Strategi i väst och öst de strategiska doktrinerna i Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Västtyskland och Sovjetunionen : studie

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Arkivexemplar t*>

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1966: 18 För svarsdepartement

et

U

1166;<? f\

STRATEGI I VÄST OCH ÖST STUDIE UTARBETAD PÅ UPPDRAG FRÅN 1965 ÅRS F Ö R S V A R S U T R E D N I N G AV L E I F BACKLUND K A R L E BIRNBAUM

Stockholm

ALFEDEEN KJELLGOLDMANN

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966 Kronologisk

förteckning

1. Svensk ekonomi 1966—1970. Esselte. 294 s. Fl. 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. Esselte. 92 s. Fi. 3. Yrkesutbildningen. Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund. 586 s. E. 4. Ny myntserie. Beckman. 87 s. Fi. 5. Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. Norstedt & Söner. 61 s. U. 6. Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund. 157 s. S. 7. Utsökningsrätt IV. Esselte. 147 s. Ju. 8. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. Esselte. 67 s. Fi. 9. Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. Esselte. 187 s. S. 10. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1970. Esselte. 82 s. Fi. 11. Tygförvaltningens centrala organisation. Svenska Reproduktions AB. 164 s. Fö. 12. Renbetesmarkerna. Svenska Reproduktions AB. 273 s. + 1 kartbilaga. Jo. 13. Utvecklingstendenser inom undervisning, hälsooch sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. Esselte. 51 s. Fi. 14. Hyreslagstiftning. Utkommer senare. 15. Undersökning angående hyressplittringen. Utkommer senare. 16. Ny folkbokföringsförordning m.m. Esselte. 241 s. Fi. 17. Arbetspromemorior i författningsfrågan. Esselte. 94 s. Ju. 18. Strategi i väst och öst. Esselte. 174 s. Fö.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966:18 Försvarsdepartementet

STRATEGI I VÄST OCH ÖST De strategiska doktrinerna i Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Västtyskland och Sovjetunionen S T U D I E U T A R B E T A D PÅ U P P D R A G F R Å N 1965 Å R S F Ö R S V A R S U T R E D N I N G AV LEIF BACKLUND

ALF EDEEN

KARL E. BIRNBAUM

KJELL GOLDMANN (red.)

Med presentation av uppdraget av statssekreterare Karl Frithiofson

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1966

Presentation

Försvarsutredningen tillsattes den 29 januari 1965. Dess uppgift är enligt direktiven att utreda och inkomma med förslag avseende krigsmaktens och civilförsvarets allmänna inriktning, omfattning och kostnader för tiden efter budgetåret 1966/67. I sina direktiv till utredningen anför försvarsministern bland annat följande: »Det svenska totalförsvaret skall verka för att vår fred och vår frihet bevaras. Det är jämte alliansfriheten ett medel för att trygga den bärande inriktning av svensk utrikespolitik som uttrycks i den av statsmakterna angivna målsättningen 'neutralitet i krig'. Försvarets omfattning och sammansättning måste med hänsyn härtill anpassas till de långsiktiga tendenserna i den internationella utrikes- och militärpolitiska samt militärtekniska utvecklingen. Utredningen bör därför noggrant studera den säkerhetspolitiska doktrinutvecklingen hos de ledande stormakterna samt förändringarna i de internationella rustningarnas art och omfattning. Maktbalansens struktur och betydelse sedd i belysning av bl. a. allianspolitikens utveckling och stormakternas agerande under konflikter och kriser, gestaltningen av stormakternas kärnvapenpolitik och i anslutning härtill frågan om begränsning av kärnvapnens spridning samt Förenta nationernas möjligheter till fredsbevarande insatser är vidare några av de frågor som utredningen bör ägna ingående uppmärksamhet. Utredningen bör så långt det är möjligt söka belysa h u r de således konstaterade eller bedömda internationella förhållandena återverkar på det nordiska områdets och därvid speciellt Sveriges säkerhetspolitiska situation. Härvid bör utredningen studera vilka former eventuella aggressiva handlingar mot vårt land kan tänkas få.» För att utföra de uppgifter utredningen enligt dessa direktiv ålagts h a r den att tillgå värdefullt material från olika håll. Den av överbefälhavaren på Kungl. Maj:ts uppdrag utförda utredningen »ÖB 65», som även innefattar en översikt av de internationella militärpolitiska förhållandena, har överlämnats till försvarsutredningen. Vidare har utredningen förmånen av att kunna utnyttja expertis från utrikesdepartementet. Men utredningen h a r velat vidga kretsen av medarbetare bl. a. genom att lägga ut personliga uppdrag. Från utredningens sida har studieuppgifterna definierats, men vederbörande författare bär själv det fulla ansvaret för det sätt på vilket uppgif-

4 Len lösts. Uppsatserna är en del av det underlag som försvarsutredningen har för sina pågående överläggningar. När nu en del av dessa studier presenteras under den sammanfattande rubriken »Strategi i väst och öst» är det ett uttryck för utredningens önskan att bereda allmänheten tillfälle att studera och diskutera dessa uppsatser samtidigt med att utredningen gör det. Så har tidigare skett med annat betydelsefullt underlag för utredningens överläggningar, i första hand »ÖB 65» och civilförsvarsstyrelsens motsvarande utredning »Cf 65», vilka verk allmänheten och försvarsutredningen samtidigt fick tillgång till. För utredningen är det av stort värde att följa den debatt och de kommentarer som detta material föranleder. Om det visar sig praktiskt möjligt kan en del av utredningens övriga arbetsmaterial komma att göras tillgängligt för allmänheten under den tid utredningen arbetar. De nu presenterade studierna kan föranleda olika reflexioner. Det är tydligt att stormakterna alltjämt i hög grad arbetar med sådana faktorer som makt och våld och att de tänker i sådana termer. För att kunna agera efter dessa linjer har de uppenbarligen skaffat sig större och långt mera fruktansvärda materiella resurser än vad som någonsin tidigare funnits tilll förfogande för någon nation. Men en energisk strävan att nå balans och stabilitet lyser också igenom. Det förhoppningsfulla kan ligga däri, att stormakterna arbetar på att få farligheterna under kontroll i syfte att säkra fred. Problemen och motsättningarna är dock stora. Om de kan bemästras vet ingen i dag. Vi vet att dagens förhållanden kommer att förändras. Men hur? Kommer de faktorer, som konstituerar dagens relativa stabilitet i Europa att förstärkas eller försvagas? Dessa faktorer är inga självklara och beständiga företeelser utan produkter,av politisk bedömning och politisk ambition. På vad sätt inverkar för övrigt våra egna beslut på förhållandena i stort? Och hur skall i denna internationella miljö svensk säkerhetspolitik utformas för att ge oss de bästa möjligheterna att bevara vår fred och suveränitet? Stockholm i april 1966 Karl

Frithiofson

ordförande i 1965 års försvarsutredning

Innehåll

Förord

9 I. Strategiska doktriner (Karl E. Birnbaum) 1. Vad är en strategisk doktrin? 2. Vilka funktioner fyller stormakternas strategiska doktriner? . . . . 3. H u r kan man identifiera strategiska doktriner? . . . . . . . . . .

13 13 13 14

Strategi i väst II. Strategisk doktrinulveckling och säkerhetspolitik 1965 (Karl E. Birnbaum)

i Förenta staterna 1961— 19

1. McNamara-doktrinen a) Det icke-nukleära alternativet . b) »Kontrollerad» användning av strategiska kärnvapen 2. Några utvecklingstendenser 3. Nyare drag i amerikansk strategi a) Kontinuiteten i doktrinen . . . . . . . . . . . ."'"•'. . . . . . b) Förenta staterna, kärnvapenspridningen och NATO . . :. . . . . c) Spridning av kärnvapen utanför NATO . . . . . . . . . . : . . d) Vietnam 4. Vapenanskaffning och säkerhetsbehov III. Brittisk strategi under tories och labour (Kjell Goldmann) • . . . . . .

19 21 23 25 29 29 30 33 36 38

.

42 A. Huvudlinjer i brittisk säkerhetspolitik före 1965 . . '. . . . . . . 1. Strävan efter kärnvapen .•". . . . 2. Behovet av besparingar 3. Samarbete och »oberoende» . . . . . . . . . . ; . . . . . . .

42 42 48 51

B. Brittisk doktrin under labour 1. Labour i opposition 2. 1965 års vitbok a) Det icke-nukleära alternativet b) Det brittiska kärnvapnet c) NATO:s kärnvapenproblem

55 55 58 58 60 61

C. Brittisk doktrin: några huvuddrag

62 IV. de Gaulle och den franska strategin (Leif Backlund) 1. Bakgrunden till NATO-krisen

65 65

6 2. Frankrikes NATO- och försvarspolitik under femte republiken 3. Den franska strategins ideologisk-politiska sida 4. Den franska strategins ekonomiska sida 5. Den franska strategins militära sida 6. de Gaulle, Frankrike och framtiden

. . .

68 70 73 76 79

V. Västtyskland — krishärden, slagfältet (Kjell Goldmann) 1. Bakgrund 2. Västtysklands kärnvapenproblem: fyra »lösningar» a) Tyska kärnvapen b) Washington eller Paris? c) Medbestämmanderätt d) Konventionell strategi eller nukleär? 3. Huvuddrag i västtysk strategi

84 84 87 87 88 90 95 99

VI. Västalliansens framtid: några reflexioner (Kjell Goldmann) 1. McNamara-strategin och NATO 2. Strategiska doktriner i Europa 3. K a n NATO överleva?

102 103 104 108

Strategi i öst VII. Den strategiska debatten i Sovjetunionen

(Alf Edeen)

117 A. Sovjetunionens säkerhetspolitiska läge 1. Styrkerelationerna mellan supermakterna 2. Byska bedömningar 3. Säkerhetspolitisk osäkerhet

118 118 120 122

B. Försvarsutgifter och ekonomisk resursavvägning 1. Sovjetunionens försvarsutgifter 2. Ekonomisk resursavvägning och tidsfaktorn 3. Resursfördelning och industrialiseringsstadium 4. Resursavvägningen och försvarskostnaderna på kort sikt (före 1970) 5. Resursfrågan och försvarskostnaderna på lång sikt (efter 1970). .

123 123 125 126 127 131

C. Den militärstrategiska debatten . . . . .< 1. Sannolikheten av krig 2. Krig som ett instrument för politiken 3. Typer av krig 4. Världskrig ......... . . . . . a) Krigsutbrottet b) Initialskedet c) Kort eller långt krig? . ., d) Målval e) Pre-emption

132 132 134 137 139 139 144 146 150 152

. . . . .

. . ...

.. ,

. . . .

7 5. Lokala krig 6. Stridskrafternas omfattning och beredskap 7. De olika försvarsgrenarna D. Sammanfattande synpunkter

153 158 160 162

Förord

»Strategi i väst och öst», som utarbetats på uppdrag av 1965 års försvarsutredning, är avsedd att ge en översikt över stormakternas strategiska doktriner. Härvid behandlas väsentligen det europeiska och atlantiska områdets problem. Framställningen gäller dels relationerna mellan de båda supermakterna Förenta staterna och Sovjetunionen, dels säkerhetsproblemen i Europa, allt sådant det avspeglas i de strategiska doktrinerna. Den regionala begränsningen kan synas anmärkningsvärd. Krigen i Vietnam och Kashmir, konflikterna Indonesien—Malaysia och Indien—Kina, motsättningarna mellan Sovjetunionen och Kina — allt detta har bidragit till att placera Asien i säkerhetspolitikens brännpunkt. Förhållandena i Nordamerika och Europa torde dock alltjämt ha det största intresset för den säkerhetspolitiska planeringen i ett land som Sverige. Detta betyder inte, att doktrinutvecklingen i exempelvis Kina saknar intresse för oss. Men Förenta staternas, Sovjetunionens och de västeuropeiska staternas strategier ter sig fortfarande på ett helt annat sätt avgörande för vår egen säkerhetspolitiska situation. Likaså förefaller det angelägnare att studera synen på ett termonukleärt storkrig mellan supermakterna och på militära konflikter i Europa än på subversiv och antisubversiv krigföring i u-länderna. 1 I en till Nordamerika och Europa begränsad framställning kommer givetvis de amerikanska och sovjetiska doktrinerna i främsta rummet. Att det inte är till fyllest att enbart studera dessa länders strategi är dock uppenbart. Hänsyn måste tas också till de särpräglade och samtidigt starkt skiftande uppfattningarna i Västeuropa. I »Strategi i väst och öst» representeras Västeuropa av dess tre ekonomiskt och militärt starkaste stater, nämligen Storbritannien, Frankrike och Västtyskland. Helst borde även t. ex. Italien samt NATO:s flankområden Grekland—Turkiet och Danmark— Norge med deras speciella säkerhetsproblem ha studerats. En redogörelse begränsad till de tre stora torde emellertid ge en god uppfattning om de dominerande strömningarna i dagens västeuropeiska doktrinbildning, även om bilden inte blir fullständig. Vissa andra begränsningar av framställningens syfte måste påpekas. Vi har sett som vår uppgift att ange huvudlinjerna i det strategiska tänkandet 1

Viktiga aspekter på säkerhetspolitiken i Afrika, Asien och Latinamerika behandlas av Åke Sparring i »Den rysk-kinesiska konflikten», Strategisk Bulletin 1965, nr 3, och av Bengt Ånslund i »Vår tids krig: subversion och guerilla», Strategisk Bulletin 1965, nr 5.

Kl

och att analysera dess innebörd. Vid en sådan analys är det ibland ofrånkomligt att beröra orsakerna till att tänkandet fått en viss inriktning. Vår avsikt har emellertid inte varit att systematiskt förklara doktrinernas uppkomst. Man kan här tänka sig två typer av orsaker: till en del beror doktrinernas innehåll på bedömningar av vad landets säkerhet kräver, men till en del måste de föras tillbaka på målsättningar, som åtminstone på kortare sikt är av icke säkerhetspolitisk natur. En amerikansk huvudmålsättning synes vara att, oavsett om Förenta staternas säkerhet omedelbart berörs, förhindra kommunismens vidare utbredning, och detta har inte undgått att påverka den amerikanska doktrinens utformning. Den västtyska kärnvapenpolitiken har ett samband med förbundsrepublikens strävan efter tysk återförening, den brittiska strategin är påverkad av Storbritanniens handelspolitiska ställning i triangeln samväldet—EEC—EFTA o. s. v. I denna skrift är det endast i avsnittet om Frankrike som strategins icke säkerhetspolitiska bakgrund mera utförligt diskuteras; just i Frankrike förefaller de rent säkerhetspolitiska aspekterna mindre bestämmande för doktrinbildningen än i de övriga behandlade länderna. Det är en angelägen uppgift för framtida säkerhetspolitisk forskning att klarlägga själva doktrinbildningsprocessen i olika länder, detta både för att förbättra vår förståelse för doktrinernas innebörd och för att öka möjligheterna till prognoser. En annan problematik gäller doktrinernas rationalitet. Även detta problem har två aspekter. Å ena sidan gäller det att komma åt strategins säkerhetspolitiska effektivitet, d. v. s. i vad mån en tillämpning av de rådande tänkesätten Ökar de berörda staternas säkerhet. Ur denna synvinkel skulle man t. ex. kunna granska de amerikanska eskalationsteorierna eller den franska kärnvapenpolitiken. Å andra sidan är det fråga om i vilken utsträckning strategin gynnar uppnåendet av olika icke säkerhetspolitiska målsättningar, t. ex. i vad mun den västtyska uppfattningen i kärnvapenfrågan är förenlig med strävandena till återförening. I avsnitten om Förenta staterna och Sovjetunionen diskuteras vissa rationalitetsproblem, men eljest har vi i stort sett helt avstått från att behandla frågeställningar av denna typ. Att rationalitetsstudier kan vara värdefulla är uppenbart, men de förutsätter en annan typ av säkerhetspolitiskt studium — bl. a. grundlig analys av en mängd tänkbara konfliktfall — än vad vi haft möjlighet till. Urvalet av stater för studium har, som nämnts, påverkats av föreställningar om vad som är särskilt angeläget för Sveriges säkerhetspolitiska planering. Eljest har vi förbigått den komplicerade frågan om hur informationer om andra länders strategiska doktriner kan behöva påverka vår egen säkerhetspolitik. Givetvis hoppas vi att denna skrift skall komma planeringen till godo. Här möter vi emellertid en tredje angelägen uppgift för framtida doktrinforskning: att närmare klarlägga sambandet mellan andra länders strategiska doktriner och vår egen säkerhetspolitiska situation.

11 »Strategi i väst och öst» har utformats av en arbetsgrupp, bestående av fil. kand. Leif Backlund, docent Karl E. Birnbaum, byrådirektör Alf Edeen och forskningsassistent Kjell Goldmann. Skriften är redigerad av Goldmann. En viss samordning mellan de olika uppsatserna har skett. Någon arbetsgruppens gemensamma produkt är det emellertid inte fråga om. De olika författarna svarar var för sig för sina bidrag. En konsekvens av detta är, att »Strategi i väst och öst» inte representerar någon enhetlig bedömning av de strategiska sammanhangen och den framtida utvecklingen. Vidare är uppsatserna dispositions- och innehållsmässigt varandra mycket olika. Till en del är detta en ofrånkomlig följd av primärmaterialets skiljaktiga karaktär. Medan den säkerhetspolitiska dokumentationen i Förenta staterna är rikhaltig och jämförelsevis entydig, är den i t. ex. Storbritannien relativt knapphändig och oklar, samtidigt som sovjetforskaren möter särskilda problem vad gäller källkritik och texttolkning. Som en följd härav kan en redogörelse för den amerikanska doktrinen i stor utsträckning byggas på officiella deklarationer, medan man för att få ett grepp om den brittiska doktrinbildningen i högre grad måste ägna uppmärksamhet också åt säkerhetspolitikens »faktiska» utformning under en längre tidsperiod, samtidigt som en framställning av den sovjetiska doktrinen måste grundas på en utrymmeskrävande och intrikat innehållsanalys av tillgängliga uttalanden. En annan viktig faktor är avgörande skillnader länderna emellan i fråga om säkerhetspolitikens ekonomiska bas. Knapphetsproblemen ter sig mera utpräglade i Sovjetunionen och Storbritannien än i Förenta staterna och Västtyskland. Detta har lett till att frågor om resursallokering ägnas stor uppmärksamhet särskilt i avsnittet om Sovjetunionen medan de endast flyktigt berörs i uppsatserna om de båda sistnämnda länderna. Ett stort antal personer har på olika sätt bidragit till »Strategi i väst och öst». Särskilt bör nämnas två av Utrikespolitiska institutet organiserade studiegrupper. Den ena av dessa grupper studerade under 1963 den säkerhetspolitiska debatten i Västeuropa. Gruppen hade följande sammansättning: Forskningschef Lennart Lundberg (ordf.), fil. kand. Kjell Goldmann (sekr.), fil. kand. Leif Backlund, docent Karl E. Birnbaum, förste sekreterare Axel Edelstam, statssekreterare Karl Frithiofson, avdelningsdirektör Lennart Grape, avdelningsdirektör C. R. Högberg, cand. philol. Christian Lange, kommendör Bengt Lundvall, laborator Ingemar Ståhl, direktör Wilhelm Paues, forskningsassistent Åke Sparring och fil. lic. Krister Wahlbäck. Med utgångspunkt från diskussionerna inom denna grupp utarbetade Backlund, Birnbaum, Goldmann och Lundberg rapporten »Kärnvapenproblem i Västeuropa» (Säkerhetspolitiska studier nr 2, februari 1964). Denna rapport har i sin tur utgjort ett underlag för de nu föreliggande kapitlen om Stor-

12 britannien, Frankrike och Västtyskland, ehuru en genomgripande omarbetning och uppföljning av rapporten genomförts. Den andra grupp som här måste nämnas ägnade sig åt den säkerhetspolitiska debatten i Sovjetunionen. Den bestod av följande permanent deltagande personer: Byrådirektör Alf Edeen (ordf.), fil. kand. Harald Hamrin (sekr.), laborator Bernt-Olof Engström, överstelöjtnant Sture Palm och överstelöjtnant Nils Wachtmeister. Gruppens rapport, författad av Edeen, Hamrin och Palm, förelåg i oktober 1965. Avsnittet om Sovjetunionen i »Strategi i väst och öst» bygger på denna rapport. En översikt som »Strategi i väst och öst» blir i princip aldrig »färdig». Nya fakta tillkommer ständigt. Någonstans måste emellertid en gräns i tiden dras. Vår gräns går — med ett eller två undantag — i januari 1966.

Kjell

Goldmann

•

•

i

I

'••':

.

KAPITEL I Strategiska doktriner Karl E.

Birnbaum

1. Vad är en strategisk doktrin? Någon internationellt vedertagen definition av begreppet strategisk doktrin har veterligen inte utformats. Nedanstående definitionsförsök gör inte anspråk på allmängiltighet utan åsyftar endast att underlätta förståelsen av den terminologi som används i denna skrift. Ordet strategi har i den internationella politiken under de senaste årtiondena kommit att användas inte endast i sin begränsade militärteoretiska betydelse utan också för att beteckna de allmänria principer som är vägledande för de enskilda staternas agerande på den internationella scenen. Med hänsyn till de fysiska maktmedlens centrala roll i den internationella politiken kan strategin sägas framför allt handla om de enskilda staternas dispositioner för bruk av, hot om bruk av, och kontroll av egna och andras fysiska maktmedel, d. v. s. i första hand vapen. Med strategisk doktrin menas i enlighet härmed vederbörande statslednings uppfattningar om vilka allmänna principer som bör vara vägledande tor (a) dess egna dispositioner för bruk av existerande vapen, (b) dess egen vapenanskaffningspolitik samt (c) dess bundsförvanters dispositioner för bruk av existerande vapen och deras anskaffningspolitik. Dessa uppfattningar kan, om de är öppet deklarerade, också utgöra försök att påverka motståndarnas agerande i dessa avseenden.

2. Vilka funktioner fyller stormakternas strategiska doktriner ? Stormakternas strategiska doktriner kan således sägas ha två huvudfunktioner. För det första utgör de rättesnören för den egna samhällsapparatens utveckling och funktionssätt inom den stora och vitala sektor som direkt har att göra med skyddet av det egna landets integritet. Samtidigt betingas givetvis doktrinerna av deras faktiska förutsättningar (t. ex. den existerande samhällsstrukturen, försvarsstyrkornas sammansättning och möjligheterna att skydda civilbefolkningen); här föreligger sålunda ett växelspel mellan doktriner och »verklighet». För det andra utgör doktrinerna signaler till bundsförvanter och motspelare, signaler, vilka avser att påverka deras upp-

14 fattningar om avsändarens intentioner och därmed deras framtida säkerhetspolitiska agerande. Det finns ett uppenbart samband mellan dessa två funktioner. Den primära uppgiften för åtminstone de båda supermakternas strategiska doktriner är att tjäna som rättesnöre för dispositionen av de egna stridskrafterna och för den egna vapenanskaffningspolitiken. Såsom signaler till allierade och motståndare måste dessa strategiska doktriner givetvis tolkas mot bakgrunden av andra signaler, t. ex. på diplomatisk väg förmedlade uppfattningar och uppgifter. Men just det faktum att de strategiska doktrinerna är avsedda att tjäna som vägledning för den egna samhällsapparatens utveckling och funktionssätt, ger dem en särskild trovärdighet som signaler. De moderna industristaterna har i dag ett ytterst komplicerat samhällsmaskineri. Deras, mest effektiva vapensystem är dyrbara och kräver ofta en mycket lång produktionstid. Det finns därför ett påtagligt behov i dessa stater av mera allmänt tillgängliga riktlinjer för vapenanskaffningspolitiken, eftersom denna utgör en för landets tekniska och ekonomiska utveckling betydelsefull sektor. Det faktum att sådana riktlinjer i dag är oumbärliga i dessa stater gör dem till brukbara utgångspunkter för en analys av vederbörande regerings säkerhetspolitiska målsättningar. Här finns det dock anledning att göra en reservation, som sammanhänger med begränsningen i det säkerhetspolitiska betraktelsesättet. Emedan regeringars intentioner alltid måste förbli mer eller mindre ogenomskinliga och osäkra, finns det hos stormakterna en förklarlig benägenhet att vid kalkyler beträffande en motspelares sannolika beteende och vid planeringen av den egna anskaffningspolitiken i första hand utgå från en bedömning av vad motståndaren med sina existerande eller potentiella resurser förmår åstadkomma. Alltför lätt underlåter man att integrera en sådan »kapacitetsstudie» med en allsidig intentionsanalys, som beaktar vederbörande statslednings långsiktiga motivationer och aspirationer. De i början av 1960-talet mycket akuta amerikanska farhågorna för uppkomsten av ett s. k. robotgap berodde troligen bl. a. på en dylik ensidighet i den säkerhetspolitiska analysen.

3. Hur kan man identifiera strategiska doktriner? Identifieringen av strategiska doktriner förutsätter någorlunda tillförlitliga informationer beträffande den formella beslutsstrukturen och den givna politiska maktkonstellationen i ifrågavarande samhälle. För att kunna bedöma betydelsen av officiella deklarationer och mera informella uttalanden av ledande politiker och militärer måste man först och främst känna till det för säkerhetspolitikens utformning relevanta beslutsmaskineriets funktionssätt. Därutöver gäller det att kunna bedöma de specifika konstellatio-

15 ner inom de beslutande instanserna som betingas av personliga och mera tillfälliga faktorer, såsom t. ex. rivaliteten mellan enskilda politiker eller vapengrenar. Särskilt när det gäller Sovjetunionen är svårigheterna stora att bedöma, i vad mån man av de uttalanden som gjorts av ledande politiker och militärer kan dra slutsatser om den strategiska doktrinens innebörd; det 1962 under ledning av marskalk Sokolowskij utgivna arbetet »Militär Strategi» framstår dock som en källa av stor betydelse. I Storbritannien redovisas den aktuella doktrinen främst i regeringens årliga s. k. vitböcker om försvaret. Vad beträffar Frankrike är däremot sedan 1958 presidentens presskonferenser den viktigaste källan till kännedom om doktrinutvecklingen. I Förenta staterna utgör presidentens årliga budgetbudskap samt framför allt försvarsministerns rapport till vederbörande kongressutskott de för den säkerhetspolitiska bedömningen och anskaffningspolitiken mest betydelsefulla dokumenten. Den nuvarande amerikanske försvarsministern Robert S. McNamara har mer än någon av sina föregångare präglat utformningen av amerikansk utrikes- och försvarspolitik. Han har till den grad framträtt som talesman för Förenta staternas säkerhetspolitik efter 1961 att praktiskt taget alla hans uttalanden kan betraktas som relevanta för den amerikanska säkerhetspolitiska doktrinbildningen under dessa år. Det ä r ingen tillfällighet, att m a n som sammanfattande benämning för hela denna tankebyggnad använt termen »McNamara-doktrinen» eller »McNamara-strategin».

S T R A T E G I I VÄST

2—614620

KAPITEL II

S t r a t e g i s k d o k t r i n u t v e c k l i n g och s ä k e r h e t s p o l i t i k i F ö r e n t a s t a t e r n a 1961—1965 Karl E.

Birnbaum

I denna uppsats skall ett försök göras att redovisa vissa centrala element i amerikanskt säkerhetspolitiskt tänkande under åren 1961—1963. Därefter följer en redogörelse för några aktuella världspolitiska utvecklingstendenser som påverkat den fortsatta strategiska doktrinbildningen i Förenta staterna. Slutligen diskuteras de modifieringar och innovationer som kan föras tillbaka på dessa utvecklingstendenser. 1.

McNamara-doktrinen1

Under Eisenhower var hotet om »massiv vedergällning» vid varje nämnvärd aggression huvudelementet i Förenta staternas strategi. En viss uppluckring av denna doktrin ägde så småningom rum. Under Eisenhowers a n d r a presidentperiod talade man sålunda allt mer om möjligheten av en begränsad krigföring med s. k. taktiska atomvapen. Ett intresse för en ökning av västsidans konventionella resurser framträdde också. Fram till presidentskiftet i början av 1961 förblev den amerikanska doktrinen emellertid utpräglat »nukleär». Det nydaningsarbete som inleddes vid Kennedys makttillträde hade sina rötter i den mot slutet av 1950-talet allt intensivare kritiken av den säkerhetspolitik republikanerna fört. Under åren 1961—1963 utvecklades den s. k. McNamara-doktrinen. Den har sedan dess i sina huvuddrag förblivit oförändrad. Den målsättning som detta doktrinkomplex framför allt avsåg att tjäna var att säkerställa en trovärdig avskräckning av ett brett spektrum av m ö j liga provokationer och angreppshandlingar utan att göra avkall på garantierna mot krigsutbrott genom misstag, felkalkyler eller tekniska missöden. En av Kennedy-administrationens tidigaste och viktigaste säkerhetspolitiska åtgärder var betecknande nog beslutet att forcera utbyggnaden avosårbara strategiska kärnvapenstyrkor som Minuteman- och Polaris-systemen. Dessa åtgärder avsåg framför allt att minska incitamentet för Sovjetunionen att i ett akut krisläge utdela ett preventivt slag mot Förenta sta1

Den mest auktoritativa presentationen av McNamara-strategin är William W. Kaufmann, The McNamara Strategy, New York — Evanston — London 1964. Den ligger till grund fölväsentliga delar av den följande framställningen.

20 ternas egna bassystem. Den förbättring av vedergällningskapacieten, som mycket snabbt åstadkoms på amerikansk sida, gjorde det möjligt för statsledningen i Washington att själv med helt annat jämnmod än tidigare avvakta kontrollen av misstänkta radarsignaler och andra uppgifter som kunde tyda på ett förestående fientligt överraskningsanfall. Denna utveckling ledde till att en av McNamaras närmaste medarbetare i februari 1963 kunde deklarera, att Förenta staterna nu hade möjlighet att utstå ett fientligt överraskande kärnvapenanfall och likväl behålla strategiska styrkor, som var tillräckligt starka och differentierade för att ge den amerikanske presidenten olika valmöjligheter vid beslut om motåtgärder eller vedergällningsaktioner. 1 I denna deklaration berördes det mest centrala elementet i McNamaras strategiska tankebyggnad: strävan efter flexibilitet i de säkerhetspolitiska responsmöjligheterna. Bemödandena att vidga den amerikanska regeringens möjligheter till val mellan alternativa motåtgärder vid akuta kriser medförde i sin tur krav på en betydande ökning och differentiering av Förenta staternas och hela västalliansens militära resurser. Som ett naturligt komplement till flexibilitetsdoktrinen framstår strävandena att säkerställa en minutiös och kontinuerlig central kontroll av de militära maktmedlens användningssätt, även — och i synnerhet — om kärnvapen skulle behöva sättas in. Möjligheten att välja mellan en rad alternativa motåtgärder skulle nämligen förlora det mesta av sin reella innebörd, om man inte samtidigt såg till, att de högsta politiska myndigheterna, d. v. s. i sista hand presidenten, i varje situation var i tillfälle att fatta de avgörande besluten. Rätten att träffa dessa avgöranden skulle inte delegeras till militära befattningshavare. Dessa överväganden hade givetvis framför allt relevans i händelse av kärnvapeninsats. Om man ville säkerställa en trovärdig avskräckning utan något decentraliserat och automatiskt tillvägagångssätt vid utlösningen av kärnvapen, måste mycket omfattande och kostnadskrävande skyddsåtgärder träffas för att trygga de högsta politiska myndigheternas möjligheter att även efter ett massivt termonukleärt överraskningsanfall behålla kontrollen över de egna vapensystemen. En central kontroll över kärnvapenstyrkorna utan ett dylikt osårbart lednings- och kommunikationssystem skulle oundvikligen få menliga återverkningar på avskräckningen. Vetskapen om att Förenta staternas vedergällningsstyrkor endast kunde utlösas genom en uttrycklig order av presidenten skulle nämligen allvarligt äventyra deras avskräckande verkan, om kommunikationerna mellan presidenten och de militära befälhavarna relativt lätt kunde avbrytas genom ett överraskande kärnvapenanfall. 2 1 2

Jfr Alain C. Enthovens tal den 10 februari 1963, återgivel i Survival, vol. 5 (1963), no. 3, sid. 94 ff. Se Albert W 7 ohlstetler, »Nuclear Sharing: NATO and the N-f-1 Country», Foreign Affairs, vol. 39, no. 3 (april 1961).

21 Den centrala målsättningen för flexibilitetsdoktrinen kan sägas ha varit, att Förenta staterna skulle förfoga över så differentierade militära maktmedel att västsidan skulle befrias från tvånget att ta initiativet till en höjning av konfliktnivån, t. ex. genom insats av taktiska kärnvapen. I stället skulle man sträva efter att på varje nivå kunna bemöta motståndaren med tillräckliga resurser. Det finns emellertid anledning att skilja mellan doktrinens grundprincip och dess praktiska tillämpning. 1 I Europa har tillämpningen framför allt inneburit ett enträget amerikanskt förordande av en stärkning av västsidans konventionella styrkor. Under åren 1961—62 sökte Förenta staterna självt föregå med gott exempel genom att höja sitt bidragtill Västeuropas konventionella försvar och sörja för en förstklassig utrustning av den i Västtyskland stationerade sjunde armén. Samtidigt utövade den amerikanska regeringen starka påtryckningar på sina västeuropeiska bundsförvanter för att förmå dem att öka sina bidrag till det gemensamma försvaret genom en stärkning av de konventionella stridskrafterna. Från amerikansk sida har man hävdat, att dessa strävanden inte blott bör ses som en metod att öka möjligheterna till en begränsning av eventuella konflikter utan också som ett sätt att öka trovärdigheten i västsidans avskräckning.

a. Det icke-nukelära alternativet

Det icke-nukleära alternativet har spelat en central roll i amerikanskt strategiskt tänkande efter 1961. Det framstod som den mest angelägna kompletteringen av existerande responsmöjligheter i den ökade flexibilitetens intresse. Det konventionella alternativet skulle befria den amerikanska regeringen från det ensidiga beroende av ett tidigt bruk av kärnvapen som hade kännetecknat säkerhetspolitiken under Eisenhower. Enligt Kennedy-administrationens uppfattning måste man söka »höja atomtröskeln» 2 åtminstone så mycket att västsidan på ett trovärdigt sätt kunde hota med effektiva åtgärder mot begränsade sovjetiska framstötar. Redan före maktskiftet i Washington lanserades av dåvarande NATOöverbefälhavaren i Europa, den amerikanske generalen Lauris Norstad, den strategiska konceptionen av en »paus» efter ett konventionellt sovjetiskt anfall i Europa. Denna paus skulle ge motståndaren tillfälle till besinning och reträtt, innan kärnvapenkriget var ett faktum. För att möjliggöra en 1 2

Jfr T. C. Schelling, »Controlled Response and Strategic Warfare», Adelphi Papers, no 19 1965, sid. 3. Med »atomtröskeln» brukar man avse den punkt i ett krigs förlopp vid vilken kärnvapen för första gången sätts in. Man »höjer atomtröskeln» genom att minska den egna sidans beroende av kärnvapen, genom a t t vidta åtgärder — i första hand en förstärkning av de egna konventionella stridskrafterna — som ökar ens möjligheter till effektiva konventionella åtgärder mot konventionella operationer av motsidan. Atomtröskel-begreppet har mest använts i debatten om NATO: s strategi i Centraleuropa; i denna debatt har »tidigt bruk av kärnvapen» och »låg atomtröskel» använts som synonymer.

22 dylik paus måste västsidans konventionella försvar emellertid vara relativt starkt. Det räckte inte längre med styrkor som i enlighet med tidigare strategiska doktriner endast skulle fungera som en slags utlösningsmekanism av Förenta staternas strategiska vedergällning. McNamara har för sin del aldrig påstått, att NATO utan kärnvapen skulle kunna slå tillbaka ett konventionellt storanfall i Europa. Men det var inte detta aggressionsfall som förbättringarna av västalliansens icke-nukleära potential var avsedda att bemöta. »Inför hot av denna storleksordning», framhöll den amerikanske försvarsministern i slutet av 1963, »förblir vår nukleära överlägsenhet i högsta grad relevant för avskräckningen». 1 Denna argumentationslinje synes bygga på följande bedömning: I ett läge då trovärdigheten av en nukleär vedergällning mot ett sovjetiskt konventionellt anfall i Europa väsentligt reducerats på grund av Amerikas ökade sårbarhet, har kärnvapnens avhållande effekt blivit beroende av den ådagalagda förmågan och beslutsamheten att motstå mindre aggressioner. Medan man i Västeuropa på många håll befarat, att en förbättring av den konventionella kapaciteten skulle försämra västsidans nukleära avskräckning, har de ansvariga myndigheterna i Washington sålunda konsekvent hävdat, att sannolikheten för en amerikansk kärnvapeninsats skulle vara större, om betydande konventionella stridskrafter dessförinnan engagerats på västsidan, än om så inte varit fallet. 2 De s. k. taktiska atomvapnens viktigaste uppgift i McNamaras strategiska konception har varit deras centrala roll i en tänkt eskalationskedja. Även om insatsen av taktiska atomvapen i Europa inte nödvändigtvis måste leda till fortsatt nukleär eskalation, skulle möjligheten att begränsa en konflikt, när dessa stridsmedel en gång kommit till användning i större utsträckning, enligt amerikansk uppfattning vara mycket liten. Genom denna risk för en eskalation ända upp till termonukleär nivå skulle västalliansen sålunda k u n n a dra nytta av Förenta staternas betydande nukleära överlägsenhet som en avhållande faktor. Men en nödvändig förutsättning härför ansågs på amerikanskt håll vara, att västsidan förfogade över tillräckligt starka konventionella styrkor 3 för att en potentiell motståndare skulle möta en situation, där han inte kunde uppnå syftet med en a g r e s s i o n med mindre han var beredd att tillgripa så betydande styrkor att risken för kärnvapeninsats även för honom måste framstå som uppenbar. 1

Tal den 18 november 1963 inför The Economic Club of New York, delvis återgivet i Kaufmann, op. cit., sid. 301 ff. 2 Jfr t. ex. McNamaras tal i Chicago den 17 februari 1962, delvis återgivet i ibid., Eld. /6. Den refererade uppfattningen har dock bemötts även av amerikanska säkerhetspolitiska experter. Se t. ex. Bernard Brodie, »What Price Conventional Capabilities in Europe?» The Reporter, 23 maj 1963. 3 Vad som konstituerar »tillräckligt» starka konventionella styrkor har från amerikansk sida aldrig exakt uppgetts. Förenta staternas egna konventionella stridskrafter stärktes dock under Kennedy-administrationens första regeringsår från 11 till 16 stridsberedda divisioner, vartill kom 3 marindivisioner och väsentligt utbyggda taktiska flygstridskrafter. Se Bernard Brodie, »The McNamara Phenomenon», World Politics, vol. 17. no. 4 (juli 1965), sid. 681.

23 Hela denna tankelinje förutsätter dessutom möjligheten av en begränsad och kontrollerad användning av strategiska kärnvapen. Därmed har vi kommit in på ett annat huvudelement i McNamaras säkerhetspolitiska tankebyggnad.

b. »Kontrollerad» andvändning av strategiska kärnvapen

Den av den amerikanske försvarsministern på våren 1962 lanserade doktrinen om en begränsad användning av Förenta staternas strategiska kärnvapenstyrkor utgör ett av de mest uppmärksammade och omdiskuterade utslagen av hans strävanden att öka flexibiliteten i västalliansens militära potential. De viktigaste teserna i denna doktrin framfördes av McNamara för första gången offentligt i ett tal i Ann Arbor den 16 juni 1962. Huvudtanken i denna nya doktrin formulerade han på följande sätt: »Förenta staterna har kommit till slutsatsen, att i den utsträckning det är möjligt bör den grundläggande militära strategin i ett eventuellt allmänt kärnvapenkrig betraktas på i huvudsak samma sätt som man förr gjorde, när det gällde mera konventionella militära operationer. Det vill säga: I händelse av ett kärnvapenkrig, uppkommet till följd av ett storanfall mot alliansen, bör de huvudsakliga militära målsättningarna vara att förstöra fiendens militära styrkor, inte hans civilbefolkning. Omfattningen och karaktären av alliansens styrkor gör det möjligt för oss att, även i händelse av ett massivt överraskande anfall, behålla en tillräcklig slagstyrka för att förstöra ett fientligt samhälle, om vi tvingas till detta. Med andra ord: vi ger en möjlig motståndare starkast tänkbara incitament att avstå från att slå mot våra städer.»1 Den amerikanska strategiska kärnvapenpotentialen skulle således enligt denna doktrin vid ett nukleärt angrepp mot Förenta staterna eller Västeuropa, eller i händelse av ett konventionellt angrepp i stor skala mot Västeuropa, i första hand sättas in mot Sovjetunionens bassystem och militära installationer, medan en stor osårbar strategisk reservstyrka hölls i beredskap som ett hot mot de sovjetiska städerna. Den nya strategin har inte utan skäl karakteriserats som ett försök att införa ett avskräckningselement i själva krigföringen, även för den händelse kärnvapen skulle komma till användning. Grundläggande för denna doktrin är uppfattningen att ett kärnvapenkrig, även om strategiska styrkor insattes, inte omedelbart och ofrånkomligen behöver leda till massförintelse av industri- och befolkningscentra, utan kan begränsas till bekämpning av militära mål. McNamaras nya teser innefattade två huvudkomponenter, vilka dels kunde anses stödja varandra, dels stod i ett visst motsatsförhållande till varandra. Enligt den ena tankelinjen skulle Förenta staterna försöka ålägga motståndaren återhållsamhet, även om strategiska kärnvapen kom till användning, genom att undvika anfall mot fiendens städer. Dessa skulle så1

Departement of State Bulletin, vol. 47 (1962), no. 1202, sid. 67.

24 lunda hållas som ett slags gisslan. Enligt den andra tankelinjen skulle den amerikanska statsledningen försöka begränsa skadeverkningarna på den egna sidan genom att slå ut så inånga som möjligt av motståndarens kärnvapenstyrkor. I båda fallen skulle syftet vara att hindra motsidan från att bruka sina strategiska kärnvapen. En begränsning av skadeverkningarna genom ett anfall mot fiendens kärnvapenstyrkor torde dock vara svår att förena med en strävan att skapa återhållsamhet hos denne. Det sistnämnda kan lättast uppnås, om motståndaren har dels en någorlunda klar uppfattning om vad som händer, dels full kontroll över sina egna styrkor, dels slutligen en någorlunda riktig bild av motsidans handlingsmönster. 1 Man kan emellertid utgå från att om de egna strategiska kärnvapenstyrkorna hos någon av dagens supermakter utsätts för anfall, skulle detta vara ägnat att hos vederbörande statsledning skapa stor nervositet, förvirring och brådska, sålunda knappast den sinnesförfattning som kan göra vederbörande benägen att iaktta återhållsamhet i bruket av sina egna resurser. Thomas Schelling har hävdat att den aspekt i den här diskuterade strategiska doktrinen som tar sikte på att hålla motståndarens städer som gisslan hittills knappast slagit igenom i amerikanskt militärt forsknings- och utvecklingsarbete. 2 Huvudsyftet för »city-avoidance», som denna doktrin ofta brukar kallas, torde vara att vidga flexibiliteten i västsidans responsmöjligheter till att innefatta även den strategiska kärnvapenpotentialen. Denna skulle inte längre framstå som »storsläggan», vilken endast kunde användas i den yttersta nödens stund, utan som ett brukbart militärt och politiskt instrument. De förbättrade tekniska möjligheterna till ett selektivt bruk av strategiska kärnvapen har utan tvivel varit en viktig förutsättning för denna innovation i den strategiska doktrinbildningen. »City-avoidance» kan sålunda innebära ett överväldigande anfall mot Sovjetunionens samtliga kärnvapenstyrkor; men det kan även innebära ett anfall begränsat till ett fåtal militära mål. McNamaras nya signaler uppfattades därför på vissa håll som ett försök att öka trovärdigheten av ett begränsat amerikanskt första slag, antingen i händelse av extrema sovjetiska provokationer i Centraleuropa, eller för att bemöta ett konventionellt storangrepp mot Västeuropa. I dessa situationer skulle denna strategi kunna utgöra ett alternativ till det massiva bruket av taktiska atomvapen med ty åtföljande förödelse i stora delar av Europa. 3 Medan strävandena att möjliggöra en »kontrollerad» användning av Förenta staternas kärnvapen sålunda bl. a. avsåg att göra västalliansens strate1

Jfr Schelling, op. cit., samt Leonard Beaton, »The Western Alliance and the McNamara Doctrine», Adelphi Papers, no. 11, 1964. 2 Schelling, op. cit., sid. 5. 3 Jfr Morton H. Halperin, »The 'No-cities' Doctrine», The New Republic den 8 oktober 1962, sid. 17 ff. Se även samme författares Limited War in the Nuclear Age, New York-London 1963, sid. 108 ff.

giska kärnvapenpotential mera »brukbar», krävde de å andra sidan också en utbyggnad av potentialen. Den fulla nukleära flexibiliteten på högsta nivå förutsatte j u resurser som medgav, att alla sårbara militära mål i Sovjetunionen kunde förstöras, att osårbara amerikanska reserver därutöver hölls i beredskap för aktioner mot sovjetiska städer och att ett stort mått av flexibilitet i målvalet kunde bli möjligt. Ett huvudvillkor för att den förutsedda begränsningen av kärnvapnens användning skulle kunna åstadkommas i så ytterligt kritiska situationer som de tänkta var givetvis ett lednings- och kommunikationssystem för alliansens hela nukleära potential som kunde garantera de högsta politiska myndigheterna (d. v. s. i sista hand den amerikanske presidenten) absolut kontroll över dessa vapensystems användning. Den amerikanska omsorgen om ett betryggande centralt lednings- och kommunikationssystem för NATO:s strategiska kärnvapenstyrkor var en naturlig följd av doktrinutvecklingen. Den sammanföll emellertid tidsmässigt med ett skede i NATOalliansens historia, då bundsförvanterna inte längre var beredda att utan vidare acceptera en amerikansk hegemoni på detta ur politisk synpunkt särskilt känsliga område. Från amerikansk sida har det under de senaste årens långdragna förhandlingar om NATO:s nukleära strategi gång på gång framhållits att det väsentliga är att man säkerställer ett fullständigt samordnat vedergällningssystem för hela västalliansen. I sitt anförande inför senatens utskott för de väpnade styrkorna formulerade McNamara i januari 1965 detta problem på följande sätt: »I alla våra diskussioner om de olika planerna för att utvidga våra NATOpartners deltagande på det strategiska kärnvapenområdet bar vi konsekvent betonat vikten av att man säkerställer, att alliansens strategiska kärnvapenstyrkor används på ett fullständigt koordinerat sätt mot vad som i ordets verkliga mening är ett odelbart målsystem. Det väsentliga här är inte, att denna styrka måste vara underkastad exklusiv amerikansk kontroll, utan snarare att vi måste undvika en splittring och uppdelning av NATO:s nukleära styrka, som kan bli farlig för oss alla.»1

2. Några utvecklingstendenser Bland de utvecklingstendenser, som har påverkat och även i framtiden kan väntas påverka utformningen av den strategiska doktrinbildningen i Förenta staterna, kan man i princip skilja mellan sådana av vapenteknisk art och andra som är mera politiska till sin karaktär. De kan här endast redovisas i mycket grova drag för att ge en ungefärlig uppfattning om den framtida tekniska och politiska miljö i vilken de ansvariga myndigheterna har att agera. 1

Military sid. 32.

Procurement

Authorizations,

Fiscal

Year

1966, Hearings. . . , Washington

26 Vapentekniskt har vi sedan början av 1960-talet kommit in i en väsentligt lugnare period. Mot bakgrund av den revolution i vapentekniken som kännetecknat de första femton efterkrigsåren var det naturligt, att Herman Kahn i slutet av 1950-talet räknade med ett vapentekniskt genombrott ungefär vart femte år. I dag kan vi konstatera, att den militära teknologins »framsteg» upplevde en kulmen under femårsperioden 1955—60 med den samtidiga utvecklingen av allt effektivare nukleära och termonukleära laddningar å ena sidan samt interkontinentala fj ärr projektiler å den andra. Sedan vedergällningssystemen i väst och i viss utsträckning även i öst under 1960-talets första år gjorts relativt osårbara, synes de strategiska relationerna mellan de båda supermakterna ha stabiliserats på en vapenteknisk nivå som framstår som i det närmaste ouppnåelig för övriga stormakter. Den intensiva militärforskning som pågår i framför allt Förenta staterna och Sovjetunionen innebär givetvis i sig själv en risk för teknologiska genombrott med ty åtföljande destabiliserande verkningar. Men med hänsyn till bl. a. de moderna vapensystemens relativt långa utvecklings- och produktionstid förefaller det i dag föga sannolikt, att en avgörande förskjutning i maktrelationerna mellan öst och väst under det närmaste decenniet skall uppkomma till följd av en assymetrisk vapenteknisk utveckling. 1 I den amerikanska vapenanskaffningsprocessen brukar man skilja mellan forsknings-, utvecklings- och produktionsstadierna. Med undantag av antimissilvapnen kan alla dessa tre stadier av det offentliggjorda amerikanska vapenanskaffningsprogrammet nu sägas innebära förbättringar och vidareutveckling av existerande vapensystem. 2 Anskaffningen av t. ex. det ubåtsbaserade robotsystemet »Poseidon» kommer säkerligen att medföra en väsentlig effektivisering av Förenta staternas strategiska kärnvapenstyrkor.» Men den alltmera dominerande roll som de relativt osårbara och snabbreagerande missilerna kommer att spela i Förenta staternas vedergällningsstyrkor kan knappast väntas leda till ett strategiskt läge som är artskilt från det nu rådande. Så skulle däremot kunna bli fallet, om endera av de två supermakterna väsentligt tidigare än den andra lyckades etablera effektiva antimissilvapensystem (Anti-Ballistic Missile, därav ABM) som skydd för de mest vitala delarna av det egna landet. Sovjetunionen såväl som Förenta staterna bedriver sedan flera år tillbaka ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete 1

Arnold M. Kuzmack vid MIT har sökt påvisa, a t t inte ens de två viktigaste vapentekniska »revolutionerna» under perioden 1945—1960, nämligen utvecklingen av termonukleära laddningar och av interkontinentala robotar hade någon påtaglig destabiliserande verkan. Han anser, att stormakterna med en framsynt vapenanskaffningspolitik även i framtiden bor kunna inkorporera vapentekniska innovationer u t a n a t t äventyra den relativa stabilitet som uppnåtts. Jfr Kuzmack, »Technological Change and Stable Deterrence», Journal of Conflict Resolution, vol. 9 (1965), no. 3, sid. 309 ff. 2 Se McNamaras budgetdeklaration 1965, Military Procurement Authorizations, op. cd., sid. b It. Se även presidentens budskap till kongressen av den 18 januari 1965, återgivet i Departement of State Bulletin, vol. 52 (1965), no. 1338, sid. 211 ff. 3 Jfr ibid,, sid. 213, samt nedan not 3, sid. 30.

27 på detta område. Enligt vad den amerikanske försvarsministern förklarade på våren 1965, skulle investeringskostnaderna för ett ABM-system, som kunde skydda 23 av de viktigaste städerna i Förenta staterna, uppgå till inte mindre än 15 å 20 miljarder dollar; driftskostnaderna beräknades av honom till ungefär 1,5—2 miljarder dollar per år. 1 Det är bl. a. dessa stora kostnader och de för den försvarande sidan ogynnsamma kostnadsrelationerna som till 1965 synes ha förmått de amerikanska försvarsmyndigheterna att vänta med beslutet att producera och installera ifrågavarande vapensystem. I 1965 års budgetdeklaration formulerade McNamara det sistnämnda problemet på följande sätt: »Ju högre amerikansk utgiftsnivå det är fråga om, desto mindre förmånlig för oss blir förhållandet mellan våra kostnader för begränsning av skadeverkningarna (Damage Limitation) 2 och den potentielle angriparens kostnader för garanterad ödeläggelse (Assured Destruction). På den utgiftsnivå som krävs för att begränsa antalet dödsoffer till omkring 40 miljoner vid ett stort första slag mot våra städer, skulle vi i själva verket på skadebegränsande program behöva ge ut omkring fyra gånger så mycket som den potentielle angriparen skulle behöva ge ut på skadebringande styrkor . .. . . . Detta är inte något avgörande argument mot ett stort nytt program för begränsning av skadeverkningarna. Sovjetledarnas resurser är mera begränsade än våra, och kanske kommer de inte att reagera på våra initiativ på det sätt som vi har förutsatt. Men det understryker det faktum att över en viss försvarsnivå ligger de kostnadsmässiga fördelarna i allt mer ökande utsträckning på den offensiva sidan, och detta måste vi ta hänsyn till vid varje beslut att binda oss för stora utlägg för ytterligare försvarsåtgärder.»3 Den konklusion som i allmänhet har dragits av dessa fakta är, att ABMvapen aldrig kan bli verkligt effektiva försvarsmedel gentemot en av de två supermakterna, och att de därför knappast på ett avgörande sätt torde komma att påverka relationerna mellan Sovjetunionen och Förenta staterna. Däremot anses dessa vapensystem vara relativt effektiva försvarsmedel för en supermakt gentemot en mindre atommakt, som Frankrike eller Kina. 4 Dessa allmänna slutsatser bekräftas av McNamaras budgetdeklaration 1966.5 ABM-problematiken är dock mera komplicerad än vad som framgår 1

»Interview with the Defense Secretary McNamara», US News and World Report, 12 april 1965, sid. 55. I sin budgetdcklaration 1965 uppskattade McNamara kostnaderna för »production and deployment» av NIKE-X-antimissilsystemet till 24 miljarder dollar under en femårsperiod. 2 I McNamaras program för »Damage Limitation» ingår inte endast ABM-systemet utan bl. a. även ett omfattande civilförsvarsprogram. Sambandet mellan civilförsvar och strategisk doktrinbildning behandlas i en separat studie för 1965 års försvarsutredning och har därför här inte tagits upp till närmare granskning. För Förenta staternas del kan det räcka att i detta sammanhang påminna om att »city avoidance»-elementet i McNamara-strategin bl. a. förutsätter en basering av strategiska kärnvapen som är väl skild från befolkningsmål samt ett väl utbyggt civilförsvar. 3 Military Procurement Authorizations, op.cit., sid. 55 ff. 4 Jfr Theo Sommer, »Antwort auf die letzten Waffen», Die Zeit, 3 dec. 1965. 6 Jfr New York Times (Paris Edition), 26 jan. 1966. Enligt McNamara skulle investeringskostnaderna för ett mindre, mot Kina avsett ABM-system jämte driftskostnaderna under en femårsperiod uppgå till 8—10,5 miljarder dollar.

28 av dessa synpunkter. I själva verket gäller det här ett beslutsproblem, som i fråga om betydelsen och räckvidden av tänkbara konsekvenser jämförts med beslutet att utrusta Förenta staternas försvarsmakt med vätevapen. Medan ett någorlunda effektivt antimissilförsvar mot ett storanfall från en supermakt f. n. förefaller svårt att uppnå, förhåller det sig annorlunda med ett ABM-försvar mot enstaka ballistiska robotanfall. Vid angrepp av sistnämnda slag, vilka t. ex. kan bero på misstag eller olyckshändelser, eller emanera från en mindre kärnvapenmakt, skulle även ett relativt »tunt» ABM-försvar kunna vara av påtagligt värde. En annan viktig distinktion, som det finns anledning att observera, är skillnaden mellan ett försvarssystem för skydd av civila mål och ett sådant som avser att skydda militära intallationer, d. v. s. i första hand de egna robotbaserna samt därtill hörande befästa kommandoposter. I det senare fallet är »lönsamhetskraven» för ett effektivt ABM-system helt andra än vid försvar av storstäder, eftersom man kan ha råd att offra missilbaser på ett annat sätt än storstäder och därför kan koncentrera antimissilförsvaret till ett fåtal baser. Därtill kommer givetvis, att robotbaser är betydligt mera lättförsvarade mål än städer. Installationen av antimissilvapen framstår således i dag från amerikansk synpunkt som ett tänkbart svar på dels ett potentiellt kinesiskt hot mot de amerikanska storstäderna, dels ett sovjetiskt hot mot de landbaserade amerikanska robotvapen, vilkas möjligheter att »överleva» ett överraskande kärnvapenanfall, trots försänkning i betongsilos och andra befästningsåtgärder, kan äventyras genom den fortsatta vapentekniska utvecklingen på östsidan. 1 Vad som hittills väsentligen tycks ha bidragit till den amerikanska försvarsledningens återhållsamhet i fråga om anskaffning av ABM-vapen är svårigheten att förutse Sovjetunionens och även de västeuropeiska bundsförvanternas reaktion. Installationen av antimissilvapen hos någon av supermakterna skulle troligen ytterligare öka klyftan mellan de stora och små atommakterna. Men det förefaller också sannolikt, att den skulle leda till en ny intensifiering av rustningskapplöpningen mellan de två ledande världsmakterna. 2 En utvecklingstendens av såväl teknisk som politisk art, vilken under de senaste åren fått en allt mer dominerande betydelse för Förenta staternas strategiska doktrinbildning och säkerhetspolitik, är den till synes ökande risken för en fortsatt kärnvapenspridning. Man kan skilja mellan två aspek1

Jfr Charles M. Herzfeld, »BMD [Ballistic Missile Defense] and National Security», Annals of the New York Academy of Sciences, 22 november 1965; återgiven i Survival, vol. 8 (1966), no. 3. 2 I den s. k. Wiesner-rapporten, som utarbetats av en studiegrupp under ledning av presidentens tidigare rådgivare Dr. Jerome Wiesner och som presenterades för president Johnson i slutet av november 1965, heter det sålunda bl. a.: ». . . While the ostensible purpose of the immediate deployment of ABM defenses (at least in the LTnited States) has now become t h a t of dealing with the limited threat posed by China's potential nuclear forces, a LI. S. or a Soviet ABM system would almost certainly induce both superpowers to step up their strategic weapon programs in an effort to ensure their respective 'deterrent' capabilities . . .». The White House Conference on International Cooperation. National Citizens' Commission. Report of the Committee on Arms Control and Disarmament (November 28—December 1, 1965). Washington D.C., sid. 15. Bapporten rekommenderar därför, att Förenta staterna och Sovjetunionen söker uppnå enighet om ett moratorium på tre år beträffande installation av ABM-vapen.

29 ter av detta problemkomplex: dels NATO-bundsförvanternas strävan efter nukleär med- respektive självbestämmanderätt, dels tendensen till uppkomsten av nya oberoende kärnvapenmakter utanför NATO-alliansen. Medan de Gaulles Frankrike envetet fullföljt sin kärnvapenpolitik, har det brittiska arbetarpartiet, vars valseger 1964 tidsmässigt sammanföll med det första kinesiska atomvapenprovet, modifierat sin tidigare negativa hållning till Storbritanniens oberoende kärnvapen. Mot den bakgrunden har Västtysklands krav på medbestämmanderätt över västalliansens kärnvapenpolitik blivit allt mera enträgna. När det gäller tendensen till kärnvapenspridning utanför NATO-alliansen, är det framför allt de kinesiska atombombsproven som skapat en ny situation. Kinas beslutsamhet att utveckla ett eget kärnvapen innebär ett potentiellt hot mot framför allt Indien men i viss mån även mot Japan, i synnerhet som provens karaktär tyder på att man i Peking från början siktat på framställning även av vätevapen. Men incitament till fortsatt kärnvapenspridning föreligger inte blott i Syd- och Östasien, utan även i Mellersta Östern, där den oförminskade antagonismen mellan Israel och Arabstaterna och risken för väsentliga förskjutningar i den konventionella rustningsbalansen kan förmå endera sidan, att »eskalera» rustningskapplöpningen till nukleär nivå. En tredje huvudtendens i den senaste tidens internationella utveckling, som haft upppenbara återverkningar på utformningen av Förenta staternas strategiska doktrin och på dess säkerhetspolitik, utgör givetvis intensifieringen av konflikten i Vietnam och den koncentration av Förenta staternas militära engagemang till Sydöstasien som detta medfört. Denna utveckling har bl. a. inneburit, att de ansvariga amerikanska instanserna fått ägna betydligt större uppmärksamhet än tidigare åt den »indirekta strategins» problem, d. v. s. åt principerna för subversiv krigföring och dess bekämpning.

