Växtförädlarrätt
Hänvisat till av
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013
19 69 : /-
Växtförädlarräft
Betänkande med förslag till lag om växtförädlarrätt avgivet av Växtförädlingsskyddsutredningen Stockholm 1969
Statens offentliga utredningar 1969
Kronologisk förteckning
1. Faktisk brottslighet bland skolbarn. Esselte. J u . 2. Om sexuallivet i Sverige. Esselte. U. 3. Ny sjöarbetstidslag. Esselte. K. 4. Bostadsrätt. Esselte J u . 5. Utsökningsrätt IX. Norstedt & Söner. J u . 6. Offent iga tjänstemäns bisysslor. Esselte. C. 7. Kungörelseannonsering. Beckman. J u . 8. Sexualkunskapen på grundskolans högstadium. Esselte. U. 9. A D B inom inskrivningsväsendet. Esselte. J u . 10. Ny gruvlag. Svenska Reproduktions A B . J u . 1 1 . Internationell adoptionsrätt. Norstedt & Söner. J u . 12. Regionmusik. Esselte. U. 13. Förenklad obligationshantering. Esselte. Fi. 14. Filmen- censur och ansvar. Haeggström. U. 15. Växtförädlarrätt. Esselte. J o .
A n m . Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.
Statens offentliga utredningar 1969:15 \***y
Jordbruksdepartementet
Växtförädlarrätt
Betänkande med förslag till lag om växtförädlarrätt avgivet av Växtförädlingsskyddsutredningen Stockholm 1969
ESSELTE AB, STOCKHOLM 1969
Innehåll
Skrivelse till Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet I
Lagförslag
Förslag till lag om växtförädlarrätt . . 9 Förslag till lag om ändrad lydelse av 85 § utsökningslagen 19 II
Allmän motivering
1. Tidigare behandling av frågan om stöd åt växtförädlingen och. utredningsuppdraget 1.1 Inledning . . . . . . . . . . 1.2 1953 års växtförädlingsutredning 1.3 Systemet med växtförädlingsavgifter 1.4 Internationellt arbete . . . . . 1.5 Växtförädlarkonventionens tillkomst . . . . . . . . . . . 1.6 V£x förädlarkonventionens innehåll 1.7 Direktiven för utredningen .
21 21 21 22 22 23 24 25
2. Allmänt om växtförädling . . . .
3. Växtförädlingen i Sverige . . . . . 3.1 Halvstatlig och enskild förädlingsverksamhet . . . . . . . •x 3.2 Förädlingsverksamhet vid statliga institutioner
29 29
4. Utsädesmarknaden 4.1 Lantbruksväxter . . . . . . . 4.1.1 Utsädesbehov . . . . . . 4.1.2 Utsädeshandeln ..... . . . 4.1.3 Utsädeskostnaden . . . . 4.2 Trädgårdsväxter 4.2.1 Utsädesbehov 4.2.2 Utsädeshandeln . . . . . 4.3 Skogsträd . . . . . . . . . .
34 34 34 36 36 37 37 38 39
SOU 1969: 15
4.4 Förädlingsföretagens möjlighet att vid ett privaträttsligt skydd öka sina intäkter på den svenska marknaden
5. Svenska växtsorters spridning i utlandet . . . .
6. Det allmännas stöd åt privat växtförädlingsverksamhet . . 6.1 Bidrag över statsbudgeten . . . 6.2 Bidrag ur växtförädlingsfonden. 6.3 Gällande bestämmelser som ger visst skydd för växtförädlingsprodukter . . . . . . . . . . 6.3.1 Bestämmelser om statsplombering m. m 6.3.2 Patent . 6.3.3 Varumärke 7. Växtförädling utomlands och statligt stöd åt denna . . . . . . . . 8. Allmän motivering till utredningens förslag 8.1 Växtförädlingens praktiska betydelse . '.' \" . . 8.2 Växtförädlingens framtida uppgifter 8.3 Betydelsen av.ökat stöd åt växtförädlingen 8.4 Former för ökat stöd åt växtförädlingen 8.5 Tekniska och administrativa synpunkter 8.6 Särskilda skäl för ett privaträttsligt system 8.6.1 Rättviseskäl . . . . . . . 8.6.2 ökat sortutbyte med utlandet . 8.7 Skydd mot missbruk av ett privaträttsligt system 8.8 Slutsatser . . . . . . . . . .
46 46 47 48 48 49 50 52 58 58 59 60 62 62 63 63 64 67 69 3
9. Utredningens förslag 9.1 Huvuddragen i det föreslagna privaträttsliga systemet . . . . 9.2 Kombination av det privaträttsliga systemet med nuvarande system med växtförädlingsavgifter 9.3 Organisationsfrågor 9.3.1 Registreringskravet . . . 9.3.2 Registreringsmyndighetens arbetsuppgifter 9.3.3 Registreringsmyndighetens organisation 9.3.4 Kostnaderna
72 72
75 78 78 78 79 82
I I I Specialmotivering 1. Växtförädlarrätt Inledning Allmänna bestämmelser 1 §. Växtförädlarrättens föremål m. m 2 §. Allmänna förutsättningar för växtförädlarrätt 3 §. Ensamrättens innebörd . . . . 4 §. Skyddstiden
85 85
86 88 95 100
Registrering av växtförädlarrätt 5 §. Registreringsmyndigheten . . . 100 6 §. Ansökan om växtförädlarrätt . 101 7 §. Sortbenämnings innehåll . . . 103 8 §. Ansökans omfattning . . . . 103 9 §. Ombud under ansökningsförfarandet 108 10 §. Behandling av ansökan då hinder föreligger för rättsskydd . . . 108 11 §. Avslag på ansökan 110 12 §. Påstående om bättre rätt till skyddssökt sort 110 13 §. överförande av ansökan . . . 111 14 §. Kungörande och invändning 111 15 §. Ansökans fortsatta behandling 113 16 §. Beslut som kan överklagas . . 113 17 §. Besvär 113 18 §. Registrering 114 Sortbenämnings användande, 19 § . . . 115 Årsavgifter, 20 § 116 Efterkontroll, 21 § 117 Licens, överlåtelse m. m. 22 §. Frivillig licens 23 §. Registrering av växtförädlarrättens övergång m. m 24 §. Förutsättning för meddelande av tvångslicens 4
118 119 119
25 §. Personliga betingelser för erhållande av tvångslicens. Tvångslicensens karaktär 121 26 §. Meddelande och upphävande av tvångslicens 121 Växtförädlarrättens upphörande m. m. 27 §. Påföljd av försummelse att erlägga årsavgift 122 28 §. Ogiltigförklaring av växtförädlarrätt 122 29 §. överföring av växtförädlarrätt. 123 30 §. Påföljd av att sort ej är stabil m. m... 124 31 §. Avstående från växtförädlarrätt 125 32 §. Utbyte av sort benämning . . 125 33 §. Kungöranden 127 Ansvar och ersättningsskyldighet m. m. 34-§. Straffpåföljd 127 35 §. Skadestånd 128 36 §. Säkerhetsåtgärder 128 37 §. Olovligt utnyttjande under ansökningstiden 129 38 §. Bortfall av intrångspåföljd . . 13A 39 §. Straff för underlåten användning av sortbenämning m. m. . . . 130 Rättegångsbestämmelser 40 §. Fastställelsetalan 130 41 §. Underrättelser om rättegång . 130 42 §. Forum för vissa fall 130 43 §. Expediering av vissa domar . . 131 Särskilda bestämmelser 44 §. Ombudsplikt 131 45 §. Besvärstalan 131 46 §: Avgifter 132 47 §. Tillämpningsföreskrifter m. m. 132 Lagens tillämpningsområde m. m. 48 §. Tillämpningsområdet 133 49 §. Konventionsprioritet 134 50 §. Behandling, av utomlands registrerad sortbenämning . . . . 136 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 51 §. Ikraftträdande 137 52 §. Tillämplighet på äldre sorter . 137 2. Utsökningslagen
139 I V Sammanfattning av utredningens förslag Allmänna överväganden Förslag till lag om växtförädlarrätt . . Växtförädlingsavgiftssystemet Statens växtsortnämnd
140 144 148 149
Bilagor Bilaga l.Växtförädlarkonventionen . . Bilaga 2. Tillämpningskungörelse . . .
151 176
SOU 1969: 15
Förkortningar
NU 1963:6 Nordisk Patentlovgivning (De nordiska patentkommittéernas slutliga betänkande 1964). PatL Patentlag den 1 december 1967. pat. prop. Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1966 med förslag till patentlag m. m. prop. Kungl. Maj:ts proposition. SFS Svensk författningssamling. SOU Statens offentliga utredningar. VmL Varumärkeslag den 2 december 1960. vm.prop. Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960 med förslag till varumärkeslag m. m.
Till Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
Genom beslut den 9 november 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga för att verkställa utredning och avge förslag rörande skyddet av växtförädlingsprodukter och därmed sammanhängande frågor. Med stöd av bemyndigandet tillkallades genom beslut den 27 samma månad såsom sakkunniga landshövdingen Allan Nordenstam, tillika ordförande, föreståndaren för statens centrala frökontrollanstalt, professorn Harald Esbo, numera justitierådet Torwald Hesser, dåvarande avdelningsföreståndaren vid Sveriges utsädesförening, professorn Olof Tedin, dåvarande direktören i Svensk Spannmålshandel Fritz Tryggveson och patenträttsrådet i patentoch registreringsverket Claes Uggla. Härjämte förordnades att såsom experter biträda de sakkunniga direktören i Göta Lantmän, ek. fö ren., Mats Blom, disponenten i Allmänna svenska utsädesaktiebolaget Allan Loftenius, byråchefen i jordbruksdepartementet Ulf Thorselius samt direktören i W. Weibull aktiebolag konsuln Gunnar Weibull. Den 20 november 1963 entledigades Thorselius från sitt uppdrag och den 29 i samma månad förordnades numera kanslirådet i jordbruksdepartementet Stig Johansson till expert åt de sakkunniga. Den 24 januari 1966 förordnades föreståndaren för Sveriges utsädesförening professorn Erik Åkerberg såsom expert. Sedan Tedin sedermera avlidit utsågs Åkerberg den 3 oktober 1966 såsom sakkunnig. Sedan Gunnar Weibull avlidit förordnades direktören i W. Weibull aktiebolag konsuln Widar Weibull den 18 december 1964 SOU 1969: 15
att vara expert. De sakkunniga har antagit benämningen växtförädlingsskyddsutredningen. Till sekreterare förordnades den 27 november 1962 hovrättsrådet i Svea hovrätt Sigvard Mejegård. Sedan Nordiska rådet den 19 februari 1964 beslutat rekommendera regeringarna i de nordiska länderna att undersöka möjligheterna att åstadkomma en gemensam nordisk lagstiftning angående skydd av växtförädlingsprodukter, har jordbruksdepartementet i skrivelse den 27 oktober samma år till regeringarna i övriga nordiska länder föreslagit, att rekommendationen tills vidare behandlades så att växtförädlingsskyddsutredningen i sitt arbete upprätthöll kontakt med vederbörande instanser i övriga nordiska länder. Utredningen har därefter bedrivit sitt arbete i viss samverkan med särskilda i Danmark, Finland och Norge utsedda kontaktorgan, överläggningar har härvid hållits i Stockholm i februari 1969 med representanter för dessa länder. Utredningen och delegationer från densamma har för information och överläggningar besökt olika växtförädlingsanstalter samt besökt eller tagit kontakt med institutioner, företag och sammanslutningar, vilka berörts av utredningens arbete. Därvid har utredningen haft överläggningar bl. a. med representanter för den svenska växtförädlingen på olika områden, överläggning har vidare ägt rum med den av jordbruksdepartementet den 3 januari 1964 utsedde utredningsmannen för utredning av vissa frågor berörande Sveriges utsädesförening. Utredningen har också uppehållit kontakt med sådana utredningar vars ut7
redningsuppdrag på ett eller annat sätt berört det utredningen lämnade uppdraget. Inom lantbrukshögskolans institution för marknadslära har på utredningens uppdrag gjorts en undersökning om de ekonomiska konsekvenserna för växtförädling och utsädeshandel av en övergång till ett privaträttsligt system. Utredningen har bedrivits med beaktande av den internationella utvecklingen på området och med särskild hänsyn tagen till lagar och lagförslag rörande skydd av växtförädlingsprodukter i andra länder. Vid överläggningar i London den 17-den 19 oktober 1966 och i Wageningen den 20den 22 februari 1968 mellan representanter för sådana länder har företrädare för utredningen närvarit som observatörer. Företrädare för utredningen har också som observatörer närvarit vid den första sessionen i Paris den 27 och 28 november 1968 samt vid den andra sessionen i Bern den 11 och 12 februari 1969 med den nybildade unionen för skydd av växtförädlingsprodukter. Under arbetet har utredningen avgivit ett flertal remissutlåtanden. Sedan utredningen nu slutfört sitt arbete, får utredningen härmed vördsamt överlämna av motiv åtföljda förslag till 1) lag om växtförädlarrätt; 2) lag om ändrad lydelse av 85 § utsökningslagen. Tillika bifogas konvention för skydd av växtförädlingsprodukter på franska språket jämte svensk översättning samt ett utkast till tillämpningskungörelse. Stockholm den 5 maj 1969. Allan Mats Blom Torwald Hesser Allan Loftenius Claes Uggla Erik Åkerberg
Nordenstam Harald Esbo Stig Johansson Fritz Tryggveson Widar Weibull {Sigvard Mejegård
8 SOU 1969: 15
I
Lagförslag
Förslag till Lag om växtf örädlarrätt Allmänna bestämmelser 1 §. Den som framställt en växtsort eller den, till vilken hans rätt övergått, äger genom registrering förvärva ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja sorten enligt denna lag (växtförädlarrätt). Den som är registrerad för växtförädlarrätt benämnes i denna lag sortinnehavare. Konungen äger förordna, att växtförädlarrätt får förvärvas endast för växtsort, tillhörande växtsläkte eller växtart som anges i förordnandet. 2 §.
Växtförädlarrätt förvärvas endast för växtsort som uppfyller följande villkor: 1) Sorten skall genom åtminstone ett viktigt kännetecken tydligt skilja sig från andra sorter, vilka är kända före dagen för registreringsansökningen. Annan sort anses som känd, om material därav yrkesmässigt utbjudits till försäljning eller eljest tillhandahållits eller om den intagits i eller anmälts till officiell sortlista, förekommer i allmänt tillgänglig referenssamling eller noggrant beskrivits i allmänt tillgänglig skrift eller om den eljest kommit till allmänhetens kännedom. 2) Sorten skall vara tillräckligt likformig (homogen) med hänsyn tagen till de särdrag, som dess sexuella eller vegetativa förökning betingar. 3) Sorten skall under förökning utförd i enlighet med den av förädlaren anvisade förökningsmetoden vara beständig (stabil) med avseende på sina väsentliga kännetecken. Växtförädlarrätt kan ej förvärvas, om växtmaterial av sorten med samtycke av förädlaren eller hans rättsinnehavare yrkesmässigt förts i handeln här i riket före dagen för registreringsansökningen eller utom riket mer än fyra år före nämnda dag. Vid registrering av växtförädlarrätt skall även registreras särskild benämning för sorten. 3 §.
Växtförädlarrätt innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än sortinnehavaren ej får olovligen utnyttja sorten yrkesmässigt genom att il) framställa eller till riket införa växtmaterial av sorten, om det sker i syfte att materialet skall utbjudas till försäljning eller eljest tillhandahållas för förökningsändamål; SOU 1969: 15
2) utbjuda till försäljning eller eljest tillhandahålla växtmaterial av sorten för förökningsändamål; 3) använda växtmaterial av sorten i fall, då upprepad användning är nödvändig för framställning av växtmaterial av annan sort och det framställda materialet skall utbjudas till försäljning eller eljest tillhandahållas för förökningsändamål. I fråga om prydnadsväxter omfattar växtförädlarrätten även användandet av plantor och delar av plantor, när det sker för yrkesmässig framställning av snittblommor eller annat material för prydnadsändamål. 4 §.
Meddelad växtförädlarrätt kan upprätthållas inull dess femton eller, såvitt gäller fruktträd, skogsträd, prydnadsträd och vin, aderton år förflutit från det år då ansökningen om växtförädlarrätt beviljades. Konungen äger förordna att i fråga om visst växtsläkte eller viss växtart skall gälla längre skyddstid än som anges i första stycket, dock högst tjugufem år. Registrering av
växtförädlarrätt
5 t Registreringsmyndighet för registrering av växtförädlarrätt nämnd. Registrering av växtförädlarrätt sker i växtsortregistret.
är statens
växtsort-
6 §. Ansökan om registrering av växtförädlarrätt göres skriftligen hos växtsortnämnden. Ansökningen skall innehålla a) tydlig beskrivning av sorten med särskilt angivande av det eller de kännetecken som skiljer sorten från andra sorter; b) försäkran på heder och samvete att sorten, såvitt sökanden har sig bekant, icke före den dag då ansökningen göres nyttjats på sätt som enligt 2 § andra stycket hindrar förvärv av växtförädlarrätt; c) förslag till benämning på sorten. I samband med ansökan skall sökanden tillhandahålla en för provning av sorten erforderlig mängd växtmaterial därav. I ansökningen skall förädlarens namn anges. Sökes växtförädlarrätt av annan än förädlaren, skall sökanden styrka sin rätt till sorten. Sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift. 7 §. Sortbenämning skall vara ägnad att skilja sorten från andra sorter. Sortbenämning får ej godtagas 1) om den består enbart av siffror; 2) om den uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten; 3) om den strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller är ägnad att väcka förargelse; 4) om den kan förväxlas med sortbenämning som för sort av samma eller närstående växtart införts eller föreslagits för införande i officiell sortlista eller som användes på förökningsmaterial av sådan sort; 5) om den kan förväxlas med varumärke, namn, firma eller annan beteckning för vilken annan än sökanden åtnjuter skydd och som skulle ha utgjort hinder mot 10
SOU 1969: 15
att registrera sortbenämningen som varumärke för material av växtsort eller för varor av liknande slag; . 6) om den kan förväxlas med sådant varumärke för material av växtsort eller för varor av liknande slag, för vilket sökanden åtnjuter skydd. 8 §.
I samma ansökan får icke sökas växtförädlarrätt för mer än en växtsort. 9 §. Sökande som ej har hemvist i riket skall ha ett här bosatt ombud, som äger företräda honom i allt som rör ansökningen. '
. 10 §. Har sökanden icke iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller finner växtsortnämnden annat hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidtaga rättelse. Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, avskrives ansökningen. Underrättelse därom skall tagas in i föreläggandet.
11 I. Föreligger hinder för bifall till ansökningen även efter det yttrande avgivits och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall ansökningen avslås, om anledning ej förekommer att ge sökanden nytt föreläggande. 12 §. Påstår någon inför växtsortnämnden att han äger bättre rätt till sorten än sökanden och synes saken tveksam, kan nämnden förelägga honom att väcka talan vid domstol inom viss tid vid äventyr att hans påstående lämnas utan avseende vid ansökningens fortsatta prövning. Är tvist om bättre rätt till sorten anhängig vid domstol, kan ansökningen om växtförädlarrätt förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgöres. 13 §. Visar någon inför växtsortnämnden att han äger bättre rätt till sorten än sökanden, skall nämnden överföra ansökningen på honom, om han yrkar det. Den som får ansökan överförd på sig skall erlägga ny ansökningsavgift. Yrkas överföring, får ansökningen ej avskrivas, avslås eller bifallas, förrän yrkandet slutligt prövats. 14 §. Är ansökningshandlingarna fullständiga och föreligger ej hinder för registrering, skall växtsortnämnden kungöra ansökningen för att bereda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot ansökningen. Prov med material av sorten skall utföras, om detta ej av särskilda skäl anses onödigt. För proven skall erläggas fastställd avgift. Invändning göres skriftligen hos växtsortnämnden inom tid som nämnden bestämmer. SOU 1969: 15
15 §. Sedan tid för framställande av invändning mot ansökningen utgått och prov med material av sorten slutförts, tages ansökningen upp till fortsatt prövning. Vid denna prövning äger 10-13 §§ tillämpning. Sökanden skall underrättas om inkommen invändning och utfört prov samt beredas tillfälle att yttra sig däröver. 16 §. Talan mot slutligt beslut av växtsortnämnden i ärende angående ansökan om växtförädlarrätt får föras av sökanden, om det gått honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits trots att invändning framställts i behörig ordning, får talan föras av den som gjort invändningen. Mot beslut, varigenom yrkande om överföring enligt 13 § bifallits, får talan föras av sökanden. Mot beslut, varigenom yrkande om överföring enligt 13 § avslagits, får talan föras av den som framställt yrkandet. 17 §. Talan enligt 16 § föres genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets dag. 18 §. Växtförädlarrätt är meddelad, när ansökan därom bifallits och beslutet vunnit laga kraft. När växtförädlarrätt meddelats, skall detta kungöras och bevis därom utfärdas. Avskrives eller avslås ansökan, som kungjorts enligt 14 §, skall beslutet kungöras när det vunnit laga kraft. Meddelad växtförädlarrätt antecknas i växtsortregistret. Sortbenämnings
användande
19 §. Den som yrkesmässigt utbjuder till försäljning eller eljest tillhandahåller förökningsmaterial av sort, för vilken växtförädlarrätt meddelats, skall, även sedan skyddstiden för sorten utgått eller rätten eljest upphört, härvid använda den för sorten registrerade benämningen. Registrerad benämning på sort eller en med denna förväxlingsbar benämning får, så länge registreringen består, icke användas för annan sort av samma eller närstående växtart eller material av sådan sort. Årsavgifter 20 §. För meddelad växtförädlarrätt skall för varje kalenderår räknat från det år ansökan om växtförädlarrätt bifallits erläggas fastställd årsavgift, om annat icke bestämts med stöd av 46 §. Årsavgift förfaller till betalning första dagen av det kalenderår den avser. Årsavgift för år, som börjat innan växtförädlarrätt meddelats eller inom två månader därefter, förfaller dock först den dag då två månader förflutit efter växtförädlarrättens meddelande. Årsavgift får ej erläggas före växtförädlarrättens meddelande och ej heller tidigare än sex månader före årets början. Årsavgift får, med den förhöjning som är fastställd, erläggas inom sex månader efter förfallodagen. 12
Efterkontroll 21 §.
För kontroll av beständigheten hos sort, för vilken växtförädlarrätt gäller, skall sortinnehavaren på begäran tillhandahålla växtsortnämnden förökningsmaterial av sorten samt erforderliga handlingar och upplysningar. Licens, överlåtelse m. m. 22 §. Har sortinnehavaren medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja sorten (licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast om avtal träffats därom. Ingår rätten i en rörelse, får den dock överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller del därav, om annat icke avtalats. 23 §.
Har växtförädlarrätt övergått på annan eller licens upplåtits, skall på begäran anteckning därom göras i växtsortregistret. Visas att licens som antecknats i registret upphört att gälla, skall anteckningen avföras. Bestämmelserna i första och andra styckena äger motsvarande tillämpning beträffande tvångslicens. I mål eller ärende om växtförädlarrätt anses den som sortinnehavare, vilken senast blivit införd i växtsortregistret i denna egenskap. 24 §.
Förses icke marknaden på skäliga villkor med förökningsmaterial av skyddad sort i den omfattning som med hänsyn till folkhushållet eller annat allmänt intresse finnes påkallat, äger den som vill här i riket yrkesmässigt utnyttja sorten erhålla tvångslicens därtill, om godtagbar anledning till underlåtenheten saknas. Tvångslicens innefattar även rätt att av sortinnehavaren erhålla förökningsmaterial av sorten i den omfattning som finnes skälig. 25 §. Tvångslicens får icke meddelas annan än den som kan antagas ha förutsättningar att utnyttja sorten på godtagbart sätt och i överensstämmelse med licensen. Tvångslicens utgör ej hinder för sortinnehavaren att själv utnyttja sorten eller att upplåta licens. Tvångslicens får övergå till annan endast tillsammans med rörelse, vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske. 26 §. Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfattning sorten får utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkallar det, äger rätten på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna. V"åxiförädlarrättens upphörande m. m. 27 §. Erlägges icke årsavgift enligt föreskriften i 20 §, är växtförädlarrätten förfallen från och med ingången av det år för vilket avgiften icke erlagts. SOU 1969:15
28 §. Har växtförädlarrätt meddelats i strid mot 1 § eller 2 § första stycket 1) och andra stycket, skall rätten på talan därom förklara växtförädlarrätten ogiltig. Talan som grundas på att växtförädlarrätt meddelats för annan än den som var berättigad därtill enligt 1 §, får föras endast av den som påstår sig berättigad till växtförädlarrätten. Talan skall väckas inom ett år efter det att käranden fått kännedom om växtförädlarrättens meddelande och de övriga omständigheter på vilka talan grundas. Var sortinnehavaren i god tro när växtförädlarrätten meddelades eller när den övergick på honom, får talan ej väckas senare än tre år efter meddelandet. I övriga fall får talan föras av var och en som lider förfång av växtförädlarrätten och, om det anses påkallat ur allmän synpunkt, av myndighet som Konungen bestämmer. 29 §. Har växtförädlarrätt meddelats annan än den som är berättigad därtill enligt 1 §, skall rätten på talan av den berättigade överföra växtförädlarrätten på honom. Talan skall väckas inom tid som anges i 28 § andra stycket. 30 §.
Har sortinnehavaren icke efterkommit av växtsortnämnden med stöd av 21 § gjord framställning och utgör underlåtenheten hinder för tillförlitlig efterkontröll av sorten, skall nämnden förklara växtförädlarrätten förfallen. Finnes sort för vilken växtförädlarrätt meddelats icke ha bibehållit det eller de kännetecken som vid växtförädlarrättens meddelande skilde sorten från andra sorter, skall växtsortnämnden även förklara rätten förfallen. 31 §. Avstår sortinnehavaren skriftligen hos växtsortnämnden från växtförädlarrätten, skall nämnden förklara rätten upphörd. Är växtförädlarrätt utmätt eller är tvist om överföring av sådan rätt anhängig, får denna icke förklaras upphörd så länge utmätningen består eller tvisten icke blivit slutligt avgjord. 32 §.
Har sortbenämning registrerats i strid mot denna lag och föreligger alltjämt skälet mot registrering, skall växtsortnämnden registrera ny benämning för sorten. Detsamma skall gälla om registrerad sortbenämning är vilseledande eller blivit stridande mot allmän ordning eller ägnad att väcka förargelse. Sortinnehavare skall i fall som avses i första stycket beredas tillfälle att föreslå ny benämning. Registrerad benämning på sort, för vilken skyddstiden utgått eller växtförädlarrätten eljest upphört, får på sortinnehavarens begäran eller då anledning därtill eljest föreligger avföras ur växtsortregistret, om benämningen sedan länge varit ur bruk. 33 §.
Har växtförädlarrätt förfallit eller förklarats upphörd eller har genom lagakraftvunnen dom växtförädlarrätt förklarats ogiltig eller blivit överförd eller har ny sortbenämning registrerats eller sortbenämning avförts ur växtsortregistret, skall växtsortnämnden utfärda kungörelse därom. 14
SOU 1969: 15
Ansvar och ersättningsskyldighet m. m. 34 §. Gör någon intrång i annans växtförädlarrätt och sker det uppsåtligen, domes till böter eller fängelse i högst sex månader. Brottet får åtalas av åklagare endast om målsägande anger det till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. 35 §. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår intrång i växtförädlarrätt skall utge skälig ersättning för utnyttjandet av sorten samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet, kan ersättningen jämkas. Begår någon intrång i växtförädlarrätt utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge ersättning för utnyttjandet av sorten, om och i den mån det är skäligt. Talan om ersättning för intrång i växtförädlarrätt får avse skada endast under de fem senaste åren innan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan är rätten till ersättning förlorad. 36 §. På yrkande av den som lidit intrång i växtförädlarrätten kan rätten efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna, att växtmaterial, med avseende å vilket intrång föreligger, skall mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget eller förstöras. Detta gäller ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt till denna och själv icke gjort intrång i växtförädlarrätten. Material som avses i första stycket får tagas i beslag, om brott som anges i 34 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning. Utan hinder av vad som sägs i första stycket kan rätten, om det finnes, skäligt, på yrkande förordna, att innehavare av material som avses i första stycket skall äga förfoga över detta mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt. 37 §.
Utnyttjar någon yrkesmässigt sort, för vilken ansökan om växtförädlarrätt föreligger, äger vad som sägs om intrång i sådan rätt motsvarande tillämpning, om ansökan leder till registrering. Till straff får dock icke dömas. 38 §.
Har växtförädlarrätt förklarats ogiltig genom dom som vunnit laga kraft, får ej dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt bestämmelse i 34-37 §§. Föres talan om intrång i växtförädlarrätten och gör den mot vilken talan föres gällande att växtförädlarrätten är ogiltig, skall rätten på hans yrkande förklara målet vilande i avbidan på att frågan om växtförädlarrättens giltighet slutligt prövas. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall väckas. 39 §. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelse i 19 § dömes till böter. Han skall även ersätta uppkommen skada. Är oaktsamheten ringa kan ersättningen jämkas. SOU 1969: 15
Rättegångsbestämmelser 40 §. Sortinnehavare eller den som på grund av licens äger utnyttja sort kan föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av växtförädlarrätten åtnjuter skydd mot annan, om ovisshet råder om förhållandet och denna länder honom till förfång. Den som driver eller avser att driva verksamhet äger, under samma villkor, föra talan mot sortinnehavare om fastställelse, huruvida hinder mot verksamheten föreligger på grund av viss växtförädlarrätt. Göres i mål som avses i första stycket gällande, att växtförädlarrätten är ogiltig, äger bestämmelserna i 38 § andra stycket motsvarande tillämpning. 41 §. Den som vill väcka talan om växtförädlarrätts ogiltighet, överföring av växtförädlarrätt eller meddelande av tvångslicens skall anmäla detta till växtsortnämnden samt underrätta var och en som enligt växtsortregistret innehar licens att utnyttja sorten. Vill licenstagare väcka talan om intrång i växtförädlarrätten eller om fastställelse enligt 40 § första stycket, skall han underrätta sortinnehavaren därom. Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när underrättelse i rekommenderad försändelse sänts under den adress som antecknats i växtsortregistret. Visas ej, när talan väckes, att anmälan eller underrättelse skett enligt föreskrifterna i första stycket, skall käranden ges tid därtill. Försitter han denna tid, får hans talan icke tagas upp till prövning. 42 §.
I fråga om laga domstol i mål om bättre rätt till sort, om ogiltighet av växtförädlarrätt och om överföring av sådan rätt, om tvångslicens och om fastställelse enligt 40 § gäller utöver vad eljest är stadgat, att Stockholms rådhusrätt är behörig, då den mot vilken talan riktas icke äger känt hemvist inom riket. 43 §.
Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 12, 26, 28 och 29 §§ samt 34-—36 §§ och 40 § skall sändas till växtsortnämnden. Särskilda bestämmelser 44 §. Har sortinnehavare ej hemvist i Sverige, skall han ha ett här bosatt ombud med behörighet att för honom ta emot delgivning av stämning, kallelse och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av stämning i brottmål och föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud skall anmälas till växtsortregistret och antecknas däri. Har sortinnehavare ej anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom med posten i betalt brev under hans i växtsortregistret antecknade adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen anslås i växtsortnämndens lokal. Om delgivningen skall kungörelse införas i allmänna tidningarna. Delgivningen anses ha skett när vad nu sagts blivit fullgjort Konungen kan under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna 16
i första och andra styckena icke skall äga tillämpning i fråga om sortinnehavare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosatt ombud, vilket är anmält till växtsortregistret här i riket och äger behörighet som anges i första stycket. 45 §. Talan mot slutligt beslut av växtsortnämnden enligt denna lag skall även i andra fall än som avses i 16 § föras genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets dag. 46 §. Avgifter enligt denna lag fastställes av Konungen eller, såvitt avser avgifter för provodling, av den som Konungen därtill förordnar. I fråga om årsavgifter äger Konungen förordna att ett eller flera av de första åren skall vara avgiftsfria. 47 §.
Närmare bestämmelser angående ansökan om växtförädlarrätt och förfarandet i ärenden därom samt angående växtsortnämnden, växtsortregistret, provodlingsverksamheten och kungörelser utfärdas av Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer. Konungen äger förordna att undersökning av sort för vilken växtförädlarrätt sökes får äga rum hos myndighet i annan stat eller hos internationell institution samt att den som söker växtförädlarrätt för sort, för vilken han tidigare sökt sådan rätt i annan stat, skall vara skyldig att redovisa vad myndighet i den staten delgivit honom rörande prövningen av de i 2 § uppställda villkoren för förvärv av växtförädlarrätt. Lagens tillämpningsområde
m. m.
48 §. Denna lag äger tillämpning på växtsort som framställts här i riket samt på växtsort som framställts utom riket av svensk medborgare. Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet eller om det finnes vara av betydande allmänt intresse, meddela föreskrifter om denna lags tillämpning med avseende på annan stat. 49 §. Konungen äger förordna, att ansökan om växtförädlarrätt för sort, vilken tidigare angivits i ansökan om skydd utom riket, skall vid tillämpning av 2 § första stycket 1) och andra stycket anses gjord samtidigt med ansökningen utom riket, om sökanden yrkar det. I förordnande skall anges de närmare villkor, under vilka sådan prioritet får åtnjutas. 50 §. Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att sortbenämning som registrerats el'er anmälts för registrering i främmande stat skall kunna registreras i Sverige så som den är registrerad i den främmande staten, om benämningen icke är olämplig. SOU 1969:15 2—814163
\1
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 51 §. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970. 52 §. Ansökan om växtförädlarrätt för sort, som tagits in i rikssortlistan under tiden den 1 juli 1968-den 1 juli 1970, skall vid tillämpning av 2 § första stycket 1) och andra stycket anses gjord samtidigt med intagningen i rikssortlistan, om ansökan om växtförädlarrätt för sorten göres senast inom sex månader efter denna lags ikraftträdande.
Förslag till Lag om ändrad lydelse av 85 § utsökningslagen Härigenom förordnas, att 85 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
85 §. När fast hos överexekutor. Då fast utmätning skett Utmätes fartyg urskiljande erfordras. Gäller utmätningen rörande luftfartyg. Myndighet, vilken är sagt. Har domstol till överexekutor. Sker utmätning till kammarkollegium. Utmätes patent, skall utmätningsmanUtmätes patent, skall utmätningsmannen ofördröjligen till patentmyndigheten nen ofördröjligen till patentmyndigheten sända bevis om utmätningen med angi- sända bevis om utmätningen med angivande av patentets nummer. vande av patentets nummer. Utmätes växtförädlarrätt, skall utmätningsmannen ofördröjligen till statens växtsortnämnd sända bevis om utmätningen med angivande av benämningen på sort utmätningen avser. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970. 1 Senaste lydelse se 1967: 843.
SOU 1969: 15
11 Allmän motivering
1 Tidigare behandling av frågan om stöd åt växtförädlingen och utredningsuppdraget
1.1 Inledning Växtförädling för framställning av nya sorter för praktiskt bruk påbörjades i Sverige under senare delen av 1800-talet. Först efter de stora framstegen på ärftlighetsforskningens område omkring sekelskiftet blev det emellertid möjligt att bedriva en planmässig, på exakt vetenskaplig forskning grundad växtförädling. Sådan växtförädling har i Sverige bedrivits så gott som helt i enskild regi. Staten har emellertid på ett tidigt stadium ansett sig böra stödja sådan verksamhet, och redan från tillkomsten av vår första förädlingsanstalt år 1886 har statliga bidrag utgått till enskild förädlingsverksamhet. Frågan om statens stöd åt växtförädlingen i annan form än genom statsbidrag har varit föremål för utredning vid flera tillfällen. Olika vägar har därvid prövats, bl. a. den att tillskapa något slag av sortskydd för nya växtförädlingsprodukter. 1.2 1953 års växtförädlingsutredning Ar 1955 avgav 1953 års växtförädlingsutredning ett betänkande angående statens stöd åt växtförädlingen m. m. (SOU 1956: 4). Utredningen har däri behandlat bl. a. frågan om att införa ett system med upptagande av licensavgifter till förmån för förädlarna vid försäljning av utsädesvaror. Utredningen fann det förenat med båSOU 1969:15
de fördelar och nackdelar att i det då rådande läget införa ett dylikt system. Vid sina överväganden i frågan tillmätte utredningen därvid särskild vikt den omständigheten, att staten skulle få ökade kostnader för en utbyggd kontroll apparat och att det fortfarande skulle vara nödvändigt att i viss utsträckning direkt stödja växtförädlingen. Man kunde därför knappast påräkna någon total utgiftsminskning. Ett royaltysystem kunde vidare befaras få mindre gynnsamma verkningar på den för vårt land säregna organisationsform för växtförädlingen, som dock visat sig väl ägnad att föra upp förädlingen till en erkänt hög nivå. Antalet förädlare hade i Sverige i motsats till förhållandena i länder med royaltysystem alltid varit mycket litet. Genom att införa ett system med licensavgifter skulle man befordra en utveckling mot en uppsplittring av förädlingsverksamheten på allt flera händer, något som syntes utredningen av tvivelaktigt värde. Frågan syntes däremot enligt utredningen komma i ett annat läge om en internationell lösning av problemet kunde komma till stånd. Sverige borde, med hänsyn såväl till det internationella samarbetet som till den omständigheten att Sverige vid en allmän reglering torde komma att bli den vinnande parten, ej dra sig undan medverkan vid de pågående strävandena att på det internationella planet nå en samförståndslösning av problemet. Utredningen 21
ansåg sig under alla förhållanden ej kunna rekommendera ett licensavgiftssystem för Sveriges del så länge som de nordiska grannländerna samt eventuellt även Storbritannien och Irland stod utanför en sådan reglering. 1953 års utredning undersökte även möjligheten att skapa någon form för att ta ut en allmän avgift på omsättningen av utsädesvaror. En sådan avgift skulle användas för premiering av förädlarinstanser utan strikt hänsyn till omfattningen av olika sorters odling. Utredningen fann emellertid, att praktiska svårigheter skulle möta vid en närmare utformning av ett dylikt system. Sådana svårigheter utgjorde utsädeshandelns heterogena karaktär, gränsdragningsproblem vid bestämmande av avgiftsbelagd utsädesvara och framför allt vanskligheten att kontrollera att avgiften blev behörigen påförd och erlagd. Utredningen avstod av hänsyn till dessa svårigheter från att framlägga förslag om ett avgiftssystem. I stället förordade utredningen i huvudsak en ökning av de för förädlingsverksamheten utgående statsbidragen. 1.3 Systemet med
växtförädlingsavgifter
År 1957 gjordes inom jordbruksdepartementet en översyn av 1955 års betänkande i den del detta berörde frågor om stöd åt växtförädlingen i annan form än genom statsbidrag. Syftet med översynen var närmast att genom beräkningar på aktuella förhållanden skapa ett underlag för en bedömning av ett licensavgiftssystems möjligheter och konsekvenser. Beräkningarna och slutsatserna sammanställdes i en promemoria, 1957 års promemoria. W. Weibull aktiebolag överlämnade på hösten 1958 till jordbruksdepartementet en på bolagets eget initiativ utförd utredning med förslag angående rättsskydd för växtförädlingen. Förslaget gick i stort sett ut på att skapa ett system med bl. a. avgifter på utsäde av vissa växtslag, ensamförsäljningsrätt beträffande förökningsmaterial av andra växtslag samt ett generellt förbud mot obehörigt namnbyte.
1955 års betänkande, 1957 års promemoria och det av W. Weibull aktiebolag framlagda förslaget remissbehandlades var för sig, därvid yttranden avgavs av ett stort antal statliga instanser och enskilda organ. Inom jordbruksdepartementet utarbetades därefter på grundval av 1957 års promemoria en ny promemoria - 1960 års departementspromemoria - med förslag till ett helt nytt system för stöd åt växtförädlingen. Sedan förslaget remissbehandlats framlade Kungl. Maj:t proposition med förslag till förordning om växtförädlingsavgift till 1961 års riksdag (prop. 1961: 92), som antog förslaget. Den av Kungl. Maj:t därefter den 12 maj 1961 utfärdade förordningen om växtförädlingsavgift innebar att en särskild avgift, växtförädlingsavgift, avsedd enbart för att främja växtförädlingen skulle tas ut på utsäde av strå- och trindsäd som omsattes i handeln. Senare har systemet genom Kungl. förordningen den 26 april 1967 (nr 139) om obligatorisk statsplombering av utsädesvara och om växtförädlingsavgift utvidgats att omfatta så gott som samtliga lantbruksväxter. Avgifterna, vilka har karaktären av allmänna medel, förs till en särskild fond, växtförädlingsfonden, som används för bidrag till växtförädlarna. Varje förädlares bidrag skall i huvudsak motsvara de avgifter, som influtit för hans sorter. Även utländska förädlare skall under förutsättning av likabehandling från vederbörande lands sida få bidrag genom svenska representanter. En närmare redogörelse för systemet lämnas längre fram under punkten 6.2.
1.4 Internationellt
arbete
I åtskilliga stater har sedan lång tid tillbaka växtförädlingen ansetts böra åtnjuta särskilt rättsskydd. I sådana länder som Italien och USA har patentlagstiftningen getts sådant innehåll, att patent kan beviljas för nya växtsorter av vissa växtslag. I andra länder, bl. a. Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna, har införts ett speciellt skydd för förädlingsprodukter. Detta skydd SOU 1969: 15
har i viss mån utformats efter patenträttsliga principer. Parallellt med att den nationella lagstiftningen byggts ut har i olika länder och från skilda internationella organisationer krav framförts på en internationell ordning på området. Bland privata organisationer, som diskuterat ett sådant skydd för växtförädlingen, märks främst ASSINSEL (Association internationale des sélectionneurs pour la protection des obtentions végétales). Denna sammanslutning har till uppgift att skapa en internationell ordning beträffande växtförädlingen, motsvarande den som på det industriella rättsskyddsområdet åstadkommits genom Pariskonventionen av år 1883 och i fråga om skyddet av litterära och konstnärliga verk genom Bernkonventionen av år 1886. ASSINSEL har tidigare utarbetat vissa förslag att läggas till grund för en allmän internationell reglering av frågan om ersättning till växtförädlarna. Tnom organisationen AIPPI (Association internationale pour la protection de la propriété industrielle) har frågan om patentskydd för växtförädlingen behandlats bl. a. vid kongresser åren 1952 i Wien och 1954 i Bryssel. Vid den sistnämnda kongressen antogs en resolution, enligt vilken de till Paris-konventionen rörande den industriella äganderätten anslutna länderna uppmanades att i patentlagstiftning uttryckligen likställa uppfinningar inom växtvärlden med uppfinningar på det industriella området. Härtill fogades en rekommendation om lagligt skydd i en eller annan form även för nya växtsorter. Vid en OEEC-konferens i Sverige den 12 - den 17 juli 1954 rörande produktion, prövning och distribution av utsäden avhandlades också frågan om skyddet av förädlingsresultat. Konferensen uttalade bl. a., att varje land borde vidta nödiga mått och steg för att tillförsäkra förädlarna lämpligt vederlag för uppnådda resultat och för att skydda framställda sorter och dessas namn. Man borde vidare eftersträva full ömsesidighet mellan länderna, även om detta ej behövde betyda att skyddet måste utformas på precis samma sätt i alla länder. SOU 1969:15
1.5 Växtförädlarkonventionens
tillkomst
För att dryfta problemet om ett internationellt skydd för växtförädlingsprodukter inbjöd franska regeringen år 1957 de västeuropeiska staterna till ett möte. Till detta infann sig delegater från - förutom Frankrike - Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Nederländerna, Spanien, Sverige och Österrike. Härjämte lät de danska, norska och schweiziska regeringarna representera sig genom observatörer. Delegaterna konstituerade sig under benämningen Internationella konferensen för skydd av växtförädlingsprodukter. Vid det första mötet med konferensen den 7 - den 11 maj 1957 uppdrogs riktlinjer för hur ett internationellt skydd borde vara anordnat Frågan undersöktes därefter ytterligare av särskilda expertkommittéer. Vid konferensens andra plenarmöte i Paris den 21 november - den 2 december 1961 slutförde konferensen sitt arbete. I konferensen deltog då tio västeuropeiska stater, nämligen Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Nederländerna, Spanien, Storbritannien, Sverige och Österrike. Finland och Schweiz var företrädda genom observatörer. Sådana hade också sänts av flera mellanstatliga organ, bl. a. Paris- och Bernunionernas förenade byråer (BIRPI) samt internationella intressesammanslutningar. Den svenska delegationen bestod av numera justitierådet Torwald Hesser, ordförande, professorn Gunnar Nilsson-Leissner och numera byråchefen Torsten Birgersson: Professorn Olof Tedin och konsuln Gunnar Weibull biträdde såsom sakkunniga. Konferensen utarbetade och antog en internationell konvention för skydd av växtförädlingsprodukter, i det följande kallad växtförädlarkonventionen. Denna undertecknades vid konferensens slut den 2 december 1961 av fem stater, nämligen Belgien, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien och Nederländerna. I en särskild deklaration förklarade Frankrike, Nederländerna och Förbundsrepubliken Tyskland, att de i sina ömsesidiga relationer
skulle redan från början tillämpa konventionen på minst 15 växtarter enligt separat överenskommelse. Senare har även Danmark, Schweiz och Storbritannien undertecknat konventionen. Sedan Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna och Storbritannien utfärdat lagstiftning i ämnet och ratificerat konventionen, har denna den 10 augusti 1968 trätt i kraft. 1.6 Växtförädlarkonventionens innehåll Den nya konventionen, vilken såsom bilaga fogats till detta betänkande, är i sina grunddrag uppbyggd efter mönster av Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten och Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. I konventionens ingress understryks den vikt som skydd av växtförädlingsprodukter har såväl för jordbrukets utveckling inom deras områden som för tillvaratagandet av förädlarnas intressen. Ändamålet med konventionen är såsom framgår av artikel 1 att tillförsäkra förädlaren av en ny växtsort eller hans rättsinnehavare en viss rätt. Konventionen är i princip tillämplig på alla botaniska släkten och arter, artikel 4. Detta mål kan emellertid av praktiska skäl uppnås endast efter hand. Unionsstaterna är därför berättigade att till en början skydda endast vissa växtarter men förpliktade att stegvis utvidga skyddet, varvid i varje steg vissa bestämda växtarter förs in under skyddet. Vid tiden för konventionens ikraftträdande inom en stat skall denna tilllämpa konventionens bestämmelser på minst fem av vissa viktigare växtarter som upptagits på en vid konventionen fogad lista. Beträffande de på listan upptagna växtslagen skall städse ges det skydd som konventionen föreskriver (s. k. nationell behandling). I fråga om andra växtslag är det tilllåtet att för skydd kräva reciprocitet. Rättsskydd för en sort kan enligt artikel 6 endast beviljas om sorten är ny, tillräckligt homogen, beständig i fråga om sina väsentliga kännetecken och har betecknats med en sortbenämning. Förekomsten 24
av dessa förutsättningar skall fastställas genom ett administrativt prövningsförfarande, som även omfattar provodling av sorten. Först sedan detta skett kan den nationella registreringsmyndigheten tillerkänna sorten skydd. Detta kan ske genom patent eller genom en särskild skyddsform. Skydd skall meddelas fysiska och juridiska personer, artikel 3, som har hemvist eller säte i en av unionsstaterna. Skyddet består i att de skyddsberättigade åtnjuter s. k. nationell behandling i alla unionsstater, dvs. äger åberopa samma rättigheter som lagstiftningen i det land där skydd påkallas tillerkänner landets egna medborgare. Skyddet skall emellertid under alla förhållanden innefatta ensamrätt att i angivna hänseenden utnyttja sorten, artikel 5. Förädlaren eller hans rättsinnehavare skall äga att själv bestämma hur och i vilken utsträckning han vill göra bruk av sin ensamrätt. Det fria utövandet av denna får enligt artikel 9 inte begränsas av andra skäl än som kan hänföras till det allmännas intresse. Frågan om i vilka fall ensamrätten skall eller kan förklaras ogiltig regleras genom särskilda bestämmelser i artikel 10. Varje sort måste kännetecknas med en sortbenämning, som skall användas \id marknadsföring av förökningsmaterial av sorten. Artikel 13 innehåller en utförlig bestämning av de krav som skall ställas på en godtagbar sortbenämning. Artikeln reglerar också sortbenämningens förhållande till varumärke. Den ger dessutom föreskrifter för att säkerställa sortbenämningens enhetlighet inom unionsområdet. Skyddstiden skall uppgå till minst 15 år, för vin, fruktträd, skogsträd och prydnadsträd dock minst 18 år, artikel 8. Unionsstat äger emellertid fastställa längre skyddstider och bestämma olika tider för skilda växtarter. Konventionen föreskriver, att de stater som anslutit sig till konventionen bildar en union för skydd av växtförädlingsprodukter, artikel 1. Denna union och dess permanenta arbetsorgan skall ha sitt säte i Geneve. HögsSOU 1969:15
ta organ är rådet, bestående av en representant från varje unionsstat, artikel 15. Unionen skall vidare ha ett sekretariat, benämnt byrån för den internationella unionen till skydd för växtförädlingsprodukter, under ledning av en generalsekreterare. Byrån skall stå under schweiziska regeringens överinseende och ha att fullgöra alla uppdrag och åligganden som rådet anförtrott den. Unionens utgifter skall väsentligen täckas genom unionsstaternas årsbidrag. Varje unionsstats bidrag bestäms av rådet, artikel 2 1 , i enlighet med vissa i artikel 26 fastställda principer. Byrån använder i sitt arbete engelska, franska och tyska språken. Även rådets sammanträden hålls på dessa språk. Konventionen står öppen för anslutning även för stater som ej undertecknat den, artikel 32. Förutsättning för anslutning är bl. a. att statens nationella lagstiftning ger ett rättsskydd som minst har det i konventionen föreskrivna omfånget. För att stat skall få tillträda konventionen krävs att ansökan härom godkänns av unionen med fyra femtedelars majoritet av närvarande medlemmar.
1.7 Direktiven för utredningen I den år 1961 framlagda propositionen med förslag om införande av systemet med växtförädlingsavgifter anförde dåvarande chefen för jordbrukdsepartementet följande beträffande förslagets förhållande till det då pågående konventionsarbetet. Förslagets syfte är att åstadkomma ett system, enligt vilket landets växtförädling utan uppskov kan förses med avsevärt förstärkta resurser. Huruvida och i vilka hänseenden ett dylikt system framdeles kan behöva ändras med hänsyn till en blivande konvention på området, blir givetvis beroende på de fortsatta internationella överläggningarna. Även om sedermera skulle uppkomma ett läge, där man har att inom landet tillämpa ett skyddssystem av immaterialrättslig typ, kommer ett kompletterande finansieringssystem - exempelvis sådant som det föreslagna interna - att under en ganska avsevärd övergångstid fylla ett för den svenska växtförädlingen angeläget behov. En blivande konvention kommer nämSOU 1969: 15
ligen av allt att döma i princip endast att avse sortnyheter, som framvinnes efter det konventionen trätt i tillämpning. Sagda övergångstid har av styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt beräknats till 10-15 år räknat från konventionens ikraftträdande. Det kan vidare förtjäna omnämnas, att skydd enligt huvudbestämmelserna i konventionsutkastet på förädlarhåll anses bli svårt att erhålla ifråga om den stora massan av korsbefruktande växtslag, vilket sammanhänger med dessa växtslags relativt sett variabla karaktär och därav följande vanskligheter att bland annat åstadkomma en klar beskrivning av sorternas särskiljande egenskaper. I direktiven för utredningen, som upptagits i statsrådsprotokollet den 9 november 1962, anförde chefen för jordbruksdepartementet, att systemet med växtförädlingsavgifter, vilket var av offentligrättslig karaktär, syntes falla utanför konventionens ram. De sakkunniga skulle utreda den för svenska förhållanden lämpligaste utformningen av ett skyddssystem, som kunde möjliggöra för vårt land att tillträda konventionen. Direktiven innehåller vidare följande. Utredningen torde i första hand böra granska möjligheterna att - med erforderliga jämkningar - i sak bibehålla det nuvarande svenska systemet beträffande största möjliga antal växtslag samt konsekvenserna i skilda avseenden härav. Därest utredningen finner påkallat atl även överväga andra skyddssystem, bör de ekonomiska verkningarna av de övervägda systemen analyseras. Det är angeläget att klarlägga hur man - för det fall förädlarcn anses böra erhålla en mer eller mindre vidsträckt ensamrätt till framvunna sorter - praktiskt skall kunna förhindra missbruk av ensamrätten till förfång för berörda näringar. Vidare bör de administrativa spörsmål, som är förenade med övervägda system, ingående belysas och förslag lämnas på vilket sätt administrationskostnaderna skall täckas. I redovisningen av utredningens resultat bör ingå erforderliga författningsförslag.
2 Allmänt om växtförädling
Växtförädling är den vetenskap, som har till huvudsakligt syfte att förändra kulturväxternas arvsmassa så att odlingsvärdet ur olika synpunkter förbättras. Genetikens snabba utveckling under 1900-talet, på vars resultat den moderna växtförädlingens metoder bygger, har skapat bättre möjligheter att nå uppställda mål. Detta återspeglas i stora förbättringar av odlingsmaterialet, som åstadkommits samtidigt med att kraven på anpassning av sortmaterialet till nya produktionsmetoder vuxit. En viss form av förädling har emellertid pågått allt sedan växtodlingens början. Den förbättring av odlingsmaterialet som sålunda vunnits, var till stor del betingad av det naturliga urvalets inverkan på ett genetiskt heterogent material och mindre av medvetet urval från människans sida. Härigenom utkristalliserades under århundradenas lopp ett odlingsmaterial, som senare fick benämningen lokalstammar eller lantsorter och som varit av stor betydelse för den moderna växtförädlingen. Medvetna försök till förädling genom s. k. mass- eller individurval förekom dock långt innan ärftlighetslagarna var kända. Urvalsprincipen har sålunda varit tillämpad under lång tid och många gånger med utmärkt resultat. Den moderna genetiken bidrog emellertid i väsentlig grad till att effektiviteten i urvalsarbetet höjdes genom klarläggandet av samspelet mellan plantans arvsmassa och miljön. På basis av 26
dessa kunskaper har utarbetats för praktiskt bruk användbara försöksplaner och statistiska metoder. Med dessas hjälp kan kvantitativa genetiska skillnader mellan olika material bestämmas. En sådan bestämning är en nödvändig förutsättning för ett effektivt urvalsarbete. Urvalsarbetet förutsätter av naturliga skäl en ärftlig variation i det växtmaterial som skall bearbetas. Skapandet av ett genetiskt varierande material är därför det primära i allt förädlingsarbete. Hos de korsbefruktande växtslagen skapar förökningssättet automatiskt denna ärftliga variation. Varje individ har här en unik ärftlig konstitution, som skiljer sig mer eller mindre från andra individer. Hos de självbefruktande växtslagen har däremot alla individer med samma härstamning i princip samma arvsmassa. Urvalet i lantsorter av de självbefruktande växtslagen, t. ex. vete, havre och korn, gav resultat endast tack vare att spontan korsning och spontana mutationer hade skapat en ärftlig variation i materialet. Möjligheterna till förbättringar genom enkelt urval i dessa material var dock begränsade. Återupptäckten av de Mendelska ärftlighetslagarna vid sekelskiftet och den därpå snabbt expanderande genetiska forskningen skapade ett helt nytt utgångsläge för växtförädlingen. Klarläggandet av egenskapernas nedärvningsförhållanden och möjSOU 1969:15
ligheterna att kombinera olika egenskaper skapade en fast grund för korsningsförädlingen. Denna är fortfarande den viktigaste metoden för att åstadkomma för urvalsarbete nödvändig ärftlig variation. Korsningsförädlingen tillämpades från början i huvudsak på de självbefruktande växtslagen men har. efter hand även kommit att utnyttjas allt mer för att skapa nya egenskapskombinationer hos de korsbefruktande växtslagen. Förädlingsarbetet med de normalt vegetativt förökande växtslagen, som t. ex. potatis, bygger på korsningar och mutationer. I princip står hela den under en arts utveckling samlade och genom spontana mutationer uppkomna ärftliga variationen till förädlarens förfogande när det gäller att skapa nya egenskapskombinationer genom korsning. Inte minst viktigt är det därvid att bevara och utnyttja den väldiga variation, som finns samlad inom de olika arternas gencentra. Som exempel kan nämnas den avgörande betydelse material från potatisens gencentrum har för åstadkommandet av potatissorter, som är resistenta mot olika sjukdomar. Upptäckten att olika slag av joniserande strålar och vissa kemikalier kan framkalla ärftliga förändringar, mutationer, gav förädlaren en ny möjlighet att skapa ärftlig variation. Även om man ännu inte lyckats rikta mutationsprocessen, dvs. åstadkomma specifika ärftliga förändringar, utan får nöja sig med att i huvudsak slumpmässigt öka variationen, har arbetet med artificiellt framställda mutationer resulterat i nya och i flera avseenden förbättrade sorter av flera växtslag. »Mutationsförädlingen» skapar således ny, ärftlig variation, medan polyploidiför ädlingen ger möjligheter till fördubbling av arvsanlag. Framställning av autopolyploider, dvs. fördubbling av växternas kromosomtal med hjälp av vissa kemikalier, skapar värdefullt utgångsmaterial framför allt för förädlingen av olika foderväxter, såsom klöver och olika vallgräs, men också för t ex. sockerbetsförädlingen. Allopolyploidi, dvs. sammanförande genom korsning och åtföljande kromosomtalsfördubbling av arvsSOU 1969:15
massan hos två arter är en annan av de möjligheter till kombination av arvsanlag som naturen anvisat. Flera av våra kulturväxter, t. ex. raps, har visat sig vara spontana allopolyploider. Genom korsning mellan olika typer av kål och rybs, de två föräldraarterna till raps, har man fått nya egenskapskombinationer, som vidgat den ärftliga variationen hos rapsmaterialet och skapat nya möjligheter för urval av praktiskt värdefulla typer. Den vidgade kunskapen om kulturväxternas ärftliga konstitution och arvsmekanismens materiella bakgrund, generna och kromosomerna, har skapat förutsättningar för än mer avancerade metoder för kombination av värdefulla arvsanlag. Sålunda prövas möjligheten att i vissa växtslag byta ut enskilda kromosomer mot kromosomer från andra arter med speciellt värdefulla arvsanlag. Möjligheter finns också, genom s. k. duplikationsjörädling, att dubblera vissa arvsanlag, varvid effekten av dessa arvsanlag ökas. Vid korsning av genetiskt skilda linjer erhålls ofta en vitalitetsstegring, s. k. heterosiseffekt. Detta förhållande har med framgång utnyttjats vid förädling av olika växtslag. Hybridmajsen är det mest kända exemplet härpå. Ett praktiskt utnyttjande av heterosis kan möjliggöras genom speciella blombiologiska förhållanden, såsom hos majs, eller genom utnyttjande av olika slag av s. k. sterilitetsgener, såsom hos beta, kål och lök. Hybridsorter (Fi-sorter) har tidigare endast framställts av korsbefruktande växtslag. Nyligen har emellertid möjligheter yppats för utnyttjande av heterosis även vid förädling av självbef ruktande växtslag såsom vete och korn. Nödvändiga sterilitetsgener och andra anlag som betingar korsbefruktning kan antingen skapas genom artificiellt framställda mutationer eller överföras medelst korsning till kulturväxter från närstående primitivt material. Möjligheterna att skapa och utnyttja ärftlig variation för att få utgångsmaterial för urvalsarbetet är således stora och begränsas i stort sett endast av den praktiskt
och ekonomiskt möjliga omfattningen av förädlingsmaterialet. Förädlingens möjlighet till förbättring av sortmaterialet är ytterst beroende av känsligheten och precisionen hos urvalsmetoderna. De stora förändringarna i växtodlingen och de alltmer ökade kraven på kvalitet och odlingssäkerhet hos sortmaterialet har också tvingat förädlarna att utarbeta nya och förfinade urvalsmetoder. Med dessas hjälp kan stora serier av plantmaterial snabbt och säkert analyseras med hänsyn till olika egenskaper. Härvid har metoder och erfarenheter utnyttjats från ett stort antal naturvetenskapliga discipliner, såsom kemi, biokemi, växtfysiologi, växtpatologi, zoologi, veterinärmedicin förutom genetik och cytologi. Detta utvecklingsarbete, som ofta fått starta med ren grundforskning, har bland annat resulterat i biokemiska analysmetoder. Med dessas hjälp har fettsyresammansättningen i oljeväxtfrö radikalt kunnat ändras, näringsfysiologiska testmetoder för bedömning av fodervärdet hos förädlingsmaterial av olika växtslag kunnat utarbetas etc. Den vida bas, som härvid skapats för urvalsarbetet och som placerar växtförädlingen i en unik ställning inom naturvetenskaperna, möjliggör en rationell och effektiv förädling och en snabb anpassning av arbetet till ändrade krav på odlingsmaterialet. Detta senare är inte minst viktigt, eftersom växtförädling är ett arbete på lång sikt.
sort kunna betecknas som genetiskt ren linje. En sorts homogenitet måste alltså bedömas efter fortplantningssättet och efter den metod, som använts vid framställningen av sorten. Begreppet kan ej ges generell innebörd. Förädlingsarbetet är emellertid inte avslutat i och med att en ny sort marknadsförs. En stor del av förädlingens resurser går åt till att bevara och om möjligt förbättra sorterna genom uppdragande av eliter. En sådan elituppdragning är inte minst viktig hos de korsbefruktande växtslagen, där förädlingen ofta resulterar i en rubbning av genjämvikten. Denna jämvikt kan snabbt återställas med påföljd att sortens egenskaper försämras, om inte förädlaren genom förnyade och upprepade urval kontinuerligt förskjuter sortens gensammansättning i önskad riktning. Behovet av elituppdragning för bevarande av de självbefruktande sorternas egenskaper har också kraftigt ökat inte minst på grund av den heterogenitet inom sorten, som ofta blir en följd av de korsnings- och urvalsmetoder som används.
Att genomföra ett förädlingsprogram kräver ofta ett arbete på uppemot 20 år. Det är därför betydelsefullt att snabbt kunna anpassa arbetet till ändrade förädlingsmål. Framställda sorters genetiska konstitution kan sålunda, såsom framgår av det föregående, vara ganska olikartade alltefter kulturväxtens fortplantningssätt och använd metod i förädlingsarbetet. Vissa sorter, i första hand av de korsbefruktande växtslagen, är sammansatta av ett antal genetiskt åtskilda plantor, som i varje fall till övervägande del tillhör en viss huvudtyp. Andra sorter är genetiskt mera enhetliga. Numera torde ingen 28
3 Växtförädlingen i Sverige
3.1 Halvstatlig och enskild förädlingsverksamhet Forsknings- och försöksverksamhet på växtförädlingens område bedrivs i Sverige vid såväl statliga institutioner som enskilda företag. Växtförädling med direkt sikte på att framställa nya sorter för praktiskt bruk utförs dock så gott som helt av enskilda företag. Några statliga institutioner ägnar sig emellertid i anslutning till sin förut nämnda verksamhet även i viss utsträckning åt praktisk växtförädling. Av de enskilda företag som utövar förädlingsverksamhet får några ett mer eller mindre omfattande ekonomiskt stöd från staten. Sålunda har den på lantbruksväxtsidan arbetande enskilda växtförädlingsinstitutionen, Sveriges utsädesförening, alltsedan sin tillkomst år 1886 åtnjutit statsbidrag. Detta bidrag uppgår nu till så stort belopp att staten påtagit sig det huvudsakliga ansvaret för föreningens verksamhet. Ett statsbidrag utgår också sedan år 1924 till vårt andra stora växtförädlingsföretag, Weibullsholms växtförädlingsanstalt, vars verksamhet omfattar såväl lantbruks- som trädgårdsväxter. Vidare utgår ett mindre statsanslag till Algot Holmberg & Söner aktiebolag i Norrköping för dess växtförädlingsarbete. Statsbidrag för förädlingsverksamhet åtnjuts slutligen av Institutet för växtförädling av frukt och bär samt av Institutet för skogsförbättSOU 1969:15
ring. Den i enskild regi i övrigt bedrivna växtförädlingsverksamheten drivs utan direkt statligt ekonomiskt stöd. Uppgifter om de bidrag som över statsbudgeten utgår till enskilda förädlingsföretag lämnas nedan under punkt 6.1. I det följande skall lämnas en kort redogörelse för de halvstatliga och enskilda förädlingsföretag i Sverige, som driver praktisk förädlingsverksamhet på lantbruksväxt- och trädgårdsväxtsidan samt på det skogliga området. Sveriges utsädesförening, som har sitt säte i Svalöv i Malmöhus län, driver förädlingsverksamhet i huvudsak beträffande lantbruksväxterna. Den leds av en styrelse på åtta personer, varav fem är tillsatta av Kungl. Maj:t. För att tillgodose behovet av lokal förädlings- och försöksverksamhet har föreningen byggt ut ett nät av kontakter, som numera täcker hela landet. Viktigast bland dem är åtta filialer. Inom huvudanstalten och filialernas verksamhetsområden finns fasta försöksfält, s. k. substationer, och vissa andra försöksplatser. Föreningens arbetsuppgifter omfattar förädling och odlingsproblem jämte förberedande sortprövning samt upplysnings- och rådgivningsverksamhet i anslutning härtill. Vid föreningen har sedan länge förekommit metodforskning som underlag för framställningen av för svenskt jordbruk bättre sortmaterial. Denna forskning har efterhand 29
blivit alltmera betydande och förgrenad. F. n. omfattar den såväl problem av mera grundläggande art som forskningsuppgifter i anknytning till den rutinmässiga förädlingsverksamheten. Under de senaste åren har metodforskningen på flera punkter byggts ut, bl. a. motationsforskningen. Den egentliga förädlingsverksamheten är uppdelad på sex förädlingsavdelningar, nämligen vete- och havreavdelningen, rågoch kornavdelningen, oljeväxtavdelningen, foderväxtavdelningen, potatisavdelningen och trindsädesavdelningen. Den senare är förlagd till Ultuna. En filial i Västernorrland under avdelningsföreståndarens ledning sysslar utom annat även med norrländska förädlingsfrågor och är främst inriktad på vallväxter samt korn och havre. Vid huvudanstalten i Svalöv finns - utöver vissa av förädlingsavdelningarna två serviceavdelningar, som på olika sätt betjänar förädlingsarbetet. Den ena, cytogenetiska avdelningen med växtfysiologi, har till uppgift att utföra metodundersökningar, som kan utgöra underlag för förädlingsavdélningarnas verksamhet, samt att på olika sätt skapa vidgad ärftlig variation. Den andra avdelningen, den kemiska, är uppdelad på olika sektioner för cerealkemi, fettkemi och nutritionsproblem. Vid denna utförs metodforskning som underlag för selektionsarbetet mot bättre kvalitet. Dessutom utförs rutinanalyser av skiftande slag. Vid huvudanstalten finns också en korttröllbyrå, som har hand om bl. a. stamsädeskontroll och organisation av fältbesiktningar. Vid huvudanstalten är inrymd den s. k. ärftlighetsinstitutionen, som utgör en filial åt Lunds universitets genetiska institution. Ärftlighetsinstitutionen bildar en förbindelselänk mellan den teoretiska forskningen vid universitetet och den praktiska växtförädlingen vid föreningen. Vid huvudanstalten är f. n. placerade experter från statens växtskyddsanstalt, varigenom ett samarbete möjliggörs i frågor på växtpatologins område. Föreningen samarbetar med en rad olika institutioner och organisationer. 30
Weibullsholms växtförädlingsanstalt tillhör W. Weibull aktiebolag och är förlagd till Weibullsholm vid Landskrona. Förädlingsverksamheten omfattar såväl lantbruks- som trädgårdsväxter och är centraliserad till Weibullsholm. Anstalten har byggt upp ett omfattande system av försök i landets olika delar. Dessutom finns filialanläggningar. År 1956 inrättades sålunda en förädlingsfilial i Bjertorp i Skaraborgs län och 1962 en försöksstation i Lundås i Roslagen. För några år sedan inrättades en förädlingsstation i England. Ett dotterbolag arbetar med växtförädling i Brasilien. Liksom vid Sveriges utsädesförening förekommer vid Weibullsholm en kombination av teoretisk forskning och praktisk förädlingsverksamhet. En ganska omfattande grundforskning bedrivs i anslutning till den målinriktade verksamheten. Förädlingsverksamheten utövas f. n. på fem skilda specialavdelningar, nämligen <avdelningarna för korn och korsblomstriga oljeväxter, för havre, för höstvete och vårvete, för vallväxter samt för köks- 'odh blomsterväxter. För utförande av speciella uppgifter har inrättats ett cytogenetiskt laboratorium, ett resistensbiologiskt laboratorium och ett kemiskt laboratorium. Verksamheten vid cytogenetiska laboratoriet är i stort uppdelad på tre huvudlinjer, nämligen polyploidiförädling, mutationsforskning och undersökningar av annan karaktär. Mutationsforskningen ägnas i stor utsträckning 3t grundläggande teoretiska frågor. I laboratoriets uppgifter ingår även att assistera förädlingsavdelningarna då det gäller att lösa speciella problem. Vid det resistensbiologiska laboratoriet utförs arbete med att för de skilda förädlingsavdelningarnas räkning bygga in resistens i förädlingsmateriälet samt ätt undersöka nya förädlingslinjers motståndskraft mot de viktigaste sjukdomarna. Därjämte pågår vid detta laboratorium 'metodikforskning och vissa andra undersökningar av grundläggande karaktär. Kemiska laboratoriet är ett serviceorgan för anstaltens specialavdelningar men bedriver även forskning rörande ny metodik och vissa SOU 1969: !5
kvalitetsproblem, särskilt beträffande näringsvärdet hos fodersäd. Algot Holmberg & Söner aktiebolag, som tillhör W. Weibull aktiebolag och har sin verksamhet i Norrköping, driver f. n. förädling med vete, korn och havre samt med sojabönor. Sojabönförädlingen har främst gällt sojan som producent av högvärdigt protein och har tagit sikte på att anpassa sojan till svenska betingelser. Stråsädesförädlingen syftar företrädesvis till ökad odlingssäkerhet under mellansvenska förhållanden. Verksamheten vid det år 1960 inrättade institutet för växtförädling av frukt och bär, som är förlagt till den av Föreningen för växtförädling av fruktträd ägda fastigheten Balsgård i Kristianstads län, grundas på ett avtal mellan staten och en stiftelse, bildad av icke-statliga intressenter. Genom omfattningen av de bidrag staten nu ger denna institution och den del staten och näringslivets organisationer tar i institutets angelägenheter har institutet fått karaktären av ett halvstatligt branschforskningsinstitut. Institutets verksamhet syftar främst till att framställa nya sorter av de i vårt land odlade frukt- och bärslagen. Härvid fästes största vikt vid sådana egenskaper som god vinterhärdighet hos träden, hög avkastning, lämplig mognadstid, motståndskraft mot sjukdomar och parasitangrepp samt hög produktkvalitet, varjämte beaktas sorternas lämplighet för skilda lagrings- och konserveringsmetoder. Arbetena omfattar i första hand fruktträd, främst äpple men även päron, plommon och körsbär. Bärväxtförädlingen ägnas särskilt jordgubbar och hallon. Institutets arbetsuppgifter omfattar också forskning bl. a. rörande växtmaterialets arvsförhållanden. iBetydande preliminära resultat i form av nya sorter, som utlämnats för prövning, har efter hand nåtts. Två nya äpplesorter och en ny plommonsort har släppts ut på marknaden. Rätten till sorter, frambringade vid institutet, tillkommer enligt avtal detta. Enligt stadgarna för institutet skall sorterna emellertid i princip ställas till allSDU 1969: 15
män disposition. Det förutsätts dock att institutet erhåller ersättning härför och att inkomsterna av försäljningen av nya sorter i största möjliga utsträckning kommer den fortsatta växtförädlingen vid institutet tillgodo. Institutet för skogsförbättring, som är förlagt till Uppsala, driver vetenskaplig och praktisk växtförädling rörande skogsträd. Institutet inrättades år 1967 genom avtal mellan staten och Stiftelsen skogsförbättring. Den senare har grundats av Föreningen skogsträdsförädling, vars tidigare drivna förädlingsverksamhet övertagits av institutet. På grund av formerna i ö r verksamheten vid institutet och statens omfattande bidrag till detta är det att anse som ett halvstatligt branschforskningsinstitut. Den praktiska växtförädlingen, huvudsakligen bestående i urvalsförädling men även i viss utsträckning av korsnings- och poliploidiförädling, utförs främst vid tre försöksstationer, nämligen Ekebo i Malmöhus län, Brunnsberg i Värmlands län och Sundbo i Västemorrlands län. Bland företag som driver växtförädlingsverksamhet utan statsunderstöd och som har en sådan omfattning och en sådan inriktning att deras verksamhet kan anses ha en mera påtaglig betydelse för jordbruket och trädgårdshanteringen kan nämnas Aktiebolaget Hammenhögs Frö, J. E. Ohlsens Enke aktiebolag och Svenska sockerfabriksaktiebolaget. Härjämte förekommer växtförädling vid vissa industriföretag inom livsmedelsbranschen. Aktiebolaget Hammenhögs Frö i Hammenhög (förutvarande Otto J.Olsson & Sons AB), som är ett dotterbolag till Allmänna svenska utsädesaktiebolaget, bedriver vid Hammenhögs växtförädlingsanstalt växtförädling med trädgårdsväxter samt upprätthållande förädling med vissa lantbruksväxter. Av kostnaderna för den samlade växtförädlingsverksamheten används ungefär tre femtedelar för trädgårdsväxtförädling. Tyngdpunkten är lagd vid förädling av köksväxter. Verksamheten har erhållit visst stöd genom anslag från bl. a.
forskningsråd. J.E. Ohlsens Enke aktiebolag är ett danskägt företag som driver en omfattande förädling av trädgårdsväxter i Danmark. I intimt samarbete med denna verksamhet förekommer förädlings- och försöksverksamhet vid bolagets egendom Ohlsgård vid Malmö. Här bearbetas köksväxter och blommor. Arbetet är främst inriktat på att åstadkomma bättre odlingsmaterial för den yrkesmässiga trädgårdsnäringens behov. Svenska Sockerfabriksaktiebolaget startade redan år 1912 förädling av sockerbetor. Förädlingsverksamheten har sin huvudcentral förlagd till Hilleshögsinstitutet vid Landskrona. Den första rent svenska sockerbetssorten kom fram på 1920-talet och därefter har åtskilliga sorter med högre avkastningsförmåga och bättre egenskaper i övrigt framställts. Förädlingsverksamheten har utvidgats till andra länder och nu bedriver institutet sockerbetsförädling även i Holland, England, Finland, Frankrike, Italien och Österrike. Försöksstationer har inrättats i England, Holland och Italien. Utsäde av de av bolaget framställda sorterna har vunnit stor spridning utomlands. Denna utlandsförsäljning har i viss utsträckning medverkat till att bestrida de fasta kostnaderna för förädlingen. Den av vissa industriföretag inom livsmedelsbranschen, bl. a. Findus AB, utövade växtförädlingsverksamheten är uteslutande inriktad på att nå fram till nya sorter, som kan tillgodose industriernas produktionsintressen. Resultaten av förädlingsarbetet lämnas i allmänhet inte ut på annat sätt än genom kontraktsodling. 3.2 Förädlingsverksamhet institutioner
vid statliga
Den helstatliga forsknings- och försöksverksamheten i fråga om växtförädling på lantbruksväxtområdet är förlagd till institutionen för växtförädling vid lantbrukshögskolan. Institutionen har ett visst samband med institutionerna för växtodling, växtpatologi och växtfysiologi vid samma
högskola. Förädlings- och försöksverksamheten förekommer också vid institutionen för genetik vid Lunds universitet. Tidigare ägnade man sig vid universiteten och läntbrukshögskolan i viss utsträckning åt vetenskapligt-praktiskt växtförädlingsarbete. Efter omorganisation under 1960-talet har emellertid arbetet mera inriktats mot problem av grundforskningskaraktär. Den officiella värdeprövningen av sorter av lantbruksväxter har nu den nämnda institutionen för växtodling hand om. På trädgårdsväxtområdet är motsvarande forsknings- och försöksverksamhet förlagd till två av lantbrukshögskolans institutioner i Alnarp, nämligen institutionen för frukt och bärodling samt institutionen för köksväxt- och prydnadsväxtodling. Viss forskningsverksamhet beträffande trädgårdsväxterna förekommer även vid genetiska institutionen i Lund. Vid institutionen för frukt- och bärodling intar arbetet med officiell värdeprövning av nya sorter en framskjuten plats. Härjämte förekommer undersökningar av mera speciell forskningskaraktär. I Alnarp bedrevs redan tidigt en omfattande förädlingsverksamhet med fruktträd och bärväxter. Efter tillkomsten av Institutet för växtförädling av frukt och bär överflyttades dock större delen av det framställda förädlingsmaterialet till detta institut. I viss utsträckning har emellertid förädlingsarbetet vid Alnarp fortsatt, varvid det inriktats på urval och prövning av tidigare framställt korsningsmaterial samt på artkorsningar, kromosomtalsbestämningar m. m. Även vid institutionen för köksväxt- och prydnadsväxtodling utgör värdeprövningen av nya sorter en betydande del av arbetsuppgifterna. Praktisk växtförädling har bedrivits i endast ringa omfattning. Det förädlingsarbete som förekommit har gällt i huvudsak kromosomfördubblade former av olika köksväxter. I samband med vissa undersökningar om olika grundstammars värde hos rosor har förekommit förädlingsverksamhet i begränsad utsträckning. Verksamheten har huvudsakligen avsett .kombinationsförädling med krysantemum. SOU 1969:15
På det skogliga området utövas helstatlig förädlingsverksamhet huvudsakligen vid skogshögskolans genetiska institution. Här bedrivs såväl genetisk grundforskning som praktisk förädling. Även en del andra institutioner vid högskolan arbetar emellertid med förädlingsproblem, bl. a. resistensfrågor. År 1949 bildades en frivillig sammanslutning, samarbetsnämnden för skoglig växtförädling och genetik, vars ändamål bl. a. var att samordna det av skogshögskolan och det vid Föreningen skogsträdsförädling tidigare bedrivna växtförädlingsarbetet. Samarbetsnämnden, som alltjämt verkar i begränsad utsträckning, har utfört ett omfattande arbete bl. a. med utväljandet av plusträd i landat. Avkommeprövning av förädlingsmaterial utförs i samarbete mellan skogshögskolan och det förut nämnda Institutet för skogsförbättring. Arbetet finansieras i huvudsak med medel från en av Föreningen skogsträdsförädling förvaltad fond för avkommeprövning. Prövningsverksamheten har först under senare år kunnat bedrivas i större omfattning. Ett av skogsstyrelsen sommaren 1962 framlagt förslag till förordning angående insamling av skogsfrö samt handel med skogsfrö och skogsplantor m. m. har ej lett till annan åtgärd än att Kungl. Maj:t - som funnit att kvalitetskontroll av handeln med skogsfröer och skogsplantor inte f. n. kunde komma till stånd på sätt skogsstyrelsen föreslagit - har uppdragit åt 1962 års skogsbruksutredning att överväga att i andra former främja användningen av fröer och plantor av god och lämplig kvalitet samt att i anslutning härtill överväga frågan om statens medverkan i det skogliga förädlingsarbetet. Skogsbruksutredningen har ännu ej framlagt förslag i saken. Vid en del andra statliga organ förekommer en praktiskt inriktad verksamhet som syftar till att lösa problem som har anknytning till växtförädlingen. Provning av sorters värdeegenskaper utförs som nämnts vid lantbrukshögskolans institution för växtodling. På utsädesvårdens område SOU 1969: 15 i—914163
bedriver statens centrala frökontrollanstalt vetenskaplig forskning och utför praktiska försök i syfte att förbättra möjligheterna att få fram fullgoda utsädesvaror. Ett annat statligt organ, statens växtskyddsanstalt, bedriver i syfte att skapa skydd för växtodlingen praktisk vetenskaplig forskning rörande sjukdomar och skadedjur. Ett nära samarbete för att lösa förädlingsproblem förekommer, utöver vad förut nämnts, mellan statliga institutioner och privata samt halvstatliga organisationer.
