Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963:23

>%3

Justitiedepartementet

FÖRSLAG TILL LAG OM TISSA GEM ENSAMHETSANLÄGGNINGAR M. M. B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV 1954 ÅRS FASTIGHETSBILDNINGSKOMMITTÉ

Stockholm 1963

Z^>"

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963 Kronologisk förteckning

1. E n t e k n i s k i n s t i t u t i o n i n o m S t o c k h o l m s u n i v e r s i t e t . S v e n s k a R e p r o d u k t i o n s A B . 114 s. E. 2. K o m m u n a l f ö r b u n d e n s l å n e r ä t t . I d u n . 44 s. I. 3. U t r i k e s f ö r v a l t n i n g e n s o r g a n i s a t i o n o c h p e r s o n a l b e h o v . I d u n . 90 s. U. 4. A d m i n i s t r a t i v o r g a n i s a t i o n i n o m u t r i k e s f ö r v a l t n i n g e n . I d u n . 95 s. U. 5. F ö r s v a r s k o s t n a d e r n a b u d g e t å r e n 1963/67. I d u n . 130 s. F ö . 6. I n d e l n i n g s - o c h s a m a r b e t s f r å g o r i G ö t e b o r g s o c h M a l m ö o m r å d e n a . I d u n . 212 s. I. 7. U t l ä n n i n g s t i l l t r ä d e till offentlig t j ä n s t . S v e n s k a R e p r o d u k t i o n s A B . 40 s. J u . 8. P r e l i m i n ä r n a t i o n a l b u d g e t för å r 1963. M a r c u s . I V + 97 s. F i . 9. U n i v e r s i t e t e n s o c h h ö g s k o l o r n a s organisation o c h f ö r v a l t n i n g . H a e g g s t r ö m . 509 s. E. 10. U n i v e r s i t e t s v ä s e n d e t s o r g a n i s a t i o n . Haeggström. 190 s. E. 11. U p p e h å l l s t i l l s t å n d m . m . för u t l ä n d s k a s t u d e r a n d e . I d u n . 54 s, I. 12. ö v e r s ä t t n i n g a v f ö r d r a g a n g å e n d e u p p r ä t t a n d e av E u r o p e i s k a e k o n o m i s k a g e m e n s k a p e n o c h t i l l h ö r a n d e d o k u m e n t . M a r c u s . 283 s. H . 13. U t b i l d n i n g a v l ä r a r e för j o r d b r u k o c h s k o g s bruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. I d u n . 269 s. E. 14. U n d e r s ö k n i n g a v t a x e r i n g s u t f a l l e t . I d u n . 155 s. Fi. 15. V ä g e n g e n o m g y m n a s i e t . I d u n . 315 s. E. 16. S v e r i g e s s t a t s s k i c k . Del 1. L a g f ö r s l a g . I d u n . 206 s. J u . 17. S v e r i g e s s t a t s s k i c k . Del 2. U t k o m m e r s e n a r e . 18. S v e r i g e s s t a t s s k i c k . Del 3. U t k o m m e r s e n a r e . 19. S v e r i g e s s t a t s s k i c k . Del 4. B i l a g o r . I d u n . 311 s. Ju. 20. B ä r g a r l ö n e n s f ö r d e l n i n g , s j ö f ö r k l a r i n g m. m . I d u n . 111 s. J u . 21. S j u k h u s o c h ö p p e n v å r d . I d u n . 486 s. I. 22. K r a v e n p å g y m n a s i e t . I d u n . 367 s. + 1 2 s. ill. E. 23. F ö r s l a g till l a g o m vissa g e m e n s a m h e t s a n l ä g g n i n g a r m . m . I d u n . 290 s. J u .

A n m . O m s ä r s k i l d t r y c k o r t ej a n g i v e s , ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m .

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1963:23

FÖRSLAG TILL LAG OM VISSA GEMENSAMHETSANLÄGGNINGAR M. M. BETÄNKANDE AVGIVET AV 1954 ÅRS FASTIGHETSBILDNINGSKOMMITTÉ

Innehåll

Skrivelse till departementschefen

5 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar Förslag till lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar Förslag till lag om ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse Förslag till lag om ändrad lydelse av 28 och 29 §§ lagen den 3 juni 1955 om sparbanker Förslag till förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar . . . . Förslag till förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar Förslag till förordning om ändring i förordningen den 4 mars 1955 om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar Förslag till lag om ändrad lydelse av 36 och 37 §§ lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen ALLMÄN

7 22 24 25 26 27 28 29

MOTIVERING

Möjligheter enligt gällande r ä t t a t t genomföra samverkan mellan fastigheter . Tidigare utredningar och reformförslag Utredningsuppdragets omfattning Behovet av lagstiftning Vissa allmänna riktlinjer för en ny lagstiftning

30 40 49 51 62

SPECIALMOTIVERING Förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar Allmänna bestämmelser Omförrättning Om huvudman Om samfällighet Om verkställighet m. m Om verkan av ändrade förhållanden Förslaget till lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar Förslaget till lag om ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse Förslaget till lag om ändrad lydelse av 28 och 29 §§ lagen den 3 juni 1955 om sparbanker Förslagen till förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 om Svenska bostads-

78 78 *44 195 202 230 241 268 284 285

4 kreditkassan och om bostadskreditföreningar samt förordning om ändring i förordningen den 4 mars 1955 om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar Förslaget till lag om ändrad lydelse av 36 och 37 §§ lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen

286 SAMMANFATTNING

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet

Genom beslut den 16 oktober 1953 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för utredning av frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning och därmed sammanhängande spörsmål. De med stöd av bemyndigandet tillkallade sakkunniga påbörjade sitt arbete i januari 1954 och antogo namnet 1954 års fastighetsbildningskommitté. Sedan byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, 1951 års byggnadsutredning, fastighetsbildningskommittén och Svenska stadsförbundet i gemensam skrivelse den 13 juni 1958 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet hemställt om särskild utredning av vissa frågor inom byggnadslagstiftningen och angränsande rättsområden samt Näringslivets byggnadsdelegation och Sveriges fastighetsägareförbund därefter i gemensam skrivelse den 28 juli 1958 anfört vissa synpunkter i ämnet och förklarat sig instämma i syftet med förutnämnda framställning, beslöt Kungl. Maj :t den 19 december 1958, att skrivelserna skulle överlämnas till fastighetsbildningskommittén att av kommittén upptagas till behandling vid fullgörandet av kommitténs utredningsuppdrag. I de överlämnade skrivelserna påpekas behovet av lagstiftning rörande vissa, särskilt inom stadsplaneområden aktuella frågor beträffande servitut och annan markupplåtelse liksom angående sådana gemensamma anläggningar, som anordnas annorledes än genom kommuns försorg, t. ex. gemensam gård, lekplats, parkeringsplats och värmecentral, samt vissa a n d r a med byggnadslagstiftningen sammanhängande spörsmål. Kommittén h a r funnit lämpligt att i ett första avsnitt av förevarande utredningsarbete behandla de till gemensamhetsanläggningarna hänförliga problemen, vilka ansetts innefatta den mest angelägna och omfattande uppgiften och dessutom bedömts kunna lösas tämligen fristående i förhållande till övriga med upp-

6 draget avsedda frågor. Sedan kommitténs arbete i denna del nu slutförts, får kommittén härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m. I arbetet h a såsom ledamöter i kommittén deltagit landshövdingen B. A. Fallenius, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens första kammare redaktören F . G. Karlsson och lantbrukaren O. E. M. Ohlsson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägaren B. F . Jansson, fiskaren H. S. Levin och bokhållaren J. G. Löfroth. Vid sammanträdet för slutjustering av betänkandet har riksdagsmannen Jansson på grund av sjukdom ej kunnat närvara. Enligt förordnande den 10 januari 1959 ha särskilda experter biträtt kommittén vid fullgörandet av uppdraget i denna del, nämligen stadsingenjören H. S. Carlsson Mared, numera regeringsrådet A. H. V. Körlof, sekreteraren R. Romson, civilingenjören E. Thyreen, numera avdelningsdirektören E. G. Wannfors, numera stadsjuristen E. G. Westman och numera generaldirektören L. E. öjborn. Regeringsrådet Körlof erhöll den 7 november 1962 på därom gjord framställning entledigande från sitt uppdrag. Tillika ha i arbetet deltagit kommitténs sekreterare hovrättsrådet K. J. G. Gyllensvärd och överingenjören H. Wallner samt biträdande sekreteraren hovrättsassessorn A. Hedström, den sistnämnde särskilt förordnad med anledning av tilläggsuppdraget. De experter, som deltagit i slutbehandlingen av betänkandet, ha biträtt kommitténs förslag. Vissa ytterligare i de överlämnade skrivelserna berörda spörsmål — t. ex. rörande ökade möjligheter att inom planområden upplåta ständig rätt till mark annorledes än genom servitut samt rörande komplettering av byggnadslagens inlösenbestämmelser med en befogenhet att lösa begränsad rätt till m a r k — komma att övervägas under kommitténs fortsatta arbete. Stockholm den 27 februari 1963. B.

Fallenius

Göran Karlsson

Hans

Levin

John G. Löfroth

Ebbe

Ohlsson I Anders

Hedström

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till Lag om vissa gemensamhetsanläggningar Härigenom förordnas som följer. Allmänna

bestämmelser

1 §• Gemensamt för två eller flera fastigheter må enligt vad i denna lag stadgas inrättas parkeringsanläggning, trafikled, gårdsutrymme, lekplats, anordning till skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning, tvättstuga eller liknande anläggning av stadigvarande betydelse för fastigheterna. Lagen gäller ej anläggning för vattenförsörjning eller avlopp och ej heller annan anläggning, som enligt vad särskilt är stadgat må efter myndighets eller domstols prövning inrättas gemensamt för fastigheter. Är fastighet upplåten med inskriven tomträtt eller är fråga om sådan rätt med avseende å ofri tomt i stad, som anses utgöra fast egendom, skall vad om fastighet och dess ägare i denna lag stadgas äga motsvarande tillämpning å rättigheten och dess innehavare. Lika med fastighet skall, såvitt gäller upplåtelse av utrymme för anläggning och ersättning med anledning därav, anses område, som ej ingår i fastighetsindelningen. Den, som inneh a r fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer annan, skall vid lagens tillämpning anses såsom fastighetens ägare. 2 §•

Är anläggning, som avses i denna lag, av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan, skall fastigheten anslutas till anläggningen ändå att fastighetens ägare ej samtyckt därtill. Kan anläggning icke utan avsevärd merkostnad eller olägenhet utbyggas annorledes än i ett sammanhang, skall jämte fastighet, varom stadgas i första stycket, anslutas även annan inom stadsplan eller byggnadsplan belägen fastighet, därest anläggningen förväntas inom nära förestående tid

8 bliva av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande eller ock ett omedelbart deltagande i företaget eljest är till uppenbar fördel för fastigheten samt därav föranledd kostnad icke framstår som oskäligt betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft. Fastighet må ej anslutas enligt vad nu sagts, utan att förslag därom framställts eller biträtts av ägare till fastighet, som skall ingå i företaget. Om anslutning i andra fall än som avses i denna paragraf meddelas bestämmelser i 17 §. 3 §.

F ö r anläggning skall utrymme i erforderlig omfattning upplåtas med skyldighet för ägare till fastighet, varifrån upplåtelsen sker, och innehavare av annan rätt med avseende å fastigheten att tåla rivning eller förändring av befintlig bebyggelse så ock andra åtgärder, som påkallas av anläggningens utförande och företagets verksamhet i övrigt. Utrymme må ej så upplåtas, att därigenom kan antagas uppkomma betydande olägenhet för fastighet, som avses med upplåtelsen, med mindre företaget prövas erforderligt för bebyggelse av större omfattning eller eljest av betydelse från allmän synpunkt. För upplåtelse i sådant fall fordras tilllika, att anläggningen icke kan utan avsevärd ökning av kostnaderna utföras på sätt, som medför mindre olägenhet än nu sagts. 4 §.

För upplåtelse av utrymme till anläggning så ock för annat intrång, som orsakas fastighet av anläggningens utförande eller begagnande, är fastighetens ägare berättigad till ersättning. Uppkommer eljest genom upplåtelsen skada för ägaren, skall ersättning även därför utgivas. Å ersättning skall utgå sex procent årlig ränta från den dag, då utrymmet togs i anspråk. Enahanda rätt till ersättning jämte ränta tillkommer innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt med avseende å fastigheten. 5 §• Anläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt, att ändamålet med densamma kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet. Därvid m å jämväl vidtagas åtgärd till underlättande av framtida tillbyggnad eller ökat utnyttjande av anläggningen, om av åtgärden föranledd merkostnad är allenast ringa. 6 §.

Ägarna till de fastigheter, vilka äro anslutna till anläggningen, skola gemensamt bidraga till de med företaget förenade kostnaderna. Skyldighet, som nu avses, skall mellan fastigheterna fördelas efter vad med hänsyn till deras beräknade behov av anläggningen prövas skäligt. Kan genom mätning eller på liknande sätt bestämmas i vilken omfattning an-

9 läggningen under viss tid utnyttjats för varje fastighet, må dock å n ä m n d a tid belöpande underhålls- och driftskostnad i den mån så finnes lämpligt täckas genom särskilda bidrag motsvarande varje fastighets sålunda bestämda utnyttjande av anläggningen. överlåtes fastighet annorledes än genom inrop å exekutiv auktion, svarar nye ägaren, där ej annat följer av 27 § andra stycket, icke för bidrag, som förfallit till betalning innan han skall tillträda fastigheten. 7 §.

Anläggning skall brukas i överensstämmelse med sitt ändamål och de närmare föreskrifter, som meddelas för att vinna detta. I den mån så anses erforderligt må anläggningens utnyttjande för varje ansluten fastighet begränsas efter vad med hänsyn till fastighetens beräknade behov av anläggningen prövas skäligt. Om

förrättning 8 §.

Fråga, huruvida anläggning skall inrättas enligt denna lag, prövas vid förrättning i den ordning här nedan stadgas. Förrättning må påkallas av ägare till fastighet, som uppgives vara i behov av anläggningen, så ock av byggnadsnämnden. Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare till fastighet, som saken kan angå. Såvitt avser fastighet, vari anläggningen kan komma att inrymmas, må ock innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild r ä t t med avseende å sådan fastighet föra talan i vad rättigheten beröres. 9 §. Ansökan om förrättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det län, där fastighet som anläggningen avser är belägen. Sökanden skall i ansökningen angiva den anläggning h a n önskar få till stånd. Finnes uppenbart, att ansökningen icke kan upptagas till prövning, skall densamma omedelbart avvisas. 10 §. Där ansökan om förrättning ej avvisas, skall länsstyrelsen förordna förrättningsman. Till förrättningsman utses sådan person, lantmätare eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt vara till uppdraget lämplig. Har byggnadsnämnden föreslagit viss förrättningsman, skall han förordnas, om ej enligt andra stycket eller eljest hinder däremot möter eller särskilda skäl annat föranleda.

10 11 §. I den mån det av förrättningsmannen finnes erforderligt eller av sakägare påkallas och oskäligt dröjsmål icke föranledes därav skall förrättningsmannen biträdas av två gode män, som av honom utses bland dem, vilka äro valda att tjänstgöra såsom gode män vid förrättningar avseende fastighetsbildning. Medverkan av gode män må dock ej av sakägare påfordras i vad avser handläggning av frågor av förberedande natur eller vidtagande av sådan åtgärd under förrättningen, för vilken deras medverkan eljest uppenbarligen skulle sakna betydelse. Vad nedan i denna lag stadgas om förrättningsman skall, då gode män deltaga, äga motsvarande tillämpning jämväl å dem. Bestämmes, att gode m ä n skola medverka, rubbas icke därigenom vad dessförinnan under förrättningen beslutats eller verkställts. 12 §. Förrättningen skall handläggas vid sammanträde med sakägarna. Utan samband med sammanträde m å dock åtgärder av förberedande art vidtagas samt sådan handläggning företagas, som allenast innefattar meddelande av beslut. Förekomma ej i saken stridiga intressen, må förrättningen helt handläggas utan sammanträde. Finnes uppenbart, att företaget icke kan tillåtas, är sammanträde ej heller erforderligt. Vid sammanträde skola sakägarna erhålla tillfälle att anföra vad de akta nödigt samt att förebringa utredning, som är av betydelse för de vid sammanträdet behandlade frågorna. Sammanträde skall hållas där de fastigheter företaget avser äro belägna, såframt icke förrättningsmannen finner det utan olägenhet kunna hållas annorstädes. 13 §. Förrättningsmannen skall utreda vilka som äro sakägare samt verkställa erforderliga anteckningar om dessa och om de förhållanden, på vilka deras ställning som sakägare grundas. Såsom ägare till fastighet må vid förrättningen den anses, som senast erhållit lagfart å fastigheten, såvida ej visas att denna tillhör annan. För utseende av god man att bevaka bortovarande sakägares rätt skall förrättningsmannen göra sådan anmälan, som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken. 14 §. Förrättningsmannen skall efter överläggning med sakägarna utreda förutsättningarna för inrättande av den sökta anläggningen. Föreligger ej i avseende, varom ovan är stadgat, hinder mot företaget, h a r förrättningsmannen att hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden för i n -

11 hämtande av medgivande jämlikt 15 § och att därvid överlämna förslag till företagets anordnande. Förslaget skall innehålla uppgift å de fastigheter, för vilka anläggningen är avsedd, samt sådan beskrivning av anläggningen med hänsyn till läge, storlek och beskaffenhet i övrigt, som kan anses erforderlig för nämndens bedömande. Förrättningsmannen må dock, där förutsättningar för byggnadsnämndens medgivande enligt hans mening saknas, underlåta att uppgöra särskilt förslag. 15 §. Finnes anläggningens inrättande icke strida mot fastställd plan eller bestämmelser, som gälla med avseende å markens bebyggande, och ej heller eljest föranleda från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markanvändning i övrigt, skall byggnadsnämnden lämna medgivande till företaget. Om företaget strider mot plan eller bestämmelser som nu sagts, må sådant medgivande dock lämnas, då särskilda skäl äro därtill. Har byggnadsnämnden vägrat medgivande till företaget eller vid sådant medgivande fogat villkor, som innefattar avvikelse från förrättningsmannens förslag, må talan mot beslutet föras genom besvär hos länsstyrelsen. I den mån överklagade beslutet grundats därå, att företaget skulle strida mot fastställd generalplan eller stadsplan, må länsstyrelsen ej med frångående av byggnadsnämndens mening medgiva företaget. 16 §. Har medgivande jämlikt 15 § blivit helt eller delvis vägrat, m å förrättningsmannen efter omständigheterna inställa förrättningen eller till byggnadsnämnden överlämna nytt förslag till företagets anordnande. Möter eljest hinder mot företaget, skall förrättningen så snart ske kan inställas. Finnes anläggningen böra komma till stånd, har förrättningsmannen att på grundval av medgivande jämlikt 15 § företaga slutligt bedömande av uppkommande frågor samt meddela beslut om anläggningens inrättande (anläggningsbeslut). Detta skall angiva anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt; de fastigheter, vilka anslutas till anläggningen; utrymme, som upplåtes för anläggningen, samt ersättning med anledning av upplåtelsen, därvid gottgörelse för personlig skada och annan ersättning skola upptagas för sig; den andel, som skall anses motsvara varje deltagande fastighets beräknade behov av anläggningen (andelstal) ; samt det högsta belopp och den längsta tid, för vilka förmånsrätt enligt vad därom är särskilt stadgat må åtnjutas i varje fastighet. Där så finnes påkallat, äger förrättningsmannen i anläggningsbeslutet meddela föreskrifter angående tillämpningen av sådan begränsning av anläggningens utnyttjande, varom stadgas i 7 §.

12 17 §. Förrättningsmannen skall söka åstadkomma överenskommelse mellan sakägarna. Då i viss fråga sådan överenskommelse träffas, skall den antecknas i förrättningsprotokollet eller i annan handling, som underskrives av förrättningsmannen och bilägges övriga handlingar. överenskommelse som nu sagts skall läggas till grund för anläggningsbeslutet utom då densamma prövas strida mot beslut, som avses i 15 §. Berör överenskommelsen fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, må överenskommelsen ej heller läggas till grund för anläggningsbeslutet, såvida icke innehavaren av sådan fordran eller rättighet godkänt överenskommelsen eller denna är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. Om ägare till fastighet, som icke jämlikt 2 § skall anslutas till företaget, likväl förklarar sig vilja deltaga däri, skall fastigheten anslutas, därest anslutningen icke för övriga fastigheter, för vilka anläggningen skall inrättas, kan antagas medföra ökad bidragsskyldighet eller annan olägenhet av betydelse. Jämväl vad i nästföregående stycke stadgas om överenskommelse skall äga motsvarande tillämpning å anslutning, varom nu är fråga. 18 §. Den av länsstyrelsen utsedde förrättningsmannen är, liksom särskilt tillkallad sakkunnig, berättigad till skälig ersättning för sitt uppdrag; sådan ersättning bestämmes vid förrättningen. Gode män ersättas i enlighet med vad för gode män vid förrättningar avseende fastighetsbildning stadgas. Ersättning, som avses i första stycket och ej utgör arvode till den av länsstyrelsen utsedde förrättningsmannen, samt kostnader för kallelser eller annat, som erfordras för förrättningen, skola där så påkallas förskjutas av sökanden. Förrättningskostnad, som sägs i denna paragraf, skall i samband med beslut om anläggnings inrättande fördelas mellan ägarna till de fastigheter, som anslutits till anläggningen, i förhållande till varje fastighets andelstal. Inställes förrättning, skola uppkomna kostnader gäldas av sökanden eller, då byggnadsnämnden påkallat förrättningen, av kommunen. Där det på grund av särskilda omständigheter finnes skäligt, må dock skyldighet att gälda förrättningskostnad bestämmas på annat sätt än sålunda stadgats. 19 §. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket, 4 §, 8 §, 9 § och 11 §, 3 kap. 1 §, 2 § första stycket och andra stycket första punkten, 3 §, 4 §, 6 § första stycket, 8 §, 9 § och 13 §, 16 kap. 2 § samt 18 kap. 3 § lagen om delning av jord å landet skola äga motsvarande tillämpning å förrättning enligt denna

13 lag. Vad i 3 kap. 4 § fjärde stycket nämnda lag stadgas om verkan av sökandens utevaro från första sammanträdet skall dock ej gälla. Utöver den rätt, som enligt 2 kap. 11 § förutnämnda lag tillkommer förrättningsmän och sakkunniga, äga dessa i erforderlig omfattning vinna tillträde till byggnader, som beröras av förrättningen. Anläggningsbeslut och beslut om förrättningens inställande skola meddelas å sammanträde eller annorledes å dag, som angivits vid sammanträde eller om vilken sakägarna underrättats skriftligen eller i annan, vid sammanträde beslutad ordning. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan däremot. 20 §.

Mot beslut, som meddelats av förrättningsman, föres talan genom besvär hos ägodelningsrätten i den domkrets, där de fastigheter som saken angår äro belägna eller, om fastigheterna ligga inom flera domkretsar, hos ägodelningsrätten i den av dessa, som av förrättningsmannen angivits i meddelad fullfölj dshänvisning. Klaganden har att till ägodelningsdomaren inkomma med besvärsinlaga inom trettio dagar från den dag, då anläggningsbeslutet meddelades eller förrättningen inställdes. Mot beslut om ogillande av jäv mot förrättningsman eller tillkallande av sakkunnig eller i fråga om förskjutande av ersättning till förrättningsman eller sakkunnig skall besvärstiden dock i stället räknas från den dag, då beslutet meddelades. Av byggnadsnämnd m å klagan föras över anläggningsbeslut under åberopande av att beslutet strider mot avgörande i fråga, som avses i 15 §, så ock över beslut, varigenom kommunen ålagts skyldighet att ersätta kostnad för inställd förrättning, som påkallats av nämnden. I fråga om förfarandet i målet och talan mot däri meddelade beslut skall i tillämpliga delar gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat. Avse besvären beslut om ogillande av jäv mot förrättningsmannen, skola bestämmelserna i 21 kap. 29 § andra stycket och 50 § lagen om delning av jord å landet äga motsvarande tillämpning. Mot ägodelningsrätts beslut i dit fullföljd fråga om tillkallande av sakkunnig m å klagan ej föras. Om

huvudman

21 §. Hava ägarna till de fastigheter, som beröras av anläggningen, vid förrättningen träffat avtal om att ägaren till en av fastigheterna skall såsom anläggningens huvudman och ägare på de villkor avtalet innehåller ombesörja anläggningens utförande, underhåll och drift samt tillhandahålla anslutna fastigheter den med anläggningen avsedda nyttigheten, skall förrättningsmannen under de i 17 § andra stycket sista punkten stadgade

14 förutsättningarna i anläggningsbeslutet fastställa avtalet. Där utrymme iär anläggningen upplåtes från annan fastighet än sådan som skall vara ansluten till företaget, erfordras ej att fastighetens ägare biträtt avtalet, lmd mindre han skall vara huvudman. Rätten till den med anläggningen avsedda nyttigheten och plikten itt bidraga till företaget äro, sedan fastställelse jämlikt första stycket skett, förenade med äganderätten till varje fastighet, för vilken anläggningen inrättats, och må ej för sig överlåtas. Anläggningen skall efter fastställelsm anses utgöra tillbehör till huvudmannens fastighet. Där företagets angelägenheter handhavas på sådant sätt att anläggningen icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet angiver, äter överexekutor på begäran av ansluten fastighets ägare förordna sysslomm att omhänderhava förvaltningen. Underlåter huvudmannen åtgärd, s a n erfordras för undvikande av betydande skada eller olägenhet, och är saken av brådskande beskaffenhet, må utmätningsmannen på framställniig av syssloman meddela erforderlig handräckning. Sysslomannen äger iv huvudmannen uppbära arvode, vilket bestämmes av överexekutor.

Om

samfällighet 22 §.

De fastigheter, för vilka anläggning skall vara inrättad, utgöra, där ej annat följer av 21 §, en samfällighet för anläggningens utförande, underhåll och drift ävensom för ombesörjande av företagets angelägenheter i övrigt. Varje fastighets delaktighet i samfälligheten är förenad med äganderätten till fastigheten och må ej för sig överlåtas. 23 §.

Samfällighetens förvaltning må ombesörjas av delägarna på sätt dessa k u n n a överenskomma. På delägares begäran skall dock, där ej de i samfälligheten ingående fastigheterna äro i samme ägares hand, utses styrelse för handhavande av samfällighetens angelägenheter; och skall för sådant fall tillika gälla vad nedan i denna paragraf samt i 24—34 §§ stadgas. Styrelse skall utses av delägarna å stämma och bestå av en eller flera ledamöter. Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända, må han av delägarna skiljas från uppdraget. I samband med att styrelse första gången utses skola delägarna bestämm a den firma, under vilken verksamheten skall bedrivas. Firman skall uttrycka samfällighetens ändamål och vara i övrigt lämplig samt tydligt skilja sig från andra förut anmälda eller registrerade firmor.

15 24 §. Anmälan om styrelseval skall göras till länsstyrelsen samt vara åtföljd av anläggningsbeslut jämte bevis, att beslutet vunnit laga kraft, samt av stämmoprotokoll utvisande vem eller vilka som utsetts till styrelse ävensom samfällighetens firma. Om ändring i fråga, som nu sagts, skall på enahanda sätt anmälan göras. Sedan anmälan om styrelseval behörigen skett, äger allenast styrelsen i förhållande till tredje man företräda samfälligheten. 25 §. Styrelsen åligger att i överensstämmelse med antagna stadgar och andra beslut av delägarna, i den mån vad sålunda bestämts icke finnes stridande mot lag eller mot anläggningsbeslutet, utöva de befogenheter, som tillkomma samfälligheten i förhållande till delägarna, ombesörja arbete, som erfordras för samfälligheten, tillse att de förmåner, som samfälligheten har till uppgift att bereda delägarna, komina dessa till godo utan att någon delägare missgynnas, uttaga delägarnas bidrag, låta föra samfällighetens räkenskaper på sätt om bokföring är i allmänhet stadgat och i övrigt handhava samfällighetens angelägenheter. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken vid sammanträde de flesta röstande förena sig. Äro rösttalen lika, avgöres val genom lottning; i andra frågor gäller den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet. Styrelseledamot må icke taga befattning med angelägenhet, vari h a n företräder ett intresse, som väsentligt strider mot samfällighetens. 26 §.

Uttaxering av delägarnas bidrag skall, där ej delägarna annorledes beslutat, verkställas sålunda att styrelsen årligen upprättar och å stämma för granskning framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp som skall uttaxeras, vad därav belöper å varje delägare samt tiden för inbetalningen. Finnas tillgängliga medel ej förslå till betalning av klar och förfallen gäld, för vilken samfälligheten svarar, åligger styrelsen att ofördröj ligen upprätta och för granskning å stämma framlägga särskild debiteringslängd samt att omedelbart uttaga vad som erfordras. Prövas i fall som avses i andra stycket försummelse ligga styrelsens ledamöter till last, äro de en för alla och alla för en betalningsskyldiga för gälden. Är försummelsen uppenbar, skall länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman att utdebitera och uttaga erforderligt belopp. Ändå att försummelse ej föreligger, skall syssloman förordnas enligt vad nu sagts, där det prövas erforderligt för åtnjutande av förmånsrätt för

16 gäldens belopp på sätt stadgas i lagen om förmånsrätt för fordringar enligt denna lag. Sysslomannen äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes av länsstyrelsen. 27 §.

Anser delägare att den uttaxering eller fördelning, som verkställts enligt 26 §, icke överensstämmer med anläggningsbeslutet, äger han väcka talan om rättelse inom sex veckor sedan debiteringslängden framlades å stämma. Angående uttagandet av utdebiterat och till betalning förfallet bidrag gäller, om ej rätten i samband med talan som nu sagts förordnat annat, vad i utsökningslagen är stadgat i fråga om fordran, för vilken betalningsskyldighet ålagts genom dom som äger laga kraft. Kan ej bidrag, som enligt debiteringslängd påförts delägare, uttagas hos honom, skall bristen fördelas mellan övriga delägare i förhållande till deras inbördes bidragsskyldighet. Har den försumlige delägarens fastighet överlåtits annorledes än genom inrop å exekutiv auktion, skall dock vad n u sagts gälla endast om bidraget icke heller kunnat uttagas hos nye ägaren, där det förfallit till betalning inom ett år innan denne skolat tillt r ä d a fastigheten och där det ej må utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt vad därom är särskilt stadgat. Belopp, som inbetalats till täckande av brist, skall, i den mån den försumlige fullgör sin bidragsskyldighet, tillgodoräknas delägare, som gjort inbetalningen. 28 §.

Delägares rätt att deltaga i handhavandet av samfällighetens angelägenheter utövas å stämma. Den, som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin bidragsskyldighet, må deltaga i förhandlingarna men äger ej rösträtt, innan vad sålunda eftersatts blivit fullgjort. Ej må någon, själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan, deltaga i behandling av angelägenhet, vari han företräder ett intresse, som väsentligt strider mot samfällighetens. 29 §. Styrelsen skall kalla delägarna till stämma. I kallelsen skola angivas vilka ärenden som skola behandlas å stämman jämte tid och plats för stämmans hållande. Kallelse skall ske i så god tid före stämman, att delägarna erhålla skäligt rådrum. Finnes ej styrelse eller underlåter styrelsen att utfärda kallelse till stämma i enlighet med vad därom må hava bestämts, har länsstyrelsen att på anmälan av delägare utlysa stämman. Vad nu sagts skall även eljest gälla, om styrelsen underlåter att utfärda kallelse inom en vecka efter det att

17 minst en femtedel av samtliga röstberättigade delägare, med uppgift å de ärenden som skola behandlas, hos styrelsen päfordrat hållande av stämma. P å delägares begäran har förrättningsmannen att i samband med förrättningens slutförande hålla sammanträde med delägarna för utseende av styrelse. Sammanträde, som nu sagts, skall anses såsom stämma. Av delägarna därvid fattat beslut är dock gällande endast under förutsättning att anläggningsbeslutet vinner laga kraft eller eljest kan verkställas. 30 §.

Envar röstberättigad delägare, som själv eller genom ombud är närvarande å stämma, äger därvid rösträtt i förhållande till det för hans fastighet bestämda andelstalet. Dock m å ej någons rösttal överstiga en femtedel av det sammanlagda rösttalet för samtliga å stämman närvarande röstberättigade delägare. Som stämmans beslut gäller, om ej delägarna för vissa fall bestämt annat, den mening, som erhållit det högsta rösttalet. Äro rösttalen lika, avgöres val genom lottning; i andra frågor gäller den mening, som biträtts av de flesta röstande eller, vid lika antal röstande, av ordföranden. över beslut, som fattas å stämma, skall genom styrelsens försorg föras protokoll, vilket senast två veckor efter stämman skall hållas tillgängligt för delägarna. 31 §. I den m å n det av delägare begäres är styrelsen skyldig att å stämma lämn a de upplysningar angående samfällighetens verksamhet, som k u n n a vara av betydelse för delägarna. Oavsett om för samfälligheten meddelats särskilda bestämmelser angående revision, äger delägare, som hos styrelsen påkallar granskning av samfällighetens böcker, räkenskaper och andra handlingar, p å lämpligt sätt få del av dessa. 32 §.

Anser delägare, att beslut som fattats å stämma icke tillkommit i behörig ordning eller eljest kränker hans rätt såsom delägare i samfälligheten, äger han föra talan mot beslutet. Talan skall väckas inom sex veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet eljest är gällande. Då talan väckts, äger rätten förordna att beslutet tills vidare ej må verkställas. Dom, varigenom stämmobeslut upphävts eller ändrats, gäller även för delägare, som ej fört talan. 33 §.

Skall styrelse utses men har så ej skett eller har styrelseledamot avgått eller hans uppdrag eljest upphört och är styrelsen ej ändock beslutför, 2—318020

18 äger länsstyrelsen på yrkande av delägare förordna syssloman att antingen ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, handhava samfällighetens angelägenheter och såsom styrelse företräda denna. Där företagets angelägenheter handhavas på sådant sätt att anläggningen icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet angiver, äger överexekutor på delägares begäran förordna syssloman att omhänderhava förvaltningen. Förordnande, som n u sagts, må dock ej meddelas, med mindre sökanden visar att stämmobeslut påkallats i syfte att åstadkomma rättelse utan att sådan likväl kommit till stånd inom skälig tid. Underlåtes åtgärd, som erfordras för undvikande av betydande skada eller olägenhet, m å likväl, där med hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet stämmobeslut ej kan avvaktas, syssloman förordnas omedelbart. Under enah a n d a förutsättning äger utmätningsmannen på framställning av syssloman meddela erforderlig handräckning. Syssloman, som avses i denna paragraf, äger av samfälligheten uppbära arvode, vilket bestämmes av den myndighet, som förordnat sysslomannen. 34 §.

Kallelse och annat meddelande skall anses hava kommit till delägares kännedom, om handlingen avlämnats i hans hemvist eller å posten i betalt brev, ställt till delägarens vanliga adress, eller, om annan adress ej är känd, till hans fastighet.

Om verkställighet

m. m.

35 §. Beslut, som meddelats av förrättningsman och som vunnit laga kraft, m å med iakttagande av vad nedan i denna lag stadgas verkställas såsom lagakraftvunnen dom. Har mot anläggningsbeslut besvär anförts i fråga om upplåtelse av utrymme för anläggningen eller om ersättning för sådan upplåtelse, äger ägodelningsrätten förordna, att beslutet utom i vad avser ersättningen m å lända till omedelbar efterrättelse. Sådant förordnande må meddelas endast då yrkande därom framställts av någon, som förbinder sig såväl att förskjuta den ersättning, vilken kan komma att bestämmas, jämte ränta som att vid bifall till besvären gottgöra skada till följd av att beslutet verkställts samt tillika ställer betryggande säkerhet för utgivande av förskott och gottgörelse som nu sagts. Dock må efter medgivande av den, vilkens rätt därav beröres, utrymme tagas i anspråk u t a n hinder av att sådan förbindelse ej lämnats i vad avser honom tillkommande ersättning. Då förordnande jämlikt andra stycket meddelats, skall ägodelningsrätten i samband med målets avgörande pröva, om förordnandet alltjämt skall lända till efterrättelse.

19 36 §. Ersättning enligt 4 § jämte ränta skall gäldas inom tre månader efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft och, där ej annat följer av vad nedan sägs, utgivas till den ersättningsberättigade. Häftar fastighet, vari anläggningen skall inrymmas, på grund av inteckning eller eljest för fordran, skall förrättningsmannen eller, då anläggningsbeslutet meddelats av domstol, denna, såvida icke ersättningens utbetalande till den därtill berättigade medgivits av samtliga fordringshavare eller är väsentligen utan betydelse för dem, förordna att ersättning, som icke utgör gottgörelse för personlig skada, jämte ränta skall gäldas genom beloppets nedsättande hos länsstyrelsen för fördelning. I fråga om ordningen för och verkan av fördelningen skall vad angående expropriationsersättning är stadgat äga motsvarande tillämpning. Har förordnande meddelats men fördelning ännu ej skett, m å förordnandet ej utgöra hinder mot utbetalning till den ersättningsberättigade, om medgivanden från fordringsinnehavarna företetts hos länsstyrelsen. Innan ersättning till fullo guldits i den ordning sålunda föreskrivits, må, utom i fall som avses i 35 § andra stycket, upplåtet utrymme ej tillträdas med mindre den, vilkens rätt därav beröres, lämnat medgivande därtill. 37 §.

Har ersättning för upplåtet utrymme ej i föreskriven ordning guldits inom ett år efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft, är beslutet förfallet. Anläggningsbeslut är likaledes förfallet, om anläggningen ej kommit till utförande inom fem år, sedan beslutet vunnit laga kraft, eller inom den längre tid, som bestämts vid anläggningsbeslutets meddelande; skyldighet att återgälda uppburen ersättning jämlikt 4 § föreligger därvid ej. Vid förrättning, som begärts före tidens utgång, må dock medgivas anstånd med anläggningens utförande på ytterligare högst fem år. Tid för talan mot beslut i fråga, som här avses, räknas från dagen för beslutet. 38 §.

Rörande anläggningsbeslut, som vunnit laga kraft eller eljest må verkställas, skall efter anmälan enligt vad därom är särskilt stadgat anteckning göras i fastighetsboken för varje av beslutet berörd fastighet.

Om verkan av ändrade

förhållanden

39 §. Inträda, sedan anläggningsbeslut vunnit laga kraft, ändrade förhållanden av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på fråga, som avgjorts ge-

20 nom beslutet, må frågan, med iakttagande av vad nedan stadgas upptagas till prövning vid ny förrättning. Avses allenast ändring eller upphävande av avtal, som fastställts jämlikt 21 §, må omprövning dock ej ske med mindre förutsättningarna för avtalet väsentligt rubbats till följd av omständighet, som vid avtalets ingående icke rimligen bort förutses. Vid den nya förrättningen m å vid bedömande av fråga om fastighets fortsatta anslutning till anläggningen eller om minskning av fastighets andelstal hänsyn ej tagas till sådan ändring av fastighetens bebyggelse eller användning, som kan antagas hava skett i syfte att erhålla utträde eller nedsättning av fastigheten åvilande bidragsskyldighet. Avses allenast ändring, som icke påverkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, erfordras ej att byggnadsnämndens medgivande jämlikt 15 § inhämtas. 40 §.

Beslutas ändring rörande vilka fastigheter som skola ingå i samfällighet, skall vid den nya förrättningen prövas, huruvida ny samfällighet skall bildas och den äldre upplösas eller ock sistnämnda samfällighet skall äga bestånd med den beslutade ändringen. 41 §. Skall i samfällighet ingå fastighet, vilken förut icke deltagit i företaget, ä r fastighetens ägare, där ej annat överenskommits, skyldig att i förhållande till övriga delägare bidraga med en efter fastighetens andelstal bestämd del av värdet å tillgångarna i samfälligheten. Anläggningens värde skall därvid uppskattas till kostnaden för anläggningens utförande efter skäligt avdrag för förslitning och minskad användbarhet. I enlighet med vad nu sagts skall vid förrättningen fastställas i vad mån fastigheten skall svara för förbindelser, som åvila samfälligheten, så ock huruvida och med vilket belopp fastighetens ägare därutöver har att utgiva tillskott till övriga delägare. 42 §.

Skall i annat fall än som avses i 43 § fastighet ej längre vara ansluten till anläggning, har förrättningsmannen att med hänsyn till omständigheterna pröva, huruvida och med vilket belopp tillskott, som uppburits från fastigheten, skall återbäras till dess ägare. Återbäringsskyldighet skall dock, där överenskommelse träffats, bestämmas i enlighet med denna och m å eljest icke fastställas till högre belopp än som motsvarar vad å fastigheten belöper av anläggningens jämlikt 41 § uppskattade värde eller, om samfällighet bildats, av tillgångarna i denna efter avdrag av fastigheten i första hand åvilande förbindelser.

21 Fastighet, som utträder ur samfällighet, svarar därefter i oförändrad omfattning för samfällighetens förbindelser, i den mån dessa ej skola gå i avräkning jämlikt första stycket. Sker fördenskull uttaxering å fastigheten, skall ägaren kallas till den stämma, vid vilken debiteringslängden framlägges för granskning; och skall beträffande honom med avseende å behörighet att klandra uttaxeringen och förpliktelse att erlägga debiterat belopp gälla vad om delägare är stadgat. 43 §.

Skall samfällighet upplösas, må kallelse sökas å dess okända borgenärer, därvid de i förordningen om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer rörande dylik kallelse meddelade bestämmelserna skola äga motsvarande tillämpning. Ej må samfälligheten upplösas, innan all dess gäld blivit till fullo gulden eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen. Därest vid samfällighetens upplösning tillgångarna överstiga skulderna, skall överskottet, om ej de som vid tiden för upplösningen äro delägare träffat överenskommelse därom, mellan dem fördelas efter vad som prövas skäligt. 44 §.

Upptages fråga angående omprövning av avtal enligt 21 § och kan överenskommelse i frågan ej uppnås eller kan ingången överenskommelse icke fastställas, har förrättningsmannen att, där så kan ske utan oskälig försämring för sakägare, förordna om fortsatt giltighet av det tidigare avtalet med den jämkning, som kan föranledas av de ändrade förhållandena. I annat fall skall han upphäva avtalet och förordna att anläggningen skall övertagas av samfällighet. Då anläggning skall övertagas av samfällighet eller av annan fastighets ägare såsom huvudman än den, vartill anläggningen tidigare hört, åligger det, om ej annat överenskommits, samfälligheten eller den nye huvudmannen att ersätta den förre anläggningens jämlikt 41 § uppskattade värde, där ej ersättningen finnes böra skäligen j ä m k a s med hänsyn främst till de bidrag, som må hava utgivits till täckande av kostnad för anläggningens utförande. Ej må ägare till fastighet, som tidigare icke varit ansluten till anläggningen, förpliktas utgiva bidrag till infriande av samfällighet åvilande ersättningsskyldighet jämlikt andra stycket.

Denna lag träder i kraft den Avstyckningsplan skall vid tillämpning av 2 § jämställas med byggnadsplan.

22 Förslag till Lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar Härigenom förordnas som följer. 1 §• För tillskott, som på grund av uttaxering jämlikt 26 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar skall utgivas av delägare i samfällighet, äger denna på de villkor här nedan stadgas enahanda förmånsrätt i delägarens fastighet som den, vilken enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom. Förmånsrätt, som här avses, må i varje särskild fastighet åtnjutas till belopp, som angivits i meddelat anläggningsbeslut och befunnits motsvara vad å fastigheten belöper av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande. Ej må förmånsrätt göras gällande längre än den genom beslutet fastställda tid, varunder anläggningen med sedvanligt underhåll kan antagas bevara sitt värde väsentligen oförminskat. 2 §•

Om samfällighet önskar komma i åtnjutande av förmånsrätt enligt denna lag, har styrelsen att inom sex månader från det anläggningsbeslutet vunnit laga kraft göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren i den domkrets, där de i företaget ingående fastigheterna äro belägna, och därvid förete beslutet jämte lagakraftbevis. Anmälan, vilken avser utnyttjande av förmånsrätt allenast till viss del, m å ej godtagas, med mindre den önskade förmånsrätten i var och en av fastigheterna står i samma förhållande till den i anläggningsbeslutet medgivna omfattningen. Har anmälan rätteligen gjorts, skall i fastighetsboken för varje fastighet antecknas i vad mån förmånsrätt må åtnjutas i fastigheten. Innan anteckning sålunda skett, må förmånsrätten ej göras gällande. 3 §•

Vill samfälligheten upptaga lån eller eljest ikläda sig förbindelse och överlämnar styrelsen till borgenären erhållet bevis om anteckning jämlikt 2 §, m å förmånsrätt i vad avser förbindelsens belopp därefter göras gällande allenast av syssloman, som enligt vad särskilt stadgats på borgenärens begäran förordnats att utdebitera medel till betalning av klar och för-

23 fallen gäld. Borgenären äger dock medgiva undantag från vad sålunda föreskrivits. 4 §•

Där vid exekutiv auktion, som vunnit laga kraft, bidrag utgått med förmånsrätt enligt vad n u sagts, skall beloppet av den förmånsrätt, som m å åtnjutas i fastigheten, minskas i motsvarande mån. Efter anmälan från auktionsförrättaren har inskrivningsdomaren att i fastighetsboken göra anteckning härom. 5 §.

Är fastighet upplåten med inskriven tomträtt eller är fråga om sådan rätt med avseende å ofri tomt i stad, som anses utgöra fast egendom, skall vad om fastighet i denna lag stadgas äga motsvarande tillämpning å rättigheten. Såvitt angår tomträtt skall dock förmånsrätt, som här avses, åtnjutas efter den jordägaren tillkommande förmånsrätten för avgäld.

Denna lag träder i kraft den

24 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse Härigenom förordnas, att 56 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse 1 skall erhålla ändrad lydelse p å sätt nedan angives. 56 §. Bankaktiebolag m å

m å dock

1 a. samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, k u n n a erhålla kredit till belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag, såvida förmånsrätten m å göras gällande på bankbolagets föranstaltande;

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse se SFS 1962: 615.

25 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 28 och 29 §§ lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker Härigenom förordnas, att 28 och 29 §§ lagen den 3 juni 1955 om sparbanker 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 28 §.

Sparbanks utlåningsrörelse sparbankens verksamhetsområde. Lån m å tjugufemtusen kronor. Lån utan särskild säkerhet må beviljas till belopp i varje särskilt fall av högst femtusen kronor och sammanlagt motsvarande högst en femtedel av sparbankens fonder ävensom, utan sagda begränsningar, dels till annan sparbank eller till kommun eller därmed jämförlig samfällighet, dels ock till sådan samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida krediten icke överstiger belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag, och förmånsrätten m å göras gällande på sparbankens föranstaltande. I övrigt i sparbanken. Lån, för stycket sägs. Vad i är ansvarig. 29 §. Är lån, ett år. Utan hinder sagda tid. Lån som tio år. Innan lån, upplåtna fastigheten. Såsom säkerhet omförmälda uppskattningsvärdet. Sparbank skall för uppsägning. Säkerhet av inteckning erfordras vid tillämpning av vad i denna paragraf stadgas icke i fråga om lån till samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida krediten icke överstiger belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag, och förmånsrätten må göras gällande p å sparbankens föranstaltande. Denna lag träder i kraft den 1

Senaste lydelse av 29 § se SFS 1962: 616.

26 Förslag till Förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar Härigenom förordnas, att 16, 18 och 23 §§ förordningen den 27 mars 1953 om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 16 §. Stadshypoteksföreningar hava till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen, tillhandahålla lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt. Att i visst fall säkerhet som nu sagts ej erfordras följer av 23 § sista stycket. 18 §. Medlem av förening är fastighetsägare, tomträttshavare eller i 23 § sista stycket omförmäld samfällighet, som hos föreningen häftar för lån, för vilka medel erhållits från kassan. 23 §. Förening må, såvitt ej gäller placeringen av säkerhetsfonden enligt bestämmelserna i 21 § eller fråga är om fall, som avses i sista stycket, meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt. Härvid skall tillika iakttagas, att den fasta egendomen eller den med tomträtt upplåtna tomten är belägen inom föreningens verksamhetsområde, att därå finnes uppförd byggnad, som är nöjaktigt brandförsäkrad och som huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål eller till affärslokaler, samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt, kassans styrelse godkänt det avtal, varigenom tomträtten upplåtits. I fråga om lån till komm u n må i den omfattning och på de villkor Konungen bestämmer kravet på brandförsäkring eftergivas. Säkerhet, som till föreningen. För förenings till kassan. L å n må ettusen kronor. Alla till till kassan. Utan säkerhet, varom ovan i denna paragraf stadgas, må samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, kunna erhålla kredit till belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förm å n s r ä t t för fordringar enligt nyssnämnda lag, såvida förmånsrätten m å göras gällande på föreningens föranstaltande. Denna förordning träder i kraft den 1

Senaste lydelse av 23 § se SFS 1960:55.

27 Förslag till Förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 97) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar Härigenom förordnas, att 16, 18 och 23 §§ förordningen den 27 m a r s 1953 om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 16 §. Bostadskreditföreningar hava till ändamål att, i enlighet med bestämmelserna i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Konungen, tillhandahålla lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt. Att i visst fall säkerhet som nu sagts ej erfordras följer av 23 § sista stycket. 18 §. Medlem av förening är fastighetsägare, tomträttshavare eller i 23 § sista stycket omförmäld samfällighet, som hos föreningen häftar för lån, för vilka medel erhållits från kassan. 23 §. Förening må, såvitt ej gäller placeringen av säkerhetsfonden enligt bestämmelserna i 21 § eller fråga är om fall, som avses i sista stycket, meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt. Härvid skall tillika iakttagas, att den fasta egendomen eller den med tomträtt upplåtna tomten är belägen inom föreningens verksamhetsområde, att därå finnes uppförd byggnad, som är nöjaktigt brandförsäkrad och som huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål eller till affärslokaler, samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt, kassans styrelse godkänt det avtal, varigenom tomträtten upplåtits. I fråga om lån till komm u n må i den omfattning och på de villkor Konungen bestämmer kravet på brandförsäkring eftergivas. Säkerhet, som till föreningen. För förenings till kassan. Lån må ettusen kronor. Alla till till kassan. Utan säkerhet, varom ovan i denna paragraf stadgas, må samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, kunna erhålla kredit till belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag, såvida förmånsrätten m å göras gällande på föreningens föranstaltande. Denna förordning träder i kraft den 1

Senaste lydelse av 23 § se SFS 1960: 57.

28 Förslag till Förordning om ändring i förordningen den 4 mars 1955 (nr 110) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar Härigenom förordnas, att 32, 37 och 43 §§ förordningen den 4 m a r s 1955 om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 32 §. Hypoteksföreningarna ha till ändamål att, envar inom sitt verksamhetsområde, utlämna långfristiga lån till fast ränta mot säkerhet i jordegendom ävensom andra lån för jordbruksändamål, för vars fulla gäldande staten är ansvarig (garantilån). Att i visst fall säkerhet som nu sagts ej erfordras följer av 43 § sista stycket. 37 §. Endast den som innehar jordegendom med äganderätt eller fideikommissrätt så ock i 43 § sista stycket omförmäld samfällighet m å hos hypoteksförening erhålla lån. Utan hinder självständig jordegendom. Vad i i bolaget. 43 §. Lån må medlemmarna (delägarna). Utan hinder — — — kunnat beviljas. Inteckningar för för hypotekslån. Utan hinder av vad ovan i denna paragraf stadgas må samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, k u n n a erhålla kredit till belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag, såvida förmånsrätten må göras gällande på föreningens föranstaltande.

Denna förordning träder i kraft den

29 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 36 och 37 §§ lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen Härigenom förordnas, att 36 och 37 §§ lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 36 §. Kredit från vederbörande centralkassa. Reverslån må beviljas på högst ett år eller, om pant av fastighetsinteckning eller obligationer blivit ställd, på viss tid, högst tre månader, efter uppsägning. Ändå att sådan säkerhet ej ställts, m å i enlighet med vad nu sagts på viss tid efter uppsägning beviljas reverslån till samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida krediten icke överstiger belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag, och förmånsrätten m å göras gällande på kreditkassans föranstaltande. Kredit i räkning m å beviljas på högst ett år. Växel må diskonteras p å högst sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas. 37 §. Kreditkassa m å lämnat medgivande. Lån mot jordbrukets kreditkassa. Utan hinder av vad i första stycket stadgas må kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa eller inrättning, vars reglemente blivit fastställt av Konungen, så ock bankaktiebolag eller sparb a n k k u n n a erhålla kredit utan särskild säkerhet. Jämväl samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, må k u n n a utan de i denna paragraf stadgade begränsningarna erhålla kredit till belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag, såvida förmånsrätten må göras gällande på kreditkassans föranstaltande. Vad i första stycket stadgas skall ej heller avse lån, för vars fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig.

Denna lag träder i kraft den

ALLMÄN MOTIVERING

Möjligheter enligt gällande rätt att genomföra samverkan mellan fastigheter Anläggningar, avsedda att tjäna för flera fastigheter gemensamma ändamål, äro icke någon nyhet utan ha sedan gammalt förekommit i växlande omfattning både i städerna och på landsbygden. Företeelsen bör ses som ett led i strävandena att lösa den större frågan om lämpligaste sättet överhuvudtaget att utnyttja fastigheter och äger med hänsyn härtill ett nära samband med fastighetsbildning i egentlig bemärkelse. Ehuru indelningen i fastigheter i princip syftar till att åstadkomma självständiga enheter, bli dessa vid utnyttjandet i högre eller lägre grad beroende av varandra och av tillgången till nyttigheter, vilka icke stå till förfogande inom fastigheterna. En utveckling i riktning mot samverkan över fastighetsgränserna har på senare år blivit alltmera påtaglig. Detta gäller särskilt städer och andra områden med tätare bebyggelse. Begreppet tätbebyggelse förutsätter just särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov (6 § byggnadslagen). Såvitt angår bebyggelsefrågor sammanhänger denna utveckling främst med det förhållandet, att ökade erfarenheter vunnits och nya metoder kommit till användning på stadsbyggnadsteknikens område, vilket ansetts nödvändiggöra delvis andra former än de hittills tillämpade för den rättsliga regleringen av hithörande företeelser. I vissa av de situationer, där fastighetsägares möjligheter att utnyttja sin fastighet behöva kompletteras med en befogenhet att tillgodogöra sig nyttighet utanför fastighetens område, ankommer det på kommunen att tillhandahålla nyttigheten; så är exempelvis fallet med anordnande av gator och andra allmänna platser inom stadsplan samt i allmänhet av vatten- och avloppsledningar. För tillgodoseendet av andra gemensamma ändamål svara däremot de enskilda, och det är denna grupp av fall som påkallar intresse i förevarande sammanhang. Redan för närvarande finnas i huvudsak uttömmande lagbestämmelser om samgående i åtskilliga hänseenden mellan fastigheter, medan i andra situationer tillämpliga regler äro ofullständiga och i varje fall icke utformade med sikte på den särskilda karaktären hos de ändamål, som aktualiserat ifrågavarande utredningsuppdrag och som avse anordnande av exempelvis gemensam gård, lekplats, parkeringsplats och värmecentral. Redan gällande lagstiftning innehåller på åtskilliga områden regler om samverkan mellan fastigheter. Vid sidan av de fall, då fråga är om företag

31 som ombesörjes omedelbart av det allmänna, kan man här skilja mellan sådana samverkansformer, som kräva beslut av något det allmännas organ och som innefatta ett större eller mindre mått av tvång, samt sådana, som stödja sig på en helt frivillig uppgörelse mellan flera fastighetsägare. Vad angår den förstnämnda av dessa båda grupper visar till en början lagstiftningen om fastighetsbildning exempel på gemensamhetsbildningar. Enligt 10 kap. jorddelningslagen k u n n a vid laga skifte mark och vattenområden i viss utsträckning undantagas för skiftesdelägarnas gemensamma behov. Även vid andra former av fastighetsbildning och vid tillämpning av 1917 års lag om fastighetsbildning i stad kan motsvarande åtgärd förekomma. I princip är denna samfällighetsbildning oberoende av medgivande från fastighetsägarnas sida. Rörande förvaltningen av vad sålunda blivit avsatt för gemensamt ändamål finnas ej några regler i lagstiftningen om fastighetsbildning utan upptagas erforderliga föreskrifter, i den mån frågan ej reglerats i a n n a n ordning, i lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Enligt sistnämnda lag må, om delägarna ej k u n n a enas om användning eller tillgodogörande av den undantagna egendomen, fråga därom upptagas och avgöras vid sammanträde med delägarna inför en av rätten därtill förordnad ordförande. Därvid k u n n a delägarna besluta, att samfälligheten skall ställas under förvaltning för gemensam räkning. Har så skett, skall av delägarna antagas reglemente, som anger grunderna för denna förvaltning och som skall underställas rättens prövning. Förvaltningen ombesörjes av en eller flera sysslomän, valda enligt grunder, som angivits i reglementet. Kan ej bestämmelse träffas om förvaltning i nu angivna ordning, må en var av delägarna påkalla ägans ställande under förvaltning av god man, som utses av rätten. Det m å påpekas, att de förvaltningsregler, för vilka här redogjorts, icke äro inskränkta till m a r k som undantagits vid laga skifte. Även samfällda ägor, som vid annan laga delning eller vid sämjedelning undantagits för gemensamt behov eller uteslutits från delningen, omfattas av lagen, liksom även mark, som eljest är gemensam för två eller flera fastigheter med i övrigt skilda ägor. Det sagda gäller för övrigt icke blott själva marken utan även rättigheter och förmåner, som äro samfällda för två eller flera fastigheter som nyss nämnts. Om sålunda servitut bildats till förmån för flera fastigheter, k a n därför förvaltning enligt lagen anordnas för servitutets gemensamma utnyttjande. Det har t. ex. förekommit, att sådan förvaltning avsett utnyttjande av gemensam värmecentral, tvättstuga, lekplats och liknande anläggningar, som utförts med stöd av servitut. Även på områden utanför den egentliga fastighetsbildningslagstiftningen förekommer i stor utsträckning lagreglering av ifrågavarande tvångsmässiga karaktär. Sålunda ger lagen den 5 maj 1960 om fiskevårdsområden möjlighet för

32 fiskerättsägare och vissa med dem jämställda rättighetshavare att för ordnande av fiskeförhållandena och främjande av fiskerättshavarnas gemensamma intressen bilda en sammanslutning, benämnd fiskevårdsområde. Beslut härom meddelas av länsstyrelsen, som dock på avgörande punkter är bunden av delägarnas beslut. Sålunda kräves för tillkomsten av fiskevårdsområde viss anslutning av delägarna. Bildandet skall i regel föregås av en förrättning, och för området skola stadgar fastställas. Delägarna ha möjlighet att besluta om utarrendering av fisket eller försäljning av fiskekort. Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid — minst tio och högst tjugufem år — som dock i visst fall kan förlängas. Nya delägare äro i princip bundna av tidigare beslut. Tillkomsten av fiskevårdsområde inverkar icke på bestående äganderättsförhållanden, men den enskilde fiskerättshavaren blir vid utövandet av fisket bunden av stadgarna och delägarnas beslut. Enligt lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt må ägarna av särskilda fastigheter, vilkas ägor bilda ett sammanhängande område, i ändamål att befrämja jaktvården å området, besluta att ägorna skola utgöra jaktvårdsområde. För beslutets giltighet fordras fastställelse av länsstyrelsen. Kunna samtliga fastighetsägare icke enas om att jaktvårdsområde skall bildas och om vissa närmare grunder rörande verksamheten, skall särskild förrättningsprövning verkställas genom en av länsstyrelsen förordnad förrättningsman. I sådant fall fordras för jaktvårdsområdes bildande viss kvalificerad majoritet av fastighetsägarna. Utöver föreskriften, att beslutet om jaktvårdsområdes bildande skall innehålla de huvudsakliga grunderna för verksamheten å området, saknas bestämmelser om förvaltningen. Häradsallmänning tillhör — enligt lagen den 18 april 1952 om häradsallmänningar — ägarna till de fastigheter inom häradet, vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen. Denna delaktighet åtnjutes efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga om fastigheter för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den därvid stadgade grunden. Ej må delägare å annan överlåta sin rätt till delaktighet i allmänningen annorledes än gemensamt med själva fastigheten, och överlåtelse i strid häremot är ogiltig. Delaktigheten är således oskiljaktigt förenad med fastigheten. Förvaltningen av häradsallmänning ombesörj es av en allmänningsstyrelse, och delägarnas beslutanderätt utövas å allmänningsstämma. Vidare skall finnas särskilt reglemente, vartill förslag uppgöres av delägarna och underställes Kungl. Maj :ts prövning. Vattenlagen innehåller flera exempel på tvångsvis anordnad samverkan mellan fastigheter. En förutsättning för vattenreglering enligt 3 kap. är, att någon vill, till gemensamt gagn för sig och annan, reglera vattnets avrinning ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag för åstadkommande av bättre hushållning med vattnet eller eljest för beredande av ökad möjlighet

33 att utnyttja vattenkraft eller såväl för ändamål, som nu sagts, som ock för torrläggning av mark. Om den som önskar detta påfordrar att övriga, för vilka företaget i något av nu angivna hänseenden är till gagn, skola taga del i kostnaden för detsamma, äger han vitsord till företaget, såframt mer än hälften av den beräknade båtnaden därav belöper å egendom, som tillhör honom eller honom och andra, vilka förena sig med honom om företaget. Skall vattenreglering i enlighet härmed komma till stånd, skola alla strömfall, för vilka regleringen medför båtnad, så ock all den mark, som genom företaget vinner stadigvarande torrläggning, i avseende å företaget utgöra en samfällighet med skyldighet i princip för delägarna att taga del i kostnaden för företaget, envar i mån av värdet å den båtnad, som beredes hans egendom. Ägare till strömfall är emellertid, såframt han ej själv sökt vattenregleringen eller på närmare angivet sätt skall anses likställd med sökanden, icke skyldig att deltaga i kostnaden för företaget, förrän h a n begagnar den genom regleringen vunna förbättringen; den å hans fall belöpande andel i kostnaden skall, intill dess den erlägges av honom, gäldas av övriga delägare i samfälligheten efter vanliga fördelningsnormer. Delaktigheten i samfälligheten med åtföljande skyldighet att bidraga till dess kostnader är oskiljaktigt förenad med äganderätten till de i samfälligheten ingående fastigheterna. Ansökan om vattenreglering göres hos vattendomstol och prövas av denna antingen omedelbart eller — efter syneförrättning — genom underställning av synemännens utlåtande. Sedan medgivande till vattenreglering i laga ordning erhållits, skola stadgar antagas och styrelse utses. Styrelsen har att handhava de med företaget förenade angelägenheterna och äger att i allt vad som rör deltagarna samfällt ej mindre i förhållande till tredje man handla å deltagarnas vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter företräda deltagarna. I sin verksamhet har styrelsen att i princip följa deltagarnas beslut å sammanträde men intager i viss mån en självständig ställning i förhållande till deltagarna. Sådant beslut av dessa, som strider mot stadgarna eller mot lag, ä r styrelsen sålunda ej skyldig att följa, och vid uttaxering av deltagarnas bidrag är styrelsen icke beroende av att den debiteringslängd, som framlagts på sammanträde med deltagarna, blir godkänd av dessa. E n samfällighetsbildning, som nära ansluter till stadgandena om vattenreglering, möter i 7 k a p : s regler om torrläggning av m a r k genom dikning, vattenavledning eller invallning. Vill någon upptaga dike för torrläggning av sin m a r k och åstundar annan att för sin mark deltaga i dikningen, är denne, såframt det är förenligt med dikningens ändamål och hinder ej möter till följd av markens beskaffenhet eller läge eller därav att kostnaderna skulle oskäligt ökas, berättigad fordra, att åt diket gives det läge och djup samt dikningen i övrigt erhåller den utsträckning och omfattning, att största möjliga båtnad beredes hans mark. Är dike, som någon vill upptaga, till båtnad jämväl för annans mark, är denne skyldig att taga 3—318020

34 del i dikningen. All mark, för vilken dikningen medför båtnad och vars ägare skola däri taga del, utgör i avseende å företaget en samfällighet. Delägare är i princip skyldig att taga del i kostnaderna för samfällighetens torrläggning i mån av värdet å den båtnad hans m a r k därigenom beredes. Ansökan om dikning skall ingivas till länsstyrelsen och prövas vid syneförrättning. Synemännens utlåtande skall i vissa fall underställas vattendomstolens prövning. Reglerna om dikning skola med iakttagande av vissa ytterligare bestämmelser tillämpas även å vattenavledning. Sådan föreligger i första hand då någon vill för torrläggning av sin m a r k sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling, fördjupa, utvidga eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda vatten därifrån. Vad sålunda gäller om vattenavledning skall i princip gälla även invallning, d. v. s. åtgärd, varigenom vall eller annan byggnad uppföres i syfte att vinna torrläggning vid eller i vattendrag, sjö eller a n n a n vattensamling eller havet. I fråga om invallning skola emellertid vissa särskilda bestämmelser tillämpas; härutinnan är särskilt att märka, att i fråga om invallning stadgas en mera begränsad skyldighet att deltaga i företaget än vad fallet är med avseende å vattenavledning i allmänhet. Beträffande samfällighetens organisation och verksamhetsformer gälla enhetliga regler med avseende å dikning, vattenavledning och invallning. I stort sett äro dessa bestämmelser desamma som vid vattenreglering. Vissa avvikelser förekomma emellertid. Sålunda skall i torrläggningsföretag styrelse utses endast om delägarna äro flera än två. I motsats till vattenregleringsfallen är ej heller antagande av stadgar obligatoriskt. Slutligen innehåller 8 kap. vattenlagen föreskrifter om samfällt avledande av kloakvatten och av industriellt avloppsvatten. Är företag, vara dessa föreskrifter äro tillämpliga, gemensamt för två eller flera samhällen, skall som regel det samhälle, som finnes bäst lämpat därför, åläggas att mot ersättning för den del av företagets utgifter, som skall åvila den eller de övriga deltagarna, handhava företagets angelägenheter. Motsvarande regel gäller i fråga om företag, som är gemensamt för två fastigheter. Är företaget däremot gemensamt för flera än två fastigheter, skall i stället styrelse utses och k u n n a deltagarna antaga stadgar. I sistnämnda fall omhänderhaves företaget således av en samfällighet och beträffande denna skola i det väsentliga tillämpas motsvarande bestämmelser om vattenreglering. I n ä r a samband med 8 kap. vattenlagen står lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, vilken främst med avseende å vissa större avloppsföretag ersätter nyssnämnda bestämmelser i vattenlagen såvitt gäller anslutningsrätt, anslutningstvång och kostnadsfördelning. 1955 års lag åsyftar att inom sådant samhälle, som avses i 8 kap. vattenlagen, på ett enhetligt sätt reglera vattenförsörjnings- och avloppsfrågorna i vad angår förhållandet mellan den som omhänderhar en allmän vatten- och avloppsanläggning — huvudmannen — samt ägarna till de fastigheter, vilka anslutits eller ifrågasättas bli anslutna till anläggningen. Den samverkan,

35 som avses i 1955 års lag, sker således icke genom samfällighetsbildning utan verksamheten omhänderhaves av huvudmannen, som ombesörjer anläggningens utförande och fullgör övriga till anläggningen hänförliga uppgifter. Huvudmannen äger därvid möjlighet att få fastighet ansluten till företaget mot ägarens vilja, såframt ej ändamålet med sådan anslutning kan med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt. Lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar reglerar ingående sådan samverkan mellan fastigheter, som avser att tillgodose dessas behov av väg. Enligt lagens 2 kap., som gäller enskilda vägar i allmänhet, är fastighetsägare pliktig att mot ersättning upplåta m a r k till begagnande såsom väg för annan fastighet, om vägen är av synnerlig vikt för dennas ändamålsenliga brukande och ej kan lända till märkligt men för den fastighet, över vilken vägen skall framgå. Under liknande villkor föreligger skyldighet att upplåta befintlig väg till begagnande för a n n a n fastighet. Om en väg, som någon vill bygga för sin fastighet, kommer att bli av synnerlig vikt även för brukandet av annan fastighet, är den sistnämnda fastighetens ägare pliktig att deltaga i byggandet. Men även ägare till befintlig väg eller den som fått sådan väg till sig upplåten kan tvinga andra att medverka, i det att jämväl vägunderhåll och vinterväghållning utgöra ett gemensamt åliggande för ägarna till alla de fastigheter, som ha nytta av vägen den tid marken är bar resp. snötäckt. Väghållningsbördan fördelas mellan flera väghållningsskyldiga med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas k o m m a att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av vägen. I fråga om formerna för ombesörjande av arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning gäller att detta utföres antingen gemensamt efter andelstal eller efter vägdelning. Skall väghållningen genomföras enligt gemensamhetssystemet, utgöra fastigheterna en vägsamfällighet, organiserad i stort sett som samfälligheter för vattenreglering. Frågor om rättigheter och skyldigheter enligt lagen prövas vid förrättning, verkställd av en av länsstyrelsen utsedd förrättningsman med biträde i vissa fall av två gode män. Förrättningsinstansens bedömande kan överklagas hos ägodelningsrätt. Enligt lagens 3 kap. gälla beträffande områden med tätare bebyggelse särskilda regler, enligt vilka vägfrågorna kunna ordnas på annat sätt än n u beskrivits. Efter förrättningsprövning anförtros väghållningen inom sådant område åt samfällighet av delvis annat slag än de förut nämnda. Då sådan samfällighet — vägförening — i regel omfattar ett stort antal fastigheter, gälla i fråga om fördelning av väghållningsbördan och i vissa andra hänseenden regler, som innebära avsevärda förenklingar i jämförelse med bestämmelserna angående enskilda vägar i allmänhet. Tredje kapitlets regler få sin särskilda prägel även genom det starka allmänna intresset av att samhällsbildningen inom tätbebyggelsen ordnas på ett ändamålsenligt sätt. Ett uttryck härför är det avgörande inflytande länsstyrelsen här äger på frågorna om vågförenings bildande och om dess väghållning.

36 Vidare kan enligt lagen den 2 juni 1933 om ägo fred bestämmas, att vissa sakägare gemensamt skola hålla stängsel eller utföra arbete för upplåten betesmarks inhägnande och anordnande för betesbruk. Då detta blivit i laga ordning bestämt — genom förrättning eller dom eller ock genom skriftlig överenskommelse — bildas en samfällighet. Äro sakägarna flera än två, skall för samfälligheten utses styrelse; tillika kunna sakägarna antaga stadgar. I fråga om samfällighetsförvaltningen i övrigt hänvisas i allt väsentligt till bestämmelserna om Vattenreglering. Utmärkande för de nu nämnda, på vissa särskilda ändamål inriktade samverkansinstituten är således, att gemenskapen konstitueras mellan fastigheterna som sådana och därför i princip ej upphäves till följd av växlingar i äganderätten. Härtill kommer att regleringen innehåller ett tvångsmoment, i det att fastigheter under vissa förutsättningar kunna mot ägarnas bestridande bli anslutna till ett gemensamt företag. Frånsett den speciallagstiftning som nämnts finnas möjligheter att genom avtal i viss utsträckning lösa samverkansfrågor även för ändamål, vilka icke äro lika snävt begränsade utan kunna avse varje nyttighet av betydelse för en fastighets tillgodogörande. Det är därför huvudsakligen dessa på frivilliga uppgörelser grundade tillvägagångssätt som för närvarande stå till buds, då någon vill anordna ett gemensamhetsföretag för något av de ändamål, vilkas främjande åsyftas med det åt kommittén anförtrodda utredningsuppdraget. Emellertid kan en samverkan i dessa fall icke på samma sätt som i speciallagstiftningen knytas till de berörda fastigheterna, och ej heller föreligger möjlighet att på rättslig väg tvinga någon att vara ansluten. Som exempel på avtal av hithörande slag kan nämnas upplåtelse av rätt till elektrisk kraft från sådan starkströmsanläggning, som avses i lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. Ehuru det icke utgör någon förutsättning för upplåtelsen, att denna sker till förmån för flera fastigheter, torde starkströmsanläggningar regelmässigt vara avsedda att utnyttjas av ett flertal, och här föreligger därför i praktiken en samverkan mellan fastigheter. Abonnents rätt till elektrisk kraft kan i vissa fall vinna sakrättsligt skydd genom inteckning i kraftleverantörens fastighet. Även utan inteckning är rättigheten för övrigt, om den är skriftligen upplåten, gällande mot den som genom frivillig överlåtelse förvärvat fastigheten. Utom den med krafträtten förenade sakrättsverkan böra i detta sammanhang uppmärksammas vissa bestämmelser i 1920 års lag, vilka ha till syfte att ge abonnent erforderlig trygghet för den händelse kraftleverantören till följd av ekonomiskt obestånd eller annat förhållande icke iakttager sin leveransskyldighet. I enlighet härmed äger överexekutor förelägga anläggningens ägare att vid vite fullgöra skyldigheten eller i vissa fall förordna om särskild förvaltning av anläggningen, s. k. tvångs förvaltning. Av mera allmänt intresse och av särskild betydelse med hänsyn till kom-

37 mittens uppdrag är servitutsinstitutet såsom medel att på frivillig väg trygga samverkan mellan fastigheter. Genom avtal om servitut kan på en fastighet — den tjänande — läggas besvär och last till förmån för annan fastighet — den härskande — såsom angående väg, vattens ledning eller uppdämning, ledning för överförande av kraft, skogsfång, mulbete, torv-, ler- eller grustäkt, utsikt eller fönster. Åtskilliga andra ändamål, som kunna tillgodoses genom servitut, äro tänkbara, t. ex. j u s t de i förevarande sammanhang särskilt aktuella, vilka gå ut på anordnande av gemensamma parkeringsanläggningar, lekplatser, värmecentraler etc. Servitutet ger således möjlighet för envar av de fastigheter, som avses bli betjänade av en anläggning av nämnda slag, att för anläggningens utförande och bibehållande taga i anspråk ett utrymme utanför den egna fastigheten eller att, om en anläggning redan färdigställts, taga densamma i anspråk. I detta avseende kan de härskande fastigheternas rättsställning dessutom förstärkas, så att servitutet blir gällande även om den tjänande fastigheten efter överlåtelse byter ägare. Sådan sakrättslig verkan erhåller servitutsavtalet främst genom inteckning i den tjänande fastigheten eller genom att vid överlåtelsen sker förbehåll, att servitutet skall gälla även mot nye ägaren. Vid försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer äger rättigheten ej under alla förhållanden bestånd mot köparen. Faller servitutet inom det vid auktionen bestämda lägsta budet, skall försäljning ske endast under förbehåll att servitutet består. I annat fall kan servitutet komma att vid exekutionen uppoffras, om detta erfordras för tillgodoseende av intressenter med bättre rätt. Det sakrättsliga skyddet är således här -— frånsett servitut, som stiftas vid fastighetsbildning, och vissa andra grupper av servitut — svagare utvecklat än i fråga om motsvarande rätt att taga mark i anspråk enligt speciallagstiftningen, t. ex. för dike eller väg. Slutligen må erinras, att vad nu sagts om servitutets ofullständiga sakrättsverkan avser allenast förhållandet till den tjänande fastigheten och således icke gäller servitutets anknytning till den härskande fastigheten. Denna anknytning bibehålies under servitutets giltighetstid orubbad, och en byggnad eller annan anläggning, som sistnämnda fastighets ägare med stöd av servitutet utfört på den tjänande fastigheten, blir också tillbehör till den härskande fastigheten. För en fullständig reglering av de flesta hithörande företeelser är det emellertid icke nog, att den härskande fastigheten utrustas med en rätt att utnyttja m a r k eller anläggningar utanför dess gränser. Exempelvis en parkeringsanläggning eller en värmecentral måste också byggas, underhållas och kontinuerligt drivas för att den avsedda nyttigheten skall komma de anslutna fastigheterna till godo. Då det gäller anspråk på dylika positiva prestationer är servitutsinstitutets användbarhet begränsad genom att den tjänande fastighetens ägare endast har att — i den mån avtalet innehåller föreskrift därom — underhålla väg, byggnad eller inrättning, som erford-

38 ras för rättighetens begagnande. Härav följer att, om ett servitutsavtal upptager föreskrift om fullgörande av positiva prestationer utöver underhållsskyldighet, avtalet i princip icke kan intecknas såvitt avser nämnda föreskrift. Å andra sidan synes det icke vara ovanligt att inskrivningsdomare som servitut godtaga avtal, vilka i sak innebära tämligen långtgående prestationsskyldighet för ägare till tjänande fastighet ehuru de icke genom ordalagen alltför tydligt utmärka detta. Något prejudicerande avgörande i högsta instans föreligger emellertid ej, och frågan om hur långt man här kan gå är därför alltjämt tveksam (jfr t. ex. Hillert, Servitut — förmån och last s. 100 ff.). I fråga om mark, som upplåtits med tomträtt, ha de rättsliga problem, vilka aktualiserats vid ordnande av gemensamhetsanläggningar, ofta fått sin lösning i tomträttskontrakten. Ett visst stöd härför har ansetts utgöra föreskriften i 4 kap. 4 § lagen den 14 j u n i 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, att upplåtelsehandlingen skall ange — utöver ändamålet med upplåtelsen och avgäldens belopp — de närmare föreskrifter rörande fastighetens användning och bebyggelse samt de bestämmelser i övrigt som skola gälla i fråga om tomträtten. Till belysande av stadgandets innebörd uttalades under förarbetena till 1953 års ändringar i tomträttslagstiftningen, att det här kunde vara fråga icke blott om positiva åtgärder, t. ex. skyldighet att på fastigheten utföra och underhålla vissa anläggningar eller uppföra vissa byggnader, utan även om inskränkningar i dispositionsrätten, t. ex. att viss del av tomten icke finge bebyggas eller träd ej fällas utan fastighetsägarens samtycke (NJA II 1953 s. 346 f.). I enlighet härmed h a r i kontrakt rörande tomträtt i fastighet, varest en för flera fastigheter gemensam värmecentral skall vara belägen, stadgats bl. a., att i byggnad på tomten skall finnas lämplig pannanläggning för leverans av värme och varmvatten till vissa angivna fastigheter, att tomträttshavaren skall vara skyldig att leverera värme och varmvatten till dessa fastigheter och att med deras innehavare söka träffa avtal rörande parternas inbördes rättigheter och skyldigheter med avseende å värmecentralen och dess drift samt att om sådant avtal ej kan träffas eller av upplåtaren godtagas tomträttshavaren är skyldig att ställa sig upplåtarens — stadens —- beslut i frågan till efterrättelse. Tillika ha vissa sanktioner föreskrivits i syfte att garantera värmecentralens drift. Tomträttskontrakt rörande fastighet, vilken enbart skall betjänas av anläggningen, k a n innehålla bl. a., att i byggnad å sådan fastighet icke må finnas pannanläggning för tillgodoseende av byggnadens behov av värme och varmvatten, att tomträttshavaren är skyldig att mottaga leverans av värme och varmvatten från den gemensamma värmecentralen och att med innehavaren av den fastighet, vara centralen är belägen, söka träffa avtal rörande parternas inbördes rättigheter och skyldigheter samt att, om sådant avtal ej k a n träffas eller av upplåtaren godtagas, tomträttshavaren skall ställa sig stadens beslut i frågan till efter-

39 rättelse. Kontraktet lämnar i detta fall dessutom föreskrifter om sanktioner på motsvarande sätt som kontrakt rörande anläggningsfastigheten. Det nu beskrivna tillvägagångssättet att lösa frågorna om gemensamhetsanläggningar i tomträttskontrakt erbjuder den fördelen att fastställandet av parternas rättsförhållanden får samma sakrättsliga verkan som själva tomträtten. I motsats till vad fallet är vid servitut vinna även anspråk på positiva prestationer sakrättsligt skydd. Å andra sidan är tomträttsinstitutet knappast ägnat att mera generellt lösa ifrågavarande samverkansproblem. Institutet är begränsat till fastighet, som tillhör kronan eller kommun eller eljest är i allmän ägo, så ock i undantagsfall fastighet tillhörande stiftelse. Där den avsedda marken icke innehaves med äganderätt av något av dessa rättssubjekt, drager metoden också betydande kostnader för markens förvärvande och kan överhuvudtaget icke komma till användning i alla de fall, där en lösning av samverkansproblemen är påkallad. Att tillämpa metoden enbart i syfte att åstadkomma en sådan lösning lär icke i någon större utsträckning k o m m a i fråga. Men även i de fall, då tomträttsupplåtelse redan föreligger, möta med hänsyn till att — enligt 1953 års lagstiftning -— upplåtelsen avser obestämd tid svårigheter att genomföra en lösning inom rimlig tid efter det att behov därav uppkommit; enda möjligheten att i efterhand låta tomträtten reglera ett företag för inrättande av gemensamhetsanläggning torde i praktiken vara att överenskommelse om ändring av tomträttsavtalet träffas. Ett annat förekommande tillvägagångssätt är, att en gemensamhetsanläggning utföres på särskild fastighet, som är avsedd blott för detta ändamål. Fastigheten med tillhörande anläggning äges av en ekonomisk förening, vars medlemmar äro ägarna till de fastigheter, som skola betjänas av anläggningen. Föreningen, som h a r att bygga och underhålla anläggningen samt ombesörja driften av företaget, är emellertid en rent personell association och medlemmarnas inbördes rättsförhållanden k u n n a icke på något verkligt betryggande sätt anknytas till deras fastigheter. Viss sakrättslig verkan kan dock åstadkommas därigenom att medlemmarna vid avhändelse av fastighet enligt åtagande göra förbehåll om skyldighet för nye ägaren att i den förres ställe inträda som medlem i föreningen. Detta åliggande sanktioneras ofta genom en klausul, att underlåtenhet i angivet hänseende medför skadestånd, för vars fullgörande inteckningssäkerhet skall ställas. Exempel finnas också på att samverkan ordnas genom en kombination av några av de nämnda metoderna. En lösning genom servitut jämte föreningsbildning är exempelvis ingalunda ovanlig. I sista hand återstår möjligheten att ingå avtal om nyttjanderätt, som ej är att hänföra till tomträtt, eller ock annat avtal, som icke rymmes under någon av de tidigare n ä m n d a avtalstyperna och som i och för sig h a r verkan blott mellan berörda fastighetsägare personligen. I många fall

40 k a n därvid önskemålet om sakrättsligt skydd nöjaktigt uppfyllas genom möjligheten att i avtalet föreskriva skyldighet att vid överlåtelse av fastighet tillförbinda köparen att biträda avtalet. Denna skyldighet kan dessutom sanktioneras genom särskilda villkor för fastighets belåning eller genom fordran på vitesinteckning eller annan säkerhet. Tidigare utredningar och reformförslag Lagberedningen har i sitt år 1960 avgivna förslag till jordabalk (SOU 1960: 24—26) ägnat 22 kap. i balken åt samfällighetsrätt och samfällighetsavtal. Motivet till denna reglering framgår till en början av vissa i förslaget återgivna allmänna synpunkter (SOU 1960:25 s. 443 ff.). Efter en redogörelse för vad speciallagstiftningen innehåller om samverkan mellan fastigheter har beredningen erinrat om att de fastighetssammanslutningar, i allmänhet benämnda samfälligheter, som behandlades i vattenlagen och vissa andra lagar, vore av offentligrättslig karaktär såtillvida att för deras bildande förutsattes att medgivande till företaget lämnats av domstol eller vid syneförrättning. I sålunda angiven ordning skulle såväl prövas frågan om företagets tillåtlighet med hänsyn till motstående intressen som ock bestämmas vilka fastigheter som skulle ingå i företaget och efter vilken grund kostnaderna skulle fördelas mellan delägarna inbördes; någon obetingad avtalsfrihet tillkomme icke i dessa hänseenden den enskilde sakägaren. Motivet till denna begränsning av avtalsfriheten vore enligt beredningen främst att söka i det förhållandet att delaktigheten och därmed skyldigheten att bidraga till företagets kostnader åvilade fastigheten med bättre rätt än andra sakrätter i fastigheten. Med hänsyn härtill hade det framstått som angeläget att företagets ekonomiska ställning bleve föremål för utredning av myndighet samt att vissa garantier skapades för att kostnadsfördelningen mellan de olika fastigheterna skedde efter objektiva grunder. Som allmän regel gällde alltså att ägarna av två eller flera fastigheter icke kunde med sakrättslig verkan överenskomma om utförande av ett för fastigheterna gemensamt arbete, t. ex. upptagande av dike, eller om fördelningen dem emellan av kostnaderna utan att dessa frågor blivit föremål för prövning vid syneförrättning eller av domstol. I de fall då lagen icke lämnade tillgång till sådan prövning saknades det enligt gällande lagstiftning utväg att vid övergång av äganderätten göra en sådan överenskommelse bindande för efterföljande ägare annat än genom ett nytt personligt åtagande från dennes sida. F r å n denna huvudregel funnes dock vissa begränsade undantag. Enligt 36 och 37 §§ lagen om ägofred kunde fastighetsägare även utan syneförrättning överenskomma i vissa stängsel- och betesfrågor; för att sådan överenskommelse skulle gälla mot tredje man, skulle den dock uppvisas hos allmän underrätt, som hade att underkasta överenskommelsen viss prövning.

41 Att den ståndpunkt som lagstiftningen f. n. intoge till dessa spörsmål vore förenad med betydande praktiska olägenheter hade, enligt vad lagberedningen konstaterat, sedan länge uppmärksammats. Sålunda hade av en ledamot inom lagrådet vid dess granskning av förslaget till det år 1920 i vattenlagen intagna stadgandet i 7 kap. 36 § angående syneförrättning vid dikning framhållits, att det säkerligen för den stora huvudmassan av den jordbrukande befolkningen vore skäligen främmande att ett fåtal grannar icke skulle kunna utan vidare formaliteter träffa uppgörelse sinsemellan om ett mindre dikningsföretag, varav de vore i behov för gemensamt gagn, med visshet om att vad de sålunda avtalade bleve förbindande även för nya ägare av resp. fastigheter. F r å n denna utgångspunkt hade ifrågavarande ledamot föreslagit, att sakrättslig verkan skulle tillkomma dylik överenskommelse, dock under villkor att den registrerades hos vattenrättsdomaren, vilken före registreringen hade att underkasta densamma en huvudsakligen formell granskning (NJA II 1920 s. 374 ff.). Det inom lagrådet sålunda framkomna förslaget hade icke lett till någon lagstiftningiS åtgärd. I den mån ett mera påtagligt behov framträtt av en i lag reglerad samverkan mellan ägarna av skilda fastigheter för något gemensamt ändamål, hade lagstiftningen sökt att tillgodose detta behov genom att för intressenterna öppna möjlighet till frågans prövning vid syneförrättning. Där denna möjlighet icke vore för handen, vore intressenterna uteslutande hänvisade att begagna någon av de associationsformer av rent personell karaktär som kunde stå till buds, såsom enkelt bolag, ekonomisk förening eller aktiebolag. Mot samtliga nu åsyftade associationsformer kunde emellertid, enligt vad lagberedningen funnit, anmärkas att de icke erbjöde trygghet att vid äganderättens övergång delaktigheten i sammanslutningen komme att följa äganderätten till fastigheten. Detta för sammanslutningens ändamål avgörande förhållande måste säkerställas genom särskilda åtaganden, i regel förknippade med ställande av pant eller borgen eller vitesbestämmelse. Även med dylika åtaganden framstode det ofta som ovisst, huruvida syftet kunde nås. Härtill komme att de sammanslutningar varom vore fråga uppbyggts från helt andra förutsättningar och att de i regel icke vore anpassade efter de rättslägen som sammanhängde med en samverkan mellan olika fastigheter. Lagberedningens förslag grundas på en av beredningen i juni 1952 upprättad promemoria, som därefter remitterats till ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Förslaget går i korthet ut på följande. Den avsedda gemenskapen mellan fastigheterna grundas enligt förslaget ej såsom i speciallagstiftningen på domstols eller annan myndighets prövning utan på en helt frivillig uppgörelse. För tillgodoseende av ändamål av stadigvarande betydelse för två eller flera fastigheter m å nämligen ägaren av någondera fastigheten genom skriftligt avtal till förmån för den eller de övriga upplåta samfällighetsrätt i sin fastighet. Upplåtelsen är emel-

42 lertid beroende av att till förmån, för hans fastighet motsvarande upplåtelse göres av den eller de andra fastigheternas ägare. Om fastigheterna tillhöra samma ägare, ersattes avtalet av en ensidig upplåtelse av honom. Avtalet (resp. upplåtelsen) skall angiva bl. a. det ändamål som skall tillgodoses och de efter varje fastighets beräknade nytta fastställda grunderna för bidragsskyldighetens fördelning mellan fastigheterna. Samfällighetsrätten vinner sakrättsligt skydd genom inskrivning eller förbehåll. Vad angår formerna för den avsedda samverkan skola de fastigheter, i vilka samfällighetsrätt upplåtits, i allt som angår tillgodoseende av det gemensamma ändamålet utgöra en samfällighet. Delaktigheten i samfälligheten är förenad med äganderätten till varje särskild fastighet och må ej för sig överlåtas. Äro delägarna flera än två, skola de utse styrelse för handhavande av samfällighetens förvaltning i förhållande till såväl delägarna som tredje man. Styrelse kan emellertid utses även då endast två delägare finnas. Styrelsens behörighet i förhållande till tredje man är beroende av att anmälan om styrelseval gjorts till länsstyrelsen. I fråga om styrelsens rätt att företaga uttaxering och delägarnas beslutanderätt på stämma liksom rörande detalj föreskrifterna om samfällighetens förvaltning uppvisar regleringen stora likheter med motsvarande bestämmelser i vattenlagen och lagen om enskilda vägar. Lagstiftning i enlighet med lagberedningens förslag har ännu icke genomförts och är närmast beroende av den överarbetning av balkförslaget i vissa delar, som för närvarande verkställes av jordabalksutredningen (riksdagsberättelsen år 1962 s. 57 ff.). Det här aktuella ämnet har vid skilda tillfällen behandlats även från andra än enbart rättsliga synpunkter. I samband med behandling av frågan om ändrade bestämmelser angående s. k. teknisk och ekonomisk zonexpropriation enligt 44 § byggnadslagen har sålunda 1942 års stadsplaneutredning diskuterat samverkansproblemet med hänsyn till angelägenheten av att önskvärda bebyggelsesaneringar underlättades (SOU 1945:15 s. 309 f.). Vissa skäl kunde enligt utredningens mening åberopas för att även andra än staden medgåves expropriationsrätt. Man kunde sålunda icke bortse från möjligheten, att exempelvis vissa markägare inom ett byggnadskvarter, som i stadsplanen avsåges bli föremål för sanering, önskade själva genomföra erforderliga regleringsåtgärder men hindrades därifrån genom att andra ägare inom kvarteret motsatte sig åtgärderna i fråga. Det kunde i dylika fall synas önskvärt, att de positivt inställda markägarna bereddes rätt till vissa tvångsingripanden, t. ex. i den formen att de finge rätt att lösa till sig de övriga ägarnas mark. En utväg vore måhända att särskilda kvartersföreningar bildades med uppgift att reglera bebyggelsen inom vederbörande kvarter. Ifrågavarande föreningar torde då böra vara underkastade särskilda bestämmelser i syfte att säkerställa ett ändamålsenligt genomförande av de påtagna uppgifterna. Ehuru berörda spörsmål otvivelaktigt

43 ägde ett visst samband med stadsplaneutredningens uppdrag, amsåge sig utredningen — med hänsyn till att frågan sedan längre tid tillbaka vore föremål för uppmärksamhet av särskilda sakkunniga, den s. k. bostadssociala utredningen — böra för sin del åtnöjas med det förslag till omarbetning och utvidgning av gällande regler, som innefattades i den föreslagna 44 §. Då frågan ånyo övervägdes av bostadssociala utredningen (SOU 1947: 26 s. 273 ff.), fann denna utredning att frånvaron av alla möjligheter att utöva tvång mot sådan fastighetsägare, som vägrade att medverka vid ett av enskilda personer igångsatt saneringsföretag, uppenbarligen kunde medföra vissa olägenheter från allmän synpunkt. Utredningen föreslog en lösning, enligt vilken en majoritet bestående av positivt inställda fastighetsägare inom en lämplig saneringsenhet skulle kunna bilda en saneringsförening med vissa tvångsmöjligheter, särskilt rätten att under vissa förutsättningar inlösa återstående fastigheter inom området; lösningsrätt skulle i vissa fall kunna medgivas även utan att särskild förening bildades. I ett av byggnadsstyrelsen och bostadsistyrelsen år 1954 gemensamt avgivet betänkande i saneringsfrågan (SOU 1954: 31) upptogs spörsmålet på nytt till behandling. Därvid föreslogs viss ändring i 45 § byggnads^ lagen av innehåll, att även enskild under vissa förutsättningar skulle få lösa mark inom byggnadskvarter i saneringssyfte. Intetdera av sistnämnda båda förslag har emellertid på det sätt som ursprungligen avsetts föranlett lagstiftning. Frågan om gemensamhetsföretag har även varit föremål för vissa överväganden i samband med den socialpolitiska diskussionen av bostadskollektiva spörsimål i allmänhet. Efter en av riksdagen år 1945 gjord begär a n om allsidig utredning av frågan om gemensamhetsanläggningar och fritidscentra tillsattes år 1948 den s. k. bostadskollektiva kommittén, vars slutbetänkande — »Hemmen och samhällsplaneringen» — avgavs år 1956 (SOU 1956: 32). Betänkandet innehåller vissa allmänna riktlinjer för hemarbete, bebyggelseplanering m. m. med hänsyn till bostadskollektiva synpunkter, men ämnet behandlas knappast såsom en fråga om samverkan mellan fastigheter. Betänkandet upptager icke heller något förslag till lagreglering. Av intresse i förevarande sammanhang är närmast en såsom bilaga till betänkandet fogad promemoria angående gemensamhetsanordningar för att tillhandahålla bostäderna värme och varmvatten. Under reformarbetet på byggnadslagstiftningens område h a även diskuterats bestämmelser, vilka mera direkt taga sikte på ordnandet av gemensamma anläggningar. Sålunda har 1942 års stadsplaneutredning (SOU 1945: 15 s. 492 f.) övervägt frågan om införande i byggnadslagen av regler, som skulle möjliggöra anordnande av gemensamt gårdsutrymme på kvartersmark, även om överenskommelse därom ej kunnat träffas. Genom ifrågavarande bestämmelser skulle då också föreskrivas en rättvis fördelning mellan tomtägarna av kostnaderna för gårdens anordnande och

44 underhåll. Dylika bestämmelser torde emellertid bli av ganska invecklad och vidlyftig natur, särskilt i förhållande till deras begränsade syfte. Då bestämmelsernas tillämpning också torde kunna medföra svårigheter och då gemensam gård, därest sådan befunnes önskvärd, liksom för närvarande i de flesta fall torde kunna åstadkommas på annat sätt, har utredningen icke ansett lämpligt att framlägga något förslag i ämnet. F r å g a n upptogs ånyo i det här ovan berörda saneringsbetänkandet (SOU 1954: 31 s. 81 f.), vari — efter en redogörelse för stadsplaneutredningens överväganden och lagberedningens år 1952 framlagda promemoria — uttalas, att en lagstiftning efter i huvudsak de i lagberedningens utkast angivna riktlinjerna uppenbarligen skulle i mycket hög grad främja tillkomsten av gemensamma gårdar. Såväl bostadsstyrelsen som byggnadsstyrelsen, vilka i september 1952 avgivit yttranden över lagberedningens promemoria, hade också i stort sett lämnat de föreslagna lagreglerna utan erinran. Bostadsstyrelsen hade hänvisat till saneringsutredningen och i samband därmed uttalat, att det förefölle styrelsen sannolikt att vissa kollektiva samarbetsformer bleve erforderliga och att fråga om anslutningsrätt och anslutningsskyldighet för de närmast berörda kunde aktualiseras. Byggnadsstyrelsen hade funnit det sätt varpå beredningen utformat det ifrågasatta institutet klart och enkelt, och detta hade därför bort kunna tillämpas av de berörda utan större svårigheter. Styrelsen, som således ej haft något att erinra mot vare sig grunderna för institutet eller dess n ä r m a r e lagtekniska utformning, hade tillstyrkt att promemorieförslaget lades till grund för vidare lagstiftningsåtgärder. Byggnadsstyrelsen hade vidare framhållit, att det skulle vara synnerligen värdefullt om vissa möjligheter förefunnes att även mot markägares bestridande ålägga markägare att ingå samfällighetsavtal. Detta gällde särskilt vid sanering av äldre redan bebyggda områden, i vilket fall erfarenheten visat, att en överenskommelse på grund av enstaka markägares motstånd endast i ringa utsträckning kunde uppnås. I saneringsbetänkandet har det med hänsyn till önskvärdheten att främja anordnandet av gemensamma gårdar befunnits angeläget, att lagstiftningsarbetet med samfällighetsavtalen snarast bringades till sin fullbordan. Sålunda framhålles att man, om nämnda lagstiftningsarbete därigenom kunde påskyndas, borde överväga, huruvida icke lagstiftningen om samfällighetsavtal lämpligen kunde utbrytas ur jordabalksrevisionen för att sedermera, då övriga avsnitt av jordabalken behandlats, inpassas i sitt större sammanhang. E h u r u en u r sociala synpunkter synnerligen angelägen sanering av gårdsutrymmen i äldre kvarter ofta kunde åstadkommas till tämligen obetydliga kostnader hade det, enligt vad i betänkandet tillika uttalas, som regel visat sig omöjligt att uppnå frivilliga överenskommelser mellan enskilda fastighetsägare om sådan sanering. Man utginge emellertid från att lagberedningen i sitt fortsatta arbete beaktade frågan om möjlighet för statlig myn-

45 dighet att ålägga fastighetsägare att ingå i en föreningssamfällighet enligt lagberedningens promemoria. Sedan en lagstiftning om föreningssamfällighet och samfällighetsavtal inrymmande sådan tvångsrätt utarbetats, torde i byggnadslagen böra införas en erinran om lämpligheten av att fastighetsägare inom ett saneringskvarter av här ifrågavarande slag inginge samfällighetsavtal samt om möjligheterna för statlig myndighet (länsstyrelsen) att förordna om bildande av föreningssamfällighet. En sådan erinran borde kunna utformas efter mönster av det stadgande i 116 § byggnadslagen, vari talades om bildande av vägförening, ett med nu förevarande slag av samfällighet närbesläktat institut. Förordnande om bildande av föreningssamfällighet borde enligt vad i betänkandet anföres kunna tillgripas då ett betydande allmänt intresse nödvändiggjorde gårdssanering, men först sedan kommunen sökt förmå markägare att i detta syfte frivilligt ingå samfällighetsavtal. Det vore givetvis av vikt, att en dylik genom tvång tillkommen samfällighet ej finge innebära en alltför tung börda för de enskilda fastighetsägarna. Kostnaderna för saneringsföretaget borde således hållas inom måttliga gränser. Detta borde främst beaktas av byggnadsnämnden, som skulle ha att meddela de grundläggande direktiven för företagets utförande. Det kunde måhända ifrågasättas, om icke — såsom i dansk byggnadslagstiftning (K0benhavns byggelov § 50) — en viss yttersta gräns borde fixeras för tomtägarnas prestationsskyldighet. En sådan gränsdragning vore emellertid knappast helt tilltalande. Det vore givetvis ytterst vanskligt att generellt fixera en sådan gräns. Från fall till fall borde med hänsyn till företagets omfattning och fastighetsägarnas prestationsförmåga bedömas vad som borde presteras av varje fastighetsägare. Därvid måste givetvis viss hänsyn tagas till vilka möjligheter till lån för företaget som kunde påräknas och i vilken utsträckning fastighetsägarna kunde få kompensation i form av höjda hyror. Slutligen torde enligt saneringsbetänkandet genom samfällighetsavtal i vissa fall — där servitutsvägen ej vore framkomlig — anordnande av gemensam utfartsväg kunna åvägabringas. Man kunde här tänka sig det fall, då ett byggnadskvarter anordnades sålunda att endast en av tomterna — eller några stycken av dem — finge gräns mot gata. För ett sådant arrangemang lade emellertid byggnadslagstiftningen för närvarande hinder. Enligt 38 § 1947 års byggnadsstadga (numera upphävd) skulle nämligen vid tomtindelning tillses, att varje tomt, såvitt möjligt, finge gräns mot gata. Det i stadgandet antydda undantaget hade i praxis endast tillmätts betydelse i särskilda här ej aktuella fall. Det vore emellertid synnerligen önskvärt, om i viss utsträckning kunde medgivas, att — då tomtägarna i ett kvarter inginge i en samfällighet — endast någon eller några av tomterna finge gräns mot gata. För tomterna skulle genom samfällighetsavtal då kunna åstadkommas, att gemensam utfartsväg anordnades över den tomt som gränsade till gata.

