Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

1 POLL

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963:3 Utrikesdepartementet

(g)

UTRIKESFÖRVALTNINGENS ORGANISATION OCH PERSONALREHOV BETÄNKANDE AVGIVET AV UD-UTREDNINGEN

Stockholm 1963

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963 Kronologisk förteckning

1. En teknisk institution inom Stockholms universitet. Svenska Reproduktions AB. 114 s. E. 2. Kommunalförbundens lånerätt. Idun. 44 s. I. 3. Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. Idun. 90 s. U.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1963:3

UTRIKESFÖRVALTNINGENS ORGANISATION OCH PERSONALBEHOV

BETÄNKANDE AVGIVET AV U D - U T R E D N I N G E N

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1963

Till Hans

Excellens

Herr Ministern

för Utrikes

Ärendena

Genom beslut den 21 april 1961 bemyndigade Kungl. Maj:t ministern för utrikes ärendena att tillkalla högst tio sakkunniga med uppdrag att verkställa viss utredning av utrikesförvaltningens organisation och personalbehov m. m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade utrikesministern såsom sakkunniga biträdande kabinettssekreteraren H. W. A. de Besche, ledamoten av riksdagens första kammare, ambassadören E. C:son Böneman, statssekreteraren i civildepartementet, numera regeringsrådet G. F . O. Cars, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren L. D. Cassel, ledamoten av riksdagens första kammare, rektorn B. F. Elmgren, tillika ordförande, vice talmannen i riksdagens första kammare N. I. Johansson, verkställande direktören i LKAB, envoyén A. Lundberg, byråchefen i finansdepartementet, numera sparbanksinspektören S. M. Oredsson, verkställande direktören i Sveriges allmänna exportförening, envoyén K. T. Vineli samt statssekreteraren i handelsdepartementet, numera verkställande direktören i Sveriges skogsägareföreningars riksförbund K. E. A. Önnesjö. Sedan Önnesjö den 14 maj 1962 erhållit begärt entledigande från sakkunniguppdraget förordnades avdelningschefen i handelsdepartementet S. Lundberg till sakkunnig. Såsom expert i utredningens arbetsutskott har fungerat byråchefen i utrikesdepartementet C. I. Wollin. Som sekreterare åt de sakkunniga förordnades sekreteraren i utrikesdepartementet, numera byråchefen i upplysningsberedningen O. A. Ternström. De sakkunniga har antagit benämningen UD-utredningen. Utredningen har i anledning av remisser avgivit följande utlåtanden: den 15 november 1961 över ett av ministern för utrikes ärendena avgivet

4 förslag rörande inrättande av en särskild byrå inom utrikesdepartementet för handläggning av dess ärenden rörande utvecklingshjälp; samt den 16 oktober 1962 över ett av ministern för utrikes ärendena avgivet förslag rörande inrättande av nya beskickningar i Alger och Tunis. Utredningen har, såsom framgår av redogörelsen i inledningskapitlet, inhämtat uppgifter från samtliga lönande utlandsmyndigheter inom utrikesförvaltningen. Därutöver har utredningen även haft sammanträden, vid vilka företrädare för skilda departement och myndigheter ävensom för vissa av näringslivets och arbetsmarknadens organisationer redovisat synpunkter avseende utrikesförvaltningens organisation. P å gemensamt uppdrag av UD-utredningen och 1958 års utredning rörande den administrativa organisationen vid utrikesdepartementet m. m. har ett konsultföretag, Ekonomisk Företagsledning AB, Solna, gjort vissa kostnadsanalytiska undersökningar rörande fördelningen av utlandsmyndigheternas kostnader. Synpunkter på dessa undersökningar lämnas i av nyssnämnda 1958 års utredning avgivna betänkande. Utredningen får härmed vördsamt överlämna sitt betänkande angående utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. Vid betänkandet är fogat ett särskilt yttrande av ledamoten Boheman. Stockholm den 15 december 1962.

Bengt Hubert de Besche Gunnar Cars

Elmgren Erik Leif

Boheman Cassel

Ivar

Johansson

Arne

Lundberg

Sten

Lundberg

Malte

Oredsson

I Olov

Ternström

T. Vinell

Innehållsförteckning Utredningens direktiv

7 Kapitel 1. Inledning

^

Kapitel 2. Utrikesförvaltningens uppgifter Grundlagsfästa uppgifter 16. — »Fasta och rörliga» arbetsuppgifter 16. — Decentraliseringen av utrikesfrågorna 17. — Mätningen av arbetsbelastningen 18. — Arbetsvolymens utveckling 19.

16 Kapitel 3. Utrikesdepartementets organisation Departementets nuvarande indelning 23. — Arbetsfördelningsprinciper 26. — Aktuella organisatoriska spörsmål 27. — Politiska avdelningen 29. — Rättsavdelningen 30 — Handelsavdelningen 31. — Protokollet 32. — Pressbyrån 32. — Biståndssektionen 33. — Särskilda organisatoriska frågor 34. — Utrednings- och förhandlingsgrupp 34. Rapportsekretariat 35. — Organisationsföredragande 36.

23 Kapitel 4. Utrikesrepresentationens organisation Utlandsmyndigheternas organisation 37. — Förslag till nya lönade utlandsmyndigheter 40. — Andrad status för vissa myndigheter 44. — Den kommersiella utrikesrepresentationen 47. — Upplysningsverksamheten vid utlandsmyndigheterna 53. — Specialattachéer 55. —

37 Kapitel 5. Utrikesförvaltningens personalbehov. Befordrings- och lönegradsfrå or S Personalbehovet, särskilda synpunkter 56. — Särskilda lönegradsfrågor 58. Utrikesdepartementets personalbehov 62. — Utrikesrepresentationens personalbehov 63. — Tjänster i reglerad befordringsgång 65. — Befordringsfrågor 66. — Kanslistpersonal 68. — Biträdespersonal 69. — Lokalanställda m. fl. 69.

56 Kapitel 6. Rekrytering och utbildning inom utrikesförvaltningen Diplomatiska tjänstemän — rekrytering och grundläggande utbildning 70 — vidareutbildning 74. — Kanslister 75. — Biträdespersonal 76. — Övriga utbildningsfrågor 76.

70 Kapitel 7. Kostnadsberäkningar

7g,

Sammanfattning

gQ,

Särskilt yttrande av herr Boheman

g4

Bilagor 1. Av utredningen hörda företrädare för myndigheter, organisationer m. m . .

8&

2. Personalläget vid utlandsmyndigheterna den 1 oktober 1962 (tabell) . . .

3. Av utredningen föreslagna personalförändringar (tabell)

Utredningens direktiv

I det anförande till statsrådsprotokollet, som ledde till bemyndigandet att tillkalla de sakkunniga, anförde ministern för utrikes ärendena Undén följande: »I statsverkspropositionen till 1959 års riksdag (III ht. s. 6—7) anmäldes att en översyn påbörjats inom utrikesdepartementet i syfte att erhålla en aktuell bild av behovet av diplomatisk och konsulär personal. Resultatet av denna undersökning skulle i sinom tid redovisas till riksdagen tillika med förslag om därav eventuellt påkallade organisatoriska åtgärder. I sitt utlåtande den 27 februari 1959 (nr 3 s. 5) fann statsutskottet en dylik översyn vara behövlig och förutsatte, att densamma utan tidsutdräkt slutfördes och redovisades för riksdagen tillika med förslag om därav eventuellt påkallade organisatoriska åtgärder. översynen, som verkställts under ledning av personalavdelningens chef och under fortgående konsultationer med kabinettssekreteraren och andra tjänstemän inom utrikesdepartementet, slutfördes under hösten 1960. Den har i fråga om utrikesdepartementet omfattat politiska avdelningen, rättsavdelningens juridiska byrå, handelsavdelningen, protokollet och pressbyrån, under det att vissa enheter, som är föremål för särskild utredning jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 februari 1958, nämligen personalavdelningen, rättsavdelningens konsulära byrå och arkivet, icke medtagits. I fråga om utrikesförvaltningen i övrigt har översynen omfattat samtliga lönade utlandsmyndigheter samt de olönade generalkonsulat och konsulat, vid vilka lönade tjänstemän är placerade. En sammanfattande redogörelse för den sålunda företagna översynen av utrikesförvaltningens organisation och personalbehov har i början av januari 1961 utgivits av trycket och tillhandahållits riksdagens ledamöter. Utredningsmaterialet i sin helhet har tillställts statsutskottet. I den nämnda redogörelsen framhålles bland annat följande: Utrikesförvaltningen har alltsedan första världskriget ställts inför i stort sett kontinuerligt växande arbetsuppgifter. Detta sammanhänger bland annat med de statliga myndigheternas större medverkan inom de internationella förbindelserna, som särskilt under och efter andra världskriget kunnat konstateras över hela världen, kanske främst inom handeln och sjöfarten. Det oroliga och svåröverskådliga världsläget har medfört, att större uppmärksamhet än tidigare måst ägnas de betydelsefulla åliggandena att i utlandet vinna

8 respekt och förståelse för Sveriges utrikespolitik ävensom att inrapportera politiska, handelspolitiska och andra upplysningar av vikt för regeringen och hemmamyndigheterna. Sveriges deltagande i Förenta Nationerna och dess fackorgan ävensom i en rad andra internationella organisationer såsom EFTA, GATT, OEEC och Europarådet kräver en oavlåtlig bevakning såväl genom fasta representationer som tillfälliga delegationer. Utrikesförvaltningen medverkar även på olika sätt i administrationen av den svenska hjälpen till utvecklingsländerna. Genom tillkomsten av nya stater, framför allt i Asien och Afrika, har behov efter hand uppstått av nya utlandsmyndigheter. Ett stegrat intresse i Sverige att erhålla information om förhållanden i utlandet har nödvändiggjort en mera omfattande rapportering än tidigare. Även utrikesförvaltningens kommersiella och handelspolitiska uppgifter har vuxit i omfång och betydelse icke minst genom de multilaterala förhandlingar, som syftar till en ekonomisk integration av Europa. Den löpande upplysnings- och förmedlingsverksamheten till stöd för exportansträngningarna har även en betydande omfattning och kompletteras ständigt .genom pågående förhandlingar i handelspolitiska ämnen såväl med enskilda länder som inom de många organisationer, av vilka Sverige är medlem. De luftfartspolitiska frågorna ger också anledning till ofta återkommande internationella diskussioner. Verksamheten för att i olika hänseenden tillvarataga svenska medborgares intressen i utlandet har avsevärt tilltagit såsom en följd av bl. a. det internationella varuutbytets, sjöfartens och turistväsendets utveckling. Utsträckningen av den sociala omvårdnaden till att jämväl omfatta utomlands vistande svenskar har påverkat arbetsbelastningen såväl inom departementet som vid utlandsmyndigheterna. Det internationella lagstiftningsarbetet har även intensifierats och medfört ökade arbetsuppgifter. Dessutom har behovet av aktiva insatser från utrikesförvaltningen ökat inom ramen för upplysningsverksamheten om Sverige i utlandet bl. a. i kulturella och sociala ämnen. Här berörda omständigheter ställer enligt redogörelsen helt naturligt stora krav på utrikesförvaltningen och återverkar på behovet och sammansättningen av dess personal. Enligt den plan, vari översynen utmynnar, föreligger behov att inrätta ett antal nya tjänster inom den diplomatiska och konsulära karriären såväl inom utrikesdepartementet som vid vissa utlandsmyndigheter. Enligt översynen förutses även behov att upprätta vissa nya beskickningar samt att upphöja ett antal tjänster från en lägre lönegrad till en högre. Endast i ett fåtal fall har möjlighet kunnat konstateras att indraga eller sänka tjänster. Den inom departementet företagna översynen har karaktären av en av experter framlagd plan, avsedd att underlätta prövningen av partiella förslag. Innan ställning tages till planen synes det önskvärt, att denna granskas av en särskild kommitté med representanter för riksdagen samt berörda myndigheter. Sveriges allmänna exportförening torde också böra vara representerad i kommittén. Det bör ankomma på kommittén att med användning av det inom utrikesdepartementet sammanställda materialet och efter den ytterligare utredning, som visar sig erforderlig, framlägga förslag angående de åtgärder i fråga om utrikesförvaltningens organisation och personal, som befinnes påkallade i syfte att närmare anpassa organisationen efter de nu-

9 varande förhållandenas krav. Kommitténs utredning avses icke skola omfatta de områden av utrikesförvaltningens organisation, som behandlas av 1958 års utredning rörande den administrativa organisationen vid utrikesdepartementet m. m. Samråd med sistnämnda utredning bör emellertid ske så att bästa möjliga samordning av arbetet i de båda utredningarna kan uppnås. De senaste decenniernas utveckling har medfört behov av en avsevärt ökad medverkan från olika statliga myndigheters sida i det internationella arbetet. För utrikesförvaltningen liksom för andra myndigheter har detta inneburit ett växande personalbehov, vilket i viss mån kunnat tillgodoses genom kvalitativa och kvantitativa förstärkningar i den takt som det statsfinansiella läget medgivit. Någon på en samlad bedömning grundad, långsiktig plan för utrikesförvaltningens utbyggnad och disposition k a n emellertid ej sägas ha förelegat. Vid bedömningen av hur Sveriges växande utlandsförbindelser påverkar behovet och sammansättningen av personal inom utrikesförvaltningen bör kommittén även ta hänsyn till den verksamhet, som bedrives av organ fristående från utrikesdepartementet, och till det utredningsarbete som här pågår, allt i den m å n detta i olika hänseenden berör administrationen av våra utlandsförbindelser. På det kommersiella området vill jag erinra om den översyn av formerna för statens stöd åt exporten, som företages av en med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 mars 1959 tillkallad beredning inom handelsdepartementet, den s. k. exportstödsberedningen. En avslutande redovisning från beredningens sida torde vara att vänta inom kort. Frågan om administrationen av Sveriges bistånd till de underutvecklade länderna har varit föremål för övervägande inom en särskild kommitté, som den 29 mars 1961 avgivit sitt första delbetänkande. Jag vill i detta sammanhang även erinra om de utredningar och överläggningar, som bedrivits och alltjämt pågår rörande nordiskt samarbete på utlandsrepresentationens område. I fråga om våra kulturella, sociala och ekonomiska förbindelser med utlandet fullgöres viktiga funktioner på upplysningsarbetets område av Svenska institutet. Det torde böra under utredningens gång beaktas, i vad mån uppläggningen av institutets verksamhet påverkar utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. Såsom jag ovan nämnt bör kommitténs förslag allmänt sett syfta till en anpassning av utrikesförvaltningens organisation till de krav, som nuvarande förhållanden uppställer. Kommittén bör självfallet vara oförhindrad att — om så i något hänseende skulle visa sig påkallat — även pröva nya vägar för att lösa föreliggande uppgifter och att jämväl i övrigt framlägga de förslag som utredningsarbetet kan ge upphov till.

10 Statsutskottet har i sitt utlåtande den 7 mars 1961 (nr 3 s. 3) angående anslagen under tredje huvudtiteln uttalat sig om angelägenheten av en skyndsam granskning av det inom utrikesdepartementet sammanställda utredningsmaterialet. Jag vill också understryka önskvärdheten av att den utredning, som nu föreslås, bedrives med all möjlig skyndsamhet.»

KAPITEL 1 Inledning

Under åren efter andra världskrigets slut har utrikesförvaltningen i ett antal länder underkastats mer eller mindre genomgripande reformer. Detta har varit fallet icke bara i stormakter såsom Förenta Staterna, England och Frankrike, för vilka bl. a. avsevärt förändrade utrikespolitiska förutsättningar kan ha nödvändiggjort dylika åtgärder. Det gäller i lika hög grad de mindre nationerna, såsom Belgien, Nederländerna, Schweiz och våra nordiska grannländer. En radikal omläggning av den danska utrikesförvaltningens organisation genomfördes 1961 efter två års omfattande utredningar, och f. n. pågår i Norge en genomgripande översyn av detta lands utrikestjänst. Bakgrunden till denna reformverksamhet är uppenbar och i stort sett likartad i samtliga berörda länder. Förutsättningarna för en utrikesförvaltnings verksamhet har under relativt kort tidsrymd väsentligt förändrats, och kraven på utrikestjänstemännens kvalifikationer är i dag av delvis annat slag än de, som betingades av diplomatiens uppgifter ännu under mellankrigstiden. Ekonomiska och finansiella frågor upptar större plats än tidigare på det utrikespolitiska schemat. Arbetsmarknadens och socialpolitikens problem har liksom teknik, vetenskap och den allmänna kulturella utvecklingen internationaliserats i en utsträckning, som knappast kunde förutskickas för några decennier sedan. Men det är icke bara fråga om ett förändrat arbetsinnehåll. De allmänna internationella förbindelserna, som länge var en angelägenhet huvudsakligen förbehållen regeringar och statsledningar, har under 1900-talet blivit mellanfolkliga i detta ords bokstavliga bemärkelse. Dagens utrikestjänstemän måste i högre grad än sina föregångare ägna tid och kraft icke enbart till att företräda sin regerings intressen utan även till att betjäna en lång rad andra uppdragsgivare i hemlandet, från organisationsvärldens internationellt engagerade sammanslutningar till den enskilde affärsmannen, sjömannen och turisten. En ytterligare omständighet, som bidragit till förskjutningen i utrikestjänstemännens arbetsbetingelser, är den med tillkomsten av åtskilliga nya nationer inträffade geografiska utvidgningen av hans praktiska verksamhetsfält. Slutligen bör även nämnas det under efterkrigstiden snabbt väx-

12 ande antalet internationella organisationer, som sätter sin särskilda prägel på de utrikespolitiska arbetsformerna. Alla de nu nämnda faktorerna hänför sig till utvecklingstendenser på det internationella planet. Gemensam för flertalet av de länder, som funnit anledning att se över sin utrikesförvaltning, är emellertid även en nationeli företeelse, som väl i allmänhet icke förorsakat men i många fall påskyndat reformarbetet. Den utrikespolitiskt intresserade opinionen har funnit anledning att med större uppmärksamhet än tidigare granska utrikespolitikens instrument, den egna utrikesförvaltningen. Den kritik, som därvid kommit till uttryck, är i stort sett likalydande i samtliga länder. Det heter, att utrikestjänsten är otidsenligt rekryterad med hänsyn till tjänstemännens utbildning och sociologiska bakgrund, att tjänstemännen lever ett alltför skyddat liv och att deras kontakter såväl hemåt som i verksamhetslandet är begränsade till smala sektorer av samhället. Mot detta har hävdats att kritiken ofta är överdriven och i åtskilliga fall oberättigad och hänförlig till missförstånd eller divergerande uppfattningar rörande utrikesförvaltningens egentliga uppgifter. Det har även betonats, att den i många länder icke alltför ovanliga kritiken, enligt vilken utrikesförvaltningen klandras för påstådda brister i det egna landets utrikespolitik, i själva verket är riktad till fel forum. Ansvaret för utformningen av utrikespolitiken vilar hos statsmakterna. Utrikesförvaltningens roll är i detta sammanhang begränsad till att söka ge dessa ett tillförlitligt underlag för en bedömning samt att därefter verka för att den beslutade politiken skall bli förstådd och om möjligt accepterad av andra länder. Tidigare utredningar

Behovet av reform och anpassning till ändrade förutsättningar för utrikesförvaltningens arbete har för Sveriges del gjort sig påmint vid åtskilliga tillfällen under 1900-talet. Unionsupplösningen, de två världskrigen och den starka expansionen av vårt lands utrikeshandel är, tillika med 1940- och 1950-talets utveckling av de internationella förbindelserna, exempel på omständigheter, som föranlett utbyggnad och omgrupperingar av utrikesförvaltningens resurser. Dessa åtgärder har i allmänhet föregåtts av mer eller mindre omfattande utredningar. Sålunda företags, på förslag av den s. k. 1905 års diplomat- och konsulatkommitté vissa förändringar framför allt i utrikesrepresentationen. Dessa betingades i första hand av unionsupplösningen, men man begagnade även tillfället till att genomföra omgrupperingar av departementets organisation och framlägga förslag till ny lönestat. Efter första världskrigets slut tillkallade utrikesministern 1918 sex sakkunniga med uppgift att verkställa en allsidig utredning avseende behovet av förändringar och utvidgningar inom kungl. utrikesdepartementet och Sveriges representation i utlandet. De sakkunnigas arbete resulterade i två betänkanden, framlagda 1919 och 1920, med förslag om en jämförelsevis omfattande ökning av utrikesförvalt-

13 ningens personal. Utredningsresultatet kom emellertid att till en del omintetgöras genom de besparingsåtgärder, som företogs under 1920-talet och som medförde delvis mycket stora nedskärningar. (1923 års besparingskommitté och 1927 års sakkunnigutlåtande.) En viss utbyggnad av den svenska representationen i Sydamerika föreslogs i ett år 1929 avgivet betänkande i frågan. Förslaget genomfördes påföljande år. (III ht 1930.) En ytterligare utvidgning av den svenska utrikesrepresentationen i Latinamerika ägde r u m på initiativ av 1938 års exportutredning, som även föreslog inrättande av representation på Nya Zeeland samt en förstärkning av utrikesdepartementets handelsavdelning (SOU 1938:42). Förslagen genomfördes i huvudsak under år 1939 (III ht 1939). Under andra världskriget framkom klart, att, sedan freden återställts i Europa, en betydande kraftansträngning från svensk sida skulle erfordras för att efter krigsårens avbrott återupprätta och utveckla handelsförbindelserna med de transoceana länderna, i första hand på västra halvklotet. I februari 1943 bemyndigade därför Kungl. Maj:t utrikesministern att tillkalla ett antal sakkunniga för att utreda hithörande frågor. De sakkunniga, som antog namnet Amerikautredningen, framlade två betänkanden, det första i april 1943 och det andra ett år senare (angående inrättandet av en basorganisation för Sveriges kulturella förbindelser med utlandet). Med avseende å utrikesrepresentationen resulterade förstnämnda betänkande i en viss utbyggnad (prop. 1943: 280). Behovet av att utrikesrepresentationens organisation i vad avser handläggningen av kommersiella och handelspolitiska spörsmål tid efter annan blir föremål för omprövning underströks särskilt i ett år 1948 (SOU 1948: 29) avgivet betänkande rörande utrikeshandelsfrämjande åtgärder. De sakkunniga, som tillkallats av handelsministern, ansåg sig icke böra komma med förslag i denna fråga, då den bedömdes ligga utanför deras uppdrag. Som ett särskilt, sedermera genomfört förslag framfördes tanken på inrättande av s. k. handelssekreterare, avlönade från tionde huvudtiteln och med uppgift att bedriva kommersiell förmedlings- och informationsverksamhet utomlands. Statsutskottet framhöll i utlåtande den 9 mars 1948 angående anslagen under tredje huvudtiteln (nr 3), hurusom händelseutvecklingen under och efter kriget nödvändiggjort, att provisoriska anordningar måst vidtagas för att på ett nöjaktigt sätt kunna tillgodose personalbehovet inom såväl utrikesdepartementet som utrikesförvaltningen i övrigt. Det var, enligt utskottets uppfattning, i dåvarande läge knappast möjligt för riksdagen att klart överblicka och bedöma behovet av den personal, som på olika håll inom utrikesförvaltningen kunde befinnas erforderlig. Det syntes utskottet för den skull önskvärt att, så snart förhållandena det medgåve, denna förvaltning bleve föremål för översyn. I skrivelse den 17 mars 1948 (nr 3) lämnade riksdagen detta uttalande utan erinran och anmälde, att den fattat beslut i överensstämmelse med vad utskottet föreslagit. Vid föredragning den 29 oktober 1948 framhöll ministern för utrikes ärendena, under erinran om statsutskottets uttalande, att det visserligen enligt hans uppfattning då ännu vore för tidigt att företaga en sådan allmän översyn av de spörsmål, som åsyftades i riksdagens ovan nämnda skrivelse, men att dock en del speciella personal- och organisationsfrågor finge anses aktuella eller kunde aktualiseras inom nära framtid. I november 1948 tillkallades särskilda sakkunniga för att utreda frågor angående beredning av handelstraktatärenden och därmed sammanhängande spörsmål, inklusive personalbehovet inom utrikesdepartementets handelsavdelning ävensom

14 vissa särskilda frågor angående utrikesrepresentationen i främmande länder. I sitt den 1 november 1949 framlagda betänkande angående de handelspolitiska arbetsformerna (SOU 1949: 57) framhöll de sakkunniga (»Gjöres-utredningen») att personalorganisationen icke utvecklats i takt med den »betydande ökning av utrikesförvaltningens arbetsuppgifter som förhållandena medfört». Deras förslag lades till grund för en särskild proposition syftande till att avhjälpa personalorganisationens otillräcklighet (prop. 1950: 153). Redan påföljande år gjordes emellertid av besparingsskäl avsevärda inskränkningar i hela den statliga förvaltningen, vilka för utrikesdepartementets vidkommande blev mer omfattande än de efter nyssnämnda utredning genomförda förstärkningarna. För att i ett ansträngt personalläge bättre kunna överblicka behovet av erforderlig personal för utrikesrepresentationen och närmare bedöma den lämpliga organisationen inledde utrikesdepartementet år 1951 en kartläggning av de dåvarande arbetsuppgifterna vid utlandsmyndigheterna. Undersökningen utmynnade dels i ett konstaterande av vissa akuta personalbehov, dels i en organisationsplan, enligt vilken man måste räkna med en fortlöpande utbyggnad av personalbeståndet. UD-utredningen

I statsutskottets utlåtande den 21 februari 1958 (nr 3) angående anslagen under tredje huvudtiteln uttalades, att utskottet funnit det material, som legat till grund för anslagsberäkningarna, i flera avseenden icke ha varit så fullständigt, att utskottet på grundval därav kunnat bilda sig en klar uppfattning om det föreliggande behovet i varje särskilt fall. Vid frågans behandling i riksdagen framhölls även från olika håll önskvärdheten av en mera fyllig redogörelse för anslagsäskandena. Med anledning härav lämnades i statsverkspropositionen till 1959 års riksdag (III ht) en redogörelse för utvecklingen av utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. Därjämte anmäldes att en översyn påbörjats inom utrikesdepartementet för att söka klarlägga omfånget av utrikesförvaltningens arbetsuppgifter, översynen slutfördes under hösten 1960 under ledning av personalavdelningens chef och under fortgående konsultationer med kabinettssekreteraren och andra tjänstemän. Denna översyn, till vilken departementschefen icke tagit ställning, tillställdes statsutskottet och — i sammandrag — riksdagens ledamöter i början av j a n u a r i 1961. UD-utredningen inledde sitt arbete i j u n i 1961. Såsom framgått av direktiven för utredningen (sid 7.) presenterades därvid översynen såsom en av experter framlagd plan, avsedd att underlätta prövningen av partiella förslag, översynen kan sägas ha utgjort grundvalen för arbetet inom UD-utredningen, även om denna i enlighet med sina direktiv känt sig oförändrad att angripa problemen från delvis egna utgångspunkter och sökt pröva nya vägar för att lösa vissa av de i sammanhanget aktuella frågorna. Den i översynen redovisade utvecklingen av arbetsuppgifterna grundar sig i första hand på utrikesförvaltningens egen bedömning av den nuva-

15 rande arbetsbördan. Uppgifter har sålunda inhämtats från samtliga utlandsmyndigheter och bearbetats i departementet. UD-utredningen h a r mot denna bakgrund sett som en av sina uppgifter att söka konstatera vilka anspråk, som enligt utomstående bedömare bör kunna ställas på utrikesförvaltningen. Utredningen har anordnat s. k. hearings, vid vilka företrädare för andra departement och myndigheter ävensom för vissa av näringslivets och arbetsmarknadens organisationer (se förteckning i bil. 1) redovisat synpunkter på denna fråga. Intervjuer har även ägt rum med olika befattningshavare, i första hand avdelningscheferna, inom departementet i syfte bl. a. att komplettera bilden av den aktuella arbetsbelastningen med bedömningen av växlingarna i personalbehovet och aspekter på vissa organisatoriska frågor. Vidare har en grupp inom utredningen under ledning av ordföranden företagit en resa till ett antal utlandsmyndigheter för att på platsen studera arbetet vid dessa. Därvid besöktes generalkonsulatet i Hamburg, beskickningarna i Bonn, Bryssel, Prag och Rabat samt EEC-delegationen i Bryssel. Erfarenheterna från denna resa har visat sig vara av betydande värde för utredningens arbete. Utredningen har i enlighet med sina direktiv bedrivit samråd med 1958 års utredning rörande den administrativa organisationen vid utrikesdepartementet m. m. (i fortsättningen kallad administrationsutredningen). Kontakt har även uppehållits med utrikesförvaltningens lönenämnd i frågor sammanhängande med den pågående översynen av utlandstjänstemännens löner m. m. (i fortsättningen kallad utlandslöneöversynen). Det av administrationsutredningen framlagda förslaget till inrättande av en särskild inspektionstjänst inom utrikesförvaltningen har sålunda tillkommit i nära samarbete med utlandslöneöversynen och UD-utredningen.

