Decentralisering av naturalisationsärenden m.m

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Arkivexemplar STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R

1966:20

Justitiedepartementet

DECENTRALISERING AV NATURALISATIONSÄRENDEN M. M. AVGIVET AV 1961 ÅRS UTREDNING OM ÖVERSYN AV MEDRORGARSKAPSLAGSTIFTNINGEN

Stockholm

^

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR Kronologisk

förteckning

1. Svensk ekonomi 1966—1970. Esselte. 294 s. Fl. 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. Esselte. 92 s. Fi. 3. Yrkesutbildningen. Berlingska boktryckeriet, Lund. 560 s. E. 4. N y myntserie. Beckman. 87 s. F i . 5. Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. Norstedt & Söner. 61 s. U. 6. Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. Håkan Ohlssons boktryckeri, Lund. 158 s. S. 7. Utsökningsrätt IV. Esselte. 147 s. Ju. 8. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. Esselte. 67 s. F i . 9. Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. Esselte. 187 s. S. 10. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1970. Esselte. 82 s. Fi. 11. Tygförvaltningens centrala organisation. Svenska Reproduktions AB. 164 s. Fö. 12. Renbetesmarkerna. Svenska Reproduktions AB. 273 s. + 1 kartbilaga. J o . 13. Utvecklingstendenser inom undervisning, hälsooch sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. Esselte. 51 s. Fi. 14. Hyreslagstiftning. Utkommer senare. 15. Undersökning angående hyressplittringen. Utkommer senare. 16. N y folkbokföringsförordning m.m. Esselte. 241 s. Fi. 17. Arbetspromemorior i författningsfrågan. Esselte. 94 s. Ju. 18. Strategi i väst och öst. Esselte. 174 s. Fö. 19. Statliga betänkanden 1961—1965. Kihlström. 170 s. Fi. 20. Decentralisering av naturalisationsärenden m. m. Norstedt & Söner. 49 s. Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966:20 Justitiedepartementet

DECENTRALISERING AV NATURALISATIONSÄRENDEN M. M. AVGIVET AV 1961 ÅRS UTREDNING OM ÖVERSYN AV MEDRORGARSKAPSLAGSTIFTNINGEN

KUNGL. BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT & SÖNER STOCKHOLM 1966

-. •' TAT . \ ;•,';*'

•{•"••••

i, ma» /

, • • •' i \ ; •.:' .'. :.

•;

..,Å

/

iT/l \T' ••"»• M /T I [ 1 f: i. ••• ..:. U

Innehåll Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet

....

5 Historik

7 Nuvarande praxis

11 Handläggningsgången

20 Utredningens överväganden och förslag Allmänna synpunkter Decentralisering av nordiska ärenden Decentralisering av klara ärenden Total decentralisering Utredningens slutsats Handläggningsfrågor m. m

23 26 33 38 40 41

Lag- och

författningsförslag

Förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap

44 Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i kungörelsen den 24 november 1950 (nr 614) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap

ti—660289

Till Herr Statsrådet

och chejen jör Kungl.

Justitiedepartementet

Den 17 februari 1961 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitiedepartementet att tillkalla en sakkunnig att i samråd med de sakkunniga, som för motsvarande ändamål utsågs i de övriga nordiska länderna, utreda frågan om underlättande för nordiska medborgare att förvärva svenskt medborgarskap. Den svenske sakkunnige som kom att utses, borde också överväga, huruvida den decentralisering, som redan ägt rum och som avsåg anmälningsärenden rörande nordisk medborgare, icke skulle kunna utvidgas till att omfatta även övriga nordiska medborgarskapsärenden samt vissa icke-nordiska ärenden. Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 7 mars 1961 landshövdingen Martin Wahlbäck, Visby, att vara utredningsman. Den 4 december 1962 utsågs kanslirådet Ragnar Kihlgren att såsom expert deltaga i utredningsarbetet. Denne avled den 12 juni 1963. Att såsom sekreterare biträda utredningsmannen förordnades den 15 december 1961 hovrättsrådet, numera lagbyråchefen i kriminalvårdsstyrelsen Erik Nyman, vilken även fungerat såsom samordnande sekreterare. Såsom biträdande sekreterare har varit förordnade numera departementssekreteraren B. G. Larsson för tiden den 2 mars—den 1 oktober 1965 samt byrådirektören i nämnda styrelse Maj Lundquist för tiden från och med den 16 samma oktober och därefter. Utredningsmannen antog för utredningen benämningen 1961 års utredning om översyn av medborgarskapslagstiftningen. Även i Danmark, Finland och Norge tillkallades sakkunniga för utredning av frågan om underlättande för nordiska medborgare att förvärva medborgarskap i respektive länder. De särskilda sakkunniga, som sålunda tillkallats, har den 30 november 1965 avgivit ett gemensamt betänkande, dagtecknat den 1 september 1965 och betitlat »Underlättande för nordiska medborgare att vinna medborgar-

G

skåp i annat nordiskt land m. m.». Betänkandet som i huvudsak avfattats på svenska språket har tryckts i Nordisk Udredningsserie som nr 8 år 1965. I detta betänkande föreslås åtgärder i det syfte, betänkandets titel anger. Därjämte har de sakkunniga däri tagit ställning till frågan, huruvida de nordiska länderna bör tillträda Förenta Nationernas konvention den 30 augusti 1961 angående begränsning av statslöshet. Efter remisser har utredningen avgivit utlåtanden över följande promemoria, betänkanden, förslag och konvention, nämligen en inom justitiedepartementet upprättad promemoria rörande nyssnämnda FN-konvention, 1955 års valutrednings betänkande angående utlandssvenskars deltagande i allmänna val (SOU 1962:19), det betänkande om utlännings tillträde till offentlig tjänst (SOU 1963: 7), som avgivits av utredningen om översyn av bestämmelserna i § 28 regeringsformen om svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande av statstjänst, ett till Nordiska rådets tolfte session år 1964 framlagt medlemsförslag om revision av medborgarskapslagstiftningen, vissa delar av författningsutredningens förslag till regeringsform (SOU 1963: 16 och 17) samt över Europarådets konvention den 6 maj 1963 angående begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och angående militära förpliktelser i fall av flerfaldigt medborgarskap. Övervägandena rörande en vidgad decentralisering av handläggningen av medborgarskapsärendena har utredningsmannen ansett böra redovisa i ett särskilt betänkande, som härmed vördsamt överlämnas. Därmed är utredningens uppdrag slutfört. Stockholm den 11 mars 1966. Martin

Wahlbäck Erik Maj

Nyman Lundquist

HISTORIK Möjligheten att vinna svenskt medborgarskap genom naturalisation reglerades i lag första gången år 1858. Redan långt dessförinnan kunde emellertid utlänning, som bosatt sig här i landet, vinna erkännande som svensk undersåte. Under 1700-talet torde den vanliga formen för utlännings förvärv av rättigheten att betraktas som svensk undersåte ha varit faktiskt hemvisttagande. Naturalisation genom regeringsbeslut förekom emellertid också. 1 Ett vanligt sätt att efter inflyttning vinna erkännande som svensk undersåte var att utlänningen av magistrat beviljades burskap. Möjligheten att bli svensk undersåte genom burskap stod kvar till år 1864. Vid sidan härav blev det under 1800-talets förra hälft allt vanligare, att Kungl. Maj:t själv till svenska undersåtar upptog utlänningar såväl när dessa ämnade söka burskap som i andra fall. Den praxis, som Kungl. Maj :t följde i sådana ärenden, var att för bifall i allmänhet fordrades, att sökanden skulle någon tid ha uppehållit sig i riket samt därunder uppfört sig väl och övat gagnande verksamhet. För bifall krävdes vidare, att sökanden avlagt tro- och huldhetsed. I beslutet kunde även föreskrivas att sökanden skulle inom viss tid avlägga sådan ed för att beslutet skulle bli gällande. Vanligen fordrades för slutgiltig naturalisation också, att sökanden visade sig ha blivit frikallad från sitt utländska undersåtsförhålJande. Vid 1850—1851 års riksdag framställde konstitutionsutskottet vid granskningen av statsrådsprotokollen anmärkningar mot det sätt, varpå Kungl. Maj :t utövat naturalisationsrätten. På utskottets hemställan anhöll riksdagen därför i skrivelse till Kungl. Maj :t att för framtiden svensk medborgarrätt ej måtte beviljas utländsk man förrän denne ordentligen visat sig vara frikallad från sitt förra undersåtlighetsförhållande eller ock genom avgiven skriftlig förbindelse avsagt sig alla sin förra nationalitets politiska förmåner och rättigheter. Genom en grundlagsändring år 1858 reglerades Kungl. Maj:ts utövande av naturalisationsrätten. 28 § 2 mom. i regeringsformen fick då följande lydelse: »Konungen äger att genom naturalisation till svensk medborgare upptaga utländsk man i den ordning och under de villkor, som uti särskild därom av Konung och Ständer gemensamt stiftad lag bestämmas. Sålunda naturaliserad utlänning njute samma rättigheter och förmåner som infödd svensk man, dock utan att kunna till ledamot av statsrådet utnämnas.» Samtidigt tillkom en förordning, kallad naturalisationslagen, den 27 feb1 F ö r den historiska utvecklingen före och efter 1809 å r s regeringsform redogöres hos Hugo Blomberg Om svenskt statsborgavskap, 1891, s. 70 ff.

8 ruari 1858 angående ordningen och villkoren för utländsk mans upptagande till svensk medborgare. 1858 års naturalisationslag anknöt till den utformning som naturalisationsinstitutet tidigare fått i praxis. Det betydde, att svenskt medborgarskap kunde vinnas av utländsk man, som uppnått 21 års ålder, ägde god frejd, varit boende tre år i riket och hade utväg att försörja sig. Även tidigare än tre år efter inflyttning kunde medborgarskap beviljas, om utlänningen blivit anställd i rikets tjänst eller gjort sig känd för utmärkt skicklighet i vetenskap, konst, lantbruk, bergsbruk eller annan näring eller om hans upptagande till svensk medborgare eljest befanns medföra gagn för riket. Före inflyttning till Sverige kunde naturalisation dock inte beviljas. Vid bifall till naturalisationsansökan skulle som villkor föreskrivas dels att sökanden inom viss förelagd tid hade att styrka — om så ej redan skett — att han upphört att vara främmande makts undersåte och dels att han skulle avlägga tro- och huldhetsed som svensk medborgare. Kravet på att sökanden skulle ha upphört att vara främmande makts undersåte kunde dock inte upprätthållas, om det främmande landets lagar ej tillät befrielse från undersåtsförhållandet. För sådant fall skulle sökanden i stället föreläggas att vid tro- och huldhetsedens avläggande skriftligen avsäga sig sina politiska förmåner och rättigheter i det främmande landet. Lagen ägde enligt sin ordalydelse inte tillämpning på kvinna. Myndig ogift kvinna, änka eller frånskild hustru ansågs dock med stöd av tidigare praxis kunna naturaliseras. Gift kvinna kunde däremot ej naturaliseras självständigt. Naturalisation av gift man ansågs medföra, att även hans hustru och omyndiga barn såsom bipersoner blev svenska medborgare, om ej särskilda skäl talade däremot. Villkoret god frejd — d. v. s. den dåtida motsvarigheten till vad som med en modernare beteckning brukar kallas vandelsvillkoret — ansågs efter tillkomsten av 1864 års strafflag innebära, att sökanden inte för brott ådömts den i 2 kap. 19 § denna lag stadgade påföljden förlust av medborgerligt förtroende. När påföljdsparagrafen ändrades år 1918 till att avse endast förlust av v i s s a medborgerliga rättigheter, ändrades samtidigt vandelsvillkoret i 1858 års lag så att den som skulle naturaliseras inte fick på grund av ådömd straffpåföljd vara utestängd från sådan behörighet och sådana rättigheter, som omförmäldes i påföljdsparagrafen. Såväl före som efter ändringen gällde dock, att Kungl. Maj :t för bifall till naturalisationsansökan kunde kräva mer än vad lagen fordrade. Villkoret var indispensabelt. Försörjningsvillkoret avsåg i första hand att hindra, att den naturaliserades blivande hemortskommun åsamkades kostnader för fattigvård åt den naturaliserade eller personer, mot vilka han var underhållsskyldig. Hinder förelåg dock inte för Kungl. Maj :t att ställa väsentligt större krav

9 på sökandens ekonomiska förmåga. Ej heller från detta villkor kunde dispens medges. Förvärv av svenskt medborgarskap annorledes än genom naturalisation reglerades i lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande och förlust av medborgarrätt. I denna lag hänvisades beträffande naturalisation till 1858 års lag. Samtidigt utsädes i 1894 års lag, att naturalisation av utländsk man skulle medföra svensk medborgarrätt även för hustru och omyndiga barn i äktenskap, om ej annorlunda bestämdes i naturalisationsbeslutet. Motsvarande skulle vid naturalisation av kvinna gälla hennes omyndiga utomäktenskapliga barn. Sin allmänna karaktär har naturalisationsinstitutet bibehållit i de medborgarskapslagar, som senare följt, nämligen lagen den 23 maj 1924 om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap samt lagen den 22 j u n i 1950 om svenskt medborgarskap. I 1924 års medborgarskapslag ändrades kravet på tre års bosättning i riket till att sökanden skulle ha hemvist i riket sedan fem år tillbaka. Vandelsvillkoret fick den mera allmänna formuleringen, att sökanden skulle ha gjort sig känd för hederlig vandel. Försörjnings villkoret bestämdes så, att sökanden skulle ha möjlighet att försörja sig och sin familj. Om sökandens upptagande till svensk medborgare befanns medföra gagn för riket, kunde undantag göras från både ålders- och hemvistvillkoren. — Däremot var såväl vandelsvillkoret som försörjningsvillkoret alltjämt indispensabelt. — Andra dispensskäl än gagn för riket var att sökanden förut ägt svenskt medborgarskap eller att det eljest med hänsyn till hans förhållanden förelåg synnerliga skäl för hans upptagande till svensk medborgare. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som redan tidigare gällde stadgades, att om medborgarskapets upphörande enligt det främmande landets rätt var beroende av detta lands medgivande och sådant ej redan förelåg, s k u l l e i beslutet föreskrivas som villkor för naturalisationen att sökanden inom viss tid styrkte att det ifrågavarande medgivandet lämnats. Kunde sökanden inte uppfylla villkoret, ägde Kungl. Maj:t det oaktat bevilja naturalisation, om synnerliga skäl därtill förelåg. Däremot krävdes ej längre, att sökanden skulle avsäga sig sina politiska rättigheter i sitt förra hemland, om möjlighet saknades att bringa medborgarskapet däri till upphörande. Tro- och huldhetseden avskaffades genom 1924 års lag. Gift kvinna fick efter införandet av 1924 års lag möjlighet att naturaliseras självständigt. Från och med den 1 juli 1933 genomfördes den ändringen, att Kungl. Maj :t skulle vid naturalisation av utländsk man direkt utsäga, huruvida beslutet skulle medföra svenskt medborgarskap även för sökandens hustru och ogifta barn under 21 år. Ytterligare en nyhet var, att om hustru trots

