Offentliga byggnader 3,Statens byggnadsbesparingsutrednings betänkande.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964:26 Kommunikationsdepartementet

^

OFFENTLIGA BYGGNADER

EKONOMISKT BYGGANDE STATENS BYGGNADSBESPARINGSUTREDNINGS BETÄNKANDE I I I

Stockholm 1964

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964 Kronologisk förteckning

1. I n d e x l å n D e l I . K i h l s t r ö m . 96 s. F l . 2. I n d e x l å n D e l I I . K i h l s t r ö m . 526 s. F i . 3. K o n s u m t o n s m ö n s t e r p å b o s t a d s m a r k n a d e n . E s s e l t e . :i2 s. I. 4. Effektivare k o n s u m e n t u p p l y s n i n g . Esselte. 111 s H 5. B ä t t r e å l d r i n g s v å r d . Esselte. 121 s. S. 6. A l k o h o l r e k l a m e n . N o r s t e d t & S ö n e r . 278 s. Fi. 7. S t a t e n s skogar o c h s k o g s i n d u s t r i e r . S v e n s k a R e p r o d u k t i o n s A B . 144 s. F i . 8. K a p i t a l u r v e c k l i n g e n i d e t s v e n s k a l a n t b r u k e t . E s s e l t e . 83 s. J o . 9. A r b e t s t i d s f ö r k o r t n i n g e n s v e r k n i n g a r . Esselte. 216 s. S. 10. F ö r e t a g s i i t e c k n i n g . T i d e n - B a r n ä n g e n Trycker i e r A B . 149 s. J u . 11. Ä l g f r å g a i . N o r s t e d t & S ö n e r . 188 s. J o . 12. V e t e r i n ä r m e d i c i n s k f o r s k n i n g o c h u n d e r v i s n i n g . Del n . Esselte. 302 s. J o . 13. Religionsfrihet. A B W i l h e l m s s o n s B o k t r y c k e r i . X X V I I I 4 594 s. E. 14. S v e n s k r a m n b o k 1964. A B E G J o h a n s s o n s B o k t r y c k e r i , K a r l s h a m n . 227 s. J u .

15. U t l å t a n d e a v J u r i s t k o m m i s s i o n e n i W e n n e r s t r ö m a f f ä r e n . N o r s t e d t & S ö n e r . 117 s. J u . 16. H i s t o r i s k ö v e r s i k t . K y r k o b e g r e p p . A l m q v i s t & Wiksells B o k t r y c k e r i A B , U p p s a l a . 324 s. E. 17. R a p p o r t a v p a r l a m e n t a r i s k a n ä m n d e n i W e n n e r s t r ö m a f f ä r e n . N o r s t e d t & S ö n e r . 46 s. J u . 18. ö v e r s ä t t n i n g a v f ö r d r a g a n g å e n d e u p p r ä t t a n det av Europeiska atomenergigemenskapen ( E u r a t o m ) och t i l l h ö r a n d e d o k u m e n t . M a r c u s . 187 s. H. 19. K o m m u n a l s k a t t e u t j ä m n i n g . K i h l s t r ö m . 419 s. F i . 20. K r i g s m a k t e n s f ö r b a n d s s j u k v å r d . Esselte. 222 s. Fö. 21. B i l s k r o t n i n g . Esselte. 75 s. K. 22. F ö r b u d m o t u t f ö r s e l av k u l t u r f ö r e m å l . K i h l s t r ö m . 67 s. E. 23. K r o n h j o r t s r e s e r v a t m . m . B e r l i n g s k a B o k t r y c k e r i e t , L u n d . 109 s. J o . 24. B e h a n d l i n g s f o r s k n i n g vid u n g d o m s v å r d s s k o l o r na. Esselte. 279 s. S. 25. N y t t s k a t t e s y s t e m . Esselte. 827 s. F i . 26. Offentliga b y g g n a d e r 3. E k o n o m i s k t b y g g a n d e . Esselte. 103 s. K.

A n m . Om s ä r s k i l d t r y c k o r t e j angives, ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m ,

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1964:26 Kommunikationsdepartementet

OFFENTLIGA BYGGNADER EKONOMISKT BYGGANDE STATENS BYGGNAD SB ESPARINGSUTREDNINGS BETÄNKANDE I I I

E S S E L T E AB STOCKHOLM 1964

Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Kommunikationsdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 15 januari 1954 givna bemyndigande uppdrog dåvarande statsrådet och chefen för departementet åt mig att verkställa en översyn av den statliga och statsunderstödda husbyggnadsverksamheten samt avgiva förslag till åtgärder för att nedbringa kostnaderna härför i avsikt att möjliggöra ett ökat byggande inom ramen för de tillgängliga resurserna. Uppdraget innefattade dels ett försök till en samlad bedömning av de aktuella byggnadsbehoven, dels förslag till kostnadsminskande åtgärder av teknisk natur, dels förslag till sådana av ekonomisk och organisatorisk natur samt dels slutligen en omprövning av gängse standardkrav. I två betänkanden den 30 oktober 1956 och den 13 december 1957 har jag dels redovisat behovsbedömningen, dels framfört förslag till åtgärder inom de angivna områdena, av vilka ett flertal efter ytterligare utredningar på ett eller annat sätt genomförts; vissa vilar i avvaktan på sådan utredning medan vissa åter ej föranlett åtgärd. I en del fall har dock under senare år de problem, som sådana förslag avsåg att lösa, åter kommit att aktualiseras. Efter särskilt medgivande den 22 november 1955 har jag låtit utföra ett antal teknisk-ekonomiska undersökningar i olika byggnadsfrågor, vilka enligt beslut av Kungl. Maj :t den 12 oktober 1956 successivt publicerats i broschyrform. Undersökningarna, som uppdrogs åt olika myndigheter, institutioner, företag och enskilda fackmän bekostades av medel, som till ett belopp av sammanlagt 220 000 kronor ställdes till förfogande genom beslut den 22 november 1955 och den 27 juni 1957. Under tiden den 28 mars 1957 till den 14 juni 1960 utgavs efter medgivande i varje särskilt fall 13 sådana broschyrer och under det år då verksamheten var som störst redigerades och trycktes i medeltal 16 sidor i veckan. Sammanlagt har ett 50-tal fackmän medverkat. En planerad sista undersökning rörande monteringsbyggeri, vartill medgivande lämnats och som uppdragits åt viss fackman efter samråd med några av de större entreprenörföretagen på området, har visat sig ej kunna genomföras.

4 Efter beslut av departementschefen den 2 september 1955 samt av Kungl. Maj :t den 9 mars 1956 och den 3 augusti 1956 har jag jämte sekreterare och experter vid resor i Kristianstads, Södermanlands och Västerbottens län besökt samtliga under de då närmast föregående tre åren färdigställda offentliga byggnader, sammanlagt inemot 300. Under 1957 har därjämte efter särskilt medgivande vid besök i Danmark överläggningar ägt rum med representanter för bolig- och undervisningsministerierna. Remissyttrande har avgivits över riksdagens skrivelse 1954: 380 angående billigare skolor, förslag rörande avsyning av statsbidragsberättigade hälsooch sjukvårdsanläggningar, fråga rörande allmänna arvsfonden, komplettering av kommerskollegii näringsstatistik, statliga myndigheters byggnadsföretag, översyn av vissa statsbidrag inom skolväsendet, allmänna statsbidragsutredningen, maskin- och byggnadsverksamheten vid sinnessjukhus, förslag till utredning om skolbyggandet, byggforskningsutredningen, riksdagens skrivelse angående vattenfallsstyrelsens ämbetsbyggnad, § 20 i riksdagens revisorers berättelse för 1959, mentalsjukvårdens statsbidragsutredning samt § 19 i riksdagens revisorers berättelse för 1960. Utöver de i de teknisk-ekonomiska undersökningarna anlitade fackmännen har ett antal experter på olika områden biträtt mig i utredningsarbetet, nämligen numera chefen för centrala sjukvårdsberedningen byråchefen T. Lindh, byrådirektören i byggnadsstyrelsen S. Lang samt numera byrådirektörerna i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen E. Ericson och R. Johanson. Därutöver har samråd och överläggningar ägt rum med över hundratalet myndigheter, institutioner, företag och enskilda. Som sekreterare har under hela tiden för utredningen enligt förordnande den 9 april 1954 tjänstgjort numera sekreteraren hos rådet för sjukhusdriftens rationalisering, A. M. Rietz-Ödeen. Till sekretariatet har såsom teknisk sekreterare varit knuten enligt förordnande den 3 maj 1955 numera avdelningsdirektören i byggnadsstyrelsen O. Bylund intill den 5 juli 1957, enligt förordnande samma dag efterträdd av numera direktören R. Leth intill den 9 oktober 1959 då numera byrådirektören i statskontoret S. Johansson förordnades. Genom beslut av statsrådet och chefen för finansdepartementet den 14 januari 1961 förordnades jag att såsom sakkunnig i departementet deltaga i handläggningen av de ärenden i byggnadsfrågor, som av departementschefen till mig överlämnades. Denna uppgift, som i stor utsträckning inneburit en tillämpning i den löpande departementala beredningen av de synpunkter jag framfört i utredningens betänkanden, har även omfattat genomförande av organisatoriska och ekonomiska reformer i byggnadsfrågor och har medfört att jag under tre år ej kunnat ägna mig åt att slutföra byggnadsbesparingsutredningen. Då även mina medarbetare tagits i anspråk för nya uppgifter har utredningsarbetet därför i stor utsträckning måst ligga nere. Icke minst med hänsyn till de ytterligare erfarenheter arbetet med bygg-

5 nadsfrågor på det departementala planet givit, har jag dock ansett det önskvärt att i ett slutbetänkande summera resultatet av mitt tioåriga sysslande med frågor rörande det offentliga byggandets ekonomi. Därtill har vidare bidragit att jag, på föranledande av statsrådet och chefen för finansdepartementet i en föredragning den 15 oktober 1963 i ekonomiska planeringsrådet fick tillfälle att sammanfatta mina synpunkter i de viktigare frågor ett slutbetänkande skulle behandla, vilken föredragning tillsammans ined tre ytterligare vid samma sammanträde lämnade föredragningar utgör underlag för pågående departemental behandling av byggnadskostnadsfrågan. Från och med mars detta år har därför arbetet på ett slutbetänkande forcerats och jag får härmed överlämna »Offentliga byggnader: Ekonomiskt byggande». Jag har medvetet sökt koncentrera framställningen såväl till omfång som beträffande däri upptagna frågor. Bland annat har jag icke ansett det nödvändigt att redovisa de siffror eller annat grundmaterial, på vilka mina uttalanden eller förslag kan vila, då de dels redovisats i mina tidigare betänkanden, dels får förutsättas i övrigt bekanta för fackmännen. I arbetet med slutbetänkandet har byrådirektören R. Johanson utöver som expert i stor utsträckning — fram till den 10 mars 1964 helt — tjänstgjort som sekreterare. I övrigt har sekreterare Rietz-Ödeen tillsammans med honom handhaft sekreterareuppgiften medan byrådirektören S. Johansson varit teknisk sekreterare. I olika frågor har överläggningar ägt r u m med utomstående, således i indexfrågor med docent L. Holm i statens institut för byggnadsforskning, docent L. Lindberger i finansdepartementet, avdelningsdirektör S. Marknäs i byggnadsstyrelsen, pol. mag. A. Näverfelt i Svenska byggnadsentreprenörföreningen, pol. mag. J. Wittrock i Byggfackens utredningsavdelning samt i entreprenadfrågor med direktörerna S. Askling, AB Armerad betong, S. Dahlberg, Svenska industribyggen AB, Bo Jondahl, AB Skånska cementgjuteriet, P. Lagerberg, Nya asfalt AB, S. Liibeck, Byggnads AB Contractor och A. Skarne, Byggnadsfirman Ohlsson & Skarne AB samt byggnadschefen O. Rinman i byggnadsstyrelsen. Härmed anser jag det mig den 15 januari 1954 givna uppdraget slutfört. Stockholm den 5 juni 1964. Vördsamt

Stig Ödeen I Ragnar Ann Mari

Johanson Rietz-Ödeen

Innehåll

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdepartementet

3 Inledning

9 Kostnadsutvecklingen

10 Stickprovsundersökningar — skolbyggnader — kostnadsspridningen — ålderdomshem — sjukhus —• kontorsbyggnader — bostadsbyggnadssektorn — det offentliga byggandets kostnader — ökade krav på standard

Investeringsutvecklingen

22 Försök till en samlad bedömning — långtidsplan för det offentliga byggandet — avvägning — icke möjligt att tillgodose samtliga behov — samordning av långtidsplaner — tidplaner och principbeslut omprövas

Organisatorisk rationalisering

26 Program — handläggning av statliga byggnadsärenden — efterkalkyl — handlingarna i byggnadsärenden — handläggning av kommunala byggnadsärenden — Norrköpings stad —• Stockholms stad — Göteborgs stad — primärkommunerna •— landstingen — handläggningsordningens syfte — förslagshandlingar — kostnadskontroll — omorganisation av byggnadsstyrelsen — byggnadsstyrelseutredningens organisationsförslag — byggnadsstyrelsens nuvarande organisation — den bristande tekniska och ekonomiska sakkunskapen — definitiv organisation — programkommittéer — centralt organ för planväsendet — hyresfinansiering — kostnader för parkeringsanordningar — centrala sjukvårdsberedningen — central skolbyggnadsberedning — central byggnadsberedning

Teknisk-ekonomisk rationalisering

46 Projektarbetet — kostnadskalkyler —• kostnad per kubikmeter — enhetskostnader — enhetliga kontonormer — byggnadskostnadcrnas fördelning -— konsultkostnaden — arkitektarvodet — konstruktionsarvodet — principerna för rationalisering —• mekanisering — industrialisering -— prefabricering — elementbyggeri — monteringsbygge — planering — enkelhetens ekonomi — det vanligas ekonomi •—• upprepningens ekonomi — teknisk-ekonomiska undersökningar — våningsantal •— husbredd — koncentrerad planlösning — regelbunden byggnadskropp — uppdelning av byggnadsanläggningen — byggnadsstommen — grundkonstruktionen — källare — fönster — treglasfönster —• dagsljusbehovet — ytterväggen — uppdelning av väggfunktionerna — fasadmaterial —• yttertak — takformen — rumsväggar — invändiga ytmaterial — rumsakustiken — uppvärmning — värmeisolering — ventilation — elektrisk uppvärmning

Byggnadspriserna Byggkostnaderna — byggnadspriserna — central bearbetning och sammanställning — statskontoret — rationaliserings- och besparingsåtgärder — det allmänna bostadsbyggandet

7 Byggkostnadsindex Indexserier — byggnadsstyrelsens indexserier — indexseriernas betydelse — ny byggkostnadsindex —• statistiska centralbyrån — byggindexnämnden — indexbudgeten — prisinsamlingen — ortskoefficienter — geografiska prisvariationer — entreprenadindex — index H 63 — prisautomatik — fast leveranspris

68 Upphandling Delad entreprenad — generalentreprenad -— totalentreprenad — entreprenadprogram — löpande räkning — upphandlingsorgan — småhus

74 Slutord

80 Bilagor: 1. Utdrag ur Handläggning av byggnadsärenden inom Kungl. Maj:ts kansli

2. Utdrag ur Biktlinjer för handläggning av husbyggnadsärenden inom Göteborgs stads förvaltningar

3. Kostnadskontroll i Göteborg

4. Byggnadsbesparingsutredningens ningar

teknisk-ekonomiska

5. Promemoria rörande entreprenadprogram

undersök93 102

Inledning

I mitt första betänkande, »Offentliga byggnader: Översikt och byggnadsbehov» (SOU 1956:39), gjorde jag på grundval av en redogörelse för det offentliga byggandets organisation och finansiering dels en bedömning av byggandets omfattning och fördelning, dels en analys av den dittillsvarande kostnadsutvecklingen samt dels —- för att använda direktivens ord — »en samlad bedömning av alla de byggnadsbehov för statliga eller statsunderstödda ändamål, som från olika håll anmälts». På detta grundades en prognos för investeringsutvecklingen under en tioårsperiod. I det andra betänkandet, »Offentliga byggnader: Organisation och ekonomi» (SOU 1957:47), förordade jag en långsiktig planering av investeringarna i offentliga husbyggnader och skisserade en organisation härför. Vidare tog jag upp en del frågor rörande planering, projektering, byggande och finansiering samt föreslog organisatoriska och finansiella reformer, mestadels efter fortsatta särskilda utredningar. Mycket snart efter det att det första betänkandet publicerats började byggnadsfrågorna i den offentliga debatten — i varje fall mer än tidigare — präglas av den ekonomiska aspekten. Redan i betänkandet framhöll jag att enbart det initiativ som tagits genom Kungl. Maj:ts beslut om en byggnadsbespa-

ringsutredning haft en viss besparingseffekt och att initiativet vunnit gehör även bland de kommunala byggnadshuvudmännen. Jag påpekade att de ekonomiska synpunkterna tidigare undanskymts av strävan att tillgodose de nya krav som ställs och att tillvarataga de möjligheter som erbjuds av den snabba utvecklingen inom vetenskap och teknik. Särskilt betydelsefullt för den ekonomiska inriktningen av fackdiskussionen i byggnadstekniska frågor torde h a varit publiceringen av de 13 monografier över teknisk-ekonomiska undersökningar, som på byggnadsbesparingsutredningens uppdrag utfördes av institutioner och fackmän under åren 1957— 1960. Det finns nu sju å åtta år sedan utredningens tidigare betänkanden tillkom anledning att undersöka i vad mån föreslagna eller andra rationaliseringsåtgärder vidtagits på det offentliga byggandets område och även huruvida kostnadsutvecklingen påverkats därav liksom att jämföra utredningens då gjorda prognoser med de verkliga investeringarna. Emellertid kan det med hänsyn till den relativt långa tid som förflutit vara lämpligt att samtidigt kortfattat rekapitulera de viktigaste punkterna i de då gjorda analyserna och de mera betydelsefulla av förslagen.

Kostnadsutvecklingen

Huvudorsaken till byggnadsbesparingsutredningen var den fortgående stegringen av kostnaderna för det offentliga byggandet. Det var angeläget att söka konstatera storleken av och tendensen i denna kostnadsstegring. Förefintliga indexserier gav emellertid endast upplysning om förändringar i produktionskostnaderna för en viss bestämd byggnad och ej om vad anskaffningen av för viss verksamhet erforderlig byggnad vid varje tidpunkt kostat. Undersökningen måste därför begränsas till byggnader med ensartad funktion och hänföras till en bestämd »funktionsenhet» —- klassrum, elevplats, vårdplats, arbetsplats e. dyl. Därigenom kunde en uppfattning erhållas om vad »såväl stigande anspråk på standard och utrustning som tillkomsten av nya behov» — för att åter använda direktivens ord — betydde. En undersökning av kostnadsutvecklingen under längre tid måste vidare avse sådana byggnader, där funktionen i stort sett varit oförändrad under denna tid. Ett antal begränsade stickprovsundersökningar gjordes 1956. Då de ansågs böra avse åtminstone ett par tioårsperioder kunde endast ett fåtal byggnadsobjekt komma i fråga. Av skolor valdes sådana av s. k. Bl-typ, d. v. s. skolor med tre klassrum. Vidare undersöktes ålderdomshem samt vårdavdelningar vid sjukhus. I samråd med skolöverstyrelsen, socialstyrelsen respektive centrala sjukvårdsberedningen infordrades från respektive huvudmän kost-

nadsuppgifter. Dessa justerades med hänsyn till byggnadskostnadsindex och geografiska prisvariationer och för skolor, som innehöll bostäder o. dyl., gjordes korrigeringar. Undersökningarna, som såväl på grund av materialets begränsning som brister i de lämnade uppgifterna endast kunde ge upplysningar om den allmänna tendensen i kostnadsutvecklingen, visade för skolbyggnader att genomsnittskostnaden under 10 år 1934—44 ökat med cirka 60 % och under perioden 1944—54 med cirka 160 %. Sedermera infördes nya statsbidragsbestämmelser för skolbyggnader, varvid bidragen grundades på kostnad per kvadratmeter »primärlokaler», varigenom man avsåg att nå en besparingseffekt. Jag anförde i yttrande över förslaget att funktionsenheten »dimensionerande elevplats» ur denna synpunkt vore riktigare. Statsbidragsgrunden fastställdes bland annat under åberopande av byggnadsbesparingsutredningens undersökningar till 900 k r / m 2 i prisläget 1956. Det kan vara av intresse att se om, sedan den nya statsbidragsgrunden införts och en del a n d r a rationaliseringsåtgärder vidtagits, tendensen i kostnadsutvecklingen ändrats. En ny undersökning av ett större material gjordes 1959 i samråd med skolöverstyrelsen. Undersökningen omfattade samtliga skolbyggnader som uppförts 1954—58, tillsammans cirka 400. På samma sätt som i föregående under-

11 sökning justerades uppgifterna efter byggnadskostnads- och ortsindex liksom med hänsyn till främmande lokaler och icke utförda delar av en fullständig skolanläggning, det senare efter för statsbidrag gällande grunder. Kostnaderna hänfördes till det elevplatsantal, för vilket skolan var dimensionerad.

omfattade drygt 300 permanenta byggnader varav 22 yrkesskolor ävensom närmare 200 skolor för vilka statsbidrag beviljats 1960—62. Här tillämpades kostnader per kvadratmeter »primäryta». Undersökningen visar att medelkostnaden 1960—62 minskat med omkring 3,5 %. Statskontoret föreslog med hänsyn till den konstaterade utvecklingen en minskning av statsbidragsunderlaget från 900 till 810 kr/m2 motsvarande 1 000 k r / m 2 den 1 januari 1962. Förslaget föranledde ingen åtgärd.

*

ccftb o

193*

1357 Fig. 1. Kostnader för skolbyggnader 1934—54 per klassrum betecknade med ringar och 1953 —58 per elevplats betecknade med punkter, omräknade till samma prisläge •—• relativa tal — medeltal 1934 = 100.

Som underlag för ett förslag till ändrade statsbidragsgrunder, främst för yrkesskolor, genomförde statskontoret 1962—63 en undersökning avseende åren 1957—61. Denna undersökning

1963 Fig. 2. Kostnader för skolbyggnader 1958—61 (statskontoret) betecknade med ringar och 1958 —63 (finansdepartementet) betecknade med punkter, per m 2 primäryta, omräknade till samma prisläge — relativa tal —• statsbidragsunderlaget = 100.

12 Inom finansdepartementet prövas enligt kommunallagen § 60 kommunernas ansökan om lånemedgivande för bland annat skolor. Med anledning av framställning från ett par kommuner, som byggt mycket dyra skolor, har finansministern i ett interpellationssvar angivit riktlinjer för den fortsatta prövningen och därvid deklarerat att statsmakternas fastställande av ett statsbidragsunderlag bör vara normgivande även för Kungl. Maj:ts lånemedgivande. Inom departementet har i detta samm a n h a n g under medverkan av byggnadsbesparingsutredningen genomförts en stickprovsundersökning av drygt 60 skolor uppförda 1958—63. Även om mot vissa av undersökningarna r ö r a n d e skolor kan riktas kritik för ofullständighet, torde nu tillräckligt

material föreligga för bedömanden. Det är därvid att märka att de två första undersökningarna tar hänsyn till utrymmesstandardens utveckling, medan de senare, som hänförts till »primärytan», endast utvisar inflytandet av den tekniska standarden — och av byggnadens mer eller mindre rationella utformning och byggnadssätt. Undersökningarna ger således ej upplysning om, huruvida den fram till 1955 konstaterade fortgående starka stegringen av byggnadskostnaderna därefter dämpats. En antydan om att så icke varit fallet visar en undersökning som gjorts av Göteborgs skolstyrelse av ett 20-tal skolbyggnader, där kostnaderna hänförts till funktionsenheten »klassavdelning». Mellan 1955/56 och 1964 konstateras en ökning med 100 å 150 %

i I rxi

Fig. 3. Yrkesskola för sömnad och hushåll, färdig 1962. Bottenplan Beräknad byggnadskostnad (1955) 11,5 Mkr. Verklig byggnadskostnad 16,5 Mkr.

13 Fig. 4. Yrkesskola för sömnad och hushåll. Exteriör. Plan se fig. 3.

eller, om hänsyn tages till byggnadskostnadsstegringen, med 50—100 %. I förhållande till den av byggnadsbesparingsutredningen visade ökningen under föregående tioårsperiod (1944—54) av 100 % ger detta knappast underlag för att antaga att den fortgående kostnadsstegringen i det kommunala skolbyggandet i stort nämnvärt minskat. Vad som emellertid är ur ekonomisk synpunkt viktigare, är den mycket stora kostnadsspridningen för samtidigt byggda, funktionsmässigt ensartade byggnader. Detta är utmärkande för skolbyggnader under hela den tid undersökningarna avser men alldeles särskilt framträdande för den senaste tioårsperioden. Sålunda var 1954 enligt byggnadsbesparingsutredningens enkät den dyraste skolan drygt 1,5 gånger dyrare än den billigaste och 30 % dyrare än medeltalet. Enligt statskontorets un-

dersökning för 1961 var den dyraste 2,75 gånger dyrare än den billigaste och dubbelt så dyr som medeltalet. Även om speciella förhållanden kan ha medverkat till att enstaka skolor blivit osedvanligt dyra eller mycket billiga, ger materialet ändock vid handen att kostnadsspridningen för den stora mängden skolor är betydande. Ändock är just på skolområdet dimensioneringsgrunder och program för byggnaden i mycket hög grad i detalj fastlagda i bestämmelser och anvisningar. Undervisningslokalernas storlek och måttförhållanden, dagsljusbelysning och rumsakustik, kommunikationsutrymmenas dimensionering, krav på ventilation, toaletternas antal m. m., allt är i huvudsak bestämt. Förklaringen till de dyrbara skolorna måste således vara att en icke rationell byggnadsutformning eller ett oekonomiskt byggnadssätt valts, att projektorerna varit okvalificerade — ekonomiskt eller tekniskt — och att byggherren själv saknat eller eljest ej haft tillgång till teknisk-ekonomisk sakkunskap för att leda och bedöma arbetet. Dålig planläggning, tidsbrist o. dyl. h a r väl också ofta medverkat. Att i många fall arkitekten angripit problemet mera som en formgivningsuppgift än som ett tekniskt-ekonomiskt problem finns flera exempel på. Det kan här vara lämpligt att citera byggforskningens rapport 71, där ett val av mindre och uppdelade samt därför dyrbarare skolbyggnader säges ge »byggnader som är fattbara i storlek för eleverna». Ej ovanligt är också att man från arkitekthåll anser att en skola för undervisning med speciell inriktning också fordrar en byggnad som i sin »arkitektoniska» utformning ger uttryck härför i ovanliga (och dyrbara) byggnadssätt, byggnadsformer och material.

i '

' i

—

Fig. 5. Skola i storstadsförort, färdig 1962. Situationsplan och sektion. Statsbidragsunderlag 4,4 Mkr. Verklig kostnad 9,0 Mkr.

Å andra sidan är naturligtvis förklaringen till de billigare skolorna att de handhafts, utformats och utförts av kvalificerade och ansvarskännande huvudmän, projektorer och byggare med tekniskt och ekonomiskt kunnande och erfarenhet. Då det gäller det ävenledes omfattande byggandet av ålderdomshem visar den 1955 utförda undersökningen för tioårsperioden 1934—44 en ökning med 75 % och för perioden 1944—54 med 100 %, således väsentligt mindre stegr i n g än för skolor. En senare, i samråd med socialstysen, gjord undersökning rörande 136 byggnader visade — sedan uppgifterna korrigerats på liknande sätt som i fråga om skolor — en ökning av genomsnittskostnaden per funktionsenhet »vårdplats» från 1954 till 1957 med cirka 8 %, medan kostnaderna 1958 minskade med 2,5 % i förhållande till 1954. Även om underlaget är för svagt för ett antagande om en vändning av kostnadsutvecklingen inom området, tyder dock

T

pqgpqgpQ i

iirni siffrorna på att någon avsevärd fördyring av ålderdomshemmen sedan 1954 knappast skett. Skillnaden i förhållande till skolbyggandet är således markant. Det bör kanske nämnas att tillsynsmyndigheten löpande följt och följer kostnadsutvecklingen, vilket kan h a haft en viss besparingseffekt. Även för ålderdomshem är emellertid spridningen i kostnaderna stor. Det dyraste ålderdomshemmet är nästan dubbelt så dyrt som det billigaste. Endast 5 % av byggnaderna ligger dock mer än 25 % över medelkostnaden. Även här förekommer emellertid dyrbara byggnader med olämplig och kostsam utformning. Att detta icke alltid innebär en funktionellt bättre lösning framgår av ett yttrande 1964 av centrala sjukvårdsberedningen över en byggnad under uppförande. Beredningen säger sammanfattningsvis, sedan den höga platskostnaden påpekats och förslaget karakteriserats som »föga ändamålsenligt eller trivsamt» med »oekonomisk planlösning», »att det ur såväl funktio-

15 Fig. 6. Skola för speciell undervisningsmetod, projekterad 1963. Situationsplan och fasad. Beräknad kostnad 9,2 Mkr.

nell, d. v. s. driftkostnads- och personalbehovssynpunkt, som ur trevnadsoch programmatisk synpunkt är mindre tillfredsställande». Ett försök till en kostnadsundersökning för sjukhus gjordes 1955 i samråd med medicinalstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen. Undersökningen kunde endast bli mycket approximativ, bland annat därför att sjukhusen ofta byggs ut i etapper under en lång följd av år och byggnaderna är av mycket varierande storlek och typ. Antalet är dessutom för varje år ringa. De erhållna siffrorna tydde emellertid på att kostnadsökningen under perioden 1944 —54 rörde sig om cirka 45 % för vårdbyggnader. Inom centrala sjukvårdsberedningen förs sedan 1955 en fullständig kostnadsstatistik över byggnader som granskats av beredningen, d. v. s. sjukhusanläggningar med landsting och städer som huvudmän. Större delen av mentalsjukhusen h a r således hittills ej ingått däri. Ur denna statistik hämtade uppgifter

visar att för under senare år uppförda rena vårdbyggnader vid kroppssjukhus platskostnaden varierar med omkring 25 % och att i vårdbyggnader för kroniker variationen är än mindre. För andra slag av sjukhusbyggnader, såsom behandlingsbyggnader, specialistkliniker o. dyl., är en jämförelse ej möjlig med hänsyn till de mycket varierande behoven. I fråga om de statliga sjukhusen, närmast då mentalsjukhusen, där en kraftig utbyggnad pågår, föreligger endast i begränsad utsträckning slutliga siffror. Under de senaste åren synes emellertid en väsentlig stegring av kostnaderna ha skett. För tre a fyra år sedan kostade vårdpaviljonger 27 000—28 000 kronor per vårdplats men torde nu ligga omkring 33 000—35 000 kronor. Sjukhusanläggningarnas totalkostnad h a r stigit från 50 000—55 000 kronor per vårdplats till 65 000—70 000 kronor. Bidragande orsaker härtill har varit att de under de senaste åren uppförda anläggningarna minskats från cirka 700

. LJ_J_J_J_j

inzcmz. Fig. 7. Klassrumsbyggnad och ekonomiskt rationellt Färdig 1958. Plan och fasad.

(954

'

fur läroverk, utformad.

'

tekniskt

'

;95e.

Fig. 8. Kostnader för ålderdomshem 1934—54 betecknade med ringar och 1954—58 betecknade med punkter, per vårdplats, omräknade till samma prisläge —• relativa tal —• medeltal 1934 = 100.