KAPITEL 2 Utrikesförvaltningens uppgifter

Grundlagsfästa uppgifter

Då det gäller att bedöma frågan om utrikesförvaltningens storlek och organisation mot bakgrunden av de uppgifter, som åligger utrikesförvaltningen, kan det konstateras, att det här i första hand, men icke enbart, är fråga om uppdrag, som statsmakterna anförtror utrikestjänsten. Den grundlagsmässiga bakgrunden till denna del av verksamheten återfinnes i regeringsformens elfte paragraf: »I mål, som angå rikets förhållande till främmande makter, skola alla meddelanden till främmande makt eller Konungens sändebud i utlandet, utan avseende å ärendets beskaffenhet, ske genom ministern för utrikes ärendena.» Enligt denna paragraf skulle utrikesförvaltningen följaktligen vara statsmakternas enda kontakt med andra länders regeringar. När paragrafen skrevs, torde man vidare allmänt ha utgått från att utrikesförvaltningens uppgifter i stort sett skulle vara begränsade till att gentemot utländska regeringar företräda svenska regeringens intressen, och att följaktligen utrikestjänsten i huvudsak skulle komma att handlägga sådana ärenden, som föranledes av lagstiftning, internationella avtal eller särskilda regeringsbeslut. I dag är detta icke någon korrekt eller fullständig beskrivning av utrikesförvaltningens verksamhet. För det första är utrikesförvaltningen icke längre vårt enda organ för officiella internationella kontakter; för det andra har denna förvaltning med tiden fått ett betydligt utvidgat arbetsfält. "Fasta och rörliga" arbetsuppgifter

I den inledningsvis omnämnda danska utredningen rörande utrikestjänsten har man valt att dela arbetsuppgifterna i fasta och rörliga. De fasta uppgifterna skulle enligt denna definition vara sådana som statsmakterna enligt grundlagen kan ålägga utrikesförvaltningen. Med rörliga arbetsuppgifter menar den danska utredningen sådan verksamhet, som utrikesförvaltningen kan och möjligen bör åtaga sig därutöver. Exempel på de fasta arbetsuppgifterna utgör enligt denna terminologi, som av praktiska skäl åberopas i den följande framställningen, i första hand den utrikespolitiska och handelspolitiska verksamheten. Rapporterings- och

17 förhandlingsarbete, bevakning av gällande avtal mellan Sverige och främmande makt, deltagande i de internationella organisationernas verksamhet, redovisning av svenska regeringens ståndpunkt i frågor, som berör andra nationer, allt detta är arbetsmoment, som tar en väsentlig del av utrikesförvaltningens tid och arbetskraft i anspråk. I detta sammanhang bör även o m n ä m n a s Sveriges medverkan i det internationella lagstiftningsarbetet och de viktiga uppgifter, som avser skyddet av svenska medborgares intressen i utlandet. E n avsevärd del av upplysnings- och informationsverksamheten utomlands betingas även av från statsmakterna utgående direktiv. Till de rörliga arbetsuppgifterna skulle å andra sidan kunna hänföras en del av upplysningsverksamheten och av det allmänna bistånd, som utrikesförvaltningen söker lämna organisationer och enskilda, när det gäller exempelvis kommersiellt betonade ärenden, arrangemang kring studieresor och -besök, viss kontaktskapande representation m. m. Decentraliseringen ay utrikesfrågorna

I diskussionen kring utrikesförvaltningens arbetsuppgifter hör man ibland hävdas, att utvecklingen mot mera direkta kontakter mellan de olika ländernas fackdepartement och experter på skilda plan skulle reducera utrikesförvaltningens betydelse såsom internationellt förbindelseorgan. Härvidlag må anmärkas att de senaste femtio årens utveckling på det internationella området har betytt livligare kontakter över gränserna, kontakter som av praktiska skäl icke alltid förmedlas och upprätthålles via de diplomatiska kanalerna utan direkt mellan de olika ländernas (och delvis de internationella organisationernas) experter. Det nordiska samarbetets utformning efter andra världskrigets slut kan tjäna som ett ingalunda unikt men dock belysande exempel på hur direkta förbindelser skapas mellan berörda statliga instanser i olika länder utan utrikesförvaltningarnas medverkan i varje särskild fråga. En sådan utveckling framstår såsom naturlig främst med tanke på att en stor del av dagens internationella samarbete över huvud taget försiggår på expertplanet. Det må gälla rymdforskning, järnvägsförbindelser eller dubbelbeskattning — de expertkrävande arbetsfälten tilltar i omfattning och antal. Även om sålunda en del av svenska regeringens »meddelanden till främmande makt» efter hand kommit att söka sig andra än de traditionella diplomatiska vägarna, finnes ingen anledning att förutsätta, att detta kan eller bör ske i obegränsad utsträckning. Mot de praktiska fördelar, som de direkta kontakterna på expertplanet kan innebära, bör nämligen ställas de väsentliga nackdelar, som en alltför långtgående decentralisering av de internationella förbindelserna skulle medföra. Främst bland dessa nackdelar må nämnas risken för att ärenden, som berör förhållande till främmande makt, undandrages de möjligheter till utrikespolitiskt betingad kontroll, som tillgodoses genom handläggning i 2—205800

18 eller förmedling av utrikesdepartementet och som är av betydelse för såväl regeringen som övriga politiska instanser. I andra rummet bör erinras om den av andra än politiska skäl, exempelvis förhandlingstaktiska hänsynstaganden, dikterade angelägenheten av samordning av utrikesärendena. Vårt lands möjligheter att i förhållande till en annan nation tillvarataga sina intressen i t. ex. internationella luftfartsfrågor kan vara avhängiga av våra förhandlingsargument på andra områden, bl. a. när det gäller handelspolitiken. Till de med en decentraliserad handläggning av utrikesfrågorna förenade nackdelarna hör även begränsningen av utrikesdepartementets möjligheter att förse övriga svenska myndigheter och organisationer med underrättelser om utvecklingen i utlandet på deras speciella områden. En förutsättning för att denna verksamhet skall kunna bedrivas effektivt är, att utrikesförvaltningen har den nödvändiga överblicken av utlandsförbindelserna, även inom fackdepartementens verksamhetssfär. Också när det gäller att möjliggöra en central bedömning av de folkrättsliga aspekterna, exempelvis i samband med ingående av internationella avtal, har utrikesförvaltningen en viktig uppgift att fylla. I sammanhanget bör vidare uppmärksammas utrikesförvaltningens uppgift som informationskälla i förhållande till såväl allmänhet som myndigheter inom och utom landet. Att lösa denna uppgift utan en tillfredsställande kontakt med alla utrikes ärenden synes icke vara möjligt. Här må inskjutas att problemet om en lämplig avvägning vid fördelningen av de internationella kontakterna mellan diplomatiska och icke-diplomatisk? förhandlingsvägar varken är nytt eller typiskt för något särskilt land. Diskussionen i denna fråga har pågått länge i åtskilliga länder med utvecklad utrikesförvaltning. Mot bakgrunden av de ovan anförda synpunkterna har utredningen — som självklart anser att handläggningen av utrikesfrågorna skall ske i så enkla och smidiga former som är möjligt — ansett sig böra utgå från att en överföring av arbetsuppgifter från UD till andra organ ej kan ske i sådan utsträckning, att utrikesdepartementets organisation och verksamhet påverkas därav i nämnvärd grad. Mätningen av arbetsbelastningen

I den tidigare nämnda, inom utrikesdepartementet under åren 1958—1960 sammanställda översynen av utrikesförvaltningens organisation och personalbehov (i fortsättningen kallad översynen) redovisas bl. a. en omfattande arbetsstatistik, som lämnats av utlandsmyndigheterna. Av denna framgår att antalet ärenden vid åtskilliga utlandsmyndigheter ökat väsentligt under det närmast föregående decenniet. Vid andra åter kan en viss minskning konstateras. I presentationen av materialet framhålles det vanskliga i att med ledning av sådan statistik göra jämförelser mellan olika myndigheters arbetsbelastning liksom att försöka fastställa utvecklingen av arbetsbördan

19 vid en viss myndighet. Materialet bör därför, heter det i översynen, endast föranleda begränsade slutsatser. UD-utredningen vill understryka riktigheten av detta påpekande. Förutom de statistiska felkällor, som må vara för handen, påverkas statistiken av många faktorer, som icke är avhängiga av arbetsbelastningens omfattning. Det förekommer också åtskilliga exempel på att arbetsuppgifterna kan oka i betydande grad, utan att detta återspeglas i statistiken. Antalet skrivelser och rapporter säger i själva verket icke så mycket om en beskicknings arbetsbörda eller effektivitet, om man icke känner till skrivelsernas omfång, karaktär och det förarbete, som ligger till grund för dem. En myndighet kan producera fler rapporter än en annan, utan att detta nödvändigtvis innebär, att antalet arbetsuppgifter med hög prioritet är i motsvarande grad större. Exempel kan anföras på myndigheter, där handläggningen av löpande ärenden, mottagande av besök osv. är så omfattande att rapporteringen just på grund av arbetsbördans storlek måste reduceras till ett minimum. En tillförlitlig mätning av arbetsbelastningen är ytterst vansklig — för att inte säga omöjlig — att genomföra bl. a. på grund av svårigheterna att verkställa en objektiv bedömning av de olika arbetsuppgifternas angelägenhetsgrad. Sålunda kan exempelvis en utförlig redovisning av det aktuella inrikespolitiska läget i en stormakt äga ett betydande intresse för en kvalificerad svensk mottagarkrets och följaktligen motivera en avsevärd insats av arbete och tid. Att sammanställa motsvarande data beträffande ett mindre land kan även vara en tidsödande uppgift, vars värde ur den svenska läsekretsens synpunkt dock k a n förefalla betydligt mindre uppenbart. Prioriteringen mellan uppgifterna är, i den mån det rör sig om utlandsmyndigheternas egna initiativ, beroende av stationschefens bedömning, och ärendenas angelägenhetsgrad kan därför komma att mätas med olika mått. Härtill kommer, såsom framhålles i översynen, att ett ärende, som i ett land kan handläggas genom ett telefonsamtal med vederbörande myndighet, i ett annat kan kräva omfattande skriftväxling och personliga démarcher, kanske med anlitande av översättare eller tolk. Mot denna bakgrund har utredningen ansett sig böra utnyttja den föreliggande statistiken med stor försiktighet. Bedömningen av utlandsmyndigheternas betydelse och arbetsbörda har därför skett även med tanke på ifrågavarande länders avtalsbild gentemot Sverige, deras handel och samfärdsel med Sverige, förekomsten av större svenska befolkningskolonier, antalet underlydande myndigheter (generalkonsulat och konsulat) osv. Uppgifterna härvidlag har hämtats dels ur översynen, dels ur myndigheternas rapportering, dels slutligen ur uppslagsverk och officiellt tryck. Arbetsvolymens utveckling

Inom hela den del av den svenska utrikesförvaltningens arbetsområde, för vilken statsmakterna och de statliga myndigheterna är de omedelbara upp-

20 dragsgivarna — motsvarande med nyssnämnda terminologi de fasta arbetsuppgifterna — har verksamheten sedan andra världskrigets slut vidgats och fördjupats avsevärt. Det oroliga och svåröverskådliga världsläget har inneburit ökade krav i fråga om de utpräglat utrikespolitiska åliggandena, däri inbegripet den politiska rapporteringsverksamheten. Sveriges deltagande i Förenta Nationerna och dess fackorgan ävensom i andra internationella organisationer såsom GATT, OECD (tidigare OEEC) och Europarådet har liksom tillkomsten av åtskilliga nya nationer medfört en betydande ökning av arbetsvolymen för såväl utrikesrepresentationen som ifrågakommande avdelningar inom utrikesdepartementet. Det internationella ekonomiska integrationsarbetet och det växande biståndet till utvecklingsländerna må även nämnas som exempel på under dessa år nytillkommande arbetsmoment. Parallellt med utvidgningen av de politiska och handelspolitiska uppgifterna har verksamheten för att i olika hänseenden tillvarataga svenska medborgares intressen i utlandet tilltagit och Sveriges deltagande i det internationella lagstiftningsarbetet intensifierats. Dessutom har behovet av aktiva insatser från utrikesförvaltningens sida ökat, när det gäller upplysningsverksamhet om Sverige i utlandet. Det är emellertid icke endast de officiella uppdragsgivarna, som skärpt sina anspråk på utrikesförvaltningen. F r å n organisationer, företag och enskilda intressenter har som en naturlig följd av livligare internationella förbindelser rests nya krav och önskemål med avseende på utrikesförvaltningens arbete. Dessa har kanske främst gällt de kommersiella frågorna; utrikesrepresentationen utgör ju ofta de svenska företagens första preliminära kontaktkälla i många främmande länder. För en svensk utlandsmyndighet har det efter hand blivit en naturlig uppgift att inom rimliga gränser på begäran söka biträda i tjänsteuppdrag resande svenskar med kontakter med det främmande landets myndigheter, med institutioner och organisationer och även med enskilda företag i landet i fråga. Inom den krets av svenskar, som ofta reser i officiella uppdrag eller som i kraft av sin ställning på det ekonomiska, kulturella eller något annat område har särskild anledning att representera sitt land, har man efter hand kommit att förvänta sig, att utrikesrepresentationen skall kunna stå till tjänst i en utsträckning, som tidigare icke varit vanlig. F r å n utrikesförvaltningens sida har denna utveckling som regel välkomnats, i synnerhet när den bidragit till att tillföra utrikesrepresentationen aktuella Sverige-kontakter eller nya kontakter i verksamhetslandet, som annars icke skulle vara tillgängliga. En typ av serviceanspråk från enskilda personer, som särskilt under de senaste åren ökat väsentligt i omfattning, utgör hjälpansökningar från i utlandet nödställda svenska turister. Mot den ovan redovisade expansionen av utrikesförvaltningens uppgifter bör ställas den minskning av arbetsbelastningen, som inträffat på vissa

21 verksamhetsområden. Denna har visserligen icke varit av samma omfattning som de nytillkommande arbetsmomenten, men den kan sägas ha varit avgörande för utrikesförvaltningens möjligheter att utan mera väsentliga personalförstärkningar lösa de nya arbetsuppgifterna. Sålunda har exempelvis det tidigare omfattande bilaterala förhandlingsarbetet på det handelspolitiska fältet reducerats väsentligt. Gentemot åtskilliga länder har förut gällande viseringstvång avskaffats, vilket inneburit en viss lättnad för de utlandsmyndigheter, där viseringsarbetet dessförinnan var betydande. Tillkomsten och utbyggnaden efter krigsslutet av sådana organ, som Svenska institutet, Svenska turisttrafikförbundet och Sveriges allmänna exportförening har vidare medfört, att utrikesförvaltningens befattning med vissa typer av ärenden rörande informationsverksamhet och exportfrämjande arbete efter hand minskat. Den ökade mångsidigheten i utrikesförvaltningens arbetsuppgifter har av naturliga skäl påverkat den totala arbetsbördan och därmed även personalbehovet. Man kan fråga sig, huruvida det är ur alla synpunkter önskvärt och lämpligt, att utrikestjänstens arbetsområde såsom hittills skett fortsätter att vidgas. Till skillnad från övriga departement har ju utrikesdepartementet och utrikesrepresentationen icke ett ämnesmässigt klart avgränsat verksamhetsfält. Kriterium på ett ärendes hemvist hos UD är ju ofta nog i stället att det rör ett förhållande mellan svenska och utländska intressenter, i vilket staten har anledning att skydda och främja de svenska intressena. Under denna vidsträckta definition kan, vid sidan av de handelspolitiska uppgifterna, rymmas så vitt skilda uppdrag som biträde vid agentanskaffning för svenska företag, arrangerande av en svensk grafikutställning, föredrag om svensk socialpolitik, omhändertagande av utländska biståndsstipendiater på väg till Sverige, förrättande av sjöförhör, förberedelser för besök av en svensk affärsmannadelegation, bevakning av svenska medborgares arvsmål i utlandet osv. Ur organisatorisk synvinkel har den fortskridande breddningen av utrikesförvaltningens arbetsområde medfört åtskilliga svårlösta problem, och man kan enligt utredningens mening ställa frågan, om icke en klarare gränsdragning kring detta arbetsområde vore motiverad. Å andra sidan är det uppenbart, att de nytillkommande arbetsuppgifterna som regel icke kan avvisas och måste lösas inom ramen för en organisation, som äger erforderligt internationellt kontaktnät och tillgång till språkkunnig personal. Den erfarenhet och de resurser, som i detta hänseende samlats inom utrikestjänsten, äger icke någon motsvarighet inom andra delar av förvaltningen. Att under sådana förhållanden bygga upp nya ämnesspecialiserade förvaltningsorgan med egen utlandsorganisation framstår för utredningen icke såsom något tilltalande alternativ till det nuvarande systemet. Härtill kommer att det hittills visat sig möjligt att genom tillsättande av specialutbildade tjänstemän (jordbruksattachéer, socialattachéer osv.) förstärka utri-

22 kesrepresentationen i sådana fall, då fackbetonade ämnesområden börjat taga i anspråk en alltför stor del av en utlandsmyndighets ordinarie personalresurser. Problemet är icke lika kännbart i hemmaorganisationen, där det dagliga samarbetet på tjänstemannaplanet med fackdepartementen och organisationerna garanterar tillgång till erforderliga specialistkunskaper. Utredningen har med hänvisning till det ovan anförda icke funnit anledning att närmare pröva frågan, huruvida utrikesförvaltningens personalbehov skulle i väsentlig grad kunna påverkas av en instruktionsvis genomförd begränsning av utrikesförvaltningens verksamhetsområde. Vid sin bedömning av den framtida arbetsvolymen har utredningen mot bakgrunden av bl. a. det nu anförda kommit till den uppfattningen — bestyrkt av åtskilliga intervjuer med företrädare för stat och näringsliv — att utrikesförvaltningens arbetsfält även framgent kommer att växa med den fortskridande aktiviseringen av de internationella förbindelserna inom såväl den allmänna som den enskilda sektorn. Utredningen har därför grundat sina överväganden rörande förvaltningens organisation och personalbehov på antagandet att nu rådande förhållanden icke representerar en tillfälligtvis onormalt stor arbetsbelastning. Naturligtvis har utredningen även sökt beakta sådana förändringar i uppgifterna, som kan tänkas bli aktuella inom en överskådlig framtid. En kontinuerlig bevakning av arbetsbelastningens utveckling är emellertid under alla förhållanden en självklar uppgift i första hand för utrikesförvaltningens ledning. Från utredningens synpunkt har det framför allt synts angeläget, att de grundläggande principerna för organisationen och för tillgodoseendet av personalbehovet får en sådan utformning att de smidigt kan anpassas till uppkommande förändringar i arbetsuppgifterna.

KAPITEL 3 Utrikesdepartementets organisation

Utrikesförvaltningen består av utrikesdepartementet och utrikesrepresentationen. I stort sett kan utrikesförvaltningens nuvarande utformning sägas basera sig på den genomgripande omorganisation, som utgjorde resultatet av 1918 års sakkunnigas arbete (jfr sid. 12). Med något undantag — framför allt rörande de handelspolitiska ärendenas handläggning — har departementets organisatoriska struktur sedan dess i stort sett bibehållits. Nämnda utredning föreslog bl. a. sammanslagningen av diplomatisk och konsulär personal, förstärkningen av kabinettssekreterarens och avdelningschefernas ställning, rättsavdelningens uppdelning på två byråer, koncentrationen av personal- och administrativa ärenden till en avdelning, inrättandet av ett chifferkansli samt tillskapandet av en befattning såsom sakkunnig i folkrätt. Utrikesdepartementets nuvarande instruktion vilar till väsentlig del på 1919 års förslag liksom reglerna för attachéintagning. Tanken på tillsättande av särskilda socialattachéer är ett annat exempel ur utredningens rika förslagsskörd. Utrikesdepartementet intar en särställning bland departementen icke blott genom sin storlek — den totala personalstyrkan i departementet är f. n. omkring 350 personer (hela utrikesförvaltningen omkring 1 200) — utan även genom att i sin verksamhet förena såväl departementala funktioner som verksfunktioner. Visserligen har utrikesdepartementet underlydande myndigheter i form av beskickningar, delegationer och konsulat, dvs. den officiella svenska utrikesrepresentationen, men utlandsmyndigheternas ställning är icke jämförbar med ämbetsverkens. Den typ av exekutiva och administrativa åtgärder, som inom andra delar av statsförvaltningen är hänförlig till ämbetsverken, är för utrikesdepartementets del inordnad inom departementets och utlandsmyndigheternas organisatoriska ram. Ett undantag utgör de biståndsfrågor, som sedan början av 1962 handlägges inom Nämnden för internationellt bistånd (NIB), det enda ämbetsverk, som hör till utrikesdepartementet. Departementets nuvarande indelning

Departementets högsta ledning består av, förutom departementschefen, en kabinettssekreterare och en biträdande kabinettssekreterare. Den först-

24 nämnde utövar enligt gällande instruktion (§ 11 Instruktion för utrikesdepartementet den 14 juni 1928) ledningen av departementets arbete i sin egenskap av utrikesministerns närmaste man. Kabinettssekreteraren skall sålunda enligt instruktionen ( § 9 ) biträda utrikesministern »i allt vad till departementets handläggning hörer». Han skall fördela arbetet och avge förslag till ministern rörande personaldisposition, granska de skrivelser, som bör undertecknas av ministern, granska konseljprotokollen, övervaka informationen till utlandsmyndigheterna samt i allmänhet övervaka arbetets gång och tillse, att tjänstemännen noggrant fullgör sina åligganden. Den biträdande kabinettssekreteraren är kabinettssekreterarens ställföreträdare och svarar därutöver för ledningen av departementets handelspolitiska arbete. Befattningen existerade icke, då departementets instruktion skrevs, och innehavarens ställning och arbetsuppgifter är fortfarande icke instruktionsmässigt reglerade. Under kabinettssekreterarna är verksamheten inom utrikesdepartementet fördelad på politiska avdelningen, rättsavdelningen, handelsavdelningen, personalavdelningen, arkivet, pressbyrån, protokollet, samt en särskild sektion för handläggningen av biståndsfrågor. De fyra avdelningarna förestås av avdelningschefer och — på de tre förstnämnda avdelningarna —- biträdande avdelningschefer (befattningarna ej behandlade i instruktionen), samtliga med utrikesråds ställning. Arkivet, pressbyrån och protokollet står under ledning av tjänstemän på byråchefsplanet. Chef för sektionen för biståndsfrågor är f. n. ett sändebud i disponibilitet med biträde av en byråchef. Vid sitt studium av verksamheten vid de olika avdelningarna har utredningen kunnat stödja sig såväl på översynens fylliga framställning i detta ämne som på de redogörelser, som i intervjuform lämnats utredningen av berörda avdelningschefer. För en detaljerad beskrivning av arbetet vill utredningen sålunda i första hand hänvisa till översynen. Den här följande redovisningen har därför begränsats till sådana synpunkter och uppgifter, som enligt utredningens mening är av särskild betydelse för en bedömning av organisationen och arbetsfördelningen mellan och inom avdelningarna. Utredningen har i allmänhet icke sett som sin uppgift att i detalj studera arbetsfördelningen mellan de enskilda tjänstemännen på byråerna. Detta måste enligt utredningens uppfattning ankomma på departementets personalledning och avdelningscheferna. Utredningen har som regel i stället baserat sina förslag och rekommendationer rörande departementets organisation och personalbehov på en bedömning av den samlade verksamheten vid varje särskild avdelning och den totala arbetsbelastningen på var och en av de inom avdelningarna nu existerande eller tilltänkta organisationsenheterna. Den politiska avdelningens arbete är uppdelat på tre byråer, varav första byrån handlägger ärenden rörande Norden och östblockländerna samt vissa folkrättsliga spörsmål. Andra byrån svarar för övriga bilaterala frågor samt

25 Europarådsärenden. Tredje byrån behandlar FN-ärenden (däribland Sveriges militära FN-engagemang samt nedrustningsfrågor), luftfartspolitik och slutligen vissa internationella atom- och rymdforskningsfrågor. Inom rättsavdelningen finnes två byråer. Vid juridiska byrån handlägges bl. a. ärenden rörande svensk och utländsk intern rätt, allmän folkrätt, tolkning och tillämpning av internationella överenskommelser, andra traktatsrättsliga spörsmål, skydd mot utländska nationaliseringsingripanden och annat rättsskydd för svenska medborgare och företag i utlandet (utlämning, viseringsfrihet m. m.). I stor utsträckning deltager juridiska byråns tjänstem ä n i internationella förhandlingar rörande rättsliga frågor och intressefrågor med starka rättsliga inslag samt svarar för eller medverkar vid efterföljande propositionsskrivning. Vid konsulära byrån handlägges arvs- och ersättningsärenden, sjömanssociala frågor m. m. Denna byrå har icke närmare studerats av UD-utredningen, då dess organisation behandlas av den tidigare nämnda administrationsutredningen. Chefen för handelsavdelningen är enligt instruktionen ålagd att upprätthålla nära samarbete med handelsdepartementet och i vissa ärenden tillhandagå handelsministern med bl. a. muntliga föredragningar. Avdelningen har sin verksamhet fördelad på tre byråer. Första byrån kan betecknas som en multilateral förhandlingsbyrå med aktuell tonvikt på de internationella integrationsfrågorna. De bilaterala och kommersiella ärendena är geografiskt fördelade på andra och tredje byråerna. Dessutom följer dessa byråer utvecklingen inom viss? internationella organ såsom EEC, EFTA och ECE. Tredje byrån ägnar sig därutöver åt frågor rörande sjöfartspolitik och atomenergi. Personalavdelningen svarar för administrationen av utrikesförvaltningen. Häri ingår personalpolitiska spörsmål, medelsförvaltning (med undantag av sådan medelsförvaltning, som åvilar konsulära byrån inom rättsavdelningen) fastighetsärenden samt budgetfrågor. Arbetet är uppdelat på en personalbyrå och en ekonomibyrå. Denna avdelnings organisation har icke närmare behandlats av UD-utredningen, då den enligt gällande direktiv faller inom ramen för administrationsutredningens uppdrag. Detsamma gäller arkivet, som vid sidan av den egentliga arkivverksamheten även bär ansvaret för departementets säkerhetsfrågor, chifferkansliet, kurirtjänsten och biblioteket. Protokollet, som i likhet med arkivet och pressbyrån sorterar direkt under kabinettssekreteraren, handlägger ärenden rörande bl. a. utländska statsbesök, i Sverige stationerade utländska diplomaters och konsulers rättsliga ställning, ceremoniel och ordensväsen samt specialpass och viseringar. En allmän informationssektion och en pressektion ingår i pressbyrån. Vid den förstnämnda handlägges inom departementet förekommande frågor

26 rörande upplysningsverksamheten utomlands, kulturellt utbyte osv, medan pressektionen svarar för kontakterna med svensk och utländsk press. Till den särskilda sektionen för internationella biståndsärenden slutligen hör frågor rörande biståndsverksamheten i utvecklingsländerna. Arbetsfördelningsprinciper

Principen för fördelning av arbetsuppgifterna inom de olika avdelningarna är i första hand ämnesmässig. En jämförelse med förhållandena inom andra länders utrikesdepartement ger vid handen, att endast mycket stora utrikesförvaltningar har möjlighet att organisera arbetet såväl efter frågornas ämneskaraktär (t. ex. handelspolitik, samfärdsel, folkrätt) som efter mer eller mindre strängt iakttagna geografiska principer (med särskilda avdelningar eller byråer för exempelvis Nordamerika, Afrika, Fjärran Östern etc). Med den fortskridande breddningen av diplomatiens arbetsområde har, såsom tidigare antytts, följt en längre gående specialisering på skilda ämnesområden. Detta har i många länder medfört omfattande organisatoriska anpassningsåtgärder. En liten utrikesförvaltning — som exempelvis den svenska — har emellertid icke resurser, som medger en uppdelning av arbetet såväl på specialister som på olika geografiska verksamhetsregioner. En tjänsteman, som skaffar sig kunskaper och erfarenheter i t. ex. internationella atomforskningsfrågor eller sjöfartspolitiska spörsmål, måste följaktligen utnyttjas för alla ärenden inom denna ämnesram. Utrikesförvaltningen har som regel ej råd att hålla sig med exempelvis en sådan specialist för bevakningen av dessa frågor inom de internationella organisationerna och en annan för hithörande regionala spörsmål. Detta förhållande nödvändiggör en viss flexibilitet i arbetsfördelningen såväl inom som mellan avdelningarna. De nämnda specialområdena utgör sålunda exempel på ärenden, som berör såväl politiska avdelningen som handelsavdelningen, och tjänstemän, som sysslar med dessa frågor, får därför, även om de är placerade på den ena av avdelningarna, stå till bägges förfogande. Utredningen har tagit närmare del av den i departementet tillämpade fördelningen av här ifrågakommande arbetsuppgifter och bl. a. funnit, att denna i några fall kan leda till en viss uppsplittring av till sin karaktär likartade eller angränsande typer av ärenden. Sålunda handlägges exempelvis frågor rörande luftfartspolitik f. n. på politiska avdelningen, medan sjöfartspolitiska spörsmål hänförts till handelsavdelningen. I en del andra länder — t. ex. Danmark och Norge — är inom utrikesdepartementet samtliga ärenden rörande internationell samfärdsel sammanförda till en och samma byrå, en gruppering, för vilken åtskilliga argument kan anföras. Utredningen har i och för sig icke funnit några omständigheter, som tyder på att den nu rådande arbetsfördelningen skulle ha medfört en mindre

27 effektiv handläggning av hithörande frågor. Icke desto mindre vill utredningen, med hänsyn till bl. a. departementets service till allmänheten och övrig förvaltning, förorda, att ärenden avseende internationell samfärdsel handlägges inom en och samma arbetsenhet.