10 mannens förvärv av svenskt medborgarskap förblev medborgare i främmande stat fick svenskt medborgarskap ej tilläggas henne ined mindre hon samtyckt därtill. Vad som gällde om möjlighet för barn i äktenskap att naturaliseras tillsammans med fadern skulle äga motsvarande tillämpning dels på förhållandet mellan barn utom äktenskap och dess moder, om ej fadern var utländsk man och hade vårdnaden om barnet, och dels på förhållandet mellan barn i äktenskap och moder, som var änka, frånskild eller hemskild, under förutsättning att hon hade vårdnaden om barnet. Från och med den 1 juli 1944 infördes möjlighet till avvikelse från försörjningsvillkoret, om sökanden förut ägt svenskt medborgarskap. Ändringen avsåg att underlätta hemvändande utlandssvenskars återförvärv av svenskt medborgarskap. Från vandelsvillkoret kunde alltjämt ej medges någon dispens. I 1950 års lag har naturalisationsåldern sänkts från 21 till 18 år, d. v. s. under myndighetsåldern i Sverige. Person i åldern 18 till och med 20 år kan numera naturaliseras självständigt. Vidare har hemvisttiden höjts från fem till sju år. Denna höjning innebär emellertid inte någon skärpning i sak av hemvistvillkoret. Redan tidigare fordrades i praktiken sju års hemvist för naturalisation av utomnordisk medborgare. För medborgare i de nordiska länderna finns möjlighet till naturalisation efter fem år enligt gällande bestämmelser och praxis. 1 Efter tillkomsten av 1950 års medborgarskapslag är villkoret, att sökanden skall visa, att han befriats från sitt tidigare medborgarskap, inte längre obligatoriskt men kan alltjämt föreskrivas. Beträffande vandelsvillkoret gjordes den ändringen av närmast redaktionell natur, att det omformulerades från att sökanden »gjort sig känd för hederlig vandel» till att han »fört en hederlig vandel». Därjämte gjordes emellertid en mycket betydelsefull ändring i sak. Möjligheten att bevilja dispens utvidgades till att omfatta också vandelsvillkoret. Samtidigt borttogs den tidigare begränsningen i fråga om möjlighet att avvika från försörjningsvillkoret. Därmed föreligger numera möjlighet till dispens från samtliga naturalisationsvillkor. I likhet med vad som gällde enligt 1924 års lag skall i naturalisationsbeslutet direkt utsägas, huruvida naturalisationen skall omfatta även sökandens ogifta barn under 18 år. Gift kvinna berörs numera inte alls av mannens naturalisation utan skall alltid naturaliseras självständigt.

i 1961 års medborgarskapsutredning har i ett i slutet av år 1965 tillsammans med sakkunniga från Danmark, Finland och Norge avgivet betänkande föreslagit ytterligare lättnader för medborgare i de nordiska länderna att vinna medborgarskap i annat nordiskt land (NU 1965:8).

NUVARANDE P R A X I S Naturalisationsålder Äldern 18 år avser att ange gränsen mellan de fall där någon naturaliseras självständigt och sådana fall där barn naturaliseras som biperson tillsammans med föräldrarna eller endera av dem. Efter tillkomsten av 1950 års lag har det inte alltid ansetts nödvändigt att invänta 18 års åldern för att självständigt naturalisera unga personer, som haft behov av svenskt medborgarskap för att erhålla förvärvsarbete eller utbildning av särskilt slag. Hänsyn till familjetillhörigheten spelar självfallet en större roll ju yngre en person är, men det kan inte sägas att den nu föreskrivna naturalisationsåldern 18 år utgör någon bestämd gräns härvidlag. Vid naturalisationsansökan av den som fyllt 18 men inte 21 år skall i princip yttrande från vårdnadshavaren föreligga. Om dennes uppfattning avviker från den underåriges, kan detta tillmätas betydelse men behöver ej vara avgörande. De fall, där naturalisationsfrågan är sammankopplad med ett adoptionsärende, bör särskilt uppmärksammas. Därest adoptionen är fullbordad antingen genom beslut av svensk domstol eller genom utomlands meddelat beslut, som godkänts av Kungl. Maj :tl, uppstår inga svårigheter, om adoptivföräldrarna gjort ansökan. Mera komplicerad ställer sig saken, om det gäller att naturalisera ett utländskt barn, som ännu ej är adopterat men som ensamstående svensk eller svenska makar ämnar adoptera. Behov av att naturalisera barnet före adoptionen kan föreligga, om det enligt barnets hemlands lag är svårt eller omöjligt att genomföra adoption. I dylika fall har man försökt bedöma förutsättningarna för adoptionen. Därvid har det gällt att i första hand få styrkt, att ingivaren av adoptionsansökan är behörig företrädare för barnet t. ex. att god mansförordnande föreligger. Vidare brukar i dylika fall finnas en utredning av barnavårdsmyndighet om adoptantens lämplighet. Barn under 18 år kan naturaliseras självständigt på ansökan av vederbörande värdnadshavare eller med dennes medgivande. De flesta barn naturaliseras dock som bipersoner. En relativt stor grupp av ärenden gäller naturalisation av barn i äktenskap mellan utländsk man och svensk kvinna, efter det äktenskapsskillnad eller hemskillnad meddelats. Prövningen av dessa ärenden är enkel i de fall, 1 Kungl. Maj :ts godkännande krävs ej för adoptionsbeslut som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge (22 § Kungl. förordningen den 31 december 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och f ö r m y n d e r s k a p ) .

-i-2-1360289

12 då modern genom laga kraftvunnet beslut av svensk domstol tillerkänts vårdnaden om barnet och tillika faktiskt har hand om barnet. Prövningen kompliceras däremot, om den faktiska vårdnaden ej stämmer överens med den rättsliga eller om äktenskapsskillnad meddelats utomlands, i vilket fall rättsverkningarna beträffande vårdnaden kan vara svåra att bedöma. Barn utom äktenskap naturaliseras i regel tillsammans med modern men kan någon gång naturaliseras tillsammans med fadern, om denne har den faktiska vårdnaden och övriga omständigheter talar för att barnet bör naturaliseras. Den som är omyndigförklarad på grund av sin sinnesbeskaffenhet kan naturaliseras på ansökan av sin förmyndare. För naturalisation i sådana fall måste krävas synnerliga skäl. Hemvist i Sverige Med en persons hemvist avses den ort, där han faktiskt är bosatt på ett varaktigt sätt. Hemvistet styrkes i allmänhet genom intyg från folkbokföringsmyndighet (åldersbetyg m. m . ) . Lagens ordalydelse (»sedan sju år») ger vid handen att innehavet av hemvist skall ha varat oavbrutet fram till naturalisationen. Detsamma gäller de kortare hemvisttider som för olika fall medgetts i praxis. Från ett relativt kort avbrott i en eljest sammanhängande hemvisttid har man dock ansett sig kunna bortse. Frågan om utlandsvistelse skall anses ha avbrutit sökandens bosättning här brukar bedömas bl. a. med hänsyn till syftet med utlandsvistelsen. Utlandsvistelse upp till ett år har stundom ansetts inte innebära avbrott, om vistelsen skett för exempelvis utbildning, studier eller vård av sjuka föräldrar. Själva utlandsvistelsen räknas då visserligen ej in i hemvisttiden, men i övrigt tillgodoräknas sökanden hela hemvisttiden. Om utlandsvistelsen är av sådan längd eller eljest skett under sådana omständigheter att bosättningen här anses ha avbrutits, räknas enligt lagen som hemvisttid endast den sammanhängande hemvistperiod som omedelbart föregått naturalisationsansökningen. Då dispens från lagens naturalisationsvillkor kan beviljas, om särskilda skäl föreligger »med hänsyn till sökandens förhållanden», har det emellertid ansetts möjligt att tillgodoräkna sökanden hemvisttid som ligger före avbrottet. Tillgodoräknandet har då vanligen skett med hälften av sistnämnda tid. Beträffande utlänningar i allmänhet tillämpas den i lagen angivna normaltiden sju år (för nordiska medborgare dock enligt vad förut nämnts som regel fem å r ) . Förutvarande svensk medborgare, som växt upp i Sverige men emigrerat och sedermera, ofta efter mycket lång vistelse utomlands, återvänder, har ansetts kunna naturaliseras tämligen snart efter återkomsten. I sådana fall brukar man inte kräva hemvisttid av någon bestämd längd. Om det skulle förefalla osäkert, huruvida sökanden acklimatiserat sig och kommer att stanna, kan emellertid uppskov med naturalisation under nå-

13 gon tid vara befogat. Även den som förut varit svensk medborgare men ej äger en så stark anknytning till vårt land som nyss sagts kan allt efter omständigheterna påräkna att kravet på hemvisttid sätts lågt, i regel under fem år. För kvinna som vill naturaliseras efter giftermål med svensk man har man krävt, om hon är medborgare i annat nordiskt land, hemvist här under endast ett år och eljest två års hemvist. För att hindra att kvinna skaffar sig svenskt medborgarskap automatiskt genom att ingå skenäktenskap, har man i praktiken också krävt att äktenskapet varat någon tid. Det har beträffande kvinna krävts att äktenskapet varat ungefär ett år. I allmänhet har man i fall då utländsk man är gift med svensk kvinna ansett sig kunna nedsätta kravet på hemvist med ett år. De angivna normaltiderna för naturalisation tillämpas i stort sett schematiskt och konsekvent. Följande modifikationer har dock måst göras. Om ett par utländska makar söker naturalisation samtidigt, skulle för båda makarna fordras antingen sju eller fem års hemvist, men om den ena maken först naturaliseras ensam och den andra maken naturaliseras senare, skulle vid det senare tillfället medges nedsättning av hemvisttiden, och denna nedsättning skulle bli mycket stor, om det är hustrun som sist söker naturalisation. Så stor nedsättning av kravet på hemvisttid för kvinna gift med svensk man som förut nämnts har därför medgivits endast för den händelse mannen är infödd svensk medborgare eller förvärvat sitt svenska medborgarskap för avsevärd tid sedan. En mindre nedsättning, vanligen med högst två år, har förekommit om mannen blivit svensk medborgare relativt kort tid före hustruns naturalisationsansökan. Nedsättning har också ansetts kunna medges för kvinna gift med utländsk man, då båda makarna söker naturalisation samtidigt och beträffande mannen förutsättningarna föreligger för bifall. Vidare har regeln om nedsättning av kravet på hemvisttid med ett år för utländsk man, gift med svensk kvinna, ansetts tillämplig endast för den händelse kvinnan är infödd svensk medborgare eller förvärvat sitt svenska medborgarskap avsevärd tid före mannens ansökan om naturalisation. Även anknytning till vårt land i andra hänseenden än som ovan sagts kan föranleda nedsättning av kravet på hemvisttid. Ett exempel härpå är svensk härstamning. Vuxen sökande som aldrig själv varit svensk medborgare kan sålunda ha anknytning till Sverige genom att fadern eller modern eller båda föräldrarna förvärvat svenskt medborgarskap genom födsel. Den eljest erforderliga hemvisttiden har i dylikt fall ansetts kunna nedsättas. En särskilt förmånlig behandling har kommit hemvändande medlemmar av svenska folkspillror utomlands till del, t. ex. estlandssvenskar och svenskbybor. För dessa har generellt krävts endast ett års hemvisttid. Också en grupp personer utan svensk härstamning har på senare tid behandlats förmånligt, nämligen föräldrar till tidigare naturaliserade flyktingar från de baltiska länderna.

11 Vidare må i detta sammanhang nämnas ytterligare en grupp som rönt en förmånlig behandling, nämligen på svenska fartyg tjänstgörande sjömän, som ej kan anses ha hemvist i Sverige t. ex. genom familjebostad här. Dessa har ansetts äga en mot hemvist svarande anknytning till Sverige genom tjänstgöringen på svenska fartyg under något längre tid än den hemvisttid som eljest skulle ha fordrats. Personer tillhörande främmande staters beskickningar har av gammalt ansetts intaga en särställning. Åtminstone tidigare har dessa personer ansetts ej äga hemvist i vistelselandet. Det är fortfarande självklart, att till utländska beskickningar knutna tjänstemän som åtnjuter diplomatisk immunitet inte naturaliseras, så länge de är kvar i sin tjänst. Om en sådan person lämnat sin tjänst och bor kvar här, finns emellertid i och för sig intet hinder för naturalisation. Hans tidigare vistelse här som diplomatisk tjänsteman kan allt efter omständigheterna räknas honom tillgodo i större eller mindre grad som hemvisttid. Barn till utländsk diplomat torde kunna naturaliseras i den mån de inte är att anse som bipersoner. Lägre beskickningspersonal (t. ex. kanslipersonal och chaufförer) kan ej beviljas naturalisation under pågående tjänstgöring vid det egna landets beskickning. Hederlig vandel Vad till en början angår en straffdoms betydelse vid vandelsprövningen ger det sig självt, att en gradering sker efter brottets eller förseelsens art. Straffmätningen är mestadels vägledande, men hänsyn kan i naturalisationsärenden tas också till andra omständigheter än dem domstolen kunnat beakta. Om frihetsstraffet ådömts villkorligt och om inga andra vandelsanmärkningar än en enstaka villkorlig dom förekommit, har naturalisation under senare år stundom ansetts kunna beviljas tämligen snart efter prövotidens slut. Då lagen uttryckligen kräver att sökanden skall ha fört en hederlig vandel, har man inte ansett sig kunna bortse från upprepad brottslighet. Mycket vanligare än brott är vandelsanmärkningar av annat slag, främst misskötsamhet i arbetet, spritmissbruk och försummad underhållsplikt. Sådana anmärkningar tillmäts fortfarande stor betydelse vid naturalisationsprövningen. Sökandens möjlighet att finna sig till rätta i arbetslivet och att anpassa sig till sin privata miljö spelar en avgörande roll vid prövningen av om naturalisation skall beviljas. Hänsyn till rättssäkerheten måste tagas i ett naturalisationsärende lika väl som i andra rättsliga sammanhang. Enbart misstanke om brott bör inte läggas sökanden till last, även om fullständig polisutredning föreligger. Domstolsprövning eller beslut i åtalsfrågan bör avvaktas, innan naturalisationsansökningen avgöres. En viss särställning kan vandelsanmärkning, som gäller politisk verksamhet, anses inta. Ådömt straff för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet är självfal-

15 let i allmänhet en vandelsanmärkning av allvarligt slag, som oftast under lång tid utgör hinder för naturalisation. I praxis under giltighetstiden för 1924 års lag och i början av tillämpningen av 1950 års lag har det vid naturalisationsprövningen ansetts vara av väsentlig betydelse att sökanden under sin vistelse här fullgjort sin skattskyldighet. Numera tas inte hänsyn till skatt som preskriberats. I allmänhet fästes ej heller avseende vid en obetydlig skatteskuld. Har sökanden ådragit sig en skatteskuld till avsevärt belopp, har man emellertid liksom i äldre praxis också nu fordrat att sökanden reglerar denna skuld, innan naturalisation beviljas. Beträffande naturalisationssökande kvinna, som är gift med svensk man, bortses som regel från obetald skatt. Med den utformning kravet på hederlig vandel fått i nuvarande praxis finns inte så ofta skäl att överväga dispens från vandelsvillkoret. I fråga om dispens från detta villkor är Kungl. Maj :t återhållsam. 1 Såsom skäl för dispens har man i praktiken godtagit att sökanden förut ägt svenskt medborgarskap eller att sökanden är gift med svensk medborgare eller att eljest särskilda skäl för naturalisation föreligger med hänsyn till sökandens förhållanden. I fråga om den sistnämnda dispensgrunden kan särskilt den omständigheten få praktisk betydelse att sökanden haft hemvist här under avsevärt längre tid än den i hans fall erforderliga minsta hemvisttiden. En person som på grund av vandelsanmärkningar inte ansetts böra naturaliseras på minimitid kan efter längre tids hemvist här anses ha vunnit en starkare anknytning till landet, så att den tveksamhet som måhända fortfarande finns i vandelshänseende väger mindre tungt. Unga personer som tillbragt en väsentlig del av sin uppväxttid i vårt land kan på grund härav och väl också med hänsyn till familjetillhörigheten, om föräldrarna är eller vill bli svenska medborgare, anses äga en så stark anknytning till landet att dispens från vandelsvillkoret kan vara motiverad. Dispensgrunden att sökanden är gift med svensk medborgare har ansetts möjliggöra en mildare bedömning i vandelshänseende, då hustru till svensk man sökt naturalisation. I något mindre grad har kravet på hederlig vandel ansetts k u n n a mildras även i det fall att naturalisation sökts av man gift med svensk kvinna.

