SOU

Narkotikaproblemet

Beteckning: SOU 1969:53
Typ: SOU

Hänvisat till av

Förarbeten

Prop. 1972:67: Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket, m.m., avsnitt 1
Prop. 1977/78:105: om åtgärder mot narkotikamissbruk, avsnitt 2
SOU 1969:52: Narkotikaproblemet, avsnitt 5, 6, 11.1, 12.11 och 533 m.fl.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

»•

NARKOMANVÅRlROMMITTI ni Inl * t* r*-

NARKOTIKA

SOc«^ Statens offentliga utredningar 1969: 53 Socialdepartementet

Narkotikaproblemet Socialmedicinska och kliniska undersökningar Del IV

Studier under medverkan av narkomanvårdskommittén Stockholm 1969

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1969

Förord

Flertalet av de följande undersökningarna har utförts på narkomanvårdskommitténs direkta uppdrag. Arbetet har mestadels förlagts till Karolinska institutets socialmedicinska institution. Vissa andra undersökningar har genomförts för andra uppdragsgivare, i flera fall med visst stöd av narkomanvårdskommittén. De intas i denna volym efter medgivande av berörda myndigheter och forskare eftersom de väl belyser de frågeställningar som är aktuella i kommitténs arbete. Undersökningen av inskrivningsskyldigas narkotikavanor har utförts vid militärpsykologiska institutet (MPI). Denna undersökning upprepas och förs vidare; fortsatta rapporter utarbetas vid MPI. Undersökningen av narkotikamissbruk bland skolungdom i Göteborg har gjorts på uppdrag av skolöverstyrelsen och tidigare publicerats i Aktuellt från skolöverstyrelsen. Motsvarande undersökning i Stockholm har utförts på uppdrag av barnavårdsnämnden i Stockholm. Studien beträffande åtalseftergifter ingår i en följd undersökningar om drogmissbruk och kriminalitet som utförts vid Stockholms universitets institution för kriminalvetenskap. Stockholmsstudenternas erfarenhet av narkotika har undersökts av en forskargrupp med stöd från riksbanksfonden. De olika undersökarna har i viss utsträckning kunnat sinsemellan anpassa sitt arbete genom en serie seminarier. Kommittén har tagit initiativ till ytterligare undersökningar, av vilka några fortfaSOU 1969: 53

rande pågår. De finns berörda i kommitténs betänkande. Kommittén har framhållit vikten av att de fullföljs och av att en uppföljning kommer till stånd i fråga om kommitténs forskningsprogram. Kommittén framför sin tacksamhet till de institutioner och forskare som bidragit till kommitténs arbete. Kommittén har givit förslag om fortsatt forskning. Ansvaret för att denna forskning kommer till stånd skall enligt kommitténs förslag i huvudsak åvila socialstyrelsen samt medicinska och samhällsvetenskapliga forskningsråden. Narkomanvårdskommittén

Innehåll

Kapitel 1. En undersökning rörande narkotikakonsumtion i Stockholms skolor, klass 9, april 1967. Bengt Herulf 1.1 Inledning 1.2 Teoretiska synpunkter 1.3 Metodik 1.4 Populationens storlek och bortfallet 1.5 Resultat med kommentarer . . . 1.5.1 En jämförelse av elever som beträffande narkotikakonsumtion skiljer sig i kvalitativt avseende (jfr tabell 38) . 1.5.2 Kommentar 1.6 Exempel på kumulativa effekter av faktorer varav narkotikakonsumtionen visat sig vara beroende . . 1.7 En jämförelse mellan olika grupper icke-brukare 1.8 Sammanfattning Frågeformulär

Kapitel 2 Undersökning om narkotikabruk bland skolungdom. Erland Jonsson och Lars Svedugård 2.1 Studie av narkotikabrukare i grundskolans nionde klass i Göteborg . . 2.1.1 Undersökningens problemställningar 2.1.2 Undersökningens uppläggning och genomförande 2.2 Undersökningsresultat 2.2.1 Bruk av tobak, alkohol och lösningsmedel 2.2.2 Anpassning i skolan . . . . 2.2.3 Sociala kontakter utanför skolan 2.2.4 Kontakt med föräldrarna . . 2.3 Sammanfattande kommentarer . . SOU 1969: 53

13 13 13 17 17 19

31 32

33 35 35 37

43 43 43 44 45 47 49 51 54 56

2.4 Appendix I 2.5 Appendix II 2.6 Appendix III Kapitel 3 Inskrivningsskyldigas narkotikavanor 1968 - frekvenser, attityder och bakgrundsdata. Jan Agrell, Björn Netz och Bertil Wolff . . . 3.1 Förord 3.2 Inledning 3.3 Undersökningspopulation . . . . 3.3.1 Antal 3.3.2 Bortfall 3.3.3 Ålder 3.3.4 Ortstillhörighet 3.4 Metoder 3.4.1 Datainsamlande 3.4.2 Frågeformuläret 3.4.3 Genomgång och kontroll av formulär 3.4.4 Statistiska metoder . . . . 3.4.5 Indelning av materialet i undergrupper 3.5 Resultat 3.5.1 Disposition av resultaten . . A. Redovisning efter geografisk indelning B. Missbruksvanor studerade mot typ av missbruk C. Attityder och bakgrundsdata D. Jämförelse mellan narkotikavanor i Stockholm 1967 och 1968 E. Alkoholvanor och tobaksbruk i kombination med narkotikamissbruk 3.6 Allmän sammanfattning 3.7 Avslutning 3.8 Appendix: Frågeformulär . . . .

58 58 62

68 68 68 69 69 69 70 70 70 70 70 71 71 71 72 72 74 80 87

100 103 106 107

Kapitel 4 Studenter och narkotika. Ulla 4.4.2 Åsikter om narkotikapolicy Ahrens, Magnus Kihlbom och Nilsoch om cannabis som »inOlov Näs 109 körsport» till andra narkotika 147 4.4.3 Sammanfattning och komFörord 109 mentarer 150 4.1 Problemställningar, metod och material 109 4.5 Expositionen för narkotika . . . . 151 4.5.1 Inledning 151 4.1.1 Bakgrunden till undersökningen 109 4.5.2 Expositionen för cannabis . 152 4.5.3 Exposition för olika medel 4.1.2 En översikt över undersökbland studenter med resp. ningens problemställningar . 110 utan egna erfarenheter . . 155 4.1.3 Undersökningens uppläggning och genomförande . . 110 4.5.4 Benägenheten att börja ta cannabis och dess samband 4.1.4 Undersökningspopulation med expositionen för olika och urval 111 medel 158 4.1.5 Datainsamlingsmetod . . . 112 4.5.5 Benägenheten att fortsätta 4.1.6 Undersökningens genomföatt ta cannabis och dess samrande 112 band med expositionen för 4.1.7 Databehandling, statistisk olika medel 159 beskrivning och analys . . 113 4.5.6 Massmedia, personliga kon4.1.8 En metodstudie och dess retakter m. m. och studentersultat 113 nas bedömningar av deras 4.1.9 Bortfallet 114 relativa betydelse 160 4.1.10 Några uppgifter om den undersökta studentgruppens 4.5.7 Attityder till massmedias narsammansättning 115 kotikainformation . . . . 162 4.5.8 Sammanfattning och kom4.1.11 Påpekanden inför resultatrementarer 163 dovisningen 118 4.2 Erfarenhet av narkotika. Bruks4.5.9 En översikt över sambanden mönster 120 mellan undersökningens viktigare »narkotika-variabler» 163 4.2.1 Omfattningen av narkotikaerfarenheter 120 4.6 Några skillnader i fråga om sociala och psykologiska karakteristika mel4.2.2 Relationen mellan olika melan studenter med resp. utan erfadel 122 renhet av cannabis 168 4.2.3 Cannabisbruket 123 4.6.1 Uppväxt- och familjeförhål4.2.4 Bruket av centralstimulantia 129 landen 168 4.2.5 LSD-bruket 131 4.3 Benägenheten att pröva olika medel. 4.6.2 Några psykologiska karakteFöreställningarna om deras effekristika 173 ter 132 4.6.3 Alkohol-, tobaks- och läke4.3.1 Studenternas benägenhet att medelsvanor 182 pröva de olika medlen . . . 133 4.6.4 Normavvikelser 185 4.3.2 Sambandet mellan benägen4.6.5 Bostad, kamratkontakter och heten att pröva cannabis och studieinriktning 186 benägenheten att pröva andra 4.6.6 Politiska sympatier och polimedel 136 tiskt intresse 187 4.3.3 Föreställningar om medlens 4.6.7 Sammanfattning 188 effekter 137 4.6.8 Kommentarer 189 4.3.4 Sammanfattning och komAppendix 192 mentarer 141 4.4 Studenternas uppfattning om narkoKapitel 5 Case-finding survey angående tikabrukets utbredning och om innarkotikamissbrukare kända av olika ställningen till narkotikabruk bland myndigheter i Stor-Stockholm under studenter 142 tiden 1 juli—31 december 1967. Gunborg Frej 194 4.4.1 Uppfattningen om utbredning och tolerans 142 5.1 Inledning 194 6

SOU 1969: 53

5.2 Undersökningens planläggning . . 5.3 Tillvägagångssättet vid genomförandet av undersökningen 5.4 Bearbetning 5.5 Rapporterade narkotikamissbruksfall i förhållande till uppgiftsmyndighet och uppgiftslämnare . . . 5.6 De rapporterade narkotikamissbrukarna 5.6.1 Bakgrundsvariablerna . . . 5.6.2 Narkotikavariablerna . . . 5.7 Narkotikamissbrukarna i förhållande till olika myndighetstyper . . . 5.8 Sammanfattning av undersökningsresultaten Frågeformulär Kapitel 6 En analys av medicinalstatistikens fall av abusus alii. Owe Hoffmann och Kaj Håkanson Kapitel 7 En enkät till lasarett m. m. angående vårdade fall av drogmissbruk den 3 april 1968. Kaj Håkanson och Owe Hoffmann 7.1 Inledning 7.2 Bakgrundsfaktorer 7.2.1 Antal och nationalitet . . . 7.2.2 Kön och ålder 7.2.3 Geografisk fördelning . . . 7.2.4 Socialgrupp 7.2.5 Civilstånd 7.2.6 Missbruksmönster . . . . 7.2.7 Sätt att inta missbruksmedel 7.2.8 Missbrukets duration . . . 7.2.9 Alkoholmissbruk 7.2.10 Diagnos 7.2.11 Anledning till vård . . . . 7.2.12 Form för intagning vid vårdanstalt 7.2.13 Behandlingsvillighet . . . . 7.2.14 Tidigare vård Frågeformulär Kapitel 8 Drogmissbrukare som gripits av polis under juni 1968. Kaj Håkanson och Owe Hoffmann 8.1 Inledning 8.2 Resultat av bearbetningen . . . 8.2.1 Antal missbrukare. Nationalitet. Kön och ålder . . . 8.2.2 Geografisk fördelning . . . 8.2.3 Socialgrupp 8.2.4 Civilstånd 8.2.5 Missbruksmedel 8.2.6 Missbrukets intensitet . . . SOU 1969: 53

194 194 196

198 200 200 204 212 216 217

229 229 229 229 230 230 232 232 232 236 238 238 238 240 241 243 244 246

247 247 248 248 248 249 250 250 254

8.2.7 8.2.8 8.2.9

Alkoholmissbruk Arbetsförhållanden . . . . Kontakt med sociala organ eller vårdinstitutioner . . . Frågeformulär Kapitel 9 Rapport beträffande kriminalvårdsenkäten. Owe Hoffmann och Kaj Håkanson 9.1 Inledning 9.2 Anstaltsklientelet 9.3 Frivårdsklientelet 9.4 Sammanfattning Kapitel 10 Narkotikamissbruk bland ungdomsvårdsskoleelever. Dick Blomberg 10.1 Inledning 10.2 Undersökningsgruppen 10.3 Intervjuförfarandet 10.4 Missbruksformer 10.4.1 Haschischrökning . . . . 10.4.2 Oralt missbruk av centralstimulantia 10.4.3 Intravenöst missbruk av centralstimulantia . . . . 10.4.4 Missbrukskombinationer . 10.5 Ungdomsvårdsskolan som missbruksmiljö 10.6 Sammanfattning Frågeformulär Kapitel 11 Undersökning av narkotikamissbrukare vårdade för gulsot på Roslagstulls sjukhus, Stockholm, under år 1964. Gunborg Frej . . 11.1 Inledning 11.2 Undersökningsmaterial . . . . 11.3 Undersökningens omfattning, metod och utförande 11.4 Demografisk och social bakgrund 11.4.1 Kön och ålder 11.4.2 Civilstånd, barn . . . . 11.4.3 Utbildning, yrke . . . . 11.4.4 Övriga bakgrundsvariabler 11.4.5 Sammanfattning och kommentarer 11.5 Social situation 11.5.1 Bostadsförhållanden . . 11.5.2 Arbetsförhållanden . . . 11.5.3 Ekonomisk ställning . . 11.5.4 Sammanfattning och kommentarer 11.6 Sociala kontakter 11.6.1 Anhöriga

254 255 256 258

259 259 259 260 261

262 262 262 264 264 264 266 268 272 274 277 279

281 281 282 283 284 284 285 286 287 288 289 289 289 290 291 291 291

11.6.2 Vänner 292 ningen och dess resultat . . . . 341 11.6.3 Avvikande beteende i pri11.13.1 Undersökningsresultaten 342 märgrupperna 293 11.14 Kommentar till undersökningsre11.6.4 Sammanfattning och komsultaten 343 mentarer 294 Litteraturförteckning 344 11.7 Alkoholvanor samt psykiska och somatiska besvär 294 Kapitel 12 De »legala» narkomanerna. 11.7.1 Alkoholvanor 294 En studie av dr S. E. Åhströms pa11.7.2 Psykiska besvär . . . . 295 tientgrupp. Jakob Lindberg . . . 345 11.7.3 Somatiska besvär . . . . 296 12.1 Inledning 345 11.7.4 Sammanfattning . . . . 296 12.1.1 Bakgrund 345 11.8 Narkotikabruket 297 12.1.2 Den socialmedicinska stu11.8.1 Debutsituationen . . . . 297 dien 345 11.8.2 Debuten för intravenös in12.1.3 Syfte 345 jicering 299 12.2 Urval, bortfall 347 11.8.3 Narkotikamissbruket ge12.3 »Legal förskrivning» - en tvivelnerellt 299 aktig terminologi 348 11.8.4 Vanor i anslutning till nar12.4 Verksamhetens omfattning och kotikamissbruket . . . . 305 utveckling 349 11.9 Intervjupersonernas attityder i 12.4.1 Legalperioder 349 fråga om narkotika 309 12.4.2 Legaldebut 349 11.9.1 Narkotikans påverkan av 12.4.3 Patientantal 349 arbetsförmåga, hälsotill12.4.4 Nyrekrytering 350 stånd, personlighet och 12.5 Ålder och kön 350 tillvaro 309 12.5.1 Ålders- och könsfördel11.9.2 Varför narkotika? . . . 310 ning inom undersök11.9.3 Bemötande i egenskap av ningsgruppen . . . . 350 narkotikamissbrukare, 12.5.2 Åldersfördelningen i jämhjälp mot narkotikamissförelsematerialen . . . 351 bruk 310 12.6 Missbrukets varaktighet . . . . 351 11.9.4 Sammanfattning . . . . 311 12.7 Uppväxtförhållanden 352 11.10 Registerdata 311 12.7.1 Föräldrarnas socialgrupp: 11.10.1 Kriminalitet 312 mätmetod 352 11.10.2 Alkoholmissbruk . . . 316 12.7.2 Föräldrarnas socialgrupp: 11.10.3 Socialhjälp 319 resultat 353 11.10.4 Sjukskrivningsdata från 12.7.3 »Splittrade hem» . . . 353 de allmänna försäkrings12.7.4 Förhållandet mellan förkassorna 319 äldrarna. Hur blev bar11.11 Jämförelser mellan olika grupper nen uppfostrade? . . . 354 inom undersökningsmaterialet . 321 12.7.5 Psykiska sjukdomar i fa11.11.1 Materialets indelning i miljen och släkten . . . 355 grupper 321 12.7.6 Kvinnornas hemförhål11.11.2 Demografisk och social landen 356 bakgrund 323 12.7.7 Sammanfattning . . . . 356 11.11.3 Social situation . . . . 324 12.8 Skolutbildning och arbetsförhål11.11.4 Sociala kontakter . . . 325 landen 357 11.11.5 Narkotikamissbruket . 327 12.8.1 Skolutbildning . . . . 357 11.11.6 Anskaffning av narkotika 328 12.8.2 Arbetsförhållanden . . 358 11.11.7 Attityder till narkotika 329 12.9 Alkoholbruk 358 11.11.8 Hälsotillstånd . . . . 332 12.10 Sexualitet 359 11.11.9 Alkoholbruk 336 12.10.1 Männen 359 11.11.10 Kriminalitet 338 12.10.2 Kvinnorna 360 11.12 Efterundersökning i mars 1969 339 12.11 Psykiska sjukdomar 360 11.12.1 Sammanfattning . . . 341 12.12 Narkotika 361 11.13 Sammanfattning av undersök12.12.1 Inledning 361 8

SOU 1969: 53

12.12.2 Omständigheter kring narkotikadebuten . . . 361 12.12.3 Narkotikabruket efter debuten 363 12.12.4 Legaltiden 364 12.13 Övriga förhållanden under legaltiden 367 12.13.1 Inledning 367 12.13.2 Arbete 368 12.13.3 Bostad 368 12.13.4 Alkohol 368 12.14 Registerundersökningen . . . . 369 12.14.1 Inledning 369 12.14.2 Behandlade frågeställningar 370 12.14.3 Begagnade register . . 370 12.14.4 Registerundersökningens tillförlitlighet. Svårigheter vid tolkning av data 371 12.14.5 Undersökningspersonernas förekomst i olika register 371 12.14.6 Registerindex 372 12.14.7 Förekomst i olika register under legaltiden och under åren närmast före legaltiden 374 12.14.8 Registeranteckningar före narkotikadebuten och under legalåret . . . . 382 12.14.9 Registrerad asocialitet och ålder vid narkotikadebuten 383 12.14.10 Registrerad asocialitet och föräldrarnas socialgrupp 384 12.14.11 Sammanfattning av registerundersökn ingens resultat 385 12.15 Efterundersökningen 386 12.15.1 Inledning 386 12.15.2 Efterundersökningens data 386 12.15.3 Efterundersökningens resultat 387 12.15.4 Tidigare undersökningar av återfall bland narkotikamissbrukare . . . 400 12.16 Slutkommentar 402 Kapitel 13 Rapport från narkotikakvartundersökningen i Stockholm 1968. Christer Hogstedt 13.1 Syftet med undersökningen . . . SOU 1969: 53

404 404

13.2 Metodik 13.3 Materialet 13.4 Kvartarnas standard 13.4.1 Exempel 1 13.4.2 Exempel 2 13.4.3 Exempel 3 13.4.4 Exempel 4 13.4.5 Exempel 5 13.5 Narkomanen i kvarten 13.6 »Nojan» 13.7 Snedtändning 13.8 Gruppbeteende 13.9 Sammanfattning

. . . .

Kapitel 14 »Narkotikaepidemin» i Växjö. En studie av narkotikamissbruk i Växjö hösten 1967. Magnus Kihlbom och Jakob Lindberg . . . . 14.1 Inledning 14.2 Tillvägagångssättet 14.3 Beskrivning av intervjuade . . . 14.3.1 Preparatval 14.3.2 Duration 14.3.3 Debutomständigheter 14.3.4 Intensitet 14.3.5 Sammanfattande beskrivning 14.4 Diskussion 14.4.1 Den »överdrivna» reaktionen 14.4.2 Värdet av »brandkårsforskning» på narkotikaområdet Kapitel 15 En studie av narkomanvården vid ett psykiatriskt sjukhus. Tom Fahlén 15.1 Utgångspunkter 15.2 Inledande diskussion 15.3 Metodik 15.4 Patientantal, vårdtider etc. . . . 15.5 Personaltillgång 15.6 Lokaler och kontaktmöjligheter 15.7 Intervjuer med överläkare . . . 15.7.1 Intervju med överläkare på manlig avdelning (alkoholkliniken) . . . . 15.7.2 Intervju med överläkare på kvinnlig avdelning 15.7.3 Intervju med överläkare på manlig klinik . . . . 15.8 Intervju med sjukhusets kuratorer 15.9 Intervju med sjukhusets psykologer 15.10 De låsta intagningsavdelningarna

404 405 405 406 407 407 407 408 408 409 410 410 411

413 413 416 416 416 416 416 416 417 417 417

421 421 421 424 425 427 428 430

430 431 432 432 433 434 9

15.10.1 Avdelningarnas storlek . 15.10.2 Arbete och arbetsuppgifter 15.10.3 Beskrivningar av narkomanernas beteende . . . 15.10.4 Intervjuer på kvinnlig avdelning 15.10.5 Intervjuer med två narkomaner från andra avdelningar 15.11 Kronikeravdelningarna . . . . 15.11.1 Intervju med läkare . . 15.11.2 Intervju med vårdpersonal 15.11.3 Intervju med två manliga narkomaner 15.12 De öppna intagningsavdelningarna 15.12.1 Intervju med läkare . . 15.12.2 Intervju med sjuksköterska 15.12.3 Intervju med vårdpersonal 15.13 Möjligheterna att sysselsätta narkomaner 15.13.1 Arbetsterapin 15.13.2 Socioterapin 15.14 Öppna vården 15.15 Råckstahemmet 15.16 Avslutande diskussion

Kapitel J 6 Rapport från mottagningen för läkemedelsmissbrukare i Stadshagen, Stockholm, angående verksamheten 26.1.66—31.1.69. Lennart Ljungberg, Curt Bjerkenstedt och Ebba Sarap i samarbete med Margareta Björn och Alice Friden 16.1 Personal och lokalförhållanden m. m 16.2 Patientmaterialet under 3-årsperioden 16.2.1 Besöksfrekvensen . . . 16.2.2 Vilka motiv leder drogmissbrukaren att söka vård? 16.2.3 Hur har kontakten etablerats med mottagningen? 16.2.4 Missbruksmönster hos materialet 16.2.5 Missbrukarens sociala situation

434 434 439 442

445 445 446 447 448 449 449 450 451 451 451 453 454 455 456

459 459 459 460

460 461 461 464

16.2.6 Förekomst av hepatit i materialet 466 16.2.7 Förekomst av alkoholism i materialet 467 16.2.8 Alkoholism bland föräldrar 468 16.2.9 Miljöfaktorer bland drogmissbrukare 468 16.2.10 Kriminalitet bland drogmissbrukare 469 16.2.11 Dödlighet 470 16.2.12 Suicid 471 16.2.13 Suicidalförsök 471 16.3 Psykopati och personlighetstyper i ett missbruksklientel 472 16.3.1 Principer för psykiatrisk klassificering 472 16.3.2 Förekomst av homosexualitet i materialet . . . 474 16.3.3 Förekomst av psykoser och primär intelligensdefekt i materialet . . . . 474 16.4 Prognosen 476 16.5 Samarbete med olika samhällsorgan 477 16.5.1 Barnavårdsnämnden . . 477 16.5.2 Arbetsvärden . . . . 477 16.5.3 Nykterhets vården . . . 478 16.5.4 Socialkurativa synpunkter 478 16.5.5 Bostadsfrågan 479 16.5.6 Yrkesutbildning . . . . 479 16.5.7 Ekonomi 479 16.6 Sjuksköterskornas erfarenheter . 479 16.7 Sammanfattande synpunkter på den öppna vårdens organisation 481 16.8 Appendix 481 Litteraturförteckning 484

Kapitel 17 Några synpunkter på öppen behandling av narkotikamissbrukande ungdomar. Rapport till narkomanvårdskommittén angående försöksverksamheten vid Mariapoliklinikens ungdomsavdelning. Staffan Norell och Ove Rosengren . . 17.1 Inledning 17.2 Klinikens organisation 17.3 Patienterna 17.3.1 Hur har ungdomarna fått kontakt med avdelningen? . . . 17.3.2 Narkotikamissbruk, typ och omfattning . . . . 17.3.3 Bakgrundsproblematik,

485 485 485 486 486 487

SOU 1969: 53

17.5 17.6 17.7 17.8 17.9

problembild - några synpunkter Ungdomsavdelningen 17.4.1 Något om arbetsformer och behandlingskontakt 17.4.2 Synpunkter, önskemål och förslag Tvång - frivillighet Ungdomar placerade i andra vårdformer Tillägg - ett försök till sammanställning: problembild/evaluering Resurser för bearbetning av materialet Sammanfattning av önskemål .

Kapitel 18 Åtalsprövningar i Sverige år 1967 avseende 15—18-åringar, som begått narkotikabrott m. m. Hans Enroth och Christer Måhl . 18.1 Inledande anmärkningar . . . . 18.2 Presentation av materialet . . . 18.3 Brotten 18.4 Processuella tvångsåtgärder m.m. 18.5 Åtalsprövningar 18.6 Avslutande kommentar . . . .

SOU 1969: 53

488 491 491 494 497 498 502 503 507

511 511 512 515 516 517 518

1 En undersökning rörande narkotikakonsumtion i Stockholms skolor, klass 9, april 1967. Bengt Herulf

1.1 Inledning Undersökningen ingår som ett led i en serie av barnavårdsnämnden finansierade undersökningar beträffande narkotikakonsumtion bland ungdom i Stockholm Undersökningens syfte: Huvudsakligen att bidra till den deskriptiva analysen av narkotikakonsumtionen samt i någon mån till orsaks-analysen. Referensram. Fenomenet formuleras som ett konsumtionsproblem - bland annat med hänsyn till att användningen av narkotika alltmer har kommit att styras av ekonomiska intressen - och det analyseras med hjälp av social-psykologiska begrepp, p. g. a. att interpersonella relationer samt relationen mellan individ och samhälle antages vara avgörande determinanter. 1.2 Teoretiska synpunkter Med begreppet »narkotikakonsumtion» (N. K.) har författaren avsett konsumtion av preparat som sorterar under narkotikaförordningen. Denna varierar som andra konsumtionsbeteenden, med det konsumerade medlets tillgång och efterfrågan. Variablerna »tillgång» och »efterfrågan» är beroende av varandra på ett delvis ganska komplicerat sätt, men i betydande utsträckning torde gälla att efterfrågan bidrar att skapa tillgång och vice versa. Variabeln tillgång kan antagas sammanSOU 1969: 53

satt av delvariabler som refererar till kvantitativa och kvalitativa dimensioner. Till de kvantitativa variablerna hör ex.vis hur mycket av medlet som finns att tillgå, mätt i kvantiteter eller utbudstillfällen. Till de kvalitativa dimensionerna kan räknas de olika former under vilket utbudet sker. Speciellt den kvalitativa dimensionen torde ha en betydande effekt på medlets efterfrågan. Tillgången på narkotiska medel har ökat successivt under de sista åren och antas nu på det stora hela taget vara mycket god både i kvantitativt och kvalitativt avseende. De enligt författarens mening viktigaste orsakerna till denna goda tillgång är: 1) Den stora och relativt lättförtjänta ekonomiska vinning som vissa personer kan uppnå genom att ombesörja tillgången. 2) Det förhållandet att »fotfolket» i försäljarhierarkin troligen vanligtvis själva tillhör det skikt på konsumentsidan, som konsumerar mest och har de högsta motivationerna att konsumera, vilket innebär: A. Att de utifrån egna positiva erfarenheter kan göra god reklam för varan. B. Att de känner till var presumtiva och manifesta konsumenter bäst kan nås. C. Och slutligen att de är bundna i ett specifikt beroende- och solidaritetsförhållande till sina uppdragsgivare. Efterfrågan kan förmodas vara helt beroende av konsumtionsmotivationen. Konsumtionsmotivationen kan formuleras som behov av ett visst eller vissa medel för 13

att nå specifika mål. Konsumtion av ett medel föregås i regel av förväntade effekter och leder till faktiska subjektiva effekter. De narkotiska medlen har varierande sådana effekter. Dessa konsumtionseffekter kan vara: Subjektivt upplevda och/eller objektivt registrerbara. Positiva eller negativa. Medvetna och/eller omedvetna. De kan vidare vara: Farmako-dynamiska effekter. Psykologiska effekter, ex.vis placeboeffekter och tillfredsställelse av nyfikenhet och upptäcktslust. Sociala effekter - man blir ex.vis accepterad av en viss person eller i grupp om man konsumerar narkotika, men man blir det ej eller i varje fall i mindre utsträckning om man inte deltager i narkotikakonsumtionen. Man kan bli omhändertagen för vård eller straffad. Sjukdomsalstrande effekter, ex.vis gulsot och andra injektionskomplikationer. Konsumtionsmotivationen torde vara beroende av: 1) Den utsträckning i vilken de förväntade och de faktiskt erhållna konsumtionseffekterna sammanfaller med konsumentens behov. 2) Styrkan av de behov hos konsumenten som svarar mot konsumtionseffekterna. 3) Konsumtionseffekternas styrka - ju starkare positiv effekt desto starkare konsumtionsmotivation, ju starkare negativ effekt desto svagare konsumtionsmotivation. 4) Huruvida konsumtionen förväntas medföra eller faktiskt medför en besvikelse av andra viktiga behov. 5) Tillgången på narkotika. 6) Tillgången till olika möjliga alternativa konsumtionsformer, som kan förväntas tillgodose och/eller faktiskt tillgodoser samma behov som narkotikakonsumtionen. Ex.: Konsumtion av andra nya och/ eller »spännande» och/eller otillåtna medel. Eller andra medel med vars hjälp man kan manipulera sitt sinnestillstånd. Eller konsumtion av andliga och emotionella »medel» i kontakten med andra människor och kon14

sumtion av intressen, hobbies, etc. (Konsumtionsmodellen blir ibland synnerligen fyrkantig och mekanisk - speciellt när man kommer in på konsumtion av icke materiella medel!!) 7) Tillgången till alternativa konsumtionsformer, som medför behovstillfredsställelse utan att samtidigt ge frustrering. 8) Att konsumenten bland tillgängliga möjligheter väljer just narkotikakonsumtionen som medel att tillfredsställa de behov, som förväntas kunna/eller kan bli tillfredsställda med narkotikakonsumtion. De behov varav konsumtionsmotivationen är beroende - alltså de behov som svarar mot förväntade och/eller faktiskt erhållna konsumtionseffekter - är av mycket varierande beskaffenhet. Bland de behov som narkotikakonsumtionen subjektivt förväntas fylla eller faktiskt fyller, förefaller på empirisk grund de följande vara speciellt betydelsefulla. Flera av dessa behov kan emellertid samtidigt bli eller förväntas bli - besvikna av narkotikakonsumtionen på ett typiskt sätt. I. Nyfikenhet, och upptäckarlust - ivern, lusten, glädjen i att pröva nya saker. Tillfredsställelse: Dessa behov får god tillfredsställelse genom prövning av nya preparat och av att konsumtionen inklusive preparateffekterna via massmedia och andra informationskällor beskrivs på ett dramatiskt, »uppeggande» och lockande sätt. Nyfikenheten stimuleras naturligtvis också om konsumtionen på olika sätt omges med hemlighetsfullhet. Nyfikenhet och upptäckarlust, spelar antagligen tämligen stor motiverande roll när det gäller en konsumtion som inskränker sig till ett eller några få konsumtionstillfällen. Förmodligen är det så att sådan »provkonsumtion» står för en mycket stor del av den sammanlagda konsumtionen. H. Behov av medel som leder till en känsla av tillit* och förtroende till en själv och till andra människor. Känslan av glädje och * »Basic trust» enl. Eric Homburger-Ericson. Förf. har i den social-psykologiska beskrivningsmodellen påverkats starkt av E. H. E. Ex. »Lifecycle and Egoidentity». Psychological Issues. University Press. SOU 1969: 53

lycka förefaller att på ett alldeles speciellt sätt vara beroende av att man har en upplevelse av tillit. Tillfredsställelse: Både centralstimulantian och hallucinogenerna förefaller ha konsumtionseffekter, som tillfälligtvis tillfredsställer dessa behov. Man blir glad, känner sig snäll och god och tycker att andra är snälla och goda. Indirekt tillfredsställelse av dessa behov kan erhållas genom att man blir omhändertagen på olika sätt - får vård, etc. Man kan även få indirekt tillfredsställelse genom narkotikakonsumtionen på så sätt att personer, som av olika skäl känner sig alienerade i förhållande till sin primärgrupp och till s. k. »välanpassade ungdomar» söker sig till och blir accepterade i grupper som fronderar mot de vuxna och mot »välanpassade» jämnåriga. Via olika former av gruppinfluens, imitation, identifikation, etc. antar man »utgruppens» beteendemönster, vilket ofta inkluderar att man blir narkotikakonsument. Besvikelse: Vid »snedtändning» och ibland under »avtändning» - speciellt vid användning av centralstimulantia - kan motsatta effekter erhållas. Konsumenten kan uppleva sin omgivning som hotfull och ond och gripas av svår ångest och total brist på tillit s. k. noia. Vidare besvikes detta behov genom att man i egenskapen av »narkoman» i hög grad riskerar kärlekslös behandling av omgivningen. III. Behovet av medel som leder till en känsla av frihet och självständighet. Att uppleva sig själv som klart avgränsad från omgivningen, att ha sig själv under kontroll, att bestämma över sig själv, att vara oberoende i förhållande till sin primärgrupp och överhuvud taget till »de vuxna». Tillfredsställelse. Bruket av narkotika ger konsumenten möjligheter att manipulera med det egna sinnestillståndet, vilket ökar känslan av att ha sig själv under kontroll. Speciellt centralstimulantia förefaller att ge en överhuvud taget starkare upplevelse av »sig själv» och även av omgivningen. Detta förefaller vara något av essensen i »kicken». Genom att N.K. är ett otillåtet beteende innebär den en akt av trots och åsidosättande av »de vuxna», vilket kan öka känslan av SOU 1969: 53

självständighet. Besvikelse: Det beroendeförhållande till primärgruppen och »andra vuxna» som man försöker komma ifrån, kan ersättas av ett starkt och ofta destruktivt beroendeförhållande till narkotika och langare. Friheten blir vidare ofta beskuren genom att man blir omhändertagen av samhället i olika avseenden. IV. Behovet av medel som leder till att man känner sig initiativrik och försedd med framåtanda. Tillfredsställelse: Centralstimulantia förefaller skänka konsumenterna en icke föraktlig behållning i detta avseende. Man känner sig pigg och »håller igång», planerar, gör saker som annars inte blir av när man inte står under preparatens påverkan. Besvikelse: Vid avtändningen följer höggradig initiativlöshet. Man riskerar att bli omhändertagen av myndigheter och vårdinstanser, vilket kan leda till att man känner sig ytterligare hämmad i sitt initiativ. V. Behovet av medel som ger en känsla av identitet »Att veta vem man är», vad man har för möjligheter, vad man har inom sig, etc. Tillfredsställelse: Många konsumenter uppger att framför allt hallucinogenerna ger ökade möjligheter till introspektion och meditation, varigenom man kan lära känna sig själv bättre - man gör »tripper», »resor i sitt inre», etc. Besvikelse: Vid »snedtändning» kan resultatet bli en identitetsförlust - ibland av utpräglad psykotisk art. Man kan genom sitt otilllåtna, »avvikande» beteende riskera att bli isolerad ifrån kontakter som kan vara »goda» och positiva identifieringsobjekt. Man kan vidare riskera att hamna i en fasdåst, steril »narkomanidentitet». VI. Behov av självbestraffning på grund av ex.vis skuldkänslor och/eller skamkänslor. Man utsätter sig - oftast omedvetet för situationer där man blir psykiskt och/eller fysiskt skadad, varigenom skuldkänslorna minskar. Tillfredsställelse: Alla besvikelsefaktorer som tidigare nämnts + sjukdomskomplikationer (ex.vis gulsot etc.) kan fylla sådana 15

självbestraffande funktioner. En genomgående tendens tycks vara att dessa väsentliga behov (behoven II-V) i många avseenden tillfälligtvis kan tillfredsställas av narkotikakonsumtionen, men att man på längre sikt genomgående riskerar besvikelse av dem. Om detta antagande är riktigt bör konsumtionsmotivationen vara speciellt stor hos personer som överhuvud taget har tendens att leva efter den s. k. lustprincipen och alltså har svårt att avstå ifrån en behovstillfredsställelse trots att den på längre sikt kan komma att innebära en svår besvikelse. Är föregående resonemang riktigt bör man bland narkotikakonsumenter möta speciellt många personer som visar även andra tecken på att leva efter »lustprincipen», såsom tendens att vara överdrivet impulsdriven och att ha en exceptionell tendens till antisocial agering. De »medel» som under uppväxttiden leder till »målet» att uppleva en bestående känsla av tillit, självständighet, initiativkraft och identitet, utgöres framför allt av kontinuerlig och positiv kontakt med föräldrarna. Det förefaller då rimligt att anta att man bland ungdomar som konsumerar narkotika finner ett proportionsvis stort antal som saknar och saknat tillgång till kontinuerlig och positiv kontakt med föräldrarna. Personer med så kallade psykiska störningar, alltså personer med mycket fastlåsta och/eller speciellt intensiva intra- och interpersonella konflikter antages i mindre utsträckning än andra uppleva en bestående känsla av tillit och/eller självständighet, och/eller initiativkraft och/eller identitet. Om så är fallet bör man bland konsumenterna finna en överrepresentation av individer med s. k. »psykiska störningar», yttrande sig i bristande s. k. »social anpassning» och »nervösa besvär». De självfallet helt normala behov, som har att göra med frigörelse från föräldrar och »andra vuxna», brukar ofta föra ungdomar samman i större eller mindre grupper som gör gemensam sak i fronderingen mot »de vuxna». Man är med i gäng, deltar i kollektiva - ibland provokativa - demon16

strationer mot de vuxna och deras uppfattning om vad som är rätt och riktigt. Man blir exempelvis mods, provie, knutte eller dylikt. Eftersom N.K. är ett otillåtet beteende som har en starkt provocerande effekt på de vuxna förefaller det rimligt att anta att man bland ungdomar tillhörande gäng och speciella grupper, finner proportionsvis många narkotikakonsumenter. Enligt författarens erfarenhet är det oftast ej bland de socialt och antisocialt aktiva, utan bland de passiva och i förhållande till kamraterna osjälvständiga medlemmarna i sådana grupper som det kan förekomma en mer uttalad narkotikakonsumtion. Det förefaller här adekvat att tala om en »passiv revolt». Ibland förefaller det att förhålla sig så att det ouppklarade beroendet av föräldrarna överflyttas till kamrater och narkotikakonsumtion. Flera av de tidigare nämnda behoven som tillfälligtvis kan tillfredsställas med narkotikakonsumtion, kan enligt gängse erfarenhet även tillfredsställas med alkoholkonsumtion, vilket gör det rimligt att antaga att det föreligger en samvariation mellan alkoholkonsumtion och narkotikakonsumtion. De ovan nämnda behoven och metoderna att handskas med dem, kan av olika skäl växla under konsumtionens gång. Narkotikakonsumtionen i sig tenderar att ändra behovens intensitet och att åstadkomma en förändring i metoderna att handskas med dem. Rimligtvis är det balansen mellan positiva -progressiva och negativa-regressiva utvecklingspotentialer hos konsumenten i samspel med miljöns stödjande respektive hämmande inflytande som avgör om konsumenten går helskinnad genom konsumtionen eller om han blir mer och mer fastlåst, avskärmad och i botten otillfredsställd - utom med avseende på de självdestruktiva behoven - och fixerad i en personlighetsstympande och utvecklingshämmande »narkomanidentitet».

SOU 1969: 53

1.3 Metodik

Vid utformningen av undersökningsinstrumentet fanns två målsättningar: För det första, att för den deskriptiva-fenomenologiska analysen få fram så mycket data som möjligt om narkotikakonsumtionen, konsumenternas personlighet och deras bakgrund, samt för det andra att få möjligheter att testa och vidareutveckla några hypoteser. Som undersökningsinstrument användes ett frågeformulär, som utarbetades i samarbete med sociologerna Gudrun Lindberg och Sten Johansson. Både beträffande redigering och innehåll blev det delvis omarbetat efter samråd med skolöverläkaren Rollof och med skoldirektionen. Formuläret innehöll ett försättsblad med instruktion till eleverna och 5 sidor med frågor, som besvarades genom att kryssa för olika svarsalternativ. Frågorna berörde - utom narkotikakonsumtion - en del personliga och bakgrundsmässiga förhållanden. Innan formuläret definitivt fastställdes, prövades det i två nionde klasser i en skola tillhörande Stockholms län. Man använde samma tillvägagångssätt, som vid huvudundersökningen, förutom att undersökningen följdes av en diskussion med de deltagande eleverna om formulärets utformning. Formuläret upptogs övervägande positivt. Några förslag om ändring av formuläret erhölls och en del av dessa ledde till smärre formella och innehållsmässiga justeringar. Berörda rektorer, lärare och skolsköterskor fick skriftliga instruktioner som utarbetats i samråd med skoldirektionen. Undersökningen var så planerad att eleverna ej på förhand skulle veta om den och den skedde klassvis på lektionstid under vederbörande lärares överinseende. Eleverna garanterades anonymitet och de fick själva stoppa i formuläret i medföljande kuvert och klistra igen detta. De medarbetare som gick igenom formulären för att koda dem, fick genomgående intrycket att eleverna med mycket få undantag föreföll ha satsat mycket seriöst och engagerat på undersökningen. De insamlade data överfördes på hålkort och bearbetades med hjälp av datamaskin. SOU 1969:53 2—914398

Materialets datamaskinbehandling har ombesörjts av fil. kand. Gudrun Lindberg. 1.4 Populationens storlek och bortfallet 318 elever saknades vid undersökningstillfället. Dessa kallades sedan till respektive skolsköterskor, där de erhöll samma instruktion som meddelades vid huvudundersökningen. Inom loppet av 4 veckor hade 273 av dessa elever fyllt i formuläret. Antalet ifyllda formulär var då 8 540 och de var fördelade på 72 skolor. Uppgifterna i de ovannämnda 273 formulären jämfördes med uppgifterna i huvudundersökningen med avseende på elevernas ålder och frågorna: »har du någon du kan prata med om personliga problem» och »kan du dansa» samt narkotikakonsumtionsfrekvens samt tidpunkt för första konsumtionstillfället. Inte i något av dessa avseenden finner man en skillnad som går upp till 1 %. Endast 45 elever (0,5 %) kom ej med i undersökningen. En del data angående dessa elever inhämtades från skolorna och såg ut som följer: Kön

Antal

Pojkar Flickor Kön ej angivet

15 23 7 45

Pappans yrke

Antal

Socialgrupp 1 Socialgrupp 2 Socialgrupp 3 Uppgifter saknas

12 6 14 13 45

Frånvaro sista terminen

Antal

Över 200 timmar 90-200 timmar »Ej mer än vad som är vanligt» Vet ej

24 8 6 7 45

Tabell 1. Fördelningen av elever i olika grupper med hänsyn till antal konsumtionstillfällen. Frågan: Har Du någon gång använt knark? Grupp Nej 1 gång 2—4 gånger 5—10 gånger Fler än 10 gånger

1 II III IV

Summa %

Pojkar (N:4037)

Flickor (N:3756)

77,3 7,9 7,2 3,2 4,4

82,8 6,1 5,8 2,3 3,0

100,0

Kommentar: Något mindre än var 4:e pojke och något mindre än var 5:e flicka hade således konsumerat knark.

Tabell 2. Fördelningen av de elever som ö.h.t. konsumerat narkotika med hänsyn iill antal konsumtionstillfällen sista månaden. Frågan: Hur många gånger har Du tagit narkotika under sista månaden? Grupp

Grupp

II, III, IV

P. F. (N:703) (N:509)

P. F. (N:175) (N:110)

79,3 13,7 4,7 1,7 0,7

71,7 19,6 7,5 0,8 0,4

26,3 13,1 16,0 12,6 32,0

19,1 10,0 26,4 22,7 21,8

Summa % 100,1

100,0

Ingen gång 1 gång 2—4 gånger 5—10 gånger Fler än 10 gånger

Kommentar: En ganska ringa del av konsumenterna hade konsumerat narkotika sista månaden och av hela undersökningspopulationen hade endast 6,7 % av pojkarna och 6,3 % av flickorna ö.h.t. konsumerat narkotika sista månaden och endast 1,5 resp. 0,7 % vid fler än 10 tillfällen. Dessa resultat tolkas så att relativt mänga hade prövat narkotika, men mycket få hade fortsatt konsumtionen.

Tabell 3. Tidpunkt för första konsumtionstillfället. Frågan: När gjorde Du det första gången?

Före år 1964 Under år 1964 Jan.—juni 1965 Juli—dec. 1965 Jan.—juni 1966 Juli—dec. 1966 Jan.—april 1967 Summa %

18 Grupp II, III, IV

Grupp

P. F. (N:717) (N:179)

P. F. (N:526) ( N : l l l )

0,6 1,3 1,8 3,1 8,1 47,4 37,8

0,4 1,3 2,7 4,8 13,1 36,5 41,3

100,1

1,1 4,5 7,3 11,7 16,2 45,3 14,0 100,1

1,8 3,6 10,8 6,3 22,5 47,7 7,2 99,9

SOU 1969: 53

Förmodade orsaker till bortovaron Antal 5 2

Psykiska besvär Narkotikaproblem Skolk Lättare kroppslig sjukdom Svår kroppslig sjukdom Vet ej

11 4 11 45

Som väntat var således bortfallsgruppen kraftigt belastad beträffande bortovaro sista terminen och bland skälen till frånvaron intog skolk en framträdande position. 1.5 Resultat med

Diagram 1. Totala antalet barn aktuella vid barnavårdsnämnden i Stockholm

kommentarer

Det första konsumtionstillfället har för de allra flesta konsumenterna ägt rum efter 1 juli 1966 (se tabell 3). Den skarpa gränsen här kan troligtvis bara delvis förklaras av att ungdomarna då uppnådde en viss ålder. Förmodligen ligger det till så att narkotikakonsumtionen i Stockholm sköt fart på ett nästan explosionsartat sätt under hösten 1966 - detta antagande styrks av att barnavårdsnämndens kvartalsstatistik utvisar en stark ökning av antalet aktuella ungdomar med narkotikaproblem fr. o. m. denna tid. (Se diagram 2.) Som kvantitativt mått på konsumtionen användes i regel totala antalet konsumtionstillfällen. Eleverna har med avseende på totala antalet konsumtionstillfällen indelats i följande 5 grupper:

Grupp

Totala fallen

I II III IV V

Ingen gång 1 gång 2—4 gånger 5—10 gånger Fler än 10 gånger

antalet

1:akv 1964

1:a kv 1S65

1:akv 1966

1:akv 1967

1:akv 1968

Diagram 2. Antalet ungdomar med känd narkotikakonsumtiom aktuella vid barnavårdsnämnden i Stockholm

konsumtionstill-

Det totala antalet i barnavårdsnämnden aktuella ungdomar har enligt diagram 1 successivt minskat, vilket möjligen talar emot den ibland framförda hypotesen att vi fått en »ny sjukdom». Iakttagelsen stöder däremot antagandet att narkotikakonsumtionen är ett symtom - ett nytt uttryck för disharmoni och fastlåsta intra- och interpersonella konflikter. Andra »symtom», t. ex. SOU 1969: 53

spritmissbruk, kriminalitet, destruktiv aggressivitet, etc. märks oftast rätt snabbt och leder till att vederbörande blir aktuell hos någon vårdinstans. Narkotikakonsumtion pågår däremot ofta under lång tid utan att uppmärksammas och blir troligen i många fall aldrig upptäckt p. g. a. att den huvudsakligen leder till en passivisering och

1:akv 1964

1:akv 1965

neddämpning. I enlighet med detta resonemang skulle nergången i totalantalet BvNfall således delvis vara beroende av att många ungdomar, som tidigare har »valt»

ett mer acting-out-betonat och därmed iögonfallande uttryckssätt för sin disharmoni, nu i stället ägnar sig åt en passiviserande och ej observerad narkotikakonsumtion.

Tabell 4. Motiv att pröva narkotika. Frågan: Vad var det som gjorde att Du prövade knark? Grupp

Grupp

II, III, IV

1. Av nyfikenhet 2. Ville visa att Du vågade 3. Kompisarna tjatade 4. Du blev tvingad 1+ 2 2+ 3 1+ 3 1+2+3 Annat, vad? Summa %

P. F. (N:722) (N:530)

P. F. (N:176) (N:110)

91,0 1,0 2,2 0,7 0,4 0,4 0,4

84,1 1,7 1,1 0,6 1,7

82,7 0,9

0,6

0,9

10,2 100,0

14,5 99,9

3,9 100,0

83,0 1,3 3,2 1,7 0,4 0,6 0,4 0,2 9,2 100,0

0,9

Kommentar: Av tabellen framgår att nyfikenhet var ett dominerande motiv att pröva narkotika. Av betydelse synes vara den förskjutning man finner från nyfikenhet till »annat, vad?» allt efter antal konsumtionstillfällen. Ungdomar som fortsatt att konsumera har alltså i viss utsträckning börjat konsumtionen med andra motiv än de som nöjt sig med »provkonsumtion».

Tabell 5. Typ av preparat. Frågan: Vad var det för preparat Du tog första gången? Grupp

Grupp

II, III, IV

Preludin Ritalina Hasch/Marihuana Morfin Vet ej Annat, vad? Summa %

P. F. (N:730) (N:632)

P. F. (N:178) (N:112)

2,5 1,0 93,7 0,7 0,8 1,4 100,1

7,9 2,2 84,8 2,8 0,6 1,7 100,0

8,8 1,5 84,2 0,2 3,9 1,3 99,9

15,2

—

79,5 1,8 1,8 1,8 100,1

Kommentar: Det i särklass vanligaste preparatet vid första konsumtionstillfället var alltså hasch. Vidare gäller förhållandet att med stigande antal konsumtionstillfällen ökar sannolikheten för att debutpreparatet tillhört gruppen centralstimulantia, vilket kan tolkas så att de som varit motiverade till »fortsatt konsumtion», också varit motiverade att börja med »farligare preparat». 20

SOU 1969: 53

Tabell 6. Vanligaste preparat.

Preludin Ritalina Hasch/Marihuana Morfin Vet ej Annat, vad? Summa %

Grupp

II, III, IV

P. F. (N:575) (N:448)

P. F. (N:152) (N:106)

2,8 0,7 91,8 1,0 1,4 2,3

8,7 1,6 82,6 0,2 4,0 2,9

17,1 1,3 73,0 2,0 — 6,6

28,3 — 63,2 1,9 1,9 4,7

100,0

Kommentar: Tabellen visar att cannabispreparat är den i särklass vanligaste sorten. Men ju fler konsumtionstillfällen, desto mindre dominans för cannabispreparat i jämförelse med centralstimulantia. Detta kan tolkas så att en del konsumenter växlar över från hasch till centralstimulantia men också så att de som börjar med centralstimulantia har större tendens till fortsatt konsumtion än de som startar med hasch. Förmodligen är både dessa tolkningar giltiga.

Tabell 7. Administrationssätt. Frågan: Hur har Du tagit dessa preparat? Grupp

Grupp II, III, IV F. P. (N:154) (N:133) 3,9 0,6 87,0 1,3 1,3 5,2

1. Genom munnen 2. Injektion (spruta) 3. Rökt 4. Annat sätt, vad? 1+ 2 1+ 3 2+ 3 1+2+3 Övriga kombinationer

—

0,6

— Summa %

99,9

P. F. (N:150) (N:89)

8,0 1,3 84,7 0,7

3,0 6,8 47,4 0,8

—

3,3 0,7 0,7 0,7 100,1

23,3 10,5 6,8 1,5 100,1

15,7 1,1 45,0

— —

24,7 4,5 5,6 3,4 100,0

Kommentar: Rökningen dominerar massivt, sedan följer »knapring» och därefter injektionsmetoden. Tendensen att »knapra» och injicera ökar med antalet konsumtionstillfällen, vilket kan tolkas så att en del rökare övergår till de andra administrationsformerna men också så att de som knaprar och injicerar har större tendens till fortsatt konsumtion än rökarna. SOU 1969: 53

Tabell 8. Förväntade effekter av konsumtionen. I (Till dem som ej konsumerat narkotika.) Frågan: Hur tror Du att man blir när man tar knark? Pojkar (N:2405)

Tabell 9. Förväntade effekter av konsumtionen. II (Till dem som besvarat ovanstående fråga.) Frågan: Tänker Du på någon särskild sorts knark?

Flickor (N.-2386)

Illamående 3,4 Glad 7,5 Sexuellt stimulerad 1,0 Får obehagliga fantasier 18,2 Får sköna fantasier 34,4 Blir klar i huvudet 0,8 Har ingen aning 30,9 Annat, vad? 3,8

3,4 9,6 0,8 23,3 28,4 0,3 30,6 3,6

Summa % 100,0

100,0

Pojkar (N:2838)

Flickor (N:2927)

78,4 2,5 0,1 10,1 1,3 0,3 7,4

79,6 2,0 0,1 10,7 0,8 0,3 6,4

Summa % 100,1

99,9

Nej Preludin Ritalina Hasch/Marihuana Morfin Vet ej Annat, vad?

Kommentar: En stor del av icke-konsumenterna redovisar en uppfattning om hur knarket verkar. Till övervägande del tycks de ha positiva förväntningar på narkotika-effekten.

En dominerande del av de ungdomar som aldrig prövat narkotika anger alltså i samband med sitt uttalande om knarkets förmodade effekt, att de inte tänker på »någon särskild sorts knark». Detta tolkas så att flertalet ungdomar upplever »knark» på ett mycket odifferentierat sätt.

