Ändringar i ensittarlagen m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

50U. STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965:26 Justitiedepartementet

ANDRINGAR I ENSITTARLAGEN M.M BETÄNKANDE AVGIVET AV 1954 ÅRS FASTIGHETSBILDNINGS KOMMITTÉ

Stockholm 1965

/%T-J?6 A

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 6 5 Kronologisk

förteckning

1. Sveriges s j ö t e r r i t o r i u m . K i h l s t r ö m . 135 s. + 1 u t viksblad. U. 2. S a m m a n s t ä l l n i n g av r e m i s s y t t r a n d e n över förf a t t n i n g s u t r e d n i n g e n s förslag till n y författning. Del 1: A l l m ä n n a u t t a l a n d e n s a m t 1 och 2 k a p . i förslaget till r e g e r i n g s f o r m . N o r s t e d t & Söner. 188 s. J u . 3. S a m m a n s t ä l l n i n g av r e m i s s y t t r a n d e n över förf a t t n i n g s u t r e d n i n g e n s förslag till n y författning. Del 2: K a p . 3, 4 och 5 i förslaget till r e g e r i n g s form. N o r s t e d t & Söner. 120 s. J u . 4. T a n d v å r d s f ö r s ä k r i n g . K i h l s t r ö m . 186 s. S. 6. M å t t e n h e t e r . K i h l s t r ö m . 47 s. F i . 6. Om den k o m m u n a l a s j ä l v s t y r e l s e n s lokala föra n k r i n g . E s s e l t e . 100 s. I . 7. P r a k t i k - och f e r i e a r b e t s f ö r m e d l i n g . Esselte. 177 s. I . 8. S k å n e s och H a l l a n d s v a t t e n f ö r s ö r j n i n g . Esselte. 513 s. + 5 st. k a r t b i l a g o r . K. 9. A r b e t s m a r k n a d s p o l i t i k . E s s e l t e . 567 s. I. 10. Antikvitetskollegiet. Esselte. 281 s. E . 11. U t b y g g n a d e n av u n i v e r s i t e t och högskolor. L o k a l i s e r i n g och k o s t n a d e r I. E s s e l t e . 280 s. E. 12. U t b y g g n a d e n av u n i v e r s i t e t och högskolor. L o k a l i s e r i n g och k o s t n a d e r I I . S p e c i a l u t r e d n i n g a r . E s s e l t e . 741 s. E . 13. R ä t t e g å n g s h j ä l p . N o r s t e d t & Söner. 166 s. J u . 14. Godtrosförvärv av lösöre. N o r s t e d t & Söner. 241 s. J u . 15. De s v e n s k a u t l a n d s f ö r s a m l i n g a r n a s ekonomi. E s s e l t e . 129 s. E . 16. N y j o r d f ö r v ä r v s l a g . Hasggström. 193 s. J o . 17. F a s t s t ä l l a n d e av f a d e r s k a p e t till b a r n u t o m ä k t e n s k a p . B e c k m a n . 94 s. J u . 18. F a r t y g s b e f ä l h a v a r e . G e m e n s a m t haveri och disp a s c h . A n s v a r s b e s t ä m m e l s e r m. m. Esselte. 221 s. J u . 19. F r i l u f t s l i v e t i Sverige. Del I I . Friluftslivet i s a m h ä l l s p l a n e r i n g e n . Svenska R e p r o d u k t i o n s AB. 384 s. K . 20. R a d i o n s och televisionens f r a m t i d i Sverige I. B a k g r u n d och f ö r u t s ä t t n i n g a r , programfrågor. O r g a n i s a t i o n s - och finansieringsfrågor. Haeggs t r ö m . 530 s. K. 21. R a d i o n s och televisionens f r a m t i d i Sverige I I . B i l d n i n g s - och u n d e r v i s n i n g s v e r k s a m h e t . F o r s k n i n g s f r å g o r . Hseggström. 227 s. K. 22. D a g s t i d n i n g a r n a s ekonomiska villkor. Esselte. 212 s. + 1 st. k a r t b i l a g a . J u . 23. U p p b ö r d s f r å g o r . Esselte. 228 s. F i . 24. I n s t i t u t e t för a r b e t s h y g i e n och arbetsfysiologi. K i h l s t r ö m . 88 s. S. 25. S t u d i e p l a n e r för l ä r a r u t b i l d n i n g . E s s e l t e 490 s. E . 26. Ä n d r i n g a r i e n s i t t a r l a g e n m. m. Esselte. 61 s. J u .

Anm. O m s ä r s k i l d t r y c k o r t ej angives, ä r t r y c k o r t e n Stockholm.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1965:26

ÄNDRINGAR I ENSITTARLAGEN M.M. B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV 1954 ÅRS FASTIGHETSBILDNINGSKOMMITTÉ

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1965

Innehåll

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet . .

5 Lagförslag

1 kap. Utredningsuppdraget

2 kap. Bakgrunden till den nu gällande ensittarlagen

3 kap. Huvuddragen i ensittarlagen

4 kap. Utredningsarbetets uppläggning

5 kap. Historik och redogörelse för insamlat utredningsmaterial A. Införande av en mera fullständig prövning i jord- och planpolitiskt hänseende samt av krav på sammanläggning B. Framflyttning av den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den 1 januari 1919 G. K r a v på permanent bosättning D. Tvingande bestämmelser om lösningsrätt E. Utvidgning av lösningsrätten i de fall jordägaren äger del i boningshuset F. Jämkning av stadgandet i 1 a § andra stycket ensittarlagen . . . . G. Tidsbegränsning av lagens giltighet

6 kap. Kommitténs förslag A. Införande av en mera fullständig prövning i jord- och planpolitiskt hänseende samt av krav på sammanläggning B. Framflyttning av den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den 1 januari 1919 C. K r a v på permanent bosättning D. Tvingande bestämmelser om lösningsrätt E. Utvidgning av lösningsrätten i de fall jordägaren äger del i boningshuset F. J ä m k n i n g av stadgandet i 1 a § andra stycket e n s i t t a r l a g e n . . . . G. Tidsbegränsning av lagens giltighet

17 23 35 37 40 42 44 46 46 50 54 56 57 58 59

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet

Genom beslut den 16 oktober 1953 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för utredning av frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning och därmed sammanhängande spörsmål. De med stöd av bemyndigandet tillkallade sakkunniga påbörjade sitt arbete i januari 1954 och antogo benämningen 1954 års fastighetsbildningskommitté . Med skrivelse den 14 oktober 1963 har kommittén avlämnat sitt huvudbetänkande »Fastighetsbildning» (SOU 1963:68). I anledning av ett kommittén meddelat tilläggsuppdrag ha vidare avgivits betänkande med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar ni. m. (SOU 1963:23) samt betänkande med förslag till lag om ändring i byggnadslagen m. ni. (SOU 1963: 78). Enligt de för kommittén utfärdade direktiven ingå i dess uppdrag de frågor om ändringar i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen), rörande vilka riksdagen i skrivelser den 13 mars 1937, nr 98, och den 22 februari 1947, nr 36, hemställt om utredning. Sedan även utredningsarbetet i denna del slutförts, får kommittén härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till lag om ändring i ensittarlagen m. m. I arbetet h a såsom ledamöter i kommittén deltagit landshövdingen B. A. Fallenius, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens första k a m m a r e redaktören F . G. Karlsson och lantbrukaren O. E. M. Ohlsson, ledamoten av riksdagens andra kammare fiskaren H. S. Levin ävensom bokhållaren J. G. Löfroth. Kommittéledamoten hemmansägaren B. F. Jansson har på grund av sjukdom ej deltagit i behandlingen av detta ärende. Enligt förordnanden, som meddelats med stöd av ovannämnda bemyndigande, ha särskilda experter biträtt kommittén vid fullgörande av ifrågavarande uppdrag, nämligen distriktslantmätaren M. T. P. Hamrin och överlantmätaren T. A. O.

6 Sander. Såsom sekreterare har tjänstgjort hovrättsassessorn S. O. Nordström. Experterna ha biträtt kommitténs förslag. Lagförslaget har utformats så, att det kan genomföras oberoende av kommitténs förslag till lag om fastighetsbildning. Kommittén har sålunda icke i detta sammanhang upptagit frågan om ändring i ensittarlagens fastighetsbildningsrättsliga regler för att samordna dessa med bestämmelserna i sistnämnda lagförslag. Denna fråga synes lämpligen böra lösas i samband med utarbetandet av följdförfattningar till en ny lag om fastighetsbildning. Kommittén har tidigare ställt i utsikt förslag till sådana författningar. Emellertid har kommittén numera kommit till den uppfattningen att arbetet härmed lämpligen bör anstå i avbidan på den fortsatta behandlingen av dess huvudbetänkande. Kommitténs utredningsuppdrag torde därför få anses slutfört i och med avlämnandet av det nu föreliggande betänkandet. Stockholm den 17 mars 1965. B.

Fallenius

Göran Karlsson

Hans

Levin

John G. Löfroth

Ebbe

Ohlsson /Olof

Nordström

Förslag till Lag om ändring i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område samt om begränsning av samma lags giltighetstid Härigenom förordnas, att 1 och 1 a §§ lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att nämnda lag skall upphöra att gälla den 1 januari 1976. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

1 §• Den som med nyttjanderätt för Den som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål inne- brukande eller bostadsändamål innehar annan tillhörig mark samt därå har annan tillhörig m a r k vare beäger boningshus, som lämnar nöjakrättigad att i den ordning denna lag tig bostad åt honom och hans familj, stadgar tillösa sig marken under förvare berättigad att i den ordning denutsättning: na lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning: dels att tio år; dels att nyttjanderättshavare tilldels att nyttjanderättshavare sehörigt boningshus, som lämnade nöjdan den 1 januari 1928 ägt å marken aktig bostad åt honom och hans fauppfört boningshus och där varit bomilj, fanns å marken uppfört den 1 satt; januari 1919; och dels nyttjanderättshavarens byggnader. Avlider nyttjanderättshavare särskilt stadgat. Ändå att — om nyttjanderättshavare. Vid uppskattning — varit förutsatt. 1 a §. Ingår mark — boningshuset ligger. Är marken tomtindelad, gälle såÄr marken tomtindelad, gälle såsom förutsättning för lösningsrätt som förutsättning för lösningsrätt därjämte, att boningshuset i sin hel- därjämte, att boningshuset i sin helhet skall vara beläget å en tomt; och het skall vara beläget å en tomt; och 1

1 a § införd genom SFS 1939: 74.

8 (Nuvarande lydelse) skall i ty fall lösningsrätt äga rum till tomten eller, där jordägaren ej äger hela tomten, den del därav som tillhör denne. Avser nyttjanderätten endast del av tomten, äge lösningsrätt ej rum, om värdet av denna del jämte värdet av byggnaderna understiger värdet av varje annan tomtdel, som är i en ägares hand.

(Föreslagen lydelse) skall i ty fall lösningsrätt äga rum till tomten eller, där jordägaren ej äger hela tomten, den del därav som tillhör denne. Avser ny ttj anderätten endast del av tomten, äge lösningsrätt ej rum, om värdet av denna del jämte värdet av byggnaderna understiger värdet av någon annan tomtdel, som är i en ägares hand. Denna lag träder i kraft den 1 § i den äldre lagen skall fortfarande tillämpas i de fall, då lösningsrätt föreligger enligt detta stadgande men ej enligt den nya lagen. Utan hinder av att lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra att gälla den 1 januari 1976, skall ärende om lösningsrätt, som anhängiggjorts före nämnda tidpunkt, prövas och handläggas enligt lagen.

1 kap. Utredningsuppdraget

Vid tillkallandet av fastighetsbildningssakkunniga den 9 juni 1939 uppdrogs åt de sakkunniga att i samband med revisionen av jorddelningslagstiftningen verkställa av riksdagen begärd utredning angående dels lämpligheten av att utsträcka nyttjanderättshavares lösningsrätt enligt ensittarlagen till att omfatta jämväl det fall att jordägaren äger del i boningshuset å det med lösningsanspråket avsedda området, dels lämpligheten av att göra bestämmelserna om lösningsrätt enligt lagen tvingande (riksdagens skrivelse den 13 mars 1937, n r 98). För att tagas i övervägande vid de sakkunnigas utredningsuppdrag överlämnades sedermera till dem även riksdagens skrivelse till Kungl. Maj :t den 22 februari 1947, n r 36, vari riksdagen anhöll om utredning beträffande frågan om framflyttning av den i 1 § ensittarlagen angivna tidsbestämningen den 1 januari 1919 att närmare ansluta till tiden för lagens ikraftträdande år 1925. Genom tillkallande av fastighetsbildningskommittén jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 oktober 1953 var fastighetsbildningssakkunnigas arbete att anse såsom avslutat. De sakkunniga hade därvid icke framlagt några förslag rörande ändringar i ensittarlagen. Enligt de för kommittén meddelade direktiven ingå i dess uppdrag de frågor, varom riksdagen, enligt vad nyss anförts, hemställt om utredning. För att tagas i beaktande vid fullgörande av utredningsuppdraget har till kommittén överlämnats en framställning till statsministern från fem arrendatorer i Blekinge om viss ändring i ensittarlagen.

2—514516

2 k a p . B a k g r u n d e n till d e n n u gällande e n s i t t a r l a g e n

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 22 mars 1910 hemställde Östergötlands läns hushållningssällskap om utredning rörande möjligheten att åstadkomma en inlösningsrätt till jorden för sådana lägenheter å ofri grund, d ä r jordens värde i förhållande till åbyggnadernas vore av mindre betydelse. Frågan om en sådan lösningsrätt upptogs också i ett betänkande, som avgavs av den så kallade torpkommissionen den 6 maj 1911. Detta innehöll nämligen förslag till lag om lösningsrätt för innehavare av vissa på 49 år eller längre tid avsöndrade lägenheter. Den av hushållningssällskapet gjorda framställningen remitterades till de sakkunniga, som tillkallats för att verkställa utredning av egnahemsfrågan. Egnahemssakkunniga avgåvo i skrivelse den 30 september 1913 utlåtande i ärendet och framlade därvid förslag till lag om lösningsrätt av vissa lägenheter å ofri grund. De sakkunniga beräknade antalet lägenheter å ofri grund till över 100 000, varav cirka 36 000 jordbrukslägenheter. Rörande orsakerna till det höga antalet åbyggnader å ofri grund anförde de sakkunniga: Hemmansklyvning har intill ett 30-tal år tillbaka fått äga rum endast på jord av viss natur och där endast till en fastslagen minimigräns, enär man fordrade, att innehavaren skulle vara fullt besutten på sin hemmansdel. Även avsöndring under full äganderätt var åtminstone tidvis blott tillåten, under villkor att besuttenhet uppnåddes. Ända till senaste tid har det varit förenat med stora svårigheter att vid såväl arvskifte som köp av jord till mindre lägenhet erhålla lagfart därå, i det att lagstiftningen ställde så gott som oöverstigliga hinder i vägen härför. Då lagfart icke kunde erhållas, kunde icke heller inteckning sökas, och därigenom omöjliggjordes för den mindre bemedlade att inköpa lägenheter av lämplig storlek. Man sökte sålunda på allt sätt hindra mindre lägenheters uppkomst. Kravet om besuttenhet frånträddes fullständigt först år 1881, i det att tillstånd då lämnades att skifta alla under enskild äganderätt varande hemman till hur litet hemmantal som helst. Och härmed kunde således lägenheter, lämpliga för egnahem, förvärvas och lagfaras. — Det är tydligt, att, när lagstiftningen lade hinder i vägen för köp, behovet av mindre lägenheter måste framtvinga andra former för upplåtelser. Sålunda uppstodo förpantningslägenheterna samt annan jordavsöndring på livstid eller på viss tid, högst 50 år, som var den längsta tilliarna. Att dylika upplåtelser korarao till stånd även långt efter sedan styckning och avsöndring av jord medgivits för åstadkommande av mindre lägenheter, kan helt säkert tillskrivas det förhållandet, att jordägarnas obenägenhet för avyttring av jord till självständiga småbruk var för djupt rotad för att omedelbart försvinna, och säkerligen sitter denna obenägenhet ännu mångenstädes kvar, även

11 om en annan åskådning allt mera börjat göra sig gällande. (Betänkande i egnahemsfrågan del I, s. 562 f). Lag i ämnet utfärdades den 28 juni 1918. Beträffande lagens syfte anförde departementschefen bl. a. följande. Det intresse, som här gör sig gällande, är i själva verket icke något annat än egnahemsintresset. Det vore föga följdriktigt, om ett samhälle, som högt skattar och på olika sätt understödjer bildandet av nya egna hem, icke skulle anse det vara av vikt att söka bevara de egna hem, som redan finnas. Samhällets intresse är här särskilt starkt. Även hänsynen till den enskilde gör sig med styrka gällande. Mot jordägarens intresse står husägarens. För den förre är det fråga om ett jordområde, som sedan länge brukats skilt från hans övriga egendom och som i regel icke utgör någon mera betydande eller värdefull del av egendomen. För den senare gäller det byggnader och andra anläggningar, på vilka han under ett flertal år nedlagt arbete och kostnader och vilka ofta utgöra den enda grundvalen för hans bärgning. Utan lagstiftningens ingripande är han i jordägarens händer. Denne kan förr eller senare tvinga honom att lämna området utan annan rätt för brukaren än att bortföra vad som kan bortföras. Att detta därigenom i huvudsak förlorar sitt värde ligger i sakens natur. Billighet och rättfärdighet tala starkare för att jordägaren skall avstå en ringa del av sin jord mot full ersättning än att resultatet av husägarens arbete och kostnader skall väsentligen förspillas (NJA II 1918 s. 606 f). I skrivelse den 7 mars 1919 till chefen för justitiedepartementet anmälde den av Kungl. Maj:t den 29 november 1918 tillsatta jordkommissionen, att den efter utredning angående tillämpningen och verkningarna av 1918 års lag kommit till den uppfattningen att denna lag i dess dåvarande lydelse icke kunde anses på ett tillfredsställande sätt förverkliga de önskemål, som föranlett lagens tillkomst, och att kommissionen därför utarbetat ett förslag till ny lag i ämnet. Förslaget, som innebär en väsentlig utvidgning av lösningsrätten, ledde till att en ny ensittarlag utfärdades den 26 mars 1920. Sedan vid 1921 års riksdag väckts ett flertal motioner om ändringar i sistnämnda lag, utarbetade jordkommissionen samma år förslag till ny lag i ämnet. Sedan förslaget överarbetats, remitterades det till lagrådet för yttrande. Sådant avgavs den 20 april 1922, varvid åtskilliga anmärkningar framställdes. Efter ytterligare omarbetning framlades förslaget i proposition samma år för riksdagen, som emellertid endast beslöt en smärre ändring i 1920 års lag. På grund av motioner till 1924 års riksdag framlades påföljande år förslag till ny ensittarlag. Efter vissa jämkningar antogs förslaget av riksdagen. Den nya lagen utfärdades den 18 juni 1925. Denna lag är fortfarande gällande. Den har undergått mera betydande ändringar genom lagar den 1 april 1927, den 5 april 1929 och den 17 mars 1939. Vid sist angivna tillfälle vidtogs den viktiga ändringen i 1925 års lag, vilken ursprungligen icke ägde tillämpning på jord, som ingick i fastställd stadsplan, att lösningsrätten principiellt utsträcktes till att omfatta även sådan mark.

3 kap. Huvuddragen i ensittarlagen

De allmänna förutsättningarna för lösningsrätt angivas i 1 § ensittarlagen. Villkoren kunna sammanfattas i följande punkter. 1. Man skall under nyttjanderätt inneha annan tillhörig mark för brukande (d. v. s. jordbruk) eller för bostadsändamål. Användes området för sådant ändamål, är den omständigheten att nyttjanderättshavaren icke själv bor på området utan betydelse för hans lösningsrätt (NJA I 1924 s. 446 och 617 samt 1931 s. 140). 2. Å området skall finnas ett nyttjanderättshavaren tillhörigt boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj. För att nöjaktig bostad skall föreligga erfordras, att huset är beboeligt året runt. En vanlig sommarstuga omfattas icke av lagen (NJA I 1927 s. 413, 1929 s. 262 och 1934 s. 278). Däremot saknar det betydelse, huruvida nyttjaren verkligen bebor huset hela året eller endast under viss del därav (NJA I 1928 s. 445 och 1930 s. 101). I rättspraxis har kravet på nöjaktig bostad satts lågt (NJA I 1932 s. 673 och 1938 s. 12; jfr 1934 s. 21). 3. Nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, skall ha funnits uppfört å marken den 1 januari 1919. Att märka är härvid, att det icke fordras att just det hus, som finnes vid lösningstillfället, skall h a varit uppfört redan den 1 januari 1919 eller att den, som påkallar inlösen, redan då var ägare till boningshuset. 4. Marken skall utan avbrott ha nyttjats av annan än jordägaren efter den 1 januari 1919 (NJA II 1925 s. 351, NJA I 1944 s. 541). Inlösen kan ske, såväl då ny ttj änder ättsavtal bevisligen föreligger, som då någon utan att så är fallet faktiskt innehar den mark, vara boningshuset är uppfört. Är marken upplåten för livstid, föreligger lösningsrätt, oavsett h u r lång tid upplåtelsen varat. I andra fall fordras däremot, att marken, då lösningsrätt göres gällande, mer än tio år i följd innehafts av annan än ägaren eller också att den tid, den sålunda innehafts, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande nyttjanderättsavtal, uppgår till mer än tio år. 5. Boningshuset skall tillsammans med andra å marken uppförda, nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnader motsvara minst en fjärdedel av värdet av marken jämte därå befintliga, jordägaren eller nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnader. Att märka är, att värdena icke skola beräknas efter förhållandena den 1 januari 1919 utan efter förhållandena vid lösningstillfället.