4 Utsädesmarknaden
Såväl ett offentligrättsligt som ett privaträttsligt skyddssystem för växtförädlingsprodukter bör i praktiken få en sådan utformning och tillämpning att förädlaren får ersättning i huvudsaklig proportion till användningen av den av honom framställda sorten. Ersättningen kan då baseras antingen på storleken av den med sorten odlade arealen eller på mängden använt förökningsmaterial av sorten. Då utfallet av ett skyddssystem således är beroende av storleken av den areal som används för odling av nyttoväxter eller av det årliga behovet av förökningsmaterial har utredningen undersökt dsssa förhållanden. I det följande lämnas några uppgifter härom huvudsakligen såvitt gäller lantbruks- och trädgårdsväxterna samt den beräknade utvecklingen på dessa områden. I anslutning härtill redovisas uppgifter angående marknadsföringen av förökningsmaterial och förädlingsföretagens hittillsvarande inflytande över handeln med företagets egna sorter.
4.1 Lantbruksväxter
4.1.1 Utsädesbehov Den totala arealen för odling inom landet av lantbruksväxter uppgick år 1966 till omkring 3,1 milj. har. Mellan jordbruksräkningarna åren 1951 och 1956 minskade den åkerareal som brukades av större
brukningsenheter än 2 har med omkring 40 000 har. Mellan åren 1956 och 1961 var minskningen omkring 190 000 har och mellan åren 1961 och 1966 ytterligare 240 000 har. Utöver denna totala minskning av 470 000 har tillkommer 90 000 har som den åkerareal minskade som brukades av mindre enheter. Under 15-årsperioden i fråga var minskningen, bortsett från sistnämnda små arealenheter, totalt 13,3 % eller uppdelat på de nämnda 5-årsperioderna 1,1, 5,4 och 6,8 %. Fortsätter tendensen med nedläggning i samma takt som under den senaste 5-årsperioden kommer år 1975 åkerarealen att ha minskat med ytterligare 400 000-500 000 har jämfört med åkerarealen år 1966*. År 1975 skulle därför åkerarealen kunna beräknas understiga 1966 års åkerareal med upp till en sjättedel. Den för stråsäd - brödsäd och fodersäd - odlade arealen uppgick år 1966 till nära 1,5 milj. har, varav 240 000 har avsåg brödsäd. Den relativa odlingen av brödsäd har inte företett märkbara förskjutningar under 1900-talet fram t o. m. år 1956. Under 10-årsperioden 1956-1966 har emellertid denna areal såväl absolut som relativt minskat väsentligt. Fodersädesodlingen har gått ned intill slutet av 1940talet men har därefter ökat för att numera ha större omfattning än någonsin tidigare. * Källa: OECD; Agricultural Projections for 1975 and 1985. I SOU 1969: 15
Trots att alltmera åkerareal efter hand tagits ur produktionen har dock den odlade arealen för stråsäd totalt varit tämligen oförändrad ända sedan 1930-talet. Odlingen av stråsäd kommer troligen att behålla sin starka ställning. Det totala årliga behovet av utsäde av stråsäd har under regleringsåren 1955/ 1956-1966/1967 utgjort mer än 3 milj. dt*. Härav har den genom handeln försålda kvantiteten uppgått till mellan 1,3 och 1,7 milj. dt årligen. Denna andel motsvarar i genomsnitt drygt 50 % av totala utsädesbehovet. Återstående del har täckts till huvudsaklig del av utsäde som odlaren iordningställt av egen producerad spannmål och till en mindre del av utsäde som odlaren förvärvat av annan som själv odlat utsädet. En i samband med tillkomsten av 1957 års promemoria verkställd utredning angående de i handeln under säsongerna 1955/1956 och 1956/1957 omsatta kvantiteterna utsäde av viktigare växtslag av jordbruksväxterna, visade att handelns andel i försäljningen av utsädet av dessa växter var mycket varierande från växtslag till växtslag. Orsakerna var bl. a. variationer i årsmånen och tillkomsten av nya sorter på marknaden. Beträffande stråsäden kan här anföras några siffror från undersökningen. Av vårstråsäden gick så mycket som 53 % av det totala utsädesbehovet genom handeln. Av höststråsäden gick däremot blott omkring 30 % genom handeln. Orsaken till den låga siffran för höstsäd ansågs vara den korta tiden från skörd till sådd, vilket ej medger att partier ställs i ordning för offentligt salubjudande. Anledningen till att stor del av utsädesbehovet av stråsäden täcks genom att odlaren iordningställer eget utsäde är främst den att sådant utsäde ställer sig billigare än det handelsförda utsädet. Att odlaren likväl i viss omfattning förser sig med utsäde av spannmål genom inköp i allmänna handeln beror vanligen på att han vill ha utsäde av hög kvalitet eller att han önskar övergå till ny sort. Genom mekaniseringen SOU 1969:15
och övergången till arbetsextensiva driftsformer bör emellertid kunna antas att odlaren kommer att i ökad grad köpa utsäde i handeln. Odlingen av trindsäd omfattade år 1966 ej mer än 8 000 har och kan beräknas gå tillbaka, om inte särskilda åtgärder vidtas för att stimulera odlingen. Av 1957 års undersökning framgick, att handelns andel i utsädesförsörjningen utgjorde ej mindre än 88 %. Oljeväxter odlas f. n. på en areal av omkring 100 000 har. På grund av den minskade kreaturshållningen och en fortgående övergång till vegetabilieproduktion kan oljeväxtodlingen beräknas öka. Handelns andel i totala utsädesbehovet av oljeväxter utgör ca 90 %. Den relativa odlingen av vallväxter har minskat under senare årtionden men upptar alltjämt ungefär 40 % av hela åkerarealen. Årliga utsädesbehovet utgör ca 85 000 dt. Med ledning av uppgifter från Sveriges centrala fröråds utredning år 1967 angående fröodlingens problem samt från ett år 1966 avgivet betänkande angående växtförädlingsavgifter och sortförsökens finansiering (Jo 1966: 1) kan handelns andel i utsädesbehovet åren 1964 och 1965 av vallbaljväxter och vallgräs beräknas till ca 57 resp. 80 %. För timotej, som är det mest använda vallgräset, uppgår denna andel till ca 65 %. Beträffande rotfrukterna kan nämnas, att praktiskt taget allt utsäde går genom allmänna handeln. Vad angår potatis framgår av officiella statistiska uppgifter, att odlingen härav tidigare utvidgats men senare år gått tillbaka. Den för potatisodling utnyttjade arealen har således under en 15-årsperiod fram till och med år 1966 sjunkit från 121 000 till 67 000 har. Det totala utsädesbehovet för sistnämnda år har uppskattats till ca 2 milj. dt. Av det i handeln omsatta utsädet har under senare år så gott som allt statsplomberats. Statsplomberad kvantitet utgjorde år 1966 ca * Källa: Svensk spannmålshandel. 35
166 000 dt och år 1967 ca 175 000 dt. Fr. o. m. den 1 juli 1968 är statsplombering obligatorisk för handel med utsädespotatis. Av de anförda siffrorna framgår, att en mycket stor del av utsädesbehovet täcktes av hemmaproducerat utsäde. Handelns andel i utsädesförsörjningen har emellertid under senaste årtiondet avsevärt ökat och kan med ledning av ovanstående uppskattade utsädesbehov och plomberad mängd beräknas till ca 11 %. 4.1.2 Utsädeshandeln Handeln med utsäde av lantbruksväxter ombesörjs av ett antal enskilda utsädesoch spannmålsföretag samt av jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, som verkar genom de olika centralföreningarna. De enskilda utsädesföretagen utgörs av Allmänna svenska utsädesaktiebolaget och W. Weibull aktiebolag, vilka genom riksomfattande försäljningsorganisationer och dotterföretag täcker hela landet, samt ett stort antal mindre företag som i allmänhet är av lokal karaktär. Centralföreningarna arbetar inom bestämda områden, och någon konkurrens mellan dem förekommer i princip ej. Förmedlingen av utsäde mellan föreningarna ombesörjs av, förutom föreningarna själva, riksorganisationen Svenska lantmännens riksförbund. Plomberingsstatistik från regleringsåret 1966/1967 visar, att de två större enskilda företagen och centralföreningarna svarade för 85-90 % av utsädesmarknaden i fråga om lantbruksväxter. Av försäljningen av spannmålsutsäde svarade de två större enskilda företagen för ungefär 33 % och föreningsrörelsen för ungefär 50 %. Förädlingsföretagens inflytande över handeln med egna sorter undersöktes vid den i 1957 års promemoria redovisade utredningen. Undersökningen omfattade av jordbruksväxterna fodermärgkål, lin, korsblomstriga oljeväxter, havre, korn, vete, råg, trindsäd, vallbaljväxter, timotej och övriga vallgräs, foderbetor samt kålrot och röva. Härvid konstaterades, att förädlingsföretagens försäljningsorgan i regel endast 36
svarade för en mindre del av de marknadsförda kvantiteterna av egna förädlingsprodukter. Undantag utgjorde rotfrukterna. Beträffande dessa skedde försäljningen av bruksfrö helt från förädlaren. För vårstråsäden, som representerade de största utsädeskvantiteterna, kom försäljningen av egna sorter i vissa fall ej upp till 15 % av den totala försäljningen. Av Svalövssorter, som under de två undersökta åren omsattes i handeln, härstammade endast en kvantitet av 18,6 resp. 16,4% från förädlingsföretagets eget försäljningsorgan och motsvarande siffror var för Weibullssorterna 21,2 resp. 20,5 %. Säsongen 1966/1967 plomberades av Svalövssorter av strå- och trindsäd ca 178 000 dt för förädlingsföretagets eget försäljningsorgan jämte dotterföretag. Detta motsvarade 24,6 % av totala plomberingen av utsäde av dessa sorter. Samma säsong plomberades av Weibullssorterna av stråsäd ca 301 000 dt för förädlingsföretagets försäljningsorgan jämte dåvarande dotterföretag. Detta motsvarade 31,3 % av totala plomberingen av utsäde av dessa sorter. Siffrorna från 1957 års undersökning visade i stort sett, att ju större spridning en sort hade desto mindre andel i den totala försäljningen av sorten hade förädlaren eller dennes försäljningsorgan. I detta avseende har inte någon större förändring inträtt på senare år. Såsom framgår av det anförda är det andra än förädlaren och dennes försäljningsorgan som odlar och säljer huvuddelen av marknadsfört utsäde av en framställd sort. De inhemska förädlarna kan därför sägas ha ett ganska ringa inflytande över handeln med utsäde av stråsäd och detsamma gäller även handeln med utsäde av flertalet övriga lantbruksväxter. 4.1.3 Utsädeskostnaden Utredningen har gjort ett försök att beräkna kostnaden för det utsäde av lantbruksväxter, som år 1967 användes i svensk växtodling. Härvid har utredningen utgått från uppgifter om areal för respektive växtSOU 1969: 15
slag samt utsädesmängd, som lämnats av statistiska centralbyrån, Sveriges centrala fröråd och lantbrukshögskolans konsulentavdelning. Såsom å-pris har använts de priser, som i medeltal kommit till tillämpning våren 1967 för utsäde av dåvarande klass A. Denna beräkning visar, att kostnaden för utsäde, räknat i mkr., utgör för stråoch trindsäd 298,9, för vallväxter 83,5, för oljeväxter 2,3, för övriga fröslag utom trädgårdsväxter 4,6 samt för potatis 93,9, eller tillhopa närmare 500 mkr. Utsädeskostnaden uppgår sålunda till en betydande summa bland jordbrukets utgiftsposter. 1957 års undersökning visade enligt vad som tidigare anförts att beträffande lantbruksväxterna handelns andel i tillgodoseendet av det totala utsädesbehovet varierade från växtslag till växtslag. Denna andel har efter hand ökat och kan beräknas år 1968 ha utgjort i genomsnitt ca 55 %. Resten av utsädesbehovet har i stort sett täckts av det på den egna gården producerade utsädet. Vad angår potatisutsäde visar den tidigare redovisade utredningen, att omsättningen i handeln är ringa. Enligt den i det föregående framlagda prognosen skulle den odlade åkerarealen fram till år 1975 kunna komma att reduceras med en sjättedel. Detta innebär, att det årliga samlade behovet av utsäde skulle, om man bortser från behovet av utsädespotatis, komma att minskas från f. n. omkring 3,1 milj. dt frövaror till i runt tal 2,5 milj. Om handelns andel i den totala utsädesförsäljningen blir oförändrad, skulle detta medföra en motsvarande minskad efterfrågan av utsädesvaror i handeln. Uppgifter från olika år om mängden statsplomberat utsäde visar emellertid, att det föreligger en relativt stegrad efterfrågan i handeln av utsädesvaror av lantbruksväxterna. Även andra faktorer föranleder en sådan slutsats. Sålunda är det tydligt att odlare av utsäde i större utsträckning skaffar sitt grundutsäde genom handeln än odlare som främst inriktar sig på odling av bruksvaror. Vidare är det uppenbart att storleksrationaliseringen av jordbruken medför större användning av utsäde som SOU 1969: 15
går genom handeln. Det höjda kostnadsläget bl. a. för arbetskraft i jordbruket ger odlaren anledning att i allt större utsträckning bortse från det merpris den inköpta varan har jämfört med det egna utsädet. Den minskade tillgången på arbetskraft som är sysselsatt med jordbruk bör verka i samma riktning och den relativa ökningen av antalet kreaturslösa jordbruk bör också kunna höja andelen inköpt utsäde. Av hänsyn till det anförda bör kunna antas, att handeln med utsäde inom landet inte kommer att minska i samma utsträckning som åkerarealen minskar. 4.2 Trädgårdsväxter 4.,2.1 Utsädesbehov I fråga om frukt, bär och grönsaker finns ej några helt säkra uppgifter att tillgå om omfattningen av odlingen i riket. Undersökningar, som under senare år genomförts bland odlarna inom en del viktigare produktionsområden, visar emellertid att den sammanlagda växthusarealen i landet kan beräknas till över 400 har, vartill kommer ungefär 100 har i bänkgårdar och ungefär 4 400 har frilandsodlingar. Den icke kontraktsbundna fältmässiga odlingen av köksväxter och bär beräknas omfatta närmare 6 000 har och svara för ett produktionsvärde av omkring 30 mkr. Fältmässig odling av köksväxter och bär, som i enlighet med kontrakt levereras till konservindustrin, har inte omfattats av de företagna undersökningarna. Denna produktionsform har i stor utsträckning vuxit fram under 1950talet. Den kontraktsbundna odlingen har beräknats uppgå till omkring 7 500 har och nå upp till ett produktionsvärde av omkring 25 mkr. Den svenska yrkesfruktodlingen beräknas omfatta omkring 4 500 har och är uppdelad på ca 1 200 odlare. Det viktigaste fruktslaget är äpple. Av antalet fruktträd i yrkesodlingen utgör ca 80 % äpple, 1012 % päron och återstoden plommon och körsbär. Av yrkesodlarnas organisationer uppskattas produktionen av äpple i yrkes37
fruktodlingen till omkring 40 milj. kg i medeltal per år under 1960-talet. Motsvarande siffra var för päron 4,4 milj. kg. Det sammanlagda årliga produktionsvärdet från yrkesfruktodlingen uppgår till omkring 40 mkr. Utöver den yrkesmässiga fruktodlingen finns i landet en omfattande s. k. husbehovsodling. Kvantitativt produceras i hemträdgårdarna mera frukt än i yrkesodlingen. Den årliga konsumtionen av färska grönsaker har enligt jordbruksnämndens konsumtionsundersökningar stigit från 91 milj. kg i början av 1950-talet till 106 milj. kg år 1956 och till 194 milj. kg år 1967, motsvarande ett värde av 406 mkr. Samtidigt har konsumtionen av inhemska frukter och bär stigit från 233 milj. kg i början av 1950-talet till 272 milj. kg år 1967, motsvarande ett värde av 641 mkr. Därjämte förbrukades importerade färska frukter och bär. Importen utgjorde i början av 1950talet 136 milj. kg och år 1967 296 milj. kg till ett värde av 745 mkr. Såsom framgår av dessa siffror har den svenska konsumtionen av grönsaker och frukt ökat starkt under det senaste årtiondet och särskilt gäller detta den importerade frukten. OECD:s statistik visar emellertid att den svenska genomsnittliga förbrukningen av grönsaker, trots den angivna konsumtionsökningen, är lägre än i andra europeiska länder. Konsumtionen av frukt överstiger dock förbrukningen i t. ex. Belgien, Frankrike och Storbritannien. De här angivna konsumtionssiffrorna tyder på en framtida utvidgning av konsumtionen av frukt, grönsaker och bär. Denna vidgade konsumtion torde ge utrymme för en stegring av den inhemska produktionen av dessa växtslag. Behovet av sorter som är lämpliga för svenska förhållanden gör sig därmed också alltmera gällande och efterfrågan på förökningsmaterial måste komma att öka alltmera. Beträffande blommor saknas uppgifter om odlingens omfattning. Det har emellertid kunnat konstateras, att såväl produktionen som förbrukningen av blommor varit i starkt stigande i Sverige under de senaste åren. 38
4.2.2 Utsädeshandeln En undersökning av handelns omsättning av utsäde av trädgårdsväxterna under senare år skulle, såvitt gäller köksväxtfrö som ej statskontrollerats, innefatta ett vidlyftigt och långvarigt arbete. Betydelsen av att få fram sådana uppgifter har utredningen inte ansett vara så stor att den föranstaltat om en undersökning i saken. Beträffande köksväxtfrö som statskontrollerats visar statistik från statens centrala frökontrollanstalt att under säsongen 1962/ 1963 ca 730 dt köksväxtfrö provtagits i och för försäljning som statskontrollerat frö. Härav har ca 600 dt godkänts för märkning med kemiskt ämne. Motsvarande siffror utgjorde för säsongen 1963/1964 700 dt resp. 590 dt. Till jämförelse kan nämnas, att det statskontrollerade köksväxtfrö, som såldes av de åtta största företag, som så gott som helt hade hand om frödistributionen inom landet och som var innehavare av egna sorter, säsongen 1955/1956 omfattade ca 1 200 dt och säsongen 1956/ 1957 ca 620 dt. Det statskontrollerade köksväxtutsädet representerade enligt 1957 års promemoria av den totala mängden sålt köksväxtutsäde ca 24 % säsongen 1955/ 1956 och ca 15 % säsongen 1956/1957. Vid den undersökning som utfördes i samband med tillkomsten av 1957 års promemoria undersöktes också förädlingsföretagens inflytande över handeln med egna köksväxtsorter. Undersökningen visade, att de åtta frödistributionsföretagen av egna sorter sålt till återförsäljare eller förbrukare under säsongen 1955/1956 tillhopa omkring 5 030 dt och under säsongen 1956/ 1957 tillhopa omkring 4 200 dt. Andra företag än sortinnehavaren och hans återförsäljare hade sålt köksväxtutsäde av svenska sorter i begränsad omfattning, nämligen under säsongen 1955/1956 omkring 330 dt och säsongen 1956/1957 omkring 300 dt. Av det totala inom landet sålda köksväxtutsädet av svenska sorter hade således endast 6,6 % resp. 7,2 % saluförts av andra företag än sortinnehavaren och hans återförsäljare. Siffrorna visar att förädlarna av SOU 1969:15
köksväxter på ett helt annat sätt än förädlarna av lantbruksväxter behärskade det kommersiella utnyttjandet av sina produkter. I detta sammanhang kan det vara av intresse att konstatera, att importen av köksväxtfrö har ganska stor omfattning. 1957 års promemoria redovisar en årlig import under åren 1955/1956 och 1956/1957 av 3 330 resp. 6 360 dt, varav bl. a. böna 140 resp. 70 dt, gurka 140 resp. 130 dt, morot 50 resp. 110 dt, rödbeta 100 resp. 80 dt under vartdera året och ärt 2 800 resp. 5 920 dt. Anledningen till att importen haft så stor omfattning torde främst vara de osäkra betingelser, som klimatet i Sverige erbjuder för fröodlingen, varigenom kvaliteten på hemmaodlat frö stundom är mindre god. Dessutom ställer det sig billigare att producera frö utomlands. Utsäde av svenska förädlares produkter sänds därför till sydligare länder för förökning. Det sålunda reproducerade och till Sverige återsända fröet redovisas som importerat. Importen skedde, utom i vad avsåg böna och ärt, till 90 % av de åtta större fröföretagen. Beträffande böna och ärt verkställdes importen till övervägande del av konservindustrin. Den av lantbruksstyrelsen förda statistiken angående importen av köksväxtfrö är inte uppställd på sådant sätt att en direkt jämförelse kan göras mellan dessa uppgifter och nu återgivna, i 1957 års promemoria förekommande importsiffror. Även om uppgifter om den totala handeln med köksväxtutsäde saknas från senare år kan dock erfarenhetsmässigt fastslås att sortinnehavarens andel i denna handel ej undergått någon större förändring. Beträffande köksväxter, som huvudsakligen används för konsumtionsändamål - ärter, bönor och spenat - gör de stora förbrukarna, Findus m. fl., i allmänhet sina inköp av utsäde från annat håll än från förädlaren och hans återförsäljare. I övrigt torde alltjämt gälla att förädlaren i stor utsträckning kontrollerar det kommersiella utnyttjandet av sina förädlingsprodukter. Vad angår frukt- och bärväxter samt SOU 1969:15
blommor saknas säker uppgift om omfattningen av handeln med förökningsmaterial. Institutet för växtförädling av frukt och bär har dock i samarbete med statens plantskolenämnd sökt göra en beräkning av försäljningen av plantskolealster i landet. Enligt denna beräkning skulle följande antal träd, plantor och buskar årligen säljas: äpple 250 000, päron 100 000, plommon 100 000, körsbär 50 000, jordgubbar 800 000, hallon 170 000, vinbär 150 000, krusbär 20 000 och björnbär 2 000. Uppgifter från förädlare i fråga om dessa växtslag visar, att förädlarens inflytande över handeln med plantskolealster är än mindre än beträffande stråsäden. Förhållandet är förklarligt med tanke på det huvudsakligen vegetativa förökningssättet hos dessa växtslag. Detta gör det möjligt för vem som helst som på det ena eller andra sättet kommit i besittning av material av en ny, i marknaden utsläppt sort att föröka sorten. 4.3 Skogsträd Skogsodling bedrivs i form av utsättandet av plantor och - i mindre utsträckning - av frösådd. Behovet av frö för framställning av plantor och för frösådd tillgodoses så gott som helt genom insamling av frö inom riket Endast beträffande gran och lärk samt något annat trädslag förekommer i viss utsträckning import av frö. Skogsbolagen och domänverket insamlar sitt eget behov och skogsvårdsstyrelserna står för insamlingen i övrigt. En viss samverkan har dock skett. För framställning av frö har under 1950och 1960-talen en serie skogsfröplantager anlagts. Plantagearealen utgör, om plantager som nu är under uppbyggnad medräknas, omkring 800 har. Av denna areal ägs 55 % av skogsvårdsstyrelserna, 10 % av domänverket och 35 % av enskilda bolag. På grund av plantagemas ringa ålder har utbytet från dessa ännu ringa betydelse för landets fröförsörjning. Tallplantagerna kan beräknas först om 10-15 år producera frö som motsvarar behovet för skogsplantering. Beträffande granen har fröanskaff39
ningen inte ansetts böra baseras enbart på produktionen vid plantagerna, varför man får räkna med att även framdeles plockningen inom landet och importen av granfrö måste bli betydande. Uppdragningen av plantor sker huvudsakligen vid skogsplantskolor inom riket. För att täcka behovet i sydligaste Sverige av granplantor och delvis av tallplantor, sker dock import, framför allt från Förbundsrepubliken Tyskland. Enligt skogsstyrelsens uppgifter uppgick skogsplantskolearealen i Sverige år 1965 till omkring 1 500 har. Härav ägdes och brukades 55 % av skogsvårdsstyrelserna, 10 % av domänverket, 1 9 % av bolag med mer än 100 000 har produktiv skogsmark samt återstående 16 % av andra enskilda. Produktion från sistnämnda andel, som motsvarar 245 har, är ganska omfattande men går endast till en mindre del i allmänna handeln. 4.4 Förädlingsföretagens möjlighet ett privaträttsligt skydd öka sina på den svenska marknaden
att vid intäkter
Förädlingsföretagens möjlighet att utnyttja ett privaträttsligt skydd för att öka sina intäkter på den svenska marknaden är beroende dels av storleken av den sektor som genom ett sådant skydd förs in under deras kontroll och dels av den inverkan som nya eller höjda licensavgifter får på efterfrågan av deras produkter. I förstnämnda avseende är, såsom framgår av den föregående framställningen, förhållandena olika för olika växtslag. I fråga om stråsäd är förädlingsföretagens inflytande över handeln med egna förädlingsprodukter f. n. relativt begränsat. Ett privaträttsligt skydd skulle här - även om det i folkhushållets intresse kringgärdas med vissa restriktioner - ge möilighet att ta ut licensavgifter på de stora kvantiteter utsäde, som nu odlas och säljs utanför deras kontroll. I fråga om rotfrukterna, av vilka försäljningen av bruksfrö nu sker så gott som helt genom förädlarna, kan däremot ett rättsskydd antas få ringa verkan. Utsäde av potatis omsättas i handeln endast i ganska
ringa omfattning. Omsättningen synes emellertid öka och det är antagligt att införandet av rättsskydd beträffande detta växtslag skulle vara av värde för företagen. Vad angår köksväxterna ligger, såsom förut nämnts, handeln inom landet med köksväxtfrö redan nu till övervägande del under förädlarens kontroll. Ett rättsskydd för dessa växtslag skulle därför knappast kunna tillföra växtförädlingen någon ökning av inkomsterna från inlandshandeln. För plantskolealstren - fruktträd, bärbuskar, rosor, nejlikor, prydnadsbuskar m. fl. - borde däremot ett rättsskydd kunna bli av stor betydelse för förädlaren. Beträffande effekten av nya eller höjda licensavgifter torde helt allmänt kunna antas, att odlarnas reaktion på prishöjningar kan beräknas bli ringa, därest dessa blir måttliga. Vid större prishöjningar blir det naturligtvis av betydelse i vilken grad den nya sorten har ett högre odlingsvärde än äldre sorter. Är skillnaden i odlingsvärde ej särskilt stor - och så torde väl oftast komma att bli fallet - kan resultatet av att den nya sorten åsätts ett väsentligt högre pris bli att odlaren håller sig till de äldre, nästan likvärdiga sorterna. Är däremot den nya sorten vida överlägsen de äldre sorterna, kan det antas att odlaren väljer den nya sorten även om den är betydligt dyrare. De två största utsädesförsäljningsbolagens försäljningskataloger visar också att det år då en ny sort släpps ut i marknaden priserna på utsäde av klass B, vars marknadsföring är förbehållen förädlaren, oftast ligger några procent över samma kvalitet på äldre jämförbara sorter. Redan andra året efter marknadsföringen av den nya sorten kommer emellertid priset ned till samma nivå som för jämförliga äldre sorter. Sänkningen av priset torde ej kunna förklaras på annat sätt än av konkurrensen från andra utsädesföretag, som har möjlighet att detta år saluföra sorten. Erfarenheten och särskilda utredningar visar också, att förekommande prisskillnader på utsäde har förhållandevis ringa betydelse för köparens val. Han väljer sort huvudsakligen med hänsyn till dennas egenSOU 1969: 15
skaper och odlingsvärde. Härtill bidrar även de rekommendationer och råd han får från officiella institutioner, bl. a. lantbruksnämndernas konsulenter, och från utsädeshandelns representanter. Dessa torde i allmänhet mera beakta en sorts odlingsvärde och nettoavkastning än smärre skillnader i prisnivån som endast påverkar bruttoutgifterna. Rimliga pristillägg i anledning av utnyttjandet av en ensamrätt kan därför inte förväntas skapa något köpmotstånd. Det nu sagda bestyrks även av ett studium av tillgängliga uppgifter om utsädespriser. Dessa visar, att även för närvarande prislägena inom en och samma växtart kan skifta och att beträffande lantbruksväxterna variationer på upp till 10 % inte är ovanliga. Icke obetydliga variationer i utsädespriserna föreligger även mellan olika säsonger. Detta visar, att utsädesmarknaden varit relativt okänslig för hittillsvarande svängningar i utsädespriserna. Ett förhöjt pris för förökningsinaterial av en förädlingsprodukt torde för övrigt endast i ringa utsträckning inverka på odlarens-köparens totala bruttoutgift per arealenhet. Såsom exempel kan nämnas att en licensavgift på 2 kr/dt på strå- och trindsäd endast utgör mellan 1 och 2 promille av produktionskostnaderna vid ett jordbruk i södra och mellersta Sveriges slättbygder. När det gäller en ny sort som ger högre avkastning än äldre sorter bör odlaren givetvis också kunna betala mera för utsädet än för utsäde av de äldre sorterna. Om exexempelvis de äldre jämförbara sorterna ger 3 000 kg/har och producentpriset är 50 kr/dt, blir totalintäkten 1 500 kr/har. Avkastar den nya sorten 3 % mer, blir totala avkastningen 3 090 kg/har och totalintäkten 1 545 kr/har, eller alltså en merintäkt av 45 kr/har. Om utsädesmängden är 200 kg/har, skulle odlaren således utan att förorsakas förlust kunna betala 22 kr 50 öre mera per dt för utsäde av den nya sorten än för utsäde av de äldre, jämförbara sorterna. Odlaren i det anförda exemplet bör alltså kunna betala en licensavgift på t. ex. 2 kr/dt och ändå göra en vinst genom att köpa utsäde av den nya SOU 1969: 15
sorten. Om en ny sort inte ger högre avkastning än äldre sorter men i något avseende är väsentligt mera odlingssäker än dessa, kan värdet av den givetvis inte mätas på det exakta sätt som har angetts. Sorten kan dock ha så stor betydelse för skörderesultatet, att det för odlaren uppenbarligen lönar sig att betala ett även väsentligt merpris. Köparen-odlaren bör således, om han gjort en rätt bedömning av den inköpta sortens egenskaper, kunna uppväga den ökade utgiften på utsädet genom en ökad bruttoavkastning per producerad enhet. Vad här anförts ger vid handen, att ett privaträttsligt skydd bör ge möjlighet för förädlingsföretagen att under nuvarande förhållanden få ut större intäkter på inlandsmarknaden på sina förädlingsprodukter än hittills. Särskilt gäller detta i fråga om lantbruksväxterna - rotfrukterna undantagna - samt plantskolealstren. Det bör emellertid framhållas, att införandet av ett privaträttsligt skydd och en anslutning till växtförädlarkonventionen för de svenska förädlingsföretagen kan medföra en avsevärt skärpt konkurrens från förädlingsföretag utom riket och därmed svårigheter att ekonomiskt utnyttja ett sortskydd. Frågan härom berörs i senare avsnitt.
5 Svenska växtsorters spridning i utlandet
Den svenska växtförädlingen har sedan årtionden tillbaka intagit en ledande ställning i Europa. Svenska sorter av lantbruksväxterna har också en icke obetydlig spridning utomlands. Även många sorter inom växtslag, där man skulle förvänta sig behov av stark lokal anpassning, t ex. vallväxterna, har trots hård konkurrens förmått hävda sig på utländska marknader. Det har inte varit ovanligt att svenska sorter av stråsädesslagen fått större betydelse i ett främmande land än i vårt eget land. Här skall försök göras att uppskatta svenska sorters spridning i utlandet. Uppgifter om exporten av utsäde av svenska sorter ger visserligen inte någon bild av dessa sorters spridning i utlandet. Exporten omfattar nämligen huvudsakligen blott mycket begränsade kvantiteter stamutsäde som sedan utomlands läggs till grund för fortsatt förökning som utsäde. Det kan dock vara av visst intresse att såsom bakgrund till den senare redovisningen av svenska sorters spridning i utlandet ta del av några exportsiffror. Exporten av utsäde av lantbruksväxter behandlades i 1957 års promemoria. I denna framhölls, att exporten i regel var begränsad till ett fåtal sorter, så gott som uteslutande bestående av Svalövs och Weibulls förädlingsprodukter. Dessutom förekom icke oväsentlig export av klöver och timotej utan uppgift om sortnamn. Enligt promemorian utgjorde exporten under säsongen 1955/ 42
1956 tillhopa omkring 180 000 dt och under påföljande säsong omkring 190 000 dt. Huvuddelen av exporten avsåg havre, korn och vårvete. Det framhölls emellertid i promemorian, att exporten starkt varierade år från år såväl i fråga om den totala kvantiteten som beträffande fördelningen på olika växtslag och sorter. Från senare år saknas uppgifter om den totala exporten av utsäde av lantbruksväxter. Beträffande jordbruksfrö, utom strå- och trindsäd, utgjorde exporten enligt lantbruksstyrelsen 1965/66 6 770 dt och 1966/67 9 310 dt. Exporten av köksväxtutsäde är, frånsett ärt och böna, relativt obetydlig. Den uppgick säsongerna 1966/67 och 1967/68 enligt lantbruksstyrelsen till ca 494 dt resp. 397 dt. Spridningen i Europa av svenska sorter av stråsädesslagen har närmare undersökts inom utredningen. Undersökningen avsåg först förhållandena år 1960. För att få mer aktuella siffror och samtidigt klarlägga utvecklingen på området har en ny undersökning utförts avseende förhållandena år 1967. Resultatet från de båda undersökningarna har sammanställts och redovisas i nedan intagna tabell. Det bör framhållas, att uppgifterna är ungefärliga. Kolumnerna 1-2 innehåller uppgifter avseende enbart 1960 års förhållanden. Motsvarande uppgifter från år 1967 skiljer sig så obetydligt från 1960 års siffror att de ej ansetts böra särskilt redovisas. I kolumnerna 3-4 berörda SOU 1969:15
förhållanden redovisas med siffror från båda undersökningarna. Kolumn 1 i sammanställningen innehåller uppgifter om odlingen av de skilda stråsädesslagen i respektive land och har utarbetats med ledning av FAO:s statistik (publicerad i Production Year Book 1961). Även Agrarstatistik 1961 nr 3 för EEC-området har beaktats. I vissa fall har emellertid uppskattningar fått tillgripas i fråga om arealens fördelning på höst- resp. vårvete, samt vinter- resp. vårkorn. Kolumn 2 innefattar en uppskattning av den kvantitet utsäde som handeln omsätter. Givetvis är de angivna siffrorna i många fall osäkra.
De har dock i en del fall kunnat kontrolleras mot redovisade siffror över registrerade odlingsarealer och/eller plomberingskvantiteter. Kolumnerna 3 och 4 anger slutligen de svenska sorternas beräknade procentandel av utsädeshandeln år 1960 resp. år 1967. Enligt uppgift från de två största svenska förädlingsföretagens marknadsföringsorgan har år 1967 levererats stamutsäde till utlandet av vissa växtslag, för vilka uppgifter om spridningen ej kunnat erhållas. De i kolumn 4 angivna siffrorna borde därför i några fall kunna höjas något och där siffror saknas borde i några fall sådana insättas.
Tabell. Svenska stråsädessorters spridning i Europa. 1
2 Handelsförd utsädeskvantitet i tusental dt 1960
Svenska sorters andel i procent av handelsfört utsäde 1960 1967
60 100 140
56 90
65 14
56 5
81 22 183 799 195
56 17 100 430 117
98 25 45 60 90
93 45 45 71 55
37 144 213
25 158 141
10 33
31 182 490
20 120 245
77 5 25
4 330 100
1 700 1 100
595 308
48 26
53 11
130 170
49 54
56 50
—
Total areal (i tusental har) 1960 Belgien Höstvete 1 Vårvete J Höstråg Vårkorn Havre Danmark Höstvete Vårvete Höstråg Vårkorn Havre Finland Höstvete Vårvete Höstråg Vårkorn 2-rads 6-rads Havre Frankrike Höstvete Vårvete Höstråg Vårkorn Havre Irland Höstvete Vårvete n u M i dg
Vårkorn Havre SOU 1969: 15
—
11 15
4T
1 Total areal (i tusental har) 1960 Luxemburg Höstvete Vårvete Höstråg Vårkorn Havre
14 6
— 7 16
2 Handelsförd utsädeskvantitet i tusental dt 1960
4 Svenska sorters procentuella andel av handelsfört utsäde 1960 1967
— —
— —
—
—
—
— —
— —
— 10
— 50
Nederländerna Vete Höstråg Vårkorn Havre
117 120 92 123
94 118
Norge Höstvete Vårvete Höstråg Vårkorn Havre
2 8 1 153 62
2 8 1 135 56
97 27 93 96 65
Schweiz Höstvete Vårvete Höstråg Vårkorn Havre
105 5 13 26 14
—
—
—
—" 14 6
—
73 34
—
665 185
532 166
1 20
—
—
—
—
—
Storbritannien Höstvete Vårvete Höstråg Vårkorn Havre (vårsådd) Förbundsrepubliken Tysk l ud Höstvete Vårvete Höstråg Vårkorn Havre Österrike Höstvete Vårvete Höstråg Vårkorn Havre
— 95 62 65
60 15
956 240
1 200 200 1 300 810 725
— —
— —
— —
250 25 207 168 155
—
220 240
40 40
20 2
1 365 400
0,1 12
27 3
1 9
—
—
—
—
—
75 47
Tabellen, som med hänsyn till det till grund för densamma liggande bristfälliga materialet delvis är ofullständig men likväl kan anses ge en någorlunda korrekt bild av de svenska sorternas spridning i främmande länder, visar att de svenska sorterna dominerade odlingen av höstvete i Danmark och Norge. Utanför Norden 44
63 5
20 2
43 28
—
hade däremot svenska höstvetesorter ej någon större spridning. Vårvete odlas över huvud taget i ganska ringa utsträckning i Europa. Det är främst i Sverige och Finland samt Storbritannien, Irland och Förbundsrepubliken Tyskland, där man kan tala om en större kontinuerlig odling av detta växtslag. De svenska vårvetesorterna domineraSOU 1969: 15
de år 1960 helt i Irland men hade 1967 gått väsentligt tillbaka. I Danmark, Finland, Schweiz och Österrike upptog de svenska vårvetesorterna en stor del av den odlade vårvetearealen. Höstrågen är numera som brödsäd av ganska underordnad betydelse i flertalet länder i Västeuropa. Förbundsrepubliken Tyskland har emellertid en omfattande odling. I Danmark och Norge upptog svenska höstrågsorter en stor del av rågarealen. Havren torde f. n. odlas i mindre omfattning än tidigare i västra och mellersta Europa. Som framgår av tabellen dominerade de svenska havresorterna år 1960 odlingen i de skandinaviska länderna utom Finland men förekom även i betydande omfattning i en rad andra europeiska länder. För Danmarks del redovisas dryga 90 % för år 1960 men år 1967 har odlingen minskat till 55 %. I Storbritannien (främst Skottland), Norge och Irland tillgodosågs behovet av havreutsäde år 1960 till 40 resp. 65 och 50 % med svenskt sortmaterial. År 1967 har andelen i Storbritannien sjunkit till 3 %. För Irland har för år 1967 ej gått att få fram några bestämda uppgifter. För Norge redovisades andelen såväl 1960 som 1967 till 65 %. Sin största internationella framgång under senare år har den svenska växtförädlingen dock haft i fråga om vårkornet. Svenska sorter av detta växtslag upptog år 1960 i de flesta västeuropeiska länder betydligt mer än halva kornarealen. Undersökningen för år 1967 visar, att denna dominans upphört i alla länder utom Frankrike men att svenska kornsorter fortfarande odlas i mycket stor utsträckning. De återgivna siffrorna visar, att svenska förädlingsprodukter beträffande stråsäd väl kunnat hävda sig i internationell konkurrens. Odlingen av svenska sorter har emellertid, såsom också framgår av 1967 års siffror, gått tillbaka något under de senaste åren. Förklaringen härtill torde vara konkurrensen från nya sorter som framställts i andra västeuropeiska länder där växtförädlingen efter senaste världskriget alltmera utvecklats. Vissa i annat sammanhang gjorda beräkSOU 1969: 15
ningar tyder på att förbrukningen av utsäde av svenska sorter sammanlagt är större i de länder som anslutit sig till växtförädlarkonventionen än i Sverige. Svenska sorter saluförs och odlas dessutom i länder som ej anslutit sig till konventionen. Från växtförädlarhåll förutses att spridningen av sorter mellan länderna kommer att öka alltmera. Under efterkrigsåren har även betydande insatser gjorts för att förnya och utveckla den internationella utsädeshandeln. Härvid har icke minst sådana internationella organisationer varit verksamma som OECD och FAO, internationella frökontrollassociationen ISTA, handelns organisation FIS, växtförädlarnas ASSINSEL, IEAP m. fl.
6 Det allmännas stöd åt privat växtförädlingsverksamhet
Såsom framgår av redogörelsen under 3.1. utövas den praktiskt inriktade växtförädlingen i landet i fråga om lantbruksväxterna och trädgårdsväxterna så gott som helt av ett begränsat antal större eller mindre enskilda eller halvstatliga företag. Helt naturligt har det allmänna med tanke på växtförädlingens betydelse för folkhushållet stött den privata förädlingsverksamheten. Så har skett genom statliga anslag. Ett stöd för växtförädlingen kan också sägas förekomma på så sätt att vissa författningar, som visserligen tillkommit i annat huvudsakligt syfte, likväl bereder växtförädlarna och deras rättsinnehavare möjlighet till ett visst begränsat rättsskydd för förädlingsprodukterna. 6.1 Bidrag över statsbudgeten Av de enskilda företag som driver växtförädling med huvudsakligen praktiskt syfte att få fram nya, för odlingen värdefulla sorter, är det två, nämligen Sveriges utsädesförening och Institutet för växtförädling av frukt och bär på Balsgård, som får statliga bidrag i sådan omfattning och under sådana former att staten kan sägas ha påtagit sig det huvudsakliga ansvaret för driften vid företagen. För Sveriges utsädesförening uppgick år 1968 utgifterna för föreningens verksamhet till ca 7,6 mkr. För nämnda år utgick statsbidrag från särskilda anslag under nionde huvudtiteln med ca 4,2 mkr., 46
i vilket inbegrips anslag till potatisförädling med 380 000 kr. Föreningen erhåller dessutom statliga medel dels indirekt genom att föreningens serviceverksamhet tas i anspråk för arbeten, som bekostas av allmänna medel, och dels genom att statens råd för skogs- och jordbruksforskning anvisar medel till forskare vid föreningen. Härjämte får föreningen bidrag ur den genom 1961 års förordning om växtförädlingsavgift tillskapade växtförädlingsfonden. Storleken av dessa belopp redovisas i följande avsnitt. Föreningen har vidare inkomster från bl. a. Allmänna svenska utsädesaktiebolaget, som enligt särskilt av Kungl. Maj:t godkänt avtal med föreningen har ensamrätt att marknadsföra de från föreningen utgående förädlade sorterna. För denna rätt betalar bolaget till föreningen en grundavgift. Denna utgör sedan år 1964 450 000 kr jämte indextillägg. För år 1968 uppgick sammanlagda avgifterna till ca 520 000 kr. Härutöver har bolaget att åt föreningen utföra vissa tjänster. I övrigt täcks föreningens omkostnader huvudsakligen med intäkter från serviceverksamheten och genom bidrag från olika fonder och organisationer. Kostnaderna för verksamheten vid Institutet för växtförädling av frukt och bär beräknades för verksamhetsåret 1967/68 uppgå till omkring 780 000 kr. Härav har staten enligt avtalet med den stiftelse som är huvudman för institutet bidragit med 411 000 kr. Vid inkomstberäkningen har SOU 1969:15
antagits att dessutom särskilda forskningsbidrag kommer att erhållas. Dessa har uppskattats till 25 000 kr. Bidrag över statsbudgeten lämnas vidare till W. Weibull aktiebolag för dess verksamhet vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt. Den totala förädlingsverksamheten vid denna uppges f. n. betinga en totalkostnad om närmare 3 mkr. per år. W. Weibull aktiebolag, som har hand om försäljningen av de vid anstalten framställda nya sorterna, svarar för huvuddelen av dessa kostnader. Det statliga bidraget har utgått sedan 1924 och utgör efter år 1952 årligen 210 000 kr. Härtill kommer sedan år 1966 10 000 kr för bevarande av visst genetiskt material. Enskilda befattningshavare vid anstalten får härjämte medel av statens råd för skogs- och jordbruksforskning för speciella undersökningar. Till Algot Holmberg & Söner aktiebolag utgår för dess arbeten med bl. a. sojaväxtförädling ett statsbidrag, som år 1967 utgjorde 30 000 kr. Institutet för skogsförbättring erhåller bl. a. för sin skogsträdsförädlingsverksamhet ett direkt statsbidrag. Av driftskostnaderna för institutet, vilka under de närmaste åren efter inrättandet år 1967 beräknades uppgå till 2,3 mkr., har staten förbundit sig att bidra med 740 000 kr och Stiftelsen skogsförbättring med minst 1,1 mkr. Stiftelsens medel kommer bl. a. från domänverket som i likhet med andra markägare ger ett årligt bidrag till stiftelsen. Övriga enskilda växtförädlingsföretag i Sverige driver sin förädlingsverksamhet utan direkta statliga bidrag. Syftet med bidragsgivning över statsbudgeten torde bl. a. vara att ge växtförädlingsföretagen ekonomiska resurser till viss grundforskning samt till sådan tillämpad forskning, som utgör en förutsättning för efterföljande praktisk växtförädling. Vidare får växtförädlingsföretagen genom statsbidragen möjlighet att ta upp arbetsuppgifter inom den praktiska växtförädlingen, som är så långsiktiga eller förbundna med sådana ekonomiska risker och osäkerhetsmoment i övrigt att företaget kanske eljest ej skulle givit sig i kast med dem. De får också möjSOU 1969: 15
lighet att i viss omfattning inrikta sin verksamhet på sorter, som är avsedda för begränsade geografiska områden eller för mindre grupper av odlare. - Statsbidraget till Sveriges utsädesförening och de båda branschforskningsinstituten har därjämte karaktären av ett helt allmänt stöd åt deras verksamhet. 6.2 Bidrag ur
växtförädlingsfonden
Systemet med växtförädlingsavgifter, som berörts under 1.3, tillkom genom Kungl. förordningen den 12 maj 1961 (nr 145) om växtförädlingsavgift och trädde i tillämpning den 1 juli samma år. Syftet med systemet är att förse landets växtförädling med avsevärt förstärkta resurser. Till en början omfattade systemet blott stråsäd och trindsäd men fr. o. m. den 1 juli 1968* tas växtförädlingsavgift upp på allt i handeln omsatt utsäde av stråsäd och trindsäd samt potatis, vallbaljväxt och vallgräs för jordbruksändamål, beta, kålrot, röva, fodermärgkål, grönfoderraps, raps, rybs, vitsenap och oljedådra, dvs. samtliga lantbruksväxter utom sockerbeta, lin och hampa. Avgiften utgör efter den 1 juli 1967 för strå- och trindsäd 1 kr 25 öre/dt. Tidigare utgjorde denna 1 kr/dt. För de övriga växtslagen utgör avgiften per dt 50 öre för potatis, 15 kr för vallbaljväxt och vallgräs för jordbruksändamål och 25 kr för övriga. Uppbörden av avgifterna ombesörjer statens centrala frökontrollanstalt. Avgifterna tas ut i samband med inkasseringen av avgifterna för de vid statsplomberingen utförda åtgärderna. Avgifterna förs till en fond, växtförädlingsfonden. Utdelning ur fonden sker två gånger om året genom bidrag till svenska växtförädlare och svenska representanter för utländska förädlare. Om utdelningen beslutar Kungl. Maj:t efter förslag av lantbruksstyrelsen. Varje förädlares bidrag från fonden skall i princip motsvara summan av de växtförädlingsavgifter, som influtit för de sorter * Enligt Kungl. förordningen den 26 april 1967 (nr 139) om obligatorisk statsplombering av utsädesvara och om växtförädlingsavgift. 47
han framställt. Beträffande medelstilldelningen till svensk förädlare är det ett villkor, att han vid tiden för bidragsbeslutet fortfarande driver växtförädling i ej allenast obetydlig omfattning. För medelstilldelning till representant för sortinnehavare i främmande land ställs krav på att det andra landet medger svenska förädlare motsvarande förmåner. Medel, som ej kan utdelas enligt angivna principer, skall ställas till förfogande för statens forskningsråd för skogsoch jordbruksforskning att av rådet användas för att stödja forskarinsatser inom växtförädlingens område. Fonden belastas ej med några kostnader för uppbörden och administrationen, varför medlen oavkortade kommer växtförädlingen till godo. Under de första sex åren, då systemet blott omfattade strå- och trindsäd och avgiften utgick med 1 kr/dt, har växtförädlingsavgiften i mkr. uppgått till (i avrundade tal), 1961/1962 1,4, 1962/1963 1.7, 1963/1964 1,5, 1964/1965 1,6 1965/1966 1,9 och 1966/1967 1,8. Bidrag ur fonden har hittills tilldelats fyra svenska företag avseende deras egen förädlingsverksamhet. Sålunda har årliga bidrag gått ut till Sveriges utsädesförening med belopp som växiat mellan 600 000 och 700 000 kr och år 1967 utgjorde 720 000 kr. Till W. Weibull aktiebolag har årliga bidraget varierat mellan 6C0 000 och 900 030 kr och utgjorde år 1967 910000 kr. År 1967/1968, då avgiften höjts till 1 kr 25 öre /dt, uppgick avgifterna till sammanlagt 2,3 mkr., varav Sveriges utsädesförening tilldelades ca 900 000 kr och W. Weibull aktiebolag ca 1,1 mkr. Till Otto J. Olsson & Sons aktiebolag i Hammenhög, som innehades av Allmänna svenska utsädesaktiebolaget, samt till Skåne-Hallands utsädesaktiebolag, som innehas av W. Weibull aktiebolag, har också under några år utgått mindre bidrag. Till svenska representanter för utländska förädlare i Danmark, Nederländerna och Förbundsrepubliken Tyskland har utgått bidrag med ej obetydliga belopp. Sålunda uppbar t. ex. AB Hallands frökontor som representant för utländsk förädlare 1967/1968 bidrag med 169 030 kr. Bidragen kan sägas ha gett våra två i frå-
ga om förädlingen av lantbruksväxter största företag avgörande tillskott för deras verksamhet. Från växtförädlingsföretagens sida har också framhållits, att systemet haft stor betydelse för deras verksamhet och hjälpt till att skapa underlag för initiativ på nya viktiga områden.
6.3 Gällande bestämmelser som ger visst skydd för växtförädlingsprodukter 6.3.1 Bestämmelser m. m.
om
statsplombering
Bestämmelserna om statsplombering av utsäde, vilka främst avser att genomföra en kvalitetskontroll av utsädet, ger samtidigt förädlaren en viss möjlighet att i handeln med utsädesvaror ekonomiskt utnyttja sin förädlingsprodukt. Framför allt gäller detta i fråga om sådant utsäde av en förädlingsprodukt som vid statsplombering klassificeras som statsplomb B (dvs. basutsäde). Reglerna om statsplombering återfinns huvudsakligen i Kungl. kungörelsen den 19 april 1968 (nr 214) om statsplombering av utsäde samt i de i anslutning härtill av lantbruksstyrelsen utfärdade bestämmelserna och gäller allt utsäde utom skogsfrö och frö av prydnadsväxter. Syftet med statsplombering är att köpare skall kunna erhålla av officiell myndighet lämnade uppgifter om utsädesklass och närmare kvalitet. År 1961 infördes obligatorisk statsplombering av utsäde av strå- och trindsäd, som genom handel av yrkesmässig karaktär avsätts till odlare inom landet eller för utförsel ur riket. Regeln gäller ej enstaka försäljning från den som odlat utsädet, om denne ej yrkesmässigt driver handel med utsädesvaror och försäljningen sker utan offentligt utbjudande. Fr. o. m. den 1 juli 1968 gäller tvånget att statsplombera salufört utsäde så gott som alla lantbruksväxter. Tvånget gäller dock enbart utsäde för jordbruksändamål. För annat utsäde av lantbruksväxterna och för köksväxterna är plombering alltjämt frivillig. För såväl obligatorisk som frivillig statsplombering gäller, att plombering i huvudsak blott kan ske av utsäde av sådan SOU 1969: 15
sort, som underkastats en lämplighetsprövning och därvid godkänts och införts i rikssortlistan. - Vid plomberingsförfarandet undersöks utsädet i fråga om härstamning, sortrenhet och sortäkthet, grobarhet, ogräshalt, sjukdomsangrepp, m. m. och placeras i skilda klasser, A-E. Statsplomberingens krav på lämplighet hos sorten och kvalitet på utsädet kan helt allmänt anses främja att man använder de i rikssortlistan intagna, i fråga om sortrenhet och frövarukvalitet bästa produkterna. Hinder föreligger dock inte för vem som helst att föröka och sälja utsäde av en sort utan tillstånd av den som framställt sorten. Av vikt i förevarande sammanhang är emellertid att rätten att få en utsädesvara plomberad i klass statsplomb B (motsvarar närmast förutvarande Original) är förbehållen åt förädlaren och hans rättsinnehavare. För statsplombering av ett utsädesparti som statsplomb B gäller nämligen, att partiet skall ha anmälts till statsplombering av vederbörande förädlare eller dennes representant samt att utsädet utgör skörd av odling som grundas på stamutsäde utvalt av förädlaren. Då endast plomberat utsäde får saluföras, innebär det nämnda förbehållet, att förädlaren i viss omfattning har ensamrätt att föra sin sort i handeln. Genom ensamrätten får förädlaren och hans rättsinnehavare möjlighet att dra ekonomisk fördel av förädlingsresultatet vad beträffar de generationer av en sort, som kan ifrågakomma för plombering i klass B. Det bör emellertid framhållas, att vem som helst annan kan utan sortinnehavarens tillstånd anmäla och sälja utsädesvara av sorten under statsplomb av lägre valör än klass B och därvid använda det för sorten fastställda sortnamnet. Den genom plomberingsförfattningarna uppkomna ensamrätten är begränsad till en relativt trång sektor av den svenska utsädesmarknaden. Av allt utsäde av stråsäd som under den senaste femårsperioden statsplomberades utgjorde det med statsplomb B och dess tidigare motsvarighet plomberade utsädet i medeltal ca 12 %. En viss ökning av den relativa andelen av utsäde som plomSOU 1969:15 4—814163
beras i klass B kan beräknas uppkomma på grund av det fr. o. m. den 1 juli 1961 genomförda systemet med s. k. obrutet samband mellan utsädesgenerationerna. Främst bör en ökning kunna nås beträffande de korsbefruktande växtslag, för vilka obligatorisk statsplombering gäller, bl. a. råg, rotfrukter, vallväxter samt oljeväxter. Även författningar som reglerar importen av vissa fröslag, plantor, träd och buskar kan anses ge ett visst skydd för förädlarens produkter. F. n. föreligger förbud mot att utan licens importera vallväxt-, rotfruktsoch köksväxtfrö, skogsfrö och skogsplantor samt fruktträd och bärbuskar. Den inhemska produktionen av sådana varor har växt fram i skyddet av denna importreglering. 6.3.2 Patent Den nya patentlagen av den 1 december 1967, som trätt i kraft den 1 januari 1968, stadgar (1 §) att patent inte får meddelas på växtsorter eller väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter. Patenterbart är emellertid mikrobiologiskt förfarande och alster av sådant förfarande. Frågan huruvida enligt den förut gällande patentförordningen patent kunde meddelas på växtsort var ej löst i författningstexten. Något patent som direkt avsett en växtsort har såvitt bekant ej meddelats enligt patentförordningen. Patent har däremot beviljats inom områden som gränsar till växtförädlingen. Sålunda har patent beviljats på förfaranden som har till syfte att främja plantors växtmöjligheter och likaså på metoder, som ökar fruktsamheten hos växter. Förfaranden, som avser förökningen av en växtsort eller själva sådden av utsädet eller behandlingen av jorden, har likaledes blivit föremål för patent. Nya metoder för ympning och plantering har patenterats. över huvud taget har allmänna regler om patenterbarhet ansetts gälla beträffande metoder, som har till ändamål att påverka en växts inneboende egenskaper. Då det gäller patent inom områden som gränsar till växtförädlingen torde den nya patentlagen komma att
tillämpas på samma sätt som patentförordningen. 6.3.3 Varumärke Varumärkeslagstiftningen har i viss utsträckning kunnat utnyttjas av förädlingsföretagen för skydd av deras förädlingsprodukter. Med stöd av denna lagstiftning kan förädlaren sålunda åberopa ensamrätt att använda ett för honom registrerat eller av honom inarbetat varumärke för att skilja av honom saluförda utsädesvaror från andra näringsidkares. Det är emellertid blott varumärket och inte den sort, på vilken han använder varumärket, som skyddas. Varumärkesreglerna hindrar därför inte, att en konkurrent saluför utsäde av samma sort under annat namn eller att han säljer utsäde av sorten utan att ange namnet. Skydd mot sådan omdöpning föreligger dock beträffande utsädesvaror som skall statsplomberas. Statsplomberingsbestämmelserna kräver, för att utsäde skall kunna statsplomberas, bl. a. att utsädet härstammar från sort som vid upptagande i rikssortlistan åsatts ett godtagbart namn. Plombering kan ej ske under annat namn än det för plombering godkända sortnamnet. Om detta namn tillika registrerats eller inarbetats som varumärke förhindrar varumärkesskyddet såsom sådant obehörigt begagnande av det godkända sortnamnet vid plombering. Varumärkesregistreringen på växtförädlingsområdet skänker således i förening med bestämmelserna om statsplombering ett bättre skydd än varumärkeslagstiftningen i och för sig kan ge. Det kan synas som om förädlaren och hans rättsinnehavare skulle beträffande lantbruksväxterna, för vilka gäller obligatorisk statsplombering kunna utnyttja varumärkesrätten till ett verksamt skydd för sina förädlingsprodukter. Utsäde av sådana växtslag kan inte omsättas i allmänna handeln utan att klarhet föreligger om härstamningen. Med stöd av reglerna för statsplombering skulle således förädlaren såsom innehavare av varumärkesskydd för sortnamnet kunna genom licensgivning beträffande varumärket ekonomiskt utnyttja annans mark50
nadsföring av sorten. Emellertid kan den ensamrätt, som varumärkeslagstiftningen skänker innehavaren av ett registrerat eller inarbetat ordmärke, snabbt gå förlorad på grund av vad som gäller om s. k. degeneration. Härmed avses det förhållandet, att ett såsom varumärke registrerat eller inarbetat ord övergår till att bli en allmän benämning. Ensamrätten till varumärket kan då upphöra. På växtförädlingsområdet torde förlust av varumärkesrätt på grund av degeneration lätt kunna inträda beträffande varumärke som används på sort av självbefruktande växtslag, till vilka bl. a. stråsädesslagen, utom rågen, samt trindsäden hör. En självbefruktände sort kan ofta reproduceras av vilken odlare som helst. Odlingen och handeln med sorten kan därför på kort tid bli mycket omfattande. Namnet på sorten övergår då lätt till att bli en allmän benämning inom branschen, över huvud taget föreligger beträffande de flesta växtslag risk för att ett varumärkesskyddat växtsortnamn degenererar på grund av att namnet allmänt används. Särskilt gäller detta vid marknadsföring, som sker utan tillstånd eller kontroll av varumärkeshavaren. Detta skulle t. o. m. kunna innebära, att redan registreringen av ett namn som sortbenämning gör detta till generisk benämning och därmed utesluter möjligheten att få eller behålla varumärkesskydd för namnet. Varumärkeshavaren torde nämligen i sådana fall ha speciella svårigheter att skydda märket mot degeneration. Är varumärket registrerat, kan registreringen på särskild talan hävas. I fråga om oregistrerat märke kan svarande i mål om intrång i varumärkesrätt föra särskild talan om att märket förvandlats till allmän beteckning och att märket därför ej kan anses som inarbetat som målsägandens särskilda kännetecken. Vinner han denna talan blir påföljden den att intrångstalan ogillas. Det måste emellertid framhållas, att det är ovisst hur reglerna om degeneration i praktiken verkar på förevarande område och vilket skyddsomfång ett sådant namn har som på en gång skyddas genom plomberingsreglerna och varumärkeslagen. DomSOU 1969: 15
stolsavgöranden på området finns ej, såvitt utredningen är bekant. Över huvud taget synes innehavare av varumärke på förevarande område ej ha sökt genom talan inför domstol bevaka sina rättigheter enligt varumärkeslagen. Även om varumärkesskyddet inte är avpassat för utsädeshandeln och ej kan skänka förädlaren effektiv hjälp, är det dock uppenbart att bestämmelserna om obligatorisk statsplombering i förening med varumärkeslagens regler kan ge förädlaren och hans rättsinnehavare en viss ensamrätt att ekonomiskt utnyttja en i rikssortlistan intagen sort. Såsom inledningsvis nämndes har också våra utsädesföretag som driver växtförädlingsverksamhet haft intresse för att utnyttja denna skyddsform. Enligt uppgift från patent- och registreringsverket har under ganska lång tid årligen något eller några 10-tal varumärken för växtförädlingsprodukter registrerats. Oftast tycks förädlarens avsikt med att såsom varumärke registrera ett sortnamn ha varit att försäkra sig om att ensam kunna förse marknaden med utsäde av sorten under det år som sorten introduceras och förhindra att annan använder sortnamnet eller ett därmed förväxlingsbart namn på annan växtsort. Däremot synes man ej hittills ha inom utsädeshandeln utnyttjat varumärkesskyddet genom licensgivning.
