Vattenlagens torrläggningsbestämmelser

V) N o

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Vattenlagens torrläggningsbestämmelser

Betänkande avgivet av särskild utredningsman Stockholm 1968

Statens offentliga utredningar 1968

Kronologisk förteckning

1. Ekonomisystem för försvaret. Esselte. Fö. 2. Ekonomisystem för försvaret. Bihang. Esselte. Fö. 3. Kred imarknadens struktur och funktionssätt. Esselte Fi. 4. Handläggningen av säkerhetsfrågor. Isaac Marcus. J u . 5. Industrins struktur och konkurrensförhållanden. Esselte. Fi. 6. Strukturutveckling och konkurrens inom handeln. Esselte. Fi. 7. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. Esselte. Fi.' 8. Skogsbrukets planläggningsfrågor. Svenska Reproduktions AB. J o . 9. Virkesbalanser 1967. Esselte. J o . 10. Säkerhetspolitik och försvarsutgifter. Esselte. Fö. 1 1 . 1958 års utredning kyrka-stat. X I . Svenska kyrkan och staten. Esselte. U. 12. Förvaltningen av kyrklig jord m.m. Berlingska Boktryckeriet. Lund. U. 13. Fritidsfisket. Esselte. J o . 14. Skolboksleveranser. Svenska Reproduktions A B . U. 15. Musikutbildning i Sverige. Esselte. U. 16. Rennäringen i Sverige. Esselte. J o . 17. Allmänna vägar. Svenska Reproduktions A B . K. 18. Parkering. Esselte. K. 19. Trafikmålsutredningar. Beckman. J u . 20. Upphandling av byggnader. D e l l . Formerna. Esselte. Fi. 2 1 . Pensionstillskott m.m. Esselte. S. 22. Jordhävdslag. Esselte. Jo. 23. Bilregistrering. Berlingska Boktryckeriet. Lund. K. 24. Avstämning av 1965 års långtidsutredning. Esselte. Fi. 25. Studieprognos och studieframgång. Svenska Reproduktions AB. U. 26. Ändrade avskrivningsregler för rörelse- och hyresfastigheter. Beckman. Fi. 27. Förvaltningslag. Esselte. J u . 28. Intersexuellas könstillhörighet. Esselte. J u . 29. Statistikbehov och statistikproduktion för regionala utredningar. A B Kopia. I. 30. Bostadsbyggandets planering och kreditförsörjning. Esselte. I. 3 1 . 1965 års allmänna fastighetstaxering. A B Kopia. Fi. 32. Fastighetstaxeringens regler och organisation. Esselte. Fi. 33 Lokal trafikservice. Svenska Reproduktions A B . K. 34. Transportforskningens organisation. Beckman. K. 35. Storlandstingets författning. Svenska Reproduktions A B . K. 36. Läromedel för specialundervisning. Svenska Reproduktions AB. U. 37. Konfliktdirektiv. Esselte. I. 38. Boendeservice 1 . Esselte. I. 39. Eldistributionens rationalisering. Beckman. Fi. 40. Verkställighet av utländska domar. Esselte. J u . 4 1 . Utsökningsrätt VII. Beckman. J u . 42. Förslag till predikotexter ur Gamla Testamentet för kyrkoårets sön- och helgdagar. Esselte. U. 43. Upphandling av stora bostadsprojekt. Esselte. I. 44. Företagshälsovård. Esselte. S. 45. Affärsverken: Ekonomi, konkurrens och effektivitet. Del 1. Esselte. Fi. 46. Affärsverken: Ekonomi, konkurrens och effektivitet. Del 2. Bilagor. Esselte. Fi.

A n m . Om särskild tryckort ej anges, är tryckorten Stockholm

47. Förvaltning och folkstyre. Esselte. K. 48. Dagspressens situation. Esselte. J u . 4 9 . Musikutbildning i Sverige. Del I I . Esselte. U. 50. Traktorbeskattning. Berlingska Boktryckeriet,Lund. Fi. 5 1 . Vattenlagens torrläggningsbestämmelser. Esselte. J u .

Statens offentliga utredningar 1968:51 Justitiedepartementet

Vattenlagens torrläggningsbestämmelser

Betänkande avgivet av särskild utredningsman Stockholm 1968

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1968

Innehåll

Skrivelse till departementschefen . . .

5 Förslag till lag om ändring i vattenlagen

7 Kapitel 1 Utredningsdirektiven

28 Kapitel 2 Allmän förslaget

motivering

. . . . till lag-

2.3.6 Nedsättning av delaktighet i fortsatt underhåll 2.3.7 Utvidgning av delaktighet i fortsatt underhåll

60 61 66

2.1 Inledning

2.2 Delaktighet i torrläggningsföretag vid samfällighetens bildande . . .

2.2.1 Grundläggande norm för delaktighet 2.2.2 Begränsningar i den grundläggande normens tillämplighet

2.2.3 Jämkning av delaktighet efter den grundläggande normen .

2.2.4 Skydd för icke-sökande delägare

45 Am

2.2.5 Delaktighet vid förbättring av dike samt vid ledande av vatten till annans dike . . . .

2.2.6 Överenskommelse delaktighet

rQ

angående

2.2.7 Delaktighet och rösträtt . .

2.3.1 Påtalade olägenheter vid nuvarande ordning

2.3.2 Allmänna synpunkter. . . . 2.3.3 Ändring och upphävande av lagakraftvunna bestämmelser under företagets utförande . 2.3.4 Verkan av underlätet eller avvikande utförande

2.3.8 Ändring och upphävande av lagakraftvunna bestämmelser enligt beslut av deltagarna efter arbetstidens utgång . . 2.3.9 Ändring och upphävande av lagakraftvunna bestämmelser vid förrättning för nytt företag, berörande befintlig samfällighet 2.3.10 Överenskommelse om ändring och upphävande av lagakraftvunna bestämmelser . 2.4 Förfarandet 2.4.1 Hållande av sammanträde vid syneförrättning och kallelse till sådant sammanträde . . . 2.4.2 Handläggning av frågor om ändring och upphävande av lagakraftvunna bestämmelser

68 70

2.3 Ändring och upphävande av lagakraftvunna bestämmelser rörande torrläggningsföretag

SOU 1968: 51

2.3.5 Förnyad värdering av nytta genom torrläggning

2.5 Torrläggning och fastighetsbildning

2.5.1 Samordning av samtidigt pågående fastighetsreglering och torrläggning

2.5.2 Samordning av samtidigt pågående torrläggningsförrättning och förrättning för annan fastighetsbildning än fastighetsreglering

2.5.3 Anpassning av delaktigheten i i torrläggningsföretag till ny fastighetsindelning

Kapitel 3 Specialmotivering

90 Kapitel 4 Frågor vari lagförslag ejframlägges

4.1 Tillåtlighetsprövning

4.2 Delavgörande

4.3 Bestämmelser om behörig förrättningsman samt förfarandet vid förordnande av förrättningsman. —Termen »torrläggning»

4.4 Förhållandet mellan deltagarna i ett torrläggningsföretag och andra subjekt, vilka inverkar menligt på företagets anläggningar eller drar nytta av dessa

4.5 Statens säkerhet för ekonomiska åtaganden i torrläggningsverksamheten

116 Bilagor Bil. 1. Gällande lagbestämmelser . . .

123 Bil. 2. Begreppet »båtnad av marks torrläggning» 131

4 SOU 1968: 51

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 28 juni 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla en sakkunnig för att överse vattenlagens bestämmelser rörande torrläggning av mark. Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen samma dag numera hovrättsrådet Gösta Dyrssen att såsom sakkunnig verkställa utredningen. Departementschefen entledigade den 14 oktober 1963, på därom av Dyrssen gjord framställning, denne från uppdraget och förordnade samtidigt tingsdomaren Åke Wikner såsom sakkunnig. Att såsom experter biträda utredningsmannen förordnade departementschefen den 16 oktober 1962 vattenrättsrådet Gösta von Heideken och byrådirektören Thore Hygstedt. Den 7 maj 1965 entledigade departementschefen, på därom av Hygstedt gjord framställning, denne från uppdraget och förordnade samma dag numera universitetslektorn Ingvar Fridell att såsom expert biträda utredningen. Kungl. Maj:t har den 27 januari 1966 till utredningen överlämnat av syneförrättnings-

sakkunniga den 25 juni 1964 avgivet betänkande avseende metodiken vid syneförrättningar rörande torrläggningsföretag (stencil Jo 1964: 4) jämte däröver avgivna remissyttranden, för att såvitt avsåg i betänkandet avgivna förslag till ändringar i vattenlagen och utfärdande av bestämmelser om s. k. postdelgivning beaktas vid fullgörandet av utredningsuppdraget. Utredningen har avgivit utlåtanden, dels den 14 november 1963 över ett av syneförrättningssakkunniga den 9 september 1963 avgivet betänkande rörande organisationen av torrläggningsverksamheten m. m. (stencil Jo 1963:6), dels den 14 september 1964 över samma sakkunnigas förenämnda betänkande avseende metodiken vid syneförrättningar rörande torrläggningsföretag. Sedan utredningsarbetet nu slutförts får jag såsom utredningsman härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till ändringar i vattenlagen. Experterna har biträtt förslaget jämte vad betänkandet i övrigt innehåller. Stockholm den 7 november 1968.

Åke Wikner

SOU 1968: 51

Förslag till lag om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas beträffande vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) 1 , dels att 7 kap. 25 § skall upphöra att gälla, dels att 3 kap. 3, 6 och 11 §§, 7 kap. 2, 11, 22-24, 26, 27, 29, 32-34, 36, 56, 58, 59, 64 och 66 §§, 10 kap. 33, 38, 60, 62, 63, 65, 67, 70, 71, 77, 80 och 82 §§, 11 kap. 17 § samt 13 kap. 1 § skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i 10 kap. skola införas åtta nya paragrafer, betecknade 8 3 90 §§, av den lydelse nedan angives, dels (Nuvarande

att i 7 kap. 3, 20, 21, 29 a, 4 1 , 44, 45, 53, 54 och 60 §§, 8 kap. 19, 21 och 45 §§, 9 kap. 49 §, 10 kap. 34, 35, 48, 61 och 78 §§ samt 11 kap. 69, 85, 87, 89 och 95 §§ ordet »båtnad» eller böjningsformer av detta ord skola ersättas med ordet »nytta» eller motsvarande former därav, dels ock att överskrifterna före 7 kap. 1 och 33 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen

lydelse) 3 kap. Om

lydelse)

vattenreglering.

3 §. Alla strömfall - h a n s egendom. Där viss anläggning eller visst annat arDär viss anläggning eller visst annat arbete för vattenreglering uteslutande eller till bete för vattenreglering uteslutande eller till huvudsaklig del är till gagn allenast för huvudsaklig del är till gagn allenast för strömfall eller ock för mark, varde delaktig- strömfall eller ock för mark, varde delakheten dem emellan i motsvarande mån jäm- tigheten dem emellan i motsvarande mån kad. Vad i 7 kap. 24-26 §§ stadgas om jämkad. Vad i 7 kap. 24 och 26 §§ stadgas dikningssamfällighets uppdelning i avdel- om jämkning i vissa fall av delaktigheten ningar och om jämkning i vissa fall av del- i dikningskostnad skall äga motsvarande tillaktigheten i dikningskostnad skall äga mot- lämpning med avseende å mark, som tillsvarande tillämpning med avseende å mark, föres nytta genom vattenreglering. som tillföres båtnad genom vattenreglering. 1 Senaste lydelse av 3 kap. 3, 6 och 11 §§, 7 kap. 2, 3, 11, 20, 21, 23, 25-27, 29, 32, 33, 36, 44 53 54 59, 60 och 66 §§, 9 kap. 49 §, 10 kap. 60-63, 70 och 78 §§ samt 11 kap. 69, 85 och 89 §§ SFS 1920: 459, av 7 kap. 22 och 41 §§ samt 10 kap. 33 § 1945: 343, av 7 kap. 24 § 1953: 63, av 7 kap. 29 a, 34 och 45 §§ 1944: 87, av 7 kap. 56 § 1954: 124, av 7 kap. 58 § 1952: 235, av 7 kap. 64 §, 10 kap. 38 och 65 §§ samt 11 kap. 87 § 1961: 548, av 8 kap. 19, 21 och 45 §§ samt 10 kap. 34, 48, 77, 80 och 82 §§ 1941: 614, av 10 kap. 35 och 71 §§ 1927: 24, av 10 kap. 67 § 1952: 239, av 11 kap. 17 § samt 13 kap. 1 § 1964: 110 samt av 11 kap. 95 § 1960: 304.

SOU 1968: 51

(Nuvarande Hava delägarna I fråga

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

efterrättelse fastställd. till efterrättelse.

6 §• Ägare av ej inträtt. Varder efter i bruk. Utgöres båtnad, som fastighet vinner geUtgöres nytta, som fastighet vinner genom marks torrläggning, av annat än jord- nom marks torrläggning, av annat än höjförbättring eller värdeökning av tomtmark ning av markens alstringsförmåga eller väreller av mark, som eljest huvudsakligen har deökning av tomtmark eller av mark, som värde som byggnadsplats, torgplats, övnings- eljest huvudsakligen har värde som byggfält eller dylikt, skola i fråga om skyldighet nadsplats, torgplats, övningsfält eller dylikt, för fastighetens ägare att deltaga i kostna- skola i fråga om skyldighet för fastighetens derna för företaget bestämmelserna i 7 kap. ägare att deltaga i kostnaderna för företaget 29 § äga motsvarande tillämpning. bestämmelserna i 7 kap. 29 § äga motsvarande tillämpning. Delägare, som såsom anläggningskostnad. Är vid anläggningskostnaden uppgått. Å belopp — betalningsskyldighetens inträde. Vad i 7 kap. 28 § är stadgat om rätt för Vad i 7 kap. 28 § är stadgat om rätt för delägare i dikningssamfällighet att erlägga delägare i dikningssamfällighet att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning å honom belöpande bidrag med fördelning på visst antal år skall lända till efterrättelse på visst antal år skall lända till efterrättelse jämväl i fråga om ägare av mark, som till- jämväl i fråga om ägare av mark, som tillföres båtnad genom vattenreglering. föres nytta genom vattenreglering. 11 §• Vill någon skola iakttagas. Då mål företagets huvudsakliga. Synemännens utlåtande företagets utförande. Om verkan av vattendomstolens beslut eller synemännens utlåtande angående vattenreglering äge vad i 7 kap. 56-55 §§ stadgas beträffande beslut i där omförmälda mål motsvarande tillämpning; och skall bestämmelsen i 59 § om jämkning för visst fall i utlåtande eller beslut rörande företag, som avses i 7 kap., lända till efterrättelse jämväl beträffande vattenreglering.

1 mom. Vill någon skola iakttagas. Då mål företagets huvudsakliga. Synemännens utlåtande företagets utförande. 2 mom. Om verkan av vattendomstolens beslut eller synemännens utlåtande angående vattenreglering äge vad i 7 kap. 56 § stadgas beträffande beslut i där omförmälda mål motsvarande tillämpning, dock med de inskränkningar, som följa av vad nedan stadgas, av bestämmelserna i 7 kap. 57 § samt av vad i 9 kap. ävensom i 10 kap. 77 och 78 §§ finnes stadgat om förnyad prövning i vissa fall, varvid likväl ansökan enligt 10 kap. 77 § första stycket första punkten skall göras före utgången av kalenderåret näst efter det, som bestämts för företagets fullbordande, eller, om dessförinnan företaget efter besiktning förklarats fullbordat, efter det, då sådan besiktning ägt rum. Har företag icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 § SOU 1968: 51

(Nuvarande

I fråga

(Föreslagen lydelse) föreskrivits, vare frågan om företaget förfallen; dock må, om giltigt skäl för dröjsmål visas eller genom företagets inställande synnerligt men skulle uppstå, vattendomstolen på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja anstånd med företagets fullbordande på högst tio år. Har fråga om företag förfallit, äge deltagare i företaget påkalla vattendomstolens prövning, huruvida den å företaget nedlagda kostnad skall gäldas allenast av sökanden och dem, som förenat sig med honom, eller om och i vilken mån jämväl övriga deltagare skola med hänsyn till vunnen nytta i kostnaden taga del. Finnes under företagets utförande, att visst arbete, som i utlåtandet eller beslutet rörande företaget föreskrivits, kan anses obehövligt, eller erfordras till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan dylik orsak jämkning av de rörande företagets utförande meddelade bestämmelser, äge vattendomstolen på ansökan av deltagare i företaget föreskriva dylik jämkning ävensom i övrigt vidtaga den ändring i bestämmelserna rörande företaget, som därav må föranledas. I fråga 4 kap.

lydelse)

4 kap.

7 kap. Om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning

Om upptagande av dike.

Om dikning. Om upptagande och underhåll av dike.

(34 §.)* Dike, som enligt denna lag varder upptaget, skall, där någons rätt kan vara därav beroende, underhållas av deltagarna i företaget. Beträffande underhållsskyldighetens fördelning och skyldighet att ställa säkerhet skall vad i 23-26, 29 och 29 a §§ är stadgat med avseende å kostnaden för dikets upptagande äga motsvarande tillämpning. 2 3

eller inv all ning

Dike, som enligt denna lag varder upptaget, skall, där någons rätt kan vara därav beroende, underhållas av den dikande.

2 § i nuvarande lydelse, se nedan vid 33 § i föreslagen lydelse. 34 § andra stycket i nuvarande lydelse, se nedan efter 33 §.

SOU 1968: 51

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

11 §• Har bro eller annan byggnad i vatten Har bro eller annan byggnad i vatten för för järnväg verkställts i överensstämmelse järnväg verkställts i överensstämmelse med med vattendomstolens besked eller har, där vattendomstolens besked eller har, där såsådant besked ej inhämtats, järnvägen till dant besked ej inhämtats, järnvägen till den den del, varom fråga är, anlagts, enligt vad del, varom fråga är, anlagts, enligt vad därdärom är särskilt stadgat, i överensstäm- om är särskilt stadgat, i överensstämmelse melse med de föreskrifter, som meddelats med de föreskrifter, som meddelats vid särvid särskild syneförrättning, eller med i ve- skild syneförrättning, eller med i vederbörlig derbörlig ordning kungjord plan, mot vilken ordning kungjord plan, mot vilken erinran erinran ej framställts, eller med erinran, som ej framställts, eller med erinran, som gjorts gjorts mot sådan plan, vare järnvägens ägare mot sådan plan, vare järnvägens ägare beberättigad till gottgörelse för arbete, som rättigad till gottgörelse för arbete, som i i 9 § sägs; dock må, där besked av vatten- 9 § sägs; dock må, där besked av vattendomstolen eller föreskrift vid syneförrätt- domstolen eller föreskrift vid syneförrättning ej inhämtats, ersättning för sådant ar- ning ej inhämtats, ersättning för sådant arbete icke tillkomma järnvägens ägare i den bete icke tillkomma järnvägens ägare i den mån arbetet tarvas för vinnande genom mar- mån arbetet tarvas för höjning av markens kens torrläggning intill ett djup av 1,2 meter alstringsförmåga genom dess torrläggning av sådan jordförbättring, som i 22 § avses. intill ett djup av 1,2 meter. ålagda honom. Ändå att (22 §.)< Med avseende å mark, vars nytta av torrläggning består i höjning av dess alstringsförmåga, skall såsom båtnad (jordförbättring) anses den genom företaget åstadkomna höjningen däri genom torrläggning intill ett djup av 1,2 meter eller det större djup, vartill jordens ägare äskat torrläggning av densamma, så ock den ökade möjligheten till alstringsförmågans höjande på sätt nu sagts. Med båtnad av marks torrläggning i andra fall förstås den värdeökning marken vinner genom torrläggning till det djup, varom i varje särskilt fall är fråga, ävensom genom den ökade möjligheten till torrläggning till nämnda djup. Till båtnad av marks torrläggning skall ock hänföras förmån av förbättrade betingelser för marks brukning eller användning för annat ändamål; och skall därvid båtnad i avseende å marks brukning anses som jordförbättring. Ej må till båtnad, som genom torrläggning beredes mark, hänföras förmån, som består däri, att markens frostländighet min4

22 § i föreslagen lydelse, se nedan vid 23 § i nuvarande lydelse. SOU 1968: 51

(Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse) skas eller att de klimatiska förhållandena eljest förändras. (23 §.)5 Delägare i dikningssamfällighet vare, såvitt ej nedan annorledes stadgas, skyldig att taga del i kostnaden för samfällighetens torrläggning i mån av värdet å den båtnad hans mark därigenom beredes.

22 §. Delägare i dikningssamfällighet vare, såvitt ej nedan annorledes stadgas, skyldig att taga del i kostnaden för samfällighetens torrläggning i mån av värdet å den nytta hans mark därigenom beredes, dock att, där viss dikessträcka medför nytta allenast för någon eller några delägares mark, kostnaden för denna del av företaget må, om så finnes lämpligt, beräknas särskilt och påföras blott delägare, som nu sagts. 23 §.e Har dikningsföretag sökts enligt beslut vid fastighetsregleringsförrättning, åligge i 22 § stadgad skyldighet avseende mark, omfattad av regleringen, de i regleringen ingående fastigheternas ägare samfällt, till dess skyldigheten vid förrättningen mellan dem fördelats.

24 §• Erfordras för torrläggning av den till samfälligheten hörande marken särskilda grenar av diket eller äro med utförandet av viss del av dikningen förenade särskilt stora kostnader eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten hörande områden väsentlig olikhet i fallförhållanden eller andra naturförhållanden, och kan på grund härav antagas, att kostnaden i förhållande till båtnadsvärdet för torrläggning av något område skulle bliva avsevärt mindre, därest annat område icke ingått i samfälligheten, skall för sådan jämkning, som nedan sägs, den till samfälligheten hörande marken hänföras till särskilda avdelningar, allt efter som vattnet avrinner till olika grenar av diket eller eljest till skilda, med hänsyn till olikheterna avgränsade dikessträckor. Å avdelning, som nu nämnts, må icke på grund av stadgandet i 23 § anses belöpa större andel i kostnaden för företaget än som svarar mot förhållandet mellan den be5 6

Kan uppenbarligen antagas, att område inom samfälligheten skulle kunna vinna ändamålsenlig torrläggning med avsevärt större skillnad mellan värdet å nyttan av och kostnaden för därför erforderlig dikning än den vid tillämpning av 22 § uppkommande, må där stadgad skyldighet jämkas efter vad med hänsyn till nämnda omständighet finnes skäligt.

22 § i nuvarande lydelse, se närmast här ovan. 23 § i nuvarande lydelse, se ovan vid 22 § i föreslagen lydelse.

SOU 1968: 51

(Nuvarande lydelse) räknade kostnaden för torrläggning allenast av till avdelningen hörande mark, å ena, samt den beräknade kostnaden för samfällighetens torrläggning, å andra sidan. Överstiger den beräknade kostnaden för avdelningens torrläggning den kostnad, som efter båtnadstalet skulle belöpa å till avdelningen hörande mark, därest till avdelningen hänfördes jämväl den till en eller flera andra avdelningar hörande marken, skall sistnämnda kostnadsbelopp anses såsom avdelningens torrläggningskostnad, dock att ej därigenom kostnaden för någon av de andra avdelningarna må höjas utöver denna avdelnings torrläggningskostnad, beräknad på sätt nu sagts.

(Föreslagen

lydelse)

25 §. Har på yrkande av delägare i dikningssamfällighet åt dikningen givits större omfattning än som erfordras för samfällighetens torrläggning till ett djup av 1,2 meter, skall, där ej samtliga delägare efter ty i 22 § sägs skola anses hava båtnad av denna del av dikningen, särskild beräkning ske av kostnaden för sagda del samt båtnaden av densamma ävensom det bidrag till nämnda kostnad, som enligt de i 23 och 24 §§ stadgade grunder må anses belöpa å varje delägare; och varde med iakttagande härav delaktigheten i den sammanlagda kostnaden för företaget fastställd. 26 §. Finnes vid bestämmande av delaktigheten i företaget efter ty i 23-25 §§ föreskrives någon delägares bidrag till den beräknade kostnaden för företaget överstiga det belopp, vartill kostnaden för torrläggning av honom tillhörig mark må antagas hava uppgått utan annans deltagande i dikningen, äge sådan delägare tillgodonjuta jämkning i delaktigheten så att denna svarar mot sistnämnda kostnad.

Finnes vid bestämmande av delaktigheten i företaget efter ty i 22 och 24 §§ föreskrives någon delägares bidrag till den beräknade kostnaden för företaget överstiga det belopp, vartill kostnaden för torrläggning av honom tillhörig mark må antagas hava uppgått utan annans deltagande i dikningen, äge sådan delägare tillgodonjuta jämkning i delaktigheten så att denna svarar mot sistnämnda kostnad.

27 §.

Ej vare delägare i dikningssamfällighet skyldig att vidkännas större bidrag till kostnaden för dikningen än som svarar mot 12

Ej vare delägare i dikningssamfällighet skyldig att vidkännas större bidrag till kostnåden för markens torrläggning än som SOU 1968: 51

(Nuvarande lydelse) värdet å den båtnad, hans mark därigenom beredes, utan så är att han sökt företaget. Likställd med sökanden vare den, som förenat sig med honom om företaget eller för vinnande av ökad båtnad fört talan, som föranlett större anläggning än sökanden äskat.

(Föreslagen lydelse) svarar mot värdet å den nytta, hans mark därigenom beredes, utan så är att han sökt företaget. Likställd med sökanden vare den, som förenat sig med honom om företaget eller för vinnande av ökad nytta fört talan, som föranlett större anläggning än sökanden äskat. / fråga om skyldighet att bidraga till kostnad inom dikningsföretag, varom ansökan gjorts enligt beslut vid fastighetsregleringsförrättning, skall envar delägare, vars mark omfattas av regleringen och genom dikningen vinner nytta, anses som sökande.

29 §• Utgöres båtnad, som vinnes genom dikUtgöres nytta, som vinnes genom dikning, av annat än jordförbättring eller vär- ning, av annat än höjning av markens alstdeökning av tomtmark eller av mark, som ringsförmåga eller värdeökning av tomteljest huvudsakligen har värde såsom bygg- mark eller av mark, som eljest huvudsaknadsplats, torgplats, övningsfält eller dylikt, ligen har värde såsom byggnadsplats, torgvare delägare, som i 28 § avses, icke pliktig plats, övningsfält eller dylikt, vare delägare, att, såvitt angår dylik båtnad, taga del i som i 28 § avses, icke pliktig att, såvitt ankostnaden för företaget, förrän han begag- går dylik nytta, taga del i kostnaden för nar sig av båtnaden, utan skall intill dess företaget, förrän han begagnar sig av nyttan, den å båtnaden belöpande andel gäldas av utan skall intill dess den därå belöpande anövriga delägare med fördelning dem emellan del gäldas av övriga delägare med fördelenligt bestämmelserna här ovan. Tillgodogö- ning dem emellan enligt bestämmelserna res förmånen av markens torrläggning så- här ovan. Tillgodogöres den genom dikningsom jordförbättring, skall delägare jämväl en vunna höjningen av markens alstringsför sådant fall anses hava begagnat sig av förmåga, skall delägare jämväl för sådant båtnaden. fall anses hava begagnat sig av nyttan. att erlägga. Delägare, som Vill ägaren begagna sig av den genom Vill ägaren begagna sig av båtnaden sådikningen vunna höjningen av markens som jordförbättring eller eljest huvudsaklialstringsförmåga eller eljest av därigenom gen allenast för fastighetens eget behov, må på talan i den ordning 11 kap. stadgar det vunnen nytta huvudsakligen allenast för bidrag, som denna har att i anledning därav fastighetens eget behov, må på talan i den erlägga, bestämmas till en mindre del av ordning 11 kap. stadgar det bidrag, som denne har att i anledning därav erlägga, bebidragets hela belopp och med gäldandet av stämmas till en mindre del av bidragets hela återstoden tillsvidare anstå. belopp och med gäldandet av återstoden tillsvidare anstå.

32 §• Till kostnad för marks torrläggning (torrTill kostnad för marks torrläggning (torrläggningskostnad) räknas i denna lag för- läggningskostnad) räknas i denna lag kostnaden för utförande av de i företaget ingåutom arbetskostnaden jämväl skadestånd SOU 1968: 51

(Nuvarande lydelse) och annan ersättning, som föranledes av företaget. Om förrättningskostnaden

—

Om förbättring och underhåll av dike.

(2 tV Ej må någon förvägras att för torrläggning av sin mark leda vatten till annans dike. Är för ändamålet nödigt, att diket fördjupas, utvidgas eller annorledes förändras, eller uppkommer ökad kostnad för dikets underhåll, gälle därom bestämmelserna i 33 och 34 §§.

(Föreslagen lydelse) ende anläggningarna jämte skadestånd och annan ersättning, som föranledes av företaget, samt för underhåll av anläggningarna. 80§§.

Om ledande av vatten till annans samt om förbättring av dike.

dike

33 §. Ej må någon förvägras att för torrläggning av sin mark leda vatten till annans dike eller att vidtaga åtgärd till förbättring av dike, vari han äger del.

33 §.8 Åskar någon bättre torrläggning av förut avdikad mark, och är för ändamålet nödigt, att dike utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras, eller tarvas sådan åtgärd till följd därav, att någon leder vatten till annans dike efter ty i 2 § sägs, gälle i avseende å sådan förändring vad om upptagande av nytt dike är i denna lag stadgat. 34 §.

34 §. 9

Leder någon vatten till annans dike och uppkommer därigenom ökad kostnad för dikets underhåll, vare han pliktig att svara för denna tillökning. Där förut befintligt dike utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras, svare ock ägaren av den mark, för vars torrläggning förändringen skett, för den tillökning i underhållskostnad, som därav må föranledas.

Vad om upptagande av nytt dike är i denna lag stadgat gälle ock i avseende å ledande av vatten till annans dike samt åtgärd till förbättring av dike. I det fortsatta underhållet av diket vare markägare skyldig taga del efter vad i 22, 24, 26, 27 och 29 §§ stadgas, varvid jämväl bestämmelserna i 28 och 29 a §§ äge tilllämpning.

33 § i nuvarande lydelse, se närmast här nedan. 34 § i nuvarande lydelse, se i vad avser första stycket ovan vid 2 § i föreslagen lydelse samt i vad avser andra stycket närmast här nedan. 9 34 § första stycket i nuvarande lydelse, se ovan vid 2 § i föreslagen lydelse. 8

14 SOU 1968: 51

(Nuvarande

(Föreslagen lydelse)

lydelse) 36

Vill någon för torrläggning av sin mark upptaga dike å annans mark eller leda vatten till annans dike eller eljest begagna sig av rättighet, som omförmäles i 1-19 §§, eller skola två eller flera med skilda andelar taga del i diknings företag, då skall, där ej överenskommelse därom träffas, i den ordning nedan sägs före arbetets påbörjande inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras. Ansökan om dikning skall ingivas till Konungens befallningshavande och varde frågan härom därefter prövad vid syneförrättning, varom i 10 kap. stadgas. Där någon Har dike Huru utlåtande,

1 mom. Vill någon för torrläggning av sin mark upptaga dike å annans mark eller leda vatten till annans dike eller eljest begagna sig av rättighet, som omförmäles i 1, 3-19 samt 33 §§, eller skola två eller flera med skilda andelar taga del i sådant företag, då skall, där ej överenskommelse därom träffas, i den ordning nedan sägs före arbetets påbörjande inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras. Ansökan skall ingivas till Konungens befallningshavande och varde frågan härom därefter prövad vid syneförrättning, varom i 10 kap. stadgas. sådan prövning. prövning därav. 10 kap. 52 §. 2 mom. Vid syneförrättning, varom i 10 kap. stadgas, varde ock, efter anmälan av förrättningsmännen vid fastighetsregleringsförrättning, prövat, huru det framtida underhållet av dike, som enligt beslut vid fastighetsregleringsförrättningen upptagits utan föregången syneförrättning, skall med tillämpning av bestämmelserna i 22, 24, 26, 27 och 29 §§ fördelas, varvid jämväl bestämmelserna i 29 a § äge tillämpning.

56 §. Innefattar synemäns utlåtande, varvid enligt 10 kap. 75 § skall bero, eller vattendomstols laga kraft ägande beslut rörande företag enligt detta kap. medgivande till företaget, vare det gällande mot envar såväl vad angår rätten att utföra företaget och för framtiden bibehålla dike och annan anläggning som beträffande skyldighet att taga del i företaget, dock med de inskränkningar, som följa av bestämmelserna i 57 § samt av vad i 2 kap., i den mån nämnda kap. till följd av hänvisningen ovan i 41 § första stycket äger tillämpning, i 9 kap. ävensom i 10 kap. 77 och 78 §§ finnes stadgat om förnyad prövning i vissa fall.

SOU 1968: 51

Innefattar synemäns utlåtande, varvid enligt 10 kap. 75 § skall bero, eller vattendomstols laga kraft ägande beslut rörande företag enligt detta kap. medgivande till företaget, vare det gällande mot envar såväl vad angår rätten att utföra företaget och för framtiden bibehålla dike och annan anläggning som beträffande skyldighet att taga del i företaget, dock med de inskränkningar, som följa av bestämmelserna i 57 §, 58 § 1 och 2 mom. samt 59 § 1 mom., 2 mom. och 4 mom. tredje stycket jämte av vad i 2 kap., i den mån nämnda kap. till följd av hänvisningen ovan i 41 § första stycket äger tillämpning, i 9 kap. ävensom i 10 kap. 62 § andra stycket, 77 och 78 samt 83-87 §§ finnes stadgat. 15

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 58 §. Har företag, varom i detta kap. sägs, 1 mom. Har företag, varom i detta kap. icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 sägs, icke bragts till slut inom tid, som enkap. 62 § eller 11 kap. 63 § föreskrivits, ligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 § förevare frågan om företaget förfallen; dock skrivits, vare synemännens utlåtande eller må, om giltigt skäl för dröjsmål visas eller vattendomstolens beslut rörande företaget, genom företagets inställande synnerligt men i den del detta ej utförts, förfallet; dock må, skulle uppstå, vattendomstolen på därom om giltigt skäl för dröjsmål visas eller geföre nämnda tids utgång gjord ansökan be- nom företagets inställande synnerligt men vilja anstånd med företagets fullbordande på skulle uppstå, vattendomstolen på därom högst tio år. före nämnda tids utgång gjord ansökan be-

Har fråga om företag enligt detta kap. förfallit, äge deltagare i företaget påkalla vattendomstolens prövning, huruvida den å företaget nedlagda kostnad skall gäldas allenast av sökanden och dem, som förenat sig med honom, eller om och i vilken mån jämväl övriga deltagare skola med hänsyn till vunnen nytta i kostnaden taga del.

vilja anstånd med företagets fullbordande på högst tio år. 2 mom. Har utlåtande eller beslut förfallit i viss del eller har företaget utförts med avvikelse från vad i utlåtande eller beslut bestämts, äge deltagare i företaget påkalla därav betingad ändring i bestämmelserna för företaget genom ansökan, som skall ingivas till Konungens befallningshavande och prövas vid syneförrättning, varom i 10 kap. stadgas, av synemän, som avgivit utlåtande rörande företaget, eller, om hinder möter för dem eller det finnes lämpligare, av andra, vilka utses därtill. 3 mom. Har utlåtande eller beslut helt eller i viss del förfallit, äge deltagare i företaget påkalla vattendomstolens prövning, huruvida den å därav berörda arbeten nedlagda kostnad skall gäldas allenast av sökanden och dem, som förenat sig med honom, eller om och i vilken mån jämväl övriga deltagare skola med hänsyn till vunnen nytta i kostnaden taga del.

59 §. 1 mom. Vill sökanden ej ulföra i företaget ingående arbete eller vill han vid utförandet avvika från vad i utlåtande eller beslut rörande företaget bestämts, må på hans ansökan i motsvarande mån utlåtandet eller beslutet upphävas eller bestämmelsen ändras. Är o sökandena flera, må dock så ske, allenast då de äro i frågan ense. Uteslutes genom upphävandet eller ändringen någon av sökandena från deltagande i företaget, vare den eller de övriga fortfarande att anse som sökande. 16

SOU 1968: 51

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Finnes under företagets utförande, att visst arbete, som i utlåtandet eller beslutet rörande företaget föreskrivits, kan anses obehövligt, eller erfordras till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan dylik orsak jämkning av de rörande företagets utförande meddelade bestämmelser, äge vattendomstolen på ansökan av deltagare i företaget föreskriva dylik jämkning ävensom i övrigt vidtaga den ändring i bestämmelserna rörande företaget, som därav må föranledas. 10

2 mom. Finnes under företagets utförande, att visst arbete, som i utlåtande eller beslut rörande företaget föreskrivits, kan anses obehövligt, eller erfordras till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan dylik orsak jämkning av de rörande företagets utförande meddelade bestämmelser, må på ansökan av deltagare i företaget föreskrivas dylik jämkning.

3 mom. Deltagare, som ej är sökande till företaget eller med sökanden enligt 27 § likställd, må under den för företagets utförande föreskrivna tid efter ansökan förena sig med sökanden, så ock, då ansökan enligt 1 mom. framställts, inträda som sökande till företaget i därav berörd del. 4 mom. Med avseende å ansökan enligt 1-3 mom. gälle vad i 58 § 2 mom. stadgas. Deltagare, som vill inträda som sökande, skall senast vid första sammanträdet under syneförrättningen för handläggning av ansökan enligt 1 mom. till förrättningsmannen ingiva sin ansökan därom. Vid bifall till ansökan enligt 1 eller 2 mom. må, även utöver vad yrkats, vidtagas därav föranledd ändring i bestämmelserna rörande företaget. 64 §. Rätten att handhava de med företag, som i detta kap. avses, förenade angelägenheter utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger rösträtt efter det andelstal, som jämlikt 23-26 §§ samt 29 § är bestämmande för hans skyldighet att taga del i kostnaden för företaget. Kallelse till sammanträde skall, där ej i särskilda stadgar annorledes bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga deltagarna minst en vecka före sammanträdet eller ock senast fjorton dagar därförut kungöras i minst en av ortens tidningar. Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § är föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse. 10

Rätten att handhava de med företag, som i detta kap. avses, förenade angelägenheter utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger rösträtt efter det andelstal, som är bestämmande för hans skyldighet att taga del i kostnaden för den del av företaget, varom fråga är. Kallelse till sammanträde skall, där ej i särskilda stadgar annorledes bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga deltagarna minst en vecka före sammanträdet eller ock senast fjorton dagar därförut kungöras i minst en av ortens tidningar. Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § är föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock att det andelstal, som på

Paragrafens slutstadgande motsvaras i den föreslagna lydelsen av 4 mom. tredje stycket.

SOU 1968: 51

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

grund av bestämmelsen i 7 kap. 23 § tillkommer de i fastighetsreglering ingående fastigheternas ägare samfällt, vid begränsning av rösträtt enligt 3 kap. 22 § första stycket tredje punkten skall i förhållande till de övriga deltagarna anses fördelat på de fastighetsägare, vilkas mark genom företataget vinner nytta. 66 §. Har jämlikt 36 § fjärde stycket påkallats prövning av fråga rörande framtida underhåll av dike, skall för dylikt fall vad i 56 samt 60-65 §§ är stadgat om företag, vartill medgivande lämnats enligt detta kap., i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

10 kap. Om

Har jämlikt 36 § 2 mom. fjärde stycket eller 2 mom. påkallats prövning av fråga rörande framtida underhåll av dike, skall för dylikt fall vad i 56 samt 60-65 §§ är stadgat om företag, vartill medgivande lämnäts enligt detta kap., i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

syneförrättning. 33 §.

Förordnande, som

ersättning därför. Efter anmälan enligt 7 kap. 36 § 2 mom. skall jämväl meddelas förordnande, som i första stycket avses. Å sådan anmälan äge de i första stycket meddelade bestämmelser om ansökan motsvarande tillämpning. denna §. Konungens befallningshavande.

Vad i Beträffande företag,

38 §. Efter samråd Är företaget av mindre omfattning och berör det uppenbarligen förutom sökanden allenast viss eller vissa sakägare, vare kungörelse, som nu sagts, icke erforderlig; dock skall underrättelse om tid och ställe för sammanträdet sist å åttonde dagen förut delgivas sådan sakägare i den för stämning stadgade ordning. I kungörelse

ortens tidningar. Berör företaget uppenbarligen allenast sökanden eller förutom sökanden allenast viss eller vissa sakägare, vare kungörelse, som nu sagts, icke erforderlig; dock skall underrättelse om tid och ställe för sammanträdet delgivas sådan sakägare,

ersättning därför.

60 §. För utrönande av värdet å båtnad för mark genom dess torrläggning, där sådan med företaget avses, skola synemännen med tillämpning av de i 7 kap. 22 § stadgade grunder efter undersökning av den mark, 18

För utrönande av värdet å nytta för mark genom dess torrläggnnig, där sådan med företaget avses, skola synemännen efter undersökning av den mark, varom fråga är, uppskatta marken såväl i dess skick före SOU 1968:51

(Nuvarande lydelse) varom fråga är, uppskatta marken såväl i dess skick före företaget som ock i det skick, vari den antages komma efter företagets fullbordan. Vid uppskattning

(Föreslagen lydelse) företaget som ock i det skick, vari den antages komma efter företagets fullbordan.

till efterrättelse. Finna synemännen, efter samråd med markägarna, att i samband med företaget fastighetsreglering med fördel kan genomföras, åligge dem att därom göra anmälan till överlantmätaren.

62 §• I fråga

Har biträdande

— —

63 Har den till dikningssamfällighet hörande mark blivit, efter ty i 7 kap. 24 § sägs, uppdelad i särskilda avdelningar, och finnes någon avdelning så belägen, att upptagande av dike därstädes ej tarvas för torrläggning av annan avdelning, äge synemännen föreskriva, att sådant dike skall göras först då någon delägare i avdelningen påkallar det; oci meddele synemännen i ty fall de bestämmelser, som erfordras för avgörande av avdelningens förhållande till samfälligheten i cvrigt.

ändamålsenliga anordning. Berör företaget mark, som ingår i samfällighet enligt 7 kap., må synemännen för samordning av företagen ändra eller upphäva för det tidigare företaget gällande bestämmelse eller fastställa bestämmelse för detta eller ock förordna om upplösning av samfälligheten. äger sakkunskap.

Tarvas ej upptagande av dike inom visst till dikningssamfällighet hörande område för torrläggning av något annat område av samfälligheten, äge synemännen föreskriva, att sådant dike skall göras först då någon delägare inom förstnämnda område påkallar det; och meddele synemännen i ty fall de bestämmelser, som erfordras för avgörande av förhållandet mellan delägarna inom området och samfälligheten i övrigt.

65 §• Förrättningen skall Varder nytt sammanträde av nöden, skall be:ked om tiden och stället därför meddelas intan sammanträdet avslutas. Kan till följd av laga hinder tiden för sammanträdet ej genast utsättas eller sammanträde ej å utsatt tid hållas, skall om tiden och stället för det nyi sammanträdet utfärdas kungörelse i den orening, som i 38 § sägs, eller ock sist å åttmde dagen förut i den för stämning stadgade ordning samtliga sakägare kallas till sammanträdet. Ett exemplar av kungöSO J 1968: 51

och avslutas. Varder nytt sammanträde av nöden, skall besked om tiden och stället därför meddelas innan sammanträdet avslutas. Kan till följd av laga hinder tiden för sammanträdet ej genast utsättas eller sammanträde ej å utsatt tid hållas, skall om tiden och stället för det nya sammanträdet utfärdas kungörelse i den ordning, som i 38 § sägs, eller ock samtliga sakägare delgivas kallelse till sammanträdet. Ett exemplar av kungörelsen skall, då enligt 39 § föreskrift meddelats om

(Nuvarande lydelse) relsen skall, då enligt 39 § föreskrift meddelats om handlingars tillhandahållande, ofördröj ligen översändas till de härför bestämda ställen. Finnes under förrättningens fortgång saken angå fastighet, som ej på sätt i 38 § är föreskrivet angivits i förut utfärdad kungörelse om förrättningen, och har ej ägare och känd nyttjanderättshavare till den fastighet ändock tillstädeskommit, åligge förrättningsmannen att därom utfärda kungörelse med tillkännagivande vad ägare till sådan fastighet så ock nyttjanderättshavare, där dennes rätt är i fråga, har att iakttaga för bevakande av talan vid sammanträde ävensom att till sakägare, som nu nämnts, avsända underrättelse på sätt i 8 § stadgas. Kungörelsen skall minst fjorton dagar före sammanträdet införas i en eller flera av ortens tidningar. Har enligt 39 § meddelats föreskrift om handlingars tillhandahållande, skall ett exemplar av kungörelsen ofördröjiigen översändas till de härför bestämda ställen. Är upppenbarligen fråga allenast om viss eller vissa sakägares hörande, vare kungörelse och underrättelse, som nu sagts, dock icke erforderliga, såframt sådan sakägare i den för stämning stadgade ordning kallas till sammanträde sist å åttonde dagen förut. Har sammanträde ej på sätt ovan sagts tillkännagivits, vare dock sådant tillkännagivande ej av nöden, där alla sakägare komma tillstädes eller de uteblivna / den för stämning stadgade ordning sist å åttonde dagen förut kallats till sammanträdet.

(Föreslagen

lydelse)

handlingars tillhandahållande, ofördröjligen översändas till de härför bestämda ställen.

Finnes under förrättningens fortgång saken angå fastighet, som ej på sätt i 38 § är föreskrivet angivits i förut utfärdad kungörelse om förrättningen, och har ej ägare och känd nyttjanderättshavare till den fastighet ändock tillstädeskommit, åligge förrättningsmannen att därom utfärda kungörelse med tillkännagivande vad ägare till sådan fastighet så ock nyttjanderättshavare, där dennes rätt är i fråga, har att iakttaga för bevakande av talan vid sammanträde ävensom att till sakägare, som nu nämnts, avsända underrättelse på sätt i 8 § stadgas. Kungörelsen skall minst fjorton dagar före sammanträdet införas i en eller flera av ortens tidningar. Har enligt 39 § meddelats föreskrift om handlingars tillhandahållande, skall ett exemplar av kungörelsen ofördröjligen översändas till de härför bestämda ställen. Är uppenbarligen fråga allenast om viss eller vissa sakägares hörande, vare kungörelse och underrättelse, som nu sagts, dock icke erforderliga, såframt sådan sakägare delgives kallelse till sammanträde.

Har sammanträde ej på sätt ovan sagts tillkännagivits, vare dock sådant tillkännagivande ej av nöden, där alla sakägare komma tillstädes eller de uteblivna delgivits kallelse till sammanträdet.

67 §• Sedan erforderliga angående företaget. Utlåtandet skall dylik avgift. Skola två eller flera med skilda andelar Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall utlåtandet inne- taga del i företaget, skall utlåtandet innehålla särskild längd, upptagande såväl den hålla särskild längd, upptagande såväl den å varje delägare belöpande anparten i kost- å varje delägare belöpande anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande naden för företaget med noggrant angivande av strömfall eller annan egendom, som med av strömfall e!!er annan egendom, som med delaktigheten avses, som ock det belopp, delaktigheten avses, som ock det belopp, vartill kostnaden för företaget beräknats. vartill kostnaden för företaget beräknats. Skall anläggningskostnaden för viss del av Skall anläggningskostnaden för viss del av

20 SOU 1968: 51

(Nuvarande lydelse) företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll fördelas på särskilt sätt, varde det ock tydligt angivet i längden. För varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av föreskriften i 82 § att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av båtnad, som må hava lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Har på grund av bestämmelsen i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 16 § rätt medgivits delägare att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark, som genom företaget vinner torrläggning, skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd på sätt i 61 § sägs, varde anteckning därom gjord. Innehåller utlåtandet

(Föreslagen lydelse) företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll fördelas på särskilt sätt, varde det ock tydligt angivet i längden. För varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av föreskrifterna i 82 § första och andra styckena att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av nytta, som må hava lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sagda nytta. Har på grund av bestämmelsen i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 16 § rätt medgivits delägare att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark, som genom företaget vinner torrläggning, skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd på sätt i 61 § sägs, varde anteckning därom gjord. sådan väg.

70 §• Efter utgången av den för erinringars avlämnande föreskrivna tid och sedan den ytterligare utredning i ärendet ombesörjts, som av inkomna erinringar må föranledas, give synemännen på grund av vad sålunda och förut i ärendet förekommit vid sammanträde med sakägarna snarast möjligt slutligt utlåtande. 71 §. Är ej sådant fall för handen, som i 68 § avses, skall utlåtandet angående företaget med därtill hörande handlingar framläggas vid sammanträde med sakägarna. Där syneförrättning, som avses i 32 § 1 mom., ägt rum utan biträde av gode män, vare icke erforderligt att sammanträde hålles för meddelande av utlåtande; dock skall underrättelse om dagen för utlåtandet och förrättningens avslutande samt om det ställe, där utlåtandet med tillhörande handlingar enligt 74 § skall hållas tillgängligt, meddelas parterna i den ordning, som i 65 § andra stycket är föreskriven för utsättande av nytt sammanträde. SOU 1968: 51

Efter utgången av den för erinringars avlämnande föreskrivna tid och sedan den ytterligare utredning i ärendet ombesörjts, som av inkomna erinringar må föranledas, give synemännen på grund av vad sålunda och förut i ärendet förekommit snarast möjligt slutligt utlåtande.

Är ej sådant fall för handen, som i 68 § avses, skall utlåtandet angående företaget med därtill hörande handlingar framläggas, så snart det upprättats. 71 §. Om dagen för utlåtandet och förrättningens avslutande samt om det ställe, där utlåtandet med tillhörande handlingar enligt 74 § skall hållas tillgängligt, meddele synemännen parterna underrättelse i den ordning, som i 65 § andra stycket är föreskriven för utsättande av nytt sammanträde.

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 11 §. Menar någon, efter det företag, som avMenar någon, efter det företag, som avses i 32 § 1-3 mom. och 4 mom. andra ses i 32 § 1-3 mom. och 4 mom. andra stycket, blivit fullbordat, att sedermera visat stycket, blivit fullbordat, att sedermera visat sig, att vid uppskattning, som skett enligt sig, att vid uppskattning, som skett enligt 60 §, till hans skada värdet av den båtnad, 60 §, till hans skada värdet av den nytta, som genom torrläggning beredes till sam- som genom torrläggning beredes till samfälligheten hörande mark, blivit oriktigt be- fäll igheten hörande mark, blivit oriktigt beräknat, äge då erhålla ny uppskattning av räknat, äge då erhålla ny uppskattning av värdet, där han före utgången av kalender- värdet, där han före utgången av tredje året näst efter det, som i utlåtandet eller kalenderåret näst efter det, som i utlåtandet sedermera i anledning av ansökan om an- eller sedermera i anledning av ansökan om stånd bestämts för företagets fullbordande, anstånd bestämts för företagets fullbordaneller, om dessförinnan företaget efter be- de, eller, om dessförinnan företaget efter siktning förklarats fullbordat, efter det, då besiktning förklarats fullbordat, efter det, sådan besiktning ägt rum, gör ansökan där- då sådan besiktning ägt rum, gör ansökan om hos Konungens befallningshavande. Så- därom hos Konungens befallningshavande. dan ny uppskattning skall efter ansöknings- Sådan ny uppskattning skall efter ansöktidens slut så snart lämpligen kan ske verk- ningstidens slut så snart lämpligen kan ske ställas av de synemän, som förrättat den verkställas av de synemän, som förrättat föregående uppskattningen, eller, om hinder den föregående uppskattningen, eller, om möter för dem eller det finnes lämpligare, hinder möter för dem eller det finnes lämpav andra, vilka utses därtill på sätt ovan ligare, av andra, vilka utses därtill på sätt föreskrives; och må därvid på yrkande av ovan föreskrives; och må därvid på yrannan delägare än den, som sökt förrätt- kande av annan delägare än den, som sökt ningen, eller, där det eljest finnes lämpligt, förrättningen, eller, där det eljest finnes ny uppskattning ske jämväl beträffande lämpligt, ny uppskattning ske jämväl beandra markområden än dem, som avses i träffande andra markområden än dem, som ansökningen, i den mån sådant är av nöden avses i ansökningen, i den mån sådant är för vinnande av enhetlig tillämpning av av nöden för vinnande av enhetlig tillämpgrunderna för uppskattningen. Angående ning av grunderna för uppskattningen. Andylik förrättning gälle i tillämpliga delar gående dylik förrättning gälle i tillämpliga vad i detta kap. är stadgat; dock vare ej delar vad i detta kap. är stadgat; dock vare erforderligt, att i kungörelse angående för- ej erforderligt, att i kungörelse angående rättningen samtliga de fastigheter angivas, förrättningen samtliga de fastigheter angivilka beröras av företaget. vas, vilka beröras av företaget. Sker genom uppskattningen ändring i vad förut blivit bestämt, varde fördelningen av kostnad och utgift för företaget, så ock av underhållsskyldigheten jämkad därefter. Är någon

Sker genom uppskattningen ändring i vad förut blivit bestämt, varde fördelningen av kostnad och utgift för företaget jämkad därefter. 85 § föreskriver.

80 §• Beträffande den slutliga fördelningen av Beträffande den slutliga fördelningen av kostnad, som i 79 § sägs, gälle enahanda kostnad, som i 79 § sägs, gälle enahanda grunder som för fördelningen av kostnaden grunder som för fördelningen av kostnaden för själva företaget, dock att sådan kostnad för själva företaget, dock att sådan kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan begräns- skall fördelas utan hänsyn till sådan be-

22 SOU 1968: 51

(Nuvarande lydelse) ning i delaktigheten, som omförmäles i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och 28 §£ samt 8 kap. 16 §. Avgift enligt 11 kap. 95 § skall fördelas enligt samma grunder, som jämlikt sistnämnda lagrum skola tillämpas vid avgiftens bestämmande. Har sakägare

(Föreslagen lydelse) gränsning i delaktigheten, som omförmäles i 3 kap. 5 §, 7 kap. 28 § samt 8 kap. 16 §. Avgift enligt 11 kap. 95 § skall fördelas enligt samma grunder, som jämlikt sistnämnda lagrum skola tillämpas vid avgiftens bestämmande. kostnaden därför.

82 §. Som sökande

sökandens stäUe. Har förrättningen sökts enligt beslut vid fastighetsregleringsförrättning, anses de i regleringen ingående fastigheternas ägare samfällt som en sökande. Vad enligt 33 § andra stycket samt 79 § första och andra styckena åligger sökanden skall vid anmälan enligt 7 kap. 36 § 2 mom. åligga dem, vilkas mark omfattas av regleringen och förmenas av diket draga nytta. 83 §. Motsvarar till följd av inträdd ändring i fastighetsindelningen deltagares andel i torrläggningsföretag icke hans innehav av därigenom torrlagd mark, må på hans ansökan delaktigheten i företaget omfördelas så att för honom överensstämmelse därutinnan ernås. 84 §. Påverkas i torrläggningsföretag ingående anläggning av inträdd ändring i förhållande, vara bestämmelse rörande företaget grundats, och kan företaget till följd därav icke lämpligen vidare drivas i enlighet med bestämmelsen, må på ansökan av deltagarna i företaget, efter vad sagda omständigheter må föranleda, bestämmelsen ändras eller upphävas eller ock samfälligheten upplösas. 85 §. Kan fortsatt underhåll av i torrläggningsföretag ingående anläggning antagas bereda mark nytta till allenast väsentligt mindre värde än det, vara markägarens delaktighet i underhållet grundas, må på hans ansökan delaktigheten nedsättas till att motsvara det föreliggande värdet av nyttan. Är den, vars delaktighet nedsättes, sökan-

SOU 1968: 51

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

de till företaget eller enligt vad i 7 kap. 27 § sägs likställd med sökanden, må, där så finnes påkallat, honom åläggas att till deltagarna i företaget utgiva skälig gottgörelse för nedsättningen. 86 §. Medför fortsatt underhåll av i torrläggningsföretag ingående anläggning för mark, vars ägare ej är skyldig taga del i underhållet, annan nytta än i 7 kap. 29 § första stycket sägs av väsentligt värde, eller bereder det fortsatta underhållet deltagares mark sådan nytta till väsentligt större värde än det, vara hans delaktighet i underhållet grundas, må på ansökan av deltagarna i företaget honom åläggas delaktighet i underhållet efter vad i 7 kap. 22, 24 och 26 §§ stadgas. 87 §. Överenskomma deltagare i torrläggningsföretag att ändra eller upphäva bestämmelse rörande företaget, och är vad sålunda avtalats ej till annans förfång, må överenskommelsen på ansökan av någon utav dem, om den prövas lämplig, fastställas till efterrättelse. Träffa samtliga deltagare i torrläggningsföretag överenskommelse om samfällighetens upplösning, skall på deltagares ansökan fastställelse därav meddelas. 88 §. Torrläggningssamfällighet må ej upplösas, innan deltagarnas samfällda gäld blivit till fullo gulden eller de för betalningen erforderliga medel blivit nedsatta i förvar hos Konungens befallningshav ande. Därest vid upplösning av samfälligheten deltagarnas samfällda tillgångar överstiga skulderna, varde överskottet, där ej i stadgar rörande företagets angelägenheter annorledes bestämts, fördelat mellan deltagarna efter deras delaktighet i underhållet av de i företaget ingående anläggningar vid upplösningen. Skiftas tillgångarna, innan all skuld blivit betald eller nedsättning skett, svare deltagarna för skulden solidariskt såsom för egen skuld.

24 SOU 1968: 51

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) Vid torrläggningssamfällighets upplösning må kallelse sökas å deltagarnas okända borgenärer, därvid de i förordningen om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer rörande dylik kallelse meddelade bestämmelser äge motsvarande tillämpning. 89 §. 1 mom. Ansökan enligt 83-87 §§ skall ingivas till Konungens befallningshav ande och varde därefter prövad vid syneförrättning, som avses i 32 §, av synemän, som avgivit utlåtande rörande företaget, eller, om hinder möter för dem eller det finnes lämpligare, av andra, vilka utses därtill. 2 mom. Finna synemännen undersökning av marken ej erforderlig för ansökans prövning, äge de handlägga ansökan utan sådan undersökning. Berör med ansökan enligt 83 § och 87 § första stycket avsedd åtgärd uppenbarligen allenast sökandena, må ansökan handläggas utan sammanträde, som i 38 § sägs. Utan sådant sammanträde må ock handläggas ansökan enligt 84 § och 87 § andra stycket. 3 mom. Vid bifall till ansökan enligt 85 § första stycket och 86 § äge synemännen, i den mån därav må föranledas, med avseende å företaget ändra eller upphäva i övrigt meddelad bestämmelse samt fastställa ny bestämmelse. Vid prövning av ansökan enligt 87 § första stycket äge synemännen, sedan de deltagare, som träffat överenskommelsen, vid sammanträde, som i 38 § sägs, beretts tillfälle till yttrande, jämka överenskommelsen för tillgodoseende av annan deltagares rätt samt till vinnande av entydighet. 90 §. Bifallés ej ansökan enligt 83 §, 85 § eller 87 § första stycket, skall den, som framställt ansökan, ensam gälda därav föranledd förrättningskostnad.

SOU 1968: 51

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål. 17 §. Till vattenmål hänföras följande mål: 20. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra stycket och 59 § samt 8 kap. 43 § andra stycket och 44 § meddelade bestämmelser eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 § här nedan;

20. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 3 kap. 11 § 2 mom. andra stycket andra punkten och tredje stycket, 7 kap. 58 § 3 mom. samt 8 kap. 43 § andra stycket och 44 § meddelade bestämmelser eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 § här nedan;

43. talan jämlikt 7 kap. 29 § om skyldighet för ägare av mark att deltaga i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag eller om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles, så ock talan jämlikt 7 kap. 41 § andra stycket om bidrag med anledning av båtnad, som genom vattenavledning eller invallning tillskyndas allmän flottled;

43. talan jämlikt 7 kap. 29 § om skyldighet för ägare av mark att deltaga i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag eller om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles, så ock talan jämlikt 7 kap. 41 § andra stycket om bidrag med anledning av båtnad, som genom vattenavledning eller invallning tillskyndas allmän flottled; talan om skyldighet att vidtaga åtgärd eller utgiva ersättning vid begagnande av rättighet, som omförmäles i 7 kap. 1, 3—19 samt 33 §, utan föregående prövning enligt 7 kap. 36 § 1 mom., där sådan erfordrats;

Hurusom, efter

68 §.

13 kap. Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse av denna lag. 1 §• I sammanhang Har föreskrift Där i

eller röret. skall ske. n y S S näjrmts. Har beträffande företag enligt 7 kap. föreskrift om besiktning ej meddelats, äge deltagare i företaget, sedan detta fullbordats eller den för fullbordan bestämda tid gått SOU 1968: 51

(Nuvarande

lydelse)

Kostnad för

(Föreslagen lydelse) till ända, hos vattenrättsdomaren påkalla förordnande om besiktning. arbetet utföres.

Denna lag träder i kraft den Vid nämnda tid anhängiga mål och ärenden, som röra ämne, varom i lagen stadgas, skola bedömas enligt äldre lag. Dike, som vid lagens ikraftträdande finnes upptaget, skall underhållas av den, vilken dittills varit pliktig därtill, intill dess med tillämpning av de i lagen givna stadganden skyldigheten blivit annorledes bestämd.

SOU 1968: 51

1 Utredningsdirektiven

I yttrande till statsrådsprotokollet den 28 juni 1962, då beslut fattades om den nu ifrågavarande utredningen, anförde chefen för justitiedepartementet bl. a. följande. Såsom en följd bl. a. av den ändrade jordbrukspolitiken har torrläggningsverksamheten numera fått annan inriktning än den hade ännu under 1940-talet. Således hänför sig dikningen nu företrädesvis till den redan odlade jorden och syftar till att möjliggöra ett ekonomiskt utnyttjande av produktionsfaktorerna och särskilt att förbättra förutsättningarna för fortsatt mekanisering. Ändringarna i torrläggningsverksamhetens karaktär har i sin tur medfört behov av att vattenlagens torrläggningsregler överses. Detta har uppmärksammats av 1957 års riksdag, som i skrivelse (nr 200) till Kungl. Maj:t har hemställt om utredning i vissa hänseenden, huvudsakligen beträffande skyldigheten att bidraga till underhållet av torrläggningsföretag och vad därmed sammanhänger. Hithörande och angränsande spörsmål har också behandlats i en inom lantbruksstyrelsen i januari 1959 upprättad, till justitiedepartementet ingiven promemoria angående torrläggningsverksamheten. Av det anförda torde framgå, att det är påkallat att nu se över vissa av vattenlagens torrläggningsbestämmelser. Den utredning, som torde få verkställas i sådant syfte, bör främst inriktas på de delar av regelsystemet, där behov av ändringar har gjort sig mest kännbart. Under utredningsarbetet bör således upptagas frågan om rätt att ompröva lagakraftägande syneförrättningsbeslut. Genom en allmän regel i detta hänseende skulle det bli lättare att komma till rätta med olägenheter, som har uppkommit till följd av att förutsättningarna för de ursprungliga företagen har ändrats. Detta kan, för att nämna några exempel, inträffa genom fastighetsreglering eller på grund av ändringar i rättsförhållandena i övrigt eller i markanvändningen eller vägnätet. Vidare torde få

ankomma på utredningen att överväga införande av möjlighet att vid syneförrättning enligt vattenlagen - i samband med att förordnande meddelas om anstånd med förrättning i vissa delar - i delutlåtande behandla allenast viss eller vissa frågor, t. ex. anläggningsfrågan. Erfarenheten visar nämligen, att det icke sällan kan vara vanskligt att i förväg träffa slutligt avgörande i alla avseenden fram till och med beslut om fördelningen av det framtida underhållet. Under arbetets gång kan uppkomma oförutsedda hinder, som tvingar fram ändringar i den ursprungliga planen. Vidare kan exempelvis sambandet med pågående ombyggnad av vägnätet eller med samtidig yttre rationalisering göra önskvärt, att planen för företaget successivt justeras och att fördelningen av underhållsskyldigheten får anstå. Denna fördelning bör göras med beaktande av företagets slutliga utformning och fastighetsindelningens gestaltning, när företaget fullföljes. Under utredningen bör härjämte reglerna om båtnad genom torrläggning överses. Därvid bör särskilt övervägas frågan om sådan ändring i vattenlagens nuvarande regler, att man vid beräkning av underhållsskyldigheten i vissa fall skall kunna bortse från värdet av brukningsbåtnad. I 1961 års statsverksproposition har chefen för jordbruksdepartementet berört frågan om behovet av särskilda lagstiftningsåtgärder, ägnade att tillgodose kravet på säkerhet för statliga ekonomiska åtaganden för torrläggningssamfälligheters räkning (nionde huvudtiteln 1961 s. 43 ff). Bland den av mig förordade utredningens arbetsuppgifter torde böra ingå att framlägga de förslag till ändringar i vattenlagen, som kan vara erforderliga i sådant hänseende. Om det under utredningens gång befinnes nödvändigt eller önskvärt att upptaga andra frågor än dem jag har berört i det föregående men som äger samband med dessa, torde utredningen böra vara oförhindrad att framlägga förslag även därutinnan. SOU 1968: 51

2 Allmän motivering till lagförslaget

2.1 Inledning I utredningsuppdraget ingår tre frågor med nära inbördes samband, nämligen möjligheten att ompröva lagakraftägande syneförrättningsbeslut, förrättningsförfarandet och båtnadsreglerna. Av dessa frågor synes omprövningsmöjligheten vara den som tilldragit sig det största intresset. Denna fråga är emellertid i vad avser delaktigheten i torrläggningsföretag i viss mån beroende av hur delaktigheten i ett företag konstrueras vid samfällighetens bildande. Utredningen upptar därför först under 2.2 till behandling normerna för sådan delaktighet för att under 2.3 behandla med omprövning sammanhängande frågor. Såsom ett fall då omprövning av lagakraftägande syneförrättningsbeslut kunde bli aktuell har i direktiven angivits den situation som uppstår då de ursprungliga förutsättningarna för företagen ändrats genom fastighetsreglering. Den angivna situationen är ett av de tillfällen då en samordning av torrläggning och fastighetsbildning aktualiseras. En sådan samordning på förrättningsstadiet föranleder vissa justeringar av bestämmelserna i vattenlagen (VL) om syneförrättningar, vilka emellertid även ur andra synpunkter ansetts böra ändras i vissa detaljer. Utredningen behandlar under 2.4 allmänna frågor om förrättningsförfarandet för att under 2.5 upptaga samtliga frågor om samordning av torrläggning och fastigSOU 1968: 51

hetsbildning. - Sistnämnda samordningsproblem har behandlats av 1954 års fastighetsbildningskommitté i dess betänkande »Fastighetsbildning»11, och ytterligare förslag i samordningsfrågan har inom samma kommitté redovisats i en promemoria av maj 1957, varav utredningen om VL:s torrläggningsbestämmelser kunnat taga del. En översikt över VL:s nu gällande bestämmelser om torrläggning lämnas i en vid betänkandet som Bil. 1 fogad promemoria. Denna inrymmer en mer utförlig redovisning för nu föreliggande möjligheter att omkonstruera ett på lagakraftvunna bestämmelser vilande torrläggningsföretag och kompletteras med närmare redogörelse för gällande rätt under vissa avsnitt i betänkandet. Vilken innebörd som med ledning av förarbetena till VL kan givas begreppet »båtnad av marks torrläggning» har redovisats i en vid betänkandet som Bil. 2 fogad promemoria. Resultatet refereras kortfattat under 2.2.1 nedan. Såsom framgår av den i Bil. 1 lämnade redogörelsen för gällande rätt är VL:s bestämmelser om dikning av grundläggande betydelse även för den torrläggningsverksamhet som benämnes vattenavledning och invallning. Vissa torrläggningsföretag kan också vara underkastade VL:s bestämmelser om avledande av kloakvatten eller om vattenreglering. De framställda önskemålen om 11

SOU 1963: 68. 29

revision av VL utgår emellertid i de flesta fall uttryckligen från förhållandena vid dikning, och de speciella bestämmelserna för vattenavledning och invallning har ej såvitt utredningen erfarit i detta sammanhang utsatts för kritik. Ej heller har bestämmelserna om avledande av kloakvatten eller vattenreglering vid sin tillämpning på torrläggningsföretag ansetts vara i behov av revidering. Utredningen hänför sig därför i det följande i första hand till förhållandena vid dikning. I de av utredningen föreslagna bestämmelserna har utredningen ej ansett motiverat att göra undantag för övriga typer av torrläggning, i den mån bestämmelserna berör dessa, och ej heller har särbestämmelserna för dessa andra företag av utredningen ansetts vara i behov av omarbetning. - Vissa av de stadganden i 7 kap., vilka utredningen föreslår ändrade, äger till följd av hänvisande bestämmelser i 3 kap. tillämpning å företag för vattenreglering, och de till ändring föreslagna stadgandena i 10 kap. avser även sådana företag. Utredningen har ansett hinder ej möta mot att låta ändringarna i 10 kap. avse även företag enligt 3 kap., vilket får anses sakligt motiverat. Däremot har utredningen ansett det falla utom sin kompetens att föreslå att någon ändring i 7 kap. vinner tillämpning å företag enligt 3 kap., även om så torde vara sakligt motiverat i fråga om ändringarna i 7 kap. 56 och 59 §§. Enligt sina direktiv har utredningen att främst inrikta sig på de delar av VL:s regelsystem, där behov av ändringar gjort sig mest kännbart. För att nå fram till en fördelning av delaktigheten i torrläggningsföretag, som för ett modernt betraktelsesätt framstår som godtagbar, har utredningen emellertid nödgats genomföra en i principiellt hänseende rätt ingripande omarbetning av VL:s hithörande bestämmelser. Detta oaktat är emellertid enligt utredningens uppfattning delaktighetsbestämmelserna ej ur alla synpunkter tillfredsställande. Sålunda kan det diskuteras om skyldigheten att rensa och underhålla i en torrläggningssamfällighet ingående diken bör som nu åvila endast deltagarna i torrläggningsföretaget,

även för det fall att avloppsvatten utsläppes i dikena och orsakar igenslamning och igenväxning, särskilt som deltagarnas möjlighet att få ut ekonomiskt bidrag från avloppsvattenutsläpparna kan vara förenad med åtskilliga komplikationer. Som alternativ till den nuvarande ordningen kan tänkas införande av delaktighet i diken och övriga anläggningar för alla dem som faktiskt draga nytta av dessa, ej endast för att vinna torrläggning, och då eventuellt inom ramen för någon form av vattendragsförbund. Dessa frågor har utredningen emellertid ansett falla utanför utredningsuppdraget och alltså ej närmare behandlat. Av samma skäl har utredningen avstått från att göra en mer omfattande översyn av bestämmelserna i 7 kap. och i 10 kap., i vad de avser torrläggning, oaktat åtskilligt torde stå att vinna genom en sådan översyn i fråga om förenkling och ökad klarhet. En annan fråga som utredningen ej behandlat är i vad mån andra intressen än de till delägarna knutna bör skyddas vid avveckling av torrläggningsföretag. Med nuvarande bestämmelser har ej andra än delägarna i ett sådant företag möjlighet att påfordra underhåll av företagets anläggningar. Om delägarna överenskommer att ej vidare vidmakthålla anläggningarna, eller om underhållet helt enkelt försummas utan att detta påtalas av någon delägare, kan detta inverka menligt på utanför företaget stående markägare, som anpassat sig till de förhållanden som rått då torrläggningen vidmakthölls, men även på allmänna intressen såsom natur- och miljövården. Dessa markägare eller företrädarna för de allmänna intressena har emellertid som nämnts ingen möjlighet att ingripa och torde sakna möjlighet att av delägarna i företaget kräva ekonomisk kompensation. Utredningen föreslår i det följande bl. a. möjlighet till ändring av lagakraftvunna bestämmelser för torrläggningsföretag, varigenom skyldigheten att underhålla sådana företags anläggningar skall kunna reduceras. Förslaget syftar i denna del närmast till att erbjuda en legal form för att inställa det fortsatta underhållet, men det kan givetvis leda till att SOU 1968: 51

underhållet i högre grad än hittills kommer att inställas. Om detta bör medföra rättighet eller skyldighet för utomstående att övertaga underhållet - att delägarna i företaget skulle åläggas underhållsskyldighet av hänsyn till utomstående finner utredningen uteslutet - torde ej kunna avgöras utan ingående överväganden av samhällsekonomisk och allmänt juridisk natur, vilka utredningen även ansett falla utom sitt uppdrag.