3. Nyare drag i amerikansk strategi a. Kontinuiteten i doktrinen

Hur har då de ovan i grova drag tecknade utvecklingstendenserna påverkat den strategiska doktrinbildningen i Förenta staterna? Som redan framhållits, har huvudelementen i McNamaras tankebyggnad förblivit oförändrade sedan 1961. Den obrutna kontinuiteten i amerikansk strategisk doktrinutveckling under den demokratiska administrationens regeringstid har bl. a. medfört, att det under detta tidsavsnitt inte förekommit några så radikala skiftningar i de från Washington emanerande strategiska parollerna som under den föregående femårsperioden. 1 De senaste årens vapentekniska utveckling har dessutom i många avseenden varit ägnad att underbygga de 1

Uwe Nerlich, »Die nuklearen Dilemmas der Bundesrepublik Deutschland», vol. 20 (1965), no. 17, sid. 637 ff.

Furopa-Archiv,

säkerhetspolitiska grunduppfattningar som knäsattes i och med maktskiftet i Washington 1961. Detta gäller t. ex. betydelsen av en central kontroll och koordination av västalliansens strategiska kärnvapenstyrkor. I och med att även Sovjetunionen i allt högre grad baserar sin strategiska kärnvapenpotential på snabbreageraride missiler, förkortas tiden för tänkbara motåtgärder från västalliansens sida, antingen syftet skulle vara att begränsa skadeverkningarna genom att slå ut största möjliga antal ännu icke avfyrade fientliga fjärrprojektiler, eller — vid »begränsat» kärnvapenkrig — att åstadkomma den avsedda »begränsade» vedergällningseffekten på den sovjetiska sidan. Därmed ökar också behovet av en minutiös och absolut tillförlitlig samordning av västalliansens strategiska kärnvapenstyrkor. Det har ovan påpekats, att tillkomsten av effektiva ABM-system skulle kunnat medföra väsentliga förskjutningar i den rådande »vedergällningsbalansen», men att kostnads- och tidsfaktorn låter det framstå som osannolikt, att vare sig Sovjetunionen eller Förenta staterna går in för uppbyggnaden av så omfattande ABM-system som skulle krävas för att åstadkomma en sådan förskjutning. Från amerikansk sida har man emellertid på två sätt sökt gardera sig mot de risker som här föreligger. För det första har forsknings- och utvecklingsarbetet med det egna ABM-systemet (NIKE—X) fullföljts och påskyndats — utan att man likväl beslutat sig för en produktion i stor skala. 1 För det andra annonserade den amerikanske försvarsministern 1965, att ansträngningarna för att öka de amerikanska strategiska vapensystemens penetrationsförmåga skulle intensifieras. Han ställde därvid dessa bemödanden i direkt relation till möjligheten att en potentiell fiende utvecklade ett — som han uttryckte det — »relativt effektivt» försvarssystem mot missilvapen. 2 Utvecklingen av Poseidon-roboten är ett led i dessa strävanden. 3 Dessa åtgärder och deklarationer kan bl. a. ha haft till syfte att klargöra för Sovjetunionens ledare, att eventuella försök från deras sida att genom installation av ABM-system åstadkomma ett någorlunda effektivt skydd för åtminstone vissa vitala punkter i det egna landet är dömda att misslyckas. b. Förenta staterna, kärnvapenspridningen och NATO

Såsom ovan antytts, kan risken för en fortsatt kärnvapenspridning för den amerikanska regeringen sägas ha två aspekter: Å ena sidan de västeuropeiska ländernas autonomisträvanden på kärnvapenpolitikens område, å den 1

I den 1965 publicerade försvarsbudgeten anslogs 400 miljoner dollar för fortsatt forskningsoch utvecklingsarbete med NIKE-X-systemet. Se Military Procurement Authorizations, op.cit., sid. 67. 2 Ibid., sid. 60. 3 McNamara förklarade sålunda 1965 bl. a. »As a further measure to counter possible antimissile defense systems, we propose to begin development in fiscal year 1966 of a new larger submarine launched missile, designated the Poseidon. The Poseidon would incorporate improved accuracy and larger payload as compared with the Polaris A-3. Its larger payload would permit it to carry a much greater weight of penetration aids, and thereby to penetrate heavily defended urban/industrial targets . . . » Ibid.

31 andra möjligheten av en fortsatt kärnvapenspridning utanför NATO-alliansen. Givetvis står dessa två utvecklingstendenser i intimt samband med varandra, men ända till hösten 1964 tycks den förra ha stått i förgrunden vid utformningen av Förenta staternas strategiska doktriner och säkerhetspolitik. Ur amerikansk synvinkel gällde det därvid att finna former för att tillgodose västeuropéernas berättigade anspråk på ökat inflytande över västalliansens nukleära potential utan att likväl ävfentyra huvudlinjerna i Förenta staternas egen nya kärnvapenstrategi. Oberoende nationella kärnvapenstyrkor som den franska, vilka inte integrerats med den amerikanska nukleära arsenalen, framstod som ett allvarligt hot mot den av McNamara lanserade doktrinen om en kontrollerad användning av alla militära maktmedel, inklusive kärnvapen. I detta sammanhang oroades den amerikanska regeringen inte minst av möjligheten att det franska (och brittiska) exemplet skulle smitta av sig och leda till ambitioner på en autonom nukleär status även i Västtyskland. När McNamara i Ann Arbor-talet 1962 fördömde oberoende nationella kärnvapenstyrkor såsom farliga, dyra och snabbt föråldrade, bekämpade han därför inte så mycket kärnvapenspridningen i allmänhet som fastmer risken för en för hela västalliansen farlig splittring av NATO:s nukleära resurser. 1 Dessutom tänkte den amerikanske försvarsministern förmodligen på de specifika politiska faror som skulle vara förknippade med ett oberoende västtyskt kärnvapen. »Integration» eller »nära koordination» har alltsedan dess varit lösenordet för Förenta staternas Europa-politik i kärnvapenfrågan. Dess huvudmålsättning h a r varit att i samband med arrangemang beträffande västeuropeisk medbestämmanderätt över västalliansens kärnvapenstrategi säkerställa enhetliga normer för dispositionen av de gemensamma nukleära resurserna, framför allt i fråga om målval och insatsomständigheter. Förenta staterna har alltsedan början av 1960-talet förordat en lösning av västalliansens nukleära problem i form av en NATO-kommandot underställd kollektiv kärnvapenstyrka. Det mest detaljerade och genomtänkta av dessa amerikanska projekt utgör förslaget om en s. k. multilateral kärnvapenstyrka (MLF), vilket efter vissa tidigare sonderingar lanserades på våren 1963. Detta skedde då framför allt för att motverka den från Paris utgående centrifugala tendensen inom NATO och för att ge Västtyskland ett alternativ till den kontinentaleuropeiska kombination, vilken aktualiserats genom det i januari 1963 undertecknade fransk-tyska samarbetsavtalet. Huvudelementen i det amerikanska MLF-förslaget, som förblivit i stort sett oförändrat sedan våren 1963, såg ut ungefär på följande sätt: 2 1. Den multilaterala kärnvapenstyrkan skulle ägas, skötas och kontrolleras gemensamt av de stater som anslöt sig till projektet. 1 2

Betr. talet i Ann Arbor se not. sid. 23. Den följande framställningen bygger i huvudsak på en exposé av ambassadör Lincoln Merchant vid en konferens i Harvard den 7 juni 1963 efter återkomsten från en sonderingstur i Västoch Sydeuropa. Författaren hade tillfälle att närvara vid detta Merchants anförande.

32 2. Det rättsliga underlaget för MLF skulle vara en internationell traktat med den vedertagna ratifikationsproceduren. Till traktaten skulle samtliga NATO-stater kunna ansluta sig vid den tidpunkt som passade vederbörande medlemsstat. Avsikten var inte att skapa en exklusiv kärnvapenklubb inom NATO. 3. MLF skulle vara utrustad med 200 Polaris-raketer baserade på 25 övervattenskrigsfartyg. 4. Besättningen på MLF-fartygen skulle vara mångnationell. På intet enskilt fartyg skulle dock finnas fler än tre nationaliteter företrädda. Ingen stat skulle få svara för mer än 40 % av ett fartygs besättning. Utbildningen för tjänstgöring på MLF-flottan skulle uppgå till 2,5—3 år, varav en väsentlig del skulle vara språkutbildning. Syftet var att skapa en elitstyrka, inom vars ram det skulle vara möjligt att fullborda en fullständig militär karriär. 5. MLF skulle underställas NATO; dess målval skulle bestämmas av alliansens europeiska befälhavare (SACEUR). Styrkan skulle kunna undandras NATO endast genom enhälligt beslut av alla deltagande stater. 6. Kostnaderna för styrkan beräknades uppgå till 3—3,5 miljarder dollar för en åttaårsperiod, eller 400—500 miljoner dollar per år. Förenta staterna skulle vara berett att stå för en tredjedel av de löpande kostnaderna. Ingen enskild stat skulle svara för mer än 40 % av kostnaderna. 7. Förenta staterna skulle förse MLF med Polaris-raketer och kärnstridsladdningar, vilka skulle bli NATO-styrkans egendom. Detta förutsatte en ändring av gällande amerikansk lagstiftning, vilket Kennedy-administrationen ansåg sig med tillförsikt kunna ställa i utsikt, om Förenta staternas allierade önskade gå in för det skisserade projektet. 8. Den administrativa kontrollen över styrkan, avseende rekrytering, materielanskaffning e t c , skulle utövas genom majoritetsbeslut. 9. Det avgörande politiska beslutet att bemyndiga befälhavarna att använda vissa eller samtliga av styrkans vapen borde enligt den amerikanska regeringens uppfattning »under överskådlig tid» (»for the forseeable future») fattas genom enhälliga beslut av alla i projektet deltagande stater, eller, om beslutanderätten delegerades till en exekutiv kommitté, med veto-rätt för varje medlem i denna kommitté. Det betonades emellertid, att Förenta staterna skulle vara berett att ompröva sin inställning beträffande den politiska kontrollen och därvid särskilt ta hänsyn till den fortsatta politiska utvecklingen i Västeuropa. Det bör slutligen tilläggas, att MLF endast avsågs utgöra en del av en större kärnvapenstyrka för NATO, skisserad vid Nassau-mötet mellan Kennedy och Macmillan i december 1962. Nassau-överenskommelsen behandlas närmare i följande kapitel. Här skall endast nämnas, att den tilltänkta NATO-styrkan i fullt utbyggt skick skulle ha följande beståndsdelar: (1) De brittiska Polaris-ubåtar som i slutet av 1960-talet skulle ersätta

33 V-bombplanstyrkan. (2) Ett antal amerikanska Polaris-ubåtar. (3) Delar av eller hela Frankrikes kärnvapenstyrka. (4) MLF. Av de västeuropeiska regeringarna visade endast den västtyska ett klart positivt intresse för MLF. På grund av den i övrigt blandade reaktionen i Västeuropa hade projektet ännu på hösten 1964 knappast kommit närmare sitt förverkligande. Den amerikanska regeringens principiella inställning till NATO:s nukleära problematik och denna frågas samband med såväl spridningsproblemet som McNamara-doktrinen framgick med all önskvärd tydlighet av den amerikanske försvarsministerns budgetdeklaration i början av år 1965. Där hette det bl. a.: »Vi tänker inte ansluta oss till någon allmän överenskommelse som berör den atlantiska alliansens kärnvapenförsvar, om den inte tar hänsyn till alla våra europeiska allierades, inklusive Frankrikes, legitima intressen. Vi tänker inte ansluta oss till någon överenskommelse som inte håller dörren öppen för franskt deltagande. Vidare måste varje sådan överenskommelse förstärka vår grundläggande politik avseende icke-spridning av kärnvapen, d. v. s. Förenta staternas samtycke måste erhållas före insats av kärnvapen. Om emellertid en dag de stora nationerna i Europa uppnår politisk enhet med en central politisk myndighet, som är förmögen att fatta beslut om att använda kärnvapen, inser Förenta staterna, att detta skapar en ny situation, i vilken det vore lämpligt att ompröva varje överenskommelse som görs under nuvarande förhållanden. I alla händelser skulle det vara möjligt att revidera en sådan överenskommelse endast med medlemmarnas enhälliga godkännande. Alla strategiska kärnvapenstyrkor i Europa som inte underställts NATO bör, hur de än är organiserade, intimt samordnas med våra egna styrkor, så att målval kan ske gemensamt.1

c. Spridning av kärnvapen utanför NATO Vid den tiden hade spridningsproblemets andra aspekt, d. v. s. risken för en fortsatt nukleär proliferation utanför NATO-alliansen, trätt mera i förgrunden som en följd av det första kinesiska atombombsprovet. Under 1965 förknippades sedan spridningsfrågans båda aspekter såtillvida direkt med varandra som utsikterna att hejda en fortsatt kärnvapenspridning föreföll att bl. a. vara beroende av möjligheten att uppnå ett amerikanskt-sovjetiskt samgående i denna fråga. En sådan samverkan tycktes emellertid med hänsyn till Sovjetunionens hållning förutsätta, att den amerikanska regeringen definitivt skrinlade alla planer på sådana kollektiva kärnvapenarrangemang inom NATO:s ram som skulle kunna ge Västtyskland ökat inflytande på västalliansens nukleära dispositioner. I detta läge höjdes i Förenta staterna prominenta röster som förordade, att man skulle ge icke-spridningssträvandena principiell prioritet framför 1

Military Procurement Authorizations, op.cit., sid. 33.

3—614620

34 alla andra säkerhetspolitiska målsättningar. Senator Robert Kennedy gjorde sig i sitt jungfrutal inför senaten i juni 1965 till talesman för en sådan ny rangordning i Amerikas utrikes- och försvarspolitik. 1 Påföljande månad publicerade direktören för den federala nedrustningsmyndigheten, William Foster, en artikel i tidskriften Foreign Affairs, i vilken han bl. a. förespråkade energiska ansträngningar för att få till stånd ett icke-spridningsavtal med Sovjetunionen, om nödvändigt även på bekostnad av en viss »erosion» i det västliga allianssystemet. 2 Det är dock inte klarlagt, i vilken utsträckning dessa uppfattningar var eller är representativa för Förenta staternas regering, vilket synes sammanhänga med existensen av två »skolor» inom den amerikanska administrationen. Den ena, som har sin huvudsakliga förankring i utrikesdepartementet, förordar att man söker lösa NATO:s nukleära problematik, innan vittgående åtaganden görs för att hindra fortsatt kärnvapenspridning. Den andra, som främst lär ha anhängare i kretsen kring McNamara, ger däremot bemödandena om en överenskommelse med Sovjetunionen i spridningsfrågan betydligt högre prioritet. Utvecklingen under 1965 främjade knappast den senare gruppens argumentering. Visserligen torde man i Washington snarast ha blivit mer angelägen än tidigare att skapa effektiva hinder mot en fortsatt kärnvapenspridning. Men utsikterna att detta skulle k u n n a åstadkommas genom ett formellt icke-spridningsavtal lär knappast ha tett sig ljusa. Mot den bakgrunden torde de rådgivare ha vunnit ökat gehör hos president Johnson som hävdat, att det vore orimligt att köpa Sovjetunionens beredvillighet till undertecknande av ett icke-spridningsavtal med vad som av många i Västeuropa och Förenta staterna uppfattades som en sovjetisk vetorätt mot kollektiva nukleära arrangemang inom NATO. Redan i det utkast till icke-spridningsavtal som Förenta staterna vid mitten av augusti 1965 lade fram vid nedrustningsförhandlingarna i Geneve, lämnades också möjligheten av kollektiva nukleära arrangemang inom NATO uttryckligen öppen. 3 Utgången av den interna diskussionen inom den amerikanska administrationen är dock alltjämt oviss och måste givetvis bli beroende av bl. a. de fortsatta nedrustningsförhandlingarna samt utvecklingen av relationerna till de västeuropeiska bundsförvanterna. Den ökade risken för kärnvapenspridning utanför NATO har emellertid även på annat sätt kommit att återverka på den amerikanska regeringens säkerhetspolitiska uppfattningar och åtgärder. En tendens som det finns anledning att framhäva är det amerikanska intresset för nukleära »garantier» såsom medel att motverka kärnvapenspridningen. Tanken på garantier till icke-kärnvapenmakter aktualiserades på hösten 1964 till följd av det första 1

New York Times, 24 juni 1965. William C. Foster, »New Directions in Arms Control and Disarmament», Foreign vol. 43, no. 4 (juli 1965), sid. 587 ff. • ENDG/152. 1

Affairs,

35 kinesiska atomvapenprovet. Några få dagar efter provets genomförande framhöll president Johnson i ett TV-tal faran av att Kinas politik skulle k u n n a leda till att andra stater beslöt sig för att slå in på den nukleära vägen. I anslutning härtill förklarade presidenten bl. a.: »De nationer som inte eftersträvar nationella kärnvapen kan vara säkra på att om de behöver vårt starka stöd mot hot om nukleär utpressning, så kommer de att få det.» 1 Detta till formen generella garantierbjudande riktade sig på hösten 1964 i första hand till Indien, som kunde antas känna sig särskilt hotat av en framtida kinesisk kärnvapenpotential. Amerikas beredvillighet att lämna dylika garantier upprepades emellertid under 1965 som ett led i strävandena att få till stånd ett icke-spridningsavtal. 2 De amerikanska garantierbjudandena har rönt ett blandat men övervägande negativt mottagande. Både Indien och Sverige samt även Förenade Arabrepubliken har således givit uttryck för sin principiella skepsis mot nukleära garantier. 3 Japan har däremot ställt sig positivt och antytt, att dylika garantier skulle vara en förutsättning för vissa staters anslutning till ett icke-spridningsavtal. 4 Den ökade risken för kärnvapenspridning har givetvis även varit en faktor som påverkat den amerikanska bedömningen av en eventuell anskaffning och installation av ABM-system. I sin budgetdeklaration för 1965 konstaterade McNamara, att tidsrelationerna på detta område kunde betraktas söm betryggande ur Förenta staternas synvinkel. Han förklarade sålunda: »Det är också möjligt, att Förenta staterna på 1970-talet utsattes för ett litet kärnvapenanfall av ett land, som endast har en primitiv kärnvapenstyrka. Följaktligen har vi inlett ett antal studier på detta område. Vår preliminära slutsats är, att ett litet balanserat försvarsprogram . .. avsevärt kan minska antalet dödsoffer vid ett sådant anfall. Den tid som nytillkommande nationer behöver för att utveckla ett insatsberett och effektivt robotvapen, i stånd att nå Förenta staterna, är emellertid längre än den vi behöver för att åstadkomma försvarsåtgärderna.5 I sin budgetdeklaration i början av år 1966 framhöll McNamara uttryckligen, att intet beslut om installation av motmedel, d. v. s. i första hand ABMsystem, ännu behövde fattas för att bemöta det potentiella kinesiska k ä r n vapenhotet. 6 1

Archiv der Gegenwart, 42/1964, sid. 11490 ff. Se den amerikanske chefsdelegaten William Fosters anförande i generalförsamlingens första utskott den 18 oktober 1965 (A/C1/PV. 1355, sid. 46). Han hänvisade där till presidentens ovan citerade anförande samt till den amerikanske FN-ambassadören Goldbergs tidigare påpekande a t t F N : s generalförsamling kunde spela en nyttig roll i samband med dylika garantiarrangemang. 3 Jfr ENDC/PV. 222 (den provisoriska texten), sid. 16, samt A/C1/PV. 1359, sid. 18—20 och 33 35# 4 Jfr A/C1/PV. 1360, sid. 7. 5 Military Procurement Authorizations, op.cit., sid. 54. Jfr även Alastair Buchan, »The Changed Setting of the Atlantic Debate», Foreign Affairs, vol. 43, no. 4 (juli 1965), sid. 278. 6 Jfr McNamaras budgetdeklaration den 25 januari 1966, USIA:s sammandrag (teleprinter), 26 Jan. 1966. 2

36 d. Vietnam

Ett problem, som hittills alltför litet analyserats, är sambandet mellan Vietnamkrigets intensifiering och den säkerhetspolitiska doktrinutvecklingen i Förenta staterna. Med hänsyn till bristen på tillförlitliga uppgifter på detta område måste alla slutsatser tills vidare förbli osäkra och preliminära. Män kan emellertid ange vissa principiella frågeställningar som Vietnamkriget aktualiserat. Ett huvudproblem skulle kunna formuleras på följande sätt: I vilken utsträckning står Förenta staternas agerande under Vietnamkriget i samklang med McNamara-doktrinens centrala element? Går den amerikanska krigföringen i Sydöstasien att förena med flexibilitetsteorin och dess krav på en noggrann kontroll av de egna åtgärderna? Den senare frågan kan såtillvida besvaras med »ja» som den demonstrativa och graderade eskalationen av Förenta staternas bombanfall mot Nordvietnam utan tvivel kan rymmas under beteckningen »flexible response». Samtidigt bör man komma ihåg, att McNamara-doktrinen utformades med sikte i första hand på förhållandena i Europa. Erfarenheterna av Vietnam-kriget visar, att man kan ifrågasätta ändamålsenligheten av en noga graderad intensifiering av de egna militära åtgärderna i syfte att påverka motspelarens beslut, när ett av stridsmiljöns främsta kännetecken är existensen av flera beslutscentra på motsidan, vilkas inbördes relationer inte förefaller helt klarlagda. De åsyftade verkningarna av de egna åtgärderna kan i denna stridsmiljö utebli, därför att motsidan (1) inte uppfattar »signalerna» på det sätt som de är avsedda att uppfattas, (2) inte är i stånd att »svara» på ett »rationellt» sätt, därför att den inte har full kontroll över utvecklingen i stridsområdet, och (3) inte är villig att »svara» på ett »rationellt» sätt, därför att den tror sig k u n n a vinna på att inte acceptera spelreglerna. I den skymningssfär av terrordåd, guerillastrider och s. k. vedergällningsaktioner som Vietnamkriget representerar synes det också vara ytterligt svårt för den amerikanska statsledningen att skapa garantier för en effektiv kontroll av de egna aktionerna. De upprepade rapporterna om bombfällningar mot »fel» by vittnar om speciella svårigheter i fråga om kontrollen över sanktionerade stridsåtgärder från amerikansk sida. Den subversiva krigföringens egen natur måste givetvis försvåra en »kontrollerad» amerikansk respons. Å andra sidan är det också uppenbart, att Förenta staterna i Vietnam haft större militär handlingsfrihet än någon annanstans i världen och sålunda kunnat tillåta sig mindre väl kontrollerade vapeninsatser utan att behöva befara en skärpning av den väpnade konflikten till en för den egna säkerheten farlig nivå. Huvudorsakerna till detta förhållande synes vara två: för det första den djupa och bestående söndringen mellan Peking och Moskva; för det andra Förenta staternas förkrossande övermakt på de strategiska kärnvapnens område. I skuggan av sin enorma nukleära potential har Förenta staterna kunnat eskalera krigföringen i Vietnam till en ur

37 dess synvinkel »lämplig» nivå utan att behöva löpa några större risker för en nukleär eskalation. Den stora amerikanska överlägsenheten i fråga om strategiska kärnvapen torde under alla förhållanden ha berövat ett sovjetiskt hot om nukleär vedergällning i händelse av ett amerikanskt anfall mot Kina det mesta av dess trovärdighet. Men den sino-sovjetiska konflikten har ökat Förenta staternas handlingsfrihet i Vietnam ytterligare, eftersom den reducerat sannolikheten för allt sovjetiskt bistånd till Kina. Förenta staterna kalkylerade tydligen under 1965 med möjligheten att utkämpa ett stort konventionellt krig med Kina, utan att detta automatiskt behövde leda till storkrig även med Sovjetunionen och sålunda till risken för en termonukleär urladdning. Denna situation har varit en av huvudförutsättningarna för den amerikanska eskalationen i Vietnam. Det finns dock anledning att understryka, att den nukleära avskräckningen endast i så måtto spelat en betydelsefull roll i Sydöstasien som den gett Förenta staterna mycket stor frihet i sitt agerande mot Nordvietnam och Kina. Eljest har den amerikanska kärnvapenpotentialen i denna del av världen på grund av frånvaron av en lokalt begränsad ömsesidig nukleär avskräckningskonstellation varit i det närmaste värdelös. Den måste förbli detta, så länge man i Washington inte är beredd att i konflikter som den i Vietnam använda kärnvapen eller trovärdigt hota med insatsen av dessa stridsmedel. Även i detta avseende skiljer sig den strategiska situationen i Sydöstasien väsentligt från den i Europa, där den amerikanska regeringen tack vare existensen av en ömsesidig nukleär avskräckningskonstellation lyckats öka »brukbarheten» av sin kärnvapenpotential. Under 1965 ifrågasatte vissa säkerhetspolitiska experter i Amerika, mot bakgrunden av risken för ett amerikanskt engagemang i Sydöstasien av samma storleksordning som i Korea, om Förenta staternas regering inte borde överväga insatsen av taktiska kärnvapen. 1 Vid början av 1966 var det dock ingenting som tydde på att denna uppfattning skulle vinna överhanden i Washington. Möjligheten att så kommer att ske i framtiden är givetvis i mycket hög grad beroende av den fortsatta politiska och militära utvecklingen i Sydöstasien. En revision av Amerikas säkerhetspolitiska agerande i den ovan angivna riktningen skulle emellertid — bortsett från alla andra konsekvenser — gå stick i stäv mot några av McNamaras grundläggande strategiska uppfattningar. Den amerikanske försvarsministern har (ehuru närmast med tanke på Europa) givit uttryck för stor tveksamhet rörande användandet av taktiska atomvapen; han har varnat för att gå över den »mycket definitiva tröskel, bortom vilken vi stiger in i det stora okända». 2 Insats av eller hot om insats av kärnvapen i Vietnam skulle därför med stor sannolikhet skapa helt nya förutsättningar för den säkerhetspolitiska doktrinbildningen i Förenta staterna. 1 3

Se Brodie, »The McNamara Phenomenon», World Politics, vol. 17, no. 4 (juli 1965), sid. 682. Citerad efter Kaufmann, op.cit., sid. 97.

38 4. Vapenanskaffning och säkerhetsbehov En viktig bakgrund till Förenta staternas säkerhetspolitiska agerande under åren 1961—1965 utgör den betydande upprustning som under denna tidsperiod ägt r u m på praktiskt taget alla vapennivåer. I början av 1965 sammanfattade president Johnson denna utveckling på följande sätt: »Under de senaste fyra åren har våra nationella ansträngningar varit koncentrerade på att tillförsäkra vårt försvar en odiskutabel marginal av överlägsenhet. Jag kan i dag rapportera, att våra ansträngningar har varit framgångsrika. Våra strategiska kärnvapenstyrkor i beredskap har ökat trefaldigt på fyra år. Våra taktiska kärnvapenstyrkor har i hög grad utvidgats. Våra styrkor har gjorts lika mångsidiga som hoten mot freden är varierande. Våra specialstyrkor (Special Forces), utbildade för dagens oförklarade skyniningskrig, har utvidgats åttafaldigt. Våra stridsberedda armédivisioner har ökats med 45 procent. Vår marinkår har ökats med 15 000 man. Vår kapacitet att med flyg snabbt förflytta dessa styrkor vart som helst i världen har fördubblats. Våra taktiska flygstyrkors eldkraft för att understödja dessa divisioner ute på fältet har ökat med 100 procent. Denna styrka har utvecklats för att stödja vår grundläggande militära strategi — en strategi av styrka och beredskap, i stånd att med lämpliga styrkor möta aggression, från ballistiska robotar till guerillaband.» 1 Med hänsyn till denna betydande upprustning 2 finns det särskild anledning att ställa frågan, hur den nuvarande amerikanska administrationen ser på sambandet mellan vapenanskaffningsprogram och säkerhetsbehov. Det föreligger uppenbara svårigheter vid alla försök att i kvantitativa termer ange hela nationers behov av säkerhet. Dessa svårigheter beror bl. a. p å att säkerhetsbehoven inte låter sig kvantifieras på samma sätt som vissa andra samhällsbehov. När det gäller t. ex. undervisning och sjukvård kan man tämligen exakt uppskatta behoven i antalet lärare och skolplatser per barn respektive läkare och sjukhusplatser per patient. Men vilka försvarsresurser skall anses »tillräckliga» för att medborgarna i ett samhälle skall k u n n a känna sig någorlunda trygga? Därtill kommer, att i kärnvapnens tidsålder nationell och internationell säkerhet blivit relativa begrepp: inte ens stormakterna kan i våra dagar hoppas på att uppnå absolut trygghet mot yttre aggression. Trots dessa principiella svårigheter att i kvantitativa begrepp uttrycka säkerhetsbehoven, föreligger uppgifter från amerikansk sida som ger en ungefärlig bild av vissa kvantitativa uppfattningar, vilka McNamara och 1

2 Budskap till kongressen den 18 januari 1965, Department of State Bulletin, vol. 52 (1965), no. 1338, sid. 212. I slutet av år 1963 påpekade McNamara, a t t de stora investeringar som under de föregående t v å åren gjorts på de strategiska vapensystemens område borde leda till en väsentlig minskning av utgifterna inom denna sektor av försvarsbudgeten. Så skedde också under 1964—65. Tal den 18 november 1963 inför The Economic Club of New York, Kaufmann, op.cit., sid. 306.

hans medarbetare förknippar med den högsta avskräcknings- och konfliktnivån. I oktober 1964 besvarade McNamara i en tidningsintervju frågan vilka amerikanska stridskrafter han betraktade som »tillräckliga» för att Förenta staterna skulle känna sig tryggt i förhållande till Sovjetunionen med följande formel: »Tillräckligt = det som krävs för att avskräcka ett sovjetiskt slag + det som behövs för att göra skadeverkningarna inom vårt land så små som möjligt i händelse av ett sådant slag.» 1 Detta formelspråk är i viss mån ägnat att dölja, att begreppen på ekvationens högra sida ingalunda är rent kvantitativa. McNamara lämnade emellertid i 1965 års budgetdeklaration själv uppgifter som ger en viss uppfattning om vilka kvantitativa krav han förknippar med definitionen av Förenta staternas säkerhetsbehov på den högsta konfliktnivån. I denna deklaration hette det sålunda bl. a.: »De strategiska målsättningarna för våra styrkor för allmänt kärnvapenkrig är: 1. Att avskräcka från ett avsiktligt kärnvapenanfall mot Förenta staterna och dess allierade genom att upprätthålla en klar och övertygande förmåga att tillfoga en angripare oacceptabel skada, även om denne angripare slog till först. 2. Att, i händelse ett sådant krig inte desto mindre skulle uppstå, begränsa skadeverkningarna på vår egen befolkning och industriella kapacitet. Det som behövs enligt den första punkten (för att avskräcka potentiella angripare) kallar vi 'Assured Destruction', d. v. s. förmågan att förstöra angriparen som ett livsdugligt samhälle, även efter ett väl planerat och genomfört överraskande anfall mot våra styrkor. Det som behövs enligt den senare punkten kallar vi 'Damage Limitation', d. v. s. förmågan att reducera kraften hos det fientliga anfallet genom både offensiva och defensiva åtgärder samt genom att förse befolkningen med någon grad av skydd mot kärnexplosionernas effekter.»2 Förmågan att även efter ett massivt överraskande kärnvapenanfall kunna »förstöra» motståndarens samhälle hade även tidigare av McNamara betecknats som en förutsättning för en effektiv amerikansk avskräckning. 1965 angav den amerikanske försvarsministern emellertid även i den offentliggjorda delen av sin deklaration något närmare vad han föreställde sig med förmåga till »Assured Destruction». Han förklarade nämligen: »En sådan förmåga skulle, med en hög grad av tillförlitlighet, garantera att vi under alla förutsebara förutsättningar skulle kunna avskräcka från ett kalkylerat, avsiktligt kärnvapenanfall mot Förenta staterna. Frågan om vilket slag av och hur omfattande förödelse vi skulle behöva kunna förorsaka för att erhålla denna garanti, kan inte exakt besvaras. Men det förefaller rimligt att anta, att förstörandet av något sådant som från en fjärdedel till en tredjedel av angriparens befolkning och omkring två tredjedelar av hans industriella kapacitet skulle betyda, att angriparen eliminerades som en stormakt för många år framåt. En så omfattande förödelse skulle säkerligen innebära en outhärdlig bestraffning för varje industrialiserad nation och bör därför fungera som ett effektivt avskräckningsmedel.»3 1 2 3

New York Times, 10 oktober 1964, citerad i Arthur Lee Burns recension av A. Rapoport. »Strategy and Conscience», World Politics, vol. 17, no. 4 (juli 1965), sid. 699. Military Procurement Authorizations, op.cit., sid. 43. Ibid., sid. 44.

40 Hur förhåller sig då dessa krav på amerikansk förintelseförmåga till det offentliggjorda amerikanska vapenprogrammet? Enligt McNamara kommer Förenta staterna i början av 1970-talet på grundval av de redan beslutade anskaffningsplanerna att förfoga över en strategisk robot styrka, som även efter ett massivt överraskningsanfall med kärnvapen skulle kunna (1) åsamka motståndaren förluster på mer än 100 miljoner döda, samt (2) förstöra ungefär 80 procent av hans industriella kapacitet. 1 Detta är sålunda en betydligt högre förintelsenivå än den som den amerikanske försvarsministern betraktar såsom nödvändig för en effektiv avskräckning. Han har därför också själv konstaterat: »Jag tror det är uppenbart, att endast en del (uteslutet) av vår totala ICBM- och Polaris-styrka och ingen del av vårt strategiska bombflyg skulle behövas för att åsamka en angripare oacceptabel skada. De återstående delarna av de offensiva strategiska styrkorna, de återstående robotarna och hela bombplansstyrkan har anskaffats därför att man tror, att de vid sidan av (uteslutet) luftförsvarsstyrkor kommer att begränsa skadeverkningarna i Förenta staterna, om avskräckningen misslyckas.»1 Det är sålunda en mycket respektingivande strategisk kärnvapenstyrka, bestående av interkontinentala robotsystem, ubåtsbaserade robotar samt bombflygplan, som Förenta staterna i början av 1970-talet skulle komina att förfoga över för andra ändamål än avskräckningen av ett sovjetiskt kärnvapenanfall mot den nordamerikanska kontinenten. 2 Uppgiften för denna styrka skulle enligt den gällande strategiska doktrinen vara »skadebegränsning» för den händelse avskräckningen misslyckas till följd av avsiktlig aggression eller krig genom misstag. F r å n McNamaras och hans medarbetares sida talas i detta sammanhang endast om en amerikansk »second strike posture». Det är emellertid ofrånkomligt, att de formidabla vedergällningsstyrkor som den amerikanska statsledningen ansett sig behöva bygga upp också kan utgöra ett instrument för ett första »begränsat» slag och att de amerikanska intentionerna därför i vissa extrema lägen kan uppfattas därefter. Slutligen bör man i detta sammanhang också komma ihåg, att Förenta staterna är huvudmakten i ett världsomspännande allianssystem och i denna egenskap åtagit sig långtgående biståndsförpliktelser till ett stort antal länder i alla delar av världen. McNamara har i ett av sina tal betecknat Förenta staternas försvarsmakt som en sköld, avsedd att förhindra Sovjetunionen och Kina att med maktmedel omintetgöra de aspirationer som Amerikas folk delar med många andra nationer utanför den kommunistiska maktsfären. 3 Att det amerikanska »kärnvapenparaplyet» härvid spelat och alltj ä m t spelar en betydelsefull roll även för länder som inte är anslutna till en i Ibid., sid. 219. * Jfr Howard Margolis, »McNamara's New Budget», Bulletin of the Atomic Scientists, mars 1965, sid. 54. 3 Se not sid. 23.

11 västlig försvarsallians torde vara uppenbart. Det är även mot den bakgrunden man bör se den amerikanska regeringens strävanden att också för framtiden säkerställa en betydande överlägsenhetsmarginal på de nukleära rustningarnas område.

KAPITEL III

Brittisk strategi under tories och labour Kjell Goldmann

Det är svårt att med hjälp enbart av officiella deklarationer få en klar bild av Storbritanniens strategiska doktriner. I jämförelse med de årliga briltiska vitböckerna om försvaret framstår den amerikanske försvarsministerns budgetbudskap som mönster av fullständighet, logik och precision. Eftersom den deklarerade brittiska doktrinen är tämligen torftig, nödgas man att i större utsträckning än vid studiet av den amerikanska bygga sina bedömningar på själva anskaffningspolitiken och på vad man uppfattar som varaktiga huvuddrag i landets säkerhetspolitiska agerande. Om man tillämpar det sistnämnda synsättet på Storbritannien, ter sig tre tendenser iögonenfallande. (1) Redan under det andra världskriget påbörjades den utveckling som skulle göra Storbritannien till en kärnvapenmakt; sedan detta mål nåtts har samtliga brittiska regeringar sökt att i en eller annan form bevara landets nukleära status. (2) Samtidigt ställdes Storbritannien inför större krav än någonsin tidigare i fredstid på det konventionella området. Bördan befanns alltför tung. Kravet på besparingar ledde till att en helt ny uppbyggnad av försvaret, innebärande en reducering av den icke-nukleära sektorn, lanserades i 1957 års vitbok. (3) Till följd av den vapentekniska utvecklingen blev det nödvändigt att pruta även på de nukleära anspråken. De brittiska kärnvapenstyrkorna blev allt mindre »oberoende», allt mera »atlantiska». Denna utveckling fick sin tydligaste offentliga manifestation i 1962 års brittisk-amerikanska avtal i Nassau. I det följande skall jag först följa dessa tre huvudlinjer fram till regimskiftet 1964, något som kan utmynna i en bedömning av den aktuella doktrinen inom det konservativa partiet. Därefter skall jag söka klargöra i vad mån labourregeringens politik inneburit en förändring av den brittiska strategin.

A. Huvudlinjer i brittisk säkerhetspolitik före 1965 1. Strävan efter kärnvapen

Den första atombomben framställdes i samarbete mellan Förenta staterna, Storbritannien och Canada. 1943 ingick Churchill och Roosevelt ett avtal i

43 Quebec, vari de båda ländernas nukleära samarbete reglerades. Överenskommelsen stipulerade bl. a. informationsutbyte om tekniska och vetenskapliga framsteg. Detta samarbete avbröts abrupt vid krigsslutet. Den amerikanska regeringen avsåg att göra vad den kunde för att bevara sitt kärnvapenmonopol. 1946 antog kongressen McMahon-lagen, som följd av vilken informationsutbytet med Storbritannien i huvudsak upphörde. Från brittisk sida protesterade man, men protesterna blev i stort sett resultatlösa. I detta nya läge beslöt regeringen Attlee att Storbritannien skulle gå vidare på egen hand. Beslutet var föga k ä n t ; det var heller knappast kontroversiellt. I fråga om vapentillverkning befann sig Storbritannien traditionellt i främsta linjen, det fanns en tradition av självförsörjning, och det hade snarast varit anmärkningsvärt, om regeringen avstått från brittiska nukleära ansträngningar, i synnerhet som dessa ju redan inletts. I framställningar av den tidigare brittiska kärnvapenpolitiken 1 brukar fyra motiv för beslutet framhävas: För det första hoppades m a n tydligen, att ett brittiskt nukleärt program så småningom skulle k u n n a leda till en uppmjukning av den amerikanska hållningen. För det andra var det antagligen av betydelse, att man i atomvapen såg en symbol för stormaktsstatus i efterkrigstidens värld; man trodde, att Storbritanniens världspolitiska inflytande skulle minska, om landet inte liksom Förenta staterna innehade kärnvapen. För det tredje ansågs kärnvapen utgöra ett ekonomiskt förnuftigt tillskott till stridskrafterna. För det fjärde påverkades beslutet säkerligen av farhågor för en upprepning av den situation som förelegat 1939, farhågor för att Storbritannien ännu en gång skulle tvingas kämpa mot en aggressiv europeisk stormakt utan att ha Förenta staterna som vapenbroder. På senare år har de västeuropeiska staternas nukleära strävanden kritiserats som ohjälpligt otillräckliga i jämförelse med supermakternas. 1946—• 47 var emellertid situationen en helt annan än den nuvarande. Sovjetunionen hade vid denna tid inga kärnvapen alls, och det fanns anledning hoppas, att Storbritannien, som dock deltagit i krigsårens forsknings- och konstruktionsarbete, inte skulle behöva bli alltför underlägset den svårt krigshärjade Sovjetunionen i detta avseende. Och vidare hade man vid denna tid skäl att räkna med att Förenta staterna skulle nöja sig med en relativt liten kärnvapenstyrka, vilken dessutom inte skulle räcka till för att bekämpa alla de baser, varifrån Sovjetunionen kunde tänkas hota Västeuropa. Det fanns fog för uppfattningen att ett brittiskt kärnvapen kunde få stor militär betydelse. Om Attlee-regeringens beslut om att Storbritannien på egen hand skulle 1

Bakgrunden till det brittiska kärnvapenprogrammet diskuteras i Leonard Beaton —• J o h n Maddox, The Spread of Nuclear Weapons, London 1962, sid. 65 ff; Alfred Goldberg, »The Atomic Origins of the British Nuclear Deterrent», International Affairs, vol. 40 (1964), no. 3 , sid. 410 ff; Richard Gott, »The Evolution of the Independent British Deterrent», International Affairs, vol. 39 (1963), no. 2, sid. 240 ff, F. S. Northedge, British Foreign Policy, London 1962, sid. 172 f.

44 bedriva militär nukleär verksamhet var det första avgörande brittiska beslutet i kärnvapenfrågan, var Churchill-regeringens beslut, offentliggjort 1955, att skaffa Storbritannien vätevapen det andra. Det var nu man mera allmänt började tala om ett »oberoende brittiskt avskräckningsvapen». Argumentationen för denna politik följde två huvudlinjer. Å ena sidan framhävdes det nödvändiga i att västsidan hade förmåga att genomföra ögonblicklig massiv vedergällning vid ett sovjetiskt anfall; Storbritannien anslöt sig till den doktrin som den dåvarande amerikanske utrikesministern Dulles lanserat. Å andra sidan betonades, att Storbritannien även på detta område måste lämna ett bidrag till västsidans samlade styrka. Den senare ståndpunkten följde givetvis inte med nödvändighet av den förra. Man kunde ha stött Dulles' doktrin utan att för den skull skaffa egna termonukleära stridsmedel. 1955 års anskaffningsbeslut krävde därför en kompletterande argumentation. Churchill och hans försvarsminister Macmillan tryckte härvid särskilt på två ting, vilka båda tycks ha varit aktuella redan på 1940-talet. För det första hävdades, att beroendet av Förenta staterna inte fick bli alltför stort, detta bl. a. med hänsyn till Storbritanniens världspolitiska inflytande. För det andra betonades, att man måste ha säkerhet för att ur brittisk sjmpunkt vitala anfallsmål skulle bekämpas. 1 Året därpå inträffade Suezkrisen. Det är svårt att avgöra, i vad mån denna var av betydelse för 1957 års genomgripande försvarsreform — den åberopades i regel inte i argumentationen för reformen, och denna låter sig förklaras utan hänvisning till Storbritanniens egyptiska krig. Å andra sidan illustrerade händelseförloppet effektfullt svagheterna i Storbritanniens säkerhetspolitiska position. Britterna tillgrep våld för att skydda vad de ansåg vara sina vitala intressen; deras våldsanvändning ledde till att Sovjetunionen riktade ett nukleärt hot mot Storbritannien i en situation där Förenta staterna inte stödde utan motarbetade den brittiska politiken. I alla händelser innebar 1957 års vitbok en betydande omfördelning av resurserna på så sätt att kärnvapenstyrkornas andel väsentligt utvidgades. För att motivera denna politik innehöll vitboken först och främst ett resonemang om kärnvapnens betydelse som avskräckningsfaktor, vilket blivit klassiskt och förtjänar att citeras in extenso: »Det måste uppriktigt erkännas, att det för närvarande inte finns något sätt att förse befolkningen i detta land med tillräckligt skydd mot följderna av ett anfall med kärnvapen. Även om RAFcs jaktflyg i händelse ay krig otvivelaktigt skulle kunna tillfoga de fientliga bombplanen betydande förluster, skulle en del av dessa oundvikligen bryta sig igenom. Även om det endast var ett dusssin, skulle de med megatonbomber kunna åstadkomma omfattande förödelse. Detta gör det klarare än någonsin, att den allt överskuggande synpunkten i all militär planering måste vara att förhindra krig snarare än att förbereda sig för krig. 1

Se Gott, op.cit., sid. 243.

45 Medan vittomfattande nedrustning kvarstår bland den brittiska utrikespolitikens främsta målsättningar, är det dessvärre sant, att i avvaktan på internationella överenskommelser det enda existerande skyddet mot större aggression är förmågan att hota med nukleär vedergällning.»1 Den brittiska regeringen hävdade alltså här, att det inte fanns några effektiva försvarsmedel i traditionell mening mot ett sovjetiskt kärnvapenanfall. För att skydda sig var man hänvisad till att söka avskräcka Sovjetunionen genom att hota med nukleär vedergällning. Det bör dock observeras, att vedergällningshotet inte var avsett att gälla endast kärnvapenanfall utan över huvud taget aggression i större skala (»major aggression»). Att Förenta staterna svarade för huvuddelen av västsidans avskräckningspotential framhävdes i vitboken. Något egentligt skäl till att även brittiska avskräckningsvapen var nödvändiga gavs inte — i vitboken sades endast, att det i Storbritannien förelåg en »hög grad av enighet» om att brittiska bidrag behövdes. 2 Genom 1957 års beslut bands anskaffningspolitiken för lång tid framåt. De avgörande besluten om de brittiska kärnvapenstyrkornas uppbyggnad fattades alltså redan innan det globala strategiska läget förändrades på ett avgörande sätt som en följd av Sovjetunionens vapentekniska framsteg och Förenta staternas ökade sårbarhet. De franska strävandena hade knappast mer än inletts vid denna tidpunkt, och de kom sedermera att i stor utsträckning motiveras just med den nya världspolitiska situationen. Likaså blev Västtysklands kärnvapenproblem akut just som en följd av de globala militärpolitiska förändringarna. De för det brittiska kärnvapenprogrammet avgörande besluten synes däremot h a varit oberoende av dessa förändringar i förutsättningarna för de västeuropeiska staternas säkerhetspolitik. Hur reagerade Storbritannien mot denna bakgrund på den nya strategiska situationen? I 1958 års vitbok förklarades, att de sovjetiska rymdframgångarna inte förändrat den militära maktbalansen. Ett resonemang genomfördes som syftade till att visa, att den förutsebara tekniska utvecklingen inte heller i framtiden skulle möjliggöra för Sovjetunionen att anfalla Västeuropa utan att drabbas av amerikanska kärnvapen. Stabiliteten i den ömsesidiga avskräckningen framhävdes; »det finns i själva verket intet skäl till att allt detta inte skulle kunna pågå för nästan obegränsad tid framåt». Till yttermera visso upprepades den massiva vedergällningens huvudtanke: »Om Ryssland igångsätter ett större anfall mot dem (västmakterna), om också bara med konventionella styrkor, blir de tvungna att slå tillbaka med strategiska kärnvapen.» 3 Något tvivel på trovärdigheten i det amerikanska kärnvapenhotet kunde här inte utläsas. Samtidigt underströk emellertid vitboken de brittiska kärn1 2 3

Cmnd. 124, sid. 2 f. (kurs. här). Ibid., sid. 3. Cmnd. 363, sid. 1 f.

46 vapenstyrkornas betydelse. Storbritannien sades lämna »ett alltmera betydelsefullt bidrag» till västsidans nukleära avskräckningsvapen; ehuru de brittiska styrkorna inte kunde jämföras med de amerikanska, skulle de i fullt utrustat skick »i sig själva utgöra en formidabel avskräckningsfaktor». 1 Här antyddes, att de brittiska kärnvapenstyrkorna ansågs ha ett militärt värde även oberoende av de amerikanska, ett påpekande som inte gjordes i 1957 års reformvitbok men som möjligen tedde sig angeläget efter de första Sputnikarna. Det dröjde dock ytterligare några år, innan denna synpunkt utvecklats till ett huvudargument för den brittiska kärnvapenpolitiken. I 1961 års vitbokåterfanns en argumentation för brittiska kärnvapen som gick utöver det traditionella påpekandet att det var lämpligt att »bidra» till västsidans »samlade styrka» el. dyl., men där framhölls följande synpunkter: För det första Var det militärt förmånligt för västsidan att ha tillgång till de brittiska vapnen — detta ökade väststyrkornas utspridning och minskade deras reaktionstid. För det andra utgjorde dessa vapen ett »mäktigt stöd för våra allianser». För det tredje ökades Storbritanniens inflytande över förhandlingar om provstopp, nedrustning och NATO:s strategi. 2 1962 förklarades emellertid Storbritanniens nukleära resurser dessutom i sig själva vara tillräckliga för att inge en potentiell angripare fruktan för att brittisk vedergällning skulle medföra oacceptabel förödelse. 3 Tilltron till de brittiska kärnvapnens självständiga värde framträdde ännu tydligare i en viktig deklaration, som dåvarande premiärminister Macmillan den 30 j a n u a r i 1963 gjorde i underhuset rörande Storbritanniens behov av egna kärnvapenstyrkor. Macmillan angav följande skäl för ett »oberoende» brittiskt avskräckningsvapen: (1) Det är varje allierad stats plikt att efter bästa förmåga bidra till alliansens styrka. »Vi har en mäktig bombplansstyrka, ett formidabelt bidrag till alliansens styrka. Vi har det nukleära kunnandet och den nukleära kapaciteten. Om alla våra kärnvapenstyrkor reducerades i förhållande till våra allierades, skulle de ändå vara mycket stora, globalt sett. Detta är någonting som vi har och som vi bör bidra med.» (2) Förenta staterna bör inte ensamt ha kontrollen över västalliansens kärnvapen. »Jag tror inte, att vår västallians verkligen kunde bestå i längden, om på detta område Förenta staterna för alltid gavs ensam myndighet. Vi är allierade. Vi måste förbli allierade, men vi får inte bli satelliter. Jag kan förstå, varför regeringen i Frankrike, som är en världsmakt lika väl som en kontinental makt, önskar utveckla sina egna kärnvapenstyrkor, men jag måste uppriktigt säga, att jag hoppas den accepterar, att sådana styrkor medför skyldigheter lika väl som rättigheter. Jag tror inte det vore en lyckosam position för Förenta staterna självt; 1 2 3

Ibid., sid. 5f. Cmnd. 1288, sid. 5. Cmnd. 1639, sid. 6.

47 i förhållande till deras allierade, om de andra länderna, inte riktigt lika stora som det men ändå stora, för alltid överlämnade kontrollen över detta unika vapen till den amerikanska administrationen för dagen.» (3) Storbritannien får ökade möjligheter att delta i och påverka utgången av stormaktsförhandlingar om nedrustning o. dyl. »Våra brittiska kärnvapenstyrkor har i det förgångna haft till effekt att vi fått möjlighet att ge ett värdefullt bidrag på många områden i den internationella diskussionen. Jag tror inte, att våra representanters position i dessa ting — provstoppsfrågan och liknande — kan förbli densamma, om vi nu överger detta vapen.» (4) Storbritannien måste ha möjlighet att försvara sina intressen också om Förenta staterna inte skulle stå vid dess sida. »...detta är det mest vitala argumentet av dem alla. Det kan finnas situationer, det kan finnas områden, där somliga staters intressen kan förefalla dem vitalare än de ter sig för andra. Det är riktigt att en brittisk regering, vilka förhållanden och principer som än är omtvistade, skall kunna fatta sina egna beslut utan fruktan för nukleär utpressning. Det är felaktigt och farligt att specifiera ytterligare, men de flesta ledamöterna inser förmodligen vad jag har i tankarna.» 1 Vi har tidigare sett alla dessa fyra argument figurera. Synpunkten att det brittiska bidraget var militärt betydelsefullt och värdefullt för NATO:s samlade styrka var den oftast upprepade. Att en amerikansk monopolställning inom NATO var olycklig hade ideligen antytts, särskilt i form avuppfattningen att Storbritannien måste skaffa sig möjligheter att påverka den amerikanska politiken; sådant argumentet formulerades av Macmillan 1963 hade det stora likheter med rådande fransk uppfattning, även om premiärministern till en del tog avstånd från denna. Att kärnvapenprogrammet ökade Storbritanniens möjligheter att påverka utgången av nedrustningsförhandlingar o. dyl. hade hävdats åtminstone sedan 1960-talets början; ett halvår efter det att det citerade anförandet hållits, kunde provstoppsavtalet presenteras som ett bevis för det berättigade häri. Intressantast var dock Macmillans fjärde synpunkt, den enligt vilken Storbritannien måste kunna försvara sina intressen även utan amerikanskt stöd. I de officiella deklarationerna hade detta tänkesätt alltid intagit en undanskymd plats, om det alls framförts — men 1963 framställde Macmillan det som »det mest vitala argumentet». Dess innebörd gjordes till en del mera explicit i 1964 års vitbok, den senaste konservativa. Där hette det bl. a.: »Om man föreslår, att det oberoende avskräckningsvapnet skall överges för att gynna icke-spridning, förbiser man det faktum att om det inte i Europa fanns någon makt som kunde tillfoga en potentiell fiende oacceptabel skada, kunde denne frestas — om inte nu så kanske någon gång i framtiden — att angripa i den felaktiga tron att Förenta staterna inte skulle ingripa, om inte Amerika självt angreps. V-bombarna är, och Polaris-ubåtarna blir, i sig själva förmögna att åsamka större skada än någon potentiell angripare skulle finna acceptabel. Där1

Anförandet citerat efter Survival, vol. 5 (1963), no. 2, sid. 48 f.

48 för utgör de brittiska kärnvapenstyrkorna ett unikt bidrag till det huvudsakliga avskräckningsvapnet.»1 Trovärdigheten i det amerikanska hotet att använda kärnvapen för Europas försvar kunde bli alltför liten, kärnvapen i europeiska händer var därför nödvändiga och kunde bli effektiva — detta var tankegångens innebörd. Resonemanget var identiskt med en av de viktigaste från franskt håll framförda synpunkterna. Förändringarna av det strategiska läget i de första Sputnikarnas spår tycktes alltså snarast ha bekräftat riktigheten av den tidigare förda politiken för de brittiska beslutsfattarna. Det traditionella argumentet att man inte fick göra sig helt beroende av Förenta staterna framfördes 1963—64 med betydligt större klarhet och emfas än förut. Enligt konservativ brittisk framställning var ett brittiskt kärnvapensystem vid mitten av 1960-talet väl så angeläget som någonsin tidigare.

2. Behovet av besparingar

Under mellankrigstiden omfattade den brittiska krigsmakten genomsnittligt ca 330 000 man. Detta bör jämföras med följande siffror: 2 1950 1951

690 000 man 827 000

1952 1953

872 000 864 000

1954 1955

839 000 803 000

1956 1957

761000 702 000

Även bortsett från den förstärkning som Koreakriget medförde var det brittiska försvarets omfattning, mätt i antalet soldater, dubbelt så stor som vad som varit vanligt under mellankrigstiden. I själva verket ställdes redan innan demobiliseringen efter det andra världskriget avslutats nya stora krav på de militära resurserna. 1946—1947 pågick strider i Grekland och Palestina. 1948 inleddes det decennielånga guerillakriget i Malaya. Och svårigheterna i imperiet förblev betydande. 1952 förekom allvarliga störningar i Kenya och 1955 började inbördeskriget på Cypern. Britternas utomeuropeiska verksamhet komplicerades av bassystemets gradvisa sönderfall, kulminerade i Suezkanalzonens utrymning 1956. Därtill kom, att icke-brittiskt manskap numera endast var tillgängligt i ringa omfattning. 3 En mera drastisk förändring var emellertid det varaktiga placerandet på den europeiska kontinenten av avsevärda brittiska stridskrafter. Genom de uppgörelser 1954 som banade väg för Västtysklands upprustning och inträde i NATO förband sig Storbrittannien att under 50 år hålla en avsevärd styrka på den europeiska kontinenten. Den brittiska Rhenarmén (BAOR) omfattade före 1957 års reformer ca 77 000 man. 4 1

Cmnd. 2270, sid. 6. William P. Snyder, The Politics of British Defense Policy, 1945—1962, Columbus, Ohio, 1964, sid. 35 ff. 3 Ibid., sid. 10 ff. 4 Cmnd. 124, sid. 4.

49 Det blev så småningom tydligt, att konventionella stridskrafter av angiven omfattning skulle te sig svåra att behålla, samtidigt som ett kärnvapenprogram fullföljdes. 1954 kan sägas vara det år, då Storbritannien framträdde som etablerad kärnvapenmakt; det var signifikativt att besparingstemat på flera sätt framträdde just i detta års vitbok. Där konstaterade regeringen, att det kunde visa sig omöjligt att i framtida försvarsbudgeter finna utrymme för såväl kärnvapnen som för konventionella styrkor av samma omfattning som tidigare. 1956 återkom regeringen till detta tema — på längre sikt skulle, påpekades det i detta års vitbok, bibehållandet av stridskrafternas tidigare omfattning innebära en ständigt och brant stigande utgiftskurva.* Det kan tilläggas, att Storbritannien i början av 1957 befann sig i en allvarlig ekonomisk situation, förvärrad genom Suezaktionen. Kraven på besparingar sammanföll med den tidigare antydda »nukleariseringen» av den strategiska doktrinen. Satsningen på massiv vedergällning kunde knappast undgå att leda till uppfattningen att de konventionella styrkorna förlorat i betydelse. Vidare uppfattades, som antytts, kärnvapnen stundom som ett »billigt» försvarsmedel i den meningen att de minskade behovet av konventionella stridskrafter. Detta var en del av bakgrunden till 1957 års vitbok, enligt vilken försvarsbudgeten väsentligt skulle reduceras på de icke-nukleära styrkornas bekostnad. Som motiv för reformerna angavs först och främst svårigheterna för den brittiska ekonomin att i längden bära en försvarsbudget på 10 procent av bruttonationalprodukten. Avsevärda inskränkningar av Storbritanniens konventionella styrkor signalerades. En kortsiktig åtgärd av detta slag var att BAOR skulle minskas med 13 000 man, men det på längre sikt avgörande var värnpliktens avskaffande f r . o . m . 1961. Å andra sidan framhölls, att »den fria världens gränser» måste kunna försvaras »på marken», särskilt i Europa; endast på detta sätt kunde det klargöras att motstånd skulle göras mot aggression. På detta dilemma hade Duncan Sandys funnit en lösning i vad som senare kom att kallas »ömsesidigt beroende». Kravet på en ny arbetsfördelning västländerna emellan var ett huvudtema i vitboken. »Intet land kan längre skydda sig isolerat», hette det. I allianserna var det inte längre nödvändigt att varje medlem sökte hålla sig med ett försvar, som i sig självt var »balanserat». Storbritannien hade tidigare burit en oproportionerligt stor del av västsidans totala försvarsbörda; detta kunde landet inte längre fortsätta med. 2 Nedskärningen av de icke-nukleära stridskrafterna 1957 framställdes alltså snarare som ett steg i riktning mot en »rättvisare», d. v. s. för Storbritannien mera förmånlig arbetsfördelning inom NATO än som ett resultat av en ny strategisk doktrin. När man från amerikansk sida, särskilt 1

Se C. M. Woodhouse, British Foreign Policy Since the Second World War, London 1961, sid. 84 ff. 2 Cmnd. 124, sid. 2 ff.