'

platser till cirka 300, varför gemcnsamhetsanordningar, såsom behandlingsavdelning m. m., väger tyngre. Vidare har ytan per avdelning ökat från 900—• 1 000 ms till 1 100—1 120 m2 bland annat beroende på ökade serviceutrymmen, dubblering av bad, skölj rum, toaletter o. dyl. Det h a r således ägt rum en mycket stark standardstegring på kort lid. Att därjämte avsaknad av enhetlighet i utformningen av olika sjukhus samt ovanliga och dyrbara utformningar och utföranden bidragit till kostnadsökningen anser jag mig dock kunna konstatera. Att standardstcgringen kanske inte alltid varit obetingat nödvändig kan belysas av ett exempel, där en ombyggnad av en paviljong vid ett statligt mentalsjukhus 1962 bedömdes komma att draga sådana kostnader att en nybyggnad ansågs motiverad medan samtidigt en liknande paviljong vid ett kommunalt mentalsjukhus moderniserades för något mer än halva den för den statliga ombyggnaden beräknade kostnaden per vårdplats. Det vill således synas som om det kommunala sjukhusbyggandet i stort sett vore relativt rationellt skött utan mera anmärkningsvärd fördyring. Orsaken torde vara dels att huvudmännen — landstingen och storstäderna — har väsentligt större möjligheter att hålla ekonomisk och teknisk sakkunskap och även själv bedriva en omfattande ekonomisk verksamhet samt dels att sedan lång tid genom centrala sjukvårdsberedningens granskning och rådgivning ett betydande standardiserings- och rationaliseringsarbete ägt rum. Då det gäller mentalsjukhusen, såväl kommunala som statliga, har emellertid fall av dyrbart byggande förekommit. Vid den granskning, som inom statsdepartementen skett av medelsäskanden rörande statliga mentalsjukhus —

hö. O

tarm

r;: TX

-o-n-u1

zzni—nxnö—zHE

d—•fö m

l H J

Fig. 9. Ålderdomshem i storstadsförort. Plan enligt projekt 1963 samt CSB:s skiss till rationellare Beräknad kostnad per vårdplats över 50.000 kronor.

plan.

vilka dock ej granskas i sjukvårdsberedningen — har flera dyrbart projekterade anläggningar uppmärksammats. På detta område har dessutom förekommit en kostnadsspridning som måste anses väl stor med hänsyn till att funktionen är mycket likartad och byggherren en och samma med en särskild tekniskt sakkunnig organisation för projektarbetets ledning. När det gäller andra offentliga byggnader än de nu nämnda är det svårt att få material för en bedömning, då ändamål och storlek varierar. En ej oväsentlig grupp är emellertid ämbetsbyggnader för centrala myndigheter, länsstyrelser etc. Här borde en jämförelse kunna ske med enskilda kontorsbyggnader.

Genom tillmötesgående från några större enskilda företag, som då nyligen slutfört större kontorsbyggnader, kunde 1959 inom utredningen en sådan jämförelse ske. Däri ingick bland annat LKAB:s kontorshus i Kiruna, Skattehuset och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ämbetsbyggnad i Stockholm samt Kockums kontorshus i Malmö — samtliga stora anläggningar — ävensom en del andra företagskontor. Kostnaderna hänfördes — efter indexmässig justering — till arbetsplats. Det visade sig att denna funktionsenhetskostnad hade mycket liten spridning. I dåvar a n d e kostnadsläge 1 januari 1959 låg kostnaden mellan cirka 20 000 k r o n o r och 22 500 kronor. Vid tiden för undersökningen var nybyggnad för vatten-

Fig. 10. Ämbetsbyggnad för väg- ochvattenbyggnadsslyrelsen i Stockholm.

Fig. 11. Ämbetsbyggnad i Stockholm.

2—112709

för

vattenfallsstyrelsen

i—i LIZLLJ

LJ

LIJZLJJ

I—i

TJTJ] 1ILTLT 1 r^

J—i

i—i-

tt^

T.H~rLiri:r i—i

Fig. 12. Vård- och terapibyggnad vid mentalsjukhus, färdig 1964. Planer av nedre och övre våningar samt sektion. Olika planlösningar har nödvändiggjort en extra »balkvåning» jör bärkonstruktion ning.

Fig. 13. Skattehuset i Stockholm.

Fig. 14. LKAB:s

och ledningsdrag-

kontorsbyggnad i

Kiruna.

19 fallsstyrelsen aktuell och i yttrande över den då beräknade kostnaden 69 Mkr konstaterade jag att denna motsvarade 21 300 kronor per arbetsplats och således väl anslöt till resultatet av den nämnda undersökningen. Intrycket blir således närmast att de statliga och kommunala kontorsbyggnaderna ej var dyrare än enskilda av liknande storlek. Dessutom torde framgå att för denna typ av byggnader särskilt väl lämpar sig kostnadsbedömningar på grundval av funktionsenheten »arbetsplats». En annan jämförelse, som kan vara av intresse, är med kostnaderna inom den dominerande bostadsbyggnadssektorn. Här skulle då »funktionsenheten» vara bostaden (lägenheten). För 1934— 1954 visade denna -— beräknad som kvoten mellan totalkostnaden för bostadsbyggandet och antalet bostäder samt med indexmässig justering — att ökningen under den tidigare tioårsperioden var cirka 50 % och under den senare ej mera än drygt 10 %. I löpande priser hade bostadskostnaden

Fig. 15. Kockums kontorsbyggnad i Malmö.

%

"

s ^ //BrtiGNADS,

1949 KSSra*

'964

1359 Fig. 16. Bostadsbyggandets kostnader, byggnadskostnad per färdigställd lägenhet och antal färdigställda lägenheter 1946—64 i löpande priser samt byggnadskostnadsindex 1946—63 — relativa tal — 1954 = 100.

u n d e r hela 20-årsperioden fyrdubblats. Vid jämförelse med konsumtionens ökning till 3,5 gånger i löpande priser och inkomstökningen per capita till 5,5 gånger framstår ökningen i bostadskostnader som måttlig. Till huvudsaklig del har kostnadsutvecklingen för bostadsproduktionen berott på stegring av byggnadskostnaderna, vilka under 20årsperioden ökat till 2,5 gånger. Även om statistiskt underlag nästan fullständigt saknas i fråga om det offentliga byggandets kostnader och även om en del av de h ä r refererade undersökningarna har stickprovskaraktär och icke är fullt jämförbara, torde de dock tillsammans ge underlag för slutsatsen att det offentliga byggandet är inom betydande sektorer långt ifrån rationellt. Kostnadsökningen h a r i allmänhet varit starkare än inom exempelvis bostadsbyggandet och särskilt inom skolområdet synes åtgärder vara av nöden för att styra utvecklingen till rationalitet och ekonomi. På sjukhusområdet, där organisatoriska åtgärder

20 tidigt vidtagits för sakkunnig central rådgivning, liksom på kontorsbyggnadsområdet, där likheten med enskilt byggande är stor, har rationaliteten synbarligen varit större. Å andra sidan bör framhållas att en väsentlig del av den fortgående fördyringen sammanhänger med ökade krav på standard i fråga om utrymme och utrustning. Men därmed är ej sagt att detta är hela förklaringen. Det sades h ä r o m i det första betänkandet: Till väsentlig del torde kostnadsutvecklingen vara betingad av utvecklingen av den verksamhet, för vilken byggnaderna är avsedda. Den kan i stor utsträckning vara sn nödvändig förutsättning för att verksamheten skall kunna bedrivas på ett ur ekonomisk, teknisk och social synpunkt fullgott sätt. Så långt måste således standardökningen betraktas som nödvändig eller åtminstone i hög grad önskvärd. Samtidigt är det emellertid sannolikt att en del av standardhöjningen icke under alla förhållanden är nödvändig. I vissa fall kan givetvis en högre standard i fråga om utrymmen, utförande och utrustning vara motiverad genom att den förbättrar byggnadens funktion — gör den lämpligare för sitt ändamål, underlättar verksamheten som skall bedrivas i byggnaden, minskar underhåll eller byggnadsdrift etc. — till sådan grad som väl motsvarar de ökade kostnaderna. Ej sällan framstår emellertid en hög standard i stor utsträckning som ett uttryck för projektörens, konstruktörens och byggherrens önskan att uppvisa ett högklassigt resultat eller använda nya material o. dyl. utan att man härigenom erhållit några större fördelar ur funktionell synpunkt. Det är ej osannolikt att moderniteten stundom tillmäts en cgenbetydelsc och tekniska nyheter införs, som i tillämpningen icke innebär en förbättring, stundom i stället en försämring ur funktionssynpunkt men ändock medför en kostnadsökning. Men även i sådana fall, då en högre standard medfört en högre kvalitet, lägre underhållskostnader eller ökat byggnadens användbarhet, torde vinsterna i sådana hänseenden ofta icke stå i rimlig proportion till kostnadsökningarna och den tekniska standardhöjningen sålunda ej vara ur vidare synpunkt rationellt motiverad. Många ex-

empel kan anföras som visar att även på tekniska områden och icke minst i fråga om byggnader kravet på teknisk modernitet stundom ger anledning till en utformning, ett utförande och en utrustning, som ej skulle hålla för en teknisk-ekonomisk granskning och ur funktionssynpunkt icke ger motsvarande förbättring. Det är sålunda icke uteslutet att i många fall ett tidigare använt byggnadssätt eller material i väl så hög grad skulle fylla behovet och detta till lägre kostnad. Till denna del är alltså »standardhöjningen» och den därav följande kostnadsökningen icke nödvändig. Även om således den allmänna fördyringen inom en viss byggnadssektor följer av ökade standardkrav, kan detta ej vara en förklaring till att det samtidigt byggts både dyrbara och billigare anläggningar för samma ändamål. En ganska god bild av hur förhållandena i detta hänseende kan vara erhölls vid tre inventeringar som byggnadsbesparingsutredningen gjorde vid besök 1955 —56 vid alla nyuppförda offentliga byggnader i tre län, sammanlagt cirka 300. Inventeringen gav vid handen att i dominerande utsträckning byggnaderna utformats och utförts på ett sätt som inneburit att betydande kostnader nedlagts, vilka ej medfört någon reell ökning av byggnadens kvalitet eller byggnadstekniska standard och ej heller inneburit några fördelar för verksamheten i byggnaden. Ej sällan hade

300%

^^^^—

I9i4

ffl

¥ ILDESOONS-

o

p3

Hi

SJUKHUS

BOSTiDfH

WhSUMIIO»

INKOMST!»

Fig. 17. Kostnadsstegringen under 10 år, 1944— 1954.

21 ett nytt material eller en ny utformning valts, som ej varit ur funktionell synpunkt bättre, stundom sämre, men ändock d y r b a r a r e än vad som eljest tilllämpats. En stark inriktning på manifestation — såväl från byggherrens som projektörens sida — strävan till modernitet och teknisk fulländning för dess egen skull, följsamhet inför moderiktningar i fråga om byggnadsutformningen, stark påverkan av reklam från materialproducenter o. s. v. syntes ofta i långt högre grad ha varit vägledande än tekniskt-ekonomiska överväganden och strävan till rationalitet. Byggnader, vilka synts rationellt planerade och utförda och samtidigt på ett fullgott sätt tillgodosett funktionens krav och i utformning, konstruktion och materialval burit vittne om strävan till

ekonomi, var pä många områden snarare undantag än regel. Framför allt gällde detta de kommunala byggena, i långt mindre utsträckning landstingens. I fråga om de statliga byggena var förhållandena i hög grad varierande inom olika myndigheters verksamhetsområden. En del av de affärsdrivande verken och vissa andra myndigheter syntes sålunda bedriva sitt husbyggande efter rationella, delvis mycket rationella grunder, medan byggandet inom andra verk och institutioner, såväl affärsdrivande som andra, icke stod det kommunala byggandet i allmänhet efter i fråga om dyrbarhet. De erfarenheter, som jag sedermera fått i samband med behandlingen av olika särskilt dyrbara projekt, tyder icke på att någon väsentlig ändring häruti skett.

Investeringsutvecklingen

I det första betänkandet redovisade jag resultatet av •—• med direktivens ord — »ett försök till en samlad bedömning av alla de byggnadsbehov för statliga eller statsunderstödda ändamål, som från olika håll anmälts». Bedömningen, som grundades på samråd med samtliga ifrågakommande statliga myndigheter och institutioner, statsstödda institutioner samt landstingsförbundet, stadsförbundet och landskommunernas förbund, gav vid handen att för den närmaste tioårsperioden skulle erfordras en total investering för offentliga byggnader av 13 000 Mkr (i 1956 års p r i s e r ) . De uppgivna behoven fördelade sig på följande sätt i runda tal: Ämbetsbyggnader Socialvårdsbyggnader Fångvårdsbyggnader Sjukvårdsbyggnader Skolbyggnader Högskolebyggnader (inkl. forskningsinstitut etc.) Publikbyggnader (arkiv, museer, teatrar, samlingslokaler, idrottsanläggningar) Driftbyggnader (för tekniska verk) Diverse byggnader (beredskapsoch brandväsen)

400 1 500 180 3 100 3 750 850

1 150 1 400 670

Summa Mkr 13 000 Investeringsbehovet bedömdes till omkring 6 700 Mkr behöva täckas av statsmedel och till 6 300 Mkr ankomma på landsting, primärkommuner, enskilda stiftelser o. dyl.

I huvudsak gällde detta behov som redan borde varit kvantitativt tillfredsställda för att verksamheten på skilda samhällsområden skulle kunna bedrivas i enlighet med gällande fordringar, av statsmakterna godtagna riktlinjer samt tidsenliga krav på rationalitet och effektivitet. Till en del ingick visserligen behov, som väntades uppkomma under de närmaste 10 åren, men dessa ansågs vara endels en följd av fattade principbeslut, endels en nödvändighet på grund av den då förutsebara sociala, kulturella och tekniska utvecklingen. Att tillgodose dessa behov skulle således innebära en årlig investering av i genomsnitt 1 300 Mkr och ändock anfördes vid remissbehandlingen av betänkandet från många håll att siffran var för låg. De då aktuella investeringarna för ändamålet var endast omkring hälften av detta belopp. Samtidigt som detta underströk nödvändigheten av att på alla sätt förbilliga det offentliga byggandet för att inom tillgänglig ram tillgodose en större del av det faktiska behovet, stod det emellertid klart att besparingsåtgärder icke, i varje fall icke på kortare sikt, kunde ensamma väsentligt öka möjligheten att tillfredsställa behoven. Jag ansåg även möjligheterna att öka ramen för det offentliga byggandet ganska små. Dessa investeringar uppgick då till cirka 2,2 % av nationalprodukten och cirka 7,5 % av bruttoinvesteringarna. Varken en ökning därav på bekostnad av andra investeringar eller

23 möjligheterna att öka investeringarnas5 totala andel, då cirka 30 %, kunde bedömas som sannolik, det sista främstt med tanke på de senare årens utveckling av konsumtion och sparande. För att planmässigt kunna utnyttjai de k n a p p a resurserna på ur samhällsnyttans synpunkt bästa sätt var därför en långtidsplan för det offentliga byggandet nödvändig. Jag framhöll att genom att en sådan bestämd förutsättningl gavs för omfattningen av byggandet för visst ändamål bleve det möjligt för deni för verksamheten ansvariga myndigheten eller, där verksamheten h a n d h a s av? flera organ, för dessa i samarbete attt

Fig. 18. Nationalproduktens

planlägga byggandet med den avvägning mellan kvantitativa behov och standardkrav, som en ansvarsfull prövning gav anledning till. Sedan långtidsutredningen 1956 lagt fram sina prognoser och förslag tog jag i det andra betänkandet ånyo u p p frågan. Långtidsutredningens förslag till investeringsinriktning för 1956— 1960 och 1961—1965 innebar en ökning för det offentliga husbyggandet till i genomsnitt 113 % alternativt 114 % årligen för den första perioden och till i genomsnitt 130 % årligen under den senare perioden, allt i förhållande till 1955. Efter justering för jämförbarhet

fördelning.

med behovssiffrorna skulle detta innebära, att de till knappt 700 Mkr 1955 uppgående investeringarna i offentliga husbyggnader skulle stiga till genomsnittligt 790—800 Mkr årligen 1956— 1960 och till i genomsnitt 910 Mkr årligen 1961—1965. Utredningens förutsättning att konsumtionen skulle hållas tillbaka och ej tillåtas öka eller eventuellt stiga med 1—1,5 % årligen samtidigt som produktionen antogs öka med 3 % möttes med

betänkligheter från många håll. I min prognos för det offentliga byggandet fann jag därför anledning till en försiktigare bedömning och utgick från att investeringarnas andel av nationalprodukten ej ökades. Av samma orsaker ansåg jag att prognosen borde grundas på långtidsutredningens försiktigare alternativ i fråga om produktivitetsutvecklingen och dåvarande fördelning mellan olika sektorer av det offentliga byggandet. Jag kom då till följande

24 Sjukvårdsbyggnader Socialvårdsbyggnader Skolbyggnader Högskolor och forskningsinstitut Statliga förvaltnings- och kulturbyggnader Kommunala förvaltnings- och kulturbyggnader Summa

1958 Medeltal 1959—63

1963 Medeltal 1964—68

202 74 267 17

205 74 271 17

215 78 285 18

233 84 302 19

245 89 324 20

984 Jag föreslog att en långtidsplan för det offentliga byggandet uppgjordes utifrån dessa utgångspunkter och att detta skedde under medverkan av statliga och kommunala huvudmän, att huvuddragen i planen fastställdes av statsmakterna men att planen gjordes »rullande» med årlig revision för en tioårsperiod. Den borde göras mera detaljerad och definitiv för de närmaste fem åren, mera schematisk för de återstående. Mot bakgrunden av en sådan plan borde varje statsmakternas ställningstagande ske i fråga om investeringskrävande utvidgningar eller omläggningar av den samhälleliga verksamheten liksom då det gäller tidpunkt och takt i reformer på dessa områden. Under senare år har inom vissa offentliga investeringsområden långtidsplaner tillkommit. Dessa h a r emellertid icke inneburit en avvägning i förhållande till de faktiska resurser som kan förväntas stå till buds och icke ingått i en för fördelning av dessa nödvändig totalplanering. Under budgetåret 1962/63 torde de statliga investeringarna i husbyggnader ha uppgått till cirka 430 Mkr. En jämförelse med de i 1957 års prognos för år 1963 ingående statliga investeringarna låter sig ej helt göras till följd av den bristande överensstämmelsen

mellan de tillämpade gruppindelningarna; dock kan för de mest betydelsefulla områdena följande jämförelsetal angivas.

1957 års Faktiskt prognos belopp löprisläge pande pris 1.7. 1963 Mkr Mkr

Sjukvårdsbyggnader.. Socialvårdsbyggnader. Skolbyggnader Högskolor och forskningsinstitut

73 11 169

106 40 154

23 I fråga om dessa grupper verkar det således som om bedömningarna 1957 varit realistiska i vad avser totalomfattningen. Då det gäller fördelningen företer högskolebyggandct relativt sett den största avvikelsen men här har ju under senare tid en helt ny politik förts. Det bör i sammanhanget även noteras att fångvårdens byggnader icke ingår vare sig i det faktiska beloppet för budgetåret 1962/63 eller prognosen för år 1963. En jämförelse med de krav som 1956 framfördes inom här angivna områden torde visa omöjligheten av att genom en omfördelning av de för ändamålet tillgängliga resurserna kunna till-

25 godose de redovisade behoven. Anledning saknas förmoda att bilden är nämnvärt olika för övriga grupper. Även om en mindre ökning av de offentliga husbyggnadsinvesteringarnas andel av de totala investeringarna skulle kunna genomföras på bekostnad av andra investeringsresurser — eller av konsumtionen — vore det emellertid icke möjligt att tillgodose samtliga behov som framförts från företrädarna för de olika verksamhetsområdena. I finansplanen i årets statsverksproposition förutsätts en ökning av den totala investeringsvolymen 1963—64 med 3,5 c/c, enbart byggnadsvolymen med 4 c/c. ökningen antages i det närmaste helt komma på statliga och kommunala investeringar samt på bostäder. Detta motsvarar emellertid knappast mer än den totala produktionsökningen. Föregående år ökade byggnadsinvesteringarna med 5,5 %, varav dock handeln hade största ökningen med 9,5 % medan bostadsbyggandet i stället för planerade 7,5 c/o stannade vid 3,5 % i fasta priser. De långtidsplaner som för olika sektorer av det offentliga byggandet •— liksom för bostadsbyggandet — uppgjorts torde således knappast vara möjliga att genomföra. Redan nu tyder åtskilligt därpå, bland annat de betydande reser-

vationer som i fråga om högskolebyggandet uppkom under 1963 liksom den starka stegring i entreprenadpriserna som på flera platser konstaterats på kort tid, visande en mättnad eller »överhettning» på byggnadsmarknaden. Den byggnadsvolym som 1960 (enligt byggnadsstyrelseutredningen) förutsågs 1964 —65 i fråga om stora objekt uppgå till 270 Mkr (i dåvarande penningvärde) torde också i verkligheten ha stannat vid knappt hälften. Det är därför nödvändigt med en samordning av långtidsplaner, varvid de måste ställas i relation till de resurser, som kan förutses stå till förfogande. Man kan med säkerhet utgå från att planerna väsentligt kommer att överstiga de för ändamålet tillgängliga resurserna. En omprövning efter de linjer, som jag i mitt tidigare betänkande föreslagit, kommer därför att bli nödvändig, om utbyggnadsplanerna skall kunna realiseras och icke stanna vid blott önskningar. En dylik omprövning kommer emellertid att få än vidare konsekvenser, nämligen för utbyggandet av den verksamhet byggandet skall tjäna, vilken, därest nuvarande tidplaner följs, kommer att stå utan lokaler. Det blir därför också nödvändigt att förefintliga tidplaner och principbeslut omprövas i ett sammanhang.

Organisatorisk rationalisering

Jag definierade i det andra betänkandet en offentlig byggnads primäruppgift som »att tillgodose lokalbehovet för en viss samhällelig verksamhet». Därmed är också klart att byggnaden måste anpassas till vad som är nödvändigt för att verksamheten skall kunna bedrivas på avsett sätt. Funktionskraven i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende och icke minst den formulering kraven får blir av avgörande betydelse för byggnadens dimensionering, utformning och utrustning och därmed också för dess kostnad. Funktionskraven bildar förutsättningen för projektorernas —• och byggarnas •—• arbete, de utgör byggherrens program för projektering och byggande. Det är då högst angeläget att programmets krav på lokaler och lokalstandard icke sätts högre än vad som för verksamheten är oundgängligen nödvändigt. De begränsade produktiva resurserna nödvändiggör en stark hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av varje programkrav. Formuleringen av programmet måste bli resultatet av en mycket ingående och i fråga om såväl funktionen som de anläggningsekonomiska och driftekonomiska konsekvenserna sakkunnig behandling. Arbetet fordrar därför medverkan av såväl funktionsföreträdare som ekonomisk sakkunskap och blir i viss mån av »kontroversiell» karaktär. Byggnadsekonomisk och byggnadsteknisk sakkunskap är även ofta nödvändig men någon

byggnadsprojektering bör i princip icke ingå i programarbetet. Det är på detta stadium som byggherrens prövning bör ske om byggnadsföretaget över huvud taget skall komma till utförande eller om omfattningen enligt programmet är lämpligt avvägd. För denna prövning ur finansiell och driftekonomisk synpunkt är en uppskattning av erforderlig investering på grundval av erfarenhetssiffror nödvändig. Först därefter bör projekteringen påbörjas. Projektarbetet gäller att så utforma anläggningarna att de till lägsta kostnad väl tillfredsställer programmet och andra rimliga krav från den verksamhet de skall tjäna. På projektorerna ankommer det då att på ett tekniskt och arkitektoniskt fullgott sätt lösa detta optimalproblem. Den uppskattning av kostnaderna som skett på programstadiet — eller eventuellt efter det skisser utarbetats —• är givetvis osäker och kan icke läggas till grund för medelsanvisning. Så skedde tidigare på det statliga området och sker i stor utsträckning alltjämt på det kommunala. Några fall av betydande överskridanden gjorde emellertid att statsmakterna 1960 och 1961 beslöt en ny form för handläggning av statliga bgggnadsärenden. Handläggningsförfarandet innebär att ett byggnadsärende skall underställas Kungl. Majrts prövning vid i allmänhet två tillfällen, dels då programhand-

27 lingar föreligger, programstadiet, och dels när projektarbetet förts så långt att tillförlitlig kostnadsberäkning kan utföras. För det tekniska och ekonomiska underlaget på detta stadium infördes benämningen huvudhandling. Medel skall normalt äskas hos riksdagen eller, då Kungl. Maj:t disponerar sådana, ställas till förfogande först på detta stadium. Det förutsågs också att, där medel ej finns tillgängliga eller där byggnadsföretaget skall ingå i en investeringsreserv, ärendet kan komma att underställas Kungl. Maj:t även då projekteringen är slutförd och för byggandets igångsättning fullständigt underlag föreligger, bygghandlingsstadiet. Normalt ställs emellertid medel för byggandet till den byggande myndighetens eller institutionens förfogande på huvudhandlingsstadiet. För att icke det nya handläggningsförfarandet skall behöva medföra tidsutdräkt eller uppehåll i projekteringsarbetet har en praxis utvecklats till mindre restriktivitet i fråga om medelsäskande i särpropositioner samt på tillläggsstat. Dessutom har, då arbetsmarknadsläget så motiverat, tagits i anspråk de särskilda medel för sysselsättningsstödjande åtgärder som står till Kungl. Maj :ts förfogande. Handläggningsförfarandet tillämpas normalt på objekt med en beräknad kostnad över 0,3 Mkr och utöver för statliga byggnader för sådana med enskild huvudman, där statligt lån eller bidrag utgår i särskild ordning ävensom för byggnadsföretag, där huvudmannen är statligt eller statsdominerat aktiebolag och där särskild medelsanvisning förutsätts. Kostnaden för den projektering som utförs, innan byggnadsmedel ställs till förfogande, skall förskottsvis täckas av ett särskilt investeringsanslag för projekteringskostnader för att om och när

byggnadsföretaget kommer till utförande återföras till budgeten från byggnadsanslaget, som således skall inkludera projekteringskostnaderna. Kommer byggnaden ej till utförande, avskrivs kostnaderna på sedvanligt sätt. I en av finansdepartementet 1962 utgiven promemoria meddelas detaljerade föreskrifter om byggnadsprogram, huvudhandlingar m. m. Byggnadsprogrammet definieras där som en sammanfattning av vissa allmänna förutsättningar för ett planerat byggnadsföretag. Det skall innehålla en utredning av byggnadsbehovet i stort, en redovisning för den verksamhet för vilken byggnaden avses och allmänna utvecklingstendenser för denna verksamhet, lokalprogram, projekteringstid och byggnadstid samt kostnadsuppskattning. Byggnadsprogram skall utarbetas i samråd med funktionsföreträdande myndighet eller institution. Programmet skall normalt ej innehålla skisser. Närmare anvisningar för programmets uppställning ges i förenämnda departementspromemoria (bilaga 1). Vid beslut om projekteringsuppdrag anger Kungl. Maj:t de modifikationer i programförslaget som skall iakttagas vid projekteringen och, där de uppskattade kostnaderna synts höga, den lägre kostnad som vid jämförelse med likartade objekt eller på grund av vad som framkommit vid sedvanlig remissbehandling bedömts böra vara normgivande för projektering och byggande. Även för huvudhandlingar lämnas i promemorian anvisningar för att å ena sidan framställningen skall lämna tillräckliga uppgifter för ett bedömande av förslaget ur ekonomisk och funktionell synpunkt, å andra sidan ej tyngas av omfattande tekniska detaljuppgifter och över huvud taget underlätta en snabb handläggning. För kostnadsberäkningen krävs — utöver tillförlitlig-

28 het — en separat redovisning av projekterings- och administrationskostnader samt av tillägg för oförutsett. Promemorian förutsätter en noggrann efterkalkyl efter samma system som förkalkylen. Det föreskrivs att byggande myndighet »bör vidtaga organisatoriska och avtalsmässiga åtgärder för att resultatet av efterkalkylen — åtminstone i vad den rör andra än för totalbedömningen oväsentliga poster •— kan föreligga före utgången av året efter det att byggnaden färdigställts (slutbesiktigats)». Det nya handläggningsförfarandet har ännu tillämpats för kort tid för att några mera omfattande erfarenheter skall kunna redovisas, bland annat därför att vid dess införande pågående byggnadsärenden i stor utsträckning ej anpassades till det nya förfarandet. Detta har medfört att ännu icke för något byggnadsföretag de i finansdepartementets promemoria fordrade efterkalkylerna redovisats. Även i övrigt har det synbarligen varit svårt för främst byggnadsstyrelsen att presentera huvudhandlingar i det skick som angivits. Sålunda ger byggnadsbeskrivningarna ofta icke de upplysningar, som är erforderliga för ett bedömande av byggnadssätt och material, utan utgörs stundom av omfattande rumsbeskrivningar. Vvs- och el-beskrivningarna utgörs i allmänhet av detaljerade förteckningar över installationerna, svårtillgängliga för ickc-specialister och onödiga för bedömandena i statsdepartementen. Ritningarna är ofta ej uppgjorda för sitt ändamål som huvudhandlingar och kostnadsberäkningarna följer långtifrån alltid föreskriften om särredovisning av administration, projektarvoden och oförutsett. Det är angeläget att handlingarna i byggnadsärenden snarast anpassas till vad som föreskrivits till underlättande

av den departementala handläggningen och bedömandet samt därmed av snabba beslut. Att detta icke behöver medföra större svårigheter visas dels därav att en i detta hänseende riktig handläggning redan tillämpas i vissa byggnadsärenden, dels av att byggnadskommittén för kungl. tekniska högskolan redan från den nya handläggningsordningens införande presenterat sina förslag både innehålls- och utförandemässig helt i överensstämmelse med föreskrifterna. Handläggningen h a r därför också gått snabbt och Kungl. Maj:ts beslut kunnat fattas inom kort tid. För byggnadsstyrelsen har svårigheter tydligen förelegat att få de anlitade privata arkitekterna och övriga konsulter att framlägga sitt material i det skick som fordras, då detta väl icke helt passat in i konsultföretagens dittillsvarande rutin och styrelsen ej vid träffande av avtal med dem förutsett de nya kraven i dessa hänseenden. Mängden av pågående projekt och den vanliga tidsbristen har ej heller möjliggjort för styrelsen att själv omarbeta projekten till lämplig form. Inom styrelsen lär emellertid arbete pågå med detaljerade anvisningar för utformning av huvudhandlingar liksom för projektarbetets redovisning i övrigt till styrelsen. Det är angeläget att detta arbete blir klart och för framtiden tillräckliga anvisningar lämnas vid träffande av avtal med konsulterna. De 1961 utgivna anvisningarna ansluter sig icke till de krav som sedermera uppställts för handlingarna. Givetvis måste emellertid styrelsens krav på konsulterna i dessa hänseenden gå väsentligt längre än vad som fordras för ärendets redovisning till Kungl. Maj:t. Således fordras minst ett ytterligare moment, »förslagshandlingar», där konsultens förslag till lösning redovisas på ett tidigt stadium.