2.2 Delaktighet i torrläggningsföretag samfällighetens bildande

vid

2.2.1 Grundläggande norm för delaktighet Såsom framgår av de i Bil. 1 och 2 lämnade översikterna bygger delaktigheten i torrläggningsföretag enligt VL på begreppet »båtnad av marks torrläggning». Båtnadsreglerna är av betydelse i två hänseenden, nämligen dels för att bestämma omfattningen av en torrläggningssamfällighet och dels för att normera ägarnas av den i samfälligheten ingående marken inbördes delaktighet i företaget. Begreppet »båtnad av marks torrläggning» har emellertid icke något entydigt innehåll. Vid olika tidpunkter gjorda skiftande uttalanden om vad som borde inrymmas i båtnad, nytta och likartade uttryck för förmånlig inverkan av ett vattenrättsligt företag har kvarlämnat en viss osäkerhet om båtnadsbegreppets nuvarande innebörd. Vidare har i förrättningspraxis och teori framkommit olika metoder att värdera båtnad av torrläggning i syfte att nå ett ekonomiskt väl avvägt resultat, varvid stundom tvekan uppstått huruvida metoderna varit förenliga med uttalanden i VL:s förarbeten om båtnadsbegreppets innebörd. Såsom begreppet »båtnad» nu mestadels uppfattas har det jämte därtill anslutande bestämmelser i VL blivit föremål för kritik på den grund att det icke alltid tillåter en tillfredsställande lösning av de avvägningsproblem, som numera uppkommer vid bestämmande av ett torrläggningsföretags omfattning och konstruktion. Kritiken har särSOU 1968: 51

skilt tagit fasta på följande bristfälligheter i båtnadsuppskattningen: 1) Hänsyn tages icke till kostnaden för blivande underhåll av företagets anläggningar. 2) Kostnaden för de fullföljande dikningsåtgärder inom den enskilda fastigheten, vilka är nödvändiga för ett tillgodogörande av den samfällda torrläggningen, har ansetts ej kunna beaktas. 3) Möjlighet saknas att tillräckligt beakta om det finns förutsättningar i ekonomiskt hänseende för att torrläggningen verkligen kommer att tillgodogöras av den enskilde markägaren. 4) Till vad som i 7 kap. 22 § tredje stycket benämnes »förbättrade betingelser för marks brukning eller användning för annat ändamål» kan ej hänföras renodlat ekonomiska förbättringar, såsom minskning av kostnaden för en anläggnings underhåll. 5) De under 4) åsyftade bestämmelserna om s. k. brukningsbåtnad leder till att delaktighet i underhållskostnad i vissa fall ålägges deltagare i större omfattning än denne kan sägas ha båtnad av underhållet. 6) Båtnadsbegreppets innehåll och hur båtnaden skall uppskattas regleras alltför detaljerat i VL men borde i stället få framgå av tillämpningsföreskrifter från central myndighet. Kritiken mot båtnadsbestämmelserna kan sägas väsentligen bottna i att dessa icke på ett adekvat sätt ger uttryck för den enskilda fastighetens förmån - i vidaste bemärkelse av en torrläggningsåtgärd. Skyldigheten att deltaga i torrläggningsföretag har därför kommit att fördelas på ett sätt som uppfattats som orättvist, och krav har framförts på att båtnadsreglerna rent allmänt borde i högre grad återspegla gällande företagsekonomiska och fastighetsekonomiska betraktelsesätt. Dessa krav har haft en naturlig bakgrund i jordbrukets omvandling och i den jordbrukspolitik som förts under de senaste årtiondena. Vid VL:s tillkomst ansågs det ännu befogat att utforma båtnadsreglerna så att de främjade torrläggningsverksamheten för nyodling. Även om enskilda fastighetsägares 31

aktuella intressen därvid kunde komma att i viss mån åsidosättas, lät detta sig försvaras med att en väl avvägd torrläggning alltid torde tillföra marken en förmån som ökade dess värde. I dagens läge föreligger ej längre något önskemål att stimulera till torrläggning för nyodling; angelägenheten av att främja ett fullständigande av redan odlad jords torrläggning kvarstår däremot och är numera t. o. m. mer framträdande än tidigare. Särskilt jordbrukets ändrade förhållanden medför att större anspråk nu måste ställas på att skyldigheten att deltaga i torrläggningsföretag verkligen är ekonomiskt motiverad. Att man ännu vid VL:s tillkomst ansåg sig kunna bortse från kostnader, avseende gemensamma underhållsarbeten, får förklaras av att dessa kostnader, vid sidan av anläggningskostnaderna, bedömdes som relativt obetydliga. Sedan de numera sprungit upp till en helt annan storlek, även absolut sett, är det ej längre hållbart att bortse från en post som i så hög grad påverkar det ekonomiska utbytet av ett torrläggningsföretag. Också ur allmän synpunkt är det av vikt att båtnadsberäkningen blir så realistisk som möjligt. Vid fördelningen av deltagandeskyldigheten måste det även te sig alltmer naturligt att beakta samtliga de förmåner av betydelse som ett torrläggningsföretag medför. Vad som föranledde införandet av begreppet brukningsbåtnad var just att den dittillsvarande, på allenast alstringsbåtnad grundade båtnadsberäkningen för jord visat sig för snäv. Sedan dess har i praxis även det sålunda vidgade båtnadsbegreppet bedömts som för snävt. Den oklarhet som i vissa avseenden rått rörande vad som kan anses som båtnad har gjort det möjligt att genom en stundom extensiv tolkning av begreppet åstadkomma en viss anpassning till rådande uppfattningar. Utredningen finner emellertid det nuvarande läget ej godtagbart utan anser att normerna för delaktighet i torrläggningsföretag måste revideras. Härvid bör eftersträvas att grunda delaktigheten på ett ekonomiskt berättigat resonemang samt utforma bestämmelserna så att de medger fortsatt anpassning till utvecklingen, särskilt inom jordbru-

ket. Bestämmelserna bör om möjligt gynna uppbyggandet av en enhetlig praxis men samtidigt lämna utrymme för vidare utveckling av denna praxis. För torrläggningens del är likheten med de värderingssituationer som föreligger vid fastighetsbildning påfallande. Av intresse i nu förevarande sammanhang blir därför vad som vid den pågående reformen av fastighetsbildningslagstiftningen förekommit i delaktighets- och värderingsfrågor. Till grund för reformen ligger 1954 års fastighetsbildningskommittés inledningsvis nämnda betänkande »Fastighetsbildning», och utredningen vill närmast något uppehålla sig vid vissa i betänkandet återgivna uttalanden i hithörande hänseenden. 12 Fastighetsbildningskommittén konstaterar att det för den gäller att mellan de i en fastighetsreglering deltagande fastighetsägarna fördela den vid regleringen uppkomna vinsten så att kravet på ekonomisk rättvisa kan anses tillgodosett. Regleringsvinsten motsvarar det ekonomiska nettoresultatet av regleringen, d. v. s. skillnaden mellan totalnyttan och gemensamma kostnader för regleringen, varvid totalnyttan definieras som summan av de värdeförändringar, som alla de i regleringen ingående fastigheterna kommit att undergå till följd av regleringen, sedan sådana fullföljds- och omställningskostnader och anpassningsförluster, som ej är att hänföra till gemensamma kostnader utan i stället belastar enskild fastighetsägare, blivit frånräknade. Kommittén ställer sig avvisande till tanken att direkt fördela denna vinst mellan fastighetsägarna efter något visst vinstandelstal för de särskilda fastigheterna, bl. a. på grund av de praktiska svårigheterna att finna en skälig och rättvis fördelningsgrund. I stället vill kommittén genomföra vad den kallar en indirekt vinstfördelning, varvid frågan om de gemensamma kostnadernas fördelning och om särskilda ersättningar fastighetsägarna emellan kommer i förgrunden. De gemensamma kostnaderna finner kommittén böra fördelas efter varje fastighetsägares nytta av regleringsföretaget och fortsätter. 12

Jfr betänkandet s. 321 ff. SOU 1968: 51

Med fastighets nytta bör i detta sammanhang förstås den värdehöjning som fastigheten undergår i följd av regleringen, minskad med enskilda fullföljdskostnader, omställningskostnader och anpassningsförluster. Vid nyttoberäkningen eller båtnadsberäkningen som den också kallas måste emellertid hänsyn även tagas till förekomsten av likvider mellan fastighetsägarna i anledning av fastigheternas ändrade utformning. För att fastighets nytta skall erhållas, måste därför dess värdehöjning minskas med den likvid som fastighetens ägare har att utgiva, och om ägaren i stället kommer i åtnjutande av sådan ersättning, skall beloppet därav tilläggas värdehöjningen. Vad beträffar spörsmålet i vad mån dessa likvider skola förekomma i den nya lagstiftningen må till en början framhållas att det principiellt sett är väl tänkbart med ett system helt utan sådana ersättningar. Detta gäller i varje fall, om man bortser från möjligheten att fastighet undergår värdeminskning. Alla värdeförändringar, även sådana som äro att hänföra till ren storleksrationalisering, ersättas då blott på det sättet att de få påverka kostnadsfördelningen. I sådana fall, där denna grundas på nyttoprincipen och kostnaderna i det närmaste uppgå till totalnyttan, vinnes ju i stort sett samma resultat vare sig man tillämpar likvider eller ej. Om emellertid regleringen ger en icke obetydlig vinst för jordägarna, kan en väsentlig skillnad framträda. I det angivna begreppet »nytta» har de däri ingående begreppen »värde» och »värdehöjning» ej närmare definierats. I första hand kan dessa bestämmas med utgående från alternativt avkastningsvärde eller marknadsvärde, men det kan även vara tänkbart att utgå från mellanformer av dessa värden. En fastighets avkastningsvärde kan definieras som summan av alla framtida nettoavkastningar - fastighetsräntor - diskonterade till nutid. Den årliga fastighetsräntan utgör därvid skillnaden mellan jordbruksföretagets intäkter och dess samtliga kostnader utom kostnaderna för ränta å fastighetskapitalet. Marknadsvärdet representerar det sannolika priset på fastigheten vid försäljning i öppna marknaden. Det bestämmes med ledning av köpeskillingsstatistik rörande likartade fastigheter. För vardera värdebegreppet kan därutöver särskiljas det genomsnittliga värdet samt marginalvärdet. Det förra utgör fastighetens totalvärde dividerat med dess areal SOU 1968: 51

e. dyl. Marginalvärdet per arealenhet svarar mot förändringen i fastighetens värde vid en förändring av arealen med en enhet. Fastighetsbildningskommittén anför. Vid varje värdering i samband med fastighetsreglering och icke minst vid likvidvärderingen uppkommer frågan vilket av olika förekommande värdebegrepp som skall tillämpas. I detta sammanhang torde marknadsvärdet och avkastningsvärdet främst kunna komma i fråga. Dessa båda värden äro i regel något olika och dessutom påverkas de vanligen i något olika utsträckning av sådana rationaliseringsåtgärder som ingå i en fastighetsreglering. Sålunda är den förändring av marknadsvärdet som en rationaliseringsåtgärd föranleder ofta mindre än motsvarande förändring av avkastningsvärdet. Det synes icke vara möjligt att generellt fastslå en bestämd princip för vilket av dessa båda värden som skall tillämpas. I vissa situationer torde sålunda marknadsvärdet böra väljas, i andra avkastningsvärdet och i åter andra en värdenivå mellan marknadsvärdet och avkastningsvärdet. Det stadgande som skall reglera värderingsfrågorna synes därför endast böra angiva att den allmänna värdenivån skall bestämmas med hänsyn särskilt till ortens pris och områdets avkastning men däremot icke i vilken omfattning vardera av dessa båda grunder för värderingen skall vara bestämmande. Genom att likvidvärderingen har till ändamål att lämna upplysning om de värdeförändringar som fastigheterna undergå till följd av regleringen böra vid värderingen vanligen s. k. marginalvärden åsättas de områden som värderas. Eftersom ett områdes marginalvärde ofta är olika för skilda fastigheter, bör värderingen ske med hänsyn till ett genomsnitt för regleringsfastigheterna. Detta får givetvis icke föranleda att en formlig beräkning äger rum av ett områdes marginalvärde för varje särskild fastighet och av medeltalet av dessa skilda marginalvärden. Det ligger vidare i sakens natur att, då hänsyn vid värderingen tages till viss fastighetsfaktor av dynamisk beskaffenhet, värdet icke kan återspegla ett genomsnitt i fråga om just denna faktor. Beträffande likvidvärderingen må i övrigt framhållas att reglerna därom komma att i möjligaste mån bygga på samma principer som bestämmelserna i expropriationslagstiftningen rörande beräkning av löseskilling. I båda fallen skall värderingen av en äga ske med hänsyn särskilt till ortens pris och egendomens avkastning samt med tanke på dess marginalvärde. Vissa skiljaktigheter kunna dock ej undvikas. Även vid det värderingsförfarande som ingår i båtnadsberäkningen kan vad ovan anförts om likvidvärderingen bliva av viss bety-

delse, nämligen i vad avser den allmänna värdenivån. Båtnaden torde dock ej sällan kunna bestämmas på ett relativt enkelt sätt utan något formligt beräkningsarbete. Kravet på noggrannhet är ju här icke lika framträdande som vid likvidvärderingen, vars resultat direkt lägges till grund för penningersättningar till fulla värdet av kapitalöverflyttningarna. Den omständigheten att det knappast är möjligt att mera exakt värdeberäkna vissa slag av förbättringar som skola beaktas vid kostnadsfördelningen utgör även ett skäl att medgiva en allmän tillämpning av förenklade metoder. På grund av vad här ovan sagts om kostnadsfördelningen synes den nya lagstiftningen böra uppställa som en huvudprincip, att samtliga av en fastighetsreglering föranledda gemensamma kostnader skola fördelas mellan sakägarna efter den nytta var och en av dem kan anses erhålla genom regleringen. Därjämte bör den undantagsregeln gälla att kostnad för särskild åtgärd må, om det lämpligen kan ske, fördelas för sig. Den särskilda nyttan av åtgärden blir då fördelningsgrund, men denna nytta skall icke behöva beräknas genom en formlig kalkyl utan bör kunna erhållas som resultat av en schematisk uppskattning. Om det förhåller sig så att åtgärden kunnat utföras utan samband med regleringen och om annan fördelningsgrund i så fall skolat tillämpas, bör emellertid denna grund lända till efterrättelse även vid den separata fördelningen inom regleringens ram. Den omständigheten att t. ex. en väganläggning, som kunnat genomföras fristående, blir inordnad i en fastighetsreglering bör nämligen icke få leda till att bestämmelserna rörande kostnadsfördelningen i lagen om enskilda vägar sättas ur kraft. Till grund för de i detta avsnitt redovisade övervägandena ligger en omfattande expertutredning, som på kommitténs föranstaltande verkställts i syfte att närmare klarlägga de ekonomiska sammanhangen vid fastighetsreglering och att pröva olika tänkbara sätt att tillgodose fastighetsägarnas krav på ekonomisk rättvisa. Utredningen har bedrivits med utgångspunkt i det förhållandet att regleringarna även i framtiden skola utföras med fastighetsägarna själva såsom regleringsföretagare men har i övrigt varit förutsättningslös. Vid densamma har särskild uppmärksamhet ägnats åt frågan huruvida de av en reglering föranledda värdeförändringarna borde fastställas, icke såsom för närvarande genom värdering av de olika i regleringen ingående områdena för sig utan genom värdering av de särskilda fastigheterna i deras helhet såsom självständiga brukningsenheter med hänsyn till tillståndet dels före och dels efter regleringen. Anledningen härtill har varit att man i den debatt som under senare år förts angående värderingsfrågor i regleringssamman-

hang ej sällan gjort gällande att en sådan fastighetsvärdering skulle medföra bestämda fördelar i olika hänseenden. Genom expertutredningens arbete har emellertid kommittén funnit klarlagt att en regleringsmetod som enbart bygger på fastighetsvärdering icke lämpligen kan genomföras. Med en sådan metod skulle det nämligen icke vara möjligt att särskilja typiska storleksförskjutningar och andra förändringar, där en fördel för den ene markägaren direkt förutsätter en försämring i motsvarande mån för en annan. Om en direkt vinstfördelning icke skall tillämpas - och av förut anförda skäl kan en sådan ej ifrågakomma - bör såsom tidigare sagts full ersättning utgå för detta slag av förändringar. Värdet av dem måste då bestämmas och detta kan icke ske på annat sätt än genom en värdering av de särskilda områdena för sig. Att vid sidan därav tillämpa en regelrätt fastighetsvärdering är väl tänkbart, men den skulle då endast få betydelse för kostnadsfördelningen. En fastighetsvärdering kräver emellertid, om den icke skall utföras som en rent skönsmässig uppskattning, ett omfattande arbete och bör därför icke komma till stånd utan att den verkligen är påkallad. En beräkning eller uppskattning av de olika fastigheternas båtnad enligt vad ovan föreslagits är utan tvekan enklare och torde leda till minst lika stor noggrannhet i ifrågavarande hänseende som en formlig fastighetsvärdering. Av det nu föreslagna sättet att lösa förevarande problem följer att kommittén fäst mindre vikt vid den invändning som måhända kan riktas mot förslaget med hänsyn till dess avsaknad av fastare normer för den allmänna likvidvärdcringen. Denna kommer visserligen bl. a. att bliva beroende av förrättningsmännens prövning i det enskilda fallet av vilka fastighetsfaktorer som skola beaktas och vilket tillstånd i omvandlingsprocessen som skall läggas till grund för bedömningen. Emellertid är här endast fråga om att på indirekt väg påverka vinstfördelningen och behovet av en ingående rättslig reglering är därför mindre framträdande. Det är vidare och framför allt att märka att förrättningsmännens frihet att här förfara efter omständigheterna icke utan bestämda olägenheter kan inskränkas. Genom mera utförliga värderingsregler skulle riskeras att det resultat som i det enskilda fallet ter sig mest rimligt och rätt vist icke skulle kunna uppnås och att möjligheterna skulle försvåras att anpassa förrättningsmetodiken efter förhållandena vid varje särskild reglering. Fastighetsbildningskommittén lämnar ej heller i sitt förslag till lagtext någon definition av begreppet »nytta», utan i 5 kap. 13 § första stycket av dess förslag stadgas SOU 1968: 51

endast att gemensamma kostnader skall »utgöras av sakägarna i förhållande till den nytta varje sakägare kan anses erhålla av regleringen». Utöver de här relaterade motivuttalandena lämnar emellertid även i 5 kap. 9 och 10 §§ upptagna bestämmelser om graderingsvärde och likvidvärde ledning för bestämmande av nyttan. Enligt dessa bestämmelser skall vid värderingen hänsyn tagas särskilt till ortens pris och områdets avkastning samt områdets beskaffenhet i obebyggt skick och dess tjänlighet för det ändamål, vartill det lämpligen bör användas, vinna beaktande. Vid likvidvärderingen skall därjämte hänsyn alltid tagas till egendomens användning för det ändamål, som föranleder högsta värdet. Synpunkter på valet av värdebegrepp har även anförts av utredningar med anknytning till vattenlagstiftningen. En inom Sällskapet för agronomisk hydroteknik tillsatt kommitté (båtnadskommittén) har i ett den 5 mars 1961 dagtecknat betänkande 13 om inverkan av vattenuppdämning och torrläggning på jordbruksfastigheters värde anfört följande. Det värdebegrepp som bör komma till användning vid värdering av en jordbruksdel är beroende av markägarens framtida disposition av fastigheten. Följande huvudalternativ kan härvid föreligga. 1. Ägaren försäljer fastigheten inom den närmaste tiden efter ingreppet ifråga. För ägaren yttrar sig detta ur ekonomisk synpunkt som en förändring av fastighetens marknadsvärde. Denna förändring skulle beräknas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter ett ingrepp, d. v. s. på grundval av det marginella marknadsvärdet. 2. Fastigheten bibehålles under överskådlig framtid hos nuvarande ägaren och dennes arvingar. Den ekonomiska följden av ett ingrepp yttrar sig här som en förändring i fastighetens räntabilitet. Densamma kan beräknas som skillnaden mellan fastighetens avkastningsvärde före och efter ett ingrepp, d. v. s. på grundval av det marginella avkastningsvärdet. Dessutom kan det vid ingrepp bli fråga om vissa anpassningssvårigheter eller anpassningsfördelar av temporär natur. 3. Ägaren har slutligen i vissa fall möjligheter att försälja området ifråga i fria marknaden, varvid han i genomsnitt beräknas få en ersättning, motsvarande allmänna marknadsvärdet för obebyggd jord, således enligt parcellSOU 1968: 51

värdet. Det kan emellertid också finnas möjligheter att köpa till eller sälja från obebyggd jord, varvid givetvis parcellvärdet blir den lämpligaste värderingsgrunden. Båtnadskommittén diskuterar därefter dessa alternativ och stannar närmast för att förorda en tillämpning av det marginella avkastningsvärdet. Eftersom ett områdes marginalvärde ofta är olika för skilda fastigheter, bör dock värdering enligt kommitténs mening ske efter ett genomsnitt för regleringsfastigheterna. Utredningen rörande VL:s torrläggningsbestämmelser vill hävda att ett användande av ett nyttobegrepp med det av fastighetsbildningskommittén angivna innehållet som norm för delaktighet i torrläggningsföretag skulle lösa åtskilliga av de problem som är förknippade med det nuvarande båtnadsbegreppet. Samtidigt skulle torrläggningsverksamheten vinna närmare anknytning till andra åtgärder för rationalisering av fastighetsbeståndet. För en sådan anknytning talar utöver ekonomiska synpunkter även angelägenheten av att samordna torrläggningsoch fastighetsregleringsförrättningar; att därvid för torrläggningsintressets del arbeta med ett från fastighetsregleringens nyttobegrepp artskilt båtnadsbegrepp framstår som oegentligt. Utredningen vill alltså förorda att som norm för en torrläggningssamfällighets omfattning samt för delägarnas inbördes skyldigheter och rättigheter i VL införes ett nyttobegrepp med det innehåll som får förutsättas efter genomförande av den nu pågående reformen komma att gälla vid fastighetsreglering. Härvid torde ej ifrågakomma att i lagbestämmelserna rörande torrläggning lämna någon definition av nyttobegreppet. Detta bör i stället få sitt innehåll av vad som därutinnan gäller vid fastighetsreglering. Inledningsvis blir då givetvis fastighetsbildningskommitténs uttalanden och vad som vidare förekommer i lagstiftningsärendet av betydelse, men den ytterligare utveckling av metoderna för fastighetsvärdering, som kan förväntas inom ramen för fastighetsbildningsverksamheten, kan seder18 Betänkandet finns publicerat i tidskriften »Grundförbättring» årgång 1961 nr 2.

mera också tillgodogöras torrläggnings verksamheten. I analogi med vad som föreslagits gälla vid fastighetsreglering bör med fastighets nytta förstås den värdehöjning, som fastigheten undergår i följd av torrläggningen, minskad med enskilda fullföljdskostnader, omställningskostnader och anpassningsförluster. Vid beräkningen av värdehöjningen bör hänsyn tagas även till den negativa post som utgöres av kostnaderna för framtida underhåll, skötsel och drift14 av företagets samfällda anläggningar. Storleken av denna post blir beroende av hur underhållskostnaderna fördelas. Ett praktiskt exempel på beräkning av nyttovärde lämnas under 2.2.5 nedan. Likaså bör värdehöjningen liksom vid fastighetsreglering bestämmas främst med utgående från marknadsvärdet eller avkastningsvärdet, men även mellanformer av dessa värden kan beaktas. Såsom framhållits av fastighetsbildningskommittén synes det icke möjligt att generellt fastslå en bestämd princip för tillämpningen av dessa båda värden. För torrläggningens del är det dock möjligt att giva något mera detaljerade anvisningar rörande valet av värdebegrepp än vad som är fallet vid fastighetsreglering, då objektens natur och förhållandena i övrigt torde variera väsentligt mindre vid torrläggning än vid fastighetsreglering. I det följande lämnas därför vissa ytterligare synpunkter i frågan. Av betydelse vid val av värdebegrepp och värdenivå bör vid torrläggning vara om på fastighetsmarknaden eller genom t. ex. lantbruksnämndens verksamhet möjlighet finns till förvärv av mark som ersättning för den, som ifrågasattes för torrläggning. Om nu eller i en överskådlig framtid möjlighet föreligger till sådant förvärv, bör den normala kostnadsnivån vid förvärvet påverka värdenivån vid värderingen av torrläggningsmarken. I sådant fall bör sålunda värdenivån och därigenom indirekt nyttan bestämmas huvudsakligen med utgångspunkt från marknadsvärdenivån för tillskottsmark. Står däremot möjlighet till sådana tillskottsförvärv inte till buds, kcmmer den sannolikt återstående tid, som deltagarna i torrläggnings36

företaget i genomsnitt kan förväntas komma att inneha sina fastigheter, att få betydelse för valet av värdenivå och därmed också för den beräknade nyttans storlek. I det ytterlighetsfall, då denna återstående innehavstid är lång - egentligen obegränsad är det marginella avkastningsvärdet i princip tillämpligt. I det motsatta ytterlighetsfallet, då den återstående innehavstiden är kort - egentligen noll - är i stället det marginella marknadsvärdet tillämpligt. I allmänhet torde dock intetdera av dessa ytterlighetsfall böra gälla renodlat utan i stället mellanformer mellan dem, som bestämmes av antalet år sannolikt återstående innehavstid och tillämpad diskonteringsprocent. I praktiken torde ofta värdenivån och därmed nyttan böra påverkas såväl av marknadsvärdenivån för tillskottsförvärv som av de marginella avkastnings- och marknadsvärdenivåerna. På grund av utvecklingen inom jordbruket lär dock på många håll marknadsvärdenivån för tillskottsförvärv böra tillmätas alltmer ökad betydelse. Vad särskilt beträffar frågan i vad mån hänsyn skall tagas till jordbruksenheternas olika förutsättningar att nyttiggöra sig torrläggningen vill utredningen härutinnan anföra följande. Skäl kan anföras både för och emot att sådan hänsyn tages vid nyttoberäkningen. Enligt utredningens mening bör dessa olikheter emellertid i huvudsak liksom hittills lämnas obeaktade. Om till följd av förhållandena på fastighetsmarknaden i orten eller genom lantbruksnämndens verksamhet möjlighet finns till förvärv av mark som ersättning för den, som ifråga14 VL innehåller inga speciella bestämmelser om fördelning av kostnader för ett torrläggningsföretags skötsel och drift (jfr däremot bestämmelserna i 3 kap. 10 § första stycket), men i exempelvis bestämmelserna om invallning förutsattes sådana kostnader. Utredningen utgår från att med de nuvarande bestämmelserna om fördelning av underhållsskyldigheten även avses reglera delaktighet i kostnaderna för skötsel och drift av anläggningarna. Med vanligt språkbruk vore det måhända mest naturligt att låta driftskostnad inbegripa även utgifter för skötsel och underhåll. I anslutning till VL:s terminologi använder sig dock utredningen i fortsättningen endast av begreppet underhållskostnad men avser då därmed även kostnad för skötsel och drift.

SOU 1968: 51

sättes för torrläggning, bör som tidigare anförts kostnaden för förvärvet påverka värdenivån vid värderingen av torrläggningsmarken. Värdenivån och därigenom indirekt nyttan bedömes då huvudsakligen med utgångspunkt från marknadsvärdenivån för tillskottsmark. Då denna värdenivå influerar på värdenivån för all mark inom området, medför detta en enhetlig värdenivå vid nyttoberäkningen. Står däremot möjlighet till sådana tillskottsförvärv inom överskådlig tid icke till buds, kommer, som också nyss nämnts, den sannolikt återstående tid, som deltagarna i torrläggningsföretaget i genomsnitt kan förväntas komma att inneha fastigheterna, att få betydelse för val av värdenivå och därmed också för den beräknade nyttans storlek. I praktiken torde det emellertid vara ogörligt att lägga olika antaganden till grund för beräkningarna avseende de skilda ägarna och brukarna, utan i stället blir en i huvudsak enhetlig behandling nödvändig. I detta sammanhang bör också uppmärksammas att skyldigheten att deltaga i torrläggningskostnaderna, om förändring inträffar i fastighetsindelningen, bör belasta den fastighet till vilken det torrlagda markområdet lägges. Även om sålunda en fastighet, genom att den i en nära framtid kommer att upphöra som självständig enhet, endast i begränsad utsträckning själv kan nyttiggöra exempelvis höjd alstringsförmåga eller förbättrade brukningsförhållanden inom ett torrlagt markområde, kommer, såvida brukningen av området fortsattes inom den fastighet till vilket området lägges vid ändringen i fastighetsindelningen, nyttan dock att bli av bestående natur och därmed av ungefärligen normal storlek. Också detta talar för en någorlunda enhetlig behandling av de olika fastigheterna och ägarna, trots de olikheter som kan föreligga dem emellan. För samma slutsats talar också bl. a. att, speciellt vid stora företag, ett långtgående hänsynstagande till de olikheter i nämnda avseenden, som kan föreligga mellan skilda fastigheter, skulle medföra stora svårigheter med hänsyn till beräkningarnas praktiska utförande. Också markägarna torde i sådana SOU 1968: 51

fall ofta uppställa krav på en i möjligaste mån enhetlig behandling. Om vid nyttoberäkningen bortses från de olika fastigheternas och ägarnas varierande och ofta tillfälliga förhållanden, medför detta bl. a. den stora praktiska fördelen att nyttan kan lokaliseras till olika markområden, ägofigurer, allt efter storleken av de förbättringar dessa vinner, men i huvudsak med bortseende från deras fastighetstillhörighet. Härigenom kan beräkningarna förenklas och förbilligas, bl. a. genom att utnyttjande av rutinmässiga metoder och maskinell databearbetning underlättas. Vad här anförts får emellertid ej uppfattas så, att beräkningarna bör schabloniseras så starkt att de blir orealistiska. Alldeles särskilt finns i dagens läge, då speciellt i skogsbygderna stora arealer jordbruksjord upphör att brukas, anledning att noga överväga, hur långvarigt fortsatt brukande av den jord som beröres av en torrläggning kan väntas bli. Vid denna bedömning har givetvis också jordens fastighetstillhörighet betydelse. Det torde få ankomma på lantbruksstyrelsen att i samråd med lantmäteristyrelsen och eventuellt andra berörda myndigheter och institutioner utarbeta anvisningar till vägledning för synemännen angående värderingsförfarandet. Utredningen anser sig emellertid böra redan här upptaga en fråga, som enligt utredningens uppfattning närmast hänför sig till metodiken vid fördelning av delaktigheten men i vilken man i praxis ansett sig på ett olyckligt sätt bunden av nuvarande lagbestämmelser om brukningsbåtnad. Det gäller det i utredningsdirektiven angivna önskemålet om sådan ändring av VL att man vid fördelning av underhållsskyldighet skall kunna i vissa fall bortse från värdet av sådan båtnad. Kostnaderna för å ena sidan ett dikes anläggande och å andra sidan dess underhåll påverkas i regel av om diket utföres öppet eller täckt. Underhållet av täckt dike torde mestadels inskränka sig till enstaka mindre rensningar i rörbrunnar och vid rördikets utlopp, varför kostnaden för underhåll av sådant dike i regel blir mindre än kostnaden

för öppet dikes underhåll. I fråga om kostnaderna för dikes anläggande är vanligtvis det motsatta förhållandet rådande. Om ett dike nu i viss sträckning erhåller täckt utförande och i övrigt lägges öppet, kan därför för viss dikessträcka kostnaden för anläggning utgöra väsentligt annan andel av företagets totala anläggningskostnad än vad fallet är med underhållskostnaden. Delaktigheten i anläggningskostnaden och i underhållskostnaden bör då fördelas efter olika normer. Ett sådant förfarande, som kan tillämpas såväl med nu gällande bestämmelser som med utredningens förslag, lämnar möjlighet att tillgodose det i utredningsdirektiven angivna önskemålet. Någon särskild bestämmelse i detta syfte erfordras alltså ej. - Hur förhållandena gestaltar sig vid senare rörläggning av ett ursprungligen öppet dike behandlas under 2.2.5. Med det innehåll nyttobegreppet i enlighet med det tidigare anförda bör ges faller därunder i princip varje förmån som i torrläggningshänseende ökar markens värde. En sådan värdeökning uppkommer ej endast då de faktiska förutsättningarna för markens användning förbättras genom torrläggning utan även då de ekonomiska betingelserna för torrläggningen undergår en förbättring. Det fall av kostnadsminskning som man särskilt velat, men hittills icke ansett sig kunna beakta framkommer då underhållet för ett dike minskar till följd av att diket igenlägges med rör. Även denna aspekt på rörläggning i efterhand av ett ursprungligen öppet dike behandlas under 2.2.5. I och för sig skulle åt begreppet »båtnad» i VL kunna ges det innehåll som utredningen enligt det tidigare anförda anser att den grundläggande normen för delaktighet hädanefter bör ha. Att enbart genom motivuttalanden giva ett inarbetat begrepp nytt innehåll synes emellertid mindre lämpligt. Vidare föreligger det med utredningens synsätt anledning att markera sambandet med fastighetsbildningens normer. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att ordet »båtnad» i VL:s bestämmelser rörande torrläggning genomgående utbytes mot »nytta». Någon definition av vad som skall för-

stås med »nytta» bör ej ingå i lagtexten, varför någon motsvarighet till definitionen i 7 kap. 22 § av vad som skall anses som båtnad ej upptages i utredningens förslag. Där annorstädes i VL uttrycket »jordförbättring» nu förekommer, införes i stället den i 7 kap. 22 § intagna definitionen därav, nämligen »höjning av markens alstringsförmåga». Bestämmelsen om delägares grundläggande skyldighet att taga del i kostnaden för samfällighetens torrläggning överföres - då såsom under 2.2.2 utvecklas även vad som i övrigt upptages i 22 § bör utgå ur lagtexten - från 23 § till 22 §. I det föregående har utredningen utgått från att nuvarande bestämmelser i 7 kap. 34 § första stycket om underhållsskyldighetens fördelning lämnar möjlighet att fördela denna skyldighet på annat sätt än delaktigheten i företaget i övrigt. Detta har vid ändring av 10 kap. 67 § tredje stycket förutsatts i fråga om ledningar, gemensamma för utsläppande av kloakvatten och torrläggning15, och har uttalats vid ifrågasatt revision av 7 kap. 34 §.16 Vid sistnämnda tillfälle belystes innebörden av den s. k. gemensamhetsprincipen, enligt vilken varje deltagare i ett dikningsföretag skall i förhållande till sin båtnad deltaga i kostnaden för diket i dess helhet.17 Denna princip har, i enlighet med sitt syfte, haft en stimulerande effekt på torrläggningsverksamheten. Med tillämpning av denna princip kan man också - vilket av syneförrättningssakkunniga i deras betänkande »Metodiken vid syneförrättningar rörande torrläggningsföretag» 18 framhållits som önskvärt - låta torrläggningsföretagen få betydande omfattning, och principen kan tänkas tjäna som underlag för samordning av företag inom samma nederbördsområde. Man kan emellertid ej bortse från att principens berättigande med nuvarande inriktning av torrläggningsverksamheten också kan ifrågasättas. Olägenheterna av principen framträder särskilt om kostnaderna för anläggning eller underhåll 16 16 17 18

Jfr NJA II 1942 s. 151 f. NJA II 1953 s. 479 f. NJA II 1953 s. 477 ff. Stencil Jo 1964: 4. SOU 1968: 51

blir annorlunda än som vid samfällighetens bildande förutsatts samt om det efter hand sker förändringar som i olika mån berör skilda delar av företaget. För att undvika olägenheterna av principen har man i förrättningspraxis ibland sett sig nödsakad att konstruera flera samfälligheter i stället för en, och det torde även ha förekommit att man inom en samfällighet laborerat med separata delaktighetstal för vissa dikessträckor. Det skulle också underlätta avvecklingen av ett torrläggningsföretags oräntabla delar, om endast de som hade nytta av en viss dikessträcka var delaktiga i dess underhåll. Också andra önskvärda förändringar, exempelvis rörläggning av en dikessträcka, skulle underlättas vid en sådan anordning. De sist anförda synpunkterna anser utredningen böra tillmätas sådan betydelse att en modifiering av gemensamhetsprincipen nu bör genomföras. Denna modifiering får emellertid ej upplösa sambandet mellan delägarna i ett torrläggningsföretag, utan endast medföra att en delägare eller grupp av delägare kan få särskilt andelstal i viss dikessträcka, i vilken då övriga delägare ej blir delaktiga. När möjligheten att på detta sätt bestämma särskilda andelstal skall komma till användning bör överlämnas åt synemännen att avgöra efter lämplighetsprövning. Bestämmelser i ämnet har inarbetats i utredningens förslag till 7 kap. 22 §. - I anslutning till förslaget i denna del föreslås under 2.2.7 viss jämkning av rösträttsbestämmelserna i 7 kap. 64 §. 2.2.2 Begränsningar i den grundläggande normens tillämplighet I 7 kap. 22 § stadgas vissa begränsningar i principen om delaktighet i torrläggningsföretag efter vunnen båtnad. Sålunda begränsas odlingsintressenters skyldighet att taga del i företaget genom bestämmelsen att såsom »jordförbättring» skall räknas förmån av torrläggning allenast intill ett djup av 1,2 m eller det större djup, vartill jordens ägare äskat torrläggning av densamma. Denna begränsning bygges i förhållande till andra intressenter ytterligare ut genom beSOU 1968: 51

stämmelserna i 25 § om särskild kostnadsfördelning för företaget i denna del. I 22 § har vidare gjorts den inskränkningen i principen om delaktighet efter båtnad att till båtnad ej skall hänföras förmån av minskad frostländighet eller ändring i övrigt av de klimatiska förhållandena. Om torrläggningsbestämmelsernas nuvarande båtnadsbegrepp ersattes med en nyttonorm av det innehåll som ovan föreslagits, följer ej utan vidare därav att någon ändring bör göras i de här relaterade, nu gällande begränsningarna i den grundläggande normens tillämplighet. Vid tillämpning av principen om delaktighet efter vunnen värdeökning kan det dock ifrågasättas om någon del av värdeökningen bör undgå belastning med bidragsskyldighet för företagets kostnader. Sålunda kan övervägas att vid kostnadsfördelning efter »jordförbättring» ej som nu bortse från förmån av torrläggning utöver ett visst djup. Om det likväl anses motiverat att för odlingsintresset också i fortsättningen begränsa den allmänna delaktighetsnormens tillämplighet, kan vidare ifrågasättas om ett torrläggningsdjup av just 1,2 m bör vara normerande för denna begränsning. Motiveringen för att på angivet sätt begränsa deltagandeskyldigheten till torrläggningsdjupet 1,2 m framgår av stadgandets förarbeten. Måttet 1,2 m går tillbaka på äldre bestämmelser om dikning till fyra fots djup. Förslag till bestämmelser om dikning just till sådant djup framlades först av den s. k. första vattenrättskommittén, men då endast som »en billig begränsning för den äldre dikningsskyldigheten, och då erfarenheten satt utom allt tvifvel, att markens avdikning till fyra fots djup i allmänhet är för jordbrukets behof tillräckligt». 19 Sedan den s. k. andra vattenrättskommittén utvecklat principen vidare 20 , upptog Nya lagberedningen i 3 § av sitt förslag till förordning ang. torrläggning av jord bestämmelse dels om att envar dikningsskyldig ägde fordra 19 Jfr kommitténs den 15 juni 1865 avgivna betänkande (1865 års betänkande) s. 77 f. 20 Jfr dess den 5 november 1870 avgivna betänkande (1870 års betänkande) s. 24.

att dike gjordes så att hans jord kunde torrläggas till fyra fots djup, där ej markens beskaffenhet eller läge det hindrade, dels om att ingen finge betungas med dikningsskyldighet utöver vad för torrläggning av hans egen jord till nämnda djup erfordrades, dels ock om att den som hade att upplåta mark till dike ej vore pliktig tåla större dike än som tarvades för ovanförliggande marks torrläggning till fyra fots djup. I motiven utvecklades synpunkterna på dikningsdjupet enligt följande.21 I sammanhang med frågan om nyttan såsom grund för dikningsskyldigheten erfordras dock ytterligare bestämmelser om beskaffenheten af och gränsen för samma skyldighet. Erfarenheten har ådagalagt att en torrläggning till fyra fots djup i allmänhet är tillfyllestgörande för jordens odling. Derutöfver bör då rätten att påfordra dikning af grannar ej sträckas. Visserligen har det blifvit anmärkt att i några delar af vårt land, exempelvis de norrländska bygderna, en torrläggning af ända till fem fots djup vore med avseende å naturförhållandena i vissa fall nödig och att således nyssnämnda maximum vore för lågt. Men i motsats dertill har också blifvit uppgifvet att samma maximum vore för högt, enär på andra ställen en torrläggning till allenast tre fots djup skulle vara det mesta, som erfordrades. Några giltiga skäl att frångå den redan i nu gällande lagstiftning framträdande samt i vattenrättskommittéernas och Riksdagens lagförslag bestämdt uttryckta åsigten att maximum borde sättas till fyra fots djup torde emellertid icke hafva förekommit. Icke heller lärer det vara rådligt att, såsom understundom blifvit yrkadt, utelemna ur lagen hvarje bestämmelse om torrläggningens djup och öfverlemna till pröfning i hvarje särskildt fall huru dikningsskyldigheten i detta hänseende borde begränsas. I sådan händelse skall säkerligen i saknad af en ledande grundsats gränsen komma att sättas så godtyckligt, att det lika ofta komme att inträffa att torrläggningen blefve ofullständig som att den sträcktes öfver det nödiga. I 1879 års lag om dikning och annan avledning av vatten (dikningslagen) intogs vad Nya lagberedningen i denna del föreslagit.22 Vattenrätts- och dikningslagskommittéerna konstaterade att dikningslagens hithörande bestämmelser föranlett svårigheter vid tillämpningen. Kommittéerna bibehöll det tidigare gällande, nu till 1,2 m omsatta torrläggningsdjupet som normerande för

dikningsrätt och dikningsskyldighet och lät det bli av betydelse även bl. a. vid den av kommittéerna föreslagna möjligheten till avdelningsbildning. Rätt till avvikelse från normaldjupet föreslogs nu också vid oskälig kostnadshöjning. 23 Efter förslag av de sakkunniga för överarbetning av kommittéernas betänkande 24 intogs i 22 § VL bestämmelsen om att som båtnad i form av jordförbättring ej skulle beaktas höjning av jordens alstringsförmåga genom torrläggning till större djup än 1,2 m annat än då jordens ägare yrkat torrläggning till större djup. VL:s torrläggningsdjup för odling av 1,2 m är i praktiken ej så generellt normerande för företagens omfattning som av det anförda kan synas vara fallet. Vid yrkande om utvidgning av ett företag bör - såsom framgår av 7 kap. 20 § - tillses att kostnaderna för företaget och värdet av vunnen torrläggning står i rimligt förhållande till varandra. Därvid göres sålunda inskränkning i den allmänna principen om torrläggning till 1,2 m djup. 25 Även i övrigt torde begränsningen till 1,2 m djup ej alltid bli avgörande, om detta skulle medföra oproportionerliga kostnader. Sålunda torde mera sällan bestämmelsen ha föranlett uttagande av så stort djup, enbart för att någon enstaka fastighetsägare yrkat detta, då ett mindre torrläggningsdjup för övriga deltagare framstått som mera lönsamt. Utredningen finner till en början angeläget understryka att något för jordens odling optimalt torrläggningsdjup ej kan anges med anspråk på generell giltighet. Jordarternas skiftande vattengenomsläpplighet, nederbördsförhållandena och det ändamål för vilket jorden användes är förhållanden som påverkar bedömandet härvidlag. För betes21 Jfr Nya lagberedningens den 20 december 1870 avgivna betänkande s. 57 f samt 78 f. 22 Jfr NJA II 1879 s. 12 ff. 23 Jfr kommittéernas den 17 december 1910 avgivna betänkande (1910 års betänkande) s. 301 ff samt lagtextförslaget 5, 6, 11 och 13 §§. 21 Jfr de sakkunnigas den 15 december 1919 avgivna betänkande (1919 års betänkande) s. 178 f. 26 Jfr även Nya lagberedningens betänkande s. 79.

SOU 1968: 51

mark krävs normalt mindre torrläggnings- ny 22 § bör införas de nuvarande bestämmelserna i 23 §, med de ändringar och komdjup än det som erfordras för åker, och pletteringar som föranledes av utredningens detta torde i än högre grad gälla för skogsförslag. mark. De anförda omständigheterna talar Ytterligare begränsningar av delaktigheför att man bör ha en flexibel gräns. Härten stadgas i 7 kap. 26 och 27 §§. Den försttill kommer att delaktigheten enligt utredningens under 2.2.3 redovisade uppfattning nämnda paragrafen anger en gräns för delbör i större utsträckning än hittills kunna aktighet enligt båtnadsnormen samt för sådan jämkning av delaktigheten enligt 24 §, jämkas för att åstadkomma en skälig fördelning av företagets vinst. Genom sådan som behandlas under 2.2.3, liksom den i jämkning kan tillses att den enskilde ej 27 § upptagna gränsdragningen är av betyålägges delaktighet i åtgärd för torrläggning delse såväl vid fördelning av delaktigheten till större djup än som för hans del erford- efter den grundläggande normen som vid ras. Därigenom blir i allt väsentligt det syfte jämkning av denna fördelning enligt 24 §. tillgodosett som ligger till grund för bestäm- Både begränsning enligt 26 § och enligt melserna i 7 kap. 25 §. Utredningen vill 27 § behandlas under 2.2.3. också hävda att de föreslagna bestämmelserna, såsom ur principiella och teoretiska 2.2.3 Jämkning av delaktighet efter den grundläggande normen synpunkter bättre uppbyggda än de nuvarande, kommer att kunna bättre än dessa Sedan VL:s tillkomst har funnits möjlighet tillgodose även det angivna syftet. Utredningen vill därför föreslå att ur be- att med tillämpning av bestämmelserna i 7 stämmelserna om delaktighet i torrlägg- kap. 24 § om avdelningsbildning jämka 27 ningsföretag utmönstras stadgandena i 7 kostnaderna inom ett torrläggningsföretag. kap. 22 och 25 §§ om begränsning för od- Till dessa bestämmelser ansluter sig föreskrifterna i 10 kap. 63 § om s. k. avdragslingsintressets del till torrläggning intill ett dike. Ursprungligen hade föreslagits att avvisst djup. 26 Torrläggningsdjupet 1,2 m är nu av be- delningsbildning skulle genomföras så snart tydelse även för gränsdragningen mellan de tekniska och ekonomiska förutsättningtorrläggningsintresset samt väg- och järn- arna för jordens torrläggning var väsentligt vägsintresset enligt bestämmelserna i 7 kap. olika för skilda områden av samfälligheten. 8 och 11 §§; jfr även 14 §. Vid denna Under den fortsatta bearbetningen av de gränsdragning är behovet av en fast norm framlagda förslagen uttalades, att de tekmera framträdande, och utredningen före- niska förutsättningarna väl i regel även var slår därför ingen ändring i dessa bestäm- av ekonomisk innebörd samt att en allmän betingelse för avdelningsbildning borde vara melser. I den mån mark tillföres nytta av torr- olikhet i fråga om relativ torrläggningskostläggning i form av minskad frostländighet nad. Av praktiska skäl kunde man dock ej eller genom att de klimatiska förhållandena tillåta avdelningsbildning så snart olikhet i eljest ändras, kan värdet av denna nytta den relativa torrläggningskostnaden kunde givetvis vara svår att rätt uppskatta. Leder antagas, utan nödgades man inskränka aven sådan uppskattning till en påvisbar vär- delningsbildningen till sådana fall där de nadeökning hos marken, är det svårt att inse turliga förhållandena satte en mera skarpt varför detta ej skulle föranleda delaktighet markerad gräns mellan olika områden av i torrläggningsåtgärden. Även det nuvarande samfälligheten. Man tog emellertid avstånd 26 undantaget för delaktighet vid förändrade Samma ståndpunkt har intagits av syneförrättningssakkunniga, jfr »Metodiken vid klimatiska förhållanden bör därför utgå. Med utredningens under 2.2.1 och 2.2.2 syneförrättningar rörande torrläggningsföretag» s. 30 ff. 27 redovisade inställning kommer 7 kap. 22 och En sammanfattning av motiven för sådan 25 §§ i sin helhet att upphävas. Som en jämkning lämnas i NJA II 1920 s. 349 ff. SOU 1968: 51

från att avdelningsbildning skulle få ske så snart de ekonomiska förutsättningarna för jordens torrläggning var väsentligt olika för skilda delar av samfälligheten, varmed avsågs att jordförbättringsvärdet för ett område var väsentligt mindre än för ett annat. Som skäl härtill anfördes att en avdelningsbildning efter denna grund skulle leda till alltför stora praktiska olägenheter. 28 - Efter VL:s ikraftträdande fann man de angivna villkoren för avdelningsbildning alltför snävt avgränsade och detta föranledde en lagändring år 1953 29 . varvid hithörande bestämmelser fick sin nuvarande utformning. Därvid yttrade departementschefen bl. a. följande. Av de uttalanden som gjorts av de hörda myndigheterna synes framgå att det är väsentligen i två grupper av fall utöver de nu i lagen uppräknade, då avdelningsbildning kan vara starkt motiverad ur rättvisesynpunkt. Den ena gruppen omfattar sådana tillfällen, då den av företaget berörda marken utmed viss dikessträcka i förhållande till övriga områden har ringa bredd eller dålig jordmån. Den andra gruppen av fall, som jag åsyftar, är att viss dikessträcka är speciellt kostnadskrävande, beroende exempelvis på att täckt ledning är påkallad med hänsyn till brukningsförhållandena eller till markens användning. Jag vill förorda att 7 kap. 24 § första stycket erhåller en sådan formulering, att det även i dessa typfall blir möjligt att bilda avdelningar. I detta syfte kan förutsättningarna för avdelningsbildning lämpligen angivas så, att uppdelning i avdelningar må ske 1) om för torrläggning av den till samfälligheten hörande marken erfordras särskilda grenar av diket; 2) om med utförandet av viss del av dikningen är förenade särskilt stora kostnader; eller 3) om mellan skilda till samfälligheten hörande områden förefinnes väsentlig olikhet i fallförhållanden eller andra naturförhållanden. Av de sålunda angivna förutsättningarna har den under 1) upptagna direkt motsvarighet i gällande lag. Även till den under 2) nämnda förutsättningen finnes motsvarighet i den gällande lydelsen, men den är där inskränkt på så sätt, att kostnaderna skall hänföra sig till särskilt hinder för dikningen. Genom borttagande av denna inskränkning täcker lydelsen även det fall, att viss dikessträcka blir särskilt kostnadskrävande med hänsyn till brukningsförhållandena eller eljest till markens användning. Vad angår den under 3) omnämnda förutsättningen för avdelningsbildning, omfattar denna såväl det i den gällande lydelsen upptagna fallet, att det föreligger större bryt-

ning i dikets bottenlinje, som det förhållandet att ett område utmed viss dikessträcka i jämförelse med övriga områden har ringa bredd eller dålig jordmån. - Med de valda formuleringarna kommer lagen fortfarande att intaga den ståndpunkten, att enbart det förhållandet att ett visst område får en mindre relativ torrläggningskostnad, om det ej torrlägges i samband med ett annat område, icke medför avdelningsbildning. Å andra sidan lärer det icke bli uteslutet att bilda avdelningar även vid andra tillfällen än i de f. n. tillåtna fallen och de ytterligare typfall då enligt vad jag nyss anfört avdelningsbildning kan vara motiverad. Särskilt den under 3) angivna förutsättningen, avseende väsentlig olikhet i fallförhållanden eller andra naturförhållanden, ger nämligen rättstillämpningen vissa möjligheter till avdelningsbildning efter ett fritt bedömande. En dylik frihet för synemän och vattendomstolar har synts mig önskvärd med hänsyn till erfarenheterna i praxis. Jag vill emellertid tillstyrka den i framställningen och flertalet remissyttranden förordade regeln att avdelningsbildning må ske endast om den relativa torrläggningskostnaden för något område skulle bli avsevärt mindre, om annat område icke ingått i samfälligheten. Genom denna regel jämte det redan i gällande lag upptagna kravet, att olikheten mellan vederbörande områden skall hänföra sig till avgränsade dikessträckor, bör det vara möjligt att utan oskäligt eftersättande av rättvisekravet ge stadgandet en av praktiska skäl påkallad avgränsning. Ytterligare jämkning av den grundläggande normen för delaktighet kan ifrågakomma på grundval av bestämmelserna i 7 kap. 26 och 27 §§. 26 § stadgar som gräns för den enskildes delaktighet det belopp vartill kostnaden för torrläggning av honom tillhörig mark må antagas ha uppgått utan annans deltagande i dikningen. Bestämmelserna i 27 § avser att skydda icke-sökande delägare från skyldighet att bidraga med större kostnad än som svarar mot hans förmån av dikningen. Dessutom finns i 25 § bestämmelser, som med utgående från den i 22 § stadgade begränsningen i delaktighet till ett torrläggningsdjup av 1,2 m ger anvisning om särskild kostnadsfördelning, då större djup uttages men detta ej yrkats av samtliga som enligt 22 § kan få sin delaktighet begränsad till det angivna djupet. 28 29

Jfr NJA II 1920 s. 351 ff. Jfr NJA II 1953 s. 476 ff. SOU 1968: 51

Det förtjänar övervägas om samtliga des- meiserna, som med utgångspunkt från relasa jämkningsmöjligheter, som delvis griper tionen mellan kostnad och båtnad inom in i varandra, är sakligt motiverade. Med olika områden av samfälligheten uppställer bestämmelsernas nuvarande utformning har tämligen detaljerade och invecklade regler vidare lagtexten kommit att belastas med för jämkningen, är mogen att ersättas av en metodanvisningar i en utsträckning som el- mera allmänt hållen jämkningsregel, syftande till att på ett rimligt och skäligt sätt förjest ej brukar förekomma i civillag. Det är dela torrläggningsvinsten. Härvid bör häntvivel underkastat om dessa anvisningar åtsyn även kunna tagas till andra lösningar minstone numera uppfattas som en tillgång av den enskildes torrläggningsbehov än den vid förrättningsförfarandet; i olika sammansom erbjudes genom deltagande i den samhang har tvärtom gjorts gällande att de såfällda torrläggningen. Vidare bör kunna som alltför detaljerade gör handläggningen beaktas om den enskilde delägaren ej har av torrläggningsfrågor mer än nödvändigt behov av torrläggning till så stort djup som komplicerad. Erforderliga bestämmelser rörande metoden vid torrläggningsfrågornas fastställes för den samfällda torrläggningen. handläggning synes i princip ej böra ingå i Vad sålunda kan gälla för en enskild delVL utan i råd och anvisningar från central ägare bör även kunna appliceras på en myndighet, där de också lättare kan under- grupp av delägare. Liksom de nuvarande gå den fortlöpande omarbetning som ut- bestämmelserna bör den nya regeln kunna läggas till grund för formliga beräkningar vecklingen föranleder. Möjlighet att jämka en efter nyttan av rörande jämkningens storlek, men regeln marks torrläggning gjord kostnadsfördelning bör också kunna tillämpas genom fri uppmåste enligt utredningens mening bibehållas skattning efter skälighet i de fall då detaläven i framtiden, detta för att man skall jerade beräkningar ej anses erforderliga. På grundval av de här redovisade överkunna nå fram till en skälig fördelning av vägandena har utredningen utarbetat förslag torrläggningsvinsten, d. v. s. skillnaden meltill en ny 24 §, avsedd att ersätta de nulan den enskilda markens värdeökning och varande jämkningsbestämmelserna i samma dess kostnad för den samfällda torrläggningparagraf. Den föreslagna jämkningsmöjligen. Också jämkning enligt de nuvarande reglerna påverkar i praktiken vinstens för- heten är avsedd att tillämpas i de fall då ändamålsenlig torrläggning uppenbarligen delning, även om syftet ej anknutits till ett vinstfördelningsresonemang. Den generella kan ernås med avsevärt större vinst än vid jämkningsmöjlighet som bör finnas - i tillämpning av delaktighetsnormen i 22 §. första hand motsvarande nuvarande bestäm- Då så är fallet öppnas möjlighet att efter melser om avdelningsbildning enligt 24 § skälighet jämka den i 22 § stadgade skyldigheten att deltaga i företaget efter därav vun- synes emellertid fortsättningsvis med fördel kunna anknytas till ett renodlat ekono- nen nytta. Föreskrifter om och exempel på miskt resonemang. Detta skulle till en bör- hur jämkningsregeln bör tillämpas torde jan innebära att man släppte kravet på att som nämnts med fördel kunna lämnas på administrativ väg. skiljaktighet i de naturliga förhållandena Utredningsförslaget upptar icke någon måste föreligga för att jämkning skall tillföreskrift om avdelningsbildning vid genomlåtas. Önskemålet att hålla tillbaka alltför förande av jämkningen. Avsikten är emelomfattande krav från sakägarnas sida på jämkning kan därvid tillgodoses genom att lertid att avdelningsbildning om så befinns som förutsättning för jämkning uppställa lämpligt skall kunna äga rum, men då villkor om att de förhållanden, som kan grundad på skiljaktighet i vinst och icke föranleda jämkning, skall vara av avsevärd som hittills i relativ kostnad. Olikheter i de ekonomisk betydelse samt av uppenbar ka- naturliga förhållandena inom en torrläggraktär. Utredningen vill emellertid vidare ningssamfällighet bör sålunda liksom hittills med fördel kunna läggas till grund för samhävda att de nuvarande jämkningsbestäm SOU 1968: 51

fällighetens indelning i avdelningar. Ett an- att torrläggning i båda fallen skall vinnas till nat fall då avdelningsbildning kan ifråga- det för det samfällda företaget fastställda komma är då kostnaderna för ett dikes an- djupet samt att samma båtnad skall vinnas läggning fördelar sig på annat sätt än kost- vid den enskilda dikningen som vid den naderna för dess underhåll. Om underhållssamfällda. kostnaderna för skilda sträckor av ett dike är I förarbetena till 26 § har framhållits att väsentligt olika, t. ex. på grund av växlande där upptagna bestämmelser avsåg att ersätta markbeskaffenhet eller då diket delvis igen- en bestämmelse i dikningslagen om att ingen lagts med rör, aktualiseras också en avdel- fick betungas med dikningsskyldighet utöver ningsbildning. En form av avdelningsbild- vad för torrläggning av hans egen jord till ning bör också kunna tillgripas för att låta fyra fots djup erfordrades. Delägarna torde vissa delägare deltaga i kostnaderna för i allmänhet, särskilt om sam fäll igheten jämtorrläggning till allenast mindre djup än det likt 24 § indelades i avdelningar, antagligen till vilket diket anlägges, jfr nuvarande 25 §. komma att undgå större bidragsskyldighet Den jämkning som kan ske enligt 24 § än sålunda varit gällande, men någon säkerleder i första hand till att deltagares andel het för att så i undantagsfall likväl kunde i företagets gemensamma kostnader nedsät- ske förelåg icke. Detta skulle särskilt kunna tes. I många fall kan det vara lämpligt att i någon gång inträffa vid större dikningssamsamband med jämkningen utnyttja möjlighe- fälligheter då något av de fall som berättiten att med tillämpning av den föreslagna gade till avdelningsbildning ej förelåg. Ennya bestämmelsen i 22 § åsätta separata dast i undantagsfall torde vara nödigt att andelstal för delsträckor av företaget. särskilt beräkna en dikandes egen torrläggI det nuvarande systemet med avdelnings- ningskostnad, eftersom den kostnad som ålåg honom enligt eljest meddelade regler bildning inrymmes en spärregel av innebörd för kostnadsfördelning i allmänhet uppenatt kostnadsjämkningen ej får drivas så långt att å någon avdelning lägges högre kostnad barligen var mindre än kostnaden för utdikän den kostnad som med tillämpning av ning allenast av hans egen mark, vilket i jämkningsregeln till förmån för denna av- regel kunde av förrättningsmannen konstadelning kunnat läggas å avdelningen. Vid teras utan mera ingående beräkningar. En noggrann beräkning av den egna dikningsden av utredningen föreslagna jämkningsregeln blir en sådan särskild spärregel onödig. kostnaden behövde ske först då tveksamhet 30 Som ovan anförts griper de nuvarande uppstod om vilken kostnad som var störst. jämkningsmöjligheterna enligt 24 och övriga Dessa uttalanden torde giva vid handen paragrafer delvis in i varandra. Även med att tillämpningsområdet för bestämmelsen utredningens förslag till utformning av den i 26 § från början bedömdes som begränsat generella jämkningsmöjligheten kommer så med hänsyn till förekomsten av övriga jämkatt ske, och utredningen vill närmast något ningsregler. Paragrafen lär också ha tillämuppehålla sig vid frågan om det i fortsätt- pats mera sällan. Den synes endast gälla ningen finns anledning bibehålla den i 26 § till förmån för enstaka delägare, ej för stadgade gränsen för enskild delägares bi- grupp av delägare, och det torde tillhöra dragsskyldighet. Detta är särskilt motiverat undantagen att en torrläggning ställer sig med hänsyn till att enligt utredningsförsla- minst kostsam utan annans medverkan. get den generella jämkningsmöjligheten skall Ehuru vid tillkomsten av 26 § uttryckligen vara grundad på ett vinstresonemang, me- underströks att stadgandet gällde även till dan jämkningen enligt 26 § är funtad på en förmån för sökande, är det av ringa betyjämförelse mellan den enskilde delägarens delse för sådan delägare annat än möjligen bidrag till kostnaden för det samfällda före- i förhållande till medsökande, detta med taget och hans kostnad för dikning utan an- hänsyn till den kostnadsöverföring som med nans deltagande. Härvid torde ha förutsatts 30 att jämförelsen skall ske med utgående från Jfr NJA II 1920s. 362 f.