Aktuella organisatoriska spörsmål

Kabinettssekreterarens arbetsuppgifter och ställning i organisationen har ingående övervägts av utredningen. Den nu gällande ordningen baserar sig, såsom tidigare antytts, på 1928 års instruktion dvs. på förhållanden, som i väsentlig grad skiljer sig från de nuvarande. Vid tidpunkten för instruktionens tillkomst var den svenska utrikesförvaltningen såväl arbets- som personalmässigt av blygsammare proportioner än idag. Det torde då fortfarande ha varit möjligt för en person att under ministern utöva den centrala ledningen av utrikesförvaltningen på ett sätt, som medgav en förhållandevis noggrann tillsyn av verksamhetens viktigare detaljer. I dag är detta icke längre fallet. Kabinettssekreterarens arbetsbörda är numera så omfattande, att han endast i undantagsfall har möjlighet att ägna uppmärksamhet åt något annat än arbetets huvuddrag. Ledningen av det handelspolitiska arbetet på högsta tjänstemannanivå åvilar sedan åtskilliga år den biträdande kabinettssekreteraren. Denna reform innebar, då den genomfördes, en nödvändig lättnad i arbetsbelastningen på kabinettssekreterarposten. Sedan dess har emellertid utrikesförvaltningens verksamhet — och därmed kabinettssekreterarens arbetsuppgifter — ökat ytterligare i omfattning. Detta gäller icke minst det växande antal administrativa uppgifter, som föranledes av utrikesförvaltningens allmänna expansion. Utredningen har mot denna bakgrund övervägt, huruvida nya organisatoriska åtgärder, exempelvis en revision av ansvarsfördelningen inom utrikesförvaltningens ledning, är påkallade för att tillförsäkra kabinettssekreteraren möjlighet att koncentrera sin arbetsinsats på att biträda utrikesministern i mångfalden av frågor, som kräver beredning och prövning på högsta nivå. Det har vid dessa utredningens överväganden framstått såsom naturligt att kabinettssekreteraren i första hand bör ha möjlighet att ägna sin tid åt sådana spörsmål, för vilka utrikesdepartementet är att anse såsom iackdepartement, dvs. de ärenden, som icke har utpräglat administrativ karaktär och följaktligen handlägges på andra avdelningar än personalavdelningen. Å andra sidan har utredningen kunnat konstatera, att åtskilliga av personalavdelningens ärenden är av sådan natur, att de icke lämpligen kan undandragas kabinettssekreterarens personliga tillsyn och prövning. Hit hör exempelvis dispositionen av de högre tjänstemännen och arbetets fördelning i stort. Utredningens uppfattning härvidlag bekräftar, att de tankegångar, som

28 legat till grund för den instruktionsmässiga utformningen av kabinettssekreterarens administrativa arbetsuppgifter (se ovan), på väsentliga punkter alltjämt äger giltighet trots sedan instruktionens tillkomst inträffade förändringar i arbetsförhållandena. UD-utredningen, som i denna fråga bedrivit samråd med administrationsutredningen, har följaktligen icke ansett sig kunna rekommendera en begränsning av kabinettssekreterarens tillsyn över de administrativa funktionerna inom utrikesförvaltningen samt verksamhetens bedrivande i stort. Däremot vill utredningen tillstyrka en sådan förstärkning av den administrativa avdelningen att den arbetsbelastning, som hithörande frågor f. n. utgör för kabinettssekreteraren, kan reduceras. Därigenom skulle vinnas en motsvarande ökning av kabinettssekreterarens möjligheter att möta de växande kraven på tillsyn och samordning av övriga avdelningars arbete. Det har icke ingått i utredningens uppdrag att komina med konkreta förslag på denna punkt, utan utredningen har begränsat sig till att framföra nyssnämnda synpunkter till administrationsutredningen. Vid sina överväganden beträffande departementets organisation och personalbehov har utredningen ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om förhållandet mellan de olika arbetsenheternas storlek och funktioner. Såvitt utredningen kunnat finna, grundar sig exempelvis den nuvarande arbetsfördelningen på byråer icke enbart på vissa ärendens ämnesmässiga samhörighet utan även på principen att en avdelnings arbetsbörda och personal bör fördelas så jämnt som möjligt mellan de olika byråerna. I särskilt hög grad synes denna princip ha varit vägledande beträffande handelsavdelningen, vilket bl. a. bestyrkes av en inom denna avdelning upprättad och i översynen (s. 65) intagen promemoria rörande avdelningens organisation. Även om åtskilliga argument måhända kan anföras till stöd för strävandena att uppnå jämnast möjliga arbets- och personalfördelning mellan byråerna, har utredningen icke kunnat finna denna princip så allmängiltig att den obetingat bör tillämpas som organisatorisk grundsats för departementet eller någon av dess avdelningar. Det förefaller visserligen riktigt att fördela arbetsuppgifterna mellan byråerna med hänsyn till det ansvar och den arbetsbelastning, som kommer att åvila cheferna för byråerna. Därav följer emellertid icke att den totala arbetsbördan och personalens storlek behöver vara ungefär densamma på samtliga byråer. Chefen för en byrå med ett dussin tjänstemän har ju icke nödvändigtvis större ansvar eller mera betydande arbetsbörda än chefen för en mindre enhet. Lika klart står det för utredningen att antalet byråer ej behöver vara detsamma som antalet tjänstemän i byråchefsgraden. Inom utrikesförvaltningen — liksom övriga delar av statsförvaltningen — förekommer idag arbetsuppgifter, vilkas handläggning kräver en chefstjänsteman, men denne behöver icke alltid ha en särskild byrå till sitt förfogande. Exempel h ä r p å är vissa förhandlings- och utredningsuppdrag. Å andra sidan möter m a n

29 även arbetsuppgifter, som visserligen tar en större eller mindre grupp tjänst e m ä n i anspråk, men som ej är av den naturen, att de kräver tillsyn av en så förhållandevis hög tjänsteman som en byråchef. Ett studium av utrikesdepartementets nuvarande arbetsfördelning synes ge vid handen, att man inom vissa byråer sammanfört smärre arbetsenheter, som fungerar relativt oberoende av varandra. De på handelsavdelningens tredje byrå förlagda sjöfarts- och energifrågorna synes sålunda ha en mycket begränsad anknytning till byråns övriga uppgifter. På den politiska avdelningens andra byrå sysslar en mindre arbetsenhet uteslutande med frågor rörande Europa-rådet, medan övriga tjänstemän i huvudsak handlägger vissa bilaterala ärenden. Inom samma avdelnings tredje byrå (»FNbyrån») ansvarar en tjänsteman för dels luftfartsfrågor, dels ärenden rörande internationell rymdforskning, oavsett om dessa spörsmål aktualiseras inom FN eller i annat sammanhang. Denna typ av arbetsfördelning kan ur många synvinklar te sig både praktisk och effektiv och torde kanske tidvis vara den enda möjliga. Den vittnar även om svårigheterna att åstadkomma en från organisationssynpunkt logisk byråfördelning inom utrikesdepartementet. Enligt utredningens uppfattning kan emellertid en alltför stor bundenhet till ett visst antal byråer snarast försvåra en smidig anpassning till förändringar i arbetsuppgifterna. Utvecklingen inom den övriga statsförvaltningen kan sägas bekräfta lämpligheten av att tillgänglig personal utan mera genomgripande administrativa åtgärder kan omgrupperas i enlighet med vad inträffande förändringar i arbetsläget kräver. Sådana omgrupperingar är lättare att genomföra inom ramen för större organisationsenheter, inom vilka smärre arbetsgrupper av mer eller mindre permanent karaktär kan sammanföras på det sätt, som i olika lägen betingas av arbetsuppgifterna och personella faktorer. Mot denna bakgrund har utredningen i sina förslag beträffande departementets organisation avstått från att förorda tillskapandet av ytterligare byråer och även från att lämna några rekommendationer avseende den tilltänkta personalförstärkningens fördelning på nuvarande byråer. Avgörandet härvidlag bör enligt utredningens uppfattning tillkomma departementets ledning och berörda avdelningschefer. En betydelsefull arbetsuppgift vid politiska avdelningen utgör redigeringen av de av utrikesdepartementet utgivna redogörelserna för förhandlingarna i Förenta Nationernas generalförsamling (»blåböckerna») samt sammanställningen av material för avdelningens information utåt, bl. a. avsedd för svenska delegater vid FN:s och andra internationella organs sammanträden. Under utredningens intervjuer har värdet av detta material vid flera tillfällen omvittnats, samtidigt som önskemål framförts om en utvidgad verksamhet av detta slag. Det måste enligt utredningens uppfattning vara angeläget, att från Sverige utsända delegater har tillgång till aktuella informationer beträffande svenska ställningstaganden och synpunkter i utrikes-

30 politiska och andra internationella frågor. Denna del av verksamheten har under de senaste åren ökat i omfattning. Utredningen föreslår därför, att vid politiska avdelningen inrättas en särskild befattning, vars innehavare skall ha till uppgift att svara för insamlande, redigering och distribution av material av här angivet slag. De luftfartspolitiska frågorna bör, såsom utredningen tidigare förordat, handläggas vid samma arbetsenhet som övriga samfärdselfrågor. Utredningen föreslår därför, att handläggningen av luftfartsfrågorna överföres till handelsavdelningen. Den tjänsteman, som bevakar inom departementet förekommande internationella atomfrågor, bör enligt utredningens mening vara placerad på den avdelning, där han föredrager huvuddelen av sina ärenden. Utan att i detalj ha granskat varje enskild befattningshavares arbetsuppgifter har utredningen beträffande den politiska avdelningens organisatoriska uppbyggnad i övrigt kommit till den uppfattningen, att några väsentliga förändringar f. n. icke är påkallade. Till frågan om denna och övriga avdelningars personalbehov återkommer utredningen i ett senare kapitel. Ledningen av rättsavdelningen utövas av en avdelningschef. Den nuvarande innehavaren av denna post äger enligt särskilt beslut av Kungl. Maj:t den 20 januari 1956 att delegera sådana uppgifter, som icke sammanhänger med honom anförtrodda uppdrag att företräda Sverige vid internationella konferenser och förhandlingar med främmande makter, till biträdande avdelningschefen. Rättsavdelningschefen, som enligt samma beslut bereder och föredrager vissa folkrättsliga och andra ärenden direkt inför utrikesministern, tillbringar en betydande del av sin tjänstetid såsom svensk representant vid internationella konferenser och förhandlingar. I praktiken torde sålunda, såsom anges i översynen, en stor del av de enligt departementets instruktion på chefen för rättsavdelningen fallande uppgifterna fullgöras av biträdande avdelningschefen. Enligt vad utredningen konstaterat, föreligger inom utrikesdepartementet behov av en högt kvalificerad juridisk expert med uppgift bl. a. att företräda svenska intressen i internationella förhandlingssammanhang. Det är emellertid enligt utredningens uppfattning icke säkert, att det framdeles kommer att visa sig lämpligt, att såsom f. n. härmed kombinera uppdraget att vara chef för rättsavdelningen. Det nuvarande arrangemanget innebär sålunda, att avdelningschefen måste dela sin tid mellan förhandlingsuppdrag och uppgiften att utöva tillsyn över avdelningens arbete. Även om den nuvarande ordningen synes ha fungerat väl, förefaller det icke realistiskt att förutsätta, att man alltid skall kunna räkna med att förena dessa funktioner hos en och samma person. Utredningen har därför funnit det angeläget att anvisa en lösning, som dels tillförsäkrar utrikesförvaltningen tillgång till nyssnämnda expertis, dels innebär en från principiell organisatorisk syn-

31 p u n k t tillfredsställande lösning av frågan om ledningen av det löpande arbetet inom rättsavdelningen. Utredningen föreslår sålunda, att en av de särskilda expertbefattningar, som utredningen i annat sammanhang redovisar (jfr sid. 34) såsom tjänstem ä n till utrikesministerns förfogande, åtminstone tills vidare reserveras för en sakkunnig i internationell rätt med uppdrag bl. a. att företräda Sverige i internationella förhandlingar och konferenser på detta område. Den sakkunnige bör även tilldelas sådana mera omfattande utredningsuppgifter, som av exempelvis organisatoriska skäl icke lämpligen kan handläggas inom rättsavdelningen. Det bör förutsättas, att den sakkunnige får möjlighet att i samråd med rättsavdelningschefen anlita avdelningens arbetskraft. Till frågan om tidpunkten för genomförandet av den här skisserade förändringen i avdelningens organisation har utredningen icke tagit ställning. Rättsavdelningens, och i synnerhet den juridiska byråns, arbetsuppgifter omfattar ett vidsträckt ämnesområde, avseende dels sådana ärenden, som enligt instruktionen under alla förhållanden skall åvila avdelningen, dels ett betydande antal uppdrag, som avdelningen nödgats åtaga sig såsom en del av sin service till allmänheten och övrig förvaltning. Gränsdragningen mellan dessa kategorier förefaller icke helt klar, och det kan enligt utredningens mening även ifrågasättas, om icke juridiska byråns arbetsområde under årens lopp kommit att expandera i alltför många riktningar därhän att byrån idag ålägges uppgifter, som möjligen borde lösas i annan ordning. Utredningen vill föreslå, att den juridiska byråns verksamhetsområde blir föremål för särskilt studium inom departementet, varvid även möjligheterna att genom ökad delegering uppnå en jämnare fördelning av ansvaret och arbetsbelastningen inom byrån bör uppmärksammas. I samband med en dylik genomgång bör enligt utredningens mening även övervägas i vad mån arbetsuppgifter kan överflyttas på kanslistpersonal. Vidare bör undersökas om icke viss sekreterarpersonal bör rekryteras på sådant sätt att vederbörande ej är underkastad förflyttningsskyldighet. Härigenom skulle en för vissa ärendens handläggning önskvärd kontinuitet kunna uppnås. I översynen har redovisats önskemål om en uppdelning av den juridiska byrån genom tillskapande av en särskild traktatbyrå. Skäl kan anföras för att de ärenden, som enligt nämnda önskemål avsågs bli hänförda till den föreslagna traktatbyrån, särskiljes från juridiska byrån i övrigt. Därav följer dock enligt utredningens uppfattning icke, att dessa ärenden bör föranleda tillkomsten av en ny byrå. I handelsavdelningens organisation har utredningen mött ett belysande exempel på h u r de ofta återkommande skiftningarna i arbetets karaktär nödvändiggör en mycket flexibel struktur. Medan exempelvis de bilaterala uppgifterna under en följd av år satte sin prägel på avdelningens verksamhet under tiden närmast efter krigsslutet, kom under perioden därefter det multilaterala arbetet inom dåvarande OEEC att dominera. EFTArs uppbygg-

32 nadsperiod och de på sistone så aktuella spörsmålen rörande den europeiska gemensamma marknaden framtvingade nya omgrupperingar. F r å n tid till annan återkommande större förhandlingsuppdrag av typen GATT-förhandlingar har betytt ytterligare organisatoriska påfrestningar. Dylika förskjutningar i arbetsbördan förefaller, såvitt utredningen kunnat finna, oundvikliga inom handelsavdelningens arbetsområde. Det har under sådana förhållanden synts ändamålsenligt att, i enlighet med utredningens tidigare uttalade organisatoriska grundprincip, avstå från att föreslå någon särskild byråindelning, som skulle kunna te sig inaktuell och mindre effektiv redan efter en kort tid. Utredningen rekommenderar därför i stället en viss personalförstärkning, avsedd att öka möjligheterna att åstadkomma en vid varje tillfälle effektiv arbetsfördelning (jfr sid. 63). Utredningen har redan tidigare förordat en koncentration av de samfärdselpolitiska ärendena till en arbetsenhet inom handelsavdelningen. Därutöver vill utredningen även i detta sammanhang erinra om vad som ovan anförts beträffande handläggningen av de internationella atomfrågorna. Det i översynen framförda förslaget om inrättande av en tjänst i byråchefsgraden vid handelsavdelningen för vissa förhandlings- och utredningsuppdrag har övervägts av utredningen. Det är emellertid enligt utredningens uppfattning lämpligt, att dylika tjänster icke knytes till en viss avdelning utan vid behov kan utnyttjas av olika avdelningar. Utredningen föreslår därför i annat sammanhang (jfr sid. 34) inrättande av vissa tjänster till utrikesministerns förfogande. Personalavdelningens organisation har, som tidigare nämnts, varit föremål för översyn inom administrationsutredningen och är sålunda ej avsedd att behandlas inom ramen för UD-utredningens uppdrag. Utredningen har därför begränsat sin befattning med denna avdelning till att vid samråd med administrationsutredningen redovisa sådana synpunkter på personalavdelningen, som föranledes av i detta betänkande framlagda förslag. Arkivets verksamhet och organisation har av ovan anförda skäl icke behandlats av UD-utredningen. Protokollet synes, sedan en viss personalförstärkning under 1962 tillförts denna arbetsenhet, icke erbjuda några aktuella organisatoriska problem. I översynen aktualiseras tanken på att pressbyrån borde omvandlas till en pressavdelning. En dylik avdelning existerade under åren 1909—1919, men i samband med de genomgripande reformerna 1919 hänfördes pressärendena i stället till en särskild byrå inom ramen för den då nybildade politiska och handelspolitiska avdelningen. 1928 erhöll pressbyrån självständig ställning vid sidan av avdelningarna. E n särskild utredningsman föreslog år 1939 (jfr statsverkspropositionen 1939, III ht) att byrån åter skulle bli avdelning. Departementschefen anförde då, att starka skäl onekligen talade för en dylik omorganisation men rekommenderade, att den borde anstå till kommande år.

33 Ett skäl, som enligt UD-utredningens uppfattning talar för tillskapande av en press- och informationsavdelning, är den omfattning, som upplysningsverksamheten utomlands numera tagit. Chefen för pressbyrån har därigenom ålagts ett stort antal permanenta styrelse- och kommittéuppdrag i sådana institutioner som upplysningsberedningen, Svenska institutet, Svenska turisttrafikförbundet m. m. Därest byrån omvandlades till avdelning och erhölle i sammanhanget erforderlig förstärkning på byråchefsplanet, skulle, såsom framhålles i översynen, presschefen få mera tid att ägna sig åt sådana viktiga uppgifter som att intensifiera kontakterna med den svenska och utländska pressen. Samtidigt vill utredningen konstatera, att en av de uppgifter, som, enligt vad som framhålles i översynen, hittills tagit en väsentlig del av presschefens tid i anspråk, nämligen samordningen och effektiviseringen av den svenska upplysningsverksamheten utomlands, kan komma att bli mindre omfattande. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att en särskild regeringens rådgivare i upplysningsfrågor numera tillsatts. Vidare torde frågan om arbetsfördelningen mellan Svenska institutet och utrikesdepartementets pressbyrå i vad avser informationsverksamheten utomlands bli föremål för ytterligare prövning, bl. a. i samband med planeringen och organisationen av verksamheten i det tilltänkta Sverige-huset, dit flera av de till Stockholm förlagda upplysningsorganen avses bli sammanförda. Det är f. n. icke möjligt att bedöma, vilka verkningar nu företagna och eventuella ytterligare förändringar i upplysningsverksamhetens organisation kan få med avseende på utrikesdepartementets pressbyrå. I detta läge finner utredningen det rimligt, att frågan om inrättande av en pressavdelning får anstå, till dess klarhet vunnits i nyssnämnda frågor. Samtidigt vill utredningen erinra om vikten av att ärendet, då det åter upptages till prövning, noggrant belyses också från synpunkten att presschefen ä\en framgent bör ha en ställning, som garanterar att han till fullo utnyttjas som talesman för departementet. Utredningen har övervägt huruvida sektionen för internationella biståndsfrågor borde inordnas i politiska avdelningen eller handelsavdelnimgen. Erfarenheterna av sektionens arbete har emellertid hittills icke talat för en sådan lösning. Sektionens arbete berör bägge de nämnda avdelningarnas verksamhetsområde, och det nuvarande arrangemanget synes ha bestyrkt antagandet, att ifrågavarande ärenden med fördel kan handläggas såsom nu sker, varvid kabinettssekreteraren eller biträdande kabinettssekreteraren svarar för den erforderliga samordningen. En förnyad prövning av den nu tillämpade organisationen på denna punkt har emellertid rekommenderats av utredningen i samband med remissbehandlingen av förslaget om sektionens inrättande. En dylik omprövning bör enligt utredningens uppfatning verkställas om ytterligare något eller några år. Sektionen står f. n. under ledning av en tjänsteman med disponibilitets3-205800

34 arvode. Utredningen föreslår inrättande av en fast chefstjänst, upptagen i departementets personalförteckning. Särskilda organisatoriska frågor

Vid sina överväganden beträffande personalbehovet i utrikesförvaltningen har utredningen, såsom framgår av ett följande kapitel (sid. 56), funnit det särskilt angeläget att beakta de allt starkare kraven på personalförstärkning i departementet. En väsentlig del av den svenska utrikesförvaltningens expansion sedan 1945 har varit betingad av tillkomsten av nya nationer och internationella organ. Utrikesrepresentationen består sålunda idag av ett tjugotal fler lönade utlandsmyndigheter än 1949. Under samma lid har emellertid antalet diplomatiska tjänstemän med placering i utrikesdepartementet endast ökat med två. I nyssnämnda kapitel beträffande personalbehovet föreslår utredningen en viss arbetskraftsförstärkning på de olika avdelningarna. Denna bör enligt utredningens uppfattning vara tillfyllest för att tillgodose nu konstaterade behov av personal för det löpande arbetet. Under utredningsarbetets gång har emellertid framkommit åtskilliga exempel på arbetsuppgifter, som, även om de ligger utanför den nuvarande rutinens ram, rimligen borde lösas av utrikesdepartementet. Vidare har utredningen funnit anledning att överväga en organisatorisk omfördelning av vissa arbetsuppgifter i syfte att uppnå en jämnare fördelning av avdelningarnas arbetsbelastning. Det är nämligen uppenbart, att under nuvarande förhållanden det löpande arbetet vid vissa byråer tidvis på ett kännbart sätt påverkas av att flera av tjänstemännen tages i anspråk för förhandlingar, tjänsteresor och utredningsuppdrag. Såsom ett exempel kan nämnas att för 15 tjänstemän vid handelsavdelningen registrerades under år 1961 icke mindre än cirka 600 frånvarodagar på grund av tjänsteresor. De med en dylik frånvarofrekvens förbundna personalproblemen torde aldrig kunna elimineras men möjligen i någon mån reduceras. Utredningen föreslår i bl. a. detta syfte inrättande av dels en särskild grupp tjänstemän, avsedda att stå till utrikesministerns förfogande för speciella förhandlings- och utredningsuppdrag, som kan komma att aktualiseras på de olika avdelningarna, dels ett s. k. rapportsekretariat med uppgift att verka för ett effektivare utnyttjande av utrikesförvaltningens rapportering. Utrednings- och förhandlingsgrupp

Den först nämnda utrednings- och förhandlingsgruppen är tänkt att ägna sig åt tids- och ämnesmässigt avgränsade uppdrag såsom ekonomisk-politiska undersökningar, förhandlingsuppgifter, bevakning av andra länders politik i exempelvis integrationsfrågorna, deltagande i FN:s övervakningskommissioner och kontrollorgan ävensom andra internationella organisationer och konferenser, särskilt sådana, där Sverige av någon anledning bör

35 vara aktivt engagerat på ordförandeposten, i arbetsutskott el. dyl. Det kan även tänkas uppkomma lägen, då dessa tjänstemän för en begränsad tid kan åtaga sig expertuppdrag av internationell karaktär i andra departement och myndigheter. Slutligen bör tjänstemännen i denna grupp kunna användas för att temporärt överbrygga uppkommande vakanser utomlands. En av tjänsterna i den tilltänkta gruppen bör, såsom tidigare angivits (sid. 31) i varje fall tills vidare reserveras för en tjänsteman med kunskaper och erfarenhet i internationella rättsfrågor. Utredningen vill starkt betona, att här ifrågavarande tjänstemän bör sättas in på avgränsade arbetsuppgifter, om syftet med arbetsgruppens inrättande skall kunna tillgodoses. Tjänsterna bör därför icke få utnyttjas såsom en mer eller mindre permanent förstärkning av departementets fasta organisation. Tillkomsten av en dylik grupp av tjänstemän skulle även bidraga till att lösa vissa andra organisatoriska problem inom utrikesrepresentationen. Denna synpunkt utvecklas närmare i ett följande kapitel. Rapportsekretariat

Behovet av den arbetsenhet, som utredningen valt att kalla rapportsekretariat, har starkt framhållits av ett flertal personer, som intervjuats av utredningen. Sålunda har företrädare för andra delar av förvaltningen och för vissa organisationer, som regelbundet mottager rapportmaterial från UD, understrukit det stora värdet av detta material men även att materialet är av skiftande kvalitet. Viss kritik har riktats mot rapporternas tekniska utformning. Man har efterlyst riktlinjer för en mera systematisk rapportering i ett antal ämnen. Det har hävdats, att bristen på systematik ibland kan medföra, att för vissa mottagare viktiga upplysningar, rörande exempelvis tullar och fiskala bestämmelser i utlandet, försenas eller i värsta fall helt uteblir. En förstärkning härvidlag och ett effektivare tillgodoseende av distributionsönskemålen kräver klarare uttalade och mer specificerade önskemål från de slutliga mottagarna men också en kontinuerlig direktivgivning från departementet till utlandsmyndigheterna. Beträffande rapporteringens utformning har önskemål framkommit dels om innehållssammandrag på första sidan av längre rapporter, dels om översiktspromemorior och resuméer av rapporteringen i vissa ämnen. För att tillgodose dessa synpunkter skulle enligt utredningens uppfattning ett sekretariat av här föreslagen art kunna bli av väsentlig betydelse. Dess uppgifter skulle bl. a. k u n n a vara: a) att samordna och biträda vid utarbetandet av orienterande översikter i frågor, som spänner över mer än en avdelnings verksamhetsområde (exemp e l s både politiska och handelsavdelningen), b) att i förekommande fall utarbeta sammanfattande översikter beträffande relationerna till vissa regioner (exempelvis Mellersta Östern, Nordafrika)

36 eller enstaka länder (existerande avtal, handelsfrågor, politiska spörsmål, rättstvister osv.) och rörande vissa komplexa frågor samt c) att samråda med avdelningarna rörande såväl distributionen av ovannämnda material, som rapportverksamhetens inriktning och omfattning samt rapporternas tekniska utformning. Ett på lämpligt sätt samordnat utnyttjande av UD:s rapportering skulle, såsom torde ha framgått av bl. a. ovan återgivna uttalanden från hearings, vara av stort värde för statsförvaltningen och näringslivet. Det skulle även kunna vara till nytta för handläggningen av utrikesfrågor såväl inom departementet som i regering och riksdag. Rapportsekretariatet bör icke vara knutet till någon särskild avdelning utan sorterar direkt under kabinettssekreterarna. Gränsdragningen mellan dess och avdelningarnas arbetsuppgifter måste göras klar, då de senares arbetsrutin annars riskerar att bli störd. Sekretariatets arbete bör uteslutande avse rapporteringen och härvidlag vara planerande, koordinerande, utredande och redaktionellt. Arbetet fordrar fri tillgång till rapportmaterialet på samtliga avdelningar och möjligheter till samråd med chefer och tjänstemän på alla plan. Enligt utredningens uppfattning skulle rapportsekretariatet även kunna tillgodose angelägna utbildningssynpunkter. Det bör från början fastslås, att sekretariatet är avsett att utgöra en arbetande enhet och icke en personalreserv för avdelningarna och beskickningarna eller för kommittéuppdrag och liknande. Organisationsföredragande

Utredningen har vid sitt studium av organisationen och arbetsfördelningen inom departementet ansett sig kunna konstatera ett behov av en eller flera organisationsföredragande tjänstemän med uppgift att under departementets administrativa ledning ägna särskild uppmärksamhet åt rationaliseringsfrågor (jfr allmänna verksstadgan § 6). Enär detta spörsmål icke kan anses falla inom dess arbetsområde, har utredningen begränsat sin befattning med ärendet till att anmäla ovanstående synpunkt till administrationsutredningen.