46 Jämväl 1951 års byggnadsutredning har i sitt betänkande »Förenklad byggnadslagstiftning» (SOU 1957:21 s, 111 ff.) diskuterat frågan om formerna för tillskapande och underhåll av vissa gemensamhetsanordningar inom områden med stadsplan. Utredningen har därvid till en början erinrat om det förhållandet, att det enligt gällande bestämmelser i regel ankomme på stadsplanesamhället att sörja för de viktigare gemensamhetsanordningarna, nämligen gator och andra allmänna platser samt vatten- och avloppsledningar. Även vissa andra anordningar, t. ex. ledningar för tillförsel av elektrisk kraft, tillkomme i regel genom samhällets försorg eller i allt fall i sådana former, att fastighetsägarna vore befriade från det direkta ansvaret för deras tillkomst och underhåll. På senare tid hade emellertid stundom yppats behov av vissa anordningar, som samhället icke ansåge sig ha anledning att ombesörja. Ibland kunde det, särskilt när ett kvarter bebyggdes med mycket stora sammanhängande byggnadskomplex eller gruppvis sammanförda egnahem, visa sig praktiskt att två eller flera fastigheter förenade sig om ett system av gång- och körvägar till de olika entréerna. Inom djupa byggnadskvarter med relativt små tomter hade man ibland i mitten av kvarteret lagt ut en eller flera s. k. skafttomter, i vilka inginge en smal förbindelseled till gatan. Om två eller flera sådana tomter utlagts bredvid varandra, vore förbindelselederna oftast så smala, att de icke kunde användas var för sig. På vissa orter, t. ex. i åtskilliga av de bohuslänska fiskelägena, hade tidigare i avsaknad av planläggning uppkommit så tät bebyggelse, att det vid senare planläggning visade sig praktiskt omöjligt att tillgodose önskemålet om att varje tomt skulle gränsa till allm ä n gata. Vid sidan av gatunätet måste därför alltjämt finnas ett system av privata gångstigar eller körvägar, som tjänade att förbinda tomterna med gatan. Ett annat fall, då behov av gemensam utfart för två eller flera tomter kunde göra sig gällande, vore då trafikförhållandena gjorde det nödvändigt att införa förbud mot anordnande av utfarter mot viss gata. Ibland uppträdde också behov av andra gemensamhetsanordningar än trafikleder. Såsom exempel kunde nämnas, att stora fördelar ibland stode att vinna vid ordnandet av ett bostadskvarter, om utrymmen för gårdsplan, lekplatser, parkeringsplatser etc. utlades gemensamt för alla eller vissa av fastigheterna i kvarteret. Frågan härom kunde aktualiseras både i samband med nybebyggelse och vid sanering av äldre bostadskvarter. De givna exemplen kunde mångfaldigas. Emellertid torde det anförda vara tillräckligt för att visa arten och omfattningen av det behov av gemensamhetsanordningar, som h ä r åsyftades. Sedan i betänkandet påpekats vissa möjligheter att, såvitt anginge m a r k inom byggnadsplan, lösa frågan om formerna för utförande och underhåll av dylika gemensamhetsanordningar inom ramen för lagen om enskilda vägar, konstaterade byggnadsutredningen att, om bebyggelsen reglerats genom stadsplan, dessa utvägar icke stode till buds. Jämlikt 1 § tredje styc-

47 ket lagen om enskilda vägar vore nämligen de bestämmelser i lagen, vilka reglerade samgående om gemensamma anordningar, i princip icke tillämpliga inom område, för vilket stadsplan fastställts. Enligt vad utredningen funnit torde i regel icke några större svårigheter möta att få erforderliga gemensamhetsanordningar till stånd i samband med att fastigheterna bebyggdes. Genom stadsplanebestämmelser kunde ges sådana föreskrifter angående områdets utnyttjande som ledde till att markägarna hindrades att använda marken för annat ändamål än det avsedda. Samma syfte kunde i vissa fall vinnas genom servitutsavtal, om man än i princip måste ställa sig betänksam mot att begagna detta institut för att reglera bebyggelsen i tätorter. Däremot funnes icke några bestämmelser, med stöd av vilka fastighetsägarna kunde förpliktas att för framtiden sköta och underhålla gemensamhetsanordningarna. Utfästelser, som fastighetsägarna eventuellt gjorde i sådant hänseende, kunde, om fastigheterna bleve föremål för överlåtelse, ej göras gällande mot de nya ägarna med mindre särskilda förbehåll träffats i samband med överlåtelserna. Det vore med hänsyn härtill knappast möjligt att skapa några verkliga garantier för gemensamhetsanordningarnas framtida bestånd. För det fall att marken upplätes allenast med tomträtt, låge dock saken annorlunda till. Nödiga förbehåll kunde då intagas i tomträttskontraktet. Efter en erinran om lagberedningens år 1952 avgivna promemoria och om den i saneringsbetänkandet ifrågasatta tanken att införa bestämmelser om möjlighet för statlig myndighet att ålägga fastighetsägarna att ingå i föreningssamfällighet hade byggnadsutredningen funnit mot den sålunda rekommenderade tvångslösningen kunna bl. a. invändas, att lagberedningens förslag, vilket blott avsåge att reglera frågor om frivilligt samgående, icke vore i allo tillämpligt om samgående skulle grundas på tvång. I så fall fordrades andra regler. Härtill komme, att det kunde förväntas dröja avsevärd tid, innan lagberedningens förslag kunde förverkligas, och att de nu aktuella frågorna tarvade en lösning utan uppskov. En möjlighet vore givetvis att för ändamålet tillskapa en särskild form av tvångssamfälligheter efter mönster av motsvarande bestämmelser i lagen om enskilda vägar, vattenlagen, ägofredslagen m. fl. författningar. Bestämmelserna i ämnet skulle emellertid bli ganska omständliga och endast med svårighet kunna inpassas i byggnadslagstiftningen. Utredningen hade härav föranletts att överväga en tredje möjlighet, nämligen att lagen om enskilda vägar i viss omfattning gjordes tillämplig beträffande samgående mellan fastighetsägare om sådana gemensamhetsanordningar, som nu avsåges. Såsom i betänkandet uttalades, vågade utredningen givetvis icke föreslå, att lagen om enskilda vägar generellt skulle kunna tillämpas inom områden med stadsplan. Utredningen avsåge icke att bryta med den nu gällande principen, att det vore stadsplanesamhällets skyldighet att svara för tillkomsten och underhållet av erforderliga trafikleder m. m. Vad utredningen syftade

48 till vore, såsom förut nämnts, blott att skapa en form för samgående mellan fastighetsägarna om sådana gemensamhetsanordningar, som det icke ankomme på samhället att ombesörja och handhava, och att bereda vissa möjligheter att vid behov framtvinga sådant samgående. Lagens tillämplighet inom stadsplanelagt område borde strängt begränsas till sådana fall, som icke omfattades av stadsplanesamhällets nyssberörda skyldighet. En lämplig avgränsning av tillämpningsområdet syntes utredningen kunna åstadkommas, om lagen förklarades tillämplig inom stadsplanelagt område allenast såvitt anginge fastigheter och vägar inom byggnadskvarter. Den intressegemenskap mellan skilda fastigheter, som kunde motivera ett samgående tvångsvis, torde sällan eller aldrig sträcka sig utanför kvarterets gränser. Om kretsen av intressenter vore större eller om de aktuella anordningarna skulle vidtagas utom kvarteret, kunde det med fog sägas vara samhällets sak mera än fastighetsägarnas att sörja för en lämplig lösning. Möjligen kunde mot den föreslagna avgränsningen av tillämpningsområdet invändas, att denna trots allt icke helt hindrade stadsplanesamhället att å fastighetsägarna övervältra en del av gatuhållningsskyldigheten. Man kunde t. ex. tänka sig, att samhället läte utarbeta en stadsplan med endast ett fåtal gator och mycket stora byggnadskvarter i akt och mening att övriga trafikleder skulle utföras och underhållas av fastighetsägarna. En sådan stadsplan skulle emellertid stå i strid mot både andan och meningen i byggnadslagstiftningen och borde därför icke fastställas. Farhågan för att stadsplanesamhällena genom lagändringen skulle få alltför stora möjligheter att föra över gatuhållningsskyldigheten på fastighetsägarna vore därför knappast befogad. Givet vore dock, att tendenser kunde framträda i sådan riktning och att prövningen av frågor om fastställelse av stadsplan därigenom kunde bli mera maktpåliggande än förut. Enbart denna omständighet borde dock icke hindra att förslaget genomfördes. Byggnadsutredningen erinrade vidare därom, att lagen om enskilda vägar i princip endast avsåge att reglera väghållningsfrågor. Inom område med byggnadsplan hade dock vägförening också skyldighet att iordningställa och underhålla annan allmän plats än väg, om sådan funnes upptagen i planen. Även i de fall, som förslaget avsåge, hade man ibland behov av en form för gemensamt handhavande av andra frågor än väghållning. I det föregående hade såsom exempel nämnts anordnande och underhåll av gemensamma gårdsplaner, parkeringsplatser, lekplatser etc. Det syntes utredningen icke innebära något nämnvärt avsteg från de grundsatser, på vilka lagen byggde, om även dylika för gemensamt behov avsedda områden jämställdes med väg, såvitt anginge de interna förhållandena inom ett byggnadskvarter, och lagen om enskilda vägar sålunda gjordes tillämplig i fråga om iordningställande och underhåll av dessa områden. Vad som k u n d e invändas mot en dylik anordning vore väl i huvudsak blott att bestämmelsen kunde tänkas bli föremål för missbruk. I syfte att begränsa tillämpningen

49 till sådana fall, då frågan vore av åtminstone något intresse u r allmän synpunkt, föresloge utredningen, i viss analogi med vad som gällde beträffande allmänna platser inom byggnadsplaneområden, att lagen skulle tillämpas blott å sådan parkeringsplats, plantering, lekplan eller annan dylik plats inom byggnadskvarter, som upptagits i gällande stadsplan och som erfordrades för två eller flera fastigheter i kvarteret. Utredningen ville framhålla, att det nu skisserade förslaget icke löste alla frågor om gemensamma anordningar inom byggnadskvarter. Utanför förslaget fölle bl. a. sådana frågor som anordnande och drivande av gemensamma garage, värmecentraler, tvättstugor m. m. Dessa frågor vore emellertid icke lika trängande som de av utredningen behandlade. I regel torde en lösning k u n n a uppnås genom att anordningen utfördes för en av fastigheterna men upplätes till nyttjande mot avgift av de övriga. Även andra lösningar vore tänkbara. Vid sådant förhållande och då det med hänsyn till konsekvenserna på andra områden icke vore möjligt att i detta sammanhang ändra lagstiftningen om enskilda vägar så, att den inbegrepe även dylika anordningar, torde man på nuvarande stadium få åtnöjas med en reform av den omfattning utredningen nyss förordat. Byggnadsutredningens förslag i denna del biträddes emellertid icke av föredragande departementschefen (prop, n r 168/1959 s. 110), som med hänsyn till att fastighetsbildningskommittén erhållit i uppdrag att utreda spörsmålet fann en partiell reform sådan som den föreslagna icke vara lämplig. Frågan om en lagstiftning på området borde få anstå i avbidan på de förslag, som fastighetsbildningskommittén kunde komma att framlägga. Vid riksdagsbehandlingen av de föreslagna ändringarna i byggnadslagstiftningen väcktes en motion (II: 712), vari föreslogs, att lagen om enskilda vägar gjordes tillämplig å vissa gemensamhetsanordningar inom byggnadskvarter. Motionen avstyrktes emellertid av tredje lagutskottet på det av departementschefen anförda skälet (tredje lagutskottets utlåtande n r 26/1959 s. 89) och avslogs av riksdagen. Utredningsuppdragets

omfattning

Av vad tidigare anförts framgår i stora drag vilka spörsmål som avses med kommitténs utredningsuppdrag i förevarande del. Uppgiften är närmast att utreda förutsättningarna för samverkan mellan flera fastigheter för ändamål, vilka äro gemensamma för dessa, och att föreslå erforderliga lagregler. I första hand åsyftas vissa anläggningar inom områden med tätare bebyggelse, såsom gemensamma gårdar, lekplatser, parkeringsplatser, värmecentraler och liknande. Någon inskränkning till vissa, för närvarande särskilt aktuella företag har emellertid icke åsyftats, och överhuvudtaget har kommitténs arbete ej bundits inom snäva gränser. Även anläggningar av andra typer än de förutnämnda falla sålunda inom uppdraget, om de på liknande 4—318020

50 sätt som dessa äro ägnade att stadigvarande öka möjligheterna till självständigt utnyttjande av de särskilda fastigheterna. Ej heller synes någon inskränkning till områden med stadsplan eller byggnadsplan vara avsedd. Ehuru uppgiftens omfattning i huvudsak torde framgå redan av det sagda, anser kommittén sig böra i fullständighetens intresse fastslå vissa ytterligare avgränsningar, delvis av självklar natur. Liksom förhållandet är med kommitténs ursprungliga uppdrag att företaga en översyn av gällande regler om fastighetsbildning och därmed sammanhängande frågor tager även den nu ifrågavarande uppgiften sikte på att behandla problemen från övervägande privaträttslig synpunkt. Härav följer, att det ej kan vara fråga om en fullständig undersökning av alla de spörsmål, som k u n n a uppkomma på det aktuella fältet, exempelvis en måhända i och för sig önskvärd kartläggning i tekniskt, ekonomiskt och socialt hänseende av förhållandena inom de särskilda områden, som representeras av skilda anläggningstyper. Ej heller upptagas frågor om stats- eller kommunbidrag eller om kredit från det allmänna. Utanför uppdraget faller vidare sådan samverkan mellan fastigheter, som ombesörjes av kommun eller eljest är av övervägande offentligrättslig karaktär, liksom frågan om fördelningen av rättigheter och skyldigheter mellan kommunen och den enskilde fastighetsägaren. Dessa problem torde för närvarande ha särskild aktualitet i vad gäller ordnandet av uppställningsplatser för bilar och är därutinnan föremål för särskild utredning genom parkeringskommitténs försorg (se riksdagsberättelsen år 1961 s. 150 ff.). Det sagda utesluter icke, att skäl k u n n a åberopas för att giva kommunala organ ett betydande inflytande över det sätt, varpå vissa gemensamhetsföretag enligt kommittéförslaget komma till utförande. I viss utsträckning berör kommitténs uppdrag företeelser, vilka — såsom framgår av den här ovan lämnade översikten — redan äro underkastade regler i särskild lagstiftning; som exempel må nämnas, att lagen om enskilda vägar är tillämplig å utfartsvägar utom stadsplan. Att utan uttryckligt bemyndigande göra den gällande speciallagstiftningen till föremål för utredning i förevarande sammanhang kan emellertid ej komma i fråga, och uppdraget bör därför avse endast sådana områden, som i speciallagstiftningen lämnats oreglerade. Av uppdragets inriktning på anläggningar av mera stadigvarande natur följer, att vissa former av gemenskap, vilka avse en jämförelsevis begränsad tid, falla utanför undersökningen. Hit kan räknas byggnadsverksamhet, som berör flera fastigheter men ej efter slutförandet ställer krav på ett samgående, liksom sådan samverkan för genomförande av sanering i enskild regi, som diskuterats i vissa tidigare utredningsförslag. Vad särskilt beträffar saneringsfrågan innebär detta, att kommittén ej kan behandla denna fråga i hela dess vidd. Spörsmålet blir emellertid ändå av betydande intresse i detta sammanhang, eftersom en sanering i realiteten ofta underlättas genom inrättande av en gemensamhetsanläggning, vilken trots att den

51 måhända är av tämligen begränsad omfattning likväl erfordrar ingrepp i befintlig bebyggelse. Det ankommer ej heller på kommittén att behandla ändamål, vilka icke avse utnyttjande av någon särskild anläggning utan åsyfta tillgodogörande av lös egendom, t. ex. en gemensam skördemaskin, eller rent av ett totalt utnyttjande av fastigheter. Beträffande företag för gemensamt jordbruk kan hänvisas till lagen den 30 april 1948 om sambruksföreningar.

Behovet av lagstiftning De anläggningar, om vilka här är fråga, äro således genomgående av den beskaffenhet, att de utgöra ett nödvändigt eller åtminstone önskvärt komplement till en fastighet vid dess utnyttjande för avsett ändamål. Uppenbarligen kräver en bostadsfastighet tillgång till utfartsled samt i allmänhet även parkeringsutrymme, värme och varmvatten, varjämte ägarens möjligheter att ge fastigheten en rationell användning kunna ytterligare vidgas genom anläggningar av annat slag, t. ex. lekplats och tvättstuga. Alla dessa anläggningstyper representera icke i och för sig några nyheter utan ingå sedan lång tid tillbaka i ordinär bostadsstandard. Det sagda äger motsvarande tillämpning å fastigheter avsedda för andra ändamål än bostad — t. ex. industri- eller jordbruksfastigheter — låt vara att i fråga om dessa de olika anläggningarnas inbördes angelägenhetsgrad kan vara en annan än beträffande bostadsfastigheter. Medan tidigare varje fastighet försågs med särskild utfart, parkeringsanläggning, värmecentral o. s. v., strävar man under de senaste årtiondena mot allt större anläggningar avsedda att tillgodose behovet för flera fastigheter tillsammans. Ett samgående av detta slag kan ibland sträcka sig över hela kvarter eller än större markområden. Den utveckling från individualism mot kollektivitet, som under senare tid ägt rum på förevarande område, måste främst ses mot bakgrund av den allmänna bebyggelseutvecklingen och de nyare stadsplanetekniska strävandena. Sedan några årtionden pågår en genomgripande omdaning av bebyggelsen inom våra stadssamhällen. Inom tidigare obebyggda områden förekommer en livlig exploateringsverksamhet jämsides med en fortskridande förbättring i samhällenas övriga delar av det redan befintliga byggnadsbeståndet. Till följd av den starka befolkningstillväxten i städer och andra tätorter har det främst gällt att tillgodose behovet av bostäder, och detta har i första hand skett genom en omfattande exploatering av råm a r k i samhällenas ytterområden. Av olika skäl har man vidare mera än förr inriktat sig på att inom de centrala delarna omdana befintligt byggnadsbestånd. När sådan sanering tidigare kommit till utförande, har den i regel skett genom ombyggnad av enstaka fastigheter. Erfarenheten har emellertid visat, att man enbart på denna väg icke kan uppnå sanering i önskad utsträckning, vilket förutsätter bildande av större företagsenheter

52 omfattande hela byggnadskvarter eller än större områden. Dylik s. k. områdessanering har därför ansetts vara en uppgift, som för närvarande ter sig alltmera trängande. Även till sin närmare utformning äger den sålunda fortskridande nya bebyggelsen en annan karaktär än tidigare. Utvecklingen följer helt andra mönster icke blott i fråga om byggnadernas tekniska beskaffenhet utan även och framför allt med avseende å funktionell utformning och stadsplaneteknisk standard. Nya stadsplaneideal framträda, som betingats av inträffade förändringar av stadssamhällenas allmänna struktur och verksamhet. Den slutna bebyggelsen med kringbyggda gårdar och avskilda tomter har avlösts av ett öppnare byggnadssätt. I ytterområdena ligga huskropparna ofta helt åtskilda. På senare tid nybildade tomter ha blivit allt större, och man söker av ekonomiska skäl även ge enheterna för bebyggelsens projektering eller utförande ökad utsträckning. Vidare eftersträvas numera en rationell differentiering av bebyggelsen allt efter de olika ändamålen, samtidigt som man söker genomföra en ändamålsenlig lokalisering även med hänsyn till bebyggelsens karaktär i övrigt, t. ex. genom att fördela enfamiljs- och flerfamiljshus på skilda områden. Behovet av att bebyggelsen ordnas efter grundligt genomtänkt planläggning gör sig alltmera gällande, och såväl den översiktliga planläggningen genom generalplan som den närmare utformningen genom detaljplan får allt större betydelse. Detta sammanhänger med nödvändigheten att på ett så effektivt sätt som möjligt utnyttja den för bebyggelse avsedda marken. Den nya syn på stadsbyggnadstekniska frågor, som sålunda gör sig gällande, avser jämväl ändamål vilka, ehuru de i viss mån ligga vid sidan om det primära tillgodogörandet av själva byggnaderna, likväl måste tillgodoses för att fastigheterna skola komma till lämplig användning. Strävandena att uppnå bättre lösningar taga sålunda sikte även på att undanröja de bristfälligheter i trafiktekniskt hänseende och de brister på tillräckliga och lämpliga utrymmen för parkering, lek och rekreation, som till följd av de alltmera ökade anspråken i stor utsträckning kommit att karakterisera den nuvarande stadsbebyggelsen. Icke minst hänsynen till den växande trafiken har föranlett ett krav på att bebyggelsen utformas på sätt som innefattar ett funktionellt tillgodoseende av behovet av trafikleder och uppställningsplatser för motorfordon. Gatornas betydelse vid de särskilda fastigheternas utnyttjande har på senare tid undergått en viss förskjutning innebärande att tidigare gängse anspråk på gatumarken för parkering, lastning och lossning få stå tillbaka för kravet på allmän framkomlighet. Detta gör det nödvändigt att differentiera gatunätet i ett system av såväl gator för snabbare genomfartstrafik som lokalgator för förbindelse mellan genomfartslederna inbördes samt mellan genomfartsled och de särskilda fastigheterna. Av trafiksäkerhetsskäl måste därvid tomterna utmed

53 genomfartsgatorna beläggas med förbud mot utfart till nämnda gator och tomternas utfartsfråga i stället lösas genom att förbindelse ordnas med någon av lokalgatorna, varvid ofta angränsande tomtmark måste tagas i anspråk. Dylika privata förbindelsevägar vid sidan av gatunätet framtvingas icke blott av utfartsförbud utan även av andra faktorer, såsom då en byggnad uppföres på gård inuti ett slutet byggnadskvarter eller då kvarteren göras mycket omfattande. Våra dagars stadsbyggande är emellertid icke begränsat till ett utnyttjande av markplanet och utrymmet däröver. Kravet på hög exploatering av den dyrbara tomtmarken har framtvingat, att även utrymmet under markens yta i ökad omfattning tages i anspråk för bebyggelse. Till denna utveckling ha även andra faktorer bidragit, såsom behovet av utrymme för underjordiska trafikmedel och för skyddsrum. Det börjar sålunda bli vanligt, att byggnader utföras med flera källarvåningar. Djupbyggandet tager emellertid även sikte på fastigheters behov att tillgodogöra sig m a r k utanför de egna gränserna för ändamål, vilka för närvarande kunna främjas genom servitutsbildning. Det kan här vara fråga om snedpålning i syfte att förbättra dåliga grundförhållanden eller fastigheters förseende med ledningar eller anordningar för trafikändamål, exempelvis utfart genom en byggnad på grannfastighet under markplanet. Med de höga fordringar, som måste ställas på markanvändning, har det vidare synts irrationellt att låta tillgängligt utrymme under allmänna platser, gator eller andra trafikleder ligga outnyttjat och det blir därför vanligt att i större utsträckning än tidigare förlägga lagerlokaler, ledningar och andra anläggningar för kringliggande fastigheters behov utanför den egentliga kvartersmarken och under de omgivande områdenas marknivå. Av det anförda framgår, att tidigare gängse föreställningar och metoder inom stadsbyggandets område under de senare årtiondena undergått en genomgripande omvärdering och att den nya synen på dessa spörsmål i väsentlig mån påverkar frågan om lämpligaste sättet att tillgodose fastigheternas behov av anläggningar för de ändamål, som avses med kommitténs uppdrag. Ett system med sådana anläggningar för parkering, värme, lek och rekreation o. s. v., vilka äro separata för varje fastighet, innebär numera i regel icke någon rationell lösning. Tvärtom leder det förhållandet, att kravet på tillvaratagande och funktionellt utnyttjande av tillgängliga utrymmen måste sättas högt, med nödvändighet till ett samgående i betydelsefulla hänseenden mellan fastigheter inom stadssamhällena. Genom inrättande av gemensamhetsanläggningar kunna utrymmen, som bättre behövas för andra ändamål, frigöras. Det förekommer även, att ett samgående av detta slag indirekt framtvingas genom detaljplan, vilken ej möjliggör separata anläggningar av visst slag. I enlighet med de stadsbyggnadstekniska synpunkter som här utvecklats ha redan nu en mångfald gemen-

54 samhetsföretag kommit till stånd inom tätorterna. Det kan med säkerhet antagas att utvecklingen inom överskådlig tid kommer att i allt snabbare takt fortgå i denna riktning. Det n u sagda gäller som nämnts tätorterna, där det allmännas intresse av ändamålsenlig planläggning gör sig starkast gällande. Detta allmänna intresse berör i första hand områden med stadsplan men kan i samma mån ha avseende på byggnadsplaneområden; det är för övrigt ej sällan beroende på andra faktorer än typen av bebyggelse om det ena eller det andra planinstitutet kommer till användning. Gemensamhetsanläggningar utanför den gällande speciallagstiftningen förekomma också redan i stor utsträckning inom byggnadsplaneområden. Inrättandet av gemensamma parkeringsplatser och panncentraler i radhusbebyggelse är ett exempel härpå. Vad åter angår bebyggelsen inom glesbygderna äro förhållandena helt andra. Väl föreligger även här — antingen det gäller områden, för vilka utomplansbestämmelser fastställts, eller övriga glesbygder — ett visst allmänt intresse av att bebyggelsen ordnas på ändamålsenligt sätt, men det är i regel mindre framträdande och får därför vid bedömande av behovet av gemensamhetsanläggningar i regel stå tillbaka för rent privatekonomiska intressen. Såsom antytts grundas inrättandet av gemensamhetsanläggningar säkerligen i stor utsträckning på överväganden av vad som i ekonomiskt hänseende är fördelaktigt för den enskilde fastighetsägaren. Synpunkter av detta slag k u n n a visserligen antagas ligga bakom även de förut berörda stadsbyggnadstekniska resonemangen men äga därjämte självständig betydelse för den enskildes benägenhet att ingå i ett samverkansföretag. En större gemensam anläggning anses nämligen i allmänhet vara relativt sett billigare än en mindre separat. Ofta är redan kostnaden för den gemensamma anläggningens utförande avsevärt lägre för varje deltagande fastighet, men framför allt kan ett samgående medföra besparingar i fråga om bidragen till anläggningens underhåll och drift. Det är särskilt de kraftigt stegrade lönekostnaderna som gjort det alltmera angeläget att genomföra rationaliseringar i den löpande förvaltningen av fastigheter, och här kunna otvivelaktigt goda resultat uppnås genom samverkan. Härigenom kunna ofta möjligheter erhållas att bättre utnyttja tillgänglig arbetskraft och att minska antalet anställda. Att besparingar vinnas genom samverkan är emellertid ej någon helt undantagslös erfarenhet. Förhållandena i det enskilda fallet k u n n a ibland leda till motsatt resultat. Ägaren till den mark, som i övrigt skulle vara mest lämpad för anläggningens placering, kan sålunda betinga sig en ersättning för rätten att taga marken i anspråk, som ter sig alltför hög för att ett ekonomiskt tillfredsställande resultat av samverkan skall uppnås. Vidare kan beskaffenheten av den tilltänkta marken stundom göra det nödvändigt att utföra alltför dyrbara arbeten för grundförbättring. Det kan också undantagsvis förhålla sig så, att de ekonomiska erfarenheterna av

55 samverkan med avseende å anläggningar av viss typ äro generellt sett mindre goda eller i varje fall ojämna. Det är sålunda åtminstone i fråga om vissa värmecentraler för närvarande omtvistat, huruvida några större fördelar k u n n a vinnas med anläggningar av större omfattning. Slutligen må framhållas att det — trots de i regel gynnsamma verkningarna av ett samgående på detta område — icke k a n anses helt uteslutet att erfarenheterna i framtiden bli de motsatta. Den i våra dagar snabbt fortskridande tekniska utvecklingen kan tänkas icke blott medföra, att existerande anläggningstyper ersättas av nya, utan även ge till resultat, att det åtminstone i fråga om vissa slag av anläggningar inträffar en förskjutning från kollektivitet åter mot individualism. Även om en sådan förskjutning såvitt för närvarande kan bedömas icke förefaller sannolik, är det därför — särskilt med hänsyn till att det här ofta gäller betydande investeringsobjekt — ofrånkomligt att vid bedömande av det enskilda fallet på detta sätt låta även den troliga utvecklingen i framtiden ingå i det ekonomiska övervägandet. Av nu angivna stadsbyggnadstekniska och ekonomiska skäl h a således utanför den gällande speciallagstiftningens område tillkommit ett stort antal gemensamhetsföretag, som avse inrättande av olika slags anläggningar av stadigvarande betydelse för fastigheter. Även med den gjorda reservationen för utvecklingen i framtiden kan man såvitt avser anläggningar i allmänhet med säkerhet räkna med att strävandena mot gemenskap komma att inom överskådlig tid fortgå och alltmera intensifieras. Kommittén vill i det följande söka ange några av de viktigaste nu förekommande typer av anläggningar, vilka inrättas gemensamt för flera fastigheter. Det är således härvid icke fråga om att göra en fullständig uppräkning, något som med den snabba tekniska utvecklingen på detta område för övrigt knappast är möjligt. E n viktig grupp av gemensamhetsanläggningar betingas som n ä m n t s av den stigande trafikutvecklingen. Inom tätbebyggelsen erfordras vid sidan av gator och andra allmänna platser såväl enskilda trafikleder som i enskild regi anordnade utrymmen för fordonens uppställning under längre eller kortare tid. Inom byggnadskvarteren erfordras sålunda, som tidigare berörts, ofta gemensamma utfarter från de särskilda tomterna till gatunätet eller förbindelser mellan tomterna inbördes. Behovet av sådana förbindelseleder över angränsande tomtmark eller i tunnlar under grannfastighets marknivå påverkas framför allt av kvarterens storlek och byggnadernas gruppering samt av möjligheterna att erhålla omedelbar utfart till gata. Dylika gemensamma trafikleder falla visserligen in under vägbegreppet i lagen om enskilda vägar, men lagen äger — med visst undantag, som i förevarande sammanhang saknar betydelse — icke tillämpning inom områden med stadsplan. Av särskild aktualitet i förevarande sammanhang ä r vidare parkeringsfrågan. Den ökande motorfordonstrafiken och det växande bilbeståndet ha inom tätorterna stegrat efterfrågan på uppställningsplatser för

56 bilar i en utsträckning, som icke på långt när motsvarar tillgången på parkeringsplatser och garage. Frånsett det parkeringsutrymme, som särskilt iordningställts genom kommunernas försorg eller eljest disponeras på gator och andra allmänna platser, får parkeringsbehovet tillgodoses inom de enskilda fastigheterna. Vad särskilt gäller frågan om fastighetsägares skyldighet att anordna parkerings- eller garageplatser är, såvitt avser tomt eller annan för bebyggande avsedd fastighet, grunden härtill en föreskrift i 53 § 3 mom. byggnadsstadgan, som ålägger ägaren att i viss utsträckning svara för den till fastigheten hänförliga parkeringen. Sålunda stadgas, att å fastighet skall inom- eller utomhus finnas särskilt, tillräckligt stort utrymme till parkering, lastning och lossning av fordon för dem som bo eller vistas på fastigheten samt för verksamhet som där bedrives, såvida dylikt utrymme k a n beredas för rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet i övrigt. F r å n denna föreskrift äger byggnadsnämnden medgiva undantag, om särskild plats för fordonen beretts annorstädes än å fastigheten så ock eljest om särskilda skäl äro därtill. Såsom framgår av stadgandet, tager detta sikte på att ordna parkeringsutrymme inom varje särskild fastighet. Å andra sidan är det enligt uttalanden vid förarbetena ej meningen att alltför strängt hävda kravet på sådant utrymme utan detta krav skall fastmera alltid vägas mot vad som i varje särskilt fall är ekonomiskt försvarligt eller genomförbart och kan eftergivas bland annat i det fall att parkeringsplatser anordnas utanför fastigheten. E h u r u fastighetsägarens berörda skyldighet således är begränsad till den egna fastighetens område, kan den sägas ha vid tillämpningen i viss m å n utsträckts därutöver på det sättet, att ägaren befriats från att anordna parkeringsplatser mot överlämnande till kommunen eller deposition i bank av ett belopp, som avsetts täcka på fastigheten belöpande bidrag till framtida uppförande av en parkeringsanläggning, gemensam för denna och andra fastigheter. Detta tillvägagångssätt — s. k. friköp eller avlösningsförfarande — har emellertid mött svårigheter från olika synpunkter och k a n ej anses innefatta någon generell lösning av förevarande samverkansproblem, något som för övrigt icke heller åsyftats. Strävandena att vidga byggnadsstadgans föreskrift till att avse även för flera fastigheter gemensamma uppställningsplatser ha tagit sig även andra uttryck. F r å g a n upptogs nämligen under förarbetena till 1959 års byggnadslagstiftning såväl i ett remissyttrande som vid riksdagsbehandlingen. Sålunda beklagade stadsbyggnadskontoret i Stockholm, att frågan om möjligheten att för flera fastigheter tvångsvis anordna gemensamma garage ej kommit närmare en lösning (prop, n r 168/1959 s. 288). I motioner (I: 597 och II: 711) framhölls, att separata parkeringsplatser inom fastigheterna medfört olägenheter samt att dessa platser ofta blivit mångdubbelt dyrare än vad fallet skulle h a blivit genom anordnande av självständiga parkeringsanläggning-

57 ar och dessutom i stor utsträckning, bland annat till följd av kostnaderna, icke blivit utnyttjade av bilisterna. Dessutom vore inrättande av biluppställningsplatser i varje fastighet ägnat att till de centrala stadsdelarna draga en trafik av långtidsparkerande fordon, som kunde verka förlamande på den löpande trafiken och försvåra en lösning av den för stadscentra betydelsefulla korttidsparkeringen. Tredje lagutskottet underströk (utlåtande n r 26/1959 s. 151 f.) behovet av en allsidig utredning av hela parkeringsfrågan. Vad som särskilt borde utredas vore om den nuvarande principen, att garage och parkeringsplatser om möjligt borde anordnas på varje tomt, vore ändamålsenlig. Det förefölle ej osannolikt att på detta sätt tillkomna biluppställningsplatser bleve dyra och otillräckliga samt dessutom inkräktade på utrymme, som kanske bättre behövdes för andra ändamål. Det torde vara ett tämligen allmänt önskemål, att man vid framtida sanering av äldre slutna kvarter skulle kunna avlägsna gårdshusen och gårdarnas inhägnader eller på annat sätt frilägga delar av kvarteret för att därigenom kunna skapa utrymmen för gemensam nytta och trevnad. Även om därigenom betydande utrymmen skulle kunna frigöras för biluppställning, borde i detta sammanhang ej heller barnens behov av lekområden eller de äldres behov av viloplatser eftersättas. I samband härmed syntes förutsättningarna för att anordna parkeringshus och andra större parkeringsanordningar böra närmare undersökas. — Såsom i annat sammanhang erinrats, pågår numera utredning av parkeringsfrågan i hela dess vidd genom den s. k. parkeringskommittén. Detta minskar emellertid ej angelägenheten av en närmare undersökning av möjligheterna att inrätta parkeringsanläggningar gemensamt för flera fastigheter. De trafiktekniska problemen och parkeringsfrågan påverka således i hög grad den stadsbyggnadstekniska utvecklingen, och en lösning särskilt av parkeringsfrågan framstår som en av de för närvarande allra mest angelägna uppgifterna. Härmed konkurrerar emellertid ofta hänsynen till flera andra betydelsefulla ändamål, som äro ägnade att främjas genom samverkan. Behovet av lekplatser för barnen anses sålunda vara av den angelägenhetsgrad, att det icke bör stå tillbaka för exempelvis kravet på tillräckliga parkeringsutrymmen. Fastmera synes den uppfattningen råda, att en avvägning måste ske mellan dessa båda intressen och att det bör eftersträvas att förlägga utrymmen för parkering och för lek på skilda håll. Vad nu sagts om lekplatser gäller även sådana i anslutning till byggnader anordnade gårdsutrymmen, som äro avsedda för diverse olika ändamål, såsom mattpiskning och vädring av kläder, eller ock åsyfta att bereda vila och rekreation, främja goda ljusförhållanden eller tillgodose rent estetiska önskemål. Av stor betydelse för en fastighets användning äro ledningar för olika ändamål. Gemensamma ledningar ha tidigare förekommit för vattenförsörjning, avlopp, elektricitet eller liknande ändamål, som tillgodosetts ge-

58 nom det allmännas försorg. P å senare tid ha emellertid utförts gemensamma ledningar av annat slag, för vilka de enskilda fastighetsägarna själva bära ansvaret. Det är här fråga om ledningar för värmedistribution från enskild eller kommunal värmeanläggning eller om oljeledningar, genom vilka eldningsolja föres från särskilda uppställningsplatser för oljetankbilar till en gemensam panncentral eller till de olika fastigheterna. Även ledningar för rörpost, tryckluft m. m. förekomma liksom gemensamma servisledningar för olika ändamål. Förutom själva ledningarna kunna även tunnlar (kulvertar), i vilka ett flertal ledningar av olika slag inneslutas, anordnas genom samgående mellan flera fastigheter. Ledningstunnlar förläggas ofta i gatumarken och äro således även exempel på ordnande av gemensamhetsanläggningar inom utrymme under gatas nivå. Anläggningar för tillhandahållande av värme och varmvatten torde — ehuru uppfattningarna bland företrädare för den värmeekonomiska forskningen äro delade rörande fördelarna av samgående — vara den för närvarande vanligaste typen av sådana gemensamma anläggningar, som avses med kommitténs uppdrag. Existerande gemensamma värmeanläggningar torde regelmässigt grundas på privatekonomiska överväganden. Exempel på andra mera tekniskt betonade anläggningstyper, vilka ofta omhänderhavas av gemensamhetsföretag, äro tvättstugor, bastuanläggningar, ventilationssystem och kylanläggningar. Bebyggelse under grundvattennivån medför särskilda problem. I den mån källarlokaler eller andra djupt liggande utrymmen icke kunna hållas torra genom permanent bortpumpning av grundvatten, dag- eller dräneringsvatten erfordras anordningar, varigenom dessa utrymmen isoleras från vattnet, och dylika anordningar utföras ofta gemensamt för flera fastigheter. Särskilt om gemensamma nedfartsramper till utrymmen under grundvattnets yta ordnas för flera närliggande fastigheter, kan isoleringen ej ske för varje fastighet separat, och även i övrigt erbjuder gemensam invallning stora ekonomiska fördelar genom att utrymmet för nedfartsramper k a n minskas och de dyrbara vattentäta omslutningsväggarna förkortas. Vid sidan av nu nämnda typer, vilka så gott som uteslutande äro begränsade till tätbebyggelsen och där äro av stor vikt från allmän och enskild synpunkt, m å även framhållas några till landsbygden hänförliga anläggningar, såsom vissa jordbruksanläggningar (lagrings- och torkutrymmen, maskincentraler o. s. v.), elektriska anläggningar samt badhus och bryggor. Anläggningar av dessa slag inrättas i viss utsträckning gemensamt för flera fastigheter och ett behov av lagregler i detta hänseende måste därför anses föreligga, låt vara att det ej är lika framträdande som i fråga om de förutnämnda anläggningstyperna. I vad avser anläggningar inom jordbruket kan behovet för övrigt antagas öka; jfr Kungl. Majrts beslut den 27 j a n u a r i 1961, varigenom uppdragits åt lantbruksstyrelsen att efter samråd med lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen och berörda forsknings-

59 institutioner utarbeta och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till åtgärder för att — i syfte att öka den ekonomiska avkastningen och. minska investeringsutgifterna vid framför allt mindre brukningsenheter — främja tillkomsten av gemensamhetsanläggningar såsom exempelvis maskincentraler för bland annat specialmaskiner, gemensamma ekonomibyggnader och gemensamt väg- eller avdikningssystem. Av den föregående framställningen torde klart framgå att de gemensamhetsanläggningar, som falla utom speciallagstiftningens tillämpningsområde, utgöra en realitet av stor praktisk betydelse. Med hänsyn härtill är det av vikt, att de på detta område gällande rättsreglerna motsvara högt ställda krav på ändamålsenlighet, rättssäkerhet och enkelhet. Så ä r emellertid ej fallet. Den tekniska utvecklingen har fortlöpt så snabbt, att regelsystemet icke hunnit anpassa sig efter de ändrade faktiska förutsättningarna. Detta h a r medfört såväl att tillkomsten av gemensamhetsföretag icke kunnat främjas i önskvärd omfattning som att svårigheter uppkommit vid tillämpningen av de regler, vilka för närvarande gälla på området. Olägenheterna med den nuvarande ordningen ha delvis berörts i de föregående redogörelserna för möjligheterna enligt gällande rätt att genomföra samverkan mellan fastigheter samt för tidigare utredningar och reformförslag men skola här ytterligare i korthet belysas. Företag för inrättande av gemensamhetsanläggningar k u n n a alltid komma till stånd på grund av avtal mellan några intresserade fastighetsägare. Där frivillighet i alla hänseenden ej kan uppnås, är denna möjlighet till samverkan stängd. En med stöd av avtalet uppförd anläggning är vidare i regel tillbehör till den fastighet, vara anläggningen är belägen, och kan ej utan vidare på grund av inteckning utgöra säkerhet för andra lån än sådana som upptagas av nämnda fastighets ägare själv. Avtal i allmänhet erhåller ej heller verkan mot ny ägare till en i företaget ingående fastighet utan nytt åtagande av denne. I sistnämnda avseende intager visserligen avtal om nyttjanderätt en något förmånligare position, eftersom avtalet kan förlänas sakrättsligt skydd bl. a. genom inskrivning. Å andra sidan är nyttjanderättsavtalens användbarhet i stadsbebyggelsen inskränkt till följd av bestämmelsen, att avtal i sådant fall i regel ej är bindande utöver 25 år från det avtalet slöts. Tydligt är, att överenskommelser av nu angiven k a r a k t ä r icke k u n n a i någon mera betydande omfattning tjäna som grund för samverkan i syfte att inrätta dyrbara anläggningar, som skola äga bestånd för en lång tid. Man har därför ofta tillgripit servitutsavtal, som tillhandahåller viss sakrättslig effekt och jämväl erbjuder den fördelen, att en med stöd av servitutsavtalet uppförd anläggning på annans m a r k blir tillbehör till den härskande fastigheten och därigenom kan av denna fastighets ägare utnyttjas för kredit. Servitutsinstitutet är emellertid också behäftat med allvarliga

60 olägenheter. Såsom i annat sammanhang berörts, rymmer detta institut sålunda icke säkra möjligheter att lösa samtliga frågor, som aktualiseras vid inrättande av gemensamhetsanläggningar. Sålunda är det sakrättsliga skyddet här icke av samma styrka som enligt speciallagstiftningen, och skyldighet för tjänande fastighets ägare att fullgöra positiva prestationer föreligger endast i mycket begränsad omfattning. Någon lösning av det inbördes förhållandet mellan flera servitutsberättigade tillhandahålles överhuvudtaget ej. Ofta är en gemensamhetsanläggning, t. ex. en gårdsplats, utsträckt över flera fastigheters områden, vilket gör det nödvändigt att stifta ett stort antal servitut, ett i varje fastighet, vars område beröres av anläggningen, samt vart och ett med de övriga fastigheterna såsom härskande. Dylika ömsesidiga servitut innebära tydligen icke någon enkel lösning och medföra dessutom risk för ogynnsamma rättsverkningar vid exekution, eftersom de kunna ligga med olika rätt i de skilda tjänande fastigheterna. Härtill kommer den olägenhet, som följer av att avtalsservitut inom den egentliga stadsbebyggelsen kunna motverka genomförandet av ny eller ändrad stadsplan. För enskilt tillgodogörande inom stadsplan av utrymme i gata under markplanet är vidare servitut sannolikt ej för närvarande möjligt att tillgripa, då institutet ansetts förutsätta en tjänande fastighetsenhet, som — i motsats till vad i allmänhet är fallet beträffande gatumarken — ingår i fastighetsindelningen. Ej heller finnes möjlighet att göra en uppdelning av fastigheter annat än genom vertikala plan. För att komma till rätta med problemet har på några håll valts metoden att gatan, till den del densamma är avsedd att underbyggas för enskilt ändamål, utlägges som kvartersmark. Denna får då ej bebyggas i vidare mån än att den jämte bredvidliggande gatumark kan hållas tillgänglig för allmän trafik. Att detta tillvägagångssätt icke alltid är en lämplig lösning synes uppenbart. Beträffande servitut, vilka bildas vid jorddelningsförrättning, framträda enligt gällande rätt i huvudsak samma svårigheter som vid avtalsservitut. Dessutom är själva servitutsbegreppet snävare i fastighetsbildningslagstiftningen än enligt servitutslagen. Är fråga om dylikt officialservitut i stadssamhälle, tillkomma faktorer, som ytterligare begränsa servitutets användbarhet. Främst är därvid att märka, att servitut överhuvudtaget ej kan stiftas enbart genom tomtindelning. Stundom förfares i fråga om icke tomtindelad m a r k visserligen så att de till tomter avsedda områdena först avstyckas, i samband varmed erforderlig servitutsbildning sker, varpå styckningslotterna utan omfördelning av marken bli föremål för tomtindelning. Denna metod är dock tydligen såväl kostnadskrävande som tidsödande och därför i och för sig föga ändamålsenlig. Efter 1959 års ändringar i byggnadslagstiftningen k u n n a dessa ölägenheter emellertid lättare undvikas genom de vidgade möjligheterna att erhålla dispens från förbudet att bygga på icke tomtindelad m a r k inom byggnadskvarter. Vidare k u n n a servitut av förevarande slag icke bildas genom fristående åtgärd utan äro be-

61 tingade av att fastighetsindelningen ändras t. ex. genom avstyckning eller laga skifte. Även övriga institut, som för närvarande stå till buds, äro förenade med starka olägenheter och måste därför betraktas som nödfallslösningar. Avsättande av område såsom samfällt för två eller flera fastigheter har i viss utsträckning kommit till användning, men möjligheterna härtill äro inskränkta till fall, då ett nära nog totalt utnyttjande av mark för anläggningen kräves eller eljest kan ske, och dessutom uteslutna bl. a i samband med tomtindelning och avstyckning i stad. Bysamfällighetslagen ger ej heller någon fullständig reglering av företagets förvaltning och är därjämte föråldrad i vissa delar. Vad slutligen angår tomträttsinstitutet har detta i praktiken visat sig erbjuda en användbar lösning av de gemensamma anläggningarnas problem. Institutet ä r emellertid genom sin speciella kar a k t ä r knappast ägnat att ge en generell och slutgiltig lösning av ifrågavarande samverkansfrågor. Till ytterligare belysning av frågan om behovet av lagstiftning må särskilt hänvisas till de remissyttranden, som avgivits över lagberedningens år 1952 upprättade promemoria. Att ett sådant behov föreligger i syfte att förbättra möjligheterna att trygga beståndet av samverkan mellan fastigheter synes icke ha bestritts i något av yttrandena. Även de remissinstanser, som förhöllo sig tveksamma eller avvisande till promemorieförslaget, vitsordade sålunda i och för sig — låt vara med förbehåll — förhandenvaron av ifrågavarande behov. F r å n några håll uttalades tillika önskemål om att förslaget kompletterades med möjlighet att tvångsvis genomföra en samfällighetsbildning av angivet slag. Även enligt lagberedningens slutliga ståndpunkt måste det anses vara en påtaglig brist, att nuvarande lagstiftning icke öppnar möjlighet att förläna sakrättslig verkan åt en på avtal grundad anordning för samverkan mellan olika fastigheter. Beredningen fann sålunda lämpligheten av att införa regler med omförmält syfte vitsordad genom remissbehandlingen men tillmötesgick ej önskemålen om tvångsregler, vilka i strid mot den allmänna uppläggningen av beredningens förslag förutsätta prövning av offentlig myndighet. Även inom riksdagen har frågan varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda uttalade tredje lagutskottet vid behandlingen av den nya byggnadslagstiftningen (utlåtande nr 26/1959 s. 89), att det förelåge ett mycket starkt behov av bestämmelser, som gjorde det möjligt att gemensamt för ett eller flera kvarter anordna t. ex. planteringar, lekplatser, parkeringsplatser, samlingslokaler, tvättstugor och panncentraler. Efter påpekande av vissa olägenheter av gällande ordning framhöll utskottet, att det ej torde vara någon tvekan om att lagstiftningen här företedde en brist, som med det snaraste måste fyllas. Under hänvisning till vad sålunda anförts finner

fastighetsbildnings-

62 kommittén klart framgå, att gällande r ä t t icke uppfyller skäliga fordringar på regler inom ifrågavarande viktiga rättsområde. F r a m k o m n a önskemål om reformer på området synas också ha vunnit allmän anslutning. Uppenbarligen föreligger därför ett starkt behov av nya, mera tidsenliga regler, vilka omedelbart taga sikte på de särskilda problem som uppkomma vid samverkan av detta slag. Vissa allmänna riktlinjer för en ny lagstiftning Såsom nyss framhållits, tillhandahåller gällande rätt ej sådana för ifrågavarande gemensamhetsanläggningar avpassade regler, enligt vilka företagen k u n n a garanteras bestå för framtiden. Detta är enligt kommitténs mening den allvarligaste bristen i nuvarande regelsystem. Väl finnas lösningar, som erbjuda visst skydd mot att gemensamhetsföretag upplöses utan att detta är sakligt befogat, men dessa lösningar ha uppbyggts efter helt andra förutsättningar och deras tillämpning på det h ä r aktuella området är förenad med svåra komplikationer. I övrigt är fastighetsägare för åstadkommande av samverkan med andra för närvarande hänvisad att söka ingå överenskommelse, som icke tillhör någon av de gängse, med viss sakrättslig verkan utrustade avtalstyperna. Sådan överenskommelse gäller ju icke mot ny ägare till fastighet, som är ansluten till företaget, med mindre denne särskilt förbinder sig att respektera avtalet. Någon säkerhet för att en förbindelse av detta slag verkligen avges föreligger ej ens om avtalet objektivt sett är fördelaktigt för fastighetens ägare. Det kan ej heller förhindras att den, som icke längre önskar deltaga i företaget, genom att överlåta sin fastighet vinner befrielse från avtalets förpliktelser åtminstone för förvärvarens del. För kommittén framstår det som en i hög grad angelägen uppgift att söka finna en lösning, som förhindrar dylika konsekvenser. Detta kan ej vinnas, med mindre avtal om samgående erhålla sakrättslig verkan, d. v. s. effektivt knytas till samtliga deltagande fastigheter. Endast om rätten att utnyttja anläggningen och skyldigheten att bidraga till företagets kostnader bringas att åtfölja varje ansluten fastighet i vilkens hand den än befinner sig, kan företagets bestånd säkerställas. Att detta bör eftersträvas har ej heller framkallat meningsskiljaktigheter under lagstiftningsfrågans tidigare behandling, och för denna ståndpunkt tala otvivelaktigt goda skäl. Från allmän synpunkt är det uppenbarligen av yttersta vikt, att planer för bebyggelsens ordnande bli varaktigt genomförda, och så kan ej ske utan att jämväl i bebyggelsen ingående gemensamma anläggningar bli bestående så länge detta anses ändamålsenligt. Att beslutad samverkan tryggas för framtiden ligger även i de enskilda delägarnas intresse. Genom en fastighets utträde minskas nämligen det ekonomiska underlaget för anläggningsföretaget i dess helhet och — eftersom det normalt kan förutsättas att ett sam-

63 gående medför besparingar — ökas dessutom bidragsbördan för de kvarvarande delägarna. En rätt för någon att utan tvingande skäl få sambandet mellan anläggningen och hans fastighet upplöst skulle således innebära en möjlighet att otillbörligt övervältra ett ekonomiskt ansvar på meddelägarna. Visserligen har det, såvitt kommittén har sig bekant, i fråga om de gemensamhetsföretag som hittills bildats ej i större utsträckning förekommit att det ifrågavarandet sambandet på detta sätt blivit upplöst. Det förhållandet att tillämpningen av gällande regler synbarligen icke föranlett svårare rättsförluster kan emellertid ej utan vidare anses göra ett förbättrat sakrättsskydd obehövligt. Viss betydelse för den gynnsamma utvecklingen måste otvivelaktigt tillmätas de på avtal grundade påtryckningsmedel — lånevillkor, vitesinteckningar m. m. — med vilka hittills tillämpade nödfallslösningar ofta förbundits. Å andra sidan är det enligt kommitténs mening icke lämpligt att lita enbart till dylika avtalssanktioner. Möjligheterna att utnyttja dessa kunna nämligen icke med säkerhet antagas vara kända för alla berörda fastighetsägare, och betydande rättsförluster kunna därför uppstå för den händelse sanktion av ifrågavarande slag av förbiseende icke kommit till användning. Ytterligare må anföras, att — frånsett tomträttsfallet — någon längre tids erfarenhet ännu ej föreligger i det nu aktuella hänseendet. De erfarenheter, som likväl stå till buds, kunna vidare hänföras till en tid av uppåtgående konjunkturer. I ett annat, mindre gynnsamt läge kan det ej tagas för visst att den bidragsskyldighet, varpå företaget måste bygga, blir fullgjord i samma omfattning som hittills. Den allvarligaste olägenheten av det bristfälliga sakrättsskyddet är emellertid, att eljest intresserade fastighetsägare därigenom avhållas från att igångsätta nödvändiga anläggningsföretag. Att gemensamhetsanläggningar hittills endast i jämförelsevis ringa omfattning inrättats utanför områden som upplåtits med tomträtt beror enligt vad kommittén kunnat finna till övervägande del på de begränsade möjligheterna för närvarande att trygga företagens bestånd. Det ligger i sakens natur, att en fastighetsägare icke är benägen att satsa erforderligt kapital till en anläggning, om det icke föreligger säkerhet för att anlägggningen blir till nytta under en icke alltför kort tid. Särskilt i fråga om sådana större anläggningar, som krävas för ändamålsenlig bebyggelse i samband med saneringar eller nyexploatering av större områden, är det därför av yttersta vikt för bebyggelsens genomförande att gemensamhetsföretagen bli effektivt knutna till de särskilda fastigheterna. Ett förbättrat sakrättsskydd är således huvudvillkoret för en utveckling mot allt flera och större anläggningsföretag. Då det härefter gäller att bedöma på vilket sätt ett sakrättsskydd bör anordnas, ligger det nära till h a n d s att anknyta till någon av de lösningar, vilka för närvarande stå till buds på närbesläktade områden. Härvid framträda två huvudformer. Den ena, som främst representeras av tvångssamfälligheter enligt vattenlagen, lagen om enskilda vägar m. fl., innebär att

64 den gemensamma anläggningen är i princip oskiljaktigt förbunden med varje deltagande fastighet. Enligt den andra kan en mera begränsad sakrättsverkan åstadkommas genom inskrivning. Att anknytningen mellan anläggningen och de särskilda fastigheterna göres oskiljaktig innebär, att rätten att utnyttja anläggningen och plikten att bidraga till kostnaderna utformas såsom tillbehör till fastigheterna på liknande sätt som ett föremål kan vara tillbehör till fastighet enligt 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra. Vid frivillig eller exekutiv försäljning av fastigheten medföljer således delaktigheten i anläggningen och delaktigheten kan ej utmätas eller försäljas för sig. Genom att äganderätten till fastigheten och delaktigheten i företaget sålunda följas åt måste detta alternativ uppenbarligen få stor betydelse ej blott för fastighetens ägare utan även för innehavare av begränsade sakrätter i fastigheten. Fastighetens värde påverkas naturligen i hög grad av möjligheterna att utnyttja anläggningen liksom av den bidragsskyldighet, som följer med anslutningen till företaget. En spekulant på fastigheten vid exekutiv auktion torde därför bestämma sitt bud med hänsyn till angivna faktorer, och det bud som antages blir omedelbart avgörande för den omfattning, vari inteckningshavare och därmed jämställda rättighetshavare erhålla betalning eller i övrigt bli tillgodosedda. Det är därför tydligt, att förevarande lösning måste förknippas med villkor om visst skydd för nämnda slag av rättsägare. Den andra möjligheten innebär, att sakrättslig verkan åstadkommes genom inteckning på sätt för närvarande kan ske med avtal om nyttjanderätt, servitut o. s. v. Skyddet är emellertid här icke av samma valör som vid tvångssamfälligheterna, eftersom en intecknad rättighet kan bli uppoffrad, om så kräves för tillgodoseende av rättsägare med bättre förmånsrätt. Ett på detta sätt anordnat sakrättsligt skydd föreslås av lagberedningen tillkomma även en med stöd av 22 kap. nya jordabalken upplåten samfällighetsrätt. Det mellan berörda fastigheters ägare ingångna samfällighetsavtalet kan nämligen genom inskrivning i fastigheterna erhålla samma rättsverkan som för närvarande tillkommer inteckning för nyttjanderätt eller servitut. Att lagberedningens förslag således icke bygger på en obegränsad sakrättsverkan efter mönster av speciallagstiftningens tvångssamfälligheter sammanhänger med de föreslagna bestämmelsernas syfte och allmänna uppläggning. Utgångspunkten för förslaget är nämligen, såsom i annat sammanhang berörts, behovet av en friare och enklare reglering än speciallagstiftningens, vilken med hänsyn till tvångsmomentet och inteckningshavarnas ställning gör det nödvändigt att anordna en obligatorisk prövning genom offentlig myndighet av företagets tillåtlighet och vissa grundläggande villkor för detsamma. I enlighet härmed bygger lagberedningens förslag helt på en mellan berörda fastighetsägare ingången frivillig uppgörelse, som ej för sin giltighet mellan parterna själva behöver bli föremål för myndighets bedömande. Sådant erfordras ej heller med hänsyn till uppgörelsens

65 sakrättsliga verkan, eftersom samfällighetsavtalet genom, inteckning inplaceras i den ordinära förmånsrättsordningen, således efter tidigare meddelade inteckningar och före senare tillkommande. Faller inteckningen vid exekution inom det vid försäljningen bestämda lägsta budet, skall samfällighetsrätten förbehållas vid försäljningen. Är så ej fallet eller är rättigheten ointecknad, skall egendomen i första hand utropas med förbehåll om rättens bestånd, men visar det sig att ett utrop utan sådant förbehåll föranleder ett högre bud får rätten i princip vika. Även om detta system således ej ger någon absolut trygghet för samfällighetsrättens bestånd, vilar det på den i och för sig naturliga principen, att rättigheten • normalt kan förväntas erhålla det sakrättsliga skydd som den förtjänar. Oavsett en fastighets tidigare inteckningsbelastning och samfällighetsrättens förmånsläge torde man nämligen kunna räkna med att en spekulant vid exekutiv auktion är beredd att acceptera förbehållandet av en samfällighetsrätt, som anses vara värdefull för fastigheten. För fastighetsbildningskommittén står det klart, att en sakrättslig reglering i enlighet med lagberedningens förslag erbjuder en förbättring i förhållande till gällande rätt. I okomplicerade fall skulle den föreslagna anordningen utgöra ett nöjaktigt alternativ, enligt vilket sakägarna kunde på ett enkelt sätt ordna samverkansfrågorna genom överenskommelse. Å andra sidan är det angeläget att det sakrättsliga skyddet göres så starkt som möjligt. Risken för att delaktigheten i anläggningsföretaget efter fastighets överlåtelse upphör att gälla kan aldrig elimineras, med mindre delaktigheten förlänas egenskap av verkligt tillbehör till fastigheten. Framför allt med avseende å större anläggningar, vilka kräva betydande kostnader, är det av särskild vikt att skapa regler, som garantera företagets bestånd. Eftersom den önskade lagstiftningen främst aktualiserats av mycket omfattande bebyggelseprojekt inom tätorterna, har kommittén särskild anledning att överväga ett ännu starkare sakrättsligt skydd än det lagberedningens förslag erbjuder. Vissa av de remissmyndigheter, vilka yttrat sig över beredningens år 1952 avgivna promemoria, ha också uttalat sig i denna riktning (SOU 1960:25 s. 457). Sålunda anfördes från Svenska bankföreningens sida beträffande den inverkan en samfällighetsrätt kunde tänkas utöva å kreditgivarnas ställning, att det med föreningens syn på detta spörsmål i vissa fall framstode som angeläget för kreditgivarna att samfällighetsrättens fortsatta bestånd kunde anses tryggat. Det framhölls, att om delaktigheten i samfällighetcn vore av väsentligt värde för en fastighet, exempelvis då fråga vore om gemensam värmecentral, det visserligen tedde sig troligt, att fastigheten komme att säljas med förbehåll om rättighetens bestånd; ur kreditgivarnas synpunkt borde emellertid rättigheten för säkerhets skull innehava ett betryggande prioritetsläge. Man finge därför räkna med att kreditinstituten komme att vid belåning av inteckningar i fastigheter, som inginge i samfällighet av 5—318020

66 verklig betydelse för fastighetens värde, såsom villkor för krediten uppställa, att samfällighetsrätten åtnjöte ett betryggande läge i samtliga de i samfälligheten ingående fastigheterna. Även bortsett från det sålunda hävdade kreditgivarintresset har under remissbehandlingen av lagberedningens promemoria upptagits till övervägande det faktum, att en samfällighetsrätt ofta kunde vara av väsentlig betydelse för fastigheten och därför borde åtnjuta en så trygg position som möjligt. F r å n denna synpunkt erinrades exempelvis från överståthållarämbetets sida om att enligt promemorieförslaget fordrades, att samfällighetsanordningen skulle vara till nytta för de i samfälligheten ingående fastigheterna. I fråga om vissa slag av anläggningar, exempelvis värmeanläggningar, gällde vidare att, sedan de en gång kommit till stånd, de utgjorde en nödvändig förutsättning för fastigheternas beboelighet. Med hänsyn härtill vore det enligt ämbetets mening betänkligt, att en exekutiv auktion lätt kunde bringa samfällighetsrätten till upphörande. Olägenheten därav framträdde särskilt om värmeverket vore inrymt i den exekutivt försålda fastigheten. Angivna situation skulle i allmänhet undvikas, om samfällighetsrätten ägde förmånsrätt framför fordringsrätter. Möjligheten att bereda samfällighetsrätten sådan förmånsställning borde därför enligt ämbetets mening undersökas. Till uttalandena i n ä m n d a remissyttranden vill fastighetsbildningskommittén ansluta sig, och kommittén finner således i och för sig goda skäl tala för en fastare anknytning i sakrättsligt hänseende än lagberedningens förslag innebär. Där det ej av särskild orsak befinnes olämpligt, anser kommittén den vägledande principen böra vara att sambandet mellan en fastighet och anläggningen ej k a n upplösas så länge anläggningen är till nytta för fastigheten. Det är emellertid tydligt att, om på detta sätt delaktigheten i företaget lägges med bästa förmånsrätt i de anslutna fastigheterna, detta bör förutsätta ett konstaterande, att delaktigheten icke försätter rättsägare med förmånsrätt därefter i sämre läge än tidigare. En delaktighet, som åtföljer fastigheten i vems hand denna än befinner sig, kan nämligen i hög grad påverka budgivningen vid exekutiv auktion å fastigheten. Även om ett gemensamhetsföretag normalt vilar p å förväntningen att samgåendet medför fördelar, som eljest icke vore att påräkna, är det icke utan vidare säkert, att förväntningen infrias. Finge sakägarna med bindande verkan för tredje man fritt avtala om de med anläggningsföretaget förenade rättigheterna och skyldigheterna, kunde det därför inträffa att en fastighets värde minskades och att det bud, som bleve gällande vid exekutionen, icke vore tillräckligt att förnöja rättsägare vilka eljest — om hänsyn ej behövde tagas till delaktigheten i det gemensamma företaget — skulle ha fått full betalning ur köpeskillingen. Vill man eftersträva en lösning, som innefattar förmånsrätt före redan existerande gravationer i fastigheterna, är det därför nödvändigt att göra anordningens giltighet beroende av att det objektivt kan konstateras, att någon försämring av berörda rättsägares ställning icke uppkommer.

67 I det fall att samtliga rättsägare samtyckt till anordningen saknas däremot från ifrågavarande synpunkt skäl att låta pröva dess innebörd; uppgiften blir då i stället den rent formella att konstatera förhandenvaron av erforderliga medgivanden. Med det av kommittén eftersträvade starka sakrättsskyddet är det således redan av hänsyn till tredje man ofrånkomligt med en objektivt utförd prövning av den sökta gemensamhetsbildningens innebörd. En lösning efter denna linje anknyter således till speciallagstiftningens reglering, enligt vilken obligatorisk prövning sker vid särskild förrättning eller inför domstol. Detta innebär visserligen accepterandet av en metod, som av lagberedningen ansetts mindre önskvärd, men är enligt kommitténs mening knappast ägnat att inge starkare betänkligheter. Redan med hänsyn till vad beredningen anfört torde det icke kunna betecknas som någon olägenhet, om rättsordningen skulle tillhandahålla ett ytterligare system för inrättande av gemensamhetsanläggningar vid sidan av jordabalksförslagets. Även eljest träda de av lagberedningen anförda betänkligheterna mot en lösning, som förutsätter prövning av myndighet, alltmera i bakgrunden. Då beredningen till stöd för sin ståndpunkt åberopar, att de fall, då prövningsmöjlighet för närvarande ej stode till buds, vore av synnerligen skiftande beskaffenhet och att det knappast kunde förväntas att de skulle upptagas till behandling i speciallagstiftningen, vilar resonemanget uppenbarligen på förutsättningar, vilka numera ändrats genom meddelandet åt fastighetsbildningskommittén av nu ifrågavarande uppdrag. Riktigheten av beredningens argumentering synes även k u n n a ifrågasättas, då beredningen uttalar att en utveckling i riktning mot specialreglering ej heller finge anses vara önskvärd, eftersom det icke funnes anledning antaga att de intressen, om vilka här vore fråga, skulle på ett bättre sätt kunna tillgodoses av myndigheterna än på grundval av de intresserades avtalsfrihet. För fastighetsbildningskommittén står det fastmera klart, att önskvärdheten av den antydda utvecklingen är helt betingad av det sätt, varpå en speciallagstiftning på de hela taget fyller en nyttig funktion i samhällslivet. Anses det ändamålsenligt att trygga anläggningsföretags bestånd mera effektivt än som är möjligt enligt lagberedningens förslag, kräver detta oundgängligen ett ökat beaktande av motstående intressen och därmed också en prövning från det allmännas sida. Kommittén k a n därför ej fästa avgörande vikt vid att en i och för sig önskvärd avtalsfrihet underkastas den begränsning, som följer av att ett sådant bedömande anordnas. Om prövningen — såsom fastighetsbildningskommittén anser ligga n ä r m a s t till hands — anförtros särskild förrättningsman, torde dessutom förfarandet — framför allt i okomplicerade samverkansfall — kunna anordnas i jämförelsevis enkla former och behöver därmed icke i och för sig avskräcka sakägare, som överväger att påkalla tillämpning av en lagstiftning med den av kommittén antydda innebörden. Frånsett dessa mera principiella synpunkter kan emellertid en lösning,

68 som förutsätter ett bedömande genom förrättningsman, vara ägnad att rent praktiskt underlätta tillkomsten av angelägna samverkansföretag. Tillgången till en på området sakkunnig person, som verkar efter rent objektiva riktlinjer, kan vara till avsevärd hjälp, när det gäller att klarlägga de faktorer — ekonomiska, planläggningstekniska etc. — vilka kunna inverka på innehållet i den samverkan som önskas genomförd. Erfarenheten från detta och närliggande områden visar också, att svårigheter ofta möta att få till stånd en fullständig anslutning från alla dem, vilkas fastigheter utgöra ett ändamålsenligt underlag för en gemensamhetsbildning. Även om man skulle nöja sig med en rent avtalsmässig samverkan, som därtill ej erhölle starkare sakrättslig effekt än ett samgående enligt lagberedningens förslag, menar kommittén således, att det skulle vara till avsevärd fördel, om en fastighetsägare skulle k u n n a påkalla medverkan av förrättningsinan för avgivande av förslag till gemensamhetsföretagets anordnande och för ledningen av erforderliga förhandlingar mellan berörda sakägare. Genom att råd och anvisningar lämnas samt uppkommande missförstånd undanröjas kan även en på detta sätt begränsad medverkan säkerligen bli till stor nytta. Betydelsen av en sådan rådgivande funktion förminskas ej genom att den sakrättsliga anknytningen göres än fastare. Förrättningsmannens medverkan bör således i detta fall ej inskränkas till att bifalla eller avslå en begäran om att förläna en träffad uppgörelse verkan mot nya fastighetsägare utan fastmera inriktas på att leda förhandlingarna mellan sakägarna och att på olika sätt positivt verka för att en överenskommelse kan träffas. Förrättningsprövningen har emellertid icke till enda syfte att möjliggöra det av kommittén eftersträvade sakrättsliga sambandet och att tillhandahålla ett serviceorgan. Såsom nyss antytts, möta ofta svårigheter att åstadkomma fullständig enighet i uppkommande frågor. De överväganden, som ligga till grund för ett av någon sakägare avgivet förslag till överenskommelse, kunna i synnerhet beträffande större företag vara mycket svåröverskådliga och invecklade, varför det må vara förklarligt, om en och annan fastighetsägare icke utan vidare är benägen att biträda överenskommelsen. Härtill kommer att det icke är helt ovanligt att även anordningar, som objektivt sett äro välgrundade, till följd av ovisshet om den framtida utvecklingen eller på ovidkommande grunder röna motstånd från sakägares sida. Med hänsyn härtill måste det övervägas, om villkoret för gemensamhetsanläggnings inrättande skall vara att överenskommelse kan träffas av samtliga de fastighetsägare, för vilka ett samgående k o mine att medföra avsevärda fördelar. Anses lagstiftningen böra positivt främja tillkomsten av gemensamma anläggningar, bör i stället ligga närmast till hands att åtminstone i vissa uppenbara fall tänka sig möjlighet att till det gemensamma företaget ansluta en fastighet även utan medgivande från ägarens sida. Att sistnämnda alternativ icke är någon nyhet framgår av redogörelsen för tidigare utredningar och reformförslag, enligt vilken vid flera tillfällen understrukits vikten av att en reglering av gemensamhetsanläggningarna medgåve fastig-

69 hets anslutning till företaget även mot ägarens bestridande. Sålunda har 1942 års stadsplaneutredning påpekat, att möjligheterna att anordna gemensamma gårdar vore begränsade därigenom att man nödgades lita till frivillig överenskommelse mellan de berörda tomtägarna, varför utredningen övervägt bestämmelser, som skulle möjliggöra anordnande av gemensam gård även om sådan överenskommelse ej kunnat träffas. Vidare framhöll byggnadsstyrelsen i sitt remissyttrande över lagberedningens promemoria av år 1952, att det skulle vara synnerligen värdefullt om vissa möjligheter förefunnes att även mot markägares bestridande ålägga denne att ingå samfällighetsavtal. Lagberedningen borde därför i sitt fortsatta arbete beakta frågan om möjlighet för statlig myndighet att ålägga fastighetsägare att ingå i sådan samfällighet, som avsåges i beredningens promemoria. Slutligen må erinras om det förslag till reglering av vissa gemensamhetsanläggningar, som framlagts av 1951 års byggnadsutredning. Fastighetsbildningskommittén anser sig visserligen, såsom framgår av vad tidigare anförts, böra eftersträva en lösning av gemensamhetsproblemen, som bygger på berörda fastighetsägares frivilliga medverkan. Utan en mera allmän uppslutning kring det gemensamma ändamålet lär det knappast vara möjligt att åstadkomma ett på längre sikt effektivt fungerande samverkansföretag. Erfarenheten visar emellertid, att det icke låter sig göra att helt lita till fri villighet, om man vill främja tillkomsten av gemensamhetsföretag. Redan existensen av tvingande regler har, även om de icke behöva träda i tillämpning, sin stora betydelse i detta sammanhang genom att de utgöra ett underlag för träffande av frivilliga uppgörelser, vilka eljest i många situationer sannolikt icke skulle komma till stånd. Men fall förekomma även, då sakägare överhuvudtaget icke är villig att ingå avtal om inrättande av en gemensamhetsanläggning, ehuru fördelarna av ett samgående äro uppenbara. Stundom är situationen den, att enighet om samgående i princip föreligger men delade meningar råda om de n ä r m a r e villkoren. Att lagstiftningen här måste tillhandahålla regler, som innebära en skälig avvägning mellan olika synpunkter, synes kommittén uppenbart. Att låta hänsynen till en enstaka fastighetsägare, vilkens anslutning det gäller, gå före alla andra intressen kan ej komma i fråga. Det allmänna önskemålet att fastställda planer inom rimlig tid bli genomförda kräver sålunda, att man i viss utsträckning måste bortse från sakägarnas individuella önskningar. Men även till skydd för andra enskilda måste fordras att en vägran till frivillig anslutning i någon mån grundas på objektiva skäl. Med hänsyn till den naturliga intressegemenskap, som i många fall råder inom en grupp av fastigheter, skulle det verka stötande, om enstaka fastighetsägare skulle till de övrigas nackdel kunna utan fog vägra att ansluta sig till ett för samtliga nyttigt anläggningsföretag. Risken att någon, genom att för frivillig medverkan ställa oskäliga villkor, skulle erhålla en alltför stark ställning i förhållande till de övriga kan väl ej heller uteslutas. Av dessa skäl har kommittén funnit sig icke kunna uppställa ett generellt

70 krav på samstämmighet i alla uppkommande frågor. Det förtjänar emellertid understrykas, att skälen för anslutning utan samtliga sakägares medgivande måste vara av betydande styrka. Men hänsyn till att det här gäller ett ingrepp i enskildas intressen till förmån för andra enskilda bör åtgärden ej få vidtagas utan att det framstår som ovedersägligt att fastigheterna genom anslutning till den gemensamma anläggningen vinna fördelar, som äro avsevärda i jämförelse med vad fallet eljest skulle bli. En alltför långt driven tillämpning av möjligheten till tvångsanslutning kan också medföra risk för att ändamålet på längre sikt motverkas. Till förmån för en restriktiv tillämpning talar även det förhållandet, att prövningen här i stor utsträckning avser framtida förhållanden. Frågan huruvida fastighets anslutning till en anläggning medför mera stadigvarande fördelar för fastigheten måste enligt sakens natur bedömas med hänsyn till den kommande utvecklingen och kompliceras därför alltid av osäkerhet om den riktning utvecklingen kommer att taga. Önskemålet att strängt avgränsa tvångsmöjligheterna till situationer, där verkligt starka skäl kunna åberopas till stöd för en samverkan, har föranlett kommittén att vid sidan av de villkor, som uppställts med krav på fördel av visst slag, inskränka anslutningstvånget att gälla blott inom område med stadsplan eller byggnadsplan. Kommittén anser sig således böra föreslå en lagreglering, som bygger på dels ett i princip oupplösligt samband mellan gemensamhetsanläggningen och de anslutna fastigheterna, dels en modifierad tvångsanslutning, dels ock — som en följd av vad sålunda ansetts böra gälla — anordnande av en objektiv prövning av det gemensamma företagets tillåtlighet och av vissa grundläggande villkor för dess genomförande. Då det gäller att utforma en lagstiftning i enlighet med nämnda allmänna riktlinjer, kunna erforderliga regler med vissa undantag hänföras till två grupper, dels sådana regler som böra gälla mellan å ena sidan ägarna till de fastigheter, vilka skola tillgodogöra sig anläggningen, och å den andra ägaren till den mark, där anläggningen kan tänkas bli förlagd, dels sådana bestämmelser som taga sikte på förhållandet mellan de förstnämnda inbördes. Vad angår förhållandet till markägaren gäller det här frågan om rätt att taga i anspråk utrymme för anläggningen. Ofta kan väl detta spörsmål lösas genom avtal, men med tanke på de fall, då så ej är möjligt, erfordras lagregler, varigenom sådan rätt tillerkännes de anslutna fastigheterna. Dessa bestämmelser äro närmast av expropriationsrättslig karaktär. Såvitt rör förhållandet mellan ägarna till de fastigheter, vilka skola tillgodogöra sig anläggningen, erfordras föreskrifter om fördelningen av rättigheter och skyldigheter mellan dem i vad avser anläggningens byggande och utnyttjande. Där ej överenskommelse kan träffas mellan alla dem som skola vara anslutna till företaget, är det således nödvändigt att i lag reglera bl. a. frågorna om rätt att utnyttja anläggningen och om skyldighet att bidraga till de med företaget förenade kostnaderna. Det fordras även bestämmelser rörande formerna för företagets verksamhet.

71 Vad angår rätten till erforderligt utrymme äro två huvudlösningar tänkbara. Mark för anläggningen kan tillhandahållas antingen med äganderätt eller genom upplåtelse av en begränsad rätt av liknande slag som servitut, vågrätt etc. Det förstnämnda alternativet har i viss mån motsvarighet redan enligt gällande ordning, då samverkan för utnyttjande av en anläggning bedrives inom ramen för en ekonomisk förening och föreningen äger den fastighet, vara anläggningen är inrymd. Även i en ny lagstiftning kan det övervägas att tillåta inlösen av marken med äganderätt. Lösningen kan vara lämplig i det fall, då det gemensamma ändamålets tillgodoseende kräver ett nära nog totalt ianspråktagande av marken och denna redan förut utgör en för sig bestående fastighet eller med avseende å storlek och övriga faktorer uppfyller de allmänna fordringarna för nybildning av fastigheter. Å andra sidan äro anläggningar av nu ifrågavarande slag icke enbart av den beskaffenhet att erforderligt utrymme lämpligen bör tillhandahållas med äganderätt. Tvärtom torde det övervägande antalet av hithörande gemensamhetsanläggningar vara av jämförelsevis begränsad omfattning och deras utrymmesbehov kan lämpligen inom den bestående fastighetsindelningens ram tillgodoses genom upplåtande av en mera begränsad rätt. Genom att med upplåtelsen förbindes skyldighet för de till företaget anslutna fastigheternas ägare att gälda ersättning ej blott för upplåtelsen utan även för intrång och annan skada blir det sörjt för att markägaren icke genom upplåtelsen försättes i sämre ekonomisk ställning än tidigare. Kommittén h a r därför funnit det riktigast att i princip tillgodose behovet av utrymme för anläggningen genom en begränsad rätt. Sådan bör därför alltid upplåtas, om ej erforderligt utrymme redan blivit i annan ordning säkerställt med samma sakrättsliga verkan som av kommittén föreslås. Har exempelvis vid fastighetsbildning stiftats ett servitut i viss fastighet för en ledning avsedd för flera fastigheter, erfordras icke någon ny upplåtelse med därav följande ersättningsreglering för genomförande av ledningsföretaget enligt den nu aktuella lagstiftningen. Och har vid lantmäteriförrättning samfällt område utlagts för ett hithörande ändamål, är utrymme för anläggningen likaledes säkerställt. Sistnämnda fall kan sägas innefatta ett undantag från principen att lösa utrymmesfrågan genom en allenast begränsad rätt till marken, eftersom området innehaves med äganderätt. Kommittén har övervägt att införa ytterligare ett undantag i denna riktning genom att låta markägaren påfordra totalinlösen av sin fastighet i sådana fall, då upplåtelse av en begränsad rätt skulle innebära ett så allvarligt ingrepp i ägarens rådighet över egendomen, att denna i fortsättningen kunde utnyttjas allenast på sätt som stode i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde. Kommittén har emellertid funnit en sådan anordning förenad med åtskilliga olägenheter och avser i stället att på olika sätt förhindra att en menlig verkan av nämnda allvarliga beskaffenhet uppstår. I fråga om formerna för det gemensamma företagets verksamhet har kommittén funnit väsentligen två lösningar möjliga. Den ena innefattar en

72 samfällighetsbildning av i huvudsak samma typ, som förekommer enligt vattenlagen och lagen om enskilda vägar liksom enligt 22 kap. i lagberedningens förslag till ny jordabalk. De till företaget anslutna fastigheternas ägare ingå således i denna egenskap i en association, som ombesörjer anläggningens utförande och underhåll samt övriga med företaget förenade angelägenheter. I fråga om äganderätten till själva anläggningen gäller därvid, att anläggningen utgör tillbehör, icke till den eller de fastigheter, på vars mark den är belägen, utan till varje fastighet, som är ansluten till det gemensamma företaget. Anläggningen äges således ej av samfälligheten utan samfällt av delägarna i densamma. Den kan därför ej heller intecknas av samfälligheten men ingår i stället till viss del i varje ansluten fastighets kreditvärde och omfattas därigenom av inteckningar, som meddelats i sådan fastighet. Den andra lösningen har till syfte att åstadkomma en förvaltningsform, som icke kräver de anslutna fastighetsägarnas kontinuerliga medverkan på samma sätt som sker i en association genom utseende av styrelse, bevakande av viktigare frågor på stämma med delägarna etc. Kommittén har därför som ett alternativ till samfällighetsbildning tänkt sig att låta ägare till viss fastighet — inom eller utom kretsen av de till företaget knutna fastigheterna — såsom ägare även till själva anläggningen mot ersättning tillhandahålla den avsedda nyttigheten. På detta sätt kunna samtliga rättigheter och skyldigheter mellan berörda fastighetsägare regleras redan vid företagets tillkomst och behålla sin giltighet för framtiden. För ägare till fastigheter, som enbart skola betjänas av anläggningen, blir det då i regel ej fråga om annan fortlöpande medverkan än erläggande till huvudmannen av bidrag till verksamheten. Enligt kommitténs mening äro båda dessa organisationsformer förknippade med fördelar, och kommittén har i princip ej velat ge någotdera alternativet företräde framför det andra. Skillnaden mellan dem är ej av nämnvärd materiellträttslig innebörd och betingas såsom nämnts väsentligen av rent praktiska hänsyn, vilka sammanhänga med vad de berörda fastighetsägarna i varje särskilt fall anse vara en bekväm och lämplig form för samverkan. Med beaktande härav har kommittén funnit sig böra medge ett stort mått av valfrihet mellan de båda förvaltningsformerna. Att sådan bör eftersträvas följer också av det förhållandet, att behovet av rättslig reglering tager sikte på anläggningar av vitt skilda typer och av olika storlek. Vad som är en ändamålsenlig organisation för utförande och drift av en parkeringsanläggning för ett eller flera byggnadskvarters behov är säkerligen ej alltid lämpligt för en enkel biluppställningsplats, som är gemensam för 2—3 villafastigheter. Valfriheten är dock ej helt obegränsad, i det att förvaltning genom huvudman av principiella skäl ansetts böra inskränkas till det fall, att den tilltänkte huvudmannen själv åtager sig att fullgöra uppdraget. Att genom beslut av myndighet tvinga någon att i egenskap av ägare till viss fastighet mot sin vilja driva verksamhet av ifrågavarande slag har

73 kommittén icke ansett vare sig möjligt eller lämpligt. Motsvarande betänkligheter göra sig däremot icke gällande vid en association, som ju verkar genom särskilda organ, utsedda efter frivilligt åtagande. Även om således avsikten icke är att ge försteg åt samfällighet framför förvaltning genom huvudman, innebär nyssnämnda begränsning att samfällighetsbildning är den form, som i motsats till huvudmannaförvaltning alltid skall stå till buds. De nu anförda skälen till att kommittén velat medge en vidsträckt valfrihet mellan de båda förvaltningsalternativen äro vägledande även för den närmare gestaltningen av varje alternativ för sig. Med hänsyn till att företaget är i princip oupplösligt förbundet med de särskilda fastigheterna är det visserligen nödvändigt att skapa visst skydd för innehavare av begränsade rättigheter i fastigheterna, men i övrigt synes det i stort sett kunna överlämnas åt fastighetsägarna själva att förvalta anläggningen på sätt de finna lämpligt. Äro de ense om förvaltningens bedrivande, saknas det därför skäl att — frånsett behovet av skydd för inteckningshavare och därmed jämställda sakrättsägare — låta någon utomstående ingripa i företagets skötsel. Föreligger däremot icke enighet, erfordras särskilda lagregler för konfliktens lösning, och regler äro med hänsyn till lagstiftningens tvångskaraktär nödvändiga även för att hindra att en majoritet missbrukar sina befogenheter i uppenbart syfte att få anläggningen nedlagd och företaget upplöst; att upplösning i regel ej bör få ske utan ny prövning är en nödvändig följd av regleringens allmänna syfte att säkerställa företagets bestånd så länge anläggningen är till gagn för anslutna fastigheter. I fråga om huvudmannaorganisationen har kommittén tänkt sig, att de närmare villkoren för anläggningens skötsel, huvudmannens rätt till gottgörelse och de anslutna fastighetsägarnas rätt att utnyttja anläggningen regleras genom avtal mellan samtliga dessa fastighetsägare. Avtalsfrihet råder i princip och den enda begränsningen i detta avseende, vilken betingas av hänsynen till inteckningshavare och därmed likställda rättsägare, utgöres av föreskriften att avtalet ej må erhålla sakrättslig verkan, med mindre dessa godkänt avtalet eller detta är väsentligen utan betydelse för deras säkerhet. Detta bedömande kräver å andra sidan, att avtalet innehåller nöj ak tiga bestämmelser i alla de frågor, som k u n n a bli aktuella under företagets bestånd, och direkta lagbestämmelser om vad avtalet skall innehålla torde härigenom kunna undvaras. Genom det sätt, varpå huvudmannaförvaltningen sålunda anordnats, k a n sakägarnas behov av en förvaltningsform, som är den för dem mest ändamålsenliga och bekväma, anses tillgodosett. Att genom lagregler differentiera formerna för anläggnings handhavande genom huvudman synes därför ej påkallat. När det gäller samfällighetsbildning, blir läget ett annat. En association kräver med nödvändighet lagreglering, men denna kan utformas på olika sätt. Gällande rätt ger i fråga om såväl tvångssamfälligheter som rent per-

74 sonella sammanslutningar — bolag, föreningar etc. — flera exempel på att samverkansformer kunna göras mer eller mindre detalj reglerade. För kommittén h a r det synts angeläget att anpassa det associationsrättsliga systemet efter olika slags företag, så att ett företag icke underkastas mera ingående bestämmelser än som med hänsyn till omständigheterna prövas erforderliga. Så enkla och smidiga former som möjligt är därför vad kommittén vill uppnå, samtidigt som lagstiftningens allmänna karaktär och den starka sakrättsliga anknytningen göra det nödvändigt att i viss mån inskränka sakägarnas frihet att ordna sina mellanhavanden. Syftet att vinna en smidig förvaltningsorganisation har kommittén sökt förverkliga genom att i samfällighetsbildningen inrymma ett varierande innehåll allteftersom kravet på utförliga regler blir mer eller mindre framträdande. Såsom förut berörts, utgör samfälligheten en association bestående av de i företaget ingående fastigheterna i syfte att ombesörja den gemensamma anläggningens utförande, underhåll och drift ävensom företagets angelägenheter i övrigt. I enlighet med allmänna associationsrättsliga grundsatser är det samfällighetens delägare som ytterst äga beslutanderätt i de gemensamma angelägenheterna och i brist på särskilda regler därom skulle fullständig enighet mellan delägarna krävas i samtliga uppkommande frågor. Att detta icke skulle vara en ändamålsenlig anordning utom i mycket okomplicerade fall synes emellertid uppenbart. Kommittén har därför funnit nödvändigt att på liknande sätt som vid andra förekommande associationstyper tillskapa regler, enligt vilka samfällighetens funktionsduglighet kan garanteras. Detta sker främst genom en bestämmelse, enligt vilken giltigt beslut av delägarna kan åstadkommas trots att enighet icke kan uppnås. Redan en enkel majoritet bör som regel vara tillräcklig för att bestämma beslutets innehåll. Att dessutom låta en av delägarna vald styrelse ombesörja samfällighetens löpande verksamhet är ett ytterligare medel att säkerställa en effektiv förvaltning. En organisation, som innebär att delägarna i princip äro skyldiga att underkasta sig såväl majoritetsbeslut på stämma som åtgärder av styrelsen, medför visserligen en inskränkning av den enskilde delägarens möjligheter att få sina individuella önskemål beaktade men innebär ju icke något principiellt nytt och är i flertalet fall helt ofrånkomligt med hänsyn till kravet på sammanslutningens funktionsduglighet. På dessa grundsatser vilar också kommitténs förslag till samfällighetsbildning i dess fullt utvecklade form. Delägarstämmans beslut k u n n a icke blott avse åtgärder i inträffande konkreta situationer utan även gälla sådana normer för samfällighetens verksamhet, som anses behövliga för komplettering av eljest gällande föreskrifter. Beslut av sådan normerande karaktär torde vanligen utformas som stadgar. Kommittén h a r övervägt att — i likhet med vad som gäller på vissa angränsande områden — göra stadgar obligatoriska, varigenom m a n

75 skulle vinna att åtskilliga regler, som eljest borde upptagas i själva lagen, kunde få sin plats i stadgarna. Detta skulle emellertid göra det nödvändigt att anordna något slags prövning av stadgarnas innehåll och därför i många fall te sig omständligt. Kommittén har velat undvika detta och föreslår därför, att stadgar icke skola vara obligatoriska. Vilja delägarna på stämma antaga stadgar, står det dem fritt, men stadgarna skola då ej granskas av myndighet utan äro delägarnas privata mellanhavande och behandlas överhuvudtaget på samma sätt som andra stämmobeslut. Vid sidan av den förenkling, som det innebär att stadgar föreslås icke vara obligatoriska, anser kommittén sig böra eftersträva att även på annat sätt ge delägarna frihet att själva besluta om formerna för verksamheten. Detta kan möjliggöras genom att icke heller utseende av styrelse eller tilllämpande av övriga bestämmelser angående samfälligheter är under alla förhållanden nödvändigt. Med tanke på mycket enkla gemensamhetsföretag — t. ex. då två fastigheter skola tillsammans utnyttja en ledning eller utfartsväg — kan det icke anses lämpligt att ovillkorligen upprätthålla kravet på att samfälligheten organiseras med styrelse, stämma etc. Att ange n ä r m a r e kriterier på den omfattning ett företag bör äga för att erhålla såd a n fastare organisation är emellertid — bortsett från den självklara förutsättningen att ej alla fastigheter få vara i samma ägares hand — förenat med betydande svårigheter, och kommittén har därför avstått från att ange någon n ä r m a r e begränsning i detta avseende. Kommittén har fastmera överlåtit detta bedömande åt delägarna själva. Enligt förslaget böra delägarna sålunda få möjlighet att träffa en helt formlös överenskommelse om förtagets skötsel, men det är å andra sidan icke nödvändigt att överenskommelse ingås. Tillvägagångssättet kan exempelvis bli det, att någon delägare åtager sig att ombesörja verksamheten mot att han får av de övriga uttaga vad han behöver för att täcka kostnaderna. Med hänsyn till att en överenskommelse av detta slag, då sådan träffas, icke publiceras eller prövas till sitt innehåll har det emellertid befunnits erforderligt att starkt begränsa överenskommelsens verkan. Den har icke kunnat göras bindande längre än delägarna själva respektera densamma. Delägare, som önskar få till stånd en fastare organiserad samfällighetsbildning, har därför ovillkorlig r ä t t därtill. Eftersom ny ägare till ansluten fastighet således ej är bunden av en träffad överenskommelse, lida icke inteckningshavare eller andra rättsägare i fastigheten någon skada. Och sådan tredje man, med vilken samfälligheten inlåter sig i rättshandlingar, skyddas genom att samtliga vid rättshandlingen medverkande delägare äro solidariskt ansvariga för samfällighetens förbindelser. Det är att märka att, eftersom samfälligheten i detta fall ej utrustas med särskilda organ, som företräda densamma, och majoritetsbeslut av delägare icke har avsedd verkan, fordras att samtliga delägare gemensamt medverka för att samfälligheten som sådan skall vara

76 bunden. En samfällighetsbildning av denna mindre utvecklade typ erinrar således — frånsett de fall där överenskommelse ej ingås — närmast om det enkla bolaget. Efter den nu lämnade redogörelsen för vissa allmänna synpunkter av materiell innebörd på den ifrågavarande lagstiftningen vill kommittén upptaga spörsmålet, på vilket sätt erforderliga regler böra inpassas i det gällande rättssystemet. Härvid erbjuda sig olika möjligheter. Närmast till hands torde ligga att i en fristående lag sammanföra alla bestämmelser i ämnet med undantag av sådana som i egenskap av följdändringar eller eljest äga närmare anknytning till annan lagstiftning. Häremot talar emellertid det förhållandet, att den gällande speciallagstiftningen på angränsande områden representeras av en mångfald skilda lagar om tvångssamfälligheter med ett innehåll, som till stora delar överensstämmer med en reglering efter de av kommittén uppdragna riktlinjerna. De skiljaktigheter, som förekomma mellan dessa lagar inbördes, äro otvivelaktigt i betydande mån sakligt befogade men i övrigt ofta betingade av att reglerna tillkommit vid skilda tider och utan att man alltid beaktat möjligheterna att åstadkomma enhetliga bestämmelser. Ej heller har någon samlad översyn ägt rum i syfte att samordna och förenkla sådana i olika lagar upptagna regler, som skulle utan olägenhet kunna erhålla samma innehåll. Exempel på frågor, som i stor utsträckning kunna lösas enhetligt, äro vissa spörsmål angående förrättningsförfarandet och detaljerna rörande samfällighets organisation och verksamhet. Det k a n mot bakgrund härav finnas skäl att överväga, om icke lagstiftningen på något av de närliggande områdena skulle k u n n a kompletteras med nödvändiga särbestämmelser angående de gemensamhetsanläggningar, som behandlas av kommittén. Exempel på denna metod utgör den förut angivna, av 1951 års byggnadsutredning föreslagna utvägen att i viss omfattning göra lagen om enskilda vägar tillämplig på några av de här aktuella anläggningarna. Vad angår sistnämnda förslag vill kommittén till en början erinra om dess begränsade syfte. Med anledning av vad som framkommit i samband med byggnadsutredningens enkäter aktualiserades för utredningen de med gemensamma anläggningar förknippade problemen, och det framstod därvid som angeläget att föreslå bestämmelser, som innebure garantier för anläggningarnas framtida bestånd och med stöd av vilka fastighetsägarna kunde förpliktas att för framtiden sköta och underhålla anläggningarna. Av motiveringen att döma avsåg utredningen ej att framlägga någon fullständigt genomarbetad lösning av samtliga uppkommande frågor utan endast att på ett jämförelsevis enkelt sätt tillhandahålla en lagreglering av de mest trängande spörsmålen; utanför förslaget föll sålunda anordnandet av bl. a. gemensamma garage, värmecentraler och tvättstugor. Den fastighetsbildningskommittén anförtrodda uppgiften avser däremot en allsidig utredning av rättsfrågorna vid gemensamma anläggningar och kräver

77 uppenbarligen en noggrann kartläggning icke blott av ett mera vidsträckt område än byggnadsutredningen behandlat utan även av samtliga uppkommande detaljfrågor. Kommittén k a n sålunda ej utan en ingående analys av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar avgöra i vad mån dessa bestämmelser böra göras i allo tillämpliga på de anläggningar, som avses med byggnadsutredningens förslag. Även om en tillämpning av nämnda bestämmelser på hithörande situationer måhända till nöds kunde i flertalet fall godtagas, tala även åtskilliga omständigheter mot en dylik tillämpning, och kommittén har också, som framgår av specialmotiveringen, i väsentliga avseenden kommit fram till helt andra lösningar än lagen om enskilda vägar erbjuder. Härtill kommer, att även regleringen av de av byggnadsutredningen icke behandlade anläggningstyperna representera en betydelsefull uppgift för kommittén samt att det bör eftersträvas att åstadkomma ett såvitt möjligt enhetligt system av normer för samtliga typer av anläggningar. Kommittén kan därför icke nöja sig med en uppläggning av samma allmänna karaktär som utmärker den av byggnadsutredningen anvisade metoden utan måste söka en lösning, som tager direkt sikte på de speciella förutsättningarna för samtliga här aktuella gemensamhetsanläggningar och som prövas vara den för dem mest ändamålsenliga. Efter en jämförelse med övriga slag av tvångssamfälligheter i speciallagstiftningen finner kommittén ej heller, att för dessa gällande regler kunna annat än i mindre utsträckning utnyttjas vid den lagtekniska gestaltningen av kommitténs förslag. Det är därför ofrånkomligt att huvudbestämmelserna enligt förslaget upptagas i en fristående lag om vissa gemensamhetsanläggningar. Detta innebär dock ej, att hänvisningar till annan lagstiftning kunnat helt undvikas. Såsom framgår av det följande, innehåller tvärtom kommitténs förslag i ej obetydlig omfattning sådana hänvisningar, varigenom en avsevärd förkortning av lagtexten k u n n a t vinnas. Trots att det i övriga hänseenden ansetts befogat att uppställa särskilda regler, kan det givetvis ej uteslutas, att ytterligare förenklingar skulle vara möjliga vid en samlad översyn av hela lagstiftningen om samfällighetsbildning och närbesläktade rättsinstitut. Enligt vad tidigare framhållits kan det emellertid icke ankomma på fastighetsbildningskommittén att företaga en sådan översyn.

SPECIALMOTIVERING

Förslaget till lag om vissa gemensamhetsanlägguingar Allmänna

bestämmelser

1 §• Genom denna paragraf fastslås till en början de föreslagna reglernas tilllämpningsområde. Första stycket anger vissa allmänna positiva förutsättningar för lagens giltighet, medan andra stycket stadgar negativa begränsningar av det i första stycket angivna området i syfte att utesluta anläggningar, vilka redan äro föremål för behandling i speciallagstiftningen. Såsom tidigare framhållits, åsyftas med kommitténs uppdrag att reglera vissa slag av gemensamhetsanläggningar, som normalt äro till gagn för fastigheter vid deras utnyttjande såsom självständiga enheter. Härav följer, att utanför förslaget måste falla sådana former av samverkan, som taga sikte på att totalt utnyttja i ett gemensamhetsföretag ingående fastigheter — exempelvis förvaltning av flera fastigheter för gemensam jordbruksdrift — eller att tillgodogöra sig ett objekt av lös egendoms natur, t. ex. en skördemaskin. Härutöver fordras emellertid en närmare precisering av förslagets räckvidd, och kommitténs uppgift har därför varit att med utgångspunkt från föreliggande behov av lagstiftning samt på grundval av de tidigare redovisade allmänna riktlinjerna ange den närmare ramen för regleringen. Vid bedömandet av frågan vilka anläggningstyper som böra omfattas av den avsedda lagen har kommittén således funnit uppenbart, att behovet av lagreglering bör äga avgörande betydelse för förslagets omfattning. I enlighet härmed bör förslaget avse framför allt vissa trafikleder inom byggnadskvarter, biluppställningsplatser, gårdsutrymmen, lekplatser, ledningar och ledningstunnlar, värmeanläggningar, tvättstugor samt anordningar till skydd mot grundvatten. Hit höra även sådana typer, som förekomma inom glesbebyggelsen, t. ex. anläggningar inom jordbrukets område (andelsladugårdar, lagrings- och torkanläggningar), privatägda ledningsnät för distribution av elektrisk ström, badhus och bryggor. För samtliga dessa slag av anläggningar erbjuder den föreslagna regleringen enligt kommitténs mening en lämplig lösning. Denna har också k u n n a t göras i stort sett enhetlig. Vid sidan av de nämnda typerna finnas emellertid andra, vilkas hänförande under kommitténs förslag icke ter sig lika självfallet. Detta gäller särskilt vatten- och avloppsanläggningar samt skyddsrum.