29 Formerna för handläggning av kommunala byggnadsärenden varierar starkt. Det är självklart att landsbygdskommuner, som sällan byggt, icke haft anledning eller möjlighet att utveckla någon effektiv rutin för byggnadsärenden. När dessa nu, främst genom enhets- och grundskolereformen, fått stora byggnadsuppgifter — i många fall utökade genom en betydande inflyttning och tätortsbildning — har detta tillsammans med bristande tillgång på sakkunskap och erfarenhet medfört många fall av stora och för kommunens ledning oväntade överskridanden. I regel har byggnadsärenden, som normalt handhafts av särskilda kommittéer, helt beroende av anlitade konsulters kvalifikationer och ekonomiska insikter, underställts den ansvariga kommunala ledningen efter en förberedande utredning, varpå anslag beviljats för projektering och byggande och därefter en andra gång i de fall medel för att täcka redan skedda överskridanden erfordrats. Sådana förhållanden kan naturligtvis ej få fortbestå. På flera håll, främst i storstäder där anslagsöverskridandena tenderat att bli regel, har under senare år försök gjorts att få ett fastare grepp över byggnadsärendenas ekonomi. Redan 1959 utfärdades av stadsfullmäktige i Norrköpings stad föreskrifter för byggnadsärendens handläggning. Enligt dessa skall investeringsbehovet först anmälas för drätselkammaren med motivering av behovet, föreslagen byggnadsplats, byggnadens ungefärliga storlek och vad den bör innehålla samt driftkostnadskalkyl och medelsbehov för »förprojektering» fram till förslagshandlingar. Ärendet bereds i detta skick —• således utan ritningar — av en byggnadsberedning inom drätselkammaren varefter, därest företaget bedöms böra komma till utförande enligt förslaget,

en särskild byggnadskommitté i allmänhet tillsätts för fortsatt utredning och projektering fram till förslagshandlingar. Byggnadskommittén låter utföra utredning och förprojektering i intimt samråd med byggnadsberedningen och då förslagshandlingar och en på dessa grundad kostnadsberäkning föreligger underställs ärendet stadsfullmäktige. Efter fullmäktiges beslut lämnas uppdrag och medel till byggnadskommittén att låta slutföra projekteringen fram till bygghandlingar och låta utföra byggnaden. Byggnadsberedningen och byggnadskommittén biträds i sitt arbete av fastighetskontorets husbyggnadsavdelning. Detaljerade instruktioner har fastställts för byggnadsberedningen och husbyggnadsavdelningen liksom för handläggningen i övrigt av byggnadsärenden. Medan i Norrköping därigenom en i förhållande till tidigare rutin helt ny handläggning införts h a r man i Stockholms stad i möjligaste m å n sökt anpassa handläggningen till tidigare tilllämpad. Här har en praxis utvecklats, innebärande att ett byggnadsärende underställs central instans i två etapper —• i stället för att som tidigare ha avgjorts enbart på oftast preliminära förslagshandlingar och löst uppskattade kostnader. I den första etappen, som i stort motsvarar det statliga programstadiet, lämnas en redogörelse för behovet, lokalprogram m. m. Här förutses att i vissa fall arkitekt redan anlitats och förslaget illustreras av skisser. Vidare skall lämnas en kostnadsuppskattning »baserad på erfarenhetsmässigt k ä n d a enhetspris», ävensom tidplan för projektering och byggande samt kostnader för projektering. Ärendet skall på detta stadium prövas av stadskollegiet, varefter u p p d r a g lämnas för projektering an-

30 tingen fram till huvudhandlingar eller till bygghandlingar och medel härför anvisas. Den andra etappen omfattar projekteringen och anslag för byggandet får begäras först då projekteringsarbetet fullföljts i avsedd utsträckning och kostnaderna kan beräknas på basis av huvudhandlingar. Projekteringsarbetet skall bedrivas i huvudsak som för statliga byggnadsärenden föreskrivits. Åt särskild tjänsteman inom vederbörande förvaltning skall uppdragas att leda, övervaka och samordna arbetet. Inom Göteborgs stad har 1963 fastställts en ny handläggningsordning efter studier av motsvarande rutiner för den statliga verksamheten i Sverige och Norge, för den kommunala i Stockholm och Norrköping samt hos en del större företag inom näringslivet. Rutinen i Göteborg, vilken ännu ej hunnit nämnvärt prövas, innefattar att varje byggnadsärende skall underställas stadskollegiet på tre stadier — »anmälan om investeringsbehov», d. v. s. byggnadsprogram (med framställning om projekteringsanslag) ; förslagshandlingar (i huvudsak enligt byggnadsstyrelsens definition) ; samt huvudhandlingar jämte kostnadsberäkning (med framställning om byggnadsanslag). För stora och komplicerade objekt förutses att även bygghandlingar underställs stadskollegiet. I allmänhet begärs anslag hos stadsfullmäktige på huvudhandlingsstadiet, för sistnämnda typ av objekt på bygghandlingsstadiet (bilaga 2). Då det gäller primärkommunerna i övrigt delegeras normalt projektering och byggande till kommittéer — i större städer stundom till kommunens fasta organisationer — sedan av anslagsbeviljande instans en prövning skett p å ett tidigt stadium. I fråga om ålderdomshem och barnanstalter finns numera en möjlighet att anlita sakkun-

skapen inom centrala sjukvårdsberedningen men då det gäller det för prim ä r k o m m u n e r n a dominerande byggnadsområdet — skolorna — saknas tillgång till motsvarande rådgivning. Den granskning central skolmyndighet •— eller länsskolnämnd — gör blir naturligt nog huvudsakligen inriktad på att tillgodose de funktionella synpunkterna. I övrigt syns inom de kommunala förvaltningarna inga särskilda åtgärder ha vidtagits. Således handhas inom landstingen de större byggnadsobjekten — i huvudsak sjukhusanläggningar — i regel av särskilda byggnadskommittéer, som på ett tidigt stadium får medel för byggandet av den anslagsbeviljande myndigheten. Denna prövar sedan normalt ej ärendet vidare — såvida ej överskridanden skett eller ändringar i plan e r n a vidtages som kräver särskilda anslag. Härtill bör dock påpekas dels att landstingens byggande i stor utsträckning är en fortgående verksamhet och att objekten är funktionellt relativt ensartade, dels att redan på ett tidigt stadium av projekteringen i regel kontakt tages med centrala sjukvårdsberedningen, som har att bevaka rationaliseringssynpunkter och ekonomi. En handläggningsordning för byggnadsärenden, som skall ge anslagsbeviljande myndighet ett fastare grepp över byggnadsärendet innebär alltid ett omständligare förfarande. Man bör därför först göra klart vad handläggningsordningens syfte är, med andra ord vad man vill nå därigenom och vad som brast eller brister i den hittillsvarande ordningen. Det gäller då först och främst den ekonomiska kontrollen från det finansierande organets sida av att byggnadsanläggningar kommer till stånd för rimliga kostnader och att varje åtgärd från verkställande organ och varje händelse under projektering

31 eller byggande, som är av betydelse för medelsbebov eller ändrar förutsättningarna för ett tidigare ekonomiskt bedömande, kommer att snarast bringas under det anslagsbeviljande organets prövning. Det är närmast i fyra hänseenden — och vid fyra tillfällen under ärendets gång — som åtgärder blir erforderliga. 1. Ställningstagande till om funktionskraven är motiverade eller angelägna — i det större sammanhanget — och om kraven är kvantitativt och kvalitativt rimliga mot bakgrunden av den investering som kan erfordras. 2. Bedömning av om den byggnad som skall tillfredsställa de som rimliga bedömda funktionskraven avses att få en utformning och ett utförande som ger rimliga byggnadskostnader. 3. Säkert underlag för finansiering av investeringen, för medelsanvisning eller medelsbegäran. 4. Möjlighet till nytt ställningstagande, då överskridanden av de ursprungliga kostnaderna kan förutses, vid sådan tidpunkt att motåtgärder blir möjliga. Det första kravet uppfylls bland annat i den statliga handläggningsordningen genom Kungl. Maj:ts prövning av program med kostnadsuppskattning. Det a n d r a är visserligen ävenledes u p p fyllt genom underställning av ärendet på huvudhandlingsstadiet men möjligheterna till ändring i utformningen eller utförandet är då rätt små. Dels medför en ändring på detta stadium en tidsutdräkt, som med de i allmänhet pressade tiderna ofta är svår att taga, dels medför en omprojektering ökade projektarvoden, stundom av en storlek som väsentligt reducerar vinsterna av en rationellare utformning. Om en prövning i detta hänseende kunde ske redan på förslagshandlingar, som bland

annat i Göteborg, skulle väsentligt lättare — eventuellt på grundval av alternativa förslag — en övergång till mera ekonomisk utformning och utförande kunna ske. Det kan därför ifrågasättas om ej även i den statliga handläggningen ett underställande borde ske jämväl på detta stadium. I gengäld kunde huvudhandlingsstadiet, som är avsett att tillfredsställa det tredje kravet ovan, kunna inskränkas till att tillförlitlig kostnadsberäkning underställs Kungl. Maj :t. Några tekniska handlingar skulle då ej erfordras annat än om förslagshandlingarna i för kostnader eller funktion väsentliga hänseenden frångåtts. Frågan är, om icke en sådan modifiering av förfarandet snarare skulle förenkla handläggningen och även mera anknyta till den rutin som är normal för p r o jekteringen. Det fjärde av de ovan angivna kraven gäller närmast en effektiv kostnadskontroll. Inom statlig och kommunal förvaltning h a r någon egentlig dispositionsbokföring tidigare i allmänhet ej existerat. Bokföringen har endast varit och är i allmänhet fortfarande blott kassamässig. Den redovisar således ej kostnadseffekten av gjorda beställningar, verkställda ändringar eller a n d r a dispositioner utan endast omfattningen av verkställda utbetalningar (eller inkomna fakturor). Ett överskridande märks först, då medlen håller på att ta slut och då motåtgärder således ej kan vidtagas. Någon rapportering till anslagsbeviljande myndighet sker därför ej, förrän ytterligare medel behövs. Exempel på vart detta har lett finns i mångfald både från kommun och statsförvaltning. Jag kan bland annat peka på utredningen om operahusombyggnaden, där överskridanden på 159 % ej aviserades, förrän byggnaden var i det närmaste färdig, bland annat beroende

32 på att avräkningen mot anslag skedde först efter det att fakturor inkommit och likviderats. Första förutsättningen för en kostnadskontroll är därför en dispositionsbokföring, som avräknar kostnaderna för vidtagna dispositioner mot förkalkylerade kostnader vid det tillfälle, då dispositionen sker, och periodvis kompletteras med en värdering av återstående arbeten. Detta i sin tur förutsätter en i motsvarande mån detaljerad kostnadsberäkning, som — oavsett om sådan för anslagsäskande gjorts på huvudhandlingar — måste göras på de slutliga bygghandlingarna. För det normala fallet att byggnaden utlämnas på en eller flera entreprenader blir en sådan kalkyl och bokföring relativt enkel och skulle utan större arrangemang kunna genomföras vid varje statlig eller kommunal förvaltning. För byggnadsstyrelsens del är frågan nu under utredning i ett större sammanhang av särskild sakkunnig, som framlagt delförslag, innebärande att bokföringen uppdelas på huvudbokföring och dispositionsbokföring, vilka i bokföringstekniskt hänseende koordineras. Det är emellertid angeläget att den av byggnadsstyrelsen påbörjade omläggningen till en ordnad dispositionsbokföring — efter statsmakternas ställningstagande till det framlagda principförslaget •— omgående genomförs utan att avvakta detaljförslag till den bokföringstekniska organisationen och de mera avancerade maskinella hjälpmedlen härför. Jag vill i frågan om kostnadskontrollen hänvisa dels till överingenjör Bengt Gabrielssons ingående redogörelse för h u r denna organiserades för den stora anläggningen Volvo-Torslanda-verken (Affärsekonomi 1962:11), dels till Göteborgs stads detaljerade föreskrifter i detta hänseende såväl för husbyggnads-

arbeten som för andra anläggningsarbeten efter initiativ av professor L. Rönnmark (bilaga 3). I båda fallen är sörjt för att där dispositionsbokföringen ger vid handen att mera betydande överskridanden kan förväntas, som icke genom besparingsåtgärder i andra hänseenden kan kompenseras, rapport därom lämnas. I allmänhet förutses detta ske löpande med bestämda tidsintervall, ett förfarande som delvis även tidigare tillämpats i Göteborg ehuru då pä grundval av kassamässiga rapporter. F ö r statliga byggnadsärenden bör därför i varje fall den ordningen genomföras att byggande myndighet -— i likhet med i Göteborg — åläggs att, da överskridanden av viss storlek kan förväntas, rapportera detta till Kungl. Maj:t. I samband härmed kan måhända en uttrycklig föreskrift vara lämplig att myndigheten i första hand skall ha prövat möjligheterna till förenklingar i förhållande till det ursprungliga och av Kungl. Maj:t godkända projektet, vilka åtgärder, där de är av betydelse för funktion eller standard, bör underställas Kungl. Maj:t. I byggnadsbesparingsutredningens andra betänkande 1957 föreslog jag en omorganisation av byggnadsstyrelsen, som för den del av dess verksamhetsområde, som i detta sammanhang hade betydelse, innebar i stort sett följande.

Program

FastighetsförvoLtn.

Utredningsbyrån

Intendentsbyrån

Fig. 19. Byggnadsstyrelsens förvaltning och byggande före

Tekn. proj.

Kalkyl

Byggledn.

Byggnadsbyrån

organisation för omorganisationen.

33 Den tidigare intendentsbyrån ersattess av en fastighetsbyrå för fastighetsförvaltning och lokalanskaffning, där utredningar om lokalbehov och utarbetande av lokalprogram förlades till enl särskild sektion inom byrån, utredningssektionen. Ur den dåvarande utredningsbyrån utbröts följaktligen programarbetet och till byrån, som dittillss endast haft projektledningen av arkitekternas arbete, medan ledningen av7 det tekniska projektarbetet legat påi byggnadsbyrån, överfördes all projektledning fram till fullständiga bygghandlingar. Byrån föreslogs ombildadl till en teknisk byrå, där inom särskildai sektioner skulle inrymmas sakkunskap) i fråga om arkitektarbetet, byggnadsteknik med geoteknik, vvs-teknik ochi el-teknik, varjämte en sektion förutsågs5 för utvecklings- och rationaliseringsarbetet. För att garantera hög teknisk: sakkunskap förutsattes de tekniska sektionscheferna placerade i löneställningf motsvarande professor.

Byggnadsbyråns uppgifter renodlades till byggnadsledning och i förekommande fall byggande. I fråga om den viktiga kalkylverksamhetens förläggning var jag tveksam men stannade för att dess nära sammanhang, framför allt då det gällde dispositionsbokföringen, med byggandet gjorde en förläggning som särskild ekonomisektion till byggnadsbyrån naturlig. De ärenden inom byggnadsbyrån, som rörde byggnadslagstiftningen på det tekniska området och som då handhades av samma personal, som ledde den tekniska projekteringen, utbröts såsom hörande till organisationen för planväsendets högsta ledning. Tillsammans med en administrativ byrå för administrativa, ekonomiska och juridiska frågor omfattade således organisationen för fastighetsförvaltning och lokalanskaffning fyra byråer. Cheferna för de tre stora byråerna föreslogs placerade som »direktörer» i lönegrad B 4.

(ÖD)

Adm. bi^rän

Fig. 20. Byggnadsstyrelsens utredningens förslag 1957.

Fastiqhetsbqran

organisation för förvaltning och byggande enligt

Två år senare tillsattes en särskild utredning i frågan, närmast föranledd av en framställning från byggnadsstyrelsen, aktualiserad av i min 1960 verkställda utredning angående orsakerna 3—412709

Tekniska bijrån

byggnadsbesparings-

till fördyringen av operahusombyggnaden påvisade brister i styrelsens organisation. Knappt ett år senare framlades byggnadsstyrelseutredningens organisationsförslag.

34 I viss utsträckning anslöt sig detta till mitt förslag. Således lades program och projektledning på olika organisationsenheter, byggnadsbyråns uppgifter renodlades och den projektledande byr å n uppdelades på en arkitektavdelning och en konstruktionsavdelning, den senare i sin tur på byggnadsteknisk, vvsteknisk, el-teknisk och vov-sektion. Dessutom förutsattes en egen projekte-

Adm. bqrån

Kalkylavd

Fig. 21. Byggnadsstyrelsens redningens förslag 1961.

lokal•planerirnjs bqrån

ringsverksamhet inom ett projekteringskontor. Byrån föreslogs kallad projekteringsbyrån. Till skillnad mot mitt förslag bröts program- och utredningsverksamheten ut ur den fastighetsförvaltande byrån, här med bibehållen benämning intendentsbyrån, och lades på en ny lokalplaneringsbyrå. En särskild kalkylavdelning inrättades vid sidan av byråerna.

Fostiqhetsförvolin.

Proqr. och proj.

Intendentsbqrån

Särskilda bqråer för vissa större bqqqnads objekt

organisation för förvaltning

Den principiellt viktigaste skillnaden i organisationen i förhållande till mitt förslag var dock att sammanblandningen av den tekniska projektledningen med de tekniska uppgifterna inom byggnadslagstiftningen i viss mån bibehölls. Det förutsattes visserligen att i projekteringsbyrån skulle ingå 40— 60 c/o tekniker — men »de ledande krafterna» avsågs böra placeras på den tekniska byrån, som skulle inrättas för tekniska ärenden enligt byggnadslagstiftningen. Detta stod knappast i överensstämmelse med utredningens principiella ställningstaganden i organisationsfrågan i övrigt.

Proqr.

och byggande enligt

Bqqqnads bqrån

byggnadsstyrelseut-

Ett annat avsteg från principerna var att förslaget innebar inrättande av s. k. särskilda byråer. Jag hade föreslagit att inom projekteringsbyrån för större företag skulle skapas tillfälliga arbetsgrupper av personal från byråns olika sektioner under en särskild utsedd projektledare. Under hand framfördes sedermera från byggnadsstyrelsens sida, under trycket från de kraftigt ökade arbetsuppgifterna, ett förslag att för större byggnadsföretag, främst då utbyggnaden av högskolorna, ge anlitad arkitekt ställning som lokal chefstjänsteman för projektledning med delegering från styrelsen av viss beslutande-

35 rätt. I byggnadsstyrelseutredningens förslag fick denna delegering formen av särskilda byråer under byggnadsråds ledning. En dylik byrå skulle för särskilda byggnadsobjekt icke blott b a n d h a projektledningen utan även utrednings- och programarbetet. Det förutsågs att även byggandet skulle kunna {införtros byrån. Detta innebar en delegering från såväl projekteringsbyrån som från lokalplanerings- och byggnadsbyråerna. Under behandlingen av ärendet på det departementala planet, som skedde under medverkan såväl av byggnadsstyrelsen som av ledamöterna i utredningen, framkom olika förslag, främst avseende de särskilda byråerna och styrelsens ledning. I den 1962 framlagda propositionen stannade man för i huvudsak byggnadsstyrelseutredningens förslag i dessa hänseenden med vissa modifikationer. Byggnadsstyrelsens nuvarande organisation är således i här behandlade delar uppbyggd med de av utredningen föreslagna byråerna jämte tre särskilda

KaLkylbyrån

Utrednmqsbyron

Fig. 22. Byggnadsstyrelsens

Intendentsbyrån

sådana. Av dessa senare har en hand om högskoleutbyggnaderna i Lund, Göteborg och Uppsala, en motsvarande nybyggnader för Stockholms och Umeå universitet samt en mentalsjukhus- och fångvårdsbyggnader. Den sistnämnda projekteringsbyrån har i stort sett bildats av personalorganisationen inom de från styrelsen fristående mentalsjukvårds- och fångvårdsberedningarna. Projekteringen av övriga byggnadsföretag ligger på den permanenta projektcringsbyrån, utredningar och program avseende dessa på utredningsbyrån. Tekniska högskolans utbyggnad handhas alltjämt av en särskild byggnadskommitté med en allsidig personalorganisation för projektering och byggnadsledning. i byggnadsstyrelsens ledning h a r under generaldirektören införts två högre chefsbefattningar, den ena i B4 för intendents-, utrednings- och administrativa byråerna samt för kalkylavdelningen, den andra, en teknisk direktör i B5, för projekterings- och byggnadsbyråerna.

I projekt er i nqsbyrån

i

m

H

projekterinqsbyrån

Byggnadsbyron

organisation för förvaltning och byggande enligt beslut 1962.

36 Det ovan påtalade arrangemanget, bibehållandet av de tekniskt kvalificerade uppgifterna i projektledningen inom den utanför dessa båda organisationsenheter förlagda tekniska byrån, måste medföra att samarbetet med denna byrå i det löpande arbetet blir tungrott och att någon kvalificerad teknisk bedömning av konsulternas förslag endast torde ifrågakomma i särskilda fall. Likartade svårigheter har hittills visat sig i fråga om samarbetet mellan projektering och kostnadsbedömning, där förläggningen av kalkylverksamhet och projektledning till olika huvudenheter ej möjliggjort den nära nog ständiga kostnadsbedömning, som varje förslag till byggnadsutformning, konstruktion eller materialval måste underkastas i det löpande projekteringsarbetet. Den bristande tekniska och ekono-

miska sakkunskapen inom de projektledande byråerna, en följd av princip e r n a för organisationen i detta hänseende, framgår av att inom projekteringsbyråerna — där i stort sett kostn a d e r n a för byggnaderna bestäms genom fastställande av byggnadsutformning, konstruktion, byggnadssätt, materialval, installationer och utrustning — personal med högre utbildning utgörs av 19 arkitekter i A25—B5 samt 6 civilingenjörer i A23—Bl, därav 3 husbyggnadstekniker, 1 geotekniker, 1 elektrotekniker vartill kommer en vakant befattning i Bl för vvs-tekniker. Samtliga civilingenjörer utom en i A27 och en i A23 är placerade på den permanenta byrån. I övrigt utgörs personalen i lönegrader över A21 av 35 ingenjörer med gymnasieutbildning eller lägre, samt en civilekonom.

.S.VS.S.SSS!

mm L6R ARKITEKTER ELLER MOTSV.

CIVILINGENJÖRER

ÖVRIGA TEKNIKER

CIVILEKONOMER

Fig. 23. Personalsammansältningen i byggnadsstyrelsens projektledande organisation efter lönegrader (motsvarande). Det är givet att, sedan byggnadsstyrelsen efter ingående utredningar så sent som för två år sedan fått en ny organisation och väsentligt ökad personal, det kan anses opåkallat att redan nu taga upp organisationsfrågan till diskussion. Emellertid torde organisationen i vissa hänseenden redan vid

statsmakternas ställningstagande ha betraktats som ett försök och möjligheten till alternativa lösningar och till modifikationer ej helt uteslutits. Framför allt h a r detta gällt de särskilda projekteringsbyråerna och de ekonomiska frågorna. Jag har därför — närmast i anslutning till det organisationsförslag

37 som jag hade tillfälle att framlägga i en promemoria under ärendets departementala behandling — ansett mig ändock här böra framföra några förslag till modifieringar i dessa hänseenden. Förslagen får betraktas närmast som en målsättning för en successiv anpassning av organisationen till principerna i såväl mitt tidigare förslag som i byggnadsstyrelseutredningens. I stor utsträckning torde inrättandet av de särskilda byråerna med sin principiellt avvikande konstruktion ha berott på ett antagande — direkt redovisat i byggnadsstyrelseutredningens betänkande — att under de närmaste fem åren en fyrdubbling av byggandet skulle äga r u m men att detta vore en tillfällig ökning och att fram emot sjuttiotalet byggandet åter skulle sjunka till kanske dubbla den dåvarande volymen. Denna prognos har emellertid visat sig felaktig och det av två orsaker. Den ena är att önskemålen — framför allt för högskolebyggandet — om att snabbt få ett väsentligt ökat byggnadsbestånd icke tillnärmelsevis kunnat tillfredsställas på grund av de begränsade produktiva resurserna. Stegringen av byggnadsvolymen har således -— vilket efter mina prognoser i det första betänkandet bort kunnat förutses — blivit väsentligt mindre än önskat. Byggandet måste således fördelas över mycket längre tid. Den andra orsaken till att antagandet om en tillfällig ansvällning ej visat sig hållbart beror på — som jag också framhöll i mitt första betänkande — att under genomförandet av ett program för offentligt byggande nya behov framkommer. Här kan man just på högskolebyggandets område peka på den utredning som nu pågår om ett eventuellt sjätte universitet och i övrigt på behovet av lärarhögskolor, nya slag av högskolor, skolor för annan postgymnasial utbildning, datamaskinväsendets

lokalbehov, den nya polisreformens behov, nya lokalbehov för en del speciella sjukvårds- och socialvårdsformer o. s. v. Man syns därför ej kunna förutsätta någon minskning av byggnadsstyrelsens byggande verksamhet — i varje fall ej under överskådlig tid. Byggnadsstyrelsen kan därför för nuvarande omfattning av verksamheten ges en definitiv organisation. Däremot torde vissa grupper av objekt minska eller helt falla bort. Dit hör främst mentalsjukhusen, sedan dessa 1967 övertagits av landstingen. Ifrågavarande projekteringsbyrå skulle därefter endast ha fångvårdsanstalterna, vilkas allmänna uppläggning numera torde vara klar och där statsmakterna uttalat sig för en hög grad av standardisering av anläggningarna. Byråns arbetsuppgifter blir därför snart små. Den nuvarande uppdelningen av projektledningen för högskolebyggandet på två byråer gör att för likartade byggnadsobjekt förenhetligande normering, standardisering och andra rationaliseringsåtgärder, som genomförs för det ena objektet, ej alltid kommer det andra till godo. Även i programarbetet har detta förmärkts i olika dimensioneringsgrunder m. m. Det är därför i höggrad angeläget att samordna dessa byråers arbete, lämpligen i en enda byrå. Det kan ju dock icke vara arbetsvolymen utan arbetsuppgifternas olika karaktär, som motiverar en organisatorisk uppdelning. En större arbetsvolym bör i stället tillgodoses genom erforderlig pcrsonalökning på högre och lägre nivå. På dessa grunder torde en successiv modifikation icke i projektbyråernas antal men väl i deras arbetsuppgifter böra eftersträvas. Den nu permanenta projekteringsbyråns uppgifter bör renodlas till utvecklings- och rationaliseringsarbete i fråga om byggnadernas

38 utformning samt projektering för byggnadsstyrelsens byggande i allmänhet. En andra, likaså permanent projekteringsbyrå, bör ha hand om stora och långvariga samt sinsemellan likartade objekt, närmast högskolebyggandet. De två därigenom »frigjorda» byr å e r n a torde med tiden böra tillgodose behovet av personal med teknisk-ekonomisk kapacitet. Den ena, en byggnadsteknisk byrå, bör inrymma byggnadskonstruktivt, materialtekniskt, produktionstekniskt, geotekniskt och byggnadsekonomiskt fackkunnande representerat av chefstjänstemän i avdelningsdirektörs ställning och under ett byggnadsråd med teknisk och ekonomisk högre utbildning och erfarenhet. Här bör bedrivas utvecklingsarbete särskilt på det produktionstekniska området och nya vägar prövas för att i samarbete med byggnadsindustrin finna vägar för en anpassning av byggnadsutformningen till rationella byggmetoder. Inom den andra, en installationsteknisk byrå, bör — under ledning av ett byggnadsråd med teknisk och driftekonomisk utbildning och erfarenhet — ven-

Krjlkylavd

tilations-, uppvärmnings- och sanitetsteknisk samt elektro-mekanisk fackkunskap vara företrädd. Det kan förutses att i denna byrås utvecklingsarbete en övergång till el-uppvärmning, som jag i annat sammanhang behandlar, kommer att ge tekniskt betydande och ekonomiskt viktiga uppgifter. Även i fråga om rationalisering av installationerna i övrigt och då icke minst ventilationsanläggningarna, som tenderar att bli mer och mer komplicerade och dyrbara, torde stora uppgifter förestå. På detta sätt skulle projektledningen komma att handhas av en »normalprojekt»- och utvecklingsbyrå, en »storprojekt»-byrå, en byggnadsteknisk och produktionsteknisk byrå samt en installationsteknisk byrå, samtliga jämte byggnadsbyrån underställda en teknisktekonomiskt högkvalificerad chef som liar att svara för samordningen av arkitekternas, teknikernas och ekonomernas verksamhet. Det är härvid sannolikt att i vissa fall arkitekter bör ersättas av tekniker eller ekonomer — något som också förutses i 1964 års statsverksproposition.

B3

(B3

B3

Pro qrom

Fostiqhets förvalta

Normalproj. och utveckl

Storobjpro;.

Byqqn tekn. proqr.

Inställ: tekn. proqr.

Bqqqledn

UtredninqsDyran

Intendentsbyrån

I 1 projekten nqsbyrån

Byqqntekniska byrän

Inställtekniska byrån

Byqqnads byrån

Fig. 24. Skiss till modifierad organisation för byggnadsstyrelsen.

39 Detta skulle säkerligen underlättas, om byggnadsstyrelseutredningens förslag till en egen projekteringsorganisation förverkligades, lämpligen i anslutning till den första projekteringsbyrån. Här skulle en hel del av de kvalificerade arkitekter, som sysselsätts i projekteringsbyråerna med huvudsakligen administrativa uppgifter, kunna göra en betydande insats och därigenom lätta på den brist som nu finns inom projekteringsområdet. Detta skulle i hög grad också — som byggnadsstyrelseutredningen framhöll — vara till gagn för styrelsens verksamhet i övrigt, bland annat för utvecklings- och rationaliseringsarbetet. Genom kontraktsan-

Fig. 25. Universitetsanläggningarna aktuell omfattning (t.h.).

ställning skulle kvalificerade krafter för längre eller kortare tid kunna knytas till denna organisation. Det kan påpekas att såväl tekniska högskolans byggnadskommitté som fortifikationsförvaltningen i likhet med större företag på bostadsproduktionsområdet bedriver egen projekteringsverksamhet. En följd av en dylik omorganisation skulle bli att utrednings- och programarbetet — i överensstämmelse med byggnadsstyrelseutredningens p r i n c i p e r — för alla byggnadsobjekt ankom pä utredningsbyrån. Det borde da vara denna som representerades i de programkommittéer som tillsätts för större objekt.

i Frescati. Skisser visande omfattningen

Dessa programkommittéer har visat sig kunna i väsentlig mån genomföra rationalisering och förbilligande av utbyggnadsplanerna för universitet och högskolor. För Lunds tekniska högskola har sålunda enhetlighet i utformning och byggnadssätt drivits långt. Frescatikommittén, där från början förelåg en utbyggnadsplan grundad på ett prisbelönt förslag i en arkitekttävling, har

1962 (t.v.) och nu

trots ökat studentantal lyckats nå fram till en väsentligt minskad och rationellare anläggning. För Umeå universitet h a r den av byggnadsstyrelsen ursprungligen uppgjorda planen fått m i n d r e och mera ekonomiska dimensioner. Det syns vara anledning — som också förutsattes i propositionen om byggnadsstyrelsens omorganisation — att jämväl i framtiden för liknande objekt tilläm-

40 pas denna form för programarbete, som innebär att det sker under ledning av såväl representanter för funktionssida som företrädare för de i viss utsträckning kontroversiella statsfinansiella och samhällsekonomiska synpunkterna. De senare syns ha svårt att med samma kraft göra sig gällande inom byggnadsstyrelsens projekteringsorganisation, ett förhållande som måhända skulle ändras om ekonomisk sakkunskap kunde ingå även på ledande befattningar inom organisationen. I det föregående har jag endast behandlat den del av byggnadsstyrelsens verksamhet som ur min utrednings synpunkt är av intresse. Därutöver är emellertid styreisen »den centrala statsmyndigheten i fråga om planläggning för bebyggelse och byggnadsväsende i övrigt». I denna verksamhet, som regleras av byggnadslagen och byggnadsstadgan, ingår bland annat att meddela föreskrifter samt utfärda råd och anvisningar jämlikt 76 § byggnadsstadgan. Då dessa byggnadsstyrelsens myndighetsuppgifter icke blott är av stor omfattning och väsentlig betydelse för hela byggnadsväsendet utan, i varje fall numera, av helt annan karaktär än styrelsens fastighetsförvaltande och byggande verksamhet, föreslog jag i mitt andra betänkande 1957 att dessa båda delar av styrelsens verksamhet skulle skiljas och läggas på olika verk samt att formerna därför skulle göras till föremål för utredning. Enligt sina direktiv hade byggnadsstyrelseutredningen att utgå från att styrelsen alltjämt skulle vara centralt organ för planväsendet. Ändock ansåg sig utredningen böra göra följande uttalande: Sett mot bakgrund av byggnads- ocb förvaltningsuppgifternas starka tillväxt och den ökade betydelsen av byggnadsstyrelsens uppgifter som central myndighet inom

plan- och byggnadsväsendet har utredningen inte ansett sig böra underlåta att antydningsvis ifrågasätta, om det inte relativt snart kan visa sig befogat att även med hänsyn till styrelsens interna organisationsproblem åter upptaga frågan om avgränsningen av verkets ämbetsbefattning till förnyad prövning. Den hittillsvarande utvecklingen, som medfört att styrelsen ständigt tillförts ökade uppgifter, torde sålunda ej kunna fortgå längre än till en viss gräns. utan att de problem som sammanhänger med kompetensområdets vidd leder till komplicerade och relativt kostnadskrävande organisationslösningar utan medföljande vinster i effektivitetshänseende. — Redan nu kan flera skäl åberopas för bildandet av ett särskilt organ för byggande och fastighetsförvaltning. Frågan upptogs också av riksdagens revisorer 1960 som föreslog en allsidig utredning om planväscndets centrala ledning samt skisserade en organisation, som i stort byggde på vad jag i mitt betänkande antydningsvis framfört och sedan utvecklat i en facktidningsartikel. Riksdagen ansåg emellertid att pågående utredningar bland annat om byggnadsstyrelsen borde avvaktas men förutsatte att Kungl. Maj:t hade uppmärksamheten riktad på förevarande problem och tog de initiativ, som eventuellt kunde visa sig påkallade. I propositionen rörande byggnadsstyrelsens omorganisation 1961 säger departementschefen sig ämna tillkalla sakkunniga för att utreda frågan och vissa förberedelser därför torde ha skett på det departementala planet. Det kan sålunda förutses gå lång tid, innan ett så omfattande utredningsproblem kan vara klart för förslag och åtgärder. Ur min utrednings sjmpunkter, således med hänsyn till att få en effektiv och rationell organisation för den statliga fastighetsförvaltningen och det statliga byggandet, måste jag därför föreslå att, utan att resultatet av ett utredningsarbete avvaktas, dock byggnadsstyrelsens verksamhet uppdelas på två organ, ett