KAPITEL 4 Utrikesrepresentationens organisation

F r å n Sverige utsända tjänstemän är idag placerade vid närmare etthundra utlandsmyndigheter. Den 1 juli 1962 bestod sålunda utrikesrepresentationen av 52 beskickningar, 5 delegationer samt 17 generalkonsulat och konsulat. Därtill kom cirka 525 s. k. honorärkonsulat (olönade myndigheter). Vid ett tjugotal av de mest betydande av dessa är lönade tjänstemän stationerade. Utrikesrepresentationens utveckling sedan 1938 belyses av nedanstående tabell: Utrikesrepresentationen 1938

1962 (sept.)

Lönade utlandsmyndigheter därav: Beskickningar och delegationer. . Generalkonsulat och k o n s u l a t . . . Karriärtjänstemän Kanslister Fackattachéer (press, social, försvars, handels, jordbruks) Administrativ personal Lokalanställda 1

49 (35) (14) 99

56 (44) (12) 125 c:a90

74 (57) (17) 164 106

25 40 128

33 104 344

45 188 371

Uppgift saknas.

Totalt uppgår personalen utomlands f. n. till närmare 900 personer (jämfört med ca 350 i departementet). Av dessa är ungefär 370 lokalanställda (översättare, viss skrivpersonal, vaktmästare, chaufförer m. m.) Mer än två tredjedelar av samtliga karriärtjänstemän, åttiofem procent av kanslisterna och ungefär hälften av biträdespersonalen är placerade vid utlandsmyndigheterna. En tablå över de lönade utlandsmyndigheterna och deras personal återfinnes såsom bilaga 2. Utlandsmyndigheternas organisation

En beskrivning av utrikesrepresentationen i statistisk och tabellmässig form ger endast en mycket ofullständig bild av dess sammansättning. De i den svenska utrikestjänsten ingående enheterna är, i likhet med vad som gäller

38 för andra länder, av mycket skiftande storlek och karaktär. Sveriges beskickning i Washington har ett fyrtiotal anställda och ett antal underlydande konsulära myndigheter av varierande storlek. På exempelvis Irland består den lönade svenska representationen av en beskickning i Dublin med förutom chef en tjänsteman plus ett skrivbiträde. På en post kan uppdraget att representera Sveriges intressen i huvudsak vara begränsat till bevakning av kommersiella och sjöfartsbetonade ärenden, medan motsvarande uppgift på en annan station inbegriper politisk rapportering, upplysningsverksamhet, bevakning av arbetsmarknadsfrågor, teknisk-vetenskaplig kontaktverksamhet och militärärenden. De anförda exemplen avser att understryka de vanskligheter och osäkerhetsmoment, som är förenade med varje försök till schematiska jämförelser mellan de olika utlandsmyndigheternas organisation. Ofta återkommande förändringar i arbetsuppgifternas karaktär och omfattning vid en och samma myndighet kan tillika med de personella faktorerna innebära ytterligare komplikationer vid en organisatorisk bedömning. Frågan om en beskicknings optimala storlek och mest effektiva organisation är över huvud taget svår att besvara på ett tillfredsställande sätt. Det kan exempelvis med fog hävdas, att den allmänt tillämpade metoden vid upprättandet av en ny beskickning, att tilldela denna endast ett minimum av personal, i vissa fall kan vara ineffektiv och därmed på längre sikt oekonomisk. Svårigheten att göra en tillförlitlig uppskattning av den planerade verksamheten har emellertid, i förening med aktuella ekonomiska hänsynstaganden och en kännbar knapphet på personal, nödvändiggjort en långtgående återhållsamhet i dylika fall. Följden blir, att nytillkommande utlandsmyndigheter under en mer eller mindre långvarig övergångsperiod får växa in i den verksamhetsram, som i varje särskilt fall skulle ha kunnat te sig motiverad redan från början. Utredningen har bl. a. studerat frågan om vad som bör anses vara minimiorganisation för en utlandsmyndighet. I dag förekommer, som ovan nämnts, beskickningar bestående av chef, en kanslist samt biträdespersonal. I princip finner utredningen detta vara en snävt tilltagen personalram. Det måste anses angeläget, att varje beskickning har möjlighet att vidmakthålla en sådan personell beredskap, att sjukdom eller annat förfall för beskickningschefen icke behöver innebära, att verksamheten eller viktiga delar därav lamslås. Denna risk är överhängande, om endast en diplomatisk tjänsteman är stationerad vid beskickningen och möjligheter dessutom saknas att med kort varsel sända personalförstärkning hemifrån eller från någon närbelägen myndighet. Av det nyss sagda framgår även att utrikesrepresentationens personal bör vara fördelad på ett sådant sätt, att oförutsedda vakanser kan mötas genom samverkan mellan flera sinsemellan närbelägna myndigheter. Vid sådana beskickningar, där chefen är ackrediterad även i andra länder och följaktligen med viss regelbundenhet måste

39 vistas utom stationeringslandet, är det enligt utredningens uppfattning i regel nödvändigt att placera minst två diplomatiska tjänstemän (chefen inbegripen). Frågan om utlandsmyndigheternas personella beredskap har förefallit utredningen vara av särskild betydelse. Det på sid. 34 omnämnda förslaget beträffande upprättandet av en särskild utrednings- och förhandlingsgrupp i utrikesdepartementet har sålunda tillkommit även mot bakgrunden av behovet av ett antal kvalificerade tjänstemän, som med förhållandevis kort varsel kan utnyttjas för att temporärt fylla plötsligt uppkommande vakanser på posterna utomlands. Icke minst från de beredskapssynpunkter, som ett skärpt politiskt läge kan aktualisera, förefaller det angeläget, att ett dylikt behov kan tillgodoses. Vid flertalet utlandsmyndigheter är personalstyrkan förhållandevis liten. Av ett sjuttiotal myndigheter (honorärkonsulaten oräknade) är det sålunda endast omkring en tredjedel, som har fler än två diplomatiska tjänstemän. Endast fem stationer har fem karriärtjänstemän eller därutöver. De största myndigheterna är (i bokstavsordning) beskickningarna i Bonn, London, Moskva, Paris och Washington. Bland de minsta beskickningarna är Reykjavik och Wellington. Såsom ett allmänt genomsnitt kan för de lönade utlandsmyndigheterna anges en personalstyrka av två diplomater, en kanslist och ett par biträden samt en lokalanställd vaktmästare/chaufför. Av denna storleksordning är exempelvis beskickningarna i Addis Abeba, Ankara, A then, Belgrad, Bern, Bogota, Djakarta, Karachi, Lissabon, Ottawa, Peking, Prag, Teheran och Wien. Tre karriärtjänstemän finnes vid t. ex. beskickningarna i Bryssel, Buenos Aires, Haag, Kairo, Madrid, Mexico, New Delhi, Rom, Tokio och Warszawa. Arbetsfördelningen vid de relativt små arbetsenheter, som flertalet beskickningar utgör, erbjuder som regel inga organisatoriska problem. Vid de större myndigheterna åter fördelas arbetet ofta på en politisk, en juridisk och administrativ samt en kommersiell sektion. Informationsverksamheten är — när en särskild pressattaché eller kulturattaché icke tjänstgör vid beskickningen — alltefter sin karaktär ofta uppdelad mellan den politiska och den kommersiella sektionen. Erfarenheten visar emellertid, att det sällan är lämpligt att i detalj fördela arbetet mellan de olika befattningshavarna. Ett effektivt utnyttjande av arbetskraften kräver en jämförelsevis fri disposition av tillgänglig personal. Såsom tidigare nämnts har utredningen haft tillfälle att på platsen studera arbetet vid vissa utlandsmyndigheter. Intrycken från dessa studiebesök har styrkt utredningen i dess uppfattning, att arbetsfördelningen i varje fal vid de mindre och medelstora beskickningarna och konsulaten bör hållas re.ativt obunden. Vid de större beskickningarna, där ofta fackattachéer svara: för särskilda ärendegrupper, ter sig en ämnesmässig uppdelning av arbe et naturligtvis lättare att genomföra.

40 I senare avsnitt av detta kapitel lämnar utredningen synpunkter på handläggningen av vissa kommersiella frågor och upplysningsärenden vid utlandsmyndigheterna. Därutöver erbjuder, såvitt utredningen kunnat finna, ledningen och fördelningen av arbetet vid utlandsmyndigheterna över huvud icke väsentliga organisatoriska problem. Frågan om personalbehovet återkommer utredningen till i ett senare kapitel. Utredningens överväganden rörande utrikesrepresentationens organisation har i huvudsak varit koncentrerade till de lönade myndigheternas verksamhet. Det förefaller emellertid motiverat att i detta sammanhang även peka på de möjligheter, som må vara för handen, när det gäller att utnyttja de olönade myndigheterna för vissa kommersiella uppgifter liksom för upplysningsverksamhet. Vissa av de cirka 500 honorärkonsulat, vid vilka ingen lönad tjänsteman finnes stationerad, skulle sannolikt kunna engageras mera aktivt än hittills i uppgifter som exempelvis distributionen av upplysningsmaterial och besvarande av enklare kommersiella förfrågningar, ökade krav på dessa myndigheter skulle emellertid även nödvändiggöra en viss upprustning av deras resurser ävensom en mera regelbunden tillsyn och kontakt. Det förefaller icke otänkbart, att ett ökat intresse från den centrala utrikesförvaltningens och de lönade utlandsmyndigheternas sida skulle kunna innebära en viss stimulans till större aktivitet vid sådana konsulat, som idag begränsar sig till handläggningen av de löpande ärendena. Risken att större anspråk på de honorära befattningshavarna skulle ytterligare försvåra rekryteringen till dessa poster får bedömas från fall till fall. Denna risk bör under alla förhållanden enligt utredningens mening icke föranleda att man avstår från att söka lösa frågan på de poster, där ett latent Sverigeintresse på här angivet sätt möjligen skulle kunna aktiviseras ytterligare. Förslag om nya lönade utlandsmyndigheter

Såsom framgår av tabellen på sid. 37 har antalet utlandsmyndigheter ökat avsevärt under tiden sedan andra världskrigets slut. Tillkomsten av nya nationer och utvecklingen av Sveriges förbindelser med länder, där självständig svensk representation icke tidigare förekommit, har såsom antytts i det föregående, utgjort den viktigaste motiveringen för den hittills företagna förstärkningen av utrikestjänsten. Dessa faktorer kommer enligt utredningens bedömande att föranleda en fortsatt utbyggnad. I vad avser antalet lönade myndigheter torde utrikesrepresentationen f. n. vara väl avvägd i Europa och Nordamerika. Behovet av svensk representation i Afrika har särskilt uppmärksammats av utredningen. I Nordafrika finnes sålunda f. n. svenska beskickningar endast i Kairo och Rabat. De senaste årens snabba utveckling i Algeriet och Tunisien har aktualiserat behovet av nya utlandsmyndigheter i detta område. Med hän-

41 visiing härtill och även med tanke på angelägenheten av att den kommersiela utvecklingen bevakas i de nyligen självständiga staterna har utrikesdepartementet i särskild ordning väckt förslag om upprättandet av två nya beddckningar, nämligen i Alger och Tunis. Ärendet remitterades i oktober 19(2 till utredningen för yttrande, och utredningen beslöt att förorda förslaget. övriga delar av Afrika — Republiken Sydafrika undantagen — består rejresentationen endast av sammanlagt sju diplomatiska tjänstemän och se> kanslister fördelade på sex myndigheter (Addis Abeba, Lagos, Léopoldvile, Monrovia, Nairobi och Salisbury). Mellan Sahara och Sydafrika finnes i (ag n ä r m a r e ett tjugotal självständiga nationer samt ett mindre antal områden, som efter hand kan förväntas vinna full självständighet. Även om åtskilliga av dessa nationer f. n. är av begränsat intresse med avseende på de^as relationer med Sverige, har utredningen funnit det påkallat att föreslå viss förstärkning av den svenska representationen i dessa delar av Afrika. Icke minst från kommersiella synpunkter synes flera av de ifrågavaiande länderna, i synnerhet i Västafrika, redan nu erbjuda avsevärt intre;se. Under förutsättning av en fortsatt utveckling i riktning mot fredliga ocl ordnade förhållanden bör avsättningsmöjligheterna för svenska varor kuina förväntas öka även i länder, med vilka vårt varuutbyte för dagen är obttydligt. Härtill kommer Sveriges nuvarande engagemang i den till flera av dessa länder riktade biståndsverksamheten. Vid intervjuer med experter på denna verksamhet har utredningen erfarit, att förekomsten av officiell svensk representation har visat sig väsentligt underlätta — och i vissa lände utgöra en förutsättning för — ett framgångsrikt genomförande av svenska biståndsaktioner. en till översynen hörande rapport avseende förhållandena i Västafrika unlerstrykes vikten av att svenska myndigheter och svenskt näringsliv får tillgång till kontinuerlig rapportering om den ekonomiska och politiska utvecklingen i Västafrika. Vissa delar av den västafrikanska marknaden är all jämt föga kända och bearbetade av svenska exportörer, som i detta sammaihang torde vara i behov av officiellt svenskt stöd. Erfarenheterna av veksamheten vid de förhållandevis nya beskickningarna i Lagos och Monrovia bestyrker detta antagande. I och för sig kunde det kanske ifrågasättas, on icke en personell förstärkning av dessa myndigheter skulle utgöra en länplig lösning av problemet. Enligt utredningens mening skulle emellertid en sådan lösning icke i nämnvärd grad reducera behovet av en ny utlaidsmyndighet i Västafrika. De stora avstånden i förening med mindre väl utecklade kommunikationer innebär betydande svårigheter, när det gäller attbevaka flera verksamhetsländer från en beskickning. Man kan icke heller botse från att de nya staterna lägger icke obetydlig vikt vid den internaionella prestigen, varför upprättandet av en självständig representation kai vara en förutsättning för en välvillig inställning till svenska export-

42 ansträngningar. Utredningen vill preliminärt föreslå, att den nya beskickningen förlägges till Abidjan eller Accra. Dess chef bör vara ackrediterad även i något eller några av grannländerna. Frågan om ett lämpligt val av ackrediteringsländer synes i detta såväl som i andra fall bäst kunna lösas av utrikesdepartementet och utredningen har följaktligen avstått från att lämna några rekommendationer härvidlag. Utredningen vill vidare erinra om det behov av förstärkt representation, som så småningom kan komma att uppstå i Rhodesia och Nyasaland, om och när dessa länder vinner fullt oberoende. Den svenska representationen i Afrika, skulle, därest utredningens förslag förverkligas, komma att gestalta sig såsom framgår av kartan på sid. 43. Behovet av nya myndigheter i Latinamerika hänför sig i första hand till det i översynen redovisade önskemålet om en ny beskickning i Centralamerika, förslagsvis förlagd till Guatemala. Förslaget baserar sig på behovet av att på ett mera tillfredsställande sätt än som hittills varit möjligt följa den ekonomiska utvecklingen i Centralamerika, där Sverige sedan länge åtnjuter avsevärd goodwill. Bland de med Sverige jämförliga länder, som upprättat beskickningar i Guatemala, må nämnas Belgien, Danmark, Nederländerna och Schweiz. Ett första steg i riktning mot fast diplomatisk representation i Guatemala har tagits i och med att en svensk handelssekreterare 1962 placerats där. Utredningen har funnit översynens argumentering väl underbyggd och har intet att erinra mot upprättandet av en beskickning i Guatemala med samtliga centralamerikanska republiker (Costa Rica, Guatemala, Honduras, Nicaragua, Panama och Salvador) såsom verksamhetsområde. Det förefaller dock utredningen naturligt att man, innan man vipprättar en ny myndighet, avvaktar närmare erfarenheter av handelssekreterarens verksamhet. Utredningen förordar även, att — i enlighet med översynens förslag beträffande representationen i Ecuador — en lönad tjänsteman placeras i Quito såsom t. f. charge d'affaires, underställd beskickningen i Bogota. Motiveringen härvidlag grundar sig dels på de med viss emfas från ecuadorianskt håll anmälda önskemålen, dels på de synpunkter, som framförts av i Ecuador företrädda enskilda svenska intressen. Bland de med Sverige jämförliga länder, som placerat en charge d'affaires i Ecuador, må nämnas Belgien, Danmark och Schweiz. Nederländerna har i Quito en självständig beskickning. Behovet av förstärkt svensk representation på Cuba har övervägts av utredningen, som därvid kommit till den slutsatsen att de svensk-kubanska förbindelserna f. n. icke kan sägas vara av sådan omfattning och intensitet att upprättandet av en självständig myndighet i Havana är motiverat. Utvecklingen kan dock komma att föranleda en omprövning av denna fråga. Sveriges kommersiella intressen i Brasilien synes numera ha antagit så-

43 Alger

existerande myndighet

= föreslagen myndighet

°

S"»0

oo k.i

l»i>0

I I I I ' I I I I I I

Sveriges utrikespresentation

i Afrika; lönade

myndigheter

44 dana proportioner, att frågan om upprättandet av en lönad representation i Säo Paulo icke rimligen bör uppskjutas. F . n. finnes där ett honorärkonsulat, vid vilket en lönad kanslist är placerad. Ett antal betydande svenska industriföretag har under senare år etablerat tillverkning i Säo Pauloområdet, och den svenska kolonien där uppgår redan till omkring 500 personer och fortsätter att växa. Utredningen föreslår upprättandet av ett lönat konsulat i Säo Paulo med uppgift att i första hand svara för bevakningen av Sveriges kommersiella intressen i Brasilien. I samband med att beskickningen i Rio de Janeiro så småningom flyttas till den nya huvudstaden Brasilia, bör möjligen chefen för det tilltänkta konsulatet i Säo Paulo även anmälas såsom handelsråd vid beskickningen. Med hänsyn till sjöfartsintressena och den i Brasilien alltmer betydelsefulla upplysningsverksamheten, för vilken Rio de Janeiro utgör den mest naturliga replipunkten, bör myndigheten i Rio icke helt indragas utan bibehållas såsom ett beskickningskansli med en lönad tjänsteman. En karta över representationen i Sydamerika, sådan denna enligt ovanstående förslag skulle komma att te sig, återfinnes på sid. 45. Behovet av förstärkt representation i Asien är enligt utredningens bedömande i första hand hänförligt till F j ä r r a n Östern, och där främst Filippinerna. Sverige har f. n. ett honorärkonsulat i Manila, sorterande under beskickningen i Djakarta. Till denna beskicknings verksamhetsområde hör även honorärkonsulatet i Kuala Lumpur, huvudstad i det nyligen självständiga Malajiska Förbundet. Såväl Filippinerna som Malajiska Förbundet är nationer av begränsad men snabbt växande betydelse för svensk export, Filippinerna bl. a. emedan den tidigare förmånsbehandlingen av amerikanska varor numera är under avveckling. Utredningen har vid sin prövning av behovet av nya myndigheter dock icke funnit det motiverat att förorda ett omedelbart upprättande av en självständig beskickning i Manila eller Kuala Lumpur. Utredningen föreslår i stället, att denna fråga upptages till förnyad prövning, när en säkrare bedömning föreligger av dessa länders förutsättningar såsom mera betydande avsättningsområden för svensk export. I syfte att snarast möjliggöra en dylik bedömning vill utredningen uttala sitt stöd för tanken på en förstärkning av den kommersiella representationen i detta område (jfr sid. 53). Beträffande Australien och Nya Zeeland föreligger enligt utredningens mening icke något behov av nya lönade utlandsmyndigheter. Utredningen har icke prövat behovet av olönade myndigheter utan förutsatt, att denna prövning bäst sker genom respektive beskickningars och utrikesdepartementets försorg. Ändrad status för vissa myndigheter m . m.

I närmast föregående avsnitt har utredningen redovisat sina förslag med avseende på upprättande av nya lönade utlandsmyndigheter. Utredningen har

45 c? O O

o 9

*»

\--

X

K--

Bogota

.-V"

rv-\.-Quito' (besk.kansli, , underställt Bogota)

X . i

(blivande säte för besk.)

io de Janeiro

I

Santiago de Chile Buenos Aires

B H = : existerande myndighet ^ ^ = föreslagen myndighet

%> 1 I ' I ' 1 « ' ' ' I

T

ioo«

««*">

Sveriges utrikespresenlation i Sydamerika; lönade myndigheter

46 emellertid även övervägt, dels huruvida några av de redan existerande lönade myndigheterna bör erhålla ändrad status, dels vilka möjligheter som må föreligga att genom sammanslagning eller andra åtgärder rationalisera utrikesrepresentationen. Därvid har utredningen beträffande Europa funnit, att formerna för Sveriges representation i de sydösteuropeiska länderna Bulgarien, Rumänien och Ungern möjligen förtjänar att i sinom tid omprövas. De svenska intressena bevakas i de två förstnämnda länderna av beskickningen i Bukarest, som står under ledning av sändebudet i Moskva. Vid beskickningen är såsom charge d'affaires a.i. placerad en tjänsteman i förste sekreterargraden. Liknande är förhållandet i Ungern. Beskickningen i Budapest är underställd sändebudet i Prag och förestås av en förste sekreterare såsom charge d'affaires a.i. Det förefaller rimligt att antaga, att icke minst de handelspolitiska förbindelserna med dessa länder inom överskådlig tid kan aktualisera behovet av självständiga beskickningar i Budapest och Bukarest. Från organisatorisk och statsfinansiell synpunkt ter sig en sådan statusändring relativt lätt genomförbar, då ju i bägge fallen personal redan finnes på platsen och kanslier upprättats. Vid sin genomgång av representationen i Afrika har utredningen förutsatt, att det nuvarande generalkonsulatet i Nairobi, då Kenya vinner fullt oberoende, omvandlas till en självständig beskickning med bl. a. Kenya, Uganda och Tanganyika såsom verksamhetsområde. En dylik statusändring förutsågs redan vid myndighetens upprättande. (Statsverkspropositionen 1962, III ht s. 6.) Vad gäller Asien må i detta samanhang nämnas det i Bagdad år 1960 upprättade beskickningskansliet, som är underställt sändebudet i Teheran och bemannat med en förste sekreterare såsom charge d'affaires a.i. samt en kanslist. Såväl de senaste årens politiska utveckling i Irak som landets snabbt växande ekonomiska och kommersiella förbindelser med Sverige och den irakiska marknadens potentiella betydelse för svensk export talar för att beskickningen i Bagdad bör bli självständig. Utredningen vill förorda en dylik ändring i myndighetens status. Beträffande Sveriges representation vid vissa internationella organisationer har utredningen i översynen särskilt uppmärksammat det nuvarande arrangemanget med två delegationer i Geneve, varav den ena representerar Sverige i FN:s Europakontor och den andra Sverige i EFTA. Vardera delegationen står under ledning av ett råd med sändebuds ställning. Utredningen instämmer i den i översynen utvecklade bedömningen, enligt vilken dessa delegationer bör sammanföras till en myndighet med uppgift att bevaka de löpande förbindelserna med samtliga i Geneve placerade internationella organisationer, vilka är av betydelse för Sverige. Ett motsvarande arrangemang upprätthålles av övriga i Geneve företrädda nordiska länder. Utredningen rekommenderar, att denna sammanslagning genomföres ome-

47 delbart men förutsätter, att den sålunda ombildade delegationen i Geneve även i framtiden kan förstärkas temporärt inför större förhandlingsomgåmgar av typen GATT-sessioner, nedrustningsförhandlingar osv. 'Översynen har i detta sammanhang även aktualiserat frågan om liknande saunmanslagningar skulle kunna anses motiverade mellan EEC-delegatione;n i Bryssel och därvarande beskickning, respektive mellan OECD-delegatio.nen i Paris och beskickningen där. Bland de invändningar som kan resas m o t dylika förslag, må främst nämnas de politiska svårigheter, som kan vaira förenade med en gemensam ackreditering hos dels en regering och dels en internationell organisation. De i översynen härvid framförda synpunkterna finner utredningen beaktansvärda. Även om någon formell sammanslagning sålunda enligt utredningens mening f. n. icke bör komma till stånd, synes det angeläget, att alla praktiska rationaliseringsåtgärder (lokalgennenskap, gemensamt utnyttjande av viss personal osv.), som ur allmänna besparings- och effektivitetssynpunkter kan te sig motiverade, snarast vidtages vid ifrågavarande myndigheter. Den kommersiella utrikesrepresentationen