SOU 1969: 15
7 Växtförädling utomlands och statligt stöd åt denna
I de västeuropeiska staterna har växtförädlingsverksamheten utvecklats kraftigt under tiden efter senaste världskriget och står nu mångenstädes på hög nivå. Till detta har framför allt medverkat att förädlingen erhållit stöd med direkta anslag av allmänna medel. Statsmakterna har därjämte i vissa länder, såsom Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna samt nyligen även Storbritannien och Danmark skapat möjlighet för förädlarna att få bättre ersättning för sina förädlingsprodukter i samband med det kommersiella utnyttjandet av dessa. Även i de östeuropeiska länderna har växtförädlingen gjort stora framsteg under senare år. Förädlingsverksamhet bedrivs i västeuropeiska länder såväl vid statliga som privata forsknings- och förädlingsorgan. Fördelningen av arbetsuppgifterna på olika led i växtförädlingsarbetet är starkt skiftande från land till land. Ren grundforskning på området ligger dock i allmänhet inom den helt statliga sektorn, oftast vid universitet och högskolor, eller, om växtförädlingsavdelningar saknas vid dylika, vid självständiga institut med nära anknytning till berörda sektor. I Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland och Storbritannien sker sålunda grundforskningen vid statliga universitet. Därjämte bedrivs vid statliga förädlingsanstalter i Frankrike och Storbritannien och vid de med allmänna medel stödda förädlingsinstitutionerna i Förbundsrepubliken 52
Tyskland grundläggande förädlingsforskning. I Frankrike och Storbritannien utförs vid de statliga förädlingsanstalterna praktisk växtförädling. På forskningssidan har främst cytogenetiska och växtfysiologiska undersökningar samt mutationsforskning tillvunnit sig intresse. Såväl inom forskningen som inom den praktiska växtförädlingen har resistensfrågorna fått en framträdande plats på arbetsprogrammet för så gott som samtliga växtslag. Beträffande den i de nordiska länderna samt i några andra västeuropeiska länder och USA bedrivna praktiska förädlingsverksamheten och den i samband därmed förknippade forskningen av tillämpad karaktär skall här lämnas en kort översikt. I Danmark utförs praktisk växtförädling i princip endast i enskild regi av antingen jordbrukskooperationen eller enskilda företag och personer. Staten ger inte något direkt ekonomiskt stöd åt denna praktiskt inriktade verksamhet. Under senare år har en med statliga medel finansierad forskningsoch försöksverksamhet på växtförädlingens område tagits upp, bl. a. vid lantbrukshögskolan. Vid danska atomenergikommissionens försöksanläggning vid Risö nära Roskilde finns en avdelning för lantbruksförsök, som bl. a. påbörjat ett ganska omfattande mutationsforskningsprogram. Försöksanläggningen skall bistå privata förädlare med grundmaterial för fortsatt förädlingsarSOU 1969:15
bete. Beträffande köksväxter och skogsträd förekommer också en viss praktisk förädlingsverksamhet vid statliga institutioner. Den statliga jordbruksförsöksverksamheten, som är väl utvecklad, ger stöd åt växtförädlingen genom att utföra tjänster för den och arbetar därjämte med vissa förädlingsfrågor, främst angående testning för sjukdomsresistens. Jordbrukskooperationen har påtagit sig betydande forskningsuppgifter. I något mindre utsträckning bedrivs forskning även vid vissa av de större enskilda växtförädlingsanstalterna. I Danmark har den 16 juni 1962 utfärdats lag om skydd av förädlarrätt till växter. Landet har den 26 november 1962 undertecknat växtförädlarkonventionen. Lagen har omarbetats år 1968 och därvid anpassats till principerna i konventionen. Vilka grupper av kulturväxter som skall åtnjuta skydd enligt lagen avgörs genom förordnande av lantbruksministern. Skydd kan erhållas endast av den som genom förädlingsverksamhet i Danmark framställt en sort, »plantenyhed», samt av dansk förädlare som utomlands framställt en sort. Lantbruksministern kan medge att förädlarrätt till sort, som eljest framställts i utlandet, kan uppnå skydd i Danmark. Förutsättningen är att det föreligger reciprocitet eller att förädlarrätt till sort, som framställts i Danmark, kan uppnå skydd i den främmande staten under samma villkor som en i den staten framställd ny sort. Även i andra fall än då reciprocitet föreligger kan undantagsvis förädlaren av en sort, som framställts i utlandet, ges skydd om sådant skulle anses vara av jordbruksekonomiskt intresse. Enligt lantbruksministeriets förordnande den 12 januari 1968 kan nya sorter som framställts i Sverige och som hör till stråsädesslagen eller trindsäden erhålla växtförädlarrätt i Danmark på väsentligen samma villkor som danska förädlare. Förordnandet gäller dock blott till den 1 januari 1973. Enligt en den 16 juni 1962 utfärdad lag har förbud utfärdats mot försäljning av växtnyheter som har mindre odlingsvärde. I Finland bedrivs växtförädling av såSOU 1969: 15
väl statliga institutioner som enskilda förädlare. Vid Lantbrukets Forskningscentral i Jokioinen bedrivs förädling beträffande jordbruksväxter och vid Lantbrukets Forskningscentral i Piikkiö sker praktiskt förädlingsarbete i viss utsträckning beträffande trädgårdsväxter. Bland de enskilda förädlarna märks främst ett av jordbrukskooperationen (Hankkija) drivet förädlingsinstitut Tammisto med tillhörande förädlingsstationer. Här sker förädling beträffande jordbruksväxterna. Vid internationella konferensen i Paris år 1961 deltog Finland som observatör och har även senare deltagit i det internationella arbetet på området. Fråga om införande av växtförädlarskydd i enlighet med konventionen är föremål för undersökning. I Norge förekommer praktisk förädling huvudsakligen vid statliga och halvstatliga institutioner, bl. a. vid Norges lantbrukshögskolas båda institut för genetik och växtförädling samt för växtodling och vid en del statliga försöksstationer. Vid några institutioner, som drivs av jordbruksorganisationer och som ej erhåller något statligt stöd, bedrivs också växtförädling. De enskilda förädlingsföretagens verksamhet har en förhållandevis begränsad omfattning. Det är huvudsakligen endast beträffande några slag av köksväxterna som den privata förädlingen gjort någon insats av betydelse. Vid det första mötet år 1957 för diskussion om internationellt skydd för växtförädlingsprodukter representerades som tidigare nämnts norska regeringen av en observatör. Därefter har Norge ej deltagit i det internationella arbetet på detta område förrän växtunionen i slutet av år 1968 började sitt arbete. Norge har då vid unionens sessioner deltagit med observatör. Frågan om skydd för förädlingsprodukter har behandlats på regeringsplanet men tills vidare funnits ej böra föranleda någon åtgärd. I Island bedrivs förädlingsarbete i vetenskaplig form så gott som enbart vid universitetet i Reykjavik och vid sex försöksstationer. Arbetet består huvudsakligen i att testa 53
utländska sorter. De sorter, som rekommenderas för användning, härstammar till betydande del från de andra nordiska länderna. Förädlingsverksamheten är emellertid under utveckling. I Belgien utförs huvuddelen av förädlingsverksamheten vid helstatliga institutioner. Dessa fullföljer i allmänhet förädlingsarbetet fram till färdiga produkter. Två statliga institutioner sysslar med lantbruksväxter och två andra statliga institutioner med trädgårdsväxter. Universiteten och lantbrukshögskolornas genetiska institutioner kommer i vissa fall in på förädlingsspörsmål men bedriver ej någon egentlig växtförädling. Några privata förädlingsstationer finns, därav en med verksamhet av mera beaktansvärd omfattning. Sistnämnda station drivs av en stor jordbruksorganisation. Förädlingsverksamhet har under de senaste åren även tagits upp av en del större utsädesföretag. Belgien har såsom tidigare nämnts undertecknat växtförädlarkonventionen och arbete pågår med att utarbeta lagstiftning i ämnet. Frankrike har en av det allmänna driven växtförädlingsverksamhet av mycket stor omfattning. De statliga förädlingsstationerna utför till stöd för den privata förädlingsverksamheten omfattande forskningsarbeten och framställer grundmaterial, som bedöms kunna utnyttjas för fortsatt förädlingsarbete hos privata förädlare. De framställer också själva nya sorter. Centrum för den officiella förädlingsverksamheten är den statliga förädlingsstationen i Versailles. En stor del av arbetet med att slutligt framställa nya sorter utförs av enskilda förädlingsföretag, utsädesfirmor och kooperationer, som erhållit statlig auktorisation. Dessa enskilda organisationer har en lång tradition och har utfört ett framgångsrikt arbete. Den officiella växtförädlingsverksamheten i Frankrike finansieras med anslag över statsbudgeten och med särskilda medel från näringslivet. Investeringar och ungefär två tredjedelar av de löpande utgifterna bestrids med statsmedel, övriga medel kommer från
jordbruksorganisationer och industrier. Förädlaren av en ny sort har sedan lång tid tillbaka haft möjlighet att med stöd av ett licensavgiftssystem, som byggt på frivilliga överenskommelser, uppbära licensavgifter i samband med spridningen av sorten. Sådana avgifter har även tagits ut på sorter, som framställts av statliga institutioner, och har tillfallit institutionerna. Frankrike tog såsom förut nämnts initiativ till att åstadkomma en internationell ordning för skydd av förädlingsprodukter och signerade växtförädlarkonventionen år 1961. Arbete har sedan dess pågått med att utforma en nationell lagstiftning i anslutning till konventionen. Framställning av nya sorter för praktiskt bruk sker i Nederländerna i huvudsak hos ett stort antal privata förädlare. Dessa utgörs av såväl förädlingsföretag av varierande storlek som enskilda odlare. Praktisk-vetenskaplig växtförädlingsverksamhet bedrivs emellertid också vid några halvstatliga institutioner. På lantbruksväxtsidan finns institutionen Stichting voor Plantenveredeling och på trädgårdsväxtsidan en motsvarande institution. Båda institutionerna är belägna i Wageningen och samarbetar intimt med det på undervisning och grundforskning inriktade Instituut voor Veredeling van Landbouwgewassen, som är en del av den statliga lantbrukshögskolan. Institutionen Stichting voor Plantenveredeling fullföljer i allmänhet inte sitt förädlingsarbete fram till färdiga sorter. Den har främst till uppgift att förse privatförädlarna med grundmaterial för vidare förädling och urval och att överhuvudtaget tjänstgöra som serviceorgan åt privatförädlarna. Den på trädgårdsväxtsidan verksamma halvstatliga institutionen har motsvarande uppgifter, men fullföljer i allmänhet förädlingsarbetet fram till färdiga sorter. I fråga om växtslag, som är av mindre intresse för de privata förädlarna, framställer båda de halvstatliga institutionerna sorter för direkt utnyttjande. Den privata förädlingsverksamheten i Nederländerna har sedan lång tid tillbaka skyddats genom ett omfattande system av förSOU 1969: 15
ordningar, som syftat till att tillförsäkra förädlarna skälig ersättning för deras insatser och upprätthålla en hög standard beträffande utsädets och de saluförda sorternas odlingsvärde. Redan genom en år 1941 genomförd lagstiftning har förädlarna erhållit ett skydd av privaträttslig karaktär och beretts möjlighet att få inkomster på sina förädlingsprodukter. I princip har förädlaren haft kontroll över all försäljning av de av honom framställda sorterna och kunnat belägga denna med licensavgifter. Förädlaren har därjämte haft inkomster genom anslag ur en fond, som tillförts medel genom avgifter som uttagits på efterodlingar av vissa lantbruksväxter. Nederländerna undertecknade växtförädlarkonventionen år 1961. Där har år 1967 utfärdats en frö- och växtförädlingslag som trätt i tillämpning den 1 juni 1967. Lagen är uppbyggd i enlighet med de i konventionen angivna principerna. Ett särskilt system innebärande en form av ensamrätt har inrättats beträffande växtarter som beräknas med svårighet kunna uppfylla de biologiska kraven för erhållande av ordinär växtförädlarrätt. Denna speciella ensamrätt anses framför allt få betydelse för korsbefruktande växtarter, såsom klöver, lusern, rajgräs, m. fl. Växtförädlingen i Storbritannien har hittills i huvudsak utövats av helstatliga förädlingsinstitutioner. De institutioner av detta slag, som sysslar med förädling av lantbruksväxter, är fyra till antalet och ligger, en i Cambridge i England - denna utgör den engelska officiella förädlingsstationen - en invid Edinburgh i Skottland, en i Aberystwyth, Wales, och en i Armagh, Nordirland. I Dundee, Skottland, finns en statlig förädlingsstation för trädgårdsväxter. Förädlingsverksamhet beträffande sistnämnda växter drivs därjämte i begränsad utsträckning vid en del statliga försöksstationer. Från de statliga institutionerna lämnas material av framställda nya sorter till en särskild organisation, NSDO, vars huvuduppgift är att pröva in- och utländska sorter samt att föröka och sälja de av de statliga förädlingsinstitutioSOU 1969: 15
nerna framställda sorterna. Försäljningen sker till institutets medlemmar - företag, kooperativa och andra organisationer samt enskilda jordbrukare. Antalet privata företag, som ägnar sig åt växtförädling i fråga om lantbruks- och trädgårdsväxter, har hittills varit relativt litet. En år 1958 utförd undersökning visade, att totala kostnaden för växtförädling vid statliga förädlingsstationer och privata förädlingsföretag uppgick till ca 350 000 pund. Härav svarade det allmänna för mer än tre femtedelar och privata förädlare för återstoden. Vid samma tid sysselsatte statsunderstödda förädlingsstationer mellan två och tre gånger så många fackmän vid stråsädesförädling som de icke statsunderstödda privata. Potatisförädlingen bekostas till större delen av allmänna medel. Samtliga privata förädlingsföretag, som sysslar med lantbruksväxter, har på ett eller annat sätt anknytning till handelsföretag inom utsädesbranschen. I Storbritannien, som den 26 november 1962 undertecknade växtförädlarkonventionen, har den 12 mars 1964 utfärdats lag i ämnet, The Plant Varieties and Seeds Act. Denna ger ett privaträttsligt skydd för nya växtsorter, utformat i överensstämmelse med konventionens principer. Efter tillkomsten av denna lagstiftning har den privata förädlingsverksamheten kommit att öka i omfattning. Praktisk-vetenskaplig växtförädling omhänderhas i Förbundsrepubliken Tyskland huvudsakligen av ett stort antal privata förädlingsföretag. Dessa företags storlek växlar från mycket små enheter, som bearbetar ett eller ett fåtal växtslag och som driver arbetet med begränsade personella och tekniska resurser, upp till stora förädlingsorgan, ofta knutna till utsädesfirmor eller jordbrukskooperationer och med vetenskapligt utbildad personal och moderna hjälpmedel. På grund av nödvändigheten att genom koncentration öka resurserna så att företagen kan ytterligare förbättra växtmaterialet och därigenom nå bättre ekonomisk avkastning och stärkt konkurrenskraft sker en succes-
siv minskning av antalet privatförädlare. Av samma skäl har många förädlare slutit sig samman i ringar. Dessa upprätthåller en viss kontakt med förädlare i andra länder. De större privata förädlingsföretagen har omfattande egna forsknings- och förädlingsprogram, men såväl dessa företag som andra privata förädlare svarar också för slutbearbetningen av förädlingsmaterial som i form av halvfabrikat tillhandahålls av officiella institutioner. Växtförädling bedrivs också vid fyra större statliga förädlingsinstitutioner och dessutom bearbetas vissa förädlingsspörsmål vid universiteten. Institutionerna sysslar huvudsakligen med mål- och metodikforskning samt med praktiska förädlingsuppgifter av mera långsiktig karaktär. I viss utsträckning framställs färdiga sorter, främst av sådana växtslag eller för sådana geografiska områden, där tillräckliga insatser från de privata förädlarnas sida ej kan förväntas. Halvfabrikat såväl som dessa färdiga sorter överlämnas till privata förädlare. För sådant material får dessa betala dels en grundavgift och dels, sedan sorten prövats och förts i marknaden, en förädlingspremie. En år 1953 genomförd lagstiftning angående sortskydd för växtförädlingsprodukter samt angående handeln med utsädesvaror syftade till att främja förädlingen av nya och värdefulla växtsorter genom att förädlaren beviljades särskilda rättigheter till sorten. Dessa rättigheter gav förädlaren praktiskt taget monopol på framställningen och försäljningen av hans nya sort. Det var dock endast sorter som tagits upp på en särskild förteckning som fick saluföras. För att tas upp på förteckningen krävdes, att sorten bl. a. ägde visst odlingsvärde och därvid i något avseende överträffade de bästa tillgängliga sorterna av växtslaget i fråga. Från och med den 1 juli 1968 gäller ny lagstiftning på området. Genom lag om skydd av växtsorter (Sortenschutzgesetz) har förädlaren tillerkänts ett skydd för sin nya förädlingsprodukt, som utformats i enlighet med konventionens regler. Samtidigt har utfärdats lag om handel med utsädesvaror (Saatgutverkehrsgesetz) som utgör en mo56
dernisering av förut gällande regler på området. I den praktiska tillämpningen torde den nya lagstiftningen fungera efter samma linjer som den äldre lagen. Plombering är obligatorisk och ombesörjs av förädlarna själva. Licensavgifterna uppbärs av odlarorganisationerna och vidarebefordras till förädlarna. Plomberingarnas tillförlitlighet anses få en viss garanti genom den hårda konkurrensen mellan förädlingsföretagen. Dessutom sker en viss övervakning genom stickprovskontroll av kringresande kontrollanter, tillhörande bl. a. hushållningssällskapen. Storleken av förädlarnas royalty har inte varit underkastad offentlig kontroll utom beträffande potatis. Man har i stället räknat med att konkurrensen mellan de många förädlarna skall förhindra otillbörlig exploatering av odlarna och allmänheten. I USA utförs huvuddelen av det förädlingsarbete som är inriktat på att nå praktiska resultat beträffande jordbruksväxter och trädgårdsväxter av allmänna institutioner. I fråga om en del växtslag, bl. a. majs, bomull och vete, verkar emellertid privata förädlingsföretag med betydande framgång. Ett sortskydd, som har formen av ett patentskydd, har införts genom en år 1930 utfärdad lag, The Plant Patent Act. Skydd lämnas endast för växtnyheter, som förökas på vegetativ väg, dock ej potatis. Skyddet har företrädesvis kommit att tillämpas på bärbuskar och prydnadsväxter, särskilt rosor. Patent beviljas på grund av sortens nyhet och särskillnad och med stöd enbart av en av sökanden lämnad beskrivning och avbildning av sorten. Vanligtvis sker ej något prov med växtmaterial. Ett växtpatent medför ensamrätt för patenthavaren att under en begränsad tid vegetativt föröka, sälja eller använda sorten. I lagstiftningen finns inga bestämmelser om tvångslicens, varför patenthavaren i och för sig är oförhindrad att helt monopolisera en sort. Erfarenheten visar emellertid, att patenthavarna gärna beviljar licenser. På grund av att beskrivningarna av patentsökta sorter oftast varit så vaSOU 1969: 15
ga, att man ej kunnat påvisa överträdelser, har växtpatenten många gånger inte fått annan betydelse för patenthavaren än som argument i reklamen. Det anses emellertid att patentskyddet haft en uppmuntrande och stabiliserande inverkan på rosförädlingen och att det över huvud taget haft en god verkan för denna odling. Licensinkomsterna har stimulerat förädlingsverksamheten och tillåtit några av de större förädlarna att engagera utbildade genetiker i försöksprogram med långsiktig karaktär. På grund av frånvaron av skydd för växter med sexuell förökning har förädlarna kommit att intressera sig för framställning av Fi-sorter och liknande hybrider. Ett sådant framställningssätt, som tillämpats exempelvis beträffande majs, köksväxter och blommor, ger ett så gott som fullständigt skydd för framställaren. Det kan nämnas, att förslag föreligger om att ersätta Plant Patent Act med annan lagstiftning.
SOU 1969: 15
8 Allmän motivering till utredningens förslag
8.1 Växtförädlingens praktiska betydelse Växtförädling bedrivs i Sverige såsom framgår av det föregående i såväl statlig som enskild regi. Den del av förädlingen som direkt syftar till att få fram nya sorter för praktiskt bruk utövas dock så gott som helt av enskilda och halvstatliga företag. Genom hittills uppnådda resultat har växtförädlingen tillfört vårt land högst betydande värden. Att närmare uppskatta des-, sa låter sig ej göra. Föreliggande statistik visar emellertid, att den för olika växtslag genomsnittliga skörden per hektar mer än fördubblats under en hundraårsperiod. Denna utveckling har delvis betingats av en rad driftsrationaliserande åtgärder, såsom intensifierad dikning, ökat bruk av handelsgödsel, ökad användning av maskiner, förbättrad jordbearbetning m. m. samt en del rent odlingstekniska åtgärder, såsom förbättrad utsädesvård, växtskyddsåtgärder m. m. Till avsevärd del har dock växtförädlingen bidragit till resultatet. De driftsrationaliserande åtgärderna har också i sin tur i vissa fall ställt ökade krav på växtförädlingen. 1953 års växtförädlingsutredning försökte att uppskatta det genom förädlingens samlade insatser åstadkomma mervärdet av den totala skörden omkring år 1950 i förhållande till odlingsmaterialet vid sekelskiftet. Utredningen kom därvid till ett belopp som närmade sig 200 mkr./år, räknat i 1950 års penningvärde. För sädesslagens del kun58
de man enligt utredningen räkna med att växtförädlingen ökat avkastningen i förhållande till de gamla oförädlade lantsorterna med omkring 30 % för höstvete, 20 % för vårvete och korn samt 15 % för havre. Därtill kom - framhöll utredningen - att de genom förädling framställda nya sorterna också innebar förbättringar av många andra praktiskt betydelsefulla egenskaper, såsom stråstyrka, kvalitet, motståndskraft mot vissa parasiter m. m. De angivna siffrorna bör givetvis bedömas som högst ungefärliga men kan dock ge en antydan om storleken av de ekonomiska tillskott, som genom växtförädlingen tillförs jordbruksnäringen och folkhushållet. Ökningen i avkastningen har fortsatt för samtliga viktigare lantbruksväxter. Växtförädlingen har även under de senaste årtiondena åstadkommit stora förbättringar i fråga om andra egenskaper hos lantbruksväxterna än avkastningsförmågan, bl. a. stråstyrka och andra kvalitativa egenskaper. Dessa förbättringar kan inte direkt värdesättas i pengar men anses helt allmänt ha varit av stor betydelse. I fråga om den förädling som förekommit på trädgårdsväxtområdet har någon närmare uppskattning av resultatet inte låtit sig göra. Det har emellertid i olika sammanhang omvittnats, att förädlingsarbetet med köksväxter lett till en förhållandevis lika värdefull förbättring av odlingsmaterialet som beträffande lantbruksväxterna. Uppenbart är att SOU 1969: 15
de stora framstegen i fråga om denna förädling varit av stor betydelse för vårt folkhushåll och för utvecklingen av vårt lands köksväxtproduktion. Det kan framhållas, att rikssortlistan för 1967-1968 tar upp inte mindre än 173 sorter av köksväxter som förklarats vara originalberättigade och som således i något praktiskt viktigt avseende visat sig bättre än tidigare allmänt brukade handelssorter. Även på prydnadsväxtområdet samt i fråga om fruktträden och bärväxterna har framsteg gjorts. I förarbetena till den i Storbritannien år 1964 utfärdade lagen om växtförädlarrätt uppges, att beträffande vete skördevolymen per hektar i Storbritannien under de senaste 20 åren ökat med mer än en tredjedel och att denna ökning till väsentlig del kan hänföras till att högre avkastande sorter framställts under denna period och kommit till omfattande användning. Avkastningen i fråga om korn har också i genomsnitt ökat med mer än en tredjedel. Beträffande havre anges en något lägre siffra. - I några andra västeuropeiska länder, bl. a. Nederländerna, har växtförädlingens betydelse för odlingens framsteg beräknats vara än mera betydande än vad 1953 års svenska utredning angett.
8.2 Växtförädlingens framtida
uppgifter
Växtförädlingen har åstadkommit väsentliga förbättringar av vegetabilieproduktionen såväl kvantitativt som kvalitativt och gett värdefulla bidrag till att lösa aktuella odlingsproblem. Såväl utomlands som i Sverige är det en allmän mening bland experterna, att förädlingens andel i de framtida odlingsframstegen alltjämt kommer att bli av mycket stor betydelse. Det finns många växtodlingsproblem på jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsnäringens områden som väntar på sin lösning. Nya och ökade krav på växtförädlingen kommer att ställas inte minst på grund av den ekonomiska och tekniska utvecklingen inom jordbruket och livsmedelsindustrin. I vårt land med dess starkt skiftande och i flera avseenden specifika klimat samt varierande jordarter kan SOU 1969: 15
för övrigt växtodlingsproblemen knappast lösas på annat sätt än under medverkan av växtförädlingen. Till de arbetsuppgifter, som kan anses vara framträdande för växtförädlingen, hör att ytterligare stegra avkastningsförmågan hos våra odlade kulturväxter. Med de förutsättningar som nu finns bör växtförädlingen ha goda möjligheter att här göra nya framsteg. Vad särskilt angår lantbruksväxterna kommer i samband med den omfattande mekanisering, som karakteriserar jordbrukets utveckling under senare år, skärpta krav att ställas på sortmaterialet. För skördetröskningen är det angeläget att åstadkomma förbättringar i fråga om resistens mot stråbrytning, axbrytning, dråsning och fältgroning. Särskild uppmärksamhet påkallas också av den betydande belastning för jordbruksföretagens ekonomi som består i att delar av den växande maskinparken har en mycket kort årlig utnyttjandetid. Förhållandet gör det önskvärt att åstadkomma en förlängning av skördeperioden. Härigenom erhåller man dessutom den fördelen, att arbetstopparna kan minskas och därmed kostnaden för skörden. Detta problem bör kunna lösas genom framställning av sorter med inbördes skiftande tidighet. Härvid bör också kunna tillgodoses önskemålet, att mognadstiden för de i olika områden odlade stråsädesslagen får en jämn spridning över säsongen. Ett aktuellt mål för växtförädlingen är att kombinera hög avkastning med tidig mognad. Behovet härav framträder för vissa växtslag över hela landet, för andra åter särskilt i norr. Erfarenheten särskilt från de senare åren visar att man vid denna förädling kan uppnå mycket påtagliga resultat. Ett allmänt förädlingsmål av särskild vikt är att åstadkomma god vinterhärdighet hos övervintrande växtslag. Såvitt gäller t. ex. stråsädesslagen är härdigheten beroende bl. a. av växtens fysiologiska köldhärdighet samt resistens mot otjänlig väderlek, uppfrysning och diverse övervintringssvampar. Hos oljeväxterna är vinterhärdigheten dessutom beroende av växtsättet och då framförallt stamdelens höjd över markytan och dess 59
förmåga att få snöskydd. Behovet av kvalitetsförbättringar i skilda hänseenden är starkt framträdande. Bland förbättringar som nu särskilt framstår som önskvärda är t. ex. bakningskvaliteten hos brödsäd, mältningsresistensen hos råg och vete, proteinhalten och proteinets värde hos fodersäd och trindsäd, proteinvärdet och smältbarheten hos grönfoder och vallväxter, höjning av oljehalten och förbättringar av oljans hållbarhet och näringsfysiologiska värde, minskning av halten skadliga ämnen såsom glukosider i raps, kokbarheten hos matärter, nya kvalitetsegenskaper hos potatis alltefter användningsområden m. m. I fråga om köksväxterna uppställer konservindustrin speciella krav, som sammanhänger med lämpligheten för djupfrysning och annan konservering. I detta sammanhang liksom även vid distribution och försäljning av färska grönsaker har transporthållbarheten fått ökad betydelse. För färsk frukt är dess förmåga att tåla den ofta ganska omilda behandlingen på vägen från odlare till konsument av stor betydelse. De flesta av de odlade kulturväxterna angrips i större eller mindre utsträckning av sjukdomar och skadedjur såväl under vegetationsperioden som efter skörden. Angreppen kan komplicera odlingen och har för övrigt en mycket stor inverkan på det kvantitativa och kvalitativa skörderesultatet. Försök har gjorts att beräkna storleken av den skada som uppstår till följd av dessa angrepp. I internationellt sammanhang har den årliga skadan uppskattats till 10-30 % av världsskörden. 1949 års växtskyddsutredning uppskattade de genomsnittliga årliga totalskadorna till omkring 15 % av de växtprodukter som skördades i vårt land. Från annat håll har det påståendet gjorts, att skadorna genom angrepp av parasiter och dylikt kostar jordbruket och trädgårdsnäringen i Sverige omkring en halv miljard kr årligen. I viss utsträckning kan skadeverkningarna begränsas bl. a. genom olika kemiska bekämpningsmedel. Kostnaden härför är emellertid jämförelsevis hög. Som exempel kan nämnas, att enbart kostnaden för bladmögelbekämpning av de 50 000 har potatis, 60
som odlas i södra och mellersta Sverige, uppskattats till ca 12 mkr./år. Växtsorter, som har förmåga att motstå angrepp från parasiter och andra skadegörare, dvs. är sjukdomsresistenta, skulle självfallet vara den på längre sikt bästa lösningen. Hittills vunna erfarenheter visar också att växtförädlingen har stora förutsättningar att successivt lösa problem på detta område. En intensiv teoretisk och praktisk forskning på resistensförädlingens område beträffande de flesta kulturväxter pågår såväl inom Sverige som utomlands. I många fall har de resistensbiologiska undersökningarna kommit så långt att resistensgenernas nedärvning, urvalsmetodiken, resistensens natur, parasitpopulationernas rassammansättning m. m. blivit kända. Förutsättningar finns således för en målinriktad resistensförädling. Redan förekommer i marknaden flera genom svensk förädlingsverksamhet framställda sorter med förbättrad resistens mot parasiter. Inom en relativt nära framtid torde föreligga sorter av korn och vete som är resistenta mot mjöldagg och nematoder samt sorter av potatis som är motståndskraftiga mot bladmögel, nematodangrepp och vissa virussjukdomar. Förädlingen arbetar f. n. med att införa resistens hos lantbruksväxterna mot drygt tjugutalet parasiter. Motsvarande siffra gäller för förädlingen av trädgårdsväxter. Nödvändigheten att inrikta odlingen på sorter med motståndskraft mot angrepp från parasiter och andra skadegörare blir också större ju mera intensiva odlingsformerna blir. 8.3 Betydelsen av ökat stöd åt växtförädlingen Det anförda visar, att det för hela folkhushållet är av stor betydelse att en tillräckligt omfattande växtförädling bedrivs i vårt land. Härigenom främjas en rationell utveckling av jordbruket, trädgårdsnäringen och skogsnäringen och förbättras det ekonomiska utbytet inom dessa näringsgrenar. Detta bör i sin tur leda till en säkrare och billigare livsmedelsförsörjning och till att andra konsumtionsintressen tillgodoses. Från SOU 1969: 15
jordbrukspolitisk synpunkt bör beaktas, att konkurrensen från andra länder med gynnsammare odlingsbetingelser och inte minst lägre kostnadsläge är hård. Bättre sorter speciellt avpassade till våra klimatiska förhållanden och med hög avkastning gör det möjligt att öka konkurrenskraften hos den inhemska odlingen. Modern växtförädling är redan nu förenad med stora kostnader. I forskningens begynnelseskede kunde de grundläggande rönen uppnås med relativt begränsade resurser men kostnaden för att framställa nya, förbättrade sorter har efter hand ökat. Denna ökning torde bli allt större i framtiden. För att man skall kunna rationellt utnyttja alla förekommande förädlingsmetoder krävs numera stora investeringar i anläggningar och teknisk-vetenskaplig utrustning. Modern förädlingsteknik har en tendens att gynna stora företag med betydande ekonomiska resurser. Ett förädlingsföretag, som har resurser att till sig knyta kvalificerade genetiker och specialister på olika delar av växtförädlingens område, har möjlighet att göra framsteg inom områden som är stängda för mindre företag. Vidare gäller för växtförädling i hög grad, att en ökad insats ofta ger direkt utslag i förbättrade resultat. För att i erforderlig utsträckning kunna följa utvecklingen och möta de ständigt stegrade kraven måste alltså växtförädlingsföretagen tillföras ökade ekonomiska resurser. Möjligheterna för företagen att finansiera sin verksamhet genom att ekonomiskt utnyttja sina förädlingsresultat har hittills varit otillräckliga. I väsentlig grad har verksamheten därför fått lita till stöd från det allmänna. Vad angår det allmännas stödåtgärder kan till en början nämnas de förut nämnda direkta statliga bidragen. Sådana har lämnats till Sveriges utsädesförening, Institutet för växtförädling av frukt och bär och Institutet för skogsförbättring samt - med mindre belopp - till W. Weibull aktiebolag och Holmberg & Söner aktiebolag. Till de förstnämnda tre företagen har bidragen utgått med under åren successivt ökade belopp. Ökningen har delvis avsett att täcka kostSOU 1969:15
naden för bestämda, nya arbeten men i övrigt väsentligen blott inneburit att man bibehållit anslagens realvärden. Under senare år har också vissa ökade bidrag getts åt den egentliga forskningen på området. Främst har emellertid en förstärkning av växtförädlingens resurser åstadkommits genom systemet med växtförädlingsavgifter, vilket kommit lantbruksväxtsidan till godo. Från den 1 juli 1961, då systemet infördes, till den 1 juli 1967 har växtförädlingsavgifterna, som under denna tid upptagits endast på strå- och trindsäd, årligen uppgått till omkring 1,5 mkr. Genom utdelningen från växtförädlingsfonden har det allmännas finansiella bistånd åt växtförädlingen ökats med omkring 30 % jämfört med tiden före år 1962. Fr. o. m. den 1 juli 1967 har växtförädlingsavgiften höjts från 1 kr/dt till 1:25 kr/dt för strå- och trindsäd. Dessutom har den 1 juli 1968 införts avgifter även för övriga lantbruksväxter, vilka avgifter fastställts i proportion till de nämnda beloppen. Dessa höjningar kan beräknas medföra en ökning av bidragen från växtförädlingsfonden till förädlingen med omkring 1,5 mkr./ år. Höjningen av växtförädlingsavgiften och utvidgningen av avgiftssystemet har avsevärt förstärkt den praktiska växtförädlingens resurser. Systemet är emellertid begränsat till lantbruksväxterna och fortfarande ligger t. ex. grönytegräs, köksväxter och plantskolealster utanför systemet. Det är enligt utredningens mening uppenbart, att utdelningarna från växtförädlingsfonden, med nuvarande avgiftsuttag och begränsning i fråga om växtslagen, inte är tillräckliga för att ge växtförädlingen erforderlig ökning i resurserna. Frågan om att förstärka växtförädlingens resurser har också uppmärksammats i olika sammanhang. Från senare år kan nämnas, att 1959 års riksdag behandlat frågan om vidgade insatser beträffande den resistensbiologiska forsknings- och förädlingsverksamheten och belyst betydelsen av denna verksamhets organisation (se prop. 1959: 138). Frågan om växtförädlingens behov behandlades också av 1960 års jordbruks61
utredning och av den år 1958 tillsatta trädgårdsnäringsutredningen. Åt 1962 års skogsbruksutredning uppdrogs den 15 februari 1963 att överväga möjligheten att främja användningen av skogsfrö och skogsplantor av god kvalitet samt att i anslutning härtill överväga frågan om statens medverkan i det skogliga växtförädlingsarbetet. 8.4 Former för ökat stöd åt
växtförädlingen
Växtförädlingens finansieringsproblem synes i praktiken kunna lösas huvudsakligen på tre vägar, nämligen genom ökade bidrag över statsbudgeten, genom en ytterligare utvidgning av systemet med växtförädlingsavgifter och genom att man inför ett privaträttsligt system för skydd av förädlingsprodukter. Direktiven anvisar inte utvägen att öka det nu utgående direkta statsbidraget. Utredningen har därför inte ansett sig böra närmare undersöka i vad mån en ökning här är motiverad och i vilka former den kunde genomföras. Emellertid bör framhållas, att frågan om växtförädlingens behov av statsbidrag inte kan lämnas helt utanför utredningens överväganden. Utredningen återkommer till frågan längre fram under punkt 8.8. En lösning av frågan om medelsanskaffningen för växtförädlingens ökade behov får därför sökas på någon av de två övriga här angivna vägarna eller genom en kombination av båda. En utvidgning av det nuvarande systemet med växtförädlingsavgifter kan självfallet genomföras med bibehållande av grunddragen i detta system. En redogörelse för detta system har lämnats under punkt 6.2. Principerna för ett privaträttsligt system avser utredningen att utveckla längre fram (jfr punkt 9.1). I detta sammanhang torde det vara tillräckligt ange att ett sådant skulle ge förädlaren en ensamrätt att utnyttja sina nya förädlingsprodukter. Det blir alltså förädlaren själv som bestämmer på vilka villkor hans produkter skall tillhandahållas allmänheten. Av stor praktisk betydelse är att förädlaren sålunda själv bl. a. fastställer 62
de licensavgifter som utgår. En ensamrätt kan ges ett mer eller mindre omfattande innehåll med avseende på vilka slag av förädlingsprodukter den täcker och vilka särskilda befogenheter den omfattar. Den kan vidare förenas med begränsningar som är påkallade i det allmännas intresse. Båda systemen innebär i princip, att de intressenter som mera direkt tillgodogör sig resultaten av växtförädlingsarbete också får bekosta detta arbete genom att erlägga avgifter. Det offentligrättsliga systemet med växtförädlingsavgifter och ett privaträttsligt system överensstämmer således i detta avseende. I övrigt företer de båda systemen viktiga skiljaktigheter. I det följande skall redovisas utredningens synpunkter på vad som talar till förmån för det ena och andra systemet.
8.5 Tekniska och administrativa
synpunkter
Systemet med växtförädlingsavgifter har samordnats med statsplomberingen av utsäde. Då systemet infördes blev plombering obligatorisk för växtslag som berördes av detta. Kombinationen växtförädlingsavgifter - obligatorisk plombering lsder till en kvalitativ förbättring av utsädet. Systemet har den fördelen ur administrativ synpunkt, att sättet för uppbörden av avgiften är enkelt och medger en säker kontroll. Den statliga organisationen för uppbörd och fördelning av influtna medel har inte någon större omfattning och är ej kostsam. För sortinnehavaren har systemet den fördelen, att han ej belastas med några administrationskostnader för avgiften; alla influtna avgifter kommer honom helt till godo. Han behöver ej heller själv ingå i förhandlingar med avnämaren av hans produkter. För konsumenten är det en fördel att avgiften utgår med bestämt belopp, som i regel blir lika för varje sort. En för viss period fast avgift ger också statsmakterna möjlighet att lättare överblicka konsekvenserna i skilda hänseenden av avgiftsuttaget. En utbyggnad av växtförädlingsavgiftssystemet till att omfatta alla de växtarter, beträffande vilka förädlingen kan anses vara i SOU 1969: 15
behov av ökat ekonomiskt stöd, skulle ur rent teknisk synpunkt ej möta större svårigheter. Avgiften bör också, åtminstone beträffande flertalet växtarter, kunna fastställas till belopp som ger en expanderande förädlingsindustri ett verksamt stöd. Vad härefter angår ett privaträttsligt system kan först erinras om det tidigare nämnda förhållandet att bestämmelserna om statsplombering rent faktiskt medför befogenheter som påminner om en ensamrätt när det gäller vissa förädlingsprodukter, nämligen statsplomberad utsädesvara av klass B. I viss mening kan därför sägas att ett privaträttsligt system ej skulle representera en absolut nyhet i svensk rätt. Ett dylikt system medför för det allmänna den fördelen, att staten inte alls behöver befatta sig med frågan om licensavgifterna. Det blir förädlarens ensak att vidta nödiga arrangemang för att utnyttja ett honom tillerkänt rättsskydd. Såväl ett offentligrättsligt som ett privaträttsligt skydd kräver en statlig administration, som har hand om provningen av nya sorter och som prövar ansökan om intagning i rikssortlistan resp. om rättsskydd för sorten. Den för ett privaträttsligt system nödvändiga administrationen blir något mera omfattande än om det offentligrättsliga systemet utvidgas. Någon större skillnad mellan de båda systemen i detta hänseende kan det dock ej vara fråga om. De administrationskostnader som ett privaträttsligt system medför bör helt eller åtminstone till övervägande del kunna tas ut av förädlingsföretagen. Det förhållandet att någon del av kostnaderna skulle komma att slutligen stanna på statsverket bör för övrigt kunna godtas med hänsyn till det intresse sortprövningen har för den statliga rådgivningsverksamheten på jordbrukets och trädgårdsnäringens områden och till det allmännas strävanden över huvud taget att förbättra utsädet. Såsom framgår av det anförda har båda systemen för- och nackdelar ur teknisk och administrativ synpunkt. Dessa kan inte anses vara av beskaffenhet att tydligt tala till fördel för ettdera systemet. Att införa ett SOU 1969: 15
i huvudsak nytt system för växtförädlingens finansiering synes inte böra väljas om inte andra starkt vägande skäl talar härför.
8.6 Särskilda skäl för ett privaträttsligt system 8.6.1 Rättviseskäl I skilda sammanhang har gjorts gällande att förädlaren borde av rena rättviseskäl och alltså helt oavsett resultatet av rent ekonomiska överväganden tillerkännas en ensamrätt till sin sort. Det har framhållits, att förädlaren borde i likhet med varje annan upphovsman ha rätt till skydd för resultatet av sitt skapande arbete. Härvid har åberopats bl. a. en av reglerna i den av Förenta nationernas generalförsamling den 10 december 1948 antagna Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, där det i artikel 27 heter: »Envar har rätt till skydd för de moraliska och materiella intressen som härrör från varje vetenskapligt, litterärt eller konstnärligt verk till vilket han är upphovsman.» En jämförelse mellan exempelvis en uppfinning, för vilken möjlighet föreligger till rättsskydd genom patent, och en ny växtsort visar beträffande upphovsmannens arbete inte i väsentliga avseenden några skiljaktigheter. Bakom en ny sort ligger ofta ett lika omfattande och kvalificerat arbete som bakom en uppfinning. För förädlaren gäller det att finna nya kombinationer av gener, de nedärvda faktorer i en växt som bestämmer dennas egenskaper och praktiska användbarhet. Han för in nya egenskaper i existerande sorter genom att byta ut eller utöka generna. Det föreligger en viss likhet mellan detta arbete och det som exempelvis en kemist utför, då han försöker få fram en ny kemisk förening. Modern växtförädling sker i stor utsträckning genom samarbete mellan experter från olika områden, genetiker, cytologer, statistiker m. fl., och är baserad på vetenskapliga metoder. Förädlingstekniken har utvecklats och man kan i högre grad än tidigare förutse resultatet av en korsning av olika sorter. 63
Ett förädlingsarbete, som medger möjlighe- 8.6.2 ökat sortutbyte med utlandet ter att arbeta efter en viss linje för att erhålla en kombination av önskade egenska- Av betydande intresse i förevarande samper, måste anses vara ett typiskt exempel på manhang är det samarbete på växtförädmålforskning och är därmed också helt jäm- lingsområdet som sedan länge förekommer förligt med industriell forskning och upp- mellan olika länder och som nu utmynfinnande verksamhet i allmänhet. nat i att ett antal västeuropeiska stater anVad nu anförts kan alltså åberopas till tagit konventionen för skydd av växtförförmån för att förädlingsföretagen tiller- ädlingsprodukter. De fördragsslutande stakänns ett privaträttsligt skydd av samma art terna har fastslagit, att ett dylikt skydd skulsom tillkommer andra upphovsmän. le vara av vikt för jordbrukets utveckling Den nu anförda synpunkten kan också inom deras områden. Ett tillträde till konuttryckas så att man med ett privaträttsligt ventionen medför, att förädlare i ett unionssystem skulle undanröja den orättvisa som land har rätt att i annat unionsland åtnjuta ligger i att förädlaren med nuvarande regler samma förmåner i fråga om skyddet för inte får skälig ersättning för det välstånd sina förädlingsprodukter som landets egna han hjälper till att skapa. Sedan förädlaren medborgare. En svensk anslutning till konmarknadsfört en av honom framställd sort, ventionen skulle alltså medföra, att svenska blir den genast tillgänglig för allmänt be- förädlingsföretag skulle i annat unionsland gagnande. Förädlaren förlorar i stort sett kunna få det skydd som landets egna förkontrollen över förökningen och marknads- ädlare där åtnjuter. Omvänt skulle förädlare föringen av sin sort och därmed också möj- i andra unionsländer kunna här i Sverige ligheten att ekonomiskt tillgodogöra sig åtnjuta samma rättsskydd för sina produkter denna. Förekomsten av olika former av som de svenska företagen. statligt stöd visar också att förädlaren ej Möjligheten för Sverige att vinna ansluthar tillräckliga möjligheter att utnyttja sina ning till konventionen och därmed delta i produkter. Av vad som förut anförts under det internationella samarbete som konvenpunkt 4.4 framgår, att ett privaträttsligt tionen medför, står emellertid öppen endast skydd skulle ge förädlingsföretagen möjlig- om Sverige har en nationell lagstiftning för het till större intäkter på den svenska mark- skydd av växtförädlingsprodukter som uppnaden än hittills. fyller de i konventionen ställda kraven. HärRättvisesynpunkter och jämförelsen med vid är att märka, att systemet med växtförupphovsmannens gynnade ställning på andra ädlingsavgifter, som är av offentligrättslig rättsområden talar alltså i och för sig för att karaktär, inte är så utformat eller kan med växtförädlingen tillerkänns ett privaträttsligt bibehållande av sina huvuddrag utformas så skydd för sina produkter. att konventionens krav tillgodoses. Ett priTill förmån för att man skulle införa ett vaträttsligt skydd här i riket skulle däremot privaträttsligt skydd för växtförädlingspro- möjliggöra en anslutning. dukter har även anförts att växtförädlaren En svensk anslutning till konventionen genom ett officiellt beslut om ensamrätt till skulle vara ägnad att främja utbytet mellan en sort får ett uttryckligt bevis på den in- Sverige och övriga unionsländer av nya, försats han gjort i växtförädlingen. Ett sådant bättrade växtsorter. På den svenska markbeslut anses kunna verka stimulerande på naden förekommer redan nu några danska, hans verksamhet. Argumentet har främst finska, norska, holländska och västtyska sorbetydelse beträffande sådana växtarter som ter, som är upptagna i rikssortlistan. Utominte är upptagna i rikssortlistan. För arter lands saluförs svenska sorter till ej ringa ansom omfattas av rikssortlistan har förädla- tal. Det har visat sig att många i Sverige ren redan nu möjlighet att inom riket få sitt framställda sorter gått bra att använda namn knutet till en ny sort genom att få i främmande land. Redogörelsen förut den upptagen i denna lista. i kapitel 5 visar, att svenska sorter av strå-
64 SOU 1969:15
sädesslagen fått en omfattande spridning i de länder där konventionsregler kan komma att tillämpas och där således svenska förädlare vid en anslutning till konventionen kan få skydd för sina nya sorter. Från marknadsföringen utomlands av dessa svenska sorter har, innan konventionssystemet där börjat verka, licensinkomster under många år tillförts våra två utsädesföretag med direkt anknytning till växtförädlingsverksamhet. Inkomsterna har grundats på avtal mellan dessa företag och deras representanter i den främmande staten. Avgifter har utgått endast på representanternas egen försäljning och har beräknats så gott som enbart på den generation av sorterna som ligger närmast efter det från Sverige levererade stamutsädet. Enligt uppgift från utsädesföretagen uppgick licensinkomsterna under år 1967 till ett nettobelopp av tillhopa ca 700 000 kr. Största delen härav kom från Frankrike, främst beroende på den spridning några kornsorter där fått. Större licensinkomster kom vidare från Belgien, Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland. Nederländerna, Storbritannien och Österrike. Mindre belopp kom från Island. Luxemburg. Schweiz och Spanien. Att utländska förädlare velat saluföra sina sorter i Sverige måste delvis ha berott på att de enligt förordningen om växtförädlingsavgifter kunnat få bidrag ur växtförädlingsfonden. Förutsättningen för bidrag är att den utländske förädlarens hemland tillerkänner svenska förädlare motsvarande förmåner. Tidigare har sådan reciprocitet ansetts föreligga i förhållande till Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna. Sedan dessa länder ratificerat konventionen, gäller enligt den i anledning härav i länderna utfärdade lagstiftningen som huvudregel att endast sådan utländsk medborgare kan få växtförädlarrätt i landet som tillhör stat vilken anslutit sig till konventionen eller med vilken särskilt avtal om reciprocitet föreligger. I Nederländerna synes svenska förädlingsföretag dock kunna tills vidare få rättsskydd för sina nya sorter enligt en specialregel. Holländska förädlare torde därför alltjämt hos oss få utdelning ur växtförädlingsSOU 1969: 15 5—814163
fonden. I princip upprätthåller även Danmark krav på konventionstillhörighet. Med detta land har dock Sverige omkring årsskiftet 1967-1968 träffat ett tillfälligt arrangemang i reciprocitetsfrågan. Denna innebär, att i Sverige skall för dansk växtsort av stråsäd och trindsäd bidrag utgå ur växtförädlingsfonden efter samma grunder som gäller för svensk växtsort och att i Danmark skall nya svenska växtsorter av dessa växtslag kunna få skydd enligt den danska lagen. Arrangemanget har på danskt förslag begränsats till att gälla till den 1 januari 1973. Att avtalet blivit tidsbegränsat beror sannolikt på att man från dansk sida förväntar sig att Sverige snart skall ansluta sig till konventionen. I den i Storbritannien gällande lagen om växtförädlarrätt uppställs icke krav på reciprocitet för att svenska sorter där skall kunna beviljas rättsskydd. Det anförda visar, att förutsättningar visserligen finns för att Sverige även utan ett konventionstillträde kan upprätthålla ett sortutbyte med Storbritannien och, under en obestämd tid framåt, också med Nederländerna och Danmark. I fråga om andra stater som tillträder konventionen får det antas att de i likhet med Förbundsrepubliken Tyskland uppställer krav på konventionstillhörighet. Det kan alltså ej väntas, att dessa länder finner de förmåner som det svenska systemet med växtförädlingsavgifter erbjuder den utländske förädlaren tillräckliga för att ge svenska förädlingsföretag skydd för deras produkter. Sverige skulle därigenom komma att ställas utanför samarbetet mellan konventionsländerna - på sikt får man räkna med att det här gäller flertalet länder i Europa. Följden härav blir i första hand att det nuvarande, låt vara tämligen begränsade sortutbytet med andra länder kan komma att i huvudsak upphöra. Redan detta förhållande talar enligt utredningens mening för att Sverige ansluter sig till konventionen. Härtill kommer, att en anslutning självfallet skulle ytterligare befrämja ett sortutbyte med unionsländerna. Helt allmänt skulle utbytet bli till ömsesidig nytta för odlingen och konsumtionen i länderna. Betydelsen av att nya sorter sprids mellan län-
derna och att allt större kvantiteter utsäde går i internationell handel har i olika sammanhang framhävts. En anslutning till konventionen skulle vidare bli till direkt fördel för de svenska förädlingsföretagen genom den möjlighet de skulle få att i andra unionsländer ekonomiskt utnyttja sina nya sorter och på så sätt öka sina intäkter på dessa. Att beräkna de intäkter som företagen skulle efter ett svenskt tillträde till konventionen få från utlandet låter sig inte göra. Intäkter kan nämligen huvudsakligen blott tillföras dem på nya, tidigare ej marknadsförda sorter. Utfallet är således beroende av de svenska företagens förmåga att framdeles konkurrera på de utländska marknaderna med nya sorter. Den omsättning och odling av svenska sorter som nu förekommer utomlands och som utredningen sökt fastställa förut i kapitel 5, bör emellertid kunna ge en viss uppfattning om vilka licensintäkter de svenska förädlingsföretagen skulle kunnat ha, om konventionen varit i tillämpning och företagen haft möjlighet att ta ut licensavgifter på dessa redan marknadsförda sorter. Resultatet av en sådan beräkning bör i sin tur kunna ge en antydan om den svenska växtförädlingens framtida möjligheter att utnyttja en konventionsanslutning för att bereda sig licensintäkter. Om uppgifterna i kapitel 5 om sortspridningen utomlands godtas och det antas, att de svenska förädlingsföretagen kunnat i utlandet uppbära samma avgift som nu utgår i Sverige, 1 kr 25 öre/dt, skulle år 1967 licensavgifterna från utlandet på de svenska stråsädessorterna ha utgjort 1,5-2 mkr. Dessa belopp utgör 0,8-1,3 mkr. mer än företagen det året faktiskt fick i licensintäkter från utlandet. Huvuddelen av licensavgifterna skulle belöpt på länder som anslutit sig till konventionen. Beloppen ligger i underkant eftersom siffrorna är försiktigt beräknade. Till jämförelse med de sålunda framkomna beloppen kan erinras om att växtförädlingsavgifterna i Sverige på stråsäd numera efter avgiftshöjningen utgör ca 2,3 mkr. Om man vid beräkningen i stället utgår från de licensavgifter som faktiskt tas ut
i konventionsländerna, blir det beräknade totala licensbeloppet väsentligt större. Licensavgifterna i dessa länder utgår nämligen med högre belopp än i Sverige och utgör för deciton i t. ex. Danmark 3 Dkr, Förbundsrepubliken Tyskland 5:80 DM, Nederländerna 7 Hfl för vete, korn och havre och 5:50 Hfl för råg samt Storbritannien 6 s. Enligt dessa licensavgiftsuttag och efter avdrag för nödiga kostnader skulle svenska förädlarna i licensintäkter från utlandet år 1967 ha erhållit ett nettobelopp på omkring 3 mkr. Från utsädeshandelns sida har uppgivits, att man utfört motsvarande beräkningar och därvid kommit till högre siffror än utredningen nyss angivit. Emellertid avser de här gjorda beräkningarna sorter, som redan marknadsförts och för vilka konventionen ej ger rättsskydd. För att innehavare av dessa äldre sorter skall beredas licensintäkter krävs att konventionsstat vidtar särskilda anordningar. Så har också skett i bl. a. Nederländerna. Det är inte uteslutet att förmånen i fråga om äldre sorter kan komma även svenska förädlare till godo om Sverige ansluter sig till konventionen. Vad angår framdeles av svenska förädlare producerade sorter ger det föregående vid handen att svenska förädlare torde komma att ställas utan rättsskydd för dessa i de flesta konventionsländer, om Sverige inte ansluter sig till konventionen. Uppenbarligen finns risk för att de t. o. m. på sikt helt eller delvis förlorar sina hittillsvarande licensinkomster från konventionsländerna. Vilka intäkter en anslutning till konventionen kan komma att ge den svenska växtförädlingen från handeln utomlands med deras nya sorter blir såsom nämnts främst beroende av vilka möjligheter de svenska sorterna har att konkurrera på utländska marknader. Enligt utredningens mening ligger den svenska förädlingen för närvarande på en så hög nivå jämförd med flertalet andra länder inom konventionsområdet, att det bör kunna hållas för visst, att den efter en anslutning till konventionen skall vinna fortsatt god avsättning för sina produkter i konSOU 3969: 15
ventionsländerna. Av det anförda framgår enligt utredningens mening att om ett privaträttsligt system införs i Sverige och Sverige ansluter sig till konventionen detta kommer att medföra icke blott att sortutbytet ökar med andra länder till gagn för den svenska odlingen, handeln, industrin och konsumtionen utan också att den svenska förädlingens resurser starkt förbättras. Denna förbättring stimulerar i sin tur växtförädlarna att framställa nya produkter som kommer allmänheten till godo. Starka skäl föreligger sålunda för att i Sverige införa ett konventionssystem. Tnnan slutlig ställning tas i frågan måste emellertid undersökas huruvida risk finns för att ett sådant system skulle kunna missbrukas. Systemet skall inte kunna utnyttjas så att, t. ex. i konkurrenssyfte, marknaden undanhålls nya, för odlingen och konsumtionen värdefulla sorter eller så att prisnivån på utsäde blir oskälig. 8.7 Skydd mot missbruk av ett privaträttsligt system Någon risk för att privaträttsligt skydd för en sort skulle utnyttjas för att hålla tillbaka spridningen av sorten torde man inte ha anledning att räkna med. Förädlaren har själv intresse att så snart en ny sort uppförökats i lämpliga kvantiteter genast få ut den på marknaden för att kunna ekonomiskt tillgodogöra sig resultatet av sitt långvariga och kostsamma förädlingsarbete. Erfarenheten från andra länder med licenssystem på växtområdet ger ej heller stöd för antagandet, att ett privaträttsligt system försvårar den önskvärda, snabba spridningen av nya, för folkförsörjningen värdefulla sorter. Vad angår prisfrågan är själva syftet med en ny lagstiftning och en anslutning till konventionen att ge de svenska växtförädlingsföretagen möjlighet att ta ut skäliga licensavgifter vid de nya sorternas utnyttjande. I systemet ligger att förädlarna härvid själva bestämmer avgifternas storlek. Det kan emellertid inte tillåtas, att licensavgifterna blir så höga att prisnivån på växtmaterial av växtslaget i fråga påverkas på SÖU 1969: 15
ett ur allmän synpunkt sätt.
otillfredsställande
Ett skydd mot missbruk av en förädlaren tillerkänd ensamrätt kan i första hand uppnås genom att själva ensamrätten begränsas på lämpligt sätt. Såsom framgår av punkt 9.1 anser utredningen, att anledning ej föreligger att tillerkänna sortinnehavaren ett längre gående skydd än det som växtförädlarkonventionen föreskriver. Förädlarens ensamrätt bör alltså begränsas till produkter som är avsedda för förökning och den bör endast avse yrkesmässig förökning och handel med sådant material. Detta innebär, att jordbrukare och andra odlare äger att fritt utnyttja skyddade växtsorter för framställning av konsumtionsvara och att fritt föröka sorter till eget utsäde. Odlarna kan alltså välja mellan att köpa förökningsmaterial av sorten från sortinnehavaren eller hans licenstagare och att själv odla utsäde av sorten. Denna begränsning ger ett väsentligt skydd mot en monopolistisk prissättning från sortinnehavarens sida. Beaktas bör även att den nya lagstiftningen i sig själv uppmuntrar till tävlan mellan förädlarna och till framställningen av konkurrerande produkter. Om en ny, rättsskyddad sort inte i någon högre grad skiljer sig i fråga om odlingsegenskaperna från tidigare på marknaden förekommande sorter, måste sortinnehavarens möjligheter att i konkurrensen med de andra sorterna ta ut ett jämförelsevis högt pris på eget förökningsmaterial av sin skyddade sort eller en hög licensavgift på andras odling av sorten bedömas som ringa. Även om sorten innefattar ett stort framsteg i fråga om de värdefulla egenskaperna, måste likaledes konkurrensen från andra sorter normalt förhindra att ett pris eller en licensavgift tas ut som inte står i proportion till vad som står att vinna genom förbättringen hos sorten. Betingar en ny sort ett i förhållande till sina odlingsegenskaper alltför högt pris, kommer alltså odlaren normalt att föredra en konkurrerande sort till dess priset på den nya sorten blir lägre. Marknadsmekanismen bör sålunda i regel förhindra oskäliga pris-
stegringar. För särskilda fall, såsom t. ex. då en ny sort inte möter erforderlig konkurrens på marknaden, bör det emellertid finnas skydd mot att ensamrätten utnyttjas för en oskälig prissättning i strid mot allmänhetens intresse. För vissa fall bör missförhållanden i detta hänseende kunna rättas genom tillämpning av gällande bestämmelser rörande prisövervakning, förhindrande av konkurrensbegränsning o. d. Främst syftas här på lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Nu avsedda bestämmelser ger möjlighet till en viss pris- och konkurrensövervakning. Bestämmelserna är helt allmänt inriktade på att bevara och befordra en för sund prisbildning önskvärd konkurrens. Den ensamrätt som skall tillerkännas förädlaren står givetvis ej såsom sådan i strid med konkurrensbegränsningslagen. Åtgärder av konkurrensbegränsande karaktär som har ett omedelbart samband med ensamrätten är också åtminstone i allmänhet undantagna från lagens tillämpning. Ingripande med stöd av denna lag torde dock kunna komma i fråga t. ex. när ensamrätten utnyttjats för att tvinga fram eller understödja annan konkurrensbegränsning. Det kan erinras om att Kungl. Maj:t enligt konkurrensbegränsningslagen äger förordna om visst högstapris på en vara, om visst pris med hänsyn till kostnaden och övriga omständigheter är uppenbart för högt och saken är av allmän betydelse. Syftet med bestämmelsen är att ge samhället en möjlighet att ingripa i sådana fall då priset på en vara till följd av ofullständighet i konkurrensen är uppenbart för högt. Bestämmelsen bör kunna tillämpas i fråga om förökningsmaterial av växtslag som för folkhushållet är av större betydelse. Möjligheten för det allmänna att genom tillämpning av denna och andra bestämmelser i lagstiftningen på pris- och konkurrensområdet motverka att ett rättsskydd missbrukas är dock begränsad. Ett ytterligare skydd måste därför skapas för att 68
tillgodose det betydelsefulla samhällsintresse varom här är fråga. Enligt utredningens mening bör detta ske genom att i lagstiftningen om skydd för växtförädlingsprodukter även tas upp bestämmelser om s. k. tvångslicens, dvs. rätt för den som vill utnyttja en skyddad produkt att av myndighet erhålla licens därtill. Vid fastställandet av de villkor som principiellt bör gälla för meddelande av tvångslicens bör till en början beaktas här tillämpliga stadganden i växtförädlarkonventionen. Enligt denna (artikel 9) gäller i princip, att det fria utövandet av ensamrätten inte får begränsas av andra skäl än som kan hänföras till det allmännas intresse. Föreskriften får anses medge unionsstat rätt att bl. a. reglera marknadsföringen av skyddade sorter i syfte att lösa spridnings- och prisfrågorna. Att konventionen ej lägger hinder för en sådan reglering framgick också av överläggningarna vid den konferens vid vilken konventionen antogs. Bestämmelsen ansågs t. o. m. innebära, att beträffande viktigare växtslag ensamrätten generellt kunde bytas ut mot ett tvångslicenssystem eller mot ett statligt subventionssystem, om detta ansågs nödvändigt för att säkerställa spridningen av nya sorter av dessa växtslag. Av intresse i sammanhanget är vidare hur tvångslicensfrågorna reglerats i utländsk lagstiftning. Den danska lagen i ämnet ålägger förädlaren skyldighet att medverka till utbredningen av en ny sort genom att själv eller genom annan fullgöra beställningar på lämpligt förökningsmaterial av sorten inom skälig tid och i den omfattning som är nödvändig för att garantera att allmänheten förses med material av sorten på skäliga villkor. Påföljden av att skyldigheten inte fullgjorts är den att enskild person eller sammanslutning kan erhålla tvångslicens. Vidare äger lantbruksministern ålägga förädlaren att låta envar utnyttja sorten, s. k. generell tvångslicens, om detta anses nödvändigt för att säkra utbredningen av en ny sort eller för att motverka en väsentlig försämring av villkoren för en förvärvsgren. I den engelska lagstiftningen gäller i princip att varje kompetent odlare eller säljare SOU 1969: 15
äger rätt att på skäliga villkor föröka eller sälja material av en skyddad sort. Om någon inte får licens från förädlaren eller villkoren för att få licens är oskäliga, kan odlaren eller köparen vända sig till ett officiellt organ, the Controller, som äger meddela sökanden tvångslicens. Förutsättning för att licens skall beviljas är, att sortinnehavaren utan godtagbart skäl vägrat att bevilja licens eller, då han beviljat eller erbjudit licens, betingat sig oskäliga villkor samt att det inte föreligger godtagbar anledning att avslå ansökan. Beträffande vissa, i tillämpningsförfattning närmare angivna växtslag stadgas dock en bestämd karenstid, under vilken tvångslicens inte kan ifrågakomma. I Förbundsrepubliken Tyskand och Nederländerna gäller också bestämmelser till skydd mot att ensamrätten utnyttjas på ett mot det allmännas intresse stridande sätt. Bestämmelserna innebär dels rätt att i vissa fall erhålla individuell tvångslicens och dels möjlighet för sortinnehavaren att i offentligt anbud erbjuda allmänheten licens (i den tyska lagstiftningen benämnd »Jedermannserlaubnis»). Rätt att erhålla individuell tvångslicens föreligger, om sortinnehavaren inte lämnat licenser för förökning och marknadsföring av sorten i erforderlig omfattning eller om sortinnehavaren inte ställt tillräckligt med förökningsmaterial till förfogande. En förutsättning för tvångslicens är dock att det motiveras av det allmännas intresse. Systemet med »Jedermannserlaubnis» har tillkommit för att göra det lättare för sortinnehavaren att få sorten spridd. Utredningen anser, att reglerna om tvångslicens i förevarande lagstiftning bör kunna utformas i nära anslutning till de sålunda i utländsk lagstiftning förekommande bestämmelserna. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen, som närmare behandlas längre fram (se vid 24 §), innebär att det skall åligga sortinnehavare att lämna licenser och tillhandahålla förökningsmaterial av sorten i den omfattning som kan anses påkallat med hänsyn till folkhushållet eller annat allmänt intresse. Tvångslicens skall kunna erhållas, om sortinnehavaren utan godtagbar anledning underlåtit att fullSOU 1969: 15
göra denna skyldighet. Man kan förmoda, att tvångslicensinstitutet i praktiken inte kommer att få större tillämpning. Värdet av ett sådant institut kan dock inte mätas enbart genom den omfattning i vilken det tas i anspråk. Redan förekomsten av möjligheten till tvångslicens måste få ett kraftigt inflytande på den frivilliga licensgivningen och medverka till att licenser utfärdas i rimlig utsträckning och på skäliga villkor. Tvångslicensreglerna medför därför enligt utredningens mening ett långt gående skydd för de intressen det allmänna har att beakta. 8.8 Slutsatser Av redogörelsen i de föregående avsnitten framgår, att den svenska växtförädlingen behöver ökade resurser för sin verksamhet. En förstärkning av resurserna kan ske antingen genom en utbyggnad av gällande system med växtförädlingsavgifter eller genom att man inför ett privaträttsligt skyddssystem eller genom att man kombinerar dessa båda system. Vid en jämförelse mellan de båda systemen kan till en början konstateras, att de ur administrativ och teknisk synpunkt förefaller likvärdiga. Inom Sverige skulle systemen också från ekonomisk synpunkt kunna antas medföra likartade resultat. Den viktigaste skillnaden mellan de båda systemen ligger i verkningarna på det internationella planet. Systemet med växtförädlingsavgifter uppfyller ej de i växtförädlarkonventionen ställda kraven på skydd för växtförädlingsprodukter. Sverige kan därför inte vinna anslutning till växtförädlarunionen under åberopande av denna reglering. Härför krävs en nationell lagstiftning av privaträttslig typ. Det får anses angeläget, att Sverige tillträder konventionen. Denna har redan undertecknats av åtta västeuropeiska länder, och det kan beräknas att flera andra länder under de närmaste åren tillträder den. En anslutning till konventionen kommer att ge möjlighet till ett mera intensifierat samarbete med övriga konventionsländer 69
och till ett ökat sortutbyte med dessa. Fördelarna härav kommer odlarna, handeln, industrin och konsumtionen till del. Vidare får de svenska förädlarna möjlighet att genom marknadsföringen av sina nya sorter i andra konventionsländer bereda sig intäkter, som vid nuvarande produktionsförhållanden bör kunna bli väsentligt högre än hittills. Den svenska växtförädlingen har haft en även efter internationell måttstock framskjuten position i Europa. Det finns goda skäl anta, att även efter införandet av ett internationellt system den skall kunna bibehålla sin andel i det internationella utbytet och kanske öka sina intäkter genom samarbetet. Beaktas bör att om Sverige stannar utanför konventionssamarbetet man ej endast går miste om de nu angivna fördelarna utan även riskerar att göra direkta förluster jämfört med hittills rådande förhållanden. Konventionsländerna kan nämligen förväntas i framtiden minska sitt utbyte av växtförädlingsprodukter med länder som ej deltar i konventionssamarbetet. Utredningen föreslår med hänsyn till det anförda, att ett privaträttsligt system för skydd av växtförädlingsprodukter införs samt att Sverige i samband därmed tillträder växtförädlarkonventionen. Härmed är dock ingalunda sagt att det svenska systemet med växtförädlingsavgifter bör avskaffas. Tvärtom talar mycket starka skäl för att detta skall bibehållas vid sidan av ett privaträttsligt system, åtminstone tills vidare. Utredningen föreslår därför att den erforderliga ökningen av resurserna till den svenska växtförädlingen skall åstadkommas genom en kombination av det privaträttsliga systemet och systemet med växtförädlingsavgifter. De närmare skälen för att systemet med växtförädlingsavgifter bör bibehållas utvecklas i det följande under punkt 9.2. Där återkommer utredningen också till den mycket viktiga frågan hur en sådan kombination mellan de båda systemen bör utformas. Utredningen har diskuterat frågan huru70
vida införandet av ett privaträttsligt skyddssystem bör leda till en ändring i gällande principer om bidrag över statsbudgeten till förädlingen. Denna bidragsgivning har delvis syftat till att ge de statsunderstödda växtförädlingsföretagen ekonomiska resurser till att upprätthålla grundforskning inom växtförädlingsverksamheten. Bidragen har också satt företagen i tillfälle att ta upp arbetsuppgifter inom den praktiska växtförädlingen, som varit så långsiktiga eller förbundna med sådana ekonomiska risker och osäkerhetsmoment att företagen kanske eljest ej skulle givit sig i kast med dem. Företagen har genom dessa bidrag i kombination med systemet med växtförädlingsavgifter erhållit förutsättningar att i viss omfattning ägna sig åt bearbetningen av växtslag som varit mindre lönsamma och att frambringa sorter, som varit avsedda för begränsade geografiska områden. Enligt utredningens mening kommer det föreslagna privaträttsliga systemet sannolikt inte att tillföra växtförädlingen medel för grundläggande forskning i den utsträckning, som kan anses motiverad med hänsyn till de väntade forskningsresultaten. Om nu utgående statsbidrag drogs in, så att växtförädlingen blev hänvisad till att finansiera grundforskningen enbart genom licensavgifter och växtförädlingsavgifter, skulle detta därför med stor sannolikhet leda till stagnation i förädlingsarbetet. Denna forskning skulle få stå tillbaka för mera merkantilt inriktat arbete med att framställa gångbara sorter för de stora odlingsområdena och, i den utsträckning den över huvud taget vidmakthålls, troligen koncentreras till växtslag som omsätts i handeln. En sådan utveckling måste på sikt bli till förfång för den praktiska växtförädlingen. Den skulle också omedelbart minska intresset för förädling i fråga om växtslag och sorttyper, som inte kan förväntas få någon mera allmän omsättning men som likväl skulle lokalt kunna spela en betydelsefull roll i produktionen. Erfarenheter i länder där man sedan lång tid tillbaka haft licenssystem beträffande förädlade växtsorter visar också, att förädlarna inriktar sitt intresse på sådana växtSOU 1969: 15
slag, som ger mest att förtjäna. Grundforskningen tenderar att bli tillbakasatt, eftersom den ej direkt ger inkomster i form av royalties. Av redogörelsen i kapitel 7 om växtförädlingen utomlands framgår, att i såväl länder med licenssystem som i länder utan sådant system statliga och halvstatliga institutioner har hand om grundforskningen och mera komplicerade och dyrbara växtförädlingsarbeten samt att staten över huvud lämnar ett alltmer omfattande ekonomiskt stöd åt växtförädlingen. Ytterligare bör framhållas, att den kombination av forskning och praktisk förädlingsverksamhet, som kännetecknar arbetet vid våra ledande växtförädlingsanstalter, är något för vårt land säreget. Den har varit ägnad att leda till goda praktiska förädlingsresultat och befordrat ett fruktbringande samarbete mellan de vetenskapligt skolade förädlarna och det praktiska jordbruket. Utan tvivel har den i ej ringa mån bidragit till Sveriges internationellt erkända ställning inom växtförädlingens område. Det får anses vara ett villkor för denna värdefulla verksamhet att den även i fortsättningen kan lita till statsbidrag. Utredningen föreslår av nu anförda skäl att statsbidrag fortsätter att utgå till enskilda företag med dylik teoretisk förädlingsverksamhet. Det ligger utanför utredningens uppdrag att ta ställning till storleken av sådana bidrag. Enligt utredningens mening ger emellertid det förslag som nu läggs fram ej anledning till att man minskar statsbidragen.