79 Rörande tillämpningsområdet för 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar rådde vid lagens tillkomst delade meningar. Enligt 1946 års vatten- och avloppssakkunnigas förslag (SOU 1951: 26) skulle lagen äga tillämpning å samtliga anläggningar avseende vattenförsörjning för samt avledande av avloppsvatten från bostads-, jordbruks-, industri- eller a n n a n bebyggelse ävensom avledande av vatten för torrläggning av mark inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts, där ej avledandet skedde uteslutande för viss eller vissa fastigheters räkning. Enligt den till riksdagen avgivna propositionen (nr 121/1955) var förslaget emellertid inskränkt till i huvudsak blott de större anläggningarna, vilka omhänderhades antingen av kommun eller ock av annan, därest anläggningen med hänsyn till bebyggelsens omfattning, de sanitära förhållandena och omständigheterna i övrigt prövades vara av väsentlig betydelse ur allmän synpunkt. Skälen till denna inskränkning framgå av föredragande departementschefens anförande till statsrådsprotokollet, vari uttalas följande (s. 53 f.). Inom samlad bebyggelse av någon omfattning blir en gemensam anläggning för vattenförsörjning och avlopp oftast förr eller senare nödvändig av sanitära skäl. Inom den spridda bebyggelsen äro däremot gemensamma anordningar för vattenförsörjning och avlopp mera sällan behövliga av sådan orsak, låt vara att de i stället kunna vara i hög grad önskvärda ur arbetsekonomisk synpunkt. De ekonomiska förutsättningarna för utförande av vatten- och avloppsanordningar bero i mycket stor omfattning just på bebyggelsetätheten, eftersom ett mindre avstånd mellan fastigheterna minskar ledningslängden och ökar möjligheterna att utföra ledningar gemensamt för flera fastigheter. Bebyggelsetätheten inverkar också på innebörden av det krav på varaktighet hos bebyggelsen, vilket rimligen måste uppställas såsom villkor för mera omfattande investering i en vatten- och avloppsanläggning. Inom områden med större samlad bebyggelse (tätorter) lärer ett bedömande av varaktigheten endast sällan behöva vålla verklig svårighet. Visserligen kan t. ex. en skiftning i de ekonomiska konjunkturerna tänkas orsaka en viss minskning av vissa tätorters invånarantal, men i regel torde anledning ej finnas att räkna med att en tätort inom överskådlig tid skall förlora sin egenskap av sådan. Är bebyggelsen av mindre omfattning, ökas risken för ändringar i lokaliseringen och därmed även för det kapital, som investeras i en vatten- och avloppsanläggning för bebyggelsen. Bedömandet av bebyggelsens varaktighet måste därför här i högre grad taga sikte på en undersökning av förhållandena i det särskilda fallet. Att så sker är desto mera behövligt, som vid en mindre anläggning även en måttlig ändring i bebyggelsens omfattning kan få stor betydelse för anläggningens ekonomi. Med de nu nämnda spörsmålen sammanhänger frågan, i vilken utsträckning det är möjligt att förse de glesare bebyggda områdena med vatten- och avloppsanordningar av samma standard som den, vilken är bruklig i tätorterna. Denna fråga måste ses i belysning av bl. a. investeringsrisken. Det är givet att den i städerna brukliga standarden bör uppställas såsom en förebild, men fördelen av en anläggning med sådan standard måste från fall till fall vägas mot kostnaderna för målets förverkligande. Även inom tätare bebyggda områden kan det stundom visa sig befogat att — där det är förenligt med sanitära krav — ge visst avkall på standardkraven. Såsom exempel kan nämnas, att det för saneringsmogen bebyggelse stundom

80 kan vara lämpligt att tills vidare utföra blott provisoriska anordningar samt att den s. k. fritidsbebyggelsen ofta icke kan bära kostnaderna för anordningar av samma standard som den permanenta bebyggelsen. De sakkunniga ha, främst ledda av syftet att hindra felinvesteringar, föreslagit ett omfattande system av bestämmelser, avsedda att närmare reglera utförandet och driften även av mindre vatten- och avloppsföretag. Särskilt är att nämna, att de nuvarande bestämmelserna i vattenlagen om rätt och skyldighet att ansluta till avloppsföretag enligt förslaget skulle överföras till en särskild lag om vatten- och avloppsanläggningar och i samband därmed utvidgas till att avse även företag för vattenförsörjning. Det synes ej vara anledning att antaga annat än att de av de sakkunniga föreslagna lagreglerna i flertalet fall skulle giva ett i huvudsak tillfredsställande resultat och genomsnittligt verka i riktning mot en mera ändamålsenlig utformning av vatten- och avloppsanläggningarna i glesbygden. För att motivera införandet av tvångsbestämmelser sådana som de föreslagna bör emellertid enligt min mening krävas, att risken för misstag i särskilda fall är ringa. Av det förut anförda framgår, att så ej är fallet, utan att avsevärd risk för felbedömningar kan föreligga. Härtill kommer, att tillämpningen av de föreslagna ganska vidlyftiga lagreglerna skulle ställa stora anspråk på personal och därigenom draga kostnader, vilkas nödvändighet man med hänsyn till det sagda kan sätta i fråga. Måhända kan läget bli ett annat, då landsbygdsplaneringen fortskridit och ytterligare erfarenheter vunnits av vatten- och avloppsanläggningar i glesbygd. Jag anser emellertid, att en lagstiftning av den omfattning de sakkunniga förordat icke bör genomföras för närvarande utan att reformen bör begränsas till att gälla i huvudsak blott de större anläggningarna. Departementschefens sålunda gjorda begränsning av lagstiftningens tilllämpningsområde godtogs av riksdagen. Att de allmänna vatten- och avloppsanläggningarna icke tillhöra kommitténs uppdrag följer av vad tidigare anförts rörande uppdragets omfattning. Vad åter angår sådana gemensamma anläggningar för vatten och avlopp, som falla utanför 1955 års lags tillämpningsområde, kan det visserligen i och för sig vara önskvärt att dessa anläggningar göras till föremål för en rättslig reglering, vilken innebär ett betryggande sakrättsligt skydd för anläggningsföretaget och även eljest avpassas till de krav, som måste ställas på samverkan mellan fastigheter. Vatten- och avloppsanläggningar av den mindre omfattning, varom här är fråga, äro nämligen ingalunda ovanliga. Även om det sålunda föreligger ett visst behov av lagreglering, måste emellertid beaktas, att statsmakterna enligt vad nyss påpekats ganska nyligen funnit tillräckliga skäl för särskild lagstiftning beträffande anläggningar av denna typ icke föreligga samt att därefter icke synes ha framkommit något av beskaffenhet att föranleda ändring i nämnda ståndpunkt. Kommitténs förslag skulle vidare, därest detsamma omfattade även vissa slags vatten- och avloppsanläggningar, komma i konflikt med bestämmelser på centrala vattenrättsliga områden. Alldeles bortsett från de olägenheter, som kunde anses uppstå därigenom att ett av förslaget betingat ingrepp på nämnda områden komme att rubba den där gällande systematiken, skulle vattenoch avloppsanläggningarnas hänförande till förslaget under alla omstän-

81 digheter nödvändiggöra ett omfattande utredningsarbete i vattenrättsligt avseende, som i detta sammanhang knappast kan komma i fråga. Med hänsyn till det anförda finner kommittén sig jämväl böra avstå från att i detta sammanhang reglera de gemensamma vatten- och avloppsanläggningar, som falla utanför 1955 års lag. I den mån servisledningar eller andra komplement anses icke tillhöra en vatten- och avloppsanläggning bör däremot hinder enligt kommitténs mening ej möta mot en samverkan för inrättande av dem enligt förslagets regler. Även i enskild regi iordningställda, för flera fastigheters behov avsedda skyddsrum kunna med fog sägas utgöra anläggningar av mera stadigvarande betydelse för fastigheter. Rörande skyddsrum — allmänna och enskilda — meddelas emellertid vissa bestämmelser i civilförsvarslagen den 22 april 1960. Sålunda föreskrives i lagens 24 § beträffande enskilda skyddsrum, att sådana skola inom område eller å plats, som bestämmes av Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen, anordnas vid vissa särskilt angivna, mera betydelsefulla anläggningar och byggnader till skydd för dem, som uppehålla sig där. För två eller flera närbelägna anläggningar eller byggnader skall gemensamt skyddsrum vara anordnat, om anläggningarna eller byggnaderna ej lämpligen k u n n a var för sig förses med skyddsrum. Jämväl i andra fall m å gemensamt skyddsrum anordnas, om det vid prövning i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer finnes kunna ske utan eftergivande av skäliga anspråk på skydd mot skada av fientlig verksamhet. Kan ej överenskommelse träffas om anordnande av gemensamt skyddsrum i fall, då sådant skall vara anordnat, ankommer det på länsstyrelsen att förordna om sådant skyddsrum och dess belägenhet, så ock att bestämma grunderna för kostnadens fördelning (55 §). För skada eller intrång, som genom inrättande av gemensamt skyddsrum åsamkas ägaren till den fastighet eller byggnad, i vilken skyddsrummet inrättas, må ägaren, om skadan eller intrånget icke är att anse såsom allenast ringa, erhålla skälig ersättning (56 §). Den ordning för lösandet av samverkansfrågor, som anvisas av nu återgivna bestämmelser, är visserligen av övervägande offentligrättslig natur, men bestämmelsernas förhandenvaro medför likväl, till följd av kommitténs begränsning av uppdraget till icke specialreglerade områden, att skyddsr u m i princip skola hållas utanför förslaget. Emellertid tillämpas civilförsvarslagens bestämmelser om gemensamma skyddsrum endast i de fall, då skyldighet för enskild att anordna skyddsrum överhuvudtaget är förhanden. Härav följer att, då sådan skyldighet ej föreligger, ett anordnande av gemensamt skyddsrum formellt omfattas av kommitténs förslag. Någon egentlig olägenhet synes ej uppkomma härigenom. Frivilligt samgående för ifrågavarande ändamål torde knappast hittills ha förekommit och fallet synes ha föga praktisk betydelse. Vad därefter beträffar den lagtekniska utformningen efter dessa rikt6—318020

82 linjer av en regel om förslagets tillämpningsområde vore det måhända i och för sig önskvärt att så noggrant som möjligt precisera samtliga de anläggningstyper, på vilka lagen anses böra tillämpas. Kunde föremålen för lagstiftningen angivas i detalj, vore detta naturligen ägnat att underlätta en enhetlig lagtillämpning. En uttömmande och detaljerad uppräkning, som innebär en fullt otvetydig bestämning av förslagets räckvidd, är emellertid, då antalet anläggningstyper är stort, lagtekniskt otymplig och även i övrigt svår att genomföra. Den medför även risk för att förslaget får minskad användbarhet. Varje nytt slags anläggning, för vilken lagen anses ändamålsenlig, föranleder vidare behov av lagändring; betydelsen härav bör icke underskattas i vår tid med dess snabba tekniska framåtskridande. Genom en mera allmänt hållen regel, som anger de viktigaste typerna endast såsom exempel, vinnes däremot en smidigare lagtillämpning och tillika en följsam anpassning till den fortgående utvecklingen. Även om en bestämmelse av detta slag i enstaka fall måhända skulle k u n n a medföra tolkningssvårigheter, får betydelsen härav icke överdrivas. Olägenheter av detta slag kunna nämligen motverkas genom att desto mera skärpta krav uppställas beträffande förutsättningarna för anslutning av fastighet mot ägarens bestridande och beträffande övriga materiella villkor. Kommittén har funnit övervägande skäl tala för en allmän regel, vilken såsom exempel upptager vissa vanligt förekommande anläggningstyper och tillika anger ett begränsande rekvisit för tillämpningen i sådana fall då en anläggning, som faller utom de n ä m n d a exemplen, önskas inrättad gemensamt för flera fastigheter. Vid angivande av detta allmänna rekvisit bör utgångspunkten vara den i annat sammanhang berörda tankegången att lagstiftningen skall avse endast anläggningar, vilkas tillgodogörande kan sägas komplettera fastighetsägarens möjligheter att utnyttja sin fastighet på ändamålsenligt sätt. Om en anläggning icke med ett naturligt betraktelsesätt framstår som ett verkligt komplement till själva fastigheten utan mera åsyftar att tjäna ett ändamål, som är av begränsad räckvidd eller eljest allenast anknyter till den tillfällige ägarens personliga förhållanden, saknas sålunda bärande skäl att åstadkomma en sakrättslig bindning mellan det gemensamma företaget och anslutna fastigheter. Vad själva begreppet anläggning beträffar torde detta utmärkas av att det skall vara fråga om ett objekt, som utgör resultatet av en medveten verksamhet och tillika — där det ej är uteslutet på grund av sådana särskilda omständigheter, som avses i 4 § 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra — innefattar tillbehör till fastighet enligt nämnda lag. Även inom gränserna för det sålunda angivna området kunna emellertid variationer förekomma i fråga om den angelägenhetsgrad som bör fordras för att anläggning skall knytas till en fastighet. Till belysning av detta spörsmål kan anföras vad lagberedningen uttalat till stöd för jordabalksförslagets i 22 kap. upptagna bestämmelser om samfällighetsrätt och samfällighets-

83 avtal (SOU 1960: 25 s. 462 f.). Den år 1952 upprättade promemorian uppdrog icke någon mera snäv ram kring de samverkanssyften, som skulle få tillgodoses genom samfällighetsinstitutet; den enda begränsningen i detta hänseende låg i kravet att ändamålet för den gemensamma verksamheten skulle gagna fastigheterna som sådana och alltså vara av betydelse oavsett i vems hand dessa befunne sig. I sistnämnda förbehåll inlades icke heller någon fordran på att ändamålet ofrånkomligen skulle vara av stadigvarande art. Från några remissinstansers sida anmäldes emellertid stark tvekan inför det tillrådliga i att ett så vidsträckt utrymme för samfällighetsavtal medgåves. Som särskilt diskutabelt framhölls därvid att under samfällighetsinstitutet inbegrepes avtal, vilka enbart avsåge gemensamt anskaffande eller utnyttjande av lös egendom. Ett samstämmigt önskemål i ifrågavarande remissyttranden var att överhuvudtaget avgränsa institutets tillämplighet till situationer, där fråga vore om företag till stadigvarande båtnad för fastigheterna som sådana. Vid övervägandet av berörda invändningar fann sig beredningen visserligen böra konstatera, att en gränsdragning av den beskaffenhet, som förordats i yttrandena, vore ägnad att från samfällighetsinstitutets begagnande utestänga åtskilliga gemensamhetsföretag, för vilka det sakrättsliga skyddet skulle i och för sig ha varit påkallat. Beredningen ville dock icke bestrida, att betänkligheterna mot promemorieförslagets hållning på denna punkt vore förtjänta av beaktande, och erkände sålunda, att redan en avgränsning av de tillåtna samverkansändamålen till sådana som vore av stadigvarande intresse för de berörda fastigheterna skulle kraftigt bidraga till att motverka eventuella farhågor för att ny ägares bundenhet av samfällighetsavtalet skulle kunna betraktas som menlig för denne och därför inverka ofördelaktigt på fastighetsvärdet. Med hänsyn till det anförda ansåg sig beredningen böra biträda meningen, att samfällighetsändamålet skulle, för att godtagas, vara av stadigvarande betydelse för fastigheterna. Även vid ett uppfyllande av sagda rekvisit torde emellertid k u n n a tänkas fall, då tvekan skulle kunna inställa sig om huruvida fastighetens bundenhet av de förpliktelser som gemenskapen medförde verkligen motsvarades av faktisk båtnad för fastigheten som sådan. För att åstadkomma en klar vägledning angående vilka samfällighetsändamål som ur antydda synvinkel borde bedömas som godtagbara syntes det vara lämpligt att t. o. m. i något vidare mån än som följde av kravet på stadigvarande betydelse avgränsa samfällighetsändamålen. En någotsånär konkret skiljelinje syntes k u n n a uppnås, därest stadgande infördes om att samfällighetsrätt finge upplåtas allenast för ändamål, för vilket upplåtelse av servitut eller rätt till elektrisk kraft eller annan sådan nyttighet finge äga rum. Fastighetsbildningskommittén finner lagberedningens krav på att det gemensamma ändamålet skall vara av stadigvarande betydelse för flera fastigheter böra vara vägledande även för kommitténs del. Ett tänkbart alternativ till denna ståndpunkt vore visserligen en fordran på att anläggningen

84 vore nödvändig för fastigheten i den meningen att fastigheten ej kunde erhålla ändamålsenlig användning utan tillgång till anläggningen. Med denna förutsättning skulle dock tillämpningsområdet enligt kommitténs mening alltför mycket inskränkas. Utanför lagen skulle därmed falla flera typer, som i och för sig äga stor praktisk betydelse. Ett krav på anläggningens nödvändighet vore måhända tänkbart som villkor för anslutning till ett gemensamt företag i det fall att frivillig överenskommelse ej kan uppnås men synes vara alltför strängt för att ange hela den ifrågavarande lagstiftningens tilllämpningsområde. Enligt kommitténs mening är det därför tillräckligt, att en anläggning är av stadigvarande betydelse för två eller flera fastigheter. E n ytterligare begränsning till servitutsändamål och liknande på sätt lagberedningen förordat anser kommittén däremot knappast påkallad. Av stadigvarande betydelse för fastighet är anläggningen icke blott då den är på angivet sätt nödvändig utan även då den ger fastighet, som redan förut erhåller ändamålsenlig användning, ett tillskott av nyttigheter av beskaffenhet att ytterligare stärka fastighetens användbarhet. Kravet på stadigvarande betydelse innebär, å ena sidan, att anläggningen icke må fullfölja endast ett tillfälligt ändamål men hindrar, å andra sidan, ej en tidsbegränsad samverkan enligt lagen. Uttrycket stadigvarande får ej heller tolkas så att en anläggning, som icke är i kontinuerlig verksamhet utan träder i funktion blott vid vissa tillfällen, under alla förhållanden faller utanför. En anläggning, som betjänar fritidsbebyggelse, måste sålunda anses vara av stadigvarande betydelse för berörda fastigheter, även om varken fastigheterna eller anläggningen faktiskt utnyttjas under stora delar av året. Förutom bestämningen av ifrågakommande anläggningstyper uttrycker första stycket den förutsättningen, att anläggning skall vara avsedd för två eller flera fastigheter gemensamt. Detta följer redan av den omfattning kommitténs uppdrag erhållit. Det är kravet på samgående som aktualiserar de särskilda problem, vilka sätta sin prägel på förevarande lagstiftningsuppgift. Avser en anläggning att tillgodose blott enstaka fastighet, blir situationen en annan. Väl är det tänkbart, att fastighetsägare önskar få rätt att uteslutande för egen del tillgodogöra sig anläggning å annans mark. Att ålägga grannfastighetens ägare skyldighet att uppföra och sköta en anläggning, som han ej själv har någon nytta av, kan dock ej ifrågakomma. Behovet av lagreglering av detta fall synes k u n n a anses nöjaktigt tillgodosett genom servitutsbildning; såvitt gäller servitut, som bildas genom lantmäteri förrättning, ankommer det på kommittén att i annat sammanhang avge förslag till erforderliga regler. I enlighet med det anförda upptager paragrafens första stycke en bestämmelse av innehåll att gemensamt för två eller flera fastigheter må enligt vad i lagen stadgas inrättas parkeringsanläggning, trafikled, gårdsutrymme, lekplats, anordning till skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning, tvättstuga eller liknande anläggning av stadigvarande betydelse

85 för fastigheterna. Med trafikled förstås här varje för gång- eller fordonstrafik avsedd anordning, och uttrycket parkeringsanläggning inrymmer ej blott garage och parkeringshus utan även biluppställningsplatser av enklaste slag. I övrigt torde rörande de angivna exemplens innebörd någon tvekan ej behöva råda och, även om i något fall skulle uppkomma ovisshet huruvida en sökt anläggning kan hänföras till något av de uppräknade slagen, får detta i allmänhet endast begränsad betydelse med hänsyn till den allmänna förutsättningen att en anläggning för att omfattas av den föreslagna lagen skall vara av stadigvarande betydelse för fastigheter. Endast om anläggningen trots att nämnda förutsättning är uppfylld är av en typ, som icke kan anses j ä m förlig med något av de angivna exemplen, saknas möjligheter att tillämpa lagen. Oftast torde situationen bli den, att en helt ny anläggning utföres med stöd av lagen, vilken ävenledes tillhandahåller bestämmelser bl. a. om anläggningens vidmakthållande och drift. Med anläggnings inrättande såsom gemensamhetsanläggning avses emellertid icke mera än att lagen ger vissa anvisningar om hur ett samgående bör rättsligt ordnas. Även redan utförda anläggningar, som hittills betjänat enstaka fastighet eller utnyttjats gemensamt på annan rättslig grundval än kommittén föreslår, falla således in under lagen och kunna med stöd av densamma utnyttjas gemensamt eller —• där gemenskap redan är förhanden — bli föremål för en fastare och mera ändamålsenlig reglering än tidigare. Med den utformning första stycket sålunda erhållit innefattas däri även sådana gemensamhetsanläggningar, som för närvarande behandlas av speciallagstiftningen. Att ej redan specialreglerade anläggningar skola avses med de föreslagna bestämmelserna följer emellertid av vad tidigare anförts om utredningsuppdragets omfattning. Enligt vad här ovan uttalats skola vidare vatten- och avloppsanläggningar icke — oavsett om de falla in under 1955 års lag eller ej — omfattas av förslaget. Den nödvändiga avgränsningen har vunnits genom en föreskrift i andra stycket av paragrafen, att den föreslagna lagen ej skall gälla anläggning för vattenförsörjning eller avlopp och ej heller annan anläggning, som enligt vad särskilt är stadgat må efter myndighets eller domstols prövning inrättas gemensamt för fastigheter. Såsom i annat sammanhang framhållits, förutsätter inrättande av gemensamma anläggningar enligt speciallagstiftningen nämligen genomgående en prövning av något det allmännas organ. Den valda formuleringen åsyftar sålunda att vid kollision med annan lagstiftning rörande gemensamhetsanläggningar ange förslagets tillämpningsområde. Härav följer, att det för reglernas tillämpning ej är nog, att i det enskilda fallet förutsättningar för anläggnings inrättande med stöd av annan lagstiftning anses icke vara uppfyllda. Den, som erhållit avslag p å begäran om anordnande av enskild väg enligt lagen om enskilda vägar, kan således icke få ansökan om förrättning för vägföretagets genomförande

86 enligt kommitténs förslag upptagen till prövning. Å andra sidan är avsikten ej att utesluta varje anläggning, som motsvarar vägbegreppet i nyssnämnda lag. Enskild väg inom stadsplanelagt område faller exempelvis utanför nämnda lags tillämpningsområde och är därmed att hänföra under de här föreslagna reglerna. Vad slutligen beträffar skyddsrum följer redan av första styckets krav på anläggnings betydelse för fastigheter, att de av civilförsvarslagen reglerade skyddsrummen, vilka skola inrättas icke för fastigheter utan blott för anläggningar eller byggnader, falla utom förslaget. I den mån frivilligt inrättande av skyddsrum sker vid sidan av nämnda lag föreligger däremot ej på grund av förevarande paragraf något hinder mot att företaget knytes till fastigheterna som sådana. Inom de sålunda uppdragna gränserna för förslagets räckvidd uppställer kommittén icke några generella hinder för lagstiftningens tillämplighet. Förslaget avses således komma till användning icke blott i städer och andra tättbebyggda samhällen utan även inom glesbygder samt oavsett huruvida stadsplan, byggnadsplan eller andra bebyggelsereglerande bestämmelser gälla eller icke. Förslagets allmänna tillämplighet utesluter emellertid ej, att vissa av reglerna äro begränsade till särskilda fall. Som exempel härpå kan nämnas, att anslutning av fastighet utan ägarens samtycke icke är avsedd att tillämpas utanför område med stadsplan eller byggnadsplan (2 §). E h u r u förslagets allmänna räckvidd får anses uttömmande angiven genom det nu sagda, vill kommittén i anslutning härtill beröra ett spörsmål, som ej behandlats i annan del av förslaget. Frågan gäller vilken omfattning en anläggning skall anses äga såväl med avseende å beståndsdelar och tillbehör som i förhållande till andra i förslaget avsedda anläggningar. I förstn ä m n d a hänseende har kommittén övervägt att lämna uttrycklig föreskrift av liknande karaktär som stadgandena i 2 § lagen om enskilda vägar angående vilka områden och anordningar som höra till väg samt i 7 § 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar angående de anordningar, med vilka sådan anläggning skall vara försedd. Även om dylika, för en speciell anläggningstyp avsedda bestämmelser kunna antagas ha viss betydelse, äro de tämligen allmänt hållna och ge knappast tillräcklig vägledning i alla uppkommande situationer. Med hänsyn till att kommitténs förslag är avsett att tillämpas å ett stort antal anläggningstyper av vitt skilda slag föreligga uppenbarligen än större svårigheter att inom nu ifrågavarande område utforma en tillbehörsregel, som uppfyller skäliga krav på enkelhet samtidigt som den ger verklig ledning för rättstillämpningen. Efter övervägande av de fördelar och nackdelar, som äro förenade med en bestämmelse med antytt innehåll, har kommittén funnit sig böra avstå från varje lagreglering i ämnet. Att en anläggning skall vara försedd med alla de tillbehör, som anses erforderliga för att densamma skall tjäna sitt ändamål, lär u t a n särskild föreskrift vara tydligt liksom även att dessa anordningar

87 böra tillhöra den gemensamma anläggningen, såvida de icke med större fördel k u n n a ombesörjas av de anslutna fastigheternas ägare var för sig. Ett stöd för denna åsikt erbjuder dessutom 5 § i förslaget, enligt vilken anläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt, att ändamålet med densamma kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet. Även om avgörandet av vad en anläggning skall omfatta stundom kan komma att erbjuda svårigheter, böra dessa emellertid icke överdrivas och de kunna i viss utsträckning motverkas genom att sakägarna i avtal rörande gemensamma anläggningsföretag tydligt utmärka vad anläggningen skall omfatta. Kommittén har ej heller funnit erforderligt att uttryckligen föreskriva under vilka förutsättningar en eller flera anläggningar skola anses föreligga. Även denna fråga torde i praktiken lösas på det sätt som befinnes mest naturligt och ändamålsenligt. Anordning, vars huvudsakliga uppgift är att möjliggöra eller underlätta utnyttjandet av en gemensamhetsanläggning, bör ingå som en del av denna och ej betraktas som en självständig anläggning. Att en parkeringsanläggning jämte anslutande enskild tillfartsväg eller för anläggningen nödvändig vatten- och avloppsledning normalt utgör en enda anläggning torde ligga i sakens natur på samma sätt som en värmeanläggning måste anses omfatta även gemensamma ledningar, genom vilka värme föres från anläggningen till de särskilda fastigheterna. Spörsmålet är för övrigt, hur prövningen än utfaller, icke ens i de komplicerade fallen av större praktisk vikt, då bedömandet oftast icke får någon betydelse för sakägarnas materiella rättsläge. Genom en mellan fastigheter anordnad samverkan enligt den föreslagna lagstiftningen åsyftas att i vissa hänseenden göra fastigheterna bättre ägnade än eljest skulle vara möjligt att utnyttjas såsom självständiga enheter. De objekt, som avses utgöra intressenter i företaget, äro därför i första hand fastigheter. För varje deltagande fastighet måste tillika finnas en person, fysisk eller juridisk, som kan företräda enheten och vara bärare av de till densamma k n u t n a rättigheterna och skyldigheterna. Denna funktion utövas enligt förslaget främst av fastighetens ägare, som exempelvis har att svara för bidrag till företagets verksamhet samt att företräda fastigheten vid förrättning och på samfällighetsstämma. Viss närbesläktad lagstiftning har emellertid gått längre och såväl utsträckt kretsen av tänkbara intressentobjekt till andra kategorier än fastigheter som ock låtit innehavare av andra rättigheter än äganderätt helt eller delvis övertaga ägarens funktioner med avseende å det objekt, varom fråga är. Vad i lagen om enskilda vägar stadgas angående fastighet skall sålunda enligt 1 § andra stycket nämnda lag gälla även beträffande gruva och, där omständigheterna prövas därtill föranleda, tillämpas jämväl å sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren till grunden. Vidare föreskrives i 5 § samma lag att den, som innehar fastighet

88 med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande, vid tillämpningen av nämnda lag skall anses såsom fastighetens ägare; detta gäller i fråga om både de rättigheter och de skyldigheter, vilka äro förbundna med fastigheten. Man har dock ej stannat härvid utan i vissa hänseenden utvidgat personkretsen till dem som inneha fastigheter på sådana villkor att de, där fastighetsskatt för fastigheten skall utgå, jämlikt kommunalskattelagen äro skyldiga att erlägga dylik skatt. Häri innefattas innehavare av åborätt, tomträtt, vattenfallsrätt och s. k. ofri tomt i stad samt av vissa mera speciella besittningsrätter med längre varaktighet. Personer tillhörande nu nämnda kategorier svara i ägarens ställe för de till fastigheten knutna förpliktelserna men äro i vad avser rättigheterna icke likställda med fastighetsägare annat än i särskilt angivna situationer. Regler av liknande innehåll återfinnas t. ex. i 24 och 25 §§ lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, 8 kap. 56 § och 14 kap. 2 § vattenlagen samt 22 kap. 2 § andra stycket lagberedningens förslag till jordabalk. Vid övervägande av frågan, i vad mån en utvidgning i här antydd riktning bör ske även inom området för fastighetsbildningskommitténs uppdrag, kan till en början urskiljas en grupp fall, där avgörandet icke synes bereda större svårigheter. Kommittén syftar härvid på sådana situationer, då någon ägare till fastighet ej finnes. Så är förhållandet vid fideikommiss och vid vissa på testamente grundade nyttjanderätter (jfr 12 kap. 2 § ärvdabalken). Det är i båda dessa fall mindre fråga om undantag från huvudregeln, att fastighet skall företrädas av ägaren, än om ett förtydligande av ägarbegreppet i förevarande sammanhang. I analogi med bestämmelser på andra håll i lagstiftningen stadgas därför i tredje stycket sista punkten av förevarande paragraf, att den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer annan, vid lagens tillämpning skall anses såsom fastighetens ägare. I övriga situationer ligga förhållandena annorlunda till. Vare sig det gäller att hänföra intressentskapet i objektivt hänseende även till lös egendom eller — oavsett detta — att utsträcka personkretsen till andra än egendomens ägare, där sådan finnes, kan spörsmålet om behovet av den ifrågasatta utvidgningen icke besvaras entydigt, och möjligheterna att genomföra en reglering i antydd riktning äro också synnerligen växlande beroende på vilken egendom och vilka slags rättsinstitut som regleringen tankes omfatta. E h u r u frågorna om det objektiva intressentskapet och om personkretsen formellt sett utgöra två skilda problem, höra de likväl nära samman. Sambandet består framför allt däri, att innehav av gruva, byggnad eller annat liknande, som icke innefattar tillbehör till grunden, även förutsätter en rätt att taga marken i anspråk. Ägare till byggnad å annans m a r k måste exempelvis samtidigt vara innehavare av arrenderätt eller annan nyttjanderätt till

89 själva marken. Stundom är byggnaden i detta fall rent av tillbehör till en rättighet av sistnämnda slag. Av de begränsade rättigheter, som i detta sammanhang skulle k u n n a k o m m a i fråga, beröres tätbebyggelsen framför allt av tomträttsinstitutet samt av sådan rätt till ofri tomt i stad, som enligt 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra utgör fast egendom. Med avseende å båda dessa slags rättigheter måste det anses föreligga ett starkt behov att k u n n a ansluta dem till en gemensamhetsanläggning. Inom de aktuella områdena torde nämligen anläggningens betydelse vara i stort sett densamma antingen den hänför sig till sådan rättighet eller avser själva fastigheten. Byggnad, som finnes å den upplåtna marken, utgör, såvitt avser ofria tomter, tillsammans med rätten till marken fast egendom och, i vad gäller inskriven tomträtt, tillbehör till tomträtten, övriga tänkbara förmögenhetsobjekt och rättigheter äro med hänsyn till sin allmänna karaktär huvudsakligen begränsade till områden inom glesbygderna och bli redan därigenom av mindre betydelse i detta sammanhang. Till denna grupp höra åborätter, vattenfallsrätter och andra mera speciella besittningsrätter samt byggnader eller andra anordningar, som uppförts med stöd av dylika rättigheter. Som lös egendom räknas även gruva, beträffande vilket institut icke heller synes ha framkommit behov av gemenskap för främjande av de här aktuella ändamålen. Beträffande byggnader å ofri grund i allmänhet kan väl däremot ett visst behov av anknytning till en gemensamhetsanläggning sägas vara för handen, t. ex. beträffande sommarstugor, bensinstationer, kiosker, byggnader för småindustri och av arrendatorer uppförda hus. I dessa fall är byggnaden icke tillbehör till rätten att utnyttja marken. Byggnadens ägare besitter i allmänhet marken med stöd av arrendeavtal. I den mån frågan enligt det nu anförda överhuvudtaget får praktisk betydelse k u n n a visserligen skäl åberopas till förmån för att det skall vara möjligt att knyta en vidare krets av förmögenhetsobjekt och personer till ett gemensamhetsföretag än enbart fastigheter och deras ägare. Med visst fog kan det göras gällande, att företag av detta slag icke är av betydelse för fastigheterna som sådana utan fastmera för bebyggelsen å dem. Det förhållandet, att en byggnad ej utgör tillbehör till fastighet, bör därför icke i och för sig hindra att enbart själva byggnaden får anslutas till anläggningen, om det blott kan konstateras att byggnaden är av mera stadigvarande beskaffenhet. Vad angår spörsmålet, vilka personer som böra intaga ställning av delägare i företaget, kan det vara förenat med nackdelar för huvudman eller för samfällighets organ att nödgas vända sig till en fastighetsägare, som icke själv tager befattning med sin fastighets skötsel utan måhända är avlägset boende och saknar permanent ombud, som lätt k a n anträffas. Kunde fastigheten i stället representeras av byggnadens ägare, vore detta en fördel såväl från nu berörda synpunkt som med hänsyn till att denne i många fall hyser större intresse av gemenskapens instiftande och

90 vidmakthållande än fastighetsägaren och därför ofta är bättre skickad för uppgiften. Å andra sidan äro olägenheterna av en utvidgning i antydd riktning påtagliga. Av stor betydelse härvidlag är risken för att en motsatsställning uppkommer mellan fastighetens ägare och dess innehavare. Det ligger i sakens natur, att ägaren och innehavaren kunna få skilda intressen med avseende å egendomens förvaltning och, i den mån det icke anses rimligt att utesluta någondera av dem från varje inflytande på företagets skötsel, erfordras antingen samstämmighet mellan ägare och innehavare som villkor för att åtgärd överhuvudtaget skall få vidtagas eller ock en vidlyftig reglering, enligt vilken de erhålla olika befogenheter i skilda hänseenden. Kommittén h a r ansett den vägledande grundsatsen böra vara att de till varje ansluten fastighet hänförliga rättigheterna och skyldigheterna såvitt möjligt koncentreras till en enda person, som uppenbarligen i regel bör vara fastighetsägaren. För denna ståndpunkt talar det förhållandet, att gemensamhetsanläggningar av ifrågavarande slag i övervägande antalet fall och framför allt inom tätbebyggelseområdena torde komma att bli av genomgripande ekonomisk betydelse för berörda fastigheter. De skäl, som framför allt tala emot den antydda utvidgningen, sammanhänga emellertid med kommittéförslagets lösning av de sakrättsliga problemen och närmare bestämt med det förhållandet, att de anslutna fastigheterna med vissa begränsningar föreslås med bästa förmånsrätt svara för förfallna bidrag till en enligt förslaget bildad samfällighet. Såsom i annat sammanhang närmare utvecklas, har kommittén ansett ett sakrättsligt ansvar av detta slag vara nödvändigt såväl för att tillgodose samfällighetens borgenärer som för att begränsa övriga delägares ansvar. Uppkommer vid uttagande av debiterat belopp brist hos någon av de anslutna, bli nämligen de övriga subsidiärt solidariskt ansvariga för bristen (27 § andra stycket). Tydligt är, att om betalningsskyldigheten hänför sig till byggnad på annans grund eller eljest till objekt, vari nämnda förmånsrätt ej må åtnjutas, risken för att brist uppstår och därmed för att det subsidiärsolidariska ansvaret utlöses kan inträda lättare än eljest; för ägarens förbindelser till samfälligheten åtnjutes ej bättre rätt i egendomen än som tillkommer andra oprioriterade fordringar. En möjlighet att förhindra dylika verkningar skulle vara att efter förebild i lagen om enskilda vägar som villkor för ingående av förbindelser föreskriva skyldighet att ställa säkerhet för den del av gälden, som belöper å intressent av ifrågavarande slag. Då underlåtenhet att uppfylla detta krav medför den påföljden att förbindelser icke kunna ingås eller att avtal härom bli ogiltiga, blir resultatet emellertid icke det önskade, eftersom samfälligheten då nödgas anskaffa erforderliga medel genom uttaxering från delägarna. Detta innebär ju, att den befarade bristsituationen kan inträda betydligt tidigare än eljest. Att samfällighets bidragsfordringar skola utgå med bästa förmånsrätt i

91 anslutna fastigheter eller andra objekt är således en grundsats, som enligt kommitténs uppfattning måste upprätthållas över hela linjen. Det kan emellertid icke komma i fråga att på detta sätt göra fastighet sakrättsligt ansvarig för förbindelser, som icke åvila ägaren utan innehavare av en begränsad rätt. Undantag härifrån kan medges endast i fråga om fideikommisshavare eller innehavare av annan på testamente grundad besittningsrätt, där någon ägare till fastigheten ej finnes. En utväg kunde tyckas vara att det sakrättsliga ansvaret icke ålades fastigheten utan själva den begränsade rätten; denna är som regel av lös egendoms natur. Som förutsättning härför bör dock gälla, att rättigheten har ett mera betydande ekonomiskt värde och på grund därav kan erbjuda tillfredsställande säkerhet för de med förmånsrätt utrustade förpliktelsernas infriande. Detta är fallet med tomträtt, till vilken efter inskrivning även höra byggnader och andra objekt, som eljest utgöra tillbehör till fastigheten. Huruvida jämväl andra begränsade sakrätter, t. ex. en arrenderätt, i allmänhet äger något större värde från kreditsynpunkt, är däremot mera ovisst; det väsentliga värdet torde som regel ligga i åbyggnaderna. Oavsett h u r u härmed förhåller sig är det emellertid för närvarande icke möjligt att annat än i undantagsfall låta ett objekt av lös egendoms n a t u r med förmånsrätt häfta för ägarens skuld. Ingendera av de utvägar som för närvarande erbjuda sig — närmast torde här bli fråga om pantsättning med därför uppställt krav på den förskrivna egendomens överlämnande i borgenärens besittning eller s. k. säkerhetsöverlåtelse — innebär någon tillfredsställande lösning. Vad särskilt angår problemet, huru byggnader och andra fasta anläggningar på annans grund skola kunna utnyttjas såsom kreditobjekt, har gällande rätts ståndpunkt i denna fråga givit anledning till två vid 1961 års riksdag väckta motioner angående utredning om lagstiftning i syfte att möjliggöra utnyttjande av byggnad på annans mark såsom säkerhet för kredit (I: 496 och II: 580). Första lagutskottet fann i utlåtande över motionerna (nr 45/1961 s. 6) — utan att taga mera bestämd ställning till motionärernas yrkande — att arrendelagsutredningen, till vars uppdrag en av de nu aktualiserade frågorna hade stark anknytning, borde få framlägga sitt förslag, innan det närmare övervägdes huruvida den av motionärerna påyrkade utredningen skulle komma till stånd. Det syntes utskottet dock lämpligt, att motionerna överlämnades till arrendelagsutredningen för att tagas i beaktande vid dess arbete. På hemställan av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 337/1961) ha motionerna jämte utskottets utlåtande sedermera också överlämnats till nämnda utredning. För kommittén står det klart, att betydande svårigheter u p p k o m m a redan då det gäller att söka lösa det i nämnda motioner angivna spörsmålet, som ju avser att möjliggöra ifrågavarande egendoms utnyttjande som säkerhet för ordinär kredit. Innan detta spörsmål fått sin lösning, är det överhuvudtaget icke — och särskilt ej i förevarande begränsade sammanhang

92 — tänkbart att föreslå regler, som gå vida längre och avse att möjliggöra att egendomen tvångsvis tages i anspråk som säkerhet. En utvidgning i det aktuella hänseendet bör därför enligt kommitténs mening i princip ej för närvarande komma i fråga. Detta kan, såsom framgått av det föregående, motiveras även med det förhållandet, att något mera påtagligt behov därav icke annat än undantagsvis synes ha framträtt. Härtill kommer, att i många fall den möjligheten står öppen att byggnadens ägare i avtal med fastighetsägaren förbinder sig att i förhållande till denne helt eller delvis svara för de på fastigheten belöpande ekonomiska förpliktelserna gentemot företaget. Slutligen må framhållas att, ehuru det nu berörda hindret gör sig gällande endast vid samfällighetsbildning, principen bör utsträckas att avse förslagets hela område och således även huvudmannafallet. Att få fastslaget vilka förmögenhetsobjekt som kunna vara anslutna till ett företag är nämligen av vikt redan innan man vid förrättningen kan taga ställning till frågan om lämpligaste förvaltningsform. Enhetliga regler om intressentskapet äro emellertid av betydelse även i andra hänseenden, t. ex. vid övergång från den ena förvaltningsformen till den andra. Med avseende å inskriven tomträtt liksom beträffande de ofria tomter i stad, som enligt 5 § 1895 års lag utgöra fast egendom, äro emellertid förhållandena sådana, att kommittén ansett sig böra föreslå undantag från den allmänna grundsatsen. I båda dessa fall är ett utsträckande av intressentskapet påkallat av ett väsentligt behov, och rättighetshavarens ställning är också praktiskt taget lika stark som under vanliga förhållanden en ägares. Ej heller möta här samma svårigheter från sakrättslig synpunkt som i övriga situationer. Såvitt angår tomträtten har kommittén — såsom i annat sammanhang skall närmare utvecklas — ej funnit hinder att föreslå, att även denna rättighet skall liksom fastighet med bästa förmånsrätt häfta för samfällighets bidragsfordringar. Här föreligger j u redan ett system av regler, enligt vilka tomträtten kan frivilligt upplåtas som säkerhet, och det innebär knappast ett alltför långtgående avsteg härifrån, om tomträtten bringas att med bästa rätt häfta för förfallna bidrag till samfällighet. Att märka är vidare, att byggnader och annat, som normalt utgör tillbehör till fastighet, sedan tomträtten inskrivits, i stället tillhöra denna. Vad åter gäller ofri tomt i stad är den särskilda rätten därtill av fast egendoms natur, och reglerna om förmånsrätt äro därför utan vidare möjliga att tillämpa. P å grund av det anförda har kommittén i första punkten av tredje stycket upptagit stadgande av innehåll att, om fastighet är upplåten med inskriven tomträtt eller fråga är om sådan rätt med avseende å ofri tomt i stad, som anses utgöra fast egendom, vad om fastighet och dess ägare i lagen stadgas skall äga motsvarande tillämpning å rättigheten och dess innehavare. På samma sätt som beträffande själva fastigheten skall således med hänsyn till den särskilda rättighetens innebörd kunna prövas spörsmålet om gemensamhetsanläggning är av erforderlig betydelse för rättig-

93 heten och, där rättigheten finnes böra anslutas till företaget, tillika de övriga frågor, som skola avgöras vid förrättningen. Beaktandet av den ifrågavarande rättighetens natur kan dock framför allt i tomträttsfallet komma att föranleda en mera begränsad tillämpning av förslagets bestämmelser än eljest. Såväl tomträttsupplåtelsens ändamål som dess innehåll i övrigt kunna vara av den beskaffenhet, att förslagets tillämpning måste anses utesluten. Det kan exempelvis icke komma i fråga att till gemensamhetsanläggning ansluta tomträtt i det fall, att tomträttsavtalet förbjuder detta, eller att eljest gå utöver avtalets villkor. Den föreslagna lösningen innebär, att vid bedömandet av frågan om det objektiva intressentskapet fastighet och däri upplåten tomträtt skola behandlas var för sig, och något konkurrensförhållande med avseende å fastighetsägarens och rättighetshavarens befogenheter eller skyldigheter i förhållande till den gemensamma anläggningen behöver ej uppkomma. Med de mycket begränsade befogenheter, som efter en tomträttsupplåtelse i regel tillkomma fastighetsägaren, är det ej heller av större intresse för honom att erhålla medinflytande över gemensamhetsföretagets angelägenheter i det fall, då tomträtten anslutits till företaget. Det kan vidare icke anses påkallat att göra ägaren medansvarig för infriandet av förpliktelserna till samfälligheten, och i fråga om det sakrättsliga ansvaret torde tomträtten — liksom rätten till ofri tomt i stad — med tillhörande byggnader och andra anläggningar i övervägande antalet fall representera den ojämförligt största delen av det till fastighetsenheten hänförliga sammanlagda kreditvärdet. Till undvikande av missförstånd må med sikte på tomträttsfallet framhållas, att förslaget icke innebär något upphävande eller någon förändring av bestående tomträttsavtal, vilka — såsom i det föregående berörts — ofta upptaga regler om gemensamhetsanläggningar. Då de i förslagets 2 § angivna förutsättningarna i detta läge regelmässigt icke äro uppfyllda, kan ej heller bli fråga om anslutning mot tomträttshavarens bestridande. Vidare bör påpekas,-att en upplåtelse med tomträtt av fastighet, som är ansluten till gemensamhetsanläggning, icke utan vidare medför, att anslutningen upphör och att delaktigheten i företaget överföres å tomträtten. Därför erfordras ny förrättning, vid vilken även en ekonomisk uppgörelse av berörda sakägares mellanhavanden måste komma till stånd (jfr 39 och 42 §§). En ytterligare utvidgning i fråga om kretsen av objekt, som beröras av förslaget, följer av tredje styckets andra punkt, enligt vilken lika med fastighet skall, såvitt gäller upplåtelse av utrymme för anläggning och ersättning med anledning därav, anses område, som ej ingår i fastighetsindelningen. Stadgandet åsyftar framför allt att undanröja de olägenheter, vilka föranledas av att det för närvarande icke är möjligt att på tillfredsställande sätt tillgodose behovet att förlägga gemensamhetsanläggningar i gatumark under markplanet; härom kan hänvisas till vad kommittén i den allmänna

94 motiveringen uttalat rörande behovet av lagstiftning. Ehuru gatumark och annan mark, som redovisas i bihang B eller C till fastighetsregistret, icke utgöra fastigheter i egentlig mening, skall en anläggning således kunna förläggas till sådan m a r k och samtliga de bestämmelser i förslaget, som beröra frågorna om upplåtelse av utrymme och om ersättning med anledning därav, bli tillämpliga å marken. Däremot råder ej i övrigt likställighet mellan m a r k av detta slag och fastighet, till följd varav exempelvis gatumark icke kan anslutas till en gemensamhetsanläggning. Något mera påtagligt behov härav torde för närvarande ej föreligga. Att ej heller en i gata inrymd byggnad eller annan anläggning, som tjänar ett självständigt ändamål, kan utgöra sådan intressent följer av vad kommittén uttalat i anslutning till stadgandet i tredje styckets första punkt. 2 §• Sedan i 1 § angivits lagstiftningens tillämpningsområde, meddelas i de närmast följande paragraferna vissa grundläggande materiella bestämmelser angående innebörden av den samverkan, varom fråga är. Förevarande paragraf reglerar sålunda vilka fastigheter som skola ingå i ett anläggningsföretag och därmed även frågan om anläggningens tillkomst. I det fall, att mellan samtliga berörda sakägare kan träffas frivillig uppgörelse om inrättandet av en gemensam anläggning, fordras enligt förslaget icke något särskilt stadgande av förevarande karaktär. Att företaget då skall komma till stånd följer redan av 1 § :ns regel om förslagets tillämpningsområde, låt vara att en ytterligare förutsättning är att överenskommelsen icke åsidosätter inteckningshavares och därmed jämställda rättsägares intressen. Nämnda paragraf innefattar sålunda även ett materiellt villkor för inrättande av gemensamma anläggningar. Då anläggning är av stadigvarande betydelse för minst två fastigheter, skall företaget tillåtas och dessa fastigheter ingå däri. Såsom tidigare påpekats, har kommittén funnit det vara en huvuduppgift att förläna en rent frivillig samverkan mellan fastigheter för vissa ändamål sakrättslig effekt liksom att på olika sätt söka underlätta tillkomsten av frivilliga uppgörelser på förevarande område. Med en lagreglering, som i första hand syftar till att bereda sådana fastighetsägare, vilka hysa intresse för inbördes samverkan, trygghet mot att gemenskapen upphör, torde också finnas anledning räkna med att fastigheters anslutning efter ägarnas medgivande kommer att inträffa i övervägande antalet fall. Av skäl, för vilka tidigare redogjorts, h a r kommittén emellertid icke kunnat i alla situationer upprätthålla kravet på samtycke. Det har fastmera befunnits nödvändigt att i lag fastslå villkoren för fastighets anslutning, då konflikt föreligger mellan sakägare med skilda önskemål. Under vissa förutsättningar bör sålunda ett företag k u n n a komma till stånd mot sakägares bestridande eller erhålla annan omfattning eller inrättas på andra villkor än

95 som motsvara sakägares önskemål. Att ange dessa förutsättningar i vad avser frågan om vilka fastigheter som skola deltaga i företaget och därmed spörsmålet om dess tillkomst är syftet med förevarande paragraf. E h u r u stadgandets tillämpning kan antagas icke bli erforderlig annat än i ett j ä m förelsevis begränsat antal fall, h a r kommittén för vinnande av bättre systematik och överskådlighet funnit sig böra upptaga stadgandet i förslagets inledande avsnitt, medan frivilligfallen behandlas senare i lagtexten (17 §). Inom området för den gällande speciallagstiftningen har det aktuella spörsmålet blivit löst på olika sätt. Stundom h a r frågan blivit avgjord med hänsyn till lämpligheten av att det gemensamma företaget överhuvudtaget skulle komma till stånd, ibland dock med den modifikationen, att spörsmålet uppdelats i två olika bedömanden, nämligen dels huruvida företaget i sin helhet skall tillåtas eller ej, dels vilka fastigheter som skola anslutas. Enligt vattenlagen gäller sålunda i fråga om vattenreglering med tvångsdelaktighet, att den, som önskar få regleringen till stånd, äger vitsord därtill, om mera än hälften av den beräknade båtnaden av hela företaget belöper å egendom, som tillhör honom eller honom och andra, vilka förena sig med honom om företaget. Vidare stadgas att alla strömfall, för vilka vattenregleringen medför båtnad, så ock all den mark, som genom företaget vinner stadigvarande torrläggning, i avseende å företaget utgöra en samfällighet med skyldighet för ägarna att med vissa närmare inskränkningar taga del i kostnaden för företaget, envar i m å n av värdet å den båtnad, som beredes hans egendom. Liknande regler gälla rörande vissa torrläggningsföretag. Enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar kan i fråga om vissa enskilda vägar inom områden med tätare bebyggelse efter särskild prövning förordnas, att de fastigheter, som i sin helhet eller till någon del äro belägna inom sådant område, skola utgöra en samfällighet (vägförening). Samtidigt skall emellertid prövas huruvida fastigheter av visst slag (72 § nyssnämnda lag) skola ingå i föreningen. Enligt 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall sådan anläggning under vissa förutsättningar k o m m a till stånd, varjämte för anläggningen skall bestämmas visst verksamhetsområde. I fråga om skyldighet för fastighet inom detta område att ansluta sig till företaget stadgas vidare, att anslutning skall ske när det begäres av bl. a. anläggningens huvudman, såframt ej ändamålet med anslutningen kan med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt. En annan metod återfinnes i 1946 års vattenoch avloppssakkunnigas förslag, som legat till grund för 1955 års lag. Enligt detta förslag skulle anslutningstvång inträda för fastighet, som med teknisk och ekonomisk fördel kunde anslutas till planerad eller befintlig vatten- och avloppsanläggning. Nämnda fördel skulle emellertid hänföras till anläggningen i dess helhet och således icke behöva uppkomma för viss fastighet, om vars anslutning vore fråga. Förutsättningen, att samgåendet skulle medföra vinst för anläggningen i dess helhet ansågs nämligen också

96 utgöra en garanti för att nämnda fastighet icke utan tvingande skäl anslötes till företaget. Det vore självfallet, att ägare till fastighet, som anslötes tvångsvis, icke därigenom finge tillskyndas förlust, men om risk härför skulle uppkomma kunde fastighetens intressen skyddas genom begränsning av skyldigheten att deltaga i kostnaderna. I andra fall ha frågorna om det gemensamma företagets tillkomst och kretsen av däri ingående fastigheter lösts genom ett enda bedömande, som tager sikte på förhållandena hos varje särskild fastighet. Enligt 2 kap. 15 § vattenlagen gäller sålunda att den, som vill för tillgodogörande av vatten begagna sig av annan tillhörig byggnad i vatten, är berättigad därtill, om det k a n ske utan väsentlig olägenhet för byggnadens ägare. Ägaren är således under denna förutsättning skyldig att underkasta sig en gemenskap, låt vara att han är berättigad till viss gottgörelse. Skyldighet att deltaga i gemensam väghållning enlig 2 kap. lagen om enskilda vägar skall också bedömas med hänsyn till företagets betydelse för de skilda fastigheterna men är icke enhetligt reglerad utan beror på vilket slag av väghållning som är i fråga. Med avseende å byggande av väg stadgas att varje fastighet, för vars ändamålsenliga brukande företaget är av synnerlig vikt, är skyldig att deltaga däri. Såvitt avser vägunderhåll och vinterväghållning föreligger skyldighet för fastighet att deltaga redan då vägen är till nytta för fastigheten. Av de båda huvudformer, till vilka de i gällande speciallagstiftning anvisade metoderna sålunda kunna hänföras, finner kommittén den förstnämnda, varigenom en bedömning av företaget i dess helhet i princip blir avgörande, mindre väl ägnad att läggas till grund för en regel av nu ifrågavarande slag. En lösning, som innebär att frågan om tillåtligheten prövas i viss mån oberoende av spörsmålet vilka fastigheter som skola ingå, må vara naturlig beträffande vägföreningar och allmänna vatten- och avloppsföretag, vilka generellt sett omfatta ett mycket stort antal fastigheter och därigenom kräva i viss mån schematiska regler. De anläggningar, som avses med kommitténs förslag, äro däremot av synnerligen varierande typ och storlek. Det förhåller sig icke blott så att förslaget avser anläggningstyper av heterogen karaktär utan det är i viss utsträckning jämväl fråga om sådana typer, beträffande vilka någon mera långvarig erfarenhet av samverkan ännu icke står till buds såsom fallet däremot är beträffande enskilda vägar och allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Om det, såsom kommittén för sin del hävdar, anses önskvärt att regleringen göres någorlunda enhetlig, måste därför förutsättningarna för anslutning utan fastighetsägarens samtycke icke blott i allmänhet utformas tämligen restriktivt utan även i viss mån anpassas till att det kan bli fråga om anläggningar, vilkas gagn för fastigheterna icke kan avgöras utan en undersökning av dessas individuella förhållanden. På liknande sätt bör företagens storlek här få betydelse. Väl kunna företag tänkas, vilka bestå av ett mycket stort antal fastigheter, men sannolikheten talar för att det övervägande flertalet an-

97 läggningar bli av mindre omfattning och erhålla ett tämligen begränsat fastighetsunderlag. I fråga om anläggningar av sistnämnda slag k u n n a de med företaget förenade kostnaderna uppenbarligen bli av betydligt större vikt för varje enskild fastighet än om kostnaderna kunna slås ut på ett mycket stort antal fastigheter. Med hänsyn till det nu sagda finner kommittén ofrånkomligt att här välja en metod, som tager sikte på varje fastighets individuella behov av anläggningen och förhållanden i övrigt. En lösning i enlighet härmed innebär vidare åtminstone formellt en förenkling såtillvida som den erforderliga prövningen begränsas till ett enda bedömande, nämligen att avgöra om vissa föreslagna fastigheter skola anslutas eller ej. I och med att denna prövning givit till resultat, att minst två fastigheter skola anslutas, följer omedelbart av 1 §:ns föreskrift, att anläggningen skall komma till stånd. Den allmänna ståndpunkt kommittén sålunda intagit innebär, att varje ifrågasatt fastighets anslutning skall bedömas efter vissa i lagen angivna förutsättningar, som — på grundval av en avvägning mellan initiativtagarens och de övrigas intressen — omedelbart ange vilken betydelse anläggningen skall ha för fastigheten. Det har befunnits mest ändamålsenligt, att anslutningsfrågan löses enhetligt, så att företaget icke i analogi med lagen om enskilda vägar kommer att omfatta vissa delägare med allenast underhållsskyldighet och andra med jämväl byggnadsskyldighet, överhuvudtaget har kommittén velat i lagtexten särhålla spörsmålet, vilka fastigheter som böra ingå, från skyldigheten att bidraga till kostnaderna. I praktiken torde dock någon fullständig åtskillnad ej kunna genomföras. Så t. ex. kan en avvägning av fastighets behov av anläggningen i relation till dess bidrag till företaget ej ske utan att fastighetens andel av totalkostnaderna bestämmes. Då det gäller att konstruera en regel om fastighets anslutning till en gemensamhetsanläggning, representeras den ena ytterlighetsmöjligheten av den förutsättning, som uppställts för förslagets tillämpning överhuvudtaget, nämligen att anläggningen är av stadigvarande betydelse för fastigheten. Att utan ytterligare villkor tillåta anslutning även mot ägarens vilja vore emellertid uppenbarligen att gå alltför långt. Tvärtom böra förutsättningarna, såsom kommittén i annat sammanhang framhållit, göras ganska stränga och närmast taga sikte på att tvångsanslutning bör ske endast i sådana klara fall, då fastighetsägaren ställer sig avvisande utan rimlig anledning. Tydligt är således, att det måste fordras något utöver kravet på stadigvarande betydelse. En hänvisning till att rimlig anledning till vägran ej föreligger är synbarligen icke tillfyllest; vad som är rimligt för den som vägrar är ofta föga rimligt för den som önskar få företaget genomfört. En närmare gränsdragning är därför ofrånkomlig. Den fastighetsägare, som begär att annan skall knytas till en för dem båda gemensam anläggning, torde i huvudsak grunda sitt anspråk på det 7—318020

98 förhållandet, att företaget genom anslutningen erhåller ett större ekonomiskt underlag, varigenom bl. a. initiativtagarens egna kostnader bli lägre än om han skulle inrätta en särskild anläggning enbart för sin fastighet eller ingå i ett gemensamhetsföretag med mindre omfattande fastighetsunderlag. Den, om vilkens anslutning är fråga, kan tänkas åberopa ett flertal omständigheter till stöd för att han önskar stå utanför ett gemensamt företag. Han är m å h ä n d a icke övertygad om att den avsedda besparingen verkligen kommer att inträffa. Frågan härom kan icke prövas utan en ekonomisk kalkyl, som i viss utsträckning måste beakta framtida förhållanden och därigenom kan bygga på oklara förutsättningar. Vederbörande har kanske också svårt att tänka sig, att en förrättningsman eller annat det allmännas organ skulle bättre än han själv vara i stånd att företaga de stundom vanskliga ekonomiska överväganden, enligt vilka en anslutning skulle innebära vissa fördelar för hans fastighet. Ett ytterligare skäl kan vara obenägenhet att överhuvudtaget underkasta sig samverkan med andra fastighetsägare. Vilken organisationsform som än väljes för förvaltningen är det nämligen ofrånkomligt att ett samgående måste i viss mån inskränka den enskilde fastighetsägarens dispositionsfrihet. Av dessa skäl uppför han kanske, då frågan om samgående blir aktuell, en separat anläggning för sin fastighet, trots att denna blir dyrare än en gemensam. Har så skett, kunna svårigheter senare möta att ålägga honom delaktighet i ett gemensamhetsföretag. Ej heller det allmänna kan förhålla sig likgiltigt till det sätt, varpå frågan om anslutningen löses. Även bortsett från det offentliga intresset av att de enskildas mellanhavanden erhålla en lämplig rättslig reglering måste det för det allmänna vara av betydelse att de särskilda fastigheterna förses med alla de nyttigheter, som göra dem ägnade att användas på åsyftat sätt. Med hänsyn till kommunens uppgifter för bebyggelseplaneringens ordnande är det därför uppenbarligen ett kommunalt intresse att inrättandet av gemensamhetsföretag i enskild regi i lämplig omfattning främjas. E h u r u kommittén funnit sig böra uppställa stränga förutsättningar för fastighets anslutning mot ägarens vilja, innebär detta icke, att beaktande skall skänkas enbart dens intressen, om vilkens anslutning är fråga. Med den naturliga intressegemenskap, som måste anses föreligga inom en grupp varandra närliggande fastigheter, är det fastmera nödvändigt att en avvägning sker mellan skilda anspråk i syfte att åstadkomma ett resultat, som kan anses motsvara krav på rättvisa och billighet. Äro förhållandena sådana att fastighets anslutning, enligt vad som efter objektiv prövning finnes klarlagt, är till avsevärd fördel för fastigheten, bör sålunda den omständigheten att ägarens samtycke icke kan inhämtas ej enligt kommitténs mening få hindra en anslutning, som även är i de övrigas intresse. Vid den närmare utformningen av en regel, som skall ge uttryck åt den n ä m n d a intresseavvägningen, vill kommittén således hävda ett starkare krav

99 än den minimifordran, som enligt 1 § skall gälla för lagförslagets tillämpning överhuvudtaget, nämligen att anläggningen skall vara av stadigvarande betydelse för fastigheten. Å andra sidan böra så stränga fordringar ej uppställas, att den initiativtagande fastighetsägarens intresse av utökat ekonomiskt underlag för företaget i alltför hög grad åsidosattes. Detta skulle enligt kommitténs uppfattning bli fallet, om anslutning skulle k u n n a framtvingas blott då den gemensamma anläggningen vore i egentlig mening nödvändig för fastighet. Med ett sådant krav, vilket skulle innebära att fastigheten icke komme till lämplig användning utan att äga tillgång till anläggningen, skulle en anslutning knappast kunna tvångsvis genomföras i andra fall än då fastighetens faktiska behov av en anläggning för åsyftat ändamål vore ovedersägligt och en separat anläggning icke möjlig att anordna. Vid bedömandet skulle därför hänsyn icke i och för sig få tagas till sådana besparingssynpunkter, som utgöra en huvudanledning till att samverkan bör eftersträvas. Vissa typer av anläggningar skulle knappast någonsin komma i fråga vid regelns tillämpning. Exempelvis kan det i en bostadsfastighet icke anses helt ofrånkomligt med tillgång till tvättstuga. Ändå torde samverkan för sådant ändamål i många fall medföra betydande fördelar. En lämplig avvägning synes kunna åstadkommas, om för fastighets anslutning fordras, att anläggningen är av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten. Nämnda förutsättning överensstämmer nära med det villkor, som gäller för deltagande i vägbyggnadsföretag enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar. Genom den föreslagna regeln utmärkes — förutom att kravet på anläggningens betydelse skarpes — att bedömningen icke under alla förhållanden skall hänföras till fastigheten sådan den befinnes och utnyttjas vid tiden för prövningen utan anknytas till ett rimligt och lämpligt användningssätt. Härigenom medför regeln en begränsning av möjligheterna att ansluta fastighet mot ägarens vilja. Ligger fastigheten inom område med detaljplan, torde i regel ett ändamålsenligt utnyttjande föreligga, om fastigheten användes för det i planen angivna ändamålet. Stundom kan emellertid användningssättet ha undergått viss förskjutning, men om det nya ändamålet i och för sig är sådant att det med hänsyn till fastighetens naturliga förutsättningar bör godtagas måste kravet på ändamålsenligt utnyttjande likväl anses uppfyllt. Detta krav åsyftar emellertid även en närmare bestämning av h u r fastigheten skall utnyttjas inom ramen för det lämpliga användningssättet. Anläggningens betydelse för en fastighet bör nämligen enligt kommitténs mening sättas i relation också till viss utnyttjandegrad. Detta betyder självfallet icke, att man alltid skall räkna med ett optimalt ekonomiskt tillgodogörande av fastigheten. Bedömandet skall i stället ske med hänsyn till en rimlig grad av utnyttjande. I fråga om bebyggda fastigheter synes man i regel äga räkna med den omfattning, vari dessa utnyttjas vid tiden för

100 prövningen. Gäller det åter fastigheter, vilka äro obebyggda eller stå inför snar ny- eller ombyggnad, kan visserligen den bebyggelserätt, som medgivits i detaljplan, tagas som utgångspunkt för bedömandet. Vid tvekan, huruvida den medgivna rätten kommer att till fullo begagnas, kan det emellertid finnas anledning att kalkylera med en lägre grad av utnyttjande, dock ej lägre än som med hänsyn till omständigheterna anses ekonomiskt försvarligt och rimligt. Mot bakgrund av det utnyttjande, som enligt vad nyss utvecklats anses vara ändamålsenligt för fastigheten, skall därefter prövas, om anläggningen är av synnerlig vikt för densamma. Detta krav innebär tydligen en väsentlig skärpning av 1 § :ns rekvisit. När förutsättningen skall anses uppfylld får avgöras med hänsyn till den föreliggande situationen i dess helhet. Tydligt är, att det måste finnas ett verkligt behov för fastigheten av tillgång till en anläggning av den typ, varom fråga är. Är fastigheten redan utrustad med separat anläggning av samma slag eller ingår den i ett existerande gemensamhetsföretag med det ifrågavarande ändamålet, är något behov i regel ej för handen. Undantagsvis kan dock så vara fallet, nämligen då den befintliga anläggningen är i bristfälligt skick och inom kort behöver ersättas samt detta icke lämpligen kan ske annorledes än genom att ny anläggning bygges. Av största betydelse för frågan om det faktiska behovet är även planläggningen av bebyggelsen inom det aktuella området. Det möter ej något hinder att i stadsplan eller byggnadsplan meddela föreskrifter, vilka i hög grad påverka frågan om behovet av en gemensamhetsanläggning. Därest exempelvis planen för visst kvarter innehåller förbud för två eller flera fastigheter vid gata mot utfart till gatan, torde, i den mån bebyggelse därefter blir aktuell, fastigheternas behov av gemensam utfart genom kvarterets inre få anses klarlagt. Även eljest kan en plan vara så utformad, att vissa ändamål icke i praktiken kunna tillgodoses utan samverkan mellan en grupp av fastigheter. Det faktiska behovet är emellertid icke tillräckligt. I kravet på synnerlig vikt ligger i princip även en fordran på vissa ekonomiska fördelar genom samgående i ett större företag. För att fastighetsägare skall åläggas ingå i ett gemensamt företag måste därför konstateras, att anslutningen för fastigheten medför en besparing av utgifterna i jämförelse med vad fallet skulle bli, därest fastighetens behov av anläggningen i likvärdig m å n tillgodosåges på annat sätt än genom det ifrågasatta gemensamhetsföretaget. Denna besparing får emellertid i regel icke vara alltför obetydlig. Uttrycket synnerlig vikt innebär i stället att kostnadsminskningen skall vara avsevärd. Vid bedömande härav skall uppenbarligen hänsyn tagas till samtliga med företaget förenade kostnader, således icke blott kostnaden för anläggningens utförande i inskränkt mening utan även utgifter för rätt att taga i anspråk utrymme för anläggningen liksom drifts- och underhållskostnader. Endast om den på fastigheten belöpande andelen av samtliga dessa kostnader avsevärt understiger de utgifter, som ägaren, om det gemensamma före-

101 taget icke komme till stånd, skulle ha att vidkännas för att äga tillgång till en anläggning för samma ändamål, k a n det anses motiverat att ansluta fastigheten mot ägarens vilja. Ehuru det således i princip måste fordras att såväl ett påtagligt faktiskt behov som ekonomiska fördelar äro för handen, ligger det i sakens n a t u r att en strikt gränsdragning mellan dessa båda förutsättningar icke alltid låter sig genomföra. Det avgörande bör då vara, om det efter ett samlat övervägande av dessa krav kan konstateras att anläggningen är av så väsentlig betydelse för fastigheten som här åsyftas. Stundom kan också situationen vara den, att den ena förutsättningen icke är lika starkt dokumenterad som den andra. Äro exempelvis förhållandena till följd av detaljplanens utformning sådana, att ägaren till viss fastighet icke har annat val än att ingå i ett gemensamhetsföretag, torde större rent ekonomiska fördelar icke k u n n a fordras än att kostnaderna åtminstone icke bli högre än eljest. Av stadgandets formulering (»Är anläggning av synnerlig vikt — ») följer att det i princip skall föreligga full bevisning om existensen av de fördelar, om vilka fråga är. I sakens natur ligger emellertid att beviskravet vid förslagets tillämpning måste uppfattas på ett något annat sätt än eljest. Sålunda kan frågan om fastighets anslutning till en gemensamhetsanläggning, som avses äga bestånd för framtiden, uppenbarligen icke bedömas enbart med hänsyn till förhållandena i nuläget. Visserligen är det, om väsentligt ändrade förhållanden inträtt, enligt förslaget möjligt att ompröva även frågan om fastighets anslutning, men denna möjlighet bygger på förutsättningen, att resultatet av den ursprungliga prövningen som regel skall bestå och att prövningen därför måste företagas med tillräckligt beaktande av den sannolika utvecklingen i framtiden. Den omständigheten, att det faktiska behovet av en gemensamhetsanläggning inträder först om någon tid, skall således icke utan vidare förhindra en anslutning, om den återstående tiden är så ringa i jämförelse med den tidrymd, varunder anläggningen väntas äga bestånd, att det — med hänsyn även till de av anslutningen föranledda ekonomiska fördelarna — måste sägas att kravet på synnerlig vikt i själva verket redan är uppfyllt. Å andra sidan bör anslutning ej kunna framtvingas, om det står klart att ett nu föreliggande behov inom kort kommer att upphöra. Det förhållandet, att anslutningsfrågan i stor utsträckning måste bedömas med sikte på den kommande utvecklingen, nödvändiggör också en viss modifikation i fråga om kravet på bevisningens styrka. De överväganden, som här måste företagas, kunna icke erbjuda fullständig säkerhet mot felkalkyler, och då ovisshet råder bör rättssäkerheten i stället k u n n a tillgodoses därigenom att prövningen innehåller en betryggande marginal för osäkra faktorer. Där det föreligger en väsentlig övervikt till förmån för ett konstaterande att rekvisitet synnerlig vikt är uppfyllt, bör anslutning således kunna ske mot fastighetsägarens vilja. Med hänsyn till att en fastighets delaktighet i anläggningsföretaget åtföl-

102 jer fastigheten i vems hand den än befinner sig medför anslutningen, såsom tidigare utvecklats, verkningar även för innehavare av fordringsinteckningar och andra sakrätter i fastigheten. I frivilligfallet beaktas detta också av kommittén, i det att förslaget såsom förutsättning för den sakrättsliga giltigheten av en mellan sakägarna träffad överenskommelse stadgar, att ifrågavarande rättsinnehavare godkänt överenskommelsen eller denna är väsentligen utan betydelse för deras säkerhet (17 § andra stycket). Då frivillig överenskommelse icke föreligger, fordras däremot ej något särskilt stadgande till skydd för inteckningshavare och därmed jämställda rättsägare. Detta är en konsekvens av att anslutningsfrågan enligt förevarande paragraf blir föremål för en materiell prövning, som tager sikte på förhållandena hos fastigheten som sådan. En anslutning, som är resultatet av en riktigt utförd prövning, måste antagas öka fastighetens värde och därför vara till fördel för såväl ägare som övriga rättsägare. Båda dessa kategoriers intressen kunna snarast sägas vara identiska i förevarande hänseende. De skäl, som tala för att fastighetsägares vägran att deltaga i ett gemensamt företag icke alltid bör få hindra att fastigheten anslutes till detta, äga uppenbarligen sin huvudsakliga betydelse för städer och andra samhällen med tätare bebyggelse. Inom glesbygderna är behovet av att tillgänglig m a r k blir fullt utnyttjad ej lika trängande och den naturliga intressegemenskapen mellan grannfastigheter med avseende å anläggningar av de slag, som avses med uppdraget, mindre framträdande. Detsamma gäller det allmännas intresse i hithörande frågor. På grund härav finner kommittén ej tillräcklig anledning att även inom glesbebyggelseområden tillåta fastighets anslutning mot ägarens vilja. Förslagets tillämpning är således här inskränkt till frivilligfallen. En lämplig begränsning till tätortsförhållandena kunde måhända åstadkommas enbart genom det allmänna kravet på synnerlig vikt. Inom glesbebyggelsen skulle denna förutsättning icke k u n n a anses uppfylld annat än i rena undantagsfall. I klarhetens och rättssäkerhetens intresse har kommittén emellertid funnit sig böra utmärka den avsedda inskränkningen i själva lagtexten. En skälig avgränsning h a r därvid synts vara att låta anslutningsregeln gälla enbart fastighet inom område med stadsplan eller byggnadsplan. Inom sådant område måste omständigheterna genomgående anses vara sådana, att en regel om anslutning även utan frivilligt åtagande ter sig motiverad. Skäl för tillämpning av regeln torde visserligen ofta även finnas utom detaljplanerat område i och med att tätbebyggelse där redan uppkommit eller en utveckling i denna riktning fortskrider. Då denna utveckling nått så långt att tätbebyggelse är att vänta inom n ä r a förestående tid, föreligga emellertid förutsättningar för upprättande av detaljplan. Den föreslagna regeln ger på detta sätt möjlighet till ett smidigt hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall. I det ingalunda ovanliga fall, då fastighet icke i sin helhet omfattas av detaljplan, innebär förslaget, a t t det för anslutningsregelns tillämpning är

103 tillräckligt att endast en del av fastigheten ligger inom planområdet. Denna ordning synes ägnad att tillgodose behovet av en tydlig avgränsning av regeln och torde ej heller behöva medföra några olägenheter för de fastighetsägare, om vilkas anslutning i detta fall är fråga. En bristande överensstämmelse mellan detaljplanen och fastighetsindelningen lär förr eller senare upphävas genom fastighetsbildning i samband med planens genomförande. Vidare föranleder, såsom nyss antytts, redan den allmänna förutsättningen för anslutning en begränsning av paragrafens tillämpning utom planområde. Om vad av planen beröres är obebyggt eller eljest av mindre vikt och således den mest betydelsefulla delen av fastigheten icke finnes kräva planläggning, torde nämligen förhållandena ofta vara sådana, att en gemensamhetsanläggning ej kan anses vara av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten i dess helhet. Utom den i första stycket upptagna allmänna regeln om fastighets anslutning utan ägarens samtycke behandlas i förevarande paragraf även vissa särskilda anslutningsproblem. Dessa avse det fall, då anläggningen finnes böra utföras så att den täcker behovet icke blott för fastigheter, vilka redan från början äro betjänta av anläggningen, utan även för sådana fastigheter, som beräknas därefter komma att inträda i företaget. E h u r u spörsmålet således närmast gäller sättet för anläggningens utförande, är detta i första hand beroende av vilka fastigheter som skola ingå i företaget. Frågan hör därför naturligt samman med den nyss behandlade anslutningsregeln i förevarande paragraf. Omfattningen och utformningen i övrigt av en gemensamhetsanläggning böra alltså ses mot bakgrund av det fastighetsunderlag, som företaget skall erhålla på grundval av antingen en prövning enligt första stycket eller frivilligt åtagande. Med beaktande härav skall anläggningen jämlikt 5 § i förslaget förläggas och utföras på sådant sätt, att ändamålet med densamma kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet. Detta innebär, att en gemensamhetsanläggning i vanliga fall dimensioneras i syfte att så nära som möjligt motsvara de anslutna fastigheternas behov. Att dessutom tillskapa en reserv för tillgodoseende av ytterligare fastigheters behov av anläggningen kan däremot i regel ej komma i fråga. Med hänsyn till de ständigt fortgående förändringarna av byggnadsbeståndet och växlingarna i fråga om fastigheternas användningssätt måste man å andra sidan räkna med småningom inträffande förskjutningar med avseende å fastigheters behov av en gemensamhetsanläggning. Att lagstiftningen måste anpassas till detta förhållande synes ovedersägligt, och kommitténs förslag innehåller i överensstämmelse härmed stadganden, enligt vilka omprövning av bl. a. anslutningsfrågan kan ske, därest väsentligt ändrade förhållanden inträtt i något hänseende, som är av betydelse för frågans bedömande. Befinnes vid sådan ny prövning att fastighet, som tidigare stått utanför företaget, bör anslutas även mot ägarens vilja, måste

104 naturligen samtidigt tillses att den tillträdande fastighetens behov av anläggningen verkligen blir i erforderlig utsträckning tillgodosett, utan att för den skull de övrigas möjligheter att utnyttja anläggningen försämras. Därvid torde situationen stundom vara den, att någon mera betydande ökning av gemensamhetsanläggningens utnyttjande icke kan väntas uppkomma eller att ökningen i varje fall ej är av sådan storlek att ytterligare utbyggnad av anläggningen kan anses erforderlig. En gemensam trafikled torde sålunda ofta kunna utan olägenhet tagas i anspråk för flera fastigheters räkning än deras, som ingått i företaget redan från början. Detsamma torde även gälla vissa gemensamma gårdsutrymmen och lekplatser. I andra fall är däremot nödvändigt, att gemensamhetsanläggningens kapacitet utvidgas till att motsvara även de nytillträdande fastigheternas behov och att i detta syfte företages om- eller tillbyggnad av anläggningen. Så torde i regel vara fallet med avseende å parkeringsanläggningar och värmecentraler. Den ytterligare kostnad, som genom dylik successiv utbyggnad uppkommer, kan många gånger också hållas inom sådana gränser, att utgiften för tillbyggnaden står i fullt skäligt förhållande till den ursprungliga byggnadskostnaden. Icke sällan är förhållandet emellertid det motsatta, så att tillbyggnaden drager kostnader, vilka te sig oproportionerligt höga i jämförelse med det ökade utnyttjande som åtgärden möjliggör. För tillbyggnaden kan sålunda fordras ianspråktagande av mark, som betingar avsevärt högre pris än den, vara den ursprungliga anläggningen uppförts. Om utvidgningen beaktats redan från början, skulle anläggningen måhända i stället ha kunnat omdisponeras så att den dyrare marken icke behövt tagas i anspråk. Redan därigenom att ersättningen för rätten till utrymme för den avsedda utvidgningen sålunda kan uppgå till avsevärda belopp kominer den totala kostnaden för utvidgningen i många fall att te sig mindre förmånlig än vad fallet skulle ha blivit, om anläggningen kunnat från början utformas med tanke på den nytillträdande fastighetens deltagande i företaget. I fördyrande riktning peka även de ersättningar för intrång och personlig skada för fastighetsägare eller annan, som i regel bli följden av ingrepp i befintlig bebyggelse. En efter företagets igångsättande verkställd till- eller ombyggnad av gemensamhetsanläggningen kan medföra, att utgifterna avsevärt ökas jämväl på grund av andra faktorer än nu nämnts. Utvidgningen kan exempelvis nödvändiggöra kostnadskrävande genombrott av murar eller vidtagande av särskilda anordningar till skydd mot ogynnsamma verkningar av sådana och andra ingrepp. Framför allt går man emellertid vid en successiv utbyggnad i nu ifrågavarande fall miste om många av de fördelar, som i allmänhet vinnas därigenom att en uppgift fullgöres i ett större sammanhang. Kostnaden för planläggning och administration k a n hållas lägre, och även i övrigt kunna byggnadskostnaderna minskas till följd av det mera rationella utnyttjande av arbetskraft, som är möjligt därest

105 hela anläggningen utbygges på en gång. Att man av dessa skäl ofta önskar ge anläggningarna större dimensioner än som föranledes av det aktuella behovet ligger även i linje med den tidigare berörda utvecklingen mot allt mera omfattande enheter för bebyggelsens projektering. Fall av överdimensionering torde framför allt bli vanliga i samband med sanering, vilken —• även om man eftersträvar att utföra densamma efter noggrann planläggning för ett större område — icke alltid kan genomföras beträffande hela området på en gång. Av det anförda kan dragas den slutsatsen, att en rättslig reglering av förevarande spörsmål motsvarar ett verkligt behov och att fallet därför är i hög grad förtjänt av lagstiftarens uppmärksamhet. Det problem, som här framför allt uppkommer, sammanhänger med svårigheten att anskaffa kapital till täckande av den merkostnad, vilken normalt kräves till följd av att anläggningen göres större än dagsläget kräver. Det belopp, som utgör skillnaden mellan kostnaden för sådan anläggning och kostnaden för en anläggning avsedd endast för fastigheter, vilka ha ett mera omedelbart behov därav, är ju, sett på kort sikt, icke någon fördelaktig investering. Till den del anläggningen icke kommer till användning utgör denna merkostnad ett kapital, som under viss tid icke erhåller någon förräntning. De ursprungligen deltagande fastigheternas ägare kunna därför icke antagas vara benägna att utan vidare bidraga till merkostnaden. Dessa betänkligheter motverkas emellertid av att anläggningens överskottskapacitet i vissa fall kan erhålla ett ekonomiskt utnyttjande under den övergångstid, som förflyter till dess anläggningen kan i sin helhet tagas i anspråk av de fastigheter, för vilka den är avsedd. En överdimensionerad garageanläggning kan exempelvis stundom väntas bli utnyttjad även av andra bilister än sådana som kunna hänföras till de i anläggningsföretaget ursprungligen ingående fastigheterna. Även bortsett från denna möjlighet medför en samtidig utbyggnad av ifrågavarande slag ofta ekonomiska fördelar, som — under förutsättning att de ursprungligen deltagande fastighetsägarna erhålla gottgörelse för nedlagd merkostnad av de senare inträdande fastigheternas ägare — på längre sikt komma samtliga berörda till godo. Av dessa skäl torde fastighetsägare tillhörande förstnämnda kategori i viss utsträckning anse det förenligt med sina intressen att förskjuta den av utvidgningen föranledda merkostnaden under förutsättning att senare tillträdande fastighets ägare utger viss ersättning för den nyvunna delaktigheten i företaget. I dessa frivilligfall (jfr 17 §) kräves icke någon särskild lagreglering av det nu aktuella spörsmålet. Viljan och förmågan att tillskjuta erforderligt kapital torde emellertid vara i hög grad varierande, och kommittén, som eftersträvar att i all rimlig utsträckning medverka till att fördelarna av en lämplig överdimensionering k u n n a tillvaratagas, finner därför en rationell lösning av hithörande problem kräva en reglering, som icke stannar vid ett frivilligt åtagande att svara för merkostnaden. De skäl, som tala för den allmänna regeln om fastighets an-

106 slutning mot ägarens vilja, kunna även åberopas till stöd för att en anläggning i vissa fall ges större omfattning än som är behövligt med hänsyn till det fastighetsunderlag, för vilket anläggningen redan är av behovet påkallad. I den mån inrättandet av en på detta sätt utbyggd anläggning objektivt sett erbjuder mera avsevärda fördelar i jämförelse med anläggning, som utformats efter blott det mera omedelbara behovet, är det enligt kommitténs mening knappast orimligt att sakägare, som icke önskar medverka till en större utbyggnad, likväl kan åläggas bidraga till därav föranledd merkostnad. Med hänsyn till rådande gemenskap mellan fastigheter inom ett område är det således påkallat att här företaga en avvägning mellan skilda önskningar i syfte att nå ett skäligt resultat. Även i viss, med kommitténs uppdrag närbesläktad lagstiftning har överdimensioneringens problematik blivit föremål för uppmärksamhet. Enligt 14 § andra stycket lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar gäller sålunda i fråga om s. k. utvecklingskostnad en modifikation av den allmänna regeln, att huvudmannen må av de fastigheter, som anslutits till anläggningen, uttaga avgifter till täckande av nödiga kostnader för anläggningens utförande samt underhåll och drift. Om nämligen huvudmannen, i syfte att anläggningen framdeles skall k u n n a utsträckas till ytterligare bebyggelse, låter utföra anläggningen på väsentligt annat sätt än som eljest skulle ha skett, må därav föranledd merkostnad ej genom avgifter uttagas, innan utvidgningen kommer till stånd. Som ett typiskt exempel på sådana situationer, varpå stadgandet tager sikte, h a r nämnts det fallet, att rörledningar överdimensioneras för att möjliggöra anslutning av väntad nybebyggelse. Om därvid väljes en grövre dimension, ehuru en väsentligt mindre sådan varit tillräcklig för den aktuella bebyggelsen, uppstår nämligen en merkostnad, varmed denna bebyggelse ansetts skäligen icke böra belastas. Kostnaden må således ej uttagas, förrän den avsedda utvidgningen kommer till stånd, och får i stället förskjutas av anläggningens huvudman. I motsats till lagens slutliga ståndpunkt innehöll vatten- och avloppssakkunnigas förslag även anvisningar om n ä r en utbyggnad för mera än det aktuella behovet borde företagas. Sålunda stadgade 8 § tredje stycket i förslaget att, såvida det med hänsyn till väntad bebyggelseutveckling eller andra omständigheter kunde ifrågakomma att framdeles utvidga anläggningen att betjäna ytterligare bebyggelse, anläggningen borde, om det funnes möjligt att därigenom göra en avsevärd kostnadsbesparing till ortens fromma, från början utföras så att dylik utvidgning kunde ske. Där vattenoch avloppsanläggning i enlighet härmed utfördes så, att den framdeles k u n de utvidgas att betjäna ytterligare bebyggelse, skulle jämlikt förslagets 17 § tredje stycket härav föranledd merkostnad, intill dess den avsedda utvidgningen komme till stånd, bäras av den kommun, där bebyggelseområdet vore beläget. Till motivering av sistnämnda stadgande anförde de sakkunniga (SOU 1951: 26 s. 409), att det i allmänhet icke kunde anses skäligt

107 att de enskilda fastighetsägarna belastades med merkostnader för utförande av åtgärder, vilka endast motiverades av en sannolik framtida bebyggelseutveckling. Om särskilda kostnader åsamkades ett vatten- och avloppsföretag genom tillämpning av den i förslagets 8 § tredje stycket givna bestämmelsen, att anläggning i vissa fall skulle från början utbyggas för en mera omfattande bebyggelse än det aktuella behovet krävde, borde kommunen vidkännas dessa kostnader. Föredragande departementschefen (prop, nr 121/1955 s. 96) anslöt sig visserligen med någon jämkning till de sakkunnigas mening i fråga om fastighetsägarnas skyldighet att bidraga till utvecklingskostnaden men ansåg plikten att förskjuta denna kostnad böra åvila anläggningens huvudman och icke kommunen. I sak vore denna ändring enligt departementschefens uppfattning av ringa betydelse, eftersom kommunen i regel torde vara villig att i lämplig form lämna bistånd till finansiering av dylika utgifter även vid icke-kommunala anläggningar. Till skillnad från de sakkunniga föreslog departementschefen däremot icke någon bestämmelse, med stöd av vilken det kunde åläggas en kommun eller annan huvudman att projektera sina anläggningar med hänsyn även till framtida bebyggelse. Att — såsom gäller enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar — bidragsskyldighet för en mera väsentlig utvecklingskostnad icke må göras gällande mot ägare till fastighet, som ännu ej beröres av anläggningen, innebär visserligen enligt kommitténs mening en i och för sig riktig ståndpunkt. Bestämmelsen i 1955 års lag möjliggöres emellertid av att det ligger i huvudmannens hand att företaga överdimensioneringen eller att avstå därifrån. Anses en utbyggnad för mera än det verkligt aktuella bebyggelseområdet däremot böra framtvingas i vissa fall, kommer frågan i ett annat läge. Möjligheten att för kommitténs del acceptera en motsvarande regel beror därvid på spörsmålet i vad mån det är möjligt att anskaffa medel till täckande av ifrågavarande kostnad. Den förutsättning, som gäller i fråga om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, nämligen att kostnaden kan åläggas en huvudman — kommun eller enskild person — är icke under alla omständigheter för handen enligt kommitténs förslag. Förvaltning genom huvudman kan visserligen förekomma även enligt detta förslag (21 §), och en regel om skyldighet för sådan huvudman att svara för merkostnaden vore därför i och för sig tänkbar. Enligt förslaget är emellertid uppdraget att vara huvudman beroende av frivilligt åtagande, och den som är intresserad av uppdraget k a n därför avböja detta, om han skulle finna en skyldighet att svara för ifrågavarande merkostnad alltför betungande. Att förbinda huvudmannaställningen med en plikt för huvudmannen att förskjuta utvecklingskostnaden skulle således kunna i alltför hög grad komina att avhålla eljest intresserade från uppdraget och därför motverka kommitténs strävanden att göra huvudmannaorganisationen till en praktiskt användbar förvaltningsform. Med tanke härpå anser kommittén

108 därför erforderligt att söka en lösning i annan riktning än den som anvisas av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Vad samfällighetsformen angår kan en reglering enligt n ä m n d a lag uppenbarligen icke vinna tillämpning. Det kan i förevarande sammanhang ej heller komma i fråga att föreslå skyldighet för k o m m u n att svara för utvecklingskostnaden. I vattenlagens stadganden om vattenreglering återfinnes en bestämmelse, som visserligen icke tager sikte på överdimensionering i egentlig mening men likväl avser en situation, vilken erbjuder vissa likheter med den här ifrågavarande. Enligt 3 kap. 6 § vattenlagen är nämligen ägare till strömfall inom regleringssamfällighet icke utan vidare skyldig att deltaga i kostnaden för företaget, förrän han begagnar den genom regleringen vunna förbättringen. Skyldighet att bidraga föreligger i detta fall endast för den som själv sökt vattenregleringen eller förenat sig med denne om företaget eller för vinnande av ökad båtnad fört talan, som föranlett större anläggning än sökanden begärt. Ett liknande stadgande finnes även i 7 kap. 29 § vattenlagen avseende torrläggning. Ej heller denna metod synes kunna läggas till grund för kommitténs förslag. Den med vattenreglering avsedda båtnaden uppkommer tydligen alltid samtidigt för alla berörda fastigheter och frågan, vilka fastigheter som erhålla båtnad, påverkas icke på samma sätt som vid inrättandet av anläggningar på kommitténs område av spörsmålet huruvida vattenregleringen göres mer eller mindre omfattande. Någon egentlig merkostnad uppkommer således icke därigenom att överdimensionering underlåtes, vilket avsevärt reducerar problemets betydelse i vad avser vattenregleringar. Tillämpningen av ifrågavarande princip på anläggningar enligt kommittéförslaget skulle även medföra den konsekvensen, att sökanden eller därmed jämställd sakägare finge ensam förskjuta utvecklingskostnaden, vilket säkerligen skulle avhålla många eljest intresserade sakägare från att ställa sig som sökande till gemensamma anläggningsföretag. Vad som framför allt har betydelse i sammanhanget är emellertid det förhållandet, att icke sökande delägare skulle befrias från skyldighet att bidraga till kostnaderna enbart genom underlåtenhet att begagna anläggningen. Större likheter med det av kommittén behandlade fallet förete byggnadslagens regler om ersättning för gatumark. Den tomtägare åvilande skyldigheten att ersätta staden värdet av gatumark framför tomten inträder jämlikt 63 § första stycket byggnadslagen i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande. Antingen upplåtande sker då plikt därtill föreligger för staden enligt 50 § nämnda lag eller dessförinnan på frivillig väg, är det en följd av byggnadslagens reglering, att ägare till tomt kan bli ersättningsskyldig även innan tomten blivit bebyggd och sålunda har behov av gatan. Utgångspunkten för en reglering av det föreliggande spörsmålet är, såsom förut påpekats, att en samtidig utbyggnad av anläggningen utöver det omedelbara behovet medför en merkostnad, som visserligen på längre sikt

109 innebär en besparing men vid tiden för anläggningens inrättande kan te sig som en oräntabel investering och därför framstå som en ogynnsam belastning för fastigheterna. Man kan vidare icke r ä k n a med att kostnaden kommer att täckas av bidrag från k o m m u n e n eller annan, som står utanför de berörda fastigheternas krets. Det gäller således att mellan dessa fastigheter fördela den ifrågavarande kostnadsbördan på sätt som överensstämmer med rättvisa och billighet samt dessutom bidrager till att i lämplig omfattning främja önskvärda överdimensioneringar. En möjlighet är därvid att — i syfte att få fastslaget mellan vilka fördelningen bör ske — först bestämma dels de fastigheter, vilka redan jämlikt förevarande paragrafs första stycke eller på grund av frivilligt åtagande skola från början anslutas till anläggningen (»ursprungsfastigheter»), dels de ytterligare fastigheter, som ännu icke kunna tvångsvis anslutas men som efter längre eller kortare tid beräknas komma att deltaga i företaget (»anslutningsfastigheter»). Olika fördelningsalternativ äro därefter möjliga inom en skala, vars ena ändpunkt representeras av uppfattningen att ursprungsfastigheterna böra svara för hela merkostnaden och den andra av åsikten att kostnaden bör helt åvila anslutningsfastigheterna. En fördelning någonstans mitt emellan dessa båda ytterlighetslösningar synes naturligen mest rimlig med hänsyn till att en samtidig utbyggnad måste anses ligga i båda dessa gruppers intresse. Att anslutningsfastigheterna böra svara för en del av kostnaden följer av att åtgärden vidtagits i syfte att underlätta deras framtida anslutning till företaget och att minska deras utgifter för anläggningens byggande. Å andra sidan kan kostnaden för anslutningsfastigheterna icke göras alltför betungande, i synnerhet om överdimensionering skall kunna genomföras tvångsvis även då det beräknas dröja lång tid innan anläggningens överskottskapacitet kommer till avsedd användning. Under denna tid kan situationen också förändras så att detta överskott blir onyttigt. Till förmån för att ursprungsfastigheterna belastas talar det förhållandet, att även dessa i sinom tid få del av den avsedda besparingen i och med att anslutningsfastigheterna vid sitt tillträde utge gottgörelse för sin delaktighet i anläggningen (41 §). Med en sådan lösning som den nu skisserade skulle det emellertid ibland k u n n a inträffa, att en fastighet komme att drabbas av ett bidrag till utvecklingskostnaden, som kunde te sig alltför betungande för fastigheten. Hur rimligt ursprungs- och anslutningsfastigheternas inbördes ekonomiska skyldigheter än avvägdes, kan det på grund härav göras gällande att möjligheterna till en i och för sig ekonomiskt riktig överdimensionering icke böra lämnas helt obegränsade. Vid sidan av olika tänkbara fördelningsnormer torde därför vara nödvändigt att genom en spärregel hålla ansvaret för utvecklingskostnaden på en, även totalt sett, rimlig nivå. Kommittén har därför övervägt ett flertal alternativ i syfte att begränsa möjligheterna till utbyggnad av ifrågavarande slag utöver den allmänna förutsättningen därför, nämligen att åtgärden skall

110 för företaget i dess helhet medföra en avsevärd vinst i jämförelse med vad fallet skulle bli vid successiv utbyggnad. Genom en kombination av tänkbara fördelnings- och begränsningsnormer kan man åstadkomma lösningar, vilka i växlande grad tillgodose de skilda intressen, som här göra sig gällande. Kommittén har emellertid funnit svårigheterna att nå fram till en från alla synpunkter godtagbar lösning vara betydande. Å ena sidan är det, särskilt för genomförande av önskvärda saneringsföretag, angeläget att överdimensioneringar kunna åstadkommas i en icke alltför obetydlig omfattning. Å andra sidan kan nödvändigheten att från berörda fastighetsägare uttaga bidrag till den under viss tid ofta oräntabla merkostnaden medföra, att ägarna belastas med utgifter, beträffande vilka full säkerhet icke föreligger att de någonsin komma fastigheterna till godo. I synnerhet om bidragsskyldighet skulle kunna åläggas fastighet, som icke förrän efter lång tid, t. ex. 20-—30 år, kunde bli tvångsvis ansluten jämlikt första stycket av förevarande paragraf, förelåge risk för sådana förändringar i bebyggelsen, som måste föranleda omprövning av anslutningsfrågan. Det kunde därvid visa sig, att förutsättningar för anslutning saknades i fråga om fastighet, som under en lång tid svarat för merkostnaden. För återbetalning av belopp, som sålunda icke komme fastigheten till godo, erfordrades särskilda regler, delvis av komplicerad natur. Kommittén har av det anförda föranletts att söka finna en lösning, som icke medger någon mera avsevärd spännvidd beträffande tiden för ursprungsfastigheternas och anslutningsfastigheternas tillträde till anläggningen. Visserligen begränsas härigenom möjligheterna till överdimensionering utan sakägares medgivande men samtidigt underlättas förslagets genomförande på denna punkt genom att bidragen till utvecklingskostnaden bli lättare att uttaga. I stället för att vid sidan av ursprungsfastigheterna räkna med en kategori av fastigheter, som icke äro anslutna till det gemensamma företaget, har kommittén ansett sig böra vid anläggningens dimensionering endast taga hänsyn till förstnämnda slag av fastigheter men i det fall, att en utbyggnad i större omfattning är motiverad, i viss mån eftergivit det allmänna kravet för anslutning av fastighet enligt första stycket. Genom en försiktig modifikation av nämnda krav har kommittén således avsett att göra det möjligt att redan från början mot ägarens bestridande ansluta även sådana fastigheter, som med säkerhet skulle efter någon tid ändå bli k n u t n a till företaget. Efter anslutningen behandlas dessa fastigheter på samma sätt som de, vilkas behov av anläggningen redan inträtt. Detta innebär bl. a. att fastigheternas ägare redan från början äro i princip skyldiga att enligt vanliga regler utge bidrag till företagets samtliga kostnader. En förutsättning för att fastighet på detta sätt skall kunna mot ägarens bestridande anslutas till en gemensamhetsanläggning i andra fall än då kravet på synnerlig vikt är uppfyllt måste uppenbarligen vara, att genom överdimensioneringen vinnas vissa fördelar, som anses motivera anslut-

Ill ningen. Dessa fördelar få emellertid icke vara endast obetydliga. Med hänsyn till den olägenhet det kan innebära att tvingas tillhandahålla kapital utan att vederlag därför omedelbart erhålles liksom till det förhållandet, att den framtida utvecklingen alltid är oviss och därför kan tänkas medföra att utgivna medel icke komma fastigheten till godo, är det fastmera nödvändigt att kräva, att vinsten av den mera omfattande utbyggnaden är så betydande att den kan sägas upphäva dessa nackdelar. Endast där läget är sådant, att en tillbyggnad med anledning av nya fastigheters anslutning icke gärna är möjlig att genomföra utan att de sammanlagda kostnaderna avsevärt ökas, eller annan därmed jämförbar situation föreligger bör det if rågakomma att ansluta fastighet, för vars ändamålsenliga utnyttjande gemensamhetsanläggningen icke omedelbart är av synnerlig vikt. Under denna förutsättning kan det enligt kommitténs mening icke anses stridande mot en fastighetsägares berättigade intressen, om anslutning mot hans vilja kunde ske, då kravet på synnerlig vikt väl icke redan vore tillgodosett men så likväl komme att ske inom nära förestående tid. När endast helt kort tid återstår till dess en gemensamhetsanläggning blir av synnerlig vikt för fastighets ändamålsenliga utnyttjande, måste nämligen den väntade vinsten av överdimensioneringen oftast uppväga den förlust, som fastighetsägaren lider genom att bidraga till det gemensamma företaget innan han erhåller full valuta därför. En förutsättning är dock att uttrycket inom nära förestående tid icke får en alltför vidsträckt innebörd. Med hänsyn till de ofta mycket skiftande förhållanden, som råda vid olika anläggningsföretag, låter det sig dock knappast göra att ange tidsfaktorn mera exakt än här skett. Det torde vidare ligga i sakens natur, att någon längre tidrymd icke kan komma i fråga, eftersom det i sådant fall icke skulle vara möjligt att med tillräcklig grad av säkerhet bedöma huruvida anläggningens betydelse för fastigheten verkligen komme att inträda. I fråga om bevisningen rörande förutsättningens existens avses i princip samma höga krav gälla som vid tillämpning av första stycket, låt vara att behovet av den modifikation, som redan enligt den allmänna anslutningsregeln måste följa av att bedömandet tager sikte även på framtida förhållanden, här gör sig än mera gällande. Detta utmärkes också i lagtexten, enligt vilken det är tillräckligt att anläggningen »förväntas» bli av synnerlig vikt. Kommittén har emellertid icke velat stanna vid den utvidgning, för vilken nu redogjorts. Det måste nämligen kunna tänkas fall, där kravet på synnerlig vikt varken är eller inom nära förestående tid kan antagas bli uppfyllt men där likväl starka skäl tala för att anslutning av fastighet bör kunna framtvingas i syfte att vinna avsevärda fördelar av en överdimensionering. Kommittén har därvid åsyftat ett mera allmänt ekonomiskt övervägande än som kan anses tillåtet i de tidigare behandlade fallen och framför allt tagit sikte på de situationer, då anläggningens överskottskapacitet med fördel kan under mellantiden utnyttjas av utomstående. Därige-

112 nom kan fastighets bidragsplikt m å h ä n d a rent av uppvägas av intäkterna från detta utnyttjande. Då fastighets väntade begagnande av den gemensamma anläggningen icke ens ä r n ä r a förestående, är visserligen utrymmet för oförutsedda händelser större än i övriga fall och en prövning, som skall grunda omedelbar bidragsplikt för fastigheten utan a t t samtidigt valuta erhålles, ofta förbunden med vanskligheter. Där vinsten av en överdimensionering är så betydande, att det måste vara till uppenbar fördel för fastigheten att tillhöra företaget trots den osäkerhetsfaktor som en något längre tids dröjsmål med det verkliga utnyttjandet av anläggningen innebär, synes det emellertid försvarligt att låta en omedelbar anslutning ske, under förutsättning att bidragsskyldigheten icke framstår som oskäligt betungande för fastigheten med hänsyn till dess ekonomiska bärkraft. Sistnämnda förutsättning, som icke uppställts för övriga anslutningsfall, har i nu ifrågavarande, mera allmänt utformade typsituation ansetts icke kunna undvaras utan att risk för rättsosäkerhet kunde uppstå. Risker av detta slag motverkas även av den möjlighet till omprövning, som enligt förslaget föreligger då väsentligt ändrade förhållanden inträtt. Visar det sig, att de förväntningar, på vilka ett beslut om fastighets anslutning bygger, sedermera icke infrias, kan således fastigheten efter ny förrättning uteslutas ur företaget, samtidigt som ägaren k a n erhålla viss gottgörelse för nedlagda kostnader (39 och 42 §§). I enlighet med det anförda har som komplement till den allmänna anslutningsregeln i paragrafens första stycke — i andra stycket upptagits regler om anslutning i det fall, då gemensamhetsanläggning icke kan utan avsevärd merkostnad eller olägenhet utbyggas annorledes än i ett sammanhang. Utöver vad här ovan framhållits må påpekas, att den enligt första stycket gällande förutsättningen att fastighet, om vars anslutning är fråga, skall vara belägen inom område med stadsplan eller byggnadsplan avser jämväl anslutning enligt andra stycket. Ett ytterligare villkor för tillämpning av sistnämnda stycke är, att den allmänna anslutningsregelns förutsättningar äro uppfyllda med avseende å åtminstone någon av berörda fastigheter. Att framtvinga anläggnings inrättande för en grupp fastigheter, av vilka ingen har något omedelbart behov av densamma, bör enligt kommitténs mening ej komma i fråga. Det sagda innebär icke att anslutning av en fastighet med stöd av första stycket måste ske mot ägarens bestridande; även frivilligt deltagande är i förevarande hänseende tillräckligt, blott de i första stycket angivna förutsättningarna äro för handen. Det har — vid sidan av de i paragrafens första och andra stycken angivna materiella villkoren — synts kommittén ofrånkomligt att såsom förutsättning för fastighets anslutning kräva, att anslutningen uppbäres av ett intresse hos åtminstone någon fastighetsägare, som själv skall ingå i det gemensamma företaget. En annan ordning skulle vara stridande mot förevarande lagstiftnings övervägande privaträttsliga syfte. I paragrafens tredje

113 stycke har därför upptagits en bestämmelse av innehåll, att fastighet ej må anslutas mot ägarens bestridande, utan att förslag därom framställts eller biträtts av ägare till fastighet, som skall ingå i företaget. Angivna bestämmelse, som k a n sägas vara av både materiell och förfarandemässig innebörd, innefattar således ett komplement till reglerna i denna paragraf om fastighets anslutning men tager samtidigt sikte på ett specialfall av det mera vidsträckta problemet om förrättningsprövningens beroende av sakägarnas talan; detta spörsmål belyses närmare i motiven till 14 §. Någon tvekan om stadgandets innebörd torde icke behöva uppkomma. Det fordras sålunda, att ett förslag framställts angående viss fastighets anslutning. Vem som avgivit förslaget är likgiltigt. Förutom av sakägare kan frågan väckas av förrättningsmannen själv liksom även av byggnadsnämnden, där denna ansökt om förrättningen. Det väsentliga är, att ägaren till åtminstone någon fastighet, som skall anslutas till gemensamhetsanläggningen, biträder förslaget. Ett uttryckligt yrkande i enlighet med detta behöver ej framställas utan det är tillräckligt, att vederbörande i annan form på ett otvetydigt sätt ger till k ä n n a att han stöder förslaget. Har han helt underlåtit att yttra sig däröver, k a n han uppenbarligen icke anses ha biträtt förslaget. E h u r u paragrafens båda första stycken avse frågan om anslutning mot fastighetsägares bestridande, h a r det synts lämpligt att i detta sammanhang erinra om att anslutning k a n ske även i vissa andra fall. Det är härvid — i motsats till den hittills behandlade anslutningsplikten — fråga om olika fall av frivillig medverkan, som regleras i förslagets 17 §. Såvitt avser spörsmålet, för vilka fastigheter en gemensamhetsanläggning skall inrättas, är innebörden av sistnämnda paragraf, att fastighetsägare äger rätt till anslutning såväl då han med övriga berörda sakägare kan ingå överenskommelse därom som då han eljest önskar ingå i företaget. Vissa särskilda förutsättningar för sådan anslutningsrätt gälla emellertid i syfte att bereda skydd dels för innehavare av inteckningar och andra begränsade sakrätter, dels — med tanke på att någon önskar ingå i företaget mot de övrigas vilja — för övriga delägare mot ökad bidragsskyldighet eller andra olägenheter. Slutligen vill kommittén något beröra anslutningsfrågans samband med annan lagstiftning. En anläggnings betydelse för en fastighet måste självfallet bedömas mot bakgrund icke blott av rådande faktiska förhållanden utan även av vad enligt rättsordningen gäller på de områden, som beröra ägarens möjligheter att utnyttja fastigheten; i det föregående har sålunda påpekats den inverkan planväsendet utövar på dessa möjligheter och därmed även byggnadslagstiftningens betydelse i förevarande sammanhang. Kommittén har med anledning härav övervägt huruvida de föreslagna reglerna böra föranleda modifikationer i de på andra områden gällande bestämmelserna. Med ett undantag har dock något behov av sådana ändringar icke 8— 318020

114 synts kommittén föreligga i detta sammanhang. Däremot kan frågan tänkas bli aktuell exempelvis i samband med en allmän översyn av byggnadslagstiftningen. Undantaget gäller anläggningar för uppställning av fordon, i vilket hänseende 53 § 3 mom. byggnadsstadgan meddelar föreskrifter, vilkas bibehållande i oförändrat skick kan synas göra anslutningsreglerna i förevarande paragraf i vissa fall mindre effektiva. Såsom kommittén i den allmänna motiveringen uttalat rörande behovet av lagstiftningen, innebära nämnda föreskrifter i byggnadsstadgan, att fastighetsägares skyldighet att anordna uppställningsplatser för fordon är begränsad till den egna fastighetens område. Detta betyder att, om sådan skyldighet ej föreligger därför att dess infriande skulle medföra orimliga kostnader eller synnerlig olägenhet i övrigt, det icke heller är möjligt att ersätta densamma med exempelvis en plikt att låta fastigheten ingå i en gemenskap med andra fastigheter. Denna begränsning har i olika sammanhang påtalats som en brist och, såsom tidigare nämnts, bl. a. i samband med 1959 års ändringar i byggnadslagstiftningen föranlett begäran från riksdagens sida om utredning av parkeringsfrågan i hela dess vidd; frågan är ju för närvarande också föremål för prövning genom parkeringskommitténs försorg (se riksdagsberättelsen år 1961 s. 150 ff.). Att ett samband föreligger mellan 53 § 3 mom. byggnadsstadgan, som reglerar fastighetsägares principiella skyldighet att anordna parkeringsutrymmen, och kommittéförslagets regler om plikt för ägaren att med fastigheten ingå i en gemenskap för parkeringsfrågans lösande synes uppenbart. Utan den principiella skyldigheten som grund lär det icke i samma omfattning som eljest kunna göras gällande, att en gemensam parkeringsanläggning är av synnerlig vikt för fastighets ändamålsenliga utnyttjande. Det skulle därför i och för sig vara önskvärt att anpassa byggnadsstadgans bestämmelser till den möjlighet att kollektivt lösa parkeringsfrågan, som kommitténs förslag erbjuder. Detta syfte synes kunna i huvudsak vinnas genom borttagande av begränsningen av ifrågavarande skyldighet till fastighetens eget område. Den för närvarande gällande intresseawägning, som innebär att skyldigheten att ordna parkeringsutrymme inom fastigheten är beroende av att dylikt utrymme kan beredas för rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet i övrigt, torde nämligen kunna bibehållas och även hänföras till den utvidgade skyldigheten. Då fastighetsbildningskommittén likväl avstår från att framlägga förslag till ändrad lydelse av ifrågavarande stadgande, beror detta i första hand på att kommittén ansett sig icke böra föregripa parkeringskommitténs arbete, som innefattar en allsidig översyn av stadgandet. Någon olägenhet av att frågans lösning kan komma att få anstå något torde icke heller behöva uppkomma i de fall, där skyldighet att anordna parkeringsutrymme enligt stadgandet redan föreligger. Men även i fråga om fastighet, beträffande vilken så ej är fallet, torde man ofta k u n n a räkna med att ägaren frivilligt