4— 614620

50 fr. o. m. 1961, började begära ökade icke-nukleära insatser av de europeiska NATO-länderna, var detta krav redan därför knappast ägnat att förmå britterna till en förändrad försvarspolitik. På brittisk sida hade man ju inte så mycket argumenterat mot starka icke-nukleära resurser för NATO. Vad man sagt var väsentligen, att det brittiska bidraget inte kunde göras större än det blivit genom 1957 års reformer. Huvudfrågan — behovet av en höjning av atomtröskeln — berördes däremot knappast i t. ex. vitböckerna, även om man 1962 dels betonade behovet av flexibilitet, dels avvisade tanken på ett långvarigt konventionellt storkrig. 1 Inställningen på konservativt brittiskt håll torde emellertid mycket ha liknat den i Bonn gängse. Alastair Buchan, chef för Institute for Strategic Studies, beskrev i slutet av 1963 vad han kallade den officiella brittiska inställningen på följande sätt: Hur önskvärd den av Washington begärda flexibiliteten än är, är det inte möjligt att planera för ett icke-nukleärt svar på en större sovjetisk aggression i Europa; därför måste det förbli NATO :s politik att vara redo att använda »taktiska» kärnvapen ganska tidigt i varje större konflikt, och detta måste ryssarna hållas ständigt medvetna om. Den brittiska regeringen var, enligt Buchan, inte beredd att gå med på en NATO-strategi som gav de »taktiska» kärnvapnen en mindre framträdande roll än tidigare. 2 Britterna ogillade alltså, efter vad det förefaller, tanken på en höjning av atom tröskeln i Europa, och i alla händelser ansåg de sig inte själva k u n n a bidra till en sådan höjning. Det var här fråga om flera besvärliga resursawägningar. För det första var det med hänsyn till betalningsbalansen betungande att hålla stora styrkor i Tyskland. För det andra krävde kärnvapenprogrammet sin del av kakan, ehuru kostnaderna för forskning, framställning och underhåll av kärnladdningar och vapenbärare enligt officiella uppgifter stannat vid 10 % av de totala försvarskostnaderna. 3 För det tredje hade Storbritannien utomeuropeiska åtaganden, som tillsammantagna krävde omkring en tredjedel av försvarsanslagen. Bl. a. i sitt tidigare citerade kärnvapenanförande den 30 januari 1963 underströk Macmillan den skillnad mellan Storbritannien och flera av dess »kontinentala vänner» som låg i att britterna hade gjort åtaganden inte endast inom NATO:s område utan på många andra håll i världen; »försvaret av den fria världen och rent av den fria världens överlevande stöds av våra ansträngningar i några av de mera avlägsna områdena». Inte minst i den senaste konservativa vitboken, den av år 1964, framhävdes dessa åtaganden; som exempel nämndes bl. a. Malaysia, Kuwait, Aden, Cypern och Östafrika. 4 Under 1960-talets första år orienterade sig Storbritannien mera åt Europa än tidigare, vilket särskilt 1

Cmnd. 1639, sid. 5. Alastair Buchan, British Defence Policy and the Western Alliance, föredrag inför Säkerhetspolitiskt forum, Stockholm, 31 oktober 1963, stencil, sid. 3. 3 Se t. ex. Macmillans i not sid. 47 angivna anförande. 4 Cmnd. 2270, sid. 8 f. 2

51 markerades av dess ansökan om medlemskap i EEC. Men då det gällde försvaret, var det utan tvekan en vida spridd uppfattning att britterna hade en viktigare uppgift att fylla i en rad utomeuropeiska områden än på den europeiska kontinenten. Centraleuropa var, ansåg många, den plats där ett krig tedde sig minst sannolikt. 1 1957 års beslut verkställdes i allt väsentligt. Inom den sålunda givna ramen kunde ett brittiskt bidrag till en höjning av atomtröskeln i Europa knappast påräknas, i varje fall inte så länge de utomeuropeiska åtagandena tedde sig lika angelägna och resurskrävande som de gjorde 1964.

3. Samarbete och »oberoende»

Få regeringar inskärpte NATO:s betydelse lika starkt som den brittiska. Som vi sett var 1957 års reformer uppbyggda så att de förutsatte en långtgående arbetsfördelning inom alliansen. De brittiska kärnvapenstyrkorna presenterades i regel som ett »bidrag till västs samlade styrka» el. dyl. Samtidigt var emellertid argumentationen för det brittiska kärnvapenprogrammet ofta sådan att den förutsatte, att de brittiska kärnvapenstyrkorna hade ett värde oberoende av de amerikanska och kunde användas oberoende av dessa. Eljest kunde knappast kärnvapenprogrammet ha något värde som säkerhetsgaranti i lägen, där möjligheten av amerikanskt stöd saknade tillräcklig trovärdighet eller inte förelåg, knappast heller som orsak till särskilt världspolitiskt inflytande. Vi har redan sett h u r en argumentation av denna typ i skärpt form framfördes 1963—64. Storbritannien önskade alltjämt och sade sig alltjämt ha vissa möjligheter att upprätthålla en effektiv avskräckning oberoende av Förenta staterna. Långt dessförinnan hade emellertid en utveckling inletts som skulle göra de brittiska ansträngningarna i fråga om atomvapen och särskilt vapenbärare alltmer samordnade med de amerikanska. 1953 undertecknades ett avtal om samarbete i fråga om robotforskning. 1957 lovade den amerikanska regeringen att förse Storbritannien med vissa slag av robotvapen. 1958 ändrades McMahon-lagen så att vägen öppnades för ett brittiskt-amerikanskt informationsutbyte. Ett anglo-amerikanskt samarbetsavtal undertecknades i juli detta år. De brittiska vapenbärarna, de s. k. V-bombplanen, var vid denna tid utrustade endast för bombfällning i traditionell mening. Försedda med raketer av typen Blue Steel ansågs de inte behöva bli föråldrade förrän långt in på 1960-talet. Men för tiden därefter behövdes vapenbärare av mera avancerat slag. I 1958 års vitbok offentliggjordes planer på en brittisk landbaserad medeldistansrobot, Blue Streak, vilken avsågs bli stommen i framtidens »oberoende» brittiska kärnvapensystem. Det var betecknande, att utvecklingsarbetet, med vitbokens ord, bedrevs »i nära samarbete med Förenta 1

Jfr Buchan, op.cit., sid. 6

52 staterna». 1 En författare har beskrivit Blue Streak som en brittisk version av den amerikanska Atlas-raketen. 8 Under detta skede gick dock den tekniska utvecklingen mycket snabbt. Det blev allt mera uppenbart, att raketer av Blue Streak-typ höll på att bli föråldrade — den ökade träffsäkerheten hos de sovjetiska vapnen gjorde dem alltför sårbara. I 1960 års vitbok antyddes tvivel på detta nya vapensystems effektivitet. Kanske skulle man, hette det, finna det lämpligt att inte uteslutande lita till raketer med fasta avskjutningsramper som efterträdare till V-bombplanen; möjligheterna undersöktes att anskaffa vapenbärare för basering på flygplan eller ubåtar. 3 Två månader senare kom det slutgiltiga beskedet om Blue Streak. »Fasta» robotar hade blivit alltför sårbara, och därför skulle utvecklingsarbetet upphöra. Bombflyget skulle även i framtiden utgöra stommen i Storbritanniens kärnvapensystem. Dess effektivitet skulle bevaras för lång tid framåt genom inköp av den flygplansburna amerikanska Skybolt-raketen. En överenskommelse om brittiskt-amerikanskt samarbete rörande Skybolt hade ingåtts. 4 Vid det laget betraktades robotfrågan av många som den avgörande, när det gällde Storbritanniens möjligheter att hålla sig med kärnvapenstyrkor som kunde betecknas som »oberoende». Särskilt inom labour uppfattades ersättandet av den väsentligen brittiska Blue Streak med den amerikanska Skybolt som en vändpunkt i den brittiska kärnvapenpolitiken. P å labourhåll yppades dessutom tvivel på att amerikanerna ens skulle vilja fullfölja Skybolt-programmet. Dessa farhågor visade sig snart nog berättigade. Skybolt-projektet kom att höra till det som offrades på McNamara-effektivitetens altare. Kostnaderna visade sig vida överstiga de beräknade. Inom Kennedy-administrationen ansåg man, att pengarna kunde användas på ett bättre sätt. Minutemanoch Polaris-systemen var billigare, ansågs ändamålsenligare och var redan utvecklade.* Vid ett sammanträffande i slutet av 1962 i Nassau mellan Kennedy och Macmillan 6 klargjorde den förstnämnde definitivt, att han beslutat skrinlägga planerna p å att införliva Skybolt med det amerikanska försvaret. Britterna erbjöds att fortsätta på egen hand, men detta ställde sig alltför dyrbart. Projektet var därmed avskrivet också för Storbritanniens del. I stället ingicks en överenskommelse, enligt vilken Förenta staterna skulle ställa raketer av Polaris-typ till Storbritanniens förfogande. Polaris-raketerna skulle baseras på brittiska ubåtar och förses med brittiska kärnladdningar. Den sålunda utformade brittiska Polaris-flottan skulle tillsammans 1

Cmnd. 363, sid. 6. Gott, op.cit., sid. 247. Cmnd. 952, sid. 10. : « „ / / • , <«* 4 Se William W. Kaufmann, The McNamara Strategy, New York-Evanston-London 1964, sid. 125. 5 Ibid., sid. 121, 216 ff. 6 För den kommuniké som utfärdades efter överläggningarna se Survival, vol. 5 (1963), no. 2, sid. 46 f.

53 med minst lika stora amerikanska enheter ingå i en särskild kärnvapenstyrka för NATO. Enligt kommunikén från överläggningarna i Nassau klargjorde Macmillan, att den brittiska Polaris-flottan skulle användas för västalliansens samfällda försvar, »except where her Majesty's Government may decide that supreme national interests are at stake». Allt detta gällde Storbritanniens kärnvapenstyrkor på längre sikt. För ett kortsiktigare perspektiv ställdes i utsikt, att enheter ur Förenta staternas och Storbritanniens nukleära styrkor skulle underställas NATO som delar av en alliansens kärnvapenstyrka. Detta uttalande följdes av ett brittiskt beslut att underställa NATO V-bombplanstyrkan; det klargjordes, att den citerade reservationen för Polaris-flottans användning också skulle gälla bombplanen 1 (på denna punkt var Nassau-kommunikén oklar). Nassau-kommunikén gav inga närmare detaljer om den på längre sikt tilltänkta NATO-styrkan. Oklarheterna härom i kommunikén hade av allt att döma en högst reell bakgrund: amerikaner och britter tycktes ha skiljaktiga meningar om vad man egentligen kommit överens om i Nassau. 2 P å brittiskt håll föreställde man sig tydligen en NATO-styrka bestående av redan existerande nationella nukleära enheter, vilka skulle underställas NATO på väsentligen samma villkor som fallet sedan länge varit med andra delar av medlemmarnas militära styrkor. Ett sådant arrangemang borde göra samplaneringen inom alliansen effektivare och något försvåra styrkornas användande utanför NATO:s ram, vilket i sin tur i någon utsträckning borde vara ägnat att öka de övriga NATO-ländernas inflytande över deras användning — men någon förändring av ägandeförhållandena eller av kontrollen över insatsbesluten var det inte fråga om. Denna typ av NATO-styrka har sedermera i allmänhet kallats multinationell. P å amerikansk sida tänkte man sig emellertid dessutom en nybildad kärnvapenstyrka, gemensamt ägd finansierad och kontrollerad av ett flertal NATO-stater, även icke-nukleära. Det är detta man brukat beteckna som en multilateral styrka (ehuru man på officiellt brittiskt håll ofta använt uttrycket »mixed-manned force»). När Förenta staterna på våren 1963 framlade de detaljerade planer för MLF som redovisats i föregående kapitel ådagalades sålunda snart nog brittisk tveksamhet. F r a m till sin avgång förhöll sig den konservativa regeringen avvaktande till projektet; den varken avvisade eller accepterade det. Storbritannien deltog i de överläggningar med ett antal NATO-stater som på amerikanskt initiativ inleddes under 1963 och därefter i försök med fartyg med »blandad» besättning — men det underströks gång efter annan från London, att Storbritannien därmed inte bundit sig för medverkan i MLF. 3 1

Cmnd. 2270, sid. 6 f. Jfr Alastair Buchan, »The Multilateral Force: An Historical Perspective», Adelphi Papers, no. 13, 1964, sid. 7. Se också Theodore S. Sorensen, Kennedy, London 1965, sid. 567 f. 3 Se Mats Myrdal, »Storbritannien och NATO:s nukleära problematik», Statsvetenskaplig lidskrift, årg. 67 (1964), häfte 5, sid. 379 ff. 2

54 Storbritannien hade redan, och ansåg sig genom Polaris-uppgörelsen i Nassau för lång tid framåt ha tillförsäkrat sig kärnvapenstyrkor som kunde betecknas som »oberoende». Inte minst mot den bakgrunden tedde sig förmodligen medverkan i det dyrbara, med hänsyn särskilt till Västtysklands intressen framförda MLF-projektet föga lockande. Hur »oberoende» var då Storbritanniens kärnvapensystem efter Nassau? Graden av »oberoende» blev redan i samband med avbeställningen av Blue Streak en inrikespolitisk stridsfråga, och debatten härom blev ännu intensivare efter Nassau. Också internationellt har frågan varit starkt kontroversiell: på amerikanskt håll har överenskommelsen framställts som »en viktig eftergift av Förenta staterna till Europas oro för dess nukleära framtid», 1 medan man särskilt i Frankrike betraktat uppgörelsen i Nassau som en europeisk kapitulation gentemot amerikanska intressen. 2 Vi kan då först och främst konstatera den bindning som låg i att de brittiska kärnvapenstyrkorna — på kort sikt V-bombarna, på längre sikt Polaris-flottan — underställts NATO. Detta innebar främst, att planeringen för deras användning helt skedde på NATO-basis, vilket borde försvåra ett självständigt brittiskt bruk av dem. Till detta kom, att den planerade Polaris-flottan dels avsågs bli relativt liten, dels i väsentliga avseenden byggde på amerikansk teknologi. Å andra sidan kunde det teknologiska beroendet av Förenta staterna betraktas som ett problem endast på lång sikt: en anglo-amerikansk brytning kunde rimligtvis få effekt först efter en längre tid; bara om en sådan brytning inträffat och dess verkningar gjort sig gällande någon tid, borde det teknologiska beroendet kunna påverka Storbritanniens möjligheter att i ett akut krisläge självständigt hota med eller bruka sina kärnvapenstyrkor. Och framför allt kunde den brittiska regeringen, angelägen som den var att alltjämt beteckna de brittiska kärnvapenstyrkorna som »oberoende», hänvisa till den nämnda undantagsklausulen i Nassau-kommunikén. När Macmillan den 30 januari 1963 i underhuset försvarade Nassauöverenskommelsen, redovisade han sålunda de skäl — återgivna tidigare i detta kapitel — som enligt hans mening omöjliggjorde för Storbritannien att »på detta stadium överge kärnvapnen»; han framhöll, att Polaris-flottan »under normala förhållanden» skulle utgöra en del av det brittiska bidraget till västs samfällda försvar en tämligen vidlyftig tolkning av undantagsklausulen från Nassau och en tolkning som i hög grad måste anses undanröja poängen med att kärnvapenstyrkan underställts NATO. I 1964 års vitbok återfanns den betecknande underrubriken »Independent British Deterrent». Där framhävdes V-bombarnas och Polaris-flottans förmåga att tillfoga en angripare oacceptabel skada; likaså betonades, att ubåtarna skulle byggas på brittiska varv och, ehuru vapenbärarsystemet var amerikanskt, 1 2

Kaufmann, op.cit., sid. 126. Jfr t. ex. president de Gaulles presskonferens den 14 januari 1963.

55 förses med brittiska kärnladdningar, vilka var »fria från all kontroll av någon annan stat». 1 I november 1964 hävdade den nyss avgångne premiärministern Sir Alec Douglas-Home, att de NATO underställda styrkorna skulle kunna användas av den brittiska regeringen »närhelst den så önskar» ; Polaris-styrkan skulle, sade han, bli »oberoende av all kontroll av Förenta staterna eller någon annan makt». 2

B. Brittisk doktrin under labour 1. Labour i opposition

Labourpartiets säkerhetspolitiska framträdande präglades länge av djupgående intern oenighet. Det är inte nödvändigt att här gå in på de olika meningsriktningarna inom partiet och brytningarna mellan dem. Under 1960-talets första år lyckades man skapa förutsättningar för ett enigare uppträdande utåt. Avgörande var härvid uppenbarligen avbeställningen av Blue Streak. Labour behövde nu inte längre ta ställning till i vad m å n ett »oberoende» brittiskt kärnvapensystem var önskvärt eller inte; man kunde i stället lägga tonvikten vid uppfattningen att ett i verklig mening »oberoende» kärnvapen visat sig vara en omöjlighet för Storbritannien. Inför 1964 års val angrep labour sålunda energiskt de konservativas kärnvapenpolitik. Det klargjordes — vilket förtjänar att understrykas — att en arbetarregering inte skulle avhända sig de kärnvapenstyrkor som de konservativa lämnade efter sig. V-bombarstyrkan skulle behållas. Problemet, sådant t. ex. den blivande utrikesministern Patrick Gordon Walker ställde det, var vad man skulle göra, när V-bombarna blev föråldrade, d. v. s. vid slutet av 1960-talet. De borde, skrev han, inte ersättas med vapenbärare köpta från Förenta staterna. 3 Mot Polaris-överenskommelsen i Nassau förhöll sig labour följdriktigt avvisande. I partiets valmanifest hette det, att västalliansen inte på minsta sätt skulle bli starkare till följd av att britterna köpte Polaris-robotar. Samtidigt var, framhölls det, Storbritannien »ytterligt beroende» av Förenta staterna i fråga om Polaris-leveranserna. Något »oberoende brittiskt avskräckningsvapen» skulle detta dyrbara vapensystem inte bli; »det blir inte oberoende och det blir inte brittiskt och det blir inte avskräckande». Ändå skulle dess tillkomst uppmuntra spridning av kärnvapen till andra länder, »inklusive Tyskland». Den konservativa regeringen, hette det vidare, baserade sin politik på förutsättningen att Storbritannien måste vara redo att klara sig ensamt i ett termonukleärt storkrig med Sovjetunionen; »genom att ständigt upprepa denna förfärande förutsättning underminerar regeringen den al1 2 3

Cmnd. 2270, sid. 6. Citerat efter Keesing's Contemporary Archives, 1964, sid. 20487. P. C. Gordon Walker, »The Labour Party's Defence and Foreign Policy», Foreign vol. 42, no. 3 (april 1964), sid. 393.

Affairs,

56 lians på vilken vår säkerhet nu beror». 1 Till detta fogades i andra sammanhang ett avståndstagande från uppfattningen att Storbritannien måste skaffa sig amerikanska vapen »som ett slags statussymbol med vilken vi skulle köpa oss en plats vid fredsbordet». 2 Inom labour underkände man alltså samtliga konservativa huvudargument för Polaris-politiken och tillfogade, att fortsatta brittiska strävanden efter »oberoende» kärnvapenstatus ökade spridningsrisken. Man uttalade sig till yttermera visso i valmanifestet kategoriskt mot »nationella nukleära avskräckningsvapen» i allmänhet. Mot denna bakgrund lovade labour att i regeringsställning begära en omprövning (»re-negotiation») av Nassau-överenskommelsen. Partiet band sig visserligen inte för att avbeställa Polaris-ubåtarna men däremot för att inte fullfölja programmet med sikte på en »oberoende» brittisk kärnvapenstyrka. 3 MLF avvisades också med skärpa av labour. Partiets huvudargument var, att MLF skulle föra Västtyskland »alldeles för nära» kärnvapenstatus. Vidare framhölls, att MLF minskade utsikterna till framgångar på nedrustningsområdet. Ett amerikanskt huvudargument för MLF var, att projektets förverkligande skulle undanröja Västtysklands behov av egna kärnvapen. Häremot invände labour, att man i Förenta staterna överdrev faran för ett västtyskt kärnvapenprogram; bl. a. Gordon Walker underströk, att det inte förelåg någon »verkliga fara» för tysk kärnvapenframställning, åtminstone inte inom den tidsperiod då MLF skulle förbli ett »effektivt vapen». 4 F r å n labourhåll betonades också, att MLF inte kunde lösa NATO:s kardinalproblem — frågan om kontrollen över västs kärnvapenresurser. Den centrala frågan var, framhöll t. ex. den blivande arméministern Frederick W . Mulley, i vilken utsträckning MLF skulle vara underkastad amerikanskt veto. Om Förenta staterna uppgav sin veto-rätt blev, menade Mulley, MLF totalt oacceptabel ur brittisk synpunkt — men om veto-rätten behölls, vad skulle då deltagarna i MLF få för sina pengar? 5 Vilka var då labours alternativ? Den ökade consensus som under 1960-talets första år uppstod inom partiet innebar till en del anslutning till de nya strömningarna i amerikanskt strategiskt tänkande. Allt tydligare blev det, att man inom labour kommit till samma slutsatser som eller påverkats av de tongivande amerikanska »strategerna», när dessa hävdade, att NATO borde göras mindre beroende av kärnvapen genom en icke-nukleär resursförstärkning och att man i Västeuropa borde avstå från nationella nukleära ambitioner. Ett exempel på detta var den framstående labourpolitikern John Stracheys 1959 påbörjade och 1962 publicerade arbete »On the Prevention of War». Inom labour gick 1

Labours valmanifest återges delvis i Survival, vol. 6 (1964), no. 6, sid. 256 f. Gordon Walker, op.cit., sid. 392. 3 Jfr Myrdal, op.cit, sid. 378. 4 Anförande vid NATO-parlamentarikernas konferens i november 1963, citerat efter Survival, vol. 6 (1964), no. 1, sid. 25. Se också Myrdal, op.cit., sid. 384 f. 8 Fredrick W. Mulley, »NATO:s Nuclear Problems: Control or Consultation», Orbis, vol. 8 (1964), no. 1, sid. 32. 2

57 man inte lika långt som Kennedy, McNamara och deras lärofäder i krav på en väsentlig höjning av atomtröskeln i Europa. Men mot både det »oberoende» kärnvapnet och MLF framfördes argumentet att dessa ting krävde pengar, som i stället borde ha utnyttjats på den icke-nukleära sidan. 1 Och i sitt valmanifest utlovade partiet en förstärkning av Storbritanniens konventionella styrkor, »så att vi kan bidra med vår andel i NATO-försvaret och uppfylla våra fredsbevarande åtaganden gentemot samväldet och Förenta nationerna». Men den viktigaste punkt på vilken labours program överensstämde med Kennedy-administrationens var att Förenta staterna ensamt måste tillerkännas den yttersta kontrollen över västsidans samlade kärnvapenstyrkor. De västeuropeiska NATO-ländernas naturliga strävan efter inflytande över västs kärnvapenbeslut skulle enligt labours mening tillgodoses genom att de p å ett intimt och effektivt sätt fick delta i den amerikanska strategiska planläggningen. »Effektiva konsultationer» kunde, skrev Mulley 1964, på längre sikt »tillgodose alla européernas aspirationer på deltagande i NATO:s strategi». 2 »Vad vi verkligen vill», förklarade Gordon Walker, »är MLF i stor skala». MLF skulle omfatta omkring fem procent av västalliansens kärnvapenresurser; »vad vi är intresserade av är delaktighet . . . i kontrollen över det verkliga vapnet, över det vapen som betyder någonting, över de nittiofem procent av nukleär styrka som är i amerikanska händer». Det var, betonade Gordon Walker, ofrånkomligt att sista ordet måste ligga hos Förenta staternas president. Men hans beslut borde kunna fattas »endast på grundval av en överenskommen, kontinuerligt och gemensamt utformad» strategisk doktrin. 3 I en artikel, publicerad i Foreign Affairs aprilnummer 1964, framhöll h a n : » . . . vi vill helt och fullt, intimt och obegränsat, delta i formulerandet av de idéer, den politik och den strategi som tillsammans bildar den doktrin på vilken varje enskilt beslut av presidenten måste bygga. Vi skulle vilja ta del i besluten om lokalisering och målval för kärnvapen och om framtida produktionsplaner. Vi skulle också söka uppnå överenskommelser enligt vilka vi kunde utföra tillräckligt mycket specialiserat arbete för att dra nytta av kärnvapenproduktionens industriella bieffekter.»4 Gordon Walker sade sig vara medveten om vilka avsevärda amerikanska eftergifter denna intima samverkan skulle innebära. Men, underströk han, i utbyte skulle Förenta staternas monopolställning på västsidan i fråga om beslut att sätta in kärnvapen erkännas och stödjas. Gordon Walker framhöll, att Frankrike och Västtyskland borde delta i den av honom föreslagna planeringsgemenskapen på samma sätt som Storbritannien. För Västtyskland vore detta, menade han, en vida mera tillfredsställande lösning än MLF.s 1

Se t. ex. Gordon Walker, op.cit., sid. 393, samt hans i not 4, sid. 56, angivna anförande. Mulley, op.cit., sid. 35. Se i not 4, sid. 56, angivet anförande. 4 Gordon Walker, op.cit., sid. 393. 8 Ibid., sid. 394. 2

58 2. 1965 års vitbok

Inte långt efter sitt tillträde igångsatte regeringen Wilson en omprövning av Storbritanniens säkerhetspolitik, vilken av allt att döma avsågs bli relativt långtgående. I slutet av 1965 föreföll denna omprövning ännu inte avslutad. Det viktigaste uttrycket för den nya brittiska regeringens säkerhetspolitik var därför alltjämt dess vitbok om försvaret från februari 1965. I parlamentsdebatten om vitboken gav talare ur båda de stora partierna uttryck för uppfattningen att vitboken i oväntat hög grad påminde om den tidigare regeringens hållning. 1 Den innehöll mycket riktigt få av de revolutionerande nyheter, vilka man kanske mot bakgrund av den roll kärnvapenpolitiken spelat i valstriden hade kunnat vänta sig. På viktiga punkter förelåg dock inte alldeles obetydliga nyansskillnader mellan den tidigare och den nya regimens sätt att närma sig säkerhetsproblemen. Någon ökad anpassning till den amerikanska doktrinen var det å andra sidan alls inte fråga om. (a) Det icke-nukleära alternativet I vitboken redovisades sålunda en syn på Europaförsvaret som väsentligt avvek från den av McNamara hävdade. Krigsrisken i Europa nedvärderades. Det enda direkta hotet mot Storbritanniens överlevande förklarades vara ett nukleärt storkrig mellan öst och väst. Ett sådant krig kunde, enligt regeringens uppfattning, nästan helt uteslutas till följd av den ömsesidiga avskräckningen. Men vidare: med hänsyn till den stora eskalationsrisken i Europa var avsiktlig aggression, även i begränsad skala, osannolik där. Mot denna bakgrund hävdade den nya brittiska regeringen, att NATOstyrkorna i Europa användes inom ramen för en strategisk doktrin som blivit föråldrad. Om avskräckningen skulle misslyckas och kärnvapen komma till användning, skulle resultatet bli sådana skadeverkningar att det var omöjligt att föreställa sig ett krig till lands som pågick någon längre tid. Det var därför, hette det i vitboken, meningslöst att binda resurser för att gardera sig mot risken för ett långvarigt krig i Europa efter det att parterna utsatt varandra för kärnvapenanfall. Det främsta syftet med NATOstyrkorna i Europa borde, hävdades det, vara att avskräcka från smärre angrepp och att slå ned varje tvetydig och oöverlagd lokal aggression, innan eskalation till storkrig kunnat äga rum. 2 Med detta resonemang avvisade labourregeringen uttryckligen tanken på ett »ryggbrutet» krig (»broken-back war»), vilken under 1950-talet spelat en viss roll i brittisk försvarsdebatt. Men den avvisade också indirekt den amerikanska tanken på ett västeuropeiskt försvar så starkt att västsidan inte skulle vara tvingad att ta initiativ till bruk av kärnvapen förrän på ett sent stadium. Ett konventionellt storkrig i Europa tedde sig tydligen som 1 2

Se Keesing's Contemporary Archives, 1965, sid. 20718 f. Cmnd. 2592, sid. 7 f.

59 en så avlägsen möjlighet att den inte ens behövde omnämnas. Från konservativt håll framhölls, att labourregeringens syn på Europaförsvaret var mycket lik den rådande franska doktrinen. 1 Iakttagelsen var inte omotiverad. Parallellt med nedvärderingen av krigsriskerna i Europa och av behovet av stridskrafter där gick i vitboken en uppvärdering av riskerna i Afrika och särskilt i Asien. I synnerhet framhävdes betydelsen av det första kinesiska kärnladdningsprovet, genomfört just på den brittiska valdagen. 2 Storbritanniens soldater var, enligt vitboken, geografiskt fördelade på följande sätt: 3 Storbritannien 241 000 man Tyskland (inkl. Berlin) 62 000 Medelhavet 23 000 »öster om Suez» 58 000 + 14 000 Gurkhas övrigt 9 000 Summa 393 000

+ 1 4 000 Gurkhas

Enbart i Malaysia fanns över 50 000 man (inkl. Gurkhas), d. v. s. nästan lika många som i BAOR. I vitboken antyddes, att den brittiska regeringen gärna skulle se sin roll som fredsbevarare i Afrika och Asien delad av sina allierade. Rörande styrkorna i Tyskland framträdde besparingslusten emellertid klarare. Regeringen underströk, att dessa styrkor utgjorde en allvarlig börda för den brittiska betalningsbalansen. Den påpekade, att de brittiska åtagandena alltid måste kunna göras till föremål för omprövning i ljuset inte endast av landets förpliktelser gentemot NATO utan också med hänsyn till dess totala försvarsbörda samt arten av det militära hotet i Europa och i andra delar av världen. Minskat soldatantal ställdes i utsikt. 4 Under 1965 återkom ständigt ryktesbetonade uppgifter om att BAOR skulle skäras ner; försvarsminister Healey uttryckte sig på denna punkt ganska klart i en intervju med Stockholms-Tidningen i juni.s Antydningarna kan till en del förklaras av förhandlingsspelet mellan London och Bonn om fördelningen av kostnaderna för BAOR. Såvitt bekant hade BAOR ännu vid slutet av 1965 samma storlek som vid labours maktövertagande, d. v. s. omkring 51 000 man. 6 Men besparingstemat har varit ofta förekommande; i juli sades »goda framsteg» göras när det gällde att planera för en reduktion av försvarskostnaderna, inte minst i de delar som drabbade betalningsbalansen. 7 Redan i vitboken underströks behovet av att bättre än tidigare anpassa den militära verksamheten till de ekonomiska resurserna; 8 om en reducering 1

Se särskilt Thorneycrofts anförande i parlamentsdebatten, citerat i Keesing's Contemporary Archives, 1965, sid. 20718. Cmnd. 2592, sid. 7. 3 Ibid., sid. 15. 4 Ibid., sid. 8f. 5 Stockholms-Tidningen, 13 juni 1965. 6 Jfr The Military Balance 1965—1966, The Institute for Strategic Studies, London 1965, sid. 2 1 . 7 Keesing's Contemporary Archives, 1965, sid. 20869; jfr försvarsminister Healeys presskonferens den 4 augusti 1965, Commonwealth Survey, vol. 11 (1965), no. 18, sid. 834 ff. 8 Cmnd. 2592, sid. 5. 2

60 av Storbritanniens icke-nukleära styrkor som en följd härav befinnes nödvändig, ter det sig, mot bakgrund av den i vitboken gjorda bedömningen av riskerna och styrkebehoven i respektive utanför Europa, naturligt att vänta sig, att en nedskärning i första hand skulle drabba BAOR, trots att verksamheten öster om Suez kostat betydligt mera än den i Centraleuropa. (b) Det brittiska kärnvapnet Det var emellertid framför allt på kärnvapensidan som det nya betonandet av områdena »öster om Suez» gav utslag. Det första kinesiska laddningsprovet var orsak till eller förevändning för att Wilson-regeringen under sitt första verksamhetsår genomförde mindre drastiska förändringar av Storbritanniens kärnvapenpolitik än man haft anledning förvänta sig. Den kinesiska explosionen användes i vitboken som argument för att till en central målsättning göra förhindrandet av ytterligare spridning av kärnvapen. Storbritanniens försvarspolitik måste, hette det, uppmuntra och inte försvåra uppnåendet av överenskommelser härom. Därtill fogades — och detta var det för labour nya — att i avvaktan på effektiva icke-spridningsåtgärder måste Storbritanniens kärnvapenpolitik bidra till att ge ickenukleära stater vissa återförsäkringar (». . . help to provide some reassurance to non-nuclear powers»). 1 Liksom Förenta staterna visade Storbritannien under 1965 intresse för möjligheten att ge garantier åt de stater som i gengäld sade sig vilja avstå från att anskaffa egna kärnvapen (ehuru man på brittisk sida ofta framhävde problemets komplicerade natur). 2 En första konsekvens av denna uppfattning ansågs tydligen vara, att Storbritannien för obestämd tid framåt borde bevara en viss egen nukleär kapacitet. Wilson-regeringen nöjde sig i alla händelser med att avstå från framställningen av flygplanet TSR-2 och att avbeställa en av de fem Polarisubåtar som tidigare projekterats (de övriga fyra var redan under produktion). Detta betydde, att så länge inga ytterligare förändringar i anskaffningspolitiken gjordes, skulle Storbritannien även sedan V-bombplanen blivit föråldrade ha vissa egna kärnvapenstyrkor. De skulle kanske te sig obetydliga i jämförelse med de ryska och amerikanska, men gentemot ett land som Kina kunde de bli en maktfaktor av avsevärd, kanske avgörande betydelse. En andra konsekvens var en detalj i Wilson-regeringens förslag om en »Atlantisk kärnvapenstyrka» (ANF),» labourregeringens alternativ till MLF. ANF skulle bestå av (a) V-bombarna — med en viktig undantagsklausul, till vilken vi skall återkomma, (b) de fyra brittiska Polaris1

Ibid., sid. 7. Se t. ex. den brittiske nedrustningsministern lord Chalfonts anförande i Geneve den 9 september 1965 (ENDC/PV. 231, sid. 14), samt hans anförande inför FN:s generalförsamlings första utskott den 21 oktober 1965. 3 Om ANF se Cmnd. 2592, sid. 7 f., samt Wilsons anförande i underhuset den 16 december 1964, återgivet i Survival, vol. 7 (1965), no. 2, sid. 52 ff. 2

61 ubåtarna, när dessa blev insatsberedda, (c) minst lika många amerikanska Polaris-ubåtar, (d) något slag av mångnationellt element med blandad bemanning för de icke-nukleära NATO-medlemmarna, samt (e) de styrkor Frankrike kunde vilja bidra med. I förslaget fanns ingen motsvarighet till le tydligen under inga omständigheter kunna undandras NATO. Om denna tolkning är riktig, innebar förslaget om ANF ett steg bort från »oberoende» kärnvapenstatus för Storbritannien. I förslaget fanns emellertid en annan viktig reservation. Det var inte alla V-bombplan som skulle underställas NATO: undantag gjordes för den del av det strategiska bombflyget som behövdes utanför NATO:s område. Reservationen var, föreföll det, betingad av vad m a n uppfattade som ett kinesiskt hot. (c) NATO:s

kärnvapenproblem

Bevarandet av en viss »oberoende» nukleär styrka sammankopplades, som vi sett, med strävandena att hindra fortsatt spridning av kärnvapen — en huvudpunkt i labours förkunnelse. Det sistnämnda inslaget var mycket tydligt också då det gällde synen på hur NATO:s, och då i första hand Västtysklands, kärnvapenproblem borde lösas. En enhet med blandad besättning ställdes visserligen i utsikt i ANF-planen, men där sades föga om de avgörande ägande- och kontrollfrågorna. Labours starkt negativa inställning till MLF antydde, att det knappast var en enligt västtysk uppfattning fullt tillfredsställande ordning som avsågs. I alla händelser var ANF-projektet så vagt och preliminärt i jämförelse med de detaljerade amerikanska planerna för MLF att det låg nära till hands att uppfatta ANF som ett försök att förhala överläggningarna om MLF. Entydig var emellertid den brittiska inställningen, när det gällde formerna för beslut om insats av en NATO:s kärnvapenstyrka. I fråga om MLF hade, som. nämnts, ifrågasatts ett framtida avskaffande av den amerikanska veto-rätten. Både labour och tories hade tagit avstånd från en sådan utveckling, och Wilson förklarade i december 1964, att MLF med veto-rätten avskaffad skulle innebära proliferation, något som han fann oacceptabelt. 1 I ANF-planen ingick i enlighet härmed, att Förenta staterna, Storbritannien och varje annan stat som så önskade skulle kunna ha veto-rätt över insats av styrkan. Att här förelåg en reell motsättning mellan amerikanskt och brittiskt synsätt kom till tydligt uttryck under nedrustningsförhandlingarna i Geneve hösten 1965. Västmakterna misslyckades där med att åstadkomma en enig linje. Förenta staterna fick ensamt lägga fram ett förslag till ickespridningsfördrag. Den amerikanska hållningen innebar, att i varje NATOstyrka skulle amerikanskt samtycke utgöra en nödvändig förutsättning för kärnvapeninsats; men —• och detta var den kontroversiella punkten — om de europeiska länderna någon gång i framtiden kunde uppnå en sådan grad 1

Se Wilsons i föregående not angivna anförande.

62 av politisk integration att man upprättade en central myndighet, förmögen att på alla europeiska staters vägnar fatta beslut om insats av kärnvapen, kunde en övergång till majoritetsbeslut tänkas. Det vore då, enligt amerikansk mening, inte längre fråga om kärnvapenspridning. På brittisk sida ville man utesluta även denna möjlighet. 1 Både britter och amerikaner betonade problemets »teoretiska» karaktär, men motsättningarna ansågs tydligen fundamentala nog för att omöjliggöra ett gemensamt uppträdande under förhandlingarna. Från brittiskt håll deklarerades kategoriskt, att nukleära arrangemang inom NATO inte fick innefatta något element av »transfer of nuclear control». 2 Det västtyska problemet skulle tydligen lösas genom medverkan på lika villkor i planeringen, inte genom ändrade ägande- och kontrollförhållanden.

C. Brittisk doktrin: några huvuddrag Graden av »oberoende», nu och i framtiden, hos de brittiska kärnvapenstyrkorna må kunna ifrågasättas — i alla händelser har man från konservativt brittiskt håll regelmässigt framhävt Storbritanniens status som »självständig» kärnvapenmakt. Av de argument som framförts till förmån för bevarandet av detta förhållande tedde sig vid mitten av 1960-talet följande tre viktigast: (1) Avskräckning av ett sovjetiskt anfall eller anfallshot i Europa blir effektivare, om det i europeiska händer finns kärnvapen som kan tillfoga Sovjetunionen oacceptabel skada. (2) Storbritanniens inflytande gentemot Förenta staterna ökar, dess beroende av Förenta staterna minskar. (3) Som medlem av »kärnvapenklubben» får Storbritannien möjligheter att påverka nedrustningsfrågan, möjligheter vilka eljest inte skulle vara för handen. Detta synsätt påminner om de Gaulles, men de brittiska uttalandena har inte haft några inslag av den antiamerikanism som kännetecknat de franska framträdandena. De konservativa brittiska regeringarna har velat försäkra sig om möjligheten att agera utan amerikanskt stöd, men ett sådant oberoende agerande har aldrig framställts som något eftersträvansvärt. Visserligen har den alltmera accentuerade samordningen av Förenta staternas och Storbritanniens styrkor förefallit vara ett resultat av Storbritanniens svårigheter att självt framställa vapenbärare snarare än ett uttryck för brittisk uppskattning av de amerikanska teorierna om det nödvändiga i en central kontroll över västsidans samlade nukleära stridskrafter. Men intim teknologisk samverkan och — via NATO — nära samarbete i den strategiska planeringen har legat helt i linje med Storbritanniens traditionellt atlantiska hållning. Med en tillspetsad formulering: de Gaulle har efter1

För en översikt över de viktigaste uttalandena se Archiv der Gegenwart 33/1965, sid. 12017 f. a ENDC/PV. 231, sid. 10.

63 strävat totalt oberoende av Förenta staterna, tories har sökt undvika totalt beroende. Kärnvapenstatus medför, för att citera Macmillan, »skyldigheter lika väl som rättigheter». Denna kärnvapenfilosofi har emellertid i en lång rad uttalanden underkänts av labour. Partiet har inte krävt nedskrotning av de nuvarande brittiska kärnvapenstyrkorna och h a r i regeringsställning låtit Polaris-programmet fortsätta. Vad man sagt sig vilja avskaffa är de brittiska kärnvapnens nationella karaktär; de bör, har man sagt, »otvetydigt» ställas till NATO:s förfogande, 1 och amerikansk kontroll över västs samlade nukleära resurser bör godtas, låt vara med ökad europeisk medverkan i den amerikanska planeringen. ANF-planen synes innebära, att brittiska kärnvapenstyrkor reservationslöst skall underställas NATO — framförandet av detta förslag var vid slutet av 1965 labourregeringens viktigaste åtgärd för att »avnuklearisera» Storbritannien. P å hösten 1964, då Peking-regeringen provade sin första kärnladdning, fick den brittiska kärnvapenfrågan emellertid en ny aspekt. Låt oss citera ett uttalande av Douglas-Home av den 23 november 1964: »Jag kan under dessa omständigheter inte gå med på att vi skulle binda hela vårt nukleära avskräckningsvapen i NATO, medan vi i den farligaste halvan av världen inte skulle ha någon möjlighet att använda brittisk nukleär styrka .. .»2 Douglas-Home tänkte sig alltså en global och inte endast en atlantisk roll för de brittiska kärnvapenstyrkorna. För tories var detta ytterligare ett argument för bevarandet av ett »oberoende» brittiskt kärnvapensystem. För labour gav det kinesiska provet anledning till en omprövning av inställningen till Storbritanniens kärnvapenpolitik. Undantag gjordes sålunda i ANF-planen för de kärnvapenstyrkor som behövdes utanför NATO:s operationsområde, något som klart pekade på fortsatt strävan efter ett visst nukleärt oberoende av tory-typ. Även inom labour har man, efter vad det förefaller, accepterat tesen att brittiska kärnvapen kan ha en uppgift att fylla som motvikt mot kinesiska expansionsförsök. Ett annat iögonenfallande huvuddrag i Storbritanniens säkerhetspolitik under de senaste åren har varit, att de brittiska regeringarna, oavsett partifärg, avvisat amerikanska krav på en väsentlig ökning av de icke-nukleära resurserna. Ingen brittisk regering har anslutit sig till den amerikanska tanken att västsidan för att öka avskräckningens trovärdighet och minska risken för kärnvapenkrig bör förbereda sig för ett omfattande och långvarigt icke-nukleärt europeiskt krig. Det förefaller föga troligt att ens en väsentlig ökning av spänningen i Centraleuropa skulle kunna föranleda en ändring härvidlag. I alla händelser ter sig en signifikant förstärkning av BAOR ytterst osannolik. Både labour och tories h a r uppenbarligen sett det som en brittisk 1 2

Myrdal, op.cit., sid. 378. Citerat efter Keesing's Contemporary Archives, 1965, sid. 20488.

64 huvuduppgift att försvara den »fria världen» utanför Europa, där riskerna också anses störst. Detta är något som man, enligt brittisk mening, bör ta stor hänsyn till, då man inom NATO resonerar om arbetsfördelningen mellan medlemmarna. Labour har under de senaste åren fäst större vikt än tories vid behovet av besparingar inom försvarssektorn. Detta hade vid slutet av 1965 i någon mån drabbat kärnvapensystemen (avbeställningen av en Polaris-ubåt samt av TSR-2), och det var mycket som tydde på en nedskärning även av de konventionella styrkorna, både väster och öster om Suez. Å andra sidan var förändringarna i den brittiska anskaffningspolitiken dittills tämligen måttfulla. Om inga ytterligare förändringar görs, t. ex. i Polaris-programmet, kommer Storbritannien också på 1970-talet att framstå som en i betydande utsträckning »självständig» kärnvapenmakt, även om samplaneringen med Förenta staterna drivs mycket långt.

KAPITEL IV de Gaulle och d e n franska s t r a t e g i n Leif

1. Bakgrunden till

Backlund

NATO-krisen

För ännu knappt 10 år sedan hade en diskussion om stormakternas strategiska doktriner lätt kunnat reduceras till två framställningar, en om västs strategi och en om östs strategi. Nu måste varje stormakts strategi behandlas för sig, inte minst Frankrikes. Detta beror på de upplösningstendenser som uppkommit i de gamla öst- och västblocken. För att förstå den franska attityden och särskilt Frankrikes missnöje med NATO-organisationen gör man kanske bäst att erinra sig, under vilka omständigheter Frankrike 1949 undertecknade Atlantpakten. Frankrike hade då knappast återhämtat sig från kriget. Landet var beroende av Förenta staterna för sin återuppbyggnad och för att kunna fortsätta kriget i Indokina. Å andra sidan hade det kalla kriget gjort en europeisk återupprustning nödvändig. Detta läge beskrev general de Gaulle i en presskonferens den 5 september 1960 med följande ord: »Vid paktens tillkomst var det endast Förenta staterna som förfogade över försvarsmedel; de västeuropeiska staterna befann sig i en osäker politisk, ekonomisk och social situation, som tvang dem att tillfälligt ge avkall på sina krav på internationellt erkännande. Det var under dessa förhållanden som man bestämde, att alliansen skulle upprättas på integrationsbasis, d. v. s. på basis av ett system genom vilket försvaret förlorade sin nationella karaktär i de västeuropeiska staterna med undantag av Storbritannien; detta system innebar även, att allt bestämdes av amerikanarna och att amerikanarna ensamma förfogade över användningen av de viktigste vapnen.» Sedan dess har stora förändringar skett. Frankrike och Europa har återvunnit en stark ekonomisk ställning. Förenta staterna har förlorat sin monopolställning på kärnvapenområdet, vilket självklart minskat den grad av säkerhet som kan erbjudas Västeuropa. När Atlantpakten undertecknades, var dessutom Europa det enda stora problem som tycktes kunna hota världsfreden. Sedan dess har inånga andra problem uppkommit, som är lika farliga för världsfreden men som ligger helt utanför Atlantpaktens och NATO-organisationens kompetens. NATO-medlemmarna har alltså intet organ, där de gemensamt kan diskutera och utarbeta en världsstrategi. Att dessa stora förändringar på något sätt måste återspeglas i NATO5— 614620

66 organisationens utformning är numera de flesta överens om, även om man inte är överens om på vilket sätt. Utan att riskera att ta fel kan man dock säga, att den förste som ansåg NATO i behov av renovering var general de Gaulle. Den främsta anledningen till hans missnöje med NATO var att Frankrike intog en alltför blygsam plats i dess befälsfördelning, inte minst jämfört med Storbritannien. Redan 1950 uttryckte de Gaulle sin indignation över att Europas försvar skulle överlämnas till »engelska ledare». 1 Senare gjorde han sitt bästa — även om han inte var i regeringsställning — för att motarbeta planerna på en Europaarmé (den europeiska försvarsgemenskapen, EDC) som skulle ha införlivats i NATO-styrkorna. Motståndet mot ratificeringen av EDC-traktaten blev särskilt stort i Frankrike, därför att det kom både från en bred opinion som ville hindra en tysk återupprustning och från de kretsar som ville värna om den franska suveräniteten. Vid ratificeringen av Atlantpakten 1949 hade dåvarande utrikesministern Robert Schuman ansett sig kunna lova, att Tyskland aldrig skulle återupprustas och än mindre bli medlem av NATO. 2 Då Förenta staterna några månader senare, efter Koreakrigets utbrott, började utöva allt starkare påtryckningar på den franska regeringen för att få den att acceptera en tysk återupprustning, blev detta för fransmännen en dubbel chock. Misstänksamheten riktades inte bara mot Tyskland utan främst mot Förenta staterna. Plevens förslag till en Europaarmé, som presenterades för nationalförsamlingen i oktober 1950, utmålades av många som »made in USA». Av rädsla för utgången uppsköt de olika regeringarna ratificeringen av EDC-traktaten. Under Mendés-Frances regering förkastades den slutligen i augusti 1954. För den stora allmänheten innebar detta, att Frankrike sagt nej till en återupprustning av Tyskland. Likväl godkände nationalförsamlingen fyra månader senare Parisöverenskommelserna. Dessa innebar i likhet med EDC-fördraget en tysk återupprustning. Vad låg bakom denna, som det föreföll, drastiska ståndpunktsändring i frågan o.m en återupprustning av Tyskland? överflyttningen av gaullisternas röster var en viktig faktor. En jämförelse mellan de Gaulles inställning till EDC och hans inställning till Parisöverenskommelserna ger bakgrunden till deras skenbara åsiktsändring. För de Gaulle gällde det inte så mycket att hindra en tysk återupprustning som att åstadkomma ett starkt och framför allt självständigt franskt försvar. EDC-fördraget innebar enligt de Gaulles mening en helt oantagbar inskränkning av Frankrikes nationella suveränitet. Arméerna måste förbli nationella, förklarade han 1953. Varken Förenta staterna eller Storbritannien hade någonsin visat den minsta benägenhet att avstå från full kontroll 1 2

Presskonferens den 17 augusti 1950. Nationalförsamlingen den 25 juli 1949.

67 1

över sina försvarsstyrkor. Generalen kritiserade en benägenhet, som han tyckte sig ha funnit hos Förenta staterna, att tolka alliansen med Frankrike som ett protektorat. 2 Särskilt ogillade man i vissa kretsar den inskränkning i den nationella suveräniteten som EDC skulle innebära beträffande möjligheterna att tillverka atombomber på nationell basis. Ett självständigt franskt kärnvapen var då redan aktuellt, även om problemet inte gavs någon publicitet. Frågan om när och av vem det avgörande beslutet om ett nationellt franskt kärnvapen fattades torde inte kunna besvaras mera entydigt än frågan om när och av vem de franskamerikanska relationerna försämrades, de Gaulle kan knappast sägas ensam bära ansvaret för tillkomsten av ett självständigt kärnvapen. De flesta franska efterkrigsregeringarna har på ett eller annat sätt lämnat sitt bidrag. 3 Regeringarna tvangs emellertid länge till en försiktig balansgång. En viktig orsak till detta var det ekonomiska beroendet av Förenta staterna. Besvärande var också principiella motsättningar i kärnvapenfrågan inom regeringskretsarna (kärnvapenfrågan var vid den tiden inte debatterad inför offentligheten utan förblev länge mer eller mindre hemligstämplad). Med en förenkling skulle man kunna säga, att anhängarna till EDC i regel var mer benägna att offra det egna kärnvapnet än att kompromettera den av Förenta staterna ledda atlantgemenskapen, medan många motståndare till EDC inte alls var beredda att göra denna uppoffring. Av dessa skäl fick den franska kärnvapenpolitiken länge en tämligen ambivalent karaktär. Å ena sidan önskade män hålla fast vid den franska deklarationen inför FN 1946, enligt vilken Frankrike inte skulle tillverka atombomber. Å andra sidan ville man ogärna avstå från möjligheten att framställa egna kärnvapen. I detta syfte sökte man bl. a. hämta in de andra stormakternas försprång i fråga om militär atomforskning. Syftet med »Le Commissariat a 1'énergie atomique», som bildades i oktober 1945, var inte endast forskning för civila ändamål utan även för »försvarets olika tillämpningsområden». Ett annat viktigt inslag i denna avvaktandets politik var att undvika traktatmässiga inskränkningar i Frankrikes handlingsfrihet på kärnvapenområdet. Det bästa exemplet utgör förkastandet av EDC. Även då Euratomfördraget 1956 debatterades, kom frågan om ett franskt kärnvapen i förgrunden. Den dåvarande konseljpresidenten Guy Mollet, som varit en varm anhängare av EDC, nöjde sig vid detta tillfälle med att fastslå, att han inte skulle ge order om framställning av ett franskt kärnvapen. Däremot underströk Maurice Faure, Frankrikes representant vid förhandlingarna om Euratom, att det inte skulle bli fråga om några inskränkningar i Frankrikes rörelsefrihet vad den militära atomforskningen beträffade. 1 1

Uttalande för Reuters korrespondent den 4 januari 1953. Presskonferens den 20 november 1953. 3 Se Francois Courtet, »Die politische Geschichte der franzözischen Bombe», vol. 11 (1960), no. 5. 4 Nationalförsamlingen den 5 juli 1956. 2

Aussenpolilik,

68 Detta och andra uttalanden gav anhängarna till ett franskt kärnvapen alla de försäkringar de kunde begära. Redan dessförinnan förekom emellertid offentliga antydningar om att Frankrike på allvar måste gripa sig an med frågan om ett eget kärnvapen. Sedan Storbritannien 1955 tillkännagivit sin avsikt att tillverka vätebomber, blev uttalanden till förmån för ett franskt kärnvapen allt vanligare. Några veckor efter offentliggörandet av de brittiska intentionerna tillfrågades konseljpresident Edgar Faure om den franska reaktionen. Fattre konstaterade, att innehav av kärnvapen blivit ett kännetecken på en stormakt. Man kunde fråga sig, menade han, om Frankrike verkligen skulle avstå från sin rätt att tillhöra denna grupp. 1 I maj månad samma år antogs den s. k. Palewskiplanen, som gav den militära atomforskningen ny fart. Den franska bombens historia är alltså avsevärt mycket längre än den femte republikens. Detta hindrar inte, att det franska kärnvapnet först efter de Gaulles makttillträde blev en klart uttalad central politisk målsättning.

2. Frankrikes NATO- och försvarspolitik under femte republiken När de Gaulle 1958 övertog makten, dröjde det inte länge förrän han framförde krav på en ombildning av NATO. Formellt hade Frankrike givetvis rätt att göra detta, särskilt som artikel 12 i Atlantpakten ger NATO^medlemmarna rätt att efter tio år väcka förslag om revidering av pakten, de Gaulle vände sig alltså inte mot Atlantpaktens grundprinciper utan mot Atlantpaktens organisation NATO. Hans reformförslag tillställdes Eisenhower och Macmillan i form av konfidentiella memoranda. Genom diverse indiskretioner har innehållet blivit känt. Det innebar i huvudsak, att alliansens operationsfält måste vidgas till att omfatta hela världen, att alliansen måste stå under fransk-engelsk-amerikansk ledning på samarbetsbasis, och att Frankrike inte skulle öka sitt bidrag till NATO, så länge dessa krav inte blivit tillgodosedda. 2 Det är detta viktiga memorandum som man ständigt refererar till i den fransk-amerikanska NATO-debatten. Den amerikanska regeringen motsatte sig de Gaulles krav. Sedan dess har en öppen kris förelegat. Om en lösning inte uppnås före 1969 är risken stor för en ännu allvarligare NATOkris. Efter 20 år har nämligen medlemmarna möjlighet att säga upp sin anslutning till pakten. Vid sin presskonferens den 5 september 1965 gjorde de Gaulle helt klart, att han ämnade utnyttja denna möjlighet för att undandra Frankrike från Förenta staternas överhöghet inom NATO, om inte Förenta staterna dessförinnan helt ändrat inställning till de franska kraven. Detta uttrycktes med följande ord: 1 2

Presskonferens den 16 mars 1955. A. Fontaine — J. Planchais, »La France dans l'alliance atlantique», Tendances, dec. 1959.

69 »Det som är väsentligt för oss är att undvika all blind underkastelse. Därför kommer vi — så länge vi anser att solidaritet mellan de västerländska folken är nödvändig för Europas försvar mot eventuella angrepp — att förbli våra allierades allierade; däremot kommer vi — så snart de åtaganden vi tidigare iklätt oss löpt till ända, d. v. s. senast 1969 — att göra slut, i vad oss beträffar, på den underkastelse som i NATO-organisationen kallas integration och genom vilken vårt öde lägges i främmande händer.» 1 Sedan 1958 har de Gaulle satt kraft bakom orden, dels genom att påskynda upprättandet av ett oberoende franskt kärnvapen, dels genom att vid olika tillfällen visa sitt avståndstagande till NATO. De praktiska konsekvenserna för del franska försvarets organisation av de Gaulles säkerhetspolitiska uppfattning har i huvudsak varit följande: 2 Försvarets högsta ledning har starkt centraliserats. Premiärministern, som under fjärde republiken endast »samordnade» försvaret, utövar nu den politiska och militära ledningen. Detta ansvar delar han endast med presidenten. Försvarsgrenscheferna har fått sina befogenheter kringskurna. Parlamentets möjligheter till inflytande över försvaret har minskat. Den nya försvarspolitiken verkställs inom ramen för en långtidsplan, vars första två program täcker perioderna 1960—64 och 1965—70. I det sistnämnda sexårsprogrammet preciseras försvarets uppgifter på följande sätt: »Regeringens försvarspolitik syftar till bevarande av freden utan några som helst förbehåll, som skulle kunna ifrågasätta landets oberoende, säkerhet och integritet». I ännu klarare ordalag än i det första femårsprogrammet uttrycks Frankrikes vilja att utforma en egen försvarspolitik: »Vi anser oss kunna vara trogna våra allianser och visa vårt förtroende till våra allierade utan att för det behöva anförtro vissa av dem beslutet om användning av kärnvapen, vilket skulle vara likvärdigt med att sätta oss under deras beroende —- hur man än, genom sinnrika konstruktioner, skulle söka dölja detta faktum». Med »sinnrika konstruktioner» avses självfallet i denna mening (som bär de Gaulles omisskännliga prägel) Förenta staternas olika förslag om multilaterala eller multinationella kärnvapenstyrkor. För att nå sitt syfte måste försvaret förses med termonukleära vapen, samtidigt som en viss konventionell styrka bevaras. Under femårsprogrammet 1960—64 har den första generationen kärnvapen och kärnvapenbärare (A-bomber och Mirage IV) börjat bli operativ. Fullt utbyggd blir den vid mitten av 1966. Enligt sexårsprogrammet 1965— 1

Vid sin presskonferens den 21 februari 1966 preciserade de Gaulle, att Frankrikes suveränitet skulle återvinnas succesivl fram till 1969. I början av mars offentliggjordes hans beslut att dra Frankrike ur NATOS: s militära organisation för Europa. När det gällde själva pakten höll han, kan man säga, alla möjligheter öppna. I sitt brev av den 7 mars till president Johnson förklarade han sålunda, att »om inte händelser inträffar . . . som skulle medföra en fundamental omgestaltning av förbindelserna mellan öst och väst» var Frankrike beslutet att även 1969 och senare kämpa vid sina allierades sida, »ifall någon av dem skulle bli föremål för en icke provocerad aggression». 2 J. Planchais, »La defense nationale et ses moyens militaires», Tendances, juli-aug. 1961; G. Marey, »La loi-programme militaire, un plan å long terme», och »Le budget militaire, moteur du progrés technique», Pages de France, 1965, no 15.457 resp. 15.554; Le Monde, 14 nov. 1964.