41 företagsmässigt organiserat för fastighetsförvaltning och byggande samt ett som åtminstone tills vidare får övertaga »myndighetsfunktionerna» enligt byggnadslag och byggnadsstadga ävensom eventuellt den nuvarande kulturhistoriska byråns uppgifter. I samband med ett förslag att ge byggnadsstyrelsens fastighetsförvaltning och byggande en större »affärsmässighet» tog jag i mitt betänkande 1957 upp frågan om hyresfinansiering av denna verksamhet. För myndigheter och institutioner utgår nämligen ingen lokalhyra som belastar deras omkostnadsstater, oavsett om de inryms i statliga eller förhyrda lokaler. Byggnadsstyrelsen erhåller årligen en klumpsumma på varje huvudtitel som ersättning för kostnaderna inom fastighetsfonden. Däri ingår viss årlig avskrivning, medan en del av investeringen, stundom huvuddelen, omedelbart avskrivs med medel från driftbudgeten. Redan 1957 framhöll jag det för modernt ekonomiskt betraktelsesätt avvita i dessa förhållanden och föreslog att dels nyttjarnas omkostnadsstater skulle belastas med lokalhyra, dels denna skulle innefatta avskrivningar efter normala företagsinässiga principer samt dels fastighetsfonden som konsekvens härav skulle ges karaktären av affärsverksfond. På sättet för investeringarnas finansiering, skatte- eller lånevägen, har detta ingen betydelse. Genom det föreslagna arrangemanget ansåg jag att man skulle få en rationaliseringsbefrämjande effekt i två hänseenden. Dels kommer den enskilda myndigheten eller institutionen i sina krav på lokalutrymmen och lokalstandard att också få taga hänsyn till dessas konsekvenser för omkostnadsstaten och i sina petita få motivera denna ökning med minskade kostnader på annat håll, rationaliseringsvinster, ökad kapa-

citet eller effektivitet etc. Detta torde medverka till en viss restriktivitet i kraven liksom också till att myndigheten i förhållande till den projekterande och byggande myndigheten måste vara angelägen om att programmet tillfredsställs med en byggnad så utformad och utförd att kostnaderna och därmed lokalhyran hålls nere. En måhända än viktigare följd skulle en anordning med hyresbelastning på nyttjaren och ett riktigt avskrivningssätt få, nämligen att statsmakterna därigenom finge en möjlighet — som ett enskilt storföretag ej kan vara utan — att överblicka vad varje verksamhetsgren kostar i drift- och kapitalkostnader samt väga en föreslagen investering mot ökning i kapacitet, effektivitet o. s. v. Att dessutom möjligheter till jämförelse med i annan form driven likartad verksamhet skulle skapas ansåg jag ej heller vara utan betydelse. Detta mitt förslag avstyrktes av ett flertal remissinstanser, bland andra byggnadsstyrelsen och statskontoret, som ansåg det verklighetsfrämmande och meningslöst. Byggnadsstyrelsen påpekade att redovisning av lokalkostnaderna för samtliga myndigheter sedan 1935 skedde internt inom styrelsen och lag till grund för äskandena av anslag för ersättning till fastighetsfonden. Nyligen har emellertid inom statskontoret upptagits frågan om kostnadsredovisningen vid statsmyndigheter och i en promemoria 1963 av kanslirådet Magnander sägs bland annat att de enskilda statsmyndigheterna bör betraktas som egentliga kostnadsställen i den större gemensamma statsverksamheten och att det bör eftersträvas att nå effektivast möjliga kontroll över att kostnaderna vid varje sådant kostnadsställe står i rimlig relation till resultaten av de verksamheter som där bedrivs. Där framhålls också att samma tankar som

42 ligger bakom ordningen för avskrivning över driftbudgeten av statens investeringar på kapitalbudgeten bör i princip äga tillämpning på kostnadsbedömningen hos den enskilda myndigheten även utöver området för avskrivning. Man måste hos den enskilda myndigheten vänjas vid att ständigt se sambandet mellan engångs- och löpande utgifter. Detta överensstämmer ju helt med mitt förslag i fråga om lokalhyrorna och den 13 december 1963 har chefen för finansdepartementet i direktiv för ett utredningsuppdrag till cheferna för statskontoret och riksrevisionsverket m. fl. givit sin anslutning till dessa synpunkter, som skulle möjliggöra en avvägning mellan kostnader och effektivitet — att mäta »lönsamheten». Det syns således nu ej längre möta motstånd, om jag vidhåller mitt förslag att byggnadsstyrelsens kapitalkostnader och driftkostnader för fastigheter och lokaler, som ställs till myndigheters förfogande, i form av hyror belastar myndigheternas omkostnadsstater. I detta sammanhang vill jag något behandla en detaljfråga, nämligen kostnader för parkeringsanordningar. De normer som byggnadsstyrelsen tillämpar för parkeringsplatser medger ej alltid att parkeringsbehovet tillgodoses genom enkel beläggning av vissa ytor. Den ofta knappa tillgången på mark och nödvändigheten att utnyttja tomten för byggnader för den statliga verksamheten tvingar i allt större utsträckning till att bereda parkeringsplatser i särskilda byggnader, i källare eller till och med bottenvåning av byggnader, i särskilt anordnade bergrum o. s. v. Detta medför ökade investeringar, ofta av liknande storlek som byggande av motsvarande ytor för produktiva ändamål. Det är således av största vikt att en stark restriktivitet får prägla tillgodoseendet av kraven på parkeringsplatser för pri-

vatbilar, detta icke blott med hänsyn till investeringarnas storlek utan även med hänsyn till att de disponibla produktionsresurserna i första h a n d bör användas för att tillgodose det stora lokalbehovet för offentlig verksamhet. Det syns därför rimligt, att nyttjarna av parkeringsplatserna också får bära kostnaderna därför, varigenom även en viss återhållsamhet i kraven bör kunna förutses. Jag föreslår att, där vid statlig anläggning parkeringsbehovet måste tillgodoses genom mer eller mindre kostsamma särskilda byggnadsanordningar eller genom att taga i anspråk delar av annan byggnad, kostnaderna i princip skall täckas genom att parkeringsplatserna avgiftsbeläggs. Avgiftens storlek torde i varje fall böra beräknas av byggnadsstyrelsen och intäkterna uppbäras antingen av nyttjande myndighet eller av styrelsen, i förra fallet i form av h y r a att inlevereras till styrelsen. På sjukhusbyggandets — och sjukhusutrustningens •— område har sedan länge en betydande rationaliseringsinsats åstadkommits av centrala sjukvårdsberedningen. En huvudorsak till denna framgång torde vara beredningens sammansättning med representanter såväl för de kommunala huvudmännen — landsting och städer — som för statliga fackmyndigheter och a n d r a funktionsföreträdare. Därigenom h a r såväl ekonomiska som funktionella synpunkter löpande kunnat göra sig gällande. På mitt förslag h a r numera till beredningen överförts även ålderdomshem och barnanstalter. Beredningen, som jag i mitt betänkande ansåg väsentligt underdimensionerad, har sedermera fått viss personalförstärkning. Denna motsvarar dock ej på långt när behoven och har icke möjliggjort den utvidgning och effektivering av verksamheten, som avsågs.

43 Den mest markanta bristen i beredningens organisation gäller kvalificerad teknisk-ekonomisk expertis. I största utsträckning ankommer nu den omfattande rådgivningen till arkitekter och huvudmän i fråga om byggnadernas dimensionering, utformning och utförande på chefen för byggnadsbyrån, som dessutom är chef för beredningen. Någon mera ingående granskning av projekten eller rådgivning i byggnadsoch installationstekniska eller tekniskekonomiska hänseenden liksom något mera omfattande standardiserings- och annat rationaliseringsarbete på dessa områden kan det då knappast bli fråga om. De befattningar som finns för teknisk personal är också väsentligt för låga — bland annat i jämförelse med förhållandena vid byggnadsstyrelsen och andra tekniska verk — för att kunna locka kvalificerade krafter.

Kansli sektio nen

Byggnadsbqrjn

Teknisk- ekonomiska bgrän

Utrustningsbqrän

Organisa tionsbgrån

Fig. 26. Skiss till förstärkt organisation centrala sjukvårdsberedningen.

för

Det fordras sålunda först — i enlighet med vad jag tidigare föreslagit — att chefsbefattningen frigörs från byråledning och ges ställning som överdirektör i B 5. Vidare fordras ett väsentligt utökat antal befattningar i rimliga löneställningar för teknisk personal och personal med teknisk-ekonomisk erfa-

renhet. Denna personal bör sandas i en särskild teknisk-ekonomisk byrå under en byråchef i B 3 och med åtminstone två avdelningsdirektörer, den ene för huvudsakligen byggnadsteknisk och byggnadsekonomisk rådgivning och utvecklingsarbete, den andre för motsvarande på det installationstekniska området, främst kanske med sakkunskap i fråga om de i sjukhusbyggandet allt dyrbarare ventilationsanläggningarna. Med en teknisk-ekonomisk byrå och om frågor rörande den allmänna planläggningen av sj Likhusväsendet — såsom under hand föreslagits av beredningens chef — återförs till medicinalstyrelsen, torde den nuvarande byggnadsbyrån huvudsakligen få granskning och rådgivning i fråga om byggnadernas utformning och dimensionering. Emellertid kommer dels genom utvidgning av verksamheten till ålderdomshem och barnanstalter — vilken av personalbrist hittills ej kunnat bli effektiv — dels genom mentalsjukhusens överförande till landsting, verksamhetens volym att väsentligt ökas. Byggnadsbyrån bör därför dels erhålla en chefstjänst i B 3, dels ett ökat antal tjänster i övrigt. I denna byrås verksamhet kommer krav att ställas på allmänt byggnadskunnande och erfarenhet men också på ingående kännedom om funktionens olika grenar. Personalen bör därför i stor utsträckning rekryteras från sjukhusdrift och sjukhusadministration, med särskild tanke på erfarenhet från arbetet ute på fältet. Även utrustningsbyråns verksamhet ökar med stegrat personalbehov som följd medan organisationsbyråns u p p gifter och organisation torde bli beroende av ställningstagandet till medicinalstyrelsens framtida organisation, en fråga som är under utredning genom särskilda sakkunniga. Denna utredning torde även komma att beröra frågan om

44 beredningens förhållande till det nyinrättade rådet för sjukhusdriftens rationalisering. Vid samråd som ägt rum med beredningen har enighet rått om de här framförda synpunkterna och beredningen torde i sina petita i år komma att framföra förslag i stort sett i överensstämmelse härmed. De goda erfarenheterna av en organisation, där de funktionella kraven måste ställas mot de kontroversiella ekonomiska och där huvudmännen bereds inflytande tillsammans med myndigheterna, gjorde att jag i mitt betänkande 1957 föreslog att ett liknande organ, en central skolbyggnadsberedning, skapades för skolor, inom vilket område kostnadsstegringarna påvisats ha varit särskilt stora. Jag övervägde då även möjligheten att göra ett gemensamt organ av de båda beredningarna men stannade för två sådana. Skolöverstyrelsen biträdde förslaget, men ansåg att organet borde inlemmas i styrelsen, varigenom dock inflytandet från de av de kommunala byggherrarna företrädda ekonomiska synpunkterna säkerligen skulle få underordna sig styrelsens legitima huvuduppgift — den pedagogiska. Än mera skulle detta bli fallet inom det nya, väsentligt ökade skolverket, som det dessutom torde vara angeläget att avlasta andra än de i egentlig mening pedagogiska uppgifterna. Ett utskiljande av byggnadsfrågorna torde h ä r ej heller medföra större olägenhet än i fallet medicinalstyrelsen —• centrala sjukvårdsberedningen. Sedermera har statskontoret på Kungl. Maj:ts uppdrag vidare utrett frågan. Därvid behandlades även alternativet med ett för all statsstödd byggnadsverksamhet från skolor till sjukhus gemensamt organ och statskontoret stannade för detta i sitt förslag. Skolöverstyrelsen avstyrkte emellertid bestämt

förslaget och vidhöll att byggnadsfrå* gorna borde ingå i det nya skolverkets uppgifter. Ur byggnadsekonomiska synpunkter är det emellertid viktigt att den nuvarande granskningen och framför allt rådgivningen i detta hänseende inom båda dessa samhällsekonomiskt viktiga fält, undervisningen och vårdområdena, om möjligt intensifieras — och att det u r dessa synpunkter och med tonvikten på de ekonomiska helst bör ske i former som innebär en organisatorisk åtskillnad från de myndigheter som företräder de rena fackintressena. Därtill bör kanske också sägas, att den nuvarande granskningen av skolbyggnader, som givetvis närmast avser de funktionella synpunkterna och således knappast i första hand kan innebära någon rådgivning till rationalitet eller förbilligande av byggandet, trots detta är mycket omständlig jämfört med den granskning och rådgivning som sker i fråga om sjukhus genom centrala sjukvårdsberedningen. Även ur denna synpunkt skulle fördelar kunna vinnas med en ny organisation, där enligt statskontorets förslag den översiktliga planläggningen — lokalbehovsprövningen — låg hos skolverket, medan byggnadsteknisk och byggnadsekonomisk granskning, rådgivning och utvecklingsarbete lades på en skolbyggnadsberedning. I propositionen 1964 angående det nya skolverket liar denna fråga ej fått sin lösning. Under hänvisning till att ytterligare utredning erfordras har departementschefen föreslagit att skolverkets organisation inom detta område görs provisorisk i avvaktan på senare förslag till definitiv lösning. I propositionen redovisas statskontorets förslag och fördelarna med en skolbyggnadsberedning liksom även skolöverstyrelsens invändningar däremot. Då frågan således är under utredning

45 har jag ingen anledning att nn komma med förslag. Jag vill blott peka på att — därest en gemensam central byggnadsberedning kommer till stånd — den lämpligen bör uppbyggas på det sätt som under frågans beredning på departementalplanet under hand framförts av centrala sjukvårdsberedningens chef efter samråd med mig. Detta innebär att ifrågakommande granskning samt rådgivning och utvecklingsarbete rörande utformning och dimensionering av skolbyggnader skulle läggas på en »skolbyggnadsbyrå» med likartad uppbyggnad som den enligt det föregående förstärkta byggnadsbyrån, vilken h ä r hellre borde benämnas »vårdbyggnadsbyrån». Under en chef i B 3, vartill lika väl skulle ifrågakomma arkitekt som skolorganisatör eller skoladministratör skulle personalen med förslagsvis en å två avdelningsdirektörer sammansättas av personer från både byggnads- och skolområdena. Den teknisk-ekonomiska byrån, som skulle vara beredningens kärna, skulle

®

© öranskn.

1 och 1 råaqivn.

KonsUsektio-

Vårdbi^qqnadsbijrån

Teknisk-ekonomiska bqrön

Gnonskn och rödgivn.

Stondordiserinq och qranskn.

Skolbqqqnodsbqrån

Utrustninqsbqrån

Fig. 27. Skiss till organisation av central byggnadsberedning.

vara gemensam för hela verksamhetsområdet. Här skulle således samlas kvalificerad personal för den teknisk-ekonomiska rådgivnings-, utvecklings-, rationaliserings- och standardiseringsverksamheten i fråga om byggnader, produktionsteknik, material, konstruktioner, installationer samt byggnadsutrustning och -inredning avseende byggnader inom sjuk- och hälsovårds-, socialvårds- och skolområdena.

Teknisk-ekonomisk rationalisering

Om de krav på dimensioner och standard som ställs i byggnadsprogrammet kommer att tillgodoses med en rationell och billig byggnad eller med en irrationell och dyrbar bestäms helt under projektarbetet. Därvid fastläggs — i huvudsak liksom i varje enskild teknisk detalj — utformning, byggnadssätt, konstruktion, material, installationer och inredning. Då projekteringen är klar och byggnadsobjektet i form av färdiga bygghandlingar överlämnas till anbudsräkning och utförande kommer det första tillfälle, då producenten inkopplas på byggnadsföretaget. Möjligheterna för entreprenören att därvid påverka kostnaderna är begränsade. Bortsett från den inverkan som marknads- och konkurrensläget givetvis kan ha på priserna för entreprenader inskränker sig entreprenörens möjligheter till åtgärder med ekonomisk effekt nästan helt till de rationaliseringar en god organisation medför, till en genomförd och detaljuppföljd planering av arbeten och leveranser, fördelaktiga materialinköp, planmässigt och rationellt utnyttjande av maskiner och andra hjälpmedel etc. Det brukar sägas att entreprenörens möjlighet att påverka kostnaderna för ett på sedvanligt sätt projekterat bygge inskränker sig till att avse 10 % av kostnaderna och på denna tiondel är rationaliseringsmöjligheterna ej särskilt stora, ehuru de naturligtvis finns, skall utnyttjas och utnyttjas av välorganiserade företag med tillräckliga resurser.

I huvudsak är det emellertid under projekteringen som byggnaden fördyras eller förbilligas. Denna projektering handhas normalt av enskilda företag — arkitektbyråer och konstruktionsbyråer — som mot ersättning, arvode, av byggherren-beställaren tillhandahåller de tjänster projektarbete och projekthandlingar utgör. Företagen är fristående från producentföretagen och de däri engagerade fackmännen saknar i allmänhet utbildning och erfarenhet från ledning av eller verksamhet i produktionen. Det är därför naturligt att det snarare blir funktionen, arkitektonisk och teknisk fulländning — ofta också originalitet i utformning och konstruktion — som blir projekteringens mål än en ekonomisk lösning av problemet. Under senare år har visserligen krav på en »produktionsanpassad» projektering framförts inom projektörkretsar men man torde därvid närmast ha haft i tankarna att söka utforma ritningar och annat tekniskt underlag så att de blir användbara för och underlättar arbetet på byggnadsplatsen, beställningar av material o. s. v. Detta är visserligen ett steg i rätt riktning, som dock ännu ej torde ha fått någon större omfattning, men det innebär ju icke att projekteringen som sådan reellt anpassas till produktionstekniska och produktionsekonomiska krav. I varje fall kan ju med nuvarande ordning projekteringen ej anpassas till de krav i dessa hänseenden som kan ställas av just det eller de företag, som skall producera

47 den projekterade byggnaden, då dessa normalt utväljs först sedan projekteringen är slutförd. Det är klart att vad nu sagts innebalen viss generalisering. En hel del projektorer, både arkitekter och konstruktörer, arbetar och har länge sökt arbeta med målet att nå ett resultat som utgör en optimal lösning mellan strävan till teknisk fulländning och kravet på ekonomi. En nära kontakt mellan en del projektorer och vissa produktionsföretag h a r i fråga om en del objekt etablerats med fruktbärande resultat. Även ett fast engagemang mellan en byggherre och projektorer, ofta ingående i hans organisation, har tillfört projektarbetet ekonomisk inriktning och kontinuerlig erfarenhet av likartade byggnaders produktionstekniska problem. Det bör väl också påpekas att under de senare åren den främst hos yngre och mera oerfarna projektorer tidigare vanliga lusten att »experimentera» med nya former, material och konstruktioner, att skapa miljö genom lek med byggnadskroppar och byggnadsformer och söka motiv härför i estetiska och sociala miljöhänsyn numera syns på väg att tämjas — kanske vid konfrontation med den tekniska och ekonomiska verkligheten. Ändock kan man så sent som i år få läsa en intervju om en 34årig arkitekts erfarenhet »som man först fått med å r e n : att man inte alltid får genomföra sina idéer — på grund av att det finns något som heter ekonomi. Funnes inga svårigheter på det området skulle en arkitekts konstnärliga möjligheter få större svängrum». Det måste emellertid också erkännas, att möjligheterna att bedöma effekten p å byggnadskostnaderna av projektets utformning h a r varit och i stor utsträckning alltjämt är begränsade för projektor och byggherre. Kostnadskalkyler sker alltjämt, även bland huvud-

parten av entreprenörerna, efter mycket schablonmässiga grunder, i stor utsträckning efter grunder som utvecklades under 1920-talets hantverksmässiga byggande. Byggnadsmaterialen var då ett fåtal: trä, tegel, natursten o. s. v. — material som använts i sekler. Arbetsmetodiken var ensartad och likaså i huvudsak uråldrig. Stål och betong började användas i husbyggandet i begränsad omfattning och i enkla konstruktioner. Byggnadsutformningen, framför allt inom bostadsbyggandet, var likartad. Det var då tillräckligt att för förkalkyler, anbud och värderingar räkna med kostnad per kubikmeter byggnadsvolym, en metodik som vid denna tid fick sina fasta normer. Med 30-talets stora förändringar och de senare decenniernas, i synnerhet 50talets, utveckling mot betongkonstruktionernas totala dominans, mot en ständigt växande flora av byggnadsmaterial — isoleringsmaterial, glas, lättmetall, plastmaterial o. s. v. —• samt icke minst med den stora frihet moderiktningarna inom arkitekturen tillät eller fordrade i fråga om planlösning, byggnadsformer, byggnadshöjder, fasadutformning etc. gav de gamla kostnadsgrunderna ingen ledning för kostnadsbedömningar. Helt nya byggnadsändamål, främst industribyggandet och det offentliga byggandet, ställde också krav på byggnaden, som gjorde att gamla erfarenhetssiffror blev helt oanvändbara och nya blev otillförlitliga på grund av den stora variationen i byggnaderna. Trots detta rör man sig alltjämt med kostnadssiffror av det hävdvunna slaget — med stora överraskningar som följd. Där mera noggranna kalkyler erfordras, såsom vid beräkning av anbud på stora och komplicerade byggen, följer även dessa nedärvda scheman. Uppdelningen av kostnadsposterna för byggnadsarbeten sker i regel efter en gam-

48 mal uppdelning i grund, stomme., stomkomplettering, inredningar etc. Inom dessa grupper indelas kostnaderna efter yrkesgrupper såsom schaktning, betong-, mureri-, timmermans-, snickeriarbeten, järn- och smidesarbeten, plåtarbeten, målning etc. För vvs- och elarbeten görs separata kalkyler, vari ej ingår sådana därtill hörande arbeten som sedvanligt utförs av byggnadsarbetare. Kostnadskalkylerna, som om de skall vara noggranna, blir utomordentligt omfattande, blir oanvändbara då det gäller kostnadsjämförelser mellan olika byggnadsutformningar, konstruktioner och material. Uppdelningen motsvarar ej byggnadens delar och den effekt utbyte av material eller arbetsmetod medför på andra kostnader inom kalkylen kan ej utläsas. Inom Stockholms stad utarbetades 1947 för »smalhusutredningen» en metodik, som grundade sig på enhetskostnader för färdiga byggnadsdelar och som ger möjligheter att inom en kalkyl för en hel byggnad omedelbart bedöma totaleffekten av ett ändrat material eller utförande eller en ändring av byggnadens storlek och form. Metoden, som vidare utvecklats inom bostadsstyrelsen, har med biträde från styrelsen tillämpats i min utredning. Nyligen har styrelsen i sina nya lånebestämmelser använt metoden för beräkning av »produktionskostnad». Beräkningsmetodiken är visserligen utarbetad för bostadshus men torde väl kunna utvecklas till att användas vid de flesta slag av byggnader. Den fordr a r visserligen ett omfattande engängsarbete men det därav resulterande underlaget kan relativt enkelt kompletter a s och hållas aktuellt. Metoden ger utöver möjligheterna till jämförelser och avvägningar under en förkalkyl •—- bedriven parallellt med projekteringen — också betydande förenklingar i förkal-

kyler för aktuella byggen. Den to-de emellertid icke tillämpas i vidare kretsar och byggnadsstyrelsens kalkjler syns alltjämt ske på det ålderdomliga sättet; styrelsens jämförelser uttrycks alltjämt ofta i kostnad per kubikmc er. All anledning vill det synas mig föreligga för byggnadsstyrelsen att i samarbete med bostadsstyrelsen söka tilllämpa den senare myndighetens beräkningsmetodik. Blir denna vedertagen på bostadsområdet, torde väl också byggarna ha anledning att deltaga i utveckling och tillämpning av metodiken. Vad som ytterst försvårar kostnadsjämförelser inom husbyggnadsfacket är egentligen att ej några enhetliga b)kföringsmässiga grunder och än mindre enhetlig nomenklatur förefinns inom byggnadsfacket. Först på allra senaste tiden har arbete på enhetliga kor,tonormer börjat att bedrivas, ett arbete som inom verkstadsindustrin genomfördes under 1930-talet. Inom statens institut för byggnadsforskning har sålunda nyligen utarbetats förslag till kontoplan för husbyggnad och inom SABO har motsvarande arbete utförts för ett till datamaskinbehandling anpassat system. Kontoplanförslaget syns dock — i varje fall i nuvarande skick — ej anses acceptabelt från entreprenörsidan. Det är emellertid angeläget att även inom husbyggnadsfacket skapas ett underlag för enhetliga kalkyler genom en fast kontoplan. Även om denna uppgift bör i princip ankomma på företagarna är den dock av sådan betydelse att byggnadsstyrelsen — som ju även har byggnadsverksamhet i egen regi — i samband med reformen av styrelsens bokföringsverksamhet i övrigt torde böra söka ett kontosystem, användbart för såväl för- och efterkalkyler som för dispositionsbokföring, ett system som kan förväntas också bli tillämpat inom entreprenörföretagen.

19 Några exakta grunder för att bedöma byggnadskostnadernas fördelning vid husbyggnader av olika slag finns således ej. På grundval av det ganska omfattande material, som under årens lopp samlats i olika kostnadsundersökningar i byggnadsbesparingsutredningen, har dock ett försök gjorts att uppskatta fördelningen av kostnaderna vid ett konventionellt utformat och utfört husbygge. Mycket approximativt kan man räkna med att grund, källare och markarbeten går på 10 %, stommen 20 %, övriga byggnadsarbeten inom huvudentreprenaden 40 % och underentreprenader för plåt, smide, målning o. s. v. på 10 %. Därtill kommer sidoentreprenaderna för vvs-installationer med cirka 10 % och för el-installationer och hissar cirka 5 % samt för övriga arbeten 5 %. Proportionerna varierar emellertid inom vida gränser beroende på byggnadsändamål, utformning, konstruktion, material, grundförhållanden o. s. v. Undersökningar av olika utför a n d e n av fasader, fönster, invändiga väggar och golv etc. visar stora variationer i de enskilda kostnadsposterna. Om exempelvis ytterväggarna vid ett konventionellt utförande tar omkring 10 % av kostnaden, kan de vid ett annat utförande ta 20 %. En enkel grund med källare tar kanske 5 % av kostnaden, en mycket svår grund det tredubbla. Dyrbara väggar och golv och komplicerad inredning ökar dessa andelar med 10-tals procent. Ventilationsanläggningarna — liksom övriga installationer — tenderar i många offentliga byggnader, exempelvis i sjukhus, skolor, byggnader för vetenskapliga ändamål o. dyl., mot väsentligt större andel av totalkostnaden, ej sällan mot en fördubbling. För en bedömning av i vilka hänseenden olika rationaliseringsåtgärder i 4— 412709

första h a n d bör ifrågakomma och kan väntas märkbart påverka byggnadskostnaderna fordras emellertid kunskap om byggkostnadernas fördelning på material, arbete samt »allmänna kostnader» för kapital, administration och arbetsledning. Även här är underlaget för en bedömning svagt. Ur byggnadsbesparingsutredningens arbetsmaterial kan utläsas för en konventionell byggnad att i mycket runda tal arbetslönerna på byggnadsplatsen (även för under- och sidoentreprenörer) rör sig om 25 % (för enbart byggnadsarbetare omkring 20 % ) , material inklusive transporter om 45 %, entreprenörernas allmänna kostnader om 15 % samt byggherrens kostnader för administration, kontroll och projektarvoden också om 15 %. Direktör S. Dahlberg har inför ekonomiska planeringsrådet 1963 redovisat några kostnadsanalyser grundade på dels material från Svenska byggnadsentreprenörföreningen, dels från egna arbeten. För ett bostadshus angav han för byggnadsarbetarlöner cirka 25 %, byggnadsmaterial och underleverantörer cirka 44 %, vvs-entreprenör 10 %, el-entreprenör 3 %, allmänna kostnader och finansiering 14 % samt byggherrens kostnader cirka 4 %. De egna byggnadsföretagen med byggnadskostnad från 5 Mkr till 50 Mkr och omfattande bostads- och kontorshus visade mindre variationer i allmänna kostnader (17—22 %) samt i material och underleverantörer (37—47 % ) , medan byggnadsarbetarlönerna varierade starkt (10—23 % ) , liksom el-arbeten och hissar (3—12 %) och, ehuru i mindre mån, vvs-arbeten (9—14 % ) . Konsultarvodena var vid bostadshusen 4—6 %, vid kontorshusen 6—10 %. Dahlberg konstaterar att, då objekten betraktas i tidsföljd, utvecklingen går mot en allt lägre löneandel »direkt på byggnadsplatsen». Det har därvid

50 BOSTADSHUS

K O N T O R S H U S

5 B U

ADMINISTRATION KAPITALKOSTNAD KONSULTER EL-INSTALL VVS-INSTALL

MATERIAL OCH UNDERLEVERANTÖRER

BYöbNADS ARBETARLÖNER

Fig. 28. Byggnadskostnadernas

sitt intresse att i det högrationaliserade bygget med den lägsta löneandelen 10 % kostnaden för material och underleverantörer dock ej stigit med mera än 5 % i förhållande till det konventionella bygget med den högsta löneandelen. Som särskilt värt att uppmärksamma anser Dahlberg det vara att i byggnaden med 10 % löneandel (av en kostnad på 36 Mkr) konsultarvodena går upp till samma summa 3,6 Mkr. Med den stora vikt konsultkostnaden har i byggnadskostnaden är det anledning att något närmare gå in därpå. Dahlberg gör den reflektionen till sitt nyssnämnda exempel att »mycket måste till från konsultledets sida för att motivera en sådan utveckling» och »det får ej bli så att kostnaderna endast byter plats i totalkalkylen». Den fortgående ökningen i konsultkostnaderna hänför sig icke i huvudsak till arkitektarvodena, som följer byggnadskostnadsutvecklingen, utan till övriga projektorer. Byggnads-, vvs- och el-konstruktörernas arvoden brukade på 1930—1940-talen uppgå till några tiotal procent av arkitektarvodena men tenderar nu i många fall att närma sig eller överstiga arki-

sammansättning.

tekternas. Enligt uppgifter från byggnadsstyrelsen — som normalt kalkyler a r med 10 % av byggnadskostnaden för projektering — från sex färdigställda objekt av olika slag och med byggnadskostnader mellan 2,2 Mkr och 27,0 Mkr ligger således övriga konsulters arvoden på 76 %—184 % av arkitektarvodena. Enbart byggnadskonstruktörernas arvode uppgår stundom till samma storlek som arkitektens och även vvs-konstruktörens närmar sig ofta arkitektens. Detta sammanhänger naturligtvis med att ett byggnadsprojekt blivit mer och mer tekniskt komplicerat och att därför en större del av projektarbetet med konstruktioner, detaljutformning, exakta beräkningar o. dyl. måste överlämnas till kvalificerad teknisk sakkunskap. Därtill torde väl också bidraga att arkitektens arvode för en byggnad av viss storlek och art är i stort sett fixerat, medan byggnadskonstruktörerna vid statliga byggen ofta arbetar på »bok och räkning», d. v. s. får betalt för alla sina verkliga kostnader jämte schablonmässigt beräknade vinstpålägg. I den mån relativt sett större del av projek-

51 teringsarbetet ankommer på konstruktören, innebär detta ej minskning i arkitektens arvode men väl ökning av konstruktörens. Då det gäller vvs-konstruktörens arbete är det icke blott de alltmera omfattande och komplicerade ventilationsanläggningarna som fordrar ökat konstruktionsarbete utan även de speciella vatten-, avlopps-, gas-, tryckluft- och kylanläggningarna i sjukhus, laboratorier o. dyl. En tydlig tendens märks till tekniskt alltmera fullkomliga anläggningar — icke alltid tyglad av hänsyn till ekonomisk realitet. För el-konstruktörer är det bland annat de omfattande teletekniska anläggningarna men även indirekt de vvs-tekniska installationerna som medför ökat konstruktionsarbete. Man kan då ställa sig frågan om allt detta arbete är nödvändigt, om den tekniska fulländningen är målet och sist men icke minst om ej projektarbetet kan rationaliseras. Sedan gammalt beräknas arkitektarvodet efter särskild taxa. Nu gällande taxa för statliga byggen är från 1957. Den bygger på en för olika »klasser» av byggnader fastställd, med byggnadsstorleken fallande summa per kubikmeter byggnadsvolym. Denna ersättning, som är indexreglerad, avsåg vad som kallades »normalarbete» och grundades på uppgifter om kostnaderna vid 14 arkitektkontor av varierande storlek, varvid medeltalet blev normgivande. Vid ett till byggnad fullföljt arkitektuppdrag utgår därför ersättning för »normalarbetet», eventuellt med vissa avdrag därest samordningen av konsulternas arbete handhas av byggherren, vilket normalt är fallet inom byggnadsstyrelsen. I övrigt kan arvodet knappast påverkas av omfattningen av projektarbetet. Möjligheten att genom användning av standard eller förefintligt projekterings-

underlag minska projektarbetet begränsas därav, liksom av att detta nog i viss mån betraktas som intrång i arkitekternas självständighet. Ej heller påverkas arbetet av rationaliseringar inom arkitektens egen organisation, arvodet är fastställt på medeltalet av kostnaderna för bättre och sämre organiserade kontor. Det kan emellertid ej vara rimligt att för varje nytt byggnadsobjekt, där kraven från byggherrens sida ofta är identiska med de för ett flertal tidigare utförda, hela projektarbetet skall genomföras och betalas som om det gällde en helt ny uppgift. Det material, som t. ex. hos byggnadsstyrelsen successivt samlas i fråga om utformning, konstruktion, detaljer o. dyl. för sådana vanliga byggnader som t. ex. fångvårdsanstalter, mentalsjukhus, ungdomsvårdsskolor, kontorsbyggnader, högskoleinstitutioner o. s. v., borde ju kunna nyttiggöras och direkt användas på nya projekt med en minskning av projektarbetet som följd — och till lägre projekteringskostnad. Nuvarande slentrian medför sådana exempel som att för en tjänstebostad, en vanlig trerumsvilla, vid en vårdanstalt framläggs 18 ritningar (inklusive detaljritningar för fönster o. dyl.) jämte en »beskrivning» på ett 60-tal sidor. Eller att vid en annan anstalt redovisas ett uthus i trä 6 X 16 m, där projektarvodet upptages till 10 000 kronor. Förhållandena torde vara likartade då det gäller större anläggningar. Ett fullständigt onödigt arbete nedläggs på ritningar och beskrivningar av utföranden som i och för sig är välkända och kunde standardiseras, delvis också är det. Det är nödvändigt att på nytt taga upp frågan om arkitekternas ersättning så att denna kommer att stå i relation icke till något slags »normalarbete»

52 utan till det projektarbete, som av byggnadsstyrelsen i varje fall bedöms erforderligt och önskvärt, samt att styrelsen får beställarens självklara rätt att beställa det arbete han önskar. Den gällande arkitekttaxan tillkom genom dåvarande sakrevisionen och det syns därför lämpligt att nu uppdraga åt statskontoret att utarbeta förslag till nya former för ersättning av arkitektarbetet vid statliga byggen. Även då det gäller konstruktionsarvodet kan liknande synpunkter läggas. Konstruktörernas arbete torde sålunda kunna i betydande mån rationaliseras. Liksom i arkitektarbetet sker här i stor utsträckning en nyprojektering av utformningar och detaljer, som mycket väl skulle kunna betraktas som standard eller där tidigare projekteringsarbete skulle kunna nyttiggöras. I många fall torde mycket i fråga om konstruktivt utförande kunna och böra överlåtas på entreprenören, icke minst då det gäller arbetsritningar. Byggnadsstyrelsen torde böra tillse att konstruktörernas nyhetsskapande och perfektionism regleras genom formulerade standard och normkrav och icke blott av de minimikrav som styrelsen genom sin verksamhet enligt byggnadsförfattninga r n a ställer. Viktigast är dock att andra normer för ersättningar tillämpas än de nuvarande, som ej bidrager till rationalisering av projektarbetet. Även denna fråga torde böra ingå i nyssnämnda u p p d r a g till statskontoret. Då det gäller principerna för rationalisering av det offentliga byggandet är det i allmänhet samma problem som inom allt husbyggande. Vad som där ofta förbises är dels att en besparing — i arbete, tid, material o. s. v. — av för en byggnadsdel eller ett byggmoment avsevärd storlek kan ge ett totalresultat, som kan vara ganska obetydligt eller mera betydelsefullt, helt beroende

på delens eller momentets andel i totalkostnaden. Detta h i n d r a r naturligtvis inte att alla besparingar ändock är angelägna. Pol. mag. J. Wittrock säger härom i en utredning att »en reducering av byggkostnaderna kan icke uppnås genom stora drastiska åtgärder — utan det är det samlade resultatet av en hel mängd relativt små besparingar». Vidare glömmer man ej sällan att en besparing på ett håll kan eller stundom måste betyda en ökning av en annan kostnad och att en besparingseffekt nås endast om ökningen är m i n d r e än minskningen. De i det föregående givna ungefärliga siffrorna för byggnadskostnadernas fördelning kan ge ett visst underlag för en diskussion i frågan. Byggnadsfacket h a r under framför allt det senaste årtiondet i hög grad undergått en mekanisering. Som exempel kan nämnas att omkring 1950 torde i landet blott ha funnits ett par dussin tornkranar medan antalet vid början av 1960-talet närmade sig tusen. Byggnadshissar i modern stålkonstruktion ökade från 85 år 1953 till 2 500 år 1960. Liknande gäller andra maskiner. Schaktningsarbeten utförs nu nästan helt maskinellt och handschakt är ytterligt sällsynt. Denna mekanisering har väsentligt minskat arbetskraftsbehovet och har därför i hög grad också minskat löneandelen. Men den har samtidigt ökat företagens kapitalkostnader. Därtill kommer att maskinerna i ej ringa utsträckning syns ofullständigt utnyttjade, vilket ytterligare ökar kostnaden. Oavsett om någon kostnadsminskning ernås har emellertid mekaniseringen stor betydelse genom att den minskat behovet av arbetskraft, vilket är högst angeläget i nuvarande arbetskraftsläge inom byggnadsfacket, samt gjort arbetet snabbare, vilket har direkt ekonomisk betydelse för räntekostnader under byggnadstiden.