Tabell 10. Subjektivt upplevda effekter av konsumtionen. (Till dem som konsumerat narkotika.) Frågan: Hur blir Du när Du har tagit knark? Grupp

Grupp

II, III, IV p. F. (N:708) (N:523)

P. F. (N:178) (N:lll)

Illamående Glad Sexuellt stimulerad Får obehagliga fantasier Får sköna fantasier Blir klar i huvudet Är osäker Annat, hur?

16,2 25,6 1,8 4,0 12,3 9,5 2,5 12,7

10,3 26,6 1,7 4,8 13,0 3,8 9,6 11,1

0,6 16,9 2,8 1,1 19,7 5,6 2,8 4,5

Flera positiva svar Flera negativa svar Positiva + negativa svar

10,2 1,6 3,7 100,1

13,8 1,3 4,0 100,0

Summa %

37,6

—

8,4 100,0

19,8

—

2,7 32,4 5,4 2,7 2,7

23,4 0,9 9,9 99,9

SOU 1969: 53

Tabell 11. Frågan: Tycker Du att Du på det hela taget mår bättre eller sämre nu än innan Du började knarka? Grupp

Grupp II, III, IV

Bättre Ingen skillnad Sämre Summa %

P. (N:51)

F. (N:41)

P. F. (N:105) (N:76)

9,8 66,7 23,5 100,0

22,0 63,4 14,6 100,0

12,4 55,2 32,4

25,0 53,9 21,1

100,0

Tabell 12. Frågan: (Till dem som tagit nark. mer än 3 ggr. sista månaden.) Klarar Du dig bättre eller sämre i skolan nu än innan Du började knarka?

Bättre Ingen skillnad Sämre Summa %

Grupp

II, III, IV

P. (N:54)

F. (N:44)

P. F. (N:107) (N:78)

5,6 72,2 22,2 100,0

9,1 68,1 22,7

14,0 58,9 27,1

10,3 53,8 35,9

99,9

100,0

Kommentar: . Uppställningen av de förväntade och de faktiskt erhållna konsumtionseffekterna ar tyvärr inte utförda på samma sätt, varför jämförelsen mellan de här informationerna haltar. Eventuellt förhåller det sig så att de förväntade och de faktiskt erhållna effekterna överensstämmer någorlunda, med undantag av att illamående tycks vara en betydligt vanligare negativ effekt än vad ungdomarna tror och tvärtom beträffande »obehagliga fantasier». Flickorna tenderar att må bättre efter det att de började knarka, men det forhaller sig tvärtom med pojkarna. Kanske manövrerar flickorna sitt knarkande mer omdömesgillt än pojkarna? Hos både kvinnliga och manliga konsumenter är tendensen den att man anser sig klara skolan sämre sedan man börjat knarka. Tabell 13. Motiv att avstå från narkotika. Kommentar: Bland motiven att avstå erbjuden knark domiFrågan: nerar rädslan för att bli narkoman, därefter Vad har Du haft för skäl när följer motivet att »knarket verkade ointressant». Du sagt nej till erbjudandet? Och så följer rädslan »för andra skadliga följder». Rädsla för straff tycks däremot spela en Flickor mycket oansenlig roll. Vid den tidpunkt den här Pojkar undersökningen företogs hade det ännu inte (N:1247) (N:1107) bedrivits särskilt mycket vettig narkotika-information bland stadens ungdomar. Kanske är det i dagens läge vanligare att ungdomar avstår 31,7 27,3 Verkade ointressant för att de finner knarkandet ointressant och Rädd för att bli p. g. a. rädsla för »andra skadliga följder» än för narkoman 47,5 47,7 att de är rädda för att bli narkomaner. Rädd för andra skadliga följder 15,6 14,8 Rädd för straff 0,8 0,4 Kostade pengar 4,5 1,3 Annat skäl, vad? 4,2 4,2 100,1 Summa % 99,9 SOU 1969: 53

Tabell 14. Motiv att upphöra med konsumtionen. Frågan: Om Du tidigare knarkat, men slutat - varför slutade Du? Grupp

Grupp

II, III, IV

Det var inte intressant längre R ä d d för att bli narkoman Rädd för andra skadliga följder Rädd för straff Kostade pengar Annat skäl, vad? Summa %

(N:347) (N:207)

(N:70)

(N:43)

35,7 36.0 12.1 1,4 6,9 7,8

29,5 45,9 9,2 1,9 3,9 9,7

7,1 52,9 15,7

16,3 41,9 18,6

7,1 17,1

4,7 18,6

99,9

100,1

99,9

100,1

Kommentar: Motiven till att ej fortsätta respektive till att sluta med narkotikakonsumtion följer samma rangordning som motiven till att avstå från erbjudet knark. Först kommer alltså rädslan för att bli narkoman, sedan bristande intresse och så rädsla för »andra skadliga följder». Bristande intresse är ett mindre vanligt motiv bland dem, som konsumerat mer, medan rädslan för att bli narkoman och rädslan för »andra skadliga följder» sammanslagna, tenderar att vara större bland dem som konsumerat mer. Kanske har man i ökande omfattning kommit i kontakt med »avskräckande exempel»?

Tabell 15. Ungdomarnas åsikter om vad man bör göra med narkotikakonsumenter. Frågan: Vad tycker Du man skall göra med ungdomar som använder narkotika (knark)? Grupp

Grupp

II, III, IV

1. Låta dem vara ifred 2. Ge dem ngn sorts bestraffning 3. Ge dem vård 4. Försöka tala dem tillrätta 2 + 3 2 + 4 3 + 4 2 + 3 + 4 1 + 3 + 4 Annat, vad? Summa %

(N:3 425) (N:3 332)

(N:734) (N:531)

(N:175) ( N : l l l )

3,5 2,8 47,8 3,4 3,5 0,4 34,5 1,2 2,1 0,9

2,3 1,1 40,4 3,5 2,0 0,2 47,4 0,9 2,0 0,3

20,0 1,7 21,1 8,0 2,3

100,1

5,9 3,3 43,5 6,4 1,9 0,5 31,5 0,8 4,6 1,6 100,0

5,6 0,6 41,8 6,6 0,9 0,4 38,4 0,2 4,5 0,9 99,9

16,2 0,9 35,1 8,1 0,9

— 34,3

27,9

— 11,4 1,1 99,9

8,1 2,7 99,9

Kommentar: Både konsumenter och icke konsumenter är i övervägande utsträckning inställda på vård- och talatillrätta alternativen. Konsumenterna tenderar att i större utsträckning än icke konsumenterna hävda att man ska »låta dem vara ifred». Bestraffningsalternativet är det ytterst få som föreslagit och därvidlag är det knappast någon skillnad mellan konsumenter och icke konsumenter.

24 SOU 1969:53

Kommentar: Drygt en tredjedel av icke-konsumenterna har någon gång erbjudits knark. Räknar man in konsumenterna till sådana som erbjudits knark, finner man att närmare hälften av alla i materialet ingående ungdomar minst 1 gång erbjudits knark. Detta måste ju betraktas som ett mycket stort utbud!

Tabell 16. Utbudet av narkotika. I (till dem som aldrig konsumerat narkotika) Frågan: Har Du blivit erbjuden knark någon gång? Pojkar (N:3292) Nej, aldrig 62,1 Ja, en gång 18,3 Ja, flera gånger 19,6 Summa % 100,0

Flickor (N:3307) 66,6 18,1 15,2 99,9

Tabell 17. Utbudet av narkotika. II Frågan: Om Du har tagit knark: Vem brukar Du få knark från?

1. Okänd person 2. Bekant 3. Klasskamrat 4. Annan kamrat Annan, vem? 1+ 3 3+ 2+ 4 1+ 2+ 4 Övriga kombinationer Summa %

Pojkar

Flickor

Gr.II-IV Gr. V

(N:696) (N:175)

(N:513) (N:110)

13,4 23,1 10,9 37,4 0,9 1,1 4,9 5,2 3,2

15,4 22,9 3,4 10,9 3,4 5,1 12,6 16,6 9,7

11,9 32,6 9,0 31,6 2,3 0,2 1,8 5,1 5,7

9,1 21,8 0,9 17,3 2,7 2,7 9,1 21,8 14,5

100,1

100,0

100,2

99,9

Kommentar: .. Det vanligaste tycks vara att konsumenterna får knarket frän personer de känner, dock ar den tendensen mindre uttalad bland konsumenter med högre konsumtionsfrekvens. Möjligen ar det sa att en högre konsumtion kräver leverans från mer välförsedda, professionella langare? Tabell 18. U t b u d e t av n a r k o t i k a . III (Till dem som inte tagit knark.) Frågan: Om Du erbjudits knark, vem var det som erbjöd Dig det? Pojkar

Flickor

(N:1236)

(N:1103)

51,9 1. Okänd person 2. Bekant 12,1 3. Klasskamrat 6,6 4. Annan kamrat 19,7 1,0 5. Annan, vem? 0,8 1 + 3 3 + 2 eller 4 1,8 1 + 2 eller 4 5,9 Övriga kombinationer 0,2 Summa % 100,0

SOU 1969: 53

Kommentar: Förvånande är att de »icke-konsumenter» som erbjudits knark, till något mer än 50 % fått dessa erbjudanden från okända personer. Erbjudanden från klasskamrat tycks däremot vara relativt ovanliga.

53,9 14,9 2,9 18,8 0,6 1,5 0,6 6,4 0,5 100,1

Tabell 19. Utbudet av narkotika. IV Frågan: Om Du erbjudits knark: Vad var det för preparat Du erbjöds? (Första gången.)

Preludin Ritalina Hasch/Marihuana Morfin Vet ej Annat, vad? Summa %

Kommentar: Som väntat visar det sig att hasch är det preparat som oftast bjuds ut, men oväntat ofta erbjudes även centralstimulantia.

Pojkar (N:1231)

Flickor (N:1107)

10,6 0,6 73,0 1,5 11,6 2,5 99,8

12,1 1,2 63,6 1,0 19,7 2,5 100,1

Tabell 20. Ålder och kön. Pojkar Gr. I Född år: 1953—54 1951—52 1949—50 1947—48 1945—46

Flickor Grupp Gr. II, III, IV V

100,00 — 80,03 16,19 70,45 22,99 33,33 66,66 100,00 —

3,76 6,55

Summa Gr. % Antal I

Grupp Gr. Summa II, III, IV V % Antal

100,00 9 75,00 8,33 99.98 3 562 83,86 13,39 99.99 687 83,4213,75 99,99 3 100,00 — 100,00 1

16,66 99,99 12 2,76 100,01 3 549 2,84 100,01 422 100,00 24

Kommentar: Bland de äldre pojkarna är det således proportionellt sett något vanligare med narkotikakonsumtion, vilket antingen kan tolkas så att narkotikakonsumtionen ibland lett till kvarsittning eller så att kvarsittare i regel har det problematiskt och att narkotikakonsumtionen kan vara ett symtom på detta. Slutligen kan det bero på att dessa ungdomar över huvud taget är mer »erfarna».

Tabell 21. Skolförhållanden.

Gymnasiala linjen Teoretisk linje Praktisk linje Hjälpklass Ögon- och hörselskadad Ej svarat Summa %

Grupp

II, III, IV

52,9 24,9 11,3 2,3 0,3 8,3 100,0

60,3 18,7 n,l l]o 0,1 8,8 100,0

36,4 34,7 18,3 1,6 8,9 99,9

Grupp

41,5 24,4 19,9 2,3 0,2 11,8

33,7 30,3 20,2 0,6 15,2

16,4

100,0

34,5 25,5 23,6

Kommentar: Det tycks inte finnas någon tendens till ökad knark-konsumtion hos intellektuellt handikappade elever. Det föreligger en proportionsvis låg konsumtionsfrekvens bland ungdomar på gvmnasial linje. Kanske beror detta på att dessa ungdomar troligtvis genomsnittligen tillhör en mer »ambitiös» grupp än andra jämnåriga. 26

SOU 1969: 53

Tabell 22. Relationen till primär- och sekundärgrupp. I Frågan: Känner Du någon eller några personer, som Du kan prata med om personliga problem? Grupp

Grupp

II, III, IV F. p. (N:3298)(N:3330)

Nej, ingen 1. Ja, mamma 2. Ja, pappa 3. Ja, lärare 4. Ja, kamrat 5. Ja, någon annan 1 +2 1 + 3 el. 4 el. 5 2 + 3 el. 4 el. 5 Övriga kombinationer Summa %

10,4 9,7 2,4 0,2 10,7 3,2 50,9 8,5 2,0 2.0

3,9 10,3 0,6 0,1 12,5 2,4 34,5 31,4 1,4 2,9

100,0

(N:729) (N:531) 8,8 7,7 2,3

—

20,7 5,8 32,4 13,6 3,4 5,2

99,9

3,2 6,5 1,0 0,3 21,8 4,5 19,4 34,1 1,3 7,9 100,0

(N:180) (N:112) 15,0 3,3 1,1 0,5 21,7 6,7 22,8 17,8 3,3 7,8

100,0

4,5 3,6

— —

26,7 8,0 16,1 32,1

—

8,0

100,0

Kommentar: . .. Påtagliga skillnader framkommer beträffande narkotikakonsumtionen hos ungdomar som kan tala med mamma och/eller pappa om personliga problem i jämförelse med sådana som inte kan det. Detta tolkas så att de ungdomar som har sämre relationer till föräldrarna har högre konsumtionsmotivation.

Tabell 23. Relationen till primär- och sekundärgrupp. II Frågan: Har Du en bästa vän? Grupp

Grupp

II, III, IV

P. F. (N:3 094)(N:3 321)

P. F. (N:726) (N:534)

P. F. (N:175) ( N : l l l )

89,0 11,0 100,0

81,1 18,9 100,0

87,0 13,0 100,0

Ja Nej Summa %

92,1 7,9 100,0

92,9 7,1 100,0

91,9 8,1 100,0

Tabell 24. Relationen till primär- och sekundärgrupp. III Frågan: Har Du en flickvän/pojkvän?

Summa ' SOU 1969: 53

Grupp

II, III, IV

P. F. (N:3 249)(N:3 265)

P. F. (N:721) (N:530)

22,1 77,9

Ja Nej

Grupp

100,0

32,0 68,0 100,0

34,3 65,7 100,0

P. F. (N:173) (N:108)

50,8 49,2

39,3 60,7

52,8 47,2

100,0

Tabell 25. Relationen till primär- och sekundärgrupp. IV Frågan: Tillhör Du ett gäng? Grupp

Grupp

II, III, IV

{?. Ne J Summa %

PF. (N:3 241) (N:3 277)

P. F. (N:716) (N:528)

P. F. (N:176) (N:109)

29,9 70,1 100,0

53,1 46,9 100,0

71,6 28,4 100,0

29,1 70,9 100,0

48,7 51,3 ioo,0

67,0 33,0 100,0

Tabell 26. Åsikt om polisen. Frågan: Vilket av följande påståenden stämmer bäst med Din åsikt om polisen? Grupp

Grupp

II, III, IV

PF. (N:3 241)(N:3 267)

P. F. (N:711) (N:515)

P. F. (N:172) (N:110)

Polisen är hygglig och bra 17,3 17,7 8,0 5,9 34 36 Polisen är för det mesta hygglig 46,8 46,6 43,4 42,5 35*2 304 Polisen är hård men rättvis 27,4 27,2 29,5 31,0 25'ö 19'6 Polisen är hård och orättvis Jtf 8^2 19,0 20^6 35'8 46 4 Summa % 99,8 99,7 99,9 100,0 100,0 100 0 Kommentar: Hypotesen att konsumenterna skulle tendera att ha mer negativa åsikter om polisen än icke-konsumenterna bekräftades således till fullo. Detta gäller även om man vid jämförelsen utesluter konsumenter som »tagits av polisen». Tabell 27. Kontakt med barnavårdsnämnden. Frågan: Har Du haft med barnavårdsnämnden att göra? Pojkar (N:4 084)

Flickor (N:3 883)

Gr. I

Gr. II

Gr.

III

S:a % I

III

S:a %

Nej Ja

80,7 47,7

7,7 9,6

6,2 14,9

2,8 8,2

2,5 19,6

99,9 84,5 100,0 48,3

5,9 9,4

5,5 13,3

2,0 8,3

2,1 20,6

100.0 99.9

Gr.

Tabell 28. Tagits av polisen Frågan: Har D u tagits av pol sen någon gång? Pojkar (N:4 103)

Nej Ja

Flickor (N:3 706)

Gr.

S:a

Gr.

S:a

III

82,7 55,2

7,3 10,9

5,3 14,0

2,4 7,0

2,3 12,8

100,0 85,2 99,9 48,8

5,8 9,1

5,2 15,9

1,9 7,5

1,9 18,7

100.0 100.0

Kommentar Hypoteserna att konsumenterna proportionsvis oftare har haft att göra med polis och barnavårdsnämnd stöds av resultaten. De handlingar man begått som föranlett polisens eller barnavårdsnämndens ingripande är säkerligen ofta uttryck för trots, åsidosättande av vuxna och myndigheter precis på samma sätt som narkotikakonsumtionen.

28 SOU 1969: 53

Tabell 29. Nervösa besvär. Frågan: Har Du någon gång sökt läkare för nervösa besvär? Flickor (N: 3 893)

Pojkar (N:4 078) Gr.

Nej Ja

Gr.

S:a

Gr.

III

78,1 66,8

8,0 8,0

7,0 9,4

3,2 5,3

3,7 10,5

100,0 84,3 100,0 74,9

Gr.

S:a

III

5,7 7,8

5,2 10,3

2,1 3,3

2,7 4,4

100,0 100,7

Kommentar: Hypotesen att narkotikakonsumtion och nervösa besvär i viss utsträckning samvarierar, stods av resultaten. Orsaken till denna samvariation står förmodligen att finna i bl. a. följande två forhållanden- 1) De som är »nervösa» kan ibland motiveras att använda knark som »medicin» mot nervositeten. 2) Vidare står ungdomar som är »nervösa» ofta i konflikt med både yttre och inre auktoriteter - oppositionen mot dessa »auktoriteter» kan då ageras ut genom att man begår otillåtna handlingar, såsom t. ex. att konsumera narkotika. Tabell 30. Tobaksvanor. Frågan: Om Du röker, hur mycket röker Du? Grupp

Grupp

II, Hl, IV

N:732

N:533

N:179

N:lll

7,7 3,4 20,8 55,5 9,9 0,8 1,3 99,4

6,7 2,2 10,6 44,7 22,9 3,4 9,5 100,0

5,4 2,7 15,3 57,7 15,3 3,6 0,0 100,0

P. Cigarretter:

N:3 339 N:3 336

0 cig. 1 cig. 2—4 5—10 11—20 20— Pipa

61,0 4,3 10,8 14,5 3,4 0,2 5,8

55,0 7,4 17,0 18,1 2,1 0,2 0,2

14,3 3,4 15,2 43,2 11,3 1,1 11,5

100,0

Summa %

Kommentar: . Det föreligger en mycket stark samvariation mellan rökvanor och narkotikakonsumtion som säkert har många förklaringar. En banal, troligen rätt viktig faktor torde vara att den vanligaste konsumtionsformen - haschrökningen - är ganska knepig att komma till rätta med, om man saknar tidigare erfarenhet av rökning. Tabell 31. Spritvanor. I Frågan: Dricker Du sprit någon ang.' Grupp

Grupp

II, III, IV

(N:3 306) (N:311) Nej 1 gång/mån. 2—4 ggr/mån. 5—10 ggr/mån. Fler än 10 ggr/mån. Summa %

SOU 1969: 53

(N:735) (N:533)

(N:177) ( N : l l l )

46,2 38,2 13,8 1,4 0,4

51,0 36,1 11,8 1,0 0,2

9,0 51,3 35,8 2,9 1,0

10,3 50,3 33,6 4,1 1,7

6,2 36,7 43,5 9,6 4,0

6,3 37,8 41,4 9,9 4,5

100,0

100,1

100,0

99,9

Tabell 32. Spritvanor. II Frågan: Har Du någon gång varit ordentligt berusad? Grupp

Grupp

II, III, IV

Ja Nej Summa %

Grupp

V F.

(N:3 135)(N:3 197)

(N.-698) (N:506)

(N:171) (N.-106)

38,0 62,0

27,9 72,1

86,7 13,3

81,2 18,8

98,8 1,2

93,4 6,6

100,0

Kommentar: Hypotesen att spritkonsumtion och narkotikakonsumtion samvarierar bekräftas starkt av resultaten. Kanske kan detta förklaras med att de motiv - bakgrundsmässiga och personlighetsmässiga - som ligger bakom narkotikakonsumtion, troligen delvis är tämligen identiska med de som ligger bakom alkoholkonsumtion. Tabell 33. Kompletta - inkompletta hem. Frågan: Har Du bott hos båda dina föräldrar under hela din uppväxttid? Grupp

Grupp

II, III, IV

(N:3 330) (N:3 336)

(N:736) (N:531)

(N:176) (N:112)

83,9 3,4 10,5 2,2

83,0 3,0 11,4 2,6

77,7 4,3 14,8 3,1

76,5 3,8 14,3 5,5

71,0 4,5 21,0 3,4

68,8 4,5 16,1 10,7

100,0

99,9

100,1

99,9

100,1

Ja Nej, orsak: dödsfall Nej, föräldrarna är skilda Nej, annan orsak Summa %

Kommentar: Hypotesen att konsumenter i jämförelse med icke-konsumenter oftare skulle komma från inkompletta hem, stöds av resultaten. Det finns förmodligen många orsaker till detta, några av de viktigaste kan vara följande: 1) Ungdomar som kommer från inkompletta hem har oftare än andra haft mindre tillgång till positiv föräldrakontakt. De har p.g.a. detta mer behov än andra av värmande, trygghetsskapande och luststimulerande upplevelser. Detta kan då - visserligen bara tillfälligtvis och oftast till ett högt pris uppnås genom narkotikakonsumtionen. 2) Ungdomar som bara har en tillgänglig förälder står ofta i ett mer utpräglat beroendeförhållande till denna enda förälder än vad förhållandet blir till de två föräldrarna i ett »komplett» hem. Ett sätt att försöka manövrera sig ut ur detta beroendeförhållande kan då vara att man trotsar och provocerar och gör otillåtna saker, t. ex. knarkar. Tabell 34. Pappans yrke. Frågan: Vad har Din pappa för yrke? Pojkar

Flickor

Grupp Grupp I

Grupp

II, III, IV V

Grupp Grupp S:a %

Grupp

II, III, IV V

S:a %

Socialgrupp: (I enlighet med Stat. I 82,1 14,1 3,8 100,0 87,8 10,2 2,0 100,0 centralbyråns tidigare II 77,1 18,9 3,9 99,9 84,5 13,1 2,3 99,9 indelning.) III 76,9 19,0 4,8 100,7 80,0 16,1 100,0 3,9 Kommentar: Hypotesen att ungdomar från familjer tillhörande »lägre» socialgrupper proportionsvis skulle ha större benägenhet att konsumera narkotika, stöds i viss utsträckning av resultaten.

30 SOU 1969: 53

Tabell 35. Mammans yrke. Frågan: Yrkesarbetar Din mamma? Grupp

Grupp

Grupp II, III, IV

Ja Ibland Nej Summa %

P. F. N:3 267 N:3 293

P. N:707

F. N:514

P. N:175

F. N:108

49,3 18,5 32,2 100,0

56,6 18,0 25,5 100,1

58,6 16,1 25,3 100,0

56,0 21,1 22,9 100,0

63,0 13,0 24,0 100,0

51,9 17,0 31,1 100,0

Kommentar: Man finner en viss samvariation mellan förhållandet att mamman yrkesarbetar och knarkkonsumtion. Den främsta orsaken till det torde vara att denna bakgrundsvariabel är starkt korrelerad till variabeln »inkompletta» hem.

Tabell 36. Fickpengar. Frågan: Hur mycket fickpengar har Du? Flickor

Pojkar

Grupp Grupp Grupp Summa Grupp Grupp Grupp Summa I II, III, IV V % I II, III, IV V % N: 3 271 727 174 3 312 521 108 85,0 77,8 60,2 88,2

Låg Medelstor Hög Får vid behov

12,8 18,5 29,4 9,7

Tabell 37. Samband mellan fickpengars storlek och antal gånger man använt narkotika, uppdelat på kön och stadsdel. (Gammakoefficient.)

Innerstan Västerort Söderort

Pojkar

Flickor

.29 .23 .31

.31 .34 .26

Kommentar: Den positiva korrelationen mellan fickpenningens storlek och narkotikakonsumtionen orsakas kanske bl. a. av att konsumenterna i jämförelse med icke-konsumenterna, kämpar mer för sina materiella rättigheter eller att de proportionsvis oftare kommer från familjer där föräldrarna känner sig som »dåliga föräldrar» och försöker döva sin ruelse över detta genom att vara speciellt generösa i materiellt avseende?

SOU 1969: 53

2,2 3,5 10,3 2,2

100,0 99,8 99,9 99,9

90,3 87,1 65,5 81,7

8,2 10,3 29,1 15,3

1,6 2,6 5,3 3,0

100,1 100,0 99,9 100,0

1.5.1 En jämförelse av elever som beträffande narkotikakonsumtion skiljer sig i kvalitativt avseende (jfr tabell 38) Hypotetiskt antogs att elever som enbart konsumerat hasch skulle vara mera lika icke konsumenter än de som konsumerat centralstimulantia, LSD, palfium och morfin och framför allt de som injicerat narkotika intravenöst med avseende på bakgrunds- och personlighetsvariabler. På grund av frågeformulärets utformning och på grund av nödvändigheten av att erhålla grupper som ej var alltför små, gjordes följande delvis diskutabla indelning av de narkotikakonsumenter som använt narkotika »sista månaden». A. »Rena» haschrökare. Alla konsumen31

Tabell 38. Jämförelse mellan grupper av elever med olika konsumtionsmönster. Grupp D Antal konsumtionstillfällen sista månaden: 1 gång 56 2—A ggr 27 5—10 ggr 10 11_7_ Summa % 100 Preparat + administrationssätt sista mån. Hasch Preludin Ritalina LSD Morfin Palfium Injektion Debut Före 1 juli 1966 Juli—dec. 1966 Jan.—april 1967

100 %

4 5 18 73

100 %

72% 100%

7% 1% 3%

4 56 40 100

29 50 21 100

4% 95 %

»Komplett hem» 74 % Kan prata med mamma + pappa om personliga problem 22 % Har mer än 90 kronor i veckopeng 13 % Har bästa vän/väninna 88 % Har stadigt sällskap 42 % Är med i gäng 60 % Har max. negativ åsikt om polisen 29 % Tagits av polisen 38 % Varit aktuell i BvN p. g. a. otillåten handl. 27 % Sökt läkare för nervösa besvär 21 % Har varit ordentligt berusad 92 %

Summa % Debutpreparat Centralstimulantia Cannabis

ter som enbart använt hasch sista månaden. N: 360 B. De intensivare haschrökarna. Härmed avses de haschkonsumenter tillhörande ovanstående grupp A, som under sista månaden konsumerat hasch vid fler än 10 tillfällen. N: 25 C. »Knaprarna». De som sista månaden tagit centralstimulantia per os, eventuellt även andra preparat, men som ej har injicerat narkotika. N: 74 D. LSD-konsumenterna. De som under sista månaden tagit LSD och eventuellt även andra preparat.

30 48 22

0 16 4 76 96 68 % 52% 24% 100 % 24% 4% 4%

0 11 22 67

0 8 8 84

78% 56% 30% 100 %

71 % 71% 37% 25% 37%

11%

100 %

44 30 26

60 33

56 24 16 96

4% 96%

25% 75%

12% 76%

18% 76%

22 % 65%

58 %

70 %

72 %

78 %

63 %

8% 17% 80% 36% 76% 52 % 68% 56% 26% 100 %

9% 21% 85% 42% 65% 50% 45 % 35% 21% 94%

24% 40% 88 % 45% 75% 50% 76% 76% 25% 100 %

19% 42% 81% 62 % 85% 42% 56% 52% 31% 100%

28% 39% 79 % 54% 77% 35% 73% 64% 33% 100 %

TV: 25 E. De som tagit morfin och/eller palfium sista månaden, samt eventuellt även andra preparat. N: 27 F. »Silarna». De som injicerat narkotika sista månaden och eventuellt använt sig av andra konsumtionsformer. N: 51 1.5.2 Kommentar Invändningar. Grupperna C, D, E, F är sålunda mycket »orena» i den meningen att exempelvis en genomgående hög procent av medlemmarna - förutom det för gruppen SOU 1969: 53

typiska preparatet eller den typiska administrationsformen - även använt andra preparat och andra administrationsformer. Vidare vet man ingenting om konsumtionsfrekvensen av centralstimulantia, LSD och morfin-palfium, i grupperna C, D, E och ej heller injektionsfrekvensen i grupp F. Man vet endast att medlemmarna i respektive grupper, överhuvud taget konsumerat respektive preparat och använt respektive konsumtionsformer »sista månaden». Vidare vet man ej i vilken utsträckning medlemmarna i grupperna A och B före »sista månaden» använt andra preparat än hasch. Grupp B, är i jämförelse med de övriga grupperna, hårdare belastad med avseende på antal konsumtionstillfällen sista månaden, då ju denna grupp definierades så att alla medlemmarna skulle ha konsumerat narkotika vid minst 11 tillfällen under sista månaden. Med reservation för ovanstående invändningar, kan konstateras att: beträffande konsumtionsvariablerna skiljer sig grupperna åt i följande avseenden: medlemmarna i grupp A har genomsnittligen tagit narkotika för första gången senare än medlemmarna i övriga grupper. Speciellt i grupp F har proportionsvis många konsumerat narkotika första gången tidigt. Detta antages spegla det - utifrån praktiskt kliniska erfarenheter antagna - förhållandet att ungdomar som tidigt börjat konsumera nar-

kotika har en speciell tendens att ägna sig åt speciellt farlig narkotikakonsumtion. För detta talar också resultatet att man i grupp C, D, E, F oftare än i grupp A, B har använt centralstimulantia vid första konsumtionstillfället. Ytterligare en förklaring till det sistnämnda förhållandet kan naturligtvis vara att man tenderar att fortsätta det preparat man en gång börjat med. Beträffande variablerna som rör hemförhållanden finner man att de »intensiva haschrökarna» i jämförelse med övriga grupper, oftare kommer från inkompletta hem och mer sällan kan prata med mamma plus pappa om personliga problem och att medlemmarna i grupperna A och B genomsnittligen har lägre fickpeng än de andra grupperna. Beträffande förhållandet till sekundärgruppen kan konstateras att medlemmarna i grupperna E och F proportionsvis oftare har stadigt sällskap. Beträffande åsikt om polisen och kontakt med barnavårdsnämnd och polis förhåller sig gruppen A, mer likt icke konsumenter än de övriga grupperna. Sökt läkarvård för nervösa besvär har medlemmarna i grupp F gjort något oftare än medlemmarna i de övriga grupperna speciellt i jämförelse med grupperna A och C. Dessa med avseende på konsumtionens kvalitet olikartade grupper skilde sig alltså anmärkningsvärt litet åt beträffande variabler som belyser bakgrund, relationer och beteenden.

1.6 Exempel pä kumulativa effekter av faktorer beroende.

varav narkotikakonsumtionen

visat sig vara

Tabell 39. Kumulativa effekter I. Bott hos båda föräldrarna. Är med i gäng. Antal konsumtionstillfällen Söder-pojkar Bott hos båda föräldrarna

2-^1

5—10

11—

Summa %

Med i gäng Ej med i gäng

63,9 84,2

10,5 6,5

10,3 5,2

6,5 2,2

8,8 1,8

100 99,9

SOU 1969:53 3—914398

Tabell 39. Forts. Antal konsumtionstillfällen Söder-flickor Bott hos båda föräldrarna

2—4

5—10

11—

Med i gäng Ej med i gäng

69,3 88,3

8,9 5,1

10,9 3,8

5,3 1,3

5,6 1,4

100 99,9

Summa

Antal konsumtionstillfällen Söder-pojkar Ej bott hos båda föräldrarna

2—4

5—10

11—

Med i gäng Ej med i gäng

52,9 74,4

9,7 11,0

15,5 8,2

9,0 2,7

12,9 3,7

100 100

Summa /o

Antal konsumtionstillfällen Söder-flickor Ej bott hos båda föräldrarna

2—4

5—10

11—

Med i gäng Ej med i gäng

62,9 79,9

8,1 8,3

8,9 6,1

8,1 3,0

12,1 2,7

100,1 100

Summa

Kommentar: Således visar det sig exempelvis att bland pojkar på Söder har nästan hälften av de som både kommer från inkompletta hem och tillhör gäng, konsumerat narkotika!

Tabell 40. Kumulativa effekter II. Tagits av polisen. Varit aktuell i BvN. Sökt läkare för nervösa besvär. Söderort Procent Antal ggr man använt narkotika Polis Pojkar Nej Nej Nej Nej Ja Ja Ja Ja Flickor Nej Nej Nej Nej Ja Ja Ja Ja

BVN

Nej Nej

Ja Ja Nej Nej Ja Ja Nej Nej Ja Ja Nej Nej

Nerv. besvär

Oggr

1 gång

Nej Ja Nej Ja Nej Ja Nej Ja

82,3 74,4 62,7 (28,6) 63,8 60,0 41,4 (35,5)

7,5 6,8 8,5

Nej Ja Nej Ja Nej Ja Nej Ja

85,3 76,9 (57,8) (57,1) 46,3 (52,9) (42,9) (20,0)

2—4 ggr

5—10 ggr

11 ggr

2,4 5,3 10,2

9,8 (16,0) 12,5 (6,5)

6,0 7,5 10,2 (28,6) 13,8 (8,0) 15,1 (19,4)

1,8 6,0 8,5 (42,9) 6,3 (12,0) 19,7 (25,8)

1 583 133 59 7 254 25 152 31

6,2 6,5 (13,3) (14,3) 11,9 (11,8) (7,1) (20,0)

4,6 9,9 (8,9) (14,3) 20,9 (17,6) (9,5) (10,0)

1,7 3,1 (15,6)

1 606 294 45 7 67 17 42 10

—

— 6,3 (4,0) 11,2 (12,9) 2,2 3,7 (4,4) (14,3) 7,5 (11,8) (14,3)

— 13,4 (5,9) (26,2) (50,0)

Ja — Kommentar: Man finner således att nästan 3/5 av de ungdomar, som både tagits av polisen, någon gång varit aktuell i Bvn samt haft nervösa besvär konsumerat narkotika.

34 SOU 1969: 53

1.7. En jämförelse mellan olika grupper icke—brukare Tabell 41. En jämförelse mellan ungdomar som erbjudits men ej accepterat narkotika och sådana som ej erbjudits narkotika. Söder Erbj. 1 gång

Ej erbj.

Erbj. flera ggr.

Pojkar: 2 459 Flickor: 2 277

Kan prata med mamma och pappa om personliga problem Komplett hem Socialgrupp I » II » III

54,2 86,7 15,0 43,0 34,3

36,6 84,1 14,7 52,7 34,3

45,9 83,1 11,6 46,6 40,0

30,3 82,6 11,3 49,0 39,4

44,4 81,8 12,8 53,1 36,4

30,5 78,3 15,4 44,9 39,0

Har bästa vän Har stadigt sällskap Med i gäng Dansar aldrig

86,3 14,5 21,5 53,1

89,9 24,6 21,3 15,1

87,3 25,0 37,9 40,9

93,7 38,7 34,6 9,0

89,1 35,6 42,0 40,8

95,3 46,3 44,4 8,7

Max. neg. åsikt om polis Tagits av polisen ngn gång Haft kontakt med BvN Sökt för nervösa besvär Aldrig varit berusad

7,0 10,4 3,6 7,5 75,7

6,6 2,4 1,5 12,8 94,1

3,2 17,9 8,4 6,7 48,4

10,6 4,1 6,0 15,8 21,0

5,6 24,9 12,8 9,1 34,5

15,8 8,0 5,4 16,2 12,9

Känner ej ngn klasskamr. som knarkar Känner ej andra kamrater som knarkar

78,8 61,5

76,7 52,9

66,6 32,4

67,0 23,9

60,3 19,0

59,5 9,8

Kommentar: Ungdomar som har erbjudits narkotika har således, i jämförelse med andra ungdomar, något oftare bästa-vän, och mycket oftare »stadigt sällskap» och tillhör mycket oftare gäng samt är oftare ute och dansar. Vilket kan bero på att ju mer man har av kamratkontakter och ju mer man är ute i »svängen» ju sannolikare är det att man erbjudes narkotika. De som erbjudits narkotika har oftare än andra tagits av polisen och varit aktuella hos BvN för otillåtna handlingar och de har mycket oftare varit ordentligt berusade. Dessa resultat kan bero pa att ungdomar som har en spec, oppositionell hållning och/eller större tendens än andra att företa sig handlingar som inte är accepterade av föräldrarna och samhället har en tendens att söka sig till andra ungdomar med liknande tendenser som ex. kan yttra sig i utbjudande av narkotika. En annan bidragande förklaring kan vara att langarna spec, går på ungdomar som genom klädedräkt, frisyr och uppträdande etc. ger intryck av att vara på kant med »samhället».

1.8 Sammanfattning taten

av de viktigaste resul-

22,7 % av pojkarna och 17,2 % av flickorna i Stockholms 9:e klasser, uppgav sig någon gång ha använt »knark», men endast 1,5 % av pojkarna och 0,7 % av flickorna uppgav att de hade konsumerat narkotika vid fler än 10 tillfällen under »den sista månaden». Relativt många hade således prövat narkotika, men mycket få hade konsumerat narkotika i någon större utsträckning. De allra flesta som konsumerat narkotika hade gjort detta efter 1 juli 1966. SOU 1969: 53

Nyfikenhet uppgavs i dominerande utsträckning vara motivet att pröva narkotika. Cannabispreparat uppgavs vara den i särklass vanligaste narkotikasorten. Av dem som aldrig konsumerat narkotika, uppgav 37,9 % av pojkarna och 33,4 % av flickorna att de en eller flera gånger erbjudits narkotika. 73,0 % resp. 63,6 % uppgav att hasch/marihuana var de preparat som erbjudits och ca hälften uppgav att erbjudandet kommit från »okänd person». Bland dem som ej konsumerat narkotika uppgavs det vanligaste skälet att avstå från erbjudandet vara »rädsla för att bli narkoman». Narkotikakonsumenterna hade i jämförelse med de andra ungdomarna, proportions35

vis något mer sällan, bott hos båda sina föräldrar under hela sin uppväxttid och de uppgav sig i mindre utsträckning kunna prata med föräldrarna om »personliga problem», och de hade vidare genomsnittligen högre fickpeng. I jämförelse med dem som aldrig konsumerat narkotika var det bland konsumenterna, vanligare att pojkarna hade en »flickvän» och flickorna en »pojkvän» och det var vanligare att man tillhörde ett gäng. De som tagit narkotika hade genomsnittligen en mer negativ åsikt om polisen än andra ungdomar. Konsumenterna hade i mycket större utsträckning än icke konsumenterna tagits av polisen och haft att göra med BvN p. g. a. någon otillåten handling. Omkring hälften av de som haft kontakt med BvN och ungefär lika stor andel av de som tagits av polisen hade konsumerat narkotika. Bland dem som någon gång sökt läkare för nervösa besvär var det proportionsvis något vanligare än bland andra ungdomar att ha konsumerat narkotika. Narkotikakonsumtionen visar sig samvariera starkt med tobaks- och spritvanor. I de flesta avseenden där man finner skillnader mellan icke konsumenter och konsumenter (variabler som belyser »bakgrund», relationer och vanor samt andra beteenden) framkommer också skillnader vid en jämförelse - inom konsumentgruppen - mellan grupper av ungdomar med olika konsumtionsintensitet. Sådana skillnader framkommer även vid en jämförelse - inom gruppen som icke konsumerat narkotika - mellan gruppen som erbjudits narkotika och den grupp som icke erbjudits narkotika. Vid en jämförelse mellan grupper av ungdomar som skiljer sig med avseende på kvalitativa konsumtionsvariabler (preparatsort och metod att ta in preparaten) finner man oväntat små skillnader beträffande de efterfrågade bakgrundsdata och data beträffande relationer, vanor och andra beteenden.

KAROLINSKA INSTITUTET Konfidentiellt

Det hör är en vetenskaplig undersökning som innehåller frågor om olika saker. Det är nödvändigt för att undersökningen ska bli rättvisande att Du svarar uppriktigt på frågorna. Du ska inte skriva namn på formuläret. När Du fyllt i formuläret skall Du själv stoppa ned det i bifogade kuvert och klistra igen det, varefter Du lämnar det till läraren som överlämnar det till skolsköterskan. Formulären skickas av skolsköterskan direkt till Karolinska Institutet och ingen lärare eller någon annan på Din skola kommer att kunna ta reda på vad Du har svarat. Undersökningen kommer, om vi får sanningsenliga svar att bli av stort värde för oss i vårt arbete som läkare.

Dr BENGT HERULF

SOU 1969: 53

Besvara frågorna genom att sätta kryss i den eller de rutor som stämmer på dig.

Vilket år är du född?

• • • • •

år 1953—1954 år 1951—1952 år 1949—1950 år 1947—1948 år 1945—1946

Kön: •

pojke

•

flicka

Har du bott hos båda dina föräldrar under hela din uppväxttid, d.v.s. fram till du fyllt 16 år, eller om du är yngre fram till nu? D Ja • Nej, orsak: dödsfall Q Nej, föräldrarna är skilda O Nej, annan orsak

Vad har din pappa för yrke? Yrkesarbetar din mamma?

•

Ja, regelbundet

•

Ja, ibland

Q Nej

Om «Ja»: Vad arbetar hon med?

Känner du någon eller några personer som du kan prata med om personliga problem? Q Nej, ingen • Ja, mamma (Du får fylla i flera rutor) • Ja, pappa • Ja, lärare • Ja, kamrat • Ja, någon annan

Röker du?

Om «Ja»: hur mycket röker du?

Hur gammal var du när du började röka?

•

• • O • • •

högst 1 cigarrett per dag 2—4 cigarretter per dag 5—10 cigarretter per dag 11—20 cigarretter per dag mer än 20 cigarretter per dag röker pipa

•

Nej

år

SOU 1969: 53

Dricker du mellanöl någon gång?

Om «Ja»: Hur ofta dricker du mellanöl?

•

1 gång per månad eller mindre

Nej

•

2 — 4 ggr per månad

•

5 — 1 0 ggr per månad

•

fler än 10 ggr per månad

Hur gammal var du när du började dricka mellanöl?

Dricker du starköl någon gång?

Om «Ja»: Hur ofta dricker du starköl? . .

år

Nej

•

1 gång per månad eller mindre

•

2 — 4 ggr per månad

•

5 — 1 0 ggr per månad

•

fler än 10 ggr per månad

Hur gammal var du när du började dricka starköl?

år

Dricker du vin någon gång?

Om «Ja»: Hur ofta dricker du vin? . . . .

•

1 gång per månad eller mindre

2 — 4 ggr per månad

5—10 ggr per månad

fler än 10 ggr per månad

Hur gammal var du när du började dricka vin?

Dricker du sprit någon gång?

Om «Ja»: Hur ofta dricker du sprit?

år

1 gång per månad eller mindre

Nej

2 — 4 ggr per månad

5 — 1 0 ggr per månad

fler än 10 ggr per månad

Hur gammal var du när du började dricka sprit?

Har du någon gång varit ordentligt berusad?

7. a. Har du någon bästa vän/väninna?

Nej

år

Nej

c. Kan du dansa?

Nej

d. Är du med i något gäng?

Nej

b. Har du stadigt sällskap?

e. Anser du dig vara raggare?

Nej

g. Anser du dig vara knutte/spätta?

Nej

h. Anser du dig vara sune/doris?

Nej

i. Anser du dig vara provie?

Nej

Anser du dig vara mods?

Nej

Anser du dig vara något annat, vad?

SOU 1969: 53

Hur ofta håller du på med följande saker på din fritid? (Sätt ett kryss på varje rad!)

Ofta

Ibland

Aldrig

Dans

spö*

a a

Pop-musik Annan musik Scouting Annan föreningsverksamhet, vilken?

Q • G G

rj G G Q

Böcker Mo,

o'-

Annan teknik, vilken?

Q Q

Kläder

•

Annat, vad?

Hur mycket fickpengar har du?

10. a. Har du tagits av polisen någon gång?

kr per månad. G

Nej

b. Har du haft med barnavårdsnämnden att göra med anledning av att du gjort något olagligt eller på annat sätt otillåtet? . . . G Ja G Nej 1 1 . a. Har du haft någon svår kroppslig sjukdom?

Ja G Nej Om «Ja»: vilken?

b. Har du någon gång sökt läkare för nervösa besvär?

Nej

12.

Vilket av följande påståenden stämmer bäst med din åsikt om polisen? G Poliser är hyggliga och bra (Kryssa bara för en av rutorna.) G Poliser är för det mesta hyggliga G Poliser är hårda, men rättvisa G Poliser är hårda och orättvisa

13.

Vad tycker du att man skall göra med ungdomar som använder narkotika (knark)? G l-äta dom vara ifred G Ge dom någon sorts bestraffning (Du får fylla i flera rutor) G Ge dom vård G Försöka tala dom tillrätta G Annat, vad?

14. a. Känner du till någon/några i din klass som knarkar? G Nej G Ja, en G Ja, 2 — 4 G Ja, 5 — 1 0 G Ja, fler än 10 b. Känner du någon/några andra jämnåriga, som knarkar? G Nej Q Ja, en G Ja, 2 — i G Ja, 5 — 1 0 G Ja, fler än 10

40 SOU 1969:53

15.

G G G G

Har du någon gång använt narkotika (knark)?

Nej

OM DITT SVAR ÄR «NEJ»:

Hur många gånger?

Har du blivit erbjuden knark någon gång?

1 gång 2 — 4 gånger 5 — 1 0 gånger Fler än 10 gånger

Nej, aldrig

Ja, en gång

Ja, flera gånger Om «Ja»: Vad har du haft för skäl när du sagt nej till erbjudandet? (Välj en av rutorna)

När gjorde du det första gången? Före år 1964 Under år 1964

G G G G G G

Under Under Under Under Under Under

jan—juni juli—dec. jan—juni juli—dec. jan—juni juli—dec.

G ] G ] ]

1965 1965 1966 1966 1967 1967

Vad var det som gjorde att du prövade knark?

Om du erbjudits knark:

Av nyfikenhet Ville visa att du vågade Kompisarna tjatade Du blev tvingad Annat, vad?

G G G

Preludin Ritalina Hasch/marihuana

G G

Morfin Vet ej

Verkade ointressant Rädd för att bli narkoman Rädd för andra skadliga följder Rädd för straff Kostade pengar

Vem var det som erbjöd dig det? G Q G G G

Okänd person Bekant Klasskamrat Annan kamrat Annan, vem?

G G G G Q

Om du erbjudits knark: Vad var det för preparat du erbjöds? (Första gången.) Preludin Ritclina Hasch/marihuana Morfin Vet ej

Vad var det för preparat du tog första gången?

Hur tror du att man blir när man tar knark?

Hur blir du när du tagit knark? (Om du tagit mer än en sort — välj den som du tagit oftast.) G Q G G G G G

OM DITT SVAR ÄR «JA»:

Q G

G G G G G

] Illamående G Glad 1 Sexuellt stimulerad

Illamående Glad Sexuellt stimulerad Får obehagliga fantasier Får sköna fantasier Blir klar i huvudet Är osäker

Får obehagliga fantasier

G G

Får sköna fantasier Blir klar i huvudet

Har ingen aning

Tänker du på någon särskild sorts knark? G

SOU 1969: 53

Nej

16.

Om du har tagit knark: Vem brukar du få knark från? (Om du bara knarkat en gång—vem fick du det ifrån då?) Q (Du får fylla i flera rutor)

Okänd person

Bekant

Klasskamrat

Annan kamrat

Annan, vem?

17. a. Hur många gånger har du tagit narkotika under sista månaden? G

Ingen gång G

En gång

2 — 4 ggr

5 — 1 0 ggr G

Fler än 10 ggr

b. Om du tagit knark under den sista månaden, vilket eller vilka preparat har du tagit? G

Preludin

Ritalina

Hasch

Morfin

Mebumal

Palfium

Meproban

Annat, vad?

LSD

Annat sätt, vad?

c. Hur har du tagit dessa preparat? Q

Genom munnen G

Injektion (spruta)

Rökt

TILL DEM SOM TAGIT NARKOTIKA MER ÄN 3 GANGER DEN SISTA MÅNADEN. 18. a. Tycker du att du på det hela taget mår bättre eller sämre nu än innan du började knarka? G

Bättre

Ingen skillnad

Q Sämre b. Klarar du dig bättre eller sämre i skolan nu än innan du började knarka?

19.

Bättre

Ingen skillnad

Sämre

Om du tidigare knarkat, men slutat—varför slutade du? Q

Det var inte intressant längre

Rädd för att bli narkoman

Rädd för andra skadliga följder

Rädd för straff

Kostade pengar

Annat skäl, vad?

Kommentar, om du vill skriva utförligare:

Kommentar till undersökningen, om du vill säga vad du anser om den:

TACK FÖR DIN MEDVERKAN.

42 SOU 1969: 53

2 Undersökning om narkotikabruk bland skolungdom Erland Jonsson Lars Svedugård

På uppdrag av SÖ har sociologerna docenten Erland Jonsson och fil. kand. Lars Svedugård genomfört en undersökning om narkotikabruk bland skolungdom. De har avgett följande preliminära rapport.

rapport skall denna undersöknings uppläggning och genomförande presenteras samt undersökningsresultaten redovisas och diskuteras. Först skall dock en närmare analys av undersökningens frågeställningar göras.

2.1 Studie av narkotikabrukare lans nionde klass i Göteborg

2.1.1 Undersökningens problemställningar

i grundsko-

Under senare år har narkotikaproblemet ägnats allt större uppmärksamhet. Detta torde i första hand bero på att man tyckt sig kunna iaktta ett ökat narkotikabruk främst bland ungdom. Ett flertal undersökningar har genomförts för att lokalisera olika kategorier av konsumenter. För att ge de lokala skolmyndigheterna möjlighet att kartlägga utbredningen av narkotikabruket i skolorna i den egna kommunen erbjöd SÖ under våren 1967 samtliga kommuner i landet att delta i en enkätundersökning. 1 Alla kommuner engagerade sig inte i undersökningen vilket innebär att de erhållna resultaten inte är giltiga för hela landet. Förutom information om narkotikabrukets omfattning önskade man inom SÖ också information om skillnader mellan elever med olika erfarenheter av narkotikabruk beträffande social anpassning i och utom skolan. För att få denna problemställning belyst lät SÖ våren 1968 genomföra en enkätundersökning omfattande elever i nionde klass i samtliga grundskolor i Göteborg. I föreliggande preliminära SOU 1969: 53

Huvudmålsättningen, som inledningsvis berördes, är i första hand att söka belysa vissa skillnader mellan elever med olika erfarenheter av narkotikabruk. De kategorier av elever som jämförelsen skulle omfatta definierades på följande sätt: I. Narkotikabrukare. II. Tidigare narkotikabrukare. III. Elever som erbjudits narkotika men inte utnyttjat möjligheten att pröva på narkotika. IV. Elever som aldrig haft möjlighet att pröva på narkotika. Vissa problem är förknippade med avgränsningen av grupperna I och II. Grupp II består sålunda av de elever som mer eller mindre sporadiskt brukat narkotika men slutat och de elever som prövat på narkotika men inte övergått till att bruka det. Tidsfaktorn är här av stor betydelse. N ä r kan man anse att en individ har upphört att bruka narkotika? Erfarenheten visar att ett icke »utvecklat» narkotikabruk ibland kan redovisa ett högst oregelbundet konsum1

Redovisad i Aktuellt från skolöverstyrelsen. 1967/68: 9.

tionsmönster med relativt långa uppehåll mellan konsumtionstillfällena. Sålunda finns det med all säkerhet elever i grupp II som snarare borde återfinnas i grupp I. Likaså torde det finnas elever i grupp I som trots att de har för avsikt att fortsätta med sitt bruk inte kommer att göra det och som således egentligen skulle ha placerats i grupp II. Effekterna av dessa möjliga »felklassificeringar» torde dock vara relativt små. De fyra ovan definierade kategorierna har jämförts med avseende på följande grupper av variabler: 1. Attityder till narkotika och narkotikabrukare samt till undervisningen om narkotika i skolan. 2. Bruk av tobak, alkohol och lösningsmedel. 3. Anpassning i skolan. 4. Sociala kontakter utanför skolan. 5. Kontakt med föräldrarna. Definitionen av de enskilda variabler som ingår i de uppräknade variabelgrupperna görs i anslutning till resultatredovisningen.

Tabell 1. Undersökningsmaterial och bortfall. % av totala urvalet Urval Inkomna formulär Bortfall Elever som på grund av inkomplett besvarade formulär ej kunnat föras till någon av de fyra undersökningsgrupperna Vid undersökningstillfället frånvarande elever Totalt bortfall

Urvalet elever för undersökningen gjordes på grundval av resultaten från den av SÖ utförda allmänna kartläggningen av narkotikabruket. Enligt det ursprungliga förslaget skulle huvudintresset inriktas på vissa kommuner som visade sig ha hög frekvens av narkotikabrukande elever. Många både tekniska och praktiska svårigheter har gjort att vi fått avstå från detta förfaringssätt. I stället har vi valt att använda oss av skolor i ett mer sammanhängande område, med ett relativt sett stort antal narkotikabrukare, nämligen samtliga grundskolor i Göteborgs kommun med nionde klass. Antalet gymnasier

Knarkar du fortfarande? JA NEJ

44 JA NEJ

100 82

776 1 006

18 23

med nionde klass av grundskola uppgår till sex stycken. Endast två av dessa skolor finns med i totalmaterialet. Data rörande undersökningsmaterialet samt bortfall har sammanfattats i tabell 1, som visar att det egentliga bortfallet, dvs. de elever, som av någon anledning var frånvarande vid besvarandet av formulären uppgår till 18 % av totala urvalet. Därtill måste dock läggas ytterligare 5 % som på grund av att de lämnat ofullständiga uppgifter ej kunde föras till någon av de fyra undersökningsgrupperna. Uppdelningen av materialet på undersökningsgrupper skedde med utgångspunkt från svaren på frågorna nederst. Som framgår av tabell 2 tillhör flertalet av respondenterna grupp IV, dvs. de som inte har haft någon kontakt med narkotika. Narkotikabrukarna - grupp I - uppgår till 4 % och är den minsta gruppen. I samtliga grupper utom i grupp III, dvs. den grupp som innehåller ungdomar som har haft möjlighet att pröva narkotika men som av någon anledning avstått, överväger pojkarna. Särskilt markant är detta i grupp

2.1.2 Undersökningens uppläggning och genomförande

Har du själv någon gång knarkat?