70 70 kommer denna första generation vid slutet av 1960-talet att avlösas av en andra generation, bestående av fasta avskjutningsbaser för s. k. »engins sol-sol ballistiques stratégiques (SSBS)», d. v. s. medeldistansrobotar (räckvidd: 3 000 l a n ) . Dessa baser kommer att grävas ner, främst i bergiga områden. Den andra generationen är i första hand avsedd att täcka »gapet» mellan den tidpunkt, då Mirage IV blir föråldrad (1968—69) och den tidpunkt, då den tredje generationen, som kommer att bestå av ubåtsbaserade robotar försedda med termonukleära laddningar, blir fullt operativ (1973). Tre ubåtar skall byggas. Den första väntas bli färdig 1969—70 och den sista 1973 Den andra generationen väntas dock kvarstå som komplement även efter 1973. De konventionella styrkorna har minskats och moderniserats. Denna omorganisering har bl. a. inneburit en övergång från allmän värnplikt till selektiv tjänstgöring. 1 De nya styrkorna består dels av »forces de manoeuvre», dels av »forces de defense opérationelle du territoire». De förstnämnda styrkorna skäll kunna »ingripa i Europa och utanför Europa; de skall kunna sättas in inom eller utanför ramen av Atlantpakten» och de skall förses, »så snart som möjligt, med taktiska atomvapen av franskt ursprung». 2 De övriga styrkorna har främst till uppgift att på det lokala planet omintetgöra överrumplingsförsök, t. ex. luftlandsättningsföretag. Avståndstagandet till NATO* har de Gaulle för övrigt visat vid olika tillfällen. Han har sålunda motsatt sig anläggandet av amerikanska robotbaser och strategiska förråd på fransk mark. Han har minskat det franska bidraget till NATO:s flotta och sagt nej till Kennedys anbud om en multilateral kärnvapenstyrka. 1965 meddelade de Gaulle, att Frankrike inte skulle medverka i 1966 års NATO-krigsspel (Fallex). Anledning till denna vägran var antagligen att detta krigsspel, som förutsatte ett anfall österifrån, skulle bygga på McNamara-doktrien om »flexible response». Frankrike anser, att denna doktrin inte är förenlig med alliansens strategiska grundprinciper, som enligt de Gaulle går ut på att ett anfall österifrån, antingen det sker med konventionella medel eller med kärnvapen, skall mötas med uppbjudande av alla medel. 4 Detta utgör en av den franska strategiska doktrinens grundteser. Det måste dock understrykas, att en diskussion om den franska doktrinen inte kan föras endast på det militärstrategiska planet. Den måste samtidigt föras på det politiska, det ekonomiska och inte minst på det ideologiska planet. 3. Den franska strategins ideologisk-politiska sida Om man börjar med det ideologiskt-politiska planet, kan man säga, att de Gaulle lanserat tanken på ett av Förenta staterna oberoende Europa. Att 1

Reformen väntas träda i kraft successivt med början den 1 juli 1966. Citat ur sexårsprogrammet 1965—70. 3 TBeträffande det avgörande avståndstagandet till NATO i mars 1966 se not 1, sid. 69. 4 R. Jacquot, »Chronique de 1'O.T.A.N.», Hevue de defense nationale, juli 1965. 2

71 Västeuropa 1949 åt Förenta staterna överlämnade de viktigaste besluten om krig och fred kunde te sig naturligt i ett nödläge och inför en överhängande risk för ett sovjetiskt anfall. Att Västeuropa därmed definitivt skulle ha accepterat en status som skyddat land är en helt annan sak. En reaktion mot den amerikanska dominansen skulle förr eller senare ha uppkommit, de Gaulle har i detta avseende verkat s o m e n katalysator. Sedan kan man fråga sig, varför de Gaulle, om han vill ha ett av Förenta staterna oberoende Europa, inte bättre vinnlagt sig om att ge fart åt det ekonomiska Europa inom ramen för EEC. Förklaringen är att de Gaulle anser, att det Europa som växer fram i Bryssel för närvarande inte har några möjligheter att bli ett, av Förenta staterna oberoende Europa. Så länge Europa inte likställs med Förenta staterna inom NATO : organisationen, kan inte EEC-medlemmarna skapa ett av Förenta staterna oberoende Europa. Och vill man verkligen skapa ett oberoende Europa, k a n m a n i dagens läge inte gå längre än till ett europeiskt statsförbund, »1'Europe des patries», fosterländernas Europa. Dessa idéer har de Gaulle klarast uttryckt vid sin presskonferens i maj 1962. Efter att ha påpekat, att han själv aldrig använt uttrycket »1'Europe des patries», vilket alltid tillskrivs honom, framhåller han, att man dock inte kan bortse från det faktum att EEC består av sex stater. Talet om överstatlighet hör till drömmarnas värld. Hur skulle förresten Storbritannien, som nu sökt medlemskap, kunna acceptera den? Den sammanslagning som överstatlighetens anhängare föreslår är en omöjlighet, därför att det i dagens Europa inte finns någon »fédérateur» som äger den makt, det förtroende och den skicklighet som fordras för att skapa en europeisk förbundsstat. Kanske finns det en »fédérateur» men i så fall inte europeisk. Och det är inte ett integrerat Europa man då skulle åstadkomma utan något helt annat. Det är kanske till detta som vissa anhängare av ett integrerat Europa syftar. Men då skall de säga det. Med andra ord: de Gaulle ser bara två alternativ. Antingen skapar man ett av Förenta staterna oberoende Europa, och då skall man lösa NATOfrågan samtidigt som man bildar ett politiskt Europa, eller också avser man bara att »lägga till några stjärnor på den amerikanska flaggan», som én skribent i den militära tidskriften Revue de defense nationale uttryckt det. 1 Att inte vilja inse detta eller låtsas som om ett annat alternativ fanns är att vara en »Jean-foutre» — ordagrant översatt »Strunt-Johan» — sade de Gaulle 1965 under en mottagning för franska riksdagsmän i Elyséepalatset. 2 En »Jean-foutre» är en populär och mycket nedsättande benämning för en räddhågad och kraftlös person. Den har gjort skandal, då den riktats mot mycket högt uppsatta politiker, som annars brukar kallas »européer». 1 2

R. Lucien, »L'aspect économique de la defense de 1'Europe», Revue de defense nationale, febr. 1965. Le Monde, 12 juni 1965.

72 Nu finns dessa »Strunt-Johan» — som bekant — inte bara inom den franska oppositionen utan litet överallt inom EEC. Den ende politiker som anslutit sig till de Gaulles tankar om Europa är Konrad Adenauer. Sedan Adenauer lämnat kanslersposten, har de Gaulles Europapolitik gått i baklås. För att bryta den franska isoleringen har de Gaulle på sistone närmat sig Sovjetunionen och de östeuropeiska staterna. Vid sin presskonferens den 9 september 1965 — som demonstrativt sammanföll med ett officiellt besök av Polens premiärminister Cyrankiewicz — förklarade han sig sålunda beredd att acceptera tanken på ett Europa som en dag självt skulle vilja lösa sina egna problem, och då främst den tyska frågan, inom ramen för en »entente constructive» från Atlanten till Uralbergen. Tanken på ett Storeuropa — som tydligen skulle utgöra en tredje världsmakt mellan Förenta staterna och Kina — är inte ny i de Gaulles tankevärld utan hör intimt ihop med vad som ofta kallas hans »grand dessein» (det stora målet). I sina memoarer säger de Gaulle, att han alltid varit övertygad om att Europa kommer att uppleva fred och trygghet först då »slaviska, germanska, galliska och latinska folk associerats» och att han redan 1945 var anhängare av ett Europa »från Island till Istanbul och från Gibraltar till Uralbergen». 1 Vid sin presskonferens den 17 augusti 1950 antydde han — i ordalag som mitt under det kalla kriget kunde verka sibyllinska — att ett nytt hopp om ett Europa från Atlanten till Uralbergen skulle väckas, bara Västeuropa återfått m a k t och sammanhållning. Tio år senare, vid sin presskonferens den 31 maj 1960, preciserade de Gaulle denna tanke med följande ord: »Om vi i Europa upprättar en västerländsk sammanslutning av minst samma hållfasthet som den som finns i öst, kommer styrelseformernas sannolika utveckling att en dag — utan att vi därför behöver äventyra vårt oberoende eller vår frihet — möjliggöra upprättandet av Tentente européenne entré 1'Atlantique et 1'Ourar.» Att de Gaulle valt just »Uralbergen» torde inte sammanhänga enbart med en förkärlek för välklingande ord utan snarare med hans övertygelse om att ryssarna förr eller senare kommer att tvingas retirera bakom denna naturliga försvarslinje inför de kinesiska massornas tryck. Så bör man kunna tolka de ord som han redan 1959 fällde beträffande maktkampen mellan Sovjetunionen och Kina: »Även om det sovjetiska Ryssland hjälpt kommunismen att etablera sig i Kina, kan detta inte rubba det faktum att Ryssland är en vit europeisk nation, som erövrat en del av Asien och som nog kan betraktas som välförsedd med territorier, gruvor, fabriker och rikedomar, i jämförelse med de stora gula massor som bildar Kina, oräkneliga och eländiga, oförstörbara och äregiriga, vilka genom svåra prövningar är i färd med att bygga upp en makt som inte går att uppskatta, och ser sig om efter de vidder på vilka de en dag måste utbreda sig.»2 1 2

C. de Gaulle, Mémoires de guerre, del III, sid. 58 i Le livré de poche's upplaga (första publicering del I: 1954, del II: 1956, del III: 1959). Presskonferens den 10 november 1959.

73 Om de Gaulle alltså redan framfört tanken på ett Storeuropa, har han dock inte tidigare antytt möjligheten att förverkliga denna tanke innan en enhetlig och stark västeuropeisk sammanslutning kommit till stånd, de Gaulles taktiska utspel kan därför också vara avsett att skrämma västtyskarna till att återuppliva det fransk-tyska samarbetet i syfte att förhindra ett franskt-ryskt närmande. Adenauer tycks hittills vara den ende tyske politiker som velat uppfatta denna varning. 1 Faran med de Gaulles Europapolitik är naturligtvis, att han i stället för att skapa en europeisk samhörighetskänsla bara bidrar till att väcka gamla nationalistiska tongångar till liv. Den risken är de Gaulle tydligen beredd att ta. Man kan även konstatera, att h a n ger en så hög prioritet åt Västeuropas politiska oberoende att han inte drar sig för att fördröja tillkomsten av ett stort ekonomiskt Europa, något som dock bör vara en viktig förutsättning för Europas ekonomiska oberoende.

4. Den franska strategins ekonomiska sida Om man diskuterar den franska strategin på det ekonomiska planet, så märker man, att de Gaulle här har kanske ännu större bekymmer. Samtidigt som han sedan 1958 trots allt lyckats öka Frankrikes och i viss mån även Europas politiska oberoende gentemot Förenta staterna, har en amerikansk ekonomisk offensiv mot Europa blivit mycket framgångsrik. Sedan 1958 har de amerikanska bolagen bildat över 2 000 filialer inom EEC. Denna penetrering är desto känsligare som de amerikanska investeringarna gäller sektorer som är i full expansion och som ofta, även ur en snävare militär synvinkel, är av stor strategisk betydelse. Den berör bl. a. datamaskinområdet, där den amerikanska dominansen är överväldigande. I Frankrike har IBM bildat en stor filial och General Electric övertagit Bull, vilket var det enda stora franska företaget på området. Inom bilindustrin har Simca-företaget kommit under Chrysler-koncernens kontroll. Inom livsmedelsindustrin har den stora amerikanska Libby-koncernen etablerat sig i södra Frankrike. Inom oljesektorn har ett kallt krig rått i flera år med de stora amerikanska oljebolagen, vilka svarar för över hälften av oljetillförseln på den franska marknaden. Den franska regeringen försöker skapa en stor statskoncern för att motverka de utländska oljebolagens inflytande. Denna politik inspireras alltmer av den store italienske oljemannen Enrico Mattei, som förde en liknande kamp i Italien, tills han för några år sedan dog i en flygolycka. Maktkampen mellan de Gaulle och Förenta staterna har alltså även en 1

Om inverkan av de Gaulles utspel på Västtysklands regeringsbildning 1965 se bl. a. Der Spiegel, 13 okt. 1965.

74 ekonomisk sida. För att försöka bromsa de amerikanska investeringarna i Frankrike har den franska regeringen flera gånger uttryckt sin önskan att ta upp kontrollfrågan inom EEC — men utan framgång, de Gaujle försökte mer eller mindre direkt ingripa vid Simca- och Bull-affärerna — dock även där utan framgång. De amerikanska direktinvesteringarna i Frankrike uppgick 1964 till 1,5 miljarder dollar, en höjning med 16 % jämfört med 1963. Motsvarande siffror för Västtyskland var 2,1 miljarder dollar (+ 17 %) och för EEC 5,4 miljarder dollar ( + 2 0 %)A Under de senaste åren har den franska regeringen börjat gå sin egen väg i fråga om kontroll av utländska investeringar. Enbart under perioden januari—augusti 1965 tillbakavisades 47 av 138 investeringsansökningar. Två tredjedelar av dessa ansökningar var amerikanska. 2 Dessa problem bekymrar de franska strategerna. De franska militärtidskrifterna är fulla av ekonomiska jämförelser mellan amerikanska och europeiska bolag. Man understryker, att det är fråga om en konkurrens mellan jättar och dvärgar. 3 På grund av sin storlek skulle, enligt vissa enkäter, de amerikanska bolagen kunna arbeta med mycket högre vinstmarginaler än sina europeiska motsvarigheter, vilket ger dem större självfinansieringsmöjligheter och större möjligheter att vidareutvecklas genom att satsa i stor skala på forskning. Denna skillnad i vinstmarginaler mellan europeiska och amerikanska bolag skulle gälla inom de flesta stora industriområden, vilket framgår av följande tabell: 4 Vinstmarginaler'1 i vissa amerikanska och europeiska storföretag år 1963 Kemisk industri

Järn- och stålindustri Bilindustri

Dupont de Nemours Union Garbide US Steel General Motors Ford

Gummiindustri Elektro-teknisk industri

,•

Goodyear General Electric

18,3 % Bayer 9,6 % Rhone Poulenc 5,7 % i Schneider 9,7 % Volkswagen 5,6 % Citroen 4,7 % Michelin 5,5 % CGE

4,8 % 1,9 % 0,3 % 3,8 % 0,7 % 1,3 % 2,1 %

* Vinstmarginal = nettovinst/omsättning. 1963 var 306 av världens 500 största industriföretag (i vad gäller omsättningssiffror) amerikanska, medan endast 74 tillhörde EEC. EEC:s största industriföretag, Philips, kom som nummer 33 på listan, följt av Volkswagen (34). Frankrikes största industriföretag, Rhone Poulenc, kom på 74:e plats. General Motors hade samma år en vinst som var lika stor som Volkswagens 1

Blick durch die Wirtschaft, 16 okt. 1965, genom Svenska Handelsbankens Ekonomiska Notiser nr 31 1965. Frankfurter Allgemeine Zeitung, 16 sept. 1965, genom Svenska Handelsbankens Ekonomiska Notiser nr 28 1965. 3 De uppgifter som följer bygger på P. Saint Marc, »Les grands problémes de la construction européenne IV: L'Europe face aux Etats-Unis», Revue de defense nationale, maj 1965. 4 Källor: Rapport från UNICE (samarbetsorgan för EEC-ländernas industriförbund) om »certains aspects des disparités dans les dimensions des plus grandes entreprises» av den 26 februari 1965 och tidskriften Patronat francais, aug. 1964. 2

75 hela årsomsättning och 350 gånger större än Citroéns årsvinst. Enligt franska bedömare kommer den europeiska ekonomin — om man fortsätter på den inslagna vägen — att på några år bli mer underkastad den amerikanska ekonomin än under Marshallplansperioden. 1 Den ekonomiska maktkampen mellan de Gaulle och Förenta staterna har dock flera sidor. Och de Gaulles utgångsläge är på vissa områden mera fördelaktigt. Det gäller i synnerhet valutapolitiken. Förenta staterna har nämligen fört sin ekonomiska offensiv på kredit i den meningen att de europeiska centralbankernas dollarreserver, kraftigt stigit till följd av de amerikanska investeringarna. De franska valutamyndigheterna förfogar sålunda över en stor dollarreserv. Genom att då och då antyda Frankrikes önskan att omvandla dessa dollar i guld -— vilket hårt skulle kunna drabba Förenta staternas redan ansträngda betalningsbalans — kan Frankrike sägas ha en viss hållhake på Förenta staterna. Och denna dollarreserv kallas därför ofta för en »force de frappe monétaire», ett franskt »valutapolitiskt kärnvapen», alltså. 2 . . I sin allmänna strävan att skaka av den amerikanska dominansen inom västalliansen för de Gaulle en kamp mot den särskilda plats som dollarn och även pundet fått bekräftade som internationellt betalningsmedel genom Bretton Woods-överenskommelserna. Från franskt håll har man med allt större eftertryck framhävt, att Gold Exchange Standard — som gör dollarn till ett substitut för guld — ger Förenta staterna ett alldeles speciellt privilegium och ansvar vad beträffar utgivningen av internationella betalningsmedel. De amerikanska valutamyndigheterna uppfyller nämligen den funktion som egentligen borde åvila en världsregerings valutamyndigheter. Utövandet av denna funktion bygger dessutom på förutsättningen att Förenta staterna förfogar över en guldreserv som är tillräckligt stor för att utgöra en fullgod garanti för dollarn som reservvaluta. Sedan slutet av 1950-talet föreligger emellertid denna förutsättning inte längre, och m a n har så småningom hamnat i en situation som innebär, att de europeiska staternas dollarreserv i mindre mån är förr kan betraktas som guldsubstitut och i allt större omfattning i stället måste betraktas som krediter till förmån för Förenta staterna. 3 Denna situation har Frankrike utnyttjat för att — i allt klarare ordalag — ifrågasätta dollarns roll som internationellt betalningsmedel. Vid sin presskonferens den 4 februari 1965 gick de Gaulle till frontalangrepp genom att tala om en återgång till guldmyntfoten. Han krävde dock inte någon 1

Den stora aktivitet, som den franska staten utvecklar för att främja strukturrationaliseringen inom den franska industrin, har bidragit till att i februari 1966 aktualisera planer på betydelsefulla fusioner inom stålindustrin (mellan Wendel och Sidelor samt mellan Usinor och Lorraine-Escaut) 2 En viss omvandling av dollar till guld har också skett under 1965; samtidigt har dock förtidsåterbetalningar gjorts på Frankrikes skuld till USA. De franska valutamyndigheterna ämnar rätta sig efter regeln a t t guldreserven bör motsvara värdet av utlandsskulden plus 5—10 % av landets totala valutareserv (se Le Monde, 6 jan. 1965). 3 Se därom bl. a. »Exposés de M. Valéry Giscard d'Estaing sur les problémes monétaires internationaux». Bilaga till L'Economie, 1965, no. 972.

76 höjning av guldpriset, vilket vore en oundgänglig förutsättning för en återgång till det system som gällde före första världskriget, utan lämnade dörren öppen för skapande av annan reserwaluta än guld genom att antyda eventuella ».mesures de complement» (kompletterande åtgärder). Även om de Gaulle sålunda uttryckt sitt reformförslag ytterst knapphändigt, tycks den huvudtanke som föresvävat honom och som — både före och efter denna presskonferens — i halvofficiella sammanhang framförts av franska regeringsrepresentanter vara, att dollarn bör ersättas som reservvaluta av en ny (den s. k. Composite Reserve Unit, CRU) som inte längre skulle garanteras av den amerikanska guldreserven utan av de s. k. Tio:s guldreserv (dessa tio länder är Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna, Japan, Kanada och Sverige). Kontrollen över volymen av denna reservvaluta skulle utövas gemensamt av de Tio. Som ett första steg i denna önskade omorganisering av det internationella betalningssystemet beslöt Frankrike några dagar efter ovannämnda presskonferens att landets eventuella underskott i betalningsbalansen framdeles skulle regleras uteslutande i guld, vilket i praktiken är liktydigt med Frankrikes utträde ur Gold Exchange Standard. 1 Utan att behöva gå närmare in på dessa problem kan man alltså konstatera, att de krav på oberoende och medbestämmanderätt som de Gaulle ställt på det militärpolitiska planet har sin motsvarighet på det ekonomisk-politiska. Med risk för att dras in i alltför långt drivna spekulationer kan man naturligtvis fråga sig vad som skulle hända, om de Gaulle lyckades skapa en europeisk politisk nationalkänsla samtidigt som Västeuropa alltmer penetrerades av amerikanska ekonomiska intressen. Om man skall tro den redan tidigare citerade artikelförfattaren i Revue de defense nationale 2 skulle en sådan situation kunna framkalla nationaliseringar av amerikanska bolag i Europa och leda till Europas socialisering. 5. Den franska strategins militära sida Efter att nu ha antytt några av de ideologiska, politiska och ekonomiska sidorna av den franska strategin, kan vi gå över till den rent militärstrategiska debatten. Här har diskussionen skärpts alltsedan Förenta staterna vid början av 1960-talet övergick från den massiva vedergällningsstrategin till McNamara-doktrinen om »flexible response». Den franska kritiken har fått sitt skarpaste uttryck i general Gallois' teori om »sanctuary». 3 Teorin går ut på följande: Man kan inte utesluta möjligheten att Förenta staterna och Sovjetunionen kommer överens om att skona varandra i ett eventuellt kärnvapenkrig genom att betrakta varandras territorier som »sanctuaries», - Se Le Monde, 6 och 13 febr. 1965. 2 Se not sid. 7 1 . 3 P. Gallois, Stratégie de Våge nucléaire, Paris 1960.

d. v. s. »fridlysta områden». Alla övriga delar av världen kunde råka ut för att bli slagfält och förintas. Alltså: Frankrike måste ha ett eget avskräckningsmedel. I officiella kretsar går man inte så långt i misstro mot Förenta staterna, men kritiken är egentligen densamma. Man ifrågasätter inte amerikanernas beslutsamhet att om så behövs använda alla sina medel till Europas försvar. Men med hänsyn till den eskalationsprincip McNamara-doktrinen innehåller kan man befara, att Frankrike och Europa hinner förintas, innan Sovjetunionen och Förenta staterna kommer till ett vapenstillestånd. Som premiärminister Pompidou uttryckte det i juni 1963 inför nationalförsamlingen: Det föreligger risk för att det värsta skall hända Frankrike från början men inte alls drabba Sovjetunionen eller Förenta staterna. Det är därför, sade Pompidou, Frankrikes plikt att ställa ett minimum av avskräckningsmöjligheter till sitt och Europas förfogande. 1 I militärstrategiska termer har denna övertygelse uttryckts av general Ailleret i ett uppmärksammat anförande 1964. Ailleret framhåller, att teorin om »flexible response» förutsätter en viss »balans» mellan motståndarna på en lägre konfliktnivå än den högsta. Denna förutsättning saknas i Västeuropa. Ett anfall österifrån med konventionella vapen kan inte .mötas enbart med ett konventionellt försvar. Sovjetunionens numeriska och strategiska överlägsenhet på detta område är alltför stor. Med användning av taktiska atomvapen kan man visserligen stoppa en invasion, men priset vore Europas totala förstörelse från Atlanten till ryska gränsen. Tillämpningen av »flexible response» blir därmed farligare för Västeuropa än teorin om massiv vedergällning, då den inför ett s l a d d a n d e moment, inte för Västeuropa utan för angriparen. Detta resonemang gäller även för »lokala» konflikter, därför att det är orealistiskt att tänka sig en geografiskt begränsad öst—väst-konflikt i Europa, som inte skulle utmynna i en storkonflikt.Den militärstrategiska schismen mellan Förenta staterna och Frankrike har — som tidigare nämnts — lett till att Frankrike vägrat delta i 1966 års NATO-krigsspel just därför att detta skall utgå från en tillämpning av McNamara-doktrinen. Tillkomsten av det franska kärnvapnet har som bekant utsatts för många kritiska omdömen. Det kan därför vara intressant att här ta upp de argument som oftast används och se hur de franska strategerna 3 bemöter dem: a) Vad tjänar det franska kärnvapnet till hör man ofta sägas. Frankrike kan ändå inte avskräcka en supermakt, låt oss säga Sovjetunionen. På detta svarar fransmännen, att det franska kärnvapnet inte är avsett att utgöra 1

Nationalförsamlingen den 13 juni 1963. General Ailleret, »Opinion sur la théorie stratégique de la'flexible response'», Revue de defense nationale, aug.—sept. 1964. 3 Framställningen under a) och b) bygger huvudsakligen på en osignerad artikel, »La dissuasion francaise», i Revue de defense nationale, juni 1965. En betydligt mer utarbetad strategisk framställning enligt samma tankegångar finns i general Beaufre, Dissuasion et slratégie, Paris 1964. 2

78 ett avskräckningsmedel mot Sovjetunionen, när både Frankrikes och Sovjetunionens mest vitala intressen står på spel. En sådan situation kan knappast uppkomma utan att även Förenta staternas mest vitala intressen står på spel. Och då kan Frankrike sätta sin lit till det amerikanska kärnvapenparaplyet. Det franska kärnvapnet är däremot avsett att utgöra ett effektivt avskräckningsmedel mot Sovjetunionen, när Frankrikes mest vitala intressen står på spel men inte Sovjetunionens. Då är det franska kärnvapnet ett effektivt avskräckningsmedel, även om Förenta staternas mest vitala intressen inte berörs. Med andra ord: den franska militärstrategiska doktrinen är dubbelbottnad. För de stora avgörandena förlitar man sig på den mekanism som utlöses av terrorbalansen mellan Förenta staterna och Sovjetunionen, men för de avgöranden som är stora bara för Frankrike lämnar m a n sig möjligheten att framhäva de egna intressena gentemot en supermakt. Samma resonemang skulle kunna gälla även för ett europeiskt kärnvapen, menar fransmännen. Men då måste det vara under samma förutsättningar, d. v. s. att detta europeiska kärnvapen är oberoende av Förenta staterna, så att man är i stånd att i vissa situationer framhäva specifika europeiska intressen. Frankrike säger sig önska ett sådant europeiskt kärnvapen. 1 För att skapa det måste dock Europa först ha politiska institutioner som är oberoende av Förenta staterna. Och — som nämnts tidigare — kan, enligt de Gaulle, detta krav i dagens Europa inte tillfredsställas med ett mellanstatligt samarbete, som skulle gå längre på vägen till politisk integration än ett statsförbund. Då Frankrikes förslag om politiskt samarbete mellan de sex (bl. a. den s. k. Fouchetplanen) förkastats av de övriga EEC-medlemmarna, har den praktiska utformningen av ett gemensamt försvar innebärande ett sådant europeiskt kärnvapen veterligen aldrig diskuterats. 2 b) En annan kritik, som ofta riktas mot det franska kärnvapnet, är att det medför en försvagning av västalliansen. Mot denna beskyllning värjer sig de franska strategerna med ett till synes något paradoxalt påstående. Den osäkerhet som tillkomsten av ett franskt kärnvapen medför utgör inte någon destabiliserande faktor i terrorbalansen mellan Förenta staterna och Sovjetunionen, säger fransmännen, utan tvärtom en stabiliserande faktor. Orsaken är att terrorbalansen vilar just på hotet om användning av kärnvapen. Och supermakternas stora bekymmer är att övertyga varandra om att man i vissa situationer verkligen kommer att använda kärnvapen, trots att det innebär självmord. Förlorar kärnvapenhotet sin trovärdighet, står man inför faran för uppkomsten av stora konventionella krig. Supermakterna måste alltså se till att vidmakthålla en så hög trovärdighet som möjligt. 1

Sådana deklarationer har gjorts bl. a. av informationsminister Peyrefitte den 28 maj 1963 och av premiärminister Pompidou den 3 december 1964 (vid debatten om försvarets sexårsprogram). 2 Möjligen har frågan diskuterats vid samtal mellan de Gaulle och Adenauer vid den tiden då den sistnämnde var västtysk förbundskansler.

79 Världens räddning ligger nämligen just i rädslan för kärnvapnen. Det franska kärnvapnet bidrar till att öka trovärdigheten av västsidans kärnvapenhot just genom att införa en ny osäkerhetsfaktor i form av ett nytt beslutscentrum. Detta ger östsidan ökad anledning att tro, att västsidans kärnvapen kan komma till användning. Därmed utgör det franska kärnvapnet en stabiliserande faktor i terrorbalansen och skulle även utgöra en förstärkning av västalliansen, om den renovering av NATO som general de Gaulle föreslagit verkställdes. Det bör noteras, att dessa tankegångar fått en viss resonans i Förenta staterna, något som tagit sig uttryck bl. a. i Henry Kissingers senaste bok. 1 c) En tredje invändning, som riktas mot det franska kärnvapnet, är att Frankrike inte kommer att ha råd med denna atomkapprustning. På officiellt håll i Frankrike är man mycket mån om att förklara, att det franska kärnvapnet inte är dyrt. Man får möjlighet att minska de konventionella styrkorna, och det är de som drar de stora kostnaderna. Dessutom är den franska kärnvapenstrategin utformad så att Frankrike inte behöver syfta till att följa den kärnvapentekniska kapprustningen kvantitativt utan endast kvalitativt. d) Slutligen, till dem som förebrår den franska kärnvapenpolitiken för att bidra till kärnvapenspridningen och motverka nedrustningssträvandena säger de Gaulle, att han är anhängare av en allmän och kontrollerad nedrustning i fråga om alla vapen. Försök att avskilja frågan om kärnvapenprovstopp från den allmänna nedrustningsfrågan har de Gaulle betecknat som ett »vilseledande sidospår», som inte leder till minskad krigsrisk.Ursprungligen var det hela, enligt de Gaulle, helt enkelt ett ryskt-amerikanskt försök att hindra Frankrike att bli en kärnvapenmakt. 6. de Gaulle, Frankrike och framtiden Om m a n nu i en enda mening vill summera syftet med Frankrikes eller snarare de Gaulles strategi, kan man säga, att de Gaulle vill kullkasta vad man brukar kalla »le monde de Yalta», den värld som skapades efter andra världskriget i Jalta — dit Frankrike, som då också leddes av general de Gaulle, inte blev inbjudet — och skapa förutsättningarna för en post-Jaltavärld, där »l'entente constructive de 1'Atlantique å FOural» skulle utgöra ett huvudelement. För att nå detta syfte riktar de Gaulle sina slag mot de organ som enligt hans mening utnyttjas för att vidmakthålla Jaltas status quo, det må vara NATO, de institutioner som skapats genom Bretton Woodsöverenskommelserna eller FN. För de Gaulle är FN i lika stort behov av renovering som NATO. 3 de Gaulle vill, att säkerhetsrådet åter skall bli det 1 2 3

H. Kissinger, The Troubled Partnership, New York 1965. Presskonferens den 23 oktober 1958. Om FN har de Gaulle uttryckt sig bl. a. i sina presskonferenser den 11 april 1961 och den 4 februari 1965.

80 exekutivorgan som det från början var avsett att bli. 1965 gav han Frankrikes officiella stöd åt Kinas inträde i FN; redan tidigare hade han väckt förslag om möte mellan de fem kärnvapenmakterna. 1 Vilken plats de Gaulle tänker sig för Frankrike i denna post-Jalta-värld är en öppen fråga. Säkert är bara, att Frankrikes plats skall vara stor. Betyder detta nödvändigtvis, att de Gaulle är besatt av en »folie des grandeurs» (storhetsvansinne) när det gäller hans eget land? Jag tror, att man skall akta sig för att ge en alltför trång nationalistisk kostym åt den store Charles. Förnuftigare är nog att förutsätta, att de Gaulle med sin utpräglade känsla för realiteter inser, att Frankrike för sin utveckling behöver det europeiska — och nu i första hand det västeuropeiska — rummet och att han därför inte lätt kommer att släppa sin idé om Europa. Hur skall man då besvara den lika spekulativa som vanliga frågan: vad händer efter de Gaulle? Då det gäller att i de Gaulles utrikespolitik skilja vad som kan förmodas bli bestående från vad som kan tänkas försvinna med honom, kan det vara lämpligt att göra en distinktion mellan (a) de Gaulles »politique d'independance» och (b) hans »politique de grandeur».

a. »Politique d' indépendance»

Principen om folkens självbestämmanderätt, som utgör det öppet deklarerade fundamcntet för den femte republikens utrikespolitik, innefattar bl. a. Frankrikes rätt att, under iakttagande av ingångna avtal, föra en självständig utrikespolitik. Till denna princip ansluter sig en stor majoritet fransmän, och det finns knappast någon politiker som inte känner sig manad att åtminstone »lyfta på hatten» för den. Åsikterna går däremot starkt isär, när det gäller tillämpningen av denna princip. 2 För Guy Molle t utgör västs kollektiva säkerhet det högst prioriterade målet. Alla utrikespolitiska åtgärder som av Förenta staterna skulle kunna uppfattas som provokationer måste fördömas. De reformer som NATO-organisalionen behöver bör genomföras i en »vänskaplig anda». Europa måste byggas på överstatlighetens princip: »Om staterna får börja avstå från sin suveränitet eller inte, utan att en gemensam europeisk politik först överenskommits, är en fråga som livet avgör. I teorin vore det idealiskt med en sådan överenskommelse. I praktiken bar staterna redan avstått från vissa nationella befogenheter, särskilt på det ekonomiska området i EEC, utan att man för den skull kan påstå, att det finns en gemensam europeisk politik i alla problem.» Jean Lecanuet ger en större plats åt kravet på medbestämmanderätt, när det gäller västs gemensamma försvar. Han framhäver bl. a., att en 1 2

Presskonferens den 4 februari 1965. I det följande återgivna uttalanden av Mollet, Lecanuet, Rochet och Faure är hämtade ur »12 hommes politiques répondent å 12 questions», La Nef, okt.—dec. 1965.

81 amerikansk hegemoni som skulle innebära ett beslutsmonopol måste avvisas, att ett Europa som nått politisk enhet skall kunna få dela ansvaret med Förenta staterna som likställd partner, men att den makt som Förenta staterna förfogar över ger amerikanarna en »responsabilité prioritaire» (ansvar medförande företrädesrätt), så länge hotet om en kommunistisk expansion kvarstår. Även för Lecanuet måste Europa byggas på överstatlighetens princip. Ett större oberoende av Förenta staterna blir en »naturlig» följd av Europas ökade ekonomiska potential. »Tanken på ett europeiskt Europa, d. v. s. en téte-ä-téte med Sovjetunionen, medför faror» anser Lecanuet, som sålunda ställer sig lika främmande som Guy Mollet för ett »Europa från Atlanten till Uralbergen». På andra sidan av denna viktiga utrikespolitiska vattendelare finner man av naturliga skäl kommunisterna. Kommunistledaren Waldeck Rochet kräver, att »Europa inte skall lemlästas utan innefatta såväl Storbritannien som öststaterna», och han ser i överstatligheten ett instrument för att tjäna Västtysklands antikommunistiska och revanschistiska syften. Tanken på ett Europa som stabiliseringsfaktor mellan Förenta staterna och Kina stöds dock även av de s. k. neutralisterna, som omfattar socialisterna vänster om Mollet, vissa radikaler och vissa — men långt ifrån alla — gaullister. Denna neutralism — som i sin princip är besläktad med Sveriges alliansfrihet, även om dess motivering och syfte kan sägas vara annorlunda — har haft en högborg i den franska intelligentian under hela efterkrigstiden. Den radikale ledaren Edgar Faure, som efter presidentvalet inträtt i den franska regeringen, kan betraktas som en moderat anhängare av neutralismen: »I sitt förhållande till Amerika för Frankrike en god politik, därför att man öppet uttrycker vad man anser vara sant och förordar vad man anser vara riktigt och fruktbart utan att förneka vänskapen eller bryta alliansen . . . I sitt förhållande till Sovjetunionen för Frankrike en god politik, därför a t t . . . man försöker säkra inte enbart samlevnad utan ömsesidig förståelse och samarbete mellan den liberala världen och den socialistiska, vilka inte längre skiljs åt av några väsentliga motsättningar.» I neutralistiska kretsar anklagas ofta de Gaulle för att i vissa hänseenden inte visa sig tillräckligt oberoende gentemot Förenta staterna. Följande yttrande av Pierre Mendés-France är karakteristiskt: »Oberoende skaffar man sig inte enbart genom deklarationer, tal och ultimata eller genom att slå näven i bordet... Inte finns det något oberoende, då varje år nya franska industrier blir beroende av utländskt kapital, för det mesta amerikanskt kapital, men även tyskt kapital i Elsass. Visst har många tal hållits för att fördöma vad de Gaulle kallat en ren kolonisering av vår industri, men det blir bara värre, och de senaste siffrorna visar, att de utländska investeringarna ökat med 30 % jämfört med samma period i fjol.»1 1

Ur redogörelse för en valduell i radio »Europe n° 1» mellan Mendés-France och Michel Debré i Le Nouvel Observateur, 1—7 dec. 1965.

G—614620

82 Liksom Guy Mollet och Lecanuet anser Mendés-France, att Europa måste byggas på överstatlighetens princip. Icke desto mindre är det fråga om vitt skilda Europatankar. Tillämpningen av överstatlighetens princip i dagens Europa brännmärks av den kände professorn och publicisten Maurice Duverger— som kan sägas vara en av den franska neutralismens främsta företrädare — med följande ord: »I detta år 1966 måste man betrakta politisk integrering i ett Europa, där fem av sex stater nästan helt är underkastade Washingtons vilja, som reaktionär diplomati. Såsom André Philip säger: För att övergå från staternas Europa till folkens Europa måste man först vara överens om att förkasta tjänarnas Europa.»1 Av de ovan refererade ståndpunkterna kan m a n dra några slutsatser: de Gaulles beslut att, under iakttagande av ingångna avtal, upphöra att erkänna Förenta staternas överhöghet inom NATO-organisationen har ett starkt stöd även bland oppositionen. Någon betydande kursomläggning på den punkten skulle knappast de Gaulles försvinnande kunna medföra. Därav följer i praktiken, att Frankrike sannolikt även utan de Gaulle skulle behålla sitt kärnvapen som grund för en självständig utrikespolitik. Francois Mitterand lovade visserligen under valkampanjen 1965 att omlägga det franska försvaret från nukleär till konventionell styrka. Tillkomsten av ett självständigt kärnvapen har dock — som tidigare visats — skett med samtycke av de flesta efterkrigsregeringarna. Det är mycket svårt att tänka sig, h u r Mitterands vallöfte skulle kunna förverkligas nu, då hela det franska försvaret omorganiserats i motsatt riktning. de Gaulles beslut att motsätta sig ett överstatligt Europa åtnjuter inte samma breda opinionsstöd. En levande vilja att skapa ett överstatligt Europa, även utan att man först har enats om en gemensam politik, är märkbar. Sannolikt skulle de Gaulles försvinnande påskynda dessa strävanden. Med tanke på de vitt skilda uppfattningar som råder beträffande det politiska innehållet i detta överstatliga Europa kan man dock även efter de Gaulles försvinnande vänta sig betydande svårigheter, så länge de sex inte uppnått en gemensam inställning till Förenta staternas överhöghet på försvarsområdet och så länge de inte utarbetat en gemensam utrikespolitik i övrigt. »Livet» — för att använda Mollets ord — kommer förmodligen till dess att förbli rätt spänningsfyllt.

b. »Politique de grandeur»

de Gaulle har som bekant en särskild uppfattning om den roll som Frankrike skall spela i världen. Han har upprepade gånger 2 förfäktat tanken att 1

Ibid., 12—18 jan. 1966. André Philip är en känd socialistledare som u t t r ä t t ur Mollets parti. Citatet är hämtat ur tidskriften Preuves, nov. 1965. 2 Bl. a. vid en presskonferens i augusti 1950. Det konfidentiella memorandum som de Gaulle 1958 tillställde Washington och London lär ha utformats enligt samma grundtanke.

83 Frankrike bör svara för ledningen och uppläggningen av Västeuropas försvar inom ramen för ett gemensamt försvarssystem, underkastat ett stormaktsråd bestående av Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. Dessa nationalistiska krav har föga gehör i Frankrike, vilket avspeglar sig bl. a. i en stark opinion mot det nationella kärnvapnet, som av många betraktas mer som symbolen för denna »folie des grandeurs» än som förutsättningen för en självständig utrikespolitik. Vi vet inte, i vilken utsträckning de Gaulle själv avser att använda dessa krav som »prutmån» i eventuella förhandlingar om bildande av ett av Förenta staterna politiskt oberoende Europa. I varje fall kommer han i detta avseende att ge sina efterträdare ett lämpligt utrymme för eftergifter. Men både för de Gaulle och för hans efterträdare kan eftergifterna endast gälla nationalistiska krav, knappast Frankrikes självbestämmanderätt. Beiruttidningen L'Orient kommenterade de Gaulles omval med denna träffande karakteristik: »Den roll som de Gaulle anvisar åt Frankrike kan endast uppfyllas av ett enat Europa. Den stora uppgift som väntar honom blir därför att bryta Frankrikes europeiska och atlantiska isolering utan att förlora den prestige som vunnits såväl i den 'Tredje världen' som i den marxistiska världen.» Denna uppgift kan sägas åvila såväl de Gaulle som hans efterträdare. Så länge de Gaulle stannar vid makten kan kursen väntas bli orubbligt inriktad mot en »världsmodell» med tre maktcentra, där »Europa från Atlanten till Uralbergen» är ett stabiliserande element mellan Förenta staterna och Kina. Efter de Gaulle kommer atlantiska och neutralistiska krafter att drabba samman i en maktkamp, vars utgång inte i förväg k a n sägas vara given. Om de Gaulles »världsmodell» förverkligas eller inte beror naturligtvis i sista hand varken på de Gaulles eller hans efterträdares utrikespolitik utan på det övriga Västeuropas, Sovjetunionens och Förenta staternas slutliga ställningstaganden. Ett första svar kan väntas vid den förestående omorganiseringen av västalliansen.

KAPITEL V

V ä s t t y s k l a n d — k r i s h ä r d e n , slagfältet Kjell

Goldmann

1. Bakgrund Västtysklands säkerhetspolitiska problematik är i stor utsträckning densamma som Frankrikes och Storbritanniens: det gäller att, under bevarande av »tillräckligt» eget oberoende, med hjälp av den ena supermakten avskräcka den andra från anfall. För Västtyskland tillkommer emellertid tre särskilda omständigheter, vilka ständigt måste hållas i minnet, då man diskuterar västtysk säkerhetspolitik. För det första har Tyskland ett förflutet, hatat och fruktat av nästan alla. Hitler har inte varit död länge nog för att vara bortglömd. Nationalism, militarism — tillämpade på Tyskland har dessa begrepp fått ett särskilt känsloinnehåll. Om Västtysklands säkerhetspolitik har det ständigt stått strid, inte bara inom förbundsrepubliken utan också utanför dess gränser. Såväl i öst som i väst är opinionen känslig och misstänksam. Detta har givit regeringen i Bonn starka skäl till återhållsamhet. Särskild betydelse har måst tillmätas frågan i vad mån verkställandet av olika säkerhetspolitiska åtgärder skulle uppfattas som hotfullt eller eljest otillständigt. 1 Mot denna benägenhet för återhållsamhet, särskilt markerad när det gäller förbundsrepublikens relationer med sina allierade i väst, har stått en annan tendens, som även den har sina rötter i Tysklands förflutna men som verkat i motsatt riktning: Västtyska uttalanden har ofta präglats av en strävan till likaberättigande med de andra stora NATO-länderna. 2 En motsättning kan sägas föreligga mellan den ekonomiska maktställning som förbundsrepubliken uppnått och de restriktioner på det militära området som den ålagts och åtagit sig. Medan tidigare tendensen till återhållsamhet tedde sig väsentligt mera utpräglad än tendensen att begära likaberättigande, 1

Det är betecknande, att försvarsminister von Hassel så sent som 1963 fann det nödvändigt att i ett anförande inför WEU:s församling på tal om västtysk medverkan i MLF vädja om mindre misstänksamhet mot förbundsrepubliken. En ny generation ryckte fram till de ledande posterna, påpekade von Hassel, en generation som inte haft något att göra med Hitler och nazismen. »Visa denna nya generation ert förtroende.» Deutschland und die Welt, Zur Aussenpolilik der Blindesrepublik 1949—1963, Munchen 1964, sid. 438. (Citeras i det följande von Hassel I). - Jfr Leonard Beaton — John Maddox, The Spread of Nuclear Weapons, London 1962, sid. 111 ff.

85 tycks det sistnämnda kravet under de senaste åren ha kommit att inta en mera central plats i västtysk säkerhetspolitik. För Bonn förefaller säkerhetspolitikens prestigemoment spela en särskild roll. För det andra har Västtyskland haft att kämpa med återföreningsfrågan på ett helt annat sätt än de övriga västmakterna. Varje påtänkt säkerhetspolitisk åtgärd har i princip måst prövas mot bakgrund av i vad mån den försämrar eller förbättrar utsikterna till återförening. När socialdemokraterna (SPD) under 1950-talets första hälft motarbetade återupprustning och anslutning till västalliansen, spelade återföreningsfrågan sålunda en viktig roll. Endast en neutralistiskt färgad politik kunde, menade man inom SPD, leda till återförening. Därmed vände sig SPD mot den bärande tanken i Adenauers och de kristliga demokraternas (CDU) utrikespolitik. Enligt Adenauer kunde endast västmakternas styrka driva Sovjetunionen till förhandlingsbordet, endast med västtysk medverkan kunde västalliansen bli tillräckligt slagkraftig, och endast som medlem av NATO kunde Bonn få tillräckliga möjligheter att påverka västsidans Tysklandspolitik. Av dessa tidiga motsättningar inom förbundsrepubliken finns i dag inte mycket kvar. SPD har nu accepterat, att en intim allians med västmakterna är nödvändig (ehuru man inom SPD snarare har resignerat inför svårigheten att »lösa» Tysklandsfrågan än accepterat CDU:s »styrketänkande»). För det tredje är Västtyskland, drastiskt uttryckt, det givna slagfältet i ett europeiskt krig. Detta måste rimligen ge beslutsfattarna i Bonn ett annat perspektiv på NATO-strategin än deras kolleger i Washington, London och kanske Paris. För Förenta staterna bör det allt överskuggande målet vara att undvika en »strategisk» kärnvapenduell med Sovjetunionen. Givetvis finner man det även i Washington angeläget att undvika varje militär konflikt i Tyskland, och särskilt ett krig med »taktiska» kärnvapen, därför att tio- eller kanske hundratusentals amerikanska soldater skulle dödas, och därför att sådana konfrontationer ökar risken för ett »totalt» kärnvapenkrig. Men det avgörande måste vara just att hindra detta »totala» krig. Varje åtgärd som möjliggör begränsningar av krigföringen på nivåer under den »totala» måste vara ett starkt amerikanskt, liksom ett brittiskt och kanske även franskt intresse. För västtsykarna är situationen en annan. För många av dem torde skillnaderna mellan ett konventionellt storkrig, ett krig med taktiska atomvapen och ett strategiskt kärnvapenkrig te sig mindre avgörande. Ett krig med »taktiska» atomvapen kan för tyskarna bli en total katastrof, fullt jämförbar med den som ett »strategiskt» kärnvapenkrig skulle medföra för t. ex. Förenta staterna. Men redan ett större konventionellt krig kan medföra enorm död och förödelse. För många i Bonn torde själva krigsutbrottet te sig som den avgörande olyckan; det är detta man måste söka förhindra snarare än övergången från en lägre till en högre krigsnivå. I alla händelser har man i Västtyskland mest intresserat sig för hur man på säkraste sätt skall kunna avskräcka östsidan från anfall;

86 frågan om hur ett krig skall föras, om avskräckningen misslyckas, har i officiella uttalanden ägnats mindre uppmärksamhet än t. ex. i Förenta staterna. I Bonn har man sålunda konsekvent avvisat det nivåtänkande som McNamara-strategin implicerar. Bundeswehr har byggts upp till ansenlig omfattning — 278 000 man, 12 divisioner 19651 — och utgör det största nationella bidraget till NATO:s landstridskrafter i Europa. Men denna västtyska insats har inte förestavats av uppfattningen att västsidan bör satsa på ett icke-nukleärt alternativ i Centraleuropa. Med aldrig sviktande energi har förbundsregeringens talesmän alltsedan 1950-talets mitt framhärdat i att man endast genom att göra tidig kärnvapenanvändning sannolik kan avhålla sovjetledarna från aggression. I valet mellan å ena sidan en utpräglat »flexibel» avskräckning, vilken man anser vara mindre pålitlig än en mera »nukleär», och å andra sidan stor risk för utplåning av Tyskland, om en »nukleär» avskräckning trots allt misslyckas, har Bonn föredragit det sistnämnda alternativet. 2 Så länge även Förenta staterna hyllade principen om »tidig användning» av kärnvapen, var allt gott och väl. Under 1950-talets sista år kritiserades emellertid i den amerikanska debatten teorin om massiv vedergällning och så småningom även den om till »taktisk» nivå begränsat kärnvapenkrig allt intensivare; redan de många mot den rådande doktrinen kritiska skrifterna (av män som Kahn, Kissinger och Taylor) väckte oro i Bonn. När sedan de nya tankarna efter presidentskiftet 1961 blev officiell amerikansk politik, blev det i Bonn en akut fråga, om det längre var tillräckligt troligt att ett sovjetiskt anfall i Centraleuropa skulle mötas med kärnvapen. Man kan säga, att fyra olika vägar stod öppna för en västtysk regering som sökte öka trovärdigheten i hotet att varje anfall av betydelse mot Västtyskland skulle leda till kärnvapenkrig: a) Anskaffande av nationellt kontrollerade tyska kärnvapen. b) Satsning på en »europeisk» kärnvapenstyrka. c) Strävan efter medbestämmanderätt över NATO-staternas kärnvapenstyrkor. d) Försök att uppnå en sådan disposition av västsidans s. k. taktiska atomvapen och en sådan deklarerad doktrin för deras användning att hotet om deras tidiga insättande i varje europeiskt krig av betydelse fick maximal trovärdighet. I återstoden av denna uppsats skall jag söka visa, i vad mån förbundsregeringen beträtt dessa vägar. 1 8

The Military Balance I960—1966, The Institute for Strategic. Studies, London, 1965, sid. 18. Jfr Uwe Nerlich, »Die nuklearen Dilemmas der Bundesrepublik Deutschland», Europa-Archiv, vol. 20 (1965), no. 17, sid. 644.

2. Västtysklands

kärnvapenproblem:

fyra

»lösningar»

a. Tyska kärnvapen

I en polsk pamflett med titeln »West Germany's striving for Nuclear Armaments» ges följande bild av den nukleära utvecklingen i Västtyskland under perioden 1956—1963: 1956 innehade förbundsrepubliken ingen utrustning för modern kärnvapenkrigföring — 1963 disponerade Bundeswehr en ansenlig arsenal av vapenbärare. 1956 hade förbundsrepubliken ingen personal som var utbildad i användande av kärnvapen — 1963 hade västtyskar i åtskilliga år utbildats för sådan krigföring. 1956 hade förbundsrepubliken ingen industri som kunde producera vapenbärare för kärnladdningar — 1963 hade en sådan industri existerat i flera år. 1956 kunde förbundsrepubliken inte ens hoppas på att få delta i NATO:s högsta militära ledning — 1963 innehade västtyska officerare många viktiga poster inom alliansen och hade t. o. m. fått tillträde till Strategic Air Commands kontrollcentrum i Omaha, Nebraska. 1 I denna redogörelse saknas det steg som väl vore allvarligast inte minst från polsk synpunkt: anskaffning av nationellt kontrollerade västtyska kärnvapen. Den brittiska och franska vägen har förbundsregeringen hittills bedömt som oframkomlig. Att den västtyska krigsmakten måste ha samma beväpning som övriga i Centraleuropa engagerade NATO-staters har ofta framhållits — men av detta har inte ansetts behöva följa, att Västtyskland måste skaffa sig egna nukleära stridsmedel. Tvärtom har förbundsregeringen gång efter annan deklarerat, att den inte har några som helst intentioner av det slaget. 2 Det för framtiden förpliktande i sådana deklarationer kan naturligtvis diskuteras. Emellertid är det uppenbart, att Västtyskland har goda skäl att avstå från egna kärnvapen, skäl som inte gäller för länder som Storbritannien och Frankrike. Till att börja med har förbundsrepubliken fördragsenligt bundit sig för att inte på sitt eget territorium framställa ABC-stridsmedel. Detta åtagande utgör ett led i de överenskommelser 1954—55 som ledde till återupprustningen och till medlemskapet i NATO. 3 Anskaffning av tyska kärnvapen förutsätter därför antingen fördragsbrott, ändring av 1954 års uppgörelse, tillverkning utomlands eller köp utifrån. Detta måste utgöra en broms på eventuella nukleära ambitioner. Men framför allt måste man i Bonn ta hänsyn till det utomordentligt starka östeuropeiska och även västeuropeiska motståndet mot tysk kärn1

Jerzy Kowalewski, West Germany's striving for Nuclear Armaments, Warszawa 1963, sid. 108 f. von Hassel: »Wir haben niemals nach eigenen Atomwaffen gestrebt, und wir streben auch fernerhin nicht danach.» (von Hassel I, sid. 438.) Erhard: »Wir haben wiederholt bekundet, dass wir keine nationale Kontrolle iiber Kernwaffen anstreben.» (Regeringsförklaring den 10 november 1965, citerad efter Archiv der Gegenwart 45/1965, sid. 12162.) 3 Dokumentet återges i NATO, Facts about the North Atlantic Treaty Organization, NATO Information Service, Paris 1962, sid. 243 ff. 2

88 vapenanskaffning. Man torde kunna utgå från att ett beslut om anskaffning av kärnvapen skulle dels leda till sovjetiska motåtgärder, dels mycket allvarligt försämra Bonns relationer med de flesta västeuropeiska huvudstäder. För alla potentiella kärnvapenmakter är uppbyggnadsperioden ett stort problem; för ingen sådan stat är detta problem så besvärande som för Västtyskland. Till detta kommer förbundsregeringens omsorg om relationerna med Förenta staterna, vilken jag skall återkomma till. Washington motsätter sig med kraft ytterligare spridning av kärnvapen (varvid MLF och liknande arrangemang inte anses utgöra spridning). Ett västtyskt anskaffningsbeslut skulle allvarligt störa, ja kanske helt rasera den intima allians med Förenta staterna på vilken Västtyskland bygger sin säkerhetspolitik. En skillnad mellan CDU och SPD i denna fråga kan vara värd att notera. Förbundsregeringens kärnvapenpolitik har knappast förestavats av någon övertygelse om att nationella kärnvapen principiellt är olämpliga i Västeuropa: »Vi har som tyskar intet att invända mot Storbritanniens redan fullbordade och Frankrikes planerade atomupprustning». 1 På socialdemokratiskt håll förefaller man däremot vara benägen att ansluta sig till den amerikanska tesen att nationella europeiska kärnvapen innebär slöseri, saknar betydelse som tillskott till NATO, är oanvändbara i isolering och ökar spridningsrisken. Helmut Schmidt, ledande medlem av SPD, betraktar de franska och brittiska kärnvapenstyrkorna som varnande exempel för Västtyskland. 2 b. Washington eller Paris ?

Under 1960-talets första år var det vanligt att betrakta Bonns utrikespolitik som en balansgång mellan en »europeisk» och en »atlantisk» orientering, mellan, om man så vill, de Gaulle och Kennedy. En inflytelserik grupp med förre försvarsministern Franz Josef Strauss i spetsen verkar nu för en »europeisk» lösning av Västtysklands säkerhetspolitiska problem. I de Gaulles anda hävdar Strauss, att Förenta staterna och Västeuropa inte längre har identiska intressen, att amerikanerna »alltid instinktivt kommer att söka skydda sig själva från risken för utrotning». Han godtar MLF endast under förutsättningen att Förenta staterna officiellt förklarar sig villigt att »överföra MLF till en europeisk myndighet, så snart ett sådant organ upprättats»; ANF är, i konsekvens härmed, oacceptabel för honom. Strauss ser — i motsats till de Gaulle — fram mot en europeisk förbundsstat (helst innefattande, men om nödvändigt utan Storbritannien). Under en övergångsperiod bör inrättas ett »europeiskt nukleärt råd» bestående av de deltagande staternas försvarsministrar. I detta råd skall den gemensamma 1 2

Formuleringen är den nuvarande justitieministern Richard Jaegers (CSU) i Fritz Erler — Richard Jaeger, Sicherheit und Riistung, Köln 1962, sid. 160. Helmut Schmidt, Defense or Retaliation, New York 1962, sid. 80 ff.

89 nukleära strategin utformas. Vidare bör en »europeisk nukleär arsenal» upprättas »på franskt territorium och, om Storbritannien deltar, även på brittiskt territorium». Utveckling och tillverkning av europeiska kärnvapen bör stödjas med »vetenskapliga och finansiella bidrag av de övriga staterna i den europeiska unionen». Åtminstone i inledningsskedet måste insatsbeslut fattas av den franske presidenten och, i förekommande fall, av »andra regeringschefer på vilkas territorium delar av den nukleära arsenalen är placerad» (Västtyskland?). På detta sätt blir det, menar Strauss, möjligt att »mycket snart» nå fram till två »effektiva västliga strategiska system, kompletterande varandra och ändå autonoma», det ena kontrollerat i Washington och det andra på det europeiska fastlandet. Strauss understryker, att Tyskland inte skulle erhålla nationell kontroll över kärnvapen; syftet är en transferering av beslutanderätten över insats av kärnvapen från en nationell till en gemensam myndighet. 1 Detta är allt annat än förbundsregeringens officiella uppfattning. Det officiella Bonn har tvärtom ständigt understrukit behovet av ett intimt samarbete med Förenta staterna; i synnerhet sedan Strauss 1962 lämnade försvarsministerposten har uttryck för misstro av gaullistisk typ saknats i förbundsregeringens framträdanden. Strauss' efterträdare som försvarsminister, Kai-Uwe von Hassel, har ägnat stor energi åt att klargöra, att hans regering betraktar Förenta staternas engagemang i Västeuropas försvar som omistligt, som något som på inga villkor får äventyras. Låt oss citera ett uttalande från 1963: »Förbundsregeringen hyser på intet sätt misstroende mot den amerikanska politiken. Jag anser, att allt bör göras, som också på lång sikt medför en fast förbindelse mellan Europa och de nordamerikanska staterna. Om förbundsrepublikens och de övriga europeiska NATO-ländernas politik inte konsekvent siktar mot den atlantiska gemenskapen som ett framtidsmål, så skulle förhållanden kunna uppstå, som uppluckrar den hittillsvarande överensstämmelsen mellan Förenta staterna och dess europeiska allierades politik och uppmuntrar något slag av neoisolationism, som kanske vinner anhängare därigenom att den riktar den amerikanske skattebetalarens uppmärksamhet på den finansiella belastning som är nödvändig för Europas försvar. Genom en fast förbindelse mellan Amerika och Europa skulle de kretsar, som fruktar att Förenta staterna en dag — kanske 1970 eller 1972 — lämnar Europa och utsätter det för angrepp österifrån, inte vinna något gehör. Intimare samverkan på det politiska området och större gemenskap i fråga om militära ansträngningar sammanbinder automatiskt intressena och säkerställer, att alliansen inte sönderfaller eller offras inför hotet från kommunismen. . . . Förenta staternas ställning som ledande makt inom den atlantiska alliansen är obestridd. Dess andel i avskräcknings- och försvarsansträngningarna är dominerande, och ingen eruropeisk makt kan blunda för detta. Till och med Frankrike, som i många avseenden har egna uppfattningar om alliansens 1

Franz Josef Strauss, »An Alliance of Continents», International Affairs, vol. 41 (1965), no. 2, sid. 197 ff. Åtminstone numera tänker sig Strauss dock en »europeisk» lösning endast på längre sikt. På kort sikt rekommenderar han en »politisk NATO-lösning». (Suddeutsche Zeilung, 2 dec. 1965).

90 grundbegrepp, erkänner helt och fullt betydelsen för Europas och den fria världens försvar av Förenta staternas 'partnership'.» 1 von Hassel har också framhållit, att utvecklingen gör försvaret av den atlantiska zonen mer och mer odelbart. »Europa kan alltså inte bli en tredje kraft mellan öst och väst utan endast den europeiska parten i en atlantisk gemenskap byggd på 'partnership'.» 2 Och han har betonat de »oupplösliga» banden mellan Västeuropas och Förenta staternas säkerhet: »Försvaret av Västeuropa är trovärdigt, i dag och i morgon, endast med stöd av Förenta staternas styrka. . . . Europa kan inte acceptera förlusten av Amerika mer än Amerika kan överleva, oskadat, en konflikt med den kommunistiska världen, om Europa övergavs.» 3 Det särskilda fränsk-tyska samarbetet har sålunda, enligt Bonns uppfattning, inte haft någon udd riktad mot Förenta staterna. Man har i den västtyska huvudstaden ofta betonat, att 1963 års fransk-tyska samarbetsavtal inte påverkar samarbetet inom NATO. 4 Inom SPD har misstron mot en »europeisk» orientering och betonandet av en »atlantisk» snarast varit ännu mera markerade än inom CDU. SPD har visat större benägenhet än förbundsregeringen att acceptera McNamarastrategin, vilket ytterligare bör ha påverkat synsättet i atlantisk riktning. c. Medbestämmanderätt

c; •.,'•

Den västtyska regeringen har alltså avvisat tanken på egen atomvapenanskaffning; den har också — i varje fall hittills — visat sig obenägen att satsa på något slag av »europeisk» kärnvapenstyrka. Däremot har Bonn länge eftersträvat ökat inflytande över NATO:s och Förenta staternas kärnvapenstyrkor. Liksom andra europeiska NATO-stater har Västtyskland önskat insyn i och inflytande över Förenta staternas strategiska planering för den europeiska krigsskådeplatsen. De västtyska strävandena har emellertid ofta gått längre än så och siktat till arrangemang av överstatlig karaktär. Som försvarsminister föreslog Strauss bl. a., att NATO :s överbefälhavare i Europa skulle bemyndigas att sätta in de kärnvapen som underställts alliansen för försvar av ett medlemslands territorium på begäran av detta lands regering; på detta sätt skulle förbundsrepubliken visserligen inte få egna kärnvapen men ändå vara tillförsäkrad ett otvetydigt kärnvapenförsvar. 5 Det bör framhållas, att oavsett den roll som prestigesynpunkter kan ha spelat, så har västtyska framstötar av detta slag ibland motiverats med 1

Kai-Uwe von Hassel, »Deutsche Sicherheitspolitik und atlantische Verteidigung», Revue Militaire Generate, 1963, no. 8, sid. 375 f. Kurs. här. (Citeras i det följande von Hassel II.) 2 von Hassel I, sid. 434. 3 Kai-Uwe von Hassel, »Detente through Firmness», Foreign Affairs, vol. 42, no. 2 (Jan. 1964), sid. 188 (Citeras i det följande von Hassel III.) 4 Se t. ex. von Hassel II, sid. 372 f. Jfr Fritz Erler, »Die deutsche Aussenpolitik nach dem Abkommen von Nassau», Europa-Archiv, vol. 18 (1963), no. 5, sid. 165 ff. 5 Beaton—Maddox, op.cit. sid. 115.