53 Det bör dock påpekas att mekanisering ej är detsamma som rationalisering. Som Wittrock framhåller kan även en helmekaniserad process rationaliseras till en allt högre grad av effektivitet och h ä r i återstår nog fortfarande mycket inom byggandet. Man talar även en hel del om byggnadsverksamhetens industrialisering och menar då en fortgående utveckling från hantverksmässiga arbetsmetoder och småföretagsmässig organisation i riktning mot industrialiserad teknik och organisation. Industrialisering måste emellertid för att ge ekonomiskt resultat bygga på en vara, som kan massframställas eller åtminstone tillverkas i långa serier samt på en långsiktig planering av produktion och ekonomi. Dessa förutsättningar är med nuvarande projekterings- och upphandlingsteknik — kanske också med nuvarande företagsorganisation — svåra att skapa.

Från såväl företagarsidan som från beställarens sida, närmast då storbeställarens staten, måste emellertid allt göras som kan underlätta eller befordra en utveckling mot en verklig byggnadsindustri. En viss grad av industrialisering innebär prefabricering, varvid byggnadsdelar som tidigare tillverkats på byggnadsplatsen i stället tillverkas vid fabrik. För att detta skall ge en ekonomisk vinst fordras dock dels att delarna är standardiserade, dels att de investeringar som för industrimässig produktion blir nödvändiga kan amorteras och förräntas på en tillräckligt omfattande produktion. Från att inom småhusbyggandet en del företag redan på 1930-talet började en tillverkning av delar för »monteringsfärdiga» trähus utvecklades på 1950-talet ett omfattande elementbyggeri även för större flervåningsbyggnader. Lättbetongindustrin började sålun-

Fig. 29. Väggelement av lättbetong.

54 da producera stora element för tak, bjälklag och väggar, först huvudsakligen avsedda för industribyggnader, sedan i fråga om väggelement även utformade för bostads- och andra husbyggnader med ett ytutförande som fordrade föga efterbehandling, fasadelementen numera även försedda med färdig yta. Här ligger förutsättningen för de stora serierna i att elementen kan användas vid olika byggnadsutformning och således tillverkas som standardvara för marknaden.

ras med ringa arbete och utan efterjustering. Goda resultat har därvid uppnåtts med exempelvis Skånska cementgjuteriets »allbetongmetod» liksom med Ohlsson & Skarnes samt Göteborgsbostäders olika system. I dessa fall måste det för ett gott ekonomiskt resultat erforderliga kvantitativa underlaget, de långa serierna, skapas inom företagets egen byggnadsproduktion, då ett utnyttjande av systemet fordrar att projekteringen från första början helt anpassas därtill.

Fig. 30. Monteringsbyggeri, mentgjuteriel.

Fig. 31. Monteringsbyggeri, Ohlsson & Skar ne AB.

AB

Skånska

Ce-

Dylika element ger emellertid möjlighet att tillämpa monteringsbggge i huvudsak blott då det gäller den bärande stommen. Som i det föregående visats är denna blott en ganska ringa del av bygget. Eventuella besparingar i arbetskraft och kostnad blir därför rätt små för bygget i dess helhet. Inom några av de större byggnadsföretagen har emellertid utvecklats ett monteringsbyggeri efter företagsegna tekniska metoder, där strävan varit att prefabricering och monteringsbygge skall omfatta så stor del som möjligt av bygget, t. o. m. installationer och ytbehandling, och att de prefabricerade delarna skall monte-

Byggnadsfirman

Det bör till frågan om prefabricering och monteringsbyggeri anmärkas att i diskussioner i allmänhet förbises att redan sedan 1930-talet och i alltjämt ökad omfattning en mängd tidigare på byggnadsplatsen utförda arbeten överförts till industrin. På 1920-talet gjordes exempelvis dörrar, fönster, skåpinredning o. dyl. på byggnadsplatsen av lösvirke. Numera tillverkas sådant material på fabrik och »monteras» på bygget. I viss utsträckning levereras det nu också med färdig ytbehandling. Detta allt förutsätter emellertid standardisering; att beställa färdiga specialritade snickerier från fabrik innebär

55 ingen besparing. I detta hänseende har orden prefabricering och monteringsbygge fått täcka även ganska säregna konstruktioner, som exempelvis ytterväggs-»element» av trä, glas, lättmetall etc. i specialkonstruktioner för ett enstaka bygge, vilka visserligen blivit »fabrikstillverkade» men totalt betydligt dyrare än konventionella utföranden. Ändock kan en fabrikstillverkning av monterbara byggnadsdelar, speciellt men rationellt utformade för ett visst bygge, även om de ej blir billigare utan kanske dyrare, innebära en fördel genom att därigenom mindre byggnadsarbetskraft tages i anspråk och kanske också byggnadstiden förkortas. Exempel på detta är t. ex. användningen av stål i byggnadsstommen, som med nuvarande priser blir dyrare men inskränker stomarbetet till montage, vilket dessutom vedertaget utförs ej av byggnadsarbetare utan av industrins egna arbetare. Ett område, där prefabriceringen hunnit ganska långt och som likaså ofta förbises, är formbyggandet för betongkonstruktioner. Betongformar byggdes ännu för kort tid sedan av lösvirke på platsen, nu är åtminstone för större byggen detta sällsynt. I stället »monteras» formen av formluckor, plåtformar och olika mekaniska »stamp», vilka används upprepade gånger. Detta innebär på sitt sätt ett ganska långt drivet monteringsbyggeri. Man kan nu fråga sig i vilken utsträckning de nya byggmetoderna medfört besparingar. Fullt genomförda h a r de emellertid hittills tillämpats i relativt sett liten omfattning men i större eller mindre utsträckning ingår de i allt modernt byggande. Gränsen mellan traditionella byggen och monteringsbyggen blir därför flytande och jämförande undersökningar följaktligen vanskliga.

Fig. 32. Monteringsbyggeri, laget Göteborgsbostäder.

Fastighetsaktiebo-

Inom min utredning har det ej heller lyckats att genomföra en sedan länge förberedd undersökning av problemet, då de faktorer, vars inverkan på kostnaderna skulle analyseras, är svåra att isolera. Genom statens institut för byggnadsforskning har vissa försök gjorts att bestämma arbetskraftsåtgången på byggnadsplatsen (och vid fältfabrik) vid olika byggmetoder. Den senaste är en undersökning (av Jernström och Thunblad) av tio traditionella och tio monteringsbyggen. Graden av förtillverkning uppskattas för de förra objekten till 19—26 % och för de senare till 26—57 %. Några bestämda slutsatser angående arbetskraftsåtgången totalt torde knappast kunna dragas av undersökningen. Den visar dock en något mindre arbetskraftsåtgång på byggnadsplatsen, d. v. s. av byggnadsarbetare — dock ej av grovarbetare — vid monteringsbyggena. Vad som emellertid är

56 intressant är att utredningen för åren 1954—1960 visar en för samtliga byggen minskad arbetskraftsåtgång och således en fortgående rationalisering i detta hänseende. Den analys, som utredningen gör, ger även den slutsatsen att arbetskraftsåtgången mindre är beroende av byggmetoden än av planering av bygget. Det är sannolikt h ä r de stora och omedelbara vinsterna står att nå. Planmässig samordning av leveranser, fullt och effektivt utnyttjande av arbetskraft, fullt utnyttjande av maskinell utrustning, möjlighet att snabbt överblicka konsekvenser av ändringar eller oförutsedda händelser och att i tid vidtaga åtgärder för att eliminera följder härav, skall tillgodoses genom ett välutvecklat system och god organisation för förplanering och uppföljning. Här brister mycket inom de flesta byggnadsföretag. Även om med nuvarande ordning företagets möjlighet att påverka kostnaden hänför sig till en ringa del därav, är dock också dessa besparingar i hög grad önskvärda. Icke minst tar sig en bristande planering uttryck i mycken »dagtid» för arbetskraften och spilltid för maskinerna. Inom de större byggnadsföretagen är givetvis en effektiv planering genomförd, ehuru det torde ha skett först under senaste tiotalet år. Mycket arbete nedläggs där också numera på utveckling av modern teknik vid planering och uppföljning, varvid även automatisk databehandling används. Bland annat h a r den s. k. nätverksplaneringen visat sig vara ett utomordentligt hjälpmedel. Alltjämt är det emellertid vid projekteringen, som med nuvarande ordning de stora rationaliseringsvinsterna kan göras — det är en sak som ej kan framhållas för ofta. Vissa allmänna grundläggande principer för rationell projek-

tering skall därför först här nämnas. Man kan således tala om enkelhetens ekonomi. Enkla, regelbundna byggnadskroppar och lokaler, ensartad utformning, enkla konstruktiva lösningar o. s. v. är alltid billigast. Det enkla, regelbundna, rätlinjiga är alltid mera ekonomiskt än det komplicerade, irreguljära, kurviga. Lek med former och material fördyrar alltid en byggnad, liksom blandning av material och variationer i detaljutföranden. Sammanhängande med denna princip är en annan som kan kallas det vanligas ekonomi eller kanske det traditionellas. Normalt använda utföranden, material, konstruktioner och arbetsmetoder är alltid billigare än nyheter och originalitet. Vad som följer gängse förhållanden på byggnadsmarknaden, vad som är normalt och vanligt på byggnadsplatsen, det som byggnadsföretagarna är vana att räkna med, medför alltid lägre priser. Det ovanliga gör ofta — även om det icke i och för sig fordrar dyrare material eller mera arbete — att byggaren anser sig böra räkna med större marginal, eftersom han icke erfarenhetsmässigt känner till kostnaderna. I varje fall fordr a r ett ovanligt utförande mer arbetsledning och mera tekniska anvisningar. Viktig är också upprepningens ekonomi. Detta är sedan länge allbekant inom industrin och utgör den egentliga orsaken till strävan till standardisering av produktionen, till de långa serierna, till massproduktionen. Inom byggnadsfacket h a r frågan emellertid först på senare tid ägnats annat än ytligt intresse. Även vid hantverksmässigt arbete, som alltjämt är förhärskande inom byggnadsverksamheten, sjunker arbetstiden för varje ny lika enhet eller arbetsprestation. Nyligen genomförda undersökningar tyder på att man för varje ny enhet, som utförs lika, kan räkna

57 med 10 % minskning av arbetstiden. Inkörningstiden är större för den första enheten och minskar med vanan vid just detta arbete, lämplig arbetsmetodik utprovas på de första objekten och tillämpas vid de följande. Behovet av arbetsledning, anvisningar, utsättningar o. s. v. minskar också. Ett stort antal lika byggnader, byggnadsdelar, arbetsmoment o. s. v. ger dessutom förutsättning för att genomföra industrins tempoarbete, taktarbete. Betydande vinster h a r därvid gjorts även i fråga om hantverksmässigt byggnadsarbete. Upprepningen ger emellertid även andra vinster. Olika hjälpmedel, formar, utsättningsredskap, mallar o. dyl. kan oförändrade användas upprepade gånger. Enhetliga materialdimensioner förenklar upphandling och tekniskt förberedelsearbete samt ger dessutom större leveranskvantiteter av samma vara och därför lägre leveranspriser. Frågan har nyligen upptagits inom statens institut för byggnadsforskning bland annat av civilingenjör H. G. Rahm. Vad som nu sagts framgår också tydligt av resultaten av de teknisk-ekonomiska undersökningar, som till ett antal av tretton utförts inom min utrednings r a m och som kortfattat redovisas i bilaga 4. Även från andra håll har liknande undersökningar sedermera — delvis också tidigare — publicerats, som i stort sett bekräftar de nämnda. Den gemensamma princip, som följts i byggnadsbesparingsutredningens undersökningar, men icke alltid i andra liknande, har varit att isolera en faktor, vars effekt på byggnadskostnaden skall undersökas, och låta endast denna variera medan byggnaden i övrigt förutsatts exakt lika. Stundom kan detta ha lett till ganska ovanliga utformningar och utföranden men, eftersom regelmässigt en syntes gjorts av flera faktorers gemensamma inverkan på kostna-

derna, har detta ej medfört en begränsning av resultatens tillämplighet. Byggnadshöjd och byggnadsdjup hade redan tidigare varit föremål för ekonomiska utredningar bland annat för bostadshus och skolbyggnader. Den första undersökningen blev därför ett försök till en mera generell utredning om inflytande av våningstal och husdjup på byggnadskostnaden. På grundval härav liksom av andra undersökningar kan som allmän regel i fråga om våningsantal sägas att flervåningshus är billigare än enplansbyggnader och att detta gäller även om hänsyn tages till att lägre byggnader möjliggör enklare byggnadstekniskt utförande. Visserligen har inom statens instituts för byggnadsforskning skolhusgrupp försök gjorts att visa att de av skolmyndigheterna förordade enplansbyggnaderna icke kostar stort mera än flervåningshus. Därvid valdes emellertid ovanliga och ej alltid billiga konstruktioner och grunderna för kostnadsberäkningarna redovisades ej, varför några generella slutsatser knappast kan dragas av utredningen. Den största besparingen nås genom att övergå från enplans- till tvåplanshus. Minskningen blir därefter allt mindre och undersökningarna visar att vid 5—6 våningar eller kanske något högre några ytterligare besparingar knappast står att nå. Att en del andra undersökningar tyder på fortsatt minskning vid högre hus torde bero på att de alla (med undantag för en dansk undersökning) låtit byggnadens storlek öka i takt med våningsantalet och således härigenom fått en kostnadsminskning. Att vid mycket höga hus kostnaderna åter ökar — och detta språngvis — har dessutom visats i en utredning av professor H. Brosenius och civilingenjör A. Nuder. Därför bör en byggnad, där funktion

58 och miljö det medger, uppföras i 2—6 våningar. Lokaler, som bör eller måste ligga i markplanet, bör där det är tekniskt lämpligt inrymmas i bottenvåning till högre hus. Vad husbredd beträffar har man för offentliga byggnader i allmänhet frihet att välja den efter vad som är funktionellt och ekonomiskt lämpligt. Det är i allmänhet rumsytan och de invändiga dimensionerna som är bestämda och ej yttermåtten. Alla undersökningar hittills visar att bredare hus är billigare än smala. En byggnad med enkelsidig korridor är väsentligt dyrare än en med mittkorridor. De under senare tid vanliga planlösningarna med två korridorer och en mörk »kärna» bör vara än billigare, detta givetvis under förutsättning, att kärnan utnyttjas för nödvändiga lokaler och att ventilations- och andra tekniska problem ej fordrar dyrbarare lösningar för de mörka utrymmena. Vad som emellertid är säkert är att trappor, kapprum, hissar o. dyl. alltid bör förläggas till utrymmen, som ej tar fasadvägg i anspråk. Överhuvudtaget är en koncentrerad planlösning alltid ekonomisk. Detta gör att s. k. hallskolor, i varje fall där hallen är ett funktionsutrymme och ej enbart ett extrautrymme, representerar en ekonomisk lösning. I fråga om byggnadsutformningen gäller vidare, att alla utbyggnader, burspråk, indragningar o. dyl. fördyrar. En regelbunden byggnadskropp är mest ekonomisk. De ganska vanliga öppna bottenvåningarna, pelarloggior (stundom omfattande hela bottenvåningen) och andra slag av inbyggda »uterum» d r a r kostnader som i regel är minst så höga — oftast högre — som för samma yta funktionslokaler. En uppdelning av byggnadsanläggningen i ett större antal separata och ofta olika utformade byggnadskroppar,

som med olika funktionella och mi.jömässiga motiveringar ganska ofta 1illlämpas, är alltid oekonomisk. Detta är i synnerhet fallet om lösningen medför behov av förbindelsebyggnader, som ofta ges en ur såväl anläggnings- som uppvärmningssynpunkt dyrbar utformning, eller av likaledes dyrbara kuhertar. Det bör alltid eftersträvas att lisa en anläggning med så få och sinsemellan så lika byggnadskroppar som möjligt. Att detta också medför ett minskat markbehov och mindre yttre arbeten är en ytterligare fördel. Större fr.utrymmen eller större framtida utvidgningsmöjligheter skapas också därigenom. Mindre betydelse har olika utformning av byggnadsstommen för kostnaderna, under förutsättning givetvis att man därvid rör sig med normala konstruktionsmaterial och byggnadsmetoder. Alltjämt billigast är emellertid i allmänhet en tegelbyggnad med massivväggar eller för lägre byggnader en murad lättbetongbyggnad. Betongväggar och olika typer av bjälklag påverkar, liksom spännvidden, byggnadskostnaderna föga — en eller ett par procent. Pelare med utfackningsväggar blir alltid dyrare än massivväggar, särskilt som dessa väggtyper alltid tenderar att bli utformade på ett dyrbart sätt och med dyra material. Bärande tvärgående väggar, som är vanliga i bostadshus och skolor, medför visserligen en kostnadsminskning om någon procent men minskar byggnadens ekonomiska livslängd, därest utvecklingen inom dess tekniska livstid skulle göra omdispositioner efter nya funktionskrav önskvärd för att bibehålla moderniteten. Större betydelse för kostnaden har grundkonstruktionen eller rättare sagt grundförhållandena på byggnadsplatsen. Är dessa sådana att paining till större djup, komplicerad pelargrund

59 e. dyl. blir nödvändig kan fördyringar på upp till 10 % av byggnadskostnaderna eller mera bli följden. Observeras bör emellertid, att ökningen blir större ju lägre byggnaden är — om icke, vilket torde vara undantag, markbeskaffenheten tillåter lågbebyggelse utan grundförstärkning men ej högre byggnader. Vid dålig grund bör därför så höga byggnader som möjligt eftersträvas. Viktigast är dock att redan innan projekteringen påbörjas, ja innan byggnadstomt bestäms, tillräckliga grundundersökningar utförs. Här kan också något frågan om A*ö/lare beröras. Generellt kan sägas, att lokaler i källaren ej i och för sig är billigare än i övriga våningar. Källarutrymmen står därför normalt ej mer eller mindre gratis till förfogande. Utförs ej källare, kan golvlaget i bottenvåningen läggas direkt på mark, något som t. o. m. för bostäder är accepterat och därför bör kunna komma i fråga för de flesta slag av lokaler. Att grunden därvid ej behöver nedföras till vad som tidigare kallades »frostfritt djup» visar en hel del inom statens institut för byggnadsforskning verkställda undersökningar. Detta är dessutom numera tillåtet enligt gällande byggnadsbestämmelser och ej enbart för enplanshus. En byggnadsdel som mycket uppmärksammats i de senare årtiondenas arkitektur är fönster. Deras dimensioner, proportioner och typer har utgjort ett viktigt moment i byggnadens arkitektoniska gestaltning. Konstruktörer, »designers» och tillverkare har tävlat i nyskapande. Floran av fönstertyper och konstruktioner är betydande. Studier av dagsljusbelysningens effekt, av solinstrålningens betydelse o. s. v. har lett till krav på fönsterytor, dagsljuskvoter o. dyl. som inneburit med hänsyn till våra klimatförhållanden och vårt geografiska läge betydande överdrifter. Att

stora fönsterytor icke blott släpper in dagsljus utan även solvärme och köld och ger upphov till »drag» har därvid förbisetts. Det billigaste och för alla normala ändamål fullgoda fönstret är det vanliga kopplade inåtgående av målad furu. En teknisk-ekonomisk undersökning' har klart visat detta. Likaså att andra konstruktioner och material kan innebära ökning med upp emot 5 % av byggnadens totala kostnad. En stark propaganda har också drivits för treglasfönster. Här visar undersökningen att vid nuvarande oljepriser dylika ingenstädes — möjligen i allra nordligaste Sverige — är ekonomiskt motiverade. I detta sammanhang bör också en vanlig missuppfattning undanröjas, att treglasfönster skulle vara bättre ljudisolerande, av vilken orsak de använts exempelvis i nya radiohuset och i en del sjukhus. Detta är fel, någon märkbar förbättring av isoleringen ernås ej. Vad sedan dagsljusbehovet beträffar bör uppmärksammas, att en ökning av ljusinsläppet har ganska liten betydelse u n d e r den mörka årstiden, att besväret med solinstrålningen medför ökade avskärmningsproblem, ventilations- eller kylningsproblem samt att större fönster också ger stora värmeförluster. Enbart en obetydlig ökning av dagsljuskvoten får stor effekt i nu nämnda hänseenden — och ökar den totala byggnadskostnaden med en eller annan procent. Emellertid torde ofta valet av fönsterstorlek och fönstermaterial mindre vara resultat av rationella överväganden än av den arkitektoniska gestaltningen av fasaden och konstruktion av ytterväggen. Mycket vanligt har det blivit att en del av ytterväggen, bröstningen, ingår som en del av fönsterkonstruktionen och den egentliga ytterväggen inskränker sig till pelare och

60 balkar. Oavsett detta konstrueras ytterväggen ofta som »utfackningar» mellan eller framför bärande pelare eller tvärgående väggar. Sådana ytterväggar är, även då de utförs t. ex. av putsad lättbetong eller av fasadtegel med isolering, dyrare än motsvarande massivväggar. Än större fördyringar medför de moderna tunna väggkonstruktionerna med mineralull- eller skumplastisolering mellan skivmaterial av glas, eternit eller plåt utvändigt och trä, spånplatta, gipsskiva e. dyl. invändigt. Fördyringen vid vissa i praktiken använda utföranden kan uppgå till 10-tals procent av total byggnadskostnad. Undersökningarna har också givit en annan intressant upplysning. Under de senaste decennierna har inom byggnadstekniken strävats efter en uppdelning av vägg funktionerna — bärande, isolerande, vindskyddande, fasadbildande o. s. v. — på olika material och konstruktionselement. Man har därvid utgått från att genom att välja det för varje sådan funktion mest lämpade materialet en billigare vägg skulle erhållas. Strävan har således betraktats som ett bidrag till rationellare byggnader. I stället har den lett till fördyringar. De lätta ytterväggarna har emellertid också andra nackdelar. Kombinationen av material med helt olika egenskaper, bland annat i fråga om värmeutvidgning, och den bristande måttnoggrannheten i byggandet åstadkommer besvärliga tätningsfenomen med sprickbildning och otäthet som följd. Än viktigare är dock att dessa lätta väggar h a r mycket låg värmekapacitet och att därför innerytan snabbt tar en temperatur nära uteluftens. De blir därför kalla på vintern och temperaturvariationen i rummet blir stor. Lika störande är att vid solbestrålning innerytan snart blir så varm att uppvärmningen av rumsluften blir besvärande. Därtill kommer att

sådana lätta ytterväggar h a r mycket dålig ljudisolering. Den moderna fasadutformningen har excellerat i användning av nya fasadmaterial eller av material, som tidigare använts för helt andra ändamål. Glas, emaljerad plåt, lättmetallplåt, eternit i olika kvaliteter har blivit vanliga i kombination med teak och annat ädelträ, rostfria eller lättmetallprofiler etc. En jämförelse mellan olika fasadmaterial visar att kostnadsskillnaden mellan vanliga fasadmaterial, som puts, ädelputs, fasadtegel e t c , är obetydliga men att moderna fasadbeklädnader, som emaljerad stålplåt och korrugerad lättmetall, ger fördyringar av byggnadens kostnad som är lika stora eller större än för beklädnad med keramiskt material eller med marmor. I undersökningen rörande fasader har också gjorts en jämförelse mellan fyra i övrigt lika byggnader, en »billig» med slammad tegelfasad, papptak och furufönster, en »gedigen» med fasadtegel och tegeltak, en »monumental» med marmorfasad, koppartak och teakfönster samt en »modern» med glasfasad, aluminiumtak och treglasfönster med aluminiumbeklädnad. Det visar sig att en »gedigen» byggnad kostar mycket litet extra, att en »monumental» byggnad kostar 20—24 % mera, medan en »modern» byggnad blir 25—30 % dyrbarare utan att ge en högre kvalitet, snarare lägre än en »gedigen» byggnad. Vad beträffar yttertak är med nuvarande material och arbetsteknik den billigaste beläggningen underhållsfri papp, i många fall användbar även vid anspråksfullare byggnader. De konventionella takbeläggningarna taktegel eller förzinkad plåt drar högre kostnader men kan vara motiverade, där utseende eller andra skäl anses så kräva. Även den något dyrare aluminiumplåten kan på grund av sin större beständighet i

61 en del fall vara motiverad. Koppartak ger däremot en väsentlig fördyring men kopparplåt som »garnering» kan vid tegeltak minska underhållskostnaden. I detta sammanhang bör även takformen beröras. Under 1930-talet började s. k. plana tak att utföras och trots, i varje fall till en början, tråkiga erfarenheter blev de snart en moderiktning inom arkitekturen. Med ventilationsanläggningarnas ökade omfattning blev det nödvändigt att göra allt större uppbyggnader på taken för fläktar och trummor liksom för hissmaskinrum, eftersom några vindsutrymmen ej stod till förfogande. Numera är det ej ovanligt att det »plana» taket inskränker sig till en några meter bred remsa och takuppbyggnaden närmast får samma omfattning som den från 1920-talet härstammande »indragna» sjätte våningen. Denna takutformning, som innebär snart sagt en hel extra våning, kan, bortsett från att den blir dyrbar icke minst därför att den ofta framtvingar dyrbarare ytmaterial, icke sägas vara en tekniskt god lösning. Här blandas som underlag för takbeläggning olika material, såsom betong, lättbetong, trä. Olika papp-, plåt- och plastmaterial kommer till användning för att klara övergångar och brytningar i tak- och väggytor. Allt detta medför risker för otätheter och ökade underhållskostnader. Vid byggnadsstyrelsens byggen brukar därför tillses att särskilda rännor inbyggs under eller i takkonstruktionen för att undvika skador i underliggande våning vid eventuella uppkommande otätheter — ett bevis på konstruktionens tekniska olämplighet. Ett enkelt valmat tak med lämplig beläggning, p a p p , tegel eller plåt, är därför ur både ekonomisk och teknisk synpunkt att föredraga och ger till lägre kostnad erforderligt utrymme för fläktar och hissmaskineri. Den fördel det

»plana» taket skulle erbjuda i att snöskottning ej erfordrades, torde ha övervärderats i synnerhet då det gäller stora anläggningar, där byggnader och kommunikationsleder kan förläggas så att rasrisker undviks. Dessutom torde säkerligen snöskottningskostnaderna väl uppvägas av underhållskostnader o. dyl. vid de plana taken. Då det gäller byggnadens rumsväggar är det i första hand ljudisoleringen, som är av betydelse. En utförd undersökning av en mängd väggkonstruktioner visar knappast något samband mellan kostnad och rumsisolering. Visserligen kostar det mera att få en bättre isolerande vägg, men en dyrare vägg är långt ifrån alltid bättre än en billigare. Vidare visade undersökningen att mycket få väggytor fyller höga ljudisoleringskrav. Ingen av normalt använda icke bärande mellanväggstyper fyllde således då gällande krav för sjukrum eller mellan bostadslägenheter, än mindre de högre krav i det senare fallet som numera framförs. För skolor uppställda krav fylls bland annat av den sedan gammalt använda väggen av dubbla tegelplattor, vilket också är den billigaste vägg, som fyller dessa krav. Den motsvarande lättbetongväggen, som är lika dyr, motsvarar endast kraven för kontorsrum. De flesta lätta, »flyttbara» väggar har, trots att kostnaderna ej är låga, otillräcklig isolering. Av bärande väggar, tillräckligt ljudisolerande för skolor, är den av betongblock murade 20 cm väggen billigast. I allmänhet kan väggtyperna genom utbyggnad med ytterligare skikt eller genom kombination av två väggar få ökad isolering — men till väsentligt högre kostnader. Även undersökningar rörande olika invändiga ytmaterial, såsom golvmaterial och ytskikt för väggar och tak, har utförts och gett till resultat att de konventionella materialen och ytbehand-

62 Ungarna både tekniskt och ekonomiskt i stort sett alltjämt väl hävdar sin plats. Särskild uppmärksamhet har ägnats beklädnader för reglering av rumsakustiken. Här förekommer en mängd »akustiska beklädnader», »akustikundertak» o. dyl. De drar ofta betydande kostnader och används stundom ganska urskillningslöst. Ej alltid dimensioneras omfånget av tak- eller väggbeklädnader eller av akustiktak efter en beräkning av efterklangstid och erforderlig absorption. Om man tar hänsyn till olika materials och utförandens absorptionsegenskaper och utgår från att man blott utför sådana beklädnader i den omfattning, som erfordras för att ge en viss önskad rumsakustik, är det billigast att använda exempelvis träullplattor, ingjutna i takbetongen eller som undertak. Specialkonstruktioner med »kassetter» o. dyl. blir dubbelt så dyra eller mera. Viktigast är emellertid att akustikanordningar aldrig görs mera omfattande än vad som rimliga krav på rumsakustik fordrar och att man vid beräkningarna tar hänsyn till den akustiska effekten av normalt förekommande inredning — och av de människor som vistas i lokalen, för vilka ju akustikregleringen görs. Anläggningarna för uppvärmning av byggnader är i stort sett oförändrade sedan 1920-talet. I fråga om konstruktionsprinciper och beräkningsmetoder har mycket litet utvecklingsarbete tidigare bedrivits. Icke minst gäller detta den materiallevererande industrin. Övergången till oljeeldning har visserligen nödvändiggjort en del nykonstruktioner och möjliggjort utvecklande av höggradig automatisering men i övrigt är förändringarna små. T. o. m. pannrum och pannhus utformas i offentliga byggnader alltjämt så som fordrades vid användning av ved eller andra fasta bränslen.