44 SOU 1968: 51

tillämpning av 27 § kan ske från ickesökande till sökande. Framför allt har övriga jämkningsmöjligheter inskränkt betydelsen av 26 §. Med den av utredningen föreslagna utvidgningen av den generella jämkningsmöjligheten kommer betydelsen av 26 § att än mer inskränkas. Bestämmelsen kan också - med hänsyn till att förutsättningen om samma båtnad ej alltid uppfylles - leda till ett ekonomiskt oriktigt resultat. I detta sammanhang förtjänar också understrykas att lönsamhetskurvan för torrläggning till olika, men från varandra ej alltför avvikande djup är flack samt att ingen beräkning av lönsamheten kan göra anspråk på att leda fram till exakta resultat. Samtliga dessa omständigheter ger anledning ifrågasätta om en kostnadsjämförelse som grund för tillämpning av 26 § verkligen kan bli aktuell annat än då det är uppenbart att väsentlig skillnad i kostnadshänseende föreligger. Det kan då ifrågasättas om möjlighet till jämkning enligt 26 § bör bibehållas. Mellan den generella jämkningsmöjligheten och jämkning enligt 26 § föreligger emellertid vissa skiljaktigheter. Sålunda skall den i 26 § stadgade gränsen för enskild delägares bidragsskyldighet alltid beaktas, även om förhållandena ej är uppenbara och även om ett iakttagande av gränsen ej är av väsentlig ekonomisk betydelse. Om den generella jämkningsmöjligheten i det särskilda fallet skall utnyttjas eller ej är vidare överlämnat åt synemännens avgörande, medan jämkning enligt 26 § ex officio skall ske så snart förutsättningarna härför föreligger. Framhållas må även att i ett annat sammanhang, nämligen i fråga om samfällt kloakvattenföretag samt företag för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning, en begränsning motsvarande den i 26 § förekommande befunnits motiverad, även vid en fördelning av delaktigheten efter vad som kan anses rimligt och skäligt, jfr 8 kap. 10 och 19 §§. Även om bestämmelsens reella värde av tidigare anförda skäl kan ifrågasättas, anser utredningen sammanfattningsvis likväl ej tillräckligt motiverat att nu föreslå något upphävande av den i 26 § stadgade jämkningsgrunden. SOU 1968: 51

Den i 7 kap. 27 § upptagna jämkningsregeln avser att trygga icke-sökande delägares ställning i förhållande till sökanden. Någon anledning att nu inskränka denna regel finns ej; som utredningen under 2.2.4 samt 2.3.3 närmare utvecklar är det tvärtom befogat att i olika avseenden stärka de icke-sökande delägarnas ställning inom torrläggningsföretagen. 2.2.4 Skydd för icke-sökande delägare Till skydd för de delägare i en dikningssamfällighet, vilka icke ansökt om företaget, icke förenat sig med sökanden och icke fört talan som föranlett större anläggning än sökanden äskat, stadgas i 7 kap. 27 § att deras skyldighet att bidraga till kostnaden för dikningen skall vara begränsad till värdet av den båtnad deras mark beredes genom dikningen. Av 32 § samma kapitel framgår att den kostnad som avses (torrläggningskostnaden) är arbetskostnaden samt skadestånd och annan ersättning. - Begränsningen genomföres på den verkliga kostnaden, nämligen då torrläggningskostnaden efter företagets genomförande är känd, men med utgående från den vid samfällighetens bildande beräknade båtnaden (om ej båtnaden uppskattats vid ett senare tillfälle med tillämpning av 10 kap. 77 och 78 §§). De relaterade bestämmelsernas innehåll antyder att begränsningen av delaktigheten för icke-sökande delägare ej slår igenom i alla sammanhang. Skyldigheten att taga del i underhåll namnes sålunda ej; med »arbetskostnad» avses endast kostnad för dikes upptagande. Underhållsskyldigheten regleras genom 7 kap. 34 §, vari stadgas att beträffande underhållsskyldighetens fördelning och skyldighet att ställa säkerhet vad i 23-26, 29 och 29 a §§ är stadgat med avseende å kostnader för dikets upptagande skall äga motsvarande tillämpning. 27 § med dess begränsning av delaktigheten för icke-sökande delägare gäller alltså ej i fråga om underhållskostnad. Förrättningskostnad enligt 10 kap. 79 § skall vidare enligt 80 § samma kapitel slutligt fördelas efter samma grunder som kostnaderna för själva företaget utom såtillvida att hänsyn ej skall

tagas till den begränsning i delaktigheten som stadgas i 7 kap. 27 §. - Andel i underhåll och förrättningskostnad bestämmes med utgående från den vid samfällighetens bildande beräknade torrläggningskostnaden eller, om delaktigheten därvid bestämts efter annan grund än den vid fördelning av torrläggningskostnaden använda, efter den beräknade underhållskostnaden. I 10 § dikningslagen hänvisades i fråga om skyldigheten att underhålla dike i allo till grunderna för dikes upptagande, vilka återfanns i 2 § och för icke-sökande delägare stadgade begränsning av delaktigheten till vunnen nytta. Den från dikningslagen samt vattenrätts- och dikningslagskommittéernas förslag avvikande regleringen av delaktigheten i underhåll uppträder först hos de sakkunniga för överarbetning av kommittéförslaget. Den motiverades där med att av dikningslagens och kommittéförslagets bestämmelser ej syntes fullt tydligt framgå, huruvida jämväl vid fördelning av underhållskostnaden hänsyn borde tagas till det i 27 § nämnda förhållandet att delägarens bidrag skulle överstiga värdet av hans båtnad, vartill enligt de sakkunnigas mening hänsyn icke borde tagas. 31 Vilka överväganden som ligger bakom denna de sakkunnigas ståndpunkt framgår ej av betänkandet. Gissningsvis har möjligen de praktiska svårigheterna att genomföra begränsningen varit avgörande; måhända har det också ansetts försvarligt att undantaga underhållet från begränsningsprincipens tillämpning eftersom hänsyn till underhållet ej togs vid båtnadsuppskattningen. - Vådorna av den obegränsade delaktigheten i underhåll har inom nu existerande torrläggningsföretag blivit särskilt påtagliga, om till följd av markens förändring beräknad torrläggning och båtnad icke längre uppnås, samtidigt som kostnaderna för underhåll ökar. Vid genomförande av utredningens förslag under 2.2.1 kommer underhållskostnaden att beaktas som en negativ post vid nyttoberäkningen och fördelningen av delaktighet i de gemensamma anläggnings- och förrättningskostnaderna för företaget. Lönsamheten för ett nytt företag torde endast

sällan vara så låg att ej ens underhållskostnaden täckes. Sådana resultat kan dock ej helt uteslutas. I sådana fall finns uppenbarligen behov av att för icke-sökandes del kunna reducera också andelen i underhållskostnaden. En liknande situation kan föreligga, då dike upptagits utan föregående syneförrättning och förrättning begäres för för att få underhållskostnaden fördelad. Med hänsyn härtill har utredningen stannat för att låta bestämmelsen i 7 kap. 27 § kvarstå oförändrad. Vad som motiverat att icke-sökande delägare ej får tillgodoräkna sig den i 7 kap. 27 § stadgade begränsningen vid fördelning av förrättningskostnad framgår ej heller närmare av förarbetena till hithörande bestämmelser i 10 kap. 80 §. Utredningen vill nu föreslå att den ifrågavarande begränsningsprincipen i fortsättningen får gälla även vid den slutliga fördelningen av förrättningskostnaden enligt 10 kap. 80 §. För genomförande av förslaget i denna del torde begränsningen i icke-sökande delägares delaktighet med ändring av nuvarande bestämmelse i 7 kap. 27 § böra hänföras till »kostnaden för markens torrläggning», detta för att vinna anknytning till definitionen i 32 § av »torrläggningskostnad», och denna definition bör utvidgas till att omfatta även kostnaden för underhåll. I 10 kap. 77 § kan omnämnandet av underhållsskyldigheten utgå. Begränsningsprincipens applicering på förrättningskostnaden föreslås genomförd genom att hänvisningen i 10 kap. 80 § första stycket till 7 kap. 27 § uteslutes. Begränsningen av icke-sökande delägares delaktighet skall liksom hittills komma till synes vid fördelning av de verkliga kostnaderna sedan företaget genomförts. Hans bidragsskyldighet kommer därvid, som framgått av vad tidigare anförts, att i första hand tagas i anspråk för att täcka kostnaden för underhåll av företagets anläggningar och därefter för att bestrida torrläggningskostnaden i övrigt samt förrättningskostnaden. 81

NJA II 1920 s. 368 ff. SOU 1968: 51

2.2.5 Delaktighet vid förbättring av dike samt vid ledande av vatten till annans dike I 7 kap. 2, 33 och 34 §§ VL meddelas bestämmelser bl. a. om förändring av upptaget dike till vinnande av förbättrad torrläggning samt om ledande av vatten till annans dike. Bestämmelsernas innebörd i sak är, att vid förändring av dike för dessa ändamål skall för delägarna i det nya företaget gälla stadgandena om upptagande av nytt dike samt att, därest den nya åtgärden föranleder ökad kostnad för dikets underhåll, delägarna i det nya företaget skall svara för denna ökning. Varken den som förbättrar ett dike eller den som i efterhand leder vatten till diket kommer däremot att genom sin ifrågavarande åtgärd till någon del belastas med de ursprungliga kostnaderna för dikets upptagande eller med kostnaderna för dikets underhåll till den del de hänför sig till diket i dess ursprungliga skick. - En likartad avvägning av skyldigheterna att i den givna situationen bestrida anläggnings- och underhållskostnader återfanns i äldre dikningsrätt och upptogs i 8 § dikningslagen. Om det berättigade i avvägningen vid ledande av vatten till annans dike rådde emellertid vid dikningslagens tillkomst, mot bakgrund av tidigare lagförslag, delade meningar. 32 Vad man särskilt fann otillfredsställande var att den tilledande ej skulle åläggas deltaga i kostnaden för dikets fortsatta underhåll i andra fall än då detta ökades genom tilledandet. Att man slutligen ändå avstod från att ålägga den tilledande sådan delaktighet motiverades endast av den praktiska svårigheten att fördela underhållskostnaden. I formellt hänseende innebär de nuvarande bestämmelserna att förbättring av dike liksom ledande av vatten till dike betraktas som ett särskilt torrläggningsföretag, skilt från det företag som omfattar diket i dess ursprungliga skick. För att en åtgärd till förändring av dike för närvarande skall falla inom de ifrågavarande bestämmelsernas tillämpningsområde fordras att åtgärden förbättrar torrläggning av förut avdikad mark i den meningen SOU 1968: 51

att därigenom vinnes ökad torrläggning. Om åtgärden i stället har till syfte endast att förbättra de ekonomiska betingelserna för torrläggning till oförändrat djup, t. ex. och företrädesvis genom att medelst rörläggning av en dikessträcka minska kostnaderna för fortsatt underhåll, har detta i allmänhet ej betraktats som en förbättring av existerande torrläggning. Anslutningstvång och anslutningsrätt avseende åtgärden har sålunda ej enligt dessa - eller andra - bestämmelser förelegat för dem som kommit i åtnjutande av kostnadsminskningen. Den enskilde deltagaren i ett existerande torrläggningsföretag, som på eget initiativ rörlägger det samfällda diket i dess sträckning inom sin fastighet, har därför ej kunnat påfordra att några av de övriga deltagarna i företaget eller dessa deltagare samfällt skall deltaga i kostnaderna för rörläggningen efter sin båtnad i form av reducering av kostnaden för fortsatt underhåll av diket. Ej heller har han kunnat göra anspråk på att själv komma i åtnjutande av lättnad i underhållsskyldigheten avseende de kvarvarande öppna dikena. Någon gång har dock i förrättnings- och domstolspraxis den uppkomna kostnadsminskningen betraktats som en art av brukningsbåtnad. Utredningen vill - i överensstämmelse med det innehåll utredningen enligt vad tidigare anförts givit begreppet »nytta» - till en början föreslå att även en åtgärd, som i endast ekonomiskt hänseende åstadkommer förbättring för vunnen torrläggning, skall medföra att VL:s bestämmelser om upptagande av nytt dike träder i tillämpning. I det anförda exemplet skulle detta innebära att för deltagarna i det existerande torrläggningsföretaget samfällt skall anses uppkomma nytta i form av minskning i fortsatt underhållskostnad. Nyttan bör beräknas genom kapitalisering och diskontering till nutid av den årliga kostnadsminskningen, varvid kapitaliseringen ej behöver avse all framtid utan med fördel kan begränsas till att avse rörens beräknade livstid. I vad mån kostnaderna för underhåll av 32 Jfr NJA II 1879 s. 23 ff samt ang. motiven för VL:s stadganden NJA II 1920 s. 368 ff.

ett dike i dess ursprungliga skick bör omfördelas vid förbättring av diket, är i princip beroende av hur kostnaderna för utförande av förbättringsåtgärden fördelas. Härvid kan två alternativ samt mellanformer till dessa vara tänkbara. De ekonomiska sammanhangen torde lättast framgå genom ett konkret exempel, och i det följande anknytes till det i praktiken vanliga fall då ett samfällt dike i sin sträckning över en deltagares fastighet av denne igenlägges med rör. Övriga samfällda diken förutsattes bibehållna öppna och kostnaderna för underhåll av den rörlagda sträckan antages bli obetydliga. Rörläggningen förutsattes för fastighetsägaren medföra vad som med hittillsvarande terminologi benämnts alstringsbåtnad och brukningsbåtnad samt för deltagarna i det ursprungliga företaget samfällt nytta i form av minskning i kostnaderna för dikets underhåll. Sistnämnda kostnadsminskning kommer alltså även den rörläggande fastighetsägaren till del i hans egenskap av deltagare i det ursprungliga företaget. Som ett första alternativ kan man nu tänka sig att bibehålla delaktigheten i det ursprungliga företagets underhållskostnad oförändrad. Nyttan av igenläggningen fördelar sig då mellan den rörläggande fastighetsägaren enskilt och deltagarna i det ursprungliga företaget samfällt så som nyss nämnts, och efter värdet av deras nytta fördelas delaktigheten i kostnaden för rörläggningen. Mot denna lösning kan invändas att delaktigheten i samfällda underhållskostnader i fortsättningen ej kommer att ansluta sig till nyttan av fortsatt underhåll av de samfällda dikena; den rörläggande har ju ej samma intresse som tidigare av att påkalla samfällt underhåll av dikena, och minskningen i underhållskostnad kommer endast i mindre mån honom till godo. Vill man vinna närmare anknytning mellan nyttan av och delaktigheten i kostnaden för fortsatt underhåll av de samfällda dikena, måste denna delaktighet omfördelas vid rörläggningen. Den rörläggande fastighetsägarens delaktighet bör därvid reduceras, eftersom hans nytta och intresse av de fortfarande öppna samfällda dikenas underhåll

måste antagas ha minskat genom rörläggningen. Hänföres därvid hela båtnaden i form av minskad underhållskostnad till honom, kvarstår för deltagarna i det ursprungliga företaget samfällt ingen nytta av rörläggningen. Vid sådant förhållande skall också den rörläggande ensam bekosta förbättringsåtgärden. Fördelen för hans del kommer i stället till uttryck i form av minskad andel i kostnaden för de kvarvarande öppna dikenas underhåll. De båda alternativa förfarandena uppvisar både för- och nackdelar, men i allmänhet torde det sist angivna förfaringssättet vara att föredraga. Genom detta vinnes att den som främst beröres av förbättringsåtgärden får den största nyttan av denna men också ålägges däremot svarande andel i kostnaden för åtgärdens genomförande. Vid denna metod erhålles även som nämnts bättre överensstämmelse mellan å ena sidan nytta och intresse av fortsatt underhåll utav de samfällda dikena samt å andra sidan delaktighet i kostnaden för sådant underhåll. Utredningen vill på grund av det anförda föreslå att vid förbättring av dike frågan om delaktighet i det fortsatta underhållet av samfällighetens diken tages upp och avgöres efter de enskilda deltagarnas nytta av sådant underhåll. - Här må framhållas att om man framdeles utnyttjar den av utredningen föreslagna möjligheten att åsätta separata andelstal för delsträckor, i princip samma resultat kommer att uppnås då en delsträcka i efterhand rörlägges. Hade vidare redan från början ett nu existerande företags diken rörlagts i viss del samt delaktigheten i anläggningskostnad och underhållskostnad fördelats efter olika grund, hade man också erhållit andelstal för underhållet som på motsvarande sätt återspeglade deltagarnas nytta och intresse därav. VL:s nuvarande bestämmelser om förbättring av dike tar närmast sikte på den situationen att ej samtliga utan endast någon eller några deltagare i ett existerande torrläggningsföretag önskar genomföra förbättringen. Det är också i denna situation man i praxis funnit det svårast att nå fram till en ekonomiskt rimlig fördelning av delSOU 1968: 51

aktigheten. Om däremot samtliga deltagare i det existerande företaget önskat genomföra förbättringsåtgärden, har visserligen för denna bildats en ny samfällighet, men mellan det äldre och det nya företaget har man genomgående gjort en avräkning, syftande till att på ett skäligt sätt fördela kostnaderna i det fortsatta underhållet efter vunnen båtnad. I princip föreligger ingen skillnad mellan de båda situationerna, och vad här anförts äger tillämpning även på det fall att förbättringsåtgärden omfattas av samtliga deltagare i det existerande företaget. Någon anledning att vid förbättring av dike omfördela de ursprungliga kostnaderna för dikets upptagande föreligger ej. Vid ledande av vatten till annans dike skulle emellertid kunna ifrågakomma att ålägga den tilledande andel i dessa kostnader. Den som leder vatten till annans dike drar utan tvekan därigenom nytta av att diket redan finns, och efter de nuvarande bestämmelsernas tillkomst har en likartad situation vid anslutning till kloakvattenanläggning enligt bestämmelser i 8 kap. 11 och 12 §§ reglerats så att den anslutande kan åläggas viss delaktighet i den ursprungliga anläggningskostnaden. Att ålägga den som leder vatten till annans dike en motsvarande skyldighet skulle emellertid komma att stå i motsatsförhållande till den i 7 kap. 1 och 3 § § fastslagna, av ålder gällande grundsatsen om en allmän rätt att avleda vatten dit det har sitt naturliga fall utan annan ersättning än för uppkommande olägenhet. 33 Med visst fog kan också göras gällande att om deltagarna i ett torrläggningsföretag vid samfällighetens bildande ej sett till att all den mark, som vid naturlig avrinning vinner torrläggning genom företagets diken, inlemmas i detta, så bör de ej heller i efterhand kunna påfordra att sådan mark som lämnats utanför företaget ålägges deltagandeskyldighet. Till samma resultat kommer man om man betraktar syneutlåtandet eller domen som ett rättskraftigt avgörande rörande företagets omfattning vid det utförande av dikena som därvid föreskrivits; ett sådant avgörande bör endast då särskilda skäl föreligger kunna rivas upp, och sådana skäl kan SOU 1968: 51

ej med fog göras gällande i detta sammanhang. Utredningen finner med hänsyn till det anförda ej anledning föreslå någon skyldighet för den tilledande att taga del i dikets anläggningskostnad. Att delaktighet i kostnaden för underhållsåtgärder, avseende tiden före tilledandet, ej bör åläggas den tillledande torde ligga i sakens natur. 34 Däremot vill utredningen förorda att den som leder vatten till annans dike ålägges skyldighet att taga del i det fortsatta underhållet av diket efter sin nytta av sådant underhåll. Motivet härför är detsamma som anförts för att vid förbättring av dike fördela denna skyldighet mellan alla dem som har nytta av underhållet. Vid ledande av vatten till annans dike framstår en sådan skyldighet som i hög grad påkallad av skälig hänsyn till den som anlagt diket. Det kan knappast heller anses stridande mot den ovan relaterade principen om rätt att utan ersättning leda vatten dit det har sitt naturliga fall att ålägga den tilledande skyldighet att deltaga i kostnaden för det fortsatta underhållet av diket. Om diket ej redan funnits, hade den tilledande kanske i de flesta fall nödgats jämlikt 7 kap. 3 § upptaga nytt dike till avhjälpande av olägenhet. Härtill kommer att det för närvarande är oklart hur den tilledande skall kunna göra gällande sitt intresse av att diket fortsättningsvis underhålles. Med gemenskap i underhållskostnader skapas en grundval för samordning av de olika intressena i detta hänseende. I överensstämmelse med här redovisade överväganden har utarbetats förslag till ny lydelse av 7 kap. 33 och 34 §§. Därvid har till 33 § överförts den nuvarande bestämmelsen i 2 §. - Stadganden med formellt bemyndigande för synemännen att i nu berörda liksom i andra fall ändra bestämmelserna för det äldre företaget behandlas under 2.3.9. Utredningen har utgått från att den som förändrar ett existerande dike till vinnande av bättre, d. v. s. vidgad, torrläggning enligt 88 Jfr 34

1865 års betänkande s. 78. Jfr i anslutning härtill även stadgandena i 3 kap. 6 § och 8 kap. 12 § samt NJA II 1942 s. 54.

hittills gällande bestämmelser varit helt likställd med den som upptar nytt dike och således kunnat åberopa tvångsrätt för åtgärdens genomförande samt påfordra andras anslutning till företaget. Däremot har självfallet några motsvarande möjligheter hittills icke stått till buds för den som velat vidtaga en åtgärd med ett existerande dike till förbättring av torrläggning i allenast ekonomiskt och ej i faktiskt hänseende. Då det av utredningen föreslagna stadgandet i 34 § första stycket gör bestämmelserna om upptagande av nytt dike tillämpliga på alla slag av förbättringsåtgärder, kommer vid godtagande av förslaget även den som vill i endast ekonomiskt avseende förbättra ett dike att kunna åberopa tvångsrätt och anslutningstvång. Till klarläggande av läget har vidare i 33 § delägare i dike uttryckligen tillagts rätt att förbättra diket. VL torde i sin nuvarande utformning ej anvisa någon processuell utväg för ett dikes rättsinnehavare att göra sin rätt gällande mot den som leder vatten till diket, liksom VL över huvud taget ej anvisar någon sådan utväg för den till vars nackdel åtgärd enligt 7 kap. 1-19 §§ vidtages utan i 36 § föreskriven förprövning. Utredningen föreslår att i samtliga dessa fall möjlighet till ett stämningsförfarande vid vattendomstol införes genom ett tillägg till 11 kap. 17 § 43. 2.2.6 överenskommelse angående delaktighet Under förarbetena till VL liksom till tidigare torrläggningslagstiftning35 har diskuterats i vilken utsträckning behov av tvångsbestämmelser verkligen föreligger för att åstadkomma lämpligt avvägda dikningsföretag. Därvid har framhållits att i synnerhet mindre dikningsföretag med fördel borde kunna reglera sina angelägenheter genom underhandsöverenskommelser. VL:s stadganden i 7 kap. 36 § första stycket innebär också att dikningsföretag, oberoende av sin storlek, får regleras genom underhandsöverenskommelser men att möjlighet finns att även för de minsta företagen utverka ett rättskraftigt avgörande. Vid syneförrättning handlagda torrläggningsföretag - alltså även vattenavledning och invallning, som är un-

derkastade bestämmelserna i 7 kap. 45 § om förhandsprövning - kan med tillämpning av 10 kap. 57 § grundas på överenskommelse mellan sakägarna, och synemännen har också ålagts verka för åstadkommande av överenskommelse. Angår överenskommelsen annat än beloppet av sakägare tillkommande ersättning, blir den dock ej gällande med mindre synemännen prövar den lämplig. Genom föreskriften om en lämplighetsprövning har stadgats en gräns för vad sakägarna genom en överenskommelse kan få gällande. Vad som skall beaktas vid lämplighetsprövningen framgår icke av lagtexten, men förarbetena till förevarande lagrum samt till ett ifrågasatt andra stycke av 7 kap. 23 § ger en viss ledning. 36 Enligt dikningslagen hade synemännen haft att utan prövning lägga en mellan sakägarna träffad förening angående delaktigheten i ett torrläggningsföretag till grund för delaktighetens bestämmande. 37 Till undvikande av förvecklingar mellan senare ägare och innehavare av annan sakrätt i berörda fastigheter bör emellertid enligt VL:s förarbeten numera vid synemännens prövning av träffad förening tillses, att delaktigheten fördelas mellan fastigheterna på ett sätt som svarar mot nyttan av företaget, överenskommelse av annat innehåll skall dock betraktas som bindande för de avtalande personligen. - Härtill kan fogas att överenskommelser med sådant annat innehåll torde kunna förlänas verkan mot ny fastighetsägare genom servitutsinteckning eller förbehåll vid fastighetens överlåtelse. 35

Jfr till det följande i »Metodiken vid syneförrättningar rörande torrläggningsföretag» intagen promemoria om bl. a. överenskommelse angående sådant företag (betänkandet s. 109 ff). Dikningslagens bestämmelser i ämnet går tillbaka på tidigare lagförslag, uppställda enligt mönster av då gällande skiftesstadga; jfr 1865 års betänkande, 52 §, och 1870 års betänkande, 81 och 82 §§, samt Nya lagberedningens förslag, 33 och 42 §§, allt jämte kommentarer. Betydelsen av överenskommelse vid torrläggning belystes utförligt i anslutning till lagrådsremissen av 1920 års lagförslag, jfr NJA II 1920 s. 373 ff. 36 Jfr 1919 års betänkande s. 189 f, 204 ff, 269 och 277 samt NJA II 1920 s. 359. 37 Ang. konsekvenserna därav jfr von Seth, Studier över lagen om dikning II s. 264 ff. SOU 1968: 51

I vilken utsträckning fastställelse hittills vägrats av överenskommelser rörande delaktigheten, som avviker från den beräknade båtnaden, har ej gått att närmare utröna. Så mycket står dock klart att fastställelse förekommit av sådana överenskommelser, även om synemännen ofta, då överenskommelse mer markant avvikit från delaktighetsbestämmelserna, med sakägarnas begivande brukar låta frågan avgöras genom utlåtande i överensstämmelse med normerna i 7 kap. 23-27 §§. Det förtjänar enligt utredningens mening att övervägas om i fortsättningen kravet på överensstämmelse mellan vad som överenskommits rörande delaktigheten i ett torrläggningsföretag och de efter genomförande av utredningsförslaget i 7 kap. 22, 24, 26 och 27 §§ upptagna normerna för fördelning av denna delaktighet verkligen bör upprätthållas. Efterges kravet på sådan överensstämmelse, kan nyttoberäkningen göras mer summarisk eller i vissa fall helt underlåtas. I de flesta fall torde väl sakägarna vara obenägna att ingå en överenskommelse rörande delaktigheten i företaget utan att ha fått en viss garanti för att vad som avtalas står i huvudsaklig överensstämmelse med VL:s nyssnämnda bestämmelser. En nyttoberäkning får därför förutsättas ofta bli erforderlig även vid full avtalsfrihet, men den får endast till ändamål att giva deltagarna en ungefärlig uppfattning om hur andelstalen skulle fördelas med tillämpning av nämnda paragrafer i 7 kap. Det ligger sedan nära till hands att låta överenskommelsen ansluta sig till resultatet av denna summariska beräkning. Genom ett förfarande som det här skisserade vinnes en påtaglig förenkling av torrläggningsärendets handläggning, som ej är utan ekonomisk betydelse. Härtill kommer emellertid att en nyttoberäkning aldrig kan göra anspråk på att vara exakt. Det finns ej heller något starkare skäl mot att vid fördelningen av delaktigheten låta även andra synpunkter än de i nämnda paragrafer knäsatta göra sig gällande, i den mån deltagarna är ense därom. Ett ytterligare skäl mot bundenhet i nu förevarande hänseende är att efter genomSOU 1968: 51

förandet av fastighetsbildningskommitténs förslag full avtalsfrihet torde komma att gälla vid fastighetsbildning. Utredningen vill på grund av det anförda föreslå att man nu återgår till den ordning som gällde före VL och vid fastställande av överenskommelse om delaktighet ej kräver att denna överensstämmer med 7 kap. 22, 24, 26 och 27 §§. Då prövning av att ingången överenskommelse om delaktighet överensstämmer med nu gällande motsvarande bestämmelser i VL hittills skett enbart på grundval av vad som enligt motivuttalanden skall läggas in i begreppet »lämplighet», torde sådan prövning för framtiden kunna utan någon ändring i lagtexten uteslutas genom ett godkännande av här gjorda uttalanden. Utredningen är emellertid medveten om att en i och för sig lämpligare konstruktion skulle vara att i VL - liksom i flera andra lagar bl. a. med anknytning till fastighetsväsendet - införa ett uttryckligt stadgande om att vissa av lagens bestämmelser skulle gälla endast i den mån berörda sakägare ej träffade avtal av annan innebörd. 2.2.7 Delaktighet och rösträtt Enligt 7 kap. 64 § skall rätten att handha de med ett torrläggningsföretag förenade angelägenheterna utövas å sammanträde, där varje deltagare i företaget äger rösträtt efter det andelstal, som enligt 23-26 och 29 §§ är bestämmande för hans skyldighet att taga del i kostnaden för företaget. Beträffande sammanträdet skall i tillämpliga delar bestämmelserna i 3 kap. 22 § lända till efterrättelse. Genom denna hänvisning kommer bl. a. ingen att ha möjlighet att rösta för mer än en femtedel av det vid sammanträdet företrädda andelstalet samt kommer att för beslut fordras allenast enkel pluralitet i röstetal, om ej för visst fall annat bestämts i stadgar för företaget. - Det andelstal på vilket rösträtten grundas är det vid samfällighetens bildande beräknade andelstalet. Bestämmelserna om rösträtt torde ha tilllämpats på olika sätt inom torrläggningsföretagen. Med hänsyn härtill och till att 51

deras praktiska betydelse framgår först vid en sammanställning med andra bestämmelser i VL, vill utredningen till en början något uppehålla sig vid frågan om deras reella innebörd för deltagare av olika kategorier. Sakägarnas inflytande på ett torrläggningsprojekt växlar under olika skeden av projektets genomförande, och rösträttsbestämmelserna blir av betydelse först då ett lagakraftägande syneutlåtande eller domstolsavgörande föreligger om att företaget må utföras. Under arbetstiden är emellertid den dominerande frågan, nämligen om och i vilken utsträckning företaget skall komma till utförande, helt överlämnad åt sökandens avgörande. Om vid utförandet avvikelse skall ske från den fastställda planen kan också avgöras av sökanden ensam, men varje deltagare har därjämte i 7 kap. 59 § tillerkänts rätt att vid oförutsedd arbetssvårighet o. dyl. efter ansökan till vattendomstolen påkalla jämkning i planen, såvitt hans rätt är berörd. 38 Är det flera sökande, fordras enighet dem emellan, och rösträttsbestämmelserna är därför även mellan sökandena inbördes utan betydelse för avgörande av frågor varöver sökandena ensamma disponerar. Sådana frågor som anställande av entreprenör och uttagande av bidrag hos deltagarna ankommer på den styrelse, som enligt 7 kap. 61 § skall utses så snart deltagarna i företaget är flera än två; jfr 3 kap. 20 §, vartill hänvisas i 7 kap. 63 §. För det fall att lån för finansiering av arbetena upptages för deltagarna samfällt, lär frågan därom behandlas vid sammanträde enligt 7 kap. 64 §, även om det kan ifrågasättas huruvida det är en angelägenhet som faller inom VL:s bestämmelser. - Med hänsyn till vad här upptagits kommer omröstningsbestämmelserna i 7 kap. 64 § att under arbetstiden väsentligen ha betydelse för utseende av styrelse och ställningstagande till styrelsens sätt att sköta sitt uppdrag. Sedan företaget utförts är den väsentliga frågan hur och i vilken utsträckning företagets anläggningar skall underhållas. Var och en vars rätt är beroende av att anläggningarna underhålles kan påfordra sådant underhåll, men det kan förmodas att, då exem-

pelvis en rensningsåtgärd blir aktuell, frågan om den skall vidtagas eller ej stundom upptages vid sammanträde med deltagarna. Under tiden efter företagets fullbordande kommer i så fall rösträttsreglerna att få betydelse, utöver för deltagarnas tidigare antydda befattning med styrelsens tillsättning och åligganden, väsentligen för underhållsfrågorna. En sammanställning av bestämmelserna i 7 kap. 27 §, 34 § första stycket och 64 § ger vid handen att icke-sökande deltagares inflytande över underhållsfrågor, i den mån de behandlas vid sammanträde enligt VL, svarar mot hans skyldighet att taga del i kostnaden för dessa, men att hans inflytande över andra frågor kan vara större än hans av 7 kap. 27 § begränsade skyldighet att bestrida med dem förenade kostnader. Den bristande överensstämmelsen mellan rättigheter och skyldigheter i sistnämnda avseende kan emellertid, med hänsyn till vad som enligt det tidigare anförda över huvud taget kan bli föremål för avgörande vid sammanträde enligt 7 kap. 64 §, förmodas vara av underordnad betydelse. Enligt utredningens förslag skall den i 7 kap. 27 § stadgade begränsningen generellt beaktas vid bestämmande av andelstal. Om rösträtten då direkt anknytes till andelstalen, kommer inflytandet över avgöranden å sammanträde enligt 7 kap. 64 § att - bortsett från den tidigare relaterade, i 3 kap. 22 § stadgade begränsningen i rösträtt - bli adekvat mot skyldigheten att bestrida kostnaden för ifrågakommande åtgärder. Enligt hittillsvarande bestämmelser har separata andelstal för olika delar av ett torrläggningsföretag ej kunnat ifrågakomma utom såtillvida att för torrläggningskostnad enligt 7 kap. 32 § och underhållskostnad kunnat fastställas separata andelstal; i 3 kap. 22 § andra stycket upptagen bestämmelse om röstning rörande viss del av företag enligt 3 kap. har därför ej kunnat tillämpas på företag enligt 7 kap. Enligt utredningens förslag under 2.2.1 skall även en separat kostnadsfördelning kunna tillämpas för olika sträckor av ett 38

Jfr NJA II 1920 s. 415 ff. SOU 1968: 51

dike. Ett av skälen för utredningens förslag i denna del har varit att underlätta en framtida anpassning av företaget till faktiska förändringar och deltagarnas intentioner. För att fullfölja denna tankegång och så nära som möjligt ansluta inflytandet över ett torrläggningsföretags angelägenheter till fördelningen av deltagarnas skyldigheter avseende företaget vill utredningen föreslå att i 7 kap. 64 § införes en motsvarighet till stadgandet i 3 kap. 22 § andra stycket om röstning rörande viss del av företaget. 39 Utredningens ställningstagande till det framtida förhållandet mellan 7 kap. 27 och 64 §§ skulle kunna komma till uttryck genom att man till uppräkningen i sistnämnda paragraf av paragrafer i 7 kap. rörande delaktighet fogade 27 §. Då uppräkningen torde ha sitt berättigande endast för att utesluta 27 §, förefaller det emellertid vara en bättre lösning att ur 64 § helt utesluta den nämnda uppräkningen. Att deltagarna skall vara berättigade att rösta allenast rörande sådan del av företaget varav de har intresse kan lämpligen ernås genom att anknyta rösträtten till det andelstal som är bestämmande för vederbörandes skyldighet att taga del i kostnaden för den del av företaget varom fråga är. I enlighet härmed har förslag till ändring av 7 kap. 64 § utarbetats. 2.3 Ändring och upphävande vunna bestämmelser rörande företag

av lagakrafttorrläggnings-

2.3.1 Påtalade olägenheter vid nuvarande ordning Olägenheterna vid nuvarande ordning och önskemålen om reformer i nu förevarande avseende har närmare redovisats i den riksdagsskrivelse och i den av lantbruksstyrelsen upprättade promemoria, vilka omnämnts i utredningsdirektiven. För att få hithörande frågor ytterligare belysta har utredningen insamlat kompletterande material från den pågående torrläggningsverksamheten. Utredningen har sålunda i samband med studieresor till torrläggningsföretag av olika typ tagit del av vad lantbruksSOU 1968: 51

nämnder och till dem knuten personal haft att anföra, och på utredningens anmodan har Föreningen Statens lantbruksingenjörer i en med skrift den 23 december 1963 till utredningen överlämnad promemoria sammanställt sina synpunkter i ämnet. Önskemålen om möjlighet att i efterhand ompröva de för ett torrläggningsföretag meddelade bestämmelserna anknyter genomgående till vissa typsituationer. I dessa anses den hittillsvarande avsaknaden av möjlighet till sådan omprövning försvåra eller omöjliggöra en i ekonomiskt och tekniskt hänseende motiverad anpassning - av torrläggningsföretaget som sådant eller av vissa däri ingående fastigheters utnyttjande - till ett nytt läge. Detta nya läge kan ha uppkommit genom att rättsförhållanden inom eller utom torrläggningssamfälligheten omreglerats eller genom att de faktiska förutsättningarna för torrläggningen ändrats. De olika för utredningen framlagda typsituationerna kan sammanfattas på följande sätt. Inom en torrläggningssamfällighet tillkommer ofta sekundära dikningsföretag, som i större eller mindre utsträckning berör det ursprungliga företaget. Det nya företaget kan exempelvis avse upptagande av nya diken inom den befintliga samfälligheten, igenläggning av ett eller flera av detta företags diken med rör eller fördjupning av en sträcka i det äldre företagets avlopp. Härvid kan några eller alla deltagare i det äldre företaget komma att ingå i det nya företaget. Även i sistnämnda fall består emellertid det äldre företaget enligt sina ursprungliga bestämmelser, oaktat t. ex. förutsättningarna för dess underhållskostnadsfördelning rubbats genom det sekundära företagets tillkomst. En fastighet som ingår i en torrläggningssamfällighet kan som andra fastigheter ändras till sin omfattning genom fortgående fastighetsbildning, såsom laga skifte, avstyckning, ägoutbyte eller sammanläggning, varvid de andra fastigheter som jämte sådan fastighet deltar i ett visst fastighetsbildnings39 Jfr även 8 kap. 51 § första stycket andra punkten.

förfarande kan vara belägna inom eller utom samfälligheten. Dessa förändringar kan medföra att den ägovidd, som vunnit torrläggning genom det samfällda företaget, helt eller delvis övergår från en fastighet till en annan, och denna andra fastighet kan i en del fal! vara belägen utom samfälligheten. Detta oaktat ingår den förstnämnda fastighetens ägare alltjämt i torrläggningsföretaget med skyldighet att svara för sin ursprungliga andel av torrläggningskostnad och underhållskostnad, medan ägaren av den fastighet som tillförts den torrlagda marken ej erhåller delaktighet i torrläggningsföretaget. Med tillämpning av 7 kap. 59 § kan ha föreskrivits jämkning av bestämmelserna för ett torrläggningsföretags utförande. Jämkningen föranleder en annan kostnadsfördelning än den ursprungliga, men kostnadsfördelningslängden har ansetts ej kunna ändras i samband med jämkningen. Som exempel på faktiska förändringar, vilka påverkar de ursprungliga förutsättningarna för ett torrläggningsföretag, har till en början nämnts vad som inträffat inom många av de omfattande samfälligheter, som tillkom särskilt under senare hälften av 1800-talet i syfte att inom en begränsad kostnadsram skapa tillgång till jord för nyodling. Härvid torrlades kärrområden eller sänktes slättlandssjöar, och på så sätt utvann man lättodlad organogen jord. Denna jord har numera ofta utsatts för sättningar, vilket lett till försumpning, och genom bortodling kan man också ha kommit ned till näringsfattig morän, vilket utesluter fortsatt ekonomisk brukning. Kringliggande fastmarksjord kan emellertid alltjämt vara beroende av att torrläggningsföretagets avlopp underhålles, och ägarna av den jord som på grund av försumpning eller bortodling ej längre kan brukas är fortfarande skyldiga att deltaga i kostnaderna för underhåll av torrläggningsföretaget, oaktat de ej längre har förutskickad båtnad av företaget. Marksättningar av betydelse för utförd torrläggning kan även eljest förekomma. De ändrade marknadsmässiga förutsättningarna för jordbruket har vidare på många

håll medfört att odlad jord ej längre utnyttjas på samma sätt som då jorden torrlades. Ursprunglig åkerjord användes sålunda som betesmark, planteras med skog eller lämnas obrukad. För den nya användningen av jorden fordras oftast icke torrläggning till samma djup som tidigare, men även i övrigt kan ändrad markanvändning kräva en annan dimensionering eller utformning av dikessystemet. Även om dikessystemet kvarstår i sin ursprungliga omfattning kan det ibland visa sig att markens ändrade användning medför att dikena kräver mindre underhållsarbete än tidigare, men det kan också inträffa att dikena visar sig medföra mindre båtnad än ursprungligen förutsatts. - Någon gång kan även förekomma att skogs- eller betesmark överföres till åkerjord, med därav följande ändrad nytta av dikessystemet. Det förekommer också i stor utsträckning att deltagare i ett torrläggningsföretag lägger igen öppna diken på sin egen mark med rör. Igenläggningen göres främst för att vinna brukningsbåtnad och bekostas ofta av markägaren själv. Genom rörläggningen minskas emellertid också företagets totala underhållskostnader, men minskningen kommer endast i ringa mån den som bekostat rörläggningen till godo. De nu relaterade omständigheterna samt statsmakternas inställning till torrläggningsverksamheten inom den pågående omdaningen av jordbruket belyses av följande uttalande i lantbruksstyrelsens förenämnda promemoria: Vad den allmänna utvecklingen på jordbrukets område beträffar må först nämnas att flyttningen från jordbruk till andra näringar gått snabbare än man räknade med vid 1947 års beslut om de framtida riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Det torde inte råda något tvivel om att denna flyttning kommer att fortgå och att den under närmaste åren sker i ökat tempo. Och efter det att strävan ännu i senare delen av 1940-talet var att nå upp till att vårt land skulle bli självförsörjande på jordbruksprodukter, har vi nu kommit i den situationen att ett överskott av vissa produkter möter avsevärda avsättningssvårigheter, som torde komma att skärpas genom utvecklingen på den europeiska marknaden. - Den fortsatta rationaliseringen inom jordbruket torde få genomföras med utSOU 1968: 51

gångspunkt bl. a. från att det statliga stödet icke blir inriktat på ökning av produktionsapparaten. Detta leder till att rationaliseringen av jordbruksfastigheterna företrädesvis får till syfte att öka produktiviteten genom att nedbringa kostnadssidan för den fortsatta jordbruksdriften. Nyodling liksom torrläggning för nyodlingsändamål har reducerats till att ske i mycket obetydlig omfattning. Nedläggning av sämre jordar och svagare jordbruk har tagit rätt avsevärd omfattning och åtgärder för snabbare överföring av sämre jordbruksmark till skogsmark överväges. Det ligger i sakens natur att investeringar för torrläggning liksom för annan jordförbättring bör föregås av övervägande av den framtida markanvändningen och att bl. a. åtgärdernas ekonomiska livslängd bör beaktas vid kalkyler rörande nyttan i förhållande till kostnaderna. - Dikningen kommer sålunda att i allt väsentligt avse den redan odlade jorden och att vara inriktad på att möjliggöra ett ekonomiskt utnyttjande av produktionsfaktorerna och särskilt att förbättra förutsättningarna för fortsatt mekanisering. Dess syften torde företrädesvis bli att ersätta hindersam öppen dikning med täckta ledningar och därmed nå bättre brukningsförhållanden genom att lämpligt formade och tillräckligt stora maskinfält tillskapas, vidare att åstadkomma ökad bärighet hos marken för tyngre maskiner ävensom att åstadkomma betingelser för jämn mognad, varigenom rationell brukning underlättas. Det är angeläget att understryka att det för jordbrukets framtid är av största vikt att detaljdränering och därav föranledd dikning av jord, som bedömes bli brukad för framtiden, inte eftersattes utan bedrives med tillräcklig intensitet. - Som en följd av den berörda utvecklingen har i geografiskt hänseende en förskjutning skett, så att dikningen fått sin tyngdpunkt alltmer förlagd till de egentliga jordbruksområdena. - I samband härmed har dikningen fått sin tyngdpunkt till företag av mindre omfattning. De större torrläggningsföretagen, som ännu in på 1950talet hade tämligen stor frekvens särskilt i Norrland, har numera blivit rätt fåtaliga. I anslutning härtill må framhållas att, sedan lantbruksstyrelsen gjorde sitt uttalande, utvecklingen i antydd riktning gått vidare och statsmakternas relaterade inställning till jordbruksnäringen ytterligare accentuerats. Utvecklingen under senare år redovisas översiktligt i betänkandet »Lantbrukets strukturutveckling» (SOU 1964: 37), vartill här må hänvisas. Som en ytterligare faktisk förändring inom en torrläggningssamfällighet kan betraktas det i viss utsträckning tillämpade SOU 1968: 51

förfarandet att deltagarna i företaget, utan att utverka tillstånd till ändrat utförande av föreskrivna arbeten, utför dessa på annat sätt än som föreskrivits, t. ex. genom att ändra dikes sträckning eller dimensioner eller genom att över huvud taget icke upptaga vissa diken. En variant av detta förfarande kan sägas vara att sökanden eller samtliga deltagare i företaget, eventuellt efter uttrycklig överenskommelse därom, underlåter att bringa företaget till utförande inom föreskriven tid. - Om ett företag erhållit annan omfattning eller annat utförande än som föreskrivits, utan att tillstånd till avvikelsen inhämtats, föreligger stundom svårighet att avgöra om företaget verkligen fullbordats inom föreskriven tid eller ej, och således även om företaget är rättsligt bestående eller ej. Ett sådant företag kan av deltagarna och även av berörda myndigheter uppfattas som rättsligt bestående, men vid en rättslig prövning skulle kanske fastslås att frågan om företaget måste betraktas som förfallen. Då vidare ett företag ej alltid behöver anses förfallet, t. ex. enbart därför att visst till förmån för motstående intresse föreskrivet arbete ej kommit till utförande, 40 finns intresse av att i vissa fall kunna fastslå i vilken utsträckning meddelade föreskrifter om underhåll m. m. skall vara tillämpliga å företaget sådant detta, med avvikelse från vad som ursprungligen föreskrivits, blivit utfört. Slutligen har framhållits att vid syneförrättningar kan förekomma mätnings- och beräkningsfel vilka förorsakar exempelvis en felaktig kostnadsfördelning. De verkliga förhållandena kan också efter ett företags genomförande visa sig bli annorlunda än vid syneförrättningen förutskickats, utan att man därför med fog kan tala om en felaktig beräkning. Som exempel i sistnämnda hänseende har nämnts att vissa avloppssträckor mot förmodan kan visa sig nästan underhållsfria, medan andra tarvar underhåll i en omfattning som icke kunnat förutses. Förutsättningarna för ett torrläggningsföretag kan emellertid också ändras genom inverkan från intressen utanför företaget. 40

Jfr NJA 1962 s. 597. 55

Om ytterligare torrläggningsföretag tillkommer längre uppströms i samma nederbördsområde, kan dessa sålunda åstadkomma en hastigare avrinning och högre vattenföring än den för vilken ett äldre, nedströms beläget företags diken dimensionerats. Härvid kan för vissa eller alla deltagare i det äldre företaget uppkomma skador, och de kan nödgas vidtaga åtgärder till fördjupning av avloppen eller också måste de vidkännes ökade kostnader för underhåll av företagets diken. I detta sammanhang är att beakta att den angivna effekten på det äldre, nedströms belägna företagets anläggningar kanske ej uppträder redan då ett eller ett par företag tillkommit uppströms detsamma, utan först som det samlade resultatet av åtskilliga smärre nytillkomna företag; varje enskilt företags inverkan på det äldre företagets anläggningar har varit av så begränsad omfattning att den knappast gått att fastställa, och den har i vart fall i och för sig saknat teknisk och ekonomisk betydelse för det äldre företaget. - Uppkommer tätbebyggelse inom eller uppströms en torrläggningssamfällighet, ökas även regelmässigt avrinningsintensiteten. - Kloakledningar anslutes ej sällan till ett torrläggningsföretags diken och rörledningar, varefter avloppsvattnet utsläppes i dessa. Avloppsvattnets sammansättning eller mängd kan förorsaka ökade kostnader för underhåll av dikena och rörledningarna. - Vid nybyggnad eller omläggning av vägar kan dessa komma att erhålla sådan sträckning att de skär sönder ett torrläggningsföretags dikessystem, och själva vägkroppen samt anordningar i anslutning därtill, såsom trummor och broar, kan taga i anspråk delar av en torrläggningssamfällighet och påverka avrinningen inom området. För torrläggningsföretagets del blir resultatet att diken måste läggas om samt att båtnad och underhållskostnader icke blir vad man ursprungligen räknat med. 2.3.2 Allmänna synpunkter Såsom framgår av den i Bil. 1 lämnade redogörelsen för gällande rätt föreligger redan nu möjlighet att i en del situationer 56

ändra lagkraftvunna bestämmelser rörande torrläggningsföretag, varutöver även finns viss möjlighet att i övrigt anpassa ett torrläggningsföretag till en ny faktisk situation. Vad som i detta läge utlöst önskemålen om reformer kan sägas vara att de nu föreliggande lagbestämmelserna ej i tillfredsställande grad tillgodoser alla ändringsintressen. Det kan då falla sig naturligt att - såsom i utredningsdirektiven anvisats - söka lösningen av ändringsproblemet i införandet av en regel om generell ändringsrätt. En sådan regel måste emellertid samordnas med de redan nu gällande bestämmelserna om ändring och anpassning av torrläggningsföretag, försåvitt man ej skulle låta den generella regeln helt ersätta de gällande bestämmelserna. I båda fallen lär man nödgas giva den generella regeln en detaljrik utformning, som i och för sig knappast förefaller sakligt motiverad. Härtill bidrar bl. a. den omständigheten att en ändringsmöjlighet i vissa situationer bör omgärdas med restriktioner till skydd för eljest drabbade sakägare, medan restriktioner i andra fall är opåkallade. Dessa överväganden föranleder utredningen att nu - med frångående av tanken på en generell regel om möjlighet att ändra lagakraftvunna bestämmelser för ett torrläggningsföretag - föreslå en utbyggnad av de redan nu gällande ändringsbestämmelserna samt en komplettering av dessa med nya bestämmelser om möjlighet till ändring i ytterligare en del fall. I utredningsdirektiven talas om »rätt att ompröva lagakraftägande syneförrättningsbeslut». Då termen »omprövning» leder tanken till att vederbörande myndighet skall efter en materiell prövning taga ställning till frågan om en ändring bör tillåtas eller ej, men ett sådant ställningstagande ej erfordras i alla situationer, föredrar utredningen att här och fortsättningsvis tala om »ändring» eller »upphävande» av if rågakommande bestämmelser. Möjligheten till ändring eller upphävande bör omfatta ej endast vad synemän beslutat utan även vad som beslutats vid domstol, och utredningen har därför funnit som föremål för ändring SOU 1968: 51

eller upphävande böra - i anslutning till terminologin i 7 kap. 59 § och 10 kap. 62 § - anges »lagakraftvunna bestämmelser rörande torrläggningsföretag». Utredningen upptar ej under detta avsnitt samtliga de ovan relaterade förhållanden som åberopats för en omprövningsrätt. Hur menlig inverkan på ett torrläggningsföretags anläggningar i vissa fall bör bedömas behandlar utredningen sålunda i ett särskilt senare avsnitt, där även diskuteras frågan om att i kretsen av delägare inlemma vissa nu utanförstående subjekt, som har förmån av en torrläggning. Ett torrläggningsföretags anpassning till senare ändringar i fastighetsindelningen kan ses som en sida av samordning mellan torrläggning och fastighetsbildning över huvud taget, och utredningen tar upp denna anpassningsfråga i avsnittet om relationen mellan nämnda båda verksamheter. I utredningsdirektiven har markerats torrläggningsverksamhetens beroende av jordbrukets pågående omvandling inom ramen för jordbrukspolitiken. Man kan då fråga sig om VL - som med sin nuvarande utformning i överensstämmelse med tidigare rådande tänkesätt främjar igångsättande av torrläggningsföretag - nu bör ges en sådan utformning att den i stället ger incitament till avveckling av existerande sådana företag. Utredningen vill för sin del ej rekommendera något sådant, utan siktar med sina bestämmelser om utvidgad möjlighet att ändra eller upphäva lagakraftvunna torrläggningsbestämmelser endast till att möjliggöra en deltagarnas enskilda och samfällda anpassning till ändrade faktiska och ekonomiska förutsättningar. 2.3.3 Ändring och upphävande av lagakraftvunna bestämmelser under företagets utförande Enligt 7 kap. 59 § kan för ett torrläggningsföretag meddelade bestämmelser ändras, om under företagets utförande visst föreskrivet arbete kan anses obehövligt eller oförutsedd arbetssvårighet eller annan dylik orsak föranleder jämkning av bestämmelserna. Rätt SOU 1968: 51

att påkalla ändring tillkommer envar deltagare i företaget. Rörande icke-sökande deltagares rätt att påkalla jämkning anfördes vid stadgandets tillkomst.» En icke sökande deltagare har visserligen ej rätt att bringa företaget till utförande men det har dock icke synts böra frånkännas honom att genom åstadkommande av ändring i planen förhindra att företaget, om det av sökanden igångsattes, utföres på ett sätt, som icke överensstämmer med vad som måste anses lämpligt och riktigt. Delägare, som jämlikt 29 § ej skall erlägga sitt bidrag förrän han tager båtnaden i anspråk, har däremot ej synts böra tillerkännas en dylik rätt med hänsyn därtill, att det mycket väl kan tänkas, att han aldrig tager båtnaden i bruk. Rörande jämkningens föremål anfördes. Den jämkning, varom i paragrafen är fråga, måste alltid i första hand avse en ändring i fråga om företagets utförande. En ändring i arbetsplanen kan emellertid i sin ordning föranleda ändring i den gjorda uppskattningen av båtnaden och på så sätt även i den redan fastställda kostnadsfördelningen. Visserligen skulle en oförutsedd arbetssvårighet, även om därav icke föranledes någon ändring i planen, kunna hava haft inflytande å kostnadsfördelningen, därest den varit känd vid medgivandet till företaget. Tillräckliga skäl att giva paragrafen tillämpning jämväl i dylikt fall torde dock knappast föreligga. Av de konsekvenser som de relaterade bestämmelserna medför i vad avser deltagarnas ställning under företagets utförande skall här framhållas följande. En ensam sökande har i sin hand att avgöra om han vill utföra företaget eller ej; deltagare utan ställning som sökande har ej någon laglig möjlighet att genomdriva företagets utförande. Är sökandena flera torde fordras enighet dem emellan för att avstå från företaget, d. v. s. envar av dem kan framtvinga företagets genomförande emot de övrigas önskan. 42 Lika litet som i fallet med den ende sökande har icke-sökande deltagare då någon möjlighet att driva fram företagets genomförande. Ingen deltagare har möjlighet att ernå ändring av fastställda bestämmelser rörande företaget under åberopande 41 42

NJA II 1920 s. 415 ff. Jfr NJA II 1942 s. 146 not.

av andra skäl än att visst arbete kan anses obehövligt eller att jämkning erfordras till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan dylik orsak. Innan den fastställda tiden för företagets utförande gått till ända - något som kan dröja upp till tjugu år kan man ej få fastslaget huruvida frågan om företaget förfallit. Dessförinnan kan ej ny prövning av torrläggningsfråga, som berör samfälligheten, komma till stånd med bortseende från det äldre företaget, och detta oaktat att det kanske långt tidigare stått klart att det äldre företaget icke kommer att genomföras. 43 Det synes icke möjligt att, med bibehållande av sökandens dispositiva rätt över företaget under arbetstiden, bereda övriga deltagare möjlighet att då tvinga fram ett besked av sökanden om han verkligen kommer att utföra företaget, helt eller delvis, och om han i så fall kommer att utföra det med avvikelse från fastställda bestämmelser. I de flesta fall har emellertid sökanden bestämt sig för det ena eller andra alternativet före utgången av denna tid, och särskilt då det gäller en avvikelse i utförandet synes sökanden själv i så fall ha ett intresse av att få prövat hur avvikelsen bör ske och vilka ändringar det avvikande utförandet bör föranleda i fråga om de för företaget fastställda bestämmelserna. Det får sålunda anses befogat att öppna möjlighet för sökanden att under arbetstiden vinna den ändring av de fastställda bestämmelserna han önskar. En rätt för sökanden att genom ändring i syneutlåtande eller domstolsavgörande få företaget inskränkt bygger på den valfrihet han redan nu har att utföra företaget eller avstå från det och står i överensstämmelse med vad som nedan föreslås i fråga om verkan av att ett företag utföres allenast till viss del, nämligen att företaget i den delen skall leva vidare men i övrigt förfalla. Då man som senare i detta betänkande föreslås öppnar möjlighet att i viss utsträckning ändra fastställda bestämmelser efter ett företags fullbordande, torde man också böra tillerkänna en sökande möjlighet att redan under byggnadstiden utverka ändring av bestämmelserna för företaget. In-

föres en sådan ändringsmöjlighet, tillgodoses också i samma mån övriga deltagares intresse av att så tidigt som möjligt få del utav sökandens intentioner med företaget. - Vid ändring på sökandens ansökan av utlåtande eller beslut bör stå öppet att, som vid jämkning enligt 7 kap. 59 § i dess nuvarande lydelse, även i övrigt ändra bestämmelserna för företaget. Att denna ändringsmöjlighet som påtalats ej skulle omfatta delaktighetstal torde bero på en missuppfattning av innebörden utav ett avgörande i vattenöverdomstolen. 44 I överensstämmelse med det anförda har utarbetats förslag till 7 kap. 59 § 1 mom., varvid uttryckligen föreskrivits krav på enighet om sökandena är flera. Som ett andra stycke i samma moment har införts en motsvarighet till 10 kap. 48 § tredje stycket. Den nuvarande 59 § har upptagits som 2 mom. Båda momenten har avfattats med beaktande av att ej endast det ursprungliga utlåtandet eller domstolsavgörandet utan även senare utlåtande eller avgörande med ändring av detta skall kunna bli föremål för ändring. Förfarandet vid handläggning av ansökan enligt 7 kap. 59 § behandlas under 2.4.2. För att de deltagare, som ej är sökande eller med sökande likställda, skall kunna i ett ändrat läge genomdriva företagets utförande, föreslås i 3 mom. generell möjlighet för dem att förena sig med sökanden samt möjlighet för dem att inträda i stället för sökande, som framställt ansökan enligt 1 mom. Dessa bestämmelser innebär en ut43 Det här anförda strider i visst hänseende mot vad som uttalats under förarbetena till 8 kap. 40 §, jfr NJA II 1942 s. 115. Där hävdad åsikt att principen om valfrihet att begagna ett meddelat tillstånd skulle leda till möjlighet att få tillståndet helt eller delvis ersatt av ett nytt tillstånd med ändrade villkor förefaller emellertid icke välgrundad, då i såväl 7 kap. 59 § som 8 kap. 44 § särskilt angivits i vilka fall ändring av meddelat tillstånd kan ifrågakomma. För torrläggningsföretagens del har ej heller i praxis, såvitt kunnat utrönas, erkänts någon generell möjlighet att under den för företagets utförande fastställda tiden erhålla ändring i bestämmelserna för företaget. 44 Jfr vattenöverdomstolens slutliga beslut den 28 december 1962, II: T 44, ang. By-Marstalla dikningsföretag år 1958.

SOU 1968: 51

sträckning till arbetstiden av de motsvarande möjligheter, som enligt 10 kap. 58 § tillkommer icke-sökande delägare under förrättningsförfarandet. 2.3.4 Verkan av underlätet eller avvikande utförande Därest ett torrläggningsföretag icke bringas till slut inom föreskriven tid, är enligt 7 kap. 58 § frågan om företaget förfallen, dock med möjlighet för vattendomstolen att på ansökan bevilja anstånd med företagets fullbordande på högst tio år. Vid lagrådsgranskningen av förslaget till VL förordade en ledamot att bestämmelsen skulle utformas i analogi med 2 kap. 22 § samt yttrade. 45 Det synes kunna medföra åtskilliga svårigheter och onödig omgång, därest den omständigheten att företag icke i sin helhet bragts till slut inom föreskriven tid skall rent automatiskt föranleda, att även den del, som utförts i rätt tid, anses förfallen såsom företag enligt förevarande lag, huru obetydlig den återstående delen än är. Det ifrågasattes därför, om det icke är lämpligare att begränsa påföljden av försummelsen, på sätt skett i 2 kap. 22 § för motsvarande fall, ehuru vissa olägenheter äro förenade även med denna anordning. Ändras stadgandet såsom här antytts, bör, för det fall att ny reglering av delaktigheten i den fullbordade delen erfordras, tillfälle beredas därtill, i vilket syfte andra stycket torde kompletteras. Av vad tidigare anförts framgår att ett flertal torrläggningsföretag under årens lopp icke utförts helt i överensstämmelse med de för dem fastställda bestämmelserna men likafullt därefter betraktats som bestående. Därvid kan deltagarna ha underlåtit att utföra företagets anläggningar i viss del eller också ha vid utförandet avvikit från bestämmelserna. Även om i enlighet med vad under 2.3.3 föreslagits nu öppnas vidgad möjlighet till ändring av bestämmelserna under arbetstiden, måste förutsättas att också framtida företag kommer att i viss utsträckning erhålla mindre omfattning eller annat utförande i övrigt än som föreskrivits. Om i det speciella fallet frågan om företaget skall anses förfallen eller ej kan stundom vara ovisst,46 och VL anvisar ingen väg att få detta konstaterat. SOU 1968: 51

Utredningen anser det i första hand vara av väsentligt intresse att få fastslaget huruvida frågan om ett torrläggningsföretag är förfallen eller ej. Därutöver kan emellertid också med fog hävdas att det är ett allmänt intresse att - i anslutning till vad som förekommer i praktiken - kunna betrakta ett företag som bestående, även om det ej utförts fullständigt eller helt i överensstämmelse med de för företaget meddelade bestämmelserna. I anslutning till det anförda vill utredningen därför till en början föreslå en väg för att vid arbetstidens slut få konstaterat, hur fullständigt och i hur hög grad överensstämmande med de fastställda bestämmelserna ett företag utförts. Enligt 13 kap. 1 § gäller nu att vattendomstolen eller synemännen äger föreskriva besiktning av ett företag vid arbetstidens slut. Har emellertid sådan föreskrift ej meddelats, bör genom ett tilllägg till den nämnda paragrafen envar deltagare få möjlighet att hos vattenrättsdomaren påkalla besiktning. Har så skett torde utan särskild bestämmelse därom ankomma på vattenrättsdomaren att förordna besiktningsman. - Det kan diskuteras om deltagarna skall vara bundna av besiktningsmannens uppfattning huruvida och i vad mån företaget överensstämmer med fastställda bestämmelser. Deltagarna torde dock ha möjlighet att genom fastställelsetalan få avgjort vilket läge som föreligger i rättsligt avseende, och det av fastighetsbildningskommittén föreslagna institutet »fastighetsbestämning» kan bli användbart i samma hänseende. I vart fall bör eventuella specialbestämmelser i ämnet inte införas för enbart torrläggningsföretagens del. Verkan av att ett företag till viss del ej utförts bör vidare regleras på det sätt den skiljaktige ledamoten av lagrådet föreslog vid granskning av förslaget till VL, d. v. s. i analogi med 2 kap. 22 § tredje stycket. Detta har här skett genom den föreslagna ändringen av 7 kap. 58 § 1 mom., där vad som förfaller ändrats från nuvarande »frågan om företaget» till »synemännens utlå45 46

NJA II 1920 s. 415. Jfr NJA 1962 s. 597.

tände eller vattendomstolens beslut rörande företaget i den del detta ej utförts», också i analogi med 2 kap. 22 § tredje stycket. Det torde få anses ligga i sakens natur att ett företag ej kan betraktas som utfört till någon del, förrän den avsedda torrläggningsnyttan i någon mån uppnåtts; att vissa arbeten enligt planen vidtagits utan att de lett till detta resultat kan då ej heller föranleda att företaget betraktas som delvis utfört. Det ofullständiga eller från bestämmelserna avvikande utförandet kan leda till behov av att ändra dessa bestämmelser, bl. a. om delaktighet, och stadgande om sådan ändringsmöjlighet upptages i ett nytt andra moment av 7 kap. 58 §. Att påkalla ändring har överlämnats åt den enskilde deltagarens eget initiativ. Paragrafens nuvarande andra stycke har överförts till ett tredje moment med de ändringar av bestämmelserna som föranledes av vad ovan föreslagits. 2.3.5 Förnyad värdering av nytta genom torrläggning Enligt 10 kap. 77 § i dess nuvarande lydelse finns möjlighet att under drygt ett år efter ett företags fullbordan få till stånd en korrigering av den till grund för företaget gjorda båtnadsuppskattningen. Bakgrunden till detta stadgande torde vara att företaget i tekniskt hänseende kan utfalla annorlunda än som förutskickats. 47 Skiljaktigheter mellan beräknat och ernått resultat av ett torrläggningsföretag visar sig ofta ej förrän åtskilliga år efter företagets färdigställande. Det kan därför ifrågasättas om den nu gällande tidsbegränsningen för framställande av anspråk på revidering av nyttouppskattningen är tillfyllest. Mot en utsträckning av tiden talar angelägenheten av att - även med beaktande av föreliggande olika uppfattningar i uppskattningsfrågan - utan längre tidsutdräkt få de på uppskattningen grundade andelstalen slutligt fastställda. Denna synpunkt torde emellertid icke få bli ensam avgörande, och en viss utsträckning av den i förhållande till arbetstiden - då frågan om 60

den slutliga delaktigheten är i samma mån svävande - korta revideringstiden inger knappast betänkligheter. För en utsträckning av revideringstiden talar med särskild styrka att torrläggningsföretag i tekniskt hänseende kan utfalla annorlunda än synemännen förutsatt och beräknat. Orsak därtill kan vara räknefel samt felaktiga eller på ofullständigt material gjorda beräkningar. Men efter företagets färdigställande kan även framkomma förhållanden som icke rimligtvis kunnat förutses av synemännen, såsom att vissa dikessträckor tarvar osedvanligt stor arbetsinsats för sitt underhåll eller omvänt icke kräver det underhåll som kunde förutses. Framkommer sådana omständigheter under arbetstiden finns möjlighet att med tillämpning av bestämmelserna i 7 kap. 59 § jämka de för företaget fastställda bestämmelserna. I den mån sådana omständigheter påverkar det ekonomiska utbytet av företaget och skulle föranleda en annan inbördes fördelning av delaktigheten än den ursprungliga, är det skäligt att en jämkning skall kunna ske även senare. Behörig hänsyn till de övriga deltagarna talar dock alltjämt för att revideringstiden bör bli relativt snävt begränsad. Vid avvägning av de anförda synpunkterna har utredningen för sin del stannat för att föreslå en utsträckning av den i 10 kap. 77 § stadgade revideringstiden till tredje kalenderåret efter ett företags fullbordande. Utredningen är medveten om att enbart denna utsträckning av revideringstiden icke helt tillgodoser framförda önskemål om att kunna genomgående anpassa ett torrläggningsföretags bestämmelser efter det icke förutsedda utfallet av företaget. Med utredningens under 2.3.6 och 2.3.7 framförda förslag till ändring av delaktighet i fortsatt underhåll av torrläggningsföretag kommer emellertid bestämmelserna i 10 kap. 77 § att få betydelse väsentligen för andra kostnader än underhållsutgifter. Dessa andra 47 Att ej en oriktighet i den ursprungliga båtnadsberäkningen, utan endast en omständighet av beskaffenhet att först efter företagets fullbordande bli uppenbar, kan föranleda ändring i denna ordning har markerats genom utgången i rättsfallet NJA 1960 s. 581.