115 ansluter sig till en gemenskap enligt förslaget. Endast om frivillig samverkan i denna situation ej kan uppnås kommer frågan på sin spets. Skulle därvid något mera påtagligt behov av ändring inträda redan före ett ställningstagande till parkeringskommitténs blivande förslag i ämnet, synes hinder för en partiell reform av 53 § 3 mom. byggnadsstadgan ej föreligga. I annat fall torde parkeringskommitténs förslag k u n n a utan olägenhet avvaktas. 3 §. Såsom framgår av den allmänna motiveringen, anser kommittén det för anläggningen erforderliga utrymmet böra säkerställas genom tillskapande av en rättighet av mera begränsat innehåll än äganderätt. Detta motiveras med att det övervägande flertalet av de gemensamhetsanläggningar, å vilka lagstiftningen kan antagas bli tillämpad, icke äro av den omfattning att de kräva ett så totalt tillgodogörande av en fastighet, som kan ske genom äganderätten. En rättighet av väsentligen samma natur som servitut är därför vad kommittén eftersträvar och frågan om upplåtande av sådan rättighet behandlas i förevarande paragraf. Enligt paragrafens första stycke skall för anläggning utrymme i erforderlig omfattning upplåtas. Genom stadgandets avfattning vill kommittén markera, att upplåtelsen icke behöver avse ett område av markytan jämte utrymmet såväl över som under densamma och följaktligen även hela den på området liggande delen av en byggnad utan kan taga sikte enbart på en mera begränsad del av fastighetens substans, t. ex. del av ett källarutrymme för anordnande av gemensam värmecentral eller ett begränsat utrymme för ledningsändamål. Att upplåtelsens räckvidd på detta sätt bör begränsas sammanhänger med den stadsbyggnadstekniska utvecklingen, som föranlett allt starkare krav på tillvaratagande av tillgänglig mark. För stadgandets tillämpning förutsattes, att det är bestämt var anläggningen skall lokaliseras. Denna fråga avgöres i första hand av den allmänna planläggningsregeln i 5 § första punkten, enligt vilken anläggningen skall förläggas och utföras på sådant sätt, att ändamålet med densamma kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet. Sedan i enlighet härmed blivit fastslaget, inom vilken fastighet och var inom densamma anläggningen skall inrymmas, måste även bestämmas den närmare omfattning, vari utrymme må tvångsvis tagas i anspråk. Att generellt ange detta har icke varit möjligt i vidare mån än att upplåtelsen ej får göras mera vidsträckt än anläggningens ändamål fordrar. Även vid bedömandet härav skall nyssnämnda regel i 5 § iakttagas. På grundval av prövning enligt denna norm skall utrymmesbehovet bedömas efter vad som anses erforderligt för anläggningen. Att därvid hänsyn således ej må tagas till annat än själva anläggningens behov bör emellertid icke så förstås, att gränserna måste exakt följa anläggningens ytterlinjer

116 även i det fall, då dessa av tekniska eller andra skäl måste dragas synnerligen ojämnt eller då anläggningens lokalisering medför att åt visst håll uppstår sådan helt obetydlig rest av fastigheten, som icke kan k o m m a till nyttig användning. Utrymmets avgränsning med hänsyn till vad anläggningen fordrar hindrar således ej, att gränserna dragas på sätt som innebär en lämplig avrundning av utrymmets omfång, även om detta skulle efter en strikt tolkning leda till att upplåtelsen erhölle större omfattning än nödigt. Behovet av utrymme är vidare uppenbarligen icke tillräckligt tillgodosett enbart genom vad den färdiga anläggningen faktiskt fordrar. Under tiden för anläggningens utförande måste ofta ytterligare m a r k tillfälligt tagas i anspråk. Även efter färdigställandet kan det bli nödvändigt för det löpande underhållet, att m a r k utanför den egentliga anläggningen beträdes. Detsamma gäller även behovet av utrymme för kontinuerlig drift av anläggningen. Slutligen m å erinras, att jämväl sådana kompletterande anordningar som exempelvis tillfartsled till parkeringsanläggning eller ledning till värmecentral erhålla sitt utrymmesbehov fyllt enligt ifrågavarande stadgande; detta följer av att anordningen i dylikt fall anses ingå i den p r i m ä r a anläggningen. Med avseende å omfattningen av de förpliktelser upplåtelsen avser är stadgandets innebörd till en början, att den, som förut ägt disponera över det upplåtna utrymmet, är skyldig att underkasta sig, att denna rådighet upphör. Upplåtelsen k a n emellertid ofta medföra även annat intrång och innefattar enligt förslaget en skyldighet för den som beröres därav att tåla alla åtgärder, som påkallas av anläggningens utförande och företagets verksamhet i övrigt. Som exempel på dylika åtgärder namnes i lagtexten rivning eller förändring av befintlig bebyggelse. Åtgärder av annat slag, vilka således icke äro nödvändiga för vinnande av anläggningens ändamål, äro däremot ej tillåtna. Hinder möter ej att upplåtelsen göres tidsbegränsad och bestämmes att gälla viss för anläggningsföretagets bestånd angiven tidrymd. De inskränkningar, som föranledas av upplåtelsen, drabba i första hand ägaren till fastighet, vari anläggningen är avsedd att inrymmas. Utom ägaren beröras emellertid även innehavare av andra rättigheter med avseende å fastigheten. Det kan härvid vara fråga om såväl nyttjanderättseller servitutshavare som rättighetshavare av annat slag och oavsett om rättigheterna åtnjuta sakrättsligt skydd eller ej. Tydligt är, att dylika rättigheter måste vika i den m å n de beröras av upplåtelsen. Detta utmärkes även i lagtexten, som hänför skyldigheten att underkasta sig de av upplåtelsen föranledda inskränkningarna till ägare till fastigheten och innehavare av annan rätt med avseende å densamma. Uppenbarligen skall utrymmesbehovet i första hand tillgodoses inom den fastighet, vara anläggningen skall vara belägen. Ej sällan synes det emellertid k o m m a att inträffa, att vissa åtgärder i samband med anläggningens utförande eller företagets verksamhet i övrigt icke k u n n a utan betydande

117 svårigheter vidtagas, med mindre jämväl angränsande fastighets m a r k får beträdas. Även om tillträde i regel torde k u n n a beredas på grund av frivillig uppgörelse, måste man r ä k n a med möjligheten att den angränsande fastighetens ägare motsätter sig att hans m a r k får tagas i anspråk eller för tillträde ställer oskäliga villkor. Kommittén h a r därför funnit riktigast att tillerkänna anläggningsföretaget en verklig rätt i förevarande hänseende, vilken på samma sätt som annan upplåtelse skall bestå för framtiden. Då upplåtelse anges gälla utrymme »för anläggning» utan inskränkning till fastighet, där anläggningen skall inrymmas, innebär detta att även intilli g g a n d e fastighets m a r k i princip må tagas i anspråk. Tydligt är emellertid, att denna möjlighet får begagnas med stor varsamhet. Av kravet på att utrymmets omfattning ej m å bestämmas vidare än som verkligen erfordras följer, att det här endast k a n bli fråga om sådana undantagsfall, då ett beträdande av grannfastigheten påkallas för rent tillfälliga ändamål, t. ex. under själva byggnadstiden eller i samband med underhållsarbeten på anläggningen. För ett mera kontinuerligt begagnande av utrymme bör däremot något behov av tillträde till angränsande fastighets m a r k som regel ej finnas. I den mån så likväl skulle bli fallet, möter icke något hinder att själva anläggningen utsträckes till n ä m n d a mark. Har rätten till utrymme för anläggningen redan blivit på betryggande sätt säkerställd, t. ex. genom stiftande av jorddelningsservitut eller utläggande av samfällt område, saknas uppenbarligen skäl att för samma ändamål på nytt upplåta utrymme med därav följande ersättningsskyldighet. Kommittén har icke heller avsett, att stadgandet skall k o m m a till användning i detta fall. Det är fastmera en underförstådd allmän förutsättning för paragrafens tillämplighet, att upplåtelse överhuvudtaget erfordras. Samma betraktelsesätt synes för övrigt i rättstillämpningen göra sig gällande beträffande innebörden av motsvarande stadgande om markupplåtelse i 6 § lagen om enskilda vägar. Ett villkor för att anläggning skall kunna inrättas enligt kommitténs förslag utan att särskild upplåtelse sker måste emellertid vara att den rätt, som på annan grund redan föreligger, är utrustad med sakrättsliga verkningar av samma innebörd som upplåtelse enligt kommitténs förslag. Endast om rätten till utrymme är i princip oskiljaktigt förenad med anläggningsföretaget såsom fallet är i de här ovan nämnda exemplen, kan särskild upplåtelse bli obehövlig. Ett på avtal grundat servitut bör således icke vara tillräckligt. Väl kan exempelvis även ett officialservitut tänkas upphöra eller modifieras utan att i övrigt sådana ändrade förhållanden inträtt, som böra föranleda omprövning av förutsättningarna för anläggningsföretaget. 1 praktiken torde emellertid detta knappast erbjuda något större problem. Vid en med stöd av förslagets 39 § verkställd ny förrättning kan nämligen enligt förevarande paragraf upplåtas utrymme i samma omfattning som det förut tillhandahållits på grund av annan lagstiftning. Det ligger i sakens natur, att anläggningens inrymmande i en fastighet

118 regelmässigt måste innebära ett visst men för fastigheten. Kommittén har emellertid funnit det vara angeläget att söka begränsa olägenheterna så långt det är möjligt. Intresset härav tillgodoses i viss utsträckning redan genom den allmänna planläggningsregeln i 5 §, som ej tillåter att de negativa verkningarna för fastigheten bli större än som är nödvändigt för att vinna anläggningens ändamål. Regeln avser emellertid ej att påverka frågan om företagets tillåtlighet och åsyftar endast att — när det väl avgjorts att en gemensamhetsanläggning skall komma till stånd — tillhandahålla en norm för anläggningens lokalisering och utförande i det fall, att olika alternativ i detta hänseende kunna föreligga. Då bestämmelsen i 5 § således enbart går ut på en bedömning av uppkommande intrång och olägenheter i relation till de med upplåtelsen förenade fördelarna, utgör den ej i och för sig något hinder mot att anläggningen kommer att medföra absolut sett synnerligen genomgripande verkningar för befintlig bebyggelse. Med hänsyn härtill är det av vikt att undersöka i vad mån det vid sidan av den allmänna regeln i 5 § bör införas även en absolut begränsning av olägenheterna för fastighet, där anläggningen önskas bli utförd. Exempel på en dylik regel utgör stadgandet i 6 § lagen om enskilda vägar, enligt vilken en förutsättning för upplåtelse av mark för vägs byggande är att detta ej kan lända till märkligt men för den fastighet, över vars område vägen är planerad att byggas. Vikten av en spärregel av angivna slag bör vara än större på det med kommittéförslaget avsedda området än i fråga om enskilda vägar. Genom att den föreslagna lagstiftningen torde komma att få sin största betydelse för tätbebyggelsen och där åsyfta genomförandet av även omfattande gemensamhetsanläggningar, beträffande vilkas utformning valmöjligheterna i många fall äro begränsade, synes man här få räkna med att sådana verkningar av en anläggning, som av markägaren uppfattas såsom menliga, bli avsevärt mera ingripande och vanliga än de som uppkomma genom enskilda vägföretag. Å andra sidan är det inom tätbebyggelseområdena regelmässigt genom planläggning sörjt för att bebyggelsen ordnas på ett så ändamålsenligt sätt som förhållandena i det särskilda fallet medge. I den mån en anläggning direkt framgår av detaljplan eller dess inrättande åtminstone indirekt erhåller stöd i sådan plan föreligger därför knappast något behov av ytterligare skydd för den enskilde markägaren. De inskränkningar i dennes möjligheter att bebygga och använda sin mark, som härigenom må uppkomma, ha beaktats vid planläggningen och böra icke — lika litet som dylika begränsningar i allmänhet — grunda något anspråk från markägarens sida till följd av att inskränkningarna anses medföra skada eller olägenhet för denne. Den enskilde bör i detta fall vara i tillräcklig mån tillgodosedd genom det rättsskydd byggnadslagstiftningen erbjuder. I övriga fall, då antingen fråga är om anläggning utom detaljplaneområde eller då anläggning väl ligger inom sådant område men planen icke

119 lämnar stöd för anläggningens utformning på visst sätt, blir frågan om behovet av en skyddsregel av angivet slag aktuell. Väl är det tänkbart, att ett nöjaktigt skydd för markägaren i flertalet fall kan åstadkommas enbart genom 5 §:ns regel jämte stadgande om ersättning för skada och annan olägenhet till följd av anläggningen. En sådan lösning skulle säkerligen i och för sig få stor preventiv effekt och leda till att man i normalfallen sökte förlägga och utföra anläggningar på sätt som medförde så ringa skadeverkningar som möjligt. Det är vidare att märka, att ersättning för upplåtet utrymme återverkar på frågan om anläggningen är av synnerlig vikt för fastighets ändamålsenliga utnyttjande. Om ersättningen uppgår till verkligt betydande belopp, kan detta medföra att anslutning till företaget mot ägarens bestridande ej må äga rum. En bestämmelse om skyldighet att utge full ersättning måste därför verka till förmån för såväl de fastigheter, om vilkas anslutning är fråga, som den av anläggningen besvärade fastigheten, för vilken de befarade olägenheterna följaktligen i många fall aldrig komma att inträda. Genom att en ersättning av detta slag normalt torde bli mera kännbar för ett mindre omfattande anläggningsföretag vinnes med en reglering i enlighet härmed även, att intrånget i allmänhet icke tillätes i andra fall än då det står i rimlig proportion till nyttan av företaget. Å andra sidan är den antydda ordningen förenad med vissa olägenheter. Förutsättningarna för anslutning taga sålunda sikte på förhållandena hos varje fastighet för sig, medan de fördelar, som skola rättfärdiga ingreppet, böra hänföra sig till företaget i dess helhet. Härtill kommer, att förslaget ej tillerkänner markägare gottgörelse för alla slags olägenheter. Rent personlig skada för fastighetsägaren till följd av anläggningens drift är sålunda icke ersättningsgill enligt de av kommittén föreslagna reglerna. Vidare kan det, oavsett om ersättningarna bli så höga att de på angivet sätt inverka på anslutningsfrågan och därmed på spörsmålet om anläggningens inrättande, måhända te sig otillfredsställande att lagstiftningen medger att fastighetsägare i dessa fall nödgas kvarsitta med en fastighet, som till följd av anläggningen kan utnyttjas i avsevärt mindre omfattning och kanske ej alls för tidigare avsett ändamål, överhuvudtaget skulle det efter allmän uppfattning icke vara rimligt, om ingrepp i de enskildas rättssfär utöver en viss gräns kunde tillåtas utan verkligt starka skäl. Det bör t. ex. icke utan vidare komma i fråga att rasera en dyrbar, relativt nyuppförd byggnad för att bereda plats för en gemensamhetsanläggning, låt vara att detta innebär den i och för sig lämpligaste lokaliseringen av anläggningen. Uppenbarligen bör lagstiftningen ej medverka till att betydande värden pä detta sätt gå förlorade, med mindre det påkallas av viktiga allmänna intressen. Ett sätt att i dessa fall förhindra alltför långtgående ingrepp i enskildas rättssfär vore måhända att tillerkänna markägaren rätt att påkalla att hela fastigheten inlöstes av delägarna i det gemensamma företaget; härigenom

120 skulle tillskapas en motsvarighet till inlösenreglerna i 12 § första stycket expropriationslagen och 24 § lagen den 30 j u n i 1943 om allmänna vägar. En sådan lösning är emellertid förenad med åtskilliga olägenheter och rimmar illa med det förhållandet, att berörda regel i expropriationslagen icke är tilllämplig med avseende å inlösen enligt byggnadslagen av m a r k som ingår i stadsplan (141 § första stycket byggnadslagen). Emellertid kan även själva behovet av en inlösenregel med angivna innebörd på förevarande område starkt ifrågasättas. Genom att markägaren erhåller gottgörelse för icke blott den rättighet som avstås utan även annat intrång å fastigheten liksom för personlig skada till följd av upplåtelsen är tillräckligt sörjt för att ägaren icke kommer i sämre ekonomisk ställning än förut. Det sagda äger motsvarande tillämpning å innehavare av begränsad sakrätt i fastigheten. Med hänsyn härtill kan det, även om intrånget är så betydande att fastigheten efter upplåtelsen blir praktiskt taget oanvändbar för annat ändamål, enligt kommitténs mening icke vara till egentlig nackdel för ägaren och därmed jämställda sakrättsinnehavare, att de nödgas behålla fastigheten. Behovet av skydd mot ekonomisk förlust kan därför knappast motivera en regel om rätt för markägaren att påkalla att fastigheten löses med äganderätt. Vad det däremot gäller är frågan, i vad m å n en fastighetsägare överhuvudtaget skall vara skyldig att avstå sin egendom. För en sund utveckling av förhållandena på fastighetsväsendets område måste det vara av stor betydelse, att innehavare av fast egendom tillförsäkras trygghet i sin besittning. Strävandena i denna riktning skulle uppenbarligen motverkas, om det vore möjligt att utan starka skäl tvinga sådan innehavare att underkasta sig även mycket långtgående ingrepp i fastigheten. Det är således här fråga om att söka ange den grund, som ur denna synvinkel motiverar ingreppet. Enligt expropriationslagen utgöres denna grund av allmänt intresse av närmare angivet slag. På nu ifrågavarande område torde en rätt till ianspråktagande endast delvis uppbäras av allmänna hänsyn. Det är snarare den naturliga intressegemenskapen mellan en grupp varandra närbelägna fastigheter, som rättfärdigar såväl tvånget att i viss utsträckning vara ansluten till en gemensamhetsanläggning som skyldigheten att upplåta utrymme för anläggningen. Ju större fördelar som det gemensamma företaget totalt sett kan erbjuda, desto starkare äro skälen för att tillåta intrång på fastighet, vari anläggningen är avsedd att inrymmas, och desto mera ingripande kan intrånget få göras. Att en gemensam parkeringsplats prövas vara av synnerlig vikt för enbart två mindre fastigheter bör således knappast motivera, att en tredje fastighets ägare skall vara pliktig att tillhandahålla m a r k för anläggningen under sådana förhållanden, att något mera avsevärt men tillskyndas honom. Gäller det åter en mera omfattande anläggning med en större krets av anslutna fastigheter, kan det, med hänsyn till att betydande fördelar anses förknippade med företaget, vara påkallat att underkasta fastighet, vari anläggningen önskas bli inrymd, ett större ingrepp.

121 Av anförda skäl har kommittén ansett sig icke kunna undvara vissa absoluta spärregler angående omfattningen av det men, för vilket fastighet bör k u n n a få utsättas och vars överskridande således skall medföra att anläggningen icke kan komma till stånd, i varje fall ej på föreslaget sätt. Utan sådana bestämmelser måste det för den enskilde, vilken ej kan i förväg med någon större säkerhet bedöma på vilket sätt blivande intrångsersättningar kunna påverka frågan om anläggningens tillkomst, framstå som i hög grad ovisst vilket intrång han skall anses pliktig att tåla. Men även för förrättningsmannen måste det vara av värde att — utan att nödgas gå omvägen över bestämmelserna om anslutningstvång — kunna h ä m t a ledning ur en regel, som tager omedelbart sikte på förevarande problem. Under hänvisning till det anförda har kommittén i paragrafens andra stycke som huvudregel upptagit ett stadgande, att utrymme ej må så upplåtas, att därigenom k a n antagas uppkomma betydande olägenhet för fastighet, som avses med upplåtelsen. Genom att olägenhet av ifrågavarande slag skall vara betydande utmärkes, att markägaren bör få acceptera ett visst intrång, blott detta håller sig inom rimliga gränser. I fråga om stadgandets innebörd i övrigt må särskilt framhållas att olägenheten skall vara en omedelbar följd av anläggningens inrättande. Med uttrycket »därigenom» markeras således, att kausalsammanhang skall föreligga mellan upplåtelsen med vad därav följer och uppkommande intrång. Om fastighetsägares rådighet över sin egendom i stället begränsas till följd av något annat förhållande, t. ex. ingripande av hälsovårdsnämnd eller av detaljplan eller dess genomförande, är stadgandet icke tillämpligt. Vad särskilt planfallet beträffar framgår nämligen av planen vilka inskränkningar som skola gälla med avseende å områdes bebyggelse eller användning, och möjligheterna att förhindra en anläggnings utförande i strid mot planen följa av byggnadslagstiftningens regler. Denna lösning innebär att, om anläggnings inrättande på visst sätt äger stöd i planen, förrättningsmannen saknar anledning att själv i sak pröva huruvida företagets verkningar böra tillåtas. Hans bedömande kan då inskränkas till ett konstaterande av att de i planen angivna begränsningarna av ägarens rådighet över sin fastighet icke överskridas. Av stadgandets lydelse framgår vidare, att olägenhet av ifrågavarande slag skall hänföras enbart till fastighet, som avses med upplåtelsen. Endast skadeverkningar som drabba fastighet, vari anläggningen skall inrymmas eller vars mark eljest erfordras för densamma, skola således beaktas. Att jämväl taga hänsyn till anläggningens verkningar å andra fastigheter än nu sagts skulle medföra särskilda komplikationer och som regel icke heller motsvara samma starka behov som en skyddsregel till förmån för de av anläggningen mera omedelbart berörda fastigheterna. Ett utsträckande av prövningen i antydd riktning bör därför enligt kommitténs mening icke komma i fråga. Utomstående fastighets intressen tillgodoses i viss utsträckning för övrigt genom regeln i 5 § om sättet för anläggnings

122 förläggande och utförande. I den mån ytterligare behov av rättsskydd i något fall skulle uppkomma, kan talan vid domstol härom grundas på allm ä n n a grannelagsrättsliga principer. Visserligen torde den spärregel, för vilken nu redogjorts, i de flesta fall innebära en rimlig avgränsning av det men, som en anläggning bör tillåtas medföra. I vissa situationer kan regeln emellertid tänkas förhindra även verkligt angelägna gemensamhetsföretag, för vilka ingen annan lösning står till buds än en sådan som innefattar ett långtgående ingrepp och där det med hänsyn till allmänna och enskilda intressen kan sägas vara fullt befogat att ett starkare ingrepp göres än regeln medger. Det sagda gäller särskilt vissa saneringsfall, då saneringsmogen fastighet, vars ägare ej vill medverka till ombyggnaden, är till hinder för företagets genomförande i önskad utsträckning. Även om en gemensamhetsanläggnings lokalisering å fastigheten praktiskt taget skulle utplåna dennas bebyggelse, kan det i vissa situationer synas motiverat att fastighetsägarens intresse får vika. I några av berörda fall torde väl de i huvudregeln uppdragna gränserna icke överskridas. Med avseende å övriga situationer — och dessa utgöra sannolikt flertalet •— torde spärregeln emellertid leda till att man nödgas avstå från en sådan lokalisering av anläggningen, som med beaktande av övriga faktorer utgör den lämpligaste lösningen. Hänsynen till en saneringsmogen byggnad kan härigenom medföra att en ytterst angelägen gemensamhetsanläggning antingen icke kan komma till stånd överhuvudtaget eller ock måste förläggas på sätt, som föranleder betydligt högre kostnader för företaget. Att detta icke innebär en ändamålsenlig reglering synes kommittén uppenbart. För tydlighets skull m å emellertid påpekas, att denna ståndp u n k t icke innebär att man i valet mellan en mindre värdefull fastighet, som är i behov av förnyelse, och en värdefullare fastighet, vars nyligen tillkomna bebyggelse måste förstöras för att plats skall beredas en gemensamhetsanläggning, generellt bör förlägga anläggningen till förstnämnda fastighet. För dess ägare kan intrånget vara väl så kännbart som för ägaren till den värdefullare fastigheten. Den förres intressen böra få vika endast då ett ingrepp i hans fastighet är ojämförligt mindre långtgående och föranleder avsevärt lägre intrångsersättningar eller företagets kostnader med denna lokalisering eljest skulle bli avsevärt lägre än i det alternativa fallet. En ytterligare förutsättning för att ett ingrepp med vidsträcktare verkningar än som äro tillåtna enligt huvudregeln skall få ske bör emellertid vara att även ett starkt allmänt intresse talar för att anläggningen skall komma till utförande. Detta är särskilt motiverat, om ingreppet kan leda till att byggnad å fastighet totalt utplånas och fastigheten efter upplåtelsen icke lämpligen kan utnyttjas för vare sig det ursprungliga eller annat ändamål. Det bör enligt kommitténs mening i allmänhet vara fråga om en mera omfattande bebyggelse och om en anläggning, som motsvarar ett verkligt angeläget behov för denna. Det allmännas intresse kan

123 emellertid göra sig gällande även i vissa andra situationer, exempelvis då sådan bebyggelse av något mindre omfång, som har behov av anläggningen, är av betydelse för fullgörandet av vissa särskilda samhällsfunktioner, tillgodoseendet av trafiksäkerheten, brandskyddet etc. Med sikte på dessa situationer har kommittén stadgat ett undantag från huvudregeln, enligt vilket upplåtelse av utrymme för anläggningen m å ske trots att betydande olägenhet kan antagas uppkomma, om nämligen företaget prövas erforderligt för bebyggelse av större omfattning eller eljest av betydelse från allmän synpunkt. För upplåtelse i sådant fall fordras tillika, att anläggningen icke kan utan avsevärd ökning av kostnaderna utföras på sätt, som medför mindre olägenhet än nu sagts. Genom denna undantagsregel bör det enligt kommitténs mening vara möjligt att komma till rätta med ifrågavarande saneringsproblem i alla sådana situationer då problemet överhuvudtaget lämpligen bör lösas i detta sammanhang. Att mera generellt på detta sätt utnyttja en lagstiftning om gemensamhetsanläggningar i saneringssyfte är däremot enligt kommitténs mening icke lämpligt. I stället böra eljest till buds stående utvägar beträdas, t. ex. expropriation eller ändrad tomtindelning. Enligt förslaget kan anläggningen i princip inrymmas i vilken fastighet som helst. Ehuru vissa skäl kunna tala mot att ägare till fastighet, som icke själv får nytta av anläggningen, skall — låt vara mot ersättning — tvingas upplåta utrymme för densamma, har kommittén funnit en begränsning enbart till ansluten fastighet k u n n a komma att alltför mycket kringskära möjligheterna att lokalisera anläggningen på ändamålsenligaste sätt. Därigenom skulle vidare bl. a. de önskemål motverkas, vilka gå ut på att möjliggöra att utrymme i gata under markplanet tillgodogöres för anläggningsändamål. Enligt kommitténs mening erhåller markägaren tillräckligt skydd för sina intressen såväl genom den allmänna planläggningsregeln i 5 § som till följd av de nyss behandlade absoluta spärreglerna i andra stycket av förevarande paragraf och ersättningsbestämmelsen i 4 §. Att gatumark och andra områden, som icke ingå i fastighetsindelningen, skola i förevarande hänseende anses likställda med fastigheter följer av 1 § tredje stycket andra punkten. Slutligen må erinras, att upplåtelse — vare sig från fastighet, som skall betjänas av anläggningen, eller från utomstående fastighet — ej kan ske mot ägarens bestridande i andra fall än då det påkallas för att tillgodose behovet av anläggning för fastighet, som enligt 2 § i förslaget kan tvångsvis anslutas. Fastighetsägare, som eljest önska frivilligt samgå för inrättande av gemensamhetsanläggning, k u n n a uppenbarligen icke ensidigt bestämma att anläggningen skall förläggas till mark utanför deras fastigheter. Kommittén har övervägt att vid sidan av upplåtelse för ny anläggning stadga skyldighet för innehavare av en äldre anläggning, som skulle k u n n a bli till nytta för ett enligt den föreslagna lagstiftningen inrättat företag,

124 att låta anläggningen tagas i anspråk. Antingen det här gällde äldre anläggning, som omedelbart skulle k u n n a utnyttjas av flera fastigheter gemensamt, eller anläggningen endast efter en mer eller mindre omfattande tillbyggnad kunde tjäna ett samfällt ändamål, vore det säkerligen i många fall av värde för det gemensamma företaget att kunna taga anläggningen i anspråk. Kommittén har emellertid avstått från särskild lagregel i ämnet. En ändamålsenlig lösning torde nämligen i flertalet fall uppnås redan på grund av övriga bestämmelser. Om en ny anläggning icke lämpligen skulle k u n n a förläggas till annan plats än den, där den äldre är inrymd, får på vanligt sätt prövas, huruvida upplåtelse av det aktuella utrymmet må ske. Kommer sådan upplåtelse till stånd, innebär densamma tydligen, att markägaren tvingas avstå jämväl den befintliga anläggningen, som därpå kan — i oförändrat skick eller efter till- eller ombyggnad — utnyttjas gemensamt enligt den här föreslagna lagstiftningen. Detta kan i sin tur medföra att jämväl fastighet, vilken förut betjänats av sistnämnda anläggning, blir tvångsvis ansluten till det gemensamma företaget. Kan anläggningen däremot ej på detta sätt tagas i anspråk, torde det — särskilt med hänsyn till nu angivna konsekvens — ej böra ifrågakomma att låta densamma införlivas med gemensamhetsföretaget mot ägarens vilja. En sådan ordning är nämligen knappast förenlig med de i 2 § stadgade villkoren för fastighets anslutning, enligt vilka som regel förutsattes att anslutning mot fastighetsägarens vilja icke kan ske, därest fastigheten redan har tillgång till en användbar anläggning. Plikt att ställa denna anläggning till förfogande skulle därför huvudsakligen få betydelse endast i sådana fall, då den äldre anläggningen antingen vore i behov av förnyelse eller den fastighet, vartill anläggningen hörde, på grund av ändrat användningssätt eller eljest icke längre behövde tillgång till anläggningen. Att i dessa situationer stadga skyldighet för innehavaren av anläggningen att låta densamma — i förekommande fall mot ersättning — omhändertagas av delägarna i det gemensamma företaget är så mycket mindre påkallat som det sällan torde vara lönande för innehavaren att tillvarataga sådan anläggning för utnyttjande annorstädes, varför han i regel icke synes ha anledning att motsätta sig anläggningens införlivning med gemensamhetsföretaget. Enligt förslaget möter ej något hinder att frivillig överenskommelse om sådant omhändertagande träffas, likaväl som det är möjligt för deltagare i anläggningsföretag, vilket utan stöd av den föreslagna lagstiftningen grundats på ett ordin ä r t avtal, att efter förrättningsprövning erhålla sådan starkare sakrättsverkan och fastare reglering i övrigt, som lagstiftningen erbjuder. Om ersättning med anledning av upplåtelse enligt denna paragraf stadgas i 4 §. 4 §.

Att ingen bör kunna åläggas upplåta utrymme för anläggning, med mindre ersättning gäldas för rätten till utrymmet och för övriga menliga

125 verkningar, synes kommittén uppenbart. Förevarande paragraf upptager därför bestämmelser om ersättning för sådan upplåtelse. I överensstämmelse med gängse expropriationsrättsliga principer stadgas i första stycket, att fastighetsägare är berättigad till ersättning för dels upplåtelse av utrymme till anläggningen, dels annat intrång, som orsakas fastigheten av anläggningens utförande eller begagnande, dels ock skada, som genom upplåtelsen eljest uppkommer för ägaren. Vad angår de närmare grunderna för bestämmandet av ersättning i de fall, då sådan enligt det anförda skall utgå, avser kommittén att de vid expropriationslagens tillämpning utbildade principerna i allmänhet skola komma till användning. Vissa avvikelser synas emellertid bli nödvändiga med hänsyn till att situationen delvis ter sig annorlunda vid upplåtelse för ändamål, som är gemensamt för flera fastigheter, än vid ianspråktagande enligt expropriationslagen. Det torde sålunda i allmänhet ej k u n n a komma i fråga att vid ersättningens bestämmande avräkna den nytta, som må uppkomma för den ersättningsberättigades fastighet till följd av dennas anslutning till det gemensamma företaget. I första stycket stadgas vidare, att å ersättning skall utgå sex procent årlig ränta. Stadgandet står i n ä r a överensstämmelse med vad som gäller på vissa närbesläktade områden (jfr t. ex. 55 § expropriationslagen och 19 § lagen om allmänna vägar). I likhet med sistnämnda bestämmelse räknar förslaget räntan från den dag då utrymmet togs i anspråk, medan utgångspunkten för expropriationslagens ränteberäkning är densamma endast vid förhandstillträde och i övrigt hänför sig till ersättningens förfallodag. Kommitténs ståndpunkt är betingad av bestämmelsen i förslagets 37 § första stycket, varav framgår att avgörandet av ersättningsfrågan liksom förrättningsresultatet i övrigt förfaller, om ersättningen ej guldits inom viss tid. Så länge själva ersättningsfrågan är svävande bör icke heller den tilläggsförpliktelse, som skyldigheten att utge ränta innebär, inträda. Den ersättningsberättigade markägaren, som — utom då tillträde enligt 35 § andra stycket skett och ränta därmed börjat löpa — äger vägra tillträde till upplåtet utrymme innan ersättningen till fullo guldits, torde i dessa fall för övrigt i regel icke lida någon förlust därigenom att han nödgats behålla rådigheten över utrymmet under en större eller mindre del av den tid, då frågan om anläggningsföretagets inrättande alltjämt är svävande. Är hans fastighet bebyggd, lär ägaren oftast kunna fortsätta att utnyttja densamma till dess utrymmet faktiskt tages i anspråk. Om marken däremot icke är bebyggd, synes ägaren i normala fall knappast hysa något intresse överhuvudtaget att göra sådana investeringar i fastigheten, som krävas för att denna skall ge något större ekonomiskt utbyte, innan det jämlikt 37 § första stycket blivit slutligen avgjort om utrymmet skall tagas i anspråk eller ej. Bestämmelserna i första stycket avse ersättning till fastighetens ägare. En upplåtelse med därav föranledda olägenheter k a n emellertid i hög grad

126 drabba även andra rättsägare i fastigheten, exempelvis innehavare av nyttjanderätt eller servitut. I överensstämmelse med expropriationslagen har kommittén i andra stycket tillerkänt sådan rättsägare samma rätt till ersättning j ä m t e ränta som enligt första stycket tillkommer fastighetsägaren. Slutligen må påpekas, att icke alla innehavare av begränsade sakrätter äga ett självständigt anspråk på ersättning. Detta gäller nämligen endast nyttjanderätt, servitut och liknande rättigheter, medan däremot innehavare av sakrättsligt skyddad fordringsrätt är hänvisad till gottgörelse ur den markägaren tillkommande ersättningen (36 §). Frågan vem ersättningsskyldigheten åvilar behandlas icke i förevarande paragraf. Av andra bestämmelser i förslaget följer emellertid, att skyldigheten i första hand skall fullgöras av samfälligheten eller — i 21 § :ns fall — av huvudmannen. Att det slutliga ansvaret däremot drabbar de till företaget anslutna fastigheternas ägare stadgas i 6 § första stycket; kostnadens fördelning mellan dessa regleras i sistnämnda paragrafs andra stycke. Är anläggningen inrymd i ansluten fastighet, betyder detta således, att fastighetsägarens ersättning reduceras med vad enligt fördelningsnormen belöper på hans fastighet. För tydlighets skull m å erinras, att — såsom framgår av förevarande paragrafs samband med den närmast föregående — ersättningsreglerna icke hänföra sig till andra fastigheter än sådana som bli föremål för upplåtelse enligt 3 §. Endast ingrepp i fastighet, vari anläggningen skall inrymmas eller vars m a r k eljest erfordras för densamma, kan följaktligen ersättas i n u ifrågavarande ordning. Uppkommer till följd av anläggningsföretaget skada på annan fastighet, kan gottgörelse utgå enligt vanliga grannelagsrättsliga regler. Om tid och sätt för ersättningens gäldande samt om verkan av underlåtenhet att utge ersättning meddelas regler i 36 och 37 §§. I samband med förevarande paragraf aktualiseras även vissa särskilda ersättningsfrågor, vilka likväl icke ansetts kräva lagreglering. Vid behandlingen av 3 § har sålunda berörts möjligheten att genom särskilt stadgande ålägga innehavare av äldre anläggningar att låta dessa införlivas med företag, som inrättas enligt kommitténs förslag. På anförda skäl har denna möjlighet avvisats och därmed förfaller spörsmålet om separat ersättningsskyldighet för anläggning, som på detta sätt tages i anspråk. Hinder möter emellertid icke att frågan om ersättning i detta fall regleras i en frivillig uppgörelse om anläggningens övertagande. Spörsmål om ersättning för en äldre anläggning k a n tänkas uppkomma även då anläggningen ej övertages av det gemensamma företaget. Till följd av reglerna om anslutningstvång får spörsmålet — på samma sätt som i nyss berörda fall — knappast betydelse i andra situationer än då anläggningen är av beskaffenhet att ej kunna nöjaktigt tillgodose behovet för fastighet, vartill den hör. I den mån en anläggning, som på detta sätt blir onyttig, likväl äger ett

127 ekonomiskt värde, kan fastighetsägarens förlust därav beaktas vid övervägandet av frågan, om fastigheten skall jämlikt 2 § anslutas eller ej. Även här finnes dock utrymme för frivillig samverkan såtillvida att, om förutsättningar för anslutning mot ägarens bestridande saknas därför att berörda förlust anses bli alltför stor, övriga deltagare, för vilka anslutningen är önskvärd, kunna tänkas vilja bidraga till förlustens täckande i syfte att förmå fastighetsägaren att frivilligt ingå i företaget. 5 §• Förevarande paragraf ger vissa allmänna riktlinjer angående det sätt, varpå en gemensamhetsanläggning skall planläggas och utföras. Frågan om denna utformning kan emellertid icke bedömas enbart med ledning av dessa normer utan måste ses i belysning även av övriga stadganden i förslaget. Sålunda äro de i 3 § andra stycket upptagna skyddsreglerna av stor betydelse i detta hänseende. Vidare påverkas spörsmålet i hög grad av gällande bebyggelseplanering. I detta avseende meddelas bestämmelser i 15 §, enligt vilken anläggningens inrättande i princip icke m å strida mot fastställd plan eller bestämmelser, som gälla med avseende å markens bebyggande, och ej heller eljest föranleda från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markanvändning i övrigt. Ehuru bedömandet härav enligt förslaget icke tillkommer förrättningsmannen utan byggnadsnämnden, ligger det i sakens natur att åtskilliga av de faktorer, som inverka på prövningen av anläggningsföretaget från de synpunkter byggnadsnämnden har att beakta, bli av betydelse även vid ett mera allmänt övervägande av frågan, på vilket sätt anläggningen bör utformas. Vid sidan av nyssnämnda inskränkande regler erfordras emellertid även bestämmelser, vilka mera positivt ange h u r en anläggning skall k o m m a till utförande. Förutsättningen för tillämpning av nu ifrågavarande stadgande — vilket således icke avser att reglera frågan, om företaget överhuvudtaget skall komma till stånd eller ej — är att anläggningen kan lokaliseras och utformas på olika sätt. Ofta torde visserligen gällande planer för bebyggelsen föranleda, att alternativa möjligheter att förlägga anläggningen äro uteslutna, och något utrymme för stadgandets tillämpning föreligger då ej. I flertalet fall torde emellertid en möjlighet att välja mellan skilda alternativ i detta avseende vara för handen. Stadgandet torde få än större betydelse för frågan om det sätt, varpå anläggningen bör utföras på den därför bestämda platsen. Med avseende å sådana spörsmål som angående detaljutformning, materialslag och liknande måste det i själva verket höra till undantagen att endast en lösning är tänkbar. Enligt kommitténs mening bör nu åsyftas att få till stånd en utformning, som innebär ett skäligt hänsynstagande till samtliga berörda sakägares intressen. Å ena sidan bör tillses, att det med anläggningen avsedda ändamålet att tillhandahålla anslutna fastigheter viss nyttighet främjas så långt det är möjligt. Detta inne-

128 bär, att anläggningen i princip bör ges sådan omfattning samt med hänsyn till läge och beskaffenhet sådan utformning, att fastigheternas behov av nyttigheten blir fullt ut tillgodosett samt att detta sker på bekvämaste och lämpligaste sätt. Å andra sidan är det tydligt, att anläggningens syfte icke kan få förverkligas till vad pris som helst. Ofta tala rent ekonomiska skäl eller hänsynen till motstående intressen för en begränsning av möjligheterna att tillgodose ändamålet på ett sätt, som från andra synpunkter vore mest önskvärt. Hur denna avvägning av positiva och negativa faktorer bör ske i detalj är emellertid en fråga, som knappast kan få ett allmängiltigt svar utan bör bedömas med hänsyn till förhållandena vid varje anläggning för sig. Med hänsyn till att anläggningsföretagen äro av synnerligen skiftande slag är det knappast vare sig möjligt eller lämpligt att i lagtext utforma en fullständig reglering av det ifrågavarande spörsmålet. En detalj behandling av ämnet skulle även i alltför hög grad binda förrättningsmannens prövning. Kommittén har därför funnit tillräckligt att i lagtexten ange den allmänna grundsats, som skall vara vägledande för frågans bedömande. Delvis efter förebilder i närbesläktad lagstiftning stadgas sålunda i paragrafens första punkt, att anläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt, att ändamålet med densamma kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet. Den avvägning, som sålunda skall företagas, skall icke blott hänföras till förhållandet mellan de anslutna fastigheterna inbördes utan även innefatta ett hänsynstagande till motstående intressen, antingen dessa äro av allmän eller enskild natur. Närmare bestämt innebär regeln, att det alternativ, som föranleder minsta intrång och olägenhet, skall väljas, dock endast under förutsättning att denna lösning ej ställer sig oförmånlig i kostnadshänseende. Kostnaden får sålunda icke vara oskälig i förhållande till den uppkommande minskningen i intrång och olägenheter. Bland kostnaderna ingår uppenbarligen även gottgörelse för upplåtet utrymme, vilken ersättning på ett avgörande sätt kan påverkas av anläggningens lokalisering. Skälig hänsyn till uppkommande olägenheter skall emellertid tagas även då ersättning därför ej utgår. Med en kostnadsökning bör i detta sammanhang likställas en minskning av den nytta, som anläggningen eljest kan förväntas medföra. Ägare till fastighet, som skall betjänas av anläggningen, kan således icke anses skyldig att godtaga ett alternativ, som visserligen minskar skadan för motstående intressen men förringar nyttan av företaget i en omfattning, vilken måste anses vara oskäligt stor i förhållande till förbättringen i skadehänseende. Vad man eftersträvar kan — annorlunda uttryckt — sägas vara största möjliga totala nettonytta av anläggningen, dock med den modifikation som föranledes av att en viss försämring av det rent ekonomiska nettoresultatet må ske om detta nämligen är nödvändigt för att åstadkomma en angelägen minskning av intrång och olägenheter. De krav, som enligt förevarande paragraf skola ställas i fråga om sättet

129 för anläggnings utförande, k u n n a med hänsyn till de aktuella bebyggelseförhållandena inom ett område stundom föranleda, att förrättningsresultatet icke bör genomföras omedelbart eller i ett sammanhang. Att ett förrättningsavgörande föreligger bör enligt kommitténs uppfattning ej med nödvändighet innebära, att gemensamhetsföretaget måste igångsättas omedelbart, om vägande skäl tala för ett visst anstånd. Kommittén tänker härvid på sådana fall, som enligt 6 § andra stycket lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar k u n n a föranleda undantag från gällande regler om anslutningsrätt och anslutningstvång. Dessa regler utgöra nämligen ej hinder för vatten- och avloppsanläggnings huvudman att förlägga arbeten, som föranledas av viss fastighets anslutning, till tjänlig årstid och att utföra arbeten för anslutning av ett flertal fastigheter i lämplig ordningsföljd. Skall ledning läggas i gata, väg eller annan allmän plats, är huvudmannen vidare berättigad till det anstånd med ledningens utförande, som påkallas av att andra arbeten skola utföras å samma plats. Genom att på detta sätt en smidig anpassning till den föreliggande situationen kan ske är det möjligt att undvika onödig värdeförstörelse med därav följande ersättningsanspråk. I den mån anläggningens samtidiga utbyggande i det enskilda fallet icke anses förenat med egentliga fördelar, kan genom successivt utförande av anläggningen även uppnås en jämnare fördelning av byggnadskostnaderna mellan olika år. Ett specialfall inträffar, då det — utan att sådan överdimensionering, som avses i 2 § andra stycket, skall företagas — k a n förväntas, att nya fastigheter komma att inträda, och det — såsom ofta torde komma att ske — anses vara en fördel att redan vid anläggningens utförande vissa åtgärder vidtagas, som kunna underlätta en senare inträffande utvidgning av anläggningen till följd av de nya fastigheternas anslutning. Som exempel kan nämnas, att en parkeringsanläggning, som utföres helt inom en fastighets gränser, kan förväntas senare bli utsträckt så att det blir nödvändigt att taga i anspråk även mark tillhörande angränsande fastighet, vilken genom en brandmur skiljes från den förstnämnda. Därest muren redan vid parkeringsanläggningens tillkomst utförts på sådant sätt, att den lätt kan öppnas i samband med den tänkta utvidgningen av anläggningen, k u n n a vissa merkostnader undvikas. En åtgärd av detta slag lär i allmänhet icke kunna omfattas av det ändamål anläggningen har att främja för redan anslutna fastigheter och med hänsyn till de kostnader, som ofta äro förbundna med åtgärden, torde därför för dess tillåtlighet erfordras en komplettering av den allmänna regeln om sättet för anläggnings utförande. Av samma skäl synes en plikt att genom vidtagande av åtgärd, varom här är fråga, förbereda en kommande utbyggnad böra hållas inom tämligen snäva gränser. En mera vidsträckt skyldighet i angivet hänseende lär för övrigt icke kunna stadgas, med mindre prövningen av åtgärdens tillåtlighet förbindes med betryggande garantier för att åtgärden verkligen blir till avsedd nytta i 9— 318020

130 framtiden. Detta skulle emellertid nödvändiggöra en mera ingående reglering än som är påkallat med hänsyn till syftet. Enligt kommitténs mening ä r åtgärd av angivet slag egentligen icke motiverad i andra fall än då den är jämförelsevis enkel att vidtaga i samband med anläggningens byggande och dessutom icke föranleder annat än obetydlig merkostnad. På anförda skäl har kommittén såsom tillägg till den allmänna regeln om sättet för anläggningens utförande upptagit ett stadgande, enligt vilket därvid jämväl må vidtagas åtgärd till underlättande av framtida tillbyggnad eller ökat utnyttjande av anläggningen, om av åtgärden föranledd merkostnad är allenast ringa. Genom att syftet blott är att underlätta en utvidgning i framtiden dragés en gräns mot det i 2 § andra stycket behandladefallet att anläggningen bör utbyggas i ett sammanhang. Att avgöra i vilka fall åtgärd av förevarande slag skall vidtagas är tydligen beroende av ett lämplighetsövervägande och stadgandets avfattning medger också ett visst mått av diskretionär prövning inom den givna ramen. Detta innebär å andra sidan ej, att stadgandets tillämpning får underlåtas där skäl till åtgärden äro för handen. Frågan, huruvida en merkostnad är ringa, bör bedömas icke blott med hänsyn till kostnadens absoluta belopp utan även med beaktande av dess storlek i jämförelse med totalkostnaden för anläggningen och — framför allt — i förhållande till de fördelar, som åtgärden kan antagas medföra. Dessa fördelar bestå väsentligen av att totalkostnaderna för anläggningen i sedermera utvidgat skick bli lägre än eljest, vilket gynnar i första hand ägare till de senare anslutna fastigheterna men på längre sikt även de ursprungliga delägarna genom att dessa beräknas av de förra få ersättning med en del av anläggningens värde (41 §). Det må påpekas, att de regler, för vilka här redogjorts, äro avsedda att tillämpas icke blott av förrättningsmannen utan även efter förrättningens slutförande av sakägarna själva. I den mån frågan icke blivit föremål för överenskommelse mellan dem, anger regeln på vilket sätt förrättningsresultatet skall omsättas i praktiken. 6 §• Uppenbarligen är det de till gemensamhetsföretaget anslutna fastigheternas ägare som bör åläggas det yttersta ansvaret för att anläggningen kommer till utförande och vidmakthålles på sätt som tillgodoser det uppställda syftet. Hur ändamålet skall i praktiken förverkligas är ett spörsmål, som kommittén tänker sig löst på skilda sätt allteftersom huvudmannaförvaltning eller samfällighetsbildning kominer till användning och som därför icke kan besvaras utan närmare kännedom om de i ett senare avsnitt behandlade reglerna angående dessa båda organisationsformer. Den fråga, vari fastighetsägarnas ansvar för anläggningsföretaget materiellt sett koncentreras, är tydligen spörsmålet om skyldighet att ekonomiskt bidraga till företagets verksamhet. Behovet att lagreglera frågan om bidrags-

131 plikten är väsentligt mindre vid huvudmannaförvaltning än vid samfällighetsbildning. Vid samfällighetsbildning, som ju alltid skall stå till buds och som är den nödvändiga formen, då sakägarna icke träffa överenskommelse, kunna regler i lag angående ifrågavarande skyldighet icke undvaras. Dessa skulle i och för sig väl kunna inpassas i det avsnitt av förslaget, som behandlar samfällighetens organisation och verksamhet. Vissa av de erforderliga bestämmelserna äro emellertid av den vikt, att de böra upptagas redan i förslagets inledande allmänna del. I huvudmannafallet, som förutsätter avtal mellan samtliga berörda sakägare, är dessas bidragsplikt däremot angiven i avtalet, och reglerna bli således formellt utan betydelse för dem. Bestämmelserna torde likväl k u n n a medelbart utöva ett visst inflytande även i detta fall genom att bli till ledning vid de förhandlingar, som regelmässigt komma att föregå en överenskommelse om anläggnings omhänderhavande genom huvudman. Förevarande paragraf upptager de grundläggande reglerna om skyldigheten att ekonomiskt svara för anläggningsföretagets verksamhet. Denna skyldighet föreslås gå ut på att erlägga bidrag i pengar; en regel, som bygger på fullgörelse in natura, har såsom otidsenlig ansetts icke böra k o m m a i fråga. Vad det närmast gäller att reglera är frågorna, vilka fastigheter bidragsskyldigheten åligger och h u r ansvaret skall fördelas mellan dem. Beträffande den förstnämnda frågan torde det ligga i sakens natur, att ansvaret bör åvila alla de fastigheter, som äro anslutna till anläggningen, men ej fastighet, som står utanför företaget. Vad angår det personliga ansvaret är uppenbarligen varje fastighets ägare den som i första hand bör komma i fråga. Av 1 § tredje stycket följer, att bidragsplikten i vissa fall kan åvila annan än ägaren. I enlighet med det nu sagda stadgas i paragrafens första stycke, att ägarn a till de fastigheter, vilka äro anslutna till anläggningen, skola gemensamt bidraga till de med företaget förenade kostnaderna. Bidragsplikten omfattar således företagets samtliga utgifter, antingen de k u n n a hänföras till anläggningens utförande, dess underhåll eller drift. Hit räknas även sådan ersättning för upplåtet utrymme, som behandlas i 4 §, liksom administrationskostnader och därmed jämförliga allmänna omkostnader, oavsett om de i praktiken hänföras till någon av de nyssnämnda tre grupperna eller ej. Vad angår spörsmålet om kostnadsfördelningen äro två huvudlösningar tänkbara. Enligt den ena uttagas kostnaderna efter någon mera schematiskt angiven regel, som grundas på de olika fastigheternas på förhand uppskattade, inbördes relationer med avseende å anläggningsföretaget. Den andra möjligheten innebär, att fördelningen sker på grundval av en i efterhand gjord mätning av varje fastighets faktiska utnyttjande av anläggningen under den tidsperiod, till vilken kostnaderna k u n n a hänföras. Båda de angivna metoderna äro förenade med såväl fördelar som olägenheter, och dessa framträda på olika sätt i fråga om skilda anläggningsföretag.

132 Lägges verkliga tillgodogörandet till grund för bedömandet, kan detta visserligen synas leda till det mest rättvisa resultatet men metoden kan i vissa situationer också motverka önskemålen att göra fastighets anslutning effektiv och är i andra fall överhuvudtaget icke möjlig att tillämpa. En mera schematisk regel, som bygger på vissa i förväg gjorda beräkningar, är därför i många fall oundviklig och k a n även eljest vara att föredraga framför en noggrann bestämning av det verkliga utnyttjandet. Kommittén har därför eftersträvat en reglering, som ger utrymme åt tillämpning av båda de angivna huvudprinciperna i syfte att åstadkomma en kostnadsfördelning, som medför det med hänsyn till varje särskilt företag mest skäliga resultatet. Schematiska fördelningsnormer h a kommit till användning på många håll i lagstiftningen inom angränsande rättsområden. I företag för vattenreglering eller för torrläggning skall envar av de olika intressenterna i princip taga del i företagets kostnader i mån av värdet å den båtnad, som beredes hans egendom ( 3 : 3 och 7: 23 vattenlagen). Kostnaden för kloakledning, som är gemensam för flera samhällen, skall mellan samhällena fördelas med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten av det kloakvatten, som från vart samhälle skall avledas; dock är ej något samhälle pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större kostnad än om samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses rimligt ( 8 : 10 vattenlagen). Avgifterna å fastigheter, som äro anslutna till allmän vatten- och avloppsanläggning, skola stå i skäligt förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av anläggningen (15 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar). Skyldigheten att deltaga i väghållning med avseende å enskilda vägar i allmänhet skall mellan de fastigheter, vilka skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas k o m m a att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av vägen (11 § lagen om enskilda vägar). De i vägförening ingående fastigheterna skola däremot i princip bidraga till föreningens utgifter i förhållande till fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden (76 § sistnämnda lag). Vid den på avtal grundade samverkan, som för närvarande förekommer i brist på särskild lagreglering av gemensamhetsanläggningarnas problematik, h a fördelningsnormer kommit till användning, vilka antingen äro identiska med någon av de nyssnämnda eller ock utgöra mer eller mindre tydliga konkreta uttryck för någon eller några av dessa grunder. Stundom har sålunda fastigheternas båtnad av anläggningen varit avgörande för utskiftandet av kostnaderna. I andra fall — exempelvis i fråga om garageanläggningar — h a r fördelning skett efter varje deltagande fastighets våningsyta. Alternativt med sistnämnda grund tillämpas med avseende å gemensamma värmeanläggningar den på närmare angivet sätt beräknade värmeförbrukningen. Ej sällan uppdelas anläggningens totalkostnad i en

133 årsavgift motsvarande den på förhand beräknade värmeförbrukningen och en förbruknings avgift, som uttages med ledning av den verkliga förbrukningen. Av de nu nämnda fördelningsnormerna synes den, som bygger på fastighetstaxeringen, k u n n a lämnas ur räkningen, övriga tänkbara möjligheter är o i stort sett att hänföra till två grunder, antingen fastigheternas nytta (båtnad) av gemensamhetsanläggningen eller deras beräknade användning av densamma. Att nyttan och den beräknade användningen även materiellt sett uppfattats som skilda grunder framgår exempelvis av stadgandet i 11 § lagen om enskilda vägar, enligt vilket, såsom nyss nämnts, den beräknade användningen gäller som huvudregel, medan nyttan uppställts som maximeringsnorm. Till belysande av stadgandets innebörd anförde 1935 års vägsakkunniga (SOU 1938:23 s. 91 f.) till en början, att ingen borde k u n n a tvingas till större andel än vad som svarade mot hans nytta av vägen. Det normala förhållandet borde emellertid enligt de sakkunnigas mening vara, att den totala väghållningsbördan betydligt understege totala nyttan. Idén med samfälld väghållning vore naturligtvis att därigenom vinna besparing av vad väghållningen skulle kostat de olika fastigheterna i pengar eller arbete, därest varje fastighets vägbehov skulle tillgodosetts för sig. Kunde det beräknas, att dylik besparing uppstode, förelåge möjlighet att vid väghållningsbördans fördelning beakta även andra synpunkter än nyttan av vägen. Detta hade ock skett genom lagens regel om fördelning efter den omfattning, vari fastigheterna beräknades komma att begagna sig av vägen. Väl kunde trafikintensiteten i viss m å n utgöra en mätare av nyttan, men tydligen stode den förra ingalunda alltid i direkt proportion till den senare. Så t. ex. kunde ju en väg, som för viss fastighet ej medförde annan nytta än att i någon mån förkorta avståndet, trafikeras för denna fastighets räkning mångdubbelt mera än för annan fastighet, vars enda utfartsled vägen vore. Med en tillämpning av detta resonemang på kommitténs område skulle det ligga n ä r a till hands att låta nyttan vara avgörande för fördelningen av anläggningens byggnadskostnad och den beräknade användningen bestämma fördelningen av utgifter för underhåll och drift. Å andra sidan är det angeläget att undvika en differentiering av fördelningsnormen med hänsyn till skilda slags kostnader. Det bör därför eftersträvas en enhetlig fördelningsnorm, som i huvudsaklig överensstämmelse med både nyttan och den beräknade användningen ger uttryck för tanken, att kostnadsfördelningen bör ske på sätt, som prövas skäligt med hänsyn till den betydelse gemensamhetsanläggningen har för varje ansluten fastighet. Mot användningen av begreppet nytta i förevarande s a m m a n h a n g talar emellertid den särskilda innebörd begreppet kommit att erhålla i rättstillämpningen på närbesläktade områden, och varken nyttan eller den beräknade användningen har tillräckligt omfattande innebörd för att täcka samtliga fall, som k u n n a uppkomma enligt kommitténs förslag. Kommittén har i stället funnit övervägande skäl tala för att fördelningen

134 bör grundas på det rent faktiska behov, som varje fastighet kan få av anläggningen. Med hänsyn till fastighetens ändamål och sannolika användningssätt inom den framtid, som kan överblickas, skall således efter ett objektivt bedömande avgöras, i vilken omfattning fastigheten beräknas behöva tillgång till anläggningen, och senare inträffande omständigheter, som beröra fastigheten, skola följaktligen i princip icke beaktas. Om de medföra en mera stadigvarande förändring av behovet, k u n n a de dock utgöra anledning till omprövning av fördelningsspörsmålet vid ny förrättning. I enlighet härmed har huvudregeln i paragrafens andra stycke avfattats. Regeln har en mera vidsträckt innebörd än någon av de tidigare berörda normerna och innefattar med avseende å vissa anläggningstyper en mera adekvat lösning än dessa. Å andra sidan ansluter regeln i praktiken nära till en fördelning efter nytta och torde i de flesta fall ge väsentligen samma resultat som denna. Att icke behovet kan konstateras i exakta tal är visserligen tydligt, men detta är en olägenhet, som regeln torde ha gemensam med alla andra normer, som taga sikte på ett schematiskt bedömande. Det kan emellertid antagas, att man i rättstillämpningen efter hand kommer fram till sådana metoder för beräkningen av behovet, som innefatta rättvisande uttryck för h u r denna n o r m bör tolkas med avseende å olika anläggningsföretag. Att behovet icke behöver uppskattas annat än i relativa tal betyder ej, att m a n går miste om möjligheten att skydda den enskilde fastighetsägaren mot att tvingas bidraga med mera än som svarar mot anläggningens absoluta nytta för hans fastighet. En garanti för att bidragsskyldigheten icke överskrider skälighetens gränser innefattas nämligen i 2 § :ns anslutningsregler, vilka j u i princip bygga på fastighetens behov av tillgång till anläggningen. Kunna de utgående bidragen antagas få sådan omfattning att anläggningen ej kan anses vara av synnerlig vikt för fastigheten, saknas nämligen förutsättningar att ansluta densamma mot ägarens bestridande. P å grundval av ifrågavarande prövning skall vid förrättningen bestämmas särskilda andelstal för samtliga deltagande fastigheter (16 § andra stycket). Andelstalen, vilka få betydelse bl. a. även för rösträtten å samfällighetsstämma (30 §), torde i allmänhet kunna avrundas på sådant sätt att onödiga svårigheter vid tillämpningen icke uppstå. Vad därefter angår metoden att fördela bidragsskyldigheten efter det verkliga tillgodogörandet lär denna möjlighet komma till användning blott vid vissa typer av anläggningar, där det överhuvudtaget är möjligt att göra en uppmätning av varje fastighets utnyttjande. I fråga om värmeanläggningar kan man sålunda mäta den faktiska förbrukningen av värme och varmvatten. De olika fastigheternas utnyttjande av större gemensamma parkeringsanläggningar kan likaledes på lämpligt sätt konstateras i efterhand. Detsamma gäller begagnandet av tvättstugor. Med avseende å trafikleder, lekplatser, invallningar och liknande anläggningstyper torde däremot av praktiska skäl vara uteslutet att bestämma i vilken utsträckning varje deltagande fastighet tagit anläggningen i bruk.

135 Även andra omständigheter k u n n a föranleda, att ifrågavarande fördelningsnorm i många fall ter sig mindre lämplig än den schematiska regel, som tager sikte på det i förväg beräknade behovet. Eftersom konstaterandet av det verkliga tillgodogörandet oftast icke kan göras förrän kostnaden uppstått och fordran därpå förfallit till betalning, kan tillvägagångssättet ej k o m m a till användning i sådana fall, då medel till kostnadens täckande genom upplåning eller eljest icke äro tillgängliga. Stundom är situationen den, att de olika fastigheternas verkliga utnyttjande av anläggningen mycket nära överensstämmer med de fastställda andelstalen. Den förenkling, som det innebär att slippa bestämma utnyttjandet i efterhand, måste i detta fall anses uppväga de olägenheter, som följa av att enbart mindre inbördes avvikelser uppkomma vid tillämpningen av de olika fördelningsnormerna. Möjligheterna att fördela kostnaderna efter det verkliga tillgodogörandet måste emellertid underkastas ytterligare begränsningar i syfte att förhindra ett kringgående av reglerna om anslutningstvång. Detta tvång, som väsentligen tager sig uttryck i en skyldighet att bidraga till företagets kostnader, skulle uppenbarligen förlora i betydelse, därest det vore möjligt för de anslutna att undgå denna plikt enbart genom att ej begagna gemensamhetsanläggningen. Att en fastighets faktiska tillgodogörande av anläggningen visar sig under någon tid bli avsevärt mindre i förhållande till de övrigas än det för fastigheten bestämda andelstalet ger vid handen, bör å andra sidan icke vara tillräckligt för att förhindra den nu ifrågavarande principens tillämpning. Dess existensberättigande beror nämligen på att de avvikelser, som uppkomma vid begagnande av den ena eller den andra normen, icke bli alltför obetydliga. Kommittén h a r av det anförda föranletts att söka på lämpligt sätt inskränka möjligheterna att fördela kostnaderna på grundval av uppskattning i efterhand. Syftet att förhindra kringgående av anslutningsreglerna vill kommittén uppnå genom att låta nu ifrågavarande regel avse endast underhålls- och driftskostnader. I fråga om byggnadskostnaden, vari inbegripes bl. a. ersättning för upplåtet utrymme till anläggningen, gäller således enligt förslaget fördelning efter andelstal, och de anslutna fastighetsägarna k u n n a därför icke genom underlätet begagnande av anläggningen undandraga sig denna kostnad. Huruvida en regel om fördelning efter det verkliga utnyttjandet bör begränsas av andra skäl än sist angivits är ett spörsmål, som icke torde böra underkastas någon detaljreglering utan synes få avgöras på grundval av ett allmänt lämplighetsövervägande med hänsyn till omständigheterna vid varje särskilt företag. Detta kan enligt förslaget leda till att ifrågavarande regel göres tillämplig på enbart underhålls- eller enbart driftskostnaden eller till viss del på båda. P å grund av det anförda har kommittén i sista punkten av paragrafens andra stycke upptagit ett undantag från huvudregeln om fördelning efter fasta andelstal. Kan genom mätning eller på liknande sätt bestämmas i

136 vilken omfattning anläggningen under viss tid utnyttjats för varje fastighet, må nämligen å nämnda tid belöpande underhålls- och driftskostnad i den mån så finnes lämpligt täckas genom särskilda bidrag motsvarande varje fastighets sålunda bestämda utnyttjande av anläggningen. Avgörandet av frågan, i vilka fall stadgandet skall komma till användning, är i första hand anförtrott sakägarna själva, dock med den begränsning som följer av att samfällighets beslut, som icke står i överensstämmelse med lagens regler, kan efter prövning vid domstol förklaras ogiltigt. Reglerna angående fördelningen avses gälla mellan alla slags fastigheter, följaktligen även sådana som jämlikt 2 § andra stycket i förslaget anslutits, ehuru anläggningen ännu icke är av synnerlig vikt för deras ändamålsenliga utnyttjande. Visserligen kan det synas alltför betungande för ägarna till fastigheter av detta slag att bidraga i samma omfattning som de övriga. Principen är emellertid en följd av det sätt, varpå överdimensioneringsproblemet erhållit sin lösning i förslaget, och kan ej uppges utan att vinsten med denna lösning går förlorad. Om bidragsplikten för de fastigheter, som anslutits jämlikt 2 § andra stycket, alltför mycket uttunnas, innebär ju detta, att en oskäligt tung ekonomisk börda lägges på fastigheter, för vilka den gemensamma anläggningen fyller ett mera omedelbart behov. Detta överensstämmer icke med det sätt, varpå fördelningen av den av den samtidiga utbyggnaden föranledda merkostnaden avsetts skola ske. Såvitt gäller fastighet, som antages först om någon tid utnyttja anläggningen, skall därför behovet av densamma beräknas ined hänsyn till situationen vid n ä m n d a tid. De fasta andelstal, som vid anslutningen bestämmas för fastigheter tillhörande ifrågavarande kategori, skola därför från början avvägas på sådant isätt, att de kunna bestå även efter det att fastighetens ägare börjat taga anläggningen i bruk. Tydligt är, att en regel av detta slag är ägnad att påskynda det faktiska utnyttjandet av anläggningen. Å andra sidan torde det — med hänsyn till de för anslutning uppställda förutsättningarna — knappast kunna leda till orimliga resultat att låta ägare till fastighet, varom här är fråga, erlägga bidrag till verksamheten i samma omfattning som de övriga. Det nu sagda gäller i full utsträckning bidrag till kostnaden för anläggningens byggande. Bidragsbeloppet kan för övrigt ofta göras räntabelt på det sättet att anläggningens överskottskapacitet utnyttjas av utomstående, vilket är ägnat att minska bidragsbördan även för berörda delägare. Sådan gottgörelse torde bli av än större betydelse i fråga om utgifterna för anläggningens underhåll och drift. I vad avser kostnader av sistnämnda slag k a n bidragsskyldigheten vidare helt eller delvis bortfalla till följd av att densamma fördelas efter varje fastighets verkliga utnyttjande av anläggningen. Då bidragsskyldigheten enligt första stycket åvilar ägarna till de anslutna fastigheterna, följer därav att den, som vid varje särskild tidpunkt är fastighets ägare, ansvarar för skyldighetens fullgörande. Därmed har emellertid

137 ställning ej tagits till spörsmålet, vem som skall utge förfallet bidrag i samband med att fastigheten byter ägare. Överlåtare och förvärvare k u n n a visserligen genom avtal reglera vilken av dem som slutligt skall svara för bidraget men deras överenskommelse kan uppenbarligen icke gälla i förhållande till samfälligheten. Såvitt avser exekutiv försäljning är spörsmålet löst genom 134 § utsökningslagen, enligt vilket stadgande egendomen, då köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, är i hans hand fri från ränta, utskyld eller a n n a n för egendomen utgående avgift, som före försäljningsdagen till betalning förfallit. Även vid överlåtelse av annat slag synes bidragsfordringens förfallodag böra vara avgörande. I brist på uttrycklig lagregel i ämnet torde det emellertid vara föremål för tvekan huruvida förfallodagen bör jämföras med tiden för äganderättsövergången eller med nye ägarens tillträdesdag. I nära överensstämmelse med vad som gäller enligt exempelvis 5 § fjärde stycket lagen om enskilda vägar och 25 § andra stycket lagen om allmänna vattenoch avloppsanläggningar har kommittén funnit den avtalade tillträdesdagen böra markera gränsen mellan gammal och ny ägares skyldigheter. P å anförda skäl vilar det i paragrafens sista stycke upptagna stadgandet, enligt vilket, om fastighet överlåtes annorledes än genom inrop å exekutiv auktion, nye ägaren med visst undantag icke svarar för bidrag, som förfallit till betalning innan han skall tillträda fastigheten. Undantaget är betingat av det subsidiärt solidariska ansvar, som åvilar delägare jämlikt 27 § andra stycket, och innebär att detta ansvar i överlåtelsefallet icke må aktualiseras innan det konstaterats att brist uppstått även hos nye ägaren. I denna särskilda situation svarar denne alltså även efter tillträdesdagen för tidigare förfallna tillskott, men ansvaret är begränsat till bidrag, som förfallit till betalning inom ett år före tillträdesdagen och ej må utgå med särskild förmånsrätt i fastigheten. Såsom ytterligare ett undantag från den angivna principen kan i viss mån karakteriseras stadgandena i 82 § utsökningslagen. Överlåter någon sin fasta egendom till annan, må sålunda enligt huvudstadgandet i nämnda paragrafs första stycke överlåtelsen ej, innan nye ägaren sökt lagfart, utgöra hinder för egendomens utmätande för förre ägarens gäld. 7 §• Den i 6 § föreskrivna bidragsplikten motsvaras av vissa rättigheter för de till gemensamhetsanläggningen anslutna fastigheternas ägare. F r ä m s t gå dessa rättigheter ut p å att begagna anläggningen. Det sätt, varpå anläggningens utnyttjande må ske, behandlas i förevarande paragraf. En reglering av det aktuella spörsmålet är naturligen beroende av de rent faktiska möjligheter som föreligga att tillgodogöra sig anläggningar av skilda slag. Dessa möjligheter äro emellertid högst varierande till följd av de olika anläggningarnas typ och de därmed avsedda nyttigheternas natur.

138 Mellan exempelvis en gemensam parkeringsplats eller annan anläggning, som är avsedd att tillhandahålla ett utrymme, och en anläggning, varigenom värme eller annan dylik nyttighet beredes, skilja sig förhållandena så avsevärt, att det i själva verket är fråga om helt olika former av utnyttjande. Att meddela enhetliga bestämmelser för alla de företag, som falla inom lagstiftningens tillämpningsområde, är icke möjligt utan en ingående detaljreglering, som från skilda synpunkter måste anses vara mindre önskvärd och för övrigt knappast skulle kunna göras fullständig. Enligt kommitténs mening bör det i stället ankomma på den som omhänderhar anläggningens förvaltning — huvudman eller samfällighetsorgan — att svara för att anläggningen utnyttjas på ändamålsenligt sätt och att i detta syfte erforderliga kompletterande föreskrifter meddelas; sådana kunna, såsom framgår av det följande, även lämnas av förrättningsmannen. Med hänsyn härtill synes regleringen i själva lagen av anläggningens utnyttjande väsentligen kunna inskränkas till att fastslå den allmänna principen, att utnyttjandet skall ske i överensstämmelse med anläggningens ändamål. Uppenbarligen innebär detta även, att särskilda föreskrifter av nyssnämnda slag icke få stå i strid med detta ändamål. Denna grundsats lämnar ett betydande mått av frihet för de till företaget anslutna fastighetsägarna att ordna den avsedda samverkan såsom de själva finna lämpligast. Enligt kommitténs uppfattning saknas nämligen skäl att inom den av ändamålet bestämda ramen genom lagreglering binda utnyttjandet till vissa former. Att anläggning skall brukas på sätt dess ändamål fordrar innebär visserligen — mot bakgrund av lagstiftningens syfte att främja samverkan mellan fastigheter — att utnyttjandet skall ske gemensamt för de anslutna fastigheterna. Hur långt gemenskapen skall genomföras är emellertid i hög grad en praktisk fråga, som måste lösas med hänsyn till de särskilda förutsättningarna vid varje anläggningsföretag för sig. Stundom kan en tämligen långtgående uppdelning av anläggningens kapacitet på de skilda fastigheterna vara påkallad. Som exempel härpå k a n nämnas det för närvarande vanliga förhållandet, att varje bilplats i en gemensam parkeringsanläggning praktiskt taget stadigvarande reserveras för viss fastighets räkning. I andra fall, såsom i fråga om lekplatser, utfartsvägar och liknande, är en uppdelning av brukandet i allmänhet icke möjlig att åstadkomma, och hinder möter ej att låta varje fastighet utan särskild begränsning utnyttja anläggningen i dess helhet. Detta är ofta motiverat även därav, att svårigheter eljest kunna uppkomma att fullt utnyttja anläggningens kapacitet. I det fall att viss fastighets behov av anläggningen momentant är lägre än normalt möjliggöres sålunda härigenom att en annan fastighet, vars behov samtidigt är osedvanligt omfattande, kan utnyttja det ledigblivna överskottet. Att så sker kan icke anses vara stridande mot rättvisa och billighet, så länge tillvägagångssättet icke leder till att någon fastighetsägare missgynnas. Mot det berörda förfarandet synas befogade invändningar

139 ej heller k u n n a resas från den synpunkten, att utnyttjandet bör stå i viss relation till plikten att svara för företagets kostnader. I den mån bidragsskyldigheten är bestämd efter det verkliga tillgodogörandet (6 § andra stycket sista punkten) uppkommer tydligen ej någon bristande överensstämmelse i angivet hänseende. När det gäller skyldighet att svara för kostnader, som skola fördelas efter fasta andelstal, kan det visserligen med en reglering, som innebär att utnyttjandet av anläggningen göres i princip obegränsat för varje fastighet, inträffa att det utnyttjande, som sker för fastighetens räkning, avviker från den norm, som gäller i fråga om fastighetens bidragsplikt. Sådan avvikelse, vilken alltså i regel beror på mer eller mindre tillfälliga förskjutningar i fråga om utnyttjandet, torde dock i allmänhet vara tämligen obetydlig och även bli utjämnad på längre sikt. Där det undantagsvis visar sig inträffa, att på grund av ändrade förhållanden en fastighets begagnande mera stadigvarande blir av avsevärt större eller mindre omfattning än som motsvarar det i förväg beräknade behovet i jämförelse med de övrigas, föreligger dessutom möjlighet till omprövning av bidragsskyldigheten vid ny förrättning. Då det gemensamma ändamålet med anläggningen skall vara avgörande för det sätt, varpå densamma skall brukas, innebär detta, att ett utnyttjande, som kommer i strid med det avsedda ändamålet, icke kan tillåtas och att ett av huvudman eller samfällighet meddelat beslut, som överskrider den av ändamålet bestämda ramen, ej är giltigt utan kan under vissa förutsättningar angripas av sakägare. Med hänsyn till den sakrättsliga konstruktion, som reglerna om samverkan enligt förslaget erhålla, och till att fastighetsägare jämväl kan åläggas förpliktelse mot sitt bestridande är det enligt kommitténs mening ofrånkomligt, att möjligheter finnas att förhindra åtgärder, som ej främja anläggningens syfte. I enlighet med det anförda stadgas i första punkten av förevarande paragraf, att anläggning skall brukas i överensstämmelse med sitt ändamål och de närmare föreskrifter, som meddelas för att vinna detta. Vad sålunda föreslagits torde visserligen gälla även utan särskilt stadgande och snarast ligga i sakens natur. Kommittén har emellertid funnit lämpligt att låta stadgandet tjäna som en allmän utgångspunkt för den regel om gemensamhetsanläggnings utnyttjande i visst fall, som upptagits i paragrafens andra punkt. Bestämmelsen i andra punkten åsyftar den situation, vilken inträder då från de anslutna fastigheternas sida föreligger ett samlat anspråk på utnyttjande som överstiger anläggningens kapacitet. Är denna otillräcklig för fastigheternas behov, erfordras tydligen någon form av ransonering i syfte att garantera varje fastighet ett visst minimiutnyttjande av anläggningen. Det berättigade häri torde knappast föranleda delade meningar och principen synes i själva verket k u n n a innefattas i anläggningens ändamål. I syfte att n ä r m a r e ange under vilka förutsättningar en ransonering bör ske

140 och på vilket sätt den bör genomföras har kommittén emellertid funnit en regel i ämnet påkallad. I den mån så anses erforderligt m å enligt stadgandet anläggningens utnyttjande för varje ansluten fastighet begränsas efter vad med hänsyn till fastighetens beräknade behov av anläggningen prövas skäligt. Den uppställda regeln innefattar således två skilda led, dels frågan under vilka förutsättningar en inskränkning skall få ske, dels spörsmålet på vilket sätt begränsningen skall genomföras. Förstnämnda fråga bör, såsom nyss antytts, vara beroende av att en ransoneringssituation är för handen. Så k a n vid vissa anläggningsföretag alltid vara fallet, nämligen om anläggningens dimensioner av kostnadsskäl eller eljest icke k u n n a t göras fullt tillräckliga för det totala behovet (jfr 5 §). Eljest torde de aktuella inskränkningarna i utnyttjandet behöva tillgripas blott vid tillfälliga toppar i anläggningens belastning. Grunden till stadgandet är ju att förhindra, att viss eller vissa fastigheter berövas tillgång till anläggningen därigenom att andras utnyttjande av densamma blir mera omfattande än från början beräknats. Frågan om behovet av ransonering skall således bedömas med hänsyn till detta syfte, som även måste anses överensstämma med vad anläggningens ändamål fordrar (första p u n k t e n ) . Detta innebär också, att förutsättningar för regelns tillämpning saknas i det fall att en begränsning av utnyttjandet skulle anses erforderlig av något mot detta ändamål stridande skäl, t. ex. enbart för att nedbringa kostnaderna för företaget. Vidare m å påpekas, att bestämmelsens avfattning ej hindrar att prövningen av ransoneringens nödvändighet göres redan innan en bristsituation inträtt. Redan då det med hänsyn till tidigare erfarenheter av verksamheten eller eljest finnes grundad anledning antaga att en begränsning erfordras, föreligger utrymme för stadgandets tillämpning; senare blir åtgärden ofta utan avsedd verkan. Däremot fyller regeln givetvis ej någon funktion i det fall, då en begränsning av utnyttjandet av praktiska skäl ej kan genomföras, såsom läget är i fråga om exempelvis lekplatser eller utfartsvägar. Vad därefter angår spörsmålet om sättet för begränsningens genomförande innebär den av kommittén förordade fördelningen av utnyttjandet efter vad med hänsyn till varje fastighets beräknade behov av anläggningen prövas skäligt, att i princip överensstämmande fördelningsregler komma att gälla i vad avser såväl utnyttjandet som bidragsplikten; en fördelning av utnyttjanderätten med hänsyn till den i 6 § andra stycket sista punkten upptagna normen kan däremot av naturliga skäl ej komma i fråga. Detta hindrar dock ej att vissa av praktiska hänsyn betingade mindre jämkningar i de för bidragspliktens fullgörande bestämda andelstalen måste företagas. Ett slaviskt följande av dessa tal låter sig knappast göra vid bestämmandet av rätten för de skilda fastigheterna att begagna anläggningen och skulle därigenom komma i strid med kravet på uppnående av ett skäligt resultat. Med hänsyn till stadgandets syfte att bereda skydd främst vid tillfälliga

141 överbelastningar synes det icke böra komma i fråga att alltid låta spörsmålet, huruvida en begränsning enligt stadgandet skall införas, ankomma på förrättningsmannen. Det bör i första hand tillkomma den som omhänderhar anläggningen — huvudman eller samfällighet — att då behov därav föreligger besluta om stadgandets tillämpning och därvid meddela de närmare bestämmelser, som anses erforderliga. Intet hindrar emellertid, att redan innan en akut ransoneringssituation inträder mera generella föreskrifter meddelas. Ej heller synes påkallat att belasta förrättningsprövningen med ett obligatoriskt bedömande av hur en eventuell fördelning skulle närmare tillgå. Prövningen härav kan i stället lämpligen anförtros de organ, som ha att ombesörja anläggningsföretagets verksamhet, särskilt som fördelningen skall — frånsett smärre jämkningar, betingade av praktiska hänsyn — ske i överensstämmelse med den fördelningsnorm som vid förrättningen fastställts beträffande bidragsskyldigheten. Det saknas å andra sidan skäl förhindra, att förrättningsmannen i anläggningsbeslutet ger vissa riktlinjer för lösandet av frågan om rätten att begagna anläggningen i en bristsituation. I många fall kan redan anläggningens konstruktion erbjuda vissa svårigheter för fastighetsägarna att själva besluta om en fördelning av utnyttjandet enligt förevarande stadgande, och en av förrättningsmannen redan från början gjord uppdelning kan bli av stort värde, särskilt i sådana fall då anläggningen av ekonomiska eller andra skäl icke kunnat erhålla fullt tillräckliga dimensioner. Enligt 16 § sista stycket gäller därför, att förrättningsmannen, där så finnes påkallat, äger i anläggningsbeslutet meddela föreskrifter rörande tillämpningen av förevarande stadgande. Förutom den inskränkning, som nu behandlats, har kommittén övervägt att av andra skäl begränsa rätten att utnyttja anläggningen. Syftet skulle därvid vara att genom avstängning av fastighet, från vilken vederbörliga bidrag icke influtit, från tillgång till anläggningen intill dess bidragsskyldigheten fullgöres påverka fastighetsägaren att infria sin skyldighet. Behovet av ett avstängningsinstitut såsom påtryckningsmedel är emellertid icke detsamma vid huvudmannaförvaltning som vid samfällighetsbildning. I förra fallet grundas huvudmannens befogenheter i förhållande till de anslutna fastighetsägarna på ett avtal, vari huvudmannen k u n n a t betinga sig icke blott betryggande säkerhet för bidragsskyldighetens fullgörande utan även de övriga villkor han funnit erforderliga för att biträda avtalet, t. ex. rätt att avstänga viss fastighet från möjlighet att begagna anläggningen. Endast för den händelse avtalet på grund av förbiseende kommit att sakna bestämmelse därom, kan det vara av betydelse att en rätt till avstängning föreligger på annan grund. I samfällighetsfallet är läget ett annat. Det är i denna situation ej säkert, att något avtal föreligger, och det måste då av rättsordningen krävas, att tillräckliga garantier för bidragsskyldighetens infriande finnas. I detta hänseende må erinras att, såsom framgår av det följande, kommittén föreslagit, att den uttaxeringsrätt, som skall tillkomma

142 samfälligheten, med vissa begränsningar utrustas med särskild förmånsrätt före inteckningar i de anslutna fastigheterna. Härigenom vinnes, att samfälligheten praktiskt taget alltid har möjlighet att utfå medel till täckande av åtminstone byggnadskostnaden. Skulle i något fall likväl uppkomma brist hos någon fastighet, slås den ut på de övriga. Att även underhålls- och driftskostnader skola utgå med förmånsrätt har däremot icke ansetts kunna garanteras, medan det subsidiärt solidariska ansvaret vid brist hos någon delägare gäller även i detta fall. Redan härigenom måste det anses önskvärt med en särskild sanktion till skydd för såväl samfällighetens borgenärer som delägarna själva i syfte att så mycket som möjligt begränsa deras ansvar för uppkommen brist. Som en sådan sanktion skulle avstängningsmöjligheten kunna tjäna. Att denna möjlighet i praktiken begränsas till att avse bidrag till underhålls- och driftskostnad kan motiveras icke blott med att behovet av en ytterligare sanktion här gör sig mest gällande utan även därmed, att — såvitt angår förhållandet till fastighet, som anslutits till gemensamhetsföretaget mot ägarens bestridande — avstängning såsom medel att säkerställa erläggandet av byggnadskostnaden ofta skulle bli utan effekt, eftersom åtgärden enbart skulle främja fastighetsägarens egna önskemål. Sedan han blivit nödsakad att erlägga sin andel av byggnadskostnaden, torde det däremot regelmässigt ligga i hans intresse att göra denna investering räntabel, vilket sker genom att han får tillfälle att utnyttja anläggningen för fastighetens räkning. Avstängning kan därför antagas utgöra ett verksamt påtryckningsmedel i syfte att förmå fastighetsägaren att erlägga åtminstone bidrag till anläggningens underhåll och drift. Avstängningsinstitutet är icke någon nyhet i lagstiftningen. I det fall att ersättning för vattenkraft med stöd av vattenlagen skall utgå i form av ersättningskraft gäller nämligen enligt 9 kap. 42 § nämnda lag att, om mottagaren av ersättningskraft brister i betalning av uttagningskostnad, som skall gäldas i penningar, kraftöverföringen må avbrytas intill dess betalningen fullgjorts. En motsvarande regel har i 9 kap. 46 § 6 mom. uppställts för den situationen, då ersättning för grundvattentäkt skall utgå genom tillhandahållande av vatten och ersättningstagaren brister i betalning av avgäld, som han förpliktats utge. Då frågan, huruvida avstängning bör få ske, behandlats utanför tilllämpningsområdet för vattenlagens nyssnämnda stadganden, har viss tvekan yppats såväl i vad avser behovet av att institutet äger stöd i lag som beträffande dess lämplighet överhuvudtaget. Som exempel kan nämnas, att 1946 års vatten- och avloppssakkunniga (SOU 1951: 26 s. 200) anförde vissa betänkligheter från sociala och andra allmänna synpunkter mot att en kommun utnyttjade sin rådighet över vatten- och avloppsanläggningen till att framtvinga avgiftsbetalning genom hot om avstängning från vattenleverans. På grund härav upptogos i de sakkunnigas förslag bestämmelser, enligt vilka ingen finge för underlåtenhet att erlägga avgift avstängas från

143 bruk av anläggningen. Föredragande departementschefen (prop, nr 121/1955 s. 102) fann emellertid den i remissyttranden över förslaget intagna ståndpunkten — att möjligheten att begagna avstängning såsom påtryckningsmedel vore av stor praktisk betydelse för huvudmannen — ej kunna frånkännas berättigande, varför något förbud mot avstängning ej upptogs i lagen. Denna möjlighet stode enligt departementschefens uppfattning alltså öppen i den mån den läte sig förenas med sanitära krav. Departementschefens förslag, som lämnades utan erinran av lagrådet (prop, nr 121/1955 s. 126), godkändes av riksdagen med visst uttalande rörande avstängningsinstitutets praktiska användbarhet (tredje lagutskottets utlåtande nr 18/1955 s. 47 f. och riksdagens skrivelse nr 262/1955). Då fastighetsbildningskommittén haft att taga ställning till förevarande spörsmål, har kommittén till en början beaktat, att ett behov av avstängning föreligger såsom komplement till förslagets övriga möjligheter att säkra bidragsskyldighetens fullgörande. Från den fastighets synpunkt, om vars avstängning är fråga, kan det i flertalet fall icke heller resas befogade invändningar mot en avstängning, som grundas på underlåtenhet att bidraga till gemensamhetsföretagets kostnader. De skäl av sanitär eller social natur, som i annat sammanhang åberopats mot avstängningsmöjligheten, göra sig i allmänhet icke lika starkt gällande med avseende å anläggningar inom området för fastighetsbildningskommitténs uppdrag. En avsevärd skillnad föreligger även mellan exempelvis lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, enligt vilken kommun kan under vissa förutsättningar åläggas en offentligrättslig skyldighet att ombesörja eller tillse att anläggning av hithörande slag kommer till stånd, och den i kommitténs uppdrag innefattade, övervägande privaträttsliga regleringen av viss samverkan mellan fastigheter. Med hänsyn till den ståndpunkt, som av statsmakterna tagits till frågan om avstängning av vattenleverans, är institutet följaktligen så mycket mera motiverat i de situationer, om vilka här är fråga. Det skulle överhuvudtaget icke vara förenligt med allmänna rättsprinciper, om någon i ett privaträttsligt förhållande skulle vara pliktig att tillhandahålla en prestation utan vederlag och än mindre att vid successiv leverans fullgöra ny prestation innan en tidigare blivit till fullo betald. Den nödvändiga konsekvensen därav, nämligen att anläggningsföretagets borgenärer eller de övriga anslutna fastigheternas ägare skulle drabbas av förlust, är som regel ej heller rimlig. På grund av det anförda har kommittén icke ansett sig böra uppställa något förbud mot avstängning, och sådan åtgärd kan därför tillgripas av såväl huvudman som samfällighet i den mån allmänna rättsgrundsatser medge detta. Det må erinras, att möjligheterna att i praktiken genomföra en avstängning äro i viss mån varierande med hänsyn till varje anläggnings karaktär och att inskränkningar exempelvis bli nödvändiga i det fall, då åtgärden innefattar något mera än passivitet från den avstängandes sida.

144 Avstängningens varaktighet är beroende av att bidragsskyldighet alltj ä m t åvilar den, mot vilkens fastighet åtgärden riktar sig. I det fall, då fastigheten innan förbindelsen infrias blir föremål för överlåtelse, innebär detta i allmänhet, att det före den avtalade tillträdesdagen förfallna bidragsbeloppet i princip drabbar endast förre ägaren (6 § tredje stycket). Förvärvaren kan således icke genom avstängning tvingas erlägga förre ägarens skuld för att vinna tillgång till anläggningen. Med avseende å samfällighet gäller visserligen, delvis med avvikelse från nyssnämnda princip, att efter fastighets överlåtelse annorledes än genom inrop å exekutiv auktion det subsidiärt solidariska ansvaret för övriga delägare icke må aktualiseras, innan det konstaterats att brist uppstått även hos nye ägaren, som i denna särskilda situation är i begränsad omfattning ansvarig för tidigare förfallna bidrag (27 § andra stycket). Icke heller i detta fall kan emellertid nye ägaren genom avstängning tvingas bidraga i vidare mån än skyldighet därtill sålunda föreligger. Vad nu sagts om redan verkställd avstängning bör ock gälla då sådan åtgärd sker efter överlåtelsen på grund av tidigare uppkommen förbindelse. Vid en mera långvarig avstängning uppkommer spörsmålet, h u r det skall förfaras med den nyttighet, som undandrages den berörda fastigheten. 9 kap. 42 § vattenlagen innehåller en närmare reglering av detta fall i syfte att ge möjlighet för den, som levererar nyttigheten, att disponera över vad genom avstängningen innehålles på sådant sätt att detta kommer till nyttig användning. För fastighetsbildningskommittén synes knappast erforderligt att närmare lagreglera motsvarande spörsmål. Av huvudregeln i förevarande paragraf följer nämligen, att ett tillgodogörande av den icke ianspråktagna nyttigheten står öppet för de övriga anslutna fastigheterna för den händelse intresse att begagna densamma föreligger på grund av att deras sammanlagda behov vid ifrågavarande tid överstiger det normala. I den mån så icke sker möter i princip ej hinder för samfälligheten eller huvudmannen att till utomstående upplåta en rätt att utnyttja nämnda överskott. Att en dylik upplåtelse emellerid ej får avse sådan längre tid, att den försumlige delägaren icke kan vinna tillträde till anläggningen sedan betalningen fullgjorts, är tydligt. Beslut om upplåtelse i strid häremot skulle icke överensstämma med företagets ändamål och därför kunna efter talan vid domstol förklaras ogiltigt. Om

förrättning

Såsom framgår av de i annat sammanhang gjorda uttalandena om vissa allmänna riktlinjer för en ny lagstiftning, erfordras enligt förslaget ett prövningsförfarande genom något det allmännas organ. Syftet härmed är att säkerställa såväl att den starka sakrättsliga bundenhet, vilken konstitueras mellan gemensamhetsanläggningen och de anslutna fastigheterna, icke med-

145 för ett åsidosättande av fordringsinteckningshavares och övriga sakrättshavares intressen som att den tvångsreglering, som också innefattas i förslaget, icke tillgripes utan att förutsättningarna därför äro uppfyllda. I förevarande avsnitt skall kommittén behandla frågorna, åt vilka organ bedömandet skall anförtros och vilka närmare regler som böra gälla med avseende å förfarandet. Med den utformning förslaget i materiellträttsligt hänseende erhållit är det ett flertal skilda spörsmål som enligt det angivna syftet med prövningen böra erhålla sin lösning. Till en början uppställa sig frågorna, huruvida en gemensamhetsanläggning skall inrättas enligt lagen och, om så skall ske, vilka fastigheter som skola anslutas. Ytterligare problem, som måste lösas, äro spörsmålen om anläggningens utformning i stort med hänsyn till läge, storlek, byggnadssätt o. s. v. Läget är härvid av särskild betydelse med tanke på den rätt till utrymme för anläggningen, som också måste konstitueras i samband med dess inrättande. Ett noggrant angivande av upplåtelsens omfattning och innehåll jämlikt 3 § erfordras följaktligen liksom även prövning av frågan om ersättning för upplåtelsen (4 §). Vidare måste de anslutna fastigheternas beräknade inbördes behov av anläggningen fastställas, vilket är av betydelse för fördelningen av både bidragsskyldigheten (6 § andra stycket första punkten) och anläggningens utnyttjande i visst fall (7 § andra p u n k t e n ) . Slutligen må erinras att, om överenskommelse mellan sakägarna föreligger, prövningen kan inskränkas till ett bedömande av att överenskommelsen icke skadar inteckningshavares och därmed jämställda rättsägares intressen (17 §). Mellan de olika materiella frågorna råder ett så nära inbördes samband, att praktiskt taget varje sådan frågas bedömande är beroende av hur de övriga lösas. Avgörandet huruvida en anläggning bör komma till stånd kan sålunda icke träffas utan att anslutning av minst två fastigheter kan vinnas. Anslutningsfrågan kan emellertid icke bedömas, med mindre spörsmålet om ersättning för upplåtet utrymme och övriga kostnadsfrågor fått sin lösning. Om förfarandet icke skall bli alltför omständligt och tidsödande, är det av dessa skäl praktiskt nödvändigt att koncentrera bedömandet av samtliga nu angivna frågor till en enda instans. Vid angivandet av de allmänna riktlinjerna för den föreslagna lagstiftningen har kommittén uttalat, att det låge närmast till hands att anförtro prövningsförfarandet åt en särskild förrättningsman, samt även anfört vissa skäl för denna ståndpunkt. Genom att en förrättning kan anordnas i jämförelsevis fria och enkla former underlättas sålunda de föreslagna reglernas tillämpning. Tillgången till en sakkunnig förrättningsman kan vidare vara till avsevärd hjälp, när det gäller att för sakägarna klarlägga de olika, ej sällan svårbedömda tekniska, ekonomiska eller rättsliga faktorer, vilka kunna påverka frågan, h u r ett gemensamhetsföretag bör utformas. Förrättningsmans medverkan kan också medföra särskilda fördelar därigenom att 10—318020

146 den icke behöver inskränkas till att bifalla eller avslå en ansökan om inrättande av gemensamhetsanläggning utan fastmera kan i första hand inriktas på att leda förhandlingarna mellan sakägarna och att på olika sätt positivt verka för att en överenskommelse kan träffas. Tillgodoseendet av berörda önskemål är icke på samma sätt möjligt inom ramen för ett förfarande vid domstol, länsstyrelse eller annan myndighet. Ett förfarande av sistnämnda slag utgör enligt kommitténs mening ej heller någon rationell lösning från den synpunkten, att det som regel torde förutsätta att sökanden eller annan ålägges svara för erforderlig utredning, vilken i fråga om stora företag kan bli mycket omfattande och dyrbar utan att likväl komma att bli helt fullständig i flertalet fall. Med hänsyn till ämnets beskaffenhet synes en mera ändamålsenlig anordning vara att uppkommande frågor behandlas vid en tämligen fritt utformad offentlig förrättning, därvid en särskilt förordnad förrättningsman — i förekommande fall med biträde av gode män — under sakägarnas medverkan söker komma fram till ett ändamålsenligt avgörande. Genom ett under förrättningsmannens ledning försiggående fritt åsiktsutbyte erhållas sålunda icke blott garantier för att alla tänkbara uppslag bli allsidigt belysta och att utredningen blir fullständig utan onödiga kostnader. Härigenom skapas också förutsättningar för att resultatet vinner anslutning från en enig sakägarkrets eller i varje fall från en så stark opinion som möjligt, vilket i sin tur innebär viss säkerhet för en gynnsam utveckling av det blivande företaget. Med hänsyn till de speciella krav, som sålunda måste ställas på prövningsförfarandet, finner kommittén en prövning genom särskilt förordnad förrättningsman vara den praktiskt enda framkomliga vägen. Förrättningsmän anlitas redan för närvarande med tillfredsställande resultat såsom beslutande organ på angränsande rättsområden. Sålunda omhänderhavas fastighetsbildningsförrättningar i första instans av lantmätare med eller utan gode män. Detsamma gäller förrättningar enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar; i detta fall blir förrättningsmannens avgörande dessutom, sedan det vunnit laga kraft, utan ytterligare granskning gällande såsom domstols lagakraftvunna dom. På båda de nyssnämnda områdena och i synnerhet vid tillämpning av lagen om enskilda vägar ställes förrättningsmannen inför problem av i huvudsak samma karaktär som de, vilka möta enligt kommittéförslaget. Det gäller således bl. a. frågor om tvångsanslutning, om fördelning av bidragsplikt och om ersättningar för markupplåtelse. Vad särskilt beträffar ersättningsfrågorna kunde det visserligen i och för sig anses ligga närmare till hands att låta dem ankomma på expropriationsdomstol eller annan domstol. Ett tillgodoseende av detta önskemål skulle emellertid leda till avsevärda komplikationer i andra hänseenden och en uppdelning av prövningen mellan skilda instanser är med hänsyn till det starka sambandet mellan de olika frågorna enligt kommitténs mening icke praktiskt möjlig att genomföra. Härtill kommer, att den som är

147 missnöjd med förrättningsmannens avgörande enligt förslaget har rätt att fullfölja talan i judiciell väg. Trots att ett enhetligt förrättningsförfarande är motiverat av starka skäl, kan en förrättningsprövning, som omfattar samtliga uppkommande frågor, väcka betänkligheter med hänsyn till vissa allmänna intressen. Mot bakgrund av att flertalet hithörande anläggningar äro belägna inom tätbebyggelseområden är det av stor betydelse, att byggnadsnämnden erhåller skäligt inflytande över det sätt, varpå anläggning kommer till stånd. De anläggningar, om vilka här är fråga, utgöra i flertalet fall byggnader och beröras därför av byggnadsnämndernas verksamhet med avseende å såväl bebyggelseplaneringen som prövningen av frågor om byggnadslov, dispenser och liknande. Det är redan med hänsyn härtill av stor vikt att nämnderna inkopplas på det tidiga stadium, då frågan om anläggningen skall inrättas blir föremål för bedömande. Härigenom förebygges, att det ofta tidsödande och kostnadskrävande arbetet med denna prövning blir till ingen nytta därigenom att anläggningen senare visar sig vara oförenlig med detaljplan eller dess utförande hindras av att erforderligt byggnadslov vägras. Ett väsentligt inflytande för byggnadsnämnd på gemensamhetsanläggningarnas utformning framstår därför som ett i hög grad berättigat krav, helst som detta även ligger inom ramen för vissa mera allmänna uppgifter, som anförtrotts nämnden. Enligt 1 § byggnadsstadgan anges nämndens åliggande helt allmänt sålunda, att den har att öva inseende över hur kommunens område bcbygges. Det åligger vidare nämnden särskilt att med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess omgivning, ombesörja utredningar rörande planläggning, fastighetsbildning och byggnadsväsen samt i dessa ämnen upprätta de förslag och göra de framställningar som finnas påkallade. Det kan icke vara rimligt att byggnadsnämndens medverkan i sådana frågor, som eljest vanligen ankomma på dess prövning, begränsas till en rätt för nämnden att avge yttrande till förrättningsmannen med avseende å gemensamhetsföretagets bedömande från planläggningssynpunkt eller liknande allmänna synpunkter eller att överklaga förrättningsmannens avgörande. Nämnden bör därför i stället anförtros ett såväl reellt som formellt inflytande vid bedömandet. När det gäller hur uppdelningen mellan nämndens och förrättningsmannens kompetensområden skall genomföras torde det vara naturligt, att byggnadsnämnden prövar det ifrågavarande företaget från de synpunkter nämnden enligt vad nyss erinrats vanligen har att anlägga. Däremot synes icke med fog kunna göras gällande, att byggnadsnämnden bör bedöma även sådana utpräglat judiciella frågor som spörsmålen om ersättning för upplåtet utrymme eller om fördelning av bidragsplikten. I sistnämnda liksom övriga privaträttsliga hänseenden, vilka regleras av förslagets allmänna bestämmelser (1—7 §§), bör avgörandet fastmera anförtros förrättningsmannen. Även för dennes prövning komma emellertid syn-

148 punkter av allmän natur att få betydelse. Såväl det förhållandet, att dylika synpunkter således äro gemensamma för byggnadsnämndens och förrättningsmannens handläggning, som det starka inbördes samband, som råder mellan allmänna och enskilda intressen på förevarande område, äro ägnade att leda till kompetenskonflikter mellan de båda ifrågavarande organen och k u n n a därför ge upphov till motsatta ställningstaganden i en och samma fråga. Dessa olägenheter kunna enligt kommitténs mening elimineras genom att byggnadsnämnden i princip erhåller en oinskränkt rätt att förhindra tillkomsten av anläggningar, vilka från de allmänna synpunkter nämnden har att bevaka icke böra tillåtas, medan bedömandet i övrigt tillkommer förrättningsmannen. Härav följer, att anläggningen icke kan komma till stånd mot den uppfattning, som godtagits under förrättningen. En möjlighet för nämnden att i detta fall framtvinga anläggningens inrättande skulle också vara oförenlig med det för kommittén vägledande syftet att föreslå en reglering av privaträttslig karaktär. Angående den närmare gränsdragningen liksom andra detalj spörsmål rörande de båda organens samverkan hänvisas till de särskilda stadgandena och motiveringen till dem. Har byggnadsnämnden utnyttjat sin vetorätt, bör rätt att anföra besvär mot nämndens beslut föreligga. Rörande besvärsrättens omfattning och möjligheterna att ändra byggnadsnämndens beslut hänvisas till 15 § andra stycket och motiven till detta stadgande. Besvär torde böra föras i administrativ ordning till länsstyrelsen och därifrån till Kungl. Maj :t. Vad angår fullföljd mot förrättningsmannens beslut skulle däremot en administrativ ordning te sig mindre väl motiverad. Med hänsyn till de utpräglat privaträttsliga frågor, som förrättningsmannen har att avgöra, synes det fastmera naturligt att avgörandet får överklagas i judiciell väg. Emellertid bereder valet av domstol för detta ändamål vissa svårigheter. Att inrätta en helt ny domstolsorganisation synes ej kunna komma i fråga. Det har därför synts kommittén mest ändamålsenligt, att den instansordning som gäller för överklagande av förrättningar enligt lagstiftningen om fastighetsbildning och enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar — ägodelningsrätt, hovrätt och högsta domstolen — kan utnyttjas även enligt kommitténs förslag. Denna ordning är enligt kommitténs mening att föredraga jämväl framför möjligheten att låta prövningen av talan mot förrättningsmannens avgörande ankomma på expropriationsdomstol, som j u ej är någon besvärsinstans och vars anlitande i förevarande sammanhang skulle förutsätta en tämligen vidlyftig reglering av förfarandet. Å andra sidan ingår det i kommitténs huvuduppdrag att företaga en översyn av det judiciella förfarandet vid fastighetsbildning, och de reformer, som komma att föreslås i ett blivande betänkande med förslag till ny lagstiftning om fastighetsbildning, böra naturligen påverka även lösningen av motsvarande spörsmål vid bildande av gemensamhetsanläggningar. Kommitténs förslag till lagstiftning

149 om gemensamhetsanläggningar har emellertid icke ansetts böra anstå i avbidan på nya regler om fastighetsbildning. Kommittén har i detta läge funnit riktigast att bygga sitt förslag till instansordning på vad för närvarande gäller enligt lagstiftningen om fastighetsbildning. I detta sammanhang må även erinras om att hela den allmänna domstolsorganisationen för närvarande är föremål för översyn (se riksdagsberättelsen år 1963 s. 48 ff.). 8 §• I denna paragraf fastslås till en början att förrättning är den form, genom vilken den primära prövningen enligt förslaget skall ske. Rörande skälen härtill hänvisas till den här ovan upptagna allmänna framställningen. Att i lagtexten närmare avgränsa begreppet förrättning gentemot övriga förekommande former, i vilka en offentlig prövning sker enligt förslaget, har icke ansetts erforderligt. Med förrättning avses den handläggning, som ombesörj es av förrättningsmannen eventuellt med biträde av gode män. Domstolsprövning, som ju ej kommer till stånd förrän efter förrättningens slutförande, faller således utanför. Byggnadsnämnds handläggning räknas ej heller till själva förrättningen utan ingår som ett fristående led i bedömandet i första instans. Föremål för förrättningsprövningen är i första hand spörsmålet, om en anläggning skall inrättas enligt lagen. Befinnas förutsättningar för att en anläggning skall komma till stånd icke föreligga, skall förrättningen inställas. Eljest har förrättningsmannen att meddela ett s. k. anläggningsbeslut, vilket tillika skall innehålla besked om sådana materiella villkor för det gemensamma företagets igångsättande och verksamhet, som ansetts vara av den vikt att de böra ankomma på förrättningsmannens bedömande. Bestämmelser i dessa hänseenden meddelas emellertid först i 16 §. Däremot regleras i det följande av förevarande paragraf rätten att påkalla förrättning och befogenheten att föra talan vid densamma. Initiativrätt tillkommer enligt förslaget i första hand ägare till fastighet, som uppges vara i behov av en gemensamhetsanläggning. Såsom ägare skall här, liksom eljest vid förslagets tillämpning, anses den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer a n n a n ; är fastighet upplåten med inskriven tomträtt eller är fråga om sådan rätt med avseende å ofri tomt i stad, som anses utgöra fast egendom, skall likaledes vad om fastighet och dess ägare stadgas äga motsvarande tillämpning å rättigheten och dess innehavare (1 § tredje stycket). Att den fastighet, vars ägare står som sökande till förrättningen, skall uppges vara i behov av anläggningen är en konsekvens av att det i det inledande skedet icke kan ställas några krav på utredning om att bifall till ansökningen skulle motsvara ett verkligt intresse för fastigheten. Av naturliga skäl kan härvid ej fordras mera än att sökanden själv påstår, att anläggningen skulle