De utredningar berörande utrikesförvaltningen, som företagits sedan andra världskrigets slut (jfr sid. 12), har framför allt ägnat sin uppmärksamhet åt de handelspolitiska och kommersiella arbetsuppgifterna. Amerikautredningen 1943 resulterade liksom den år 1948 avgivna utredningen rörande utrikeshandelsfrämjande åtgärder (SOU 1948: 29) och »Gjöres-utredningen» (SOU 1949: 57) bl. a. i en viss förstärkning av utrikesförvaltningen, avsedd att i första hand göra denna bättre rustad för verksamheten på handelsområdet. Amerikautredningen föreslog sålunda bl. a. en utbyggnad av representationen i Förenta Staterna och Canada ävensom Syd- och Mellanamerika. 1948 års utredning tog initiativet till det nuvarande handelssekreterarsystemet, och i »Gjöresutredningens» betänkande återfinnes förslag om upprättande av konsulat i Houston, fast representation i Israel och Pakistan, förstärkning av vissa utlandsmyndigheter i Amerika, Australien, Brasilien, Canada, Grekland, Indien, Italien, Mexico, Portugal, Spanien, Västtyskland m. fl. länder. I samband med de i början av 1950-talet särskilt aktuella besparingsansträngningarna kom emellertid utrikesförvaltningen att bli föremål för kännbara inskränkningar, vilka blev mer omfattande än de i sistnämnda utredning föreslagna förstärkningarna. En i mars 1959 av chefen för handelsdepartementet tillkallad beredning, benämnd exportstödsberedningen, har studerat bl. a. avvägningen mellan de svenska handelskamrarnas, handelssekreterarnas och den ordinarie utrikesförvaltningens insatser i det exportfrämjande arbetet utomlands. I sitt den 6 oktober 1961 framlagda betänkande anför beredningen följande: »Den ordinarie utrikesförvaltningen har sedan gammalt haft viktiga uppgifter att fylla i fråga om Sveriges kommersiella och handelspolitiska förbindelser med

andra länder. Till följd icke minst av de statliga myndigheternas större medverkan inom de internationella förbindelserna, som särskilt under och efter andra världskriget kunnat konstateras över hela världen, är dessa uppgifter under i stort sett kontinuerlig ökning. De under senare år tillkomna arbetsuppgifterna, sammanhängande bl. a. med den ekonomiska integrationen, främst i Europa, och Sveriges allt större deltagande i den internationella verksamheten på olika områden, har medfört behov av intensifierad bevakning av de svenska intressena, icke minst i länder tillhörande de båda ekonomiska grupperingarna i Europa. För utlandsmyndigheterna intar de handelspolitiska och kommersiella ärendena en framträdande plats. Verksamheten kan indelas i tre huvudgrupper: Den första omfattar de handelspolitiska uppgifterna, såsom förberedelser och deltagande i handelsförhandlingar, tillämpningen av handelsavtal, handelspolitisk och ekonomisk rapportering, bevakning av tullfrågor osv. Denna verksamhet har delvis ändrat karaktär till följd av bilateralismens minskade betydelse. I och med liberaliseringen av varuutbytet och utvecklingen av integrerade handelspolitiska och ekonomiska block har emellertid nya omfattande arbetsuppgifter tillkommit för utlandsmyndigheterna. En andra grupp består av handläggning av kommersiella förfrågningar — rörande skatte- och etableringsfrågor, importbestämmelser, tullar m. m. — marknadsundersökningar samt annat bistånd åt företag och enskilda i praktiska frågor, t. ex. anskaffande av lämpliga agenter. En särskilt påtaglig ökning för vissa utlandsmyndigheter har skett i den mån utrikesförvaltningens ordinarie personal fått helt övertaga arbetsuppgifter, som tidigare handhafts av handelssekreterare. Detta har skett exempelvis i Mellan- och Sydamerika (Mexico, Colombia, Peru, Cuba) Afrika (Marocko, f. d. Belgiska Kongo, Federationen Rhodesia-Nyasaland, Sydafrikanska Unionen) samt Asien (Libanon och Indonesien). En tredje huvudgrupp avser upplysningsverksamheten i utlandet. Hit hör exempelvis frågor rörande utställningar och mässor samt genomförandet av mera omfattande exportfrämjande aktioner av det slag, som under senare år förekommit i exempelvis Nederländerna och Storbritannien. I denna mycket arbetskrävande verksamhet är utlandsmyndigheterna i hög grad engagerade. Beredningen har icke gått in på en närmare diskussion av utrikesförvaltningens verksamhet på det kommersiella området. Beredningen förutsätter, att denna viktiga del av den ordinarie utrikesförvaltningens arbete blir föremål för prövning inom ramen för den särskilda utredning av utrikesförvaltningens organisation och personalbehov m. m. som av ministern för utrikes ärendena tillkallats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 april 1961 ('UD-utredningen').» I likhet med exportstödsberedningen finner UD-utredningen det uppenbart, att utrikeshandelsfrämjande verksamhet bör ingå såsom en naturlig del av utlandsmyndigheternas arbete. Till frågan om behovet av personell förstärkning av vissa myndigheter för detta ändamål återkommer utredningen. Av särskilt intresse ur organisatorisk synvinkel är emellertid frågan om här berörda arbetsuppgifters fördelning på olika kategorier av personal. Utredningen har förutsatt, att den handelspolitiska verksamheten vid utlandsmyndigheterna liksom hittills skall skötas av de diplomatiska tjänstemännen, vars utbildning och övriga verksamhet gör dem väl ägnade för dessa uppgifter. Vad däremot gäller det utpräglat kommersiella arbetet — de två sistnämnda huvudgrupperna i exportstödsberedningens ovan citerade framställning — finnes enligt utredningens uppfattning goda skäl att

49 fortsätta på den inslagna vägen och i ökande utsträckning anförtro dylika uppgifter dels till handelssekreterarna, dels till väl kvalificerade tjänstemän inom kanslistkarriären. För en dylik princip talar beträffande handelssekreterarna, att här avsedda uppgifter som regel förutsätter speciell utbildning och långvarig praktisk erfarenhet i kommersiella spörsmål, en utbildning som de diplomatiska tjänstemännen i allmänhet ej förvärvat. De kommersiella uppgifter, som bör åvila de ovannämnda kanslisterna, skulle i och för sig med hänsyn till arbetets art även kunna handläggas av de diplomatiska tjänstemännen -— så sker f. ö. nu vid åtskilliga myndigheter. Från flera synpunkter kan det emellertid vara fördelaktigt att koncentrera större delen av dessa uppgifter, i synnerhet dem, som omnämnes i exportstödsberedningens andra huvudgrupp ovan, till kanslisterna. Exportstödsberedningen h a r med anledning av ett inom beredningen väckt förslag om särskilda handelskanslisttjänster anfört följande: »Beredningen finner för egen del riktigt, att den utveckling, varigenom de kommersiella arbetsuppgifterna för våra utlandsmyndigheter kommit att spela en allt viktigare roll, också får avspegla sig i dessa myndigheters organisation. Beredningen vill också erinra om att kanslister på flera stationeringsorter redan i nuläget utför ett förtjänstfullt exportfrämjande arbete, varför man ingalunda saknar erfarenheter, som kan ge vägledning om det föreslagna systemets möjligheter. Mot bakgrunden härav förordar beredningen att förslaget tages upp till prövning i syfte att undersöka möjligheterna att vid flera utlandsmyndigheter låta en tjänsteman (kanslist) helt eller huvudsakligen ägna sig åt kommersiella arbetsuppgifter. En sådan prövning bör emellertid lämpligen företagas inom ramen för en prövning av utrikesförvaltningens organisation i stort. Beredningen förordar därför att frågan tages upp till behandling av den tidigare nämnda, i år tillkallade ÖDutredningen. Enligt beredningens mening bör vid en sådan behandling särskilt beaktas vissa frågeställningar, vilka preliminärt dryftats inom beredningen. Först och främst synes förslaget om inrättande av särskilda handelskanslistposter förutsätta, att för uppgiften väl utbildad personal kan erhållas. Avgörande vikt bör därför enligt beredningens mening tillmätas rekryterings- och utbildningsfrågan. För närvarande sker nyrekrytering till kanslistkåren i huvudsak genom nyanställning av kanslister i reglerad befordringsgång. Tjänster i högre lönegrader utlyses till ansökan lediga, men i praktiken har det visat sig, att tillräckligt kvalificerade utomstående sökande ej stått att få, varför dessa tjänster tillsatts genom befordringar inom kåren. Idén om särskilda handelskanslistposter torde innebära, att rekrytering sker i varje särskilt fall genom att vid vakans post som kanslist för handelsärenden på viss ort (och eventuellt för viss tid) utlyses till ansökan ledig. Härvid kan då de särskilda kvalifikationer anges, som bedöms erforderliga för posten i fråga. Beredningen förutsätter, att sålunda utlysta befattningar tillsättes i fri konkurrens mellan sökande inom och utom utrikesförvaltningen. Ett sådant förfarande skulle öka möjligheten att som handelskanslister förvärva personal med en längre tids utbildning och erfarenhet från industri och exporthandel. Vare sig denna väg beträdes eller ej, bör dock målsättningen givetvis vara, att som handelskanslister skall anställas personal med praktiska kunskaper i kommersiella frågor och med god kännedom om svensk industri och utrikeshan1—205800

50 del. Beredningen önskar särskilt understryka vikten av att sådana kunskaper och sådan kännedom hålles aktuella. Beredningen anser, att ett betydande mått av självständighet ooh rörlighet bör ges de kommersiella representanterna inom ramen för vederbörande beskicknings eller konsulats verksamhet. I flera för beredningen kända fall har redan nu kanslister med kommersiella arbetsuppgifter ett betydande mått av självständighet, men frågeställningen bör uppmärksammas. Effekten av den kommersiella representantens arbete blir nämligen enligt beredningens mening i hög grad beroende av huruvida han har frihet och möjlighet att på egen hand etablera direkta kontakter med näringslivet i anställningslandet och i hemlandet. Självständigheten och rörligheten förutsätter bl. a. att tillräckliga anslag anvisas för resor inom anställningslandet och till Sverige.» UD-utredningen vill såsom nyss antytts instämma i exportstödsberedningens uppfattning beträffande kanslisternas användbarhet för de kommersiella arbetsuppgifterna. P å annan plats i exportstödsberedningens betänkande framhålles att enligt nuvarande personalpolitik kanslisterna i allmänhet stannar relativt längre tid på sina stationeringsorter än de diplomatiska tjänstemännen och därför är väl lämpade för uppgifter, som kräver en viss kontinuitet. I sammanhanget har även påpekats att de diplomatiska tjänstemännen på grund av sin officiella status icke alltid har samma möjlighet att åtaga sig på konkreta affärsresultat inriktade arbetsuppgifter. Till dessa argument vill utredningen lägga sin uppfattning, att det även ur personalpolitiska synpunkter ter sig önskvärt, att de ofta väl kvalificerade kanslisterna kan anförtros mera självständiga arbetsuppgifter. Erfarenheterna från de poster, där kanslister sedan ett antal år tillbaka svarar för en betydande del av det kommersiella arbetet, bekräftar, att dessa tjänstemän i allmänhet är kompetenta att på ett mycket tillfredsställande sätt handlägga denna typ av ärenden. Förekomsten av befattningar med intressanta handelsfrämjande arbetsuppgifter och därmed ofta med en mera självständig ställning synes också ha inverkat stimulerande på rekryteringen till kanslistkåren och trivseln inom denna. Vid sitt ställningstagande i dessa frågor har utredningen tillika beaktat de ökade möjligheter att möta framtida krav på personalförstärkning, som en gradvis företagen omfördelning av vissa arbetsuppgifter skulle kunna medföra. Det finns nämligen enligt utredningens mening anledning att förmoda, att ett vidgat utnyttjande av kanslisterna för mera kvalificerade arbetsuppgifter än som f. n. i allmänhet kommer i fråga skulle k u n n a bidra till att i viss mån minska anspråken på en fortskridande ökning av antalet tjänster i den diplomatiska karriären. Att utredningen sålunda förordar en vidgad användning av kanslisterna för kommersiella uppdrag bör dock icke uppfattas såsom ett tillstyrkande av den i exportstödsberedningens betänkande framförda tanken på inrättande av en särskild handelskanslistkår. Erfarenheten visar nämligen betydelsen av att möjligheter hålles öppna att disponera kanslister, som handlagt kommersiella ärenden, även för andra kanslistuppgifter, exempelvis inom

51 det administrativa fältet. Härtill kommer att en alltför långtgående specialisering på denna punkt skulle kunna medföra krav på två kanslisttjänster vid myndigheter, där de administrativa och kommersiella arbetsuppgifterna i och för sig endast motiverar en tjänst. Att dela den nuvarande kanslistkåren i två delar, varav den ena för all framtid skulle uteslutande ägna sig åt kommersiella uppgifter, skulle därför enligt utredningens uppfattning kunna medföra kännbara personaladministrativa svårigheter. Utredningen vill i stället föreslå, att handelskanslisterna hämtas från eller — utan angivande av någon bestämd stationeringsort — anställes inom utrikesförvaltningens kanslistkår. Denna bör härvid gradvis utbyggas, allteftersom kravet på ökad personal för kommersiella uppgifter tillgodoses. Ett fortsatt och intensifierat ianspråktagande av kanslisterna för kommersiella arbetsuppgifter reser även frågan om arbetsfördelningen mellan å ena sidan de tilltänkta handelskanslisterna och å den andra handelssekreterarna. Exportstödsberedningen anför h ä r o m : »De torde stå klart, att handelssekreterarnas möjligheter att nå resultat i sin verksamhet skiftar med olika marknader. Beredningen vill för sin del biträda den bedömning, som hittills kommit till uttryck vid inriktningen av verksamheten, nämligen att handelssekreterareinstitutionen som sådan bäst lämpar sig för transoceana marknader. De svenska kommersiella förbindelserna med Europa är ofta fasta och väl utvecklade och marknadsförhållandena relativt väl kända. En rörlig och pionjärbetonad representation av handelssekreteraretyp torde därför ge förhållandevis mindre utbyte, om den utnyttjas i de europeiska länderna. Däremot har enligt beredningens uppfattning många handelssekreterare under efterkrigstiden gjort mycket värdefulla insatser vid den kommersiella bevakningen och bearbetningen av olika marknader i länderna bortom haven. Beredningen anser att en sådan bevakning och bearbetning krävs även i dagens läge. Utan att här gå in på en bedömning av frågan till vilka särskilda länder eventuella nya handelssekreterare i första hand bör sändas vill beredningen i korthet framföra några synpunkter på frågan om handelssekreterarposter i Asien och Afrika. För närvarande tjänstgör blott en svensk handelssekreterare i någon äv båda dessa världsdelar (Calcutta). De politiska omvälvningar, som av tidigare beroende områden i Asien och Afrika skapat oberoende nationalstater, har emellertid på många håll rivit upp traditionella kommersiella förbindelsevägar, t. ex. av de gamla europeiska handelshusens typ. Behovet av nya kunskaper om och ny bearbetning av dessa i viss mening nya marknader, motiverar enligt beredningens mening att frågan om nya handelssekreterare d Asien och Afrika tages upp till prövning. UD-utredningen finner det av flera skäl angeläget att undvika en sammanblandning av de arbetsuppgifter, som bör åvila å ena sidan handelssekreterarna och å den andra handelskanslisterna. Några klart definierade skiljelinjer på detta område synes, såvitt utredningen erfarit, hittills icke ha uppdragits. Med hänsyn såväl till den bakgrund, som handelssekreterarna förutsattes äga i form av utbildning och praktik inom näringslivet, som till deras tern-

52 porära anställningsform förefaller det rimligt, att dessa tjänstemän i första hand utnyttjas för att utföra ett ofta krävande kommersiellt pionjärarbete i områden, som bedömes vara löftesrika men hittills föga uppmärksammade marknader för svensk export. Ett undantag utgör de mycket högt utvecklade marknaderna, som exempelvis Förenta Staterna, där handelssekreterarna numera är avsedda att tjänstgöra såsom marknadsföringsexperter och följaktligen har uppgifter av mera speciell karaktär. På handelssekreterarna bör sålunda som regel ankomma att utföra ett brett upplagt marknadsundersökningsarbete och bereda mark för en mera permanent och rutinförankrad kommersiell verksamhet. När handelssekreteraren under någon eller några verksamhetsperioder, vardera omfattande omkring tre år, fullgjort detta uppdrag på en ort, förutses han återvända till enskild tjänst och kan, om så befinnes påkallat, efterträdas av en handelskanslist. Dennes uppgift blir att söka bruka den nyplöjda marken genom att fortsätta kontak tskapandet, stödja de svenska företagen och deras agenters ansträngningar på marknaden i fråga och över huvud hålla marknadens intresse för Sverige och svenska produkter aktivt och levande. Handelskanslisten bör emellertid utöver vad som nyss sagts kunna användas även i länder, med vilka Sverige har traditionella och väl utvecklade handelsförbindelser. I sådana fall ingår han i den grupp tjänstemän vid en beskickning, som ansvarar för bevakningen av handelsärendena. Arrangemang av denna art förekommer redan vid exempelvis beskickningarna i Bonn och Haag. Ur utredningens synvinkel är det mot ovanstående bakgrund särskilt betydelsefullt, att inrättandet av nya handelssekreterarposter samordnas med en bedömning av möjligheterna att tillsätta handelskanslister för uppföljandet. En sådan samordning bör bl. a. innebära, att man i god tid utväljer och utbildar en handelskanslist, så snart man kan skönja avvecklingen av en handelssekreterarpost. Det är i dessa fall även angeläget, att den nyttillträdande handelskanslisten får möjlighet att förbereda sig för sitt uppdrag såväl genom erforderliga kontaktresor i Sverige som genom någon tids parallelltjänstgöring på platsen med den avgående handelssekreteraren. Den här föreslagna arbetsfördelningen förutsätter tillgång till icke blott kvalificerade handelssekreterare, som liksom hittills skulle anställas av handelsdepartementet på kontraktsbasis, utan även lämpliga personer för handelskanslistbefattningarna. Det bör nämligen enligt utredningens uppfattning klart utsägas att på de poster, som avses bli utpräglade handelskanslistposter, bör endast placeras personer med god kommersiell utbildning och erfarenhet av exportfrämjande verksamhet. Fastläggandet av dylika kompetenskrav kan göra det nödvändigt att ordna särskilda utbildningsmöjligheter för tilltänkta handelskanslister, som icke tidigare tillägnat sig lämplig utbildning. Utredningen står icke fram-

53 m a n d e för denna tanke utan vill snarast ytterligare understryka vikten av att if rågakommande tjänstemän beredes tillfälle att genom särskild utbildning, praktik, studiebesök m. m. kvalificera sig för arbetsuppgiften. Utredningen återkommer till detta spörsmål i ett senare avsnitt rörande utrikesförvaltningens utbildningsfrågor i allmänhet. F . n. finnes kanslister med uteslutande eller huvudsakligen kommersiella uppgifter placerade i Bonn, Dakar, Damaskus, Haag, Havana, Hongkong, Johannesburg, Lima, Nairobi, Salisbury, Säo Paulo och Tunis. Handelssekreterare finnes i Calcutta, Chicago, Guatemala City, Los Angeles, New York, Toronto och Vancouver. Handelssekreteraren i NewYork fungerar även som verkställande direktör för Svenska handelskammaren där. Det ankommer i och för sig icke på UD-utredningen att lämna förslag beträffande utnyttjande av tillgängliga handelssekreterareänster. Icke desto mindre vill utredningen såsom ett led i sin bedömning av utlandsrepresentationens kommersiella verksamhet över huvud uttala sitt stöd för exportstödsberedningens uppfattning att Afrika och Asien utgör särskilt angelägna områden för en förstärkning av den kommersiella utlandsrepresentationen. Manila, Khartoum, Kuala Lumpur och Bombay är liksom Nordoch Västafrika exempel på platser och områden, där ett mera omedelbart behov av ytterligare svenska exportfrämjande insatser i form av handelssekreterare eller handelskanslister kan konstateras. Även Latinamerika erbjuder rika tillfällen till ytterligare kommersiell bearbetning. Utredningen har icke ansett sig böra taga ställning i frågan om en viss post bör besättas med handelssekreterare eller handelskanslist. Detta spörsmål torde i varje särskilt fall bli föremål för samråd mellan berörda departement och organisationer.

Upplysningsverksamheten vid utlandsmyndigheterna

En av de arbetsuppgifter, som enligt utredningens mening kan väntas komma att taga en växande del av utrikesförvaltningens resurser i anspråk, är upplysningsverksamheten. Ett stort antal av de utlandsmyndigheter, som i översynen redovisat sin arbetsutveckling, har framhållit, att informationsuppgifterna ökat i omfattning från år till år. Bakgrunden är icke endast ett i många länder snabbt växande internationellt intresse, som även kommer Sverige till godo. I väsentlig grad är det nämligen också fråga om initiativ från svensk sida. Det kan i många lägen vara ett angeläget svenskt intresse, att aktivt verka för spridning av Sverige-upplysning, framför allt inom de opinionsbildande skikten hos verksamhetslandets befolkning. Man kan fråga sig i vilket hänseende denna verksamhet skiljer sig från sedvanligt diplomatiskt arbete, som ju i stora drag just syftar till att hos inflytelserika kretsar förklara och vinna förståelse för svensk politik på det inter-

54 nationella planet. Det är i själva verket så, att en betydande del av all diplomatisk verksamhet avser information. Skillnaden mellan ett sändebuds och en pressattachés informationsuppgifter hänför sig kanske i första hand till verksamhetens inriktning. Det är sålunda en primäruppgift för utrikestjänsten i allmänhet att söka vinna gehör för svenska synpunkter hos utländska regeringar. Upplysningsverksamheten däremot syftar främst till att påverka opinionen genom att sprida kunskap om och skapa förståelse för Sverige bland politiker, pressfolk, lärare och andra grupper. Det är med andra ord i viss mån fråga om parallell verksamhet inom olika mottagarkretsar. På åtskilliga orter har utrikesförvaltningen betydelsefullt stöd av svenska upplysningsorgan. Som exempel kan nämnas den informationsverksamhet, som bedrives av de svenska handelskamrarna i utlandet, Svenska turisttrafikförbundets och Svenska institutets utlandskontor, Svensk-amerikanska nyhetsbyrån i New York osv. På dessa platser tillkommer det beskickningschefen att verka för samordning av den svenska upplysningsverksamheten. Det torde idag knappast finnas någon lönad svensk utlandsmyndighet, som icke i en eller annan form bedriver upplysningsverksamhet. Besvarande av brev och telefonförfrågningar om Sverige och svenska förhållanden, distribution av trycksaker och filmer, föredragsverksamhet, ordnande av utställningar, medverkan i radio- och TV-program, kontakter med svensk och utländsk press — allt detta är uppgifter, som numera i större eller mindre grad måste ingå i en utrikes tjänstemans rutin. Vid vissa beskickningar (Bonn, Bryssel, Helsingfors, Köpenhamn, London, Oslo, Paris och Washington) står denna verksamhet som regel under ledning av en pressattaché och sysselsätter ett flertal personer. I arbetet deltager vid vissa av de större beskickningarna även en kulturattaché. Vid övriga myndigheter blir informationsarbetet ofta en angelägenhet för någon av de yngre karriärtjänstemännen, ibland med biträde av kanslisten. Det är uppenbart, att ledningen av upplysningsverksamheten och även i viss mån utförandet av denna, måste åvila utlandsmyndighetens chef och hans närmaste medarbetare. Enligt utredningens mening torde det emellertid vara möjligt att i större utsträckning än som nu sker anförtro informationsuppgifter åt personal i kanslistkarriären, naturligtvis under förutsättning att vederbörande erhåller lämplig utbildning för denna typ av verksamhet. Analogt med vad som tidigare anförts beträffande handelskanslister vill utredningen sålunda föreslå, att kanslisterna får möjlighet att efter frivilligt åtagande undergå viss utbildning i handläggningen av informationsärenden. Beträffande riktlinjer för en dylik utbildning hänvisas till framställningen i ett senare kapitel (sid. 70). Behovet av »informationskanslister» har vitsordats bl. a. vid 1962 års pressattachémöte i Stockholm. Ett sådant behov kan anses föreligga såväl vid större beskickningar med en omfattande upplysningsverksamhet som vid mindre myndigheter, där en

55 kanslist kan tagas i anspråk för informationsarbetet antingen på heltid eller under den del av hans tjänstgöringstid, som icke åtgår för administrativa göromål. Kontakten med pressen och de utländska instanser, av vilkas medverkan ett framgångsrikt upplysningsarbete k a n vara avhängigt, kräver ofta tillgång till informationsvägar på ett relativt högt plan (framstående ledarskribenter, inflytelserika politiker osv.). I länder med ett högt utvecklat informationsväsen, exempelvis Förenta Staterna men även vissa västeuropeiska nationer, är det därför av vikt, att den ansvarige tjänstemannen har en ställning, som ger honom full möjlighet att utnyttja dessa kanaler. Utredningen finner det angeläget, att denna synpunkt beaktas vid tillsättande av exempelvis pressattachéer. Några allmänna riktlinjer i frågan torde svårligen kunna uppdragas, utan prövning bör ske i varje särskilt fall. Specialattachéer

I det föregående har talats om de specialattachéer, som inom utrikesförvaltningens r a m ägnar sig åt handelsfrämjande uppgifter och upplysningsverksamhet. Härutöver förekommer vid utlandsmyndigheterna även andra typer av specialister, såsom socialattachéer, tekniska attachéer, lantbruksattachéer och försvarsattachéer. Den sistnämnda gruppens verksamhet behandlades av en särskild utredning år 1960 och beröres därför icke i detta sammanhang. övriga fackattachéer utses och avlönas av respektive departement (de tekniska attachéerna av Ingeniörsvetenskapsakademien) och rapporterar som regel direkt till dessa. I samband med utredningens intervjuer har vid upprepade tillfällen omvittnats vilket betydande värde man inom förvaltning och näringsliv tillmäter dessa tjänstemäns verksamhet. Från flera håll har även önskemål uttryckts om en förstärkning av denna del av Sveriges officiella utlandsrepresentation. F. n. finnes socialattachéer i London och Washington, lantbruksattachéer i Bonn och vid EEC-delegationen i Bryssel, fiskeriattaché i Bonn samt tekniska attachéer i Washington och Moskva. F r å n de synpunkter, som utredningen har att företräda, synes det angeläget, att behovet av specialister av här ifrågakommande slag tillgodoses. Sakprövningen av detta behov har emellertid hittills huvudsakligen skett inom berörda fackdepartement, och utredningen finner det mot denna bakgrund icke förenligt med sitt uppdrag att komma med specifika rekommendationer i dessa ärenden. Som en allmän synpunkt vill utredningen emellertid framhålla, att behovet av specialister vid utlandsmyndigheterna förtjänar att följas med uppmärksamhet. Inom näringslivet och organisationsvärlden i övrigt föreligger uppenbarligen stort intresse på denna punkt. I avsikt att aktualisera detta spörsmål och underlätta de bedömningar, som må befinnas påkallade, har till respektive fackdepartement överlämnats av utredningen i ärendet insamlat intervjumaterial.