4 414 3 638

Har Du någon gång blivit erbjuden knark eller på något annat sätt haft möjlighet att pröva på det? JA NEJ

II III

IV SOU 1969: 53

Tabell 2. Undersökningsmaterialet, uppdelat på kön, fördelat på undersökningsgrupper. Grupp

III

Totalt

Pojkar Flickor Totalt

80 51 131

61 39 100 4

176 155 331

53 47 100 10

425 543 968

44 56 100 28

1041 937 1978

53 47 100 58

1 722 1 686 3 408 100

0/ ro

I, som innehåller 61 % pojkar och 39 % flickor. Ser man emellertid på det totala materialet, är detta mycket jämnt fördelat, 51 % pojkar mot 49 % flickor. Eftersom alla elever i urvalet kommer från grundskolans nionde klass är åldern i stort sett densamma för samtliga: 16 år. Datainsamlingen har skett genom gruppenkäter med i huvudsak frågor med fasta svarsalternativ. Distributionen av frågeformulären till de olika skolorna ombesörjdes av Göteborgs allmänna skolstyrelse i april månad 1968. Eleverna besvarade formulären anonymt under en lektionstimme med en lärare närvarande. För att ytterligare betona anonymitetsskyddet uppmanades eleverna att lägga de besvarade formulären i ett bifogat omärkt kuvert som sedan samlades in av lärarna. I de skolor där så var möjligt skedde utdelningen av formulären samtidigt i alla klasser.

2.2 Undersökningsresultat

Undersökningsresultaten presenteras för de tidigare nämnda variabelgrupperna var för sig. En närmare beskrivning av grupperna I och II med utgångspunkt från variabler

relaterade till narkotikabruket ges i appendix II och III. Siffrorna i tabellerna är procenttal baserade på antalet flickor respektive pojkar i de olika grupperna. Tabellernas slutsummor vad gäller procenttalen varierar något beroende på att ingen decimal har tagits med. I de tabeller där slutsumman saknas har det varit möjligt för eleverna att ange fler än ett svarsalternativ varför slutsumman i en del fall överstiger 100 % . Attityder till narkotika och narkotikabrukare samt till undervisningen om narkotika i skolan Attityderna till narkotika och narkotikabrukare har mätts med en attitydskala konstruerad enligt Likerts metod (se appendix I). Eleverna har tagit ställning till 18 positivt eller negativt värderande omdömen om narkotika och narkotikabrukare. Svarsalternativen för varje påstående har poängsatts från 1-5 beroende på hur benägna eleverna är att instämma i påståendet ifråga. 5 poäng innebär den mest positiva attityden till ett påstående. Sålunda är det teoretiskt möjligt att med 18 påståenden uppnå en totalpoäng på 90, vilket skulle innebära en maximalt

Tabell 3. Attityder till narkotika och narkotikabrukare.

25—30 31—40 41—50 51—60 61—70 71—80 81—90 Sur nma Md

SOU 1969: 53

Grupp IV

Grupp III

Grupp II

Grupp I P

Totalt

0 3 8 23 35 21 11

0 0 2 20 29 26 24

0 2 5 21 33 23 16

3 16 26 28 19 6 2

1 10 32 24 21 10 1

2 13 28 26 20 8 2

5 25 35 21 11 3 1

3 17 38 29 10 3 0 100

4 21 36 26 10 3 0 100

12 34 38 13 3 0 0 100

9 35 38 15 i 0 0 100

11 34 37 14 3 0 0 99

66,4

53,2

46,9

41,7

label! 4. »Tycker Du att ssoian har gett Dig tillräcklig information om knark?» Grupp I

Grupp III

Grupp IV

Totalt

31 68 1

20 78 2

27 72 2

27 72 1

28 71 1

26 73 0

23 76 1

25 75 1

27 72 1

26 73 2

26 73 1

100 Ja Nej Ej svar Summa

Grupp II

positiv attityd. En extremt negativ attityd motsvarar 18 poäng. Tabell 3 redovisar fördelningen av attitydpoängen för de olika grupperna. För varje grupp anges även medianvärdet (Md). Av tabellen framgår att de elever som fortsätter med sitt narkotikabruk (grupp I) har den överlägset mest positiva attityden med ett medianvärde på 66,4. Det är rimligt att anta att en av anledningarna till att man slutar med narkotikan skulle kunna vara negativa erfarenheter av giftet ifråga. Om så vore fallet kunde man vänta sig ett relativt lågt medianvärde för grupp II, lägre än för exempelvis grupp III. Grupp II har emellertid det näst högsta medianvärdet; 53,2. Grupp III i sin tur har ett högre medianvärde (46,9) än grupp IV (41,7). I samtliga grupper anser flertalet respondenter att skolan inte har gett dem tillräcklig information om narkotika och dess verkningar. Bara en fjärdedel av respondenterna svarar att informationen är tillräcklig, vilket pekar på att det, trots den ökade informationsverksamhet som har bedrivits från skolhåll, behövs ytterligare upplysning i denna fråga. Skillnaden mellan könen är liten utom i grupp I där flickorna i större utsträckning är missnöjda med informationen.

Som ett komplement till den ovan redovisade attitydfrågan ställdes också en fråga om varifrån eleverna fått sina kunskaper om narkotika. Som framgår av tabell 5 är radio/TV och tidningar de källor som ungdomarna (utom i grupp I) tydligen får den mesta informationen ifrån. Föräldrar och lärare i skolan spelar en ungefär lika roll och är jämfört med massmedia betydligt underlägsna som informationsgivare. Mellan 10-15 % av de olika grupperna anser att lärarna är den huvudsakliga källan. Kamrater spelar en relativt stor roll för grupperna I, II och III, mellan 37 och 40 % mot endast 14 % för grupp IV. Föräldrarna tycks vara vanligare som källa i grupperna III och IV än i de övriga två. Från radio/TV hämtar 57 % från grupp III och 73 % från grupp IV sin information mot 31 resp. 44 % för grupperna I och II. Som väntat har grupp I störst andel som fått sin kunskap från egen erfarenhet, 44 % mot 26 % från grupp II. De låga siffrorna för grupperna III och IV när det gäller denna sistnämnda källa ger en antydan om att eleverna i dessa grupper har en mycket ringa kontakt med narkotikabrukande kamrater. Genomgående för alla grupper är att flickorna tillmäter kamrater

Tabell 5. »Varifrån har kunskapen om narkotika och dess verkningar kommit?» Grupp I

Från lärare Från kamrater Från föräldrarna Från tidningar Från radio/TV Från egen erfarenhet Från annan källa

46 Grupp II

Grupp III

Grupp IV

Totalt

18 29 4 28 38

6 49 5 33 22

13 37 6 30 31

10 34 9 31 44

11 47 5 29 43

10 40 7 30 44

17 31 11 40 68

9 42 13 41 49

12 37 12 40 57

18 11 12 39 77

13 18 13 46 69

15 14 12 42 73

39 5

51 2

44 4

27 6

24 5

26 5

2 6

1 6

1 4

1 1

1 3

SOU 1969: 53

Tabell 6. »Röker Du?»

Ja Nej Ej svar Summa

Grupp IV

Grupp III

Grupp II

Grupp I P

Totalt

88 11 1

90 10 0

89 11 1

81 18 1

82 18 0

82 18 1

56 43 1

64 35 1

61 38 1

29 70 1

34 66

31 68 1

en större betydelse än vad pojkarna gör. Omvänt förhållande gäller för informationsgivarna radio/TV.

2.2.1 Bruk av tobak, alkohol och lösningsmedel Konsumtionen av tobak, alkohol och lösningsmedel har studerats i första hand för att ge information om individernas benägenhet att söka stimulans samt berusningsbenägenheten, vilket har påverkat utformningen av frågorna.

Frekvensen rökare i de olika grupperna Av tabell 6 framgår att grupperna I och II har störst andel rökare. 89 % rökare återfinns i grupp I och 82 % i grupp II. Lägst andel har grupp IV som betydligt avviker från de övriga grupperna med endast 31 %. Skillnaden mellan könen är liten men i samtliga grupper har flickorna en procentuellt högre andel rökare än vad pojkarna har.

Rökarna fördelade nens storlek

efter

tobakskonsumtio-

Som framgår av tabell 7 har grupperna I och II en högre konsumtionsintensitet än de övriga två grupperna. 28 % av grupp I röker tio cigarretter eller mer mot 27 % för grupp II. Motsvarande siffror för grupperna III och IV är 17 respektive 10 %. I kategorin övriga ingår de som röker pipa. Frekvensen konsumenter olika grupperna

av starksprit

i de

De ungdomar som har prövat narkotika tycks oftare använda starksprit (tabell 8). 31 % från grupp I och 17 % från grupp II dricker sålunda sprit åtminstone en gång i veckan mot endast 7 % från grupp III och 2 % från grupp IV. över hälften (53 %) av grupp IV nyttjar aldrig starksprit mot 7 resp. 8 % för grupperna I och II. I samtliga grupper har flickorna en högre procentuell andel som aldrig dricker starksprit än pojkarna. Alkoholkonsumtionens intensitet har ock-

Tabell 7. »Hur mycket röker Du?»

1— 4 cig./dag 5— 9 » 10—14 » 15—19 » 20— » Övriga Ej svar Summa

SOU 1969: 53

Grupp rV

Grupp III

Grupp II

Grupp I P

Totalt

20 43 13 6 7 9 3

30 39 17 9 4 0 0

24 41 15 7 6 5 2

16 41 24 7 1 11 0

27 48 13 6 2 0 4

21 44 19 7 1 7 2

23 43 16 3 1 10 4 100

38 42 12 1 1 0 6 100

32 43 14 2 1 3 5 100

34 36 11 1 1 14 3 100

52 3b 6 1 0 1 5 100

43 35 9 1 0 9 4 101

Tabell 8. »Hur ofta brukar Du dricka starksprit?» Grupp I P

Minst en gg/veckan 29 35 Minst en gg/mån 44 35 Några ggr om året 23 20 Aldrig 5 10 Ej svar 0 0 Summa 101 100

Grupp II

Grupp III

Grupp IV

Totalt

31 41 21 7 0

22 48 26 4 0

12 38 38 12 0

17 43 32 8 0

7 38 37 17 1

7 30 37 26 0

7 34 37 22 0

100 F

Totalt

16 31 50 0

1 11 30 57 0

2 13 31 53 0

3 Tabell 9. »Hur ofta dricker man alkohol så att man känner sig berusad?» Grupp I

Ofta Händer någon gång Aldrig Ej svar Summa

Grupp II

Grupp III

Grupp IV

Totalt

41 1 0 100

49 2 0 100

44 2 0

55 6 0

74 10 0

64 8 0

61 21 0

69 32 0

60 27 0

37 58 0

30 68 0

34 63 0

100 F

Totalt

Tabell 10. »Har Du någon gång sniffat?» Grupp I

Gru p p l l l

Gru P P I V

Totalt

61 39 1

31 67 2

49 50 1

47 52 1

26 74 0

37 62 1

25 75 0

10 90 1

16 83 0

8 92 0

4 96 0

6 94 0

100 Ja Nej Ej svar Summa

Grupp II

Tabell 11. »Har Du slutat sniffa?» Grupp I

Ja Nej Ej svar Summa

48 Grupp II

Grupp III

Grupp IV

Totalt

77 19 4

69 31 0

75 22 3

93 7 0

95 5 0

94 6 0

89 10 1

90 7 3

89 8 3

91 0 9

89 5 6

93 2 5 100

100 SOU 1969: 53

så mätts mea en tråga om hur otta man dricker alkoholhaltiga drycker så att man känner sig berusad.

Berusningsbenågenheten i de olika grupperna över hälften (54 %) av de ungdomar som uppger att man fortfarande använder narkotika (grupp I) berusar sig ofta med hjälp av alkohol mot 28 % för grupp II (tabell 9). Grupperna III och IV har som synes, för detta svarsalternativ, betydligt lägre siffror, 13 resp. 3 %. I svarskategorin »aldrig» ingår även de som inte nyttjar något slag av alkohol.

Konsumtion av lösningsmedel 14 % av totala antalet elever har någon gång sniffat, vilket i stort sett är samma siffra som gäller dem som brukat narkotika någon gång (tabell 10). Sniffarna är betydligt vanligare i grupp I än i de övriga grupperna. Ungefär hälften (49 %) från grupp I har sniffat någon gång. Grupp II i sin tur är väsentligt överlägsen grupperna III och IV. Grupp IV har endast 6 % som någon gång har sniffat. I samtliga grupper har pojkarna en större andel sniffare.

Förändringar beträffande konsumtion av lösningsmedel Cirka 8 % av dem som sniffat någon gång uppger att man fortsätter. Detta motsvarar 1 % av totala materialet. Tabell 11

visar att de som fortsätter att bruka narkotika (grupp I) i större utsträckning fortsätter att sniffa, 22 % från grupp I uppger detta. De övriga tre grupperna uppvisar inga större skillnader. Sammanfattningsvis kan konstateras att det tycks finnas ett samband mellan narkotikabruk å ena sidan och bruk av tobak, alkohol och lösningsmedel å den andra.

2.2.2 Anpassning i skolan Anpassningen i skolan har studerats med hjälp av frågor om trivseln i skolan, frånvarofrekvens, tid för läxläsning och benägenhet att fortsätta studera. Dessa frågor kan givetvis inte ge en bild av den totala anpassningen i skolan men torde trots detta kunna ge en viss belysning av problemet om skillnader mellan de fyra undersökningsgrupperna i fråga om skolanpassning.

Trivsel i skolan Anpassningen till skolan mätt på detta sätt tycks vara långt ifrån god (tabell 12). Över hälften i grupperna I och II (56 resp. 55 %), trivs inte särskilt bra eller dåligt medan 45 % från grupp III uppger detsamma. De elever som aldrig haft någon beröring med narkotika synes vara bättre anpassade, över 70 % av denna grupp anser att de trivs mycket bra eller bra med skolan. Vidare visar tabellen att flickorna från grupperna I och II tycks vara sämre anpassade än pojkarna.

Tabell 12. »Hur trivs Du i skolan?» Grupp I

Mycket bra Bra Inte särskilt bra Dåligt Ej svar

Summa SOU 1969: 53 4—914398

Grupp II

Grupp III

Grupp IV

Totalt

5 44 30 20 1

2 33 45 20 0

4 40 36 20 1

13 35 37 15 0

8 34 44 14 1

10 35 40 15 1

8 45 38 9 0

9 47 38 6 0

8 46 38 7 0

12 60 21 6 1

15 57 25 4 0

13 59 23 5 0

100 101

100 100 101

Tabell 13. »Hur ofta händer det att Du är borta från skolan utan någon egentlig anledning?» Grupp I

Grupp III

Grupp IV

Totalt

14 6 15 29 33 4

22 10 14 33 22 0

17 8 15 31 28 2

19 2 5 30 42 3

14 7 8 37 32 1

17 5 6 33 37 2

12 2 3 31 49 3

15 4 2 45 33 2

14 3 3 39 40 2

5 1 1 20 71 2

7 2 2 29 60 1

6 1 1 24 66 2

1—3 tim/veck. 4—5 » Mer än 5 tim/veck. 1—3 tim/mån. Aldrig Ej svar Summa

Grupp II

Tabell 14. » H u r lång tid i g e n o m s n i t t ä g n a r D u åt läxläsning?» Grupp I

Grupp IV

Grupp III

Totalt

34 21 14 20 0 6 3 3

20 22 18 18 2 2 18 1

28 21 15 19 1 5 8 2

22 21 17 22 2 5 9 3

14 21 21 25 2 5 9 3

18 21 19 23 2 5 9 3

13 26 20 27 1 5 7 1

5 18 20 28 3 9 14 2

9 22 20 28 2 7 11 2

9 19 21 26 3 7 14 2

3 12 17 31 2 10 23 2

6 16 19 28 2 9 18 2

0 minuter 1—20 min. 21—40 » 41—60 » 61—80 » 81—100 » 100— » Ej svar Summa

Grupp II

Tabell 15. »Vill D u själv fortsätta studera?» Grupp I

Grupp IV

Totalt

55 23 23 0

51 28 22 0

53 24 22 0

60 17 23 0

52 25 24 0

57 20 23 0

68 17 15 0

65 15 20 0

66 16 18 0

76 11 12 1

74 12 14 1

75 12 13 1

101 Ja Nej Tveksam Ej svar Summa

Grupp III

Grupp II

Tabell 16. » M e d vilka tillbringar D u huvudsakligen D i n fritid?» Grupp I P Ensam 3 Med föräldrarna 3 Med syskon 1 Med kamrater från samma klass 21 Med kamrater från samma skola men ej från samma klass 36 Med kamrater från annan skola än Din egen 36 Med kamrater som har slutat skolan 45

50 F

Grupp II Totalt

Grupp IV

Grupp III Totalt

Totalt

4 0 4

3 2 2

2 4 3

3 5 5

3 5 4

4 4 2

1 7 4

2 6 3

6 12 8

4 19 10

5 15 9

16 SOU 1969: 53

Frånvaro från skolan Det torde vara rimligt att anta att det med grupperna I och II:s dåliga anpassning till skolan följer en högre andel i dessa grupper än i de övriga som är borta från skolan utan någon egentlig anledning. Siffrorna i tabell 13 ger stöd åt detta antagande. Sålunda uppger 28 % av eleverna från grupp I att man aldrig är borta från skolan utan att ha något egentligt skäl till detta. Motsvarande siffra för grupp II är 37 % och för grupp III 40 %. För grupp IV uppger 66 % att man aldrig skolkar från skolan. Tid för läxläsning Allmänt kan konstateras att ungdomar från grupperna III och IV men även från grupp II lägger ned mer tid på sina läxor än sina kamrater från grupp I (tabell 14). En relativt stor andel (28 %) från grupp I uppger att man inte spenderar någon som helst tid åt läxläsning. 18 % från grupp II svarar detsamma. Motsvarande siffror för grupp III och IV är endast 9 resp. 6 %.

Benägenhet att fortsätta studierna I tabell 15 redovisas elevernas studieambitioner. Det kan konstateras att viljan att studera vidare är relativt hög i samtliga grupper. Emellertid tycks elever från grupperna III och IV vara mer inriktade på fortsatta studier än motsvarande elever från grupperna I och II. Av grupp IV svarar

75 % ja på denna fråga mot 66 % från grupp III. Motsvarande siffror från grupperna I och II är 53 resp. 57 %. Andelen tveksamma är högst i grupperna I och II. Genomgående för alla grupper gäller att pojkarna tycks vara mer inriktade på att fortsätta studera än flickorna. Genomgående tyder resultaten, beträffande frågorna om trivseln i skolorna, på att kategorin icke narkotikabrukare i större utsträckning än övriga anpassat sig väl i skolan. 2.2.3 Sociala kontakter utanför skolan För att kartlägga elevernas kontakter utanför skolan ställdes också frågor om fritidsumgänget. Frågorna syftade dels till att belysa olika gruppkarakteristika och dels respondenternas uppfattning om de egna kontakterna jämfört med andras. Umgänge på fritiden Av tabell 16 framgår att man vanligtvis söker sina fritidskamrater utanför den egna skolan. Inga större skillnader mellan grupperna kan iakttas utom för den sista svarskategorin. Det är vanligare att ungdomar från grupperna I och II söker sitt fritidsumgänge bland kamrater som har slutat skolan än för grupperna III och IV.

Åldersstrukturen i fritidsgrupperna Som väntat är det vanligast att medlemmarna är ungefär lika gamla men grupper-

Tabell 17. »Är de flesta kamrater lika gamla som Du?»

P Ungefär lika gamla 64 Något äldre 35 Mycket äldre 0 Något yngre 1 Mycket yngre 0 Ej svar 0 Summa

SOU 1969:53

100 Grupp III

Grupp II

Grupp I

Grupp IV

Totalt

51 47 0 0 0 2

59 40 0 1 0 1

71 25 2 2 0 0 100

50 42 3 4 0 1 100

61 33 3 3 0 0 100

75 20 1 4 0 1 101

60 39 1 1 0 0 101

66 31 1 2 0 0 100

79 12 1 6 0 2 100

74 21 1 2 0 2 100

77 16 1 4 0 2 100

Tabell 18. »Brukar det oftast vara samma kamrater som träffas?» Grupp I

Grupp III

Grupp IV

Totalt

90 10 0

84 14 2

88 12 1

94 5 1

91 8 0

93 7 0

92 7 1

91 9 1

91 8 1

91 7 2

92 6 2

91 6 2

99 Ja Nej Ej svar Summa

Grupp II

na I och II uppger i större utsträckning än övriga grupper att de flesta kamrater är äldre (tabell 17), 40 % från grupp I har äldre kamrater och 36 % i grupp II. Motsvarande siffror för grupperna III och IV är 32 resp. 1 7 % . Genomgående för samtliga grupper är att pojkarna oftare än flickorna uppger att de har ungefär lika gamla kamrater medan flickorna i större utsträckning uppger att de har något äldre kamrater.

Stabiliteten i fritidsgrupperna Tabell 18 visar inga större skillnader vad gäller gruppstabilitet för de olika grupperna. Samma sak gäller för skillnaden emellan pojkar och flickor, utom i grupp I där flickorna i något mindre omfattning än pojkarna umgås i en fast kamratkrets. Antalet medlemmar i fritidsgrupperna Det vanligaste i samtliga grupper är att fritidsumgänget består av 2-5 medlemmar (tabell 19). 42 % resp. 41 % av grupperna I och II tillhör fritidsgrupper på över 6 medlemmar. Motsvarande siffra för grupp III är 37 % och för grupp IV endast 23 %. Tabellen uppvisar således en

tendens till att elever som varit i kontakt med narkotika tillbringar fritiden i en större kamratkrets än övriga. Var och hur ofta man brukar träffas på fritiden Tabellerna 20 A - E avser att visa var någonstans man brukar träffas på fritiden och hur ofta detta sker. Det vanligaste är att man träffas hemma hos någon åtminstone en dag i veckan. Att träffas på någon ungdomsgård eller klubb är mer frekvent bland ungdomarna i grupp I än bland ungdomarna i övriga grupper; 66 % från denna grupp träffas åtminstone en gång i veckan på dessa ställen. Motsvarande siffra för grupp IV är endast 3 8 % . Fik eller restaurang är mindre populära träffplatser för ungdomarna. Mellan 64-76 % av de olika grupperna uppger att man aldrig brukar träffas på dessa platser. Några klara skillnader mellan grupperna kan inte konstateras.

Kontakt med det motsatta könet De i tabell 21 redovisade resultaten tyder på att ungdomar från grupp I har den största kontakten med det motsatta könet.

Tabell 19. »Hur många ungefär brukar vara med?» Grupp I

2—5 st. 6—9 » 10 el. fler Ej svar Summa

52 Grupp II

Grupp III

Grupp IV

Totalt

58 29 14 0 101

55 18 26 2

57 24 18 1

54 25 20 1

63 16 21 1

58 21 20 1

64 22 13 1

60 22 17 1

62 22 15 1

74 14 8 4

73 4

74 14 9 4

101 Totalt

n 10

SOU 1969: 53

Tabell 20. A. Hemma hos någon.

0 gånger 1 gång 2 gånger 3—4 gånger 5—7 » Ej svar Summa

Grupp IV

Grupp III

Grupp II

Grupp I P

Totalt

35 29 20 6 9 1

45 22 28 4 2 0

39 26 23 5 6 1

40 19 18 14 6 5

32 27 21 12 8 1

36 22 19 13 7 3

100 F

Totalt

31 29 17 16 6 2

23 32 24 16 4 2

26 31 21 16 5 2

33 26 19 13 4 6

24 30 23 16 3 5

29 28 21 14 3 6

101 P

B. Ungdomsgård eller klubb.

0 gånger 1 gång 2 gånger 3—4 gånger 5—7 » Ej svar Summa

Grupp IV

Grupp III

Grupp II

Grupp I

Totalt

35 19 20 16 9 1

29 26 24 20 2 0

33 21 21 18 6 1

43 27 10 10 5 5

39 23 17 14 5 1

41 25 14 12 5 3

50 22 12 9 5 2

33 36 20 10 1 2

40 30 16 10 3 2

63 17 6 5 3 6

50 31 8 5 1 5

57 24 7 5 2 6

101 P

C. På något fik eller någon restaurang.

0 gånger 1 gång 2 gånger 3—4 gånger 5—7 » Ej svar Summa

Grupp IV

Grupp III

Grupp II

Grupp I P

Totalt

68 19 6 4 3 1

59 18 12 12 0 0

64 18 8 7 2 1

64 19 5 5 3 5

68 19 5 6 1 1

66 19 5 5 2 3

69 16 4 6 3 2

66 20 5 4 3 2

67 19 5 5 3 2

78 10 3 2 1 6

74 14 4 2 1 5

76 12 3 2 1 6 100

D. Utomhus någonstans. Grupp II

Grupp I

0 gånger 1 gång 2 gånger 3—4 gånger 5—7 » Ej svar Summa SOU 1969: 53

Totalt

36 11 14 20 18 1

35 26 14 18 9 0

36 17 14 19 14 1

101 Grupp IV

Grupp III

Totalt

31 14 15 16 19 5

52 11 12 16 8 1

41 12 14 16 14 3

25 17 16 24 17 2

41 23 17 13 4 2

34 20 17 18 10 2

101 P

Totalt

25 14 13 24 18 6

38 19 17 14 6 5

31 16 15 19 13 6

100 P

E. Någon annanstans. Grupp I P 0 gånger 1 gång 2 gånger 3—4 gånger 5—7 » Ej svar

Summa

Grupp II Totalt

70 78 13 6 6 8 4 4 6 4 1 0 100 100 100

100 100

Betydligt mer än hälften (57 %) från denna grupp uppger sig ha stadigt sällskap mot 49 % från grupp II och 44 resp. 22 % från grupperna III och IV. I samtliga grupper utgör flickorna en större andel som har stadigt sällskap. Uppskattning av det egna antalet vänner i förhållande till andras Ovanstående frågeställning kan ses som ett mått på elevernas självskattade kamratkontakt eller popularitet. Av tabell 22 framgår att elever från grupp I uppger sig ha fler vänner än elever i de övriga grupperna. 44 % av grupp I har mycket fler eller något fler vänner mot 33 % från grupp II. Grupp III ligger ännu något lägre med 25 % och grupp IV endast 16 % . Dessa siffror skulle alltså tyda på att, i första hand, de som fortsätter att använda narkotika och, i andra hand, de som har använt narkotika men slutat anser sig ha fler vänner än övriga elever. För detta talar det faktum att ungdomarna i dessa två grupper enligt tabell 19 tenderar att vistas i något större kamratgrupper än övriga. De i detta avsnitt redovisade resultaten

Grupp III F

Grupp IV

Totalt

68 11 7 6 5 3 100

64 68 66 14 14 14 8 10 9 7 5 6 6 2 4 2 2 2 101 101 101

Totalt

68 64 66 10 15 12 6 8 7 6 5 6 4 3 4 6 5 6 100 100 101

om umgänget på fritiden ger ingen klar bild av skillnaderna mellan undersökningsgrupperna. Ungdomarna som brukar eller prövat på narkotika tycks dock ha ett större umgänge med äldre kamrater och kamrater utanför skolan. De har också i större utsträckning s. k. stadigt sällskap. 2.2.4 Kontakt med föräldrarna För att belysa kontakten med föräldrarna har ett antal frågor ställts som berör fritiden, skolan samt benägenheten att diskutera viktiga problem med sina föräldrar. Inom denna variabelgrupp redovisas även elevernas tilldelning av veckopengar. Liksom när det gällde anpassningen i skolan kan frågorna naturligtvis inte ge en total bild av kontakten föräldrar-elever men kan dock ge en viss uppfattning om skillnader i föräldrakontakt mellan undersökningsgrupperna. Kontakt föräldrar — elever vad gäller fritiden Av tabell 23 framgår att endast 18 % från grupp I så gott som alltid talar om vad man gör på sin fritid. Från grupp II

Tabell 21. »Har Du stadigt sällskap?» Grupp I

Ja Nej Ej svar Summa

54 Grupp II

Totalt

55 45 0 100

61 57 39 43 0 0 100 100

43 56 54 43 3 1 100 100

Grupp III F

Grupp IV

Totalt

49 49 2 100

36 50 44 62 49 55 2 2 2 100 101 101

Totalt

17 27 22 80 72 76 3 1 2 100 100 100 SOU 1969: 53

Tabell 22. »Om Du jämför Dig med andra anser Du att Du har fler eller färre vänner än de?»

P Mycket fler Något fler Inte fler Mindre Ej svar Summa

Grupp IV

Grupp III

Grupp II

Grupp I Totalt

Totalt

16 30 49 4 1

10 30 53 2 6

14 30 50 3 3

11 23 63 3 0

7 25 60 7 1

9 24 62 5 1

5 16 70 8 1

4 23 67 5 1

5 20 68 7 1

3 14 69 13 1

2 13 70 14 1

3 13 70 13 1

100 Tabell 23. »Brukar Du tala om för Dina föräldrar vad Du gör på Din fritid?»

Ja så gott som alltid Ja ibland Nej så gott som aldrig Ej svar Summa

28 63

56 40

44 50

38 55

64 33

50 45

9 0

3 0

6 0

6 1

3 0

4 0

31 59

48 45

39 52

21 1

10 0

7 0

16 60

20 63

18 61

23 1

18 0

101 P

Totalt

Grupp IV

Grupp III

Grupp II

Grupp I

Tabell 24. »Brukar Du informera Dina föräldrar om hur det går för Dig i skolan?»

P J a så gott som alltid 21 J a ibland 66 Nej så gott som aldrig 11 Ej svar 1 Summa

99 Grupp IV

Grupp III

Grupp II

Grupp I

Yotalt

Totalt

30 56

31 60

30 58

28 59

43 48

36 53

36 54

52 43

43 49

15 1

14 0

9 0

12 0

14 0

8 0

10 0

10 1

5 0

8 0

100 F

Totalt

28 53

24 61

20 0 101

Tabell 25. »Händer det att någon av Dina föräldrar hjälper Dig med Dina hemuppgifter?»

SOU 1969: 53

Grupp IV Totalt

Totalt

Totalt Ja ofta Ja händer någon gång Nej så gott som aldrig Ej svar Summa

Grupp III

Grupp II

Grupp I

51 43 48 5 2 4 100 100 100

40 3

40 1

40 2

45 1

35 1

40 1

43 1

33 0

39 1

Tabell 26. »Om Du ställs inför problem som Du vet att Dina föräldrar skulle kunna hjälpa Dig med, brukar Du då diskutera dessa med dem?» Grupp I

Grupp II

Grupp III

Totalt

Ja med far Ja med mor Ja med både far och mor Nej varken med far eller mor Ej svar

9 26

2 39

6 31

14 30

3 56

9 42

12 24

2 53

18 5

28 0

21 3

9 2

15 1

12 2

11 1

9 1

Summa

uppger 39 % detsamma medan motsvarande siffror för grupperna III och IV är 44 resp. 50 %. Grupp I föredrar oftast att yppa sina aktiviteter ibland (61 % ) . I samtliga grupper är det en större andel flickor som så gott som alltid talar om för föräldrarna vad man har för sig på fritiden. Kontakt föräldrar — elever vad gäller skolan I tabell 24 redovisas elevernas vilja att informera sina föräldrar om skolarbetet. Grupp I har lägst andel för svarsalternativet så gott som alltid. Cirka 1/4 av grupp I uppger detta mot 30 % för grupp II och 36 resp. 43 % för grupperna III och IV. En stor andel av grupp I (61 %) säger sig informera föräldrarna ibland. I samtliga grupper är det vanligare att flickorna så gott som alltid informerar sina föräldrar. Tabell 25 redovisar ett mått på hur vanligt det är att föräldrarna hjälper sina barn med hemuppgifter från skolan. En jämförelse mellan grupperna ger vid handen att 48 % av grupp I får hjälp med hemuppgifterna ofta eller någon gång mot 58 % från grupp II. Motsvarande siffror för grupperna III och IV är 60 resp. 61 %.

Benägenhet att diskutera problem med föräldrarna Som synes är elever från grupp I minst benägna att diskutera sina problem med föräldrarna (tabell 26). En sammanslagning av de tre första svarskategorierna visar att 56

Grupp IV P

Totalt

ca 3/4 av eleverna från grupp I diskuterar sina problem med någon eller med bägge föräldrarna. 87 % från grupp II uppger detsamma mot 89 resp. 92 % från grupperna III och IV. En jämförelse mellan könen visar att det i samtliga grupper är vanligare att pojkarna diskuterar sina problem med sina fäder och att flickorna i stället vänder sig till sin mor. I den mån man diskuterar med en av föräldrarna är det betydligt vanligare att ungdomarna vänder sig till sina mödrar.

Tilldelning av veckopengar En jämförelse mellan grupperna ger vid handen att grupp I i större utsträckning har mer pengar per vecka från sina föräldrar (tabell 27). Sålunda har drygt hälften (56 %) av grupp I över tio kronor per vecka mot 49 % från grupp II och 42 resp. 23 % från grupperna III och IV. De mått på kontakten mellan föräldrar och elever som här har använts tyder på att narkotikabrukare har mindre kontakt med sina föräldrar än övriga elever. 2.3 Sammanfattande

kommentarer

Vid den genomförda undersökningen erhölls ett relativt sett stort bortfall. Den olika stora benägenheten för att vara borta från skolan i de olika undersökningsgrupperna gör det troligt att en relativt stor del av narkotikabrukarna finns i bortfallet. Estimationer av t. ex. konsumtionsvanevariabler SOU 1969: 53

Tabell 27. »Hur mycket får Du i veckopeng?» Grupp I

Okr 1—10 kr 11—20 » 21—30 » 31—40 » 41—50 » 51 och mer Ej svar Summa

Grupp III

Grupp II

Grupp IV

Totalt

4 33 36 11 5 0 4 8

12 33 37 10 2 2 2 2

7 33 37 11 4 1 3 5

6 50 30 5 1 1 1 5

3 49 34 8 1 1 1 4

4 50 32 7 1 1 1 4

8 66 15 3 1 1 1 6

4 68 19 4 0 1 0 4

5 39 40 8 2 1 0 5 100

5 39 36 8 2 2 1 7

6 39 33 8 2 3 1 8 100

100 Totalt

kan därför inte göras. Trots löftet om anonymitet är det troligt att man i denna studie, liksom vid studier av alkohol- och tobakskonsumtion haft respondenter som felaktigt uppgett sig vara icke-konsumenter och respondenter som medvetet eller omedvetet uppgivit för låg konsumtion. Detta innebär i första hand att undersökningsgrupperna III och IV inte innehåller enbart icke-konsumenter.

lösningsmedel. En viktig fråga är huruvida eleverna själva uppfattar den information som skolan har gett om narkotika och dess verkningar som tillräcklig. I den här aktuella undersökningen är flertalet av eleverna överens om att ytterligare information behövs i denna fråga. Närmare SU av totala materialet anser att skolan inte har gett dem tillräcklig upplysning.

Båda de ovan redovisade felkällorna torde ha haft samma effekt på undersökningsresultaten. De har gjort det svårare att påvisa skillnader mellan undersökningsgrupperna, vilket bör beaktas vid utvärderingen av undersökningsresultaten. Som ett argument för ett friare bruk av cannabis har ofta framförts åsikten att ett dylikt bruk skulle vara ett substitut för alkohol. Resultaten i denna undersökning tyder på att ovanstående argument inte är tillämpbart för den undersökta populationen. De ungdomar som någon gång använt narkotika men slutat och framför allt de som uppger sig fortsätta med bruket dricker oftare starksprit än övriga. Dessutom konsumerar man i dessa två grupper mer alkohol per gång vilket har mätts med en fråga om hur ofta man dricker alkohol så att man känner sig berusad. 54 % av de ungdomar som uppger att man fortsätter att använda narkotika (grupp I) berusar sig ofta med hjälp av alkohol mot 28 % från grupp II. Grupperna III och IV har lägre siffror, 13 resp. 3 %. Samma tendens framträder även för konsumtion av tobak och

Ett centralt spörsmål är även fritidsgruppernas sammansättning och struktur. En jämförelse härvidlag ger vid handen att vissa skillnader mellan narkotikabrukare, f. d. narkotikabrukare och övriga förekommer. Sålunda är det vanligare att elever från grupperna I och II söker sitt fritidsumgänge bland kamrater som har slutat skolan och att dessa kamrater är äldre än de själva. När det gäller kontakter med det motsatta könet och självskattad kamratkontakt visar resultaten att elever från grupp I i större utsträckning än kamrater från övriga grupper uppger sig ha stadigt sällskap och också har fler vänner. Beträffande problemet om hur man trivs i skolan visar det sig att de elever som aldrig har haft någon beröring med narkotika (grupp IV) är bättre anpassade till skolan. Cirka ZU från denna grupp anser att de trivs mycket bra eller bra med skolan. Motsvarande siffra för grupperna I—III varierar mellan 4 4 - 5 4 % . Vidare framkommer att skolk bland eleverna är vanligast i grupp I. Samma tendens erhölls beträffande kontakten med föräldrarna. Narkotikabru-

SOU 1969: 53

Tabell 1. »Innan Du knarkade första gången, hade Du tidigare blivit erbjuden knark?» Grupp I P

Totalt

9 36 35 20 0

2 41 43 14 0

6 38 38 18 0

14 30 25 31 1

8 35 32 25 0

11 32 28 28 0

99 Ja en gång Ja ett par gånger Ja många gånger Nej aldrig Ej svar Summa

k ä r n a tycks

Grupp II

h a m i n d r e k o n t a k t m e d för •

åldrarna än övriga elever. Sammanfattningsvis kan sägas att undersökningsresultaten tyder på att narkotikabrukarna, undersökningsgrupperna I och II, i större utsträckning än andra elever är benägna att använda andra medel som har en mental effekt, tobak, alkohol och lösningsmedel. De är också sämre anpassade i skolan och har en sämre föräldrakontakt men tycks ha ungefär lika god kamratkontakt. Vissa skillnader i slaget av umgänge förekommer dock.

2.5 Appendix

11 I anslutning till frågan »Har Du någon gång knarkat?» har de elever som svarat ja - grupp I och II - fått besvara ett antal följdfrågor. Dessa frågor avser att belysa olika karakteristika kring narkotikadebuten såsom tidigare möjlighet att pröva på narkotika, debutpreparat, konsumtionssätt, anskaffningssätt, konsumtionsplats och konsumtionssällskapets sammansättning. Tidigare möjlighet att pröva på narkotika I första hand visar tabell 1 att flertalet ungdomar både från grupp I och från grupp II tidigare har erbjudits narkotika men då avstått från att pröva. Vidare är det vanligare att de som någon gång prövat narkotika men slutat (grupp II) i större utsträckning använder sig av första tillfälle att pröva på än de som uppger sig fortsätta med bruket (grupp I). 28 % från grupp II

2.4 Appendix I På sidan 59 återfinns ett antal påståenden om narkotika och narkotikamissbrukare. För vart och ett av dessa påståenden skall Du ange om Du tycker det är »helt riktigt», »delvis riktigt», »tveksamt», »delvis felaktigt» eller »helt felaktigt».

Tabell 2. »Vilket preparat använde Du första gången?» Grupp I

Preludin Morfin Ritalina Haschisch Marihuana LSD Annat Vet ej Ej svar Summa

58 Grupp II

Totalt

3 1 0 84 3 6 4 0 0

8 2 4 71 4 2 8 2 0

5 1 2 79 3 5 5 1 0

2 3 1 77 5 2 3 7 1

6 1 0 76 2 1 5 10 0

4 2 1 76 4 1 4 9 0

101 SOU 1969: 53

Helt riktigt

Delvis riktigt

•

• •

c. Jag anser att om en elev märker att en kamrat använder narkotika, bör han meddela skolledningen detta

•

d. Jag tycker inte sämre om en popartist om jag får reda på att han eller hon använder narkotika

a. Jag anser att straffet för innehav av narkotika skall mildras b. Jag skulle kunna tänka mig att själv använda narkotika

Tveksam

Delvis felaktigt

•

• •

•

e. Jag anser att man bör straffas om man har rökt hasch

•

f. Jag tror att om man en gång börjar med narkotika är det omöjligt att sluta

•

g. Jag tror att narkotika för en del ungdomar kan vara av en viss nytta

•

Jag tycker samhället borde motarbeta narkotikabruket mer än som nu sker

•

k. Jag tror att narkotika ofta är orsaken till svåra våldsbrott

•

1. Jag anser att det är helt förkastligt att använda narkotika

•

m. Jag skulle aldrig kunna acceptera en narkoman i min bekantskapskrets

•

n. Jag tror att många människor behöver narkotika för att lättare stå ut med svårigheterna här i livet

•

o. Jag skulle inte ha något emot om min bästa kamrat använde narkotika

•

p. Jag anser att om en elev märker att en kamrat säljer narkotika, bör han meddela skolledningen detta

•

q. Jag anser att narkomaner tillhör samhällets bottenskikt

•

h. Jag tycker att om en elev använder narkotika, så bör inte kamraterna lägga sig

i detta

i. Jag tycker skolan borde motarbeta narkotikabruket mer än som nu är fallet j.

r. Jag anser att all avgiftning av narkomaner borde ske tvångsmässigt

SOU 1969:53

•

Tabell 3. »På vilket sätt tog Du knarket första gången?» Grupp I

Genom munnen Med spruta Rökte Ej svar Summa

Grupp II

Totalt

9 1 90 0 100

16 0 84 0 100

12 1 88 0 101

9 4 86 0 99

14 1 85 0 100

11 3 86 0 100

svarar att man aldrig tidigare blivit ( :rbjuden narkotika och således använder sig av första brukningsmöjligheten. Motsvarande siffra för grupp I är 18 %. Tabellen visar också att flickorna, innan de brukade narkotika första gången, i bägge grupperna har exponerats för fler tillfällen än pojkarna.

Konsumtionssätt Tabell 3 visar att 88 % från grupp I rökte första gången man brukade narkotika. Ungefär samma andel (86 %) från grupp II svarar detsamma. 13 resp. 11 % från grupp I och II intog narkotika genom munnen medan en liten andel använde sig av spruta, totalt ca 2 %.

Debutpreparat

Anskaffningssätt

Det helt dominerande förstagångspreparatet är som väntat haschisch (tabell 2). 82 % från grupp I uppger haschisch och marihuana som debutpreparat och ungefär samma andel från grupp II ( 8 0 % ) . 7 % från grupp I och 5 % från grupp II uppger preludin och ritalina som förstagångspreparat. LSD används första gången av totalt 2 % (10 st). En större andel från grupp II (9 %) än från grupp I (1 %) vet inte vilket preparat man använde första gången. I svarskategorin annat preparat förekommer bl. a. opium, nembutal och valium.

Det absolut vanligaste sättet att komma i kontakt med narkotika är att man blir bjuden (tabell 4). 54 % av grupp I uppger detta och därav har 7 % bjudits av någon okänd person och 47 % av någon kamrat. En högre andel av grupp II uppger detsamma: 74 % har blivit bjudna varav 14 % av någon obekant och 61 % av en kamrat. Ungdomarna från grupp I har i större utsträckning köpt sin narkotika antingen av en langare (13 %) eller av någon kamrat (15 % ) . Motsvarande siffror för grupp II är 3 resp. 1 0 % .

Tabell 4. »Hur kom Du i kontakt med knarket första gången?» Grupp I

Grupp II Totalt

Köpte av langare Köpte av kamrat Tog själv hem från utlandet Blev bjuden av kamrat Blev bjuden av någon Du inte kände förut Annat sätt Minns inte Ej svar Summa 60

11 18 5 53

5 47

3 10 1 0

14 14 2 0

7 12 2 0

16 12 4

13 15

Totalt

4 14 1 55

2 6 0 68

3 10 1 61

13 7 4 1

7 5 1 100

SOU 1969: 53

Tabell 5. »Var knarkade Du första gången?» Grupp II

Grupp I P

Totalt

Hemma i Din bostad Hemma hos en kamrat I skolan I närheten av skolan På någon ungdomsgård eller klubb I en knarkarkvart Utomlands Annat ställe Minns ej Ej svar

5 31 1 6 18 9 6 21 3 0

0 26 0 0 25 22 2 22 4 0

3 29 1 4 21 14 5 21 3 0

2 30 1 5 13 3 4 29 11 2

3 41 4 3 14 2 7 21 5 1

Summa

3 35 2 4 14 2 5 25 8 2 100

Konsumtionssällskapets sammansättning: tal närvarande

Konsumtionsplats Tabell 5 visar var man befann sig när man brukade narkotika första gången. Av speciellt intresse är svarsalternativen »i skolan» och »i närheten av skolan». Endast en liten andel av ungdomarna i de bägge grupperna uppger att man började med sitt narkotikabruk i eller i närheten av den egna skolan, 5 % från grupp I och 6 % från grupp II. Det vanligaste är att man debuterar hemma hos någon kamrat, därnäst på något annat ställe som kan vara på de mest skiftande platser såsom på någon toalett, i skogen, på badstranden. En relativt stor andel får sin introduktion på någon ungdomsgård eller klubb, 21 % från grupp I och 14 % från grupp II. 14 % av dem som uppger sig fortsätta med sitt narkotikabruk har debuterat i en s. k. »knarkarkvart» mot endast 2 % från grupp II.

An-

Av tabell 6 framgår att debuten oftast sker i en kamratkrets med 2-5 medlemmar. Det är mycket sällsynt att man prövar narkotika första gången ensam. Flickorna tycks i större utsträckning än pojkarna debutera i större grupper med fler än 6 medlemmar. Denna skillnad mellan könen är speciellt framträdande i grupp I. Konsumtionssällskapets sammansättning: Förekomst av icke-konsumenter För att få en uppfattning om huruvida debuten sker som en isolerad företeelse inom gruppen eller inträffar i en krets där alla brukar narkotika ställdes frågan om samtliga som var närvarande vid debuttillfället använde narkotika. Över hälften

Tabell 6. »Hur många var närvarande?» Grupp I

Ensam 1 st. 2—5 st. 6—10 st. Fler än 10 Ej svar Summa SOU 1969: 53

Grupp II

Totalt

1 9 78 6 6 0 100

0 10 49 26 16 0

1 9 66 14 10 0

5 11 65 11 7 1

1 10 61 20 7 1

3 11 63 15 7 1

Tabell 7. »Använde alla som var med knark?» Grupp I

Ja Nej Vet ej Ej svar Summa

Grupp II

Totalt

71 21 8 0

63 18 20 0

68 20 12 0

44 40 13 2

57 32 11 0

51 36 12 1

(51 %) från grupp II uppger att alla som var med använde narkotika. En större andel (68 %) från grupp I uppger detsamma. 12 % från båda grupperna säger sig inte känna till om alla använde narkotika vid tillfället ifråga. Sammanfattningsvis kan man konstatera att flertalet av de elever som någon gång har brukat narkotika redan tidigare har haft möjlighet att pröva på. Vidare visar resultaten att det helt dominerande förstagångspreparatet är haschisch, och därmed är rökning det vanligaste konsumtionssättet första gången. Den första kontakten med narkotika sker oftast genom att man blir bjuden och då framför allt av någon kamrat. När det gäller var någonstans debuten sker, är det mycket ovanligt att skolan eller skolans närhet är platsen för introduktionen. Den vanligaste debutplatsen är hemma hos någon kamrat. Beträffande konsumtionssällskapets sammansättning vid debuten kan konstateras att narkotikan första gången intas i mindre grupper oftast bestående av 2-5 medlemmar och att förekomsten av icke-kon-

sumenter i dessa grupper är relativt sett liten. 2.6. Appendix

III

Till de respondenter som uppger sig fortsätta med narkotikabruket - grupp I - har ett antal frågor ställts som avser att belysa olika karakteristika kring det fortsatta narkotikabruket. Sålunda berör frågorna konsumtionsintensitet, nuvarande preparat, konsumtionssätt, anskaffningssätt, plats för anskaffningen, konsumtionsplats, konsumtionssällskapets sammansättning och stabilitet samt sätt för finansiering av inköp av narkotika.

Konsumtionsintensitet

(A)

De i tabell 1 redovisade resultaten visar på en skillnad mellan könen vad gäller konsumtionsintensiteten. Nära hälften (47 %) av flickorna har en konsumtion på ett eller ett par konsumtionstillfällen i veckan, medan motsvarande siffra för pojkarna endast är 26 %. Av totala antalet

Tabell 1. »Hur ofta knarkar Du nu?» Pojkar

Så gott som dagligen Ett par gånger i veckan En gång i veckan Ett par gånger i månaden Någon gång i månaden Några gånger om året Summa 62

Flickor

Totalt

7 15 6 16 19 17

9 19 7 20 24 21

2 14 10 6 12 7

4 27 20 12 23 14

9 29 16 22 31 24

T 22 12 17 24 lfr

100 SOU 1969: 53

Tabell 2. »Hur många gånger har Du knarkat den senaste veckan?»

Varje dag Några gånger Ett par gånger En gång Ingen gång Summa

5 10 5 20 40

6 13 6 25 50

1 9 5 17 19

2 18 10 33 37

6 19 10 37 59

5 15 8 28 45

(B)

Samma skillnad mellan könen som framträdde i tabell 1 återfinns även i tabell 2; flickorna har i större utsträckning brukat narkotika den senaste veckan. Endast för alternativet varje dag dominerar pojkarna. Frekvensen för detta alternativ är emellertid mycket små.

Debutpreparat - Nuvarande

brukare finns den största frekvensen i svarskategorin en eller ett par gånger i månaden; 41 %.

Konsumtionsintensitet

Totalt

Flickor

Pojkar

preparat

Tabell 3 avser att redovisa en jämförelse mellan debut- och nuvarande preparat. Cellvärdena är totalsiffror dvs. procent av totala antalet brukare. Som synes har det

skett en viss omfördelning av konsumtionen. Tabellen är något svårtolkad då endast ett debutpreparat kan förekomma medan en och samma individ vid den aktuella undersökningsperioden kan konsumera flera olika preparat. Allmänt kan konstateras att det har skett en ökning för alla slag av narkotika, dvs. efter debuten har man även prövat andra slag än det man använde första gången. Sålunda uppgav 5 % preludin som debutpreparat medan 24 % svarar att man nu använder detta slag av narkotika. Det är framför allt de som debuterade med haschisch som svarar för denna ökning. 15 % som började med haschisch använder nu även preludin. Totalt uppgav 79 % haschisch som debutpreparat. Av dessa fortsätter 78 % att använda samma preparat men har till stor del övergått till andra, förutom till preludin och marihuana även till LSD och annat. 13 % använder nu LSD.

Tabell 3. »Vilket preparat använde Du första gången?» der Du nu?»

»Vilket eller vilka preparat använ-

Nuvarande preparat Summa debut- Preludin prep.

Morfin

Ritalina

Haschisch

Marih.

LSD

Annat

Preludin Morfin Ritalina

5 2 2

3 0 0

1 2 0

0 0 0

4 1 2

2 1 0

0 1 0

0 0 0

Debutpreparat Haschisch Marihuana LSD Annat

79 3 5 5

15 1 1 4

2 0 1 2

5 0 0 2

78 3 2 4

13 2 1 0

7 0 5 0

8 0 0 4

12 Summa SOU 1969:53

Tabell 4. »På vilket eller vilka sätt tar D u k n a r k e t numera?» Pojkar

Flickor

Totalt

% Genom munnen Med spruta Röker M+ S M+ R S+ R Ej svar Summa

6 3 62 2 6 1 0_

8 4 77 3 8 1 0

5 0 38 1 6 0 1

10 0 75 2 12 0 2

11 3 100 3 12 1 1

9 2 76 2 9 1 1

100 Tabell 5. »Varifrån skaffar D u knarket?» Pojkar

Flickor

Totalt

% Köper av langare Köper av kamrater Langar själv Skaffar från läkare Bjuden Annat sätt

37 31 6 0 31 4

46 39 8 0 39 5

19 25 1 0 25 6

37 49 2 0 49 12

56 56 7 0 56 10

43 43 5 0 43

Tabell 6. »På vilket eller vilka ställen får eller k ö p e r D u knarket?» Pojkar

Flickor

I skolan I närheten av skolan Ungdomsgård Kond. eller rest. Klubb Skiva Annat ställe Ej svar

5 4 10 2 29 18 36 3

6 5 13 3 36 23 45 4

Totalt

2 0 5 3 28 20 30 0

4 0 10 6 55 39 59 0

7 4 15 5 57 38 66 3

5 3 11 4 44 29 50 2

Tabell 7. »Var b r u k a r D u ta knarket?» Pojkar

Hemma i Din bostad Hemma hos en kamrat I skolan I närheten av skolan På någon ungdomsgård eller klubb I en knarkarkvart Annat ställe

64 Flickor

Totalt

12 33 2 2 19 13 23

15 41 3 3 24 16 29

12 25 4 0 25 13 15

24 49 8 0 49 25 29

24 58 6 2 44 26 38

18 44 5 ? 34 ?0 29

SOU 1969: 53

Konsumtionssätt Konsumtion av narkotika genom att röka är ojämförligt vanligast (86 %) (tabell 4). Av dessa uppger 10 % att man kombinerar det med annat konsumtionssätt. 5 % använder sig av spruta och 20 % tar narkotikan genom munnen. Jämfört med pojkarna konsumerar flickorna narkotikan genom munnen i större utsträckning, 24 % mot 14 % för pojkarna.

intar narkotikan hemma hos en kamrat. Därnäst vanligast konsumtionsställe är ungdomsgårdar eller klubbar 34 %. En relativt stor andel (20 %) nämner s. k. knarkarkvartar som tillhåll för intagande av narkotika. Vidare visar tabellen att skolan och skolans närhet spelar en relativt liten roll i sammanhanget. Endast 5 resp. 2 % uppger skolan och skolans närhet som möjliga konsumtionsställen. Konsumtionssällskapets sammansättning: Förekomst av klasskamrater

A nskaffningssätt Som synes är det lika vanligt att man köper narkotikan av langare eller av kamrater som att man blir bjuden (tabell 5). Dock är det vanligare att pojkarna köper direkt av langare och att flickorna köper av kamrater. Jämfört med pojkarna är det en större andel flickor som blir bjudna. A nskaffningsplats Hälften av ungdomarna uppger sig skaffa narkotikan på andra ställen än på de i frågan nämnda (tabell 6). Annat ställe innebär bl. a. olika platser på stan; t. ex. centralstationen, på torget, eller hemma hos någon. Det näst vanligaste är på någon klubb (44 % ) . Endast en liten del av narkotikaspridningen tycks ske i eller i närheten av skolan. Endast 5 % uppger att man skaffar narkotika i skolan och 3 % i närheten.