I två undersökningar tog jag 1957 upp frågan om beräkningsunderlaget, då en enkät bland konstruktörerna visat så varierande dimensioneringsprinciper att en konstruktör kunde räkna med 30 å 40 % större värmebehov och 25 % dyrare anläggning än en annan. I förhållande till vad som kunde bedömas som riktiga beräkningsunderlag var även de snålast dimensionerade anläggningarna från 30 % ända upp till 90 % för stora. Snart sagt på varje punkt var de allmänt tillämpade beräkningsantagandena felaktiga. Särskilt kunde den primära förutsättningen ifrågasättas, nämligen vad som kallades »lägsta yttertemperatur», där man alltjämt räknade med siffror som tillkommit 1922. En omfattande undersökning med statistisk behandling av föreliggande meteorologiska data, hänsynstagande till värmetröghet och andra på värmeförhållandena inverkande faktorer i nutida byggnader ledde fram till helt nya och rimligare temperatursiffror, för vilka en ny benämning infördes, »dimensionerande utetemperatur» eller DUT. Sedermera torde också en förbättring på området ha inträtt och metodiken moderniserats. Nära sammanhängande med uppvärmningsproblemet är byggnadernas värmeisolering. På detta område kan man däremot ej klaga på intresset för utveckling och nyskapande, sedan problemet först fått en teknisk behandling i mitten av 1920-talet. Här har det snarare varit fråga om en med tiden stark övervärdering av betydelsen och behovet av ökad värmeisolering och en bristande hänsyn till andra synpunkter. Som förut antytts har detta lett till väggkonstruktioner, som inneburit en stark försämring ur värmekapacitetssynpunkt, ej sällan även av beständigheten. Man har också förbisett att transmissionsförlusterna genom ytterväg-

63 garna dock utgör en relativt liten del av värmebehovet. De samtidigt ökande fönsterytorna, ventilationen och pannförlusterna är av större betydelse. Det syns i allmänhet ej för ytterväggar finnas ekonomisk anledning att eftersträva högre värmeisolering än vad som i byggnadsstyrelsens bestämmelser fordras. Väsentligt betydelsefullare är frågan om ventilation. Det har förut antytts att ventilationsanläggningarna i offentliga byggnader tenderar att bli alltmera omfattande, komplicerade och dyrbara och det finns all anledning till betänksamhet inför kraven på idealiskt rumsklimat med automatisk »behaglighets»-regle•ing. Detta i synnerhet som de dyrbara anläggningarna sällan fungerar som avsetts och hela effekten kan spolieras av att någon öppnar ett fönster — vilket ju också är ett, ofta effektivt, sätt att ventilera. Frågan är om inte relativt enkla utsugningsanordningar i många fall tillfredsställer rimliga och sedvanliga krav på »rumsklimat» till betydligt lägre kostnad. Med de dyrbara ventilationsanläggningarna stiger också i regel värmeoehovet och fördyras i hög grad även de årliga driftkostnaderna för byggnaden och därmed hyrorna. Konstruktörer och fläkttillverkare har visserligen bedrivit ett omfattande utvecklingsarbete då det gäller ventilationsanläggningar men nästan helt försummat frågan om värmeåtervinning vid de stora luftomsättningar, för vilka moderna anläggningar dimensioneras. Den kalla vinterluften värms till rumstemperatur och släpps därefter i allmänhet direkt åter ut i det fria. Med de låga oljepriserna har detta sätt att elda för kråkorna m å h ä n d a ansetts kunna accepteras. Emellertid h a r under senaste tid frågan om elektrisk uppvärmning aktuali-

serats och där står det klart att denna energiform ej kan konkurrera utan att värmeåtervinningsproblemet löses. Tekniken är ju välkänd från många industrier, där värmeväxlare är förutsättningen för ekonomisk drift. Det är således enbart fråga om att tillämpa konstruktionerna på anläggningar för byggnadsventilation. Sannolikt kommer väl också industrin att snabbt konstruera och marknadsföra lämpliga aggregat, därest el-uppvärmning skulle få större omfattning. Mycket talar också för att detta kommer att bli fallet inom nära framtid. Redan 1958 tog jag upp frågan med bland annat vattenfallsstyrelsen och ASEA-koncernen, men man ansåg då dels att el-uppvärmning skulle bli dyrbar och dels att den för hårt skulle belasta de knappa krafttillgångarna. Numera torde betraktelsesättet i dessa hänseenden vara ett helt annat. Dessutom ter sig väl nu ett ekonomiskt utnyttjande av atomenergin ej lika avlägset och anläggningar planeras, exempelvis för högskolor, som skall vara färdiga att fungera helt först mot mitten av 1970talet. Under senaste år har el-uppvärmningen aktualiserats också genom bland annat av HSB bedriven försöksverksamhet och i en på mitt initiativ verkställd utredning inom byggnadsstyrelsen. Vidare har en utrednings- och försöksverksamhet igångsatts inom AB Skandinaviska elverk och vattenfallsstyrelsen har tagit upp frågan. Inom handelsdepartementets industriavdelning har också åtgärder vidtagits för att på det departementala planet följa och samordna arbetet och söka driva fram en lösning. Fördelarna med el-uppvärmning är betydande. Den saknar helt den »tröghet», som gör nuvarande värmeanläggning så svårreglerad, att enda möjlig-

64 heten att, om man tycker det är för varmt i rummet, få det svalare är att öppna fönstret. Elvärmen kan individuellt anpassas och lokalt automatregleras. Genom att de nuvarande varmvattenradiatorerna ersätts med el-uppvärmda, givetvis konstruerade för samma yttemperatur, försvinner hela rörsystemet med de härför nödvändiga ingreppen i byggnaden. Elvärmen innebär blott en utvidgning av det normala elledningssystemet. Särskilt framträdande blir fördelarna vid stora byggnadsanläggningar, där en dyrbar panncentral och ett likaså dyrbart yttre ledningsnät blir onödigt. Icke minst dessa besparingar bidrar till att göra elsystemet ekonomiskt. Redan nu torde frågan om el-uppvärmning ha passerat försöksstadiet i vårt land. I Norge beräknas för närvarande omkring 35 % av all byggnadsuppvärmning ske med elenergi. Även om energikostnaden ännu icke är så låg att elvärmen trots sina lägre kapitalkostnader och tekniska fördelar kan sägas vara konkurrenskraftig i jämförelse med oljeeldning, torde dock skillnaden nu kunna förutses ej vara större

än att ett försök i stor skala borde genomföras inom det offentliga byggandet med dess speciella funktionella krav och byggnadsutformning. Inom bostadsbyggandet planeras omfattande anläggningar med el-uppvärmning. Sålunda skulle det vara lämpligt att exempelvis vid de nya anläggningarna för Stockholms universitet vid Frescati, där något byggande ännu ej igångsatts, de första byggnaderna utfördes för eluppvärmning och att anläggningar för panncentral och yttre ledningar ej kom till utförande i avvaktan på erfarenhet av el-uppvärmningen av de första byggnaderna. Förslag därom har tidigare framförts och av byggnadsstyrelsen underställts Kungl. Maj:ts prövning. Beslut har också nyligen fattats att de första byggnaderna där skall projekteras för el-uppvärmning enligt ett »hybridsystem», där ventilationsluften u p p värms på konventionellt sätt, varvid förefintlig pannanläggning inom området tills vidare kan användas. Det är också i hög grad angeläget att praktiskt försök i större skala kommer till stånd och att frågan får en lösning även inom det offentliga byggandet.

Byggnadspriserna

Den fortgående stegringen av kostnaderna för det offentliga byggandet, som var den huvudsakliga anledningen till byggnadsbesparingsutredningens tillsättande 1954, har två orsaker. Dels har de egentliga, vad jag vill kalla byggkostnaderna, nuvarande begrepp byggnadskostnader — d. v. s. priserna på material, arbete och tjänster — ständigt stigit inom byggnadssektorn i dess helhet. Dels har emellertid kostnaderna för anskaffning av lokaler för offentlig verksamhet — vad jag vill kalla byggnadspriserna — stigit än mera. Byggkostnadernas utveckling är naturligtvis ej nämnvärt påverkbar av åtgärder enbart inom den offentliga sektorn. Då det däremot gäller byggnadspriserna måste det finnas möjligheter att påverka utvecklingen inom denna sektor. Denna del av kostnadsstegringen sammanhänger med en fortgående ökning av standarden, tagen i vid bemärkelse, d. v. s. såväl i kvantitativt hänseende — antal och storlek av lokaler för viss funktion — som i kvalitativt hänseende — krav på material, belysning, rumsklimat och rumsmiljö, kanske också i fråga om byggnadsutformning i allmänhet, yttre miljö och tidsbetonade strömningar inom arkitekturen. Hur stor ökningen av byggnadspriserna inom den offentliga sektorn är, vet vi emellertid ganska litet om. I fråga om skolor och ålderdomshem har, som förut redovisats, vissa stickprovsundersökningar gjorts. Dessa har måst få for5—412709

men av enkäter, då någon tillförlitlig statistik ej förefanns. Från tillsynsmyndigheternas sida har gjorts gällande att alltför långt gående slutsatser om kostnader eller kostnadsutveckling därför ej kan dragas — ehuru ingen ifrågasatt att en fortgående kostnadsstegring ägt rum. Vad däremot samtliga undersökningar visar är en stor spridning av kostnaderna för samtidiga och funktionellt likartade byggnader. Det är först och främst nödvändigt att möjligheter skapas för att löpande följa byggnadspriserna inom den offentliga sektorn för de viktigare, normalt förekommande ändamålen inom undervisning, sjukvård, fångvård, ålderdomsvård, administration etc. Inom den statliga sektorn bör byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen samt de affärsdrivande verken ha underlag från sina efterkalkyler; för sjukhus o. dyl. finns och uppbyggs vidare inom centrala sjukvårdsberedningen en statistik och för skolbyggnader torde en dylik — om ej ett motsvarande kvalificerat organ kommer till stånd på detta område — hjälpligt kunna grundas på de uppgifter som infordras i samband med statsbidragsgivningen. En viktig komplettering härtill utgör de uppgifter, som lämnas av kommunerna i samband med framställning om lånemedgivande till finansdepartementet bland annat i fråga om skolbyggnader och ålderdomshem. De större städerna har, som av det föregående framgår, vidtagit orga-

66 nisatoriska åtgärder genom vilka ett gott underlag för en kostnadsstatistik bör kunna erhållas. Viktigt är dock att samtliga dessa uppgifter blir föremål för en central bearbetning och sammanställning till sådan form, att de verkligen redovisar kostnaderna för »lokalanskaffning» för ifrågavarande funktion och att jämförelser möjliggörs såväl mellan likartade byggnader och mellan byggnader inom olika sektorer som tidsmässigt. Detta förutsätter att de omarbetas till att avse en bestående »funktionsenhet», exempelvis vårdplats, arbetsplats, elevplats e. dyl. för att fånga effekten av standardhöjningen. För en aktuell eller kortfristig jämförelse kan även ifrågakomma en kostnad hänförd till effektiv lokalyta — primäryta, statsbidragsberättigad yta, programmerad yta. För vissa likartade byggnader kan vid en ökad standardisering av programkrav o. dyl. även »rumsenhet» eller »rumsmodul» tänkas. Då frågan om uppföljningen av byggnadspriserna är av samhällsekonomisk •— i fråga om offentliga byggnader i stor utsträckning även statsfinansiell — betydelse, föreslår jag att dessa centrala uppgifter läggs på en lämpligt uppbyggd organisation inom det centrala rationaliseringsverket under finansdepartementet, statskontoret. Ämbetsverket bör då få i uppdrag att i samråd med de närmast berörda myndigheterna och organisationerna utreda frågan om former och organisation härför. De uppgifter, som således skulle samlas i statskontoret, skulle också bilda underlag för verkets instruktionsmässiga uppgift att, då kostnadsutvecklingen ger anledning därtill, föreslå rationaliseringsoch besparingsåtgärder eller ändringar i principer för anslag, statsbidrag o. s. v. Vidare bör materialet kunna utgöra grund för finansiella

överväganden i uppkommande byggnadsärenden såväl inom myndigheter som vid beredning på departementsplanet. Icke minst bör bedömningen av medelsbehovens och av de därför nödvändiga kostnadsberäkningarnas rimlighet kunna med tiden grundas på ett fastare erfarenhetsmaterial rörande vad en byggnad för visst ändamål bör och får kosta och ge en riktpunkt för dem som arbetar med byggnadsprojektets utformning. Givetvis skulle de uppgifter om kostnader och kostnadsutveckling, som på detta sätt med tiden skulle samlas ocli systematiseras hos statskontoret, stå till förfogande ej blott för statliga myndigheter utan även för kommunala och — i den mån intresse därav förelåg — enskilda byggherrar och byggnadsföretag. Det är ej heller otänkbart att sedermera materialet, under medverkan från den berörda sektorn av näringslivet, kunde kompletteras i fråga om byggnader som är betydelsefulla för dessa kretsar men som kanske mera sällan förekommer inom den offentliga sektorn. Det samarbete som jag haft bland annat i fråga om kontorsbyggnadskostnaderna med enskilda företag och med kommuner visar hur värdefullt det kan vara med en utvidgning utöver den statliga sektorn. Det torde ej vara ogörligt att genom exempelvis den nyligen bildade »byggherreföreningen» få tillgång till ett utökat material för en central prisuppföljning till nytta för både offentligt och enskilt byggande. Det har i detta sammanhang sitt intresse att anföra ett citat ur den utredning, som låg till grund för byggherreföreningens bildande: Byggnadsverksamheten torde utgöra den största och viktigaste arbetsmarknadssektorn i vårt land. Av bruttoinvesteringar på sammanlagt omkring 28 miljarder kronor utgör cirka 16,5 miljarder byggnadsinvesteringar, eller 55 % av de totala investe-

67 ringarna. Byggnadssektorn har därför det största inflytande på kostnadsläget i landet. Dyrbara industri- och handelsfastigheter medför en ökning av företagens kostnader, dyrbara offentliga byggnader skärper skattebelastningen och dyrbara bostäder orsakar ökade lönekrav. Medan exportindustrierna och vissa hemmamarknadsindustrier av den utländska konkurrensen tvingas till återhållsamhet på kostnadssidan är delar av hemmamarknadsindustrin, inom vilken ltyggnadsindustrin ur sysselsättningssynpunkt intar den dominerande ställningen, i stånd att i stor utsträckning övervältra sina kostnader på konsumenterna, varför pressen att bromsa en ogynnsam kostnadsutveckling är ringa i förhållande till vad fallet är inom industrier i en internationell konkurrenssituation. Riskerna med ett sådant tillstånd framträder allt tydligare i ett läge, där efterfrågeinflationen nationellt och internationellt praktiskt taget upphört, medan kostnadsinflationen alltjämt pågår. Detta förhållande kan bli än mer kritiskt om Sverige i någon form ansluter sig till en europeisk marknad. Den oförmånliga utvecklingen av byggnadskostnaderna följes med oro av näringslivet, som hyser starka önskemål att i detta avseende söka motverka fortsatta kostnads-

stegringar. I medvetande härom, liksom om det förhållandet att en del av orsakerna till dessa kostnadsstegringar kan vara att söka hos byggherrarna själva, har ett tjugofemtal av landets industri- och affärsföretag anslutit sig till initiativet att bilda en byggherreförening. Ehuru det allmänna bostadsbyggandet ligger utanför min utredning, anser jag mig dock böra framhålla att, åtminstone med tiden, en utvidgning av byggnadsprisstatistiken till detta område kunde våra lämplig bland annat för att få jämförelsematerial till prisutvecklingen inom likartade sektorer av det offentliga byggandet. Material på detta område torde löpande föreligga inom bostadsstyrelsen och vid behov även kunna kompletteras från de allmännyttiga och privata bostadsföretagen. Bostadsstyrelsens erfarenhet av kostnader och priser inom sitt område torde vara värdefull vid uppbyggande av en organisation för prisuppföljning inom statskontoret.

Byggkostnadsindex

Utvecklingen av de egentliga byggkostnaderna, kostnaderna för att producera »en viss kvantitet byggnad», anses hittills ha redovisats genom byggnadskostnadsindex. Utöver vissa för speciella ändamål tillkomna indexserier är det huvudsakligen byggnadsstyrelsens indexserier samt bostadsstyrelsens motsvarande som numera är av intresse. Mot dessa indexserier har i byggfackens industriutredning (del 3, 1959) stark kritik riktats och i en motion till 1961 års riksdag har frågan om en översyn av dessa indexserier upptagits. Även vid 1963 års riksdag aktualiserades frågan. Inom statens institut för byggnadsforskning har arbete rörande indexproblemet inletts i anslutning till institutets sysslande med kontoplan för husbyggandet. Vid samråd som jag haft i frågan med ett flertal statliga och enskilda institutioner samt representanter för ekonomiska avdelningen och budgetavdelningen inom finansdepartementet har i stort sett enighet rått om att nuvarande byggnadskostnadsindex är behäftade med sådana fel, att de ej kan anses riktigt återgiva de verkliga kostnadsförändringarna. Gemensamt för samtliga indexserier på området är att de hänför sig till äldre byggnader med stundom inaktuella byggnadsmetoder och att omvägning av budgeten antingen ej alls skett eller sker med mycket stora tidsintervall. Byggnadsstyrelsens indexserier avse-

ende ämbctsbyggnad, telefonstationsbyggnad, sjukhusbyggnad och tygverkstadsbyggnad av sten samt förrådsbyggnad av trä hänför sig till omkring 1945 aktuella byggnader, serien för bostadshus av trä till 1950. För samtliga serier är basåret 1935. Av bostadsstyrelsens tre serier avser den för flerfamiljshus förhållandena 1950, de båda för enfamiljshus av sten respektive trä 1952 med motsvarande basår. I viss mån torde omvägning bakåt till basåret ha skett för samtliga serier. Nuvarande index ger således — något tillspetsat — på sin höjd upplysning om vad en byggnad i dag skulle kosta, därest den utformades och utfördes på ett sätt som var modernt för åtskilliga år sedan. Som jag i annat sammanhang framhållit, borde index i stället redovisa byggkostnaderna för en ur byggnadsteknisk synpunkt »ständigt modern» byggnad. Effekten av den rationalisering som skett och sker inom husbyggandet redovisas således ej alls av nuvarande index. De materialpriser, som ligger till grund för indexserierna, är också behäftade med brister, delvis beroende på för byggfacket speciella förhållanden i fråga om kvantitets- och andra rabatter, transportkostnader m. m. Endast i begränsad utsträckning tages hänsyn till exempelvis övergång till nya material. Arbetskostnaderna beräknas helt enligt gällande ackordsprislistor och nå-

69 gon hänsyn vare sig till besparingar genom nya arbets- och ackordsformer eller till »löneglidning» tages ej. Vid jämförelse mellan de olika indexserierna visar sig ej obetydliga variationer. Omräknade till samma basår 1952 redovisar således sex serier för stenhus siffror för 1964 som varierar mellan 131,9 och 138,2. För bostadshus av trä ger byggnadsstyrelsens serie 136,3 och bostadsstyrelsens 129,3. REL TAL

1964 Fig. 33. Byggnadskoslnadsindex 1934—1964. Byggnadsstyrelsens och bostadsstyrelsens indexserier.

Indexseriernas betydelse ligger icke blott i att de utgör grund för bedömanden och åtgärder i mera långsiktiga samhällsekonomiska sammanhang, där givetvis en missvisning i en längre tidsperiods kostnadsutveckling får betydelse. På många områden, där dessa indexserier tillämpas, kan felaktigheterna dessutom få finansiell betydelse. Inom statsförvaltningen regleras av riksdagen beviljade anslag till statliga byggnader automatiskt efter »byggnadskostnadsindex». Nu kan visserligen sägas att, därest detta ger en i förhållande

till de verkliga kostnaderna för hög summa — och en hel del talar därför — en besparing på anslaget skulle uppstå. Då emellertid det högre beloppet av såväl byggnadsmyndighet som projektorer och funktionsföreträdare men även av anbudsgivare betraktas som »till förfogande stående medel» och därmed som riktpunkt, finns i så fall stor fara att byggnaden kommer att kosta just så mycket. Även om indexsiffran kan ha varit för hög, blir den därigenom i efterhand »riktig». Därmed är man emellertid inne på att — i varje fall för statliga byggnader — i viss mån styra kostnadsutvecklingen. Även statsbidragen inom betydande områden regleras automatiskt av index. Så är fallet med skolbyggnader trots att någon indexserie för dessa byggnader ej förefinns. Här blir följden av en felaktig index densamma som i fråga om statliga byggen och dessutom påverkar den i motsvarande mån kommunernas ekonomi liksom långivningen till dem. I fråga om landstingens övertagande av mentalsjukhusen innebär den träffade överenskommelsen att statens ekonomiska åtaganden automatiskt ökar efter byggnadskostnadsindex. Bostadsstyrelsens lånetak regleras visserligen för närvarande ej automatiskt, men styrelsen har nyligen framlagt förslag om dylik index-automatik och redan nu regleras beräkningen av bland annat avkastningsvärdet genom byggnadskostnadsindex. Enligt vad som upplysts pågår för närvarande inom byggnadsstyrelsen arbete med en ny byggkostnadsindex, avsedd att ersätta den hittillsvarande. Denna nya index torde emellertid i allt väsentligt bli uppbyggd på samma sätt som den nuvarande. Det finns således ur såväl samhällsekonomisk som stats- och kommunal-

70 finansiell synpunkt starka krav på att index skall vara rättvisande. Beräkning av index måste ske på ett sätt, som med hänsyn härtill bestäms av statsmakterna, och dess handhavande måste ligga hos en allsidigt sammansatt auktoritativ organisation. Jämförelsen i fråga om betydelsen ligger då nära till hands med konsumentprisindex. Beräkningsmetodik liksom organisation torde därför böra uppbyggas på likartat sätt. Med hänsyn till frågans stora betydelse föreslår jag att handhavandet av arbetet med ett nytt byggkostnadsindex knyts till statistiska centralbyrån, vidare att insamlande av prisuppgifter, periodvis omvägning i den grundläggande budgeten o. s. v. sker under medverkan av en nämnd, sammansatt av representanter för i frågan intresserade eller sakkunniga parter. Med samma antal ledamöter som den nuvarande indexnämnden för konsumentprisindex, d. v. s. elva, skulle byggindexnämnden förslagsvis kunna vara sammansatt av representanter för statistiska centralbyrån, statskontoret, finansdepartementet, byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, Sveriges industriförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Byggfackens utredningsavdelning, som är gemensam för fackförbunden inom byggnadsverksamheten, samt den nybildade Byggherreföreningen, som representerar de större byggherrarna inom enskild och statlig industri och handel. I första hand bör åt en utredning med motsvarande sammansättning lämnas uppdrag att uppgöra och framlägga detaljerat förslag till grunder, metodik och organisation. I arbetet med uppläggande och löpande revidering av en (eller flera) byggkostnadsindex är det första problemet vägningen av olika material-,

arbets- och tjänsteposter, med a n d r a ord indexbudgeten. Detta problem är icke lika stort, då det gäller konsumentprisindex, där primärmaterialet för vikter och ändringar däri erhålles ur tillgängliga beräkningar r ö r a n d e den samlade konsumtionens fördelning på varuslag och tjänster. För byggkostnadsindex måste däremot budgeten från grunden konstrueras. Hittills h a r man i huvudsaklig utsträckning rört sig med typhus, som mer eller mindre subjektivt bedömts vara representativa det aktuella året. En väg som man här möjligen skulle kunna gå — för att i någon mån få ett faktiskt statistiskt material till grund — vore att för några dominerande byggnadsområden utvälja ett antal under året färdigställda byggnader, som kunde anses representativa och analysera dessa byggnaders kostnader samt grunda budgeten på medelvärden av därvid erhållna vägningstal. De områden som närmast skulle komma i fråga vore exempelvis flerfamiljshus, kontorshus, vårdbyggnader, skolbyggnader och laboratoriebyggnader. Många skäl, bland annat indexens syfte att visa utvecklingen och möjliggöra prognoser, talar därvid för att urvalet borde ske av ett antal sådana byggnader inom varje grupp, som visat låga byggkostnader, vilka icke berodde på speciella eller tillfälliga omständigheter. Även ett sådant urval bleve naturligtvis i viss mån subjektivt men i den utsträckning den i det föregående föreslagna uppföljningen av byggnadspriser utbyggs skulle därav ett i ganska hög grad objektivt material stå att få för urvalet. Måhända borde därvid valet ske bland de 25 % av objekten som ligger närmast under mediankostnaden. Ställning till urvalet skulle då av n ä m n den kunna tagas på grundval av förslag från statskontoret. Uppgörande av för-

71 slag till budget på grundval av en analys av de valda objekten borde kunna anförtros exempelvis statens institut för byggnadsforskning. Vad sedan prisinsamlingen beträffar vållar, som förut nämnts, avsaknaden av marknadspriser, förefintligheten av olika former av rabatter o. dyl. stora svårigheter. Efter vad jag inhämtat har emellertid pris- och kartellnämnden alla möjligheter att inhämta uppgifter om verkliga nettopriser på de flesta hithörande områden och är för närvarande i färd med att bygga ut sin organisation särskilt för en undersökning av prisförhållandena på byggnadsmaterialmarknaden. Jag vill därför ifrågasätta att prisinsamlingen för en byggkostnadsindex läggs på denna nämnd. Emellertid torde den ovan föreslagna utredningen böra taga närmare ställning till dessa båda frågor liksom till problem, som kan sammanhänga med arbetslönestatistik, kostnader för centrala tjänster, kapitalkostnader o. dyl. En på nu antytt sätt konstruerad index får närmast karaktären av en statistisk sådan, representerande ett slags medeltal av olika byggnader. Detta torde väl också närmast motsvara ändamålet med byggkostnadsindex. Därav torde emellertid också följa att det icke h a r större mening att konstruera olika index för olika slag av byggnader. Om inga särskilda skäl påvisas för att exempelvis uppgöra speciell index för bostadsbyggnader, sjukhus e. dyl. föreslår jag därför att byggkostnadsindex görs generell. Behovet av att kunna reglera kostnadsberäkningar och medelsbehov efter geografiska prisvariationer tillgodoses i stor utsträckning i fråga om anslag och statsbidrag genom anknytning till av bostadsstyrelsen redovisade ortskoefficienter (tidigare »ortsindex»). Dessa hänför sig uteslutande till ett

trevåningshus med smålägenheter och prismärmaterialet har i huvudsak erhållits genom analyser av äldre färdigställda flerfamiljshus efter principer, som ej offentliggjorts. Koefficienterna har tillkommit enbart för framräkning av belånings- och avkastningsvärdena för statligt belånade flerfamiljshus. Oavsett om denna »index» riktigt återger variationerna inom den begränsade sektor den avser, vilket kan starkt ifrågasättas, är det klart, att den ej kan tillämpas på andra slag av byggnader. Offentliga byggnader såsom skolor, sjukhus o. dyl. företer ej de variationer i utformningen som i fråga om bostadshus kan vara lokalt betingade, t. ex. av klimatiska förhållanden. Vidare ingår i sådana byggnader material, arbeten, installationer m. m. av i bostadsbyggnader ej förekommande slag. Detta ger för en mindre ort med i regel lägre »ortskoefficient» kostnadsökningar genom transporter, reseersättningar, traktamenten o. dyl. Trots vad nu sagts regleras ett så betydande investeringsområde som statsbidrag och lån till skolor automatiskt av denna »koefficient». Ehuru med ortskoefficientens konstruktion det i det enskilda fallet ej är klart om dess tillämpning leder till för höga eller för låga kostnader, torde det stå klart, att de för framtiden ej bör användas — i varje fall ej utanför det område de avsetts för. Jag föreslår därför att den missvisande ortskoefficienten ej längre läggs till grund för reglering av statsbidrag eller anslag. Å andra sidan är det ostridigt att ej oväsentliga geografiska prisvariationer förekommer även för offentliga byggnader, ehuru de för platser med stort byggande under senare tid snarare syns influeras av förhållandet mellan efterfrågan och tillgång just där än av faktiska prisvariationer på material, ar-

72 betskraft, transporter o. dyl. En möjlighet att tillgodose behovet av att kunna reglera anslag och bidrag efter geografiska variationer bör måhända alltjämt finnas. Närmast till hands ligger då, att vid uppbyggande av en index för byggkostnaderna göra denna »dyrortsgraderad» genom att låta prisinsamlingen ske på ett antal »typorter» och framräkna särskilda indexserier för dessa. Då i fråga om offentliga byggnader, vilkas utformning och utförande i stort sett är ensartat för hela landet, någon omvägning av budgeten olika orter emellan ej torde erfordras, medför en på så sätt differentierad index ej omfattande merarbete annat än för prisinsamlingen, vilken ändock sannolikt, även för en enhetlig byggkostnadsindex, skulle behöva ske från olika orter. Jag vill därför ifrågasätta om icke det förutnämnda utredningsuppdraget rörande en ny byggkostnadsindex utvidgas till att omfatta förslag till geografiskt differentierade indexserier, i den mån så för vissa slag av orter eller för vissa zoner kan befinnas motiverat. Regelmässigt träffas avtal om husbyggnadsentreprenader med klausul om entreprenadsummans indexmässiga reglering. För statliga byggnader har därvid tillämpats en speciell entreprenadindex, medelst vilken endast materialkostnaden, schablonmässigt satt till 57 % av den på visst sätt reducerade kontraktssumman, regleras. Lönerna, som generellt uppskattas till 28 % av den reducerade kontraktssumman, regleras antingen efter verifierad kostnadsökning eller efter den procentsats, varmed de vid avtalsändring i medeltal beräknas ha förändrats. Allmänna kostnader 5 % regleras enligt konsumentprisindex medan resterande 10 % utgör oreglerad del. I samarbete mellan byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen och byggnadsen-

treprenörföreningen har utarbetats ett nytt indexsystem, som börjat tillämpas från hösten 1963. Denna index H 63, som har basprisläget 1963, omfattar tills vidare 15 av det 30-tal grupper, vari husbyggnadsentreprenaden ansetts böra uppdelas — de egentliga husbyggnadskostnaderna — medan övriga grupper tills vidare regleras genom verifiering eller på annat sätt. Indextalen beräknas med hänsyn till avtalsenliga ändringar av arbetslöner, ändringar av sociala avgifter, av material-, maskin-, transportoch allmänna kostnader varjämte en fast oreglerad del av 10 % ingår. Denna index är gemensam för alla statliga byggnader men för bostadshus har man ansett sig böra ha en särskild. Man h a r sålunda konstruerat två index, med väsentliga skillnader i de enskilda vägningstalen, en för »förvaltningsbyggnader» och en för »bostadshus». Oavsett vilken form en dylik indexreglering får, medför den ett omfattande arbete både för indexberäkningen och för dess tillämpning i det enskilda fallet. Viktigast är dock att den innebär eller i varje fall eftersträvar en automatisk kompensation till entreprenören för varje prishöjning på arbetskraft, material o. s. v. Detta kan innebära ett minskat motstånd från entreprenörens sida mot prisstegringar från leverantörer, underentreprenörer och arbetskraft under entreprenadtiden. Det syns starkt kunna ifrågasättas o m bärande skäl föreligger för att just inom denna sektor, byggandet, bibehålla en prisautomatik, som härstammar från de helt annorlunda förhållanden u n d e r krigs- och regleringstiden, v a r u n d e r den infördes, och vars motsvarighet slopats inom andra områden av produktionen. Några större hinder för att även i fråga om husbyggnadsentreprenader slopa denna form av automatik torde knappast finnas. I varje fall bör det ej

73 vara svårare att övergå till fasta anbud h ä r än när det gäller produktion av andra nyttigheter av liknande storlek och med motsvarande leveranstid. Att i så fall i fråga om husbyggnadsentreprenader, liksom på andra områden, reservationer är motiverade för fördyringar av mera oförutsebar natur, såsom nya avtalsuppgörelser, ändringar av varuskatter, tullar e. dyl., syns självklart. Jag är av dessa orsaker närmast böjd för att förorda att, efter överläggningar med representanter för entreprenadväsendet, en övergång vid statlig upphandling av husbyggnader sker till fast leveranspris med inom andra sektorer av svenskt näringsliv överensstämmande avtalsmässiga reservationer. Med nuvarande organisation av de ekonomiska förhållandena på arbets-

marknaden och med den till i allmänhet 1 å 2 år uppgående entreprenadtiden torde några större problem därvid knappast behöva uppstå. Att däremot entreprenörerna vid sin anbudsprövning kan komma att sträva efter att täcka in sig för den ökade ekonomiska marginalrisk de kan bedöma därigenom uppstå är en sak, som knappast torde påverka byggnadspriserna i det långa loppet. I varje fall torde påverkan bli ringa jämfört med marknadsmässiga inflytanden på priset. Däremot torde ett starkare motstånd mot prishöjningar från materialleverantörer och underentreprenörer följa av att entreprenören ej får indexautomatisk kompensation därför. Måhända kan systemet med fast leveranspris även förväntas öka motståndet mot löneglidning.