13 Vid värdejämförelsen skall icke hänsyn tagas till markförbättringar, som nyttjanderättshavaren eller hans rättsföreträdare vidtagit utöver vad som ålegat honom enligt upplåtelseavtalet. Lagen innehåller icke något stadgande, att förbehåll om inskränkning i lösningsrätten skall vara utan verkan. Sådana förbehåll äro således giltiga (jfr NJA I 1929 s. 49). Beträffande mark som ingår i stadsplan eller byggnadsplan gälla enligt 1 a § vissa speciella förutsättningar för inlösen. 2 §' stadgar inskränkningar i lösningsrätten. Den viktigaste av dessa är, att inlösen mot jordägarens bestridande ej får äga rum, om den skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan olägenheten undvikas genom att från lösningen undantages visst område, får sådant undantag ske och marken i övrigt lösas. Om jordägaren själv vidtagit åtgärd i syfte att hindra lösningen, tages ej hänsyn till denna. — Bland inskränkningarna i lösningsrätten må vidare nämnas, att sådan ej äger rum, om ny ttj anderätten, då ansökan Dm lösningsrätt göres, är förverkad. Ogillas lösenanspråk på grund av att friköpet skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad fastighet, är jordägaren enligt 16 § skyldig att vid nyttj anderättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och, om ej annat framgår av nyttjanderättsavtalet, utgiva full lösen för dem. Jordägaren är vidare skyldig att i viss utsträckning ersätta nyttjanderättshavaren för markförbättring. Å andra sidan är nyttjanderättshavaren enligt 4 § skyldig att lösa jordägaren tillhörig byggnad å mark, som skall lösas. Enligt 19 § kan friköp i allmänhet ej ske, om marken tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle. Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskil ling för marken och övriga ersättningsanspråk skall prövas vid lantmäteriförrättning;' dock är fråga, huruvida nyttjanderätten är förverkad, förbehållen allmän domstols prövning (5 § första stycket och 8 § första stycket). Ansökan om lantmäteriförrättning skall enligt 5 § andra stycket ingivas till länsstyrelsen senast den dag, då nyttjanderättshavaren är skyldig att avträda lägenheten. Denne behöver dock icke vänta till nyttjanderättstidens utgång utan äger även dessförinnan få silt anspråk på lösningsrätt prövat. Gör nyttjanderättshavaren ansökan om lantmäteriförrättning, äger han, även om nyttjanderättstiden utgår, kvarsitta å lägenheten i avvaktan på att lösningsanspråket blir prövat men är skyldig att utgiva ersättning härför till jordägaren (5 § fjärde stycket). Länsstyrelsen äger avslå begäran om lantmäteriförrättning, om det är uppenbart, att lösningsrätt ej kan äga rum. Eljest skall länsstyrelsen förordna lantmätare att med biträde av gode män verkställa förrättningen (6 § första stycket).

11 Beträffande förfarandet vid förrättningen meddelas närmare föreskrifter i 8—10 §§ och 18 § första stycket. Av 8 § andra stycket framgår, att jordägaren och nyttjanderättshavaren, om ej fråga är om tomtindelad mark, äga överenskomma om jämkning av gränserna för det område, som skall lösas. Enligt tredje stycket av samma § skola förrättningsmännen tillse, att området, såvitt möjligt, till sina gränser bestämmes så, att hinder för fastställelse å förrättningen ej möter; och äga förrättningsmännen förordna om sådan jämkning av områdets gränser, som föranledes härav. Enligt 11 § må talan mot förrättningen inom 60 dagar föras hos ägodelningsrätten. Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger det honom enligt 12 § första stycket att inom 90 dagar efter det beslutet om inlösen vunnit laga kraft nedsätta köpeskillingen hos länsstyrelsen, vid äventyr att han eljest går förlustig sin lösningsrätt. Länsstyrelsen äger dock medgiva anstånd med nedsättning under högst 90 dagar. Om område, som skall lösas, ej utgör särskild fastighet skall, då det ej är fråga om tomtindelad mark, i den ordning som gäller för avstyckning prövas, om fastställelse å områdets avskiljande må meddelas (13 § första stycket och 18 § tredje stycket). För att fastställelse skall meddelas, kräves emellertid icke, att samtliga de beträffande avstyckningar föreskrivna fastighetsbildningsvillkoren äro uppfyllda. Enligt 18 § sjätte stycket skola av reglerna i 19 kap. jorddelningslagen endast 1 § andra stycket, 12 § första och tredje styckena, 13 § 2 mom. och 20 § gälla. Undantagna från tillämpning äro således bl. a. 2 § (det allmänna lämplighetskravet), 3 § (de särskilda jordpolitiska villkoren), 11 § (bestämmelserna om fastighets utformning) samt 13 § 3 mom. (reglerna om förbud mot avstyckning, som kan föranleda olämplig tätbebyggelse eller motverka lämplig planläggning av område, där tätbebyggelse uppkommit eller är att förvänta, eller som avser område, inom vilket länsstyrelsen meddelat avstyckningsförbud). Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig, vunnit laga kraft, är inlösningen fullbordad. Inlöst område övergår till den nye ägaren fritt från rätt till avkomst och annan förmån (13 § tredje och fjärde styckena). Av 24 § 1 mom. inteckningsförordningen framgår vidare, att området icke längre häftar för fordringsinteckningar. Däremot frigöres området icke från inteckningar för servitut eller annan nyttjanderätt än den, som legat till grund för inlösningen. Sedan inlösningen fullbordats, fördelas löseskillingen av länsstyrelsen i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller vid expropriation (14 §). I 15 § stadgas, att kostnad för förrättningen, för fastställelseförfarandet och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaren. Enligt Kungl. kungörelse den 20 juli 1925 h a r medellös nyttjanderättshavare möjlighet att få dylika kostnader ävensom kostnader för erforderligt biträde bestridda av allmänna medel.

4 k a p . Utredningsarbetets uppläggning

I en den 2 november 1948 dagtecknad cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser i riket hemställde fastighetsbildningssakkunniga, att länsstyrelserna ville, efter hörande dels av överlantmätaren och lantbruksnämnden i länet, dels av den person, som i länet förordnats att biträda nyttjanderättshavare i ärenden enligt ensittarlagen, avgiva yttrande i vissa frågor av betydelse för de sakkunnigas arbete med en revision av nämnda lag. Bl. a. begärdes uppgift om den ökning av antalet ensittare, som kunde beräknas uppkomma, därest tidsbestämningen den 1 januari 1919 i 1 § ensittarlagen framflyttades exempelvis till den 1 januari 1925, samt om det antal ensittare, som redan enligt gällande lagstiftning vore berättigade till inlösen men ännu icke gjort denna rätt gällande, önskemål framställdes även om att länsstyrelserna skulle i sina yttranden beröra principfrågan, huruvida en framflyttning borde ske. De sakkunniga anhöllo vidare, att länsstyrelserna måtte yttra sig beträffande frågan om att införa en mera fullständig prövning i jordpolitiskt hänseende av ensittarförrättningarna samt angiva i vilken utsträckning det inom länen förekommit, att inlösen icke k u n n a t komma till stånd på grund av förbehåll, innebärande att lösningsrätt icke skulle tillkomma nyttjanderättshavaren, eller på grund av att innehavaren av det med lösningsanspråket avsedda området icke alls eller endast delvis ägt det därå uppförda boningshuset. Svar på den sålunda gjorda enkäten inkommo från samtliga länsstyrelser i landet. Fastighetsbildningssakkunniga beredde vidare en av de motionärer vid 1947 års riksdag, som hemställt om utredning rörande en framflyttning av tidsgränsen i 1 § ensittarlagen, tillfälle att inför de sakkunniga utveckla motiven till sitt förslag. Dessutom besökte de sakkunnigas arbetsutskott Mörrums socken i Blekinge, varvid vissa torpställen besågos. Det sålunda insamlade utredningsmaterialet sammanställdes i en av de sakkunnigas sekretariat upprättad promemoria. Kommittén har ansett det ändamålsenligt att fortsätta utredningen efter de av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna. Sålunda har kommittén funnit bedömandet av frågan om en framflyttning av tidsbegränsningen i 1 § ensittarlagen förutsätta en prövning, huruvida jordpolitiska villkor böra införas vid ensittarförrättningar på landsbygden. Kommittén har emellertid ansett lämpligt att även överväga, om en mera fullständig prövning i plan-

16 politiskt hänseende bör komma till stånd i ensittarärenden. Vidare har kommittén funnit skäl undersöka, huruvida man icke vid en eventuell framflyttning av tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen bör anknyta till tidpunkten för jorddelningslagens ikraftträdande den 1 januari 1928. Likaså har kommittén ansett erforderligt att pröva, huruvida en framflyttning bör förbindas med en sådan skärpning av inlösningsvillkoren att friköp av mark, vara boningshus åt nyttjanderättshavare uppförts efter den 1 januari 1919, endast får ifrågakomma, om boningshuset stadigvarande under hela året användes såsom bostad åt nyttjanderättshavaren. Slutligen har kommittén bedömt det såsom lämpligt att i förevarande sammanhang upptaga frågan om att begränsa ensittarlagens giltighetstid genom införande av en preklusionsfrist, före vars utgång ett lösenanspråk måste göras gällande för att vinna beaktande. Eftersom det syntes vara värdefullt för kommittén att få del av länsstyrelsernas synpunkter i dessa frågor och då de i anledning av de sakkunnigas enkät inkomna uppgifterna till viss del voro inaktuella, såg sig kommittén nödsakad att i skrivelse den 14 januari 1964 till länsstyrelserna hemställa, att dessa måtte avgiva förnyat yttrande i ärendet och därvid beröra även de av kommittén aktualiserade spörsmålen. I särskilda skrivelser till bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen anhöll kommittén samtidigt om yttrande från dessa i motsvarande hänseenden som från länsstyrelserna. I anledning av kommitténs sålunda gjorda enkät ha yttranden inkommit från bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, samtliga länsstyrelser och överlantmätare i riket samt från 19 lantbruksnämnder och 8 biträden åt nyttjanderättshavare. Vidare föreligga yttranden från ett flertal förrättningslantmätare, 2 länsarkitekter och 2 länsförbund av Riksförbundet Landsbygdens Folk. Efter att ha tagit del av innehållet i dessa yttranden har kommittén funnit anledning att i samband med frågan om införande av en mera fullständig prövning i jord- och planpolitiskt hänseende i ensittarärenden överväga, huruvida icke krav på sammanläggning bör uppställas i sådana ärenden. Vidare har kommittén ansett sig böra upptaga frågan om en jämkning av stadgandet i 1 a § ensittarlagen.

5 k a p . H i s t o r i k och redogörelse för i n s a m l a t u t r e d n i n g s m a t e r i a l

A. Införande av en mera fullständig prövning i jord- och planpolitiskt samt av krav på sammanläggning

hänseende

Enligt 18 § sjätte stycket i 1925 års ensittarlag skulle beträffande jord på landet fastställelse å ensittarförrättning meddelas, därest områdets avskiljande överensstämde med vad om jordavsöndring vore stadgat. Detta innebar, att någon jord- eller planpolitisk kontroll icke förekom vid fastställelseprövningen. Den i 20 § 1 mom. 1896 års hemmansklyvningslag meddelade bestämmelsen att i vissa län inägojord ej finge avsöndras till den omfattning att hemmanets jordbruk därigenom märkligen försvagades var nämligen enligt 22 § samma lag ej tillämplig i förevarande fall, eftersom här var fråga om egnahemsanläggning (NJA II 1918 s. 635 f). I detta sammanhang bör emellertid erinras om det fortfarande gällande stadgandet i 2 § andra stycket i 1925 års ensittarlag att lösningsrätt ej äger rum, därest avståendet av marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Såsom exempel på dylik olägenhet anfördes i lagens förarbeten, att områdets avskiljande skulle medföra en sådan söndersplittring av huvudfastighetens ägor, att jordbrukets skötsel därigenom i mera avsevärd mån försvårades (andra lagutskottets utlåtande nr 30/1925 s. 29). I anslutning till jorddelningslagens införande ändrades 18 § sjätte stycket ensittarlagen på så sätt, att som förutsättning för fastställelse bl. a. angavs, att områdets avskiljande överensstämde med vad i 19 kap. 3 § första stycket och 13 § tredje, fjärde och femte styckena jorddelningslagen var stadgat. Detta innebar, att det allmänna kravet på avstyckat områdes lämplighet samt förbudet mot avstyckning i strid mot särskilda byggnadsreglerande föreskrifter eller godkänd avstyckningsplan kommo att gälla vid ensittarförrättningar. Icke tillämpliga blevo däremot bestämmelserna i 19 kap. 3 § andra, tredje och fjärde styckena jorddelningslagen av vilka stadganden andra stycket upptog krav på stamfastighetens lämplighet, tredje stycket särskilda villkor för avstyckning från jordbruksfastighet och fjärde stycket krav på skogstilldelning till jordbruksfastighet. Undantaget från tillämpning var också det i 1 § andra stycket i samma kapitel stadgade förbudet mot avstyckning utan godkänd plan inom område, där större byggnadsverksamhet uppkommit eller kunde förväntas (NJA II 1927 s. 663). 3—514615

18 Efter framställning från lantmäteristyrelsen borttogs emellertid hänvisningen till 19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen ur 18 § sjätte stycket ensittarlagen genom lagändring den 5 april 1929. Departementschefen uttalade därvid, att möjligheterna till inlösen genom n ä m n d a hänvisning blivit i viss mån begränsade samt att billighetsskäl därför talade för förslaget och att några vägande betänkligheter av hänsyn till det allmännas intresse att förhindra olämplig fastighetsbildning näppeligen torde möta; de lägenheter, om vilka vore fråga, hade under en lång följd av år i verkligheten, om än ej ur kameral synpunkt, bestått och nyttjats såsom självständiga ägokomplex (NJA II 1929 s. 360). När genom lagändring år 1939 lösningsrätten utvidgades till att omfatta jämväl mark inom stadsplan och byggnadsplan, infördes i 18 § sjätte stycket ensittarlagen hänvisning till andra stycket i 19 kap. 13 § jorddelningslagen, som föreskrev att avstyckning inom område för vilket fastställts dylik plan ej finge verkställas så, att planens genomförande eller lämplig tomtindelningen därigenom försvårades (NJA II 1939 s. 612). Eftersom även tomtindelad mark under vissa förutsättningar kunde bliva föremål för inlösen, upptogs däremot ingen hänvisning till första stycket i nämnda paragraf, som stadgade förbud mot avstyckning av sådan mark. I samband med den år 1947 verkställda omarbetningen av avstyckningsreglerna i 19 kap. jorddelningslagen ändrades ånyo 18 § sjätte stycket ensittarlagen. I stadgandet upptogs därvid icke hänvisning till det allmänna lämplighetskravet i nuvarande 19 kap. 2 § jorddelningslagen och de särskilda jordpolitiska bestämmelserna i 3 § samma kapitel; i fråga om de i 19 kap. 13 § jorddelningslagen upptagna planpolitiska villkoren hänvisades endast till 2 mom., som stadgar förbud mot avstyckning i strid mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan och andra byggnadsreglerande bestämmelser, men däremot icke till 1 mom. om förbud mot avstyckning inom tomtindelat område eller till 3 mom. om förbud mot avstyckning, som skulle motverka lämplig planläggning av område, där tätbebyggelse uppkommit eller är att förvänta, eller som avser område, inom vilket länsstyrelsen meddelat avstyckningsförbud. Ändringen av 18 § sjätte stycket ensittarlagen betraktades helt såsom en följd av omarbetningen av 19 kap. jorddelningslagen (prop. 232/1947 s. 205). I fråga om inlösen av områden i städer eller stadsliknande samhällen gäller efter 1947 års lagändringar enligt 18 § femte stycket ensittarlagen samma reglering i planpolitiskt hänseende som beträffande områden på landet. Hänsvisningen i nämnda stadgande har således begränsats till att avse endast 1 mom. i 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen, vilket motsvarar 2 mom. i 19 kap. 13 § jorddelningslagen (prop. 232/1947 s. 205). Tidigare hade i 18 § femte stycket ensittarlagen hänvisats till samtliga bestämmelser i 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen, vilka upptogo förbud mot avstyckning, som skulle försvåra genomförande av stadsplan eller lämplig tomtindelniing

19 eller motverka tillämpningen av fastställd stomplan eller andra byggnadsr e d e r a n d e föreskrifter eller som eljest skulle försvåra markens ändamålsenliga bebyggande. I sin ovannämnda framställning om borttagande av hänvisningen i 18 § sjätte stycket ensittarlagen till det dåvarande stadgandet i 19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen hade lantmäteristyrelsen anfört, att sammanläggning dock borde äga rum vid ensittarförrättningar, där så lagligen kunde ske. Departementschefen ansåg, att vägande skäl kunde anföras för en dylik utformning av lagen. Därest de avstyckade områdena ej sammanlades, kunde det nämligen befaras, att det samband, som förut bestått mellan områdena, brötes därigenom att ensittaren avyttrade ett eller flera av dem. Emellertid torde detta endast undantagsvis k u n n a inträffa, enär de ifrågavarande områdena merendels vore så små, att de näppeligen kunde nyttjas för sig. Vidare vore att märka, att det ej torde vara ovanligt, att några av de områden, som inginge i en ensittarlägenhet, kunde sammanläggas, medan beträffande andra hinder mötte för dylik åtgärd. Av dessa skäl och med hänvisning till att fordran å sammanläggning helt eftergivits i 1928 års lag med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar av Kopparbergs län, fann departementschefen lämpligast, att jämväl i detta fall frågan om sammanläggning lämnades helt öppen. Departementschefen framhöll därvid att, där sådan åtgärd lagligen kunde ske, den sannolikt ändå komme till stånd, då det uppenbarligen vore till fördel för ägaren av lägenheten, att de områden från skilda registerfastigheter, som inginge i densamma, bleve sammanlagda till en fastighet. Lagrådet fann lantmäteristyrelsens förslag beaktansvärt, då genom sammanläggningen reda befordrades i fastighetsförhållandena. Lagrådet ville emellertid, i likhet med departementschefen, icke föreslå någon åtgärd i berörda syfte, väsentligen därför att den ökade omgång, som ett sammanläggningsförfarande skulle medföra, knappast kunde anses motiverad, då det gäller sådana obetydliga områden, varom i regel vore fråga (NJA II 1929 s. 360 f).

Frågan om införande av en mera fullständig prövning i jord- och planpolitiskt hänseende vid ensittarförrättningar h a r vid kommitténs enkät besvarats olika för det fall att tidsgränsen i 1 § ensittarlagen behölles oförändrad och för det fall att den framflyttades. I det senare fallet ha på åtskilliga håll olika svar givits, beroende på om framflyttning skedde till den 1 januari 1928 eller till senare tidpunkt. De av länsstyrelserna, överlantmätarna och lantbruksnämnderna för de olika fallen avgivna svaren k u n n a sammanfattas i följande tabell.

20 Oförändrad tidsgräns

Länsstyrelser överlantmätare . . . . Lantbr.-nämnder .. .