Tabell 8 visar att över hälften ( 5 4 % ) uppger att kamrater som har slutat skolan är med och 39 % att kamrater från annan skola än den egna deltar när man intar narkotikan. Jämfört med pojkarna har flickorna en betydligt större andel som brukar narkotikan tillsammans med kamrater som har slutat skolan. Konsumtionssällskapets Könsfördelning

sammansättning:

Av tabell 9 framgår att ungefär hälften av respondenterna uppger att konsumtionsgrupperna består av ungefär lika många pojkar som flickor. Därnäst vanligast är att pojkarna överväger. Endast 1 flicka svarar att konsumtionen sker med endast flickor närvarande medan 25 % av pojkarna uppger att bara pojkar är med.

Konsumtionsplats

Konsumtionssällskapets sammansättning: Förekomst av icke-konsumenter och konsumtionssällskapets stabilitet

Tabell 7 visar var någonstans man vistas vid konsumtionstillfällena. Totalt 44 %

Tabell 10 redovisar svaren på frågan om alla som är med vid konsumtionstillfällena

Tabell 8. »Vilka brukar vara med när Du knarkar?» Pojkar

Brukar vara ensam Klasskamrater Kamrater från samma skola men ej från samma klass Kamrater från annan skola än Din egen Kamrater som har slutat skolan SOU 1969: 53 5—914398

Flickor

Totalt

3 16

4 20

1 8

2 16

4 24

3 18

21 30 39

26 38 49

9 21 32

18 41 63

30 51 71

23 39 54

Tabell 9. »Är både pojkar och flickor med?»

Bara pojkar Bara flickor Mest pojkar Ungefär lika många pojkar som Ej svar

Totalt

Flickor

Pojkar n

20 0 24 flickor 32 2 Summa 80

25 0 30 40 3 101

0 1 13 34 1 51

0 1 26 67 2 100

20 1 37 66 3 131

15 1 28 51 2 100

Tabell 10. »Brukar alla som är med ta knark?»

Ja Nej Vet ej Ej svar

Totalt

Flickor

Pojkar n

44 20 15 1 Summa 80

55 25 19 1 100

26 13 10 2 51

51 26 20 3 100

70 33 25 3 131

54 25 19 2 100

Tabell 11. »Brukar det oftast vara samma kamrater som är med?»

Ja Nej Ej svar Summa

Totalt

Flickor

Pojkar

71 8 1 80

89 10 1 100

41 8 2 51

80 16 4 100

112 16 3 131

86 12 2 100

Tabell 12. »Hur skaffar Du pengar till knarkinköp?»

Blir oftast bjuden Använder veckopengar Arbetar själv ihop pengar Skaffar pengar på annat sätt Ej svar

66 Totalt

Flickor

Pojkar n

20 25 15 15 5 Summa 80

25 31 19 19 7 101

18 18 5 6 4 51

35 35 10 12 8 100

38 43 20 21 9

29 33 15 16 7 100

131 SOU 1969: 53

tar narkotika. I något mer än hälften (54 %) av fallen konsumeras narkotika av samtliga, vilket tillsammans med de i tabell 11 redovisade uppgifterna tyder på att narkotikan spelar en viss roll för stabiliteten inom gruppen. Av tabell 11 framgår att flertalet respondenter uppger att det oftast är samma kamrater som är med vid konsumtionstillfällena.

Sätt för finansiering av inköp av narkotika Av tabell 12 framgår hur man skaffar pengar för inköp av narkotika. Det vanligaste är att veckopengarna används för anskaffningen, 33 % uppger detta. En något mindre andel (29 %) säger sig oftast bli bjudna, flickorna i större utsträckning än pojkarna. Knappt en tredjedel uppger att man själv arbetar ihop pengarna eller skaffar dem på annat sätt. De i appendix III redovisade resultaten, som berör de elever som fortsätter att bruka narkotika, visar en skillnad mellan könen vad gäller konsumtionsintensiteten. Det är en större andel av flickorna än av pojkarna som uppvisar ett eller ett par konsumtionstillfällen i veckan. En viss omfördelning av preparattyp har skett sedan debuten, dvs. det är relativt vanligt att man har prövat andra slag av narkotika än det man använde första gången. Anskaffningen av narkotika sker till största delen genom att man köper det, antingen av en langare eller av en kamrat, och att man blir bjuden. Liksom när det gällde debuten är det sällsynt att skolan och skolans närhet är platsen för anskaffning och konsumtion av narkotikan. Beträffande konsumtionssällskapets sammansättning kan konstateras att narkotikan till största delen intas bland kamrater som har slutat skolan, och att det oftast är samma kamrater, som är med vid konsumtionstillfällena. Vidare är det vanligast att konsumtionssällskapen består av ungefär lika många pojkar som flickor och att förekomsten av icke-konsumenter i dessa grupper är relativt liten. I den mån man köper narkotikan sker finansieringen SOU 1969: 53

Inskrivningsskyldigas narkotikavanor 1968 frekvenser, attityder och bakgrundsdata Jan Agrell

Björn Netz

3.1 Förord Denna PM är en preliminär redovisning för narkomanvårdskommitténs räkning av MPI projekt D 013. Undersökningen har planlagts och genomförts av MPI. Vid databehandlingen har institutet fått hjälp av kommittén dels ekonomiskt, dels personellt genom kommitténs biträdande sekreterare, forskningsassistenten Nils Wickberg. Föreliggande PM har författats av militäröverpsykolog Jan Agrell, fil. lic. Björn Netz och fil. kand. Bertil Wolff. Författarna svarar gemensamt för bearbetning och resultattolkning. Manuskriptet avslutades i mars 1969. 3.2 Inledning I Militärpsykologiska institutets (MPI) långsiktsplan upptages under projekt nr D 013 undersökningar rörande toxikomani (främst alkohol-, läkemedels- och liknande missbruk) bland värnpliktiga och militärtjänstgöringens inverkan därpå. Problemställningen har initierats av bl. a. Försvarets sjukvårdsstyrelse, Försvarsstaben och Värnpliktsverket. Bakgrunden är att söka dels i det under senare år starkt ökande narkotikamissbruket bland ungdomen, dels i den utveckling, som alkoholbruk och -missbruk undergått under samma tid. Inom den militära samhällsfunktionen

68 Bertil Wolff

har dessa förhållanden återspeglat sig på flerahanda sätt. Så har vid inskrivningarna av de värnpliktiga under senare år antalet frikallelser och tillfälliga oduglighetsförklaringar på grund av nervösa och andra psykiska besvär ökat kraftigt och narkotikaoch alkoholkonsumtion i vidgad omfattning ingått i sjukdomsgenesen. Även vid de värnpliktigas inryckning till och fullgörande av grundutbildningen har frekvensen av grövre anpassningssvårigheter med narkotika- och alkoholmissbruksbakgrund ökat med påföljd att sådana missbruk vunnit insteg på förbanden. MPLs befattning med toxikomanin är primärt föranledd av dennas militära konsekvenser. Företeelsen är en allmän samhällsföreteelse med särskild aktualitet bland ungdomskategorierna av båda könen. Under kortare perioder - inskrivning, grundutbildning och krigsförbandsövningar - kommer hälften, den manliga hälften, i kontakt med krigsmakten, som därigenom direkt berörs av företeelsen och dess konsekvenser för de värnpliktigas lämplighet för och anpassning till den militära samhällsfunktionen. De olika undersökningar som MPI företagit och företar är av dessa skäl begränsade till värnpliktiga, manliga individer främst i åldersläget från 18 år och upp i 20-årsåldern och kan icke utsträckas till ålderskategorier över 47 års ålder. Detta innebär vilket bör sägas ifrån redan här - att man inte från MPI:s undersökningsresultat kan SOU 1969: 53

generalisera till andra populationsutsnitt eller till hela landets befolkning. Även en annan anledning finns härtill. Undersökningarna är upplagda för att belysa de militära problemen i sammanhanget, vilket är en given begränsning, då vårdnadsaspekterna t. ex. kommer i bakgrunden och olika socialmedicinska omständigheter av betydelse för uppspårande och omhändertagande av de drabbade icke kommer in i bilden. Ej heller har vi ännu kunnat göra våra undersökningar helt täckande för berörda ålderskategorier i hela landet; t. v. har kapaciteten främst inriktats på vissa storstadsområden medan glesare bebyggda områden endast medtagits som jämförelsematerial. Detta begränsar generaliserbarheten men invalidiserar den inte. Tidigare har MPI i samverkan med Värnpliktsverket (VPV) gjort en enkätundersökning rapporterad i MPI A-rapport nr 5, okt. 1968: »Narkotikavanor hos inskrivningsskyldiga - undersökningar inom Stockholms och Gävleborgs inskrivningsområden 1967» av Jan Agrell och Bertil Creutzer. Resultaten och erfarenheterna från denna har utnyttjats vid uppläggningen och genomförandet av här redovisad undersökning av inskrivningsskyldiga år 1968. Vad som nu överlämnas är en preliminär redovisning av viktigare data och förhållanden rörande de ca 20 000 i undersökningen ingående individerna. Redovisningen sker i form av en tabellkommenterande PM, där även vissa mer översiktliga jämförelser göres och vissa preliminära slutsatser dragés. Jämförelser görs också med undersökningsresultaten från 1967. Det måste understrykas att nu föreliggande rapportering icke är en vetenskaplig slutprodukt utan en under kraftig tidsnöd åstadkommen preliminär avstämning av resultaten. Den definitiva vetenskapliga avrapporteringen kommer att ske under sommaren 1969 med början i en rad B-rapporter, som redovisar och kommenterar det grundläggande tabellmaterialet. Dessa följes sedan till hösten av en sammanfattande slutrapport i MPI A-rapportserie. SOU 1969: 53

3.3 Undersökningspopulation

3.3.1 Antal Föreliggande undersökning omfattar uppgifter från 20 034 inskrivningsskyldiga, vilket innebär att vi har data från något mindre än hälften av samtliga som skrevs in år 1968. Materialet har till största delen insamlats vid inskrivningsnämnder i storstadsregioner och områden däromkring, då en arbetshypotes har varit att narkotikamissbruk i första hand är en storstadsföreteelse. Vidare har Bergslagens inskrivningsområde medtagits. Detta lo täcker dels några regionsstäder som Karlstad och Örebro, dels landsbygd samt mindre städer och samhällen. En översikt av hur många som skrevs in vid de olika nämnderna, och vilka områden som dessa täcker geografiskt, ges i tabell 1 nedan. 3.3.2 Bortfall Då i skrivande stund inga slutgiltiga uppgifter lämnats om antalet inskrivna är ovanTabell 1. Antal inskrivna vid olika nämnder. Nämnder: Täcker geografiskt: lo 1 S » » Nv » » Nö 7 » 17 G » » Bh Milo B

Södra Stockholm med förorter Nordvästra Stockholm med förorter Nordöstra Stockholm med förorter a. Malmö stad b. Södra Skåne Göteborg med förorter Bohuslän1 Värmland Örebros, och Kopparbergs län2

Antal inskrivna 3 428 3 166 3 151 2131 1 349 3 132 1 391 2 987 20 735

1 Då nämnden lo 17 Bh även skrivit in några som bodde i Göteborgs förorter har dessa vid den geografiska indelningen överförts till lo 17 G. 2 Inskrivningen vid denna central pågick under hösten 1968 och har även fortsatt under våren 1969, varför endast data från »höstomgången» medtagits. Denna grupp är i vissa avseenden selegerad då i första hand studerande och pojkar från omkringliggande tätorter och städer inskrevs under hösten. Data från »våromgången» kommer tillsammans med nu redovisade data från Milo B att presenteras i de kommande MPI-rapporterna.

Tabell 2. »Vilket år är Du född?» Antal (A) Född 1948 eller tidigare » 1949 » 1950 » 1951 » 1952 eller senare Totalt

Procent (%)

460 2,3 5 118 25,8 14 166 71,4 79 0,4 19 0,1 19 842 100,0 Bortfall % 0,8

stående siffror endast att betrakta som preliminära. De anger antalet besvarade inskrivningsprov (I-prov) och motsvarar inte helt det antal individer som fick fylla i enkäten om narkotikavanor. Differenserna uppskattas dock vara mycket små. Med ledning av ovanstående uppgifter skulle vårt initiala bortfall uppgå till 3,4 % och till största delen vara orsakat av obesvarade och ofullständigt besvarade formulär. Detta bortfall måste alltså betraktas som obetydligt. Vid en genomgång av de formulär som utgått ur det databearbetade materialet framkom vidare inga tecken på att något systematiskt bortfall förekommit i något avseende. Förutom detta initiala bortfall förekommer även ett visst bortfall vid varje fråga, vilket kommer att redovisas i anslutning till varje tabell. 3.3.3 Ålder De inskrivningsskyldigas framgår av tabell 2.

3.3.4 Ortstillhörighet Något över hälften av de som besvarat enkäten har växt upp i storstadsregioner medan däremot andra större städer är klart underrepresenterade i vårt material. (Tabell 3.) 3.4 Metoder 3.4.1 Datainsamlande Själva datainsamlingen pågick för alla nämnder utom vid Milo B under tiden 25.9-1.12.1968. För Milo B gäller 1.920.12.1968; data insamlas där även under våren 1969. Enkäten besvarades i samband med övriga prov och formulär under inskrivningens skriftliga provfas. Besvarandet, åt vilket 20 minuter hade anslagits, skedde efter övriga prov och låg för samtliga nämnder utom Milo B före läkarundersökningen. För att fullständig anonymitet skulle kunna garanteras, var formulären endast rubricerade som »Personligt frågeformulär». Efter besvarandet fick de prövade (dpp) själva lägga ned blanketterna i ett kuvert, försluta detta och sedan lägga det i en uppsamlingslåda.

åldersfördelning 3.4.2 Frågeformuläret

Tabell 3. »Var har Du i huvudsak varit bosatt under Din uppväxt?» A

I Stor-Stockholm, Göteborg eller Malmö 11033 55,8 I annan stad med mer än 50 000 inv 831 4,2 I annan stad eller tätort med under 50 000 inv 3 693 18,7 På landsbygden 4 056 20,5 Utomlands 154 0,8 Totalt 19 767 100,0 Bortfall % 1,2

70 Det stora flertalet var vid inskrivningstillfället 18 år eller stod i begrepp att fylla detta under året 1968.

Det formulär som användes var en vidareutveckling och omarbetning av det som gavs vid 1967 års undersökning. Den nya versionen bestod sammanlagt av 38 frågor 1 av vilka de första 21 riktades till samtliga, frågorna 22-32 enbart till dem som prövat narkotika och resterande 33-38 till ickebrukarna. Formuläret innehöll 11 frågor om narkotikavanor, 3 om alkoholvanor, en om tobakskonsumtion. Vidare fanns 4 frå1

I detta formulär förekommer vissa frågor inklusive svarsalternativ, som är direkt hämtade från andra undersökningar, då vi önskar möjliggöra senare jämförelser. SOU 1969: 53

gor avsedda att täcka utbudet av narkotika och icke-brukares attityder till narkotika. Dessutom ingick 10 frågor som berörde sociala förhållanden och anpassning samt 8 frågor rörande attityder till olika slags auktoriteter. Frågorna var tryckta på två blanketter avsedda för optisk läsning. Markering fick endast ske för ett av alternativen till varje fråga, och skulle göras i form av blyertsstreck i vissa rutor. Formuläret återges i bilaga 1. Förutom de två frågeblanketterna fanns även en instruktionsblankett med anvisningar för ifyllandet samt ett blankt papper på vilket dpp i förekommande fall fick kommentera frågorna eller sina lämnade uppgifter. 3.4.3 Genomgång och kontroll av formulär Följande faktorer stod för den största delen av bortfallet och föranledde åtgärder, antingen korrigeringar eller också uteslutningar: a. Dubbelmarkeringar och kommentarer på svarsblanketterna. b. Markeringar med annat än blyertspenna, ofullständiga markeringar av aktuella rutor och för svaga markeringar. c. Vikta och trasiga formulär. d. Mycket ofullständiga formulär (t. ex. sådana där en fråga var överhoppad, helt obesvarade formulär etc). e. Feltryckta eller otryckta blanketter samt saknade blanketter. Samtliga formulär kontrollerades visuellt i dessa avseenden. »Defekta» formulär uteslöts och felifyllda formulär rättades. Samtliga blanketter kodades och överfördes slutligen till datakort, ett kort för varje individ. I några av frågorna förekom det att dpp mot instruktionen prickade för två eller flera alternativ. För att vi ej skulle behöva utesluta dessa formulär från den vidare databearbetningen, användes följande tillvägagångssätt. När dubbelmarkeringar förekom i frågorna 18, 23, 26, 27, 28, 30, 34, 36 och 38 överfördes de förprickade alternativen till det sista alternativet (»annat», »annan orsak» el. dyl). Alla dessa ändringar SOU 1969: 53

protokollfördes och kommer att redovisas i kommande rapporter. Vid läsandet av resultaten i föreliggande rapport bör man alltså ha i minne att frekvenserna i det sista alternativet i ovan nämnda frågor till en viss del består av omkodade dubbelmarkeringar. 3.4.4 Statistiska metoder I denna rapport redovisas endast absoluta frekvenser och procenttal. Materialet betraktas som en totalpopulation och vi avser inte generalisera våra resultat. Några osäkerhetsmått av statistiskt slag lämnas därför ej. Tolkningen av tabellerna och eventuella differenser mellan grupper sker i stället i form av subjektiva utvärderingar. Vi har valt denna linje då vårt material är mycket stort och vi härigenom erhållit stora undergrupper. 3.4.5 Indelning av materialet i undergrupper För att uppnå en bättre differentiering av materialet har vi varit tvungna att indela det i undergrupper efter olika dimensioner. Geografisk indelning: Inskrivningsområden: Stockholm Göteborg Malmö Bohuslän Södra Skåne Bergslagen Indelningen är betingad av de aktuella inskrivningsområdena. Vi har emellertid vidtagit några modifieringar då vi slagit samman de som skrevs in vid Stockholms tre nämnder till en grupp, som får representera hela Stockholmsregionen. I den kommande rapporteringen skall dessa tre Stockholms nämnder (nordöstra, nordvästra och södra) redovisas var och en för sig. För att kunna jämföra våra tre största städer har de inskrivna vid lo 7 delats upp i två grupper, dels de från Malmö stad och dels de resterande som i huvudsak kommit 71

från södra Skånes städer (Ystad, Trelleborg och Simrishamn) och landsbygd. Grupperna från de övriga nämnderna är ouppdelade med undantag av lo 17 Bh som fått lämna ca 100 individer till lo 17 G då dessa varit bosatta i Göteborgs förorter. Denna indelning är beroende av vilka distrikt de olika nämnderna täckt av. De tre nämnderna i Stockholm har ett ganska homogent storstadsmaterial medan Milo B har det mest heterogena. Missbruksfrekvens:» Grupp »

I: Icke-brukare II: Engångsmissbrukare före eller under 1967 » III: Engångsmissbrukare under 1968 » IV: 2-10 gångers-missbrukare » V: Mer än 1 O-gångers-missbrukare Ovanstående indelning är gjord för att få en så pass nyanserad bild av missbruksfrekvens som möjligt. Gruppen icke-brukare torde vara utanför all diskussion. Engångsmissbrukargruppen anses intressant då denna grupp delvis kan betraktas bestå av nyfikna som haft möjlighet att pröva på narkotika, men ej haft behov eller önskan att fortsätta. Att denna grupp delats upp beror på att vissa individer ( = Grupp II) kan ses som sådana som fått sin nyfikenhet stillad, då de ej använt narkotika sedan minst ett halvt år tillbaka. Andra personer ( = Grupp III) kan däremot utgöras av narkotikamissbrukare i vardande, enär de kanske prövat narkotika för första gången någon tid före mönstringen och kan tänkas vilja fortsätta. Grupperna IV och V har valts för att underlätta jämförelser mellan vårt material och andra undersökningar. Vi har alltså ej i denna indelning tagit hänsyn till vilket preparat som använts och på vilket sätt detta tagits. Dessa synpunkter beaktas i följande indelning:

Typ av missbruk: 1. Cannabismissbrukare 1-10 gånger 2. Cannabismissbrukare 11-50 gånger

3. Cannabismissbrukare mer än 50 gånger 4. Orala centralstimulantiamissbrukare; högst 10 ggr (»CS oralt =s= l o ggr») 5. Orala centralstimulantiamissbrukare; mer än 10 ggr (»CS oralt > 10 ggr») 6. Missbrukare som injicerar 7. LSD-missbrukare 8. Opium-missbrukare Denna indelning grundar sig på de vanligaste kliniska narkotikamissbrukargrupperna och representerar även olika arter och olika »gravhetsgrad» av missbruk. I grupperna 1-5 ingår även missbruksfrekvens, men i de övriga kan ingå såväl engångs- som »massivt» missbruk. En begränsning är nödvändig, då - teoretiskt sett ca 95 olika grupper kan erhållas om hänsyn tages till typ av preparat, intagningssätt och missbruksfrekvens utifrån våra frågor. Våra två indelningar av narkotikamissbrukare - missbruksfrekvens resp. typ av missbruk - är alltså en kompromiss mellan många möjliga indelningar. Vi anser oss dock med dessa indelningar fånga in de mest intressanta missbrukargrupperna samtidigt som vår frekvensindelning utgör ett grovt komplement, som i första hand gör det möjligt att belysa narkotikamissbrukets utbredning i vissa delar av Sverige.

3.5 Resultat 3.5.1 Disposition av resultaten Den följande framställningen kommer i stort att bestå av tabeller och tabellkommentarer, som belyser de punkter som har omnämnts tidigare. Efter vart och ett av dessa avsnitt följer en sammanfattande kommentar. Rapporten avslutas med en allmänt hållen sammanfattning av de viktigaste fynden och vilka frågeställningar och åtgärder som kan bli aktuella. Vi har under rubriken »Metoder» tidigare kommenterat våra olika indelningar av 1 1 den följande framställningen kommer allt bruk av narkotika att benämnas »missbruk». Detta skall ej ses som en värdering, utan följer de juridiska normer som gäller för allt intagande av narkotika oavsett typ eller frekvens.

SOU 1969: 53

de tillfrågade och varför vi valt just dessa grupper. Någon utförligare presentation av dessa gruppindelningar ges ej i detta avsnitt. De olika redovisningspunkterna A - E utgör de, som från narkomanvårdskommitténs synpunkt är mest relevanta. A. Redovisning efter geografisk indelning Materialet erbjuder som tidigare angivits möjligheter att indela de prövade i geografiskt hänseende efter det inskrivningsområde i vilket mönstringen skedde. Vi kommer att belysa följande förhållanden utifrån denna indelning: 1. Frekvens av missbruk och icke-bruk mot inskrivningsområden (tabell 4). 2. Typ av missbruk mot inskrivningsområden (tabell 5). 3. Utbud av narkotika till icke-brukare mot inskrivningsområden (tabell 6-7). 4. Olika aspekter av narkotikamissbruk mot inskrivningsområden (tabell 8-16). B. Missbruksvanor studerade efter typ av missbruk I syfte att belysa om »narkotikavanorna» för olika typer av missbruksgrupper skiljer sig åt, studeras dessa i de frågor i formuläret som rör narkotikabruket (tabell 17-26).

E. Alkoholvanor och tobaksbruk i kombination med narkotikamissbruk Då undersökningens primära syfte var att kartlägga narkotikavanor, har ej alkoholbruk penetrerats närmare. I formuläret ingår tre frågor som gäller alkoholbruk utifrån vilka ett grovt bruksindex upprättats. Av speciellt intresse är att se om alkoholbruk är relaterat till narkotikamissbruk. Följande bearbetningsplan gäller för alkoholdata: Alkohol- respektive tobaksbruk mot typ av narkotikamissbruk (tabell 56-59). För de tabellkommentarer som följer, gäller att samtliga procenttal är avrundade och redovisas utan decimaler. För värden med högre noggrannhet hänvisas till själva tabellerna. När kommentarerna »med ökad missbruksfrekvens» förekommer, syftar detta endast på våra grupper med olika frekvent missbruk sedda i följande ordning; grupp II och III - grupp IV - grupp V. Då en tendens föreligger i en tabell, såtillvida att med »ökat missbruk» följer en upp- eller nedgång i något avseende, är detta inte jämställt med ett direkt kausalsamband. Andra faktorer kan inte uteslutas. Det är således själva samvariationen som kommenteras i tabellerna, inga kausalsamband.

C. Attityder och bakgrundsdata för ickebrukare och grupper med olika frekvens missbruk Missbruksfrekvens studeras mot formulärets attitydfrågor och frågor om sociala förhållanden och social anpassning (tabell 24-47). D. Jämförelse av narkotikamissbruk i Stockholm 1967 och 1968 Det material som 1968 insamlats vid Stockholms tre nämnder kan i vissa avseenden göras jämförbart med 1967 års material som rapporterats av Agrell och Creutzer. Vissa fundamentala tabeller kommer att jämföras (tabell 48-55). SOU 1969: 53

Redovisning

efter geografisk

indelning

Tabell 4. Frekvens av narkotikamissbruk mot inskrivningsdistrikt. Inskrivningsdistrikt

Icke-brukare 1 gång före el under 1967 1 gång under 1968 2—10 gånger Mer än 10 gånger Totalt

Stockholm

Göteborg

Malmö

6 685 324 165 1008 801

74,4 2 571 3,7 110 1,8 62 11,2 279 8,9 212

79,5 1 674 3,4 57 1,9 32 8,6 166 6,6 131

Bohuslän

Sö. Skåne

Bergslagen

81,3 1 204 2,8 32 1,6 11 8,1 54 27 6,4

90,7 1 221 2,4 22 0,8 20 4,1 54 2,0 28

90,8 2 781 1,6 49 1,5 43 4,0 133 2,1 67

% 90,5 1,6 1,4 4,3 2,2

8 983 100,0 3 234 100,0 2 060 100,0 1 328 100,0 1 345 100,0 3 073 100,0

Bo rtfall %

0,1

0,0

0,1

0,0

Kommentar: Användande av narkotika i dess vidaste mening är mest frekvent i storstadsregioner. Missbruket är störst både i absoluta tal och i procent i Stockholm följt av Göteborg och Malmö, medan övriga mer heterogena stads- och landsbygdsdistrikt ligger lägst. Engångsmissbrukarna är relativt få, de flesta brukarna återfinnes i de andra kategorierna. Detta mönster är likadant för alla områdena, dock något mer uttalat i storstadsregionerna. Dessa förhållanden måste även ses mot »utbudet» av narkotika som redovisas i den följande texten (se tabell 6).

Tabell 5. Typ av missbruk mot inskrivningsdistrikt. Inskrivningsdistrikt

Cannabis: 1—10 gånger » 11—50 » » > 50 » CS oralt < 10 » CS oralt > 10 » »Injicerare» LSD-missbrukare Opiummissbrukare Andra missbrukare Totalt Bortfall %

Stockholm

Göteborg

Malmö

1 373 308 334 67 34 74 13 25 13

61,4 405 13,6 87 14,8 89 3,0 18 1,6 6 3,4 18 0,5 5 13 1,1 0,6 1

2 241 100,0 622 2,8

Bohuslän

Sö. Skåne

Bergslagen A

63,1 228 13,6 52 13,9 53 2,8 11 0,9 6 2,8 13 0,8 5 2,0 1 0,2 2

61,5 14,0 14,3 3,0 1,6 3,5 1,3 0,3 0,5

81 9 11 10 2 2 2 0 0

69,2 7,7 9,4 8,5 1,7 1,7 1,7 0,0 0,0

74 7 10 5 3 6 3 3 3

64,9 206 6,1 33 8,8 26 7 4,4 0 2,6 3 5,3 2,6 0 2,6 3 2,6 1

73,8 11,8 9,3 2,5 0,0 1,1 0,0 1,1 0,4

100,0 371

100,0 117

100,0 114

100,0 279

100,0

3,3

4,4

5,6

8,1

4,5

Kommentar: Av tabellerna framgår att cannabismissbruket dominerar i mycket hög grad. I storstadsregionerna utgör gruppen »cannabis 1—10 ggr» ca 60 % av samtliga narkotikamissbrukare och övriga cannabisgrupper utgör där ca 30 %. I våra övriga områden är motsvarande siffror ca 70 % resp. 15—20 %. Övriga typer är i förhållande till cannabis av relativt ringa omfattning. Störst av dessa är gruppen som missbrukar centralstimulantia, medan LSD- och opium-missbrukare utgör ett mycket litet antal, 28 resp. 44 av samtliga 3 897 tillfrågade narkotikamissbrukare. För centralstimulantia dominerar oralt intagande, injicerande sker i större utsträckning i de tre storstäderna än i övriga distrikt med undantag av södra Skåne, där dock antalet är mycket litet, 6 individer. I viss mån måste narkotikamissbruket ses mot bakgrund av hur pass lätt det är att få tag i narkotika och vilka preparat som då står till buds. Genom att studera i vad mån icke-brukarna har blivit erbjudna narkotika kan man få en grov bild över »utbud» och »tillgänglighet». Frågorna 33 och 36 i vårt formulär täcker i vilken mån man blivit erbjuden narkotika och av vilket slag. Dessa frågor studeras mot geografisk indelning.

74 SOU 1969: 53

Tabell 6. » H a r D u n å g o n gång blivit erbjuden narkotika?» Inskrivningsdistrikt

Ja, flera gånger Ja, en gång Nej, aldrig Totalt Bortfall %

Stockholm

Göteborg

Malmö

Bohuslän

Sö. Skåne

Bergslagen

2 500 967 2 356

42,9 661 16,6 418 40,5 1 168

% 29,4 18,6 52,0

% 438 247 820

% 198 166 689

29,1 16,4 54,5

% 124 138 803

18,3 15,9 65,8

416 11,6 387 13,0 75,4 1 837

15,8 14,7 69,6

5 823 100,0 2 247 100,0 1 505 100,0 1 047 100,0 1 065 100,0 2 640 100,1 12,8 5,1 13,1 12,9 12,6 10,1

Kommentar: Tabellen visar att det är i storstäderna som andelen av de som har blivit erbjudna narkotika en eller flera ggr är störst. I Stockholm är den 60 %, i Göteborg 48 % och i Malmö 36 %, medan procenttalen 34, 27 och 31 gäller för övriga distrikt. Observeras bör att gruppen som blivit erbjuden en gång är ungefär lika stor i alla regioner. Tabell 7. »Om Du blivit erbjuden narkotika. Vilket preparat har Du oftast blivit erbjuden?» Inskrivningsdistrikt Stockholm

Sö. Skåne

Bohuslän

Malmö

Göteborg

Bergslagen A

6,8 63 0,4 4 86,4 812 0,2 3 1,2 14 0,1 0 0,5 7 0 0,1 4,4 63

6,5 0,4 84,1 0,3 1,4 0,0 0,7 0,0 6,5

3 224 100,1 966

99,9

50 8 548 0 11 0 13 0 35 665

7.5 22 1,2 4 82,4 249 0,0 0 1,7 9 0,0 0 2,0 4 0,0 2 5,3 31 100,1 321

6,9 21 1,2 1 77,6 194 0,0 3 2,8 5 0,0 4 1,2 4 0,6 0 9,7 25 100,0 257

8,2 64 0,4 4 75,5 645 1,2 5 1,9 15 1,6 1 1,6 6 0,0 1 9,7 39 100,1 780

8,2 0,5 82,7 0,6 1,9 0,1 0,8 0,1 5,0 99,9

51,8

62,4

60,3

73,4

79,0

72,0

°/

219 12 2 785 8 39 1 16 2 142

Preludin/ Ritalina Amfetamin/Fenedrin Cannabis Morfin/Palfium LSD/Meskalin Mebumal/Nembutal Opium Meproban/Restenil Annat Totalt Bortfall %

Kommentar: Denna tabell visar generellt att cannabis dominerar mycket starkt som oftast erbjudet preparat och varierar mellan 76—86 % bland de olika regionerna. I andra hand kommer Preludin/Ritalina på ca 7—9 %. Utbudet av övriga preparat är mycket litet. (Den faktiska konsumtionen hos missbrukarna kommer att redovisas i tabell 12.) Tabell 8. »När prövade Du narkotika första gången?» Inskrivningsdistrikt Stockholm A Före 1966 Under 1966 Under 1967 Under januari-ju ni 1968 Efter 1 juli 1968 Totalt Bortfall %

Bohuslän

Sö. Skåne

Bergslagen

7 32 57 16 12

5,6 25,8 46,0 12,9 9,7

17 18 45 25 19

13,7 23 14,5 59 36,3 126 20,2 44 15,3 40

7,9 20,2 43,2 15,1 13,7

100,0 124

100,0 292

100,1

Malmö

Göteborg

16,6 76 23,8 124 38,5 282 14,0 109 7,2 71

11,5 48 18,7 89 42,6 159 16,5 60 10,7 30

12,4 23,1 41,2 15,5 7,8

2 302 100,1 662

100,0 386

100,0 124

380 549 886 322 165

0,1

0,3

0,5

0,0

Kommentar: Vanligast förekommande debutår är 1967. För alternativen »Före 1966» och »Under 1966» framkommer att bland samtliga områden har Stockholm det högsta procenttalet, 41 %, följt av Malmö, 36 %. Därefter följer övriga regioner på ungefär samma nivå med ca 30 %. SOU 1969: 53

Tabell 9. »Vilket preparat tog Du första gången?» Inskrivningsdistrikt

Preludin/Ritalina Amfetamin/Fenedrin Cannabis Morfin/Palfium LSD Mebumal/Nembutal Opium Meproban/Restenil Annat Totalt

Stockholm

Göteborg

Malmö

Bohuslän

Sö. Skåne

Bergslagen

192 8,4 31 18 0,8 9 2 007 87,1 575 6 0,3 4 13 0,6 4 0 0,0 3 22 0,9 12 7 0,3 0 37 1,7 26 2 302 100,1 664

Bortfall %

4,7 25 5 1,4 86,6 330 0,6 0 0,6 4 0,5 1 1,8 4 0,0 3 3,9 15

6,5 16 1 1,3 85,3 101 0,0 2 2 1,0 0 0,3 1,0 0 0,8 0 3,9 2

12,9 0,8 81,5 1,6 1,6 0,0 0,0 0,0 1,6

8 0 96 6 1 1 2 0 10

6,5 1? 0,0 3 77,4 250 4,8 1 0,8 0 0,8 0 5 1,6 0,0 1 8,1 10

4,1 1,0 89,0 0,3 0,0 0,0 1,7 0,3 3,4

100,1 387

100,1 124

100,0 124

100,0 292

99,8

0,0

0,1

0,3

0,0

Kommentar: Debutdrogen är i mellan 77 och 89 % cannabis i samtliga områden. För Bohuslän och Södra Skåne ligger procentsiffran relativt sett något lägre än i övriga områden. På andra plats kommer Preludin/Ritalina och varierar som debutdrog mellan 4 och 13 % bland de olika områdena. Procentuellt sett är dessa debutpreparat mest frekventa i Bohuslän följt av Stockholm. Debut med andra preparattyper har skett i mycket lika omfattning. Bland de övriga alternativen kommer »annat» högst; som tidigare påpekats inrymmer detta alternativ även de som uppgivit mer än ett alternativ på frågan.

Tabell 10. »När använde Du narkotika senast?» Inskrivningsdistrikt

Före 1967 Under 1967 Under januari-juni 1968 Efter 1 juli 1968 Totalt Bortfall %

Stockholm

Göteborg

Malmö

% 200 409 446 926

Boh islän

Sö. Skåne

Bergslagen

10 23 21 38

10,9 25,0 22,8 41,3

9 18 26 49

17 8,8 17,6 51 25,5 50 48,0 125

10,2 40 20,7 105 22,5 118 46,6 291

7,2 35 19,0 76 21,3 83 52,5 137

10,6 23,0 25,1 41,4

1 981 100,0 554

100,0 331

100,1 92

100,0 102

99,9

17,6

14,7

25,2

17,7

14,1

§% 7,0 21,0 20,6 51,4 100,0 16,3

Kommentar: Det mest angivna alternativet för samtliga områden är »efter 1 juli 1968» och procentsiffrorna varierar mellan 42—53 %. Därnäst följer »januari-juni 1968», vilket innebär att mellan 64 och 74 % av samtliga missbrukare har använt narkotika under 1968. Dessa siffror bör ses mot det relativt stora bortfallet i denna fråga som förekommer. Orsaken härtill är oklar.

76 SOU 1969:53

Tabell 11. »Hur många gånger har Du använt narkotika?» Inskrivningsdistrikt Stockholm A %

Bohuslän A %

Malmö A %

172 169 110 96 116

25,9 89 25,5 107 16,6 59 14,5 61 17,5 70

23,1 27,7 15,3 15,8 18,1

2 298 100,0 663

100,0 386

100,0 124

1_ 2—4 gånger 5—10 gånger 11—50 gånger Mer än 50 gånger

489 629 379 350 451 Totalt

Göteborg A %

21,3 27,4 16,5 15,2 19,6

Bortfall %

43 34 20 13 14

34,7 27,4 16,1 10,5 11,3

42 34 20 11 17

100,0 124

0,5

0,1

Sö. Skåne A %

0,0

Bergslagen A %

92 84 49 36 31 100,0 292 33,9 27,4 16,1 8,9 13,7

31,5 28,8 16,8 12,3 10,6 100,0

0,0

Kommentar: Procentuellt sett finns de flesta engångsmissbrukarna utanför storstadsregionerna, 31—35 % mot 21—26 %. Andelen individer som tagit narkotika »2—4 ggr» resp »5—10 ggr» är mycket homogen i samtliga geografiska områden (27 % resp 16 %). Det mer frekventa missbruket återfinns däremot i storstäderna. Andelen individer som besvarat alternativet »fler än 50 ggr» är störst i Stockholm (20 %) följt av Malmö och Göteborg (18 %) medan övriga regioner ligger på 11—14 %. Tabell 12. »Vilket preparat har Du tagit oftast?» Inskrivningsdistrikt:

Preludin/Ritalina Amfetamin/Fenedrin Cannabis Morfin/Palfium LSD/Meskalin Mebumal/Nembutal Opium Meproban/Restenil Annat Totalt

Stockholm

Göteborg

129 41 2 027 2 14 0 25 1 52

5,6 27 12 1,8 88,5 581 3 0,1 0,6 5 0,0 1 13 1,1 0,1 0 2,3 21

2 291 100,1 644

4,1 20 1,8 8 87,6 334 0,5 1 0,8 5 0,2 1 2,0 1 0,0 1 3,2 15 100,2 386

5,2 15 1 2,1 86,5 101 0,3 1 2 1,3 0,3 0 0,3 0 0,3 0 0,9 4 100,2 124

0,2

0,6

Bortfall %

Bohuslän

Malmö

Sö. Skåne

Bergslagen

12,1 10 0,8 2 81,5 92 0,8 2 1,6 3 0,0 1 0,0 3 0,0 0 3,2 11 100,0 124 0,0

0,5

7 8,1 1,6 3 74,2 266 1,6 0 2,4 0 0,8 0 2,4 3 0,0 1 8,9 10 100,0 290

% 2,4 1,0 91,7 0,0 0,0 0,0 1,0 0,3 3,4 99,8 0,7

0,0

Kommentar: Mest frekvent är cannabis-missbruket, men dominansen varierar från 74 till 92 % i olika inskrivningsområden. I storstadsregionerna utgör andelen cannabis ca 87 %. I samma områden kommer Preludin/Ritalina på andra plats med ca 5 %. I övriga områden varierar detta missbruk från 2 % i Bergslagen till 12 % i Bohuslän. De absoluta talen är emellertid mycket små vilket även gäller för resterande preparatmissbruk. Tabell 13. »Hur har Du intagit det preparat Du tagit mest?» Inskrivningsdistrikt Stockholm A

°/

Göteborg A

Malmö

Bohuslän

Sö. Skåne

Bergs lagen

7,3 16 2 4,1 88,1 103 0,5 2

13,0 1,6 83,7 1,6

12 9 99 4

100,0 123

99,9

9,7 14 7,3 4 79,8 269 3,2 4 100,0 291

7,2 38 3,8 24 88,0 594 7 1,1 2 296 100,1 663 165 86 2 020 25

Genom munnen Injektion (spruta) Rökt Annat sätt Totalt Bortfall %

SOU 1969: 53

0,4

5,7 28 3,6 16 89,6 340 2 1,1 100,0 386 0,1

0,5

0,8

4,8 1,4 92,4 1,4 100,0 0,3

0,0

Kommentar: Det klart dominerande intagningssättet över alla regioner är att röka (80—92 %). I andra hand tas det mest använda preparatet peroralt (5—13 %) medan man i 1—7 % av alla fall injicerar det. Intressanta procenttal som dock bygger på få observationer är att 13 % i Bohuslän har tagit preparatet peroralt och att 7 % i södra Skåne injicerat det. Mönstren för de olika storstäderna är mycket snarlika. Tabell 14. »Har Du någon gång tagit en spruta med narkotika ('sil')?» Inskrivningsdistrikt

Nej aldrig Ja, en gång Ja, flera gånger Totalt

Stockholm

Göteborg

Malmö

2 048 78 160

89,6 582 3,4 33 7,0 44

88,3 336 5,0 25 6,7 23

2 286 100,0 659

100,0 384

Bortfall %

0,8

Bohuslän

Sö. >Skåne

Bergslagen

87,5 115 6,5 4 6,0 5

92,7 3,2 4,0

111 4 9

89,5 276 3.2 7 7.3 9

94,5 2,4 3,1

100,0 124

99,9

100,0 292

100,0

0,7

0,0

1,0

0,0

Kommentar: Av tabellen framgår att andelen i de olika regionerna som injicerat narkotika en eller flera gånger varierar mellan 6 och 13 %. De tre storstäderna ligger mycket lika i detta avseende (ca 11 %). Bergslagen är det område som står för det lägsta antalet som injicerat 6 %. Tabell 15. »Från vem har Du oftast fått Din narkotika?» Inskrivningsdistrikt Stockholm

Göteborg

Malmö

Okänd person Bekant Klasskamrat Annan kamrat Annan person

% 732 565 104 395 228

Totalt

Bohuslän

Sö. !Skåne

Bergslagen

36,2 186 27,9 175 5,1 20 19,5 136 11,3 59

32,3 112 30,4 102 3,5 22 23,6 76 10,2 55

30,5 27,8 6,0 20,7 15,0

43 34 1 31 9

36,4 28,8 0,8 26,3 7,6

46 28 8 19 13

40,4 69 24,6 100 7,0 15 16,7 58 11,4 36

24,8 36,0 5,4 20,9 12,9

2 024 100,0 576

100,0 367

100,0 118

99,9

100,1 278

100,0

Bortfall %

12,2

13,3

5,4

4,8

8,1

Kommentar: För de tre storstäderna gäller att man erhåller narkotika i något större utsträckning av »okänd person» och därnäst av »bekant». Denna tendens fast något mer accentuerad föreligger också för Bohuslän och södra Skåne medan i Bergslagen den omvända relationen gäller. Dessa båda kategorier (»okänd person» och »bekant») svarar för tillsammans i runt tal drygt 60 % av all narkotikadistribution. Av samtliga alternativ erhåller »klasskamrat» de lägsta procenttalen genomgående. Tabell 16. »Hur stort är Ditt behov av att ta narkotika?» Inskrivningsdistrikt

Mycket stort Ganska stort Ganska litet Mycket litet Inte alls

Stockholm

Göteborg

Malmö

10 18 44 55 492

3 1,6 2,9 12 7,1 26 8,9 35 79,5 300

0,8 0 3,2 3 6,9 6 9,3 7 79,8 103

0,0 0 4 2,5 5,0 4 5,9 12 86,6 104

1 0,0 3 3,2 3,2 19 9,7 25 83,9 238

0,3 1,0 6,6 8,7 83,2

100,0 376

100,0 119

100,0 124

100,0 286

99,8

Totalt

21 0,9 69 3,2 139 6,5 193 9,1 1 709 80,2 2 131 99,9

Bortfall %

7,5

6,8

3,1

Bohuslän

Sö. !skåne

4,0

Bergslagen A

0,0

2,1

Kommentar: Generellt gäller att 80—87 % av alla narkotikamissbrukarna i de olika områdena uppger att de inte alls har något behov av att ta sin narkotika medan 1—4 % anger att behovet är ganska eller mycket stort. Frågorna 26 och 30 har ej tagits med i denna redovisning då de mer berör motivationsaspekten kring narkotikamissbruket. De redovisas i stället under C. Attityder och bakgrundsdata.

78 SOU 1969:53

A. Sammanfattning och kommentarer Både utbud och narkotikamissbruk är mesl frekventa i våra tre största städer, där Stockholm intar tätplatsen och följs av Göteborg och sedan Malmö. I övriga områden förekommer utbud och missbruk men ej lika frekvent. Tillgången till narkotika kan alltså betraktas som relativt stor i de av oss undersökta områdena. Av samtliga ca 20 000 tillfrågade har 33 % uppgivit att de blivit erbjudna och 20 % att de använt narkotika. Den förra siffran bör dock tas med en viss reservation då ett 11 %-igt bortfall förekommer i den fråga som täcker utbudet till icke-brukarna. Med ledning av vår geografiska indelning kan vi belysa vissa aspekter av missbrukets utveckling över landet. Att inte narkotikamissbruket har en lika stor omfattning utanför storstäderna är härvid värt att kommentera. Det är uppenbart att man blir erbjuden narkotika lika ofta som i storstäderna. Å andra sidan framgår av tabell 47 att endast 0,7 % bland icke-brukarna ansett att den viktigaste anledningen till att de ej prövat narkotika var att de ej vetat hur eller var de skulle få tag på narkotika. Hypotesen om att en våg av narkotikamissbruk sköljer fram över landet kan ej bekräftas enbart från denna undersökning. En uppslagsända i denna fråga skulle möjligen vara att Bergslagen geografiskt sett ligger något mer isolerat än t. ex. södra Skåne, som har tätare kontakter med kontinenten. Likväl är missbruksfrekvensen lika hög i bägge dessa områden. Detta skulle möjligen kunna tala för att det faktum att narkotikamissbruket inte är så frekvent utanför storstadsregionerna inte beror så mycket på den geografiska avskärmningen, utan snarare på att behovet att använda narkotika f. n. inte är så stort i dessa områden. I samtliga områden gäller att de flesta som använt narkotika har prövat cannabis och gjort det 1-10 ggr. De därefter största missbruksgrupperna är de som missbrukat cannabis 11-50 ggr samt mer än 50 ggr. övriga kategorier av missbrukare är inte SOU 1969: 53

påfallande frekventa, även om de ur missbrukssynpunkt skulle stå för ett »gravare» sådant. Om dessa senare kategorier kan sägas att opium- och LSD-missbruk utifrån vår undersökning visat sig vara av mycket ringa omfattning, medan gruppen som injicerar narkotika är något större (andelen, som företrädesvis injicerar sitt preparat, varierar mellan 1-5 % över de olika distrikten). Detta missbruk är att betrakta som mycket allvarligt. I relation till övrigt missbruk är det dock ganska obetydligt bland dessa 18-åriga pojkar. Då antalet missbrukare utanför storstadsregionerna på det hela taget är ganska få, kan man ej med säkerhet uttala sig om olika missbruksmönster i olika distrikt utifrån de redovisade procenttalen. Dock synes det i grova drag vara ungefär likartat i de olika områdena. Ovanstående missbruksmönster liknar i hög grad det utbud som icke-brukarna har konfronterats med. Som tidigare påpekats dominerar cannabis och följs närmast, fast i liten utsträckning, av preludin/ritalina. Utbudets mönster är också mycket lika i de olika distrikten. Vissa skillnader i debutår föreligger för missbrukarna i de olika områdena. Gemensamt är dock att 1967 är det år som man oftast prövat narkotika första gången. I Stockholm har fler prövat före 1967 än i andra regioner, och i något mindre grad har man prövat första gången under 1968. Skillnaderna är dock små. För storstäderna tycks tendensen vara att missbruket har börjat tidigare i Stockholm, följt av Malmö och sedan Göteborg. Debutdrogen framför alla andra är cannabis i samtliga distrikt. Därefter följer preludin/ritalina fast i mycket liten omfattning, och debut med andra preparat sker i ännu mindre utsträckning. Dessa förhållanden liknar i hög grad de som gäller för utbudet. Några skillnader i debutpreparatsmönster kan ej beläggas. I samtliga områden kan missbruket betecknas som aktuellt och i stort sett har endast en tredjedel av de som använt narkotika slutat före 1968. Vissa smärre skill79

nåder i materialet skulle peka på att missbruket just nu är mest förekommande i Göteborg och Bergslagen, om man ser till andelen missbrukare som använt narkotika efter 1 juli 1968. Procentuellt sett finns de flesta engångsmissbrukarna utanför storstadsregionerna, och de med den högsta missbruksfrekvensen inom dessa. Grupper med frekvenser mellan dessa ytterligheter är andelsmässigt sett lika stora i de olika inskrivningsdistrikten. Det mest frekventa missbruket förekommer eller har förekommit i Stockholm, följt av Malmö och Göteborg. För alla områden gäller, som tidigare omnämnts, att cannabis användes mest, dock missbrukas det mest frekvent i Bergslagen procentuellt sett följt av de tre storstäderna. Därefter följer Bohuslän och södra Skåne. Anmärkningsvärt är att sammanlagt endast 15 av 3 897 missbrukare har uppgett sig mest använda »udda-preparat» som morfin/palfium, mebumal/nembutal och meproban/restenil och därigenom endast utgör någon promille av det totala antalet missbrukare. Andelen av samtliga missbrukare som överhuvudtaget injicerat narkotika en eller flera gånger är något större i Malmö och

södra Skåne. Totalt sett dominerar Stockholm med 238 av totalt 401 individer som injicerat. Denna totalsiffra innebär att något över 10 % av samtliga missbrukare någon eller flera gånger injicerat narkotika. Mönstret för de vägar man erhåller sin narkotika skiljer sig inte påtagligt i de olika områdena, utan distributionen följer i stort samma former. Okända personer och bekanta står som de största leverantörerna medan klasskamrater i mycket liten utsträckning levererar narkotika. Vad alternativen »okänd person» och »bekant» innebär är något svårtolkat. Om man t. ex. många ggr får sin narkotika från en och samma okända person kan han med tiden bli en sorts bekant. Även i övrigt är frågans alternativ något diffusa. På vilket sätt »annan kamrat» och »annan person» skiljer sig från tidigare nämnda alternativ är svårt att avgöra. Av denna anledning vill vi ej närmare kommentera de svaga trender som föreligger i tabell 15. På det hela taget uppger missbrukarna att deras behov att ta narkotika är mycket litet. Det finns en mycket svag tendens till att behovet uppges vara större i storstäderna, men skillnaderna ligger bara på några få procent.

B. Missbruksvanor studerade mot typ av missbruk. Tabell 17. »När prövade Du narkotika första gången?» Typ av missbruk: Cannabis 1-10 ggr A % Före 1966 Under 1966 Under 1967 Januari-juni 1968 Efter 1 juli 1968 Totalt: Bor tfall %

Cannabis Cannabis CS oralt CS oralt LSDOpium11-50 ggr > 50 ggr < 10 ggr > 10 ggr Injicerare missbruk missbruk A % A % A % A % A /o A /o A /Q

193 8,2 67 13,5 151 28,9 13 11.0 15 441 18,6 143 28,8 172 32,9 25 21,2 16 998 42,2 217 43,8 176 33,7 50 42,4 16 460 19,4 55 11,1 18 3,4 19 16.1 1 274 11,6 14 2,8 6 1,1 11 9,3 3 2 366 100,0 496 100,0 523 100,0 118 100,0 51 0,0 0,0 0,0 0,0

29,4 48 41,4 11 31,4 27 23.3 4 31,4 33 28.4 11 2,0 3 2,6 0 4,3 2 5,9 5 100,1 116 100,0 28 0,0 0,0

39,3 15 14,3 12 39,3 14 0,0 0 7,1 4 100,0 45 0,0

33,3 26,7 31,1 0,0 8,9 100,0 0,0

Kommentar: För dem som använder cannabis och centralstimulantia (CS) oralt gäller att ju fler gånger man använt narkotika ju tidigare började man. Injicerare har generellt börjat tidigare relativt andra grupper.