Upphandling

Det i det föregående redovisade handläggningsförfarandet bygger på nuvarande och sedan gammalt tillämpad ordning för byggande, nämligen att mellan beställaren-byggherren och leverantören-producenten förekommer ett mellanled projektorerna — d. v. s. företag som utformar produkter i princip enligt beställarens önskemål. Om man i detta sammanhang bortser från de fall, då byggherren uppför byggnaden helt eller delvis »i egen regi» är det två former för entreprenad som kan förekomma. Den vanligaste torde då vara delad entreprenad, där leveransen uppdelas på en »huvudentreprenör» för byggnadsarbeten samt i regel minst två »sidoentreprenörer» för vvs-installationer och för el-installationer. Ej sällan är vvs-entreprenaden uppdelad på en värme- och sanitetsentreprenör samt en ventilationsentreprenör och el-entreprenaden på en elinstallations- och en hissleverantör. Stundom förekommer särskild entreprenör för grundarbeten, särskild för trädgårdsanläggningar o. s. v. Huvudentreprenören i sin tur anlitar oftast »underentreprenörer» för schaktning, stålkonstruktioner, plåtarbeten, målning, golvläggning etc. och i ökad utsträckning börjar det bli vanligt att leverantörer av fabriksfärdiga byggnadsdelar, inredningar o. dyl. utför arbetet med egna montörer. Entreprenadförfarandet medför att byggherren utöver huvudentreprenör

h a r att direkt göra med två å fem ytterligare leverantörer och tre eller flera projektörföretag, vilkas arbeten han skall samordna och kontrollera och till vilka samtliga han har att verkställa utbetalningar och göra avräkningar. Han måste för ändamålet ha en omfattande organisation med fackkunskap på olika områden. En väsentlig rationalisering innebär gentemot detta generalentreprenad. Här svarar byggnadsentreprenören för hela leveransen och sidoentreprenörerna för vvs- och el-installation m. m. blir underentreprenörer till denne, där han ej själv, vilket också förekommer, har sitt företag organiserat även för dessa slag av arbeten. Även i detta fall är dock projektarbetet, byggnadsutformningen, lagt på separata företag med direkta uppdrag av byggherren. Därvid skiljer sig byggnadsfacket eller egentligen husbyggnadsfacket från vad som eljest är vanligt, även när det gäller leveranser av kapitalvaror av likartad storlek. På andra områden ä r regeln att producenten själv svarar för produkternas utformning enligt beställarens — eller marknadens — krav. För dem som h a n d h a r utformningen inom företaget — konstruktörer och formgivare — föreligger då hela tiden ett, ej alltid medvetet, tvång till samt kompetens att vid utformningen tillgodose även produktionstekniska och produktionsekonomiska krav. Produktutform-

75 otn I

1 I

T—

r f i r4i r$-i r^-i

ntn

nto of

-1 nf

1 ufi

a f af]

r rfi

nfi -1 otn

1 ofi

AAA

i 1 1 r4-i ré-i r f i

[jTljlfl

kkkkkkkkkkikkkkkkkkkkkkkkkkkkkkktk

1 DTD

1 otn

1 of]

r—i of) Ota

kkkkkkkkkikkikkkiikkkiikkkkkkkkk rnkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkk

SBssaasssssssnssaaaHB Fig. 34. Byggnadsföretag på delad entreprenad.

Fig. 35. Byggnadsföretag på

generalentreprenad.

ningen blir självklart »produktionsanpassad». I fråga om statliga byggnader — och det gäller även kommunala och i stor utsträckning enskilda — skall nu, innan leverantör-producent är antagen, projektarbetet föras fram till färdiga entreprenadhandlingar, där alla för utförande, materialval och kostnader bestämmande ritningar och andra handlingar ingår. Därvid föreligger också detaljerad kostnadsberäkning. Först därefter lämnas objektet ut på anbudsräkning och efter prövning av anbuden antages leverantör. För ett normalt byggnadsobjekt tar projekteringen 1—1 xk år, byggandet 2—2 y 2 år. Från det programmet fastställs till dess byggnaden kan tagas i bruk förflyter således 3—4 år. Projekteringen sker utan direkt inflytande av produktionstekniska och produktionsekonomiska krav, i varje fall ej av dem som gäller inom det företag som sedermera producerar byggnaden. Senare anpassning till dessa medför kostnader och tidsförlust. Då i stor utsträckning system och metoder är företagsegna, skulle en projektering efter modernt byggnadssätt tvinga projektören till ställningstaganden som undanröjde förutsättningarna för konkurrens. Därmed är emellertid också kostnaderna i stort sett bestämda och det är

då naturligt att för det statliga byggandet byggnadsstyrelsens kostnadsberäkning, som ligger till grund för medelsanvisning och som normalt inkluderar lägst 10 % pålägg för »oförutsett», blir riktpunkt för anbuden. Byggnadsindustrins rationaliseringsarbete kommer därför i stor utsträckning ej det offentliga byggandet till godo. Ett antal större byggnadsföretag — och antalet torde öka, speciellt om utvecklingen stöds av staten — h a r emellertid utvecklat organisation och byggnadssystem på ett sätt som innebär att företaget är berett att — på grundval av beställarens i byggnadsprogram formulerade fordringar i fråga om funktion, lokaler och standard — träffa bindande avtal om uppförande av byggnader till bestämt pris och med bestämd leveranstid, totalentreprenad, varvid hela ansvaret för byggnadens projektering och utförande ankommer på leverantören på liknande sätt som i fråga om exempelvis fartygsbyggen. I m i n d r e fullständig omfattning har tidigare detta förfarande prövats av byggnadsstyrelsen. Med uppförandet av två byggnader för 13 a 14 Mkr. i kv. Mimer för Stockholms universitets räkning h a r metoden i full utsträckning och som det vill synas med gott resultat genomförts. Genom detta sätt för »anskaffning» av offentliga byggnader nås flera fördelar.

.

«

•

O#D —i

t—i—i—r rtn iwi

TI

D4D

rr"i

1 afn

1 ain

-r Qtn

1 i nic urn

fill

Å|AaAÅÅ|ÅoÄAaAAAAA:ÅÅAÄU:Å«AÄÅAA«M^Å

©BöftftftnrnftinHfnririririririririri

F i g . 56. Byggnadsföretag

Utformningen av byggnaden (projekteringen) sker under tvång att taga hänsyn till produktionstekniska och produktionsekonomiska krav. Projekteringen blir i verklig mening »produktionsanpassad» genom att vara »produktionsintegrerad». Vinsten av byggnadsindustrins rationalisering kommer därvid byggnadsobjektet och därmed det offentliga byggandet till godo. Någon kostnadsberäkning som underlag för medelsäskanden erfordras ej och någon »riktpunkt» för anbudet föreligger således i detta hänseende ej. En annan sak är att en intern kostnadsberäkning kan vara erforderlig för bedömning av anbuds rimlighet. Redan kort tid efter programstadiet föreligger genom anbuden en »tillförlitlig» kostnadsuppgift, varför statsmakternas krav på dylik vid propositions avlämnande redan vid denna tidpunkt är fyllt och beslut om medel möjliggörs minst ett budgetår tidigare än nu är fallet. Tiden från program till inflyttning kan väsentligt nedskäras genom att en betydande del av projekteringen kan, då den samplaneras med byggandet, utföras sedan byggnadsarbetena igångsatts. Då byggnadsmetoder och detaljutformning i stor utsträckning vid ett utvecklat byggnadssystem inom företa-

på

totalentreprenad.

get redan föreligger och prövats, torde också projekteringsarbetet för det enskilda objektet minska. Byggnadsstyrelsen måste givetvis förutsättas i stort sett utöva samma tillsyn över projektering och byggande som nu, men skillnaden blir att det h ä r endast blir fråga om förhållandet till ett projektör-leverantör-företag och ej till ett flertal projektörföretag och leverantörer. Byggnadsstyrelsens administrationskostnader torde därför minska och byggnadsstyrelsens kalkyler av »oförutsett» torde kunna inskränkas till att omfatta enbart i verklig mening oförutsedda omständigheter. Det bör här också framhållas att totalentreprenaden i princip måste innebära att ansvaret för att den levererade produkten, byggnaden, blir ändamålsenlig och av god kvalitet i viss mån övertages av producenten. Det måste bestämt förutsättas — här som på alla andra områden av näringslivet — att företagen känner ansvaret för produktens kvalitet. En producent som en gång levererat en underhaltig produkt kan givetvis ej mer tänkas ifrågakomma som leverantör till beställaren. Jag föreslår därför att systemet med totalentreprenad snarast prövas. Därvid bör i första hand objekt väljas av en typ som redan byggts i större omfatt-

77 ning. Förvaltningsbyggnader av kontorshustyp liksom de dem närstående byggnaderna för humanistiska, samhällsvetenskapliga och matematiska högskoleinstitutioner torde vara lämpliga. Även laboratoriebyggnader för undervisning och forskning syns numera ha fått i fråga om dimension och utformning en sådan allmängiltighet att de väl lämpar sig som objekt. Det kan i detta sammanhang förtjäna påpekas att redan en byggnad för vetenskapliga laboratorier utförts som totalentreprenad, det s. k. Wallenbergslaboratoriet vid Karolinska institutet. Vidare bör de fångvårdsanstalter, som nu står i begrepp att utföras och som i fråga om funktionskraven skall vara kopior av dem som redan är under uppförande, väl lämpa sig för detta entreprenadförfarande. I samtliga dessa fall måste tids-

Fig. 37. Byggnad för Stockholms universitet, uppförd på totalentreprenad.

vinsten, som därigenom görs, vara av dominerande betydelse. Det bör understrykas att ett nu antytt förfarande väl kan passas in i nuvarande ordning för den departementala handläggningen av byggnadsärenden såsom ett alternativt, förkortat förfarande — i båda fallen är granskningen

av byggnadsprogrammet det väsentligaste. Dock torde i vissa fall — för att undvika för lång tidsutdräkt mellan anbudsavgivande och medelsanvisning — riksdagens medgivande böra begäras så att beslut om igångsättande kan lämnas samtidigt med att ärendet anmäles i proposition.

Fig. 38. Laboratoriebyggnad vid Kurolinska institutet, uppförd på totalentreprenad.

Totalentreprenadförfarandet innebär i princip att byggnaden utformas av entreprenören-leverantören och att något egentligt projektarbete således ej ankommer på byggnadsstyrelsen. För att med tillräcklig säkerhet garantera att beställarens krav på en funktionellt fullgod byggnad av tillfredsställande materiell och arkitektonisk standard blir tillgodosedda — även om förutsättningen givetvis måste vara att som entreprenör endast kan ifrågakomma ansvarskännande företag med tillräcklig kvantitativ och kvalitativ kapacitet — måste ett program för en totalentreprenad göras väsentligt mera omfattande än de byggnadsprogram, som vid den hittills gängse handläggningen förekommer. Ett utkast till vad ett dylikt entreprenadprogram lämpligen bör innehålla har jag försökt uppgöra och redovisar i bilaga 5. I vad som nu sagts om entreprenadformerna har bortsetts från om upphandlingen skall ske efter infordrande

78 av konkurrerande anbud eller direkt utläggas på visst företag. Båda förfarandena är givetvis tänkbara vid varje entreprenadform. Vid totalentreprenaden blir det vid anbudsinfordran emellertid ej blott fråga om ett bedömande av det erbjudna priset — och leveranstiden — utan även om en vägning därjämte av den offererade byggnaden i fråga om kvalitet, funktionslämplighet, utformning o. s. v., ett betydligt mera krävande ställningstagande men ett ställningstagande som på andra områden alltid ankommer på beställaren. Speciella fördelar ur de sistnämnda synpunkterna, som ett visst företags eget och exklusiva byggnadssystem kan erbjuda, kan också göra det för beställaren fördelaktigt att direkt lägga ut en beställning av viss byggnad på detta företag. En annan synpunkt som, då det gäller att introducera den nya upphandlingsformen, kan tala för att då utvälja ett företag för varje objekt är att ett anbudsförfarande till en början, innan företagen är fullt utbyggda för förfarandet och har tillräckligt erfarenhetsmaterial därför skulle medföra att orimliga kostnader fick nedläggas på en förprojektering, som ej ledde till resultat. I detta sammanhang vill jag med några ord beröra förfarandet att bygga på löpande räkning, som i många fall tilllämpats då tidsnöden varit stor, ett förhållande som ser ut att snart bli regel. Här syns just totalentreprenaden vara en mycket bättre lösning. Jag kan i fråga om byggandet på löpande räkning hänvisa till en artikel i Affärsekonomi av överingenjör Bengt Gabrielsson, Volvo, där han säger att systemet har flera nackdelar: . . . den nödvändiga och hälsosamma pressen på beställaren att i tid prestera direktiv och ritningar lättas, så att han ej får klarhet om vad egna försummelser kan kos-

ta, och entreprenörens ansträngningar att hålla kostnaderna i schack, främst i fråga om arbetslöner, kan ej bli desamma som vid fast entreprenad. Om systemet bleve allmänt, skulle också den effektivitetsfrämjande konkurrensen mellan entreprenörerna elimineras och kostnadsnivån stiga. En i Finland verkställd undersökning av kostnaderna för skolbyggen ger sålunda vid handen, att skolor byggda mot löpande räkning blivit i genomsnitt 14 % dyrare än byggen, som utförts mot fast entreprenad. Om ett tillräckligt underlag kan presteras, torde därför normalt ett system med fast entreprenad vara att föredraga. Vidare bör även frågan om lämpligt upphandlingsorgan beröras. Den organisation som skapats inom byggnadsstyrelsen är i fråga om projektering och byggnadsupphandling helt anpassad till nuvarande upphandlingsförfarande. Vid totalentreprenad blir det i huvudsak endast fråga om programmets uppgörande och det ekonomiska handhavandet av upphandlingen samt den tekniska kontrollen av leveransen. Hela organisationen för projektledning (projekteringsbyråerna) och i stor utsträckning även organisationen för byggnadsupphandling och byggnadsledning (byggnadsbyrån) blir således i dessa fall onödig och bör ej få ekonomiskt belasta totalentreprenadupphandlingarna. Man skulle då kunna tänka sig att knyta ett mindre upphandlingsorgan för dylika entreprenader till intendentsbyrån med vid behov biträde från fall till fall från byggnadsbyrån. Härför talar bland annat att likartade upphandlingar redan skett genom »hyresavtal» med entreprenör som uppfört byggnad, vilken sedan på grundval av »optionsklausul» i hyresavtalet till förut bestämt pris övertagits av byggnadsstyrelsen. Emellertid är byggnadsstyrelsens organisation redan hårt ansträngd av nuvarande arbetsuppgifter och dessutom måste det nya upphandlingsförfarandet första gångerna få viss karaktär av för-

79 söksverksamhet. Jag föreslår därför att antingen vid sidan av byggnadsstyrelsens nuvarande organisationsenheter ett särskilt upphandlingsorgan för totalentreprenad skapas med ekonomiskteknisk expertis eller också med hänsyn till försökskaraktären till en början den formen väljs att inom finansdepartementet — varunder ärenden som gäller fastighetsfonden sorterar — tillkallas en eller ett par experter med uppdrag att på totalentreprenad i samråd med byggnadsstyrelsen upphandla visst eller vissa byggnadsobjekt efter inom styrelsens utredningsbyrå i samråd med intendentsbyrån uppgjort och av Kungl. Maj:t godkänt entreprenadprogram. Vid val av experter torde den erfarenhet som finns inom byggnadsstyrelsen bland annat i fråga om den aktuella typen av objekt böra tillvaratagas. I den mån erfarenhet vinns om lämpliga organisationsformer torde därefter förslag till definitiv organisation inom eller utom byggnadsstyrelsen för totalentreprenadupphandling böra uppgöras. Det torde därvid ej vara osannolikt att såväl med hänsyn till den från tidigare väsentligt skilda formen för upphandling som till att förfarandet likaväl kan tillämpas inom andra statliga byggnadsområden än fastighetsfondens och — varför inte — med tiden även som service åt andra än staten i särskilda fall, en mera affärsmässig organisationsform än ämbetsverket kunde visa sig lämplig. Till slut vill jag peka på ett område, där upphandling på sedvanligt sätt genom byggnadsstyrelsen visat sig högeligen oekonomisk, nämligen när det

gäller småhus. Här medför byggnadsstyrelsens för objekt av helt annan storlek uppbyggda organisation — liksom även de för större anläggningar anlitade entreprenörernas organisation — byggnadskostnader som ligger intill dubbelt så högt som på bostadsmarknaden i övrigt. Ändock gäller det här i regel helt normala enfamiljshus på 3—5 rum. På detta område finns redan en marknad med både större och mindre företag, vilka för en mängd typer och storlekar av sådana byggnader. En upphandling bör därför kunna inskränkas till ett enkelt inköp av bestämd hustyp. I fråga om småhus borde vidare årsbehovet av bostäder inom olika områden av statlig verksamhet — fångvårdens, försvarets, socialvårdens, sjukvårdens, de affärsdrivande verkens o. s. v. — kunna på en gång och i ett sammanhang upphandlas. Ej sällan torde därvid ett samgående vara lämpligt med den kommun, som på grund av den statliga anläggningens uppförande själv får ett bostadsbyggnadsproblem. Även denna uppgift borde med fördel kunna läggas på den upphandlingsorganisation som nu antytts. Tyvärr är i många fall de saluförda hustyperna onödigt tillkrånglade och brister en hel del ur utseendesynpunkt men vissa företag h a r dock utvecklat rationella och i övrigt tillfredsställande hustyper. En påverkan till mindre »säljutformade» hus torde väl i övriga fall ej vara utesluten från det statliga upphandlingsorganets sida, speciellt vid en upphandling efter de linjer, som i det föregående skisserats.

Slutord

I detta betänkande har jag behandlat några problem inom det offentliga byggandet, som jag betraktar som för dess ekonomi mest betydelsefulla. Delvis rör det sig om frågor, som ingått i tidigare betänkanden och i vilka jag där framfört konkreta förslag. En del av dessa, som ej föranlett åtgärder, har jag velat ånyo aktualisera, där jag trott mig finna att utvecklingen snarast stärkt de tidigare motiven. I en del andra fall, där vissa åtgärder vidtagits, har jag bedömt en effektivering vara påkallad och jag har därför föreslagit ytterligare åtgärder. Ansvällningen av det offentliga byggandet liksom våra ansträngda produktiva resurser har gjort, att den ekonomiska överblicken försvårats och att det därför fordras organisatoriska och a n d r a åtgärder för att skapa möjlighet för en sådan och för planmässighet. Utvecklingen har medfört — liksom inom hela byggnadsverksamheten — att de gamla organisatoriska formerna i många hänseenden blivit otillfredsställande och måste ersättas av nya för att nå närmare målet: ett rationellt byggande, bättre utnyttjande av tekniska och andra produktiva resurser och möjlighet att bygga mera. Jag har i dessa hänseenden ansett det mindre viktigt att lägga fram konkreta och detaljerade förslag än att ställa problemen under debatt. Jag har, mot bakgrunden av att det offentliga byggandets kostnader alltjämt

syns fortsätta att stegras, ånyo tagit upp frågan om detta byggandes anpassning till de till förfogande stående resurserna. Jag har framhållit att långtidsplaner för varje särskild sektor i detta byggande måste samordnas och tillsammans anpassas till vad som är möjligt. Sker detta måste det medföra att tidplaner och utbyggnadsplaner, som redan fastställts uteslutande från, vad som betraktats som önskvärt ur verksamhetens synpunkt, kan behöva omprövas och göras realistiska. Den handläggningsordning, som sedan några år tillämpas för statliga byggnadsärenden behöver i vissa delar kompletteras och göras effektivare. Jag ifrågasätter därvid om ej, för att det skall vara möjligt att påverka byggnadsutformningen i förbilligande riktning, en granskning borde ske före huvudhandlingsstadiet, i överensstämmelse med vad som tillämpas i vissa storstäders byggande. Den i handläggningsordningen förutsedda efterkalkylen bör också snart kunna genomföras liksom en effektiv kostnadskontroll medelst en dispositionsbokföring, vilken bör kunna införas utan att den definitiva organisationen och uppläggningen av byggnadsstyrelsens bokföring avvaktas. Byggnadsstyrelsens nuvarande organisation är provisorisk i vissa delar med från styrelsens organisation i övrigt avvikande principer. Arrangemanget bygger på ett antagande om en flerdubbling av styrelsens verksamhet fram

81 till 1964 och däreftes åter en stark minskning. Detta har visat sig felaktigt, styrelsens nuvarande byggande torde vara till omfattningen varaktigt och styrelsens organisation bör därför nu göras permanent. Därvid bör emellertid, utan att rubba byråindelningen på »projektlednings»-sidan, en specialisering byråerna emellan ske och en väsentlig förstärkning av teknisk och ekonomisk sakkunskap i en byggnadsteknisk och en installationsteknisk byrå. De omfattande och krävande uppgifter byggnadsstyrelsen har i fråga om förvaltningen av statens fastigheter samt tillhandahållande och anskaffning av byggnader och lokaler har jag tidigare ansett motivera ett bortskiljande från styrelsen av myndighetsfunktionen — att vara den centrala myndigheten för planväsendet. Jag anser nu än starkare skäl tala för att planväsendet, tills vidare i provisorisk form, skiljs från styrelsens förvaltnings- och byggandefunktion. Jag tar också ånyo upp mitt tidigare förslag om hyresfinansiering av byggandet över nyttjandemyndigheternas stat. Därtill har jag närmast föranletts av direktiven för den nyligen tillsatta utredningen om effektivitets- och kostnadsbedömning i statsförvaltning. Fölen sådan torde en riktig redovisning av kapitalkostnaderna vara ofrånkomlig. I fråga om det kommunala byggandet förordar jag en förstärkning av centrala sjukvårdsberedningen i överensstämmelse med från beredningen själv framfört förslag, genom utbyggnad med en central teknisk-ekonomisk byrå med högkvalificerad personal på ifrågavarande område. Därigenom skulle ett rationellt utvecklingsarbete och en effektiv rådgivning åt huvudmännen och deras konsulter befordras. I anslutning till mitt tidigare förslag till en motsvarande beredning för ut6—412709

vecklingsarbete och rådgivning på skolbyggnadsområdet tar jag upp det förslag till en gemensam central byggnadsberedning, som av statskontoret nyligen framlagts, men som enligt uttalande i proposition rörande det nya skolverket förutsätts bli föremål för fortsatt utredning. En sådan beredning skulle betyda att den nuvarande beredningen, utöver den gemensamma teknisk-ekonomiska byrån, finge en vårdbyggnads- och en skolbyggnadsbyrå. Med konstaterande av att det är under projekteringen som byggnadens utformning, konstruktion och material och därmed kostnaderna bestäms, tar jag upp frågan om allmänna riktlinjer för en rationell projektering. De teknisk-ekonomiska utredningar jag låtit göra ävensom liknande som sedermera gjorts på andra håll har varit underlaget för en sammanfattning av synpunkter på byggnadens utformning, dimensionering, material och utrustning. Också projektarbetets växande omfattning har jag behandlat och bland annat påpekat det irrationella i att för varje nytt bygge allting, i stort som i detaljer, utformas och ritas på nytt, även där det för samma funktion och i likartad byggnad ritats många gånger förr. Detta onödiga arbete befordras även av arvodenas konstruktion med ett fast arkitektarvode grundat på ett »normalarbete» samt övriga konsulters arbete »på bok och räkning». Jag föreslår att frågan om ändrade grunder för konsulternas ersättning utreds. Bland de teknisk-ekonomiska frågorna behandlar jag särskilt uppvärmnings- och ventilationsanläggningar, som tenderar att bli allt mera komplicerade och dyrbara — utan att alltid bli effektiva. I anslutning härtill ifrågasätter jag också en övergång till el-uppvärmning, en fråga som jag tog upp redan 1958, då utan resultat, men som nu

82 varit föremål för utredningar och försök på flera håll. Jag anser tiden mogen för att även inom det statliga byggandet pröva el-uppvärmning som speciellt vid stora anläggningar ger en betydande sänkning av anläggningskostnaderna. Kostnadsjämförelser och ekonomiska bedömanden i projektarbetet försvåras eller omöjliggörs av nuvarande och sedan gammalt existerande system för kostnadskalkyler och kostnadsredovisningar. Behovet av modernare system för kalkyler och gemensamma kontonormer är därför stort. Utgående från ett försök till kostnadsfördelning på arbetslöner, materialkostnader och »allmänna kostnader» för administration, kapital och projektering etc. diskuterar jag effekten av olika rationaliseringsåtgärder såsom mekanisering, industrialisering, prefabricering, monteringsbygge och planering. De stigande byggnadskostnaderna och framför allt den stora kostnadsspridningen för samtidigt uppförda och funktionellt likartade byggnader ger mig anledning föreslå att vad jag kallar byggnadspriserna, d. v. s. priserna per funktionsenhet för visst slag av byggnader, löpande insamlas och följs av centralt organ inom statsförvaltningen. Jag föreslår att uppgiften läggs på rationaliseringsverket statskontoret, som skulle bearbeta och tillhandahålla uppgifterna åt statliga myndigheter, kommunala huvudmän och enskilda företag. Samtidigt borde uppföljningen av priserna kunna vara underlag för statskontorets rationaliseringsverksamhet på området. Från flera håll har nuvarande byggnadskostnadsindex starkt kritiserats och jag pekar på att med den nu tilllämpade indexautomatiken för anslag, statsbidrag och entreprenader en fel-

aktig index kan i ej önskvärd riktning påverka prisutvecklingen. Jag föreslår en ny byggkostnadsindex, uppbyggd efter mönster av konsumentprisindex och handhavd av en indexnämnd, knuten till statistiska centralbyrån, med prisinsamling genom pris- och kartellnämnden och budgetuppläggning genom statens institut för byggnadsforskning och statskontoret. Nu tillämpad ortsindex (ortskoefficient) som är helt felaktig, föreslår jag slopad, utanför det område den avsetts för och — om behov därav föreligger — ersatt av en geografisk differentiering av byggkostnadsindex. I fråga om indexreglering av entreprenader ifrågasätter jag, om tiden ej nu är inne för att även inom byggnadsområdet övergå till fasta priser. Slutligen behandlar jag olika entreprenadformer och föreslår att staten snarast i större skala prövar ett system med totalentreprenad, innebärande att byggnadsupphandling sker på grundval av ett entreprenadprogram och att producentföretaget helt svarar för byggnadens utformning, konstruktion och utförande. Systemet, som i viss utsträckning redan tillämpats vid statliga byggen, innebär att producenten, på samma sätt som inom övriga sektorer av näringslivet, övertar ansvaret för att leverera en fullgod produkt efter beställarens krav, till avtalat pris och med överenskommen leveranstid. Konstruktion och utformning — projekteringen —• kommer då inom ramen för beställarens krav att tvingas ske utifrån företagsekonomiska och företagstekniska synpunkter, att bli »produktionsanpassad» genom att vara »produktionsintegrerad». Byggnadsindustrins rationaliseringsarbete, som bör stimuleras av ett sådant system, kan då förväntas — till skillnad från nu — komma även beställaren till godo.

BILAGOR

BILAGA 1

Utdrag ur Handläggning av byggnadsärenden inom Kungl. Maj:ts kansli utgiven av Finansdepartementet

Byggnadsprogram Framställning med förslag till byggnadsprogram, som skall vara utarbetad i samråd med funktionsföreträdande myndighet eller institution och i förekommande fall redovisa skiljaktiga meningar, skall i allmänhet behandla följande grundläggande förutsättningar. Funktionen: Verksamhetens art, betydelse och omfattning, sannolik kvantitativ och kvalitativ utveckling i allmänhet, prognos för framtida ytterligare lokalbehov. Byggnadsbehovet: Redogörelse för föreliggande lokalsituation inom verksamhetsområdet och lokalbehovet i ett större sammanhang, utredning om alternativa möjligheter att tillgodose behovet, redogörelse för lokaliseringsfrågan i stort och i det föreliggande fallet, för lokalbehovet dimensionerande uppgifter (personal, arbets-, elev- eller vårdplatser e t c ) . Lokalerna: Förteckning över de lokaler, som erfordras (lokalförteckning), med rumsmått, lokalanvändning och utnyttjande samt eventuella särskilda krav i fråga om inredning, utrustning, byggnadstekniskt utförande, rumsklimat, akustik, belysning o. s. v. för varje lokal eller grupp av sådana. Jämförelse skall som regel ske med lokalbeståndet för anläggningar med likartad funktion. Andra anläggningar: Uppgifter om dimensioner, kapacitet o. dyl. för an-

läggningar, som ej kan redovisas i lokalförteckningen och som beräknas draga väsentliga kostnader t. ex. vattenförsörjnings- och reningsanläggningar, vägar, idrottsplatser, omfattande maskinella utrustningar, speciella anläggningar, yttre ledningar eller anordningar för tekniskt, vetenskapligt e. dyl. ändamål. Förläggning: Uppgifter om krav på lokalisering, tomtstorlek och tomtförhållanden i övrigt samt förslag till förläggning med uppgift om tomtläge, tomtstorlek, äganderättsförhållande, stadsplanemässiga förutsättningar, markoch grundförhållanden o. s. v. jämte i förekommande fall tomtkostnad. Byggnadsutformning: Eventuella krav ur funktionssynpunkt, av miljöhänsyn eller på grund av tekniska omständigheter i fråga om byggnadsutformning, planform, våningsantal o. dyl. Byggnadskostnad: Uppskattning av de totala kostnaderna för anläggningen inklusive projekteringsarvoden och administrationskostnader, grundad på erfarenhetskostnader för byggnad för likartat ändamål, av liknande storlek och med i huvudsak samma byggnadssätt. Anm. Uppskattningen bör icke grunda sig på volymkostnader i annat fall än där mera fullständig identitet råder i de nyss angivna hänseendena. För många slag av byggnader är en tillämpning av kostnaderna för »funktionsenhet» (arbetsplats, vård-

86 plats etc.) mera tillförlitlig, i vissa fall kan kostnader för »primärytor» a n v ä n d a s .

Projekteringskostnad: Uppskattning av den del av kostnaden, som under byggnadskostnad utgör arvoden till arkitekt och övriga konsulter jämte andra kostnader för projekteringen dels fram till färdiga huvudhandlingar, dels till färdiga bygghandlingar. Tidåtgång: Uppgift om beräknad tid dels för projektering, dels för byggande. Totalinvestering: Där anläggningen utgör en del av för verksamhetsområdet förefintligt eller förutsatt byggnadsbehov eller en etapp i utbyggnad av en större anläggning eller eljest förutsätter andra fasta investeringar samtidigt eller i fortsättningen, skall detta anges och om möjligt ungefärliga siffror lämnas för den totala investering, som därav kan bli följden. Framställningen, som redaktionellt sett lämpligen kan vara uppställd efter ovan angivna rubriker, bör normalt inte innehålla skisser.

sektionerna med våningshöjder. Ritningarna skall vara i det skick, att byggnadsritningar direkt därefter kan utföras. Anm. Ritningarna bör till skrivelsen fogas i fotografiskt nedminskade kopior med höjdmåttet 297 m m . Vid framställningen av originalritningarna bör hänsyn tagas till nedminskningen så att de blir fullt läsbara. Vid nedminskningen skall den nya skalan redovisas på r i t n i n g a r n a .