Försörjningsförmåga Försörjningsvillkoret har formulerats så att sökanden skall ha möjlighet att försörja sig och sin familj. Den inte särdeles stränga tolkning av villkoret, som ägt r u m redan på grundval av 1858 års lag och som huvudsakligen inneburit krav på att sökanden inte är i behov av understöd från det allmänna för sig och sin familj, har i stort sett bibehållits. I den praxis som bildar utgångspunkten för tillämpningen av 1950 års lag ansågs försörjningsförmågan kunna ifrågasättas även i det fall att naturalisationssökan1

Se även Wahlbäck—Nordström Lagen om svenskt medborgarskap (1952) sid. 40 f.

16 de, som vid tiden för ansökningen kunde försörja sig och sin familj, tidigare under sin vistelse här i landet uppburit samhällsunderstöd. I allmänhet krävdes, att sådant understöd skulle återbetalas, och vanligen bereddes sökanden tillfälle härtill genom uppskov med ärendets avgörande. Medan återbetalningsskyldighet tidigare i princip förelåg beträffande allt uppburet understöd, gäller numera att hjälptagaren i stort sett ej är skyldig att återbetala s. k. obligatorisk socialhjälp, men kan åläggas att återbetala s. k. frivillig socialhjälp. I vissa fall gäller dock en längre gående skyldighet att ersätta understöd som utgått av allmänna medel. Om naturalisationssökande eftersatt skyldighet att ersätta socialhjälp, som lämnats åt make eller barn under 16 år, eller att ersätta kostnad för sådant barns omhändertagande för samhällsvård, tillmäts detta allt efter omständigheterna betydelse vid naturalisationsprövningen. I övrigt göres i nuvarande praxis bifall till naturalisationsansökan i allmänhet inte beroende av att sökanden återbetalt socialhjälp, som han tidigare uppburit. Den omständigheten, att en person ej kunnat placeras i den allmänna arbetsmarknaden utan genom arbetsmarknadsverkets försorg erhållit s. k. arkivarbete har inte ansetts innebära att brist föreligger beträffande vederbörandes försörjningsförmåga. Ej heller har den som på grund av arbetsbrist blivit permitterad från anställning ansetts sakna försörjningsförmåga. Vid tillämpningen av 1950 års lag har försörjningsvillkoret inte upprätthållits för kvinna, gift med svensk man. Vidare har villkoret av humanitära skäl eftergivits i enstaka andra fall av skiftande beskaffenhet. Rätt till sociala förmåner tillkommer i stor utsträckning även utlänningar, som vistas inom landet. 1 Vissa utlänningar kan endast om de naturaliseras till svenska medborgare bli berättigade till folkpension, vilket har praktisk betydelse framför allt när det gäller ålderspension. Den omständigheten, att sökande för sin försörjning kommer att vara beroende av pension av nämnda slag, har numera ej ansetts utgöra hinder för naturalisation. Eftersom ömmande skäl nästan alltid kan åberopas vid bristande försörjningsförmåga, kan sådana skäl inte regelmässigt föranleda eftergift från villkoret. I praxis på grundval av 1950 års lag har naturalisation emellertid inte ansetts böra vägras den som till följd av olycksfall i arbete under vistelsen här blivit arbetsoförmögen eller fått sin arbetsförmåga nedsatt i så hög grad att han ej kan försörja sig helt. Sedan villkoren för erhållande av förtidspension, sjukbidrag o. dyl.- liberaliserats, har det blivit nödvändigt att i naturalisationsärenden göra prövningen strikt kasuell och att verkställa avvägningen utifrån sökandens situation i dess helhet. 1

Se h ä r o m den av Svenska institutet utgivna handboken Ny i Sverige (1965) sid. 21 f. samt sid. 79 ff. 2 Se h ä r o m o v a n n ä m n d a handbok Ny i Sverige sid. 92 ff.

17 Kunskap

i svenska språket

Vid tillämpningen av medborgarskapslagen har kunskap i svenska språket brukat uppställas som ett naturalisationsvillkor, oaktat något sådant villkor inte upptagits i lagtexten. I det formulär som brukar användas vid naturalisationsansökan anges, att ansökningen skall åtföljas av intyg om sökandens förmåga att tala, läsa och skriva svenska språket men att intyg ej erfordras för förutvarande svensk medborgare och ej heller för dansk eller norsk medborgare. Med hänsyn till den ökade invandringen av folkgrupper, vilkas språk är olikartade det svenska, har språkvillkoret kommit i ett annat läge än tidigare, och man har ansett det mera angeläget än förut att upprätthålla kravet på att vederbörande skall äga kunskap i vårt språk.

Dispens Den i lagen angivna dispensgrunden att sökandens upptagande till svensk medborgare skulle medföra gagn för riket har tillämpats så gott som uteslutande i fråga om hemvistvillkoret. Dispens på denna grund har medgetts relativt sällan. Skäl för dylik dispens torde under tiden närmast före 1950 års medborgarskapslag ha ansetts föreligga huvudsakligen i fråga om högt kvalificerade vetenskapsmän eller framstående fackmän, ledare av viktiga ekonomiska företag, framstående konstnärer och liknande. Denna linje har i stort sett hållits även vid den nuvarande lagens tilllämpning, men en viss liberalisering har kunnat förmärkas såtillvida som dispens medgetts även andra sökande, då deras arbetskraft bedömts såsom värdefull för landet. Understiger sökandens hemvisttid väsentligt den normala, sker i många fall remiss till ämbetsverk, lärarkollegium vid högskola o. d. för yttrande huruvida sökandens upptagande till svensk medborgare kan antagas medföra gagn för riket. Dispensgrunden att sökandens upptagande till svensk medborgare skulle medföra gagn för riket har också åberopats då ett svenskt industri- eller affärsföretag för verksamhet utomlands behöver en särskilt kvalificerad kraft som måste vara svensk medborgare för att kunna fullgöra sin uppgift. Naturalisation har någon gång beviljats, även om det varit tveksamt huruvida sökandens arbetsuppgifter varit så betydelsefulla att deras fullgörande kan sägas vara till gagn för riket. Nyssnämnda dispensgrund har ansetts tillämplig även vid naturalisation av personer som innehaft biträdesbefattningar vid svenska beskickningar utomlands. Några andra fall, då dispens ifrågakommit må anföras. Det är t. ex. inte ovanligt att då en utomlands bosatt svensk man gifter sig med en utländsk kvinna det kan finnas ett praktiskt behov av svenskt medborgar-

18 skåp för hustrun, och att detta behov ibland kan vara större än om makarna var bosatta i Sverige. Om de politiska förhållandena i vistelselandet är osäkra, kan sålunda svenskt medborgarskap för hustrun innebära större trygghet än hennes dittillsvarande medborgarskap. Det har likaså ansetts utgöra skäl för naturalisation, att avsaknad av gemensamt medborgarskap för makarna visat sig medföra avsevärda praktiska svårigheter t. ex. då hustrun önskat medfölja på affärsresor, som mannen regelbundet måste företaga inom flera länder. Som ett specialfall kan nämnas, att om en svensk diplomatisk tjänsteman gifter sig med en utländsk kvinna kan det särskilt under mannens tjänstgöring utomlands vara ett svenskt intresse att även hustrun är svensk medborgare. I nu åsyftade fall där utomlands bosatt hustru till svensk man naturaliseras, brukar krävas att äktenskapet varat så lång tid som svarar mot den hemvisttid, som skulle ha fordrats därest hustrun på normalt sätt sökt naturalisation efter inflyttning till Sverige. Naturalisation har någon gång tillgripits för att undanröja statslöshet. Vad förut anförts om familjetillhörigheten som skäl för naturalisation av underåriga barn äger tillämpning även på barn bosatta utomlands. Utomlands bosatta svenska makars adoption av ett utländskt barn bör självfallet leda till naturalisation av barnet. Det kan likaledes finnas skäl att låta ett barn i blandat äktenskap under utlandsvistelse bli delaktigt av svenskt medborgarskap, som tillkommer modern.

Befrielse från utländskt

medborgarskap

I en mängd olika situationer, som betingas av utländsk lagstiftnings skiftande innehåll, uppkommer frågan, om som förutsättning för naturalisation skall krävas, att sökanden förlorar sitt utländska medborgarskap. I de fall där befrielse från det utländska medborgarskapet kan erhållas genom särskild åtgärd, brukar vid naturalisationsprövningen tillses att sökanden vidtager sådan åtgärd. 1 Om åtgärden ej leder till resultat, t. ex. om sökandens framställning om befrielse avslås eller om framställningen inte inom rimlig tid besvaras, brukar naturalisation ej vägras. Ibland finns enligt den utländska lagstiftningen ingen möjlighet att bringa det utländska medborgarskapet att upphöra, och i andra fall kan det från början visas, att sökanden har ingen eller ytterst ringa utsikt att vinna bifall till befrielseansökan. Att naturalisationen leder till dubbelt medborgarskap, brukar då inte hindra, att sökanden omedelbart naturaliseras. I praxis har intagits den ståndpunkten, att villkor om befrielse från det utländska medborgarskapet i regel inte föreskrives för personer som vid tiden för naturalisation har främlingspass. Den som vid naturalisationen 1

Detta gäller dock ej vid naturalisation av omyndiga barn.

19 erhåller dubbelt medborgarskap brukar dock göras uppmärksam därpå genom ett skriftligt meddelande i samband med naturalisationsbeslutet. Reglerna om förlust av utländskt medborgarskap är i vissa länder konstruerade så att medborgarskapet varken förloras automatiskt vid naturalisation i ett annat land eller kan bringas att upphöra genom medgivande av det slag, som åsyftas i 6 § tredje stycket medborgarskapslagen. Däremot kan medborgarskapet bringas att upphöra på annat sätt. I sistnämnda fall anser man sig i praxis, enligt grunderna för nyss angivna stadgande, oförhindrad att kräva att sökanden, innan naturalisationsbeslut meddelas, vidtagit eller förbundit sig att vidtaga erforderlig åtgärd för att bli fri från det utländska medborgarskapet. Sålunda brukar tillses t. ex. att irländsk medborgare till vederbörlig myndighet i hemlandet anmält, att han avsäger sig medborgarskapet under förutsättning att han naturaliseras. En sådan på förhand gjord anmälan får till följd att medborgarskapet upphör i och med naturalisationen. Medborgare i Storbritannien och ett par andra länder med liknande lagstiftning kan däremot avsäga sig sitt medborgarskap först efter fullbordad naturalisation i ett annat land. Det är då inte möjligt att vid naturalisationen träffa en anordning som med säkerhet medför, att det utländska medborgarskapet upphör. I praxis har man vid naturalisation av personer från sistnämnda länder ansett sig böra avfordra sökanden en skriftlig förbindelse, att han inom tre månader från naturalisationsbeslutet skall avsäga sig sitt förra medborgarskap. Vidare gäller enligt tysk och österrikisk lagstiftning som huvudregel, att medborgarskap i dessa länder förloras av den som naturaliseras i annat land, men tillika stadgas, att myndighet i hemlandet kan efter ansökan lämna tillstånd till medborgarskapets bibehållande. Från mitten av år 1958 har man tillämpat det förfarandet, att man vid behandlingen i justitiedepartementet av naturalisationsansökan från tysk eller österrikisk medborgare anmodar sökanden att inkomma med skriftlig förklaring, vari han försäkrar sig inte ha sökt eller erhållit tillstånd att efter förvärvet av svenskt medborgarskap behålla sitt dittillsvarande medborgarskap och tillika förbinder sig att ej söka dylikt tillstånd. Om den som söker naturalisation anser sig ha intresse av att efter förvärvet av svenskt medborgarskap behålla sitt tidigare medborgarskap, har förekommit att kravet, att sökanden avstår från sitt utländska medborgarskap, i något fall eftergivits.