80 SOU 1969: 53

abell 18. »Vilket preparat tog Du första gången?» Typ av missbruk: Cannabis 1-10 ggr A % reludin/Ritalina imfetamin/ enedrin Cannabis lorfin/Palfium .SD/Meskalin flebumal/ lembutal >pium leproban/ iestenil .nnat Totalt:

34 Cannabis Cannabis CS oralt 11-50 ggr > 50 ggr < 10 ggr A % A % A %

1,4

0 6 0,3 2 290 96,7 449 5 0,2 1 3 3 0,1

5,9

78,0 22

43,1

51,7

3,6

0,0 2 90,5 466 0,2 3 0,6 3

0,4 89,3 0,6 0,6

12 12 0 0

10,2 2 10,2 25 0,0 0 0,0 0

3,9 49,0 0,0 0,0

6 41 3 0

5,2 35,3 2,6 0,0

3 7 1 15

10,7 25,0 3,6 53,6

1 2,2 19 42,2 0 0,0 0 0,0

0,0 0,6

1 0

0,8 0,0

1 1

2,0 2,0

1 1

0,9 0,9

0 0

0,0 0,0

0 0,0 22 48,9

0,6 0 1 2,1 99,9 522 100,1 118

0,0 0,8

0 0

0,0 0,0

0 4

0,0 3,4

1 0

3,6 0,0 100,1

0 0,0 1 2,2 45 99,9

0,0

4,8

0 11

0,0 0,5

1 5

0,2 1,0

0 3

3 15

0,1 0,6

3 10

0,6 2,0

3 11

2 367 99,9 496

Bortfall %

0,2

0,0

/-c n OpiumCb oralt missbruLSD_ > 10 ggr Injicerare missbrukare käre A % A % A % A %

100.0 51

100,0 115 100,0 28 0,0

0,0

4,4

ommentar: äbellen visar en generell tendens att de som missbrukar Cannabis, CS, LSD, och i viss mån Opium även haft imma drog som debutdrog. r ör cannabis under 11 ggr gäller att nästan samtliga (97 %) börjat med cannabis. De två övriga cannabis-gruperna har i ca 90 % börjat med detta preparat och i ca 5 % med Preludin/Ritalina. För CS > 11 ggr har ca 90 % örjat med detta, medan gruppen CS fler än 10 ggr i ungefär lika stor utsträckning debuterade med cannabis och ;S. Av injicerarna började något mer än hälften med Preludin/Ritalina och ca 1/3 med cannabis. Bland de 28 .SD-missbrukarna började något mer än hälften med detta preparat medan en fjärdedel började med cannabis. iv opium-missbrukarna började ca hälften med opium och 42 % med cannabis.

"abell 19. »När använde Du narkotika senast?» Typ av missbruk Cannabis

Cannabis Cannabis CS oralt

1-10 ggr

11-50 ggr > 50 ggr < 10 ggr

Totalt

Opii l m miss brukare

20,7 2 15,9 12

3,9 23,5

7 6,4 18 16,5

2 4

8,3 16,7

3 8

8,3 22,2

20,8 40 7,6 29 56,5 439 83,9 23

35,4 8 28,0 29

15,7 56,9

19 17,4 2 65 59,6 16

1860 100.0 496 100,0 523 99,9 82

100,0 51

100,0 109 99,9 24

8,3 5 66,7 20 100,0 36

13,9 55,6 100,0

14,3

20,0

236 481

12,7 25,9

22 91

4,4 18,3

521 622

28,0 103 33,4 280

A öre 1967 Inder 1967 Inder januari— ini 1968 if ter 1 juli 1968

LSDmiss> 10 ggr Injicerare brukare

CS oralt

Bortfall %

21,6

0,0

8 36

1,5 17 6,9 13

0,0

30,5

0,0

6,0

'ommentar: ör alla grupper utom cannabis mindre än 11 ggr och CS oralt < 11 gäller att över 50 % har använt narkotika nare än 1 juli 1968. För de två andra grupperna är motsvarande andel ca 30 %. Den grupp som procentuellt sett ar största andelen på alternativet »Efter 1 juli 1968» är cannabisgruppen 50 ggr med 84 %. Resultaten bör dock s med försiktighet, enär ett stort bortfall föreligger i vissa fall (främst cannabis < 11 ggr, CS oralt < 11 ggr ch opiumgruppen). SOU 1969:53 6—914398

Tabell 20. »Hur många gånger har Du använt narkotika?» Typ av missbruk: Cannabis Cannabis Cannabis CS oralt 1-10 ggr 11-50 ggr > 50 ggr < 10 ggr A % A % A % A % 1 gång 2- —4 gånger 5- —10 gånger 11 •—50 gånger > 50 gånger Totalt Bortfall %

801 977 589

33,8 41,3 24,9

_ — — — —

— — — — — — 496 100,0 — — 523 100,0 — — — —

50 36 32

42,4 30,5 27,1

— — — —

LS D CS oralt . " miss> 10 ggr Injicerare brukare A % A % A %

— — 25 26

2 367 100,0 496 100,0 523 100,0 118 100,0 51 0,0 0,0 0,0 0,0

7 6 5 16 82

5 6 2 6 9

17,9 11 21,4 6 7,1 3 21,4 7 32,1 18

24, 13, 6, 15, 40,

100,0 116 100,0 28

99,9 45

100,

0,0

— —

49,0 51,0

6,0 5,2 4,3 13,8 70,7

Opiummissbrukare A %

0,0

Kommentar: Då grupperna till viss del är indelade efter denna fråga, är vissa frekvenser givna från början. Detta gör, att tabelle: lämnar information endast för vissa av grupperna. För cannabis-missbrukarna < 11 gånger framgår att de i 1/3 av fallen tagit det endast en gång, medan man i 41 "/ tagit 11—50 ggr och i 25 % fler än 50 ggr. För CS oralt mindre än 11 ggr är andelen engångsmissbrukare störn 42 %, än för cannabis och går ned för de två andra alternativen. I gruppen CS oralt mer än 10 ggr har ca hälfte tagit 11—50 ggr och den andra hälften mer än 50 ggr. För gruppen injicerare framgår att 71 % »silat» narkotik mer än 50 ggr, endast 6 % har gjort det en gång. En bimodal tendens i fördelningen över alternativ gäller för LSE där de mer frekventa dock överväger. Samma tendens finnes i opium-gruppen.

Tabell 21. »Vad var det som gjorde att Du prövade narkotika?» Typ av missbruk

1—10 ggr

11—50 ggr > 50 ggr

< 10 ggr

> 10 ggr Injicerare

LSDmissbrukare

Cannabis

Vanligt bland mina kamrater Av egen nyfikenhet Av annan orsak Totalt Bortfall %

161 1 988 217

Cannabis

6,8 53 84,0 360 9,2 83

Cannabis CS oralt A

10,7 73 72,6 337 16,7 111

14,0 6 64,7 92 21,3 20

CS oralt

5,1 7 78,0 32 16,9 12

2 366 100,0 496 100,0 521 100,0 118 100,0 51 0,0

0,0

0,4

0,0

Opiummissbrukare A

13,7 62,7 23,5

23 66 27

19,8 5 56,9 12 23,3 11

17,9 6 42,9 26 39,3 13

13, 57, 28,

99,9 116

100,0 28

100,1 45

100,

0,0

Kommentar: För alla grupper gäller att man prövat narkotika i första hand av »egen nyfikenhet». Särskilt dominerar dett alternativ för gruppen cannabis 1 — 10 ggr, medan övriga cannabisgrupper ligger något lägre. Alternativen »vanlij bland kamrater» och »annat skäl» ökar på nyfikenhetens bekostnad för grupper med mer frekvent bruk samt fe injicerare, LSD- och opium-missbrukare. Fråga 27: Vilket preparat har Du tagit oftast? redovisas ej i tabellform, då denna fråga har använts för indelnin av missbrukare i de olika missbrukstyperna. Även frågorna 25 och 28 har använts vid denna indelning, men dess redovisas, då de ger kompletterande information.

82 SOU 1969: 53

abell 22. »Hur har Du intagit det preparat som Du tagit mest?» Typ av missbruk: LSDOpiumCannabis Cannabis Cannabis CS oralt CS oralt missmiss1—10 ggr 11—50 ggr > 50 ggr < 10 ggr > 10 ggr Injicerare bruk brukare A % A % A % A % A % A % A % A % »enom munnen njektion (spruta) .ökt knnat sätt Totalt

32 0 2 331 4

1,0 10 0,4 5 98,4 507 0,2 1

1,4 5 0,0 2 98,5 488 0,2 1

2 367 100,0 496 100,0 523

Bortfall %

0,0

1,9 118 100,0 51 1,0 0 0,0 0 96,9 0 0,0 0 0,2 0 0,0 0

100,0 0 0,0 14 0,0 116 100,0 9 0,0 0 0,0 2 0,0 0 0,0 3

50.0 3 32.1 8 7,1 34 10,7 0

5,7 17,8 75,6 0,0

100,0 118

100,0 51

100,0116

100,0 28

100,0 45

100,0

0,0

^ommentar: )å indelningen av grupperna i likhet med för frågorna 25 och 27 bygger på denna fråga är vissa av gruppernas •ekvenser i denna fråga givna på förhand. itt ej samtliga cannabis-missbrukare har angett att de rökt cannabis kan vara en följd av att frågan missuppfattats v ett fåtal, men den allmänna tendensen är dock utpräglad. Bland de 28 LSD-missbrukarna har hälften tagit reparatet oralt medan frekvenserna på de övriga alternativen får betraktas som osäkra. 76 % av opium-missrukarna röker preparatet. Det bör observeras att antalet individer, som angett att de injicerar opium, överskrider ntalet som tagit det oralt. iland cannabis-missbrukare finns sammanlagt 7 individer som uppger att de injicerat preparatet, vilket får ses sm en inkonsistens i deras besvarande av formuläret.

'abell 23. »Har Du någon gång tagit en spruta med narkotika ('sil')?» Typ av missbruk:

1—10 ggr

11—50 ggr > 50 ggr

< 10 ggr

> 10 ggr

Injicerare

LSDmissbrukare

Cannabis

ej, aldrig i, en gång i, flera gån ser Totalt

2 326 28 7

Cannabis

CS oralt %

92,2 30 6,9 9 0,9 11

60,0 1 18,0 11 22,0 104

2 361 100,0 492 100,1 521 100,0 116

100,0 50

100,1 116 100,1 28

0,3

91,5 339 5,3 52 3,3 70

CS oralt

76,6 107 10,0 8 13,4 1

Bor tfall %

98,5 450 1,2 26 0,3 16

Cannabis

0,8

0,4

1,7

2,0

0,9 12 9,5 6 89,7 10 0,0

% 42,9 21,4 35,7

Opiummissbrukare A

% 28 4 13

62,2 8,9 28,9

100,0 45

100,0

0,0

ommentar: ör både missbrukare av cannabis- och centralstimulantia (CS) oralt gäller att med högre frekvens av missbruk kar frekvensen av dem som har injicerat narkotika. För cannabis 1—10 ggr uppger sig 2 % att någon eller flera ;r ha »silat» medan för dem som tagit mer än 50 ggr är motsvarande siffra 23 %. I LSD-gruppen har 57 % int r ä t narkotika medan motsvarande siffra för opium-gruppen är 38 %. it en av dem som injicerar ej har »silat» beror på ett sorteringsfel vid databehandlingen. SOU 1969: 53

Tabell 24. »Om Du tidigare använt narkotika ('knarkat') men har slutat eller vill sluta: varför?» Typ av missbruk: Cannabis

Cannabis

Cannabis CS oralt

CS oralt

1—10 ggr

11—50 ggr > 50 ggr < 10 ggr

> 10 ggr

945 310 248 15 86 276

Totalt

44,8 6 25,0 10

18,2 17 30,3 10

22,4 13,2

8 3

50,0 14 18,8 6

43, 18,

22,4 17 1,8 0 12,9 2 20,2 10

17,7 0,0 2,1 10,4

27,3 18 0,0 3 9,1 8 15,2 20

23,7 3,9 10,5 26,3

1 0 3 1

99,9 96

100,0 33

100,1 76 100,1 16

6,3 4 0,0 0 18,8 2 6,3 6 100,2 32

12, 0, 6, 18, 100,

48,0

18,6

35,3

42,9

28,

50,3 142 39,3 16,5 57 15,8

79 37

29,0 43 13,6 24

13,2 0,8 4,6 14,7

64 17,7 8 2,2 33 9,1 57 15,8

61 5 35 55

1 880 100,1 361 99,9

20,6

27,2

•

Bortfall %

Opiummiss brukare

Det är inte intressant längre Rädd bli narkoman Rädd andra skadliga följder Rädd för straff Kostar pengar Annan orsak

Injicerare

LSD miss brukare

9 0 3 5

34,5

Kommentar: Då denna fråga är vagt formulerad och endast vänder sig till en del av missbrukarna måste den tolkas med föl siktighet. Av alternativen är »rädd för straff» det minst angivna och följs därefter av »kostar pengar». Rädslan för skadlig följder ökar med frekvens av missbruk och »ej intressant längre» minskar. I övrigt är tabellen svår att kommentera, något olika mönster gäller för de olika grupperna. Då bortfallet är stoi vill vi ej närmare gå in på dessa skillnader.

Tabell 25. »Från vem har Du oftast fått Din narkotika?» Typ av missbruk

Okänd person Bekant Klasskamrat Annan kamrat Annan person Totalt Bortfall %

Opiummissbrukare A

1—10 ggr

11—50 ggr > 50 ggr

< 10 ggr

> 10 ggr

Injicerare

LSDmissbrukare

45 21 0 11 25

44,1 20,6 0,0 10,8 24,5

5 6 2 5 4

22,7 11 27,3 13 9,1 1 22,7 8 18,2 8

26,8 31,7 2,4 19,5 19,5

Cannabis %

Cannabis CS oralt A

CS oralt

30,5 190 28,9 140 7,1 5 24,8 86 8,7 58

39,7 200 29,2 148 1,0 6 18.0 56 12.1 81

40,7 48 30,1 31 1,2 2 11,4 13 16,5 5

48,5 21 31,3 15 2,0 0 13,1 4 5,1 9

42,9 20,6 0,0 8,2 18,4

2 078 100,0 479

100,0 491

99,9 99

100,0 49

100,1 102

100,0 22

100,0 44

99,9

12,2

3,4

6,1

16,1

3,9

12,1

21,4

8,9

633 601 148 516 180

Kommentar: För LSD- och opium-missbrukare gäller att man i något större utsträckning fått respektive preparat från »bekani än från »okänd person» medan för övriga grupper det omvända gäller. Dessa båda alternativ ökar procentuel med ökad cannabismissbruksfrekvens. Av samtliga alternativ ligger »klasskamrat» lägst. 84

SOU 1969: 53

ttbell 26. »Hur stort är Ditt behov av att ta narkotika?» Typ av missbruk:

4ycket stort Janska stort Janska litet dycket litet nte alls Totalt Bortfall %

LSD missbrukare

Opiummissbrukare

Cannabis

CS oralt

1—10 ggr

11— 50 ggr

> 5C»ggr

< 10 ggr

> 10 ggr

0 2 41 106 2 074

0 0,0 8 0,1 1,8 49 4,8 89 93,3 339

0,0 11 1,6 52 10,1 105 18,4 86 69,9 239

0 2,2 0 10,5 0 21,3 5 17,4 48,5 102

0,0 0 0,0 6 0,0 10 4,7 6 95,3 28

0,0 12,0 20,0 12,0 56,0

13 27 17 16 33

12,3 7 25,5 2 16,0 0 15,1 1 31,1 16

26,9 3 7,7 2 0,0 2 3,8 5 61,5 28

7,5 5,0 5,0 12,5 70,0

2 223 100,0 485

100,0 493

99,9 107

100,0 50

100,0 106

100.0 26

99,9 40

100,0

8,6

7,1

11,1

2,2

6,1

5,7

9,3

Injicerare

2,0

kommentar: . . grupperna cannabis-missbrukare 1-10 ggr och CS oralt > 10 ggr har över 90 % uppgivit att de inte alls har behov fv att ta narkotika. Bland samtliga grupper uppger sig injicerarna generellt ha det största behovet. Intressant är en bimodala fördelning över alternativen som finnes i LSD-gruppen, där få mellanalternativ angetts. Generellt öreligger en tendens till ökat behov med ökande missbruksfrekvens.

B. Sammanfattning

och

kommentarer

Bland de som vid inskrivningstillfället hösten 1968 tagit cannabis högst 50 gånger eller CS oralt högst 10 ggr har procentuellt sett de flesta prövat narkotika för första gången under år 1967. För de som tagit respektive preparat mer frekvent gäller att man i lika hög utsträckning börjat redan under 1966 eller ännu tidigare. Detta gäller i stort även för LSD- och opiummissbrukare. Injicerarna uppvisar den tidigaste debuten (före 1966) i jämförelse med övriga grupper. Generellt sett har relativt få individer gjort sin debut under 1968. Procentuellt sett återfinns de flesta av dessa sena debutanter i gruppen cannabis högst 10 ggr samt CS oralt högst 10 ggr. Detta talar för att något intensivt bruk av cannabis eller centralstimulantia under 1968 ej förekommit i nämnvärd omfattning bland dessa debutanter. Å andra sidan kan noteras att de flesta grupper uppvisar ett aktuellt missbruk. Detta gäller särskilt för individer som tagit cannabis mer än 50 ggr samt för LSD-missbrukare. Även för övriga grupper (med undantag för cannabis resp. CS oralt högst 10 ggr) gäller att över 50 % tagit narkotika senare än 1 juli 1968. Det relativt SOU 1969: 53

höga bortfallet i vissa grupper kan möjligen tolkas som att man ej velat rapportera ett pågående missbruk. Cannabis' omdiskuterade roll som »inkörsport» till andra grövre preparat och former av narkotikamissbruk belyses i viss mån av tabell 18 resp. 23. Inga klara tendenser till att så är fallet kan sägas framgå. Snarare gäller att de som missbrukar cannabis, centralstimulantia och LSD även debuterat med respektive preparat. Detta gäller främst cannabis självt, där den övervägande majoriteten (90 % - 9 7 %) även tagit detta preparat initialt. För injicerare samt för missbrukare av CS oralt högst 10 ggr och LSD gäller att 5 7 % , 8 8 % resp. 54 debuterat med samma drog (CS för injicerare). Det bör dock observeras, att ca V3-del bland injicerarna och V 4del bland LSD-missbrukarna prövat cannabis initialt. Bland missbrukare av opium och CS oralt mer än 10 ggr förekommer cannabis som debutpreparat i ungefär samma utsträckning som de båda medlen själva. Detta behöver dock inte innebära något kausalt samband, utan uttrycker endast att en viss samvariation med cannabis föreligger. Enligt vår uppfattning kan man ej med ledning av det faktum att ett visst preparat använts vid ett enda initialt till—

fälle uttala sig om detta preparats betydelse för en senare övergång till gravare former av narkotikamissbruk. Ett mer fruktbart sätt är i stället att studera samvariationen mellan olika grupper (typer) av missbruk och benägenhet att injicera narkotika. Sett ur denna synvinkel framstår ej cannabis som sådant som den primära orsaken till en senare eskalering till grövre preparat och/eller former av narkotikamissbruk, utan snarare det bakomliggande behovet att ta preparat. Sålunda gäller för de tre cannabisgrupperna att med högre frekvens av missbruk ökar den procentuella andelen av dem som injicerat narkotika en eller flera gånger. Bland de som tagit cannabis mer än 50 ggr överstiger t. ex. andelen individer som injicerat narkotika vid flera tillfällen de som gjort detta endast en gång; denna relation återfinns icke hos cannabisrökare med mindre frekvent missbruk. Samma tendens återkommer hos de båda grupperna med oralt missbruk av centralstimulantia. Detta styrker vår tes om att ju större behov att ta narkotika - i detta fall uttryckt i en högre missbruksfrekvens - ju större sannolikhet för att ta steget över till injicering av narkotika. För de som tagit CS oralt mer än 10 ggr gäller vidare att 40 % »silat» vid ett eller flera tillfällen mot endast 8 % i gruppen CS oralt högst 10 ggr. Även LSD- och opiummissbrukare utgör ur denna synvinkel potentiella riskgrupper. Bland de 28 LSDmissbrukarna anger 32 % att de vanligtvis tar preparatet per injektion (tabell 22). medan samtidigt 57 % uppger att de injicerat en eller flera gånger. Motsvarande siffror för opiumgruppen är 18 % resp. 38%. Bland de som tagit cannabis eller CS oralt högst 10 ggr har ca 3 /4-delar tagit respektive preparat högst 4 gånger, vilket innebär att dessa båda grupper kan betraktas som »nyfikenhetsgrupper». I motsats härtill framstår särskilt gruppen injicerare, där ca 70 % gjort detta mer än 50 gånger. Även gruppen som tagit CS oralt mer än 10 ggr kan betraktas som en mycket belastad grupp, enär något över 86

hälften av dessa individer tagit centralstimulantia mer än 50 gånger. LSD- och opiumgruppen uppvisar en bimodal tendens: antingen har man tagit dessa preparat högst 4 gånger eller också har missbruket fortsatt mer frekvent, ofta över 50 gånger. Det sätt på vilket man intagit centralstimulantia är på förhand givna (peroralt resp. per injektion). För cannabis gäller att den övervägande majoriteten röker preparatet; ett fåtal (ca 1 % per cannabisgrupp) anger dock att de tar det »genom munnen». Även opiummissbrukarna röker till största delen (ca 75 %) sitt preparat; närmare Vs-del injicerar opium. Bland LSDmissbrukarna tar oväntat endast hälften preparatet genom munnen: ca 'A-del (9 individer) uppger att de injicerar LSD, vilket får ses som en särskilt grav form av LSD-missbruk - om dessa uppgifter verkligen är sanningsenliga. I vårt material framgår att ett ökat behov av att ta narkotika samvarierar med tre olika faktorer. För det första ökar behovet i takt med en ökad frekvens av missbruk. Detta gäller för cannabis samt oralt missbruk av centralstimulantia: ca 12 % av de som företer den högsta missbruksfrekvensen av dessa bägge preparat uppger sitt behov vara »ganska stort» eller »mycket stort» mot 0 % av de med lägsta missbruksfrekvensen. För det andra samvarierar behovet med form av missbruk; sålunda återfinns generellt det största behovet bland de som injicerar narkotika. Slutligen förefaller även grövre typer av narkotika såsom LSD och opium att ge upphov till ett större behov. Det bör dock tilläggas, att termen »Behov» ej definierats i vår frågas lydelse; sannolikt är att innebörden av detta begrepp varierar avsevärt mellan olika grupper (typer) av missbrukare. Det dominerande intrycket är - med nyss nämnda reservation - att den övervägande majoriteten i de flesta missbrukargrupper uppger sig inte alls ha något behov av att ta narkotika, eller att behovet är ringa. Detta gäller generellt utom för injicerare och LSD-missbrukare. SOU 1969: 53

och grupper med olika frekvent missbruk (dvs. grupperna I, II, III, IV och V).

C. Attityder och bakgrundsdata I den följande framställningen kommer formulärets attityd- och bakgrundsfrågor att redovisas under följande rubriker: »Social bakgrund», »Anpassning», »Attityder till auktoriteter» och »Attityder till narkotika och narkomaner». Frågorna relateras till vår indelning av materialet i ickebrukare

Social bakgrund Vid utvärdering av fråga 1: »Vilket år är Du född?» framkom att inga skillnader förelåg mellan grupperna. Resultatet från denna tabell är således identiskt med det som tidigare redovisats i tabell 2.

Tabell 27. »Hos vem bodde Du huvudsakligen tills Du fyllde 16 år?»

Hos båda föräldr. Hos mamma Hos pappa Hos någon annan Totalt Bortfall %

Grupp I Icke brukare A %

Grupp II Grupp III 1 g-67 el. tidig. 1 g-68 A % A %

14 452 90,4 1 220 7,6 133 0,8 189 1,2 15 994 100,0 0,9

511 53 12 15 591

86,5 9,0 2,0 2,5 100,0 0,5

295 26 3 5 329

89,7 7,9 0,9 1,5 100,0 1,2

Grupp IV Grupp V 2-10 ggr T* 1 > 10 ggr A % A % 1440 85,7 200 11,9 13 0,8 28 1,7 1 681 100,1 0,8

1031 82,5 166 13,3 18 1,4 34 2,7 1249 99,9 1,3

Kommentar: Det dominerande svarsalternativet är »hos båda föräldrarna» för samtliga grupper. Andelen individer som angett detta alternativ sjunker dock något över de olika grupperna. 8 % i grupp 1 har huvudsakligen bott hos mamma till skillnad mot 13 % för grupp V. För övriga svarsalternativ föreligger inga markanta skillnader.

Tabell 28. »Var har Du i huvudsak varit bosatt under Din uppväxt?» Grupp I Icke-brukare A % Stor-Stockholm, Göteborg eller Malmö 8 242 51,8 I annan stad med mer än 50 000 inv. 675 4,2 I annan stad eller tätort med under 50 000 invånare 3 135 19,7 På landsbygden 3 732 23,4 Utomlands 137 0,9 Totalt 15 921 100,0 1,3 Bortfall %

Grupp V > 10 ggr A %

Grupp II 1 g-67 el tid A %

Grupp III 1 g-68 A %

Grupp IV 2-10 ggr A %

67,9

60,4

72,3

78,3

4,8

6,9

4,0

3,0

95 60 5 586

16,2 10,2 0,9 100,0 1,3

56 52 1 333

16,8 15,6 0,3 100,0 0,0

254 15,1 138 8,2 6 0,4 1 680 100,0 0,8

153 12,3 75 6,0 5 0,4 1 248 100,0 1,4

Kommentar: Majoriteten i de olika grupperna har växt upp t rikets tre största städer - ett resultat av styrningen i vårt urval. Detta gäller i högre grad (68-78 %) för de som överhuvudtaget missbrukar narkotika än för icke-brukare (52 %). Vidare föreligger generellt ett samband mellan ökad missbruksfrekvens och andel som vuxit upp i storstad. Denna uppgång kompenseras i dessa grupper av en motsvarande nedgång i alternativen »på landsbygden» och »i annan stad eller tätort med under 50 000 invånare». Andelen som vuxit upp i »annan stad med mer än 50 000 invånare» är ungefär lika stor i de olika grupperna. SOU 1969: 53

Tabell 29. »Vad har Du för skolutbildning?» Grupp I

Grupp II

Icke-brukare

Totalt

8 680 55,7 1 905 12,2 4 629 29,7 190 1,2 179 1,1 15 583 99,9

Bortfall %

3,4

Folkskola eller likn. Realskola » » Gymn. » » Universitet » » » Annan utb. »

1 g-67 el tid

Grupp III

Grupp IV

Grupp V

lg-68

2-10 ggr

> 10 ggr

318 70 173 15 6

54,6 12,0 29,7 2,6 1,0

175 43 99 6 0

99,9

323 A

54,2 13,3 30,7 1,9 0,0

928 56,5 186 11,3 497 30,2 22 1,3 10 0,6

100,1

1 643 99,9

3,0

2,0

°/

62,2 11,5 23,3 1,5 1,5 1 230 100,0 765 142 286 18 19

2,8

3,0

Kommentar: Några påtagliga skillnader i utbildningsnivå föreligger inte mellan grupperna. Mest angivet alternativ är »folkskola» vilket ligger på ca 55-56 % i grupperna I-IV, medan grupp V ligger på 62 %. Ca 30 % av samtliga har angett »gymnasium» utom grupp V, där motsvarande siffra är 23 %.

Anpassning Tabell 30. »Hur har Du trivts i hemmet under uppväxttiden?»

Mycket bra Ganska bra Ganska dåligt Mycket dåligt Totalt

Grupp V

Grupp I

Grupp II

Grupp III

Grupp IV

Icke-brukare

1 g-67 el tid

lg-68

2-10 ggr

> 10 ggr

11 734 73,5 3 978 24,9 215 1,3 28 0,2

360 211 15 5

60,9 35,7 2,5 0,8

211 100 14 3

64,3 30,5 4,3 0,9

15 955 99,9

99,9

100,0

Bortfall%

0,5

1,1

% 970 638 56 15

584 540 98 23

57,8 38,0 3,3 0,9

1 679 100,0

1 245 100,0

0,9

1,5

46,9 43,4 7,9 1,8 1,7

Kommentar: Den mest markanta trenden i denna frågas svarsalternativ gäller för »mycket bra» med en markant trappstegsform med nedgång från 74 % för grupp I till 47 % för grupp V. Den bör dock ses mot motsvarande uppgång som gäller alternativet »ganska bra». I grupp I har 2 % angett att de trivts »mycket dåligt» eller »ganska dåligt» medan motsvarande siffra för grupp V är 10 %.

Tabell 31. »Har Du någon gång funderat på att rymma hemifrån?»

Flera gånger En gång Aldrig Totalt Bortfall %

Grupp V

Grupp I

Grupp II

Grupp III

Grupp IV

Icke-brukare

1 g-67 el tid

1 g-68

2-10 ggr

> 10 ggr

A t\

0/ /o

548 990 14 506

3,4 6,2 90,4

63 107 417

10,7 18,2 71,0

36 45 248

10,9 13,7 75,4

239 248 1 189

14,3 14,8 70,9

16 044 100,0

99,9

100,0

1 676 100,0

0,6

1,2

1,1

% 335 217 698

26,8 17,4 55,8

1 250 100,0 1,3

Kommentar: Bland icke-brukarna har endast 10 % funderat på att rymma hemifrån en eller flera gånger. För engångs-missbrukarna är siffran 25-29 %, för 2-10-gångsmissbrukarna 29 % och för gruppen mer än 10 ggr 44 %. Alternativet »flera gånger» ökar med ökat missbruk relativt sett. SOU 1969: 53

Tabell 32. »Vem talar Du helst med om Dina personliga problem?»

Mamma Pappa Lärare/chef Kamrat Någon annan Ingen Totalt

Grupp I

Grupp II

Grupp III

Grupp IV

Icke-brukare

1 g-67 el tid

1 g-68

2-10 ggr

> 10 =gr

o/ /o

5 636 2 683 37 2 872 837 3 541

36,1 17,2 0,2 18,4 5,4 27,7

184 76 1 154 44 120

31.8 13,1 0,2 26,6 7,6 20,7

104 42 1 89 24 66

31,9 12,9 0,3 27,3 7,4 20,2

15 606 100,0

100,0

3,3

Bortfall %

2,5

% 466 192 8 476 150 364

Grupp V

28,1 11,6 0,5 28,7 9,1 22,0

1 656 100,0

% 254 79 7 413 157 317

1 227 100,0

2,2

2,1

20,7 6,4 0,6 33,7 12,8 25,8 3,1

Kommentar: Den dominerande trenden i tabellen är att kontakten med föräldrarna minskar markant med ökad missbruksfrekvens för att i stället ersättas med en allt större kontakt med »kamrater» eller »någon annan». Alternativet »ingen» får ungefär lika många % i de bägge extremgrupperna, ca 26-28 % medan mellangrupperna ligger något lägre, 20-22 %. Tabell 33. »Brukar Du vara nervös?» Grupp I

Grupp II

Grupp III

Grupp IV

Icke-brukare

1 g-67 el tid

1 g-68

2-10 ggr

°/

Totalt

Ja, ofta Ja, ibland Ja, någon enstaka gång Ne j , aldrig

°/

Grupp V > 10 ggr

956 4 457

6,0 27,8

45 196

7,6 33,1

30 98

9,0 29,5

189 11,2 585 34,7

283 456

7 829 2 793

48,8 17,4

271 80

45,8 13,5

150 54

45,2 16,3

699 41,5 211 12,5

378 139

16 035 100,0

100,0

1 674 99,9

Bortfall %

0,6

0,3

22,5 36,3

30,1 11,1 1256 100,0

0,6

0,8

Kommentar: Av tabellen framgår att bland icke-brukarna kände sig 34 % nervösa ibland eller ofta. Denna procentsiffra stiger med ökat missbruk, så att för engångs-missbrukare är motsvarande värde ca 40 %, för grupp IV 46 % och för grupp V 59 %. En motsvarande sjunkande trend gäller över de olika grupperna för de som aldrig eller någon enstaka gång angett att de känt sig nervösa. Tabell 34. »Har Du skolkat från skolan?»

Ofta Ibland Sällan Aldrig Totalt Bortfall %

Grupp I

Grupp II

Grupp III

Grupp IV

Icke-brukare

1 g-67 el tid

1 g-68

2-10 ggr

> 10 ggr

682 3 601 5 473 6 291

4,3 22,4 34,1 39,2

68 231 191 103

11,5 39,0 32,2 17,4

34 111 112 75

10,2 33,4 33,7 22,6

248 716 461 255

14,8 42,6 27,4 15,2

403 472 247 134

16 047 100,0

100,1

99,9

1 680 100,0

0,6

0,2

0,3

0,8

Grupp V % 32,1 37,6 19,7 10,7 100,1 0,8

Kommentar: Vad gäller anpassning till skolan framgår att icke-brukarna till ca 1/4 ibland eller ofta skolkat från skolan. Denna andel ökar med ökad missbruksfrekvens och är störst i grupp V, 70 %. Närmare 40 % bland icke-brukarna anger att de aldrig skolkat från skolan, medan motsvarande siffra för grupp V är 11 %. SOU 1969: 53

Tabell 35. »Har Du haft att göra med polis eller barnavårdsnämnd på grund av att Du gjort något olagligt?» Grupp I Icke-brukare o/ A /o

Grupp II 1 g-67 el tid A

o/ /o

Grupp III 1 g-68 A %

Grupp IV 2-10 ggr A %

Grupp V > 10 ggr A %

Flera gånger 395 2,5 32 5,5 28 8,5 157 9,4 281 22,5 Någon gång 4014 25,1 246 42,0 116 35,2 723 43,2 501 40,1 Aldrig 11 585 72.4 308 52,6 186 56,4 793 47.4 466 37,3 Totalt 15 995 100,0 586 100,1 330 100,1 1673 100,0 1648 99,9 Bortfall % 0,9 1,3 0,9 1,2 1,4 Kommentar: En tendens föreligger att grupper med högre missbruksfrekvens procentuellt sett har haft med polis eller barnavårdsnämnd att göra »flera gånger». Skillnaderna grupperna I till IV sinsemellan är inte särskilt stora (3-9 %), medan en mer markant ökning sker från grupp IV till V. Tabell 36. »Är det viktigt för Dig att ha en yrkesutbildning?» Grupp I Icke-brukare A %

Grupp II 1 g-67 el tid A %

Grupp III 1 g-68 A

°l

Grupp IV 2-10 ggr A %

Grupp V > 10 ggr A %

Ja, mycket viktigt 10 561 66,1 385 65,5 218 66,3 1 005 59,8 642 51,8 Ja, ganska viktigt 4 103 25,7 150 25,5 77 23,4 480 28,6 338 27,3 Nej, inte så viktigt 1 118 7,0 38 6,5 28 8,5 154 9,2 165 13,3 Nej, inte alls så viktigt 187 1,2 15 2,6 6 1,8 42 2,5 94 7,6 Totalt 15 969 100,0 588 100,1 329 100,0 1 681 100,1 1 239 100,0 Bortfall % 1,0 1.0 0,8 1,2 2,1 Kommentar: Det mest frekventa svarsalternativet (över 50 %) för samtliga grupper är »mycket viktigt» men varierar från grupp I (66 %) till grupp V (52 %). Endast 8 % bland icke-brukarna anser det »inte så viktigt» eller »inte alls viktigt» med en yrkesutbildning. Den procentuella andelen av individer med denna åsikt ökar med missbruksfrekvens och uppgår till 21 % för grupp V. Attityder till auktoriteter Tabell 37. »Tror Du att alla tyckt illa om sina föräldrar ibland?» Grupp I Icke-brukare A % Ja, det tror jag absolut 5 022 31,4 Ja, det tror jag nog 7 190 44,9 Nej, det tror jag nog inte 2 733 17,1 Nej, det tror jag absolut inte 1 054 6,6 Totalt 15 999 100,0 Bortfall % 0,9

Grupp II 1 g-67 el tid A %

Grupp III lg-68 A %

275 231

46,5 39,1

151 130

10,7

22 591

3,7 100,0 0,5

Grupp IV 2-10 ggr A %

Grupp V > 10 ggr A %

45,5 39,2

744 655

46,1 39,0

638 404

51,1 32,4

9,3

10,2

10,5

20 322

6,0 100,0 0,3

78 4,6 1 678 99,9 0,9

75 6,0 1 248 100,0 1,4

Kommentar: Ca hälften av grupp V är övertygade om att alla har tyckt illa om sina föräldrar ibland. Denna tendens är inte lika utpräglad i grupperna med lägre missbruksfrekvens och är lägst för icke-brukarna med 31 %. En svagare trend i motsatt riktning föreligger för alternativet »Ja, nog». Bland ickebrukarna tror man i något större utsträckning än i de andra grupperna att man »nog inte» tyckt illa om sina föräldrar ibland. 90

SOU 1969: 53

Tabell 38. »Vad anser Du om polisen?» Grupp I Icke-brukare A % De flesta poliser är hyggliga och rättvisa 7 128 44,9 Många poliser är hyggliga o. rättvisa 6 457 40,7 Ganska få är hyggliga och rättvisa 2 100 13,2 Inga poliser är hyggliga och rättvisa 184 1,2 Totalt 15 870 100,0 Bortfall % L/7

Grupp II 1 g-67 el tid A %

Grupp III lg-68 A %

Grupp IV 2-10 ggr A %

Grupp V > 10 ggr A %

32,7

32,9

425 25,7

16,1

47,4

45,2

754 45,6

37,1

16,5

19,4

430 26,0

41,1

20 587

3,4 100,0 L2

8 325

2,5 100,0 1A

43 2,6 1652 99,9 2^5

71 5,8 1225 100,1 3,2

Kommentar: 45 % av icke-brukarna anser att de flesta poliser är »mycket hyggliga» och procenttalen på detta alternativ sjunker sedan trappstegsformat över grupperna ned till 16 % för grupp V. En motsvarande fast omvänd trend framkommer vid alternativet »ganska få».

Tabell 39. »Tycker Du att den enskilda människan har för litet att säga till om i vårt samhälle?» Grupp I Icke-brukare A % Ja, det tycker jag absolut 4 714 29,7 Ja, det tycker jag nog 5 991 37,7 Nej, d«t tycker jag nog inte 4 416 27,8 Nej, det tycker jag absolut inte 750 4,7 Totalt 15 871 99,9 Bortfall % U>

Grupp II 1 g-67 el tid A %

Grupp III 1 g-68 A %

Grupp IV 2-10 ggr A %

Grupp V > 10 ggr A %

235 187

39,8 31,7

111 115

33,6 34,8

700 556

42,1 33,5

712 57,2 320 25,7

24,2

24,8

21,2

166 13,3

25 590

4,2 99,9 OJ

22 330

6,7 99,9 0^9

53 3,2 1 662 100,0 L9

46 3,7 1 244 99,9 1,7

Kommentar: För al ternativet »ja, absolut» ökar procenttalen från 30 % för icke-brukarna till 57 % för grupp V. Övriga alternativ visar på det hela taget en motsvarande nedgång.

Tabell 40. »Tror Du att myndigheterna gör allt för att kontrollera de enskilda människorna?» Grupp I Grupp II Icke-brukarna 1 g/67 el tid A % A % Ja, det tror jag 1228 7,8 Ja, det tror jag nog 4 378 27,9 Nej, det tror jag nog inte 7 825 49,9 Nej, d«t tror jag absolut inte 2 255 14,4 Totalt 15 686 100,0 Bortfall % 2,8 SOU 1969:53

Grupp III 1 g-68 A %

Grupp IV 2-10 ggr A %

Grupp 7 > 10 ggr A %

57 136

9,8 23,3

26 82

8,0 25,3

187 380

11,3 23,0

224 271

18,5 22,4

50,8

47,2

49,1

43,1

94 583

16,1 100,0 1,9

63 324

19,4 99,9 2,7

274 16,6 1 652 100,0 2,5

193 16,0 1 210 100,0 4,4

Kommentar: I tabellen förekommer inga större skillnader mellan de olika grupperna och i dessas fördelningsmönster på de olika alternativen. Samtliga grupper anger som mest frekventa alternativ »Nej, nog inte». Den enda tendens som skulle kunna utläsas ur tabellen gäller alternativet »ja, absolut», som besvaras i 8 % av grupp I och i 19 % av grupp V.

Attityder till narkotika och narkomaner Sammanlagt 7 frågor kan inordnas under denna rubrik. 3 av dessa har besvarats av

samtliga, 2 av enbart missbrukare och 2 enbart av icke-brukare, varför jämförelser mellan grupper av den typ som gjorts ovan ej kan göras för samtliga dessa frågor.

Tabell 41. »Skulle Du personligen vilja veta mer om narkotika (knark)?» Grupp II

Grupp I

Ja, det vill jag Tveksam Nej, det vill jag inte Totalt

Grupp IV 2-10 ggr

> 10 ggr

Icke-brukare

1 g-67 el tid

1 g-68

4 005 3 673 8 244

25,2 23,1 51,8

210 108 271

35,7 18,3 46,0

113 90 125

34,5 27,4 38,1

15 922 100,1

100,0

Bortfall %

0,8

1,3

Grupp V

Grupp III

% 666 400 603

39,9 24,0 36,1

1 669 100,0

% 606 183 424

1 213 100,1 4,2

1,5

50,0 15,1 35,0

Kommentar: Av tabellen framgår att med ökad frekvens av missbruk anger sig procentuellt settflervilja veta mer om narkotika. För icke-brukare är siffran 25 % och för grupp V det dubbla. En motsvarande nedgång gäller för alternativet »nej, det vill jag inte».

Tabell 42. »Tycker Du att TV, radio och tidningar borde ägna större utrymme åt saklig upp lysning om narkotika (knark)?» Grupp I

Grupp II

Grupp III

Grupp IV

Icke-brukare

1 g-67 el tid

lg-68

2-10 ggr

°/

Ja, det tycker jag absolut 4 657 29,4 Ja, det tycker jag nog 4 480 28,2 Nej, det tycker jag nog inte 3 744 23,6 Nej, det tycker jag absolut inte 2 985 18,8 Totalt 15 866 100,0 Bortfall %

1,3

Grupp V > 10 ggr A

208 123

35,3 20,9

119 89

36,4 27,2

639 435

38,2 26,0

585 231

47,2 18,6

21,4

22,6

19,3

14,1

132 589

22,4 100,0

45 327

13,8 100,0

0,8

1,8

277 16,5 1 674 100,0 1,2

249 20,1 1 240 100,0 2,1

Kommentar: För samtliga grupper gäller att alternativet »ja, absolut» är det mest frekventa. Vidare ökar procentsiffran från 29 % för icke-brukare till 47 % för de i grupp V. I övriga avseenden uppvisar tabellen inga klara trender. 92

SOU 1969: 53

Tabell 43. »Vad tycker Du att man skall göra med ungdomar som använder narkotika?» Grupp I Icke-brukare A % Låta dem vara ifred Ge dem nån sorts bestraffning Ge dem läkarvård Försöka tala dem tillrätta Annat Totalt

Grupp II 1 g-67 el tid A %

Grupp III 1 g-68 A %

Grupp IV 2-10 ggr A %

Grupp V > 10 ggr A %

5,2

12,2

11,5

12,7

361 29,3

1439 10 991

9,1 69,2

38 393

6.5 66,8

16 205

4,8 62,1

70 1 076

4,2 64,3

26 2,1 550 44,7

1739 898

10,9 5,7

51 34

8,7 5,8

52 19

15,8 5,8

196 120

15 893 100,1

100,0

11,7 7,2 1 674 100,1

142 11,5 151 12,3 1 230 99,9

Bortfall %

100,0

2,8

1,2

0,9

1,0

1,5

Kommentar: I samtliga grupper sättes alternativet »läkarvård» högst, dock skiljer sig härvidlag grupp V med 45 % från övriga grupper med ca 62-69 %. För alternativet »ifred» gäiler här att gruppen med mest frekvent missbruk skiljer sig från övriga. (29 % mot 5-13 %). 9 % av icke-brukarna anser »bestraffning» utgöra en lämplig åtgärd till skillnad från 2 % för grupp V.

Tabell 44. »Vad var det som gjorde att Du prövade narkotika?»

Vanligt bland mina kamrater Av egen nyfikenhet Av annan orsak Totalt Bortfall %

Grupp II 1 g-67 el tid A %

Grupp III 1 g-68 A %

Grupp IV 2-10 ggr A %

Grupp V > 10 ggr A %

23 517 54 594

16 283 34 333

138 8,2 1375 81,2 180 10,6 1 693 100,0 OJ

171 13,6 824 65,4 265 21,0 1 260 100,0 0,5

3,9 87,0 9,1 100,0 Qfi

4,8 85,0 10,2 100,0 Ofl

Kommentar: För samtliga grupper är nyfikenheten det dominerande alternativet och varierar från de båda grupperna engångs-missbrukare med ca 87 % till grupp V med 65 %. En motsvarande ökning sker för de två andra alternativen »vanligt bland mina kamrater» och »annat» som vardera ökar med ca 10 % mellan grupperna.

Tabell 45. »Om Du tidigare använt narkotika ('knarkat') men har slutat eller vill sluta: varför?» Grupp II 1 g-67 el tid A

Grupp III 1 g-68 A °/

Grupp IV 2-10 ggr

Grupp V > 10 ggr

49,7 16,9 13,8 1,0 5,2 13,4 100,0

253 121 156 16 85 143 774

32,7 15,6 20,2 2,1 11,0 18,5 100,1

Det är inte intressant längre Rädd att bli narkoman Rädd för andra skadliga följder Rädd för straff Kostar pengar Annan orsak Totalt Bortfall %

SOU 1969: 53

213 75 58 5 13 75 439

48,5 17,1 13,2 1,1 3,0 17,1

110 44 28 0 8 41

47,6 19,0 12,1 0,0 3,5 17,7

704 240 195 14 73 190

100,0

99,9

26,1

30,6

16,4

38,9

Kommentar: Det mest angivna alternativet procentuellt sett är »ej intressant längre» där grupperna II-IV ligger på 48-50 % och grupp V på 33 %. Med ökad missbruksfrekvens stiger procenttalen på alternativet »kostar pengar» något. Vidare ligger grupp V något högre (20 %) än övriga grupper (12-14 %) på alternativet »rädd för skadliga följder». Ovanstående siffror måste dock ses mot det stora bortfallet i denna fråga, vilket i viss mån är väntat, då den endast vänder sig till vissa av missbrukarna.

C. Sammanfattning

och

kommentarer

Social bakgrund I de fyra frågor som berör social bakgrund framkommer följande. Inga skillnader i åldersfördelning mellan icke-brukare och missbrukare kan beläggas. Ca 3/i av samtliga inskrivningsskyldiga är 18 år och resterande fjärdedel 19 år. Oavsett grupptillhörighet har de allra flesta bott hos båda föräldrarna. En mycket svagt sjunkande tendens till en uppväxt hos en av föräldrarna eller någon annan

Tabell 46. »Har Du någon gång haft lust att pröva narkotika?» Grupp I Icke-brukare A % Ja Tveksam Nej Totalt Bortfall %

1 022 1 372 11 630 14 024

7,3 9,8 82,9 100,0 13,1

Kommentar: 83 % av icke-brukarna uppger sig inte haft någon lust att pröva narkotika medan 10 % är tveksamma och 7 % har någon gång haft lust att göra detta. De som svarat »ja» på denna fråga är av ett speciellt intresse då dessa kan betraktas som potentiella narkotikamissbrukare. Av denna anledning har vi bildat grupper efter denna frågas alternativ och studerat dessa i bakgrundsdata och attityder. Redovisningen av denna analys skall ske i de kommande MPI-rapporterna, men mycket grovt sammanfattat är trenderna i dessa tre grupper mycket snarlika fast ej så utpräglade, som de som erhållits vid de analyser av missbruksfrekvens mot attityder och bakgrundsdata som redovisats ovan. »Ja-gruppen» får i många av frågorna värden som ligger missbrukarna nära och »Nej-gruppen» blir nästan identisk med Grupp I i analysen ovan. »Tveksam-gruppen» får oftast värden som ligger mellan dessa två gruppers.

föreligger dock för de grupper som har ett mer frekvent missbruk. Trenden är dock så pass svag att den inte bör tolkas mera ingående. Betydligt större andel missbrukare än icke-brukarna har vuxit upp i storstäder och i mindre utsträckning i mindre städer och tätorter eller på landsbygden. Vår arbetshypotes, att narkotikamissbruket i första hand är en storstadsföreteelse, bekräftas sålunda då 52 % av icke-brukarna växt upp i storstäder mot nära 80 % av de som använder narkotika mest frekvent. Generellt sett föreligger mycket små skillnader i utbildning mellan icke-brukare och grupperna med olika frekvent missbruk.

Tabell 47. »Vilken är orsaken till att Du inte prövat narkotika.» Grupp I Icke-brukare A % Verkade ointressant Har ej vetat hur eller var man får tag på det Rädd för att bli narkoman Rädd för andra skadliga följder Rädd för straff Kostar pengar Annat Totalt Bortfall %

4 688

33,8

96 4 353

0,7 31,4

2 687 19,4 57 0,4 2,5 352 1 620 11,7 13 854 99,9 14,1

Kommentar: Av skälen till att man inte har prövat narkotika har »verkade ointressant» och »rädd för att bli narkoman» de högsta procenttalen och ligger på ungefär samma nivå, 34 resp 31 %. Därefter följer »rädd för skadliga följder» med 19 %. Påfallande låga frekvenser får alternativen »rädd för straff» 0,4 % och har »ej vetat hur eller var man får tag på det», 0,7 %. Anmärkas bör dock att bortfallet är stort varför tabellen måste tolkas med försiktighet. SOU 1969: 53

Narkotikamissbrukare som använt narkotika mer än 10 ggr har i något större utsträckning folkskola eller liknande utbildning och i mindre grad utbildning på gymnasienivå. Av ovanstående framgår att skillnaderna i social bakgrund, som den är avtäckt i våra frågor, inte talar för några större skillnader mellan icke-brukare och grupper med olika frekvent missbruk med undantag av uppväxtort. Hela materialet kan i övrigt ses som relativt homogent vad beträffar social bakgrund och av denna anledning kommenteras inte de få trender som föreligger närmare. Anpassning De stora flertalet i samtliga grupper har trivts ganska eller mycket bra i hemmet. För missbrukare som tagit narkotika mer än 10 ggr anger ungefär lika stora delar att de trivts »mycket» (47 %) respektive »ganska» (43 %) bra medan icke-brukarna i anmärkningsvärt hög grad, nära V 4, uppgivit alternativet »mycket bra» och resterande fjärdedel »ganska bra». Antingen avspeglas här en faktisk skillnad i hemmiljön eller upplevelsen av densamma eller också kan förhållandet vara att missbrukarna gör en mer nyanserad bedömning av sina hemförhållanden. Då vi ej har några uppgifter om de faktiska förhållandena, kan vi inte avgöra vilken av dessa alternativa tolkningar som är mest korrekt, möjligen skulle siffran 74 % för icke-brukarna på alternativet »mycket bra» tyda på en mindre realistisk bedömning. Bland den minoritet av individer som uppgivit att de trivts mer eller mindre dåligt återfinns större delen bland de som använt narkotika mer än 10 ggr. Hela 90 % av icke-brukarna har aldrig funderat på att rymma hemifrån medan procentuellt sett betydligt fler bland missbrukarna har gjort detta. Då man allmänt kan förvänta sig att sådana tankar och intentioner är relativt vanliga i de lägre tonåren, är det mindre troligt att önskan att rymma hemifrån utgör en effekt av ett SOU 1969:53

alltmer ökande narkotikamissbruk. Tabell 31 kan snarare tolkas som att en vantrivsel med rådande hemförhållanden föregått ett senare användande av narkotika. Den mycket höga siffran, 90 %, bland icke-brukarna som ej ens funderat på att rymma hemifrån skulle även kunna tala för att dessa är mer återhållsamma med negativa omdömen om hemmiljön än missbrukarna. Av tabell 32 framgår att en samvariation finns mellan missbruksfrekvens och benägenhet att inte tala med föräldrarna om egna personliga problem. Individer som använt narkotika mer än 10 ggr föredrar sålunda i större utsträckning än icke-brukarna att vända sig till »kamrater» och »någon annan» än till sina föräldrar. Något kausalt samband med narkotikamissbruk kan dock härvidlag ej säkerställas utifrån denna samvariation. Snarare förefaller det som om en bristande förmåga till kontakt mellan föräldrar och barn föregått senare nyttjande av narkotika. Denna tolkning styrks av resultaten från vår ännu ej publicerade analys av den potentiella missbruksgruppen (se tabell 46) där 37 % uppger sig helst tala med sina föräldrar och 41 % med sina kamrater om sina personliga problem. Motsvarande siffror för de som definitivt ej vill pröva narkotika är 55 % respektive 22 %. Om frågan sju skulle kunna tas som ett mått på »föräldrakontakt» skulle dessa resultat alltså mycket väl kunna tolkas som att en bristande föräldrakontakt dels skulle kunna bidraga till en ökad lust att ta narkotika och dels till ett faktiskt bruk. Under alla omständigheter föreligger en uppenbar samvariation som pekar mot detta kausalsamband i våra båda analyser. En lika stor grupp bland icke-brukarna som de som missbrukat mer än 10 ggr uppger sig inte vända sig till någon överhuvud taget med sina personliga problem. De som använt narkotika fler än 10 ggr fördelar sig relativt jämnt på ja-alternativen i frågan »Brukar Du vara nervös?» medan icke-brukarna oftast procentuellt sett har angett alternativet »ja, någon enstaka gång». Vi kan alltså fastställa att de som

missbrukar narkotika i högre grad uppger att de känner sig mer nervösa än ickebrukarna. Sett mot bakgrunden av ovan diskuterade tendenser beträffande föräldrakontakt förefaller det troligt att benägenheten för nervositeten snarare föregått narkotikamissbruket än orsakats av detta. Resonemanget stöds även av våra opublicerade data för de potentiella missbrukarna. En mycket utpräglad samvariation föreligger mellan olika grad av missbruksfrekvens å ena sidan och skolk från skolan samt kontakt med polis eller barnavårdsnämnd å den andra. Av de som överhuvud taget prövat narkotika har i genomsnitt 17 % aldrig skolkat från skolan medan motsvarande siffra för icke-brukarna är 40 %. Denna senare siffra får ses som anmärkningsvärt hög, då man måste betänka att de flesta avslutat sin obligatoriska skolgång. Bland de som använt narkotika mer än 10 ggr har 32 % ofta skolkat från skolan till skillnad från endast 4 % av icke-brukarna. Att de som missbrukat narkotika haft fler kontakter med polis eller barnavårdsnämnd kan möjligen delvis bero på det illegala bruket av narkotika. För samtliga tillfrågade gäller att de flesta anser att en yrkesutbildning är mycket viktig. Anpassningen till denna sociala norm är dock mer utpräglad bland icke-brukarna än bland missbrukarna. Allmänt förefaller det sannolikt att själva narkotikamissbruket i sig kan påverka yrkesutbildningsmotivationen, då denna förmodligen är mycket aktuell i just denna ålderskategori, något som också gäller för narkotikamissbruket enligt våra data som relaterats under redovisningspunkterna A och B i denna rapport. Inom parentes kan omnämnas att inga skillnader föreligger mellan potentiella missbrukare och de som ej vill pröva narkotika i detta avseende i vårt opublicerade material.