SOU 1968:51

kostnader får förutsättas ofta vara betalda relativt kort tid efter det att företaget fullbordats, och att därefter omfördela dem framstår knappast som någonting önskvärt. I den mån ett avvikande utfall icke skulle påverka den inbördes skyldigheten att deltaga i kostnader för företaget, måste det också vara av underordnat intresse att revidera företagets bestämmelser. 2.3.6 Nedsättning av delaktighet i fortsatt underhåll Den pågående omvandlingen av jordbruksnäringen kännetecknas bl. a. av att en hel del odlad jord ej längre utnyttjas för jordbruk samt att mindre räntabla driftsenheter lägges ned. Denna utveckling har medfört att fortsatt underhåll av torrläggningsföretags anläggningar i en hel del fall framstår som ekonomiskt ej motiverat. I den mån underhållskostnaderna - från vilka hittills bortsetts vid båtnadsberäkningen - uppgår till mer avsevärda belopp blir resultatet detsamma. Oberoende av jordbruksnäringens aktuella situation har därjämte framträtt vissa faktiska förhållanden som lett till samma resultat. Som exempel härpå kan nämnas marksättningar, som medfört att ursprungligen förutsatt torrläggning ej längre ernås genom de för ett torrläggningsföretag samfällda dikena, samt bortodling av organogen jord, varigenom förutsättningarna att tillgodogöra sig den samfällda torrläggningen reduceras eller försvinner. Som ett allmänt omdöme vill utredningen uttala att det måste betecknas som en brist att VL ej innehåller några bestämmelser i syfte att möjliggöra avveckling av oräntabla torrläggningsanläggningar, detta ur såväl jordbrukspolitisk som privatekonomisk synpunkt. Vad som komplicerar saken är självfallet den omständigheten att inom ett torrläggningsföretag vissa deltagare kan ha intresse av att bibehålla företagets anläggningar medan andra inte har det, och tillerkånnes deltagare rätt till reduktion måste övervägas i vad mån de övrigas berättigade intressen bör föranleda några villkor för reduktionsrätten. Utredningen har övervägt att införa vad SOL 1968: 51

som skulle kunna betecknas som en omprövning av förutsättningarna för ett torrläggningsföretag. På ansökan av deltagarna samfällt, av viss majoritet av deltagarna eller av enskild deltagare skulle därvid komma till stånd ett förnyat ställningstagande till företagets omfattning och en omfördelning av delaktigheten i företaget efter nyttan av företaget i dess nya skick. Som alternativ härtill skulle kunna tänkas ett förfarande för upplösning av bestående torrläggningssamfällighet, varefter det skulle stå varje markägare fritt att efter ansökan få till stånd ett nytt torrläggningsföretag, grundat på nuvarande förhållanden och utnyttjande det äldre företagets anläggningar i det skick de numera befann sig. För en lösning efter någon av de nu antydda linjerna kan anföras flera bärande skäl. Mot dem talar emellertid enligt utredningens mening att de måste betecknas som mer omständliga än det syfte man önskar uppnå motiverar. Det måste nämligen understrykas att vad man strävar efter är endast en ekonomisk anpassning av företagen som sådana och av den enskilde markägarens delaktighet till de nu och under en överblickbar framtid rådande faktiska förhållandena. Härvid bör den enskildes anpassning göras beroende av hans eget initiativ, medan en anpassning av företaget som sådant bör komma till stånd efter överenskommelse mellan deltagarna eller genom förordnande ex officio av synemännen. Inom det skisserade systemet inryms ej möjlighet att, exempelvis efter officialprövning, avveckla bestående torrläggningsföretag under hänvisning till att de som helhet betraktade är oekonomiska. Frånvaron av sådan möjlighet korresponderar med frånvaron av tillåtlighetsprövning för nytillkommande företag. Den enskilde deltagarens intresse av ekonomisk anpassning till nya förhållanden är främst knutet till hans delaktighet i kostnaderna för underhåll av företagets anläggningar. Visserligen kan den omständigheten att ett företag utfaller annorlunda än förutskickats göra att även en deltagares andelstal avseende anläggningskostnader ter 61

sig oskäligt, men den enskildes intressen därvidlag måste anses tillfredsställande tillgodosedda vid tillämpning av 10 kap. 77 §, särskilt efter en utvidgning av där stadgad tidsgräns i enlighet med vad under 2.3.5 föreslagits. För en möjlighet att under obegränsad tid efter ett företags fullbordande revidera delaktigheten i underhållskostnad talar däremot flera omständigheter, som kan framkomma först så småningom. Underhållskostnaden har numera ofta stigit till avsevärda belopp. Kloakutsläpp och ökad avgång från den odlade jorden av växtnäringsämnen genom intensiv växtodling har på många håll drivit underhållskostnaden i höjden. En sådan utveckling förutsågs knappast vid bildandet av äldre torrläggningssamfälligheter, och över huvud taget har ju hittills vid bedömningen av båtnaden bortsetts från underhållskostnaderna. Samtidigt erhålles i många fall ej längre den båtnad av jordens torrläggning som vid samfällighetens bildande förutskickades. Och även om torrläggningen alltjämt höjer jordens alstringsförmåga i förutsedd omfattning, föreligger i många fall ej de ekonomiska förutsättningarna för att inom den enskilda driftsenheten tillgodogöra sig höjningen. För icke-sökande deltagares del tillkommer ytterligare ett skäl att medgiva en justering av delaktigheten i underhållskostnad, nämligen att för delaktighet i sådan kostnad hittills icke gällt den i 7 kap. 27 § stadgade begränsningen av skyldigheterna gentemot företaget till värdet av vunnen båtnad. Å andra sidan kan man ej heller bortse från att sökandena oftast är de som har största andelen i ett företags kostnader. Detta gör det till ett särskilt intresse för just den kategorin deltagare att få sin delaktighet i kostnaderna reducerad vid minskat ekonomiskt utbyte av företaget, till undvikande av att annan deltagare med ringa delaktighet påfordrar underhåll som för sökanden medför kanske orimliga kostnader. Ehuru kostnaderna för underhåll av ett torrläggningsföretags anläggningar sedan länge kan ha överstigit det ekonomiska utbytet av anläggningarna, torde icke böra

ifrågakomma att nu omfördela delaktigheten i kostnader för redan vidtagna underhållsarbeten. Möjligheten att få bidragsskyldigheten reducerad till att motsvara det ekonomiska utbytet bör alltså reserveras för det fortsatta underhållet av anläggningarna. Enligt utredningens uppfattning kan vidare ej anses rimligt att nu införa möjlighet till ändring av delaktigheten i bestående torrläggningsföretag så snart över huvud taget kostnaderna i någon mån överstiger nyttan av fortsatt underhåll. Ändringsmöjligheten bör lämpligen begränsas till de fall där det fortsatta underhållet kan antagas bereda marken nytta till allenast väsentligt mindre värde än det för markägarens delaktighet i underhållet förutsatta. Vid bedömning av värdet av sådant fortsatt underhåll bör av naturliga skäl ett nyttobegrepp med det innehåll, som tidigare föreslagits för nytillkommande företag, komma till användning. Om några restriktioner eller villkor i övrigt bör förknippas med reduceringsmöjligheten tarvar särskilt övervägande. Sådana restriktioner eller villkor motverkar under alla förhållanden syftet med en reduceringsmöjlighet, nämligen att vinna anpassning till de nuvarande ekonomiska förutsättningarna för torrläggningens utnyttjande, och bör därför under alla förhållanden ifrågakomma snarare som undantag än som regel. I de fall då orsakerna till att en deltagares förmån av fortsatt underhåll ej uppgår till hans kostnader för underhållet legat utom hans kontroll, synes de övriga deltagarna inte skäligen kunna göra anspråk på att han skall fortsätta att erlägga kostnadsbidrag efter hittills gällande andelstal. Exempel på sådana orsaker är en båtnadsuppskattning enligt nu gällande bestämmelser med bortseende från underhållskostnaden och vidare faktiska förändringar som marksättningar. Men utredningen vill hävda att även om orsaken till den bristande överensstämmelsen mellan kostnad och ekonomiskt utbyte av fortsatt underhåll är att hänföra till någon deltagarens egen åtgärd - exempelvis bortodling av organogen jord genom intensiv brukning av marken - bedömningen bör bli densamma. Likaså måste man accepSOU 1968: 51

tera att vid nuvarande konjunkturer odlad jord igenlägges och jordbruksenheter tages ur drift. De kvarstående deltagarna i torrläggningsföretaget synes ej heller i dessa fall kunna med fog göra gällande att den, som av ekonomiska skäl ej längre kan tillgodogöra sig torrläggningsnyttan, skall fortsätta att bidraga till de samfällda anläggningarnas underhåll. Även om sålunda allmänna synpunkter talar mot varje restriktion eller villkor för en reduceringsmöjlighet, föranleder likväl VL:s speciella avvägning mellan deltagare med ställning som sökande till företaget och övriga deltagare ett närmare övervägande huruvida sökandens reduceringsmöjlighet bör i något avseende begränsas. Sökandens initiativrätt har i många fall drivit fram företag, som tvångsanslutna övriga deltagare ej kunnat tillgodogöra sig utan betydande kostnader för fullföljdsåtgärder i form av enskilda dräneringsanläggningar, nybyggnader o. dyl. Då de tagit på sig dessa kostnader, har de med fog ägt utgå från att torrläggningsföretagets anläggningar skulle underhållas åtminstone så länge att investeringarna kunnat avskrivas samt att detta skulle ske med oförminskat bidrag från övriga deltagare, icke minst från sökanden som regelmässigt haft ett högt andelstal. I sådana lägen framträder med särskild styrka angelägenheten av att fördela de ekonomiska konsekvenserna av reducerad bidragsskyldighet mellan dem som kommer i åtnjutande av denna och övriga deltagare i företaget. De restriktioner som skulle kunna tänkas för möjligheten till reducering av bidragsskyldigheten är väl mot bakgrund av det anförda närmast krav på att viss tid skall ha förflutit från företagets fullbordande, innan reduktion filiates, eller någon form av likvidförfarande mellan den som får sin bidragsskyldighet reducerad eller upphävd och övriga deltagare. Mot en tidsbegränsning talar redan den omständigheten att en sådan alltid måste drabba företag och enskilda deltagare slumpartat ojämnt. En avvägning mellan de olika intressentgrupperna bör därför enligt utredningens mening i stället sökas genom ett likvidförfarande. SOU 1968: 51

En reduktion av bidragsskyldigheten kan sägas innebära att den som kommer i åtnjutande av denna gör en vinst genom att slippa utgiva det belopp varmed hans bidragsskyldighet reduceras. De övriga deltagarna åter gör, vid oförändrad omfattning av företaget, motsvarande förlust genom att gå miste om bidragsbeloppet. Dessa ekonomiska konsekvenser kan utjämnas genom att viss del av den förstnämndes vinst överföres till de övriga deltagarna i form av ett ersättningsbelopp. Om detta tillätes stiga inemot vinstbeloppet, har man emellertid försatt den som skall utgiva ersättningen i samma ekonomiska ställning som om han ej tillerkänts möjlighet till reduktion. Vill man åstadkomma en anpassning av torrläggningsföretagen till nu rådande ekonomiska förhållanden, måste detta sålunda undvikas. Även en deltagare med sökandeställning bör därför i allmänhet kunna få sin bidragsskyldighet reducerad utan att nödgas avstå någon del av reduktionsvinsten till de övriga deltagarna i företaget. Visserligen låter sig sägas att om sökanden varit ensam om företaget så hade han också ensam fått stå risken för att detta ej visade sig lönsamt, och såtillvida skulle föreligga skäl att aldrig låta honom göra någon vinst på annan deltagares bekostnad av att han får sin bidragsskyldighet reducerad, utan alltid överföra vinstbeloppet till de övriga deltagarna genom ett ersättningsförfarande. Det ansvar sökanden kan sägas av hänsyn till övriga deltagare ha för företagets fortbestånd måste emellertid gälla med allt mindre styrka, ju längre tid som förflutit från samfällighetens bildande. Har lång tid förflutit från det att företaget färdigställts, har samtliga deltagare haft möjlighet att anpassa sig till företagets faktiska utfall och de inträdande konjunkturerna för fortsatt drift av företaget. Och har underhållet av företagets anläggningar under en längre tid eftersatts - detta alltså oaktat varje deltagare haft möjlighet att framtvinga de övrigas deltagande i underhållet - måste detta tolkas så att underhållet, måhända därför att det till följd av kloakvattenutsläpp eller annan inverkan från utomstående blivit för be-

tungande, eftersatts med samtligas goda minne. Deltagarna har också haft möjlighet att anpassa sina fastigheters drift till den situation som så småningom inträtt, och en avveckling av företaget kommer endast som den formella bekräftelsen på vad deltagarna redan dessförinnan mer eller mindre medvetet utgått från, nämligen att företaget icke fortsättningsvis skulle drivas. Saken kan också uttryckas så, att varje deltagare i det inträdda läget reellt, om ock ej formellt, fått sin bidragsskyldighet reducerad till noll, vilket det endast återstår att bekräfta genom ett beslut om reducering av bidragsskyldigheten och avveckling av företaget. Och även om företaget underhållits i behörig ordning men efter reduktion av sökandens bidragsskyldighet ej kommer att vidmakthållas i samma utsträckning som tidigare, finns ofta intet skäl att påföra sökanden någon kompensationsskyldighet. Leder reduktionen till att viss del av företaget ej vidare skall drivas, och är sökanden ensam eller huvudsaklig intressent i denna del av företaget, finns ej skäl ålägga honom kompensationsskyldighet vare sig mot eventuella övriga intressenter i företagsdelen eller mot andra deltagare i företaget. Samma är förhållandet om reduktionen av sökandens bidragsskyldighet leder till att företagets diken fortsättningsvis ej kommer att vidmakthållas intill samma djup som tidigare utan allenast till mindre djup. Det förtjänar också understrykas att verkan av att underhåll utav ett torrläggningsföretags anläggningar helt eller delvis underlåtes framträder först så småningom, vilket alltså medger deltagarna möjlighet att anpassa sig till ett förändrat läge. Är företaget livskraftigt så att det framstår som motiverat att driva det trots reduktion av någon deltagares bidragsskyldighet, har också sökandens ställning av initiativtagare till företaget uttunnats så att han blivit närmast jämställd med de övriga deltagarna; den fortsatta driften av företaget blir ju i det läget av intresse för samtliga deltagare och framstår ej som något sökanden genomdriver mot de andras vilja. Hänsyn måste också tagas till sambandet mellan sökandens yrkanden och före64

tagets slutliga omfattning. Har sökanden genom sitt yrkande ej i avgörande mån drivit fram företaget i den del, som till följd av att hans bidragsskyldighet blir reducerad får sitt underhåll eftersatt, bör hans sökandeställning ej heller i och för sig kunna åberopas som grund för kompensationskrav. I vissa lägen måste emellertid en reduktion av sökandes bidragsskyldighet drabba övriga deltagare i sådan grad att kompensation i någon utsträckning bör utgå. Ett extremt sådant fall är då sökande med stor bidragsskyldighet får denna avsevärt reducerad kort tid efter det att företaget fullbordats och de övriga då redan hunnit göra ej obetydliga investeringar för att kunna tillgodogöra sig den torrläggning, i vilken de tvingats medverka. Sker reduktionen inom den i 10 kap. 77 § stadgade tiden för förnyad uppskattning av nytta och delaktighet, kan sådan uppskattning tänkas som ett alternativ till kompensationsförfarandet. Läget kan för de övriga deltagarna ifråga om deras investeringar bli likartat vid ikraftträdandet av ny lagstiftning varigenom reduktionsmöjligheten införes. I samtliga fall bör efter en skälighetsprövning avgöras om och i vad mån en sökande skall kompensera övriga deltagare för att han vinner reduktion av sin bidragsskyldighet, och lagtexten bör endast giva uttryck för att ersättningsskyldighet kan ifrågakomma. I första hand bör vid en reduktion av delaktigheten i fortsatt underhåll övervägas, om ej detta bör föranleda en reduktion också av företagets omfattning. Först i andra hand bör frågan om eventuell kompensation tagas upp. Den skada de övriga deltagarna åsamkas genom reduktionen kan maximalt uppgå till det kapitaliserade värdet av det belopp varmed bidragsskyldigheten reduceras. I allmänhet bör ej hela denna summa uttagas, utan man bör inskränka sig till att efter en skälighetsbedömning fördela de ekonomiska konsekvenserna av reduktionen genom att låta viss del av summan i form av ersättning överföras till deltagarna i företaget samfällt. Liksom sökandens ansvar för företaget enligt det ovan anförda måste anses avtaga ju äldre företaget blir, bör på samma SOU 1968: 51

sätt hans ersättningsskyldighet avtrappas i förhållande till framtiden. Han bör alltså främst anses ha visst ekonomiskt ansvar för underhållsåtgärder, som kan antagas bli aktuella under de närmaste åren efter reduktionen av hans bidragsskyldighet, antingen nu dessa åtgärder utgörs av en med vissa års mellanrum återkommande rensning eller av årligen återkommande driftskostnader. Är utgiften för åtgärder med företagets anläggningar omedelbart förestående då fråga om reduktion av bidragsskyldigheten väckes - ett i praktiken säkerligen vanligen förekommande fall - torde ofta ifrågakomma att bestämma ersättningen till högst det belopp, varmed sökandens andel i utgiften reduceras. Bestämmes ersättningen i sådana fall till högre belopp, torde sökanden ofta föredraga att vänta med att få sin bidragsskyldighet reducerad i förhoppning om att vidare utdebitering för underhållskostnad ej skall bli aktuell. På skälighetsbedömningen bör inverka hur länge företaget efter reduceringen kan förväntas bli underhållet, och man bör undvika att vid reduktion uttaga ersättning som kan förutses till någon del icke bli ianspråktagen för företagets fortsatta underhåll. Ersättning för skada i följd av reduktion utav bidragsskyldighet bör tillfalla deltagarna i företaget samfällt och sålunda komma samtliga kvarstående deltagare i företaget till godo, oberoende av om de har ställning som icke-sökande eller sökande. I den mån ersättningen ej helt tages i anspråk för företagets omedelbara utgifter, bör överskottet lämpligen reserveras för kommande behov. Hur en reduktion av skyldigheten att taga del i torrläggningsföretags fortsatta underhåll skall påverka vederbörandes ställning inom företaget kan bli föremål för olika meningar. Att han ej bör ha större inflytande på det fortsatta underhållet än som svarar mot hans reducerade skyldighet att taga del i detta synes emellertid utan vidare klart, och detta ernås vid sådan ändring av rösträttsreglerna som föreslagits under 2.2.7. Mer tveksamt är om hans inflytande på företaget i övrigt även bör i motsvarande mån reduceras. Med visst fog kan göras gälSOU 1968: 51

lande att om det ifrågakommer att upplösa samfälligheten och därvid skifta tillgångar, vilka den som vinner reduktionen varit med om att bekosta efter sitt ursprungliga andelstal, så borde han få deltaga i skiftet efter sitt ursprungliga och ej allenast efter sitt reducerade andelstal. Emellertid torde tillgångar med omsättningsvärde mer sällan finnas vid vanliga dikningsföretag, och om så är fallet, liksom vid vattenavledningsoch invallningsföretag, torde likväl få anses försvarligt att låta det reducerade andelstalet bli utan undantag generellt gällande inom företaget. Den deltagare som reflekterar på att söka få sin delaktighet i fortsatt underhåll reducerad, får då mot varandra väga fördelen av minskad underhållskostnad och minskningen i honom tillkommande andel av företagets tillgångar vid ett eventuellt framtida skifte. I enlighet härmed har bestämmelserna i 10 kap. 88 § andra stycket utredningsförslaget om torrläggningssamfällighets upplösning utformats. Skyldigheten att deltaga i ett torrläggningsföretag bör framdeles vara reglerad efter samma principiella norm under hela den tid företaget består, och vad som kan få föranleda att skyldigheten reduceras bör i princip endast vara att tillämpningen av denna norm under ett senare skede av företagets existens ger ett annat resultat än vid samfällighetens bildande. Den nödiga samordningen ernås för framdeles tillkommande företags del genom att ett nyttobegrepp med ensartat innehåll kommer till användning såväl vid samfällighetens bildande som då fråga upkommer att reducera delaktigheten samt genom att icke-sökande deltagare redan från början får sin skyldighet att deltaga i underhåll begränsad till värdet av vunnen nytta. Att man vid bildandet av en torrläggningssamfällighet går på en för samfälligheten i viss mån genomsnittlig värdenorm, men medger nedsättning av skyldigheten att deltaga i fortsatt underhåll på grundval av den enskildes individuella nytta av sådant underhåll, kan synas medföra att den enskilde vid oförändrad nytta för honom skulle kunna draga sig ifrån underhållsskyldigheten för ett företag i vilket han ur65

sprungligen var skyldig deltaga. Så är emellertid ej fallet. Vid bedömande av skyldigheten att deltaga i kostnaden för fortsatt underhåll skall ju hänsyn ej tagas till andra kostnader än just underhållskostnaden; kostnaden för anläggning etc. kommer alltså ej att belasta kalkylens minussida. Härtill kommer så kravet på att den enskildes nytta av fortsatt underhåll skall vara av »väsentligt» mindre omfattning än hans kostnader för sådant underhåll för att någon nedsättning av underhållsskyldigheten skall få ske. Mellan sökandens skyldighet att vid samfällighetens bildande svara ej endast för de kostnader som motsvarar hans egen nytta, utan även för de kostnader som skulle falla på icke-sökande deltagare men går utöver deras nytta, samt hans möjlighet att få sin skyldighet att taga del i kostnader för fortsatt underhåll nedsatt till hans nytta av sådant underhåll föreligger en diskrepans. Detta är emellertid försvarligt med hänsyn till att, som ovan anförts, just sökandens stundom prekära ställning, då deltagare med ringa delaktighet kräver fortsatt underhåll, motiverar en möjlighet till reduktion. För de redan nu existerande torrläggningsföretagens del innebär möjligheten till nedsättning av delaktigheten införandet av en annan delaktighetsnorm i form av nyttan, sådan denna tidigare definierats, än den vid samfällighetens bildande tillämpade båtnaden. Den åsyftade anpassningen till nya förhållanden bör emellertid enligt utredningens mening ske med utnyttjande av ett nyttobegrepp, som bättre än det hittillsvarande båtnadsbegreppet möjliggör en saklig och allsidig bedömning. Utredningens förslag i denna del upptages i 10 kap. 85 §. 2.3.7 Utvidgning av delaktighet i fortsatt underhåll Då man överväger att bereda möjlighet till ändring av delaktigheten i ett torrläggningsföretag, motiveras detta i första hand av att det ter sig stötande med delaktighet utöver värdet av vunnen torrläggningsnytta. Man kan emellertid ej bortse från att förhållandet även kan vara det motsatta, d. v. s.

att en markägare har större nytta av ett torrläggningsföretag än som svarar mot hans delaktighet i företaget. Denna situation kan uppkomma exempelvis om vid torrläggningssamfällighetens bildande som ängsmark bedömt område sedermera uppodlas till åker. Om ett nyttobegrepp av det innehåll utredningen föreslagit lägges till grund för delaktigheten vid bildande av torrläggningssamfällighet och även kommer till användning vid reducering av den ursprungliga delaktigheten, kan delaktigheten i större utsträckning än hittills komma att anknytas till aktuella förhållanden i fråga om markanvändning etc, medan framtida förhållanden liksom hittills vinner beaktande endast i den mån de kan med någon grad av säkerhet överblickas. Detta lämnar utrymme för möjligheten av att markägaren även i detta fall senare kan få större nytta av torrläggningen än som förutsatts. Slutligen kan en torrläggning någon gång tänkas sträcka sina förmånliga verkningar utöver det område som ingår i samfälligheten. Ett specialfall härav kan vara att ett torrläggningsföretags anläggningar tillgodogöres av andra företag längre uppströms i samma nederbördsområde, om ej annorledes så genom att de uppströms belägna företagen genom förefintligheten av det andra företagets anläggningar undgår att jämlikt 7 kap. 3 § utsträcka sin dikning till undvikande av olägenhet för nedan liggande mark. Vad här anförts bör enligt utredningens mening föranleda att i VL upptages även en möjlighet till utvidgning av delaktigheten i torrläggningsföretag. Denna utvidgning bör emellertid endast avse det fortsatta underhållet av företagets anläggningar, och som förutsättning för utvidgning av förutvarande deltagares delaktighet bör stadgas krav på att värdet av den föreliggande nyttan är väsentligt större än det för hans delaktighet förutsatta. För utomståendes delaktighet bör fordras att hans nytta av företaget är av väsentligt värde. Bestämmelser i ämnet upptages i förslaget till lagtext under 10 kap. 86 §. Genom den föreslagna möjligheten att utvidga delaktigheten till område utom samSOU 1968: 51

fälligheten i vad avser fortsatt underhåll av företagets anläggningar kommer sådant områdes delaktighet i företaget att regleras på samma sätt som delaktigheten enligt utredningsförslaget för område, varifrån vatten ledes till annans dike. Härvid blir det i detta hänseende utan betydelse om ett tilledande från det aktuella området skall anses föreligga eller ej, vilket i vissa fall kan ställa sig svårt att avgöra. 2.3.8 Ändring och upphävande av lagakraftvunna bestämmelser enligt beslut av deltagarna efter arbetstidens utgång Ett vägföretag som skär igenom en torrläggningssamfällighet nödvändiggör ofta en omläggning av företagets diken. En motsvarande effekt kan också uppkomma om inom eller utom samfälligheten företages omfattande byggnationer, kanske i sådan utsträckning att de föranleder fastställande av byggnadsplan eller stadsplan. Slappes avloppsvatten ut från tätbebyggelse eller exempelvis industriella anläggningar i torrläggningsföretagets diken, kan fråga uppkomma om dessa skall bibehållas i sin dittillsvarande utformning eller om de bör omläggas. I dessa och liknande fall bör enligt utredningens uppfattning finnas möjlighet för deltagarna i torrläggningsföretaget att efter samfällt beslut erhålla ändring av de för företaget meddelade bestämmelserna. Stadgande härom upptages i 10 kap. 84 § av utredningens förslag till lagtext. 2.3.9 Ändring och upphävande av lagakraftvunna bestämmelser vid förrättning för nytt företag, berörande befintlig samfällighet Uppkommer medan syneförrättning för torrläggning av mark pågår fråga om annat företag enligt 3, 7 eller 8 kap. VL inom samma område, finns i 10 kap. 53-56 §§ bestämmelser till reglering av samordning mellan företagen. Däremot finns inga motsvarande bestämmelser för det fall att frågan om det ena företaget hunnit avgöras genom lagakraftvunnet syneutlåtande eller domstolsavgörande då ett annat företag blir SOU 1968: 51

aktuellt. I förrättningspraxis sker emellertid ofta redan nu en viss samordning av företagens bestämmelser. Vanligast är därvid att, efter ett ingrepp i ett äldre företags diken, det framtida underhållet av dikena fördelas mellan deltagarna i det äldre och det nytillkommande företaget vid ett avräkningsförfarande på grundval av de i 7 kap. upptagna bestämmelserna om underhållskostnadernas fördelning inom ett företag. Utredningen - som ovan föreslagit gemensamhet i underhållskostnader mellan ett befintligt och ett nytt företag vid förändring av dike och ledande av vatten till annans dike - anser den praxis som sålunda vuxit fram värdefull och förtjänt av att kodifieras. Detta framstår som alltmer angeläget ju mera torrläggningsverksamheten utvecklas till att väsentligen avse rationaliseringsåtgärder inom redan befintliga samfälligheter. Samordningsbehov kan dock föreligga även om det nya företaget ligger utom den bestående samfälligheten men likväl berör dess anläggningar. Bemyndigande att ändra eller upphäva lagakraftvunna bestämmelser för det äldre företaget eller upplösa den för företaget bildade samfälligheten kan lämpligen intagas bland de i 10 kap. 62 § meddelade stadgandena om vad som åligger synemännen. Några materiella bestämmelser utöver det föreslagna stadgandet i 7 kap. 34 § andra stycket rörande grunderna för samordningen torde ej erfordras. Utredningen förutsätter då att liksom hittills i förrättningspraxis hänsyn tages till befintliga anläggningars nuvarande skick vid fördelning av den framtida underhållskostnaden. Har exempelvis till följd av eftersatt underhåll ett dike blivit grundare, bör i princip kostnaden att föra ned diket till ursprungligen fastställt djup läggas på deltagarna i det befintliga företaget, om det fortfarande är aktuellt att vidmakthålla diket vid detta djup. Någon revidering av det värde som genom torrläggningen tidigare beräknats bliva tillfört marken skall däremot ej ske, utan samordningen av företagens bestämmelser om delaktighet skall göras med utgående från det äldre företagets gällande båtnads- eller nyt-

total, såvida ej i särskild ordning påkallas revidering av dessa. - Om samordningen bör genomföras helt inom det äldre företagets ram, om den äldre samfälligheten bör upplösas eller om för framtiden två skilda samfälligheter bör bestå har överlämnats åt en fri lämplighetsprövning från fall till fall. 2.3.10 Överenskommelse om ändring och upphävande av lagakraftvunna bestämmelser Såsom under 2.2.6 anförts föreligger möjlighet att reglera ett torrläggningsföretags angelägenheter genom överenskommelse vid samfällighetens bildande. Har en sådan överenskommelse fastställts genom lagakraftvunnet syneutlåtande eller domstolsavgörande, lämnar VL emellertid ingen möjlighet öppen att genom överenskommelse sedermera ändra eller upphäva de fastställda bestämmelserna rörande företaget, och någon sådan möjlighet finns givetvis inte heller om samfälligheten bildats utan att någon överenskommelse lagts till grund för syneutlåtandet eller domstolsavgörandet. Ett ej obetydligt antal torrläggningsföretag torde emellertid drivas i enlighet med underhandsöverenskommelser mellan deltagarna, varigenom dessa ändrat eller upphävt lagakraftvunna bestämmelser rörande företagen. I enlighet med sådana överenskommelser kan deltagarna till exempel ha underlåtit att utföra vissa delar av ett företags dikessystem eller ha godtagit nya normer för underhållskostnadernas fördelning. Om fastighet inom en dikningssamfällighet blir föremål för avstyckning eller annan jorddelning synes ett vanligt förfarande vara att en person med kompetens som förrättningsman enligt VL får räkna fram därav föranledda nya andelstal, som sedan godtages vid utdebiteringar. Vanligt förekommande synes också vara att deltagarna under de betingelser som anges i 7 kap. 59 § påkallar förrättningsmannens biträde för att utarbeta en jämkning i företagets bestämmelser men sedan underlåter att utverka vattendomstolens fastställande av jämkningen. En underhandsöverenskommelse av nu 68

angiven art kan genom inteckning som servitut bli bindande för blivande ägare av berörda fastigheter, och även eljest kan ny fastighetsägare bli bunden genom förbehåll vid överlåtelse av en fastighet. Utan någon av dessa åtgärder saknar den emellertid betydelse annat än mellan de deltagare som ingått överenskommelsen. Med den hittills gällande ordningen, där möjligheterna att ändra eller upphäva bestämmelserna för ett torrläggningsföretag varit mycket begränsade, har kanske ej funnits anledning att närmare överväga om någon särskild betydelse därvidlag skulle tillmätas den omständigheten att deltagarna var ense om en ändring av visst innehåll. Då nu behovet av att kunna ändra och upphäva bestämmelser föranlett utredningen att vidga möjligheterna härtill, bör enligt utredningens mening också en överenskommelse i ämnet tillmätas samma betydelse som redan nu tillkommer en överenskommelse vid bildande av torrläggningssamfällighet. Härigenom tillgodogör man sig också den hittills utvecklade praxis, som får anses framsprungen ur ett sakligt behov att finna ändamålsenliga former för ändring och upphävande. Själva förlikningsformen synes vara den naturliga för reglering av de ofta enkla förhållanden varom här blir fråga, och för att en objektivt godtagbar lösning vinnes talar den medverkan av torrläggningssakkunnig personal som regelmässigt sker vid utformandet av överenskommelser. Ingåendet av en överenskommelse är också en enkel handläggningsform, som i många fall med fördel kan ersätta en mer omständlig uppskattning av nytta och kostnader. Utredningen vill alltså förorda att bestämmelse rörande torrläggningsföretag hädanefter skall kunna ändras eller upphävas genom överenskommelse av deltagarna. Liksom möjligheten att enligt 10 kap. 57 § lösa under ett torrläggningsföretags inledningsskede uppkommande tvister genom överenskommelse ej i något avseende begränsats, bör ej heller någon begränsning gälla för möjligheten att senare genom överenskommelse ändra de för företaget fastställda bestämmelserna. För avtalsfrihet taSOU 1968: 51

lar även att fastighetsbildningskommittén i fråga om fastighetsbildning intagit samma ståndpunkt. Överenskommelser om ändring eller upphävande av bestämmelser för ett torrläggningsföretag skulle kunna ses som ett led i förvaltningen av företagets angelägenheter. Den rätt som enligt 7 kap. 64 § tillkommer deltagarna i torrläggningsföretag att vid sammanträde handha sådana angelägenheter måste emellertid enligt utredningens uppfattning anses begränsad av den ram som bildas just av de lagakraftvunna bestämmelserna för företaget. Skall denna ram ändras, måste detta ske i samma form som kommit till användning vid ramens konstituerande, d. v. s. genom syneutlåtande eller domstolsavgörande. En av invändningarna mot att låta torrläggningsföretags angelägenheter över huvud taget regleras genom överenskommelser har dessutom varit att sådana överenskommelser kan giva anledning till tvekan i fråga om sin rätta innebörd och är undandragna insyn för de utomstående som har intresse av deras innehåll. Ändringsöverenskommelser bör även av detta skäl, för att bli gällande mot envar, underkastas ett offentligt förfarande. På grundval av det anförda har utredningen utarbetat förslag till 10 kap. 87 §. Som föremål för överenskommelse har därvid angivits dels ändring eller upphävande av bestämmelse rörande torrläggningsföretag, dels upplösning av torrläggningssamfällighet. Som villkor för fastställelse har i det förstnämnda fallet upptagits att överenskommelsen ej är till annans förfång och prövas lämplig. Lämplighetsprövningen förutsattes få samma innehåll som enligt vad under 2.2.6 upptagits fortsättningsvis bör innefattas i lämplighetsprövning av överenskommelse vid bildande av torrläggningssamfällighet. Rekvisitet »ej till annans förfång» har sin motsvarighet i stadgandena i 10 kap. 57 § om överenskommelse vid samfällighets bildande med deras krav på att överenskommelsen skall vara träffad mellan dem vilkas rätt därav beröres. Det är enligt utredningens mening motiverat att här starkare understryka, att vad som överSOU 1969: 51

enskommas ej får vara till skada eller men för annans berättigade intressen, eftersom några skadeståndsregler ej avses skola gälla vid ändring av fastställda bestämmelser, till skillnad från vad som ju är fallet vid bildande av en torrläggningssamfällighet. Utredningen har därför stannat för att som villkor för fastställelse föreslå att överenskommelsen ej får vara »till annans förfång». Härigenom avses att skydda övriga deltagare i företaget. Om exempelvis överenskommelse träffas att ej vidare underhålla viss dikessträcka, så innebär den uppställda restriktionen att alla de som har nytta av denna sträcka måste biträda överenskommelsen men därutöver även att samma deltagare ej, under hänvisning till att de genom att ej underhålla dikessträckan avstår från viss nytta av företaget som helhet, ensidigt skall kunna nedsätta sitt för hela företaget gällande andelstal. För att sådan nedsättning skall kunna ske fordras att överenskommelsen biträdes även av övriga deltagare i företaget, varvid dessa eventuellt kan förbehålla sig kompensation. Den vars mark ej ingår i samfälligheten men som ändå har gagn av att dikessträckan underhålles har ingen rättslig möjlighet att med tillämpning av VL:s bestämmelser påfordra fortsatt underhåll av dikessträckan. Han kan då ej heller anses lida förfång i rättsligt avseende av deltagarnas överenskommelse att upphöra med underhållet. Detsamma gäller i 7 kap. 29 § avsedd delägare som ej tillträtt företaget. Ändring eller upphävande av bestämmelse rörande torrläggningsföretag skulle kunna tänkas i vissa fall vara till nackdel för innehavare av särskild rätt i fastigheterna. Detta gäller då närmast om överenskommelsen går ut på att upphöra med underhållet av vissa i företaget ingående anläggningar eller att upplösa samfälligheten. Normalt sett får man dock förutsätta att det är ekonomiskt motiverat att på så sätt inskränka företaget, om deltagarna är överens därom. Fastigheternas kreditvärdighet minskas då ej till men för långivare, som vid lånets beviljande förutsatt att anläggningarna skulle vidmakthållas. Tvärtom torde det i dessa fall förhålla sig så att fort-

satt underhåll av anläggningarna skulle utgöra en belastning för fastighetens drift och påverka dess kreditvärdighet negativt. Särskilda restriktioner i avtalsfriheten till skydd för nu berörda intressenter finner sig utredningen därför kunna undvara. Går överenskommelsen ut på samfällighetens upplösning, synes alla restriktioner vid fastställelseförfarandet kunna undvaras, varför därvidlag föreslås endast stadgande om att överenskommelsen skall fastställas på ansökan av deltagare i företaget. I 10 kap. 88 § meddelas emellertid föreskrift om att samfällighet ej må upplösas innan deltagarnas samfällda gäld blivit gulden eller motsvarande belopp nedsatts i allmänt förvar. Vid samfällighets upplösning må enligt tredje stycket av samma paragraf kallelse sökas å deltagarnas okända borgenärer. Om deltagarna skiftar företagets tillgångar, innan all skuld blivit betald eller mot skulden svarande belopp nedsatts i allmänt förvar, ådrar de sig enligt stadgande i andra stycket andra punkten solidarisk ansvarighet för skulden såsom för egen skuld. Genom att möjligheten till ändring eller upphävande av en torrläggningsbestämmelse genom överenskommelse ej begränsas till tiden efter företagets fullbordande, kommer för ett företag meddelade bestämmelser att kunna ändras eller upphävas under byggnadstiden såväl enligt den nu föreslagna bestämmelsen som — då överenskommelse ej kan ernås - med tillämpning av 7 kap. 59 §. Det förtjänar också understrykas att ändring eller upphävande av lagakraftvunna bestämmelser genom fastställandet av överenskommelse därom kan förväntas även i övrigt få en vidsträckt användning, då denna handläggningsform kan utnyttjas i samtliga fall där en ändring eller ett upphävande över huvud taget kan komma i fråga.

2.4 Förfarandet

2.4.1 Hållande av sammanträde vid syneförrättning och kallelse till sådant sammanträde Syneförrättningssakkunniga har i sitt betänkande »Metodiken vid syneförrättningar rörande torrläggningsföretag» framlagt förslag om sådana ändringar i 10 kap. 38 § VL, att sammanträde avseende företag av mindre omfattning, som uppenbarligen berör förutom sökanden allenast viss eller vissa sakägare, skulle kunna hållas utan underrättelse till andra sakägare än dem som uteblivit från sammanträdet. Liksom enligt nu gällande bestämmelser skulle i sådana fall ej heller erfordras kungörelse rörande sammanträdet, men ifrågakommande underrättelser skulle i överensstämmelse med vad som nu gäller även framdeles delgivas vederbörande i den för stämning stadgade ordningen sist å åttonde dagen förut. De sakkunniga har vidare föreslagit att förrättning rörande de angivna företagen skulle få handläggas utan sammanträde, därest stridiga intressen ej förekommer i saken. Av vad de sakkunniga anfört framgår, att deras förslag om ett sålunda förenklat förrättningsförfarande väsentligen har till ändamål att motverka benägenheten att ersätta syneförrättning med underhandsöverenskommelse samt att de vid förslagets utarbetande varit införstådda med vad fastighetsbildningskommittén i motsvarande hänseende förordat. Som komplettering till de föreslagna ändringarna i VL har syneförrättningssakkunniga tänkt sig utfärdandet av särskild kungörelse rörande rätt för förrättningsmän enligt VL att på samma sätt som åklagare använda sig av postdelgivning. Vid remissbehandlingen av syneförrättningssakkunnigas betänkande har deras förslag i dessa delar genomgående rönt uppskattning. - Föreningen Statens lantbruksingenjörer har emellertid förklarat sig ej anse det lämpligt eller nämnvärt tidsbesparande att handlägga ens små enkla överenskommelseförrättningar utan sammanträde. Även vid dessa förrättningar vore det nödSOU 1968: 51

vändigt att förrättningsmannen genom besiktning och på andra sätt förvissade sig om lämpligheten av den överenskommelse som skulle träffas för att sedan kunna vitsorda denna, varjämte behov förelåg att med sakägarna diskutera praktiska frågor till upplysning om förrättningens innebörd. - Utredningen angående vattenlagens torrläggningsbestämmelser har i sitt remissyttrande anfört bl. a. följande. Utredningen vill ifrågasätta om icke hithörande bestämmelser lämpligen skulle kunna förenklas än mer genom en närmare anslutning till rättegångsbalkens bestämmelser om frister och om delgivning. Härvid kan med utgående från 33 kap. 14 § rättegångsbalken underlåtas att föreskriva någon viss form för delgivning av underrättelse och med utgående från 32 kap. 1 § rättegångsbalken lämnas föreskrift av innebörd allenast att sakägarna skall erhålla skäligt rådrum. Man kan i så fall utan olägenhet bibehålla föreskriften om att underrättelse skall meddelas varje sakägare; de tillstädeskomna måste ju ha erhållit kännedom om sammanträdet och det torde ställa sig svårt att på förhand avgöra vilka som ej kommer tillstädes. Den nuvarande föreskriften om att den för delgivning av stämning anvisade formen skall komma till användande går tillbaka på äldre rättegångsbalkens bestämmelser och har numera ingen annan betydelse än att delgivning enligt 33 kap. 8 och 12 §§ rättegångsbalken därigenom uteslutes, vilket i detta sammanhang ej synes sakligt motiverat. Tidsfristen åtta dagar går även tillbaka på äldre rättegångsbalkens bestämmelser. Den säkerställer icke sakägares berättigade intresse av skäligt rådrum men bereder möjlighet till obefogade formella invändningar mot en förrättning. Till ytterligare belysning av innebörden utav föreskrifterna om delgivning av stämning i tvistemål må hänvisas till 33 kap. 13 § andra punkten rättegångsbalken. Enligt utredningens uppfattning är önskemålet att om möjligt förenkla förrättningsförfarandet berättigat. En utväg härtill är att begränsa de fall då sammanträde med sakägarna måste hållas. Med hänsyn till den avvisande hållning Föreningen Statens lantbruksingenjörer enligt vad nyss anförts intagit till ett förfarande utan sammanträde vill utredningen emellertid ej föreslå att förrättning rörande ett nytt torrläggningsföretag skall kunna försiggå utan sammanSOU 1968: 51

träde med sakägarna. Däremot kan ifrågasättas vilken funktion särskilt sammanträde för avgivande av slutligt utlåtande har att fylla. Bestämmelse om sådant sammanträde lämnas i 10 kap. 70 och 71 §§, varvid i sistnämnda paragraf göres undantag för det fall att syneförrättningen ägt rum utan biträde av gode män. Utredningen vill föreslå att utlåtande alltid skall kunna framläggas utan att sammanträde med sakägarna hålles. Bestämmelserna om skyldighet att hålla sådant sammanträde bör därför uteslutas ur de nämnda båda paragraferna. Den nuvarande i 71 § andra stycket föreskrivna ordningen för meddelande av underrättelse om dagen för utlåtandet och förrättningens avslutande samt om det ställe där utlåtandet med tillhörande handlingar enligt 74 § skall hållas tillgängligt bör därvid göras generellt tillämplig. Förslaget i denna del föranleder lämpligen överförande av nuvarande 71 § första stycket till 70 § samt sådan ändring av nuvarande 71 § andra stycket att dess bestämmelser kommer att tillämpas även på framläggandet av slutligt utlåtande enligt nuvarande 70 §. - Under 2.4.2 föreslår utredningen vidare möjlighet att i vissa fall handlägga förrättning rörande ändring och upphävande av lagakraftvunna bestämmelser utan sammanträde med sakägarna. I anslutning till sitt citerade remissyttrande över syneförrättningssakkunnigas nämnda betänkande vill utredningen vidare föreslå att som formföreskrift för kallelseförfarandet vid enklare förrättningar anges allenast att underrättelse om tid och ställe för sammanträde skall delges sakägare. Rättegångsbalkens allmänna bestämmelser om delgivningssätt och delgivningstid får förutsättas då utan särskild föreskrift bli åtminstone analogivis tillämpliga i dessa fall. Som villkor för att kungörelse skall kunna ersättas av personliga underrättelser gäller nu att företaget skall vara av mindre omfattning samt uppenbarligen beröra förutom sökanden allenast viss eller vissa sakägare. Det förstnämnda villkoret har medfört vissa svårigheter att tillämpa och lämnar också utrymme för olika uppfattningar. Då villkoret enligt utredningens mening

dessutom knappast fyller någon funktion vid sidan av det andra villkoret om att allenast viss eller vissa sakägare utöver sökanden må beröras av företaget, har villkoret i utredningsförslaget fått utgå. Delgivningsbestämmelser av här föreslaget innehåll har av utredningen ansetts böra tillämpas även vid kallelser under den fortsatta förrättningen, varför 10 kap. 65 § på motsvarande sätt föreslås ändrad. Ytterligare förenklingar i förrättningsförfarandet kan i och för sig vara motiverade, och härvidlag kan vad fastighetsbildningskommittén föreslagit tjäna till efterföljd; jfr 4 kap. 11 samt 15-24 §§ i kommittéförslaget. Det är också av värde att hithörande formella frågor får likartad lösning vid torrläggningsförrättningar och fastighetsbildningsförrättningar, inte minst vid samordning av dessa båda slag av förrättningar. Det förefaller dock olämpligt att nu framlägga några bestämmelser i ämnet, som löper risk att inom kort bli reviderade i samband med överarbetning av fastighetsbildningskommitténs förslag. Utredningen har därför begränsat sig till de här redovisade förslagen, men förutsätter att bestämmelserna så småningom bringas till fullständig överensstämmelse med den slutliga utformningen av motsvarande bestämmelser rörande fastighetsbildningsförrättningar. - Det sagda äger även sin tillämpning å den av syneförrättningssakkunniga föreslagna rätten för förrättningsmän enligt VL att anlita postdelgivning. Härtill kommer emellertid att de sakkunniga torde ha överskattat värdet av möjligheten att använda postverkets tjänstemän för delgivning. Erfarenheterna från de allmänna underrätterna under senare tid, då delgivningsförfarandet i arbetsbesparande syfte omlagts, ger vid handen att delgivning enligt 4 § delgivningskungörelsen, d. v. s. genom översändande av delgivningshandlingen i tjänstebrev eller med bud och med begäran om skriftligt erkännande av mottagandet, så gott som genomgående kan med gott utbyte komma till användning. Om de av utredningen nu föreslagna bestämmelserna angående meddelande av underrättelser godtages, kan delgiv-

ning med blott mottagningsbevis med fördel användas även av torrläggningsförrättningsmännen. I de flesta fall, där risken för tvist om behörig delgivning bedömes som ringa, kan kallelse till ett sammanträde också ske så enkelt som genom ett telefonsamtal. Utredningen inskränker sig därför till att framhålla lämpligheten av att blanketter för delgivningserkännande utarbetas, efter förebild av de vid domstolarna för delgivning enligt 4 § delgivningskungörelsen brukade, och ställes till förrättningsmännens disposition, samt att bestämmelser utfärdas om att sådana erkännanden får avlämnas till postbefordran utan frankering eller avgift. Att utarbeta sådana blanketter torde få ankomma på lantbruksstyrelsen, och de nämnda bestämmelserna torde böra utfärdas i form av komplettering till kungl. skrivelsen den 6 juni 1957 till generalpoststyrelsen angående frankeringsfrihet för delgivningserkännande. 2.4.2 Handläggning av frågor om ändring och upphävande av lagakraftvunna bestämmelser Den ändring av lagakraftvunna bestämmelser rörande torrläggningsföretag, som enligt 7 kap. 59 § kan vinnas om visst arbete kan anses obehövligt eller om oförutsedd arbetssvårighet eller annat dylikt förhållande tillstöter, skall såsom framgår av paragrafens bestämmelser påkallas genom ansökan till vattendomstolen. Denna möjlighet till ändring har kommit att utnyttjas i relativt få fall, uppenbarligen beroende på att förfarandet uppfattats som alltför tungrott, och som tidigare framhållits existerar idag ett flertal torrläggningsföretag som i enlighet med deltagarnas åsämjande avviker från de för företagen utfärdade bestämmelserna utan att vattendomstolens godkännande av avvikelsen inhämtats. Särskilt opåkallat att inhämta vattendomstolens godkännande torde deltagarna ha funnit det vara, om lantbruksnämndernas personal medverkat vid utformningen av en överenskommelse om ändring av vad ursprungligen föreskrivits rörande företaget; deltagarna har då underSOU 1968: 51

skattat betydelsen av att få överenskommelsen gällande mot envar. Utredningen, som genom tidigare redovisade förslag velat öppna möjlighet att i större utsträckning än hittills ändra lagakraftvunna bestämmelser under arbetstiden, anser det angeläget att själva ändringsförfarandet ej för deltagarna framstår som avskräckande omständligt. Detta syfte torde kunna vinnas genom att öppna möjlighet till fastställande av ändringar vid syneförrättning i stället för att som hittills hänvisa deltagarna till vattendomstolen. Även framdeles torde det ofta falla sig naturligt för deltagarna att påkalla biträde av lantbruksnämndernas personal i de lägen som föranleder avvikelse från lagakraftvunna bestämmelser, och ett formellt förfarande vid syneförrättning blir då s. a. s. endast en naturlig fortsättning av det arbete lantbruksnämndernas personal lagt ner på att åstadkomma en rimlig jämkning av bestämmelserna. Det är också av värde att vid fastställelseförfarandet kunna tillgodogöra sig den lokalkännedom som finns företrädd i första hand hos synemännen. Vid fastställelseförfarandet kan man t. o. m. tänka sig att samma synemän i viss utsträckning kommer att medverka som vid tidigare förrättning rörande företaget. Slutligen finns större möjligheter att förenkla formerna för handläggningen vid syneförrättning än vid vattendomstol. - Den varje deltagare enligt 7 kap. 58 § 2 mom. tillkommande rätten att påkalla ändring i lagakraftvunna bestämmelser rörande företag, som endast utförts till viss del eller som utförts med avvikelse från meddelade bestämmelser, bör av samma skäl handläggas vid syneförrättning. Utredningen vill under hänvisning till det anförda föreslå att den ändring av lagakraftvunna bestämmelser, som enligt 7 kap. 59 § 2 mom. skall kunna ske i de nuvarande jämkningsfallen, skall påkallas genom ansökan till Konungens befallningshavande och därefter prövas vid syneförrättning. I analogi med vad som föreskrives i 10 kap. 77 § bör i första hand de synemän, som avgivit utlåtande rörande företaget, handlägga förrättningen. Samma ordning föreslås gälla, SOU 1968: 51

då sökanden enligt 59 § 1 mom. vill påkalla ändring eller upphävande av bestämmelse, då deltagare enligt 59 § 3 mom. vill förena sig med sökanden eller erhålla ställning som sökande samt vid ändring av lagakraftvunna bestämmelser enligt 7 kap. 58 § 2 mom. efter arbetstidens utgång. Förfarandet har reglerats genom stadgande i 58 § 2 mom., vartill hänvisats i 59 § 4 mom., samt genom jämkning av bestämmelsen i nuvarande 59 §, motsvarande 59 § 2 mom. i utredningsförslaget. Hänvisningen i 11 kap. 17 § 20. till 7 kap. 59 § har uteslutits. I 7 kap. 59 § föreskrives nu att vid jämkning efter ansökan av bestämmelser för ett företag även i övrigt må vidtagas den ändring i bestämmelserna rörande företaget som därav må föranledas. Detta bör gälla även då sökanden enligt paragrafens nya 1 mom. påkallar ändring eller upphävande av sådana bestämmelser. Stadgande om möjlighet till ändring i såväl det ena som det andra fallet har i utredningsförslaget upptagits i ett andra stycke av 4 mom., varvid det hittillsvarande stadgandet uteslutits ur det nya 2 mom. Även frågan om ändring av lagakraftvunna bestämmelser i de fall utredningen föreslagit under 10 kap. 83-87 §§ bör lämpligen handläggas vid syneförrättning. Bestämmelse därom har upptagits i 10 kap. 89 §, varvid i analogi med 10 kap. 77 § föreskrivits att i första hand skall anlitas de synemän som avgivit utlåtande rörande företaget. Syneförfarandet kan enligt utredningens mening i dessa fall lämpligen förenklas i två avseenden, nämligen i fråga om skyldighet att undersöka marken och att hålla sammanträde. Utredningen vill sålunda i samtliga dessa fall åt synemännens egen bedömning överlämna att avgöra om markundersökning erfordras. Bestämmelse av detta innehåll upptages i 89 § 2 mom. första stycket. Härvid förutsattes att undersökning endast i undantagsfall skall underlåtas, om den påyrkas av deltagare i företaget. Vidare vill utredningen föreslå att sammanträdes hållande i vissa fall ej göres obligatoriskt. Vid sådan omfördelning av delaktigheten i torrläggningsföretag, som

avses i 83 § och som uppenbarligen berör allenast sökandena, samt vid fastställande av överenskommelse som avses i 87 § första stycket och som uppenbarligen berör allenast sökandena, bör sålunda sammanträde kunna underlåtas. Villkoret att annan än sökanden ej får vara berörd om sammanträde skall kunna undvaras medför att ansökan enligt 83 § kan företagas till prövning utan sammanträde endast om samtliga av omfördelningen berörda fastighetsägare framställt ansökningen, och vid fastställande av överenskommelse medför villkoret att sammanträde måste hållas om ej samtliga i överenskommelsen deltagande ansökt om dess fastställande. Utan sammanträde torde också ansökan enligt 84 § och 87 § andra stycket kunna handläggas. - Det är anledning understryka att de föreslagna bestämmelserna endast öppnar möjlighet till handläggning utan sammanträde, ej i något fall föreskriver sådan handläggningsform. Om delaktigheten i ett torrläggningsföretag ändras, antingen därhän att bidragsskyldigheten för vissa deltagare reduceras eller så att bidragsskyldigheten ökas, kan detta innebära att de faktiska förutsättningarna för företaget ändras i sådan mån att en omstrukturering av företagets anläggningar blir aktuell. Härvid kan ifrågakomma att nedlägga vissa dikessträckor, där förutsättningarna för fortsatt underhåll ej längre föreligger, men också en utvidgning av företaget i form av fördjupning av avloppsdiken eller förbättring av dikenas slänter till undvikande av erosion kan visa sig påkallad. Läget kan jämföras med det som föreligger vid bildandet av en torrläggningssamfällighet, då det gäller att på grundval av föreliggande faktiska och ekonomiska förutsättningar giva företaget en lämplig utformning. Att åstadkomma den ifrågakommande anpassningen bör ankomma på synemännen ex officio, och stadgande därom har upptagits i 10 kap. 89 § 3 mom. första stycket. Av praktiska skäl bör synemännen vid sin befattning med en överenskommelse enligt 87 § första stycket icke vara hänvisade enbart till att antingen fastställa överenskommelsen sådan denna förelagts dem eller

också vägra fastställelse av densamma. En tredje möjlighet, nämligen att fastställa överenskommelsen med viss jämkning av dess innehåll, bör därutöver föreligga. Jämkningen bör dock ej få avse annat än tillgodoseende av annans rätt eller tillfredsställande av krav på entydighet i sakligt och språkligt avseende. Innan jämkning företages måste de därav berörda sakägarna få tillfälle att inför synemännen framföra sina åsikter om den ifrågasatta jämkningen, och detta bör få ske muntligen. Genom särskilda bestämmelser i 89 § 3 mom. regleras jämkningsförfarandet efter dessa linjer. 2.5 Torrläggning och

fastighetsbildning

Vid bildande av en torrläggningssamfällighet är den då föreliggande indelningen i fastigheter, d. v. s. i jordregister och fastighetsregister upptagna enheter, av betydelse såtillvida att rättigheter och skyldigheter inom samfälligheten hänföres till fastigheternas ägare. Härvid föreligger i normalfallet knappast några problem. Om fastighetsindelningen vid torrläggningsförrättningens avslutande är underkastad en pågående omvandling, kan det emellertid vara tveksamt om delaktigheten i torrläggningssamfälligheten skall hänföras till den dittillsvarande indelningen i fastigheter eller till en blivande fastighetsindelning. Vid förändringar i fastighetsindelningen kan det vidare visa sig önskvärt att anpassa de däri ingående fastigheternas diken etc. till de nybildade fastigheterna. Ett torrläggningsföretag kan också aktualisera en ändring av fastighetsindelningen för att den av torrläggningen vunna nyttan skall i så stor utsträckning som möjligt kunna tillgodogöras vid den fortsatta verksamheten på fastigheterna. Särskilt vid större ingrepp i fastighetsindelningen och därtill anslutande utbyggnad av torrläggningsanordningar är också de båda åtgärderna ofta i så hög grad beroende av varandra att någon form av gemensam planering framstår som önskvärd. Därmed kan vinnas ej endast att åtgärdernas utformning anslutes till varandra rent faktiskt utan även SOU 1968: 51

Vid utarbetandet av sina förslag har torratt man, vid bedömande av den ena åtgärläggningsutredningen haft som en utgångsdens ändamålsenlighet, kan utgå från att den andra åtgärden med hög grad av sanno- punkt att i VL med dess komplicerade regellikhet kommer till utförande. Slutligen kan system såvitt möjligt ej bör införas bestämsenare ändringar i den fastighetsindelning, melser med verkan utöver samordningsfråsom legat till grund för fördelning av del- gan samt att samordningsbestämmelser med verkan väsentligen inom fastighetsbildningsaktighet i torrläggningsföretag, aktualisera frågor rörande omfördelning av delaktig- förfarandet i första hand bör intagas i fastighetsbildningslagen och ej i VL. heten. Frågor om samordning av fastighetsbildning och torrläggning har behandlats av fas2.5.1 Samordning av samtidigt pågående fastighetsbildningskommittén i dess betänkande tighetsreglering och torrläggning »Fastighetsbildning». Kommittéförslaget har efter remissbehandling överarbetats inom Fastighetsbildningskommittén konstaterar i sitt förenämnda betänkande 4 8 att den nu justitiedepartementet, vars förslag numera remitterats till lagrådet för yttrande. Vid ut- gällande jorddelningslagen endast innehåller arbetande av utredningens förslag angående ett stadgande, nämligen i 10 kap. 10 §, i VL:s torrläggningsbestämmelser har lag- syfte att åstadkomma samordning mellan rådsremissen ännu ej varit att tillgå. Utred- laga skifte och torrläggning, samt att VL ningen har emellertid utgått från att kom- helt saknar några motsvarande bestämmelmittéförslaget i delar som är av intresse i ser. Enligt nämnda stadgande i jorddelningsdetta sammanhang genomgående kommer lagen skall förrättningsmännen, där vid skifte att läggas till grund för lagstiftning, och vad utmål för avloppsdike undantages, företaga utredningen nedan föreslår bygger på kom- avvägning och undersökning för utrönande av lämpligaste sträckningen för sådant dike mittéförslaget. - Efter överenskommelse ävensom, där dikningsföretag ej prövas vara med den enhet inom justitiedepartementet, av sådan beskaffenhet att annan än skiftessom handhaft överarbetningen av fastighetsbildningskommitténs förslag, har torrlägg- delägare beröres därav, om delägare de* äskar, upprätta plan och kostnadsförslag föl ningsutredningen ej utarbetat de ändringar dikningsarbetets utförande. Kommittén uti förslaget till fastighetsbildningslag, som fordras vid godtagande av nedan upptagna talar att genom stadgandet ej åstadkommits förslag till samordning av torrläggning och någon verklig samordning mellan skiftet och torrläggningen samt fortsätter: fastighetsbildning. Fastighetsbildningskommittén behandlar i Under den tid som förflutit efter jorddelningslagens antagande har behovet av att i sitt betänkande huvudsakligen förhållandet mellan fastighetsbildning och torrläggning samband med fastighetsreglerande åtgärder kunna upptaga frågor om utbyggnad av teki det fall då fråga om torrläggning uppkom- niska anläggningar kommit att framträda allt mer vid en fastighetsreglering. Av vad här tydligare. Enligt vad numera står klart fordras inledningsvis anförts framgår att fastighets- sålunda vid varje mera genomgripande fastigbildning och torrläggning kan påverka var- hetsreglering en ändamålsenlig stomme av mer eller mindre kollektiva anläggningar, främst andra även i andra situationer. Då emeller- vägar och diken, innan fastighetsplanen i detid samordning mellan samtidigt pågående talj kan utarbetas. Den redan av skiftesstadgefastighetsreglering och torrläggning framstår kommittén uttalade uppfattningen om nödvänsom särskilt angelägen, och då därvid upp- digheten av att torrläggningsfrågorna icke bara kommer de flesta komplikationerna, upp- beaktades vid fastighetsregleringarnas utförande utan även blevo lösta i samband med dessa förtages i det följande först detta fall till be- rättningar har alltså vunnit allmänt erkännanhandling (under 2.5.1), varefter vissa andra de. Också den omständigheten att de vid kombinationer av torrläggning och fastig- en reglering utlagda fastigheterna böra kunna hetsbildning genomgås (under 2.5.2 och tagas i drift utan dröjsmål talar för att de 48 Jfr betänkandet s. 514 ff. 2.5.3). SOU 1968: 51

olika anläggningarna skola, åtminstone i den mån de ej enbart beröra viss fastighet, utföras i ett sammanhang i anslutning till regleringen. På grund av vad nu sagts har fastighetsbildningskommittén ansett det angeläget att i den nya lagen upptaga vissa föreskrifter om behandlingen av ifrågavarande problem. Redan genom stadgandet i 5 kap. 1 § tredje stycket har fastslagits att för sakägare gemensamma arbeten kunna verkställas som ett led i genomförandet av fastighetsreglering. Härutöver erfordras emellertid närmare bestämmelser såväl om vilka anläggningar och andra åtgärder som på detta sätt skola komma till utförande som om den ordning vari frågan om deras ombesörjande skall upptagas. Dessa bestämmelser jämte vissa regler rörande själva utförandet återfinnas i förevarande kapitel. I fråga om väg- och dikningsarbeten uppkomma i detta sammanhang speciella problem med hänsyn till de särskilda regler som enligt vattenlagen och lagen om enskilda vägar gälla för dylika företag. Då möjligheterna att komma till rätta med de svårigheter av samordningsnatur som här möta äro av väsentlig betydelse för räckvidden av bestämmelserna i detta kapitel och för deras utformning, vill kommittén i det följande beröra dessa samordningsfrågor och kommer därvid till en början att uteslutande uppehålla sig vid torrläggningsföretagen, enär det beträffande dem torde vara svårast att finna en tillfredsställande lösning. Det föreliggande problemet att få till stånd en samordning mellan fastighetsregleringar och diknings- eller andra torrläggningsarbeten kan tänkas löst efter i huvudsak två linjer. Den ena lösningen bygger i likhet med skiftesstadgekommitténs förslag på att torrläggningsfrågor, som äro av betydelse för en fastighetsreglering, skola behandlas vid fastighetsbildningsförrättningen och avgöras helt inom ramen för denna förrättning, medan den andra lösningen går ut på att torrläggningsfrågorna formellt behandlas vid en separat syneförrättning, som vid sidan av fastighetsregleringen handlägges enligt vattenlagen, och att det blir sörjt för en intim samverkan mellan den verksamhet som bedrives vid de båda förrättningarna. Detta senare alternativ förutsätter vissa ändringar av vattenlagens regler i hithörande ämnen främst rörande initiativet till syneförrättning för torrläggning och handläggningen av syneförrättningen, varjämte erfordras vissa särskilda bestämmelser rörande skyldigheten att bidraga till kostnaderna för utförande av torrläggning i anslutning till fastighetsreglering samt angående underhållsfrågornas reglering och möjligheterna att få till stånd en omprövning av beslut i torrläggningsfrågor. Utan några mera ingående undersökningar

står det klart att den förstnämnda av de här omförmälda båda lösningarna ej är genomförbar i alla situationer. Det är sålunda utan vidare uppenbart att mera invecklade torrläggningsföretag icke lämpligen kunna handläggas under en fastighetsregleringsförrättning. Då dessa företag böra kunna, oavsett om de genomföras samtidigt med en fastighetsreglering eller ej, underkastas prövning av den på detta område särskilt sakkunniga instans som vattendomstolen är. synas de alltid böra behandlas i den i vattenlagen stadgade ordningen. Alternativet med en separat syneförrättning måste således här tillgripas, och fastighetsbildningskommittén kommer för den skull att i anslutning till utarbetandet av följdförfattningar till den nya fastighetsbildningslagen upptaga frågan om de nyss antydda ändringarna i vattenlagen, såvida ej förslag därom framlägges av den särskilda utredning som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1962 tillkallats för översyn av vattenlagens torrläggningsbestämmelser. Den frågan uppställer sig emellertid nu för kommittén, huruvida de mindre invecklade torrläggningsfallen - som utan tvekan äro de vanligast förekommande, när fråga om torrläggning uppkommer i samband med fastighetsreglering - skola lösas efter samma huvudlinje med två parallella förrättningar eller om det för deras del är möjligt och även mera ändamålsenligt att låta torrläggningen behandlas helt inom ramen för fastighetsregleringsförrättningen. Härvidlag är att märka att ett system med två skilda förrättningar vid sidan av varandra alltid måste vara förenat med vissa olägenheter. Genom en sammanslagning av de båda förrättningarna uppkomma helt visst praktiska fördelar för såväl förrättningsmännen som sakägarna och vidare vinnes en mera fullständig enhetlighet vid bedömningen av torrläggnings- och regleringsfrågorna. I den mån det kan ske utan åsidosättande av allmänna och enskilda intressen av betydelse bör det därför ordnas så att mindre torrläggningsföretag, som är av vikt för genomförandet av en fastighetsreglering, skall kunna handläggas såsom en ren regleringsåtgärd vid sidan av vattenlagens bestämmelser. Vid avgörande av vilka företag som skola kunna behandlas på detta sätt synas vattenlagens regler om skyldighet att av vattendomstol inhämta besked om ett företags tillåtlighet böra vara vägledande. Vattenlagen, som indelar torrläggningsföretagen i tre huvudgrupper, nämligen dikning, vattenavledning och invallning, stadgar beträffande vattenavledning och invallning en långtgående förprövningsskyldighet, varjämte vid syneförrättning avgivet utlåtande angående sådant företag i stor utsträckning skall underställas vattendomstolens prövning. I fråga om dikning föreligger däremot förprövningsSOU 1968: 51

skyldighet endast såvida icke överenskommelse kan träffas. Avdikning av kärr, mosse och annan dylik vattendränkt mark följer dock bestämmelserna för vattenavledning, ifall dikningen märkbart kan inverka på vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan vattensamling. Underställning till vattendomstol av synemännens utlåtande angående vanlig dikning förekommer endast beträffande anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom järnväg eller allmän väg, såvida synemännen i denna del avvikit från vad vederbörande kommunikationsmyndighet föreslagit. På grund av vad sålunda gäller om skyldighet att till vattendomstol hänskjuta prövning av torrläggning synes det icke böra komma i fråga att låta vare sig invallningar, vattenavledningar eller med vattenavledningar likställda avdikningar handläggas såsom rena fastighetsregleringsåtgärder. Däremot torde övrig dikning utan olägenhet från allmän synpunkt kunna upptagas och avgöras under fastighetsreglering. Särskild anledning att i det allmänna samfärdselintresset bereda vattendomstol tillfälle att pröva avlopp genom järnväg eller allmän väg synes knappast föreligga. De allmänna regler fastighetsbildningslagen kommer att innehålla om förrättningsmännens skyldighet att samråda med sidoordnade myndigheter och om möjligheterna att vid fastighetsbildning bevaka det allmännas intresse torde vara till fyllest i detta hänseende. Beträffande spörsmålet huruvida hänsynen till de enskilda sakägarna nödvändiggör en ytterligare begränsning av de dikningsföretag som enligt det hittills anförda synas kunna behandlas som fastighetsregleringsfrågor må påpekas, att reglerna i fastighetsbildningslagen självfallet icke kunna tillerkänna markägarna exakt samma ställning som skulle tillkomma dem vid tilllämpning av vattenlagen. Det bör därför måhända övervägas att låta markägare få befogenhet att, när vid fastighetsreglering fråga uppkommer att utföra dikning under själva regleringsförrättningen, påyrka dikningsföretagets hänskjutande till särskild syneförrättning enligt vattenlagen. En sådan anordning skulle emellertid kunna få mindre önskvärda konsekvenser. Då det dessutom endast torde röra sig om tämligen obetydliga skiljaktigheter mellan de enskildas ställning i det ena och det andra fallet, synes det knappast påkallat att tillerkänna markägare en ovillkorlig rätt att påverka sättet för handläggningen av torrläggningsfrågan. Möjlighet bör dock finnas för förrättningsmännen att, om det skulle visa sig mindre lämpligt att inom regleringsförrättningens ram ombesörja ett dikningsföretag, föranstalta om dess behandling vid syneförrättning. Givet är att förrättningsmännen vid sin bedömning härvidlag skola fästa stort avseende vid sakägarnas inställning.