91 att ett land kan vilja ha medinflytande över beslut som gäller dess medborgares liv eller död. 1 Vad Västtyskland mera konkret begärde var, enligt ett uttalande av Strauss 1962, (a) information om vilka kärnvapen Förenta staterna lagrat i Europa, (b) garantier för att dessa vapen inte avlägsnades mot de berörda staternas vilja, samt (c) medbestämmanderätt, »positiv och negativ», över insats av de kärnvapen som stationerats på det egna territoriet. 2 Mot denna bakgrund var givetvis förslaget om MLF välkommet — ingen stat hälsade det med samma intresse som Västtyskland. Vid slutet av 1965 tycktes MLF-projektet visserligen vara lagt på is, men de uttalanden om det som gjordes säger mycket om förbundsregeringens inställning till NATO och till Västtysklands position inom alliansen över huvud. Jag skall därför här referera några karakteristiska uttalanden av von Hassel. Under sommaren 1963 utlade von Hassel sin syn på MLF dels i ett anförande inför Västeuropeiska unionens (WEU) församling, dels i en artikel i Wehrkunde. Han framhävde härvid särskilt projektets politiska betydelse. Denna låg, menade han, främst i att förverkligandet av MLF skulle medföra ett intimare samarbete inom NATO och vad han kallade en fullständig militär integration. I själva verket kunde, sade han, just kontrollen över kärnvapen användas för att på ett varaktigt sätt förstärka alliansen och klargöra för Sovjetunionen, att en schism mellan Förenta staterna och Västeuropa var otänkbar, von Hassel underströk, att MLF inte borde byggas upp endast av Förenta staterna och Västtyskland. Flera andra stater borde medverka. Förbundsrepubliken eftersträvde ingen särställning, framhöll han. Det var med tanke på »allas vår säkerhet», för att »för sin del bidra till en ännu högre grad av politisk och militär integration» som Bonn beslutat medverka i MLF. Rörande den känsliga veto-frågan sade han, att man inte för alltid kunde hålla fast vid principen om enhällighet vid insatsbeslut, om man ville bevara effektiviteten i avskräckningen. 3 En huvudsynpunkt i dessa uttalanden var att den atlantiska alliansen skulle knytas fastare samman, om MLF förverkligades, von Hassels framträdanden i MLF-frågan formade sig därmed till ytterligare belägg för förbundsregeringens Övertygelse om Förenta staternas absoluta oundgänglighet i Europa. I en i januari 1964 publicerad artikel framhöll den västtyske försvarsministern ånyo, att MLF var intressantast ur politisk synpunkt. MLF skulle, skrev han, innebära en ytterligare länk mellan Europa och Amerika; »dess intima sammankoppling med Förenta staternas nukleära potential skulle få till följd att avskräckningen förstärktes å ena sidan och att starka band upprättades mellan Europa och Amerika å den andra». Detta var, enligt von Hassel, en avgörande f ö r d e l m e d MLF i jämförelse 1

Se t. ex. anförande av Strauss den 20 december 1961, återgivet i Karl Bauer, Deutsche Verteidigungspolitik, 1945—1963. Dokumenle und Kommentare, Boppard am Bhein 1964, sid. 186. 2 Nerlich, op.cit., sid. 646. 3 von Hassel I, sid. 437 f; von Hassel II, sid. 374 f.

92 med förslag om en »europeisk» kärnvapenstyrka. 1 Ett år senare uttryckte han sig ännu mera kategoriskt. MLF skulle, skrev han nu, vara »politiskt utomordentligt värdefull» genom att dess upprättande skulle knyta Amerika fastare till Europa, något som var av största betydelse för Europas säkerhet; med MLF:s hjälp kunde Förenta staterna och Europa knytas samman i en »oupplöslig gemenskap». 2 I sina resonemang om MLF:s militära värde framhävde von Hassel emellertid stundom styrkans »europeiska» karaktär som väsentlig, och detta i ordalag som erinrade om den franska och (konservativa) brittiska argumentationen för respektive nationella kärnvapenstyrkor. Han pekade på Sovjetunionens väldiga överlägsenhet i fråga om kärnvapenstyrkor för medeldistans. 3 Dessa styrkor kunde anses utgöra ett allvarligt hot mot Västeuropa, men de hotade inte Amerika. För von Hassel gällde det att finna ett motmedel mot de sovjetiska medeldistansrobotarna. MLF skulle, framhöll han, utgöra en ny, »i huvudsak europeisk» komponent i västs avskräckningsstyrkor; under europeiskt befäl, »d. v. s. under SACEUR», skulle MLF kunna täcka flertalet av de baser från vilka Sovjetunionen direkt hotade Europa. Dessa anfallsmål täcktes visserligen redan av de amerikanska kärnvapenstyrkorna, men, menade von Hassel, avskräckningen skulle avsevärt förbättras genom tillkomsten av MLF, en »väsentligen europeiskt orienterad styrka». MLF skulle demonstrera Förenta staternas vilja att ta hänsyn till europeiska intressen, samtidigt som doktrinen om ickespridning av kärnvapen upprätthölls. 4 Det är inte alldeles klart, i hur hög grad förbundsregeringen fäst vikt vid veto-rättens avskaffande i MLF:s politiska kontrollorgan. Då och då har man, som redan visats, klargjort, att man ser fram mot dess avskaffande. Någon framträdande plats i de offentliga tyska resonemangen har emellertid denna fråga inte intagit. Den brittiska regeringen har, som nämnts, förhållit sig helt avvisande till veto-rättens avskaffande. Men även den amerikanska hållningen måste betecknas som mycket förbehållsam: Förenta staterna har visserligen antytt att veto-rätten kan komina att avskaffas, men detta endast på mycket lång sikt och under mycket speciella politiska förutsättningar (Västeuropas fullständiga enande). När amerikanerna i 1

von Hassel III, sid. 189. Kai-Uwe von Hassel, »Organizing Western Defense», Foreign Affairs, vol. 43, no. 2 (jan. 1965), sid. 213. (Citeras i det följande von Hassel IV.) 3 Vid början av 1966 antogs väst och öst ha följande strategiska kärnvapenstyrkor: De kommunistiska Västallianserna staterna Interkontinentala robotar 854 270 Fartygsbaserade robotar 544 120 + Medeldistansrobotar — 750 Långdistansbombplan 625 200 Medeldistansbombplan 430 1 250 Källa: The Military Balance, op.cit., sid. 40. 4 von Hassel IV, sid. 212 f. 2

93 augusti 1965 vid nedrustningskonferensen i Geneve lade fram ett förslag till icke-spridningsavtal, utformat enligt detta synsätt, erhöll de Bonns stöd; förbundsregeringen sade sig för övrigt ha konsulterats före framläggandet av förslaget. 1 Att på detta sätt inte alldeles utesluta möjligheten av vetorättens avskaffande har förmodligen tett sig politiskt betydelsefullt för förbundsregeringen. Men i de västtyska uttalandena är det andra argument för MLF som dominerat: befästandet av den atlantiska alliansen samt den ökade trovärdigheten i hotet om att använda kärnvapen vid anfall mot Västeuropa. När MLF-frågan förlorade sin omedelbara aktualitet, var man i Bonn tillbaka i utgångsläget: om inte medägande i denna form kunde uppnås, måste medbestämmanderätten erhållas på annat sätt. I sin regeringsdeklaration den 10 november framhöll Erhard, att NATO måste anpassas till nya politiska och militära förhållanden. Han fortsatte: »I synnerhet måste de problem lösas som följer av det faktum att numera vissa medlemmar av alliansen förfogar över egna kärnvapen, medan andra inte gör det. I kärnvapenförsvaret måste dock bundsförvanterna bli delaktiga med hänsyn till i vilken utsträckning de är hotade och i vilken utsträckning de påtagit sig bördor. Vi tänker därvid på former för en gemensam nukleär organisation och är engagerade i överläggningar med våra allierade. Vi har upprepade gånger förklarat, att vi inte eftersträvar någon nationell kontroll över kärnvapen. Vi bör emellertid inte undanhållas all nukleär delaktighet av det skälet att vi är ett delat land.»2 Uttalandet antydde något av den olust och otålighet som man kände i Bonn, sedan MLF lagts på is. Någon lösning måste dock frågan få, menade man. Tidigare under 1965 klargjorde utrikesminister Schroder, att MLF inte var den enda tänkbara lösningen. Ehuru man i Bonn hade bestämda föreställningar om vilka minimikrav som måste uppfyllas för att kunna avskräcka från anfall mot Tyskland, var kravet att förbundsrepubliken »på ett trovärdigt sätt måste inlemmas i den västliga nukleära avskräckningspotentialens organisation» vad Schroder betecknade som »flexibelt»; man var inte doktrinär när det gällde medlen. 3 Den viktigaste skillnaden mellan CDU och SPD i denna fråga synes vara, att man inom SPD motsätter sig veto-rättens avskaffande. En europeisk medbestämmanderätt, som skulle göra det möjligt att sätta in västmakternas kärnvapenstyrkor oberoende av eller mot Förenta staternas vilja, skulle spränga västalliansen — detta hävdade den socialdemokratiska förbundsdagsgruppens nuvarande ordförande Fritz Erler 1962." I sin samma år utkomna bok »Vcrteidigung öder Vergeltung» framhöll Helmut Schmidt dessutom, att en NATO-styrka, även om den var osårbar, skulle få avsevärt mindre »counter-force capability» än de rent amerikanska styrkorna, och 1

Archiv der Gegenwart 33/1965, sid. 12018. Ibid. 45/1965, sid. 12162. Ibid. 28/1965, sid. 11954 f. 1 Erler—Jäger, op.cit., sid. 67.

2 3

94 som vedergällningshot skulle den på intet sätt bli mera trovärdig än dessa. Man skulle också riskera, menade Schmidt, att två särskilda strategier utvecklades, en för NATO:s och en för Förenta staternas kärnvapenstyrkor. Och slutligen måste man, enligt Schmidts uppfattning, räkna med att NATO:s exempel skulle stimulera till en liknande utveckling på andra håll och därför bli ett avgörande steg i riktning mot fortsatt spridning av kärnvapen. 1 MLF-förslaget avvisades emellertid inte, när det under 1963 fick konkretare form, av SPD:s talesmän. Erler intog till en början en ambivalent stånd-r punkt: i en artikel från början av 1963 hävdade han, att MLF å ena sidan inte innebar något som helst tillskott till västmakternas nukleära resurser och dessutom kostade mycket pengar, vilka i stället kunnat satsas på konventionella rustningar och på civilförsvar, å andra sidan ökade de västeuropeiska staternas möjligheter att bli hörda, när det gällde västs nukleära strategi. 2 Senare har Erler gång på gång återkommit till sin huvudtes: det bästa vore om européerna fick delta i den strategiska planeringen inte endast rörande de för NATO avsedda kärnvapenstyrkorna utan angående alliansens hela potential, inklusive den rent amerikanska. Det slutgiltiga insatsbeslutet skulle alltjämt fattas av Förenta staternas president, men detta på basis av en strategi om vilken man enats inom NATO och som tog hänsyn inte endast till Förenta staternas säkerhetskrav utan också till de övriga NATOstaternas. 3 Erler har vidare framhävt betydelsen av teknologiskt samarbete: om inte alla NATO-länders industrier fick tillgång till kärnvapenmakternas erfarenhetsmaterial, skulle det uppstå en stark tendens att utveckla nationella kärnvapenindustrier i de flesta västländer. 4 Erlers beskrivning av den bästa lösningen påminner mycket om tänkandet inom det brittiska labourpartiet, sådant detta kommit till uttryck hos Gordon Walker. Så länge detta program inte kunnat förverkligas, betraktade emellertid Erler MLF som det näst bästa, som ett steg i rätt riktning. På hösten 1963 sammanfattade han sin uppfattning på följande sätt: »Jag föredrar en lösligare form för europeiskt inflytande över hela den amerikanska potentialen framför skenbar fysisk kontroll över en mycket liten del av den. Men bildandet av en multilateral styrka skulle kunna vara en början . . . Vi bör inte avstå från den, så länge vi inte har någonting bättre.»5 Att satsa på ökat inflytande över de amerikanska kärnvapenstyrkornas användning har sålunda inte varit något som endast det stora regeringspartiet i Bonn intresserat sig för; det stora oppositionspartiet har i lika hög grad drivit denna linje och även godtagit MLF. 1

Schmidt, op.cit, sid. 87 ff. Se i not 4 sid. 90, angivet arbete av Erler, sid. 163 f. Fritz Erler, »The Basis of Partnership», Foreign Affairs, vol. 42, no. 1 (okt. 1963), sid. 90 f. 4 Fritz Erler, »The Alliance and the Future of Germany», Foreign Affairs, vol. 43, no. 3 (april 1965), sid. 443. 6 Se i not 3 angivet arbete, sid. 92. 2

95 Under senare delen av 1965 inträffade två ting, vilka tillsammantagna belyste i vilken utsträckning Västtyskland lyckats få gehör för sina krav på ökat deltagande i västs kärnvapenförsvar. I november sammanträdde för första gången en på amerikanskt initiativ bildad NATO-kommitté bestående av tio stater; syftet med kommittén var just att diskutera västeuropéernas nukleära medverkan. Vid mötet beslöt man att bilda tre underkommittéer, av vilka den viktigaste, den som skulle syssla med »kärnvapenplanering», skulle bestå av Förenta staterna, Storbritannien, Västtyskland, Italien och Turkiet (Frankrike avstod från att delta i tiostatskommitténs arbete). Den reella betydelsen av dessa åtgärder var vid slutet av 1965 omöjlig att bedöma. På västtyskt håll tycktes dock Parismötet betraktas som ett första steg i riktning mot likaberättigande. 1 Dessa kommittéer var emellertid inte avsedda som en ersättning för NATOstyrkor av MLF- och ANF-typ. När Erhard i december 1965 besökte president Johnson, framförde han sålunda nya tyska synpunkter på upprättandet av en sådan NATO-styrka. Enligt uppgift uttalade sig Erhard nu för en styrka påminnande om ANF — MLF-projektet ansågs tydligen avskrivet, och de i New York framförda förslagen torde kunna betraktas som en avsevärd tysk reträtt. Styrkan avsågs av allt att döma bestå av 8—10 amerikanska och brittiska Polaris-ubåtar, amerikanskt respektive brittiskt bemannade men kollektivt ägda. I veto-frågan anslöt sig förslaget till den i Geneve ådagalagda amerikanska uppfattningen. 2 Johnsons reaktion på dessa synpunkter uppfattades allmänt som relativt kylig, ehuru det vid årets slut var svårt att göra någon säker bedömning. d. Konventionell strategi eller nukleär?

Om entusiasmen inför tanken på ökad europeisk (västtysk) medverkan i NATO:s (Förenta staternas) strategiska planering varit det ena karakteristiska draget i Bonns säkerhetspolitik, har dess uppfattning om de »taktiska» atomvapnens roll varit det andra. Som en röd tråd genom västtyska uttalanden går alltsedan 1950-talets senare del uppfattningen att NATO måste göra det så sannolikt som möjligt att ett centraleuropeiskt krig blir ett krig med kärnvapen. Västtyskland har, kan man säga, hållit fast vid den doktrin som var den officiella amerikanska under perioden 1957—1961 men som Förenta staterna därefter övergivit. Den amerikanska debatten under åren kring 1960 om trovärdigheten i västsidans nukleära hot berörde sålunda förbundsregeringen mycket illa. Om och om igen framhöll Franz Josef Strauss farorna i vad han betraktade som en »alltför teoretisk behandling» 3 av de strategiska problemen. Låt oss som exempel ta en artikel, publicerad 1961 i Aussenpolitik. Strauss vände 1

Archiv der Gegenwart 48/1965, sid. 12194. Ibid. 51—52/1965, sid. 12247; Die Zeit, 24 dec. 1965. 3 Frankfurter Allgemeine Zeitung, 13 maj 1961, citerad efter Survival, vol. 3 (1961) no. 4, sid. 176. 2

96 sig här mot en tendens som han ansåg sig ha funnit i den amerikanska diskussionen, en tendens att fästa mindre vikt vid förhindrandet av konventionella krig än av kärnvapenkrig. Även ett konventionellt krig vore outhärdligt, menade han; man måste förhindra även icke-nukleär aggression: »Det går inte an att i dag till varje pris fördöma atomvapen och finna sig i och frammana ett krig med konventionella vapen, därför att detta nu en gång vore det mindre onda.» Starka konventionella stridskrafter behövdes, medgav Strauss. Men de fick inte uppfattas som allena saliggörande. Han underströk starkt osäkerhetsmomentets betydelse för avskräckningen: »En kalkylerbar risk med ett acceptabelt pris får inte i förväg tillkännages för en angripare, ty då finns det inte längre någon avskräckning.»1 Alldeles samma tankegång återkom i en förklaring av den västtyska regeringen den 10 augusti 1962: »Förbundsregeringen .. . fäster avgörande vikt vid att varje potentiell angripare även i framtiden står inför en risk som är omöjlig att beräkna, så att faran med hans aktion inte är kalkylerbar för honom.»2 von Hassel har på denna punkt fullföljt sin företrädares linje, ehuru han ofta sökt skyla över motsättningen mellan tyskt och amerikanskt tänkande genom att omtolka den amerikanska terminologin så att de västtyska tankegångarna till nöds kunnat inpassas inom den amerikanska ramen. I sitt tidigare åberopade anförande inför WEU :s församling hävdade han, att principen om »graderad avskräckning» inte fick medföra, att man gjorde en uppdelning i »faser» eller gjorde en distinktion mellan konventionella och nukleära vapen. Ty i så fall skulle en angripare kunna ta initiativ med begränsad, reducerad, förutsebar risk. Nej, betonade von Hassel i Strauss' efterföljd, västförsvaret måste utformas så att det blev omöjligt för en angripare att med rimlig säkerhet beräkna de risker som ett angrepp skulle medföra. Misslyckades avskräckningen hade de politiska ledarna full rätt till val mellan olika alternativ. Men detta fick inte medföra, att avskräckningens effektivitet minskades. Man fick, inskärpte von Hassel, aldrig göra det möjligt för en angripare att veta när, under vilka omständigheter och i vilken utsträckning försvararen kunde väntas använda kärnvapen. Eskalation till högsta nivå var, ansåg han, en möjlig men varken nödvändig eller automatisk följd av att kärnvapen sattes in. Å andra sidan utgjorde just fruktan för eskalation ett väsentligt element i avskräckningen. 3 Samma tankegångar, ehuru bättre anpassade till det amerikanska sättet att resonera, återfanns i en artikel av von Hassel i Foreign Affairs' januarinummer 1965. Den västtyske försvarsministern fastslog, som så många gånger tidigare, att den potentielle angriparen måste ställas inför en oförut1

Franz Josef Strauss, »Glaubhafte Sicherheit durch Abschreckung», Aussenpolitik, (1961), no. 8, sid. 516 ff. Kurs. här. 2 Bauer, op.cit., sid. 189. Kurs. här. 3 von Hassel, I, sid. 435 f.

vol. 12

97 sebar risk. Trovärdighetsproblemet var emellertid bekymmersamt; det var* menade von Hassel här, nödvändigt med »graderad avskräckning», eftersom ett »totalt nukleärt försvar» inte vore trovärdigt. På varje möjlig aggressionsnivå måste därför lämpliga försvarsmedel finnas. Detta var helt i överensstämmelse med rådande amerikansk doktrin. När von Hassel närmare utvecklade konsekvenserna för Europa av de nämnda grundsatserna, framträdde däremot tydligt det specifikt västtyska: »Detta betyder, vad beträffar försvaret av Europa i motsats till andra delar av världen, att atomtröskeln måste vara mycket låg. . . . Begreppet 'flexible response' — både politiskt och militärt — får när det gäller Europa inte tolkas så att det innebär, att den så kallade atomtröskeln kan höjas orimligt mycket, utan hänsyn till politiska överväganden. . . . atomminor, nukleära luftförsvarsvapen och, om nödvändigt, nukleära slagfältsvapen måste göras redo för insats i ett tidigt skede av ett identifierbart anfall mot Europa.»1 Den fråga som mot denna bakgrund måste ställas är: hur bär man sig åt för att nå önskat restdtat, när den makt vars »taktiska» kärnvapensystém är oundgängligt för dess uppnående, har en annan syn på dessa vapens roll? Åtminstone fyra olika västtyska krav (utöver kravet på medbestäriimanderätt) har varit inriktade på en lösning av detta problem, även om de också förestavats av andra motiv: För det första har Bonn uppenbarligen uppfattat den fysiska närvaron i Västtyskland av stora amerikanska styrkor som mycket betydelsefull. Ju intensivare den stora kärnvapenmakten i väst engageras i ett centraleuropeiskt krig, desto större är — så torde man ha resonerat — sannolikheten för att dess kärnvapenstyrkor verkligen sätts in. Operation Big Lift, varigenom en hel amerikansk division på mycket kort tid flygtransportérades till Tyskland, väckte tydlig oro i Bonn. von Hassel framhöll, att även flygtransport tar tid och att en timme numera kunde h a samina betydelse som en hel dag förr hade. 2 Det är knappast för djärvt att anta, att Bonn befarade, att om inte stora amerikanska styrkor från början fanns på platsen och omedelbart engagerades i strid, var risken alltför stor för ätt de över huvud taget aldrig skulle överföras till Tyskland. För det andra har förbundsregeringen länge verkat för en »forward strategy» för NATO, d. v. s. en strategi enligt vilket det effektiva försvaret av Tyskland upptas redan i zongränsens omedelbara närhet och inte väsentligt längre västerut. Dess ansträngningar härvidlag har i stor utsträckning krönts med framgång. 3 Hävdandet av en »forward strategy» måste som en konsekvens få en ökad sannolikhet för en omfattande sovjetisk—amerikansk sammanstötning omedelbart efter ett sovjetiskt anfall. För det tredje har Bonn ivrat för en decentralisering av kontrollen över »taktiska» atomvapen. Vapenbärare bör, menar man, integreras med för1

von Hassel IV, sid. 210 f. - von Hassel III, sid, 191 f. . Nerlich, op.cit., sid. 643 f.

7—614620

>•.-.»

98 banden så att kärnvapen omedelbart efter ett krigsutbrott är tillgängliga på slagfältet. »Graderad avskräckning börjar på divisionsnivå» (Strauss). 1 För det fjärde, slutligen, har den västtyska regeringen hävdat, att Bundeswehr-divisionerna måste vara försedda med samma nukleära beväpning som övriga NATO-förband (krav på att det amerikanska vetot över laddningarnas bruk skall uppges har dock veterligen inte framförts). Att strävan efter likaberättigande varit av stor betydelse kan knappast betvivlas. Argumentationen har emellertid väsentligen varit rent militär. Man har framhållit det olämpliga i att vissa delar av en integrerad krigsmakt är sämre utrustade än andra. Om så är fallet kan, har man betonat, angriparen koncentrera sig på de delar av fronten som försvaras av tyska divisioner; där kan han helt utnyttja såväl sina överlägsna konventionella resurser som sina »taktiska» atomvapen utan att själv behöva frukta atomvapenbekämpning. Till detta har fogats, att det är föga befrämjande för de västtyska soldaternas stridsmoral att veta sig vara sämre utrustade än både fienden och sina allierade. 2 Vissa uppgifter som framkom i november 1965 antydde, att de västtyska strävandena också på de båda sistnämnda punkterna i betydande utsträckning varit framgångsrika. Enligt en artikel i New York Times, vilken inte dementerades på ett entydigt sätt, hade amerikanska kärnladdningar sedan sex år varit apterade på flygplan och robotar tillhöriga Västtyskland och andra NATO-länder. Skälet härtill uppgavs vara, att ifrågavarande vapenbärare måste hållas i så hög beredskap att aptering inte kunde medhinnas, om insats blev nödvändig. Flygplanen och robotarna sades dock stå under betryggande såväl fysisk som elektronisk amerikansk kontroll, varför insats utan amerikanskt godkännande föreföll praktiskt taget utesluten. 3 Dessa uppgifter tydde i varje fall på att en betydande beredskap för tidig användning av »taktiska» kärnvapen upprätthölls och på att västtyska stridskrafter medverkade i denna nukleära beredskap. Det kan tilläggas, att de amerikanska kärnvapenlagren i Västeuropa vid denna tid omfattade mer än 5 000 laddningar, en siffra som under påföljande halvår väntades stiga med ytterligare en femtedel. 4 Det skulle föra för långt att här diskutera, i vad mån den västtyska oppositionens uppfattning stämmer överens med förbundsregeringens ovan redovisade synsätt. Så mycket kan emellertid sägas, att man inom SPD — liksom inom det brittiska labourpartiet, åtminstone före valet 1964 — varit väsentligt mera benägen att acceptera de »nya» amerikanska tankegångarna än man varit inom CDU. Helmut Schmidts tidigare nämnda arbete från 1962 utgör sålunda till stora delar en plädering för en »konventionell» NATOstrategi. Han menar, att en för alla parter godtagbar och varaktig distinktion 1

Citerat efter i not 3, sid. 95, angivet arbete, sid. 177. För ett exempel på en sådan argumentation se Erler—Jäger, op.cit., sid. 150 ff. New York Times, 22 nov. 1965, Suddeutsche Zeitung, 23 och 25 nov. 1965. * Archiv der Gegenwart 48/1965; sid. 12194 (anf. av McNamara vid den särskilda NATO-kommitténs sammanträde i Paris den 27 november 1965). 2

99 mellan »taktisk» och »strategisk» användning av kärnvapen är utopisk. Mycket lättare är det att skilja mellan konventionella och nukleära stridsmedel; varje annan distinktion är »artificiell». Men också om eskalation kan undgås skulle, säger Schmidt, även ett »begränsat» kärnvapenkrig i Europa få till följd den mest omfattande förödelse. »Och Europas folk skulle inte bry sig om, huruvida det var taktiska kärnvapen eller strategiska robotar som förorsakade deras utrotning.» 1 Erler har givit tittryck för en liknande uppfattning, något som antyder, att Schmidts synsätt kan betraktas som representativt för SPD. Enligt Erler måste NATO befria sig från uppfattningen att dess enda alternativ vid en aggression är självmord och kapitulation — en formulering som erinrar om en av Kennedys klassiska. Västsidan måste, har Erler betonat, stärka sitt konventionella försvar. Han har tagit avstånd från Frankrikes strategiska grundsyn, enligt vilken ju varje nämnvärd aggressionshandling i Europa bör mötas med »strategiska» kärnvapen. 2

3- Huvuddrag i västtysk strategi Det amerikanska kravet på en väsentlig höjning av atomtröskeln i Europa har avvisats av den västtyska regeringen. Denna inställning är inte unik för Västtyskland. Såväl Frankrike som Storbritannien intar en liknande principiell hållning. Men medan man i Paris och London, mot bakgrund av denna syn på det icke-nukleära alternativet, haft en benägenhet att finna de stående markstridskrafterna onödigt stora, håller Bonn 438 000 man under vapen, 3 begär största möjliga antal amerikanska soldater i Centraleuropa och gör uppoffringar för att BAOR skall bevaras intakt. Detta sammanhänger med den speciella roll som Västtyskland önskar tilldela de »taktiska» atomvapnen. Avskräckningen blir, menar man i Bonn, den effektivaste möjliga, om västsidan förberett sig för en synnerligen tidig användning av sådana kärnvapen. Man ivrar för en sådan disposition av västsidans konventionella och nukleära stridskrafter att Sovjetunionen i alla lägen tvingas räkna med stor risk för att ett krig i Europa mycket snart blir ett krig med kärnvapen. För Västtyskland framstår ett trovärdigt »taktiskt» kärnvapenhot som ett nödvändigt komplement till det »strategiska». Den västtyska doktrinen bör dock inte tolkas som ett krav på en NATOstrategi, enligt vilken varje östanfall av betydelse skall mötas med kärnvapen. Vad man på västtyskt håll framför allt inskärpt är betydelsen av att man håller motparten i ovisshet om hur västsidan kommer att möta ett anfall. Han får inte ges uppfattningen, menar man, att han kan kalkylera med att västsidan till en början endast svarar konventionellt, med att väst1

Schmidt, op.cit., sid. 92 ff. Se i not 3, sid. 94, angivet arbete, sid. 89 f. 3 The Military Balance, op.cit., sid. 18. 2

100 sidan satsar på en mycket sen »paus», en mycket hög »tröskel». Både amerikaner och västtyskar här principiellt hävdat behovet av en strategi med valmöjligheter. Men medan man på amerikansk sida härvid särskilt sökt öka trovärdigheten i en konventionell respons på en begränsad icke-nukleär sovjetisk framstöt, har västtyskarna koncentrerat sig på att göra en nukleär respons trolig i sådana situationer. När förbundsregeringen begärt ökat inflytande över västsidans kärnvapenstyrkor, har den också framfört en för flera europeiska NATO-länder gemensam principiell uppfattning. Man bör emellertid här skilja mellan tre olika typer av åtgärder, inriktade på en lösning av detta problem: (1) konsultation, samplanering, informationsutbyte o. dyl.; (2) förvärv av delägarskap i en kärnvapenstyrka (med därav följande medinflytände över beslut om dess användning); och (3) införande av majoritetsbeslut om insats av kärnvapen. Med bortseende från Frankrike synes det vara en allmän uppfattning inom alliansen, att åtgärder av det förstnämnda slaget kan och bör genomföras. En del har också gjorts: bl. a. har amerikanska och brittiska kärnvapenstyrkor underställts NATO, och en särskild kärnvapenkommitté har bildats med Västtyskland som medlem. I Bonn har dessa åtgärder hälsats som steg i rätt riktning, men de har samtidigt ansetts otillräckliga. Därför har Västtyskland sedan flera år krävt medägande. Olika sådana arrangemang har diskuterats inom alliansen, men konkreta resultat har inte uppnåtts. MLF, vilken skulle ha tillfredsställt västtyskarna, hade vid slutet av 1965 mer eller mindre avförts från diskussionen, och medägande framstod alltjämt som ett icke tillgodosett västtyskt huvudkrav. Det specifikt västtyska önskemålet om att man skall hålla möjligheten till veto-rättens avskaffande öppen har varit ännu mindre gångbart. Det är väsentligen endast Förenta staterna som här synes berett att tillmötesgå de tyska önskemålen, och detta bara i mycket ringa omfattning. Resonemang om Västtysklands framtida medverkan i NATO:s strategiska planerings- och kontrollsystem torde tills vidare kunna begränsas till det konsultativa planet. Möjligen kan också västtyskt medägande i en NATO-styrka tänkas, men knappast den anglosaxiska vetorättens avskaffande. Det kan vara skäl att här påminna om att den västtyska doktrinen — liksom andra länders doktriner — inte utformats med hänsyn endast till landets säkerhet. Att den enda av de tre stora i Västeuropa som inte har egna kärnvapen önskar uppnå nukleärt status i någon form bör kanske inte förvåna. Vidare tycks det i Västtyskland finnas en benägenhet att sätta sitt kärnvapenproblem i samband med återföreningsfrågan enligt mönstret antingen-eller, 1 vilket antyder fortsatta strävanden efter kärnvapenstatus, så länge återföreningsfrågan förblir olöst. 1

Jfr uttalande av den västtyske flyktingministern Johann BaptisL Gradl i januari 1966, citerat i Archiv der Gegenwart 4/1966, sid. 12293.

101 Betyder detta, att Västtyskland, efter alla besvikelser i såväl återföreningssom medbestämmandefrågorna, kan väntas helt ompröva sin säkerhetspolitik och allvarligt överväga anskaffande av egna atomvapen eller inedinflytande över de franska? Om detta kan sägas, att Bonn i så fall också torde behöva förändra hela sin strategiska grundsyrf. Förverkligandet av dess doktrin om de »taktiska» atomvapnens betydelse för avskräckningen förutsätter för lång tid framåt amerikansk medverkan. Endast Förenta staterna kan väntas inneha de stora lager av för taktiskt bruk lämpade laddningar som är nödvändiga, endast Förenta staternas potentiella indragande i ett europeiskt krig kan väntas göra eskalationsrisken tillräckligt avskräckande för Sovjetunionen — detta sett genom Bonns glasögon. Om Västtyskland skulle ty sig till »force de frappe», bör detta därför förutsätta en anslutning till den franska doktrinen om massiv vedergällning, men hittills tyder ingenting på att förbundsregeringen (eller SPD) skulle finna ett hot om fransk strategisk vedergällning tillräckligt trovärdigt för att avskräcka sovjetledarna från anfall mot Västtyskland. Bonn är därmed på sätt och vis fånge i sin egen doktrin. Hur missbelåten man än är eller kan bli över den rådande ordningen i NATO så förefaller det inte att finnas något val. Beroendet av Förenta staterna är alltför stort.

KAPITEL VI .••.,••

-

.

. •' i

' • ' : ; : '

•-

'

• • • . . • : • • • '

V ä s t a l l i a n s e n s f r a m t i d : n å g r a reflexioner

.

•'

. ,

Kjell Goldmann ...;

»I

-

•

*'.

a

'

• •

»De femton NATO-ländernas utrikesministrar har fördjupat och förstärkt sin ömsesidiga förståelse och sin sammanhållning. NATO, en defensiv organisation, är nu mycket mera än bara en militärallians. Den håller på att utvecklas till en verklig gemenskap av fria nationer. Inom denna gemenskap bedriver länderna, i en utsträckning som saknar motstycke i historien, en politik av intimt samarbete i fredstid utan att överge sitt oberoende. Denna utveckling är en av de mest betydelsefulla och löftesrika företeelserna i vår tid.»1 Så entusiastiskt uttryckte sig NATO:s utrikesministrar i maj 1958. Vid mitten av 1960-talet tedde sig formuleringar liknande dessa omöjliga i en NATO-kommuniké. Den »ömsesidiga förståelsen» var inte längre så stor, önskemålet att göra NATO till en »verklig gemenskap av fria nationer* inte längre så allmänt, uppfattningen att medlemmarna bevarat sitt »oberoende» inte längre så okontroversiell. Inför Atlantpaktens tioårsjubileum såg man fram mot fortsatt integration, inför dess tjugoårs jubileum diskuterade man NATO-organisationens upplösning. Att denna utveckling sammanhänger med de helt förändrade förutsättningarna för det atlantiska samarbetet har framhållits i tidigare kapitel. Europas återkomst som ekonomisk och industriell stormakt, uppkomsten av ett sovjetiskt kärnvapenhot mot Nordamerika, den alltmer spridda uppfattningen att risken för krig i Europa är liten — det är mot denna bakgrund man måste se den rika flora av skiljaktiga ståndpunkter i västalliansens strategiska huvudfrågor som utvecklats under 1960-talet. Intressegemenskapen och den amerikanska dominansen är i dag inte tillnärmelsevis lika självklara som de ursprungligen var. Någon för västmakterna gemensam strategisk doktrin finns inte. Tvärtom föreligger sida vid sida en rad olika, delvis oförenliga, uppfattningar om hur västsidan bör förhålla sig för att bevara och stärka stabiliteten, globalt och i Europa. Jag skall här dels försöka ge en samlad bild av dessa meningsmotsättningar, dels -— utan några som helst anspråk på fullständighet — diskutera i vad mån motsättningarna kan tänkas omöjliggöra ett fortsatt militärt samarbete västländerna emellan. 1

Slutkommuniké vid sammanträde med NATO:s ministerråd i Köpenhamn den 7 maj 1958, citerad efter Gillian King (ed.), Documents on International Affairs 1958, London 1962, sid. 356.

1. McNamara-strategin

och NATO

... ; Redan vid slutet av 1950-talet stod det klart, att utvecklingens tryck gjort en kris ofrånkomlig för västalliansen. Frågan var hur den nödvändiga anpassningen till de nya förutsättningarna för samarbetet skulle kunna genomföras, McNamara-strategin innebar allt annat än en lösning på detta problem. Den var snarare ägnad att förvärra det. I en situation, där ett återuppståndet västeuropeiskt självmedvetande gjorde sig alltmera gällande och tvivlen på Förenta staternas vilja att satsa allt för Europa växte sig allt starkare, lanserade amerikanerna en doktrin, som ytterligare underströk Förenta staternas primat inom västalliansen. McNamara-strategin hade en sådan karaktär att det med nödvändighet måste bli mycket svårt att tillämpa den i en allians av suveräna stater på ett sådant sätt att alla blev tillfredsställda. Detta gällde redan öm det elementära kravet att de politiska myndigheternas absoluta kontroll över bruk av kärnvapen helt och fullt skulle säkerställas. Hävdandet av denna tes innebar, som Leonard Beaton påpekat, att man underströk den amerikanske presidentens myndighet över alliansens militära ledning. Befälhavaren för de amerikanska styrkorna i Europa är samtidigt NATO:s, d. v. s. samtliga till alliansen anslutna länders högste befälhavare där, medan Förenta staternas president aldrig ex officio haft en motsvarande ställning som representant för hela alliansen. Detta är förmodlingen av viss symbolisk betydelse. 1 Viktigare var emellertid den amerikanska regeringens krav på central kontroll över västsidans samlade nukleära resurser. I Washington ansågs uppenbarligen centraliserad kontroll utgöra en nödvändig förutsättning för ett »kontrollerat» och »begränsat» bruk av kärnvapen. I klartext betydde detta, att insats av kärnvapen från västs sida endast borde kunna ske efter beslut av den amerikanske presidenten — ett beskt piller att svälja för alltmer självmedvetna européer. McNamara-strategin hade ytterligare en för det atlantiska samarbetet besvärande principiell aspekt. Under 1950-talet hade den amerikanske presidenten endast ett avgörande beslut att fatta för alliansens räkning: valet mellan massiv vedergällning och ingen nukleär respons alls. Under denna förutsättning blev de ofta framförda europeiska kraven på ökad medverkan i den strategiska planeringen av stor betydelse, när det gällde både förutsättningarna för verkställandet av vedergällningshotet och målvalet för kärnvapenstyrkorna. Då man på amerikansk sida började räkna med ett 1

Leonard Beaton, »The Western Alliance and the McNamara Doctrine», Adelphi Papers, no. 11 1964, sid. 3.

104 större antal alternativ för nukleär krigföring, blev valet av alternativ den centrala handlingen. »Flexible response» kunde inte undgå att göra beslutsfattandet, vilket man alltså önskade reservera för den amerikanske presidenten, mera betydelsefullt än tidigare på bekostnad av den föregående planeringen: 1 McNamara-doktrinen förutsatte alltså en absolut amerikansk ledarställning inom NATO. Ändå hade väl de som följd härav allvarligt försvårade samrådsproblemen kunnat lösas, om inte till detta kommit ett för NATOkrisen fundamentalt förhållande: Européerna vägrade — låt vara utan inbördes enighet — godta den strategi för vars verkställande Förenta staterna önskade deras fullmakt.

2, Strategiska doktriner i Europa Det vore felaktigt att tala om utpräglade strategisk-doktrinära gruppbildningar inom NATO. Någon klar, entydig och genomgående motsättning finns, inte mellan amerikanskt och europeiskt, mellan anglosaxiskt och kontinentalt, mellan franskt och atlantiskt. Snarare representerar de fyra stora NATO-länderna var sitt särpräglade synsätt. I en central fråga kan man dock tala om en allmän-europeisk ståndpunkt: ingen, av de tre stora västeuropeiska staterna har godtagit den amerikanska uppfattning enligt vilken förutsättningar bör skapas för en väsentlig höjning av atomtröskeln i Europa. De önskar alla förlita sig på kärnvapenhotet som den avgörande trygghetsfaktorn. Att förutsäga varaktigheten hos strategiska doktriner är inte lätt; såväl tänkande som (om än i något mindre utsträckning) anskaffningspolitik kan snabbt förändras. Denna prognos förefaller emellertid möjlig: allt tyder på att försvaret av Västeuropa även i framtiden kommer att sakna den grad av flexibilitet som man från amerikansk sida begärt. Den amerikanska administrationen har med energi verkat för vad den kallat ett icke-nukleärt alternativ också i Europa; det är, vilket visas senare i denna skrift, mycket som tyder på att detta synsätt vinner terräng även i Sovjetunionen. De västeuropeiska staterna har emellertid sagt nej till vad man i Washington anser vara en »tillräcklig» utbyggnad av de konventionella styrkorna; de har därigenom avsevärt försvårat för supermakterna att öka möjligheterna till icke-nukleär krigföring i Europa. Säkerligen kommer de att bli framgångsrika härvidlag även i framtiden. Detta innebär dock inte, att västsidan är helt hänvisad till tidig insats av atomvapen. Västeuropéerna önskar, generellt uttryckt, hota med vä1

Jfr ibid., sid. 4.

105 sentligt tidigare användning aV atomvapen änsåmerjikanernajJ och NATO :s stridskrafter torde vara otillräckliga för ett icke-nukleärt alternativ i. am er rikanSk inening. Men trovärdigheten i hot om tidig användning av kärnvapen kan diskuteras, och västsidans resurser för ieke-nukleär krigföring är dock inte alldeles obetydliga'-^- vid slutet ,av 1965 fanns; i Västtyskland, Frankrike och Benelux omkring 30 stående divisioner. 2 Så länge i n g a avsevärda styrkereduktioner ägt rum, kommer västsidan att ha vissa möjligheter till framgångsrika icke-nukleära motåtgärder mot mindre sovjetiska konventionella framstötar, vilka deklarationer som än görs i Västeuropa om tidig användning av atomvapen. , Om västeiiropéerna tämligen allmänt avvisandet icke-nukleära alternativet, så råder å andra sidan.oenighet dem emellan om den »nukleära» avskräckningens närmare utformning. Den brittiska labourregeringen förefaller benägen att förlita> sig på den strategiska balansens stabiliserande effekt; krig i Europa är, menar man, så osannolika att större konventionella styrkor är onödiga — och i alla händelser anser sig britterna ha viktiga konventionella uppgifter på annat håll. Hur man ser på de »taktiska» kärnvapnens roll är oklart. I Frankrike hävdas en mera preciserad uppfattning: endast hot om strategiskt kärnvapenkrig kan avhålla Sovjetunionen från aggression; i Centraleuropa behövs konventionella styrkor väsentligen endast för att handlägga smärre gränsintermezzon, testa angriparens intentioner o. dyl. 3 Västtyskarna önskar däremot bygga den nukleära avskräckningen också på de »taktiska» kärnvapnen, vilket torde förutsätta avsevärda markstridskrafter; som enda europeiska stormakt erkänner Västtyskland i teorin behovet av valfrihet, men samtidigt betonar man i Bonn, att västsidan först och främst måste hålla sovjetledarna i osäkerhet och tillse, att de finner ett taktiskt-nukleärt svar på ett anfall tillräckligt sannolikt. Dessa meningsskiljaktigheter går uppenbarligen i betydande utsträckning tillbaka på skillnader i geografisk belägenhet och i varaktiga internationellt-politiska målsättningar. Det är därför svårt att se hur de skall kunna undanröjas. Oenigheten mellan de västeuropeiska staterna är än mera markerad, då det gäller det amerikanska kravet på central kontroll över västsidans kärnvapensystem. Fransmännen har vänt sig mot grundtanken i detta amerikanska krav. De gör gällande, att västs avskräckning är säkrare om det finns flera oberoende nukleära kontrollcentra på västsidan än om det bara 1

Om atomtröskelns lämpliga höjd torde dock skilda uppfattningar råda även de västeuropeiska länderna emellan. Vissa uttalanden ger närmast intrycket att den »lämpliga» höjden ökar ju längre västerut man kommer; västtyskarna önskar i så fall en särskilt låg atomtröskel i Centraleuropa, fransmännen en högre, britterna en ännu högre och amerikanerna en särskilt hög tröskel. Å andra sidan har västtyskarna i sin praktiska rustningspolitik medverkat till att göra en hög tröskel möjlig i betydligt högre grad än Frankrike och Storbritannien 2 The Military Balance 1965—1966, The Institute for Strategic Studies, London 1965, sid. 15 ff. 3 Jfr General Ailleret, »Opinion sur la théorie stratégique de la 'flexible response'», Revue de defense nationale, aug-sept. 1964, sid. 1335 ff.

106 fWhs ett* beläget på andra sidan Atlanten;— i Washington hävdar man mot* satsen. Frankrike har gjort just det som amerikanerna minst önskar:, dé här utvecklat ett oberoende kärnvapensystem, samtidigt som de minskat de icke-nukleära styrkorna. * T brittiska torykretsar möter man ofta alldeles samma synsätt: det behövs oberoende kärnvapen i europeiska händer för att avskräckningen skall bli effektiv. Ä ändra sidan är den brittiska strategiskt-nukleära planeringen sedan länge samordnad med den amerikanska, något som från amerikansk synpunkt gjort det brittiska kärnvapnet till ett avsevärt mindre problem än det franska. 1 Viljan till samordning med Förenta staterna har varit särskilt markerad inom labour, där man — åtminstone före 1964 års val — uttryckligen godtagit centraliserad amerikansk kontroll. Att labourregeringen tycks vilja hålla möjligheten öppen till oberoende nukleärt agerande utanför NATO:s område kan mot denna bakgrund synas inkonsekvent men torde inte heller det ur amerikansk synvinkel vara oroväckande, särskilt inte på kortare sikt. Västtyskarna har i denna fråga väsentligen ställt sig på amerikanernas sida. De har avsvurit sig alla nationella nukleära ambitioner, och de är helt inställda på en intim samordning mellan europeiska och amerikanska kärnvapenstyrkor. Förenta staterna har sökt finna en formel, som skulle ge Västtyskland »tillräcklig» delaktighet i västs kärnvapenförsvar, samtidigt som övriga NATO-länders incitament till nationella kärnvapenstyrkor undanröjdes och central amerikansk kontroll uppnåddes. Detta ledde till förslaget om MLF, starkt uppskattat i Bonn och föraktfullt avvisat i Paris. Storbritannien har även här intagit en mellanställning: å ena sidan vägrar man att acceptera en så långtgående — och dyrbar — integration inom NATO som MLF skulle utgöra, å andra sidan verkar man för ett ökat samarbete inom alliansen i mera traditionella former. Labour har framhävt behovet av medverkan för de tre stora i Europa, alltså även för Västtyskland, i Förenta staternas nukleära planering, och lahourregeringen har (genom ANF-förslaget) verkat för att brittiska, franska oeh amerikanska kärnvapenstyrkor reservationslöst skall underställas NATO. Men detta är för litet för Bonn och för mycket for Paris. Att här göra förutsägelser om den framtida utvecklingen på västsidan 1

Den amerikanska synen på den brittiska kärnvapenpolitiken är dock inte alldeles entydig. Efter McNamaras Ann Arbor-tal 1962 med dess ingående kritik av små nationella kärnvapenstyrkor informerades London om att kritiken inte gällde det brittiska kärnvapensystemet, eftersom detta inte opererade oberoende. Å andra sidan kritiserade Kennedy vid icke-officiella kontakter med Macmillan även Storbritanniens kärnvapenpolitik med hänsyn till de effekter denna kunde få för Frankrikes och Västtysklands nukleära strävanden. (Arthur M. Schlesinger Jr, A Thousand Days, John F. Kennedy in the White House, London 1965, sid. 723). Den Kennedy-administrationen närstående Malcolm Hoag har i en uppsats påvisat svårigheterna att förena Nassau-avtalet med McNamara-doktrinens huvudlinjer. (Malcolm Hoag, »Nuclear Strategic Options and European Force Participation», i B . N. Rosecrance (ed.), The Dispersion of Nuclear Weapons: Strategy and Politics, New York-London 1964.)

m är ännu vanskligare än när, det gäller det icke-nukleära alternativet. Det är t. ex. svårt att ibedöma, i vad mån de franska och/eller brittiska' anskaffningsprogrammen kommer att visa sig ekonomiskt möjliga utan amerikanskt och/eller västtyskt pekuniärt stöd. Låt ossi emellertid göra tankeexperimentet att de nuvarande tendenserna i västmakternas säkerhetspolitik blir bestående in på 1970-talet. I så fall kommer det om 5—10 år att på vart-i sidan finnas tre nukleära maktcentra, vartdera disponerande osårbara strategiska kärnvapenstyr kor. Storbritannien och Frankrike kommer' att ha en viss »second strike capability» som kan användas oavsett Förenta stater* nas inställning. I vad mån dessa kärnvapenstyrkor är integrerade med de amerikanska styrkorna eller underställda NATO kan tänkas variera starkt; kvar står, att man knappast kan föreställa sig några arrangemang som skulle omöjliggöra för de brittiska och/eller franska ledarna att oavsett Förenta staternas vilja sätta in sina kärnvapen mot Sovjetunionen eller Kina. Om Storbritannien hotades med eller utsattes för kärnvapenanfall, skulle det sannolikt te sig som en oväsentlighet för den brittiska regeringen i vad mån Nassau-överenskommelsén, åtaganden gentemot NATO el. dyl. hindrade den att använda sin Polaris-flotta. Och i Frankrike krävs en radikal ståndpunktsändring för att »oberoendet», kärnpunkten i den franska doktrinen, ens formellt skall naggas i kanten. Det enda som kan undanröja de båda västeuropeiska kärnvapenmakternas reella möjligheter till oberoende agerande torde vara teknologiska framsteg i öst, gällande t. ex. ubåtsdetektion eller antirobotvapen. Motsättningarna i grundläggande strategiska frågor har kommit till uttryck på många andra sätt. Det partiella provstoppsavtalet uppfattades i Förenta staterna och Storbritannien som en stor framgång; Västtyskland undertecknade det först efter viss tvekan, och Frankrike undertecknade det inte alls. Vid nedrustningsförhandlingarna i Geneve har man på brittisk sida visat relativt stor benägenhet att tillmötesgå sovjetiska farhågor för Västtysklands nukleära ambitioner, medan amerikanerna med västtyskarnas goda minne intagit en något mindre kompromissvillig attityd, samtidigt som Frankrike över huvud taget inte deltagit i förhandlingarna. Storbritannien och Frankrike har erkänt Pekingkina, något som hittills tett sig otänkbart för Förenta staterna. När det gäller Vietnam, har Storbritannien däremot i allt väsentligt stött den amerikanska politiken, vilken länge motarbetats av Frankrike. Återförening av Tyskland framstår alltmer som ett västtyskt särintresse. Mellan Frankrike och Västtyskland finns ett särskilt samarbetsavtal, men samtidigt har de båda länderna radikalt olika uppfattningar om EEC:s framtid, om Europas relationer med Storbritannien och Förenta staterna samt om Tysklandsfrågan. I FN:s finansiella kris har Frankrike stått på den ena sidan, Förenta staterna och Storbritannien på den andra. Exemplen kunde mångfaldigas.

108 3. Kan NATO otiertiva?

-

< >

När man inom en militärallians är oense.,i alla dessa för^säkerhetspolitiken grundläggande frågor kan d,et knappast undgås, att alliansens framlida existens,sätts i fråga. Atlantpakten innehåller ingen bestämmelse om dess varaktighet utan torde böra betraktas som i princip giltig för all fran>tid. Artikel 13 ger emellertid parterna rätt att tidigast 1968 uppsäga sin anslutning till fördraget och att tidigast 1969 lämna alliansen (detta är åtminstone den naturligaste tolkningen av denna oklart formulerade klausul). När vi nu till sist skall stanna något vid frågan om vad som då kommer att hända, måste några grundläggande påpekanden göras. Vad som först och främst bör hållas i minnet är att en diskussion om alliansens framtid är en diskussion om statsledningarnas framtida framtidsbedömningar. Vi är intresserade av hur beslutsfattarna 1968 eller senare bedömer sina framtida säkerhetspolitiska behov, vilket inte är detsamma som hur de i dag bedömer framtiden, än mindre hur de i dag bedömer nuläget. Vi vet sålunda inte ens med säkerhet vem som kommer att fatta de avgörande besluten, när frågan kan bli akut. Frankrike väljer ny nationalförsamling 1967, Förenta staterna ny president 1968, Västtyskland ny förbundsdag 1969 och Storbritannien nytt parlament före 1971. Inom de olika länderna är motsättningarna i viktiga säkerhetspolitiska frågor tillräckligt stora för att förskjutningar i de interna maktförhållandena skall kunna få stor betydelse för NATO:s framtid. Men vidare kan givetvis synen på västsidans säkerhetspolitiska situation förändras, innan de avgörande besluten fattas. Även de Gaulle måste förutsättas kunna ändra åsikt. I vilken utsträckning man i väst tror på ett sovjetiskt hot är erfarenhetsmässigt av avgörande betydelse för NATO:s utveckling. I dag synes åtminstone britter och fransmän, kanske också amerikaner (men knappast västtyskar) finna hotet österifrån vara ringa. Men frågan är, om man i dag kan säga något bestämt om beslutsfattarnas bedömningar åren 1968—69 av 1970-talets faror och möjligheter. Till detta kommer, att statsledningarnas ställningstaganden till västalliansen kan förutsättas bero på h u r de värderar dess alternativ. Alliansens och NATO-organisationens fortbestånd förutsätter inte, att alla dess medlemmar är helt tillfredsställda med dem, utan endast att de funnit NATO vara det minst dåliga av de tillgängliga alternativen. Inte ens Frankrike har sagt sig avse att säga upp sin anslutning till själva Atlantpakten. Tvärtom har de Gaulle betonat, att hap önskar förbli sina »allierades allierade», och för den franska kärnvapenstrategin är det amerikanska kärnvapenparaplyet en nödvändig förutsättning. Däremot h a r den franske presidenten vänt sig mot den nuvarande NATO-organisatione.

109 med dess integrerade struktur och amerikanska dominans. Vad han helst skulle vilja sätta i dess ställe är inte helt klart. Under 1965 publicerades emellertid i tidskriften Politique étrangére en osignerad artikel med rubriken »Behöver den atlantiska alliansen reformeras?», 1 vilken antogs ha en halvofficiell prägel och troddes återge de Gaulles uppfattning om hur framtidens västliga allianssystem borde utformas. I artikeln rekommenderades, att den nuvarande NATO-organisationen skulle ersättas med två skilda »system», ett globalt och ett europeiskt. Det globala »systemet» skulle vara atlantiskt och alltså innefatta Förenta staterna. Någon integration av de militära styrkorna skulle här inte förekomma, inte heller någon gemensam befälsorganisation. Man kunde tänka sig en »permanent samordning» av de allierade staternas strategier, nien det föreföll, som om det globala »systemet» var avsett att innebära föga mer än ömsesidiga biståndslöften. Det europeiska »system», som skulle komplettera det globala, avsågs bli av helt annat slag. Det skulle, hette det i artikeln, omfatta de europeiska nationer som är förbundna med varandra till -följd av geografisk närhet och till följd av »en verkligödesgemenskap» (kurs. i orig.). Inoip denna krets av stater kunde en integration i fråga om befälsorganisation, styrkor och underhåll äga rum, liksom arbetsfördelning i fråga om vapentillverkning. Planer för försvaret av Europa skulle utformas och fastställas gemensamt. Västtyskland skulle dock inte delta i beslut om användande av atomvapen. Brittiskt medlemskap i detta europeiska »system» förutsattes inte men förutsågs som en möjlighet. Den skisserade ordningen förklarades vara lämplig under övergången mellan den hittillsvarande NATO-organisationen och en framtid, »alltjämt omöjlig att förutse», då Europa skulle bli »fullständigt oberoende». Frågan är nu, vad Frankrike kominer att göra, om en ordning liknande denna inte kan komma till stånd. Kommer det att lämna NATO-organisationen men förbli anslutet till Atlantpakten? Kommer det att söka ersätta sina multilaterala åtaganden (eventuellt inklusive Atlantpakten) med bilaterala fördrag? Kominer det att välja fullständig militärpolitisk isolering? Ett åtminstone preliminärt svar på dessa frågor gavs i den promemoria som ackompanjerade de Gaulles NATO-utspel i mars 1966.1 Här förklarades franska reformförslag meningslösa med hänsyn till de övriga NATO-ländernas inställning. Frankrike avsåg emellertid inte — detta klargjordes uttryckligen — att 1969 utnyttja möjligheten att lämna själva pakten. I krig skulle det kämpa vid sina allierades sida. 3 Däremot skulle Frankrike helt dra sig ur det fredstida integrerade NATO-samarbetet i Europa. Detta betyder inte med nödvändighet, att Frankrike verkligen föredrar en sådan militär position framför medlemskap i en NATO-organisation, som reformerats så att man närmat sig de franska ståndpunkterna. En 1 2 3

»Faut-il reformer l'alliance atlantique?» Politique étrangére, 1965, no. 3. För promemorians text se Le Monde, 13—14 mars 1966. Jfr dock not 1, sid. 69.

110 säker bedömning var i mars 1966 omöjlig att göra, men det föreföll alltjämt möjligt att betrakta de Gaulles NATÖ-politik som försök att pressa alliansens medlemmar till en sådan reform. I alla händelser behöver verkställandet av de åtgärder Frankrike »hotat» med inte betyda, att alliansen faller samman. Tvärtom lär man nu förbereda sig på att klara sig utan Frankrikes medverkan. Det franska ställningstagandet är inte alldeles avgörande för de övriga NATO-staterna. Storbritanniens inställning till det atlantiska samarbetet har ett starkt inslag av arbetsfördelningstänkande. Man ser det i London väsentligen som andra NATO-länders uppgift att försvara Centraleuropa; Storbritannien har, menar man, i första hand andra funktioner, nämligen dels en nukleär roll inom och utom NATO, dels en konventionell roll utanför Europa. Å andra sidan måste stabilitet på kontinenten vara ett centralt brittiskt intresse. Vidare är för Storbritannien det intima samarbetet med Förenta staterna något som går betydligt djupare än till europeiska säkerhetspolitiska överväganden. Det rör sig h ä r o m kulturell samhörighetskänsla lika väl som om intressegemenskap i Asien. Britterna behöver NATO, både för att säkerställa sitt globala samarbete med Förenta staterna och för att tillgodose sina krav på arbetsfördelning för bevarande av stabiliteten i Europa. Storbritannien framstår i själva verket som en av NATO:s mest »belåtna» medlemmar. Om det bara hängde på Storbritannien, skulle det inte finnas någon NATO-kris. Men nu är krisen där. Även britterna kan före 1960-talets slut behöva ta ställning till västalliansens framtida utformning. Det är ganska svårt att föreställa sig Storbritannien som medlem av det i Politique étrangére skisserade europeiska »systemet» med de verkningar detta kunde få för landets »speciella relationer» med Förenta staterna. I diskussionen om västalliansens framtid har emellertid även andra uppslag framförts, bl. a. tanken på en nordatlantisk organisation innefattande t. ex. Förenta staterna, Canada, Storbritannien och Västskandinavien. 1 En sådan organisation förefaller f. ö. inte oförenlig med den i Politique étrangére framförda planen; den skulle i så fall vara skild från men traktatmässigt allierad med det tilltänkta europeiska »systemet». Säkert skulle många britter lockas mer av en nordatlantisk organisation än av detta europeiska »system». Här kan det självfallet endast bli fråga om löst grundade spekulationer; säkert förefaller dock, att NATO i dess nuvarande utformning passar britterna bättre än något av de antydda alternativen. Västtyskland brukar däremot regelmässigt framställas som NATO:s otillfredsställda medlem. Detta är riktigt såtillvida som de tyska kraven på långtgående nukleär medbestämmanderätt ännu inte tillgodosetts, lika litet 1

Se t. ex. Nils örvik — Niels J. Haagerup, »The Scandinavian Members of Nato», Papers, no. 23, 1965, sid. 10.