Attityder till auktoriteter De flesta i samtliga grupper är övertygade om att alla tyckt illa om sina föräldrar 96

ibland. Bland missbrukarna finns en större andel än bland icke-brukarna som är helt övertygade om detta. Bland de som missbrukar narkotika anser procentuellt sett fler än bland icke-brukarna, att ganska få eller inga poliser är hyggliga och rättvisa. Denna tendens är starkast hos gruppen som tagit narkotika mer än 10 ggr, vilket delvis torde sammanhänga med att bruket av narkotika är illegalt. På frågorna »Tycker Du att den enskilda människan har för litet att säga till om i vårt samhälle?» och »Tror Du att myndigheterna gör allt för att kontrollera de enskilda människorna?» har de som missbrukar narkotika mer deciderade, instämmande åsikter i dessa frågor jämfört med icke-brukarna. Fördelningsmönstren på övriga alternativ är likartade för de olika grupperna. Sammanfattningsvis framstår de som missbrukar narkotika hysa en mer negativ inställning till auktoriteter av typ föräldrar, polis och myndigheter. De tycks också (som enskilda individer) uppleva en större alienation från rådande normer i samhället. Trenderna är relativt svaga men konsistenta för de som anger sig ha en »absolut» åsikt i dessa frågor. Attityder till narkotika och narkomaner Grupper med högre frekvens narkotikamissbruk är mera angelägna än icke-brukarna om att själva få information om narkotika och att ökad upplysning skall bedrivas genom massmedia. Det bör observeras att 52 % av icke-brukarna har en bestämd uppfattning om att de personligen inte vill veta mer om narkotika, samtidigt som 50 % av de med mest frekvent narkotikamissbruk trots sina narkotikaerfarenheter ändå vill veta mera. Den senare gruppen är i samma utsträckning intresserad av att upplysning om narkotika skall intensifieras. En intressant tendens framkommer vid jämförelse av svaren till dessa båda frågor (16 och 17). Icke-brukarna vill ej till 52 % veta mer om narkotika men anser till 19 % SOU 1969: 53

att en ökad upplysning inte är lämplig. Det förefaller sålunda som om icke-brukarna är mer benägna att avskärma sig från upplysning för egen del medan denna tendens inte är lika stark hos grupper med allt större missbruksfrekvens. Vad gäller åtgärder mot narkotikamissbrukare skiljer sig missbrukare och ickebrukare åt i vissa avseenden. Bägge kategorierna sätter i första hand läkarvård som lämpligaste åtgärd men endast 45 % bland missbrukarna som använt narkotika mer än 10 ggr anser detta till skillnad mot 70 % bland icke-brukarna. I den förra gruppen anser närmare 30 % att narkotikamissbrukare bör lämnas ifred mot endast 5 % av icke-brukarna. Något fler bland de senare anser att bestraffning är en lämplig åtgärd. Den huvudsakliga tendensen är att de som missbrukat narkotika mer än 10 ggr skiljer sig från övriga så till vida att de i mindre utsträckning tror på läkarvård och i högre grad vill bli lämnade ifred. Att alternativet »tala till rätta» har fått en relativt låg svarsfrekvens i samtliga grupper kan möjligen sammanhänga med att lydelsen fått en något olycklig, auktoritär innebörd. Detta svarsalternativ kan ha uppfattats som närbesläktat med bestraffning, vilket också fått låga svarsfrekvenser. Gruppen med mest frekvent missbruk skiljer sig från övriga missbruksgrupper på så sätt att de i mindre utsträckning än dessa prövat på narkotika av egen nyfikenhet utan oftare procentuellt sett p. g. a. kamraternas vanor. Denna samvariation mellan nyfikenhet och missbruksfrekvens skulle också kunna tolkas som att de som prövat främst av egen nyfikenhet endast använt narkotika få gånger, medan de som tagit det av andra orsaker oftare tenderar till att fortsätta. Denna tendens styrks även av resultatet i fråga 30 där grupper med lägre missbruksfrekvens har högre svarsfrekvens på alternativet »inte intressant längre» jämfört med grupperna med högre missbruk. Anmärkningsvärt är att rädslan för straff i samtliga grupper är negligerbar och att SOU 1969: 53 7—914398

man i något ökad utsträckning lägger ekonomiska aspekter på narkotikamissbruket i de grupper som missbrukat mer än 10 ggr. Då alternativen »rädd för att bli narkoman» och »rädd för andra skadliga följder» av många kan uppfattas som synonyma. kommenteras dessa ej närmare. Det stora flertalet av icke-brukarna (83 %) anser att de ej vill pröva narkotika. Orsaken till detta uppges i stor utsträckning bero på att de finner det ointressant och är rädda för att bli narkomaner. Påfallande är att endast ett mycket litet antal är rädda för straff och ej vetat hur eller var man får tag på narkotika.

D. Jämförelse mellan narkotikavanor Stockholm 1967 och 1968

Inom Stockholms inskrivningsområde besvarade 1967 3 942 inskrivningsskyldiga det årets narkotikaenkät. Av dessa hade 818 individer någon gång prövat narkotika, alltså 2 0 , 8 % . Ar 1968 besvarade 9 745 inskrivningsskyldiga årets narkotikaenkät. Antalet som prövat narkotika uppgick till 2 305 individer eller 2 5 , 4 % . På ett år har alltså andelen inskrivningsskyldiga som prövat narkotika en eller flera gånger ökat från var 5:e till var 4:e individ. Ökningen är helt signifikant. Den närmare fördelningen framgår av tabell 48. Den starkaste ökningen kommer på cannabis, vars andel går upp från 14 % till 23 %, alltså med 9 procent. Minskningen

Tabell 48. Översikt av narkotikavanorna. —67 A

—68 %

Icke-brukare 3 124 79,2 6 685 74,6 Tillfälligt cannabis 373 9,5 1 373* 15,3 Enbart cannabis 173 4,4 642 7,2 Annan typ oralt 185 4,7 165 1,8 Injicering 87 2,2 86 1,0 Totalt 3 942 100,0 8 951 99,9 Bortfall % 0,4 * Utgöres av gruppen Cannabis 1-10 ggr i —68 års indelning. 97

Tabell 49.1 »Vad var det som gjorde att Du prövade knark?» (—67) »Vad var det som gjorde att Du prövade narkotika?» (—68) —68

—67 A

Av nyfikenhet Ville visa att Du vågade Kompisarna tjatade Du blev tvingad Annat

685 3 8 2 125 Totalt: 823

83,7 0,4 1,0 0,2 15,3 100,6

Vanligt bland kamrater 218 Nyfikenhet 1 784 Annan orsak 294 Totalt: 2 296 Bortfall %

9,5 77,7 12,8 100,0 0,4

1 Denna och följande tabeller redovisar endast data från samtliga som prövat narkotika en eller flera gånger.

för det orala intaget och injiceringen är värd att notera. En ändrad inriktning av konsumtionen har tydligen ägt rum från tyngre till lättare former. Orsakerna till påbörjande av narkotikamissbruk visar tabell 49. Av tabellerna framgår att nyfikenheten även 1968 dominerar bilden, men att inflytande från kamrater även börjar göra sig gällande. Begynnelsedrogen framgår av tabell 50. Cannabis som begynnelsedrog har ökat med 8 %, medan preludin/ritalina minskat med 5 %. Övriga förändringar tillåter ingen tolkning.

Tabell 50. »Vad var det för preparat Du tog första gången?» (—67) »Vilket preparat tog Du första gången?» (—68) —67

Preludin/Ritalina Amfetamin/ Fenedrin Cannabis Morfin/Palfium LSD Mebumal/ Nembutal Opium Meproban/ Restenil Annat Ej svarat

Totalt Bortfall % 98

Frekvensen missbruk av olika preparat framgår av tabell 51. På grund av att 1967 68 individer svarade med mer än ett alternativ, blir jämförelserna mellan materialen i denna tabell osäkrare än i föregående. Vissa mera markanta förändringar torde dock vara fullt säkra. Så har t. ex. cannabis kraftigt befäst sin position som det dominerande preparatet och ökat från ca 2/3-dels anpart till nära Vio-dels, eller med 24 %. Preludin/ritalina minskar däremot mycket kraftigt med 13 procent. LSD och opium elimineras så gott som helt mellan de båda åren. Frekvensen av narkotikamissbruket framgår av tabell 52. Tabell 51. »Vilket eller vilka preparat har Du tagit oftast?» (—67) »Vilket preparat har Du tagit oftast?» (—68)

—68 A

—67

13,3

8,4

2 610 4 5

0,2 78,8 0,5 0,6

18 2 007 6 13

0,8 87,1 0,3 0,6

1 6

0,1 0,7

0 22

0,0 0,9

1 9 33

0,1 1>1 3,9

7 27

0,3 1,7

99,3

2 302 100,0 (U

Preludin/Ritalina Amfetamin/Fenedrin Cannabis Morfin/Palfium LSD Mebumal/Nembutal Opium Meproban/ Restenil Annat

Totalt Bortfall %

—68

18,8

5,6

18 573 14 45

2,0 41 64,6 2 027 2 1,6 5,1 14

1,8 88,5 0,1 0,6

5 44

0,6 5,0

0 25

0,0 1,1

3 18

0,3 2,0

1 52

0,1 2,3

887 A

100,0 2 291 100,0 06 SOU 1969: 53

Tabell 52. »Hur många gånger har Du tagit knark?» (—67) »Hur många gånger har Du använt narkotika? (—68) —68

—67 A

188 245 123 229

23,0 30.0 15.1 28,0

To alt 785 Bortfall %

96,1

1 gång 2—4 gånger 5—10 gånger Mer än 10 ggr

1 gång 2—4 gånger 5—10 gånger 11—50 gånger Mer än 50 gånger

489 629 379 350 451 2 298

21,3 27,4 16,5 15,21 J B 19,6J *' 100,0 0,3

Tabell 53. »Hur har Du tagit dessa preparat?» (—67) »Hur har Du intagit det preparat som Du tagit mest?» (—68) —68

—67 A Genom munner Injektion Rökt Annat sätt

200 90 691 8 Totalt 989 Bortfall %

0/ /O

20,2 9,1 69,9 0,8 100,0

165 86 2 020 25 2 296

7,2 3,8 88,0 1,1 100,1 0,4

Tabell 54. »Om Du tidigare knarkat men slutat - varför?» (—67) »Om Du tidigare använt narkotika ('knarkat') men har slutat eller vill sluta-varför?» (—68) —67

Ej intressant längre Rädd bli narkoman Rädd för skadliga följder Rädd för straff Kostar pengar Annat Totalt Bortfall %

—68

230 164 114 10 54 98 670

34,3 24,5 17,0 1,5 8,1 14,6 100,0

784 267 249 9 101 255 1 655

47,1 16,0 15,0 0,6 6,7 15,3 100,1 27,8

Tabell 55. »Från vem får/fick Du ditt knark?» (—67) »Från vem har Du oftast fått Din narkotika?» (—68) —67

Okänd person Bekant Klasskamrat Annan kamrat Annan person Totalt Bortfall % SOU 1969: 53

—68

283 247 41 181 115 862

32,6 28,5 4,7 20,9 13,3 100,0

732 565 104 395 228 2 024

36,2 27,9 5,1 19,5 11,3 100,0 12,2

Antalet individer som missbrukat narkotika mer än 10 gånger har ökat - alltså de svåra missbrukarna - medan missbrukare med lägre frekvens minskat något. Sättet att inta preparaten framgår av tabell 53. Denna tabell tillåter på grund av det stora antalet dubbelsvar 1967 icke någon statistiskt hållbar jämförelse. Det intryck man kan få är att rökningens anpart ökat, vilket skulle vara logiskt mot bakgrund av det tidigare påvisade ökade cannabisbruket. Däremot förefaller oralt bruk och injektionsbruk ha minskat, vilket också stämmer med den ovan redovisade minskningen av t. ex. preludin/ritalinabruket. Varför man slutar missbruka narkotika visas av tabell 54. Straffets betydelse har blivit än mera negliabel. Bristande intresse har fått en väsentligt högre andel medan rädslan att bli narkoman avtagit. Det bör observeras att frågorna är olika formulerade 1967 och 1968 och vänder sig till något olika kategorier. Distributionen av narkotika belyses av tabell 55. Tabellen får tolkas med försiktighet. Det stora bortfallet 1968 torde bero på frågans känslighet. Skillnaderna är ej signifikanta. Några större förändringar torde inte ha ägt rum, utan bilden är densamma båda åren. Kanske har en ökning av okänd person som leverantör skett. övriga i rapporten från 1967 års enkät redovisade data tillåter statistiskt ingen jämförelse med 1968 års data. En sådan göres därför ej heller. D. Sammanfattning av jämförelsen 1967 och 1968 års material

re - mera frekventa - missbruket har ökat. Rökningen förefaller att ha ökat sin andel som konsumtionsform. Straff får ingen att sluta missbruka narkotika men väl bristande intresse. Mindre dokumenterad rädsla att bli narkoman framkommer. Den starka ökningen av cannabismissbruket dominerar bilden. E. Alkoholvanor och tobaksbruk bination med narkotikamissbruk

i kom-

Då vissa begränsningar ligger i frågornas formulering göres här endast en mycket grov »screening» av resultaten enligt följande: De tre alkoholfrågorna (20 a-c) samt frlgan om tobaksbruk (19) studeras mot vår indelning av narkotikamissbrukarna efter typ av missbruk. Dessa grupper kompletteras i denna redovisning även med data från ickebrukarna.

mellan

Huvudresultaten av jämförelsen mellan de båda åren blir följande: Andelen som prövat narkotika en eller flera gånger har ökat från var femte till var fjärde inskrivningsskyldig. Cannabismissbrukarna har ökat starkt, andra missbrukargrupper har minskat både när det gäller förstagångsmissbruket och mest missbrukat preparat. Det gröv100

SOU 1969: 53

abell 56. »Dricker Du öl/vin eller starksprit?» Icke-bruk.

Cannabis Cannabis

LSD

" ÖP'ummissmiss(Grupp I) 1—10 ggr 11—50 ggr > 50 ggr < 10 ggr > 10 ggr Injicerare brukare brukare A % A % A % A % A % A % A % A % A % 2 285 14,4 43 1,8 11 2,2 48 9,4 4 3,4 3 6,0 12 10,8 2 7,4 5 11,1

lej B, mest lellanöl 5 146 32,4 a, mest in/stark-

Cannabis CS oralt

54123,1 130 26,4 136

CS oralt

26,6 23 19,7 11 22,0

30 27,0

5 18,5

20,0

33,3 16

35,6

1 a, mest larkprit

5 264

33,2 1 157 49,4 246 50,0 263

51,4 50 42,7 17

34,0 27 24,3 9

3 178

20,0 599 25,6 105 21,3 65

12,7 40 34,2 19

38,0 42 27,8 11 40,7 15

"otalt:

15 873 100,0 2 340 99,9 492 99,9 512 100,1 117 100,0 50 100,0 111 99,9 27 99,9 45

ortfall '0

1,6

1,1

0,8

2,1

0,8

2,0

4,3

33,3 100,0 0,0

3,4

kommentar: renerellt framkommer att bland såväl icke-brukare som missbrukare den största andelen dricker »vin/starköl» 53—51 % ) . Detta gäller dock ej för gruppen CS oralt > 10 ggr, injicerare och LSD-missbrukare där en liten vervikt för »starksprit» förekommer 38—41 % mot 24—34 % för »vin/starköl». mdelen nykterister är störst 14 %, bland icke-brukarna, där även den största andelen av de som mest dricker lellanöl förekommer (32 % mot 19—27 %). r ör cannabis-grupperna finns en mycket svag trend till ökat icke-bruk av alkohol över grupperna (från 2 till 9 %), ch även en nedgång av andelen som mest dricker starksprit (från 26 % till 13 %).

"abell 57. »Hur ofta dricker Du det som Du ovan sagt Du dricker mest av?» Icke-bruk.

Cannabis Cannabis Cannabis

CS oralt

(Grupp I) A %

1—10 ggr 11—50 ggr > 50 ggr < 10 ggr A % A % A % A %

> 10 ggr A %

_. missInjicerare brukare A % A %

„?„„ missbrukare A %

gång i lån el lera ällan 4 678 33,8 388 16,8 66 13,7 85 18,2 18 15,9 5 10,2 17 16,8 4 14,8 7 -4 ggr mån. 6 279 45,3 1232 53,4 228 47,2 171 36,5 54 47,8 18 36,7 26 25,7 10 37,0 15 -10 gr i mån 1815 13,1 508 22,0123 25,5 120 25,6 23 20,4 16 32,7 23 22,8 5 18,5 11 0 gr i mån 1 084 7,8 180 7,8 66 13,7 92 19,7 18 15,9 10 20,4 35 34,7 8 29,6 6 "otalt: 13 856 100,0 2 308 100,0483 100,1 468 100,0 113 100,0 49 100,0 101 100,0 27 99,9 39

17,9 38,5 28,2 15,4 100,0

ortfall i 0

14,1

2,5

2,6

10,5

4,2

3,9

12,9

3,6

13,3

kommentar: 'ör cannabis-grupperna och CS-oralt gäller att med ökad missbruksfrekvens av narkotika följer en ökad frekvens v alkoholkonsumtion. För cannabis stiger andelen som angett alternativet » > 10 ggr/mån» från 8 till 20 % och är CS ligger den största ökningen på alternativet »5—10 ggr/mån». Dessa uppgångar sker i huvudsak på bekostnad v alternativet »2-4 ggr/mån». kv enstaka resultat är följande mest intressanta: Icke-brukarna har största andelarna på alternativen »1 gång eller lera sällan/mån» och »2^4 ggr/mån» (34 resp 45 %). Detta ger generellt, att de har den minst frekventa alkoholonsumtionen av samtliga grupper. 35 % av injicerarna har ett alkoholbruk mer än 10 ggr/mån. lortfallet bör vara av samma storleksordning som de som svarat »nej» i föregående tabell, vilket i stort är fallet. SOU 1969: 53

Tabell 58. » H u r mycket dricker D u i genomsnitt per gång av det D u ovan sagt D u dricker mest a v ? » LSDmissbrukare

Opiummissbrukare

Icke-bruk.

Cannabis

Cannabis Cannabis CS oralt CS oralt

(Grupp I)

1-10 ggr

11-50 ggr > 50 ggr

< 10 ggr > 10 ggr

Injicerare

22,3 17

34,7

30,4

22,2 13

31,7

20,5 13

26,5

20,6

7,4

19,;

42,0 13 15,2 6 100,0 49

26,5 38 12,2 12 99,9 102

37,3 16 11,8 3 100,1 27

59,3 15 11,1 5 100,0 41

3 6,1 12,: 100,0

3,9

12J

Flera flaskor 1898 13,8 551 2 4 , 1 1 3 4 27,9 160 34,1 25 Ca en helflaska 2 373 17,2 469 20,5 111 23,1 99 21,1 23 En halvflaska 4 730 34,4 913 39,9 166 34,6128 27,3 47 Ngt glas 4 756 34,6 358 15,6 69 14,4 82 17,5 17 Totalt: 13 757 100,0 2 2 9 1 1 0 0 , 1 4 8 0 100,0469 100,0 112 Bortfall %

14,7

3,2

10,3

5,1

3^6

Kommentar: Relativt andra grupper har icke-brukarna den största andelen som druckit »något glas», 35 % mot 11-18 % samtidigt som alternativet »flera flaskor» ligger lägst procentuellt sett i denna grupp, 14 % mot 22-35 %. Fö; cannabis- och CS oralt-grupperna gäller att med ökad missbruksfrekvens av narkotika följer att andelen som be svarat alternativet »flera flaskor» ökar från 24 % till 34 % för cannabis och från 22 % till 35 % för C S oralt. övriga grupper är mönstren något oklara.

Tabell 59. » H u r mycket röker D u per dag?»

> 10 ggr Injicerare

LSDmissbrukare

Opiummissbrukare

10,8 28

23,7

7,8

9,6

17,9

15,9

9,6 29,5 42,6 7,5

14,4 2 16,9 10 33,1 26 11,9 9

3,9 19,6 51,0 17,6

6 23 44 30

5,3 20,2 38,6 26,3

10,7 2 14,3 9 25.0 18 32.1 8

4,5 20,5 40,9 18,2

100,0 28

100,0 44

100,0

1,7

0,0

2,2

Icke-bruk.

Cannabis

Cannabis Cannabis CS oralt

CS oralt

(Grupp I)

1-10 ggr

11-50 ggr

> 50 ggr < 10 ggr

13,8

56 Röker 7 229 inte 1-5 cig el motsv/ dag 1 978 6-10 » 3 406 11-20 » 3 104 > 2 0 » _ 357

45,0

16,3

12,3 21,2 19,3 2,2

299 642 877 158

12,7 46 27,2 136 37,1 200 6,7 43

9,3 50 27,6 153 40,6 221 8,7 39

16 074 100,0 2 361 100,0 493 100,0 519 100,0118 100,0 51 0,8 0,0 0,4 0,3 0.6 Bortfall % Totalt:

99,9 114 0,0

Kommentar: Icke-brukar-gruppen har dels den största andelen av icke rökarna, 45 % mot 8-24 % i övriga grupper och dels den minsta andelen med » > 20 cig eller motsv/dag», 2 % mot 7 - 3 2 % . Icke-brukarnas andel på alternative! »11-20 cig el motsv/dag» är också liten, 19 % mot 25-51 % för övriga grupper. En svag trend från 16-11 % pi alternativet »röker inte» föreligger över cannabis-grupperna, och även en svag uppgång på alternativet »11-20 cig el motsv/dag» från 37 % till 43 % — små differenser som dock är konsistenta. Samma tendenser, fast mera påtagliga, finnes i CS oralt-grupperna. Av de som röker mer än 10 cig el motsv/dag återfinnes största andelen i grupperna CS oralt > 10 ggr (69 % ) , bland injicerarna (65 %) och bland LSD- och opium-missbrukarna (57-58 % ) . Övriga grupper ligger under 50 % i detta avseende.

102 SOU 1969:53

E. Sammanfattning

och

kommentarer

Utifrån de tre frågorna om alkoholbruk studerade var och en för sig, kan endast en mycket grovt integrerad bild av alkoholvanor erhållas utifrån typ av alkoholhaltig dryck, frekvens och mängd. Icke-brukar-gruppen skiljer sig markant från övriga grupper i alkoholvanor. De är i högre grad nykterister, dricker färre ggr per månad och mindre mängder. Av narkotikamissbrukarna tycks injicerarna vara den grupp som har den största andelen individer med en större alkoholkonsumtion då de tenderar till att dricka starksprit, göra detta ofta och i ganska stora mängder, övriga grupper intar svårgraderade mellanpositioner mellan dessa »ytterligheter». Med ökat cannabisbruk framkommer en intressant trend. Man brukar i mindre utsträckning starksprit, men dricker mera ofta (vin/ starköl) och i större mängd. För ökat missbruk av CS oralt återfinns samma trend som för cannabis vad gäller frekvens och mängd. Den bild som erhålles av relationen narkotikamissbruk-alkoholbruk är således inte entydig. Mycket grovt sammanfattat förefaller det som om ett »grövre» narkotikamissbruk är kopplat till större alkoholkonsumtion, men i vad mån detta sammanhänger med ett alkoholm/wbruk kan ej belysas utifrån denna undersökning. Samma generella trend finns för tobaksbruk som för alkoholkonsumtion. Narkotikamissbrukare röker i större utsträckning och röker mer än icke-brukare. I samtliga grupper utom cannabis 1-10 ggr röker mer än 50 % av dpp mer än 10 cigarretter eller motsvarande om dagen; motsvarande andel bland icke-brukarna är 22 %. Det föreligger en samvariation mellan tobaksbruk och alkoholvanor å ena sidan och narkotikamissbruk å den andra; ju större användande av alkohol och tobak desto större narkotikakonsumtion. Detta skulle enligt ett konventionellt synsätt kunna tolkas som att ett mer intensivt alkohol- och tobaksbruk fungerar som en »inköpsport» d. v. s. att de faciliterar benäSOU 1969: 53

genheten att börja missbruka narkotika. Vi kan dock ej utifrån denna analys yttra oss om eventuella kausalsamband. Resultaten (samvariationen) skulle lika gärna kunna tydas som att narkotikamissbruk för med sig en större alkohol- och tobakskonsumtion. Kompletterande information i denna frågeställning kan erhållas vid studium av de potentiella missbrukarna. De som inte vill pröva på narkotika (»nej-gruppen») har den största andelen nykterister, 16 %, mot 5 % för de potentiella missbrukarna (»ja-gruppen»). De senare dricker även mer vin/ starköl och något mer starksprit än »nejgruppen». Vidare dricker den senare mindre ofta, dricker mindre mängder samt prefererar mellanöl i sitt val av alkoholhaltiga drycker. Samma trender gäller även tobakskonsumtionen, så till vida att »ja-gruppen» (a) har en större andel rökare samt (b) att bland dessa rökvanorna är mer avancerade. Av denna analys och resultaten från den föregående framkommer sålunda att både de som vill pröva samt de som missbrukar narkotika använder alkohol och tobak i större utsträckning än de som ej vill eller har prövat narkotika. 3.6 Allmän

sammanfattning

I samband med den allmänna sammanfattningen av data måste följande aspekter beaktas. Vårt material har trots en betydande numerär omfattning en del begränsningar. De prövade är i stort sett 18-åriga män och de är representativa för rikets tre största städer men ej för landet i dess helhet. Åldern medför att de ej kan ha konfronterats med tobak, alkohol och narkotika lika länge som äldre ungdomar. I föreliggande undersökning har vi vidare i flera av analyserna tvingats att begränsa oss till att studera missbruksfrekvens utan hänsyn till typ av preparat. En ytterligare begränsning är att frågor om narkotika i huvudsak gäller det preparat man tagit oftast. Biandbruk har beaktats i mycket liten utsträckning och då gällt injicering. I våra stora cannabisgrupper ingår alltså med största sannolikhet ett okänt antal individer 103

som även tar andra preparat, fast inte lika ofta som cannabis. Slutligen har endast absoluta frekvenser och procenttal lämnats. Inga osäkerhetsmått av statistiskt slag har redovisats. Samtliga dessa förhållanden understryker i hög grad att generaliserbarheten till andra grupper utanför vårt material är begränsad. Redovisning efter geografisk indelning 20 % av samtliga inskrivningsskyldiga har missbrukat narkotika en eller flera gånger. Missbruket såväl som utbudet av narkotika är mest frekvent i våra tre största städer. Det faktum att narkotikamissbruket är mindre frekvent utanför storstäderna synes inte i första hand bero på geografiska förhållanden, utan snarare på att behovet att använda narkotika där är mindre. Cannabismissbruket dominerar totalt (74-92 % ) , medan svårare missbruksformer är påfallande litet frekventa, t. ex. preludin/ritalina (ca 5 %). Missbruksmönstret förefaller i stort vara detsamma inom de olika regionerna. Samma gäller för utbudsmönstret för narkotika. Debutåret för narkotika är som regel 1967, men i Stockholm har fler prövat narkotika före detta år än i andra regioner. Debutdrogen framför alla andra är cannabis i samtliga regioner (77-89 %) följt av preludin/ritalina (4-13 % ) . Narkotikautbudet följer samma mönster. Narkotikamissbruket är aktuellt i samtliga regioner. Endast V s-del av missbrukarna har slutat före 1968. Engångsmissbrukarna är procentuellt mer frekventa utanför storstadsregionerna, de högsta missbruksgrupperna omvänt mer frekventa inom dessa. Missbruksfrekvensen för cannabis är högst i Bergslagen följt av storstäderna. Injicering av narkotika är relativt sett vanligast i Malmö, dock är skillnaderna mycket små. 10 % av alla missbrukare har injicerat narkotika. Distributionen av narkotika skiljer sig inte mellan de olika regionerna. Okända personer och bekanta är de största leverantörerna. 104

Missbrukare i olika regioner upplever själva sitt behov att ta narkotika som mycket litet. Redovisning efter typ av missbruk Ca 40 % av de inskrivningsskyldiga som prövat narkotika - oavsett typ - har debuterat år 1967. Individer med ett mer frekvent missbruk företer en tidigare debut, under 1966 eller ännu tidigare. De flesta missbruksgrupper uppvisar ett pågående missbruk. Generellt gäller sålunda att över 50 % tagit narkotika senare än 1 juli 1968. Bland de som företrädesvis missbrukar cannabis, centralstimulantia (per os samt per injektion), LSD och i viss mån opium, föreligger en allmän tendens till att respektive preparat även förekommit som debutdrog. Dessa resultat talar i viss mån emot den ofta anförda hypotesen beträffande cannabis såsom »inkörsport» till andra grövre preparat och former av narkotikamissbruk. Vi anser oss f. ö. icke från det faktum att cannabis använts vid ett enda initialt tillfälle kunna dra några säkra slutsatser rörande detta preparats betydelse för en senare övergång till gravare former av narkotikamissbruk. Enligt vår uppfattning förefaller det mer troligt att en dylik övergång - t. ex. i form av injicering - snarare sammanhänger med en bakomliggande benägenhet att ta narkotika. Detta illustreras bl. a. av att ju högre missbruksfrekvens, desto större sannolikhet för att ta steget över till injicering av narkotika. Bland individer som tagit centralstimulantia oralt mer än 10 ggr gäller sålunda att 40 % injicerat vid ett eller flera tillfällen mot endast 8 % i gruppen som tagit CS oralt högst 10 ggr. Även för de tre cannabisgrupperna gäller att med högre frekvens av missbruk ökar den procentuella andelen av dem som injicerat narkotika. Det subjektiva behovet av att ta narkotika samvarierar likaledes med en ökad frekvens av missbruk. Härtill kommer att grövre former av missbruk (injicering) samt SOU 1969: 53

grövre typer av preparat (t. ex. LSD och opium) förefaller att ge upphov till ett större subjektivt behov av att använda narkotika. Det dominerande intrycket är dock att den övervägande majoriteten i de flesta missbruksgrupper uppger sig inte alls ha något behov av narkotika, eller att behovet är ringa.

Redovisning av attityder och bakgrundsdata Under denna rubrik innefattas material som på ett mer nyanserat sätt kan belysa narkotikamissbruket som ett problem relaterat till samhälls- och uppväxtförhållanden. Då föreliggande resultat endast är en del av de data som kommer att bearbetas under denna punkt, behandlas i den följande framställningen endast de mest påtagliga sambanden och förhållandena. En fullständig redovisning sker först i kommande rapporter. I stort föreligger inga större skillnader mellan icke-brukare och missbrukare i avseende på ålder, uppväxt i icke-splittrade hem samt utbildning. Narkotikamissbrukare har i större utsträckning vuxit upp i områden med hög urbanisering. Däremot framkommer uppenbara skillnader i deras anpassning till hem, skola och polismyndigheter samt i deras utbildningsmotivation. Narkotikamissbrukarna uppvisar generellt vad man utifrån samhällets synpunkt skulle benämna en »sämre anpassning». En del av våra data tyder på att det inte är narkotikamissbruket per se som orsakat detta, utan talar snarare för ett motsatt samband - att anpassningssvårigheter och emotionella störningar i själva verket föregått ett senare narkotikamissbruk. Vad som i sin tur orsakat dessa störningar kan vi ej entydigt uttala oss om utifrån denna undersökning. Flera av våra data talar emellertid för att den emotionella kontakten mellan föräldrar och barn, liksom andra tidiga relationer med lärare etc, har en avgörande betydelse. Bland missbrukarna uppger generellt sett en högre frekvens individer att SOU 1969: 53

de trivts mindre bra i hemmet, att de funderat på att rymma hemifrån, att de ej varit benägna att tala med föräldrarna om sina personliga problem, att de skolkat från skolan samt att de oftare känt sig nervösa i jämförelse med icke-brukarna. Enligt vår uppfattning skulle dessa data - liksom data rörande missbrukarnas inställning till auktoriteter - med fördel kunna belysas från en psykodynamiskt orienterad personlighetsteori i kombination med socialpsykologiska aspekter. För narkotikamissbrukarna gäller också att de upplever en större alienation från samhället och auktoriteter än vad icke-brukare gör. De har mer skeptiska värderingar och kritiska åsikter än icke-brukarna, som är mer tillfreds med auktoriteter och samhällets sätt att fungera. Denna uppenbara klyfta mellan narkotikamissbrukare och samhälle måste definitivt beaktas vid åtgärder mot narkomani. För att överbrygga narkotikamissbrukarens stora misstro, måste helt nya angreppssätt prövas för att komma till rätta med problemet. I sin inställning till narkotika och narkotikamissbruk har icke-brukare och missbrukare skilda uppfattningar. Missbrukarna är mer angelägna om att själva erhålla information om narkotika och anser även att narkotikaupplysning i massmedia bör intensifieras. Icke-brukarna vill i betydligt större grad avskärma sig från information om narkotika. Vad gäller åtgärder mot narkotikamissbrukare anser både icke-brukare och missbrukare att dessa i första hand skall ha läkarvård. De senare anser dock detta i mindre utsträckning och tycker hellre att narkomaner skall lämnas ifred. Icke-brukarna finner i större utsträckning än missbrukarna bestraffning vara en lämplig åtgärd. Som orsak till att sluta missbruka narkotika framstår straff som ett negligerbart motiv bland missbrukarna; man slutar i betydligt större utsträckning mot bakgrund av att det inte är intressant längre. Med ökat missbruk tillkommer även ekonomiska aspekter. 105

Jämförelser mellan narkotikavanor i Stockholm 1967 och 1968 Andelen som prövat narkotika har ökat från var femte till var fjärde inskrivningsskyldig. I jämförelse med 1967 har cannabismissbruket ökat med 24 %, medan annat missbruk har minskat, t. ex. har preludin/ritalina minskat med 1 3 % . Mer frekvent missbruk har ökat. Även rökning av narkotika har ökat, vilket överensstämmer med det ökade missbruket av cannabis. Bristande intresse anges mer frekvent som en huvudorsak varför man slutar eller vill sluta missbruka narkotika. Man är vidare mindre rädd att bli narkoman.

Avslutning Under budgetåret 1969/70 kommer MPI att genomföra en med föreliggande undersökning analog studie av narkotika- och alkoholvanor m.m. på samtliga inskrivningsskyldiga (ca 55 000 individer) i riket, alltså en totalundersökning. Därutöver avses försök med personlighetsmätande metoder igångsättas med grupper av redan manifesta narkotikamissbrukare. Avsikten härmed är att denna väg söka närmare belysa missbrukets etiologi, som torde vara av såväl social- som personlighetspsykologisk natur. Ett ingående klarläggande av denna etiologi är en nödvändig förutsättning för att skapa en djupare insikt i narkotikaproblematiken samt även för adekvata vård- och behandlingsformer och profylaktiska åtgärder i stort.

Alkoholvanor och tobaksbruk i kombination med narkotikamissbruk Det föreligger ett uttalat samband mellan användande av narkotika å ena sidan och alkohol och tobak å den andra. En ökning i alkoholkonsumtion är kopplad till ett mer frekvent narkotikamissbruk samt till »gravare» former av missbruk. Hur detta samband skall utvärderas är däremot mindre entydigt. En allmän uppfattning är att emotionella störningar och anpassningsproblem ligger bakom alkoholmissbruk och missbruk över huvud taget. Om denna teori är riktig, förefaller det svårt att tala om någon »inkörsport» till narkotikamissbruk över något särskilt preparat. »Inkörsporten» skulle snarare vara själva anpassningsstörningen eller orsaken till denna, som sedan tar sig uttryck i ett missbruk oavsett art. I vårt material framkommer att de som missbrukar narkotika uppvisar en sämre anpassning. Vidare använder de alkohol och tobak i större utsträckning än icke-brukarna. Dessa resultat kan tolkas på olika sätt, men uppenbart är att narkotikamissbruket inte kan ses som en isolerad företeelse, utan snarare som ett av flera möjliga uttryckssätt för bakomliggande faktorer av i huvudsak emotionell karaktär. 106

SOU 1969: 53

Bilaga 1 Militärpsykologiska institutet Stockholm 27 Personligt frågeformulär 1968 1 6 Vilket år är Du född? Har D u någon gång funderat på att rym• 1948 eller tidigare ma hemifrån? • 1949 n Flera gånger n 1950 • En gång n i95i • Aldrig • 1952 eller senare 7

2 Hos vem bodde D u huvudsakligen tills Du fyllde 16 år? O Hos båda föräldrarna n Hos mamma Q Hos pappa • Hos någon annan 3

Vem talar D u helst med om dina personliga problem? • Mamma n Pappa • Lärare/chef • Kamrat • Någon annan • Ingen

0 0 0 0 0

1 1 1 1 1

2 2 2 2 2

3 3 3 3 3

4 4 4 4 4

5 5 5 5 5

6 6 6 6 6

7 7 7 7 7

8 8 8 8 8

9 9 9 9 9

13 18 Tycker Du att den en- Vad tycker Du att man skilda människan har skall göra med ungför litet att säga till om domar som använder narkotika (knark)? i vårt samhälle? Q Låta dem vara i fred • Ja, det tycker jag absolut • Ge dem någon sorts bestraffning • Ja, det tycker jag nog G Ge dem läkarvård • Nej, det tycker jag n Försöka tala dem tillrätta nog inte • Nej, det tycker jag • Annat absolut inte

8 Var har Du i huvudTror Du att alla tyckt sak varit bosatt under illa om sina föräldrar 19 Din uppväxttid? ibland? Hur mycket röker Du 14 • I Stor-Stockholm, Tror D u att myndighe- per dag? • Ja, det tror jag Göteborg eller n Röker inte terna gör allt för att absolut Malmö n Ja, det tror jag nog kontrollera de enskilda • 1—3 cigarretter n I annen stad med människorna? eller motsv. per dag • Nej, det tror jag mer än 50 000 inv. • 6—10 cigarretter nog inte • Ja, det tror jag • I annan stad eller eller motsv. per dag • Nej, det tror jag absolut tätort med under absolut inte • Ja, det tror jag nog • 11—20 cigarretter 50 000 invånare eller motsv. per dag D Nej, det tror jag 9 n På landsbygden • Mer än 20 cigarretnog inte Brukar Du vara • Utomlands ter eller motsv. • Nej, det tror jag nervös? per dag absolut inte n Ja, ofta 4 • Ja, ibland Hur har Du trivts i n Ja, någon enstaka 15 hemmet under upp20 a gång År det viktigt för Dig växttiden? Dricker Du öl/vin att ha en yrkesutbild• Nej, aldrig Q Mycket bra eller starksprit? ning? n Ganska bra • Nej 10 • Ja, mycket viktigt • Ganska dåligt O Ja, mest mellanöl Har D u skolkat från O Ja, ganska viktigt • Mycket dåligt skolan? D Nej, inte så viktigt • Ja, mest vin/starköl n Ja, mest starksprit n Ofta • Nej, inte alls viktigt 5 • Ibland Vad har Du för skol20 b • Sällan utbildning? Hur ofta dricker Du 16 • Aldrig (Ange det högsta alSkulle D u personligen det som Du ovan sagt ternativet som gäller 11 vilja veta mer om nar- att Du dricker mest av? för Dig) • 1 gång i månaden Har D u haft att göra kotika (knark)? • Folkskola, grundeller mer sällan med polis eller bar• Ja, det vill jag skola, yrkesskola, n 2—4 gånger. navårdsnämnd på O Tveksam lantmannaskola, månaden grund av att Du gjort D Nej, det vill jag inte folkhögskola (1 n 5—10 gånger i något olagligt? årskurs) eller • Flera gånger månaden 17 motsvarande D Någon gång D Mer än 10 gängei Tycker Du att TV, n Realskola, tekn Aldrig i månaden radio och tidningar niskt institut, borde ägna större uthandelsskola, 12 rymme åt saklig upp- 20 c folkhögskola (2—3 Vad anser D u om Hur mycket dricker lysning om narkotika årskurser) eller polisen? Du i genomsnitt per (knark)? motsvarande D De flesta poliser är gång av det du ovan hyggliga o. rättvisa • Ja, det tycker jag • Gymnasium, folksagt att Du dricker absolut skoleseminarium • Många poliser är mest av? eller motsvarande hyggliga o. rättvisa • Ja, det tycker jag Q Flera flaskor nog • Ganska få poliser • Universitet, hög• Cirka en helflaska • Nej, det tycker jag D En halv till en hel är hyggliga och skola, socialinnog inte rättvisa stitut eller motsv. flaska n Nej, det tycker jag Q Något glas O Inga poliser är n Annan utbildning absolut inte hyggliga o. rättvisa Vad?

26 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Vad var det som gjorde 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 att Du prövade narko0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 tika? 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 • Vanligt bland mina 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 • Ja kamrater n Nej • Av egen nyfikenhet Om Du svarar »ja» på • Av annan orsak 36 31 frågan ovan skall Du fortsätta med frågorna Från vem har Du of- Om Du blivit erbjuden 22—32 nedan! tast fått Din narkotika? narkotika: vilka preparat har Du oftast Om Du svarar »nej» 27 D Okänd person blivit erbjuden? på frågan ovan skall Vilket preparat har Du Q Bekant Du fortsätta med frå- tagit oftast? • Preludin/Ritalina • Klasskamrat gorna 33—38 nedan! D Amfetamin/ • Annan kamrat • Preludin/Ritalina Fenedrin • Annan person • Amfetamin/ O Hasch/Marihuana Fenedrin • Morfin/Palfium O Hasch/Marihuana 22 n LSD/Meskalin • Morfin/Palfium När prövade Du nar- • LSD/Meskalin eller 32 eller liknande kotika första gången? Hur stort är Ditt be• Mebumal/Nembuliknande D Före 1966 hov av att ta narkotal eller liknande • Mebumal/Nembu- tika? • Under 1966 • Opium tal eller liknande • Mycket stort • Under 1967 • Meproban/Restenil • Opium n Ganska stort • Under jan.—juni eller liknande n Meproban/Restenil • Ganska litet 1968 n Annat eller liknande • Mycket litet • Efter 1 juli 1968 • Annat • Inte alls 21 Har Du någon gång använt narkotika (knark) utan läkares ordination?

37 23 Har Du någon gång Till Dig som aldrig Vilket preparat tog Du 28 haft lust att pröva första gången? Hur har Du intagit det prövat narkotika: narkotika? n Preludin/Ritalina preparat som Du tagit n Ja n Amfetamin/ mest? 33 • Tveksam Fenedrin Har Du någon gång • Genom munnen • Nej • Hasch/Marihuana Q Injektion (spruta) blivit erbjuden narkotika? • Morfin/Palfium n Rökt • LSD/Meskalin eller n Annat sätt Q Ja, flera gånger liknande • Ja. en gång 38 D Nej, aldrig • Mebumal/NembuVilken är orsaken till tal eller liknande att Du inte prövat n Opium 29 narkotika? • Meproban/Restenil Har Du någon gång • Verkade ointreseller liknande tagit en spruta med 34 sant n Annat narkotika (»sil»)? Om Du blivit erbjuden narkotika: var erbjöds D Har ej vetat hur el• Nej, aldrig ler var man får tag Du detta oftast? • Ja, en gång på dst • Skola • Ja, flera gånger D Rädd för att bli 24 • Arbetsplats narkoman När använde Du D Bjudning/skiva • Rädd för andra narkotika senast? n Popklubb/ skadliga följder • Före 1967 danslokal 30 • Rädd för straff • Under 1967 Om Du tidigare använt • Ute på stan/samn Kostar pengar n Under jan.—juni hället narkotika (»knarkat») • Annat 1968 men har slutat eller vill • Annan plats • Efter 1 juli 1968 sluta: varför? D Det är inte intressant längre D Rädd att bli narko- 35 25 man Om Du blivit erbjuden Om Du har några Hur många gånger har narkotika: vem erbjöd? synpunkter på frågorDu använt narkotika? • Rädd för andra D Okänd person na i detta formulär, skadliga följder D 1 gång • Bekant kan Du skriva dem D Rädd för straff n 2—4 gånger n Klasskamrat på det tomma pappe• Kostar pengar • 5—10 gånger D Annan kamrat ret i detta kuvert • Annan orsak. • 11—50 gånger O Annan person Vilken? • Fler än 60 gånger

4 Studenter och narkotika En undersökning av studerande vid Stockholms

universitet

vårterminen

1968 Ulla Ahrens, Magnus Kihlbom, Nils Olov Näs

Förord Våren 1967 vände sig Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare till Sveriges Förenade Studentkårer med en förfrågan om kårernas intresse för att ta initiativ till forskning beträffande narkotikabrukets utbredning bland universitetsstuderande. Efter kontakter med Stockholms universitets studentkår och dess sociala utskott utformade den nuvarande forskningsgruppen ett sådant undersökningsprojekt. Under planeringsarbetet för undersökningen har deltagare i seminarier vid pedagogiska och statistiska institutionerna vid Stockholms universitet, samt forskare vid socialmedicinska institutionen bidragit med värdefulla synpunkter. Vid konstruktionen av frågeformuläret har också uppslag erhållits från liknande undersökningar av narkotikabruk utförda av dr Bengt Herulf, Stockholm, dr Nils Gustavsson, Stockholm, och Richard H. Blum, Stanford University, USA. Förutom författarna har i forskningsgruppen ingått fil. stud. Bo Ragnar, som deltagit i planering och bearbetning, och haft huvudansvaret för fältarbetets genomförande. Materialet för avsnitt 6. 6. har speciellt analyserats av Bo Ragnar. Undersökningen är genomförd med anslag från Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond. SOU 1969: 53

4.1 Problemställningar,

metod och material

4.1.1 Bakgrunden till undersökningen Bakgrunden till undersökningsprojektet är narkotikabrukets ökade utbredning under de senaste åren - särskilt bland ungdom - och det härigenom intensifierade behovet av ett bredare vetenskapligt underlag, dels beträffande narkotikabrukets utbredning och karaktär, och dels beträffande olika sociala, psykologiska m. fl. faktorers betydelse för varierande grader av » immunitet» resp. benägenhet för användning av narkotika. Relativt nyligen har undersökningar genomförts för att kartlägga narkotikabrukets utbredning bland elever vid grundskolan m. fl. skolformer, bland nyinskrivna värnpliktiga e t c , men beträffande universitetsstuderande saknas helt sådana informationer. Erfarenheter bl. a. från USA tyder vidare på att bruk av LSD och cannabis skulle vara starkt koncentrerat till bl. a. universitets- och med dem lierade kretsar. En av oss företagen gruppenkät bland universitetsstuderande i Stockholm (november 1967) visade också att de studerande i stor utsträckning exponerats för (framför allt) cannabis och att detta i många fall resulterat i experiment med medlet i fråga. De undersökningar som mest intensivt gjort försök att belysa mekanismer bakom 109

narkotikabruket är de som baserats på medicinskt och kriminologiskt starkt selegerade material, där urvalskriteriet som regel just varit mer eller mindre avancerat missbruk av narkotika, eller eventuellt någon annan form av mer påtagligt avvikande beteende eller en kombination av båda. Deras bristande användbarhet för att dra kausala slutsatser är uppenbar. Även om man inte bland universitetsstuderande kan förvänta sig att påträffa något större antal mer avancerade missbrukare, utan snarare kan förvänta sig att finna individer mer eller mindre disponerade eller benägna för experiment med narkotika, skulle en undersökning av ett representativt urval studenter kunna ge bidrag till förståelsen av faktorer bakom varierande grader av benägenhet att pröva narkotika. Det bör i sammanhanget noteras att ett minst lika viktigt problem är att försöka förklara det dominerande förhållningssättet gentemot narkotika, nämligen avståndstagande, vilket av naturliga skäl ej varit möjligt i de andra undersökningarna. En annan fråga som tycktes oss väsentlig men som otillräckligt belysts tidigare, är frågan om hur icke-brukare (som ej är »professionella» normsändare) upplever narkotikaproblematiken. Med tanke på den aktuella gruppens sannolika framtida ställning och samhällsinflytande, som opinionsbildare eller beslutsfattare, kan det vara intressant att belysa studenters attityder och föreställningar rörande narkotika och narkotikabrukare.

har ställts separat för de fyra medel som främst berörs av undersökningen, nämligen: cannabis (hasch, marihuana) LSD, centralstimulantia intaget genom injektion och centralstimulantia intaget peroralt. 1. En huvuduppgift för undersökningen var att kartlägga brukets utbredning och bruksmönstret (intensitet, förlopp, duration, kombination av olika medel), omständigheter kring debuten och inlärningen, samt upplevelser av olika medels verkningar. 2. Förutom det faktiska bruket har vi också försökt belysa i vilken utsträckning studenterna är benägna att pröva resp. att fortsätta att pröva olika medel, liksom motiv för att använda dem, och andra attityder till dem. 3. Vidare försöker undersökningen ange i vilken utsträckning studenterna är exponerade för medlen, dels genom bekanta som använder medlen, dels genom att ha faktisk tillgång till dem. 4. En stor del av undersökningen utgörs av jämförelser mellan grupper med olika erfarenhet av och benägenhet för narkotika med avseende på en rad psykologiska och sociala karakteristika. Till grund för valet av dessa variabler ligger inte explicita hypoteser om orsaksmekanismer bakom olika förhållningssätt till narkotika, utan snarare mer allmänna föreställningar om relevanta faktorer i sammanhanget. Inga befintliga teorier har vi kunnat bedöma som lämpliga utgångspunkter för en hypotesbildning.

4.1.3 Undersökningens uppläggning och genomförande 4.1.2 En översikt över problemställningar

undersökningens

Med tanke på att undersökningens variabler och variabelvärden redovisas »operationellt» definierade i samband med presentationen av undersökningens resultat, görs här enbart ett försök till en översikt och allmän karakteristik av undersökningens huvudområden. Samtliga »narkotikavariabler» eller narkotikafrågor (frågor t. ex. om användning av narkotika, inställning till bruk av dem, expositionen för dem etc.) 110

Undersökningen planerades främst som en explorativ deskriptiv undersökning, men kan också sägas ha en kausalanalytisk inriktning genom de försök som gjorts att belysa olika faktorers betydelse för varierande grader av avvisande mot resp. benägenhet för användning av narkotika. Undersökningen genomfördes våren 1968 på ett representativt urval studerande vid Stockholms universitet ht 1967. Data-insamlingen skedde med postenkätmetoden.