150 tillgodose ett behov för hans fastighet. Kravet, att sökanden skall företräda fastighet, som uppges vara i behov av anläggningen, innebär å andra sidan en begränsning såtillvida att den, vilkens fastighet skulle beröras endast genom att anläggningen bleve lokaliserad till fastigheten, icke har rätt att påkalla förrättning. Syftet med en dylik rätt skulle tydligen vara att få fastslaget att anläggningen icke kunde tillåtas med hänsyn till dess menliga verkningar för vederbörandes fastighet. Att på detta sätt införa en motsvarighet till s. k. negativ fastställelsetalan vid domstol har synts kommittén vara att gå alltför långt. En dylik möjlighet kan ej anses motiverad av något påtagligt behov och kan också medföra olägenheter i vissa hänseenden. Utom den initiativrätt, som sålunda tillkommer fastighetsägare, bör enligt kommitténs mening även byggnadsnämnden i orten äga påkalla förrättning. Uppenbarligen är det från det allmännas synpunkt ofta angeläget, att en gemensamhetsanläggning kommer till stånd, och en initiativrätt för det allmänna synes därför ha goda skäl för sig vid sidan av den vetorätt, som tillkommer byggnadsnämnd. Med hänsyn till de ändamål nämnden har att fullfölja synes det lämpligt, att nämnden anförtros uppgiften att utöva initiativrätten. En rätt att oberoende av sakägarna påkalla förrättningsprövning är av särskild betydelse i det fall, då åtminstone någon ägare inom det aktuella området i och för sig skulle vara intresserad av en samverkan men av olika skäl icke är benägen att stå som initiativtagare. Från sistnämnda synpunkt har kommittén ansett ett initiativ för byggnadsnämnden kunna i enstaka fall vara av värde jämväl utom de egentliga tätbebyggelseområdena. Även om frågan inom glesbygderna torde få ringa praktisk betydelse, saknas därför enligt kommitténs mening skäl att begränsa regeln till områden av förstnämnda slag. Genom andra regler i förslaget är betydelsen av byggnadsnämndens initiativrätt dock väsentligt inskränkt. Härutinnan är särskilt att märka, att nämnden ej har befogenhet att få gemensamhetsanläggning inrättad mot alla enskilda intressenters önskan. Jämlikt 2 § tredje stycket må fastighet sålunda ej anslutas mot ägarens bestridande, utan att förslag därom framställts eller biträtts av ägare till fastighet, som skall ingå i företaget. Byggnadsnämndens rätt enligt förevarande stadgande är följaktligen begränsad till en möjlighet för nämnden att få förrättningen till stånd. När förfarandet väl påbörjats, har nämnden däremot ej någon rätt att föra talan i egentlig mening. Detta utesluter icke, att det ofta kan vara lämpligt att låta någon representant för nämnden vid sammanträde under förrättningen framföra sina synpunkter eller att samråd på annat sätt sker med nämnden. Med hänsyn till att denna följaktligen saknar formella möjligheter att på rättslig väg påverka prövningen i vidare mån än som följer av den särskilda vetorätten torde man kunna räkna med att initiativrätt icke kommer att utnyttjas i andra fall än då nämnden genom en förberedande undersökning

151 funnit förutsättningarna för samverkan gynnsamma. Visserligen kan ej den möjligheten uteslutas, att nämndens ansökan icke leder till det åsyftade målet. Risk för att på grund härav förrättningar i större antal skulle inledas i onödan torde emellertid ej föreligga och motverkas för övrigt av det förhållandet, att kommunen enligt förslaget som regel blir skyldig att svara för förrättningskostnaderna, då förrättning som begärts av byggnadsnämnd blir inställd (18 § sista stycket). Vad därefter angår spörsmålet, vem som skall vara berättigad att föra talan vid förrättning, gäller enligt tredje stycket som huvudregel, att talerätt tillkommer ägare till fastighet, som saken kan angå. Detta innebär tydligen en skärpning i förhållande till motsvarande regel i första stycket men överensstämmer med allmänna grundsatser om saklegitimation, enligt vilka talerätt tillkommer den som är bärare av ett rättsligt skyddat intresse i en aktuell fråga. Medan det för initiativrätt är tillräckligt, att sökanden påstår att hans fastighet är i behov av anläggningen, erfordras för talerätt, att det på objektiva skäl kan konstateras en viss sannolikhet för att anläggningsföretaget kominer att beröra den fastighet vederbörande företräder, antingen så att anläggningen kan komma att tillgodose fastighetens behov eller så att fastigheten kan erfordras för anläggningens inrymmande. Genom denna av starka praktiska skäl betingade inskränkning vinnes, att från talerätt kunna utestängas sådana fastighetsägare, som sakna verkligt intresse av förrättningen. När denna påbörjats och frågeställningarna preciserats, är det givetvis möjligt att på ett annat sätt än tidigare bedöma, huruvida det sökta företaget berör viss fastighet eller ej, och att med ledning därav genomföra en begränsning av intressentkretsen. Med den avfattning stadgandet erhållit är det också möjligt att under förrättningens gång anpassa kretsen av sakägare till de förändrade lägen, som bli följden av att gjorda yrkanden ändras eller återtagas och nya sådana framställas. Förrättningsmannen kan därför underlåta att till fortsatta förrättningssamman träden kalla företrädare för fastigheter, vilka endast beröras av redan övergivna alternativ till lösningar. Att fastighet, varom här är fråga, vid förrättningen skall representeras av ägaren eller därmed jämställd innehavare överensstämmer med de materiella reglerna i förslaget angående vilka personer som äro bärare av de till fastigheten k n u t n a rättigheterna och skyldigheterna. Att utsträcka kretsen av taleberättigade och sålunda låta även innehavare av mera begränsade rättigheter än äganderätt uppträda vid förrättningen och oberoende av ägaren argumentera till förmån för den ena eller andra lösningen är visserligen möjligt men bör enligt kommitténs mening av olika skäl ej förordas. Det måste vara till fördel för förrättningshandläggningen, att varje fastighet därvid erhåller endast en företrädare. Överhuvudtaget är det av praktiska skäl påkallat, att antalet i förrättningen deltagande personer icke tillätes överstiga vad som är absolut nödvändigt. Om alla hyres-

152 gäster, fordringsinteckningshavare och andra sakrättsinnehavare i de berörda fastigheterna tillätes föra talan vid förrättning, vore detta -— särskilt inom större bostadsområden — ägnat att tynga och försvåra handläggningen samt omintetgöra träffandet av önskvärda överenskommelser. Härtill kommer, att förslaget på annat sätt bereder skydd för rättighetshavare av ifrågavarande slag i den mån denne i fråga om gemensamhetsanläggningens tillkomst eller utformning verkligen har ett intresse, som är motsatt ägarens. Förrättningsprövningen åsyftar nämligen en lösning, som beaktar de särskilda fastigheternas förhållanden och avser att göra fastigheterna mer lämpade för sitt ändamål och därmed också värdefullare än förut. Att gemenskapen enligt förslaget förlänas sakrättslig verkan är därför endast ägnat att förbättra sakrättsinnehavarnas ställning. Det nu sagda gäller företag, som grundas på prövning enligt förslagets materiella regler. Vid rent frivillig samverkan åstadkommes motsvarande skydd för innehavare av fordran eller rättighet av ifrågavarande slag på det sättet, att överenskommelse ej erhåller sakrättslig verkan, med mindre innehavaren godkänt överenskommelsen eller denna är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. Under sådana förhållanden synes behov av talerätt vid själva förrättningen som regel ej föreligga. Undantag från den angivna huvudregeln har dock måst medges i det fall, då fråga är om sakrättsägare i fastighet, varest anläggningen skall inrymmas. Huvudregeln gäller visserligen även här med avseende å innehavare av fordringsinteckningar, vilkas innehavare ju icke äga självständig rätt till ersättning för upplåtelse av utrymme till anläggningen utan i stället erhålla gottgörelse ur den fastighetsägaren tillkommande ersättningen. Beträffande nyttjanderättshavare, servitutshavare och liknande rättsägare är läget ett annat. Dessa ha nämligen liksom ägaren i princip en dylik självständig rätt och kunna därför icke förvägras att vid förrättningen uppträda som sakägare för att bevaka sin rätt. Talerättens syfte är emellertid ej begränsat till att möjliggöra, att ersättningsanspråk framställes och att talan till stöd för anspråket utvecklas. Med talerätten avses jämväl att få de aktuella frågorna så allsidigt belysta som möjligt. Sålunda kunna de synpunkter, som framföras av rättsägare tillhörande ifrågavarande kategori, vara av stor betydelse redan då det gäller spörsmålet om anläggningens lokalisering och upplåtelsens omfattning. Framförandet av sådana synpunkter kan stundom tänkas leda till att anläggningen ges sådan utformning, att intrångsersättning eller annan gottgörelse kan avsevärt begränsas. Rätten att föra talan bör därför ej vara inskränkt till rättsägare i fastighet, beträffande vilken det redan blivit bestämt att den skall tagas i anspråk för anläggningens inrymmande. Å andra sidan bör talerätten i förevarande fall ej sträcka sig längre än det intresse, som uppbär densamma. Sålunda kan exempelvis en nyttjanderätt ofta vara inskränkt till en mindre del av fastighet, och rättighetshavarens befogenheter att föra talan vid förrättningen

153 böra då vara beroende av att nyttj anderättens utövning påverkas av de väckta frågorna. På grund av det anförda har kommittén i tredje stycket av förevarande paragraf upptagit vissa stadganden om talerätt. Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer sålunda ägare till fastighet, som saken kan angå. Såvitt avser fastighet, vari anläggningen kan komma att inrymmas, må ock innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt med avseende å sådan fastighet föra talan i vad rättigheten beröres. 9 §• Paragrafen ger vissa regler om förrättningens inledande. I överensstämmelse med vad som gäller enligt närbesläktad lagstiftning är förrättningen enligt förslaget beroende av en ansökan. Vilka som äro berättigade att stå som sökande anges i 8 § andra stycket. Spörsmålet, vilken myndighet som skall ha att upptaga ansökningen, kan givetvis icke besvaras utan att syftet med en ansökan klarlägges. Detta syfte bör enligt kommitténs mening vara att få till stånd ett sådant förberedande bedömande från det allmännas sida, som erfordras bl. a. för att — där hinder mot förrättning icke finnes vara för handen — avgöra vem som skall utses till förrättningsman. Med hänsyn härtill anser kommittén övervägande skäl tala för att denna inledande prövning anförtros länsstyrelsen, vdlken sålunda genom att förordna förrättningsman beslutar om förfarandets igångsättande. Den som önskar få till stånd en förrättning enligt lagen har alltså att göra ansökan därom hos länsstyrelsen i det län, där fastighet som anläggningen avser är belägen. Härav framgår även förslagets avgränsning av de olika länsstyrelsernas kompetensområden. Kommittén finner knappast erforderligt att upptaga särskilda regler för lösandet av kompetenskonflikter mellan två eller flera länsstyrelser i det fall, då ansökningen avser ett gemensamhetsföretag, som berör fastigheter inom skilda län. Där problemet uppkommer, är följaktligen vardera länsstyrelsen behörig att upptaga ansökningen. Om denna upptagits till prövning av någon av länsstyrelserna, har den eller de övriga enligt allmänna regler att avvisa ny ansökan med samma innehåll. I fråga om ansökans form stadgar förslaget allenast, att den skall göras skriftligen. Utan särskild föreskrift är tydligt, att handlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller dennes ombud. Beträffande ombud upptager förslaget ej några bestämmelser. Allmänna regler härom bli därför att tillämpa. Vad därefter angår de krav, som böra ställas på ansökans innehåll, är det visserligen i många fall lämpligt att sökanden redan i samband med förrättningens påkallande utförligt redovisar sin uppfattning om hur det yrkade gemensamhetsföretaget bör närmare utformas, vilka fastigheter som

154 böra anslutas o. s. v. samt därvid åberopar även den expertutredning han införskaffat. Ett alltför långtgående krav i detta hänseende k a n emellertid vara ägnat att avhålla eljest intresserade sakägare från i och för sig synnerligen angelägna initiativ och dessutom medföra risk för att åtskilliga ansökningar, vilka icke motsvara de uppställda fordringarna, på denna grund avvisas. Härtill kommer, att en sökande kan förledas nedlägga betydande arbete och kostnader, som vid förrättningen befinnas vara utan nytta för utredningen. Med hänsyn härtill vill kommittén ej förorda, att i fråga om ansökningens innehåll kräves mera än som erfordras för att länsstyrelsen skall kunna bedöma vilket slags anläggning sökanden avser; detta är tydligen av vikt för länsstyrelsens val av förrättningsman. Det bör i stället ankomma på denne att av sökanden införskaffa sådana uppgifter, som äro nödvändiga för förrättningens behöriga fullföljande. På grund härav stadgas i andra stycket av paragrafen rörande ansökningens innehåll endast, att sökanden skall i ansökningen ange den anläggning h a n önskar få till stånd. Självfallet måste länsstyrelsens beslut om utseende av förrättningsman föregås av en prövning av att de villkor, som gälla för att ansökningen skall få upptagas till saklig behandling, äro uppfyllda. Det är här fråga om länsstyrelsens behörighet och liknande formella spörsmål, vilka inom rättegångsförfarandet äga sin motsvarighet i gällande processförutsättningar. När hinder mot saklig prövning enligt allmänna regler möter, bör ansökningen således avvisas. I enlighet härmed upptager tredje stycket av förevarande paragraf en föreskrift av innehåll att om det finnes uppenbart att ansökningen icke kan upptagas till prövning densamma omedelbart skall avvisas. Att hindret skall finnas uppenbart är betingat av att det material, som på detta stadium av förfarandet är tillgängligt hos länsstyrelsen, i allmänhet icke är så fullständigt att något mera ingående bedömande kan ske. Föreligger tvekan, om hinder mot realbehandling är för handen, skall länsstyrelsen således utse förrättningsman, och det ankommer då på denne att vid förrättningen närmare pröva frågan. 10 §. Där ansökan ej jämlikt 9 § avvisas på grund av hinder att upptaga densamma till saklig prövning, skall länsstyrelsen enligt första stycket av förevarande paragraf förordna förrättningsinan. Även utan särskild föreskrift lär vara tydligt, att sådant förordnade icke kan meddelas, såvida det icke föreligger ett åtagande från vederbörandes sida eller ock — i fråga om statligt eller kommunalt anställd tjänsteman — skyldighet att mottaga uppdraget enligt för honom gällande instruktionsföreskrifter. Vid utformningen av det krav, som bör uppställas på förrättningsmannens kompetens, har kommittén med hänsyn till de skilda typer av anläggningar, som kunna ifrågakomma, valt att ge detta krav en tämligen allmänt hållen

155 avfattning. Enligt paragrafens andra stycke skall sålunda till förrättningsman utses sådan person, lantmätare eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt vara till uppdraget lämplig. Att lagtexten särskilt nämnt lantmätare — varmed i detta sammanhang uppenbarligen avses även stadsingenjör — beror icke blott på att personer tillhörande denna kategori ofta torde bli anlitade som förrättningsmän och på att förrättningar av förevarande slag ej sällan äga ett nära samband med fastighetsbildningsverksamheten utan även därpå, att kommittén med detta uttryckssätt avsett att utmärka att förrättningsman som regel bör äga högskolekompetens. Förutom lantmätare kunna i många fall komma i fråga även andra personer, som inom ramen för nyssnämnda allmänna kompetenskrav besitta de nödvändiga kvalifikationerna med avseende å den anläggningstyp, varom fråga är. Understrykas bör emellertid, att det med den fordran på allmän lämplighet som kommittén velat uppställa varken är nödvändigt eller tillräckligt, att en förrättningsnian själv äger fullständig sakkunskap på alla fält, som beröras av det sökta företaget. Sådan sakkunskap kan ofta tillföras utredningen på annat sätt, t. ex. därigenom att särskilda experter tillkallas för ändamålet. Det allmänt formulerade kompetenskrav, som sålunda uppställts, innebär, att kommittén avvisat tanken på auktorisation genom myndighets försorg såsom villkor för förordnande att vara förrättningsman. De fördelar, som möjligen skulle stå att vinna genom en dylik anordning, kunna icke anses uppväga de därmed förenade nackdelarna, vilka framför allt skulle taga sig uttryck i en omfattande administrativ apparat. Å andra sidan bör beaktas, att det stundom kan vara förenat med vissa svårigheter för länsstyrelsen att finna den för uppdraget lämpligaste personen. Någon gång torde visserligen sökanden själv komma att föreslå förrättningsinan. Denne kan då också vara lämplig för uppgiften, men förhållandet kan vara det motsatta, och länsstyrelsen kan ej heller bortse från risken, att en av sökanden föreslagen person kommer att på otillbörligt sätt gynna sökandens intressen. Det kan mot bakgrund härav finnas skäl att — vid sidan av den möjlighet länsstyrelsen har att införskaffa upplysningar genom att hänvända sig till sakkunniga myndigheter — genom en speciell anordning underlätta för länsstyrelsen att regelmässigt få anvisning på tillgängliga personer med erforderliga kvalifikationer. Detta syfte skulle kunna uppnås därigenom att något ansvarigt organ finge rätt att avge förslag till förrättningsinan, vilket förslag länsstyrelsen i flertalet fall skulle kunna följa. Enligt kommitténs mening bör en rätt av detta slag lämpligen anförtros byggnadsnämnden, som genom sin verksamhet regelmässigt har god kännedom om vilka personer som i skilda ställningar taga befattning med frågor, vilka äga samband med nämndens verksamhet. I enlighet med vad nu anförts stadgas i paragrafens tredje stycke att, såvida byggnadsnämnden har föreslagit viss förrättningsman, han skall

156 förordnas, om ej enligt andra stycket eller eljest hinder däremot möter eller särskilda skäl annat föranleda. Härav framgår till en början, att nämnden icke ålagts skyldighet att föreslå förrättningsman. En sådan skyldighet skulle enligt kommitténs mening vara alltför långtgående och även från andra synpunkter mindre lämplig. Jämväl utan dylikt åläggande kan förväntas att en byggnadsnämnd, som från länsstyrelsen erhåller en begäran om förslag på lämplig förrättningsman, i mån av möjlighet avger sådant förslag. Detta bör å andra sidan förutsätta, att länsstyrelsen i allmänhet bör vara berättigad och förpliktad att följa förslaget. I annat fall skulle behov av särskilt stadgande i ämnet uppenbarligen bortfalla. Skulle det allm ä n n a kompetenskravet i undantagsfall ej vara uppfyllt med avseende å den föreslagne eller möter ett förordnande av honom annat hinder, t. ex. därför att h a n ej är villig att mottaga uppdraget, har länsstyrelsen däremot att oberoende av byggnadsnämnden pröva vem som bör utses. Det andra i lagtexten nämnda undantaget avser den situationen, att konkurrens råder mellan en av byggnadsnämnden anvisad person och någon som föreslagits av sökanden eller annan samt båda äro i och för sig kompetenta. Länsstyrelsen har då att självständigt pröva bådas lämplighet och utse den som bäst motsvarar de uppställda fordringarna. 11 §• Kommittén har ansett önskvärt, att vid förrättningsprövningen visst utrymme beredes även åt lekmannainflytandet. I överensstämmelse med vad som gäller på vissa andra områden föreslås därför i förevarande paragraf, att förrättningsinstansen i vissa fall skall kunna förstärkas med två gode män. Såsom sådana skola anlitas de, som äro valda att tjänstgöra som gode m ä n vid förrättningar avseende fastighetsbildning. Härigenom vinnes, att värdefulla erfarenheter från ett närbesläktat rättsområde komma förrättningsprövningen till godo, samtidigt som kommittéförslaget icke behöver belastas med regler om val av gode män. Att tillskapa en särskild kår av sådana enbart för tillämpning av förevarande lagstiftning synes kommittén obehövligt. Uppenbarligen är medverkan av gode män icke påkallad eller ens ändamålsenlig vid alla slags förrättningar av hithörande beskaffenhet eller vid alla skeden av förrättningen. Där förrättningsverksamheten avser utfärdande av kallelser till sammanträde eller prövning av att erforderliga medgivanden föreligga eller den gäller andra åtgärder av formell eller teknisk natur, är det tydligen mest praktiskt att uppgifterna anförtros förrättningsmannen ensam. Gode männens deltagande bör fastmera inriktas på att bedöma de materiellträttsliga frågor, som aktualiseras vid förrättningen, och särskilt på att bedöma de verkligt tvistiga spörsmålen. Att uppdraga en klar gräns för de fall, då gode män skola deltaga, låter sig med hänsyn till mångfalden av skilda problem emellertid icke göra. Kommittén har i stället valt att lösa

157 frågan efter mera allmänna riktlinjer. Avgörande bör i första hand vara, om deltagandet påkallas av förrättningsmannen eller av sakägare. Är det förrättningsmannen själv som anser erforderligt med gode män, böra de utan ytterligare villkor tillkallas. Att ge även sakägare en oinskränkt rätt att påfordra gode mäns deltagande torde däremot icke vara möjligt. En dylik rätt skulle kunna göras gällande enbart i förhalningssyfte och även eljest åberopas i sådana fall, då något behov av förrättningsinstansens förstärkande icke föreligger. Från den allmänna regeln, att förrättningsmannen skall biträdas av två gode män i den mån det av honom finnes erforderligt eller av sakägare påkallas, stadgar förslaget därför två undantag. Sakägare kan nämligen icke påkalla gode mäns biträde, om oskäligt dröjsmål skulle föranledas därav. Medverkan av gode män må vidare ej av sakägare påfordras i vad avser handläggning av frågor av förberedande natur eller vidtagande av sådan åtgärd under förrättningen, för vilken deras medverkan eljest uppenbarligen skulle sakna betydelse. Andra stycket av paragrafen upptager en bestämmelse om att vad nedan i lagen stadgas om förrättningsman skall, då gode män deltaga, äga motsvarande tillämpning jämväl å dem. Bestämmelsen är föranledd av svårigheten att finna en för den sakkunnige förrättningsmannen och gode männen gemensam beteckning. Med den i första stycket upptagna regleringen är ej heller förenligt att varje i det följande förekommande stadgande om förrättningsförfarandet uttryckligen anger huruvida gode män skola deltaga eller ej. En dylik metod vore även eljest otillfredsställande från lagteknisk synpunkt. Förslaget rör sig därför i fortsättningen blott med uttrycket förrättningsman, men däri innefattas jämväl gode män i den m å n de enligt första styckets regler skola medverka. Såsom av det anförda framgått, föreligger ej hinder mot att gode männens deltagande begränsas till vissa huvudfrågor under förrättningen eller att deras medverkan icke påkallas förrän en längre tid förflutit från förrättningens inledande. Härav följer också, att de beslut eller andra åtgärder, som meddelats eller vidtagits av förrättningsmannen ensam, äro fullt giltiga och således icke böra få upprivas endast av den anledningen, att gode män sedermera tillkallats. I syfte att undanröja varje ovisshet i detta hänseende meddelas en föreskrift i paragrafens sista stycke. Bestämmes att gode män skola medverka, rubbas sålunda icke därigenom vad dessförinnan under förrättningen beslutats eller verkställts. 12 §. I förevarande paragraf meddelas vissa regler om formerna för förrättningshandläggningen. Till en början fastslås, att förfarandet i princip skall vara muntligt och äga r u m i form av sammanträde med sakägarna. Härigenom skapas enligt kommitténs mening de gynnsammaste förutsättningarna för en uttömman-

158 de behandling av uppkommande spörsmål. Genom frågor till sökanden och andra kan förrättningsmannen erhålla kompletterande uppgifter till stöd för ett bedömande av huruvida en gemensamhetsanläggning bör komma till stånd och av anläggningens närmare utformning. Vidare möj liggöres för sakägarna att av förrättningsmannen och av varandra erhålla sådana närmare upplysningar, som kunna vara av värde för sakägarna vid deras ställningstagande till den gjorda ansökningen och till möjligheten att ingå frivillig överenskommelse. Att förrättningen skall handläggas i form av sammanträde innebär, att förrättningsmannens samtliga åtgärder i princip skola verkställas vid sammanträde. F r å n denna princip stadgas emellertid i paragrafens första stycke vissa undantag. Utan samband med sammanträde må sålunda åtgärder av förberedande art vidtagas samt sådan handläggning företagas, som allenast innefattar meddelande av beslut. Att avgöra vilka åtgärder som skola anses vara av förberedande art torde i allmänhet icke möta större svårigheter. Att dit ej i något fall kan hänföras den grundläggande utredning, som avses i 14 § första stycket och som skall föregå ärendets hänskjutande till byggnadsnämnden, framgår vid en jämförelse mellan de båda nu ifrågavarande stadgandena. Ytterligare modifikationer av den allmänna regeln kunna finnas motiverade av sakens beskaffenhet. Råder full enighet mellan sakägarna och finnes deras uppgörelse ej heller komma i strid med något allmänt intresse, blir ett sammanträde med sakägarna knappast till någon nytta och får därför endast formell karaktär. Att enighet råder kan förrättningsmannen ofta konstatera redan med ledning av ingivna handlingar. Sökanden kan exempelvis vid sin ansökan ha fogat skriftlig överenskommelse mellan berörda fastighetsägare. För den s. k. oskadlighetsprövning, som gäller såsom förutsättning för att överenskommelsen skall kunna läggas till grund för ett anläggningsbeslut och därmed erhålla sakrättslig verkan, är det för förrättningsmannen ofta tillräckligt med skriftliga uppgifter och något sammanträde påkallas då icke. P å grund av det anförda h a r i första stycket av paragrafen tillagts ett stadgande av innehåll att, om ej i saken förekomma stridiga intressen, förrättningen må helt handläggas utan sammanträde. Stadgandet går, såsom framgår av lagtexten, längre än det förut nämnda undantaget, som ju avser allenast viss åtgärd under förrättningen. Såsom av lagtexten framgår, innebär bestämmelsen liksom den föregående endast en rätt och ej någon plikt att handlägga förrättningen utan sammanträde. Då enighet mellan sakägarna föreligger, torde emellertid möjligheten att hålla sammanträde främst få betydelse för bedömande av frågan, i vad mån det sökta företaget bör tillåtas med hänsyn till planläggningssynpunkter och liknande allmänna intressen. Enligt förslaget gäller visserligen, att dessa närmast beaktas av byggnadsnämnden, som här också skall fälla avgörandet. Detta hindrar emellertid icke

159 att förrättningsmannen, om han är fullt på det klara med att företaget med hänsyn härtill icke kan tillåtas, bör kalla sakägarna till sammanträde för att meddela detta och eventuellt upptaga överläggningar om företagets anordnande på annat sätt, som är förenligt med ifrågavarande allmänna intressen. Vid 9 § har berörts den situationen, då hinder mot förrättning kan antagas vara för handen redan när länsstyrelsen prövar frågan om utseende av förrättningsman men hindret på detta stadium icke befinnes uppenbart. I sådant fall skall frågan, om hinder mot realbehandling föreligger, bedömas av förrättningsmannen enligt vanliga regler och således i princip upptagas på sammanträde med sakägarna. Finner förrättningsmannen på grundval av den hos honom framlagda utredningen uppenbart, att hinder mot förrättningen är för handen, bör han emellertid kunna underlåta att kalla till sammanträde. Stadgande härom har införts i paragrafens första stycke. Regeln är dock ej begränsad till frågor av nämnda, mera formella beskaffenhet utan avser jämväl prövning av huvudsaken. Finnes det med hänsyn till förslagets materiella regler uppenbart, att gemensamhetsföretaget icke kan tillåtas, är således sammanträde ej erforderligt. Närmare regler om förhandlingsordningen vid sammanträde synas icke vara behövliga och äro för övrigt knappast möjliga att uppställa med hänsyn till att förhållandena äro alltför skiftande i olika fall. Att sakägarna alltid skall beredas tillfälle att framställa sina yrkanden samt yttra sig över vad som förekommit är emellertid tydligt, liksom ock att de skola få förebringa bevis och annan utredning, som är av beskaffenhet att kunna upptagas vid förrättningen och av betydelse för de vid sammanträdet behandlade frågorna. I andra stycket av paragrafen har bestämmelse med denna innebörd meddelats. Enligt paragrafens sista stycke skall sammanträde hållas där de fastigheter företaget avser äro belägna, såframt icke förrättningsmannen finner det utan olägenhet kunna hållas annorstädes. Regeln, som nära motsvarar en i jorddelningslagen intagen föreskrift, medger tillräckligt vida möjligheter att bestämma en efter omständigheterna i det särskilda fallet lämplig sammanträdesplats. 13 §. Av 8 § följer, vilka personer som äga föra talan vid förrättningen. Enligt en i hithörande sammanhang vanlig terminologi äro dessa sakägare, och denna term begagnas därför i lagtexten utan närmare definition såsom en sammanfattande beteckning å dem, som äro taleberättigade vid förrättningen. Uppenbarligen är det av stor betydelse, att kretsen av sakägare blir vid förrättningen klart fastslagen. Kommittén har ansett frågan vara av den vikt, att förrättningsmannen genom särskild föreskrift, som upptagits i

160 denna paragrafs första stycke, ålagts skyldighet att vidtaga åtgärder för att vinna klarhet om vilka som äro sakägare. Att låta frågan vara beroende av påpekande eller invändning från de vid förrättningen deltagande enskilda personernas sida har icke ansetts böra komma i fråga, ej minst av det skälet att svårigheter möta att konstruera effektiva sanktioner till skydd för den, som rätteligen varit att anse som sakägare men av någon anledning icke fått tillfälle att bevaka sin rätt. Förrättningsmannen skall sålunda utreda vilka som äro sakägare samt verkställa erforderliga anteckningar om dessa och om de förhållanden, på vilka deras ställning som sakägare grundas. Kommittén har däremot icke ansett erforderligt att meddela föreskrift om tidpunkten för nämnda undersökning eller om de upplysningskällor, som skola få begagnas. För att undersökningen skall bli till avsedd nytta bör den emellertid företagas redan under början av förrättningen, men med hänsyn till att sakägarna kunna växla under förrättningens gång kan det ofta bli nödvändigt med vissa kompletteringar. Vidkommande frågan om de lämpligaste upplysningskällorna torde det i regel vara nödvändigt för förrättningsmannen att taga del av jordregistret eller fastighetsregistret för stad. Det kan dessutom ofta vara lämpligt att inhämta uppgifter från fastighetsbok eller mantalslängd samt muntliga upplysningar av de vid sammanträdet närvarande personerna själva. Vad angår utnyttjandet av fastighetsboken har kommittén ansett rimligt att i viss m å n efterge det principiella krav på fullständighet, som sakägarutredningen måste uppfylla. Starka praktiska skäl tala sålunda enligt kommitténs mening för att förrättningsmannen i allmänhet bör kunna godtaga de upplysningar om äganderättsförhållandena, som erhållas från fastighetsboken. Att förrättningsman, som har tillgång till dessa uppgifter, befrias från skyldighet att driva ytterligare efterforskningar synes icke ägnat att inge några betänkligheter och ligger i linje med det förhållandet, att fastighetsbokens ägareuppgifter äga vitsord även i andra betydelsefulla sammanhang. Den här förordade lösningen måste dock begränsas så att den icke tillämpas i sådana fall, då fastighetsbokens uppgifter icke återspegla de aktuella ägareförhållandena och dessa tillika bli upplysta för förrättningsmannen. Att i dylikt fall den verklige ägaren skall upptagas som sakägare synes kommittén självfallet. På grund av det anförda har kommittén såsom ett tillägg till förutnämnda huvudstadgande upptagit en föreskrift, att såsom ägare till fastighet må vid förrättningen den anses, som senast erhållit lagfart å fastigheten, såvida ej visas att denna tillhör annan. Motsättningsvis kan härav dragas den slutsatsen att förrättningsmannen, då fråga är om fastighet, vilken kan representeras av innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt såsom sakägare, icke är berättigad att nöja sig med uppgifterna i fastighetsboken, vilken j u ej behöver upptaga samtliga rättighetshavare av detta slag. Vad i det föregående anförts om förrättningsmannens skyldighet att utreda vilka som äro sakägare får icke så förstås, att undersökningsplikten

161 skall sträckas längre än som med hänsyn till syftet kan anses erforderligt. Det bör sålunda icke komma i fråga att söka nå en slutgiltig lösning i förevarande hänseende i sådana fall, då tvekan visserligen råder om vem som skall anses företräda en fastighet men förrättningen i och för sig icke behöver beröras därav. Problemet kan framför allt få betydelse vid vissa äganderättstvister. Stundom kunna båda ägarepretendenterna enas om åtgärd som skall vidtagas för den ifrågavarande fastighetens räkning. I andra fall kan det vara lämpligt att uppskjuta förrättningen i avvaktan på tvistens lösande vid domstol. Om frågan angående behörig sakägare är av betydelse endast i samband med ett bedömande av giltigheten av träffad överenskommelse, är situationen emellanåt den, att förrättningsmannen — oberoende av om giltig överenskommelse föreligger — själv kan besluta i enlighet med dess innehåll. I de fall, då flera ha anspråk på äganderätten och tvisten, såsom nyss berörts, kan lämnas oavgjord av förrättningsmannen, böra samtliga pretendenter antecknas och kallas till sammanträde såsom sakägare. Endast såvida det är oundgängligen erforderligt bör förrättningsmannen taga ställning till frågor av detta slag. Enligt föreskrift i paragrafens sista stycke skall förrättningsmannen för utseende av god man att bevaka bortovarande sakägares rätt göra sådan anmälan, som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken. Föreskriften motsvarar med vissa jämkningar i redaktionellt hänseende bestämmelser i jorddelningslagen och lagen om enskilda vägar. 14 §. Då den byggnadsnämnden tillkommande vetorätten förutsätter ett förslag till gemenskapens anordnande eller i varje fall en utredning av de olika möjligheter, som härutinnan kunna tänkas, bör den första uppgiften under förfarandet vara att få till stånd en preliminär inventering av skilda yrkanden och uppslag till lösningar. I enlighet härmed stadgas i första stycket av förevarande paragraf, att förrättningsmannen skall efter överläggning med sakägarna utreda förutsättningarna för inrättande av den sökta anläggningen. Utgångspunkten för förrättningsmannens bedömande av de materiella frågor som uppkomma är naturligen sökandens yrkanden i saken. Dessa kunna i många fall framgå av den till länsstyrelsen ingivna ansökningen om förrättning. Med hänsyn till ansökningens begränsade syfte får man emellertid räkna med att förrättningsmannen ofta icke genom densamma får mera klarhet om sökandens ståndpunkt än att denne önskar få till stånd en för sökandens fastighet och ytterligare någon eller några fastigheter gemensam anläggning av visst slag. Det k a n därför vara lämpligt, att sökanden i förrättningens inledande skede beredes tillfälle att närmare klargöra sina önskemål angående anläggningens utformning, i företaget deltagande fastigheter, fördelning av bidragsplikten och liknande spörsmål. 11—318020

162 Särskild uppmärksamhet påkallar emellertid frågan, vilken betydelse sökandens ståndpunkt bör ha för förrättningsmannens prövningsbefogenhet. Är meningen den, att förrättningsmannen bör äga att oberoende av de yrkanden, som av sökanden framställts, pröva om och på vilket sätt en anläggning skall inrättas, reduceras avsevärt betydelsen av frågan om sökandens möjligheter att framställa sina önskemål. Vad sökanden gör gällande innefattar då endast ett påpekande till förrättningsmannen, som denne kan acceptera eller avvisa. Annorlunda blir situationen, om sökandens yrkanden anses böra ange den ram, inom vilken förrättningsmannens prövning skall hållas. I så fall erfordras uppenbarligen en lagregel med denna begränsande innebörd. Motsvarighet till en dylik bestämmelse möter inom domstolsförfarandet i tvistemål, för vilka gäller regeln att dom ej må givas över annat eller mera än vad part i behörig ordning yrkat. Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må vidare dom ej grundas å omständighet, som icke av part åberopats till grund för hans talan. Skälet till denna ordning är, att det allmännas medverkan i sådana fall, där parterna kunna träffa överenskommelse om den fråga tvisten gäller, ansetts böra inskränkas till att lösa blott det konkreta rättsspörsmål, rörande vilket rättsskydd begäres. Några allmänna intressen som kunna tala för ett bedömande i strid med båda parternas önskemål göra sig här ej gällande. Enligt fastighetsbildningskommitténs uppfattning måste den nu antydda principen tillerkännas berättigande även inom det område, som beröres av förslaget. Det kan sålunda generellt sett icke komma i fråga att sträcka prövningen utöver sakägarnas yrkanden. Å andra sidan är det med hänsyn till förrättningsprövningens särskilda karaktär ofrånkomligt med vissa begränsningar av den ifrågavarande principen, utan vilka förfarandet skulle bli alltför omständligt och tungrott. Medan det vid inledandet av en rättegång är regel, att parternas ståndpunkter föreligga tämligen preciserade, vet man vid påbörjandet av en förrättning ofta icke alls h u r sakägarna komma att ställa sig. Det är ej sällan ogörligt och i många fall dessutom olämpligt att av sökanden kräva någon mera bestämd ståndpunkt, innan de aktuella spörsmålen blivit belysta genom klargörande uttalanden av förrättningsmannen och genom diskussioner mellan sakägarna under förrättningsmannens ledning. Otvivelaktigt kommer det också ofta att bli en tillfällighet vem som ansöker om förrättningen. Denna tillfällighet bör då ej alltför mycket påverka förrättningens genomförande. Med hänsyn till det anförda kan ett obegränsat fasthållande vid sökandens yrkanden såsom normerande för prövningens omfattning leda till i hög grad otillfredsställande resultat. Om förrättningsmannen skulle finna en av sökanden föreslagen lösning möta hinder enligt lagens föreskrifter, vore han således nödsakad att genast inställa förrättningen. Även om en annan sakägare vore beredd att genast föreslå en acceptabel anordning, skulle denna icke kunna komma under bedömande utan ny ansökan till länsstyrelsen

163 om förordnande av förrättningsman. Att en reglering, som skulle leda till sådana resultat, icke kan förordas synes kommittén uppenbart. I syfte att möjliggöra ett mera rationellt förfarande bör förrättningen i stället ordnas så, att förrättningsmannen fritt prövar olika uppslag, antingen dessa framförts av sökanden eller annan sakägare eller ock av förrättningsmannen själv. Ofta kan därvid uppnås enighet om en ändamålsenlig lösning, och förrättningsmannen har då blott att pröva överenskommelsens innehåll med hänsyn till dess inverkan på tredje mans rätt (17 §). Eljest har han att självständigt pröva uppkommande frågor och kan därvid i många fall vinna anslutning från åtminstone någon sakägare. Först om så ej blir fallet, kommer frågan om förrättningsprövningens bundenhet av sakägarnas ståndpunkter på sin spets. Skulle det vid en tolkning av dessa ståndpunkter befinnas, att såväl den ursprunglige sökanden som andra sakägare förknippa sina önskemål om inrättandet av en gemensamhetsanläggning med bestämda villkor, vilkas uppfyllande skulle strida mot lagförslagets bestämmelser, torde det ligga i sakens natur att förrättningsmannen har att inställa förrättningen. Det vanliga torde emellertid kunna antagas bli att åtminstone någon sakägare, som önskar, att anläggningen skall komma till stånd, kan tänka sig alternativa lösningar i fråga om dess utformning och därför icke framställt mera bestämda yrkanden i detta hänseende. Förrättningsmannen bör då i allmänhet ha fria händer att efter de materiella reglerna pröva de skilda frågor, vilka måste lösas i samband med inrättandet av en anläggning av det slag, som avses med hans förordnande. Inom förordnandets ram är förrättningsmannen i detta fall således oförhindrad och även skyldig att bedöma sådana frågor som anläggningens utformning och lokalisering, ersättning för upplåtet utrymme, fördelning av bidragsskyldigheten m. m. I ett bestämt hänseende har kommittén emellertid funnit en skärpning påkallad, nämligen i fråga om möjligheten att till företaget ansluta fastighet mot ägarens bestridande. Med hänsyn till verkningarna för den enskilde fastighetsägaren har det synts mindre tillfredsställande, om en fastighets anslutning till det gemensamma företaget skulle k u n n a genomföras trots att varken fastighetens ägare eller ägaren till någon annan fastighet, som själv komme att deltaga, hyste något intresse därför. Genom en dylik anordning skulle förslaget förlora en väsentlig del av sin privaträttsliga karaktär och n ä r m a sig en offentligrättslig reglering med syfte att främja i första hand vissa allmänna intressen. För att bereda sakägarna ett inflytande på anslutningsfrågans avgörande har kommittén i 2 § tredje stycket upptagit en bestämmelse av innehåll att fastighet ej må anslutas mot ägarens bestridande, utan att förslag därom framställts eller biträtts av ägare till fastighet, som skall ingå i företaget. Rörande stadgandets närmare innebörd hänvisas till vad i motiven till 2 § uttalas härom. Den undersökning förrättningsmannen enligt förevarande paragraf har

164 att verkställa skall i första hand avse en fullständig kartläggning av de olika faktorer, som kunna inverka på bedömandet enligt förslagets allm ä n n a materiella regler. Förrättningsmannen har emellertid skyldighet att under utredningsarbetet få belyst även det material, som äger betydelse för utövandet av byggnadsnämndens vetorätt. Om i god tid sådana hinder mot företaget beaktas, som kunna komma att uppställas av byggnadsnämnden, kunna förrättningsmannen och sakägarna genom att förbereda alternativa lösningar vinna avsevärda besparingar med avseende å såväl tid som kostnader. Enligt kommitténs mening är det av största vikt, att den preliminära utredningen sker i nära samverkan med sakägarna, och hållandet av överläggningar med dessa har i lagtexten angivits som en obligatorisk skyldighet för förrättningsmannen. Några närmare regler för det sätt, varpå sakägarnas deltagande bör anordnas, h a icke meddelats utöver den allmänna föreskriften i 12 § om förhandlingsordningen vid sammanträde. Förrättningsmannen har således stor frihet att gestalta sättet för sakägarnas medverkan efter vad som i det enskilda fallet finnes vara ändamålsenligt. Där det med hänsyn till sakägarnas allmänna inställning till den väckta frågan är möjligt, bör förrättningsmannen söka inskränka sin verksamhet till att leda förhandlingarna mellan sakägarna, bidraga med upplysningar samt att söka få till stånd en överenskommelse. I andra fall kan det finnas skäl för förrättningsmannen att mera aktivt deltaga i överläggningarna och att även ange sin egen ståndpunkt. Endast undantagsvis torde situationen vara sådan, att förrättningsmannen kan anses befogad att omedelbart efter en enbart formell redovisning av sakägarnas ståndpunkter skrida till avgörande av uppkomna frågor. Förrättningsmannens utredning kan ge till resultat antingen att hinder mot anläggningens inrättande anses föreligga eller att anläggningen finnes böra komma till stånd. I det förstnämnda fallet skall han jämlikt 16 § första stycket så snart ske kan inställa förrättningen. Förutsättningen härför är dock, att hinder föreligger i sådant hänseende, varom är stadgat i förslagets inledande allmänna bestämmelser. Föreligger däremot hinder enbart av anledning, som det tillkommer byggnadsnämnden att beakta, bör, såsom i annat sammanhang påpekats, förrättningsmannen icke utan nämndens hörande och mot dess uppfattning äga inställa förrättningen på sådan grund. Även om han i regel kan förutsättas ha god kännedom om de aktuella planläggningsfrågorna och liknande spörsmål, kan icke bortses från möjligheten, att han och byggnadsnämnden hysa skilda uppfattningar i konkreta frågor. Skulle det därvid visa sig, att förrättningsmannen anser hinder mot företaget möta från plansynpunkt men att byggnadsnämnden har motsatt åsikt, vore det icke rimligt, om den förre kunde förhindra en anläggning, som med hänsyn till de inledande materiella reglerna i förslaget borde tillåtas.

165 Finnes enligt den preliminära utredningen anläggningen ur ifrågavarande privaträttsliga synvinkel böra komma till stånd, har förrättningsmannen att sammanfatta och redovisa utredningens resultat. Ha sakägarna träffat överenskommelse i uppkommande frågor, bör förrättningsmannen redovisa denna (jfr 17 §). Eljest skall han framlägga sitt eget bedömande i saken. Syftet med redovisningen är att ge byggnadsnämnden erforderligt underlag för dess prövning. Kommittén har ansett lämpligt att utredningsresultatet i allmänhet får karaktären av ett regelrätt förslag om anläggningens inrättande, vari innefattas även de närmare villkor som enligt lagstiftningen skola fastställas för företaget. I paragrafens andra stycke stadgas därför att, om ej i avseende, varom tidigare i förslaget är stadgat, hinder mot företaget föreligger, förrättningsmannen har att hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden för inhämtande av medgivande jämlikt 15 § och att därvid överlämna förslag till företagets anordnande. Sådant förslag kan innehålla antingen en bestämd utformning av företaget eller ock alternativa lösningar. Behörig att upptaga ärendet är byggnadsnämnden i den kommun, där de av företaget berörda fastigheterna äro belägna, och någon uttrycklig kompetensregel synes knappast påkallad. Skulle fastigheterna i undantagsfall ligga i skilda kommuner, torde — i överensstämmelse med vad som gäller enligt byggnadslagstiftningen — nämnden i vardera kommunen vara behörig såvitt avser fastighet inom dess område. De komplikationer, som till följd härav skulle kunna uppstå, komma säkerligen i allmänhet att bemästras genom samråd mellan de berörda nämnderna. I fråga om de krav, som böra ställas på innehållet i förrättningsmannens förslag, bör den naturliga utgångspunkten vara, att förslaget skall innehålla så mycket som erfordras för att byggnadsnämnden skall k u n n a taga ståndpunkt till detsamma. Att utredningen skall vara fullständig är visserligen av betydelse för det fortsatta förrättningsförfarandet men bör ej föranleda, att det avgivna förslaget redovisar även sådana rent privaträttsliga frågeställningar — t. ex. bidragsskyldighetens fördelning — som sakna betydelse för nämndens bedömning. Ej heller har det synts påkallat att kräva en beskrivning av byggnadstekniska eller liknande detaljer i fråga om anläggningar, för vilkas utförande byggnadslov fordras. Väl k a n det i många fall vara lämpligt att frågan om byggnadslov prövas i samband med nämndens bedömande enligt de här föreslagna reglerna, och under förutsättning att utredningen är fullständig i båda dessa hänseenden möter ej heller hinder att ärendena upptagas till behandling samtidigt. Härigenom undgås den risk, som eljest kan föreligga, nämligen att byggnadsnämnden efter att en gång ha lämnat sitt medgivande till anläggningen enligt nu ifrågavarande lagstiftning sedermera vägrar byggnadslov. I andra situationer kan det emellertid befinnas mindre lämpligt att belasta utredningen rörande samverkansfrågorna med detaljerade byggnadstek-

166 niska undersökningar, och kommittén har med hänsyn till de i hög grad skiftande fall som kunna uppkomma icke funnit sig böra förorda några lagbestämmelser om gemensam behandling vid byggnadsnämnden av båda ärendena. På grund av det anförda vill kommittén i fråga om fordringarna på innehållet i förrättningsmannens förslag endast förorda ett stadgande, att förslaget skall innehålla uppgift å de fastigheter, för vilka anläggningen är avsedd, samt sådan beskrivning av anläggningen med hänsyn till läge, storlek och beskaffenhet i övrigt, som kan anses erforderlig för nämndens bedömande. De nu förslagna reglerna ha synts böra underkastas en modifikation såtillvida att kravet på avgivande av förslag till byggnadsnämnden ansetts icke behöva upprätthållas, då förrättningsmannen själv bedömer läget så att medgivande av nämnden kommer att vägras. Till bestämmelserna i andra stycket har fogats ett stadgande med denna innebörd. Där förutsättningar för byggnadsnämndens medgivande enligt förrättningsmannens mening saknas, bör det vara tillräckligt, att han till nämnden överlämnar utredningsresultatet i befintligt skick och därvid på lämpligt sätt klargör anledningen till sitt ställningstagande. Skulle nämnden i något fall ha annan mening än förrättningsmannen, bör denne dock vara skyldig att på anmaning av nämnden upprätta vederbörligt förslag. Det må understrykas, att den samverkan mellan förrättningsmannen och byggnadsnämnden, som avses med berörda regler, i tillämpningen kan komma att te sig på olika sätt i skilda situationer. Den av bestämmelserna angivna ramen medger nämligen visst utrymme för varierande arbetsmetoder, vilket synts kommittén vara en fördel. Det kan sålunda i många fall vara lämpligt att inhämta byggnadsnämndens mening redan innan förrättningsmannen blir färdig med sitt preliminära bedömande. Utan stöd av särskild föreskrift kan förrättningsmannen också begära yttranden under hand från nämnden rörande olika alternativ till lösningar; förrättningsmannens förbindelse med nämnden torde för övrigt ej sällan kunna utvecklas till ett mera kontinuerligt samråd. Härigenom kunna avsevärda besparingar i fråga om arbete och kostnader vinnas. I andra fall kan det visa sig praktiskt att förfara på motsatt sätt och sålunda fullfölja utredningsarbetet ända fram till det slutliga ställningstagandet, innan byggnadsnämnden inkopplas. Är förrättningsprövningen av enkel beskaffenhet — exempelvis därför att förrättningsmannens verksamhet inskränker sig till att fastställa en mellan sakägarna träffad överenskommelse — saknas sålunda anledning från arbetsekonomisk synpunkt att höra nämnden, innan förrättningsmannens verksamhet fortskridit så långt att endast det formella tillhandahållandet av det slutliga beslutet återstår. 15 §. I förevarande paragraf meddelas bestämmelser om byggnadsnämndens prövning.

167 Såsom i annat sammanhang berörts, böra enligt kommitténs mening gränserna för nämndens prövning bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med nämndens allmänna åligganden jämlikt byggnadslagstiftningen. Nämndens uppgift bör därför vara att med avseende å det föreslagna anläggningsföretaget bevaka de synpunkter nämnden vanligen har att anlägga. Att nämnden icke skall bedöma sådana utpräglat judiciella spörsmål som frågor om ersättning för upplåtet utrymme eller om fördelning av bidragsskyldigheten är således tydligt. Vad det gäller är däremot i första hand att tillse, att företaget icke kommer i strid med gällande byggnadslagstiftning och med stöd därav fastställda planer eller meddelade bestämmelser rörande bebyggelsen inom det berörda området. Av särskild betydelse är härvid stadsplan eller byggnadsplan. Att en anläggning står i överensstämmelse med gällande detaljplan är emellertid icke tillräckligt. Ofta är planen föråldrad och föremål för omarbetning, vilken ännu ej givit till resultat att planändring antagits och fastställts, och det kan då icke vara rimligt att lämna den fortgående utvecklingen utan beaktande. Jämväl då fråga är om tätbebyggelse på förut icke planlagd mark erfordras ett bevakande från det allmännas sida av att anläggningsföretaget utformas på ändamålsenligt sätt. Kommittén finner det därför icke kunna komma i fråga att i tätbebyggelsefallen binda prövningen till en detaljplan. En dylik ordning skulle medföra svårigheter att inom rimlig tid få till stånd önskvärda anläggningar, eftersom man alltid vore nödsakad att avvakta fastställelse av ny eller ändrad plan. Därigenom skulle olägenheter uppkomma även från andra synpunkter. I stället bör eftersträvas ett tämligen fritt bedömande av det tilltänkta anläggningsföretaget i syfte att förhindra, att detta föranleder från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markanvändning i övrigt. Är en gällande plan nytillkommen och motsvarar den därför de vid prövningstillfället gängse strävandena inom kommunen i fråga om bebyggelsens ordnande, är dock i allmänhet tillräckligt att konstatera företagets förenlighet med planen. P å nu anförda skäl bygger huvudregeln i förevarande paragraf. Finnes anläggningens inrättande icke strida mot fastställd plan eller bestämmelser, som gälla med avseende å markens bebyggande, och ej heller eljest föranleda från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markanvändning i övrigt, skall sålunda byggnadsnämnden lämna medgivande till företaget. Självfallet är det önskvärt att så långt det är möjligt samordna byggnadsnämndens prövning enligt förslaget med det bedömande, som med stöd av byggnadslagstiftningen företages av nämnden eller annan byggnadsreglerande myndighet. Det måste sålunda vara angeläget att förhindra, att i de delar samma frågor komma under bedömande prövningarna utfalla olika, så att exempelvis en anläggning anses böra tillåtas jämlikt förevarande paragraf men byggnadslov senare vägras. Visserligen torde det icke vara möjligt att helt bortse från denna risk ens om prövningarna utföras av samma myndighet; på grund av ändrad sammansättning eller andra om-

168 ständigheter kunna resultaten bli olika. Att obligatoriskt sammankoppla de båda prövningarna bör emellertid, såsom förut berörts, av andra skäl ej komma i fråga. Det har synts kommittén vara att föredraga att vartdera prövningsförfarandet blir formellt fristående i förhållande till det andra. Genom att den myndighet, som sist tager ställning, i praktiken måste anses starkt bunden av det tidigare bedömandet, torde berörda olägenheter emellertid i regel undvikas. En förutsättning är dock, att de materiella villkoren för prövningen i de hänseenden, som i båda fallen skola beaktas, äro i huvudsak överensstämmande. För inrättande av gemensamhetsanläggning böra därför icke heller strängare krav uppställas än de, som gälla enligt byggnadslagstiftningen. Så kommer emellertid att ske, om ej förslaget kompletteras med en motsvarighet till de dispensmöjligheter, som föreligga enligt nämnda lagstiftning. P å grund härav har i paragrafen upptagits ett stadgande, enligt vilket, om företaget strider mot fastställd plan eller byggnadsreglerande bestämmelser, medgivande av byggnadsnämnden dock må lämnas, då särskilda skäl äro därtill. Genom den diskretionära prövningsrätt byggnadsnämnden härigenom föreslås erhålla kan nämnden åstadkomma en anpassning av prövningen enligt kommitténs förslag till de byggnadsreglerande föreskrifternas tillämpning. Det ligger exempelvis i sakens natur, att sådana särskilda skäl, som avses i lagtexten, icke äro för handen, om byggnadslov icke kan beviljas, medan de å andra sidan måste anses föreligga i det fall att dispens mot något i byggnadslagstiftningen upptaget förbud meddelats genom slutgiltigt avgörande av nämnden eller annan myndighet, exempelvis länsstyrelsen. Där sådant avgörande ännu ej föreligger, kan det i tveksamma situationer ofta vara lämpligt att nämnden avvaktar detta. Eljest kan nämnden, i förekommande fall efter samråd med den andra myndigheten, i allmänhet erhålla tillräckligt underlag för att självständigt pröva dispensfrågan. Om de angivna förutsättningarna icke äro uppfyllda, har byggnadsnämnden att vägra medgivande. Hinder föreligger ej att förbinda ett medgivande med inskränkande villkor, blott detta grundas å omständighet, som byggnadsnämnden enligt paragrafen har att beakta. Denna möjlighet torde kunna bli av praktisk betydelse med hänsyn till den tidsvinst, som därigenom kan uppnås. Förrättningsmannen behöver sålunda ej uppgöra och till nämnden överlämna ett nytt förslag, som måhända blott i någon detalj skiljer sig från det tidigare. Å andra sidan förutsattes, att villkorligt medgivande kommer till användning blott i sådana fall, då utsikter till undanröjande av det påtalade hindret verkligen föreligga. För att förvissa sig härom kan det självfallet ofta vara lämpligt att nämnden, innan den meddelar sitt beslut, samråder med förrättningsmannen i detta hänseende. Slutligen må påpekas betydelsen av att ett beslut, som i något avseende går sakägare emot, förses med en klargörande motivering. I annat fall kan den, som

169 vill överklaga beslutet, få svårigheter att precisera sin talan och besvärsprövningen kan därigenom komma att kännetecknas av bristande effektivitet. Att i lagen inskriva en skyldighet för byggnadsnämnden att angiva skälen till beslutet har emellertid icke befunnits erforderligt. En sådan skyldighet har nämligen ansetts följa av 3 § sista stycket byggnadsstadgan. I fråga om möjligheterna till överprövning av byggnadsnämndens avgöranden enligt första stycket skulle, därest särskilda föreskrifter ej meddelades, i detta hänseende gälla kommunallagens regler om besvär mot beslut av kommunala nämnder i allmänhet. Den kommunala besvärsrätten är emellertid mindre ändamålsenlig beträffande de förhållanden, som avses med kommittéförslaget. Rätten att anföra kommunalbesvär är sålunda å ena sidan — såsom torde framgå av det följande — alltför vidsträckt, enär den medger talan mot varje beslut, som ej är av rent förberedande eller verkställande art, och å andra sidan för inskränkt, eftersom den är begränsad till vissa särskilda besvärsgrunder (76 § 2 mom. kommunallagen). Kommittén har därför funnit erforderligt att uppställa speciella regler om rätt att överklaga byggnadsnämndens beslut i hithörande fall. Det kommunala besvärsinstitutets inskränkning till särskilda besvärsgrunder blir härigenom icke tillämplig. Reglerna ha upptagits i förevarande paragrafs andra stycke. Med hänsyn till den avgörande betydelse byggnadsnämndens ståndpunkt får på spörsmålet om gemensamhetsanläggnings inrättande och gestaltning är det enligt kommitténs mening ofrånkomligt, att nämndens avgöranden i princip skola få överklagas och att omprövning därvid sker av avgörandet i hela dess vidd. Härigenom vinnes dessutom en av nämndens uppgifter enligt förslaget motiverad överensstämmelse med byggnadslagstiftningens reglering av motsvarande spörsmål. En oinskränkt möjlighet till fullföljd kan emellertid föranleda vissa olägenheter. De dubbla besvärsvägar, som bli följden av att såväl byggnadsnämndens som förrättningsmannens beslut k u n n a överklagas, äro sålunda ägnade att i viss mån komplicera och fördröja prövningsförfarandet. Å andra sidan bör risken för överklaganden i alltför stor omfattning av byggnadsnämndens beslut icke överdrivas. Ett vägrat medgivande behöver exempelvis ej under alla omständigheter föranleda förrättningens inställande. Finnas utsikter, att förrättningsmannen skall kunna nå en positiv lösning i annan riktning än som anvisats i det tidigare förslaget, kan ett överklagande ofta undvikas genom att förrättningsmannen uppgör nytt förslag, vartill byggnadsnämndens medgivande inhämtas. Ehuru redan det nu anförda är ägnat att minska betydelsen av en besvärsrätt med avseende å byggnadsnämndens avgörande, har kommittén funnit angeläget att även genom uttrycklig lagbestämmelse begränsa rätten att föra talan till de mest angelägna fallen. Det kunde med hänsyn till utsikterna att uppgöra nya förslag förtjäna över-

170 vägas att icke medge besvärsrätt förrän alla sådana möjligheter blivit uttömda. F r å n rättssäkerhetssynpunkt kan denna tanke dock ej accepteras, eftersom den kan leda till att sakägarna tvingas nöja sig med en sämre lösning än nödvändigt. Det kan ju ej uteslutas, att redan det beslut, som byggnadsnämnden meddelat med anledning av förrättningsmannens ursprungliga förslag, skulle ha blivit i högre instans ändrat till sakägarnas förmån. Däremot kan det icke möta betänkligheter att avskära besvärsrätten, då nämnden lämnat ett medgivande, som helt överensstämmer med förslaget. Den som är missnöjd kan då klaga i judiciell väg över förrättningsmannens avgörande och därvid åberopa även sådana synpunkter av allmän natur, vilka kunna påverka bedömandet av de vid förrättningen uppkommande frågorna. Någon rätt att föra talan mot byggnadsnämndens beslut synes därför ej vara erforderlig i detta fall. Den, som vill göra gällande att nämnden då den lämnat medgivande åsidosatt enbart de allmänna intressen nämnden har att bevaka, synes icke heller ha något berättigat anspråk på att omprövning sker i annan ordning än den i byggnadslagstiftningen stadgade, t. ex. i samband med byggnadslovgivning. Då nämnden däremot vägrat att lämna medgivande, utgör detta ett absolut hinder mot den föreslagna gemensamhetsanläggningens genomförande och det kan ej komma i fråga att avskära besvärsrätt för rättsägare, som avgörandet går emot. Det bör härvid uppenbarligen vara likgiltigt, om förrättningsmannen avgivit förslag till företagets ordnande eller med stöd av 14 § andra stycket sista punkten underlåtit detta. Vad här sagts om vägrat medgivande bör gälla även ett medgivande, vilket förbundits med inskränkande villkor innebärande avvikelse från förrättningsmannens förslag. Av nu anförda skäl har i andra stycket av förevarande paragraf stadgats, att talan mot byggnadsnämnds beslut må föras, om nämnden vägrat medgivande till företaget eller vid sådant medgivande fogat villkor, som innefattar avvikelse från förrättningsmannens förslag. I överensstämmelse med byggnadslagstiftningens regler föreslår kommittén, att besvär över byggnadsnämndens beslut skola anföras hos länsstyrelsen. Föreskrift härom har upptagits i andra stycket. Särskilda regler om besvärstid ha icke synts erforderliga. Till följd härav är besvärstiden normalt tre veckor, räknat från det klaganden fick del av beslutet; jfr lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Att klagotiden icke skall räknas från beslutets dag utan från delgivningen kan medföra olägenheter med avseende å den fortsatta handläggningen därest icke samtidigt skapas garantier för att sakägarna erhålla underrättelse om beslutet så att klagotiden kan börja löpa. I fråga om formerna för länsstyrelsens handläggning bli de för länsstyrelsens verksamhet i allmänhet gällande reglerna att tillämpa. Då länsstyrelsen vid sin prövning, huruvida medgivande skall lämnas, har att följa de i första stycket angivna villkoren, innebär detta bl. a., att även länssty-

171 relsen i princip har befogenhet att, då särskilda skäl äro därtill, lämna medgivande, trots att företaget strider mot fastställd plan eller bestämmelser, som gälla med avseende å markens bebyggande. Av motiven till stadgandet framgår såväl bestämmelsens syfte att bringa förslaget i överensstämmelse med byggnadslagstiftningens dispensregler som vissa riktlinjer för bedömande av spörsmålet, när särskilda skäl skola anses föreligga. I enlighet härmed skall länsstyrelsen i princip ej äga tillåta en mot plan eller byggnadsreglerande bestämmelse stridande anläggning, med mindre vederbörande myndighet enligt byggnadslagstiftningen meddelat dispens från gällande förbud eller i varje fall sådan dispens kan med säkerhet påräknas. En kompletterande regel har emellertid ansetts påkallad med tanke på ett speciellt fall. I syfte att säkerställa kommunernas s. k. planmonopol upptager nämligen 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan en föreskrift, enligt vilken klagan ej må föras över byggnadsnämnds beslut, varigenom medgivande till avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan vägrats, vederbörande obetaget att söka medgivande till åtgärden hos Kungl. Maj :t. För att samordna byggnadslagstiftningen med den av kommittén föreslagna lagen i vad avser skyddet för det kommunala planmonopolet har kommittén i paragrafens andra stycke andra punkten infört en motsvarighet till nämndens vetorätt enligt byggnadsstadgan. I den mån överklagade beslutet grundats därå, att företaget skulle strida mot fastställd generalplan eller stadsplan, må länsstyrelsen sålunda ej med frångående av byggnadsnämndens mening medgiva företaget. Det är att märka, att stadgandet icke under alla omständigheter hindrar länsstyrelsen från att ändra överklagade beslutet i berörda hänseende. Finner länsstyrelsen skäl till viss ändring, vartill byggnadsnämnden i avgivet yttrande samtyckt, kan ej anses, att länsstyrelsen frångår byggnadsnämndens mening. Slutligen må erinras, att nämndens vetorätt i förevarande situation är begränsad till länsstyrelsens handläggning. Det möter således i och för sig icke något hinder för Kungl. Maj :t vid överprövning av länsstyrelsens beslut att medge ett företag, som strider mot fastställd generalplan eller stadsplan, trots att byggnadsnämnden icke velat lämna något medgivande. Härutinnan överensstämmer förslaget med 71 § byggnadsstadgan. 16 §. Sedan definitivt beslut enligt föregående paragraf meddelats, har förrättningsmannen att företaga slutlig prövning. Om medgivande till företaget vägrats, bör detta ofta vara en anledning att avbryta förrättningen och besluta om dess inställande. Även om alternativa lösningar skulle kunna tänkas och dessutom förberetts vid förrättningen, kan situationen nämligen vara sådan, att även dessa drabbas av det hinder, som jämlikt 15 § befunnits möta mot företaget. Har förrättningsmannen underlåtit att upprätta särskilt förslag, kan någon annan lösning än förrättningens inställande

172 för övrigt icke gärna ifrågakomma. I andra fall kan förrättningsmannen tänkas finna en möjlighet att genom viss förändring av den föreslagna anordningen undanröja uppkommet hinder och till byggnadsnämnden ink o m m a med ett nytt förslag i överensstämmelse därmed. Att alla utvägar till uppnående av ett positivt resultat böra prövas ligger i sakens natur. Med hänsyn till förhållandenas skiftande karaktär är det dock icke möjligt att i lagtexten närmare ange i vilka fall anledning föreligger att söka nya lösningar, och kommittén har därför velat ge förrättningsmannen rätt att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet välja mellan att inställa förrättningen och att uppgöra nytt förslag. Har medgivande jämlikt 15 § blivit helt eller delvis vägrat, må förrättningsmannen därför enligt förevarande paragrafs första stycke efter omständigheterna inställa förrättningen eller till byggnadsnämnden överlämna nytt förslag till företagets anordnande. Såsom framgår av lagtexten, är valrätt för handen såväl då medgivande helt vägrats som då vid medgivande fogats villkor. I sistnämnda fall är det stundom också tänkbart, att förrättningsmannen kan justera företagets utformning på sådant sätt, att fullständig överensstämmelse med villkorets fordringar vinnes och anläggningen sålunda kan inrättas utan att byggnadsnämndens mening ånyo inhämtas. Vidare må framhållas, att stadgandets ordalydelse icke avses utgöra hinder mot att nytt förslag upprättas redan innan det visar sig, om ett av byggnadsnämnden helt eller delvis vägrat medgivande blir ståndande. Härigenom kan en tidsödande och ej sällan oviss besvärsprövning undvikas. Nu berörda stadgande förutsätter, att förrättningsmannen anser villkoren för anläggningens inrättande från privaträttslig synpunkt vara uppfyllda. I annat fall saknas nämligen anledning att inkoppla byggnadsnämnden. Där hinder mot företaget möter redan på grund av de i förslagets inledande avsnitt eller i 17 § stadgade villkoren för anläggningens tillkomst, bör förrättningsmannen ha att så snart ske kan avbryta utredningsarbetet och meddela beslut om förrättningens inställande. Då ett absolut hinder uppstått, skall förrättningsmannen således icke vidare nedlägga arbete på att göra utredningen fullständig i övriga hänseenden. Fördelarna av att prövningen på detta sätt begränsas till det vid varje tillfälle avgörande överväga enligt kommitténs mening nackdelarna av den tidsutdräkt, som i regel blir ofrånkomlig för den händelse överinstans, vilken anser av förrättningsmannen konstaterat hinder icke vara för handen, nödgas återförvisa målet till förrättningsmannen. I överensstämmelse härmed har i en andra punkt av förevarande stycke intagits en bestämmelse, enligt vilken, då hinder mot företaget finnes möta av annan anledning än ställningstagande enligt 15 §, förrättningen skall så snart ske kan inställas. Bestämmelsen är tillämplig oavsett under vilket skede av förrättningen hindret uppkommer. Även om det i regel torde visa sig redan på ett inledande stadium att den sökta anläggningen icke kan komma till stånd, får man

173 säkerligen i viss utsträckning räkna med att ett negativt resultat kommer till synes först efter det att ärendet prövats av byggnadsnämnden. Sålunda kunna under förrättningens gång nya förhållanden inträffa, vilka föranleda ett ändrat bedömande. Uppmärksammas bör även det fall, att nämnden vid medgivande jämlikt 15 § fogat villkor, vars uppfyllande skulle komma i strid med de allmänna materiella förutsättningarna för anläggningens tillkomst. Paragrafens andra och tredje stycken taga sikte på det motsatta fallet att anläggningen finnes böra komma till stånd. Förrättningsmannen har då att på grundval av medgivande jämlikt 15 § företaga slutligt bedömande av uppkommande frågor samt meddela beslut om anläggningens inrättande (anläggningsbeslut). Att medgivande därvid skall föreligga enligt lagakraftvunnet avgörande följer av allmänna rättsprinciper och har ej ansetts behöva uttryckligen stadgas. Att den slutliga prövningen skall ske på grundval av byggnadsnämndens eller vederbörande besvärsmyndighets medgivande innebär, att förrättningsmannen ej äger gå utöver medgivandets innehåll. Ehuru man av den förberedande utredningen måste kräva sådan fullständighet, att ytterligare förslag till lösningar som regel icke äro erforderliga, möter det ej något hinder, att förrättningsmannen företager erforderliga jämkningar i sitt preliminära ställningstagande. Dessa kunna antingen föranledas av eventuella, vid medgivandet fogade villkor eller gälla sådant, som ej beröres av lämnat medgivande, t. ex. jämkning av fastigheters andelstal. Det kan vidare icke bortses från det fall, när under förrättningens gång nya omständigheter inträffa, vilka föranleda ett ändrat bedömande. Det bör då även stå öppet för förrättningsmannen att upprätta ett helt nytt förslag och inhämta byggnadsnämndens mening därom. Eljest skulle förrättningsmannen vara nödsakad att avsluta den pågående förrättningen endast för att medge missnöjd sakägare rätt att påkalla ny förrättning, vid vilken frågan kunde prövas i hela sin vidd. Då samverkansfrågan erhåller en positiv lösning, skall förrättningsmannen meddela beslut om anläggningens inrättande. Sådant beslut — i förslaget benämnt anläggningsbeslut — utgör jämte lagens regler själva grunden för företagets verksamhet. Av beslutets innehåll bör därför fordras, att det anger förrättningsmannens uppfattning i de för det blivande företaget mest väsentliga frågorna, som uppkomma vid förrättningen. Vilka spörsmål som äro av den grundläggande vikt, att de alltid skola redovisas i anläggningsbeslutet, framgår av paragrafens andra stycke. Tredje stycket innehåller en fakultativ bestämmelse, enligt vilken beslutet i visst fall kan komma att upptaga ytterligare en punkt. I andra vid förrättningen uppkommande frågor än de sålunda angivna skola förrättningsmannens avgöranden följaktligen i princip upptagas i fristående beslut; så är exempelvis fallet beträffande förrättningskostnaderna (18 §).

174 Anläggningsbeslutet skall i enlighet härmed till en början ange anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt. Förslaget anger ej några närmare riktlinjer i frågan, vilken grad av utförlighet beslutet bör äga i angivna hänseenden, och spörsmålet måste därför bedömas med hänsyn till arten av varje företag för sig. Ett krav motsvarande vad som fordras i samband med byggnadslovgivning är självfallet alltför långtgående. Detaljutformningen får i stället ankomma på den huvudman eller samfällighet, som skall omhänderhava företagets angelägenheter. Beslutet skall vidare ange de fastigheter, vilka anslutas till anläggningen. I detta hänseende är förrättningsavgörandet av väsentlig betydelse och ändring i fråga om kretsen av fastigheter, som utgöra underlaget för anläggningens verksamhet, bör uppenbarligen ej få ske utan ny förrättning. Ett noggrant fastställande av omfattningen av det utrymme, som jämlikt 3 § skall upplåtas för anläggningen, är av största vikt för den fortsatta verksamheten liksom för bedömandet av ersättningsfrågan, och sådant utrymme jämte ersättning med anledning av upplåtelsen skall också redovisas i anläggningsbeslutet. Att upplåtelsens omfattning utmärkes på karta eller annan särskild beskrivning torde ofta vara erforderligt eller åtminstone önskvärt. Med hänsyn till de i hög grad skiftande fall, som kunna förekomma, har uttryckligt stadgande härom emellertid icke ansetts böra föreslås. I fråga om ersättningen kan denna avse antingen själva upplåtelsen av utrymme eller annat intrång, som orsakas fastighet av anläggningens utförande eller begagnande, eller ock gälla skada, som eljest uppkommer för ägaren. Ersättning för skada av sistnämnda slag skall enligt nu förevarande stadgande alltid upptagas för sig, medan övriga båda poster k u n n a sammanslås. Anledningen till att gottgörelse för personlig skada skall anges separat är, att den följer delvis andra regler i fråga om sättet för beloppets erläggande. Enligt 36 § andra stycket skall nämligen ersättning av detta slag ej liksom andra ersättningsbelopp nedsättas hos länsstyrelsen. Vidare skall anläggningsbeslutet upptaga den andel, som skall anses motsvara varje deltagande fastighets beräknade behov av anläggningen (andelstal). Dessa andelstal åsyfta, såsom framgår av 6 och 7 §§, att ange normen för fördelningen mellan de anslutna fastigheterna av såväl skyldigheten att bidraga till företagets kostnader som rätten att utnyttja anläggningen i en bristsituation, då ransonering av utnyttjandet erfordras. Förutom den fördelning efter fasta andelstal, varom nu är fråga, kan bidragsskyldigheten i vissa fall även fullgöras genom erläggande av särskilda bidrag, bestämda efter fastigheternas verkliga tillgodogörande av anläggningen. Tillämpningen av sistnämnda fördelningsnorm är emellertid anförtrodd sakägarna själva, och anläggningsbeslutet skall ej innehålla några uppgifter i detta hänseende. Av de obligatoriska uppgifter, som skola intagas i anläggningsbeslutet, återstå de begränsningar, som skola gälla i fråga om möjligheterna för samfällighet att åtnjuta särskild förmånsrätt i anslutna fastigheter för bi-

175 drag till samfälligheten. Denna förmånsrätt, som grundas på en av kommittén föreslagen, fristående lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, är enligt förslaget inskränkt till visst maximibelopp för varje fastighet motsvarande vad å fastigheten belöper av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande och till en längsta tid, varunder anläggningen med sedvanligt underhåll kan antagas bevara sitt värde väsentligen oförminskat. Med hänsyn till förmånsrättens betydelse för såväl delägarna som tredje man bör bestämmandet av de angivna faktorerna uppenbarligen tillkomma förrättningsmannen. Utöver de obligatoriska uppgifterna kan anläggningsbeslutet enligt paragrafens tredje stycke jämväl innehålla vissa föreskrifter om tillämpningen av sådan begränsning av anläggningens utnyttjande, varom stadgas i 7 §. Som huvudregel gäller visserligen principen att det andelstal, som skall fastställas för varje fastighet motsvarande dess beräknade behov av anläggningen, omedelbart utmärker det sätt, varpå begränsningen av utnyttjandet i stort sett skall genomföras, då en ransonering behöver tillgripas. De närmare ordningsregler, som skola bestämma h u r utnyttjandet i detalj bör äga rum, ankommer däremot i princip på intressenterna själva att meddela. Av skäl, som angivits i motiven till 7 §, har det emellertid ansetts lämpligt att möjliggöra ett utnyttjande av förrättningsmannens sakkunskap i detta hänseende, och förslaget stadgar därför, att förrättningsmannen, där så finnes påkallat, äger i anläggningsbeslutet meddela även sådana föreskrifter, varom här är fråga. Såsom i annat sammanhang framhållits, bör en samverkan enligt de föreslagna reglerna även kunna göras tidsbegränsad. Utan uttryckligt stadgande härom torde vara tydligt att, då anläggningen skall vara av begränsad varaktighet, även detta skall u t m ä r k a s i anläggningsbeslutet. Att beslutet skall innehålla uppgifter i ytterligare några hänseenden följer av 19 och 21 §§• Slutligen må erinras, att anläggningsbeslut skall meddelas icke blott då förrättningsmannen företager en självständig prövning enligt förslagets materiella regler utan även vid sakägarnas frivilliga dispositioner, i den mån de erhålla sakrättslig verkan. I detta avseende må hänvisas till 17 §. Rörande formerna för meddelande av anläggningsbeslut och beslut om förrättningens inställande samt fullföljd av talan däremot gälla 19 §, där vissa hänvisningar till jorddelningslagen lämnas, och 20 §. Det bör i detta sammanhang påpekas att, då anläggningsbeslut är termen för beslut om anläggningens inrättande, detta betyder att även domstols efter besvär meddelade avgörande med denna innebörd är att anse som anläggningsbeslut och skall äga det i förevarande paragraf stadgade innehållet. 17 §. Ehuru man, såsom kommittén i annat sammanhang framhållit, genom förrättningsprövningen måste kunna slita tvister mellan sakägare, som ha

176 olika meningar huruvida eller på vad sätt en samverkan enligt den föreslagna lagstiftningen skall äga rum, avses prövningen i första hand innefatta ett medel att få fastslaget, huruvida en på frivillig uppgörelse grundad gemenskap bör erhålla sakrättsliga verkningar. Av den allmänna motiveringen framgår sålunda, att förslagets huvudsyfte är att främja tillkomsten av frivilliga överenskommelser, som k u n n a tillerkännas sakrättslig effekt, varigenom gemensamhetsanläggningar kunna bringas att bestå för framtiden. Förslaget får härigenom betydelse både för nya gemensamhetsbildningar och för sådana redan existerande anläggningar, vilka grundats på avtal med allenast begränsat sakrättsligt skydd och beträffande vilka en fastare rättslig reglering enligt kommitténs förslag anses önskvärd. Att ange omfattningen och verkningarna av sakägarnas frivilliga dispositioner är syftet med förevarande paragraf. Första stycket ålägger förrättningsmannen att söka åstadkomma överenskommelse mellan sakägarna. Under den utredande verksamhet, som förrättningsmannen har att företaga i samråd med sakägarna och som till stor del kan äga rum i form av ett fritt meningsutbyte mellan dessa, torde förrättningsmannen få tillfälle att utröna den allmänna uppfattningen bland sakägarna och att föreslå lösningar, vilka k u n n a påräkna så stor anslutning från deras sida som möjligt. Hur långt försöken att uppnå förlikning skola drivas är emellertid omöjligt att generellt ange och blir uppenbarligen till sist en ren omdömesfråga. Med hänsyn till förrättningens allm ä n n a karaktär i jämförelse med rättegångsförfarandets har förrättningsmannen betydligt friare möjligheter än en domstol att föreslå kompromisslösningar. Å andra sidan måste även förrättningsmannen vid utövandet av verksamhet av hithörande slag iakttaga tillbörlig försiktighet, så att han icke sätter tilltron till sin objektivitet i fara. För att det skall vara fråga om en överenskommelse måste fordras, att rättshandlingen biträdes av samtliga sakägare, vilka beröras av dess innehåll. Det är därför å ena sidan ej tillräckligt, att rättshandlingen biträdes blott av de sakägare, vilka äro närvarande vid det sammanträde, då frågan behandlas. Å andra sidan erfordras ej att alla de, som uppträda som sakägare under förrättningen, deltaga i överenskommelsen. Med den bestämning talerätten enligt förslaget erhållit (8 § tredje stycket) är ställningen såsom sakägare beroende av att vederbörandes rätt beröres av viss aktuell fråga. Att överenskommelse, som fyller nyssnämnda krav, upptages i skriftlig, av sakägarna underskriven handling torde oftast vara lämpligt. Detta är ägnat att hos sakägarna inskärpa rättshandlingens betydelse och att förebygga tvister angående dess innebörd. Kommittén har emellertid med hänsyn till de vitt skiftande fall, som k u n n a uppkomma, ej funnit tillräckliga skäl att meddela en obligatorisk formföreskrift av angivet slag. Även muntlig överenskommelse är således giltig, men dess innehåll bör under alla

177 förhållanden på betryggande sätt säkras för framtiden. Detta sker enligt förslaget genom anteckning antingen i förrättningsprotokollet eller i annan handling, som underskrives av förrättningsmannen och bilägges övriga handlingar. Rörande verkan av överenskommelse som nu sagts stadgas i andra stycket av paragrafen, att överenskommelsen under vissa förutsättningar skall läggas till grund för anläggningsbeslutet. Detta innebär, att förrättningsmannen i princip är förhindrad att — i de hänseenden, som regleras i uppgörelsen — grunda anläggningsbeslutet på ett eget bedömande enligt lagens materiella regler, överenskommelsen skall således med några modifikationer fastställas att gälla för framtiden oavsett om innehållet står i samklang med dessa regler eller ej. Uppenbarligen måste den emellertid för att erhålla avsedd sakrättsverkan inskränkas till de frågor, som skola upptagas i anläggningsbeslut; att begränsning även kan ske till någon eller några av dessa frågor följer av stadgande i första stycket. Intet hindrar dock, att sakägarna avtala om att någon gemensamhetsanläggning överhuvudtaget ej skall komma till stånd. Något anläggningsbeslut skall då ej meddelas utan förrättningen måste inställas (jfr 2 § tredje stycket). Vad angår de antydda modifikationerna i grundprincipen äro dessa förestavade av hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen. Från allmän synpunkt måste av en överenskommelse av detta slag fordras, att den ej avviker från de principer, som innefattas i 15 § :ns regler om gemensamhetsföretagets prövning genom byggnadsnämnden. Lika väl som då det gäller ett av förrättningsmannen avgivet förslag, vilket grundas på dennes eget bedömande enligt kommittéförslagets materiella villkor, skall således en överenskommelse underkastas byggnadsnämndens granskning för utrönande av att anläggningens inrättande finnes icke strida mot fastställd plan eller bestämmelser, som gälla med avseende å markens bebyggande, eller eljest föranleda från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markanvändning i övrigt. Till undvikande av missförstånd h a r kommittén funnit sig böra genom uttrycklig lagregel i förevarande paragraf begränsa överenskommelses sakrättsliga effekt i enlighet härmed och därför modifierat regeln, att överenskommelsen skall läggas till grund för anläggningsbeslutet, till att icke gälla sådana fall, då densamma prövas strida mot beslut, som avses i 15 §. Att överenskommelsen förelegat redan vid tiden för byggnadsnämndens prövning är icke nödvändigt. Även en senare träffad uppgörelse skall således bestämma anläggningsbeslutets innehåll, blott den ej innefattar avvikelser från redan lämnat medgivande i sådana hänseenden, som byggnadsnämnden har att beakta. Ej heller med hänsyn till tredje mans intresse kan en överenskommelse utan vidare förlänas sakrättslig verkan. Genom att överenskommelsen knytes direkt till de berörda fastigheterna kan den, om dess innehåll icke underkastas någon kontroll, åstadkomma minskning av fastigheternas vär12— 318020

178 den och därmed skada för innehavare av fordringsinteckningar eller andra begränsade sakrätter i fastigheterna. Visserligen torde det i allmänhet förhålla sig så, att de i en överenskommelse deltagande sakägarnas intressen i allt väsentligt sammanfalla med nu berörda rättsägares. Identitet av detta slag kan dock ej alltid antagas vara för handen. Man kan ej heller bortse från risken, att sakägare icke har förmåga att på bästa sätt tillvarataga de till hans fastighet knutna intressena. Det är att märka, att något behov av särskilda regler för främjande av dessa rättighetshavares intressen icke föreligger i fall, då överenskommelse ej träffas. De materiella bestämmelser, efter vilka förrättningsmannens bedömande i detta fall skall ske, äro nämligen utformade med hänsyn till förhållandena hos fastigheterna som sådana och böra därför rimligen i samma mån tillgodose ägaren som innehavare av begränsade rättigheter. I gällande lagstiftning på närbesläktade områden komma olika metoder till användning, när det gäller att åstadkomma det önskvärda skyddet för tredje man. Enligt 34 § fjärde stycket lagen om enskilda vägar är sålunda träffad förening ej gällande, där den finnes uppenbarligen till skada för fastighet betunga densamma med förpliktelse i avsevärt högre grad än vad enligt de i lagens 2 kap. stadgade grunder skall åligga fastigheten. Med utgångspunkt från fastighetens förhållanden skall följaktligen överenskommelsens innehåll alltid prövas av förrättningsmannen, som har att lämna föreningen obeaktad, om den i alltför hög grad avviker från lagens materiella regler. Härigenom avser man att icke blott skydda befintliga inteckningar i fastigheterna utan även tillgodose de intressen, som representeras av spekulanter på fastigheterna eller tilltänkta långivare, vilka fordra säkerhet i fastigheterna. En annan metod kommer till användning i 8 kap. 4 § jorddelningslagen; jfr även 13 kap. 2 a § nämnda lag. Om en med frivilligt ägoutbyte avsedd äga hör till fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, må sålunda utbytet icke ske med mindre innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande därtill eller det är uppenbart, att utbytet icke kan lända honom till skada. Enligt detta alternativ är förrättningsmannen ej skyldig att beakta andra intressen än dem som tillkomma innehavare av vissa befintliga sakrätter och är jämväl befriad från prövning av överenskommelsens innehåll i den mån medgivanden från berörda rättsägare föreligga. Med fastighetsbildningskommitténs strävan att i rimlig omfattning främja tillkomsten av frivilliga uppgörelser är det otvivelaktigt mest förenligt att låta träffade överenskommelser få avsedd sakrättslig verkan iså långt detta är möjligt utan att tredje mans berättigade intressen åsidosättas. I valet mellan de angivna metoderna finner kommittén med hänsyn härtill en ordning i huvudsaklig överensstämmelse med den för ägoutbyte gällande vara att föredraga. Denna reglering, som bäst tillgodoser behovet av frihet för sakägarna att själva utforma det gemensamma företaget på sätt de finna lämpligast, medför enligt kommitténs mening ej heller några

179 vådor från rättssäkerhetssynpunkt. Något behov av att de i överenskommelsen deltagande sakägarna själva beredes skydd genom förrättningsmannens försorg mot för dem ofördelaktiga verkningar av uppgörelsen kan sålunda knappast anses föreligga. Ett skydd av detta slag, vilket i själva verket tillhandahålles genom den berörda regleringen i lagen om enskilda vägar, beredes enligt kommitténs mening i all rimlig utsträckning genom de bestämmelser, som gälla rättshandlingar i allmänhet (ogiltighet på grund av omyndighet, tvång, svek o. s. v.), och någon utvidgning i antydd riktning synes icke böra komma i fråga. Ej heller finnes anledning att begränsa sakägarnas avtalsfrihet av hänsyn till framtida ägare till eller blivande sakrättsinnehavare i fastighet, som beröres av en överenskommelse. Genom det krav på publicitet, som kommittén uppställer (38 §), är sörjt för att intressenter tillhörande denna kategori själva kunna bedöma gemensamhetsföretagets inverkan på fastighetsvärdet. I samma riktning verka även gällande principer angående upplysningsplikt samt ogiltighet på grund av bristande förutsättningar. Vad slutligen beträffar innehavare av sakrätter, vilka existera redan vid överenskommelsens tillkomst, kommer den nu ifrågavarande metoden säkerligen i flertalet situationer icke att leda till annat än att den av sakägarna avtalade samverkan fastställes att gälla för framtiden. Då en överenskommelse i normala fall kan förväntas bli till nytta för samtliga berörda fastigheter och därmed medföra ökning av dessas värden, kan man räkna med att erforderliga medgivanden i allmänhet kunna införskaffas eller i varje fall att fö rättningsmannen bedömer risken för minskning av sakrättsinnehavarnas säkerhet såsom obefintlig. P å grund av det anförda föreslås i paragrafens andra stycke, att om överenskommelsen berör fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, överenskommelsen ej må läggas till grund för anläggningsbeslutet, såvida icke innehavaren av sådan fordran eller rättighet godkänt överenskommelsen eller denna är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. De sakrätter, som avses med stadgandet, utgöras av icke blott intecknade rättigheter utan även andra, för vilka fastighet häftar, och följaktligen även sådana som grundas å 11 kap. 2 § jordabalken eller äga förmånsrätt på grund av utmätning av fastigheten eller utan inteckning åtnjuta bättre förmånsrätt än nu sagts. Det åligger förrättningsmannen att ex officio införskaffa utredning om vilka rättighetshavare av hithörande slag som med avseende å de olika berörda fastigheterna k u n n a finnas. Det må framhållas, att exempelvis ointecknade nyttjanderätter eller avkomsträtter, vilka ej åtnjuta skydd enligt 11 kap. 2 § jordabalken, ansetts icke vara av sådan beskaffenhet, att fastighet kan sägas häfta därför; jfr lagrådets yttrande i samband med en år 1951 företagen ändring i 8 kap. 4 § jorddelningslagen (NJA II 1952 s. 129 f.). Väl kunna vissa synpunkter tala för att även rättigheter av nyttjanderättstyp — framför allt sådana arrende- och hyresrätter vilka efter nyttjanderättshavarens tillträde på grund av särskilda regler äga bestånd mot ny ägare till fastig-

180 heten — omfattas av det föreslagna stadgandet. Kommittén har emellertid funnit övervägande skäl tala för att icke göra något avsteg från det uttryckssätt, som begagnas i 8 kap. 4 § jorddelningslagen. Avgörande har därvid varit, att överenskommelser om samverkan enligt kommitténs förslag allmänt sett knappast k u n n a sägas medföra större risker för innehavare av nyttjanderätt och därmed jämställda intressenter än ett frivilligt ägoutbyte och att ett förtydligande innefattande måhända tillika en utvidgning av de för detta institut gällande reglerna i förevarande hänseende därför icke synes påkallad. Kommittén har däremot ansett lämpligt att i någon m å n efterge det stränga krav på bevisning, som vid frivilligt ägoutbyte måste uppfyllas med avseende å frånvaron av menliga verkningar till följd av åtgärden i det fall att erforderliga medgivanden icke föreligga. Medan det i ägoutbytesfallet fordras, att det är uppenbart att utbytet icke kan lända rättsägaren till skada, är det enligt kommitténs förslag tillräckligt att överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. Jämkningen har sin motsvarighet i en år 1947 företagen ändring i 8 § första stycket och 14 § tredje stycket andra punkten lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet, där situationen i nu förevarande hänseende är väsentligen densamma som här. Rörande skälen till denna ändring må hänvisas till vad lagrådet och föredragande departementschefen uttalat i ärendet (NJA II 1948 s. 54 f. och 65). Då det för att sakägarnas frivilliga dispositioner skola erhålla bestånd för framtiden kräves överenskommelse mellan samtliga därav berörda parter, innebär det hittills anförda, att en fastighetsägare är förhindrad att med sakrättslig verkan framställa erbjudande om något, vartill han ej kan tvingas enligt förslagets regler men som likväl kan vara till nytta för antingen honom själv eller någon av de övriga, med mindre en överenskommelse i frågan uppnås. Detta k a n ibland tänkas leda till att det mest ändamålsenliga resultatet icke k a n vinnas. Särskilt då det gäller spörsmålet om fastighets anslutning kan det med de stränga krav, som i 2 § uppställas för tvångsanslutning, vara av värde att tillvarataga alla möjligheter att få till stånd anslutning på grund av fastighetsägarens frivilliga erbjudande därom. Även om en gemensamhetsanläggning icke kan sägas vara av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande, bör det likväl redan då anläggningen kan antagas bli till en viss, något lägre grad av nytta för fastigheten vara önskvärt med dess anslutning till företaget, särskilt som en breddning av fastighetsunderlaget i allmänhet medför kostnadsbesparing för företaget i dess helhet. I särskilt hög grad gäller detta anslutning i det s. k. överdimensioneringsfallet (2 § andra stycket). Kommittén har av anförda skäl övervägt möjligheten att utvidga den reglering av frivilligfallen, som innefattas i förevarande paragraf, till att avse även ensidiga dispositioner av angivna slag och därvid icke funnit anledning att frånkänna sådana dispositioner, som ej biträtts av övriga sak-

181 ägare, varje sakrättslig effekt. Emellertid har kommittén ansett lämpligt att begränsa en reglering i ämnet till det fall, då sakägares frivilliga erbjudande avser att hans fastighet må anslutas till gemensamhetsanläggningen, trots att förutsättningar för tvångsanslutning enligt 2 § icke äro uppfyllda. Skulle en disposition gå ut på något annat, exempelvis att utge högre bidrag än som motsvarar fastighets andelstal eller att ersättning för upplåtet utrymme sättes till alltför lågt belopp, bör således avseende icke fästas därvid med mindre överenskommelse kan uppnås. En särskild reglering även av dessa fall torde knappast fylla något praktiskt behov. För att ett erbjudande enligt vad nyss sagts skall beaktas, bör emellertid ytterligare fordras, att fastighetens anslutning icke medför någon försämring för de övriga anslutna i form av ökad bidragsskyldighet eller annan olägenhet av betydelse. I enlighet härmed har regeln i paragrafens tredje stycke första punkten utformats. Vid regelns tillämpning skall, såsom ock framgår av ordalagen, bortses från sådana allenast ringa olägenheter, som icke yttra sig i form av ökad bidragsbörda. Vidare stadgas, att andra styckets regler om villkoren för att överenskommelse skall erhålla verkan för framtiden skola äga motsvarande tilllämpning å anslutning, varom nu är fråga. Anslutningen får således icke stå i strid med byggnadsnämndens prövning, och vidare skall på vanligt sätt bedömas, huruvida anslutningen är väsentligen utan betydelse för sakrättsinnehavares säkerhet. Om sådan frivillig disposition — ömsesidig eller ensidig — som paragrafen avser väl träffats men till följd av de uppställda villkoren icke kan läggas till grund för anläggningsbeslutet, har förrättningsmannen att oberoende av dispositionen självständigt pröva uppkommande frågor efter lagens regler. Står uppgörelsen däremot i överensstämmelse med lagens materiella förutsättningar, äger förrättningsmannen valrätt mellan att företaga en dylik prövning och att granska överenskommelsen. I enstaka fall kan det inträffa, att han finner det mest praktiskt att göra ett eget bedömande enligt de materiella reglerna för att därmed slippa infordra sakrättsinnehavarnas samtycke till överenskommelse eller företaga s. k. oskadlighetsprövning. Erinras må, att vilketdera tillvägagångssättet som än användes resultatet för rättsägarnas del måste bli ett lika omfattande skydd i båda fallen. Ett särskilt problem erbjuder den situationen, då sakägare vid förrättning åberopar ett tidigare mellan honom och andra ingånget avtal och begär, att detta skall läggas till grund för förrättningsavgörandet. I den m å n avtalet alltjämt berör samma parter och dessa i egenskap av sakägare vid förrättningen biträda detsamma, bör anses som om ny överenskommelse träffats enligt förevarande paragraf, och några särskilda spörsmål uppstå ej. Kan däremot någon sådan bekräftelse ej erhållas, blir läget ett annat. I lagen om enskilda vägar (34 § femte stycket) har frågan lösts så att avtalet under vissa förutsättningar får verkan vid förrättningen. Åbe-

182 ropas vid förrättning enligt 2 kap. nämnda lag av någon sakägare mellan honom och annan sakägare gällande avtal rörande fråga, som vid förrättningen skall prövas, skall nämligen avtalet tillerkännas samma verkan som om dessa sakägare vid förrättningen ingått förening i överensstämmelse med avtalets innehåll. Dock skall sakägare icke vid förrättning anses bunden av tidigare avtal, såframt efter avtalets ingående inträtt ändrade förhållanden, som på frågan i synnerlig mån inverka, ej heller där avtalet avser väghållningsskyldighet och tio år förflutit från det avtalet slöts. Kommittén har funnit övervägande skäl tala för att icke i förslaget upptaga någon motsvarighet till nämnda stadgande. Undantagsvis kan förrättningsmannen finna det tidigare avtalet stå i överensstämmelse med lagens materiella bestämmelser och därför med stöd av dessa meddela beslut av s a m m a innehåll som avtalet. I det stora flertalet fall torde läget emellertid vara så förändrat i förhållande till situationen vid avtalets ingående, att avtalet icke lämpligen bör få i oförändrat skick bestämma förrättningsavgörandet. Med den snabba utveckling, som fortskrider särskilt inom tätortsbebyggelsen, kommer det sannolikt att höra till sällsyntheterna såväl att sakägarna och avtalsparterna äro identiska som att förhållandena i övrigt äro oförändrade. Härtill kommer, att den enligt lagen om enskilda vägar gällande tioårstiden måste anses alldeles för lång i detta sammanhang. Kommittén anser i stället riktigast att utan särskild lagreglering i ämnet beakta ett före förrättningen ingånget avtal som varje annat förhållande, som k a n få inflytande på förrättningsprövningen. Ett avtal, som av kontrahenterna vidhålles, kan således bli av betydelse såsom ett uttryck för deras allmänna inställning till samverkansfrågornas lösning. I det fall, där någon genom avtal med en granne fått sig tillförsäkrad rätt att i betryggande omfattning begagna anläggning av det slag, varom fråga är, torde vidare avtalet i allmänhet — med hänsyn till de överväganden, som ligga till grund för reglerna i 2 § — få den effekten att han ej kan mot sitt bestridande tvingas in i ett gemensamhetsföretag. 18 §. I denna paragraf ha sammanförts bestämmelser angående kostnaderna vid förrättningen. Första stycket behandlar sålunda vissa frågor om rätt för förrättningsman och andra att erhålla ersättning med anledning av förrättningen, medan andra och tredje styckena reglera det sätt, varpå utgående ersättningsbelopp skola erläggas samt fördelas mellan sakägarna. Rörande gottgörelse till den av länsstyrelsen utsedde förrättningsmannen bör enligt kommitténs mening gälla, att han äger åtnjuta ersättning i skälig omfattning för såväl sitt arbete med uppdragets fullgörande som resekostnader och andra utlägg. Detsamma synes böra gälla den, vilken anlitas såsom sakkunnig vid förrättningen. Med avseende å gode män finner kommittén lämpligt att gottgörelse till-

183 erkännes dem enligt de bestämmelser, som gälla för gode män vid förrättningar avseende fastighetsbildning. övriga kostnader kunna avse utredning, som införskaffats av förrättningsmannen, eller kallelser eller annat, som erfordras för att förrättningen skall kunna genomföras, allt i den mån utlägg härför icke täckas av förrättningsmannen tillkommande ersättning. Enligt kommitténs mening skola även dessa kostnader gäldas av sakägarna. I överensstämmelse med det nu anförda ha förslagets regler om i vilka fall sakägarna skola svara för förrättningskostnad blivit utformade. Motsättningsvis följer härav, att sakägare — i likhet med vad eljest i allmänhet gäller med avseende å förrättningar av jämförbar karaktär — icke är berättigad till gottgörelse för sådana enskilda kostnader, som avse av honom införskaffad utredning eller arbete med talans väckande eller utförande. Behovet av en regel om rätt till dylik ersättning blir mindre framträdande med hänsyn till att erforderliga utredningar enligt förslaget iskola verkställas genom förrättningsmannens försorg. En bestämmelse av detta slag skulle för övrigt k u n n a medföra frestelse för sakägarna att i alltför stor omfattning själva föranstalta om utredningar, varigenom risk för kraftig stegring av förrättningskostnaderna skulle uppkomma. Möjligen skulle det kunna göras gällande, att den förordade principen borde vidkännas undantag för sakägare, representerande fastighet avsedd för anläggningens inrymmande. Då upplåtelse av utrymme har karaktär av expropriation, vore det i och för sig icke otänkbart att i överensstämmelse med expropriationslagen tillerkänna sakägaren ersättning för kostnaderna i denna del. Där fastigheten tillika skall vara ansluten till det gemensamma företaget, uppkomma emellertid svårigheter att i kostnadshänseende skilja mellan frågan om upplåtelsen och övriga spörsmål vid förrättningen. Såväl i nu nämnda fall som då den fastighet, d ä r anläggningen skall inrymmas, icke skall anslutas till företaget skulle en rätt till ersättning för kostnaderna för övrigt icke k u n n a erhålla annat än begränsad tillämpning och egentligen komma att avse endast utredningskostnader rörande gottgörelse jämlikt 4 §. Såvitt gäller anläggningens lokalisering och upplåtelsens omfattning uppstå ju kostnader även för övriga sakägare, och en rätt till kostnadsersättning för ägare till fastighet, varifrån upplåtelsen sker, skulle kunna på ett otillbörligt sätt gynna denne. Men även i fråga om storleken av den jämlikt 4 § utgående ersättningen är situationen på det område, som förslaget avser, mindre jämförbar med expropriation än med vissa andra fall av tvångsingripande, där den enskilde ej är berättigad till ersättning för sina kostnader. Härutinnan är särskilt att märka, att de tvångsmöjligheter, som föreligga enligt förslaget, kunna utnyttjas icke blott mot den ersättningsberättigade utan även mot ersättningsskyldig, vilkens fastighet anslutes mot ägarens bestridande. Det har ej synts tillfredsställande att den, från vilkens fastighet upplåtelse sker, berättigas till gottgörelse för

184 kostnaderna vid förrättningen, medan den, som mot sitt bestridande anslutes till företaget och förpliktas utge ersättning med anledning av upplåtelsen, ställes helt utan motsvarande gottgörelse. En rätt för sakägare att åtnjuta ersättning för förrättningskostnader innebär — såsom antytts — även i viss mån en nyhet, vars införande i detta sammanhang skulle medföra svårbedömbara konsekvenser på närbesläktade lagstiftningsområden. Med hänsyn till det sagda h a tillräckliga skäl till avvikelse från den av kommittén intagna principiella ståndpunkten ej ansetts föreligga ens i vad avser sakägare, som beröres av upplåtelsen. Beslut om utgivande av ersättningar till den av länsstyrelsen utsedde förrättningsmannen och till särskild sakkunnig meddelas vid förrättningen. Detta har befunnits vara en mera ändamålsenlig lösning än ersättningsfrågans hänskjutande till utomstående myndighet — exempelvis länsstyrelsen — och synes knappast vara ägnat att väcka betänkligheter om, såsom kommittén föreslår, talan mot förrättningsmannens beslut skall kunna föras vid ägodelningsrätten (20 §). Då fråga är om annat slags kostnader än nu sagts, t. ex. ersättningar till gode män, erfordras däremot ej att ersättningen prövas vid förrättningen. Förrättningsmannens medverkan kräves då endast för kostnadsfördelningen enligt tredje stycket. Vad därefter gäller spörsmålet, av vem och på vad sätt ersättning, varom h ä r är fråga, bör tillhandahållas den därtill berättigade, saknas enligt kommitténs mening anledning att uppställa regler, vilka alltför mycket binda de berörda intressenterna till en viss ordning. Valrätt synes böra föreligga för den ersättningsberättigade att antingen uttaga beloppet av sökanden, som är pliktig att, där så påkallas, förskjuta detsamma (andra stycket), eller att vända sig direkt till den eller de sakägare, som enligt den slutliga fördelningen skola i sista hand svara för beloppet (tredje stycket). Endast i ett hänseende är den valrätt, som enligt det nu anförda tillkommer den ersättningsberättigade, begränsad, nämligen i vad avser arvode till förrättningsmannen. Att denne beslutar om utgivande i förskott av arvode till sig själv har kommittén funnit mindre lämpligt, och förrättningsmannen är därför enligt förslaget nödsakad att för erhållande av beloppet avvakta förrättningens slutförande; han är däremot berättigad att i förskott utfå gottgörelse för sina utlägg. Har sökanden ålagts förskjuta ersättningsbelopp, skall talan mot beslutet föras särskilt (20 §). Skall ersättning enligt paragrafen utgå, uppkommer — antingen den förskjutits eller ej — frågan om ersättningens fördelning mellan sakägarna. I detta hänseende gäller enligt paragrafens tredje stycke, att beslut i frågan skall meddelas i samband med förrättningens slutförande. Beslutet skall således meddelas samtidigt med att förrättningen inställes eller anläggningsbeslut tillkännagives. Vid bestämmande av den norm, efter vilken förrättningskostnaderna skola fördelas mellan sakägarna, bör lämpligen skiljas mellan det fall, att

185 en gemensamhetsanläggning finnes böra komma itill stånd, samt situationen, då den gjorda ansökningen avslås och förrättningen därför blir inställd. Skall en anläggning inrättas, böra förrättningskostnaderna enligt kommitténs mening i princip bäras gemensamt av ägarna till de fastigheter, som anslutas till anläggningen. Detta innebär visserligen en avvikelse från vanliga regler om rättegångskostnadsersättning men överensstämmer nära med motsvarande bestämmelse i 21 § lagen om enskilda vägar. Den fastighetsgemenskap, som antages få nytta av anläggningen, bör också svara för kostnaderna för den förrättning, varigenom gemenskapen konstitueras. Den omständigheten, att sökanden, där han preciserat ansökningen till att avse viss närmare angiven utformning av det gemensamma företaget, icke erhåller fullt bifall till sin talan — vilket kan få till följd exempelvis att en av sökanden föreslagen fastighet icke blir ansluten — bör således ej föranleda, att sökanden själv får bära vad av förrättningskostnaden kan anses belöpa på prövningen i detta hänseende. En dylik ordning skulle vara stridande mot förrättningsprövningens allmänna karaktär. Kommittén har i stället funnit riktigast att i princip fördela samtliga kostnader mellan de anslutna fastigheternas ägare i förhållande till de fastställda andelstalen. I enlighet härmed har tredje styckets första punkt utformats. Då kostnaderna enligt förslaget skola bäras endast av ägarna till de fastigheter, för vilka anläggningen inrättas, innebär detta även, att ägare till fastighet, varifrån upplåtelse av erforderligt utrymme sker utan att fastigheten anslutes till företaget, i princip ej är skyldig att utge ersättning för förrättningskostnad. Med avseende å den situation, som uppkommer då förrättning inställes, har kommittén genom stadgande i andra punkten, i överensstämmelse med motsvarande regler om rättegångsförfarandet, fastslagit att sökanden som tappande part själv skall som regel bära alla kostnader. Någon anledning att ålägga annan sakägare, som ju icke erhåller någon fördel av förrättningen, ersättningsskyldighet synes i allmänhet ej föreligga. Om sökanden göres ensam ansvarig, vinnes härigenom även, att han kan väntas förbereda sin talan mera omsorgsfullt än om han ägde dela bördan av förrättningskostnaderna med övriga sakägare. Även då byggnadsnämnden är sökande, gäller samma grundsats, endast med den modifikationen att ersättningsplikten åvilar kommunen. Ehuru begreppet sökande icke erhållit någon närmare bestämning i förslaget, innebär detta att med sökande ej avsetts enbart den, som hos länsstyrelsen ansökt om förrättning. Med den ståndpunkt kommittén intagit till frågan om förrättningsprövningens beroende av sakägarnas talan (motiven till 14 §) är bäst överensstämmande, att begreppet ges en friare tolkning och att exempelvis även sakägare, vilken biträtt den ursprunglige initiativtagarens talan eller fört självständig talan som går ut på en mera omF attande gemenskap än denne begärt, betraktas som sökande och får svara

186 för kostnaderna vid inställd förrättning. Hur kostnadsfördelningen skall ske mellan flera, som sålunda uppträda som sökande, synes böra avgöras med hänsyn till den omfattning vari envar av dem föranlett kostnader och till vad som eljest kan anses skäligt. Stundom torde resultatet rent av kunna bli, att viss sökande går helt fri från ersättningsskyldighet av detta slag, t. ex. den ursprunglige initiativtagaren, om han redan på ett tidigt stadium återkallat ansökningen och huvuddelen av förrättningshandläggningen företagits därefter. I detta sammanhang kan hänvisas till vad kommittén i motiven till 19 § uttalar om verkan av återkallelse. De båda grundsatser, för vilka nu redogjorts, kunna emellertid icke tilllämpas alldeles undantagslöst, och tredje styckets sista punkt ger också möjlighet till jämkning av huvudreglerna. Där det på grund av särskilda omständigheter finnes skäligt, må nämligen skyldighet att gälda förrättningskostnad bestämmas på annat sätt än enligt huvudreglerna. En sakägare, som gör sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse och därigenom föranleder onödig kostnad, kan således få svara för sådan kostnad, även om han enligt tillämplig huvudregel skulle ha varit helt befriad eller blott haft att gälda en mindre del av kostnaden. Ett annat exempel på stadgandets tillämpning utgör det fall, att förrättning inställes först efter ett på omfattande utredningar grundat, synnerligen komplicerat bedömande.