Framfl. t. 1/1 1928

Längre framfl.

för

emot

utan ståndp.

för

emot

utan ståndp.

för

emot

4 5 3

10 17 7

10 2 9

6 8 6

6 11 4

12 5 9

12 17 7

2 3

utan ståncp. 12 5 9

Av tabellen framgår, att ldar majoritet föreligger mot en skärpning av villkoren vid bibehållen tidsgräns och för en skärpning vid framflyttning av denna till senare tidpunkt än den 1 januari 1928, medan svaren i tilloch avstyrkande riktning fördela sig tämligen j ä m n t vid en framflyttning till den 1 januari 1928. Krav på en fullständigare prövning i jord- och planpolitiskt hänseende även vid bibehållen tidsgräns ha framställts av länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmars, Älvsborgs och Norrbottens län, överlantmätarna i nämnda län och Jönköpings län samt lantbruksnämnderna i Älvsborgs läns södra och norra områden och i Gävleborgs län. Länsstyrelserna i Kristiandstads och Hallands län, överlantmätarna i dessa län och i Gävleborgs län samt lantbruksnämnderna i Blekinge, Västmanlands och Norrbottens län h a icke funnit påkallat att vid bibehållen tidsgräns kräva en skärpning i de nuvarande bestämmelserna men ansett en dylik erforderlig vid en framflyttning av tidsgränsen. Samma ståndpunkt har intagits av lantbruksstyrelsen. Flertalet av de myndigheter, som uttalat sig mot en skärpning av lagen vid oförändrad tidsgräns, har emellertid framställt krav på en dylik skärpning först om tidsgränsen framflyttades längre än till den 1 januari 1928. Uttalanden av denna innebörd föreligga från länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Västernorrlands län, överlantmätarna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Västernorrlands och Västerbottens län samt lantbruksnämnden i Värmlands län. Lantmäteristyrelsen har förordat en mera fullständig prövning i främst planpolitiskt hänseende, därest en sådan framflyttning av tidpunkten skedde, som medförde en mera väsentlig ökning av antalet fastighetsbildningar enligt ensittarlagen. Såsom skäl för införande av jord- och planpolitiska villkor har främst åberopats samhällets intresse att undvika olämplig fastighetsbildning. Överlantmätaren i Norrbottens län h a r exempelvis anfört: Ensittarlagen är i sin syftning en social lagstiftning. Ökade resurser och vidgad målsättning för sociala insatser torde emellertid numera icke låta sig förenas med ett passivt accepterande och konserverande av både ur allmän och ofta ur enskild synpunkt olämpliga bosättningar. I stället bör en tidsenlig fastighetsbildning åsyftas. Härför krävas emellertid mera aktiva och planmässiga bedömningar än

21 vad nuvarande lagstiftning medger. Erfarenheterna från Norrbottens län tala för att samma regler för planpolitiska överväganden, som för närvarande gälla vid avstyckning enligt 19 kap. jorddelningslagen, böra införas i ensittarlagen. Detta måste framstå som särskilt angeläget beträffande de inlösningsfall, som skulle tillkomma vid ifrågasatt framflyttning av den i lagens 1 § angivna tidpunkten. Övervägande skäl tala emellertid för att också de fall, som inbegripas i nuvarande tidsbestämmelse, underkastas prövning. — I en nyligen genomförd utredning rörande lantbruket inom Norrbottens län har beräknats att 45 % av länets åkerareal om 82 000 hektar är av den beskaffenheten att den med nuvarande jordbruksekonomiska förutsättningar torde komma att nedläggas inom tio år. Av de enligt RLF:s jordbruksregister befintliga 12 700 brukningsenheterna i länet drives enligt utredningen endast omkring hälften av aktiva jordbrukare. Inom den närmaste tioårsperioden beräknas antalet aktiva brukare sjunka till 3 500. Utrymmet för företagsekonomiskt bärkraftiga jordbruksföretag i länet beräknas på sikt motsvara ett antal av mellan 1 500 och 2 000 enheter. Mot denna bakgrund är det angeläget att nybildandet av olämpliga brukningsenheter icke förekommer. Det synes därför — även om ensittarlagen haft blott ringa betydelse i länet vid tillkomsten av fastigheter för jordbruksändamål — behövligt med fullständig jordpolitisk prövning vid ensittarinlösen för detta ändamål. Även önskvärdheten av konsekvens i lagstiftningen har framhållits. Från något håll h a r sålunda uttalats, att det vore orimligt, att utbrytningen av en brukningslott skulle bedömas mer rigoröst, om jordägaren själv vore ägare till brukningslottens byggnader än om en utomstående ägde dem. Överlantmätaren i Kalmar län har ifrågasatt, om nyttjanderättshavaren med nuvarande regler på ett bestående sätt hjälptes till ett eget hem, då torpen ofta icke kunde bestå som självständiga brukningsenheter och gällande regler för statlig lån- och bidragsgivning i allmänhet utestängde ägaren från sådan. I ett flertal yttranden har man icke ansett sig utan vidare böra uppställa krav på en fullständig prövning i jord- och planpolitiskt hänseende utan förordat vissa kompromisslösningar. Överlantmätaren i Jönköpings län har framlagt ett förslag, som går ut på att de jordpolitiska kraven skulle tillgodoses därigenom att förrättningsmännen finge vidgad befogenhet att besluta om jämkningar i fråga om inlösningsområdets storlek och gränser. Liknande förslag föreligga även från andra håll. — Lantbruksnämnden i Gävleborgs län har ansett kravet på jordpolitisk prövning böra begränsas till de fall, då fråga vore om inlösen av markområden, som nyttjades till jordbruk. Överlantmätaren i Hallands län har också, för den händelse tidsgränsen i 1 § ensittarlagen framflyttades, funnit ett dylikt begränsat krav böra uppställas. — I andra yttranden åter har förordats en tillämpning av jordpolitiska villkor i modifierad form. Överlantmätaren i Älvsborgs län h a r sålunda föreslagit, att stadgandet i 2 § andra stycket ensittarlagen utbyggdes, så att som en lösningsanspråket hindrande omständighet jämväl skulle räknas avsevärd olägenhet med hänsyn till jordbruksrationaliseringen. Förslag av liknande innebörd ha — dock endast för den händelse en utvidgning skedde av ensittarlagens tillämpningsområde — framlagts av

lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden i Blekinge län. Lantbruksnämnden i Västmanlands län har — under nyss angiven förutsättning — ansett inlösen ej böra ifrågakomma, om lägenheten omfattade mark, som u r jordoch skogsbrukssynpunkt vore behövlig för huvudfastigheten. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har föreslagit, att i ensittarlagen undantag gjordes från lösningsrätten för det fall att denna skulle medföra, att huvudfastigheten icke efter områdets avskiljande skulle komma att utgöra en bärkraftig jordbruksenhet. Länsstyrelsen har därvid anfört: Under tiden från 1949 ha förhållandena på såväl det jordpolitiska som jordbruksekonomiska området starkt förändrats. Å ena sidan ha de icke bärkraftiga småbruken blivit alltmer umbärliga från försörjnings- och sysselsättningssynpunkt, medan å andra sidan kraven på att ett jordbruk skall anses bärkraftigt ökat i hög grad. Men med stöd av ensittarlagen avstyckas alltjämt småbruk — ofta olämpligt arronderade och till påtagligt men för huvudfastigheten — enär normal jordpolitisk prövning icke sker. Även om ensittarlagens negativa effekt från jordpolitisk synpunkt kraftigt minskat vid jämförelse mellan förhållandena 1949 och i dag, torde det vara ett väsentligt samhällsintresse, att jordbruksenheter icke förlora sin bärkraft genom ensittarförrättningar. Mot en lagändring i förevarande hänseende har på olika håll anförts, att en sådan skulle strida mot ensittarlagens karaktär av undantagslagstiftning och mot lagens sociala bakgrund. Överlantmätaren i Jämtlands län har sålunda ansett, att lagens egentliga syfte, nämligen bevarandet och möjligheten till förbättring av det redan bestående egna hemmet, icke borde äventyras genom jordpolitiska bedömanden av ibland diskretionär natur. Länsstyrelsen i Hallands län h a r påpekat, att en dylik skärpning skulle innebära att ensittare, som hittills icke begagnat sig av lösningsrätten, komme i ett sämre läge än om de tidigare påkallat inlösen. Samma synpunkt har framförts av en distriktslantmätare. I ett flertal yttranden har anförts, att behovet av en lagändring vore ringa. På några håll har man därvid hänvisat till stadgandet i 2 § andra stycket ensittarlagen och framhållit, att detta innebure ett visst skydd i jordpolitiskt hänseende. I andra yttranden har påpekats, att lösningsområdet som regel redan tidigare brukats för sig och att avskiljandet därav således icke medförde någon ändring i brukningshänseende. I åter andra yttranden har åberopats, att antalet berörda ensittare vore förhållandevis obetydligt och att inlösningsområdena sällan vore så stora, att de hade någon betydelse i jord- eller planpolitiskt hänseende. Här bör inskjutas, att de under 20-årsperioden 1928—47 inlösta ensittarlägenheterna (20.788 st.) tillsammans omfattade en areal av 20 220 hektar och att genomsnittsstorleken av lägenheterna således vore mindre än 1 hektar. Lantbruksstyrelsen har helt allmänt uttalat, att, såvitt styrelsen hade sig bekant, några nämnvärda olägenheter ur jordpolitisk synpunkt knappast uppkommit genom den hittillsvarande lagtillämpningen.

23 Såsom skäl mot ett införande av jord- och planpolitiska villkor, även om tidsgränsen i 1 § ensittarlagen framflyttades till den 1 januari 1928, har distriktslantmätaren i Uddevalla norra distrikt andragit, att bildandet av en tomtplats genom uppförande av byggnad å ofri grund i viss mån kunde anses jämförbar med en sämjedelning och att sådan delning, som tillkommit före den 1 j a n u a r i 1928, kunde legaliseras utan jordpolitisk prövning. Det syntes därför konsekvent att medgiva inlösen enligt ensittarlagen utan dylik prövning, under förutsättning att den faktiska tomtbildningen skett före den 1 j a n u a r i 1928, d. v. s. att byggnaden uppförts före denna tidpunkt. Det borde å andra sidan icke vara möjligt att genom användande av ensittarlagen få till stånd en fastighetsbildning, som icke vore tillåtlig enligt jorddelningslagen, såvida icke de förhållanden, på vilka lösningsrätten grundade sig, tillkommit före ikraftträdandet av jorddelningslagen. Här bör också omnämnas ett av överlantmätaren i Hallands län i annat sammanhang gjort påpekande, att enligt bestämmelserna i jorddelningslagens promulgationslag jordavsöndring och ägoavstyckning finge ske jämlikt äldre lag i den mån förvärvet skett för jorddelningslagens ikraftträdande. Krav på sammanläggning vid inlösen av m a r k från skilda fastigheter har förordats i åtskilliga yttranden, även sådana vari icke påkallats skärpt tilllämpning av jord- och planpolitiska villkor. Till stöd härför har åberopats — förutom jordpolitiska motiv — synpunkten av ordning och reda i fastighetsredovisningen och inskrivningsväsendet. F r å n något håll h a r påpekats, att svårigheter att åstadkomma sammanläggning icke förelåge, eftersom inlöst område förvärvades fritt från fordringsinteckningar. JB. Framflyttning av den i 1 § ensittarlagen angivna den 1 januari 1919

tidpunkten

1918 års ensittarlag innehöll krav på att nöjaktig bostad för brukaren och h a n s familj fanns uppförd den 1 januari 1918. Departementschefen anförde härom, att det vore önskvärt att lösningsrätten så mycket som möjligt gjordes oberoende av åtgärder, som en nyttjanderättshavare kunde komma att vidtaga i syfte endast att förvärva äganderätt till den upplåtna jorden, och att lagen med en sådan begränsning av sin omfattning icke innebure någon för framtiden gällande förändring av de rättsverkningar, som följde av upplåtelseavtalet för längre tid, utan allenast en övergående reglering för avhjälpande av bestående missförhållanden (NJA II 1918 s. 613). I det år 1919 av jordkommissionen framlagda förslaget till ny ensittarlag angavs tidsbestämningen i fråga om områdets bebyggande till den 1 januari 1919. Kommissionen uttalade därvid, att lösningsrätten ej borde utsträckas att omfatta andra lägenheter än sådana, vilka vid tidpunkten för förslaget hade karaktär av lämpliga egna hem (NJA II 1921 s. 347). I 1920 års ensittarlag upptogs nämnda tidsbestämning.

24 I sitt å r 1921 a v g i v n a förslag till e n s i t t a r l a g föreslog jordkommissionen, a t t t i d p u n k t e n s k u l l e fastställas till d e n 1 j a n u a r i 1921. H ä r o m a n f ö r d e kommissionen: Förslaget h a r bibehållit fordran på att det upplåtna området skall hava bebyggts viss tid före lagens trädande i tillämpning, önskvärt är nämligen, att lösningsrätten så mycket som möjligt göres oberoende av åtgärder, som nyttjanderättshavare kan komma att vidtaga endast i syfte att förvärva äganderätt till den upplåtna jorden. Därest lösningsrätt medgives även i det fall att upplåtet område bebygges efter lagens ikraftträdande, torde man jämväl kunna befara, att jordägarna bliva mindre benägna att upplåta mark i de fall, då behov kunde föreligga för någon att a r r e n d e r a ett markområde för att åt sig uppföra bostad. — Beträffande det utvidgande av lösningsrätten, som följer därav att den tid, då området skall hava varit på angivet sätt bebyggt, bestämts till den 1 januari 1921, torde några vägande invändningar knappast kunna göras. En liknande utvidgning skedde genom 1920 års lag. (NJA II1925 s. 338 f.) Den s å l u n d a föreslagna l a g ä n d r i n g e n a v s t y r k t e s e m e l l e r t i d a v s a m t l i g a l e d a m ö t e r i lagrådet. Två ledamöter anförde därvid: Förevarande lagstiftning är till sin innebörd uteslutande retroaktiv; detta framgår av den ovillkorliga bestämmelsen att för rätt till inlösen fordras, att det ifrågavarande området var ur jordägarens besittning samt på angivet sätt bebyggt vid viss förfluten tidpunkt, enligt gällande lag den 1 januari 1919. Lagen kan sålunda väl komma att äga tillämpning på framdeles skeende avtal beträffande ett sådant område; det därigenom uppkommande, strängt taget nya rättsförhållandet betraktas av lagen såsom en fortsättning av det förut bestående (det är den nyttjanderättshavaren tillkommande äganderätten till husen, som är det förbindande ledet). Men upplåtelse av mark, som en jordägare första gången gör efter nämnda tidpunkt, beröres på intet sätt av lagen. Det skulle tydligen också vara m i n d r e rimligt att stifta en lag, som tillade dylika i framtiden inträffande nya upplåtelser andra rättsverkningar än parterna avsåge, såvida ej lagstiftaren åsyftade att över huvud förhindra uppkomsten av sådana upplåtelser. Men är detta rätt, kan det ej heller vara rimligt eller riktigt att allt efter som tiden framskrider framflytta den tidpunkt för bebyggandet, som skall vara den avgörande, och alltså göra lagen tillämplig i fråga om upplåtelser, som vid den ursprungliga lagens tillkomst ännu ej skett, naturligtvis såvida icke särskilda omständigheter tillkommit, som påkalla, att friköpning medgives även till senare upplåtna och bebyggda lägenheter. Att så skulle vara fallet med avseende å dessa, under de senare åren upplåtna lägenheter, h a r icke ens påståtts. Då den avgörande tidpunkten, som enligt 1918 års lag var den 1 januari 1918 och genom 1920 års lag, oegentligt nog, framflyttades till den 1 januari 1919, nu enligt förslaget skulle ytterligare framflyttas, nämligen till den 1 januari 1921, ger detta lätteligen anledning till det antagande, att ytterligare framflyttanden av den kritiska tidpunkten så småningom komme att ske. Tydligt är, att härav skulle alstras ett beklagligt osäkerhetstillstånd och tilltron till de lagstiftande myndigheterna rubbas. (NJA II 1925 s. 342 f.) Med a n l e d n i n g av de b e t ä n k l i g h e t e r , s o m y p p a t s i n o m l a g r å d e t ä n d r a d e s i 1922 å r s p r o p o s i t i o n den i f r å g a v a r a n d e t i d p u n k t e n till d e n 1 j a n u a r i 1919 eller s a m m a t i d p u n k t som i 1920 å r s lag ( N J A II 1925 s. 3 4 5 ) . Den a n g i v n a t i d s b e g r ä n s n i n g e n u p p t o g s ä v e n i d e t för 1925 års riksdag f r a m l a g d a lagförslaget. I en m o t i o n ( I : 252) till samma riksdag hemställdes

25 emellertid, att tidpunkten måtte bestämmas till den 1 januari 1925, varvid anfördes att, likaväl som lagen av år 1918 kunde sätta tiden till den 1 januari 1918, kunde en lag av 1925 bestämma tiden till den 1 januari 1925. Andra lagutskottet, vars utlåtande (nr 30) godkändes av riksdagen, anförde, att av skäl, som åberopats inom lagrådet, jämväl utskottet ansåge en framflyttning av den i 1920 års lag fastställda tidpunkten icke böra ske. I 1925 års lag upptogs i enlighet härmed såsom avgörande tidpunkt den 1 januari 1919. Vid 1933 och 1934 års riksdagar väcktes motioner (I: 198 resp. 11:447) om framflyttning av tidpunkten. Efter hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 32 resp. 5) avslog emellertid riksdagen motionerna. I motion till 1937 års riksdag (11:259) yrkades, att tidpunkten måtte framflyttas till den 1 januari 1925. Andra lagutskottet uttalade (uti. nr 17), att de skäl, som tidigare anförts mot en framflyttning av tidpunkten för en lägenhets bebyggande, enligt utskottets mening alltjämt ägde sin giltighet. Därest lösningsrätt skulle medgivas även då upplåtet område blivit bebyggt först vid en senare tidpunkt än den 1 januari 1919, torde man sålunda kunna befara, att jordägarna skulle bliva mindre benägna att upplåta mark i de fall då behov kunde föreligga för någon att arrendera ett markområde för att åt sig uppföra bostad. Detsamma kunde bliva förhållandet, då fråga om förnyande av ett äldre arrendeavtal uppkomme. En lagändring i förevarande hänseende skulle alltså k u n n a försätta vissa nyttjanderättshavare i ett sämre läge, nämligen sådana som vid arrendetidens utgång saknade ekonomisk möjlighet att begagna lösningsrätten. Ur markägarens synpunkt skulle vidare en sådan framflyttning te sig såsom ett betydande ingrepp i äganderätten. Därest — såsom vid tillkomsten av den första ensittarlagen — starka skäl talade för ett sådant ingrepp, kunde visserligen markägarens intressen få vika. I förevarande fall hade dock enligt utskottets mening ett så starkt behov av en lagändring icke påvisats. Utskottet avstyrkte därför motionen, och riksdagen biföll utskottets hemställan. Vid 1943 års riksdag väcktes åter motion (I: 131) om framflyttning av tidpunkten. Andra lagutskottet (uti. nr 6) avstyrkte under åberopande av tidigare anförda skäl motionen, och riksdagen biföll åter utskottets hemställan. I motion till 1946 års riksdag (11:31) hemställdes, att tidsgränsen den 1 januari 1919 måtte utgå ur ensittarlagen, så att även bebyggelse, som skett på ofri grund efter denna tidpunkt, bleve föremål för lösningsrätt. Andra lagutskottet anförde (uti. nr 3), att en dylik lagändring skulle innebära att ensittarlagen, som hade till syfte att åstadkomma en övergående reglering av vissa vid den ursprungliga ensittarlagens tillkomst föreliggande missförhållanden, komme att helt ändra karaktär och förvandlas till en ren 4—514615

26 expropriationslag, vilket med all sannolikhet skulle medföra att nyttjanderättsupplåtelser av ifrågavarande slag komme att helt förhindras. Utskottet hemställde om avslag å motionen. Reservationer anmäldes av två utskottsledamöter, av vilka den ene föreslog skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om utredning. Första kammaren biföll utskottets avslagsyrkande, medan andra kammaren biföll reservationen med utredningsyrkandet. Vid 1947 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 96 och II: 174). Motionärerna yrkade, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte hemställa, dels att Kungl. Maj :t ville utreda befintligheten inom riket av ensittarlägenheter, där nyttjanderättsinnehavare tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, visserligen icke funnes uppfört å det till inlösen ifrågasatta området den 1 januari 1919, men likväl funnits uppfört så lång tid, att rimliga skäl kunde anföras för att tillerkänna nämnda ensittare rätt att friköpa området, dels ock att Kungl. Maj :t måtte vidtaga de åtgärder, vartill utredningen samt förhållandena kunde giva anledning. Andra lagutskottet (uti. nr 1) anförde bl. a.: Vid den tidigare behandlingen av frågan om framflyttning av den i 1 § ensittarlagen fastställda tidsbestämningen har det gjorts gällande, att om en framflyttning skedde så måste detta framkalla farhågor för att ytterligare åtgärder i samma riktning efter hand komme att vidtagas, vilket skulle leda till att jordägarna bleve mindre benägna att upplåta mark för bebyggande. Ehuru betydelsen av nu angivna synpunkter icke får underskattas, vill utskottet dock erinra om att framflyttning av den för bebyggandet avgörande tidpunkten redan skett en gång, nämligen i 1920 års ensittarlag, då tidpunkten framflyttades från den 1 januari 1918 till den 1 januari 1919. En ytterligare framflyttning av tidpunkten innebär givetvis ett ingrepp i jordägarnas äganderätt. Denna omständighet utgör dock icke något ovillkorligt hinder för framflyttning, därest tillräckligt starka skäl kunna anföras för en dylik åtgärd. Utskottet vill alltså icke av principiella skäl motsätta sig en framflyttning av tidpunkten i fråga. Huruvida tillräckligt starka skäl för en framflyttning finnas kan emellertid icke avgöras utan närmare utredning. Av redogörelser, som några av motionärerna lämnat utskottet, synes framgå, att det finnes åtskilliga nyttjanderättshavare, som äga boningshus å den arrenderade marken men som sakna rätt till inlösen enligt ensittarlagen, därför att boningshusen byggts först efter den 1 januari 1919. Särskilt sådana fall, där upplåtelse skett innan nu gällande ensittarlag trätt i kraft, ligga numera så långt tillbaka i tiden, att nyttjanderättshavarna i många fall ha anledning att hysa oro för hemmens fortsatta bestånd. Det kan naturligtvis göras gällande, att dessa nyttjanderättshavare vid bebyggandet av de arrenderade områdena icke haft anledning att räkna med någon möjlighet att senare tvångsvis få inlösa områdena. Denna invändning får emellertid i detta sammanhang icke tillmätas alltför stor betydelse, eftersom samma invändning kan göras beträffande de nyttjanderättshavare. som redan nu ha inlösningsrätt enligt ensittarlagen. Vid bedömandet av frågan om framflyttning av tidpunkten för bebyggandet få emellertid icke endast jordägarnas och nyttjanderättshavarnas intressen vägas mot varandra utan hänsyn får även tagas till de följder en dylik framflyttning skulle kunna få på jordägarnas benägenhet att upplåta mark för bebyggande. Enligt utskottets mening kunna dock olägenheterna i sistnämnda hänseende icke vara större än att en framflyttning av tidpunkten bör kunna övervägas. Under senare år ha med

27 hänsyn till byggnadskostnaderna åtminstone personer med begränsade ekonomiska resurser icke kunnat bygga boningshus å arrenderad mark. För att på ett tillfredsställande sätt ordna lån för byggande av boningshus fordras inteckningar i fastigheten, och sådana kunna icke erhållas i ett hus å arrenderad mark. Utskottet förordar därför en utredning huruvida den i ensittarlagen angivna tidpunkten för bebyggandet må kunna framflyttas att närmare ansluta till tiden för lagens ikraftträdande den 1 september 1925. Enligt ensittarlagen kräves för lösningsrätt att nyttjanderättshavaren å det till inlösning ifrågasatta området äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj. Av flera i högsta domstolen avgjorda mål framgår, att denna bestämmelse tolkas så, att boningshuset för att kunna anses lämna nöjaktig bostad skall vara av sådan beskaffenhet, att det året runt kan användas till bostad. Härav följer, att ensittarlagen icke är tillämplig å vanliga s. k. sommarstugor. Utskottet vill särskilt framhålla detta, eftersom de flesta nyttjanderättsupplåtelser för bebyggande som numera ske torde avse sommarstugor. På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta föranstalta om en förutsättningslös utredning beträffande frågan om att framflytta den i 1 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen) fastställda tidsbestämningen den 1 januari 1919 att närmare ansluta till tiden för lagens ikraftträdande år 1925, samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda. Riksdagen biföll utskottets hemställan (riksdagens skrivelse den 22 februari 1947, nr 36). I motioner till 1955 års riksdag (1:365 och 11:444) hemställdes, att riksdagen måtte besluta om framflyttning av tidsgränsen till den 1 januari 1930. Tredje lagutskottet uttalade (uti. nr 6), att frågan otvivelaktigt vore förtjänt av uppmärksamhet men fann det lämpligast att avvakta förslag från fastighetsbildningskommittén och kunde därför icke förorda att riksdagen i enlighet med vad som föreslagits i motionerna omedelbart för sin del beslutade ändrad lydelse av ensittarlagen. Utskottet fann icke heller anledning att i dåvarande läge påkalla särskild utredning i frågan och hemställde därför, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan. Vid 1960 års riksdag väcktes ånyo motion (II: 568) om framflyttning av tidsbestämningen, denna gång till den 1 januari 1940. Under utskottsbehandlingen inhämtades yttranden enligt 46 § riksdagsordningen från lantmäteristyrelsen samt länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län, vilka länsstyrelser i sin tur infordrade yttranden från överlantmätaren i respektive län. I samtliga dessa yttranden avstyrktes bifall till motionerna under hänsvisning till att frågan om revision av ensittarlagen fölle inom ramen för det uppdrag som anförtrotts fastighetsbildningskommittén.