Adelphi

Ill som man kommit någonstans i återföreningsfrågan. Å andra sidan måste två förhållanden framhävas. För det första är det i dag den tyska doktrinen som präglar försvaret av Centraleuropa. Den av amerikanerna önskade höjningen av atomtröskeln. har aldrig fullföljts. Amerikanerna har själva väsentligt ökat sin taktiskt-nukleära kapacitet i Europa, och pärvaron av stora amerikanska.,stridskrafter garanterar alltjämt amerikansk inblandning från begynnelsestadiet i ett centraleuropeiskt krig — allt i god överensstämmelse med västtysk syn på hur man avskräcker östsidan från anfall. Det bör understrykas, att avståndet mellan de amerikanska och Västtyska doktrinerna inte alls är lika långt som mellan de amerikanska och franska. De västtyska föreställningarna om behovet av ett trovärdigt hot om tidig användning av »taktiska» kärnvapen förefaller inte alldeles oförenliga med det amerikanska kravet på »flexible response». 1964 inleddes sålunda tyskamerikanska studier av möjligheterna till en kompromiss. 1 För det andra är det tvivelaktigt, om västtyskarna verkligen har något godtagbart alternativ till en NATO-organisation av i stort sett nuvarande typ. Den organisation som föreslås i Politique étrangére kan i alla händelser knappast vara acceptabel för Bonn. I den franska artikeln hävdas visserligen, att medlemskap i det europeiska »systemet» skulle ge Västtyskland en pålitlig säkerhetsgaranti, samtidigt som »nya perspektiv» öppnades i återföreningsfrågan. Man kan emellertid lätt föreställa sig åtminstone en viktig västtysk invändning häremot: Kommer verkligen de amerikanska soldater och »taktiska» kärnvapenstyrkor, på vilkas närvaro Västtyskland bygger sin säkerhetspolitik, att finnas kvar i Europa, om det franska systemet förverkligas? På detta svarar man i den franska artikeln dels att en amerikansk »disengagement» visst inte behöver bli resultatet, dels att amerikanernas fysiska närvaro i själva verket har liten betydelse som säkerhetsgaranti. Det förstnämnda påståendet aktualiserar frågan om amerikanernas beredvillighet att i samma utsträckning som nu medverka i ett europeiskt försvar, över vilket de förlorat sina nuvarande kontrollmöjligheter — denna fråga skall strax beröras. Det andra påståendet skulle förmodligen få västtyskar acceptera. Mot den franska planen kan västtyskarna dessutom invända, att den i ännu mindre utsträckning än den nuvarande ordningen ställer nukleär medbestämmanderätt i utsikt. Om en förutsägelse över huvud taget är möjlig, måste den innebära, att Västtyskland med all energi kominer att hålla fast vid den nuvarande NATO-organisationen med dess »atlantiska» militära integration och omfattande amerikanska engagemang, i varje fall så länge en ordning av den typ som föreslås i Politique étrangére framstår som huvudalternativet. NATO:s mest otillfredsställda medlem — vid sidan av Frankrike — bör i stället vara Förenta staterna. Detta kan synas som ett orimligt påstående Uwe Nerhch, »Die nuklearen Dilemmas der Bundesrepublik Deutschland», Europa-Archiv vol. 20 (1965), no. 17, sid. 644 f.

112 med hänsyn till den helt dominerande roll som Förenta staterna spelar, politiskt och militärt, i alliansens kontroll- och kommändostruktur. Men det är inte endast de Gaulles reformkrav som tillbakavisats, det är också i hög grad Förenta staternas. Om nuvarande tendenser projiceras in i framtiden, kommer som tidigare visats försvaret av Europa att medge mindre flexibilitet än vad Förenta staterna önskat, samtidigt som dess möjligheter till central nukleär kontroll minskat snarare än ökat. Båda dessa förhållanden skulle på det mest inarkanta sätt strida mot två huvudteser i McNamara-strategin. Att västsidan alltjämt skulle söka avskräcka Sovjetunionen med andra medel än dem man i Förenta staterna finner mest tjänliga är kanske inte det avgörande. Centralt bör däremot vara, att de amerikanska kraven på flexibilitet och kontroll också haft till bakgrund övertygelsen att de måste' tillgodoses för att ett krigs skadeverkningar pä den amerikanska kontinenten skall kunna minskas. Central kontroll över kärnvapenstyrkorna har ansetts nödvändig för att ett kärnvapenkrig skall kunna »begränsas» och »kontrolleras», hållas inom ramen for ett spel mellan de två supermakterna. Till yttermera Visso har gaullister och i viss mån ävert tories framställt det som en väsentlig poäng med de egna kärnvapenstyrkorna ätt de skall kunna användas just i sådana situationer där Förenta staterna skulle kunna tänkas tveka; Förenta staterna skulle, som en konsekvens härav, riskera att av sina allierade dras in i ett »okontrollerat» kärnvapenkrig mot sin egen vilja. Höjningen av atomtröskeln; i sin t u r , ' h a r amerikanerna befunnit angelägen för att minska risken för eskalation till termonukleär nivå vid ett krig i Europa. Från amerikansk synpunkt skulle, ortl de nuvarande tendenserna förblir rådande, Förenta staternas säkerhétsintressen knappast tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Det förefaller ofrånkomligt, att alternativet »disengagement» måste te sig mera lockande för Förenta staterna, ju mindre man i Washington fått sina önskemål tillgodosedda inom NATO. En organisation som den i Politique étrangére föreslagna bör vara ägrtad att ytterligare öka Washingtons känsla av risktagning just därför att den innebär en minskning av Förenta staternas möjligheter att kontrollera västsidans försvar. Synpunkter liknande dessa h a r veterligen aldrig framförts från amerikansk sida — det måste också vara politiskt omöjligt att framföra dem, med hänsyn både till avskräckningen och till de europeisk-amerikanska relationerna. Andra argument för en partiell eller total »disengagement» har däremot ventilerats. Bl. a. har det från amerikansk sida påpekats, att det med hänsyn till önskemålet om största möjliga flexibilitet kan vara olämpligt att binda väsentliga delar av Förenta staternas icke-nukleära potential vid vissa regioner. Ett ytterligare argument för en omdisponering av sina styrkor har ameri-

113 1

kanerna i svårigheterna med betalningsbalansen. Till detta kan tänkas komma en amerikansk omvärdering av de globala krigsriskerna och styrkebehoven. Kina kan i ökad utsträckning framstå som huvudfienden, problemen i Asien kan lägga beslag på en allt större del av Förenta staternas militära resurser — och Europa kan alltmera te sig stabilt, även utan dyrbar bindning av amerikanska soldater och »taktiska» kärnvapen. Allt detta är givetvis ytterst spekulativt. Resonemanget är också utomordentligt förenklat till följd av att endast säkerhetspolitiska synpunkter införts — givetvis beror framtidens säkerhetspolitik av i vad mån statsledningarna fäster vikt vid icke säkerhetspolitiska faktorer, gällande t. ex. ekonomi eller vilja till »oberoende». Inte heller har den intressegemenskap framhävts som dock ligger under de strategiska meningsbrytningarna västländerna emellan. Européerna vill själva bestämma över sitt försvar och uppnå större allmänpolitisk handlingsfrihet — men samtidigt anser de sig (och det gäller även de Gaulle) för sin säkerhet vara beroende av en allians med Förenta staterna. Amerikanerna vill inte gärna släppa sitt avgörande inflytande över Europas försvar — men de anser sig samtidigt ha det största intresse av att Västeuropa förblir icke-kommunistiskt, något som gjort benägenheten för risktagning och andra uppoffringar mycket stor. Allt tyder därför på att den atlantiska alliansen kommer att bestå, sannolikt med men även utan Frankrike, för lång tid framåt. Allt tyder emellertid också på att man inte mycket längre kan undgå att ta upp frågan om en radikal förändring av NATO-organisationen. När det gäller vilken lösning som till sist kommer att genomföras är fältet fritt för gissningar. En för alla godtagbar ordning blir inte lätt att finna. Ytterst gäller det ju att förena européernas (inte bara fransmännens) vilja att bli herrar i eget hus med amerikanernas krav på ett bestämmande inflytande över den allians i vilken Förenta staterna är den ojämförligt viktigaste medlemmen och för vars skull det tar betydande risker. 1

William VY. Kaufmann, The McNamara

8—614620

Strategy, New York-Evanston-London 1964, sid. 136,

S T R A T E G I I ÖST

KAPITEL VII Den strategiska debatten i Sovjetunionen Alf Edeen

Under de senaste åren har i Sovjetunionen militärstrategiska problem blivit föremål för en offentlig och fackbetonad diskussion, som bjärt kontrasterar mot den tidigare tystlåtenheten respektive de stelbenta och dogmatiska textutläggningarna i Stalintidens anda. En debatt har utvecklats, där främst representanter för olika försvarsgrenar och truppslag givits möjlighet att med viss öppenhet framlägga sina åsikter. Det stora genombrottet för denna debatt kan dateras till 1962, då en representativ expertgrupp under ledning av förre generalstabschefen marskalk Sokolovskij utgav verket »Militär strategi», som redan 1963 utkom i en andra, reviderad upplaga. »Militär strategi» är det första samlade sovjetiska verket i detta ämne på 40 år och har i Sovjetunionen omnämnts som ett standardverk i sitt slag. Det är därför naturligt, att detta arbete utgör grunden för denna undersökning. »Militär strategi» har emellertid föga uppmärksammats i sovjetisk fackpress och i motsats till standardarbeten inom andra samhälleliga ämnesområden inte blivit ett verk, till vilket andra författare refererar för att få stöd för sina synpunkter från en högre auktoritet. Det har i själva verket varit anmärkningsvärt tyst om detta arbete, vilket markerar att boken till sitt innehåll är kontroversiell. Enbart ett studium av innehållet i och förskjutningarna mellan »Militär strategi» I och II ger därför ingen uttömmande bild av den sovjetiska strategiska debattens karaktär och av de åsiktsbrytningar som förefinns i Sovjetunionen rörande väsentliga strategiska frågor. Undersökningen gäller därför också inlägg av andra representativa sovjetiska militära och civila författare, vilka emellertid hittills endast lagt fram sina synpunkter i artikelform. De militärstrategiska problemen berör områden även utanför den rent militära sektorn. De har ett intimt samband med landets yttre och inre situation. Analysen av den militärstrategiska debatten inleds därför med ett resonemang om Sovjetunionens allmänna säkerhetspolitiska läge samt ekonomiska resurser, d. v. s. den ram inom vilken debatten kan ges mening och substans. Dessa problem ingår också i bedömningen av den strategiska debattens relevans över huvud. Men även andra faktorer spelar en roll i detta sammanhang. Validitetsfrågan i sin helhet behandlas i undersökningens sista del.

118 A. Sovjetunionens säkerhetspolitiska läge 1. Styrkerelationerna mellan supermakterna

I den öst-västliga konflikten intar bedömningarna av de militära styrkerelationerna mellan Förenta staterna och Sovjetunionen en central plats. I sådana styrkejämförelser har de strategiska kärnvapenstyrkorna tillmätts avgörande betydelse dels som krigsavhållande faktor, dels som mått på de två storas maktpolitiska status. Bedömningarna av dessa styrkerelationer har tid efter annan ändrats och reviderats till den ena eller den andra partens fördel respektive nackdel. Dessa förskjutningar har i sin tur, speciellt vad gäller Sovjetunionen, starkt påverkat såväl den inre-ekonomiska resursallokeringen som det utrikespolitiska agerandet. I början av 1950-talet förelåg en kraftig amerikansk övervikt — »a near monopoly» som McNamara uttrycker det 1 — vad gäller strategiska kärnvapen. Förenta staternas strategiska flygvapen kunde täcka stora delar av det ryska kärnlandet utan att effektiva nlotmedel kunde sättas in. Sovjetunionen kunde däremot inte nå den amerikanska kontinenten. Ryssarnas kort var ätt »parera» med sin stora konventionella överlägsenhet i Europa, och Västeuropa utgjorde på detta sätt Sovjetunionens »gisslan». Vid mitten av 1950-talet hade emellertid ryssarna kommit i gång med en utbyggnad av ett långdistansflyg, som kunde transportera kärnladdningar (den första ryska väteladdningsexplositionen ägde rum 1953) och det sovjetiska luftförsvarssystemet effektiviserades. Samtidigt som ett robothot mot Västeuropa blev en realitet, skymtade nu ett hot mot Förenta staternas territorium. Då den första ryska jordsatelliten skickades upp på hösten 1957, undanröjdes varje tvivel om att detta hot hade en reell innebörd. Den sovjetiska kraftdemonstrationen på robotområdet gav på västsidan upphov till en markant uppvärdering av Sovjetunionens militära styrkeposition. Talet om »the missile gap» påverkade även den sovjetiska ledningens inrikes- och utrikespolitiska dispositioner. Denna »proryska» våg hade förmodligen avgörande betydelse för Chrusjtjovs hotfulla och djärva utspel i Berlinfrågan 1958. Den låg troligen även i botten på de överväganden som utmynnade, i 1960 års radikala försvarsreform. Huvudtanken i denna plan var att man på rysk sida kunde upprätthålla den militära styrkebalansen med ett relativt litet antal från insyn skyddade interkontinentala robotar. Samtidigt avsåg man att kraftigt skära ned krigsmaktens personal, vilket kompenserades med den ökade eldkraften hos de s. k. konventionella styrkorna. Denna plan ingick som en integrerande del i Chrusjtjovs ambitioner att avdela större resurser till expansion av näringslivet och höjning av folkets levnadsstandard. När man i efterhand söker bedöma denna försvarsreform, torde man 1

Saturday Evening Post, 1 nov. 1964.

119 kunna säga, att den var förhastad. I Förenta staterna hade en intensiv och sofistikerad strategisk debatt pågått om framför allt de strategiska vedergällningsstyrkornas användande och sammansättning i olika tänkbara krigsfall. Sovjetledningens »minimum-deterrence»-position smulades sönder inte bara i denna avancerade och nydanande debatt utan även genom den forcerade uppbyggnad av Förenta staternas strategiska kärnvapenstyrkor som inleddes då Kennedy-administrationen trädde till i början av 1961. Därtill kom att Berlinkrisen på sensommaren 1961 åter gjorde behovet av konventionella styrkor akut. Sovjetunionen hade en kort tid dessförinnan sett sig nödsakad att kraftigt höja försvarsanslaget, och nedskärningen av personalstyrkan avbröts. Samtidigt ägde ytterligare en för sovjetledningen besvärande utveckling r u m : Sovjetunionens innehav av långdistansrobotar började nu kraftigt nedvärderas, medan de amerikanska bedömningarna aV den egna styrketillväxten gick i höjden. Som ett belysande exempel på nedvärderingen av Sovjetunionens styrkeposition vid denna tid kan anföras uppgifter ur en artikel i Scientific American av professor P. M. S. Blackett, som i detta sammanhang stöder sig på senator Stuart Symington: 1 Amerikanska bedömningar 1961 av antalet sovjetiska, opérationsklara långdistansrobotar uppgick till endast 3,5 % av bedömningen år 1959. Denna radikala revision ägde rum inom loppet av endast 2 år! Det är bl. a. mot denna bakgrund som Blackett tentativt finner ett av skälen till Sovjetunionens »fruktan för inspektion» vara ätt »det fanns så litet i Sovjetunionen att inspektera». Cubakrisen 1962 bekräftade den påtagliga förskjutningen i bedömningen av de två storas styrkepositioner. Resultatet av Cubaaffaren blev ett bryskt slut på sovjetledningens eventuella planer på ett nytt robothot — denna gång på medeldistans — mot militära installationer och industricentra i Förenta staterna. Men det skulle inte stanna vid dessa revideringar. Under 1962—63 levererade amerikanska militära och civila experter, 2 som tydligen stod McNamara nära, nya bedömningar av Sovjetunionens konventionella styrkeposition. I slutet av 1963 väckte McNamara själv något av sensation, då han i ett tal inför Economic Club i New York 3 gick hårt åt en från tidigare skeden på sina håll konserverad bedömning av antalet ryska divisioner — de »gängse» 175 divisionerna. Talet reflekterade en tendens i Förenta staterna att nedvärdera den ryska militära styrkan överhuvud. Denna tendens sammanhängde dels med den egna kraftiga styrketillväxten — nu även omfattande konventionella rustningar — dels med de mycket påtagliga, ökande inreekonomiska svårigheterna i Sovjetunionen. McNamara misslyckades helt i sitt uppsåt att övertyga västeuropéerna i 1

Scientific American, 1962, no. 4. Se t. ex. överste Heymont, »The Division Slice», Military Review, vol. 42 (1962), no. 10, och C. Enthoven, »American Deterrent Policy», Survival, vol. 5 (1963), no. 3. 3 Tal den 18 november 1963, delvis återgivet i William W. Kaufmann, The McNamara Strategy, New York-Evanston-London 1964, sid. 301 ff.

120 fråga om de konventionella styrkerelationerna, och man vidhöll där uppfattningen om en stark sovjetisk överlägsenhet. Enighet förelåg däremot i väster om Sovjetunionens »medeldistanshot» mot Västeuropa. Hur man än bedömde de konventionella styrkorna, ansågs sålunda Västeuropa alltjämt vara Sovjetunionens »gisslan» -—• numera säkerställd av dess medeldistansflyg och -robotar. Likaså var man enig om Förenta staternas strategiska övertag. 1965 hävdades på officiellt amerikanskt håll en överlägsenhet gentemot Sovjetunionen i proportionen 4 : l. 1

2. Ryska bedömningar

Hittills har endast anförts västsidans bedömningar av de strategiska styrkerelationerna. Åtskilliga uttalanden i denna fråga har även gjorts på högsta ort i Sovjetunionen. Det är av största intresse att anföra exempel från skilda tidpunkter (här bortses från allmänna fraser som att »det sovjetiska systemet är överlägset» och att det är socialismen som kominer att »överleva» efter ett tredje världskrig). Märkligt nog följer de ryska uttalandena i stort sett den västerländska tendensen i bedömningarna. I en intervju med den amerikanske tidningskungen Hearst hävdade Chrusjtjov i november 1957, alltså kort efter uppsändandet av den första Sputniken: »Jag vill också säga er, att vi gått förbi ert land vad gäller skapandet av nya vapentyper. Sovjet förfogar över interkontinentala ballistiska raketer. Vi har raketer av olika typer för olika ändamål, och alla våra raketer är anpassade för att utrustas med atom- och väteladdningar. På detta område har vi sålunda visat vår överlägsenhet.»2 I april 1960, d. v. s. omedelbart före den s. k. U-2-affären, uttryckte sig Chrusjtjov i ett anförande i Baku än mer kategoriskt: »Sovjet är nu starkare än någonsin. Vi är oövervinnliga.» 3 Men redan i början av 1962 lät det annorlunda. Försvarsminister Malinovskij svarade i en Pravdaintervju på en fråga med anledning av ett uttalande av McNamara: »Förenta staternas president Kennedy har tillstått, att våra styrkor är jämbördiga. Detta är ett mer eller mindre riktigt erkännande, och det vore på tiden, att de amerikanska militärerna drog vederbörliga slutsatser av detta.»4 överlägsenheten hade sålunda övergått till »mer eller mindre» paritet. Bedömningarna i väster följdes noggrant på sovjetisk sida. I ett tal på sommaren 1964 framställde Chrusjtjov det strategiska styrkeläget på sitt eget karakteristiska sätt: »Amerikanerna säger att de har så stora lager av dem (kärnladdningar), att de kan förinta varje ryss tre gånger. Men de förlorar dock inte vettet. De erkänner i U. S. News and World Report, 12 april 1965. 2 Pravda, 22 nov. 1957. 3 Moscow Radio Broadcast, 25 april 1960. « Pravda, 24 jan. 1962.

121 att ryssarna också har så mycket kärnladdningar, att de — hävdas det — kan döda oss, men bara en gång. Men i själva verket behöver man ju inte mera.»1 Sovjetledaren tycktes här erkänna en betydande amerikansk överlägsenhet. Det kan påpekas, att författarna till »Militär strategi» utmålar västsidan som en formidabel motståndare såväl nukleärt som konventionellt. Emellertid finns en tydlig tendens att ta till i överkant, vilket tyder på adress »inåt—uppåt». De amerikanska värderingarna av Sovjetunionens militära styrka och landets förmåga att vidmakthålla sitt försvar på hög nivå och med säkerställande av handlingsfriheten irriterade av allt att döma i hög grad Chrusjtjov, som även sökte satsa på ambitiösa civila utvecklingsprogram. I oktober 1963 varnade han för »felaktiga» slutsatser rörande sovjetekonomins kapacitet: »Herrar imperialister kan säga, att sovjetregeringen ämnar dirigera betydande medel för utveckling av kemiska industrin och bevattningsanläggningar — för rustningar kommer man följaktligen inte att ge ut pengar, och vi kommer att gå förbi Sovjetunionen i fråga om militär teknik. Den valsen går inte, herrar imperialister, gläds inte! Vi har gjort och gör det som är nödvändigt för försvaret . . . Med andra ord: utgifterna för kemi och irrigation kommer inte att inkräkta på försvaret.»2 Till yttermera visso började kineserna vid denna tidpunkt att anföra ganska preciserade synpunkter på den tilltagande amerikanska styrkepositionen, vilka närmast sammanföll med de amerikanska. På kinesiskt håll underströks speciellt Förenta staternas möjligheter att spela på hela det militära registret — från »vätesläggan» till gerillaoperationer. Parallellt med den angivna tendensen i de ryska bedömningarna ägde en lika signifikativ utveckling rum beträffande de offentliga ryska synpunkterna på följderna av ett allmänt kärnvapenkrig, en fråga som har relevans för tesen om kriget som ett politiskt instrument. Under Stalins tid var man av naturliga skäl inte benägen att tillmäta kärnvapnen någon avgörande militär betydelse — man var helt inriktad på ett generellt fördömande och moraliserande i kärnvapenfrågan. Det första stora avsteget från denna linje kom i början av 1954, då regeringschefen Malenkov i ett valtal hävdade, att ett tredje världskrig skulle betyda »världscivilisationens undergång» 3 (underförstått: inklusive Sovjetunionens). Av andra sovjetledare vid denna tid uppfattades detta tydligen som ett politiskt-strategiskt klavertramp av första ordningen, och när Malenkov följande år avlägsnades från sin post, återgick man till ordningen. Malenkovs utsago var inte endast »felaktig»; det hävdades också, att »sådana påståenden endast är till nytta för krigshetsarna, som kalkylerar med att skrämma folk med 'atomutpressning'» 4 — 1

Ibid., 13 juni 1964. Izvestija, 27 okt. 1963. Pravda, 13 mars 1954. * Ibid., 5 mars 1955. 2

122 inom parentes sagt samma påstående, som Peking nu kolporterar ut. Efter detta »intermezzo» intog sovjetledningen en ambivalent hållning i denna centrala fråga. Man utmålade å ena sidan med större skärpa än tidigare kärnvapenkrigets fasor för »folken», men å andra sidan avhöll man sig noggrant från att direkt och i kvantitativa termer applicera dessa fasor på Sovjetunionen och dess folk. En ändrad attityd till frågan om kärnvapenkrigets följder, åter indirekt inkluderande Sovjetunionen, presenterades i den tidigare berörda Malinovskij-intervjun 1962. Försvarsministern sade där: »Detta (ett kärnvapenkrig) skulle medföra irreparabel olycka, nu kan det sägas* inte bara för vissa stater utan för alla stater.» Steget togs fullt ut i början av 1963, då Chrusjtjov i ett tal fastslog: »Vad skulle nu hända om alla dessa kärnvapen slängdes i huvudet på folk? Enbart som resultat av det första slaget skulle — enligt vetenskapsmännens kalkyler _ 700—800 miljoner människor förintas. Alla storstäder skulle jämnas med markens yta inte bara i de två ledande kärnvapenmakterna — Förenta staterna och Sovjetunionen — utan även i Frankrike, England, Tyskland, Italien, Kina, Japan och många andra länder på jorden.»1

3. Säkerhetspolitisk osäkerhet

Trots en satsning på försvaret — ekonomiskt, tekniskt, materiellt och kvalitativt-personellt — som aldrig tillförne och speciellt på en ansenlig vedergällningsstyrka, är Sovjetunionens säkerhetsproblem inte löst. Säkerheten vilar helt på avskräckning, en psykologisk mekanism, vars grundförutsättning är att statsmän i öst och väst alltid handlar rationellt och humant. Styrkerelationerna gentemot Förenta staterna i fråga om terrorvapen synes f. n. ge vid handen, att om mari skulle tillfoga Förenta staterna »enorm förödelse»* får detta betalas med total ödeläggelse av det egna landet. Detta förhållande har hittills haft en starkt krigsavhållande effekt och för Sovjetunionens del framtvingat en försiktig politik gentemot den utpekade huvudmotståndaren Förenta staterna. Till följd av McNamaras »multiple-options»strategi och den amerikanska krigsmaktens starkt ökade diversifiefing med avseende på utrustning, vapentyper, rörlighet och möjligheter att föra krig på alla nivåer blir Sovjetunionens säkerhetspolitiska läge gradvis försämrat och alltmer komplicerat, om inte rustningsnivån hålles hög och utvecklas i takt med den amerikanska. Ett helt nytt moment har vidare tillkommit till följd av splittringen inom östblocket och den sovjetisk-kinesiska konflikten. Det är ännu för tidigt att uttala sig om hur den kinesiska frågan kommer att påverka den ryska krigsmaktens uppbyggnad och dislokation. En tyngdpunktsförskjutning 1 2

Pravda, 17 jan. 1963. McNamaras uttryck. Se i not sid. 118 angivet arbete.

123 österut skulle bl. a. kunna påverka Sovjetunionens styrkeposition i Europa. Men även bortsett från denna känsliga fråga torde starka krav på ökade handlingsmöjligheter resas från sovjetiskt militärt håll, vilket indirekt framgår bl. a. av verket »Militär strategi». Därmed är man inne på frågan om försvarskostnadernas samband med det ekonomiska resursläget i stort — ett intrikat avvägningsproblem, som författarna till »Militär strategi» inte alls berör.

B. Försvarsutgifter och ekonomisk resursavvägning Med det ytterst knapphändiga siffermaterial som föreligger beträffande Sovjetunionens försvarsutgifter — vid de årligen återkommande budgetsessionerna i Högsta Sovjet presenteras en enda klumpsiffra rörande försvarsutgifterna — är det inte möjligt att få någon klar uppfattning om storleken av rustningarna, dess förändringar från år till år och dess relation till andra länders försvarskostnader. »Gåtan» med de ryska försvarsutgifterna kommer att beröras nedan, men det främsta syftet med detta avsnitt ä r att söka belysa försvarskostnadernas sammanhang med den samhällsekonomiska resursavvägningen i stort. Detta är inte endast en fråga om hur stör del av kakan som försvaret i sin helhet tilldelas, utan också en fråga om fördelningen av medlen på olika försvarsgrenar, på olika vapensystem m. m. Dessa problem har ett intimt samband med de problem som behandlas i den militärstrategiska debatten — det framtida krigets karaktär, behovet av olika kärnvapensystém, kärnvapen contra konventionella vapen, krigets varaktighet o. s. v.

1. Sovjetunionens försvarsutgifter

Officiellt anges Sovjetunionens försvarsutgifter för t. ex. 1966 till 13,4 miljarder rubel. Omräknar man denna summa enligt den sovjetiska fastställda växelkursen till dollar, kominer man till det förbluffande resultatet, att Sovjetunionens försvarskostnader endast skulle uppgå till ca 15 miljarder dollar. Då Förenta staternas rustningsanslag når den aktningsvärda summan av 50—60 miljarder dollar, skulle — om denna omräkningsmetod vore relevant — Sovjetunionen omedelbart kunna avföras som en militär stormakt i konkurrens med Förenta staterna. Det står emellertid klart, att Sovjetunionen håller en högst ansenlig krigsmakt, utrustad med moderna kostsamma vapen. Denna »mystifikation» är av gammalt datum och har behandlats utförligt av ekonomisk och annan expertis på sovjetfrågor. 1 Några plausibla förklaringar kan anges. Man har för det första att göra 1

En kortfattad men mycket instruktiv och sansad bedömning finns i Lynn Turgeon, »The Enigma of Soviet Defense Expenditures», Journal of Conflict Resolution, vol. 8 (1964), no. 2.

124 med olika slags rubel, som har högst skiftande inre »köpkraft» — en »konsumtionsrubel», som till följd av den kraftiga omsättningsskatten har mycket låg köpkraft, en »kapitalvaru- eller investeringsrubel», som vad gäller vissa varor anses motsvara dollarväxelkursen, samt en »rustningsrubel», som har en större köpkraft än enligt nämnda växelkurs. Tre anledningar brukar anges till att ryssarna kan få ut mer av sin »rustningsrubel» än amerikanerna av sin »rustningsdollar» : 1. Det sovjetiska prissystemet favoriserar generellt tungindustriproduktionen — vissa basindustrier får kontinuerligt subventioner, de har inga räntekostnader, låga amorteringar, låga eller inga vinstmarginaler i transaktioner inom den statliga sektorn. Det är givetvis av stor betydelse för krigsmaktens materielkostnader att speciellt de »tunga» varorna från början är »undervärderade». Därtill kommer, att det inte finns några som helst uppgifter om vilka kostnader krigsmakten i realiteten påförs för sin materiel. 2. Beträffande personalkostnaderna får man ta hänsyn till det allmänna standardläget. En rysk soldat kan hållas för en avsevärt lägre kostnad (därmed är intet sagt om den enskilde ryske soldatens stridsvärde) än speciellt den amerikanske, som över hela jordklotet drar med sig en avsevärd och kostsam apparat i fråga om förplägnad, utrustning (inklusive omfattande underhålls- och kommunikationssystem), sociala arrangemang och »entertainment». Men frågan är, om inte även en annan faktor gör det möjligt för den ryska krigsmakten att slippa än billigare undan. Det är nämligen svårt att se något skäl till att krigsmakten för truppens livsmedel och beklädnad skulle belastas med omsättningsskatten, som har gjort och gör priserna på konsumtionsvaror så höga för de civila konsumenterna. 3. Den kanske vanligaste erinringen mot de officiellt angivna försvarsutgifterna i Sovjetunionen är att utgifter, som rätteligen borde påföras försvarsanslaget, smusslas in under andra budgetposter. Det torde vara ostridigt att så sker. Här finns ett stort register att spela på — posten för utbyggnad av näringslivet (t. ex. baser, kommunikationssystem och andra installationer, som inte behöver ha exklusiv militär användning), det sociala anslaget (t. ex. militära pensioner), forskningsanslaget, som femdubblats sedan början av 1950-talet (t. ex. kärnfysik och rymdforskning, vars civila och militära applikationer torde var svåra att skilja), samt slutligen ett antal ospecificerade restposter och reservfonder i statsbudgeten. Vilken uppfattning man nu än kan ha beträffande Sovjetunionens »verkliga» försvarskostnader, torde dock av det ovan sagda framgå, att sovjetledningen har mycket stora möjligheter att med relativt enkla pris- och budgetmanipulationer göra förskjutningar i försvarskostnaderna i den ena eller andra riktningen — alltefter det politiska lägets skiftningar — från ett år till ett annat. Det är emellertid säkerligen ett misstag att tro, att rustningssiffrorna är helt gripna ur luften. De kan tillsammans med andra

125 officiella uppgifter ge en viss allmän bild av utvecklingstendensen (jfr nedan). Den iögonfallande diskrepansen mellan Sovjetunionens och Förenta staternas officiellt angivna rustningskostnader har givetvis inte kunnat undgå att väcka uppmärksamhet även på rysk sida. Det gäller ju att vidmakthålla föreställningen om åtminstone paritet med Förenta staterna. Denna fråga har emellertid offentligen knappast alls behandlats. Ett undantag från regeln är en artikel 1964 i en militär facktidskrift. 1 Författaren, som är ekonom, tillstår, att »Sovjetunionen ger ut avsevärt mindre medel för försvarets behov än Förenta staterna för sin kapprustning och andra militära ändamål». Detta förhållande förklaras inledningsvis med en fras, vars allmängiltighet är ostridig, nämligen att »utgifter och resultat inte alltid står i direkt proportion». Därefter påpekas mer preciserat, att »en del» avvästsidans militära utgifter går till »sagolika vinster för de kapitalistiska monopolen» (här är man alltså inne på vinstmarginalfrågan). Sovjetunionens lägre kostnader å andra sidan förklaras med hänvisning till »produktionens planmässiga karaktär, vetenskapligt grundade lösningar på problemet om krigsmaktens sammansättning» samt »koncentrationen av det vetenskapligt-tekniska tänkandet på de mest avancerade problemställningarna på det militära området». Detta leder till slutsatsen att »vi med lägre militärbudget är militärt överlägsna imperialismen». På västerländskt håll synes man luta åt uppfattningen att Sovjetunionens reella totala försvarsansträngningar inte når upp till Förenta staternas. Man utgår då från jämförelser mellan de båda ländernas nationalinkomster och från en »rimlig» rustningsnivå för Sovjetunionen med hänsyn till den i varje fall till helt nyligen mycket höga investerings- och tillväxttakten samt standardförbättringar. Enligt beräkningar av omdömesgilla bedömare ligger Sovjetunionens rustningsvolym någonstans mellan 60 och 100 % av Förenta staternas. Även andra omständigheter än de tidigare nämnda talar för att Sovjetunionen skulle kunna »klara sig undan» med lägre rustningsvolym än Förenta staterna: frånvaron av ett vittförgrenat bassystem »overseas» samt Sovjetunionens i stort sett alltjämt vidhållna »minimum-deterrence»-position, vilken torde vara betydligt mindre kostsam än Förenta staternas »multiple-options»-strategi.

2. Ekonomisk resursavvägning och tidsfaktorn

Resursavvägningen fastställs i ett givet läge av de högsta politiska instanserna, som i sina beslut vägleds av bedömningar av den utrikespolitiska situationen och den inre kapacitetsutvecklingen. Till följd av de knappa resurserna och bristen på överskottskapacitet i den sovjetiska ekonomin samt de allt längre utmognadsperioderna för civila och militära investeKommunist

Vooruzjonnych

Sil, 1964, no. 18.

126 ringar är utrymmet dock ganska ringa för snabba och genomgripande omdisponeringar av resurserna. Om man likväl anser sådana omfördelningar oundvikliga, blir följderna kännbara inom hela näringslivet. Sovjetledningen har vidare engagerat sig i stor skala på ett vittförgrenat fält, vars olika komponenter är sinsemellan beroende och till stor del »konkurrerar» om resurserna. Den långsiktiga huvudmålsättningen är därvid att söka vidmakthålla respektive öka det ekonomiska expansionstempot för att »hinna ifatt Förenta staterna» och således säkra en ökad framtida ekonomisk bas (och därmed ökad potential för militära och sociala ändamål samt u-landshjälp). Denna huvudmålsättning står emellertid i vissa fall i direkt motsatsställning till kravet på militär säkerhet och styrka i nuet, till aktuella krav på snabba standardhöjningar och på hjälp till u-länderna. För resonemanget är sålunda tidsfaktorn av central betydelse, och nedan har därför gjorts en uppdelning av problemställningarna i kortsiktiga och långsiktiga. 3. Resursfördelning och industrialiseringsstadium

Under Stalineran var frågan om resursernas.fördelning förhållandevis enkel. Den fastställda målsättningen var att i det efterblivna, agrara ryska samhället snabbast möjligt göra resurser disponibla för att bygga upp en tung industriell kapacitet på begränsade oniråden, något som då kunde genomföras utan speciellt avancerad industriell teknik eller komplicerade planeringsmetoder. Man kunde vidare i hpg grad dra nytta av västerländska erfarenheter och kopiera utländska tekniska metoder. Den forcerade utbyggnaden av tungindustrin sammanhängde intimt med krigsmaktens uppbyggnad och modernisering, och den industriella apparaten var relativt lätt att omställa från civila till militära ändamål; exempel utgör övergången från traktorer till stridsvagnar under 1930-talet samt omställningen av stora delar av verkstadsindustrin i samband med Koreakriget. Konsumtionen, bostadsbyggandet och jordbruket utgjorde »buffertsektorer» och tilldelades helt enkelt det som »blev över». I takt med det ryska samhällets industriella utveckling började emellertid nya administrativa problem att ge. sig till känna, och redan under Stalins sista år framkom symptom på växande svårigheter till följd av den rigorösa centraldirigeringen av näringslivet. I samband med Chrusjtjovs marsch mot maktens tinnar vid mitten av 1950-talet inleddes en serie förändringar av den rådande prioritetsskalan, samtidigt som man försökte komma till rätta med förvaltnings- och planeringsproblemen. De nämnda buffertsektorerna tilldelades starkt ökade andelar av resurserna — om än ryckvis och, förefaller det, föga genomtänkt och kom i viss mån att bli bestämmande faktorer vid resursavvägningen, speciellt som mycket snabba standardförbättringar dagligen och stundligen utlovades av den nye talföre sovjetledaren. En viktig förut-

127 sättning för den chrusjtjovska politiken sådan den utformades under senare hälften av 1950-talet var att försvarskostnaderna inte tilldelades en ökande andel av de växande resurserna, vilket också de officiellt redovisade budgetanslagen och den ekonomiska statistiken i övrigt syntes ge belägg för. Mot slutet av 1950-talet började som en följd av satsningen på konsumtionssektorn en påtaglig avmattning i den industriella expansionstakten att förmärkas. Under första hälften av 1950-talet redovisades en ökningstakt på ca 13 %. Mot slutet av decenniet var siffran ca 10 % och under de senaste åren har den sjunkit till omkring 8 %. Dessa siffror är emellertid bruttosiffror. Nettosiffran anses vara 6—7 %, vilket inte utgör något unikt i jämförelse med expansionstakten i Västeuropa. Investeringsutvecklingen uppvisar en än mer markant nedgång: ökningstakten i de totala statliga investeringarna reducerades från ca 12 % 1959—1960 till 3,4 % år 1963.1 Avmattningen synes sammanhänga dels med en »automatisk» nedgång i tempot i samband med den fortskridande industriella mognadsprocessen i Sovjetunionen, dels med den förda ekonomiska politiken — främst den kraftiga upprustningen under 1961—1963 och strävandena att i görligaste mån undvika konsumtionsbegränsande åtgärder. Av central betydelse för tempot är verkstadsindustrins utveckling. Här kan en markant nedgång i ökningstakten konstateras. Under 1963 synes en viss återhämtning ha skett, men en väsentligt bidragande orsak härtill var tydligen en kraftig ökning av — karakteristiskt nog — produktionen av jordbruksmaskiner. Inom denna bransch är det främst investeringarna i maskiner som påverkar tillväxttakten. Dessa investeringar har sedan 1959 utvecklats på följande sätt (procentuell ökning niqt föregående å r ) : 1959 19

1960 18

1961 14

1962 8

1963 1

Den mycket kraftiga nedgången torde ha ett direkt samband med rustningskonjunkturen 1961—1963 (se rustningssiffrorna nedan). En negativ korrelation mellan maskininvesteringar och rustningskostnader kan påvisas även för andra perioder, t. ex. Korea-åren. Den kraftiga nedgången i expansionstempot utgör ett allvarligt memento för den sovjetiska statsledningen, som just genom en snabb expansion kan få ökad handlingsfrihet vid disponeringen av landets resurser. 4. Resursavvägningen och försvarskostnaderna på kort sikt (före 1970)

Det torde inte vara alltför djärvt att påstå, att sovjetledningen såväl på kort som på lång sikt kommer att dras med stigande svårigheter, samman1

Siffermaterialet här och i det följande är — där ej annat anges — hämtat ur officiell sovjetisk statistik såsom Narodnoje Chozjaistvo, årliga budgettal av finansministern samt de ekonomiska årsrapporterna.

128 hängande med den industriella apparatens tilltagande komplexitet och diversifiering; man börjar närma sig de avancerade västerländska staternas utvecklingsstadium. Specifika svårigheter för Sovjetunionens del är därvid de ålderdomliga, stelbenta förvaltningsmetoderna, som ärvts från ett traditionellt centraldirigerat samhälle. Det omöjliga i att numera dirigera och kontrollera allt i minsta detalj från centrum inses av högsta ledningen. Det experiment som gjorts för att lösa detta problem — decentraliseringsreformen 1957 — har emellertid på viktiga punkter misslyckats, och man är nu åter tillbaka till en centraliserad dirigering med de uppenbara nackdelar denna metod har t. ex. ur militärstrategisk synpunkt under moderna krigsförhållanden. Problemet om kompetensfördelningen mellan centrala och lokala förvaltningsorgan väntar alltjämt på en rationell lösning. Inom företagssektorn uppmuntrar det rådande pris- och premieringssystemet inte till ekonomiskt-rationellt handlande och ekonomisering med de knappa resurserna från företagsledarnas sida. Till följd av konsumtionssektorns uppsving kommer så ett helt nytt och oberäkneligt moment in i produktionsplaneringen, representerat av den sovjetiska konsumenten, vars preferenser torde vara svåra att rationellt bedöma. Här finns stora möjligheter till felinvesteringar och ett »slösande» med resurser, som i stället kunde ha använts på ett mer produktivt sätt i ett .samhälle, där varje procents ökning av produktionen blir allt mödosammare att uppnå. Vi har hittills diskuterat faktiskt konstaterbara problem men inte de styrandes intentioner, d. v. s. hur de tänker angripa problemen. Ett nytt osäkerhetsmoment i bedömningen på såväl kort som lång sikt tillkom härvidlag genom regimskiftet i oktober 1964. Den nya ledningen kan givetvis inte från den ena dagen till den andra göra sig kvitt den chrusjtjovska kvarlåtenskapen. Man kan emellertid få en överdriven föreställning om kontinuiteten till följd av institutionella och ekonomiska tröghetsfaktorer. »Chrusjtjovs linje» i resursfördelningen kan inom några få år modifieras av en ny målmedveten och stabil ledning. En av de angelägnaste uppgifterna för denna är att söka bryta den nuvarande trenden och säkra en snabb industriell expansionstakt utan att därigenom på ett allvarligt sätt hota tillväxten inom andra viktiga samhälleliga sektorer. Den industriella utvecklingstakten är främst avhängig av investeringstakten och investeringsinriktningen. Under Chrusjtjovs styre var prioritetsskalan ofta och ryckvis föremål för relativt omfattande korrigeringar. Hans sista stora program var den kemiska industrins uppbyggnad. Koncentrationen på denna sektor synes i första hand sammanhänga med jordbrukets eftersläpning i leveranserna av såväl livsmedel som råvaror för industrin, men här finns också produktion som är av betydelse för tungindustrin överhuvud och försvaret. Det intressanta i samband med »kemiplanens» framläggande var att Chrusjtjov samtidigt meddelade, att denna prioritering skulle medföra, att expansionstakten inom andra tungindu-

129 1

striella branscher skulle reduceras under 3—4 år framåt. Chrusjtjov avsåg sålunda inte endast att fram till slutet av 1960-talet låsa betydande resurser till en industrigren, där ryssarna saknar erfarenhet och där de redan stött på betydande initialsvårigheter, utan även att riskera tempot inom traditionella industrigrenar, vilket negativt kan påverka den industriella expansionen över huvud taget. Detta är en utmärkt illustration till ledningens ekonomiska trångmål och följderna av omfattande satsning på en viss sektor. Mot bakgrund av den skisserade ekonomiska trenden torde fastställandet av kostnaderna för försvaret under de närmaste åren bli ett mycket komplicerat problem för den sovjetiska statsledningen. Problemet kan belysas av de officiella budgetsiffrorna (prognos och utfall i miljarder rttbel) sedan den forcerade upprustningen 1961: 1961 Prognos... . ...(9,3)a 12,4b Utfall . ... 11,6 a, Ursprungligen planerat b Reviderad siffra sommaren 1961

1962 13,4 12,7

1963 13,9 —

1964 13,3 —

1965 12,8 —

1966 13,3 —

P å experthåll i väster har man — före publiceringen av utfallssiffrorna för 1961 och 1962 —- ställt sig mycket skeptisk mot de angivna ökningarna i prognossiffrorna. Sedermera har samma skepsis uttryckts beträffande ökningen 1961 från ursprungligen 9,3 miljarder rubel.till 11,6 miljarder rubel enligt utfallet för samma år. Ingen bestrider att faktiska ökningar skett, men det hävdas att ökningar av försvarsanslaget även åstadkommits genom budgettransfereringar, varvid syftet varit att ge motståndarsidan en överdriven föreställning om den militära styrketillyäxten. För denna uppfattning talar bl. a. den med hänsyn till resursläget mer rimliga ökningen på 10 % i utfallssiffrorna mellan 1961 och 1962. Utfallssiffrorna för 1961 och 1962 är vidare av största intresse, då de visar en tendens att växa in i prognossiffrorna. Sifferserierna bestyrker tidigare bedömningar, nämligen att möjligheterna att vidta snabba omdisponeringar av resurserna, är mycket begränsade i en utpräglad knapphetsekonomi som den sovjetiska, även om ledningen besitter total kontroll över de politiska maktmedlen och ekonomin. När sedan rustningsutgifterna anges gå ned, är det faktiska underlaget för en utomstående bedömare lika osäkert som tidigare. I budgetförslaget för 1964 skall sålunda rustningsanslaget jämfört med prognosen för 1963 ha nedgått med omkring en halv miljard. Utfallet för 1963 har emellertid inte offentliggjorts. Med hänsyn till vad som anförts beträffande utfallssiffrorna 1961 och 1962 är det möjligt, att man inte heller för 1963 kommit upp till prognossiffran, varför den annonserade reduktionen i realiteten eventuellt k a n innebära i stort sett oförändrade försvarskostnader eller rent av en mindre höjning. Samma brist på acceptabelt underlag föreligger vad gäl1

Pravda, 10 dec. 1963.

9—62^620

130 ler nedskärningen för 1965. Härtill kominer alla de tidigare nämnda budgettekniska metoder och prismanipulationer, som sovjetledningen kan tillgripa för att presentera utgiftsförskjutningar i ena eller andra riktningen. Beträffande rustningsutvecklingen under de närmast följande åren finns uttalanden på högsta ort som tyder på att sovjetledningen siktat mot att undvika höjningar av försvarsutgifterna. Men för år 1966 har man meddelat en ökning på ca 5 % som ett svar på Förenta staternas betydande rustningsökningar. Det bör härvid observeras, att den amerikanska uppvärderingen av den totala styrkan i jämförelse med Sovjetunionens snarast ytterligare accentuerats. Därigenom riskerar sovjetledningen att hamna i en försämrad storpolitisk förhandlingsposition. Även frånsett denna risk tenderar emellertid de reella försvarskostnaderna att öka automatiskt till följd av den tekniska utvecklingen. Här anmäler sig ytterligare ett intrikat avvägningsproblem, som kan komma att rubba hela den samhällsekonomiska resursavvägningen (fördelningen mellan försvar, investeringar och konsumtion). När en stormakt av i dag väl fattat beslut om att satsa på ett rymdprogram och strategiska anfalls- och försvarssystem, har den därigenom låst betydande resurser, avancerad industriell teknik och högkvalificerad personal för flera år framåt. Omdisponeringar av anslagen kan möjligen utan alltför stora förluster ske inom denna sektor, om oförutsedda händelser inträffar. »Konvertibiliteten» är emellertid i det närmaste obefintlig när det gäller dylika program contra konventionella styrkor. Uppstår då ett akut behov av en förstärkning av konventionella styrkor — som t. ex. under Berlinkrisen 1961 — sprängs kostnadsramen för försvaret, vilket i Sovjetunionens fall automatiskt får kännbara återverkningar inom den civila sektorn. Med hänsyn till resursläget i Sovjetunionen står det klart, att ledningen strängt måste sovra bland olika önskemål och projekt. Med hänsyn till Förenta staternas övertag beträffande strategiska avskräckningsstyrkor måste det såväl av militära som politiskt-psykologiska skäl vara angeläget att öka antalet långdistansrobotar med tillräckligt kort klargöringstid och utjämna det amerikanska försprånget i fråga om Polaris-ubåtar. Såvitt kan bedömas står även ett anti-robotsystem högt på prioritetslistan, då ett genombrott på detta område avsevärt skulle förändra Sovjetunionens strategiska position. Kostnadsutvecklingen för de s. k. konventionella styrkorna är mycket svår att bedöma. Kostnadsreduceringar kan erhållas genom nedskärningar på personalsidan, vilket styrkemässigt skulle kunna kompenseras med »ökad eldkraft» i enlighet med en tidigare propå från Chrusjtjovs sida. Den stora frågan är emellertid vad den ökade eldkraften — taktiska kärnvapen och fortskridande moderniseringar inom krigsmakten — kommer att kosta. Det är möjligt, att ersättningen av försliten materiel med nyare på kort sikt kan ske så att säga »varvvis», d. v. s. så att de olika försvarsgrenarnas ersättningskostnader sprids ut på olika budgetår. Men det torde krävas betydan-

131 de personalreduceringar för att kostnaderna för de konventionella styrkorna skall kunna hållas i stort sett konstanta. Att döma av uttalanden av sovjetisk militär expertis tycks den förhärskande uppfattningen vara, att »massarméer» alltjämt är nödvändiga. Av dessa skäl bör det på kort sikt föreligga små möjligheter att hålla nuvarande kostnadsram för det sovjetiska försvaret oförändrad. Sannolikheten talar för ökningar av försvarsansträngningarna. Frågan är om det blir nödvändigt med förnyade, ryckvisa upprustningskonjunkturer i likhet med perioden 1961—63. I så fall framtvingas nya omdisponeringar, som i sin tur sätter igång en spiralrörelse med fortsatt reducering av det industriella tempot och risk för att tidsschemat för partiprogrammets ambitiösa ekonomiska målsättning helt spräcks. Det kan i detta sammanhang erinras om slutklämmen i detta programs sociala avsnitt: »En försämring i det internationella läget och härav framkallade nödvändiga ökningar av försvarsutgifterna kan fördröja genomförandet av planerna på en höjning av folkets välstånd». 1 5. Resursfrågan och försvarskostnaderna på lång sikt (efter 1970)

Redan bedömningen av utvecklingen på kort sikt är spekulativ, något som i än högre grad gäller, då man försöker ange tänkbara utvecklingslinjer på lång sikt. På sovjetisk sida föreligger inga officiella uttalanden rörande långtidsaspekten på försvarskostnadernas utveckling. De allmänna intentioner man har att hålla sig till återfinns i långtidsprogrammet för samhällets utveckling i stort, men där har man, som nämnts, gjort en reservation just för oförutsedda ökningar av försvarsutgifterna utan något försök till kostnadsanalys. Detta ger sålunda ingen vägledning. På amerikansk sida har däremot McNamara i ett tal 1963 gjort en analys av försvarskostnadernas framtida utveckling i Förenta staterna. 2 Det finns anledning att här ta upp huvudpunkterna i McNamaras anförande, dels emedan den amerikanska rustningsutvecklingen måste spela en central roll för ryssarnas försvarsdispositioner och -kostnader, dels emedan McNamaras synpunkter på effekten av t. ex. de strategiska vapensystemen i princip måste gälla för båda parter. McNamara hävdade, att ytterligare ökningar av de strategiska styrkornas omfattning skulle ge »snabbt avtagande avkastning». Han förutsåg, att de årliga utgifterna för strategiska styrkor skulle »avsevärt minska och stanna på en nivå betydligt under den nuvarande». Därvid gjorde han en reservation för eventuella nya stora kostnader för redan igångsatt forskning rörande nya »technological developments» — bl. a. antirobotsystem — samt återkommande kostnader för modernisering. Beträffande de totala försvars1 2

Stenografiskt protokoll från 22. partikongressen, rysk version i bokform, Moskva 1962, band I I I sid. 302. Se not 3, sid, 119.

132 kostnaderna framhöll McNamara sammanfattningsvis, att det var möjligt inte bara att vidmakthålla utan även att öka slagkraften utan »over-all increases» av försvarsbudgeten. Tanken var tydligen den att omdisponeringar inom försvarsanslagets ram kunde ske vid kostnadsökning för ett speciellt vapensystem. Bruttonationalprodukten (BNP) förutsattes kontinuerligt öka, och det var inte nödvändigt att försvarskostnaderna ökade i samma takt — »det förefaller i själva verket sannolikt, att försvarsbudgeten relativt sett — och kanske t. o. m. absolut — kommer att stanna pä" samma nivå och måhända sjunka en smula». (1965 gjorde McNamara en väsentligt mera pessimistisk prognos, som jag skall återkomma till.) Den sovjetiska statsledningen tog med stor säkerhet del av och noterade med viss tillfredsställelse McNamaras bedömningar av år 1963. I Sovjetunionens fall är dock läget på väsentliga punkter annorlunda. Förenta staterna har f. rt. ett strategiskt övertag över Sovjetunionen. Det torde för Sovjetunionen vara angeläget att på kort sikt söka inhämta något av det amerikanska försprånget; först sedan detta skett kan man — som McNamara — börja tala om att ökade kostnader för de sovjetiska strategiska styrkorna till slut ger »snabbt avtagande avkastning».. , , . En avgörande förutsättning i McNamaras resonemang, är dessutom att BNP successivt ökar — en förutsättning, som för Förenta staternas del f. ö. inte är alldeles given. Frågan om det ekonomiska expansionstempot kommer här åter i förgrunden. Dess betydelse ur -maktpolitisk synpunkt kan illustreras genom följande räkneexempel. Om Sovjetunionens BNP håller en ökningstakt på ca 6 % per år, vilket var fallet under perioden 1950— 1959, fördubblas den ekonomiska potentialen på drygt 10 år. På relativt kort tid,skulle Sovjetunionen sålunda förfoga;,över resurser av en helt annan storleksordning än i dag. Reduceras takten t i l t exempelvis 3 % per,år (beräkning för 1963 till följd av .främst det misslyckade skördeutfallet), kommer den ekonomiska potentialen att fördubblas först efter omkring 25 år. En procents nedgång — från 6 till 5 % — i n n e b ä r en försening på 4 5 år.

u*. ':i--

C. Den militär strategiska debatten • 1. Sannolikheten av krig

.

. • .•

• ,,

Den mest omskrivna aspekten av det strategiska nytänkande, som uppkommit i Sovjetunionen mot bakgrund av de senaste decenniernas vetenskapliga utveckling, är den nya synen på sannolikheten av ett allmänt krig. Tesen om fredlig samlevnad mellan stater med skilda sociala system lanserades som riktlinje för Sovjetunionens utrikespolitik av Chrusjtjov vid 20. partikongressen 1956. Enligt det synsätt som därefter varit det officiellt omhuldade inom kommunistvärlden har »socialistlägrets» maktpol i-

133 tiska och ekonomiska styrketillväxt skapat sådana världspolitiska förhållanden, att det blivit möjligt att förhindra krig. I sina allmänna drag torde detta synsätt ha accepterats av samtliga sovjetiska politiker och militärer i framskjuten ställning. Detta gäller även Sokolovskij, som i anslutning till uttalanden vid 21. partikongressen hävdar, att det »även före.socialismens fullständiga seger på jorden, medan kapitalismen ännti består i delar av världen, uppstår reella möjligheter att utesluta ett världskrig ur samhällslivet.» Detta innebär naturligtvis inte att dragkampen mellan socialism och kapitalism har upphört, endast att kampen bör och måste föras med fredliga, icke-militära medel. Ekonomin har framträtt som det »huvudsakliga fältet, på vilket den fredliga tävlingen mellan socialismen och kapitalismen utvecklar sig». (1:209, 11:229)! Med bortseende från individuella särfall kan man emellertid konstatera vissa intressanta skillnader i synen på riskerna för ett allmänt krig mellan politikerna och militärerna. Politikerna har, under betonande av att möjligheterna av ett nytt krig inte helt kan uteslutas så länge kapitalismen består, i allmänhet uttryckt en relativt optimistisk syn på världsläget. Sålunda framhöll exempelvis Chrusjtjov vid ett tillfälle, att de ömsesidiga hoten i terrorbalansens tecken hade en tendens att uppväga varandra och att han av den anledningen »betraktade läget som gott».2 Detta uttalande härstammar visserligen från maj 1962, således från tiden före detta års Kubakris, men en likartad syn på världsläget måste betraktas som en av förutsättningarna för den relativa avspänning i relationerna mellan Förenta staterna och Sovjetunionen som kan konstateras efter 1962 års kris. Något förenklat kan det hävdas, att militären som yrkeskår tenderat att reagera på motsatt sätt: under fasthållande vid den fredliga samexistensens linje och under betonande av de möjligheter denna skänker att undvika ett nytt krig har man på militärt håll inte sällan med emfas understrukit, att risken för militära konflikter dock kvarstår, så länge kapitalismen består i delar av världen. Hos Sokolovskij framhävs på ett flertal ställen »imperialisternas aggressiva avsikter», det betonas, att »trots frånvaron av en ödesbestämd oundviklighet av krig» är »uppkomsten av krig icke utesluten» (I: 237, II: 258). Sokolovskij framhåller vidare: »Vår militära strategi är skyldig ta med i beräkningen den omständigheten att det trots tillväxten av sådana faktorer som främjar bibehållandet av freden alltjämt föreligger en fara för att imperialisterna skall igångsätta nya erövringskrig och för att de skall anfalla de socialistiska staterna och i första hand Sovjetunionen.» (I: 211, II: 230) Kampen för fred förutsätter därför ett »ständigt stärkande av Sovjetunionens militära makt» (1:210, 11:230). » . . . h o t e t om ett militärt anfall mot 1

Hänvisningar till Militär strategi görs direkt i texten genom en kombination av romerska och arabiska siffror. De förra markerar upplagan, de senare sidan (i de ryska utgåvorna) t ex II: 236: Militär strategi, 2. uppl. sid. 236. 2 Citerat efter Th. Wolfe, Soviet Strategy at the Crossroads, Cambr., Mass., 1964, sid. 117.

134 Sovjetunionen har alls inte minskat», framhåller Sokolovskij, och tillägger i en något överraskande formulering: »Under den sista tiden (1960-talet) har tvärtom faran för ett världskrig blivit särskilt påtaglig» (I: 212). I den reviderade upplagan har denna formulering ändrats så att faran för ett nytt krig framställs som »mera påtaglig än tidigare» (11:232). Tendensen är dock uppenbarligen densamma och torde stå i klar strid med gängse uppfattningar i politiska kretsar. Den understryks ytterligare genom ett tillägg i den reviderade upplagan, i vilken det hänvisas till en tidningsintervju i maj 1962 med Kennedy, som vid detta tillfälle inte ville utesluta möjligheten av att Förenta staterna kunde bli den första part som tillgrep kärnvapen. Sokolovskij s slutsats är att detta uttalande ».. . klart visar på Förenta staternas förberedelser för ett plötsligt och oinskränkt tillgripande av kärnvapen mot socialiststaterna, och på förberedelserna för ett preventivkrig mot Sovjetunionen och övriga socialistiska stater.» (11:351) Nyansskillnaden mellan politikerna och militärerna i synen på sannolikheten av ett krig är knappast resultatet av en slump. Bakom den ligger såväl inrikes- som utrikespolitiska faktorer. Militärerna måste redan av yrkesskäl, inte minst av hänsyn till försvarsbudgetens storlek, vara angelägna att inte alltför kraftigt understryka osannolikheten av ett krig. På samma sätt måste det för politikerna framstå som önskvärt att i ett ekonomiskt läge, då de totala sovjetiska resurserna är till ytterlighet ansträngda, kunna peka på en världspolitisk avspänning, som möjliggör reducerade eller i varje fall inte ökade försvarskostnader. I förbigående bör det också nämnas, att frågan om riskerna för ett nytt krig utgör en aspekt av den sino-sovjetiska konflikten.