13—660289

HANDLÄGGNINGSGÅNGEN Ansökan Enligt 3 § Kungl. kungörelsen den 24 november 1950 med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap skall naturalisationsansökan inges till länsstyrelsen i det län där sökanden är kyrkobokförd (i Stockholm överståthållarämbetet) eller, om han ej är kyrkobokförd i riket, till svensk beskickning eller lönat svenskt konsulat. Det torde vara underförstått, att naturalisationsansökan utomlands bör inges till beskickning eller konsulat i bosättningslandet. Ingenting hindrar emellertid att ansökningen inges till justitiedepartementet, som remitterar den för utredning och yttrande till den länsstyrelse — eller eventuellt den beskickning eller det konsulat — som anses bäst lämpad för uppgiften. För naturalisationsansökan finns formulär. Användandet därav är inte obligatoriskt, men ansökningen skall alltid innehålla uppgifter i de hänseenden som anges i formuläret. Sökanden skall på heder och samvete bekräfta, att uppgifterna är med sanningen överensstämmande. Länsstyrelse, beskickning eller konsulat, som mottar naturalisationsansökan, skall i första hand tillse att ansökningen är fullständig och om detta inte är fallet förelägga sökanden att inom viss tid komplettera ansökningen. Enligt 4 § tillämpningskungörelsen åligger det vidare den mottagande myndigheten att genom polismyndighet eller på annat sätt i erforderlig utsträckning införskaffa utredning om sökandens vandel och försörjningsförmåga samt fullgörande av skattskyldighet här i riket ävensom rörande de övriga omständigheter som kan inverka på prövningeu av ärendet. Utredning genom länsstyrelses

försorg

Länsstyrelsen remitterar regelmässigt det anhängiggjorda ärendet för utredning till polismyndigheter i sökandens nuvarande och tidigare bosättningsorter i Sverige. Med remissen avses — bl. a. — att förhör skall hållas med sökanden samt sökandens make, arbetsgivare och bostadsupplåtare ävensom eventuellt de andra personer som har upplysningar av intresse att lämna rörande sökandens vandel och verksamhet. Om sökanden förut gjort naturalisationsansökan, rekvirerar länsstyrelsen akten i det tidigare ärendet från justitiedepartementet. Härigenom kan po-

21 lisiitredningen i det nya ärendet i regel begränsas till den tid, som förflutit efter utredningen i det förra ärendet. Den utredning länsstyrelsen verkställer i ett naturalisationsärende sker i regel helt och hållet genom de polismyndigheter, till vilka ärendet remitteras. Någon gång kompletterar länsstyrelsen polisutredningen genom direkt remiss eller förfrågan till annan lokal myndighet. Remiss till central myndighet sker däremot endast undantagsvis. Sålunda har förekommit, att upplysningar inhämtats från ullänningskommissionen eller att en länsstyrelse lånat kommissionens handlingar. Stundom har också genom länsstyrelsens försorg anskaffats upplysningar från vederbörande landsfogde, om någon omständighet föreligger som kan föranleda erinran ur säkerhetssynpunkt mot att sökanden naturaliseras. Därjämte kan förekomma, att sökanden anmodas att lämna kompletterande uppgifter. Yttrande av länsstyrelse Efter fullbordad utredning avger länsstyrelsen eget yttrande i ärendet. Detta innehåller i de flesta fall endast ett kortfattat till- eller avstyrkande av ansökningen. Länsstyrelserna brukar ej gå in på frågan om naturalisation skall göras beroende av villkor att sökanden erhåller befrielse från utländskt medborgarskap eller om det på annat sätt bör förhindras att dubbelt medborgarskap uppkommer. Frågan om undvikande av dubbelt medborgarskap aktualiseras alltså som regel först vid justitiedepartementets behandling av naturalisationsärendet. Handläggning

i

justitiedepartementet

I justitiedepartementet handlägges medborgarskapsärendena inom en särskild arbetsenhet för dessa ärenden. Efter vederbörliga registreringsåtgärder tas ärendena upp i turordning av rättsbildad personal. Ärendena remitteras eventuellt för ytterligare utredning och färdigställs efter avslutat remissförfarande för beredning inför vederbörande statsråd. Under utredningen i departementet tas kontakt med den centrala utlänningsmyndigheten och rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Frågan om naturalisation kan leda till uppkomsten av dubbelt medborgarskap fordrar särskilda överväganden. Detta har föranlett att man inom justitiedepartementets arbetsenhet för medborgarskapsärenden har utarbetat en sammanställning (stencilerad) av den utländska lagstiftningens innehåll i en del punkter, som har betydelse för förvärv eller förlust av svenskt medborgarskap. Redogörelsen har tillställts bl. a. länsstyrelserna. Någon gång finns anledning att genom utrikesdepartementet begära kompletterande upplysning om utländsk lag eller rättspraxis i speciellt avseende.

22 Under förberedelsearbetet inom justitiedepartementet förekommer i hithörande frågor skriftväxling mellan departementet och sökanden. Efter avslutat förberedelsearbete upprättar föredraganden i justitiedepartementet en skriftlig föredragningspromemoria, den s. k. beredningslistan, vilken genomgås vid muntlig beredning inför det statsråd, som handhar naturalisationsärendena. I ett mycket stort antal ärenden finner föredraganden vid sin granskning, att utredningsresultatet är av så klar beskaffenhet att ansökningen enligt fast praxis tveklöst bör bifallas eller avslås. De kan sägas vara av rutinartad karaktär och ägnas i regel ej någon närmare granskning. Beslut Beslut i naturalisationsärende fattas sedan i konselj. Kungl. Maj :t kan i anledning av naturalisationsansökan meddela antingen naturalisationsbeslut (bifallsbeslut) eller beslut, att Kungl. Maj :t ej finner skäl bifalla ansökningen (avslagsbeslut). Till naturalisationsbeslut räknas även beslut med villkor att sökanden inom viss tid inför länsstyrelse styrker att han erhållit befrielse från sitt utländska medborgarskap (villkorligt bifallsbeslut). Expeditioner Om expeditionella åtgärder efter det naturalisationsbeslut föreligger finns bestämmelser i 5 § tillämpningskungörelsen.

UTREDNINGENS ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG Allmänna

synpunkter

Av den i det föregående lämnade historiken framgår att avgörandet av ansökningar om naturalisation till svensk medborgare varit förbehållet Kungl. Maj :t alltsedan naturalisationsinstitutet år 1858 blev föremål för laglig reglering. Denna ordning för avgörandet av dessa ärenden har varit grundlagsfäst ända till år 1965. Nämnda år skedde härutinnan en uppmjukning. Fortfarande gäller enligt 33 § regeringsformen såsom huvudregel att ärende rörande naturalisation prövas av Kungl. Maj :t men med tillägget i den mån ej annat stadgas i särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. regeringsformen stadgar. Avgörandet i naturalisationsärenden kan därför numera utan grundlagsändring överflyttas på annan myndighet än Kungl. Maj :t. Såsom framgår av motiveringen till 1965 års grundlagsändring betingades denna av önskemålet att så snabbt sig göra lät bereda möjlighet att överföra naturalisationsärendena till annan myndighets handläggning i syfte att därigenom och genom andra liknande åtgärder så mycket som möjligt koncentrera regeringens och departementens arbete till viktigare frågor. Innan den tillskapade möjligheten till överflyttning följes av att möjligheten också utnyttjas, kan det finnas skäl att något beröra, huruvida några principiella betänkligheter kan föreligga mot att överge den obrutna tradition, enligt vilken avgörandet av dessa ärenden legat i Kungl. Maj :ts hand. Då en utlänning upptages till svensk medborgare, påverkas hans både rättsliga och faktiska ställning i många betydelsefulla hänseenden. Utfallet av en naturalisationsansökan är därför för sökanden av stor vikt. Då därjämte antalet utlänningar som tog stadigvarande hemvist i vårt land länge var begränsat, är det naturligt att ordningen med Kungl. Maj :t som enda naturalisationsbeviljande myndighet, vilken ordning har rötter från tiden långt före 1858, bibehållits. Beteckningen i litteraturen av naturalisationen såsom en statsrättslig akt bör ha stärkt uppfattningen av denna ordning såsom närmast självfallen. Fortfarande är givetvis den enskildes medborgarskapliga status för honom av stor vikt, i tillspetsade situationer en för honom vital fråga. Beträffande sociala förmåner har dock i vårt land skett en utjämning mellan svenska och utländska medborgare dels genom konventioner som Sverige slutit med olika främmande stater, dels genom att vår sociallagstiftning i åtskilliga hänseenden jämställt utlänningar — i varje fall sådana med fas-

24 tare anknytning till vårt land — med svenska medborgare. Vår utlänningslagstiftning har liberaliserats, varför risken för en utlänning att tvångsvis behöva lämna vårt land är mindre än tidigare. Även på näringslagstiftningens område har utvecklingen gått i riktning mot att bereda utlänningar en förmånligare ställning. Utan att underskatta värdet av att förvärva svenskt medborgarskap torde man därför kunna säga att den utgång en naturalisationsansökan får allmänt sett inte har samma ingripande betydelse för den enskilde som under tidigare skeden. Antalet av dem som invandrat till Sverige har under de båda senaste decennierna nått en tidigare oanad höjd, och ingenting tyder på att detta är någon övergående företeelse. Antalet naturalisationsansökningar har med några års fördröjning följt i takt härmed. I första hand skapar detta problem från arbetsbelastningssynpunkt. Dessa skall emellertid inte i detta sammanhang beröras. Men det är givet att med en mångdubbling av antalet ärenden följer en ökning av antalet ärenden av okvalificerad, ofta rent rutinmässig art. En sådan utveckling måste försvaga skälen för att av några mer eller mindre oreflekterade höghetssynpunkter i princip motsätta sig varje överföring av beslutanderätten i naturalisationsärendena från Kungl. Maj :t till annan myndighet. I anknytning till det sist sagda må framhållas att det efter den förut omnämnda grundlagsändringen uppenbarligen statsrättsligt inte föreligger några hinder att vidtaga sådan överföring. Några principiella betänkligheter mot att avlasta Kungl. Maj :t naturalisationsärenden anser utredningsmannen därför inte föreligga. Därmed har ställning ej tagits vare sig till avlastningens omfattning eller till synpunkter av handläggningsteknisk art. Utgångspunkten i direktiven för den där väckta frågan om möjligheterna att decentralisera naturalisationsärenden är den uppgivna omständigheten att i de ärenden, i vilka sökanden är nordisk medborgare, en tämligen fast praxis utbildats och prövningen blivit i stor utsträckning formell. Ehuru direktiven närmast har de nordiska ärendena i sikte, rekommenderas ett övervägande av att decentralisera även vissa ej nordiska ärenden. Såsom beslutsmyndighet namnes i direktiven endast länsstyrelserna, och det torde vara som en följd av denna tänkta fördelning av beslutsfunktionen på flera myndigheter som direktiven såsom en förutsättning för decentraliseringen anger att reglerna för prövningen preciseras på sådant sätt att man säkrar en likartad bedömning av ärendena. Skälen till att de nordiska medborgarna kommer i förgrunden vid diskussion av möjligheterna att decentralisera naturalisationsärendena synes inte behöva utvecklas. Förutom den prägel, som den faktiska samhörigheten mellan de nordiska folken ger även åt de nordiska naturalisationsärendena, kan i sammanhanget åberopas att den kännedom om innehållet i utländsk lagstiftning som i olika situationer kräves vid bedömning av naturalisa-

tionsärenden knappast behöver efterlysas i de nordiska ärendena. De nordiska ärendena fordrar därför mindre av juridiskt-tekniskt kunnande än andra ärenden. Ett alternativ som bör undersökas är därför att låta naturalisationen av nordiska medborgare beslutas av annan myndighet än Kungl. Maj :t men i övrigt bibehålla naturalisationsprövningen hos Kungl. Maj :t. Såsom nämnts framkastar direktiven även tanken på att låta decentraliseringen tillika omfatta vissa icke-nordiska ärenden. Detta synes svårligen kunna ske med bibehållande av en indelning efter sökandenas nationalitet. I stället ledes man in på en indelning efter sakläget i de enskilda ärendena eller alltså en indelning i klara ärenden, d. v. s. ärenden, i vilka utgången framstår som tämligen given, och tveksamma ärenden, d. v. s. ärenden, i vilka såväl bifalls- som avslagsbeslut synes plausibla eller i vilka kan ifrågasättas, huruvida villkor bör knytas till ett bifallsbeslut (exemplifieringen ej avsedd att vara uttömmande). Den förra gruppen av ärenden skulle i så fall decentraliseras, medan den senare gruppen skulle förbehållas Kungl. Maj :t. Denna indelning torde i så fall böra omfatta alla ärenden, alltså även de nordiska. Indelningen i klara och tveksamma ärenden bör vara ett andra alternativ att undersöka. Direktiven nämner såsom förut sagts endast länsstyrelserna såsom beslut smyndighet. I de båda nu redovisade alternativen är ju fråga endast om en partiell decentralisering, syftande till en överföring av de mindre kvalificerade ärendena. Länsstyrelserna framstår i dessa fall såsom närmare till hands liggande beslutsmyndigheter än exempelvis en central myndighet under Kungl. Maj:t; i fråga om de nordiska medborgarna är ett av skälen härför att länsstyrelserna har hand om anmälningsfallen, som vid genomförande av utredningens förslag i annat sammanhang (NU 1965:8) kominer att öka i omfattning på naturalisationsärendenas bekostnad. I utredningens undersökning av de båda nämnda alternativen räknas därför endast med länsstyrelserna såsom beslutsmyndighet. Decentraliseringsfrågan i allmänhet har i vårt land tid efter annan dykt upp till aktualitet. För tiden kort efter andra världskriget är att anteckna den då verksamma decentraliseringsutredningen, för närliggande tid den 1963 tillsatta departementsutredningen. Decentraliseringsutredningen angav själv som motiv för decentralisering, att därmed skulle beredas större utrymme för lokala myndigheters handlingsfrihet samt att verksamheten skulle kunna förenklas och rationaliseras, men påpekade också att det vore av betydelse att högre myndigheter genom befrielse från mindre väsentliga ärenden gåves tillfälle att med större kraft ägna sig åt de kvarstående mera väsentliga uppgifterna. Enligt departementsutredningen — som anförtrotts statsrådet Hermansson — är det angeläget att befria departementen från rutinbetonade eller annars mindre väsentliga ärenden och en stor mängd

26 ärenden i övrigt av löpande natur, eftersom behovet av delegering och decentralisering numera har en helt annan styrka än tidigare. En motivförskjutning har sålunda ägt rum såtillvida att intresset av decentralisering domineras av synpunkten att Kungl. Maj :t måste avlastas en stor mängd löpande ärenden, vilket torde sammanhänga ej blott med att dessas antal ökat utan även med att ökad vikt fästs vid departementens planeringsverksamhet. Synpunkten att departementen bör beredas mera tid för planering har genom departementsutredningen och dess hittills redovisade arbetsresultat kommit till uttryck på ett mera markerat sätt än tidigare. Departementsutredningen tillsattes såsom nämnts år 1963, alltså ett par år efter det förevarande utredning meddelades sina direktiv. Behovet av en koncentration av departementens arbete torde successivt ha känts allt starkare. Med hänsyn härtill och då utredningsarbetet lämnat underlag för bedömning av olika decentraliseringsförutsättningar har utredningsmannen inte ansett sig böra underlåta att såsom en i linje med departementsutredningens syfte liggande uppgift även undersöka möjligheterna till en total decentralisering av naturalisationsärendena. Det må förutskickas att en total decentralisering till länsstyrelserna av flera skäl måste avvisas, varför som beslutsmyndighet i detta tredje alternativ inträder en central myndighet. Utredningen övergår nu till att närmare undersöka de omnämnda tre alternativen med deras fördelar och nackdelar. Sedan detta skett skall därav föranledda slutsatser dragas. Decentralisering

av nordiska

ärenden

a) Till en början skall här undersökas, vilken avlastningseffekt som kan väntas bli resultatet, om Kungl. Maj :t avlastades alla ärenden angående naturalisation av nordiska medborgare. I direktiven för utredningen har departementschefen uppskattat de nordiska ärenden, som år 1960 prövades av Kungl. Maj :t, till drygt 40 procent av totalantalet. Utredningsmannen har undersökt fördelningen mellan de nordiska ärendena och ärenden angående naturalisation av icke-nordiska medborgare åren 1961—1965. Undersökningen har baserats på statistiska uppgifter, som ställts till förfogande av statens utlänningskommission. Resultatet redovisas i tablån på följande sida. Av tablån framgår, att medan totalantalet naturalisationsärenden ökat väsentligt under den period, undersökningen avser, är antalet nordiska ärenden år 1965 inte så mycket högre än år 1961. Från att år 1962 ha uppgått till nära 53 procent av totalantalet har de nordiska ärendenas antal år 1965 sjunkit till cirka 37,7 procent. Det kunde vid senaste årsskiftet konstateras att antalet arbetssökande ut-