SOU 1968: 51

I enlighet med vad här ovan anförts skola alltså vid fastighetsreglering vissa arbeten med tekniska anläggningar av betydelse för regleringsfastigheternas ändamålsenliga användning utföras under regleringsförrättningen och ingå som ett moment i själva regleringen. För kommittén har det stått klart att, sedan vid regleringsförrättningen fattats beslut om sådana gemensamma arbeten, det icke bör åvila förrättningsmännen att föranstalta om arbetenas utförande och att utöva den närmaste tillsynen över verkställigheten. I stället bör det ankomma på sakägarna att själva eller genom särskilt organ bringa åtgärderna till utförande. En anordning med viss tillsyn från förrättningsmännens sida synes emellertid lämplig. Följande tre möjligheter att anordna ifrågavarande gemensamma arbeten torde böra komma under övervägande: 1) arbetena ombesörjas av sakägarna helt och hållet på det sätt som de kunna ena sig om; 2) en eller flera sysslomän utses för att bringa arbetena till utförande; eller 3) en särskild association bildas, motsvarande den samfällighetsbildning med förvaltning genom styrelse som förekommer enligt vattenlagen och lagen om enskilda vägar och som jämväl enligt det av kommittén framlagda förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar (SOU 1963:23) skall kunna bildas för utförande, underhåll och drift av sådan i lagförslaget avsedd anläggning. Den förstnämnda av de här angivna tre möjligheterna synes alltid böra hållas öppen. Genom att sysslomän enligt de allmänna reglerna om förrättningsförfarandet anlitas bör en fullgod lösning även av finansieringsfrågan kunna vinnas under förutsättning att särskilda bestämmelser meddelas om rätt för syssloman att verkställa uttaxering. Som denna lösning i övrigt företer övervägande fördelar, har kommittén ansett sig böra giva företräde däråt och icke funnit anledning att i sitt förslag upptaga stadganden enligt vilka även samfällighetsalternativet skulle kunna komma till användning. Den förordade lösningen förutsätter emellertid att en regleringsförrättning, vid vilken bestämts om utförande av gemensamt arbete av något slag, icke bör få avslutas förrän arbetet blivit verkställt. Under hela den tid som sysslomän äro verksamma för ombesörjande av uppgifter som anförtrotts dem enligt lagen om fastighetsbildning, måste nämligen möjligheter finnas såväl för dem att till förrättningsmännens avgörande hänskjuta vissa frågor som för förrättningsmännen att utöva viss kontroll. Den omständigheten alltså att en regleringsförrättnings avslutande kan komma att fördröjas till följd av ett gemensamt arbete kan måhända synas utgöra viss olägenhet, men enligt kommitténs mening är så ej förhållandet. Frågan om regle-

ringsförrättningens avslutande är i dessa fall av enbart formell betydelse. Till sist vill kommittén framhålla att problemet med de utbyggda anläggningarnas underhåll icke blir löst med vare sig en frivillig utbyggnad av anläggningarna enligt sakägarnas frivilliga åtagande eller med sysslomannaalternativet. Enligt kommitténs mening bör den utvägen tillgripas för underhållsfrågans lösning att man genom särskilda stadganden, som införas i vattenlagen och lagen om enskilda vägar och i den lag om vissa gemensamhetsanläggningar som kan bliva utfärdad, tillerkänner förrättningsmännen vid fastighetsreglering rätt att föranstalta om sådan prövning av underhållsfrågorna som avses i de olika författningarna. Utredningen om VL:s torrläggningsbestämmelser delar fastighetsbildningskommitténs uppfattning att den samordning mellan fastighetsreglering och torrläggning, som ur olika synpunkter framstår som önskvärd, ej kan tillgodoses med tillämpning av nu gällande lagbestämmelser. Under utredningsarbetet har framkommit hur man hittills på skilda sätt sökt åstadkomma en samordning, främst vid större laga skiften och mer omfattande ägoutbyten. De metoder som därvid kommit till användning måste väsentligen betraktas som nödlösningar, ofta innefattande en extensiv tillämpning av gällande bestämmelser. Liksom fastighetsbildningskommittén är utredningen vidare av den uppfattningen, att handläggning av torrläggningsfrågor helt inom regleringsförrättningens ram kan erbjuda sådana fördelar att denna handläggningsform bör främjas, men att man ej kan undvara möjligheten att handlägga av fastighetsreglering aktualiserad torrläggning vid separat förrättning enligt VL. Undantagna från handläggning utan separat förrättning enligt VL bör, såsom kommittén angivit, vara vattenavledning och invallning samt sådan dikning som är underkastad bestämmelserna för vattenavledning. Utredningen vill vidare hävda att ej heller annan dikning bör handläggas utan separat förrättning enligt VL, då det ifrågakommer att låta en blivande torrläggningssamfällighet omfatta även mark som icke beröres av fastighetsregleringen och de utanför regleringen stå-

ende fastighetsägarna påfordrar förrättning enligt VL. En sådan utvidgning av samfälligheten kan nödvändiggöras av tekniska och ekonomiska överväganden rörande den lämpligaste utformningen av det vid fastighetsregleringen aktualiserade torrläggningsprojektet, men den kan också med tillämpning av VL:s bestämmelser framtvingas genom yrkanden från regleringsintressenter eller utanför regleringen stående fastighetsägare. Då nu, såsom fastighetsbildningskommittén uttalat, reglerna i fastighetsbildningslagen ej kan tillerkänna markägarna exakt samma ställning som skulle tillkomma dem enligt VL, kan alltså i samtliga dessa fall de utanför regleringen stående fastighetsägarnas i VL skyddade intressen komma att eftersättas av hänsyn till överväganden vid fastighetsregleringen. Det kan ifrågasättas om detta är godtagbart, åtminstone för det fall att de ej avstår från att få torrläggningsfrågan bedömd vid förrättning enligt VL. Å andra sidan bör man undvika att genom alltför kategoriska bestämmelser skapa svårigheter att nå fram till en ur praktisk synpunkt tillfredsställande lösning i det enskilda fallet. Möjlighet bör sålunda föreligga för de utanför regleringen stående fastighetsägarna att frånträda sin rätt att få torrläggningsfrågan handlagd enligt VL. Över huvud taget försvagas motiven för rätt att påkalla separat förrättning enligt VL i vissa situationer, såsom då en fastighet ursprungligen avsetts skola deltaga i fastighetsreglering, sedermera ej ingår i regleringen men alltjämt beröres av en genom regleringen aktualiserad torrläggning. - Godtages utredningens här angivna ståndpunkt till frågan när torrläggning må handläggas helt inom fastighetsregleringens ram utan separat förrättning enligt VL, torde detta föranleda motsvarande justering av gränsdragningen i 9 kap. 1 § kommittéförslaget. Det förtjänar emellertid framhållas att frågan om torrläggnings handläggning inom ramen för en fastighetsreglering kan komma i ett annat läge, om lantmätare framdeles erhåller en grundligare utbildning i vattenrätt eller om utbildningen för lantmätare och förrättningsmän enligt VL blir i vad avser SOU 1968: 51

torrläggningsfrågor gemensam. Samordningsfrågan kan också komma att påverkas av att fastighetsbildningsfrågor och torrläggningsfrågor vid fullföljd måhända kommer att handläggas vid en gemensam fastighetsdomstol. Fastighetsbildningskommittén framlägger i sitt betänkande ett detaljerat förslag till hur torrläggningsfrågor bör handläggas inom fastighetsregleringsförrättningens ram, medan i betänkandet endast antydes de problem som uppkommer vid samordning mellan fastighetsreglering och separat enligt VL handlagd torrläggning samt deras tänkbara lösning. Från torrläggningsutredningens utgångspunkter faller det sig naturligt att först behandla den större frågan om samordning av separata fastighetsreglerings- och torrläggningsförrättningar. Vissa därvid uppkommande problem har sin motsvarighet vid handläggning av torrläggning helt inom fastighetsregleringsförrättningens ram, och utredningen finner det angeläget att i så stor utsträckning som möjligt anknyta samordningen av separata förrättningar till de förslag fastighetsbildningskommittén framlagt för inanordnande av torrläggning i en fastighetsregleringsförrättning. Om det ifrågakommer att handlägga en under fastighetsreglering aktualiserad torrläggning vid separat förrättning enligt VL, lär det alltid vara av värde och i de flesta fall erforderligt att förrättningsmännen inhämtar någon i torrläggningsfrågor insatt persons åsikt hur torrläggningsföretaget lämpligen bör utformas. En sådan torrläggningssakkunnig torde normalt stå att finna inom den statliga lantbruksorganisationen, och förrättningslantmätaren bör därför samråda med lantbruksnämnden vid utseende av sakkunnig. Lämpligt är självfallet att till sakkunnig utses den person, som kan förväntas komma att handlägga torrläggningsfrågan för det fall att man stannar för separat handläggning vid förrättning enligt VL (liksom att vid torrläggningsförrättningen bör som gode män utnyttjas de vid fastighetsregleringen tjänstgörande). Det torde också kunna komma i fråga att tjänsteman inom den statliga lantbruksorganisationen SOU 1968: 51

biträder vid fastighetsregleringsförrättningen utan att formellt förordnas som sakkunnig vid förrättningen.

Handläggning

vid separata

förrättningar

För att initiera ett torrläggningsföretag krävs enligt 7 kap. 36, 45 och 49 §§ VL en av sakägare gjord ansökan, som vid dikning skall inges till Konungens befallningshävande eller lantbruksnämnden samt vid vattenavledning och invallning till Konungens befallningshavande eller vattendomstolen. Ansökan kan, även om den ingivits till vattendomstolen, behandlas vid syneförrättning enligt 10 kap. VL. - Behandling av ansökan vid vattendomstolen som ansökningsmål enligt 11 kap. VL torde ej påkalla några föreskrifter till samordning med fastighetsreglering, varför utredningen i fortsättningen endast hänför sig till handläggning av torrläggningsfrågan vid syneförrättning efter ansökan till Konungens befallningshavande, vilken så gott som undantagslöst är den handläggningsform som kommer till användning i praktiken. Ställningen som sökande enligt 7 kap. VL medför viss dispositionsrätt över torrläggningsföretaget. Sålunda kan en sökande genom återkallelse av sin ansökan enligt 10 kap. 48 § åstadkomma att syneförrättning icke slutföres eller att meddelat avgörande rörande företaget icke vinner laga kraft; är sökandena flera gäller vissa restriktioner för rätten till återkallelse. Det står vidare i sökandens fria skön att genomföra eller inte genomföra ett företag, beträffande vilket föreligger lagakraftägande syneutlåtande eller domstolsavgörande; är företaget ej slutfört inom föreskriven tid, är enligt 7 kap. 58 § frågan om företaget förfallen. Å andra sidan har sökanden en oförmånlig ställning i kostnadshänseende på grund av den begränsning i icke-sökandes bidragsskyldighet, som stadgas i 7 kap. 27 §.49. Föranleder 49 Enligt vad utredningen ovan föreslår skall hithörande bestämmelser byggas ut, men detta torde sakna betydelse för samordningen av fastighetsbildning och torrläggning.

hans återkallelse att syneförrättning inställes eller att avgörande om företaget ej vinner laga kraft, får han själv bära förrättningskostnaderna. Sakägarna vid en fastighetsreglering torde ej böra förmenas möjlighet att göra sin uppfattning gällande i frågan huruvida torrläggning i samband med regleringen bör komma till stånd eller ej. Den i kostnadshänseende ofördelaktiga ställningen som sökande föranleder normalt en viss tveksamhet från fastighetsägarnas sida, och många gånger kan det t. o. m. visa sig svårt att få någon av dem att åtaga sig ställningen som sökande, särskilt vid större och mer svåröverblickbara företag. Liksom vid fastighetsreglering avgörande vikt fästes vid sakägarnas opinion, bör man även fordra att åtminstone de av torrläggningen närmast berörda fastighetsägarna är positivt inställda för att beslut om torrläggning skall fattas vid regleringsförrättningen. Har förrättningsmännen, med beaktande av sakägarnas inställning, kommit till att torrläggningen bör genomföras, och skall torrläggningsfrågan handläggas vid separat förrättning enligt VL, synes det emellertid ändamålsenligt att därefter något inskränka den dispositionsrätt över torrläggningsfrågan, som enligt gällande bestämmelser skulle tillkomma regleringsintressenterna som sökande enligt VL. Om återkallelse av ansökan enligt VL skall ske samt om och i vad mån man bör avstå från att genomföra ett enligt VL beslutat torrläggningsföretag, bör sålunda ej vara överlämnat helt åt sakägarnas eget bestämmande utan avgöras under hänsynstagande till de verkningar detta skulle medföra för fastighetsregleringen. Mot bakgrund av de här gjorda övervägandena bör torrläggningsfrågan, som enligt vad fastighetsbildningskommittén förutsatt initieras genom beslut vid fastighetsregleringsförrättningen, även i fortsättningen för regleringsintressenternas del anknytas till denna förrättning. En lämplig anordning härför skulle vara att låta förrättningsmännen anförtro torrläggningsfrågan åt en syssloman av den art, som enligt fastighetsbildningskommitténs förslag skall kunna förord-

nas att handha gemensamma arbeten helt inom fastighetsregleringsförrättningens ram. Vid torrläggning borde då syssloman utses även om sakägarna är ense i frågan om dess genomförande. Förrättningsmännens inledande beslut om torrläggning, handlagd vid separat förrättning, bör innehålla förordnande av syssloman med uppgift att till vederbörande myndighet ingiva ansökan om torrläggning av angiven art och omfattning samt att företräda regleringsintressenterna vid torrläggningsfrågans fortsatta behandling enligt VL. Ifrågakommer sedermera att återkalla eller ändra ansökan eller taga ställning till annan fråga av större vikt, skulle sysslomannen, på motsvarande sätt som stadgas i 9 kap. 6 § fastighetsbildningslagen, anmäla detta för förrättningsmännen och därefter avvakta deras beslut, innan han vidtog ytterligare åtgärd enligt VL. Vid torrläggningsfrågans handläggning enligt VL är det enligt utredningens mening att förorda, att samtliga av fastighetsregleringen berörda sakägare betraktas som en sökande, företrädda av sysslomannen. Med en sådan anordning undviker man svårigheten att vid olika tidpunkter avgöra vilka av sakägarna som då företräder den för torrläggning avsedda marken. Därmed vinnes även enklast tänkbara representation inom torrläggningsföretaget för regleringsintressenterna, samtidigt som regleringsmarkens behandling som en enhet måste te sig fördelaktig vid handläggningen enligt VL. Med överförande av fastighetsbildningskommitténs ståndpunkt, att en fastighetsregleringsförrättning ej bör få avslutas förrän gemensamt arbete blivit verkställt, på förhållandena vid separat handlagd torrläggning, bör den av regleringsintressenterna bildade enheten ej upplösas, förrän torrläggningsfrågan förts fram till lagakraftägande avgörande eller eventuellt avskrivits. Torrläggningsförrättningen bör sålunda vara slutförd, innan fastighetsregleringsförrättningen avslutas. Blir det aktuellt att avsluta fastighetsregleringen utan att ny fastighetsindelning fastställes, bör detta alltid föranleda återkallande av regleringsintressenternas ansökan om torrläggning. Fördelning av anSOU 1968:51

delstal i torrläggningssamfälligheten på de enskilda regleringsfastigheterna kan, sedan avgörandet i torrläggningsfrågan vunnit laga kraft, ske så snart den nya fastighetsindelningen genomförts. Innan så skett bör sysslomannens uppdrag ej anses slutfört, bl. a. med hänsyn till att någon måste intill dess företräda den av regleringen omfattade torrlagda marken vid torrläggningsfrågans fortsatta behandling. En fråga som saknar betydelse ur samordningssynpunkt men som kan vara av vikt ur fastighetsregleringssynpunkt är, om sysslomannen bör entledigas först då torrläggningen genomförts, för det fall att så ej skett innan delaktigheten fördelats på enskilda regleringsfastigheter. Om sysslomannens uppdrag upphör tidigare, skulle detta innebära att det lämnades åt sakägarnas eget avgörande huruvida den beslutade torrläggningen skulle genomföras eller ej, försåvitt icke någon utanför regleringen stående torrläggningsdeltagare genomdrev företaget. Då detta ej synes förenligt med fastighetsbildningskommitténs ovan relaterade syn på gemensamma arbeten, bör enligt utredningens mening sysslomannens uppdrag ej upphöra förrän såväl andelstalen i torrläggningsföretaget fördelats på de enskilda regleringsfastigheterna som torrläggningsföretaget verkställts eller eventuellt skrinlagts. Sysslomannens befattning med torrläggningsförrättningen och regleringsintressenternas ställning som en sökande till förrättningen föranleder följande ändringar i VL. I 10 kap. 82 § införes bestämmelse att, om förrättningen sökts enligt beslut vid fastighetsregleringsförrättning, ägarna av de i regleringen ingående fastigheterna samfällt skall anses som en sökande. I 7 kap. 23 § införes bestämmelse att den i 22 § stadgade skyldigheten att taga del i kostnaden för samfällighetens torrläggning skall vid dikningsföretag, varom ansökan gjorts enligt beslut vid fastighetsregleringsförrättning, åligga de i regleringen ingående fastigheternas ägare samfällt, till dess vid förrättningen skyldigheten fördelats mellan dem. Genom tillägg av ett andra stycke i 7 kap. 27 § fastslås att envar delägare i dikningsSOU 1968: 51

samfälligheten, vars mark omfattas av regleringen och vinner nytta genom dikningen, skall anses som sökande i vad avser skyldighet att bidraga till kostnad inom dikningsföretaget. - I fastighetsbildningslagen torde böra införas sådana bestämmelser att syssloman med här angiven uppgift och behörighet kan förordnas. Sysslomannens behörighet att företräda fastighetsregleringsintressenterna i torrläggningsfrågan torde därutöver ej behöva komma till uttryck genom någon bestämmelse i VL. Hans i fastighetsbildningslagen reglerade behörighet får sålunda innefatta möjlighet att återkalla ansökan enligt 10 kap. 48 § VL, att utverka ändring i planen för torrläggningsföretaget enligt 7 kap. 59 § samt att avstå från företaget, allt dock endast i enlighet med beslut vid fastighetsregleringsförrättningen. Vad särskilt beträffar återkallelse så kräver sammankopplingen med fastighetsreglering såvitt utredningen kunnat finna intet undantag från de i 10 kap. 48 § stadgade villkoren för att återkallelse skall godtagas. Vidare får övervägas i vilken utsträckning bestämmelserna om gemensamma arbeten bör göras tillämpliga på torrläggningsföretag, handlagt vid separat förrättning enligt VL. Ur torrläggningssynpunkt fordras stadgande om skyldighet för sakägarna att samfällt förskjuta förrättningskostnad enligt 10 kap. 79 § andra stycket VL. Dessutom fordras måhända stadgande som uttryckligen möjliggör fördelning av delaktighet i underhåll av dike efter annan norm än delaktigheten i kostnad för dikets upptagande. Sedan torrläggningsförrättningen nått fram till ett lagakraftägande avgörande, skall företagets angelägenheter handhas av deltagarna i företaget vid sammanträde enligt 7 kap. 64 § VL. I fråga om rösträtt gäller därvid, att denna bestämmes efter andelstalen för skyldigheten att deltaga i kostnaden för företaget, dock med den i 3 kap. 22 § stadgade begränsningen att ingen må utöva rösträtt för mer än en femtedel av deltagarnas sammanlagda, å sammanträdet företrädda andelstal. Så länge för sakägarna i fastighetsregleringen gäller gemensamt andelstal, skulle detta utan särskilt stadgande 81

kunna föranleda, att de ansågs vid sammanträde enligt VL utgöra endast en deltagare, vilket skulle i förhållande till andra deltagare försätta dem i sämre läge än om de oberoende av fastighetsregleringen deltagit i torrläggningen. Då ett sådant resultat ej har några skäl för sig, bör i 7 kap. 64 § VL intagas bestämmelse om att vid tillämpning av den i 3 kap. 22 § första stycket tredje punkten stadgade begränsningen av deltagares rösträtt det andelstal, som enligt 7 kap. 23 § tillkommer ägarna av de i fastighetsreglering ingående fastigheterna samfällt, i förhållande till andra deltagare skall anses fördelat på de fastighetsägare vilkas mark vinner nytta genom torrläggningsföretaget. Såsom inledningsvis antytts kan fastighetsreglering och torrläggning vara beroende av varandra såtillvida att den ena åtgärdens ändamålsenlighet bör bedömas med beaktande av frågan om den andra genomföres eller ej. Med den innebörd fastighetsbildningskommittén givit begreppet nytta, och då detta nyttobegrepp enligt torrläggningsutredningens förslag skall appliceras även på normerna för delaktighet i torrläggningsföretag, synes ett sådant beaktande bli möjligt utan några ytterligare bestämmelser i vare sig VL eller fastighetsbildningslagen. Vid beräkning av torrläggningsnyttan bör sålunda hänsyn tagas till den höjning därav som fastighetsregleringen kan förväntas medföra. Då måste emellertid även beaktas den på den torrlagda marken fallande delen av fastighetsregleringskostnaden. Detta kan ske antingen genom att torrläggningsnyttan reduceras, eller genom att torrläggningskostnaden höjes, med det belopp vartill regleringskostnaden kan beräknas uppgå. Den förstnämnda metoden torde ofta vara att föredraga såsom ledande till den skäligaste fördelningen av vinsten utav torrläggningen. Då andelstalen i torrläggningsföretaget fördelas på de enskilda regleringsfastigheterna, torde i överensstämmelse med de av fastighetsbildningskommittén knäsatta principerna anläggningskostnaden kunna åläggas den frånträdande fastighetsägaren och underhållskostnaden den tillträdande. Vid fördel-

ningen bör ej ifrågakomma att ändra den torrläggningsnytta som åsatts olika ägofigurer utan endast att hänföra dessa figurer till de särskilda nybildade fastigheterna. Likväl kan finnas behov av att vid fördelningen låta den som handlagt torrläggningsförrättningen biträda, eventuellt som sakkunnig. Först då fördelningen av andelstalen vid regleringsförrättningen beslutats har den enskilde regleringsintressenten möjlighet att bedöma om uppskattningen av torrläggningsnyttan för hans vidkommande är godtagbar. Dessförinnan har dock sysslomannen haft möjlighet att enligt VL fullfölja frågan om synemännens uppskattning av torrläggningsnyttan och fördelning av andelstalen. Önskvärt vore måhända att även den enskilde regleringsintressenten kunde erhålla möjlighet att få hithörande frågor omprövade enligt VL, eventuellt genom anknytning till det i 10 kap. 77 § angivna förfarandet. Ett överklagande av fördelningsbeslutet enligt fastighetsbildningslagen bör dock av formella skäl ej få ske genom ett förfarande enligt VL, och utredningen avstår från att föreslå särskild full följdsmöjlighet för den enskilde regleringsintressenten utöver den som tillkommer honom enligt fastighetsbildningslagen. - Skulle fastighetsregleringen föra fram till en annan fastighetsindelning än vid torrläggningsförrättningen förutsatts, kan detta tänkas medföra att torrläggningsnyttan blir i motsvarande mån lägre. Även denna omständighet kan läggas till grund för fastighetsregleringsintressenternas enskilda fullföljd mot beslutet enligt fastighetsbildningslagen om andelstalens fördelning. Uppkommer vid torrläggningsförrättning fråga om att i samband med torrläggningen genomföra fastighetsreglering, synes samordningsfrågorna kunna lösas på enklare sätt än i det hittills behandlade, motsatta fallet. Sedan synemännen samrått med vederbörande lantmätare och inhämtat de berörda fastighetsägarnas mening, vilken bör tillmätas avgörande vikt, och genom beslut fastställt att frågan om fastighetsreglering bör bli föremål för prövning enligt fastighetsbildningslagen, skulle de nämligen kunna SOU 1968:51

anmäla detta för överlantmätaren. Bestämmelse därom bör intagas i 10 kap. 60 § som ett tredje stycke, överlantmätaren skall enligt fastighetsbildningskommitténs förslag ha att i vissa fall ex officio föranstalta om fastighetsreglering, och genom en utbyggnad av dessa bestämmelser skulle den avsedda anknytningen till torrläggningsförrättningen kunna ernås. Synemännens beslut torde med nu gällande bestämmelser i 11 kap. 17 § 59. och 85 § andra stycket VL ej kunna bli föremål för fullföljd förrän efter förrättningens avslutande. Enligt utredningens mening bör någon ändring härutinnan ej göras av hänsyn till det nu behandlade anmälningsförfarandet. Det synes nämligen olämpligt att frågan om fastighetsreglering, som i viss mån är underkastad officialprövning enligt fastighetsbildningslagen, alltför ingående skulle kunna prövas enligt VL. Sina synpunkter på fastighetsregleringen skulle torrläggningsintressenterna i full utsträckning få framföra vid fastighetsregleringsförrättningen. Leder överlantmätarens bedömande till att en fastighetsregleringsförrättning igångsattes, torde denna och torrläggningsförrättningen därefter kunna fortlöpa parallellt. Endast ägarna av de torrläggningsfastigheter, som beröres av fastighetsregleringen, skulle - jämte ägare till eventuellt ytterligare fastigheter som ej omfattas av torrläggningen - vara sakägare vid fastighetsregleringsförrättningen. Lämpligast synes vara att fastighetsregleringen får genomföras innan torrläggningsförrättningen avslutas. Något hinder för att avsluta torrläggningsförrättningen, innan fastighetsregleringen genomförts, bör emellertid ej föreligga. Situationen blir då ur fastighetsregleringssynpunkt densamma som om lagakraftägande beslut om torrläggningen förelåg redan då fastighetsregleringsförrättningen började, vilket icke torde komplicera denna förrättning. Handläggning av torrläggningen helt fastighetsregleringsförrättningens ram

inom

Vid denna handläggningsform torde hänsynen till det av fastighetsbildningskommittén SOU 1968: 51

hävdade opinionskravet leda till att man alltid, då torrläggning beslutas som gemensamt arbete, kan falla tillbaka på en positiv inställning hos sakägarna för torrläggningens genomförande. Under sådana omständigheter och då handläggningsformen enligt torrläggningsutredningens ovan hävdade uppfattning bör i princip reserveras för dikning, som ej berör andra än regleringsintressenterna, finns ingen anledning att koppla på VL:s regelsystem under planläggning och genomförande av torrläggningsföretaget. Härvid förutsattes att torrläggningssakkunnig tjänsteman hos lantbruksnämnden skall kunna vid behov biträda vid förrättningen, antingen såsom formellt förordnad sakkunnig eller utan sådant förordnande. Med fastighetsbildningskommitténs inställning, mot vilken torrläggningsutredningen i detta hänseende intet har att invända, skall skyldigheten att underhålla de som gemensamt arbete utförda dikena regleras enligt VL. Härvid torde vara uteslutet att betrakta några av regleringsintressenterna som icke-sökande, men å andra sidan bör kretsen av underhållsskyldiga begränsas till de regleringsintressenter, som enligt fastighetsindelningen efter regleringens genomförande får sig tilldelade torrlagd mark. Man skulle kunna tänka sig att låta det bero av enskilt initiativ inom denna krets, om underhållsskyldigheten skall fastställas enligt VL eller ej, varvid 7 kap. 36 § fjärde stycket VL i sin nuvarande lydelse skulle komma till användning. I så fall måste man, om ej endast den som påkallar förrättningen utan som ovan hävdats samtliga regleringsintressenter med torrlagd mark skall betraktas som sökande, genom ytterligare bestämmelser jämställa dessa övriga regleringsintressenter med den som påkallar fastställelseförrättningen. Torrläggningsutredningen vill emellertid göra gällande att starka skäl föreligger för att fördelningen av underhållsskyldigheten alltid fastställes enligt VL. För denna ståndpunkt talar redan den omständigheten att torrläggningen tillmätts betydelse för fastighetsregleringen och att dikenas fortsatta underhåll således också måste vara av vikt för bibehållande av de för-

maner fastighetsregleringen i kombination med torrläggningen avsett att giva. Det bör då ej överlämnas åt den enskilde fastighetsägarens bedömande om han vill underhålla dikena eller ej, och ej heller bör man vara beroende av avtal eller inteckningsförfarande för att säkerställa blivande ägares underhållsskyldighet gentemot övriga regleringsintressenter. Dessa överväganden leder till att prövning av underhållsskyldighetens fördelning enligt VL bör initieras av förrättningsmännen enligt stadgande i fastighetsbildningslagen, som därvid bör ange vilka regleringsintressenter som skall i egenskap av innehavare av torrlagd mark betraktas som sökande enligt VL i materiellt hänseende. Någon dispositionsrätt över den förrättning som följer på anmälan bör däremot ej tillkomma dem som sökande, vilket bör regleras genom stadgande i fastighetsbildningslagen. Av stadgandet i det utav utredningen ovan föreslagna andra stycket i 7 kap. 27 § följer att envar ägare av mark, som ingått i fastighetsreglering och som beredes nytta av torrläggningen, skall i fråga om skyldigheten att underhålla diket anses som sökande. Följande ytterligare ändringar i VL fordras. De nuvarande bestämmelserna i 7 kap. 36 § bör sammanföras till ett första moment, varefter som ett andra moment tillfogas bestämmelse om att fördelning enligt 7 kap. 22, 24, 26, 27 och 29 §§ av underhållet utav dike, som enligt beslut vid fastighetsregleringsförrättning upptagits utan föregången syneförrättning, skall efter anmälan av förrättningsmännen prövas vid syneförrättning enligt 10 kap., varvid även bestämmelserna i 29a § skall vara tillämpliga. I sistnämnda kapitel kompletteras 33 § med ett andra stycke, vari stadgas att förordnande enligt första stycket skall meddelas jämväl efter anmälan varom i 7 kap. 36 § 2 mom. förmäles, varvid bestämmelserna i första stycket om ansökan skall äga motsvarande tillämpning. Slutligen upptages i 10 kap. 82 § ett tredje stycke med bestämmelser om att vad enligt 33 § tredje stycket samt 79 § första och andra styckena åligger sökanden skall vid anmälan, varom i 7 kap.

36 § 2 mom. förmäles, åligga ägarna av mark, som ingår i fastighetsregleringen och som förmenas draga nytta av diket. - Regleringen i 10 kap. 48 § av situationen vid återkallelse är enligt sin nuvarande lydelse hänförd till ansökningsförfarandet. Något behov av att låta detta system bli tillämpligt på förrättningsmännens anmälan om prövning av underhållsskyldigheten finns ej. Tvärtom bör sakägarna vara avskurna från möjligheten att återkalla förrättningsmännens anmälan. Skulle det för förrättningsmännen bli fråga om att återkalla anmälan, t. ex. på grund av ändrade dispositioner vid fastighetsregleringen, torde detta kunna ske utan stöd av något nytt stadgande i VL. Det ovan föreslagna regelsystemet för samordning av samtidigt pågående fastighetsreglering och torrläggning kan synas komplicerat. Man kan emellertid förutsätta att av torrläggningen berörda regleringsintressenter, såväl då torrläggningsfrågan handlägges helt inom fastighetsregleringsförrättningens ram som då den handlägges vid separat förrättning, i stor utsträckning kommer att vara ense rörande upptagande och underhåll av diken etc. Deras enighet kan då i samarbete med den torrläggningssakkunnige bekräftas genom skriftlig överenskommelse, som sedan kan läggas till grund för synemännens utlåtande enligt VL. Med begagnande av denna metod torde syneförrättningen i många fall kunna genomföras relativt summariskt och sålunda ej kräva alltför lång tid. Fastighetsreglering och torrläggning, samtidigt handlagda vid separata förrättningar, kan tänkas beröra samma fastigheter utan att för den skull torrläggningen initierats av fastighetsregleringen eller tvärtom. Är så fallet endast med någon enstaka av ett flertal i förrättningarna deltagande fastigheter, torde lagbestämmelser till samordning av förrättningarna ej erfordras. Vad särskilt gäller torrläggningsförrättningen får denna handläggas med utgående från den vid varje tidpunkt aktuella fastighetsindelningen. Men även om ett flertal fastigheter skulle beröras av båda förrättningarna, lär man kunna avSOU 1968: 51

stå från samordnande bestämmelser. För förrättningsmännen står likafullt den möjligheten öppen att, om underhandskontakter ej är tillfyllest, tillkalla den andre som sakkunnig. Det får också förutsättas vara möjligt att vid nyttobedömning beakta blivande fastighetsindelning eller torrläggning vid den andra förrättningen, i den mån den kan med viss grad av säkerhet överblickas. 2.5.2 Samordning av samtidigt pågående torrläggningsförrättning och förrättning för annan fastighetsbildning än fastighetsreglering I detta fall torde torrläggningsförrättningen alltid vara den mest tidskrävande. Någon olägenhet av att handlägga denna på grundval av den vid varje tidpunkt aktuella fastighetsindelningen lär ej föreligga. Samordning, i den mån sådan visar sig erforderlig, torde kunna vinnas vid underhandskontakter mellan förrättningsmännen. 2.5.3 Anpassning av delaktigheten i torrläggningsföretag till ny fastighetsindelning Då ett torrläggningsprojekt avancerat så långt att ett avgörande enligt VL om företagets utförande vunnit laga kraft, finns ej längre möjlighet att samordna projektet med pågående fastighetsbildning. Torrläggningsföretaget är emellertid beroende av indelningen i fastigheter, d. v. s. enheter i jordregister och fastighetsregister, främst genom att delaktigheten i företaget är knuten till ägarna av fastigheter med torrlagd mark, men i vissa fall även såtillvida att torrläggningsnyttan kan vara olika stor vid skilda fastighetsindelningar. Om en ändring i fastighetsindelningen ändrar den torrläggningsnytta, som lagts till grund för fördelningen av delaktighet i företaget, kan det visa sig motiverat att anpassa delaktigheten till den minskade eller ökade nyttan. En förändring av torrläggningsnyttan har dock mestadels sin grund i andra faktorer än ändring av fastighetsindelningen. I den mån sådan ändring har den angivna effekten, får den därav motiverade anpassningen av delaktigheten SOU 1968: 51

i företaget genomföras med tillämpning av de bestämmelser, utredningen under 2.3.6 och 2.3.7 föreslagit för ändring av delaktigheten i fortsatt underhåll av diken etc. till att motsvara nyttan av sådant underhåll. Här skall endast behandlas frågan om delaktighetens anpassning till den förändring i innehavet av torrlagd mark, som kan bli en följd av ny fastighetsindelning. VL innehåller - i motsats till flera andra, senare tillkomna lagar för reglering av fastigheters gemensamma angelägenheter icke någon bestämmelse om att ändringar i fastigheternas omfattning skall påverka fastighetsägarnas delaktighet i ett torrläggningsföretag.50 Visserligen har helt naturligt delaktigheten i samfälligheten enligt 7 kap. 21 § hänförts till den mark - och alltså icke till de fastigheter - för vilka dikningen medför båtnad och vars ägare skall taga del i dikningen, men subjekt för delaktigheten blir ägaren av den fastighet till vilken marken hör. Av den omständigheten att som delägare i lagtext och förarbeten icke anges ägaren av vederbörande fastighet utan ägaren av berörd mark får ej heller slutas, att vid ändring i fastighetsindelningen delaktigheten utan vidare skulle följa med marken och sålunda eventuellt helt eller delvis frångå ägaren av den fastighet i vilken marken tidigare ingått. Uteslutet är emellertid ej att frågan om anpassning av delaktigheten i torrläggningssamfällighet till ändring i fastighetsindelningen vid VL:s tillkomst ansetts falla inom ramen för jorddelningslagstiftningen. Vilka möjligheter den nu gällande jorddelningslagen erbjuder att i samband med lantmäteriförrättning reglera delaktigheten i ett torrläggningsföretag synes emellertid oklart. Om en fastighet, ingående i en torrläggningssamfällighet, blir föremål för laga skifte, förefaller det naturligt att vid skiftesläggningen hänföra delaktigheten i företaget till den eller de vid skiftet utlagda ägolotter, som omfattar i samfälligheten ursprungligen ingående mark. Detta skulle sålunda medföra att delaktigheten i företaget genom so Jfr däremot beträffande rätt till ersättningskraft 9 kap. 17 § tredje stycket VL.

skiftet kunde överföras från en fastighetsägare till en annan. Handläggning av ägoutbyte torde i praxis överensstämma med handläggning av laga skifte, varför resultatet kan förutses bli detsamma vid ägoutbyte. Vid sammanläggning av en i en torrläggningssamfällighet ingående fastighet med annan fastighet, inom eller utom samfälligheten, kommer självfallet ägaren av den genom sammanläggningen bildade fastigheten att ingå som delägare i företaget. Beträffande avstyckning stadgas i 19 kap. 12 § andra stycket jorddelningslagen, att vid sådant avskiljande av ägovidd från en fastighet skall bestämmas, om och i vad mån med den avstyckade ägovidden skall följa bl. a. särskilda rättigheter och förmåner som tillkommer stamfastigheten. Detta stadgande skulle väl kunna omfatta även den rättighet och förmån, som delaktigheten i ett torrläggningsföretag utgör. Fastighetsbildningskommittén konstaterar i sitt betänkande »Fastighetsbildning», 51 att stadgandet torde omfatta servitut och servitutsliknande rättigheter, i den mån de ej är att anse såsom allenast en integrerande del av äganderätten till fast egendom, samt att i tillämpningen viss tveksamhet kunnat skönjas rörande möjligheterna att vid avstyckning tillföra styckningslotten vissa slag av servitut som tillkommit annorledes än i samband med jorddelning. I sitt betänkande med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar 5 2 har fastighetsbildningskommittén givit uttryck för samma uppfattning om paragrafens tillämpningsområde. - Om stadgandet skall anses inrymma möjlighet att vid avstyckning hänföra stamfastighetens delaktighet i ett torrläggningsföretag till det avstyckade området, har emellertid såvitt utredningen kunnat inhämta dessa möjligheter knappast utnyttjats i praxis. Att märka är också att stadgandet endast reglerar rättigheter. Applicerat på torrläggningssamfällighet är det alltså i första hand tillämpligt på servitutsrätten att ha dike över annans mark och avleda vatten till diket, men däremot ej omedelbart på den enskilde deltagarens skyldighet att bestrida företagets kostnader. I diskussionen kring hithörande frågor 86

bör även uppmärksammas rättsfallet NJA 1960 s. 713. Om detta skulle utgöra belägg för att en fastighets delaktighet i ett torrläggningsföretag alltid kan uppdelas på fastigheter som bildats av den ursprungliga fastigheten, är rättsfallet givetvis av största intresse i detta sammanhang, och det är anledning att något utförligare relatera omständigheterna i målet samt söka fastställa vilka slutsatser rörande gällande rätt som kan dragas med utgående från Högsta domstolens i målet intagna ståndpunkt. Högsta domstolens avgörande har refererats på frågan, huruvida en av ett vattenavledningsföretags styrelse upprättad längd för debitering av kostnader för företaget vore lagligen beskaffad. I längden hade delaktigheten för vissa områden, som vid syneförrättningen för företaget behandlats som samfällda, fördelats på de fastigheter till vilka områdena enligt senare företagen gränsbestämning rätteligen hörde. Högsta domstolen fann, att den i debiteringslängden verkställda fördelningen måste anses ha skett enligt de i kostnadsfördelningslängden för företaget angivna grunderna för kostnadsfördelning och alltså vara med lag överensstämmande. - En skiljaktig ledamot ville emellertid upphäva debiteringslängden i förevarande del. Som skäl för sin ståndpunkt anförde han, att den erforderliga fördelningen av de samfällda områdenas andelstal kunde bli föremål för ny syneförrättning enligt 10 kap. VL, medan den företagna ändringen av debiteringslängden skett utan stöd av någon laga förrättning. I särskilt avgivet yttrande utvecklade en av de ledamöter, som bildade majoritet, närmare sin mening och belyste därvid det ifrågavarande anpassningsproblemet ur skilda synpunkter. Han anförde bl. a. följande. Någon laglig möjlighet måste finnas att anpassa kostnadsfördelningen efter de förändrade förutsättningarna för den en gång fastställda fördelningen. Inom en begränsad tid efter gränsbestämningsförrättningens avslutande hade funnits möjlighet att under hänvisning till resultatet av gränsbestämningen 81 62

Betänkandet s. 547. SOU 1963: 23 s. 247 f. SOU 1968: 51

söka resning i syneförrättningen. Sådan justering av en fastställd kostnadsfördelning som i målet påkallats av ett felaktigt antagande rörande fastighetsindelningen kunde i andra fall vara behövlig på grund av att mark, som vid syneförrättningen varit samfälld, sedermera skiftats. Då i sistnämnda fall intet utrymme funnes för resning, måste den erforderliga justeringen kunna åstadkommas på annat sätt. I ett särskilt förfarande kunde nya delaktighetstal tänkas bli fastställda till framtida efterrättelse, och praktiska skäl talade för att frågan om fastställandet handlades vid syneförrättning enligt VL. I brist på bestämmelser i ämnet vore emellertid tvivelaktigt om syneförrättning kunde äga rum för sådant ändamål. Däremot kunde talan om ändring av delaktighetstalen prövas av allmän domstol eller, med stöd av 11 kap. 20 § VL, av vattendomstol. - Oaktat godtagande av en debiteringslängd, som icke direkt grundade sig på vederbörligen fastställda delaktighetstal för särskilda fastigheter, icke vore utan principiella betänkligheter, talade dock praktiska synpunkter för att så under vissa omständigheter borde kunna ske, såsom till rättande av smärre fel i fastighetsredovisningen eller efter ändringar i fastighetsindelningen, överenskommelse om ändring av kostnadsfördelningen efter ny fastighetsbildning borde visserligen ofta kunna träffas i samband med ifrågakommande lantmäteriförrättning, men långtifrån säkert vore att så alltid kunde ske, och en överenskommelse kunde knappast bli bindande för nya fastighetsägare. Ett särskilt förfarande för fastställande av ändrade delaktighetstal skulle i många fall medföra onödig omgång. Frågan om verkan av att redan uppkomna kostnader för företaget fördelats efter de ursprungliga delaktighetstalen påkallade även uppmärksamhet. - De antydda principiella betänkligheterna mot att godtaga en debiteringslängd, som icke direkt grundade sig på vederbörligen fastställda delaktighetstal, framträdde särskilt starkt om i längden upptagits fastigheter utan tidigare delaktighet i företaget. I belysning av det särskilda yttrandet SOU 1968: 51

framstår Högsta domstolens avgörande såsom närmast en eftergift för en av praktiska skäl betingad nödvändighet att anpassa delaktighetstalen till en ändrad fastighetsindelning. Uppenbarligen har i det aktuella fallet angelägenheten av att åstadkomma en anpassning ansetts framträda med särskild styrka, och det torde vara motiverat att ej utgå från att en motsvarande anpassning i andra lägen skulle sanktioneras. Avgörandet torde över huvud taget icke böra tillmätas betydelse utöver de speciella förhållanden som förelåg till bedömande. 53 I målet gällde endast att dela upp en fastighets delaktighetstal på andra fastigheter, vilka sammantagna helt motsvarade den ursprungligen delaktiga fastigheten, och uppdelningen synes icke ha kunnat skada de övriga delägarnas intressen. Situationen företedde m. a. o. påtagliga likheter med den som kan föreligga vid laga skifte av en fastighet med delaktighet i ett torrläggningsföretag; av referatet framgår emellertid intet som tyder på att enligt Högsta domstolens uppfattning delaktigheten i torrläggningssamfälligheten kunnat uppdelas på de enskilda fastigheterna redan vid gränsbestämningsförrättningen annat än genom en - för nya fastighetsägare knappast bindande - överenskommelse. Vad som i det särskilda yttrandet anföres om betydelsen av en överenskommelse i uppdelningsfrågan mellan delägarna synes f. ö. närmast giva vid handen, att delaktighetsfrågan ej kunnat behandlas vid gränsbestämningsförrättningen såvida ej överenskommelse därom träffades. - Vilken betydelse som skall tillmätas Högsta domstolens avgörande är även ur en annan synpunkt tveksamt. Prövningen har avsett debiteringslängdens lagliga beskaffenhet. I sistnämnda begrepp ligger väl knappast något mer än att längden skall ha tillkommit i föreskriven ordning samt överensstämma med de grunder för fördelning av företagets kostnader som fastställts vid samfällighetens tillkomst. 63 Vid referat av rättsfallet i SJT 1964 s. 697 konstateras att domstolarna godtog det av företagets styrelse använda förfaringssättet, och även referenten torde lämna öppet om förfaringssättet skulle kunna godtagas även i andra situationer.

En prövning av längdens lagliga beskaffenhet i vad avser kretsen av de däri upptagna fastigheterna skulle väl närmast avse att fastställa, att i längden icke upptagits andra fastigheter än dem som vid samfällighetens bildande angivits skola ingå i samfälligheten. Skulle denna prövning i stället avse att kontrollera, att i längden ej upptagits annan fastighet än sådan som dåmera inrymde i den ursprungliga samfälligheten ingående mark, måste konstateras att lagbestämmelser saknas till säkerställande av erforderlig utredning för sådan prövning, exempelvis genom syneförrättningsförfärande. Sammanfattningsvis vill utredningen hävda, att Högsta domstolens ifrågavarande avgörande går utöver det tillämpade lagrummet och dess förarbeten samt ej ger belägg för att en anpassning av andelstalen under andra förhållanden skulle kunna ske genom en justering i debiteringslängden. Någon förrättningsform för sådan justering finns enligt utredningens mening ej, detta alltså till skillnad från vad den skiljaktige ledamoten i Högsta domstolen hävdade. Det förefaller i och för sig möjligt men föga ändamålsenligt att förlägga prövningen till allmän domstol i stället för vattendomstol. Såvitt utredningen har sig bekant förekommer icke heller att delaktighetsfrågan göres till föremål för fastställelse- eller fullgörelsetalan vid allmän domstol. Det nuvarande rättsläget i fråga om möjligheterna att låta ändring i fastighetsindelningen slå igenom på delaktigheten i ett torrläggningsföretag karakteriseras sålunda utav frånvaron av vägledande bestämmelser i VL och oklarhet om tillämpningsområdet för jorddelningslagens ifrågakommande bestämmelser. En anpassning kan någon gång tänkas ske genom justering av debiteringslängd eller genom ett resningsförfarande. En fastställelse- eller fullgörelsetalan vid allmän domstol rörande delaktigheten kan tänkas. Gällande rätt kan under angivna omständigheter icke sägas erbjuda tillfredsställande möjligheter att åstadkomma en anpassning av delaktigheten till ändringar i fastighetsindelningen. I sitt betänkande »Fastighetsbildning» har

fastighetsbildningskommittén upptagit bestämmelser, som skulle kunna öppna möjlighet att vid fastighetsbildning överföra delaktigheten i en torrläggningssamfällighet från en fastighet till en annan, jfr 2 kap. 5 §, 7 kap. 1, 2, 4, 7 och 8 §§, 10 kap. 2 §, 11 kap. 4 § samt 14 kap. 1 § i kommitténs lagförslag. Kommittén har emellertid tydligen ej avsett att dess föreslagna bestämmelser skulle ersätta stadganden i andra lagar, såsom lagen om enskilda vägar, rörande inverkan å en samfällighet av ändring i fastighetsindelningen. Ej heller torde innebörden av kommittéförslaget vara att förrättningsmännen ex officio skulle fördela delaktigheten i torrläggningsföretag vid fastighetsbildningsåtgärd. Vid sådant förhållande kommer, såvitt utredningen kan finna, knappast heller de i fastighetsbildningslagen upptagna instituten att garantera anpassning av delaktigheten i torrläggningsföretag till ändringar i fastighetsindelningen i samband med ändringarnas genomförande eller att under alla förhållanden möjliggöra en sådan anpassning i efterhand. - Om emellertid en blivande fastighetsbildningslag kommer att medge överförande av delaktighet i torrläggningsföretag från en fastighet till en annan, bör i lagen lämpligen föreskrivas skyldighet för förrättningsmannen att till företagets styrelse anmäla sitt beslut om sådan överföring. Här har t. v. utgåtts från som något självklart att innehav av torrlagd mark och delaktighet i torrläggningsföretaget - som får förutsättas motsvara varandra vid samfällighetens konstituerande - också bör anpassas till varandra efter ändring i fastighetsindelningen. Innan man går in för att möjliggöra sådan anpassning, bör emellertid något belysas de ekonomiska konsekvenserna av anpassningen. De diken som upptages inom en torrläggningssamfällighet utgör normalt icke någon för deltagarna i företaget samfälld egendom, och inom det allt övervägande antalet dikningsföretag finns över huvud taget icke någon samfälld egendom. Annorlunda är däremot förhållandet inom vattenavlednings- och invallningsföretag. I den mån SOU 1968: 51

samfälld egendom finns torde denna dock sällan ha något omsättnings- eller utskiftningsvärde. Någon reglering i VL, vid anpassning av delaktighetstalet till ny fastighetsindelning, av frånträdande och tillträdande markägares rättigheter med avseende å samfällighetens gemensamma egendom torde därför ej erfordras. 54 Den tillträdande markägaren kommer att svara för fortsatt underhåll av diken etc. i stället för den frånträdande. Om därvid skall ifrågakomma någon gottgörelse, torde få överlämnas åt markägarna att avgöra vid bestämmandet av köpeskilling för överlåten ägovidd. Har den frånträdande markägaren försummat sina åligganden i pengar eller in natura gentemot företaget, torde den tillträdande markägarens ansvar härför begränsas såsom i 7 kap. 60 § anges; detta stadgande torde i vart fall vara att analogivis tillämpa. Om med torrlagd mark delaktigheten i företaget överföres från en kreditvärdig till en mindre kreditvärdig fastighet, undergår givetvis möjligheterna att kräva ut delägarens förpliktelser mot företaget motsvarande försämring. I princip måste dock den torrlagda marken få anses tillförd sådan värdeökning genom torrläggningen, att dess ägare kan svara för förpliktelserna mot företaget. Att den torrlagda marken genom överföringen kommit att ingå i en i och för sig mindre kreditvärdig fastighet än tidigare, får uppenbarligen ej förhindra en anpassning av delaktigheten till förändringen i markinnehav. Till bestridande av torrläggningskostnad kan ha utgått statsbidrag eller statliga lån enligt äldre författningar. I båda fallen har mottagare varit den enskilde fastighetsägaren, icke torrläggningsföretagets deltagare samfällt. Långivaren har åtnjutit förmånsrätt i den ursprungliga fastigheten och därifrån avstyckade områden, och även vid andra jorddelningsformer än avstyckning har långivarens intressen tillgodosetts.55 Att vid en anpassning av delaktigheten i ett torrläggningsföretag till ändrad fastighetsindelning vidtaga ändringar i dessa regelsystem synes icke påkallat; eventuellt if rågakommande kompensation berörda fastighetsägare emelSOU 1968: 51

lan torde kunna utgå vid bestämmande av köpeskillingen för den överförda marken. Med stöd av den sedermera tillkomna rationaliseringskungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) och nu gällande kungörelse den 9 juni 1967 (nr 453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering m. m. kan statlig lånegaranti beviljas antingen samfälligheten eller de däri ingående fastigheterna var för sig. Ej heller i dessa fall synes en justering av delaktigheten i samfälligheten efter ändrad fastighetsindelning fordra några bestämmelser till reglering av statens, långivarnas eller fastighetsägarnas intressen. Då sålunda hänsyn till andra intressen ej lägger hinder i vägen för en i och för sig önskvärd omfördelning av delaktighetstalen efter ändring i innehavet av torrlagd mark, bör enligt utredningens mening i VL införas bestämmelser i ämnet. Överförandet av torrlagd mark från en fastighet till en annan kan vara av relativt sett större eller mindre betydelse för fastighetsägarnas ställning inom torrläggningsföretaget. I de fall där det endast rör sig om överförande av mindre omfattande ägovidd framstår det knappast som något mera betydande intresse att i motsvarande mån reglera delaktighetstalen. Det bör därför överlämnas åt berörda fastighetsägare själva att avgöra när en omfördelning av delaktighetstalet skall ske, och lagbestämmelserna bör endast öppna möjlighet för dem att påkalla omfördelningen. På grundval av de här redovisade övervägandena har utredningen utformat den i 10 kap. 83 § upptagna bestämmelsen.

54 Jfr vad under 2.3.6 uttalats angående en deltagares inflytande på ett torrläggningsföretag efter reducering av hans delaktighet i företaget. 56 Frågan om ansvarigheten för avdikningslån vid ändringar i fastighetsindelningen regleras delvis redan i lag, jfr 19 kap. 24 § jorddelningslagen, och har ett flertal gånger varit föremål för bedömning vid fördelning av återbetalningsskyldigheten för beviljade lån, jfr RÅ 1916 s. 75, 1929 s. 107, 1935 s. 99, 1938 s. 23, 1944 Jo 11, 1947 s. 101, 1960 Jo 17 och Jo 27 samt 1962 Jo 16. Jfr även NJA 1908 s. 204 och 1928 s. 360.

3 Specialmotivering

VL använder genomgående uttrycket »båtnad» för att beteckna förmånlig inverkan av marks torrläggning och vattenreglering samt »nytta» för att beteckna motsvarande inverkan av exempelvis byggnad i vatten. Helt konsekvent är dock denna terminologi ej genomförd; jfr t. ex. 7 kap. 22 § och 3 kap. 4 § sista punkten. Enligt utredningsförslaget skall båtnadsbegreppet i vad avser marks torrläggning utbytas mot begreppet nytta. Någon motsvarande terminologisk förändring avseende andra i lagen reglerade förmånliga åtgärder åsyftas däremot ej med utredningsförslaget. Denna ståndpunkt föranleder att ordet »båtnad» i 7 kap. samt i 10 kap. 32 och följande paragrafer genomgående ersattes av »nytta» samt att så i princip sker även i VL:s övriga stadganden till reglering av förmånlig inverkan genom torrläggning. I stadganden som 10 kap. 48 § samt 11 kap. 87 och 89 §§ skulle då rätteligen ordet »båtnad» behållas i vad avser vattenreglering samt ordet »nytta» införas med hänsyftning allenast på torrläggning. Då VL som nämnts redan i sitt nuvarande skick ej har en helt konsekvent terminologi i detta avseende, har dock här »båtnad» ej bibehållits i vad avser vattenreglering utan ansetts kunna helt ersättas av »nytta», detta till undvikande av en tyngande dubbelskrivning, som knappast kan anses sakligt motiverad. I stadganden som i första hand är av intresse för vattenreglering - jfr 3 kap. 3 § första stycket, 5 och 7 §§ samt

26 § andra stycket - har av samma skäl ordet »båtnad» ansetts kunna bibehållas, även om därmed åsyftas förmånlig inverkan också av torrläggning.

3 kap. 3, 6 och 11 §§ Ändringarna i dessa paragrafer är av formell natur och betingas av de ändringar utredningen föreslår beträffande däri åsyftade stadganden i 7 och 10 kap. För att de föreslagna ändringarna i 7 kap. 56, 58 och 59 §§ ej skall bli tillämpliga på vattenregleringar har i 3 kap. 11 § utskrivits de ifrågavarande bestämmelserna i deras nuvarande lydelse. Då enligt utredningsförslaget begreppet »jordförbättring» icke vidare skall upptagas i VL, har i 6 § - liksom annorstädes där nu hänvisning till stadgandena i 7 kap. 22 § om jordförbättring förekommer - ordet »jordförbättring» utbytts mot den i nuvarande lydelse av 7 kap. 22 § givna definitionen av detta begrepp.

7 kap. 2 § Det nuvarande stadgandet i första punkten av denna paragraf har överförts till 33 §, varefter hänvisningen i paragrafens andra SOU 1968: 51

punkt kunnat uteslutas. I sin föreslagna lydelse kommer paragrafen att innehålla det stadgande, som nu återfinns i 34 § första stycket första punkten. Vid överföringen har orden »deltagarna i företaget» utbytts mot »den dikande» för att anknyta till terminologin i kapitlets första avsnitt. Överföringen av stadgandet om underhållsskyldigheten till kapitlets inledande avsnitt har motiverats av att denna skyldighet enligt utredningsförslaget skall vara jämställd med skyldigheten att svara för kostnaderna för dikes upptagande. De nuvarande bestämmelserna om underhållsskyldighet torde genomgående reglera icke endast underhållsåtgärder avseende torrläggningsföretags anläggning utan även dess skötsel och drift. Utredningen avser ej att göra någon ändring i denna ordning. Det skulle då kunna vara motiverat att i detta inledande stadgande uttryckligen nämna även skötsel och drift, särskilt som dessa åtgärder omnämnes i vissa andra av kapitlets bestämmelser. Utredningen har emellertid ej ansett detta erforderligt. - Tveksamhet har uttalats om vissa utgifter vore att hänföra till VL:s hithörande bestämmelser. Som exempel på sådana utgifter kan nämnas arvode till verkställande ledamot av torrläggningsföretags styrelse, omkostnad för förvaltning av samfällda tillgångar och för expedition samt lön åt anställda. Enligt utredningens uppfattning är till utgifter för underhåll att hänföra samtliga kostnader för företagets drift, och således även kostnader av nyss angiven art.

11 § Ändringen är en följd av att begreppet »jordförbättring» enligt utredningens förslag uteslutes ur VL. 22 och 23 §§ Enligt utredningens förslag skall som grundläggande norm för delaktighet i torrläggningsföretag gälla begreppet »nytta» med det huvudsakliga innehåll detta begrepp nu SOU 1968: 51

och framdeles får inom fastighetsbildningen. Då någon definition av begreppet ej bör inflyta i VL, och då dess användning som norm för delaktigheten ej bör vara underkastad någon av de begränsningar som nu gäller för begreppet »båtnad», skall 22 § enligt utredningsförslaget i sin helhet upphävas. Under detta paragraf nummer har i stället intagits motsvarighet till nuvarande 23 §, med tillägg av stadganden om möjlighet till uppdelning av företagskostnaderna så att vissa kostnader kommer att belasta endast någon eller några men ej alla delägarna i företaget. Möjligheten till kostnadsuppdelning bör utnyttjas bl. a. för att modifiera en extrem tillämpning av gemensamhetsprincipen - kostnaderna för någon del av företaget måste dock alltid fördelas mellan samtliga delägare - samt för att underlätta en framtida omstrukturering av företaget. Genom den nya 23 § har i den där angivna situationen regleringsfastigheternas ägare sammanförts till en enhet vid syneförrättningen. Avsikten är att de därvid skall företrädas av en enligt fastighetbildningslagen utsedd syssloman.

24 §

Den nuvarande jämkningsregeln i 24 §, grundad på skillnad i relativ kostnad, ersattes enligt utredningsförslaget med en regel om jämkning, grundad på skiljaktighet i vinst, varvid hänsyn även skall kunna tagas till såväl den enskilde delägarens eller en grupp av delägares mindre omfattande behov av torrläggning än den för företaget samfällt ifrågakommande som till vederbörandes möjlighet att lösa sin torrläggningsfråga utanför företagets ram. Vid jämkningen kommer liksom hittills att kunna beaktas att företaget i viss del blir särskilt kostnadskrävande, och intet hindrar att företaget liksom hittills uppdelas i olika avdelningar, men då efter skiljaktighet i vinst i stället för relativ kostnad. Kravet på att en större vinst måste vara uppenbarligen antaglig torde medföra, att den delägare som gör gällande att så är fallet 91

men vars åsikt ej utan vidare delas av synemännen måste vara beredd att prestera viss utredning för sin ståndpunkt, innan denna blir föremål för närmare övervägande av synemännen.

26 § Ändringen betingas av omredigeringen utav 22-24 §§ samt upphävandet av 25 §.

27 §

I sin nuvarande lydelse reglerar paragrafen skyldighet att taga del i kostnad för dikes upptagande, medan den enligt förslaget skall äga tillämpning även på kostnad för dikes underhåll. Den av utredningen i 10 kap. 85 § föreslagna möjligheten för även sökande att erhålla nedsättning i skyldigheten att bidraga till kostnad för fortsatt underhåll av torrläggningsföretags anläggning innebär en modifiering av den i 7 kap. 27 § knäsatta principen om obegränsad bidragsskyldighet för sökande. Denna omständighet har emellertid ej ansetts behöva föranleda någon inskränkande hänvisning i 7 kap. 27 § till 10 kap. 85 §.

29 § Ändringen är en följd av vad utredningen i övrigt föreslår.

ke, oavsett om delaktigheten i dess anläggande, eller enbart i dess underhåll, blivit reglerad enligt lag eller ej. Utredningen avser ej att göra någon ändring härutinnan. Med en ändring till vinnande av bättre d. v. s. utvidgad - torrläggning enligt nuvarande bestämmelser jämställes enligt utredningsförslaget en förbättring i enbart ekonomiskt hänseende av torrläggning i föreliggande omfattning. Även för en sådan åtgärd kommer alltså att föreligga tvångsrätt och anslutningstvång. Det nya företaget till förbättring av dike eller för ledande av vatten till annans dike kan samordnas i formellt hänseende med det tidigare företaget, avseende diket i dess föreliggande utformning, på grundval av de föreslagna bestämmelserna i 10 kap. 62 § andra stycket. Materiella bestämmelser för samordning lämnas i 34 § andra stycket. Vad som rätteligen skall förstås med att leda vatten till »annans» dike framgår ej av förarbetena till dikningslagen eller VL. Måhända har därmed ursprungligen helt enkelt avsetts dike å annans mark. Utredningen finner önskvärt att härtill anknutna bestämmelser åtminstone fortsättningsvis får tillämpning på ledande av vatten till varje dike i vilket den tilledande ej ensam äger del. För att ett »tilledande» till ett dike, vars upptagande eller åtminstone underhåll reglerats enligt lag, skall anses äga rum torde fordras att det tilledda vattnet härrör från mark som ej ingår i samfälligheten. 36 §

32 §

»Torrläggningskostnaden» kommer enligt utredningsförslaget att omfatta alla utgifter för upptagande av ett företags anläggningar samt för den vidare driften av företaget. Jfr 27 §.

33 och 34 §§ De nuvarande bestämmelserna om förbättring av dike och ledande av vatten till annans dike torde ha avseende på varje di92

Ändringen i det föreslagna 1 mom. första stycket av »dikningsföretag» till »sådant företag» samt uteslutningen i momentets andra stycke av orden »om dikning» föranledes av att i första stycket citerats 33 § med dess stadganden om förbättring av dike och ledande av vatten till annans dike. Bestämmelserna i 2 mom. hänför sig till den situation som föreligger då dike upptagits helt inom ramen för en fastighetsregleringsförrättning, varvid frågan om skyldighet att sörja för dikets underhåll skall regleras enligt VL. SOU 1968: 51

56 § Undantagsbestämmelserna i denna paragraf har kompletterats, dels med en mer omfattande hänvisning till de redan nu föreliggande inskränkningarna i rättskraftsprincipen, dels med hänvisning till de av utredningen föreslagna ytterligare inskränkningarna i samma princip.

58 § Genom ändringen i paragrafens nuvarande första stycke har verkan av att företag icke färdigställts inom föreskriven tid begränsats. Bestämmelserna i paragrafens nuvarande andra stycke har anpassats till denna ändrade reglering. Paragrafens nya 2 mom. tillerkänner varje deltagare rätt att påkalla den ändring av företagets bestämmelser, som betingas av att utlåtande eller domstolsavgörande rörande företaget i viss del förfallit eller av att företaget utförts med avvikelse från vad som därutinnan bestämts.

59 § Bestämmelserna i paragrafens nya 1 mom. öppnar möjlighet för sökande till företaget att även i andra fall än de i paragrafen hittills behandlade erhålla ändring i bestämmelserna för ett torrläggningsföretag. Den sökanden i samma moment uttryckligen tillerkända rätten att avstå från att utföra i företaget ingående arbete föreligger redan nu men har ej kunnat leda till upphävande eller ändring av bestämmelserna rörande företaget. Genom bestämmelserna i 3 mom. erhåller de icke-sökande deltagarna möjlighet att genomdriva företagets utförande samt öva inflytande på frågan om vid utförandet skall göras avvikelse från de för företaget meddelade bestämmelserna. 64 § Anknytningen av rösträtten till viss del av företaget betingas av slutbestämmelsen i 22 § enligt utredningsförslaget. Då enligt SOU 1968: 51

vad utredningen föreslår icke-sökande delägares enligt 27 § begränsade skyldighet att deltaga i företaget skall avse även underhållsskyldigheten, har särbestämmelsen i 64 § om rösträttens anknytning till det obegränsade och icke det enligt 27 § begränsade andelstalet kunnat uteslutas. Paragrafens nya slutstadgande syftar till att giva de i fastighetsregleringen ingående fastigheternas ägare ett i förhållande till deras antal och innehav av torrlagd mark adekvat inflytande över torrläggningsföretaget. 66 § Ändringen är en följd av den föreslagna nya utformningen av 36 §.

10 kap. 33 §

Bestämmelserna i paragrafens nya andra stycke reglerar det fall då dike upptagits helt inom ramen för fastighetsregleringsförrättning, varvid skyldigheten att underhålla diket skall fördelas enligt VL. 60 § Hänvisningen till 7 kap. 22 § har uteslutits, då utredningsförslaget ej upptar någon motsvarighet till de åsyftade bestämmelserna. Efter anmälan enligt paragrafens nya sista stycke skall överlantmätaren ha att bedöma om fastighetsreglering bör komma till stånd eller ej samt att i förekommande fall föranstalta om förrättning för sådan reglering. 62 § Den synemännen enligt paragrafens nya andra stycke tillerkända befogenheten är av formell karaktär och innebär, dels att en samordning av företagen på grundval av VL:s materiella bestämmelser kan ge93

nomföras, dels att torrläggningen i fortsättningen skall kunna omhänderhas inom ramen för det tidigare företaget, inom det tidigare jämte det parallellt därmed drivna nya företaget eller inom ramen för det nya företaget.

63 § Ändringen är föranledd av att avdelningsbildning enligt utredningsförslaget ej längre är obligatorisk vid jämkning av delaktigheten enligt 24 § men skall kunna komma till användning, varvid stadgandet givits en mer allmän utformning.

67 § Ändringen betingas av den föreslagna nya utformningen av 82 §.

77 §

Ändringen i andra stycket är beroende av att enligt utredningsförslaget skyldigheten att underhålla företaget skall vara helt jämställd med annan skyldighet avseende företaget, varför underhållsskyldigheten ej längre behöver särskilt nämnas.

80 §

Då enligt vad utredningen föreslår ickesökande delägares enligt 7 kap. 27 § begränsade skyldighet att deltaga i företaget skall avse även underhållsskyldigheten, har särbestämmelsen i första stycket om anknytning av skyldigheten att stå för förrättningskostnad till den obegränsade, och icke den enligt nämnda paragraf begränsade delaktigheten, kunnat uteslutas.

82 §

De nya andra och tredje styckena i paragrafen ansluter till de föreslagna bestämmelserna i 7 kap. 23 §, 27 § andra stycket och 36 § 2 mom.