2. Krig som ett instrument för politiken

En liknande åsiktsklyvning mellan politikerna och militärerna kan man finna i frågan om kriget alltjämt kan betraktas som ett rationellt medel för att nå vissa politiska mål. Den in på 1950-talet förhärskande sovjetiska uppfattningen baserades på Lenins från Clausewitz hämtade tes att »kriget är helt enkelt en fortsättning av politiken med andra (nämligen våldsamma) medel».- Den vapentekniska utvecklingen kom av naturliga skäl att ställa den clausewitz-leninska tesen i ny belysning. Är det rimligt att betrakta ett globalt termonukleärt krig som ett rationellt medel i politikernas hand? Måste inte den clausewitz-leninska tesen betraktas som föråldrad — allrahelst som sovjetiska politiker och militärteoretiker, som vi senare skall finna, tidigare i allmänhet rigoröst fasthållit vid sin uppfattning att varje krig, i vilket östs och västs vitala intressen berörs, oundvikligen måste eskaleia till en allmän terinonukleär sammandrabbning? Vetskapen om denna kollision mellan fakta och teori kunde inte annat än leda till en allvarlig kris i sovjetiskt militärstrategiskt och militärpolitiskt

135 tänkande. Involverade i denna problematik var både den »positiva» frågeställningen om vilka medel som står till de politiska ledarnas disposition i deras utrikespolitiska handlande, och den mera »negativa» frågeställningen om i vilken utsträckning de sovjetiska kärnvapnen representerar ett avskräckande medel mot eventuella aggressiva planer från amerikansk sida. Som redan antytts kan det generellt sägas, att i denna fråga, liksom i frågan om sannolikheten av krig, politikerna och militärerna intar något skilda positioner. Så tidigt som 1954 framhöll dåvarande regeringschefen Malenkov, att ett kärnvapenkrig måste leda till »världscivilisationens undergång» 1 (således även det sovjetiska samhällets); därmed implicerade han att ett sådant krig inte kunde försvaras som ett rationellt instrument för politiken. I den interna sovjetiska maktkampen tvingades Malenkov visserligen avsvära sig denna åsikt, men endast för att i något annorlunda formuleringar återfinna den hos sina efterträdare. Chrusjtjov trädde under sin tid som sovjetisk ledare i spetsen för denna revision av den clausewitzleninska tesen genom sina antydningar om svårigheterna av att bygga upp ett kommunistiskt samhälle på de radioaktiva spillrorna av en värld som gått under i ett allmänt kärnvapenkrigs Izvestijas politiske kommentator Boris Dimitriev gick, i polemik mot de kinesiska kommunisternas strikta fasthållande vid tesen om kriget som fortsättningen av politiken, ännu ett steg längre och hävdade öppet: »Krig kan endast vara fortsättningen av vansinne». 3 En av de få betydande militära skribenter som i någorlunda klara ordalag anslutit sig till den av politikerna genomförda revisionen av den clausewitzleninska tesen är generalmajor Nikolaj Talenskij, i mitten av 1950-talet redaktör för tidskriften Vojennaja Mysl och en av initiativtagarna till den militärstrategiska debatt som utlöstes kort tid efter Stalins död. Vid ett par tillfällen i början av 1960-talet framhöll Talenskij sålunda i klara ordalag, att »den tid är förbi», då krig kan betraktas som ett lämpligt eller ens möjligt medel för politiken. Andra uttalanden av Talenskij förefaller dock tyda på en mera vacklande hållning i denna fråga. 4 I allmänhet har sovjetiska militärteoretiska skribenter i sina kommentarer till tesen om kriget som en fortsättning av politiken uppvisat en betydligt »fastare» hållning än såväl Chrusjtjov och andra ledande politiker som Talenskij. Överste P. Trifonenkov har exempelvis hävdat, att »tesen om kriget som en fortsättning av politiken aldrig kan ifrågasättas av någon marxist-leninist». Samtidigt har han emellertid inte underlåtit att framhäva ett eventuellt termonukleärt krigs följder i form av enorma förluster och betonat, att dessa i förening med socialistlägrets styrka gör ett sådant krig 1

Se not 3, sid. 121. Pravda, 13 dec. 1962. Izvestija, 24 sept. 1963. 4 Citerat efter Wolfe, op. cit., sid. 72 f. 2 3

136 »orealistiskt». 1 Förre generalstabschefen marskalk Biriuzov har uttalat sig i liknande ordalag: »Även ett kärnvapenkrig är, liksom varje krig, ett instrument för politiken, men för en dumdristig och meningslös politik, ty dess oerhört förstörande karaktär kan inte skänka aggressiva kretsar någon garanti för att dessa uppnår sina reaktionära mål. Mänskligheten står inför ett dilemma: att antingen undvika ett nytt världskrig eller finna sig stå i ett läge, vars konsekvenser är svåra att till fullo förutse.»1 Svårigheten att få en entydig bild av de sovjetiska militärernas ståndpunkt i denna fråga ökar därigenom att helt oförenliga påståenden inte sällan ställs omedelbart bredvid varandra. Ett typiskt exempel på detta utgörs av en artikel i tidskriften Kommunist Vooruzjonnych Sil, i vilken författarna dels hävdar, att »den marxistisk-leninistiska tesen om kriget som en fortsättning av politiken med våldsamma medel behåller sin giltighet även beträffande, ett termonukleärt krig», dels framhåller, att »ett ternionukleärt krig inte kan tjäna som ett instrument för politiken». 2 Det förefaller som om militärerna här befinner sig i ett dilemma, ur vilket de inte kan se någon klar utväg, och som de därför stundom är benägna att blunda för. De båda upplagorna av Sokolovskij återspeglar detta dilemma. I likhet med vad som är fallet hos andra militära skribenter framhålls på ett flertal ställen de fruktansvärda konsekvenserna av ett allmänt kärnvapenkrig. Den implicerade slutsatsen dras emellertid inte öppet. Tvärtom polemiseras det i delvis skarpa ordalag med flera ledande västeuropeiska och amerikanska militärteoretiska skribenter. Gentemot den av vissa amerikaner förfäktade ståndpunkten att kärnvapenkriget har förlorat sin betydelse som ett politiskt instrument och att utbrottet av ett sådant krig endast skulle innebära »slutet på varje politik och fullständig ömsesidig förintelse» hävdas med stor fasthet: »Det är fullständigt uppenbart, att dylika åsikter utgör följden av ett metafysiskt, anti-vetenskapligt sätt att närma sig ett sådant samhälleligt fenomen som kriget och att de leder sin härkomst ur en idealisering av de nya vapnen, Det är bekant, att krigets karaktär som en fortsättning av politiken inte förändras som en följd av förändrad teknik och beväpning.» (I: 21, II: 24 f.) Liksom för att ytterligare understryka denna ståndpunkt har i den reviderade upplagan medtagits ett nytt Lenin-citat, som förklaras bidra till förståelsen av krigets karaktär: »Kriget är fortsättningen med våldsamma medel av den politik som de härskande klasserna förde under lång tid före kriget. Freden är fortsättningen av samma politik, med de förändringar i motståndarnas styrkerelationer som skapats genom de militära aktionerna.» (Kurs. hos Sokolovskij) (II: 216) Det bör emellertid påpekas, att de här citerade avsnitten ur Sokolovskij endast berör krigets allmänna karaktär som ett instrument för politiken. 1 2

Citerat efter ibid., sid. 74. N. Susjko — Kondratkov, »Vojna i politika v jadernyj vek» (Krig och politik i kärnvapenåldern), Kommunist Vooruzjonnych Sil, 1964, no. 2.

137 Den fråga till vilken det här inte uttryckligen tas ställning är huruvida detta instrument rimligen kan uppfattas som ett rationellt sådant. Ett försiktigt, som det förefaller jåkande svar på denna fråga lämnas: »Som en följd av produktionskrafternas, vetenskapens och teknikens våldsamma utveckling har krigsföringsmedlen blivit till den grad kraftiga, att möjligheterna att genom väpnad kamp nä avgörande politiska mål ökat i oerhörd utsträckning.» (I: 200) I den reviderade upplagan förekommer i detta avsnitt ett kort tillägg av — som det förefaller — stor principiell betydelse. Under, fasthållande vid den nyss relaterade åsikten framhålls det, att dessa i »oerhörd utsträckning» ökade möjligheter att genom krig uppnå vissa politiska mål endast är för handen, om man betraktar problemet från en »rent militär ståndpunkt». Den uppfattningen synes vara implicerad, att kriget —- om det betraktas från »andra ståndpunkter» — k n a p p a s t längre tveklöst kan betraktas som ett rationellt instrument för politikenDen här givna tolkningen? av de hos Sokolovskij redovisade åsikterna om kriget som ett instrument för politiken är måhända inte helt -invändnings* fri. Uttalandena hos Sokolovskij-kollektivet är, liksom hos andra sovjetiska militärskribeiiter, ofta tvetydiga i denna fråga. Ändå förefaller det troligt, att man ur dessa uttalanden kan utläsa en dubbel attityd, som dels innebär att man i princip fasthåller vid den clausewitz-leninska allmänna tesen rörande krigets karaktär, dels även uttrycker vissa tvivel rörande kriget som ett rationellt instrument för politiken. Dessa tvivel är i första hand endast motiverade i den mån man uppfattar ett allmänt termonukleärt krig som den enda formen av tänkbar militär sammandrabbning mellan de båda stormaktsblocken. Ett accepterande av tanken att en begränsad militär konflikt skulle kunna hindras från att eskalera till ett globalt krig även då en eller flera representanter för vardera stormaktsblocket är involverade — något som ofta och kategoriskt förnekats från sovjetisk sida — skulle å andra sidan innebära en »rehabilitering» av (det icke totala) kriget som ett rationellt instrument för politiken. 3. Typer av krig

Frågorna om sannolikheten av krig och krig som ett instrument för politiken hänger givetvis intimt samman med frågan i vilken utsträckning man på sovjetiskt håll skiljer mellan olika tänkbara typer av krig och på vilket sätt dessa anses hänga samman eller kunna övergå i varandra. Inte minst är självfallet frågan om krig som ett rationellt instrument för politiken beroende av hur man bedömer möjligheterna att hindra ett begränsat krig från att eskalera till ett globalt kärnvapenkrig. Nära förknippade härmed är även den grad av avskräckningseffekt som den sovjetiska krigsmakten kan uppnå i olika typer av konfliktsituationer. Framställs riskerna för automatisk eskalation som ytterligt stora, höjs samtidigt de strategiska vedergäll-

138 ningsstyrkornas avskräckande effekt — under förutsättning, givetvis, av att denna värdering av eskalationsrisken av den potentielle motståndaren uppfattas som tittryck för de verkliga bedömningarna. I annat fall torde motsatsen gälla. Det centrala temat i den sovjetiska militärstrategiska debatten utgörs av det globala termonukleära kriget — de tänkbara omständigheterna kring dess utbrott, dess olika skeden, dess allmänna karaktär m. m. I jämförelse härmed ägnas övriga typer av krig ett ytterst litet, om än successivt något stegrat intresse. Inledningsvis skall här lämnas en allmän översikt av »de huvudtyper av krig (som) för närvarande är möjliga» : (1) »Världskrig mellan imperialist- och socialistlägret, som, om det inte avvärjs, politiskt sett blir en avgörande väpnad sammanstötning mellan två antagonistiska, världsomfattande samhällssystem. Ett sådant krig skulle för imperialisternas del bli ett orättfärdigt aggressions- och erövringskrig och för den socialistiska gemenskapens stater ett krig i befrielsens, rättfärdighetens och revolutionens tecken.» (1:208 f.) I den reviderade upplagan förekommer här tillägget, att ett sådant krig skulle komma att utkämpas mellan »två stora koalitioner» (II: 228). (2) »Smärre imperialistiska krig av begränsad, lokal omfattning, som förs av imperialisterna i syfte att krossa de underkuvade folkens befrielserörelser samt i syfte att erövra eller behålla kolonier. Man kan inte heller utesluta möjligheten av små lokala krig de imperialistiska staterna emellan. Alla dessa krig är också orättfärdiga och folkfientliga erövringskrig från imperialisternas sida.» (1:209) I den reviderade upplagan har även »andra aggressiva mål» tillfogats som tänkbara anledningar till dessa »smärre imperialistiska krig», varjämte den mening strukits i vilken det talas om möjligheten av dylika krig mellan de imperialistiska staterna, dymedelst antydande en minskad benägenhet att räkna med möjligheten av interna väpnade konflikter inom »imperialistblocket». (11:228) (3) »Nationella befrielsekrig, inbördeskrig och andra av landets befolkning stödda krig, syftande till motstånd mot imperialisternas aggressiva erövringsanfall, och till kamp för landets frihet och oberoende. Sådana krig är rättfärdiga krig för frihetens och revolutionens sak.» (I: 209) I ett tillägg i den reviderade upplagan betonas det särskilt, att såväl dessa senare krig som »smärre imperialistiska k r i g . . . till sitt omfång är små, lokala krig» (II: 228). Det bör i detta sammanhang understrykas, att det i de ovan anförda citaten visserligen på flera ställen talas om lokala och begränsade krig. Detta sker emellertid i sådana ordalag, att möjligheten att förhindra eskalation begränsas till konflikter i vilka Sovjetunionens och övriga socialiststaters vitala intressen inte berörs. I »Militär strategi» finns inte klart utsagt att en konflikt, i vilken en eller flera stater ur vardera stor-

139 maktblocket direkt berörs, kan hållas begränsad. Synen på sambandet mellan lokala och globala krig präglas genomgående av stor stelhet. Det blir anledning att återkomma härtill i samband med avsnitten om eskalation och lokala krig. Krigstyp 2 och 3 torde för en västerlänning te sig som samma sorts krig, nämligen lokala krig. På sovjetisk sida är det emellertid av vikt att hålla isär dessa två typer. Genom att krigstyp 3 utskiljes och hänförs till gruppen »rättfärdiga» krig kan man presentera en teoretisk motivering för Sovjetunionens militära och övriga bistånd till revolutionära rörelser, speciellt i u-länderna. En militär skribent framhåller sålunda: »Lokala krig får man inte bedöma enligt det kriteriet att de förs inom lokala, territoriella gränser. Om man går till väga på detta sätt, så skulle man tvingas att till denna kategori även hänföra nationella befrielsekrig och inbördeskrig, d. v. s. rättfärdiga krig, som också förs på begränsade territorier. Men detta skulle vara fullständigt oriktigt. Det finns endast ett kriterium för att bestämma krigens karaktär — deras sociala och politiska innehåll.»1 4. Världskrig

I den nyss återgivna allmänna sammanställningen av tänkbara typer av krig nämns på första plats världskrig mellan de båda stormaktsblocken. Det är också denna typ av krig som i sovjetiska framställningar ägnas det utan jämförelse största intresset och utrymmet. Detta är i och för sig knappast ägnat att väcka förvåning, då det både till sin allmänna karaktär — »en avgörande väpnad sammanstötning mellan två antagonistiska, världsomfattande samhällssystem» — och i fråga om sina skilda delmoment ger upphovtill en rad intressanta frågeställningar, som skall behandlas nedan. I fråga om flera av dessa förefaller en hög grad av överensstämmelse råda mellan ledande sovjetiska militärer, medan i fråga om andra uppenbarligen starka meningsskiljaktigheter föreligger. Den uppmärksamhet som ägnas denna typ av krig beror emellertid inte endast på dess många till diskussion inbjudande detalj aspekter, utan i lika hög grad på att detta krig framställs som det mest sannolika i de konfliktsituationer där stormakternas vitala intressen är involverade. Detta gäller oavsett om världskriget anses uppkomma genom en omedelbar och direkt militär konfrontation på högsta nivå mellan supermakterna eller genom eskalation från ett i början lokalt, begränsat krig. Under alla förhållanden betraktas det som mest sannolikt, att detta krig får karaktären av en allomfattande, global sammandrabbning med utväxling av interkontinentala kärnvapenslag i oinskränkt skala. (a)

Krigsutbrottet

En hög grad av enighet förefaller råda om att följande tre är de sannolikaste formerna för ett eventuellt krigsutbrott: 1

N. A. Lomov, »O sovjetskoj vojennoj doktrine», Kommunist

vooruzjennych sil, 1962, no. 10.

140 Överraskning ' Sokolovskij synes tämligen väl återspegla den officiella synen på omständigheterna kring utbrottet av ett termonukleärt världskrig: »Det troligaste och samtidigt farligaste sättet på vilket imperialistblocket kan utlösa ett sådant krig mot staterna i det socialistiska blocket utgörs av ett plötsligt anfall.» (1:214) I den reviderade upplagan har detta påstående ytterligare urtderstrukits därigenom att ett citat av marskalk Malinovskij anförs, i vilket dert"sovjetiske försvarsininistern förklarar, att ett krig numera kan uppkomma plötsligt, »utan en traditionell period av öppet hot». (II: 234) Det starka intresset för överraskningsmomentet i ett allmänt terrhOnukleärt krig återspeglas inte minst i den reviderade upplagan, där två omoch nyskrivna avsnitt har tillfogats, innehållande redogörelser för amerikanska militärteoretikers uppfattning rörande olika metoder att uppnå respektive neutralisera eller helt eliminera risken för överraskning (11:86 ff., 90 f.). Därvid betonas den utomordentliga betydelse man på amerikansk sida tillmäter robotar med fast bränsle. Den kortaste avskjutningstiden för interkontinentala robotar av typen Minuteman anges till 1—2 minuter jämfört med det 7—15-faldiga för robotar med flytande bränsle. De därigenom ökade möjligheterna att slå ut ett överraskande anfall och de samtidigt därmed teoretiskt sett minskade chanserna att i tid få förvarning om ett dylikt anfall är underförstådda, Trots detta föreligger en tydlig tendens til} lägre värdering av överraskningsmomentet i den reviderade upplagan. Detta sker inte i form av ett eget, självständigt ställningstagande, men väl i form av en kommentarlös återgivning av fakta och värderingar hämtade från den amerikanska krigsplanläggningen och militärstrategiska debatten. Det framhävs sålunda, att man i Förenta staterna lagt ner stora ansträngningar på att bygga upp ett tillförlitligt förvarningssystem och ledningsnät, bl. a. med hjälp av ett stort antal satelliter. Resultatet härav har blivit, att ». .. militära specialister i Förenta staterna anser, att i fortsättningen möjligheterna att uppnå strategisk överraskning allt mer och mer kommer att minska. Saken förhåller sig så, att moderna metoder för upptäckt och förvarning skapar förutsättningar för att förstöra de ballistiska robotarna, främst de strategiska robotarna, i banan och för att signalera om deras avskjutning till de ansvariga kommandoställena.» (II: 90 f.) Den nyansförskjutning som här kominer till uttryck saknar inte sin betydelse, allra minst om den ses mot bakgrunden av den stora vikt som initialskedet tillmäts för krigets slutliga utgång. ••'• Misstag m. m. Även en rad omständigheter av mer eller mindre »slumpmässig» natur kan enligt sovjetisk uppfattning tänkas leda till utbrottet av ett världskrig. Hit

141 hör inte minst felberäkningar från ledande statsmäns sida i olika länder, en risk som måste betraktas som fullt möjlig till följd av den »ursinniga» t a k t som kapprustningen försiggår i. Därtill kommer möjligheten av ett krigsutbrott »genom enskilda personers vilja». En given order kan missuppfattas och resultera i icke avsedda handlingar. E n amerikansk pilot ombord på ett flygplan med kärnladdningar kan räka ut för »psykisk rubbning» med resultat att hans bömblast fälls över en främmande stats territorium. Bristande exakthet hos vissa radaranläggningar kan leda till att föremål som inte utgörs av fientliga robotar kan uppfattas som sådana. Felaktigheter i de elektroniska anläggningarnasom ombesörjer ledningen av robot sy stemen kan likaledes få icke avsedda effekter. »Allt detta kräver av våra väpnade styrkor den allra största vaksamhet och av den statliga, politiska och militära ledningen enorm vishet och skarpsynthét för att förhindra, uppkomsten av-krig genom någon slumpmässig orsak.» (I: 21-5,'< 11: 235) I den reviderade upplagan har faran for dylika »slumpmässiga» krigsutbrott ytterligare understnikits. Det hänvisas sålunda i ett nyskrivet avsnitt bl. a. till den episod under hösten 1961, då general Power, chef för Strategic Air Command, på grundval av felaktiga radiosignaler gav order om att flyga i riktning mot Sovjetunionens gränser. Denna order gavs, framhävs det särskilt, utan att den amerikanske presidenten underrättades därom. (II: 364) Eskalation

"-'•

'

r

Den aktuella sovjetiska ståndpunkten i fråga om eskalation av lokala och begränsade krig är svartydd. Helt klart står å ena sidan givetvis, att vissa dylika krig kan eskalera till ett globalt kärnvapenkrig. Mindre entydigt är svaret på frågan huruvida ett Obegränsat världskrig oundvikligen måste följa av vissa typer av begränsade krig och under vilka omständigheter delta i så fall kan tänkas ske. Den officiella politiska och militära synen på eskalationsrisken har generellt varit ytterligt pessimistisk. Detta återspeglas i såväl den första som den andra upplagan av »Militär strategi», där den sammanfattande bedömningen i denna fråga lämnas i följande två, här i sin helhet återgivna avsnitt: »En av de centrala teserna inom sovjetisk militärdoktrin består däri, att ett världskrig, om det utlöses av imperialisterna, oundvikligen kommer att anta karaktären av ett raket-kärnladdningskrig, d. v. s. av ett sådant krig, där de huvudsakliga förstörelsemedlen kommer att utgöras av kärnladdningar och.de huvudsakliga yapenbärarna av robotar.» »Det måste understrykas, att det nuvarande internationella systemet och det nuvarande läget på diet militärtekniska området innebär att varje väpnad konflikt oundvikligen kommer att utveckla sig till ett allmänt kärnvapenkrig, om kärnvapenmakterna dras in i denna konflikt.» (1: 222; II: 242) - . Den sovjetiska ståndpunkten, sådan den här framträder, präglas av en iögonenfallande stelhet. Inte minst förtjänar det kategoriska framhävandet

142 av eskalationens oundviklighet att uppmärksammas. Något utrymme lämnas knappast för möjligheten av att förhindra ett lokalt krig från att utvecklas till ett världsomfattande kärnvapenkrig, om stormaktsintressena på något sätt är berörda av den lokala konflikten. Inte heller räknas med möjligheten av ett »kontrollerat» kärnvapenkrig, i vilket exempelvis endast taktiska kärnladdningar och vapenbärare kominer till användning. Mot dessa kategoriskt formulerade åsikter strider i viss mån andra avsnitt i den reviderade upplagan liksom uttalanden i tidningsartiklar under 1963 och 1964 av några av författarna i Sokolovskij rkollektivet. Mera i detalj kommer dessa att behandlas i samband med redogörelserna för »kontrollerad» kärnvapenkrigföring och lokala krig. Här skall endast några allmänna reflektioner göras. Det är påfallande, att möjligheterna att föra lokala krig successivt ägnas allt större uppmärksamhet. Eskalationsrisken behandlas symtomatiskt nog på ett genomgående mindre kategoriskt sätt i den reviderade upplagan och i de åsyftade tidningsartiklarna. I en artikel i Krasnaja Zvezda i november 1963 framhåller fyra av medförfattarna i »Militär strategi», att de i sin bok aldrig förklarat eskalationen av ett begränsat krig till ett världskrig vara oundviklig. Vad de varnat för var enbart risken för att lokala krig »kan» utvecklas till världskrig. 1 Redan i den första upplagan av sin bok hade de rentav framfört som en möjlig hypotes, att Västtyskland på egen hand eller tillsammans med andra NATO-allierade (men uppenbarligen utan amerikanskt bistånd) kunde tänkas igångsätta ett lokalt krig i Centraleuropa genom att anfalla Östtyskland. I ett dylikt krigsfall vore det fullt tänkbart, att i ett inledningsskede kärnvapen inte kom till användning. I ett därpå följande avsnitt, i vilket det här anförda hypotetiska krigsfallet visserligen inte uttryckligen nämns, berörs eskalationsrisken i ordalag som måste tolkas som mindre pessimistiska än vad som annars är regel: »Varje lokal militär konflikt kan under nuvarande förhållanden, om den inte kvävs i sin linda, utveckla sig till ett världskrig med obegränsad användning av kärnvapen.» (Kurs. här.) (I: 325, II: 362) I såväl redogörelsen för det hypotetiska centraleuropeiska krigsfallet som i ett nyskrivet avsnitt om lokala krig i den reviderade upplagan förekommer formuleringar som tyder på att möjligheten av en »paus-tröskel» inte uteslutes mellan användningen av taktiska och tillgripandet av strategiska kärnvapen. I det senare fallet sägs det sålunda, att ett lokalt krig, i vilket taktiska kärnvapen kommit till användning, »knappast under en längre tid» kan föras utan tillgripande av strategiska kärnvapen. (II: 374) Det förtjänar vidare påpekas att de fyra artikelförfattarna i Krasnaja Zvezda, visserligen utan att direkt nämna det av dem i boken behandlade centraleuropeiska krigsfallet, återkom till möjligheterna av att förhindra ett krig, i vilket Sovjetunionen blivit indragen »som en följd av ett angrepp mot 1

Krasnaja Zvezda, 2 nov. 1963.

143 en av de socialistiska staterna», från att eskalera. Den underförstådda förutsättningen var uppenbarligen, att Förenta staterna inte lämnade sina allierade bland de krigförande hjälp i form av strategiska kärnvapen. Om som en följd av detta Sovjetunionen inte utsattes för angrepp med kärnvapen, skulle den själv avstå från att utvidga kriget genom att i sin tur inte utsätta Förenta staterna för kärnvapenanfall. Likartade synpunkter framfördes hösten 1964 i en tidningsartikel av marskalk Sokolovskij och generalmajor Tjerednitjenko. De båda artikelförfattarna hävdade sålunda, att ett eventuellt kommande världskrig sannolikt skulle bli ytterst intensivt men i gengäld förmodligen relativt kortvarigt. Man finge emellertid inte heller utesluta möjligheten av ett relativt långvarigt krig. »Detta kan gälla ett krig, i vilket kärnladdningar inte används (t. ex. ett lokalt krig, som gränsar till en världsomfattande konflikt).» 1 Debatten rörande eskalationsrisken har fortsatt. I en kommentar till planerna på ett bälte av »atomminor» utmed Västtysklands östgräns framhöll marskalk P. A. Rotmistrov, att den västtyska regeringen genom ett dylikt beslut »i händelse av varje slags konflikt skulle utesluta möjligheten av att föra kriget utan tillgripande av termonukleära vapen . . .»2 Det politiska syftet med hans artikel är uppenbart, och hans påstående behöver därför i och för sig kanske inte tillmätas någon avgörande betydelse. Tagen på orden förefaller han dock -— i likhet med de nyss citerade fyra artikelförfattarna i Krasnaja Zvezda — mena, att en väpnad konflikt under vissa omständigheter skulle kunna hållas begränsad även i Centraleuropa. Generalöversten S. Sjtemenko uttalade sig kort därefter i en artikel, vars centrala tes var framhävandet av de strategiska kärnvapenstyrkornas allt överskuggande betydelse i ett framtida storkrig, i vändningar som kunde tolkas i liknande riktning. »Slagfältets drottning, markstridskrafterna, har lämnat ifrån sig kronan till de strategiska kärnvapenstyrkorna . . . Genom massiva kärnladdningsslag med dessa stridskrafter kan man, utan att föra strider och operationer, jag skulle vilja säga, utan inblandning av taktik och operativ konst, direkt uppnå utomordentligt viktiga resultat.» De strategiska kärnvapenstyrkorna, vilka dock ensamma knappast är i stånd att föra striden till »fullständig seger», har emellertid, förefaller Sjtemenko resonera, en sådan oerhörd förstörelsekraft, att en eventuell angripare frestas tillgripa »små» och »begränsade» krig för att uppnå sina syften. »Sådana krig rymmer i sig en oerhörd fara för att de skall växa ut i ett termonukleärt världskrig. Därför är det farligt att underskatta dem, och en ständig vaksamhet är nödvändig.» 3 Om Sjtemenko skall placeras in i någon militärteoretisk »skola», måste h a n närmast sägas höra hemma i den »modernistiska». Hans tilltro till de 1

Ibid., 25 och 28 aug. 1964. Ibid., 29 dec. 1964. 3 Nedelja, 31 Jan.—6 febr. 1965. 2

144 strategiska kärnvapenstyrkornas möjligheter att ensamma uppnå viktiga resultat är stor och hans bedömning av eskalationsrisken är, om än inte helt fatalistisk, så dock tämligen »ortodox». En representant för den »traditionella» skolan, D. Kazakov, uttalade sig emellertid redan 1963 i helt ändra ordalag, och hans värdering av eskalationsrisken torde vara den minst rigorösa som någon sovjetisk militärteoretiker gett uttryck för: »Man bör inte släppa ur sikte att imperialisterna . .. kan påtvinga oss den ena eller andra formen av krig utan användande av kärnvapen. Härav följer den praktiska slutsatsen: våra väpnade styrkor måste vara beredda att göra vederbörligt motstånd även med konventionella stridsmedel,, samtidigt som raket- och kärnvapen hålls i högsta stridsberedskap.»1 Detta kunde, mutatis mutandis, likaväl ha sagts av,McNamara. Ur alla dessa mer eller mindre nyanserade uttalanden förefaller det möjligt att dra en allmän slutsats. De sovjetiska militärskribenterna är på väg att frångå sin tidigare stela syn på eskalationsrisken. De är uppenbarligen angelägna att begränsa vissa typer av krig, däribland märkligt nog även ett centraleuropeiskt s å d a n t , p å en nivå som ligger under den nukleära strategiska slagväxlingen mellan Förenta staterna och Sovjetunionen. , (b) Initialskedet , .,-.,.. Ett av de centrala ämnena i 195Qr och 1960-talens sovjetiska militärstrategiska debatt har varit frågan hur »avgörande» det »avgörande» initialskedet i ett eventuellt kommande världskrig kommer att vara. »Det svar.;som givits på denna fråga har självfallet samband med uppfattningen om,karaktären av eventuella följande krigsskeden.. Redan här bör det framhållas, att författarna till »Militär strategi» uppenbarligentänker, sig möjligheten eller rättare sagt sannolikheten,av ett andra• eller .rent av flera skeden efter den första nukleära slagväxlingen. Huruvida dessai;foljande krigsskeden anses komma aft leda till ett långvarigt .krig eller om kriget ändå kommer att kunna begränsas till.en relativt kort tidsrymd skall behandlas längre, fram. Här skall först lämnas en redogörelse för synen på det inledande skedet, dess karaktär och dess betydelse för krigets vidare utveckling. •: Som tidigare framhållits, är den vikt man tillmäter överraskningsmomentet i ett modernt krig avhängig av hur man bedömer möjligheterna för det egna landet och för den potentielle fienden att överleva ett första anfall. Att detta anfall kommer att ske under former som radikalt skiljer sig från tidigare krig, är inan allmänt ense om. Den vapentekniska utvecklingen har skapat enorma risker för oanad förstörelse från krigets första stund. Riskerna för ett plötsligt och överraskande kärnvapenanfall nödvändiggör att en stor del av krigsmakten redan i fredstid befinner sig i hög krigsberedskap. Detta gäller i första hand de strategiska robotstyrkorna och luftförsvaret. Låt oss citera Sokolovskij: 1

Kommunist

Vooruzjonnych

Sil, 1963, no. 10.

»Ett kommande världskrig kräver av den sovjetiska krigsmakten och av hela socialistlägret att de huvudsakliga krigsansträngningarna sätts in genast vid krigets början, bokstavligen under de första timmarna och minuterna, i syfte att under kortast möjliga tidsrymd nå så avgörande resultat som möjligt. Ett sådant krav på strategin härleder sig ur den omständigheten, att redan de första massiva kärnvapenanfallen kan leda till sådana förluster bakom fronten och bland trupperna, att de försätter folket och landet i ett ytterligt svårt läge. Därför är inte endast en hög stridsberedskap nödvändig inom krigsmakten, utan även en särskild förberedelse av hela landet inför ett krig mot en angripare.» (I: 232, II: 253) Genom att man under fredstid lagt upp stora lager med kärnladdningar och vapenbärare kommer väldiga resurser att stå till de stridande parternas förfogande redan vid krigsutbrottet: »Därför kommer uppenbarligen det inledande skedet i ett modernt nukleärt raketkrig att utgöra det viktigaste och avgörande skedet, som förutbestämmer utvecklingen och utgången av hela kriget. Striderna under detta skede kommer uppenbarligen att vara ytterst häftiga och ödeläggande.» (I: 232 f., II: 253) Samma tankegångar framförs även på andra ställen i nästan identiska formuleringar. Det betonas därvid också, att de ekonomiska förberedelserna före det egentliga krigsutbrottet kommer att spela en ytterst stor roll. I spärrad stil framhäves sålunda: »Avgörande för utgången av ett kommande krig kommer att vara ekonomins förmåga att tillförsäkra krigsmakten maximal kraft att utdela ett förintande slag mot angriparen i krigets inledningsskede.» (I: 239, II: 261) Mot bakgrund av denna bedömning av initialskedets utomordentliga betydelse för utgången av hela kriget är det naturligt att ställa frågan, i vad mån sovjetiska militärteoretiska skribenter laborerat med tanken på ett sovjetiskt preventivt eller pre-emptivt krig. Det blir anledning att i ett följande avsnitt särskilt behandla detta problem. Här skall endast hänvisas till det faktum, att de tidigare citerade fyra artikelförfattarna i Krasnaja Zvezda i sin genomgång av amerikanska kommentarer till »Militär strategi» var ytterst måna om att framhålla, att deras teckning i boken av initialskedets betydelse alls inte implicerade någon sovjetisk pre-emptiv doktrin. I sina båda artiklar i Krasnaja Zvezda i augusti 1964 kom även Sokolovskij och Tjerednitjenko in på frågan om initialskedet och dess betydelse: »I ett modernt världskrig spelar inledningsskedet särskilt stor roll. De moderna ledarna inom de imperialistiska blocken planerar att anfalla med mycket stor mängd kärnladdningar under krigets tre första dygn och därigenom förutbestämma krigets utgång i egen favör. De militära teoretikerna anser att detta också utgör det viktigaste skedet i ett kärnvapenkrig.» Sokolovskij och Tjerednitjenko ansluter sig till denna uppfattning men lämnar dock genom sitt ordval möjligheten öppen till en något avvikande värdering: 10—614620

146 »Ett världskrigs inledningsskede kan komma att visa sig vara den period som bestämmer hela krigets utveckling och utgång. Striderna kommer under denna period att vara som hårdast och mest förödande.» Under inledningsskedet kominer anfall och motanfall att utväxlas med kärnladdningar och strategiska robotar. Därjämte kommer emellertid även strider av mera konventionellt slag eller med taktiska kärnvapen att utkämpas. I ett avsnitt, som rymmer en tydlig nyansförskjutning i förhållande till de i »Militär strategi» framförda teserna, utvecklar de båda artikelförfattarna närmare detta tema. De viktigaste medlen vid genomförandet av motanfall under initialskedet kommer att vara »strategiska kärnvapenutrustade trupper» och »med atomraketer utrustade undervattensbåtar samt långdistansflyg». Men det heter vidare: »Vid en motattack med kärnvapen kan man också använda operativa-taktiska rakettrupper, front- och marinflyg, övervattensfartyg utrustade med raketer samt flottans vid kusten belägna raketutskjutningsplatser... Omedelbart efter motanfallet kan man sätta in fallskärmstrupper för att genast dra nytta av kärnvapenanfallens verkningar och beroende på det radioaktiva läget kan markstridskrafter gå. till anfall för att slutgiltigt besegra fiendens oskadda truppgrupperingar på krigsskådeplatserna... Alla dessa aktioner utgör också innehållet i ett världskrigs inledningsskede. Speciellt utmärkande för detta skede blir genomförandet av aktiva beslutsamma militära aktioner från krigets början med insats av största möjliga mängd av styrkor i beredskap ...» (Kurs. här.) Betonandet av de konventionella styrkornas betydelse även under krigets inledningsskede representerar, som redan antytts, ett nytt inslag. Vi skall längre fram finna, att deras roll vid de fortsatta operationerna framhävs på ett ännu mera markerat sätt. (c) Kort eller långt krig? Tidigare har framhållits, att en viss enighet torde råda i en del av de centrala frågorna mellan militärerna inbördes, och att, då meningsmotsättningar framträder bland normgivande sovjetiska opinionsbildare, skiljelinjerna generellt sett kan sägas gå mellan militära och civila-politiska personer. En fråga av utomordentlig betydelse, där denna regel däremot inte kan sägas gälla, rör sannolikheten av ett kort respektive långt världskrig. Att detta problem ventilerats jämförelsevis intensivt och gett upphov till skiljaktiga ståndpunktstaganden från militärernas sida måste ses mot bakgrunden av att det endast är en del av ett större problemkomplex, som i sig rymmer bl. a. sådana frågor som den ekonomiska potentialens betydelse, behovet av stående arméer, möjligheterna till kompletterande mobilisering efter krigsutbrottet, krigsmaktens uppbyggnad, civilförsvar m. m. — alltså frågor av inte enbart militär utan även mycket stor ekonomisk-politisk betydelse. Den relativa grad av sannolikhet man tillmäter ett kort respektive långt krig är givetvis direkt beroende av hur man besvarar frågan om initialske-

147 dets betydelse för krigets utveckling och slutliga utgång. Trots den kongruens som rimligen borde föreligga mellan svaren på dessa båda frågor, har emellertid den förra av dessa — krigets varaktighet — blivit föremål för långt mera skiljaktiga utläggningar än den senare. Det förefaller som om det vore här existerande meningsskiljaktigheter utkristalliserade sig. Initialskedets stora betydelse erkänns av alla sovjetiska militärer men förefaller å andra sidan av många att betraktas som en något teoretisk fråga. Då det gäller frågan om krigets varaktighet, synes det som om problemställningen konkretiserades på ett helt annat sätt. Dess ovan antydda implikationer uppfattas uppenbarligen som ytterst viktiga. Schematiskt uttryckt kan det sägas, att det inom ledande sovjetiska militärkretsar föreligger två skolor vid bedömningen av den relativa sannolikheten av ett kort respektive långt krig. Den ena av dessa — vars åsikter tämligen väl sammanfaller med dem som Chrusjtjov gjorde sig till tolk för — betonar kraftigt initialskedets helt avgörande betydelse för krigets utgång. En följd därav är att denna skola ser ett mycket kort krig som det troligaste fallet. Kanske redan på några timmar och i varje fall på några få dagar är kriget avgjort, och vad som kan tänkas förekomma efter den första nukleära slagväxlingen är i stort sett endast upprensningsaktioner. Den andra skolan tillmäter också initialskedet en mycket stor betydelse men menar, att detta kommer att följas av flera skeden, under vilka regelrätta krigsoperationer genomförs med såväl strategiska och taktiska kärnvapen som konventionella styrkor. Dessa skeden förutsätts sträcka sig över flera månader, kanske rentav åtskilliga år. Att entydigt placera in de båda upplagorna av »Militär strategi» låter sig knappast göra. Mellan de båda upplagorna kan vissa glidningar konstateras, och även den ursprungliga upplagan uppvisar drag som placerar den i ett slags mellanställning, där dragningen åt det »modernistiska» hållet utgör det dominerande inslaget. Båda upplagorna innehåller ett avsnitt, i vilket sannolikheten av ett »relativt kort» krig framhäves: »Den väldiga slagkraften hos raket- och kärnvapnen samt andra stridsmedel gör det möjligt att nå krigsmål på relativt kort tid. För att trygga Fosterlandets intressen är det därför nödvändigt att utveckla och fullända den väpnade kampens medel och metoder för att först och främst besegra fienden på kortast möjliga tid och med minsta möjliga förluster.» (Kurs. i orig.) (I: 238, II: 260 f.) I några redan tidigare citerade rader understryks därför betydelsen av att landets ekonomi säkerställer en maximal militär slagkraft redan från krigets början. Därjämte framhålls emellertid, att man »samtidigt måste grundligt förbereda sig även för ett utdraget krig» (11:260). Detta resonemang utvecklas i den reviderade upplagan betydligt utförligare: »Emellertid kan kriget även bli utdraget, vilket kräver en lång och ytterligt stor ansträngning av krigsmakten och folket. Därför måste man vara beredd även på ett utdraget krig, och för detta fall förbereda de nersonella och materiella resurserna.» (II: 261)

148 Revisionen på denna punkt av den ursprungliga upplagan tyder på en åsiktsglidning till förmån för ett relativt långvarigt krig. Tillsammans med den något förändrade värderingen av initialskedets betydelse, för vilken tidigare redogjorts, liksom med vissa ändringar i närliggande delfrågor, vilka strax skall behandlas, pekar det citerade tillägget i denna riktning. Det är därför i förstone ägnat att väcka uppmärksamhet, att Sokolovskij i sin tillsammans med Tjerednitjenko publicerade artikel i Krasnaja Zvezda i tämligen kategoriska ordalag hävdar, att tidsmomentet kominer ».. . att vara av avgörande betydelse för segern. De uppgifter vilka förut löstes under loppet av månader och år kommer i ett kärnvapenkrig att lösas under loppet av minuter, timmar eller några få dagar. Härav kan man draga, tycker vi, en självklar slutsats: ett kärnvapenkrig kan inte bli långvarigt. Därför är det nödvändigt, menar vi, att vi i första hand bereder oss på ett kort krig.» Giltigheten av detta påstående inskränks emellertid på ett symtomatiskt sätt strax därpå: »I samband härmed får nian inte utesluta möjligheten av ett förhållandevis långvarigt krig. Detta kan avse ett krig, i vilket kärnvapen inte kommer till användning (t. ex. ett lokalt krig som gränsar till en världsomfattande konflikt). Därför får man aldrig ringakta förberedelserna för ett förhållandevis långvarigt krig.» Inskränkningen är i själva verket ytterst betydelsefull. Sokolovskij ansluter sig visserligen i de båda först citerade avsnitten till den av Chrusjtjov företrädda meningsriktningen. Men genom att inte släppa tanken på ett »förhållandevis långvarigt krig» utan tvärtom kräva att förberedelserna för ett sådant »aldrig» skall nedvärderas, binder han sig i själva verket för en kostnadskrävande militär politik i fredstid, som knappast hade den dåvarande politiska ledningens stöd. Intimt förknippad med den här redovisade problemställningen är, som redan antytts, frågan om krigsförberedelserna under fredstid och möjligheterna att efter krigsutbrottet öka den ekonomisk-militära styrkan och företa kompletterande mobiliseringar. Det är icke minst på dessa punkter man kan iaktta en ytterst intressant glidning mellan första och andra upplagan av »Militär strategi». Den däri förfäkade grundåsikten kan sägas karakteriseras av ett allmänt »både-och». Endast sådana stater kan tänkas utstå ett kärnvapenkrigs våldsamma påfrestningar som »... har. en solid samhälls- och statsbyggnad, åtnjuter folkets fulla stöd och förfogar över ett högt utvecklat näringsliv, som är i stånd att underhålla mångmiljonhövdade (2. iippl.: stora) stående arméer och i händelse av krig mångdubbla dem genom mobilisering, samt förse dem med alla moderna vapen, som krävs för att lösa de militärpolitiska ocb strategiska krigsuppgifterna på kort tid men också för att föra ett långvarigt krig. Med ett Ord: ett näringsliv av modern typ måste vara kapabelt att på minsta möjliga tid ge krigsmakten mesta möjliga moderna resurser att föra kriget i full utsträckning och utan avbrott förse den med allt vad den

149 behöver ifall kriget skulle dra ut på tiden. För allt detta måste näringslivet vara förberett redan i fredstid.» (I: 250 f., II: 276 f.) Den slutliga segern är därför å ena sidan beroende av omfattningen av de förberedelser för ett krigsfall som företagits under fredstid. Å andra sidan är det »uppenbart att kriget kan dra ut på tiden, varför det är nödvändigt att ha i beredskap även potentiella krafter». (I: 454, II: 500) I en rad större nyskrivna avsnitt liksom i ett flertal smärre tillägg utvecklas dessa resonemang utförligare i den reviderade upplagan. Å ena sidan framhålls det på ett flertal ställen, att den »allmänna segern» utgör resultatet av den ekonomiska och militära kraftsamling som skett före kriget (11:21). Samtidigt framhålls emellertid med stort eftertryck, att »också under kriget, även det mest kortvariga, krigsekonomins roll inte endast bibehålles, utan rentav ytterligare växer» (11:276). En viktig aspekt av detta ekonomiska problem är vidare, att de under fredstid stående styrkorna inte är tillfyllest, utan ytterligare mobiliseringar kommer att krävas efter krigsutbrottet (11:291). Redan i den första upplagan betonar A. I. Gastilovitj, som särskilt angivits som författare till kapitlet om »Landets förberedelse för att slå tillbaka en aggresssion», att man visserligen kan tänka sig fall, då de i fredstid vidtagna föranstaltningarna är tillfyllest. Men »... att inställa sig på en sådan utveckling vore ytterst farligt och därför måste industrin förberedas i fredstid för att kunna ersätta de stridande stvrkornas stora förluster.» (I: 382) I den reviderade upplagan framhåller Gastilovitj ytterligare, att det därvid särskilt gäller att vidta sådana förberedelser att »tillförsäkrandet av nya formationer» underlättas (11:428). Dessa mobiliseringsåtgärder kan, påpekar Gastilovitj i den första upplagan, ske på det sätt som allmänt betraktas som det »mest acceptabla», nämligen på territoriell grundval. Därjämte krävs emellertid vissa kaderförband redan i fredstid med uppgift att omedelbart slå tillbaka ett eventuellt anfall (I: 367). I den reviderade upplagan tillägger Gastilovitj, med en formulering som indirekt vänder sig mot Chrusjtjov, att dessa senare förband bör kompletteras på exterritoriell grundval (II: 412). För den händelse dessa åtgärder inte är tillräckliga, bör även andra vidtagas: »Man måste särskilt uppmärksamma den ständigt växande nödvändigheten av att under loppet av en offensiv utnyttja de lokala resurserna på fiendens territorium, vartill etappförbanden måste vara beredda.» (II: 422) De uttalanden rörande krigets varaktighet och därmed direkt förknippade frågeställningar som görs i »Militär strategi» är, som framgått av det föregående, på många punkter oklara. Det är en oklarhet som tydligt vittnar om de besvärliga implikationer av militär, ekonomisk och politisk art som hela detta problemkomplex innesluter. Det är dock fullt möjligt att konstatera en nyansförskjutning under den tid som förflöt mellan utgivandet av de båda upplagorna. Denna nyansförskjutning i riktning mot ett starkare under-

150 strykande av ett relativt långvarigt krig — eller av uppfattningen att man i alla händelser måste förbereda sig inför en sådan eventualitet — framträder i viss mån direkt, men framför allt indirekt. I detta sammanhang bör givetvis i första hand nämnas vad som ovan sagts om ekonomins roll efter krigsutbrottet och betydelsen av kompletterande mobiliseringsåtgärder. Hit hör emellertid även den tidigare redovisade tendensen att mindre kraftigt understryka initialskedets avgörande betydelse. Inte heller bör man glömma uppmjukningen av de tidigare rigorösa ståndpunkterna beträffande svårigheterna att förhindra eskalation.

(d) Målval En amerikansk forskare har träffande anmärkt, att man i den sovjetiska strategiska debatten »insisterar . . . på att endast åtgärder för att undvika krig snarare än för att begränsa dess förstörelseverkan är tillåtna diskussionsämnen.» 1 Riktigheten av detta konstaterande bekräftas i stort sett vid en analys av sovjetiska ref lektioner kring lokala krig och eskalation. Den framgår också i explicit form av ett uttalande av general N. Lomov: »De västerländska teoretikernas synpunkter på möjligheten att acceptera principer om ett 'begränsat' kärnvapenkrig på grundval av en överenskommelse om kärnvapnens användningsskala, vilka.uttalats av Förenta staternas försvarsminister McNamara, innebär ett erkännande av att ett kärnvapenkrig överhuvudtaget är tillåtligt, något som strider mot Sovjetunionens politiska åsikter.»2 Det träffande i denna anmärkning framträder i särskilt hög grad vid en genomgång av den sovjetiska debatten om målval och »graderad» kärnvapenkrigföring. I »Militär strategi» framhålles sålunda, att alla tidigare krig i första hand syftat till att besegra fiendens väpnade styrkor. Först sedan detta skett har anfall mot och ockupation av hans territorium och politisktadministrativa centra kunnat komma i fråga. Den vapentekniska utvecklingen, representerad av kärnladdningar och interkontinentala vapenbärare, har emellertid förändrat denna traditionella bild av krigets förlopp: »Frågan uppkommer vari under dessa omständigheter krigets främsta militärstrategiska mål består: i förintande av fiendens väpnade styrkor, såsom tidigare var fallet, eller i förintande och förstöring av mål i hemorten och i dennas desorganisation? • Den sovjetiska militärstrategiska teorin lämnar följande svar på denna fråga: båda målen måste uppnås samtidigt. Förintandet av fiendens väpnade styrkor, förstöringen av mål i hemorten och dennas desorgahisation utgör en enhetlig och oskiljaktig process. Som grundval för en sådan lösning av denna fråga tjänar två huvudomständigheter: för det första nödvändigheten av att definitivt krossa angriparen på kortast möjliga tid, vilket förutsätter att man samtidigt berövar honom såväl hans militära som politiska och ekonomiska möjligheter att föra 1 2

Wolfe, op.cit, sid. 764. General N. Lomovs föreläsningar och uttalanden om strategiska frågor i samband med Sverigebesök 22—27.2 1965, Säkerhetspolitiskt forum, Stockholm 1965 (stencil), sid. 5.

151 krig; för det andra den reella möjligheten att verkligen uppnå båda dessa mål samtidigt med hjälp av tillgängliga stridsmedel.» (I: 229, II: 249 f.) Den sovjetiska krigsmaktens uppgift måste därför bli av flerfaldigt slag. Den måste vara i stånd att rikta »massiva kärnvapenslag» inte endast mot fiendens truppkoncentrationer och hans strategiska kärnvapen, utan även mot hans krigsekonomiska bas samt civila och militära ledningsapparat (I: 338, II: 380). » . . . huvudmålen kommer att ligga långt från krigsskådeplatserna, djupt inne på fientligt territorium» (1:331, 11:369). Framför alla andra anfallsmål framhävs de strategiska kärnvapenstyrkorna: »Den avgörande faktorn i ett modernt krig är de strategiska kärnvapnen och deras långdistansbärare, och dessa grupperas långt bakom själva krigsskådeplatsen. Om man inte förintar dessa vapen eller förhindrar deras utnyttjande, är det omöjligt att skydda landets vitala delar från förstörelse och att föra kriget till ett framgångsrikt slut, även om de fientliga styrkorna på själva krigsskådeplatsen kämpas ned.» (I: 328, II: 366) Det kraftiga understrykandet av de strategiska kärnvapnen bör inte tolkas som uttryck för en »counter-force»-strategi. Tvärtom betonas det ofta, att det moderna krigets totala karaktär gör att de stridande sidornas mål inte kan uppnås annat än om krossandet av de väpnade styrkorna kompletteras med »ett fullständigt raserande av fiendelandets ekonomi och nedbrytande av den moraliska kraften hos dess befolkning.» (I: 197, 11:217). En tyngdpunktsförskjutning har ägt rum i den reviderade upplagan av »Militär strategi» i fråga om målvalet under krigets inledande skede. I första upplagan framhålls sålunda, att »anfallsmål numera blir inte bara de på krigsskådeplatserna opererande vägnade styrkorna, utan också de krigförande staternas näringsliv, ledningsapparat, kommunikationer och utanför krigsskådeplatserna grupperade strategiska stridsmedel» (Kurs. h å r ) . Motsvarande mening i den senare upplagan har från paritet mellan de båda huvudanfallsmålen ändrats till: ».. .inte bara och inte så mycket de väpnade styrkorna .. ., utan i första hand de kämpande staternas ekonomi . . . » , Den målvalsteori som framträder i dessa uttalanden är av så att säga maximalt slag. Den rymmer inga antydningar om begränsningar av typen »counter-force» eller »no-cities». Å andra sidan bör det framhållas, att inte heller någon terrorbombning av uteslutande civila mål och befolkningscentra förordas. . Den reviderade upplagan innehåller ett flera sidor långt nyskrivet avsnitt (II: 83—88) rymmande dels en redogörelse för dels även en ingående kritik av den nya strategi som McNamara lanserade i Ann Arbor 1962, omedelbart innan första upplagan av »Militär strategi» utkommit. Bedömningen av den nya amerikanska doktrinen är genomgående negativ. En rad-svårigheter rid dess tillämpning påpekas. Särskilt framhävs omöjligheten av att skilja mellan militära och civila mål, om de förra är belägna i närheten av befolkningscentra.

152 Om någon förståelse för den nya amerikanska doktrinen här inte kan sägas framträda, vittnar dock själva den utförliga behandling som ämnet givits om insikt i problematiken. Under den närmaste tiden kan emellertid denna insikt knappast avsätta några tydliga spår i den öppna sovjetiska debatten. En förutsättning för att denna doktrin skall kunna betraktas som realistisk är, som särskilt framhålles i »Militär strategi», »tillgången till ett stort antal raketvapen av stor exakthet, tillförlitlighet och effektivitet vid användningen, eftersom det finns betydligt fler militära objekt än städer» (1:85). Den sovjetiska strategiska slagstyrkan torde i dagens läge knappast vara av den omfattning och karaktär som här anges som en förutsättning för den nya doktrinen. Den sovjetiska koncentrationen på kärnladdningar i den högre megatonklassen underlättar inte heller en anpassning till den nya doktrinen. (e) Pre-emption Den sovjetiska positionen i fråga om »first strike» och pre-emption respektive »second strike» präglas av mycket stor oklarhet. På samma gång som man anklagar de »aggressiva imperialistkretsarna» för att vilja igångsätta ett överraskande anfall mot Sovjetunionen förnekar man själv bestämt egna planer på ett första slag mot Förenta staterna. Några formuleringar i »Militär strategi» kan dock inbjuda till tolkningen att Sovjetunionen för egen del accepterat doktrinen om pre-emption. På amerikansk sida har en sådan tolkning framförts av bl. a. Thomas Wolfe i dennes bok »Soviet Strategy at the Crossroads». Under hänvisning till ett uttalande av försvarsminister Malinovskij vid 22. partikongressen sägs sålunda i »Militär strategi»: »Eftersom de moderna stridsmedlen gör det möjligt att uppnå mycket betydande strategiska resultat på ytterst kort tid, får krigets inledningsskede en avgörande betydelse för hela krigets utgång. Detta gäller även metoderna för att omintetgöra fiendens aggressiva planer genom ett i rätt tid insatt förkrossande anfall. Följaktligen blir avvärjandet av ett överraskande kärnvapenanfall det viktigaste problemet i vår strategi.» (Kurs. i orig.) (I: 238) För att kunna lösa denna uppgift måste krigsmaktens stridsberedskap, särskilt de strategiska kärnvapenstyrkornas, vara ytterst hög. I den redan flera gånger berörda artikeln i Krasnaja Zvezda bemötte författarna de amerikanska kommentarerna på denna punkt. Enligt dessa skulle de ovan citerade raderna kunna tolkas som ett accepterande av doktrinen om pre-emption. En sådan tolkning är, menar artikelförfattarna, fullständigt felaktig. I den reviderade upplagan upprepas de ovan citerade meningarna med några mindre förändringar i formuleringarna: »Eftersom de moderna stridsmedlen gör det möjligt att uppnå mycket betydande strategiska resultat på mycket kort tid, får krigets inledningsskede en avgörande betydelse för hela krigets utgång. Därvid blir utarbetande av metoder för ett tillförlitligt avvärjande av ett överraskande kärnvapenanfall det viktigaste proble-

153 met, liksom även av metoder för att omintetgöra fiendens aggressiva planer genom ett i rätt tid insatt förkrossande anfall.» (Kurs. i orig.) (II: 260) Förändringarna på denna punkt mellan de båda upplagorna är som synes mycket små och förefaller sakna betydelse. Under alla omständigheter bidrar de knappast till en klarare tolkning av de framförda synpunkterna. Något mera explicit är en artikel i International Affairs, i vilken de båda författarna, Glagolev och Larionov, bl. a. säger: »De första raketerna och bombplanen på den defensiva sidan skulle lyfta t. o. m. innan angriparens första raketer, för att inte tala om hans bombflygplan, nått sina mål.»1 I amerikanska kommentarer har detta uttalande tolkats som det kanske »närmaste som sovjetiska skribenter på senare tid har kommit till att ge vid handen, att Sovjetunionen har en strategi som liknar pre-emption, till gagnet om inte till namnet». 2 En analys ger dock knappast belägg för en sådan tolkning. Snarare är det fråga om ett »kontraslag», som utlösts på ett så tidigt stadium att fiendens anfallande strategiska vapen ännu inte hunnit nå sina mål. Den sovjetiska inställningen till doktrinen om preemption är alltjämt ytterst oklar.

5. Lokala krig

Varje försök att definiera den sovjetiska synen på lokala, begränsade krig möter stora svårigheter på grund av de inre motsägelser och oklarheter som uttalandena i denna fråga rymmer. Å ena sidan understryks ständigt, att ett lokalt krig, i vilket länder ingående i såväl öst- som västblocket deltar eller i vilket dessa staters vitala intressen berörs, oundvikligen måste eskalera till ett allmänt kärnvapenkrig. Sambandet mellan denna position och de strategiska kärnvapnens avskräckningsuppgift har redan påpekats. Å andra sidan synes det som om man bland sovjetiska militärer — och detta i högre grad än bland de politiska ledarna — successivt och i större utsträckning än tidigare börjat betrakta begränsade krig av detta slag som en reell möjlighet. Denna kluvenhet kommer till uttryck även hos Sokolovskij. Det är därvid karakteristiskt att de avsnitt, i vilka den mera pessimistiska värderingen av eskalationsrisken lämnas, samtidigt är de i sina formuleringar minst oklara: »Det måste understrykas, att det nuvarande internationella systemet och det nuvarande läget på det militärtekniska området innebär, att varje väpnad konflikt oundvikligen kommer att utveckla sig till ett allmänt kärnvapenkrig, om kärnvapenmakterna dras in i denna konflikt. (I: 222, II: 242) 1

2 I. Glagolev — V. Larionov, »Soviet Defence Might and Peaceful Co-existence». Affairs, 1963, no. 11, sid. 32 (kurs. i orig.). Wolfe, op. cit., sid. 67.

International

154 Ett allmänt krig måste emellertid bli följden inte endast av ett direkt anfall mot Sovjetunionen eller någon av de övriga socialiststaterna utan även av ett »... aggressivt lokalt krig mot en av de icke-socialistiska staterna, om detta krig berör socialiststaternas vitala intressen och skapar ett hot mot världsfreden. I båda dessa fall kommer ett av en angripare utlöst krig uppenbarligen att leda till ett nytt världskrig, i vilket på den ena sidan skulle kämpa staterna i det socialistiska lägret och på den andra sidan de imperialistiska och av dem avhängiga kapitalistiska staterna, förenade i aggressiva militärblock. I ett sådant krig skulle den övervägande delen av världens stater bli indragen. Det skulle anta en i sanning världsomfattande koalitionskaraktär.» (1:213, 11:232) Parallellt med dessa kategoriska påståenden framförs emellertid redan i den första upplagan av Sokolovskij åsikter, som antingen i sina formuleringar är betydligt vagare eller rentav motsäger i annat sammanhang redovisade ståndpunkter. Samtidigt som det hävdas, att de »aggressiva imperialistkrafterna» med Förenta staterna i spetsen »i första hand» förbereder sig för ett »allmänt kärnvapenkrig» mot Sovjetunionen och övriga socialiststater, erkänns det även, att det existerar »vissa imperialistiska kretsar» som av fruktan för följderna av ett världskrig »sätter sin lit till lokala krig i skilda delar av världen». »I den sovjetiska militärstrategin måste därför studeras krigföringsmetoderna för såväl världskrig som lokala krig.» (I: 281, 11:319) På ett annat ställe utvecklas denna tankegång utförligare. Parallellt med förberedelserna för ett allmänt kärnvapenkrig måste söcialiststaterna även vara »... beredda på lokala, begränsade krig av ringa omfattning, som kan utlösas av imperialisterna. Erfarenheten från sådana krig, som mer än en gång uppkommit under efterkrigstiden, visar att de förs med andra medel och andra metoder än världskrig. Därför är den sovjetiska militärstrategin skyldig att studera krigföringsmetoderna även i sådana krig för att förhindra att de växer till världskrig och för att snabbt kunna tillkämpa sig seger över fienden.» (1:214, f., 11:234) >' Efter publiceringen av första upplagan av »Militär strategi» har en markant glidning kunnat konstateras bland flera sovjetiska militärskribenter i riktning mot en mera nyanserad — och på samma gång m e r a motsägelsef u l l — behandling av lokala krig. I november 1963 publicerades i Krasnaja Zvezda den tidigare citerade artikeln författad av fyra av medarbetarna i Sokolovskijs arbete. Artikeln tog som sin utgångspunkt den amerikanska översättningen av »Militär strategi» liksom ett antal amerikanska kommentarer till denna. I artikeln framhölls, under kritik av de amerikanska tolkningarna, att det i boken aldrig hade hävdats, att »... varje lokalt krig oundvikligen måste växa till ett världskrig. Detta skulle vara en absurd slutsats. Efter andra världskriget har ju mer än 70 olika krig, krigiska konflikter, väpnade interventioner och uppror ägt rum, men till världskrig har det inte gått, även om hotet av ett sådant mer än en gång vilat över världen.» (Kurs. i orig.)