28 Tredje lagutskottet hänvisade (uti. nr 22) till sitt år 1955 avgivna utlåtande samt anförde vidare: Utskottet finner icke nu skäl att frångå sin i nyssnämnda utlåtande uttalade ståndpunkt. En ändring av ensittarlagen i ifrågasatt hänseende kan enligt utskottets mening icke företagas utan att behovet av ändrade bestämmelser ingående utredes och verkan av en sådan ändring i olika hänseenden närmare undersökes. Ehuru fastighetsbildningskommitténs behandling av frågan icke synes omedelbart förestå, finner utskottet icke heller nu särskild utredning i ämnet påkallad. Utskottet beaktar härvid att, såsom av vissa remissinstanser framhållits, den väckta frågan har nära anknytning till bl. a. reglerna om fastighetsbildning, vilka regler är föremål för allmän översyn av fastighetsbildningskommittén och finner det även i övrigt lämpligast, att utredningen verkställes av denna kommitté. Utskottet förutsätter, att utredningen av kommittén genomföres med all den skyndsamhet som är möjlig. Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket yrkande bifölls av riksdagen.

Såsom tidigare nämnts beredde fastighetsbildningssakkunniga en av motionärerna i ämnet vid 1947 års riksdag, nämligen riksdagsmannen Per A. Johnsson i Kastanjegården, tillfälle att inför de sakkunniga utveckla motiven till sitt förslag. Riksdagsman Johnsson uppgav därvid i huvudsak följande. 1918 och 1920 års ensittarlagstiftning blev ej nämnvärt känd inom Blekinge län. Först efter genomförandet av 1925 års lag i ämnet började ensittarförrättningar allmänt förekomma. Åtminstone i Mörrums socken hade tidigare några sådana knappast alls ägt rum. Under tiden mellan 1919 och 1925 förekom det där ej så sällan att folk ordnade sin bosättning genom att bygga på annans mark. I regel skedde upplåtelserna på 49 år. Denna upplåtelseform sammanhängde med att systemet med dagsverksskyldighet, i motsats till vad fallet var i de flesta andra delar av landet, då ännu ej upphört i dessa trakter. Riksdagsman Johnsson kände till åtskilliga fall, då dylika mellan 1919 och 1925 tillkomna upplåtelser ännu gällde och där nyttjanderättshavarna ej kunde få köpa bostadstomten av markägaren. I somliga fall hade de lagt ned ganska stora kostnader på sitt hus och på tomten, vilka skulle kunna bli nästan helt tillspillogivna, om de ej finge äganderätt till marken. Flertalet vågade emellertid ej göra grundligare reparationer eller förbättringar av byggnaderna, eftersom de ej vore säkra på att få ha dem kvar. Deras situation vore därför mycket bekymmersam. Skulle lösningsrätt tillerkännas dessa under en femårsperiod efter 1919 tillkomna ensittare, vore det ej någon tvekan om att praktiskt taget alla skulle begära inlösen. Efter 1925 hade i dessa trakter ej uppkommit några liknande förhållanden. Vid fastighetsbildningssakkunnigas likaledes tidigare omnämnda besök i Mörrums socken besågo de sakkunniga — som åtföljdes av bl. a. riksdagsm a n Johnsson — två arrenderade torpställen, som innehades av målaren Gottfrid Olofsson och vagnmakaren Bernhard Berntsson. Angående vad som därvid förekom har i de sakkunnigas promemoria antecknats bl. a. följande.

29 Olofsson (snart 60 år gammal) arrenderade ett område om 2 500 m2 under Stensnäs gård i Mörrums socken. På området fanns ett mindre bostadshus, utan vattenoch avloppsledning men med brunn på tomten. Vid byggnaden fanns en m i n d r e trädgård. På tomten syntes ha nedlagts ett avsevärt arbete. Olofsson uppgav: Han arrenderar området sedan 1922. Samma år byggde han boningshuset. Vid den tiden hade hans hustru sedan 7 år varit i tjänst hos markens dåvarande ägare och denne lovade Olofsson att sedermera få köpa området. Redan 1923 blev det emellertid ny ägare till gården och 1936 förvärvade nuvarande ägaren densamma. Det första arrendekontraktet gällde på 25 år. När det löpte ut 1947 fick Olofsson ett nytt kontrakt på 25 års tid mot ett årligt arrende av 20 kronor. (Kontraktet företeddes). Olofsson har flera gånger hört sig för om att få köpa området men h a r av förvaltaren på gården fått beskedet, att ägaren ej vill sälja. Olofsson b e r ä k n a r att hus och tomt skulle vara värda kanske 15 000 kronor, om han finge förvärva marken, men att han i motsatt fall knappast kan få 3 000 kronor för byggnaden. Marken var från början mycket stenig och han arbetade en hel sommar med att köra dit jord till trädgården. Förutom mycket arbete h a r Olofsson lagt ned allt som blivit över av arbetsförtjänsten i byggnaden och tomten. Han byggde på skuld men är nu sedan några år skuldfri. — När han 1922 arrenderade området kände han till ensittarlagen. Han trodde då, att för inlösen fordrades att området nyttjats av annan än ägaren under mera än 10 år. Villkoret om att byggnad skulle funnits uppförd redan den 1 januari 1919 kände han däremot ej till då. Han h a r trott att detta villkor införts i lagen senare. Berntsson (50 år gammal) arrenderade en bostadstomt av en bonde i Mörrum. På området var uppfört ett bostadshus om 2 rum och kök, med vattenledning men utan avlopp. Värdet av byggnaden beräknades till 10 000—15 000 kronor. Några nämnvärda förbättringar på tomten syntes ej ha skett. Berntsson uppgav: Hans arrendekontrakt ingicks den 7 april 1925 på 50 års tid mot ett årligt arrende av 10 kronor samt 2 mans- och 6 kvinnodagsverken. (Kontraktet företeddes). Dagsverksskyldigheten fullgöres fortfarande. I augusti 1925 blev boningshuset färdigbyggt. Marken tillhör fortfarande samma ägare. Berntsson h a r åtskilliga gånger hos markägaren begärt att få köpa området och då fått till svar, att han skall få köpa när ägaren lämnar ifrån sig gården. När Berntsson 1925 arrenderade området fanns nog mark att köpa i trakten men hans ekonomi var då för svag för att han skulle ha råd förvärva mark. Han kände redan 1925 till ensittarlagen och när han ingick arrendet levde han i den tron att han enligt ensittarlagen skulle få rätt att lösa området efter 10 års tid. Villkoret om att byggnad skulle funnits på området redan den 1 januari 1919 kände han ej till då. Det finns två andra arrenderade torp på samma hemman; på det ena av dessa är boningshuset uppfört 1932 och på det andra i varje fall efter 1925. Berntsson arbetar som vagnmakare och dessutom vid laxfisket i Mörrum. Riksdagsman Johnsson uppgav att det, såvitt han visste, nu funnes sammanlagt 7 sådana här bosättningar på ofri grund i Mörrums socken, där boningshuset uppförts under tiden 1/1 1919—1/9 1925. De 5, som nu ej besetts, vore av precis samma slag som Berntssons, med liknande arrendevillkor. Byggnaderna torde i dessa fall ha uppförts omkring 1923—1924. Ända till helt nyligen hade i socknen funnits kvar ytterligare 2 upplåtelser av detta slag men dessa nyttjanderättshavare hade nu fått köpa områdena, sedan det blivit bekant att lagstiftningsåtgärder i ämnet övervägdes. H ä r b ö r n ä m n a s , a t t i d e n t i d i g a r e o m n ä m n d a s k r i v e l s e n från f e m a r r e n d a t o r e r i B l e k i n g e — b l a n d vilka Olofsson och B e r n t s s o n i n g å — u p p g i v i t s ,

30 att de av arrendatorerna ägda byggnaderna vore väl underhållna och aislutna till kommunala vatten- och avloppsledningar.

Av de yttranden, som inkommit i anledning av kommitténs enkät, framgår, att det visat sig svårt att med större säkerhet beräkna antalet ensittaie, som genom en framflyttning av tidsbestämningen den 1 januari 1919 till dm 1 januari 1928 skulle bliva berättigade till inlösen. Endast från ett mindre antal län ha siffror nämnts. På de flesta håll, där yttrande på denna punkt avgivits, har endast anförts, att en sådan framflyttning icke skulle medföra någon ökning av betydelse i antalet lösningsberättigade. Dylika uttalanden ha gjorts beträffande Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Västmanlands och Kopparbergs len. Det är således icke möjligt att med ledning av de nu avgivna yttrandena göra någon beräkning av det ökade antalet ensittare i hela landet. Emellertid har i fastighetsbildningssakkunnigas ovanberörda promemoria ökningen vid en framflyttning till den 1 januari 1925 angivits till approximativt 1 800, motsvarande en ökning för varje års framflyttning av cirka 300 lösningsberättigade. Därest en framflyttning till den 1 januari 1928 medförde samma årliga ökning, skulle detta innebära en totalökning av cirka 2 700 lösningsberättigade. Vad angår antalet enligt gällande lag lösningsberättigade, som ännu ej utövat sin rätt, har det också visat sig svårt att få fram några säkra siffror. Av de siffror som nämnts ligger Gävleborgs län högst med cirka 800 lösningsberättigade, varvid dock framhållits, att siffran torde få reduceras något med hänsyn till friköp genom frivilliga avtal och till upphörda nyttj anderätter. Därefter följer Älvsborgs län med 400—600 och Värmlands län med 400—500. Från Kalmar län samt Göteborgs och Bohus län, som i 1948 års enkät redovisade 2 400 respektive 1 400 kvarvarande ensittare, föreligga inga nya siffror. Beträffande Blekinge län, där antalet 1948 uppgavs till 1 500, har nu endast uttalats, att »förrådet» av inlösningsberättigade fortfarande vore stort. Lägsta nu redovisade siffran har Jämtlands län med omkring 50. I fråga om Stockholms och Uppsala län har i de nu avgivna yttrandena angivits, att endast ett fåtal ensittare återstode, och liknande uttalande har gjorts beträffande Kristianstads län. I fastighetsbildningssakkunnigas promemoria beräknades antalet återstående ensittare inom riket till omkring 12 700. Det framhölls dock, att siffran vore approximativ samt att icke alla dessa nyttjanderättshavare kunde antagas begagna sig av sin lösningsrätt. Enligt vad som inhämtats från lantmäteristyrelsen uppgick antalet under åren 1948—1963 inom landet avslutade förrättningar enligt ensittarlagen till 6 653. Med dessa utgångspunkter skulle antalet kvarvarande lösningsberättigade uppgå till cirka 6 000.

31 Till jämförelse med de nu nämnda siffrorna kan anföras, att enligt den officiella lantmäteristatistiken under 20-årsperioden 1928—47 (statistik för åren 1919—27 saknas) inom riket avslutades sammanlagt 20 788 ensittarförrättningar. Årliga antalet sådana förrättningar uppgick under åren 1928—39 till mellan 1 000 och 1 400, under åren 1940—47 mellan 700 och 800, under åren 1948—55 mellan 400 och 700 samt under åren 1956—63 mellan 200 och 300.

Beträffande principfrågan huruvida en framflyttning av tidpunkten den 1 januari 1919 borde ske ha meningarna i de avgivna yttrandena varit delade. Sammanräknade antalet uttalanden i till- eller avstyrkande riktning hos länsstyrelser, överlantmätare, lantbruksnämnder och de inom länen förordade biträdena åt nyttjanderättshavare framgår av följande uppställning.

För ändring Emot ändring Ingen bestämd ståndpunkt

Länsstyrelser

Överlantmätare

Lantbruksnämnder

Biträden

7 12 5

8 12 4

8 6 5

1 4 3

Flertalet av länsstyrelserna, överlantmätarna och de förordnade biträdena h a r således uttalat sig mot en framflyttning av tidsgränsen, medan en knapp majoritet av lantbruksnämnderna icke haft något att erinra mot en sådan. Av de hörda centrala ämbetsverken har bostadsstyrelsen förklarat sig icke vilja motsätta sig en framflyttning, medan lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen icke gjort några bestämda uttalanden på denna punkt. De länsstyrelser, som uttalat sig i tillstyrkande riktning, äro länsstyrelserna i Malmöhus, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län. Även överlantmätarna i dessa län med undantag av överlantmätaren i Västernorrlands län — som uttryckt tveksamhet — ha ställt sig positiva till en framflyttning. Detsamma gäller överlantmätaren i Hallands län. Överlantmätaren i Värmlands län har funnit det tveksamt, om skäl förelåge för en framflyttning, men förklarat sig icke vilja avstyrka en sådan. Såsom skäl för en framflyttning ha från olika håll åberopats sociala synpunkter. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har — under framhållande att de sociala skäl, som utgjorde den främsta grunden till ensittarlagstiftningen, av olika anledningar kraftigt minskat i betydelse — anfört, att fall kunde förekomma då möjligheten till inlösen, bl. a. för att kunna erbjuda inteckning till säkerhet för förbättringslån, framstode såsom ett berättigat intresse för nyttjanderättshavare.

32 Att en framflyttning av tidsbestämningen skulle stå i överensstämmelse med ensittarlagens sociala syfte har också framhållits av överlantmätarna i Hallands och Jämtlands län samt av lantbruksnämnderna i Värmlands och Gävleborgs län. Länsstyrelsen och överlantmätaren i Malmöhus län ha åberopat, att seden att för helårsbostad endast med nyttjanderätt upplåta jord på sina håll sporadiskt fortlevat in på 1920-talet och att detta kunde utgöra visst skäl för en lagändring. Bostadsstyrelsen har anfört: Gällande lånebestämmelser möjliggöra ekonomisk hjälp till upprustning av äldre bostadshus i form av antingen bostadslån för ombyggnad jämlikt kungörelsen om bostadslån 1962:537 eller förbättringslån enligt kungörelsen om dylika lån 1962: 538. Bostadslån skall (7 § k.k. 1962: 537) säkerställas av fastighetsinteckning. Om dylik inteckning icke kan presteras, må det lånebeviljande organet efter Kungl. Maj :ts prövning godtaga annan säkerhet. För förbättringslån — vilka kunna beviljas för ombyggnad eller annan förbättring av en- och tvåfamiljshus — skall ställas godtagbar säkerhet, i första hand fastighetsinteckning, då lånesökanden är annan än kommun (8 § k.k. 1962: 538). Jämlikt 9 § i förbättringslånekungörelsen må förbättringslån, som i sin helhet utgör räntefritt stående lån, utlämnas utan säkerhet, om lånet icke överstiger 2 400 kronor. Om lånesökanden eller medlem av hans hushåll uppfyller de i 4 § kungörelsen 1962: 542 om pensionärsbostadsbidrag angivna villkor — d. v. s. antingen har uppnått 60 års ålder eller utan att hava uppnått nämnda ålder åtnjuter folkpension enligt lagen om allmän försäkring och kan antagas vara ur stånd att med egna medel förskaffa sig godtagbar bostad — må räntefritt stående lån å högst 10 000 kronor utlämnas utan säkerhet under förutsättning, att vederbörande kommun åtagit sig att gentemot staten ansvara för viss förlust. Beviljande av räntefritt stående förbättringslån eller räntefri stående del av dylikt lån förutsätter viss behovsprövning (6 § k.k. 1962:538). Av det anförda framgår att beviljande av omförmälda statliga lån icke med nödvändighet förutsätter ställande av säkerhet i form av fastighetsinteckning. Fall kunna dock tänkas förekomma, då en fastighetsbildning utgör en ofrånkomlig förutsättning för anskaffandet av fastighetsinteckning såsom enda möjliga säkerhet. Stundom torde fastighetsbildningen icke kunna åstadkommas utan användande av det tvångsmedel, som ensittarlagen erbjuder. Med hänsyn härtill vill bostadsstyrelsen icke motsätta sig en framflyttning av den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten. Överlantmätaren i Älvsborgs län har åberopat, att 1918 och 1920 års lagstiftning i ämnet varit föga uppmärksammad. Till stöd för att en framflyttning av tidsgränsen kunde godtagas har i ett flertal yttranden anförts, att en sådan lagändring icke innebure någon n ä m n värd olägenhet för jordägaren och endast berörde ett ringa antal nyttjanderättshavare. Mot en framflyttning ha i främsta rummet åberopats samma principiella synpunkter, som framfördes inom lagrådet 1922. Det har särskilt framhållits, att syftet med ensittarlagen endast varit att åstadkomma en övergående reglering för avhjälpande av vissa sociala och ekonomiska missförhållan-

33 den, att jordägare, som efter ensittarlagstiftningens införande upplåtit nyttjanderätt till jord, haft anledning förutsätta att upplåtelsen ej skulle medföra lösningsrätt samt att en framflyttning skulle vålla rättsosäkerhet och rubba tilltron till de lagstiftande myndigheterna. Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län har ansett den av lagrådet intagna ståndpunkten i dagens läge äga skärpt giltighet och därvid anfört: Den medborgarkategori som ensittarlagen avser att skydda har numera genom andra sociala åtgärder från statsmakternas sida i stor utsträckning försvunnit. Det har också kommit till synes vid tillämpningen av lagstiftningen, som i dag i flertalet fall kommit att tjäna andra personer och andra syften än sådana, som den ursprungligen varit avsedd för. Att inlösen till förmån för tätortsboende icke tjänar det ursprungliga syftet med ensittarlagen h a r påpekats även i andra yttranden. Överlantmätaren i Västmanlands län har t. ex. anfört att, när en avsevärd tidsframflyttning ifrågasatts, avsikten väl varit att även för andra än ensittare få fram ett starkare rättsskydd vid arrendeupplåtelser men att denna fråga borde prövas vid annan lagstiftning än den för social bostadsförsörjning avsedda ensittarlagen. I några yttranden har såsom skäl mot en framflyttning av tidsgränsen andragits, att bildandet av lägenheter enligt ensittarlagen strede mot nutida jord-, plan- eller bostadspolitiska målsättningar. Lantbruksnämnden i Uppsala län h a r sålunda uttalat, att en dylik nybildning av jordbrukslägenheter motverkade strävandena att bilda bärkraftigare brukningsenheter genom successiv uppsugning av små enheter. Även om inlösningsområdena omfattade endast mindre arealer, utgjorde de dock enklaver i huvudfastigheten; enklaver, som kunde förhindra en god arrondering och rationell brukning. Överlantmätaren i Södermanlands län har framhållit, att ifrågavarande bebyggelse ofta skett planlöst, varför i de flesta fall lämpliga tomtplatser icke kunde utformas omkring husen. Av överlantmätaren i Gävleborgs län h a r åberopats, att ensittarlagen ledde till en konservering av ett bostadsbestånd, som icke nådde den kvalitet, som numera vore målet för den sociala bostadspolitiken. F r å n ett flertal håll har mot en lagändring åberopats, att en sådan skulle beröra ett så litet antal nyttjanderättshavare, att den skulle få ringa eller ingen praktisk betydelse eller att något behov av lagändring icke förelåge. I de yttranden, vari diskuterats frågan vilken tidpunkt, som borde väljas vid en framflyttning av tidsbestämningen, har nästan undantagslöst förordats den 1 januari 1928. Såsom motivering härför har man i de flesta fall nöjt sig med att hänvisa till att jorddelningslagen med dess skärpta regler för fastighetsbildning då trädde i kraft. Även andra skäl ha emellertid anförts. Lantmäteristyrelsen har uttalat, att en dylik framflyttning icke skulle medföra någon mera väsentlig ökning