Byggnadsdelsbeskrivning, bestående av en systematiskt uppställd koncentrerad redogörelse för byggnadens utförande med kortfattade uppgifter om konstruktion, material, grundförhållanden och grundläggningsmetod, isoleringar av olika slag samt i förekommande fall speciella konstruktioner bl. a. betingade av exceptionella belastningar. Avvikande utförande i förhållande till vad som är vanligt för ifrågavarande typ av byggnader bör kortfattat motiveras såväl beträffande den valda byggnadsutformningen som de föreslagna materialen. Därvid skall en teknisk-ekonomisk jämförelse med sedvanligt utförande Huvudhandlingar I begreppet huvudhandlingar innefat- lämnas. Inredningsdetaljer av väsentligare betydelse ur kostnads- och funktas främst huvudritningar, vanligen i tionssynpunkt skall redovisas. I beskala 1:100, och tillförlitlig kostnadsskrivningen skall även ingå yttre arbeberäkning. ten och anläggningar. Närmare angivet skall framställning Särskild rumsbeskrivning erfordras med huvudhandlingar normalt inne' endast i den mån byggnadsstyrelsens fatta följande: standardrumsbeskrivningar frångåtts Huvudritningar, omfattande situaeller där standardbeskrivning saknas tionsplan jämte våningsplaner, fasader för den aktuella byggnadstypen. och sektioner, de senare i allmänhet Anm. Beskrivningens uppgifter kan deluppgjorda i skala 1:100. Situationsplan vis redovisas på huvudritningar, vilka i skall ange tomtgränser och höjdförhåltillämpliga delar skall ha samma u t f ö r a n landen, byggnadens eller byggnadernas de som ovan angivits. läge, vägar, planer, parkeringsplatser VVS-promemoria, innehållande u p p o. dyl. samt befintliga och föreslagna framtida byggnader jämte utbyggnads- gift om värme- och ventilationssystem möjligheter. Planerna skall vara för- samt kortfattad redogörelse i sådana sedda med lokalbeteckning i överens- hänseenden, där andra system, kapaciteter eller installationer än för byggstämmelse med det till grund liggande nader av ifrågavarande slag normalt lokalprogrammet samt med huvudmått;

87 använts. I dylika fall bör det valda utförandet tekniskt-ekonomiskt motiveras. Detsamma gäller speciella sanitetsinstallationer och eventuella installationer för exempelvis gas, tryckluft o. dyl. Mera omfattande utvändiga ledningar och kulvertar liksom eventuella vattenförsörjnings- och avloppsreningsanläggningar bör även redovisas. Anm.

Se under byggnadsdelsbeskrivning.

El-promemoria, angivande huvuddragen av installation och belysningssystem i den mån andra än för ifrågavarande slag av byggnader normala utföranden eller material använts, med teknisk-ekonomisk motivering härför. Omfattningen och arten av elkraft- och elvärmeanläggningar bör anges. För hissar uppges kapacitet, manöversystem etc. Även svagströms- och telekommunikationssystemens art och omfattning bör kortfattat anges. Anm.

Se under byggnadsdelsbeskrivning.

Specialpromemoria, för sådana fall, där mera ovanliga fasta inredningar eller utrustningar ingår, exempelvis lyftanordningar, maskinfundament, rörpostanläggningar, andra transportanläggningar o. s. v. Kostnadsberäkning, grundad på uppmätta kvantiteter, som prissatts, eller utförd på annat tillförlitligt sätt samt hänförd till prisläge närmast föregående 1 juli.* Den redovisas enbart med sina huvudposter — i allmänhet »yttre arbeten», »byggnad», »vvs-installation» och »el-installation» — men med särskilt angivande av pålägg för byggnadsföretagarens administrations- och kapitalkostnader, projekteringsarvoden, den byggande myndighetens egna administrations- och övriga kostnader samt för »oförutsett». Anm. I den mån i mera avsevärd omfattning använts byggnadsutförande, vars kostn a d e r ej k u n n a t grundas på ackordspris-

listor och marknadspriser, bör dock utförligare redovisning av kostnadsberäkningen ske. !) I fråga om försvarsväsendets byggnader den 1 m a j .

Tidåtgång. Uppgift om beräknad tid för återstående projektering, infordrande av anbud samt för byggande och leveranser allt intill tidpunkten för anläggningens tagande i bruk. I anslutning härtill lämnas uppgifter om de medel, som för varje budgetår måste stå till förfogande. Bygghandlingar

Det skede som omfattar färdigställande av bygghandlingar syftar till att föra fram projekteringen så långt att entreprenad kan utlysas eller antagas eller ock arbetet igångsättas i egen regi. Anm. F r a m s t ä l l n i n g från projekterande myndighet och särskilt beslut av Kungl. Maj :t erfordras icke på detta stadium i andra fall än vad som framgår av det föregående. Om sådan framställning skall inges till Kungl. Maj :t, kan detta ske så snart fullständiga bygghandlingar föreligger men ingivandet kan också uppskjutas till dess bindande anbud, gällande såväl huvudentreprenad som sidoentreprenader föreligger. Har h u v u d h a n d l i n g a r tidigare ingivits, erfordras ej nya ritningar eller andra tekniska handlingar eller uppgifter, såvida icke h u v u d h a n d l i n g a r n a eller i samband därmed lämnade uppgifter frångåtts i annat än mindre omfattning eller de tidigare angivna kostnaderna överskridits. I sådant fall erfordras motsvarande handlingar och uppgifter som angivits beträffande huvudhandlingar för de delar eller i de hänseenden, där förändringar skett. Dylika handlingar erfordras alltid, då h u v u d h a n d l i n g a r ej tidigare ingivits. Därvid gäller i huvudsak vad som angivits för huvudhandlingar. Efterkalkyl

Bland annat för att erfarenheterna av verkställda byggnadsarbeten skall kunna tillgodogöras bör den byggande myndigheten upprätta en efterkalkyl i samband med slutredovisningen av varje

88 byggnadsföretag. Uppställningen av efterkalkylen bör ansluta till den fördelning på poster, som förekommit i den utförliga kostnadsberäkningen. Berörda myndigheter och institutioner bör vidtaga organisatoriska och avtalsmässiga åtgärder för att resultatet av efterkalkylen — åtminstone i vad den

rör andra än för totalbedömningen oväsentliga poster — kan föreligga före utgången av året efter det att byggnaden färdigställts (slutbesiktigats). Anm. Det a n k o m m e r på den byggande myndigheten att inom n ä m n d a tid i 2 ex. (varav 1 ex. avsett för finansdepartementet) till vederbörande departement inkomma med efterkalkvl.

BILAGA 2

Utdrag ur Riktlinjer för handläggning av husbyggnadsärenden inom Göteborgs stads förvaltningar

1. Anmälan om investeringsbehov

2. Anslag för projektering

1.1 När behov av ny-, till- eller ombyggnad föreligger för kommunal nämnd eller styrelse anmäles investeringsbehovet för stadskollegiet med framställning om projektering samt anslag härför. Till grund för framställningen lägges ett byggnadsprogram. 1.2 Byggnadsprogrammet bör omfatta: utförlig behovsanalys jämte lokalprogram med utrymmesförteckning; tomtprogram och eventuella tomthandlingar; preliminärt tidsschema för såväl projekteringsarbete som byggnadsarbete; beräknade projekteringskostnader fram till dels förslagshandlingar, dels huvudhandlingar, dels ock färdig byggnad; preliminärt kostnadsförslag baserat på schablonmässiga beräkningar utvisande maximala kostnader för byggnadsobjektet; samt beräknade driftkostnader. 1.3 Nämnder och styrelser, som icke behöver särskilt anslag för projektering avgör själv, om framställning om detaljprojektering behöver göras. 1.4 Vid företag, där avvikelser från nedanstående riktlinjer anses nödvändiga, bör stadskollegiet vara den instans, som medger detta.

2.1 Finner stadskollegiet, att byggnadsföretaget bör komma till stånd, bestämmer kollegiet, med hänsyn till behovet och budgetära förhållanden, till vilket skede projektering får ske, samt beviljar anslag till projekteringen. 2.2 Där så anses erforderligt utses byggnadskommitté. 2.3 Arkitekt och ev. inredningsarkitekt, konstruktörer samt ansvarig projekteringsledare jämte kostnadsberäknare utses. Skriftliga avtal och tidsschema för projekteringen upprättas.

1—412709

3. Förslagshandlingar

3.1 Förslagshandlingar upprättas av arkitekt och konsulter på vedertaget sätt. 3.2 Preliminär kostnadsberäkning upprättas; ev. alternativa utföranden prissättes. 3.3 Förslagshandlingar granskas och slutföres efter erforderlig remissbehandling. 3.4 Anslag begäres i förekommande fall hos stadskollegiet för fortsatt projektering. 4. Huvudhandlingar

4.1 Huvudhandlingar upprättas i överensstämmelse med normal praxis. 4.2 Kostnadsberäkning utföres på basis av huvudhandlingarna. Om den

90 enligt 3.2 tidigare beräknade kostnaden överskridits, konsulteras drätselkammaren för eventuella åtgärder. 4.3 Huvudhandlingar granskas av projekteringsledaren och godkännes av b}'ggherren.

derna är svåra att beräkna, eller diir arbetena utsträckas över flera år, kan det vara lämpligt, att anslag för byggande först lämnas sedan bygghandlingarna färdigställts. 6. Entreprenadhandlingar

5. Framställning ombyggnadsanslag

5.1 I allmänhet göres framställning om byggnadsanslag hos stadsfullmäktige på grundval av kostnadsberäknade huvudhandlingar eller infordrade anbud. 5.2 För objekt av mindre omfattning kan, utan föranmälan om investeringsbehovet, framställning om byggnadsanslag göras hos stadsfullmäktige på grundval av kostnadsberäknade handlingar. 5.3 För objekt av betydande omfattning, och för objekt där kostna-

6.1 Bygghandlingar upprättas. 6.2 Tidsschema för återstående ritningsarbete, samt för byggnadsarbete genomgås. 6.3 Sedan bygghandlingarna upprättats — under vilken tid kostnadsb e r ä k n a r följer upp kostnadsutvecklingen och framlägger beräkningar över alternativa utföranden —• och slutjusterats, bringas kostnadsberäkningar i överensstämmelse med aktuell 'utformning. 6.4 Anslag för byggande och för utrustning för stora objekt begäres.

BILAGA 3

Kostnadskontroll i Göteborg

Utdrag ur Göteborgs stadsfullmäktiges handlingar: För byggnadsarbeten i allmänhet och i synnerhet för sådana som pågå under en längre tid är det nödvändigt att den byggande har en tillräckligt säker överblick över den ekonomiska situationen, så att avvikelser från de beräknade slutkostnaderna kunna observeras i så god tid, att erforderliga åtgärder i form av omdispositioner eller ändrad finansiering kunna vidtagas så tidigt som möjligt. För en entreprenör är det nödvändigt att ha ett redovisningssystem i form av en kostnadsbokföring, som kan ge honom upplysningar av detta slag, så att avvikelser i slutresultatet icke komma som en överraskning, när arbetet är färdigt. Denna kostnadsredovisning brukar baseras på en kontoplan eller ett littereringsssytem, enligt vilket den ursprungliga kostnadsberäkningens delposter »splittras upp» i det använda konteringssystemet. Entreprenören vet sålunda från början icke endast kvantiteten av t. ex. murverk av visst slag utan även vad delkostnaderna av detta ha beräknats till, d. v. s. tegel, murbruk, arbetslöner, hjälpanordningar etc. Vid olika tillfällen under arbetets gång kan han alltså göra en s. k. kostnadsöversikt, vanligen uppställd i tre kolumngrupper. Den första kolumngruppen omfattar kostnadsförslagets kvantiteter, priser och summor. Den andra kolumngruppen omfattar de i det ak-

tuella ögonblicket utförda kvantiteterna jämte dessas verkliga å-priser och summor. Den tredje kolumngruppen omfattar de återstående kontrollerade kvantiteterna jämte de å-priser, som nu med större säkerhet kunna fastställas med ledning av de verkliga samt härav uträknade summor. Den tredje kolumngruppen kommer på detta sätt att nedsummerad ge ett beräknat slutresultat, som är säkrare än kostnadsförslaget såväl beträffande kvantiteter som priser. För en byggherre, som bygger på fast entreprenad, är problemet i regel enklare. Han h a r närmast att utgå från de avtalade entreprenadsummorna. Dessa måste emellertid kompletteras med de kostnadsavvikelser, som kunna uppstå genom de tillägg eller avdrag som ifrågakomma under byggnadstiden. Ofta förekommer det emellertid att dessa kostnadsregleringar icke genomföras och fastställas förrän arbetet är färdigt, och i sådana fall kunna obehagliga överraskningar uppstå. Man hör ofta talas om s. k. »slutuppgörelser», som innebära ovissheter för båda parter. Om samarbetet mellan beställare och entreprenör sköts fortlöpande och korrekt, skall över huvud taget någon »slutuppgörelse» icke behöva förekomma. Ett anslagsäskande för överskridande skall alltså icke behöva aviseras först vid byggets slut utan bör vara klarlagt långt tidigare. Det är att märka att svårigheterna att genomföra en sådan fortlöpande reglering av mellanhavandet bli

92 större ju sämre arbetet är planlagt, d. v. s. om entreprenadhandlingarna äro bristfälligt utarbetade. Särskilt viktigt att ständigt hålla en ekonomisk överblick över byggnadsföretaget är det för byggherrens del, om arbetet utföres på löpande räkning. Han har ju därvid icke bundit sig vid någon slutsumma. I sådana fall måste byggherren för sin egen del ha en redovisning motsvarande den som entreprenören själv har vid en fast entreprenad. Detta innebär, att vid löpande räkningsarbeten måste beställaren först och främst låta utarbeta en tillräckligt detaljerad kostnadsberäkning. Med denna som grund gör han sedan en uppdelning av kostnaden i delposter såsom ovan beskrivits och följer sedan denna »splittrade» kontoplan eller »budget» genom att vid olika skeden av byggnadsarbetet göra kostnadsöversikter. Sådana översikter behöva i allmänhet icke utföras särskilt ofta. I regel är det tillräckligt med en översikt per halvår för ett större byggnadsobjekt med ett par års leveranstid. I översikten skall man lämpligen medtaga en särskild rubrik för ökningar resp. minskningar i arbetsprogrammet.

posterna kan beräknas. Detaljerade kostnadsberäkningar skall föreligga när anbud infordras. Detta är huvudförutsättningen för en effektiv kostnadseller anslagsbevakning. Kostnadsberäkningarna skall omfatta samtliga arbeten och uppspaltas på samma delar, varpå entreprenadanbud sedermera kan tänkas bli infordrade. Syftet med kostnads- eller anslagsbevakningen skall vara, att beräknade och verkliga kostnader för ett byggnadsföretag under hela byggnadstiden skall vara under kontroll. Kostnadsbevakningen bör göras överskådlig och enkel. 8.2 Särskilda konton skall uppläggas för tillkommande och för avgående arbeten samt för ändringsarbeten och för extraarbeten. Så snart byggherren fattat beslut om utförande av sådana arbeten skall överenskomna eller beräknade kostnader för sådana arbeten införas i bokföringen. 8.3 Systemet för kostnadsbevakning bör utformas så, att det tvingas fram ett kostnadsmedvetande och ett större ansvar hos alla parter på beställarsidan. 9. Slutförande

8. Kostnadsbevakning

8.1 För varje byggnadsföretag skall ett sådant system för kostnadsbevakning utformas, så att totala kostnaden för byggnadsföretaget under hela byggnadstiden med jämna mellanrum kan beräknas. Dispositionsbokföring måste därför uppställas som redovisar kostnaderna, så snart dessa kontrakterats, beställts eller beslutats eller enbart så snart del-

9.1 Sedan byggnad färdigställts och slutbesiktigats samt justeringsarbeten verkställts, överlämnas byggnad till förvaltande organ, med påpekande om hur länge garantitiden gäller och att eventuella fel som kan antagas omfattas av garantien snarast skall anmälas till byggledaren. 9.2 Efter slutreglering av mellanhavanden med arkitekt, konsulter, entreprenörer, leverantörer och andra, skall slutredovisning lämnas för byggnadsföretaget.

BILAGA 4 Byggnadsbesparingsutredningens teknisk-ekonomiska undersökningar Broschyrerna

kan erhållas genom bokhandeln eller direkt från AB Nordiska Bokhandeln, Fack, Stockholm 1.

Våningsantal

och

Broschyr A

planform Pris 12 kr

Utförd inom Kungl. Bostadsstyrelsen, byrån för teknisk-ekonomiska utredningar. Utgående från en bestämd lokalyta och två alternativa rumsdjup samt under enhetliga antaganden om byggnadssätt, utrustning och installationer har två undersökningar genomförts. Dels har vid samma planlösning med mittkorridor byggnader i 1—6 våningar kostnadsberäknats, dels har detta för trevåningsalternativet skett för fyra olika planlösningar med sidokorridor och olika planform. En tredje delundersökning gäller kostnaderna för en »storlokal», friliggande eller inbyggd. Till sist h a r en del tillämpningar av resultaten under andra förutsättningar behandlats. Konstruktion Broschyr B

och

material Pris 8 kr

Utförd av civilingenjör G. Borinder. I anslutning till de kostnadsberäkningar, som utförts i den första undersökningen och som där hänfört sig uteslutande till en tegelbyggnad med massiv-

distributören

bjälklag, behandlas i denna broschyr andra utföranden och material för fasader och bärande väggar samt andra bjälklagstyper. För de olika alternativen har detaljerade kostnadsberäkningar utförts, redovisade på sådant sätt att siffrorna kan ligga till grund för att i praktiken bedöma vilket material och konstruktionssätt, man bör välja för en byggnad. Riktig Broschyr C

värmebehovsberäkning Pris 5 kr

Utförd av civilingenjör S. O. Björk. Med anledning av en enkät som utredningen verkställt bland de konsulterande inom vvs-facket, varav framgick att högst varierande beräkningsgrunder tillämpas vid dimensionering av värmeanläggningar, diskuteras dimensionerande temperaturer, värmegenomgångstal samt de olika »tillslag», som är brukliga. De tillämpade beräkningsgrunderna granskas kritiskt och ställs i relation till vad som på grundval av den tekniska litteraturen på området och kända provningsresultat kan betraktas som »riktiga värden». Besparingsmöjligheterna genom »riktig» beräkning visas.

94 Vad kostar Broschyr D

källare Pris 5 kr

Utförd inom Försvarets fabriksstyrelse, anläggningsbyrån. Här redovisas kostnadsjämförelser dels mellan lokalutrymmen i bottenvåning och i suterrängvåning eller källare samt dels mellan byggnader utan och med källare. Materialet ger underlag för att i praktiken bedöma om källare eller suterrängvåning är ekonomiskt motiverad samt upplysning om vad det verkligen kostar att »utnyttja» källaren. Det kan även utgöra ett bidrag till den aktuella diskussionen rörande det källarlösa enplanshusets ekonomi. Dimensionerande

utetemperatur

Broschyr E

Pris 7 kr

Utförd inom Statens nämnd för byggnadsforskning och Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut av B. Adamson, G. Brown och E. Hovmöller. I broschyren redovisas en undersökning efter nya metoder av för värmeanläggningen dimensionerande temperaturantaganden. De framlagda resultaten visar, att man vid dimensioneringen kan räkna med väsentligt högre utetemperaturer än vad man hittills gjort, varigenom anläggningen kan göras billigare. Dimensionerande utetemperatur, för vilken den nya beteckningen DUT införts, visas för viss ort vara beroende även av byggnadens utformning och konstruktion. För praktiken anpassade förenklade beräkningsmetoder av DUT redovisas. Golvmaterial Broschyr F

och

golvkostnad Pris 7 kr

Utförd av lektorn, arkitekt G. Nesser. Broschyren innehåller en jämförande bedömning av typiska golvmaterial för

olika lokaler och detaljerade kostnadsberäkningar för färdiga golvbeläggningar i rum av olika storlek och form, vilka kan läggas till grund för bedömning av i varje särskilt fall lämpad golvbeläggning. Det visas bland annat, att jämförelse mellan de verkliga golvkostnaderna i inånga fall ger annat resultat än det sedvanliga sättet att enbart jämföra kvadratmeterprisct för olika golvmaterial utan hänsyn till rumsstorlek, rumsform m. m. Enplansbyggnader Broschyr G

Pris 12 kr

Utförd inom Kungl. Byggnadsstyrelsen, byggnadsbyrån. I anslutning till den tidigare undersökningen av våningsantalets inverkan pä byggnadskostnaden, där envåningsbyggnaden visade sig bli väsentligt dyrare än högre byggnader, har här undersökts vilka besparingar som kan nås genom till enplansbyggnader anpassade förenklade utföranden av väggar, tak, bjälklag och uppvärmningsanläggning. Särskilt har behandlats byggnader utan källare och grund. Därutöver har i samarbete med vederbörande företag ett tiotal icke-konventionella och mer eller mindre fabriksfärdiga byggnadssätt ingående undersökts och under ensartade förutsättningar kostnadsberäknats. Fönstertyp Broschyr H

och

fönsterstorlek Pris 9 kr

Utförd inom Kungl Byggnadsstyrelsen, byggnadsbyrån. Här genomförs två undersökningar rörande fönster. Den ena behandlar för två normala fönsterstorlekar olika förekommande konstruktioner och typer. De olika fönsterkonstruktionernas kvalitets- och funktionsegenskaper jämförs och fullständiga kostnadsberäkningar redovisas. Den andra undersökningen

95 utgår från det normala kopplade inåtgående träfönstret och innefattar olika fönsterstorlekar och fönsterplaceringar samt därmed olika dagsljusbelysning. Kostnadsjämförelserna i detta fall hänförs till storleken av dagsljusbelysningen i de olika alternativen. Ventilation

och

anläggningskostnad

Broschyr I

Pris 6 kr

Utförd inom Kungl. Byggnadsstyrelsen, värmetekniska avdelningen. För en byggnadskropp av medelstorlek och i tre våningar har ventilationsanläggningar konstruerats av olika typ och med olika luftomsättning. De undersökta alternativa anläggningarna jämförs ur funktionssynpunkt. Fullständiga kostnadsberäkningar har genomförts för samtliga alternativ liksom också för byggnad utan mekanisk ventilation. Lokaldimensioner

och

kostnad

Broschyr J

Pris 5 kr

Utförd av förste byråingenjören, arkitekt I. Frid. Den teknisk-ekonomiska undersökningen i den första broschyren har kompletterats genom kostnadsberäkningar för ändrade dimensioner hos en trevåningsbyggnad från den nämnda undersökningen. Därvid har separat undersökts kostnaderna vid en variation i rumsbredd, rumsdjup, rumshöjd och korridorbredd. Den väsentligt olika kostnadsändringen för samma variation av lokalytan i de olika alternativen redovisas detaljerat. Det framgår bland annat, att ändring av rumshöjden har ringa inverkan på byggnadskostnaden. Fasader och Broschyr L

yttertak Pris 11 kr

Utförd av arkitekt O. Bylund byggnadsingenjör S. Johansson.

och

Genom att de i föregående undersökningar behandlade typhusen har utformats med dels olika fasadmaterial och fasadbeklädnad och dels olika takmaterial har en jämförelse kunnat göras av materialvalets inverkan på kostnaderna. Därvid har utöver konventionella ytmaterial och ytbehandlingar även medtagits en del nya material och materialanvändningar såsom lättmetall och emaljerad plåt liksom fasadkonstruktioner med utfackningsväggar mellan betongpelare bland annat med från aktuella byggnader hämtade utföranden i glas-lättmetall och eternit-trä. Undersökningen tar även upp en teknisk jämförelse i fråga om värmeisolering, beständighet, brandsäkerhet, underhåll etc. I anslutning till kostnadsjämförelser mellan olika material och utföranden görs även en ekonomisk jämförelse mellan hus med olika kombination av fasad- och takmaterial samt olika fönsterutformningar i en »billig», en »gedigen», en »monumental» och en »modern» byggnad.

Undergrund Broschyr M

och

byggnadskostnad Pris 8 kr

Utförd av civilingenjör Gösta Borinder. Undersökningen av olika byggnadsutformningars och konstruktioners inverkan på byggnadskostnaderna för schemahusen har samtliga förutsatt en »normal» grundläggning på fast grusgrund. Här upptages frågan om byggnadskostnadernas beroende av olika grundförhållanden. Konstruktioner och kostnadsberäkningar redovisas vid olika antaganden om tillåtna grundpåkänningar och för olika djup till fast grund intill paining på över 20 m djup. Den för beräkningarna använda enhetskostnadsmctoden har dessutom möjliggjort utvidgning av jämförelsen till olika

06 kombinationer av grundkonstruktioner, schaktningskostnader, förekomst av källare, utförande av bottenbjälklag, våningsantal m. m. inalles över 50-talet kombinationer. Rumsväggar Broschyr N

och

innertak Pris 8 kr

Utförd av SAR Centralkontoret. Olika utförande av bärande och icke bärande mellanväggar samt olika utförande av innertakvtor och undertak

jämförs i denna undersökning ur ekonomisk och teknisk synpunkt. Väggarnas egenskaper såsom ljudisolering, bärighet, hållbarhet värderas och betygsätts samt ställs i relation till kostnaderna. En särskild delundersökning avser för bärande väggar en jämförelse mellan massivväggar och pelare med lättväggar. I fråga om takytor ägnas särskilt akustikmaterialen ingående behandling och kostnaderna jämförs för utföranden som ger samma ljudabsorption.

97 Ur broschyr A: VÅNINGSANTAL OCH PLANFORM

Schemahus med olika våningsantal och olika rumsdjup.

98 Ur broschyr E: R I K T I G VÄRMEBEHOVSBERÄKNING -25

Maimöj »Lägsta yttertemperatur» enligt Theorell 1922.

Dimensionerande

utetemperatur — DU T

99 Ur broschyr G: ENPLANSBYGGNADER

_,,

1MB

___

mmramm mm DO ramen'

___

__

_____

______

mmmmmnnraranu ___r________L_L I < '

IDQIIDQIQIQ] •öi

papnmann; H

____B_ffl tprnmmmDanimmm" _-

. .

, ,

__: £_.

il'IHilllllllM.:.

Några

av de i kostnadsjämförelsen

ingående byggnaderna,

platsbyggda

och

monteringsfärdiga.

100 Ur broschyr L:

11kr

FASADER OCH YTTERTAK

lo

0> CT Q) •4-

TJ O

Ifl

o

Fasadkostnader (svarta staplar) och totalkostnader för schemahus i 3 våningar.

101 Ur broschyr M:

UNDERGRUND OCH BYGGNADSKOSTNAD

n

Några av de i kostnadsjämförelsen

ingående grundläggningarna

och

byggnadstyperna.

BILAGA 5

PM rörande entreprenadprogram

Programhandlingar för en totalentreprenad torde — utöver ekonomiska, rättsliga och allmänna bestämmelser i ett blivande entreprenadavtal böra innehålla bland annat följande. 1. Byggnadsplatsen: Uppgifter om tomt-, terräng-, grund- och grundvattenförhållanden (redovisade bland annat med tomtkarta, nivåkarta, borrkarta, sektioner e t c ) , uppgifter om angränsande vägar, gator, tillfarter, ledningar och ledningsanslutningar. 2. Allmänna standardkrav: De krav på byggnadens materiella och funktionella standard, som med hänsyn till dess ändamål bedöms nödvändiga eller rimliga bör sammanfattningsvis formuleras, eventuellt med hänvisning till standarden hos en eller flera jämförbara byggnader. Detta bör sedan utgöra den egentliga grunden för en fackmässig bedömning av anbudsgivarens förslag och av entreprenörens materialval och arbetsutförande. 3. Tekniska bestämmelser: Krav i fråga om material, konstruktion och arbetsutförande gällande bland annat hållfasthet, beständighet, brandsäkerhet, värmeisolering, ljudisolering, materialegenskaper, utförandestandard, måttnoggrannhet, installations-, inredningsoch ytstandard m. m., rumsklimat och belysning. Anm. I huvudsak kan därvid hänvisning ske till förefintliga bestämmelser, normer och standardbeskrivningar. Förefintliga dylika bör kompletteras såväl för byggnadsarbeten och byggnadsmaterial som för installationer.

4. Stadsplanebestämmelser: För fastigheten gällande stadsplane- eller likartade bestämmelser eller de bestämmelser som byggnadsstyrelsen (eventuellt därutöver) bedömer erforderliga i fråga om byggnadsplacering, byggnadsyta, friytor, byggnadsdimensioner, våningsantal och byggnadsutformning i övrigt. Anm. I detta sammanhang kan också särskilda krav anges i fråga om hänsyn till övrig bebyggelse, till natur och miljö, till funktionens karaktär etc. med andra ord de arkitektoniska kraven. 5. Lokalprogram: De enskilda lokalernas dimensioner (ytor), krav på deras läge (i våningsplan eller inbördes, det senare eventuellt i form av förbindelseschema), rumsklimat, ytstandard, golvbelastning, belysning, störningsfrihet, akustik, inredning, installationer och utrustning. Anm. 1. I fråga om de särskilda kraven på lokalerna torde en uppdelning i typer vara lämplig. Anm. 2. I lokalprogrammet bör ej medtagas andra lokaler än de för nyttjarens verksambet erforderliga och således ej kommunikationsutrymmen, allmänna toaletter, för byggnadens funktion erforderliga såsom pannrum, fläktutrymmcn, hissmasinrum o. dyl. 6. Kommunikationer: Dimensioneringsgrunder och andra krav i fråga om entréer, korridorer, trappor, utrymningsvägar, hissar, (kapacitet, antal, hastighet, funktionsstandard, belastning etc). Anm. Uppgifter om normal och i förekommande fall maximiantal personer i lokalerna kan i vissa fall vara lämpliga.

103 7. Installationer: Kapacitets- och stand a r d k r a v i fråga om uppvärmnings-, ventilations-, varm- och kallvattens-, avlopps-, gas-, trycklufts- och elinstallationer etc. Anm. Installationskraven bör så formuleras att de kan typiseras och med typbeteckningar (och kvantitetsuppgifter) ingå i lokalprogrammet. 8. Belysning: Kapacitets- och stand a r d k r a v på dagsljus- och konstljusbelysning för olika lokaltyper. Anm. Beteckningar härför bör vid behov införas i lokalprogrammet. 9. Akustik: Speciella krav på ljudisolering, vibrationsdämpning, rumsakustik etc. för vissa lokaler eller lokaltyper. 10. Inredning och utrustning: Speciella krav för vissa lokaler och lokaltyper i fråga om brandskydd, inbrottssäkerhet, strålskydd, maskin- eller instrumentfundament, skåp-, bänk- eller hyllinredning etc. Anm. Endast sådana inredningar och utrustningar, som ur teknisk synpunkt måste eller ur ekonomisk synpunkt bör utföras i samband med byggnads- eller installationsarbetena bör ingå i totalentreprenaden.

11. Tele anlag g ning ar: Anordningar för telekommunikations- och telesignalsystem, rörpost o. dyl. Anm. Endast de anordningar, som måste utföras i samband med byggnadsarbetet bör ingå. 12. Utbyggnadsmöjligheter: Krav på ytterligare byggnadsmöjligheter på tomten, tillbyggnader, flexibilitet i rumsindelning o. s. v. 13. Tillfälliga anordningar: De begränsningar i entreprenörens disposition av byggnadsplatsen för tillfälliga byggnader, transporter, upplag o. dyl. som kan befinnas nödvändiga. 14. Projektorer: Krav att entreprenörens projektering bedrivs under ledning av kvalificerad och erfaren projektledare. 15. Byggnadsstyrelsens tillsyn: övervakningen av projektorernas arbete samt kontrollen av byggnadsarbeten och leveranser förutsattes ske på i princip samma sätt som vid det normala projekterings- och entreprenadförfarandet, ehuru åtgärderna här hänför sig uteslutande till ett företag. Formerna härför bör upptagas i programmet.

ESSELTE AB, STHLM 64

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1964 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Företagsinteckning. [10] Svensk namnbok 1964. [14] Utlåtande av Juristkommissionen i Wennerströmaffären. [15] Rapport av parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären. [17] Försvarsdepartementet Krigsmaktens förbandssjukvård. [20] Socialdepartementet Bättre åldringsvård. [5] Arbetstidsförkortningens verkningar. [9] Behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna. [24] Kommunikationsdepartementet Bilskrotning. [21] Statens byggnadsbesparingsutredning 3. Offentliga byggnader. Ekonomiskt byggande. [26] Finansdepartementet Värdesäkringskommittén 1. Indexlån. Del I. [1] 2. Indexlån. Del II. [2] Alkoholreklamen. [6]

Statens skogar och skogsindustrier. [7] Kommunal skatteutjämning. [19] Nytt skattesystem. [25] Ecklesiastikdepartementet 1958 års utredning kyrka-stat III. Religionsfrihet. [13] IV. Historisk översikt. Kyrkobegrepp. [16] Förbud mot utförsel av kulturföremål. [22] Jordbruksdepartementet Kapitalutvecklingen i det svenska lantbruket. [8] Älgfrågan. [11] Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. Del II. [12] Kronhjortsreservat m. m. [23] Handelsdepartementet Effektivare konsumentupplysning. [4] översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och tillhörande dokument. [18] Inrikesdepartementet Konsumtionsmönster på bostadsmarknaden. [3]

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1964

K*\*lte