SOU 1969: 15
9 Utredningens förslag
9.1 Huvuddragen rättsliga systemet
i det föreslagna
privat-
Ett privaträttsligt skyddssystem bör, såsom förut anförts, anordnas enligt de riktlinjer, konventionen föreskriver. I en grundläggande fråga, nämligen huruvida förädlarens ensamrätt skall ordnas genom en särskild skyddsform eller genom patent ger konventionen vissa valmöjligheter. Enligt konventionen får båda formerna användas jämsides i den meningen att särskilt skydd kan ges för vissa växtsläkten eller växtarter och patent kan ges för andra. Båda skyddsformerna får däremot ej tillämpas på samma växtsläkte eller växtart. Oavsett vilken form som väljs skall emellertid upphovsmannen tillerkännas vissa minimirättigheter i fråga om skyddet och dettas utövande. Flertalet av de stater som år 1961 deltog i den internationella konferensen för skydd av växtförädlingsprodukter förklarade sig vid konferensen föredra att anordna skyddet såsom en särskild skyddsform. En sådan har också valts i de länder där lagstiftning om växtförädlarrätt hittills genomförts, Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Av uppgifter från lagstiftningsarbete i övriga unionsländer framgår att man även här utgår från att en särskild skyddsform skall införas. Endast Italien synes komma att välja patent. Ovan under punkt 6.3.2 har nämnts, att den nyligen i Sverige utfärdade patentla-
gen, som trätt i kraft den 1 januari 1968. från patenterbarhet utesluter växtsorter och »väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter». Patent kan på området meddelas endast på mikrobiologiskt förfarande och alster av sådant förfarande. Enligt utredningens mening finns inte anledning att gå ifrån det ställningstagande som sålunda gjorts vid genomförandet av PatL. Med hänsyn till att växtförädlings produkter utgör en levande materia och har speciella egenskaper kan i varje fall inte de vanliga patentreglerna tillämpas utan specialregler måste uppställas. Det är då lämpligare att ta in dessa i en särskild lag än att söka pressa in dem i PatL. Mot bestämmelsen om att från patenterbarhet utesluta metoder, som i huvudsak syftar till att förändra arvsmassan hos en växt - i PatL benämnda »väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter» - finns ej heller något att invända. Nya växtförädlingsmetoder utarbetas främst i förädlingsforskningen. Det är av vikt att förädlingsmetoderna så snabbt som möjligt ställs till allmänt förfogande. En hög standard hos växtförädlingen är beroende av en öppen kommunikation mellan teori och praktik, en fri växelverkan mellan forskning och praktiskt förädlingsarbete. Företrädare för forskning och praktisk växtförädling har också i skilda sammanhang ställt sig avvisande mot tanken på patentering av växtförädlingsmetoder. SOU 1969: 15
Utredningen föreslår sålunda, att ett privaträttsligt skydd för växtförädlingsprodukter ordnas genom en för ändamålet särskilt skapad skyddsform. Regler härom bör tas upp i en särskild lag. Den ensamrätt, som genom den särskilda skyddsformen tillerkänns upphovsmannen, bör av praktiska skäl få en särskild benämning. Vid val av benämning ligger det nära till hands att ansluta till den i växtförädlarkonventionen använda terminologin - droit de 1'obtenteur - och således kalla ensamrätten för växtförädlarrätt. En invändning mot detta förslag är att termen växtförädlarrätt ej ger upplysning om vad som är föremål för rätten. Utredningen har övervägt om det är möjligt finna en benämning som i detta avseende är mera tillfredsställande, t. ex. växtsortskydd eller växtsorträtt. Förebild härtill finns i tysk lagstiftning (»Sortenschutz»). Sådana benämningar ger emellertid intryck av att rätten innefattar en mer eller mindre obegränsad rätt över växtsorten. Såsom senare kommer att utvecklas bör rätten emellertid vara begränsad i flera avseenden och utredningen anser därför de anförda förslagen mindre lämpliga. Ehuru benämningen växtförädlarrätt inte är helt tillfredsställande, har utredningen dock funnit denna avgjort bättre än övriga här angivna benämningar. Benämningen är kort och har dessutom motsvarighet i den danska lagen (foraedlerrettighed), i den engelska lagstiftningen (plant breeders' rights) och i den holländska lagstiftningen (kwekersrecht). Utredningen föreslår således, att ensamrätten benämns växtförädlarrätt. I enlighet härmed bör den nya lagen få som rubrik lagen om växtförädlarrätt. Såsom föremål för växtförädlarrätt bör anges växtsort. Termen sort används både i den botaniska vetenskapen och i den praktiska växtförädlingen. Den utgör också en direkt översättning av det i konventionen använda uttrycket »varieté». Begreppet växtsort behandlas närmare i specialmotiSOU 1969: 15
veringen till 1 §. I princip bör rättsskyddssystemet kunna tillämpas på alla växtsläkten och växtarter. På grund av lagstiftningens syfte att stödja växtförädling är det dock naturligt att rätten begränsas till sorter som är odlingsbara och alltså tillhör kulturväxterna. Vidare bör beaktas, att det inte kan vara önskvärt att alla växtsläkten och växtarter av kulturväxterna på en gång inordnas i systemet. Det bör finnas rådrum för avgörande i olika fall, huruvida förädlingen inom visst verksamhetsområde är i behov av skydd. Konventionen förutsätter också, att skyddet kan byggas ut i etapper, men uppställer härvidlag vissa regler. I artikel 4 föreskrivs, att vid ikraftträdandet av konventionen inom ett land minst fem av tretton särskilt uppräknade växtarter skall inordnas i systemet. De i konventionen uppräknade arterna är, av lantbruksväxterna vete, korn, havre - alternativt ris - majs, potatis, böna, lusern, rödklöver och rajgräs, av köksväxterna ärt och sallat samt av plantskolealstren äpple och ros, alternativt neljika. Utredningen föreslår med anledning av det anförda, att det får ankomma på Kungl. May.t att bestämma de växtsläkten och växtarter inom vilka växtförädlarrätt skall kunna förvärvas (1 § tredje stycket i förslaget). I växtförädlarnas intresse ligger självfallet att så många som möjligt av kulturväxterna inordnas i det nya systemet och att detta sker så fort som möjligt. Detta intresse är också helt förenligt med målsättningen i förevarande lagstiftning, att all praktiskt inriktad växtförädling som är i behov av stöd för sin verksamhet snarast skall komma i åtnjutande av skydd. Redan vid ikraftträdandet av lagstiftningen torde också flertalet växtarter av lantbruksväxterna och köksväxterna kunna tas med i systemet. Beträffande dessa växter finns redan en väl utvecklad organisation som kan ta hand om provningen av de sorter som anmäls för registrering. Provning av lantbruksväxterna sker nu beträffande stråsäd, trindsäd, vallbaljväxter, vallgräs, potatis, rotfrukter, fodermärgkål samt olje- och
spånadsväxter. Av köksväxterna provas redan nu böna, dill, gurka, kål, lök, melon, morot, palsternacka, persilja, purjo, rädisa, rödbeta, sallat, selleri, spenat, tomat och ärt. I fråga om äpple, ros och nejlika samt andra plantskoleväxter, särskilt päron, plommon, körsbär, jordgubbar, hallon, vinbär och krusbär föreligger ett framträdande behov av skydd för förädlingsprodukter. Detta bottnar särskilt i svårigheten för förädlaren att för dessa, oftast vegetativt förökade, växtslag kunna ekonomiskt utnyttja sitt förädlingsresultat. Beträffande skogsträd och andra skogsväxter sker däremot växtförädling samt uppförökning och distribution av reproduktionsmaterial under sådana förhållanden, att det inte torde finnas anledning att, åtminstone under de närmaste åren. inordna dessa växter i systemet. Om en växtart väl en gång förklarats skola omfattas av skyddssystemet, bör inte ifrågakomma att arten senare skall uteslutas från detta. Förädlare som utför förädlingsarbete med tanke på att få växtförädlarrätt utgår självfallet från att sorten blir skyddad för hela skyddstiden. I Förbundsrepubliken Tyskland har redan från ikraftträdandet av lagstiftning om skydd för växtsorter 111 växtarter inordnats i systemet och i Storbritannien likaledes ett stort antal växtarter. I Nederländerna täcker den nya lagstiftningen på området redan från början 15 arter av lantbruksväxterna och 50 arter av trädgårdsväxterna. Den danska lagen om växtförädlarrätt har hittills gjorts tillämplig på bl. a. potatis, korn, vete, havre och råg, ärt, böna, äpple, päron, körsbär och plommon samt ett antal prydnadsväxter. Utredningen föreslår såsom framgår av det till detta betänkande fogade utkastet till tillämpningskungörelse, att 96 växtarter inordnas i systemet redan vid lagstiftningens ikraftträdande. Av dessa växtarter tillhör 44 stycken lantbruksväxterna, 21 stycken köksväxterna, 11 stycken prydnadsväxterna samt 20 stycken fruktträden och bärväxterna. Förutsättningen för att växtförädlarrätt skall kunna meddelas för en växtsort, till-
hörande växtart på vilken lagen om växtförädlarrätt gjorts tillämplig, bör, i anslutning till vad växtförädlarkonventionen föreskriver, vara att sorten är ny, tillräckligt homogen och vid förökning stabil med avseende på sina väsentliga kännetecken samt att sorten åsätts en benämning som är ägnad att skilja den från andra sorter. Bestämmelsen om de biologiska villkoren har tagits upp i 2 § och regler om sortbenämningens utformning i 7 §. Rätten att erhålla skydd för en sort bör tillkomma förädlaren av sorten och hans rättsinnehavare. Såsom förädlare bör anses icke blott den som framställt en ärftlig variant utan även den som upptäckt en sådan. Har flera tillsammans framställt eller upptäckt sorten bör rätten tillkomma dem gemensamt. Har sorten framställts eller upptäckts av flera oberoende av varandra bör rätten till skydd för sorten tillkomma den som först söker skyddet. Frågan om vem som har rätt att erhålla skydd för en sort behandlas närmare i kommentaren till 1 §. I fråga om växtförädlairättens innehåll har utredningen ansett, att man bör helt följa växtförädlarkonventionens bestämmeler. I enlighet härmed bör rätten begränsas till framställandet av förökningsmaterial av sorten för kommersiell avsättning och marknadsföringen av sådant växtmaterial. Ensamrätten bör således i motsats till vad som gäller i patenträtten inte omfatta användandet av sorten. Utanför ensamrätten faller på grund av denna begränsning t. ex. framställandet av växtmaterial för konsumtion, handeln med konsumtionsmaterial och användandet av material av en skyddad sort för framställning av nya sorter. På grund av begränsningen till kommersiellt utnyttjande omfattar ensamrätten ej sådant utnyttjande som sker för att tillgodose personliga behov. I fråga om prydnadsväxtei har ensamrätten dock, i anslutning till ett specialstadgande i växtförädlarkonventionen, ansetts böra utsträckas till att omfatta även användande av material av en skyddad sort, när det sker för yrkesmässig framställning av växtmaterial för prydnadsändamål. Regeln innebär, att sortinnehaSOU 1969: 15
våren t. ex. kan förbjuda yrkesmässig framställning av rosor för försäljning, vilken framställning baserats på inköpta snittblommor. Utvidgningen motiveras av att beträffande dessa vegetativt förökade växtarter risken är särskilt stor att förädlarens ensamrätt skall kringgås genom inköp av växtmaterial som ej är avsett som förökningsmaterial. Växtförädlarrättens innehåll behandlas närmare under 3 § i specialmotiveringen. Växtförädlarrättens giltighetstid skall enligt förslaget inom vissa gränser bestämmas av Kungl. Maj:t, varvid olika tider skall kunna sättas för olika växtarter. Maximitiden har föreslagits skola utgöra 25 år. Minimitiden har satts till 18 år för fruktträd, skogsträd, prydnadsträd och vin samt 15 år för andra växtarter. Reglerna återfinns i 4 § i förslaget samt i förslaget till tillämpningskungörelse. I enlighet med tidigare anförda överväganden (se punkt 8.7) har i förslaget upptagits vissa bestämmelser om tvångslicens. Dessa avser att trygga det allmännas intresse av att nya, för odlingen och folkhushållet värdefulla sorter snarast marknadsförs i erforderliga kvantiteter och till skäligt pris. Bestämmelsernas innehåll avhandlas närmare i specialmotiveringen till 24 §. Lagen föreslås få tillämpning på växtsort som framställts här i riket samt på växtsort som framställts utom riket av svensk medborgare. För att utom riket av utländsk medborgare framställd sort skall kunna meddelas skydd bör enligt utredningens mening krävas ömsesidighet eller, om sådan ej finns, att skydd för sorten skulle vara av betydande allmänt intresse. Ansluter Sverige sig till växtförädlarkonventionen, kommer ömsesidighet att föreligga i förhållande till alla de länder som tillhör konventionen. Frågan avhandlas i 48 § i förslaget. 9.2 Kombination av det privaträttsliga systemet med nuvarande system med växtförädlingsavgifter Såsom förut anförts kan det inte komma i fråga att medge växtförädlarrätt för alla de SOU 1969: 15
sorter som nu finns eller före den nya lagens ikraftträdande kommer att finnas på den svenska marknaden; härvid bortses från ett övergångsstadgande i 52 §. För dessa »gamla» sorter kan alltså licensavgifter ej erhållas med stöd av den nya lagen. Man måste räkna med att det kan ta lång tid, sannolikt 10-15 år efter det en lag om växtförädlarrätt trätt i kraft, innan dessa sorter i huvudsak ersatts med sorter, för vilka rättsskydd kan åtnjutas. Under der.na långa övergångstid framstår det som ett vitalt intresse för de svenska förädlingsföretagen att fortfarande kunna erhålla stöd från växtförädlingsfonden. De »gamla» sorterna bör därför under en ganska lång tid framåt beläggas med avgift till förmån för företagen. Även i fråga om en del nya sorter skulle växtförädlingsavgiftssystemet vid sidan av och i kombination med ett privaträttsligt system vara av betydelse för växtförädlingen. Detta gäller främst sådana sorter av rättsskyddad art som ej uppfyller de krav i fråga om de biologiska egenskaperna som uppställts för registrering. Såsom framgår av specialmotiveringen till 2 § i förslaget kommer nämligen kraven på homogenitet och stabilitet hos en ny sort att i rättsskyddssystemet ställas något högre än de som hittills tillämpats för intagning i rikssortlistan. Detta medför att en sort som ej kan registreras det oaktat kan godkännas för rikssortlistan och därmed berättiga till växtförädlingsavgift. Förhållandet kan antas bli särskilt aktuellt i fråga om den stora massan av korsbefruktande växtarter, bl. a. råg samt flertalet vall- och oljeväxter. För dessa arter blir möjligheten för företagen att få utdelning från växtförädlingsfonden alltså alltjämt av betydelse. Frågan om lämplig skyddsform för sorter som på grund av biologiska förhållanden inte kan antas få rättsskydd har uppmärksammats även i dansk och holländsk lagstiftning. I den danska lagen har frågan lösts genom att de biologiska kraven för erhållande av rättsskydd mjukats upp beträffande bl. a. korsbefruktande arter. I den holländska lagstiftningen har däremot ett särskilt avgiftssystem skapats som får be75
tydelse för bl. a. sådana växtarter som rajgräs och lusern. Men om man således bibehåller växtförädlingsavgiftssystemet i nuvarande omfattning skulle, om ej annat stadgas, följden bli att växtförädlingsavgifter tas ut även på nya sorter, för vilka växtförädlarrätt meddelats. Detta kan leda till att sådana sorter blir belagda med dubbel avgift, nämligen både med växtförädlingsavgift och med licensavgift som tas ut med stöd av växtförädlarrättslagen. Uttaget av dubbla avgifter behöver visserligen inte nödvändigtvis medföra, att priset på utsäde av sådan sort blir högre än om enbart en licensavgift utgår. Sortinnehavaren får nämligen antas ta ut så högt pris på utsäde av sorten och så stora licensavgifter på andras efterodling av sorten som marknaden medger. Vad härvid tillåts bestäms, då sorten är utsatt för konkurrens från andra sorter, bl. a. med hänsyn till sådana faktorer som produktionskostnaden för eget utsäde, vilket är helt fritt från dessa båda avgifter, och beträffande stråsädesslagen därjämte priset på konsumtionsvaran. Om det fria utrymme, som kan ligga ovanför kostnaderna för framställning och försäljning av utsädet, utnyttjas för att ta ut enbart en licensavgift eller om utrymmet utnyttjas för att ta ut en växtförädlingsavgift jämte en ovanpå denna lagd licensavgift, torde i allmänhet inte göra någon skillnad i marknadspriset. Emellertid måste förutsättas, att uttaget av en dubbel avgift kan medverka till en ur allmän synpunkt ogynnsam prisutveckling. Då det här är fråga om bl. a. de viktigare lantbruksväxterna, och således t. ex. spannmålsutsäde och potatis kan komma att bli utsatta för en ej godtagbar prisökning, måste en sådan utveckling förhindras. Det synes därför ofrånkomligt att skapa ett system enligt vilket skyddade sorter undantas från endera växtförädlingsavgift eller licensavgift enligt växtförädlarrättslagen. Vad angår möjligheten att undanta skyddade sorter från växtförädlingsavgift vill utredningen ifrågasätta om man härigenom skulle uppnå avsedd verkan. Priset på de nya sorterna torde i regel komma att ligga 76
över priset på äldre sorter. Om äldre sorter är belagda med växtförädlingsavgift, kommer denna avgift alltså - även om den ej direkt tas ut på de nya sorterna - indirekt att medföra förhöjning av priset på dessa. Växtförädlingsavgiften har för övrigt karaktären av konsumtionsskatt. Principiella hinder torde därför föreligga att göra avgiftens uttagande beroende på en sådan omständighet som om för sorten meddelats rättskydd eller ej. Den alternativa utvägen att undanta sort som är belagd med växtförädlingsavgift från licensbeläggning enligt växtförädlarrättslagen synes vara mera framkomlig. En sådan ordning synes böra gälla de för folkhushållet mera betydelsefulla lantbruksväxterna och avse fall då sorten blir föremål för efterodling. En sådan sort skulle alltså bli fri för annans efterodling. Det är visserligen svårt att mera bestämt förutse verkningarna på utsädespriserna av att ett begränsat antal eller möjligen samtliga av ett förädlingsföretags nya sorter inom ett växtslag skulle lämnas helt fria för annans efterodling. Förhållandet kan dock antas få en återhållande verkan på prisbildningen såväl på dessa för efterodling helt fria sorter som på andra, licensbelagda jämförliga sorter inom växtslaget. I fråga om sättet att genomföra den nu nämnda lösningen är olika system tänkbara. Utredningen har stannat för att förorda en ordning enligt vilken sortinnehavaren själv avgör om han vill för en sort till fullo utnyttja sitt rättsskydd mot att han avstår från utdelning från växtförädlingsfonden eller om han i stället vill för sorten erhålla sådan utdelning men avstå från rätten att licensbelägga efterodling av sorten. Vilka sorter som skall ifrågakomma för sådant val bör bestämmas av Kungl. Maj:t. Detkanhärvid övervägas om en sortinnehavare skall vara skyldig att välja system sort för sort eller växtart för växtart, eller kanske t. o m. skall ta ställning till huruvida han beträffande samtliga växtarter, på vilka växtförädlingsavgift tas ut, vill hålla sig till anslagsgivningen från fonden eller utnyttja sitt rättsskydd. Sortinnehavarens val av det ena eller andSOU 1969:15
ra systemet blir givetvis i huvudsak beroende av vad han har att förvänta sig å ena sidan i fråga om licensinkomster och å andra sidan i form av utdelning från växtförädlingsfonden. Till förmån för att välja utdelning från fonden talar framför allt den omständigheten att han själv slipper besväret med indrivning av avgifterna och att avgifterna i princip kommer honom oavkortade till godo. Bestäms växtförädlingsavgiftens storlek så att den ger växtförädlaren ett verksamt ekonomiskt stöd i förädlingsarbetet, kommer med sannolikhet företagen att hålla sig till utdelningen från växtförädlingsfonden framför att utnyttja rättsskyddet. Även andra omständigheter än det beräknade utfallet av det ena eller andra systemet kan vara av betydelse för sortinnehavarens val mellan dessa. Från Sveriges utsädesförening har sålunda framförts, att föreningen inte f. n. driver affärsverksamhet med sina produkter utan helt överlåtit marknadsförandet av dessa till annat företag. Föreningen saknar därför intresse att ta på sig sådana nya organisatoriska uppgifter och kostnader som skulle erfordras för att kunna utnyttja ett privaträttsligt skydd. För föreningen skulle det därför vara av stor betydelse att i stället, liksom hittills, väsentligen kunna finansiera sin förädlingsverksamhet med bidrag, förutom över statsbudgeten, från växtförädlingsfonden. Utredningen anser sammanfattningsvis, att man även efter det att man infört det nya privaträttsliga systemet bör behålla nuvarande system med växtförädlingsavgifter. För att motverka att nya sorter, för vilka växtförädlarrätt meddelats, beläggs både med växtförädlingsavgift och med licensavgift enligt den nya lagen på ett sätt som får en ur allmän synpunkt ogynnsam inverkan på prisbildningen på utsäde bör Kungl. Maj:t äga rätt att såsom villkor för medelstilldelningen ur växtförädlingsfonden föreskriva, att sortinnehavaren avstår från att ta ut licensavgifter på andras yrkesmässiga utnyttjande av viss eller vissa sorter. (Beträffande nu gällande normer för medelstilldelningen hänvisas till prop. 1961: 92 s. 119 f och 141 f.) SOU 1969: 15
Redan då den nya lagstiftningen om växtförädlarrätt träder i kraft, bör villkor som nu sagts gälla i fråga om samtliga de för folkförsörjningen viktigare växtarterna. Kungl. Maj:ts förordnande torde böra närmast avse vete, havre, korn, råg, potatis, rödklöver, timotej och gula ärter. Såsom villkor för att bidrag ur fonden skall utgå på utsäde av viss sort av sådan art bör alltså gälla att sortinnehavaren ej tagit ut licensavgifter inom riket på denna eller annan sort av samma växtart samt att han avstår från att framdeles inom riket ta ut licensavgifter på sina sorter av arten. Begreppet växtart i detta sammanhang är inte helt entydigt och kan komma att i något fall kräva en gränsdragning och ett förtydligande. Det får ankomma på lantbruksstyrelsen, som upprättar förslag till fördelning ur fonden, att ta ställning härtill. Enligt utredningens mening bör emellertid såsom skilda arter i detta sammanhang anses vinterannuella och sommarannuella former av stråsädesarterna och oljeväxterna. Det föreslagna villkoret för medelstilldelning innebär, att förädlaren, redan då hans först rättskyddade nya sort av här angivna arter förs i marknaden, måste välja huruvida han vill hålla sig till utdelningen från växtförädlingsfonden för denna och av honom senare framställda sorter inom samma växtart eller om han skall avstå från denna utdelning och utnyttja rättskyddet till att ta ut licensavgifter på sorterna. Det val han då träffar blir alltså avgörande även i fråga om utnyttjandet av senare av honom framställda sorter inom samma växtart. Regeln berör däremot ej bidragen för förädlarens gamla sorter eller för hans nya sorter av andra växtarter. Ej heller innefattar regeln någon begränsning i förädlarens rätt att utomlands fritt utnyttja ett honom tillerkänt rättskydd för växtsorten. Om man på detta sätt bibehåller växtförädlingsavgiftssystemet bör detta, med hänsyn till avgiftens karaktär av skatt, ej anses utgöra hinder för att Sverige vinner anslutning till växtförädlarkonventionen. Denna tillåter (artikel 14) unionsstat att, oavsett innehållet i den förädlaren tiller-
kända ensamrätten, reglera produktionen, kontrollen och det kommersiella utnyttjandet av förökningsmaterial. Viss uppmärksamhet påkallar ett stadgande att unionsstat är skyldig att såvitt möjligt undvika, att regleringen hindrar tillämpningen av konventionens bestämmelser. Det kunde möjligen göras gällande att uttagandet av en växtförädlingsavgift i vissa fall kan hindra förädlaren från att ta ut en så hög licensavgift på efterodlingen av hans rättsskyddade sort som han skulle kunna om avgiften ej utgått. Detta förhållande kan dock inte i och för sig anses utgöra hinder för tillämpning av konventionens principer. Den nu föreslagna ordningen medför, att det nya rättsskyddssystemet i praktiken kan förutses bli av mindre betydelse för utnyttjande på den svenska marknaden av nya sorter av de viktigare lantbruksväxterna, åtminstone då det gäller de svenska förädlarnas produkter. Det bör erinras om att systemet dock är av stor vikt som en nödvändig beståndsdel i det internationella samarbete på växtförädlingens område som Sverige, enligt vad utredningen i annat sammanhang utvecklat, har mycket stort intresse att delta i.
9.3 Organisationsfrågor
93A
Registreringskravet
När det gäller växtförädlarrättens uppkomst har man att välja mellan ett system, enligt vilket rätten, som fallet är med upphovsrätten, erkänns uppstå utan att några formaliteter iakttas, och ett system där rätten, på motsvarande sätt som patenträtten, uppstår först efter offentlig registrering. Tillförmån för ett formlöst skyddssystem talar att sortinnehavaren skulle slippa besvär med registreringsåtgärder och kostnader i samband därmed. Allmänhetens intresse av att kunna få säker information om vilka sorter som är rättsskyddade kan emellertid tillgodoses endast om man väljer registreringssystemet. Såväl detta skäl som angelägenheten av att det allmänna får kontroll över det på marknaden förekom-
mande utsädet, väger enligt utredningens mening så tungt att registrering bör fastställas som en förutsättning för skydd av nya sorter. Konventionen har också (artikel 7) fastslagit grundsatsen, att skydd beviljas först efter en av det allmänna företagen undersökning av den nya sorten. Denna grundsats förutsätter ett offentligt registreringsförfarande. Utredningen föreslår följaktligen, att växtjörädlarrätt förvärvas genom registrering hos myndighet. 9.3.2 Registreringsmyndighetens arbetsuppgifter Registreringsmyndigheten bör i första hand svara för de uppgifter som har direkt samband med registreringsförfarandet. Till dessa hör bl. a. att ta emot och granska ansökningar om växtförädlarrätt och med ledning av ansökningshandlingarna preliminärt pröva huruvida sorten uppfyller uppställda biologiska krav, att infordra yttrande om sorlens biologiska egenskaper från sakkunnigt organ, att preliminärt pröva föreslagen sortbenämning och inhämta yttrande över förslaget från sakkunnigt organ, att utföra den slutliga prövningen av ansökan om växtförädlarrätt samt att utfärda föreskrivna kungörelser. Härtill kommer bl. a. vissa åtgärder för fortlöpande kontroll av att en skyddad sort bibehåller sina karakteristiska egenskaper samt för uppbörd av avgifter. Utredningens förslag i här angivna avseenden framgår närmare av specialn.otiveringen och förslaget till tillämpningskungörelse. Om anslutning sker till växtförädlarkonventionen, tillkommer vissa uppgifter som har samband med det internationella samarbetet. Myndigheten blir bl. a. skyldig att hålla det för växtunionen gemensamma sekretariatet underrättat om inkomna ansökningar och förslag samt om fattade beslut. Till skydd mot att ett rättsskydd utnyttjas på ett sätt som står i strid med d;t allmännas intresse i fråga om spridningen och prissättningen av en ny sort har utredningen, såsom närmare utvecklats i annat sammanhang, föreslagit vissa åtgärder. Dsssa avser SCU 1969: 15
framför allt dels en omfattande rätt att erhålla tvångslicens och dels en reglering av möjligheten att erhålla medelstilldelning från växtförädlingsfonden. För att ytterligare förstärka detta skydd föreslår utredningen, att åt registreringsmyndigheten uppdras att särskilt övervaka marknadsföringen av utsäde. Myndighetens uppgift i detta hänseende bör vara att hålla sig underrättad om att rättskyddade sorter av de för folkhushållet viktigare växtslagen så snart som möjligt ställs till allmänhetens förfogande och att detta sker i tillräckliga kvantiteter och på skäliga villkor. En fortlöpande undersökning av förhållandena blir nödvändig. Denna bör myndigheten kunna i viss utsträckning själv ombesörja. Det är emellertid naturligt att myndigheten i dessa frågor samverkar och samråder med statens pris- och kartellnämnd samt ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Från pris- och kartellnämnden bör utredning kunna erhållas i olika hänseenden om prisbildningen på utsäde och om konkurrensbegränsande åtgärder. I detta sammanhang bör framhållas att pris- och kartellnämnden synes få anledning att efter genomförandet av ett privaträttsligt skyddssystem för förädlingsprodukter ägna utsädesmarknaden större uppmärksamhet än som hittills påkallats och att från sortianehavare och olika marknadsföringsorgan fortlöpande infordra prisuppgifter och redogörelser för leveransavtal m. m. Det kan vara tveksamt i vilken form registreringsmyndigheten i förekommande fall skall göra sina ingripanden. Enligt utredningens mening bör myndigheten endast vara befogad att i sådana frågor beträffande licensgivningen och marknadsföringen av viss sort, som inte ligger under de näringsfrihetsvårdande myndigheterna, påtala anmärkningsvärda förhållanden och delge sortinnehavaren sina synpunkter i dessa hänseenden. Ett sådant förfarande måste antas i allmänhet medföra tillräcklig effekt. På grund av sin kompetens i fråga om handelsföringsproblemen bör registreringsSOU 1969: 15
myndigheten slutligen vara skyldig att till domstol avge yttranden i ärenden angående tvångslicens. I ärende angående ansökan om växtförädlarrätt, torde så gott som undantagslöst praktiska prov med material av sorten behöva utföras för att fastställa huruvida sorten uppfyller de biologiska förutsättningarna för skydd, dvs. att sorten är ny samt tillräckligt homogen och stabil. Prov i dessa avseenden utförs redan nu i samband med den prövning som förekommer innan en sort tas upp i rikssortlistan. Denna prövning begränsar sig dock till lantbruksväxterna, köksväxterna samt gräs och vallbaljväxter för grönyteändamål. Provningsarbetet utförs av statens centrala frökontrollanstalt, som avger utlåtande till originalutsädesnämnden. Utlåtandet innehåller ett uttalande om sortens botaniska egenskaper. Vid anstalten utförs också kontroll och komplettering av den beskrivning av sorten, som sökanden själv gjort. För fruktträd och bärbuskar samt prydnadsväxter finns f. n. ej någon officiell provning anordnad. Även uppgiften att utföra praktiska prov med sorter, för vilka växtförädlarrätt söks, bör kunna anförtros åt statens centrala frökontrollanstalt, där expertis på aktuella områden redan finns. Erforderliga prov bör i allmänhet kunna utföras av anstalten själv. I speciella fall bör anstalten äga anlita biträde av andra sakkunniga institutioner, t. ex. lantbrukshögskolan och växtskyddsanstalten. Resultaten av proven jämte anstaltens utlåtande över sortens nyhet, homogenitet och stabilitet avges därefter till registreringsmyndigheten. Det förhållandet att alla sorter för vilka rättsskydd söks överlämnas till ett enda organ för undersökning bör vara ägnat att effektivisera denna och skapa underlag för en enhetlig bedömning. 9.3.3 tion
Registreringsmyndighetens
organisa-
Praktiska och statsfinansiella skäl talar för att om möjligt ett redan verksamt statligt organ anförtros uppgiften att vara registreringsmyndighet i växtförädlarrättsärenden. 79
Valet torde då närmast stå mellan patentoch registreringsverket samt originalutsädesnämnden. Av patentverket handläggs nu ärenden angående bl. a. patent, varumärke och mönster. De arbetsuppgifter som kommer i fråga i ärenden angående registrering av växtförädlarrätt skiljer sig i princip inte mycket från dem som sålunda redan åvilar patentverket. I fråga om den viktigaste uppgiften i registreringsförfarandet, nämligen att avgöra huruvida en sort uppfyller de biologiska förutsättningarna för skydd, föreligger dock en väsentlig avvikelse. Prövningen i detta hänseende kan inte bli tillfredsställande utan att kvalificerad sakkunskap från skilda biologiska områden medverkar. Patentverket skulle således för att kunna ta om hand dessa registreringsärenden behöva byggas ut och tillföras biologiska experter från olika områden. Originalutsädesnämnden har till uppgift såväl att bedöma frågan om en sorts självständighet, dvs. nyhet, homogenitet och stabilitet, som att ta ställning till en sorts odlingsvärde. Redan nu förekommer alltså hos originalutsädesnämnden en prövning av samtliga de biologiska egenskaper som blir föremål för bedömning i ärenden om växtförädlarrätt. I och för sig ligger det nära till hands att ett och samma organ får hand om både rättsskyddsfrågan och odlingsvärdesfrågan. Då originalutsädesnämnden redan har hand om odlingsvärdesfrågan, är det därför naturligt att nämnden får hand även om rättsskyddsfrågan. Tyngdpunkten i originalutsädesnämndens arbete ligger visserligen i att ta ställning till det ekonomiska värdet hos en sort, medan däremot i rättsskyddssammanhang undersökningen koncentreras till frågan om sortens särskiljbarhet från andra sorter. Denna komplikation kan emellertid lösas genom att originalutsädesnämnden får tillgång till experter i sistnämnda fråga. Att samma organ får hand såväl om registreringen av växtförädlarrättsärenden som om den ekonomiska värderingen av nya sorter måste anses utgöra en praktisk ordning. Möjligen kan invändas att organet först
kan komma att godkänna en ny sort för rättsskydd och därefter, med tillämpning av regler om tvingande sortlista, avslå begäran om sortens upptagande i rikssortlistan och alltså förhindra sortens spridning i riket. Konventionen tillåter emellertid, såsom förut nämnts, att utnyttjandet av en sort för vilken rättsskydd meddelats kan begränsas av hänsyn till det allmännas intresse. Hit måste anses höra intresset av att spridningen av mindervärdiga sortnyheter förhindras eller begränsas. Att tillämpningen av dylika av statsmakterna fastställda begränsningsregler förläggs till registreringsmyndigheten kan således ej möta något sakligt hinder. De arbetsuppgifter som blir förenade med registreringsförfarandet kommer självfallet att väsentligt öka nämndens verksamhet. Utredningen har övervägt om dessa uppgifter tillsammans med nämndens nuvarande ärenden skulle kräva att nämnden organiseras till ett statligt verk med fast, heltidsanställd personal. Enligt utredningens uppfattning är så dock inte fallet. Anledning synes därför ej föreligga att frångå den administrativa form som originalutsädesnämnden f. n. har. I princip bör alltså registreringsärendena tas upp av den nuvarande originalutsädesnämnden. Av bl. a. formella skäl bör dock nämnden få nytt namn. En lämplig benämning synes vara statens växtsortnämnd. Nämnden bör byggas ut och förses med experter från skilda biologiska områden och med personal, som företräder skilda kunskapsinriktningar. Eftersträvas bör dock, att nämnden ej blir alltför omfattande. Organisatoriskt kan dessa båda önskemål tillgodoses genom att nämnden får en sammansättning, som något växlar allt efter ärendenas beskaffenhet. Utredningen föreslår alltså sammanfattningsvis, att registreringsmyndigheten för växtförädlarrättsärenden utformas som en nämnd, benämnd statens växtsortnämnd. Nämnden ersätter originalutsädesnämnden och tillförs de ärenden denna haft om hand. Enligt utredningens förslag till tillämpningskungörelse skall flertalet lantbruksväxter, köksväxter och plantskolealster inordnas under det nya systemet redan vid lagens SOU 1969: 15
ikraftträdande. Växtsortnämnden bör därför tillföras biologiska experter i fråga om alla dessa växtarter. Med hänsyn till beskaffenheten hos de ärenden, nämnden har att handlägga, och den betydelse utgången i ärendena kan få för den enskilde är det av vikt att nämnden får en sådan sammansättning att den kommer att stå helt fri gentemot den praktiska växtförädlingen och helt ojävig i förhållande till dem som kan tänkas uppträda såsom sökande. I 47 § i förslaget till lag om växtförädlarrätt har intagits en fullmaktsbestämmelse som ger Kungl. Maj:t rätt att utfärda bestämmelser rörande växtsortnämnden. Utredningen anser sig här böra föreslå några riktlinjer för myndighetens sammansättning och arbetsformer. Nämnden torde böra arbeta på avdelningar, en avdelning för behandling av växtförädlarrättsfrågor, en för behandling av odlingsvärdesfrågor och en allmän avdelning. Ärenden som behandlas av nämnden och som inte är av endast enkel karaktär, avgörs av avdelning inom nämnden. Avdelningen för växtförädlarrättsfrågor behandlar ärenden om växtförädlarrätt och bör bestå av, förutom ordföranden, ytterligare fyra ledamöter. För att möjliggöra en allsidig och ingående bedömning av de frågor som faller inom avdelningens verksamhetsområde, bör lämpligen en av de fyra ledamöterna vara jurist med immaterialrättslig erfarenhet och två vara biologer med god kompetens och erfarenhet i växtförädlingsproblem. Som femte ledamot på avdelningen bör utses expert på växtförädling inom var och en av de grupper av växtarter som föreslås inordnade i systemet, nämligen lantbruksväxterna, köks- och prydnadsväxterna samt fruktträden och bärväxterna. Sådan ledamot bör tillkallas av ordföranden och tjänstgöra i ärende som angår växtart vilken hör till hans område, övriga ledamöter bör tjänstgöra i samtliga ärenden som skall avgöras av avdelningen. Avdelningen för odlingsvärdesfrågor är avsedd att överta originalutsädesnämndens arbete. Avdelningen får således hand om uppgiften att pröva sorters odlingsvärde. SOU 1969:15 6—814163
Det nu gällande kravet att sort för att förklaras som rikssort skall ha visat sådana morfologiska och andra egenskaper att den kan anses såsom självständig sort bör behållas. Prövningen av självständigheten, som motsvarar nyheten, homogeniteten och stabiliteten hos en sort för vilken rättsskydd söks, bör dock lämpligen tas om hand av avdelningen för växtförädlarrättsfrågor. Det för intagning i rikssortlistan gällande kravet på homogenitet har hittills ej upprätthållits så strängt som motsvarande villkor avses skola genomföras i växtförädlarrätten. Såvitt gäller bl. a. de korsbefruktande arterna är det ej heller anledning skärpa kravet. Såsom föreslagits i annat sammanhang ges på så sätt förädlaren av dylika arter möjlighet att, om rättskydd ej kan meddelas för en sort av arten, i stället få växtförädlaravgift för sorten. Vad däremot angår kravet i övrigt på självständighet hos sort för dess upptagande i rikssortlistan torde detta böra nära ansluta till motsvarande krav i det privaträttsliga systemet. På grund härav bör t. ex. undersökningen av nyhetsfrågan, som enligt den praxis vilken utbildats hos originalutsädesnämnden begränsats till en jämförelse med andra i riket förekommande sorter, framdeles även avse sorter i andra länder. Förteckning över sorter som prövats och godkänts i fråga om sin lämplighet för odling i Sverige bör, liksom hittills, utges genom nämndens försorg. Avdelningen för odlingsvärdesfrågor bör i huvudsak få samma organisation och sammansättning som den nuvarande originalutsädesnämnden. Avdelningen bör således under gemensam ordförande arbeta på sektioner, en för lantbruksväxter och en för köksväxter. Varje sektion bör bestå av sex ledamöter. Möjligen kan övervägas att nedbringa antalet till närmare överensstämmelse med vad som härom gäller för avdelningen för växtförädlarrättsfrågor. Den uppgift att öva tillsyn över marknadsföringen av förökningsmaterial av rättsskyddade sorter som enligt det föregående (jfr ovan punkt 9.3.2) åvilar växtsortnämnden bör ankomma på den allmänna 81
avdelningen. Denna bör lämpligen bestå av, förutom ordföranden, ytterligare sex ledamöter. Av dessa bör åtminstone en vara väl förtrogen med växtförädlingsproblem. Övriga synes böra utses så att avdelningen tillförs erfarenhet av handeln med utsäde. Avdelning inom nämnden bör vara beslutför, när minst hälften av ledamöterna, däribland ordföranden eller dennes ersättare, är närvarande. Som nämndens beslut bör gälla den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. Nämndens beslut i ärenden, som avser andra frågor än växtförädlarrätt, överklagas hos lantbruksstyrelsen. Mot styrelsens beslut kan talan fullföljas till Kungl. Maj:t i statsrådet. Frågan om fullföljd av talan i ärenden angående växtförädlarrätt regleras i lagen om växtförädlarrätt. Nämndens ordförande åligger att leda och övervaka verksamheten vid nämnden samt att vidta de åtgärder som bedöms erforderliga för att nämnden skall kunna genomföra sin uppgift. Särskilt bör det beträffande det löpande arbetet åligga honom att övervaka att nämndens personal noggrant uppfyller sina åligganden, att verkställa nämndens beslut i den mån dessa inte bör åläggas föredragande inom nämnden, att ha överinseendet över nämndens ekonomi, att besluta om kallelse till sammanträde med nämnden och att underteckna utgående skrivelse i ärende som behandlats av nämnden. För ordföranden, som enligt det anförda har hand om ledningen av det löpande arbetet inom nämnden, bör finnas en ersättare. För att öka möjligheterna att uppnå fulltalighet vid styrelsens sammanträden bör för övriga ledamöter finnas personliga suppleanter. Ordföranden och ersättare för honom samt ledamöter och suppleanter bör förordnas för tre år. Vid nämnden bör finnas en fast anställd föredragande. Tyngdpunkten i dennes arbete kommer att ligga på granskningen och föredragningen av det material, som behandlar de biologiska egenskaperna hos en 82
sort samt marknadsföringsfrågor beträffande förökningsmaterial. Föredraganden synes därför böra ha botanisk utbildning och insikt i växtförädlingsfrågor samt besitta erfarenhet i sortsystematik. Utöver föredraganden kan det möjligen bli nödvändigt att mera fast till nämnden knyta en jurist, som vid behov biträder vid den preliminära granskningen av ansökningshandlingar och den vidare förberedande behandlingen av ärendena. Såsom biträde åt nämnden bör också, då så anses erforderligt, kunna kallas experter från skilda kunskapsområden. Vid föredragning av odlingsvärdesfrågor torde sålunda föredraganden kunna biträdas av statsagronom resp. statshortonom. I likhet med vad som gäller för originalutsädesnämnden bör växtsortnämnden stå under tillsyn av lantbruksstyrelsen. Det bör ankomma på denna att utfärda föreskrifter utöver dem som givits i annan ordning och att bl. a. fastställa avgifter som har samband med sortprovningen. 9.3.4 Kostnaderna Storleken av de kostnader, som uppkommer för det allmänna vid genomförandet av ett privaträttsligt system blir väsentligen beroende av antalet ansökningar om växtförädlarrätt som kommer att prövas. Enligt utredningens förslag skall ett stort antal arter av lantbruks- och trädgårdsväxterna tas med i systemet redan från lagstiftningens ikraftträdande. En anslutning till växtförädlarkonventionen medför sannolikt också, att utländska förädlare kommer att i be-r tydligt större utsträckning än hittills intressera sig för den svenska marknaden och söka rättsskydd för sina produkter i Sverige. Växtsortnämnden kommer därför med ganska stor säkerhet att redan från början få ta emot ansökningar om växtförädlarrätt i ej obetydlig omfattning. I jämförelse med nuvarande verksamhet vid originalutsädesnämnden får man räkna med en betydlig utvidgning. Med stöd av erfarenheter från andra länder som genomfört privaträttsligt skydd kan man anta, att antalet SOU 1969: 15
ansökningar kan komma att uppgå till 100-200/år. Ett privaträttsligt system grundat på registrering kommer att medföra kostnader för det allmänna icke blott genom växtsortnämndens verksamhet utan även genom att vissa nya uppgifter kommer att åvila lantbruksstyrelsen, statens centrala frökontrollanstalt och sortprovningsverksamheten. Vad först angår växtsortnämnden bör till dess ledamöter utgå arvode för varje bevistat sammanträde, bestämt med hänsyn till att ledamöterna måste före sammanträdet förbereda sig för ärendena. Ordföranden i nämnden och dennes ersättare bör därjämte tillerkännas ett fast årligt arvode. Arbetsuppgifterna för föredraganden i växtsortnämnden kan inte antas få sådan omfattning, att de kommer att utgöra heltidssyssla. Föredraganden liksom ett till nämnden hörande kansli och arkiv bör därför kunna placeras hos annan statlig myndighet, t. ex. statens centrala frökontrollanstalt. Den myndighet som kommer i fråga bör kunna tilldela föredraganden lämpligt arbete till komplettering av hans tjänsteuppgifter i nämnden. Arbetet i kansli och arkiv torde ej heller bli mer omfattande än att föredraganden skall kunna ombesörja detta med hjälp av en deltidsanställd kontorist. För växtsortnämndens verksamhet tillkommer omkostnader för hyra, skrivmateriel, tryckning av publikationer, reseersättningar till ledamöter m. m. Det kan nämnas, att kostnaden för den nuvarande originalutsädesnämnden, som bestrids av statens centrala frökontrollanstalt, består i direkta utgifter för ledamöternas resor och dagarvoden samt tryckningen av rikssortlistan. Under de senaste åren har dessa utgifter uppgått till 8 000-10 000 kr/ år. Efter utbyggnaden år 1968 av systemet med växtförädlingsavgifter kan kostnaden beräknas öka till omkring 18 000 kr. Kostnaden för originalutsädesnämndens verksamhet stannar på statsverket och tas sålunda ej ut av sökande. Utredning3n beräknar, att arvoden och övriga kostnader för växtsortnämndens verkSOU 1969: 15
samhet kommer att, om man inbegriper även utgifterna för den del av verksamheten som originalutsädesnämnden omhänderhaft, uppgå till omkring 90 000 kr/år. Om Sverige ansluter sig till växtförädlarkonventionen, uppstår skyldighet för Sverige att bidra till de för växtunionen gemensamma kostnaderna. Sveriges medlemsbidrag under den första tiden kan beräknas uppgå till högst 20 000 kr/år. Härtill kommer resekostnader för Sveriges deltagande i unionens sammanträden och andra mindre utgifter. I fråga om lantbruksstyrelsen kan det antas, att utfärdandet av särskilda föreskrifter för växtsortnämndens verksamhet, bestämmandet av avgifter och andra ärenden som har samband med tillämpningen av lagen om växtförädlarrätt kommer att öka arbetsbördan, ökningen kan dock inte bli av någon större betydelse. För statens centrala frökontrollanstalt, som avses skola ensam eller i vissa fall med biträde av annan institution ha hand om de praktiska proven och undersökningen av de sorter för vilka rättsskydd söks, kommer det nya systemet att medföra vidgade uppgifter. Såsom förut nämnts föreslås, att vissa arter av prydnadsväxterna samt av bärväxterna och fruktträden, vilka förut ej varit föremål för officiell prövning, skall inordnas i systemet. Förlägger anstalten de praktiska proven för dessa arter till annan institution, t. ex. lantbrukshögskolans institution i Alnarp, måste denna institution också erhålla ökade resurser. Dessa synes dock bli av begränsad storlek. De sammanlagda kostnaderna för provning av sorter och rapportering av provningsresultaten kan beräknas till omkring 15 000 kr/år. Det biträde i fråga om provningen av nyhets-, homogenitets- och stabilitetsfrågor som annan institution - lantbrukshögskolan, växtskyddsanstalten eller annat statligt organ - kan komma att lämna anstalten, kan ej få sådan omfattning att det är nödvändigt räkna med att dessa institutioner erhåller ökade resurser. De nu angivna kostnaderna för statsverket bör enligt utredningens mening i den 83
mån de hänför sig till administrationen av växtförädlarrättssystemet i princip bestridas av rättsinnehavarna genom avgifter som helt täcker dessa kostnader. Kostnaderna som är förenade med värdeprovningen av växtsorter bör däremot liksom hittills i viss utsträckning stanna på statsverket med hänsyn till det jordbrukspolitiska intresset att höja växtodlingens effektivitet. De i förslaget till tillämpningsföreskrifter upptagna avgifterna har bestämts med hänsyn till det anförda. De föreslagna avgifterna har fastställts med utgångspunkt från att växtsortnämndens verksamhet nått full omfattning. Under de första åren efter systemets genomförande kommer avgifter ej att inflyta i den utsträckning att kostnaden för nämndens verksamhet helt täcks. Visst statsbidrag bör därför anvisas till växtsortnämnden för att övergångsvis täcka det väntade underskottet. Bidraget torde böra utgå under de första tre åren. Vidare bör visst anslag utgå för att bestrida växtsortnämndens kostnader för värdeprövning. Med utgångspunkt från de i det föregående gjorda antagandena om antalet ansökningar om växtförädlarrätt och beräknade kostnader för växtsortnämndens verksamhet bör för budgetåret 1970/71 till växtsortnämnden anvisas ett förslagsanslag av 50 000 kr. Vidare bör enligt utredningens mening 30 000 kr anslås för deltagande i arbetet inom växtunionen.
84 SOU 1969:15
Specialmotivering 1
Växtförädlarrätt
Inledning Växtförädlarrätten står nära patenträtten och reglerna därom har ansetts böra ansluta till patentlagstiftningen. Vid lagens uppställning och de särskilda paragrafernas utformning har därför eftersträvats att i största möjliga utsträckning följa PatL. Specialmotiveringen har i följd härav kunnat förenklas genom att på flera ställen beträffande detaljspörsmål hänvisas till förarbetena till PatL. Första avsnittet i lagen, omfattande 1-4 §§, har rubricerats Allmänna bestämmelser. Här ges regler om växtförädlarrättens föremål, de allmänna skyddsförutsättningarna, växtförädlarrättens innehåll och skyddstiden. Lagens andra avsnitt, som omfattar 5 18 §§, innehåller de grundläggande reglerna om registrering av växtförädlarrätt. Åtskilliga detalj föreskrifter angående registrering återfinns emellertid också i tillämpningsförfattningen. Reglerna i förevarande avsnitt behandlar frågorna om registreringen och registreringsmyndigheten, ansökningshandlingarna m. m., sortbenämningen, ombud på ansökningsstadiet, behandling av ansökan, påstående om bättre rätt till sort, överföring av ansökan, kungörande och invändning, fortsatt behandling av ansökan, administrativa besvär och registrering av beslut. I tredje avsnittet behandlas skyldigheten SOU 1969: 15
att använda sortbenämning och skyddet mot obehörig användning av registrerad sortbenämning (19 §). Fjärde avsnittet ger bestämmelser om årsavgifter, 20 §. Femte avsnittet upptar en bestämmelse om skyldighet för sortinnehavare att för kontroll av sort, för vilken växtförädlarrätt meddelats, ställa förökningsmaterial m. m. till registreringsmyndighetens förfogande, s.k. efterkontroll, 21 §. Ett sjätte avsnitt benämns licens, överlåtelse m. m. och omfattar 22-26 §§. Här ges bestämmelser om frivilliga licenser, anteckning i registret om överlåtelse och upplåtelse av växtförädlarrätt samt tvångslicens. I ett sjunde avsnitt behandlas växtförädlarrättens upphörande m. m., 27-33 §§. Detta innehåller regler om upphävande av registrering av växtförädlarrätt, om utbyte av sortbenämning och om överförande av växtförädlarrätten på annan. Ett åttonde avsnitt gäller ansvar och ersättningsskyldighet m. m. och omfattar 34 - 3 9 §§. Där tas upp bestämmelser om straff och åtal, skadestånd, andra påföljder och bortfall av påföljder. Nionde avsnittet innehåller rättegångsbestämmelser, 40-43 §§, såsom regler om fastställelsetalan, forum för vissa fall och uppgiftsskyldighet angående växtförädlarrätt. I ett tionde avsnitt ges särskilda bestäm-
•nelser, 44-47 §§. Där behandlas ombudstvång och viss lättnad i ombudstvång, besvärsrätt i vissa fall samt bemyndigande för Kungl. Maj:t att fastställa avgifter och utfärda tillämpningsföreskrifter o. d. Elfte avsnittet, 48-50 §§, ger bestämmelser om lagens tillämpningsområde, om konventionsprioritet och om registrering av utomlands registrerad sortbenämning. Lagförslaget avslutas med regler om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser, 51-52 §§.
A llmänna
bestämmelser
1 §. Växtförädlarrättens föremål m. m. 1 förslagets inledande paragraf fastslås i första stycket att den som framställt en växtsort eller den till vilken hans rätt övergått äger genom registrering förvärva ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja sorten enligt lagen, i andra stycket att den som är registrerad för rätten benämns sortinnehavare och i tredje stycket att Kungl. Maj:t äger förordna att växtförädlarrätt får förvärvas endast för växtsort tillhörande visst växtsläkte eller viss växtart. Första
stycket
Växtförädlarrätt skall alltså enligt förslaget kunna sökas för växtsort. Med växtsort avses helt allmänt en samling individer, som i ett eller flera karakteristiska avseenden skiljer sig från andra enheter inom samma växtart. Under förarbetena till växtförädlarkonventionen anknöt man för en motsvarande definition närmast till begreppet »cultivar», som upptagits i International Code of Nomenclature for cultivated plants (utgiven av International Bureau for Plant Taxonomy and Nomenclature of the International Association for Plant Taxonomy, Utrecht, Nederländerna, senaste edition år 1961). Cultivar utgör enligt den i nämnda verk intagna definitionen en samling av odlade individer, vilken samling karakteriseras av någon egenskap (morfologisk, fy86
siologisk, cytologisk, kemisk eller annan) som är av betydelse med tanke på användningen för jordbruks-, skogs- eller trädgårdsändamål och vilken samling bibehåller sina kännetecknande egenskaper då den förökas. Denna definition bör enligt utredningens mening tillämpas även i fråga om det i förslaget upptagna begreppet växtsort. En cultivar - sort - kan enligt den internationella coden hänföra sig till någon av fyra grupper, nämligen a. klon: en genetiskt enhetlig samling av individer, ursprungligen härstammande från en enstaka individ genom vegetativ förökning, t. ex. genom sticklingar, delning, ympning eller frösättning utan föregående befruktning; genom knoppmutation (somatisk mutation) kan genetiskt avvikande individer uppkomma och dessa kan bilda sort (cultivar), b. linje: en samling individer av likformigt utseende, vilka förökar sig på könlig väg genom frö eller sporer och vars stabilitet upprätthålls genom urval till en standard, c. samling av individer, som uppvisar genetiska skillnader, men där samlingen har en eller flera egenskaper genom vilka de kan åtskiljas från andra sorter, d. enhetlig samling individer, som är en första generations hybrid (Fi), återuppbyggd vid varje tillfälle genom korsning av två eller flera förädlade linjer, upprätthållna antingen genom inavel eller kloner eller återupprepad framställning av Fi-hybrider. I enlighet med den i coden upptagna definitionen skall alltså rättsskydd kunna komma i fråga beträffande klon, linje, hybrid eller annan enhet, som sålunda angivits i coden. Begreppet sort innebär enligt coden, att sorten skall kunna klart identifieras. För att så skall kunna ske, måste sorten uppfylla vissa krav i fråga om särskiljbarheten. Dessa krav borde sålunda rent logiskt behandlas inom ramen för sortbegreppet. I enlighet med den i växtförädlarkonventionen använda systematiken har de emellertid gjorts till särskild skyddsförutsättning och behandSOU 1969:15
las i 2 §. Framställningen av nya sorter sker i slutfasen som urval ur ett ofta rikt varierande material. För att berika och om möjligt rikta den naturliga variationen i ett växtslag används korsning, mutagena agentier (bestrålning, behandling med vissa kemikalier) etc. En sort skall kunna bli föremål för rättsskydd oavsett om utgångsmaterialet erhållits på naturlig eller artificiell väg. När växtförädlarrätt förklaras avse den av förädlaren framställda sorten innebär detta inte att rätten är begränsad till sådant växtmaterial som direkt härstammar från den ursprungliga förädlingsprodukten. Rätten omfattar sorten i dess helhet. Den gäller alltså allt växtmaterial vilket i enlighet med de kriterier som inom förevarande område gäller för avgränsning av olika sorter från varandra (se 2 §) är att hänföra till den nya sorten. Den omfattar sådant material oavsett varifrån detta härrör. Växtförädlarrätt till en sort kan endast sökas av den som framställt sorten, förädlaren, eller av den som förvärvat förädlarens rätt till sorten, dvs. dennes rättsinnehavare. Såsom förädlare anses den som bestämt det urval i ett naturligt eller artificiellt tillkommet material som lett fram till sorten. Har två eller flera personer medverkat vid detta förädlingsarbete är de gemensamt att anse som förädlare, och behörighet att söka skydd tillkommer dem gemensamt. Detta innebär att ansökan godtas endast om den biträds av samtliga berättigade. Den omständigheten att den produkt för vilken rättsskydd söks utgör en ren upptäckt hindrar ej registrering. Det är alltså ej nödvändigt att den nya sorten är resultatet av en direkt skapande insats. Den som är att anse som förädlare till en dylik upptäckt sort måste nämligen innan han söker skydd ha utfört visst förädlingsarbete, såsom urval eller undersökning av sortens homogenitet och beständighet. Detta arbete får anses berättiga till skydd. Enligt förslaget kan endast fysisk person anses vara förädlare. Detta överensstämmer med motsvarande reglering i PatL. UtredSOU 1969:15
ningen har övervägt om inte även en juridisk person skulle kunna godtas som förädlare. Härför talar framför allt att växtförädling oftast utförs inom företag som är inriktade på sådan verksamhet och att det material, på vilket framställningen av en ny sort grundar sig, byggs upp steg för steg inom företaget, ofta under flera årtionden och med en skiftande krets av medarbetare. Det kan vara svårt att avgöra vem som inom företaget gjort den avgörande insatsen vid sortens tillkomst. Utredningen har emellertid ej ansett dessa förhållanden vara tillräckliga för att avvika från den reglering av frågan som gjorts i patenträtten och som för övrigt också genomförts i sortskyddslagstiftning i bl. a. Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna. Redan innan ansökan gjorts om registrering av en ny sort, föreligger en rättighet till sorten, en rättighet som kan övergå till annan genom överlåtelse eller genom giftorätt, arv eller testamente. Av den föreslagna lagtexten framgår, att den till vilken rättigheten sålunda övergått är behörig att söka skydd. Fråga om vem rätten till sådan sort tillkommer som framställts av en arbetstagare (uppdragstagare) i och för hans tjänst (uppdrag) får avgöras med tillämpning av allmänna arbetsrättsliga grundsatser. Utredningen har inte funnit skäl att lägga fram förslag till särskild reglering i ämnet. Det måste antas, att frågan om arbetstagares rätt till sort blir av underordnad praktisk betydelse och att hithörande frågor lämpligare regleras i anställningsavtal eller genom särskilda överenskommelser. Växtförädlarrätt förvärvas genom registrering. Skälen till att denna form för konstituering av växtförädlarrätten valts har närmare utvecklats i allmänna motiveringen under punkt 9.1. I paragrafen anges vidare att den som erhållit växtförädlarrätt därigenom får ensamrätt till det yrkesmässiga utnyttjandet av sorten i den utsträckning lagen medger. Ensamrättens omfattning regleras i 3 § i förslaget. 87
sorter, vilka är kända före dagen för registreringsansökningen. Registrering kan alltAv praktiska skäl är det lämpligt med en så ej ske om sorten är helt identisk med i lag fastslagen benämning på den som in- eller blott företer en mindre tydlig avvikelnehar den registrerade växtförädlarrätten se från en redan känd sort. till en sort. Utredningen har här valt utKravet att det kännetecken varom är trycket sortinnehavare. En bestämmelse om fråga skall vara viktigt hänför sig inte till benämningen har upptagits i andra stycket. frågan om sortens odlingsvärde utan endast till kännetecknets förmåga att kunna skilja en sort från en annan, dvs. den kvalitativa Tredje stycket vikten hos egenskapen själv. Det särskiljanDen i tredje stycket i paragrafen föreslagna de kännetecknet skall göra sorten genetiskt anordningen, att Kungl. Maj:t skall äga definierbar. förordna att växtförädlarrätt får förvärvas I varje växtart finns en stor mängd känendast för sort av växtart som anges i för- netecken som kan fastställas och jämföras ordnandet utgår från att en prövning skall för att fastslå huruvida två sorter inom ske i varje särskilt fall huruvida en växtart växtarten skiljer sig åt. Alla dessa tecskall inordnas i systemet. Frågan om vilka ken har dock i fråga om förmågan att idenväxtarter som härvid kan och bör komma tifiera sorten inte samma betydelse. Några i fråga har behandlats i allmänna motive- kan vara mycket svåra att observera och ringen under punkt 9.1. Utredningens för- beskriva, andra kan vara mycket känsliga slag om vilka växtarter som redan vid la- för miljöförändringar, medan andra för att gens ikraftträdande skall tas med i syste- kunna fastställas måste bli föremål för långmet framgår av förslaget till tillämpnings- variga, mödosamma och dyrbara undersökkungörelse. ningar. På grund av den stora, naturliga variationen hos allt levande material är det mera sannolikt att två sorter vid un2 §. dersökning visar sig vara olika än att de Allmänna förutsättningar för växtförädlar- befinns identiska, och denna sannolikhet rätt ökar ju längre de undersöks och ju fler I paragrafen behandlas de villkor som en kännetecken som jämförs. En väsentlig inväxtsort måste uppfylla för att växtförädlar- delning av kännetecknen är emellertid att rätt till den skall kunna registreras. Enligt de kan vara av morfologisk eller fysiologisk första stycket i paragrafen skall krävas, att karaktär. sorten uppfyller vissa krav i fråga om 1) nyMorfologiska kännetecken kan i allmänhet, 2) homogenitet och 3) stabilitet. Där- het fastställas visuellt dvs. med ett beväpjämte föreskrivs i andra stycket hinder för nat eller obeväpnat öga. Sådana kännetecregistrering om sorten tidigare marknads- ken är exempelvis bladens form, blomfärg, förts samt i tredje stycket skyldighet att vid hårighet, utveckling av noder, axform, axansökan om registrering även föreslå en färg, skärmfjällens form och färg, basalbenämning på sorten. stjälkens utformning etc. Skillnaden i fråga om dylika kännetecken mellan den ena och andra sorten kan ibland vara mycket påFörsta stycket taglig, i andra fall behövs särskilda tekniska 1) Nyhetskravet hjälpmedel och en vetenskapligt arbetande Villkoret att en sort skall vara ny har i lag- undersökningsmetod för att fastställa skilltexten i överensstämmelse med innehållet naden. En sort skiljer sig emellertid sällan i växtförädlarkonventionen utformats så, att från andra sorter enbart beträffande ett sorten skall genom åtminstone ett viktigt kännetecken utan vanligen föreligger avvikännetecken tydligt skilja sig från andra kelser även i andra avseenden. Andra
stycket
SOU 1969: 15
Fysiologiska kännetecken kan vanligen ej fastställas visuellt. Hit hör bl. a. sådana karakteristiska egenskaper hos en sort som tidighet, stråhöjd, stråstyrka, vinterhärdighet, resistens mot sjukdomar och skadedjur, mot torka etc. Till dessa kännetecken hör också avkastningsförmåga och kvalitetsegenskaper (bakningsduglighet, näringsvärde, smak etc). Några av dessa fysiologiska egenskaper, t. ex. resistens mot vissa sjukdomar, kan fastställas genom ganska okomplicerade laboratorieprov medan andra, t. ex. avkastningsförmågan, för närvarande endast kan fastställas genom omfattande fältförsök. Det är inte möjligt att ge en bestämd definition på de kännetecken som får anses tillräckligt viktiga eller distinkta beträffande förmågan att särskilja en sort. Frågan om ett känneteckens vikt är i första hand beroende aV vilken växtart det gäller. En viss egenskap kan hos en art bedömas som mindre viktig och hos en annan art som helt ägnad att särskilja en sort från andra. Ett ur identifieringssynpunkt i allmänhet mindre viktigt kännetecken kan för en viss sort bli av avgörande betydelse och således betraktas som viktigt. Så kan t. ex. bli fallet om från en skyddad sort framkommit en sort, som avviker i fråga om något i allmänhet oviktigt kännetecken och som samtidigt har ett ökat odlingsvärde. En mindre avvikande färg på blommorna hos en potatis kan i regel betraktas som en mindre viktig egenskap och ej tillräckligt betydelsefull för att ensam för sig medge rättsskydd. Återfinns däremot den avvikande färgen hos en potatissort, för vilken ett ur odlingssynpunkt värdefullt förädlingsarbete åstadkommits, kan detta kännetecken komma att betraktas som viktigt. En mutation, som resulterar i en förändring av färgen på skalet på potatisknölar, kan bli av betydelse ur merkantil synpunkt. Även om denna egenskap skulle i allmänhet betraktas som mindre viktig, kan den i detta sammanhang anses tillräckligt viktig för att sorten skall kunna tillerkännas skydd. Under vissa förhållanden kan det vara nödvändigt att vid identifieringen av en SOU 1969:15
sort använda i och för sig mindre betydelsefulla botaniska skillnader, vilka blir att anse som viktiga på grund av det sammanhang i vilka de förekommer. Användningen av ett sådant kännetecken kan vara enklare och mera pålitlig än en noggrann undersökning av någon fysiologisk skillnad. Om exempelvis två kornsorter skiljer sig i fråga om en odlingsvärdesegenskap men denna kan vara svår att avgöra med någon större säkerhet, kan en ytterligare avvikelse hos de båda sorterna i fråga om en såsom mindre viktig betraktad morfologisk egenskap tillmätas avgörande betydelse och sålunda i detta fall anses vara »viktig». Vid internationella överläggningar har försök gjorts att för olika arter förteckna egenskaper som kan anses viktiga. Det internationella arbetet inom konventionens ram torde jämväl komma att omfatta detta problem och framdeles ge viss vägledning. Sorterna inom ett växtslag skiljer sig sålunda mer eller mindre klart från varandra genom en, oftast flera, mer eller mindre distinkta, morfologiska eller fysiologiska egenskaper. I förslaget ställs krav på att en sort för att kunna meddelas skydd skall tydligt skilja sig från andra sorter. Den egenskap hos sorten, som särskilt åberopas i samband med begäran om rättsskydd, skall kunna klart fastställas och beskrivas. Det finns redan nu ett mycket stort antal kända sorter inom de växtarter, som kan ifrågakomma i skyddssystemet. Möjligheten att framdeles genom växtförädling få fram sorter, som i något avseende skiljer sig från andra sorter, är väl också nästan obegränsade. En förädlare kan dock inte gärna göra anspråk på att få skydd för en sort på grund av en avvikelse, som ej är helt tydlig. För att oreda ej skall uppstå i ett rättsskyddssystem och detta över huvud taget skall fungera väl, är det också av vikt, att kravet på tydlig avvikelse tillämpas strängt. Att här närmare bestämma det minimimått på särskillnad som för varje karaktärsegenskap och växtart skall föreligga kan knappast göras. Frågan huruvida avvikelsen är tillräckligt tydlig får vid prövningen avgöras från fall till fall. Det bör 89
emellertid framhållas, att bedömandet och därmed kravet på nyhet kan variera. Då fråga är om ett enda kännetecken får kravet på tydlighet i fråga om avvikelsen anses uppfyllt endast om detta är typiskt för sorten och det inte återfinns hos andra sorter hos arten. Är kännetecknet gemensamt för två eller flera sorter av arten, måste för att kravet på särskillnad skall anses uppfyllt kännetecknet vara kombinerat med andra kännetecken för sorten. En ny förädlingsprodukt utgör ofta resultatet av urval från korsning mellan två eller flera kända sorter och innefattar egenskaper som återfinns hos båda föräldrarna. Rättsskydd kan då erhållas om någon egenskap är väsentligt mer uttalad än hos någon av föräldrarna. Även om de nya egenskaperna hos förädlingsprodukten var för sig inte är viktiga i förut angiven mening, är det ej uteslutet att en ny kombination av dem kan godtas som grund för skydd. I enlighet med det anförda bör ansökan om skydd för en sort ej godkännas om sortmaterialet innehåller en blandning av olika typer och avvikelserna mellan dessa är så stora att det inte går att täcka typerna med endast en beskrivning. Innehåller blandningen väl definierade men varandra närstående linjer, bör skydd däremot kunna komma i fråga om varje linje kan prövas separat och visar sig uppfylla kravet på tydlig särskillnad från andra sorter. Skydd bör i något fall kunna meddelas för en variant av redan skyddad sort. Vid förökning av en rättsskyddad sort kan det t. ex. visa sig att en viss procent individer av sorten har en för odlingen värdefull egenskap, t. ex. resistens mot viss sjukdom, som ej angetts i beskrivningen av sorten. Möjlighet bör då föreligga till rättsskydd för en sådan genom urval och förökning av resistenta individer framställd produkt. Avgörande för huruvida denna kan rubriceras som en självständig sort och således meddelas skydd blir om egenskapen är tillräckligt identifierbar. För vissa växtarter kan det på grund av den ärftliga konstitutionen föreligga en viss mindre variation inom varje sort. Svårig90
heten att fastställa särskiljande kännetecken, får dock inte leda till att kravet på tydlig avvikelse efterges. Hos korsbefruktare kan det t. ex. ofta vara omöjligt att fastställa distinkta morfologiska avvikelser. Däremot kan det lyckas att med erforderlig grad av säkerhet bestämma avvikelsen i fråga om de fysiologiska kännetecknen. Rättsskydd skall då kunna meddelas. För att en sort skall godtas som ny krävs, att nyheten skall kunna fastställas vid provning. Det är avsett att denna skall ske genom växtsortnämndens försorg, se 14 §. Möjligheten att vid provningen finna särskiljande sortkaraktärer och klart fastställa dessa underlättas givetvis om tillgång finns till sådana tekniska hjälpmedel som optisk utrustning, klimatkammare, växthus m. m. Av rent praktiska skäl är det nödvändigt att göra begränsningar beträffande antalet och betydelsen av de kännetecken som normalt skall jämföras. De fysiologiska egenskaperna torde kunna utnyttjas såsom särskiljande endast i begränsad utsträckning. Endast sådana kännetecken som kan bestämmas genom en noggrant avgränsad och kontrollerad provning kan användas. Särskillnad i fråga om t. ex. en sådan egenskap som resistens mot sjukdom kan fastställas endast då testningar kan utföras som ger möjlighet till exakt upprepning. För erhållande av rättsskydd uppställs såsom nämnts inte något krav på att den nya sorten skall ha visst odlingsvärde. Den omständigheten att rättsskydd beviljats för en sort betyder därför ej nödvändigtvis att sorten uppvisar ett högre odlingsvärde. Självfallet kan det i odlingens och konsumtionens intresse finnas ett behov av att uppställa regler som förhindrar användandet av sorter som är mindre lämpliga för folkhushållet men denna fråga får ej sammankopplas med frågan om rättsskydd för sorten utan måste lösas genom annan lagstiftning. Skydd för en ny sort skall kunna meddelas även om på grund av annan lagstiftning utsäde av sorten inte skulle komma att få marknadsföras inom landet. Kan sådant hinder antas föreligga, kommer väl rättsskydd i allmänhet inte att sökas för SOU 1969:15
sorten. En förädlare kan dock i något fall ten är att sorten förekommit i en allmänt ha intresse av att söka skydd för en sort, tillgänglig referenssamling eller noggrant besom han kan anta ej uppfyller uppställda skrivits i en allmänt tillgänglig skrift. Den här avhandlade nyhetsprövningen krav på odlingsvärde. Så kan vara förhållandet om en ny sort har ett särskilt värde avser endast den skyddssökta sortens föri annat land och sorten är avsedd för ex- hållande till andra sorter. Frågan i vad mån port till detta land. Uppdragandet av en sort åtgärder med den sort för vilken skydd syftar för övrigt inte alltid till att få fram söks är nyhetshindrande löses genom regen produkt för direkt marknadsföring. ler i andra stycket i förevarande paragraf. Registreringsmyndigheten kommer att beIbland skall den nya sorten användas enbart som underlag för fortsatt förädling, träffande nyhetsprövningen få en krävande sorten skall kanske tjäna såsom förälder uppgift. För prövningen behövs i princip för en Fi-sort, som avses skola marknads- kännedom om alla de sorter, som redan finns inom och utom riket. Ett nära samföras. arbete med de organ i andra länder som har Vid den prövning gentemot andra sorhand om sortprovning och registrering av ter som innefattas i nyhetskravet skall enväxtsorter är därför önskvärt. Även om detligt förslaget jämförelse endast ske med sorta samarbete blir väl utvecklat, är det giter som är kända. Vid avgörandet huruvida vetvis ej möjligt att från utlandet få fullsort är att anse som känd skall beaktas både ständiga upplysningar i de avseenden det vad som inträffat inom och utom riket. här gäller. Såväl på grund härav som med Principen om världsnyhet gäller således. tanke på svårigheten i övrigt att få tillgång Den till jämförelse förekommande sorten till allt material som skulle kunna vara av bör anses som känd om en större eller intresse för avgörande av nyhetsfrågan, kan obestämd krets av personer haft tillfälle att komma i besittning av material av sor- det rimligen inte krävas mera vid nyhetsprövningen än att hänsyn tas till någorlunda ten eller av en noggrann beskrivning av denna. En fullständig uppräkning av om- lätt tillgängliga upplysningar om existeranständigheter som kan anses nyhetshindran- de sorter i Sverige och i andra länder med de kan inte göras, men det har ansetts lämp- motsvarande odlingsförhållanden. Skulle det ligt att i lagtexten ge en exemplifiering av visa sig att en sort, för vilken rättsskydd meddelats, rätteligen inte uppfyllde nyhetsde vanligaste nyhetshindren. Som exempel nämns först att ma- kravet, kan rätten enligt 28 § av domstol terial av sorten utbjudits till försäljning eller förklaras ogiltig. För att registreringsmyndigheten skall eljest tillhandahållits. Här avses såväl förkunna genomföra sin nyhetsprövning torde ökningsmaterial av sorten som annat växtmaterial av den sort för vilken skydd söks material av denna. Begreppet tillhandahållande omfattar bl. a. saluhållande, över- och material av den sort som på grund av låtande och lån av yrkesmässig karaktär. invändning eller eljest kan antas vara nyUtanför begreppet faller däremot t. ex. la- hetshindrande ofta komma att behöva ungerhållning. Som nyhetshindrande omstän- derkastas en jämförande kontrollodling. dighet nämner lagtexten vidare, att sorten intagits i en officiell sortlista eller anmälts 2) Homogenitetskravet till en sådan lista. En sort som anmälts t. ex. till rikssortlistan eller den av Sveriges Som villkor för skydd av växtsort har vidapotatisodlares riksförbund årligen utgivna re i förslaget föreskrivits, att sorten skall sortlistan för potatis, är sålunda att anse vara tillräckligt likformig (homogen) med hänsyn tagen till de särdrag som dess sexuelsom känd. Den omständigheten att en sort anmälts för officiell provning medför där- la eller vegetativa förökning betingar. Beskrivningen och identifieringen av en emot ej att den är att anse som känd. Ett ytterligare exempel som nämns i lagtex- sort förutsätter att de enskilda individerna SOU 1969: 15
inom sorten är likformiga med avseende på de väsentliga egenskaperna. Hur långt kravet på homogenitet skall sträcka sig är emellertid svårt att avgöra. Homogenitetsproblemet har olika aktualitet för skilda växtarter. Beträffande en del växtarter är vissa egenskaper hos en sort så klart iakttagbara och från planta till planta så ensartat utbildade, att varje enstaka individ av sorten kan särskiljas från andra sorter. Så är ofta fallet i fråga om vissa vegetativt förökade arter såsom potatis (blomfärg, bladens flikighet, knölens skal- och köttfärg) och rosor (blomfärg). Någon gång kan detta också förekomma i fråga om självbefruktande växtslag såsom t. ex. vete (axets form och färg, hårighet på noderna), havre (vipptyp och hårighet på plantans olika delar) och korn (axtyp, basalstjälkens utformning och nervernas tandighet). I fråga om andra växtarter kan föreligga bestämda, för en sort typiska egenskaper, men dessa kan dock från planta till planta förete en sådan grad av variation, att den enskilda individen av sorten inte alltid kan skiljas från en annan sort. Under sådana förhållanden kan man endast genom noggranna observationer och under ständig och omedelbar jämförelse vid kontrollodling särskilja en sort från andra sorter. En sådan variationsbredd uppvisar framför allt de korsbefruktande växtarterna men även ofta de självbefruktande. Svårigheten att uppnå full homogenitet gör att mindre avvikelser måste tillåtas. Kravet på homogenitet får, såsom framgår av lagtexten, avpassas efter växtartens förökningssätt och sortens särskilda förhållanden. Närmare riktlinjer för vilka homogenitetskrav som bör ställas för olika växtarter får fastställas av registreringsmyndigheten. Denna torde därvid beakta, bl. a., att kravet på homogenitet bör anknyta till den speciella karaktären hos de kännetecken som skall identifiera sorten, att kravet inte bör sättas högre än vad som är praktiskt möjligt för förädlaren att uppnå och att homogeniteten bör kunna fastställas genom icke alltför omfattande och dyrbara metoder. Vidare torde böra gälla, att i fråga om 92
de fysiologiska egenskaperna och sådana morfologiska egenskaper, som kan vara av praktisk betydelse för odlaren, större krav i allmänhet inte ställs än vad förbrukaren av materialet av sorten anses skäligen kunna fordra. Hittills har i Sverige liksom i Holland, Österrike, Danmark, Norge och Finland tillämpats en liberal bedömning av homogenitetskravet. Registreringsmyndigheten får emellertid i förevarande fråga beakta utvecklingen i andra till växtförädlarkonventionen anslutna länder. 3) Stabilitetskravet 2 § första stycket innehåller slutligen ett krav på att sort skall under förökning utförd i enlighet med den av förädlaren anvisade förökningsmetoden vara beständig (stabil) med avseende på sina väsentliga kännetecken. För förbrukaren av förökningsmaterial av en sort är det av vikt att den vid förökning håller sig stabil, dvs. bibehåller sina sortkaraktärer. Den förändring, som en sort efter hand kan undergå, beror antingen på att sorten består av grupper av individer med skilda egenskaper, som under vissa odlingsbetingelser ändrar proportion, eller att individerna är genetiskt ostabila och klyver eller muterar och framställer nya former som sedan förökas. Kännetecknen hos en sort kan av dessa anledningar komma att vid förökning av sorten alltmera avvika från det ursprungliga förökningsmaterialet. Stabilitetskravet innebär, att sorten skall efter varje förökning eller, i det fall att förädlaren fastställt en särskild förökningscykel, efter avslutandet av varje sådan cykel i princip visa samma sortbild som vid rättsskyddets beviljande. Sorten skall alltså, då den förökas, bibehålla de sortkännetecken, som ansetts bestämmande för sorten. Stabiliteten skall vara sådan att sorten kan identifieras under hela den tid som sorten skyddas. Stabiliteten hänför sig till de ärftliga egenskaperna; den tillfälliga förändring som kan inträffa på grund av ovanliga eller speciella yttre betingelser ligger SOU 1969: 15
helt utanför. Skulle en sort redan vid provningen hos registreringsmyndigheten visa tecken på utklyvning av avvikande typer eller på förskjutning av karakteristiska egenskaper bör detta tas som ett tecken på att sorten ej uppfyller kravet i detta hänseende. Detta gäller främst i fråga om de för identifieringen relevanta kännetecknen. Även när skyddet grundas på att sorten uppvisar en kombination av i och för sig mindre viktiga kännetecken måste stabilitetskravet uppfyllas; det hänför sig då till själva kombinationen av egenskaper eller, vilket blir detsamma, till de särskilda kännetecknen, trots att dessa var för sig är mindre viktiga, över huvud taget kan instabilitet hos en mindre viktig egenskap många gånger komma att leda till bristande homogenitet hos sorten i en kommande generation. Då detta kommer att vålla oreda i förhållande till andra sorter under följande generation, bör förhållandet kunna medföra att stabilitetskravet ej anses uppfyllt. Tecken på en överdrivet stor utklyvning i en normalt självbefruktande produkt bör också kunna tas som bevis på bristande stabilitet. Beträffande korsbefruktarna bör i likhet med vad som förut sagts om klyvningen hos självbefruktare gälla, att varje förändring av kännetecknen hos sorten anses utgöra bristande stabilitet, och detta bör gälla oberoende av kännetecknets vikt. De s. k. hybridsorterna kräver i detta sammanhang särskilda överväganden. Sådana sorter produceras inte genom direkt förökning av grundutsäde utan är resultatet av en för varje bruksfrögeneration upprepad korsning mellan linjer - föräldrapar - vilka förädlaren utvalt. En hybridsort kan genom denna metod tillfredsställande framställas i stor skala med för varje gång samma kännetecken bibehållna. Produkten är inte beständig. Den klyver i nästa generation och ger upphov till en mångfald typer. Själva sorten kan dock anses beständig i lagens mening, om man för hithörande specialfall tillämpar ett något modifierat krav på stabilitet. Det bör vara tillräckligt att utforma kravet så att man låter detta avse slutprodukten hos en fastställd förökningsSOU 1969:15
cykel. Man fordrar på så sätt blott identitet med beskrivningen av sortens genetiska bakgrund och de väsentliga kännetecknen hos slutprodukten. Provningen av en sort borde för att kunna ge ett fullt tillförlitligt besked om sortens stabilitet pågå under lång tid. En kortvarig provning under 2-3 förökningsgenerationer kan i allmänhet beträffande könligt förökade sorter ej ge säkert besked huruvida sorten kommer att bibehålla sin karaktär under hela den tid som rättsskyddet kan upprätthållas. Det är emellertid ur såväl ekonomisk som praktisk synpunkt olämpligt att låta testningen av en sort pågå under mer än två, i undantagsfall tre generationer. Av hänsyn härtill bör beträffande könligt förökade sorter kravet på stabilitet i allmänhet inte ställas högre än att erforderlig stabilitet skall anses föreligga om det vid provning i här angiven utsträckning inte framkommer några tceken på instabilitet. Har sorten befunnits tillräckligt homogen, bör detta för övrigt ofta kunna tas som ett tecken på att sorten har erforderlig stabilitet. Vad angår vegetativt förökade sorter torde stabilitetsfrågan helt naturligt ej vålla några större problem. Det kan här framhållas, att stabilitetsprövningen enligt förslaget skall fortsätta även efter det växtförädlarrätt har meddelats för en sort, varvid syftet är att fastställa att sådana ändrade förhållanden ej inträtt att skyddet för sorten förfallit. Bestämmelser härom har intagits i 21 och 30 §§. Andra
stycket
Enligt andra stycket i paragrafen kan växtförädlarrätt ej förvärvas, om växtmaterial av förädlarens egen sort med samtycke av honom eller hans rättsinnehavare yrkesmässigt förts i handeln här i riket före dagen för registreringsansökan eller utom riket mer än fyra år före denna dag. Förädlaren eller hans rättsinnehavare får genom dessa sina egna nyhetsskadliga åtgärder anses ha eftergivit sitt anspråk på skydd för sorten. Däremot medför inte den omständigheten att sorten tagits in i rikssortlistan eller annan
sortlista i eller utom Sverige hinder för skydd. Ej heller utgör det förhållandet att sorten beskrivits i en allmänt tillgängliga skrift eller förekommer i en referenssamling hinder för skydd. Denna reglering av nyhetsfrågan avviker från vad som gäller i patenträtten. I lagtexten har den här avsedda skyddshindrande åtgärden definierats så att växtmaterial av sorten skall ha »förts i handeln». Uttrycket är något snävare än det som i första stycket används för att beskriva vissa förfoganden med växtmaterial som gör att annan sort anses som känd. Uttrycket »förts i handeln» avses skola omfatta endast salubjudande eller försäljning som ägt rum till allmänheten. Utredningen har genom denna begränsning velat tillgodose förädlarens och hans rättsinnehavares intresse av att kunna anlita egna kontraktsodlare redan innan skydd sökts för sorten. Om förökningsmaterial överlåtits till kontraktsodlaren enbart i syfte att han skall biträda sortinnehavaren med förökningen av sorten, kan kontraktsodlaren ej anses vara »allmänhet» och överlåtelsen är alltså ej hinder för skydd. Har förökningsmaterialet överlåtits till kontraktsodlaren med rätt för honom att helt eller delvis förfoga över detta blir det beroende på de avtalade villkoren i övrigt huruvida en skyddshindrande marknadsföring får anses ha ägt rum. Bestämmelsen att marknadsföring som skett utom riket ej hindrar skydd annat än om den skett mer än fyra år innan ansökan om registrering gjordes i Sverige har tillkommit för att nå överensstämmelse med regleringen i konventionen (artikel 6 mom. I b / ) . Regeln innebär, att en förädlare kan pröva sin sort på utländska marknader under fyra år utan att gå miste om möjligheten till skydd. Denna tidsfrist innefattar en ytterligare väsentlig avvikelse från patenträttens motsvarande reglering. Tredje
stycket
Här stadgas att vid registrering av växtförädlarrätt även skall registreras särskild benämning för sorten. 94
Ett privaträttsligt skydd för växtsorter skulle inte i och för sig nödvändigtvis kräva en reglering av frågan om dessas benämning. För att rättsskyddet för en sort skulle fungera skulle det vara tillräckligt att identifiera sorten genom en beteckning av enklaste slag, t. ex. ett nummer e.d. i förening med en officiell beskrivning av sorten. Frågan om att i rättsskyddssystemet inarbeta regler om sortbenämning har emellertid en praktisk sida. För handeln och odlingen tjänar ett sortnamn till hjälp vid valet mellan olika sorter av ett växtslag. Köparen kan genom namnet identifiera den bestämda sort, som han har anledning tro bäst motsvarar hans särskilda behov och önskemål. I utsädeshandeln har också kännetecknandet av en sort genom ett sortnamn blivit oumbärligt. I flertalet av de länder som deltagit i utarbetandet av konventionen finns mer eller mindre detaljerade föreskrifter på området. Även i Sverige är sortnamnen redan f. n. föremål för en viss reglering. För att en sort skall kunna tas in i rikssorti istan - en åtgärd som beträffande lantbruksväxterna är en nödvändig förutsättning för att sorten över huvud skall få marknadsföras krävs sålunda bl. a. att sorten har ett godtagbart sortnamn. Även annan på utsädesområdet förekommande lagstiftning förutsätter att växtsorterna getts namn. Mot denna bakgrund är det naturligt att även i förevarande lag ta in bestämmelser om sortbenämning. Genom att lagstiftningsvägen reglera frågan vinns även viss möjligthet att lösa förekommade kollisioner mellan sortbenämningar och skyddade varumärken samt att tillmötesgå från handelns sida föreliggande önskemål om att sortbenämningarna blir enhetliga i så många länder som möjligt. Konventionen uppställer också såsom formellt krav för rättsskydd i överensstämmelse med konventionen, att en ny sort erhåller en sortbenämning. Enligt förslaget är det den som söker växtförädlarrätt för sorten som skall ge förslag till benämning. Frågan om sortbenämningens innehåll behandlas i 7 §. SOU 1969: 15
3 §. Ensamrättens innebörd I paragrafen anges innehållet i den förädlaren eller hans rättsinnehavare tillerkända ensamrätten till en växtsort. Genom växtförädlarrätten erhåller förädlaren en av rättsordningen tryggad ensamrätt att utnyttja sin förädlingsprodukt. Växtförädlarrätten är en förmögenhetsrätt. För sortinnehavaren uppkommer möjlighet till rättsliga förfoganden med avseende på sorten och material av densamma. Ensamrättens innehåll bör bestämmas med beaktande av att rättsskyddet skall ge förädlaren möjlighet att i skälig utsträckning få del av det ekonomiska mervärde hans sort representerar i jämförelse med andra äldre sorter av växtarten. Med hänsyn till den betydelse produkter varom här är fråga har för folkhushållet är det emellertid nödvändigt att ensamrätten begränsas. Såsom förut nämnts kräver odlingens och konsumtionens berättigade intressen, att ensamrätten inte får en sådan utformning att den inskränker andras rörelsefrihet i alltför hög grad eller medför en monopolistisk prissättning till nackdel för konsumtionen. Ensamrätten bör därför avse endast vissa i lagen angivna utnytt i andeformer av sorten. Av det anförda framgår att de utnyttjanden som förbehålls förädlaren och hans rättsinnehavare endast bör avse yrkesmässiga förfoganden. Det personliga och det privata utnyttjandet bör vara fritt. Utanför ensamrätten bör t. ex. falla framställning av förökningsmaterial, som inte avses skola avyttras utan användas såsom sådant av odlaren själv i hans verksamhet. Vid bestämmandet av ensamrättens innehåll bör vidare beaktas, att den utnyttjanderätt som i princip tillkommer sortinnehavaren inte kan vara ovillkorlig. Hinder för sortens tillgodogörande kan föreligga på grund av annan lagstiftning, t. ex. bestämmelser om statsplombering, eller till följd av importrestriktioner. I enlighet med det anförda har i förevarande paragraf växtförädlarrätten angetts innebära att, med undantag som anges i laSOU 1969: 15
gen, annan än sortinnehavaren ej får olovligen utnyttja sorten yrkesmässigt genom vissa i paragrafen angivna förfaranden. En ny sorts ekonomiska mervärde i jämförelse med andra sorter skulle givetvis bäst kunna utvinnas och tillgodoföras sortinnehavaren om ensamrätten omfattade alla produkter av sorten, såväl sådana som är avsedda för förökning av sorten som material för konsumtion och industriell bearbetning. Att låta ensamrätten avse även material av detta senare slag skulle emellertid föra för långt. Av praktiska skäl är för övrigt en sådan ordning i allmänhet ej genomförbar. Från förädlarens synpunkt är en så vidsträckt ensamrätt ej heller nödvändig. Enligt utredningens mening bör förädlaren beträffande flertalet växtarter kunna erhålla ett tillfredsställande stöd för sitt förädlingsarbete även om ensamrätten begränsas så att den blott avser förökningsmaterial av sorten. Utredningen föreslår således, att ensamrätten som regel blott omfattar sådant material av den skyddade sorten. Att skyddet beträffande en särskild kategori växter, nämligen prydnadsväxter, i visst fall bör avse även konsumtionsmaterial behandlas längre fram. Av denna ståndpunkt följer att det ej möter hinder för en odlare, som köper material av en skyddad sort vilket säljs för konsumtion, att därefter använda detta som förökningsmaterial. Detta försvagar givetvis förädlarens ställning. Det måste emellertid antas, att sortinnehavaren i allmänhet inte skulle ha intresse av att söka få ut licensavgifter på annat sätt än genom den professionella utsädesförökningen och -handeln, varför ensamrättens begränsning till egentligt förökningsmaterial inte torde spela någon större praktisk roll för sortinnehavaren. Med förökningsmaterial i här avsedd bemärkelse menas sådant material av sorten som kan användas till förökning av sorten och som tillika tillhandahålls i avsikt att varan skall komma till användning som förökningsmaterial. Till förökningsmaterial hör frö och annat utsäde, som normalt används för reproduktion av en sort, samt sådant vegetativt material, som kan användas för 95
förökning. Till sistnämnda kategori hör ympkvistar av buskar och träd, revor av jordgubbsplantor, potatisknölar osv., men även hela plantor, buskar och träd. Det är avsikten hos den i vilkens hand materialet ligger - förökaren, säljaren, etc. - som är avgörande. Om växtmaterialet säljs för att användas för förökning bör försäljningen omfattas av ensamrätten, oavsett den användning som förvärvaren åsyftar. Detsamma gäller om en odlare framställer växtmaterial för avyttring såsom förökningsmaterial. - Om däremot säljaren resp. odlalaren avser att hans sålda resp. odlade växtmaterial skall användas för annat ändamål än förökning, ligger försäljningen resp. odlingen utanför sort innehavarens ensamrätt. Det är härvid likgiltigt vilket ändamål det är fråga om. Vare sig materialet skall användas för konsumtion, industriell bearbetning, prydnad eller annat liknande ändamål faller användandet utanför ensamrätten. Det står var och en fritt att t. ex. odla en skyddad vetesort, om skörden skall avyttras till förmalning till mjöl eller till fodervara. Den avgränsning av ensamrätten som skett i förevarande paragraf är väl förenlig med bestämmelserna i växtförädlarkonventionen. Skulle den föreslagna begränsningen av ensamrätten framdeles visa sig alltför snäv för viss eller vissa växtarter får frågan om skyddets omfång tas upp på nytt. En utvidgning kan tänkas vara erforderlig om det t. ex. visar sig, att förädlaren inte kan erhålla en skälig ersättning enbart på det material av en sort som är underkastat hans kontroll. Härvidlag torde också utvecklingen i andra länder böra uppmärksammas. De former för yrkesmässigt utnyttjande som i enlighet med det anförda bör omfattas av ensamrätten har i förslaget hänförts under tre grupper. 1) För det första nämns utnyttjande som består i framställning av växtmaterial av sorten, om det sker i syfte att materialet skall utbjudas till försäljning eller eljest tillhandahållas för förökningsändamål. 96
Rätten omfattar alltså all framställning som sker i syfte att produkten skall användas för yrkesmässig avsättning såsom förökningsmaterial. Sortinnehavaren har på grund av ensamrätten befogenhet att beivra varje sådan framställning som sker utan hans tillstånd. Han kan också lämna andra licens att företa sådan odling som här avses. Han kan således redan på förökningsstadiet kräva licensavgifter och i övrigt ställa villkor för förökningen och utöva kontroll över denna. I praktiken torde sortinnehavaren få svårt att på det tidiga stadium då sorten ligger under förökning hos annan göra bruk av sin ensamrätt. Svårigheter kan nämligen föreligga att bestämma syftet med en utlagd förökning - förökaren kan ofta inte ens själv avgöra huruvida produkten skall säljas som förökningsmaterial eller konsumtionsvara. Först då förökaren börjar förbereda en marknadsföring av det uppförökade materialet som förökningsmaterial, t. ex. genom att ge in det för statsplombering, kan den föreslagna utnyttjandeformen få större praktisk betydelse. Med framställning av förökningsmaterial jämställs att sådant material införs till riket. Den svenska lagstiftningen kan inte sträcka sina verkningar till utnyttjanden, som äger rum utanför rikets gränser. Framställning av förökningsmaterial av en här skyddad sort kan således förekomma utomlands utan att sortinnehavaren kan ingripa med stöd av sin svenska växtförädlarrätt. Genom att importen jämställs med framställningen av material av sorten, får sortinnehavaren emellertid kontroll över utomlands framställt förökningsmaterial som yrkesmässigt importeras till Sverige för avyttring. För import av förökningsmaterial av en skyddad sort eller en sort som liknar denna, krävs alltså sortinnehavarens tillstånd. Att undantag enligt utredningens mening bör göras för vissa fall av s.k. sidoimport framgår av det följande. 2) För det andra nämns i 3 § utbjudande till försäljning eller annat tillhandahållande av växtmaterial av den skyddade sorten för SOU 1969: 15
förökningsändamål. Denna form för utnyttjande av en skyddad sort torde i praktiken bli den mest betydelsefulla för förädlaren. Ett »utbjudande till försäljning» kan göras genom enskilda meddelanden, rundskrivelser, annonser, utställningar etc. För att sortinnehavarens ensamrätt skall omfatta visst växtmaterial krävs att det av omständigheterna framgår att materialet utbjuds eller tillhandahålls för förökningsändamål. Om så icke är fallet lär förvärvaren i allmänhet vara berättigad anta, att materialet tillhandahålls för konsumtion och inte omfattas av ensamrätten. Det får då användas för vilket ändamål som helst, alltså även för förökning. Undantag får dock göras för sådan förökning som avses under 3) i det följande. Självfallet avses också fullbordad försäljning, byte, försträckning osv. då sådan alltid föregås av ett utbjudande eller tillhandahållande. I enlighet med vad som tidigare framhållits omfattar stadgandet endast utbjudande m. m. som sker yrkesmässigt. En enstaka överlåtelse av utsäde till en granne, som skall använda utsädet på egen gård, kan ej anses vara yrkesmässig. Upprepas däremot överlåtelsen på sådant sätt att det blir fråga om en pågående verksamhet, låt vara i liten skala, kan förfarandet komma att bedömas annorlunda. I enlighet härmed bör försäljning och förmedling av förökningsmateria], som nu sker vid bygdekvarnar i samband med att utsädet där betas, bedömas som yrkesmässig. Det kan anmärkas, att viss omsättning av utsäde som sker mellan grannar ej omfattas av nuvarande obligatoriska statsplombering och att således ej heller växtförädlingsavgift utgår vid sådana transaktioner. För innehavaren av en skyddad sort torde ett undantagande från ensamrätten av enstaka överlåtelser mellan grannar ej innebära en begränsning av någon praktisk betydelse. Försäljningarna har f. n. inte någon större omfattning och på grund av den rationalisering som jordbruket nu undergår med ökande inköp av handelsfört utsäde kan inköpen från grannar förväntas komma att minska. SOU 1969: 15 1—914163
Till åtgärder i försäljningsledet skulle också kunna hänföras t. ex. lagerhållning, distributionsåtgärder o. d. Utredningen har emellertid inte ansett, att förädlarens intresse påkallar att även sådana åtgärder inbegrips under ensamrätten. 3) Av det förut anförda framgår att utanför ensamrätten i princip faller användandet av förökningsmaterial av en skyddad sort. Denna form för utnyttjande har också uttryckligen undantagits i växtförädlarkonventionen (artikel 5 mom. 3). Tillstånd av sortinnehavaren erfordras således ej för att använda den nya sorten som utgångsmaterial för framställning av andra nya sorter och ej heller då förökningsmaterial av dessa nya sorter därefter yrkesmässigt framställs och marknadsförs. I fråga om yrkesmässiga utnyttjanden avviker detta väsentligt från patenträttens reglering i motsvarande fall. Regeln innebär också, att förökningsmaterial av en skyddad sort kan fritt användas som korsningsobjekt vid forskning, såsom kunskapskälla och såsom grundval för undervisning. En sådan frihet har ansetts vara av väsentligt betydelse för växtförädlingens utveckling och även i övrigt av allmänt intresse. För ett särskilt fall har emellertid även själva användandet av en skyddad sort ansetts böra omfattas av ensamrätten. Här avses fall då upprepad användning av förökningsmaterial av en skyddad sort är nödvändig för att framställa förökningsmaterial av en annan sort. Förfaranden av sådan art har sådan ekonomisk betydelse att de bör omfattas av ensamrätten. Bestämmelsen härom, som upptagits under 3) i paragrafens första stycke, har fått avfattningen att annan än sortinnehavaren ej får utan dennes lov yrkesmässigt utnyttja sorten genom att använda växtmaterial av sorten i fall, då upprepad användning är nödvändig för framställning av växtmaterial av annan sort och det framställda materialet skall utbjudas till försäljning eller eljest tillhandahållas för förökningsändamål. Främst avses sådana fall, då produkten av ett korsningsarbete inte är beständig och arbetet därför måste ständigt
upprepas i varje generation för att den avsedda sorten skall erhållas. Det f. n. enda exemplet på dylika sorter är Fi-hybriderna. Enligt den angivna regeln kan, om en av föräldrarna till Fx-hybriden utgörs av en för annan skyddad sort, yrkesmässig framställning av hybridsorten inte ske utan samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten till den skyddade föräldrasorten. Utredningen anser, att växtförädlarätten bör begränsas till de under l)-3) angivna utnyttjandeformerna. Det har emellertid övervägts om ensamrätten borde omfatta ytterligare en befogenhet, nämligen att kontrollera export av material av en sort. På grund av de befogenheter som får anses tillkomma den som förvärvat förökningsmaterial av en skyddad sort är denne berättigad att också sälja materialet vidare till utlandet. En sådan åtgärd kan bli till förfång för sortinnehavaren, i synnerhet om det gäller export till ett land, där han inte har och ej heller kan få rättsskydd för sin sort. Emellertid torde förökningsmaterial som kan komma i fråga för export huvudsakligen utgöras av sådant utsäde av lantbruksväxterna som plomberats såsom stamutsäde eller basutsäde. Över dessa plomberingsklasser har förädlaren kontroll, och material av detta slag torde inte komma att exporteras annat än genom sortinnehavaren själv. Beträffande andra klasser bör sortinnehavaren avtalsvägen kunna försäkra sig om att han får kontroll över exporten. Utredningen har på grund härav och med hänsyn till det skydd för förädlaren som gällande plomberingsregler i övrigt ger ansett att anledning inte finns att lägga även export av växtförädlingsmaterial under förädlarens ensamrätt. I fråga om prydnadsväxterna påkallar frågan om förädlarens ensamrätt särskild uppmärksamhet. Enligt den förut angivna huvudregeln skulle beträffande prydnadsväxterna ensamrätten omfatta framställning av växtmaterial - hela plantor och delar därav såsom ympkvistar o. d. - som av förökaren avses skola avyttras såsom förökningsmaterial. Utanför ensamrätten skulle 98
således falla den förökning, som har till syfte att få fram snittblommor och annat växtmaterial för prydnadsändamål. Det är emellertid att märka, att dessa växtarter förökas vegetativt och att för prydnadsändamål sålda plantor och delar av plantor lätt kan av köparen användas för förökning. En handelsträdgård, som ämnar odla och till allmänheten sälja snittblommor av en skyddad sort, skulle i stället för att köpa förökningsmaterial av sorten från sortinnehavaren eller dennes licenstagare kunna anskaffa sådant material genom att vända sig till en försäljare av snittblommor. Enligt huvudregeln skulle den som förvärvat snittblommor kunna fritt använda den inköpta varan för framställning av produkter för prydnadsändamål. Exemplet visar, att i fråga om prydnadsväxterna denna huvudregel inte ger förädlaren tillräckligt skydd. Risk kan föreligga, att reproduktionen av prydnadsväxter väsentligen kan komma utanför förädlarens kontroll. Detta kan för övrigt också bli förhållandet även om man antar att handelsträdgården för att erhålla ursprungsmaterial vänder sig till förädlaren eller dennes licenstagare. Handelsträdgården kan nämligen begränsa sitt inköp till ett fåtal plantor, buskar eller träd och därefter med användande av detta material på få år få fram en omfattande produktion utan att ånyo vända sig till försäljaren eller dennes representanter. Det anförda visar att om ensamrätten i fråga om prydnadsväxterna begränsas till utnyttjandeformerna enligt huvudregeln den på detta område sysselsatta växtförädlingen inte kan beräknas utvinna en skälig ersättning för sitt förädlingsarbete. I andra stycket i paragrafen har därför upptagits ett stadgande att i fråga om prydnadsväxterna växtförädlarrätten även omfattar användandet av plantor och delar av plantor, när det sker för yrkesmässig framställning av snittblommor eller annat material för prydnadsändamål. Stadgandet innebär, att under prydnadsväxtförädlarens kontroll läggs - förutom enligt huvudregeln i paragrafens första stycke framställning av material för avsättning för förökSOU 1969: 15
ningsändamål - även framställning av material som skall användas såsom konsumtionsvara. Det bör framhållas att även med denna utvidgning av ensamrätten utom förädlarens kontroll kommer att ligga försäljning av snittblommor som skall användas för prydnad. Även beträffande ett annat vegetativt förökande växtslag, nämligen potatisen, har utredningen övervägt en utvidgning av huvudregeln. För en odlare av potatis är det i och för sig lika lätt som för odlaren av prydnadsväxter att kringgå sortinnehavarens kontroll genom att som förökningsmaterial använda konsumtionsvara. Risken för att någon skall utnyttja denna möjlighet beträffande potatisen har emellertid av utredningen - särskilt av hänsyn till gällande plomberingsregler och värdet av garantier beträffande utsädesburna sjukdomar - bedömts såsom f. n. så ringa att något särskilt skydd häremot inte är påkallat. Ensamrättens innebörd är såsom förut angivits den, att den skyddade sorten ej får yrkesmässigt utnyttjas på vissa sätt utan sortinnehavarens samtycke. Sådant torde väl vanligen komma att föreligga i form av ett licensavtal, som närmare reglerar förvärvarens rättigheter och skyldigheter med avseende på handhavandet av sortmaterialet. Ett samtycke kan emellertid ibland anses vara för handen även utan uttryckligt avtal. Sålunda får t. ex. ett tillstånd av sortinnehavaren till framställning eller import av växtmaterial för yrkesmässig avsättning för förökningsändamål normalt anses innefatta medgivande också till försäljning och odling av det framställda eller importerade materialet. I förevarande sammanhang är av vikt att beakta att av allmänna rättsgrundsatser följer att ensamrätten i regel inte omfattar förfogande över växtmaterial som lagligen förts ut i marknaden. Om t. ex. förökningsmaterial sålts med sortinnehavarens tillstånd, är köparen befogad att oberoende av sortinnehavarens ensamrätt sälja materialet vidare eller utnyttja det för förökning. Denna rätt SOU 1969:15
har - uttryckt med en från patenträtten och annan immaterialrätt hämtad term - i princip »konsumerats» med avseende på det växtmaterial som förts ut i marknaden. Har sortinnehavaren t. ex. sålt ett parti utsädespotatis av den skyddade sorten till en grossist, kan han varken förbjuda vidareförsäljning av potatispartiet eller kräva en licensavgift för varje gång partiet överlåts vidare. Vad som sagts har endast avseende på den mängd växtmaterial som är föremål för det ursprungliga förfogandet. När detta material sedermera förökas, inträder åter sortinnehavarens ensamrätt. Förvärvarens rätt att förfoga över visst växtmaterial omfattar alltså ej följande generation. Förvärvaren får visserligen utnyttja denna senare generation för framställning av förökningsmaterial för eget behov eller för framställning av konsumtionsvara. Ett sådant utnyttjande ligger utanför förädlarens kontroll. Däremot får förvärvaren inte, om ej annat avtalats eller kan anses framgå av omständigheterna, använda den senare generationen för framställning av förökningsmaterial för yrkesmässig avsättning såsom sådant. Förädlarens rätt är med den förut använda terminologin genom försäljning konsumerad endast beträffande den generation av sorten som försäljningen avser. Följande generationer ligger däremot åter under hans kontroll. En icke oväsentlig fråga är den huruvida den förut utvecklade principen om rättens konsumtion beträffande vara som lovligen förvärvats från rättighetshavare också är tillämplig vid s. k. sidoimport. Innehas registreringen för en sort i ett främmande land av annan än den som innehar registreringen i Sverige torde konsumtion inte kunna åberopas, utan import från detta land till Sverige blir beroende av den svenske rättsinnehavarens tillstånd enligt huvudregeln under 1). Om registreringen utomlands däremot innehas av den svenske sortinnehavaren bör enligt utredningens mening principen om konsumtion kunna åberopas. Import bör alltså i sådant fall kunna äga rum utan särskilt tillstånd. Sådant tillstånd bör ej heller krävas om inköpet utomlands skett hos den svenske sortinnehavarens licensta-
gare eller ute på öppna marknaden, dit den förts ut av sortinnehavaren. En lösning av problemet efter denna linje skulle vara ägnad att befrämja konkurrensen på utsädesmarknaden och torde ej innebära någon allvarlig inskränkning i sortinnehavarens kontroll över sin sort. Den lösning som förordas för sist avsedda fall avviker från vad som för motsvarande fall får anses gälla inom patenträtten. Skillnaden är emellertid betingad av förevarande rättsområdes särskilda natur. Särskilt märks att den svenske sortinnehavarens rätt inträder på nytt så snart det importerade materialet förökats. Framhållas bör, att sortinnehavarens rätt, såsom anförts under 1 §, avser icke blott förökningsmaterial som direkt härstammar från förädlingsprodukten och helt överensstämmer med det material som i samband med växtförädlarrättens beviljande varit föremål för prövning utan även annat förökningsmaterial som icke tydligt skiljer sig från detta material. Vid hithörande bedömande får de normer användas som anges i 2 § första stycket 1). 4§. Skyddstiden Växtförädlarrättens giltighetstid har i enlighet med växtförädlarkonventionens minimifordran i förslaget fastställts till 18 år för fruktträd, skogsträd, vin- och prydnadsträd samt till 15 år för övriga växtslag. Tiden skall räknas från det kalenderår, då ansökningen om växtförädlarrätt beviljades. Skyddstidens utgångspunkt är alltså den 1 januari året efter det att beslut om växtförädlarrätt föreligger. Det är att märka, att beslutet ej behöver ha vunnit laga kraft. För skyddets upprätthållande krävs bl. a. att årsavgifter enligt 20 § betalas. För vissa växtsläkten och växtarter bör en betydligt längre skyddstid gälla än den fastställda minimitiden. Vid bestämmande av skyddstiden bör beaktas att den blir så lång att förädlaren blir i stånd att under normala förhållanden få igen sina initialkostnader och därjämte en skälig vinst av sitt förädlingsarbete. Å andra sidan bör den ej vara
längre än som kan bedömas vara nödvändig för detta syfte. För sorter av en växtart, som snabbt kan förökas och marknadsföras och för vilka en efterfrågan lätt kan skapas, behövs en kortare skyddstid än för sorter som förökas långsammare och vanligen tar flera år för att bli populära hos odlarna. För exempelvis en rosensort behövs följaktligen i allmänhet inte så lång skyddstid som för en äpplesort. En ny sort av en prydnadsväxt slår igenom snabbt, om den anses värdefull, men trängs snart ut ur marknaden av nya sorter. Detta talar för en kortare skyddstid. Då för närvarande inte går att bedöma vilka skyddstider som bör gälla i här avsedda fall föreslås att Kungl. Maj:t får befogenhet att förordna att i fråga om visst växtsläkte eller viss växtart skall gälla längre skyddstid än minimitiden. Naturligt är att möjligheten att förlänga skyddstiden begränsas. I förslaget har därför upptagits en maximitid av tjugufem år. Vid fastställandet av skyddstidens längd torde böra beaktas att denna i allmänhet bör överensstämma med den som föreskrivits i de länder som anslutit sig till konventionen. Utredningens förslag till tillämpningskungörelse innehåller föreskrifter om skyddstidens längd.