KAPITEL 5 Utrikesförvaltningens personalbehov. Befordringsoch lönegradsfrågor

Pcsonalbehovet, särskilda synpunkter

I kapitel 2 har lämnats en redogörelse rörande den fortskridande ökningen av utrikesförvaltningens arbetsvolym. Utöver vad sålunda anförts vill utredningen erinra om att en allmän bedömning av personalbehovet inom utrikesförvaltningen ger vid handen, att utrikesdepartementet under en följd av år nödgats arbeta med en på viktiga punkter i stort sett oförändrad arbetsstyrka. Under samma tid har utrikesrepresentationen undergått en viss utvidgning, i första hand genom tillkomsten av nya utlandsmyndigheter. Under tiden sedan 1949 har, som tidigare nämnts, antalet utlandsmyndigheter vuxit med ett tjugotal; under samma tid har antalet diplomatiska tjänstemän med placering i departementet ökat med endast två. Utredningen har funnit denna utveckling från många synpunkter betänklig. Tillkomsten av ett så betydande antal nya utlandsmyndigheter har på ett kännbart sätt påverkat arbetsbelastningen i departementet. Statistiken över departementets korrespondens och telegramväxling med beskickningarna utomlands visar sålunda en ökning med omkring 80 procent mellan åren 1949 och 1961. Även med utgångspunkt från att en icke oväsentlig del av denna ökning sannolikt avser administrativa ärenden och följaktligen kan ha hänfört sig till en sektor av departementets organisation, som icke behandlas av UD-utredningen, kvarstår intrycket att personalbeståndet inom departementet ej utvecklats i takt med verksamhetens expansion. Eftersläpningen är så stor, att man enligt utredningens mening kan ställa frågan om icke denna utveckling menligt inverkat på departementets effektivitet. Personaldispositionen inom utrikesförvaltningen skiljer sig från motsvarande förhållanden i andra delar av förvaltningen, bl. a. emedan utrikesministern sedan 1952 har riksdagens bemyndigande att fritt flytta befattningar mellan departementet och utlandsmyndigheterna. Denna befogenhet, som är av väsentlig betydelse för bedrivandet av en effektiv personalpolitik, kan innebära, att vid utlandsmyndigheterna plötsligt uppkommande angelägna personalbehov kan tillgodoses med anlitande av departemen-

57 tets arbetskraftsresurser. Inom departementet är det nämligen icke alltid möjligt att inför den årliga budgetbehandlingen förutse inom utrikesrepresenitationen uppkommande akuta personalanspråk (hänförliga exempelvis till oförutsedda långvariga förhandlingsuppdrag, förändringar i det utrikespolitiska läget etc.). Erfarenheten har emellertid visat, att flyttningar i motsatt riktning är svåra att genomföra. Härigenom har fördelningen av de tillgängliga personalresurserna tenderat att utfalla till utlandsmyndigheternas förmån. Utredningen finner det angeläget, att man vid en fortlöpande bedömningav utrikesförvaltningens personalbehov uppmärksammar, att en utvidgning eller förstärkning av utrikesrepresentationen som regel medför en efter hand alltmer märkbar ökning av arbetsvolymen inom hemmaorganisationen. Enär denna ökning endast undantagsvis torde vara direkt hänför lig till någon särskild avdelning inom departementet, synes hela detta spörsmål tid efter annan böra omprövas med hänsyn till departementets samlade arbetsbelastning. Tidigare (sid. 39) har berörts de problem, som aktualiseras, när hastigt uppkommande vikariebehov icke kan tillgodoses. Utredningen vill därutöver även fästa uppmärksamheten vid nu rådande förhållanden beträffande avlösning på olika poster. Det torde sålunda f. n. vara undantag snarare än regel att en tjänsteman, som tillträder en ny post, får tillfälle att under längre tid än några få dagar parallelltjänstgöra med sin företrädare. Ofta nog är posten sedan längre eller kortare tid tillfälligt vakant, då den tidigare innehavaren måst tagas i anspråk för uppgifter på annan ort. Det måste enligt utredningens mening vara av betydande värde för såväl ifrågavarande utlandsmyndighet som den nytillträdande tjänstemannen, att denne får möjlighet att under sin företrädares ledning sätta sig in i de nya arbetsuppgifterna, övertaga kontakter inom anställningslandet osv. I gynnsamma fall kan en dylik parallelltjänstgöring innebära en ur effektivitetssynpunkt betydelsefull förkortning av den nytillträdandes anpassningsperiod. Med nu rådande knapphet på personal har det emellertid endast sällan varit möjligt att verkställa personalavlösningarna på ett sådant sätt att parallelltjänstgöring av tillfredsställande längd kunnat äga rum. Enligt utredningens uppfattning är det i hög grad önskvärt, att alla tillfällen till att skapa lämpliga former för tjänsteavlösning på utrikesförvaltningens olika poster (med undantag för sändebudsposterna, där förfarandet av protokollära skäl icke kan tillämpas) tillvaratages. Möjligheterna att sörja för i varje särskilt fall erforderlig parallelltjänstgöring mellan nytillträdande och avgående befattningshavare bör icke få begränsas av personalbrist. En alltför snäv uppskattning av personalbehovet skulle därför i detta hänseende k u n n a leda till icke önskvärda konsekvenser. Bland de i detta sammanhang anförda allmänna synpunkterna på personalbehovet vill utredningen även nämna angelägenheten av att viss per-

58 sonal kan disponeras för att undergå utbildning av olika slag. Med utbildning avses då icke enbart kursverksamhet utan även tjänstgöring inom eller utom utrikesförvaltningen i utbildningssyfte, exempelvis inför placering på en ny post. De i följande kapitel redovisade förslagen till förstärkt utbildningsverksamhet inom utrikesförvaltningen är för sitt förverkligande beroende av att if rågakommande tjänstemän får möjlighet att ägna tid åt sin utbildning. Det vore därför enligt utredningens mening orealistiskt att förutsätta, att förslagen skulle kunna genomföras utan någon mot just denna bakgrund föreslagen förstärkning av personalen. Såsom en riktpunkt för en bedömning av detta speciella personalbehov har utredningen räknat med att statistiskt sett i genomsnitt ett tiotal karriärtjänstemän och 5—6 kanslister kommer att befinna sig under utbildning. Härtill bör läggas ett antal aspiranter, som enligt ett senare redovisat förslag (sid. 72) förutses kombinera sin utbildning med viss tjänstgöring. På senare tid har ett antal (i september 1962 ett tiotal) av utrikesförvaltningens diplomatiska tjänstemän varit tjänstlediga för verksamhet inom olika internationella organisationer eller uppdrag inom andra delar av statsförvaltningen. En viss avtappning av personal har även inträffat under de senaste åren genom att en eller ett par tjänstemän varje år tagit avsked för att övergå till annan verksamhet. Med hänsyn till arbetsmarknadens växande behov av personer med den typ av utbildning och praktik, som erbjudes inom utrikestjänsten, torde det enligt utredningens mening vara realistiskt att räkna med att utrikesförvaltningen även framgent får vidkännas en viss personalavtappning av ovan antydda slag. Hänsyn härtill bör därför tagas vid bedömningen av personalbehovet, särskilt på rekryteringsstadiet. Från de här anförda synpunkterna finner utredningen det sålunda motiverat och rimligt, att personalbehovet avvägs noggrant med avseende på fördelningen mellan departementet och utrikesrepresentationen, att utrymme skapas för att underlätta lösningen av uppkommande vikarieproblem och tillgodose önskemålet om parallelltjänstgöring vid avlösning på olika poster, att personalresurserna avpassas på ett sätt, som medger en aktiv och effektiv utbildningsverksamhet inom utrikesförvaltningen i dess helhet, samt att hänsyn tages till den personalavtappning, som kan förväntas inträffa med anledning av tjänstledighetsanspråk och övergång till annan verksamhet.

Särskilda lönegradsfrågor

Utredningens synpunkter och förslag i lönegradsfrågorna baserar sig på för utrikesförvaltningen för innevarande budgetår (1962/63) gällande personalförteckning. Beträffande sådana tjänster (vikariatsförordnanden), för vilka i det följande föreslås nedflyttning i lönegrad eller eljest sänkt löne-

59 st alining, har utredningen förutsatt, att löneställningen för nuvarande innehavare av tjänsten (förordnandet) ej påverkas. Vid övervägande av de med utredningens organisationsförslag sammanhängande lönegradsfrågorna h a r utredningen funnit det ändamålsenligt a t t först behandla sändebudens lönegradsplacering. Enligt nu gällande personalförteckning är sändebuden placerade i lönegraderna B 6, B 5 och B 4. Ettt betydande antal utlandsmyndigheter (27 st. i september 1962) förestås emellertid av chefer med lägre lönegrad ( B l ) än tjänsteställning. Detta arrangemang grundar sig på ett i 1948 års statsverksproposition (III ht s. 12) gjort, av riksdagen godkänt uttalande, enligt vilket Kungl. Maj :t äger, d å så befinnes lämpligt, förordna, att charge d'affaires, som leder en beskickning, skall under denna sin tjänstgöring erhålla ställning som sändebud. På motsvarande sätt har konsul förordnats att med ställning såsom generalkonsul förestå konsulat eller generalkonsulat. Sedan denna ordning började tillämpas, har endast en ny sändebudstjänst i högre lönegrad än B 1 inrättats (1957). Utrikesförvaltningen har härigenom i praktiken erhållit en lägre sändebudsgrad, i vilken cheferna för nytillkommande myndigheter placerats. Den nvarande fördelningen av chefstjänstemän på lönegrader är följaktligen icke grundad på en värdering av ansvar och arbetsuppgifter, utan är snarare att betrakta såsom ett provisorium. Utredningen anser för sin del, att chef för beskickning och generalkonsulat bör vara placerad i högre lönegrad än vad normalt gäller för beskickningsråd ( B l ) . Lägsta lönegrad för sändebud bör därför enligt utredningens mening vara B 2, och nu tillämpad praxis att placera beskickningsråd i sändebuds ställning bör överges. Lönegradsserien bör i övrigt omfatta lönegraderna B 4 och B 6. Enligt detta förslag utgår sålunda B 5 såsom sändebudslönegrad. Vad angår fördelningen på dessa lönegrader anser utredningen, att denna i princip bör baseras på de olika utlandsmyndigheternas betydelse och det med chefsposten i varje särskilt fall förenade ansvaret. Utredningen har i enlighet härmed med utgångspunkt från översynens uppgifter och andra tillgängliga data uppgjort ett förslag till lönegradsplacering av på löneplan B upptagna chefstjänster vid de lönade myndigheterna. Förslaget redovisas i en tablå på sid. 60 (tabell A). Erfarenheten visar emellertid, att det av praktiska och personalpolitiska skäl icke alltid är möjligt att disponera chefspersonalen enligt en dylik fördelning. Det kan exempelvis inträffa, att en tjänsteman, som erhållit chefspost i B 4, sedermera — inom ramen för den av riksdagen medgivna förflyttningsrätten — i statsnyttans intresse måste tas i anspråk på chefspost, som är placerad i B 2. Vid en dylik förflyttning, som endast bör få förekomma i undantagsfall, förutsattes vederbörande behålla sin lönegradsplacering (B 4). Antalet tjänster i B 4 bör härvid icke ökas, utan den post, som vederbörande frånträder, bör temporärt besättas i B 2.

60 Tabell A. Förslag till lönegradsplacering av chefstjänster vid de lönade utlandsmyndigheterna. B6

Bonn Helsingfors Köpenhamn London

Moskva Oslo Paris Washington

B4

Addis Abeba Ankara Athen Bangkok Belgrad Berlin gk Bern

Rio de Janeiro Rom San Francisco gk Teheran Tokio Warszawa Wien

Bryssel Buenos Aires Canberra Chicago gk

Haag Hamburg gk Kairo Lissabon Madrid Mexico New Delhi New York gk Ottawa Peking Prag Pretoria

Bryssel E E C Geneve ECE + E F T A New York FN Paris OECD

S:a 35

B2

Abidjan/Accra Alger Bagdad Beirut Caracas Djakarta

Dublin Karachi Lagos Léopoldville Lima London gk

Milano Monrovia Montevideo Montreal Nairobi Rabat

S:a 23

Bl

Antwerpen gk Budapest 2) Bukarest 3)

Istanbul gk Minneapolis Säo Paulo 1)

Bogota

1 Chefen även anmäld som råd i Brasilia. 2 Underställd beskickningen i Prag. 3

S:a 8

Reykjavik Santiago Tel Aviv Tunis Wellington

S:a 7

Underställd beskickningen i Moskva.

Om det åter, av skäl som nyss antytts, skulle visa sig nödvändigt att förflytta i lönegrad B 6 placerad beskickningschef till lägre klassificerad beskickning, vilket icke bör ske annat än i synnerliga undantagsfall och efter gemensam beredning med cheferna för finans- och civildepartementen, vill utredningen förorda, att tjänsten i B 6 med hänsyn till dessa beskickningars vikt får ny till sättas i samma lönegrad. Under sådan tid, varunder förflyttad tjänsteman innehar lönegrad B 6, skall av honom upprätthållen tjänst såsom sändebud i lägre lönegrad hållas vakant. Detta innebär, att Kungl. Maj :t skulle äga rätt att i undantagsfall temporärt utöka antalet tjänster i B 6. Därest innehavare av tjänst i lönegrad B 5 i samband med förslagets genomförande erhåller tjänst i B 6, bör den förra tjänsten indragas, övriga tjänster i B 5 bör föras på övergångsstat och motsvarande lägre tjänster tills vidare hållas vakanta. I anslutning till frågan rörande lönegradsplacering av chefstjänsterna utomlands vill utredningen fästa uppmärksamheten vid de möjligheter, som kan erbjuda sig att placera särskilt erfarna och skickliga kanslister såsom stationschefer. Detta torde f. n. vara av intresse främst i fråga om myndig-

61 heter med övervägande sjöfartskonsulära uppgifter (av typen Gdansk, Genua m. fl.), för vilka åtskilliga tjänstemän i kanslistkarriären bör vara väl kvalificerade. Dylik chefstjänst bör enligt utredningens mening vara placerad i kanslistkarriärens högsta lönegrad. En fullständig redovisning av stationschefernas lönegradsplacering bör årligen lämnas till riksdagen, förslagsvis i statsverkspropositionen. Vad angår lönegradsplaceringen av rådstjänsterna utomlands har utredningen, såsom framgår av tablån på sid. 62 (tabell B), förutsatt, att dessa tjänster som regel bör vara placerade i B 1 liksom f. n. är fallet. Utredningen föreslår dock, att två av tjänsterna placeras i B 2 med hänsyn bl. a. till önskvärdheten av att kunna använda sändebud på dessa befattningar. Den föreslagna fördelningen bör enligt utredningens uppfattning icke utan särskild anledning frångås, och dispositionen av rådsposterna bör liksom nu sker årligen redovisas i statsverkspropositionen. Liksom hittills bör ministern för utrikes ärendena enligt utredningens mening ha frihet att i förekommande fall ge råds (konsuls) ställning till tjänsteman i förste sekreterargraden. En sådan åtgärd bör emellertid icke föranleda, att tjänstemannen erhåller andra löneförmåner än som eljest skulle tillkomma honom. Vid behandlingen av lönegradsfrågor har utredningen särskilt uppmärksammat vikten av att lönegradsplaceringen inom utrikesförvaltningen som helhet är utformad på ett sätt, som utan avsevärd administrativ omgång tillåter erforderliga förflyttningar mellan hemma- och utlandsposter. Det bör sålunda vara möjligt att placera exempelvis ett beskickningsråd såsom byråchef i departementet och vice versa. Möjlighet bör även hållas öppen för placering i viss utsträckning av stationschefer på andra befattningar i departementet än såsom avdelningschef eller högre. Utredningen föreslår, att det år 1944 meddelade förordnandet för en tjänsteman i departementet att bestrida på kabinettssekreteraren ankommande göromål utbytes mot en tjänst såsom biträdande kabinettssekreterare i lönegrad B 5. Då lönegraden B 5 ej förekommer i den av utredningen föreslagna lönegradsserien för beskickningschefer, får tjänsten konstrueras som tillsvidare-förordnande (lönegradsbeteckning Br). Den nu tillämpade lönegradsplaceringen för chefen för rättsavdelningen (E 5) är knuten till befattningens nuvarande innehavare. Vid nytillträde på befattningen förutsattes denna bli placerad i lönegrad B 4. Det i utrikesdepartementet f. n. tillämpade systemet med biträdande avdelningschef i samma löneställning som avdelningschefen saknar motsvarighet i statsförvaltningen i övrigt. Utredningen har heller icke kunnat finna någon bärande motivering för ett bibehållande av denna princip. Utrelningen föreslår, att tjänst som biträdande avdelningschef vid politiska a\delningen, rättsavdelningen och handelsavdelningen placeras i lönegrad B 2, dvs. lönegraden närmast över den, som nu tillämpas för vid avdelningar-

62 Tabell B. Förslag till fördelning av lönade rådstjänster vid utlandsmyndigheterna Myndighet Bonn Buenos Aires Helsingfors Köpenhamn London Moskva New Delhi Oslo Paris

Ant. tjänster 2 1 1 1 2 1 1 1 2

Rio de Janeiro1 Rom Washington EEC-del. Bryssel Geneve ECE-EFTA New York FN

(ej

stationschef)

Lönegrad Bl Bl Bl Bl Bl Bl Bl Bl B l Varav ett handelsråd, som även förutses biträda OECD-delegationen.

1 B l (handelsråd) 2 B l — B 2. En av tjänsterna i B 2 1 Bl 1 Bl __1 B2 18 (Varav två B 2) 1 I Rio (Brasilia) anmält råd förutses tjänstgöra även som chef i Säo Paulo och redovisas i tabell å sid. 60, där samtliga stationschefer i B 1 upptagits. n a p l a c e r a d e b y r å c h e f s t j ä n s t e r . D e n f ö r e s l a g n a f ö r ä n d r i n g e n s y n e s icke b ö r a f ö r a n l e d a n å g o n ä n d r i n g av v e d e r b ö r a n d e t j ä n s t e m ä n s titel eller ställning i organisationen. Till s a m m a l ö n e g r a d s o m de b i t r ä d a n d e a v d e l n i n g s c h e f e r n a b ö r enligt u t r e d n i n g e n s m e n i n g h ä n f ö r a s chefen för protokollet, chefen för pressbyrån, chefen för d e n s ä r s k i l d a s e k t i o n e n för h a n d l ä g g n i n g e n av biståndsfrågor s a m t chefen för rapportsekretariatet (sid. 3 5 ) , v i l k a s a m t l i g a b e fattningshavare förutses vara direkt underställda kabinettssekreteraren. P å vissa b y r å e r i n o m d e p a r t e m e n t e t f ö r e k o m m e r s å s o m t i d i g a r e n ä m n t s (jfr sid. 29) ett a n t a l s m ä r r e a r b e t s e n h e t e r , v i l k a f u n g e r a r r e l a t i v t o b e r o e n d e av v a r a n d r a och h a r en f ö r h å l l a n d e v i s s j ä l v s t ä n d i g s t ä l l n i n g d i r e k t u n d e r a v d e l n i n g s c h e f e r n a . U t r e d n i n g e n h a r a n s e t t sig b ö r a f ö r o r d a , a t t c h e f e r n a för d e s s a e n h e t e r m e d h ä n s y n till u p p g i f t e r n a s a r t s a m t g r a d e n av självs t ä n d i g h e t och a n s v a r , p l a c e r a s i l ö n e g r a d A 27. U t r e d n i n g e n f ö r e s l å r för d e t t a ä n d a m å l i n r ä t t a n d e t a v ett a n t a l byrådirektörstjänster i d e n n a löneg r a d . T j ä n s t e r n a b ö r enligt u t r e d n i n g e n s m e n i n g f ö r e k o m m a e n d a s t i n o m d e p a r t e m e n t e t och t o r d e för d e n s k u l l b ö r a k o n s t r u e r a s s å s o m t i l l s v i d a r e f ö r o r d n a n d e n ( l ö n e g r a d s b e t e c k n i n g A r ) , s o m i c k e följer t j ä n s t e m ä n n e n vid u t l a n d s p l a c e r i n g . U t r e d n i n g e n å t e r k o m m e r till f r å g a n o m t j ä n s t e r n a s p l a c e r i n g i efterföljande a v s n i t t . Utrikesdepartementets personalbehov

I k a p i t e l 3 h a r u t r e d n i n g e n f r a m f ö r t v i s s a förslag till en f ö r s t ä r k n i n g av utrikesdepartementets organisation. Genomförandet av dessa förslag k r ä v e r p e r s o n a l f ö r s t ä r k n i n g p å vissa b e s t ä m d a p u n k t e r i n o m d e p a r t e m e n t e t . Dessa k a n i korthet redovisas sålunda.

63 Inom den politiska avdelningen bör inrättas en byrådirektörstjänst, vars innehavare skall svara för dels sammanställning av visst informationsmaterial, dels departementets redigering av de s. k. blåböckerna, dels slutligen andra utpräglat redaktionella uppgifter inom avdelningens verksamhetssfär (jfr sid. 29). En sådan tjänst föreslås även för handläggning inom avdelningen av ärenden rörande vetenskaplig och teknisk forskning samt internationellt atomsamarbete. Vid den tidigare föreslagna omfördelningen av arbetsuppgifterna i rättsavdelningens ledning synes chefskapet för den juridiska byrån kunna åläggas biträdande avdelningschefen. En byrådirektörstjänst, vars innehavare skulle svara för bevakningen av avdelningens traktatfrågor, föreslås inrättad. I samband med att samtliga transportpolitiska frågor (luftfart, sjöfart etc.) sammanföres till en och samma organisationsenhet, föreslås en byråchefstjänst i B 1 inrättad, förslagsvis placerad vid handelsavdelningen. För handläggningen av respektive energispörsmål och jordbruksfrågor föreslås två byrådirektörstjänster inrättade vid avdelningen. Vid den särskilda sektionen för biståndsfrågor föreslås, som tidigare nämnts, en chefspost i lönegrad B 2 inrättad. Vid protokollet bör den av sekreterarbefattningarna, som avser handläggningen av ärenden rörande statsbesök m. m., utbytas mot en byrådirektörstjänst. En sådan tjänst föreslås även vid pressbyrån, där pressombudsmannen med hänsyn till med arbetet förenat ansvar bör ha en högre placering än son f. n. är fallet. Det av utredningen föreslagna rapportsekretariatet (sid. 35) föreslås få en personal bestående av chef i B 2 samt två tjänstemän i sekreterargrad. Till utrikesministerns förfogande skulle enligt utredningens tidigare (sid. 34) framförda förslag stå en utrednings- och förhandlingsgrupp. Utrecningen vill föreslå, att för detta ändamål inrättas två tjänster i B 4, två i E2 samt sex i A 23. En av tjänsterna i B 4 bör tills vidare reserveras för den i sammanhanget omnämnda experten i internationella rättsfrågor. Utnyttjandet av den arbetskraftsreserv, som de ny antagna attachéerna utför, bör enligt utredningens mening avvägas i första hand med hänsyn till dessa tjänstemäns utbildningsbehov, en synpunkt som kommer att utvecklas i ett följande kapitel. Utrikesdepartementets organisation och personal enligt utredningens ovmstående förslag har grafiskt redovisats i en plan på sid. 64. Jämför ävm tabellen över föreslagna personalförändringar i bil. 3 (tabell C). Utrkesrepresentationens personalbehov

I iärmast föregående kapitel har en viss utvidgning av utrikesrepresentatioien förordats, bl. a. genom inrättande av nya lönade utlandsmyndig-

> ro

IS

VM H rt- • * «-.. OJ:

H HH

H

3 <+ c+ H - £0

H ,

(D

M

<;: 18 « t)q td *i g fi O

<D

-fa- C *

s

Q

Ef CD Mj

H-

ff B)C CO

(fiO rf-• ,

sa ii:

n TI

0 >i r+ 01

m

S?

•3 et

65 heter. Sålunda har utredningen biträtt förslaget om upprättande av nya myndigheter i Alger och Tunis (sid. 41) samt därutöver föreslagit upprättandet av en beskickning i Västafrika (förslagsvis Abidjan eller Accra), ett lönat konsulat i Säo Paulo samt ett beskickningskansli i Quito, underställt beskickningen i Bogota. Behovet av nya chefstjänster för dessa myndigheter uppgår till tre tjänster i B 2 (Västafrika, Alger och Tunis), en i B 1 (Säo Paulo — innehavaren förutses även vara anmäld såsom råd vid beskickningen i Brasilia), samt en i A 23 (Quito). Därutöver har utredningen föreslagit, att chefstjänsten vid representationen i Bagdad placeras i B 2, i samband med att denna förvandlas till självständig beskickning. Några ytterligare omedelbara behov av chefstjänster har utredningen ej kunnat finna. Dock må erinras om utredningens tidigare påpekande beträffande den framtida representationen i Sydösteuropa, Centralamerika och F j ä r r a n östern. I samtliga dessa områden kan, enligt utredningens bedömande, frågan om upprättande av nya myndigheter, bli aktuell inom överskådlig tid. I november 1962 var åtta tjänster som beskickningsråd (ej chefstjänster) fördelade på beskickningarna i Bonn, London, Moskva, Oslo, Paris, Rom och. Washington samt FN-representationen i New York. Utredningen föreslår, att dylika tjänster placeras även vid beskickningarna i Buenos Aires, Helsingfors, Köpenhamn, New Delhi och Rio de Janeiro (Brasilia) samt vid delegationerna i Bryssel och Geneve. Vid beskickningarna i Bonn, London, Paris och Washington bör enligt utredningens mening finnas två rådstjanster. Rådstjänsterna i Rio de Janeiro (Brasilia) och Rom samt den ena av tjänsterna i Bonn, London, Paris (vars innehavare förutses biträda även OECD-delegationen) och Washington föreslås^ i första hand avsedda för handelsråd. Tjänsten i Rio (Brasilia) förutlés kombinerad med chefstjänsten vid det tilltänkta nya lönade konsulatet i Säo Paulo (jfr sid. 44). Rédstjänsten vid delegationen i Geneve föreslås inrättad i samband med den tidigare förordade sammanslagningen av de nuvarande två delegationerna där (jfr sid. 46). I samband med inrättandet av övriga föreslagna åt.a rådstjänster bör sju tjänster i A 23 indragas. [ och för sig skulle enligt utredningens uppfattning rådstjänster kunna t ä i k a s vara motiverade även vid beskickningarna i Bryssel, Haag och Tokio, men utredningen har begränsat sina förslag på denna punkt till de tidigare nämnda myndigheterna. En tabellarisk redovisning av rådstjänsternas fördelning återfinnes å sid. 62 Av samma tabell framgår tjänsternas tilltänkta lönegradsplacering. Tjinster i reglerad befordringsgång

I det föregående h a r icke behandlats behovet av tjänstemän i reglerad befordringsgång (attachéer, sekreterare). Utredningen föreslår, att de två orlinarie tjänster i lönegrad A 19, som f. n. är besatta med tjänstemän i sek5—205800

66 reterargraden, utbytes mot två tjänster i reglerad befordringsgång. Under budgetåret 1962/63 fanns 61 befattningar av detta slag, av vilka två tredjedelar avsåg utomlands placerade tjänstemän. Bedömningen av behovet av ytterligare personal inom denna kategori bör enligt utredningens mening ske även mot bakgrunden av att ett visst antal aspiranter (jfr kap. 6) kan komma att knytas till utrikesförvaltningen. Även om dessa förutses ägna huvuddelen av sin tid åt utbildning och från utbildningssynpunkt värdefull praktik, är det rimligt att antaga, att deras verksamhet i viss mån minskar behovet av yngre diplomatiska tjänstemän i departementet och vid ifrågavarande utbildningsposter. Utredningen har företagit en inventering av personalläget med avseende på här ifrågakommande kategorier av tjänstemän. Därvid har behovet av ytterligare tjänster i reglerad befordringsgång uppskattats till ett tiotal. För att ökningen skall kunna hållas vid detta antal är det emellertid enligt utredningens mening av största vikt att man bl. a. i samband med den tilltänka inspektionsverksamheten regelbundet prövar varje utlandsmyndighets personalbehov. Utredningen föreslår, att antalet tjänster i reglerad befordringsgång under de närmaste åren ökas i den takt, som arbetsvolymen och utbildningsbehovet kräver. Befordringsfrågor