27 Tablå Ar

1961 1962 1963 1964 1965

Totalantalet

Antal

Naturaliserade personer

Naturaliserade nordbor

7 089 7 722 8 805 8 954 9 589

Naturalisationsärenden

xr

oQbl

6 177 2 7 044 2 7 163 2 7 671

3 191 4 083 4 066 3 350 3 616

Nordiska naturalisationsärenden

Finländare

Norrmän

Danskar

»2 463 3 266 2 3 252 2 2 680 2 2 892

2 342 3 206 3 040 2 483 2 734

372 327 476 349 409

477 550 550 518 473

2 De nordiska ärendenas/personernas procentuella andel i totalantalet, cirka 45,0 % 52.9 % 16.2 % 37,4 % 37,7 %

1 Verkligt antal. Approximativt beräknat antal utifrån relationen mellan antalet, ärenden och antalet naturaliseradc personer år 1961. 2

länningar som kommit till vårt land under år 1965 varit större än någon gång tidigare. Ökningen faller emellertid så gott som helt på de utomnordiska medborgarna. Belysande är att antalet arbetstillstånd (förstagångstillstånd) som beviljats icke-nordbor från 1960 till 1965 stigit från 10 235 till 28 168. Det finns för dagen inga tecken som tyder på att behovet i vårt land av ytterligare arbetskraft kommer att avmattas vare sig inom den privata eller den offentliga sektorn, vilket givetvis inte utesluter att utvecklingen kan komma att påverkas av nu okända faktorer både inom och utom landet. Men med hänsyn till den tidrymd som förflyter mellan invandring och sökande av svenskt medborgarskap torde man med tämligen stor säkerhet kunna förutse, att andelen nordiska medborgarskapsansökningar under de närmaste åren kommer att ytterligare sjunka, även om antalet sådana ansökningar inte skulle sjunka i absoluta tal räknat. Det finns emellertid ett par omständigheter som kan ge anledning räkna med även en absolut nedgång av de nordiska ärendenas antal. Den ena är det förslag som utredningen gemensamt med sakkunniga från de andra nordiska länderna lagt fram om att de nordiska medborgarna skall få ökade möjligheter att vinna svenskt medborgarskap genom anmälan (NU 1965:8). Skulle detta förslag genomföras, torde det få till följd en minskning av antalet nordiska naturalisationsärenden. Den andra omständigheten hänför sig enbart till de nordbor som inflyttat från Finland. Av de nordiska naturalisationsärendena har hittills ungefär tre fjärdedelar utgjorts av finska medborgare, och nästan hälften av all utländsk arbetskraft i Sverige har uppgivits för närvarande bestå av finländare. Mest bidragande till denna starka tillströmning från Finland har varit bristen på arbetstillfällen därstädes. Man synes emellertid numera i Finland räkna med en omsvängning på den finska arbetsmarknaden. Sålunda uttalade exempelvis den finske utrikesministern Ahti Karjalainen vid

2X besök i Sverige i december 1965 att Finland beräknas om några år i stället komma att lida brist på arbetskraft. Uppenbarligen kommer ett sådant ändrat läge att påverka först inflyttningen från Finland till Sverige och sedan antalet naturalisationsansökningar av finska medborgare. Vad nu sagts tyder på att en decentralisering av de nordiska ärendena i fråga om avlastning från Kungl. Maj :t av löpande ärenden torde komma att få mera begränsad effekt än vad man vid direktivens tillkomst torde överslagsmässigt ha räknat med. b) En decentralisering av de nordiska ärendena skulle emellertid innebära en rationalisering även på annat sätt än att Kungl. Maj :t bereddes mera tid att ägna sig åt uppgifter av större räckvidd och betydelse. Decentraliseringen skulle samtidigt innebära att ställningstagandet till naturalisationsärendena koncentrerades till en myndighet i motsats till det nuvarande förfarandet, enligt vilket två myndigheter har att ta ställning i saken: länsstyrelsen i form av yttrande och Kungl. Maj :t i form av beslut. Att yttra sig i ett ärende är visserligen mindre ansvarsfyllt än att fatta beslut i ärendet, men i fråga om personal- och tidsåtgång bör det ena ställningstagandet vara ungefär likvärdigt med det andra. Sett från synpunkten av förvaltningen som en helhet bör därför överflyttandet av beslutanderätten för de ärendens vidkommande överflyttningen gäller medföra en väsentlig tidsoch arbetsbesparing. Vad nu sagts innebär dock inte att den nämnda rationaliseringsfaktorn är enbart till fördel. Yttrande av en myndighet till en annan som har beslutanderätten är ej någon formalitet. Anordningen syftar givetvis i stället till att få ärendet mera allsidigt belyst. Det kan därför finnas fog för betänkligheter mot att samtidigt dels flytta ned beslutanderätten från Kungl. Maj :t till länsstyrelserna, dels låta länsstyrelserna vara i avsaknad av den vägledning Kungl. Maj :t nu har i form av yttrande av en myndighet med erfarenhet och överblick över praxis. Synpunkten torde inte förlora det väsentliga av sin bärkraft genom invändningen att länsstyrelserna kan skaffa sig tillgång till yttranden av de lokala polismyndigheterna. c) På sätt ovan redan antytts har i direktiven upptagits som en förutsättning för decentralisering av naturalisationsärenden, att reglerna för prövningen preciserades på sådant sätt, att man säkrade en likartad bedömning av ärendena vid länsstyrelserna. Ordalagen i direktiven synes närmast peka mot att man för ändamålet skulle i tillämpningskungörelsen till lagen om medborgarskap införa föreskrifter om legala presumtioner vid prövningen av om villkoren för naturalisationen är för handen eller ej. För närvarande äger skönsprövning rum, när det gäller de två naturalisationsvillkoren, att sökanden »fört en hederlig vandel» resp. »har möjlighet att försörja sig och sin familj». Även de i medborgarskapslagen angivna förutsättningarna för meddelande av dispens från de vanliga villkoren prövas

29 fritt av Kungl. Maj :t. Kraven på att den som skall naturaliseras skall ha uppnått viss ålder och haft hemvist här i riket viss tid är däremot direkt fixerade i lagen. Vid en decentralisering till ett flertal beslutande organ skulle därför behovet av vägledande normer i första hand föreligga i fråga om vandels- och försörjningsvillkoren. Det skulle i och för sig k u n n a låta sig göra, att i tillämpningskungörelsen kodifiera nuvarande praxis att inhämta uppgifter om sökanden från hans arbetsgivare och bostadsupplåtare. I anslutning härtill skulle vidare kunna föreskrivas, att sammanstämmande gynnsamma vitsord av de arbetsgivare och bostadsupplåtare, hos vilka sökanden under de tre sistförflutna åren närmast före ansökan varit anställd resp. bott, skulle i förening med intyg, utvisande att vederbörande sökande ej förekommer i allmänna kriminalregistret 1 , utgöra fullt bevis om sökandens hederliga vandel. Vidare skulle intyg från den lokala skattemyndigheten, att sökanden under exempelvis nyssnämnda treårs-period taxerats för viss minimiinkomst kunna ges bevisvärde i fråga om sökandens försörjningsförmåga. För att erhålla önskvärd flexibilitet beträffande beloppets storlek kunde man använda formuleringen lägst det belopp, vilket vid prövningstillfället anses utgöra utmätningsfritt belopp för »nödigt underhåll åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn 2 » (existensminimum). Full bevisning skulle presumeras föreligga beträffande försörjningsförmågan, om — förutom nämnda intyg om minimiinkomsten — i naturalisationsärendet förelåg intyg om att sökanden inte häftade för oguldna skatter med större belopp eller försatts i konkurs eller, såvitt var känt för polismyndigheten, eljest ådragit sig skulder i en omfattning, som äventyrade hans försörjningsförmåga. Den beslutande myndigheten skulle givetvis tillerkännas rätt att frångå presumtionerna, om särskilda skäl motiverade det. När det gäller dispens från de vanliga naturalisationsvillkoren, ställer sig uppgiften att regiera prövningen svårare än vid vandels- och försörjningsvillkoren. Det ligger nämligen i dessa ärendens natur, att avgörandena i dem vilar helt på en fri kasuell prövning. Med hänsyn härtill torde någon enhetlig bedömning av det slag, som åsyftas i direktiven, över huvud taget inte kunna garanteras, ifall även dessa ärenden undantogs från Kungl. Maj :ts bedömning och handläggningen av dem decentraliserades till ett flertal myndigheter. Våra medborgarskapsförfattningar har alltifrån 1858 års förordning lämnat en ganska vid ram för Kungl. Maj :ts handlande. Kungl. Maj :t har också, inte minst under senare tid, inom författningens ram i stor utsträckning utnyttjat möjligheten till fritt skön. Denna möjlighet måste anses ha 1 Kungl. Maj:t har möjlighet att besluta om vidgning av den krets av myndigheter eller enskilda, som enligt de för närvarande gällande bestämmelserna om kriminalregistret äger erhålla registerutdrag.

2 67 § UL.

30 varit värdefull med hänsyn till de många skiftningar som framkommer i naturalisationsärendena. Det är därför enligt utredningen långtifrån önskvärt att intrång göres i det fria skönet. Uppställandet av något slag av legala presumtioner innebär emellertid att sådant intrång göres. Man måste räkna med att, även om möjlighet lämnas öppen att frångå presumtionerna, dessa kommer att medföra en stelhet i systemet, underlägsen en mera fri prövning, vilken givetvis inte får ha något inslag av godtycke. Det kan invändas att hänsynstagandet till praxis ändock skapar en bundenhet. Utredningen är dock av den uppfattningen att de tjänstemän det här gäller kommer att följa i författning inskrivna presumtionsregier mera slaviskt än tidigare träffade avgöranden i ärenden med likartade — men sällan helt likartade — omständigheter. De i det föregående nämnda presumtionerna synes vara de som närmast kan komma i fråga. De anknytningsfakta som nås genom dem synes dock inte helt vare sig entydiga eller rätträffande. Man kan exempelvis ställa frågan, huruvida inte spörsmålet om fullgörandet av skattskyldigheten i den allmänna uppfattningen mera hänför sig till vandeln — till viljan att göra rätt för sig — än till försörjningsförmågan. Preciseringen av reglerna för naturalisationsprövningen i fråga om de nordiska medborgarna kommer att ställa dessa ärenden i en även materiell särställning i förhållande till de övriga naturalisationsärendena, i vilka det fria skönet skulle finnas orubbat kvar. Man kan befara att därigenom skulle kunna uppkomma vissa spänningar de båda olika slagen av ärenden emellan. Huruvida presumtionstänkandet skulle komina att vinna insteg även i Kungl. Maj :ts avgöranden vågar utredningen ej uttala någon mening om. d) Det synes för bedömandet av frågan om decentraliseringen av de nordiska ärendena vara av intresse att veta, huruvida mellan dem och de övriga naturalisationsärendena föreligger en artskillnad i det hänseendet att prövningen av de nordiska ärendena, i motsats till prövningen av de övriga ärendena, kan i stor utsträckning inskränka sig till en formell prövning. I stort sett kan svaret härå erhållas genom jämförelser mellan de nordiska och de övriga ärendena av andelarna av klara ärenden och inte klara ärenden. Vid naturalisationsärendenas beredning till föredragning i justitiedepartementet sker en uppdelning av ärendena efter denna deras beskaffenhet. För år 1961 utgjorde härvid för nordiska medborgare de klara ärendena 76 procent och de ej klara ärendena 24 procent samt för övriga nationaliteter de klara ärendena 70 procent och de inte klara ärendena 30 procent. Som synes är skillnaden mellan de båda slagen av ärenden oväsentlig och kan i och för sig knappast läggas till grund för en mindre kvalificerad prövning av de nordiska ärendena. För en decentralisering av de nordiska men ej de övriga ärendena synes därför inte kunna åberopas

31 några rationella motiv, vilket inte hindrar att särbehandlingen av de nordiska ärendena kan försvaras såsom ett utslag av den nordiska samhörigheten. e) Garantin för en enhetlig bedömning hos länsstyrelserna skulle såsom nämnts vinnas genom föreskrifter om legala presumtioner i tillämpningskungörelsen till lagen om medborgarskap. Själva denna lag skulle däremot lämnas orubbad i fråga om villkoren för naturalisation. Den enhetlighet på medborgarskapsrättens område som genom nordiskt samarbete vunnits de nordiska länderna emellan skulle därför rent lagstiftningsmässigt bestå. Inte desto mindre synes den fixering i författningsform som skulle ske av bedömningen åtminstone formellt sett från svensk sida innebära ett visst avsteg från gemensamheten i regler. Några liknande presumtioner är ju ej uppställda i de andra nordiska länderna. Att användandet av det fria skönet kan ge upphov till olika praxis i de skilda länderna har ju hela tiden stått klart men ligger på ett annat plan. Det kan i sammanhanget finnas anledning fästa uppmärksamheten på att de ifrågasatta föreskrifterna för användandet av det fria skönet enligt medborgarskapslagen inte torde kunna utfärdas utan bemyndigande av riksdagen. 1 Utredningen förbigår den utvägen att decentralisering sker till länsstyrelserna utan att för beslutsfunktionen utformas några mallar. I direktiven för utredningen sägs nämligen uttryckligen att en förutsättning för decentralisering till länsstyrelserna är att reglerna för prövningen preciseras på sådant sätt att man säkrar en likartad bedömning av ärendena. f) Genom att länsstyrelsernas befattning med naturalisationsärendena ändras 2 så att de, i stället för att avge yttrande, har att meddela beslut uppkommer, såsom redan förut antytts, ett ökat ansvar för dessa myndigheter. Det finns därför anledning ingå på frågan om ärendenas handläggning inom länsstyrelserna. Den mera fasta fördelningen av ärendena bland länsstyrelsens personal bestämmes i av varje länsstyrelse antagen arbetsordning. Till ledning vid upprättandet av arbetsordning har av inrikesdepartementet utfärdats exempel på arbetsordning. I denna är medborgarskapsärendena upptagna bland landskansliets allmänna sektions ärenden, inom vilken de handläggs av sektionschefen — en förste länsassessor — efter föredragning av en förste länsassistent. Enligt vad utredningen inhämtat har 19 av de 24 länsstyrelserna följt departementets ledning i fråga om handläggande tjänstemän. Inom de övriga fem länsstyrelserna handläggs medborgarskapsärendena i två fall i Jfr Herlitz: Nordisk offentlig rätt III s. 430. Om det under förevarande avsnitt av betänkandet behandlade decentraliseringsalternativet genomfördes, skulle, som utredningen tänkt sig saken, en ändring av handläggningen äga rum endast beträffande de nordiska ärendena. Övriga naturalisationsärenden skulle även i fortsättningen inom länsstyrelserna handläggas och avgöras på samma sätt som sker för närvarande. 2