Registrering av
växtförädlarrätt
5 §. Registreringsmyndigheten Paragrafen stadgar att registreringsmyndighet för registrering av växtförädlarrätt är statens växtsortnämnd. Frågan om vilken myndighet som lämpligen skall handlägga ärenden angående växtförädlarrätt har närmare behandlats i betänkandets allmänna del under punkt 9.3.3. Närmare bestämmelser om växtsortnämndens sammansättning och verksamhet bör utfärdas i administrativ ordning. 47 § i förslaget innehåller bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser härom. I andra punkten i paragrafen föreskrivs att registrering av växtförädlarrätt sker i växtsortregistret. Vilka uppgifter detta reSOU 1969: 15
gister skall innehålla framgår av förslaget till tillämpningskungörelse. 6§. Ansökan om växtförädlarrätt Paragrafen upptar de bestämmelser om ansökans innehåll som ansetts vara av grundläggande och principiell betydelse. Övriga föreskrifter angående innehållet bör utfärdas i administrativ ordning; här hänvisas till förslaget till tillämpningskungörelse. I första stycket av paragrafen stadgas, att ansökan skall göras skriftligen hos växtsortnämnden. Det kan vara lämpligt, att nämnden utarbetar och tillhandahåller allmänheten blanketter för ändamålet. I förslaget till tillämpningskungörelse har intagits en bestämmelse om att ansökningen och andra av sökanden åberopade skrifter skall vara avfattade på svenska. Växtsortnämnden har dock getts rätt att medge avsteg från kravet. Inges en på främmande språk avfattad ansökning, måste sökanden alltså normalt komplettera ärendet med en översättning till svenska. Som ansökningsdag räknas dock dagen för ingivande av den ursprungliga ansökningen. Andra stycket anger vissa uppgifter som ansökningen skall innehålla. I p. a) föreskrivs sålunda, att ansökan skall innehålla en tydlig beskrivning av sorten med särskilt angivande av det eller de kännetecken som skiljer sorten från andra sorter. Beskrivningen har till ändamål att ge underlag för indentifiering av sorten och ange i vilket avseende sorten är ny. Den del av beskrivningen som upptar de särskilt karakteriserande egenskaperna eller kombinationen av egenskaper anger nyheten hos sorten. Som ett led i den allmänna beskrivningen av sorten bör ingå en redogörelse för förädlingsförloppet och sortens härstamning. I förslaget till tillämpningskungörelse har därför intagits en föreskrift om att ansökan skall innehålla uppgift härom. Vid angivande av de kännetecken som skiljer sorSOU 1969: 15
ten från andra sorter kan det ofta fordras att uppgift lämnas om de sorter som står den nya sorten närmast. Det är av vikt att den i ansökan gjorda beskrivningen av de väsentliga egenskaperna eller den nya kombinationen av egenskaper hos sorten är så fullständig som möjligt. Den till ansökningen knutna rätten till företräde framför senare ingivna ansökningar kan nämligen inte gärna bedömas, förrän en beskrivning av sorten föreligger, som är så utförlig att den ger ledning för avgörande hur sorten förhåller sig till andra under prövningstiden skyddssökta sorter. Detsamma gäller i fråga om förädlarens och hans rättsinnehavares rätt att åtnjuta konventionsprioritet enligt 49 § i förslaget. För att det invändningsförfarande, som inleds med växtsortnämndens kungörelse av ansökan, skall fylla sitt syfte att ge utredning om nyhetsvärdet hos sorten är det vidare påkallat att ansökan innehåller tydliga uppgifter i detta hänseende. I detta skede är det endast genom studium av ansökningshandlingen hos nämnden som den intresserade kan få upplysningar om sorten. Det anförda kravet på beskrivningen bör innebära att, om beskrivningen är så bristfällig att nyhetsvärdet hos sorten inte kan bedömas, hinder får anses föreligga för bifall till ansökan. En fråga av betydelse är om det slutliga utformandet av beskrivningen och särskilt den del därav som berör de för sorten kännetecknande egenskaperna skall åvila sökanden eller nämnden. Växtförädlarkonventionen har inte uttryckligen löst denna fråga. Konventionens artikel 7 stadgar emellertid, att skydd för en ny sort beviljas efter en undersökning av sorten och att för genomförande av denna undersökning registreringsmyndigheten kan avfordra förädlaren eller hans rättsinnehavare förökningsmaterial av sorten. Artikeln synes således förutsätta, att skydd för en sort inte beviljas enbart på den av sökanden gjorda beskrivningen av sorten. Enligt utredningens mening är det knappast rimligt att fordra att sökanden skall 101
göra en beskrivning av detta slag. För att avfatta en sådan beskrivning torde krävas en insikt i sortsystematik och kunskap från skilda ämnesområden som inte alltid kan begäras av sökanden. Sakkunskap i detta hänseende kommer däremot att finnas representerad hos det organ som skall utföra proven med material av sorten. Det är dock naturligt, att den myndighet som utför proven med sortmaterialet utarbetar förslag till sortbeskrivning och härvid kompletterar och justerar sökandens beskrivning med ledning av rönen från provodling och annan undersökning av sorten. Den definitiva beskrivningen av sorten bör alltså utformas och fastställas av växtsortnämnden i samband med att växtförädlarrätt beviljas för sorten. Beträffande den allmänna beskrivningen av sorten bör nämnden ha fria händer att bearbeta sökandens beskrivning. I fråga om de egenskaper som utgör nyheten hos sorten torde däremot en justering av sökandens beskrivning böra göras i samråd med sortinnehavaren. Har i ansökan såsom utmärkande för sorten angetts en egenskap eller en kombination av egenskaper, som befinns ej vara ny eller som inte kan med säkerhet fastställas vid proven, och föreligger även andra av sökanden angivna, av nämnden bekräftade karakteristika, bör nämnden kunna i samråd med sökanden inskränka antalet egenskaper i beskrivningen eller något modifiera dessa. Om vid provodlingen påträffats en egenskap som ej angetts i ansökningen, bör nämnden också vara oförhindrad att tillägga denna egenskap i den slutliga beskrivningen. Enligt 2 § andra stycket i förslaget förlorar en sort sitt nyhetsvärde om material av sorten med sortinnehavarens samtycke yrkesmässigt utnyttjats inom landet före ansökningsdagen och utomlands under längre tid än fyra år före denna dag. På växtsortnämnden kan knappast läggas uppgiften att undersöka huruvida sorten marknadsförts inom eller utom landet. Genom kungörelseförfarandet torde ej heller någon helt tillförlitlig utredning vara att vinna i denna 102
fråga. I andra stycket b) i förevarande paragraf har därför intagits en bestämmelse om att ansökan om växtförädlarrätt skall innehålla försäkran på heder och samvete att sorten, såvitt sökanden har sig bekant, inte före ansökningsdagen nyttjats på sätt anges i 2 § andra stycket. I andra stycket c) har intagits en föreskrift om att ansökan skall innehålla förslag till benämning på sorten. Närmare regler om sortbenämning återfinns i 7 § i förslaget. Dessa regler uppställer så stränga krav på benämningens utformning att sökanden i regel bör ha tillfälle att närmare undersöka om det förslag han överväger att göra kan uppfylla dessa krav. Det måste därför godtas, att sökanden i ansökningen blott föreslår en preliminär beteckning på sorten. Har sökanden utnyttjat denna möjlighet, bör han emellertid föreläggas att inom viss tid inkomma med definitivt förslag till sortbenämning. Tiden bör om möjligt bestämmas så att förslag till sortbenämning kan kungöras samtidigt med ansökningen i övrigt. Ytterligare bestämmelser om ansökan har upptagits i förslaget till tillämpningskungörelse. Tredje stycket föreskriver, att sökanden i samband med ansökan skall tillhandahålla en för provning av sorten tillräcklig mängd växtmaterial därav. Överlämnandet skall ske på tider som föreskrivs av växtsortnämnden. Om prov med materialet och skyldighet att erlägga särskild avgift för prov stadgas i 14 § i förslaget. I fjärde stycket stadgas att förädlarens namn skall anges i ansökningen. Vidare föreskrivs, att sökanden skall styrka sin rätt till sorten då växtförädlarrätt söks av annan än förädlaren. Bestämmelsen, som utformats i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 9 § tredje stycket PatL, innebär såsom anförts vid 1 § att endast fysisk person kan anses som förädlare. Prövningen huruvida sökanden styrkt sin SOU 1969:15
rätt till sorten åvilar i första hand växtsortnämnden. Femte stycket i 6 § stadgar slutligen att sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift. I 46 § i förslaget har upptagits en generell fullmakt för Kungl. Maj:t att fastställa avgifter enligt lagen.
7§. Sortbenämnings innehåll Paragrafen behandlar i första stycket de grundläggande förutsättningarna för att en benämning skall kunna registreras och tar i andra stycket upp vissa speciella hinder för registrering. I förslaget har använts uttrycket sortbenämning och ej det hittills i svensk lagstiftning förekommande ordet sortnamn. Detta har skett av hänsyn till att såsom framgår av det följande en kombination av siffror och bokstäver skall kunna begagnas. I den på franska språket avfattade konventionstexten förekommer motsvarande uttryck. I första stycket i paragrafen fastslås såsom huvudregel, att en benämning skall vara ägnad att skilja sorten från andra sorter. Benämningens uppgift är således att identifiera sorten och ej att såsom varumärket visa varans anknytning till viss enskild näringsidkare. Sortbenämningen är en generisk beteckning och blir helt fri för allmänt begagnande som beteckning för sorten och material av denna. Genom andra bestämmelser i förslaget (19 §) blir detta begagnande t. o. m. ovillkorligt knutet till sorten. På grund av syftet med sortbenämningen måste en benämning väljas som i sig själv har identifieringsförmåga. Vissa regler måste härvid uppställas. Härom må anföras följande. Viss vägledning bör vid valet av sortbenämning kunna erhållas genom International Code of Nomenclature for Cultivated Plants (1961), som ger detaljerade anvisningar om vilka slags namn som lämpligen bör användas på odlade växter. VäxtnamnSOU 1969:15
coden tillämpas redan i Sverige vid bestämmandet av sortnamn som godtas för intagning i rikssortlistan. Sortbenämningen bör företrädesvis bestå av ett fantasinamn. Detta bör vara så kort som möjligt och endast undantagsvis, då särskilda skäl talar härför, omfatta mer än tre ord. I motsats till vad som gäller beträffande varumärke måste tillåtas, att benämningen är beskrivande. Ur köparens synpunkt kan det t. o. m. många gånger vara av värde för honom att genom benämningen anges eller antyds t. ex. sortens egenskaper eller dess geografiska ursprung eller tiden för dess framställande eller dess användningsområde. Benämningen bör även kunna hän tyda på förädlaren. Det är emellertid av vikt att en beskrivande benämning ej blir vilseledande. Den antydda egenskapen måste vara karakteristisk för just den sort varom är fråga. Benämning, som hänvisar till viss egenskap som är gemensam eller troligen kommer att bli gemensam för en hel grupp av närstående sorter, får sålunda ej godtas. Önskvärt är därför att som regel en sortbenämning väljs som är så neutral som möjligt. I en följande bestämmelse i paragrafen har tagits upp uttryckligt förbud mot vilseledande benämning. Fantasiord kan bestå av både konstruerade ord och ord som redan ingår i det allmänna språkbruket. Av kravet att sortbenämning skall kunna identifiera sorten följer att som benämning ej får användas botaniska namn i latinsk form och ej heller ord, som utgör det botaniska eller allmänt använda namnet på ett växtslag eller en växtart eller på en sort eller grupp av sorter. Latinska egennamn kan tillåtas såvida de ej blir vilseledande. Sådana latinska egennamn som t. ex. Rosa och Viola kan därför ej godtas. Vad angår en sort, som framställts genom korsning mellan olika arter, kan det knappast vara lämpligt att denna får en benämning som utgör en kombination av de latinska namnen på föräldrarna (se Coden artikel 21 b). Sortbenämning får ej innehålla orden »sort», »hybrid» eller »korsning». Valet av sortbenämning måste vidare ske med beaktande att den kan komma att 103
användas internationellt och att detta skall kunna ske utan översättning. Konventionen föreskriver för övrigt, att en och samma sortbenämning skall registreras i alla de stater där skydd söks för sorten. Enligt växtnamncoden föreligger ett absolut hinder att såsom sortbenämning använda bokstäver som ej bildar ett uttalbart ord. Detta kan dock vara väl strängt och något principiellt hinder mot att använda bokstäver uppställs därför inte. Tillåtligheten får i det enskilda fallet avgöras med utgångspunkt från bokstavskombinationens förmåga att identifiera sorten och dess lämplighet i övrigt. I allmänhet torde dock en bokstavskombination vara mindre lämplig än ett vanligt ord. För utsädesköparen måste det ställa sig svårt att hålla isär ett antal i marknaden förekommande sortbenämningar av dylikt slag. Bokstavsbenämningar bör därför endast undantagsvis godtas.
I andra stycket i paragrafen har i överensstämmelse med de i konventionen uppställda kraven (artikel 13 mom. 2) gjorts en uppräkning av vissa förhållanden som hindrar att viss benämning godtas. Denna uppräkning har utredningen ansett böra kompletteras med några av de omständigheter som i VraL (14 §) upptagits såsom hinder för registrering av varumärke. I enlighet med vad växtförädlarkonventionen därom föreskriver (artikel 13 mom. 2) har i punkt 1 uttryckligen stadgats, att sortbenämning ej får bestå enbart av siffror. Stadgandet motiveras av att siffror får anses sakna tillräcklig identifieringsförmåga. En kombination av siffror och ord, resp. siffror och en bokstavskombination är däremot inte utesluten från registrering. En sådan kombination är dock ofta mindre lämplig, och särskilt gäller detta benämningar som består enbart av en bokstav eller en kombination av en bokstav och en siffra. Vid avgörandet huruvida en dylik benämning skall kunna godtas får hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet. En viss återhållsamhet är här nödvändig. 104
I punkt 2 stadgas, att sortbenämring ej får godtas om den uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten. Hindret riktar sig främst mot sortbenämningar, sorr. är så avfattade att de kan vilseleda angående viss egenskap hos sorten eller beträffande sortens eller förädlarens identitet. Skyddat mot sortbenämningar, som kan ge en oriktig uppfattning om sortens egenskaper, har betydelse särskilt i sådana fall då benämningen utgörs av ett beskrivande ord. Köparen skall skyddas mot att han får en annan eller sämre sort än vad han på grund av betydelsen hos det ord som används som sortbenämning fått anledning räkna med. En sortbenämning får därför t. ex. inte bestå av eller innehålla ett eller flera ord, som visar att sorten i fråga står i visst samband med eller härleder från annan sort, när detta inte är rätta förhållandet. Ej heller får benämningen vara sådan, att den överdriver värdet hos viss egenskap av sorten eller att den framkallar en oriktig uppfattning hos allmänheten om sortens användning. Även benämningar som hänvisar till pris och ursprungsort kan vara så utformade att de är vilseledande och alltså otillåtna. För att en uppgift i en sortbenämning skall anses vilseledande och registrering av en föreslagen sortbenämning kunna vägras måste det vara uppenbart, att benämningen kan komma att vilseleda allmänheten. Stadgandet bör alltså tillämpas med varsamhet. Den under registreringsförfarandet vidtagna omfattande prövningen av sortens biologiska egenskaper bör kunna ge ett tämligen säkert besked, huruvida sorten har de egenskaper som sortbenämningen ger vid handen. Det bör framhållas, att hinder för registreringen bör föreligga endast om den egenskap hos sorten, varom ett vilseledande kan föreligga, är av mera väsentlig betydelse. Registreringshinder föreligger vidare enligt punkt 3, om sortbenämningen eller dess användande skulle strida mot lag eller författning eller allmän ordning eller vara ägnad att väcka förargelse. En regel av motsvarande innehåll återfinns såväl i VmL SOU 1969:15
som i PatL och har föreslagits skola gälla i lagen om mönster. I punkt 4 stadgas hinder mot att godta benämning, om den kan förväxlas med sortbenämning, som införts i officiell sortlista för sort av samma eller närstående växtart eller som används på förökningsmaterial av sådan sort. Bestämmelsen avser att skapa skydd mot att sortbenämning kan ge upphov till förväxling i fråga om identiteten hos en sort eller hos sortmaterial. Likhetsprövningen skall till en början omfatta sortbenämning som införts i officiell sortlista. Hit hör benämning som är eller varit intagen i rikssortlistan eller annan offentlig förteckning. Vid likhetsprövningen skall jämförelse vidare ske bl. a. med sortbenämningar, för vilka ansökan föreligger om registrering. Företräde till en benämning tillkommer den som vid ansökan om växtförädlarrätt först inkommit med förslag till sortbenämning. Om alltså samtidigt till behandling föreligger två ansökningar om växtförädlarrätt till sorter beträffande samma eller närbesläktad växtart och sortbenämningar föreslås som är helt lika eller eljest förväxlingsbara, har det förslag till sortbenämning som först inkommit prioritet och kommer att godkännas, om det i övrigt är godtagbart och växtförädlarrätt meddelas för sorten. Det är alltså tidpunkten för ingivande av förslaget till sortbenämning och ej tiden för ansökan om växtförädlarrätt som avgör prioritetsfrågan. Slutligen föreligger enligt punkt 4 hinder för godtagande av benämning som är förväxlingsbar med benämning som utan att vara intagen i officiell sortlista används på förökningsmaterial av sort av samma eller närstående växtart. Någon fullständig granskning med avseende på detta hinder kan prövningsorganet givetvis ej göra. I vissa fall kommer hindret att aktualiseras först genom invändning från annan. Registreringshindret omfattar också, om förutsättningar i övrigt föreligger, det förhållandet att en föreslagen sortbenämning SOU 1969:15
i sig innehåller en förut registrerad eller använd sortbenämning och denna omständighet kan ge upphov till förväxling mellan sorterna. För att sortbenämningen skall anses klart identifiera en sort bör, såsom också uttryckligen föreskrivs i växtförädlarkonventionen (artikel 13 mom. 2 st. 2), benämningen skilja sig från sortbenämningar som registrerats eller används i annat unionsland. Med den avfattning bestämmelsen i punkt 4 har, utgör även sådana sortbenämningar registreringshinder. Det anförda innebär, att utomlands förekommande sortbenämningar får undersökas. Denna undersökning kan givetvis ej få full effektivitet utan får sträcka sig så långt det med hjälp av utomlands förekommande, samarbetande organisationer är möjligt. I punkt 5 behandlas hinder att godta sortbenämning som kan förväxlas med vissa i annan ordning skyddade beteckningar. Från en annan synpunkt sett innebär bestämmelsen i denna punkt skydd för sådana beteckningar mot att bli registrerade som sortbenämning. Särskilt intresse tilldrar sig härvid frågan om skydd för bestående varumärke. Ett varumärkes funktion är att skilja varumärkeshavarens varor från andras, medan sortbenämningen skall, oberoende av vem som är säljare, skilja material av en sort från material av andra sorter. Denna olikhet i funktionen gör att en benämning inte bör på en gång vara både sortbenämning och varumärke. Det bör därför ej vara tillåtet att registrera sortbenämning som är helt lik eller kan förväxlas med ett varumärke, som är registrerat eller inarbetat för växter eller växtmaterial eller liknande varor. Konventionen innehåller i detta hänseende inte någon reglering. Förslag om att införa en regel om förbud att som sortbenämning registrera annans varumärke förelåg till behandling vid förhandlingarna i Paris. Förslaget ansågs emellertid ej böra genomföras, enär det ansågs vara förenat med alltför stora praktiska svårigheter att vid granskningen av en föreslagen sortbe105
nämning beakta äldre varumärken, särskilt sådana som förekom i annan stat. Konventionen fastslår dock (artikel 13 mom. 10), att registreringen av en sortbenämning inte rubbar annans äldre rätt till varumärke. Härmed avses, att den äldre varumärkesrätten går före den registrerade sortbenämningen och att begagnandet av sortbenämningen alltså kan utgöra otillåtet intrång i varumärkesrätten. Det är dock tydligt att det för innehavare av äldre varumärken skulle vara värdefullt om de direkt kunde erhålla skydd mot att deras varumärken registreras som sortbenämning. Såvitt avser svenska varumärken torde också de praktiska svårigheter som föreligger för att genomföra ett sådant skydd ej vara alltför stora. Patent- och registreringsverket, som för det i VmL föreskrivna varumärkesregistret, torde utan större omgång kunna lämna upplysningar om sådana varumärken som är registrerade och som kan anses vara förväxlingsbara med den önskade sortbenämningen. De varuslag som här kan komma i fråga återfinns huvudsakligen i klass 31 i varuklassificeringen. I fråga om inarbetade varumärken torde kunna förväntas, att upplysningar kommer in i form av invändningar (jfr 14 §). Det material som på detta sätt ställs till växtsortnämndens förfogande vid likhetsprövningen bör kunna få sådan fullständighet, att det bör vara möjligt att stadga registreringshinder till skydd för varumärken, som gäller i Sverige. Utredningen föreslår därför att skydd mot registrering som sortbenämning bereds för äldre svenska varumärken, till vilka rätten tillkommer annan än sortinnehavaren. Lagtekniskt uppnås detta skydd enklast genom en regel om att sådan sortbenämning ej får godtas som ej med hänsyn till bestående varumärken skulle ha kunnat registreras som varumärke. Från en annan synpunkt innebär detta, att en sortbenämning ej får godtas om den kan förväxlas med varumärke, för vilken annan än sökanden åtnjuter skydd och som skulle ha utgjort hinder mot att registrera sortbenämningen som varumärke för material av 106
växtsort eller för varor av liknande slag. Det kunde göras gällande, att skydd även borde skapas för utomlands gällande varumärken. Enligt konventionen förutsätts dock, såsom nämnts, inte något sådant skydd och VmL inefattar ej heller något sådant. De praktiska svårigheterna att genomföra ett sådant skydd måste bli mycket stora. Utredningen har därför stannat för att ej föreslå bestämmelse härom. Skulle annans varumärke felaktigt ha blivit registrerat som sortbenämning, skall sortbenämningen enligt förslaget (32 §) bytas ut. Sortbenämningen får alltså vika för den äldre varumärkesrättigheten. Låter emellertid varumärkeshavaren en med hans varumärke överensstämmande eller förväxlingsbar sortbenämning användas under längre tid utan reaktion från hans sida, kan vad som gäller om s. k. degeneration av varumärke medföra att han förlorar sin varumärkesrätt. Användandet av sortbenämningen medför att varumärket förlorar sin särskiljningsförmåga. För en varumärkeshavare som skall vara säker på att bevara sin rätt efter registreringen av en med hans varumärke för samma eller liknande varuslag överensstämmande eller förväxlingsbar sortbenämning bör det därför vara angeläget att snarast söka få registreringen av sortbenämningen hävd. Av allmänna varumärkesrättsliga regler följer att en benämning som registrerats som sortbenämning, därefter ej kan få skydd som varumärke för samma eller liknande varor eftersom sortbenämningen är en generisk benämning. I VmL behöver därför inte tas in någon föreskrift, att sortbenämning utgör registreringshinder. Detta allmänna registreringshinder för varumärke torde också sträcka sig till benämningar, som nära överensstämmer med en sortbenämning. Beträffande förhållandet mellan sortbenämning och varumärke bör slutligen framhållas, att en säljare givetvis är oförhindrad att vid marknadsföringen av en rättsskyddad sort jämte sortbenämningen använda ett varumärke, som på grund a\ registrering, inarbetning eller licensupplitelse tillSOU 1969:15
kommer honom. Av varumärkesrättsliga regler följer emellertid, att den som köpt utsäde av sorten under visst varumärke inte i sin tur kan efter förökning av det inköpta utsädet försälja sin skörd under samma varumärke, utan att han erhållit särskild rätt därtill av varumärkeshavaren. Däremot är han skyldig att använda sortbenämningen (se 19 §). I förevarande sammanhang bör även behandlas skyddet för annan mot att hans firma och namn registreras som sortbenämning. Tydligt är att sådant skydd bör föreligga. Lagtekniskt synes skyddet enklast kunna genomföras om man i anslutning till den lösning som valts beträffande bestående varumärken stadgar, att sortbenämning ej får godtas om den kan förväxlas med namn eller firma, för vilken annan än sökanden åtnjuter skydd och som skulle ha utgjort hinder mot att registrera sortbenämningen som varumärke för material av växtsort eller för varor av liknande slag. Genom den avfattning bestämmelsen fått kommer förbud att föreligga att som sortbenämning registrera såväl annans förväxlingsbara firma och namn som en beteckning vilken i sig innehåller något som är ägnat att uppfattas såsom sortinnehavarens namn eller firma. Enligt VmL är även vissa andra beteckningar än varumärke, firma och namn skyddade mot registrering som varumärke. Hit hör bl. a. beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed jämförlig sammanslutning. En annan grupp utgörs av konstnärsnamn och likartade namn, såsom pseudonym, signatur, artistnamn och dylika benämningar under vilken någon blivit känd. Ytterligare nämner VmL bl. a. titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad. Alla de beteckningar som sålunda är skyddade mot att registreras som varumärke bör även vara skyddade mot att registreras som sortbenämning. Lagstekniskt bör detta kunna uppnås med samma metod som föreslagits beträffande varumärke, firma och namn. Slutligen har i punkt 6 stadgats hinder att SÖU 1969: 15
godta sortbenämning om den kan förväxlas med varumärke för vilket sökanden själv åtnjuter skydd genom registrering eller inarbetning. Bestämmelsen får ses mot bakgrund av att det i punkt 5 föreslagna registreringshindret ej är så konstruerat att det blir tillämpligt på varumärke som sortinnehavaren själv innehar. Ett sådant varumärke bör dock inte få registreras som sortbenämning. Registreringsförbudet står i överensstämmelse med regleringen i konventionen (artikel 13 mom. 5). Skulle sökanden vilja registrera ett för honom gällande varumärke såsom sortbenämning, kan detta ske om han avstår från sin varumärkesrätt. Avståendet sker beträffande ett registrerat varumärke genom att han företer bevis från patent- och registreringsverket att varumärket avförts ur varumärkesregistret och i fråga om ett på grund av inarbetning skyddat varumärke genom att han inför växtsortnämnden avger förklaring att han avstår från sin varumärkesrätt. Möjligheten för sortinnehavaren att som sortbenämning få registrerat ett för honom registrerat eller ett av honom för registrering anmält varumärke genom att han avstår från sin varumärkesrätt medför i praktiken, att han för sortbenämningen får åberopa den prioritetsrätt till benämningen som tillkommer varumärket. Skulle ett för sortinnehavaren gällande varumärke komma att trots likhetshinder registreras som sortbenämning, medför detta att varumärkesrätten på grund av degeneration upphör, jfr ovan. Sortinnehavarens åtgärd att föreslå sitt varumärke som sortbenämning innebär i praktiken, att han avstår från sin varumärkesrätt. Skydd för annans varumärke m. m. har i förslaget skapats genom en hänvisning till den varumärkesrättsliga regleringen. Härav följer att i vissa fall då registreringshinder eljest skulle föreligga, registrering av en sortbenämning får ske om den vars rätt är i fråga medger det (jfr 14 § VmL). Hänvisningen innebär emellertid även att registrering i sådant fall ej får ske om sortbe107
nämningen t. ex. skulle vara ägnad att vilseleda allmänheten. Ett medgivande kan sålunda i allmänhet ej godtas om den föreslagna sortbenämningen och kännetecknet varom är fråga är identiska eller praktiskt taget identiska. I fråga om släktnamn bör beaktas, att enstaka bärare av ett namn ej kan disponera däröver till förfång för övriga bärare av namnet. Medgivande av sådana enstaka bärare torde därför i regel få betydelse endast om det framgår, att just denne avses, t. ex. genom att släktnamnet förenats med förnamn eller titel. Om skyldighet att vid kommersiellt utnyttjande av en skyddad sort använda den registrerade benämningen stadgas i 19 §. Samma paragraf innehåller förbud att använda sortbenämningen eller en med denna förväxlingsbar benämning på annan sort. I 6, 10, 14 och 15 §§ har förfarandet vid registrering av sortbenämning reglerats. 8 §.
Ansökans omfattning Enligt paragrafen får i samma ansökan inte sökas växtförädlarrätt för mer än en växtsort. Bestämmelsen, som har motsvarighet i PatL (10 §), har tillkommit främst av administrativa skäl. 9 §. Ombud under ansökningsförfarandet Paragrafen innehåller föreskrift om ombud för sökande, som ej har hemvist i Sverige. En motsvarande bestämmelse finns i PatL (12 §). Ombudet måste vara bosatt här i riket och hans behörighet måste omfatta allt som rör ansökningen. Föreskriften om ombudstvång för den som ej har hemvist i riket motiveras av praktiska skäl. För växtsortnämnden underlättas ansökningens behandling om den ej behöver stå i direkt förbindelse med sökande som är bosatt utomlands, och för allmänheten är det bekvämt att kunna vända sig till någon här i riket boende för att få kontakt med sökanden. 108
Med hemvist avses mantalsskrivningsort resp. den ort, där styrelse eller annat ställföreträdande organ för juridisk person har sitt säte. 10 §. Behandling av ansökan då hinder föreligger för rättsskydd I paragrafen ges regler om växtsortnämndens inledande behandling av ansökan om växtförädlarrätt. Första stycket innehåller en föreskrift om skyldighet för nämnden att ge sökanden meddelande om de anmärkningar som föreligger mot ansökan och ge honom tillfälle till rättelse. Enligt andra stycket skall ansökningen avskrivas om sökanden inte inom angiven tid yttrat sig eller vidtagit åtgärd för att undanröja hindret. Bestämmelserna har avfattats i nära överensstämmelse med motsvarande regler i 15 § PatL. Beträffande dessa reglers innehåll hänvisas till pat. prop. s. 113 f. Ansökan om växtförädlarrätt behandlas efter ett förprövningssystem, som närmare avhandlas i allmänna motiveringen under punkt 9.3.1. Hos växtsortnämnden skall utföras en officialgranskning, vilken är så fullständig som förhållandena kan medge. Granskningen avser såväl att ansökan fyller givna föreskrifter i formellt hänseende som att sorten uppfyller de för rättsskydd uppställda kraven. Vid granskningen prövas även att hinder ej föreligger att godkänna en föreslagen sortbenämning. Därest hinder för bifall till ansökningen föreligger, skall sökanden genom föreläggande beredas tillfälle att avge yttrande eller vidta rättelse. Om däremot sådant hinder ej förekommer, igångsätts ett invändningsförfarande, varvid utomstående bereds tillfälle att anföra hinder mot registrering av sorten eller sortbenämningen. Det gransknings- och invändningsförfarande som sålunda föreslås överensstämmer principiellt med den ordning som bl. a. gäller inom patenträtten och varumärkesrätten. Förprövningsfö rf ärandet inom växtförädlarrätten innefattar därjämte praktiska SOU 1969:15
prov med material av den sort för vilken skydd söks. De formaliteter som gäller för erhållande av rättsskydd och som skall granskas framgår dels av lagen, 6-9 §§, dels av föreskrifter i tillämpningskungörelse. Såsom framgår av utformningen av 6 § andra stycket c) är sökandens skyldighet att föreslå benämning på sorten ett krav på själva ansökningens innehåll. Om sålunda sökanden inte lämnat ett sådant förslag eller blott föreslagit en preliminär beteckning för sorten, skall sökanden alltså ges föreläggande att föreslå sortbenämning. Skulle så vara förhållandet torde det ofta vara praktiskt att låta förprövningsförfarandet beträffande sortbenämningen löpa fristående från den inledande behandlingen av ansökan i övrigt. Beträffande de materiella kraven hänvisas till 2 och 7 §§ i förslaget, där förutsättningarna upptagits för att en sort skall kunna meddelas rättsskydd och en sortbenämning kunna godtas. Utredningen har förordat, att en officialgranskning skall äga rum såväl beträffande de biologiska kraven på sorten som i fråga om sortbenämningens godtagbarhet. Av de biologiska kraven är det framför allt kravet på nyhet hos sorten som vid den inledande prövningen kan bli föremål för en närmare granskning. Denna granskning får göras så omfattande som nämndens resurser medger. I första hand bör granskningsmaterialet avse här i landet beviljade och sökta växtförädlarrätter av växtarten i fråga samt sorter som upptagits på rikssortlistan och annan officiell lista eller om vilka ansökan om upptagande föreligger. Därjämte bör granskningen, i den mån det är praktiskt möjligt, avse sådana sorter om vilka ansökan gjorts eller för vilka skydd beviljats i annan unionsstat. Uppgift härom kommer att förmedlas av unionens permanenta organ. Slutligen bör den skyddssökta sorten jämföras med andra inom eller utom landet förekommande sorter av arten, som ligger utanför skyddssystemet. Härvid torde granskningen i praktiken få begränsas till sorter om vilka nämnden har eller med icke alltför stor omgång SOU 1969:15
kan vinna kännedom. Nämnden bör eftersträva att denna första granskning å ena sidan görs så utförlig som möjligt så att antalet behandlingsomgångar kan begränsas samt å andra sidan inte utsträcks under så lång tid att den förskjuter utförandet av de praktiska proven med sorten. Såsom förut berörts skall anmärkningar, som nämnden finner anledning rikta mot ansökningen, meddelas sökanden i ett föreläggande. I förekommande fall bör detta motiveras. Tidsfristen för sökanden att avhjälpa förefintligt registreringshinder bestäms av nämnden. Fristen bör ej vara alltför lång men kan givetvis i mån av behov varieras och i särskilda fall förlängas. Vad särskilt angår sökandens förslag till sortbenämning skall, om nämnden finner benämningen ej kunna godtas jämlikt 7 §, föreläggandet innehålla en anfordran att avge nytt förslag till benämning. Påföljden av att sökanden ej inkommer med svar inom förelagd tid eller eljest vidtar åtgärd för att undanröja hindret enligt föreläggandet är den att ansökningen avskrivs. Denna påföljd inträder även för det fall att sökanden underlåtit att efterkomma föreläggande att föreslå ny sortbenämning. Någon ytterligare saklig prövning av ansökan sker ej. Anmärkas bör, att begäran om anstånd med att besvara föreläggande inte anses utgöra ett yttrande över föreläggandet. Av 16 § i förslaget framgår, att sökanden har besvärsrätt i fråga om avskrivningsbeslut. Den i 15 § tredje stycket PatL stadgade möjligheten för sökande att få en avskriven ansökan återupptagen har icke någon motsvarighet i förslaget. Behovet av ett återupptagningsinstitut på förevarande område har bedömts vara ringa. Utredningen har på grund härav och för att så långt som möjligt begränsa regleringen på förevarande område ansett, att institutet bör kunna undvaras.
11 §. Avslag på ansökan Enligt paragrafen skall en ansökan avslås, om hinder för bifall föreligger även efter det att sökanden avgett yttrande över föreläggande som getts enligt 10 §. Om anledning emellertid föreligger att ge sökanden nytt föreläggande, skall detta ske. Regleringen överensstämmer i stort sett med den som skett i PatL (16 §) och VmL (19 § andra stycket). Rörande innehållet i dessa lagrum hänvisas till NU 1963: 6 s. 215 ff, pat. prop. s. 114 f och vm. prop, s. 124 ff. Då sökanden yttrat sig över föreläggandet men nämnden finner att något av de påtalade hindren för bifall till ansökningen alltjämt föreligger, skall ansökningen normalt avslås. Skulle annat hinder uppdagas mot att bifalla ansökan än det som omfattas av det första föreläggandet, måste sökanden däremot erhålla ett nytt föreläggande. För tids vinnande bör emellertid eftersträvas, att endast ett föreläggande meddelas under den prövning av ansökan, som förekommer innan provningen av sortmaterialet vidtar. Mot växtsortnämndens beslut att avslå en ansökan äger sökanden föra talan genom besvär, se 16 och 17 §§. Ansökningen avslås i sin helhet även när den aktuella bristen gäller en formell föreskrift, t. ex. ombudstvånget, inbetalningen av avgifter osv. Detta innebär, att bristen kan avhjälpas i besvärsinstansen. Sker detta kan ärendet återförvisas till första instansen för vidare behandling. 12 §. Påstående om bättre rätt till skyddssökt sort I paragrafen regleras hur registreringsförfarandet skall gestalta sig då någon påstår sig äga bättre rätt än sökanden till den sort, som avses med ansökan. Paragrafen har avfattats i överensstämmelse med 17 § PatL. Rörande innehållet i detta lagrum hänvisas till NU 1963: 6 s. 219 f och pat. prop. s. 115 f. 110
Enligt första stycket i förevarande paragraf äger, om någon påstått att han har bättre rätt till sorten och detta synes tveksamt, växtsortnämnden förelägga den som gjort påståendet att inför domstol väcka talan därom inom viss föreskriven tid. I andra stycket föreskrivs att, när talan om bättre rätt till sorten anhängiggjorts vid domstol, nämnden äger förklara ansökan vilande i avbidan på att målet blir slutligt avgjort. Det bör framhållas att, om praktiska prov skall utföras med material av sorten, den inledda talan vid domstol i allmänhet inte utgör skäl att uppskjuta provningen eller att avbryta redan påbörjad provning. Växtförädlarrätt meddelas enligt 1 § i förslaget åt den som framställt en ny sort eller åt hans rättsinnehavare. Med att äga bättre rätt än sökanden till den skyddssökta sorten förstås att man är berättigad enligt 1 § att förvärva växtförädlarrätten och att sökanden inte är berättigad enligt samma stadgande. Den som påstår bättre rätt än sökanden till sorten gör t ex. gällande att han själv är den verklige förädlaren och att sökanden kommit över material av sorten eller uppgifter om sortens framställning genom att missbruka ett förtroende. Det kan också mot sökande, som ostridigt är upphovsman till sorten, göras gällande att han t. ex. genom anställningskontrakt eller av annat skäl är skyldig att ställa sorten till annans förfogande. Vidare kan sökandens rätt vara beroende av en civilrättslig tvist om t ex. arv. De här nämnda fallen avser närmast frågan om sökanden eller annan ensam äger rätt till sorten. Regleringen kan emellertid också tillämpas när någon påstår sig vara förädlare till sorten jämte sökanden. Någon form av godtrosförvärv av rätten att söka en sort registrerad finns inte. Om två förädlingsföretag oberoende av varandra självständigt frambragt samma sort, har inget av företagen i förhållande till det andra någon bättre rätt till sorten. Den som först gör ansökan om registrering kan således inte angripas av den andre utan SOU 1969:15
kommer att ensam bli innehavare av rätten till sorten. Om föreläggande att väcka talan vid domstol inte efterkommes, lämnas påståendet om bättre rätt utan avseende vid ansökningens avgörande. Erinran härom bör göras i föreläggandet. 13 §. överförande av ansökan Enligt första stycket i paragrafen skall växtsortnämnden på begäran av den som visar sig ha bättre rätt till sorten överföra ansökan på den berättigade. I andra stycket föreskrivs att om överföring yrkas ansökningen inte får avskrivas, avslås eller bifallas, förrän detta yrkande slutligt prövats. Paragrafen överensstämmer med 18 § PatL. Rörande innehållet i paragrafen hänvisas till pat. prop. s. 116 f. Den som påstår sig ha bättre rätt till sorten än sökanden har i regel intresse av att få sorten skyddad för sig. Om han skulle behöva göra en ny ansökan om skydd för sorten, skulle visserligen den omständigheten att sorten redan publicerats genom den föreliggande ansökningen ej utgöra nyhetshinder. Vid nyhetsprövningen av den nya ansökningen skulle emellertid andra sorter som publicerats under tiden efter den första ansökningen och fram till dagen för ingivandet av den nya ansökningen kunna anföras som nyhetshinder. Likaså skulle som nyhetshinder mot den nya ansökningen kunna anföras att sorten börjat marknadsföras någon gång efter den första ansökningen. Att hänvisa den som påstår sig äga bättre rätt till sorten att göra ny ansökan om skydd skulle därför ej vara tillfredsställande. Förutsättningen för att överföring enligt 13 § skall äga rum, är att den berättigade styrker sin rätt och att han uttryckligen framställer begäran om överföring. Bevisning om rätten kan fullgöras antingen inför växtsortnämnden eller på sätt som föreskrivs i 12 § inför domstol. Framställs inte begäran om överföring, har växtsortnämnden att avslå ansökningen. SOU 1969:15
Lämpligen bör begäran om överföring göras redan i samband med att påståendet om bättre rätt framställs, så att förbudet i 13 § andra stycket mot att ansökningen under mellantiden avskrivs eller avslås får tilllämpning. Enligt 13 § första stycket skall ny ansökningsavgift erläggas av den som får ansökan överförd på sig. Om förfarandet då växtförädlarrätt meddelats annan än den berättigade stadgas i 29 §. 14 §. Kungörande och invändning Förevarande paragraf behandlar ansökningens kungörande. Genom kungörandet får allmänheten tillfälle att göra de invändningar mot ansökningen, vartill kan finnas skäl. Enligt första stycket första punkten i paragrafen skall växtsortnämnden kungöra ansökningen, om ansökningshandlingarna är fullständiga och nämnden vid sin granskning i övrigt ej funnit hinder föreligga för bifall till ansökningen. Nämndens beslut om kungörande innebär inte annat än att i det förefintliga läget hinder mot godtagande av sorten eller sortbenämningen inte funnits föreligga. Normalt bör nämnden emellertid, då ansökan godkänts för kungörande, ha slutfört de undersökningar som i dåvarande läge gått att göra. Invändningsförfarandet tjänar främst syftet att komplettera den av nämnden verkställda officialgranskningen. Frågan i vilken eller vilka tidningar som kungörelse bör ske har i lagtexten lämnats öppen. Bestämmandet härav och av de närmare detaljerna i fråga om publiceringen torde böra ske i administrativ ordning. Lämpligen bör kungörelsen införas i en särskild för ändamålet av nämnden utgiven publikation. Så sker i bl. a. Danmark, Nederländerna och Storbritannien där lagstiftning utfärdats i ämnet. Självfallet är det önskvärt att näringslivets egna tidskrifter i mån av möjlighet återger sådana delar av kungörelserna om växtförädlarrätts111
ansökningar, som kan ha intresse för läsekretsen. Alternativt bör undersökas om kungörelser i särtryck, tillhandahållna av växtsortnämnden kan distribueras bland intresserade genom förmedling av näringslivets organisationer. Föreskrifter om kungörelsens innehåll har intagits i förslaget till tillämpningskungörelse. Sedan kungörandet skett skall officialprövningen - enligt andra punkten fortsätta på så sätt att det av sökanden tillhandahållna växtmaterialet av sorten blir föremål för prov av skilda slag avseende fastställandet av sortens nyhetsvärde, homogenitet och stabilitet. Dessa prov utförs som laboratorieprov, provodling i växthus eller på friland m. m. Sådan provning är obligatorisk och kan underlåtas endast om växtsortnämnden av särskilda skäl finner att den skulle vara onödig. Såsom nämnts i annat sammanhang torde beträffande könligt förökade sorter provningen i allmänhet böra omfatta två generationer, undantagsvis tre generationer. I fråga om vegetativt förökade sorter kan provningen komma att begränsas till en fullständig vegetativ cykel. Enligt tredje punkten skall för provens utförande erläggas fastställd avgift. Kungl. Maj:t äger enligt 46 § fastställa storleken av denna. Kungl. Maj:t skall i sin tur kunna åt lantbruksstyrelsen delegera att bestämma avgiften. Förslaget till tillämpningskungörelse innehåller en föreskrift härom. Provningsavgiftens storlek bör fastställas med beaktande av att kostnaden i princip skall helt bestridas av sökanden. Avgifterna för den provning av en sorts självständighet som föregår upptagandet i rikssortlistan fastställs av lantbruksstyrelsen. Dessa avgifter beräknas utgöra ungefär hälften av de rörliga kostnaderna för den offficiella försöksverksamheten. Att det allmänna sålunda påtagit sig en del av kostnaden för den egentliga provningen av odlingsvärdet har motiverats av att denna till stor del sker i folkhushållets och det allmännas intresse. I det år 1966 framlagda betänkandet om utbyggnad av systemet med växtförädlingsav112
gifter och finansiering av sortförsöken ansågs också den provning av en sorts nyhetsvärde som nu utförs av statens centrala frökontrollanstalt jämsides med den officiella värdeprovningen böra särskilt avgiftbeläggas. Avgiftens storlek har övervägts vid den taxeutredning för frökontrollanstalten som riksrevisionsverket och lantbruksstyrelsen enligt beslut av 1966 års riksdag företagit. Resultatet av denna utredning torde kunna ge vägledning vid avvägningen av provodlingsavgiftens storlek. I enlighet med principen om allmänna handlingars offentlighet kommer ansökningar i växtförädlarrättsärenden som ingetts till växtsortnämnden att vara tillgängliga för allmänheten redan från tidpunkten för ingivandet, om ej annat förordnas. I PatL gäller, att ansökningshandlingar är undandragna offentligheten under viss tid. Detta har bl. a. motiverats med att sökanden i patentärende bör ha tillfälle att förbereda sin tillverkning och marknadsföring av det skyddade alstret, innan patentet görs tillgängligt för allmänheten. I fråga om ansökningar om växtförädlarrätt torde emellertid de däri förekommande uppgifterna om den skyddssökta sorten inte kunna utnyttjas av allmänheten på sådant sätt att det kan bli till men för sökandens framtida utnyttjande av sin sort. Utredningen har därför ej funnit anledning föreslå att man frångår offentlighetsprincipen. Andra stycket i paragrafen stadgar, att invändning mot ansökning skall göras skriftligen. Fristen för ingivande av invändning har i motsats till regleringen i bl. a. patenträtten och varumärkesrätten inte ansetts böra fastställas i lagtexten utan får bestämmas av växtsortnämnden. Fristens längd får bestämmas bl. a. med beaktande av att registreringsförfarandet skall kunna avslutas så snart provodlingen genomförts och frågan om sortbenämning lösts. Någon avgift för rätten att göra invändning har icke ansetts böra utkrävas. Enligt 16 § föreligger för den som gjort behörig invändning besvärsrätt mot beslut som gått honom emot. SOU 1969:15
15 §.
sökandens underrättande får bestämmas av nämnden.
Ansökans fortsatta behandling I denna paragraf har intagits bestämmelser om den fortsatta behandlingen av registreringsansökan sedan tiden för invändning utlöpt och det av sökanden tillhandahållna växtmaterialet slutprovats. Paragrafen har en motsvarighet i 23 § PatL (se pat. prop. s. 130). I första stycket föreskrivs, att växtsortnämnden efter utgången av tid för framställande av invändning och sedan prov med material av sorten slutförts skall företa ansökningen till fortsatt prövning. Därvid skall 10-13 §§ äga tillämpning. Såsom framgår av motiveringen till 10 § om den inledande behandlingen av ansökningen innebär växtsortnämndens beslut att kungöra ansökningen blott att ansökningen då föreligger i sådant skick att den med hänsyn till vad dittills framkommit skall kunna resultera i en växtförädlarrätt. Vid den fortsatta prövningen är nämnden på grund av hänvisningen till 10 § skyldig att ta hänsyn till varje registreringshindrande omständighet, varom nämnden vid tidpunkten för beslutet har kännedom. Nämnden skall därför i princip ånyo undersöka samtliga förutsättningar för erhållande av växtförädlarrätt. Normalt kommer undersökningen emellertid att begränsas till vad som kan föranledas av gjorda invändningar och framkomna provningsresultat. Även erinringar som framkommer efter utgången av invändningsfristen skall beaktas. Sådana erinringar liksom anmärkningar som gjorts innan invändningsfristen börjat löpa utgör emellertid ej invändningar i lagförslagets mening. Förhållandet innebär bl. a., att den som gör sådan anmärkning ej får besvärsrätt enligt 16 §. Hänvisningen till 12 § innebär att bestämmelserna rörande påstående om bättre rätt till sort äger tillämpning även efter invändningsfristens utgång. Enligt andra stycket i paragrafen skall sökanden underrättas om inkommen invändning och om utfört prov samt beredas tillfälle att yttra sig däröver. Formen för SOU 1969: 15 8—914163
16 §. Beslut som kan överklagas I första stycket i paragrafen anges de fall då besvärsrätt föreligger i fråga om slutliga beslut av växtsortnämnden i ärenden angående ansökan om växtförädlarrätt. Med slutliga beslut avses sådana beslut genom vilka nämnden skiljer sig från ärende angående växtförädlarrätt, dvs. beslut om avskrivning, avslag och bifall. I andra stycket ges regler om talerätt rörande beslut om överföring. Mot slutligt beslut som gått sökande emot äger denne alltid föra talan. Även beslut om avskrivning kan överklagas. Har ansökan om registrering bifallits, trots att invändning gjorts i behörig ordning, får talan föras av den som gjort invändningen. Av växtsortnämnden meddelade beslut, som inte är slutliga utan avser frågor under förfarandet, får inte överklagas för sig. Det rör sig här om förhållanden som antingen ej medför någon rättsförlust eller som kan komma under bedömande av överinstansen i samband med prövningen av ett överklagat slutligt beslut. 17 §. Besvär I paragrafen ges föreskrifter om sättet för överklagande av beslut enligt 16 §. Talan mot beslut av växtsortnämnden skall föras hos Kungl. Maj:t genom besvär inom två månader från beslutets dag. Besvär inges till jordbruksdepartementet och prövas i regeringsrätten. Utredningen har övervägt om antalet instanser för den administrativa prövningen av växtförädlarrättsärenden lämpligen bör vara två eller tre. I såväl patentärenden som varumärkesärenden sker prövningen i tre instanser. I namnärenden har prövningen däremot begränsats till två instanser. I fråga om mönster skall enligt gällande lag besvär över registreringsmyndighetens beslut föras 113
hos Kungl. Maj:t. Förslaget till lag om mönster innebär däremot att en mellaninstans inrättas i överensstämmelse med vad som gäller i patenträtten och varumärkesrätten. Till förmån för en mellaninstans vid prövning av växtförädlarrättsärenden talar att dessa ärenden måste antas komma att många gånger bli av tämligen invecklad beskaffenhet och ej sällan innefatta svåra bedömningsfrågor och beröra stora ekonomiska intressen. En ordning med tre instanser erbjuder större garanti för riktiga avgöranden. Emot ett treinstanssystem talar emellertid främst det förhållandet att det inte redan nu finns något organ med sådan sammansättning att det besitter erforderlig rättslig och teknisk sakkunskap för överprövning av ärenden som avgjorts av växtsortnämnden. En mellaninstans bestående av ett helt nytt organ skulle således behöva inrättas. Detta skulle medföra icke oväsentliga kostnader för det allmänna. Vid frågans bedömande bör även beaktas intresset av att regeringsrättens redan nu stora arbetsbörda om möjligt inte undergår någon ökning av betydelse. Förekomsten av en mellaninstans skulle kunna antas innebära ett visst skydd mot att ärendena angående växtförädlarrätt medför en sådan ökning. Enligt utredningens bedömning bör emellertid, även om fullföljd tillåts direkt från växtsortnämnden till regeringsrätten, knappast behöva befaras att regeringsrättens arbetsbörda ökas i sådan grad att förhållandet skall behöva tillmätas betydelse. För prövning av patenträttsärenden har en mellaninstans ansetts särskilt motiverad av den anledningen att dessa ärenden i första instans avgörs av mer än hundratalet självständiga ledamöter fördelade på patentavdelningens åtta byråer och att det därför behövs ett organ, som sörjer för enhetlig praxis. I fråga om växtförädlarrättsärendena kan en motsvarande motivering för inrättandet av en mellaninstans ej åberopas. Dessa torde ej få sådan omfattning eller vara av den beskaffenhet att det blir något större problem att hålla praxis enhetlig.