83 §

Den ifrågavarande omfördelningen av andelstal skall kunna göras såväl i omedelbar anslutning till ändringen i fastighetsindelning som i efterhand. Omfördelningen innebär att sökandens delaktighet bringas till överensstämmelse med hans innehav av torrlagd jord samt att annan delägares andelstal i motsvarande mån jämkas. I de flesta fall, såsom då torrlagd jord genom avstyckning överföres från en fastighet till en annan, torde någon tvekan ej föreligga mellan vilka fastigheter omfördelningen skall ske. Skulle sådan tvekan uppstå, torde omfördelningen få företagas mellan å ena sidan den som framställer ansökan därom och å andra sidan samtliga övriga delägare i proportion till deras andelstal. Någon tidsgräns för omfördelningsinstitutet har ej föreslagits, varför det skall kunna komma till användning såväl under den för företagets utförande bestämda tiden som senare. 84 §

Med tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf avses att möjliggöra anpassning av ett torrläggningsföretags struktur till ändrade faktiska förutsättningar. Härvid kan exempelvis ifrågakomma såväl att lägga om dikessystemet i anslutning till förändringar i vägnätet som att ändra delaktigheten i företaget, om en nyanlagd väg påverkar den nytta som vinnes genom torrläggningsföretaget. Paragrafen kan vinna tillämpning endast efter utgången av den för företagets utförande fastställda tiden. Då såsom behöriga sökande angivits »deltagarna i företaget» fordras ett vid sammanträde enligt 7 kap. 64 § fattat beslut som grundval för en ansökan. En enskild deltagare har sålunda enligt utredningens förslag ingen möjlighet att - som under tiden för företagets utförande med tillämpning av 7 kap. 59 § - åvägabringa ändrade bestämmelser under hänvisning till att de faktiska förhållanden på vilka bestämmelserna SOU 1968: 51

grundats ej föreligger. I den mån en sådan omständighet minskar hans nytta av företaget, skall han emellertid med tillämpning av nästföljande paragraf kunna i betydande omfattning erhålla nedsättning av sin delaktighet i företaget. 85 § Som grund för en ansökan om nedsättning av delaktigheten skall enligt utredningsförslaget kunna åberopas endast att en tilllämpning av den i 7 kap. 22 § stadgade grundläggande normen för delaktighet i företaget skulle leda till väsentligt lägre andelstal än det för vederbörande deltagare gällande. Bestämmelserna i 7 kap. 24 och 26 §§ om jämkning och begränsning av den grundläggande normens tillämpning kan alltså i detta sammanhang ej vinna beaktande. En nedsättning av en deltagares andelstal måste automatiskt föranleda motsvarande ökning av övriga delägares andelstal. Nedsättningen kan emellertid också böra medföra att ytterligare underhåll av företagets anläggningar i viss del icke bör ifrågakomma eller att företaget i övrigt omstruktureras. Genom de föreslagna stadgandena i 10 kap. 89 § 3 mom. första stycket har synemännen tillerkänts befogenhet att vidtaga av nedsättningen föranledda ändringar i de för företaget gällande bestämmelserna. Med stöd av dessa stadganden torde synemännen även kunna genomföra en sådan kostnadsuppdelning som åsyftas med det föreslagna slutstadgandet i 7 kap. 22 §. Paragrafen kan vinna tillämpning först sedan någon åtgärd för underhåll av den ifrågavarande anläggningen vidtagits. 86 § Även denna paragraf kan vinna tillämpning först sedan någon åtgärd för underhåll av den ifrågavarande anläggningen vidtagits. Till skillnad från vad enligt föregående paragraf är fallet skall här jämväl bestämmelserna om jämkning och begränsning av den grundläggande delaktighetsnormens tillSOU 1968: 51

lämpning vinna beaktande. Då det lär sakna intresse att i detta fall fastställa delaktighet, som enligt 7 kap. 29 § ej är förenad med skyldighet att omedelbart taga del i företagets kostnader, har från paragrafens tilllämpningsområde uteslutits nytta som i nämnda paragraf avses. Då såsom behöriga sökande angivits »deltagarna i företaget» fordras ett vid sammanträde enligt 7 kap. 64 § fattat beslut som grundval för en ansökan. 87 §

För att en överenskommelse enligt första stycket skall kunna fastställas, fordras att samtliga av överenskommelsen berörda deltagare biträtt denna. Om överenskommelsen exempelvis träffas mellan de deltagare i ett nu existerande torrläggningsföretag, vilka vinner torrläggning genom en sidogren till företagets huvudavlopp, att ej vidare underhålla denna sidogren, kan härvid olika situationer uppkomma. Skall underhållet enligt de för företaget gällande bestämmelserna ankomma allenast på dessa deltagare, och ifrågakommer ej att i samband med det överenskomna upphörandet av underhållet nedsätta dessa deltagares andelstal i samfälligheten, torde andra än de ifrågavarande deltagarna ej beröras av överenskommelsen. Brister någon av dessa förutsättningar, lär däremot samtliga deltagare i företaget få anses berörda av överenskommelsen, och för dess fastställande fordras då att alla dessa biträtt densamma. Härvid kan dock ifrågakomma att med stöd av 89 § 3 mom. andra stycket jämka överenskommelsen - i det anförda exemplet kanske genom att låta nedläggandet av underhållet ej föra med sig nedsättning av de närmast berörda deltagarnas andelstal i företaget - så att den ej kommer att beröra andra än deltagarna vid sidogrenen. Om den föreslagna slutbestämmelsen i 7 kap. 22 § vunnit tillämpning kan vid nytillkommande företag förväntas ökat utrymme för träffande av överenskommelser berörande allenast en viss begränsad del av ett företag. 95

Det i paragrafens andra stycke stadgade kravet att samtliga deltagare i ett torrläggningsföretag måste biträda en överenskommelse om samfällighetens upplösning följer i princip redan av vad som föreskrivits i första stycket. En uttrycklig bestämmelse i ämnet har emellertid ansetts motiverad till förebyggande av den uppfattningen att fastställelse skulle kunna meddelas av en överenskommelse om samfällighetens upplösning, som fattats med allenast enkel pluralitet vid sammanträde enligt 7 kap. 64 §. Då någon tidsgräns för ändring av ett företags bestämmelser eller upplösning av en samfällighet genom överenskommelse ej stadgats, kan detta förfarande komma till användning såväl under tiden för företagets utförande som därefter. Vid fastställelseprövning av en överenskommelse bör kontrolleras att de som undertecknat överenskommelsen är saklegitimerade att företräda den mark som beröres av överenskommelsen. I allmänhet bör den avtalande ha lagfart å vederbörande fastighet, och försiktighet bör iakttagas då det gäller att godtaga överenskommelser med anknytning till ändrad fastighetsindelning, som ej vunnit erkännande inom samfälligheten, eller överenskommelser med personer som uppträder blott som köpare av någon i samfälligheten ingående fastighet utan att ännu ha erhållit lagfart på denna. Utan särskilt stadgande förutsattes den kontroll skola ske som föreskrives i 10 kap. 57 § andra stycket. I de fall där ersättning, vara bestämmelserna i 9 kap. är tillämpliga, utgår i samband med en överenskommelse, blir detta kapitels bestämmelser om nedsättningsskyldighet att iakttaga. Ersättning som eventuellt faller utanför kapitlets tillämplighetsområde kan möjligen tänkas förekomma men torde då vara av förhållandevis ringa betydelse för innehavare av särskild rätt till vederbörande fastighet, och några särbestämmelser om nedsättningsskyldighet i dessa fall har ej föreslagits. Den syneförrättning där överenskommelsen enligt 89 § prövas skall utmynna i ett

utlåtande enligt 10 kap. 67 § av innehåll, antingen att överenskommelsen fastställes att med motsvarande upphävande av vad tidigare föreskrivits lända till efterrättelse eller att ansökningen om fastställelse ogillas. I det förstnämnda fallet kan förekomma den varianten att överenskommelsen fastställes med viss angiven jämkning. Så snart fråga är om annat än fastställande av överenskommelsen i oförändrat skick bör utlåtandet innehålla en motivering för synemännens ståndpunkt. Det bör som eljest alltid innehålla fullföljdshänvisning. 90 § För att motverka otillräckligt motiverade ansökningar enligt de i paragrafen åsyftade bestämmelserna har ansetts påkallat att i dessa fall reglera skyldigheten att stå för förrättningskostnad på samma sätt som redan nu enligt 10 kap. 80 § andra stycket sista punkten sker, då ansökan enligt 77 § samma kap. ej föranleder ändring i förut verkställd värdering.

11 kap. 17 § Ändringen i 20. är en följd av den föreslagna nya utformningen av 3 kap. 11 § och 7 kap. 58 § samt av att ansökan enlig 7 kap. 59 § föreslås skola handläggas vid syneförrättning i stället för vid vattendomstolen. Genom tillägget till 43. har öppnats möjlighet för dikes rättsinnehavare att, då de ifrågavarande rättigheterna tagits i anspråk utan att föreskriven kompensation för skada och intrång lämnats honom, väcka talan om kompensation enligt 7 kap. 1 § andra stycket, 3 § och 34 § andra stycket. Har en före lagändringens ikraftträdande vidtagen förändring av dike till vinnande av bättre torrläggning i nu gällande bemärkelse förorsakat ökad kostnad för dikets underhåll, har sålunda delägarna i diket möjlighet att med utnyttjande av den ifrågavarande tillSOU 1968: 51

läggsbestämmelsen i efterhand erhålla sådan kompensation enligt 34 § andra stycket i dess hittillsvarande lydelse. Motsvarande gäller för det fall att någon före lagens ikraftträdande lett vatten till annans dike. Om dike förbättras eller vatten ledes till annans dike efter lagändringens ikraftträdande, kan dikets rättsinnehavare bringa det föreslagna nya stadgandet i 34 § andra stycket i tillämpning.

Övergångsbestämmelserna Då utredningsförslaget i väsentliga delar bygger på det nyttobegrepp, som enligt vad fastighetsbildningskommittén föreslagit skall ligga till grund för blivande fastighetsbildning, torde ändringarna i VL även i den del de ej hänför sig till samordning av torrläggning och fastighetsbildning - lämpligen böra träda i kraft först samtidigt med en ny fastighetsbildningslag. Om emellertid ett mer accentuerat behov anses föreligga av att låta lagförslaget med undantag för samordningsbestämmelserna träda i kraft redan tidigare, synes hinder däremot ej möta. De materiella bestämmelser i utredningsförslaget som är av betydelse vid bildande av torrläggningssamfällighet kommer naturligen ej att vinna tillämpning på sådana företag, vilka vid lagens ikraftträdande avgjorts vid syneförrättning eller vattendomstol, och i princip bör de ej heller tillämpas vid avgörande av då hos synemän eller domstol anhängiga frågor. - Utredningen har övervägt, om ej vissa av de föreslagna bestämmelserna om delaktighet vid bildande av torrläggningssamfällighet borde tillåtas slå igenom på mål och ärenden som är anhängiga vid lagens ikraftträdande, åtminstone om dessas behandling befinner sig i ett inledande skede. Detta skulle kunna anses motiverat för att stärka icke-sökande delägares ställning men även för att rationalisera och förbilliga förrättningsförfarandet samt för att vinna anknytning till de föreslagna reglerna för ändring i efterhand av delaktigheten i torrläggningsföretag. Dessa SOU 1968: 51

skäl har emellertid ej ansetts ha den tyngd att de kan tillåtas bli i strid mot gängse principer utslagsgivande. Utan särbestämmelse förutsattes att stadgandet i 7 kap. 58 § 1 mom. och därtill anslutna bestämmelser äger tillämplighet å varje syneutlåtande och domstolsavgörande, som meddelas efter lagens ikraftträdande, även då den genom utlåtandet eller avgörandet bedömda frågan var anhängig vid nämnda tidpunkt. De bestämmelser i utredningsförslaget som hänför sig till den för ett torrläggningsföretags utförande fastställda tiden förutsattes också utan särskilt övergångsstadgande bli vid lagens ikraftträdande omedelbart tillämpliga, såväl vid företag som då är föremål för prövning av synemän eller domstol som vid företag för vilka arbetstiden då löper. Även övriga lagbestämmeleser, som enligt utredningsförslaget möjliggör revidering av torrläggningsföretags bestämmelser och upplösning av torrläggningssamfällighet, avses bli omedelbart tillämpliga vid lagens ikraftträdande, alltså även på då existerande företag. Därvid torde lämpligen genom särskild bestämmelse stadgas att skyldigheten att underhålla existerande dike skall vara reglerad i enlighet med vad som gäller vid nämnda tillfälle, intill dess annorledes blivit bestämt. - Genom en sådan reglering kommer den i 10 kap. 86 § stadgade möjligheten till utvidgning av skyldigheten att bidraga till fortsatt underhåll av dike att stå öppen även i de fall, där enligt 7 kap. 34 § andra stycket i dess hittillsvarande lydelse förelegat skyldighet att svara allenast för tillökning i underhållskostnad. De föreslagna ändringarna i bestämmelserna rörande handläggning av syneförrättning avses bli omedelbart tillämpliga på förrättningar, som är anhängiga vid lagens ikraftträdande, vilket förutsattes framgå av att särskild övergångsbestämmelse om undantag från ikraftträdandet av lagen i vad avser handläggningsbestämmelserna ej upptagits i utredningsförslaget.

4.1 Frågor vari lagförslag ej framlägges

Tillåtlighetsprövning

För vattenavledning och invallning föreskrives i 7 kap. 38 § och den därtill hänvisande 49 § en viss tillåtlighetsprövning. Någon motsvarighet därtill finns ej för dikning. Ej heller finns för dikningens del någon motsvarighet till de restriktioner för tvångsdelaktighet, som i fråga om företag, avseende vattenavledning eller invallning, föreskrives enligt 44 och 51 §§ samma kapitel. Från skilda håll, såsom lantbruksstyrelsen och 1954 års fastighetsbildningskommitté, har framförts önskemål om att för alla torrläggningsföretag införa en tillåtlighetsprövning, innebärande att sådana företag ej skulle få igångsättas utan att de befanns vara räntabla. Förslagsställarna har framhållit att inte minst större torrläggningsföretag ofta visat sig förlustbringande. Med en tillåtlighetsprövning skulle vinnas att ingen skulle behöva tvångsvis anslutas till ekonomiskt dubiösa företag. Vidare skulle staten vid sina ekonomiska engagemang i torrläggningsverksamheten undgå risk för förluster. Slutligen skulle de tillgängliga resurserna för syneförrättningar samt anläggnings- och underhållsarbeten kunna koncentreras på de mest lönsamma företagen. Även enligt utredningens uppfattning har en hel del av hittillsvarande torrläggningsföretag visat ett ekonomiskt otillfredsställande resultat. Orsaken härtill kan emellertid icke sägas ha varit frånvaron av en tillåtlig98

hetsprövning; man torde sålunda mera sällan ha satt igång ett torrläggningsföretag, som enligt synemännens bedömning skulle medföra större kostnader än båtnad. Anledningen är i stället att söka i de bedömningsgrunder som kommit till användning vid båtnadsbestämningen samt i den faktiska utvecklingen av torrläggningsprojekten. I sistnämnda hänseende har exempelvis oförutsebara tekniska svårigheter och intensiv eller ändrad användning av den torrlagda marken men även bristfälligt underhåll av företagens anläggningar spelat en betydande roll. Att staten åsamkats förluster vid sina ekonomiska engagemang i torrläggningsföretag är delvis att hänföra till de förhållandevis generösa normer efter vilka det statliga stödet i olika former beviljats torrläggningsintressenterna. Man kan ej heller bortse från att dikningsföretag under vissa tider betraktats som sysselsättningsobjekt, vilka av arbetsmarknadsskäl borde understödjas och därför kommit till utförande. En jämförelse mellan dikningsföretagen, å ena sidan, samt vattenavlednings- och invallningsföretagen, å den andra, torde giva vid handen att de skäl som kan anföras som stöd för de inledningsvis nämnda restriktionerna avseende sistnämnda typ av torrläggningsföretag ej med samma styrka gör sig gällande i fråga om dikning. Tillåtlighetsprövningen vid vattenavledning och invallning är betingad uteslutande av att utomståendes egendom tages i anspråk eller skaSOU 1968: 51

das genom åtgärden. Den avser alltså ej att uppställa något krav på lönsamhet som villkor för att en vattenavledning eller invallning över huvud taget skall få komma till stånd. Då för möjlighet att tvinga in andra i företag av denna art uppställes som villkor, att minst hälften av den beräknade båtnaden skall falla å sökandens egendom, är ej heller detta en bestämmelse som avser att garantera företagets lönsamhet. Dikning åter fordrar normalt ej ianspråktagande av, eller orsakar skada å, annans egendom i tillnärmelsevis samma omfattning som vid vattenavledning och invallning ofta kan bli fallet. Härtill kommer att ett expropriationsförfarande till förmån för vattenavledning och invallning införts först i sen tid, medan av ålder förelegat rätt att genom dikning avleda överflödigt vatten från marken, även i den mån detta skadat nedanförliggande mark. Samma behov av expropriationsliknande bestämmelser och därtill knutna tilllåtlighetsvillkor för dikning som för vattenavledning och invallning har alltså ej förelegat, och då en tillåtlighetsprövning fordrar en långtgående förändring av särskilt dikningsbestämmelsernas uppbyggnad, måste starka skäl föreligga för att en sådan reform skall kunna anses berättigad. Avgörande för frågan huruvida tillåtlighetsprövning nu bör införas måste enligt utredningens mening bli de ekonomiska övervägandena. VL:s nuvarande bestämmelser bygger på uppfattningen att torrläggning genomgående tillför marken ett värde samt kan sägas underskatta betydelsen av de med verksamheten åtminstone numera förenade ekonomiska riskerna. Från dessa utgångspunkter främjar VL:s regler torrläggningsverksamheten genom att bereda den som vill sätta igång en torrläggning möjligheter att tvångsvis få ut bidrag av andra som kan förväntas ha båtnad därav, medan dessa andra skyddas dels genom begränsningen av bidragsskyldigheten till värdet av vunnen båtnad, dock endast i vad avser torrläggningskostnad enligt 7 kap. 32 § och ej underhållskostnad, samt dels de särskilda restriktionerna för tvångsdelaktighet i vattenavledning och invallning enligt 7 kap. 44 SOU 1968:51

och 51 §§. Till en början må då framhållas att det läge i vilket torrläggningsverksamheten numera befinner sig ej inrymmer samma möjligheter till felinvesteringar som tidigare. Med jordbrukets vikande lönsamhet och den på reduktion av den odlade arealen inriktade jordbrukspolitiken finns föga utrymme för torrläggning av mark för nyodling. Torrläggningsverksamheten är i stället numera väsentligen inriktad på komplettering av tidigare vidtagna torrläggningsanordningar genom exempelvis rörläggning av öppna diken. Sådana åtgärder ingår som ett viktigt led i rationaliseringen av jordbruken, och de är för sitt genomförande oftast beroende av statligt ekonomiskt stöd. För det statliga stödet har efter hand stipulerats allt strängare krav på att den avsedda åtgärden verkligen skall vara lönsam. Om i det angivna läget, såsom utredningen ovan föreslagit, vid uppskattningen av de förmåner en torrläggning bereder marken hänsyn i princip tages till alla därpå inverkande faktorer, torde vara tämligen väl sörjt för att de företag som vid bedömningen anses räntabla också senare kommer att visa sig vara vinstgivande. Risken för felbedömningar kvarstår emellertid givetvis, och utredningen har därför också föreslagit vidgade möjligheter att i efterhand korrigera den inledande ekonomiska bedömningen av företagen. Härtill kommer att utredningen också föreslagit en utvidgad tilllämpning av principen om begränsning av icke-sökande delägares delaktighet till att avse även underhållskostnad. Under sådana omständigheter kommer risken för ett ekonomiskt bakslag vid torrläggning att gå ut enbart över sökanden och med honom likställda delägare eller över den som torrlägger ensam utan andras medverkan. Dessas risktagande lär få anses inrymt i den allmänna företagarrisken. För att säkerställa staten mot risk av förlust vid stöd åt torrläggningsverksamheten kan stadgas så vittgående restriktioner som anses motiverade för det statliga stödet. Dessa överväganden leder enligt utredningens uppfattning till att några avgörande 99

ekonomiska skäl att nu införa tillåtlighetsprövning för torrläggningsföretag ej kan anses föreligga. Då en tillåtlighetsprövning aktualiserats även genom fastighetsbildningskommitténs förslag till samordning av fastighetsreglering och torrläggning, finner utredningen emellertid angeläget att ytterligare något beröra frågan ur särskilt dessa aspekter. Syftet med fastighetsbildningskommitténs förslag om tillåtlighetsprövning är självfallet att dikning som ett led i fastighetsreglering bör förekomma endast då dikningen bedömes som lönsam. Som nyss anförts torde detta syfte hädanefter i stort sett komma att tillgodoses vid all torrläggning, och några strängare krav på lönsamhet hos dikning i samband med fastighetsreglering än eljest har ej ifrågasatts. Emellertid inrymmes i förfarandet vid förhandsbedömning under fastighetsregleringsförrättningen av sådan dikning en viss ytterligare garanti för lönsamhet hos företaget. Uppkommer vid fastighetsreglering fråga om dikning, kan förrättningslantmätaren sålunda konsultera den ifrågakommande förrättningsmannen för torrläggning. En realistisk och försiktig bedömning av dessa två rörande den ifrågasatta dikningens lönsamhet lär i praktiken giva lika gott resultat som en tillåtlighetsprövning. Härtill kommer att för dikning i samband med fastighetsreglering lär komma att gälla det av fastighetsbildningskommittén uppställda s. k. opinionskravet, d. v. s. en förutsättning för att åtgärden skall komma till stånd är att de flesta av sakägarna är positivt inställda till åtgärden. Under angivna omständigheter kan utredningen ej heller finna en tillåtlighetsprövning motiverad av de speciella förhållandena vid fastighetsreglering. - En tilllåtlighetsprövning i enlighet med fastighetsbildningskommitténs förslag medför också den oformligheten, att man först vid fastighetsregleringsförrättning skulle fatta beslut om att dikning skall genomföras och därefter vid prövning enligt VL skulle taga ställning till om samma dikning får genomföras. Om särskild tillåtlighetsprövning skulle ifrågakomma även för vattenavlednings100

och invallningsföretagens del, återstod ock« så att reglera hur denna prövning skulle förhålla sig till de nu gällande restriktionerna för expropriationsrätt och tvångsdeltagande avseende sådana företag. En tillåtlighetsprövning kan motiveras även av andra hänsyn än de hittills behandlade, nämligen för att skydda motstående allmänna intressen. Exempel på en sådan tillåtlighetsprövning erbjuder för vattenavlednings- och invallningsföretagens del bestämmelserna i 7 kap. 39 och 49 §§. Bestämmelsernas innebörd är att sådana företag, även om de medför större nytta än kostnad och skada, icke utan tillstånd av Kungl. Maj:t får utföras om de åstadkommer betydande intrång ur allmän synpunkt. Det kan ifrågasättas om dessa tillåtlighetsbestämmelser bereder ett tillfredsställande skydd för sådana motstående intressen som exempelvis naturvården. Denna frågeställning får särskild aktualitet om det föreligger allenast ringa marginal mellan nytta samt kostnad och skada. För dikningsföretagens del sker över huvud taget icke någon prövning av den art som anges i den nyssnämnda paragrafen. Även sådana företag torde emellertid stundom kunna åstadkomma beaktansvärda olägenheter ur allmän synpunkt, och är de då ej klart lönsamma kan på motsvarande sätt ifrågasättas om de bör tillåtas. Frågan om tillåtlighetsprövning av torrläggningsföretag av hänsyn till motstående allmänna intressen ingår i det större frågekomplexet om vilka åtgärder som bör vidtagas för att upprätthålla eller åstadkomma en önskvärd balans i vattentillgångarna och deras utnyttjande. I detta större sammanhang har redan utförda torrläggningsföretag otvivelaktigt spelat en roll från vilken icke kan bortses. Att nu med lagstiftningsåtgärder, riktade mot existerande torrläggningsföretag, söka i önskvärd utsträckning återställa tidigare rådande förhållanden torde vara uteslutet; sådana lagstiftningsåtgärder kan ej rimligen ifrågakomma annat än inom ramen för förverkligande av samordning av alla vattenrättsliga företag inom ett nederbördsområde. Däremot kan övervägas om SOU 1968: 51

exploateringen av vattentillgångarna nu får anses ha gått så långt att man måste tänka sig ett restriktivare utnyttjande i fortsättningen för att inom den givna ramen kunna tillgodose alla berörda intressen. Detta förtjänar enligt utredningens uppfattning att allvarligt övervägas. Att redan nu sätta in restriktioner mot enbart ett intresse såsom torrläggningsverksamheten kan emellertid icke anses påkallat, i synnerhet som denna verksamhet med sin nuvarande inriktning och omfattning kan förväntas ej medföra tillnärmelsevis samma inverkan på motstående allmänna intressen som tidigare. Utredningen finner därför ej heller ur här sist behandlade synpunkter en tillåtlighetsprövning motiverad men har med det sagda velat rikta uppmärksamheten på angelägenheten av att frågan tages upp i ett större sammanhang vid aktualisering av tanken på vattendragsförbund e. d. 4.2 Delavgörande Enligt sina direktiv har utredningen att överväga införande av möjlighet att vid syneförrättning enligt VL - i samband med att förordnande meddelas om anstånd med förrättningen i vissa delar - i delutlåtande behandla allenast viss eller vissa frågor, t. ex. anläggningsfrågan. Erfarenheten visade nämligen, enligt direktiven, att det icke sällan kunde vara vanskligt att i förväg träffa slutligt avgörande i alla avseenden fram till och med beslut om fördelning av det framtida underhållet. Under arbetets gång kunde vidare uppkomma oförutsedda hinder som tvingade fram ändringar i den ursprungliga planen. Vidare kunde exempelvis sambandet med pågående ombyggnad av vägnät eller med samtidig yttre rationalisering göra önskvärt att planen för företaget successivt justerades och att fördelningen av underhållsskyldigheten fick anstå. Denna fördelning borde göras med beaktande av företagets slutliga utformning och fastighetsindelningens gestaltning, när företaget fullföljdes. Syneförrättningssakkunniga har - utan att mer konkret motivera sin åsikt - funnit SOU 1968: 51

det kunna vara önskvärt i synnerhet vid större torrläggningsförrättningar att ståndpunkt kunde tagas till viss eller vissa frågor, exempelvis genom delutlåtande i anläggningsfrågan, utan att den slutliga planen med kostnadsberäkning och kostnadsfördelning ännu kunde fastställas. Föreningen Statens lantbruksingenjörer har ansett önskemål om möjlighet att avge delutlåtande vid syneförrättningar vara motiverat, speciellt med hänsyn till att dessa förrättningar i vissa fall handlägges parallellt med lantmäteriförrättningar. Användningen av denna handläggningsform borde villkoras av att samtidigt lantmäteriförrättning berörde samma område. Lantbruksstyrelsen har uttalat sig för delutlåtande, omfattande planen för torrläggningsföretaget och eventuellt fördelning av anläggningskostnaderna, kombinerat med uppskov av särskilt underhållsfrågan. Styrelsen konstaterar att skälen för en anordning med delutlåtande tämligen nära ansluter sig till vissa av de situationer då behov föreligger av att ompröva lagakraftvunna torrläggningsbestämmelser. Styrelsen fortsätter: Det har visat sig ofta vara förenat med stora vanskligheter att redan vid igångsättande av ett torrläggningsföretag överblicka hur anläggningen slutligen kommer att utföras. Under arbetets gång inträffar det nämligen icke sällan oförutsedda hinder, som tvingar fram större eller mindre ändringar i den för företaget utarbetade tekniska planen. - De stora vägbyggnaderna medför ofta att det blir behövligt att genomföra en mer eller mindre genomgripande omläggning av dikessystemet i omgivningarna. Det ligger i sakens natur att sådana omläggningar vanligen bör ske i nära anslutning till vägbyggandet. Det praktiska arbetssättet för att nå en god samordning blir ofta att revidera dikningssystemet successivt allteftersom vägsträckningar m m blir definitivt bestämda. Det kan under sådana förhållanden vara vanskligt eller rent av omöjligt att på det tidiga stadium, då vägen skär igenom de befintliga dikessystemen och dikningsarbetena måste sättas igång, få fram ett tillräckligt underlag för fördelning av det framtida underhållet av dikena. - Det är vidare angeläget att på lämpligt sätt samordna yttre rationalisering och torrläggning. Denna fråga har på senare år aktualiserats särskilt i samband med laga skiften i Kopparbergs, Kalmar och Norrbottens län. 101

Eftersom markanvändning, skiftesläggning och dikesnätets utformning är beroende av varandra, bör beslut om dikesnätets utformning m. m. träffas på ett relativt tidigt stadium. Det är också angeläget att torrläggningsarbetet i likhet med vägbyggande m. m., åtminstone till stor del kan utföras under tiden för laga skiftes handläggning. Det vore uppenbarligen inte tillfredsställande att fördela underhållsskyldigheten på grundval av den fastighetsindelning, som gäller före skiftets genomförande. A andra sidan är det av nyss berörda skäl inte heller en tillfredsställande ordning att låta syneförrättningen i dess helhet anstå eller vila tills laga skiftet avslutats eller fastställts. De viktiga frågorna om var och hur diken m. m. skall utföras och skyldigheten att deltaga i utförandet bör ju rimligen vara behandlade innan företaget utförs. - - - Det synes angeläget att sådan ändring vidtages i vattenlagens bestämmelser, att syneförrättning må kunna - då särskilda skäl därtill föranleder - uppdelas så att förrättningsmännen först kan meddela utlåtande i vissa preliminärfrågor (bestämmelser om dikningsarbetets utförande m. m.) och att beslut senare må kunna fattas om återstående frågor (det framtida underhållets fördelning på de i företaget ingående fastigheterna m. m.). Det är önskvärt att förrättningsmännen får befogenhet att i sitt slututlåtande med laga verkan fastställa sådana ändringar i den tidigare upprättade planen för företagets utförande, som under arbetets gång befunnits vara nödvändiga (jfr nuvarande bestämmelser i VL 7: 59). De i det föregående angivna motiven för möjlighet att i delavgörande behandla vissa torrläggningsfrågor kan sammanfattas i följande kategorier: a) Svårighet att förutse under anläggningsarbetet uppträdande hinder etc. för arbetets genomförande. b) önskemål att kunna samordna och successivt anpassa ett torrläggningsföretags genomförande till en parallellt pågående väganläggning eller fastighetsbildning. c) Önskemål att slippa fördela underhållsskyldigheten på enskilda fastigheter efter en fastighetsindelning, som man vet kommer att ändras, respektive innan man vet vilket underhåll, som efter genomförda omläggningar av vägsystemet kommer i fråga. Rörande användning av delavgörande inom torrläggningsförfarandet förtjänar till en början helt allmänt understrykas det av lantbruksstyrelsen påpekade sambandet mel-

lan möjligheten till delavgörande och möjligheten att i efterhand anpassa lagakraftvunna bestämmelser till ändrade förhållanden. Om möjlighet till sådan anpassning finns, minskar i motsvarande mån behovet av möjligheten till delavgörande. Detta säger dock ingenting om vilket som i det särskilda fallet är att föredraga: ett avgörande på ett tidigt stadium, som sedermera kan ändras, eller uppskov med avgörandet till ett senare stadium. Av betydelse är emellertid att utredningen funnit sig icke kunna undvara en utvidgad möjlighet att i vissa situationer anpassa lagakraftvunna bestämmelser till ändrade förhållanden. Även om denna anpassningsmöjlighet kanske främst är betingad av en önskan att kunna ekonomiskt omreglera nu existerande torrläggningsföretag, är den även motiverad av ett behov att kunna tekniskt och ekonomiskt omreglera nytillkommande företag, där annars ett förfarande med delavgörande i och för sig skulle kunna tänkas. Den föreslagna utvidgningen av möjligheten till anpassning genom ändring av lagakraftvunna bestämmelser gör det befogat att fordra särskilda skäl för att därjämte införa en möjlighet att efter delavgörande uppskjuta avgörandet i frågor, som kan bli föremål för anpassning. Under utförandet av ett torrläggningsföretag uppkommande hinder m. m., som gör det önskvärt att välja ett annat sätt för utförandet än man ursprungligen räknat med eller att helt eller delvis avstå från företaget, torde nödvändiggöra möjlighet att ändra lagakraftvunna bestämmelser för företaget eller att nedlägga detta. Det är svårt att se hur dessa problem skulle kunna lösas genom ett mer eller mindre omfattande delavgörande med byggnadstillstånd; en plan för företagets genomförande måste väl redan vid arbetenas igångsättande vara fastställd och kan väl ej skjutas på framtiden i avvaktan på det fortskridande utförandet av företagets anläggningar. Delavgöranden skulle däremot möjligen kunna utnyttjas för att efter hand revidera vad som ursprungligen beslutats rörande företaget. Ett sådant system synes i sak nära motsvara den av SOU 1968: 51

utredningen föreslagna möjligheten att i efterhand ändra lagakraftvunna bestämmelser. En skillnad skulle kunna vara att man vid systemet med delavgöranden höll den definitiva lösningen av torrläggningsfrågan svävande tills företaget helt genomförts, medan man med utredningens system i förväg slår fast en plan för utförandet, vars revidering man därefter ser som undantag från en grundprincip. Ett preliminärt delavgörande med byggnadstillstånd blir också av föga värde för deltagarna, om det ej inrymmer en penetrering av frågan om kostnaden för företaget och dennas fördelning. Att märka är därvid underhållskostnadens alltmer ökade betydelse för företagets lönsamhet; underlåter man att taga ställning till fördelningen av kostnaderna, kan den enskilde deltagaren lätt få en skev bild av lönsamheten. De sist anförda synpunkterna motiverar således snarare bestämmelser som garanterar att avgörande av alla med torrläggningen sammanhängande frågor träffas på ett så tidigt stadium som möjligt, än att möjlighet införes att skjuta de ekonomiska frågorna framåt i tiden. Om ett större vägföretag skär igenom ett torrläggningsföretags dikessystem, kan detta givetvis föranleda omläggning av dikena samt omfördelning av underhållskostnaderna. Det torde dock få förutsättas att vägens sträckning är fastslagen, innan arbeten med omläggning av dikessystemet påbörjas, samt att ändring av vägsträckningen därefter endast i undantagsfall kan ifrågakomma. Under sådana förhållanden synes något mer accentuerat behov av att anpassa planen för omläggningen av dikessystemet till den fortgående utbyggnaden av vägen knappast föreligga. Uppkommer sådant behov, kan det med fördel tillgodoses genom ändring av bestämmelserna för torrläggningsföretaget, och intet synes vara att vinna med att i stället efter hand meddela delavgöranden rörande företaget. En ekonomisk anpassning av torrläggningsföretag till ändrade förhållanden i vad avser skyldigheten att deltaga i företagets underhåll möjliggöres genom utredningens förslag om möjlighet till reducering och utSOU 1968: 51

vidgning av denna skyldighet, sedan företaget utförts. Om man beträffande nytillkommande torrläggningsföretag i stället medgav, att svårbedömda underhållsfrågor fick skjutas på framtiden i avbidan på hur företaget utfaller, skulle detta leda till den tidigare framhållna konsekvensen att deltagarna i företaget i väsentlig mån betogs möjligheten att bilda sig en uppfattning om företagets lönsamhet. - Det torde ej med fog kunna göras gällande att underhållsfrågor i samband med vägomläggning är mer svårbedömda än eljest. Som ett allmänt motiv mot delavgöranden kan förtjäna framhållas vad som vid införandet av bestämmelserna i l l kap. 66 § om delavgörande vid byggande i vatten underströks, nämligen att sådant avgörande fick ses som ett undantag från vad som i regel borde gälla, ett undantag som endast borde ifrågakomma då särskilda skäl påkallade det och som borde ges restriktiv tilllämpning i praxis. Så starka skäl som förelåg för att införa möjlighet till delavgörande beträffande byggande i vatten föreligger ej tillnärmelsevis beträffande torrläggning, särskilt med hänsyn till den enligt utredningens förslag utvidgade möjligheten att i efterhand ändra bestämmelser om torrläggningsföretag. Vidare är att märka att delavgörande rörande byggande i vatten alltid omfattar en fullständig prövning huruvida företaget bör komma till stånd eller inte. I de flesta fall yrkas ett delavgörande med byggnadstillstånd av en sökande, som redan beslutat sig för att genomföra företaget och som har en stark önskan att snarast möjligt påbörja detta. Han vill sålunda slippa avvakta en omfattande och tidsödande utredning om företagets skadeverkningar, vilka visserligen kan vara svårbedömbara men som under inga förhållanden kan leda till att företaget bedömes som otillåtligt. Vid torrläggning är läget helt annorlunda. Där är skadeverkningarna mestadels av ringa betydelse, medan däremot frågan om beräkningen av kostnaderna för företaget och deras fördelning tilldrar sig så mycket större intresse, ej minst för sökanden, som kanske först sedan han fått del av synemännens

uppfattning i dessa frågor bestämmer sig för om han skall genomföra företaget eller ej. Väsentligt material för kostnadsbedömningen vid torrläggning är, som flera gånger framhållits, frågan om underhållskostnadernas storlek, vilken alltså under inga förhållanden bör få uppskjutas. Sökanden synes ej heller betjänt av ett delavgörande utan besked i kostnadsfrågan, ett avgörande som dessutom kan överklagas och som det knappast är motiverat att förläna omedelbar verkställbarhet. Ur handläggningssynpunkt torde ett system med delavgöranden vidare föranleda mer arbete än ett system med revidering av en gång träffade avgöranden. Detta hänger samman med att systemet med delavgöranden torde medföra visst dubbelarbete och med att i ett system med revidering av en gång träffade avgöranden vissa restriktioner för revideringen naturligen ifrågakommer. Sammanfattningsvis kan utredningen ej finna förhållandena vid torrläggningsföretagen tillräckligt motivera att vid sidan av den vidgade möjligheten till ändring av lagakraftvunna bestämmelser införa möjlighet till delavgörande. Vid samordning av torrläggning och fastighetsbildning har utredningen också funnit sig kunna undvara delavgöranden i torrläggningsfrågan. Under sådana omständigheter saknar utredningen anledning föreslå införande av möjlighet till delavgörande i torrläggningsfrågor. 4.3 Bestämmelser om behörig förrättningsman samt förfarandet vid förordnande av förrättningsman - Termen »torrläggning» Enligt 10 kap. 32 § 1 mom. skall till handläggande av syneförrättning rörande företag, som i 7 kap. avses, förordnas statens lantbruksingenjör eller annan, efter ty särskilt finnes eller kan varda stadgat, därtill behörig tjänsteman eller ock annan person, vilken på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i hithörande ämnen av Konungen förklarats behörig att hålla dylik förrättning. Till detta lagrum ansluter sig tre kungörelser, utfärdade den 17 oktober 1941 och den 28 maj 1959 samt den 19 april 1968 (nr 370). I den första av dessa

har reglerats hur den som vill utverka behörighet som förrättningsman skall förfara. Där har även erinrats om att statens lantbruksingenjör är behörig att utan särskild förklaring förordnas som förrättningsman. I den andra har meddelats behörighetsvillkor för att mottaga förordnande som förrättningsman rörande företag som uteslutande eller huvudsakligen avser höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd. I den tredje kungörelsen har tjänstemän hos lantbruksnämnd med angiven teoretisk och praktisk kompetens förklarats vara behöriga förrättningsmän vid syneförrättning rörande företag enligt 7 kap., som huvudsakligen avser torrläggning av mark för jordbruksändamål eller, om de avser vattenavledning eller invallning, ej är av större omfattning eller särskilt invecklad beskaffenhet och kan antagas ej beröra motstående intresse av större vikt. - 2 mom. av den inledningsvis redovisade paragrafen likställer syneförrättning rörande vattenreglering, vars huvudsakliga ändamål är torrläggning av mark, med i 1 mom. behandlad syneförrättning. Syneförrättningssakkunniga har i sitt betänkande »Organisation av torrläggningsverksamheten m. m.» anfört. 55a Med utgående från att särskild utbildning av lantbruksingenjör ej kommer att vara anordnad i fortsättningen finner de sakkunniga det nödvändigt, att vid förrättningsverksamheten en samordning sker av de synpunkter, som representeras av å ena sidan agronomisk och å andra siden teknisk personal hos lantbruksorganisationen. Lantbruksnämndernas agronomiska sakkunskap bör vara direkt inkopplad på de jordbruksekonomiska bedömanden, som i större eller mindre utsträckning kan erfordras i samband med syneförrättningar. I län, där torrläggningsverksamheten ej är tillräckligt omfattande för att särskild tjänsteman skall kunna vara anställd för syneförrättningar, måste någon agronom kunna anlitas för uppdrag som förrättningsman. När det åter gäller tjänster inrättade enbart för arbete med syneförrättningar, synes den utbildning, som en agronom genomgått, mer omfattande än som rimligen bör krävas för sådan tjänst. Enligt de sakkunnigas mening är det rationellt, att lägre tekniker i ökad omfattning utnyttjas även som förrättningsmän för att på detta sätt ersätta arbetskraft med "a Stencil Jo 1963:6 s. 72 f. SOU 1968: 51

högre utbildning. Det är emellertid givet, att icke endast nuvarande tjänstemän med speciell lantbruksingenjörsutbildning, utan också de lantbruksingenjörer med annan civilingenjörsutbildning som efter hand skall ersätta dessa och handha kvalificerade uppgifter inom torrläggningsverksamheten, skall kunna tjänstgöra som förrättningsmän. Förordnande å tjänst som lantbruksingenjör hos styrelsen bör anses utan vidare innefatta behörighet att utföra syneförrättningar. I övrigt bör behörighetsförklaring för tjänstemän tillhörande lantbruksorganisationen att kunna förordnas som förrättningsman meddelas av lantbruksstyrelsen. Frågan vilka kompetenskrav som framdeles skall ställas på förrättningsmännen torde på grundval av syneförrättningssakkunnigas betänkande vara under fortsatt övervägande. Redan nu är emellertid situationen den att statens lantbruksingenjörsorganisation krympts till att omfatta endast några få medlemmar, vilka genomgående endast handlägger mer kvalificerade torrläggningsförrättningar. Även om en pågående omläggning av utbildningen inom sektionen för lantmäteri vid tekniska högskolan i Stockholm kan förväntas skapa tillgång till personal med kompetens motsvarande de nuvarande lantbruksingenjörernas, framstår en återgång till tidigare förhållanden med en statens lantbruksingenjör som förrättningsman vid flertalet syneförrättningar som mindre sannolik. I detta läge synes det oegentligt att i 10 kap. 32 § 1 mom. som förstahandsalternativ ange att statens lantbruksingenjör skall förordnas som förrättningsman, och lämpligast förefaller vara att i lagtexten över huvud taget ej upptaga annan bestämmelse om förrättningsmännen än att det ankommer på Konungen att förordna om deras behörighet. Detta skulle icke innebära någon ändring i sak av en statens lantbruksingenjörs behörighet att mottaga förordnande som förrättningsman, vilken torde följa av hans tjänst. - Bestämmelser i 10 kap. 32 § 3 och 4 mom., om förrättningsmän vid syneförrättning för vattenreglering huvudsakligen för beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft samt vid syneförrättning rörande avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, har erhållit en motsvaSOU 1968: 51

rande utformning. Enligt 7 kap. 36 § andra stycket skall ansökan om dikning inges till Konungens befallningshavande och skall frågan därefter prövas vid syneförrättning, varom i 10 kap. stadgas. I 10 kap. 33 § första stycket stadgas att förordnande som i 32 § sägs skall efter ansökan meddelas av Konungens befallningshavande. Till 33 § har genom lagändring år 1945 fogats ett tredje stycke, upptagande föreskrift om att beträffande företag, som avser torrläggning av mark, Konungen äger förordna att ansökan om förordnande av förrättningsman skall inges till annan myndighet än Konungens befallningshavande. Genom kungörelse den 19 april 1968 (nr 369) med vissa bestämmelser om förordnande av förrättningsman enligt 10 kap. 32 § vattenlagen har stadgats, att ansökan om sådant förordnande skall, då fråga är om företag som huvudsakligen avser torrläggning av mark för jordbruksändamål, inges till lantbruksnämnden i det län där marken är belägen. Lantbruksnämnden har att överlämna ansökan om dikningsföretag jämte förslag till förrättningsman till länsstyrelsen samt ansökan om vattenavlednings- eller invallningsföretag till lantbruksstyrelsen, som med förslag till förrättningsman överlämnar ansökan till länsstyrelsen. Den bristande överensstämmelsen mellan 7 kap. 36 § och 10 kap. 33 § tredje stycket har uppmärksammats vid en annan ändring av VL år 1953. Vederbörande departementschef föreslog då att andra stycket av 7 kap. 36 § skulle borttagas och ordalydelsen i första stycket av samma paragraf något jämkas. Sedan lagrådet uttalat att lagtekniska skäl visserligen kunde anföras som skäl för den föreslagna ändringen men att, då lagrummet i sin dittillsvarande lydelse ej torde medföra några praktiska olägenheter, det icke syntes nödvändigt att företaga lagändringen, fann departementschefen 7 kap. 36 § kunna bibehållas i sin dittillsvarande lydelse.56 Utöver de formella skäl för åstadkom86

Jfr NJA II 1953 s. 480.

mande av överensstämmelse mellan nu ifrågavarande lagrum, vilka anfördes vid den ifrågasatta lagändringen år 1953, må understrykas det oegentliga i att VL innehåller en bestämmelse, som föreskriver ett visst förfaringssätt vilket ersatts av ett annat i administrativ väg reglerat förfaringssätt. Den författningstekniskt riktiga regleringen av frågan om förfarandet vid förordnande av förrättningsman för dikning av mark för jordbruksändamål synes vara att i 10 kap. 33 § första stycket intaga föreskriften om att ansökan om förordnandet skall inges till lantbruksnämnden. Till denna paragraf skulle sedan hänvisning göras i 7 kap. 36 §, såsom skett i 7 kap. 45 § andra stycket, övriga bestämmelser i 1968 års kungörelse rörande förfarandet med ansökan torde lämpligen kunna upptagas i instruktion till länsstyrelser och lantbruksnämnder. I båda de här behandlade frågorna anser utredningen sakliga skäl tala för en ändring, varvid man skulle kunna tillgodogöra sig de synpunkter som efter VL:s tillkomst framförts rörande det lämpligaste förfarandet vid utseende av förrättningsmän. 57 Då några praktiska olägenheter ej försports vid tilllämpning av bestämmelserna i deras nuvarande utformning vill emellertid utredningen - som enligt sina direktiv har att främst inrikta sig på de delar av VL:s regler om torrläggning, där behov av ändringar gjort sig mest kännbart - ej nu föreslå ändring av bestämmelserna. Termen »torrläggning av jord» blev redan då den först lanserades föremål för åtskillig kritik. 58 Därvid framhölls bl. a. att uttrycket var oegentligt, både såtillvida att fråga ej vore om förändring av någon jords läge och såtillvida att avsikten ej var att bringa jorden i torrt tillstånd - varigenom den skulle göras fullkomligt ofruktbar utan att befria marken från överflödigt och för dess fruktbarhet skadligt vatten. Kritik av samma eller liknande innehåll har därefter alltsomoftast framförts mot den ifrågavarande terminologin. Därvid har även föreslagits andra termer som ersättning, främst då »dränering».

106 Utredningen delar de kritiska synpunkterna på termen »torrläggning». Denna är emellertid nu sedan länge inarbetad hos de tillämpande myndigheterna, och dess innebörd är åtminstone numera helt entydig. Någon motsvarande entydighet karakteriserar icke termen »dränering» eller annat tänkbart alternativ till »torrläggning». Vid angivna förhållanden torde det icke innebära någon påtaglig vinning att i VL generellt ersätta »torrläggning» med annan term, vilket skulle medföra en omfattande lagändring. Utredningen vill därför föreslå att termen »torrläggning» bibehålles i VL.

4.4 Förhållandet mellan deltagarna i ett torrläggningsföretag och andra subjekt, vilka inverkar menligt på företagets anläggningar eller drar nytta av dessa Genom VL:s bestämmelser regleras vilka skyldigheter som åvilar deltagarna i ett torrläggningsföretag gentemot utomstående som lider skada av företaget. Däremot innehåller lagen blott få särskilda bestämmelser om ekonomisk reglering för det fall att ett utanför samfälligheten stående subjekt inverkar menligt på företagets anläggningar. Bestämmelserna i 7 kap. 7 och 8 §§ stadgar emellertid skyldighet i viss utsträckning för väghållare att bekosta för torrläggning erforderligt avlopp genom väg, och i de följande 9, 10, 11 och 15 §§ meddelas motsvarande bestämmelser för järnväg och spårväg. Därjämte kan självfallet de allmänna bestämmelserna om skyldighet att prestera gottgörelse för skada och men, som orsakas genom företag enligt VL, bli att tilllämpa även till förmån för deltagarna i ett torrläggningsföretag. Sålunda kan de, om företaget lider skada av ett annat sådant företag, erhålla gottgörelse av deltagarna i det andra företaget, och samma är förhållandet om ett avloppsvattenföretag skadar ett torrläggningsföretag. I dessa fall kan 67 Jfr exempelvis prop. 1966: 128 medförslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar s. 175 f. 68 Jfr NJA II 1879 s. IX.

SOU 1968: 51

även ifrågakomma att meddela ändrade föreskrifter för det företag som orsakar skadan. I olika sammanhang har diskuterats huruvida icke i VL borde upptagas särskilda regler om ersättningsskyldighet mot ett torrläggningsföretags deltagare i vissa ytterligare situationer. Särskilt har vidgad ersättningsskyldighet ifrågasatts för deltagarna i längre uppströms belägna torrläggningsföretag inom samma nederbördsområde, vilka genom sin påverkan på avrinningen föranlett kostnader för deltagarna i nedströms belägna torrläggningsföretag. Under senare år har även större väganläggningars inverkan på torrläggningsföretags diken föranlett motsvarande krav, liksom utsläppning av avloppsvatten i dikena och intensifierad avrinning till dikena från uppkommande tätbebyggelse. 1942 års torrläggningssakkunniga yttrade i sitt betänkande med förslag angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten rörande inverkan genom förhållanden längre uppströms inom samma nederbördsområde bl. a. följande.59 De sakkunniga ha uppmärksammat, att klagomål emellanåt anförts över att genomförda torrläggningsföretag efter någon tid icke längre medföra avsedd båtnad på grund av att andra torrläggningar, som kommit till stånd längre upp i samma vattendrag, orsakat ändrade avrinningsförhållanden med åtföljande temporära stegringar av vattenstånden. Sålunda försämrade förhållanden kunna givetvis inträda även beträffande marker som icke ingått i något torrläggningsföretag. Det är uppenbart att om genom sjösänkningar eller andra större vattenavledningar förefintliga vattenmagasin avsevärt minskas, flodavrinningen lätt kan ökas i sådan grad att de dimensioner på nedanliggande delar av vattendraget, som finnas av naturen eller blivit bestämda vid syneförrättningar, komma att visa sig otillräckliga för tillfredsställande torrläggning av närliggande mark. Omfattande skogsdikningar kunna medföra samma verkan. Även andra omständigheter än torrläggningar kunna minska magasineringsförmågan inom ett nederbördsområde, t. ex. större skogsavverkningar genom kalhuggning. De fall, då försämrad torrläggning orsakas uteslutande av flodvatten, äro även av andra orsaker tämligen sällsynta. I regel medverka till de otillfredsställande torrläggningsförhållandena sådana omständigheter som marksjunkning, knappa dimensioner SOU 1968: 51

hos avloppen, m. m.

ovanliga

nederbördsmängder

Som ett sammanfattande omdöme om vattenlagens regler i berörda avseenden torde kunna uttalas, att dessa regler innesluta möjlighet att tillgodose den nedanför liggande bygdens intressen. Vad särskilt beträffar önskemålet, att synemännen vid förrättning för torrläggningsföretag skulle äga att även utan direkt yrkande av jordägare utsträcka undersökningarna till att omfatta ett bedömande av företagets verkningar på nedanför belägen mark, torde kunna göras gällande, att synemännen redan nu icke blott äga sådan befogenhet utan även ha skyldighet att vidtaga de sålunda avsedda undersökningarna. Måhända ha emellertid dessa undersökningar ofta i praktiken icke gjorts tillräckligt omfattande, i det att man icke förrän på senare tid allmänt haft klart för sig att torrläggning av ett vattenuppsamlingsområde lätt kan medföra betydande ojämnheter i vattendragets vattenföring och därigenom kan vålla skada å mark nedanför området. De sakkunniga vilja framhålla angelägenheten av att förrättningsmännen i fortsättningen ägna tillbörlig uppmärksamhet åt ifrågavarande företeelser så att sådana sjösänkningar och andra större vattenavledningar, vilka kunna förväntas orsaka förhållandevis betydande skador på nedanför belägen mark, förhindras eller i varje fall icke tillåtas komma till stånd med mindre gällande bestämmelser om skyddsåtgärder och skadestånd noggrant iakttagas. Å andra sidan synes man icke böra bortse från att de nämnda bestämmelserna till sitt innehåll äro sådana, att en sträng tillämpning av desamma i vad gäller mindre betydande företag knappast kan vara önskvärd. Att fordra fullständig utredning huruvida ett vattenavledningsföretag under vissa nederbörds- och avrinningsförhållanden kan orsaka skador längre ned i ett vattendrag kunde lätt leda till orimliga konsekvenser. Så skulle krav på profilering av långa sträckor av vattendraget eller omfattande utredning om snösmältnings- eller andra hydrografiska förhållanden inom olika delar av nederbördsområdet föranleda att syneförrättningen droge oskäliga kostnader och icke kunda slutföras inom rimlig tid. På grund av de svårbestämbara omständigheter som medverka till skador av förevarande slag måste beräkningarna också bli mycket osäkra. En annan omständighet som bör beaktas är den, att skador av tillfälliga höga vattenstånd vid ett vattendrags nedre lopp i regel äro följden av ett flertal torrläggningsföretags eller andra åtgärders samverkande inflytande på avrinningsförhållandena. Företagen kunna ha 59

SOU 1944: 56 s. 77 ff; jfr s. 216 f.

utförts inom en lång tidrymd och vart och ett kan ha föranlett någon höjning av flodvattenstånden på vissa punkter i vattendraget men icke förrän efter utförandet av de sista företagen ha vid inträffade ogynnsamma förhållanden menliga verkningar blivit påtagliga i form av försämrad torrläggning eller översvämningar. Det kan då näppeligen anses rimligt att det eller de allra sista företagen ensamma skola bära ansvaret för skadorna av de höga vattenstånden, vilka i verkligheten äro en sammanlagd följd av flera företag. Å andra sidan kan givetvis ett företag, som en gång fått sina skyldigheter mot utomstående fastslagna genom lagakraftägande syneförrättning, icke efter den för framställande av anspråk på grund av oförutsedd skada bestämda tiden åläggas nya förpliktelser. Olika sätt att komma till rätta med förevarande problem kunna diskuteras men att finna något i allo tillfredsställande synes ej möjligt. Riktigast vore att alla torrläggningsföretag, som anses böra komma till utförande inom ett vattendrags hela nederbördsområde, planlades samtidigt, därvid hänsyn kunde tagas till varje företags andel i uppkommande inverkan på vattenståndsförhållandena. Denna utväg torde dock icke vara framkomlig i vårt land, där torrläggningsverksamheten redan nått så stor omfattning. En möjlighet att bereda gottgörelse åt skadelidande vore att föreskriva skyldighet för varje torrläggningssamfällighet att inbetala en efter areal eller båtnad beräknad avgift till en fond med ändamål att bestrida kostnaderna för skadeavhjälpande åtgärder. Mot denna lösning kan invändas bland annat, att redan utförda företag icke kunna åläggas avgiftsskyldighet. En annan utväg vore att stadga en allmän förpliktelse för torrläggningssamfälligheter att framdeles taga del i sådana torrläggningsföretag längre ned i samma vattendrag, vilka helt eller delvis hade till ändamål att avhjälpa olägenheter som vållats av ovanför utförda torrläggningar. Denna förpliktelse faller inom ramen för den redan nu föreliggande skyldigheten att svara för oförutsedd skada. Vid förarbetena till vattenlagen uppställdes kravet att sistnämnda skyldighet måste vara begränsad till viss tid. Begränsningen ansågs vara en nödvändig följd ej allenast därav att den förpliktade hade en berättigad fordran att ej under all framtid vara utsatt för anspråk av dylik art, utan ock av svårigheten att sedan någon tid förflutit efter det förändringarna i vattendraget vidtagits åvägabringa tillförlitlig utredning angående förhållandena dessförinnan och de orsaker, som kunde ha medverkat till skadan. Dessa skäl torde gälla även i nu förevarande fall och stå i vägen för den framkastade lösningen. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde

någon annan utväg icke stå öppen än att bereda de skadelidande en förmånlig ställning rned avseende på möjlighet till statsunderstöd för skadornas avhjälpande. På grund av svårigheten att samordna de statsunderstödda torrläggningsföretagen så att utförandet av det ena icke vållar skada å det andra, synes det också rimligt att, när skador genom tilledande av vatten kunna påvisas och ersättning ej erhålles av någon skadevållande, staten tar på sig en betydande del av kostnaderna för skadornas avhjälpande. Syneförrättningssakkunniga har i sitt betänkande »Metodiken vid syneförrättningar rörande torrläggningsföretag» mot bakgrund av torrläggningssakkunnigas relaterade uttalanden förordat att låta torrläggningsföretagen bli relativt omfattande. 60 Utredningen vill vid behandling av frågorna om torrläggningsföretags inverkan på varandra till en början understryka den principiella inställning som fått sitt uttryck i 7 kap. 1, 2 och 3 §§, nämligen att en markägare ej kan förvägras att leda bort sitt vatten, även om detta medför intrång för nedanför liggande mark, samt att han har rätt att leda vattnet till annans dike, men att han å andra sidan är skyldig att utsträcka dikningens omfattning till avhjälpande av olägenheterna för nedanför liggande mark och gälda ersättning för skada och intrång; jfr även bestämmelserna i 7 kap. 34 § andra stycket om skyldighet för den som leder vatten till annans dike att svara för ökning i underhållskostnad. I sin nuvarande utformning anvisar VL endast begränsade möjligheter att i efterhand bringa dessa kompensationsbestämmelser i tillämpning. I vad gäller ersättning i pengar skall sålunda talan därom anhängiggöras inom den i 7 kap. 57 § stadgade tiden. Utsträckning av dikningen enligt 7 kap. 3 § kan över huvud taget ej ifrågakomma efter det att syneutlåtande eller domstolsavgörande rörande torrläggningsföretag vunnit laga kraft. Vid talan enligt 7 kap. 57 § kan dock parterna enas om kompensation in natura i stället för i pengar - jfr 9 kap. 1 § andra stycket - och med tillämpning av 7 kap. 57 § andra stycket kan ändrade föreskrifter för 60

Jfr betänkandet s. 27 ff. SOU 1968: 51

skötseln av ett skadebringande företags anläggningar meddelas samt deltagarna i företaget åläggas vidtaga skadeförebyggande eller skademinskande åtgärder. Ej heller finns någon processuell bestämmelse som i efterhand kan bringa i tillämpning det nuvarande stadgandet i 7 kap. 34 § andra stycket om skyldighet att svara för ökning i underhållskostnad vid ledande av vatten till annans dike. Vid sidan av VL kan möjligen deltagarna i ett läderat företag tänkas ha möjlighet att efter process vid allmän domstol utbekomma ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Det är emellertid osäkert om redan grannelagsförhållandet skulle anses konstituera någon skadeståndsskyldighet, särskilt utöver den ersättningsskyldighet som i dessa fall föreskrivits i VL, och skadeståndsgrundande culpa torde endast i undantagsfall kunna med fog läggas ett uppströms liggande företags deltagare till last. Enligt utredningens förslag skall talan genom stämning kunna utan tidsbegränsning väckas mot den som begagnar sig av rättighet bl. a. att leda vatten till annans dike. Därefter kan den tilledande åläggas skyldighet att svara för den genom tilledandet orsakade ökningen i kostnaden för dikets underhåll eller, om tilledandet skett efter det att den föreslagna lagändringen trätt i kraft, delaktighet i kostnaderna för dikets fortsatta underhåll efter sin nytta av sådant underhåll. Motsvarande delaktighet skall utan tidsbegränsning kunna efter ansökningsförfarande åläggas den som över huvud taget har nytta av ett dikes fortsatta underhåll men står utanför företaget. Dessa bestämmelser torde kunna utnyttjas för samordning åtminstone i viss utsträckning av existerande torrläggningsföretag inom samma nederbördsområde. Om ett nytillkommande torrläggningsföretag berör en bestående torrläggningssamfällighet, skall synemännen vidare enligt utredningsförslaget ha möjlighet att samordna bestämmelserna för företagen, varvid frågan om delaktighet i det fortsatta underhållet av anläggningar, varav båda företagen drar nytta, kan regleras enligt normerna i 7 kap. Vid sidan om såSOU 1968: 51

dan samordning kan givetvis även i fortsättningen ifrågakomma att med tillämpning av bestämmelserna i 7 kap. 1 och 3 §§ ålägga det nytillkommande företagets deltagare ersättningsskyldighet in natura eller i pengar. Om utredningsförslaget i denna del godtages, har man alltså fått möjlighet att i betydande utsträckning ålägga ett uppströms beläget torrläggningsföretags deltagare delaktighet i det fortsatta underhållet av nedströms belägna torrläggningsföretags anläggningar, nämligen i den mån det förstnämnda företaget kan sägas ha nytta av dessa anläggningar. Härutöver skulle kunna tänkas att vidga möjligheterna till skadeståndstalan för det nedströms liggande företagets deltagare samt att ålägga det uppströms liggande företagets deltagare delaktighet även i andra kostnader än för fortsatt underhåll. Utredningen finner emellertid ej tillräckligt motiverat att ytterligare stärka det nedströms belägna företagets ställning. Vid utnyttjandet av möjligheten att i en torrläggningssamfällighet inlemma utanförstående mark, som har nytta av att företagets anläggningar i fortsättningen underhålles, kan man ernå en viss avvägning av olika torrläggningsföretags intressen inom samma nederbördsområde. Vid skilda tillfällen har framhållits att det vore mest rationellt att kunna i ett sammanhang samordna samtliga såväl defensiva som lukrativa vattenföretag inom ett nederbördsområde. Starka skäl talar för att en lämplig generell samordning mellan torrläggningsföretagen inbördes samt mellan sådana företag och övriga vattenföretag skulle kunna vinnas inom ramen för sådana »vattendragsförbund». Att framlägga förslag i detta omfattande ämne faller emellertid utanför utredningens direktiv. En ytterligare samordning av torrläggningsföretagen inbördes än som med gällande och nu föreslagna bestämmelser i VL är möjlig kan ej heller lämpligen genomföras utan en samtidig samordning av samtliga vattenföretag inom ett nederbördsområde. I detta läge anser sig utredningen böra icke nu framlägga förslag till bestämmelser med syfte att åstadkomma ytterligare sam-

ordning av endast torrläggningsföretagen inom ett nederbördsområde. Ett vägföretag kan i flera avseenden inverka menligt på ett torrläggningsföretag. Anläggandet av vägen kan sålunda nödvändiggöra en omläggning av dikessystemet, och i extrema fall kan tänkas att avrinningen från en större vägyta påverkar avrinningsförhållandena i dikena. För allt intrång som orsakas av vägens byggande eller begagnande skall väghållaren enligt 19 § lagen om allmänna vägar samt 9 § lagen om enskilda vägar gälda ersättning. Ersättningens storlek synes vara oberoende av om väghållaren disponerar vägmärken med äganderätt eller med allenast vägrätt, eftersom ersättningen enligt motivuttalanden som regel bör motsvara markens värde, och enligt uppgift från vägverket beräknas ersättningen för allmänna vägar efter markens värde i torrlagt skick. Ersättningsberättigade är emellertid endast ägaren av mark, som upplåtits till väg, samt innehavare av nyttjanderätt eller särskild rätt till marken. Under sådana omständigheter lär deltagarna i ett torrläggningsföretag endast som innehavare av servitutsrätt avseende den dikesmark, som tages i anspråk för vägföretaget, vara berättigade till ersättning enligt väglagarna och i övrigt vara hänvisade att eventuellt föra skadeståndstalan vid allmän domstol. - I stället för ersättning i pengar torde i betydande utsträckning förekomma att väghållaren utför omläggning av dikes systemet samt vidtar andra åtgärder såsom gottgörelse in natura. Utredningen kan ej finna annat än att den ersättningsskyldighet som enligt väglagarna åligger en väghållare i tillfredsställande grad tillgodoser torrläggningsintressenternas berättigade krav på gottgörelse för dikesomläggningar och andra arbeten, direkt orsakade av vägens framdragande. Om vägen därefter menligt påverkar avrinningsförhållandena i torrläggningsföretagets diken har däremot deltagarna i företaget enligt nuvarande ordning icke haft någon möjlighet att erhålla kompensation härför. I en del fall torde visserligen väghållaren ha vidtagit av deltagarna påkallade åtgärder till 110

eliminering av uppkommande skadeverkningar, men någon möjlighet att framtvinga sådana åtgärder har ej tillkommit dessa. Härtill kommer att frågan huruvida menlig påverkan från vägen föreligger eller ej kan vara svår att avgöra och bedömas olika av väghållaren och deltagarna i torrläggningsföretaget. Under angivna omständigheter måste det anses påkallat att tillförsäkra torrläggningsintressenterna möjlighet att utverka ersättning av väghållaren. Då avrinningen från vägen till dikessystemet måste anses innebära ett ledande av vatten till annans dike eller ett utnyttjande av diket, som är av värde för vägmärken, kommer också enligt vad utredningen föreslagit den tilledande att vara skyldig att deltaga i fortsatt underhållskostnad av diket efter sin nytta därav, och denna skyldighet skall kunna utlösas även i efterhand på initiativ av deltagarna i torrläggningsföretaget. Att härutöver föreslå några speciella ersättningsbestämmelser med hänsyn till förhållandet vägföretag-torrläggningsföretag finner utredningen ej motiverat. - Till frågan om en väghållare även som innehavare av endast nyttjanderätt till vägmärken kan åläggas nu berörda skyldighet återkommer utredningen nedan. Att uppkommande tätbebyggelse kan nödvändiggöra omläggning av ett torrläggningsföretags dikessystem är uppenbart, och för sådan påverkan torde också redan nu utgå ersättning till torrläggningsintressenterna i tillfredsställande omfattning. Den inverkan från tätbebyggelse som i detta sammanhang åberopats som skäl för vidgad rätt till ersättning är emellertid av annan art och utgöres av intensifierad avrinning och avloppsvattenutsläppning från tätbebyggelsen. Utredningen vill då erinra om att till den del vatten avledes från viss eller vissa fastigheter är vid tätbebyggelse som eljest bestämmelserna i 7 kap. att tillämpa. I övrigt är avledande av vatten för torrläggning av mark inom stadsplan eller byggnadsplan enligt 8 kap. 1 § tredje stycket underkastat bestämmelserna för avledande av kloakvatten. VL innehåller dessutom i sin nuvarande utformning åtskilliga bestämmelser till regleSOU 1968: 51

ring av torrläggningsföretags och avloppsvattenföretags inbördes förhållanden. Den omständigheten att i torrläggningssyfte avlett vatten härrör från tätbebyggelse föranleder enligt utredningens bedömande ej för närvarande några ytterligare lagregler utöver de ovan redovisade. Svårigheterna att göra en invändningsfri bedömning av avloppsvattnets verkningar samt att på ett godtagbart sätt tillämpa gällande normer för fördelning av rättigheter och skyldigheter vid avledande av avloppsvatten har visserligen medfört att VL:s hithörande bestämmelser ej så ofta tagits i bruk. Tillgänglig utredning om berörda förhållanden föranleder emellertid ej till någon omläggning av systemets grundläggande principer, och en i och för sig tänkbar förenkling av bestämmelserna kan knappast genomföras utan fara för rättssäkerheten. Utredningen vill således inte föreslå någon ändring av de ifrågavarande bestämmelserna, varken i vad avser avloppsvatten från tätbebyggelse eller från annan mark eller vad beträffar avrinning från tätbebyggelse. De i 7 kap. meddelade bestämmelserna om rättigheter och skyldigheter vid torrläggning av mark reglerar förhållandet i hithörande avseenden mellan fastigheter, d. v. s. i jordregister och fastighetsregister upptagna enheter, samt utgår från att företrädare för fastigheterna är deras ägare. 61 Enligt 14 kap. 2 § är i angivna avseenden med ägare likställd den som med stadgad åborätt besitter hemman eller lägenhet, tillhörande kronan eller allmän inrättning, samt den som under fideikommissrätt innehar fast egendom. Samma paragraf föreskriver vidare att vad i rågen stadgas angående ifrågavarande med äganderätt till fast egendom förenade rättigheter och skyldigheter skall äga motsvarande tillämpning med avseende å rätt till gruva, för vars tillgodogörande utmål anvisats eller koncession meddelats. 62 - Vid en lagändring år 1954 infördes i 8 kap. 54 § bestämmelse om att i fråga om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten från byggnad eller anläggning, som tillhör annan än markens ägare och ej är att anse såsom fast egendom, vad SOU 1968: 51

beträffande avledande av sådant vatten från fastighet är stadgat om fastighetsägare skall gälla ägaren av byggnaden eller anläggningen, såframt omständigheterna prövas därtill föranleda. Denna bestämmelse tillkom efter hemställan av lagrådet, som därvid anförde. 63 Huruvida den byggnad eller anläggning, från vilken vattnet avledes, tillhör fastighetens ägare eller annan, är enligt sakens natur likgiltigt. Fråga kan emellertid uppstå till vem de i förslaget uppställda rättigheterna och skyldigheterna hänföra sig i fall då byggnaden ej tillhör markens ägare. Då 14 kap. 2 § vattenlagen med äganderätt till fastighet likställer endast stadgad åborätt och fideikommissrätt, måste frågan enligt förslaget, särskilt för varje bestämmelse, lösas på tolkningens eller analogiens väg. I vissa fall är det påtagligt att frågan om äganderätten till marken enligt 8 kap. är betydelselös, såsom exempelvis i 23 och 34 §§. I andra fall åter kan förslaget giva anledning till tvekan. Särskilt gäller detta beträffande de viktiga reglerna om gemensamma avloppsföretag. Bestämmelserna i 14-16 §§ tala, såvitt i detta sammanhang är av intresse, endast om fastigheter och fastighetsägare och detsamma gäller stadgandet i 45 § om skyldighet för ny ägare att svara för bidrag till gemensamt företag. Å andra sidan är det emellertid icke fastigheten såsom sådan utan själva bebyggelsen som föranleder behovet av avloppsledningar, och starka skäl tala följaktligen för att med ägare av fastighet i viss utsträckning likställa ägare av byggnad å annans mark, även om byggnaden ej är att anse såsom fast egendom. Frågan om tillåtligheten av en analogisk rättstillämpning kan här vara föremål för delade meningar och i varje fall synes en uttrycklig bestämmelse av praktiska skäl vara att föredraga. En förebild kan härutinnan hämtas från lagen om enskilda vägar, som i 1 § andra stycket meddelar en särskild bestämmelse om byggnader och industriella anläggningar å annans mark. Då de omständigheter, varunder byggnadens ägare förfogar över marken, kunna vara av synnerligen skiftande beskaffenhet, måste i likhet med vad som gäller enligt nyssnämnda lagrum - från fall till fall avgöras, huruvida 61 Jfr NJA II1919 s. 513,1910 års betänkande s. 512 och motivuttalande till 14 kap. 4 § i NJA II 1919 s. 514 samt ang. tidigare förhållanden von Seth, Studier över lagen om dikning, s. 78 ff. och 163 f. 68 Jfr NJA II 1945 s. 17 ff. 68 NJA II 1942 s. 132 f.