19 §. Rörande förrättningsförfarandet erfordras utöver de i det föregående upptagna reglerna ytterligare bestämmelser i åtskilliga ämnen. Vissa av dessa k u n n a lämpligen regleras i administrativ ordning, medan andra torde vara av den beskaffenhet, att de böra intagas i själva lagen. Spörsmål av sistnämnda art avse bl. a. edgång, jäv, kallelser och kungörelse till förrättningssammanträde, protokollföring, anlitande av särskilda sakkunniga, rätt att beträda mark, som beröres av förrättningen, och vissa bestämmelser om meddelande av beslut. De nu n ä m n d a frågorna ha i viss närbesläktad lagstiftning — t. ex. jorddelningslagstiftningen och lagen om enskilda vägar — blivit föremål för tämligen utförlig reglering, vilket föranlett kommittén att undersöka möjligheterna att utnyttja dessa regler även i förevarande sammanhang. Kommittén h a r därvid visserligen funnit bestämmelserna i stor utsträckning vara föråldrade och i behov av översyn. Å andra sidan torde de kunna utan större olägenheter komma till användning vid förrättningar enligt kommitténs förslag, åtminstone till dess en översyn företagits. Det är vidare att märka, att de aktuella stadgandena taga sikte på spörsmål, som i allt väsentligt äro gemensamma för de flesta förrättningsförfaranden av den allm ä n n a typ, varom här är fråga. Då reglerna således icke behöva vara spe-

187 cifika för förrättningar avseende gemensamhetsanläggningar, böra de icke heller intaga någon mera central plats i förslaget. Det ter sig därför icke nödvändigt att däri upptaga särskilda bestämmelser av denna n a t u r utan fastmera lämpligt att kommittén i detta avseende hänvisar till reglerna på något angränsande område. Härigenom vinnes även en önskvärd förkortning av lagtexten. I valet mellan de lagkomplex, som på detta sätt skulle k u n n a utnyttjas, har kommittén funnit sig böra förorda en hänvisning till regleringen i 1926 års jorddelningslag, vartill 1917 års lag om fastighetsbildning i stad i allt väsentligt ansluter. Stadgande med sådan hänvisning har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Med den omarbetning av hela lagstiftningen om fastighetsbildning, som för närvarande pågår genom kommitténs försorg, åsyftas att tillhandahålla sådana mera tidsenliga bestämmelser i bl. a. nu ifrågavarande ämnen, som k u n n a vara ägnade att tillämpas även vid förrättningar för bildande av gemensamhetsanläggningar. Om kommitténs blivande förslag till ny fastighetsbildningslagstiftning blir genomfört, kan hänvisningen till jorddelningslagen utan större svårighet utbytas mot en hänvisning till den nya lagen. Att 2 kap. 2 § första stycket jorddelningslagen skall äga motsvarande tilllämpning å förrättning enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar innebär att förrättningsmannen äger anlita biträde av sakkunnig. Tillkallande av sådan torde i allmänhet påyrkas av sakägare men ä r ej beroende därav utan kan meddelas jämväl på förrättningsmannens eget initiativ. En förutsättning för åtgärden är uppenbarligen att behov uppkommer av särskild sakkunskap, som ej kan tillhandahållas genom förrättningsmannen själv. Att utseende av sakkunnig skall tillkomma förrättningsmannen innebär, att kommittén valt en annan lösning än lagen om enskilda vägar, enligt vilken sådant förordnande ankommer på länsstyrelsen efter framställning därom av förrättningsmannen. Någon risk för att sakkunniga av förrättningsmannen anlitas utan att skäl därtill äro för handen synes knappast finnas. Kommittén har ej heller funnit anledning att låta hänvisningen omfatta jorddelningslagens bestämmelser därom, att beslut om tillkallande av sakkunnig meddelas å sammanträde samt att fråga om förordnande av detta slag, då sakägare är missnöjd med beslut därom, skall underställas lantmäteristyrelsens prövning. Däremot kan sakägare enligt kommittéförslaget vid ägodelningsrätten föra särskild talan mot beslut om tillkallande av sakkunnig (20 §). — Rörande ersättning till sakkunnig meddelas bestämmelser i 18 §. Stadgandena i 2 kap. 4 och 9 §§ samt 3 kap. 8 och 9 §§ jorddelningslagen behandla jäv mot förrättningsman och sakkunnig samt förfarandet i jävsfrågor. Erinras må att beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, ej k a n överklagas. Mot beslut, enligt vilket sådan anmärkning mot förrättnings-

188 man lämnas utan bifall, föres däremot särskild talan (20 §). Med hänsyn till föreskriften, att om jäv mot lantmätaren finnes lagligen grundat förrättningen genast skall avbrytas och lantmätaren ofördröj ligen skall f rånträda ärendet, bör påpekas vikten av att den av länsstyrelsen förordnade förrättningsmannen, vara nämnda stadgande äger motsvarande tillämpning, omedelbart underrättar länsstyrelsen, så att denna kan utse någon att fullfölja förrättningen i den javiges ställe. Angående edgång meddelas regler i 2 kap. 8 § jorddelningslagen, till vilket stadgande hänvisas. Skyldighet att avlägga ed åvilar i enlighet härmed endast god man och således icke av länsstyrelsen utsedd förrättningsman. I fråga om rätten att beträda den mark, som beröres av förrättningen, och att därstädes verkställa vissa markeringar skall 2 kap. 11 § jorddelningslagen äga motsvarande tillämpning. Ehuru bestämmelsen avser förrättningsmän, sakkunniga och hantlangningsmanskap men icke sakägarna, har kommittén funnit tillskapandet av motsvarande rätt för sakägare kunna anstå i avbidan på fullgörande av kommitténs ursprungliga uppdrag. Däremot har befunnits angeläget att, delvis i överensstämmelse med 152 § byggnadslagen, utsträcka befogenheterna enligt berörda stadgande till att avse jämväl rätt att vinna tillträde till byggnader, som beröras av förrättningen. I andra stycket av förevarande paragraf har upptagits ett stadgande härom. Med avseende å de viktiga spörsmålen om utlysandet av förrättning och om verkan av utevaro skola i tillämpliga delar gälla reglerna i 3 kap. 1—4 §§ jorddelningslagen. Angående tid och plats för det första förrättningssammanträdet skall förrättningsmannen således utfärda såväl kungörelse som personliga kallelser till sakägarna. Med hänsyn till att byggnadsnämnden formellt icke äger sakägarställning utan bortsett från initiativrätten avses göra sitt inflytande gällande genom prövning av förrättningsmannens förslag har kommittén däremot ej upptagit någon motsvarighet till jorddelningslagens föreskrift, att byggnadsnämnden skall underrättas om tid och ställe för första sammanträdet. Såsom kommittén i anslutning till 8 § framhållit, kan det likväl ofta — och särskilt då nämnden tagit initiativet till förrättningen — vara lämpligt att förrättningsmannen samråder med nämnden och även att densamma under hand erhåller uppgift om förrättningssammanträde, där representant för nämnden kan beredas tillfälle att framföra sina synpunkter. Om samtliga sakägare infinna sig trots brist i kungörelse- och kallelseförfarandet, må förrättningen likväl äga r u m . Vid sakägares utevaro är frågan om förrättningens genomförande däremot beroende av att kungörandet skett i laga ordning. Att vederbörliga kallelser utsänts är således i princip ej erforderligt. Bestämmelsen i 3 kap. 4 § andra stycket jorddelningslagen om kallelse till nytt sammanträde avser egentli-

189 gen blott det fall, att lantmätaren uteblivit, men bör kunna erhålla motsvarande tillämpning även eljest, då förrättning måste uppskjutas till nytt sammanträde (jfr 3 kap. 11 § andra stycket). Särskilda regler om återkallelse och om rättsverkningarna därav synas icke vara erforderliga. Kommittén har på grund härav ansett sig böra — genom särskild föreskrift, som upptagits i första stycket av förevarande paragraf — från den gjorda hänvisningen till jorddelningslagen uttryckligen undantaga stadgandet i 3 kap. 4 § fjärde stycket nämnda lag om verkan av sökandens utevaro från första sammanträdet. Detta stadgande åsyftar för övrigt icke att lösa de med återkallelse sammanhängande spörsmålen annat än i ett speciellt fall och är dessutom mindre väl förenligt med kommitténs förslag överhuvudtaget. Enligt kommitténs mening måste utan stöd av uttryckligt stadgande anses gälla, att sökanden äger återkalla sin ansökan n ä r som helst under förrättningen och jämväl efter dess slutförande, om talan mot förrättningsmannens beslut fullföljts till ägodelningsrätten. Att återkallelsen medför förrättningens inställande är emellertid ej säkert. Då kommittén, såsom påpekats i motiven till 14 §, icke velat ge ansökningen annat än mycket begränsad inverkan på den materiella prövningen enligt förslaget, bör ej heller en återkallelse i alltför hög grad binda den fortsatta förrättningshandläggningen. Det bör därför stå övriga sakägare fritt att trots återkallelsen få prövat, huruvida den av sökanden förda talan kan bifallas, eller att påyrka ändringar i denna. Den enda begränsningen i detta hänseende utgöres i stort sett av stadgandet i förslaget 2 § tredje stycket, enligt vilket fastighet ej må tvångsvis anslutas utan att förslag därom framställts eller biträtts av ägare till fastighet, som skall ingå i företaget. Förrättningen skall alltså efter återkallelsen i princip inställas endast om inga andra sakägare finnas, vilka åtminstone biträda ett förslag om minst två fastigheters anslutning till en för dem gemensam anläggning. Vad nu sagts om sakägare bör i samma mån gälla, när byggnadsnämnd ansökt om förrättning men senare återkallar sin ansökan. Där sakägares fastighet övergått till ny ägare under förrättningens gång, skall på grund av hänvisningen till 3 kap. 13 § jorddelningslagen nye ägaren principiellt vara bunden av den förres ståndpunktstaganden i samma mån som denne själv varit bunden. Denna orubblighet är således icke helt ovillkorlig och gäller ej i det fall, att även den förre ägaren kunnat vid pågående eller ny förrättning påkalla ändring i tidigare behandlade frågor. I vilka situationer detta är möjligt följer av allmänna processrättsliga grundsatser. Återstående bestämmelser i jorddelningslagen, till vilka förevarande paragraf hänvisar, avse frågor om förättningsmannens protokoll och beslut ävensom vidtagande av vissa åtgärder med förrättningshandlingarna efter förrättningens avslutande. Rörande detaljerna må hänvisas till lag-

190 texten. Här bör endast påpekas, att en motsvarande tillämpning av 18 kap. 3 § andra stycket å nu ifrågavarande förrättningar leder till att förrättningsmannen har att underrätta sakägarna om vad den som är missnöjd med beslut, mot vilket talan föres särskilt, har att iakttaga för fullföljd av talan; detta gäller oavsett om beslutet meddelats vid sammanträde eller ej. Vidare må framhållas vikten av att förrättningsmannen i erforderlig utsträckning anger skälen till sina beslut. Att skyldighet därtill föreligger torde ligga i sakens natur. Någon motsvarighet till det i sistnämnda lagrum omnämnda underställningsinstitutet bör enligt kommitténs mening av flera skäl icke upptagas i förslaget. Det ankommer följaktligen i princip på förrättningsmannen att, där det finnes påkallat, själv taga ställning till alla sådana frågor, som äro av betydelse för det aktuella bedömandet, och detta oavsett om frågan i och för sig är av beskaffenhet att eljest vanligen tillhöra domstols eller förvaltningsmyndighets kompetensområde. Att m ä r k a är, att förrättningsmannens bedömande av fråga, som nu sagts, begränsas till förrättningen och h a r till enda syfte att innefatta ett skäl för förrättningsmannens beslut. Bedömandet har således ej någon rättskraft. Det k a n emellertid stundom vara lämpligt, att förrättningsmannen uppskjuter sitt avgörande till dess fråga, som är föremål för prövning i annan ordning, slutligt avgjorts eller att sakägare, som vill få till stånd sådan prövning, erhåller skäligt r å d r u m att väcka talan därom. Ett sådant tillvägagångssätt synes dock i brist på stöd i lag förutsätta enighet mellan sakägarna. En lagreglering av ämnet bör enligt kommitténs mening kunna anstå i avbidan på fullgörandet av kommitténs ursprungliga uppdrag. Hänvisning till stadgandet i 16 kap. 1 § jorddelningslagen återfinnes ej i förslaget. Kommittén har däremot i tredje stycket av förevarande paragraf meddelat vissa bestämmelser, som åsyfta att på motsvarande sätt bereda möjlighet för den, som är missnöjd med anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande, att iakttaga föreskriven besvärstid och för fullföljd eljest stadgade villkor. Beslut av nu nämnda slag skola sålunda meddelas å sammanträde eller annorledes å dag, som angivits vid sammanträde eller om vilken sakägarna underrättats skriftligen eller i annan, vid sammanträde beslutad ordning. Vidare skall beslutet innehålla underrättelse om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan däremot. — Förslaget innehåller icke någon regel om skyldighet för förrättningsmannen att underrätta även byggnadsnämnden om beslut, varom här är fråga. Bestämmelse härom bör meddelas i administrativ ordning. 20 §. Av vad kommittén i annat sammanhang uttalat följer, att förslaget bygger på en judiciell överprövning av förrättningsmannens avgöranden och att den instansordning, som gäller med avseende å fastighetsbildning, skall

191 komma till användning även på förevarande område. Erforderliga bestämmelser i ämnet meddelas i denna paragraf. I paragrafens första stycke fastslås, att talan mot beslut, som meddelats av förrättningsman, föres genom besvär hos ägodelningsrätt. Behörig är ägodelningsrätten i den domkrets, där de fastigheter som saken angår äro belägna. En komplikation uppkommer emellertid, då fastigheterna äro belägna inom två eller fl,era domkretsar. Efter övervägande av de olika lösningar, vilka härutinnan äro tänkbara, har kommittén — särskilt med tanke på sådana situationer då förrättningsmannen funnit anläggning icke kunna komma till stånd och kretsen av de fastigheter, som skulle kunna anslutas, alltså ej är fastställd — ansett sig icke kunna förorda något alternativ, som innebär att behörighetsfrågan skulle kunna besvaras enbart genom lagens regler. Det har synts vara mera ändamålsenligt att låta förrättningsmannen bestämma och i sin fullfölj dshänvisning ange vilken ägodelningsrätt som skall ha att upptaga besvären till prövning. Att i lagtexten ge närmare anvisningar till ledning för förrättningsmannens bedömande av forumfrågan synes knappast erforderligt i vidare mån än att valet bör begränsas till någon av de domkretsar, där fastighet, som av saken beröres, är belägen. I enlighet härmed har förslaget avfattats. Slutligen må i förevarande sammanhang påpekas, att besvärsinlagan skall — ehuru ställd till ägodelningsrätten — inges eller insändas till ägodelningsdomaren. Detta är betingat av syftet att vinna överensstämmelse med jorddelningslagens förfaranderegler i besvärsmål, vilka enligt paragrafens tredje stycke skola gälla i tillämpliga delar. Föremål för besvär kan i princip vara varje av förrättningsmannen vidtagen åtgärd, i den mån den h a r karaktären av ett beslut och alltså innebär ett ställningstagande i fråga, som rör någons rätt. överklagbara äro därför icke blott sådana avgöranden, varigenom förrättningsmannen skiljer förrättningen från sig — anläggningsbeslut och beslut om förrättningens inställande — utan även avgöranden av olika frågor, som uppkomma under förrättningens gång, exempelvis avslag å begäran om tillkallande av gode män eller om förebringande av viss utredning eller beslut om förskott till sakkunnig. F r å n den angivna principen gälla emellertid vissa undantag. Genom uttryckligt stadgande i 19 §, jämförd med 3 kap. 9 § fjärde stycket jorddelningslagen, har sålunda en modifikation gjorts i fråga om beslut, varigenom jävsinvändning bifallits. Möjligheterna att föra talan begränsas i praktiken även på annat sätt, framför allt genom den enligt allmänna rättsgrundsatser gällande principen, att klaganden måste äga ett verkligt intresse av en omprövning. Grundsatsen innebär bland annat, att besvär över ett beslut under förrättningen icke kan upptagas till prövning, med mindre ett bifall till besvären skulle påverka klagandens rättsställning. Den som exempelvis är missnöjd med ett beslut, varigenom förrättningsmannen avvisat viss utredning, kan följaktligen i princip icke få besvär över

192 beslutet upptagna till prövning, med mindre han samtidigt överklagar förrättningsmannens slutliga avgörande av de materiella frågorna, d. v. s. anläggningsbeslutet eller beslut om förrättningens inställande. Av samma skäl kan talan ej heller fullföljas allenast mot sådant förslag, som förrättningsmannen jämlikt 14 § överlämnat till byggnadsnämnden. Det sagda utesluter givetvis icke att klagomål, som formellt äro riktade endast mot beslut i förfarandefråga, ofta måste tolkas såsom avseende ändring även i materiellt avseende. Att besvärsförfarandet utformas enhetligt med avseende å alla frågor, som kunna bli föremål för överklagande, har av kommittén ansetts böra eftersträvas så långt det är möjligt. Detta betingas av starka praktiska och processekonomiska skäl samt påkallas ej minst av hänsyn till det samband, som i regel råder mellan skilda spörsmål. Lika väl som de materiella frågor, vilka skola upptagas vid förrättningen, enligt förslaget prövas i samband med varandra och redovisas i ett gemensamt beslut, på samma sätt böra besvär avseende skilda delar av förrättningsavgörandet prövas i ett sammanhang. Principen bör enligt kommitténs mening gälla även i förhållandet mellan förrättningsbeslut, som meddelats vid skilda tidpunkter. Även härutinnan överensstämmer förslaget med vad som gäller på närbesläktade rättsområden. Den här anvisade ordningen kommer i förslaget till uttryck — förutom genom att ett och samma rättsmedel, besvär, kommer till användning — även på det sättet, att utgångspunkten för besvärstiden enligt huvudregeln är enhetlig och hänför sig till meddelandet av det slutliga beslut, varigenom förrättningsmannen skiljer förrättningen från sig. Den angivna principen har emellertid ej kunnat upprätthållas utan undantag. Har invändning om jäv mot förrättningsman ogillats, är det — med hänsyn till att han likväl skall fortfara med sin befattning intill dess annorlunda förordnas (19 § i förslaget, jämförd med 3 kap. 9 § andra stycket jorddelningslagen) — av största vikt att den, som är missnöjd med avgörandet, så snabbt som möjligt får jävsfrågan prövad vid domstol. Han bör därför äga rätt att föra talan mot förrättningsmannens beslut utan att avvakta förrättningens slutförande. Särskild talan torde också böra medges såvitt angår beslut om tillkallande av sakkunnig. Då härigenom regelmässigt uppkommer en kostnad, skulle, om fristående talan ej medgåves, den som anser sakkunnigutredningen onödig överhuvudtaget icke kunna få rättelse till stånd. Att så kan ske är av vikt icke minst med hänsyn till att behovet av sakkunniga enligt förslaget synes kunna bli större än i andra liknande sammanhang. Särskild talan är i detta fall så mycket mera motiverad som förslaget — enligt vad av det följande skall framgå — föreskriver sådan talan även mot beslut i fråga om förskjutande av ersättning till den sakkunnige. Att märka är att beslut, varigenom begäran om anlitande av sakkunnig avslagits, skall överklagas i samband med besvär mot det slutliga avgörandet. Ehuru förrättningsresultatet även i detta fall ofta ä r be-

193 roende av beslutet och det i och för sig kan vara önskvärt att överprövningen företages så tidigt under förrättningen som möjligt, har kommittén icke ansett sig böra föreskriva särskild talan i denna situation. En dylik lösning skulle innebära ett avsteg från vad eljest gäller i fråga om avvisande av bevisning och kunde för konsekvensens skull knappast begränsas enbart till utredning genom sakkunnig. Utom de nu nämnda undantagen är det även i vissa ersättningsfrågor påkallat, att överprövning av förrättningsmannens beslut sker fristående i förhållande till det slutliga förrättningsresultatet. Detta gäller spörsmål om förskjutande av ersättning till förrättningsman — vari här som eljest inbegripes även god man — och sakkunnig. Huruvida beslutet innebär att förskott skall utgå eller ej är i detta fall utan betydelse. Utan möjlighet till särskild talan skulle rätten att erhålla gottgörelse i förskott uppenbarligen icke få någon större betydelse. Detta sammanhänger med det förhållandet, att en förutsättning för ersättningsanspråkets realiserande måste vara att beslut därom vunnit laga kraft. Att talan i de nu uppräknade undantagsfallen skall föras fristående utmärkes i förslaget genom att fullföljdstiden räknas från dagen för beslutets meddelande. Den, som önskar anföra besvär vid ägodelningsrätten, är därför icke blott berättigad att föra särskild talan utan även hänvisad därtill i sådana fall, då han hellre skulle vilja avvakta förrättningens slutförande. På grund av stadgande i 18 kap. 3 § jorddelningslagen, till vilket 19 § i förslaget hänvisar, är sörjt för att klaganden hålles underrättad om vad han har att iakttaga för fullföljden. Slutligen må påpekas, att förslaget icke upptager några regler om vilken inverkan anförandet av särskilda besvär får på förrättningens fortsatta gång. I många fall — t. ex. efter överklagande av beslut om förskott — kan förrättningen utan olägenhet omedelbart fullföljas oberoende av besvären. Eljest kan förrättningsmannen ofta finna det lämpligt att avvakta utgången av besvärsprövningen och torde jämväl vara oförhindrad därtill. Besvärstide;ns längd föreslås utgöra trettio dagar, och detta gäller såväl vid särskild talan som i de fall, då tiden skall räknas från förrättningens slutförande. Förrättningen är att anse som slutförd i och med att anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande meddelas. Efter denna tidpunkt återstå ej några förrättningsfrågor att behandla utöver vissa åtgärder av expeditioneli natur, rörande vilka föreskrifter kunna meddelas i administrativ ordning. Kommittén har därför saknat anledning att, såsom fallet är vid förrättningar avseende fastighetsbildning, anknyta besvärstiden till en särskild förklaring om förrättningens avslutande. Spörsmålet vem rätten att anföra besvär tillkommer har — med undantag för en bestämmelse i andra stycket angående byggnadsnämnds klagorätt — ej blivit uttryckligen reglerat i förslaget. Allmänna grundsatser om saklegitimation bli därför att tillämpa. Med hänsyn till att byggnadsnämnden icke intager ställning av sakägare 13—318020

194 vid förrättningen synes en rätt för nämnden att föra talan mot förrättningsmannens beslut icke kunna grundas på allmänna rättsprinciper. Emellertid finnes enligt kommitténs åsikt fog för uppfattningen att talerätt i viss utsträckning bör tillerkännas nämnden. En dylik rätt är i första hand motiverad av byggnadsnämndens intresse av att överensstämmelse vinnes mellan förrättningsmannens avgörande och nämndens ställningstagande enligt 15 §. I den mån nämndens beslut är förestavat av allmänna hänsyn, som strida mot sakägarnas önskemål, saknas anledning räkna med att sakägare kommer att besvära sig mot förrättningsavgörande, som till någon del avviker från byggnadsnämndens prövning. Även om kommittén ej finner egentlig anledning befara, att förrättningsmännen komma att åsidosätta nämndernas beslut, kan man med hänsyn till beskaffenheten av de avgöranden, om vilka här är fråga, icke bortse från att den praktiska utformningen av gemenskapen i överensstämmelse med nämndens medgivande i enstaka fall kan föranleda tvekan. Självfallet kan det någon gång även inträffa, att en förrättningsman av förbiseende överskrider ramen för ett av nämnden lämnat medgivande. Men en besvärsrätt bör ej vara inskränkt till det fall, då nämndens avgörande vunnit laga kraft, utan påkallas i lika hög grad för att säkerställa att förrättningsavgörandet sker på grundval av länsstyrelsens eller Kungl. Maj :ts beslut jämlikt 15 §. Då en klagorätt för sistnämnda organ icke lämpligen kan komma i fråga, synes även i detta fall byggnadsnämnden böra tillerkännas rätt att fullfölja talan. Kommittén har därför i paragrafens andra stycke upptagit en regel, enligt vilken nämnden må föra klagan över anläggningsbeslut under åberopande av att beslutet strider mot avgörande i fråga, som avses i 15 §. Stadgandets begränsning till anläggningsbeslut torde med hänsyn till det berörda syftet icke behöva särskilt motiveras. Att klagorätten ej får avse att vinna ändring i anläggningsbeslutet överhuvudtaget följer av inskränkningen till viss besvärsgrund. Besvären må således icke ha till ändamål exempelvis att få till stånd en begränsning av det gemensamma företagets omfattning i förhållande till byggnadsnämndens en gång gjorda bedömande. Att ägodelningsrättens prövning på samma sätt som förrättningsmannens skall ske »på grundval av» medgivande jämlikt 15 § är uppenbart. — Utom i det nu ifrågavarande materiella hänseendet är en besvärsrätt för nämnden motiverad av att kommunen kan komma att åläggas skyldighet att utge kostnader för inställd förrättning, som påkallats av nämnden. Med hänsyn härtill stadgas i förevarande stycke av paragrafen tillika, att byggnadsnämnden må föra klagan över beslut om åläggande av detta slag. I fråga om förfarandet i målet vid ägodelningsrätten och talan mot däri meddelade beslut skall enligt tredje stycket i tillämpliga delar gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat. Detta innebär en hänvisning till vissa regler i 21 kap. jorddelningslagen. Härigenom bli på grund av hänvisning i 21 kap. 1 § tredje stycket nämnda lag även rättegångsbal-

195 kens bestämmelser i vissa delar att tillämpa. Rörande beslut om ogillande av jäv mot förrättningsmannen påkallas en särreglering i syfte att främja en snabb prövning i detta fall och att, i överensstämmelse med vad eljest är vedertaget, förbjuda vidare klagan över besvärsinstansens avgörande av jävsfråga. Förslaget upptager därför en hänvisning till 21 kap. 29 § andra stycket och 50 § jorddelningslagen. Kommittén har även funnit det av starka praktiska skäl befogat att avskära klagorätten såvitt gäller ägodelningsrättens beslut i dit fullföljd fråga rörande tillkallande av sakkunnig. Denna begränsning, vartill motsvarighet återfinnes exempelvis i 22 § första stycket lagen om enskilda vägar, är oberoende av om förrättningsmannen beslutat angående de sakkunniges tillkallande och talan alltså fullföljts särskilt eller om en begäran angående sakkunnig avslagits och talan förts i samband med besvär mot det slutliga förrättningsavgörandet. Om

huvudman

21 §. Kommittén har redan i den allmänna motiveringen angivit vissa riktlinjer i fråga om det sätt, varpå en vid förrättning beslutad samverkan enligt förslaget bör organiseras. Av dessa uttalanden framgår, att kommittén vid sidan av en alltid till buds stående associationsform av en på angränsande rättsområden gängse typ — samfällighetsbildning — velat föreslå en organisation, som innebär att företaget på grundval av frivillig uppgörelse mellan intressenterna omhänderhaves av en av dem i egenskap av anläggningens huvudman och tillika ägare. Genom att det inbördes mellanhavandet sålunda i allt väsentligt kan regleras redan vid gemensamhetsanläggningens tillkomst kräves här icke såsom i samfällighetsfallet, att delägarna kontinuerligt medverka vid företagets skötsel genom att deltaga i styrelse eller delägarstämma. För ägare till sådana fastigheter, som enbart skola betjänas av anläggningen, blir det i huvudmannafallet i regel ej fråga om annan fortlöpande medverkan än att till huvudmannen utge bidrag till verksamheten. Ehuru förslaget icke ger företräde åt någotdera av de båda alternativen utan fastmera medger vidsträckt frihet att välja mellan dem, torde det finnas anledning räkna med att berörda fastighetsägare, då frivillig uppgörelse kan nås, i många fall föredraga, att anläggningen omhänderhaves genom huvudman. Förevarande paragraf, som inleder förslagets bestämmelser om formerna för det beslutade företagets verksamhet, upptager erforderliga föreskrifter om huvudmannaförvaltning. Ifrågavarande organisationsform är således begränsad till de fall, då frivillig uppgörelse kan nås, och grunden för huvudmannens verksamhet föreslås därför vara ett avtal, vars innehåll är avsett att på samma sätt som förrättningsresultatet i övrigt vinna sakrättslig verkan. Lika väl som en överenskommelse enligt 17 § för att erhålla avsedd effekt måste underkastas viss prövning av hänsyn till tredje man bör ett motsvarande bedömande

196 ske i fråga om sådant avtal, som här avses. Enligt kommitténs sätt att se utgör avtalet endast ett komplement till en grundläggande överenskommelse. Medan den senare åsyftar att helt eller delvis reglera de för företaget mest väsentliga frågorna, vilka enligt 16 § skola upptagas i anläggningsbeslutet, behandlar således avtal, som avses i förevarande paragraf, vissa ytterligare spörsmål, som angå det sätt varpå företagets närmare angelägenheter skola ombesörjas. Att avtalet sålunda anknyter till en överenskommelse i de grundläggande frågorna är emellertid icke nödvändigt. Det kan exempelvis förhålla sig så, att sakägare bestrider att hans fastighet anslutes till den gemensamma anläggningen men intager den ståndpunkten att, om vid förrättningen likväl skulle förordnas om fastighetens anslutning, han hellre underkastar sig en förvaltning genom huvudman än samfällighetsbildning och i detta hänseende är ense med de övriga. Kommittén har funnit angeläget att låta huvudmannaalternativet omfatta även fall av denna art, och det är därför enligt förslaget utan betydelse för stadgandets tilllämpning, om anläggningsbeslutet i de grundläggande frågorna bygger på överenskommelse eller ej. Såsom en närmare förutsättning för att avtal om huvudmannaförvaltning skall förlänas avsedd verkan stadgar förslaget, att avtalet skall h a träffats mellan ägarna till de fastigheter, som beröras av anläggningen. Vilka dessa fastigheter äro bör — såsom framgår av stadgandets formulering — tolkas med utgångspunkt från anläggningsbeslutet. Hit räknas därför såväl de fastigheter, för vilkas räkning anläggningen är avsedd att utnyttjas, som den eller de, där anläggningen skall inrymmas, men ej några andra. En modifikation bör emellertid enligt kommitténs mening göras för det fall att fastighet, varifrån utrymme för anläggningen upplåtes, icke själv skall vara ansluten till företaget och fastighetens ägare ej heller skall vara huvudman. Då fastighet tillhörande denna kategori icke kommer att beröras av företagets interna förvaltning, saknas anledning att som villkor för huvudmannaförvaltnings tillkomst kräva, att även denna fastighets ägare biträder avtalet. En undantagsbestämmelse med denna innebörd har upptagits i paragrafens första stycke. Att de berörda fastigheterna vid avtalets ingående skola företrädas av sina ägare — med vilka här som eljest likställas sådana innehavare, som avses i 1 § tredje stycket — innebär en avvikelse från principen i 17 §, enligt vilken överenskommelsen skall träffas av sakägarna. Skillnaden är betingad av att avtal jämlikt förevarande paragraf icke är avsett att reglera sådana ersättningsanspråk, som må framställas av innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt med avseende å fastighet, vari anläggningen skall inrymmas. I fråga om avtalets innehåll i övrigt stadgar förslaget endast, att ägaren till en av fastigheterna skall förbinda sig att såsom anläggningens huvudman och ägare på de villkor avtalet innehåller ombesörja anläggningens utförande, underhåll och drift samt tillhandahålla anslutna fastigheter den med

197 anläggningen avsedda nyttigheten. Häri ligger det för huvudmannaförvaltningen karakteristiska. Huvudmannen är således skyldig att ensam svara för att anläggningen kommer de anslutna fastigheterna till godo på avsett sätt. Det är emellertid ofta icke möjligt att enbart genom en sådan föreskrift i tillräcklig grad bestämma huvudmannens rättigheter och skyldigheter. Stadgandet förutsätter därför, att avtalet kan upptaga särskilda villkor, som närmare ange rättsförhållandets innebörd. Beträffande huvudmannens skyldigheter bör avtalet sålunda innehålla erforderliga föreskrifter angående den närmare omfattningen av hans åtagande och därför k u n n a behandla frågor rörande fördelningen i detalj av anläggningens utnyttjande mellan fastigheterna, rörande ordningsföreskrifter och andra villkor för anläggningens tagande i bruk. Huvudmannens rättigheter avse i första h a n d ersättning för uppdraget och därmed sammanhängande spörsmål. I detta hänseende skall anläggningsbeslutet enligt 17 § endast behandla frågan om de olika fastigheternas andelstal, och avtalet bör därför reglera de skilda bidragsposternas belopp eller grunderna för beräknande av dessa ävensom förfallodagar och liknande, eventuellt också föreskrifter om ställande av säkerhet, som huvudmannen betingat sig för bidragsskyldighetens fullgörande. Särskilt i fråga om mera kostnadskrävande företag är det självfallet av vikt, att den tilltänkte huvudmannen med de övriga dryftar och i avtalet regler a r vilken säkerhet som bör presteras. Möjligheten härtill bildar en motsvarighet till de särskilda garantier förslaget vid samfällighetsbildning innehåller rörande infriandet av delägarnas bidragsförpliktelser; härom m å hänvisas till vad kommittén uttalar i anslutning till den förslagna lagen om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Vad angår storleken av utgående bidrag föreligger enligt förslaget i princip full frihet att bestämma bidragens nivå. Det är således ej nödvändigt att denna såsom i samfällighetsfallet bestämmes efter självkostnad. Som regel torde ej finnas anledning räkna med att huvudmannen vill åtaga sig att omhänderhava anläggningen utan att erhålla skälig gottgörelse även för sitt arbete och för den risk, som kan vara förbunden med åtagandet. I och för sig är det visserligen möjligt att genom lagregler bestämma bidragsskyldigheten så att den icke kommer att överstiga ersättning för huvudmannens kostnader jämte skälig vinst. En dylik anordning, som synes förutsätta en prövning från förrättningsmannens sida, torde emellertid icke vara ägnad att främja tillkomsten av avtal om förvaltning genom huvudman, och kommittén finner i princip ej heller skäl att binda avtalsparterna i berörda hänseende. Det mest lämpliga torde oftast vara att bidragens storlek bestämmes på grundval av en rent affärsmässig uppgörelse, varigenom huvudmannen betingar sig bidrag så avpassade att de tillgodose huvudmannens anspråk på såväl gottgörelse för nedlagda kostnader som skälig affärsvinst. Huvudmannen kan härigenom antagas bli mera intresserad än eljest av att genomföra önskvärda rationaliseringar i verksamheten och av att

198 bevara anläggningens värde. Å andra sidan möter det ej heller i och för sig något hinder, att huvudmannen i avtalet betingar sig en ersättning, som understiger självkostnaden, eller att han rent av icke begär någon ersättning alls. Detta kan undantagsvis tänkas bli fallet, till exempel om ett industriföretag ställer sig som huvudman till en gemensamhetsanläggning avsedd för ett område med egnahemsfastigheter tillhörande företagets anställda. Av det anförda framgår således, att kommittén i princip velat medge intressenterna full frihet att gestalta sitt mellanhavande på sätt de själva önska och att avtalen därför kunna bli av mycket varierande innehåll. Måhända kan detta synas ägnat att inge betänkligheter, såvida icke vissa minimikrav i fråga om avtalets innehåll och utformning i övrigt konstateras vara uppfyllda, i syfte att förhindra dels att avtalet på grund av otydlighet i avfattningen eller eljest icke kan utan svårigheter tillämpas under den i regel avsevärda tid det avses äga bestånd, dels att avtalet strider mot förrättningsmannens bedömande i de frågor, som jämlikt 16 § skola redovisas i anläggningsbeslutet. Kommittén har emellertid funnit ett uppställande i lagen av särskilda ytterligare krav på avtalets utformning vara förenat med vissa olägenheter och för övrigt knappast motsvara något behov. Ett åläggande för förrättningsmannen att pröva, huruvida avtalet innehåller tillräckligt tydliga och fullständiga villkor i vissa hänseenden skulle nämligen såväl tynga förrättningsprövningen på ett sätt, som icke äger motsvarighet vid samfällighetsbildning, som ock onödigt kringskära intressenternas avtalsfrihet och därigenom vara ägnat att motverka tillkomsten av avtal om huvudmannaförvaltning. Det kan ej heller anses befogat att uppställa strängare krav på utformningen i detta fall än när det gäller överenskommelse enligt 17 §. Att sådan överenskommelse lider av otydlighet eller ofullständighet förhindras icke i och för sig genom förslagets regler. Ett särskilt skydd för avtalsparterna själva mot oförutsedda konsekvenser av avtalet synes i detta fall ej påkallat i vidare mån än eljest, och tredje mans intresse tillgodoses, såsom framgår av det följande, i tillräcklig grad vid förrättningsmannens prövning av avtalet från sakrättslig synpunkt. Risken för sådana ogynnsamma verkningar, om vilka här är fråga, torde emellertid i allt väsentligt motverkas genom den rådgivande verksamhet, som förrättningsmannen förutsattes utöva; ofta torde avtalet för övrigt slutas på grundval av ett av denne upprättat förslag. Vad nu sagts kan i allt väsentligt anföras även mot invändningen, att frånvaron av närmare krav på avtalets utformning skulle kunna föranleda att avtalet finge ett mot anläggningsbeslutet i övrigt stridande innehåll. Kommittén bedömer risken härför såsom obetydlig. Möjligen kan avtalet tänkas vara tidsbegränsat i motsats till anläggningsbeslutet i övrigt eller, om även beslutets giltighet är inskränkt till viss tid, avse endast en del av denna. Några särskilda svårigheter vållas dock ej härav. Formerna för övergång från huvudmannaför-

199 valtning till samfällighetsbildning eller vice versa behandlas i ett senare avsnitt rörande verkan av ändrade förhållanden m. m. Såsom förut berörts, erfordras för att avtalet skall kunna förlänas sakrättslig verkan vissa garantier för att tredje mans intresse icke därigenom skadas. I fråga om det sätt, varpå sakrättsskyddet bör anordnas i detta fall, har kommittén prövat olika möjligheter att göra de därav föranledda garantierna så litet betungande för avtalsparterna som möjligt. Det h a r i och för sig sålunda synts befogat att överväga ett mindre långtgående skydd för tredje man i detta fall än i vad gäller överenskommelse jämlikt 17 §. Behovet av sådant skydd skulle här ofta kunna vara mindre än i fråga om de grundläggande villkor för företagets verksamhet, som regleras i överenskommelse av sistnämnda slag. Vad fastighetsägarna avtalat om sättet för anläggningens förvaltning i detalj kan nämligen i allmänhet antagas påverka fastigheternas kreditvärden i långt mindre utsträckning än en överenskommelse, som avgör t. ex. huruvida fastighet skall vara ansluten till anläggningen eller vilken andel av kostnaderna för företaget som skall åvila fastigheten. Förhållandet torde dock stundom kunna vara det motsatta, och kommittén har icke heller kunnat finna någon lösning, som med ett något mindre långtgående tredjemansskydd tillgodoser önskemålet om avtalsfrihet utan att samtidigt i alltför hög grad eftersätta tredje m a n s intresse. Det har därför befunnits mest ändamålsenligt att även i detta hänseende anknyta till regleringen i 17 § andra stycket sista punkten. Berör avtalet fastighet, som på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, må avtalet således ej erhålla avsedd verkan för framtiden, såvida icke innehavare av sådan fordran eller rättighet godkänt avtalet eller detta är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. F r a m h å l las må, att en oskadlighetsprövning enligt vad nu sagts kan medföra att avtalet måste lämnas utan avseende icke blott då ett uttryckligt villkor däri kan antagas skada rättsägare, varom fråga är, utan även i den situationen, då avtalet i något hänseende ej är så tydligt att därav kan klart utläsas vilken inverkan det kan få för rättsägarens vidkommande. Även vad gäller spekulanter på fastigheten eller blivande långivare, vilka fordra säkerhet i denna, gäller enligt förslaget detsamma som om överenskommelse enligt 17 §, nämligen att de anses tillräckligt skyddade genom att uppgift om förrättningsresultatet publiceras i fastighetsboken (38 §). Om avtalets prövning från sakrättslig synpunkt ger till resultat, att avtalet finnes böra godtagas, bör förrättningsmannen meddela förklaring därom. I enlighet härmed stadgar förslaget, att förrättningsmannen skall fastställa avtalet. Kommittén har med hänsyn till innebörden och verkan av avtalet ansett lämpligt, att fastställelsen anmärkes i anläggningsbeslutet. I den motsatta situationen, att prövningen ger negativt resultat, får avtalets verkan bedömas efter allmänna civilrättsliga regler. De i gemensamhetsföretaget deltagande intressenterna äro i detta fall -— om ej nytt avtal, som

200 kan förlänas sakrättslig verkan, träffas — hänvisade till samfällighetsbildning. Innebörden av avtalets sakrättsliga effekt är enligt paragrafens andra stycke, att anknytningen mellan anläggningen och den fastighet, vartill den hör, å ena, samt övriga fastigheter, som äro anslutna till företaget, å andra sidan, i princip är oskiljaktig, vilket betyder att sambandet ej k a n upplösas utom efter prövning vid ny förrättning. Förhållandet är i styckets första p u n k t uttryckt så, att rätten till den med anläggningen avsedda nyttigheten och plikten att bidraga till företaget äro, sedan fastställelse jämlikt första stycket skett, förenade med äganderätten till varje fastighet, för vilken anläggningen inrättats, och ej må för sig överlåtas. Detta innebär, att det anspråk, som med stöd av avtalet och anläggningsbeslutet i övrigt kan riktas mot en därav berörd fastighet, ligger med bästa förmånsrätt i denna och således under alla förhållanden kvarstår även efter fastighetens försäljning å exekutiv auktion. För tydlighets skull må påpekas, att det sagda gäller anspråket som sådant men icke redan förfallna prestationer, som grundats på gemenskapen. I motsats till vad fallet ofta är vid samfällighetsbildning svara således både huvudmannen och de övriga blott personligen för dylika prestationers infriande. Såsom framgått av det anförda, skall huvudmannen enligt avtalet stå som anläggningens ägare. I fråga om redan bestående anläggningar, vilkas ägare åtaga sig att såsom huvudmän enligt förslaget bereda även andra fastigheter tillgång till anläggningen, är så fallet redan från början, och anledning saknas att vid avtalets tillkomst överföra äganderätten till någon annan. Men även då någon annan än den bestående anläggningens ägare anses böra bli huvudman eller då helt ny anläggning uppföres med stöd av förrättningsprövningen, tala övervägande skäl för att äganderätten till anläggningen skall tillkomma huvudmannen. På grund av den starkare ställning, som äganderätten medför, kan huvudmannen förväntas bli mera intresserad än eljest av anläggningens skötsel samt därigenom även av att bevara och öka dess värde. Betydelsen härav framträder särskilt om, såsom kommittén föreslår, huvudmannens verksamhet skall få drivas efter fullt affärsmässiga grunder. Då anläggningar av hithörande slag i allmänhet utgöra tillbehör till den mark, vara de äro uppförda, äro de av fast egendoms natur. Att begränsa urvalet av tänkbara huvudmän till sådana som äga fastighet, vartill nämnda mark hör, vore emellertid enligt kommitténs mening att alltför mycket inskränka användbarheten av ifrågavarande organisationsform, och enligt förslaget skall fastmera även ägare till annan av de av anläggningen berörda fastigheterna kunna vara huvudman. Under förutsättning att tredje mans intresse i erforderlig omfattning tillgodoses — vilket förrättningsmannen på vanligt sätt skall bevaka — synas några betänkligheter icke föreligga mot att anläggningen knytes såsom tillbehör till vilken fastighet som helst,

201 vars ägare är part i avtalet. Blir anläggningen tillbehör till huvudmannens fastighet, kan huvudmannen utnyttja den även i kredithänseende. Av dessa skäl har kommittén ansett sig böra förorda en lösning, enligt vilken anläggningen skall oberoende av sin lokalisering utgöra tillbehör till huvudmannens fastighet. Möjligt är, att detta resultat skulle kunna vinnas även utan uttryckligt stadgande i förslaget. Anläggning, som med stöd av servitut uppförts å den tjänande fastighetens mark, anses nämligen utgöra tillbehör till den härskande, åtminstone om anläggningen dessutom tillhör dennas ägare, och huvudmannens rätt att taga i anspråk utrymme för anläggningen kan i viss mån sägas ha servitutskaraktär. Då rättsläget emellertid icke kan anses fullt klart, har kommittén funnit sig böra i förtydligande syfte meddela en uttrycklig regel i ämnet. Det har därvid ansetts lämpligt att knyta ifrågavarande rättsverkan omedelbart till vad avtalet innehåller om att ägaren till en av de berörda fastigheterna skall vara anläggningens huvudman och ägare. I och med att avtalet efter föreskriven prövning genom förrättningsmannen blir gällande för framtiden konstitueras anläggningens egenskap av tillbehör till fastigheten. Några olägenheter från principiell eller praktisk synpunkt synas icke uppkomma härigenom. I enlighet med det anförda stadgas i andra stycket andra punkten av förslaget, att anläggningen skall efter fastställelsen anses utgöra tillbehör till huvudmannens fastighet. Då första stycket såsom en förutsättning uppställer krav på att som huvudman anlitas ägaren till blott en av de berörda fastigheterna, skall fastställelse följaktligen vägras om den tilltänkte huvudmannen äger flera fastigheter och avtalet icke anger vilken av dem som avses. Utan det angivna villkoret skulle nämligen anläggningen komma att bli knuten till flera gemensamt ägda fastigheter och fördelarna med huvudmannaalternativet kunna gå förlorade. Skulle den ena av fastigheterna bli föremål för överlåtelse, bleve j u resultatet, att anläggningen finge två huvudmän med därav följande problem av väsentligen samma slag som de, vilka vanligen uppkomma i en association. Rörande efterlevnaden av ett av förrättningsmannen fastställt huvudmannaavtal ha särskilda föreskrifter ej ansetts erforderliga utom i ett undantagsfall. Part, som gör gällande att avtalet i något hänseende åsidosatts, har i princip att på vanligt sätt bevaka sina intressen och kan i sista h a n d gå till allmän domstol för att hävda sin rätt. Undantaget hänför sig till den situationen, att huvudmannen icke tillhandahåller de övriga den med anläggningen avsedda nyttigheten. I vissa fall kan en underlåtenhet av detta slag medföra verkningar, som påkalla ett mera eller mindre långvarigt upphävande av huvudmannens förvaltningsbefogenheter eller ock snabbare inskridande mot huvudmannen än som är möjligt genom beträdandet av den ordinära domstolsvägen. Med tanke på dessa situationer upptager paragrafens sista stycke en föreskrift av innehåll att, där företagets ange-

202 lägenheter handhavas på sådant sätt att anläggningen icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet angiver, överexekutor äger på begäran av ansluten fastighets ägare förordna syssloman att omhänderhava förvaltningen. I särskilt svåra och brådskande lägen må dessutom utmätningsmannen på framställning omedelbart av syssloman meddela erforderlig handräckning. En motsvarande möjlighet att få syssloman utsedd stadgas med avseende å samfällighetsbildning i 33 § andra stycket, låt vara att i denna situation föreslås något mera utbyggda regler. Vad i motiven till nämnda paragraf uttalas torde kunna tjäna till belysning även av förevarande stadgande. Om

samfällighet

22 §. Av den allmänna motiveringen framgår, att kommittén såsom ett alternativ till förvaltning genom huvudman föreslår anläggningens omhänderhavande av en association av väsentligen samma karaktär som tvångssamfälligheterna enligt exempelvis vattenlagen och lagen om enskilda vägar. Erforderliga regler om dylik samfällighetsbildning ha i förslaget upptagits i 22—34 §§. Medan huvudmannaorganisationen är beroende av att vissa särskilda förutsättningar uppfyllts, skall samfällighet anses bildad redan då av förrättningsman eller domstol slutligt prövats, att en gemensamhetsanläggning skall inrättas. För samfällighetens uppkomst fordras endast, att beslut om anläggningens inrättande vunnit laga kraft eller eljest kan verkställas (35 §) samt att avtal om huvudmannaförvaltning ej blivit jämlikt 21 § fastställt. Samfällighetsbildning är därför subsidiär i förhållande till huvudmannaalternativet och står till buds i alla situationer, då nämnda alternativ ej kan komma i fråga. Att de fastigheter, som anslutits till anläggningen, tillhöra skilda ägare är icke nödvändigt, och en samfällighet är således för handen även om alla fastigheterna äro i samme ägares hand (jfr däremot 50 § lagen om enskilda vägar), låt vara att samfällighetens karaktär i detta fall blir en annan än då fastigheterna äro uppdelade på skilda händer; endast i sistnämnda situation kan sålunda styrelse utses (23 §). Då förslaget åsyftar samverkan mellan de aktuella fastigheterna som sådana och oberoende av vilka personer som vid varje särskild tidpunkt äro dessas ägare, bör det för samfällighets bildande vara likgiltigt om fastigheterna därvid tillhöra en eller flera ägare. Intet hindrar ju, att fastigheterna, även om de från början tillhöra samma person, senare övergå till skilda ägare, ett fall som för kommittéförslagets vidkommande torde få särskild betydelse vid exploatering av tidigare obebyggd mark. Förevarande paragrafs första stycke fastslår i enlighet med det nu anförda att de fastigheter, för vilka anläggning skall vara inrättad, där ej an-

203 nat följer av 21 §, utgöra en samfällighet för anläggningens utförande, underhåll och drift ävensom för ombesörjande av företagets angelägenheter i övrigt. Stadgandets innehåll överensstämmer — frånsett de särskilda gränsdragningsspörsmål, som behandlats i det föregående — i det väsentliga med motsvarande bestämmelser i fråga om tvångssamfälligheter enligt annan lagstiftning. Att fastigheterna utgöra en samfällighet är sålunda icke ägnat att rubba den bestående fastighetsindelningen, och varje fastighetsägare bibehåller således sin förutvarande individuella äganderätt till den av företaget berörda marken. Samfälligheten som sådan kan alltså icke fungera som vare sig subjekt eller objekt för sakrätt, utan dylik måste liksom före samfällighetens bildande anknytas till de särskilda fastigheterna. Några större olägenheter torde dock knappast kunna vållas härav. För tillgodoseende av samfällighetsändamålet kan det givetvis ibland tänkas vara av intresse, att samfälligheten skall få betjäna sig av nyttighet i fast egendom utanför samfälligheten. Formellt upplåtes rätt till sådan nyttighet såsom servitut eller därmed jämförlig rättighet till förmån för var och en av de i samfälligheten ingående fastigheterna. I praktiken torde dock samfälligheten komma att framstå såsom ställföreträdare för den härskande sidan i ett dylikt servitutsförhållande. Det bör tilläggas att samfälligheten när den är att betrakta som juridisk person — härom må hänvisas till 23 § — självfallet äger att i eget namn förvärva fast egendom. Då samfällighetens uppgift i förslaget angivits vara anläggningens utförande, underhåll och drift ävensom ombesörjande av företagets angelägenheter i övrigt, innebär detta, att samfällighetens verksamhet skall begränsas till det ändamål anläggningen har att tillgodose. Utan uttryckligt stadgande därom gäller således, att samfälligheten ej äger utöva verksamhet, som går utöver det för anläggningen uppställda syftet. Huruvida så är förhållandet måste bedömas med hänsyn till omständigheterna vid varje särskilt företag. I och för sig torde hinder ej möta, att en samfällighet enligt förslaget samverkar med andra sådana samfälligheter eller med kommun eller enskild person exempelvis i syfte att förbilliga verksamheten genom att gemensamt anskaffa och utnyttja erforderliga redskap. Samfällighet torde också kunna ingå som medlem i en förening med samma syfte, förutsatt att föreningen icke därjämte bedriver verksamhet, som kan anses falla utom ramen för vad som är medgivet för samfälligheten. Av betydelse framför allt i överdimensioneringsfallet (2 § andra stycket) är vidare frågan om möjligheterna att till utomstående upplåta rätt att utnyttja anläggningen till den del densamma icke kan fullt tillgodogöras av delägarna själva. Att upplåtelse av detta slag sker är ofta lämpligt och förhindras ej heller av förevarande stadgande, i den mån upplåtelsens omfattning och varaktighet begränsas på sådant sätt, att delägarnas rätt icke därigenom åsidosattes. Enligt paragrafens andra stycke är varje fastighets delaktighet i samfäl-

204 ligheten förenad med äganderätten till fastigheten och må ej för sig överlåtas. I sakens natur ligger, att det ej heller är möjligt att vid överlåtelse av fastigheten undantaga delaktigheten från nye ägarens förvärv. Härigenom ges uttryck åt gemenskapens sakrättsliga konstruktion på motsvarande sätt som med avseende å huvudmannafallet sker enligt 21 § andra stycket första punkten. Delägarnas rätt till den med anläggningen avsedda nyttigheten och samfällighetens anspråk p å prestationsskyldighet ligga således med bästa förmånsrätt i de anslutna fastigheterna. I vad avser redan förfallna bidrag till samfälligheten gäller, att fastigheterna i viss omfattning häfta med förmånsrätt för dessa prestationer; härom kan hänvisas till förslaget till särskild lag i detta ämne. Att delaktighet i samfälligheten är förenad med äganderätten till varje ansluten fastighet får betydelse även för själva anläggningens ställning i sakrättsligt hänseende. Då den rätt till utrymme för anläggningen, som upplåtes enligt förslagets 3 §, är av servitutskaraktär, bli allmänna regler om servitutsinstitutet att tillämpa i den mån icke därifrån avvikande bestämmelser uppställts. Enligt dessa allmänna regler anses jämväl utan särskild lagföreskrift gälla, att för tillgodogörande av en servitutsrätt å den tjänande fastigheten uppförda byggnader och andra anläggningar äro att, såvida de tillhöra ägaren av den härskande fastigheten, anse såsom hörande till denna. Med hänsyn härtill torde en med kommittéförslaget avsedd anläggning, som ju tillhör de anslutna fastigheternas ägare gemensamt, utgöra tillbehör till samtliga dessa fastigheter. Att anläggningen är inrymd i enbart någon av dessa eller i utomstående fastighet saknar således betydelse i detta sammanhang (jfr 4 § 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra). 23 §. Enligt allmänna associationsrättsliga principer måste de i samfällighet ingående fastigheterna företrädas av sådana personer — fysiska eller juridiska — som kunna ombesörja samfällighetens verksamhet och bära ansvaret för denna. Enligt förslaget skola fastigheterna representeras av sina ägare, vilka i överensstämmelse med en i hithörande sammanhang gängse terminologi betecknas såsom delägare i samfälligheten. Även om beslutanderätten således ytterst utövas av delägarna, föreligga i övrigt olika möjligheter att organisera samfälligheten. Kommittén h a r — såsom framgår av den allmänna motiveringen — tänkt sig två former av samfällighetsbildning, den ena och enklaste formen innebärande förvaltning enbart genom delägarna själva och den andra innebärande samfällighetens utformning p å sätt, som allmänt anses känneteckna en juridisk person. I enlighet härmed fastslås i paragrafens första stycke första punkten, att samfällighetens förvaltning må ombesörjas av delägarna p å sätt dessa k u n n a överenskomma. Närmare regler om detta förvaltningsalternativ h a

205 icke synts erforderliga, och förslagets övriga bestämmelser om samfällighet skola därför ej gälla. Till följd härav äga delägarna full frihet att organisera verksamheten på sätt de finna lämpligast. Tillvägagångssättet kan exempelvis bli, att delägarna lämna uppdrag och fullmakt för någon av dem eller någon utomstående att mot viss ersättning ombesörja anläggningens utförande och fortsatta verksamhet. Vissa likheter med huvudmannafallet k u n n a sålunda erbjuda sig, men till skillnad från n ä m n d a fall företages h ä r ej någon prövning av uppgörelsens innehåll, och dess verkan måste därför, framför allt av hänsyn till tredje man, bli synnerligen begränsad. I den mån en överenskommelse mellan delägarna föreligger rörande samfällighetens verksamhet, äro allmänna associationsrättsliga grundsatser tillämpliga, sådana de kommit till uttryck bl. a. i bestämmelserna om enkla bolag. För att samfälligheten i sin helhet skall vara bunden av viss åtgärd fordras således enighet därom mellan delägarna. Kan sådan ej uppnås, bli endast de som biträtt åtgärden ansvariga. Att en grundläggande, uttrycklig eller tyst överenskommelse — motsvarande bolagsavtal vid enkelt bolag — föreligger är emellertid ej nödvändigt enligt förslaget. Även om anläggningen exempelvis förvaltas utan vissa delägares ekonomiska medverkan, innefattar detta ej anledning att upphäva ifrågavarande förvaltningsform, så länge de övriga stillatigande finna sig i att så sker. Enligt kommitténs mening saknas skäl att i detta läge påtvinga delägarna en organisation av annat slag. Det må erinras, att även i förevarande situation en utomstående, som i egenskap av borgenär eller eljest företager rättshandling med delägare, skyddas därigenom att den eller de, med vilka rättshandlingen ingås, ådraga sig personlig ansvar för dess verkningar. Den organisationsform, för vilken nu redogjorts, är i och för sig möjlig att tillämpa i fråga om alla slags gemensamhetsföretag enligt förslaget, och hinder möter således icke att även mera betydande anläggningar berörande ett stort antal fastigheter omhänderhavas av samfälligheter, som ej äro underkastade mera ingående regler än nu angivits. I praktiken torde denna form likväl komma att utnyttjas uteslutande av mindre omfattande företag och även beträffande dessa ofta gälla blott kortare tid, innan mera allvarliga meningsmotsättningar kunna uppkomma. I fråga om större anläggningar kräves ofrånkomligen en högre grad av effektivitet än som är möjlig, därest enighet fordras rörande varje åtgärd, som skall vara bindande för samfälligheten i dess helhet. När meningsskiljaktighet mellan delägarna i en på tvångsanslutning grundad gemenskap uppkommer, måste vidare krävas möjligheter att komma fram till ett beslut. Det förhållandet, att samfälligheten i sin helhet ej under alla omständigheter svarar för ingångna förbindelser, är även ägnat att minska tredje mans benägenhet att inlåta sig p å mera omfattande ekonomiska mellanhavanden med företaget. En bättre anordning vinnes genom att beslut i regel skall kunna åstadkomm a s på grund av majoritet bland delägarna samt genom att samfällighetens

206 löpande förvaltning anförtros en styrelse, som kan företräda samfälligheten utåt på sådant sätt att hela samfälligheten i förhållande till tredje man blir bunden såsom fallet är med associationer, som ha rättskapacitet. Å andra sidan fordras här, liksom enligt gällande regler om dylika sammanslutningar på närstående områden, vissa föreskrifter till skydd för den, som träder i affärsförbindelse med samfälligheten, mot olägenheter till följd av att denne icke är berättigad att för betalning vända sig direkt till delägarna. Det är därför enligt kommitténs mening erforderligt att vid sidan av den förvaltningsform, som avses i paragrafens första stycke första punkten, ge möjlighet att inrätta samfälligheter, organiserade som juridiska personer. Såsom sådana ha ansetts bl. a. tvångssamfälligheter enligt vattenlagen och lagen om enskilda vägar liksom även de i 22 kap. lagberedningens förslag till jordabalk föreslagna samfälligheterna, och kommitténs förslag ansluter på alla mera väsentliga punkter till de för nämnda associationstyper meddelade bestämmelserna. Samfällighetens tillgångar äro sålunda i alla de här aktuella fallen oåtkomliga för de enskilda delägarna liksom för deras rättsinnehavare och borgenärer, i det att förfoganden över egendomen endast kunna ske för gemensam räkning. Samfälligheten kan i stället ha egna borgenärer, och styrelsen äger i princip behörighet att ingå förbindelser å samfällighetens vägnar liksom att i övrigt företräda samfälligheten i förhållande till tredje man. Allenast samfälligheten är berättigad att av delägarna utkräva bidrag till verksamheten, och bidragen skola alltså erläggas till samfälligheten och ej direkt till tredje man. I andra och tredje styckena av förevarande paragraf samt i 24—34 §§ föreslår kommittén sådana bestämmelser angående samfällighets organisation och verksamhet, som ge sammanslutningen ställning av självständigt rättssubjekt. Där samfälligheten icke avses erhålla sådan ställning, äro de nämnda reglerna, såsom framgår av första stycket, icke tillämpliga. Med avseende å rättskapacitetens inträde uppställer förslaget såsom en första förutsättning, att styrelse skall finnas. De övriga bestämmelserna ansluta sig således i första hand till detta villkor. Enligt paragrafens första stycke andra punkten skola två förutsättningar vara uppfyllda för att styrelse skall finnas för samfällighet. Den ena är, att de i samfälligheten ingående fastigheterna icke äro i samme ägares hand. Ha fastigheterna samme ägare, torde utan närmare motivering vara tydligt, att denne ensam omhänderhar samfällighetens angelägenheter, och fallet synes icke behöva särskilt anges i lagtexten. Det andra villkoret är, att någon delägare begärt utseende av styrelse. Såsom framgår av den allmänna motiveringen, har kommittén således avvisat tanken på obligatorisk styrelse i alla samfälligheter eller i samfälligheter med visst antal delägare, och varje delägare kan i stället genom att påkalla styrelses tillsättande upphäva samfällighetsförvaltning jämlikt första stycket första punkten. Då förvaltning av

207 detta slag icke underkastats någon prövning med hänsyn till tredje mans intresse, kan den uppenbarligen icke förlänas verkan mot nya ägare till ansluten fastighet och, på grund av nödvändigheten att åstadkomma en lösning av uppkomna meningsskiljaktigheter, icke heller göras bindande för fastighetsägare, som själv biträtt anordningen. Denne har alltså möjlighet att få ett beslut i den omtvistade frågan till stånd genom att påkalla tillsättandet av styrelse. Hans blotta begäran härom är tillräcklig, och det är således ej någon förutsättning för åtgärden, att delägarna icke kunna enas. I fråga om mera omfattande samfälligheter torde det nämligen redan från början vara tydligt, att en organisation enligt första punkten av ifrågavarande stycke ej kan komma i fråga. Slutligen må påpekas, att borgenär är förhindrad att påverka samfällighetens organisation genom att få styrelse utsedd. Han kan vid ingående av rättshandling själv bedöma risken för insolvens hos delägare, med vilka han trätt i förbindelse, och borgenärens intresse torde därför bli fullt tillgodosett genom hans möjlighet att träda tillbaka, om ifrågavarande risk bedömes vara alltför stor. Skulle borgenären i enlighet härmed avböja den tilltänkta rättshandlingen, kan detta emellertid innefatta ett skäl för delägare att begära styrelse. Skulle styrelse ej utses trots delägares begäran, stå vissa sanktioner till buds. Delägaren kan enligt förslaget välja mellan att få delägarstämma utlyst genom det allmännas medverkan (29 §) och att hos länsstyrelsen begära syssloman (33 § första stycket). I överensstämmelse med vanliga associationsrättsliga principer stadgas i andra stycket, att styrelse skall utses av delägarna å stämma. Antalet styrelseledamöter är ej angivet i förslaget, utan stämman får avgöra om styrelsen skall bestå av en eller flera ledamöter. Har viss mandattid ej bestämts av delägarstämman, får uppdrag som styrelseledamot anses gälla tills vidare. Även om ledamot utsetts för viss tid, bör han med hänsyn till uppdragets karaktär icke ha något ovillkorligt anspråk på att få kvarsitta under hela mandattiden. Förslaget innehåller därför en föreskrift att styrelseledamot m å av delägarna skiljas från uppdraget, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända. Kommittén har vidare funnit ofrånkomligt, att samfällighet av nu ifrågavarande slag förses med en klargörande benämning, och föreskrifter om dylik benämning eller firma meddelas i paragrafens tredje stycke, enligt vilket delägarna i samband med att styrelse första gången utses skola bestämma den firma, under vilken verksamheten skall bedrivas. I fråga om kravet på firmans innehåll stadgas, att firman skall uttrycka samfällighetens ändamål och vara i övrigt lämplig samt tydligt skilja sig från andra förut anmälda eller registrerade firmor. Att firma skall ange samfällighetens ändamål innebär ej något krav på mera vidlyftiga beteckningar. Ett kortfattat angivande av företagets inriktning bör i stället eftersträvas. I fråga om innebörden av fordran på att firman skall tydligt skilja

208 sig från redan förekommande firmor vill kommittén hänvisa till allmänna firmarättsliga grundsatser. Utan uttrycklig föreskrift torde länsstyrelsen i samband med anmälan enligt förslagets 24 § ha att verkställa viss prövning av firmans innehåll. Med avseende å det fall, där firma är förväxlingsbar med äldre firma, kan som ytterligare sanktion tänkas domstols dom med förbud mot den förstnämnda firmans användande samt förpliktande att utge skadestånd till den, som lider förfång genom att firman användes. Vad angår de övriga spörsmål, som äga samband med nu berörda föreskrifter och avse exempelvis kvalifikationskrav på styrelseledamot, styrelsens säte eller firmateckningsrätt, har kommittén ej funnit erforderligt att uppställa särskilda regler. Allmänna associationsrättsliga principer bli därför att tillämpa. 24 §. I fråga om aktiebolag, ekonomiska föreningar och liknande personella sammanslutningar fordras i regel en registrering hos myndighet såsom förutsättning för att de avsedda rättsverkningarna skola i sin helhet inträda. Vid registreringen sker tillika viss materiell prövning. Motsvarighet härtill återfinnes icke i kommitténs förslag, enligt vilket erforderlig prövning företages redan vid förrättningen. För att reglerna om styrelse och övriga bestämmelser, vilka ge samfälligheten en fastare organisation, skola träda i tillämpning, synes icke erfordras annat än att utseendet av styrelsen erhåller viss publicitet. Kommittén har på grund härav i förevarande paragrafs första stycke upptagit ett stadgande, att anmälan om styrelseval skall göras till länsstyrelsen samt vara åtföljd av anläggningsbeslut jämte bevis, att beslutet vunnit laga kraft, samt av stämmoprotokoll utvisande vem eller vilka som utsetts till styrelse ävensom samfällighetens firma. Vem som har att göra ifrågavarande anmälan regleras icke i förslaget, och frågan är följaktligen utan betydelse för åtgärdens giltighet. I regel torde anmälan göras av styrelsen, som med hänsyn till den i andra stycket antydda påföljden för underlåten anmälan torde vara mest intresserad av att sådan sker, men skulle styrelsen icke vidtaga åtgärden är envar delägare oförhindrad därtill. Vad sålunda anförts har i första hand avseende å det fall, att styrelse utses för första gången, men detsamma bör gälla även ändring av styrelsens sammansättning och av firman. Enligt förslaget skall därför anmälan på enahanda sätt göras om ändring i sådan fråga. Företeende av anläggningsbeslutet erfordras därvid av naturliga skäl icke men väl bifogande av ett stämmoprotokoll, som utvisar den företagna ändringen. Frågan om rättsverkningarna av verkställd anmälan om styrelseval regleras i paragrafens andra stycke. Sedan anmälningen behörigen skett, äger allenast styrelsen i förhållande till tredje man företräda samfälligheten. Härigenom regleras således styrelsens behörighet; dess befogenheter behandlas i 25 §. Motsättningsvis följer av stadgandet, att styrelseledamöter

209 eller delägare, som innan vederbörlig anmälan skett företaga rättshandling för samfällighetens räkning, själva ådraga sig personligt och solidariskt ansvar för därigenom uppkommande förbindelser. Detta har synts kommittén vara ett mera adekvat och verksamt medel att framtvinga att anmälan om styrelseval sker och att samfälligheten därmed erhåller rättssubjektivitet än vad som för motsvarande fall gäller enligt lagen om enskilda vägar, nämligen att arbete på annans mark ej må verkställas eller eljest åtgärd till förfång för annan vidtagas. De angivna rättsverkningarna äro enligt förslaget k n u t n a till förutsättningen, att anmälan om styrelseval behörigen skett. Att tidpunkten härför kan utan svårighet fastställas är uppenbarligen av största vikt både för dem, som ombesörja samfällighetens förvaltning, och för personer, vilka inlåta sig i transaktioner med samfälligheten. Då länsstyrelsen efter anmälningens mottagande finner, att anmälan åtföljts av föreskrivna handlingar och således även att angiven firma fyller uppställda krav, måste anmälan om styrelseval anses ha behörigen skett. I detta fall få emellertid rättsverkningarna, såsom ock framgår av lagtexten, sägas ha inträtt redan vid anmälningens ingivande. Finner länsstyrelsen däremot, att de rörande anmälan meddelade föreskrifterna i något hänseende icke iakttagits, kan anmälan icke anses behörigen gjord förrän bristen blivit undanröjd. För fullständighets skull må påpekas, att endast underlåtenhet att anmäla styrelseval drabbas av påföljd och detta oavsett huruvida fråga är om första gången sådant val sker eller ej. Härav följer, att en senare ändring enbart av firman icke är av den karaktär, att underlåten anmälan utlöser personligt ansvar för någon som handlar för samfällighetens räkning. Kommittén har ej funnit erforderligt med påföljd i detta fall.

25 §. Paragrafen behandlar frågan om styrelsens befogenheter i förhållande till delägarna och meddelar dessutom vissa allmänna regler om styrelsens funktioner. Styrelsen, som är samfällighetens verkställande organ, har enligt första stycket att handhava samfällighetens angelägenheter. Lagtexten innehåller utöver denna allmänt hållna uppgift en exemplifierande uppräkning av styrelsens åligganden, bland vilka särskilt angivits skyldigheten att tillse att de förmåner, som samfälligheten har till uppgift att bereda delägarna, komma dessa till godo utan att någon delägare missgynnas samt att uttaga delägarnas bidrag. Ehuru styrelsens uppgift härigenom är i stora drag angiven, ligger det i sakens natur, att delägarstämman såsom samfällighetens beslutande organ k a n och bör fastställa de närmare riktlinjer för företagets verksamhet, som erfordras utöver föreskrifterna i lagen och anläggningsbeslutet. Styrelsen 14— 318020

210 har därför i princip att i sin verksamhet följa antagna stadgar och andra beslut av delägarna. Emellertid är det i associationsrätten en vanlig princip, att styrelsen i viss mån äger självständig ställning i förhållande till delägarna och erhåller en kontrollerande funktion i syfte att förhindra verkställighet av sådana delägarbeslut, som äro behäftade med felaktigheter av grövre beskaffenhet. Kommittén har ingående övervägt detta spörsmål och även för de här föreslagna samfälligheternas vidkommande funnit en ovillkorlig bundenhet av delägarstämmans avgöranden kunna leda till mindre lämpliga resultat. En olikhet i uppfattning mellan styrelsens majoritet och stämmans kan antagas uppkomma framför allt rörande omfattningen av delägarnas ekonomiska åtaganden i samfälligheten. Med hänsyn till att samfällighet stundom grundas på delägares tvångsmässiga anslutning är det sålunda tänkbart, att delägarmajoriteten i vissa fall icke önskar bidraga till verksamheten mera än som är oundgängligen erforderligt eller rent av ej vill lämna någon ekonomisk medverkan alls, medan styrelsen vill fullfölja verksamheten såsom förutsatts vid anläggningens inrättande. Visserligen kan minoriteten jämlikt 32 § vid domstol klandra stämmans beslut, i den mån detta icke är att anse som en nullitet, och beslutets undanröjande medför att styrelsen därefter får oinskränkta befogenheter enligt lagens regler. Den antydda utvägen är emellertid kostnadskrävande och medför tidsförlust, varför den ej synes böra vara den enda möjligheten att komma till rätta med problemet. I andra situationer är förhållandet det motsatta, så att delägarnas beslut om tillhandahållande av medel till företaget icke utnyttjas av styrelsen. Därvid torde det närmast till hands liggande tillvägagångssättet vara, att styrelsen helt eller delvis entledigas. I det förstnämnda fallet, som här framför allt påkallar uppmärksamhet, kan delägarnas återhållsamhet vara beroende av olika faktorer. Det är icke alltid som anläggningsbeslutet kunnat grundas på så säkra kalkyler, att delägarna blivit fullt övertygade om lämpligheten av den beslutade gemenskapen eller ens fått någon verkligt klar uppfattning om storleken av de med företaget förenade sammanlagda kostnaderna. Även eljest kunna förhållandena motivera en önskan hos delägarna att hos dem bevara ett visst inflytande över den ekonomiska förvaltningen. Då denna i regel kan utformas efter alternativa lösningar, är det ett legitimt intresse för delägarna att söka nedbringa kostnaderna så långt det är möjligt utan att anläggningens ändamål eftersattes. Anförda skäl påkalla enligt kommitténs mening, att styrelsens handlingsmöjligheter böra ställas i visst beroende av delägarnas beslut. En bundenhet av detta slag' för styrelsen bör däremot icke föreligga, då delägarmajoriteten på ett obehörigt sätt undandrager sig att medverka till samfällighetens verksamhet eller eljest fattar beslut, som äro behäftade med brister av mera allvarlig natur. En lämplig avvägning har synts kommittén vara att göra styrelsen be-

211 rättigad och förpliktad att åsidosätta stämmobeslut i den mån detta finnes stridande mot lag eller mot anläggningsbeslutet, medan styrelsen i övrigt har att följa delägarnas avgöranden. Med denna lösning är styrelsens självständiga ställning således starkt begränsad, och någon risk för att delägarna till följd av stadgandet skulle kunna ådragas ett ekonomiskt ansvar av icke förutsedd omfattning synes ej föreligga. Delägarna äro exempelvis berättigade att genom majoritetsbeslut med bindande verkan för styrelsen föreskriva, att anläggningen skall utföras i sådan standard att bidragsskyldigheten kan sättas till lägsta möjliga nivå. Däremot skall styrelsen icke verkställa ett beslut, som går ut på att viss delägare icke tillförsäkras ett tillgodogörande av anläggningen i sådan omfattning som k a n anses ha garanterats honom av lagen och anläggningsbeslutet. Vad särskilt angår styrelsens befogenheter att upptaga lån eller eljest ingå förbindelser för samfällighetens räkning innebär den föreslagna regeln, att styrelsen i och för sig äger sådana befogenheter men att dessa kunna kringskäras genom stämmans beslut. Kommittén har således avvisat tanken att, såsom 60 § andra stycket lagen om enskilda vägar, för alla situationer begränsa möjligheterna att upptaga lån till belopp och villkor, som delägarna bestämma, samt med årlig plikt att amortera efter viss plan. Därest en begränsning av detta slag icke utsträckes att gälla ingående av förbindelser överhuvudtaget — och detta alternativ har ej heller i nyssnämnda lag accepterats — synas möjligheterna till kringgående göra en regel av angivna slag skäligen meningslös. Kommitténs förslag innebär visserligen, att stämman kan helt eller delvis förbjuda styrelsen att upptaga lån. Skulle stämman dessutom söka hindra att styrelsen eljest ikläder samfälligheten gäld, blir frågan om stämmobeslutets tillåtlighet emellertid beroende av huruvida medel eljest finnas tillgängliga för avsett ändamål. Är så ej fallet och finnes sådan styrelsens åtgärd, varigenom gäldsansvar uppkommer, erforderlig för att bereda delägarna det tillgodogörande av anläggningen, som i anläggningsbeslutet tillförsäkrats dem, torde styrelsen ha fog för att åsidosätta stämmans beslut. När beloppet sedermera förfaller till betalning, åligger det jämlikt 26 § andra stycket styrelsen att oberoende av delägarnas beslut omedelbart uttaxera bidrag till förbindelsens infriande. Då styrelsens prövning av stämmobeslut från nu ifrågavarande synpunkt skall avse en jämförelse mellan beslutet, å ena, samt lag och anläggningsbeslutet, å andra sidan, innebär detta att, om delägarnas beslut skulle vara stridande mot antagna stadgar, denna omständighet icke i och för sig skall föranleda att stadgarna erhålla företräde. Detta är en följd av att — såsom framhållits i den allmänna motiveringen •— stadgar icke äro obligatoriska och ej heller kunna bli föremål för myndighets prövning och fastställelse. Den ifrågavarande situationen blir därför i princip icke av annan natur än då delägarna fattat sinsemellan oförenliga beslut och fråga uppkommer om vilket som skall gälla. Styrelsen har alltså att på vanligt sätt tolka innebörden

212 av besluten, sammanställda med varandra. I den mån icke ett tidigare avgörande kan anses återkallat eller eljest utan verkan, torde styrelsen härvid vara skyldig att hålla sig inom ramen för den längst gående inskränkningen i styrelsens handlingsfrihet. Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att, om styrelsen företagit rättshandling för samfällighetens räkning men utan fog åsidosatt ett stämmobeslut eller ock gått utöver den tillåtna ramen för samfällighetens verksamhet, rättshandlingen ej binder samfälligheten, om tredje man insett eller bort inse att befogenheterna överskridits. Vad beträffar frågan om styrelseledamöternas ansvarighet har kommittén övervägt att införa särskilda lagbestämmelser av innehåll i huvudsak motsvarande exempelvis 3 kap. 21 § vattenlagen eller 55 § lagen om enskilda vägar. Med hänsyn till att bestämmelser av detta slag icke innefatta någon fullständig reglering av ansvarighetens omfattning och till att de berörda reglerna i allt väsentligt synas komma att gälla även utan särskilt lagstöd har kommittén emellertid avstått från att föreslå särskilda stadganden i ämnet. Av allmänna principer måste anses följa, att styrelseledamöter, vilka genom att överskrida sin befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda delägarna i samfälligheten skada, ådraga sig solidariskt skadeståndsansvar. Det lär även förhålla sig så, att ledamöterna på grund av uppsåt eller vårdslöshet kunna bli ansvariga gentemot enskild delägare eller ann a n tredje man, åtminstone när de till stöd för sina åtgärder icke kunna åberopa beslut av delägarstämma. Att ansvar stundom kan inträda även då sådant stöd föreligger torde framgå av förevarande paragrafs första stycke och allmänna skadeståndsprinciper, sammanställda med varandra. I fråga om formerna för ansvars utkrävande har kommittén — med hänsyn till att samfälligheterna kunna vara av synnerligen skiftande karaktär ej funnit skäl att meddela obligatoriska föreskrifter om sådant dechargeförfarande, som gäller exempelvis enligt aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Den ordinära vägen att inom tioårspreskriptionens r a m föra skadeståndstalan vid domstol bör i princip k u n n a anses tillräcklig. Är målsäganden delägare i samfälligheten, underlättas hans möjligheter att komma till sin rätt genom den befogenhet att erhålla upplysningar och att granska samfällighetens handlingar, som tillförsäkras honom i 31 §. Å andra sidan möter enligt förslaget ej hinder att delägarna i stadgar eller eljest besluta om särskilda, mera utbyggda former för ansvarets utkrävande. Enligt paragrafens andra stycke skall styrelsens beslut bestämmas genom enkel majoritet av de vid sammanträde närvarande ledamöterna. Vid lika rösttal gäller i allmänhet den mening, som biträdes av den vid sammanträdet fungerande ordföranden. Val avgöres dock i detta fall genom lottning. Frågan om styrelsens beslutförhet har i förslaget lämnats oreglerad.

213 Ehuru det för giltigt beslut i princip förutsattes att samtliga ledamöter deltaga i avgörandet, möter ej hinder, att delägarna i stadgar eller eljest besluta avvikelse härifrån och således fastställa ett lägre antal deltagande ledamöter såsom tillräckligt för att beslutet skall få avsedd verkan. Tredje stycket innehåller en bestämmelse om jäv för styrelseledamot; regeln har motsvarighet på flera andra håll, såsom i 86 § aktiebolagslagen, 3 kap. 19 § andra stycket vattenlagen och 54 § sista stycket lagen om enskilda vägar. I kommittéförslaget stadgas sålunda, att styrelseledamot icke må taga befattning med angelägenhet, vari han företräder ett intresse, som väsentligt strider mot samfällighetens. Ehuru bestämmelsens innehåll i stort sett överensstämmer med de angivna motsvarigheterna i annan lagstiftning, förekomma likväl avvikelser i vissa hänseenden. Den av kommittén föreslagna regeln är sålunda icke begränsad till vissa särskilt angivna situationer utan jävsbestämmelsen tager sikte på alla typer av mellanhavanden. I stället för avtal, gåva, rättegång o. s. v. avser förslaget därför angelägenhet överhuvudtaget. Regeln gäller vidare icke blott angelägenhet mellan samfälligheten och styrelseledamoten själv utan även mellanhavande mellan samfälligheten och någon, som ledamoten företräder. Vad slutligen angår den närmare beskaffenheten av den intressemotsättning, som bör föranleda att styrelseledamoten ej deltager i avgörandet, har kommittén däremot funnit sig böra i någon mån begränsa jävet till fall av mera påtaglig betydelse. Att — såsom situationen är i närstående lagstiftning — styrelseledamoten äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot sammanslutningens, bör enligt kommitténs mening ej vara tillräckligt för att skapa en jävssituation. Vid samverkan enligt kommitténs förslag torde läget ofta komma att bli sådant att det av ledamoten företrädda intresset, även om det i och för sig är väsentligt, dock är gemensamt för flertalet delägare. Med en sträng jävsregel skulle resultatet då kunna bli att endast någon eller ibland rent av ingen delägare vore behörig att såsom styrelseledamot företräda samfälligheten. En mera ändamålsenlig lösning synes kunna åstadkommas, om jävet göres beroende icke av styrkan hos det samfälligheten motsatta intresset i och för sig utan fastmera av att motsättningen mellan de båda ifrågavarande intressena framstår som väsentlig. 26 §. Jämlikt 6 § första stycket i förslaget skola ägarna till de fastigheter, vilka äro anslutna till anläggningen, gemensamt bidraga till de med företaget förenade kostnaderna. Genom förrättningsmannens bedömande enligt andra stycket i samma paragraf regleras dessutom bidragens fördelning mellan nämnda fastigheter. Härigenom är emellertid de olika fastigheternas bidragsskyldighet endast i stora drag bestämd, och ytterligare fordras därför en närm a r e precisering av bidragsbeloppens storlek samt föreskrifter om sättet för deras erläggande. Bedömandet i dessa hänseenden måste av naturliga

214 skäl ankomma på samfälligheten, och tillvägagångssättet vid bidragsskyldighetens fullgörande regleras i förevarande paragraf. Ehuru det tillkommer styrelsen att vidtaga åtgärder för att delägarna skola utge erforderliga bidrag för samfällighetens verksamhet, synes uppenbart att styrelsen icke kan få handla helt oberoende av delägarna. I motiven till lagen om enskilda vägar har med avseende å samfälligheter enligt nämnda lag uttalats, att av förhållandet mellan styrelse och delägare följde att styrelsen borde periodvis på förhand inhämta delägarnas anvisningar angående bl. a. sättet för medelsanskaffningen (SOU 1938:23 s. 179). I överensstämmelse härmed är i 61 § första stycket nämnda lag föreskrivet, att vägsamfällighet skall för varje år upprätta utgifts- och inkomststat samt att förslag därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fastställelse å sammanträde med delägarna. Även om en anordning med utgifts- och inkomststat är vanligt förekommande även inom annan likartad lagstiftning, finnas också exempel på att styrelsen äger av delägarna uttaga bidrag utan att delägarstämman givit bemyndigande därtill. Vid uttaxering av bidrag till samfällighet för vattenreglering gäller sålunda enligt 3 kap. 20 § första stycket vattenlagen som huvudregel, att styrelsen upprättar och vid sammanträde till granskning framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp, som skall uttaxeras, vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper å varje deltagare samt tiden för inbetalningen. Att debiteringslängden godkännes av delägarna är således icke nödvändigt. Enligt kommitténs mening bör visserligen det yttersta ansvaret för samfällighetens ekonomi åvila delägarna, och dessa bör därför tillförsäkras ett skäligt inflytande över det sätt, varpå medelsanskaffningen sker. Ett system med obligatoriskt upprättande och godkännande av stat i alla situationer synes emellertid knappast nödvändigt för att detta syfte skall vinnas och dessutom innebära ett alltför betungande krav i fråga om många företag. Det skulle säkerligen te sig främmande för delägarna i en sådan samfällighet av mindre omfattning, där kostnaderna icke kunna nämnvärt variera och där styrelsen dessutom åtnjuter delägarnas fulla förtroende, att varje år framtvinga en stat för nästkommande räkenskapsår. Skall stat upprättas, måste den också ändras i den mån de anslagna medlen visa sig otillräckliga. Endast såvitt gäller företag av sådan omfattning, att något mera avsevärt spelrum för skilda kostnadsalternativ finnes, föreligger anledning för delägarna att förbehålla sig bestämmanderätten i fråga om samfällighetens ekonomi. Möjligheten att entlediga styrelse, som anses åsidosätta delägarmajoritetens intressen, är icke alltid tillfyllest, eftersom skada då ofta redan kan ha inträffat. Å andra sidan föreligger ej under alla omständigheter säkerhet för att delägarna skyddas ens genom att uttaxering göres beroende av deras godkännande. I den mån styrelsens handlingsfrihet icke är begränsad till följd av stadgar eller annat beslut av delägarna äger styrelsen enligt 25 § i princip frihet att ådraga delägarna ekonomiskt ansvar, som dessa under

215 alla förhållanden äro skyldiga att infria (andra stycket av förevarande paragraf). Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som sålunda k u n n a föreligga, har kommittén velat bereda delägarna möjlighet att på stämma besluta om erforderliga begränsningar av styrelsens ordinarie uttaxeringsbefogenhet. Delägarna böra exempelvis kunna fatta beslut om att utgifts- och inkomststat skall upprättas och godkännas på stämma. Möjlighet bör även finnas för delägarna att bestämma lättnader i villkoren för uttaxering, t. ex. genom att ordinarie uttaxering sker med vissa års mellanrum. En dylik dispositionsfrihet har inskrivits i första stycket av förevarande paragraf. Där annat ej beslutats av delägarna, skall däremot uttaxering av deras bidrag verkställas sålunda att styrelsen årligen upprättar och å stämma för granskning framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp som skall uttaxeras, vad därav belöper å varje delägare samt tiden för inbetalningen. Delägarna ha således vid uttaxering enligt lagens regel icke någon annan rätt än att framföra erinringar mot debiteringslängden. Den, som är missnöjd med styrelsens beslut, kan emellertid vid domstol klandra uttaxeringen och fördelningen (27 §). Slutligen må erinras, att lagtexten icke reglerar frågan om det totala måttet på uttaxeringens belopp. Utan särskild föreskrift torde vara tydligt, att de uttaxerade bidragen skola anpassas till behovet av medel för verksamheten. Äro uttaxeringar — såsom i regel blir fallet — periodiskt återkommande, bör det vid varje tillfälle uttaxerade beloppet uppenbarligen begränsas till medelsbehovet under instundande verksamhetsperiod. Kommittén har emellertid icke kunnat stanna vid denna ordinära möjlighet att uttaga bidrag av delägarna. Från borgenärernas synpunkt erfordras härutöver ett säkerställande av att deras betalningsanspråk skola k u n n a realiseras oberoende av delägarnas ståndpunkt i sådana fall då medel till betalning icke finnas tillgängliga. Utan en dylik möjlighet, vilken betecknats som samfällighetens viktigaste tillgång, skulle tredje mans benägenhet att inlåta sig på rättshandlingar med samfälligheten minskas i sådan grad att verksamheten i allmänhet knappast torde kunna upprätthållas. I likhet med annan lagstiftning (jfr exempelvis 62 § första stycket lagen om enskilda vägar) föreskriver paragrafens andra stycke skyldighet för styrelsen att, där tillgängliga medel finnas ej förslå till betalning av klar och förfallen gäld, för vilken samfälligheten svarar, ofördröj ligen upprätta och för granskning å stämma framlägga särskild debiteringslängd samt att omedelbart uttaga vad som erfordras. Den extraordinära uttaxeringsrätt, varom nu är fråga, har ansetts vara av den vikt att den funnits böra förses med vissa sanktioner. Regler härom återfinnas i tredje stycket. Där styrelsens ledamöter försummat att verkställa uttaxering enligt andra stycket, äro de nämligen solidariskt betalningsskyldiga för gälden. Är försummelsen uppenbar, skall länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman att utdebitera och uttaga er-

216 forderligt belopp. Sistnämnda möjlighet torde framför allt vara av betydelse, då styrelseledamöterna äro insolventa. Vidare skall syssloman utses i ytterligare ett fall, som sammanhänger med den speciella förmånsrätt, varom särskilda regler föreslås gälla. Rörande skälen härtill må hänvisas till uttalandena i motiven till den föreslagna lagen om förmånsrätt för fordringar enligt denna lag. Sysslomannen äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes av länsstyrelsen. Även i nu angivna hänseenden råder till stor del överensstämmelse med annan lagstiftning (jfr t. ex. 62 § första stycket lagen om enskilda vägar). Slutligen må framhållas, att ansvaret för samfällighetens förbindelser i princip åvilar samtliga fastigheter, vilka vid tiden för förbindelsens uppkomst voro bidragsskyldiga. Detta torde få anses ligga i sakens n a t u r och framgår dessutom indirekt av 41 och 42 §§, som innehålla vissa modifikationer i den angivna principen. Av ställningen som juridisk person följer, att betalningsansvar kan göras gällande enbart av samfälligheten. Borgen ä r är således nödsakad att vända sig till denna och kan ej rikta sitt krav direkt mot de enskilda delägarna (jfr 59 § andra stycket lagen om enskilda vägar). 27 §. I huvudsaklig överensstämmelse med stadganden i annan lagstiftning — t. ex. 3 kap. 20 § vattenlagen och 63 § andra stycket lagen om enskilda vägar — ger paragrafens första stycke rätt för delägare, som anser en jämlikt 26 § verkställd uttaxering eller fördelning icke vara överensstämmande med anläggningsbeslutet, att föra talan om rättelse inom viss tid. Talan skall enligt allmänna regler väckas genom stämning å samfälligheten till allmän underrätt. Om ej domstol i sådant mål meddelar inhibition av verkställigheten, är beslutet om uttaxering omedelbart exigibelt såsom lagakraftvunnen dom rörande åläggande av betalningsskyldighet. Ansvaret för förfallna bidrag till samfälligheten är i första hand personligt och delat mellan delägarna. Dessutom häfta deras fastigheter i viss omfattning med förmånsrätt jämlikt 17 kap. 6 § handelsbalken; härom må hänvisas till den av kommittén föreslagna särskilda lagen om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Härigenom torde i praktiken vara sörjt för att samfälligheten så gott som alltid skall få medel att fullgöra ingångna förbindelser. Som en ytterligare garanti för att samfällighetens kreditvärdighet skall tryggas har kommittén efter mönster i närbesläktad lagstiftning föreslagit ett subsidiärt solidariskt ansvar för delägarna med avseende å brist, som kan uppkomma hos någon av dem. Å andra sidan synes — särskilt med hänsyn till förmånsrätten — det subsidiärsolidariska ansvaret icke behöva aktualiseras annat än i rena undantagsfall. En regel i ämnet meddelas i paragrafens andra stycke. Kan ej bidrag, som enligt debiteringslängd påförts delägare, uttagas hos honom,

217 skall sålunda bristen fördelas mellan övriga delägare i förhållande till deras inbördes bidragsskyldighet. Att bidrag ej kan uttagas hos delägare, måste uppenbarligen på betryggande sätt konstateras, och det är således icke tillräckligt, att delägaren underlåter att betala. Vid behov måste betalningsoförmågan styrkas genom exekution såväl i delägarens fastighet — i förekommande fall med åberopande av den särskilda förmånsrätten — som i hans övriga egendom. Ofta torde emellertid förhållandena vara sådana, att brist kan klart konstateras redan på ett tidigt stadium, och någon anledning att skrida till utsökning finnes då ej. Enligt förslaget är exekution ej heller någon ovillkorlig förutsättning för utlösande av de övriga delägarnas ansvar. Ett specialfall inträffar, då fastighet, vars ägare brister i betalning, blir föremål för överlåtelse. Nye ägaren svarar då ej för bidrag, som förfallit till betalning innan han skall tillträda fastigheten (6 § tredje stycket), eller, vid inrop å exekutiv auktion, före försäljningsdagen. I fråga om sådant bidrag påverkar överlåtelsen icke heller de övriga fastigheternas subsidiäransvar. Såvitt gäller exekutiv försäljning kunna några invändningar häremot ej resas, och ofta har det subsidiära ansvaret i detta läge kunnat reduceras därigenom att bidrag utgått med förmånsrätt. Är fråga om frivillig överlåtelse synes däremot ett mindre tillfredsställande resultat kunna uppkomma i sådana fall, då till följd av begränsningarna av förmånsrätten den överlåtna fastighetens förre ägare svarat endast rent personligt. Det subsidiärsolidariska ansvaret har visserligen befunnits ofrånkomligt för att trygga samfällighetens kreditvärdighet men kan i vissa fall uppenbarligen också bli avsevärt betungande för delägare. Till följd av det anförda måste det anses i hög grad angeläget att så långt det är möjligt begränsa risken för ansvarets utlösande och att i varje fall fördela denna risk på ett större antal händer. Detta har kommittén, som nämnts, i första hand velat uppnå genom den särskilda förmånsrätten i delägarnas fastigheter. En annan möjlighet har ansetts vara att vid fastighets överlåtelse på annat sätt än genom exekutiv försäljning ådraga även förvärvaren i viss omfattning personlig betalningsskyldighet för tidigare förfallen gäld, innan övriga delägare i samfälligheten göras subsidiärt ansvariga för brist. Till förmån för denna lösning talar även intresset att förebygga, att insolvent delägare genom skenöverlåtelse av fastigheten försvårar möjligheterna för samfälligheten att få betalt för sin bidragsfordran. Om förvärvarens ansvar begränsas till bidrag, som förfallit till betalning inom ett år före tillträdesdagen, åstadkommes enligt kommitténs uppfattning en lösning, som innebär en skälig reduktion av övriga delägares risk utan att alltför mycket betunga nye ägaren. Vidare synes böra gälla, att endast de övriga delägarna svara för förlust till följd av att belopp, för vilket förmånsrätt må åtnjutas, ej inflyter vid exekution. Slutligen må påpekas, att fastighetens nye ägare kan skydda sig mot den ökade belastning, som den ifrågavarande

218 principen kan medföra, genom att betinga sig sådana villkor för förvärvet, som upphäva belastningen. Såsom ett undantag från huvudregeln om det subsidiary ansvaret har därför i en andra punkt av andra stycket upptagits en regel, vilken innebär möjlighet att begränsa detta ansvar, samtidigt som den medför utvidgning av ny ägares skyldighet att svara för tidigare förfallen gäld. Har den försumlige delägarens fastighet överlåtits annorledes än genom inrop å exekutiv auktion, skall nämligen huvudregeln gälla endast om bidraget icke heller kunnat uttagas hos nye ägaren, där det förfallit till betalning inom ett år innan denne skolat tillträda fastigheten och där det ej må utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt vad därom är särskilt stadgat. Vad angår själva tillvägagångssättet vid realiserandet av det subsidiärt solidariska ansvaret saknas skäl att upprätta ny debiteringslängd. Styrelsen kan redan med ledning av den ursprungliga längden fastställa de ytterligare belopp som övriga delägare skola utge. Det bör sålunda vara tillräckligt, att dessa erhålla underrättelse av styrelsen om vad i detta hänseende åligger dem. Ansvarets realiserande befriar icke den försumlige från hans primära betalningsskyldighet, och denna kvarstår således i princip oförändrad. I enlighet härmed föreskrives i förslaget tillika att belopp, som inbetalats till täckande av brist, skall, i den mån den försumlige fullgör sin bidragsskyldighet, tillgodoräknas delägare, som gjort inbetalningen. 28 §.