114 Utredningen har efter övervägande av det anförda ansett sig böra förorda ett tvåinstanssystem. Skulle vid tillämpningen av lagen om växtförädlarrätt behov av en mellaninstans framträda, torde en sådan kunna inrättas genom relativt små lagändringar. Besvärstiden har satts till två månader från beslutets dag. Samma besvärstid gäller enligt 25 § PatL och 47 § VmL såväl beträffande beslut av registreringsmyndighet som i fråga om beslut av mellaninstans. 18 §. Registrering Paragrafens första stycke slår fast, att växtförädlarrätt icke är att anse som meddelad förrän lagakraftägande beslut föreligger om bifall till ansökan om växtförädlarrätt. Först vid denna tidpunkt får beslutet fulla rättsverkningar. Tidpunkten är även av betydelse för beräkning av vissa frister. Det kan dock erinras om att utgångspunkten för de i 4 § stadgade maximi- och minimitiderna beräknas med ledning av dagen för växtförädlarrättens beviljande, dvs. dagen för beslutet om bifall till ansökan om växtförädlarrätt, och ej med ledning av dagen för lagakraftägande beslut om växtförädlarrätt. Tidpunkten då ett beslut av växtsortnämnden om bifall vinner laga kraft är beroende på huruvida invändning gjorts i ärendet eller ej. Har invändning ej gjorts, får beslutet anses vinna laga kraft omedelbart. Detta följer av att enligt förslaget klagorätt inte föreligger i sådant fall. Har däremot invändning gjorts i behörig ordning, träder beslutet om bifall inte i kraft förrän två månader förflutit från dagen för beslutet. Regeringsrättens beslut vinner givetvis laga kraft omedelbart och skall sålunda hos växtsortnämnden leda till registrering utan dröjsmål. Enligt andra punkten skall kungörelse utfärdas, när växtförädlarrätt är meddelad. Kungörelsen tas in i samma tidskrift som är avsedd för kungörande av ansökningarna. Denna kungörelse bör till sitt innehåll SOU 1969: 15
kunna vara mera begränsad än den första kungörelsen. Samtidigt med kungörelsen skall i likhet med vad som gäller i PatL utfärdas ett särskilt bevis om den meddelade rätten; detta är icke i och för sig bärare av någon rättighet. Enligt andra stycket skall kungörelse utfärdas även när en ansökan avskrivits eller avslagits genom lagakraftvunnet beslut, dock endast i sådana fall då ansökningen redan kungjorts enligt 14 §. Det har ansetts riktigt att i sådana fall, då allmänheten genom kungörelse fått kännedom om en ansökan, besked också kungörs i samma ordning om hur ärendet avlöpt. En motsvarande bestämmelse finns i PatL och VmL. Enligt 5 § sker registrering av växtförädlarrätt i växtsortregistret. I förevarande paragrafs tredje stycke föreskrivs, att denna registrering skall ske, när växtförädlarrätten är meddelad, jfr första stycket. Sortbenämnings
användande
19 §. Paragrafen innehåller i första stycket en bestämmelse om skyldighet för den som yrkesmässigt marknadsför förökningsmaterial av en sort, för vilken växtförädlarrätt meddelats, att härvid använda den för sorten registrerade benämningen. Denna skyldighet föreligger även efter det skyddstiden för sorten utgått eller rätten eljest upphört. I andra stycket stadgas förbud att använda en registrerad sortbenämning eller med denna förväxlingsbar benämning för annan sort av samma eller närstående växtart eller material av sådan sort, så länge registreringen består. Bestämmelsen i första stycket om skyldighet att använda registrerad sortbenämning grundas på intresset att enhetliga benämningar brukas i handeln. Att så sker ger odlare och konsumenter möjlighet att med säkerhet identifiera en sort. För att en SOU 1969:15
sortinnehavare skall kunna kontrollera att hans rättigheter iakttas är det också av betydelse, att förbud föreligger att material av hans sort marknadsförs under främmande beteckning. En tvingande föreskrift att använda den för sorten registrerade benämningen är således av betydelse för såväl allmänhet som sortinnehavare. Hänsyn till konsumenternas intresse borde egentligen leda till att skyldighet att använda rätt sortbenämning utsträcktes även till icke skyddade sorter och till allt slags användande av sorter. Beträffande allt förökningsmaterial som undergår statsplombering - och hit hör bl. a. obligatoriskt allt handelsfört utsäde av lantbruksväxterna - föreligger emellertid redan skydd mot att felaktiga sortbenämningar används i handeln och sådant skydd kommer att föreligga även sedan lagstiftning om växtförädlarrätt trätt i kraft. Utredningen har främst med hänsyn härtill ansett en tvingande föreskrift i förevarande lag kunna begränsas till sortbenämningar sorn registrerats enligt lagen och till sådana fall av omsättning som omfattas av ensamrätten enligt lagen. Skyldigheten att använda fastställd sortbenämning åvilar såväl sortinnehavaren själv som andra som utnyttjar förökningsmaterial av sorten. Skyldigheten gäller även efter det skyddstiden för sorten utgått eller växtförädlarrätten eljest upphört. Sortbenämningen är en generisk beteckning för sorten och bör således inte vara knuten till växtförädlarrätten utan till sorten själv. Skyddet för sortbenämningen är därför oberoende av att sorten ej längre är skyddad, och då växtförädlarrätten för en sort upphör står registreringen av sortbenämningen som sådan alltjämt fast. Bestämmelsen medför att sorten fortfar att ha en enda benämning också sedan sorten fritt kan förökas och omsättas. Stadgandet i denna del avser visserligen en från den immaterialrättsliga lagstiftningen fristående fråga och skulle kanske på grund av sin karaktär närmast tas upp i den lagstiftning, som behandlar handelsföringen av utsäde. Utredningen har emellertid sett stadgandet som en logisk på-
byggnad av regleringen i övrigt. Växtförädlarkonventionen (artikel 13 mom. 7) innehåller också en motsvarande föreskrift i ämnet. Det i andra stycket stadgade skyddet för en sortbenämning avser användningen av benämningen. Erinras kan att skyddet mot att en registrerad sortbenämning kommer att registreras för en annan sort av samma eller närstående växtart regleras i 7 § andra stycket 4) i förslaget. Regeln om användningsförbud syftar till att stärka sortinnehavarens ställning på marknaden men är också ägnad att tillgodose allmänhetens intresse av ordning och reda på utsädesmarknaden. Skyddet mot att en benämning används på annan sort eller på växtmaterial av annan sort än den för vilken benämningen registrerats gäller under tid då registreringen består. Skyddet inträder alltså den dag då registreringen sker, dvs. när växtförädlarrätten meddelats, se 18 §. Att denna dag valts som utgångspunkt och ej redan den dag då förslag till sortbenämning lämnas in till registreringsmyndigheten motiveras av att den som avser att använda en sortbenämning inte skall vid undersökningen huruvida den kolliderar med andra sortbenämningar behöva granska andra än registrerade sådana benämningar. Att en sortbenämning undantagsvis kan avföras ur växtsortregistret framgår av 32 § tredje stycket. Om så sker, upphör förbudet enligt förevarande stycke. Påföljden av underlåtenhet att iaktta bestämmelserna i paragrafen regleras i 39 §. Årsavgifter
larrätt för varje kalenderår räknat från det år ansökan om växtförädlarrätt bifallits. Regeln innebär, att årsavgift inte behöver erläggas för det kalenderår under vilket växtförädlarrätt beviljats utan först från och med kalenderåret därefter. Att märka är att utgångspunkten för kalenderårets bestämmande är dagen för växtförädlarrättens beviljande och ej den dag då lagakraftägande beslut föreligger. Enligt PatL (41 §) skall årsavgift betalas redan från den dag ansökningen gjordes. Den mot sortinnehavaren liberalare ordning som här föreslås motiveras av att sortinnehavaren i allmänhet behöver den tid som åtgår för sortens officiella provning för att uppföröka sorten och därför oftast inte kommer att ekonomiskt kunna utnyttja sin sort förrän vid tiden för växtförädlarrättens beviljande eller en tid därefter. De i 4 § föreslagna minioch maximitiderna för skyddstiden har samma utgångspunkt för beräkningen som här föreslagits. Enligt 46 § är avsett att Kungl. Maj:t skall fastställa årsavgiften. Förslag i ämnet har upptagits i förslaget till tillämpningskungörelse. Vid upprättande av förslaget har utredningen beaktat att årsavgiften i princip bör täcka registreringsmyndighetens kostnader för bevarande av växtmaterial av sorten, för efterprovning i viss utsträckning av sortmaterial samt för övrigt arbete med sorten. Såsom framgår av förslaget har utredningen ansett, att avgifterna skall utgå med lika belopp under hela skyddstiden. Med stöd av 46 § kan Kungl. Maj:t besluta att ett eller flera av de första kalenderåren efter växtförädlarrättens beviljande skall vara avgiftsfria. Erinran härom har upptagits i 20 §. En motsvarande reglering finns i PatL (41 §).
20 §. Paragrafen innehåller i första stycket den grundläggande bestämmelsen om skyldighet att erlägga årsavgift och ger i andra och tredje styckena närmare föreskrifter om årsavgiftens inbetalande. Enligt huvudregeln i första stycket skall årsavgift erläggas för meddelad växtföräd116
Andra stycket i paragrafen stadgar, att årsavgift förfaller till betalning första dagen av det år den avser. Årsavgiften skall såsom förut nämnts erläggas först för kalenderåret efter växtförädlarrättens beviljande. Frågan om avgiftens erläggande blir emellertid aktuell först SOU 1969:15
sedan beslutet om beviljande vunnit laga kraft. För det fall att ett beslut om beviljandet överklagats och fastställs först sedan en eller flera årsavgifter skulle ha förfallit till betalning är det önskvärt att föreskriva en frist för erläggande av dessa årsavgifter. Andra stycket innehåller därför en bestämmelse om att årsavgift för år, som börjat innan växtförädlarrätt meddelats eller inom två månader därefter, förfaller först den dag då två månader förflutit efter växtförädlarrättens meddelande. Vidare stadgas, att årsavgift inte får erläggas före växtförädlarrättens meddelande och ej heller tidigare än sex månader i förskott, dvs. ej före den 1 juli året innan avgiften är förfallen till betalning. Sistnämnda del av regeln avser att minska de komplikationer som kan uppstå om årsavgifterna senare höjs eller växtförädlarrätten upphör att gälla sedan avgiften för flera år erlagts i förskott. I tredje stycket har intagits en föreskrift om möjlighet att erlägga årsavgift efter förfallodagen mot viss ersättning. Efterkontroll 21 §. Paragrafen innehåller bestämmelse om skyldighet för sortinnehavare att tillhandahålla växtsortnämnden förökningsmaterial samt handlingar och upplysningar för kontroll av beständigheten hos sorten, dvs. kontroll att sorten bibehåller de egenskaper som vid växtförädlarrättens beviljande ansågs kännetecknande för sorten. Sortinnehavarens förpliktelse i detta hänseende har ansetts vara av sådan betydelse i rättssystemet, att en erinran därom intagits i själva lagen. Såsom anförts under 2 § är det oftast inte möjligt att få helt tillförlitligt besked om beständigheten hos en ny sort av de fröförökade växtarterna under den begränsade tid som anslås för provningen. Denna måste därför fortsätta även efter rättsskyddets beviljande. Fortsatt provning är också nödvändig för att kontrollera att sortinnehavaren under skyddstiden bibehåller sorSOU 1969: 15
ten vid sina egenskaper. Utredningen har av hänsyn till det anförda funnit att växtsortnämnden bör ha möjlighet att förelägga sortinnehavaren att tillhandahålla nämnden det förökningsmaterial och de handlingar som behövs för sådan kontroll. Härvid kan det också vara av intresse för nämnden att få ta del av sortinnehavarens åtgärder för att bevara sorten. Nämndens på detta stadium utförda provning har rubricerats såsom efterkontroll. Det kan i sammanhanget erinras om att i fråga om alla de växtarter som omfattas av systemet med obligatorisk statsplombering redan gäller att kontrollodling skall ske av allt handelsfört utsäde. Syftet härmed är bl. a. att konstatera att utsädet besitter de egenskaper som sorten hade vid dess upptagande i rikssortlistan. Eftersom så gott som samtliga lantbruksväxter är underkastade obligatorisk plombering kommer bestämmelserna i förevarande paragraf att få en ganska begränsad praktisk räckvidd. Av paragrafen följer att sortinnehavaren är skyldig att under hela skyddstiden föröka sorten så att han är i stånd att på begäran tillhandahålla nämnden förökningsmaterial för efterkontroll. Påföljden av att sortinnehavare inte efterkommit föreläggande eller låtit nämnden ta del av hans åtgärder för vidmakthållande av sorten regleras i 30 §. Här har också intagits bestämmelse om verkan av att sorten inte bibehåller det eller de kännetecken som vid skyddets beviljande skilde sorten från andra sorter. Växtsortnämnden bör kunna utgå från att sortinnehavaren i allmänhet ställer material av sorten och erforderliga handlingar till nämndens förfogande utan att denna behöver göra en framställning med uttryckligt stöd av förevarande paragraf, dvs. ett föreläggande. Sådant bör därför vanligen utfärdas först sedan sortinnehavaren motsatt sig att ställa nödigt underlag till förfogande. Då nämnden ger sortinnehavare föreläggande skall underrättelse lämnas om påföljden av underlåtenhet att efterkomma detta. En erinran härom har intagits i förslaget till tillämpningskungörelse.
Licens, överlåtelse
m.m.
22 §. Frivillig licens Paragrafen reglerar rätten att vidareöverlåta en licens till skyddad växtsort och har en motsvarighet i 43 § PatL (se pat. prop. s. 158). Vid sidan om den skyddade sortens utnyttjande i sortinnehavarens egen regi genom försäljning av förökningsmaterial av sorten direkt till odlarna eller genom olika handelsled - utgör möjligheten att mot ersättning tillåta annan att framställa förökningsmaterial av sorten och marknadsföra detta, dvs. möjligheten att bevilja licens, det huvudsakliga sättet för sortinnehavaren att tillgodogöra sig sortens ekonomiska värde. En genom licens upplåten nyttjanderätt till sorten kan vara mer eller mindre omfattande i olika hänseenden. Om sortinnehavaren t. ex. förbundit sig att inte själv framställa och marknadsföra förökningsmaterial av sorten och att ej bevilja licens åt andra (ensamlicens) och om dessutom ersättningen erlagts i en summa ett för allt, närmar sig licensavtalets praktiska verkningar i hög grad förvärv av hela växtförädlarrätten. Licensen kan också vara så beskaffad att sortinnehavaren är oförhindrad att upplåta licenser även till andra (enkel licens). Såväl i fråga om formerna för beviljande av licens som beträffande ersättningens beräknande och erläggande torde man få räkna med en mångfald varianter. Licensgivning kommer att inta en central plats bland sortinnehavarens åtgärder för att utnyttja sorten. Licenser kan komma att ges både till företag som förökar sorten för försäljning av frö och andra växtdelar för vidareförökning och till företag som reproducerar sorten för framställning av konsumtionsvara. Licensavtalets innehåll, framför allt licensavgiftens storlek, måste få betydelse icke blott för prissättningen av växtmaterial av den aktuella sorten utan även kanske i viss mån för den allmänna prisnivån på utsäde av andra sorter av det växtslag sorten tillhör. Särskilt i fråga om växtslag som är
av vikt för folkhushållet skulle det därför kunna vara önskvärt att det allmänna får en viss kontroll över licensgivningen. Detta skulle kunna ordnas genom att licensavtal fastställs eller godkänns av växtsortnämnden. Licensavgiften kan emellertid komma att variera starkt från art till art, och även för nyheter inom en och samma art kan det vara skäligt att avgiften har olika storlek, bl. a. beroende på nyhetens odlingsvärde och betydelse. Att rätt avpassa en licensavgift måste kräva en vidlyftig och kanske dyrbar undersökning. Uppgiften att ombesörja denna undersökning och pröva skälighetsfrågan måste dessutom kräva ett omfattande arbete. Utredningen har av hänsyn till det anförda funnit att avtalsfrihet bör råda på detta område. Även med principiell avtalsfrihet skulle viss kontroll över utsädesmarknaden kunna uppnås. En metod skulle vara att uppställa krav på att licensavtal skall ha skriftlig form och ges in till växtsortnämnden. Ett sådant krav har dock ej ansetts böra föreslås,då alltför ringa fördelar skulle vara att vinna med en sådan ordning i förhållande till olägenheterna. I huvudsak torde de fördelar som skulle kunna uppnås genom de nu ifrågasatta reglerna kunna vinnas genom bestämmelser om tvångslicens. En allmän reglering av licensavtalet och dess rättsföljder har ej heller ansetts böra inflyta i lagen om växtförädlarrätt. Härvid har utredningen följt den i PatL gällande ordningen. I fråga om innebörden och tolkningen av avtal om frivillig licens har, i likhet med vad som skett i PatL endast upptagits regeln i förevarande paragraf om vidareöverlåtelse av licens. Paragrafen stadgar, att den som av sortinnehavare erhållit licens att yrkesmässigt utnyttja sorten inte äger överlåta sin rätt vidare med mindre avtal träffats därom med sortinnehavaren. Liksom motsvarande stadgande i PatL får bestämmelsen anses innebära, att ej heller underlicens är tillåten utan sortinnehavarens medgivande. Förbudet innebär dock ej hinder för licenstagare att, om annat ej avtalats, vid sitt utnyttjande av sorten anlita odlare, som förökar SOU 1969: 15
sorten för licenstagarens räkning. Den föreslagna regleringen får ses mot bakgrunden av att ett licensavtal förutsätter ett visst förtroendeförhållande mellan parterna och motiveras främst av sortinnehavarens intresse av att kunna kontrollera licenstagaren. Genom licensavtalet har sortinehavaren bl. a. möjlighet att försäkra sig om att licenstagaren kontinuerligt lämnar honom uppgifter om föröknings- och försäljningsresultat samt de upplysningar i övrigt som behövs för beräkning och inkassering av licensavgifter. Bestämmelser som berör frivilliga licenser återfinns vidare i 23 § (om anteckning av licens i växtsortregistret och verkan därav) och 41 § (om vissa underrättelser rörande rättegång). Regler om tvångslicens förekommer i 24-26 §§. 23 §.
Registrering av gång rn. m.
växtförädlarrättens
över-
Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om anteckning i växtsortregistret av överlåtelser m. m. Bestämmelserna har motsvarighet i 44 § PatL (se pat. prop. s. 158 f). Första stycket innehåller en föreskrift om att på begäran anteckning i registret skall ske om att växtförädlarrätt övergått på annan eller att licens upplåtits. Det åligger sökanden att styrka förhållandet. Enklast torde detta ske genom att förete en överlåtelsehandling eller ett skriftligt licensavtal. Enligt andra stycket skall anteckning om licens avföras, när det visas att licensen upphört att gälla. I allmänhet ligger det väl i licensgivarens intresse att få en registeranteckning avförd, om licensen upphört att gälla. Har han begärt avförande, bör som regel licenstagaren höras härom eller licensgivaren visa att licensen upphört. Tredje stycket fastslår, att bestämmelserna i första och andra styckena äger motsvarande tillämpning beträffande tvångslicens. SOU 1969:15
Fjärde stycket innehåller en legitimationsregel enligt vilken i mål och ärenden angående växtförädlarrätt den skall anses som sortinnehavare som senast blivit införd i registret i sådan egenskap. Legitimationsregeln har fått en liknande avfattning som motsvarande bestämmelser i 44 § PatL och 33 § andra stycket VmL. Införandet i registret tilläggs genom bestämmelsen en formell verkan. Registeranteckningen medför t. ex. att växtsortnämnden, då den behöver träda i kontakt med sortinnehavaren, kan hålla sig till den som är antecknad i registret och att den som står införd i registret har rätt att utan att styrka sin åtkomst förklara sig avstå från växtförlarrätten. Om regelns verkan i processuellt hänseende hänvisas till vad därom anförts i förarbetena till de motsvarande bestämmelserna i PatL och VmL (se pat. prop. s. 159 f och vm. prop. s. 167). 24 §.
Förutsättning för meddelande av tvångslicens I paragrafen behandlas de förhållanden, som grundar rätt att erhålla tvångslicens. En redogörelse för syftet med reglerna om tvångslicens och de helt allmänna förutsättningarna för erhållande av sådan licens har lämnats i den allmänna motiveringen under punkt 8.7., till vilken hänvisas. Paragrafen stadgar rätt för den som vill yrkesmässigt utnyttja en skyddad sort här i riket att erhålla tvångslicens därtill. Förutsättningen är, att marknaden ej förses med förökningsmaterial av sorten i den omfattning och på de villkor som med hänsyn till folkhushållet eller annat allmänt intresse finnes påkallat, och att godtagbar anledning till underlåtenheten saknas. Regeln om tvångslicens är enligt paragrafens avfattning avsedd att tillämpas endast när marknadsföringen är påkallad av allmänna intressen. Handelsmässiga synpunkter eller den enskildes intresse av att få tillgång till licens kan däremot inte beaktas. Att tvångslicens kan erhållas endast i sådana fall då det är motiverat av hänsyn 119
till folkhushållet eller annat allmänt intresse medför att det i främsta rummet är sorter som är av betydelse såsom födoämne eller fodervara som kan komma i fråga. Även beträffande sorter av prydnadsväxter och växtslag med mera lyxbetonad karaktär kan spridnings- och prisfrågorna emellertid någon gång anses ha ett allmänt intresse. Rätten till tvångslicens innebär från en annan synpunkt sett en skyldighet för sortinnehavaren att dra försorg om att förökningsmaterial av sorten finns att tillgå på marknaden i skälig omfattning och på skäliga villkor. Denna skyldighet kan fullgöras genom att sortinnehavaren själv förser marknaden med de kvantiteter och de kvaliteter av sorten som efterfrågas men också genom att han beviljar licenser i erforderlig utsträckning. Om efterfrågan på förökningsmaterial av sorten inte kan beräknas bli större än att sortinnehavaren själv kan tillgodose behovet, kan han ha skäl att motsätta sig begäran om licens. Detta förutsätter dock att sortinnehavarens prissättning är från allmän synpunkt tillfredsställande; eljest kan hans vägran att bevilja licens ej godtas. I princip inträder rätt att få tvångslicens redan när växtförädlarrätt meddelats för en sort. Den omständigheten att sortinnehavaren under den närmaste tiden efter rättskyddets meddelande inte kan förse marknaden med alla de kvantiteter och kvaliteter som efterfrågas, behöver emellertid ej nödvändigtvis betyda att han brustit i sin marknadsföringsskyldighet. Han kan ha godtagbar anledning för sin underlåtenhet. Såsom godtagbar anledning gäller främst att sortinnehavaren till fullo utnyttjat allt förökningsmaterial till en intensiv framställning av nytt förökningsmaterial och marknadsfört sorten så snart detta varit för honom möjligt. Har sortinnehavaren meddelat frivilliga licenser får beaktas att han måste på skäligt sätt fördela sina produkter mellan direkta avnämare och licenstagare. Såsom godtagbart skäl för underlåten licensgivning bör givetvis också kunna åberopas fall av force majeure, t. ex. brand i utsädes120
förråd. I fråga om sorter som har en så begränsad spridning att sortinnehavaren får svårt att ta ut en skälig ersättning för sitt förädlingsarbete om även andra skulle tillåtas konkurrera bör det också kunna godtas, att sortinnehavaren ej lämnar licenser de första åren. Det kan vara rimligt att han i sådana fall - bl. a. gäller det en del av de ur marknadsföringssynpunkt mindre betydelsefulla köksväxtsorterna - har möjlighet att ensam introducera sorten på marknaden och att han får tillfälle att uppföröka sorten till sådana kvantiteter att han till en början ges ett försteg i konkurrensen med andra uppförökare. Rätt till tvångslicens skall vidare föreligga om de villkor sortinnehavaren uppställt för sin leverans eller för sin licensgivning inte är skäliga. Närmast avses här prissättningen. Vid bedömning av om sortinnehavarens priser är skäliga är utgångspunkten att han har rätt att få ett skäligt utbyte av sina insatser. I första hand bör han få ut ersättning för de ofta under många år uppkomna kostnaderna för sortens framställning, däri inbegripet hans utgifter för forskningsarbeten och andel i fasta kostnader i verksamheten. Vidare får det anses befogat att han därutöver får en skälig ersättning för den skapande förmåga som förädlarinsatsen representerar och för företagarriskerna. Gränsen för vad som kan anses vara skäligt pris eller en skälig licensavgift får inte dras så att skyddet för sortinnehavaren blir för snävt och ej skänker honom det stöd som lagstiftningen avsett att ge honom. Framställs förbättrade sorter av de för folkhushållet mera viktiga växtslagen, såsom vete, råg, korn, havre, potatis, rödklö: ver, timotej och gula matärter, föreligger ett allmänt intresse att de nya sorterna snarast kommer ut i marknaden. För att befordra en från allmän synpunkt tillfredsställande prisbildning i fråga om dessa växtslag är det därjämte oftast av vikt att så många som möjligt deltar i marknadsföringen, så att fri konkurrens uppstår. Det kan därför i allmänhet ej godtas att sortinnehavaren SOU 1969: 15
inrättar sig för att ensam förse marknaden med erforderligt förökningsmaterial. Beträffande dessa växtslag kan man därför som regel utgå från att ett offentligt intresse kräver att licenser meddelas i så stor utsträckning som möjligt. Motsätter sig sortinnehavaren att frivilligt ge licenser bör tvångslicens kunna meddelas. Det förhållandet att någon redan erhållit en frivillig licens hindrar ej att han söker tvångslicens, om förhållandena skulle påkalla det. För en sådan licenstagare föreligger också möjlighet att vid domstol få jämkning i de avtalade villkoren, om dessa är otillbörliga (se pat. prop. s. 184). Vetskapen om att tvångslicens eller jämkning i redan erhållen frivillig licens kan utverkas, bör vara ägnad att främja en ur allmän synpunkt lämplig marknadsföringspolitik från sortinnehavarens sida på frivillig bas. Paragrafen innehåller vidare en erinran om att tvångslicens även omfattar rätt att av sortinnehavaren få förökningsmaterial. Sådant skall i skälig omfattning tillhandahållas den som får tvångslicens. 25 §. Personliga betingelser för erhållande tvångslicens. Tvångslicensens karaktär
av
Första stycket i paragrafen föreskriver, att tvångslicens endast får meddelas den som kan antas äga förutsättningar att utnyttja sorten på godtagbart sätt och i överensstämmelse med licensen. Sökanden skall alltså ha ekonomiska och personliga resurser att sakkunnigt och effektivt uppföröka sorten och handelsföra den i erforderlig omfattning. För sortinnehavaren är det av vikt att de uppförökade produkterna får en sådan standard att hans anseende hos allmänheten inte äventyras. I andra stycket stadgas, att tvångslicens ej utgör hinder för sortinnehavaren att själv utnyttja sorten eller att upplåta licens. Tvångslicensen får således inte ges formen av en ensamlicens. Vidare föreskrivs, att tvångslicens får överlåtas till annan endast tillsammans med rörelse, i vilken licensen utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske. SOU 1969: 15
Stadgandet innebär förbud icke blott mot en fullständig överlåtelse av en tvångslicens utan även mot en partiell överlåtelse, t. ex. i form av underlicens.
26 §. Meddelande och upphävande av tvångslicens Enligt första stycket i paragrafen ankommer det på domstol att besluta om tvångslicens. Domstolen kan bestämma i vilken omfattning sorten får utnyttjas samt fastställa vederlaget och övriga villkor för licensen. När vederlaget för tvångslicens bestäms, bör beaktas å ena sidan intresset av att material av sorten kommer att bli tillgängligt för allmänheten till skäligt pris och i erforderlig omfattning och å andra sidan att sortinnehavaren får skälig ersättning. I den mån det allmännas intresse inte lägger hinder i vägen bör sortinnehavaren kompenseras för den förlust han lider genom meddelandet av tvångslicensen. Tvångslicensen kan betyda ett allvarligt ingrepp i hans intresse. Motiveras emellertid tvångslicensen av att sortinnehavaren erbjudit eller meddelat licens på villkor som leder till för höga priser, kräver det allmännas intresse att vederlaget fastställs så, att priserna bringas ned på en skälig nivå. Det bör dock erinras om att parterna i mål om tvångslicens äger disponera över tvisteföremålet. Vederlag kan därför ej dömas ut med lägre belopp än licenssökanden medgivit. Vederlaget kan bestämmas till en löpande licensavgift eller till ett belopp en gång för alla. Andra villkor för tvångslicensens utövning kan vara att licenstagaren skall ställa viss säkerhet för vederlagets erläggande eller ställa vissa uppgifter, t. ex. bokföringsmaterial, till sortinnehavarens förfogande för att han skall kunna fastställa och kontrollera ersättningens storlek. Innefattar den av rätten meddelade tvångslicensen även skyldighet för sortinnehavaren att tillhandahålla licenstagaren förökningsmaterial av sorten, skall rätten på yrkande också fastställa den kvantitet 121
som skall överlämnas och vederlaget för detta. Kvantiteten får bestämmas med ledning av skilda faktorer, såsom sortinnehavarens tillgång till lämpligt förökningsmaterial, marknadens behov, omfattningen av sortinnehavarens egen marknadsföring av sorten, antalet övriga licenstagare etc. Vederlaget för materialet torde i allmänhet komma att fastställas som en viss avgift per planta eller, såvitt angår utsäde, efter vikt. Paragrafen innehåller vidare en bestämmelse om att rätten på yrkande äger upphäva tvångslicens eller fastställa nya villkor för denna, när väsentligt ändrade förhållanden påkallar det. Talan kan föras såväl av sortinnehavare som av licenstagare. I mål om tvångslicens torde det ofta vara lämpligt att inhämta yttrande från växtsortnämnden.
Växtförädlarrättens
upphörande m. m.
27 §. Påföljd av försummelse att erlägga årsavgift I paragrafen stadgas att, om årsavgift inte erläggs enligt vad i 20 § stadgas, växtförädlarrätt är förfallen från och med ingången av det år för vilket avgiften inte erlagts. På grund av den i 20 § medgivna betalningsfristen kan växtförädlarrättens bortfall inte konstateras förrän denna frist utgått. Intrång på grund av handling begången under betalningsfristen får bedömas efter samma grunder som för motsvarande fall gäller i patenträtten (se pat. prop. s. 189). Att växtförädlarrätten förfallit på grund av betalningsunderlåtelse konstateras ex officio av växtsortnämnden, som sedan enligt 33 § utfärdar kungörelse om att växtförädlarrätten förfallit. I PatL förekommer regler om återupprättande. Dessa innebär, att patent som förfallit på grund av underlåten betalning av årsavgift, får efter ansökan återupprättas av patentmyndigheten, om patenthavaren haft godtagbar ursäkt för sin underlåtenhet. För växtförädlarrättens vidkommande 122
torde detta system vara alltför komplicerat. Någon motsvarighet till de nämnda reglerna i PatL har därför ej upptagits i förslaget.
28 §. Ogiltigförklaring av växtförädlarrätt Enligt paragrafens första stycke skall ogiltigförklaring av växtförädlarrätt för det första kunna meddelas när växtförädlarrätt beviljats i strid mot 1 §. Ogiltigförklaring skall således kunna komma till stånd när det inte föreligger en växtsort i lagens mening eller när växtförädlarrätt meddelats för en sort som ej omfattas av lagen. Begreppet växtsort har närmare avhandlats i motiven till 1 §. Vidare innebär hänvisningen till 1 §, att ogiltigförklaring kan äga rum då växtförädlarrätt meddelats annan än den som framställt sorten eller den till vilken hans rätt övergått. Regleringen i detta avseende står i överensstämmelse med den som skett i 52 § PatL (se pat. prop. s. 190 f). Ogiltigförklaring kan vidare förekomma om växtförädlarrätt meddelats i strid mot 2 § första stycket 1) och andra stycket, dvs. om sorten inte uppfyllt kravet på särskillnad och nyhet. Ogiltighetsgrunden i dessa hänseenden avser t. ex. att det framkommit att en sort, från vilken den skyddade sorten inte tydligt kan skiljas, publicerats redan innan ansökan gjordes om skydd eller att förädlaren eller hans rättsinnehavare marknadsfört den skyddade sorten inom riket redan innan skydd söktes eller utom riket mer än fyra år före ansökan om skydd. Det är att märka, att 28 § inte ger hänvisning till övriga i 2 § för erhållande av skydd uppställda biologiska förutsättningar, nämligen de som rör sortens homogenitet och stabilitet. Påföljden av att växtförädlarrätt meddelats i strid mot dessa villkor behandlas i 30 § i förslaget. I andra stycket av paragrafen ges särskilda regler om talerätt när talan om ogiltigförklaring grundas på att växtförädlarrätt meddelats annan än den som är berättiSOU 1969: 15
gad till skyddet. Rätt att föra talan på denna grund tillkommer endast den som påstår sig berättigad enligt 1 §. Sådan talan bör vara tidsbegränsad. I paragrafen föreskrivs därför en preskriptionstid av ett år från det den berättigade fick kännedom om de omständigheter på vilka talan grundas, dvs. att annan, oberättigad erhöll skydd för sorten. En särskild tidsbegränsning förordas för det fall att sortinnehavaren var i god tro - dvs. inte kände till eller hade skälig anledning misstänka att någon annan var den materiellt berättigade - när växtförädlarrätten meddelades eller denna övergick på honom. Talan får då inte i något fall väckas senare än tre år efter växtförädlarrättens meddelande. Bestämmelserna överensstämmer med motsvarande regler i 52 § PatL(seprop. s. 191 f). Tredje stycket innehåller huvudreglerna om talerätt. Talan skall, med det undantag som stadgas i paragrafens andra stycke, kunna föras av var och en som lider förfång av växtförädlarrätten och därjämte, om det är påkallat av allmän synpunkt, av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Begränsningen av den enskildes talerätt överensstämmer med vad som förekommer i 52 § PatL (se pat. prop. s. 191 f). I överensstämmelse med vad som gäller i PatL har talerätt ansetts böra tilläggas offentlig myndighet. Enligt förslaget gäller ej någon tidsbegränsning för väckande av talan som här avses. Talan om växtförädlarrätts ogiltighet på grund av bristande nyhet och särskillnad kan alltså väckas under hela skyddstiden. Ogiltigförklaring av växtförädlarrätt skall ske genom domstols dom. Utredningen har närmare övervägt om för mål angående växtförädlarrätt borde föreskrivas specialforum och om domstol i dylika mål eventuellt borde förstärkas med sakkunniga. En sådan anordning gäller i patentmål och har motiverats med patentmålens invecklade tekniska beskaffenhet och möjligheten att, då en enda domstol är behörig i första instand i alla patentmål, vinna bättre förutsättningar för enhetlig rättstillämpning. SOU 1969: 15
Det har vidare ansetts att i patentmål domstol har bättre möjligheter att bedöma den från ömse sidor i ett mål framlagda tekniska utredningen, om tekniskt kunniga ledamöter ingår i domstolen. Vad angår mål om växtförädlarrätt torde dessa enligt utredningens mening komma att bli relativt sällsynta. Visserligen skulle biologiskt sakkunniga ledamöter kunna i sådana mål utgöra en god förstärkning för domstol, särskilt då det gäller att bedöma sådana rent biologiska frågor som den huruvida en sort tydligt skiljer sig från annan sort eller den huruvida visst förökningsmaterial överensstämmer med eller liknar material från en förut skyddad sort. Genom att infordra yttrande från växtsortnämnden, som i sin tur kan komma att bl. a. föranstalta om prov med växtmaterial, bör emellertid domstolen kunna i erforderlig utsträckning få del av uppfattningen bland sakkunniga. För övrigt torde tillgången på fullt kompetenta personer, som ej i annat sammanhang tagit befattning med en skyddssökt sort och därför är oförhindrade att delta i avgörandet vid domstol beträffande sorten, vara begränsad. Utredningen har med hänsyn till det anförda ej ansett sig böra föreslå specialforum i mål om växtförädlarrätt eller om förstärkning av domstol med sakkunniga. Rättegångsbalkens bestämmelser om forum blir alltså tillämpliga. En kompletterande forumregel har emellertid upptagits i 42 §. Om skyldighet att underrätta växtsortnämnd och licenstagare angående talan om ogiltighet stadgas i 41 § i förslaget.
29 §. Överföring av växtförädlarrätt Bestämmelserna i denna paragraf om att, då växtförädlarrätt meddelats åt oberättigad, denna kan på talan av den berättigade överföras på honom motsvaras av regler i 53 § PatL (se pat. prop. s. 194 f). Ett stadgande i sistnämnda paragraf om rätt för den som frånkänns patentet och i god tro bör123
jat utnyttja uppfinningen att fortsätta ut30 §. nyttjandet bar dock inte ansetts behöva nåPåföljd av att sort ej är stabil m. m. gon motsvarighet i förevarande lag. Stadgandet ger den berättigade ett alter- Första stycket i paragrafen stadgar, att växtnativ till den i föregående paragraf stad- sortnämnden skall förklara växtförädlarrätt gade möjligheten att få växtförädlarrätten förfallen om en av nämnden med stöd av ogiltigförklarad. Förhållandena kan vara så- 21 § gjord framställning inte efterkommits. dana att den berättigade efter en ogiltigför- Förutsättning för stadgandets tillämpning är att sortinnehavarens underlåtenhet utklaring inte får möjlighet att för sin del förvärva växtförädlarrätt för sorten i fråga. gör hinder för genomförande av tillförlitHinder härför kan t. ex. föreligga om ma- lig efterkontroll av sorten. Kan således efterial av sorten med sortinnehavarens med- terkontrollen genomföras trots att nämnden givande hunnit marknadsföras, innan ogil- inte fått växtmaterial, handlingar eller upplysningar som begärts från sortinnehavaren, tigförklaringen meddelades. Då nyhetshinskall påföljden ej inträda. der uppkommit efter det växtförädlarrätten meddelades torde den berättigade som regel vara mest intresserad att utnyttja möjEnligt andra stycket skall växtförädlarligheten till överföring. Tillämpningsområ- rätten även förklaras förfallen om en skyddet för överföringsrätten är liksom när det dad sort inte bibehållit det eller de kännegäller ogiltigförklaring begränsad till sådana tecken som vid växtförädlarrättens meddefall där anspråket görs gällande av den lande skilde sorten från andra sorter. Växtsom anser sig ha varit berättigad att erhålla förädlarrätt har i allmänhet meddelats efden ursprungliga registreringen av växtför- ter en ingående provning av sortens känneädlarrätt eller av dennes rättsinnehavare. tecknande egenskaper. Provningen måste Rättsverkningarna av en överföring av emellertid, såsom förut framhållits, av prakväxtförädlarrätt får i likhet med vad som tiska skäl begränsas till tiden. Detta medgäller i patenträtten fastställas med prin- för att frågan om sortens stabilitet inte allcipiell utgångspunkt från att växtförädlar- tid kan bestämmas med full säkerhet. Efter rätten anses ha övergått på den nye inne- skyddets meddelande kan det visa sig att havaren redan den dag då växtförädlarrät- sorten icke håller måttet i detta avseende. ten meddelades. I följd härav är äldre av- I sådant fall bör enligt utredningens mening tal rörande växtförädlarrätten i princip att växtförädlarrätten förklaras förfalleri. Så anse som ogiltiga. Sådana avtal kan alltså bör också ske om det av sortinnehavaren ej läggas till grund för anspråk från endera tillhandahållna förökningsmaterialet inte beparten sedan överföring skett. Den nye sort- sitter sortens ursprungliga egenskaper. När innehavaren torde också ha rätt att beivra sortinnehavaren ej har tillgång till material intrång som skett under tiden från det med de egenskaper sorten skall ha enligt växtförädlarrätt meddelades till dess över- beskrivning och utförda prov, skulle visserförandebeslutet vann laga kraft. ligen en uttrycklig förklaring att växtförädAngående innebörden i övrigt av ett över- larrätten förfallit kunna synas onödig. Han föringsbeslut hänvisas till pat. prop. s. 196 kan ju inte längre i praktiken upprätthålla f. sin rätt och rättsskyddet är därför verkDe frister som enligt 28 § tredje stycket ningslöst. För bibehållandet av god ordning gäller i fråga om ogiltighetstalan har an- på utsädesmarknaden är det emellertid setts böra äga motsvarande tillämpning be- lämpligt att en officiell förklaring finns i träffande överföring. En bestämmelse här- fråga om det bristande vidmakthållandet av sortkaraktären. om har upptagits i 29 §. Om underrättelseskyldighet angående taInnan ärenden enligt andra stycket i palan om överföring gäller detsamma som för ragrafen avgörs av växtsortnämnden bör talan om ogiltigförklaring (se 41 §). denna ge sortinnehavaren tillfälle att yttra 124
sig över utförda prov och andra resultat som framkommit hos nämnden. Växtförädlarrättens bortfall verkar blott för framtiden. Rätten har alltså varit giltig ända fram till tiden för bortfallet och påföljd för intrång kan således komma i fråga fram till denna tid. Sortinnehavare kan därför även efter det växtförädlarrätten förfallit väcka talan om intrång som begåtts under tiden före beslutet om bortfallet. Avgörandet av frågan om växtförädlarrättens bortfall enligt förevarande paragraf har i förslaget tillagts växtsortnämnden. Då det gäller förlust av rätten på grund av brister hos sorten, kunde det ifrågasättas, om ej avgörandet borde läggas hos domstol. Härför talar främst den omständigheten, att stora ekonomiska värden är förknippade med en växtförädlarrätt och att det därför är angeläget att sortinnehavaren tillförsäkras den trygghet som det innebär att en dylik rätt inte kan mot hans vilja bringas att upphöra annat än efter domstols dom. Avgörandet i hithörande ärenden vilar emellertid i första hand så gott som helt på en bedömning av biologiska frågor. Med den sakkunskap som på detta område finns företrädd i växtsortnämnden bör denna vara väl skickad att handlägga sådana ärenden på ett för sortinnehavaren betryggande sätt. Växtsortnämndens beslut att med stöd av denna paragraf förklara växtförädlarrätten förfallen kan såsom framgår av 45 § överklagas. Har växtförädlarrätten förklarats förfallen på grund av att sortinnehavaren ej ställt sig ett föreläggande till efterrättelse, kan denna brist avhjälpas i fullföljdsinstansen. Har så skett skall beslutet undanröjas och ärendet återförvisas till växtsortnämnden för vidare behandling. Att växtförädlarrätt förfallit skall kungöras enligt 33 §. 31 §. Avstående från växtförädlarrätt Paragrafens första stycke behandlar växtförädlarrättens upphörande på grund av att SOU 1969:15
innehavaren avstår från rätten. Med hänsyn till de viktiga konsekvenser avståendet har för sortinnehavaren och för att misstag skall undvikas, har krav uppställts på att avståendet skall ske skriftligen. Vem som är sortinnehavare och således behörig att begära avförandet ur registret framgår av 23 § sista stycket. I paragrafens andra stycke har stadgats att, i fall då växtförädlarrätt är utmätt eller tvist om överföring av rätten är anhängig, denna inte får förklaras upphörd så länge utmätningen eller tvisten inte blivit slutligt avgjord. Bestämmelsen avser att skydda utmätningssökande och den som är berättigad till växtförädlarrätten. I anslutning härtill läggs också fram förslag om att i 85 § utsökningslagen ta upp bestämmelse att om växtförädlarrätt utmäts utmätningsmannen genast skall sända bevis om utmätningen till växtsortnämnden. Förslaget i denna del behandlas längre fram i detta betänkande. I likhet med vad som för motsvarande fall gäller i bl. a. patenträtten innebär förslaget att licenstagare inte äger motsätta sig en begäran av sortinnehavare om att växtförädlarrätten skall avföras ur registret. I tillämpningskungörelsen bör emellertid såsom skett på patentområdet föreskrivas att växtsortnämnden skall underrätta i registret antecknad licenstagare när sortinnehavaren begärt att växtförädlarrätten skall avföras. I övrigt hänvisas beträffande särskilda problem som sammanhänger med bestämmelserna i förevarande paragraf till förarbetena till 54 § PatL (se pat. prop. s. 197 f).
32 §. Utbyte av sortbenämning I paragrafens första stycke ges bestämmelser om registrering av ny sortbenämning då benämning registrerats i strid mot lagen eller är vilseledande eller blivit stridande mot allmän lag eller ägnad atb väcka förargelse. Andra stycket föreskriver, att sortinnehavaren skall beredas tillfälle att föreslå ny benämning. Tredje stycket i pa125
ragrafen innehåller regler om avregistrering av sortbenämning som sedan länge varit ur bruk. Den officialprövning som skett vid registreringen av sortbenämningen har avsett att konstatera huruvida en föreslagen benämning står i strid med allmänna intressen eller inkräktar på annans enskilda rätt. En administrativ prövning kan emellertid ej bli helt effektiv och efter registreringen kan det visa sig att sådana hinder förelegat att benämningen ej bort registreras. Bestämmelsen i första stycket ger möjlighet att i dylika fall byta ut sortbenämningen genom att ny benämning registreras. Utan särskilt stadgande torde vara klart att registrering av ny benämning förutsätter att den äldre benämningen avregistreras. Enligt förslaget skall utbyte i första hand komma till stånd om benämningen registrerats i strid mot lagen om växtförädlarrätt. Här avses de omständigheter som enligt 7 § skulle medfört att en föreslagen sortbenämning ej godtagits om förhållandet varit bekant. För att ett vid tiden för registreringen föreliggande hinder skall föranleda utbyte av sortbenämning krävs vidare, att hindret kvarstår. Har en sortbenämning registrerats i strid mot en för annan gällande varumärkesrätt till benämningen men har varumärkeshavaren sedermera lämnat sitt medgivande till utnyttjandet av benämningen, kan registreringen av sortbenämningen alltså ej längre hävas. Så kan ej heller ske, om innehavaren av ett varumärke, som kommit att registreras som sortbenämning, dröjer så länge med att påtala användandet av sortbenämningen att varumärket förlorat sin särskiljningsförmåga och varumärkesskyddet på så sätt gått förlorat. Ny sortbenämning skall vidare registreras om en vid tiden för registreringen godtagbar benämning efter hand kommit att bli vilseledande eller stridande mot allmän ordning eller blivit ägnad att väcka förargelse. Ärende angående utbyte av sortbenämning föreslås skola handläggas av växt-
sortnämnden. Enligt VmL (2 §) skall talan om hävande av registrering av varumärke föras vid domstol. Såsom utvecklats vid 7 § är emellertid sortbenämning icke föremål för någon privaträtt i egentlig mening och anledning har ej synts föreligga att behandla utbyte av sortbenämning annat än i administrativ ordning. Ett särskilt spörsmål är vem som skall äga väcka fråga om utbyte av sortbenämning. Att sortinnehavaren bör äga sådan rätt är uppenbart. Skyldigheten enligt 19 § att vid marknadsföring av en skyddad sort använda den registrerade benämningen innebär att, då benämningen ej kan användas, hinder också föreligger att saluföra sorten. I regel torde det därför vara av största betydelse för sortinnehavaren att så snart som möjligt få en otillåten sortbenämning utbytt. Rätt att påkalla utbyte av sortbenämning bör även tillkomma Hcenstagare, som finner en otillåten benämning utgöra hinder för honom att utnyttja sin licens. Vidare bör varumärkeshavare och andra innehavare av privaträtter äga påkalla utbyte av sortbenämning som inkräktar på deras rätt. Enligt utredningens mening bör växtsortnämnden även äga att ex officio tillse att en olämplig sortbenämning blir avförd ur registret. Bestämmelserna i förslaget om registrering av sortbenämning och om skyldighet att i handeln använda denna benämning har bl. a. tillkommit i det allmännas intresse av ordning på utsädesmarknaden. Detta skäl talar också för att en registrerad sortbenämning som visar sig vara olämplig ej längre får användas i handeln. Även när avregistrering av sortbenämning sker på begäran av tredje man eller på växtsortnämndens eget initiativ har sortinnehavaren i regel intresse av att själv föreslå ny benämning. Om sorten saknar godtagbart namn blir han ju som framgår av det föregående ur stånd att vidare marknadsföra sorten. Stundom kan emellertid antas att han underlåter att tillvarata sitt intresse. Även i sådant fall bör dock ny benämning åsättas. Det ligger i odlingens SOU 1969: 15
och konsumtionens intresse att en rättsskyddad sort, som oftast får förutsättas ha odlingsvärda egenskaper och som kanske saluförts och tillvunnit sig intresse, ej dras bort från marknaden på grund av frånvaron av ett namn. Utredningens förslag innebär därför att avregistrering av sortbenämning alltid måste förenas med registrering av ny benämning samt att växtsortnämnden, om sortinnehavaren ej föreslår ny benämning - eller om av honom gjort förslag ej är godtagbart - själv skall medverka till att en ny benämning registreras.
I förevarande paragraf har intagits bestämmelser om kungörande av andra beslut rörande växtförädlarrätt och sortbenämning. Domstols dom om ogiltigförklaring eller överföring av växtförädlarrätt som enligt förevarande paragraf skall kungöras, skall enligt 43 § tillställas växtsortnämnden genom domstolens försorg. Kungörandet bör ske i samma publikation som den i vilken ansökningen kungjorts. Ansvar och ersättningsskyldighet
Att skyddstiden för en sort utgår eller att växtförädlarrätten för sorten eljest upphör medför ej att samtidigt den för sorten registrerade benämningen blir fri för allmänt begagnande. Registreringen av benämningen kvarstår. Likaledes kvarstår förbudet i 19 § mot att använda den registrerade benämningen på material av annan sort även efter det skyddet för sorten upphört och gäller så länge sortbenämningen är registrerad. Genom bestämmelsen i tredje stycket i 32 § ges emellertid möjlighet att få en benämning på sort, för vilken skyddstiden utgått eller växtförädlarrätten eljest upphört, avförd ur växtsortregistret. Förutsättningen är att benämningen sedan länge varit ur bruk. Åtgärden kan vidtas först efter därom framställd begäran av sortinnehavaren eller då anledning därtill eljest föreligger. Sådan framställning torde i allmänhet inte komma att göras annat än när sortinnehavaren önskar använda benämningen på en ny sort. Huruvida sortbenämningen skall, sedan den avförts ur registret, få åsättas en ny sort avgörs av reglerna i 7 § och blir bl. a. beroende på om risk finns för förväxling mellan den gamla och den nya sorten.
33 §. Kungöranden Föreskrifter om kungörande av ansökan om växtförädlarrätt och av beslut i anledning härav har upptagits i 14 och 18 §§. SOU 1969: 15
m. m.
34 §. Straffpåföljd Det i förevarande paragraf upptagna stadgandet om straff för intrång i växtförädlarrätt och om talerätt i fråga om intrång har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i 57 § PatL (se pat. prop. s. 201 f). Intrång i växtförädlarrätten föreligger då åtgärd som på grund av bestämmelserna i 3 § är förbehållen sortinnehavaren företas utan dennes lov. En kränkning av ensamrätten föreligger sålunda t. ex. om någon utan sådant lov framställer material av den skyddade sorten i avsikt att sälja det för förökningsändamål eller saluhåller sådant material för förökningsändamål. Växtförädlarrätten till en sort omfattar inte någon rätt till benämningen för sorten. Paragrafen avser därför ej fall när sortbenämning använts oriktigt. I dessa fall kan i stället 39 § i förslaget eller straffbestämmelser i brottsbalken vara tillämpliga. Straff kan ifrågakomma endast för intrång som skett efter det beslut om beviljande av växtförädlarrätt vunnit laga kraft. För ansvar krävs uppsåt. Straffsatsen är densamma som i andra lagar om immaterialrätt, dvs. böter eller fängelse i högst sex månader. Frihetsstraff bör reserveras för grova fall av intrång. Vid medverkan till intrång bör bestämmelserna i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken tillämpas analogiskt. 127
I fråga om åtalsrätten föreslås samma regel som gäller för patentintrång. Brott skall således ligga under allmänt åtal om angivelse skett från målsäganden och åtal är av särskilda skäl påkallat ur allmän synpunkt. Såsom målsägande avses närmast sortinnehavare, men även licenstagare kan ange intrång till åtal.
35 §. Skadestånd Reglerna i förevarande paragraf om skadestånd vid intrång i växtförädlarrätten och om preskription av rätten till skadestånd har avfattats enligt bestämmelserna i 58 § PatL (se pat. prop. s. 206 f)Såsom förutsättning för skadeståndsskyldighet gäller enligt första stycket att intrång begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Vid bedömande huruvida ett intrång i växtförädlarrätt kan betraktas som oaktsamhet bör tas hänsyn till att ett företag som sysslar med framställning av förökningsmaterial och handel med sådant material i allmänhet får anses skyldigt att hålla sig underrättat om huruvida en utnyttjad sort är skyddad. Sortimentet på marknaden i fråga om utsäde och annat förökningsmaterial är för övrigt ganska begränsat och upplysningar om de skyddade sorterna är lätt tillgängliga. Stränga krav på aktsamhet bör därför kunna ställas på den som yrkesmässigt utnyttjar eller avser att yrkesmässigt utnyttja förökningsmaterial av sådana växtarter som omfattas av skyddssystemet. Beträffande skadeståndets storlek gäller, att vid intrång, som begåtts uppsåtligen och av oaktsamhet, ersättningen skall fullt ut täcka den lidna skadan. Skadeståndet skall i första hand motsvara en skälig avgift för utnyttjandet av sorten. Denna avgift bör, om licensupplåtelser föreligger beträffande sorten eller andra jämförliga sorter av arten, kunna bestämmas med ledning av de härvid överenskomna licensavgifterna. Ett belopp motsvarande sådan avgift ut-
gör minimum för ersättningen och skall utgå även om det på grund av särskilda omständigheter inte har uppstått någon nettoförlust för sortinnehavaren. Utöver licensavgift skall även utgå ersättning för de ytterligare skador som målsäganden kan påvisa, t. ex. i form av minskad egen försäljning, investeringsförluster, minskat goodwillvärde, m. m. Utnyttjar sortinnehavaren sorten blott genom licensgivning torde dock ersättning utöver vad som motsvarar licensavgift endast sällan ifrågakomma. Föreligger endast ringa oaktsamhet, skall enligt stadgande i första stycket ersättningen kunna jämkas därefter. I fall då det är uteslutet eller svårt att åstadkomma tillfredsställande bevisning om skadans omfattning har domstolen att med stöd av 35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskatta skadan till skäligt belopp. Andra stycket innehåller en regel om att skadeståndsskyldighet kan föreligga även då intrång skett i god tro. Regeln har avfattats i enlighet med motsvarande bestämmelse i PatL (se pat. prop. s. 210). Tredje stycket stadgar en absolut preskriptionstid om fem år för ersättning för intrång i växtförädlarrätt. Samma preskriptionstid gäller i PatL. Regelns avfattning innebär, att preskriptionsavbrott kan åstadkommas endast genom att skadeståndstalan väcks vid domstol. Bestämmelsen i tredje stycket andra punkten medför, att ett skadeståndsanspråk som preskriberats enligt förevarande regel inte kan åberopas ens kvittningsvis.
36 §. Säkerhetsåtgärder Denna paragraf innehåller bestämmelser om vissa åtgärder för att förebygga fortsatt intrång i växtförädlarrätten. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med 59 § PatL (se pat. prop. s. 211 f). Enligt första stycket äger domstol förordna, att växtmaterial som intrånget gälSOU 1969:15
ler skall mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget eller förstöras. För åtgärd krävs att intrång i växtförädlarrätten, varvid jämställs olovligt utnyttjande på ansökningsstadiet, begåtts och att fortsatt intrång kan befaras. Praktiskt viktiga exempel är att växtmaterial av skyddad sort importerats eller framställts utan sortinnehavarens lov och importören eller uppförökaren avser att sälja materialet såsom förökningsmaterial. Vid intrång på detta stadium torde i allmänhet frågan om skadestånd ha mindre intresse. För sortinnehavaren gäller det främst att genom säkerhetsåtgärder förhindra fortsatt intrång. Åtgärd kan avse icke blott egendom, som befinner sig i besittning hos den som gjort sig skyldig till intrång eller över vilken denne på annat sätt förfogar, utan även egendom som förvärvats av annan, i den mån intrång kan befaras på grund av dennes innehav. Undantag har dock liksom i PatL gjorts för vissa godtrosfall. I andra stycket i paragrafen föreslås en regel om beslag för att säkerställa framtida verkställighet av ett beslut om åtgärd med växtmaterial enligt första stycket. Bestämmelsen kan tillämpas endast i brottmål, dvs. då ansvarstalan förs i intrångsmålet. Härvid skall gälla bestämmelserna om beslag i brottmål. Dessa återfinns i 27 kap. rättegångsbalken. Om blott skadeståndstala n eller talan om säkerhetsåtgärd förs, blir i stället bestämmelserna i 15 kap. 3 § rättegångsbalken tillämpliga. Enligt paragrafens tredje stycke kan under vissa villkor intrångsgöraren medges rätt att förfoga över växtmaterial, som varit föremål för intrång. Stadgandet avser att i vissa undantagsfall förebygga värdeförstörelse. Sortinnehavaren skall alltid erhålla skäligt vederlag. Även i övrigt äger domstolen fastställa särskilda villkor för rätten att förfoga över växtmaterialet. 37 §. Olovligt utnyttjande under ansökningstiden I paragrafen regleras rätten till skadestånd för olovligt utnyttjande av en sort under SOU 1969: 15 9—914163
ansökningstiden. Bestämmelsen har utformats i överensstämmelse med 60 § PatL (se pat. prop. s. 214 f.). För innehavaren av en ny sort kan det bli av avgörande ekonomisk betydelse att han får åtnjuta fördelen av att ensam introducera sorten på marknaden. En utanför hans kontroll liggande uppförökning och marknadsföring av sorten under ansökningstiden kan således vålla honom stor skada. Visst skydd mot intrång bör därför gälla redan före växtförädlarrättens meddelande. Enligt förslaget skall sålunda, om någon yrkesmässigt utnyttjar sort som är föremål för ansökan om växtförädlarrätt, vad om intrång i sådan rätt stadgas äga motsvarande tillämpning, om ansökningen leder till registrering. Under ansökningstiden är alltså skyddet beroende av att ansökningen leder till registrering. I praktiken innebär detta, att talan inte kan väckas förrän registrering kommit till stånd. Föreskriften innebär allmänt sett att endast sådana utnyttj anden avses som skulle anses som intrång i växtförädlarrätten om sådan meddelats. I likhet med vad som gäller i PatL har skyddet under ansökningstiden begränsats så att det ej omfattar straffsanktionerna i 34 §. Genom det sätt på vilket bestämmelsen i 37 § utformats blir även regeln om femårspreskription i 35 § tredje stycket tilllämplig i fråga om rätt till ersättning för utnyttjande under ansökningstiden. I PatL förekommer utöver denna regel ett stadgande om rätt att utan hinder av bestämmelsen om femårspreskription väcka talan om ersättning för olovligt utnyttjande under ansökningstiden inom ett år efter det registrering skett. Stadgandet motiveras av att ersättningsanspråk ej skall genom regeln om femårspreskription gå förlorat i de fall då registreringsärendets handläggning t. ex. på grund av överklagande dragit ut på tiden. Enligt utredningens mening föreligger ej på växtförädlarrättens område behov av en sådan utsträckning av preskriptionstiden. Den särskilda preskriptionsregeln i PatL har därför ej någon motsvarighet i förslaget.
38 §. Bortfall av intrångspåföljd Paragrafen reglerar i första stycket verkan av att domstol förordnat om ogiltigförklaring av växtförädlarrätt. Bestämmelsen innebär, att det inte kan dömas till straff eller ersättningsskyldighet eller föreskrivas säkerhetsåtgärd sedan dom om ogiltigförklaring vunnit laga kraft. Enligt andra stycket skall, om talan väckts om intrång i växtförädlarrätten och den mot vilken talan förs gör gällande att växtförädlarrätten är ogiltig, rätten på hans yrkande förklara målet vilande i avbidan på att frågan om växtförädlarrättens ogiltighet slutligt prövas. Vidare föreskrivs, att om talan härom inte väckts rätten skall förelägga honom viss tid inom vilken talan skall väckas. Bestämmelserna i paragrafen har utformats i enlighet med motsvarande stadganden i 61 § PatL (se pat. prop. s. 218 ff). Det kan framhållas, att ogiltigförklaring av växtförädlarrätt ej medför att den för sorten fastställda benämningen upphävs. Registreringen av sortbenämningen består även efter det växtförädlarrätten upphört.
39 §. Straff för underlåten användning av sortbenämning m. m. Paragrafen upptar i första punkten straffsanktion för den i 19 § första stycket stadgade skyldigheten att vid yrkesmässigt utnyttjande av en skyddad sort använda den för sorten registrerade benämningen och för det i 19 § andra stycket stadgade förbudet mot att använda en registrerad sortbenämning på annan sort eller på material av annan sort. Förseelse enligt paragrafen har ansetts böra ligga under allmänt åtal. Bestämmelserna i 19 § har, såsom tidigare nämnts, främst tillkommit i handelns och konsumtionens intresse och reglerar sålunda i första hand en ordningsfråga, även om sortinnehavaren kan ha ett speciellt intresse av att de iakttas. Det finns därför enligt utredningens mening ej skäl förklara förseel130
se mot förevarande paragraf som målsägandebrott eller angivelsebrott. I andra punkten av paragrafen ges en föreskrift om skadeståndsskyldighet för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet brutit mot bestämmelserna i 19 §. I vissa fall kan behov föreligga att jämka skadestånd då oaktsamheten är ringa. Den föreslagna regeln ger möjlighet härtill.
Rättegångsbestämmelser 40 §. Fastställelsetalan De skäl som anförts för att i PatL (63 §) införa speciella bestämmelser om fastställelsetalan (se pat. prop. s. 229 f) är också tillämpliga på växtförädlarrättens område. I förevarande paragraf har därför intagits motsvarande bestämmelser.
41 §. Underrättelser om rättegång Paragrafen innehåller föreskrifter om skyldighet för den som vill väcka talan om växtförädlarrätts ogiltighet, överföring av sådan rätt och meddelande av tvångslicens att anmäla detta till växtsortnämnden och att underrätta licenstagare som är antecknad i växtsortregistret. I förslaget till tilllämpningskungörelse har intagits föreskrift om att anmälan som sålunda skett skall antecknas i registret. Paragrafen har utformats i nära överensstämmelse med motsvarande stadgande i 64 § PatL (se pat. prop. s. 231 f).
42 §. Forum för vissa fall Såsom anförts under 28 § har utredningen inte ansett anledning finnas att låta mål angående växtförädlarrätt ligga under specialdomstol. De allmänna reglerna i rättegångsbalken om laga domstol i tvistemål är därför tillämpliga. I förevarande paraSOU 1969: 15
graf ges en kompletterande forumregel. Den överensstämmer med motsvarande regel i VmL (26 § andra stycket). Den föreslagna forumregeln innebär, att Stockholms rådhusrätt är behörig att ta upp mål om bättre rätt till sort, om ogiltigförklaring av växtförädlarrätt, om överförande av sådan rätt på annan, om tvångslicens samt om fastställelsetalan enligt 40 § i sådana fall där den mot vilken talan riktas sökande eller innehavare av växtförädlarrätt - inte äger känt hemvist inom riket. Bestämmelsen avser även fall då rättegångsbalkens regler om vistelseforum respektive forum enligt senaste hemvist skulle kunna tillämpas och gäller således vid sidan om dessa regler.
43 §. Expediering av vissa domar Paragrafen innehåller bestämmelse om att avskrift av domstols slutliga avgörande i vissa mål angående växtförädlarrätt skall sändas till växtsortnämnden. Enligt förslaget till tillämpningskungörelse skall nämnden i växtsortregistret göra anteckning om innehållet i dessa avgöranden. Om skyldighet att göra anmälan till nämnden om väckande av talan i vissa mål har föreskrift meddelats i 41 §. Om kungörande av dom å ogiltigförklaring och överföring har stadgats i 33 §. Utredningen anser ej skäl föreligga att i förevarande lagstiftning ta in bestämmelser, motsvarande föreskriften i 69 § PatL att rätten i vissa fall skall inhämta yttrande från patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Anser domstolen behövligt att höra växtsortnämnden kan så ske med stöd av 40 kap. 1 § rättegångsbalken. Yttrande från växtsortnämnden torde dock ofta vara erforderligt i mål om ogiltigförklaring av växtförädlarrätt när frågan om sortens nyhet och avvikelse från andra sorter är föremål för bedömning samt i mål angående intrång i växtförädlarrätt. SOU 1969: 15
Särskilda
bestämmelser
44 §. Ombudsplikt I paragrafen har intagits bestämmelser, som underlättar väckandet av talan mot sortinnehavare som är bosatt utomlands. Reglerna överensstämmer helt med motsvarande bestämmelser i 71 § PatL (se pat. prop, s. 244 f). Ombudsplikten under ansökningsförfarandet har reglerats i 9 § i förslaget.
45 §. Besvärstalan I paragrafen ges bestämmelser om besvärstalan beträffande sådana slutliga beslut av växtsortnämnden, som meddelats efter det att växtförädlarrätt beviljats. I fråga om slutliga beslut på ansökningsstadiet har fullföljdsrätten reglerats i 16 §. Motsvarande regler i PatL återfinns i 72 § (se pat. prop. s. 247 f). Uppdelningen av fullföljdsreglerna på två paragrafer ansluter till PatL:s systematik. I och för sig synes en sådan uppdelning inom förevarande rättsområde icke påkallad, men utredningen har ej ansett tillräckliga skäl föreligga att här avvika från PatL. Enligt förevarande paragraf skall besvär, i likhet med vad som föreslagits i fråga om besvär på ansökningsstadiet, inges till jordbruksdepartementet och prövas i regeringsrätten. Frågan om vem besvärsrätten tillkommer har inte ansetts böra uttryckligen regleras. Besvärsrätt har i första hand sökande som fått avslag på sin ansökan om den åtgärd varom fråga är, men även tredje man som berörs av meddelat beslut bör kunna i vissa fall föra talan mot växtsortnämndens beslut. Såsom anförts av departementschefen i pat. prop. (pat. prop. s. 249) får det lämnas till praxis att med beaktande av beslutets natur och omständigheterna i det enskilda fallet avgöra frågor om talerätt. 131
46 §. Avgifter Paragrafen innehåller fullmakt för Kungl. Maj:t att fastställa avgifter enligt lagen om växtförädlarrätt. De avgifter som Kungl. Maj:t fastställer med stöd av bemyndigandet skall framgå av tillämpningsförfattningen. Förut har under 6, 14 och 20 §§ i förslaget angetts vissa principer för fastställandet av storleken av olika avgifter. Härvid har bl. a. framhållits att de med prövningssystemet förenade kostnaderna i princip helt bör täckas genom avgifter från sökanden och sortinnehavaren. Dessa avgifter bör å andra sidan inte beräknas så att de klart överstiger kostnaderna. Att Kungl. Maj:t erhåller bemyndigande att reglera avgiftsfrågorna medför att fastställandet av nya avgiftsbelopp vid ändrade förhållanden underlättas. Hinder bör inte föreligga att vid ändringar i årsavgifternas storlek låta dessa för framtiden gälla även redan beviljade växtförädlarrätter. I det av utredningen utarbetade förslaget till tillämpningskungörelse anges också storleken av de ansöknings- och årsavgifter, som ansetts böra utgå. Vid bestämmandet av dessa avgifter har ledning hämtats från vad som härom gäller i andra länder. Avgiften för provodling bör lämpligen fastställas av lantbruksstyrelsen. Kungl. Maj:t har föreslagits äga rätt att delegera beslutanderätten i detta avseende till annan. 47 §. Tillämpningsföreskrifter m. m. I första stycket föreslås fullmakt för Kungl. Maj:t att meddela tillämpningsföreskrifter till lagen om växtförädlarrätt m. m. Enligt stadgandet skall Kungl. Maj:t i viss utsträckning äga delegera rätten att utfärda tillämpningsföreskrifter. I andra stycket i paragrafen föreslås fullmakt för Kungl. Maj:t att ge dels förordnande, som möjliggör deltagande från svensk sida i internationellt samarbete för provning av sortmaterial, dels förordnande 132
som ålägger sökande i växtförädlarrättsärende att redovisa uppgifter angående provningen av sorten i annat land där ansökan om skydd tidigare gjorts. Vad angår internationellt samarbete för provning av sortmaterial märks att enligt växtförädlarkonventionen (artikel 30) de till konventionen anslutna staterna skall kunna träffa särskild överenskommelse om att gemensamt inrätta en myndighet för den undersökning av en ny sort som skall utföras innan skydd beviljas. Enligt förevarande fullmaktsstadgande äger Kungl. Maj:t förordna att undersökning får utföras hos sådan myndighet. I förordnande kan även bestämmas att utlåtande av sådan myndighet skall vara bindande vid bedömningen huruvida materiella förutsättningar för skydd föreligger. Stadgandet ger också stöd för föreskrifter om internationellt samarbete i mera begränsad omfattning. Fråga om internationellt samarbete beträffande bl. a. sortprovning har redan tagits upp inom växtunionen. Något beslut i frågan har ännu ej fattats och torde komma att dröja. Ett samarbete mellan växtsortnämnden och motsvarande myndigheter i andra stater av informativ karaktär kan tänkas förekomma t. ex. genom att myndigheterna med eller utan medverkan av växtunionens centrala organ tillställer varandra uppgifter om resultatet av företagna provodlingar, om avgöranden i fråga om en sorts biologiska egenskaper och om utfärdande av föreläggande och liknande handlingar. Sådant utbyte av informationer torde kunna ske utan särskild föreskrift härom av Kungl. Maj:t. Även utanför konventionens ram bör ett samarbete rörande förprövningen kunna etableras med länder som utför undersökningar av en sorts nyhet, homogenitet och stabilitet. Fullmaktsstadgandet i övrigt avser den situationen att sökande vid tiden för ansökningen i Sverige redan fått sin sort provad i annan stat. Sökanden bör då kunna åläggas tillhandahålla växtsortsnämnden resultatet av denna provning. Härigenom kan provningstiden förkortas. Besked om provSOU 1969: 15
ning i annan stat kan avse icke blott det slutliga resultatet från undersökningen av sorten utan även successiva delresultat från provodling som företas under flera år.
Lagens tillämpningsområde
m. m.
48 §. Tillämpningsområdet I paragrafen fastslås som huvudregel, att lagen om växtförädlarrätt är tillämplig på växtsort som framställts genom förädlingsarbete här i riket samt på växtsort som framställts utom riket av svensk medborgare. Beträffande här i riket framställd sort är tillämpligheten oberoende av om det är en svensk eller utländsk medborgare som är att anse som förädlare. Huvudregeln innebär, att utanför lagens omedelbara tillämpning ligger sort, som framställts utom riket av utländsk medborgare. Skydd för utländska sorter bör enligt utredningens mening vara beroende av särskilt förordnande. Kungl. Maj:t har därför i andra stycket i paragrafen givits bemyndigande att meddela föreskrifter om lagens tillämpning med avseende på annan stat. Förutsättningen är att reciprocitet föreligger eller, om sådan ej finns, att skydd för utländsk sort skulle vara av betydande allmänt intresse. Vad angår frågan om det är lämpligt att göra rätten till skydd för utländska sorter beroende av reciprocitet kan framhållas att de stater, som hittills utfärdat lagstiftning på området, allmänt håller fast vid principen, att lagstiftningen bereder omedelbart skydd endast åt växtsorter som äger ursprung i det egna landet och att utsträckning av skyddet till utländska sorter inte bör ske annorledes än på grundval av reciprocitet. Det är endast i Storbritannien som samma skydd ges för inländska och utländska sorter. Utredningens förslag att i Sverige införa ett privaträttsligt skydd för växtförädlingen motiveras främst av att ett sådant skydd skulle ge Sverige större möjlighet att delta i det internationella samarbetet på området, vilket i sin tur skulle kunna leda till SOU 1969: 15
ett vidgat sortutbyte med utlandet och stärka den svenska växtförädlingens ekonomiska resurser. Eftersom den här i riket bedrivna växtförädlingen måste antas i allmänhet ha större förutsättningar att framställa för svenska förhållanden bättre sortmaterial än utländska förädlare, ligger det nära till hands att i första hand söka förbättra intäkterna för den här i riket bedrivna växtförädlingen. Ett reciprocitetskrav i den svenska lagstiftningen får vidare antas verka så att det ger större möjlighet för svenska intressen att påkalla skydd i andra länder. Utredningen har främst av hänsyn härtill ansett sig böra föreslå att skyddet i princip görs beroende av reciprocitet. Om Sverige i enlighet med utredningens förslag ansluter sig till växtförädlarkonventionen, får avtal om reciprocitet anses träffat med de länder som tillhör denna konvention. En fråga som kräver särskilt övervägande är om Sverige i förhållande till konventionsländerna bör inskränka skyddet med hänsyn till att utländsk lagstiftning på en del punkter kan erbjuda ett mera begränsat skydd, dvs. tillämpa vad som kallas speciell reciprocitet. Härom må anföras följande. Växtförädlarkonventionen föreskriver generell reciprocitet på de växtarter som tagits upp på den vid konventionen fogade listan. Beträffande andra arter, som unionsstat inordnar i skyddssystemet, tillåter konventionen däremot, att staten tillämpar speciell reciprocitet. Unionsstat kan alltså beträffande sistnämnda växtarter begränsa skyddsförmånen till medborgare eller sammanslutning i unionsstat som skyddar samma växtart (artikel 4 mom. 4). Speciell reciprocitet är också i vissa fall tillåten i fråga om särskilda rättigheter. I artikel 3 i konventionen fastslås grundprincipen om s. k. nationell behandling. Denna innebär, att unionsstat är skyldig att ge medborgare och sammanslutning i annan unionsstat samma skydd i fråga om växtförädlarrätten som staten lämnar eller kan komma att lämna sina egna medborgare. Utländsk medborgare är vidare enligt 133
konventionen berättigad att i andra unionsländer åtnjuta de i konventionen inskrivna minimirättigheterna. Principen om nationell behandling brukar i immaterialrättsligt sammanhang innebära, att rättsskyddet i ett unionsland inte får göras mera begränsat för produkter från annat land, eller med andra ord, om två länder har olika utvecklat rättsskydd, får landet med det bättre skyddet inte göra några inskränkningar i detta såvitt gäller upphovsmän från det andra landet. Ett avsteg från denna princip tillåts emellertid enligt konventionen (artikel 5 mom. 4) för sådana fall då unionsstat för vissa växtarter tillerkänt förädlaren en rätt som är mera omfattande än de i konventionen bestämda minimirättigheterna. En unionsstat som på så sätt utvidgat förädlarens ensamrätt äger begränsa förmånen till medborgare i unionsstat som medger samma rätt. Detta innebär m. a. o. att speciell reciprocitet kan tillämpas i dessa fall. Enligt utredningens mening finns det inte anledning att vid förordnande om anslutning till konventionen tillämpa speciell reciprocitet i något av de avseenden som sålunda medges i konventionen. Har växtart, som ej återfinns på listan i konventionen, inordnats i det svenska systemet bör det således ej krävas, att svenska förädlare åtnjuter skydd för samma art i det främmande landet för att utländsk sort av denna art skall kunna meddelas skydd här i riket. Ej heller torde det finnas skäl att, om Sverige tillerkänner förädlare en rätt som går utöver minimirättigheterna enligt konventionen, låta utländska förädlares rätt att erhålla ett så utsträckt skydd vara beroende av likabehandling. Bemyndigandet för Kungl. Maj:t enligt andra stycket i paragrafen har avfattats så att det blir möjligt att även utanför konventionens ram ingå avtal med andra länder om skydd här i riket för utomlands framställda sorter. Förutsättning för att sådant avtal skall komma till stånd torde som regel vara att den främmande staten ger växtförädlare förmåner som i väsentliga avseenden överensstämmer med dem
som gäller enligt den svenska lagstiftningen. Kravet behöver emellertid inte upprätthållas så strängt, att inte också ett privaträttsligt skydd av mera begränsad räckvidd eller förmåner av offentligrättslig karaktär skulle kunna godtas. Även i sådant fall bör emellertid gälla, att den främmande staten ger svenska förädlare samma behandling i fråga om förmånerna som den statens egna medborgare erhåller. Andra stycket i paragrafen ger vidare Kungl. Maj:t befogenhet att även i fall då ömsesidighet ej föreligger men meddelande av växtförädlarrätt skulle vara av betydande allmänt intresse förordna om lagens tilllämpning beträffande utomlands av utländsk medborgare framställd sort. Man torde visserligen kunna räkna med att vid tiden för en svensk anslutning till konventionen denna redan ratificerats av Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Nederländerna, Schweiz och Storbritannien samt kanske även av Luxemburg och Spanien. Även i andra länder kan emellertid nya sorter komma att framställas som kan visa sig vara av stort intresse för den svenska växtodlingen och konsumtionen. Det kan inte alltid påräknas att särskilt avtal om ömsesidigt skydd skall kunna komma till stånd med sådant land. Om det visar sig nödvändigt att ge rättsskydd för sådan sort för att den skall komma att bli odlad här i riket, bör det finnas möjlighet för Kungl. Maj:t att i det enskilda fallet göra avsteg från kravet på ömsesidighet och ge skydd för sorten. Bemyndigandet för Kungl. Maj:t är avsett att tilllämpas endast undantagsvis och med stor varsamhet.