34 av antalet inlösningsberättigade och sålunda endast få begränsade verkningar i olika hänseenden men att en framflyttning till år 1940 på grund av den under 1930-talet begynnande fritidsbebyggelsen skulle medföra verkningar av väsentligt större räckvidd. Även överlantmätaren i Malmöhus län har framhållit, att en framflyttning till senare tidpunkt skulle medföra lösningsrätt beträffande fritidshus på arrendetomter men att rättsskyddet i fråga om dylika hus borde lösas på annat sätt än genom att giva ägaren lösningsrätt till marken. Liknande synpunkter ha framförts av bl. a. överlantmätaren i Hallands län, som dessutom ansett det olämpligt att tilldela ensittarlagen alltför långt gående retroaktiv verkan, ett uttalande till vilket länsstyrelsen i länet anslutit sig. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har funnit det med hänsyn till lagens karaktär av övergångslagstiftning omotiverat att bestämma en senare tidpunkt. Överlantmätaren i Norrbottens län har uttalat, att genom en framflyttning till nämnda tidpunkt skulle vinnas en skälig jämkning ur nyttjanderättshavarens synpunkt och att tidpunkten vore så långt framskjuten att byggandet på ofri grund av permanentbostäder därefter knappast blivit ett socialt problem. Överlantmätaren i Blekinge län har förordat en framflyttning till den 1 januari 1925 eller möjligen den 1 januari 1928 under framhållande att någon större ökning av antalet lösningsberättigade sannolikt icke skulle bli följden av en dylik måttlig utökning av lagens tillämpningsområde. Överlantmätaren och lantbruksnämnden i Örebro län ha föreslagit, att kravet på nöjaktig bostad den 1 januari 1919 och kravet på en 10-årig nyttjanderättstid sammanfördes i ett villkor av den innebörden att nyttjanderättshavare tillhörigt bostadshus skall ha funnits uppfört på marken sedan minst 10 år tillbaka före lagändringens ikraftträdande. Överlantmätaren har därvid anfört: Under de senaste decennierna har den allmänna stegringen av standardkraven på bostäderna och av byggnadskostnaderna medfört, att det är ytterst få egnahemsägare, som kunnat bygga på arrenderad mark. De ha i regel behövt låna, och då detta enklast skett mot inteckningssäkerhet, har det i första hand gällt att skaffa sig äganderätt (eller tomträtt) till marken, vara bostaden uppförts. Det torde därför vara ytterligt sällsynt, att någon egnahemsbebyggelse på arrenderad mark tillkommit under 1950- eller 1960-talet. Där äldre sådan bebyggelse förekommer, torde i allmänhet kunna konstateras eftersläpning i fråga om modernisering och underhåll just på grund av att byggnadsvärdet ej kunnat utnyttjas såsom kreditobjekt. Med utgångspunkt från ensittarlagens ursprungliga bostadssociala syftemål torde därför kravet på att nyttjanderättshavaren tillhörig bostadsbyggnad skall ha funnits uppförd på området redan den 1 januari 1919 böra helt slopas i fråga om äldre bebyggelse.

35 C. Krav på permanent bosättning 1918 års ensittarlag, vilken medgav lösningsrätt endast vid upplåtelsetidens slut, upptog krav på att vid denna tidpunkt fanns nöjaktig bostad för nyttjanderättshavaren och hans familj. / egnahemssakkunnigas förslag hade såsom villkor för lösningsrätt stadgats, att lägenheten skulle vara så fullständigt bebyggd, att den utgjorde ett eget hem. Enligt de sakkunniga borde nämligen för att utesluta lösningsrätt till sådana lägenheter, vara innehavaren endast ägde mindre värdefulla byggnader, såsom villkor föreskrivas, att innehavaren skulle på lägenheten äga bostad och för lägenhetens skötsel i övrigt nödiga byggnader. Departementschefen fann också krav böra uppställas, att de på marken befintliga byggnaderna skulle var sådana, att de beredde nöjaktig bostad åt nyttjanderättshavaren och hans familj (NJA II 1918 s. 611). I 1920 och 1925 års ensittarlagar upptogs samma krav. Vid granskningen av 1925 års ensittarlag anförde två ledamöter av andra lagutskottet (uti. nr 30) rörande 1 §: Den formulering, som utskottet föreslagit med avseende på denna paragraf, giver under vissa förutsättningar möjlighet för innehavare av villa, som endast användes under sommaren för nöje och rekreation, att få tvångsvis mot jordägarnas bestridande lösa tomten. Då en sådan användning av lagen ej kan anses stå i överensstämmelse med lagens hela anda och mening, kan det finnas anledning, trots att den nu gällande lagen även giver dylik rätt, att på denna punkt utforma paragrafen efter mönster av det förslag, som framlagts av kronolägenhetskommissionen i dess betänkande angående beredande av vidgad möjlighet för torpare och lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen att förvärva av dem brukade jordområden, i vilket förslag betonas, att innehavet av bostad, som konstituerar rätt till lösande av jorden, skall vara avsett för stadigvarande behov. Reservanterna hemställde därför, att i 1 § första stycket skulle upptagas ett krav på att nyttjanderättshavarens boningshus skulle lämna nöjaktig, för stadigvarande användning avsedd bostad åt honom och hans familj.

Vid kommitténs enkät har i flertalet av de avgivna yttrandena förordats, att en framflyttning av tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen förknippades med en skärpning av inlösningsvillkoren, så att dylik finge ifrågakomma, endast om boningshuset stadigvarande under hela a\-et begagnades såsom bostad åt nyttjanderättshavaren. En sådan lagändring har sålunda tillstyrkts av bostadsstyrelsen, 14 länsstyrelser, 15 överlantmätare, 11 lantbruksnämnder och 3 förordnade biträden. En lantbruksnämnd har därvid uttalat, att lagändringen borde genomföras, oavsett om tidsgränsen framflyttades eller ej. Avstyrkande uttalanden ha gjorts av 5 länsstyrelser, 4 överlantmätare, 1 lantbruksnämnd och 2 förordnade biträden, medan något bestämt ställningstagande icke redovisats från lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrel-

36 sen samt 5 länsstyrelser, 5 överlantmätare, 7 lantbruksnämnder och 3 förordnade biträden. Till stöd för uppställande av ett dylikt villkor har främst åberopats, att ensittarlagen vid en framflyttning av tidsbestämningen eljest skulle bliva tillämplig med avseende å vinterbonade fritidsstugor och att detta icke stode i överensstämmelse med lagens motiv. Denna synpunkt har bl. a. anlagts av länsstyrelsen i Uppsala län, som därvid uppgivit, att en betydande byggnation av sommarvillor, särskilt kring större städer i relativ närhet av skärgård eller insjöar, ägt rum just under första hälften av 1920-talet. Det har i detta sammanhang från olika håll framhållits, att frågan om ett förstärkt rättsskydd för sommarstugeägarna i första hand vore ett spörsmål för arrendelagstiftningen. Här bör inskjutas, att enligt det av 1962 års fritidsutredning nyligen avgivna betänkandet »Friluftslivet i Sverige, del I», (SOU 1964:47) i landet finnas omkring 100 000 fritidshus, belägna på arrenderad mark, samt att den med stöd av bemyndigande år 1959 tillkallade arrendelagsutredningen enligt sina direktiv har att utreda bl. a. nyssberörda spörsmål. Länsarkitekten i Malmöhus län har framhållit, att fritidsboendets utveckling bl. a. kunde väntas medföra en med hänsyn till fritidsplaneringen mindre önskvärd värdestegring även av äldre och mindre lämpligt belägen glesbebyggelse. Överlantmätaren i Stockholms län, vars yttrande biträtts av länsstyrelsen i länet, har uttalat, att fritidsbebyggelsen i ökad utsträckning torde komma att i vissa trakter få helårsanvändning och att ett framflyttande av tidsgränsen därför skulle kunna få icke önskvärda följdverkningar och bl. a. bidraga till att konservera från sanitära och plantekniska synpunkter olämplig bebyggelse. Särskilt i växande storstadsregioner kunde ökade svårigheter uppstå för bebyggelseplaneringen och för saneringen av äldre bebyggelse. Starka skäl talade alltså för att kravet på permanentboende borde vara uppfyllt även vid upplåtelsetillfället. Såsom skäl mot införandet av krav på permanent nyttjande har länsstyrelsen i Malmöhus län anfört, att en dylik skärpning av villkoren för inlösen syntes kunna medföra tillämpningssvårigheter vid bedömningen av frågan, om boningshuset skall anses stadigvarande utnyttjat som bostad av nyttjanderättshavaren under hela året. Liknande uttalanden ha gjorts av överlantmätarna i Malmöhus, Blekinge och Kopparbergs län. Den förstnämnde h a r därvid påpekat, att ifrågavarande hus ofta beboddes av äldre personer, som tidris vistades hos anhöriga eller på pensionärshem. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framhållit, att antalet vinterbonade fritidshus i länet vore ringa och att den ifrågavarande skärpningen av villkoren därför icke vore tillräckligt motiverad. F r å n andra håll har mot en skärpning åberopats den ökade betydelsen av fritidsbostäder. Sådana uttalanden ha gjorts av länsstyrelsen och överlant-

37 mätaren i Jämtlands län samt av biträdena i nämnda län och Göteborgs och Bohus län. Biträdet i Jämtlands län har därvid anfört, att möjligheterna att erhålla fritidsbostad med äganderätt till omgivande område syntes vara ett lika angeläget motiv för inlösen som de skäl, vilka ursprungligen varit vägledande för lagstiftaren. Länsstyrelsen i samma län har gjort ett liknande uttalande samt tillagt, att kravet på stadigvarande bosättning icke vore realistiskt att uppställa beträffande lägenheter på landsbygden med hänsyn till de alltmera begränsade försörjningsmöjligheterna därstädes. I yttrandena från länsstyrelsen i Kopparbergs län, biträdet i Uppsala län och överlantmätaren i Västernorrlands län har avstyrkandet av den föreslagna skärpningen av inlösningsvillkoren gjorts beroende av att tidsgränsen icke framflyttades längre än till den 1 januari 1928. Den sistnämnde har direkt uttalat, att en dylik skärpning borde vidtagas, om tidsgränsen förlades till senare tidpunkt. Lantbruksnämnden i Blekinge län har å sin sida för avstyrkandet uppställt det villkoret, att lösningsrätten i hithörande fall begränsades till lämpligt tomtområde och att återstoden av området återginge till huvudfastigheten såsom komplettering. Länsstyrelsen i Jönköpings län har funnit mycket tala för en skärpning men ansett det mindre ändamålsenligt att formellt kräva att boningshuset stadigvarande under hela året användes såsom bostad av nyttjanderättshavaren. Länsstyrelsen har vidare framhållit, att syftet med den ifrågasatta skärpningen i allmänhet skulle nås, om tillräckligt höga krav ställdes på bostadshusets kvalitet samt hänvisat till ett av överlantmätaren i länet framlagt förslag att göra lösningsrätten beroende av att nyttjanderättshavarens byggnader vore av ett visst fastslaget minsta värde, som enligt länsstyrelsens mening borde angivas så, att penningvärdets fall icke skulle medföra någon sänkning efterhand av kravet.

D. Tvingande bestämmelser om lösningsrätt I det av jordkommissionen år 1921 utarbetade förslaget till reviderad ensittarlag upptogs i 19 § en bestämmelse av följande lydelse: Avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag tillkommande lösningsrätt vare utan verkan. Såsom motivering för detta stadgande anförde kommissionen, att det enligt dess mening icke finge lämnas parterna fritt att genom avtal inskränka den nyttjanderättshavaren enligt lagen tillförsäkrade förmånen att lösa åt honom upplåtet område (NJA II 1925 s. 385 f). I det år 1922 till lagrådet remitterade förslaget återfanns jordkommissionens förevarande bestämmelse. Mot denna bestämmelse anmärkte tre ledamöter av lagrådet bland annat följande:

38 På områden, där enligt lagstiftningens allmänna grundsatser rättsförhållanden regleras genom avtal mellan de enskilda, lärer inskränkning i den fria avtalsrätten icke böra göras i andra fall än då sådant påkallas av synnerligen vägande skäl. Sådana torde knappast kunna anses föreligga för det i förevarande paragraf upptagna stadgandet. Förmodligen har det befarats, att jordägare skulle, då fråga uppkommer om förlängning av äldre avtal, begagna sig av sin starkare ställning till att få förbehåll av antytt innehåll inryckt i kontraktet och därigenom göra lagstiftningen i dylika fall illusorisk. Detta förutsätter, att nyttjanderättshavaren vid det äldre avtalets upphörande icke är i tillfälle att friköpa området. Under sådana omständigheter är det emellertid fara värt, att den jordägare, som icke önskar utsätta sig för risken att området framdeles friköpes, om han icke lagligen kan göra förbehåll, som tryggar honom mot en sådan eventualitet, vägrar att förnya avtalet. Det föreslagna stadgandet medför sålunda risken att mången, som gärna skulle avstå från den mer eller mindre ovissa möjligheten att framdeles kunna friköpa marken och som på sådant villkor skulle kunna erhålla förnyad upplåtelse, kanske på lång tid, nödgas avflytta och se det egna hemmet spolierat. — Om stadgandet sålunda med hänsyn till blivande avtal är ägnat att motverka förevarande lagstiftnings ändamål, innebär detsamma, tillämpat på äldre avtal, ett knappast försvarligt åsidosättande av jordägarens intresse. Om denne, efter det friköpningsinstitutet införts genom 1918 års lag, angående förut upplåtet och bebyggt område träffat nytt avtal för sådan tid att friköpningsrätt enligt den gällande lagstiftningen skulle inträtt vid avtalstidens slut men därvid gjort förbehåll, enligt vilket nyttjanderättshavaren avstått från lösningsrätt, synes det icke kunna försvaras, att dvlikt enligt hittillsvarande lagstiftning giltigt förbehåll nu förklaras icke vara gällande. Möjligen har det icke heller varit jordkommissionens avsikt att giva stadgandet dylik retroaktiv verkan. Kommissionens ovan återgivna uttalande syftar nämligen egentligen endast på avtal, som framdeles komme att träffas. Men stadgandets avfattning har blivit sådan, att detsamma måste anses omfatta även äldre avtal. På grund av vad sålunda anförts hemställes, att denna paragraf måtte utgå ur förslaget (NJA II 1925 s. 385 f). I propositionen (nr 251) till 1922 års riksdag upptogs emellertid bestämmelsen trots lagrådets avstyrkande. Föredragande departementschefen, statsrådet Åkerman, uttalade därvid, att en lagstiftning av ifrågavarande natur syntes böra tilläggas tvingande verkan. Såsom tidigare nämnts upptog emellertid icke riksdagen den föreslagna allmänna revisionen av ensittarlagen. När ny proposition (nr 142) förelades 1925 års riksdag, hade 19 § uteslutits. Föredragande departementschefen, statsrådet Nothin, åberopade därvid vad de tre ledamöterna i lagrådet anfört. Under riksdagsbehandlingen framställdes icke någon erinran mot förslaget i denna del. Vid 1930 års riksdag hemställdes i två motioner ( I : 34 och II: 72), att riksdagen för sin del måtte besluta om sådant tillägg till ensittarlagen, att icke genom avtal mellan jordägare och nyttjanderättshavare lagen kunde sättas ur tillämpning eller för åtnjutande av lösningsrätt uppställas andra förutsättningar och villkor än de i lagen angivna. Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 4) motionerna och anförde därvid bl. a., att de skäl, som år 1925 föranlett

att en sådan bestämmelse icke införlivades med lagstiftningen, alltjämt hade samma giltighet och att sådana nya omständigheter, som borde föranleda riksdagen att frångå sin då intagna ståndpunkt i frågan, enligt utskottets mening icke tillkommit. Vid 1937 års riksdag väcktes en ny motion (II: 267) i samma ämne, varrid anfördes: Den av lagrådet 1922 framställda anmärkningen torde emellertid icke kunna tillerkännas avgörande betydelse. Samma anmärkning skulle i själva verket kunna riktas även mot den sociala jordlagstiftningen i övrigt. Däremot kan det befaras, att jordägaren begagnar sin starkare ställning till att påtvinga nyttjanderättshavaren kontrakt, vari inryckts förbehåll av ovan antydd art. Att en lag, som tillkommit för att skydda nyttjanderättshavaren gentemot jordägarna och bereda dem möjligheter att bliva självägande, får sättas ur kraft genom parternas överenskommelse kan icke vara riktigt. Exempel på sådana överenskommelser saknas ingalunda. Andra lagutskottet

yttrade (uti. n r 17):

Frågan huruvida ensittarlagens bestämmelser böra kunna genom avtal sättas ur tillämpning är enligt utskottets mening av ömtålig natur. Å ena sidan kunna starka skäl anföras för att desamma såsom uppburna av viktiga sociala intressen göras tvingande. Å andra sidan kan det, såsom vid frågans tidigare behandling framhållits, möjligen befaras, att ett stadgande av sådan natur med hänsyn till blivande avtal skall vara ägnat att motverka förevarande lagstiftnings ändamål. Mot möjligheten att ett dylikt stadgande skulle tillämpas på äldre avtal kunna allvarliga erinringar göras. Enligt utskottets mening hava de skäl, som tala för att ensittarlagens bestämmelser böra göras tvingande, likväl en sådan tyngd, att en utredning i ämnet kan anses påkallad. Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att frågan i vilken utsträckning de sociala arrendebestämmelserna skola vara av sådan natur för närvarande är under utredning. I det uppdrag, som lämnats 1936 års arrendeutredning, ingår nämligen även att pröva denna fråga. I anledning av det anförda föreslog utskottet, att en förutsättningslös utredning av föreliggande spörsmål komme till stånd, därvid i första hand borde undersökas, i vilken utsträckning avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavaren enligt ensittarlagen tillkommande lösningsrätten för närvarande förekomme. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 mars 1937, nr 98, hemställde riksdagen i anledning av motionen, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning angående lämpligheten av att göra bestämmelserna om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område tvingande samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

På sätt förut berörts har vid såväl fastighetsbildningssakkunnigas som kommitténs enkät yttrande begärts i vilken utsträckning det inom länen

40 förekommit, att inlösen av område enligt ensittarlagen icke kunnat komma till stånd på grund av förbehåll från jordägarens sida att lösningsrätt icke skulle tillkomma nyttjanderättshavaren. De inkomna yttrandena giva vid handen, att det i de olika länen icke alls eller endast i ett fåtal fall förekommit, att inlösen ej kommit till stånd av angivet skäl. I några yttranden har emellertid påpekats, att dylika förbehåll i vissa fall kunde ha föranlett att inlösen aldrig begärts av nyttjanderättshavaren. Överlantmätaren i Uppsala län h a r sålunda uppgivit, att inom norra delen av länet, där Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag och Örbyhus gods hade stora jordinnehav, sådana förbehåll förekomme i stor utsträckning och att detta i viss mån torde ha medfört att inlösen ej begärts men att bolaget ej alltid krävt förbehållets iakttagande. I sitt yttrande till fastighetsbildningssakkunniga har överlantmätaren i Örebro län upplyst, att ett belgiskt gruvbolag i 73 fall vid förnyelse av arrendekontrakt gjort förbehåll av ifrågavarande slag. I det till kommittén avgivna yttrandet från överlantmätaren i Värmlands län har anförts, att Uddeholms Aktiebolag i samband med tillkomsten av ensittarlagen intagit dylika förbehåll i arrendekontrakten men att numera överenskommelse om inlösen förelegat i så gott som samtliga fall, som kommit under överlantmätarens bedömning. Vid kommitténs enkät har införandet av en regel om inlösningsbestämmelsernas tvingande verkan förordats endast av en distriktslantmätare och ett förordnat biträde åt nyttjanderättshavare, av den senare dock blott för det fall att en framflyttning av tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen ägde rum. I det år 1948 avgivna yttrandet ansåg emellertid även överlantmätaren i Örebro län det önskvärt, att lösningsrätten gjordes tvingande under anförande att, då nyttjanderättshavaren i regel vore den ekonomiskt svagare parten och i vissa fall jämväl på grund av arbetsanställning eller andra förhållanden kunde vara beroende av markägaren, det icke syntes tillfredsställande, att en lagstiftning med ett socialt syfte som den ifrågavarande kunde sättas ur spel genom privata avtal. Länsstyrelsen i samma län fann också i sitt samtidigt avgivna yttrande det böra övervägas, om icke förbehåll av hithörande slag borde förklaras ogiltiga. E. Utvidgning av lösningsrätten i de fall jordägaren äger del i boningshuset Alltifrån den första ensittarlagens tillkomst h a r såsom villkor för lösningsrätt gällt, att det å lägenheten uppförda boningshuset äges av nyttjanderättshavaren. Vid 1925 års riksdag hemställdes i samband med framläggandet av förslaget till den nu gällande ensittarlagen i två motioner om lindring i nyssnämnda villkor. I den ena av dessa (II: 383) yrkades, att en nyttjanderättshavare, som ägde mer än hälften i bostadshuset, skulle erhålla rätt att inlösa marken och den andel i byggnaden, som tillkom jordägaren. Det fram-