Att delägares inflytande över samfällighetens angelägenheter utövas på stämma, vilken således är samfällighetens beslutande organ, fastslås i första stycket. Enligt andra stycket förutsattes för rösträtt på stämma, att delägare fullgjort sin bidragsskyldighet till samfälligheten. Hinder möter emellertid ej, att delägare utan att utöva sin rösträtt deltager i förhandlingarna, trots att hans bidragsplikt ej blivit uppfylld. Tredje stycket innehåller en jävsregel för delägare motsvarande den, som enligt 25 § tredje stycket gäller för styrelseledamot. Stadgandet avviker från sistnämnda bestämmelse såtillvida, att jävet avser även det vanliga fallet, då delägaren vid stämman uppträder genom ombud eller såsom ombud för annan. Delägarjäv föreligger exempelvis, såvitt angår den som tillika ä r styrelseledamot, i de fall, då stämman har att behandla fråga om skadeståndsskyldighet för honom eller att välja revisor. 29 §. I paragrafen meddelas vissa bestämmelser om utlysande av stämma med samfällighetens delägare. Utan att någon närmare motivering därför behöver anföras torde upp-

219 giften att utsätta tid och plats för stämma samt att ombesörja kallelser till delägarna i första hand böra tillkomma styrelsen. Stadgande härom har upptagits i paragrafens första stycke. Detta innehåller även vissa bestämmelser om kallelsens innehåll och om tid för dess utfärdande. I kallelsen skola sålunda angivas vilka ärenden som skola behandlas å stämman jämte tid och plats för stämmans hållande. Kallelse skall vidare ske i så god tid före stämman, att delägarna erhålla skäligt rådrum. Rörande delgivning av kallelse må hänvisas till 34 §. Frågan, när styrelsen skall kalla till stämma, har icke ansetts behöva regleras omedelbart i lagtexten men blir i viss mån besvarad genom paragrafens andra stycke. I och för sig synes styrelsen böra anordna stämma, så snart någon sådan fråga aktualiserats, vartill delägarna efter styrelsens bedömande böra taga ställning och vars avgörande icke lämpligen kan anstå till senare tillfälle. Ofta torde emellertid frågan om stämmas hållande komma att regleras i antagna stadgar eller i andra beslut av delägarna. Kommittén har likväl icke uppställt något ovillkorligt krav på sådan reglering, som dock torde bli vanligt förekommande och i praktiken säkerligen ofrånkomlig med avseende å gemensamhetsföretag av större betydelse. Förslaget har emellertid ansetts icke böra sakna vissa garantier för att stämma utlyses i behövlig omfattning. Behov av sådana garantier föreligger till en början i det fall, då styrelse ej finnes, ehuru den jämlikt 23 § första stycket skolat utses. Möjligheten för delägare att själv få till stånd en stämma torde erhålla sin största betydelse just såsom medel att få styrelse utsedd. Visserligen står även den möjligheten öppen att jämlikt 33 § första stycket hos länsstyrelsen utverka förordnande av syssloman för fullgörande av de uppgifter, vilka normalt ankomma på styrelsen. Det ligger emellertid i sakens natur, att denna utväg endast bör tjäna som en reservmöjlighet och att det i första hand bör ankomma på delägarna att å stämma välja styrelse. Utöver det fall, där styrelse ej finnes, bör delägare ha rätt att få till stånd stämma, då styrelse visserligen utsetts men den likväl underlåter att utfärda vederbörliga kallelser. Är fråga om stämma, vars hållande regleras av stadgar eller andra beslut av delägarna, synes varje delägare h a ett berättigat anspråk på att stämman äger rum. Liksom då styrelse ej finnes bör en enkel anmälan från delägarens sida vara tillräcklig. Även då det gäller stämma, om vars hållande särskilda bestämmelser icke meddelats, bör delägarna tillerkännas en självständig rätt att påkalla stämman. Det vore enligt kommitténs uppfattning föga rimligt, om delägarna skulle vara helt beroende av att även styrelsen anser stämma erforderlig. En rätt av detta slag föreligger för övrigt även i annan associationsrättslig lagstiftning. Rörande den ifrågasatta rättighetens omfattning kunna emellertid delade meningar råda. I synnerhet är det angeläget att förhindra, att ifrågavarande

220 möjlighet utnyttjas i trakasseringssyfte eller eljest på sätt, som medför onödiga kostnader eller besvär för styrelsen och övriga delägare. Risk härför skulle föreligga, om varje delägare finge ovillkorlig rätt att påfordra stämma. Att avgränsa rättighetens omfattning efter arten av de motiv, som av delägare må anföras till stöd för framställningen, bör å andra sidan av olika skäl ej komma i fråga. Samma resultat torde emellertid i allmänhet vinnas genom att uppställa krav på att önskemålet om stämmans anordnande uppbäres av en icke alltför obetydlig opinion bland delägarna. Om minst en femtedel av samtliga röstberättigade stödja framställning om stämma, bör detta kunna anses innefatta en presumtion för att yrkandet icke saknar grund. I överensstämmelse härmed äger enligt förslaget en sålunda bestämd krets av delägare ovillkorlig rätt att hos styrelsen påfordra stämmans hållande. Sådan begäran skall åtföljas av uppgift å de ärenden som skola behandlas. Om styrelsen underlåter att utfärda kallelse inom en vecka efter det att framställningen inkommit, skall stämman likväl utlysas. I fråga om sättet för delägarnas kallande till stämma, som enligt det anförda icke utlyses av styrelsen, har kommittén haft att välja mellan att anförtro uppgiften åt delägare ooh att låta den ankomma på offentlig myndighet. Det förstnämnda alternativet är emellertid förenat med vissa olägenheter och bör enligt kommitténs mening såvitt möjligt undvikas. För delägare måste en uppgift av ifrågavarande slag ofta te sig främmande, och den möjligheten kan väl ej uteslutas, att ett på detta sätt anordnat kallelseförfarande i många fall skulle bli föremål för anmärkningar från deras sida, vilka icke önska att stämma hålles, med därav följande risk för tvister och rättsförluster. Härtill kommer att, om flera delägare ungefär samtidigt påkalla stämma, garantier för en önskvärd samordning saknas. Kommittén har av dessa skäl ansett den ordningen vara att föredraga, att uppgiften att utlysa stämma anförtros länsstyrelsen efter anmälan av det förhållande, som enligt det föregående skall utgöra anledning därtill. En motsvarande ordning gäller i fråga om ekonomiska föreningar (59 § lagen om ekonomiska föreningar). I enlighet med vad sålunda anförts ha andra styckets regler blivit utformade. Påpekas må, att det i samtliga hithörande fall är tillräckligt, att en enda delägare gör anmälan till länsstyrelsen. Att visst opinionskrav uppställts som villkor för rätten att hos styrelsen påfordra stämma enligt styckets andra punkt strider ej mot vad nu sagts. I fråga om tillvägagångssättet vid utlysande av stämma genom länsstyrelsens försorg ha särskilda föreskrifter ej ansetts erforderliga. De regler, som enligt förslaget i allmänhet gälla utfärdande av kallelser och dessas delgivning med delägarna, bli därför att tillämpa. Ehuru andra styckets regler torde erbjuda möjligheter att i all rimlig omfattning garantera att samfällighetsstämma kommer till stånd, kan utvägen att vända sig till länsstyrelsen te sig onödigt omständlig, då syftet är att

221 omedelbart vid företagets igångsättande påkalla utseende av styrelse. I många fall står redan från början klart, att samfälligheten bör organiseras med styrelse, och en möjlighet för delägare att i nära samband med förrättningens slutförande utverka stämma för detta ändamål skulle otvivelaktigt innebära en förenkling och medföra att företagets verksamhet kunde påbörjas tidigare än eljest. Förebild till en anordning av detta slag finnes i 35 § sista stycket lagen om enskilda vägar, enligt vilket stadgande förrättningsman vid bildande av vägsamfällighet skall föranstalta därom att efter förrättningens avslutande i sammanhang därmed å förrättningsstället hålles sammanträde med vederbörande för antagande av stadgar och utseende av styrelse för samfälligheten. Kommittéförslagets konstruktion nödvändiggör emellertid vissa modifikationer beträffande omfattningen av en regel med ifrågavarande innebörd. Som medel att framtvinga styrelse bör regeln göras beroende av att delägare framställer begäran om förrättningsmannens medverkan. Eljest skulle bestämmelsen strida mot huvudstadgandet i 23 § första stycket. Regeln bör vidare icke avse att tillhandahålla förslag till stadgar, vilka enligt kommittéförslaget ej äro obligatoriska. Det blir i stället styrelsens uppgift att överväga stadgefrågan och att upptaga densamma å senare stämma, men självfallet möter ej hinder att förrättningsmannen lämnar vissa råd och anvisningar i ämnet redan vid den inledande sammankomst, varom här är fråga. På nu anförda synpunkter bygger stadgandet i paragrafens tredje stycke, enligt vilket förrättningsmannen på delägares begäran har att i samband med förrättningens slutförande hålla sammanträde med delägarna för utseende av styrelse. Sammanträde, som nu sagts, skall anses såsom stämma. Det bör framhållas, att ett sammanträde av angivet slag icke ingår såsom något led i själva förrättningen och att därför beslut, som fattats vid sammanträdet, ej kan överklagas i den ordning, vilken gäller fullföljd av talan mot förrättningsbeslut; av delägarna å stämman fattat beslut kan däremot bli föremal för klander jämlikt 32 §. Förhållandet är i stället det, att i syfte att garantera företagets igångsättande förrättningsmannens medverkan lämnas vid ett tillfälle, då han ändå håller sammanträde i samband med förrättningens slutförande. Några särskilda underrättelser till delägarna erfordras således icke utöver dem, som krävas för utlysande av förrättningssammanträde, och delägares utevaro utgör självfallet ej hinder för stämmans hållande. Att styrelse blivit utsedd vid en av förrättningsmannen anordnad stämma innebär emellertid icke, att gemensamhetsföretagets verksamhet kan genast påbörjas. Styrelsens befogenheter måste uppenbarligen begränsas av de allm ä n n a förutsättningarna för verkställighet av anläggningsbeslutet. Där ej sakägarna äro ense om att verkställighet skall få ske omedelbart, kräves därför, att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft eller att ägodelningsrätt meddelat särskilt förordnande enligt 35 § andra stycket. I nu ifrågavarande

222 stycke föreslås därför ett tillägg av innehåll, att av delägarna å sammanträde som nu sagts fattat beslut är gällande endast under förutsättning att anläggningsbeslutet vinner laga kraft eller eljest kan verkställas. 30 §. I förevarande paragraf ha sammanförts vissa regler angående delägarnas beslutanderätt å stämma. Paragrafens första stycke upptager bestämmelser om utövande av rösträtt. Vid övervägande av frågan om rösträttens fördelning har kommittén — med hänsyn till vad i allmänhet gäller med avseende å likartade sammanslutningar, vilka bedriva ekonomisk verksamhet — avvisat tanken på en lika fördelning mellan samtliga intressenter. Delägares inflytande på samfällighetens angelägenheter bör fastmera anknytas till hans ekonomiska insatser i företaget eller således till reglerna om bidragsskyldigheten (6 §). Denna kan visserligen fördelas antingen efter fasta andelstal eller — i fråga om underhålls- och driftskostnad — efter en rörlig norm, nämligen fastigheternas i efterhand konstaterade verkliga tillgodogörande av anläggningen. Då en från tid till annan varierande rösträtt av flera skäl icke lämpligen kan komma i fråga, har kommittén funnit riktigast att såsom huvudprincip för rösträttens fördelning låta de fasta andelstal gälla, vilka bestämts för de skilda fastigheterna. Denna norm är i många företag den enda tilllämpliga och torde även i övriga fall som regel bli avgörande för åtminstone huvuddelen av de kostnader, som åvila fastigheterna. I överensstämmelse med vad nu utvecklats äger enligt förslaget varje röstberättigad delägare rösträtt i förhållande till det för hans fastighet bestämda andelstalet. Ett alltför hårt fasthållande vid den angivna principen kan emellertid te sig otillfredsställande i sådana fall, då någon delägare eller ett fåtal delägare tillsammans representera andelstal innebärande ett helt dominerande inflytande över samfällighetens angelägenheter. Ett skydd för övriga delägare mot dylika verkningar kan åstadkommas genom att rösttalen begränsas på visst sätt. Kommittén har funnit denna inskränkning skäligen böra så genomföras, att ej någons rösttal må överstiga en femtedel av det sammanlagda rösttalet för samtliga å stämman närvarande röstberättigade delägare. En motsvarande begränsning återfinnes i 3 kap. 22 § vattenlagen. Delägares rösträtt är ej beroende av att han är personligen närvarande å stämma utan kan utövas genom ombud. Till skillnad från lagen om ekonomiska föreningar (56 §) men överensstämmande med lagen om enskilda vägar (56 §) stadgar förslaget ej någon inskränkning av delägares möjligheter att låta sig företräda av ombud, och hinder möter således ej att ombud representerar ett obegränsat antal delägare. Paragrafens andra stycke anger förutsättningarna för åstadkommande av giltigt stämmobeslut. Enligt stadgandet är enkel pluralitet avgörande utom i fall, med avseende å vilka delägarna bestämt annat. Delägarnas möjlig-

223 het att besluta om avvikelse från lagens regel torde framför allt komma att utnyttjas, då fråga är om antagande eller ändring av stadgar, i vilken situation det ofta kan vara lämpligt att fordra kvalificerad majoritet. Äro rösttalen, då enkel majoritet skall vara bestämmande för beslutet, lika stora, avgöres val genom lottning. I andra frågor gäller i motsvarande situation den mening, som biträtts av de flesta röstande eller, vid lika antal röstande, av ordföranden. Förslaget överensstämmer i nu nämnda delar med 56 § tredje stycket lagen om enskilda vägar. I sista stycket meddelas en föreskrift om skyldighet för styrelsen att föra protokoll över beslut, som fattas å stämma, och att inom viss tid hålla protokollet tillgängligt för delägarna. Föreskriften äger motsvarigheter i 3 kap. 22 § sista stycket vattenlagen och 56 § fjärde stycket lagen om enskilda vägar. 31 §. I betraktande av de ifrågavarande samfälligheternas k a r a k t ä r av tvångssammanslutningar med en i många fall omfattande ekonomisk förvaltning har kommittén ansett det vara angeläget att genom uttryckliga lagregler garantera delägarna rätt till viss insyn i verksamheten genom att bereda dem möjlighet såväl att av styrelsen erhålla upplysningar om samfällighetens förhållanden som att låta granska de hos styrelsen förvarade handlingarna. Utan en rätt i angivna hänseenden kunna delägarnas möjligheter att utkräva ansvar av styrelsen och att bedöma samfällighetens framtida behov av medel ofta bli illusoriska. Erforderliga regler i ämnet meddelas i förevarande paragraf. Enligt första stycket är styrelsen, i den mån det av delägare begäres, skyldig att å stämma lämna de upplysningar angående samfällighetens verksamhet, som kunna vara av betydelse för delägarna. Bestämmelsen står i nära överensstämmelse med stadgandet i 57 § 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar, vilket i sin tur bygger på det i 127 § aktiebolagslagen behandlade, mera utförligt reglerade frågerättsinstitutet. Förslaget innebär emellertid en förenkling även i jämförelse med förstnämnda stadgande. Uppställandet av särskilda regler exempelvis för det fall, att upplysning icke kan lämnas utan förfång för samfälligheten, har sålunda icke synts vara behövligt. Upplysningsplikten är enligt förslaget begränsad endast av den förutsättningen, att det begärda beskedet skall gälla sådant, som kan vara av betydelse för delägarna. Blott då en begäran avser helt irrelevanta omständigheter bör upplysning således vägras. Andra stycket tager sikte på granskning av samfällighetens bokföring och andra hos styrelsen förvarade handlingar. I fråga om större företag torde oftast vara lämpligt att verkställa regelrätt revision av styrelsens förvaltning genom särskilt utsedda revisorer, och kommittéförslaget ger också möjlighet för delägarna att genom beslut i stadgar eller i annan ord-

224 ning föreskriva sådan revision samt att lämna närmare anvisningar om sättet för granskningens företagande. Med hänsyn till de under förslaget hänförliga gemensamhetsföretagens skiftande karaktär har det å andra sidan icke synts möjligt att meddela obligatoriska bestämmelser om revision. Ett ytterligare skäl härtill har varit, att kommittén ej funnit erforderligt att föreskriva sådant dechargeförfärande, som eljest är vanligt inom associationsrätten och för vilket revisionsberättelse brukar tjäna som grundval. Oavsett om revision skall verkställas eller ej ha emellertid delägarna ansetts böra äga möjlighet att själva granska vederbörande handlingar. I enlighet härmed stadgas i andra stycket av paragrafen att delägare, som hos styrelsen påkallar granskning av samfällighetens böcker, räkenskaper och andra handlingar, äger på lämpligt sätt få del av dessa. Styrelsen är således i princip skyldig att tillhandahålla handlingarna, och om dessa ej frivilligt utges har delägaren möjlighet att vid allmän domstol utverka dom, enligt vilken styrelsen förpliktas låta käranden taga del av handlingarna. Att tillhandahållandet skall äga r u m på lämpligt sätt innebär krav både på att granskningen ej må så företagas, att styrelsens verksamhet onödigt hindras, och på att styrelsen ej är skyldig att genast efter anfordran utlämna det önskade materialet, om därigenom skulle uppkomma någon mera väsentlig olägenhet för styrelsen. I övrigt får granskningen utföras i den omfattning delägaren finner påkallad. Intet hindrar, att han anlitar revisor eller annat biträde för uppgiften, men han har att själv vidk ä n n a s därav föranledda kostnader. 32 §. Såvitt avser frågan om verkan av stämmobeslut måste den självklara utgångspunkten vara, att beslutet skall bli gällande till dess det i föreskriven ordning ändras eller upphäves. Det sagda blir framför allt av betydelse då beslutet fått ett innehåll, som med hänsyn till omständigheterna framstår som mindre ändamålsenligt än en alternativ lösning. Emellertid k u n n a fall förekomma, då ett beslut är behäftat med sådana felaktigheter att det icke bör förlänas giltighet. I många av dessa situationer kan frågan, huruvida beslutet är gällande eller ej, vara föremål för tvekan. För fullgörandet av samfällighetens uppgifter är det emellertid av vikt, att giltighetsfrågan ej blir svävande under någon längre tid och att man förhindrar, att ett avgörande, som legat till grund för betydelsefulla förvaltningsåtgärder, först långt efteråt blir upphävt eller ändrat. Genom reglerna i förevarande paragraf åsyftar kommittén att framtvinga, att klarhet i giltighetsfrågan skapas inom viss kortare tid efter beslutets fattande. I nära överensstämmelse med 58 § lagen om enskilda vägar stadgas i första stycket att, om delägare anser beslut som fattats å stämma icke ha tillkommit i behörig ordning eller eljest kränka hans rätt såsom delägare i sam-

225 fälligheten, han äger föra talan mot beslutet. Sådan talan skall väckas inom sex veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet eljest är gällande. Talan — vilken uppenbarligen skall riktas mot samfälligheten — föres enligt gängse regler ef ler stämning vid allmän underrätt. Den klanderrätt, varom här är fråga, åsyftar att skydda delägare mot övergrepp av stämman i dess beslutande verksamhet. Området för klanderpreskriptionen är därför begränsat till de fall, då grunden till talan är en kränkning av sådana regler, som avse att bereda skydd åt delägarna i denna egenskap, d. v. s. bestämmelser i lag eller i anläggningsbeslutet vilka avse tillkomsten av stämmobeslut eller eljest röra allenast delägarnas rätt och vilka därför kunna åsidosättas med samtliga delägares samtycke. Man kan i dessa fall med fog likställa en delägares underlåtenhet att föra talan inom föreskriven tid med ett godkännande av beslutet. Innebörden av ifrågavarande stadgande måste vara, att domstol, som finner kärandens talan befogad, i princip har att upphäva stämmobeslutet. Av föreskriften i paragrafens tredje stycke följer emellertid indirekt, att domstolen även kan ändra beslutet. Med hänsyn till domstolsprövningens karaktär kan denna rätt uppenbarligen icke sträckas så långt, att domstol erhåller befogenhet att utan inskränkning välja mellan olika möjliga lösningar såsom om den själv utövade stämmans funktioner. Om domstolen undanröjer ett beslut på formell grund, kan den sålunda i allmänhet icke i stället för beslutet sätta ett annat. Endast då det kan otvetydigt fastställas, att stämmans beslut rätteligen skulle ha haft ett visst bestämt innehåll, bör domstolen anses äga rätt att i vissa fall ändra ett oriktigt avgörande genom att sätta det riktiga beslutet i dess ställe. I vilken utsträckning detta kan ske, får bedömas efter de grunder som i motsvarande situation anses gälla enligt annan associationsrättslig lagstiftning; härom må hänvisas exempelvis till 138 § 2 mom. sista stycket aktiebolagslagen. Paragrafens andra och tredje stycken — enligt vilka domstol i mål av förevarande slag äger förordna om inhibition av stämmobeslutets verkställande samt dom, varigenom beslutet upphävts eller ändrats, gäller även för delägare, som ej fört talan — äga motsvarigheter i annan lagstiftning; jfr t. ex. 69 § lagen om ekonomiska föreningar. Redan av det anförda framgår, att paragrafen icke åsyftar en uttömmande behandling av alla de fall, då stämmobeslut kunna vara ogiltiga. Av lagtexten följer sålunda till en början, att en förutsättning för stadgandets tillämpning är att beslutet fattats vid sammankomst, som är att anse som en delägarstämma. Ha så väsentliga felaktigheter förekommit, att ett hållet sammanträde icke ens kan betraktas såsom stämma, äro därför reglerna om klanderpreskription ej tillämpliga, och talan om att sammankomsten ej är stämma kan vid behov utan tidsbegränsning föras enligt vanliga regler om fastställelsetalan. Nullitet föreligger emellertid 15—318020

226 på grund av allmänna rättsregler även i andra fall, där fel av grövre beskaffenhet vidlåder ett beslut. Det blir här särskilt fråga om att stämmobeslut är rättsstridigt därför att det innebär ett åsidosättande av sådana föreskrifter, som avse att skydda tredje man eller som äro givna i ett allm ä n t intresse, eller m. a. o. regler, vilka äro tvingande på det sättet att de icke kunna åsidosättas ens med samtycke av alla delägare i samfälligheten. I de situationer, då nullitet föreligger, är talan vid domstol ej nödvändig för att delägare skall göra ogiltigheten gällande, men han har stundom ett starkt intresse av att få fastställt att nullitet är förhanden, och delägaren är då berättigad att utan stöd av särskild lagregel väcka talan därom utan att vara bunden till viss tid.

33 §. I paragrafen finnas samlade regler om förordnande av syssloman i vissa fall. Enligt 26 § tredje stycket kan syssloman utses i ytterligare en situation. Denna äger emellertid sådant samband med övriga bestämmelser i nämnda paragraf, att den icke lämpligen bör utbrytas till fristående behandling. Förordnande av syssloman enligt första stycket har till syfte att, då beslutför styrelse ej finnes, likväl garantera upprätthållandet av de åt styrelsen vanligen anförtrodda funktionerna. En dylik sanktion vid underlåtenhet att utse styrelse synes icke kunna undvaras med hänsyn till behovet av skydd för minoritet av delägare. Då utseendet av styrelse enligt 23 § första stycket är beroende av delägares begäran, har kommittén ansett det vara följdriktigt, att även förordnande av syssloman i detta fall skall förutsätta sådan begäran. Liksom i motsvarande situation enligt annan lagstiftning föreslås uppgiften att utse syssloman tillkomma länsstyrelsen. På grund av det anförda har kommittén i första stycket upptagit en bestämmelse, som avser de fall, att styrelse skall utses men så ej har skett eller att styrelseledamot avgått eller hans uppdrag eljest upphört och styrelsen ej ändock är beslutför. Länsstyrelsen äger då på yrkande av delägare förordna syssloman att antingen ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, handhava samfällighetens angelägenheter och såsom styrelse företräda denna. Genom stadgandets formulering avser kommittén att utmärka, att länsstyrelsens skyldighet att under angivna förutsättningar utse syssloman icke är absolut utan bör anpassas till den föreliggande situationen även i övrigt. Det måste sålunda förutsättas, att ett omedelbart behov av syssloman är förhanden och att förordnande av sådan framstår som den tjänligaste utvägen att undanröja uppkommet hinder i samfällighetens förvaltning. Såsom kommittén i annat sammanhang framhållit (motiven till 29 §), torde det i många fall vara lämpligt, att länsstyrelsen först avvaktar resultatet av stämma, som utlyses för val av styrelse.

227 Sysslomans befogenhet upphör självfallet i och med att hans förordnande blir av länsstyrelsen återkallat. Återkallelse skall ske då anmälan inkommit om att styrelse av delägarna utsetts eller i erforderlig utsträckning kompletterats. Andra stycket tager sikte på att fulltalig styrelse visserligen finnes men delägare är missnöjd med det sätt, varpå samfällighetens angelägenheter omhänderhavas. Det kan här vara fråga om olika fall. Samfällighetens organ kunna underlåta att vidtaga någon som helst åtgärd för att befordra anläggningsbeslutet till verkställighet eller ock utföra och driva anläggningen på sådant sätt, att delägare ej kommer i åtnjutande av den avsedda nyttigheten i den omfattning, som förutsatts vid anläggningens inrättande. Ofta kan ett dylikt förfaringssätt förhindras genom de regler, om vilka varit tal redan i det föregående. Styrelsen kan i viss utsträckning åsidosätta delägarstämmans beslut, och i det fall, då det är styrelsen som förfarit felaktigt, har stämman möjlighet att komma till rätta därmed bl. a. genom att entlediga styrelsen. Då delägarmajoriteten fattar beslut, vilka innebära åsidosättande av minoritetens intressen på sätt här berörts, h a r minoriteten emellertid endast små möjligheter att i praktiken få sina önskemål beaktade, för den händelse styrelsen effektuerar stämmans avgöranden. Minoriteten kan efter klandertalan få avgörandet upphävt och i viss utsträckning även bli berättigad till skadestånd men endast i begränsad omfattning få till stånd ett positivt beslut i frågan. Med hänsyn till samfällighetens allmänna karaktär erfordras därför enligt kommitténs mening ytterligare ett remedium, vilket lämpligen bör utformas som en rätt för delägare att utverka förordnande av syssloman att omhänderhava förvaltningen; i motsats till första styckets regel avses här icke att sysslomannens uppgifter skola vara begränsade till styrelsefunktionerna. De skola i stället gå ut på ett totalt omhändertagande av samfällighetens angelägenheter. Förutsättningen är dock, att dessa handhavas på sådant sätt, att anläggningen icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet angiver. Den sålunda gjorda begränsningen innebär, att sysslomannaförordnande ej må utverkas i det motsatta fallet att majoriteten vill göra verksamheten mera omfattande eller dyrbar än som kan anses skäligt. I denna situation erhålla minoritetens intressen tillräckligt beaktande genom rätten att klandra stämmobeslut (32 §) och befogenheten att föra talan om rättelse av verkställd uttaxering eller fördelning (27 § första stycket). Förslaget innehåller vidare en bestämmelse, enligt vilken sysslomannaförordnande dock ej må meddelas, med mindre sökanden visar att stämmobeslut påkallats i syfte att åstadkomma rättelse utan att sådan likväl kommit till stånd inom skälig tid. Denna inskränkning har förestavats av att det i flertalet fall synts vara angeläget att undvika utseende av syssloman, innan delägarna beretts tillfälle att å stämma gemensamt överlägga om

228 minoritetens önskemål och om möjligheterna att tillgodose dessa. Begränsningen är motiverad även därav, att sysslomannaförordnande kan te sig som en alltför ingripande åtgärd, då det förhållande, vari rättelse yrkas, berott på förbiseende eller framstår såsom en enstaka händelse. Genom att stämmas påkallande uppställes som villkor för utseende av syssloman kan delägare, som begärt förordnandet, ofta antagas vinna sitt syfte utan att ifrågavarande stadgande behöver tillgripas. Har stämman redan tidigare behandlat frågan på framställning av annan delägare, är det självfallet icke nödvändigt att ånyo upptaga saken å sammanträde. Vidare må påpekas, att kravet på att stämmobeslut påkallats är uppfyllt ej blott då spörsmålet verkligen diskuterats på stämma utan även då delägare begärt särskild stämma för ändamålet men till följd av det i 29 § andra stycket sista punkten uppställda opinionsvillkoret icke fått bifall till sitt yrkande. Nu angivna begränsning av rätten att få syssloman utsedd har emellertid icke kunnat upprätthållas i vissa lägen, då tiden icke medger anordnande av stämma. Är fråga om underlåtenhet att vidtaga åtgärd, som erfordras för undvikande av betydande skada eller olägenhet, må nämligen, där med hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet stämmobeslut ej kan avvaktas, syssloman förordnas omedelbart. Har exempelvis en gemensam värmeanläggning vintertid lämnats helt utan tillsyn, erfordras tydligen möjlighet till snabbt ingripande. Med hänsyn till arten av den bedömning, som skall föregå ett förordnande av syssloman enligt andra stycket, innefattar prövning genom domstol eller överexekutor enligt kommitténs mening en mera ändamålsenlig ordning än förfarandet inför länsstyrelsen. Till förmån för överexekutor talar såväl en jämförelse med 1920 års lag med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. — enligt vilken beslut om tvångsförvaltning av sådan anläggning ankommer på överexekutor — som framför allt det förhållandet, att härigenom vinnes överensstämmelse med överexekutors prövning jämlikt 191 § utsökningslagen. Med hänsyn till den utvidgning, som i rättspraxis skett av detta lagrums tillämpningsområde till att omfatta icke blott olovliga besittningsrubbningar utan även handräckning i flera andra fall, då den mot vilken åtgärden riktas enbart underlåtit att uppfylla en honom åvilande förpliktelse, kan det stundom tänkas vara tillräckligt att meddela sådan handräckning i stället för att utse syssloman. Sistnämnda utväg synes böra reserveras främst för de situationer, då ett övertagande av de ordinära samfällighetsorganens uppgifter kräves för en längre tid. I betraktande av den valrätt mellan olika möjligheter, som sålunda kan vara befogad, har det synts kommittén lämpligt att samma myndighet — överexekutor — får vara verksam i båda fallen. Av lagtextens formulering, enligt vilken

229 överexekutor äger förordna syssloman, följer, att förordnande av detta slag icke åligger överexekutor såsom en under angivna förutsättningar ovillkorlig skyldighet utan bör bedömas med hänsyn till vad den föreliggande situationen i sin helhet fordrar. Har syssloman förordnats enligt andra stycket, är han underkastad samma begränsningar i sin handlingsfrihet som andra samfällighetsorgan och således hänvisad till gängse möjligheter att få anspråk tvångsvis realiserade. Om sysslomannen exempelvis hindras från att vinna tillträde till anläggningen, har han följaktligen i princip att på vanligt sätt söka få anspråket fastställt av domstol och domen verkställd av utmätningsman efter överexekutors förordnande. I de brådskande fall, då syssloman enligt vad nyss föreslagits kan förordnas utan att avvakta stämmobeslut, skulle ändamålet med förordnandet ofta kunna bli förfelat, om sysslomannen icke erhölle möjlighet att på ett mera skyndsamt sätt få sitt anspråk realiserat, exempelvis när det gäller att bryta lås för att vinna tillträde till en värmeanläggning. Kommittén föreslår, att sysslomannen i fall av denna karaktär skall kunna vända sig direkt till utmätningsman, som på sysslomannens framställning skall äga meddela erforderlig handräckning. Att sysslomannen i sin tur enligt tredje punkten av förevarande stycke förordnats omedelbart utgör därvid icke någon förutsättning. Några olägenheter synas icke behöva uppkomma genom den sålunda föreslagna anordningen. Redan för närvarande äger utmätningsman meddela handräckning utan utsökningstitel i några fall, som förete vissa likheter med det nu ifrågavarande; härom må hänvisas till bl. a. stadgandena i 133 § utsökningslagen och 13 kap. 9 § vattenlagen. Härtill kominer den garanti mot missbruk, som måste anses ligga i att sysslomannens lämplighet prövats av överexekutor. Förordnande av syssloman enligt andra stycket kan meddelas antingen för viss tid eller tills vidare. I sistnämnda fall torde det ligga i sakens natur, att förordnandet bör återkallas, så snart skäl för detsamma icke längre äro för handen. Gemensamt för de sysslomän av olika slag, som kunna förordnas enligt paragrafen, är spörsmålet om verkställighet av förordnandet. Såvitt angår av länsstyrelsen utsedd syssloman torde av allmänna förvaltningsrättsliga principer följa, att beslutet må omedelbart verkställas. Samma grundsats synes kunna bli analogivis tillämplig å beslut av överexekutor. Enligt tredje stycket äger syssloman, som blivit utsedd enligt paragrafen, av samfälligheten uppbära arvode, vilket bestämmes av den myndighet, som förordnat sysslomannen. För att komma i åtnjutande av beloppet är denne — liksom för uttagande av medel till samfällighetens verksamhet överhuvudtaget — berättigad att tillämpa vanliga regler om uttaxering.

230 34 §. Kallelse och annat meddelande skall enligt denna paragraf anses hava kommit till delägares kännedom, om handlingen avlämnats i hans hemvist eller å posten i betalt brev, ställt till delägarens vanliga adress, eller, om annan adress ej är känd, till hans fastighet. Stadgandet avser ej att uttömmande reglera frågan, h u r delgivning med delägare skall ske, utan blott att anvisa en delgivningsmetod, vilken alltid synes kunna godtagas såsom innefattande en rimlig avvägning mellan kravet på ett enkelt förfarande och hänsynen till den enskildes rättssäkerhet. Lagtexten avser att utmärka, att även delgivning i annan ordning kan accepteras. Härför kräves icke, att delägare bevisligen fått handlingen överlämnad till sig personligen. Om exempelvis stämman beslutat om delgivning på annat sätt, kan den sålunda beslutade ordningen vara tillfyllest under förutsättning att betryggande garantier för dess tillförlitlighet kunna anses föreligga. Om verkställighet

m. m.

35 §. I förevarande paragraf meddelas vissa bestämmelser om verkställighet av förrättningsmans beslut. Enligt paragrafens första stycke gäller med avseende å varje beslut, som meddelats av förrättningsman och som vunnit laga kraft, att det må med iakttagande av vad i det följande stadgas verkställas såsom lagakraftvunnen dom. Genom de besvärsmöjligheter, som förslaget innehåller, måste behovet av rättslig kontroll över förrättningsmannens avgöranden vara i tillräcklig grad tillgodosett, och ytterligare garantier i form av fastställelse genom domstols försorg eller liknande anordning torde icke vara erforderliga. Förslaget ansluter sig härutinnan till regleringen i lagen om enskilda vägar. Då förrättningsmannens beslut ej utan särskild fastställelse torde vara exigibelt enbart med stöd av allmänna rättsgrundsatser, har def synts ofrånkomligt att i förslaget upptaga ett särskilt stadgande i ämnet. Att verkställigheten enligt stadgandet angivits vara beroende av vissa ytterligare villkor innebär en erinran om exempelvis det i 36 § sista stycket uppställda kravet på gäldande av ersättning jämlikt 4 § såsom förutsättning för tillträde till upplåtet utrymme liksom om de i 37 § upptagna förfalloreglerna. Rörande stadgandets innebörd må ytterligare framhållas, att bestämmelsen i det fall, då besvär anförts eller tid för talan ej ens utgått, icke är avsedd att tolkas motsättningsvis och att kommittén således ej uppställt något generellt krav på laga kraft såsom förutsättning för verkställighet av beslut vid förrättningen. Ehuru nämnda förutsättning torde böra gälla som huvudprincip, finnas otvivelaktigt beslut, vilkas verkställande

231 icke rimligen kan avvakta inträdet av laga kraft. Hit höra särskilt vissa åtgärder under förrättningens gång, vilka skulle te sig skäligen meningslösa, om de icke finge lända till omedelbar efterrättelse. Särskild uppmärksamhet i förevarande sammanhang förtjänar det beslut, varigenom en samverkan enligt förslaget konstitueras, anläggningsbeslutet. Beträffande detta gäller otvivelaktigt den i statusfrågor allmänt tillämpliga grundsatsen, att beslutet icke länder till efterrättelse förrän det vunnit laga kraft. Någon lagföreskrift härom fordras därför icke. Först i och med att laga kraft inträtt är således i princip en genom avtal enligt 21 § utsedd huvudman behörig att vidtaga åtgärder för anläggningens utförande eller, då sådant avtal icke skall gälla, en samfällighet att anse såsom bildad. Först då kan likaledes enligt den angivna principen upplåtet utrymme tagas i anspråk och ersättning för upplåtelsen tvångsvis uttagas. Att verkställigheten sålunda är beroende av att beslutet är slutgiltigt måste anses välgrundat med hänsyn till de olägenheter, som k u n n a uppkomma till följd därav, att avgörandet efter besvärsprövningen blir ändrat och åtgärder, som redan vidtagits med stöd av beslutet, få lov att rivas upp. Stundom är det för övrigt ej möjligt att återställa förhållandena i ursprungligt skick. Den berörda principen kan sägas ligga i linje med regeln i 140 § byggnadslagen, enligt vilken eljest gällande regler om förtida tillträde av inlöst m a r k äga tillämpning först sedan det genom lagakraftägande dom blivit avgjort, att inlösen skall äga rum. Att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft innebär ett krav på att så skall ha skett med beslutet i dess helhet. Förslaget vilar således på den grundtanken, att verkställighet i princip icke är tillåten ens om besvär anförts blott i något begränsat hänseende, som efter vad det vill synas icke bör inverka på det gemensamma företagets igångsättande. Man kan med hänsyn till det samband, som råder mellan olika i anläggningsbeslutet behandlade frågor, ej alltid vara säker på att ett bifall helt eller delvis till besvär i visst hänseende lämnar övriga delar av beslutet opåverkade. Ett gemensamhetsföretag kan sålunda i sin helhet vara beroende av frågan, vilka som skola anslutas till anläggningen. Om ägodelningsrätten exempelvis, med bifall till besvär allenast i fråga om viss fastighets vid förrättningen bestämda anslutning, finner att fastigheten icke skall ingå i företaget, kan detta ge domstolen anledning att jämväl förklara, att anläggningen icke bör komma till stånd eller i varje fall att den bör erhålla annan lokalisering eller utformning. Likaledes kan en ändring i fråga om fastighet åsätt andelstal föranleda omprövning av frågan om fastighetens anslutning överhuvudtaget. E n undantagslös tillämpning av den uppställda principen kan emellertid leda till mindre tillfredsställande resultat. Genomförandet av omfattande, från allmän och enskild synpunkt angelägna gemensamhetsföretag

232 skulle därigenom kunna under avsevärd tid fördröjas på grund av överklaganden i frågor av ringa vikt. I den mån så kan ske utan åsidosättande av de intressen, som uppbära huvudprincipen, har det därför synts kommittén böra eftersträvas att i fall av antydd natur möjliggöra verkställandet av anläggningsbeslut även innan det vunnit laga kraft. Svårigheterna äro emellertid betydande, och behovet av en lösning gör sig för övrigt icke gällande med samma styrka i alla de olika situationer, som kunna uppkomma. Äro samtliga berörda intressenter överens om att påbörja verksamheten utan hinder av att något lagakraftägande avgörande icke föreligger, erfordras sålunda ej någon lagregel. Även om ett överklagande skulle äga rum och leda till ändring i anläggningsbeslutet, bli samtliga utan vidare gemensamt ansvariga för skada och olägenhet till följd av den för tidiga verkställigheten. Om däremot enighet i verkställighetsfrågan ej föreligger, torde man i de mera angelägna fallen kunna räkna med att åtminstone någon eller några av dem, som enligt förrättningsmannens beslut skola ingå i företaget, äro beredda att medverka till en så tidig verkställighet som möjligt och även att enligt allmänna regler ansvara för uppkommande skada. De äro då ofta även oförhindrade att förbereda anläggningens inrättande och, om markägaren medger ianspråktagande av det för anläggningen avsedda utrymmet, även att låta anläggningen komma till utförande. Även om de fulla rättsverkningarna icke inträda, kunna redan de nu berörda möjligheterna vara av stort värde för den, som önskar taga initiativ till anläggningsbeslutets realiserande, och någon lagbestämmelse, som medger beslutets verkställande fullt ut synes icke påkallad. Skulle icke någon intressent vara villig att svara för följderna av en förtida verkställighet, torde denna i allmänhet även vara förenad med sådana risker att ett realiserande av beslutet icke bör få äga rum mot någons bestridande. Endast i en bestämd situation kunna skäl för viss modifikation föreligga, nämligen då det är en rättsägare, vilken beröres av upplåtelsen, som reser motstånd mot utrymmets ianspråktagande, innan frågorna om upplåtelsen och om ersättningen med anledning därav blivit slutgiltigt prövade. Ofta kan visserligen även i detta fall frivillig uppgörelse träffas mellan dem, som önska få företaget till stånd, och markägare, nyttjanderättshavare eller andra, vilkas rätt beröres av upplåtelsen, men detta kan ej alltid antagas vara fallet. Det kan vidare ej anses tillfredsställande, att rättsägaren kan för ett medgivande att utrymmet får tillträdas uppställa sådana villkor om ersättning eller annat, som ge honom alltför stark ställning i förhållande till de övriga. Kommittén har på grund härav funnit erforderligt att genom en uttrycklig lagregel tillerkänna dem, som enligt vad vid förrättningen bestämts skola anslutas till företaget, en befogenhet att under vissa förutsättningar taga avsett utrymme i anspråk även mot vederbörande rättsägares bestridande, innan slutlig prövning ägt rum.

233 En befogenhet av angivna slag synes till en början böra förutsätta, att besvärstiden utgått. Dessförinnan föreligga knappast tillräckliga skäl att medge verkställighet. Den tid om trettio dagar, som enligt 20 § gäller för besvärs avgivande, torde under alla omständigheter kunna utan olägenhet avvaktas. Vidare bör i fråga om föremålet för besvären krävas, att dessa avse något av spörsmålen om upplåtelsen eller om ersättning därför. Endast i detta läge böra markägare och andra ersättningsberättigade ha anledning att motsätta sig förhandstillträde. I övriga fall torde en uppgörelse med dem i regel kunna erhållas på skäliga villkor. Huruvida talan fullföljts även i annat avseende än nu nämnts bör däremot uppenbarligen vara likgiltigt. En ytterligare förutsättning är enligt förslaget, att yrkande om förtida verkställighet föreligger från någon, som förbinder sig såväl att förskjuta den ersättning, vilken kan komma att bli slutligt bestämd, jämte stadgad ränta som att vid bifall till besvären gottgöra skada till följd av att anläggningsbeslutet verkställts samt tillika ställer betryggande säkerhet för utgivande av förskott och gottgörelse som nu sagts. Under angivna förutsättningar äger enligt paragrafens andra stycke ägodelningsrätten förordna, att anläggningsbeslutet utom i vad avser ersättning jämlikt 4 § må lända till omedelbar efterrättelse. Att prövningen enligt förslaget anförtrotts ägodelningsrätten, hos vilken yrkandet om verkställighet således skall framställas, är föranlett av att det måste anses angeläget, att de ytterligare garantier för ett riktigt avgörande, som ett förfarande vid domstol erbjuder, tillvaratagas, samtidigt som ägodelningsrätten i egenskap av besvärsinstans ligger närmast till att pröva i vilka avseenden talan förts. Av stadgandets formulering torde framgå, att ägodelningsrätten icke är ovillkorligen skyldig att förordna om förtida verkställighet. Verkställighetsfrågan bör uppenbarligen prövas även med hänsyn till att ett verkligt behov av anläggningsbeslutets omedelbara realiserande föreligger, och framställt yrkande bör därför avslås för den händelse det från denna synpunkt ej kan anses sakligt motiverat. Vidare må påpekas det i lagtexten u t m ä r k t a förhållandet, att ett av ägodelningsrätten meddelat förordnande, som här avses, äger rättsverkan såvitt gäller anläggningsbeslutet i dess helhet utom beträffande ersättningsfrågan. Såsom framgår av 36 § första stycket skall ersättningen gäldas inom tre månader efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft. Att ersättningsfrågan undantagits från omedelbar exigibilitet sammanhänger bl. a. med de i 36 § reglerade formerna för ersättningens gäldande. Ersättningsskyldigheten skall nämligen ofta fullgöras genom beloppets nedsättande hos länsstyrelsen för vidare fördelning på närmare angivet sätt, och i den mån den slutgiltigt bestämda ersättningen skulle bli högre än den av förrättningsmannen beslutade bleve således här fråga om att tillämpa nedsättningsförfarandet flera gånger. Kommittén har funnit angeläget, att detta förfarande kan begränsas till ett enda tillfälle liksom att de olägenheter undvikas, som kunna bli

234 följden av att den ersättningsberättigade nödgas helt eller delvis återbetala ersättning, där denna vid den slutliga prövningen finnes icke ha bort utgå. Den ersättningsberättigades intressen tillgodoses enligt kommitténs uppfattning i tillräcklig grad därigenom att han erhåller betryggande säkerhet för det ersättningsbelopp, som kan komma att bestämmas, och i sinom tid tillika ränta enligt 4 § från den dag, då utrymmet togs i anspråk. Vid avgörandet av huruvida beloppet av erbjuden säkerhet kan anses betryggande får ägodelningsrätten uppenbarligen icke bygga enbart på det av förrättningsmannen bestämda ersättningsbeloppet, utan domstolen har jämväl att beakta möjligheten att den vid slutlig prövning eller att högre rätt finner ersättningen böra höjas. Några mera ingående utredningar i ersättningsfrågan böra självfallet dock icke företagas på detta stadium. Med hänsyn till svårigheten att förutse till vilket belopp gottgörelse slutligen kommer att bestämmas är fastmera angeläget, att endast säkerhet, som erbjuder tillräckligt vid marginal, godtages. Att säkerheten icke utan vidare måste motsvara hela det belopp som fordrats är å andra sidan tydligt. En modifikation i den uppställda regeln bör emellertid göras i fall, då ersättningsberättigad sakägare samtycker till att avsett utrymme får tillträdas utan att sådan förbindelse, om vilken här är fråga, avges till skydd för honom. I andra stycket har därför tillagts en föreskrift av innehåll, att efter medgivande av den, vilkens rätt därav beröres, utrymme må tagas i anspråk utan hinder av att sådan förbindelse ej lämnats i vad avser honom tillkommande ersättning. Det är således att märka, att stadgandet icke befriar från skyldighet att svara för sådana skadeverkningar av den förtida verkställigheten, som kunna drabba andra än de jämlikt 4 § ersättningsberättigade sakägarna. Andra stycket lämnar ej anvisning på någon viss tid efter besvärens anförande, inom vilken yrkande om verkställighet skall framställas eller domstolens förordnande skall meddelas. Så kan därför ske när som helst under målets handläggning vid ägodelningsrätten. För att åsyftat resultat skall vinnas torde förordnande emellertid komma att meddelas i tämligen nära anslutning till fullföljden av talan mot förrättningsmannens beslut. I paragrafens tredje stycke föreskrives, att ägodelningsrätten i samband med målets avgörande skall pröva, om meddelat förordnande alltjämt skall lända till efterrättelse. Genom lagtextens avfattning har kommittén velat utmärka, att avsikten icke är att åtgärder, som på grund av förordnandet redan vidtagits, skola bringas att återgå i och med att beslut meddelas om att förordnandet icke vidare skall gälla. Slutligen må påpekas, att ifrågavarande paragraf, såsom ock framgår av lagtexten, allenast avser verkställighet av förrättningsmannens beslut. Några motsvarande regler beträffande realiserandet av ägodelningsrätts eller annan domstols anläggningsbeslut eller annat avgörande ha icke synts behöva upptagas i förslaget. Allmänna regler i ämnet torde vara tillfyllest;

235 härom må hänvisas till 17 kap. 14 § rättegångsbalken och 3 kap. utsökningslagen.

36 §. Paragrafen reglerar tid och sätt för erläggande av ersättning jämlikt 4 § liksom även viss rättsverkan av skedd betalning. Rörande tiden för betalningen stadgas i första stycket efter förebild i 48 § expropriationslagen, att ersättningen jämte ränta skall gäldas inom tre månader efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft. Vad angår ränta må anmärkas, att stadgandet får betydelse endast i det fall, då förhandstillträde skett. Förutsättning för att ränta skall utgå är nämligen enligt 4 §, att upplåtet utrymme tagits i anspråk. Med avseende å sättet för ersättningens gäldande böra erforderliga bestämmelser utformas mot bakgrund av ersättningsskyldighetens materiella reglering, enligt vilken rätt till ersättning för upplåtet utrymme omedelbart tillkommer, förutom ägaren till den fastighet, varifrån upplåtelsen sker, allenast innehavare av nyttjanderätt, servitut eller annan särskild rätt med avseende å fastigheten men icke innehavare av sakrättsligt skyddad fordringsrätt. Denne är i stället hänvisad till gottgörelse ur den markägaren tillkommande ersättningen. I fråga om uppdelningen av utgående ersättningar mellan den omedelbart berättigade och innehavare av fordringsinteckningar och därmed jämställda böra enligt kommitténs mening vanliga expropriationsrättsliga principer tjäna som utgångspunkt för regleringen. Till skydd för berörda fordringshavare bör således gälla, att ifrågavarande ersättningsbelopp — vari här liksom eljest gottgörelse för rent personlig skada icke bör inräknas — nedsättes hos länsstyrelsen för fördelning mellan dem och den omedelbart ersättningsberättigade sakägaren. Endast i fråga om den närmare gränsdragningen mellan dessa fall och den situationen, då ersättningen bör erläggas till den därtill i första hand berättigade, har kommittén funnit anledning överväga en ordning, som i viss mån avviker från den enligt expropriationslagen gällande. Ersättningsbeloppets nedsättande hos länsstyrelsen är enligt kommitténs mening motiverat endast när innehavare av de fordringar, för vilka den av upplåtelsen berörda fastigheten häftar, kunna lida förlust därigenom att det ersättningsgrundande ingreppet minskar fastighetens värde så att fordringshavarna k u n n a antagas icke med säkerhet få betalt för sina fordringar vid exekution. Är situationen sådan, att samtliga fordringshavare önska behålla sin betalningsrätt i fastigheten, eller kan det eljest på objektiva skäl konstateras, att någon förlustrisk icke uppkommer, finnes därför ej anledning att tvinga vederbörande att mottaga betalning. En betalning före förfallotiden kan j u otvivelaktigt i många fall medföra nackdelar för borgenären. Härtill kommer, att nedsättning och fördelning hos länsstyrelsen all-

236 tid innebära en mera omständlig procedur än betalning direkt till den jämlikt 4 § berättigade. Ett system med obligatorisk nedsättning kan kommittén därför icke godtaga. Att — såsom spörsmålet är löst i 20 och 21 §§ lagen om allmänna vägar — låta de ersättningsskyldiga på eget ansvar pröva i vilka fall värdeminskning kan antagas uppstå och nedsättning därför bör företagas är ej heller tänkbart på förevarande område. Ansvaret för en felbedömning, som enligt lagen om allmänna vägar medför att den ersättningsskyldige är pliktig att gottgöra förlust för fordringshavarna till följd av att nedsättning ej skett, kan för de enskilda anslutna fastighetsägarna bli mycket tyngande. Kommittén har funnit mest ändamålsenligt att överlämna prövningen av ifrågavarande spörsmål åt förrättningsmannen. Häftar fastighet, vari anläggningen skall inrymmas, på grund av inteckning eller eljest för fordran, skall förrättningsmannen därför enligt paragrafens andra stycke, såvida icke ersättningens utbetalande till den därtill berättigade medgivits av samtliga fordringshavare eller är väsentligen utan betydelse för dem, förordna att ersättning, som icke utgör gottgörelse för personlig skada, jämte ränta skall gäldas genom beloppets nedsättande hos länsstyrelsen för fördelning. Då anläggningsbeslutet meddelas av domstol, ankommer motsvarande uppgift på denna. Belopp, som i enlighet med det sagda ej skall nedsättas, utbetalas jämlikt första stycket direkt till den ersättningsberättigade sakägaren. Kommittén har genom lagtextens avfattning velat utmärka, att direktbetalning skall utgöra huvudregeln och företagas så snart förrättningsmannen icke meddelat förordnande av motsatt innebörd. I fråga om ordningen för och verkan av länsstyrelsens fördelning skall vad angående expropriationsersättning är stadgat äga motsvarande tilllämpning. Den enligt förslaget gällande befogenheten för fordringshavarna att med bibehållen rätt avstå från nedsättning och fördelning hos länsstyrelsen har ansetts vara av den betydelse för möjliggörande av en önskvärd förenkling, att kommittén funnit sig böra utsträcka befogenheten även till tid, då förordnande om nedsättning redan skett men fördelning ännu ej verkställts. Även om fordringshavarna icke under själva förrättningen ansett sig kunna avstå från att njuta betalning ur utgående ersättning, k u n n a de säkerligen ofta, sedan de fått tillfälle att överblicka förrättningsresultatet, komina att föredraga, att rätten till betalning ur fastigheten kvarstår och att någon fördelning därför ej äger rum. Enligt andra styckets sista punkt må meddelat förordnande följaktligen, om fördelning ännu ej skett, ej utgöra hinder mot utbetalning direkt till den ersättningsberättigade, om medgivanden från fordringsinnehavarna företetts hos länsstyrelsen. Att samtligas medgivanden ansetts erforderliga — i detta fall liksom enligt första punkten — sammanhänger med det förhållandet, att fördelning måste omfatta alla fordringshavare och att verkan av åtgärden såsom angivits blir densamma som

237 vid expropriation i allmänhet, nämligen att rätten till betalning ur fastigheten upphör (24 § inteckningsförordningen). Fordringshavare, som vid fördelning avstår honom tillkommande belopp till förmån för den enligt 4 § berättigade sakägaren, går således miste om beloppet. Verkan av att betalning fullgjorts i vederbörlig ordning, d. v. s. i förekommande fall genom nedsättning, är enligt paragrafens tredje stycke, att upplåtet utrymme må tagas i anspråk. Då den sakägare, vilkens rätt beröres av upplåtelsen, således kan vägra tillträde till utrymmet, innan betalning erlagts, vinnes ett i flertalet fall effektivt sanktionsmedel för ersättningsskyldighetens fullgörande. Undantag från regeln gäller av naturliga skäl, då vederbörande sakägare medgivit tillträde, trots att betalning ej skett. En reservation har i lagtexten vidare gjorts för det fall, att förtida tillträde ägt r u m (35 § andra stycket). Rörande en ytterligare påföljd för underlåtenhet att erlägga ersättning av ifrågavarande slag må hänvisas till 37 § första stycket.

37 §. I paragrafen h a sammanförts regler, enligt vilka anläggningsbeslut — oavsett om det meddelats av förrättningsman eller efter besvärsprövning av domstol — förfaller under vissa betingelser. Grunden till förfalloregeln i första stycket är vikten av att kunna framtvinga betalning av ersättning jämlikt 4 §. En vägran att ställa upplåtet utrymme till förfogande, innan betalning erlagts, är uppenbarligen ej ägnad att förmå de till anläggningen anslutna fastighetsägarna att fullgöra sin betalningsskyldighet för den händelse de av någon anledning icke skulle vara intresserade av att få anläggningen till stånd. Vill den, vilkens rätt beröres av upplåtelsen, att anläggningsbeslutet skall realiseras och att fastställd ersättning skall gäldas, har han visserligen möjlighet att, sedan tre månader förflutit från det att beslutet vunnit laga kraft (36 § första stycket), själv indriva beloppet enligt vanliga regler. Detta kan antagas bli aktuellt särskilt då ifrågavarande fastighet tillika skall ingå i företaget. Befogenheten bör dock ej få kvarstå under någon mera avsevärd tid. Skulle så vara fallet, kunde den komma att på ett olämpligt sätt utnyttjas i spekulationssyfte. Efter viss tids förlopp bör det kunna fordras av vederbörande sakägare att han vidtager åtgärder för beloppets utkrävande vid äventyr att rätten därtill och därmed även frågan om anläggningens inrättande överhuvudtaget förfaller. Uppmärksammas bör också den situationen, då markägaren eller därmed jämställd rättighetshavare bestritt att upplåtelse finge ske och alltjämt vidhåller denna ståndpunkt. Äro därvid även de till företaget anslutna fastighetsägarna ointresserade av anläggningsbeslutets genomförande och låta de detta komma till uttryck genom att icke erlägga betalning, bör resultatet jämväl i detta fall bli att beslutet efter

238 viss tid förfaller. Den tid, inom vilken förfallopåföljd bör inträda, torde skäligen kunna bestämmas till ett år efter det att beslutet vunnit laga kraft. P å anförda skäl har i paragrafens första stycke upptagits ett stadgande av innehåll att, om ersättning för upplåtet utrymme ej i föreskriven ordning guldits inom ett år efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft, beslutet är förfallet. Då ersättningen, för undvikande av förfallopåföljd, skall ha guldits i föreskriven ordning, innebär detta ett skydd för innehavare av fordringsinteckningar och därmed likställda rättsägare i sådant fall, då nedsättning skall ske. Skulle vederbörligt belopp i strid mot förordnande om nedsättning tillhandahållas den primärt ersättningsberättigade, utsätter denne sig, om han med förbigående av fordringshavarna tillgodogör sig beloppet, för risken att frågan om anläggningens inrättande förfaller och att han förpliktas återgälda ersättningsbeloppet. Syftet med den i paragrafens andra stycke upptagna förfalloregeln är att förhindra, att anläggningsbeslutet blir gällande under mera avsevärd tidrymd utan att någon brytt sig om att bringa detsamma till verkställighet. Bortsett från att det måste anses höra till god ordning, att ett beslut, som icke längre fyller avsedd funktion, bringas att upphöra, kan den fortskridande bebyggelseutvecklingen inom det berörda området medföra, att beslutet icke längre innefattar en lämplig lösning för den händelse det långt efteråt blir verkställt. Att generellt ange en tid, efter vars utgång sådana verkningar kunna antagas inträda, är visserligen förenat med betydande svårigheter, särskilt som bedömandet synes komma att variera i fråga om skilda företag. Efter fem år torde det emellertid i allmänhet föreligga risk för att den beslutade gemensamhetsbildningen i viss mån förlorat sin aktualitet. I fråga om anläggningar av större omfattning torde en femårstid dock stundom kunna vara otillräcklig, och kommittén har därför velat öppna en möjlighet att vid förrättningen bestämmes en längre tid. Av dessa skäl föreslås, att anläggningsbeslut är förfallet, om anläggningen ej kommit till utförande inom fem år, sedan beslutet vunnit laga kraft, eller inom den längre tid, som bestämts vid anläggningsbeslutets meddelande. Att uppställa krav på att anläggningen även kommit att begagnas på det avsedda sättet har däremot ansetts möta svårigheter och ej heller befunnits påkallat av något mera framträdande behov. De anslutna fastighetsägarnas intresse av att utnyttja anläggningen och därmed göra investerade medel räntabla torde i detta hänseende utgöra en tillräcklig garanti. Av lagtexten framgår, att förfallopåföljden inträder automatiskt efter den bestämda tidens utgång, och frågan huruvida anläggningsbeslutet förfallit skall följaktligen omedelbart på grund av förevarande stadgande bedömas i alla de rättsliga sammanhang, där frågan får betydelse. Kommittén har därmed avvisat tanken på anordnande av särskild prövning av frågan. Att en anläggning ej kommit till utförande torde i allmänhet vara möjligt att konstatera utan större svårighet. Uppenbart är att enbart den omstän-

239 digheten, att någon mindre betydelsefull detalj återstår att utföra, icke bör föranleda förfallopåföljdens inträde. I tveksamma fall kan den, som hotas av påföljden, dessutom skydda sig genom den möjlighet att begära anstånd, som stadgats i styckets andra punkt. Den ifrågavarande påföljdens innebörd torde i huvudsak följa av allmänna rättsprinciper. För undanröjande av varje ovisshet rörande dess verkningar med avseende å uppburen ersättning jämlikt 4 § har uttryckligen föreskrivits, att skyldighet att återgälda sådan ersättning ej föreligger. F r å gan i vad mån de ersättningsskyldiga böra få vid ny förrättning tillgodoräkna sig beloppet torde böra överlämnas åt rättstillämpningen. Rörande motsvarande spörsmål vid tillämpning av vattenlagen må hänvisas till af Klintberg, Om byggande i vatten s. 121. Som antytts kan inträdet av förfallopåföljden förhindras genom att anstånd med anläggningens utförande utverkas. Sådant anstånd må medgivas av förrättningsman, som på vanligt sätt förordnas av länsstyrelsen. Kommittén har funnit anståndsprövningens verkställande av förrättningsman vara att föredraga framför dess förläggande till domstol, som — då anläggningsbeslutet vinner laga kraft — ej eljest har att taga befattning med hithörande frågor. Ofta torde den tidigare förordnade förrättningsmannen kunna anlitas ånyo, och stundom kan efter en tid av fem år eller mera uppkomma behov av omprövning på grund av att ändrade förhållanden inträtt (39 §). Att gemensam förrättningshandläggning i detta fall kan äga rum synes ändamålsenligt. Tiden för anståndet har ej ansetts böra regleras i vidare mån än att den icke må överstiga ytterligare fem år. Självfallet får tiden ej sättas längre än som kan anses oundgängligen nödvändigt. Förutsättning för åtgärden är, att förrättningsmannaförordnande begäres före förfallotidens utgång. Utan särskild föreskrift torde förslagets vanliga regler om förrättningsförfarandet vinna tillämpning vid anståndsprövning, varom här är fråga. Någon motsvarighet till anläggningsbeslut föreligger likväl icke. Med hänsyn till att besvärstiden jämlikt 20 § räknas från det anläggningsbeslutet meddelats erfordras därför en särregel för detta fall. Tiden räknas enligt förslaget — oavsett huruvida begäran om anstånd bifallits eller avslagits — från dagen för beslutet i anståndsfrågan.

38 §. I fråga om det sätt, varpå ett betryggande rättsskydd för tredje man bör anordnas, har kommittén, såvitt avser redan befintliga inteckningshavare och därmed likställda rättsägare, i olika sammanhang i det föregående angivit vilka principer som skola gälla. Beträffande övriga intresserade — särskilt spekulanter på anslutna fastigheter och tilltänkta långivare, vilka önska bedöma erbjuden inteckningssäkerhet — torde publicerandet av det

240 till grund för gemenskapen liggande avgörandet innefatta det tjänligaste medlet att tillgodose rättssäkerhetskravet. Av vad tidigare anförts framgår, att kommittén — med hänsyn främst till de ifrågavarande anläggningarnas ofta avsevärda betydelse ur fastighetskreditens synvinkel — funnit ofrånkomligt, att behovet av publicitet tillgodoses därigenom att anläggningsbeslutet blir antecknat i fastighetsbok. Uppgift om beslutet kommer då även att inflyta i gravationsbevis; härför erfordras emellertid viss komplettering av de föreskrifter, som gälla utfärdande av sådant bevis. Under förutsättning att anteckningarna icke göras alltför vidlyftiga — en ren hänvisning till beslutet torde vara tillräcklig — synas några berättigade invändningar icke kunna resas häremot. En bestämmelse i ämnet har upptagits i förevarande paragraf. Anteckning, varom här är fråga, bör enligt kommitténs mening ej få ske, förrän den eftersträvade sakrättsliga effekten verkligen inträder, och enbart anläggningsbeslutets meddelande är därför icke tillräckligt. Stadgandet förutsätter i stället, att beslutet vunnit laga kraft eller eljest må verkställas; i sistnämnda hänseende må hänvisas till den enligt 35 § andra stycket föreskrivna möjligheten för ägodelningsrätt att under särskilda betingelser förordna att anläggningsbeslut utom i visst hänseende må lända till omedelbar efterrättelse. Då anteckning säges skola göras i fastighetsboken för varje av beslutet berörd fastighet, innebär detta, att icke blott de anslutna fastigheterna utan även fastigheter, som utan att utnyttja anläggningen beröras allenast på det sätt att utrymme för densamma upplåtes, skola medtagas. Detta avviker visserligen från vad i liknande sammanhang gäller, eftersom genom det allmännas medverkan tillskapade rättigheter av servitutskaraktär inom angränsande rättsområden oftast icke bli föremål för publicering i offentliga register. Att undantaga fastigheter, vilka icke beröras i annan mån än nyss sagts, möter emellertid vissa svårigheter särskilt i huvudmannafallet, där huvudmannens fastighet under alla omständigheter synes böra hänföras under stadgandet. Härtill kommer, att det säkerligen blir mindre vanligt att fastighet, varifrån upplåtelse sker, icke själv anslutes till företaget. Anteckningsskyldighetens utsträckande till sådan fastighet torde därför icke medföra några större olägenheter. Anteckningen förutsätter en hos inskrivningsdomaren gjord anmälan och verkställes, så snart sådan inkommit, å närmast följande inskrivningsdag. I vad gäller frågan vem som har att göra anmälan liksom beträffande tillvägagångssättet hänvisar förslaget till regler, som meddelas i annan ordning. Ehuru en anteckning uppenbarligen ej bör belasta fastighetsboken längre än den alltjämt är av betydelse, innehåller förslaget inga bestämmelser om anteckningens avförande ur boken exempelvis i det fall, då anläggningsbeslutet förfallit. För närvarande saknas i lagstiftningen generella regler om

241 vidtagande av dylik åtgärd, och kommittén har ej funnit anledning att i detta begränsade sammanhang lagreglera frågan. Denna kan emellertid väntas bli löst genom den förestående jordabalksreformen (jfr 33 kap. 6 § lagberedningens förslag till ny jordabalk). Ytterligare regler om anteckning i fastighetsbok äro, såvitt avser den av kommittén föreslagna förmånsrätten enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, meddelade i 2 och 4 §§ i den särskilda förmånsrättslagen. Om verkan av ändrade

förhållanden

39 §. I förevarande och följande paragrafer har kommittén upptagit vissa föreskrifter beträffande förnyad prövning av fråga, som blivit bedömd enligt lagakraftvunnet förrättnings- eller domstolsavgörande, samt om verkningarna av att därvid fattas beslut om förändringar i tidigare rådande rättsförhållanden. Bestämmelserna ha inskränkts att gälla anläggningsbeslut; rörande beslut av annat slag må, såvitt avser möjligheterna till omprövning, hänvisas till allmänna rättsgrundsatser. E h u r u huvudprincipen måste vara att anläggningsbeslut, som vunnit laga kraft, äger giltighet för framtiden eller — där det gjorts tidsbegränsat — under sålunda bestämd tid, står det klart, att en orubblighetsgrundsats här lika litet som eljest bör upprätthållas helt utan undantag. Den enskilde kan knappast anses äga något berättigat anspråk på att anläggningsbeslutet består oförändrat i vidare mån än de faktiska förhållanden, som legat till grund för den tidigare prövningen, äro oförändrade. Även om nämnda prövning skett med allt förutseende av den kommande utvecklingen, kan ej hindras att förhållandena inom ett bebyggelseområde undergå modifikationer, vilka måste få betydelse även i fråga om bestående gemensamhetsföretag av den karaktär förslaget avser. Det är å andra sidan tydligt, att ej vilken ändring som helst kan få tagas i betraktande i detta sammanhang. Till en början må härvid framhållas en begränsning, som ligger däri, att det skall vara fråga om nya eller ändrade förhållanden av rent faktisk natur och således ej blott om ett annat bedömande av redan tidigare föreliggande fakta. Emellertid är det enligt kommitténs mening icke rimligt, att varje ny omständighet skall kunna medföra att ett förnyat prövningsförfarande inledes och att som följd därav ändring göres i de bestående rättsförhållandena. Såväl hänsynen till de med prövningen förenade kostnaderna som de enskilda fastighetsägarnas intresse att åtnjuta trygghet mot rubbning av bestående rättsförhållanden och att icke tvingas medverka i ett förfarande, som påkallats utan att viktiga skäl därtill föreligga, tala i stället för att det bör fordras, att en mera väsentlig ändring inträtt, innan omprövning tillätes. Detta är också kommitténs ståndpunkt, vilken kommit till uttryck i första stycket av förevarande paragraf. 16—318020

242 Inträda, sedan anläggningsbeslut vunnit laga kraft, ändrade förhållanden av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på fråga, som avgjorts genom beslutet, må sålunda frågan upptagas till prövning vid ny förrättning. Rörande stadgandets innebörd må ytterligare framhållas, att bedömandet av huruvida nya omständigheter av angiven beskaffenhet inträffat måste — på samma sätt som förrättningsmannen ursprungligen prövat de materiella huvudfrågorna — ses på längre sikt. En mer eller mindre övergående ändring skall således icke beaktas i detta sammanhang. Där exempelvis byggnad, som hör till ansluten fastighet, nedbrunnit, bör detta enligt kommitténs mening icke medföra rätt att få till stånd ny förrättning under åberopande av att fastigheten icke har något behov av anläggningen, såvida alla skäl tala för att fastigheten så snart omständigheterna det medge kommer att åter bebyggas för samma ändamål och på ungefär samma sätt som tidigare. Resultatet skulle eljest bli att det erfordrades ytterligare en förrättning, sedan återuppbyggnaden genomförts. Då föremålet för omprövning angivits vara fråga, som avgjorts genom anläggningsbeslut, innebär detta icke någon begränsning av prövningens omfattning till sådan del av beslutet, som av förrättningssökanden beröres. På grund av det samband, som råder mellan beslutets olika delar, måste här liksom vid besvärsprövningen ändring i visst hänseende få påverka beslutet även i övriga avsnitt. Utöver det i 16 § angivna innehållet kan anläggningsbeslutet emellertid även upptaga sådant avtal, som jämlikt 21 § må ingås rörande anläggnings omhänderhavande genom huvudman. Avtalet skall, då förutsättningarna därför äro uppfyllda, fastställas i detta beslut. Vad nyss anförts om sambandet mellan anläggningsbeslutets olika delar gäller likaledes i stor utsträckning med avseende å sådant beslut i sistnämnda fall. Man måste därför räkna med att avtalet kommer att påverkas av att ändring sker i något av de hänseenden, som beslutet i övrigt behandlar. Skall exempelvis en fastighet utträda ur gemenskapen eller en ny anslutas, innebär j u detta en växling med avseende å de i avtalet deltagande subjekten och i allmänhet även eljest sådana förändringar att avtalet knappast kan bestå med oförändrat innehåll. Detsamma torde i allmänhet också gälla, då ändring sker enbart i fråga om fastighets andelstal eller i andra hänseenden. Den allmänna regeln bör därför möjliggöra omprövning även av avtal av ifrågavarande slag i det fall, att någon av de allmänna grunderna i anläggningsbeslutet ändras. Detta är också innebörden av kommitténs förslag. Fråga kan emellertid vidare uppkomma om att ändra enbart själva avtalet. Huvudmannens intresse av att vidbliva detta har måhända minskat till följd av att lönsamheten efterhand blivit lägre än han vid avtalets ingående förutsett. Även om det oftast varit möjligt för honom att skydda sig mot prisförändringar genom att i avtalet införa indexklausuler eller andra villkor, är det icke säkert att denna möjlighet blivit utnyttjad, och ett ovillkorligt fasthållande vid avtalet kan då understundom te sig alltför betung-

243 ande. Beaktas bör även det motsatta fallet att avtalet får ogynnsamma följder för huvudmannens motparter. Intresset av att avtalet modifieras behöver för övrigt icke vara begränsat till de rent ekonomiska frågorna utan kan hänföra sig exempelvis till detalj föreskrift för anläggningens utnyttjande. Den uppställda huvudregeln är så avfattad, att den blir tillämplig även i nu berörda fall. Detta måste anses välgrundat såtillvida att det icke heller här bör komma i fråga att efterge det enligt huvudregeln gällande kravet på att sådana ändrade förhållanden skola ha inträtt, som i väsentlig mån inverka på vad tidigare prövats. Detta torde emellertid snarast böra uppfattas som en minimifordran i förevarande situation, där omständigheterna i övrigt te sig betydligt annorlunda än då omprövning påkallas även av anläggningsbeslutet i övriga delar. Vid sidan av de synpunkter, som uppbära huvudregeln, göra sig nämligen särskilda skäl gällande till förmån för en än snävare begränsning av rätten till omprövning enbart av avtalet. En regel härom skulle till en början eljest komma alltför mycket i strid med den allmänna avtalsrättsliga principen, att avtal skola hållas. Den, som ingått avtal om exempelvis köp eller försträckning, kan ju icke bli befriad från avtalet enbart på den grund, att prisutvecklingen medfört en försämring av möjligheterna till vinst på affären. Enligt kommitténs mening finnes anledning att på förevarande område intaga en ståndpunkt vilken så nära som möjligt ansluter sig till den allmänna principen. Ytterligare må framhållas intresset av att så långt det är möjligt bevara en huvudmannaförvaltning, varom avtalsparterna en gång beslutat. Denna organisationsform har av kommittén föreslagits med tanke på de fall, då sakägarna velat undvika att såsom vid samfällighetsbildning kontinuerligt medverka till företagets skötsel och i stället föredragit att reglera samverkansfrågorna vid anläggningens inrättande och i övrigt inskränka sin medverkan till en fortlöpande bidragsskyldighet. Att varje väsentlig ändring i någon av de detaljfrågor, som reglerats i avtalet, skulle få tagas till intäkt för omprövning av detta bör med hänsyn härtill ej komma i fråga. Intresset av stabilitet i fastighetsförhållandena göra sig här på ett särskilt sätt gällande, och förutsättningarna för omprövning böra därför enligt kommitténs mening ytterligare begränsas, helst som ett upphävande helt eller delvis av avtalets innehåll icke kan förenas med någon garanti för att en förvaltning genom huvudman kan bevaras ens på ändrade villkor. För den händelse nytt avtal ej skulle kunna träffas och fastställas samt situationen ej heller är sådan, att förrättningsmannen kan j ä m k a det ursprungliga avtalets innehåll, återstår nämligen, såsom framgår av 44 §, ej någon annan möjlighet än att förordna om anläggningens omhänderhavande genom samfällighet. Till förmån för en skärpt regel talar även det förhållandet, att den kan väntas bidraga till att avtalen komma att utformas med större omsorg än eljest samt att indexklausuler och liknande villkor komma till ökad användning.

244 Vad därefter beträffar den närmare beskaffenheten av det krav, som kommittén ansett sig böra uppställa såsom villkor för rubbning enbart av avtalet, har, såsom nyss antytts, den allmänna avtalsrättsliga principen i ämnet ansetts böra vara vägledande. Även om fullständig klarhet ej råder om principens innebörd, synas övervägande skäl tala för att däri bör inläggas en fordran på oförutsebarhet med avseende å det nya faktum, vara omprövning grundas. Att kräva, att avtalspart icke kunnat förutse detta förhållande torde emellertid vara att gå för långt. Det bör vara tillräckligt att han i detta hänseende iakttagit all den försiktighet, som rimligen kunnat begäras av honom. På grund av det anförda har i paragrafens första stycke tillagts ett undantagsstadgande av innehåll att, där allenast avses ändring eller upphävande av avtal, som fastställts jämlikt 21 §, omprövning dock ej må ske, med mindre förutsättningarna för avtalet väsentligt rubbats till följd av omständighet, som vid avtalets ingående icke rimligen bort förutses. Att ett undantag på detta sätt införes torde icke behöva uppkalla några invändningar med hänsyn till vad förut uttalats om sambandet mellan avtalet och anläggningsbeslutet i övrigt. Med hänsyn till avtalets funktion att kompletera beslutets grundläggande föreskrifter torde dessa nämligen knappast k u n n a påverkas av att enbart avtalet modifieras. Rörande de materiella villkor, som skola tillämpas vid omprövningen, avser förslaget att i princip samma regler skola gälla som de, vilka bestämt anläggningens inrättande. Frågor om anslutning av nya fastigheter skola således bedömas på grundval av 2 §:ns bestämmelser, i första hand förutsättningen att anläggningen skall vara av synnerlig vikt för fastigheternas ändamålsenliga utnyttjande. Vid den nya förrättningen skall tillika prövas, om de i företaget ingående fastigheterna skola kvarstå eller utträda ur gemenskapen. Ehuru den allmänna förutsättningen skall gälla även i sistn ä m n d a fall, torde dess innebörd likväl i praktiken här te sig något annorlunda än eljest. Sedan fastighet varit ansluten någon tid och ägaren nedlagt kostnader för anläggningens utförande och begagnande, torde kravet på synnerlig vikt i allmänhet vara lättare att uppfylla än från början. Under förutsättning att fastigheten alltjämt har behov av anläggningen, synes det nämligen knappast innebära några fördelar att fastigheten blir utbruten ur gemenskapen för att i stället få sitt behov av den ifrågavarande nyttigheten täckt genom en separat anläggning eller på annat sätt. I regel torde härigenom endast uppkomma ökade kostnader för ägaren, och h a n riskerar dessutom att icke återfå allt vad han investerat i anläggningen; härom må hänvisas till 42 §. För den händelse själva behovet av anläggningen minskar eller upphör, kommer däremot frågan om den fortsatta anslutningen i ett nytt läge. Då fastighetens utträde ur gemenskapen på detta sätt aktualiseras, knyter sig ett särskilt intresse till spörsmålet, i vad mån de övriga fastigheterna böra

245 skyddas mot eventuellt förfång till följd av åtgärden. I allmänhet torde kostnaderna för det gemensamma företaget bli högre för var och en av de kvarvarande fastigheterna under förutsättning att förhållandena i övrigt bli oförändrade. Kommittén har ingående behandlat olika möjligheter att komma till rätta med problemet, både sådana som innebära förbud mot utträde i dessa situationer och sådana som gå ut på en ekonomisk utjämning mellan den utträdande och de övriga i syfte att motverka att dessa lida förlust genom åtgärden. Flertalet av dessa utvägar ha emellertid visat sig vara förenade med svåra olägenheter. Härtill kommer, att lösningar av denna karaktär bygga på förutsättningen att det i allmänhet föreligger ett intresse av att gemenskapen upprätthålles i fortsättningen och att de skäl, som föranlett begäran om utträde, i regel böra få vika för nämnda intresse. Frågan, huruvida denna förutsättning är riktig, kan emellertid icke besvaras entydigt utan synes böra lösas först efter en undersökning av förhållandena vid varje särskilt företag. Att en fastighets utträde skulle vara förenat med vissa ekonomiska sanktioner för ägaren eller eljest på något sätt försvåras kan enligt kommitténs mening knappast anses motiverat i andra fall än då utträdet föranletts av ett illojalt eller med hänsyn till gemenskapens naturliga fordringar icke acceptabelt syfte från fastighetsägarens sida. I de flesta fall torde åtgärden däremot komma att bero på att utvecklingen medför helt naturliga förändringar med avseende å fastighetens behov av anläggningen och då h a r den anpassning, som utträdet innebär, följaktligen ett fullt legitimt ändamål. Fastigheten kan sålunda komma att utläggas till gata eller bli föremål för ändrad fastighetsindelning. Likaledes kan anslutningsfrågan påverkas av att fastigheten efter planändring skall ombyggas på viss sätt eller erhålla annan användning än tidigare. Även en förändring, som enbart är förestavad av önskemålet om ökad räntabilitet, får enligt kommitténs mening anses ha tillkommit i ett fullt godtagbart syfte. Visserligen är det trots detta tänkbart att i dessa fall genom särskilda spärregler söka förhindra att gemenskapen och därmed även det ekonomiska underlaget för anläggningen minskar eller ock att på något sätt fördela verkningarna härav mellan den utträdande och de övriga. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra förorda en sådan lösning, vilken innebär ett alltför stort hänsynstagande till de kvarstående fastighetsägarna på den utträdandes bekostnad. En regel av angiven innebörd kan dessutom på ett olyckligt sätt motverka fastighetsägares benägenhet att frivilligt ansluta sig till företag av ifrågavarande slag. En avgörande synpunkt har för kommittén tillika varit risken för att även sådana företag, vilka bygga på mindre tillfredsställande ekonomiska förutsättningar, på ett konstlat sätt bevaras och att de otillfredsställande förhållandena därmed konserveras. Enligt kommitténs mening bör den naturliga utgångspunkten i stället vara att låta de föreliggande förhållandena på vanligt sätt bestämma i vad

246 mån en tidigare anordnad gemenskap skall bestå för framtiden. Ett bortfall av en eller annan fastighet behöver i och för sig icke göra det nödvändigt att öka de övrigas bidragsbörda. Samtidigt med att utträdet sker kunna nya fastigheter anslutas eller rationaliseringsåtgärder vidtagas. Även om någon kostnadsökning skulle bli följden, behöver den emellertid ej uppgå till sådan storlek att de återstående fastigheterna icke alltjämt skulle ha en avsevärd fördel av att vara anslutna till företaget. Endast då bidragsskyldigheten stegras ända därhän, att det uppställda kravet på synnerlig vikt icke vidare kan anses uppfyllt, uppkomma svårigheter. Enligt kommitténs mening saknas emellertid anledning att icke draga den naturliga och i överensstämmelse med förslagets grundtankar stående konsekvensen, nämligen att den eller de fastigheter, som beröras av det ändrade bedömandet, medges utträde ur gemenskapen. Att detta icke hindrar, att fastighetsägaren under vissa förutsättningar kan vara berättigad att alltjämt vara ansluten, följer av 17 §. I enlighet med de överväganden, för vilka nu redogjorts, har kommittén ej funnit skäl till särreglering annat än i de verkligt illojala fallen. Då begäran om utträde har sin grund i sådant som ovilja att överhuvudtaget ingå i en gemenskap, missnöje med samfällighets styrelse eller liknande, bör hänsyn ej få tagas därtill. Förslaget erbjuder enligt kommitténs mening fullt tillräckliga möjligheter att lösa meningsskiljaktigheter av denna art, och det synes därutöver icke alltid kunna undvikas att den enskilde i gemensamhetens intresse får i någon mån jämka sina personliga önskningar. Med hänsyn till avfattningen av 2 § :ns anslutningsregler erfordras emellertid ej speciella lagbestämmelser ens för alla dessa situationer och exempelvis icke då fastighetsägarens begäran om utträde saknar stöd av objektiva förutsättningar hos fastigheten som sådan. Endast med tanke på att ägaren, i direkt syfte att undandraga sig gemenskapen, kan komma att vidtaga sådana särskilda åtgärder med fastigheten, som normalt kunna anses ge vid handen att kravet på synnerlig vikt ej längre är uppfyllt, är en uttrycklig lagregel nödvändig. På samma sätt som fastighets utträde bör behandlas en minskning av fastighetens andelstal. En avsevärd sådan minskning kan nämligen praktiskt taget få samma effekt för de kvarvarande som ett utträde. I enlighet härmed stadgas i paragrafens andra stycke, att vid den nya förrättningen må vid bedömande av fråga om fastighets fortsatta anslutning till anläggningen eller om minskning av fastighets andelstal hänsyn ej tagas till sådan ändring av fastighetens bebyggelse eller användning, som kan antagas hava skett i syfte att erhålla utträde eller nedsättning av fastigheten åvilande bidragsskyldighet. I övriga frågor av materiellträttslig natur ha några särregler icke ansetts behövliga i vad gäller bedömningen av grunderna för företagets fortsatta verksamhet. En ändring i dessa hänseenden kan emellertid få vissa följdverkningar. Har samfällighet bildats, kan en växling med avseende

247 å deltagande fastigheter sålunda aktualisera spörsmålen, om denna samfällighet skall bestå med de gjorda ändringarna eller om samfälligheten skall upplösas och ny sådan bildas. Detta problem behandlas i 40 §. I 41 och 42 §§ regleras frågorna, i vad mån fastighets inträde eller utträde skall föranleda ekonomiska uppgörelser mellan denna fastighet och de övriga i form av ansvar för förbindelser eller ersättningsskyldighet. 43 § behandlar samfällighets upplösning, och 44 § ger vissa bestämmelser angående det sätt, varpå avtal om huvudmannaförvaltning påverkas av att ändrade förutsättningar inträtt. Utöver dessa föreskrifter saknas enligt kommitténs mening anledning att lagreglera följderna av att ändring sker i något av de hänseenden, som behandlas i anläggningsbeslutet. En konsekvens härav är exempelvis att, om rätten att taga upplåtet utrymme i anspråk skulle upphöra, detta icke kan föranleda återbetalning av ersättning jämlikt 4 §; denna ståndpunkt överensstämmer med det sätt, varpå motsvarande problem fått sin lösning på närbesläktade områden. Vidare må nämnas det fall, då vid ny förrättning fråga väckes om övergång från samfällighetsbildning till förvaltning genom huvudman. Sådan övergång är utan vidare möjlig redan med stöd av förslagets övriga bestämmelser och ytterligare regler härom fordras således icke. Kommittén vill i förevarande sammanhang behandla även den situationen, då en till företaget ansluten fastighet beröres av ändring i fastighetsindelningen. I den m å n åtgärd av detta slag innebär en väsentlig ändring i de förhållanden, som ligga till grund för den ursprungliga förrättningsprövningen, kan åtgärden liksom varje annat faktum föranleda omprövning av anläggningsbeslutet vid ny förrättning. Att sådan alltid påkallas är emellertid icke säkert, och man måste i varje fall räkna med att det förflyter viss tid från det den ändrade fastighetsindelningen genomföres till dess det nya anläggningsbeslutet vinner laga kraft eller eljest kan verkställas. Det kan därför synas, som om det i varje fall med tanke på denna övergångstid skulle vara nödvändigt att införa regler, enligt vilka det redan från den nya fastighetsindelningens genomförande kunde fastslås, vilken ställning den eller de fastigheter, som berörts av åtgärden, ägde i gemensamhetsföretaget. Kommittén har med tanke på hithörande fall övervägt att föreslå ett stadgande av innehåll att, då fastighet, som ingår i företaget, varit föremål för åtgärd, varigenom fastighetsindelningen ändrats, ägarens rättigheter och skyldigheter inom företaget skola hänföras till den eller de fastigheter, vara den ursprungliga fastighetens mark övergått. En regel av detta slag, som åtminstone i vissa fall torde gälla även utan uttryckligt lagstadgande, skulle emellertid icke innebära någon fullständig lösning av hithörande problem utan endast komma att avse inverkan av fastighetsreglerande åtgärder och sammanläggning. I delningsfallen, vilka torde utgöra det övervägande antalet åtgärder av hithörande slag, erfordras därjämte regler om fördelningen av rättigheter och skyldigheter mellan de nybildade fastig-

248 heterna inbördes. Detta möter emellertid betydande svårigheter. I viss mån torde det för närvarande vara möjligt enligt fastighetsbildningslagstiftningen — så t. ex. 19 kap. 12 § jorddelningslagen — att i samband med fastighetsbildningsåtgärd reglera dennas inverkan på en gemenskap mellan fastigheter av nu ifrågavarande karaktär. Hur långt denna möjlighet sträcker sig är emellertid ej fullt klarlagt. Att den icke omfattar alla former av fastighetsbildning är emellertid otvivelaktigt, och visst behov av en regel i ämnet kvarstår därför. Måhända skulle det vara tänkbart att med varje fastighetsbildningsförrättning, som berör en till här avsedd gemensamhetsanläggning ansluten fastighet, obligatoriskt kombinera förrättning enligt förslaget. Även om förrättningen i detta fall skulle kunna handläggas i enklare former än eljest, är detta alternativ förenat med vissa komplikationer och h a r synts kommittén böra undvikas. En helt automatiskt verkande regel innebärande rättigheters och skyldigheters lika fördelning mellan de nybildade fastigheterna eller fördelning efter dessas taxeringsvärden (jfr 67 § lagen om enskilda vägar) vill kommittén ej heller förorda. Dylika bestämmelser komma uppenbarligen att verka alltför slumpartat och därför vara otjänliga framför allt i den situationen, då något av de områden, i vilka den ursprungliga fastigheten delats, överhuvudtaget icke får behov av tillgång till anläggningen. Genom det sätt, varpå reglerna sålunda komma att verka, äro de icke heller ägnade att reducera behovet av en ny förrättning enligt förslaget. Av en reglering i ämnet bör enligt kommitténs mening fordras, att den någorlunda varaktigt kan lösa den aktuella frågan och därmed åtminstone i viss, icke alltför obetydlig utsträckning göra ny förrättning obehövlig. Såsom framgått av det anförda, ha emellertid svårigheter mött att i förevarande sammanhang åstadkomma detta. Frågan synes i stället böra lösas antingen inom ramen för kommitténs blivande förslag till ny lagstiftning om fastighetsbildning eller eljest i större sammanhang omfattande alla de fall, där fastighetsbildningsåtgärd kan påverka till fastighet anknutna rättigheter, och således exempelvis även gemensamhetsbildningar enligt vattenlagen, lagen om enskilda vägar o. s. v. I avvaktan på en sådan mera generell lösning torde särskilda regler i förslaget k u n n a undvaras. Att den ursprungliga fastighetens rättigheter och skyldigheter inom företaget skola hänföras till den eller de nya fastigheter, varpå dess m a r k övergått, torde, såsom tidigare antytts, i allmänhet gälla utan uttryckligt stadgande. I delningsfallet innebär detta, att alla de nybildade fastigheterna formellt kvarstå i gemenskapen. I praktiken torde ofta komma att träffas överenskommelse mellan deras ägare i fråga om fördelningen av rätten att utnyttja anläggningen och av bidragsskyldigheten. Eljest torde de i första hand ha att underkasta sig samfällighetens eller huvudmannens beslut. Om de icke nöja sig därmed, står i sista hand till buds möjligheten att få till stånd ny förrättning jämlikt 39 §.

249 Då förslaget i princip endast räknar med fastigheter enligt gällande fastighetsindelning, innebär detta också, att enbart administrativt bildade tomter icke kunna anslutas till gemensamhetsanläggning. Även om det självfallet i och för sig vore önskvärt att så kunde ske, skulle en möjlighet därtill vara oförenlig med den konstruktion förslaget erhållit från sakrättslig synpunkt och nödvändiggöra speciella regler av ytterst komplicerad natur. Behovet att kunna anknyta en gemensamhetsanläggning till ännu icke rättsligen bestående fastigheter inom tomtindelat område kan beräknas bli avsevärt reducerat i och med en ny fastighetsbildningslagstiftning, varigenom möjligheterna att på ett enkelt sätt genomföra tomtindelning torde k o m m a att underlättas. Jämväl i fråga om själva prövningsförfarandets anordnande torde eljest gällande regler i förslaget i huvudsak vara tillfyllest. Förslaget bygger, såsom framgått av vad tidigare anförts, på tanken att prövningen skall ske vid sådan förrättning, som skall föregå anläggningens ursprungliga inrättande. Reglerna om detta förfarande äro enligt kommitténs mening så avfattade, att de äro tillämpliga även på ny förrättning. Det bör påpekas, att anläggningsbeslutet, jämväl då fråga är om ny förrättning, avses skola reserveras för de i 16 § angivna frågorna samt för fastställelse av avtal jämlikt 21 §. Förrättningsmannens ställningstagande till de följdspörsmål, som regleras i 40—44 §§, utgör däremot icke på samma sätt som hans avgörande av de förutnämnda frågorna grundvalen för den framtida verksamheten, och avgörandena av dessa spörsmål ha därför ansetts böra meddelas fristående i förhållande till anläggningsbeslutet. Endast i ett hänseende har kommittén funnit sig böra föreslå undantag från vanliga regler om förrättningsförfarandet, nämligen i fråga om förrättningsmannens skyldighet jämlikt 14 § att inhämta byggnadsnämndens medgivande till företaget. Med hänsyn till att åtskilliga av de förrättningar, som avse omprövning av meddelade anläggningsbeslut, torde komma att begränsas till ändring av fastigheternas andelstal och liknande frågor, vilka oftast sakna intresse från byggnadsnämndens synpunkt, har kommittén övervägt att för dessa fall efterge berörda skyldighet i syfte att därmed förenkla förrättningshandläggningen. Stundom kan en dylik förenkling vinnas även utan lagstadgande, nämligen om nämnden vid det tidigare tillfället lämnat ett medgivande, som täcker även den nya situationen. Eljest torde befrielse från den stadgade skyldigheten icke kunna tillåtas utan stöd av lag. Med tanke på hithörande fall har kommittén i paragrafens andra stycke upptagit en bestämmelse av innehåll att, om allenast ändring som icke påverkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt avses, det ej erfordras att byggnadsnämndens medgivande jämlikt 15 § inhämtas. Rörande innebörden av den angivna förutsättningen må hänvisas till vad kommittén uttalat i anslutning till sistnämnda paragraf. Slutligen må med tanke på det fall, att förrättningsmannen felaktigt underlåter att inhämta n ä m n -

250 dens medgivande, erinras om nämndens rätt att anföra besvär mot anläggningsbeslutet (20 § andra stycket). I den mån beslutet icke står i överensstämmelse med tidigare meddelat avgörande i fråga, som avses i 15 §, föreligger därmed den stadgade besvärsgrunden, nämligen att anläggningsbeslutet strider mot avgörande i sådan fråga. 40 §. I förevarande paragraf regleras vissa verkningar för en samfällighets bestånd av ändringar, som beslutats vid den nya förrättningen. Vad som närmast påkallar uppmärksamhet är frågan, om samfälligheten skall bestå med de beslutade ändringarna eller om samfälligheten skall upplösas och en ny sådan bildas. Såvitt till en början gäller spörsmålet, i vilka fall det kan anses motiverat att överhuvudtaget upptaga den aktuella frågan till behandling, äro åtskilliga ändringar otvivelaktigt icke av den karaktär, att en upplösning av samfälligheten synes påkallad. Enbart jämkning av fastigheters andelstal eller utvidgning av anläggningen med därav föranledd ny upplåtelse av utrymme torde sålunda ej innefatta anledning att bilda en helt ny samfällighet. En så ingripande åtgärd bör enligt kommitténs mening icke komma i fråga, med mindre ändringen går ut på växlingar med avseende å de i företaget ingående fastigheterna. Denna ståndpunkt överensstämmer nära med regleringen av motsvarande situation i 66 § första stycket lagen om enskilda vägar. Kommittén har därför som allmän förutsättning för upptagandet av frågan, om samfälligheten skall upplösas eller ej, uppställt krav på att det vid den nya förrättningen beslutas ändring rörande vilka fastigheter som skola ingå i samfällighet. Även i nu berörda fall torde det ofta — särskilt om ändringen blott avser enstaka fastighet — te sig lämpligt att samfälligheten får kvarstå med de modifikationer, som betingas av ändringen. Någon särskild lagföreskrift kräves då icke för att fastslå, att samfälligheten skall bibehållas. Erforderliga regler om den ifrågavarande fastighetens rättigheter och skyldigheter i förhållande till övriga delägare i samfälligheten finnas meddelade i 41 och 42 §§. Att emellertid också sådana situationer k u n n a inträffa, då samfällighetens upplösning måste anses vara det mest ändamålsenliga förfaringssättet, torde vara obestridligt. Kommittén har dock funnit det vara förenat med betydande svårigheter att ange bestämda förutsättningar för bedömandet när den ena eller den andra lösningen bör tillgripas, och något behov av sådana närmare riktlinjer torde för övrigt knappast föreligga. Det resultat, som en ändring i fråga om fastighetsanslutningen kan medföra med avseende å fastigheternas ekonomiska mellanhavanden, avses n ä m ligen — delvis till skillnad från en tillämpning av lagen om enskilda vägar — bli väsentligen detsamma, vilken möjlighet som än väljes. Hur man h ä r bör gå till väga synes i stället vara en rent praktisk fråga, vilken bör lösas

251 efter vad som i varje särskilt fall finnes mest ändamålsenligt. Vid mera genomgripande förändringar i anläggningens fastighetsunderlag kan det ofta vara lämpligt att upplösa samfälligheten. Ett skäl mot upplösning kan å andra sidan vara, att samfälligheten har en betydande skuldbörda. Svårigheterna att på kort tid infria alla förbindelser — vilken åtgärd enligt 43 § andra stycket är ett villkor för upplösningens genomförande — kunna ofta medföra, att åtgärden ter sig som en utväg, vilken bör tillgripas i sista hand. På grund av det anförda stadgar paragrafen ej någon inskränkning i förrättningsmannens möjligheter att vid den nya förrättningen pröva, huruvida ny samfällighet skall bildas och den äldre upplösas eller ock sistnämnda samfällighet skall äga bestånd med den beslutade ändringen. Rörande tillvägagångssättet vid samfällighets upplösning meddelas vissa föreskrifter i 43 §. För tydlighetens skull må påpekas, att paragrafen är inskränkt till fall, där samfällighetsbildning föreligger, och att den således icke är tillämplig, då fråga uppkommer om att ersätta ett huvudmannaavtal med ett annat. Stadgandet är icke heller avsett att lösa spörsmålen vid övergång från huvudmannaorganisation till samfällighetsbildning — vilka behandlas i 44 § — eller vid förändring i motsatt riktning. Där vid den nya förrättningen träffas avtal om att någon skall såsom huvudman övertaga anläggningen från samfällighet, har förrättningsmannen att på vanligt sätt pröva, om avtalet kan fastställas, och någon särregel för detta fall erfordras icke. 41 §. Då till gemensamhetsanläggning anslutes fastighet, som förut icke ingått i företaget, aktualiseras frågan, huruvida fastigheten åvilande ekonomiska förpliktelser skola begränsas till framdeles uppkommande kostnader eller jämväl avse någon del av vad tidigare nedlagts. Åtminstone såvitt gäller utgifterna för anläggningens utförande skulle det i många fall te sig från rättvisesynpunkt mindre tillfredsställande, om nytillträdande fastighet bleve delaktig i de tillgångar, som varit gemensamma för tidigare anslutna fastigheter, utan att samtidigt bli påförd retroaktiv bidragsplikt med avseende å viss del av dessa kostnader. På närbesläktade rättsområden föreligger i motsvarande situation ett mera eller mindre långtgående ansvar av detta slag; härom må hänvisas till exempelvis 9 § andra stycket och 66 § andra stycket lagen om enskilda vägar samt 2 kap. 15 § vattenlagen. Även beträffande sådana gemensamhetsanläggningar, som avses med kommittéförslaget, har en regel i ämnet synts ofrånkomlig. Den har emellertid ansetts böra begränsas till samfällighetsfallet eller närmare bestämt då, enligt vad vid den nya förrättningen beslutats, nytillträdande fastighet skall ingå i bestående samfällighet eller ock samtidigt med fastighetens tillträde förordnats om övergång från huvudmannaförvaltning till samfällighetsbildning. Där anläggningen i stället skall omhänderhavas av huvudman, kunna parterna

252 i avtalet själva överenskomma i vad mån en retroaktiv bidragsskyldighet för den nytillträdande skall utgöra ett villkor för den fortsatta verksamheten, och någon anledning att uppställa en lagregel för den händelse denna möjlighet ej utnyttjats har av kommittén icke ansetts föreligga. När det gällt att bestämma i vad mån ett särskilt ekonomiskt ansvar bör belasta nytillträdande fastighet, har kommittén funnit övervägande skäl tala för att detta ansvar göres så vidsträckt, att övriga fastigheter kunna anses erhålla skäligt vederlag för att deras delaktighet i samfällighet minskas till förmån för den tillträdande fastigheten. Att såsom i lagen om enskilda vägar inskränka en regel om retroaktiv bidragsplikt enbart till vissa undantagsfall har däremot icke ansetts böra komma i fråga. De synpunkter, som föranlett nämnda lag att intaga denna ståndpunkt (jfr SOU 1923: 13 s. 79 f.), äga sålunda icke samma bärkraft på nu ifrågavarande område. Beträffande sådana anläggningar, som avses med kommitténs förslag, förhåller det sig icke generellt så som det antagits gälla i fråga om enskild väg, nämligen att anläggningens värde för de tidigare anslutna fastigheterna kvarstår oförminskat även om anläggningen begagnas av ytterligare någon fastighet. Men jämväl bortsett härifrån måste det inom området för kommittéuppdraget anses rimligt, att de redan förut anslutna fastighetsägarnas ekonomiska engagemang i företaget kunna minskas något samtidigt med att ny fastighet erhåller tillgång till anläggningen. Detta är desto mera befogat, som förslaget avses bli tillämpligt även å omfattande anläggningar av ojämförligt mycket större ekonomisk betydelse än exempelvis enskild väg. Med hänsyn härtill bör enligt kommitténs mening som allmän princip gälla, att den nytillträdande fastigheten i förhållande till de övriga ålägges viss bidragsskyldighet motsvarande relationen mellan fastighetens andelstal och de övrigas. Även om grundsatsen således har till syfte att i viss mån bereda gottgörelse för de utgifter, som belastat tidigare anslutna fastigheter, ligger det i sakens natur, att de i företaget nedlagda kostnaderna icke utan begränsningar kunna läggas till grund för bestämmandet av bidragsskyldighetens omfattning. En principiellt riktig utgångspunkt synes däremot kunna erhållas, om skyldigheten knytes till värdet av anläggningen och övriga tillgångar i samfälligheten, exempelvis fonderade medel eller för verksamheten erforderliga inventarier. Begreppet värde är emellertid ingalunda entydigt, och en närmare bestämning av dess innebörd torde därför vara erforderlig åtminstone såvitt avser den viktigaste tillgången i samfälligheten, nämligen själva anläggningen. Att anläggningens värde här i regel icke k a n vara liktydigt med dess försäljningsvärde följer sålunda av att något sådant i allmänhet knappast kan anses föreligga eller i varje fall måste sättas betydligt lägre än som i detta sammanhang kan anses skäligt. Detta beror i sin tur främst därpå, att anläggningen är i princip oskiljaktigt förenad med de i gemenskapen ingående fastigheterna och därför ej kan göras till föremål

253 för fristående försäljning. Skulle å andra sidan anläggningens återanskaffningsvärde läggas till grund för ersättningens bestämmande, bleve resultatet säkerligen i flertalet fall en alltför omfattande retroaktiv bidragsplikt för den nytillträdande fastigheten, vilket i sin tur skulle vara ägnat att motverka intresset hos ägare till utomstående fastigheter för anslutning till samfälligheten. Vid övervägande av frågan, vilken värdenivå som kan anses skälig i förevarande situation, har kommittén i stället funnit en lämplig riktpunkt i vattenlagens bestämmelser om vattenreglering med tvångsdelaktighet. Enligt 3 kap. 6 § vattenlagen åligger det i princip delägare, som efter vattenregleringens utförande inträder såsom deltagare i företaget, att bidraga till nedlagda anläggningskostnader men ej att taga del i sådana utgifter för underhåll och drift, som gjorts före inträdet. Är vid denna tid byggnad eller annan anläggning, som för företaget utförts, i sådant skick, att dess värde kan anses väsentligt minskat, äger vattendomstolen på därom framställt yrkande föreskriva, att den kostnad, vari han har att taga del, skall beräknas till mindre belopp än det, vartill anläggningskostnaden uppgått. Enligt kommitténs mening bör således eftersträvas en värdenivå, som i princip motsvarar kostnaden för anläggningens utförande efter reduktion för slitage och annan värdeminskning under tiden fram till den nya fastighetens tillträde. Till kostnad för utförandet av anläggningen bör räknas icke blott själva byggnadskostnaden utan även övriga av anläggningens färdigställande föranledda utgifter, exempelvis ersättningar jämlikt 4 § och administrationskostnader under byggnadstiden. Vad i övrigt angår bestämmandet av anläggningskostnadens omfattning åsyftar kommittén visserligen i princip, att de faktiskt nedlagda utgifterna av ifrågavarande slag skola vara avgörande. Uppenbart är emellertid att, om anläggningens utförande i det enskilda fallet dragit kostnader i en utsträckning, som väsentligt överstiger vad som erfordrats för en anläggning av den i anläggningsbeslutet angivna beskaffenheten, hänsyn ej kan få tagas till det sålunda överskjutande beloppet. Eljest skulle följderna av en felinvestering komma att delvis övervältras på den nytillträdande fastighetens ägare. Å a n d r a sidan synes klart att, om viss utgift till följd av speciella omständigheter inbesparats eller hållits lägre än eljest, detta icke alltid bör medföra att ersättningen bestämmes till ett i motsvarande mån lägre belopp. Om sakägarna exempelvis vid den ursprungliga förrättningen överenskommit, att ersättning för upplåtet utrymme till anläggningen ej skall utgå, och överenskommelsen funnits böra godtagas med hänsyn till villkoren i 17 §, synes den anläggningskostnad, som skall ligga till grund för nytillträdande fastighet åvilande bidragsskyldighet jämlikt förevarande paragraf, i allmänhet böra beräknas som om även en till skäligt belopp uppskattad ersättning enligt 4 § ingått i kostnaden. Av ersättningens begränsning till anläggningskostnaden följer, att hänsyn i och för sig icke skall tagas till

254 beloppet av tidigare nedlagda underhålls- eller driftskostnader. Åtminstone i fråga om underhållet komma emellertid därför använda medel regelmässigt att beaktas på det sättet, att de motverka den reduktion, som enligt den angivna huvudprincipen eljest skall företagas med anledning av slitage. Ha för underhållet avsedda medel fonderats och ännu ej kommit till användning, utgöra de i stället en tillgång vid sidan av anläggningen och böra därigenom likaledes omfattas av ersättningsregeln. Vad slutligen angår den reduktion, som anläggningskostnaden enligt vad tidigare berörts skall underkastas, bör hänsyn tagas endast till sådana värdeminskningsfaktorer, som föranlett att anläggningen kommit att erhålla den faktiska beskaffenhet den äger vid den nya fastighetens tillträde. Utom slitage torde här bli fråga om att anläggningens användbarhet nedsatts särskilt till följd av den tekniska utveckling, som ägt rum under mellantiden. Det förhållandet, att den allmänna prisnivån förändrats efter anläggningens utförande, synes däremot icke i och för sig utgöra anledning till jämkning av bidragsskyldigheten. Uteslutet är dock ej, att prisutvecklingen kan tillmätas viss betydelse vid den skälighetsprövning, som här torde vara oundgänglig, exempelvis så att en penningvärdeförsämring i viss mån tillätes neutralisera sådan värdeminskning, som beror på att anläggningen är i sämre skick än tidigare. I överensstämmelse med det anförda skall enligt paragrafens första stycke den retroaktiva bidragsplikten utgöra en efter den nytillträdande fastighetens andelstal bestämd del av värdet å tillgångarna i samfälligheten. Anläggningens värde skall därvid uppskattas till kostnaden för anläggningens utförande efter skäligt avdrag för förslitning och minskad användbarhet. I lagtexten har dock intagits ett förbehåll för det fall, där överenskommelse — vilken självfallet måste biträdas även av den nytillträdande fastighetens ägare — träffats rörande bidragspliktens omfång; vad eljest stadgas därom skall då ej tillämpas. Sedan därmed angivits bidragsskyldighetens omfattning, återstår att behandla frågan, på vilket sätt ansvaret bör få göras gällande. Kommittén h a r funnit övervägande skäl tala för att den nytillträdande fastigheten i första hand göres ansvarig för samfälligheten åvilande gäld upp till det belopp, som anger måttet på bidragsskyldigheten; utan särskilt stadgande svarar fastigheten icke för gäld som samfälligheten ådragit sig före tillträdet. Först i den mån gäldbeloppet icke förslår bör fastighetsägaren förpliktas utge kontantbidrag. Då fråga är om sådant bidrag, bör detta enligt kommitténs mening erläggas direkt till de övriga delägarna och således icke utbetalas till samfälligheten. Intet hindrar självfallet, att de tillskjutna medlen omedelbart därpå tagas i anspråk av samfälligheten exempelvis efter uttaxering från de berörda delägarna för infriande av gäld, som åvilar deras fastigheter. I överensstämmelse med vad nu sagts stadgar paragrafens a n d r a stycke, att vid förrättningen skall — i enlighet med vad första stycket inne-

255 håller rörande den ifrågavarande delägarens totala bidragsplikt — fastställas i vad mån fastigheten skall svara för förbindelser, som åvila samfälligheten, så ock huruvida och med vilket belopp fastighetens ägare därutöver har att utgiva tillskott till övriga delägare. 42 §. Förevarande paragraf behandlar frågan, huruvida fastighets utträde ur ett företag — vilken åtgärd, såsom tidigare berörts, regelmässigt förutsätter ny förrättning — skall innefatta anledning till ekonomisk reglering av fastighetens mellanhavande med de kvarvarande. Vad som framför allt påkallar uppmärksamhet är spörsmålen om möjligheterna att återfå kostnader, som för fastighetens räkning nedlagts på anläggningen (första stycket), och om fastighetens fortsatta ansvar för samfällighets förbindelser (andra stycket). Vad först beträffar frågan, huruvida någon ekonomisk uppgörelse bör ske mellan den utträdande delägaren och de kvarvarande, framgår av kommitténs uttalanden i anslutning till 39 § andra stycket, att någon ersättningsskyldighet icke avsetts kunna åläggas den utträdande på den grund att samfällighetens fastighetsunderlag minskas och bidragsplikten för envar av de återstående delägarna därigenom kan komma att stegras. Tvärtom kan det i många fall synas rimligt, att den utträdande i någon mån återfår sina insatser i företaget. På samma sätt som en nytillträdande fastighetsägare jämlikt 41 § är pliktig att utge bidrag för sin delaktighet i anläggningen och övriga tillgångar bör utträdande delägare i princip vara berättigad till viss gottgörelse med anledning av att återstående fastigheter i fortsättningen ensamma få tillgång till anläggningen. Skulle en utträdande delägare helt vara betagen rätt till gottgörelse av detta slag, vore detta dessutom allmänt sett ägnat att motverka fastighetsägares benägenhet att frivilligt ansluta sig till gemensamhetsanläggningar. I fråga om ersättningsrättens omfång har kommittén funnit den principiella utgångspunkten böra vara densamma som enligt 41 §, nämligen den efter fastighetens andelstal bestämda delen av värdet å anläggningen och av övriga tillgångar i samfällighet. Anläggningens värde skall därvid liksom enligt nämnda paragraf uppskattas till kostnaden för anläggningens utförande efter skäligt avdrag för förslitning och minskad användbarhet. Uppskattningen skall självfallet i fråga om såväl själva anläggningen som övriga tillgångar hänföra sig till förhållandena vid tiden för prövningen av utträdesfrågan, och avdrag skall därför göras för förslitning och minskad användbarhet, som uppkommit fram till nämnda tidpunkt. Vidare har förbehåll ansetts böra göras för det fall att överenskommelse träffas. Principens tillämpning kan emellertid i vissa fall leda till mindre tillfredsställande resultat och bör därför enligt kommitténs mening underkastas vittgående modifikationer. Att full ersättning skulle utgå exempel-

256 vis i det fall, att den utträdande fastighetens ägare icke infriat på honom belöpande bidragsskyldighet, bör ej komma i fråga. Uppmärksamhet förtjänar även situationen, då denne själv påfordrat anläggningens inrättande och föranlett att andra fastigheter mot sina ägares bestridande anslutits till densamma. Det bör då skäligen kunna fordras, att han själv också svarar för viss del av nedlagda kostnader för den händelse det sedermera skulle visa sig att verksamheten icke blir så lönsam, som från början antagits. Även eljest äro omständigheterna i samband med fastighets utträde så mångskiftande, att kommittén icke ansett lämpligt att alltför mycket binda bestämmandet av ersättningens omfattning. Enligt kommitténs mening bör ersättningsfrågan tämligen fritt prövas med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna och den uppställda huvudprincipen bör endast tjäna som maximeringsnorm. Där fastigheten även efter utträdet skall enligt andra stycket svara för samfälligheten åvilande förbindelser, bör ersättningens högsta belopp emellertid ytterligare begränsas med vad å fastigheten primärt belöper av den totala gäldsumman. På anförda tankegång vilar de i paragrafens första stycke upptagna reglerna. Skall i annat fall än vid samfällighets upplösning fastighet ej längre vara ansluten till anläggning, har förrättningsmannen sålunda att med hänsyn till omständigheterna pröva, huruvida och med vilket belopp tillskott, som uppburits från fastigheten, skall återbäras till dess ägare. Återbäringsskyldighet föreligger dock — frånsett överenskommelsefallen — ej till högre belopp än som motsvarar vad å fastigheten belöper av tillgångarna i samfälligheten efter avdrag av fastigheten i första hand åvilande förbindelser. Vad nu anförts har haft avseende å den situationen, då fastighet utträtt ur en samfällighet. Då anläggningen i stället omhänderhaves av huvudman, blir läget i viss mån ett annat. Å andra sidan är det i detta fall icke möjligt att — såsom gäller vid ny fastighets inträde i gemenskapen — lämna frågan oreglerad under hänvisning till att intressenterna kunna lösa den genom villkor i det nya avtalet. Den utträdande kommer j u icke att deltaga i detta och i den mån viss gottgörelse för nedlagda kostnader anses böra tillerkännas honom även i detta fall, erfordras därför en uttrycklig lagregel. Visserligen föreligger möjligheten, att parterna redan i det ursprungliga avtalet upptagit bestämmelser om den ekonomiska uppgörelse, som ansetts böra komma till stånd för den händelse någon av fastigheterna skulle utträda ur gemenskapen. Att denna eventualitet alltid skulle beaktas vid avtalets tillkomst torde man emellertid ej kunna räkna med, och det kan enligt kommitténs mening icke anses tillfredsställande att parternas underlåtenhet att reglera frågan i avtalet skall medföra att den utträdande alltid ställes u t a n gottgörelse. Även då det sålunda gäller spörsmålet om den utträdandes möjligheter att av huvudman återfå nedlagda kostnader, har kommittén funnit den i

257 första stycket uttryckta principen böra vara vägledande. Trots att grundsatsen stundom kan synas innebära en alltför tung belastning på huvudmannen, har denne dock vissa möjligheter att bereda sig kompensation då förhandlingar om nytt avtal inledas. Skulle sådant avtal ej kunna åstadkommas, återstår i sista hand alternativet att anläggningen övergår till samfällighet (44 §), i samband varmed samfälligheten kan förpliktas ersätta huvudmannen med upp till anläggningens värde. Huvudmannen bör således vara skyldig att återbära ett skäligt belopp inom ramen för vad som motsvarar fastighetens andel av anläggningens jämlikt 41 § uppskattade värde. Detta har även kommit till uttryck i lagtexten. Principens tillämpning torde i detta fall nödvändiggöra ett ännu friare bedömande än vid utträde ur samfällighet. Vid sidan av de i sistnämnda situation föreliggande omständigheterna tillkomma här nämligen ytterligare faktorer. Detta sammanhänger delvis med att bidragsskyldigheten till huvudmannen icke såsom i samfällighetsfallet måste motsvara anläggningens självkostnad utan kan bygga på rent affärsmässiga överväganden. Vidare erfordras uppenbarligen viss reduktion av ersättningen med hänsyn till att byggnadskostnaden för anläggningen måhända ännu icke slutbetalats av den utträdande. Dessutom bör påpekas, att omständigheterna vid huvudmannaavtalets tillkomst kunna vara sådana, att icke någon gottgörelse alls bör utgå. Detta torde ofta bli fallet, då avtalet gjorts tidsbegränsat. Parterna ha j u då haft särskild anledning att redan från början överväga de ekonomiska konsekvenserna av det utträde ur gemenskapen, som sker vid avtalets upphörande, och frånvaron av uttrycklig bestämmelse därom i avtalet kan följaktligen i inånga fall tolkas som att ersättning av förevarande slag icke avsetts skola utgå. Tillämpning av paragrafens första stycke kan, såsom framgått av det anförda, komina i fråga endast i samband med utträde av fastighet tillhörande någon av huvudmannens motparter i avtalet. Gäller utträde däremot huvudmannens egen fastighet, aktualiseras i stället frågan om ersättning till huvudmannen i vissa fall med anledning av att anläggningen kommer att frångå honom. Spörsmålet behandlas i 44 § andra stycket. Med avseende å gäldsansvaret är även utan lagstadgande tydligt, att något ansvar för förbindelser, som samfällighet ikläder sig efter det att fastighets anslutning upphört, icke kan åläggas fastigheten. I fråga om gäld, som uppkommit dessförinnan, aktualiseras däremot problemet om utträdande fastighets ansvar skall helt eller delvis bestå trots att anläggningen i fortsättningen icke är avsedd att utnyttjas för fastighetens räkning. Kommittén har funnit ofrånkomligt med ett fortsatt gäldsansvar i förevarande situation och därvid även kunnat stödja sig på en förebild i 59 § lagen om enskilda vägar. Huvudskälet till detta ställningstagande har varit, att en regel av motsatt innebörd ej skulle i tillräcklig grad skydda samfällighetens borgenärer. Kredit kan nämligen ha beviljats samfälligheten väsentligen 17—318020

258 med tanke på att den fastighet, vars anslutning sedermera upphäves, ingått i kreditunderlaget. Skulle gäldsansvaret då utan vidare upphöra, kunde inträda risk för att borgenären icke erhölle full betalning för sin fordran och dessutom för att tilltänkta kreditgivare i allmänhet bleve mindre benägna att inlåta sig på rättshandlingar med samfälligheter av ifrågavarande slag. Härtill kommer den frestelse, som skulle kunna uppstå för delägare att i alltför stor omfattning finansiera verksamheten genom krediter i förhoppning att få ett utträde till stånd före förbindelsernas infriande. Det kan å andra sidan icke bestridas, att den uppställda principen kan medföra vissa olägenheter för den utträdande fastighetens vidkommande. Såvitt avser det primära ansvaret äro dessa olägenheter visserligen ofta mindre framträdande. I den mån fastighetsägaren enligt paragrafens första stycke är berättigad till gottgörelse skall fastigheten åvilande gäldsansvar därvid, såsom tidigare berörts, utnyttjas för avräkning å gottgörelsens belopp. Eljest torde hinder ej möta, att fastighetsägaren avlyfter primäransvaret genom att efter frivillig överenskommelse med kvarvarande delägare erlägga återstående skuldbelopp. Annorlunda är förhållandet med det subsidiära ansvar, som enligt 27 § andra stycket inträder vid brist hos delägare och från vilket befrielse uppenbarligen icke bör kunna vinnas vare sig genom avräkning enligt första stycket eller genom överenskommelse om betalning av primärbeloppet. Det kan vid tiden för utträdet ofta icke bedömas i vad mån det subsidiära ansvaret kommer att aktualiseras. Att fastighetsägaren då skulle till någon del infria detta är därför icke tänkbart. Ej heller möjligheten att låta vederbörande fastighet på ägarens begäran kvarstå i gemenskapen, till dess all gäld infriats, torde kunna komma i fråga. Härigenom skulle fastigheten nämligen — i strid mot bestämmelsens ändamål att slutreglera fastighetens mellanhavande med de övriga — belastas även med alla nya förbindelser, som samfälligheten komme att ikläda sig. Dessutom skulle regeln icke vara förenlig med stadgandet i 17 § tredje stycket, enligt vilket möjligheterna för fastighetsägare att frivilligt ansluta sig till anläggning utan att överenskommelse med övriga intressenter kunnat uppnås äro underkastade vissa begränsningar. Kommittén har avvisat även den alternativa lösningen, att den utträdande skulle äga påfordra att gäld, för vilken hans fastighet svarar blott subsidiärt, bleve betald omedelbart. För denna kommitténs ståndpunkt talar sålunda det förhållandet, att borgenären icke alltid kan antagas vara benägen att mottaga förtida betalning. Vidare kan anföras, att skyldigheten för de kvarstående delägarna att på detta sätt anskaffa medel före förfallotiden ofta kan te sig alltför betungande. I jämförelse härmed bör enligt kommitténs mening den utträdandes intresse att bli befriad från det subsidiära gäldsansvaret få vika. Detta är ytterligare motiverat av att till följd av vissa andra möjligheter, som förslaget erbjuder i syfte att trygga borgenärernas intresse, risken för subsidiäransvarets utkrävande i praktiken torde bli tämligen obetydlig.