49 §. Konventionsprioritet Paragrafen innehåller bemyndigande för Kungl. Maj:t att ge regler om företrädeseller prioritetsrätt från ansökan om växtförädlarrätt i annat land på samma sort. Utförliga bestämmelser om s. k. konventionsprioritet gäller i växtförädlarkonventionen. SOU 1969: 15
I växtförädlarkonventionens artikel 12 regleras prioritetsrättens uppkomst och rättsverkningar. Artikel 11 ger uttryck åt principen att växtförädlarrättigheter för samma sort i olika unionsstater i princip är oberoende av varandra. Beträffande innebörden av konventionsförpliktelserna föreskrivs i artikel 12 mom. 1, att förädlare eller hans rättsinnehavare som i behörig ordning lämnat in ansökan om skydd för en ny växtsort i ett unionsland åtnjuter för ansökans inlämnande i övriga länder prioritetsrätt under en tid av tolv månader. Prioritetstiden räknas från dagen för ansökans inlämnande, sistnämnda dag ej inräknad. Förädlaren kan enligt artikel 11 fritt välja i vilken unionsstat han först vill söka skydd för sorten. Han behöver ej vänta med att söka skydd i annan stat till dess hans ansökan i den första staten bifallits. Artikel 11 stadgar vidare, att skydd som sökts är oberoende av det skydd som erhållits för samma nya sort i annan stat inom eller utom unionen. Detta innebär, att en tidigare gjord ansökan kan avslås eller återkallas utan att detta har något inflytande på behandlingen av en senare i annat land gjord ansökan. Omvänt kan en senare ansökan avslås även om den första ansökan bifallits. Rörande de formella kraven för åtnjutande av prioritet stadgar artikel 12 mom. 2 och 3, att den nya ansökningen skall innehålla begäran om skydd för den nya sorten samt om prioritet räknad från dagen för den första ansökningens ingivande. Sökanden är således skyldig att åberopa prioritet redan då den nya ansökningen inlämnas. Han åtnjuter ingen frist att framställa sin begäran härom senare. Härjämte föreskrivs, att inom tre månader måste framläggas avskrift av de handlingar som utgjort denna första ansökan, bestyrkta av den myndighet som mottagit ansökan. Har sökanden gjort ansökan inom prioritetstiden, vinner han en frist enligt mom. 3 i artikeln, att inom fyra år efter utgången av prioritetstiden anskaffa de kompletterande handlingar och det material, som enligt denna stats lagar SOU 1969: 15
och förordningar föreskrivits. Denna förmån för sökanden sammanhänger med reglerna i artikel 6 mom. 1 b), som gör det möjligt att söka rättsskydd i en stat inom fyra år utan att det yrkesmässiga utnyttjandet i en annan stat får åberopas som nyhetshinder mot den anmälda sorten. Regeln tilllåter alltså att en sort, för vilken skydd söks i ett land, kan ha saluförts under fyra år dessförinnan i annat land utan att sorten förlorat sitt nyhetsvärde. Frågan om vilka krav som i formellt avseende i övrigt skall ställas på en ansökan om växtförädlarrätt för att den skall anses ha skett i »behörig ordning» har inte angetts i konventionen. Dessa får fastställas genom den nationella lagstiftningen i det land, där ansökningen ingetts. Rättsverkan av prioritetsrätten är enligt artikel 12 mom. 4, att mot ansökan som ingetts under prioritetstiden inte kan åberopas omständigheter som inträffat under denna tid, t. ex. en annan ansökan eller offentliggörandet eller det kommersiella utnyttjandet av den sort varom är fråga. Det tilläggs, att på sådana omständigheter inte kan grundas någon rätt till förmån för tredje man eller någon föranvändarrätt. Innebörden av konventionsreglerna är att den som sökt skydd för en sort i något av unionsländerna skall äga rätt att under en tid av tolv månader från tidpunkten för första ansökningen söka skydd för sorten i annat unionsland med den verkan, att ansökningen i det senare landet anses gjord vid tidpunkten för den första ansökningen. Prioritetsrätten berör främst frågan om en sorts nyhet. I detta avseende kan prioritetsregeln anses skapa ett undantag från nyhetskravet på så sätt att den relevanta tidpunkten för bedömandet skall förskjutas bakåt till tiden för den prioritetsgrundande ansökningen utomlands. Vad som inträffat under prioritetstiden kan ej verka nyhetsskadligt. Prioritetsrätten tillkommer icke blott den som gjort den första ansökan utan även dennes rättsinnehavare. Den som blivit innehavare av sorten har genom förvärvet också fått prioritetsrätt. Någon särskild 135
överlåtelse av själva prioritetsrätten bör sålunda ej erfordras. Även om förädlaren till annan överlåter rätten att söka växtförädlarrätt eller själva växtförädlarrätten till en sort i det land, där den prioritetsgrundande ansökningen getts in, har han därmed ej förlorat rätten att själv åberopa prioritet. Också för det fall, att förädlaren överlåtit rätten att söka växtförädlarrätt på en sort i olika länder till olika personer, bevarar han rätten att vid ansökan om växtförädlarrätt i andra unionsländer åberopa prioritet. Artikel 11 uttalar såsom nämnts principen om att skydd, som söks i ett unionsland, är oberoende av det skydd, som erhållits för samma sort i andra länder inom eller utom unionen. Regeln har inte exemplifierats eller kommenterats i konventionen. Från en motsvarande bestämmelse i Pariskonventionen angående den industriella äganderätten bör emellertid kunna slutas att regeln har avseende på själva växtförädlarrätten, dvs. dennas uppkomst, bestånd och upphörande. Skyddstiden skall sålunda i varje land vara densamma som om växtförädlarrätt hade beviljats utan beaktande av prioritetsrätten. Förslaget innehåller i första stycket en definition av företrädesrätten, som i sak ansluter till den som förekommer i konventionen. Anmärkas kan, att i paragrafen inte uppställts något villkor om ömsesidighet och ej heller såsom förutsättning att den utländska ansökningen skall ha gjorts i något av de till växtunionen hörande länderna. Även andra internationella överenskommelser om prioritetsrätt förutsätts kunna ske. De formella kraven för åtnjutande av prioritet har närmare reglerats i förslaget till tillämpningsförfattning. 50 §. Behandling av utomlands registrerad sortbenämning Paragrafen innehåller fullmakt för Kungl. Maj:t att meddela specialbestämmelser ifrå136
ga om registrering av sortbenämnhg, som registrerats utom riket. Stadgandet är föranlett av en bes:ämmelse i växtförädlarkonventionen (artikel 13 mom. 5), enligt vilken en ny växfcort får anmälas i flera unionsstater endast tnder en och samma benämning. Unionsstat är skyldig registrera benämningen sådan den föreligger, dvs. just i den form den registrerats i de andra staterna. Undantag får ske endast om benämningen är olämplig för staten i fråga. I anslutning härtill ges vissa bestämmelser om de krav som ställs på benämning för att den skall kunna godtas. För anslutning till konventionen krävs, att den här angivna grundsatsen om sortbenämningens enhetlighet inom konventionsområdet avspeglas i författningstext. I förslaget har i enlighet härmed Kungl. Maj:t getts bemyndigande att, under förutsättning av ömsesidighet, förordna att sortbenämning som registrerats i eller anmälts till registrering i annat land skall registreras i Sverige så som den är registrerad i den främmande staten, om benämningen inte är olämplig. Det i förslaget använda uttrycket »olämplig» ansluter sig såsom framgår av det föregående till konventionstexten. De krav som i förslaget (7 §) uppställts för att en föreslagen sortbenämning skall kunna godtas överensstämmer i huvudsak med konventionens regler i detta hänseende. Både enligt konventionen och enligt förslaget gäller sålunda, att registrering av en föreslagen sortbenämning skall kunna vägras, om benämningen ej möjliggör identifiering av sorten eller är så avfattad att den blir vilseledande eller kan förväxlas med sökandens eget varumärke. Konventionen fastslår vidare, att en sortbenämning inte får göra intrång i tredje mans äldre varumärke. Förslaget innebär beträffande tredje mans äldre varumärke att förväxlingsbart sådant kännetecken utgör hinder för godtagande av sortbenämning. Jämförelsen visar att kraven på sortbenämning enligt konventionen och förslaget är så överensstämmande, att förordnande som meddelas med stöd av SOU 1969: 15
den föreslagna fullmaktsregeln inte torde medföra någon större olikhet vid behandlingen av inhemska och utländska sortbenämningar. Såsom villkor för att sortbenämning skall registreras med tillämpning av den nu föreslagna bestämmelsen bör gälla, att sökanden lämnar uppgift om den tidigare i annat unionsland föreslagna eller registrerade sortbenämningen. Ikraftträdande-
och
övergångsbestämmelser
51 §. Paragrafen stämmelser.
innehåller
ikraftträdandebe-
52 §. Tillämplighet på äldre sorter Enligt 2 § andra stycket i förslaget får skydd inte meddelas för sort som med förädlarens samtycke yrkesmässigt utbjudits till försäljning inom riket före den dag då ansökan om växtförädlarrätt gjordes. Däremot är det för rätten att få skydd utan betydelse att sorten tagits in i rikssortlistan. Det anförda hindret kan enligt utredningens mening befaras leda till att sorter, som framställs och blir färdiga för marknadsföring under den närmaste tiden före lagens ikraftträdande, inte släpps ut i marknaden förrän längre fram då skydd kan sökas för sorten. Såvitt gäller sorter av betydelse för folkhushållet bör en sådan utveckling om möjligt motverkas. Så bör kunna ske genom en övergångsbestämmelse som gör undantag från det anförda nyhetskravet beträffande sorter som framställts och marknadsförts under den närmaste tiden före lagens ikraftträdande och som är av betydelse för folkhushållet. Sorter som här avses är främst de som kan tas in i rikssortlistan. Med hänsyn till allmänna rättsgrundsatser bör ett sådant i viss mån tillbakaverkande skydd dock ej inträda innan innehållet i den planerade lagstiftningen blivit allmänt känt. Så kan anses ske i och med publiceringen av utredningens betänkande, övergångsregeln borde alltså vara, att sorSOU 1969: 15
ter som ej marknadsförts dessförinnan kan erhålla skydd enligt den nya lagen. Av praktiska skäl bör dock tiden bestämmas med hänsyn till införandet av sorten i rikssortslistan. På grund av den tidrymd som i regel förflyter från intagningen i rikssortlistan till marknadsföringen har den avgörande tidpunkten ansetts kunna bestämmas till den 1 juli 1968. Detta innebär alltså, att en sort som intagits i rikssortlistan efter den 1 juli 1968 skall kunna skyddas även om marknadsföring skett före ansökan om skydd. Lagtekniskt bör detta uttryckas så att ansökan om växtförädlarrätt för sort som tagits in i rikssortlistan under tiden 1 juli 1968-1 juli 1970 skall vid tillämpning av bestämmelserna i 2 § första stycket 1) och andra stycket anses gjord samtidigt med intagningen i rikssortlistan. Regeln medför att nyhetsprövningen skall i alla avseenden ske med utgångspunkt från förhållandena den dag då beslut meddelades om sortens intagande i rikssortlistan. Såsom ytterligare förutsättning för att växtförädlarrätt skall kunna meddelas sådan sort gäller att ansökan härom inges senast inom sex månader efter lagens ikraftträdande. Den föreslagna övergångsbestämmelsen innebär, att sort, som avses med bestämmelsen och som kunnat fram till ansökan om skydd fritt förökas och marknadsföras av envar, från och med ansökningsdagen är underkastad sökandens kontroll. Sorten får efter denna tidpunkt inte utnyttjas yrkesmässigt utan sortinnehavarens medgivande. Har sökanden sålt förökningsmaterial av sorten innan han sökt skydd, får det bero på omständigheterna huruvida och i vilken omfattning förvärvaren skall anses ha rätt att efter det växtförädlarrätt sökts för sorten yrkesmässigt utnyttja detta material. Det är emellertid uppenbart att, om sökanden sålt basutsäde året före lagens ikraftträdande för odling nästa år utan att fästa villkor för framtiden, köparen måste anses ha rätt att, oaktat växtförädlarrätt sökts för sorten, uppföröka basutsädet och avyttra skörden som förökningsmaterial. 137
Däremot kan köparen ej anses ha fått rätt att utan lov fortsätta förökningen även kommande år. För att sort skall kunna tas in i rikssortlistan gäller bl. a. att sorten visat sådana egenskaper att den är att anse såsom självständig sort. Kravet på självständighet har tolkats så att sorten skall skilja sig från andra sorter som publicerats eller marknadsförts inom riket. I motsats till vad som avses skola ske enligt förevarande lagstiftning prövas således sorten inte i fråga om sin världsnyhet. Vad angår övriga i 2 § i förslaget upptagna villkor för erhållande av rättsskydd - homogenitet och stabilitet - kan prövningen i dessa avseenden, särskilt beträffande homogeniteten, antas bli något strängare än den som nu förekommer vid intagningen i rikssortlistan. Även om sålunda kraven för intagning i rikssortlistan inte helt täcker förutsättningarna för erhållande av rättsskydd, är dock skillnaden inte större än att växtsortnämnden som regel bör kunna underlåta att göra en ny provning av de biologiska egenskaperna hos en sort som redan tagits in i rikssortlistan. Uttrycklig föreskrift härom har inte ansetts behöva införas i förslaget.
än den som skall ske enligt förslaget. För de äldre sorter som enligt övergångsbestämmelserna skall kunna tillerkännas växtförädlarrätt och som redan erhållit ett sortnamn, synes emellertid en omprövning av benämningen ej behöva ifrågakomma. En ny prövning skulle igångsätta ett omständligt, dyrbart och långvarigt förfarande. För det fall att ett i rikssortlistan intaget sortnamn skulle visa sig kollidera med annan privaträtt bör sortnamnsfrågan kunna lösas enligt de föreslagna bestämmelserna om utbyte av sortbenämning. Ej heller i detta avseende synes särskilda övergångsregler erforderliga.
Föreskriften i 7 § i förslaget, att sort skall ha åsatts en särskild sortbenämning, har också en motsvarighet i reglerna för intagning i rikssortlistan. Enligt dessa regler krävs, att förslag till sortnamn lämnas och att detta skall vara »godtagbart». Prövning av sortnamnet har begränsats till en jämförelse med förekommande benämningar på sorter av samma eller närstående arter och i övrigt till en granskning av namnets allmänna lämplighet att identifiera sorten. I sistnämnda hänseende har prövningen skett med beaktande av reglerna i International Code of Nomenclature for Cultivated Plants. Däremot sker ej någon undersökning huruvida ett föreslaget sortnamn kolliderar med varumärke eller annat kännetecken. Sortnamnsprövningen vid en sorts upptagande i rikssortlistan är sålunda i vissa avseenden mindre ingående 138
SOU 1969: 15
2 Utsökningslagen
8 5 §. Denna paragraf i utsökningslagen innehåller föreskrifter om utmätningsmans skyldighet att i särskilt angivna fall lämna underrättelse till olika myndigheter om utmätning och andra exekutiva åtgärder. Paragrafen stadgar sålunda bl. a. skyldighet för utmätningsman att då patent utmäts sända bevis om utmätningen till patentmyndigheten med angivande av patentets nummer. En motsvarande föreskrift bör också göras tillämplig på utmätning av växtförädlarrätt. Utredningen föreslår därför, att 85 § åttonde stycket utsökningslagen kompletteras med ett stadgande att, om växtförädlarrätt utmäts, utmätningsman ofördröjligen skall till växtsortsnämnden sända bevis om utmätningen med angivande av benämningen på den sort växtförädiarrätten avser.
SOU 1969: 15
Sammanfattning av utredningens förslag
Allmänna
överväganden
Den växtförädling i vårt land som arbetar med direkt sikte på att framställa nya, odlingsvärda sorter utförs av enskilda företag och vissa halvstatliga organisationer. Växtförädlingen har tillfört vårt land betydande värden. I fråga om lantbruksväxterna har avkastningsförmågan ökat avsevärt och under de senaste årtiondena har därjämte viktiga förädlingsresultat åstadkommits beträffande de kvalitativa egenskaperna. Även i fråga om köksväxterna, prydnadsväxterna, fruktträden och bärväxterna har stora framsteg gjorts. Direkt ekonomiskt stöd har från det allmännas sida lämnats förädlingen i form av bidrag över statsbudgeten och genom utdelning från den med växtförädlingsavgifter uppbyggda växtförädlingsfonden. Statsbidrag har sålunda utgått till Sveriges utsädesförening, som företrädesvis utövar växtförädlingsverksamhet på lantbruksväxtområdet, och till Institutet för växtförädling av frukt och bär, ett branschforskningsinstitut som utför praktisk växtförädling framför allt i fråga om fruktträd och bärväxter. Bidraget till dessa två organisationer är så omfattande att staten kan anses ha påtagit sig det huvudsakliga ansvaret för deras drift. Statsbidrag har även utgått till W. Weibull aktiebolag och till Algot Holmberg & Söner aktiebolag samt till Institutet för skogsför140
bättring för deras förädlingsverksamhet. Därjämte har forskare som är sysselsatta med växtförädlingsproblem fått bidrag genom de statliga forskningsråden. Det i Sverige år 1961 införda systemet med växtförädlingsavgifter, som tidigare endast avsåg stråsäd och trindsäd, omfattar efter den 1 juli 1968 så gott som samtliga lantbruksväxter. Bidrag ur fonden skall utgå till svenska växtförädlare samt till svenska representanter för sådana utländska förädlare, vilkas hemland ger de svenska växtförädlarna i huvudsak liknande förmåner. Enligt de för utdelning från fonden tillämpade reglerna får varje förädlare bidrag i proportion till de på hans sorter influtna växtförädlingsavgifterna. Under de första sex åren fram till den 1 juli 1967, då växtförädlingsavgift togs ut med 1 kr/dt av handelsfört utsäde av strå- och trindsäd, uppgick utdelningen från fonden till ca 1,5 mkr./år. Efter utvidgningen av systemet och en höjning den 1 juli 1967 av avgiften på strå- och trindsäd till 1: 25 kr/dt kan utdelningen beräknas gå upp till ca 3 rnkr./år. Hittills har bidragen ur fonden till helt dominerande del gått till Sveriges utsädesförening och W. Weibull aktiebolag. Bidragen har utgått med årligen något växlande belopp och för Sveriges utsädesförening utgjort 600 000-900 000 kr/år och för W. Weibull aktiebolag belöpt sig på 600 000 kr—1,1 mkr./år. Även till förädlare i DanSOU 1969: 15
mark, Nederländerna och Förbundsrepubliken Tyskland har bidrag utgått med ej obetydliga belopp. Bestämmelser som ger växtförädlaren ett privaträttsligt skydd för hans produkter saknas i Sverige. Förädlaren har dock genom systemet med obligatorisk statsplombering faktiskt fått en form av ensamrätt för sådana produkter av hans sort som statsplomberas såsom klass B (tidigare närmast motsvarande original). På sina håll utomlands har det sedan länge förekommit system som beträffande vissa växtslag ger förädlaren ett begränsat rättsligt skydd, bl. a. i Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Nederländerna och USA. En internationell konvention för skydd av växtförädlingsprodukter har den 2 december 1961 undertecknats av fem stater, nämligen Belgien, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien och Nederländerna. Konventionen har sedermera undertecknats även av Danmark, Schweiz och Storbritannien. Enligt konventionen skall stat som anslutit sig till denna tillerkänna förädlaren ett privaträttsligt skydd för hans förädlingsresultat och ge förädlare i annan unionsstat samma behandling i fråga om skyddet som statens egna medborgare. Sedan Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna och Storbritannien ratificerat konventionen har denna trätt i tilllämpning den 10 augusti 1968. Lagstiftning till skydd för växtförädlingsprodukter har också utfärdats i sistnämnda fyra länder. I övriga länder som undertecknat konventionen beräknas arbetet med lagstiftning i ämnet snart vara slutfört. Enligt direktiven har utredningen haft att överväga den lämpligaste utformningen av ett skyddssystem som kan möjliggöra för /årt land att tillträda växtförädlarkonventionen. Utredningen skulle därvid i första hand granska möjligheten att i sak behålla växtförädlingsavgiftssystemet beträffande största möjliga antal växtslag samt konsekvenserna i skilda avseenden härav. Den praktiskt inriktade växtförädlingen behöver enligt utredningens mening ökade ekonomiska resurser för att kunna möta de SOU 1969: 15
ständigt stigande kraven på sorter med förbättrade egenskaper och medverka till en fortsatt effektivisering av jordbruket och trädgårdsnäringen. Den nyligen företagna utvidgningen av systemet med växtförädlingsavgifter kommer att förbättra resurserna för växtförädlingen på lantbrukssidan. En ytterligare förstärkning av förädlingens resurser kan i och för sig ske genom ökade bidrag över statsbudgeten. Direktiven förutsätter emellertid att andra vägar prövas. I praktiken kommer härvid tre lösningar i fråga. Den första innebär, att man bygger vidare på det gällande offentligrättsliga systemet med växtförädlingsavgifter genom att man utvidgar detta till flera växtslag och höjer avgifterna. Den andra lösningen är att införa ett privaträttsligt system som möjliggör för förädlaren att ta ut licensavgifter för växtförädlingsprodukter. Den tredje lösningen är att man använder båda systemen i kombination. Systemet med växtförädlingsavgifter har samordnats med statsplomberingen av utsäde. Då systemet infördes blev plombering obligatorisk för växtslag som berördes av systemet. Kombinationen växtförädlingsavgifter - obligatorisk plombering leder till en kvalitativ förbättring av utsädet. Systemet med växtförädlingsavgifter har den fördelen ur administrativ synpunkt att avgiftens storlek kan kontrolleras av statsmakterna, något som bl. a. ger möjlighet att lätt överblicka konsekvenserna i olika hänseenden av avgiftsuttaget. Uppbörden och fördelningen av växtförädlingsavgifterna är också organisatoriskt enkel. För sortinnehavaren har systemet den fördelen att han ej har några kostnader för avgiften. Ett privaträttsligt system har för det allmänna den fördelen att staten inte behöver befatta sig med avgiftsfrågan. Ett sådant system medför dock en något större utbyggnad av den statliga prövningsorganisationen och något större kostnader för det allmänna än ett utvidgat offentligrättsligt system. De administrationskostnader, som ett privaträttsligt system medför, bör dock kunna helt eller åtminstone till övervägande del tas ut av rättighetshavarna. 141
Jämförelsen mellan det offentligrättsliga och det privaträttsliga systemet ger vid handen att de ur administrativ och teknisk synpunkt är likvärdiga. För att införa ett privaträttsligt system talar enligt utredningens mening andra skäl. Till en början bör framhållas, att förädlaren i likhet med varje annan upphovsman får anses ha rättsanspråk på att få skydd för resultatet av sitt skapande arbete. Han bör i princip inte vara sämre ställd än t. ex. en uppfinnare som genom patent kan skaffa sig ensamrätt till sitt arbetsresultat. Med ett privaträttsligt system skulle den orättvisa undanröjas som ligger i att förädlaren med nuvarande regler inte får skälig ersättning för det välstånd han hjälper till att skapa. Ett privaträttsligt system skulle ge förädlingsföretagen ökade möjligheter att kontrollera utnyttjandet av deras produkter och att ekonomiskt tillgodogöra sig detta utnyttjande. Främst skulle emellertid ett privaträttsligt system bli av betydelse genom möjligheten för Sverige att delta i det internationella samarbete på området som nu efter tillkomsten av växtförädlarkonventionen kan antas få stor och alltmer ökande omfattning. För anslutning till denna krävs, att Sverige har en nationell lagstiftning som uppfyller vissa i konventionen ställda krav. Systemet med växtförädlingsavgifter uppfyller ej dessa krav. Anslutning till konventionen kan vinnas endast genom att införa en lagstiftning av privaträttslig typ. Ett tillträde till konventionen skulle främja utbytet mellan Sverige och övriga unionsländer av lämpliga, förbättrade sorter av nyttoväxterna och prydnadsväxterna. I Sverige saluförs redan nu ett antal utländska sorter av lantbruks- och köksväxterna. Utomlands odlas många svenska sorter. Av stråsädesslagen har svenska sorter länge haft en omfattande spridning i de västeuropeiska länderna. Från handeln med utsäde av dessa sorter har lincensinkomster tillförts våra två största förädlingsföretag. Licensinkomsterna, som grundats på avtal med representanter i den främmande staten, uppgick år 1967 till ett nettobelopp av omkring 0,7 mkr., av vilket en stor del kom från
142 Frankrike. Större inkomster kom också från Belgien, Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna, Storbritannien och Österrike. Den lagstiftning till skydd för växtförädlingsprodukter som hittills utfärdats i anslutning till konventionen uppställer, utom i Storbritannien, krav på konventionstillhörighet för att medborgare i främmande stat skall kunna få skydd för sina nya sorter. I Nederländerna synes dock svenska växtförädlare kunna tills vidare få växtförädlarrätt för nya sorter och med Danmark har vid årsskiftet 1967/1968 ett särskilt avtal om reciprocitet träffats. Avtalet med Danmark innebär, att för dansk växtsort kan i Sverige utdelning ur växtförädlingsfonden utgå enligt samma grunder som för svensk sort och att för svensk växtsort kan meddelas rättskydd i Danmark. Avtalet är begränsat till strå- och trindsäd och gäller blott till den 1 januari 1973. Beträffande andra länder som tillträder konventionen kan det antas att de uppställer krav på ömsesidighet och att de ej anser förmånerna i det svenska växtförädlingssystemet tillräckliga för att de själva skall ge skydd åt svenska växtförädlare. Ej heller kan det antas att förädlare i främmande stat, som infört konventionssystem, kommer att anse växtförädlingsavgiftssystemet tillräckligt lockande för att här i Sverige söka marknadsföra sina nya, förbättrade sorter. Om Sverige inte inför privaträttsligt skydd för växtförädlingsprodukter och ansluter sig till konventionen, blir följden i första hand att nuvarande, låt vara tämligen begränsade sortutbyte med andra länder kan komma att i huvudsak upphöra och att svenska förädlingsföretag kan i konventionsland helt eller delvis förlora sina hittillsvarande licensintäkter. Ett tillträde till konventionen skulle däremot starkt befrämja sortutbytet mellan länderna. Detta utbyte skulle helt allmänt bli till ömsesidig nytta för odlarna, handeln, industrin och konsumtionen. För de svenska förädlingsföretagen skulle en anslutning till konventionen bli till direkt fördel. De skulle få möjlighet att i de andra unionsländerna på ett helt annat SOU 1969: 15
och mera förmånligt sätt ekonomiskt utnyttja sina nya sorter. Med ledning av en av utredningen verkställd undersökning av svenska sorters spridning i utlandet har utredningen ansett sig kunna fastställa, att svenska förädlingsföretag skulle på de sorter av stråsädesslagen som nu saluförs i Västeuropas stater ha intjänat licensavgifter på 1,5-2 mkr./år om avgifterna på handelsfört utsäde bestämts till samma belopp som växtförädlingsavgiften, 1: 25 kr/dt. Om licensavgiften utgått med belopp som numera tillämpas i dessa andra stater, skulle nettointäkterna ha uppgått till omkring 3 mkr. Det är emellertid att märka, att privaträttsligt skydd i princip ej kan erhållas för redan marknadsförda sorter. De gjorda beräkningarna ger därför endast en antydan om den svenska växtförädlingens framtida möjligheter. Rättsskydd och därmed möjlighet till licensintäkter kan svenska förädlare i princip erhålla endast på nya sorter. Hur stora intäkter de svenska förädlingsföretagen kan få från utlandet efter en svensk anslutning till konventionen blir därför främst beroende av företagens förmåga att med nya sorter konkurrera på utländska marknader. Utredningen har ansett sig kunna räkna med att de svenska förädlingsföretagen skall ha goda möjligheter att bibehålla sin konkurrenskraft och att efter en anslutning intäkterna från utlandet kommer att öka i förhållande till de nuvarande. Vid övervägande huruvida ett privaträttsligt system bör införas måste prövas om garantier kan skapas mot missbruk. Att märka är att det här gäller för folkhushållet mycket betydelsefulla produkter. Systemet skall inte kunna utnyttjats så att, t. ex. i konkurrenssyfte, marknaden undanhålls nya, för odlingen och konsumtionen värdefulla sorter eller så att prisnivån på utsäde blir oskälig. Skydd häremot kan enligt utredningens mening i första hand uppnås genom att den ensamrätt att utnyttja sina nya förädlingsprodukter som förädlaren skall tillerkännas i ett privaträttsligt system principiellt begränsas till att blott omfatta yrkesmässig framställning och handel med förökningsmaterial av sorten. Begränsningen inneSOU 1969: 15
bär, att jordbrukare och andra odlare alltjämt kan fritt utnyttja skyddade sorter för framställning av utsäde för eget bruk och för framställning av konsumtionsvara. Odlarens vidareanvändning av skyddad sort lämnas alltså i huvudsak utanför systemet. En ytterligare garanti erhålls genom bestämmelser om tvångslicens, som kan åberopas om sortinnehavaren underlåter att på skäliga villkor förse marknaden med erforderligt förökningsmaterial av den skyddade sorten. Dessa begränsningar i rättsskyddet i förening med gällande bestämmelser rörande prisövervakning, förhindrande av konkurrensbegränsning m. m. medför enligt utredningens mening ett betryggande skydd både för odlarna och för konsumenterna. I fråga om prisutvecklingen på utsädesmarknaden märks även att det under lång tid framåt kommer att finnas tillgång på äldre sorter, för vilka ej kan meddelas rättsskydd och som därför alltjämt blir fria för odling och kan konkurrera med rättsskyddade sorter. Utredningen föreslår av nu angivna skäl - varvid hänsyn främst tas till de fördelar som är att vinna med en internationell lösning av växtförädlingens rättsskyddsproblem - att ett privaträttsligt system för skydd av nya växtförädlingsprodukter införs och att Sverige i samband därmed tillträder växtförädlarkonventionen. Även om förslaget genomförs bör enligt utredningens mening hittills utgående bidrag över statsbudgeten till enskilda växtförädlingsföretag med praktisk och teoretisk inriktning behållas. Stöd genom sådana bidrag behövs främst för finansiering av grundläggande forskning och för den del av förädlingen som sysslar med växtslag och sorttyper som inte har någon större omsättning men som likväl har betydelse för produktionen. Utredningen anser vidare att starka skäl talar för att systemet med växtförädlingsavgifter behålls vid sidan och i kombination med ett privaträttsligt system. Såsom framgår av det följande föreslår utredningen också att det offentligrättsliga systemet bibehålls. 143
Förslaget innebär, att växtförädlarrätt uppkommer genom registrering (1 §) hos ett för ändamålet tillskapat organ, statens växtsortnämnd. Att växtförädlarrätt uppstår först genom registrering och ej redan genom frambringandet av den nya sorten motiveras främst av allmänhetens intresse att kunna skaffa sig säker information om vilka sorter som är skyddade. Skydd kan meddelas för växtsort. Begreppet växtsort definieras ej i förslaget till lagtext men enligt utredningen bör begreppet närmast ansluta till termen cultivar. Denna term bestäms närmare i International Code of Nomenclature for cultivated Plants. I enlighet härmed kan sort utgöra en klon, linje, hybrid eller annan enhet som anges i coden.
ning till bestämda, av Kungl. Maj:t angivna släkten och arter. En sådan begränsning måste göras av praktiska skäl. I förslag till tillämpningskungörelse, som bilagts betänkandet, har närmare bestämmelser härom uppställts. Enligt detta förslag skall skyddet vid lagens ikraftträdande omfatta samtliga de arter av lantbruksväxter och köksväxter som redan förekommer i rikssortlistan och likaså ett antal arter av fruktträden och bärväxterna samt prydnadsväxterna. Skyddet skall framdeles kunna utvidgas till ytterligare andra arter. Rätt att erhålla växtförädlarrätt skall tillkomma förädlaren till sorten eller hans rättsinnehavare. Såsom förädlare anses icke blott den som på naturlig eller artificiell väg åstadkommit en ärftlig variation utan även den som upptäckt en ny ärftlig variant. Allmänna förutsättningar för växtförädlarrätt är att sorten skall vara ny, homogen och stabil (2 §). Däremot fordras ej att sorten har visst odlingsvärde. Frågan om att ställa villkor i sistnämnda hänseende för marknadsföringen av en sort får enligt utredningens mening regleras i annan ordning. Skydd kan alltså meddelas endast för växtsort som är ny. Kravet innebär, att sorten skall genom åtminstone ett viktigt kännetecken tydligt skilja sig från andra sorter som är kända före dagen för ansökan om registrering. Avvikelsen skall kunna tydligt beskrivas. Kravet på tydlig särskillnad, som kan vara av morfologisk eller fysiologisk karaktär, bör enligt utredningens uppfattning tillämpas strängt. Andra sorter skall anses kända - och alltså ligga till grund för jämförelse - om de kommit till allmänhetens kännedom. I lagtexten anges som exempel på nyhetshindrande omständigheter, att material av sorten förts i handeln, att sorten tagits in i eller anmälts till en officiell sortlista, t. ex. rikssortlistan, att sorten förekommer i en allmänt tillgänglig referenssamling eller att den noggrant beskrivits i allmänt tillgänglig skrift.
Lagen omfattar i princip växtsorter av alla växtsläkten och växtarter men Kungl. Maj:t får rätt att begränsa lagens tillämp-
Vad angår den sort för vilken växtförädlarrätt söks förlorar den inte sitt nyhetsvärde på grund av andra åtgärder än att
Förslag till lag om
växtförädlarrätt
Skydd för förädlarens rätt kan enligt konventionen lämnas antingen genom patent eller genom en särskild skyddsform. Den svenska patentlagen ger emellertid inte möjlighet att få patent på växtsorter. Även frånsett denna regel är PatL i sin nuvarande utformning inte lämpad att användas för att ge förädlaren det skydd för en ny sort som här åsyftas. En lämplig skyddsform kan ej heller uppnås genom en ändring av PatL. Skydd för växtförädlingsprodukter bör genomföras i en särskild lag. Utredningen framlägger därför förslag till lag om växtförädlarrätt. Förslaget bärs upp av huvudtanken att skyddet för en växtsort skall ge de praktiskt verksamma växtförädlarna ett effektivt stöd för deras verksamhet, vilket i sin tur kommer att vara till gagn för odlingen, handeln, industrin och konsumtionen. Samtidigt har hänsyn tagits till samhällets krav på inskränkningar i skyddet till förmån både för odlingen och för konsumtionens intresse av tillgång till nya sorter. Förslaget har vidare utformats så att det uppfyller de krav som uppställts i växtförädlarkonventionen för anslutning till konventionen.
144 SOU 1969: 15
material av sorten yrkesmässigt förts i handeln här i riket före den dag då registrering söktes eller utom riket mer än fyra år före denna dag och att detta skett med förädlarens eller hans rättsinnehavares samtycke, övriga förut angivna händelser som anses göra andra sorter kända är däremot ej nyhetsskadliga för den skyddssökta sorten. Homogenitetskravet har utformats så att sorten skall vara tillräckligt likformig med hänsyn tagen till de särdrag, som dess sexuella eller vegetativa förökning betingar. Detta innebär, att kravet får anpassas efter växtartens förökningssätt och sortens särskilda förhållanden. Att sorten skall vara stabil betyder, att de ärftliga kännetecken som vid rättsskyddets beviljande ansågs karakterisera sorten vidmakthålls då sorten förökas. I samband med prövning av ansökan om registrering av en sort skall prov utföras med material av sorten. För att med erforderlig säkerhet kunna fastställa stabiliteten hos en sort skulle prov ofta behöva utföras i många år. Provodling bör emellertid enligt förslaget i allmänhet pågå blott två år, undantagsvis tre år, och kan beträffande vegetativt förökade arter begränsas till en fullständig vegetativ cykel. I stället föreslås (21 §), att efterkontroll av sortens stabilitet skall ske sedan växtförädlarrätt meddelats för en sort. För efterkontrollen skall sortinnehavaren vara skyldig att på anfordran av växtsortnämnden tillhandahålla förökningsmaterial av sorten samt erforderliga handlingar och upplysningar. Det för registrering uppställda kravet på stabilitet bör enligt utredningen vara uppfyllt om sorten under den föregående tidsbegränsade provningen inte visar tecken på att förändras. Vid registrering av växtförädlarrätt för en sort skall registreras särskild benämning för sorten (2 §). Förslag till sortbenämning, som skall ges av sökanden, måste uppfylla vissa krav (7 §). Som ett allmän krav gäller, att benämningen skall vara ägnad att skilja sorten från andra sorter, benämningen skall m. a. o. ha identifieringsförmåga. Vidare innehåller förslaget vissa förhållanden som SOU 1969:15 IQ—914163
hindrar att en föreslagen sortbenämning godtas. Sålunda får benämningen ej bestå enbart av siffror. Ej heller kan benämning godkännas om den uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten eller om den strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller om den är ägnad att väcka förargelse. Registreringshinder stadgas för benämning som kan förväxlas med registrerad eller allmänt använd benämning för sort av samma eller närstående art. Hinder för registrering av sortbenämning föreligger vidare om den kan förväxlas med varumärke, namn, firma eller annan beteckning, för vilken annan än sökanden åtnjuter skydd och som skulle utgjort hinder mot att registrera sortbenämningen som varumärke för material av växtsort eller varor av liknande slag. Sistnämnda hinder är framför allt avsett att skapa skydd för redan bestående varumärkesrättigheter och innebär att tredje mans varumärke för varor som har likhet med växtmaterial skyddas mot att bli registrerade även såsom sortbenämning. Slutligen stadgas hinder för registrering av benämning om den kan förväxlas med varumärke för material av växtsort eller för varor av liknande slag för vilket märke sökanden själv åtnjuter skydd. Det skydd för en ny sort som utredningens förslag åsyftar har utformats som en ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja sorten (1 §). Då det gällt att bestämma innehållet i denna ensamrätt har utgångspunkten varit att förädlaren skall ha möjlighet att i skälig utsträckning få del av det ekonomiska mervärde hans sort representerar i förhållande till andra sorter. At förädlaren bör därför i princip förbehållas alla sådana former av utnyttjande av sorten som äger eller kan tänkas få större ekonomisk eller eljest praktisk betydelse. Denna princip har emellertid ej kunnat genomföras fullt ut. Med tanke på den betydelse växtförädlingsprodukter har för folkhushållet får ensamrätten inte göras så vidsträckt att den otillbörligt inskränker andras rörelsefrihet eller medför möjligheter till en monopolistisk prissättning. I enlighet härmed har i den anförda principen gjorts den grundläggande be-
gränsningen att rätten endast avser olika yrkesmässiga utnyttj anden av sorten för förökningsändamål. All odling eller annat utnyttjande som avser framställning av konsumtionsvara eller av utsäde för eget bruk lämnas således utanför ensamrätten. Inom denna ram har ensamrätten begränsats till i huvudsak tre former för utnyttjande av den skyddade sorten (3 §). Den första av förädlarens befogenheter består i framställning av växtmaterial av sorten eller import av sådant material, då det sker i syfte att materialet skall utbjudas till försäljning eller eljest tillhandahållas för förökningsändamål. Den andra omfattar rätten att utbjuda till försäljning eller eljest tillhandahålla växtmaterial av sorten för förökningsändamål, eller med andra ord rätten att marknadsföra utsäde och annat förökningsmaterial. Att använda en skyddad sort för framställning av annan ny sort ligger däremot enligt förslaget utanför ensamrätten till den förstnämnda sorten liksom även att därefter yrkesmässigt utnyttja den på så sätt framställda nya sorten. Med avsteg från denna regel läggs under ensamrätten såsom en tredje utnyttjandeform sådana fall av användande då upprepad användning av den skyddade sorten är nödvändig för framställning av växtmaterial av annan sort, s. k. Fi-hybrid, och det framställda materialet skall marknadsföras såsom förökningsmaterial. Här avses skydd mot att sort utan tillstånd används som förälder vid den yrkesmässiga framställningen av material av en sort, som är produkten av ett korsningsarbete och som ej är beständig varför utsäde av sorten varje gång måste framställas genom korsning mellan föräldrasorterna. Beträffande prydnadsväxterna har enligt förslaget ensamrätten bestämts så att den omfattar även användandet av plantor och plantdelar, när det sker för yrkesmässig framställning av snittblommor eller annat material för prydnadsändamål (konsumtionsvara). Regeln innebär att under sortinnehavarens kontroll ligger, förutom framställningen av material för förökningsändamål, även framställningen av sådant mate146
rial som skall säljas för prydnadsändamål. Sortinnehavarens kontroll är oberoende av om det av framställaren använda grundmaterialet tillhandahållits honom som förökningsmaterial eller som prydnadsalster. Utvidgningen av förädlarens ensamrätt på detta område motiveras av att förädlaren kan befaras ej få erforderligt skydd för sin nya sort av dessa vegetativt förökade växtarter. Skyddet kan ges utan men för folkhushållet. Skyddstiden för växtförädlarrätt skall vara 15 år - för fruktträd, skogsträd, prydnadsträd och vin dock 18 år - räknat från det år då ansökningen om registrering beviljades (4 §). Kungl. Maj:t kan emellertid förordna om en längre skyddstid, högst 25 år. I förslaget till tillämpningskungörelse har skyddstiden bestämts till 25 år för fruktträd, prydnadsträd, vin och potatis samt till 20 år för övriga växtarter. Beträffande registreringsförfarandet har reglerna i allt väsentligt anslutits till motsvarande regler i PatL. I betänkandet diskuteras huruvida sökanden eller växtsortnämnden skall slutligt utforma beskrivningen på den registrerade sorten och särskilt den del därav som omfattar de för sorten särskilt kännetecknande egenskaperna. Förslaget innebär, att beskrivningen skall fastställas av växtsortnämnden men att redan ansökan skall innehålla en tydlig beskrivning av sorten med särskilt angivande av det eller de kännetecken som väsentligen skiljer sorten från andra sorter (6 §). Talan mot växtsortnämndens beslut förs hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten (17 §). För prövning av ärenden angående växtförädlarrätt skall således finnas blott två instanser. Tanken att införa en mellaninstans så att prövning skulle kunna ske i tre instanser har avvisats främst av kostnadsskäl. Regeringsrätten har ansetts vara det enda befintliga organ, som skulle kunna anförtros att överpröva växtsortnämndens beslut. I förslaget har i enlighet med konventionen tagits in bestämmelse om skyldighet för den som marknadsför en rättsskyddad sort att använda den för sorten registrerade benämningen (19 §). Skyldigheten föreligger SOU 1969: 15
även sedan skyddstiden för sorten utgått eller växtförädlarrätten eljest upphört. Vidare innehåller förslaget förbud mot att använda en registrerad sortbenämning på material av annan sort av samma eller närstående växtsort. Båda reglerna avser att främja en god ordning på utsädesmarknaden samt att stärka sortinnehavarens ställning. Förslaget innehåller vissa bestämmelser om överlåtelse av växtförädlarrätt och upplåtelse av licens (22-23 §§). Licensavtalet och dess rättsföljder har dock inte fått någon ingående reglering. Anteckning skall på begäran ske i växtsortregistret om övergång av växtförädlarrätt och upplåtelse av licens. En sådan anteckning medför för licenstagare vissa fördelar. Bl. a. har föreskrivits att han skall underrättas när talan väcks mot sortinnehavare med yrkande att registrering skall upphävas. Tidigare har nämnts att förslaget innehåller bestämmelser om tvångslicens (24-26 §§). Förses icke marknaden på skäliga villkor med förökningsmaterial av skyddad sort i den omfattning som med hänsyn till folkhushållet eller annat allmänt intresse är påkallat, äger den som vill här i riket yrkesmässigt utnyttja sorten erhålla tvångslicens därtill. Tvångslicens innefattar även rätt att av sortinnehavaren erhålla förökningsmaterial av sorten i skälig omfattning. Bestämmelser om växtförädlarrättens upphörande föreslås för vissa bestämda fall. Sålunda skall växtförädlarrätt förklaras förfallen då skyldighet att erlägga föreskriven årsavgift försummats (27 §). Växtförädlarrätt kan vidare efter särskild talan därom förklaras ogiltig av domstol om rätten meddelats annan än den berättigade eller om det visar sig att sorten ej uppfyller nyhets- och särskillnadskravet (28 §). Fortlöpande efterkontroll skall såsom förut nämnts ske av sorten (21 §). Konstateras därvid, att sorten inte bibehållit sina sortkaraktärer skall rätten förklaras förfallen (30 §). Utgången är oberoende av om förändringen hos det provade materialet är beroende på brister hos sorten själv eller på underlåtenhet hos sortinnehavaren att bevara sorten vid sina ursprungliga känneSOU 1969:15
tecknande egenskaper. Efter kontrollen och prövningen huruvida rätten skall förklaras förfallen skall enligt förslaget ankomma på växtsortnämnden. Om växtförädlarrätt meddelats annan än den därtill berättigade kan denne enligt förslaget begära att domstolen i stället för att ogiltigförklara rätten, skall överföra denna på honom (29 §). För sådana fall då en sortbenämning kommit att registreras trots att den inte varit godtagbar eller då en registrerad benämning kommit att bli vilseledande eller stridande mot allmän ordning eller ägnad att väcka förargelse ger förslaget möjlighet för växtsortnämnden att byta ut den registrerade benämningen (32 §). Initiativ till utbyte kan tas av sortinnehavaren eller annan som är intresserad av saken, men åtgärd kan också genomföras av växtsortnämnden utan särskild framställning härom. Vid intrång i växtförädlarrätt är påföljden straff och skadestånd (34-38 §). Brott får åtalas av allmän åklagare endast om målsäganden anger det till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. I mål om ogiltigförklaring av växtförädlarrätt och intrång i växtförädlarrätt samt andra mål som har anknytning till växtförädlarrätt skall gälla allmänna regler om forum. Något specialforum eller förstärkning av allmän domstol med särskilda sakkunniga vid behandling av nämnda mål har inte ansetts behövligt. De olika avgifter som blir aktuella i samband med registrering, upprätthållandet av växtförädlarrätt m. m. skall fastställas av Kungl. Majt (46 §). Enligt det vid betänkandet fogade utkastet till tillämpningskungörelse föreslås att lagen vid ikraftträdandet skall äga tillämpning på 44 växtsläkten och växtarter av lantbruksväxterna, 21 växtsläkten och växtarter av köksväxterna samt 31 arter av fruktträd, bärbuskar och prydnadsväxter (jfr vad som förut sagts om 1 §). Ansökningsavgiften föreslås till 150 kr. Avgiften för provodling av skyddssökt sort skall fastställas av lantbruksstyrelsen. Årsavgift skall enligt utkas147
tet utgå med 400 kr fr. o. m. det kalenderår som infaller näst efter det år under vilket ansökan om växtförädlarrätt bifallits. De föreslagna avgifterna avses skola täcka de kostnader för växtsortnämnden som har omedelbart samband med administrationen av det privaträttsliga systemet. Utredningen har räknat med att antalet ansökningar om växtförädlarrätt kan komma att uppgå till 100-200/år. Lagen om växtförädlarrätt äger tillämpning endast på växtsorter som framställts här i riket och på växtsorter som framställts utom riket av svensk medborgare (48 §). I fråga om sort som framställts utomlands av utländsk medborgare gäller lagen först efter särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. Förutsättning för sådant förordnande är att ömsesidighet föreligger så att svenska sorter erhåller skydd i det främmande landet eller, om ömsesidighet ej föreligger, att beviljande av växtförädlarrätt skulle vara av betydande allmänt intresse. En anslutning till växtförädlarkonventionen innebär, att kravet på ömsesidighet anses uppfyllt beträffande alla länder som tillträtt konventionen. Enligt förslaget till tillämpningskungörelse ankommer det på växtsortnämnden att pröva fråga om utländsk sort är av betydande allmänt intresse. Anslutning till konventionen sker efter ansökan som granskas av växtunionens råd med beaktande av kravet att den sökande staten skall ha vidtagit erforderliga åtgärder för tillämpning av konventionen. Ansökan bifalls om fyra femtedelar av närvarande medlemmar godkänt densamma. Enligt utredningens mening är den föreslagna lagstiftningen så utformad att den uppfyller de i konventionen uppställda kraven. Utredningen föreslår att lagen om växtförädlarrätt skall träda i kraft den 1 juli 1970 (51 §). Förslaget innehåller slutligen den övergångsbestämmelsen att ansökan om skydd för sort, som intagits i rikssortlistan under tiden den 1 juli 1968-den 1 juli 1970, skall vid prövningen av sortens nyhet anses gjord samtidigt med intagningen i rikssortlistan (52 §). Detta innebär bl. a., att sådan 148
sort inte förlorat sitt nyhetsvärde om den marknadsförts efter det att den inhgits i rikssortlistan. Förutsättningen är att växtförädlarrätt söks för sorten senast inom sex månader efter lagens ikraftträdaide. Syftet med bestämmelsen är att odlings/ärda sorter som kommer fram under iren närmast före lagens ikraftträdande geiast skall släppas ut i marknaden och inte innehållas i avvaktan på att den nya lagen träder i tillämpning. Växtförädlingsavgiftssystemet Utredningen föreslår såsom nämnts att systemet med växtförädlingsavgifter behålls vid sidan och i kombination med det nya privaträttsliga systemet. Enligt förslaget tan, bortsett från övergångsbestämmelsen i 52 §, växtförädlarrätt inte meddelas för scrter som saluhållits före det lagen om växtförädlarrätt trätt i kraft. Utredningen räknar med att det kan ta 10-15 år innan äldre sorter ersatts med nya sorter, för vilka förädlaren kan få rättsskydd enligt den nya lagen. Under denna långa övergångstid är det av vitalt intresse för de svenska förädlingsföretagen att de alltjämt får det stöd som växtförädlingsavgifterna ger. Även beträffande en del nya sorter kan möjligheten att få växtförädlingsavgifter bli av betydelse. Främst gäller detta sådana sorter som inte uppfyller de stränga krav på homogenitet som uppställts för rättsskydd. Här avses närmast de korsbefruktande växtslagen, bl. a. rågen samt vall- och oljeväxterna. Att ett privaträttsligt system kombineras med systemet med växtförädlingsavgifter kan emellertid leda till att nya rättsskyddade sorter blir belagda både med en växtförädlingsavgift och med en licensavgift som tas ut med stöd av växtförädlarrättslagen. Detta behöver visserligen enligt utredningens mening inte nödvändigtvis medföra att priset på utsäde av sådan sort blir högre än om enbart en licensavgift utgår. Marknadspriset bestäms nämligen i avgörande grad av andra faktorer, bl. a. produktionskostnaden för eget utsäde som är SOU 1969:15
helt fritt från avgiftsuttag och, beträffande strås ädesslagen, därjämte av priset på konsumtionsvaran. I vissa fall kan emellertid befaras, att en dubbel avgift kan medverka till en ur allmän synpunkt icke godtagbar prisutveckling. Då de båda systemen kombineras måste därför åtgärder vidtas för att förhindra besvärande prishöjningar och detta framför allt i fråga om de för folkhushållet viktigare lantbruksväxterna. Ett system måste skapas enligt vilket skyddade sorter undantas från endera växtförädlingsavgift eller licensavgift enligt växtförädlarrättslagen. Utvägen att från växtförädlingsavgift undanta sort på vilket sortinnehavaren tar ut licensavgifter skulle enligt utredningens mening knappast tillgodose det angivna syftet. På nya sorter kommer nämligen priset som regel att ligger över andra sorter. Tas växtförädlingsavgift ut på de äldre sorterna, kommer denna avgift - även om den ej direkt utgår på nya sorter - att indirekt medföra förhöjning av priset på de nya sorterna. Växtförädlingsavgiften har för övrigt karaktären av konsumtionsskatt. Principiella hinder får därför anses möta att göra uttaget beroende av huruvida ett rättsskydd för sorten utnyttjas. Utredningen anser utvägen att undanta sort som är belagd med växtförädlingsavgift från licensbeläggning enligt växförädlarrättslagen vara mera framkomlig. Så bör kunna ske genom en ordning enligt vilken en sort innehavare själv får välja mellan att antingen till fullo utnyttja sitt rättsskydd för sorten och avstå från utdelning från växtförädlingsfonden eller i stället erhålla sådan utdelning och avstå från rätten att licensbelägga annans yrkesmässiga utnyttjande av sorten. Utredningen föreslår därför att Kungl. Maj:t, som fördelar medlen ur växtförädlingsfonden enligt vissa vid systemets inrättande angivna grunder, skall såsom villkor för medelstilldelning ur fonden för viss eller vissa sorter kunna föreskriva, att medelsmottagaren ställer denna och andra sorter till allmänhetens fria förfogande och således avstår rätten att ta ut licensavgifter på sorten eller sorterna. Att en SOU 1969:15
ny sort på så sätt lämnas helt fri för annans efterodling bör få en återhållande verkan på prisbildningen på såväl denna sort som andra sorter av växtslaget. Villkor för medelstilldelning ur fonden av här anfört slag bör gälla redan då den nya lagen träder i kraft. För att det angivna syftet skall nås bör villkoret lämpligen få det innehållet, att bidrag ur fonden beträffande viss växtart endast kan erhållas om medelsmottagaren ej tagit ut licensavgifter på rättsskyddad sort av arten och avstår från att framdeles ta ut licensavgifter på sina sorter inom arten. De arter som här närmast är av intresse är vete, havre, korn, råg, potatis, rödklöver, timotej och gula ärter. Sortinnehavare skall således, redan då han första gången ämnar marknadsföra en rättsskyddad sort av viss art, välja huruvida han för hela den växtart sorten tillhör vill hålla sig till utdelningen ur fonden eller vill licensbelägga den aktuella sorten med möjlighet att senare också licensbelägga framdeles av honom framställda sorter av arten. Det föreslagna villkoret för medelstilldelning berör inte sortinnehavarens äldre sorter eller hans rätt att utomlands utnyttja ett rättsskydd för sorten. Statens
växtsortnämnd
Enligt förslaget skall växtsortnämnden inte blott vara registreringsmyndighet utan även överta originalutsädesnämndens uppgifter. Härjämte föreslås, att växtsortnämnden tilldelas uppgiften att övervaka marknadsföringen av utsäde. Den skall därvid hålla sig underrättad om att nya rättsskyddade sorter av de för folkhushållet viktigare växtslagen ställs till allmänhetens förfogande så snart som möjligt, i tillräckliga kvantiteter och på skäliga villkor. Nämndens befogenhet att i dessa frågor ingripa bör, i den mån det ej ankommer på de näringsfrihetsvårdande myndigheterna, ske i den formen att den påtalar anmärkningsvärda förhållanden och delger sortinnehavaren sina synpunkter i dessa hänseenden. Syftet med att tilldela nämnden denna uppgift är att skapa ytterligare skydd för allmän149
hetens intresse i fråga om marknadsföringen av skyddade sorter. Föreskrifter om nämndens organisation och verksamhet skall enligt förslaget utfärdas av Kungl. Maj:t (47 §). Utredningen uppskattar kostnaden för nämndens verksamhet till omkring 90 000 kr/år och kostnaden för Sveriges medlemskap i den genom växtförädlarkonventionen tillskapade växtunionen till omkring 25 000 kr/år. Såsom förut nämnts avses ansöknings- och årsavgifter för växtförädlarrätt skola täcka det allmännas kostnader för rättsskyddssystemets administration.
150 SOU 1969:15
Bilaga 1
Växtförädlarkonventionen
Convention pour la protection des obtentions végétales signée å Paris, le 2 décembre 1961
LES ÉTATS CONTRACTANTS,
Konvention för skydd av växtförädlingsprodukter undertecknad i Paris den 2 december 1961 De fördragsslutande staterna,
Convaincus de Fimportance que revet la protection des obtentions végétales tant pour le développement de i'agriculture sur leur territoire que pour la sauvegarde des intéréts des obtenteurs; Conscients des problémes particuliers que soulévent la reconnaissance et la protection du droit du créateur dans ce domaine et notamment des limitations que peuvent imposer au libre exercice d'un tel droit les exigences de 1'intérét public; Considérant qu'il est hautement souhaitable que ces problémes auxquels de tres nombreux Etats accordent une legitime importance soient résolus par chacun d'eux conformément å des principes uniformes et clairement définis; Soucieux de réaliser sur ces principes un accord susceptible de recueillir 1'adbésion d'autres Etats ayant les mémes preoccupations; Sont convenus de ce qui suit:
som är övertygade om den vikt, som skydd av växtförädlingsprodukter har såväl för jordbrukets utveckling inom deras områden som för tillvaratagande av förädlarnas intressen, som är medvetna om de särskilda problem, som uppstår till följd av erkännande och skydd av förädlarens rätt och särskilt om de inskränkningar, som i det allmännas intresse är nödvändiga för ett fritt utövande av en sådan rätt, som beaktar att det är i hög grad önskvärt att dessa problem, vid vilka ett stort antal stater fäster en berättigad vikt, löses av var och en av dem i överensstämmelse med enhetliga och klart bestämda principer,
Artide premier
Artikel 1
(1) La présente Convention a pour objet de reconnaitre et d'assurer å 1'obtenteur d'une varieté végétale nouvelle, ou å son
1. Ändamålet med denna konvention är att tillerkänna och tillförsäkra förädlaren av en ny växtsort eller hans rättsinnehava-
som är angelägna om att på dessa principer grunda en överenskommelse, som kan antas vinna anslutning av andra stater, vilka har samma intressen, har överenskommit som följer:
ayant cause, un droit dont le contenu et les modailités d'exercice sont définis ciapres.
re en rätt, som med avseende på innehållet och formerna för utövandet närmare bestäms i det följande.
(2) Les Etats parties å la présente Convention, ci-aprés dénommés Etats de l'Union, constituent entre eux une Union pour la protection des obtentions végétales.
2. De stater, som deltar i denna konvention, i det följande kallade unionsstater, bildar en union för skydd av växtförädlingsprodukter.
(3) Le siége de l'Union et de ses organes permanents est fixé å Geneve.
3. Unionen och dess permanenta arbetsorgan har sitt säte i Geneve.
Artide 2
Artikel 2
(1) Chaque Etat de l'Union peut reconnaitre le droit de 1'obtenteur prévu par la présente Convention par l'octroi d'un titre de protection particulier ou d'un brevet. Toutefois, un Etat de l'Union dont la legislation nationale admet la protection sous ces deux formes ne doit prévoir que l'une d'elles pour un méme genre ou une méme espéce botanique.
1. Varje unionsstat kan tillerkänna förädlaren den rätt som avses i denna konvention genom en särskild skyddsform eller genom patent. En unionsstat, vars inhemska lagstiftning medger skydd under båda dessa former, äger emellertid endast tillämpa endera av dem på samma växtsläkte eller växtart.
(2) Le mot varieté, au sens de la présente Convention, s'applique å tout cultivar, clone, lignée, souche, hybride, susceptible d'etre cultivé, satisfaisant aux dispositions des alinéas c) et d) du paragraphe (1) de Particle 6.
2. Ordet sort i denna konventions mening avser varje cultivar, klon, linje, stam eller hybrid, som är odlingsbar och som uppfyller fordringarna i artikel 6 moment 1 styckena c) och d).
Artide 3
Artikel 3
(1) Les personnes physiques et morales ayant leur domicile ou siége dans un des Etats de l'Union jouissent, dans les autres Etats de l'Union, en ce qui concerne la reconnaissance et la protection du droit de 1'obtenteur, du traitement que les lois respectives de ces Etats accordent ou accorderont par la suite å leurs nationaux, le tout sans prejudice des droits spécialement prévus par la présente Convention et sous reserve de 1'accomplissement des conditions et formalités imposées aux nationaux.
1. Fysiska och juridiska personer, som har sin hemvist eller sitt säte i en av unionsstaterna, åtnjuter i de andra unionsstaterna i fråga om erkännandet och skyddet av förädlarens rätt samma behandling som dessa staters särskilda lagar tillerkänner eller framdeles kommer att tillerkänna sina egna medborgare, och detta utan inskränkning i de rättigheter, som särskilt tillförsäkrats genom denna konvention, samt med förbehåll för uppfyllandet av de villkor och formaliteter, som föreskrivits för statens egna medborgare.
(2) Les nationaux des Etats de l'Union, n'ayant ni domicile ni siége dans un de ces Etats, jouissent également des mémes droits, sous reserve de satisfaire aux obligations qui peuvent leur étre imposées en vue de permettre 1'examen des variétés
2. Medborgare i unionsstater, som ej har hemvist eller säte i någon av dessa stater, åtnjuter likaledes samma rättigheter, under förutsättning att de uppfyller de förpliktelser, som kan åläggas dem i avsikt att möjliggöra undersökning av de nya sorter de
152 SOU 1969: 15
nouvelles qu'ils auraient obtenues ainsi que le controle de leur multiplication.
framställt och kontroll av deras förökning.
Artikel 4 Article 4 1. Denna konvention är tillämplig på alla (1) La presente Convention est applicable växtsläkten och växtarter. å tous les genres et espéces botaniques. 2. Unionsstaterna förbinder sig att vid(2) Les Etats de l'Union s'engagent å prendre toutes les mesures nécessaires pour ta alla nödiga åtgärder för att efter hand appliquer progressivement les dispositions tillämpa konventionens bestämmelser på ett de la presente Convention au plus grand allt större antal växtsläkten och växtarter. nombre de genres et espéces botaniques. 3. Varje unionsstat skall vid tiden för (3) Au moment de l'entree en vigueur de la Convention sur son territoire, chaque konventionens ikraftträdande inom dess terEtat de l'Union applique les dispositions ritorium tillämpa konventionens bestämmelde la Convention å au moins cinq des ser på åtminstone fem av de växtsläkten, genres figurant sur la liste annexée å la vilka upptagits på den lista som är fogad till konventionen. Convention. Dessutom förbinder sig unionsstat att II s'engage, en outre, å appliquer lesdites tillämpa nämnda bestämmelser på ytterligadispositions å d'autres genres de la liste, re växtsläkten på listan inom följande tidans les délais suivants a dater de l'entree der, räknade från konventionens ikraftträen vigueur de la Convention sur son terdande med avseende på dess territorium: ritoire: a) inom en tid av tre år, på minst två a) dans un délai de trois ans, å au moins växtsläkten; deux genres; b) inom en tid av sex år, på minst fyra b) dans un délai de six ans, å au moins växtsläkten; quatre genres; c) inom en tid av åtta år, på alla växtc) dans un délai de huit ans, å tous les släkten som är upptagna på listan. genres figurant sur la liste. Unionsstat, vilken skyddar växtsläkte el(4) Pour les genres et espéces ne figurant pas sur cette liste, chaque Etat de l'Union ler växtart, som ej är upptagen på listan, protégeant l'un de ces genres ou espéces a äger att antingen begränsa skyddet till medla faculté, soit de limiter le benefice de borgare i unionsstater, som skyddar samma cette protection aux nationaux des Etats de växtsläkte eller växtart, ävensom till fysisl'Union protégeant ce genre ou cette espéce ka eller juridiska personer, som har sitt ainsi qu'aux personnes physiques ou mo- hemvist eller sitt säte i sådan stat, eller rales ayant leur domicile ou siege dans att utsträcka skyddet till medborgare i andun de ces Etats, soit d'etendre le benefice ra unionsstater eller i stater, som är medde cette protection aux nationaux d'autres lemmar av Parisunionen för skydd av den Etats de l'Union ou des Etats membres industriella äganderätten, ävensom till fyde l'Union de Paris pour la protection de siska eller juridiska personer, som har sitt ta propriété industrielle, ainsi qu'aux per- hemvist eller sitt säte i sådan stat. sonnes physiques ou morales ayant leur domicile ou siege dans un de ces Etats. 5. Varje unionsstat kan, då den under(5) Chaque Etat de l'Union peut, au noment de la signature de la presente Con- tecknar denna konvention eller deponerar vention ou du depot de son instrument sitt ratifikations- eller anslutningsinstrude ratification ou d'adhesion, declarer qu'il ment, förklara, att den kommer att i fråga appliquera, en ce qui concerne la pro- om skyddet av växtförädlingsprodukter tilltection des obtentions végétales, les ar- lämpa artiklarna 2 och 3 i PariskonventioSOU 1969:15
tides 2 et 3 de la Convention de Paris pour la protection de la propriété industrielle. Article 5
nen för skydd av den industriella äganderätten. Artikel 5
(1) Le droit accordé å l'obtenteur d'une 1. Den rätt, som tillerkänns förädlaren varieté nouvelle ou å son ayant cause a av en ny sort eller hans rättsinnehavare, pour effet de soumettre å son autorisation innebär, att hans tillstånd måste inhämtas préalable la production, å des fins d'ecou- för framställning, i och för kommersiell lement commercial, du materiel de repro- avsättning, av förökningsmaterial såsom såduction ou de multiplication vegetative, en dant av den nya sorten samt för saluhåltant que tel, de cette varieté nouvelle, ainsi lande och försäljning av sådant material. que la mise en vente et la commercialisa- Vegetativt förökningsmaterial innefattar tion de ce materiel. Le materiel de multipli- även hela plantor. Förädlarens rätt omfatcation vegetative comprend les plantes en- tar också plantor av prydnadsväxter eller tiéres. Le droit de l'obtenteur s'etend aux delar av sådana plantor, vilka normalt komplantes ornementales ou parties de ces mersiellt utnyttjas för andra ändamål än förplantes normalement commercialisées å ökning, i fall då de kommersiellt utnyttjas d'autres fins que la multiplication, au cas såsom förökningsmaterial för framställning ou elles seraient utilisées commercialement av prydnadsväxter eller snittblommor. comme materiel de multiplication en vue de la production de plantes d'ornement ou de fleurs coupées. (2) L'obtenteur ou son ayant cause peut 2. Förädlaren eller hans rättsinnehavare subordonner son autorisation å des con- kan för meddelande av tillstånd uppställa ditions qu?il définit. villkor. (3) L'autorisation de l'obtenteur ou de 3. Tillstånd av förädlaren eller hans rättsson ayant cause n'est pas nécessaire pour innehavare erfordras ej då den nya sorten 1'emploi de la varieté nouvelle comme används som utgångsmaterial för framställsource initiale de variation en vue de la ning av andra nya sorter och ej heller för creation d'autres variétés nouvelles, ni pour kommersiellt utnyttjande av dessa. Däremot la commercialisation de celles-ci. Par contre, erfordras tillstånd, då upprepad användning cette autorisation est requise lorsque l'em- av den nya sorten är nödvändig för komploi répété de la varieté nouvelle est né- mersiell framställning av en annan sort. cessaire å la production commerciale d'une autre varieté. (4) Chaque Etat de l'Union peut, soit 4. Unionsstat kan, antingen genom sin dans sa propre legislation, soit dans des lagstiftning eller genom särskilda överensarrangements particuliers au sens de l'ar- kommelser enligt artikel 29, för vissa växtticle 29, accorder aux obtenteurs, pour cer- släkten och växtarter tillerkänna förädlaren tains genres ou espéces botaniques, un droit en mera omfattande rätt än den som angivits plus étendu que celui défini au premier i första momentet av denna artikel. Särskilt paragraphe du present article et pouvant gäller att denna rätt kan utsträckas till att notamment s'etendre jusqu'au produit com- omfatta även material som säljs för förbrukmercialise. Un Etat de l'Union qui accorde ning. En unionsstat, som medger en sådan un tel droit a la faculté d'en limiter le rätt, äger att begränsa förmånen till medbenefice aux nationaux des Etats de l'Union borgare i de unionsstater, som medger samaccordant un droit identique ainsi qu'aux ma rätt, ävensom till fysiska eller juridiska personnes physiques ou morales ayant leur personer, som har sitt hemvist respektive domicile ou siege dans l'un de ces Etats. sitt säte i sådan stat. 154
Artide 6
Artikel 6
1. Förädlaren av en ny sort eller hans (1) L'obtenteur d'une varieté nouvelle, ou son ayant cause, bénéficie de la protec- rättsinnehavare åtnjuter det skydd som dention prévue par la présente Convention na konvention stadgar, när följande villkor lorsque les conditions suivantes sont rem- är uppfyllda: plies: a) Den nya sorten skall, vare sig den ura) Quelle que soit 1'origine, artificielle sprungliga variation som givit uppou naturelie, de la variation initiale hov till sorten erhållits på artifiqui lui a donné naissance, la varieté ciell eller naturlig väg, kunna genom nouvelle doit pouvoir étre nettement ett eller flera viktiga kännetecken distinguée par un ou plusieurs caracklart skiljas från alla andra sorter, téres importants, de toute autre vavilka vid tiden för ansökningen om rieté dont 1'existence, au moment ou skydd är allmänt kända. Att sådan la protection est demandée, est noallmän kännedom föreligger kan toirement connue. Cette notoriété framgå av olika förhållanden, såsom peut étre établie par diverses reatt sorten redan odlas eller kommerferences telles que: culture ou comsiellt utnyttjas, intagits i en officiell mercialisation déjå en cours, inscripsortlista eller anmälts till en sådan, tion sur un registre officiel de variéförekommer i en referenssamling eltés effectuée ou en cours, presence ler noggrant beskrivits i en publikadans une collection de reference ou tion. description precise dans une publicaDe kännetecken, som gör det möjtion. ligt att beskriva och särskilja en ny Les caractéres permettant de désort, kan vara av morfologisk eller finir et de distinguer une varieté noufysiologisk art. I varje fall måste de velle peuvent étre de nature mortydligt kunna beskrivas och igenkänphologique ou physiologique. Dans nas. tous les cas, ils doivent pouvoir étre décrits et reconnus avec precision. b) Den omständigheten, att en sort föreb) Le fait pour une varieté d'avoir kommit i försök eller anmälts till elfigure dans les essais, d'avoir été ler upptagits i ett officiellt register, présentée å 1'inscription ou inscrite kan ej åberopas mot förädlaren av å un registre officiel, ne peut pas sorten eller hans rättsinnehavare. étre oppose å l'obtenteur de cette Då skydd för en ny sort söks i en varieté ou å son ayant cause. unionsstat, får den ej, med medgivanLa nouvelle varieté ne doit pas, au de av förädlaren eller hans rättsinnemoment de la demande de protechavare, ha saluhållits eller kommertion dans un Etat de l'Union, avoir siellt utnyttjats i denna stats terriété offerte å la vente ou commertorium och ej heller sedan mer än cialisée, avec 1'accord de l'obtenteur fyra år i annan stats territorium. ou de son ayant cause, sur le territoire de cet Etat, ni depuis plus de quatre ans sur le territoire de tout autre Etat. c) Den nya sorten skall vara tillräckc) La varieté nouvelle doit étre sufligt homogen med hänsyn tagen till fisamment homogéne, compte tenu de särdrag, som dess sexuella eller des particularités que présente sa revegetativa förökning betingar. production sexuée ou sa multiplication vegetative. SOU 1969:15
d) La varieté nouvelle doit étre stable dans ses caractéres essentiels, c'est-adire rester conforme å sa definition, a la suite de ses reproductions ou multiplications successives, ou, lorsque l'obtenteur a défini un cycle particulier de reproductions ou de multiplications, å la fin de chaque cycle.
d) Den nya sorten skall vara beständig med hänsyn till sina väsentliga kännetecken. Detta innebär att den skall förbli överensstämmande med beskrivningen av sorten efter upprepad förökning eller, i det fall att förädlaren fastställt en särskild förökningscykel, efter avslutandet av varje sådan cykel. e) Den nya sorten skall erhålla en benämning i enlighet med bestämmelserna i artikel 13.
e) La varieté nouvelle doit recevoir une denomination conforme aux dispositions de l'article 13. (2) L'octroi de la protection d'une varieté nouvelle ne peut dépendre d'autres conditions que celles mentionnées ci-dessus, sous reserve que l'obtenteur ou son ayant cause ait satisfait aux formalités prévues par la legislation nationale de chaque pays, y compris le paiement des taxes.
2. Beviljandet av skydd för en ny sort får ej vara beroende av andra än här ovan nämnda villkor, dock med förbehåll för att förädlaren eller hans rättsinnehavare uppfyllt de formaliteter, som föreskrivs i varje lands nationella lagstiftning, däri inbegripet erläggande av avgifter.
Article 7
Artikel 7
(1) La protection est accordée apres un examen de la varieté nouvelle en fonction des critéres définis å l'article 6. Cet examen doit étre approprié å chaque genre ou espéce botanique en tenant compte de son systéme habituel de reproduction ou de multiplication.
1. Skydd beviljas efter en undersökning av den nya sorten med hänsyn tagen till de kriterier, som angivits i artikel 6. Denna undersökning skall anpassas efter varje växtsläkte eller växtart med beaktande av dess normala förökningssätt.
(2) En vue de cet examen, les services compétents de chaque pays peuvent exiger de l'obtenteur ou de son ayant cause tous renseignements, documents, plants ou sentences nécessaires.
2. I och för denna undersökning kan vederbörande myndigheter i varje land avfordra förädlaren eller hans rättsinnehavare upplysningar, handlingar, vegetativt material eller utsäde, som härför krävs.
(3) Durant la période comprise entré le depot de la demande de protection d'une varieté nouvelle et la decision la concernant, tout Etat de l'Union peut prendre des mesures destinées å défendre l'obtenteur ou son ayant cause contre les agissements abusifs des tiers.
3. Under perioden mellan ansökningen om skydd för en ny sort och beslutet i anledning därav äger unionsstat vidta åtgärder för att skydda förädlaren eller hans rättsinnehavare mot missbruk från tredje mans sida.
Artide 8
Artikel 8
(1) Le droit conféré å l'obtenteur d'une varieté nouvelle ou å son ayant cause est accordé pour une durée limitée. Celle-ci ne peut étre inférieure å quinze années. Pour les plantes telles que vignes, arbres fruitiers et leurs porte-greffes, arbres forestiers,
1. Den rätt, som tillerkänns förädlaren av en ny sort eller hans rättsinnehavare, beviljas för en begränsad tid. Den får ej vara under femton år. För sådana växtslag som vin, fruktträd och deras grundstammar, skogsträd och prydnadstrad får
156 SOU 1969:15
arbres d'ornement, cette durée minimum est portée å dix-huit années. (2) La durée de la protection dans un Etat de l'Union s'entend å partir de la date de la délivrance du titre de protection. (3) Chaque Etat de l'Union a la faculté d'adopter des durées de protection plus longues que celles indiquées ci-dessus et de fixer des durées différentes pour certaines categories de végétaux, pour tenir compte, en particulier, des exigences de la réglementation sur la production et le commerce des semences et plants.
den ej understiga aderton år. 2. Skyddstiden i en unionsstat räknas från den dag då skyddet meddelades. 3. Varje unionsstat äger att anta längre skyddstider än de som ovan angivits och att bestämma olika skyddstider för vissa grupper av växtslag, särskilt med hänsyn till att anpassa dem till fordringar i föreliggande reglering av produktionen och handeln med förökningsmaterial.