32 av landshövdingen, i ett av avdelningschefen (landssekreteraren), i ett av en länsassessor och i den återstående länsstyrelsen av en förste länsassistent. Föredragningen av ärenden åvilar vid fem länsstyrelser en länsassessor eller länsnotarie och vid de övriga förste länsassistent eller lägre personal (länsassistent, förste landskanslist, landskanslist). Anmärkas må att den handläggande tjänstemannen äger ensam beslutanderätt. Föredraganden är emellertid skyldig låta anteckna ev. avvikande mening. — Inom överståthållarämbetet föredrages ärendena som regel av byråsekreterare för den assessor som är chef för utlänningssektionen. Om åt länsstyrelserna skulle anförtros att meddela slutligt beslut i naturalisationsärenden rörande nordiska medborgare, anser utredningen uppenbart, att på dem ej kan tillämpas det nuvarande handläggningssystemet. Intern delegation av beslutsfunktionen till lägre tjänsteman än landssekreterare bör inte komma i fråga. På grund av ärendenas mångfald torde det vara otänkbart att föreskriva att landshövdingen skall utöva beslutanderätten. F r å n samma synpunkt kan invändningar riktas mot att lägga beslutanderätten på landssekreterarna, som i de större och medelstora länen är hårt arbetsbelastade; antalet nordiska naturalisationsärenden utgjorde år 1961 vid de största länsstyrelserna 100—300 och vid de medelstora länsstyrelserna 40—150. Vad beträffar funktionen som föredragande måste enligt utredningens mening denna läggas på tjänstemän med juridisk utbildning. Ofrånkomligt är att deras kvalifikationer inte kan mäta sig med deras som tjänstgör som föredragande i justitiedepartementet. Med hänsyn till det förut påpekade förhållandet att de nordiska ärendena fordrar mindre av juridiskt-tekniskt kunnande än andra ärenden synes detta dock böra godtagas. Mindre tillfredsställande är emellertid att man på grund av semestrar, tjänstledigheter och annat får räkna med en personalomsättning, som nödvändiggör insättandet av oerfaren personal på uppgiften som föredragande. g) Decentralisering av de nordiska ärendena till länsstyrelserna medför också problem av handläggningsteknisk art. Utredningen syftar härvid på det material som för närvarande genom kompletteringar under handläggningen i justitiedepartementet tillföres naturalisationsärendena från utlänningskommissionen och rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (säkerhetspolisen). För närvarande tillgår det så, att utlänningskommissionen lånar ut den eller de akter, som är av intresse i det aktuella fallet, till justitiedepartementet. Avsevärda praktiska olägenheter skulle uppstå för kommissionen, om ett motsvarande förfarande skulle tillämpas efter en decentralisering av ärendena till länsstyrelserna. Ifall decentraliseringen inskränktes till de nordiska naturalisationsärendena, kan — enligt vad man sagt från kommissionens sida — olägenheten dock förväntas bli mindre än som skulle vara fallet om också ärenden rörande utomnordiska medborgare skulle bli före-

33 mål för decentraliseringen. När det gäller medborgare i de nordiska länderna begränsas nämligen kommissionens registrering av dessa utlänningar till att avse enbart dem som, såvitt är känt, förövat brott. Under alla förhållanden kan det anses som otillfredsställande, om kommissionen skulle ha att försända sina utlänningsakter till ett tjugutal olika platser i landet. Att ålägga kommissionen att tillhandahålla avskrifter av sitt aktmaterial bör ej heller ifrågakomma. I vissa naturalisationsärenden är det ofrånkomligt, att upplysningar inhämtas från säkerhetspolisen. Någon mera ingående erfarenhet härav har man ej vid länsstyrelserna. Även om det redan vid länsstyrelsens utredning framkommit någon omständighet, som tyder på att en naturalisationssökande eventuellt skulle kunna vara en »säkerhetsrisk», så har vederbörande beslutande vid länsstyrelserna ansett det vara justitiedepartementets sak att svara för den slutliga utredningen och bedömningen av en dylik omständighet. Det ligger i sakens natur, att kontakten mellan den myndighet, som handlägger medborgarskapsfrågan, och säkerhetspolisen måste kunna ske så diskret som möjligt och utan onödig omgång. Upplysningarna kan röra omständigheter, kring vilka mycket sträng sekretess måste upprätthållas. Att låta uppgifter av det slag, varom därvid är fråga, komma till ett större antal personers kännedom, bör givetvis undvikas. Detta krav låter sig ej praktiskt tillgodose, om uppgifterna skulle lämnas ut till tjänstemän vid ett så stort antal myndigheter som länsstyrelserna. Vidare förhåller det sig inte sällan så, att en och samma av säkerhetspolisen noterade omständighet kan ha aktualitet i ett flertal medborgarskapsärenden. För den händelse en decentralisering ägde rum till länsstyrelserna, skulle en betänklig spridning äga rum av uppgifter, som ej bör komma till en större personkrets' kännedom med därav följande risk för att uppgifterna kan bli tillgängliga för obehöriga. De angivna nackdelarna skulle kvarstå, även om decentraliseringen begränsades till att avse enbart nordiska medborgarskapsärenden. Decentralisering

av klara ärenden

a) Som ett alternativ till decentralisering av ärenden angående naturalisation av nordiska medborgare (i fortsättning kallat det nordiska alternativet) har ovan angetts, att Kungl. Maj :t skulle avlastas beslutanderätten i alla klara naturalisationsärenden, oberoende av om dessa avsåg nordiska medborgare eller sökande från utomnordiska länder (i det följande kallat det kvalitativa alternativet). Vid den beredning, som för närvarande äger rum i justitiedepartementet av medborgarskapsärenden, sker en uppdelning av ärendena i sådana som bedömes vara av så klar beskaffenhet, att den aktuella ansökan tveklöst bör bifallas eller avslås, om hittills tillämpad praxis ej frångås, och i övriga ärenden.

34 För att utröna avlastningseffekten, om statsmakterna lät decentralisera alla klara naturalisationsärenden, har utredningen låtit undersöka, hur stor andel dessa ärenden utgör av samtliga de av Kungl. Maj :t under ett år avgjorda naturalisationsärendena. Därvid framkom, att under år 1961, vilket är det år som utredningen statistiskt närmare undersökt, var det totala antalet ärenden 1 5 657 stycken. Av dessa bedömdes 3 795 som klara bifallsärenden och 314 som klara avslagsfall. Tillsammantagna utgjorde alltså de klara ärendena 73 procent av samtliga det året avgjorda naturalisationsärenden. Även om antalet avgjorda ärenden varierar år från år, torde man äga utgå från att proportionen mellan klara ärenden och tveksamma sådana är tämligen konstant. Antalet naturaliserade personer förhöll sig år 1961 till antalet naturalisationsärenden ungefär som 5 till 4. Under femårsperioden 1961—1965 naturaliserades i genomsnitt cirka 8 450 personer om året (se tablån införd här ovan under avsnittet rörande det nordiska alternativet). Utgår man enligt vad som nyss sagts från att förhållandet mellan antalet ärenden och antalet naturaliserade personer hela tiden varit 4: 5 eller att antalet ärenden utgjort 80 procent av personantalet, kommer man fram till ett årsmedeltal av drygt 6 750 ärenden. Av dessa torde närmare 5 000 ha varit klara ärenden, om man räknar med att de utgjort 73 procent av totalantalet. Vid en ungefärligen oförändrad tillströmning av naturalisationsärenden, skulle alltså Kungl. Maj :t befrias från cirka 5 000 medborgarskapsärenden om året, om beslutanderätten i samtliga klara naturalisationsärenden delegerades till underordnat organ. Utredningen vill understryka, att den inte sätter likhetstecken mellan klara ärenden och enkla ärenden. Såsom framgår av vad nyss sagts menar utredningen med ett klart ärende ett ärende, i vilket det med hänsyn till rådande praxis inte för en person med erfarenhet på området bör föreligga något tvivel om huruvida utgången skall bli bifall eller avslag. Även i ett ärende, vari utredningen varit svårgenomtränglig, kan utgången vara klar. När man talar om ett enkelt ärende, torde man i stället mena, att det inte föreligger några svårigheter i utrednings- eller bedömningshänseende och att avgörandet kan ske utan särskild tankemöda. Men därmed har man karakteriserat ärendet utifrån de invididuella kvalifikationerna hos dem, som skall handlägga och avgöra det. Termen enkel är därför ej lämplig att använda som skiljemärke på decentraliseringsbara ärenden. Om man valde att decentralisera »enkla» ärenden, skulle sannolikt följden bli en mera oenhetlig bedömning vid de olika länsstyrelserna av vilka ärenden, som föll under deras kompetensområde och vilka som även i fortsättningen skulle avgöras av Kungl. Maj :t. i Det må här erinras om att i ett och samma ärende kan behandlas frågan om naturalisation av flera personer. Antalet naturaliserade personer ett visst år är därför större än antalet ärenden samma år.

35 Utredningen vill framhålla, att fullständig identitet ej får förutsättas vara för handen mellan justitiedepartementets begreppsbestämning av klara resp. tveksamma naturalisationsärenden och utredningens ovanstående definition av samma begrepp. b) Vid behandlingen av det nordiska alternativet har diskuterats, hur en likartad saklig bedömning vid länsstyrelserna skulle kunna säkerställas i fråga om de decentraliserade ärendena. Vad som i det sammanhanget anförts i frågan, anser utredningen äga sin giltighet även för det fall decentraliseringen skulle omfatta alla klara ärenden. När det gäller sistnämnda alternativ, föreligger emellertid behov av en likartad bedömning ej blott i själva sakfrågan. Det är dessutom angeläget att kompetensfrågan får en enhetlig bedömning vid det stora antalet länsstyrelser. Medan en uppdelning i nordiska ärenden och utomnordiska sådana inte behöver medföra några praktiska svårigheter, är förhållandet annorlunda, om uppdelningen skall ske efter kvalitativa bedömningsgrunder. I förstnämnda fall är normen för uppdelningen ett faktiskt, lätt konstaterbart förhållande. Normalt framgår det av själva ansökan, i vilket land sökanden är medborgare 1 . Vilka ärenden, som är klara ärenden, och vilka som skall hänföras till de tveksamma, kan däremot ej utan vidare utläsas av handlingarna. Därtill fordras också en bedömning av det föreliggande materialet vilken ibland men inte alltid är av juridisk art. Mest ändamålsenligt torde vara, att samma tjänsteman, som — ifall ärendet skall avgöras på länsstyrelseplanet — har att fatta det slutliga beslutet, också får avgöra om ärendet faller inom länsstyrelsens kompetensområde. c) Utredningen har ovan i samband med behandlingen av det nordiska alternativet framhållit den ökning av ansvaret, som skulle inträda, om länsstyrelsernas funktion i naturalisationsärenden blev att fatta slutliga beslut istället för att avge yttrande. I det sammanhanget har även lämnats en redogörelse för ärendenas nuvarande handläggning. Vissa uttalanden har vidare gjorts om vilka möjligheter länsstyrelsernas personal har att möta de ökade krav, som en decentralisering av de nordiska ärendena skulle medföra. Beslutsfunktionen har här ansetts i och för sig vara av den kvalificerade beskaffenhet att den ej bör åvila lägre tjänsteman än landssekreterare. Med hänsyn till arbetsbelastningen för landssekreterarna i de större och medelstora länen har utredningen emellertid funnit att vägande invändningar kan riktas mot att lägga beslutanderätten på landssekreterarna. Funktionen som föredragande måste enligt utredningens uppfattning anförtros åt tjänstemän med juridisk utbildning. Även om de rättsbildade lägre tjänstemännen vid länsstyrelserna inte ägde samma kvalifikationer för föredragning av naturaliseringsärenden som de, vilka för ändamålet 1 Utredningen har förutsatt, att om en partiell decentralisering av naturalisationsärendena genomfördes, skulle ansökningarna liksom hittills inges till vederbörande länsstyrelse. De skulle däremot ej i något fall ställas till Konungen utan alltid till länsstyrelsen.

tjänstgör i justitiedepartementet, har deras kompetens dock ansetts kunna godtagas för nordiska ärenden. Dylika ärenden har nämligen bedömts kräva mindre juridiskt-tekniskt kunnande än andra naturalisationsärenden. Kraven på kännedom om utländsk rätt, när det gäller medborgarskapsfrågor i allmänhet, är i dagens läge stora. De utlänningar, som söker sig till Sverige, kommer i ej ringa utsträckning från länder med högst varierande medborgarskapsrättsliga regler, som stundom saknar erforderlig pregnans. Tendensen till ökning av antalet invandrare från avlägset belägna länder torde ej vara tillfällig; tvärtom kan förmodas att ökningstakten kommer att stiga ju mer spridd kännedomen blir om vårt lands ekonomiska standard. Därav följer behov av kunskap om många länders rättsregler hos de tjänstemän, som skall bereda naturalisationsärenden. Det gäller för dem emellertid inte bara att vinna klarhet om vederbörande främmande stats medborgarskapslagstiftning. Även sådana familjerättsliga regler som kan ha betydelse för medborgarskapet måste beaktas. Fråga uppkommer då i vad mån man kan nedtona kravet på juridiskttekniskt kunnande av den anledningen att det endast är de klara ärendena som skall beredas till avgörande. I viss mån bör detta kunna ske men dock ej i sådan utsträckning som i förstone kan förmodas. Klara ärenden är, såsom förut framhållits, ej detsamma som enkla ärenden. Även för många av de klara ärendena fordras att vederbörande satt sig in i den juridiska materian. Den förut berörda frågan om landssekreterarnas arbetsbelastning spelar även roll i sammanhanget. På grund av denna torde man ej kunna räkna med att de skall hinna regelmässigt kontrolläsa handlingarna eller kontrollera föredragandenas uppgifter i rättsliga frågor. Utredningen kan inte generellt göra gällande att beredning av naturalisationsärenden utan begränsning med hänsyn till sökandenas nationalitet inte skulle kunna anförtros länsstyrelsernas föredragande. Men däremot anser utredningen att detta skulle från den här behandlade synpunkten innefatta en betänklig svaghet i systemet. I fråga om de tjänstemän, som skulle ha att utöva beslutsfunktionen, d. v. s. landssekreterarna, ligger betänkligheterna ej på det kvalitativa planet utan rör frågan om deras tjänsteåligganden kan utökas med dessa ärenden. Denna synpunkt väger betydligt tyngre i detta alternativ än i det nordiska, vilket beror på två olika omständigheter. För det första blir antalet ärenden som skulle komina att avgöras av länsstyrelserna avsevärt mindre i det nordiska alternativet än i det alternativ som nu behandlas (37 resp. 73 procent av totalantalet naturalisationsärenden). För det andra bör avgörandet av de klara ärendena och avgivandet av yttrande i de övriga ärendena åvila samma befattningshavare; detta synes nödvändigt både för ernående av enhetlighet i länsstyrelsernas ställningstaganden och såsom en följd av den förut förordade ordningen att samme tjänsteman som har att fatta avgörandet i naturalisationsärenden bör få bestämma över vilka