259 Av särskild vikt i detta sammanhang är, att samfällighets bidragsfordringar föreslås utgå med förmånsrätt före inteckningar i anslutna fastigheter. Bortsett från möjligheten att avräkna primäransvaret från ersättning jämlikt första stycket har kommittén således ej funnit skäl till undantag från den allmänna principen om utträdande fastighets gäldsansvar. Ansvaret synes bör gälla i oförändrad omfattning och således vara bestämt till så stor del av den kvarstående förbindelsens belopp, som motsvarar tidigare gällande fördelningsgrund. I enlighet härmed föreslås i paragrafens andra stycke en föreskrift av innehåll att fastighet, som utträder ur sarafällighet, därefter i oförändrad omfattning svarar för samfällighetens förbindelser, i den mån dessa ej skola gå i avräkning jämlikt första stycket. Av formuleringen torde framgå, att ansvar enligt stadgandet föreligger endast då en före utträdet uppkommen förbindelse verkligen åvilat ifrågavarande fastighet. Härigenom äro från regelns tillämpning uteslutna sådana förbindelser, som samfälligheten ådragit sig, innan fastigheten anslutits till det gemensamma företaget. Då utträdande fastighets ägare icke längre är delägare i samfälligheten, erfordras bestämmelser, vilka göra vanliga regler om delägares rättigheter och skyldigheter tillämpliga i vad angår realiserandet av ifrågavarande gäldsansvar. I detta syfte har i andra stycket tillagts en föreskrift att, om i det här aktuella fallet sker uttaxering å fastigheten, ägaren skall kallas till den stämma, vid vilken debiteringslängden framlägges för granskning. Beträffande honom skall vidare med avseende å behörighet att klandra uttaxeringen och förpliktelse att erlägga debiterat belopp gälla vad om delägare är stadgat. Såsom framgått av det anförda, taga stadgandena i andra stycket sikte på samfällighetsfallet. Någon motsvarighet till dessa regler torde av flera skäl icke kunna komma i fråga, då fastighets anslutning till anläggning, som omhänderhaves av huvudman, upphör. Efter utträdet belastas fastigheten således icke av tidigare förbindelser till huvudmannen i vidare mån än som följer av ägarens frivilliga åtaganden. Det bör fordras av huvudmannen, att h a n på vanligt sätt i avtalet betingar sig betryggande säkerhet för att hans bidragsfordringar bli infriade, och detsamma bör gälla företagets borgenärer i förhållandet till huvudmannen. 43 §. I paragrafen behandlas vissa frågor angående samfällighets upplösning. Föreskrifterna överensstämma till stor del med vad för motsvarande fall gäller beträffande vägsamfällighet (64 § lagen om enskilda vägar). Rörande förutsättningarna för upplösning ha särskilda bestämmelser ej ansetts erforderliga. Upplösning skall självfallet äga rum, då de i 22 § uppställda kraven på samfällighetsbildning icke längre äro uppfyllda. Samfälligheten skall följaktligen upplösas dels efter sådan förändring, som 17*—318020

260 innebär att de allmänna förutsättningarna för inrättande av gemensamhetsanläggning icke längre äro för handen, dels i det fall, där avtal om huvudmannaförvaltning kan fastställas. Då prövningen i båda dessa hänseenden skall ske vid förrättning, innebär detta att samfällighet som regel ej kan upplösas utan att förrättningsinan meddelat förordnande därom. Undantag från regeln föreligga emellertid då anläggningsbeslutet jämlikt 37 § förfallit eller då beslutet gjorts tidsbegränsat och tiden utgått. Med vissa undantag synas speciella lagbestämmelser icke heller vara erforderliga i fråga om det sätt, varpå likvidationen skall genomföras. I allmänhet torde styrelsen kunna vidtaga alla för ändamålet behövliga åtgärder. Det blir härvidlag framför allt aktuellt att indriva samfällighetens utestående fordringar, erlägga dess skulder och att fördela överskottet på delägarna. Av det sagda följer att kommittén -— som därvid tagit hänsyn till att förslaget är tillämpligt på företag av mycket olikartad beskaffenhet — avvisat tanken på anordnande av ett obligatoriskt likvidationsförfarande genom särskilt utsedda likvidatorer. Hinder möter emellertid icke att i stadgar för samfälligheten intaga bestämmelser om att likvidatorer skola utses och om hur likvidationen närmare skall tillgå. De lagbestämmelser, som ansetts erforderliga, äro till väsentlig del förestavade av intresset att så långt det är möjligt förhindra, att gäld blir kvarstående, sedan samfälligheten upplösts. Huvudregeln med detta syfte återfinnes i paragrafens andra stycke, enligt vilket samfälligheten ej må upplösas, innan all dess gäld blivit till fullo gulden eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen. Styrelseledamöter och likvidatorer, som enligt stadgarna utsetts att ombesörja avvecklingen, äro på vanligt sätt ansvariga för att nämnda föreskrift iakttages. I vissa fall kan emellertid råda ovisshet om samfälligheten är belastad med gäld utöver förbindelser, som äro kända för styrelseledamöter eller likvidatorer. För att vinna klarhet om att ytterligare gäld ej föreligger och därmed säkerhet för att hinder mot upplösning med hänsyn till andra stycket ej ä r för handen, har i paragrafens första stycke stadgats möjlighet att söka kallelse å samfällighetens okända borgenärer. De i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer rörande dylik kallelse meddelade bestämmelserna skola därvid äga motsvarande tilllämpning. Därest vid upplösningen tillgångarna överstiga skulderna, skall överskottet enligt tredje stycket i första hand fördelas efter överenskommelse mellan dem, som vid tiden för upplösningen äro delägare i samfälligheten. Kan överenskommelse ej uppnås, skall fördelningen ske efter objektiv prövning av vad som kan anses skäligt. I regel torde fastigheternas andelstal utgöra en lämplig fördelningsnorm. Olika omständigheter kunna emellertid föranleda, att en jämkning av dessa ger ett mera tillfredsställande re* sultat, och kommittén har därför icke velat som allmän regel binda för»

261 delningen till andelstalen. En jämkning kan te sig motiverad exempelvis i det fall, där en fastighet är belastad med gäld i förhållande till samfälligheten i större omfattning än de övriga. Däremot synes en avvikelse från eljest skälig fördelningsnorm icke böra tillåtas enbart på den grund, att viss delägare underlåtit att gälda uttaxerade bidragsbelopp; jfr SOU 1938: 23 s. 181. I sistnämnda fall bör styrelsen i första hand utnyttja möjligheten att på vanligt sätt indriva samfällighetens fordran. Slutligen må påpekas, att frågan om överskottets fördelning enligt förslaget icke behöver prövas av förrättningsman. Skälen härtill framträda tydligast i exempelvis det fall, då samfälligheten skall upphöra på grund av att gemenskapen gjorts tidsbegränsad och förrättningsprövning därför ej påkallas av andra skäl. Men även eljest saknas enligt kommitténs mening anledning att vid tvist om vilken fördelningsgrund som skall anses skälig alltid hänvisa delägarna till förrättningsman. Där förrättningsmannens prövning av frågan ej påfordrats, bör tvisten därför kunna upptagas av allmän domstol. Vid upplösning skall jämlikt 24 § första stycket sista punkten anmälan göras till länsstyrelsen. Såsom framgått är paragrafen inskränkt till upplösning av samfällighet. För det fall att gemensamhetsföretag, som omhänderhaves av huvudman, anses böra upplösas, torde särskilda bestämmelser icke vara behövliga. Frågan torde kunna lösas inom ramen för 42 § :ns reglering och fallet betraktas som om samtliga till anläggningen anslutna fastigheter utträtt ur företaget. 44 §. I 39 § regleras villkoren för att fråga om rubbning av fastställt avtal angående huvudmannaförvaltning skall få upptagas till prövning. Stadgandet utsäger däremot icke något om det resultat, vartill denna prövning får leda. Av huvudprincipen, att prövningen vid den nya förrättningen skall ske efter samma regler som vid den ursprungliga, följer att, om nytt avtal ingås mellan de enligt det nya anläggningsbeslutet anslutna fastighetsägarna och avtalet tillika uppfyller de i 21 § uppställda villkoren för fastställelse, förrättningsmannen har att meddela sådan fastställelse. För det fall, där så ej kan ske, ge de hittills behandlade bestämmelserna i förslaget emellertid icke någon ledning. Erforderliga regler i ämnet meddelas i förevarande paragraf (första stycket), som dessutom upptager vissa föreskrifter om den ekonomiska uppgörelse, vilken kan bli nödvändig i nu aktuella situation (andra och tredje styckena). Där nytt avtal ej kan fastställas i det förutvarandes ställe, synas två lösningar tänkbara, den ena att låta förrättningsmannen efter ett objektivt bedömande själv avgöra huruvida avtalets innehåll bör bestå oförändrat eller jämkas, den andra att övergå till samfällighetsbildning. Såsom i annat sammanhang framhållits, har kommittén funnit det böra eftersträvas att utforma huvudmannainstitutet som en verkligt ändamåls-

262 enlig form för anläggningens förvaltning. För att så långt möjligt vinna detta syfte har kommittén sökt att, även då avtalet finnes böra rubbas i vissa delar, bevara själva organisationsformen och därför funnit anläggningens övergång från huvudman till samfällighet böra reserveras för sådana fall, då någon annan möjlighet ej står till buds. Som en dylik möjlighet erbjuder sig tanken, att förrättningsmannen i första hand prövar om avtalet bör för framtiden gälla oförändrat eller, där de inträdda nya förhållandena det föranleda, med jämkat innehåll. Några befogade invändningar kunna knappast resas mot denna ordning från den synpunkten, att ändringar i rättshandlingar mellan enskilda bäst kunna bedömas av och därför böra anförtros endast åt de deltagande parterna själva. Redan för närvarande ger lagstiftningen möjlighet för det allmännas organ att förändra innehållet i privata avtal. Såsom exempel må nämnas expropriationsdomstols omprövning av tomträttsavgäld under löpande avtalsperiod samt allmän domstols befogenhet i vissa fall att j ä m k a avtalsvillkor; i sistnämnda avseende må hänvisas till exempelvis 8 § lagen om skuldebrev och 34 § lagen om försäkringsavtal. Å andra sidan är det tydligt, att en jämkningsmöjlighet bör reserveras för de fall, då det kan objektivt bedömas vilket innehåll avtalet rimligen skulle ha haft, om parterna känt till de nya omständigheterna. Där dessa rubba avtalets grundläggande förutsättningar och medföra behov av ett helt nytt avtal, bör någon jämkning följaktligen ej komma i fråga. Härav följer t. ex., att jämkning ej kan få innefatta en så vittgående åtgärd som anläggningens övergång till annan fastighetsägare än den, vartill anläggningen tidigare hört. P å grund av det anförda har kommittén i paragrafens första stycke upptagit en föreskrift, som tager sikte på det fall, där vid förrättning upptages fråga angående omprövning av avtal enligt 21 § och överenskommelse i frågan ej kan uppnås eller ingången överenskommelse icke kan fastställas. Förrättningsmannen har då i första hand att, där så kan ske utan oskälig försämring för sakägare, förordna om fortsatt giltighet av det tidigare avtalet med den jämkning, som kan föranledas av de ändrade förhållandena. Att mera bestämt än så ange området för avtalets justering genom beslut av förrättningsmannen är enligt kommitténs mening varken möjligt eller lämpligt. Ofta torde jämkningsåtgärd komma att beröra avtalet blott i visst begränsat hänseende eller eljest vara föga långtgående. Att själva den ändring, som föranlett behovet av ny förrättning, förutsattes vara väsentlig behöver självfallet icke medföra, att förrättningsmannen alltid måste ändra avtalets innehåll; andra faktorer kunna motivera att innehållet likväl bör bestå oförändrat. I andra fall är det tänkbart, att åtgärden får större omfattning och därigenom blir mera djupt ingripande i sakägares rättsställning. Hur långt förrättningsmannen härvidlag får gå skall enligt förslaget i första h a n d bedömas med hänsyn till vad de ändrade förhållandena kräva, och

263 förslaget sätter spärr endast mot sådana försämringar för sakägare, som framstå såsom oskäliga. Frågan huruvida en försämring är oskälig bör avgöras främst mot bakgrund av parternas ursprungliga avsikt med avtalet. Jämkning är således utesluten, om den skulle sträcka sig längre än som kan antagas ha varit förenligt med parternas vilja för den händelse de redan vid avtalets ingående beaktat de ändrade förhållandena. Slutligen må påpekas, att kommittén ej funnit anledning att uppställa någon särskild skyddsregel till förmån för inteckningshavare och därmed jämställda rättsinnehavare i det aktuella läget. Med hänsyn till att en jämkning skall grundas på objektiva skäl och ej får leda till annat än som verkligen påkallats av de nya omständigheterna måste berörda rättsägares intressen antagas bli beaktade i tillbörlig mån och i varje fall ej i lägre grad än fastighetsägarnas. Där prövning enligt vad nyss sagts ej kan komma i fråga, återstår endast samfällighetsbildning. Förslaget stadgar för detta fall, att förrättningsmannen skall upphäva avtalet och förordna att anläggningen skall övertagas av samfällighet. Då det härvid allenast gäller övergång från en förvaltningsform till en annan, inverkar förrättningsmannens åtgärd av ifrågavarande slag ej på det grundläggande avgörandet om anläggningens inrättande. Åtgärden innebär däremot, att huvudmannens äganderätt till anläggningen bringas att upphöra och att anläggningen i fortsättningen icke utgör tillbehör enbart till huvudmannens fastighet utan till samtliga de i samfälligheten ingående fastigheterna. Att anläggningen sålunda kan komma att frångå huvudmannens fastighet kunde måhända synas vara ägnat att uppkalla betänkligheter hos innehavare av fordringsinteckningar och därmed likställda sakrätter i nämnda fastighet. Invändningar av detta slag böra emellertid icke överdrivas och föranleda enligt kommitténs mening ej något behov av att övergång till samfällighet göres beroende av medgivanden från ifrågavarande rättsägares sida eller annat skydd för dessa. I själva verket har kommittén bedömt risken för rättsförlust i nu ifrågavarande hänseende som obetydlig. Härvid är att märka att gemensamhetsanläggningar enligt förslaget, såsom i annat sammanhang framhållits, k n a p past komma att få något nämnvärt realisationsvärde, särskilt som huvudmannens rådighet över anläggningen är underkastad starka begränsningar till följd av att anläggningen ej får avyttras för sig och därigenom att varje ny ägare till fastigheten med tillhörande anläggning är skyldig att tillhandahålla den med anläggningen avsedda nyttigheten i enlighet med avtalets bestämmelser. Med hänsyn härtill torde fastighetens kreditvärdighet regelmässigt påverkas endast obetydligt av att anläggningen frångår fastigheten, i varje fall långt mindre av detta förhållande än av andra faktorer, såsom huruvida avtalet i sin helhet är vinst- eller förlustbringande för huvudmannen. Härtill kommer, att rättsägare av ifrågavarande slag vid bedömande av fastighetens kreditvärdighet bör själv i viss mån beakta även risken av att

264 anläggningen sedermera frångår fastigheten och eventuellt betinga sig särskilda villkor till följd därav. Kommittén övergår härefter till spörsmålet, huruvida en sådan förändring av bestående huvudmannaavtal, varom nu varit fråga, bör medföra regler även om ekonomisk uppgörelse mellan parterna i avtalet. Att en rubbning av avtalets innehåll kan medföra mera eller mindre långtgående följder för parternas ekonomiska ställning är ofrånkomligt, och det skulle med hänsyn härtill k u n n a övervägas att tillerkänna fastighetsägare, som varit part i det gamla avtalet, en rätt till gottgörelse för varje förlust eller rent av för utebliven vinst till följd av att avtalet ej blir gällande med oförändrat innehåll. Mot en så omfattande ersättningsreglering kunna emellertid vägande invändningar resas såväl från principiella synpunkter som med hänsyn till svårigheterna att utforma regeln på sätt, som ger verklig ledning. De förändringar med avseende å fastigheternas bebyggelse eller användning eller beträffande den ekonomiska utvecklingen i allmänhet, som utgöra den yttersta anledningen till att avtalet anses böra rubbas, k u n n a vara av de mest skiftande slag och oftast av sådan beskaffenhet, att de varken kunna läggas någon av parterna till last eller av annan orsak böra enligt vanliga principer grunda skadeståndsrätt. Denna synpunkt framträder särskilt, när fråga är om att rubba enbart avtalet men icke anläggningsbeslutet i övrigt, eftersom för avtalets omprövning då fordras att nytillkomna omständigheter icke bort förutses vid avtalets ingående. Att den genom avtalet bestämda bidragsskyldigheten varit speciellt förmånlig för huvudmannen eller för de övriga torde icke heller eljest göra en ersättningsregel särskilt angelägen. Vare sig avtalet jämkas av förrättningsmannen eller huvudmannens åtagande helt upphör, kunna verkningarna härav knappast anses gå längre än som i och för sig kan betraktas som skäligt. Ytterligare må framhållas, att en regel av det ifrågasatta slaget måste utformas mycket allmänt och därför knappast skulle ge någon större ledning för rättstillämpningen. Kommittén har med hänsyn till det anförda funnit sig böra avstå från att föreslå en generell regel om ersättning med anledning av att avtalet rubbas. Självfallet möter ej hinder att den, som har ett särskilt intresse av att avtalet bibehålles oförändrat, redan i avtalet betingar sig ersättning eller annat för den händelse avtalet skulle bli upphävt eller ändrat. Även om en ersättningsregel med den vidsträckta innebörd, som nu berörts, således ej bör komma i fråga, kunna dock omständigheterna i vissa typsituationer motivera en ekonomisk utjämning mellan parterna i avtalet. Framför allt bör uppmärksamhet ägnas åt de fall, där huvudmannens uppdrag helt upphör i och med att anläggningen övergår till samfällighet eller annan fastighets ägare på grund av nytt avtal övertager huvudmannaskapet och antingen den förre huvudmannen eller hans motparter underlåtit a t t fullgöra vissa grundläggande prestationer enligt avtalet. Är det huvudmannen

265 som — trots att han måhända redan uppburit vissa bidrag från de övriga •— underlåtit att före övergången låta anläggningen komma till utförande, kunde det synas motiverat att låta honom återbära vad han uppburit och att därutöver utge skadestånd. Kommittén har likväl funnit en regel för detta fall kunna undvaras. De till huvudmannen anslutna fastigheternas ägare äro nämligen berättigade att framtvinga anläggningens utförande och dess upplåtande till begagnande samt kunna i detta syfte utverka förordnande av syssloman att omhänderhava företaget (21 §). Genom att på lämpligt sätt bestämma förfallotiderna för utgående bidrag kunna de anslutna för övrigt betinga sig säkerhet för att bidragsbeloppens erläggande står i viss proportion till tiden för anläggningens färdigställande. Vad beträffar den motsatta situationen, då huvudmannen utfört anläggningen och även tillhandahåller den avsedda nyttigheten men ej erhållit full gottgörelse för anläggningskostnaden, är däremot en lagregel enligt kommitténs mening nödvändig. Ett särskilt skäl härtill utgör det förhållandet, att uttagandet av nämnda kostnad enligt avtalet icke alltid torde komma att ske genom engångsbidrag. Huvudmannen bör då ha garantier för att han vid en övergång får viss täckning för åtminstone sådana kostnader, som han icke haft möjlighet att uttaga genom periodiska tillskott. Hans benägenhet att sköta företaget måste antagas vara beroende av att tillfredsställande sådana garantier lämnas. I syfte att komma till rätta med berörda problem har kommittén i paragrafens andra stycke upptagit en regel om skyldighet för samfällighet eller huvudman, till vilken anläggningen skall övergå, att till den förre huvudmannen utge ersättning för anläggningen. Beträffande ersättningens omfattning har kommittén funnit lämpligt att anknyta regleringen till bestämmelserna i 41 och 42 §§. Ersättningen bör således bestämmas i första hand på grundval av anläggningens jämlikt 41 § uppskattade värde; självfallet skola förhållandena vid tiden för prövningen läggas till grund för värderingen. Härigenom vinnes konsekvens i regelsystemet och dessutom torde principen vara ägnad att i viss mån påverka huvudmannen att driva företaget så att anläggningens värde bevaras. Regleringen kompliceras emellertid, som antytts, av att övergången k a n inträffa, sedan huvudmannen av de anslutna fastighetsägarna erhållit bidrag till en del av sina kostnader. De av huvudmannen uppburna bidragen böra därför åtminstone delvis återbäras av honom eller kunna kvittas mot det belopp, som motsvarar anläggningens värde. Härvid bör dock hänsyn ej tagas till belopp, som huvudmannen fått för anläggningens underhåll och drift eller som motsvarat affärsvinst för honom. För dylika belopp måste huvudmannen i allmänhet anses redan ha presterat visst vederlag. I den mån bidragen däremot avsett att täcka anläggningskostnaden bör huvudmannen vidkännas viss minskning av ersättningen. Att reduktionen skall

266 exakt motsvara totalbeloppet av sådana bidrag är emellertid ej givet. Detta skulle medföra, att en minskning av anläggningens värde får verkan blott mot huvudmannen. Såsom riktmärke vid bestämmandet av den huvudmannen tillkommande ersättningen har kommittén funnit böra gälla, att den i princip skall utgöra så stor del av anläggningens jämlikt 41 § uppskattade värde, som motsvarar förhållandet mellan vad som återstått att betala till huvudmannen av anläggningskostnaden och hela denna kostnad. Härigenom skulle en för flertalet fall skälig fördelning mellan parterna åstadkommas. Värdeförändringar hos anläggningen skulle likformigt drabba resp. tillgodoföras parterna å ömse sidor. Om av avtalet icke framginge till vilken del utgående bidrag avsåge anläggningskostnad, skulle ersättningen för värdet i stället k u n n a reduceras efter förhållandet mellan den tid, som återstode till dess hela anläggningskostnaden kunde anses avskriven, och hela avskrivningstiden. Sistnämnda grundsats bygger alltså på den presumtionen att parter, om de vid avtalets ingående övervägt frågan, i normalfallet önskat fördela bidragen till täckande av anläggningskostnaden likformigt under hela avskrivningstiden. Även om en reglering efter dessa linjer skulle k u n n a accepteras såsom en huvudprincip, är det emellertid enligt kommitténs mening ofrånkomligt att förse reglerna med vittgående undantag. Vad särskilt beträffar situationen, då avtalet icke utvisar i vad mån bidragsbelopp utgör vederlag för anläggningskostnad eller annat, måste den uppställda presumtionen ofta bli osäker. Stundom är avsikten i stället att byggnadskostnaden skall amorteras under viss kortare tid. Även om ett hänsynstagande till avskrivningstiden skulle anses ge ett principiellt riktigt resultat, är tiden dessutom ej alltid densamma för olika delar av anläggningen. I viss utsträckning kunna skäl även föreligga att vid ersättningens bestämmande taga hänsyn till omständigheterna i samband med övergången. På grund av de avvikelser, som sålunda kunna förekomma, har kommittén funnit ävervägande skäl tala för att en ersättningsbestämmelse av ifrågavarande slag erhåller en utformning, vilken i tillbörlig grad tager hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. I viss utsträckning torde ej kunna undvikas att tillämpa en skälighetsbedömning. Till förmån för en mera allmänt hållen regel talar även, att tillkomsten av nya avtal ofta kan antagas bli underlättad därigenom. Med hänsyn till parternas svårighet att i förväg beräkna ersättningens storlek motverkas nämligen den eljest föreliggande risken, att part, som har full insikt om att en övergång kommer att innebära ekonomisk fördel för honom, medvetet strävar efter att få övergången till stånd. I enlighet med det anförda har paragrafens andra stycke utformats. Då anläggning skall övertagas av samfällighet eller av annan fastighets ägare såsom huvudman än den, vartill anläggningen tidigare hört, åligger det

267 sålunda samfälligheten eller den nye huvudmannen att ersätta den förre anläggningens jämlikt 41 § uppskattade värde, där ej ersättningen finnes böra skäligen jämkas med hänsyn främst till de bidrag, som må hava utgivits till täckande av kostnad för anläggningens utförande. Enligt jämkningsregeln kan icke blott ersättningen sättas lägre än som följer av huvudregeln utan även bestämmas, att ingen ersättning alls skall utgå. Vidare bör nämnas att, om vid övergång till samfällighet den tidigare huvudmannens fastighet alltjämt skall vara ansluten, stadgandet formellt innebär att huvudmannen erhåller full ersättning trots att han i fortsättningen kommer att vara delägare i företaget. I själva verket utjämnas emellertid det felaktiga resultat, som sålunda kan synas uppkomma, genom att den del av ersättningsbeloppet, som motsvarar fastighetens delaktighet i samfälligheten, uttaxeras även från den ersättningsberättigade. Det nu ifrågavarande stadgandet har ej ansetts böra göras tvingande och förbehåll har därför upptagits för det fall, där annat överenskommits. Då så ej skett, kan prövningen utföras av förrättningsmannen i samband med beslutet om övergång. Hinder möter emellertid ej att frågan i stället senare upptages vid allmän domstol. Enligt paragrafens tredje stycke må ägare till fastighet, som tidigare icke varit ansluten till anläggningen, ej förpliktas utgiva bidrag till infriande av samfällighet åvilande ersättningsskyldighet jämlikt andra stycket. Motsvarande skyldighet åligger nämligen vederbörande jämlikt 41 § och syftet med det nu ifrågavarande stadgandet är således att förhindra utgivandet av dubbla ersättningar.

Kommittén har ej funnit behov av särskilda övergångsbestämmelser föreligga utöver ett stadgande, varigenom avstyckningsplan vid tillämpning av 2 § skall jämställas med byggnadsplan. E h u r u möjligheten att tillskapa nya avstyckningsplaner borttagits genom 1947 års ändringar i fastighetsbildningslagstiftningen, äga vissa äldre sådana planer alltjämt giltighet och från och med den 1 januari 1948 jämväl byggnadsreglerande verkan (168 § byggnadslagen). En anledning härtill har varit de olägenheter, som i annat fall skulle ha inträtt därigenom att det blivit nödvändigt att omedelbart efter ikraftträdandet av nämnda lagändringar upprätta ett stort antal byggnadsplaner; byggnadsplaneinstitutet har närmast ansetts tillgodose det behov, som föranlett avstyckningsplan. Det har med hänsyn härtill synts kommittén lämpligt att låta även reglerna om fastighets anslutning mot ägarens bestridande till gemensamhetsanläggning enligt förslaget — vilka regler eljest äro begränsade till stadsplane- och byggnadsplaneområden — omfatta mark inom godkänd avstyckningsplan.

268 Förslaget till lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar För tillämpningen av de av kommittén föreslagna samverkansreglerna är det av grundläggande betydelse, att finansieringsfrågan erhåller en ändamålsenlig lösning. Enligt förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar äger den, som omhänderhar det gemensamma företagets angelägenheter, d. v. s. huvudman eller samfällighet, rätt att av de anslutna fastigheternas ägare erhålla bidrag till anläggningens utförande, underhåll och drift. Avgörande för huruvida fastighetsägarnas bidragsplikt kan realiseras är uppenbarligen, att viss säkerhet för skyldighetens infriande föreligger. Av vad kommittén i annat sammanhang anfört framgår, att redan de föreslagna samverkansreglerna innefatta vissa särskilda möjligheter att säkerställa bidragsfordringarnas infriande. Härutinnan må hänvisas främst till avstängningsinstitutet och, vid ordinär samfällighetsbildning, jämväl till delägarnas subsidiärt solidariska ansvar. Vidare kan nämnas den omedelbara exigibilitet, varmed samfällighets bidragsfordran är förenad (27 § första stycket), liksom det förhållandet att delägare, som underlåtit att fullgöra sin bidragsplikt, ej äger rösträtt å stämma, innan han fullgjort vad som eftersatts (28 § andra stycket). Det kan emellertid knappast antagas, att enbart de nu berörda reglerna erbjuda tillräcklig säkerhet i alla uppkommande situationer, och kommittén vill därför i detta sammanhang diskutera, vilken beskaffenhet den ytterligare säkerhet som kan visa sig erforderlig bör äga. Problemet blir av betydelse icke blott för huvudmannen eller samfälligheten vid utkrävandet av kontanta bidrag till verksamheten utan även för tredje man, då för det gemensamma företagets räkning upptages lån eller ingås andra förbindelser till honom. Att goda kreditmöjligheter föreligga är av vikt framför allt för erhållande av medel till anläggningens utförande. Även i fråga om den löpande verksamheten torde emellertid vara ofrånkomligt att kredit kan upptagas. För borgenärens benägenhet att bevilja kredit åt den, som omhänderhar anläggningen, är det tydligen avgörande om denne kan prestera betryggande säkerhet. Då anläggningen omhänderhaves av huvudman, blir det grundläggande avtalet mellan denne och de övriga fastighetsägarna bestämmande ej endast med avseende å huvudmannens befogenheter i allmänhet beträffande finansieringen av anläggningen utan även för frågan om vilka garantier som skola gälla för bidragsskyldighetens infriande. Huvudmannen kan tänkas själv upptaga lån eller ikläda sig andra förbindelser för anläggningens utförande och för verksamheten i övrigt eller ock betinga sig kontanta bidrag därtill av de anslutna fastighetsägarna, vilket i sin tur i allmänhet torde göra det nödvändigt för dessa att separat belåna sina fastigheter. Ofta torde man kunna räkna med att båda dessa metoder tillämpas vid sidan av varandra i fråga om olika slags kostnader.

269 Särskilda regler i ämnet torde följaktligen icke vara oundgängligen erforderliga för huvudmannaalternativets vidkommande. Rörande såväl borgenärens som huvudmannens behov av säkerhet skulle därför kunna hänvisas till allmänna regler om säkerhet av konventionellt slag. Bortsett från föreslagna villkor för huvudmannaavtalets fastställande råder med detta betraktelsesätt i princip frihet för parterna att i avtalet föreskriva i vad mån inteckning i de anslutna fastigheterna eller borgen •—• om någon annan form av säkerhet torde i allmänhet ej bli fråga — skall tillhandahållas huvudmannen såsom garanti för bidragsskyldighetens fullgörande. Vanliga grundsatser avses bli tillämpliga även i förhållandet mellan huvudmannen och tredje man i egenskap av dennes borgenär. Det får därför bero på överenskommelse mellan dem i vad mån säkerhet skall presteras. Stundom kan huvudmannens fastighet tänkas innehålla ett hittills outnyttjat kreditutrymme helt oberoende av fastighetens sakrättsliga anknytning till det gemensamma företaget. I vad mån enbart denna anknytning representerar något tillskottsvärde, som kan utnyttjas för belåning, är däremot ett spörsmål, vars besvarande icke kan ske generellt utan måste bli beroende av innehållet i varje särskilt avtal. Att själva anläggningen i allmänhet icke kommer att äga något större realisationsvärde torde framgå av vad kommittén i annat sammanhang utvecklat. Skulle huvudmannens fastighet icke till följd av gemenskapen undergå någon värdeökning, bör så i stället kunna antagas bli fallet med de övriga fastigheterna. Separatbelåning av dessa är därför en metod, som kan utnyttjas alternativt med belåning av huvudmannens fastighet. Skulle det i något fall likväl ej vara möjligt för huvudmannen att erhålla tillräcklig kredit, återstår utvägen att inrätta samfällighet. Kommittén har övervägt möjligheterna att stärka huvudmannens säkerhet för utfående av förfallna bidrag till verksamheten genom att tillerkänna honom panträtt i de anslutna fastigheterna med företräde framför inteckningar i dessa. En dylik förmånsrätt anses emellertid enligt allmän uppfattning icke böra tillskapas utan tvingande skäl och fråga uppkommer därför, huruvida sådana skäl verkligen föreligga i detta fall. Vid övervägande av spörsmålet har kommittén fäst avgörande vikt vid följande faktorer. Med den allmänna utgångspunkten, att inteckningshavares och därmed likställda rättsägares ställning icke får försämras, torde det för möjligheterna att anskaffa lån mot säkerhet i de anslutna fastigheterna vara tämligen likgiltigt, om det ökade kreditutrymme som fastigheterna förväntas erhålla utnyttjas för fordringar med bästa rätt eller ej. Om bidragen utgå med bästa rätt, är detta självfallet en omständighet, som gör den tilltänkte huvudmannen mera benägen än eljest att ingå ett avtal jämlikt 21 §. För inteckningshavare eller för förrättningsman, som har att pröva huruvida förmånsrätten är väsentligen utan betydelse för inteckningssäkerheten, kan emellertid i motsvarande mån uppkomma tvekan, om förmånsrätt bör god-

270 tagas. Tillskapandet av en förmånsrätt före intecknad gäld måste vidare för huvudmannaalternativets del medföra ett behov att i vissa hänseenden lagreglera denna förvaltningsform i större omfattning än eljest är påkallat och därmed också föranleda, att dess särprägel i viss mån går förlorad. Enligt kommitténs mening äro avgörande fördelar förenade med möjligheterna för de berörda fastighetsägarna att med ett betydande mått av frihet komma överens om hur gemenskapen bör utformas inom huvudmannaorganisationens ram. Huvudmannens behov av säkerhet torde med denna lösning tillgodoses i samma utsträckning som med en lagregel om särskild förmånsrätt. Att spörsmålet om säkerheten måste regleras redan vid avtalets tillkomst synes icke medföra några olägenheter. Kreditfrågan lär nämligen i allmänhet — åtminstone i vad avser anläggningskostnaden — äga den betydelse för gemenskapens utformning överhuvudtaget att den i praktiken måste lösas innan förrättningen avslutas. På grund av det nu anförda har kommittén funnit sig icke böra föreslå regler om särskild förmånsrätt för huvudmans bidragsfordringar. Vid samfällighetsbildning ligga förhållandena annorlunda till. Visserligen kan även här i frivilligfallen uppkomma ett val mellan kreditupptagning genom samfällighetens försorg och separatbelåning av de särskilda fastigheterna, vilka förutsättas ha ökat i värde till följd av gemensamhetsanläggningens inrättande. Med hänsyn till samfällighetens karaktär av tvångssammanslutning erfordras emellertid en lösning, som icke göres beroende av att överenskommelse rörande säkerhet för gäld kan träffas. Utgångspunkten är den, att samfällighetens styrelse — i förekommande fall under medverkan av delägarstämman — i samfällighetens namn företager erforderliga rättshandlingar och således även ingår sådana avtal med tredje man, varigenom samfälligheten ådrages gäldsansvar. Det ankommer därför närmast på styrelsen att tillhandahålla den säkerhet, som betingas av borgenären. När det gäller frågan om beskaffenheten av denna säkerhet föranleder samfällighetskonstruktionen beaktande av vissa speciella synpunkter. För tillgodoseende av behovet av säkerhet kan samfälligheten icke tillhandahålla inteckningar i anslutna fastigheter i annan mån än delägarna frivilligt erbjuda dem som säkerhet. Samfälligheten har nämligen regelmässigt icke själv någon inteckningsbar tillgång. Anläggningen utgör j u tillbehör till de delägande fastigheterna. Måhända skulle det kunna t ä n k a s att ålägga delägarna skyldighet att tillhandahålla inteckningssäkerhet, m e n även denna utväg medför svåra komplikationer. Om varje fastighet skulle utgöra säkerhet blott för så stor del av krediten, som motsvarade fastighetens andelstal, bleve följden sålunda att någon säkerhet ej återstode för uppfyllande av fastighetens subsidiäransvar (27 § andra stycket). Skulle däremot hela beloppet belånas i var och en av de delägande fastigheterna, bleve utrymmet för belåning för andra ändamål alltför mycket beskuret. Härtill komma svårigheterna att på lämpligt sätt säkerställa att delägarna

271 verkligen uppfylla sin skyldighet att prestera erforderliga inteckningar. Det har därför gällt att undersöka huruvida säkerhet kan tillskapas på annat sätt än genom inteckning. Kommittén har i detta syfte övervägt möjligheten att — efter mönster i exempelvis lagstiftningen om enskilda vägar — förstärka samfällighetens rätt att uttaxera bidrag från de anslutna fastigheterna (26 §) med en förmånsrätt i dessa jämlikt 17 kap. 6 § handelsbalken. Genom en sådan förmånsrätt elimineras behovet av inteckningssäkerhet och förutsättningar för tillgodoseende av den aktuelle borgenärens intresse måste anses föreligga. Kan samfälligheten likväl i något fall icke utfå den på viss fastighet belöpande delen av bidragsfordringen, tjänar de övriga fastigheternas subsidiäransvar som ett ytterligare skydd. Förutom att den tillgodoser borgenärens intressen innefattar förmånsrätten emellertid även en spärr för dessa övriga fastigheter mot ett alltför vidsträckt subsidiäransvar. Vad åter angår innehavare av inteckningar och därmed jämställda sakrätter i de anslutna fastigheterna kunna dessa åtminstone formellt tyckas komma i sämre läge genom förmånsrätten, men denna försämring måste antagas uppvägd av den värdeökning fastigheterna undergå genom samfällighetens tillkomst. Eftersom de fördelar, vilka uppbära det gemensamma företaget, äro i princip oskiljaktigt förbundna med de särskilda fastigheterna och således göra sig gällande i vems hand dessa än komma, måste en spekulant på sådan fastighet vid exekutiv auktion regelmässigt antagas vara beredd att bjuda ett högre pris än om gemenskapen ej funnits. Då rörande gemensamhetsanläggningens inrättande kan träffas överenskommelse (17 §), förutsattes för dess sakrättsliga giltighet, att berörda rättsägare godkänt överenskommelsen eller denna är väsentligen utan betydelse för deras säkerhet. I övriga fall får anses i villkoren för tvångsanslutning ligga ett krav på att anläggningens tillkomst med dess sakrättsliga anknytning till varje deltagande fastighet innebär fördelar, som medföra ökning av fastighetens värde. Förrättningsmans eller domstols prövning innefattar uppenbarligen en garanti för att värdeökningen är minst lika stor som de förmånsberättigade bidragsfordringarnas belopp. Även andra skäl k u n n a åberopas i syfte att reducera betänkligheterna mot en särskild förmånsrätt. Man kan sålunda — under hänvisning till att redan anknytningen mellan anläggningen och de anslutna fastigheterna samt därmed även den framtida bidragsskyldigheten till samfälligheten ligger med bästa rätt i dessa — i konsekvensens namn göra gällande, att även de vid varje särskild tidpunkt förfallna bidragen böra utgå med samma förmånsrätt. Det kan emellertid icke bestridas, att en förmånsrätt för samfällighets bidragsfordringar, som går före inteckningar i de anslutna fastigheterna, kan vara ägnad att väcka vissa betänkligheter, särskilt som de med kommittéuppdraget avsedda anläggningarna k u n n a vara av kostnadskrävande beskaffenhet och de på varje fastighet belöpande, med förmånsrätt förenade

272 beloppen därigenom i många fall få avsevärt större ekonomisk betydelse än exempelvis bidrag till vägsamfällighet. Det skydd för inteckningshavarna, som innefattas i den enligt lagen om enskilda vägar gällande begränsningen att förmånsrätten icke skall gälla där beloppet stått oguldet längre tid än ett år efter förfallodagen, synes i förevarande fall ej vara särdeles effektivt. Ett visst skydd skulle måhända erhållas, om de vid varje uttaxering utdebiterade beloppen bleve mycket j ä m n t fördelade mellan betalningstillfällena. Att så blir fallet kan man dock ej utan vidare räkna med. Tvärtom kunna bidragsfordringarna utgå med synnerligen varierande belopp, och hinder möter exempelvis ej, att hela anläggningskostnaden uttaxeras på en gång. En i princip obegränsad förmånsrätt kan vidare medföra frestelser för en mindre nogräknad samfällighetsstyrelse att söka upplåna medel till verksamheten från flera håll samtidigt eller rent av risk för att samfällighet enligt förslaget efter överenskommelse bildas huvudsakligen i syfte att på ett enkelt sätt erhålla säkerhet för förbindelser, som avse helt andra ändamål än gemensamhetsanläggningen. Detta kan uppenbarligen bli till skada icke blott för berörda inteckningshavare utan även för de ifrågavarande borgenärerna själva, eftersom säkerhetens värde för dessa självfallet minskas i och med ökningen av bidragsfordringarna. Än större bli betänkligheterna mot den diskuterade anordningen, om den skall — såsom vanligen är fallet på angränsande rättsområden — utformas som en s. k. tyst förmånsrätt och således icke framgår av fastighetsböckerna. På grund av det anförda har kommittén sökt åstadkomma sådana begränsningar av förmånsrättens omfattning och jämväl i övrigt uppställa sådana förutsättningar för densamma, att olägenheterna så långt det varit möjligt elimineras. Genom att ange klara gränser för förmånsrättens utövning undanröjas de eljest ofta påtalade olägenheterna av att de med företrädesrätt utgående beloppen kunna starkt variera och att rättigheten därför kan leda till ovissa konsekvenser för övriga rättsinnehavare i berörda fastigheter. Vad därefter angår frågan, hur en lämplig gränsdragning bör åstadkommas, har kommittén till en början konstaterat, att behovet av kreditsäkerhet framför allt gör sig gällande i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande. Beträffande dessa torde samfällighetens möjligheter att avstänga betalningsovillig delägare från bruk av anläggningen — vilka möjligheter däremot kunna få betydelse i fråga om underhålls- och driftskostnader — ofta icke utgöra något effektivt påtryckningsmedel. En avstängning är ju icke ägnad att motverka intresset hos ägaren till tvångsansluten fastighet att söka undgå verkningarna av gemenskapen, åtminstone så länge han ännu ej nedlagt några mera betydande kostnader i företaget. Anläggningskostnaderna äro också lättare att i förväg uppskatta än de framtida utgifterna för anläggningens underhåll och drift. Kommittén har därför velat förorda, att förmånsrätten i första hand begränsas till den beräknade anläggningskostnaden, fördelad mellan de anslutna fastigheterna

273 på grundval av dessas andelstal. Denna avgränsning har synts kommittén vara att föredraga framför principen att låta varje särskild fastighets genom anläggningens inrättande vunna ökning av kreditvärdet vara avgörande. Denna ökning måste antagas regelmässigt bli större än vad på fastigheten belöper av anläggningskostnaden och leda till att förmånsrätt kommer att åtnjutas i vidare omfattning än som i och för sig kan anses vara av behovet påkallat. Å andra sidan saknas enligt kommitténs mening skäl att som villkor för förmånsrättens åtnjutande uppställa krav på att den bidragsfordran, för vilken förmånsrätt yrkas, alltid skall avse att täcka just kostnaden för anläggningens utförande. Mot en dylik inskränkning tala framför allt praktiska skäl. Det kan icke rimligen begäras att exekutionsförfarandet skall belastas med en prövning av vad den ifrågavarande fordringen i själva verket avser. Det bör således ej möta något hinder, att förmånsrätt göres gällande även för fordran, som avser underhålls- eller driftskostnad. Detta kan te sig särskilt motiverat i sådana fall, där avstängningsinstitutet av speciella skäl icke kan komma i fråga. Den angivna begränsningen till ett högsta belopp, för vilket förmånsrätt må göras gällande, är emellertid enligt kommitténs mening ej tillräcklig. Förmånsrätten bör vidare ej få gälla under obegränsad tid. En inskränkning till ett år från fordringens förfallodag, som eljest är vanlig i hithörande sammanhang, är å andra sidan uppenbarligen alltför snäv. Av praktiska skäl kan icke heller den amorteringstid, som må ha bestämts för anläggningskostnaden, vara avgörande. En lämpligare avgränsning synes kunna åstadkommas, därest förmånsrätten får åtnjutas under hela den tid, som den nedlagda anläggningskostnaden motsvaras av ett värde i anläggningen under förutsättning att denna underhålles i normal omfattning. För undvikande av missförstånd må redan i detta sammanhang påpekas, att avsikten icke är att giltighetstidens längd skall bli föremål för ett självständigt bedömande i varje särskilt exekutionsfall, då förmånsrätten aktualiseras. Utsökningsmyndigheten har fastmera — i detta hänseende liksom med avseende å rättighetens belopp — att följa vad anläggningsbeslutet föreskriver härom (jfr 16 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar). Slutligen har kommittén funnit ofrånkomligt, att den för varje ansluten fastighet sålunda angivna ramen för utövandet av förmånsrätten blir föremål för en på lämpligt sätt anordnad publicitet. Med hänsyn till att de ifrågavarande bidragsfordringarna kunna vara av betydande storlek ha spekulanter på anslutna fastigheter och tilltänkta långivare, vilka önska bedöma erbjuden inteckningssäkerhet, ett berättigat intresse av att på ett enkelt sätt erhålla uppgift i vad mån fastighets kreditutrymme må tagas i anspråk av förmånsberättigade bidrag till samfällighet av ifrågavarande slag. Enligt kommitténs mening bör erforderlig publicitet lämpligen anordnas genom att anteckning om förmånsrätten och dess begränsningar göres i fastighetsboken, varigenom uppgifter i förevarande hänseenden även kom-

274 ma att inflyta i gravationsbevis. Med hänsyn till de fördelar, som härigenom stå att vinna, synes det i liknande sammanhang vanligen åberopade intresset att icke belasta fastighetsböckerna med anteckningar i vidare mån än som är oundgängligen erforderligt böra få vika. Vad här ovan anförts motiverar enligt kommitténs mening införandet av en begränsad förmånsrätt av beskaffenhet, som sägs i 17 kap. 6 § handelsbalken, för samfällighets bidragsfordringar. Reglerna härom ha icke upptagits i förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar utan — såsom skett i andra liknande sammanhang — erhållit sin plats i en fristående lag om förmånsrätt för fordringar enligt sistnämnda lag. 1 §• Förevarande paragraf upptager de grundläggande materiella reglerna om förmånsrätten. Rörande skälen till denna reglering kan i huvudsak hänvisas till den allmänna motivering, som redovisats i anslutning till lagens rubrik. Ytterligare må dock framhållas följande. I första stycket fastslås, att förmånsrätten skall gälla tillskott, som på grund av uttaxering jämlikt 26 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar skall utgivas av delägare i samfällighet. Förmånsrätt är på grund härav utesluten — förutom då anläggningen omhänderhaves av huvudman — i sådana fall, där samfällighet saknar styrelse och förvaltningen således helt ombesörjes av delägarna själva (23 § första stycket nyssnämnda lag). Ett utvidgande av den särskilda förmånsrättslagen till att avse bidragsfordringar tillkommande samfällighet, som icke är juridisk person, skulle medföra svårigheter från skilda synpunkter och för övrigt knappast te sig särskilt angeläget med hänsyn vare sig till delägarnas eller till samfällighetens borgenärers intressen. En samfällighet av ifrågavarande typ torde nämligen i praktiken komma i fråga endast beträffande mindre gemensamhetsföretag utan mera betydande kreditbehov. Det behov, som härutinnan må föreligga, synes i allmänhet kunna tillgodoses utan att borgenären behöver betinga sig annan säkerhet än den, som utgöres av de i varje rättshandling deltagande delägarnas primärt solidariska ansvar för uppkommande förbindelser. Härtill kommer, att envar delägare är berättigad att när som helst påkalla utseende av styrelse, varigenom reglerna om förmånsrätt kunna bringas i tillämpning under förutsättning att styrelse väljes inom viss kortare tid från det anläggningsbeslutet vunnit laga kraft (jfr 2 § förmånsrättslagen). Förmånsrätten har i första hand de i samfälligheten ingående fastigheterna till objekt och avser att utgöra ett komplement till samfällighetens rätt att uttaxera bidragsfordringar hos delägarna. En förutsättning för utövandet av förmånsrätten är således, att ett personligt betalningsansvar till samfälligheten föreligger. Att detta ansvar åvilar ansluten fastighets aktuella ägare är däremot icke nödvändigt. Då fastigheten överlåtits annor-

275 ledes än genom inrop å exekutiv auktion, svarar sålunda nye ägaren i princip icke för bidrag, som förfallit till betalning innan han skall tillträda fastigheten (6 § tredje stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar), men fastigheten häftar likväl med förmånsrätt för förre ägarens bidragsskuld. Detta följer av hänvisningen till 17 kap. 6 § handelsbalken, enligt vilket stadgande företrädet till betalning ur egendomen gäller i vems hand den vara må. Det är emellertid icke alltid ens erforderligt, att fastigheten är ansluten till anläggningen. Efter fastighets utträde ur företaget svarar den alltjämt i oförändrad omfattning för samfällighetens förbindelser i den mån dessa icke skola avräknas från fastighetsägaren tillkommande ersättning (42 §). Enligt kommitténs mening saknas anledning att beträffande samfällighetens säkerhet för bidragsfordringarnas infriande behandla detta fall på annat sätt än då fastigheten fortfarande är ansluten, och förmånsrätt bör därför kunna göras gällande i fastigheten så länge den överhuvudtaget svarar för samfällighetens förbindelser. Detta möjliggöres genom det i 42 § andra stycket upptagna stadgandet, att beträffande utträdande fastighets ägare skall med avseende å förpliktelse att erlägga debiterat belopp gälla vad om delägare är stadgat. Av vad kommittén anfört i anslutning till den särskilda lagens rubrik framgår, att förmånsrätten ansetts böra underkastas vissa begränsningar med avseende å såväl omfattning som varaktighet. Dessa begränsningar ha kommit till uttryck i andra stycket av förevarande paragraf. Förmånsrätt, som här avses, må sålunda i varje särskild fastighet åtnjutas till belopp, som angivits i meddelat anläggningsbeslut och befunnits motsvara vad å fastigheten belöper av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande. Vidare må förmånsrätt ej göras gällande längre än den genom beslutet fastställda tid, varunder anläggningen med sedvanligt underhåll kan antagas bevara sitt värde väsentligen oförminskat. Bestämmelserna innebära, att förmånsrättens utövning icke må sträckas utöver de i anläggningsbeslutet angivna gränserna, samtidigt som genom reglerna utmärkes h u r dessa gränser skola dragas. Rörande den närmare innebörden av uttrycket kostnaden för anläggningens utförande må hänvisas till vad kommittén uttalat i motiven till 41 §. Det bör dock understrykas, att uppskattningen av de olika förekommande utgiftsposterna i förevarande sammanhang alltid måste bygga på en i förväg gjord beräkning. Såvitt angår redan tidigare befintliga anläggningar, som med stöd av den föreslagna lagen om vissa gemensamhetsanläggningar inrättas gemensamt för flera fastigheter, kan uppenbarligen icke till grund för bestämmandet av förmånsrättens omfattning läggas den kostnad anläggningens utförande faktiskt dragit. Med hänsyn till förmånsrättens syfte bör i detta fall den jämlikt 4 § i huvudförslaget utgående ersättningen i stället vara avgörande. Slutligen må för tydlighets skull anmärkas, att förmånsrätten avser såväl det primära som det subsidiära ansvaret för tillskott till samfälligheten. Härav följer bl. a.,

276 att de fastställda maximibeloppen icke få överskridas ens vid utkrävande av delägares subsidiärt solidariska ansvar. De inskränkningar i förmånsrätten, för vilka här redogjorts, taga närmast sikte på situationen, då överenskommelse mellan delägarna icke kan uppnås i frågan och denna därför måste regleras i lagen. Föreligger överenskommelse om att samfällighetens bidragsfordringar icke skola vara förenade med särskild förmånsrätt eller att de skola utgå med förmånsrätt i mindre omfattning än som följer av lagens regler, saknas enligt kommitténs mening anledning att frånkänna överenskommelsen verkan för framtiden. I åtskilliga företag kan kreditbehovet bli mindre framträdande och även eljest förhållandena vara sådana att delägarna acceptera en större risk för det subsidiära ansvarets aktualiserande, om genom avstående från förmånsrätt kan vinnas ökad frihet att utan åsidosättande av tredje mans intressen få till stånd överenskommelse i de övriga frågor, som påverka gemensamhetsanläggningens inrättande. Men något hinder synes ej heller föreligga mot att delägarna med verkan för framtiden komma överens om att förmånsrätt skall åtnjutas i större omfattning än lagen anger. De invändningar, som med hänsyn till tredje mans berättigade anspråk på rättsskydd kunna resas häremot, äro icke av principiellt annan karaktär än de, som gälla andra spörsmål, rörande vilka frivillig uppgörelse med sakrättslig effekt är tillåten. Att kommittén sålunda ansett en vidsträckt dispositionsfrihet böra råda även i fråga om förmånsrätten har kommit till uttryck i 16 och 17 §§ förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar. Det högsta belopp och den längsta tid, för vilka förmånsrätt enligt vad därom är särskilt stadgat må åtnjutas i varje fastighet, skola nämligen bestämmas vid förrättningen och enligt 16 § upptagas i anläggningsbeslutet, varigenom de också kunna bli föremål för överenskommelse jämlikt 17 § med därav följande prövning av dess innehåll med hänsyn till inteckningshavares och därmed jämställda rättsägares intressen. 2 §.

Såsom framgått av vad i annat sammanhang uttalats, skall omfattningen av den förmånsrätt samfällighet må åtnjuta i varje deltagande fastighet angivas i anläggningsbeslutet. Härav följer dock ej med nödvändighet, att förmånsrätt generellt bör få göras gällande ens inom de sålunda utstakade gränserna. Även om det i allmänhet torde bli möjligt att redan under förrättningen taga åtminstone preliminär ställning till samfällighetens kreditbehov och sättet för dess tillgodoseende, bör icke bortses från att det i andra situationer kan vara förenat med svårigheter att på detta tidiga stadium träffa ett mera bestämt avgörande och att det därför kan vara olämpligt att belasta förrättningsförfarandet med utredning i berörda hänseenden. Under förrättningen kan det ofta vara tillräckligt, att förmånsrättens yttergränser angivas på grundval av den beräknade kostnaden för anläggning-

277 ens utförande. I vad mån erforderliga medel skola frivilligt tillhandahållas kontant av delägarna eller anskaffas genom upplåning av samfälligheten och, i sistnämnda fall, huruvida säkerhet skall ställas i form av den föreslagna särskilda förmånsrätten eller på frivillig väg genom erbjudande av inteckningar eller borgen innefattar däremot spörsmål, till vilka slutlig ställning ofta ej kan tagas förrän anläggningsbeslutet vunnit laga kraft och de ekonomiska problemen kunna mera fullständigt överblickas. Läget kan också vara det, att överenskommelse icke kunnat uppnås under förrättningen men att, sedan det slutligen bestämts att en anläggning skall inrättas, delägarna finna sådana former för kreditfrågans lösning, som innebära att en särskild förmånsrätt icke behöver tagas i anspråk. Med tanke på situationer av här berörda karaktär har kommittén funnit mindre lämpligt att låta den i anläggningsbeslutet fastställda förmånsrätten bli obetingat gällande. Detta är motiverat icke blott därav, att det från allmänna fastighetskreditsynpunkter måste för tillämpning av en från vad i allmänhet gäller avvikande företrädesrätt till betalning krävas att rättigheten i det enskilda fallet är påkallad av ett starkt behov, utan även av det förhållandet att den genom förmånsrätten uppkomna belastningen minskar möjligheterna att utnyttja fastigheterna som säkerhet för kredit till andra ändamål. Åtnjutandet av den särskilda förmånsrätten bör därför enligt kommitténs uppfattning göras beroende av att samfälligheten anmäler önskemål därom. Uppenbarligen bör frågan om förmånsrätt av hänsyn till tredje man ej få hållas svävande under någon längre tidrymd, och förslaget stadgar på grund härav att en anmälan för att få avsedd verkan skall göras inom viss kortare tid från det anläggningsbeslutet vunnit laga kraft. Kommittén har funnit en tid av sex månader lämplig; härigenom erhålles viss överensstämmelse med den tid, som jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i fråga om landet gäller för innehavare av rätt till ogulden köpeskilling, om han vill bevara den honom tillkommande företrädesrätten. Den föreslagna anordningen torde icke medföra några större olägenheter för tredje man, som genom den anteckning, vilken jämlikt 38 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar alltid skall ske i fastighetsboken om anläggningsbeslutet, har anledning räkna med att förmånsrätt kan komma att aktualiseras. Den, som har att bedöma vilken grad av säkerhet som representeras av ansluten fastighets inteckningar, vet således under sexmånaderstiden att förmånsrätt kan komma att göras gällande och får, om han vill skaffa sig full visshet härutinnan, avvakta tidens utgång. På grund av det anförda stadgas i förevarande paragraf att, om samfällighet önskar komma i åtnjutande av förmånsrätt enligt förslaget, styrelsen har att inom sex månader från det anläggningsbeslutet vunnit laga kraft göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren i den domkrets, där de i företaget ingående fastigheterna äro belägna, och därvid förete beslutet jämte 18 — 328020

278 lagakraftbevis. Av kravet på lagakraftbevis följer, att förmånsrätt ej må göras gällande, innan det slutliga förrättningsresultatet föreligger, samt att följaktligen ej heller ägodelningsrätts förordnande jämlikt 35 § andra stycket är tillräckligt i detta hänseende. En motsatt lösning kan enligt kommitténs mening ej komma i fråga, särskilt med hänsyn till verkningarna för tredje mans vidkommande av att anläggningsbeslutet efter besvär ändras eller upphäves efter det att belopp utgått med förmånsrätt. Då den, som begär förordnande av detta slag, i flertalet fall torde vara beredd att anskaffa medel åtminstone till anläggningens utförande, torde något större behov av förmånsrätt på ett tidigare stadium ej heller vara för handen. Har anmälan rätteligen gjorts, skall i fastighetsboken för varje fastighet antecknas i vad mån förmånsrätt må åtnjutas i fastigheten. Innan anteckning sålunda skett, må förmånsrätten ej göras gällande. Att förmånsrätten tages i anspråk i full omfattning är icke nödvändigt, och hinder möter således ej, att samfällighetsstyrelsen i sin anmälan preciserar önskemålen till visst lägre belopp eller till kortare tid än som anges i anläggningsbeslutet. Därvid måste emellertid förutsättas, att fastigheterna behandlas likformigt, och det kan exempelvis uppenbarligen icke komma i fråga att samfälligheten tillerkännes förmånsrätt i full omfattning beträffande vissa fastigheter och helt avstår från rättigheten med avseende å andra. Anmälan, vilken avser utnyttjande av förmånsrätt allenast till viss del, må därför enligt förslaget ej godtagas, med mindre den önskade förmånsrätten i var och en av fastigheterna står i samma förhållande till den i anläggningsbeslutet medgivna omfattningen. Lagtexten lämnar vidare möjlighet för styrelsen att vid ett eller flera tillfällen inom den angivna tiden göra flera anmälningar, av vilka envar avser en del av det sammanlagda förmånsrättsbeloppet i varje fastighet. Detta förfaringssätt kan få särskild betydelse, då samfälligheten önskar ikläda sig förbindelser gentemot flera borgenärer, och belyses ytterligare i motiven till 3 §. Vad angår forumfrågan må påpekas, att lagtexten icke ger någon särregel för det fall, där de anslutna fastigheterna ligga i skilda domkretsar. Av paragrafen torde emellertid framgå, att anmälan skall göras till inskrivningsdomaren i varje domkrets, inom vilken fastighet är belägen, samt att förmånsrätt ej må åtnjutas i någon fastighet innan anteckning skett i fastighetsboken för samtliga. För att anmälan skall anses rätteligen gjord måste självfallet krävas icke blott att här berörda villkor iakttagits utan även att förmånsrätten till sin omfattning håller sig inom den i anläggningsbeslutet angivna ramen. De nu föreslagna bestämmelserna torde böra kompletteras med vissa administrativa föreskrifter, vilka närmare ange hur de uppställda principerna böra omsättas i praktiken. Sålunda synes erforderligt att genom särskilda underrättelser eller på annat sätt förebygga rättsförlust i det fall, där samfällighet för den händelse fastigheterna ligga inom skilda domkretsar underlåter att vända sig till inskrivningsdomarna i samtliga, och att då

279 förhindra att den ovan berörda likställighetsprincipen i fråga om förmånsrättens omfattning åsidosattes. I administrativ ordning torde även få meddelas närmare anvisningar om sättet för antecknings verkställande. Inskrivningsdomarens befattning med anmälan av ifrågavarande slag utgör ett ärende, vara lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden är tillämplig. Av 9 § nämnda lag följer, att rörande inskrivningsdomarens beslut om anteckning skall meddelas besked genom bevis, som tecknas å den till grund för ansökningen åberopade handlingen. Att sålunda meddelat bevis enligt förslaget är avsett att få särskild betydelse för befogenheten att göra förmånsrätten gällande beröres i 3 §. 3 §• I fråga om det sätt, varpå förmånsrätten avses skola göras gällande, bygger förslaget såsom huvudregel på tanken, att rättigheten i vanlig ordning — genom yrkande hos auktionsförrättaren jämlikt 107 § utsökningslagen eller genom bevakning i konkurs — aktualiseras av samfällighetens ordinära organ, d. v. s. styrelsen eller i förekommande fall syssloman. De medel, som genom förmånsrättens realiserande inflyta, kunna därefter av styrelse resp. syssloman användas för infriande av gäld eller för kontant betalning, och en tredje man, med vilken samfälligheten ingått rättshandling eller i förhållande till vilken samfälligheten eljest är betalningsskyldig, har enligt huvudregeln ej något anspråk på att framför övriga borgenärer tillgodogöra sig uttaxerade medel. Sistnämnda förhållande utgör en följd av att delägarnas ansvar gäller endast i förhållande till samfälligheten samt att borgenären är nödsakad att vända sig till denna och förhindrad att rikta anspråk mot delägarna själva. I många fall vållas icke några olägenheter härav. Skola uttaxerade tillskott av samfälligheten användas exempelvis för visst köp, kan den tilltänkte säljaren ju avböja rättshandlingen för den händelse avsedd penningprestation icke samtidigt tillhandahålles. Även då fråga är om infriande av samfälligheten åvilande förbindelse torde man k u n n a räkna med att borgenären ofta hyser fullt förtroende för att samfälligheten uppfyller sina skyldigheter, och några speciella anordningar erfordras ej heller i detta fall i syfte att garantera att influtna medel komma borgenären till godo. Någon verklig säkerhet för att så blir förhållandet kan emellertid icke anses föreligga, och det kan ej heller bortses från möjligheten att styrelsen i enstaka fall redan till fullo utnyttjat den särskilda förmånsrätten för uttaxering av bidrag till andra ändamål. Tredje man har därför ett intresse av att få garantier för att medlen verkligen komma honom till godo och kan, om detta intresse ej blir beaktat, antagas bli obenägen att bevilja kredit till samfälligheten. Det sagda får särskild betydelse, då en tilltänkt borgenär är affärsbank, sparbank eller annat rättssubjekt, som enligt särskilda bestämmelser icke må bevilja kredit utan att säkerhet av närmare

280 angiven beskaffenhet presteras. Ett rättsskydd för borgenären i förevarande hänseende är enligt kommitténs mening oundgängligen erforderligt för att samfällighet skall erhålla tillräckliga kreditmöjligheter, i första hand för upptagande av lån till anläggningskostnaden. Att uppställa en regel, som på ett lämpligt sätt tillgodoser det uppställda syftet, är emellertid förenat med svårigheter till följd av själva samfällighetskonstruktionen. Då borgenären icke må träda i förbindelse med delägarna själva, erfordras en anordning, varigenom borgenären kan påverka samfälligheten så att den vid utövandet av förmånsrätten och vid användningen av uttaxerade medel i första hand tillgodoser borgenärens anspråk. Detta kan ske, om samfälligheten förhindras att utan särskilda garantier göra förmånsrätten gällande i sådana fall, där borgenär betingat sig detta. Kommittén har funnit lämpligt att bygga rätten att göra förmånsrätt gällande på innehavet av det av inskrivningsdomaren utfärdade beviset om anteckning i fastighetsboken jämlikt 2 §. Samfällighetens styrelse, som i egenskap av sökande i inskrivningsärendet är skyldig att lösa beviset, kan då välja mellan att behålla beviset och aktualisera förmånsrätten på vanligt sätt och att överlämna beviset till tredje man, som därigenom tillförsäkras rätt uteslutande för honom att påverka utövningen av förmånsrätten. I sistnämnda situation är befogenheten att göra förmånsrätt gällande således betagen styrelsen. Skulle styrelsen icke uppfylla skyldigheten att vederbörligen uttaxera och till borgenären överlämna erforderliga medel, synes enligt eljest gällande principer ej någon annan påföljd vara tänkbar än personligt ansvar för styrelsens ledamöter. Att detta icke under alla omständigheter är tillfyllest för att tillgodose borgenärens intresse torde vara ovedersägligt och utgör i själva verket en anledning till att ett särskilt rättsskydd för borgenären här anses erforderligt. Å andra sidan kan, såsom förut berörts, befogenheten att utöva förmånsrätt icke tillkomma någon utanför samfälligheten själv. En framkomlig väg har synts kommittén vara att förbehålla befogenheten åt särskild syssloman, vilkens påkallande av borgenären och förordnande genom offentlig myndighets försorg torde få anses utgöra en garanti för att influtna medel på vederbörligt sätt komma borgenären tillgodo. Syssloman skall enligt kommittéförslaget i visst fall kunna, oberoende av frågan om förmånsrätt, på borgenärs yrkande utses av länsstyrelsen att utdebitera och uttaga bidragsbelopp (26 § tredje stycket andra punkten lagen om vissa gemensamhetsanläggningar). Förutsättningen därför är att styrelsens ledamöter genom uppenbar försummelse underlåta att av delägarna omedelbart uttaga vad som erfordras för täckande av klar och förfallen gäld. Syssloman, varom här är fråga, bör enligt kommitténs mening äga behörighet att göra förmånsrätt gällande för borgenären tillkommande fordringsbelopp. Att försummelse är för handen bör emellertid icke uppställas såsom någon ovillkorlig förutsättning, och syssloman

281 med angivna uppgift bör kunna utses även i andra fall; även om styrelsen i vederbörlig ordning företager uttaxering, är det därför ej säkert, att influtna medel överlämnas till den borgenär, om vilkens förnöjande är fråga. Berörda stadgande i 26 § har med anledning härav kompletterats med en föreskrift, på grund varav syssloman enligt vad nyss sagt skall förordnas ändå att försummelse från styrelsens sida ej föreligger, men ett villkor härför är, att förordnandet prövas erforderligt för åtnjutande av förmånsrätt för gäldens belopp på sätt stadgas i förmånsrättslagen. På anförda skäl bygger det i förevarande paragraf upptagna stadgandet. Detta avser alltså den situation, då samfälligheten vill upptaga lån eller eljest ikläda sig förbindelse och styrelsen till borgenären överlämnar erhållet bevis om anteckning jämlikt 2 §. Har så skett, må förmånsrätt i vad avser förbindelsens belopp därefter göras gällande allenast av syssloman, som enligt vad särskilt stadgats på borgenärens begäran förordnats att utdebitera medel till betalning av klar och förfallen gäld. Av stadgandets lydelse torde framgå, att innehavet av det av inskrivningsdomaren utfärdade beviset utgör villkor för utövning av förmånsrätten antingen beviset finnes hos styrelsen eller hos en för ändamålet utsedd syssloman. Å andra sidan har kommittén ej funnit anledning att konstruera beviset som ett s. k. presentationspapper och det fordras således icke, att handlingen företes. En dylik konstruktion skulle nödvändiggöra en tämligen vidlyftig reglering motsvarande vad som gäller beträffande vissa fordringsbevis, vilkas företeende utgör villkor för rätt till betalning. Exempelvis bleve det nödvändigt att anordna ett särskilt dödningsförfarande för att skydda innehavaren mot förlust genom att handlingen förkommer. Det är således enligt förslaget möjligt för den, som åberopar förmånsrätten, att även på annat sätt än genom bevisets företeende styrka att han innehar handlingen. Har handlingen förkommit, är det tillräckligt att den, som gör rättigheten gällande, visar att han fått densamma i sin besittning och att något vidare överlämnande ej ägt rum. Kommittén har funnit en mera utförlig reglering i förevarande hänseende så mycket hellre kunna undvaras som förmånsrätten i första hand är avsedd att täcka bidrag till anläggningskostnaden och att man åtminstone ej sedan bidragsskyldigheten i denna del blivit slutligen fullgjord torde behöva räkna med att ett bevis av detta slag i större utsträckning byter innehavare. Det må å andra sidan framhållas, att hinder ej föreligger att bevis, sedan det efter lånets infriande återställts till samfälligheten, ånyo utges vid upptagande av annan förbindelse. Har bidrag på den förre borgenärens föranstaltande utgått med förmånsrätt, skall förmånsrättens belopp jämlikt 4 § reduceras, och detta skall även antecknas i fastighetsboken. Kommittén har med hänsyn till sistnämnda förhållande ej funnit anledning att lämna föreskrift även om bevisets förseende med påskrift om reduktionen. Såsom i annat sammanhang berörts, är det enligt förslaget möjligt att

282 beträffande samma fastigheter erhålla flera originalbevis avseende skilda belopp. Denna möjlighet torde komma att utnyttjas främst i sådana fall, där samfälligheten lånar upp medel till anläggningskostnaden på flera håll. Varje borgenär kan då betinga sig särskilt bevis avseende sin fordran å samfälligheten. Självfallet möter ej hinder att, om flera borgenärers fordringar förfalla ungefär samtidigt, samma person utses till syssloman och detta oavsett om det sker genom ett eller flera förordnanden. Även om borgenären genom innehav av det ifrågavarande beviset fått garantier för att samfällighetens vanliga organ, styrelsen, icke kan göra förmånsrätten gällande till skada för borgenären, skulle det enligt kommitténs mening föra för långt om sysslomannaförordnande alltid krävdes för åtnjutande av förmånsrätt i det enskilda fallet. För borgenären torde det ofta vara tillfyllest att veta sig ha möjlighet att förhindra uttaxering genom styrelsens försorg, och han kan säkerligen icke sällan antagas vara benägen att avstå från att utnyttja denna möjlighet, om han med kännedom om den vid förfallotiden sittande styrelsens förmåga att fullgöra sitt uppdrag och om samfällighetens ekonomi vid tillfället kan räkna med att få betalt för sin fordran. Med hänsyn härtill har i en andra punkt intagits stadgande om rätt för borgenären att medgiva undantag från vad i paragrafen föreskrivits. Genom att vid exekution styrka sådant medgivande erhåller styrelsen således befogenhet att — utan hinder av att det av inskrivningsdomaren utfärdade beviset överlämnats till borgenären — själv göra förmånsrätten gällande. 4 §• Paragrafen innehåller vissa bestämmelser angående förmånsrättens upphörande. Reglerna äro emellertid icke uttömmande och beröra exempelvis ej sådana situationer som då anläggningsbeslutet förfaller (37 §) eller den med stöd av 1 § andra stycket förmånsrättslagen bestämda tiden utlöpt. Att förmånsrätten i fall av detta slag upphör torde stå klart utan att särskild lagföreskrift därom erfordras. Uttrycklig lagreglering påkallas enligt kommitténs mening i första hand av frågan, vilken verkan som i förmånsrättshänseende bör inträda efter det att tillskott utgått med förmånsrätt. Härvid bör erinras om att rättigheten enligt allmänna regler kan realiseras allenast genom fastighets försäljning i den ordning utsökningslagen stadgar. Den utmätningsvis sålda fastigheten blir i köparens hand — sedan denne fullgjort sin betalningsskyldighet — fri från bidrag, som förfallit till betalning före försäljningsdagen (134 § utsökningslagen). Därutöver erfordras emellertid ett ställningstagande till spörsmålet, huruvida förmånsrätt skall få till oförminskat belopp åtnjutas även för framdeles förfallande bidrag. Med den förmånsrättsliga reglering, som gällande rätt tillhandahåller på vissa angränsande områden, torde anledning där saknas att begränsa möjlig-

283 heterna att åtnjuta förmånsrätt i framtiden på den grund, att visst bidrag redan utgått med företräde framför andra fordringar. Förmånsrätt för vägsamfällighets bidragsfordringar är sålunda icke inskränkt till visst belopp men blir å andra sidan gällande endast ett år efter förfallodagen. Enligt kommitténs förslag kan förmånsrätt i allmänhet tagas i anspråk under avsevärd tid och begränsningen till visst belopp, i regel motsvarande vad å fastighet belöper av den beräknade anläggningskostnaden, skulle u p penbarligen bli utan värde såsom spärregel för den händelse samfälligheten ägde vid flera tillfällen göra förmånsrätt gällande intill maximibeloppet. Det är följaktligen med den konstruktion förmånsrätten i förslaget erhållit, ofrånkomligt att reducera beloppet i samma mån som rättigheten tages i anspråk. Detta har ock kommit till uttryck i paragrafens första punkt. Paragrafen innehåller tillika en bestämmelse angående anteckning i fastighetsbok om sådan reduktion, varom här är fråga. Efter anmälan från auktionsförrättaren (jfr 168 § utsökningslagen) har sålunda inskrivningsdomaren att i fastighetsboken göra anteckning härom. Kommittén h a r däremot ej funnit anledning att meddela föreskrift om förmånsrättsantecknings avförande ur boken i det fall, där fastighet efter utträde ur samfälligheten eller efter dennas upplösning ej vidare skall häfta för bidrag till samfälligheten. Rörande skälen härtill må hänvisas till vad kommittén anfört i anslutning till 38 § i huvudförslaget. 5 §• Av 1 § tredje stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar framgår, att lagstiftningen utsträckts att gälla även vissa andra objekt än fastigheter. Är fastighet upplåten med inskriven tomträtt eller är fråga om sådan rätt med avseende å ofri tomt i stad, som anses utgöra fast egendom, skall sålunda vad om fastighet och dess ägare stadgas äga motsvarande tillämpning å rättigheten och dess innehavare. Såsom i motiveringen till stadgandet framhålles, har denna utvidgning ansetts möjlig bl. a. därför att egendom av ifrågavarande slag befunnits kunna häfta för sådan förmånsrätt, som avses i förevarande lag. Då det emellertid erfordras överensstämmelse i berörda hänseende mellan huvudförslaget och förslaget till förmånsrättslag, h a r i denna paragraf upptagits ett stadgande, vilket såvitt avser förmånsrättens objekt likställer de nyssnämnda särskilda rättigheterna med fastighet. Reglerna i 17 kap. 6 § handelsbalken, till vilka 1 § förmånsrättslagen hänvisar, innefatta icke någon enhetlig företrädesrätt. Särskilt är att m ä r k a skillnaden mellan förmånsrätt enligt första stycket i förstnämnda paragraf — avseende främst tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom — och den därefter gällande förmånsrätten enligt andra stycket för bl. a. borgenär, som har inteckning för fordran i tomträtt. Att kommittéförslaget i princip avser företrädesrätt enligt första stycket utmärkes ge-

284 nom förslagets stadgande därom, att samfälligheten äger enahanda förmånsrätt som den, vilken enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom. En modifikation i denna princip synes emellertid påkallad i vad angår sådan till samfälligheten ansluten egendom, som utgöres av tomträtt. Eljest skulle samfällighetens bidragsfordringar komma att åtnjuta samma rätt som fastighetsägarens krav på tomträttsavgäld, vilken likaledes utgår enligt 17 kap. 6 § första stycket. Detta bör uppenbarligen undvikas. Då avgälden ingår i tomträttens innehåll och för övrigt underlåtenhet att betala densamma icke må utgöra anledning för jordägaren att häva tomträttsavtalet, bör avgälden enligt kommitténs mening utgå framför övriga anspråk av hithörande karaktär. I detta syfte har kommittén tillagt en föreskrift av innehåll att såvitt angår tomträtt förmånsrätt, som avses med förslaget, skall åtnjutas efter den jordägaren tillkommande förmånsrätten för avgäld.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse Ehuru den föreslagna särskilda förmånsrättskonstruktionen enligt kommitténs mening i och för sig utgör tillräcklig säkerhet för samfälligheten och därmed i flertalet fall även då det gäller dess möjligheter att erhålla kredit, ä r på grund av speciella föreskrifter i annan lagstiftning rätten att bevilja lån inskränkt såvitt avser vissa kreditinstitut. Dessa inskränkningar kunna verka i två riktningar. Enligt åtskilliga bestämmelser må lån överhuvudtaget icke beviljas utan att säkerhet av konventionellt slag —- inteckning eller borgen — ställes. I andra fall finnas tämligen restriktiva regler om längsta lånetid och om skyldighet för långivaren att vid lämnande av långfristiga lån göra förbehåll om rätt att uppsäga lånet före lånetidens utgång. De berörda inskränkningarna skulle komma att drabba även samfälligheter av här ifrågavarande slag och föranleda att dessa bleve betagna möjligheterna att utnyttja huvuddelen av lånemarknaden. Det har därför framstått som en angelägen uppgift för kommittén att i den omfattning, som kan anses påkallad, söka undanröja de angivna hindren utan att likväl åsidosätta berättigade intressen, som bestämmelserna äro avsedda att skydda. Kommittén har därvid emellertid begränsat sig till regler, som äro meddelade i lag eller i annan författning av grundläggande betydelse, och följaktligen avstått från att föreslå jämkningar i sådana fall, där de ifrågavarande lånehindren uppställas i rent administrativa författningar. Slutligen må nämnas, att kravet på säkerhet i något fall (274 § lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse) erhållit en så allmän utformning, att föreskriften icke synes vara oförenlig med de grundsatser, som gälla enligt kommitténs förslag.

285 Bland de kreditinstitut, om vilka här är fråga, intaga affärsbankerna en central ställning. Jämlikt förevarande paragraf i lagen om bankrörelse kräves i princip betryggande säkerhet antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Den panträtt, som enligt den föreslagna förmånsrättslagen skall gälla i de anslutna fastigheterna, tillkommer dock icke borgenären utan samfälligheten, låt vara att rättigheten är avsedd att i praktiken säkerställa även borgenären. Visserligen har i paragrafen undantagits med kommun j ä m förlig samfällighet, vilken må kunna erhålla kredit utan särskild säkerhet, men det får numera anses fastslaget, att med sådan samfällighet icke kunna avses sammanslutningar av den karaktär, varom fråga är enligt kommitténs förslag (se NJA II 1955 s. 45 f.). Emellertid anvisar 3 § förmånsrättslagen en metod, varigenom borgenären kan tillförsäkras ensamrätt att få till stånd uttaxering av samfällighets bidragsfordran med åtnjutande av förmånsrätten, och denna anordning synes utgöra ett minst lika starkt skydd för borgenären som en säkerhet av konventionellt slag. Kommittén har därför i paragrafen upptagit en ny punkt, enligt vilken det angivna tillvägagångssättet likställes med ställande av säkerhet av gängse beskaffenhet. Utan hinder av vad huvudregeln innehåller må sålunda samfällighet, som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, k u n n a erhålla kredit till belopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av den särskilda förmånsrättslagen, såvida förmånsrätten må göras gällande på bankbolagets föranstaltande. Det må påpekas, att sistnämnda förutsättning är uppfylld även då borgenären i det enskilda fallet medgivit undantag från huvudregeln i 3 § förmånsrättslagen och förmånsrätten på grund därav må utövas av samfällighetens styrelse.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 28 och 29 §§ lagen den 3 juni 1955 om sparbanker Det i 28 § tredje stycket införda tillägget motsvarar förslaget till ändring av 56 § lagen om bankrörelse. I 29 §, som reglerar lånetiden, göres i vissa avseenden skillnad mellan fall, där inteckningssäkerhet ställts, och andra situationer. Syftet med det av kommittén föreslagna sista stycket är att med säkerhet, som nu sagts, likställa förmånsrätt, då denna jämlikt 3 § förmånsrättslagen må göras gällande på sparbankens föranstaltande.

286 Förslagen till förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar samt förordning om ändring i förordningen den 4 mars 1955 om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar Rörande kommitténs förslag till ändringar i här ovan nämnda författningar kan i huvudsak hänvisas till vad kommittén uttalat i anslutning till 56 § lagen om bankrörelse. Vissa avvikelser äro föranledda av det för ifrågavarande föreningar uppställda syftet och av den särskilda konstruktionen av medlemskapet i dem. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 36 och 37 §§ lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen Härom må hänvisas till uttalanden angående 56 § lagen om bankrörelse och 29 § lagen om sparbanker.

SAMMANFATTNING Det föreliggande förslaget har till syfte att reglera sådana spörsmål om samverkan mellan fastigheter som avse utförande, underhåll och drift av vissa anläggningar av stadigvarande betydelse för fastigheterna och som icke kunna nöjaktigt tillgodoses enligt gällande lagstiftning. Förslaget tager främst sikte på parkeringsanläggningar, trafikleder, gårdsutrymmen, lekplatser, anordningar till skydd mot grundvatten, ledningar, värmeanläggningar och tvättstugor. Under de senaste årtiondena ha gemensamhetsanläggningar av nämnda slag inrättats i allt större omfattning såväl vid exploatering av obebyggda områden som i samband med sanering av bebyggelsen i tätorternas centrala delar. Behovet av samgående för de berörda ändamålen har framträtt som en följd dels av den stadsbyggnadstekniska utvecklingen överhuvudtaget och framför allt det förhållandet, att höga krav numera uppställas på rationellt utnyttjande av tillgänglig mark, dels ock därav att betydande kostnadsbesparingar ofta kunna vinnas genom samverkan. Den faktiska utvecklingen har emellertid skett snabbare än tillkomsten av ändamålsenliga rättsregler på området. Kommittén har funnit uppenbart, att ett starkt behov föreligger av nya, mera tidsenliga regler, vilka omedelbart taga sikte på de vid samverkan av ifrågavarande slag uppkommande särskilda problemen. De regler kommittén föreslår ha väsentligen sammanförts till en lag om vissa gemensamhetsanläggningar. Den allvarligaste bristen enligt gällande rätt har av kommittén angivits vara avsaknaden i flertalet fall av ett effektivt sakrättsskydd eller m. a. o. av betryggande garantier för att gemensamhetsbildning, som avser utförande, underhåll och drift av anläggning samt tillhandahållande av nyttigheter av olika slag från anläggningen, består för framtiden oberoende av att de av gemenskapen berörda fastigheterna erhålla nya ägare. Kommittén har funnit ofrånkomligt, att ett i princip oupplösligt samband konstitueras mellan fastigheterna och själva anläggningen. Varje ansluten fastighets delaktighet i denna föreslås därför vara förenad med äganderätten till fastigheten och ej få för sig överlåtas (21 och 22 §§). Jämväl rätten till utrymme för anläggningen (3 §) avses bestå oberoende av att den fastighet, varifrån utrymmet upplåtes, byter ägare. Med det förbättrade sakrättsskyddet har kommittén i första hand åsyftat att förläna ett rent frivilligt samgående starkare rättsverkningar än som för närvarande är möjligt. Att gynnsammaste resultat uppnås om det gemen-

288 samma ändamålet och sättet för dess förverkligande omfattas av en mera allmän opinion bland de berörda fastighetsägarna har synts obestridligt, och kommittén har därför vid förslagets utformning på olika sätt sökt underlätta tillkomsten av frivilliga uppgörelser. Krav på samstämmighet i alla situationer har emellertid ansetts icke lämpligen böra uppställas, och enstaka fastighetsägares vägran att medverka skall således ej alltid utgöra hinder mot ett samgående, vari även han har att deltaga. Med beaktande av den gemenskap, som ofta råder mellan en grupp varandra närbelägna fastigheter, måste det anses helt naturligt, att de enskilda fastigheterna kunna ingå i ett gemensamt företag. Kan överenskommelse ej uppnås, bör därför frågan om en anläggnings inrättande prövas på grundval av en avvägning mellan skilda önskemål. Det bör framhållas, att möjligheterna att till ett gemensamt företag knyta fastighet utan att överenskommelse därom föreligger endast gäller inom område med stadsplan eller byggnadsplan; utanför sådant område kräves enligt förslaget alltid överenskommelse för fastighets intagande i gemenskap av här avsett slag. Av de materiella regler, som erfordras för att lösa uppkommande intressemotsättningar, må till en början nämnas bestämmelser om fastighets anslutning till företaget utan ägarens medgivande (2 §). Den viktigaste förutsättningen för dylik anslutning är i allmänhet, att anläggningen är av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande. Att fastighet skulle kunna anslutas mot samtliga berörda fastighetsägares bestridande h a r dock med hänsyn till kommittéförslagets övervägande privaträttsliga karaktär ej ansetts komma i fråga, och som ett ytterligare villkor gäller därför, att förslag om anslutningen framställts eller biträtts av ägaren till åtminstone någon fastighet, som skall ingå i företaget. I kommittéförslaget finnas vidare regler om upplåtelse av utrymme för anläggning och om ersättning med anledning av dylik upplåtelse (3 och 4 §§). Ytterligare behandlas frågorna om anläggningens lokalisering och utformning (5 §). Angående bidragsskyldigheten meddelas stadganden (6 §), av vilka bl. a. framgår att skyldigheten i första hand skall fördelas mellan de anslutna fastigheterna på grundval av en schematiskt bestämd norm, nämligen efter vad med hänsyn till deras beräknade behov av anläggningen prövas skäligt. Beträffande underhålls- och driftskostnader kan dock i vissa fall fördelning ske efter det i efterhand bestämda verkliga utnyttjande, som förekommit under viss tid. Slutligen m å nämnas, att förslaget innehåller vissa allmänna föreskrifter om h u r en anläggning skall brukas (7 §). För behandling av de spörsmål, som skola lösas vid anordnande av h ä r ifrågavarande samverkan mellan fastigheter, föreslår kommittén en förrättningsform, som i åtskilliga hänseenden påminner om förrättningar enligt lagstiftningen om fastighetsbildning och om enskilda vägar (8—20 §§). Härigenom tillhandahållas regler om ett förfarande, som på ett enkelt och smidigt sätt möjliggör förhandlingar mellan fastighetsägarna och som p å

289 grund härav torde i stor omfattning underlätta överenskommelser angående anläggnings inrättande. Vid förrättning skall dessutom bedömas huruvida den tilltänkta gemenskapen kan tillåtas med hänsyn till de sakrättsliga verkningarna. Innan en överenskommelse erhåller verkan även mot ny ägare till fastighet, som beröres av företaget, måste självfallet konstateras, att därigenom icke uppkommer försämring för inteckningshavare eller vissa andra rättsägare. Vid behandlingen av frågan om anläggnings inrättande äger byggnadsnämnden enligt förslaget ett avgörande inflytande. Finner nämnden en föreslagen lösning strida mot fastställd plan eller bestämmelser, som gälla med avseende å markens bebyggande, eller eljest föranleda från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markanvändning i övrigt, kan nämnden genom att vägra medgivande till företaget förhindra att anläggningen kommer till stånd. Däremot har nämnden ej någon befogenhet att mot den uppfattning, som godtagits under förrättningen, framtvinga anläggningens inrättande. Förrättningsmans beslut kan överklagas hos ägodelningsrätt, och fullföljd därifrån sker till hovrätt och högsta domstolen. Sedan det blivit slutgiltigt bestämt att en anläggning skall inrättas, uppkommer spörsmålet hur det gemensamma företagets verksamhet bör anordnas. Anläggningen skall sålunda utföras och sedermera underhållas, varjämte det med avseende å ett stort antal företag kan bli fråga om kontinuerlig drift av anläggningen. I vad det sålunda gäller anläggningens förvaltning erbjuder förslaget två former. Den ena innebär, att de berörda fastighetsägarna genom avtal bestämma, att ägaren till en av fastigheterna skall såsom anläggningens huvudman och ägare på de villkor avtalet innehåller ombesörja anläggningens utförande, underhåll och drift samt tillhandahålla anslutna fastigheter den avsedda nyttigheten (21 §). Avtalet skall för att erhålla sakrättslig effekt underkastas förrättningsmannens prövning med hänsyn till tredje mans intresse. Enligt detta alternativ kunna således huvudmannens medkontrahenter i princip begränsa sin kontinuerliga medverkan under företagets bestånd till en skyldighet att lämna huvudmannen ekonomiskt bidrag. Den andra formen innebär, att gemenskapen organiseras i en samfällighet (22-—34 §§), som i väsentliga hänseenden utformats efter mönster av liknande sammanslutningar enligt exempelvis vattenlagen och lagen om enskilda vägar. Åtskilliga förenklingar föreslås emellertid. Sålunda uppställas ej ovillkorliga krav på styrelse och stadgar. Samfällighet skall bildas i de fall, där huvudmannaförvaltning icke kommer till stånd. Den föreslagna lagen om vissa gemensamhetsanläggningar innehåller vidare bestämmelser om verkställighet av förrättningsbeslut och om anteckning i fastighetsbok av beslut angående inrättande av gemensamhetsanläggning (35—38 §§) ävensom ett avsnitt rörande omprövning vid ny förrättning på grund av att ändrade förhållanden inträtt och rörande verkan av att därvid beslutas ändring beträffande det gemensamma företaget (39—44 §§). Betänkandet avslutas med vissa överväganden angående möjligheterna

290 för gemensamhetsföretag av här avsett slag att erhålla kredit. Kommittén har på grundval därav funnit ofrånkomligt, att samfällighet vid utkrävande av förfallna bidrag från delägarna utrustas med förmånsrätt i dessas fastigheter jämlikt 17 kap. 6 § handelsbalken. Förmånsrätten må i varje särskild fastighet åtnjutas till belopp, som angivits i förrättningsbeslut och befunnits motsvara vad å fastigheten belöper av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande. Rättigheten må vidare ej göras gällande längre än den genom beslutet fastställda tid, varunder anläggningen med sedvanligt underhåll kan antagas bevara sitt värde väsentligen oförminskat. Genom nämnda regler har utövandet av förmånsrätten underkastats väsentliga begränsningar i jämförelse med vad fallet är i andra sammanhang, då förmånsrätt av detta slag kommer till användning. Bestämmelserna om förmånsrätt ha upptagits i en fristående lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. I anslutning till förmånsrättslagen föreslås även vissa därav föranledda jämkningar i gällande lagstiftning om banker och andra kreditinrättningar. Slutligen må framhållas, att kommittéförslaget icke avser att tillhandahålla en lösning av alla de problem, som kunna uppkomma vid samverkan för de här ifrågavarande ändamålen. De förordade reglerna äro av övervägande privaträttslig natur och ha följaktligen ej till direkt syfte att främja allmänna intressen. Skulle förslaget i något hänseende befinnas aktualisera ökade krav på de enskilda från samhällets sida, bör detta i princip föranleda ändring i de offentligrättsliga bestämmelser, som gälla på området. Av särskilt intresse i sammanhanget torde parkeringsfrågan vara. För att hela denna fråga skall bli fullständigt löst torde vissa ytterligare åtgärder erfordras utöver dem kommittén föreslagit. En översyn av föreskrifterna om parkering pågår för närvarande genom parkeringskommittén. Främst för att icke föregripa nämnda kommittés arbete har fastighetsbildningskommittén avstått från att framlägga förslag till kompletterande föreskrifter. Hinder föreligger emellertid ej att, redan innan ställning tages till parkeringskommitténs blivande förslag, verkställa en partiell reform, om ett mera påtagligt behov därav skulle inträda. I det nu föreliggande förslaget antydes även en möjlighet att komma till rätta med problemet (s. 114 f.). Detta synes i huvudsak kunna ske därigenom att den fastighetsägare jämlikt 53 § 3 mom. byggnadsstadgan åvilande skyldigheten att anordna parkeringsutrymme icke såsom för närvarande begränsas till fastighetens eget område.

KUNGL

BinL

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1963 1. Oresunds-forbindelsen. 1. del. 2. Fiske och flottning i gränsvattnen mellan Finland och Sverige.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963 Systematisk

förteckning

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Utlännings tillträde till offentlig tjänst. [7] Författningsutredningen VI. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. [16] Del 4. Bilagor. [19] Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. [20] Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m . m . [23]

Utrikesdepartementet Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. [3] Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. [4] Försvarsdepartementet Försvarskostnaderna budgetåren 1963/67. [5] Finansdepartementet Preliminär nationalbudget för år 1963. [8] Undersökning av taxeringsutfallet. [14] Ecklesiastikdepartementet En teknisk institution inom Stockholm universitet. [11 1955 års universitetsutredning VII. 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2. Universitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. [13] 1960 års gymnasieutredning. 1. Vägen genom gymnasiet. [15] 2. Kraven på gymnasiet. [22] Handelsdepartementet översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande dokument. [12] Inrikesdepartementet Kommunalförbundens lånerätt. [2] Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmöområdena. [6] Uppehållstillstånd m. m. för utländska studerande [11] Sjukhus och öppen vård. [21]

ID UNS TRYCKERIA ^ E B U L ^ G ^ ^ S S p E f E AB, STOCKHOLM 1963