Article 9
Artikel 9
Le libre exercice du droit exclusif accordé å l'obtenteur ou å son ayant cause ne peut étre limité que pour des raisons d'interet public. Lorsque cette limitation intervient en vue d'assurer la diffusion des variétés nouvelles, l'Etat de l'Union intéressé doit prendre toutes mesures nécessaires pour que l'obtenteur ou son ayant cause recoive une remuneration equitable.
Det fria utövandet av den ensamrätt, som tillerkänts förädlaren eller hans rättsinnehavare, kan endast begränsas av hänsyn till det allmänna intresset. När en sådan begränsning företas i syfte att säkerställa spridning av nya sorter, skall staten vidta alla erforderliga åtgärder så att förädlaren eller hans rättsinnehavare erhåller skälig ersättning.
Article 10
Artikel 10
(1) Le droit de l'obtenteur est declare nul, en conformité des dispositions de la legislation nationale de chaque Etat de l'Union, si'l est avéré que les conditions fixées aux alinéas a) et b) du paragraphe (1) de l'article 6 n'etaient pas effectivement remplies lors de la délivrance du titre de protection. (2) Est déchu de son droit l'obtenteur ou son ayant cause qui ne'st pas en mesure de presenter å 1'autorité compétente le materiel de reproduction ou de multiplication permettant d'obtenir la varieté nouvelle avec ses caractéres morphologiques et physiologiques, tels qu'ils ont été définis au moment de son agrément. (3) Peut étre déchu de son droit l'obtenteur ou son ayant cause: a) qui ne présente pas a 1'autorité compétente, dans un délai prescrit et apres mise en demeure, le materiel
1. Förädlarens rätt förklaras ogiltig i enlighet med bestämmelserna i varje unionsstats inhemska lagstiftning, om det befinns att de i artikel 6 moment 1 under a) och b) fastställda villkoren icke var vederbörligen uppfyllda då skyddet meddelades.
2. Förädlarens eller hans rättsinnehavares rätt är förfallen, om han ej är i stånd att för vederbörande myndighet förete sådant förökningsmaterial, som möjliggör framställning av den nya sorten med dess morfologiska och fysiologiska egenskaper sådana som de beskrivits vid tiden för skyddets beviljande. 3. Förädlarens eller hans rättsinnehavares rätt kan förklaras förfallen a) om han ej inom föreskriven tid och efter uppmaning tillhandahåller vederbörande myndighet det föröknings157
de reproduction ou de multiplication, les documents et renseignements jugés nécessaires au contröle de la varieté nouvelle, ou ne permet pas 1'inspection des mesures prises en vue de la conservation de la varieté; b) qui n'a pas acquitté dans les délais prescrits les taxes dues, le cas échéant, pour le maintien en vigueur de ses droits.
material samt de handlingar och upplysningar, som anses behövliga för kontroll av den nya sorten, eller om han ej tillåter myndigheten att ta del av de åtgärder som företagits för att vidmakthålla sorten, b) om han ej inom stadgad tid erlagt de avgifter som kan ha föreskrivite för bibehållandet av hans rättigheter.
(4) Le droit de 1'obtenteur ne peut étre annulé, et 1'obtenteur ou son ayant cause ne peut étre déchu de son droit pour d'autres motifs que ceux mentionnés au present article.
4. Förädlarens rätt får ej förklaras ogiltig och förädlaren eller hans rättsinnehavare får ej gå förlustig sin rätt av annan orsak än som sägs i denna artikel.
Article 11
Artikel 11
(1) L'obtenteur ou son ayant cause a la faculté de choisir l'Etat de l'Union dans lequel il demande, pour la premiere fois, la protection de son droit sur une varieté nouvelle.
1. Förädlaren eller hans rättsinnehavare äger att välja den unionsstat i vilken han först vill söka skydd för sin rätt till en ny sort.
(2) L'obtenteur ou son ayant cause peut demander å d'autres Etats de l'Union la protection de son droit sans attendre qu'un titre de protection lui ait été délivré par l'Etat de l'Union dans lequel la premiere demande a été faite.
2. Förädlaren eller hans rättsinnehavare kan i andra unionsstater söka skydd för sin rätt utan att avvakta att skydd meddelas av den unionsstat, i vilken den första ansökningen gjordes.
(3) La protection demandée dans différents Etats de l'Union par des personnes physiques ou morales admises au benefice de la présente Convention est indépendante de la protection obtenue pour la méme varieté nouvelle dans les autres Etats appartenant ou non å l'Union.
3. Skydd som i olika unionsstater söks av fysiska eller juridiska personer vilka åtnjuter denna konventions förmåner är oberoende av det skydd som erhållits för samma nya sort i andra stater inom eller utom unionen.
Article 12
Artikel 12
(1) L'obtenteur ou son ayant cause, qui a réguliérement fait le depot d'une demande pour obtenir la protection d'une varieté nouvelle dans l'un des Etats de l'Union, jouit, pour effectuer le depot dans les autres Etats de l'Union, d'un droit de priorité pendant un délai de douze mois. Ce délai commence å la date du depot de la premiere demande. Le jour du depot n'est pas compris dans ce délai.
1. Förädlaren eller hans rättsinnehavare, som i behörig ordning lämnat in ansökan om skydd för en ny sort i en av unionsstaterna, åtnjuter för sökande av skydd i övriga unionsstater prioritet under en tid av tolv månader. Denna tid räknas från den dag då den första ansökningen ingavs. Ansökningsdagen inräknas ej.
(2) Pour bénéficier des dispositions du
2. För att komma i åtnjutande av de för-
158 SOU 1969:15
paragraphe precedent, le nouveau depot doit comporter une requete en protection de l'obtention, la revendication de la priorité de la premiere demande et, dans un délai de trois mois, une copie des documents qui constituent cette demande, certifiée conforme par l'administration qui l'aura recue.
måner som stadgas i föregående moment, skall den nya ansökningen innehålla begäran om skydd för den nya sorten, anspråk på prioritet från den första ansökningen och, inom tre månader, avskrift av de handlingar av vilka den första ansökningen bestod, bestyrkt av den myndighet som mottagit denna.
(3) L'obtenteur ou son ayant cause jouit d'un délai de quatre ans apres l'expiration du délai de priorité pour fournir å 1'Etat de 1'Union, auprés duquel il a été déposé une requéte en protection dans les conditions prévues au paragraphe (2), les documents complémentaires et le materiel requis par les lois et réglements de cet Etat.
3. Förädlaren eller hans rättsinnehavare åtnjuter en frist av fyra år efter utgången av prioritetstiden för att tillställa den unionsstat, hos vilken han sökt skydd enligt moment 2, de kompletterande handlingar och det material, som krävs enligt denna stats lagar och förordningar.
(4) Ne sont pas opposables au depot effectué dans les conditions ci-dessus les faits survenus dans le délai fixé au paragraphe (1), tels qu'un autre depot, la publication de 1'objet de la demande ou son exploitation. Ces faits ne peuvent faire naitre aucun droit au profit de tiers ni aucune possession personnelle.
4. Ej kan mot ansökan, som gjorts under ovannämnda förhållanden, åberopas omständigheter, vilka uppkommit under den i moment 1 stadgade prioritetstiden, t. ex. en annan ansökan, offentliggörande av föremålet för ansökan eller kommersiellt utnyttjande av detta. På sådana omständigheter kan icke grundas någon rätt till förmån för tredje man eller någon personlig rätt.
Artide 13
Artikel 13
(1) Une varieté nouvelle doit étre designee par une denomination.
1. En ny sort skall betecknas med en benämning.
(2) Cette denomination doit permettre d'identifier la varieté nouvelle; elle ne peut notamment se composer uniquement de chiffres. La denomination ne doit pas étre susceptible d'induire en erreur ou de préter å confusion sur les caractéristiques, la valeur ou 1'identité de la varieté nouvelle ou sur 1'identité de l'obtenteur. Elle doit notamment étre différente de toute denomination qui désigne, dans 1'un quelconque des Etats de 1'Union, les variétés préexistantes de la méme espéce botanique ou d'une espéce voisine.
2. Denna benämning skall vara ägnad att identifiera den nya sorten; särskilt gäller att den ej kan bestå enbart av siffror.
(3) Il n'est pas permis å l'obtenteur ou å son ayant cause de déposer comme denomination d'une varieté nouvelle une designation pour laquelle il bénéficie, dans un Etat de 1'Union, de la protection accordée aux marques de fabrique ou de com-
3. Förädlaren eller hans rättsinnehavare får icke söka registrering såsom sortbenämning av en beteckning, för vilken han i någon av unionsstaterna åtnjuter det skydd, som tillerkänts varumärke och som omfattar varor av samma eller liknande slag i
SOU 1969: 15
Benämningen får ej vara vilseledande eller ägnad att framkalla förväxling i fråga om den nya sortens egenskaper, värde eller identitet eller beträffande förädlarens identitet. Särskilt skall den skilja sig från varje benämning, som i någon av unionsstaterna betecknar redan befintliga sorter av samma eller närbesläktade växtarter.
merce, et qui couvre des produits identiques ou similaires au sens de la legislation sur les marques, ni une designation susceptible de créer une confusion avec cette marque, sauf s'il s'engage å renoncer å son droit å la marque lorsqu'interviendra l'enregistrement de la denomination de la varieté nouvelle. Si l'obtenteur ou son ayant cause effectue néanmoins le depot de la denomination, il ne peut plus, des que cette derniére est enregistrée, faire valoir de droit å la marque de fabrique ou de commerce pour les produits susvisés.
märkeslagstiftningens mening, ej heller av en beteckning, som är ägnad framkalla förväxling med sådant märke; registrering får dock sökas, om han förbinder sig att avstå från sin märkesrätt när registreringen av benämningen på den nya växtsorten kommer till stånd. Om förädlaren eller hans rättsinnehavare likväl söker registrering av märke såsom sortbenämning kan han, sedan registrering skett, ej längre göra gällande någon märkesrätt för ifrågavarande varor.
(4) La denomination de la varieté nouvelle est déposée par l'obtenteur ou son ayant cause auprés du service prévu å l'article 30. S'il est avéré que cette denomination ne répond pas aux exigences des parag r a p h s precedents, le service refuse de l'enregistrer et exige que l'obtenteur ou son ayant cause propose, dans un délai present, une autre denomination. La denomination est enregistrée en méme temps qu'est délivré le titre de protection conformément aux dispositions de l'article 7.
4. Ansökan om registrering av benämning på en ny sort skall av förädlaren eller hans rättsinnehavare göras hos den myndighet, som avses i artikel 30. Om det visar sig, att benämningen ej uppfyller de i föregående moment ställda villkoren, skall myndigheten vägra att registrera den samt anmoda förädlaren eller hans rättsinnehavare att inom viss föreskriven tid föreslå annan benämning. Benämningen registreras samtidigt som skydd meddelas enligt bestämmelserna i artikel 7.
(5) Une varieté nouvelle ne peut étre déposée dans les Etats de l'Union que sous la meme denomination. Le service competent pour la délivrance du titre de protection dans chacun des Etats est tenu d'enregistrer la denomination ainsi déposée, å moins qu'il ne constate la non-convenance de cette denomination dans ledit Etat. Dans ce cas, il peut exiger que l'obtenteur ou son ayant cause propose une traduction de la denomination initiale ou une autre denomination convenable.
5. När ansökan om skydd för en ny sort göres i flera unionsstater, skall det ske under en och samma benämning. Vid beviljande av skydd är vederbörande myndighet i varje stat skyldig att registrera benämningen, sådan den föreligger, om myndigheten icke finner att benämningen är olämplig i denna stat. I sådant fall skall myndigheten anmoda förädlaren eller hans rättsinnehavare att föreslå en översättning av den ursprungliga benämningen eller en annan lämplig benämning.
(6) Lorsque la denomination d'une varieté nouvelle est déposée auprés du service competent d'un Etat de l'Union, celuici la communique au Bureau de l'Union prévu å l'article 15, qui en informe les services compétents des autres Etats de l'Union. Tout Etat de l'Union peut transmettre par l'intermediaire dudit Bureau, ses objections éventuelles å l'Etat qui a fait la communication.
6. Då ansökan om registrering av benämning på en ny sort göres hos vederbörande myndighet i en unionsstat, skall denna lämna meddelande om benämningen till den i artikel 15 nämnda byrån för unionen, vilken därom skall underrätta vederbörande myndigheter i övriga unionsstater. Alla unionsstater kan genom nämnda byrås förmedling översända sina eventuella invändningar till den stat, som lämnat meddelande om benämningen.
160 SOU 1969:15
Le service competent de chaque Etat de l'Union notifie tout enregistrement de denomination d'une varieté nouvelle et tout refus d'enregistrement au Bureau de l'Union qui en in forme les services compétents des autres Etats de cette Union. Les enregistrements sont également portés å la connaissance des Etats membres de l'Union de Paris pour la protection de la propriété industrielie par les soins du Bureau.
Vederbörande myndighet i varje unionsstat skall underrätta unionens byrå om varje registrering av benämningar på nya sorter och om varje beslut varigenom sådan registrering vägrats. Byrån skall därom underrätta vederbörande myndigheter i övriga unionsstater. Uppgifter om registreringarna skall likaledes genom byråns försorg sändas till medlemsstaterna i Parisunionen för skydd av den industriella äganderätten.
(7) Celui qui, dans un des Etats de l'Union, procéde å la mise en vente ou å la commercialisation du materiel de reproduction ou de multiplication vegetative d'une varieté nouvelle, est tenu d'utiliser la denomination de cette varieté nouvelle, méme apres 1'expiration de la protection de cette varieté, pour autant que, conformément aux dispositions du paragraphe (10), des droits antérieurs ne s'opposent pas å cette utilisation.
7. Envar som i en av unionsstaterna utbjuder eller försäljer förökningsmaterial av en ny sort, är skyldig att använda benämningen på den nya sorten, även efter det att skyddet för sorten upphört, såvida icke, i enlighet med bestämmelserna i moment 10, äldre rättigheter utgör hinder häremot.
(8) Du jour ou un titre de protection a été délivré å un obtenteur ou å son ayant cause dans un Etat de l'Union: a) la denomination de la varieté nouvelle ne peut, dans aucun des Etats de l'Union, étre utilisée comme denomination d'une autre varieté de la méme espéce botanique ou d'une espéce voisine; b) la denomination de la varieté nouvelle est considérée comme la designation générique pour cette varieté. En consequence, pour une denomination identique å celle de la varieté nouvelle ou susceptible de créer une confusion avec elle, nul ne peut, sous reserve des dispositions du paragraphe (10), en demander l'enregistrement, ni obtenir la protection, a titre de marque de fabrique ou de commerce, pour des produits identiques ou similaires, au sens de la legislation sur les marques, dans un Etat quel-conque de l'Union.
8. Från och ined den dag skydd meddelats en förädlare eller hans rättsinnehavare i en unionsstat: a) kan benämningen på den nya sorten ej i någon av unionsstaterna användas som benämning på annan sort av samma eller närstående art;
(9) Pour le méme produit, il est permis d'ajouter å la denomination de la varieté nouvelle une marque de fabrique ou de commerce.
9. Det är tillåtet att, för samma produkt, till benämningen på den nya sorten foga ett varukännetecken.
(10) II n'est pas porté atteinte aux droits antérieurs de tiers portant sur des signes
10. Intrång göres ej i tredje mans äldre rättigheter rörande kännetecken, som tjänar
SOU 1969: 15 11—914163
b) skall benämningen på den nya sorten anses såsom generisk beteckning för denna sort. I följd härav kan icke i någon av unionsstaterna, såvida ej annat följer av bestämmelserna i moment 10, en beteckning, som är identisk med benämningen på den nya sorten eller är ägnad att framkalla förväxling med denna, anmälas till registrering eller meddelas skydd som varukännetecken för varor av samma eller liknande slag i märkeslagstiftningens mening.
servant å distinguer leurs produits ou leur entreprise. Si, en vertu d'un droit antérieur, l'utilisation de la denomination d'une varieté nouvelle est interdite å une personne qui, conformément aux dispositions du paragraphs (7), est obligee de l'utiliser, le service competent exige, le cas échéant, que l'obtenteur ou son ayant cause propose une autre denomination pour la varieté nouvelle.
till att utmärka hans varor eller företag. Om i kraft av en äldre rättighet någon, som enligt bestämmelserna i moment 7 är ålagd att bruka benämningen på en ny sort, är förhindrad göra detta, skall vederbörande myndighet i förekommande fall anmoda förädlaren eller hans rättsinnehavare att föreslå en annan benämning för den nya sorten.
Article 14
Artikel 14
(1) Le droit reconnu a l'obtenteur selon les dispositions de la présente Convention est indépendant des mesures adoptees dans chaque Etat de l'Union en vue d'y réglementer la production, le controle et la commercialisation des semences et plants.
1. Den rätt, som enligt bestämmelserna i denna konvention tillerkänts förädlaren, är oberoende av de åtgärder, som unionsstat vidtar för att därstädes reglera produktionen, kontrollen och handeln med förökningsmaterial.
(2) Toutefois, ces derniéres mesures devront éviter, autant que possible, de faire obstacle å l'application des dispositions de la présente Convention.
2. Det bör dock såvitt möjligt undvikas, att sådana åtgärder hindrar tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention.
Article 15
Artikel 15
Les organes permanents de l'Union sont: a) le Conseil; b) le Secretariat general, dénommé Bureau de l'Union internationale pour la protection des obtentions végétales. Ce Bureau est place sous la Haute surveillance de la Confederation Suisse.
Unionens permanenta organ är: a) rådet; b) generalsekretariatet, som benämns internationella unionens byrå för skydd av växtförädlingsprodukter. Denna byrå är underställd det Schweiziska Edsförbundets höga överinseende.
Article 16
Artikel 16
(1) Le Conseil est compose des representants des Etats de l'Union. Chaque Etat de l'Union nomme un representant au Conseil et un suppleant.
1. Rådet består av representanter för unionens stater. Varje unionsstat utser en representant till rådet och en suppleant.
(2) Les representants ou suppleants peuvent étre accompagnés d'adjoints ou de conseillers.
2. Representanterna eller suppleanterna kan åtföljas av assistenter eller rådgivare.
(3) Chaque Etat de l'Union dispose d'une voix au Conseil.
3. Varje unionsstat har en röst i rådet.
Article 17
Artikel 17
(1) Les Etats signataires de la présente Convention, qui ne l'ont pas encore rati-
1. Denna konventions signatärstater, som ännu ej ratificerat konventionen, är i egen-
162 SOU 1969: 15
fiée, sont invites å titre d'observateurs aux reunions du Conseil. Leurs representants ont voix consultative.
skåp av observatörer inbjudna till rådets sammanträden. Deras representanter har konsulterande röst.
(2) A ces reunions peuvent également étre invites d'autres observateurs ou des experts.
2. Till dessa sammanträden kan jämväl inbjudas andra observatörer eller sakkunniga.
Artide 18
Artikel 18
(1) Le Conseil elit parmi ses membres un President et un premier Vice-président. Il peut élire d'autres Vice-présidents. Le premier Vice-président remplace de droit le President en cas d'empechement.
1. Rådet väljer bland sina medlemmar en ordförande och en förste viceordförande. Det kan välja ytterligare viceordförande. Vid förfall för ordföranden ersätts denne stadgeenligt av förste viceordföranden.
(2) La durée du mandat du President est de trois ans.
2. Uppdrag såsom ordförande gives för en tid av tre år.
Artide 19
Artikel 19
(1) Le Conseil se réunit sur convocation de son President.
1. Rådet sammanträder på ordförandens kallelse.
(2) Il tient une session ordinaire une fois par an. En outre, le President peut réunir le Conseil å son initiative; il doit le réunir dans un délai de trois mois quand un tiers au moins des Etats de l'Union en a fait la demande.
2. Det håller ett ordinarie sammanträde en gång om året. Dessutom kan ordföranden sammankalla rådet på eget initiativ; han skall sammankalla detta inom tre månader när minst en tredjedel av unionsstaterna gjort framställning därom.
Artide 20
Artikel 20
(1) Le Conseil établit son réglement intérieur.
1. Rådet fastställer sin arbetsordning.
(2) Le Conseil établit le réglement administratif et financier de l'Union, le Gouvernement de la Confederation suisse entendu. Le Gouvernement de la Confederation suisse en assure 1'exécution.
2. Efter hörande av Schweiziska Edsförbundets regering, antar rådet unionens administrativa och finansiella reglemente. Schweiziska Edsförbundets regering svarar för dettas genomförande.
(3) Ces réglements et leurs modifications éventuelles doivent étre adoptés å la majorité des trois quarts des Etats de l'Union.
3. Dessa förordningar och deras eventuella ändringar skall godkännas med tre fjärdedels majoritet av unionsstaterna.
Artide 21
Artikel 21
Les missions du Conseil sont les suivantes: a) étudier les mesures propres å assurer la sauvegarde et å favoriser le développement de l'Union; b) examiner le rapport annuel d'activite de SOU 1969: 15
Rådets uppgifter är följande: a) undersöka lämpliga åtgärder för att trygga unionens bestånd och främja dess utveckling; b) granska årsberättelsen för unionens 163
1'Union et établir le programme des travaux futurs de celle-ci; c) donner au Secretaire general, dont les attributions sont fixées a Farticle 23, toutes directives nécessaires, y compris celles concernant la liaison avec les services nationaux; d) examiner et approuver le budget de 1'Union et fixer, conformément aux dispositions de 1'article 26, la contribution de chaque Etat membre; e) examiner et approuver les comptes présentés par le Secretaire general; f) fixer, conformément aux dispositions de 1'article 27, la date et le lieu des conferences prévues par ledit artide et prendre les mesures nécessaires å leur preparation; g) faire au Gouvernement de la Confederation suisse les propositions concernant la nomination du Secretaire general et des fonctionnaires du cadre supérieur; h) d'une maniére générale, prendre toutes decisions en vue du bon fonctionnement de 1'Union.
e) granska och godkänna de av generalsekreteraren framlagda räkenskaperna; f) enligt bestämmelserna i artikel 27 fastställa datum och plats för de sammanträden, som i sagda artikel angivits, och vidta erforderliga åtgärder för att förbereda dessa; g) hos Schweiziska Edsförbundets regering framlägga förslag till utnämning av generalsekreterare och ledande befattningshavare; h) i stort sett fatta alla beslut syftande till ett ändamålsenligt utövande av unionens verksamhet.
Artide 22
Artikel 22
Les decisions du Conseil sont prises å la majorité simple des membres presents, sauf dans les cas prévus par les artides 20, 27, 28 et 32, ainsi que pour le vote du budget et la fixation des contributions de chaque Etat. Dans ces deux derniers cas, la majorité requise est celle des trois quarts des membres presents.
Rådets beslut fattas med enkel majoritet av närvarande medlemmar, med undantag av beslut om de i artiklarna 20, 27, 28 och 32 angivna fallen samt då omröstning gäller budgeten och fastställande av bidrag för varje stat. I de senare båda fallen behövs tre fjärdedelars majoritet av de närvarande medlemmarna.
Artide 23
Artikel 23
(1) Le Bureau de 1'Union est charge d'executer toutes les missions et tåches qui lui sont confiées par le Conseil. Il est dirigé par le Secretaire general.
1. Unionens byrå har att fullgöra alla uppdrag och åligganden, som av rådet anförtro tts åt den. Byrån leds av generalsekreteraren.
(2) Le Secretaire general est responsable devant le Conseil; il assure 1'exécution des decisions du Conseil. Il présente le budget å 1'approbation du Conseil et en assure 1'exécution.
2. Generalsekreteraren är ansvarig inför rådet; han vakar över verkställigheten av rådets beslut. Han framlägger budgeten för rådets godkännande och vakar över verkställigheten av denna. Han redovisar årligen hos rådet för sin
Il rend compte annuellement au Conseil 164
verksamhet och fastställa programmet för dess framtida arbete; c) till generalsekreteraren, vars åligganden fastställts i artikel 23, ge alla erforderliga direktiv inbegripet sådana, som avser samband med de inhemska myndigheterna; d) granska och godkänna unionens budget och enligt bestämmelserna i artikel 26 fastställa bidrag för varje medlemsstat;
SOU 1969: 15
d e sa gestion et lui présente un rapport sur les activités et la situation financiére de 1'Union.
förvaltning och underställer rådet berättelse för unionens verksamhet och finansiella läge.
(3) Le Secretaire general et les fonctionnaires du cadre supérieur sont nommés, sur proposition du Conseil, par le Gouvernement de la Confederation Suisse qui fixe les conditions de leur engagement. Le statut et la remuneration des autres cadres du Bureau de 1'Union sont fixes par le réglement administratif et financier.
3. Generalsekreteraren och de ledande befattningshavarna utnämns på rådets förslag av Schweiziska Edsförbundets regering, som bestämmer anställningsvillkoren.
Artide 24
Artikel 24
Le Gouvernement de la Confederation suisse surveille les dépenses du Bureau de 1'Union internationale pour la protection des obtentions végétales ainsi que les comptes de ce dernier. Il présente au Conseil un rapport annuel sur sa mission de contröle.
Schweiziska Edsförbundets regering har överinseende över utgifterna för internationella unionens byrå för skydd av växtförädlingsprodukter och över dennas räkenskaper. Den framlägger för rådet en årsrapport angående sitt kontrolluppdrag.
Artide 25
Artikel 25
Les modalités de la cooperation technique et administrative de 1'Union pour la protection des obtentions végétales et des Unions gérées par les Bureaux internationaux réunis pour la protection de la propriété indus".rielle, littéraire et artistique seront détermilées par un réglement, établi par le Gouverlement de la Confederation suisse en accord ivec les Unions intéressées.
Formen för tekniskt och administrativt samarbete mellan unionen för skydd av växtförädlingsprodukter och unionerna, som förvaltas av de förenade internationella byråerna för skydd av industriell, litterär och konstnärlig äganderätt, skall fastställas genom ett av Schweiziska Edsförbundets regering, i samråd med vederbörande unioner, upprättat reglemente.
Artide 26
Artikel 26
(1) Les dépenses de 1'Union sont couvertes: a) par les contributions annuelles des Etats de 1'Union; b) par la remuneration de prestations de services; c) par des recettes diverses. (2) Pour determiner le montant de leur contribution annuelle, les Etats de 1'Union sont répartis en trois classes: lrR classe . . cinq unites 2 e classe . . trois unites 3 e classe . . une unité Chaque Etat de 1'Union contribue å raiSOU 1969: 15
Tjänsteställning och avlöningsförhållanden för övriga befattningshavare fastställs i det administrativa och finansiella reglementet.
1. Unionens utgifter täcks: a) med unionsstaternas årsbidrag; b) med ersättning för fullgjorda uppdrag; c) med andra slags inkomster. 2. För att fastställa beloppet på årsbidrag är unionsstaterna fördelade på tre klasser: l:sta klass . . fem enheter 2: dra klass . . tre enheter 3:dje klass .. en enhet Varje unionsstat bidrar i förhållande till 165
son du nombre d'unites de la classe å laquelle il appartient.
antalet enheter av den klass den tillhör.
(3) La valeur de 1'unité de participation est obtenue en divisant, pour la période budgétaire considérée, le montant total des dépenses nécessairement couvertes par les contributions des Etats par le nombre total des unites.
3. Värdet på varje deltagarenhet erhålls genom att för den avsedda budgetperioden totalbeloppet av de utgifter, som måste täckas genom staternas bidrag, divideras med totala antalet enheter.
(4) Chacun des Etats de 1'Union désigne, au moment de son accession, la classe dans laquelle il désire étre rangé. Toutefois, chaque Etat de 1'Union peut declarer ultérieurement qu'il désire étre rangé dans une autre classe. Cette declaration doit intervenir six mois au moins avant la fin de 1'exercice précédant celui pour lequel le changement de classe prend effet.
4. Vid sin anslutning till konventionen uppger varje unionsstat den klass den önskar tillhöra. Emellertid kan varje unionsstat sedermera förklara, att den önskar tillhöra en annan klass.
Artide 27
Artikel 27
(1) La présente Convention est soumise å des revisions périodiques en vue d'y introduce les ameliorations de nature å perfectionner le systéme de 1'Union.
1. Förevarande konvention underkastas periodiska revideringar för att i densamma införa sådana ändringar, som är ägnade att förbättra det för unionen gällande systemet.
(2) A cet effet, des Conferences ont lieu tous les cinq ans, å moins que le Conseil, å la majorité des cinq sixiémes des membres presents, n'estime que la tenue d'une telle Conference doit étre avancée ou retardée.
2. För detta ändamål hålls konferenser vart femte år, såvida icke rådet med fem sjättedelars majoritet av närvarande medlemmar beslutar, att dylik konferens skall hållas vid en tidigare eller senare tidpunkt.
(3) La Conference ne délibere valablement que si la moitié au moins des Etats membres de 1'Union y sont représentés. Pour étre adopté, le texte revise de la Convention doit recueillir la majorité des cinq sixiémes des Etats membres de 1'Union représentés å la Conference.
3. Konferensen är beslutmässig endast när minst hälften av unionens medlemsstater därvid är företrädda. För att bli antagen skall konventionens reviderade text samla en majoritet på fem sjättedelar av de vid konferensen företrädda unionsstaterna.
(4) Le texte revise entré en vigueur, å 1'égard des Etats de 1'Union qui Tönt ratifié, lorsqu'il a été ratifié par les cinq sixiémes des Etats de 1'Union. L'entree en vigueur intervient trente jours apres le dépot du dernier des instruments de ratification. Toutefois, si la majorité des cinq sixiémes des Etats de 1'Union représentés a la Conference estime que le texte revise comporte des modifications d'une nature telle qu'elles excluent, pour les Etats de 1'Union qui ne ratifieraient pas ledit texte, la possibilité de
4. Den reviderade texten träder i kraft gentemot de unionsstater som ratificerat densamma, då den ratificerats av fem sjättedelar av unionsstaterna. Ikraftträdandet sker trettio dagar sedan det sista ratifikationsinstrumentet deponerats. Anser emellertid en majoritet på fem sjättedelar av de vid konferensen företrädda unionsstaterna, att den reviderade texten innehåller ändringar av sådan beskaffenhet att de för unionsstater, som ej ratificerat denna text, utesluter möjligheten att gentemot de övriga
166 Denna förklaring skall göras minst sex månader före utgången av det verksamhetsår, som föregår det år, för vilket klassförändringen skall gälla.
SOU 1969: 15
rester lies par le texte antérieur å 1'égard des autres Etats de 1'Union, 1'entrée en vigueur du texte revise intervient deux ans apres le dépot du dernier des instruments de ratification. En pareil cas, le texte antérieur cesse, å compter de ladite entrée en vigueur, de lier les Etats ayant ratifié le texte revise.
unionsstaterna förbli bundna av den föregående texten, inträder ikraftträdandet av den reviderade texten två år efter det att det sista av ratifikationsinstrumenten har deponerats. I detta fall upphör den tidigare texten från och med detta ikraftträdande att binda stater, som ratificerat den reviderade texten.
Artide 28
Artikel 28
(1) Les langues francaise, allemande et anglaise sont utilisées par le Bureau de 1'Union dans 1'accomplissement de ses missions.
1. Vid fullgörande av sina uppdrag använder unionens byrå franska, tyska och engelska språken.
(2) Les reunions du Conseil ainsi que les Conferences de revision se tiennent en ces trois langues.
2. Rådets sammanträden och revisionskonferenserna hålls på dessa tre språk.
(3 Le Conseil peut decider, en tant que de besoin, å la majorité des trois quarts des membres presents, que d'autres langues seront utilisées.
3. Rådet kan, om så behövs, med tre fjärdedels majoritet av närvarande medlemmar bestämma att andra språk skall användas.
Artide 29
Artikel 29
Les Etats de 1'Union se réservent la faculté de conclure entré eux des arrangements particuliers pour la protection des obtentions végétales, en tant que ces arrangements ne contreviennent pas aux dispositions de la présente Convention. Les Etats de 1'Union qui n'ont pas participé å de tels arrangements sont admis å y adherer sur leur demande.
Unionsstaterna förbehåller sig rätten att sinsemellan träffa särskilda överenskommelser för skydd av växtförädlingsprodukter i den mån dessa överenskommelser ej strider mot bestämmelserna i förevarande konvention. Unionsstater, som ej deltagit i sådana överenskommelser, är oförhindrade att, på gjord framställning, ansluta sig till desamma.
Artide 30
Artikel 30
(1) Chaque Etat de 1'Union s'engage å prendre toutes mesures nécessaires pour Fapplication de la présente Convention. Il s'engage notamment: a) å assurer aux ressortissants des autres Etats de 1'Union les recours légaux appropriés leur permettant de défendre efficacement les droits prévus par la présente Convention; b) å établir un service special de la protection des obtentions végétales ou a charger un service déjå existant de cette protection;
1. Varje unionsstat förbinder sig att vidta alla erforderliga åtgärder för tillämpning av förevarande konvention. Särskilt förbinder den sig: a) att åt övriga unionsstaters medborgare tillförsäkra lämpliga rättsmedel för att möjliggöra ett effektivt försvar av de i denna konvention medgivna rättigheterna; b) att inrätta ett särskilt organ för skydd av växtförädlingsprodukter eller uppdra åt ett redan befintligt organ detta skydd;
SOU 1969: 15
c) å assurer la communication au public des informations relatives å cette protection et au minimum la publication périodique de la liste des titres délivrés.
c) att offentliggöra meddelanden röraide detta skydd, åtminstone ett periociskt offentliggörande av förteckningen på meddelade skyddsrättigheter.
(2) Des accords particuliers peuvent également étre conclus entré les Etats de 1'Union, en vue de 1'utilisation éventuelle en commun de service charges de procéder å 1'examen des variétés nouvelles, prévu å 1'article 7, et au rassemblement des collections et documents de reference nécessaires.
2. Särskilda överenskommelser kan också träffas mellan unionsstaterna för eventiellt gemensamt anlitande av organ som har att genomföra den i artikel 7 föreskrivna undersökningen av nya växtsorter och att öra samman erforderliga kollektioner och dokument i referenssyfte.
(3) Il est entendu qu'au moment du dépöt de son instrument de ratification ou d'adhesion, chaque Etat doit étre en mesure, conformément å sa legislation interne, de donner effet aux dispositions de la présente Convention.
3. Det är underförstått att vid den tidpunkt, då ratifikations- eller anslutningsinstrumenten deponeras, varje stat skall erligt sin nationella lagstiftning vara i stånd att låta förevarande konventions bestämmelser gå i verkställighet.
Artide 31
Artikel 31
(1) La présente Convention est ouverte jusqu'au deux décembre mil neuf cent soixante-deux å la signature des Etats represented å la Conference de Paris pour la protection des obtentions végétales.
1. Denna konvention står intill den aidre december nittonhundrasextiotvå öppen för undertecknande av de stater, som fireträtts vid Pariskonferensen för skydd av växtförädlingsprodukter.
(2) La présente Convention est soumise å ratification; les instruments de ratification sont déposés auprés du Gouvernement de la République francaise, qui notifie ce depot aux Etats signataires.
2. Förevarande konvention är undenastad ratifikation; ratifikationsinstrumeiten deponeras hos Franska Republikens regering, som har att om depositionerna noificera signatärstaterna.
(3) Des qu'elle a été ratifiée par trois Etats au moins, la Convention entré en vigueur entré ces Etats trente jours apres le depot du troisiéme instrument de ratification. A 1'égard de chacun des Etats par lesquels elle est ratifiée ultérieurement, elle entré en vigueur trente jours apres le dépot de son instrument de ratification.
3. Så snart konventionen ratificerats av minst tre stater, träder konventionen i käft mellan dessa stater trettio dagar efter det att det tredje ratifikationsinstrumentet deponerats. Gentemot var och en av de stater, som senare ratificerar konventionen, träder denna i kraft trettio dagar efter det stålens, ratifikationsinstrument deponerats.
Artide 32
Artikel 32
(1) La présente Concention est ouverte å 1'adhésion des Etats non signataires dans les conditions prévues aux paragraphes (3) et (4) du présente artide.
1. Denna konvention står öppen för anslutning av icke-signatärstater under de villkor, som uppställts i momenten 3 och 4 i denna artikel.
(2) Les demandes d'adhesion sont adressées au Gouvernement de la Confederation Suisse, qui les notifie aux Etats de 1'Union.
2. Ansökningar om anslutning skall :illställas Schweiziska Edsförbundets regerng, som notificerar unionsstaterna därom.
(3) Les demandes d'adhesion sont étu-
3. Ansökningar om anslutning granskas
168 SOU 1969: 15
diées par le Conseil en tenant compte notamment des dispositions de 1'article 30. Eu égard å la nature de la decision qui doit intervenir, et å la difference de la regie retenue pour les Conferences de revision, 1'adhésion d'un Etat non signataire est acquise si sa demande est acceptée å la majorité des quatre cinquiémes des membres presents. Au moment du vote, les tro is quarts des Etats de 1'Union doivent étre représentés.
av rådet under beaktande särskilt av bestämmelserna i artikel 30. Med hänsyn till beskaffenheten av det beslut som skall fattas, vinner, med avvikelse från den för revisionskonferenserna uppställda regeln, en icke-signatärstats ansökan om anslutning bifall därest den godkänns med fyra femtedelars majoritet av närvarande medlemmar. Vid omröstning skall tre fjärdedelar av unionsstaterna vara företrädda.
(4) En cas de decision favorable, l'instrument d'adhesion est déposé auprés du Gouvernement de la Confederation suisse, qui notifie ce depot aux Etats de l'Union. L'adhesion prend effet trente jours apres le depot de cet instrument.
4. Bifallés ansökan om anslutning, deponeras anslutningsinstrumentet hos Schweiziska Edsförbundets regering, som notificerar unionsstaterna härom. Anslutningen går i verkställighet trettio dagar efter det instrumentet deponerats.
Article 33
Artikel 33
(1) Au moment de la ratification de la Convention s'il s'agit d'un Etat signataire, ou en présentant sa demande d'adhesion s'il s'agit d'un autre Etat, chaque Etat indique, dans le premier cas, au Gouvernement de la République francaise ou, dans le deuxiéme cas, au Gouvernement de la Confederation suisse, la liste des genres ou especes pour lesquels il s'engage å appliquer les dispositions de la Convention dans les conditions prévues a l'article 4. II precise, en outre, dans le cas de genres ou espéces vises au paragraphe (4) dudit article, s'il entend se prévaloir de la faculté de limitation ouverte par cette disposition.
1. Vid konventionens ratificering av en signatärstat eller vid en icke-signatärstats ingivande av ansökan om anslutning lämnar staten i första fallet till Franska Republikens regering och i andra fallet till Schweiziska Edsförbundets regering en lista över de växtsläkten eller växtarter, för vilka den förpliktar sig att tillämpa konventionens bestämmelser under de i artikel 4 uppställda villkoren. Om det är fråga om växtsläkten eller växtarter, som avses i artikel 4 moment 4, anger staten dessutom huruvida den avser att utnyttja den däri angivna möjligheten att stadga begränsningar.
(2) Chaque Etat de l'Union qui decide ultérieurement d'appliquer les dispositions de la Convention å d'autres genres ou espéces, transmet les mémes indications que celles prévues au paragraphe (1) du present article au Gouvernement de la Confederation suisse et au Bureau de l'Union, au moms trente jours avant la mise en application de sa decision.
2. Varje unionsstat, som sedermera beslutar att tillämpa konventionens bestämmelser på andra växtsläkten eller växtarter, överlämnar minst trettio dagar före beslutets ikraftträdande till Schweiziska Edsförbundets regering och till unionens byrå samma uppgifter som angivits i moment 1 i denna artikel.
(3) Le Gouvernement de la Republique franjaise ou, le cas échéant, le Gouvernemem de la Confederation suisse, transmet imrr.édiatement å tous les Etats de l'Union
3. Franska Republikens regering eller Schweiziska Edsförbundets regering vidarebefordrar omedelbart till samtliga unionsstater de i momenten 1 och 2 i denna arti-
SOL 1969:15 12—914163
les indications visées aux paragraphes (1) et (2) du present article.
kel angivna uppgifterna.
Article 34
Artikel 34
(1) Tout Etat de l'Union declare, au moment de la signature, de la ratification ou de l'adhesion, si la Convention est applicable å l'ensemble ou å une partie de ces territoires ou å un, a plusieurs, ou å l'ensemble des Etats ou territoires pour lesquels il est habile å stipuler. Il peut, å tout moment, par la suite, en vertu d'une notification au Gouvernement de la Confederation suisse, completer cette declaration. La notification prend effet trente jours apres sa reception par ce dernier Gouvernement.
1. Varje unionsstat förklarar vid konventionens undertecknande, dess ratificering eller vid anslutning till densamma huruvida konventionen är tillämplig på unionsstatens territorium i dess helhet eller del därav eller på en, flera eller samtliga stater eller territorier, för vilka den är berättigad att fatta beslut. Den kan sedermera när som helst genom notifikation till Schweiziska Edsförbundets regering fullständiga denna förklaring. Notifikationen går i verkställighet trettio dagar efter det sistnämnda regering mottagit densamma.
(2) Le Gouvernement qui a recu les declarations ou notifications mentionnées au paragraphe (1) du present article en informe tous les Etats de l'Union.
2. Regering, som mottagit de i moment 1 i denna artikel omnämnda förklaringarna och notifikationerna, underrättar samtliga unionsstater därom.
Article 35
Artikel 35
Nonobstant les dispositions de l'article 6, tout Etat de l'Union a la faculté, sans qu'il en résulte d'obligation pour les autres Etats de l'Union, de limiter l'exigence de nouveauté prévue å l'article susvisé, en ce qui concerne les variétés de creation récente, existant au moment de l'entree en vigueur de la présente Convention å 1'égard dudit Etat.
Oavsett bestämmelserna i artikel 6 är varje unionsstat, utan att någon förpliktelse för de övriga unionsstaterna därav uppstår, befogad att begränsa det i sagda artikel uppställda nyhetskravet beträffande sorter, som finns vid konventionens ikraftträdande i staten men framställts kort tid dessförinnan.
Article 36
Artikel 36
(1) Si, au moment de l'entree en vigueur de la présente Convention a 1'égard d'un Etat de l'Union, l'obtenteur d'une varieté nouvelle protegee dans cet Etat ou son ayant cause bénéficie dans ledit Etat de la protection de la denomination de cette varieté å titre de marque de fabrique ou de commerce pour des produits identiques ou similaires au sens de la legislation sur les marques, il peut, soit renoncer å la protection å titre de marque de fabrique ou de commerce, soit déposer une nouvelle déno-
1. Om vid tiden för konventionens ikraftträdande i en unionsstat sortbenämningen för en i denna stat skyddad ny sort är för förädlaren eller hans rättsinnehavare skyddad i denna stat såsom varukännetecken för samma eller liknande varor i varumärkeslagstiftningens mening, kan denne antingen avstå från märkesskyddet eller i stället för den föregående benämningen föreslå en ny benämning för sorten. Har en ny sortbenämning ej föreslagits inom sex månader kan förädlaren eller hans rättsinnehavare ej
170 SOU 1969:15
mination pour la varieté au lieu de la denomination ancienne. Si, dans un délai de six mois, une nouvelle denomination n'est pas déposée, l'obtenteur ou son ayant cause ne peut plus faire valoir de droit å la marque de fabrique ou de commerce pour les produits susvisés.
längre göra gällande någon rätt till varukännetecken för nämnda produkter.
(2) Si une nouvelle denomination est enregistrée pour la varieté, l'obtenteur ou son ayant cause ne peut interdire l'utilisation de la denomination antérieure qu'apres l'expiration d'un délai d'une année a compter de la publication de l'enregistrement de la nouvelle denomination, aux personnes qui, avant 1'entrée en vigueur de la présente Convention, étaient tenues d'utiliser l'ancienne denomination.
2. Registreras en ny sortbenämning för sorten, kan den, som före konventionens ikraftträdande var skyldig att begagna den föregående sortbenämningen, icke av förädlaren eller hans rättsinnehavare förbjudas att använda denna förrän efter en tid av ett år från kungörandet av den nya sortbenämningen.
Article
37 Artikel 37
La présente Convention ne saurait porter atteinte aux droits acquis soit en vertu des legislation nationales des Etats de l'Union, soit par suite d'accords intervenus entre ces Etats.
Denna konvention kan icke inkräkta på de rättigheter, som förut förvärvats genom unionsstaternas egen lagstiftning eller genom överenskommelser mellan dessa stater.
Article 38
Artikel 38
(1) Tout différend entre deux ou plusieurs Etats de l'Union, qui concerne l'interprétation ou l'application de la présente Convention et n'a pas été regie par voie de négociation est, sur demande de l'un des Etats intéressés, soumis au Conceil qui s'emploie a provoquer un accord entre lesdits Etats.
1. Tvist mellan två eller flera unionsstater, som avser tolkningen eller tillämpningen av denna konvention och som ej avgjorts förhandlingsvägen, hänskjuts på begäran av endera tvistande parten till rådet, som försöker åstadkomma enighet mellan staterna.
(2) Si un tel accord n'est pas realise dans un délai de six mois å compter du moment ou le Conseil a été saisi du différend, celuici est soumis a un Tribunal arbitral sur simple requéte d'un des Etats intéressés.
2. Om enighet ej kan nås inom sex månader från den tid rådet tagit befattning med tvisten, hänskjuts tvisten till skiljedomstol på begäran av en aV de tvistande staterna.
(3) Le Tribunal est compose de trois arbitres. Dans le cas ou deux Etats sont parties au différend, chaque Etat désigne un arbitre. Dans le cas ou plus de deux Etats sont parties au différend, deux des arbitres sont désignés d'un commun accord par les Etats intéressés.
3. Skiljedomstolen består av tre skiljemän.
SOU 1969: 15
Är två stater part i tvisten, utser varje stat en skiljeman. Är flera än två stater part i tvisten, utses två av skiljemännen av de tvistande staterna efter därom träffad överenskommelse.
Si les Etats intéressés n'ont pas désigné les arbitres dans un délai de deux mois å compter de la date å laquelle la demande de constitution du Tribunal leur a été notifiée par le Bureau de l'Union, chacun des Etats intéressés peut demander au President de la Cour internationale de Justice de procéder aux designations nécessaires. Le Tiers-arbitre est désigné dans tous les cas par le President de la Cour internationale de Justice. Si le President est ressortissant de l'un des Etats parties au différend, le Vicepresident procéde aux designations visées ci-dessus, a moins qu'il ne soit lui-meme ressortissant de l'un des Etats parties au différend. Dans ce dernier cas, il appartient au membre de la Cour qui n'est pas luiméme ressortissant de l'un des Etats parties au différend et qui å été choisi par le President de procéder å ces designations.
Är presidenten medborgare i en av de stater, som är part i tvisten, företar vicepresidenten ovannämnda tillsättningar såvida han icke själv är medborgare i en av de stater, som är part i tvisten. I detta fall ankommer det på ledamot av internationella domstolen, vilken ej själv är medborgare i en av de stater som är part i tvisten och vilken utsetts av presidenten att företa dessa tillsättningar.
(4) La decision arbitrate est definitive et obligatoire pour les Etats intéressés.
4. Skiljedomen är slutgiltig och bindande för de tvistande staterna.
(5) Le Tribunal regie lui-méme sa procedure, å moins que les Etats intéressés n'en conviennent autrement.
5. Skiljedomstolen fastställer själv regler för förfarandet, därest de tvistande staterna ej annorlunda bestämmer.
(6) Chacun des Etats parties au différend supporte les frais de sa representation devant le Tribunal arbitral; les autres frais sont supportés par parts égales par chacun des Etats.
6. Varje stat som är part i tvisten bestrider kostnaderna för sitt framträdande inför skiljedomstolen; de övriga kostnaderna bares av var och en av staterna med lika belopp.
Article 39
Artikel 39
La signature de la Convention, sa ratification ou l'adhesion a ladite Convention ne doivent comporter aucune reserve.
Konventionens undertecknande, dess ratifikation eller anslutning till densamma får ej omfatta något förbehåll.
Article 40
Artikel 40
(1) La présente Convention est conclue sans limitation de durée.
1. Denna konvention slutes utan tidsbegränsning.
(2) Sous reserve des dispositions de l'article 27, paragraphe (4), si un Etat de l'Union dénonce la Convention, cette dénonciation prend effet å l'expiration du délai d'une année å partir du jour ou notification de cette dénonciation å été faite par le Gouvernement de la Confederation suisse aux autres Etats de l'Union.
2. Uppsäger en unionsstat konventionen, går denna uppsägning, med förbehåll för bestämmelserna i artikel 27 moment 4, i verkställighet ett år efter den dag då notifikation om uppsägningen av Schweiziska Edsförbundets regering gjorts till övriga unionsstater.
172 Har de tvistande staterna ej utsett skiljemän inom två månader från den dag då ansökan om domstolens inrättande delgivits dem genom unionens byrå, kan varje tvistande hos internationella domstolens president anhålla att han företar de erforderliga tillsättningarna. Ordföranden utses under alla förhållanden av internationella domstolens president.
(3) Tout Etat de l'Union peut å tout moment declarer que la Convention cesse d'etre applicable a certains de ses territoires ou des Etats ou territoires pour lesquels il a stipule en vertu des dispositions de l'article 34. Cette declaration prend effet å Fexpiration du délai d'une année a partir du jour ou notification de cette declaration a été faite par le Gouvernement de la Confederation suisse aux autres Etats de l'Union. (4) Ces dénonciations et declarations ne sauraient porter atteinte aux droits acquis dans le cadre de la présente Convention antérieurement å l'expiration du délai fixé aux paragraphes (2) et (3) du present article.
3. Varje unionsstat kan när som helst förklara, att konventionen upphör att vara tillämplig på vissa av dess territorier eller stater eller territorier, för vilka den fattat beslut jämlikt bestämmelserna i artikel 34. Denna förklaring går i verkställighet ett år efter den dag då notifikation om denna förklaring av Schweiziska Edsförbundets regering gjorts till övriga unionsstater.
Article 41
Artikel 41
(1) La présente Convention est rédigée en un exemplaire en langue francaise, lequel est depose aux archives du Gouvernement de la République francaise. (2) Une copie certifiée conforme est remise par celui-ci a chacun des Gouvernements des Etats signataires. (3) Des traductions officielles de la présente Convention seront établies en langues allemande, anglaise, espagnole, italienne, néerlandaise. En foi de quoi, les Plénipotentiaires désignés å cette fin, apres avoir présente leurs pleins pouvoirs, reconnus en bonne et due forme, ont signé la présente Convention et 1'ont revétue de leur sceau. Fait å Paris, le deux décembre mil neuf cent soixante-et-un.
1. Denna konvention har avfattats på franska språket i ett exemplar, vilket deponerats i arkivet hos Franska Republikens regering. 2. En bestyrkt avskrift tillställs av denna regering var och en av signatärstaternas regeringar. 3. Officiella översättningar av föreliggande konvention skall utföras på tyska, engelska, spanska, italienska och holländska språken. Till bekräftelse härav har de härtill utsedda ombuden sedan deras fullmakter företetts och befunnits vara i vederbörlig ordning, undertecknat denna konvention och försett den med sina sigill. Som skedde i Paris den andre december nittonhundr asextioett.
Pour la République fédérale d'Allemagne
För Tyska Förbundsrepubliken
signé: G. von HAEFTEN Joseph MURMANN Hans SCHADE Pour la Belgique signé: A. BAYOT Pour la France signé: Henri FERRU SOU 1969:15
4. Dessa uppsägningar och förklaringar kan icke inkräkta på de rättigheter, som inom denna konventions ram förvärvats före utgången av den i momenten 2 och 3 i denna artikel fastställda tiden.
undertecknat: G. v. Haeften Joseph Murmann Hans Schade För Belgien undertecknat: A. Bayot För Frankrike undertecknat: Henri Ferru 173
Pour ritalie En ma qualité de Plénipotentiaire, je declare que le Gouvernement de la République italienne, en vertu de la faculté qui lui est ouverte par 1'article 4, paragraphe (5), de la présente Convention, decide d'appliquer, en ce qui concerne la protection des obtentions végétales, les artides 2 et 3 de la Convention de Paris pour la protection de la propriété industrielle. signé: TALAMO Pour les Pays-Bas signé: F. E. NIJDAM
För Italien I min egenskap av befullmäktigat ombud förklarar jag, att Italienska Republikens regering med stöd av den befogenhet, som givits genom artikel 4 moment 5 i denna konvention, beslutat att i fråga om skydd av växtförädlingsprodukter tillämpa artiklarna 2 och 3 i Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten. undertecknat: Talamo För Nederländerna undertecknat: F. E. Nijdam
ANNEXE Liste prévue ä 1'article 4, paragraphe (3) Especes å protéger dans chacun des genres
BIHANG Lista enligt artikel 4 moment 3 Arter som skyddas inom vart och ett av följande växtsläkten:
1 - Blé
1 Vete
2 - Orge 3 - Avoine
- Triticum aestivum L. spp. vulgäre (VILL, HOST) MAC KAY Triticum durum DESF. - Hordeum vulgäre L. s. lat. - Avena sativa L. ou Riz-Oryza sativa L. Avena byzantina C. KOCH - Zea Mays L.
4 - Mai's 5 - Pomme de terre - Solanum tuberosum L. 6 - Pois - Pisum sativum L. 7 - Haricot - Phaseolus vulgaris L. Phaseolus coccineus L. 8 - Luzerne - Medicago sativa L. Medicago varia MARTYN 9 - Tréfle violet - Trifolium pratense L. 10 - RayGrass - Lolium spp. 11 - Laitue - Lactuca sativa L. 12 - Pommier - Malus domestica BORKH 13 - Rose - Rosa hört. ou OeilletDianthus caryophyllus L.
2- Korn 3. Havre
4. Majs 5. Potatis
- Triticum aestivum L. spp vulgäre (VILL, HOST) MAC KAY Triticum durum DESF. - Hordeum vulgäre L. s. lat. - Avena sativa L. eller Riz-Oryza sativa L Avena byzantina C. KOCH - Zea Mays L. - Solanum tuberosum L.
6. Ärt 7. Böna
- Pisum sativum L. - Phaseolus vulgaris L. Phaseolus coccineus L. 8. Lusern - Medicago sativa L. Medicago varia MARTYN 9. Rödklöver - Trifolium pratense L. 10. Rajgräs
- Lolium spp.
11. Sallat 12. Äpple
- Lactuca sativa L. - Malus domestica BORKH - Rosa hört. eller NejlikaDianthus caryophyllus L.
13. Ros
Si le choix se porte sur deux genres å option: numéros 3 ou 13 ci-dessus, ceux-ci ne comptent que pour un seul genre.
Faller valet på två alternativt uppförda släkten (nr 3 eller 13 ovan), räknas dessa endast som ett växtsläkte.
Recommandation
Rekommendation
La Conference, Considérant les articles 7 et 30 de la Convention; Considérant que l'examen préalable des obtentions végétales constituera, du point de vue technique et financier, pour chacun des Etats de l'Union, une lourde tåche qu'il est possible et souhaitable d'alleger en organisant l'examen préalable sur une base internationale; Considérant que cette cooperation internationale aura pour effet de permettre l'extension de l'Union å un plus grand nombre d'Etats et å un plus grand nombre de genres ou especes botaniques; Recommande aux pays représentés a la Conference de procéder des que possible aux études nécessaires en vue de la realisation de l'examen préalable sur le plan international et de la conclusion des arrangements prévus å l'article 30 de la Convention.
Konferensen, som beaktar artiklarna 7 och 30 i konventionen; som beaktar att förhandsundersökning av växtförädlingsprodukter kommer att ur teknisk och finansiell synpunkt på var och en av unionsstaterna lägga en tung börda, som det är möjligt och önskvärt att lätta genom anordnande av sådan undersökning på internationell basis; som beaktar att detta internationella samarbete skall ha den verkan att därigenom möjliggörs unionens utvidgning till ett större antal stater och till ett större antal växtsläkten eller växtarter; rekommenderar åt staterna som företrätts vid konferensen att snarast möjligt igångsätta erforderliga undersökningar för att åstadkomma förhandsundersökning på internationellt plan och för att avsluta överenskommelser enligt artikel 30 i konventionen.
Declaration
Deklaration
Les Etats signataires déclarent leur intention commune d'etendre les dispositions de la Convention, des 1'entrée en vigueur de celle-ci, a moins quinze genres dont la liste sera établie d'un commun accord entre eux.
Undertecknade stater deklarerar sin gemensamma avsikt att, så snart konventionen träder i kraft, utsträcka dess bestämmelser till minst femton växtsläkten över vilka lista skall upprättas gemensamt staterna emellan.
Pour la République fédérale d'Allemagne
För Tyska Förbundsrepubliken
signé: G. von HAEFTEN Joseph M U R M A N N Hans SCHADE Pour la France signer Henri F E R R U Pour les Pays-Bas signer F . E. NIJDAM SOU 1969:15
undertecknat: G. v. Haeften Joseph Murmann Hans Schade För Frankrike undertecknat: Henri Ferru För Nederländerna undertecknat: F. E. Nijdam
Bilaga 2
Tillämpningskungörelse
Förslag till Kungörelse med tillämpningsbestämmelser till lagen om växtförädlarrätt
Växtsläkten och växtarter som omfattas av lagens tillämpning 1 §•
Växtförädlarrätt kan förvärvas endast för sort som tillhör följande växtsläkten och växtarter: A. Lantbruksväxter Agrostis spp. Alopecurus pratensis L. Avena byzantina Koch Även a sativa L. Beta vulgaris L. spp. vulgaris Brassica napus L. Brassica nigra (L.) Koch Brassica oleracea L. Brassica rapa L. Bromus arvensis L. Bromus inermis Leyss. Camelina sativa (L.) Crantz Cannabis sativa L. Cynosurus cristatus L. Dactylis glomerata L. Festuca spp. Glycine max (L.) Merrill Helianthus annuus L. Hordeum vulgäre L. Linum usitatissimum L. Lolium spp. Lupinus angustifolius L. Lupinus luteus L.
176 Ven Ängskavle Rödhavre Havre Beta, foder-, sockerKålrot, raps Svartsenap Kål Röva, rybs Renlosta Foderlosta Oljedådra Hampa Kamäxing Hundäxing Svingel Sojaböna Solros Kom Lin Rajgräs Blålupin friillnnin
SOU 1969: 15
Medicago spp. Ornithopus sativus Brot. Papaver somniferum L. Phalaris arundinacea L. Phaseolus vulgaris L. Phleum spp. Pisum sativum L. sens. ampl. (L.) Gov. Poa spp. Raphanus sativus L. Secale cereale L. Sinapis alba L. Solanum tuberosum L. Trifolium hybridum L. Trifolium pratense L. Trifolium repens L. Triticum aestivum L. Triticum durum Desf. Vicia faba L. Vicia sativa L. Vicia villosa Roth Zea mays L. B. 1.
Lusern Seradella Vallmo Rörflen Böna Timotej Ärt Gröe Rättika Råg Vitsenap Potatis Alsikeklöver Rödklöver Vitklöver Vete Makaronivete Åkerböna Fodervicker Luddvicker Majs
Trädgårdsväxter Köksväxter
Allium spp. Anethum graveolens L. Apium graveolens L. Asparagus officinalis L. Beta vulgaris L. spp. vulgaris Brassica napus L. Brassica oleracea L. Capsicum annuum L. Cucumis melo L. Cucumis sativus L. Daucus carota L. Lactuca sativa L. Lycopersicon esculentum MilL Pastinaca sativa L. Petroselinum crispum (Mill.) Nijm. ex Hill Phaseolus vulgaris L. Pisum sativum L. sens. ampl. (L.) Gov. Raphanus sativus L. Spinacia oleracea L. Vicia faba L. Zea mays L.
Lök Dill Selleri Sparris Rödbeta Kålrot Kål Paprika Melon Gurka Morot Sallat Tomat Palsternacka Persilja Böna Ärt Rädisa, rättika Spenat Bondböna Majs
2. Fruktträd och bärväxter Malus domestica Borkh. Pyrus communis L. Prunus avium L. Prunus cerasus L.
Äpple Päron Sötkörsbär Surkörsbär
SOU 1969: 15
Primus domestica L. Prunus salicina Lindl. Prunus cerasifera Ehrh. Prunus persica (L.) Batsch. Prunus armen iaca L. Fragaria ananassa Duch. Fragaria vesca L. Ribes sativum Syme. Ribes nigrum L. Ribes grossularia L. Rubus idaeus L. Rubus eubatus Focke Vaccinium corymbosum L. Sambucus nigra L. Corylus avellana L. Vitis vinifera L. Grundstam för ovan angivet fruktträd
Plommon Japanska plommon Körsbärsplommon Persika Aprikos Jordgubbar Smultron Röda vinbär Svarta vinbär Krusbär Hallon Björnbär Storfruktiga blåbär Fläder Hassel Vin
3. Prydnadsväxter Ageratum spp. Antirrhinum spp. Callistephus spp. Chrysanthemum spp. Dianthus caryophyllus L. Freesia spp. Matthiola spp. Petunia spp. Primula spp. Rosa spp. Tagetes spp.
Leverblomma Lejongap Aster Chrysantemum Nejlika Freesia Lövkoja Petunia Viva Ros Sammetsblomster Skyddstiden
2 §. Växtförädlarrätt kan upprätthållas i fråga om fruktträd och deras grundstammar, vin, prydnadsträd och potatis under tjugufem år och beträffande övriga växtarter under tjugu år från det kalenderår då ansökningen om växtförädlarrätt beviljades. Registreringsansökan
och diarium
3 §. Ansökan om växtförädlarrätt skall ske skriftligen och vara undertecknad av sökanden eller hans ombud och innehålla: 1. sökandens namn eller firma och postadress samt, om sökanden företrädes av ombud, även ombudets namn och adress, 2. förädlarens namn och adress, 3. tydlig beskrivning av sorten med särskilt angivande av det eller de kännetecken som skiljer sorten från andra sorter, 4. uppgifter om förädlingsförloppet och sortens härstamning samt om resultatet av utförda prov med sorten. 5. förslag till benämning på sorten eller en preliminär beteckning för denna,
178 SOU 1969: 15
6. uppgift huruvida växtförädlarrätt för sorten sökts i annat land, 7. när växtförädlarrätt sökes av flera gemensamt, uppgift om någon av dem är utsedd att för alla mottaga meddelanden från växtsortnämnden, 8. om konventionsprioritet begäres, uppgift om det främmande land, där skydd för sorten tidigare sökts, och om tidpunkten för den prioritetsgrundande ansökningens ingivande, 9. uppgift om vilka bilagor som åtföljer ansökningshandlingen. 4 §. Ansökningen skall åtföljas av följande bilagor: 1. om sökanden företrädes av ombud, fullmakt för ombudet, 2. om sorten framställts av annan än sökanden, handling som styrker sökandens rätt, 3. av sökanden på heder och samvete underskriven förklaring att växtmaterial av sorten, sökanden veterligt, icke med samtycke av förädlaren eller annan innehavare av sorten yrkesmässigt förts i handeln här i riket före dagen för ansökningens ingivande eller utom riket mer än fyra år före nämnda dag, 4. om föreslagen sortbenämning kan förväxlas med sådant varumärke för material av växtsort eller för varor av liknande slag för vilket sökanden åtnjuter skydd, bevis från patent- och registreringsverket att varumärket avförts från varumärkesregistret eller, beträffande ett icke registrerat varumärke, av sökanden undertecknad förklaring att han, om förslaget till sortbenämning tages upp i växtsortregistret, avstår från den rätt som kan tillkomma honom för märket, 5. om växtförädlarrätt för sorten sökts eller beviljats i annat land, uppgift om den där föreslagna eller registrerade sortbenämningen, 6. ansökningsavgift. 5 §. Ansökningen och andra av sökanden åberopade skrifter skall vara avfattade på svenska, om icke växtsortnämnden för särskilt fall medger annat. Närmare föreskrifter om ansökningshandlingarnas beskaffenhet och antal exemplar som sökanden skall inge meddelas av växtsortnämnden. 6 §. Om sökandens tillhandahållande av växtmaterial för provning meddelar växtsortnämnden närmare föreskrifter. 7 §.
På ansökningen anger växtsortnämnden ansökningsnummer och dagen för ingivandet. 8§. Växtsortnämnden för diarium över inkomna ansökningar. I diariet antecknas för varje ansökan 1. ansökningens diarienummer, 2. det växtsläkte eller den växtart som sorten tillhör, 3. sökandens namn eller firma och adress, 4. om sökanden företrädes av ombud, ombudets namn och adress, 5. förädlarens namn och adress, 6. förslag till benämning på sorten eller preliminär beteckning för sorten, SOU 1969: 15
7. ansökningens ingivningsdag, 8. om prioritet begärts, var åberopad tidigare ansökan ingivits och dagen för denna ansökan, 9. i ärendet ingivet växtmaterial av sorten och handlingar angående sortens framställning, 10. i ärendet inkomna skrifter och erlagda avgifter, 11. i ärendet fattade beslut. 9 §. Anmäles att sort för vilken växtförädlarrätt sökts övergått till annan, får denne antecknas som sökande i diariet endast om rättsövergången styrkts. Prioritet 10 §. Har sort angivits i ansökan om växtförädlarrätt i främmande stat, som är ansluten till konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter, och sökes inom tolv månader från ansökningsdagen växtförädlarrätt för sorten här i riket, anses vid tillämpning av 2 § första stycket 1) och andra stycket lagen om växtförädlarrätt den här ingivna ansökningen gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten. För att komma i åtnjutande av prioritet enligt första stycket skall ansökningen här i riket innehålla begäran härom jämte uppgift om var och när den åberopade ansökningen gjordes. Sökanden skall härjämte, inom tre månader efter ingivningsdagen för ansökningen här i riket, inge av myndighet, som mottagit den för prioritet åberopade ansökningen, bestyrkt kopia av de handlingar som hänför sig till sistnämnda ansökning. Vidare skall sökande inom fem år från den första ansökningen till växtsortnämnden inge de ytterligare handlingar och det material som kräves enligt här gällande regler. Handläggning
av ansökan
11 §. Om det behövs för utredning angående ansökan om växtförädlarrätt, får växtsortnämnden anlita sakkunnig som ej är anställd hos nämnden. 12 §. Vid kollision mellan ansökningar om växtförädlarrätt får växtsortnämnden uppskjuta behandlingen av den yngre ansökningen till dess den äldre ansökningen avgöres. 13 §. Den som här i riket söker växtförädlarrätt för sort, för vilken han tidigare sökt skydd i annan stat, är skyldig att redovisa vad som myndighet i denna stat delgivit honom rörande provningen av sortens egenskaper. Växtsortnämnden kan förelägga honom att inkomma med bestyrkt avskrift av vad sålunda delgivits honom eller med försäkran att besked ej erhållits rörande sådan provning. Provas sort, för vilken växtförädlarrätt sökts, hos myndighet utom riket eller hos internationell institution efter förordnande enligt 47 § andra stycket lagen om växtförädlarrätt, får växtsortnämnden efter överenskommelse med denna myndighet om utbyte av granskningsresultat m. m. uppskjuta behandlingen av ansökan, som motsvaras av tidigare hos den utländska myndigheten gjord ansökan, till dess sistnämnda ansökan behandlats i den utsträckning som bestämts i överenskommelsen.
180 SOU 1969: 15
14 §. Sortbenämning, som registrerats eller anmälts för registrering i stat, som är ansluten till konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter, skall här i riket registreras så som den är registrerad i den främmande staten, om benämningen icke är olämplig. 15 §. Föreskrifter om frister och anstånd meddelas av växtsortnämnden. Om
kungörelser
16 §. Kungörelser som avses i lagen om växtförädlarrätt införes i en av växtsortnämnden utgiven publikation. 17 §. Kungörelse av ansökning jämlikt 14 § lagen om växtförädlarrätt skall innehålla 1. ansökningens diarienummer, 2. uppgift om det växtsläkte eller den växtart sorten tillhör, 3. uppgift om ansökningsdagen och, där prioritet begäres och styrkes, om den stat där den prioritetsgrundande ansökningen gjordes samt om dagen för denna ansökan, 4. uppgift om sökandens och förädlarens namn och postadress, 5. föreslagen sortbenämning eller preliminär beteckning. Förslag till sortbenämning, vilket inkommit efter det kungörelse enligt första stycket skett, samt förslag till ny sortbenämning skall kungöras. Kungörelse skall innehålla 1. uppgift om diarienummer, 2. uppgift om det växtsläkte eller den växtart sorten tillhör. 3. uppgift om sökandens namn och postadress, 4. preliminär beteckning eller, där fråga är om utbyte av sortbenämning, fastställd sortbenämning. 5. uppgift om dagen för förslagets ingivande, 6. föreslagen sortbenämning, 18 §. Invändning mot ansökan om växtförädlarrätt eller mot förslag till sortbenämning samt senare skrifter från sökande och invändare skall jämte bilagor inges i det antal exemplar som växtsortnämnden bestämmer. Då invändning göres skall anges de skäl varpå invändningen grundas. 19 §. Företrädes invändare av ombud, skall fullmakt för ombudet inges. 20 §.
Sökanden skall tillställas exemplar av samtliga skrivelser från invändare. Inkommer sökanden med yttrande över invändningen, beslutar växtsortnämnden om ytterligare skriftväxling kräves i ärendet. 21 §. Inkommer under prövningen av ansökan om växtförädlarrätt men utom den för inSOU 1969:15
vändning föreskrivna tiden till växtsortnämnden skrift av betydelse för prövningen, skall sökanden underrättas därom. Utfärdande
av närmare
föreskrifter
22 §.
Växtsortnämnden meddelar närmare föreskrifter om ansökan om växtförädlarrätt och dess handläggning. Växtsortregistret
m. m.
23 §.
Växtsortregistret består av särskilda upplägg för varje registrerad sort. Uppläggen numreras och ordnas i nummerföljd. 24 §.
När beslut om beviljande av växtförädlarrätt vunnit laga kraft, införes rätten i registret Därvid antecknas 1. växtförädlarrättens ansökningsnummer och registernummer, det växtsläkte eller den växtart sorten tillhör, 2. benämningen på sorten, 3. sortinnehavarens namn eller firma och adress, 4. den av växtsortnämnden fastställda beskrivningen av sorten, 5. om sortinnehavaren företrädes av ombud, ombudets namn och adress, 6. förädlarens namn och adress, 7. den dag a) då ansökningen gjordes, b) då förslag till sortbenämning inkom, c) från vilken skyddstiden för sorten gäller, d) då växtförädlarrätt meddelades, e) då skyddstiden utgår, 8. begärd prioritet med uppgift om var den prioritetsgrundande ansökan ingivits och dagen för denna ansökan. 25 §. Uppgift om avgiven förklaring enligt 4 § 4. samt om fastställd sortbenämning skall sedan beslut om beviljande av växtförädlarrätt vunnit laga kraft tillställas patent- och registreringsverket. 26 §. Kungörelse enligt 18 § lagen om växtförädlarrätt om meddelande av växtförädlarrätt skall innehålla uppgift om växtförädlarrättens nummer, släkte eller art som sorten tillhör, sortens benämning, sortinnehavarens namn samt ansökningens diarienummer. 27 §. När årsavgift inbetalats, antecknas det i registret. Har växtförädlarrätt förfallit enligt 27 § lagen om växtförädlarrätt antecknas i registret den dag från vilken växtförädlarrätten upphört att gälla. 28 §.
Har någon till växtsortnämnden anmält, att han väckt talan om växtförädlarrätts ogiltighet, om överförande av växtförädlarrätt eller om tvångslicens, antecknas det i registret.
182 SOU 1969:15
När avskrift av dom eller slutligt beslut sänts till växtsortnämnden enligt 43 § lagen om växtförädlarrätt, antecknas det i registret. När domen eller beslutet vunnit laga kraft göres sådan anteckning, att den huvudsakliga utgången i målet kan utläsas av registret. Har växtsortnämnden förklarat växtförädlarrätt förfallen enligt 30 § lagen om växtförädlarrätt eller upphörd enligt 31 § samma lag, antecknas det i registret. 29 §. Anteckning enligt 23 § lagen om växtförädlarrätt om övergång eller licensupplåtelse av växtförädlarrätt skall innehålla rättsinnehavarens namn och adress samt dagen för övergången eller upplåtelsen. På begäran skall beträffande licens antecknas om sortinnehavarens rätt att upplåta ytterligare licens begränsats. Kan fråga om anteckning av övergång eller licensupplåtelse icke omedelbart avgöras, skall likväl i registret anmärkas att anteckning har begärts. Har växtförädlarrätt utmätts, antecknas det efter anmälan i registret. Anmälan om ändring rörande ombud antecknas i registret. 30 §.
Är licens antecknad i registret, skall meddelande om avstående från växtförädlarrätt tillställas licenstagaren och skäligt rådrum beredas denne att tillvarata sina intressen i ärendet. Avgifter 31 §. Vid ingivande av ansökan om växtförädlarrätt skall ansökningsavgift erläggas med 150 kronor. 32 §. Provodlingsavgifternas storlek fastställes av lantbruksstyrelsen. 33 §. För växtförädlarrätt skall årsavgift erläggas med 400 kronor. 34 §.
Årsavgift, som enligt 20 § tredje stycket lagen om växtförädlarrätt erlägges senare än förfallodagen, utgår med 20 procents förhöjning. 35 §. I ärende rörande meddelad växtförädlarrätt utgår för ansökan om anteckning av ny innehavare och av licens avgift med 25 kronor. 36 §. Avgift, som icke erlagts i rätt tid eller erlagts med otillräckligt belopp så att betalaingen ej kan godtagas, skall återbetalas. Efterkontroll 37 §.
Föreläggande för sortinnehavare att för kontroll av beständigheten hos sort ingiva förökningsmaterial eller handlingar eller att lämna upplysningar skall innehålla erinSOU 1969:15
ran om den i 30 § första stycket lagen om växtförädlarrätt stadgade påföljden. Särskild talan 38 §. Talan som avses i 28 § tredje stycket lagen om växtförädlarrätt föres av allmän åklagare, om ej Kungl. Maj:t för särskilt fall förordnar annan myndighet. Tillämpningsområde 39 §. Lagen om växtförädlarrätt skall äga tillämpning, förutom på sort som avses i 48 § första stycket nämnda lag, jämväl på sort som framställts utom riket av medborgare som har hemvist i stat ansluten till konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter. Ikraftträdande 40 §. Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1970.
i"L.
1 2 JUN 1969
184 SOU 1969:15
Nordisk udredningsserie (Nu) 1969
Kronologisk förteckning
1. Utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete. 2. Laajennettu po hjoismainen taloudellinen yhteistyö. 3. Nordforsks miljövårdsutredning. 4. Förslag till utbyggnad av den samnordiska fortbildningen för journalister. 5. Konsumentoplysning i undervisningen.
Statens offentliga utredningar 1969
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet Faktisk brottslighet bland skolbarn. [1] Bostadsrätt. [4] Utsökningsrätt IX. [ 5 ] Kungörelseannonsering. [7] ADB inom inskrivningsväsendet. [9] Ny gruvlag. [10] Internationell adoptionsrätt. [11]
Kommunikationsdepartementet Ny sjöarbetstidslag. [3]
Finansdepartementet Förenklad obligationshantering. [ 1 3 ]
Utbildningsdepartementet Om sexuallivet i Sverige. [2] Sexualkunskapen på grundskolans högstadium. [8] Regionmusik. [12] Filmen- censur och ansvar. [14]
Jordbruksdepartementet Växtförädlarrätt. [15]
Civildepartementet Offentliga tjänstemäns bisysslor. [6]
Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.
K L Beckmans Tryckerier AB 1969