:\i

ärenden som faller inom länsstyrelsens kompetensområde. Som ungefärligt mått på antalet årliga nordiska naturalisationsärenden vid de största och de medelstora länen har ovan angivits siffrorna 100—300 respektive 40— 150. Motsvarande siffror vid det nu behandlade kvalitativa alternativet torde bli väsentligt större. Sammanlagda antalet naturalisationsärenden som av en och samma tjänsteman skulle komma att handläggas antingen för meddelande av slutligt beslut eller för avgivande av yttrande torde, med 1961 års siffror som grund, komina att per år utgöra, i de största länen 300—700 och i de medelstora länen 80—200. d) Redan förut har utredningen pekat på att vissa problem av handläggningsteknisk art skulle uppkomma, om decentraliseringen ägde r u m till länsstyrelserna. De påpekade svårigheterna har sin orsak huvudsakligen däri, att decentraliseringen skulle medföra en splittring av ärendena på ett stort antal myndigheter, belägna på olika platser i landet. Dessa svårigheter skulle givetvis kvarstå, även om decentraliseringen omfattade en annan ärendegrupp men ägde rum till samma myndigheter. Svårigheter, betingade inte blott av den lokala splittringen utan i lika hög grad av vilka ärenden, som berörs av decentraliseringen, skulle emellertid också uppkomma. Sålunda kan det, ifall också utomnordiska ärenden skulle decentraliseras, vara förknippat med viss svårighet för länsstyrelserna ute i landet att få tillgång till den lagtext och den övriga juridiska litteratur, som kan behöva studeras före ett ställningstagande. Denna litteratur finns nämligen tillgänglig huvudsakligen inom utrikesdepartementet. Den redogörelse för innehållet i utländsk lagstiftning i hänseenden av betydelse för förvärv eller förlust av medborgarskap, vilken utarbetats inom justitiedepartementet och som tillställts länsstyrelserna, torde ej kunna lämna uttömmande besked i alla uppkommande rättsfrågor. Erfarenheten har också visat, att vederbörande i justitiedepartementet stundom i det enskilda fallet varit nödsakade att begära särskilda upplysningar från utrikesdepartementet i fråga om utländsk lag eller rättspraxis. Något absolut hinder torde inte föreligga för att motsvarande förfarande tillämpades av länsstyrelserna efter en decentralisering. Då antalet tjänstemän, som begär sådana upplysningar emellertid skulle bli väsentligt större än som för närvarande är fallet, skulle redan därigenom en ökad arbetsbelastning uppkomma för utrikesdepartementets tjänstemän. Det kan vidare antas, att frekvensen av förfrågningar skulle komma att öka på grund av bristande vana hos länsstyrelserna att fatta beslut med beaktande av utländsk rätt. Det förefaller utredningen tveksamt, om utrikesdepartementet kan anses rustat för det merarbete, som sålunda skulle uppkomma. e) Ett system, enligt vilket ärenden av samma slag men av olika svårighetsgrad skulle handläggas av skilda organ, kan synas stå i strid mot kravet på enhetlighet inom förvaltningen. Detta krav har av Herlitz i det år 1946 avgivna betänkandet Förvaltningsförfarandet (SOU 1946:69 s.

38 23 f) formulerats så, att samma slags frågor i möjligaste mån bör behandlas i samma ordning. Motsatta förhållandet anser Herlitz vara betänkligt från två synpunkter sett. För det första innebär det ett åsidosättande av kravet på medborgarnas likställighet i deras mellanhavanden med det allmänna. För det andra medför brist på enhetlighet risk för att medborgarna tillskyndas rättsförlust genom att de begår misstag beträffande sina möjligheter att tillvarata sin rätt i det ena och det andra fallet. Den av utredningen föreslagna uppdelningen av naturalisationsärenden på kvalitativ grund kan ej sägas inrymma sistnämnda riskmoment. Såsom ovan (not 1 sid. 35) sagts skulle nämligen ansökan om naturalisation alltid inges till vederbörande länsstyrelse. Om det under ärendets handläggning skulle visa sig, att ärendet rätteligen bör avgöras av Kungl. Maj :t, får det ankomma på länsstyrelsen att ex officio hänskjuta ärendet dit. Ej heller torde någon rättsförlust kunna uppkomma för sökanden i fråga om hans möjligheter att anföra besvär. Då länsstyrelsen meddelar slutligt beslut i ett naturalisationsärende, bör till beslutet fogas en fullföljdshänvisning, 1 varav framgår vad sökanden har att iaktta för att få beslutet, om det gått honom emot, prövat av Kungl. Maj :t. Däremot kan mot den föreslagna uppdelningen efter en kvalitativ bedömningsgrund riktas den kritiken att medborgarnas likställighet åsidosattes. Det kan givetvis inträffa att ett av länsstyrelsen avgjort ärende skulle ha fått en annan utgång om det i stället betecknats som tveksamt och därför överlämnats till Kungl. Maj :ts avgörande. En inte önskvärd konsekvens är vidare att det måste utåt manifesteras om bifall till en naturalisationsansökan skett utan eller med tvekan. Om ansökningen behandlats av Kungl. Maj:t som första instans kan detta lätt av den naturaliserade och, i den mån hans omgivning får kännedom därom, av denna tas som ett tecken på att han inte ansetts fullt oförvitlig. Total

decentralisering

Som ett tredje alternativ har förut upptagits decentralisering av alla naturalisationsärenden till en central myndighet. Det är härvid naturligt att i första hand undersöka möjligheterna att låta decentraliseringen ske till en myndighet, bland vars övriga arbetsuppgifter ingår sysslande med ärenden av någorlunda likartad karaktär. Av redogörelserna i det föregående har framgått att såväl de lokala polismyndigheterna som rikspolisstyrelsen genom säkerhetspolisen har att ta befattning med utredningarna i medborgarskapsärendena. Enligt utredningens bestämda uppfattning bör det dock ej ifrågakomma att lägga beslutanderätten i dessa ärenden på någon polisiär myndighet. 1 Besvärssakkunniga föreslår i sitt slutbetänkande Lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27 s. 453) att klagobesked innefattande besvärshänvisning skall ingå i ett individuellt beslut i alla fall där ett d3'likt besked ej finns uppenbart obehövligt. Så förutsattes ej vara förhållandet i det fall, då ett beslut gått en enskild sökande emot.

39 Önskemålet att få medborgarskapsärenden sammanförda inom en myndighets r a m med besläktade ärenden skulle i hög grad tillgodoses, om sammanförandet skedde med de ärenden som i övriga hänseenden reglerar utlänningarnas rättsställning i vårt land. Myndighetsorganisationen på detta område undersökes för närvarande av särskilda sakkunniga, utlänningsutredningen. Enligt de direktiv, som givits för denna utredning, bör den upptaga frågan om den lämpligaste organisationsformen på längre sikt av den centrala utlänningsmyndigheten med hänsyn till såväl dess kontrollerande som dess tillståndsgivande funktion. Utlänningsutredningen kommer, enligt vad som framgått vid samråd med densamma, att som permanent organisationsform för de ärenden, vilka enligt den nu gällande utlänningslagen skall handläggas av den centrala utlänningsmyndigheten, föreslå inrättandet av ett centralt ämbetsverk. Detta ämbetsverk bör enligt det nu behandlade tredje alternativet inträda som beslutsmyndighet. a) Självfallet är den totala decentraliseringen överlägsen de övriga alternativen i fråga om avlastningseffekten för Kungl. Maj :t. b) Länsstyrelsernas nuvarande medverkan i naturalisationsärenden skulle enligt detta alternativ bli i varje fall i princip oförändrad. Skillnaden bleve endast, att deras yttranden ställdes till den centrala utlänningsmyndigheten i stället för till Kungl. Maj :t. Alternativet med total decentralisering skulle därför inte medföra den koncentrering till en myndighet av ställningstagandet till naturalisationsärendena, som är förenad med de båda andra alternativen. Den i koncentreringen liggande rationaliseringsfaktorn är emellertid, såsom förut utvecklats, inte enbart till fördel. På den totala decentraliseringens kreditsida kan därför antecknas, att ärendena kommer att bli lika allsidigt belysta som för närvarande. o Vid total decentralisering säkerställes i görligaste mån en likartad bedömning av ensartade ärenden. Något inkräktande på den beslutande myndighetens fria skön i form av legala bevispresumtioner eller andra procedurregler behöver ej tillgripas. Att sådana regler kan avvaras, väger enligt utredningens mening tungt till fördel för den totala decentraliseringen. d) Såsom en fördel med en regional eller lokal handläggningsform i jämförelse med en central sådan brukar ofta anföras att personliga förhållanden eller omständigheter som har anknytning till en viss plats bättre kan komma til) sin rätt. Någon direkt kännedom om naturalisationssökandena kan emellertid inte påräknas föreligga inom länsstyrelserna. Om olika intygsgivares tillförlitlighet kan möjligen länsstyrelserna besitta en kännedom, som kan influera på bedömningen. Denna kommer i så fall i förevarande alternativ till uttryck i yttrandet men i de andra alternativen i själva beslutet. Skillnaden kan inte betraktas som mera väsentlig. e) Frågan hur den centrala utlänningsmyndigheten skall organiseras står

40 såsom nämnts öppen. Man har därför fria händer att anpassa organisationsform och kvalifikationskrav till de uppgifter myndigheten har att lösa, vid genomförandet av det nu diskuterade alternativet bl. a. avgörandet i naturalisationsärenden. Detta innebär ett gynnsammare läge än i de båda andra alternativen. Enda hindret för att tillgodose rimliga önskemål i fråga om tjänstemännens kvalifikationer, handläggningsform, lekmannainsyn m. m. skulle vara att önskemålen ej skulle gå att förena med den organisationsplan för myndigheten som uppgjorts med tanke på dess övriga arbetsuppgifter. Vid samråd med utlänningsutredningen har denna emellertid förklarat att någon större risk för att sådan o förenlighet skulle uppstå inte torde föreligga. f) Om avgörandet av naturalisationsärendena förlägges till den myndighet som omhänderhar utlänningskontrollen, skapas förutsättningar för en bedömningsmässigt värdefull samordning mellan avgörandena i dessa ärenden och naturalisationsbesluten. I viss utsträckning bör denna samordning även få en rationaliseringseffekt. g) Vid behandlingen ovan av de båda decentraliseringsalternativ, som betecknats som det nordiska resp. det kvalitativa, har framhållits de handläggningstekniska svårigheter, som skulle uppkomma vid en decentralisering till länsstyrelserna. Härvid har utredningen särskilt pekat på samarbetet med utlänningskommissionen och rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Utredningen har även berört behovet av tillgång till utrikesdepartementets expertis när det gäller utländsk rätt. Samarbetet med utlänningsmyndigheten löses i förevarande alternativ av sig självt. De betänkligheter som kan föreligga från rikspolisstyrelsens sida ur säkerhetssynpunkt mot en decentralisering till länsstyrelserna torde bortfalla om decentraliseringen sker till den centrala utlänningsmyndigheten. Någon reell skillnad synes nämligen ej föreligga mellan att rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning informerar justitiedepartementet och att informationerna i stället lämnas till ett centralt ämbetsverk. Behovet av tillgång till utrikesdepartementets expertis i utländska rättsfrågor skulle kunna tillgodoses på motsvarande sätt som för närvarande, om decentraliseringen skedde till en enda myndighet, belägen i Stockholm. Utredningens

slutsats

Den företagna genomgången av de tre decentraliseringsalternativen i syfte att söka analysera deras resp. fördelar och nackdelar har givit vid handen, att från skilda synpunkter betänkligheter framkommit både mot det alternativ som betecknats det nordiska och mot det s. k. kvalitativa alternativet. Huruvida dessa betänkligheter äger den styrka, att ingetdera alternativet skulle kunna förordas till praktiskt genomförande, kan utredningen lämna

11 därhän. Med det tredje alternativet — total decentralisering till den planerade nya centrala utlänningsmyndigheten — har utredningen nämligen funnit praktiskt taget inte några nackdelar vara förenade men däremot väsentliga fördelar. E n given konsekvens härav är, att det är detta alternativ som får utredningens förord. Organisationen av den planerade nya utlänningsmyndigheten övervägs såsom nämnts av utlänningsutredningen. Inlemmandet av naturalisationsärendena i denna myndighet måste naturligen påverka den organisationsplan som kommer att framläggas för denna. Det låter sig för naturalisationsärendenas del enligt utredningens mening ej göra att fristående beräkna personalbehov eller kostnader eller ärendenas inplacering hos myndigheten (i en separat byrå eller tillsammans med andra utlänningsärenden). Tillvägagångssättet torde i stället böra bli det att — om de sakliga skälen anses tala för ett vidare bearbetande av förevarande förslag — denna uppgift får övertagas av utlänningsutredningen som en del av dess arbete på den centrala utlänningsmyndighetens organiserande. Förevarande utredning begränsar sig därför till några mera allmänna synpunkter på vissa handläggningsfrågor, som aktualiseras vid decentralisering till den centrala utlänningsmyndigheten. Dessa synpunkter framläggs i det följande. Handläggningsfrågor

m. m.