155 Vad som hävdas i boken, framhöll de fyra artikelförfattarna i något som närmast var en truism, är att varje lokalt krig kan växa ut till ett världskrig. Det hade kunnat itända i samband med 1956 års Suezkris och det hade likaså kunnat hända under 1962 års Cubakris. De fortsatte: »Men kunna är inte detsamma som oundvikligen! Det är uppenbart att orden 'kan' och 'oundvikligen' inte betyder samma sak.» (Kurs. i orig.) Inte heller har det någonsin i boken gjorts gällande, att varje krig måste leda till ett allmänt kärnvapenkrig, hävdade de. Det enda som påståtts var att — och artikelförfattarna citerade sig själva — »varje väpnad konflikt kommer att utveckla sig till ett allmänt kärnvapenkrig, om kärnvapenmakterna dras in i denna konflikt». Symtomatiskt nog gjorde de därvid emellertid den säregna finurligheten att felcitera sig själva — de utelämnade nyckelordet »oundvikligen», vars semantiska betydelse de strax innan utförligt redogjort för. »Felcitatet» var knappast resultatet av en slump. Den successiva nyansförskjutning och ytterligare neddämpning av eskalationsrisken, som kommer till uttryck häri, återspeglas även i den ungefär samtidigt med ovannämnda tidningsartikel publicerade andra upplagan av »Militär strategi». Till de mest avslöjande förändringarna i denna reviderade upplaga hör ett längre nyskrivet avsnitt, i vilket lämnas en utförlig redogörelse för och kritik av amerikanska skribenters teorier i fråga om begränsade krig, varmed i detta sammanhang menas »alla typer av krig, i vilka kommer till användning såväl konventionella vapen som taktiska kärnvapen, och även lokala krig» (11:93 f.). En rad av amerikanska skribenter formulerade kriterier för begränsade krig underkänns. Skillnaden mellan taktiska och strategiska kärnladdningar liksom mellan taktiska och strategiska vapenbärare framställs sorti osäker. Likaså kommer det att bli svårt att skilja mellan taktiska och strategiska krigsobjekt. Inte minst viktigt i detta sammanhang är underkännandet av den enligt de av Sokolovskij refererade amerikanerna »mest effektiva» formen av begränsning, nämligen den territoriella. Förklaringen till denna skeptiska attityd lämnas genom påståendet att » . . . d e fram till våra dagar skapade militärpolitiska statsblocken, i vilka, som bekant, de amerikanska imperialistkretsarna dragit in flertalet stater i den kapitalistiska världen, i stor utsträckning komplicerar möjligheten att begränsa en väpnad konflikt till ett visst territorium.» (II: 95) Den sammanfattande bedömningen av de amerikanska teorierna kring lokala och begränsade krig (och därmed samtidigt även av riskerna för eskalation, möjligheterna av en »paus-tröskel» och andra närliggande frågor) lämnas i följande formulering: »Genomgången av olika begränsande, faktorer visar, att flertalet sådana begränsningar är artificiella och villkorliga. Det begränsade kriget rymmer i sig en oerhörd fara för att det växer ut till ett världskrig, särskilt om därvid taktiska kärnvapen tillgripes. Detta erkänner även amerikanska teoretiker.» (II: 96)

156 Vid första ögonkastet kan ovan citerade uttalanden förefalla vara ytterligt rigorösa och kategoriska. En närmare analys ger dock en annorlunda bild. Sålunda hävdas det exempelvis, att de existerande militärblocken »komplicerar» men däremot inte att de helt utesluter möjligheten att territoriellt begränsa ett lokalt krig. På samma sätt framhålls det, att det begränsade kriget »rymmer en oerhörd fara» för ett världskrig. Indirekt torde av denna formulering framgå, att den »oerhörda faran» inte »oundvikligen» måste leda till ett allmänt krig, särskilt inte om taktiska kärnvapen inte kommer till användning. Denna tolkning pekar på en utveckling i riktning mot större flexibilitet. Detsamma kan sägas vara fallet beträffande ett helt nyskrivet avsnitt om krigföringsmetoderna i ett lokalt krig: »I ett sådant krig kommer krigshandlingarna huvudsakligen att utspelas på land- och likaså sjökrigsskådeplatser. Anfallsmålen kommer att utgöras av de väpnade styrkorna, även om försök att med hjälp av flyg slå också mot bakom fronten belägna mål inte kan uteslutas. På krigsskådeplatserna till lands kommer anfalls- och försvarsstrider att äga rum med markstridskrafter och flyg. Krigshandlingarna kommer att anta en rörligare karaktär, i än högre grad än under det tidigare kriget, därför att såväl markstridskrafterna som flyget i grunden förändrats i jämförelse med det tidigare kriget.» (II: 374) De citerade meningarna är av ytterst stort intresse. Rent formellt skulle det givetvis kunna hävdas, att ingen av stormakterna eller av de ledande andrarangsmakterna åsyftas däri. Ett allmänt intryck skapas dock av att de krigsmakter om vilka det talas — stor »rörlighet», avancerat flyg m. m. — inte är några småstaters utan tvärtom stormakternas väpnade styrkor. Intrycket bekräftas i fortsättningen: »Det kan även inträffa, att parterna i ett lokalt krig använder sig av operativttaktiska kärnvapen utan att tillgripa strategiska kärnvapen. Detta kommer att genomgripande förändra krigföringsmetoderna och skänka dem stor dynamik och kraft.» Avslutningsvis framhålls det emellertid försiktigtvis att »... kriget knappast under en längre tid kommer att föras med enbart operativttaktiska kärnvapen. Har det en gång gått dithän att sådana kommit till användning, kommer parterna att tvingas sätta in alla sina kärnvapenresurser. Det lokala kriget kommer att förvandlas till ett världsomfattande kärnvapenkrig.» (II: 374 f.) Försiktigheten och ambivalensen lyser här klart igenom. Å ena sidan hävdas, att stormakterna kommer att »tvingas» tillgripa alla sina resurser i fråga om kärnvapen. Å andra sidan framhålls, att begränsningen till operativt-taktiska kärnvapen »knappast under en längre tid» kan upprätthållas, därmed dock implicerande att fall kan inträffa då så sker. Det är förståeligt, att de tidigare nämnda fyra artikelförfattarna inte alltför hårt ville binda sig vid den ursprungliga formuleringen i första upplagan, enligt vilken »varje väpnad konflikt oundvikligen kommer att utveckla sig till ett allmänt kärnvapenkrig, om kärnvapenmakterna dras in i denna konflikt» (kurs. h ä r ) .

157 De här behandlade lokala krigsfallen är uppenbarligen inte bundna till vissa bestämda geografiska områden, även om de, såsom framhållits, måste betraktas som intimt förknippade med stormakternas intressen och intresseområden. I ett fall sker emellertid en dylik hopkoppling av ett lokalt krigsfall med en namngiven stat. Förvånansvärt nog utgörs denna av Västtyskland : »Det är inte uteslutet, att Tyska förbundsrepubliken ensam eller tillsammans med andra NATO-stater kan utlösa ett krig av lokal karaktär i Europa genom ett plötsligt anfall mot TDR. I början av ett sådant krig kan kärnvapen komma till användning, men det är också möjligt att så inte sker.» (I: 325, II: 362) Den tolkning som här i det närmaste ger sig själv är givetvis, att Sovjetunionen i händelse av ett centraleuropeiskt krig kan tänka sig att avstå från att slå mot Förenta staterna med sina strategiska kärnvapen, om Förenta staterna å sin sida avstår från att lämna sina allierade sådan hjälp att sovjetiskt territorium utsätts för anfall med kärnvapen. Riktigheten av denna tolkning bekräftas av en passus i den redan citerade artikeln i Krasnaja Zvezda, i vilken det i polemik mot de amerikanska kommentatorerna sägs att det är »... uppenbart, att utlösningen av ett krig som en följd av ett anfall mot en av socialiststaterna alls inte 'betyder' tillfogandet av ett 'slag mot Förenta staterna'.»1 I samma riktning pekar även de båda i augusti 1964 publicerade artiklarna av Sokolovskij och Tjerednitjenko. Som redan framhållits, utgörs den egentliga nyheten i dessa av det kraftiga framhävandet av strider med konventionella styrkor. I anslutning härtill hävdas det bl. a., att ett sådant krig, i vilket kärnvapen inte kommer till användning, kan bli ett »förhållandevis långvarigt» krig, »t. ex. ett lokalt krig som gränsar till en världsomfattande konflikt». Av denna anledning »får man aldrig ringakta förberedelserna för ett förhållandevis långvarigt krig». Jämförelsen mellan de båda upplagorna av »Militär strategi» liksom diskussionen i övrigt kring frågan om lokala krig förefaller otvetydigt peka på vissa förändringar i sovjetiskt militärstrategiskt tänkande vad avser ett centralt strategiskt och militärpolitiskt problemkomplex. De tidigare ytterligt rigorösa positionerna håller otvivelaktigt på att överges. Ett stigande intresse ägnas åt lokala krig och möjligheterna att hålla dessa begränsade, även i sådana fall då stormakternas intressen är direkt involverade. Denna ökade uppmärksamhet gör sig i första hand gällande bland militära skribenter, medan man på civilt håll förefaller vara mera ointresserad. Det bör framhållas, att oklarheten på en rad punkter i ståndpunktstagandena till frågan om lokala krig faktiskt måste tolkas som ett implicit erkännande av att reella möjligheter föreligger för att den sovjetiska krigsmakten kan komma att tvingas utkämpa dylika krig — och därmed även måste förbereda sig för dem. Att sådana förberedelser måste göras har öppet medgivits. Sam-, 1

Se not sid. 142.

158 tidigt måste emellertid understrykas, att någon enhetligt utformad, klar doktrin beträffande lokala krig inte kan sägas ha framträtt, åtminstone inte i den öppna litteraturen. Skillnaden mellan civila och militära bedömningar av lokala krig saknar säkerligen inte samband med de skiljaktiga värderingarna av kriget som ett instrument för politiken. Att militärerna genomgående visat större benägenhet att hålla fast vid den clausewitz-leninska tesen om kriget som en fortsättning av politiken är i och för sig inte ägnat att förvåna. Deras status inom sovjetsamhället är i sista hand beroende av att det yrke för vilket de har utbildats i något rationellt avseende är meningsfyllt. Inte minst därför har de så länge som möjligt hållit fast vid uppfattningen av det globala kriget soni ett instrument för politiken. När detta inte längre var möjligt, när det inte längre var möjligt att försvara världskriget som ett rationellt instrument för politiken, inleddes uppluckringen av de tidigare ortodoxa positionerna beträffande lokala krig. Om det i fortsättningen inte kan betraktas som annat än ett »uttryck för vansinne» att tillgripa det termonukleära kriget som svar på en än så allvarlig provokation, då måste andra medel komma till användning vid försvaret av det egna landets vitala intressen. Det lokala eller begränsade kriget kommer åter till heders. Kriget blir åter ett rationellt instrument för politiken. Och man undviker den form av »revisionism» som kom till uttryck i den tidigare citerade satsen: »Krig kan endast vara fortsättningen av vansinne.» 6. Stridskrafternas omfattning och beredskap

Stridskrafternas o infattning är en kontroversiell fråga, sammanhängande med kardinalproblemet kort eller långt krig. Rakom problemet ligger även den gamla frågan om kvantitet contra kvalitet. Oavsett att spörsmålet vilket alternativ som ställer sig mest ekonomiskt inte utan vidare kan besvaras, ställer givetvis den politiska ledningen denna fråga i relation till de totala resurserna. Chrustjtjov lät i sitt tal i anslutning till reduceringsbeslutet 1960 utomstående få en glimt av de överväganden som gjorts: »Då man ser in i framtiden, kan man föreställa sig att vi kan få militära förband, organiserade efter territorialprincipen. Personalen i dessa kommer att lära sig militära färdigheter utan avbrott i produktionen, och då det erfordras kommer vederbörliga transportmedel — flygplan eller annan militär materiel •— att möjliggöra koncentration av trupperna där det behövs på vårt territorium.» 1 Här förelåg en helt annan försvarskonception än de storartade operationer med alla stridskrafter som föresvävar den militära expertis som skrivit »Militär strategi». Även i det militära lägret kan man emellertid finna förespråkare för en mindre omfattande utbyggnad av krigsmakten. Deras åsikter har icke närmare utvecklats. Det finns två argument som kan tillskrivas dem. Det ena är att större styrkor än dem som står redo vid krigsutbrottet aldrig hinner inverka på krigets utgång genom att de inte kan 1

Pravda, 15 jan. 1960.

159 mobiliseras och transporteras fram. Det andra är, att behovet av förband ur andra försvarsgrenar inte är så stort, sedan de strategiska rakettrupperna så att säga gjort sitt. Råda argumenten kan för övrigt sägas vara en logisk konsekvens av den bild av ett kommande världskrig som dominerar »Militär strategi». Det senare argumentet har anknytning inte bara till »broken-back war» utan också till praktiska operativa möjligheter. Vid en så kraftig insats av kärnladdningar, som den som skisseras hos Sokolovskij, måste operationer på markkrigsskådeplatser —- om det överhuvud blir en sådan fortsättning — bli mycket försvårade. De kommer att kräva mycket kvalificerade, lättrörliga orh väl skyddade förband. Operationsutrymmet kommer att begränsas av omfattande radioaktiv beläggning, och massinsatser av andravärldskrigstyp är helt otänkbara. Argumenten för masstridskrafter åter, är enligt »Militär strategi» väsentligen två. Det ena är att den avgörande kampen mellan de två samhällssystemen måste bli av sådan omfattning att alla krafter måste spännas: »Det är alldeles tydligt, att de båda gigantiska militära koalitionerna kommer att sätta in masstridskrafter i ett kommande* avgörande världskrig. . . . För att trygga segern i ett sådant krig krävs en väldig anspänning av folkens moraliska krafter och staternas ekonomi.» (1:214, 11:234) Det andra är de förluster som kan väntas: »Den omfattande användningen av massförintelsemedel i ett kommande krig kommer att framkalla betydande ftfrluster av stridskrafternas personal. I samband härmed framträder nödvändigheten av mångtaliga militärutbildade personalreserver för ersättning till den aktiva armén och skapandet av nya formationer.» (1:234 f., 11:255) I frågan om stridskrafternas numerär kommer också in avvägningen mellan i fredstid omedelbart stridsberedda stridskrafter å ena sidan och i anslutning till krigsutbrottet kompletterade stridskrafter å den andra. Som framgått tidigare, tillmäts initialskedet avgörande betydelse. Den mest sannolika inledningen av ett krig sägs vara ett överraskande strategiskt kärnvapenanfall, utfört av Förenta staterna. Detta ställer stora krav på beredskapen. De omedelbart stridsberedda styrkorna anses dock inte tillräckliga för krigets fortsättning: »Ingen stat, hur stark den än är i ekonomiskt avseende, är i stånd att i fredstid hålla sådana masstridskrafter som skulle krävas för att uppnå krigsmålen. De hålls alltid i minsta möjliga mängd som säkerställer statens säkerhet och skapandet av militärutbildade reserver. Det är visserligen sant att Sovjetunionen tillsammans med andra socialistiska länder, på grund av hotet om ett plötsligt kärnvapenöverfall från aggressiva imperialistiska stater och av det faktum att dessa har många miljoner starka yrkesarméer, är tvingad att hålla väldiga stridskrafter grupperade, av vilka delar hålls i ständig stridsberedskap. Men dessa styrkor blir inte desto mindre otillräckliga för att föra krig. ökningen av deras styrka kommer att ske genom nya formationer, som uppmarscherar i enlighet med mobiliseringsplanen.» (II: 291, helt nyskrivet i den reviderade upplagan)

160 I ett senare kapitel om krigsförberedelserna upprepas i huvudsak samma resonemang men där sägs att de i fredstid stående förbanden inte ens är tillräckliga för att nå krigsmålen under initialskedet: »Med hänsyn till hotet om ett fientligt plötsligt överfall med användande av moderna massförstörelsemedel och även till den därmed förknippade svårigheten att mobilisera skulle det tyckas ändamålsenligt att ha stridskrafter i fred av sådan omfattning att det var möjligt att uppnå huvudmålen för krigets initialskede utan kompletterande mobilisering. Att hålla stridskrafter i sådan omfattning överstiger emellertid krafterna för vilken stat som helst, t. o. m. den starkaste.» (I: 364, II: 410) Målsättningen för de stående styrkorna kan endast sättas till följande: »Därför hålls även i de starkaste stater i fredstid styrkor som i tid kan utdela kärnladdningsslag, avvärja ett plötsligt överfall från luften och aktivt operera till lands och sjöss, under det att kraften i de första anfallen snabbt ökas och mobiliserade stora förband sätts in i operationerna. Numera räknar man med att i fred befintliga stridskrafter måste kunna gripa det strategiska initiativet under krigets första timmar och säkerställa uppnåendet av de närmaste strategiska målen.» (1:365, 11:410) Citatet understryker möjligheten till operationer på mark- och sjökrigsskådeplatser i anslutning till de strategiska kärnladdningsanfallen, vilka är den bestämmande faktorn. De förband som skall komplettera de omedelbart stridsberedda förbanden mobiliseras. Det ryska systemet med allmän värnplikt omfattande en ovanligt lång första tjänstgöring skapar stora resurser i form av modernt utbildad personal — liksom det för övrigt ger möjlighet att hålla stora stående styrkor, i vilka huvuddelen av personalen har lång utbildning och förbanden därmed hög kvalitet. Den manliga befolkningen är praktiskt taget i sin helhet militärutbildad. Det personella utgångsläget är därför bättre än inom västalliansen, som uppvisar en provkarta på olika rekryteringssystem från fast anställning till allmän värnplikt med däremellan liggande blandformer och olika grader av selektiv värnplikt. Det är synbarligen författarnas mening att de styrkor som mobiliseras skall utnyttjas på samma sätt som de i fred stående styrkorna, inte som någon slags milis, partisanförband el. dyl. För att utnyttja dessa stora personalreserver i krigsdugliga förband krävs emellertid tillgång till befäl och stora mängder modern materiel. För att kunna genomföra mobiliseringen även efter krigsutbrott under de förhållanden män säger sig räkna med, d. v. s. en genomförd strategisk bekämpning, krävs också en utomordentligt genomtänkt och stabil mobiliseringsapparat. Till kostnaderna för att hålla de i fred stående styrkorna kommer därför ett dyrbart mobiliseringssystem. 7. De olika försvarsgrenarna

Rehandlingen hos Sokolovskij av de olika försvarsgrenarna och stridsmedlen kännetecknas främst av den stora betydelse som tillmäts de strategiska

rakettrupperna och över huvud taget kärnladdade robotar, även ingående i andra försvarsgrenar. Så är fallet i båda upplagorna, även om vissa inskränkningar gjorts i den andra. Den uppgift som de strategiska rakettrupperna skall lösa är » . . . förintande av fiendens strategiska och operativa kärnladdningsstridsmedel inom hela hans territorium, förstöring av hans krigsekonomi, desorganisering av den statliga och militära ledningsapparaten, störande av kommunikationerna och förintande av de strategiska reserverna. Samtidigt kommer rakettrupperna att lösa en rad uppgifter på krigsskådeplatserna, särskilt förintande av viktiga grupperingar av markstridskrafter och flyg, förstöring av operativa medel för kärnladdningsanfall, flottstyrkor i basområden, underhållsbaser, förstörande av fiendens lednings- och kommunikationssystem.» (I: 265 f., II: 302) Allmänt sett motsvarar dessa uppgifter vad förespråkarna för total luftkrigföring före och under andra världskriget trodde sig kunna uppnå med strategiskt flyg. Sokolovskij stöder sig givetvis på kärnladdningarnas effekt: »Den kolossala förstörelsekraften hos dessa vapen och möjligheten att utdela kärnladdningsslag på vilka avstånd som helst gör det nu möjligt att lösa strategiska uppgifter och uppnå krigets strategiska mål inte genom förintande efter hand av fiendens stridskrafter på slagfältet och erövring av hans territorium utan genom samtidig verkan mot de sårbaraste målen på fientliga makters hela territorium och de viktigaste grupperingarna av deras stridskrafter.» (1:261, 11:296) Samtidigt hävdar man emellertid, att kriget inte kan vinnas enbart av de strategiska rakettrupperna. Seger kan nämligen inte vinnas endast genom att utföra vad söm i citaten ovan anförtröddes kärnladdningar med bärare. Det är också » . . . helt ofrånkomligt att förinta fiendens stridskrafter, erövra hans militära baser, om de av någon anledning inte blir förstörda, och ockupera strategiskt viktiga områden. Dessutom är det nödvändigt att försvara eget territorium mot invasion av markstridskrafter, luftlandsättningar och landstigningar.» (1:267, II: 303) Här finns som synes en motsägelse, på vilken det går ätt haka iipp olika försvarsgrensintressen. Frågan om de olika försvarsgrenarnas möjligheter och uppgifter blir genom sin mera konkreta natur brännpunkten i hela problemet om gammalt och nytt. Det är också i denna fråga söm de flesta ändringar i »traditionalistisk» riktning införts i den andra upplagan. Härigenom har framställningen ingalunda blivit mera konsekvent. Det bör observeras, att det här fortfarande är fråga om huvudalternativet, ett totalt krig mellan de två blocken. Nedtonandet av kärnladdningarnas potentiella möjligheter och därmed följande uppvärdering av de äldre försvarsgrenarna är således inte betingat av hänsyn till lägre krigsnivåer. Den relativa betydelsen av de äldre försvarsgrenarna ur rent militär, operativ synpunkt ökar på lägre krigsnivåer. Detta skulle t. ex. vara fallet i lokala krig. Denna typ av krig behandlas som tidigare sagts mycket kortfattat, i 11—614620

162 huvudsak genom att hänvisa till behovet att studera dem. De äldre försvarsgrenarnas betydelse ökar också vid begränsningar av kärnladdningsinsatsen. Den frågan skymtar först i andra upplagan. I de stycken som rör försvarsgrenars och truppslags uppgifter, kapaciteten hos olika stridsmedel och vapensystem och därmed sammanhängande frågor kan ett relativt stort antal ändringar och tillägg påvisas i den andra upplagan. Den allmänna tendensen går i »traditionalistisk» riktning genom fylligare redogörelse för äldre försvarsgrenars och vapensystems möjligheter och uppgifter. I något fall, som t. ex. beträffande det bemannade flygets framtid, har en relativt betydande rättning vidtagits. Även om ändringar och tillägg sålunda skett, har intrång inte gjorts på den ledande plats som de strategiska rakettrupperna fått i »Militär strategi». Under den fortsatta diskussionen har emellertid t. o. m. denna ställts i fråga. För detta torde finnas bättre gehör efter Chrusjtjovs fall och med hänsyn till det ringa utbyte de strategiska rakettrupperna gett under de senaste årens politiska skeenden. Man kan se saken så, att »Militär strategi» fick sin karaktär av kompromiss genom att den skrevs i en brytningstid. Till den traditionella militära planläggningen av en offensiv eller motoffensiv i Europa kom nyvunna möjligheter att möta hotet från Förenta staternas strategiska kärnvapenstyrkor. Vid sammanförandet av dessa element kom det nya att få en framträdande plats som inte helt rimmar med bibehållandet av det gamla. I den fortsatta debatten är rekylen i traditionalistisk riktning tydlig. Företrädarna för den meningsriktningen har för sin sak kunnat utnyttja svårigheten att sammanjämka de båda elementen, total kärnladdningsinsats och samtidiga omfattande operationer med masstridskrafter av mera konventionell typ. De nya amerikanska strategierna inverkar, och det totala kärnvapenkriget ter sig inte längre som en nödvändig konsekvens av en väpnad konflikt ens i Europa. Däremot visar sig s. k. konventionella stridsmedel och stridskrafter vara nödvändiga i aktuella kriser. I en kommande debatt måste kanske andra faktorer, tas under övervägande, t. ex. att en annan huvudriktning än den västeuropeiska kan bli aktuell för den sovjetiska säkerhetspolitiken och den militära strategin.

D. Sammanfattande

synpunkter

1. Den reella betydelsen av den sovjetiska strategiska debatten sådan den förs inför offentligheten är svår att värdera. En del västerländska experter t. ex. Herman Kahn, har givit uttryck för en extremt negativ värdering av den offentliga debattens betydelse. Kahn hävdar, att den sovjetiska doktrinen »sannolikt skiljer sig avsevärt från den rådande 'explicita' doktrinen,

163 sådan denna återspeglas i sovjetisk facklitteratur. Till en del kan detta förklaras av att denna litteratur publiceras för offentlig konsumtion, men viktigare är troligen att den inte motsvarar de strategiska realiteterna.» Kahn gör dock en inte betydelselös reservation inom parentes: »så ter det sig i alla händelser för de flesta amerikanska analytiker». 1 Inte heller förefaller det helt lyckat att vifta bort den sovjetiska debatten med att den är avsedd för »offentlig konsumtion», d. v. s. för den stora allmänheten. Den första upplagan av »Militär strategi» utgavs i endast 20 000 ex., vilket för sovjetiska förhållanden är anmärkningsvärt litet. Detsamma kan sägas om den andra upplagan på 40 000 ex. Dessa siffror tyder snarast på att man främst vänt sig till en relativt begränsad krets militära och civila fackmän. De centrala problemen i validitetsfrågan ligger av allt att döma på ett helt annat plan. Många underligheter, oklarheter och inkonsistenser i den sovjetiska strategiska debatten torde kunna förklaras och »avlägsnas» som irrelevanta, då de uppenbarligen är en följd av externa influenser, d. v. s. sekretess, politiska och samhällsekonomiska hänsyn, som sovjetiska skribenter minst av alla kan bortse från. Det är därför lämpligt att först söka infoga den strategiska debatten i sitt säkerhetspolitiska och samhällsekonomiska sammanhang, d. v. s. de förhållanden som sätter vissa bestämda gränser för landets militärpolitiska agerande och krigsmaktens medelstilldelning. 2. I avsnitt A har förskjutningarna i det säkerhetspolitiska läget skisserats. Allt tyder på att man på sovjetisk sida reagerat långsamt inför konsekvenserna av den moderna vapentekniken och att man först på ett relativt sent stadium börjat ägna dessa problem ett ingående studium. Detta förhållande har styrkts på sovjetiskt experthåll. Det är åter författarduon Sokolovskij—Tjerednitjenko som producerat sig. De belyser denna fråga i en högst intressant artikel under rubriken »Några problem angående Sovjetunionens militära uppbyggnad under efterkrigstiden.» 2 Den sovjetiska eftersläpningen kan illustreras med följande passus: »Först efter Sovjetunionens kommunistiska partis 20. partikongress (d. v. s. efter 1956; förf:s tillägg) kom studiet av problemen i samband med ett krigs inledande skede i gång på allvar». Denna ändring i den strategiska grundsynen säges ha skett »i ett läge, då imperialiststaterna i själva verket redan åstadkommit strategiska grupperingar med kärnvapenstyrkor, beredda att när som helst företaga ett överraskande kärnvapenanfall». Följdmeningen är av speciellt intresse, då den ger besked om att det här inte enbart gällde en eftersläpning på det teoretiska planet: »I det uppkomna läget var det nödvändigt för Sovjetunionen att ha motsvarande kärnvapenstyrkor...». I detta sammanhang framhålles vidare, att »avslöjandet av p e r s o n k u l t e n . . . skapade för1 2

Herman Kahn, On Escalation, London 1965, sid. 218. Vojenno-isloriljeskij Zjurnal, mars 1965.

164 utsättningarna för att man skulle kunna övervinna klyftan mellan teori och praktik på den socialistiska, däribland även den militära uppbyggnadens alla områden». Det är värt att notera, att de militära författarna här inte begränsar sin kritik till det militära området utan låter den gå ut över samhällslivet i dess helhet. Efter den första sovjetiska rymdtriumfen, som under en tid fick amerikanerna ur balans, kom i början av 1960-talet en kraftig amerikansk upprustning, söm i sin tur samhällsekonomiskt sett höll på att ta musten ur ryssarna, då dessa inte ansåg sig kunna ta risken av en eftersläpning i förhållande till Förenta staterna. Kvar står emellertid alltjämt en asymmetrisk styrkebalans, vars strategiska huvudkomponenter för Förenta staternas del är ett mångsidigt sammansatt kärrtvapensystem för »graderade» insatser men för Sovjetunionens del alltjämt i huvudsak kärnvapenstyr kör för »stora» vedergällningsaktioner, d. v. s. en variant av den dulleska massiva vedergällningen. Även om Sovjetunionen söker krtappa in på Förenta staternas försprång och båda parter teoretiskt sett kart tillfoga varandra oacceptabla förluster, har Förenta staterria av allt att döma f. ri. större marginaler än Sovjetunionen för att utanför Europa föra en hård politisk och militär eskalationspolitik utan att självt behöva ta sådana steg att en kärnvapenkonfrontation på högsta nivå blir oundviklig. Detta synes vara ett av de starka skäl som dikterar den relativt moderata sovjetiska utrikespolitiken av i dag. Ytterligare aspekter på denna fråga behandlas nedan i samband med den ekonomiska politikens inriktning och rustningskostnaderna. Sovjetunionens av härda realiteter betingade yttr'e politiska kurs har samtidigt på ett avgörande sätt bidragit till att hälla den rysk-kinesiska könfliktert vid liv. Såvitt kan bedömas är den sovjetiska militärpolitiken i allt väsentligt koncentrerad på Europa-sektorn, Och även öirt det inte direkt utsågs i alla sammanhang, är det ett krigsfall i Europa som i realiteten underförstås. Möjligheten ätt allvarliga säkerhetspolitiska problem snabbt skulle aktualiseras i öster har — särskilt med hänsyn till Japans militära svaghetstillstånd under efterkrigsperioden och alliansen med det nya Kina — sannolikt kommit som ert överraskning för de sovjetiska militärteoretikerna och krigsplanläggarna. Maktkampen med Kina synes hittills ha kunnat begränsas till det politiska och ekonomiska planet utan ätt militära resurser i stor skala behövt omdisponeras. Landet har dock kortimit att alltmer ikläda sig en helt ny roll — ett Ryssland mellan öst och väst — som innebär ett ytterligare belastande moment i Sovjetunionens redan komplicerade säkerhetspolitiska problematik. 3. Ett direkt samband mellan Sovjetunionens utrikespolitik och rustningskostnaderna har tidigare berörts. Chrusjtjovs försvarsreform 1960 var ett konstgrepp, syftande till att vidmakthålla strategisk paritet med Förenta staterna och att samtidigt möjliggöra stora besparingar på försvarsanslaget,

165 vilket skulle frigöra resurser för angelägna civila projekt. Den kraftfulla amerikanska upprustningen under Kennedy kom därvid soni ett streck i räkningen, och Chrusjtjovs plan skrinlades. Den sovjetiska upprustning som följde på den amerikanska fick helt naturligt betydande inre-ekonomiska konsekvenser i Sovjetunionen, vilket illustrerar Sovjetunionens dilemma: utrikespolitiken måste anpassas efter det inre-ekonomiska resursläget. Det är av avgörande betydelse att den yttre politiken, i första hand gentemot Förenta staterna, bedrivs på ett sådant sätt att sovjetledningen själv inte bidrar till att skapa förutsättningar för en förnyad rustningskonj u n k t u r i stil med den under 1961—63. Efter en viss dämpning i rustningstakten under 1964—65, som tycks ha tillkommit i samförstånd mellan supermakterna, ter sig läget nu mycket ovisst. Vietnamkrisen har föranlett Förenta staterna att avsevärt öka försvarsanslagen. Detta kan möjligen anses vara extraordinära och temporära tilläggsanslag till följd av en akut krissituation. Men vid början av 1966 var det svårt att se något egentligt slut på operationerna i Vietnam, där samtliga parter uppenbarligen var inställda på ett utdraget krig med sannolikt kraftigt ökande kostnader. Det bör observeras, att bakom de löpande kostnader som »äts upp» till följd av stridsförluster, döljer sig ett för Förenta staterna ökande kapital i form av praktiska tillämpningsövningar vad gäller organisation, underhåll och olika vapens stridseffekt. Sovjetledningen kiinde vidare konstatera, att McNamaras prognos i april 1965 för rustningsutvecklingen i Förenta staterna var väsentligt mindre optimistisk än den vid slutet av 1963, då han förutsåg oförändrade eller t. o. m. minskade försvarskostnader absolut sett. 1965 sade h a n : »Jag tror, att försvarsbudgeten kominer att öka under de följande åren. Jag tvivlar mycket starkt på att den kan hållas på en absolut nivå av omkring 50 miljarder.» 1 Detta är eft ur sovjetisk synpunkt oroande uttalande, som inte torde ha gjort det lättare för sovjetledningen att besluta om resursallokeringen för femårsplanen 1966—70. Vad soni speciellt ter sig »hotande» ur sovjetisk kostnadssynpunkt är McNamaras senaste planer på en »damage limiting effort», d. v. s. uppbyggnad av ett balanserat skyddssystem, inkluderande främst ett antirobotsystem kombinerat med skyddsrum för hela befolkningen — enligt ett kostnadsalternativ uppgående till inte mindre än 35—40 miljarder dollar under en feniårsperiod.* Kommer man på sovjetisk sida till den uppfattningen att detta program helt eller delvis kan genomdrivas i kongressen, får säkerligen även sovjetledningen se om sitt civilförsvar, så att man inte på nytt blir överspelad av sin ekonomiskt överlägsne huvudmotståndare. Avsaknaden på sistone i sovjetisk press av negativa omdömen om civilförsvaret eller snarare vissa delar därav kan tyda på en tilltagande insikt 1 2

Se not 1, sid. 120. Se t. ex. Armed Forces Management,

mars 1965.

166 om civilförsvarets betydelse överhuvud och om det potentiella »hotet» på detta område från Förenta staternas sida. Regimskiftet i Sovjetunionen innebär ett nytt osäkerhetsmoment vid bedömningen av den sovjetiska politiken. Den nya ledningen har sett sig nödsakad att öka rustningarna. Svårigheterna börjar åter torna upp sig, speciellt som sovjetledningen redan tidigare bokat in ett jättebelopp för investeringar i jordbruket under de kommande åren. För Förenta staterna ter sig de ekonomiska förutsättningarna helt annorlunda, och, som hävdats på amerikanskt håll, »är möjligheten att snabbt spendera mycket pengar en av Förenta staternas viktigaste försvarstillgångar». 1 4. Sovjetunionens säkerhetspolitiska och inre-ekonomiska förutsättningar gör en motsatsställning mellan politiker och militärer naturlig, vilket också direkt eller indirekt framkommer såväl i ledande politikers uttalanden som i den militära debatten. Då man i »Militär strategi» framhäver västsidans styrkeposition och -tillväxt liksom krigsrisken överhuvud, sneglar man samtidigt uppenbarligen på försvarsanslaget och söker på detta sätt parera inskränkningar, vilka med hänsyn till resursläget och civila investeringsbehov ter sig angelägna för statsledningen. Kardinalfrågan i detta sammanhang är bedömningen av problemet kort eller långt krig samt inledningsskedets betydelse. När t. ex. Sokolovskij i frågan om kort eller långt krig hamnar i en »både-och»-bedömning, är det ju fråga om att gardera sig för alla eventualiteter och att hålla sig med en mångsidigt sammansatt och personalkrävande organisation. Den sansade och balanserade experten utan extrema åsikter i denna fråga råkar därvid förorda den mest extrema varianten från kostnadssynpunkt. Det var helt andra idéer som föresvävade Chrusjtjov, då han framlade försvarsreformen av 1960. Ställningstagandet i denna fråga får också betydande konsekvenser för den ekonomiska beredskapen och civilförsvaret på både kort och lång sikt. Då t. ex. författarna till »Militär strategi», speciellt i den första editionen, understryker inledningsskedets helt »avgörande» betydelse, är det från rent militära synpunkter i första hand den aktuella insatsberedskapen som berörs. Här ligger indirekt ett krav på mycket hög insatsberedskap i nuet, och därigenom söker man förhindra att den politiska ledningen ser möjligheter att dra ned kostnaderna genom beredskapssänkningar. Ett starkt framhävande av inledningsskedets betydelse medför också en speciell inriktning av den ekonomiska försvarsberedskapen. Uppgiften blir att lägga upp ansenliga lager av militär materiel, transportresurser, livsmedel och andra förnödenheter. Den centrala tanken i uppfattningen om ett kort krig är ju, att man i allt väsentligt endast kan slå med de resurser som faktiskt finns till hands och att det blir föga tid till övers för utbildande och insättande av reservförband och omläggning av den civila produktionen till militär. I ett dylikt krigsfall med en nukleär slagväxling »på högsta nivå» ligger 1

Intervju med Herman Kahn, U.S. News and World Report, 7 juni 1965.

167 det också nära till hands att betrakta civilförsvarsåtgärder som sekundära eller rentav meningslösa. Hävdar man åter, att kriget kommer att bli långvarigt, frammanas visionen av det andra världskrigets »teknik» med närmast motsatt bedömning av den ekonomiska försvarsberedskapens uppläggning och inte minst av betydelsen av ett effektivt civilförsvar. En »bådeoch»-bedömning blir en kostsam affär och utgör f. ö. knappast någon hjälp för statsledningen, som inte bara strävar efter en ekonomisering utan också måste fatta beslut om en avvägning av medelstilldelningen med hänsyn till de disparata krav som det korta respektive långa kriget ställer. Uppenbart är, att Chrusjtjov på sin tid spelade på dessa meningsbrytningar och »valde ut» den uppfattning som bäst passade hans ambitiösa ekonomiska och sociala program. 5. Frågan om ett kort eller långt krig ligger i botten på de motsättningar som kan konstateras inom krigsmakten och som gjort det motiverat att i den strategiska fackdebatten tala om »traditionalister» och »modernister». Förhållandet är säkerligen inte så enkelt, att det tongivande officersskiktet tillhör antingen den ena eller den andra av dessa två grupper. För flertalet bör man snarare tala o m e n tendens åt det ena eller andra hållet, och åtskilliga har glidit från den ena uppfattningen till den andra. En del »centrister», slutligen, försöker kombinera moderna och traditionella uppfattningar. »Militär strategi» I och II är exempel på såväl glidningar som försök till »centrism». »Centristens» problem behandlas nedan. I detta sammanhang kan ett intressant förhållande påpekas, nämligen att meningsmotsättningarna inom den sovjetiska krigsmakten inte i samma grad är försvarsgrensbetingad som i t. ex. Förenta staterna. Det är givet, att var och en håller på sitt och speciellt vill framhäva sin försvarsgrens betydelse. Armén är rikligt företrädd i högsta militärledningen och sätter genom sin tyngd och tradition alltjämt sin prägel på krigsmakten. De flesta »traditionalisterna» är säkerligen också att finna inom arméledningen. Men det är att märka, att den skarpaste vidräkningen med »konservatismen» inom krigsmakten levererades av marskalk Sokolovskij, som under hela sin karriär varit knuten till markstridskrafterna. En sammandrabbning ägde f. ö. 1965 r u m just mellan två högre arméofficerare —• marskalk Rotmistrov och generalöverste Sjtemenko. »Modernisten» Sjtemenko hävdade i regeringsorganet Izvestijas veckoupplaga, att »det står klart, att markstridskrafterna numera inte kan spela den avgörande rollen som tidigare, slagfältets drottning har fått avstå kronan till de strategiska rakettrupperna». 1 Svaret lät inte vänta på sig. Partiorganet Pravdas referat av ett anförande av Rotmistrov förtjänar att återges in extenso: »Rotmistrov avlivade på ett övertygande sätt uppfattningar, som halkat in i pressen, om att 'slagfältets drottning — markstridskrafterna — skulle ha fått 1

Se not 3, sid. 143.

168 avstå kronan till raketvapnet'. Rotmistrov framhöll: 'Det är otillåtligt att nedvärdera och sätta ett truppslag i motsatsställning till ett annat. Markstridskrafterna, utrustade med tunga stridsvagnar och artilleri, kommer alltid och under vilka som helst förhållanden att spela en synnerligen viktig roll (den viktigaste rollen1) för att uppnå seger över fienden'.»2 Debatten inoin krigsmakten fortsätter, och detta tydligen efter samma linjer som tidigare. Det är måhända för tidigt att yttra sig om vem som får sista ordet, men en otvetydig tyngd åt »traditionalisterna» har givits genom att partiorganet så klart anslutit sig till Rotmistrovs uppfattningar. 6. Verket »Militär strategi» är ganska svårplacerat i denna militära debatt. Flera omständigheter bidrar till detta. Trots att det är det första samlade översiktsarbetet i strategiska frågor, som utförts i Sovjetunionen på åtskilliga decennier, och trots att bl. a. åsiktsförbistringen inom krigsmakten påkallat en presentation av en någorlunda enhetlig strategisk grundsyn, har för det första ingen som helst offentlig diskussion ägt rum kring detta verk, som ändå utarbetats av ett imponerande och auktoritativt författarkollektiv. För det andra har ingen enhetlig, logiskt sammanhängande grundsyn kunnat presteras. Man nödgades t. o. m efter anmärkningsvärt kort tid utge en andra upplaga av verket, försedd med korrigeringar och tillägg, som än mer påtagligt framhävt de i första upplagan redan förefintliga inkonsekvenserna och bristen på logiskt sammanhang. Ett fåtal recensioner har dock kunnat påträffas i sovjetisk press. Den intressantaste är armégeneral Kurotjkins snabbt levererade delvis allmänt uppskattande omdömen men på avgörande punkter nedgörande kritik 3 av första upplagans starkt »modernistiska» tendens. I övrigt har reaktionen varit matt. E n synnerligen valhänt och innehållslös recension av andra upplagan har publicerats i Soviet Military Review,4 som även vänder sig till en intresserad utländsk publik. Recensenten lyckas här t. o. m. helt undvika att ens omnämna de vidtagna korrigeringarna och tilläggen — än mindre förefinns givetvis några analyser av förändringarna och tendensen i den nya upplagan. De författare som efter utgivandet av »Militär strategi» publicerat artiklar i strategiska frågor, fortsätter att skriva som om något verk med titeln »Militär strategi» över huvud taget inte utgivits. Det är svårt att få klarhet i huruvida verket tett sig så vagt och osammanhängande på centrala punkter att man inte kunnat få något grepp om innehållet — utan påtaglig risk för allvarliga feltolkningar — eller om behandlingen av ämnet bedömts vara så kontroversiell att det synts vederbörande bäst att inte låtsas om boken. En kombination av dessa motiv är inte utesluten. 1

Rotmistrov har här kunnat utnyttja en dubbeltydighet i ryskan: superlativen i ryskan innebär dels superlativ i samma mening som i svenskan, dels »synnerligen hög grad» av något. Han kan sålunda formellt sett i sin tur inte kritiseras för att »övervärdera» en viss försvarsgren. 2 Pravda, 15 april 1965. 3 Krasnaja Zvezda, 22 sept. 1962. 4 1965, no. 2.

169 Därmed kommer man in på försöket att presentera en enhetlig strategisk grundsyn, som är kärnfrågan vid en bedömning av de presenterade strategiska tankarnas sammanhang med de reella förhållandena, d. v. s. krigsmaktens uppbyggnad och insatsmöjligheter, trovärdigheten och sannolikheten av Sovjetunionens militära handlande i olika situationer. I Förenta staterna har »Militär strategi» blivit föremål för ingående studium; första upplagan föreligger i två engelska versioner. Äyen på officiellt amerikanskt håll har verket kommenterats. Ingen mindre än McNamara har trypkt på en öm punkt i sin nedgörande kritik av yerket. Att nian i »Militär strategi» tycks ta för givet, att kärnvapen skulle komma till användning i ett större krig, är, har han sagt, eft försök »... att förklara vad jag anser vara en motsägelse mellan deras kärnvapenstrategi å ena sidan och deras konventionella stridskrafter å den andra . . . Ingenstans i boken kunde jag finna en sofistikerad analys av kärnvapenkriget, exakt hur man genomför stora operationer med markstyrkor, samtidigt som båda sidor bekämpar varandra med bokstavligt talat tusentals kärnladdningar. Jag fick ingen klarhet i vilken roll en militär styrka på 3 200 000 man skulle spela under dessa omständigheter . . . Det är för mig obegripligt hur man bär sig åt för att sända trupp genom ett område, där det kanske har förekommit bokstavligt talat hundratals kärnexplosioner. . .. Det verkar som om de personer som skrev boken aldrig fått kärnvapnens destruktiva förmåga klargjord för sig.»1 Man kan med rätta ställa frågan hur det kommer sig, alt dessa utan tvivel mycket kunniga och erfarna militära experter kunnat prestera ett arbete med så iögonenfallande svagheter i ett så centralt problem. Den amerikanska kritiken av »Militär strategi» är till väsentliga delar präglad av att de bägge »skolorna», den ryska och den amerikanska, ofta talar förbi varandra, även om en utomstående i mångt och mycket slås av likheterna i resonemangen. Den ena har i stor utsträckning vetenskapligt skolade, civila företrädare utan tyngande last av militära och politiska hänsyn; den andra representeras av militärer med erfarephet av och bundna av den praktiska planeringens problem. Därav följer också, att den ryska diskussionen mer än den amerikanska påverkats av den egna militärpolitiska situationen. Det har gällt att prestera resultat, som kunnat omsäftas i omedelbar praktisk försvarsplanering. Den ryska militära debattens villkor och situation är vidare sådana att författarna till »Militär strategi» måste räkna med att verket utomlands kan betraktas som representativt för den militära ledningens tänkande. Mot den bakgrunden är det inte rättvisande att jämföra verket med vad som framförs av den talrika kören av amerikanska strateger. Det är mera anmärkningsvärt att så mycket faktiskt sagts i »Militär strategi» än att verket uppvisar inkonsekvenser och luckor. »Militär strategi» är i huvudsak en bok om ett krig i Europa inom ramen för ett totalt världskrig. Den europeiska krigsskådeplatsen har sedan krigs1

Kaufmann, op. cit., sid. 97.

170 slutet ur rysk synvinkel varit den mest aktuella. Regränsningen till denna sektor återverkar på framställningen av de olika stridskrafternas uppbyggnad, t. ex. i behovet av stora markstridskrafter och taktiskt flyg, tyngdpunkten på ubåtar med avstående från stora övervattensfartyg som hangarfartyg o. s. v. Den påverkar möjligen även inställningen till de amerikanska »flexible response»- och »counter force»-strategierna, vilka avvisas bl. a. av det skälet, att man inte kan bekämpa militära mål utan att riskera att träffa civila — ett förhållande som torde vara påtagligt i Västeuropa. Kanske har det militära tänkandet inte kommit längre än till att täcka detta aktuella europeiska krigsfall. Det förefaller emellertid föga troligt, att man aningslöst försökt sig på konststycket att skriva om den militära strategin och dess utveckling utan att som grund ha inte bara en militärteknisk prognos utan också en militärpolitisk. Närmast till hands ligger att den uppmjukning av den ryska militära debattens villkor, som publicerandet av ett strategiskt verk innebar, inte kunde sträckas så långt att den även medgav en global militärpolitisk prognos. I verket påpekas dock behovet att studera s. k. nationella befrielsekrig och hur dessa skall understödjas. Detta antyder en militärpolitisk ram, som är betydligt vidare än den gamla kopplingen till den europeiska krigsskådeplatsen. Geografiskt skulle den innebära inte endast Fjärran Östern utan även t. ex. Afrika. Konsekvenserna skulle bli krav på stridskrafter av annan typ än de nuvarande, framför allt sjöstridskrafter av angloamerikansk typ, innefattande hangarfartyg med tillhörande flyg, förband av marinkårstyp m. m. Detta skulle i sin tur medföra en medelstilldelning av helt annan storleksordning, vilket vid sidan av en förklarig tvekan att göra en militärpolitisk prognos väl motiverar att problemet icke vidare utvecklats. Fixeringen till det totala världskriget med en inledande utväxling av väteladdningar är också en företeelse, som inte nödvändigtvis måste vara frukten av ett tänkande med otillräckligt djup. Den politiska ledningen hade redan intagit en fast position i fråga om kärnvapen och dessas användande i ett modernt krig. Med denna nya och helt revolutionerande »överbyggnad» på de konventionella stridskrafterna var det ogörligt för författarna att slentrianmässigt skriva på temat »reformer på det beståendes grund». Men man har samtidigt inte kunnat skaka av sig krigsmaktens faktiska uppbyggnad. Gapet mellan dessa två faktorer har inte kunnat överbryggas, och man har tvingats till konstlade resonemang och halvhjärtade försök till kompromisser. Till detta kommer dessutom behovet av att låta det nya i krigskonsten genomsyra utbildning och undervisning inom krigsmakten efter den långa tid som förlorats på grund av de tidigare hindren för en seriös diskussion. Kombinationen av det totala kärnvapenkriget och den europeiska krigsskådeplatsen kan naturligtvis framkalla den fråga om de praktiska, operativa konsekvenserna som McNamara ställt. Det förefaller sannolikt, att

171 bilden av mångmiljonarméer, som stormar fram efter en inledande väteladdningsduell och samtidigt med en ohämmad insats av andra, mindre kärnladdningar, inte kan tillskrivas rysk brist på kunskap om kärnladdningars verkan. Om framställningen i »Militär strategi» kan tolkas så, vilket är tveksamt, är detta en konsekvens av den »påtvungna» fixeringen till det totala världskriget. 7. Förutom dessa problemkomplex har författarna haft att beakta politiska, psykologiska och ekonomiska realiteter. Första upplagan av »Militär strategi» är uppenbarligen influerad av Chrusjtjovs besparingsprogram, vilket kan ge en enkel och naturlig förklaring till upplagans starkt modernistiska tendens. Då samtidigt den teoretiskt-strategiska debatten i Förenta staterna började resultera i en kraftig upprustning samt en diversifiering och sofistikering av i första hand de strategiska kärnvapenstyrkorna, försattes man på sovjetisk sida i en ytterst besvärande position. Den centrala tanken bakom 1960 års sovjetiska försvarsreform framstod som obsolet, och trovärdigheten av Sovjetunionens argumentering ramponerades. Den brådska med vilken den nya upplagan gavs ut bär vittnesmål om att man känt ett starkt behov av att lägga fram mindre trubbiga, mer nyanserade argument, vilket underlättades av att den omnämnda reformen successivt sköts i bakgrunden. Men detta hastverk blev ett lappverk, som — även om en påtaglig ny tendens kunde konstateras — blev allt mer svårbegripligt och rörigt vid en bedömning av verket som helhet. Även andra »externa» influenser kan påvisas. Den utrikespolitiska aspekten har tydligen spelat en icke ringa roll i båda upplagorna. Man har trott sig kunna maximera avskräckningen dels genom att söka ge intryck av att Sovjetunionen vid varje form av angrepp mot östblocket vore beredd att svara med ödeläggelse av motståndarnas territorium, dels genom att överhuvud starkt betona risken för en eskalation mot toppen, även vid perifera, lokala konflikter. Här föreligger att starkt moment av psykologisk krigföring, som av allt att döma å ena sidan givit upphov till många tvärsäkra uttalanden i vissa stycken och som å andra sidan förklarar förefintligheten av motstridiga slutsatser och teser, vacklande ståndpunkter och reservationer i andra stycken, där författarnas militära fackkunskaper vunnit överhanden. När det gäller den psykologiska krigföringen är det ett område, som är av speciellt intresse — nämligen den sovjetiska, offentliga bedömningen av de militära styrkerelationerna. Även i denna fråga framkommer divergenser mellan den politiska ledningen och militären. På militär sida hävdas genomgående, sannolikt av prestige- och propagandaskäl, att Sovjetunionen är »bäst», starkast, medan de ledande politikerna numera undviker direkta sfyrkejämförelser och i stället mera allmänt säger, att man är stark nog för att framgångsrikt slå tillbaka varje angrepp. Samtidigt kan hos båda

172 parter en kluvenhet konstateras, som sammanhänger med korsande intresselinjer i den inre och yttre politiken. Den militära expertisen redogör med stor respekt och med stor detaljrikedom för Förenta staternas militära styrka och framför allt dess styrketillväxt under senare år. Slutintrycket blir i många fall, att västsidan framstår som nära nog överlägsen eller i varje fall »farlig». Avsikten med dessa redogörelser är uppenbarligen att förhindra, att den politiska ledningen manipulerar med försvarsanslaget, men å andra sidan kan allmänheten, som inte serveras några som helst relevanta styrkeuppgifter om det egna försvaret, måhända börja tvivla på att man verkligen är »bäst». Politikerna å sin sida är inriktade på att driva en stram finanspolitik, men de är också i hög grad angelägna om att förfoga över en stark och modern krigsmakt, vilket är en grundförutsättning för de globala engagemang, som Sovjetunionen redan från sin begynnelse så att säga frivilligt åtagit sig. På politisk sida har man samtidigt tydligen på känn, att ett envetet hävdande av att man är »bäst» kan skapa oro i väst och uppmuntra till ökade försvarsansträngningar, med för Sovjetunionen ogynnsamma inre konsekvenser vad gäller resursallokeringen. Av yttre psykologiska skäl tycks den ansvariga politiska ledningen f. n. låta sig nöja med att yara »näst bäst», vilket också inotsyarar det faktiska styrkeläget. Militären kan framhärda i sin ståndpunkt, då detta i varje fall kan bidra till att hålla trosvissheten och försvarsviljan vid liv. 8. Ovan har försök gjorts att avlägsna »ovidkommande» inslag i den sovjetiska strategiska debatten, vilka ställer författarna i svåra för att inte säga omöjliga situationer. Man frågar sig då, vad som egentligen blir kvar av realia i denna debatt och speciellt i »Militär strategi» I och II. Såvitt kan bedönias är det i första hand innehållet och tendensen i andra upplagans korrigeringar och tillägg, som ger möjlighet att kpmma åt väsentligheterna bakom det ofta osammanhängande och motstridiga verbala flödet. Det framgår klart, att författarna mellan de båda utgåvorna noggrant läst in, sniält och diskuterat den amerikanska strategiska debatten. Man är visserligen negativt inställd till mångt och mycket i denna, men detta studium samt det stora intresse som »Militär strategi» rönt utomlands, har framtvingat.en något mer kvalificerad och nyanserad argumentering i upplaga II. Även om man inte tillstått det öppet, är det tydligt, att speciellt McNamaras icke-nukleära alternativ måste ha tilltalat ryssarna. Mycket av debatten i Sovjetunionen har ju bestått av tirader om »oundviklig» kärnvapenkonfrontation på högsta nivå vid snart sagt varje konflikt med Förenta staterna. Helt naturligt har man på många håll i Sovjetunionen ställt frågan om nyttan av omfattande, stående konventionella styrkor. Huvudtendensen i de tillägg och korrigeringar som införts i andra upplagan av »Militär strategi» går också i »traditionalistisk» riktning, innebärande en nedvärdering av de strategiska rakettruppernas exklusiva sta-

173 tus och en uppvärdering av övriga försvarsgrenar, speciellt markstridskrafterna. Detta har i sin tur betingats av glidningarna i bedömningen av korta contra långa krig, eskalationsrisken, lokala krigs betydelse m. m. Förskjutningen i argumenteringen är desto mera rimlig och trovärdig som den ger en mer påtaglig anknytning till verkligheten. McNamaras icke-nukleära alternativ kom därvid att så att säga bekräfta rationaliteten i den sovjetiska krigsmaktens faktiska uppbyggnad. Andra författare har öppet hävdat möjligheten att föra ett storkrig med enbart konventionella medel. Av diskussionen om nukleärt contra konventionellt artilleri har också framgått, att man i realiteten inte vill avhända sig det konventionella alternativet. Sovjetunionens speciella problem består däri att i Europa, där man konventionellt är starkast, är riskerna för eskalation upp mot kärnvapeninsats störst. Det är mot denna bakgrund av största intresse att konstatera, att man på sovjetisk sida inte står främmande ens inför tanken på ett storkrig i Europa utan att kärnvapen omedelbart tillgrips. Den tilltagande tveksamheten i eskalationsfrågan, som klart framkommer i andra upplagan av »Militär strategi», representerar en reträtt från de tidigare »hoten» om omedelbar eskalation vid en militär konfrontation med Förenta staterna. Även om det inte kom till väpnade sammanstötningar, visade dock Cubakrisen 1962, att Sovjetunionen i realiteten förde en »flexible response»-politik. Därmed förlorade också den officiella sovjetiska attityden till eskalationsrisken mycket av sin trovärdighet. Det faktiska förhållandet är ju det, att såväl Förenta staternas som Sovjetunionens förråd av massförintelsemedel nu nått en sådan grad av »mättnad», att en »flexible response»-strategi blir en absolut nödvändighet för att de i någon förnuftig mening skall kunna överleva en militär konfrontation. Det är denna bistra utveckling som återspeglas i förskjutningarna i den sovjetiska strategiska debatten och som samtidigt fått den att närma sig den amerikanska. Den sovjetiska strategiska debatten »konvergerar» sålunda i två avseenden — dels i förhållande till de egna militära styrkornas faktiska uppbyggnad, dels i förhållande till den potentiella huvudmotståndarens strategiska huvudtankar. Detta är ett positivt drag på det teoretiska planet. På det faktiska planet föreligger emellertid alltjämt en mycket asymmetrisk styrkebalans mellan supermakterna vad gäller de militära styrkornas omfattning, sammansättning, slagkraft och dislokation. Här är det långt kvar till en konvergens. Detta är desto mer bekymmersamt som just detta faktiska förhållande lägger effektiva spärrar i vägen för fruktbärande diskussioner i nedrustningsfrågan. Frågan kompliceras ytterligare av att Sovjetunionen åtminstone för närvarande inte tycks känna sig i paritet med Förenta staterna styrkemässigt sett. Tendensen synes vara, att Sovjetunionen i realiteten successivt ökar och anser det nödvändigt att öka sin militära slagkraft och strategiska rörlighet inför utsikten av en högst betydande amerikansk styrketillväxt under de kommande åren.

ESSELTE AB. STHLH 6 6

£ - i i Q \1 _>

m

- 5 JUL \ 9 6 6

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1 9 6 6 1. La Cooperation internordique.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Utsökningsrätt IV. [7] Hyreslagstiftningssakkunniga. 1. Hyreslagstiftning. [14.] 2. Undersökning angående hyressplittringen. [15] Utkommer senare. Arbetspromemorior i författningsfrågan. [17] Utrikesdepartementet Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. [5] Försvarsdepartementet Tygförvaltningens centrala organisation. [11] Strategi i väst och öst. [18] Socialdepartementet Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. [6J Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. [9]

Finansdepartementet 1965 års långtidsutredning 1. Svensk ekonomi 1966— 1970. [1] 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. [2] 3. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. [8] 4. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1970. Bilaga 3. [10] 5. Utvecklingstendenser inom undervisning, hälso- och sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. [13] Ny myntserie. [4] Ny folkbokföringsförordning m. m. [16] Ecklesiastikdepartementet Yrkesutbildningen. [3] Jordbruksdepartementet Renbetesraarkerna. [12]

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1966

b C K ., A o v

JUL \966