han bör kunna likställas med en fastighetsägare. Av särskild betydelse blir härvid, huruvida byggnadens ägare har tryggad rätt att under mera avsevärd tid förfoga över grunden. Endast där så är förhållandet lärer han kunna anses företräda ett intresse av den betydenhet att han bör kunna tvinga annan att deltaga i ett gemensamt företag; och likaledes torde endast under nämnda förutsättning för hans byggnad föreligga ett sådant behov av avlopp att han skäligen bör kunna tvingas in i ett gemensamt företag. Att hans rätt till grunden formellt är begränsad till förhållandevis kort tid lärer emellertid härutinnan ej böra utgöra hinder, om man med hänsyn till omständigheterna i övrigt har grundad anledning att utgå från att han även i fortsättningen äger förfoga över marken. Härvid kunna bl. a. arten och värdet av hans byggnad erbjuda viss vägledning. Huru stränga krav man i det särskilda fallet bör ställa kan i övrigt bero exempelvis på beskaffenheten och omfattningen av de åtgärder som påkallas. Sålunda kunna strängare krav bliva att ställa på den som vill tvinga annan att deltaga i anläggandet av en gemensam ledning än på den som allenast begär anslutning till en redan befintlig ledning. I den mån kostnaderna för ett gemensamt företag belöpa på en byggnad å annans mark kan den omständigheten att byggnadens ägare ej tillika är ägare till marken medföra att övriga intressenter utsättas för ökade risker. Om ägaren av sådan byggnad mot annans bestridande berättigas att deltaga i ett gemensamt företag, synes därför möjlighet böra finnas att, där det prövas erforderligt, såsom villkor föreskriva att säkerhet ställes för den kostnad som belöper på honom. Däremot synes det ej finnas fog att föreskriva ställande av säkerhet, när byggnadens ägare tvingas in i ett gemensamt företag, eller att neka honom den rätt att erlägga bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på flera år, som enligt 8 kap. 16 § i vissa fall tillkommer fastighetsägare. Den reglering av frågan om byggnad å annans mark som här ifrågasatts torde i ärendets nuvarande läge böra avse allenast ägarens ställning såsom intressent i ett avloppsföretag. Likartade spörsmål kunna visserligen tänkas uppkomma även vid andra företag enligt vattenlagen, exempelvis vid torrläggningsföretag. Deras praktiska betydelse torde emellertid där vara väsentligt mindre, och de synas i varje fall icke kunna i lag regleras utan allsidig utredning. Vid kombinerade avlopps- och torrläggningsföretag skulle följaktligen den ställning byggnadens ägare till äventyrs intager såsom torrläggningsintressent bliva att bedöma enligt samma grunder som eljest gälla inom 7 kap:s område. Frågan huruvida även andra intressenter än de i 14 kap. 2 § angivna och

ägare av byggnad å annans mark böra likställas med fastighetsägare synes böra lösas i ett större sammanhang. I anslutning till lagrådets uttalande anförde departementschefen. 84 I det remitterade förslaget har icke upptagits någon bestämmelse för det fall att byggnad eller anläggning är belägen å annans mark och icke på grund av vad särskilt är stadgat likväl utgör fast egendom. Frågan om rätt eller skyldighet för ägaren av sådan byggnad eller anläggning att deltaga i ett gemensamt företag, liksom fråga om tillämpning å honom av andra bestämmelser i förslaget, måste fördenskull enligt förslaget lösas på tolkningens eller analogiens väg. Lagrådet har hemställt, att ett särskilt stadgande meddelas, enligt vilket bestämmelsernas tillämplighet skall bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ett sådant stadgande torde böra upptagas, lämpligen såsom sista § i 8 kap. Med hänsyn till vad lagrådet anfört såsom motiv för detsamma torde det vara tydligt, att därav icke får motsättningsvis slutas att vad i andra kapitel i vattenlagen sägs om ägare av fastighet icke skulle kunna under några omständigheter bliva att tillämpa å ägare av byggnad eller anläggning å annans mark, då byggnaden eller anläggningen icke enligt vad särskilt är stadgat utgör fast egendom. Under den nu förevarande utredningen har fråga uppkommit att vid samfälld torrläggning förläna andra än fastighetsägare ställning av delägare i företaget, eller att åtminstone ålägga dem begränsad skyldighet att bidraga till företagets kostnader. Därvid har uppmärksamheten riktats såväl mot nyttjanderättshavare såsom väghållare med allenast vågrätt som mot ägare av byggnader och andra anläggningar utan karaktär av fast egendom. Föreningen Statens lantbruksingenjörer har sålunda framhållit, att vissa torrläggningsföretag* till huvudsaklig del haft till syfte att undanröja för byggnader besvärande högvattenstånd samt att väghållare ofta har nytta av torrläggningsföretag. För att utröna vederbörandes egen inställning till hithörande frågor har utredningen varit i kontakt med vägverket i egenskap av den väghållare som skulle bli mest berörd av en eventuell lagändring i an64

NJA H 1942s. 133 f. SOU 1968: 51

givet hänseende. Utredningen har därvid erfarit att verket saknar intresse av att som innehavare av vägrätt bli delägare i torrläggningsföretag. Då vägverket alltid erlägger ersättning för vägrätt efter markens värde i torrlagt skick, ankommer det enligt dess uppfattning på markens ägare att vidtaga och vidmakthålla erforderliga åtgärder för torrläggning, eventuellt inom ramen för ett torrläggningsföretag. Vägverket har ej heller erfarit som en brist att man ej haft möjlighet att som deltagare i ett torrläggningsföretag påkalla underhåll av företagets diken, eftersom man med torrläggningsintressenternas begivande brukar med egna medel ombesörja för vägarna erforderligt underhåll av dikena inom samfälligheten. Vad då först beträffar frågan om hänsyn till utanförstående subjekt motiverar att delaktigheten i torrläggningsföretag ej knytes allenast till äganderätt till fastighet, så kan utredningen, med den angivna inställningen hos vägverket och då i övrigt ej framkommit önskemål om att bereda utanför torrläggningsföretag stående subjekt ställning av delägare i företaget, ej finna skäl att föreslå en sådan utvidgning. Utredningen utgår då från att i den mån en torrläggningsåtgärd väsentligen är till nytta för en väganläggning, en byggnad eller annan anläggning, vars rättsinnehavare ej är ägare till den mark där anläggningen finns, denna omständighet redan nu torde kunna i tillfredsställande mån vinna beaktande vid bildande av en torrläggningssamfällighet. Vid beräkning av torrläggningsnyttan har man ju att utgå från den användning av marken som framstår som realistisk och mest ekonomisk. Något annat sätt att använda mark, som tages i anspråk för allmän väg eller för expropriationsändamål i övrigt, än just det ifrågavarande finns därvidlag icke anledning att räkna med. När marken utnyttjas för bostadshus, fabriksanläggningar e. d. måste detta användningssätt framstå som det mest ekonomiska. En komplikation värd att beakta är risken för att fastighetsägaren inte i önskvärd utsträckning tillvaratar exempelvis en nyttjanderättshavares intressen i torrläggningshänseende, och om hänsyn till nyttjanSOU 1968: 51

derättshavare och andra innehavare av särskild rätt framdeles föranleder en utbyggnad av andra centrala fastighetsförfattningars nuvarande bestämmelser om dessas ställning som sakägare, bör också VL:s regelsystem i detta hänseende revideras. Även om en utvidgning av den nuvarande kretsen av delägare i ett torrläggningsföretag ej kan anses motiverad av hänsyn till de utanförstående, kan en sådan utvidgning vara påkallad av hänsyn till delägarna i företaget. Om nämligen någon utanförstående har en förmån av torrläggningen, som med nuvarande bestämmelser ej motsvaras av några förpliktelser mot delägarna i företaget, kan detta vara ett skäl att ålägga honom skyldighet att deltaga i företaget, åtminstone om förmånen är att hänföra till torrläggningsnytta. Är förmånen åter av annan karaktär, kan svårigheten att konstruera en med torrläggningsnytta jämförbar norm för delaktighet i företaget föranleda, att man avstår från att ålägga vederbörande delaktighet i företaget, men i stället kan tänkas en skyldighet att erlägga en engångsersättning till deltagarna i torrläggningsföretaget. Berör en samfälld torrläggning mark, som är ianspråktagen för exempelvis allmän väg med vägrätt eller för en byggnad vars ägare ej äger marken, bör i princip vägens och byggnadens nytta av torrläggningen beaktas vid bestämmande av fastighetens andelstal i torrläggningsföretaget, nämligen i den mån denna nytta verkar värdehöjande på marken. Av naturliga skäl lär emellertid den mark som tagits i anspråk för väg knappast ha något värde över huvud taget, och även om torrläggningen blir till påtaglig fördel för vägen slår denna fördel således ej igenom på markvärdet. Det ifrågakommer därför knappast att bestämma markägarens delaktighet i torrläggningsföretaget med beaktande av den nytta vägen har av torrläggningen. Torrläggningsnytta för en annan tillhörig byggnad kan däremot förväntas bli i högre grad beaktad vid bestämmande av markägarens andelstal i torrläggningsföretaget. Det är dock något oegentligt att ålägga markäga113

ren högre andelstal av hänsyn till byggnadens torrläggningsnytta, då markägaren i många fall lär vara berövad möjligheten att kompensera sig hos byggnadens ägare. Att en fastighetsägare som upplåtit mark till väg skulle kunna taga ut någon motsvarande kostnad av väghållaren får anses mindre sannolikt. Är situationen den att mark, ingående i ett torrläggningsföretag, av markägaren i efterhand upplåtes med vägrätt eller för uppförande av en annan tillhörig byggnad, skall markägaren med tillämpning av vad utredningen föreslagit kunna få sitt andelstal i fortsatt underhåll av torrläggningsföretaget höjt i den mån vägens eller byggnadens nytta av torrläggningen höjer markvärdet. I detta fall är visserligen markägaren ej berövad möjligheten att vid avtalsslutet med väghållaren eller byggnadens ägare kompensera sig för den kostnadsökning andelstalets höjande kan medföra. Situationen måste emellertid vara för markägaren svårbedömbar, och i praktiken torde han ofta få svårt att vinna gehör för kompensationskrav. Framförallt gäller här liksom då torrläggningen kommer till stånd efter anläggandet av vägen eller byggnaden, att torrläggningsnyttan med ett naturligt betraktelsesätt hänför sig till vägen eller byggnaden snarare än till marken och endast i vissa fall höjer markens värde. Problem som de här angivna har för avloppsvattenföretagens del fått sin lösning genom det ovan relaterade stadgandet i 8 kap. 54 §. En annan lösning av likartade frågor återfinns på andra håll i VL. I 7 kap. 53 § andra stycket stadgas sålunda att om en torrläggning medför att kostnaderna för vidmakthållande av en invallning jämte drift av dess uppfordringsverk minskas, så skall den invallade markens ägare vara skyldig att bidraga till kostnaderna för torrläggningsföretaget med hälften av det belopp, vartill utgiftsminskningen må skattas. Bidragsgivaren förvärvar ej delaktighet i torrläggningsföretaget för sitt bidrag, varför han ej heller blir skyldig att taga del i framtida kostnad för företaget. En likartad bidragsskyldighet är stadgad i 7 kap. 41 § 114

andra stycket för flottande gentemot deltagarna i vattenavledningsföretag. I anslutning till de lagrum som innehåller bestämmelser om bidragsskyldighet för andra än fastighetsägare torde emellertid böra understrykas, att lagstiftarens ståndpunkt i dessa fall genomgående motiverats av speciella omständigheter, och det är tveksamt om lagrummen kan — även med beaktande av vad som anfördes vid tillkomsten av 8 kap. 54 § - anses giva uttryck för någon allmän princip att den som har förmån av ett företag enligt VL men ej som fastighetsägare äger del i detsamma skulle vara skyldig att bidraga till företagets utgifter. Vad beträffar regleringen enligt 7 kap. 53 § andra stycket så kan den delvis ses som en samordning av olika företag, vilken med hänsyn till företagens ensartade ändamål måste ha fallit sig naturlig. Likväl har som nämnts därvid icke ifrågakommit att överföra hela invallningsföretagets vinst av det andra företaget till detta. De flottandes förmån av vattenavledningsföretag kan svårligen lokaliseras till de år från år växlande fastigheter, från vilka virket utdrives till vattendraget, varför något annat än ett engångsbidrag redan av det skälet knappast kunnat ifrågakomma för de flottande. Bestämmelsen i 8 kap. 54 § slutligen lämnar endast möjlighet att jämställa ägare av byggnad eller anläggning med ägare av fastighet utan att föreskriva att så skall ske. Denna möjlighet synes motiverad av att byggnadens eller anläggningens ägare genom sin egen verksamhet i form av avloppsvattenutsläppning utövar ett avgörande inflytande på de gemensamma avloppsanläggningarnas utformning. Den som har annan förmån av en torrläggning än torrläggningsnytta har däremot ej på något sätt påverkat torrläggningsföretagets utformning eller omkostnader, och detsamma torde genomgående gälla andra till fastigheterna knutna rättsinnehavare än deras ägare. Då i 14 kap. 2 § infördes den bestämmelse som jämställer innehavare av gruvrätt med fastighetsägare, motiverades detta med just gruvrättsinnehavarens starka intresse av att torrläggning kom till stånd. Därvid kom emellertid även att belysas de SOU 1968: 51

vanskligheter som är förenade med att likställa innehavare av särskild rätt till fastighet med ägare av fastighet.65 Ju mer framträdande nyttan av en torrläggning är för annan än fastighetsägaren, och ju mindre detta höjer fastighetens värde, desto mer motiverat är det enligt utredningens uppfattning att ålägga i stället för fastighetsägaren den som tillgodogör sig torrläggningsnyttan delaktighet i torrläggningsföretagets kostnader. Ett typiskt exempel på en sådan situation är den förmån en väganläggning kan ha av en torrläggning, kanske framför allt i form av minskade utgifter för vägens underhåll i olika avseenden. Ett annat exempel är då djupet för en samfälld torrläggning bestämmes av hänsyn till en fastighetsägaren icke tillhörig byggnads behov. Om torrläggningen genomförts, när vägen eller byggnaden kommer till stånd, är vägens och byggnadens nytta av torrläggningen knuten till det fortsatta underhållet av diken etc. I och för sig är det i sådana fall, om förmånen är av ej oväsentlig omfattning, enligt utredningens uppfattning sakligt motiverat att ålägga väghållaren respektive byggnadens ägare delaktighet i detta underhåll. En sådan konstruktion medför emellertid betydande svårigheter, som belysts vid tillkomsten av bestämmelserna i 8 kap. 54 § och 14 kap. 2 § angående ägare av byggnad och anläggning samt innehavare av gruvrätt. Såvitt utredningen har sig bekant har också dessa och likartade bestämmelser i VL blott i enstaka fall vunnit tillämpning, måhända just på grund av de praktiska svårigheter som är förknippade därmed. Vid övervägande av frågan om lagändring i angivet avseende måste också tagas hänsyn till att motiven för en därmed avsedd utvidgning av sakägarbegreppet kan vara väl så starka inom andra vattenrättsliga områden som vid torrläggning. Med visst fog kan också göras gällande att hela frågan om vilken ställning nyttjanderättshavare och andra innehavare av särskild rätt till fast egendom bör intaga i förhållande till fastighetsägarna bör lösas i en central författning rörande fastighetsväsendet och ej lämpligen avgöras från SOU 1968: 51

fall till fall inom en speciallagstiftning som VL. Under hänvisning till det anförda, och då genom avgörande i praxis ej uteslutits att exempelvis en väghållare med endast nyttjanderätt till vägmärken kan - i enlighet med lagrådets ovan relaterade principuttalande - åläggas skyldigheter gentemot ett torrläggningsföretag, finner utredningen ej tillräckliga skäl föreligga att nu föreslå något tillägg till VL:s torrläggningsbestämmelser i syfte att bereda deltagarna i ett torrläggningsföretag möjlighet att få andra än fastighetsägare ålagda delaktighet i företagets kostnader. - I den föreslagna lydelsen av 5 kap. 14 § fastighetsbildningslagen stadgas att den som påkallat expropriation eller därmed jämförlig åtgärd skall kunna i viss utsträckning åläggas skyldighet att gälda kostnad och utge ersättning vid fastighetsreglering. Upphöjes detta stadgande till lag, kan detta vara ett motiv för att införa en liknande bestämmelse i VL. I detta sammanhang vill utredningen även något behandla ytterligare ett spörsmål, nämligen naturvårdens möjligheter att göra sig gällande vid avveckling av torrläggningsföretag eller iståndsättning av företagets anläggningar efter en period av försummat underhåll. Ur naturvårdssynpunkt kan det befinnas motiverat att ett torrläggningsföretags anläggningar underhålles till undvikande av försumpning etc. Förhållandet kan emellertid även vara det omvända, nämligen att det ur naturvårdssynpunkt ter sig oförmånligt om efter en längre tids försummat underhåll en större rensningsåtgärd genomföres så att under mellantiden inträdda förhållanden elimineras. Som företrädare för naturvårdsintresset kan tänkas såväl naturvårdsverket som vederbörande kommun. VL saknar i sin nuvarande utformning några bestämmelser som skulle göra det möjligt för naturvårdens företrädare att i de anförda situationerna påtaga sig viss del av underhållet eller kompensera deltagarna i torrläggningsföretaget för att de avstår från rensningsåtgärden. Givetvis kan dessa frågor regleras genom avtal, men detta tillförsäk66

Jfr NJA II 1945 s. 16 ff. 115

rar ej naturvårdens företrädare något bestående inflytande över torrläggningsföretagets angelägenheter. Utredningen har övervägt att föreslå bestämmelser som skulle möjliggöra för det allmänna att i de angivna fallen efter åtagande inträda som delägare i ett torrläggningsföretag, varvid stadgandena i 3 kap. 8 § och 2 kap. 34 § andra stycket tredje punkten skulle kunna tjäna som förebild. Ifrågakommande bestämmelser skulle lämpligen kunna utformas som en komplettering till 14 kap. 2 §. Då emellertid utredningen anser sig sakna tillräckligt material för bedömning i hur hög grad sådana bestämmelser kan anses motiverade, har utredningen endast på detta sätt velat föra frågan om lagändring i berört hänseende på tal.

4.5 Statens säkerhet för ekonomiska den i torrläggningsverksamheten

åtagan-

Utredningen har enligt sina direktiv att framlägga de förslag till ändringar i VL, som kan vara erforderliga i ovan angivet hänseende. I direktiven hänvisas till att chefen för jordbruksdepartementet i 1961 års statsverksproposition berört hithörande frågor. Av propositionen framgår att frågan aktualiserats i jordbruksdepartementet genom framställningar av lantbruksstyrelsen, som gjort upp förslag till riktlinjer för en utredning om vissa lagstiftningsåtgärder, varvid styrelsen även ifrågasatt om ej vissa provisoriska åtgärder borde vidtagas i avvaktan på en definitiv lösning. Lantbruksstyrelsens framställning hade föranlett upprättande i maj 1960 av en departementspromemoria angående säkerhet för lånegaranti till vissa samfälligheter. I promemorian föreslogs en uppmjukning av 18 § i då gällande kungörelse den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m., sålunda att vägsamfälligheter och torrläggningssamfälligheter skulle undantagas från kravet på säkerhet vid lånegaranti om särskilda skäl därtill förelåg. Departementschefen anförde i statsverkspropositionen.

116 I anledning av vad lantbruksstyrelsen anfört om vissa tvångssamfälligheter och möjligheterna att tillgodose kravet på säkerhet för statliga ekonomiska åtaganden för dylika samfälligheters räkning vill jag uttala, att jag delar styrelsens uppfattning att de för vägsamfälligheterna gällande reglerna om uttaxering, förmånsrätt och gemensamt ansvar erbjuder betryggande säkerhet. Beträffande torrläggningssamfälligheterna är bestämmelserna mera knapphändiga. För att här uppnå betryggande säkerhet för staten erfordras vissa ändringar i vattenlagen. Härvid synes de bestämmelser, som gäller för vägsamfälligheter i huvudsak kunna tagas som mönster. I avvaktan på att lagstiftningsfrågan överväges är det angeläget att provisoriska åtgärder vidtages i syfte att göra lånegarantigivningen för torrläggningsföretag så smidig som möjligt utan att statens krav på säkerhet mot ekonomiska förluster nämnvärt eftersattes. Härvid måste även uppmärksammas att det ur allmän jordbrukspolitisk och även finansiell synvinkel är betydelsefullt, att i allt väsentligt samma bedömningsgrunder och samma administrativa former tillämpas vid prövningen av frågor om stöd till torrläggningsföretag som till alla övriga slag av inre rationaliseringsåtgärder. Med beaktande av sagda synpunkter förordar jag att till 18 § andra stycket rationaliseringskungörelsen fogas en bestämmelse av innebörd att om sökande av lånegaranti är vägsamfällighet eller torrläggningssamfällighet må, därest särskilda skäl föreligger, garanti beviljas utan att säkerhet ställes. Enligt min mening bör kravet på säkerhet från statens sida eftergivas endast i de fall den av rationaliseringsåtgärderna i fråga berörda samfälligheten omfattar ett så stort antal fastigheter med förhållandevis ringa, tilltänkta lånebelopp att det måste anses medföra avsevärda praktiska olägenheter att uttaga och förvalta inteckningar i fastigheterna. I de fall där antalet delägare i en samfällighet uppgår till högst tio, synes i regel lånegaranti böra beviljas varje enskild sökande efter sedvanlig prövning av lantbruksnämnden. Säkerhet bör då också ställas i vanlig ordning. Då fråga är om stora torrläggningsföretag med avsevärda kostnads-, bidragsoch lånebelopp torde det i allmänhet inte komma att uppstå svårigheter för delägarna att svara för sina annuiteter. Statligt stöd till jordbrukets rationalisering förutsätter nämligen numera principiellt att de åtgärder som skall främjas är lönsamma och medför bestående förbättringar på berörda fastigheter. Samfälligheter som bör komma i fråga för statlig kreditgaranti äger nära nog alltid sådan stabilitet att det inte behöver befaras att företaget skall råka i ekonomiska svårigheter och staten därigenom löpa någon finansiell risk. SOU 1968: 51

Den nämnda kungörelsen har upphävts genom kungörelsen den 9 juni 1967 (nr 453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering m. m., vilken trätt i kraft den 1 juli 1967. Av sistnämnda kungörelse framgår bl. a. följande. Statligt stöd meddelas, såvitt nu är i fråga, i form av lånegaranti eller statsbidrag. För lån som omfattas av garanti svarar staten såsom för egen skuld till dess lånet helt återbetalats. Statsbidrag lämnas såsom avskrivningslån eller i vissa fall utan villkor om återbetalning. - Statligt stöd lämnas bl. a. enskild person samt företag eller samfällighet med ändamål att genomföra torrläggning. Sådant stöd lämnas ej, om med hänsyn till investeringskostnadens storlek eller sökandens ekonomiska ställning och kreditmöjligheter åtgärden bedömes kunna bli genomförd på skäliga villkor utan sådant stöd, och statligt stöd lämnas endast till åtgärd som är önskvärd från allmän synpunkt, samhällsekonomiskt motiverad och från företagsekonomisk synpunkt lönsam. Beträffande jordbruk lämnas statligt stöd endast om brukningsenheten har eller väntas inom en nära framtid få förutsättningar för rationell drift; denna bestämmelse gäller dock ej i fråga om mera omfattande torrläggning av mark, om åtgärden berör ett större antal brukningsenheter och dess genomförande framstår såsom ett allmänt intresse av betydenhet. - Lånegaranti kan även lämnas för inlösen av skuld på grund av tidigare beviljat lån ur statlig lånefond på jordbrukets område, om lånegaranti samtidigt lämnas för åtgärd för inre rationalisering. Garanti för inre rationaliseringslån får avse högst ett belopp, som motsvarar kostnaden för rationaliseringsåtgärden, och utgift som beror på att åtgärden utförts på onödigt dyrbart sätt räknas ej in i kostnaden. Kostnaden för åtgärden skall vara godkänd av lantbruksnämnden. - En förutsättning för att statligt stöd skall lämnas till åtgärd för inre rationalisering är att marken kan antagas bli använd under överskådlig tid som jordbruksjord samt att åtgärden huvudsakligen ej är att hänföra till underhåll. Fråga om statligt stöd åt torrläggningssamfällighet avseende åtgärd för torrläggning SOU 1968: 51

prövas inom den statliga lantbruksorganisationen. Innan sådant stöd beviljas skall som regel antingen lantbruksnämnden upprätta investeringskalkyl eller sökanden låta upprätta fullständig driftsekonomisk plan, om den åsyftade åtgärdens lönsamhet ej utretts på annat sätt eller är uppenbar. Innan statligt stöd beviljas till inre rationalisering skall på sökandens bekostnad även upprättas teknisk plan som lantbruksnämnden godkänner. I kungörelsen stadgas vidare att för lån för vilket garanti beviljas skall ställas tillfredsställande säkerhet. Företag eller samfällighet med ändamål att genomföra torrläggning av mark kan dock få lånegaranti utan att ställa säkerhet, om särskilda skäl föranleder det. När lånegaranti beviljas uppställer den myndighet som beviljar garantin de villkor för rätten att utnyttja denna som behövs för att trygga syftet med garantin. Beslut varigenom lånegaranti beviljas skall innehålla förbehåll att långivaren, vid äventyr att lånegarantin förfaller, är skyldig att på begäran av den myndighet som beviljat garantin säga upp lånet till återbetalning, bl. a. om säkerhet för lånet väsentligt försämras eller annars sådant förhållande inträffar att låntagaren med hänsyn till syftet med garantin uppenbarligen icke längre bör få utnyttja denna, övergår brukningsenheten till ny ägare och låter långivaren denne övertaga skulden, får den lånebeviljande myndigheten medge att lånegarantin skall avse den nye låntagarens förpliktelse. Slutligen innehåller kungörelsen bemyndigande för lantbruksstyrelsen att med Kungl. Maj:ts medgivande överskrida viss beloppsgräns eller efterge visst villkor samt utfärda närmare bestämmelser för tillämpningen av kungörelsen. - För verksamheten gäller i övrigt alltjämt kungörelsen den 17 juni 1948 (nr 367) med vissa bestämmelser rörande statlig garanti för lån till yttre och inre rationalisering på jordbrukets område m. m. Den inledningsvis nämnda departementspromemorian av maj 1960 utmynnar i följande slutsatser. Ett torrläggningsföretags styrelse har rätt att hos delägarna i före117

taget uttaxera på dem belöpande bidrag till företagets utgifter. Subsidiärt solidariskt ansvar åligger deltagarna i torrläggningsföretag gentemot utomstående, då vad som utdebiteras på någon deltagare ej kan indrivas hos honom. Någon förmånsrätt för sådant belopp föreligger ej, men ny ägare av en fastighet inom samfälligheten svarar i viss utsträckning för bidrag som åvilat förre ägaren. Vid angivna förhållanden fordrades enligt promemorian ingen annan författningsändring än att då gällande krav på tillfredsställande säkerhet som villkor för lånegaranti uppmjukades så att garanti kunde lämnas även utan sådan säkerhet. Av lantbruksstyrelsen framställt krav för att det omständliga förfarandet att uttaga inteckningar i ett större antal fastigheter skulle kunna underlåtas, nämligen att företagets styrelse hade uttaxeringsrätt och delägarna subsidiärt solidarisk ansvarighet, förefanns ju enligt vad i promemorian upptagits redan enligt gällande rätt. Huvudregeln borde vara att intecknings- eller annan säkerhet alltjämt skulle krävas för garantiåtagande. De praktiska svårigheterna att uttaga och förvalta inteckningar från samfälligheter, omfattande ett stort antal fastigheter med förhållandevis ringa bidragsbelopp, borde emellertid föranleda att kravet på säkerhet i dessa fall eftergavs, icke minst med hänsyn till att de företag som erhöll garantilån ägde sådan ekonomisk stabilitet att det i regel inte behövde befaras att företaget i det stora hela skulle råka i allvarliga svårigheter. Om det i något fall kunde befaras att tvist skulle uppstå rörande omfattningen av delägares bidragsskyldighet, mötte intet hinder mot att lantbruksnämnden som villkor för lånegaranti utan säkerhet krävde att i stadgar för företaget intogs föreskrift om delägarnas subsidiär-solidariska ansvar. Den i promemorian förordade lösningen var inte avsedd enbart som ett provisorium utan förutsattes även på längre sikt kunna tillgodose de av lantbruksstyrelsen angivna önskemålen. Av den ovan lämnade summariska redogörelsen för innehållet i nu gällande bestämmelser om statligt stöd till torrläggnings118

verksamheten torde framgå att statens ekonomiska engagemang i dessa sammanhang omgärdats med vittgående föreskrifter, i syfte att undvika åtaganden i annat än ekonomiskt bärkraftiga företag samt att gardera staten för ekonomiska förluster i de fall där åtaganden befunnits motiverade. I den mån det av allmänna synpunkter befunnits påkallat att efterge eljest ifrågakommande säkerhetskrav, har uppenbarligen dessa allmänna synpunkter ansetts väga tyngre än säkerhetskravet. Härvid förtjänar dock understrykas att bestämmelserna konstruerats på sådant sätt att det blir den tilllämpande myndigheten som har att bedöma om säkerhetskravet bör få stå tillbaka för andra synpunkter; den som önskar komma i åtnjutande av statligt stöd kan alltså i dessa, ekonomiskt mer tveksamma fall aldrig under hänvisning till viss bestämmelse i kungörelsen göra gällande någon rätt att utan ställande av säkerhet få stödet, utan om så skall ske är helt beroende av myndighetens bedömande. Såsom i departementspromemorian uttalats har styrelsen för ett torrläggningsföretag möjlighet och skyldighet att hos deltagarna i företaget utdebitera kostnaderna för företaget efter vars och ens andelstal, och det föreligger ingen förmånsrätt för de deltagarna sålunda debiterade bidragen. Utredningen ansluter sig också till den i promemorian hävdade uppfattningen, att deltagarna i princip är subsidiärt solidariskt ansvariga för vad annan deltagare ej förmår gälda av honom debiterat bidrag. Hur denna skyldighet förhåller sig till den i 7 kap. 27 § VL stadgade begränsningen av icke-sökandes ansvarighet är emellertid oklart. Vidare torde kunna ifrågasättas om debiteringsbestämmelserna utan vidare äger tillämpning på återbetalning av ett deltagarna samfällt beviljat lån. Vid VL:s tillkomst förelåg ingen möjlighet att låta deltagarna samfällt komma i åtnjutande av statligt lån, utan sådant lån skulle beviljas den enskilde deltagaren eller, om det utgick till företaget som sådant, åtminstone slutligt fördelas på de enskilda deltagarna i företaget efter deras andelstal. Det är att förmoda att enskilda kreSOU 1968: 51

ditinrättningar ej heller beviljat lån annat än till de enskilda deltagarna i ett torrläggningsföretag. I detta läge måste förutsättas att VL:s hithörande bestämmelser ej avsett att reglera företagsstyrelsens eller deltagarnas skyldigheter med avseende å återbetalning av upplånade medel, utan endast deras skyldigheter i fråga om kostnaderna för företagets anläggande, underhåll och drift, däri inkluderande det ekonomiska ansvar gentemot tredje man, som företagets anläggande och drift kunde ådraga deltagarna. 66 Bestämmelserna om utdebitering etc. syftade till att säkerställa genomförandet av såsom allmännyttiga bedömda företag men ej i och för sig till att säkerställa återbetalning av upplånade medel. Till dessa bestämmelser ansluter sig andra bestämmelser i VL, även de med samma syfte. Som exempel härpå kan nämnas i 3 kap. 22 § upptagna bestämmelser om maximering av rösträtten vid sammanträde till en femtedel av deltagarnas sammanlagda, vid sammanträdet företrädda andelstal samt om krav på allenast enkel pluralitet i röstetal för beslut, där ej i stadgarna finns för visst fall annorledes bestämt. Härvid är då också att notera den diskrepans som föreligger mellan omröstningsreglerna och lånefrågor såtillvida att den statliga långivningen blott avser anläggningskostnader - vari icke-sökandes delaktighet är begränsad - men att vid omröstningen någon motsvarande begränsning av icke-sökandes rösträtt f. n. icke gäller. Vid tillkomsten av VL:s samfällighetsbestämmelser har också betonats, att man ej borde i lagen införa andra föreskrifter än sådana som var erforderliga för reglering av de inbördes förhållandena mellan deltagarna i gemensamt torrläggningsföretag, men att det var tydligt att ytterligare bestämmelser kunde finnas behövliga, vilka borde överlämnas åt deltagarnas avgörande. Ett upptagande av lån kan ej heller anses inrymt i den uppfattning om torrläggningsföretagens ändamål, som kommit till uttryck i VL. Hade deltagarna samfällt varit helt likställda med medlemmarna i en ekonomisk förening - så är ju ej fallet men VL:s bestämmelser om samfällighetsförvaltSOU 1968: 51

ningen går i vissa avseenden tillbaka på tidigare gällande lag om ekonomiska föreningar - hade de också varit förhindrade att driva annan verksamhet än som angivits i föreningens stadgar. Även om finansiering av torrläggningen genom upptagande av lån förmodligen ej skulle kunna anses innebära att man gav sig in på en annan verksamhet än torrläggning, kan likväl med visst fog göras gällande att upptagandet av lån ej heller utgör en självklar del av torrläggningsverksamheten. För en likartad samfällighetsbildning som vägsamfällighet har sålunda ansetts erforderligt, eller åtminstone lämpligt, att genom särskild bestämmelse i lagen om enskilda vägar ange att styrelsen för sådan samfällighet äger, till belopp och under villkor som de väghållningsskyldiga å sammanträde bestämmer, upptaga lån. Till belysning av att omröstningsbestämmelserna i sin nuvarande utformning ej är lämpade för frågor om upptagande av lån må ytterligare framhållas följande. Med utnyttjande av dessa bestämmelser skulle en grupp av deltagare - eventuellt t. o. m. en minoritet - kunna mot de övrigas vilja genomdriva upptagande av lån, kanske på betungande villkor. Intar då de övriga ställning av sökande till företaget, är denna ordning så mycket mindre tillfredsställande, som de på grund av icke-sökandes begränsade skyldighet att taga del i torrläggningskostnaden måhända kan få på sig övervältrad en större del av låneansvarigheten än som svarar mot deras andel i företaget. Även om VL:s regler om utdebitering och därtill ansluten subsidiärt solidarisk ansvarighet för deltagarna i torrläggningsföretag sålunda ej ursprungligen avsetts vinna tillämpning på samfällt upptaget lån, och oaktat lagens omröstningsregler ej synes lämpade att användas vid avgörande av frågor om sådant lån, är det emellertid ej uteslutet att de likafullt kan bli att tillämpa vid upptagande och återbetalning av samfällt lån. I de flesta fall då lånegaranti beviljas torrläggningssamfällighet torde deltagarna vara ense om upptagandet av lånet, 66

Jfr NJA II 1920 s. 419 ff.

detta bl. a. med hänsyn till att garantin genomgående torde beviljas för lån på samma förmånliga villkor som bottenlån. Såväl de som långivarna måste därvid förutsättas ha utgått från som något självklart att VL:s ifrågavarande bestämmelser skulle bli avgörande för deras skyldigheter mot låneoch garantigivare. Även eljest synes bestämmelserna kunna bli att tillämpa. Har samfällt lån beviljats deltagarna i ett torrläggningsföretag, innebär ju detta att den enskilde deltagaren får uppskov med erläggande av sin andel av anläggningskostnaden. Det ligger då nära till hands att likställa hans andel i amortering av lånet med hans andel i anläggningskostnaden och anse möjligheten till utdebitering enligt VL överflyttad på amorteringsförfarandet. Så länge det kan vara tvivel underkastat, om VL:s bestämmelser kan nyttjas för att utdebitera bidrag till återbetalning av samfällt lån och om deltagare står i subsidärt solidariskt ansvar för annan deltagares oguldna bidrag, kan det framstå som än mer angeläget att med reviderade lagregler trygga statens ekonomiska åtaganden för torrläggningssamfälligheters räkning än chefen för jordbruksdepartementet i 1961 års proposition förutsatt. Härvid är emellertid den i departementspromemorian anvisade möjligheten att som villkor för beviljande av lånegaranti åt torrläggningsföretags deltagare samfällt uppställa krav på att företagets stadgar innehåller särskilda bestämmelser om deltagarnas ansvarighet för lånets återbetalning värd allt beaktande. Om i stadgarna även föreskrives skyldighet för företagets styrelse att göra utdebiteringar för utbekommande av bidragsbelopp till lånets återbetalning synes med en sådan ordning en betydande grad av trygghet för statens garantiåtagande ha vunnits, även om garantin beviljas utan att säkerhet i form av inteckningar ställes. Då debiteringslängden efter att ha vunnit laga kraft blivit exigibel, kan däri upptagna belopp indrivas hos de enskilda deltagarna. Visserligen kan man då i avsaknad av inteckningar ej förrän i sista hand taga den fasta egendomen i anspråk, och med hänsyn till förekomsten av andra 120

inteckningar torde det över huvud taget ej vara att räkna med någon utdelning ur fastigheterna. Det synes emellertid berättigat förutsätta att de enskilda deltagarnas relativt begränsade amorteringsbelopp skall kunna uttagas ur deras lösa egendom. Om mot förmodan någon deltagares lösa egendom ej skulle förslå för det honom debiterade beloppet, har styrelsen att uttaga detta hos de övriga deltagarna, möjligen med den begränsning för icke-sökandes del som följer av stadgandet i 7 kap. 27 § VL och som i så fall ej torde nämnvärt försämra samfällighetens kreditvärdighet. Först om detta misslyckas - vilket förefaller än mindre sannolikt - har staten att infria sitt garantiåtagande gentemot långivaren. Vad staten nödgas utge, får den söka åter av torrläggningsdeltagarna samfällt, och därvid kan tänkas en fördelning av återgäldandet på flera år. Den åtgärd som skulle vara bäst ägnad att komplettera sålunda redan nu föreliggande möjligheter att trygga statens garantigivning skulle vara att införa förmånsrätt i deltagarnas fastigheter för vad som kan utdebiteras på dem. En sådan skulle även förbättra den enskilde deltagarens ställning i förhållande till de övriga deltagarna för det fall att lån ej upptagits för att finansiera torrläggningsföretaget, vilket synes skäligt inte minst om han endast har ställning av icke-sökande. Till följd av sin subsidiärt solidariska ansvarighet kan han ju vid nuvarande ordning nödgas stå för betydande belopp som ej kunnat uttagas hos även en sökande, men som kanske skulle ha kunnat uttagas hos denne om utdebiterat belopp haft förmånsrätt framför penninginteckningar. I det fallet finns ej heller någon möjlighet att trygga företagets fordran hos deltagarna genom att förmå dessa att lämna inteckningar som säkerhet, en möjlighet som alltid står staten till buds innan lånegaranti beviljas. En tyst förmånsrätt såsom den i detta sammanhang ifrågakommande har vid olika vattenlagsinstitut varit föremål för diskussion redan före tillkomsten av dikningslagen men hittills alltid avvisats. Visserligen har SOU 1968: 51

en liknande förmånsrätt på senare tid införts i andra lagar, såsom lagen om enskilda vägar och lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, men därvid har alltid framlagts allvarliga betänkligheter mot varje ny sådan förmånsrätt. Utredningen - som torde ha att bedöma frågan om införande av förmånsrätt av hänsyn till statens intressen vid lånegarantigivning men knappast huruvida förmånsrätt eljest är motiverad - kan ej finna förhållandena vid statlig lånegarantigivning motivera införandet av en ny tyst förmånsrätt. Då man söker medel att förbättra statens trygghet för garantigivning till torrläggningssamfälligheter, bör alltså i vart fall ej ifrågakomma att införa en ny förmånsrätt. Ett skäl att bygga ut statens trygghet för lånegaranti till torrläggningssamfälligheter skulle föreligga om den nuvarande utformningen av VL på ett icke önskvärt sätt begränsat garantigivrjingsverksamheten eller medfört ekonomiska förluster för statsverket. Såvitt utredningen har sig bekant har emellertid något sådant ej gjorts gällande. I proposition 1967: 95 angående riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m. har tvärtom uttalats tillfredsställelse med det sätt på vilket garantigivningen hittills fungerat, och i propositionen har ej framförts några förnyade önskemål om lagstiftningsåtgärder för att säkerställa de statliga ekonomiska åtagandena i torrläggningsverksamheten. Samma proposition ger också uttryck för en grundsyn på strukturomvandlingen av jordbruket, som inkluderar allt restriktivare statliga ekonomiska engagemang i jordbrukets inre rationalisering och sådana engagemangs koncentrering till lönsamma företag. Detta ger anledning utgå från att garantigivningsvolymen framdeles snarare kommer att minska än öka. Det är svårt att se hur denna utveckling skulle kunna leda till ökat statligt engagemang i mindre kreditvärdiga objekt - och garantigivning för kreditvärdiga torrläggningsföretag medför, som framhållits redan i den förenämnda departementspromemorian, knappast några rister för staten, även om säkerhet icke stales för lånen. SOU 1968: 51

Vad som närmast aktualiserat kravet på ökad trygghet för staten vid garantigivning utan säkerhet synes ha varit en önskan hos de garantibeviljande myndigheterna att kunna utan betänkligheter utnyttja detta förfarande i stället för det mer omständliga tillvägagångssättet med ställande av säkerhet i form av inteckningar i ett flertal fastigheter. Dessa praktiska svårigheter får ej underskattas. Utredningen vill emellertid understryka att garantigivning till torrläggningssamfällighet ifrågakommer närmast som undantag från regeln att garantin skall beviljas de enskilda deltagarna. Det kan ifrågasättas om garantigivning till samfällighet under några omständigheter kan bli så vanlig att svårigheterna för den garantibeviljande myndigheten får alltför stor omfattning. Om exempelvis större skiljaktigheter föreligger mellan deltagarnas andelstal i samfälligheten, torde snarare ifrågakomma att bevilja de enskilda deltagarna lånegaranti. Som ett naturligt villkor för garanti till samfällighet torde vidare, som förut framhållits, böra gälla att deltagarna är ense om upptagande av lån i denna form. Föreligger ej sådan enighet, väljes antagligen i stället även i det fallet garantigivning till de enskilda deltagarna. Och där garantigivning till samfälligheten framstår som motiverad i stället för garantigivning till enskilda deltagare, lär företagen ofta ej vara av större omfattning än att infordrande och förvaltning av säkerhet i form av inteckningar ej ställer sig alltför betungande. Slutligen må understrykas att torrläggningsverksamheten endast är en gren av den pågående fastighetsomvandlingen i enlighet med statsmakternas intentioner. Finansieringen av just denna gren bör därför icke ses isolerad från finansieringen av verksamheten i övrigt utan, såsom skett i rationaliseringskungörelsen, tagas upp tillsammans med statliga åtaganden inom rationaliseringsverksamheten som helhet. Det ligger då också närmast till hands att, innan man antar några nya specialregler för torrläggningsverksamhetens del, avvakta den pågående lagstiftningen om fastigheterna som kreditobjekt över huvud taget och om 121

utförandet av gemensamma arbeten - som kan omfatta torrläggning - enligt en blivande fastighetsbildningslag. Sammanfattningsvis kan utredningen således icke finna annat än att motiven för att nu införa nya regler i VL till säkerhet för statlig garantigivning avseende torrläggningssamfälligheter icke har den tyngd att de bör föranleda lagstiftning i ämnet.

122 SOU 1968: 51

Bilaga 1

Gällande lagbestämmelser

VL innehåller i sitt 7 kap. bestämmelser om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning. I en första avdelning av kapitlet upptages regler om dikning, och dessa regler är genomgående tilllämpliga även vid vattenavledning och invallning; för de sistnämnda två formerna av torrläggningsverksamhet finns därjämte i särskilda avdelningar av kapitlet vissa specialbestämmelser. Härjämte kan vid torrläggning i vissa fall bestämmelser i 8 kap. bli att tillämpa. I fråga om vattens avledande för sådan torrläggning av mark inom stadsplan eller byggnadsplan, som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning, eller för torrläggning av begravningsplats skall nämligen enligt 8 kap. 1 § tredje stycket gälla vad i samma kapitel stadgas om avledande av kloakvatten. I 8 kap. återfinns även stadganden om ledningar, gemensamma för torrläggning och avloppsvattenavledning. - Företag enligt 7 och 8 kap. är vidare underkastade vissa bestämmelser i 3 kap. Å vattenavledning, invallning och avloppsvattenutsläppning har vissa bestämmelser i 2 kap. gjorts tillämpliga. Ersättningsfrågor regleras i 9 kap. Bestämmelser av huvudsakligen formell innebörd upptages i 10, 11, 13 och 14 kap. Om ett företag har till ändamål såväl att torrlägga mark som att, för beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft, reglera vattnets avrinning, skall därå enligt SOU 1968: 51

3 kap. 1 § första stycket och 26 § andra stycket tillämpas bestämmelserna i 3 kap. men även - jfr 3 kap. 2 § andra stycket i viss mån stadganden i 7 kap. Å varje företag enligt 3 kap. har vissa bestämmelser i 7 kap. gjorts tillämpliga. VL:s bestämmelser om dikning bygger på principen att en markägare har full frihet att för torrläggning av sin mark upptaga dike och avleda vattnet, detta även om vattnet därvid får sitt avlopp inom annans mark och om dike måste upptagas där; vattnet får även ledas till annans dike. Samma princip gäller för förbättring av förut avdikad marks torrläggning. Något villkor om visst förhållande mellan nytta samt skada och kostnader uppställes sålunda ej för diknings tillåtlighet, och förhandsprövning är ej obligatorisk. I 7 kap. 20 § föreskrives dock viss hänsyn till kostnadssidan vid prövning av yrkande om anslutning till dikningen. För mer ingripande avdikning av vattendränkt mark gäller vidare enligt 7 kap. 35 § bestämmelserna om tillåtlighetsprövning vid vattenavledning. I 7 kap. 1-20 §§ samt 33 och 34 §§ lämnas bestämmelser om rättigheter och skyldigheter då dikningen berör mark eller dike, som tillhör annan än initiativtagare till föreretaget, samt regleras de dikandes förhållande till motstående intressenter, såsom väghållare. Anslutningsrätt och anslutningstvång föreligger enligt bestämmelserna i

20 §. Enligt 21 § utgör all m a r k ^ för vilken dikningen medför båtnad och vars ägare skall däri taga del, i avseende å företaget en samfällighet. Hur omfattande samfälligheten skall bli bestämmes av sökandens yrkande om dikningens utsträckning och om annans anslutning till dikningen, av anslutningsyrkande från annan än sökanden och av den andres yrkande om dikningens utsträckning samt av tekniska och ekonomiska faktorer.6» Regler för dikningssamfällighet och handhavandet av torrläggningsföretags angelägenheter lämnas i 7 kap. 20, 22-32, 34 samt 61-66 §§. Enligt 23 § är i princip båtnaden - definierad i 22 § - den norm efter vilken torrläggningskostnaden - definierad i 32 § - skall fördelas mellan delägarna, och enligt 64 § har deltagare i företaget i princip inflytande å företagets angelägenheter i proportion till det andelstal efter vilket han är skyldig att taga del i kostnaden för företaget.69 Kostnaden för dikning kan överstiga markens båtnad av dikningen. Om markens ägare ej sökt företaget eller är att likställa med sökande begränsas dock enligt 27 § och 10 kap. 82 § hans bidragsskyldighet till värdet av hans båtnad, men denna begränsning gäller enligt 7 kap. 64 § ej hans inflytande över företagets angelägenheter. Om jämkning av kostnadsfördelningen efter det olika förhållandet mellan kostnad och båtnad för skilda avdelningar av samfällighetens mark, vid mer omfattande dikning än som normalt förutsattes för markens odling samt vid högre samfällighetskostnad för en delägare än den för enskild torrläggning av hans mark beräknade kostnaden lämnas föreskrifter i 24, 25 och 26 §§. Annan delägare än sökande och med sökande likställd, med annan dikningsbåtnad än jordförbättring m. m., är enligt 29 § ej pliktig taga del i kostnaderna förrän han begagnar sig av båtnad. - Dike skall enligt 34 §, där någons rätt kan vara därav beroende, underhållas av deltagarna i företaget med fördelning dem emellan efter motsvarande normer som gäller för torrläggningskostnadens fördelning, 70 dock utan den i 27 § för icke-sökande stadgade begränsningen till båtnads124

värdet. Enligt 7 kap. 36 § skall, då någon vill begagna sig av rättighet som omförmäles i 1-19 §§, eller då två eller flera med skilda andelar skall taga del i dikningsföretag, där ej överenskommelse därom träffas, i den ordning i det följande stadgas före arbetets påbörjande inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras. Ansökan om dikning skall inges till Konungens befallningshavande, 71 varefter frågan om dikningen skall prövas vid syneförrättning varom i 10 kap. stadgas. Avser någon att verkställa dikning för vilken ej fordras föregående prövning, har han likväl möjlighet att till beredande av trygghet för framtiden påkalla sådan prövning. Har dike upptagits utan föregången syneförrättning, må för det framtida underhållets fördelning i nämnd ordning påkallas prövning därav. För sådan torrläggning, som enligt vad tidigare anförts skall följa bestämmelserna om avledande av kloakvatten, regleras motsvarande frågor på ett likartat, men i vissa detaljer avvikande sätt. Hithörande stadganden i 8 kap. reglerar det inbördes förhållandet mellan två eller flera samhällen, mellan två eller flera fastigheter samt mellan samhälle och en eller flera fastigheter utom samhället. Med sam67 Hus, vägar och andra dylika anläggningar ingår alltså ej såsom sådana i samfälligheten, även om dikningen är till nytta för dem. Jfr dock även 14 kap. 2 § och 8 kap. 54 §. 68 Jfr NJA II 1920 s. 344 ff. 69 »Deltagare» i ett företag är enligt VL:s terminologi den aktuellt aktiva gruppen av »delägare» i samfälligheten, jfr 7 kap. 29 § och 10 kap. 63 § samt 1919 års betänkande s. 127. 70 Bestämmelser om sanktion vid underhållsskyldighetens eftersättande meddelas i 13 kap. 16 §. Inom torrläggningsföretag, som efter den 1 januari 1921 erhållit lån eller bidrag av allmänna medel, har staten enligt 13 kap. 17 § tillerkänts samma möjlighet att inskrida mot den försumlige som enligt föregående paragraf tillkommer den som lider men av försummelsen, så länge lånet ej till fullo återbetalats samt då bidraget lämnats under villkor om underhåll av företaget. 71 Att ansökningen i stället, om den avser företag huvudsakligen för torrläggning av mark för jordbruksändamål, skall inges till vederbörande lantbruksnämnd, se 10 kap. 33 § tredje stycket och kungörelse den 19 april 1968 (nr 369).

SOU 1968: 51

hälle förstås enligt 8 kap. 2 § tredje stycket verksamhetsområdet för allmän vatten- och avloppsanläggning. 72 - Kapitlets 3 - 22 §§ skaLl enligt 31 § äga motsvarande tillämpning i fråga om industriellt avloppsvatten, varom särbestämmelser meddelas i 3 2 37 §§. I 8 kap. 3-13, 15 och 16 §§ lämnas bestämmelser om rättigheter och skyldigheter avseende företag för avledande av kloakvatten. I samma kapitels 18-21 §§ återfinns motsvarande bestämmelser avseende ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark; de är med visst undantag enligt 22 § ej tillämpliga inom stadsplan eller byggnadsplan å ledning för torrläggning av mark inom det planlagda området. Även vid avloppsvattenföretag samt vid kombinerade avloppsvatten- och torrläggningsföretag föreligger anslutningsrätt och anslutningstvång. Enligt 8 kap. 46 och 47 § § skall företag för avledande av avloppsvatten, då det är gemensamt för två eller flera samhällen, eller två eller flera fastigheter, i princip handhas av det bäst lämpade samhället eller den bäst lämpade fastigheten. Då företaget är gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter skall det i princip handhas av samhället. Då samhälle ej enligt det anförda handhar företagets angelägenheter eller då företaget är gemensamt för flera än två fastigheter, skall enligt 48 § för handhavandet utses styrelse. Regler för verksamheten lämnas vidare i 49-53 §§. Kostnaden för anläggning, ombyggnad, skötsel och underhåll av gemensam kloakledning fördelas i princip enligt 10, 12, 13 och 15 §§ mellan deltagarna i företaget med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det kloakvatten som från varje deltagare skall avledas, dock att ingen deltagare är pliktig att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större kostnad än om han anlagt särskild ledning eller bidraga med större belopp än med hänsyn till deltagarens nytta av företaget kan anses rimligt. - Bestämmelserna i 10, 12 och 13 §§ äger enligt 18 § tredje stycket tillämpning även vid avledande av kloakvatten till ledSOU 1968: 51

ning för torrläggning av mark. Den som för sin marks torrläggning leder vattnet till kloakledning är vidare enligt 19 § underkastad samma villkor som gäller för inledande av kloakvatten i ledningen. Om ledning för avledande av kloakvatten finnes vara till väsentlig nytta för marks torrläggning är ägare av mark, som har båtnad av företaget, enligt 19 § andra stycket pliktig att taga del i detta efter ty prövas skäligt, men därvid skall han ej vara skyldig vidkännas större bidrag till kostnaden för företaget än om företaget allenast avsett torrläggning av mark. Den inbördes kostnadsfördelningen mellan flera sådana fastigheter skall enligt 21 § ske efter bestämmelserna i 7 kap. om dikningssamfällighet. Enligt 8 kap. 38 § må, bl. a. då någon vill erhålla prövning av fråga angående delaktighet i företag eller bidragsskyldighet, ansökan därom inges till vattendomstolen eller till Konungens befallningshavande. Vattendomstolen kan handlägga ansökningen som ansökningsmål, jfr 11 kap. 17 § 19., eller stämningsmål, jfr 11 kap. 61 § andra stycket, eller förordna att målet skall behandlas vid syneförrättning enligt 10 kap. 32 §. Ansökan till Konungens befallningshavande handlägges alltid vid sådan förrättning. Vattenavledning definieras i 7 kap. 37 § första stycket såsom torrläggning av mark genom sänkning eller uttappning av sjö eller annan vattensamling samt fördjupning, utvidgning eller rätning av älv, å eller annat vattendrag eller annan åtgärd för avledning av vatten därifrån. Bestämmelser rörande vattenavledning i förhållande till vattenreglering återfinns i 3 kap. 1 § andra och tredje styckena, 26 § tredje stycket samt 27 § andra stycket jämte 7 kap. 37 § andra stycket. Med invallning avses enligt 7 kap. 49 § anläggande för marks torrläggning vid eller i vattendrag, sjö eller annan vattensamling 72 Jfr lag den 3 juni 1955 om sådana anläggningar, införd efter 8 kap. 54 §. Lagen reglerar sådant avledande av avloppsvatten inom samhälle, å vilket enligt 8 kap. 17 § kapitlets bestämmelser om kloakledningar ej äger tillämpning.

eller havet av vall eller annan byggnad till skydd mot vattnet. För såväl vattenavledning som invallning gäller, om företaget är till men för annans egendom, särskilda villkor för företagets tillåtlighet och för anslutningstvång till detta enligt 7 kap. 38, 39, 44, 46, 49, 51 och 54 §§ samt 55 § andra stycket; jfr beträffande invallning även 52 §. Tillåtligheten avgöres på grundval av en ekonomisk avvägning mellan nytta och skada. - Om det är sannolikt att allmän eller enskild rätt förnärmas genom företaget, eller om två eller flera skall med skilda andelar taga del däri, är förprövning vid syneförrättning eller hos vattendomstolen enligt 7 kap. 45 och 49 §§ obligatorisk. Rensningsarbete kan förprövas enligt 7 kap. 48 § första stycket. Jfr även 11 kap. 17 § 19. Syneförrättning rörande företag enligt 7 och 8 kap. behandlas - jämte sådan förrättning rörande företag enligt 3 kap. - i 10 kap. 32-82 §§. Till att handlägga sådan förrättning förordnas statens lantbruksingenjör eller annan behörig person. Biträdande förrättningsman kan förordnas, och i viss utsträckning skall gode män biträda. Synemännen skall enligt 67 § efter vederbörlig utredning upprätta ett utlåtande angående företaget med besked i förekommande frågor. Utlåtandet skall i vissa fall underställas vattendomstolens prövning, jfr 7 kap. 45 § tredje stycket och 55 § första stycket, 8 kap. 38 § tredje stycket, 10 kap. 52 § andra och fjärde styckena samt 53 § fjärde stycket jämte 11 kap. 17 § 60., och mot utlåtandet må enligt 11 kap. 17 § 59. och 60. samt 85 § andra stycket talan föras genom besvär till vattendomstolen.

Om talan ej i vederbörlig ordning fullföljes mot synemännens utlåtande och underställning av utlåtandet icke skall ske, skall enligt 10 kap. 75 § första stycket vid utlåtandet bero och skall detta gå i verkställighet i den ordning som för lagakraftägande dom är stadgad. Har utlåtandet förts upp till vattendomstolens prövning gäller enligt 17 kap. 11 § rättegångsbalken att dom126

stolens dom har rättskraft såvitt saken därigenom avgjorts, och enligt samma lagrum må sålunda avgjord fråga icke ånyo upptagas till prövning. Den närmare innebörden av dessa s.adganden för torrläggningsföretagens del belyses av bestämmelserna i 7 kap. 56 § och 8 kap. 39 § första stycket; 7 kap. 56 § skall enligt 66 § samma kapitel i tillämpliga delar lända till efterrättelse för det fall att prövning påkallats av frågan om underhåll av dike som upptagits utan föregående syneförrättning samt är enligt hänvisning i 3 kap. 11 § fjärde stycket och 27 § även tillämplig å vattenreglering. Innefattar utlåtande, varvid enligt 10 kap. 75 § skall bero, eller vattendomstols laga kraft ägande beslut73 medgivande till företaget, är det - med vissa i 7 kap. 56 § och 8 kap. 39 § första stycket angivna inskränkningar - gällande mot envar. Giltigheten har i 7 kap. 56 § preciserats till att avse rätten att utföra företaget och för framtiden bibehålla dike och annan anläggning samt skyldigheten att taga del i företaget. Även om bestämmelsen i 17 kap. 11 § rättegångsbalken angående förbud mot ny prövning av vad som avgjorts genom rättskraftig dom ej kan anses direkt tillämplig å synemäns utlåtande, följer av 7 kap. 56 § att ett torrläggningsföretags inre angelägenheter och dess förhållande till företaget motstående intressen i princip skall en gång för alla vara reglerade, vare sig de bestämts genom ett utlåtande eller ett domstolsavgörande. Ett torrläggningsföretag förblir m. a. o. i rättsligt avseende oförändrat bestående för all framtid. Delaktigheten i företaget är knuten till äganderätten till de berörda fastigheterna, och ny ägare av en fastighet är, med viss begränsning, enligt 7 kap. 60 § och 8 kap. 45 § bunden av skyldigheten att bidraga till företagskostnaderna samt utföra anläggnings- och underhållsarbeten. De i 7 kap. 56 § och 8 kap. 39 § upptagna inskränkningarna i den allmänna rätts78 Vad VL betecknar som vattendomstolens »beslut» skulle med rättegångsbalkens terminologi åtminstone i detta sammanhang anges som vattendomstolens »dom». I det följande användes beteckningen »domstolsavgörande».

SOU 1968: 51

krafts principen är följande, hänförande sig antingen till delägarnas inbördes förhållande eller deras förhållande till motstående intressen. 1) För utrönande av värdet å torrläggningsbåtnad skall synemännen enligt 10 kap. 60 § första stycket uppskatta marken i dess skick före företaget och i det skick vari den antages komma efter företagets fullbordan. Båtnadsuppskattning kan emellertid i två fall komma att verkställas först efter företagets fullbordan. Om i företaget ingår vattendränkt mark kan nämligen enligt 61 och 78 §§ samma kapitel då utföras en slutlig båtnadsuppskattning, och om någon efter ett företags fullbordan förmenar, att värdet av torrläggningsbåtnad blivit till hans skada oriktigt beräknat, kan enligt 77 § samma kapitel helt ny uppskattning av båtnadsvärdet komma till stånd. Till vinnande av enhetlig tillämpning av grunderna för uppskattningen kan därvid även ske ny uppskattning beträffande andra markområden än de ursprungligen avsedda. - Ansökan om båtnadsuppskattning enligt 10 kap. 77 och 78 §§ skall framställas inom kalenderåret näst efter det som bestämts för företagets fullbordande, eller efter det då dessförinnan besiktning 74 med förklaring att företaget fullbordats ägt rum. 75 2) Innehavare av fordran, för vilken fastighet häftar, äger enligt 9 kap. 73 § under vissa förutsättningar påkalla domstolsprövning av ersättning avseende fastigheten. - Talan skall genom stämning enligt 11 kap. 17 § 57. anhängiggöras inom sex månader efter det fördelning av ersättningen vunnit laga kraft. 76 3) Vållas genom företagets utförande skada eller intrång, som icke förutsetts, kan enligt 7 kap. 57 § och 8 kap. 42 § ersättning utdömas samt i viss utsträckning ändrads föreskrifter meddelas rörande skötseln av företagets anläggningar och vidtagande av åtgärder till eliminering av skadan och intrånget. - Talan härom skall anhängiggöras inom en tid av fem eller högst tolv år 7,a från den för företagets fullbordan föreskr.vna tiden, i vad avser ersättning genom anriälan till vattendomstolen enligt 11 kap. SO J 1968: 51

68 § och i övrigt genom stämning enligt 11 kap. 17 § 46. och 51. - Är skadan eller intrånget hänförligt till utsläppande av avloppsvatten, kan enligt 8 kap. 40 § andra stycket efter stämning enligt 11 kap. 17 § 47. ändrade föreskrifter meddelas. 4) För vattenavlednings- och invallningsföretag gäller vissa ytterligare inskränkningar i den allmänna principen, avseende anordning eller föreskrift till skydd för fisket (2 kap. 8 §), anordning till skydd mot flottningsskada (2 kap. 11 § andra stycket), vattenhushållning (2 kap. 31 § andra stycket) och utrivande av dammbyggnad (2 kap. 34 §). Enligt 8 kap. 39 § andra stycket gäller de nämnda bestämmelserna om vattenhushållning och utrivande av dammbyggnad även för avloppsvattenföretag. 5) Föreskrift angående villkoren för utsläppande av avloppsvatten kan enligt 8 kap. 40 § ändras efter tio år, när eljest väsentligt ändrade förhållanden inträtt samt då vattnets utsläppande vållar betydande olägenhet som ej förutsetts. Härvid kan även ersättningsfrågor enligt 41 § första stycket komma under prövning. Har ersättning ej bestämts genom uppskattning på förhand, äger den skadelidande föra talan om ersättning. - Talan anhängiggöres av den utsläppande genom ansökan enligt 11 kap. 17 § 19. och av skadelidande genom stämning enligt samma paragraf under 47. och 48. 6) I 8 kap. anges som ytterligare inskränkning i rättskraftsprincipen det i 43 § första stycket behandlade fallet att ett företag icke bragts till slut inom föreskriven 77 tid. Fallet regleras för 7 kap:s del i dess 58 § första stycket men anges ej i 56 § som en inskränkning i den där upptagna allmänna principen; däremot hänvisas i 3 kap. 11 § fjärde stycket även till 7 kap. 58 §. Jfr 11 74 75

Ang. besiktning se 13 kap. 1 m. fl. §§. Ansökningen skall göras hos Konungens befallningshavande eller, i ansökningsmål, hos vattendomstolen, jfr 11 kap. 17 § 20. och 69 §. 76 Ang. fördelningen se 9 kap. 69 och 70 §§. 76a Att det allmänna stadgandet om tioårig fordringspreskription är att tillämpa även på sådant ersättningsanspråk har fastslagits i rättsfallet NJA 1967 s. 577. 77 Jfr 10 kap. 62 § och 67 § andra stycket första punkten samt 11 kap. 17 § 20. och 63 §. 127

kap. 17 § 20. Underlåtenhet att fullborda företaget medför att angående företaget meddelat utlåtande eller domstolsavgörande är förfallet.™ 7) Vidare anges i 8 kap. som inskränkning i rättskraftsprincipen det i kapitlets 44 § första stycket behandlade fallet att bestämmelserna för ett företags utförande under arbetstiden ändras. Även för detta fall finns motsvarande bestämmelser i 7 kap., nämligen i dess 59 §, utan att fallet i 56 § anges som en inskränkning i den där upptagna allmänna principen; däremot hänvisas i 3 kap. 11 § fjärde stycket även till 7 kap. 59 §. Jfr 11 kap. 17 § 20. Finnes visst föreskrivet arbete obehövligt, eller erfordras till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan dylik orsak jämkning av bestämmelserna för företagets utförande, äger vattendomstolen på ansökan av deltagare i företaget meddela ändring i bestämmelserna. 8) Bestämmelse rörande skötsel, underhåll och kostnad avseende gemensam anläggning enligt 8 kap. samt rörande samhälles skyldighet att utgiva bidrag till åtgärd för rening av kloakvatten kan enligt 8 kap. 39 § och 44 § andra stycket vid väsentligt ändrat förhållande jämkas i samma ordning som anges i 44 § första stycket. Utöver i de här angivna, av lagen som inskränkningar i den allmänna principen om utlåtandes och domstolsavgörandes rättskraft betecknade fallen kan också vissa andra bestämmelser i VL och rättegångsbalken leda till att rättskraftiga utlåtanden och domstolsavgöranden i efterhand erhåller ett förändrat innehåll. A) Delägare i invallningsföretag, dock ej sökande eller med honom enligt 7 kap. 27 § likställd, kan enligt 54 § samma kapitel befrias från delaktighet i företaget. Sådan befrielse sker genom att all delägarens i samfälligheten ingående mark löses för företagets räkning. - Yrkande om inlösen anhängiggöres genom stämning enligt 11 kap. 17 § 44. inom sextio dagar efter utgången av tiden för påkallande av ny båtnadsuppskattning enligt 10 kap. 77 och 78 §§ eller efter det att sådan uppskattning vunnit

laga kraft. B) Enligt rättsfallet NJA 1960 s. 713 må ett områdes delaktighetstal i ett torrläggningsföretag vid upprättande av debiteringslängd fördelas på de fastigheter, till vilka området i efterhand befinnes höra. Enligt 3 kap. 20 §, vartill hänvisas i 7 kap. 63 § och 8 kap. 50 §, äger deltagare, som förmenar att fördelningen av kostnaderna i enlighet med av styrelsen framlagd debiteringslängd ej är med lag överensstämmande, genom stämning å styrelsen till allmän underrätt inom trettio dagar efter sammanträde där längden framlagts påfordra rättelse i den gjorda debiteringen. - Möjligen skulle delaktighetsfrågan kunna tänkas även i vissa andra fall genom fastställelse- eller fullgörelsetalan bli föremål för prövning vid allmän domstol, eller med stöd av 11 kap. 20 § vid vattendomstol. C) Ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, och väl även ett utlåtande vid vilket enligt 10 kap. 75 § första stycket skall bero, 79 kan ändras med tillämpning av stadgandena i 58 och 59 kap. rättegångsbalken om de särskilda rättsmedlen resning, återställande av försutten tid och besvär över domvilla. Resning må beviljas bl. a. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till annan utgång samt parten gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för att ej inom ramen för det ordinarie fullföljdsförfarandet åberopa omstän78 Jfr dock även rättsfallet NJA 1962 s. 597 och i anslutning därtill SJT 1964 s. 698 f. - Under bestämmelsen är att hänföra även underlåtenhet att utföra särskild avdelning av dikningssamfällighet, där dike enligt 10 kap. 63 § behöver upptagas först då någon delägare påkallar det; jfr NJA II 1920 s. 482. 79 Frågan synes ej ha varit föremål för prövning i praxis. Mot att rättegångsbalkens bestämmelser analogivis skulle vara att tillämpa på förrättningsförfarandet talar förekomsten av stadgandena i 10 kap. 75 § andra stycket - varom mera nedan - och 11 kap. 1 § fjärde stycket VL. För en tillämpning talar den användning åtminstone rättegångsbalkens bestämmelser om särskilda rättsmedel fått utanför domstolsförfarandet, t. ex. vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar. I rättsfallet NJA 1960 s. 713 har en ledamot av Högsta domstolen uttalat att resningsinstitutet är tillämpligt på utlåtande enligt VL.