Såsom redan berörts förutsätter utredningen att den del av förfarandet i naturalisationsärendena, som föregår beslutsmyndighetens befattning ined desamma, kominer att i huvudsak överensstämma med vad som nu gäller. Länsstyrelserna och de lokala polismyndigheterna kommer således att medverka i samma utsträckning som för närvarande. Vad åter angår handläggningen inom den centrala utlänningsmyndigheten bör för normalfallen beslutanderätten tillkomma chefen för nämnda myndighet efter föredragning för honom. I handläggningen bör deltaga chefen för den enhet — i fortsättningen benämnd byrå — inom myndigheten, som har att bereda naturalisationsärendena. Vid föredragningen skall både föredraganden och i ärendet deltagande byråchef vara skyldig att uttala sin mening och om beslutet avviker därifrån låta anteckna densamma till protokollet eller eljest i anslutning till beslutet. Det torde komma att föreslås, att i ledningen för den centrala utlänningsmyndigheten skall ingå ett antal lekmän, utsedda av Kungl. Maj :t. Dessa lekmän bör i viss utsträckning engageras även för naturalisationsärendena. De ärenden som är av större vikt ur allmän eller enskild synpunkt eller har principiell betydelse eller eljest räckvidd utöver det aktuella ärendet bör av utlänningsmyndighetens chef hänskjutas till avgörande i plenum, d. v. s. av ett kollegium bestående av verkschefen och myndighetens lekmannaled-

42 ning. Utöver konkreta ärenden bör i plenum också för rådplägning och eventuellt även för direktivgivning upptagas frågor om riktlinjer för praxis och över huvud spörsmål av prejudicerande natur. Emellertid torde verkets chef knappast medhinna att med sina övriga åligganden förena ställningstagandet till varje särskilt naturalisationsärende. De många ärenden som med en utbildad fast praxis är både enkla och klara gör inte heller en sådan anordning nödvändig. Utredningen föreslår därför att i instruktionen för den centrala Utlänningsmyndigheten inrymmes möjlighet för verkschefen att delegera beslutanderätten i naturalisationsärenden till chefen för den byrå på vilken dessa ärenden handlägges. Delegering av beslutanderätten till tjänstemän under byråchefen är utredningen däremot inte beredd förorda. Skulle det emellertid mot förmodan i praktiken visa sig nödvändigt med ytterligare delegering, får — om saken blir aktuell — ställning därtill tagas på grundval av då vunna erfarenheter. Utredningens förordande av alternativet med total decentralisering grundar sig givetvis på uppfattningen att naturalisationsärendena kan utan begränsning anförtros myndighet under Kungl. Maj :t. I överensstämmelse härmed har utredningen inte tänkt sig att det skulle föreskrivas någon skyldighet för den centrala utlänningsmyndigheten att i vissa fall hänskjlita avgörandet till Kungl. Maj :t. Därmed uteslutes dock ej att rätt till sådant hänskjutande tillerkännes myndigheten. I enstaka fall kan också i bedömningen av naturalisationsärenden komma in ett utrikespolitiskt moment av sådan styrka eller svårighetsgrad att ansvaret för avgörandet bör vila på Kungl. Maj :t. För sådana fall bör möjlighet föreligga för nämnda myndighet att in casu efter eget bedömande hånskjuta ärendet till Kungl. Maj :ts prövning. Beslut om hänskj utande bör fattas av styrelsen i plenum och dess yttrande åtfölja handlingarna till Kungl. Maj :t. Över den centrala utlänningsmyndighetens slutliga beslut i medborgarskapsärenden bör besvär kunna anföras hos Kungl. Maj :t. Arten av de avgöranden, som kan behöva träffas i vissa av de medborgarskapsärenden, som skulle omfattas av decentraliseringen, bör enligt utredningen medföra att för verkschefen uppställes kompetenskravet, att denne skall inneha eller ha innehaft ordinarie domarämbete samt därutöver ha erfarenhet av administrativ verksamhet eller lagstiftningsarbete. Av chefen för den enhet inom myndigheten, som skall ha huvudansvaret för handläggningen av de nu ifrågavarande ärendena, bör liksom för tjänstemännen i övrigt med föredragandefunktion inom nämnda enhet uppställas krav på att de avlagt juris kandidatexamen och fullgjort tingstjänstgöring. Enligt medborgarskapslagen i dess gällande lydelse ankommer det på Konungen — förutom att naturalisera utländsk medborgare — också att dels medge bibehållande av svenskt medborgarskap för den, som eljest skulle ha förlorat det vid uppnådd tjugutvå års ålder (8 § 1 st), och dels

43 befria den, som förvärvar utländskt medborgarskap, från hans svenska statstillhörighet (9 §). Det torde vara ändamålsenligt, att samma organ, som meddelar naturalisationsbeslut, även omhänderhar de båda nyssnämnda beslutsfunktionerna. Utredningen föreslår därför, att decentraliseringen skall omfatta ej blott förvärv genom naturalisation utan även bibehållande av svenskt medborgarskap resp. befrielse från dylikt. Vad utredningen ovan föreslagit torde medföra behov av de ändringar i gällande medborgarskapslag resp. tillämpningskungörelse, som framgår av bilagda lag- och författningsförslag.

Förslag till Lag om ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap Härigenom förordnas dels, att 6, 8, 9 och 12 §§ lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 9 a §, av nedan angiven lydelse. (Gällande lydelse) 6§. Konungen äger på ansökan till svensk medborgare upptaga (naturalisera) utlänning som 1. fyllt aderton år; 2. sedan sju år har hemvist här i riket; 3. fört en hederlig vandel; samt 4. har möjlighet att försörja sig och sin familj.

(Föreslagen lydelse)

6 §• Den centrala utlänningsmyndigheten äger på ansökan till svensk medborgare upplaga (naturalisera) utlänning som 1. fyllt aderton år; 2. sedan sju år har hemvist här i riket; 3. fört en hederlig vandel; samt 4. har möjlighet att försörja sig och sin familj. Finnes det angivna villkoret. Förlorar sökande, som har utFörlorar sökande, som har utländskt medborgarskap, ej detta i ländskt medborgarskap, ej detta i och med sin naturalisation utan och med sin naturalisation utan fordras härför medgivande av den fordras härför medgivande av den utländska statens regering eller an- utländska statens regering eller annan myndighet, må som villkor för nan myndighet, må som villkor för medborgarskapets förvärvande stad- medborgarskapets förvärvande stadgas, att sökanden inför den länssty- gas, att sökanden inför den länsstyrelse Konungen bestämmer relse den centrala u 11 ä liinom viss tid styrker att dylikt med- nings myndigheten bestämgivande lämnats. Det åligger läns- mer inom viss tid styrker att dylikt styrelsen att meddela beslut, huru- medgivande lämnats. Det åligger vida behörigt bevis företetts. länsstyrelsen att meddela beslut, huruvida behörigt bevis företetts. Då utlänning enligt denna paraDå utlänning enligt denna paragraf upptages till svensk medborga- graf upptages till svensk medborga-

45 (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

re, bestämmer Konungen, huruvida naturalisationen skall omfatta även sökandens ogifta barn under aderton år.

re, bestämmer den centrala utlännings myndigheten, huruvida naturalisationen skall omfatta även sökandens ogifta barn under aderton år.

8 §• Svensk medborgare, som är född utom riket samt aldrig här haft hemvist och ej heller uppehållit sig här under förhållanden som tyda på samhörighet med Sverige, förlorar sitt svenska medborgarskap, när han fyller tjugutvå år. På dessförinnan gjord ansökan må dock den centrala ut län n ing s my nd i ghet e n medgiva att medborgarskapet bibehålles. — svensk medborgare.

8 §. Svensk medborgare, som är född utom riket samt aldrig här haft hemvist och ej heller uppehållit sig här under förhållanden som tyda på samhörighet med Sverige, förlorar sitt svenska medborgarskap, när han fyller tjugutvå år. På dessförinnan gjord ansökan må dock Konunge n medgiva att medborgarskapet bibehålles. När någon

9 8. K o nun g e n må på ansökan befria den som är eller önskar bliva utländsk medborgare från hans svenska medborgarskap. Är sökanden ej redan utländsk medborgare, skall som villkor för befrielsen stadgas, att han inom viss tid förvärvar medborgarskap i annan stat.

Den centrala utlänningsmyndigheten må på ansökan befria den som är eller önskar bliva utländsk medborgare från hans svenska medborgarskap. Är sökanden ej redan utländsk medborgare, skall som villkor för befrielsen stadgas, att han inom viss tid förvärvar medborgarskap i annan stat.

Om särskilda skäl föranleder det, äger den centrala utlänningsmyndigheten till Konungen för prövning överlämna anhängigt ärende, vari beslutanderätten tillkommer styrelsen enligt denna lag. 12 §. Talan mot länsstyrelses beslut i ärende enligt denna lag föres hos

Talan mot utlännings

12 §. den

centrala myndighetens

46 (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Konungen genom besvär i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

eller länsstyrelses beslut i ärende enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i kungörelsen den 24 november 1950 (nr 614) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap Kungl. Maj :t har funnit gott förordna, att 3, 4 och 6 §§ kungörelsen den 24 november 1950 med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §• Ansökan enligt 6 § lagen om svenskt medborgarskap (naturalisationsansökan) skall ställas till Konungen och ingivas till länsstyrelsen i det län där sökanden är kyrkobokförd eller, om han ej är kyrkobokförd i riket, till svensk beskickning eller lönat svenskt konsulat. Ansökningen skall

3 §. Ansökan enligt 6 § lagen om svenskt medborgarskap (naturalisationsansökan) skall ställas till den centrala ut l ännin g s m y ndig h et en och ingivas till länsstyrelsen i det län där sökanden är kyrkobokförd eller, om han ej är kyrkobokförd i riket, till svensk beskickning eller lönat svenskt konsulat. föreskrivna handlingar.

4 §• 4 §. Är till — och fullgörande av skattskyldighet. Sedan ärendet blivit vederbörligen Sedan ärendet blivit vederbörligen utrett eller förelagd tid gått till ända utrett eller förelagd tid gått till ända utan att sökanden inkommit med utan att sökanden inkommit med ininfordrad utredning, skall länssty- fordrad utredning, skall länsstyrelrelsen med eget yttrande insända sen med eget yttrande insända handhandlingarna i ärendet till just i- lingarna i ärendet till den cent i e d e p a r t e ni e n t e t. trala utlänningsmyndigheten. I fråga —' till utrikesdepartementet.

48 (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §• Har naturalisationssökande utan villkor upptagits till svensk medborgare, skall genom justitiedepartementets försorg avskrift av beslutet skyndsamt översändas till pastor i sökandens kyrkobokföringsort eller, om sökanden ej är kyrkobokförd i riket, till chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning. När den som upptagits till svensk inedborgare på villkor, som avses i 6 § tredje stycket lagen om svenskt medborgarskap, fullgjort villkoret, skall länsstyrelsen teckna bevis därom å den för sökanden enligt K ung l. M a j : t s beslut u tf ä r dad e expeditionen ävensom å en avskrift av densamma. Nämnda avskrift skall länsstyrelsen skyndsamt översända till pastor i sökandens kyrkobokföringsort eller, om sökanden ej är kyrkobokförd i riket, till chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning. Det åligger därjämte länsstyrelsen att om villkorets fullgörande underrätta justitiedepartementet och, där sökanden är bosatt i riket, den centrala utlänning s myndighete n.

5 §. Har naturalisationssökande utan villkor upptagits till svensk medborgare, skall den centrala utlännings myndighet en skyndsamt översända avskrift av beslutet till pastor i sökandens kyrkobokföringsort eller, om sökanden ej är kyrkobokförd i riket, till chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning. När den som upptagits till svensk medborgare på villkor, som avses i 6 § tredje stycket lagen om svenskt medborgarskap, fullgjort villkoret, skall länsstyrelsen teckna bevis därom å den för sökanden av den centrala utlännin g s my ndigheten utfärdade c x p editioncn av beslutet ävensom, å en avskrift av densamma. Nämnda avskrift skall länsstyrelsen skyndsamt översända till pastor i sökandens kyrkobokföringsort eller, om sökanden ej är kyrkobokförd i riket, till chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning. Det åligger därjämte länsstyrelsen att om villkorets fullgörande underrätta den centrala ntlä n n i n g s m y ndighet en.

Har regeringsrätten

föreskrivna åtgärder.

6 §•

6 §. Ansökan enligt 8 § 9 § lagen om svenskt borgarskap skall till den centrala ningsmyndighe t en ansökan enligt 11 §

7 fråga om ansökan enligt 8 §, 9 § eller 11 § andra stycket lagen om svenskt medborgarskap skall vad i 3 § första stycket denna kungörelse

eller medställas utlänsamt andra

49 (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6' ägs äga m otsvarande till ä m p ning.Sådan ansökan skall innehålla en av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade uppgifterna äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden kyrkobokförd i riket, skall åldersbetyg bifogas.

stycket sam m a lag till Konungen. I fråga om ansökans ingivande s kall vad i 3 § förstastycket denna kungörelse sägs äga motsvarande till ä m p n ing. Ans ökan skall innehålla en av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade uppgifterna äro med sanningen överensstämmande. Är sökanden kyrkobokförd i riket, skall åldersbetyg bifogas. införskaffa sådan. Sedan ärendet blivit vederbörligen utrett eller förelagd tid gått till ända utan att sökanden inkommit med begärd utredning, skola handlingarna i ärendet med myndighetens eget yttrande insändas av länsstyrelse till den centrala utlännings myndigheten, då fråga är om ansökan, som avses 8 § eller 9 § lagen om svenskt medborgarskap, och till justitiedepartementet, då fråga är om ansökan, som a v s e s\ i 11 § andra stycket samma lag. Beskickning eller k o n s illa t har att i motsvarande fall insända ifrågavarande handlingar till utrikesdepartementet. Avskrift av beslut, varigenom ansökan, som avses i första stycket denna paragraf, bifallits, skall av den centrala utlänningsmyndigheten eller, dä fråga är om beslut av

Befinnes utredningen Sedan ärendet blivit vederbörligen utrett eller förelagd tid gått till ända utan att sökanden inkommit med begärd utredning, s k all myn d i gheten med eget yttrande ins ä n d a handlingar na i ärendet till justitiedepartementet eller, där fråga är om beskickning eller konsulat, till utrikesdepartement e t. B if all e s ansökningen, s kall g c no m justitiedepa riementets försorg a v s k r if t av beslutet skyndsamt översändas till pastor i sökandens kyrkobokföringsort eller, om sökanden ej är kyrkobokförd i riket, till chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning.

50 (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse) Kungl. M a j : t, g e n o m j u s t itiedeparte mentets försorg skyndsamt översändas till pastor i sökandens kyrkobokföringsort eller, om sökanden ej är kyrkobokförd i riket, till chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt däri meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

KUNGL BOKTR. STHLM 1966

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1 9 6 6 1. La Cooperation internordique.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Utsökningsrätt IV. [7] Hyreslagstiftningssakkunniga. 1. Hyreslagstiftning. [14.] 2. Undersökning angående hyressplittringen. [15] Utkommer senare. Arbetspromemorior i författningsfrågan. [17] Decentralisering av naturalisationsärenden m. m. [20]

Utrikesdepartementet Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. [5] Försvarsdepartementet Tygförvaltningens centrala organisation. [11] Strategi i väst och öst. [18]

Socialdepartementet Förenklad statsbidragsgivning till hälso- och sjukvården. [6] Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. [9]

Finansdepartementet 1965 års långtidsutredning 1. Svensk ekonomi 1966— 1970. [1] 2. Export och import 1966—1970. Bilaga 1. [2] 3. Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. [8] 4. Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1970. Bilaga 3. [10] 5. Utvecklingstendenser inom undervisning, hälso- och sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. [13] Ny myntserie. 14] Ny folkbokföringsförordning m. m. [16] Statliga betänkanden 1961—1965. [19]

Ecklesiastikdepartementet Yrkesutbildningen. [3] Jordbruksdepartementet Renbetesmarkerna. [12]

AB P. A. NORSTEDT & SÖNER STOCKHOLM 1966

ii

m Ti