41 hölls därvid bl. a., att i flera kända fall funnes i arrendekontrakten utsagt, att jordägaren ägde större eller mindre andel i husen för tillsläppt timmer och eventuellt annat byggnadsmaterial, medan övriga delen tillhörde nyttjaren för av honom inköpt material och utfört arbete. I den andra motionen (I: 252) yrkades, att rätt till inlösen finge äga r u m även i det fall, att jordägaren kunde anses ha någon större eller mindre del i huset på grund av tillsläppt virke eller annat dylikt. Andra lagutskottet avstyrkte (uti. nr 30) motionerna och anförde därvid bl. a.: Ett bifall till motionerna synes utskottet kunna komma i fråga, endast i händelse dessa uppbäras av ett starkt levande behov. Att så skulle vara förhållandet, därom känner sig utskottet emellertid ej övertygat. Enligt utskottets mening torde ock flertalet av de sannolikt ej så talrika fall, däri jordägaren för tillsläppt virke eller annat material förbehållit sig viss andel i boningshuset, i själva verket vara att anse såsom förstuckna pantavtal, i det att det gjorda förbehållet förfaller, då jordägaren erhåller gottgörelse för vad han tillsläppt. Något hinder för lösningsrätt torde sålunda, där detta kan ledas i bevis, icke föreligga. I de fall åter då jordägaren måste vara att anse såsom verklig delägare i det å lägenheten befintliga boningshuset, synes lägenhetsinnehavaren bliva föga hjälpt genom ett stadgande av den innebörd, som i motionerna föreslagits. Det torde näppeligen kunna förebyggas, att jordägaren eller annan, å vilken han överlåter sin andel i huset, med tillhjälp av de bestämmelser, som gälla beträffande samfälld egendoms förvaltning, gör nyttjanderättshavarens lösningsrätt om intet. Vid 1937 års riksdag hemställdes i motion (II: 97) om utredning för åstadkommande av vidgad lösningsrätt enligt ensittarlagen, varvid bl. a. anfördes, att den i lagen uppställda förutsättningen för lösningsrätt, att nyttjanderättshavaren skulle å den nyttjade marken äga boningshus, stundom givit anledning till friktioner. Andra lagutskottet (uti. n r 17) hänvisade, efter en redogörelse för tidigare förslag i ämnet, för frågans belysning till ett i NJA I 1934 s. 29 refererat avgörande av högsta domstolen (angående förvärv av äganderätt till boningshuset genom s. k. specifikatio) samt anförde vidare: Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår torde fall förekomma, då nyttjanderättshavare allenast till viss del äger boningshus, som är uppfört å den av honom innehavda marken, medan återstående andel tillkommer jordägaren. Om i övrigt förutsättningar för lösningsrätt enligt ensittarlagen föreligga, kan det synas obilligt att enbart av nyssnämnda anledning förmena nyttjanderättshavaren denna rätt. I enstaka fall — såsom i det ovan anförda, av högsta domstolen behandlade — kan nyttjanderättshavaren visserligen hava nedlagt ett så genomgripande arbete på en jordägaren helt eller delvis tillhörig byggnad, att äganderätt till densamma får anses hava övergått å nyttjanderättshavaren, mot skyldighet för denne att utgiva ersättning till jordägaren. I vissa andra fall torde emellertid föreligga behov av en i någon mån vidgad lösningsrätt. Utskottet finner det angeläget, att en närmare undersökning av förutsättningarna för en sådan utvidgning kommer till stånd. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t an-

42 hålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning angående lämpligheten av att utsträcka nyttjanderättshavares rätt att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område till att omfatta jämväl det fall, att jordägaren äger del i boningshus å området, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Riksdagen biföll denna hemställan (riksdagens skrivelse den 13 mars 1937, nr 98).

Såvitt framgår av de i anledning av kommitténs enkät inkomna yttrandena, har i de olika länen endast undantagsvis förekommit, att inlösen vägrats av nyss angivet skäl. Det har dock på några håll påpekats, att nyttjanderättshavarna i dylika fall ofta i förväg underrättat sig om att inlösen ej kunde komma till stånd och därför avstått från att ansöka därom. Det må anmärkas, att överlantmätaren i Örebro län vid den år 1948 gjorda enkäten uppgivit att ett gruvbolag i detta län å sina ägor hade 45 ensittare, som ej vore lösningsberättigade av nämnda anledning. I åtskilliga av de nu inkomna yttrandena har uttryckligen uttalats, att något behov av den ifrågasatta lagändringen icke förelåge. Överlantmätaren i Uppsala län har i likhet med länsstyrelsen i länet ansett, att en eventuell samäganderätt i huset borde upplösas enligt lagen om samäganderätt, innan ensittarförrättning verkställdes. Uttalande av samma innebörd har gjorts av lantbruksnämnden i Örebro län. Lantbruksnämnden i Västmanlands län har funnit det vara uppenbart, att lösningsrätt i dylikt fall ej borde föreligga för nyttjanderättshavaren. Överlantmätaren i Stockholms län, till vars yttrande länsstyrelsen i länet anslutit sig, har anfört, att det icke syntes oförenligt med lagens ursprungliga syften att erbjuda visst skydd åt ifrågavarande nyttjanderättshavare och sålunda låta dessa inlösa såväl markområdet som andel i byggnad, om särskilda skäl härför funnes. Till undvikande av stötande verkningar av en sådan utsträckt lösningsrätt borde dock föreskrivas villkor om att nyttjanderättshavarens andel i boningshuset måste uppgå till exempelvis minst hälften. Lantbruksnämnden i Gotlands län har ansett frågan motivera olika ställningstagande, beroende på om jordägaren disponerade sin del i bostadshuset någon del av året eller om han alls inte använde denna. I det senare fallet vore en utvidgad lösningsrätt motiverad men icke i det förra. F. Jämkning av stadgandet i 1 a § andra stycket ensittarlagen I 1 a § ensittarlagen, vilken paragraf tillkom genom lag den 17 mars 1939, stadgas vissa speciella förutsättningar för inlösen av mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Första stycket av paragrafen innehåller vill-

43 kor, som gälla beträffande all dylik mark. Andra stycket, som gäller endast i fråga om tomtindelad mark, stadgar såsom ytterligare förutsättning för lösningsrätt, att boningshuset i sin helhet skall vara beläget på en tomt. I dylika fall skall lösningsrätt äga rum till tomten eller, där jordägaren ej äger hela tomten, den del därav, som tillhör denne. Sista meningen i andra stycket lyder: »Avser nyttjanderätten endast del av tomten, äge lösningsrätt ej rum, om värdet av denna del jämte värdet av byggnaderna understiger värdet av varje annan tomtdel, som är i en ägares hand.» Departementschefen ansåg såsom huvudregel kunna uppställas, att lösningsrätt skulle föreligga till tomten eller, där jordägaren ej ägde hela tomten, den del därav, som tillhörde denne, även om nyttjanderättshavaren ej innehade hela denna del. Departementschefen anförde vidare: Att nyttjanderättshavaren under alla förhållanden skall vara berättigad att inlösa jordägarens hela del i tomten, torde emellertid ej vara lämpligt. Det kan härutinnan erinras om stadgandet i 26 § stadsplanelagen, enligt vilket ägare av tomtdel, bebyggd eller obebyggd, tillerkännes rätt att, under vissa villkor, för åstadkommande av rättsligt bildad tomt lösa de andra delägarnas andelar, de må vara bebyggda eller obebyggda. Såsom kammarkollegiet i sitt yttrande påpekat, synes inlösningsförfarande enligt ensittarlagen bliva meningslöst, för så vitt icke nyttjanderättshavaren därigenom erhåller möjlighet att lösa även övriga tomtdelar enligt 26 § stadsplanelagen. Avser nyttjanderätten endast del av tomten, torde det därför icke vara lämpligt att medgiva lösningsrätt, om värdet av denna del jämte värdet av åbyggnaderna understiger värdet av varje annan tomtdel, som är i en ägares hand. Är detta villkor uppfyllt, synes emellertid nyttjanderättshavaren böra erhålla rätt och, vid begagnande av sin lösningsrätt, även skyldighet att lösa jordägarens hela del i tomten, vare sig nyttjanderätten haft sådan omfattning eller icke. Att nyttjanderättshavaren sålunda blir berättigad lösa även mark, som ej innehaves av honom, lärer icke vara ägnat att ingiva betänkligheter, då denna lösningsrätt torde stå i överensstämmelse med grunderna för 26 § stadsplanelagen (NJA II1939 s. 604 f). I 26 § stadsplanelagen av den 29 maj 1931 stadgades för det fall att särskilda delar av tomt vore i olika ägares hand rätt för varje ägare av sådan tomtdel att lösa återstoden av tomten. Om flera ville lösa, skulle den äga företräde, vars tomtdel vid uppskattning åsattes största värdet; åsattes tomtdelarna lika värden, hade den, som först framställde lösenanspråk, företrädesrätt. Bestämmelser av samma innebörd upptagas nu i 46 § byggnadslagen.

Vid kommitténs enkät har överlantmätaren i Örebro län påpekat, att formuleringen i sista meningen av 1 a § andra stycket ensittarlagen »varje annan tomtdel, som är i en ägares hand», rätteligen borde utbytas mot »någon annan tomtdel, som är i en ägares hand».

44 G. Tidsbegränsning av lagens giltighet Redan vid tillkomsten av 1918 års ensittarlag framhölls, såsom ovan omtalats, av departementschefen, att lagen endast innebure en övergående reglering för avhjälpande av bestående missförhållanden. Frågan om en tidsbegränsning av ensittarlagstiftningens giltighet synes emellertid icke ha diskuterats vare sig då eller vid tillkomsten av 1920 och 1925 års lagar.

I svaren på kommitténs enkät har införandet av en preklusionsfrist tillstyrkts av bl. a. bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, 21 länsstyrelser, 22 överlantmätare, 12 lantbruksnämnder och 6 biträden åt nyttjanderättshavare. En länsstyrelse, en överlantmätare och en lantbruksnämnd ha uttalat sig mot en sådan begränsning av lagens giltighetstid. Till stöd för en avveckling av ensittarlagen har i ett flertal yttranden framhållits, att en sådan skulle stå i överensstämmelse med lagens syfte att åstadkomma en övergående reglering för avhjälpande av vissa äldre missförhållanden. Vidare har på skilda håll betonats, att lagen tillkommit under andra sociala betingelser än nutidens, att endast ett förhållandevis litet antal ensittare numera återstode samt att lagen därför spelat ut sin roll. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i detta sammanhang särskilt anfört, att boningshusen på de till inlösen ifrågasatta områdena i regel icke uppfyllde nutida krav på bostadsstandard. Liknande uttalanden ha gjorts av lantbruksnämnden och biträdet i Skaraborgs län samt av överlantmätarna i Östergötlands, Kronobergs, Gävleborgs och Norrbottens län. Den sistnämnde har påpekat att inlösningen kunde locka nyttjanderättshavaren till en på lång sikt ofördelaktig investering i ett gammalt bostadshus av ringa värde och med en för permanent bosättning och brukande olämplig lokalisering. Överlantmätaren i Stockholms län och biträdet i Skaraborgs län ha ansett, att ett förbättrat markägarskydd skulle vinnas genom en avveckling av ensittarlagen efter en preklusionstid. Den förre h a r sålunda anfört, att på detta sätt kunde erhållas garantier mot nya förändringar av tidsgränsen samt dessutom besked inom överskådlig tid, huruvida inlösenanspråk komme att göras gällande i de fall nyttj anderättens uppkomst vore obekant men rätten ändå bestående. Även andra skäl för en avveckling ha andragits. Överlantmätaren i Skaraborgs län har sålunda ansett, att gamla ensittarlägenheter ofta vållade betydande besvärligheter i samband med stads- och byggnadsplanering, medan biträdet i Älvsborgs län hänvisat till de möjligheter, som numera genom reglerna om avstyckning erbjödes nyttjanderättshavare att förvärva mark. överlantmätaren i Örebro län — som i likhet med länsstyrelsen i länet

45 ifrågasatt, huruvida icke ensittarlagen borde göras tillämplig även beträffande fritidsbebyggelse — har uttalat, att införande av en preklusionsfrist rimligen endast kunde komma i fråga, om lösningsrätten begränsades till mark för egentliga egnahem. Spörsmålet komplicerades av att en preklusionsbestämmelse skäligen borde kombineras med rätt till ersättning åt nyttjanderättshavaren för den förlust, han kunde lida genom att nödgas göra ansökan om inlösen före nyttjanderättstidens utgång, exempelvis i fall då ersättning för en livstidsupplåtelse utgått på en gång eller då arrendet vore lågt. Tveksamhet i frågan har också uttryckts av biträdet i Göteborgs och Bohus län. För den händelse en preklusionsfrist skulle införas, har denne ifrågasatt, om icke i stället expropriationslagens bestämmelser borde göras tillämpliga rörande områden med bostadshus å ofri grund. Överlantmätaren i Blekinge län, till vars yttrande länsstyrelsen i länet anslutit sig, har avstyrkt införandet av en preklusionsbestämmelse under framhållande att antalet inlösningsberättigade ensittare fortfarande kunde antagas vara betydande och vidare yttrat: Förutom vådor med hänsyn till enskild rätt skulle en sådan konstruktion lätt leda till att en mängd lösningsanspråk, stundom kanske »i onödan», aktualiserades då preklusionstiden närmade sig sitt slut, vilket skulle kunna medföra en avsevärd arbetsanhopning för berörda myndigheter, särskilt lantmäteriet. Lämpligare synes vara, att man under ännu några år följer utvecklingen. Skulle det härvid genom nedgång av antalet sökta inlösningsförrättningar framstå såsom sannolikt, att antalet kvarstående inlösningsberättigade nedgått till ett ringa antal, kunde anledning föreligga att ånyo taga upp frågan om en preklusionstid, som då måhända i stället kunde tilltagas väsentligt kortare än tio år. I avstyrkande riktning h a r också lantbruksnämnden i Örebro län uttalat sig. Nämnden har i likhet med överlantmätaren i länet funnit införandet av en preklusionsfrist förutsätta, att nyttjanderättshavaren tillerkändes ersättning för den förlust h a n kunde åsamkas vid en inlösen före utgången av upplåtelsetiden, men har ansett det stötande för allmän rättskänsla att i ett fall av tvångsinlösen ålägga jordägaren dylik ersättningsskyldighet. Vad angår preklusionsfristens längd har i de flesta yttranden där denna fråga berörts en övergångstid av 10 år funnits lämplig. Lantmäteristyrelsen har sålunda anfört, att tidsfristen ej borde göras alltför snäv, enär viss anhopning av ansökningar om inlösen kunde uppkomma, men att anledning till invändning ur dessa synpunkter syntes saknas mot en preklusionsfrist av 10 år. Överlantmätarna i Södermanlands samt Göteborgs och Bohus län ha emellertid ifrågasatt, om icke en tidrymd av 5 år vore tillräcklig. Den senare har därvid påpekat, att några svårigheter icke med dagens massmedia torde föreligga att sprida upplysning om vad nyttjanderättshavarna hade att iakttaga för att få sin rätt prövad; möjligheter funnes också att med hjälp av fastighetslängderna skicka personliga meddelanden till dem.

6 k a p . K o m m i t t é n s förslag

A. Införande av en mera fullständig prövning i jord- och planpolitiskt samt av krav på sammanläggning

hänseende

Vid ensittarförrättningar gälla i princip de för avstyckning stadgade bestämmelserna, men vissa undantag ha gjorts från dessa. Av särskild betydelse är, att enligt 18 § sjätte stycket ensittarlagen tilllämpas varken det i 19 kap. 2 § jorddelningslagen upptagna allmänna kravet på styckningsdels lämplighet eller de i 3 § samma kapitel stadgade särskilda jordpolitiska villkoren i ensittarärenden. Anledningen till att dessa undantag gjorts synes vara, att lagstiftaren ansett den i 2 § andra stycket ensittarlagen stadgade inskränkningen i lösningsrätten för det fall att huvudfastigheten skulle tillfogas avsevärd olägenhet innebära visst skydd mot ägosplittring och en vidsträcktare tillämpning av jordpolitiska villkor i alltför hög grad beskära nyttjanderättshavarnas möjligheter att genom inlösen trygga det egna hemmet. Anmärkas bör i detta sammanhang, att motsvarigheten till stadgandet i 19 kap. 2 § jorddelningslagen i samband med införandet av denna lag gjordes tillämplig vid ensittarförrättningar men att ändring härutinnan skedde efter kort tid under hänvisning till att nyttjanderättshavarens lösningsrätt därigenom blivit i viss mån begränsad. Vad angår de i 19 kap. 13 § jorddelningslagen upptagna planpolitiska villkoren är det viktigaste av dessa, nämligen stadgandet i 2 mom. om förbud mot avstyckning i strid mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller särskilda byggnadsreglerande bestämmelser, tillämpligt även vid ensittarförrättningar. Eftersom inlösen under vissa i 1 a § andra stycket ensittarlagen angivna förutsättningar får äga r u m även beträffande tomtindelad mark, är däremot 1 mom. i förstnämnda paragraf, som stadgar förbud mot avstyckning av dylik mark, icke tillämpligt i ensittarärenden. I dessa ärenden gälla icke heller de i paragrafens 3 mom. upptagna bestämmelserna om förbud mot avstyckning, som kan föranleda olämplig tätbebyggelse eller motverka lämplig planläggning av område, där tätbebyggelse uppkommit eller är att förvänta, eller som avser område, inom vilket länsstyrelsen meddelat avstyckningsförbud. Något uttryckligt besked, varför detta stadgande undantagits från tillämpning, står ej att finna i lagmotiven. Anledningen torde dock även här ha varit, att man icke velat inskränka nyttjanderättshavarens lösningsrätt mer än som varit ofrånkomligt.