UD-utredningen, som haft tillfälle att under hand taga del av administrationsutredningens förslag, har funnit, att detta icke i nämnvärd grad påverkar befordringslaget. I det följande redovisade synpunkter torde därför kunna förutsättas äga tillämpning på här ifrågavarande personalkategori. Tjänsterna i utrikesförvaltningen kan anses fördelade på dels ett antal begynnelse- eller passagetjänster, dels ett antal sluttjänster. Avgörande för antalet tjänster av varje slag är självfallet i första hand organisatoriska synpunkter. Av betydelse är vidare dels att tillräckligt antal utbildningstjänster står till förfogande, dels att karriären är uppbyggd på ett sätt, som garanterar fullgod rekrytering. Till begynnelsetjänsterna har utredningen räknat samtliga tjänster i reglerad befordringsgång. Såsom sluttjänster betecknar utredningen tjänster på rådsplanet och därutöver, övriga tjänster är i princip att anse som passagetjänster, även om avsteg från denna princip blir nödvändiga. Av de tjänstemän som 1962 innehade tjänster eller förordnanden på löneplan B, dvs. enligt ovanstående klassificering sluttjänster, var cirka två tredjedelar äldre än 50 år och endast 12 procent yngre än 45 år. En tjänsteman var yngre än 40 år. Av närmare 90 förste sekreterare var mer än hälften äldre än 40 år och 19 hade uppnått 45 år eller därutöver. Ännu under mellankrigstiden var förhållandet mellan antalet chefstjänster och lägre tjänster i utrikesförvaltningen sådant, att befordringslaget framstod såsom relativt gynnsamt, och de flesta tjänstemän k u n d e

67 vänta sig att mot slutet av sin bana nå sändebudsposter. Utrikesförvaltningens expansion har medfört en förskjutning i detta förhållande därhän, att idag ett betydande antal tjänstemän måste räkna med att finna sin slutpost på rådsplanet eller lägre. Om man till belysning härav exempelvis räknade med 45 år såsom en ur olika synpunkter lämplig maximiålder för befordran till B 1 eller högre, samt tänkte sig, att alla tjänstemän senast vid denna ålder skulle befordras till B 1, skulle detta kräva inrättande av ett sextiotal nya tjänster på löneplan B under de närmaste tio åren. Siffran äger självfallet endast hypotetiskt intresse, då ju behov av ett så stort antal tjänster icke föreligger, och vidare vid en befordringspolitik, som bygger på förtjänst och skicklighet, hänsyn till tjänstinnehavarens ålder och anställningsår icke blir av utslagsgivande betydelse. Befordringslagets utveckling påverkas i avgörande grad av avgången från sluttjänsterna. För tiden fram t. o. m. år 1970 kan pensionsavgången beräknas till knappt 20 tjänstemän eller i genomsnitt 2—3 per år. Den totala avgången ur sändebudsgraderna blir erfarenhetsmässigt högre och har här beräknats till fem personer per år. Under 1970-talet kommer denna siffra att stiga för att efter 1975 mer än fördubblas. Om intagningen av nya tjänstemän skulle anpassas efter det förutsebara behovet av råds- och chefstjänstemän vid slutet av 1970-talet på ett sådant sätt att ett från skilda synpunkter tillfredsställande rekryteringsunderlag för dessa tjänster erhölles, torde enligt utredningens beräkningar under de närmaste åren böra nyanställas cirka 15 tjänstemän årligen. Detta skulle i sin tur innebära en personalökning om närmare 80 personer under åtta år. En sådan personalökning är, såvitt nu kan bedömas, icke organisatoriskt motiverad, och läget under de närmaste åren är sådant, att den onormalt låga pensionsavgången kan medföra en svår och för rekryteringen skadlig stockning i passagetjänsterna. Inför detta perspektiv har utredningen dryftat förutsättningarna för att skilja befattningshavare, som ej befordrats till rådspost eller högre, från den med förflyttningsskyldighet förenade aktiva utrikestjänsten. Inskjutas bör i sammanhanget att det under alla förhållanden torde komma att visa sig omöjligt att i aktiv tjänst undantagslöst bibehålla den diplomatiska personalen till gällande pensionsålder av 65—67 år. Orsaken härtill är de ökade fysiska och psykiska påfrestningar, som utlandstjänstgöringen — enligt erfarenheter även från andra länders utrikesförvaltningar — visat sig medföra i samband med den pågående utvidgningen av utrikesrepresentationen till orter med från klimatiska eller andra synpunkter pressande tjänstgöringsförhållanden. I sådana fall kan disponibilitetssättningen endast i begränsad omfattning komma till användning. En sådan avgång ur aktiv tjänst som nyss sagts skulle kunna regleras antingen genom införande av lägre pensionsålder än nu gällande eller genom tillskapande av former för b*-205800

68 övergång före pensionsålderns inträde från med förflyttningsskyldighet förenad utrikestjänst till annan tjänst inom utrikesdepartementet eller annan förvaltning. Härigenom skulle en väsentlig reduktion av de nyss påtalade svårigheterna kunna åstadkommas och utrikesförvaltningens personalpolitik över huvud underlättas. I avvaktan på ett genomförande av nu föreslagna utvidgningar och förändringar i förvaltningens organisation samt av det tilltänkta nya rekryteringssystemet (jfr sid. 71) har utredningen emellertid avstått från att föreslå åtgärder av antytt slag. Utredningen har dock på detta sätt velat redovisa sina överväganden i frågan och förutsätter, att spörsmålet upptages till förnyat övervägande, sedan tillräckliga erfarenheter i nyss angivna hänseende vunnits. I denna fråga har herr Boheman avgivit särskilt yttrande (sid. 84).

Kanslistpersonal

Inom utrikesförvaltningen fanns 1962 124 kanslister, av vilka 106 var placerade vid utlandsmyndigheterna. Kanslisternas arbetsuppgifter omfattar bl. a. skötseln av utlandsmyndigheternas räkenskaper, tillsyn av statens fastigheter och lokaler på verksamhetsorten, sjöfarts- och sjömansärenden, arvsärenden och efterforskning. Kompetenskraven för inträde avser bl. a. kunskaper i främmande språk samt bokföring. Normalt har sökande examen från handelsgymnasium eller liknande läroanstalt. Vid anställningen placeras kanslisterna som regel i lönegrad A 9 inom en reglerad befordringsgång. Slutlönegraden inom kanslistkarriären är A 19. Företrädare för kanslisterna h a r för utredningen framfört vissa synpunkter på utbildningen av kanslister. En redovisning härav lämnas i följande kapitel. Såsom framgått av den tidigare framställningen har utredningen uttalat sig till förmån för ett vidgat utnyttjande av tjänstemän i kanslistkarriären. Sålunda har utredningen föreslagit, att kanslisterna i större utsträckning än som nu sker användes för handelsfrämjande uppgifter och inom upplysningsverksamheten. Utredningen har även förordat tillvaratagande av möjligheterna att utnyttja kanslister som chefer för vissa utlandsmyndigheter (sid. 60). Utredningen har icke ansett sig böra ingå på en antalsmässig prövning av behovet av kanslister inom utrikesförvaltningen eller på lönegradsplaceringen av tjänsterna. Utredningen vill emellertid framhålla, att en på en intensifierad kanslistutbildning baserad utvidgning av kanslisternas arbetsområde bör kunna medföra minskade anspråk på en ökning av antalet diplomatiska tjänstemän vid en fortskridande utvidgning av utrikesförvaltningens arbetsvolym.

69 Biträdespersonal

Antalet biträden i utrikesförvaltningen uppgick i september 1962 till 368 (lokalanställda ej inräknade), varav ungefär hälften var placerade i departementet och hälften utomlands. Arbetsuppgifterna består i skriv-, arkiv- och expeditionsgöromål samt andra dylika uppgifter. Sökande har som regel studentexamen eller normalskolekompetens jämte ett- eller tvåårig kurs vid handelsgymnasium. I många fall har de sökande även bedrivit språkstudier i utlandet. Biträdena börjar sin tjänstgöring i någon av lönegraderna A 4 och A 5 beroende på vederbörandes meriter. Slutlönegrad är A 13. Företrädare för biträdespersonalen har för utredningen understrukit vikten av att möjligheter till vidareutbildning skapas. Därutöver framföres önskemål dels om en mera enhetlig arbetstidsförläggning utomlands, dels om en lönesättning motsvarande studentkarriären i allmänhet. Utredningen har såsom framgår av nästfoljande kapitel beaktat synpunkterna på utbildningsbehovet. Frågorna rörande arbetstidsförläggning och lönesättning har utredningen icke ansett sig böra upptaga till behandling. Ej heller har utredningen ansett sig böra ingå på en prövning av behovet av biträdespersonal inom utrikesförvaltningen. Lokalanställda, expeditionspersonal in. fl.

Utredningen har icke funnit anledning att närmare pröva personalbehovet med avseende på lokalanställda, expeditionspersonal och andra icke tidigare behandlade personalgrupper.

KAPITEL 6 R e k r y t e r i n g och u t b i l d n i n g i n o m u t r i k e s f ö r v a l t n i n g e n

De förändringar i utrikesförvaltningens organisation, som utredningen enligt den föregående framställningen ansett sig böra förorda, kommer bl. a. att nödvändiggöra vissa reformer med avseende på utrikesförvaltningens rekryterings- och utbildningsförhållanden. Med hänsyn till den vikt, som utredningen tillmäter dessa frågor, har det synts rimligt och påkallat att göra behandlingen av dem till föremål för ett särskilt kapitel.

Diplomatiska tjänstemän — rekrytering och grundläggande utbildning

Beträffande rekryteringen av diplomatiska tjänstemän vill utredningen först och främst understryka, att utrikesförvaltningen redan i dag tillämpar ett rekryteringsförfarande, som i fråga om noggrannhet och selektivitet knappast behöver stå tillbaka för några motsvarande företeelser inom förvaltning och näringsliv. Den nu gällande attachékungörelsen, som, såsom tidigare nämnts, baserar sig på arbetet i 1918 års utredning men sedan dess vid åtskilliga tillfällen justerats, kan sägas syfta till att garantera utrikesförvaltningen tillgång till yngre personer med en för yrket väl avpassad teoretisk och praktisk bakgrund. Utredningen har icke kunnat instämma i den på senare tid i pressen och den allmänna debatten tidvis framförda kritiken, enligt vilken utrikesförvaltningens invalsmetoder skulle orättmätigt gynna personer med en viss social bakgrund eller ensidigt inriktad akademisk utbildning. Utrikesdepartementets antagningskommission har enligt utredningens mening i dessa spörsmål väl anpassat sina krav efter de ändrade förhållandena i allmänhet och ändrade förutsättningar för diplomatyrket i synnerhet. Det är sålunda riktigt, menar utredningen, att dagens diplomat behöver icke blott vissa formella kunskaper, som i allmänhet kan inhämtas genom akademiska studier av ett eller annat slag, utan även intresse för internationella frågor och en för yrket väl lämpad läggning. Ett oeftergivligt krav bör även vara, att vederbörande har aktuella kunskaper om Sverige och det svenska samhället samt förutsättningar för att meddela dessa kunskaper till andra. Med hänsyn till de arbetsförhållanden, som råder inom utrikesförvaltningen, är det uppenbart, att man utöver krav på examen och språkkunska-

71 per, av de diplomatiska tjänstemännen i första hand bör kräva en relativt vid allmänorientering snarare än utpräglade specialkunskaper. Det är ur allmänna synpunkter angeläget, att tillförlitliga upplysningar om exempelvis svenska arbetsmarknadsförhållanden, svensk socialvård, svensk industri och svensk kultur kan spridas över gränserna. Tillkomsten av fackattachéer på olika områden och skapandet av ett särskilt ämbetsverk för biståndsverksamheten (NIB) vittnar enligt utredningens mening om att de internationella kontakterna i dag icke alltid bör vara beroende av utrikesförvaltningens möjligheter att med egen personal bevaka de svenska intressena utomlands. Det torde följaktligen icke heller vara motiverat att söka anpassa utrikesförvaltningens rekrytering efter en alltför vid målsättning. Utrikesförvaltningens expansion i förening med en skärpt konkurrens på arbetsmarknaden synes emellertid tidvis skapa svårigheter, när det gäller att vidmakthålla en någorlunda jämn tillströmning av kvalificerade sökande till utrikestjänsten. Inför attachéintagningen hösten 1962 genomförde utrikesdepartementet en aktiv rekryteringskampanj, som resulterade i ett rekordartat stort antal sökande (omkring 30), varav 9 antogs som attachéer. Det kan emellertid ifrågasättas, om ett sådant förfarande, som sålunda i dagens läge visat sig riktigt, vid en fortsatt skärpning av konkurrensen på arbetsmarknaden kommer att vara tillfyllest för att tillföra utrikesförvaltningen erforderlig personal. Härtill kommer, att det behov, som uppstått inom övrig förvaltning, näringslivets organisationer och enskilda företag avseende personer med samma utbildning och allmänna inriktning, som UD-tjänsten kräver, leder till att ett antal tjänstemän på ett senare stadium av sin karriär lämnar utrikesförvaltningen. Under de senaste åren har flera exempel härpå förekommit, och det finnes enligt utredningens uppfattning ingen anledning att förmoda, att detta förhållande skulle komma att ändras. I detta läge vill utredningen föreslå, att rekryteringen av diplomatiska tjänstemän till utrikesförvaltningen kombineras med utbildning för annan tjänst med liknande verksamhet. Såväl inom vissa övriga delar av statsförvaltningen som inom organisations- och företagsvärlden föreligger ett växande behov av tjänstemän med dels vana vid internationell verksamhet, dels utlandspraktik och språkkunskaper. Ett utvidgat svenskt engagemang i det internationella biståndsarbetet förutsätter även tillgång till personal, som kan tjänstgöra i de internationella organisationernas kanslier och ute på fältet i biståndsländerna. Behovet av utbildning för dessa kategorier har länge varit kännbart. I åtskilliga andra länder förekommer separata eller till högre läroanstalter knutna utbildningsformer för personer, som avser att söka sig till något slag av internationell verksamhet. Att för detta ändamål skapa särskilda utbildningsmöjligheter vid något av universiteten synes emellertid för svensk del vara mindre lämpligt. För det första torde det potentiella elevantalet för här

72 ifrågakommande utbildning vara så begränsat, att en särskild institution vid ett universitet knappast ter sig motiverad. För det andra är det önskvärt, att eleverna under utbildningstiden har möjlighet att i praktiken omsätta sina kunskaper och erfarenheter. Under sådana förhållanden har det förefallit utredningen rimligt att i stället pröva förutsättningarna för att skapa utbildningsmöjligheter av antytt slag i direkt anslutning till utrikesförvaltningen. Mot bakgrunden av sina överväganden i denna sak vill utredningen föreslå, att utrikesdepartementet får möjligheter att erbjuda en lönad aspirantutbildning till personer, som avser att ägna sig åt internationell verksamhet. Utbildningen är tänkt att stå öppen för dem, som syftar till anställning i utrikestjänsten eller någon annan del av statsförvaltningen, inom svenska eller internationella institutioner och organisationer samt inom näringslivet. För tillträde till denna utbildning bör i princip erfordras akademisk examen. Den tilltänkta aspirantutbildningen bör enligt utredningens mening inledas av en kursperiod om förslagsvis tre månader, då aspiranterna förutsattes inhämta grundläggande teoretiska kunskaper av liknande slag, som f. n. meddelas inom attachéutbildningen. På schemat bör stå sådana ämnen som utrikesförvaltningens organisation och arbetssätt, särskilda utrikespolitiska, handelspolitiska och internationellt-rättsliga spörsmål, de internationella organisationernas verksamhet, exportfrämjande arbete, press- och upplysningsverksamhet, den övriga statsförvaltningens internationella ärenden osv. Kursperioden tankes åtföljd av ungefär nio månaders tjänstgöring i utrikesdepartementet och därefter ett års tjänstgöring vid en utlandsmyndighet. En avslutande halvårsperiod upptages av tjänstgöring i ett av fackdepartementen eller något av de internationellt inriktade ämbetsverken. Språkutbildning antages försiggå under hela utbildningsperioden. Aspiranterna bör erhålla bevis på genomgången utbildning, vilken såsom merit närmast bör kunna jämföras med tingsmeritering vid ansökan om anställning i förvaltningen eller näringslivets organisationer, Svenska institutet, biståndsverksamhetens organ, internationella organisationer m. m. De, som efter aspirantutbildningen söker till utrikesdepartementet, skulle liksom hittills genomgå vissa antagningsprov, vilkas utformning finge anpassas efter erfarenheterna från aspirantutbildningen. Antagen tjänsteman bör få tillgodoräkna sig aspirantåren som attachétjänstgöring. Det föreslagna utbildningssystemet, som här endast skisserats i stora drag och som för sin slutliga utformning uppenbarligen är beroende av relativt omfattande undersökningar och förberedelser, skulle medföra ett antal, enligt utredningens mening väsentliga, fördelar. Statsförvaltningen skulle liksom näringslivet få en bredare och kvalitativt förbättrad rekryteringsbas för tjänstemän med internationellt betonade arbetsuppgifter. Utrikesförvaltningen skulle få möjlighet att överblicka de närmaste årens rekryteringsunderlag och därmed kunna planera intagningen av nya tjänstemän på

73 länigre sikt. Vidare skulle man kunna räkna med att flertalet nyantagna tjänstemän vid sitt inträde i utrikesförvaltningen ägde någon erfarenhet av verksamheten inom statsförvaltningen i övrigt. Genom att själva inträdesproven till utrikesförvaltningen skulle komma efter utbildningstiden, skulle galllringsmöjligheterna bli effektivare. På längre sikt skulle m a n även uppnå en förbättrad kontakt mellan å ena sidan utrikesförvaltningen och å den a n d r a övrig statsförvaltning samt näringslivet, dels emedan erfarenhet såväl! av utrikestjänst som civil förvaltning skulle komma att återfinnas hos ett större antal tjänstemän, dels även emedan de personliga kontakter, som en gemensam utbildning skulle leda till, äger sitt särskilda värde. Bland de problem, som förtjänar särskilt beaktande i samhand med ett genomförande av ovanstående förslag, må nämnas risken för att aspirantutbildningen uppfattas såsom en förlängd utbildningstid utan visshet om kommande anställning. Häremot kan anföras, att aspirantsystemet skulle innebära mindre osäkerhet för aspiranterna än det nu tillämpade förfarandet med krävande inträdesprov, följda av två provar som attaché. Genom att aspirantutbildningen avses leda till ett flertal olika karriärer får deltagarna större valmöjligheter och tillfälle att förvärva erfarenhet av tjänst i utlandet, innan de binder sig för en viss bana. På motsvarande sätt får utrikesförvaltningen tillfälle att under en längre period följa aspiranternas utveckling och arbete, utan att dessa anställts i förvaltningen. Någon osäkerhet beträffande möjligheterna att efter genomgången utbildning finna lämplig anställning torde aspiranterna enligt utredningens mening ej behöva hysa. Däremot skulle det nya systemet möjligen k u n n a ge anledning till vissa farhågor för att utrikesförvaltningen i ännu högre grad än f. n. kommer att få vidkännas stark konkurrens från andra arbetsgivare om den färdigutbildade personalen. Utredningen har förutsatt, att tillträde till aspirantutbildningen bör föregås av en allmän lämplighetsprövning av liknande slag men mindre omfattande än de nuvarande attachéproven. Kraven på språkkunskaper torde, med tanke på att språkstudier förutses äga rum under aspiranttiden, kunna sättas lägre än som f. n. gäller. Utredningen anser — med hänsyn till exempelvis behovet av tingsmeriterade jurister — att det nuvarande antagningsförfarandet bör tillämpas även i fortsättningen, parallellt med det nya systemet, i varje fall till dess sådana erfarenheter vunnits, att det blir möjligt att ånyo utforma enhetliga antagningsformer med de nytillkommande inslag, som en försöksverksamhet enligt aspirantsystemet kan föranleda. Systemet förutsätter en fast administration med väl organiserade utbildningsformer och tonvikt på utbildningsaspekten även under aspiranternas tjänstgöringsperioder. Ett antal aspirantposter bör inrättas vid vissa utlandsmyndigheter, där en av de äldre tjänstemännen bör få i uppdrag att bl. a. sköta tillsynen av aspiranternas utbildning och praktik. Ansvaret för

74 antagning av aspiranter, godkännande av utbildningsprogram och tillsyn över systemets tillämpning bör åvila en särskild utbildningsnämnd, sammansatt enligt liknande princip som den för attachékungörelsens tillämpning ansvariga antagningskommissionen. Utredningen har redovisat ovanstående synpunkter till administrationsutredningen, som i sitt betänkande föreslår inrättande av en särskild utbildningssektion vid personalbyrån inom administrativa avdelningen. Denna sektion bör bl. a. få till uppgift att närmast svara för den praktiska administrationen av aspirantprogrammet. UD-utredningen föreslår, att nämnda sektion får såsom en av sina första uppgifter att närmare utreda och bereda frågan rörande inrättande av ett aspirantsystem enligt ovan. Vid behandlingen av detta spörsmål har utredningen även inhämtat yttrande från utrikesdepartementets antagningskommission. Kommissionen har bidragit med vissa av ovanstående synpunkter och även förklarat sig beredd att medverka vid en fortsatt utredning av hithörande frågor. Diplomatiska tjänstemän — vidareutbildning

Utöver den grundläggande utbildningen för attachéer och aspiranter föreligger enligt utredningens mening även på senare stadier av tjänstgöringen ett utbildningsbehov hos utrikesförvaltningens tjänstemän. Dessa har ju, till skillnad från mera ämnesspecialiserade personalkategorier, sällan anledning att i sitt dagliga arbete följa utvecklingen inom en speciell bransch eller vetenskap. Kunskapskraven på utrikestjänstemännen avser snarare aktuell samhällskunskap över förhållandevis vida fält. Ett hinder vid förvärvandet av sådana kunskaper utgör givetvis utlandsstationeringen och därav följande svårigheter att bevaka skeendet i Sverige. Särskilt beträffande mellangradstjänstemännen gäller enligt utredningens uppfattning, att dessa bör beredas tillfälle till vidareutbildning jämsides med tjänsten. Någon särskild i tiden sammanhängande kurs är måhända icke nödvändig, utan i första hand kräves ett väl administrerat program, inom vars ram deltagarna får tillfälle att utnyttja redan existerande utbildningsmöjligheter. Företrädare för här ifrågavarande tjänstemannakategori har till utredningen framfört synpunkter i ärendet och bl. a. understrukit behovet av fortlöpande språkstudier, utbildning i folkrätt och internationell privaträtt samt förhandlingspsykologi. Breddade samhällskontakter och möjligheter till direkt befattning med konkreta handelsärenden (exempelvis genom praktik i bank eller annat företag) är tillika med träning i handläggning av pressfrågor ytterligare angelägna önskemål. För att förvärva dessa kunskaper och erfarenheter behöver tjänstemännen möjlighet att bevista korta kurser (exempelvis av det slag, som tidvis anordnas av arbetsmarknadens organisationer) samt seminarier vid Stockholms universitet liksom tillfällen till industriresor och studiebesök.

75 H ä r m å erinras om att en begränsad verksamhet av detta slag redan nu förekommer. Enstaka tjänstemän har kunnat beredas tillfälle att övervara kurser och i utbildningssyfte anordnade kongresser i utlandet. Dessutom anordnas ungefär en gång om året en kollektiv studieresa, då ett antal tjänstemän under ett par dagar besöker svenska industrier. Erfarenheterna från dessa arrangemang har varit genomgående positiva och ytterligare understrukit behovet av en väsentligt utvidgad verksamhet av detta slag. I nu rådande personalläge kan tjänstemännen emellertid endast i enstaka undantagsfall lösgöras för dylik utbildning. Nu ifrågavarande verksamhet har i blygsam skala kunnat bedrivas med anlitande av medel från en donationsfond (Bogeman-Stackelbergska fonden), avsedd bl. a. för vissa utbildningsändamål. Utredningen vill föreslå en utbyggnad av mellangradstjänstemännens möjligheter till vidareutbildning. Ett särskilt utbildningsprogram bör uppgöras med beaktande av ovan redovisade synpunkter. Även personal, som avses komma i fråga för de högre posterna inom utrikesförvaltningen, bör enligt utredningens mening beredas tillfälle till särskild vidareutbildning. Denna synes i så fall böra koncentreras till sådana ämnesområden som förvaltningsförfarande, organisationsmetodik, budgetproblem, personaladministration och även orientering i verksamhet inom andra förvaltningsområden än utrikestjänsten. Försökskurser av denna typ för vissa högre tjänstemän har under åren 1959—60 anordnats under dåvarande Stockholms högskolas administration. Fortsatt verksamhet av detta slag planeras nu av personalutbildningsberedningen, och i denna planering bör sålunda även beaktas utrikesförvaltningens intresse i frågan. Kanslister

I det föregående har utredningen förordat ett utvidgat utnyttjande av kanslister för arbetsuppgifter på bl. a. det handelsfrämjande området och inom upplysningsverksamheten. Förutsättningen för att detta skall kunna genomföras är en fortsatt aktiv och selektiv rekrytering samt ökade utbildningsmöjligheter för dessa tjänstemän. Såsom tidigare (sid. 68) nämnts har företrädare för kanslisterna till utredningen framfört synpunkter på kanslistrekryteringen och -utbildningen. Därvid ifrågasattes bl. a., om icke någon form av prövning eller antagningsförfarande borde föregå även kanslisternas anställning i utrikesförvaltningen. Vidare underströks, att den första tjänstgöringen i departementet borde uppgå till minst ett halvår och ej vara begränsad till administrativa uppgifter utan även avse arbetet inom exempelvis rättsavdelningen, handelsavdelningen och pressbyrån. Studieresor och kontakt med andra myndigheter samt vissa organisationer borde, liksom besök vid sjömanshus och sjömansförmedlingar, ingå i utbildningen. Någon tids tjänstgöring vid byggnadsstyrelsen skulle göra dessa tjänstemän bättre rustade för handlägg-

76 ningen, av fastighetsfrågor. Utbildningen bör, enligt vad som framfördes från tjänstemännen, avslutas med någon form av förhör — omfattande bl. a. instruktionskunskap — innan kanslisterna stationeras utomlands. Utredningen har funnit dessa synpunkter värda att uppmärksammas och vill föreslå, att de beaktas vid den utbyggnad av departementets kanslistutbildning, som utredningen anser vara önskvärd och nödvändig. Därutöver bör enligt utredningens mening kanslisterna beredas möjlighet till språkstudier. Med hänsyn till att kanslisterna i allmänhet tillbringar endast en mindre del av sin totala tjänstgöringstid i Stockholm torde en utbyggnad av kanslistutbildningen som regel få koncentreras till kanslistaspirantstadiet eller till hemmavistelse i samband med förflyttning. Under en övergångstid kan det måhända vara möjligt att i begränsad utsträckning låta även äldre kanslister deltaga i sådan utbildning. Biträdespersonal

Utrikesdepartementet har under 1962 i samråd med kanslistutbildningsnämnden inom civildepartementet inlett en utbildningsverksamhet för departementets kontorsbiträden. Sålunda har möjlighet beretts ett antal av dessa att deltaga i nämndens instruktionskurser för kontorsbiträden i statsförvaltningen. Inom departementet har därutöver uppgjorts ett program för viss kompletterande biträdesutbildning avseende sådana kunskaper och färdigheter, som är av särskild betydelse för UD-tjänsten. I utbildningen ingår bl. a. orientering i utrikesförvaltningens verksamhet, arkivkännedom, expedition av pass- och kurirförsändelser, säkerhetsfrågor m. m. Det sålunda uppgjorda programmet i kombination med kanslistut uldningsnämndens biträdeskurser synes väl motsvara de önskemål beträ ande utbildningen, som, såsom tidigare nämnts, framförts till utredninge av företrädare för denna personalkategori. övriga utbildningsfrågor

Ett ofta förbisett faktum är den roll, som utrikestjänstemännens hustrur spelar, när det gäller att företräda Sverige utomlands. Det är enligt utredningens mening från många synpunkter betydelsefullt, att deras förmåga och vilja att medverka uppmuntras och utnyttjas. I t. ex. Canada och Förenta Staterna utgår särskilda budgetmedel för utbildning av utrikestjänstemännens hustrur, bl. a. i syfte att bereda dem möjlighet att vidga sina språkkunskaper i den utsträckning, som med utlandsstationeringen sammanhängande förpliktelser kräver. Därutöver beredes h u s t r u r n a tillfälle att genomgå kurser för att vidga sina kunskaper om det egna landet. Sedan någon tid tillbaka pågår bland hemmavarande utrikestjänstemäns h u s t r u r en på deras eget initiativ organiserad utbildningsverksamhet omfattande bl. a. föredrag och studiebesök vid svenska organisationer, institutioner och företag. Utredningen finner detta initiativ väl värt u p p m u n t r a n

och förordar att möjlighet skapas att vidareutbilda tjänstemännens hustrur genom viss kursverksamhet om Sverige och svenska förhållanden samt genom stöd i någon form till språkutbildning. *

Utredningen vill föreslå genomförandet av ett utbildningsprogram enligt de i detta kapitel uppdragna riktlinjerna. Därvid bör även uppmärksammas de utbildningsmöjligheter, som kan tänkas föreligga under tjänstemännens utlandsplacering. Kurser vid utländska universitet och även korrespondensundervisning är studievägar, som icke bör uteslutas vid prövningen av spörsmålet om utrikestjänstemännens vidareutbildning. Det är uppenbart, att all vidareutbildning i princip måste förutsättas ske på frivillighetens väg, och att utbildning i tjänstens intresse bör vara kostnadsfri för den enskilde. Lika naturligt förefaller det utredningen, att inom utbildningsverksamhetens ram förvärvade kunskaper bör räknas såsom merit vid befordran. Det har icke varit möjligt för utredningen att i detalj studera förutsättningarna för programmets förverkligande eller komma med preciserade förslag rörande utformningen av de olika momenten i den tilltänkta utbildningsverksamheten. Denna uppgift bör enligt utredningens mening ankomma på utrikesdepartementet och där närmast den tidigare nämnda utbildningssektionen, som av administrationsutredningen föreslås inrättad vid administrativa avdelningen. Utredningen förutsätter, att detta arbete kan ske i samråd med personalutbildningsberedningen och liknande organ i övriga delar av statsförvaltningen, hos vilka i detta sammanhang värdefulla erfarenheter samlats. m.