SOU 1968: 51

digheten eller beviset. Dom skall på grund av domvilla undanröjas bl. a. om avgörandet givits mot någon som ej varit rätteligen stännd och ej heller fört talan i målet, eller om genom avgörandet någon som ej varit part i målet lider förfång. Härutöver finns i 10 kap. 75 § andra stycket VL stadgande om att ett utlåtande skall vara utan verkan mot ägare av en viss fastighet, då fastigheten ej angivits i kungörelse angående företaget och då ägaren icke kallats till eller varit tillstädes vid sammanträde under syneförrättningen eller under förrättningen fört talan angående företaget eller eljest lagligen varit part i målet.80 Denna bestämmelse infördes i VL för att syneförrättningen icke skulle ha någon allmän preklusiv verkan samt för att utiåtandet icke skulle ha betydelse i större utsträckning än som tillkommer ett motsvarande domstolsavgörande. Företag enligt 8 kap. kan med tillämpning av 11 kap. 61 § andra stycket handläggas som stämningsmål enligt 75-84 §§ samma kapitel, varvid avgörandet självfallet får bindande verkan allenast för de fastigheter vars rättsinnehavare varit parter i målet. För utförlighetens skull må även framhållas följande. Om en ansökning om tillstånd till torrläggningsföretag genom utlåtande eller domstolsavgörande avslagits, föreligger intet hinder mot att efter fullföljdstidens utgång få tillståndsfrågan prövad på nytt. 81 Sådant hinder föreligger ej heller om synemännen eller domstolen efter återkallelse 82 av ansökningen avskriver ärendet eller målet från vidare handläggning. Utan ändring av rättskraftiga bestämmelser om torrläggningsföretag finns det vidare möjlighet att i vissa fall anpassa företagen till ändrade faktiska förhållanden. Bestämmelserna härom är följande. a) En dikande äger enligt 7 kap. 2 § leda vatten till annans dike, och enligt 8 kap. 19 § första stycket får vatten för torrläggning av mark ledas till kloakledning. Enligt sistnämnda lagrum kan den som företräder kloakledningen i så fall få ledningskostnaderna fördelade mellan sig och den tilledande efter de normer som i 8 kap. 10, 12 och 13 §§ stadgas för flera kloakvattenutsläpSOU 1968: 51

pare, och enligt 8 kap. 19 § andra stycket kan han också framtvinga den tilledandes anslutning till företaget. Deltagarna i det torrläggningsföretag, till vars dike vatten ledes av annan, kan erhålla gottgörelse för ökad kostnad avseende underhåll eller förändring av diket, jfr 7 kap. 2 och 33 §§ samt 34 § andra stycket. b) Kloakvatten må enligt 8 kap. 11 § första stycket och 14 § ledas till annans kloakledning och enligt 18 § första stycket till ledning för torrläggning av mark. Kostnadsfördelningsreglerna i 10, 12 och 13 §§ blir i båda fallen tillämpliga. Enligt 11 § andra stycket, 14 § och 18 § andra stycket kan den som företräder den mottagande ledningen också framtvinga annans anslutning till företaget respektive bildande av ett gemensamt företag, med samma kostnadsfördelning som följd. Om ett samfällt företag med såväl torrläggnings- som kloakvattenintressenter enligt a) eller b) skall komma till stånd eller ej, har gjorts beroende av en prövning efter lämplighet eller skälighet i varje särskilt fall, liksom är förhållandet vid ifrågasatt samordning av kloakvattenföretag inbördes. Berör ett nytt torrläggningsföretag ett förut existerande sådant företag, finns däremot inga bestämmelser, utöver de här relaterade om skyldighet att bestrida ökad underhållskostnad, till samordnande av företagen, som fortsättningsvis alltså består vid sidan av varandra. c) Om deltagarna i ett torrläggningsföretag drabbas av skada eller intrång, som ej förutsetts, genom annat torrläggningsföretag, kan efter anmälan enligt 7 kap. 57 § första stycket och 11 kap. 68 § ersättning utdömas samt efter stämning enligt 7 kap. 57 § andra stycket och 11 kap. 17 § 46. förordnas om ändrade föreskrifter eller särskilda åtgärder till förebyggande eller minskande av skadan och intrånget. 80 Angående möjlighet att under förrättnings fortgång tillföra ny sakägare, jfr 10 kap. 65 § tredje och fjärde styckena. 81 Jfr 10 kap. 50 § samt NJA II 1942 s. 111. 82 Återkallelse må enligt 10 kap. 48 § första stycket ske senast inom tiden för fullföljd av talan mot utlåtande.

d) Vid motsvarande menliga inverkan å torrläggningsföretaget från andra typer av företag enligt VL har deltagarna i torrläggningsföretaget likartade sanktionsmöjligheter enligt bestämmelser i 2 kap. 24 och 51 § § , 3 kap. 2 § andra stycket, 5 kap. 6 § och 8 kap. 42 §; jfr även 2 kap. 31 § andra stycket och 6 kap. 18 § VL samt 6 § lagen om flottning i allmän flottled. e) Om ett torrläggningsföretag utsattes för förorening av ett avloppsvattenföretag har deltagarna möjlighet att få sina intressen tillgodosedda enligt bestämmelserna i 8 kap. 40 och 41 §§. Efter stämning enligt 11 kap. 17 § 47. eller 49. kan utverkas förbud mot utsläppandet av avloppsvattnet eller åtgärd till motverkande av olägenhet genom utsläppandet därav eller ansvar för att avloppsvatten utsläppes i strid mot meddelad föreskrift. I samband härmed eller då eljest ändrade förhållanden inträtt kan tidigare meddelade ersättningsbestämmelser ändras. Har ersättning ej bestämts på förhand, kan ersättning utdömas. Ersättningsfrågor anhängiggöres genom stämning enligt 11 kap. 17 § 48. f) Som deltagare i ett torrläggningsföretag kan som ovan nämnts enligt 7 kap. 29 § tillkomma sådan delägare som har annan båtnad av företaget än jordförbättring m. m., som ej är sökande eller med sökande likställd och som i efterhand begagnar sig av båtnad. Talan mot sådan delägare om skyldighet att deltaga i företagets kostnader anhängiggöres enligt 11 kap. 17 § 43. genom stämning. g) Visas efter det vattenavlednings- eller invallningsföretag blivit utfört att därigenom vinnes stadigvarande minskning i flottningseller flottledskostnad, kan de flottande enligt 7 kap. 41 § åläggas bidragsskyldighet gentemot företaget. De flottande förvärvar icke därigenom delaktighet i företaget. Talan anhängiggöres genom stämning enligt 11 kap. 17 § 43. h) Invallad mark kan enligt 7 kap. 53 § komma att ingå i senare tillkommet torrläggningsföretag eller också kan markens ägare åläggas skyldighet att utgiva bidrag till detta företags kostnader. I förstnämnda fall kan 130

invallningsföretaget komma att upphöra som självständigt företag. i) Ett torrläggningsföretag eller delar därav kan upphöra att existera genom att föreskrivet underhåll eftersattes utan att någon deltagare anser sig lida förfång därav och påfordrar fortsatt underhåll; jfr 7 kap. 34 § första stycket första punkten och 13 kap. 16 § första stycket.

SOU 1968;: 51

Bilaga 2

Begreppet »båtnad av marks torrläggning»

Som utgångspunkt för en undersökning av båtnadsbegreppet i VL 8 3 kan lämpligen väljas bestämmelserna i 7 kap. 22 §. Dessa indelar den torrlagda marken i två kategorier, nämligen sådan mark, vars nytta av torrläggning består i höjning av dess alstringsförmåga, och annan mark, samt stadgar att förmånen av att de klimatiska förhållandena förändras ej skall beaktas vid båtnadsberäkningen. Till den förstnämnda kategorin mark (för vilken i VL reserverats beteckningen »jord») är att hänföra sådan som lämnar avkastning som åker, äng eller skogsbärande mark. 84 Som båtnad för jord skall anses den höjning av jordens alstringsförmåga som åstadkommes genom torrläggning intill ett djup av 1,2 m eller det större djup, till vilket jordens ägare yrkat torrläggning, men även den ökade möjligheten att höja alstringsförmågan genom torrläggning i nämnd omfattning. Båtnad i detta avseende benämnes i VL »jordförbättring». Förmånen av förbättrade betingelser för jordens brukning skall enligt särskilt stadgande anses som jordförbättring och hänföras till båtnad. Som båtnad för annan slags mark än jord skall förstås den värdeökning, marken vinner genom torrläggning till ifrågakommande djup samt genom den ökade möjligheten till torrläggning till sådant djup, jämte förmånen av förbättrade betingelser för markens användning. I gällande lagtext lämnas ingen definition av begreppen »nytta», »båtnad» eller »värSOU 1968: 51

deökning». Innan här behandlas förarbetena till torrläggningslagstiftningen skall framhållas att begreppen »nytta» och »båtnad» återfinns även inom andra delar av VL än inom torrläggningsavsnitten. I 2 kap. 3 § behandlas sålunda »nytta» av byggande i vatten som förutsättning för tvångsrätt, varvid från nyttan skall dragas byggnadskostnaden, däri inräknade skadan och intrånget av byggandet å den byggande tillhörig egendom. Som förutsättning för vitsord till vattenreglering med tvångsdelaktighet anges i 3 kap. 1 § att mer än hälften av företagets »båtnad» skall belöpa å egendom, tillhörig sökanden och dem som förenar sig med honom. I 2 § samma kap. hänvisas beträffande villkoren för tvångsrätt till vattenreglering till bestämmelserna i 2 kap. 3 §, varvid i företag till förmån även för torrläggning »nyttan» av markens torrläggning skall gå i viss avräkning mot uppkommande skada av företaget. Delaktighet i vattenreglering räknas enligt 3 kap. 3 § efter uppkommande »båtnad», varvid dock för torrläggningsdelägares del uppställes krav på att den vunna torrläggningen skall vara stadig83 Jfr till det följande i syneförrättningssakkunnigas betänkande »Metodiken vid syneförrättningar rörande torrläggningsföretag» (stencil Jo 1964:4) som bil. 2 intagen promemoria ang. bl. a. VL:s bestämmelser om båtnadsuppskattning vid torrläggningsföretag. 84 Jfr 1910 års betänkande av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna s. 300 f samt 1919 års sakkunnigbetänkande s. 84 och 78.

varande. Stadgandena i 2 och 3 §§ äger tilllämpning även vid vattenreglering med flera delägare utan tvångsdelaktighet. Förordnande om inrättande av allmän farled må enligt 5 kap. 2 § meddelas, där det prövas vara för den allmänna samfärdseln »nödigt eller nyttigt», och sådant förordnande avseende allmän flottled må enligt 6 kap. 2 § meddelas under förutsättning bl. a. att det prövas lända till »nytta» för det allmänna. Anslutningstvång föreligger enligt 8 kap. 9, 11 och 14 §§ för samhälle och fastighet till kloakledning som »med väsentlig fördel» kan användas för samhällets eller fastighetens behov. Skyldigheten att bidraga till kostnaderna för ledningen är i 10 § maximerad till det belopp som med hänsyn till »nyttan» av företaget kan anses rimligt. - Som villkor för tillstånd att, annan till skada och men, anordna eller nyttja grundvattentäkt f öreskrives i 2 kap. 44 § att detta prövas medföra »fördel» som väsentligt överväger olägenheterna. De angivna bestämmelserna om »båtnad», »nytta» och »fördel» utanför torrläggningslagstiftningen kan i sin mån belysa vad lagstiftaren inlagt i dessa begrepp. För utredning om torrläggningslagstiftningens båtnadsbegrepp är de emellertid av sekundär betydelse, då begreppet »båtnad» inom vattenrätten först lanserats inom just torrläggningslagstiftningen. Detta skedde i förordningen den 20 januari 1824 ang. ändring eller utrivning av vattenverk, som genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling. I förordningens 2 § ställes till en början »värdet» av jord och av förbättring utav jord i relation till värdet av ifrågakommande vattenverk eller del därav. I 4 § stadgas därefter att vattenverksägare tillkommande skadestånd skall fördelas å den jord samfällt, som genom vattenverks rivning eller ändring tillskyndas »båtnad». Sistnämnda stadgande tillades vid behandlingen i Riksens Ständer av propositionen med förslag till förordningen; den därvid lämnade motiveringen för tillägget belyser ej den åsyftade innebörden av ordet »båtnad». Genom förordningen den 30 november 1841 ang. vissa villkor för vattenavledningar till 132

beredande av samfällig jords odling utsträcktes principen om kostnadsfördelning efter »båtnad» till de med förordningen avsedda företagen. Förordningen kom att tilllämpas på dikning för nyodling.85 Redan 1734 års lags bestämmelser i syfte väsentligen att hålla odlad jord i hävd hade emellertid för visst fall, nämligen i 6 kap. 3 § byggningabalken, stadgat dikningsskyldighet efter vad »som nyttigt och nödigt» prövades. Bestämmelsen förutsatte en prövning från fall till fall och gavs i rättstillämpningen olika tolkning. I två under förra hälften av 1800-talet framlagda förslag till revision av byggningabalkens dikningsbestämmelser gavs ökat utrymme för dikningsskyldighet i mån av nytta eller ömsesidig fördel.86 Vid det fortsatta lagstiftningsarbetet under 1800-talet framstod det som ett önskemål att skapa förutsättningar för samverkan i större skala till genomförande av torrläggningsföretag ej endast i anknytning till byalagen. Begränsningen till byalagen framstod av nationalekonomiska och andra skäl som alltför snäv och även ur andra synpunkter oändamålsenlig. Första vattenrättskommittén framförde då den tanken att man vid avgränsning av ett »dikningslags» omfattning borde låta markens naturliga höjdförhållanden bli avgörande. Lagstiftningen borde ha till ändamål att bestämma »att och huru gemensamhet i kostnader skall inträda, där gemensamhet i båtnad till följd av själva naturförhållandena uppkommer». Om sålunda dikning å annans ägor befanns bli till »nytta» även för denne, skulle han vara skyldig att »i den mån han därav har gagn, deltaga i dikningskostnader och underhållet ävensom att, när förändring i jordens brukningssätt inträffat, ifrågavarande skyldigheters fördelning skall med iakttagande av samma grunder efter inträffade omstän85 Jfr Nya lagberedningens betänkande med förslag till förordning ang. torrläggning av jord s. 86 44 ff. Jfr 1865 års betänkande av första vattenrättskommittén s. 70 f samt 1870 års betänkande av andra vattenrättskommittén s. 18 f. Ang. innebörden av bestämmelsen i byggningabalken jfr även NJA II 1879 nr 1 s. IX.

SOU 1968: 51

digheter lämpas». 87 I enlighet härmed föreslog kommittén att vid syneförrättning borde besaämmas »vilken nytta» som genom dikningen tillskyndades den ene eller andre jordägaren och hur ifrågakommande kostnader med avseende därå borde beräknas samt fördelas eller jämkas. - Ej heller första vattenrättskommitténs betänkande innehåller någon utveckling av vad som skulle avses med båtnad eller nytta. Av intresse är emellertid att kommitténs lagtextförslag och motiv kan anses medgiva den tolkningen att båtnad ej skulle föranleda deltagningsskyldighet i vidare mån än den, bl. a. med hänsyn till brukningsförhållanden, var för jordägaren till gagn eller nytta. Utöver vad tidigare anförts kan härvid framhållas att kommittén - som avsåg att ersätta den tidigare på berörda ägors olika kulturgrad vilande dikningsrätten med bestämmelser, som skulle bereda möjlighet till all jords avdikning ansåg olika ägors relativa värde och förändringar i ägornas bruk böra få inflytande på rätten till ersättning för dikning. 88 Något hänsynstagande till den enskilde jordägarens full följdskostnader har dock uppenbarligen ej åsyftats vid gemensam dikning; detta framgår av att bestämmelser om sådant hänsynstagande meddelas för företag avseende avtappning, invallning och vattenhöjdsreglering men ej för dikningsföretag. 89 Andra vattenrättskommittén tog i sitt betänkande avstånd från tanken att bestämma delaktigheten i dikningsföretag efter den båtnad som var beroende av olika sätt att bruka jorden. Kommittén anförde härutinnan. Om jorden vid en viss tidpunkt så brukas, att vattenledning derifrån är nödig, och om detta bruk sedermera förändras, så att dikning ej mera är lika nödvändig; detta är allt tillfälligt och oberoende af jordens naturliga beskaffenhet. Skall frågan om dikningsskyldighet efter sådana tillfälliga förhållanden bedömas, så erfordras tydligen nya bestämmelser så snart någon, äfven den minsta, förändring i kulturen uppkommer. Nu gällande lag, som, på sätt ofvan nämnts, först uppställde grundsatsen om nyttan vid dikningsfrågors bedömande, talar icke om förändradt bruk eller kultur vid viss tidpunkt utan endast i allmänhet om hvad för begge pröfvas nyttigt och nödigt, hvilken pröfning ej nödvändigt måste anses vara inskränkt endast till det förhandenvarande och tillfälSOU 1968: 51

liga. Att denna åsigt äfven är den rätta, torde inses deraf, att nyttan af dikning i sjelfva verket är beroende af jordens naturliga beskaffenhet, och möjligheten af densammas mer eller mindre fullständiga torrläggning, således af hvad deraf kan blifva, hvilket åter följer deraf, att all jord, som ej är för kultur otillgänglig, förbättras genom vattnets afledande, utan afseende på dess närvarande brak. Om det finnes jord, som ehuru af vatten besvärad likväl utan afdikning kunde anses förete högsta grad af bördighet, så rubbar detta förhållande dock icke regeln enär sådan jord, såsom icke dragande någon nytta af dikningen, ej kan åläggas skyldighet att i kostnaden derför deltaga. Rättsfrågan beror således ej af tillfälliga utan af stadigvarande förhållanden. Vill någon derföre afdika skogsmark, för att deraf vinna högre afkastning, bör markens beskaffenhet ej utgöra hinder för rätt till dikning genom annans egor, emedan beskaffenheten af kulturen är tillfällig. De äldre lagarnas bestämmelser i detta fall hvila utan tvifvel på det praktiska förhållande, att afdikning den tiden ej ifrågakom i afseende på annan jord än åker eller äng, hvadan andra stadganden ej ansetts nödige. Kommittén föreslog så skyldighet att deltaga i dikning för jords odling eller förbättring »efter ty en var av dikningen nytta hämtar». Att fullföljdskostnader kunde bli erforderliga för att en i dikningen deltagande skulle erhålla nytta av dikningen var kommittén uppenbarligen helt införstådd med, men denna omständighet lät kommittén icke påverka sina normer för skyldigheten att taga del i dikningen. - Utöver det här anförda återfinns i kommittébetänkandet inga uttalanden till belysning av begreppet »nytta» eller av de utav kommittén i andra sammanhang begagnade begreppen »fördel» och »båtnad». 90 Nya lagberedningen såg i »den inbördes nyttan» grunden för jordägarnas inbördes skyldighet i fråga om dikning. Om och i vad mån den enskilde jordägaren erhöll nytta av företaget skulle enligt 46 § i beredningens förslag bestämmas efter beräkning av värdet å den jordförbättring som 87 Jfr 1865 års betänkande s. 75 f samt däri upptaget förslag till lagtext 47 och 52 §§. 88 Jfr i anslutning till det anförda betänkandet s. 69 fT. 89 Jfr betänkandets lagtextförslag 65 § 1 och 2 mom. samt s. 109 f. 90 Jfr 1870 års betänkande s. 21 ff och 58.

kunde påräknas av företaget. I anslutning till andra vattenrättskommitténs ståndpunkt uttalade lagberedningen vidare att - då i många fall nytta av dikningen torde inträda utan vidare åtgärd i avseende på odling o. d. - dikningsskyldigheten borde på en gång fördelas mellan de berörda jordägarna, även om några av dem icke ville för det dåvarande avleda vatten i diket och således kom att omedelbart få nytta av dikningen; möjligheten att framdeles nyttiggöra sig torrläggningen tillförde jorden redan vid den gemensamma torrläggningen ett högre värde. Lagberedningen framhöll angelägenheten av att någon villfarelse i fråga om vad som skulle förstås med nytta ej fick föreligga och anförde vidare. Af det ofvan sagda framgår uppenbart att dermed hufvudsakligen afses möjligheten till jordens mer eller mindre fullständiga torrläggning till det djup, som ansetts gagneligt och nödigt. Nyttan är i främsta rummet den, att de hinder, som bristande affall eller andra naturförhållanden lagt i vägen för vattnets afrinnande, undanrödjas. Det är följaktligen endast det för alla lika nödvändiga afloppsdiket, som är föremål för det gemensamma arbetet; åt den enskildes egen omsorg måste deremot alltid öfverlemnas att inom sina egor verkställa den ytterligare afdikning, som, möjliggjord genom afloppsdiket, erfordras för att i odlingsdiken i eller under jordytan samla och till afloppsdiket afleda det vatten, som från kringliggande höjder, från källdrag eller efter nederbörd besvärar hans jord. Den omständighet huruvida han begagnar eller icke begagnar tillfället att sålunda förbättra sin jord får icke tagas i beräkning. Nyttan för jordegaren är således, närmare bestämd, det högre värde, hvartill hans jord med hänsyn till dess läge och naturliga beskaffenhet kan skattas till följd af den möjlighet till högre kultur, som genom vattenafloppets ordnande beredes. En sådan uppskattning förutsätter till en början undersökning av jordens större eller mindre bärande förmåga i dess af vatten besvärade skick och den afkomst, som under vanliga förhållanden kunnat deraf påräknas. Vidare måste tagas i betraktande jordens antagligen blifvande skick efter vattnets bortskaffande och den bördighet som då kan uppkomma till följd af jordens naturliga beskaffenhet till matjord och alf samt möjligheten af dess mer eller mindre fullständiga torrläggning. Af jemförelsen emellan dessa förhållanden framgår jordförbättringens eller nyttans uppskattningsvärde. Häraf är nu tilllika uppenbart, att, om inom det område, der

afdikningen är afsedd att verka, förekomma egor, som antingen till följd af sitt högre läge eller redan verkstäld afdikning ej vinna någon dylik förbättring, dessa uteslutas ur samfälligheten, likasom all mark, hvilken utgöres af impedimenter eller eljest är så oländig eler ofruktbar, att den icke är mottaglig för någon förbättring. Uppenbart är också att den, hvars egor äro så belägna, att vattnet derifrån kan med större fördel afledas åt annat håll, ej heller bör intvingas i samfälligheten. Nya lagberedningen föreslog - i medvetande om att kostnaderna för torrläggningen kunde överstiga värdet av den jordförbättring, som för den närmaste framtiden kunde påräknas, samt om att ytterligare utgifter för jordens avdikning och upparbetande kunde bli erforderliga för den enskilde jordägaren - rätt att avsäga sig båtnad och deltagande i företaget mot avstående av så mycket jord som svarade mot den vunna jordförbättringen. - Emot deltagandeskyldighet för jordägare redan på grund av att de genom gemensamt dike fick möjlighet till förbättrad torrläggning av sin jord vände sig en av lagberedningens ledamöter i särskilt yttrande. 91 Sedan lagberedningens förslag om avsägelserätt vid dikning blivit föremål för anmärkning vid granskningen i Högsta domstolen, uttalades i propositionen till dikningslagen att en för begränsning av dikningsskyldigheten bättre lämpad anordning vore ett stadgande att den, som ej fordrat dike, icke finge vidkännas större bidrag än som svarade mot den nytta hans jord genom diket bereddes. Därigenom skulle vinnas ett säkrare, ehuru måhända ej under alla förhållanden betryggande skydd mot att en jordägare tillskyndades förlust genom att hans kostnad översteg den nytta han kunde erhålla av en dikning, och detta utan att man bröt med den gällande lagens bestämmelse om dikningsskyldighet efter såsom nyttigt och nödigt prövades, vilket väl borde förstås så att ingen kunde förpliktas till större uppoffringar än som motsvarades av hans nytta. Bestämmelser av den angivna innebörden upptogs i 2 § dikningslagen. I 91 Jfr Nya lagberedningens betänkande s. 52 ff, 62 f, 77 f, 141 samt 173 ff.

SOU 1968: 51

dikningslagens 40 och 41 §§ återfinns bestämmelser hur nyttan för den enskilde jordägarens ägor skall fastställas på grundval av värdet utav vunnen jordförbättring. 92 Dikningslagen eller dess förarbeten synes ej innehålla något stöd för att vid värderingen taga hänsyn till fullfölj dskostnader. I sin år 1896 ventilerade akademiska avhandling har von Seth emellertid utgått från att så skulle kunna ske och därvid uttalat. 93 Jordens värde efter företaget finnes åter enklast, om man med ledning af den presumerade nettoafkastningen vid vanligt bruk beräknar, hvilket värde den kommer att få sedan den blifvit fullständigt torrlagd och odlad, och man härifrån drager kostnaderna för den särskilda dikning, som ytterligare kan för ändamålet erfordras, samt odlingen, om sådan kommer ifråga. Skillnaden mellan detta värde och det, som förut funnits beträffande jorden i dess af vatten besvärade skick, blir åter uttrycket för den värdeförhöjning, jorden genom sjelfva hufvuddikningen vunnit, för dess nytta af denna. I ett vid avhandlingen fogat referat av förhandlingarna vid Statens landtbruksingeniörers möten åren 1875, 1878 och 1880 uttalas följande.94 Som markens förbättring är beroende ej endast af vattenafledningen utan äfven af odlingen vore det fullt konseqvent att minska värdet af markens blifvande afkastning med räntan å den beräknade odlingskostnaden, men då ett sådant tillvägagående skulle föranleda oupphörliga beräkningar för att utröna, huruvida marken med fördel skulle kunna odlas, torde det vara lämpligare att såsom odlingsmark upptaga endast lättodlad mark och såsom betes- och skogsmark mera svårodlad. Dikningslagens bestämmelser har ansetts avse i främsta rummet, och möjligen uteslutande, mark vars nytta av torrläggning består i höjande av dess avkastning som åker, äng eller skogbärande mark. 95 Vid den revidering av torrläggningsbestämmelserna som föreslogs i 1910 års betänkande räknades ej med tvångsdelaktighet för annan nytta än jords förbättring, definierad såsom ökning av jordens alstrings förmåga under ändamålsenlig skötsel. Värdet av vunnen jordförbättring skulle vara normerande för skyldigheter, att deltaga i företaget. Bestämmelser härorr. lämnades i 2-4 §§ lagtextförslaget. Hur SOU 1968: 51

jordförbättringen skulle beräknas framgick av förslagets 10 kap. 26 §. Där stadgades skyldighet att vid uppskattningen av ökning i jords alstringsförmåga taga hänsyn till den större eller mindre svårigheten och kostnaden vid brukningen samt definierades »avkastning» såsom den årliga nettobehållning som under ändamålsenlig skötsel vore att i allmänhet påräkna. Härvid anförde vattenrätts- och dikningslagskommittéerna. Denna paragraf utgör allenast ett förtydligande af dikningslagens 41 §, sådan denna ansetts böra riktigt tolkas. Vid tillämpningen af sistnämnda lagrum hafva emellertid ganska skiljaktiga meningar yppats hos statens landtbruksingeniörer, och skilda metoder för att komma till fullt rättvis uppskattning af jordförbättringsvärdet före och efter torrläggningsarbetet praktiseras på olika håll. Någon i detalj utarbetad metod i detta afseende tillhör det säkerligen icke lagen att utstaka. Den bör endast angifva principen för uppskattningens verkställande. Motsvarande värderingsnormer föreslogs för uppskattning av nytta eller båtnad vid invallning och vattenreglering. 96 I dikningslagen och 1910 års betänkande hade deltagningsskyldigheten i dikningsföretag satts i direkt relation till »nyttan» och »värdet» av vunnen jordförbättring, medan termen »båtnad» använts i andra sammanhang, såsom vid avsägelse av båtnad samt vid invallning och vattenavledning. I 1919 års betänkande angavs att de sakkunniga ej funnit anledning frångå dikningslagens princip för deltagningsskyldighet utan föreslog sådan skyldighet för den som för sin mark hade »båtnad» av dikningen. De sakkunnigas sätt att använda »nytta» och »båtnad» överensstämmer med den slutliga lagtexten i 7 kap. 20-22 §§. Flera uttalanden, ägnade att belysa båtnadsbegreppet, gjordes av de sakkunniga. Sålunda anfördes till en början att lagstiftaren beträffande båtnad, beståen-

92 Jfr NJA II 1879 nr 1 s. IX, XII, 12 ff samt 69 ff. 93 von Seth, Studier över lagen om dikning, I s. 99. 94 von Seth, a.a. Bil. B s. VII. 95 Jfr 1919 års betänkande s. 178. 96 Jfr 1910 års betänkande s. 306, 431, 352, 362 och 367.

de i jordförbättring eller därmed likställd förmån, utgick från den förutsättningen att jordägaren omedelbart tillgodogjorde sig denna eller att ett sådant tillgodogörande i varje fall lämpligen kunde och borde ske. Vid sin behandling av avsägelserätten - som på deras förslag utgick ur lagstiftningen underströk de sakkunniga att det låg i sakens natur att tvångsdelaktigheten icke fick givas ett sådant innehåll att den mot vilken den riktades därigenom tillskyndades förlust. Av intresse är vidare att de sakkunniga som förutsättning för marks tvångsvisa delaktighet i vattenreglering föreskrev att den torrläggning som genom företaget ernåddes skulle vara »stadigvarande». 97 Därmed ville de förebygga att till samfälligheten i det fallet kom att hänföras mark allenast på grund av den mer eller mindre ovissa utsikten att dess torrläggning genom företaget förbättrades; i avsaknad av motsvarande stadgande i fråga om bildande av torrläggningssamfällighet måste antagas att de sakkunniga därvidlag ej velat utesluta sådan marks tvångsdelaktighet. För det fall att den torrläggning marken vann kunde tillgodogöras på olika sätt skulle såsom båtnad av torrläggningen anses den förmån, vars utnyttjande under föreliggande omständigheter lämnade det bästa ekonomiska resultatet. Som exempel härvidlag nämndes att en torvmosse efter verkställd torrläggning kunde användas såväl för odling som för torvtäkt. I samband med förslag om inträdande av bidragsskyldighet för visst slag av båtnad först då denna togs i anspråk anförde de sakkunniga. Enahanda synpunkter skulle möjligen kunna göras gällande i fråga om tomtmark eller mark, som eljest huvudsakligen har värde såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält eller dylikt. Vi hava dock ansett, att för mark av detta slag bidraget skall betalas på samma sätt som gäller beträffande jord. Praktiska skäl synas nämligen lägga hinder i vägen för begagnande i dessa fall av undantagsbestämmelserna i paragrafen och dessutom torde bestämmelsernas tillämplighet här ej vara i samma grad som eljest påkallad av billighetshänsyn. Anledningen till att även mark, vars båtnad består av jordförbättring, ställts utanför paragrafens tillämplighetsområde beror därpå, att jordförbättringen i regel kan antagas komma att tagas i anspråk inom kort efter företagets

utförande. Någon vinst på att dröja härmed är nämligen i allmänhet ej att påräkna, tvärtom är det nog oftast så, att den, som uppskjuter att tillgodogöra sig båtnaden, går miste om en vinst. För övrigt är det nationalekonomiska intresset av att båtnaden snarast tages i anspråk så stort, att uppskov därmed ej bör genom lagbestämmelser underlättas. Hänsyn borde enligt de sakkunnigas mening ej tagas till att en delägares bidrag till kostnaderna för företagets underhåll kunde överstiga värdet av hans båtnad, varför någon begränsning av bidragsskyldigheten i detta fall till vunnen båtnad icke stadgades. Någon motivering för detta ståndpunktstagande, som synes avvika från dikningslagens och 1910 års kommittéförslags, lämnades icke. Båtnaden borde i varje fall bestämmas med hänsyn till den värdeökning, beräknad efter gängse prisförhållanden och med hänsyn till normala betingelser i övrigt, som marken tillfördes genom torrläggningen. Då fråga var om jordförbättring var storleken av denna värdeökning beroende av i vilken grad jordens alstringsförmåga höjdes. De sakkunniga tog emellertid avstånd från vattenrätts- och dikningslagskommittéernas metod att sätta likhetstecken mellan nytta och ökning av nettoavkastningen. Att storleken av markens värdeökning var beroende av i vilken grad jordens alstringsförmåga höjdes, framgick redan av bestämmelserna i 7 kap. 22 § lagtextförslaget, och att upptaga ytterligare anvisningar för värderingen vore varken nödigt eller lämpligt. 98 Båtnadsbegreppet kom att ånyo belysas av 1942 års torrläggningssakkunniga i deras betänkande angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten. 99 De sakkunniga behandlade ändamålsenligheten av VL:s båtnadsuppskattning som grundval för statsunderstödet och fann därvid att båtnadsbegreppet på det hela taget väl fyllde sina uppgifter enligt VL samtidigt som båtnadsuppskattningen utgjorde en viss värdemätare på nyttan av företaget vid bedömande av dettas tillåtlighet i förhållande till motstående in97 98 99

Jfr betänkandet s. 88, 97, 123 och 176. Betänkandet s. 179, 199 f, 202 och 270. Jfr SOU 1944: 56 s. 44 f, 49 och 186 ff samt NJA II 1945 s. 29 f. SOU 1968: 51

tressen. En båtnadsberäkning som byggde endast på hänsyn till jordens alstringsförmåga kunde emellertid vara missvisande, antingen så att ett jordbruksekonomiskt oförmånligt företag framstod som lönande eller tvärtom. Utredningen fortsatte. Den enskildes verkliga fördel eller båtnad av jords torrläggning torde helt allmänt kunna betecknas som den varaktiga värdeökning, som tillföres en ändamålsenligt brukad fastighet genom att en torrläggning planenligt genomföres och fullföljes. För att bedöma om företaget är ekonomiskt ändamålsenligt är det av vikt att hänsyn tages i synnerhet till hur den vunna eller möjliggjorda jordförbättringen bör och kan väntas komma att tillgodogöras. I allmänhet ingår i ett torrläggningsföretag mark tillhörig ett flertal ägare. Torrläggningen kan för dem vara av mycket olika betydelse även om den förbättrade marken för dem alla är tämligen likartad. För några ägare kunna de vunna förmånerna vara av stor vikt för deras utkomst. Andra ha måhända ringa eller intet behov av de ökade möjligheter att utvidga jordbruksdriften, som torrläggningen kan innebära. Mark för vilken vid syneförrättningen beräknats värde såsom blivande åker kommer kanske, enär ägaren icke anser det för sin jordbruksdrift förmånligt att uppodla den, att användas som betesmark. Tillgång till kapital och arbetskraft för att nyttiggöra de öppnade förbättringsmöjligheterna, ekonomibyggnadernas storlek, förut befintlig tillgång eller brist på jord av det slag som vinnes och många andra omständigheter kunna inverka på den enskilde jordägarens handlande i denna fråga. Det sagda leder till slutsatsen, att största avseende måste fästas vid den torrlagda jordens blivande användning och att nyttan av torrläggningen måste bedömas med hänsyn till de driftsenheter, vari de berörda jordområdena ingå. Sammanfattningsvis fastslog de sakkunniga att båtnadsberäkning enligt VL icke var tillfyllest för bedömande av ett företags lönsamhet men stannade för att icke för sina ändamål föreslå någon annan siffermässig båtnads- eller kostnadsberäkning än den vid syneförrättning enligt VL förekommande. Därvid förutsattes dock sådan ändring av VL att även påräknad brukningsbåtnad blev beaktad. Rörande sådan båtnad anförde de sakkunniga vidare. Det har anmärkts, att bestämmelserna i vattenlagen icke tillåta att alla de fördelar, som kunna vinnas genom eller i samband med jords torrläggning, tagas i beräkning vid synen. SOU 1968: 51

Det är måhända icke möjligt att i vattenlagen uppställa ett båtnadsbegrepp så beskaffat att det omfattar alla direkta och indirekta fördelar som följa med jords torrläggning. Fördelar av tvivelaktig eller svårbedömd art böra rimligtvis icke få inverka på frågorna om företagets tillåtlighet och om markägarnas delaktighet i torrläggningskostnaden. Det är också huvudsakligen för ett visst slag av båtnad, den s. k. brukningsbåtnaden, som önskemål framkommit om att plats måtte beredas i vattenlagen. Brukningsbåtnad kan i samband med ett torrläggningsföretag vinnas antingen genom själva torrläggningen eller ock till följd av det särskilda sätt, på vilket denna utföres. Den vanligaste fördelen i brukningshänseende i följd av själva torrläggningen är, att de genom denna förbättrade områdena kunna brukas tillsammans med angränsande högre belägna områden i större skiften, varvid brukning, sådd och skörd kunna ske vid samma tid över hela skiftet. Brukningsbåtnad av detta slag kan uppenbarligen inträda icke endast för markområden som torrläggas utan även för angränsande mindre ägofigurer, om nämligen dessa till läge, storlek eller form äro sådana att de icke lämpa sig för brukning annat än tillsammans med den vattenskadade marken och fördenskull, innan torrläggningsföretaget utföres, icke kunna brukas rationellt. Under senare år har användandet av täckta avloppsledningar blivit allt vanligare och därmed har ytterligare ett slag av brukningsbåtnad trätt i förgrunden. Sålunda genomföres ofta i samband med torrläggning en sådan rationalisering i brukningshänseende som att förut befintliga öppna avloppsdiken, som delat sönder för enhetlig brukning lämpliga skiften, göras täckta. En likartad brukningsbåtnad är den som vinnes genom att öppna diken flyttas till lämpligare läge och förläggas t. ex. vid sidan av den odlade jorden eller i råskillnad. De nu senast berörda fördelarna i brukningshänseende följa icke av själva torrläggningen som sådan utan vinnas genom att denna utföres på ett särskilt sätt. Understundom kan även brukningsbåtnad av sistnämnda slag uppkomma för mark, som icke vinner torrläggning. Så är fallet om ett öppet dike utan att fördjupas lägges igen till täckt ledning. Ett i praktiken oftare förekommande fall är det, att ett öppet avlopp genom ett förhållandevis högt, redan tillräckligt torrlagt område fördjupas, icke av hänsyn till den mark varigenom det går fram, utan för att förbättra ovanför belägen vattenskadad jord. Om ett sådant avlopp därvid utbytes mot täckt ledning, uppstår ofta för marken varigenom det sträcker sig en brukningsbåtnad, som kan vara av stort ekonomiskt värde. Med

nuvarande bestämmelser kan dock ingen skyldighet att taga del i kostnaden för företaget åläggas den, vars mark ligger så högt att den icke tillika vinner torrläggning. Vid avfattningen av vattenlagens stadganden om torrläggningsbåtnad torde endast ha avsetts båtnad av det skadliga vattnets undanskaffande. Denna ståndpunkt kan förklaras antingen av att det icke ansetts principiellt riktigt att taga hänsyn till indirekta fördelar av ett torrläggningsföretag, eller ock av att brukningsbåtnaden vid tiden för vattenlagens tillkomst icke tillmättes så stor betydelse som nu. Det slag av sådan båtnad, som föranledes av att täckta ledningar begagnas, var dessutom vid den tiden sällan förekommande. Att emellertid lagstiftaren icke var främmande för tanken att fästa avseende även vid brukningsbåtnad synes framgå av den avfattning föreskriften i 10 kap. 26 § (som motsvarade nuvarande 10 kap. 60 §) hade i 1910 års förslag till vattenlag. Där föreskrevs nämligen, att vid uppskattning av ökningen i jords alstringsförmåga synemännen borde, med fäst avseende å jordens naturliga beskaffenhet till matjord och alv samt den större eller mindre svårigheten och kostnaden för brukningen, med varandra jämföra jordens avkastning i dess av vatten besvärade skick och den avkastning som med hänsyn till jordens mer eller mindre fullständiga torrläggning till bestämt djup vore att påräkna. Att denna formulering icke återkom i 1919 års sakkunnigförslag eller i vattenlagen synes främst ha berott på en anmärkning av lantbruksstyrelsen, vilken som sin åsikt framhöll, att avseende borde fästas icke i främsta rummet vid avkastningen utan vid själva jordförbättringen. Mot att brukningssvårighet och brukningskostnad beaktades synes emellertid någon invändning ej ha avsetts. Enligt de sakkunnigas mening bör i vattenlagen införas en bestämmelse att såsom båtnad av torrläggning skall anses även brukningsbåtnad. Med sådan båtnad skulle då förstås de förbättrade betingelser för jordbruksdriften, som i form av minskad brukningssvårighet eller brukningskostnad uppkomma för vattenskadad mark eller för därintill belägna mindre jordområden antingen genom torrläggningen såsom sådan eller till följd av dennas utförande på visst föreskrivet sätt, t. ex. medelst täckt dike eller genom flyttning av dike till lämpligare läge. De sakkunniga ha icke förbisett, att man till en början torde få räkna med vissa svårigheter när det gäller att uppskatta brukningsbåtnaden i penningar. Dessa svårigheter kunna emellertid icke bli av sådan storlek eller varaktighet att de böra föranleda betänkligheter mot att detta båtnadsbegrepp införes i vattenlagen.

138 Det torde i längden icke bli svårare att uppskatta den ökning av markens värde, som följer av att brukningen underlättas och förbilligas, än att fastställa värdeökningen på grund av höjd alstringsförmåga. Vid den slutliga utformningen av bestämmelsen om brukningsbåtnad i 7 kap. 22 § tredje stycket utvidgades denna till att omfatta även bruknings- eller motsvarande båtnad, som vinnes vid företag för annat ändamål än jordbruksdrift eller tillskyndas annan mark än sådan som avses för jordbruksdrift. Av de sakkunnigas uttalanden, att vid prövning av vilka företag som borde understödjas hänsyn måste tagas till bl. a. beskaffenheten av den jord som skulle torrläggas, syftet med torrläggningen, jordens blivande användning och markägarnas intresse för torrläggningen, allt för att företagets lämplighet och önskvärdhet skulle kunna bedömas, torde närmast framgå att de ansett hänsyn till de angivna faktorerna redan enligt gällande rätt kunna tagas vid båtnadsuppskattningen. 100 Vid utredningen ifrågasattes att utsträcka statens understödsverksamhet till att omfatta även kostnaderna för torrläggningsföretagens underhåll. Sådan kostnad borde enligt de sakkunnigas mening betraktas som en jordbruksdriften åvilande produktionskostnad, till vilken hänsyn måste tagas redan vid bedömande av båtnaden utav företaget. Med särskilt underhållskrävande torrläggning belastad jord kunde sålunda uppenbarligen icke värderas lika högt som i övrigt likvärdig jord, vilken endast fordrade mindre underhållskostnad. Tanken att statsunderstöd borde utgå för underhållskostnad avvisades utom såtillvida, att kostnaden för en första rensning borde inräknas i kostnaden för torrläggningsarbetet och sålunda inbegripas i de kostnader till vilka statsbidrag lämnades. 101 En jämförelse mellan olika markers inbördes värde, liknande den som sker vid bildande av en torrläggningssamfällighet, äger inom fastighetsbildningens område rum genom den därvid företagna ägograderingen. 100 101

Jfr betänkandet s. 50 ff. Jfr betänkandet s. 64 ff samt 222 f. SOU 1968: 51

Det kan därför anses icke sakna sitt intresse åtgärden och sådan för vilken åtgärden var att taga del av vilka lagbestämmelser som till nackdel. Möjligen kan man härtill foga vid tidpunkten för utformandet av torrlägg- att fördelen, för att i detta sammanhang ningslagstiftningens båtnadsbegrepp var gäl- beaktas, skulle framträda i form av en höjlande för ägogradering. I 1866 års skif- ning av markvärdet, detta med hänsyn till tesstadga 102 definieras ägograderingen som att 1824 års förordning spelar ut värdet »den värdering, hvarmedelst egor, som, i an- av jordförbättring mot värdet av det för utseende till deras naturliga beskaffenhet, äro rivning avsedda vattenverket. Vidare måste sämre och derföre, oaktadt lika skötsel, gifva understrykas att det hela tiden var fråga om mindre avkastning, än andra af bättre jord- båtnad endast för odlingsbar mark. Även om mån, kunna, genom en derefter lämpad till- bedömningen av vad som var värt att odla ökning i vidden, med hvarandra jemföras givetvis kunde skifta, synes dock uteslutet och till vederlag beräknas». Vid graderingen att båtnad skulle ha räknats för jord, som borde ägorna jämföras med varandra efter av faktiska, men måhända även ekonomiska, den nämnda grunden »samt, med af seende skäl framstod som föga värd att odlas. å större eller mindre svårighet och kostnad Det nu sagda torde i huvudsak äga tillämpvid bruket, den större eller mindre nytta och ning även på den dikningsskyldighet 1734 års lag stadgade efter vad som var »nyttigt behållna afkastning beräknas, som af hvarje och nödigt». till godheten olika egostycke, må kunna i Första och andra vattenrättskommittéervanliga år erhållas och såsom stadigvarande, na, som hade att närmare utveckla normericke såsom tillfällig anses». 1926 års jordna för kostnadernas fördelning vid torrläggdelningslag föreskriver att vid gradtals åsätning för nyodling, synes därvid ha använt tande hänsyn icke må tagas till tillfälliga omständigheter utan allenast till ägornas för- termerna »båtnad» och »nytta» som synohandenvarande naturliga beskaffenhet ur nyma begrepp. Efter den senare kommitténs jordbrukssynpunkt och den behållna avkast- uttalanden stod klart, att vid bestämmande ning, som på grund härav med ändamåls- av båtnad enligt kommitténs uppfattning enlig skötsel och, vad odlingsmarken angår, hänsyn icke skulle tagas till jordens tillefter dess uppodling under vanliga förhål- fälliga hävd eller till kostnader för fullföljdsåtgärder. Det var dock alltjämt endast fråga landen kan påräknas. - Tilläggas bör att jordens hävd av mera tillfällig art vid fastig- om delaktighet för jord som var tillgänglig hetsbildningen föranleder ett likvidförfaran- för kultur, och vilken jord som av faktiska de fastigheterna emellan vid sidan av ägo- och ekonomiska skäl kunde anses tillhöra denna kategori var lämnat öppet. graderingen. För Nya lagberedningens del skulle nytta Under hänvisning till det anförda torde av torrläggning vara detsamma som det högsammanfattningsvis följande kunna sägas röre värde i form av möjlighet till högre kulrande båtnadsbegreppets utveckling. tur, som jorden tillfördes genom det gemenDå i 1824 och 1841 års förordningar orsamt upptagna avloppsdiket. Värdeökningen det »båtnad» användes utan närmare defihos den särskilda ägofiguren ansågs medtion, är det icke berättigat att däri inlägga föra motsvarande ökning av jordbruksenhemer än vad som framgår av det sammanhang i vilket ordet infogats. Att jord ansågs tens värde. Som skydd för icke-sökande mot, ha »båtnad» av ett företag måste då till en i förhållande till vinsten av torrläggningen, början självfallet ha inneburit att jorden be- såväl alltför höga kostnader för det gemenrördes ej negativt utan positivt av åtgärden samma avloppsdiket som mer betydande att utriva ett vattenverk eller avleda vatten. kostnader för fullföljdsåtgärder tänkte sig Annorlunda uttryckt innebar detta endast lagberedningen möjlighet till båtnadsavsäatt den egendom, som över huvud taget be- gelse. Då sedermera i dikningslagen avsägel102 rördes av åtgärden, uppdelades i två kateMotsvarande bestämmelser återfinns även i tidigare lagstiftning. gorier, nämligen sådan som drog fördel av SOU 1968: 51

semöjligheten vid dikning ersattes av en begränsning av bidragsskyldigheten till vunnen nytta, utan att därvid angavs att vid beräkning av nyttan hänsyn skulle tagas till fullföljdskostnader, uppstod betydande svårigheter att bestämma det värde jorden skulle anses tillförd genom torrläggningen. I teorin kunde hävdas att värdehöjningen borde beräknas såsom skillnad i nettoavkastningen, d. v. s. med fråndragande av kostnaderna för fullföljdsåtgärder, och i praktiken kunde man komma till rätta med svårigheterna genom en viss återhållsamhet vid klassificering av mark såsom odlingsvärd sådan. Vattenrätts- och dikningslagskommittéerna avsåg att kodifiera den praxis som på grundval av dikningslagens bestämmelser utvecklats för uppskattning av torrläggningens nytta för odlad mark och antog därvid ökningen i nettoavkastning som uttryck för nyttan. Då i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit i 1919 års betänkande »båtnad» i stället för »nytta» i VL stadgades som norm för deltagande i dikningsföretag, avsågs enligt de sakkunniga därmed icke att bryta mot dikningslagens princip för deltagandeskyldigheten. Men nyttobegreppet var i dikningslagen direkt knutet till höjning av markvärdet - låt vara att oklarhet rådde om vilka poster som skulle medräknas vid bestämmande av höjningen - medan båtnad enligt de sakkunniga definierades som höjd alstringsförmåga hos jord och värdeökning hos annan mark. För jordens del gäller sålunda att man ej skall taga hänsyn till annan gynnsam effekt av torrläggningen än höjd alstringsförmåga. Men kvarstår kravet att denna effekt också skall medföra höjning av markvärdet för att kunna läggas till grund för deltagande i företaget? Då de sakkunniga fastslog att båtnaden i varje fall borde bestämmas efter markens värdeökning måste detta antagas ha varit åsyftat. Ordalagen i 7 kap. 22 § och 1919 års betänkande tilllåter också den tolkningen, att vid fastställande av båtnad för jord först skall konstateras, att torrläggningen är till nytta för jorden, varefter båtnaden bestämmes som den genom torrläggning till visst djup åstadkom140

na höjningen av jordens alstringsförmiga. Kravet på värdehöjande effekt skulle alltså alltjämt gälla vid sidan av kravet på höjning av alstringsförmågan. I vart fall lämnar ordalagen knappast stöd för att utlägga båtnad å all jord, så snart en torrläggning kan antagas höja dess alstringsförmåga, d. v. s. med bortseende från om denna höjning är ekonomiskt gynnsam eller inte. Och i uteslutningen av de utav vattenrätts- och dikningslagskommittéerna föreslagna bestämmelserna om båtnadsbestämning allt efter ökningen av nettoavkastning behöver ej ligga mer än att denna värderingsmetod ej skulle få vara ensam utslagsgivande. VL skulle då redan nu lämna möjlighet att vid beräkning av nytta för jord taga hänsyn till den enskildes fullföljdskostnader. Så har VL också uppfattats av 1942 års torrläggningssakkunniga. Möjlighet kan då också tyckas föreligga att vid nyttoberäkningen beakta icke endast de faktiska utan också de ekonomiska förutsättningarna över huvud taget för tillgodogörande av vunnen torrläggning. Då emellertid enligt 1919 års betänkande skulle förutsättas, att jordägaren omedelbart tillgodogjorde sig vunnen jordförbättring eller att sådant tillgodogörande i varje fall lämpligen kunde och borde ske, och då vid värderingen hänsyn icke skulle tagas till kostnaderna för gemensamma anläggningars underhåll, måste likafullt nytta i många fall anses föreligga redan så snart jordens alstringsförmåga höjes, även om torrläggningen vid en samlad bedömning knappast kan sägas höja jordens värde. Den av de sakkunniga omfattade principen, att tvångsdelaktigheten icke fick givas sådant innehåll att den tillskyndade den därav drabbade förlust, får under sådana omständigheter icke någon självständig betydelse för båtnadsbestämningen. Osäkerheten om vilken hänsyn som vid båtnadsberäkningen skall tagas till olika kostnadsposter belyses ytterligare vid en sammanställning av bestämmelserna i 7 kap. 38 och 44 §§. I förstnämnda paragraf stadgas som villkor för vattenavledning att viss »nytta» skall föreligga, och vid beräkning av nyttan skall avdrag göras för kostnaden avSOU 1968: 51

seende åtgärdens verkställande. Överensstämmelse har åsyftats mellan konstruktionen av bestämmelserna i 7 kap. 38 § och i 2 kap. 3 §. Enligt förarbetena till sistnämnda lagrum skall till kostnad hänföras jämväl kostnad för underhåll. Förarbetena till 7 kap. 38 och 44 §§ lämnar emellertid stöd för antagande att »båtnad» i sistnämnda paragraf skall beräknas på samma sätt som »nytta» i den förstnämnda paragrafen. Resultatet kan bli att underhållskostnad beaktas vid beräkning enligt 7 kap. 44 § av båtnad men ej vid annan båtnadsberäkning enligt 7 kap., något som svårligen låter sig sakligt motiveras. Om man idag skall taga ställning till vad som på grundval av motivuttalanden kan inläggas i VL:s båtnadsbegrepp måste emellertid å ena sidan en hårddragning av uttalanden i 1919 års sakkunnigbetänkande undvikas samt å andra sidan hänsyn tagas till jordbruksnäringens ändrade ekonomiska förutsättningar. En värdeökning hos den särskilda ägofiguren kunde säkerligen ännu vid VL:s tillkomst i de flesta fall med fog anses medföra motsvarande värdeökning för jordbruksenheten som sådan, vilket i dagens läge icke i lika hög grad är fallet. Redan denna omständighet föranleder tvekan om man numera kan giva båtnadsbegreppet samma innebörd som för inemot femtio år sedan, och i vart fall kan man ej bortse från att lagbestämmelserna lämnar utrymme för olika tolkningar. Genom införandet av begreppet brukningsbåtnad öppnades möjlighet att vid båtnadsberäkning för torrlagd och därtill angränsande jord taga hänsyn även till en annan värdehöj ande faktor än höjning av jordens alstringsförmåga. I den mån VL i enlighet med det nyss sagda kan anses föreskriva att vid båtnadsberäkningen hänsyn skall tagas endast till sådan höjning av jordens alstringsförmåga som höjer markvärdet, måste denna begränsning gälla även för båtnaden i form av förbättrade betingelser för jordens brukning. Då båtnadsberäkning av annan marks torrläggning ej förut - såsom var fallet i fråga om båtnad för jord i form av höjd alstringsförmåga - var inSOU 1968: 51

skränkt till visst slags värdehöjande effekt, kan ifrågasättas om icke förmånen av förbättrade betingelser för markens användning för annat ändamål än dess brukning kunnat vinna beaktande redan före den år 1945 vidtagna lagändringen. Ty ändamålet med lagändringen har väl icke rimligtvis varit att möjliggöra hänsynstagande till ifrågavarande förmån även då den ej höjde markens värde? - Understrykas må, att de sakkunniga utgick från att båtnadsreglerna i VL tillät hänsynstagande till brukningskostnad samt att brukningsbåtnad ansågs föreligga icke endast i form av minskad brukningssvårighet utan även i form av minskad brukningskostnad. 103 VL:s regler för deltagandeskyldigheten har i förrättningspraxis utlöst omfattande tveksamhet, främst då det gällt att avgöra vilket utrymme som funnits för att vid båtnadsberäkningen göra ett allmänt ekonomiskt bedömande av en torrläggningsåtgärds berättigande. Men även frågan om vilka förmånliga effekter som skall betraktas som båtnad, och enkannerligen då brukningsbåtnad, har blivit föremål för olika bedömanden. Härtill kommer att rena metodikfrågor avseende båtnadsuppskattningens genomförande liksom tidigare satts under debatt. Jordbruksenheternas skiftande möjligheter att tillgodogöra sig torrläggningsnyttan har blivit föremål för allt större uppmärksamhet. För de skilda fastigheter som beröres av ett torrläggningsföretag kan förhållandena ifråga om byggnadsbestånd, arrondering o. dyl. variera inom vida gränser. Likaså kan ägarnas och brukarnas ålder, intresse för och kunnighet i olika slag av jordbruksproduktion vara olika. Allt detta påverkar möjligheterna att utnyttja de förbättringar torrläggningen medför. En fråga av stor praktisk betydelse är sålunda i vilken utsträckning hänsyn bör tagas till de speciella och ofta tillfälliga förhållanden som föreligger inom de särskilda fastigheterna och för de särskilda ägarna och brukarna. Kan och bör 108 Vid beräkning av skada genom att torrläggning ej utföres har i rättsfallet NJA 1942 s. 207 tillämpats en fri värdering. Att denna skulle kunna tillämpas vid båtnadsuppskattning enligt VL kan dock ej anses följa av detta avgörande.

båtnadsberäkningen baseras på medelförhållanden i dessa avseenden och deltagandeskyldigheten i motsvarande mån jämkas? Hur dessa frågor besvaras blir avgörande för om båtnadsberäkningen primärt skall inriktas på de särskilda fastigheterna eller om beräkningen i stället, i likhet med vad som hittills i regel varit fallet, skall avse de i fastigheterna ingående särskilda ägofigurerna. Båtnadsberäkning som metodikfråga har behandlats i syneförrättningssakkunnigas betänkande »Metodiken vid syneförrättningar rörande torrläggningsföretag». 104 De sakkunniga understryker inledningsvis det angelägna i att klargöra en tilltänkt torrläggnings räntabilitet, d. v. s. förhållandet mellan nyttan av företaget samt dess kostnader och de av företaget orsakade olägenheterna. Utan direkt samband med tillämpningen av VL kan det, uttalar de sakkunniga, finnas anledning att bedöma nyttan av en torrläggning vid ifrågasatt statligt stöd till däri ingående jordbruk. Bedömningen avser då att få fram åtgärdens inverkan på berörda jordbruksföretags totala lönsamhet, och därvid bör beaktas såväl alla fördelar, således även förutsedd minskning av underhållskostnader, som på kostnadssidan även de fullföljdsåtgärder som krävs för att torrläggningen skall kunna nyttiggöras fullt ut. Hänsyn bör även tagas till en fastighets ägosammansättning och arrondering samt förutsättningarna för att utnyttja byggnadsbestånd. Önskvärt vore att de bedömningsmetoder, som tillämpas för beräkning av en fastighets nytta av en torrläggning vid avgörande av statsbidragsfrågan, kunde komma till användning även vid VL:s fördelning av torrläggningskostnader mellan olika sakägare. Det kunde emellertid förutsättas att torrläggningsintressenterna icke utan vidare skulle vara beredda att godkänna en kostnadsfördelning efter de enskilda jordbrukarnas nytta i stället för som hittills den konstaterade värdeökningen för torrlagd jord. Den nuvarande metoden för uppskattning av närmast alstringsbåtnad fann de sakkunniga emellertid kunna innebära en fastlåsning vid alltför stela beräkningsnormer. Från de angivna utgångspunkterna före142

slår syneförrättningssakkunniga revisior av VL:s båtnadsregler i följande hänseenien. Möjlighet bör stå öppen för synemänner att vid beräkning av värdeökning å mark tilllämpa den metod som de med hänsyn till omständigheterna finner lämpligast. Vid båtnadsberäkning för jordbruks- och sk>gsmark bör synemännen, om så visar sig önskvärt i särskilda fall, kunna beakta iven andra värdehöjande fördelar än stegrinj av alstringsförmågan och minskning av bukningskostnaderna. I VL bör ej längre upprätthållas skillnad mellan alstringsbåtiad, brukningsbåtnad och annan båtnad, och övervägande skäl talar för att i lagen ej ges onödigt ingående anvisningar om hur ördelarna av en torrläggning skall anses rördela sig. Båtnaden bör för all mark - i överensstämmelse med vad som nu stacgas för annan mark än jordbruks- och sk)gsmark - anges som »den värdeökning nark vinner genom torrläggning eller ökad nöjlighet till sådan eller genom att betingeserna för markens brukning eller användiing för annat ändamål förbättras». Ur VL bör borttagas bestämmelserna om att en >åtnadsberäkning skall bygga på en värde-ing av mark före och efter torrläggning. Det sagda innebär ej att man vid tillämpnirgen alltid kunde avstå från att göra åtskillnad mellan olika slag av båtnad; att göra sådan åtskillnad kan fastmera vara naturligt, och av synemännens utlåtande bör framgå vilka skäl de lagt till grund för sin beräkning. Som konsekvens av sina ståndpunkter förutsätter syneförrättningssakkunniga att bestämmelserna om ett torrläggningsdjup av 1,2 m som normerande för deltagningsrätt och deltagningstvång utmönstras ur VL I sitt remissyttrande över syneförrättningssakkunnigas förslag rörande båtmdsberäkningen anför lantbruksstyrelsen bl. a. följande. Lantbruksstyrelsen anser att det inte är möjligt att bestämma »värdeökningen» på visst markområde med mindre detta sättes in i ett företagsekonomiskt sammanhang. Däremot kan man bestämma omfattningen av den ökade alstringsförmågan till följd av förbättrad torrläggning för separata markområden. För att 104

Jfr betänkandet s. 30 ff. SOU 1968: 51

få fram värdet i pengar av den ökade alstringsförmågan måste enligt styrelsens mening först och främst beaktas om det ur allmän och enskild synpunkt är lämpligt och möjligt att tillgodogöra sig markförbättringen ifråga. Vidare måste man klargöra för sig hur berörda markområden långsiktigt bör utnyttjas och därvid inte nödvändigtvis utgå från att mark som ur torrläggningssynpunkt skulle kunna utnyttjas som åker i fortsättningen även kommer att utnyttjas som sådan. Enligt styrelsens mening är det som regel inte möjligt att objektivt bestämma värden på enstaka ägofigurer utan hänsynstagande till att de för att kunna utnyttjas måste ingå som integrerande delar av ett företag, vars kapitaltillgångar i form av exempelvis byggnader, vägar, maskiner m. m. därvid tages i anspråk. - Ehuru de sakkunniga inte velat generellt förorda en övergång till företagsekonomiska bedömanden vid båtnadsuppskattningen har man föreslagit att det vid företag som endast berör ett fåtal fastigheter och där förutsättningar finns för underhandsöverenskommelse mellan sakägarna skall vara möjligt att grunda kostnadsfördelningen på en allmän bedömning av fastigheternas värdeökning till följd av torrläggningen. Vidare har man föreslagit att de nuvarande bestämmelserna om olika slag av båtnad skall utgå ur vattenlagen och att synemännen över huvud taget skall få möjlighet att välja den metod för beräkning av värdeökning å mark, som de med hänsyn till omständigheterna finner lämpligast. - Lantbruksstyrelsen hälsar med tillfredsställelse detta ställningstagande och tillstyrker de föreslagna ändringarna i vattenlagen 7 kap. 22, 25 och 26 §§ samt 10 kap. 60 och 67 §§, vilka torde möjliggöra att nya, mera tillfredsställande beräkningsgrunder kan tillämpas. Vid bifall till de sakkunnigas förslag torde det få ankomma på styrelsen att i samråd med berörda institutioner vid lantbrukshögskolan och tekniska högskolan utarbeta erforderliga anvisningar och anordna erforderliga fortbildningskurser för berörd personal. Båtnadsfrågor vid torrläggning och därmed analoga värderingsfrågor har under senare år behandlats i flera andra utredningssammanhang. Den inom Sällskapet för agronomisk hydroteknik tillsatta båtnadskommittén har sålunda gjort uttalanden av intresse för båtnadsbedömningen i sitt betänkande om inverkan av vattenuppdämning och torrläggning på jordbruksfastigheters värde. 105 Båtnadskommittén har bl. a. uttalat att kortsiktiga anpassningsfördelar, som kan uppkomma i samband med torrläggning och som ofta kan variera starkt för SOU 1968: 51

olika fastigheter, ägare och brukare, icke bör medräknas vid båtnadsuppskattning för kostnadsfördelning. Normer för ersättning vid upplåtelse av jordbruksmark till allmän väg har framlagts av den inom kommunikationsdepartementet tillsatta vägmarksersättningskommittén i dess den 5 december 1963 dagtecknade betänkande rörande denna fråga. Vägmarksersättningskommitténs synpunkter ansluter sig ganska väl till båtnadskommitténs principiella uppfattning. 1954 års fastighetsbildningskommitté har i »Fastighetsbildning» 106 gjort en ingående analys av den ekonomiska mekanismen vid fastighetsreglering med anknytning till de uppfattningar som under senare år godtagits inom fastighetsekonomin och fastighetstekniken. Fastighetsbildningskommitténs antydda uttalanden redovisas under avsnittet 2.2.1 om den grundläggande normen för delaktighet i torrläggningsföretag vid samfällighetens bildande.

105 Betänkandet publicerat i tidskriften Grundförbättring årgång 1961 nr 2. 106 SOU 1963:68.

'PL.

KUI

1 8 NOV 1963 •

Jordisk udredningsserie (Nu) 1968

(ronologisk förteckning

1. Nordisk patentråd. Tredje instans i patentsaker. 4. Kopenhavns lufthavns fremtid. 5. Handelsdokumentguide. 6. Konsumentlovgivning i Danmark, Finland, Norge og Sverige. 8. Nordisk gränsregion. Näringspolitik och samhällsservice. 9. Nordic Economic and Social Cooperation. 0. Harmonisering av socialhjälpslagstiftningen i de nordiska länderna. 1. Langtidsplan for Nordforsk.

Statens offentliga utredningar 1968

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

1965 års Musikutbildningskommitté. 1. Musikutbildning i Sverige. Del. I. [15] 2. Del II. [49] Studieprognos och studieframgång. [25] Förslag till predikotexter ur Gamla Testamentet för kyrkoårets sön- och helgdagar. [42]

Handläggningen av säkerhetsfrågor. [4] Trafikmålsutredningar. [19] Förvaltningslag. [27] Intersexuellas könstillhörighet. [28] Verkställighet av utländska domar. [40] Utsökningsrätt VII. [41] Dagspressens situation. [48] Vattenlagens torrläggningsbestämmelser. [51]

Jordbruksdepartementet Skogsbrukets planläggningsfrågor. [8] Virkesbalanser 1967. [9] Fritidsfisket. [13] Rennäringen i Sverige. [16] Jordhävdslag. [22]

Försvarsdepartementet Ekonomisystem för försvaret. [1] Ekonomisystem för försvaret. Bihang. [2] Säkerhetspolitik och försvarsutgifter. [10]

Inrikesdepartementet Statistikbehov och statistikproduktion för regionala utredningar. [29] Bostadsbyggandets planering och kreditförsörjning. [30] Konfliktdirektiv. [37] Boendeservice 1. [38] Upphandling av stora bostadsprojekt. [43]

Socialdepartementet Pensionstillskott m.m. [21] Företagshälsovård. [44]

Kommunikationsdepartementet Allmänna vägar. [17] Parkering. [18] Bilregistrering. [23] Lokal trafikservice. [33] Transportforskningens organisation. [34] Storlandstingets författning. [35] Förvaltning och folkstyre. [47]

Finansdepartementet Koncentrationsutredningen. II. Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. [3] III. Industrins struktur och konkurrensförhållanden. [5] IV. Strukturutveckling och konkurrens inom handeln. [6] V. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. [7] Upphandling av byggnader. Del I. Formerna. [20] Avstämning av 1965 års långtidsutredning. [24] Ändrade avskrivningsregler för rörelse- och hyresfastigheter. [26] 1966 års fastighetstaxeringskommittéer. 1. 1965 års allmänna fastighetstaxering. [31] 2. Fastighetstaxeringens regler och organisation. [32] Eldistributionens rationalisering. [39] Affärsverksutredningen. 1. Affärsverken: Ekonomi, konkurrens och effektivitet. Del 1. [45] 2. Del 2. Bilagor. [46] Traktorbeskattning. [50]

Utbildningsdepartementet 1958 års utredning kyrka-stat: XI. Svenska kyrkan och staten. [11] Förvaltningen av kyrklig jord m.m. [12] Läromedelsutredningen. 1. Skolboksleveranser. [14] 2. Läromedel för specialundervisning. [36j

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.