47 I fråga om inlösen av områden i städer eller stadsliknande samhällen gälla enligt 18 § femte stycket ensittarlagen i planpolitiskt hänseende samma regler som beträffande områden på landet. Hänvisningen i nämnda stadgande h a r sålunda begränsats till att avse endast 1 mom. i 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen, vilket motsvarar 2 mom. i 19 kap. 13 § jorddelningslagen. Det är uppenbart, att den sålunda vid ensittarförrättningar gällande ofullständiga prövningen i jord- och planpolitiskt hänseende innebär vissa olägenheter ur allmän synpunkt. Att bestämmelserna i 19 kap. 2 och 3 §§ jorddelningslagen icke äro tilllämpliga möjliggör sålunda tillkomsten av en fastighetsindelning, som med hänsyn till samhällsintressen icke är lämplig. Såsom särskilt ägnat att ingiva betänkligheter är därvid, att en ur jordbruksekonomisk synpunkt skadlig parcellering av jordbruksfastigheter kan ske och att fastigheter kunna bildas, vilka icke uppfylla de krav, som enligt riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken böra ställas på jordbruksfastigheter. Det är tydligt, att detta kan leda till försämrade möjligheter att tekniskt och ekonomiskt utnyttja jordbruksjorden. Undantaget från de jordpolitiska villkoren för även med sig olägenheter vid jordbruksplaneringen. Avskiljandet av ensittarlägenheter kan nämligen minska möjligheterna att i framtiden åstadkomma den lämpligaste fastighetsindelningen inom orten. Vidare försvåras planeringen av att man icke med säkerhet vet, huruvida en inom området befintlig dylik lägenhet i framtiden kommer att bilda en särskild fastighet eller införlivas med huvudfastigheten. De nackdelar, som sålunda äro förenade med den nu gällande lagstiftningen, böra emellertid icke överdrivas. Såsom ovan antytts innebär stadgandet i 2 § andra stycket ensittarlagen ett visst skydd mot söndersplittring av huvudfastigheten. Att märka är vidare, att inlösningsområdena i regel tidigare nyttjats för sig, varför deras avskiljande icke innebär någon ändring i brukningshänseende. Sist men icke minst bör beaktas, att områdena oftast ha en förhållandevis ringa ytvidd; de under 20-årsperioden 1928—47 inlösta 20 788 ensittarlägenheterna hade en sammanlagd areal av 20 220 hektar, vilket motsvarar en genomsnittsstorlek per lägenhet av mindre än en hektar. Vid den av kommittén gjorda enkäten har också från lantbruksstyrelsens sida uttalats, att några nämnvärda olägenheter ur jordpolitisk synpunkt knappast uppkommit genom den hittillsvarande lagtillämpningen. Den omständigheten att enligt ensittarlagen mark kan avskiljas i strid mot stadgandet i 19 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen och motsvarande bestämmelse i fastighetsbildningslagen torde i vissa fall kunna leda till att en framtida detaljplanering för områdets bebyggande föregripes. Några mera påtagliga olägenheter i detta hänseende synas dock icke hitintills ha uppkommit. Mot att införa skärpta jord- och planpolitiska villkor beträffande de en-

18 ligt gällande lag lösningsberättigade nyttjanderättshavarna kan till en börj a n riktas en invändning av principiell art. Enligt jorddelningslagens promulgationslag få jordavsöndring och ägostyckning verkställas med stöd av äldre lag, i den mån markförvärven skett före lagens ikraftträdande. Vidare kan sämjedelning, som tillkommit före den 1 januari 1928, legaliseras utan jord- och planpolitisk prövning enligt lagen den 17 april 1953 om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m. Det synes därför följdriktigt, att i de fall, då den för lösningsrätten enligt ensittarlagen avgörande bosättningen skett före den 1 januari 1928, jorddelningslagens jord- och planpolitiska villkor icke göras tillämpliga vid inlösningsförrättningar. Den tyngst vägande invändningen är emellertid, att det knappast k a n anses ur social synpunkt försvarbart att genom införande av sådana villkor, vilkas tillämpning kräver överväganden av i viss mån diskretionär natur, inskränka den lösningsrätt, som till undanröjande av uppenbara missförhållanden tillerkänts de nyttjanderättshavare, vilka uppfört ett eget hem på ofri grund. I detta sammanhang bör erinras om att nyttjanderättshavarens intresse av markförvärv är helt koncentrerat till det arrenderade området. Om ett avskiljande därav vägrades såsom stridande mot jord- eller planpolitiska villkor, skulle han helt sakna möjligheter att förverkliga syftet med den begärda förrättningen; en avstyckningssökande i samma situation torde däremot i regel kunna nå sitt mål genom att förvärva annan mark. En nyttjanderättshavare, som på detta sätt utestängdes från möjligheten att friköpa marken för att bevara det egna hemmet, skulle säkerligen känna sig missgynnad. Av det sagda framgår, att några mera påtagliga olägenheter ur allmän synpunkt icke torde ha uppkommit genom den ofullständiga jord- och planpolitiska prövningen vid ensittarförrättningar samt att vägande skäl kunna anföras mot att införa skärpta villkor i detta hänseende beträffande nu lösningsberättigade nyttjanderättshavare. En dylik lagändring bör därför icke komma i fråga. Därest en utvidgning av lösningsrätten skedde genom framflyttning av tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen, skulle uppenbarligen nackdelarna av att någon fullständig prövning i jord- och planpolitiskt hänseende icke äger r u m bliva större. Vid en måttlig framflyttning av tidsgränsen torde dock olägenheterna fortfarande vara av begränsad räckvidd. De invändningar, som enligt det ovan anförda kunna riktas mot införande av skärpta jordoch planpolitiska villkor, skulle å andra sidan i stort sett gälla med oförminskad styrka i händelse av en framflyttning längst till den 1 januari 1928. Vid en mera betydande utvidgning av lösningsrätten skulle den ofullständiga jord- och planpolitiska prövningen te sig mera betänklig ur samhällssynpunkt. De nyss angivna bestämmelserna i jorddelningslagens promulgationslag och 1953 års lag om legalisering av sämjedelning kunna icke hel-

49 ler åberopas mot införande av jord- och planpolitiska villkor beträffande sådana ensittarärenden, där bosättningen skett efter den 1 januari 1928. Fastmera skulle följdriktigheten kräva, att dylika villkor tillämpades i dessa fall. Huvudinvändningen mot en sådan lagändring, nämligen att denna icke vore förenlig med ensittarlagens sociala syftning, skulle dock kvarstå. Enligt kommitténs mening har denna invändning en sådan tyngd, att samhällets intresse av en lämplig fastighetsbildning och en konsekvent lagstiftning måste få vika. Av nu anförda skäl finner kommittén, att någon mera fullständig prövning i jord- och planpolitiskt hänseende icke bör införas ens för det fall att tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen framflyttas. Det är emellertid tydligt, att de olägenheter ur allmän synpunkt, som frånvaron av en dylik prövning för med sig, böra beaktas vid bedömande av frågan i vad mån en framflyttning bör ske. Något krav på sammanläggning i de fall, då en ensittarlägenhet omfattar mark från flera olika fastigheter, uppställes icke i gällande rätt. Vid den av kommittén gjorda enkäten har i åtskilliga inkomna yttranden — även sådana vari eljest icke påkallats skärpt tillämpning av jord- och planpolitiska villkor — förordats införande av sådant krav. Såsom ovan berörts gällde under en kortare tid efter jorddelningslagens införande motsvarigheten till stadgandet i 19 kap. 2 § jorddelningslagen vid ensittarförrättningar, vilket torde ha inneburit, att bestämmelserna angående avstyckning för sammanläggning voro tillämpliga och att sammanläggning, då laga hinder ej mötte, skulle ske i samband med förrättningen. När hänvisningen till nyssnämnda stadgande avlägsnades ur ensittarlagen, upptogs till bedömande frågan, huruvida icke sammanläggning likväl, där så lagligen kunde ske, borde verkställas i ensittarärendet. Varken departementschefen eller lagrådet fann emellertid anledning föreslå någon bestämmelse i nämnda syfte. För införande av krav på sammanläggning talar främst, att därigenom skulle befordras ordning och reda vid fastighetsregistreringen, vilket i sin tur skulle medföra fördelar i inskrivningshänseende. Även jordpolitiska synpunkter kunna anföras till stöd för ett dylikt krav. Om sammanläggning ej sker av de inlösta områdena, kan det nämligen befaras, att det samband, som förut bestått mellan dessa, brytes därigenom att ensittaren avyttrar ett eller flera av dem. Detta torde dock endast undantagsvis kunna ske, eftersom de frånskilda områdena oftast äro av så ringa storlek, att de knappast kunna nyttjas för sig. Såsom skäl mot att i lagen upptaga fordran på sammanläggning kan anföras, att detta skulle medföra ett omständligare förfarande vid inlösningen. Frågan synes också sakna större praktisk betydelse. De ensittarärenden, i vilka en sammanläggning blir aktuell, utgöra ett förhållandevis ringa antal, och i dessa fall torde åtgärden oftast kunna komma till stånd på frivillig-

50 hetens väg, om vederbörande lantmätare vid förrättningen lämnar upplysningar om fördelarna med en sammanläggning och om förfarandet därvid. I förevarande sammanhang bör nämnas, att kommittén på sätt framgår av det följande ämnar föreslå en begränsning av ensittarlagens giltighetstid; lagen skulle således befinna sig i sitt slutskede. Även detta förhållande synes göra det mindre angeläget att nu införa ett krav på sammanläggning i lagen. Kommittén anser sig fördenskull icke böra föreslå en dylik lagändring.

B. Framflyttning av den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den 1 januari 1919 Vår första ensittarlag av den 28 juni 1918 innehöll krav på att nyttjanderättshavare redan den 1 januari 1918 varit ägare av på marken uppförda byggnader, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj. Grunden för denna fordran synes ha varit, att lösningsrätten ansågs böra så mycket som möjligt göras oberoende av åtgärder, som en nyttjanderättshavare kunde komma att vidtaga endast i syfte att förvärva äganderätt till marken. Lagstiftningen blev därigenom till sin verkan uteslutande retroaktiv såtillvida, att upplåtelse av mark för bebyggande, som en jordägare gjorde efter den angivna tidpunkten, icke berördes av lagen. Lagen innebar, såsom departementschefen uttryckte det, allenast en övergående reglering för avhjälpande av bestående missförhållanden. Sedan tidsbestämningen i 1920 års ensittarlag framflyttats till den 1 januari 1919, förordades i det år 1921 av jordkommissionen framlagda förslaget till ny ensittarlag en ytterligare framflyttning till den 1 januari 1921. Förslaget avstyrktes emellertid på denna punkt av lagrådet i ett år 1922 avgivet utlåtande. Det framhölls därvid bl. a., att det mot bakgrunden av ensittarlagstiftningens nyss angivna innebörd icke kunde anses rimligt att allteftersom tiden ginge framflytta tidpunkten för bebyggandet och sålunda göra lagen tillämplig i fråga om upplåtelser, som vid den ursprungliga lagens tillkomst ännu icke skett. Vidare anfördes, att en framflyttning av ifrågavarande tidpunkt ännu en gång lätteligen gåve anledning till antagande att ytterligare framflyttanden komme att ske, något som kunde leda till rättsosäkerhet och rubba tilltron till de lagstiftande myndigheterna. Lagrådets sålunda gjorda anmärkning föranledde, att den kritiska tidpunkten i 1925 års lag bestämdes till den 1 januari 1919 eller samma tidpunkt som i 1920 års lag. I riksdagen ha därefter vid upprepade tillfällen väckts motioner med yrkanden om en framflyttning av denna tidpunkt, men riksdagen har fram till år 1947 lämnat motionerna utan bifall under åberopande av i huvudsak samma synpunkter, som anfördes år 1922.

51 Vid den av kommittén gjorda enkäten har i flertalet yttranden en framflyttning av tidsbestämningen avstyrkts, i första rummet under hänvisning till de tidigare gjorda uttalandena. Det torde vara uppenbart, att den av lagrådet framställda anmärkningen på sin tid hade goda skäl för sig. Att för andra gången inom loppet av några år efter ensittarlagstiftningens införande framflytta ifrågavarande tidsbestämning måste utan tvivel ha varit ägnat att ingiva starka betänkligheter. Det är emellertid enligt kommitténs mening lika tydligt, att läget nu är ett annat. Sedan år 1922 ha mer än fyrtio år förflutit, utan att någon framflyttning av tidpunkten skett. Såsom redan förut antytts ämnar kommittén föreslå, att ensittarlagens giltighetstid begränsas; en ytterligare framflyttning är därför icke att räkna med. Mot bakgrunden härav måste de i lagrådets utlåtande anförda synpunkterna numera i stort sett sakna aktualitet. I utlåtandet antyddes för övrigt, att de principiella betänkligheterna kunde få vika, därest särskilda omständigheter påkallade en utvidgning av lösningsrätten. En annan invändning av principiell art, som skulle kunna riktas mot en dylik utvidgning, är att såväl jordägaren som nyttjanderättshavaren vid områdets bebyggande haft anledning utgå från att någon inlösen icke i framtiden skulle kunna komma till stånd. Såsom andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande över de vid 1947 års riksdag väckta motionerna i ämnet, kan emellertid icke någon avgörande betydelse tillmätas denna invändning; förhållandet har ju varit detsamma beträffande de nyttjanderättshavare, som genom den tidigare lagstiftningen blivit lösningsberättigade. Kommittén finner därför, att något hinder i principiellt hänseende icke föreligger mot en framflyttning och att frågan bör — i överensstämmelse med de bedömanden som gjordes vid införandet av 1918 års ensittarlag — avgöras efter en avvägning mellan nyttjanderättshavarens och jordägarens intressen och med beaktande av allmänna synpunkter. Såsom ett avgörande skäl för införande av en lösningsrätt åberopades vid tillkomsten av 1918 års ensittarlag det allmännas intresse av att bevara befintliga egna hem. Denna synpunkt kan dock knappast numera tillmätas samma betydelse som tidigare. Under senare tid synes det av olika skäl endast undantagsvis ha förekommit, att egna hem uppförts på ofri grund. Den äldre bostadsbebyggelse, som är belägen på sådan mark, motsvarar i sin tur ofta ej nutida krav på bostadsstandard och kan måhända icke heller till rimlig kostnad genom ombyggnad och reparation uppnå dylik standard. Emellertid torde åtskilliga exempel finnas på att nyttjanderättshavare satt husen i sådant skick, att dessa fortfarande måste anses såsom lämpliga bostäder. Att sådana egna hem bevaras måste även i dagens läge vara av intresse u r allmän synpunkt. Av vad som anförts i föregående avsnitt framgår, att även andra allmänna intressen skulle beröras av en utvidgning utav lösningsrätten, nämligen

52 önskvärdheten av konsekvens i lagstiftningen och av en ur samhällssynpunkt lämplig fastighetsindelning. På sätt där närmare utvecklats, skulle ur dessa synpunkter några mera vägande invändningar knappast kunna resas mot en framflyttning av tidsgränsen till den 1 januari 1928, medan en längre framflyttning skulle te sig mera betänklig. Kommittén övergår därefter till att undersöka, hur saken ställer sig ur den enskilde jordägarens och nyttjanderättshavarens synpunkt. Den avvägning mellan dessas intressen, som ägde rum vid ensittarlagstiftningens ininförande i vårt land, var förhållandevis okomplicerad i så måtto, att de nyttjanderättshavare, om vilka då var fråga, utgjorde en tämligen enhetlig grupp. Förhållandena äro nu annorlunda. Det har blivit mycket vanligt att uppföra fritidsstugor på ofri grund. Vidare förekommer det i icke obetydlig omfattning, att äldre bebyggelse på sådan m a r k förvärvas av tätortsboende för fritidsändamål. Enligt det av 1962 års fritidsutredning nyligen avgivna betänkandet »Friluftslivet i Sverige, del I» (SOU 1964:47) finnas i landet omkring 100 000 fritidshus, belägna på arrenderad jord. En icke ringa del av dessa stugor torde vara beboeliga året runt och således uppfylla det i ensittarlagen uppställda kravet på nöjaktig bostad. Dessa nyttjanderättshavare kunna uppenbarligen icke åberopa lika starka skäl för att komma i åtnjutande av lösningsrätt som de, vilka äro stadigvarande bosatta på lägenheterna. Kommittén anser därför, att frågan, huruvida en framflyttning av tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen bör ske, skall bedömas med utgångspunkt från de sistnämnda arrendatorernas förhållanden. Därest en lagändring befinnes motiverad, uppkommer spörsmålet, huruvida genom införande i lagen av ett krav på permanent bosättning undantag från den utvidgade lösningsrätten bör göras beträffande övriga nyttjanderättshavare. Vad angår de arrendatorer, som bosatt sig på lägenheten under den närmaste tiden efter den 1 januari 1919, torde i stort sett detsamma kunna sägas, som departementschefen anförde vid tillkomsten av 1918 års ensittarlag: Mot jordägarens intresse står husägarens. För den förre är det fråga om ett jordområde, som sedan länge brukats skilt från hans övriga egendom och som i regel icke utgör någon mera betydande eller värdefull del av egendomen. För den senare gäller det byggnader och andra anläggningar, på vilka han under ett flertal år nedlagt arbete och kostnader och vilka ofta utgöra den enda grundvalen för hans bärgning. Utan lagstiftningens ingripande är han i jordägarens händer. Denne kan förr eller senare tvinga honom att lämna området utan annan rätt för brukaren än latt bortföra vad som kan bortföras. Att detta därigenom i huvudsak förlorar sitt värde ligger i sakens natur. Billighet och rättfärdighet tala starkare för att jordägaren skall avstå en ringa del av sin jord mot full ersättning än att resultatet av husägarens arbete och kostnader skall väsentligen förspillas. Även andra skäl kunna andragas till stöd för en lösningsrätt åt dessa nyttjanderättshavare. Sålunda skulle de, om de finge friköpa marken, kunna inteckna denna och därigenom förbättra sina möjligheter att på rimliga villkor erhålla lån för erforderliga reparationer. Emellertid anser kommittén

53 det angeläget att understryka, att i dessa fall även andra värden än rent ekonomiska stå på spel. Det är här ofta fråga om människor i framskriden ålder, som tillbragt huvuddelen av sin levnad på platsen och kommit att k n y t a s till denna med starka band. Att på äldre dagar tvingas lämna sitt gamla hem och försöka inplantera sig i en ny miljö måste för dem innebära svåra personliga påfrestningar. Redan tanken på ett uppbrott torde för många vara ägnat att fördystra deras tillvaro. Härtill kommer att det i dagens läge ofta torde ställa sig bekymmersamt för dem att erhålla någon ny lämplig bostad. Det k a n enligt kommitténs uppfattning icke råda delade meningar om att en jämförelse mellan den enskilde jordägarens och husägarens intressen i de fall, som nu berörts, utfaller till den senares förmån. Tydligt är emellertid, att situationen för nyttjanderättshavaren icke alltid är lika ömmande. Generellt kan väl sägas att de argument, som tala till dennes förmån, minska i tyngd ju senare bosättningen å lägenheten ägt rum. Å andra sidan måste jordägarens intresse av att få behålla äganderätten till marken anses alltmer förtjänt att beaktas ju kortare tid marken varit ur hans händer. Vid en samlad bedömning av de sålunda anförda synpunkterna finner kommittén övervägande skäl tala för att en framflyttning av den i 1 § ensittarlagen angivna tidpunkten den 1 januari 1919 bör vidtagas. Då det gäller att bestämma hur långt en sådan framflyttning bör ske, anser kommittén, att det numera icke finnes anledning att utan vidare anknyta till tidpunkten för tillkomsten av 1925 års ensittarlag. Frågan bör i stället avgöras med hänsyn till vad som framstår såsom rimligt vid en avvägning av skilda intressen. Såsom ovan berörts markerar härvidlag tidpunkten för jorddelningslagens ikraftträdande den 1 januari 1928 en gränslinje, i det att ur allmän synpunkt vägande invändningar kunna riktas mot en framflyttning till senare tidpunkt. Att förlägga tidsgränsen till nämnda datum synes godtagbart också med hänsyn till enskilda intressen; samtidigt som de nyttjanderättshavare, vilka kunna åberopa de tyngst vägande skälen för en lagändring, därigenom i regel skulle erhålla lösningsrätt, skulle jordägarnas intresse av att återfå mark, som under icke alltför lång tid varit utarrenderad, tillgodoses. Att enstaka nyttjanderättshavare, för vilka situationen ter sig besvärlig, skulle uteslutas från rätten till friköp, kan icke undvikas vid en sådan gränsdragning, som det här måste bliva frågan om. Antalet stadigvarande bosatta nyttjanderättshavare, som skulle erhålla lösningsrätt vid en framflyttning av tidsbestämningen till den 1 januari 1928, synes kunna uppskattas till åtminstone 2 000. Tager man dessutom hänsyn till att flertalet av dessa ha familj, torde icke kunna med fog påstås, att den ifrågasatta lagändringen skulle få betydelse för ett så fåtal personer, att den av denna orsak är opåkallad. Kommittén föreslår därför, att tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen framflyttas till den 1 januari 1928.

54 Kommittén har övervägt frågan om att införa bestämmelser till förhindrande av att jordägare efter offentliggörande av kommitténs förslag skulle kunna genom uppsägning omintetgöra lösningsrätten för vissa av de nyttjanderättshavare, som genom nämnda framflyttning skulle komma i åtnjutande därav. Enligt 5 § andra stycket ensittarlagen skall nämligen ansökan om ensittarförrättning göras senast den dag, då nyttjanderättshavaren är skyldig avträda marken. Därest uppsägning kunde ske till dag före lagändringens ikraftträdande, skulle nyttjanderättshavaren icke hinna att i tid göra lösenanspråk gällande. På grund av bestämmelserna i 2 kap. nyttjanderättslagen torde emellertid arrenderätten i regel kunna bringas att upphöra tidigast den 14 mars 1966. Om, såsom kommittén räknar med, en eventuell lagändring kan träda i kraft i god tid före denna dag, synas stadganden av antytt innehåll icke erforderliga. Kommittén har därför icke upptagit några sådana i lagförslaget.

C. Krav på permanent bosättning Vid tillkomsten av 1918 års ensittarlag torde det för lagstiftaren ha varit en främmande tanke, att inlösen skulle ifrågakomma beträffande mark, som användes för fritidsändamål. Vad som skulle vinnas med lagen var att bevara befintliga egna hem. För att inlösningsrätten skulle begränsas i enlighet därmed, intogs i lagen krav på att nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnader beredde nöjaktig bostad åt honom och hans familj. Motsvarande villkor upptogs även i 1920 och 1925 års ensittarlagar. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för gällande rätt har i rättspraxis för att nämnda krav skall anses uppfyllt erfordrats, att huset är beboeligt året runt men däremot icke att nyttj aren verkligen bebor huset hela året. I praktiken torde det också vara rätt vanligt, att inlösen enligt ensittarlagen kommer till stånd på ansökan av personer, som förvärvat byggnaderna för fritidsändamål. Enligt kommitténs uppfattning är det tydligt, att denna rättstillämpning, ehuru i överensstämmelse med lagens ordalydelse, strider mot i vart fall dess ursprungliga syfte. Det är också, såsom tidigare berörts, uppenbart, att nämnda nyttjanderättshavare icke kunna åberopa lika starka skäl för att komma i åtnjutande av lösningsrätt som de, vilka äro stadigvarande bosatta å lägenheterna. Medan det för de senare gäller ett så vitalt intresse som att bevara sitt hem, är det för de förra huvudsakligen fråga om ekonomiska värden. Ser man saken ur jordägarens synvinkel, kan det för honom te sig obilligt, att han skall tvingas avstå den mark, han kanske tycker sig behöva till förstärkning av sitt jordbruk, för ett ändamål, som han ofta anser såsom mindre angeläget.