Q—205800

KAPITEL 7 Kostnadsberäkningar

I förevarande betänkande framlagda förslag föranleder kostnadsökningar, som i första hand är betingade av den föreslagna utvidgningen av utrikesförvaltningens personalorganisation. Den i kapitel 6 förordade utbyggnaden av utbildningsverksamheten har icke kostnadsberäknats av utredningen, då kalkylerna härvidlag måste baseras på en mera detaljerad plan än utredningen funnit anledning att nu framlägga. A. I den på sid. 79 återgivna sammanställningen, som avser diplomatiska tjänstemän i utrikesförvaltningen, med undantag av personalavdelningen och konsulära byrån, har kostnaderna beräknats efter löneläget den 1 januari 1963 och för tjänster på löneplan A i näst högsta löneklassen. Den sålunda redovisade ökningen om 1 735 000 kr. bör reduceras med ca 135 000 kr. utgörande den beräknade lönekostnaden för de av utredningen i annat sammanhang tillstyrkta diplomatiska tjänsterna vid beskickningarna i Alger och Tunis. Icke heller övriga kostnader avseende dessa myndigheter har medtagits i detta avsnitt, enär enligt vad utredningen erfarit ifrågavarande medel torde komma att äskas redan å tilläggsstat II för innevarande budgetår. — Den sammanlagda kostnadsökningen till följd av utredningens förslag under A bör således anges till ca 1 600 000 kr. B. Därutöver har utredningen, som tidigare nämnts, föreslagit, att pressombudsmannen, som f. n. är placerad i A 23, placeras i A 27. Merkostnaden härför uppgår till 7 968 kr. C. Kostnaden för arvoden till de tilltänkta aspiranterna, baserad på en arvodesnivå motsvarande lönegrad 17 och ett aspirantantal av tills vidare 15 per år, uppgår för första året till cirka 345 000 kr. D. Kostnaden för en utökning av kanslistpersonalen och biträdespersonalen har icke prövats av utredningen. E. Till de ovan angivna kostnadsökningarna kommer även merkostnaden för särskilda utlandslöneförmåner. Utlandslöneöversynens sekretariat har beräknat denna kostnad till cirka 1 000 000 kr. Frågan om utlandslöneförmåner till aspiranterna förutses bli prövad i särskild ordning av utrikesförvaltningens lönenämnd. F. I det föregående icke medtagna kostnader avseende inrättande av nya myndigheter (kanslist- och biträdeslöner, kontorskostnader, resor etc.) förutses komma att belasta driftbudgeten med cirka 500 000 kr.

79 Merkostnader

för av utredningen

Antal Lönegrad

B6 B5 B4 B2 B 1 A 27 A 23 Rbg*

föreslagna tjänstemän

förändringar

avseende

diplomatiska

I föreslagen förändring ingående Kostnadsomflyttningar från (—) respektive Nya ökning till ( + ) andra lönegrader eller tjänster Förändminskning ring B 6 B 5 B 4 B 2 B l A 27 A 23 kronor

Nuläge

Förslag

5 91 31 8 — 49 — 80 63 5

9 l2 40 34 33 6 79 73 6

+ 4 — 8 + 9 + 34 — 16 + 6 — 1

—2 — 2 + 6 + 2 + 2 —6 + 6— 9 —6 —20 + 9 + 20

+ io

— 2 7 3 5 11 10

261 168 —488 256 518 076 1 775 616 —795 456 256 248 — 34 740 242 040

+ 38

+ 38

1 734 696

+ 1 + 10 + 1

— 1 —10 — 1

1 Varav ett förordnande (bitr. kab.sekr.) samt en lön till chefen för rättsavd., som är placerad i B 5, så länge nuvarande befattningshavare innehar tjänsten. 2 En tjänst (bitr. kab.sekr.) som tillsvidareförordnande i Br 5 3 Varav 2 förordnanden (bitr. avd.chefer) samt 1 arvode (chef EEC-delegationen, Bryssel). 4 Kostnad beräknad i 18 löneklassen. 5 Inbegriper samtliga diplomatiska tjänstemän, varav 61 i reglerad befordringsgång. 6 Samtliga i reglerad befordringsgång.

Den nu förutsebara totala kostnadsökningen för av utredningen föreslagna åtgärder skulle därmed kunna anges enligt följande: KOSTNADSÖKNING Kostnadsslag A. Löner dipl. tj.män B. Löneökning pressombudsman C. Arvoden aspiranter E. Utlandstillägg F. Div. kostn. nya myndigheter

Approx. belopp . . 1 600 000 kr. 8 000 345 000 . . 1 000 000 500 000 Summa kr. 3 453 000 kr.

Den sammanlagda årliga kostnadsökningen för de poster, som kunnat beräknas av utredningen, uppgår sålunda till cirka 3,5 milj. kr.

Sammanfattning

Under de senaste årtiondena har förutsättningarna för utrikesförvaltningens verksamhet väsentligt förändrats. Verksamhetsfältet har vidgats med tillkomsten av åtskilliga nya nationer och breddningen av de internationella förbindelserna. Frågor rörande ekonomi, socialpolitik, teknik, vetenskap och kultur upptar i dag en större plats än tidigare bland utrikestjänstemännens arbetsuppgifter. Denna utveckling har föranlett en fortskridande utbyggnad och omgruppering av den svenska utrikesförvaltningens resurser. Någon på en samlad bedömning grundad, långsiktig plan för utrikesförvaltningens utbyggnad och disposition kan emellertid, såsom framhållits i utredningens direktiv, ej sägas ha förelegat. Utredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om en längre gående decentralisering av utrikesfrågorna. Utredningen har emellertid icke kunnat finna, att en överföring av arbetsuppgifter från utrikesförvaltningen till andra organ lämpligen kan ske i sådan utsträckning att förvaltningens organisation och verksamhet påverkas därav i väsentlig grad. Utredningen har varit medveten om svårigheterna att på ett tillförlitligt sätt mäta utrikesförvaltningens arbetsvolym, men har ansett sig kunna konstatera, att utrikesförvaltningens verksamhet vidgats och fördjupats avsevärt sedan andra världskrigets slut. Detta gälller icke endast den del av arbetsområdet, för vilken statsmakterna och de statliga myndigheterna är de omedelbara uppdragsgivarna, utan i minst lika hög grad de uppgifter, som betingas av ökade anspråk från organisationer, företag och enskilda intressenter. Det finns enligt utredningens uppfattning anledning att antaga, att denna expansion kommer att fortsätta, och utredningen understryker vikten av att arbetsvolymens utveckling bevakas kontinuerligt. Utredningen har vid sin bedömning av personalbehovet tagit särskild hänsyn till att personalbeståndet i departementet ej utvecklats i takt med utrikesrepresentationens tillväxt och verksamhetens allmänna expansion. Utredningen understryker, att en utvidgning eller förstärkning av utrikesrepresentationen som regel medför en ökning av arbetsvolymen inom hemmaorganisationen och att detta bör beaktas vid personalplaneringen. Vidare framhåller utredningen, att utrikesförvaltningens personalresurser bör anpassas på ett sätt, som underlättar lösningen av uppkommande vikarieproblem, möjliggör parallelltjänstgöring vid avlösning på olika poster

81 samt medger en aktiv och effektiv utbildningsverksamhet inom utrikesförvaltningen. * Vid behandlingen av utrikesdepartementets organisationsfrågor har utredningen icke tagit ställning till frågan om antalet byråer vid varje avdelning. Avgörande härvidlag bör enligt utredningens mening vara det ansvar och den arbetsbelastning, som kommer att åvila cheferna för byråerna, snarare än principen att en avdelnings personal och arbetsbörda bör fördelas så j ä m n t som möjligt på ett visst antal arbetsenheter. Utredningen har icke heller funnit det nödvändigt, att antalet byråer vid en avdelning är detsamma som antalet byråchefer. Vid politiska avdelningen föreslår utredningen inrättande av två byrådirektörstjänster i A 27, varav en för vissa redaktionella uppdrag (»blåböcker» m. m.) och informationsuppgifter samt en för ärenden rörande teknisk och vetenskaplig forskning inklusive internationella atomfrågor. De luftfartspolitiska frågorna föreslås överflyttade till handelsavdelningen. Vissa förhandlingsuppdrag samt mera omfattande utredningsuppgifter vid rättsavdelningen bör enligt utredningens förslag anförtros en särskild expert, som icke är direkt knuten till avdelningen utan förutses stå till utrikesministerns förfogande. Därutöver föreslås avdelningen förstärkt med en byrådirektör i A 27 för handläggningen av traktatfrågor. Till handelsavdelningen föres samtliga samfärdselfrågor inklusive de luftfartspolitiska ärendena. I samband därmed tillskapas en ny byråchefstjänst vid avdelningen. Vidare förstärkes avdelningen med två byrådirektörer i A 27, varav en för bevakning av internationella energiärenden samt en för handläggningen av jordbruksfrågor. En chefstjänst i B 2 föreslås inrättad vid den särskilda sektionen för biståndsfrågor, som även i fortsättningen bör sortera direkt under kabinettssekreteraren. Chefen för protokollet föreslås placerad i B 2, och en förste sekreterartjänst vid protokollet utbytes mot en byrådirektörstjänst i A 27. Tanken på att omvandla pressbyrån till avdelning har prövats men skjutits på framtiden av utredningen. Pressbyråns chef föreslås placerad i B 2 och pressombudsmannen i A 27. Förutom den föreslagna personalförstärkningen på avdelningarna föreslår utredningen, att två nya organisationsenheter inrättas i utrikesdepartementet. För det första bör enligt utredningens förslag tillskapas en utrednings- och förhandlingsgrupp bestående av två tjänstemän i B 4, två i B 2 samt sex i A 23. I gruppen ingående tjänstemän skall stå till förfogande för att ägna sig åt speciella utrednings- och förhandlingsuppgifter. De skall även kunna användas för att temporärt överbrygga uppkommande vakanser utomlands.

82 För det andra föreslår utredningen inrättande av ett rapportsekretariat bestående av en chef i B 2 samt två tjänstemän i sekreterargrad. Sekretariatet, som icke bör vara knutet till någon särskild avdelning, skall ha planerande, koordinerande, utredande och redaktionella uppgifter med avseende på utrikesförvaltningens rapportering. Organisationen vid personalavdelningen, arkivet och rättsavdelningens konsulära byrå har behandlats av 1958 års utredning rörande den administrativa organisationen vid utrikesdepartementet m. m. Denna utredning framlägger sitt betänkande samtidigt med UD-utredningen.

Utrikesrepresentationen föreslås utvidgad med tre nya myndigheter: en beskickning i Abidjan eller Accra, ett lönat konsulat i Säo Paulo (vars chef även anmäles som handelsråd i Brasilia) samt ett beskickningskansli i Quito. Därutöver har utredningen tidigare tillstyrkt inrättande av nya beskickningar i Alger och Tunis. Beskickningens i Teheran kansli i Bagdad föreslås omvandlat till självständig beskickning. Nuvarande två delegationer i Geneve (vid FN:s Europakontor samt vid EFTA) sammanslås till en myndighet. Antalet rådsposter i utrikesrepresentationen ökas enligt utredningens förslag med nio till 18 (varav två i B 2). Antalet tjänster i förstesekreterargraden minskas med en till 79. Den av utredningen föreslagna förstärkningen av utrikesförvaltningen omfattar sammanlagt 38 tjänster (inbegripet beskickningarna i Alger och Tunis). * Utredningen föreslår tillskapande av en ny lönegradsserie för sändebud omfattande B 2, B 4 och B 6. Lönegrad B 5 utgår såsom sändebudslönegrad, och nu tillämpad praxis att placera beskickningsråd i sändebuds ställning överges. Fördelningen av sändebudstjänster på angivna lönegrader baseras i princip på utlandsmyndigheternas betydelse och med chefsposterna förenat ansvar. Av riksdagen medgiven förflyttningsrätt av tjänster förutses kvarstå, men avvikelser från den föreslagna fördelningen anses böra förek o m m a endast i undantagsfall. Även beträffande rådsposterna föreslår utredningen en viss fördelning på stationeringsorter, som ej utan särskild anledning bör frångås. Utredningen har icke i detalj prövat fördelningen av tjänster i lägre lönegrad än A 27. Antalet tjänstemän i reglerad befordringsgång ökas under de närmaste åren med ett tiotal (f. n. 63). Vid behandlingen av lönegradsfrågorna har utredningen fäst särskild vikt vid att erforderliga förflyttningar mellan hemma- och utlandsposter

83 underlättas. Utredningen föreslår, att nuvarande förordnanden såsom biträdande kabinettssekreterare och biträdande avdelningschef utbytes mot tjänster i B 5 respektive B 2. * Utredningen föreslår ett vidgat utnyttjande av kanslister för bl. a. kommersiella uppgifter och inom upplysningsverksamheten. Däremot avvisar utredningen tanken på inrättande av en fristående handelskanslistkår.

Utredningen föreslår ett nytt rekryteringsförfarande i form av ett aspirantsystem, syftande till utbildning av personer, som avser att söka sig antingen till utrikesförvaltningen eller till andra internationellt betonade arbetsuppgifter, exempelvis inom övriga delar av statsförvaltningen eller inom organisations- och företagsvärlden. Den föreslagna aspirantutbildningen inbegriper förutom viss kursverksamhet även tjänstgöring i utrikesdepartementet, vid en utlandsmyndighet samt i något av fackdepartementen. Aspiranten erhåller bevis på genomgången utbildning, vilken skall k u n n a räknas såsom merit, när han eller hon efter aspiranttidens slut söker inträde i utrikesförvaltningen eller går till andra uppgifter. Vidare har utredningen dragit upp riktlinjer för en väsentlig utvidgning av utrikesförvaltningens utbildningsverksamhet avseende förutom aspirantutbildning även vidareutbildning av mellangradstjänstemän och chefspersonal. För att göra kanslisterna bättre rustade för nya arbetsuppgifter föreslås ett särskilt utbildningsprogram för denna personalkategori. Även biträdespersonalens utbildningsfrågor har uppmärksammats av utredningen. Slutligen förordar utredningen stöd åt viss utbildningsverksamhet för utrikestjänstemännens hustrur, avsedd att bibringa dem vidgade Sverigekunskaper och underlätta av utlandsstationering påkallade språkstudier. * Utredningens förslag har beräknats föranleda en kostnadsökning av sammanlagt cirka 3,5 milj. kr. Härtill kommer kostnaderna för aspiranternas särskilda utlandsförmåner samt för utbildningsverksamheten, vilka icke nu kunnat beräknas av utredningen.

Särskilt yttrande av herr B o h e m a n

I kapitel 5 under rubriken »Befordringsfrågor» har utredningen behandlat den situation, som uppkommit och som även väntas fortbestå sedan utredningens förslag genomförts och som innebär, att befordringsåldern för utrikesförvaltningens tjänstemän till råds- eller byråchefsbefattningar är och måste bli alldeles onormalt hög. Utredningen har inför detta perspektiv dryftat förutsättningarna för att skilja befattningshavare, som ej befordrats till rådspost eller högre från den med förflyttningsskyldighet förenade aktiva utrikestjänsten. Härvid har framhållits, att en sådan avgång ur aktiv tjänst skulle kunna regleras antingen genom införande av lägre pensionsålder än nu gällande för vid en viss ålder obefordrade tjänstemän eller genom tillskapande av former för en övergång före pensionsålderns inträde från utrikestjänsten till annan statstjänst inom utrikes- eller annan förvaltning. Utredningen har emellertid avstått från att föreslå åtgärder av antytt slag i avvaktan på ett genomförande av föreslagna utvidgningar och förändringar i förvaltningens organisation samt av det tilltänkta rekryteringssystemet. Utredningen förutsätter dock, att spörsmålet upptages till förnyat övervägande, sedan tillräckliga erfarenheter i nyss angivna hänseende vunnits. Den långsamma befordringsgången, som i allt väsentligt kan väntas fortbestå och som icke äger någon motsvarighet i andra departement, måste i längden medföra ökade svårigheter för en lämplig rekrytering av utrikesförvaltningen och även en avgång från densamma av ett antal av de mest värdefulla tjänstemännen i mellangraderna. Men konsekvenserna har en benägenhet att bli än betänkligare i ett annat avseende. Det finns ytterst få befattningar inom utrikesförvaltningen, där en befattningshavare som av olika skäl blivit mindre effektiv kan sysselsättas med rena rutingöromål. Inte heller kan man utomlands använda en mellangradstjänsteman, som nått en förhållandevis hög ålder, på en lämplig befattning. Något sådant förekommer så gott som ingenstans i andra utrikesförvaltningar. Följden blir inte allt för sällan, att personalledningen, när en mellangradstjänsteman överskridit 45- eller kanske 50-årsåldern, anser sig tvungen att befordra honom till en högre befattning utan att han för denna kanske äger nödiga kvalifikationer. Svårigheterna att placera honom någonstans i den lägre graden intill en pensionsålder som ligger 15 å 20 år framåt i tiden är alltför stora och hänsynen till den ineffektive men formellt oklanderlige tjänstemannens personliga intressen väger tungt. Härigenom eftersattes

85 principen om förtjänst och skicklighet som främsta befordringsgrund till men för andan inom förvaltningen och dess rekrytering. Enligt min uppfattning gäller dessa synpunkter i lika hög grad vid befordran till rådstjänst som från B 1 till B 2, i synnerhet sedan den senare graden blir den som enligt utredningens förslag skall innehas av sändebud i lägsta klass. Det kan heller inte förnekas, att utrikesförvaltningen med sina täta förflyttningar och allt vanligare tjänstgöring på platser med påfrestande klimat och besvärliga levnadsförhållanden mer än andra förvaltningar medför, att ett visst antal tjänstemän, som kanske från början ansetts lovande, blivit trötta eller mindre aktiva. Under sådana förhållanden synes det mig ingalunda orimligt att sätta pensionsåldern för sådana tjänstemän, som ej befordrats till rådstjänst före ingången av 50 år, till denna tidpunkt och pensionsåldern för tjänsteman i B 1, som ej befordrats till B 2 till 55 år. En närmare undersökning torde visa, att det antal som skulle drabbas av en dylik regel blir mycket begränsat per år räknat, men att verkningarna på befordringsgången och på befordringssättet skulle bli högst betydande. Det bör också påpekas, att ett visst antal av de sålunda vid en lägre ålder pensionerade med fördel mot ett mindre arvode som utfyllnad till pensionen skulle kunna användas för mer rutinbetonade eller för dem särskilt lämpade befattningar i hemlandet och därigenom i sin mån minska behovet av ordinarie befattningar. Härigenom skulle i själva verket statsverkets merutgifter för den här förordade reformen bli skäligen obetydliga. Utan att vilja framställa något särskilt yrkande har jag genom att framlägga dessa synpunkter velat understryka vad utredningen anfört, nämligen önskvärdheten av att en reform av antytt slag upptages till övervägande, så snart tillräckliga erfarenheter vunnits efter genomförandet av utredningens övriga förslag. ._ ^~

BILAGA 1

Av

UD-utredningen

hörda företrädare

Datum

Namn

18.10.61 Radiochefen Olof Rydbeck

för myndigheter,

Dir. Erik Schulze, Sveriges turisttrafikförbund (f. d. pressattaché i Bonn) Dir. Tore Tallroth, Svenska institutet Redaktör K. A. Tunberger, Svenska Dagbladet 1.11.61

29.11.61 Prof. Sune Carlson, Uppsala Universitet (ordf. i administrationsutredningen för biståndet till utvecklingsländerna) Dir. Sixten Heppling, Centralkommittén för svensk-tekniskt bistånd Byråchefen Olof Palme, Statsrådsberedningen Direktörerna T. Boye och Arne Wickberg, SAS Prof. Sven Brohult, V. d. i Ingeniörsvetenskapsakademien Dr. Nils Grenander, V. d. i Sveriges redareförening Statssekr. Nils Hörjel, Kommunikationsdepartementet Statssekr. Hans Löwbeer, Ecklesiastikdepartementet Dir. Paul Grabö, R L F (förutvarande lantbruksattaché i Washington) Dir. Harald Håkansson, Sveriges lantbruksförbund Dir. Ragnar Sachs, Ordf. i Svenska turisttrafikförbundet Statssekr. Krister Wickman, Finansdepartementet Dir. Ingvar Blom, Sveriges allmänna exportförening Dir. Bengt Gibson, Atlas Copco Bankdir. Ebbe Wallenborg, Stockholms Enskilda Bank Dir. S. T. Åberg, V. d. i Telefon AB L. M. Ericsson Dir. Sven Åsbrink, Sveriges industriförbund

organisationer

m.

m.

Ämne Radion i upplysningsverksamheten utomlands Pressattachéernas arbetsuppgifter Svenska institutets organisation och verksamhet Utrikesförvaltningen och pressen Biståndsverksamhetens administration

Den svenska biståndsverksamheten Interdepartementala frågor rörande svensk biståndsverksamhet i utlandet Luftfartspolitiska frågor m. m. De tekniska attachéernas verksamhet UD:s handläggning av sjöfartsfrågor Handläggningen av internationella samfärdselfrågor Ecklesiastikdepartementets internanationella ärenden Lantbruksattachéernas verksamhet Internationella jordbruksfrågor samt lantbruksattachéernas verksamhet Utrikesförvaltningen och turismen Finansdepartementets internationella ärenden Utrikeshandelsfrämjande verksamhet Handelsrepresentationens verksamhet Utrikesförvaltningens rapportering i ekonomiska frågor m. m. Utrikesförvaltningens handelsfrämjande verksamhet Utrikesförvaltningens rapportering i ekonomiska frågor m. m.

87 6.12.61

Dir. Gunnar Lindström, Svenska arbetsgivareföreningen Statssekr. Ernst Michanek, Socialdepartementet Gen.dir. Bertil Olsson, Arbetsmarknadsstyrelsen Sekr. Birger Viklund, Landsorganisationen

Utrikesförvaltningens rapportering i arbetsmarknadsfrågor Socialdepartementets internationella ärenden. Socialattachéernas verksamhet m. m. Utrikesförvaltningens rapportering i arbetsmarknadsfrågor. Socialattachéernas verksamhet. Utrikesförvaltningens rapportering i arbetsmarknadsfrågor m. m.

Anm.: I ovannämnda förteckning har icke medtagits av utredningen hörda befattningshavare i utrikesförvaltningen.

BILAGA 2

Personalläget

vid

utlandsmyndigheterna

den

1 oktober

1962.

Utsänd personal Myndighet

Lönade beskickningar och konsulat Addis Abeba Ankara Antwerpen gk Athen Bagdad Bangkok Beirut Belgrad Berlin gk Bern Bogota Bonn Bryssel besk Bryssel del Budapest Buenos Aires Bukarest Canberra (o. Sydney) Caracas Chicago gk Djakarta Dublin Gdansk Genua gk Geneve E F T A Geneve FN Haag Hamburg gk Helsingfors Hongkong k Houston k Istanbul gk Kairo Karachi Köpenhamn Lagos Léopoldville Lima Lissabon London besk London gk

Dipl. tjänstemän

Kanslister

Biträden

2 2 2 1 1 1 2 2 2 1 9 4 5 1 3 1 2 1 1 1 1 1 2 2 3 3 1 2 1 3 1 3 1 1 1 1 11 2

Lokalanställda

7 3 2 2 3 4 2 4 4 2 5 8 3 2 4 5 3 4 4 5 4 2 1 2 2 3 4 11 8 2 2 1 5 4 5 4 4 3 3 7 7

89 Utsänd personal Myndighet

Madrid Mariehamn k Mexico Milano gk Minneapolis k Monrovia Montevideo Montreal gk Moskva Nairobigk New Delhi (o. Bombay) New York gk New York repr. F N Oslo Ottawa Paris besk Paris del Peking Prag Pretoria Rabat Reykjavik Rio de Janeiro Rom San Francisco gk Santiago de Chile Teheran Tel Aviv Tokio Warszawa Washington Wellington Wien

Olönade konsulat med av dept. utsänd lönad tjänsteman Amsterdam Barcelona Bremen Dakar Damaskus Frankfurt am Main Havana Johannesburg Liverpool Los Angeles Marseille Melbourne Narvik Rotterdam Rouen Salisbury Säo Paulo Tunis Ziirich

Dipl. tjänstemän

Kanslister

Biträden

1 1 2 4 1 3 6 6 3 3 8 4 2 2 2 2 2 4 3 1 1 1 2 2 17 1 4

BILAGA 3

Tabell C. Av utredningen föreslagna personalförändringar (Chefstjänster tjänstemän — jämförelseperiod november 1962)

Europa Afrika Asien och Australien Latinamerika Nordamerika Internationella organisationer . .. Summa A

R6

R5

R4

+ 3

—4 —1 —1

+ 2 + 2 + 2

+ 1

—1

+ 4

—7

R2

Rl

A 27

+ 4 + 2 + 8 —6 + 6 —5 + 4 —2 + 2 + 2 —2 + 1 + 1 —1 + 9 + 25 — 14

Utrikesdepartementet —1 + 1 + 2 Politiska avd Rättsavd —1 — 1 + 1 + 1 Handelsavd —1 + 1 + 1 + 2 Sektionen för biståndsfrågor . . . . + 1 Protokollet + 1 —1 + 1 Pressbyrån + 1 —1 + 11 Till förfogande (utredningar och förhandlingar) + 2 + 2 Rapportsekretariatet + 1 Summa R -1 — + 9 —2 + 7 Summa A + R + 4 — 8 + 9 + 34 - 1 6 + 7 1 En pressombudsman. Anm.: Tjänster i reglerad befordringsgång har ej medtagits. Jfr sid. 82.

samt

A 23

dipl.

S:a

—7 —2 + 1 —8

+ 3 + 3 + 2 + 1 + 9 + 2

—1 — l1 + 6 + 2 + 6 —2

+ 3 + 1

+ 10 + 3 + 19 + 28

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Utrikesdepartementet Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. [3] Ecklesiastikdepartementet En teknisk institution inom Stockholms universitet. [1] Inrikesdepartementet Kommunalförbundens lånerätt. [2]

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB, STOCKHOLM 1963