SOU 1969: 53

4.1.4 Undersökningspopulation och urval

Urvalsmetod och

Definition av

Som urvalsmetod användes stratifierat urval (stratifieringsvariabel = kön) med systematiskt urval ur varje stratum. Urvalet skedde systematiskt efter medlemsregistrets uppställning av de studerande efter födelsenummer. Stickprovets storlek fastställdes till ca 600 manliga och 300 kvinnliga studenter. Från dessa skulle sedan utsorteras de ickeskandinaviska studenterna. Anledningen till valet av ett icke-proportionellt stratifierat urval med en kraftig överrepresentation av manliga studenter, var vårt, som det senare visade sig, berättigade antagande att exposition för och användning av narkotika skulle vara vanligare bland män än bland kvinnor. För de kvinnliga studenternas del syftade undersökningen främst till en kartläggning av hur många som haft erfarenhet av narkotika, medan vi för de manliga studenternas del också ville ha informationer om ett flertal andra aspekter av bruket av olika medel.

undersökningspopulationen

Undersökningspopulationen kan definieras som »samtliga skandinaviska studenter, födda 1933 eller senare, som H T 1967 erlade kåravgift till Stockholms universitets studentkår». Avgränsningen av populationen motiverades bl. a. av följande: a) Enligt universitetsstadgan är medlemskap i Stockholms universitets studentkår ett villkor för bedrivande av studier vid universitetet. Därför valde vi att definiera »student» som »kårmedlem i SUS». Dessutom svarar mot denna definition en lämplig urvalsram. Uppgifter om vilka studenter som varje termin erlägger kåravgift införs nämligen i SUS:s medlemsregister för terminen i fråga. Vid urvalstillfället (VT 1968) fanns uppgifter (på magnetband vid L. M. Ericssons dataavdelning) om samtliga studenter som erlagt kåravgift för H T 1967. b) Undersökningen begränsades till studenter under 35 år med tanke på att det i olika sammanhang kunnat konstateras att yngre studenter i större utsträckning än äldre exponeras för narkotika. Uteslutandet av äldre studenter innebar en reducering av den studerade populationen till ca 75 % av samtliga studenter (se nedan). c) Undersökningen begränsades slutligen till svensktalande (skandinaviska) studenter. Ingen möjlighet förelåg att i förväg avgöra i vilken utsträckning icke-skandinaviska studenter tillfredsställande behärskade svenska språket, varför vi var tvungna att utesluta dem.

stickprovsstorlek

Studentpopulationen let

och det erhållna urva-

Uppgifter från L. M. Ericssons Data AB, (som vid undersökningstillfället handhade SUS:s medlemsregister) beträffande det totala antalet studenter H T 1967 och beträffande antalet studenter födda 1933 och senare, redovisas i tabell 1.1. Studenter födda 1933 eller senare utgjorde bland männen 79,4 % av samtliga och bland kvinnorna 76,4 %. Exakt hur stor

Tabell 1.1. Det totala antalet studenter HT 1967 samt antalet studenter födda 1933 eller senare. Samtliga stud. HT 67 Antal Män Kvinnor

SOU 1969: 53

13 988 11 692 Totalt 25 680

Studenter födda efter 1932 Målpopulationen % av Skattad % av Antal samtliga sam tliga studenter 11 106 8 931 20 037

79,4 76,4 78,0

75 74 75 111

del av samtliga studenter målpopulationen utgör kan inte anges eftersom uppgifter saknas om hur stor del av de yngre studenterna som var icke-skandinavier. Används emellertid uppgifterna från stickprovet som underlag för en skattning, så torde de bland männen utgjort ca 5 % och bland kvinnorna 3 , 6 % . En korrektion utifrån detta antagande leder till skattningen att målpopulationen »skandinaviska studenter födda 1933 eller senare» för männens del skulle utgöra ca 75 % av samtliga manliga studenter, och för kvinnornas del ca 74 % av samtliga kvinnliga studenter. Vid det systematiska urvalet i april 1968 valdes var 23:e man och var 29:e kvinna födda 1933 eller senare. Dragningen resulterade i ett stickprov på 615 män och 307 kvinnor. Efter bortsortering av icke-skandinaviska studenter bland de uttagna, erhölls det definitiva urvalet bestående av 583 manliga och 296 kvinnliga studenter.

4.1.5 Datainsamlingsmetod Data-insamlingen skedde som nämnts genom postenkäter. I detta avsnitt följer några uppgifter om enkätformulärets omfattning och art, om rutin vid utsändning och insändning av formuläret m. m. Enkätformulärets omfattning. Vi räknade förhoppningsfullt med ett förhållandevis stort intresse och en god samarbetsvilja bland studenterna och vågade därför använda ett enkätformulär som beträffande antalet frågor var betydligt mer omfattande än vad som är brukligt vid postenkäter. Samtliga respondenter fick ta ställning till ca 150 huvudfrågor - en stor del av dessa krävde vidare ett flertal svarsmarkeringar - samt till 4 skalor bestående av mellan 9 och 21 items avsedda att mäta neuroticism, attityder till narkotika m. m. De respondenter som någon gång hade prövat något av de narkotiska medel undersökningen gällde fick besvara ytterligare ca 40 huvudfrågor. Typ av frågor. Genomgående användes frågor med fixerade svarsalternativ, ofta i form av 3-6 gradiga skattningsskalor. 112

Samtliga »narkotikafrågor» skulle besvaras med avseende på de 4 medel undersökningen gällde: Cannabis, LSD, centralstimulerande medel intaget genom injektion och per oralt. Instruktionerna till respondenterna. Samtliga respondenter fick förutom frågeformulär och svarskuvert ett meddelande som undertecknats av forskningsgruppen, och som gav en kortfattad presentation av undersökningen. I meddelandet påpekades också att undersökningsmaterialet var helt konfidentiellt och anonymt skulle bearbetas i datamaskin. På en punkt varierade dock instruktionerna till respondenterna: 100 slumpmässigt utvalda män och 50 slumpmässigt utvalda kvinnor fick i motsats till de övriga respondenterna onumrerade formulär, samt ett svarskort med ett extra meddelande angående återsändandet av formuläret. Meddelande löd: »För att vi - med bevarande av respondenternas anonymitet - skall kunna kontrollera och reducera bortfallet vid undersökningen, samt kunna skicka påminnelsebrev till dem som ej återsänt sina formulär, ber vi Dig om följande: När Du postar det ifyllda enkätformuläret i det ena svarskuvertet, (2 st. bifogades) posta då samtidigt detta svarskuvert i det andra kuvertet. På så vis vet vi att Du sänt in Ditt formulär och kan - tacksamma över din medverkan - stryka Dig från vår lista över deltagare vid undersökningen.» Motiveringen för denna variation i fråga om instruktioner till respondenterna följer i avsnitt 1.8. 4.1.6 Undersökningens genomförande Undersökningsplaneringen påbörjades i september 1967. Som en förberedelse för avgränsningen av undersökningens problemställningar genomfördes också under hösten (november månad) en mindre enkätundersökning av narkotikabruk och erfarenheter av narkotika vid ett par institutioner vid Stockholms universitet i avsikt att få information om i vilken utsträckning erfarenheter av narkotika kunde tänkas föreligga SOU 1969: 53

bland de studerande, och för att utpröva användbarheten av den planerade frågetekniken. I december 1967 utarbetades en detaljerad beskrivning av forskningsprojektet, samt ansöktes om stöd för projektet hos Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond. Anslag för undersökningen beviljades i mars månad 1968 och efter kompletteringar och justeringar av undersökningsplanen gjordes urvalet för enkätundersökningen i april månad. Data-insamlingen inleddes i början av maj månad, då enkätformuläret utsändes till samtliga respondenter. Efter ca 10 dagar (då 55 % hade svarat) gjordes en ny utsändning och efter ytterligare 10 dagar en sista utsändning. Sammanlagt hade då ca 70 % av respondenterna besvarat enkäten. Efter ytterligare 14 dagar, då sammanlagt 80 % besvarat enkäten, avslutades datainsamlingen genom att 6 personer arvoderades att under ett par veckor försöka få in de saknade formulären genom att personligen, per telefon m. m., kontakta de respondenter som ej skickat in sina formulär. Om respondenten vägrade besvara enkäten försökte vidare »indrivaren» få reda på skälet för vägran. Användbara frågeformulär insändes av sammanlagt 491 män och 247 kvinnor. Efter genomgång och kontroll av inkomna formulär har överföring av data till hålkort, samt maskinell, statistisk bearbetning och analys av materialet skett vid Enskilda Utredningsinstitutet. 4.1.7 Databehandling, statistisk beskrivning och analys Efter kontroll av de insända frågeformulären överlämnades undersökningsmaterialet till Enskilda Utredningsinstitutet för kodning, överföring av data till hålkort och slutl gen till skivminne. Dän deskriptiva och analytiska bearbetningen av undersökningsresultaten har sedan skett enligt EUI:s system av dataprogram BARBRO III, avpassat för datamaskinen IBM 1130. (För beskrivning av proSOU 1969: 53 8—914398

gramsystemet, se »Programmanual BARBRO III, bearbetningssystem för samhällsvetenskapliga undersökningar, Sune Westling, Taxinge 1968). Förutom tabuleringsprogram har utnyttjats program för faktor- och komponentanalys och för framställning av korrelationsmatriser samt indexeringsprogram. Genomgående redovisas i framställningen jämförelser mellan proportioner. Vid dessa har vi som regel ej tillämpat konventionell signifikansprövning av skillnaden mellan proportionerna, utan i stället angivit ett 95-procentigt konfidensintervall för skillnaden mellan proportionerna, (dvs. Pl-Pz ± 1,96 x ö(Pi_p2U)Observera dock att sådana konfidensintervall bara beräknats då skillnaden mellan proportionerna varit signifikant på minst 95-procentsnivån, (dvs. där

där^=

J"iPi+»*Pt \ nx + nz

ochqT=1_pT

Uttryck i texten som t. ex. d % = 29 ± 11 innebär alltså att den diskuterade skillnaden mellan två procenttal är signifikant på minst 95-procentsnivån och att den procentuella skillnaden med 95 % sannolikhet ligger mellan 18 % och 40 % i detta exempel. Eftersom undersökningen inte har laborerat med några antaganden om skillnader i olika avseenden mellan manliga och kvinnliga studerande, har ej gjorts några signifikanstest av sådana skillnader. 4.1.8 En metodstudie och dess resultat Vid jämförelser mellan olika frågetekniska metoder eller mellan olika varianter av en och samma frågetekniska metod, har man ofta kunnat belägga systematiska skillnader i fråga om respondenternas beredvillighet att rapportera »komprometterande» fakta eller socialt mindre värderade egenskaper eller beteenden. Delvis tycks dessa skillna113

der i svar vid skilda metoder ha varit en funktion av respondenternas uppfattning om hur pass goda garantier de haft i fråga om att förbli anonyma vid lämnandet av sina uppgifter. För att göra en indirekt validitetsprövning, särskilt i fråga om svaren på de frågor där en underrapportering kunde förväntas, t. ex. vid svaren på frågor om alkohol-konsumtion, narkotikabruk, lagöverträdelser m. m. gjordes därför vid undersökningen ett försök att experimentellt variera anonymitetsgraden på det ovan angivna sättet. För majoriteten av respondenterna (de som fick numrerade formulär) bör undersökarnas möjligheter att förknippa uppgifter med uppgiftslämnare ha bedömts som stora, medan dessa möjligheter bör ha bedömts som betydligt mindre i den andra gruppen. Vår hypotes i sammanhanget var alltså att det sist beskrivna förfarandet vid insändandet av formulären etc. (alt. föreställningen om ett bättre anonymitetsskydd) på vissa kritiska frågor skulle ge andra värden än det förfarande som tillämpades på majoriteten av respondenterna. Denna hypotes om en mindre omfattande rapportering av »komprometterande» fakta m. m. i gruppen med mindre övertygande garantier för anonymitetsskydd, styrktes emellertid ej i undersökningen. Det förelåg inga systematiska skillnader mellan jämförelsegrupperna med avseende på den frekvens med vilken man rapporterat t. ex. egna förseelser eller lagöverträdelser, alkoholkonsumtion, nervösa besvär, benägenhet att pröva narkotika eller faktiskt narkotikabruk.

Resultatet av »experimentet» kan tolkas som en bekräftelse på att de båda förfaringssätten vid besvarandet och insändandet av formulären skulle vara likvärdiga, dvs. att användningen av numrerade formulär ej resulterat i en större tveksamhet vid besvarandet av frågorna. Vårt »negativa» undersökningsresultat ger emellertid upphov till en del tolkningsproblem. Vi vet ej om skillnaderna i fråga om instruktioner m. m. verkligen gett upphov till skillnader i fråga om uppfattningen av anonymitetsskyddet. Vi vet inte heller hur eventuella skillnader i fråga om uppfattningen av detta påverkat respondenternas benägenhet att svara uppriktigt, eller att överhuvud vilja delta i undersökningen etc. Det vi slutligen kan konstatera är att skillnaderna i fråga om det rent tekniska förfarandet vid instruktionen till respondenterna och vid återsändandet av formulären ej resulterat till några signifikanta skillnader mellan de två respondentgruppernas sätt att besvara undersökningens frågor.

4.1.9 Bortfallet När datainsamlingen var avslutad i juni månad 1968 hade acceptabla frågeformulär insänts av 491 av de uttagna 583 manliga studenterna och av 247 av de uttagna 296 kvinnliga studenterna. Bortfallet uppgick därför till för männens del 92 individer (15,8 %) och för kvinnornas del till 49 individer (16,6 %). Som tidigare nämnts avslutades fältarbetsfasen med försök att få personlig kontakt (per

Tabell 1.2. Anledningarna till bortfallet. Män

Oanträffbara Personlig kontakt etablerad

33 59

36 64

15 34

31 69

18 5 36

Tidsbrist, ointresse, principskäl (vägran) Bristande anonymitet (vägran) Lovade medverka — sände ej in Totalt 92 114

Kvinnor

20 5 39 100

15 — 19 49

30 — 39 100

SOU 1969: 53

Tabell 1.3. Bortfallet i olika studentkategorier.

a. Bortfallet i olika åldersgrupper 28— år 26—27 » 24—25 » 22—23 » 19—21 » b. Bortfall och civilstånd Ogifta Gifta Övriga

Män

Kvinnor

Ut- Bortfall tagna n n %

UtBortfall tagna n n %

109 94 141 157 82

19 3 11 5 11 49

35,2

25,7 17,0 12,1 12,7 13,4

Totalt 583

28 16 17 20 11 92

15,8

54 41 65 76 60 296

432 141 10 Totalt 583

75 15 2 92

17,4 10,6 20,0 15,8

212 77 7 296

37 12 — 49

17,5 15,6 — 16,6

93 249 143 85 13 583

18 33 18 17 6 92

19,4 13,3 12,6 20,0

146 107 22 15 6 296

31 11 4 2 1 49

21,2 10,3 18,2 13,3

7,3 16,9

6,6 18,3 16,6

c. Bortfall och fakultet Humanistisk Samhällsvetensk. Naturvetensk. Juridisk Övriga

telefon m. m.) med alla respondenter som ej sänt in sina formulär. På basis av de uppgifter som erhölls vid dessa samtal kunde vi göra en grov klassificering av respondenterna efter anledningen till bortfallet, vilken redovisas i tabell 1.2. Ca en tredjedel av bortfallet var omöjlig att etablera kontakt med, 25 % resp. 30 % av bortfallet vägrade att delta och ca 40 % av både de manliga och de kvinnliga studenterna lovade att skicka in formuläret men underlät att göra det. Genom att utnyttja de uppgifter om de uttagna som erhölls från urvalsblanketterna kunde jämförelser mellan de observerade studenterna och bortfallet göras i ett begränsat antal avseenden. Bortfallets storlek i olika kategorier redovisas i tabell 1.3. För männens del noterades en ökning av bortfallet med åldern. I den äldsta åldersklassen uppgick det till ca 26 %, i åldersklassen 26-27 år till 17 %, medan det bland yngre studenter understeg 1 5 % . Bortfallet var vidare något större bland ogifta studenter än bland gifta. Skillnader förelåg SOU 1969: 53

— 15,8

— 16,6

också mellan studenter med olika fakultetstillhörigheter. Bland humanister och jurister var bortfallet 19-20 % medan det för de övriga studenterna var klart lägre än 15%. För kvinnornas del kan noteras ett exceptionellt stort bortfall i den äldsta åldersgruppen (28 år eller äldre) där det uppgick till ca 3 5 % . Bortfallet var vidare större bland kvinnliga naturvetare och humanister (18-21 %) än bland samhällsvetare och jurister. För en närmare diskussion av bortfallets betydelse för undersökningsresultatet hänvisas till avsnitt 1.11.

4.1.10 Några uppgifter om den undersökta studentgruppens sammansättning Som tidigare nämnts gjordes vårt urval bland »skandinaviska studenter födda 1933 eller senare». I det följande ges en kortfattad beskrivning av några strukturella aspekter av den undersökta studentgruppen. 115

Tabell 1.4. »Nationalitet.» Män

Kvinnor

n Svensk Annan skandinav

487 4 Totalt 491

99,2 0,8 100,0

241 6 247

97,6 2,4 100,0

Tabell 1.5. Åldersfördelning Män

Kvinnor

n 28—35 år 26—27 » 24—25 » 22—23 » 19—21 »

81 78 124 137 71 Totalt 491

»Nationalitet» Som framgår av ovanstående tabell var antalet icke-svenskar bland de undersökta synnerligen litet. Detaljerade uppgifter om deras nationalitet har ej kunnat erhållas. Bland männen var 99,2 % svenskar och bland de kvinnliga studenterna 97,6 %.

Ålder och civilstånd Undersökningens målpopulation »studenter födda 1933 eller senare» omfattade som tidigare nämnts ca 75 % av alla skandina-

16,5 15,9 25,3 27,9 14,5

35 38 54 71 49

14,2 15,4 21,9 28,7 19,8

100,0

viska studenter. Åldersfördelningen för deltagarna i undersökningen framgår ovan. De kvinnliga studenterna var som förväntat något yngre än de manliga. 42,4 % av de manliga studenterna var under 24 år mot 48,5 av de kvinnliga. Ungefär en fjärdedel både bland männen och kvinnorna var gifta. Andelen frånskilda uppgick bland männen till 1,4 och bland kvinnorna 2,4 %. Nedan följer också uppgifter om hur andelen gifta bland studenterna varierade med åldrarna. Som jämförelse lämnas uppgifter om andelen gifta i motsvarande åldrar i totalbefolkningen.

Tabell 1.6. Civilstånd. Män n Ogift Gift Frånskild U.S.

357 126 7 1 Totalt 491

Kvinnor

72,9 25,7 1,4

175 65 6 1 247

71,1 26,4 2,4

100,0

100,0 SOU 1969: 53

Tabell 1.7. Andelen gifta i olika åldersgrupper bland studenter och i totalbefolkningen.

Ålder

Män-ålder

Kvinnor-ålder

19—21 22—23 24—25 26—35 (n= (n= (n= (n = 73) 133) 156) 127) °/ % /o % %

19—21 22—23 24—25 26—35 (n= (n= (n= (n= 48) 71) 72) )54 % % % %

Gifta Ogifta m. m.

5 95 Totalt 100 Andel gift a i totalbef 1 1.1.1967 6

10 90 100

21 79 100

56 44 100

2 98 100

15 85 100

39 61 100

54 46 100

83 Källa: Statistisk Årsbok 1967 Tabell 1.8. Fakultetstillhörighet. Män n Humanistiska Samhällsvetenskapliga Naturvetenskapliga Juridiska U.S.

75 216 125 68 7 Totalt 491

Skillnaderna mellan studenterna och totalbefolkningen i fråga om giftermålsfrekvens var påfallande, särskilt för kvinnornas del. Studiedata I tabellerna 1.8 och 1.9 lämnas några uppgifter om den undersökta gruppens fakultetstillhörighet och inskrivningsår.

Kvinnor

15,3 44,0 25,5 13,8 1,4 100,0

115 96 18 13 5 247

46,6 38,9 7,3 5,3 2,0 100,0

Nästan hälften, 46,6 % av de kvinnliga studenterna tillhörde humanistiska fakulteten. Ca 40 % tillhörde samhällsvetenskapliga fakulteten och förhållandevis få (7,3 %) den naturvetenskapliga eller den juridiska (5,3 % ) . Bland männen dominerade samhällsvetarna (44 %) följda av naturvetarna (25,5 % ) . Resten fördelade sig ungefär lika på den humanistiska och den juridiska fakulteten.

Tabell 1.9. År för inskrivning SU. Kvinnor

Män n 1967 1966 1965 1964 1963—62 1961—60 1959 eller tidigare U.S.

SOU 1969: 53

169 79 65 60 51 28 19 20 Totalt 471

35,9 16,8 13,8 12,7 10,8 5,9 4,0

85 34 38 21 36 17 8 8 239

35,6 14,2 15,9 8,8 15,1 7,1 3,4

100,0

Tabell 1.10. Uppväxtort. Kvinnor

Män n

47,0 22,2 7,5 15,5 6,1 1,6 100,0

86 63 24 48 23 3 247

34,8 25,5 9,7 19,4 9,3 1,2 100 0

»Var har Du bott under största delen av Din uppväxttid?» Stockholm Stor-Stockholm I annan stad med över 50 000 inv. I mindre stad eller tätort På landsbygden Utomlands

231 109 37 76 30 8 Totalt 491

Tabell 1.11. Hemort. Kvinnor

Män n

53,8 32,5 5,3 4,7 3,3 0,4

121 83 15 23 3 2

49,0 33,6 6,1 9,3 1,2 0,8

100,0

»Var är Ditt nuvarande hem beläget (där Du anser Dig vara bosatt inte bara under terminen)?» Stockholm Stor-Stockholm Annan stad med över 50 000 invånare Mindre stad eller tätort Landsbygden Utomlands U.S.

kulteten. Ca hälften både bland männen och bland kvinnorna hade inskrivits efter år 1965. Uppväxtort och nuvarande hemort Uppgifter om studenternas uppväxtort och hemort visar som förväntat båda en kraftig dominans för Stockholm och Stor-Stockholm. Genom inflyttning tycks andelen studenter bosatta i detta område ha ökat från 69.2 % (uppväxtort) till 86,3 % (nuvarande hemort) och för kvinnornas del från 60.3 % (uppväxtort) till 82,6 % (nuvarande hemort). (Tabellerna 1.10 och 1.11.) 4.1.11 Påpekanden inför resultatredovisningen I detta avsnitt presenteras några synpunkter på tolkningsfrågor och faktorer av betydelse för utvärderingen av undersökningsre-

263 159 26 23 16 2 2 Totalt 491

sultaten, som generaliseringsmöjligheterna, datas tillförlitlighet m.m. Resultaten kan givetvis bara generaliseras till den studerade populationen Det bör än en gång observeras att vi definierat »student vid Stockholms universitet» som »skandinavisk student under 36 år som under H T 67 betalat kåravgift till SUS». Det är sannolikt att andra definitioner skulle kunna avgränsa studentpopulationer med andra erfarenheter av narkotika eller på andra sätt olika de här undersökta studenterna. Den undersökta populationen skiljer sig sannolikt i många avseenden från t. ex. en population studenter inskrivna ett visst år eller en viss termin. Den aktuella studentgruppen innehåller visserligen ett representativt urval studenter inskrivna H T 1967 men däremot ej eventuella »dropSOU 1969: 53

outs» bland studenter inskrivna tidigare terminer. Iakttagelsen att yngre studenter har mer omfattande erfarenheter av olika medel än äldre, kombinerad med antagandet att användandet av vissa narkotika kan vara ett skäl till att man avbryter sina studier, motiverar t. ex. i viss mån slutsatsen att en undersökning baserad på en årgång eller en termins nyinskrivna studenter skulle kunna lokalisera flera och kanske intensivare brukare av olika medel. Till slut bör beträffande innebörden av begreppet student tilläggas att en undersökning av denna typ måste utnyttja formella urvalsramar och därför säkert utgår från ett betydligt snävare begrepp än det som motsvarar den allmänna föreställningen om »studenter». Så ingår t. ex. i den nu undersökta gruppen studenter endast från ett begränsat antal ämnesområden. I vissa avsnitt har jämförelser gjorts endast mellan grupper av manliga respondenter. Antalet kvinnor i de olika jämförelsegrupperna är i vissa fall så litet att man ej kan dra bestämda slutsatser om ev. skillnaders giltighet. Bortfallsproblemet Bortfallet uppgick som tidigare nämnts till 15,8 % (92 st.) av de manliga och 16,6 % (49 st.) av de kvinnliga studenterna. Med tanke på bl. a. kriminaliseringen av bruket av de olika medlen är det uppenbart att risken för ett selektivt bortfall varit stor. Vår skattning av andelen studenter som prövat olika medel och även andra skattningar kan därför representera mer eller mindre allvarliga felbedömningar. Möjligheterna att jämföra karakteristika hos bortfall och ickebortfall var också mycket begränsade. Vi skulle emellertid vilja framföra några argument mot antagandet att bortfallet i någon större utsträckning skulle bestå av individer som vägrat besvara våra frågor på grund av rädsla för att avslöja »komprometterande» fakta etc. om sig själva. Bland de helt oanträffbara t. ex. kunde vi vid våra efterforskningar konstatera att en stor del vistades utomlands för studier och forskSOU 1969: 53

ning. Andra hade vid undersökningstillfället redan avlagt sin akademiska examen och betraktade sig därför ej som studerande VT 1968. Bortfallet var vidare större i de äldsta åldersgrupperna som generellt bland de observerade - kännetecknades av färre erfarenheter av olika medel. Samtliga dessa grupper har vi vågat anta vara förhållandevis lite benägna att experimentera med olika medel. Att rädsla för den bristande anonymiteten skulle ha hindrat många från att delta i undersökningen styrks ej heller av resultatet från vår undersökning av anonymitetsgradens betydelse för sättet besvara frågorna. De som hade möjlighet att fullständigt anonymt delta i undersökningen kännetecknades ej av ett mindre bortfall eller en tendens att i större utsträckning än de övriga rapportera »komprometterande» fakta. Det är möjligt att formulärets längd och nödvändigheten att besvara många frågor för samtliga fyra medel kan ha gett upphov till bristande motivation att försöka svara riktigt. Kvaliteten på de lämnade uppgifterna, framför allt de som förekommer senare i formuläret skulle kunna påverkas av detta. En granskning av det interna bortfallet (vid besvarandet av de enskilda frågorna) tyder emellertid inte på någon minskning av benägenheten att svara på frågorna. Det interna bortfallet visar ej någon tendens att öka med ökningen av frågornas avstånd från inledningsfrågan.

Bruk - missbruk? En stor del av undersökningen består av jämförelser mellan grupper med olika erfarenheter av narkotika. Det gäller inte jämförelser mellan »knarkare» och »ickeknarkare», utan snarare mellan grupper med varierande psykologisk och social närhet till narkotika. Vi har därför avsiktligt försökt undvika termerna »missbruk» och »missbrukare». Den term vi använt »bruk» - betecknar att vederbörande minst en gång använt något av medlen.

Tolkningsproblem En annan punkt som vi vill understryka är att materialet insamlats genom en enkätundersökning, dvs. de beteenden m. m. vi direkt studerat är verbala beteenden, som generellt kan sägas vara problematiska när det gäller att relatera dem till »fakta» av annan art. Det är därför troligen viktigt att vara medveten om att skillnader mellan undersökta kategorier i viss mån kan tänkas sammanhänga med skillnader i första hand i fråga om språkligt beteende. Resultaten återger inte säkert faktiska förhållanden utan respondenternas uppgifter om olika förhållanden. Detta gäller generellt, även om det inte alltid nämns uttryckligen. Det bör vid jämförelser med andra undersökningar noteras att verkligheten bakom uttryck för ogynnsamma uppväxtförhållanden sannolikt i detta socialt selegerade material är en annan än den som ligger bakom enkät- och intervjusvar från socialt mer belastade grupper. Vidare bör ihågkommas att resultaten till stor del bygger på flera steg av tolkningar, nämligen respondenternas tolkning av frågan och undersökarnas tolkning av deras svar. Det är möjligt att 1) undersökare och respondenter och 2) olika respondenter har olika språkbruk. Språkbruket kan också variera mellan rapportens läsare och respondenterna. Sannolikt är många av svaren på frågor beträffande tidigare förhållanden, t. ex. om respondenten upplevt sig som avvikande under skolåren eller om hans trivsel i hemmet, så påverkade av olika faktorer (senare erfarenheter och aktuella attityder, omedvetna omtolkningar) att de bör betraktas som retrospektiva tolkningar snarare än objektiva rapporter. Denna tendens kan också vara olika stark i olika jämförelsegrupper. I anslutning härtill bör också påpekas att svaren varierar i fråga om subjektivitet inte bara enligt ovanstående resonemang utan också i fråga om beredvilligheten att uppge t. ex. förekomsten av problem och komprometterande erfarenheter. Detta kan också vara en skillnad i fråga om »avskärm-

ning», medvetenhet om att ha upplevt dessa erfarenheter. En individs svarsmönster beträffande narkotikaerfarenheter, nervösa symtom, avvikande beteende osv. kan betraktas som en funktion av 1) hans beredskap att deklarera dessa ting, 2) hans grad av medvetenhet om dem, och 3) faktiska iörhållanden. Säkerligen finns också andra skillnader mellan de undersökta grupperna än de som fångats i undersökningen. En undersökning av denna traditionella typ blir gärna ett sökande efter komprometterande egenskaper, »belastningsfaktorer», »symtom». Det är tänkbart att andra undersökningsinstrument skulle kunna påvisa skillnader i positivt värderade egenskaper till de nu »belastade» gruppernas förmån. 4.2 Erfarenheter av narkotika.

Bruksmönster

4.2.1 Omfattningen av narkotikaerfarenheter För vart och ett av de i formuläret behandlade medlen (cannabis, LSD, centralstimulantia i injektion = Cs inj, centralstimulantia peroralt = Cs po) ställdes frågan »Har Du tagit medlet?». Svaren redovisas i tabell 2.1. (Uppgifter om erfarenhet av vissa andra medel redovisas i den därpå följande tabellen, 2.2.) Cannabis 21 % av männen och 15 % av kvinnorna har någon gång rökt cannabis. Frekvensen är högre i yngre ålder, av männen under 24 år har ca var fjärde erfarenhet av cannabis. En knapp tredjedel av de män som tagit cannabis har tagit medlet 1 gång, lika många 2-4 gånger och en dryg tredjedel 5 gånger eller mera. En mycket liten del av alla männen (drygt 2 %) har tagit medlet mer än 20 gånger. LSD 1,4 % av männen har erfarenhet av LSD, SOU 1969: 53

Tabell 2.1. Erfarenhet av narkotika. Män Tot. (n=) (491)

Cannabis Aldrig 1 gång 2—4 gånger 5—10 gånger 11—20 gånger 21—50 gånger 50— gånger LSD Aldrig 1 gång 2—4 gånger 5—10 gånger Cs inj. Aldrig 1 gång 2—4 gånger 5—10 gånger Cs po Aldrig 1 gång 2—4 gånger 5—10 gånger 11—20 gånger 21—50 gånger 50— gånger

79,2

84,8

6,4 6,4

5,3 5,7

2,9 2,7

1,6 0,8

1,0 1,4 100,0

0,0 J 98,8

98,6 0,8 0,4 0,2

100,0 0,0 0,0 0,0

100,0

100 0 0 0

98,8 0,4 0,0

100,0

)0,3

91,7 3,3 1

3,5 2,3

1,6

2,1

1.9 0,8

0,8 1,7

0,4 0,8 100,0

0,4

en av dem har tagit medlet mer än 4 gånger. Ingen kvinna uppger sig ha prövat LSD. Centralstimulantia Ingen man uppger intravenöst bruk, däremot tre kvinnor. Av här inte återgivna svar framgår att detta i alla tre fallen var tidigare än 1965, då respondenterna var i tonåren. Knappt 10 % av männen och drygt 8 % av kvinnorna uppger sig ha tagit centralstimulantia peroralt. Av dessa har en dryg tredjedel tagit medlet 1 gång. Åldersfördelningen är omvänd mot den för cannabis, SOU 1969: 53

Männens ålder i år Kvinnor Tot. 19—21 22—23 24—25 25—35 (247) (73) (127) (133) (156)

0,0 J 100,0

flertalet tillhör den högsta åldersgruppen. Sannolikt beror detta på att ett sporadiskt bruk av små doser centralstimulantia för att öka uthålligheten vid tentamensläsning inte var ovanligt tidigare. Som visas i det följande förefaller detta bruk ha minskat i omfattning under senare år. Andra medel Följande frågor ställdes: »Har Du någon gång utan läkarordination tagit något av följande: Morfin eller liknande (t. ex. opium, metadon) i tablettform eller flytande form?

Tabell 2.2. Erfarenhet av andra narkotika och av sniffning. Kvinnor

Män Män Kvinnor Tot. Tot. (n=) (491) (245)

Morfin peroralt Morfin i inj. Opium Sniffning Morfin eller liknande i injektion?» »Har Du rökt opium (ej inblandat i hasch)?» »Har Du 'sniffat' thinner eller liknande?» Av tabell 2.2 framgår att ett fåtal uppger sig ha tagit morfinpreparat peroralt; två kvinnor uppger sig ha injicerat morfinpreparat (samma individer som injicerat centralstimulantia, och sannolikt vid samma tillfällen. Av här inte redovisat svar framgår att för båda individerna antalet morfininjektioner uppgår till mellan 1 och 5); tre män som tagit cannabis har också rökt opium. Närmare 5 % av männen har sniffat. De som sniffat är överrepresenterade (d % = 15,2 ± 4,3) bland dem som tagit cannabis. 4.2.2 Relationen mellan olika medel Tabell 2.3 visar att av de män som någon gång tagit cannabis har en knapp tredjedel också tagit centralstimulerande peroralt, medan av samma grupp kvinnor mellan hälften och en tredjedel har erfarenhet av centralstimulantia peroralt. Omvänt har ungefär två tredjedelar av de män, och tre fjärdedelar av de kvinnor som tagit centralstimulantia peroralt också Tabell 2.3. Biandbruk cannabis—Cs po

Enbart cannabis Enbart Cs po Cannabis + Cs po

122 Tagit cannabis

Nej Ja (385) (101) % %

1,0 0 0,6 4,8

0,8 0,8 1,2 1,2

0,2 0,0 0,0 1,8

4,0 0,0 3,0 17,0

Nej Ja (207) (37) %

1,0 0,0 0,0 1,0

0,0 5,4 8,1 2,7

tagit cannabis. Det anses att tendensen att använda, eller experimentera med, andra narkotika ökar med intensiteten i bruket av ett medel. Nedanstående tabell är en sammanställning av män som använt enbart cannabis resp. cannabis + centralstimulerande peroralt, fördelade på antalet cannabistillfällen. Tabell 2.4. Biandbruk — cannabisfrekvens. Antal ggr cannabis

Enbart cannabis n

Cannabis + Cs po n

1 2—4 5—10 11—20 21—50 50—

25 19 9 9 1 4

6 12 3 4 3 3

Av tabellen framgår kanske en viss sådan tendens. I gruppen cannabisrökare med över 20 brukstillfällen är proportionen mellan biandbrukare och enbart cannabisbrukare jämn, medan biandbrukarna är relativt fåtaligare i grupperna med lägre antal cannabistillfällen. De absoluta talen är dock små. Betr. relation LSD - cannabis se avsnitt 4.2.5.

Män n

Kvinnor n

Alkohol - cannabis

67 15 31

22 6 14

På en fråga, till alla som tagit cannabis, om prefererat berusningsmedel angav 56 % av männen alkohol och 21 % cannabis. Av SOU 1969: 53

dem med mer än 20 brukstillfällen angav flertalet preferens för cannabis. Till dem som tagit cannabis mer än 10 gånger ställdes frågan »Har det hänt att Du tagit medlet samtidigt med alkohol?» och »Har medlet för Dig kommit att ersätta alkohol som berusningsmedel?». 29 av 33 svarande angav att de någon gång, ibland eller ofta kombinerar alkohol och cannabis. 12 st. angav att cannabis kommit att ersätta alkohol, 10 st. »i viss mån» och 2 st. »i hög grad». Sålunda angav särskilt de med stort antal cannabistillfällen i viss utsträckning att de föredrar cannabis som berusningsmedel före alkohol. Det är dock uppenbart (tabell 6.18) att de som tagit cannabis genomsnittligt har hög, eller t. o. m. mycket hög, alkoholkonsumtion, högst hos dem med stort antal cannabistillfällen. Turordning Av 30 män med erfarenhet av både cannabis och centralstimulerande anger 10 st. cannabis som första medel och 20 st. anger centralstimulerande som första medel. Av de 12 motsvarande kvinnorna anger 9 st. cannabis som första medel. Att dra slutsatser om det ena eller andra medlets funktion som »inkörsport» låter sig inte göras. Av de 7 män som tagit LSD anger 6 st. cannabis som första och LSD som andra medel. 1 st. har LSD som första medel, centralstimulerande peroralt som andra medel, och cannabis som tredje medel.

4.2.3 Cannabisbruket Tidsmått Vi har här uppgifter för samtliga de 101 män och för 35 av de 37 kvinnor som uppgivit att de någon gång tagit cannabis . En tredjedel av männen och kvinnorna har debuterat 1965 eller tidigare, således före den kända spridningen av haschischrökningen i Sverige. Denna spridning återspeglas däri att dubbelt så många rekryterades SOU 1969: 53

Tabell 2.5. Debutår cannabis.

Debutår Jan—maj 1968 1967 1966 1965 Före eller under 1964

Män Kv. n n 8 35 20 17 21 101

2 16 6 4 7 35

1967 som under något av de föregående åren. Aktualitet För att få en uppfattning om det aktuella cannabisbrukets omfattning ställdes frågor om tidpunkten för sista brukstillfället och om antalet brukstillfällen under de sista två månaderna. I det följande redovisas män och kvinnor sammanslagna, om ej annat utsäges. Med ja-grupperna avses i det följande de män och kvinnor som uppgivit sig ha tagit cannabis minst en gång. Undersökningen genomfördes i maj 1968. Under tiden jan.-maj 1968 hade 37 % av ja-grupperna tagit cannabis, under de sista två månaderna före undersökningen 29 % (motsv. 6 % av alla männen och 4 % av alla kvinnorna) och under den sista månaden 18%. Hur intensivt har de två sista månadernas bruk varit? Av ja-grupperna har 14 % (motsv. 3,6 % av männen och 0,8 % av kvinnorna i materialet) tagit cannabis flera gånger under de två månaderna närmast före undersökningen, endast 6 st = 4 % (motsv. 1,2 % av alla männen, ingen kvinna) 5 gånger eller mera. När den manliga ja-gruppen uppdelas efter totala antalet brukstillfällen finner man att 9 av de 12 med mer än 20 tillfällen också tagit cannabis under de två sista månaderna, 13 av de 27 med 5-20 tillfällen, och 4 av de 27 med 2-4 tillfällen. Dessa siffror talar för att ett sporadiskt eller glest bruk är regeln och ett intensivt, högfrekvent, bruk sällsynt.

Tabell 2.6. Duration och frekvens. Tagit cannabis antal gånger Kvinnor

Män

Duration —3 mån. 4—6 » Yr-1 år 1—2 » 3— »

(n=)

2—4

5—10

11— 20

21—

2—4

5—

(31)

(14)

(13)

(12)

(14)

(10)

9 6 8 7 1

0 4 2 5 2

1 1 3 2 6

1 1 3 2 5

2 3 7 1 1

1 1 1 3 4

Duration

Förlopp

Frågan om hur länge individerna använt cannabis belyses av formulärets fråga om tid mellan första och sista tillfället. En jämförelse med totala antalet tillfällen ger en uppfattning om brukets intensitet. Tabell 2.6 bestyrker intrycket att ett glest bruk är regeln, även bland dem med stort totalt antal brukstillfällen. 4 st. män med mer än 10 brukstillfällen har hunnit med denna konsumtion inom 6 månader. Av 49 män och kvinnor i ja-gruppen med 5 eller fler tillfällen har endast 3 st. = 6 % hunnit med dessa tillfällen inom 3 månader, medan 31 st. = 69 % behövt mer än 1 år.

Uppgifter finns också om t. ex. hur många som efter en viss observationstid ej fortsatt efter debuttillfället och, med hjälp av sammanställning debutår/bruk under 1968, hur många av tidigare års »debutanter» som är aktuella brukare i den meningen att de tagit cannabis också 1968. Nedanstående tabell 2.7 gäller endast män. Tabell 2.7 visar att ännu efter 1 å 2 år fortsätter upp till en tredjedel att ta cannabis, och att en dryg tredjedel fortsätter efter ett drygt halvår. Den visar också att ca 40 % av dem som debuterat mer än 1 å 2 år före undersökningen inte fortsatt bruket.

Tabell 2.7. Debutår och senaste brukstillfälle. Senaste tillfälle Debut 1965 eller tidigare 1966 eller tidigare vårterminen 1967

38 58 22

1965 eller 1966 eller tidigare tidigare 1968

»Observationstid»

15 (39 %) 25 (35 %) 10 (26 %) — 24 (41 %) 19 (32 %) 8 (36 %)

Minst 2 år 4 mån. Minst 1 år 4 mån. 8 månader

Tabell 2.8. Debutår och engångsbruk. Debutår

(män+k v.) n

1 gång n

Obs.-tid

1967 Jan—aug 1966 1965 1964 eller tidigare

32 26 21 30

9 6 7 7

8 mån. 1 år 4 mån 2 år 4 mån 3 år 4 mån

124 SOU 1969: 53

Tabell 2.9. Debutår och antal brukstillfällen. Debut 1966 och tidigare Män

Kvinnor

Totalt antal tillf.

2-4

5—10

antal individer

7 Tabell 2.8 anger att oberoende av debutår en tredjedel till en fjärdedel ej fortsatt efter debuttillfället, eller omvänt att så många som tre av fyra tagit cannabis ytterligare gånger efter debuttillfället. Dessa variabler ger också uppgift om i vilken utsträckning bruket efter debuttillfället utvecklar sig till ett sporadiskt eller frekvent bruk. Av de 35 män som debuterade under 1967 har 11 tagit cannabis under jan-maj 1968. Efter debuten under 1967 har av dessa 35 män endast 13 st. hunnit ta cannabis mer än 4 gånger. Om man enbart ser till de 19 män och kvinnor som debuterade höstterminen 1967, således 4-8 mån. före undersökningstillfället i maj 1968, har 9 st. tagit cannabis 1 gång, 8 st. 2-4 gånger, och endast 2 st. mer än 4 gånger. En jämförelse mellan totala antalet brukstillfällen för varje individ och debutåret ger också uppfattning om brukets intensitet. I tabell 2.9 har endast individer med debutåren 1966 och tidigare medtagits. Man får då en observationstid på minst 1 år 4 månader. Tabell 2.9 visar att mindre än hälften av de 77 individerna från 1966 och tidigare tagit cannabis minst 5 gånger, en fjärdedel endast en gång och en fjärdedel 2-4 gånger. Sammanfattning

tidsmåtten

1. En dryg tredjedel av de män och kvinnor som någon gång tagit cannabis hade gjort detta första gången 1965 eller tidigare. 1967 visar större siffror för nyrekrytering än tidigare år. 2. Det aktuella, pågående, cannabisbruSOU 1969: 53

11—20 21—50 10

1 6

2—4 5— 5

ket förefaller vara avsevärt mindre än vad som anges av siffran för studenter som någon gång prövat cannabis. Under de två sista månaderna före undersökningen hade endast 6 % av männen och 4 % av kvinnorna tagit cannabis. Hälften av dessa aktuella »brukare» hade tagit medlet en gång, ett fåtal (motsv. ca 1 % av det totala manliga samplet) 5 gånger eller mera. Ett sporadiskt bruk förefaller sålunda vara regeln, och vanemässigt bruk sällsynt. 3. I detta material förefaller flertalet av dem som någon gång prövat cannabis att ta medlet ytterligare gånger, av dessa i sin tur flertalet dock endast några gånger. Efter mer än ett år har ca en av tre fortsatt bruket.

Omständigheter

kring debuten,

inlärning

En rad frågor ställdes beträffande omständigheterna vid »debuten», dvs. första brukstillfället. 1) 65 % av männen debuterade i Stockholm, återstoden till lika delar utomlands eller på annan svensk ort än Stockholm. 2) 10 % av både män och kvinnor har debuterat utan att ha bekanta med erfarenhet av cannabis. Brukare med stort antal brukstillfällen tenderar att vid debuten ha haft flera bekanta med erfarenhet av cannabis. 3) Endast 2 % av samtliga var vid debuttillfället ensamma. 6 % var tillsammans med obekanta, resterande 92 % tillsammans med vänner. 4) På en fråga om hur lång tid som förflutit mellan första och andra gången visade sig männen ha gått snabbare till andra brukstillfället än kvinnorna. 125

Nästan 50 % av männen uppger upp till två veckors mellanrum mellan första och andra tillfället, 20 % längre tid än tre månader. De med stort antal brukstillfällen tenderar att ha kortare mellanrum mellan första och andra tillfället, 5) Debuttillfället upplevdes positivt i genomsnitt i 30 %, av dem med ett enda brukstillfälle i endast 20 %, men oftare av dem med högre antal tillfällen, 75 % av männen med mera än 20 tillfällen anger debutupplevelsen som positiv. Debuttillfället anges som indifferent i genomsnitt av 52 %, givetvis här starkt sjunkande siffra med stigande antal brukstillfällen. Debuttillfället anges som negativt av 15 %, lika för män och kvinnor, och intressant nog tämligen oberoende av totala antalet tillfällen. Positiv värdering av debuttillfället samvarierar sålunda med fortsatt bruk, däremot inte med antalet cannabiserfarna bekanta vid debuten. 6) I den mån positiv upplevelse av cannabispåverkan över huvud taget förelegat, har den oftast inträffat vid debuttillfället, mera sällan vid andra tillfället och ännu mera sällan vid tredje tillfället. Med ett enda undantag förlägger alla den första positiva upplevelsen till något av de tre första brukstillfällena. 7) En fråga ställdes om sammanfattande värdering av respondentens samtliga cannabistillfällen. Påfallande många angav att de över huvud taget aldrig haft någon positiv upplevelse av cannabis, i hela materialet en tredjedel. Om man ser till dem som bara tagit cannabis en gång, uppgav 58 % av männen och 77 % (!) av kvinnorna att de ej haft någon positiv upplevelse. I grupperna med flera brukstillfällen sjunker inte oväntat detta procenttal till ca 25 % hos männen med 2-4 tillfällen, till 7 % av männen med 5 20 tillfällen, och 0 % hos männen med mer än 20 tillfällen. Kvinnorna med 5 eller flera tillfällen uppgav däremot i 30 % att de inte haft någon positiv upplevelse, en ganska anmärkningsvärd siffra. 126

8) Ett försök gjordes att få en uppfattning om i vilken utsträckning respondenter påverkat andra att pröva cannabis. En fjärdedel av såväl männen som kvinnorna angav att andra genom dem blivit intresserade av att pröva cannabis. Inte oväntat gäller detta särskilt dem med många tillfällen. Sammanfattning av omständigheter kring debuten och inlärningen Debuten förefaller att så gott som alltid försiggå i grupp, och nästan alltid efter föregående bekantskap med individer som redan skaffat sig erfarenhet av cannabis. 17 % av samdiga har debuterat utomlands. Endast en mindre del har upplevt första tillfället som positivt, och en inte obetydlig del säger sig inte få någon positiv upplevelse av cannabis ens vid upprepade försök, särskilt tycks detta gälla kvinnorna. Oberoende av senare inställning till bruket anger 10-20 % att de upplevt debuttillfället som negativt. De som fortsatt till stort antal tillfällen anger mycket oftare än andra debutupplevelsen som positiv. Positiv upplevelse av cannabispåverkan har, om den alls funnits, inträffat vid något av de tre första tillfällena, oftast det första. I genomsnitt anger så mycket som en tredjedel av alla som tagit cannabis att de över huvud taget inte haft positiv upplevelse av cannabispåverkan. Kvinnorna ger betydligt oftare än männen denna rapport. Tyvärr saknas biografiska data (t. ex. studieform, sysselsättning, relation till föräldrar etc.) som hänför sig till tiden för debuttillfället. Debutåldern kan dock angivas så att den för de flesta är mellan 18 och 22 år.

Motiv Frågeformuläret erbjöd elva tänkbara motiv för cannabisbruk med de tre alternativen »Mycket viktigt», »Ganska viktigt», och »Utan betydelse». Motiven formuleraSOU 1969: 53

des i anslutning till gängse jargong. Motiven var följande: »Vara med om något spännande, ha roligt, slå runt». »Hänga med i kamraters aktivitet» »Bli piggare, mindre trött» »Bli mindre nervös eller nere, slippa obehaglig känsla eller tanke» »Förstå mera av sig själv» »Tänka mera fantasifullt och skapande» »Man har ett svårkontrollerat begär» »Komma i skön stämning» »För sexuella effekter» »För att njuta mera av musik» »Få bättre kontakt med andra». Här redovisas hur de cannabiserfarna rangordnat motiven, med jämförelse mellan grupper med olika antal cannabistillfällen. Männen skiljer sig från kvinnorna huvudsakligen genom att i större utsträckning generellt räkna motiv som viktiga. Genomsnittligt markerar mer än 50 % följande motiv som mycket viktiga resp. viktiga: »Vara med om något spännande», »Tänka mera fantasifullt», »Komma i skön stämning», och »Njuta mera av musik». I grupperna med större antal brukstillfällen, och mera ju större antalet tillfällen är, får också dessa motiv starkare betoning, »Vara med om något spännande» dock ett undantag. Dessutom kommer i dessa grupper motivet »Förstå mera av sig själv» fram som nästan lika starkt betonat som de tre tidigare nämnda. Hos kvinnorna, men inte alls hos männen, kommer dessutom fram motivet »För sexuella effekter», dock inte i samma grad som de fyra andra. I gruppen med endast ett brukstillfälle har motivet »Bli mindre nervös» lika stor tyngd som de fyra motiv som hela gruppen väljer som de viktiga. Lägsta noteringar får i hela gruppen »Man har ett svårkontrollerat begär», »Bli piggare», »För sexuella effekter», »Få bättre kontakt med andra» och »Bli mindre nervös». I de manliga grupperna med större antal brukstillfällen får motiven »Bli piggare», »Bli mindre nervös» och »Man har ett svårkontrollerat begär» bottennoteringar. SOU 1969: 53

Sammanfattning De med erfarenhet av endast ett tillfälle av cannabispåverkan anger framför allt motiv med innehåll eufori; lösning av spänning eller dysfori; lätthet att fantisera; ökad njutning av musik. De med större antal brukstillfällen trycker på självinsikt; lätthet att fantisera; ökad njutning av musik. Överlag avvisar de med stort antal brukstillfällen de i psykiatrisk litteratur angivna, (och mera patologiskt betonade) motiven, inte minst beroendet.

Värdering av bruket och dess följder Frågan »Hur tycker Du Dig kunna kontrollera Din konsumtion», med svarsalternativen »Fullständigt (Kan sluta när jag vill)», »Inte alldeles som jag vill», och »Inte alls», besvarades i 99 % med »Fullständigt». Frågan »Har Du en tendens att ta medlet oftare i perioder av anspänning eller påfrestningar, när Du känner Dig stressad?» besvarades av 3 av 33 svarande med »Ja». Dessa två frågor ställdes enbart till dem med mer än 10 brukstillfällen. Frågorna »Har Du fått nya vänner i och med att Du tagit medlet?» och »Har Du förlorat gamla vänner genom att ta medlet?» besvarades nekande av så gott som alla. Likaså besvarades frågan »Anser Du att Du tagit skada av medlet?» nekande av så gott som alla (94 % ) . Frågan »Har de tillfällen då Du tagit medlet som regel tillkommit - på en slump - efter en viss planering - efter planering långt i förväg?» visade att graden av improvisation avtar med ökande antal brukstillfällen. En fråga om respondenten betalade för medlen (med svarsalternativen alltid, oftast, ibland, sällan, aldrig), visade att de med ett fåtal brukstillfällen sällan eller aldrig betalade för medlet, medan männen med stort antal tillfällen som regel betalat. Kvinnorna däremot har som regel inte behövt betala.

En fråga om hur mycket respondenten var beredd att betala för ett tillfälle att ta cannabis visade att ett fåtal var villiga att betala mer än 5 kronor. Beredvilligheten ökade med antalet tillfällen.

ra innehåller ett fåtal individer. Siffrorna i tab. anger procenten ja-svar. Svarsalternativ: »Ja», »Nej». Följande frågor ställdes: (inom parentes anges efter varje fråga den beteckning som användes i tabellen och redovisningen).

Sammanfattning av brukarnas värdering av bruket och dess följder

»Har Du någon gång under påverkan av medlet känt: ångest eller oro? (Ångest) illamående? (Illam.) aggressivitet hos Dig själv? (Aggress.) djup förstämning? (Depress.) att omgivningen var fientligt sinnad? (Paranoia) rädsla att förlora förståndet? (Förl. förståndet) kuslig känsla att ha förlorat kontakten med verkligheten? (Dereal.) kuslig känsla av personlighetsupplösning? (Jagupplösn.) andra obehagliga effekter (om ja, vilka?) (Annat)

Liksom när det gäller motiven för cannabisbruk avvisar respondenterna formulärets implicita förslag om psykopatologiska mekanismer för, och effekter av, cannabisbruket. Den överraskande frekventa uppgiften att man inte behövt betala för bruket talar för att detta i mycket stor utsträckning sker i grupp. Om beredvilligheten att betala ett visst pris för ett brukstillfälle avspeglar gängse prisnivå, torde denna ligga under snarare än över 5 kr.