55 I allmänhetens ögon måste det också synas egendomligt, om en viss kategori ägare av fritidshus på ofri grund tillerkändes lösningsrätt, medan övriga helt skulle sakna möjligheter att skydda sig mot uppsägning. Att utjämna denna olikhet genom att införa lösningsrätt enligt ensittarlagen för samtliga landets cirka 100 000 sommarstugearrendatorer finner kommittén icke kunna ifrågakomma. Detta skulle innebära, att ensittarlagen helt förlorade sin karaktär av övergångslagstiftning och i stället framstode som en expropriationslag. Följden skulle också med säkerhet bliva den, att arrendeupplåtelser för fritidsbebyggelse i framtiden helt omöjliggjordes. Med hänsyn till det alltmer växande behovet av mark för nämnda ändamål kan en sådan utveckling icke anses önskvärd. De skyddsbestämmelser till förmån för sommarstugearrendatorerna, som kunna finnas påkallade, böra enligt kommitténs mening vara enhetliga för hela denna grupp av nyttjanderättshavare och upptagas i arrendelagstiftningen. Den för översyn härav tillkallade arrendelagsutredningen har också enligt sina direktiv att överväga frågan om ett förstärkt rättsskydd för bl. a. arrendatorer av sommarstugetomter. Allmänna synpunkter torde icke kunna åberopas till stöd för att lösningsrätt enligt ensittarlagen tillerkännes dessa arrendatorer. Tvärtom framstår det med hänsyn till önskvärdheten av en lämplig fastighetsindelning såsom angeläget att lösningsrätten begränsas så mycket som möjligt. Vägande skäl tala således för att sommarstugearrendatorerna icke skola åtnjuta lösningsrätt enligt ensittarlagen. Det bör emellertid enligt kommitténs mening icke ifrågakomma att beröva de nyttjanderättshavare, som redan ha lösningsrätt, denna. Undantaget skulle därför endast avse de sommarstugearrendatorer, som genom den föreslagna framflyttningen av tidsbestämningen i 1 § ensittarlagen eljest skulle blivit lösningsberättigade. Vid den av kommittén gjorda enkäten har anförts, att genomförandet av en lagändring i detta syfte i viss mån skulle försvåra bedömningen av lösningsanspråken. På sätt framgår av det följande torde någon olägenhet i angivet hänseende knappast uppstå. För övrigt måste skälen för en lagändring anses så starka, att man icke bör väja för vissa tillämpningssvårigheter. Kommittén finner således, att nyssnämnda arrendatorer böra undantagas från lösningsrätt. Detta syfte skulle uppnås, om i 1 § ensittarlagen införes ett krav på permanent bosättning och i övergångsbestämmelserna föreskrives dispens från detta krav beträffande de nyttjanderättshavare, som redan äro lösningsberättigade. Enär lösningsrätt enligt ensittarlagen, såsom förut nämnts, bör vara oberoende av åtgärder, som en nyttjanderättshavare kan komma att vidtaga endast i syfte att förvärva äganderätt till jorden, bör fordran på permanent bosättning uppställas icke endast vid lösningstillfället utan även vid den tidigare angivna, för lösningsrätten avgörande tidpunkten den 1 januari 1928.

56 Genom införande av ett sådant krav torde nu gällande villkor för inlösen, att nyttjanderättshavarens boningshus skall lämna nöjaktig bostad åt honom och hans familj vid berörda tidpunkter, bliva överflödigt. Ett tämligen svårtolkat rekvisit skulle därmed kunna utgå ur lagen. Då det gäller att i lagtext avfatta kravet på permanent bosättning, synes lämpligt att med begagnande av terminologien i folkbokföringsförordningen föreskriva, att nyttjanderättshavare alltsedan den 1 januari 1928 skall ha varit bosatt å lägenheten. I regel synas ej föreligga några svårigheter att fastställa, när detta villkor är uppfyllt. I de allra flesta fall torde genom infordrande av utdrag ur församlingsboken eller mantalslängden kunna konstateras, att nyttjanderättshavare under hela den kritiska tidsperioden varit kyrkobokförd eller mantalsskriven på ifrågavarande fastighet. I sådana fall bör icke någon tvekan råda om att kravet är uppfyllt. Eljest får saken avgöras på grundval av de faktiska upplysningar, som kunna inhämtas vid förrättningen samt genom en tolkning av lagbestämmelsen efter dess syfte. Av detta torde följa, att tillfälliga avbrott i bosättningen icke böra tillmätas någon betydelse för lösningsrätten, under förutsättning att nyttjanderätten hela tiden bestått. Vid tolkningen av bosättningsbegreppet synes ledning kunna hämtas från bestämmelserna i 13 § 2—7 mom. folkbokföringsförordningen.

D. Tvingande bestämmelser om lösningsrätt Vid tillkomsten av 1925 års ensittarlag diskuterades, huruvida icke i lagen borde intagas ett stadgande av innebörd att avtal om inskränkning i lösningsrätten skulle vara utan verkan. Något dylikt stadgande inflöt dock icke i den slutliga lagtexten. Det ansågs nämligen, att bestämmelsen med hänsyn till blivande avtal vore ägnad att motverka lagstiftningens ändamål i så måtto, att en jordägare kunde, om han icke finge göra förbehåll, som tryggade honom mot framtida friköp, befaras vägra förnya tidigare nyttjanderättsavtal. Vidare befanns, att stadgandet, tillämpat på äldre avtal, innebure ett knappast försvarligt åsidosättande av jordägarens intresse; det vore icke rimligt, att ett av denne tidigare gjort, enligt dåvarande lagstiftning giltigt förbehåll nu förklarades icke vara gällande. Kommittén anser, att dessa synpunkter i stort sett fortfarande äro värda beaktande. Det är sålunda uppenbart, att de mindre gynnsamma verkningar i fråga om motpartens villighet att ingå avtal, som kunna uppkomma, här såsom eljest böra giva anledning till en viss försiktighet, när det gäller att införa en tvingande reglering. Lika uppenbart är, att starka skäl måste föreligga, för att undantag skall göras från den på förmögenhetsrättens område allmänt vedertagna grundsatsen, att nya lagbestämmelser icke äga till bakaverkande kraft. Därest fråga är om att tillgodose viktiga allmänna och enskilda intressen, torde emellertid nämnda betänkligheter böra få vika.

57 I detta sammanhang kan erinras om att tvingande bestämmelser med retroaktiv verkan införts i den ensittarlagen närstående arrendelagen. Ensittarlagstiftningen är ju för övrigt till hela sin innebörd retroaktiv. Om det således icke ur principiella synpunkter kan anses uteslutet att göra bestämmelserna om lösningsrätt i ensittarlagen tvingande, är det likväl tydligt, att en lagändring i detta syfte icke nu bör vidtagas, med mindre att ett starkt behov därav visats föreligga. Den av kommittén gjorda enkäten ger visserligen vid handen, att inom vissa landsändar förbehåll om undantag från lösningsrätt i viss omfattning gjorts från jordägares sida. Å andra sidan framgår, att fall, då inlösen av angivet skäl ej kommit till stånd, äro sällsynt förekommande. Även med beaktande av att dylika förbehåll någon gång kunna ha föranlett, att ansökan om inlösen aldrig ingivits av nyttjanderättshavaren, torde det dock vara uppenbart, att något sådant missbruk av avtalsfriheten, som skulle kunna motivera införande av en tvingande reglering, icke är för handen. Kommittén anser därför någon lagändring i förevarande hänseende icke böra genomföras.

E. Utvidgning av lösningsrätten i de fall jordägaren äger del i boningshuset För tillgodonjutande av lösningsrätt enligt ensittarlagen kräves, att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus av viss beskaffenhet fanns uppfört på marken den 1 januari 1919 samt att nyttjanderättshavaren även vid lösningstillfället äger dylikt hus på marken. Därest jordägaren vid förstnämnda tidpunkt hade eller sedermera förvärvat del i boningshuset, är alltså lösningsrätt utesluten. Att lagen intagit denna ståndpunkt beror uppenbarligen på att grunden för lösningsrätten är det förhållandet, att nyttjanderättshavaren på det upplåtna området har ett eget hem. Ett utvidgande av lösningsrätten till att omfatta jämväl de fall, då jordägaren har del i boningshus å området, skulle förutsätta en ändring i nyssnämnda inlösningsvillkor samt innebära en jämkning av syftet med lösningsrätten såtillvida, att detta icke längre vore endast att bevara ett redan befintligt eget hem utan även att skapa ett sådant. Att genomföra en lagändring, som på detta sätt medför en förskjutning av lagens motivläge, är givetvis i och för sig tänkbart. En första förutsättning härför måste dock vara, att ett klart dokumenterat behov av lagstiftarens ingripande är för handen. De fall, riksdagen haft i åtanke vid sin anhållan om utredning rörande lämpligheten av en utvidgning av lösningsrätten, synas ha varit sådana, då jordägaren för tillsläppt virke eller annat byggnadsmaterial förbehållit sig viss andel i boningshuset. Emellertid torde parternas avsikt i flertalet av dessa fall ha varit, att jordägaren i framtiden skulle erhålla gottgörelse för vad han tillsläppt och att det gjorda förbehållet därmed skulle förfalla.

58 Jordägaren kan i sådana situationer icke anses ha erhållit någon verklig äganderätt i huset. Något hinder mot inlösen i nu berört hänseende synes då icke föreligga. Vidare är att märka, att nyttjanderättshavaren stundom kan ha nedlagt ett så genomgripande arbete på en av jordägaren helt eller delvis ägd byggnad, att han därigenom blivit att anse såsom ägare till densamma mot skyldighet att utgiva ersättning för materialet till jordägaren. Högsta domstolen har i några sådana fall tillerkänt nyttjanderättshavaren lösningsrätt (NJA I 1934 s. 29 och 1939 not. B 495). Tydligt är emellertid, att fall kunna föreligga, då lösningsrätt är utesluten på grund av att jordägaren äger del i det å marken uppförda boningshuset. Vid de av fastighetsbildningssakkunniga och kommittén gjorda enkäterna har uttalande begärts i vilken utsträckning det inom länen förekommit, att inlösen vägrats av nämnda anledning. De inkomna svaren giva vid handen, att detta skett endast undantagsvis. Även om, såsom påpekats i vissa yttranden, det kan ha förekommit att nyttjanderättshavare i dylika fall i förväg underrättat sig om att inlösen ej kunde komma till stånd och därför avstått från att ansöka därom, framstår det för kommittén såsom klart, att ett sådant praktiskt behov av den nu ifrågasatta utvidgningen av lösningsrätten icke föreligger, att en lagändring i detta syfte är motiverad.

F. Jämkning av stadgandet i 1 a § andra stycket ensittarlagen I den år 1939 i ensittarlagen införda 1 a § upptagas vissa speciella förutsättningar för inlösen av mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Paragrafens andra stycke, som avser tomtindelad mark, stadgar rätt i visst fall för nyttjanderättshavare att lösa jordägaren tillhörig tomt eller, om om jordägaren ej äger hela tomten, den del därav, som tillhör jordägaren. I sista meningen av andra stycket stadgas: »Avser nyttjanderätten endast del av tomten, äge lösningsrätt ej rum, om värdet av denna del jämte värdet av byggnaderna understiger värdet av varje annan tomtdel, som är i en ägares hand». Av förarbetena framgår, att grunden för den citerade bestämmelsen varit, att nyttjanderättshavaren icke lämpligen borde jämlikt ensittarlagen få lösa en jordägaren tillhörig tomtdel, med mindre han därigenom erhölle möjlighet att senare med stöd av 26 § stadsplanelagen av den 29 maj 1931 tillösa sig övriga tomtdelar. I sistnämnda paragraf stadgades för det fall att särskilda delar av tomt vore i olika ägares hand rätt för varje ägare av sådan tomtdel att lösa återstoden av tomten. Om flera ville lösa, skulle den äga företräde, vars tomtdel vid uppskattning åsattes största värdet; åsattes tomtdelarna lika värden, hade den som först framställde lösenanspråk företrädesrätt.

59 Bestämmelser av samma innebörd upptagas nu i 46 § byggnadslagen. Nyss anförda stadganden giva vid handen, att den som innehar en tomtdel, vars värde understiger någon av övriga tomtdelars, i regel icke kan räkna med att få lösa dessa; sannolikheten talar i stället för att hans egen del blir inlöst. Den ovan angivna grunden för bestämmelsen i 1 a § andra stycket sista meningen ensittarlagen synes då leda till att nyttjanderättshavaren icke bör .med stöd av denna lag kunna tillösa sig jordägarens del av tomten i de fall, då värdet av denna tomtdel understiger värdet av någon annan tomtdel, som är i en ägares hand. Stadgandet, som i sin nuvarande avfattning medger en vidsträcktare lösningsrätt, bör omformuleras i enlighet därmed.

G. Tidsbegränsning av lagens giltighet Syftet med ensittarlagstiftningen var, såsom departementschefen anförde vid tillkomsten av 1918 års lag, att åstadkomma en övergående reglering för avhjälpande av bestående missförhållanden. Att lagstiftningen likväl icke från början tidsbegränsades kan förklaras bl. a. av att antalet lösningsanspråk beräknades bliva betydande; enligt egnahemssakkunnigas uppskattning utgjorde sammanräknade antalet lägenheter på ofri grund i landet över 100 000. Numera torde nämnda synpunkt ej längre äga giltighet. Enligt kommitténs beräkningar uppgår antalet kvarvarande enligt gällande lag lösningsberättigade nyttjanderättshavare till omkring 6 000. Den av kommittén föreslagna utvidgningen av lösningsrätten skulle medföra, att ytterligare omkring 2 000 nyttjanderättshavare erhölle rätt till inlösen. Till jämförelse härmed kan nämnas, att enligt den officiella lantmäteristatistiken avslutades i riket under 20-årsperioden 1928—47 sammanlagt 20 788 ensittarförrättningar. Framhållas bör också, att årliga antalet sådana förrättningar under 1930-talet översteg 1 000 men under de senaste fem åren icke uppgick till 300. Det synes således icke längre kunna göras gällande, att en tidsbegränsning av lagens giltighet skulle vara utesluten med hänsyn till antalet väntade lösningsanspråk. Förutom att en tidsbegränsning av ensittarlagen skulle stå i överensstämmelse med lagens karaktär av övergångslagstiftning tala även andra skäl för en dylik åtgärd. P å sätt förut berörts förekommer vid ensittarförrättningar icke någon fullständig prövning i jord- och planpolitiskt hänseende. Att detta förhållande innebär olägenheter ur allmän synpunkt har också påpekats. I detta sammanhang bör särskilt erinras om de besvärligheter, som ensittarlägenheterna vålla vid jordbruks- och bebyggelseplaneringen. Då behovet av

60 planering på dessa områden uppenbarligen kommer att växa starkt i framtiden, skulle också nämnda olägenheter bliva mera besvärande. Mot bakgrunden härav måste det anses vara ett samhällsintresse av icke ringa vikt, att man begränsar ensittarlagens giltighetstid genom införande av en preklusionsfrist, efter vars utgång nya lösningsanspråk icke kunna göras gällande. För den enskilde jordägaren vore det uppenbarligen av stort värde att inom överskådlig tid få besked, huruvida han i framtiden kommer att kunna disponera den utarrenderade marken till förstärkning av sitt eget jordbruk elljer för annat ändamål. Även ur en annan synpunkt torde införandet av en preklusionsfrist vara ägnat att förbättra jordägarens ställning. Han skulle nämligen på detta sätt erhålla en garanti, att ytterligare framflyttningar av den i 1 § ensittarlagen angivna, för inlösningsrätten avgörande tidpunkten icke komme att ske. Han kunde därför med säkerhet r ä k n a med att i framtiden återfå besittningen till sådan utarrenderad mark, som bebyggts efter sagda tidpunkt. Detta skulle i sin t u r medföra, att han bleve mindre obenägen att förnya dylika arrenden vid upplåtelsetidens utgång, och således även vara till fördel för vissa nyttjanderättshavare. För de nyttjanderättshavare, som äro lösningsberättigade, torde i regel några beaktansvärda olägenheter ej uppstå genom införandet av en preklusionsfrist, under förutsättning att denna ges en sådan längd, att de erhålla rådrum för att fatta beslut i inlösningsfrågan och uppbringa nödiga medel till löseskillingen. Några svårigheter att hos nyttjanderättshavarna sprida kännedom om innebörden av en dylik lagändring torde i dagens samhälle icke föreligga, varför rättsförluster till följd av försummelse att iakttaga preklusionsfristen knappast behöva uppstå. Vid den av kommittén gjorda enkäten har framhållits, att frågan om införande av en preklusionsregel komplicerades av att en sådan bestämmelse borde förknippas med ett stadgande om rätt till ersättning åt nyttjanderättshavare, som i de fall då arrendet erlagts i förskott eller bestämts lägre än normalt lede förlust genom att nödgas göra ansökan om inlösen före nyttjanderättstidens utgång. Därvid torde ha åsyftats några avgöranden i rättspraxis av innebörd att löseskillingen för marken i berörda fall icke skall upptagas till lägre värde än eljest (NJA I 1930 s. 193 och 1933 s. 370). Av intresse i förevarande sammanhang är, att 1942 års riksdag på hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 5) avslog en motion (I: 176), vari yrkades sådan ändring i ensittarlagen, att löseskillingen i angivna situationer skulle minskas med värdet av nyttjanderätten. Utskottet anförde därvid, att det vore beroende på nyttjanderättshavaren om han ville göra sin rätt till inlösen gällande före upplåtelsetidens utgång, att flertalet ensittare redan fått sin lösenrätt prövad, att berörda spörsmål vore av väsentlig betydelse endast i ett jämförelsevis ringa antal inlösningsfall samt att frågan därför syntes sakna större praktisk betydelse.

61 Visserligen skulle införandet av en preklusionsfrist medföra, att nyttjanderättshavaren i vissa fall icke skulle kunna vänta med att ansöka om inlösen till nyttjanderättstidens utgång och på så sätt tillgodogöra sig rätten till marken. Med hänsyn till vad ovan sagts om spörsmålets begränsade praktiska betydelse anser emellertid kommittén denna komplikation icke böra hindra en tidsbegränsning av ensittarlagen eller föranleda särskilda bestämmelser i denna lag om rätt till ersättning åt nyttjanderättshavare för förlorad förmån. Vad angår fallen av förskottsbetalning torde det för övrigt icke vara uteslutet, att nyttjanderättshavaren i tvistemål vid allmän domstol med stöd av allmänna rättsregler berättigas återfå viss del av arrendesumman; att avdrag å löseskillingen icke medges i ensittarärendet kan förklaras av hänsyn till berörda inteckningshavare. På grundval av dessa överväganden finner kommittén — i likhet med vad som nästan samstämmigt förordats i de inkomna enkätsvaren — att ensittarlagens giltighetstid bör begränsas genom införande av en preklusionsfrist, före vars utgång lösningsanspråk skola göras gällande för att vinna beaktande. Såsom ovan antytts bör preklusionsfristen av hänsyn till nyttjanderättshavarna icke sättas alltför kort. Härför talar också att onödig arbetsanhopning hos berörda myndigheter bör undvikas. En preklusionsfrist av omkring tio år från lagändringens ikraftträdande synes från dessa utgångspunkter lämplig. Lagtekniskt torde preklusionsbestämmelsen böra utformas på det sättet, att ensittarlagen förklaras upphöra gälla vid viss tidpunkt, varjämte i övergångsstadgande föreskrives, att utan hinder därav skall ärende om lösningsrätt, som anhängiggjorts före nämnda tidpunkt, handläggas och prövas enligt lagen. Det måste anses värdefullt, om lagens upphörande kunde förläggas till tidpunkt, som är lätt att bevara i minnet, lämpligen ett årsskifte. Kommittén föreslår, att tidpunkten bestämmes till den 1 januari 1976.

26 JUL 3L.M

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1965 1. Transportekonomisk forskning i Norden. 3. Enkelte mellomriksveger mellom Norge og Sverige.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1965 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Sammanställning av remisyttranden över författningsutredningens förslag till ny författning. Del 1: Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. i förslaget till regeringsform. [2] Del 2: Kap. 3, 4 och 5 i förslaget till regeringsform. [3] Rättegångshjälp. [13] GodtrosfÖrvärv av lösöre. [14] Fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. [17] Fartygs befälhavare. Gemensamt haveri och dispasch. Ansvarsbestämmelser m. m. [18] Dagstidningarnas ekonomiska villkor. [22] Ändringar i ensittarlagen m. m. [26J

Utrikesdepartementet Sveriges sjöterritorium. [1]

Socialdepartementet Tandvårdsförsäkring. [4] Institutet för arbetshygien och arbetsfysiologi. [24] Kommunikationsdepartementet Skånes och Hallands vattenförsörjning. [8] Friluftslivet i Sverige. Del II. Friluftslivet i samhällsplaneringen. [19] 1960 års radioutredning. 1. Radions och televisionens framtid i Sverige I. Bakgrund och förutsättningar, programfrågor. Organisations- och finansieringsfrågor. [20] 2. Radions och televisionens framtid i Sverige II. Bildnings- och undervisningsverksamhet. Forskningsfrågor. [21]

Finansdepartementet Måttenheter. [5] Uppbördsfrågor. [23] Ecklesiastikdepartementet Antikvitetskollegiet. [10] 1963 års universitets- och högskolekommitté 1. Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lokalisering och kostnader I. [11] 2. Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lokalisering och kostnader II. Specialutredningar. [12] De svenska utlandsförsamlingarnas ekonomi. [15] 1960 års lärarutbildningssakkunniga III. 1. Studieplaner för lärarutbildning. [25]

Jordbruksdepartementet Ny jordförvärvslag. [16]

Inrikesdepartementet Om den kommunala självstyrelsens lokala förankring. [6] Praktik- och feriearbetsförmedling. [7] Arbetsmarknadspolitik. [9] Esselte AB STOCKHOLM 1965