Akuta

biverkningar

Nio frågor ställdes, de flesta avsiktligt formulerade i termer av starkt obehagliga upplevelser. Svaren återges i tabell 2.10, med jämförelser mellan olika brukargrupper. Tabellen blir med nödvändighet svåröverskådlig. Observera att det absoluta antalet i jämförelsegrupperna är mycket litet, procent har angivits trots att varje cell som regel ba-

I genomsnitt anger mindre än en tredjedel att de upplevt i frågan formulerad biverkan. Illamående och ångest är vanligast, aggressivitet påfallande ovanligt. Illamående (och i viss mån »Annat», vilket ej är närmare analyserat) är den vanligaste biverkningen vid debuttillfället. I grupperna med mer än tio brukstillfällen (gäller endast män) är ångest vanligast. I allmänhet ökar andelen ja-svar med antalet brukstillfällen. Kvinnorna anger, i jämförelse med män-

Tabell 2.10. Biverkningar och antal brukstillfällen. Antal brukstillfällen Kvinnor

Män män+kv. 1 (n=) (138) (31)

Ångest Illamående Aggress. Depress. Paranoia Förl. först. Dereal. Jagupplösn. Annat

2-4 (31)

5—10 11—20 21—50 1 2—4 5 (14) (13) (12) (13) (14) (10)

0/ /o

o/ /o

20 30 2 12 10 6 14 8 13

7 19

10 19

21 57

46 31

75 42

8 21 0 15 36 50

3 7 3 10 0 10

0 0 3 16 6 16

14 0 0 7 0 7

31 31 15 46 46 23

42 33 17 25 17 17

0 0 0 7 0 15

21 20 21 10 14 0 7 0 14 0 7 10

SOU 1969: 53

nen, med undantag för illamående genomgående lägre frekvens av biverkningar. Diskussion Det förefaller som om negativa reaktioner inte elimineras av inlärning. Den närmast till hands liggande tolkningen av tendensen till att antalet negativa reaktioner ökar med ökande antal brukstillfällen är snarare den att de uppträder oberoende av inlärning, och därmed att sannolikheten för deras uppträdande ökar med antalet brukstillfällen. Denna tolkning av resultaten motsäger delvis Beckers på studier av amerikanska marihuanarökare grundade hypotes om inlärningens roll för etablerande av positiv cannabisupplevelse. (Även resultaten redovisade under avsnitt 2.3.3 erbjuder föga stöd för hans hypotes, även om de inte kan sägas vara motstridiga.) En annan tolkning, som emellertid förefaller mindre rimlig, baserar sig på respondenternas deklarerade frekvens av nervösa besvär och neurotiska och psykosomatiska symtom (se avsnitt 4.6.2). Det framkommer där en klart ökad tendens till stigande frekvens av dessa symtom med ökande antal brukstillfällen. Detta skulle kunna innebära också ökande disposition för oönskade reaktioner vid cannabispåverkan. Aggressiva impulser uppges påfallande sällan förekomma. Detta stämmer med gängse uppfattning om rusets karaktär. Man bör dock observera att sådana impulser kan tänkas förekomma i samband med de relativt ofta rapporterade paranoida reaktionerna och den psykotiskt färgade ångesten (»Förlora förståndet», »Derealisation», »Jagupplösning»). Det framgår att - även med snäv definition - psykotiska inslag inte är ovanliga vid cannabis- (haschisch-) påverkan. Säkerligen förekommer sådana betydligt oftare än vad som här framkommit, men då upplevda som något positivt och eftersträvat, t. ex. derealisation. Kvinnornas betydligt lägre rapporterade frekvens av akuta obehagliga reaktioner kan bero på att den kvinnliga gruppen innefatSOU 1969: 53 9—914398

tar ett mycket litet antal individer med många brukstillfällen. I redovisningen av nervösa besvär och neurotiska och psykosomatiska symtom finns ingen förklarande skillnad mellan kvinnor och män. Det faktum att brukarna trots dessa deklarerade negativa reaktioner fortsätter bruket innebär att de positiva momenten överväger, och kanske att de negativa reaktionerna för varje individ ändå sällan förekommer. Detta material tillåter ingen uppskattning av deras frekvens hos enskilda individer. Sammanfattning biverkningar

av data beträffande

akuta

Ångest och illamående är inte ovanliga reaktioner vid cannabispåverkan. Även psykotiskt färgade inslag förekommer. Aggressiva impulser rapporteras som mycket sällsynta. Sannolikheten för att icke önskade reaktioner skall uppträda ökar med antalet brukstillfällen. Inlärningen tycks sålunda inte eliminera sådana reaktioner. 4.2.4 Bruket av centralstimulantia I detta avsnitt avhandlas endast peroralt bruk, och termen centralstimulantia (Cs) avser sålunda endast tabletter tagna peroralt. På grund av det låga antalet individer och bearbetningens koncentration på cannabisbruket är de flesta variabler mindre detaljrikt analyserade än i avsnittet om cannabisbruk. Vissa variabler har uteslutits.

Tidsmått Debutår Uppgift saknas för 1 av de 46 män och 1 av de 20 kvinnor som uppgivit sig någon gång ha tagit medlet. Som framgår av tabell 2.11 har tillskottet av nya »brukare» sjunkit under de två sista åren. Flertalet har debuterat före 1966, och nästan hälften före 1965. Jämfört med motsv. data för cannabis129

Tabell 2.11. Debutår Cs peroralt Debutår

Män + kvinnor, n

1968 1967 1966 1965 1964 (el. tidigare)

2 9 12 12 29

bruket finner man här att ännu fler har debuterat för lång tid sedan. I motsats till cannabisbruket förefaller nyrekryteringen inte att öka. Aktualitet Andelen av Cs-erfarna som tagit medlet under tidsperioderna närmast före undersökningen är av samma storleksordning som när det gäller cannabis. Undersökningen genomfördes i maj 1968. Under tiden januari -maj 1968 hade en knapp tredjedel tagit medlet, under de två sista månaderna en fjärdedel, och under den sista månaden 13 %. Räknat på totalmaterialet innebär detta att 2 % av såväl män som kvinnor tagit centralstimulantia under de två sista månaderna före undersökningen. Hur intensivt har detta aktuella bruk varit? Av dem som tagit medlet under de två sista månaderna har ca hälften tagit medlet en gång, resten flera gånger. En individ uppger mer än 50 gånger, vilket bör innebära daglig konsumtion. Duration Ca hälften av dem som tagit medlet mer än en gång har spridit sina brukstillfällen över mer än två år. Förlopp 53 individer har debuterat 1966 eller tidigare, 29 av dessa har tagit medlet senast 1966. Drygt hälften har med en observationstid på minst ett år och fyra månader sålunda inte fortsatt bruket. 130

Debutomständigheter I likhet med cannabisbruket tycks en viss andel - 20-30 % - ha debuterat utomlands. Ca 85 % hade vid debuten bekanta med erfarenhet av medlet. En femtedel av männen och en dryg tredjedel av kvinnorna var ensamma vid debuten, som sålunda inte som vid cannabisbruket regelmässigt försiggått i grupp. Endast någon enstaka individ värderar debuttillfället som negativt, två tredjedelar värderar det som positivt, och resten som indifferent. Detta är olikartat data för cannabisbruket där mindre än en tredjedel upplevde debuttillfället som positivt. I jämförelse med cannabisbruket talar dessa uppgifter för att det bruk av centralstimulantia som avspeglas i detta material i mindre utsträckning är gruppbetingat och att någon inlärning av positiva effekter efter debuten knappast förekommer.

Motiv Två motiv erbjöds: »Att motverka trötthet» resp. »Att tända på» (= eufori). 26 st. angav motivet »att motverka trötthet», 14 st. motivet eufori och 9 st. båda motiven.

Värdering av bruket och dess följder Två tredjedelar rapporterar att de upplevt påverkan av medlet som oftast positiv, återstoden anger - med undantag för 4 individer som anger negativ värdering - indifferent värdering. Med undantag av ett par individer anser respondenterna att de inte tagit skada av medlet. Alla utom en (den ende som uppger konsumtion under de sista två månaderna till mer än 50 gånger) anser sig kunna fullständigt kontrollera sin konsumtion. Drygt hälften har inte behövt betala för medlet, och bara en tiondel uppger sig vara beredda att betala mer än 5 kr. för ett brukstillfälle. SOU 1969: 53

Akuta

biverkningar

Ångest eller oro har någon gång upplevts under påverkan av ca en fjärdedel - således ungefär samma proportion som vid cannabisbruket. Övriga biverkningar uppgavs i lägre andel, depressiv reaktion den däribland vanligaste.

Debutår Alla har debuterat 1966 eller senare, 2 st. 1966, 3 st. 1967 och 2 st. januari-maj 1968. Aktualitet 3 st. har tagit medlet under de två månaderna närmast föregående undersökningen, ingen mer än en gång under denna period.

Doser »Hur många tabletter har Du som regel tagit (ange dygnsförbrukning vid de aktuella tillfällena)?» 4 av 49 svarande har tagit mer än 5 tabletter per gång, det stora flertalet - 27 st. - anger 1-2 tabletter.

Sammanlagd

erfarenhet

4 st. har tagit medlet en gång, 2 st. två till fyra ggr, och 1 st. fem till tio ggr. Debutomständigheter

Beskrivning av

bruksmönstret

En jämförelse mellan uppgifter om doser, motiv och antal brukstillfällen visar god överensstämmelse mellan låg dos (1-2 tabletter) och motivet »Att motverka trötthet», och att denna dosnivå och detta motiv tenderar att dominera i gruppen med större antal brukstillfällen. Två olika typer av bruk tycks föreligga. Det ena kännetecknas av högre brukarålder, låg dosnivå, motivet »Att motverka trötthet», lång duration, låg exposition för cannabis, frånvaro av cannabisbruk, och förefaller att ha minskat i omfattning under de senare åren. Ingen i denna grupp har debuterat senare än 1966. Det andra kännetecknas av lägre brukarålder, högre dosnivå, eufori som motiv för bruket, kort duration, hög exposition för cannabis, samtidig förekomst av cannabisbruk, och förefaller att ha tillkommit under de senaste åren. Detta bruk har betydligt mindre omfattning än det förra.

4.2.5 LSD-bruket 7 män - ingen kvinna - i materialet uppgav sig ha tagit LSD. Trots det mycket låga antalet kan en redovisning av vissa data ha intresse. SOU 1969: 53

Alla har debuterat i Stockholm. Alla utom en hade vid debuten bekanta med erfarenhet av medlet. Endast en var ensam, övriga i sällskap med vänner vid debuttillfället. 6 st. värderar debuttillfället som övervägande positivt, en som övervägande negativt. Hos de 3 individer som tagit LSD flera gånger varierade tiden från första till andra tillfället mellan två månader och mer än ett år. Värdering av bruket och dess följder 5 st. anger att de upplevt påverkan av medlet som oftast positiv, 1 lika ofta positiv som negativ och 1 negativ. Svar saknas från 1 st. 5 st. anger att brukstillfällena tillkommit »efter viss planering» eller »efter planering långt i förvåg», medan 2 st. anger att de tillkommit »på improvisation eller genom slump». 6 st. anger att de inte tagit skada av medlet, 1 att han tagit skada. På frågan »Om Du blev erbjuden att ta medlet (för första gången eller på nytt), hur skulle Du då göra?» fördelade sig svaren enl. följande: Skulle säkert inte ta Skulle troligen inte ta Skulle troligen ta Skulle säkert ta

2 1 3 1 131

Sålunda är endast två av sju övertygade om att de inte kommer att fortsätta att ta medlet. 3 st. angav att bekanta genom dem blivit intresserade av att pröva medlet. 4 st. angav att de betalat för medlet, 3 st. att de inte betalat. Ingen var beredd att betala mer än 25 kr. för ett brukstillfälle. Akuta

biverkningar

För förklaring av tabellen nedan hänvisas till avsnitt 4.2.3. Siffrorna i tabellen anger det antal individer som någon gång under påverkan av LSD upplevt de i frågan specificerade biverkningarna. Samtliga 7 brukare har svarat på alla frågor. Tabell 2.12. LSD, biverkningar Ångest Illamående Aggressivitet Depression Paranoia Förl. förståndet Derealisation Jagupplösning Annat

6 2 1 3 3 5 4 3 0

Som framgår av tabellen är ångest och rädsla att förlora förståndet de vanligaste oönskade reaktionerna, men också flera andra tycks vara vanliga. Siffrorna bör bedömas mot bakgrunden att bara 3 av de 7 svarande har tagit medlet mer än en gång. Siffrorna bör också jämföras med uppgiften att 5 st. angav att de upplevt påverkan av medlet som oftast positiv, och att endast 2 st. uppgett sig vara övertygade om att de inte skulle ta medlet ytterligare gånger. Uppenbarligen överväger de positiva momenten, här liksom vid cannabisbruket där också negativa reaktioner är vanliga. Relation cannabis - LSD Alla 7 LSD-erfarna har erfarenhet av cannabis, flertalet t. o. m. omfattande erfarenhet. Tendensen för biandbruket cannabisLSD är som här redovisats mycket tydlig.

132 Tabell 2.13. Biandbruk LSD—cannabis. Antal gånger cannabis

Antal LSD-brukare

2— 4 5—10 11—20 21—50 över 50

1 0 2 1 3

Det bör dock observeras att av dessa 7 endast 1 anger erfarenhet av centralstimulantia, det är inte ett oselektivt biandbruk.

4.3 Benägenheten att pröva olika Föreställningar om deras effekter

medel.

I det föregående kapitlet lämnades uppgifter om hur många som på ett mer påtagligt sätt - genom faktiskt bruk - dokumenterat ett intresse eller en benägenhet att pröva olika medel. I detta kapitel vidgas perspektivet till en generell belysning av benägenheten att pröva (eller fortsätta att använda) olika medel, främst baserad på studenternas uppgifter om hur de skulle reagera inför eventuella erbjudanden om att pröva dem. Förutom studenternas benägenhet för olika medel belyses i kapitlet deras föreställningar om medlens effekter eller om olika konsekvenser av deras användning. Vi förväntade oss i detta sammanhang att studenternas föreställningar skulle återspegla gängse värderingar av t. ex. cannabis som det medel som har de minst negativa konsekvenserna, av LSD som betydligt mer »riskabelt» och av centralstimulantia (i injektion) som det utan tvekan farligaste medlet. Motståndet mot användningea av dessa medel förväntades därför vara minst i fråga om cannabis (även bland de som ej använt det) och störst i fråga om centralstimulantia (i injektion). En annan frågeställning som tas upp i kapitlet rör sambandet mellan benägenheten för (och erfarenheter av) cannabis och benägenheten att pröva också de andra medlen. Vi antog här att det skulle föreligga ett mindre motstånd mot användningen av dessa, eller åtminstone en mindre negativ bild av dem, hos studenter med en mer utSOU 1969: 53

talad benägenhet för användning av cannabis. I detta och följande kapitel används vid jämförelser mellan studenter utan resp. med egna erfarenheter av cannabis beteckningarna »nej- och ja-gruppen». Den förstnämnda gruppen omfattar således samtliga de studenter som aldrig prövat cannabis och den sistnämnda de som gjort det en eller flera gånger.

4.3.1 Studenternas benägenhet att pröva de olika medlen Samtliga

studenter

Det mått som främst användes för att definiera studenternas benägenhet att pröva olika medel baserades på en fråga som löd: »Om Du blev erbjuden att ta medlet, hur skulle Du då göra?» Ett kompletterande mått gavs genom frågan: »Har Du någon gång haft lust att pröva medlet?» Resultaten redovisas i tabell 3.1 nedan. Med avseende på benägenheten att pröva olika medel förhöll sig män och kvinnor på ett likartat sätt. Cannabis bedömdes som mest attraktivt, centralstimulerande medel

(i injektion) som minst attraktivt. Andelen studenter som troligen eller säkert skulle ta cannabis var bland männen 19 % och bland kvinnorna 10 %, och andelen studenter som troligen eller säkert skulle ta LSD var 4 % resp. 2 %. Samma värden som för LSD erhölls beträffande centralstimulantia peroralt. Ingen markerade att han eller hon troligen eller säkert skulle ta centralstimulantia i injektion. Dessa värderingar av medlen återspeglades också i svaren på frågan om man någon gång haft lust att pröva medlen. 34 % resp. 28 % sade sig ha haft lust att pröva cannabis. 16 % resp. 9 % sade att de någon gång haft lust pröva LSD, 13 % resp. 9 % centralstimulantia peroralt och 3 % resp. 2 % centralstimulantia i injektion. Det var främst de som prövat de olika medlen som på denna fråga uttryckte intresse för medlen.

Ja- resp. nej-grupperna Stora skillnader förväntades mellan dem som haft erfarenhet av cannabis och dem som ej haft det, med avseende på benägenheten att pröva (eller att fortsätta att använda) olika medel.

Tabell 3.1. Studenternas benägenhet att pröva olika medel. Kvinnor (h=247)

Män(h=491) Cann.

LSD

Cs (po) Cs (inj) Cann.

LSD

Cs (po) Cs (inj)

Skulle säkert inte ta 64 Skulle trolig, ej ta 17 Skulle trolig, ta 14 Skulle säkert ta 5 Totalt 100

86 11 3 1 100

88 8 3 1 100

96 4

92 6 2

89 9 2

96 3

74 15 8 2 100

84 16 100

87 13 100

97 3 100

72 28 100

91 9 100

98 2 100

a. Om Du blev erbjuden att ta medlet (för första gången eller på nytt) hur skulle Du då göra?

b. Har Du någon gång haft lust att pröva medlet? Nej Ja

SOU 1969: 53

66 34 Totalt 100

Tabell 3.2. Benägenhet att pröva (fortsätta att använda) medlen bland dem som prövat resp. ej prövat cannabis. Erfarenhet av cannabis Män

Kvinnor

Nej Ja 1 gång (n=385) (n=101) (n=31)

2-4 ggr (n=31)

5- ggr (n=39)

Nej Ja (n=207) (n=37)

Cannabis Skulle säkert ej ta 74 Skulle troligen ej ta 17 Skulle troligen eller säkert ta Totalt 100 LSD Skulle säkert ej ta 91 Skulle troligen ej ta Skulle troligen eller säkert ta Uppgift saknas Totalt 100

29 15

52 23

26 16

13 8

81 14

35 22

66 20

81 13

74 19

49 26

94 4

76 14

23 2

0 2

91 7

76 12

88 6

71 19

72 10

91 7

70 19

Totalt 100

11 100

96 4

98 2

97 3

95 5

Totalt 100

100 Cs peroralt Skulle säkert ej ta Skulle troligen ej ta Skulle troligen eller säkert ta Cs i injektion Skulle säkert ej ta Skulle troligen ej ta Skulle troligen eller säkert ta

12 De förväntade skillnaderna mellan studenter med och utan erfarenhet av cannabis framträdde klart. De som använt cannabis ( = ja-gruppen) tog i betydligt mindre utsträckning bestämt avstånd från ev. erbjudanden om cannabis än de som ej använt det ( = nej-gruppen). För männens del var skillnaden mellan ja- och nej-grupp 45 % ( ± 10,5) och för kvinnornas del 46 % (±15,3). 46 % av männen i ja-gruppen och 43 % av kvinnorna i samma grupp uppgav att de troligen eller säkert skulle utnyttja ett sådant erbjudande. Det är uppenbart att ja-grupperna i mindre

utsträckning än de andra tog avstånd från LSD och centralstimulantia peroralt. 91 % av männen i nej-gruppen tog bestämt avstånd från LSD mot 66 % i ja-gruppen (d % — 25 ± 7,6). Bland kvinnorna var motsvarande värden 94 % resp. 76 % (d % = 18 ±10,0). Beträffande centralstimulantia peroralt kan noteras att bland männen även ja-gruppen uppvisade ett mera bestämt avståndstagande, även om inte lika påtagligt som nejgruppen (d % = 15 ± 7,1). För kvinnornas del var här skillnaden 21 % ( ± 11,0). Det bör även noteras att ja-grupperna uppvisade ett lika bestämt avståndstagande SOU 1969: 53

som nej-grupperna när det gäller centralstimulantia i injektion. Slutligen kan för männens del noteras att motståndet mot de olika medlen klart minskade med ökat antal brukstillfållen av cannabis. Svaren på frågan om man någon gång haft lust att pröva medlet gav även den som väntat för samtliga medel och för både män och kvinnor signifikanta skillnader. Andelen som någon gång haft lust att pröva något medel ökade med ökat antal brukstillfällen av cannabis.

Några kompletterande synpunkter på studenternas benägenhet att pröva cannabis Andelen studenter som genom faktiskt bruk visat benägenhet att pröva cannabis, var som tidigare nämnts 21 % bland männen och 15 % bland kvinnorna. Detta är emellertid ett från flera synpunkter ofullständigt mått på hela studentgruppens aktuella eller tidigare benägenhet att pröva cannabis. Det kan kompletteras med de uppgifter som erhölls genom svaren på frågan om hur man skulle reagera inför erbjudanden om cannabis. Kombineras uppgifterna om faktiskt bruk med uppgifterna om benägenheten att pröva cannabis kan nedanstående fördelning sägas ge en mer fullständig bild av hur pass attraherade studenterna var (varit) av att pröva cannabis. Som »benägna att pröva» betecknas i tabell 3.3 dem som ej prövat cannabis men som uppgav att de säkert eller troligen skulle acceptera ett erbjudande, och som »osäkra» dem som uppgav att de

inte trodde att de skulle acceptera ett sådant. Enligt ovanstående definition skulle 58 %. resp. 68 % av studenterna kunna betraktas som klart obenägna att pröva cannabis, 14 resp. 12 % något mer osäkra beträffande sina reaktioner inför möjligheten att pröva cannabis, samt resten (28 % resp. 19 %) vara eller ha varit klart attraherade av experiment med cannabis. Observera dock att nästan hälften av dem som prövat tog avstånd från ytterligare försök (tabell 3.2). Åldern nabis

och benägenheten

att pröva

can-

För männens del föreligger uppgifter om sambandet mellan ålder, faktiskt bruk av cannabis och benägenhet att pröva cannabis. En analys av dessa samband visade att en något mindre del (ej sign.) av de benägna i nej-gruppen var i den yngsta åldersgruppen (19-23 år), medan en något större del av dem som prövat cannabis var i denna ålder. Om man som »cannabisintresserade» räknar de två första grupperna i tab. 3.3 nedan finns ingen skillnad i åldersfördelning mellan dessa och övriga. Detta kan ev. förklaras av att yngre studenter har större möjligheter att realisera eventuella önskemål att pröva cannabis än äldre och att därför gruppen benägna som ej tagit cannabis kommer att innehålla färre yngre studenter. Med andra ord kan man inte säga att studenternas ålder har något klart samband med intresset (så som det definierats här) för cannabis.

Tabell 3.3. Benägenheten att pröva cannabis. Kvinnor

Män

Har prövat cannabis Har ej prövat — Benägna att pröva » — Osäkra » — Klart obenägna

SOU 1969: 53

101 34 67 283 Totalt 485

21 7 14 58 100

37 10 30 167 244

15 4 12 68 100 135

Tabell 3.4. Benägenheten att pröva cannabis och benägenheten att pröva andra medel. Ej prövat cannabis

Prövat cannabis

Benägna (n=101)

Ej benägna (n=285)

Benägna Ej benägna (a—57) (n=44)

49 28 21

89 9 2

Totalt 100

73 22 5 Totalt 100

60 19 21

98 2

83 17

96 4

100 Totalt 100

100 LSD Skulle säkert inte ta Skulle troligen inte ta Skulle troligen eller säkert ta Cs po Skulle säkert inte ta Skulle troligen inte ta Skulle troligen eller säkert ta

31 2

Cs inj Skulle säkert inte ta Skulle troligen inte ta Skulle troligen eller säkert ta

4.3.2 Sambandet mellan benägenheten att pröva cannabis och benägenheten att pröva andra medel Vid denna och kommande jämförelser mellan »benägna» och »obenägna» manliga studenter avses i nej-gruppen med »benägna» de som uppgav att de säkert eller troligen skulle ta cannabis vid ett eventuellt erbjudande, samt även de som uppgav att de troligen inte skulle göra det. Som »obenägna» i nej-gruppen betraktas sålunda de som uppgav att de säkert inte skulle ta cannabis. I ja-gruppen avses däremot med »benägna» de som troligen eller säkert skulle ta, och med »obenägna» de som troligen eller säkert ej skulle ta cannabis vid eventuellt erbjudande. De benägna bland dem som ej prövat cannabis uttryckte mindre bestämt än de obenägna avståndstagande till LSD och centralstimulerande medel. Samtliga obenägna uppgav att de säkert inte skulle acceptera ett erbjudande att pröva LSD. Av de benägna däremot sade 33 % att de troligen inte skulle göra det (d % = 33 ± 6,7).

Vidare var en klart större andel av de benägna osäkra beträffande sina reaktioner inför ett eventuellt erbjudande att pröva centralstimulerande medel. Bland de obenägna var samtliga säkra på att de skulle ta avstånd från ett erbjudande att pröva centralstimulantia i injektion medan bland de benägna uppgav 17 % att de troligen inte skulle göra det. I fråga om centralstimulantia peroralt var motsvarande värden 0 % resp. 27 %. Även bland dem som prövat cannabis fanns skillnader mellan benägna och obenägna i fråga om benägenheten att pröva andra medel. Av de cannabiserfama som var obenägna att fortsätta ta cannabis skulle 89 % helt ta avstånd från erbjudanden om LSD mot 49 % av de benägna (d % = 40 ± 18,5). 98 % av de obenägna skulle bestämt ta avstånd från erbjudanden om centralstimulantia peroralt mot 60 % av de benägna (d % = 3 8 ± 16). 4 % av de benägna men ingen av de obenägna uppgav att de troligen inte skulle acceptera ett erbjudande om centralstimulantia i injektion (jämför med motsvarande värden bland de ej cannabis-erfarna). SOU 1969: 53

Skillnader av samma storleksordning förelåg också i fråga om svaren på frågan om man någon gång haft lust pröva medlet. 4.3.3 Föreställningar om medlens effekter För att belysa studenternas perceptioner av eller föreställningar om medlens egenskaper och för att se hur dessa var relaterade till deras benägenhet att pröva dem ställdes en fråga om hur man uppfattade medlens möjligheter att ge värdefulla erfarenheter, samt ett antal frågor om hur man bedömde olika skäl för att inte använda dem. Uppfattningen ge värdefulla

om medlens möjligheter erfarenheter

att

Samtliga studenter Svaren på frågan om hur man uppfattade medlens möjligheter att ge värdefulla erfarenheter redovisas nedan. Få studenter uppgav att de säkert trodde att något av medlen skulle kunna ge värdefulla erfarenheter. De högsta värdena här gällde cannabis och LSD (4-5 % ) . Dessa medel bedömdes även i övrigt mer positivt i detta avseende än övriga medel. Ca 30 % av männen och 25 % av kvinnorna trodde att cannabis och LSD eventuellt skulle kunna ge värdefulla erfarenheter, men om centralstimulantia nämndes detta endast av ca en femtedel av männen och ca 15 % av kvinnorna.

Ja- resp. nej-grupperna Stora skillnader i fråga om bedömningarna av de olika medlens möjligheter förelåg mellan studenter med och studenter utan erfarenhet av cannabis. 27 % i nej-gruppen mot 60 % i ja-gruppen trodde att cannabis på något sätt kan ge värdefulla erfarenheter (d % = 33 ± 10,3). För kvinnornas del var motsvarande skillnad 26 % mot 51 % (d % = 25 ± 16,1). Bland männen kunde dessutom märkas att övertygelsen om att cannabis kan ge värdefulla erfarenheter blev starkare ju fler gånger man använt det. Även i fråga om LSD framträdde skillnader mellan grupperna. Bland männen tillskrev 28 % i nej-gruppen LSD sådana egenskaper mot 60 % i ja-gruppen (d % — 32 ± 10,4) och bland kvinnorna var motsvarande värden 25 % resp. 55 % (d % = 30 ± 16,1). Det bör även noteras att i gruppen med 5 eller fler brukstillfällen så många som 80 % trodde att LSD kanske eller säkert skulle kunna ge värdefulla erfarenheter. Benägna resp. obenägna Det var inte endast mellan ja- och nej-gruppen som det förelåg skillnader i fråga om uppfattningen om de båda medlens möjligheter, utan också mellan »cannabisbenägna» och »cannabisobenägna». Skillnaderna mellan benägna och obenägna utan egna erfarenheter av cannabis i

Tabell 3.5. Föreställningar om medlens möjligheter att ge värdefulla erfarenheter. Kvinnor (n= 247)

Män (n= =491)

LSD

Cs (po) Cs (inj)

70 26 4 100

71 24 5 100

81 16 3 100

83 14 3 100

Cann.

LSD

Cs (po) Cs (inj) Cann.

67 29 4 Totalt 100

66 30 4 100

80 19 1 100

81 18 1 100

a. Tror Du att medlet kan ge värdefulla erfarenheter? Nej Kanske Ja, säkert

SOU 1969: 53

13?

Tabell 3.6. Föreställningar om medlen och erfarenhet av cannabis. Erfarenheter av cannabis Män

Kvinnor

Nej Ja 1 gång (n = 385) (n=101) (n=31)

Tror att cannabis kanske kan ge värdefulla erfarenheter

26 Tror säkert att cannabis kan ge värdefulla erfarenheter 1 Tror att LSD kanske kan ge värdefulla erfarenheter 25 Tror säkert att LSD kan ge värdefulla erfarenheter 3

5- ggr (n=39)

Nej Ja (n = 207) (n = 37)

fråga om uppfattningen om cannabis möjligheter att ge värdefulla erfarenheter, visar klart hur denna föreställning är relaterad till benägenheten att pröva cannabis. 52 % av de benägna mot 17 % av de obenägna valde svarsalternativet »kanske» (d % = 35 ± 10,0). Det bör dock observeras att endast 1 av de benägna »säkert trodde att cannabis skulle kunna ge värdefulla erfarenheter». Även i fråga om värderingarna av LSD förelåg skillnader mellan obenägna och benägna. Betydligt fler benägna än obenägna trodde att LSD kanske skulle kunna ge värdefulla erfarenheter (54 % resp. 19 % d % = 35 ± 10,2). Även bland dem som haft egna erfarenheter av cannabis föreligger det liknande skillnader. De som var benägna att fortsätta använda cannabis ansåg t. ex. till 25 % att cannabis säkert skulle kunna ge värdefulla erfarenheter mot 5 % bland dem som var obenägna att fortsätta, (d % = 20 ± 14,4) 49 % av de benägna sade vidare att de trodde att cannabis kanske skulle kunna ge värdefulla erfarenheter mot 36 % av de obenägna. Förväntningarna på cannabis som en potentiell förmedlare av »värdefulla» erfarenheter tycks alltså spela en icke ringa roll för benägenheten att pröva (eller fortsätta använda) det. Även bedömningarna av LSD tycktes vara påverkade av detta intresse för »värde-

2-4 ggr (n=31)

fulla» erfarenheter. Bland de benägna var det 72 % som trodde att LSD kanske eller säkert skulle kunna ge värdefulla erfarenheter mot 44 % av de obenägna (d % = 28 ± 19,3). Föreställningar av medlen

om olika negativa

effekter

En ytterligare kartläggning av studenternas föreställningar om vad bruket av de olika medlen kan ha för effekter eller konsekvenser gjordes på så vis att respondenterna fick ta ställning till en rad tänkbara motiv för att inte pröva (eller att inte fortsätta att använda) de olika medlen. Det rör sig här om studenternas ställningstaganden till olika tänkbara skäl mot att använda medlet och till frågan om skälet har betydelse som avhållande faktor eller inte. Samtliga studenter Tabell 3.7 redovisar andelen studenter som instämmer i de olika påståendena om medlens effekter eller konsekvenser, eller som anger att konsekvensen i fråga kan betraktas som ett viktigt eller mycket viktigt skäl för att inte använda medlet. Män och kvinnor rangordnade medlen på samma sätt efter farlighet, och möjliga skadeverkningar. Möjligen bedömde kvinSOU 1969: 53

Tabell 3.7. Andelen i n s t ä m m a n d e n i påståenden o m olika medels negativa konsekvenser. (Ins t ä m m a n d e = » G a n s k a viktigt» + »Mycket viktigt».) Kvinnor (n = 247)

M ä n ( n = 491) Cann.

LSD

Cs (po) Cs (inj) Cann.

LSD

Cs (po) Cs (inj)

% 8

1 Upprepad användning leder till minskat intresse för studier eller arbete 82

93 Upprepad användning sänker studie- eller arbets 82 förmågan

94 Upprepad användning leder till försämring av humör, sinnesstämning eller psykisk balans

94 Man blir beroende av medlet

99 Upprepad användning ger svårare psykiska skadeverkningar 70

99 Man förlorar kontrollen över sig själv när man är påverkad 68

85 Det finns risk för juridiska konsekvenser 68

75 Upprepad användning ger kroppsliga skadeverkningar 63

97 Man förlorar kontakten med icke-brukande vänner

67 Påverkan ger otäcka upplevelser 53

71 Det är otrevligt att vara påverkad av medlet

n o r n a i n å g o t större utsträckning

medlen

s o m farliga. M e d l e n r a n g o r d n a d e s i fråga o m farlighet i följande ordning: C a n n a b i s b e d ö m d e s s o m minst farligt. Därefter k o m L S D o c h centralstimulantia peroralt. Centralstimulantia i injektion b e d ö m d e s som farligast. L S D uppfattades d o c k s o m farligast i två avseend e n : förlust av självkontroll och otäcka u p p levelser u n d e r p å v e r k a n . D e största riskerna m e d cannabis uppfattades v a r a minskning av intresse för o c h f ö r m å g a till studier o c h arbete. Beroende S O U 1969: 53

o c h svårare psykiska skadeverkningar tillmättes m i n d r e betydelse, liksom riskerna för juridiska konsekvenser o c h kroppsliga skadeverkningar. Möjligheten att det skulle v a r a otrevligt att v a r a p å v e r k a d gavs minst betydelse. F ö r de övriga medlen gällde generellt att m å n g a av n ä m n d a t ä n k b a r a skadeverkninga r n a b e t o n a d e s kraftigt. D e t b ö r d o c k n o t e r a s att risken för juridiska konsekvenser o c h för otrevliga upplevelser u n d e r påverk a n fick förhållandevis låga v ä r d e n .

Tabell 3.8. Instämmanden i påståenden om cannabis negativa konsekvenser och egna erfarenheter av cannabis. Erfarenhet av cannabis Män

Kvinnor

Nej Ja 1 gång 1-4 ggr 5- ggr Nej Ja (n=385)(n=101)(n=31) (n=31) (n=39) (n=207) (n=37) /o

85 Upprepad användning leder till försämring av humör, sinnesstämning eller psykisk balans 81 Man blir beroende~av medlet 81

43 Upprepad användning ger svårare psykiska skadeverkningar 75

51 Man förlorar kontrollen över sig själv när man är påverkad

Upprepad användning leder till minskat intresse för studier eller arbete Upprepad användning sänker studie- eller arbetsförmågan

49 Det finns risk för juridiska konsekvenser 71

43 Upprepad användning ger kroppsliga skadeverkningar 68

35 Man förlorar kontakten med ickebrukande vänner 63

22 Påverkan ger otäcka upplevelser

27 Det är otrevligt att vara påverkad av medlet 52

35 Ja- resp. nej-grupperna De med erfarenhet av cannabis instämde i betydligt mindre utsträckning i de olika påståendena om cannabis negativa effekter. Dessutom rangordnade de olika effekterna på annat sätt. Detta gällde både kvinnor och män. Det framgår också att ju större erfarenheten av cannabis var desto starkare tog man avstånd från påståenden om negativa effekter. (Tab. 3.8.) De med erfarenhet av cannabis skilde sig från de övriga framför allt genom att ta avstånd från uppfattningen att cannabis är beroendeskapande, och att det skulle leda till psykiska och kroppsliga skadeverkningar och förlust av kontroll under påverkan. 140

Även risken för juridiska konsekvenser bedömdes som låg - särskilt av dem med större cannabiserfarenhet. Män och kvinnor gav mycket likartade svar, både i ja- och nej-grupperna. Beträffande ja- och nej-gruppernas (bland männen) bedömningar av olika negativa effekter av LSD kan noteras följande: de med erfarenheter av cannabis ansåg i klart större utsträckning än de övriga att det förhållandet att LSD kan ge otäcka upplevelser är ett mycket viktigt skäl för att inte använda det (67 % resp. 45 % ) . Att LSD skulle kunna ge kroppsliga skadeverkningar uppfattades av ca en femtedel av studenterna som mycket viktigt vare sig de prövat cannabis eller inte. Att LSD skulle vara beroendeskapande förnekades däremot i större SOU 1969:53

utsträckning av ja-gruppen. 79 % av dem utan erfarenhet av cannabis sade bestämt att LSD var beroendeskapande mot 50 % av dem som någon gång prövat cannabis. I fråga om uppfattningen att LSD skulle leda till förlust av självkontroll och eventuellt ge psykiska skadeverkningar fanns egentligen inga skillnader mellan studenter med och utan cannabiserfarenheter, med undantag av dem som prövat cannabis 5 eller fler gånger. Denna grupp skilde sig kraftigt från övriga studenter på så vis att de oftare förnekade dessa möjligheter. 49 % av gruppen med 5 eller fler brukstillfällen instämde helt i påståendet att man skulle kunna förlora kontrollen över sig själv under LSD-påverkan mot 60-68 % av de övriga grupperna. 51 % av de mer cannabiserfarna instämde helt i påståendet att LSD skulle kunna ge svårare psykiska skadeverkningar, mot 7 7 81 % av de övriga grupperna. I fråga om kvinnorna kan noteras att den kvinnliga ja-gruppen oftare än nejgruppen förnekade att LSD innebär förlust av självkontroll, är beroendeskapande och kan ge kroppsliga skadeverkningar. Bedömningarna av centralstimulantia peroralt i ovannämnda avseenden gjordes praktiskt taget på samma sätt av de olika grupperna med det undantaget att bland männen de med mer omfattande cannabiserfarenheter mindre ofta helt instämde i påståendena att medlet skulle vara beroendeskapande eller ge psykiska och kroppsliga skadeverkningar. Nu behandlade jämförelser har inte gjorts med avseende på centralstimulantia i injektion. Benägna resp. obenägna Bland dem utan cannabiserfarenhet skilde sig de benägna klart från de obenägna, med avseende på bedömningarna av cannabis, på så vis att de i betydligt mindre utsträckning instämde i de olika påståendena om negativa effekter av cannabis. Detta gällde också bedömningarna av negativa effekter av LSD. En ytterligare belysning av faktorer baSOU 1969: 53

kom benägenheten att fortsätta cannabisbruket ges av jämförelser bland dem med cannabiserfarenhet. De som var benägna att fortsätta tog i betydligt större utsträckning avstånd från påståendena om negativa effekter av cannabis. För praktiskt taget samtliga effekter förelåg signifikanta skillnader mellan benägna och obenägna. Samma skillnader förelåg i bedömningarna av påståenden om negativa effekter av LSD, dock med undantag för det som gällde risken för kroppsliga skadeverkningar. Båda grupperna instämde i lika stor omfattning i detta påstående. Som framgick av avsnitt 4.2.3 finns uppgifter om hur betydelsefulla de med cannabiserfarenhet ansåg vissa angivna motiv vara för att ta cannabis. Vid jämförelse mellan benägna resp. obenägna i ja-gruppen fanns klara skillnader också i deras uppfattning av de olika motiven. De benägna betonade starkare än de obenägna följande motiv: eufori, musiknjutning, lätthet att fantisera, självinsikt. För övriga detaljer om ja-gruppens uppfattning om de olika motiven hänvisas till avsnitt 4.2.3. 4.3.4 Sammanfattning och kommentarer Benägenheten bland studenter att pröva olika medel har ungefär samma inriktning på de olika medlen och samma omfattning som det tidigare faktiska bruket. Benägenheten är alltså störst för cannabis, mindre för LSD och centralstimulantia peroralt, och saknas för centralstimulantia i injektion. Flertalet av dem som prövat de olika medlen har gjort det före straffhöjningarna och massmedias information under 1968 och 1969. Benägenheten - som den är mätt här - är uttryckt mot bakgrunden av andra juridiska och attitydskapande förutsättningar än de som föreligger när denna undersökning publiceras. De som tagit cannabis uttryckte mindre bestämt än övriga avståndstagande till att eventuellt pröva LSD och centralstimulantia peroralt. 141

De som klarast uttrycker benägenhet för cannabis, LSD och centralstimulantia peroralt utgörs i huvudsak av det lilla fåtalet som använt och tycks fortsätta att använda cannabis. T. o. m. de mest cannabisintresserade tog emellertid bestämt avstånd från tanken att pröva centralstimulantia i injektion. Ungefär hälften av dem som prövat cannabis angav att de ej trodde att de skulle ta medlet ytterligare gånger. En liten andel av dem som ej tagit cannabis uttryckte benägenhet att göra det. 74 % av de män och 81 % av de kvinnor som ej tagit cannabis, uppgav att de med säkerhet inte heller skulle göra det vid eventuellt erbjudande. Motsvarande värden för dem som tagit cannabis var 29 resp. 35%. Återstoden av dem som ej tagit cannabis uttryckte ett mindre bestämt avståndstagande också till eventuella erbjudanden om andra medel.. Dessa »benägna», liksom de som tagit cannabis, trodde också i större utsträckning än övriga att cannabis och LSD kan ge värdefulla erfarenheter. Således förefaller en mycket stor majoritet av de tillfrågade att vara relativt immuna (så som det kunnat mätas i denna undersökning) mot narkotikabruk. I motsats till vad som kanske kunde förväntas talar inte resultaten för att intresset för cannabis skulle vara större bland de yngre än bland de äldre studenterna. I fråga om farlighet gav studenterna följande rangordning: centralstimulantia i injektion som farligast, centralstimulantia peroralt, LSD, cannabis som minst farligt. Cannabis skadeverkningar bedömdes fr. a. gälla minskning av intresse för och förmåga till studier och arbete. Beroende och svårare psykiska skadeverkningar gavs mindre betydelse, juridiska konsekvenser och kroppsliga skadeverkningar än mindre. Även för övriga medel gavs juridiska konsekvenser (risken att bli straffad) förhållandevis liten betydelse. Generellt gäller att med större erfarenhet av cannabis, och med större benägenhet att pröva (eller fortsätta att ta) canna142

bis, följde ett allt tydligare avståndstagande från påståenden om negativa effekter av cannabis och LSD. Ett undantag är kroppsliga skadeverkningar av LSD, vilka tillmättes samma betydelse oavsett erfarenhet och inställning till cannabis. 4.4 Studenternas uppfattning om narkotikabrukets utbredning och om inställningen till narkotikabruk bland studenter. I kapitel 3 behandlades bl. a. studenternas bedömningar av effekterna av de olika medlen och deras benägenhet att använda dem. I detta kapitel diskuteras deras uppfattning om narkotikabrukets utbredning bland studenterna och deras uppfattning om normerna beträffande användningen av narkotika. Dessutom redovisas deras åsikter om riskerna för att cannabisbruk skulle kunna leda över till biandbruk, samt deras uppfattning om strafflagstiftningens avhållande effekt och om önskvärdheten av en »legalisering» av cannabis. Vi antog att det skulle föreligga starka samband mellan följande faktorer: egna erfarenheter av cannabis, tolerans gentemot dess användning, uppfattningen att studenterna i allmänhet betraktade cannabisbruket på ett förhållandevis tolerant sätt, samt uppfattningen att bruket skulle vara tämligen omfattande. Det föreföll också ganska självfallet att en positiv värdering av cannabis skulle vara förenad med en misstro mot hårdare straffsatser och mot föreställningen att cannabisbruk skulle kunna leda över till biandbruk.

4.4.1 Uppfattningen om utbredning och tolerans Uppfattningen om narkotikabrukets utbredning och om inställningen till narkotikabruk bland studenter. Hur pass stor utbredning tror studenterna att narkotikabruket har bland dem själva, och hur uppfattar man normerna bland studenter beträffande användning av narkotika? För att belysa detta ställdes följanSOU 1969: 53

de två frågor: »Hur många studerande vid Stockholms universitet tror Du har prövat medlet?» och »Vilken anser Du vara den allmänna inställningen bland studenter till att en student prövar medlet?» Manliga och kvinnliga studenters skattning av brukets utbredning uppvisar samma mönster. Cannabis antas med rätta vara vanligast och centralstimulantia i injektion ovanligast. Man antog emellertid generellt en betydligt större utbredning av bruket av de olika medlen än som faktiskt förelåg (om undersökningens uppgifter tas som kriterium). Särskilt överskattas utbredningen av LSD-bruk och användningen av centralstimulantia i injektion. Slutligen kan konstateras att kvinnliga studenter överskattar utbredningen av bruket av de olika medlen mer än manliga. Uppfattningen om andra studenters inställning till att en student prövar olika medel, eller, om man så vill, uppfattningen av normerna beträffande användning av olika medel, var för cannabis del att den var förhållandevis tolerant. 61 % av männen och 65 % av kvinnorna trodde att den allmänna inställningen var ganska eller i hög grad tolerant. Relativt få bedömde den dock som tolerant i fråga om de övriga medlen. Speciellt uppfattas inställningen till användningen av centralstimulantia som ogillande eller starkt ogillande. En intressant fråga i detta sammanhang är om det föreligger en diskrepans mellan

de uppfattade normerna beträffande användningen av olika medel och studenternas egen inställning till denna (de »faktiska» normerna). För att kunna belysa förekomsten av »fiktiva» normer, ställdes i ett annat sammanhang i enkäten frågan: »Vilken är Din inställning till att en student prövar medlet?» Svarsalternativen var desamma som vid frågan om uppfattningen om den allmänna inställningen. Den faktiska inställningen till användning av de olika medlen var betydligt mer tolerant i fråga om cannabis än i fråga om de övriga medlen. Kvinnliga studenters inställning var tolerant i något mindre utsträckning än manliga studenters. En jämförelse mellan faktisk inställning och uppfattade normer beträffande användning av narkotika ger emellertid betydligt mer intressanta resultat. Beträffande LSD och centralstimulantia råder en förhållandevis god överensstämmelse mellan de uppfattade och de faktiska normerna, dvs. mer precist uttryckt, fördelningen för skattningarna av inställningen är ungefär densamma som fördelningen för den faktiska inställningen. Den faktiska inställningen till användning av cannabis avviker emellertid väsentligt från den uppfattade normen. Man uppfattade den allmänna inställningen som betydligt mer tolerant än vad den faktiskt var. 41 % rep. 35 % uppgav sig vara toleranta, och 36 % resp. 39 % uppgav sig vara ogillande inställda. 61 % resp. 65 %

Tabell 4.1. Studenternas uppfattning om utbredningen av bruk av olika medel. Kvinnor (n = 247)

Män (n =491) Cann. %

LSD °/

Cs [po) (Cs (inj) % %

Cann. %

LSD %

Cs po) Cs (inj) % %

1 13 22 22 22 20 100

27 36 22 10 3 2 100

11 32 23 21 7 5 100

Andel av studenterna som antas ha prövat medlet 2 — 1 % 19 2— 5 % 27 6—10 % 11—20% 25 21—30 % 18 10 31— % Totalt 100 SOU 1969: 53

43 37 15 3 1 100

18 35 24 15 5 3 100

36 40 17 5 2 100

28 36 18 14 4 1 100 143

Tabell 4.2. Studenternas inställning till användningen av olika medel. Män (n = 491)

Kvinnor (n = 247]

Cann.

LSD

Cs (po) Cs (inj)

Cann.

LSD

Cs (po) Cs (inj)

19 42 21 14 5 100

3 16 20 35 26 100

3 12 26 36 23 100

2 8 15 38 37 100

24 41 18 16 2 100

4 16 18 38 25 100

3 16 25 37 19 100

2 11 12 42 33 100

Studenternas faktiska inställning till bruket av de olika medlen I hög grad tolerant 24 Ganska tolerant 17 Neutral 24 Ganska ogillande 21 I hög grad ogillande 15 Totalt 100

13 11 20 23 35 100

11 10 21 26 32 100

9 8 17 24 42 100

23 12 28 25 14 100

10 9 24 27 31 100

10 8 26 29 27 100

8 5 24 29 34 100

Uppfattad allm. inställning till bruk I hög grad tolerant Ganska toler. Neutral Ganska ogill. Mycket ogill. Totalt

uppfattade dock den allmänna inställningen som tolerant och endast 19 % resp. 18 % uppfattade den som ogillande. I fråga om användningen av cannabis tycktes det alltså vara motiverat att tala om »pluralistic ignorance» i fråga om de faktiska normerna. En ytterligare belysning av relationerna mellan egen inställning och uppfattad inställning samt mellan dessa variabler och exposition för narkotika, värderingarna av medlen samt benägenheten att pröva dem görs i avsnitt 4.5.9. En anledning till vårt intresse för denna diskrepans mellan mottagna och sända normer är möjligheten att den överdrivna förreställningen om den allmänna inställningen till cannabisbruket som tolerant skulle kunna minska motståndet mot experiment med cannabis, och speciellt för brukarna (som egentligen borde ha en mer realistisk bild av situationen), förstärka tendenserna att fortsätta bruket. Slutligen kan något nämnas om sambanden mellan de tre variablerna: egen inställning, uppfattad inställning samt uppfattad utbredning. Sambandet mellan egen in144

ställning och uppfattad utbredning var (Yule's Q) .33 men mellan uppfattad inställning och uppfattad utbredning däremot .48. Egen och uppfattad inställning hos ja- resp. nej-grupp Egna erfarenheter av cannabis visade sig som väntat dels leda till ökad tolerans inte bara gentemot cannabis utan också gentemot de övriga medlen, dels öka överskattningen av den allmänna toleransen mot bruk av cannabis och LSD (sambandet analyserades ej för centralstimulantia), och slutligen också öka överskattningen av cannabisbrukets utbredning (tabell 4.3 a, b, c). För att ytterligare belysa den tidigare omtalade diskrepansen mellan uppfattade och »faktiska» normer beträffande cannabisbruk bland studenter, redovisas i tabell 4.4 uppgifter om de »faktiska» normerna (mätt genom frågan om egen inställning), samt samtliga studenters uppfattning och ja- och nej-gruppens uppfattning om hur pass toSOU 1969: 53

Tabell 4.3. Uppfattningar hos studenter med resp. utan erfarenhet av cannabis. Erfarenhet av cannabis Män Nej

Kvinnor Ja

(n=385)(n=101) O/ /o

0/ /o

a. Egen inställning till cannabisbruk Tolerant 31 77 (d% = 46 ± 10,8) Egen inställning till LSD-bruk 17 45 Tolerant 17 45 (d% = 28 ± 9,2) Egen inställning till Cs-bruk peroralt Tolerant 17 36 Egen inställning till Cs-bruk i injektion Tolerant b. Uppfattad inställning till cannabisbruk Tolerant Uppfattad inställning till LSDbruk Tolerant

1 gång 2-4 ggr (n= (n= 31) 31)

5- ggr

Nej

(n=39) (n=207) (n=37)

0/ /o

0/ /O

o/ /o

73 27 <d% = 46 ± 16,5)

35 15 (d% = 20 ± 13,5)

(d% = 22 ± 13,5)

(d% = 19 ± 8,9) 14 28 (d% = 14 ± 8,2)

11 24 (d% = 13 ± 11,6)

53 84 (d% = 31 ± 10,8)

57 87 (d% = 20 ± 17,2)

16 27 (d% = 11 ± 8,6)

22 18 (d% = 4 ej S)

26 19 32 23

23 19 32 26

28 21 21 31

38 21 21 15 5 100

c. Andel av studenterna som antas ha prövat cannabis 0—10 % 11—20% 21—30 % 31— % U.S. Totalt

51 25 14 5 5 100

26 20 28 27

—

16 22 19 41 2 100

Tabell 4.4. Faktiska normer gentemot cannabisbruk samt uppfattad norm hos studenter med resp. utan egna erfarenheter av cannabis. Uppfattad norm av:

Mycket tolerant Ganska tolerant Neutral+Ogillande Totalt SOU 1969: 53 10—914398

»Faktisk norm» (n=491) %

Samtl.stud. (n=472) %

Nej-grupp Ja-grupp n(=372) (n=100) % %

24 17 60 100

19 42 39 100

13 42 45 100

40 43 17 100

leranta studenter är gentemot cannabisbruk (uppgifterna gäller de manliga studenterna). Till att börja med kan nämnas att såväl bland samtliga studenter som i nejgruppen och i ja-gruppen fanns ett starkt samband mellan den egna toleransen och den uppfattade toleransen (korrelationerna mellan egen och uppfattad tolerans i de tre grupperna låg mellan .72 och .79, Yule's Q). Brukarnas felbedömning av den allmänna inställningen var som synes mycket stor. 40 % uppfattade den som mycket tolerant mot 13 % i nej-gruppen. Även nej-gruppen gjorde en felbedömning på så vis att 45 % bedömde den allmänna inställningen som neutral eller ogillande medan 60 % av studenterna i verkligheten hade uttryckt en sådan inställning.

Uppfattningar hos studenter utan egna erfarenheter av cannabis - en jämförelse mellan dem som är benägna resp. obenägna att pröva cannabis. Föreställningar om andras inställning till att studenter använder cannabis samt om brukets utbredning. Benägna (betr. def. av benägenhet se avsnitt 3.2) tenderar att mer än obenägna att bedöma den allmänna inställningen till bruk av cannabis bland studenter som förhållandevis tolerant. 71 % av de benägna bedömde den som tolerant eller mycket tolerant mot 46 % av de obenägna (d % = 25 ± 11,4). Det förefaller signifikativt att de benägna uppfattar normerna beträffande cannabisbruk som mer toleranta än vad de obenägna gör. I fråga om bedömningen av brukets utbredning bland studenter bedömdes situationen emellertid på exakt samma sätt av benägna och obenägna. Detta innebär också att båda grupperna tenderade - liksom praktiskt taget alla undersökta studentgrupper - att överskatta brukets utbredning.

146 Egen inställning cannabis

till att studenter

prövar

Även här framträdde attityder kongruenta med de egna intressena. 65 % av de benägna skattade sin inställning till att studenter prövar cannabis som mycket tolerant (37 %) eller tolerant, mot 19 % av de obenägna (d % = 46 ± 10,5). Endast 7 % av de obenägna skattade sin inställning som mycket tolerant. Även här är det värt att notera överensstämmelsen mellan inställningen till användning av cannabis av studenter och uppfattningen av de allmänna normerna beträffande cannabisbruk.

Föreställningar om andras inställning att studenter prövar LSD

till

Liksom i fråga om uppfattningen av den allmänna inställningen till att studenter provar cannabis uppfattade de benägna inställningen till att en student prövar LSD som mer tolerant än de obenägna. 24 % uppfattade inställningen som tolerant mot 14 % av de obenägna (d % = 10 ± 8,3).

Egen inställning till bruk eller av LSD bland studenter

användning

Även i fråga om användningen av LSD var de benägna mer toleranta än de obenägna. 37 % bedömde den egna inställningen som tolerant mot 10 % av de obenägna (d % = 27 ± 8,5).

Skattning av den egna inställningen till att studenter prövar centralstimulerande medel De benägna var klart mer toleranta mot att studenter prövar centralstimulerande medel än de obenägna. I fråga om intagning av centralstimulerande medel peroralt sade sig 35 % av de benägna vara toleranta mot 10 % av de obenägna (d % = 2 5 ± 8,5. I fråga om intravenöst bruk var SOU 1969: 53

Tabell 4.5. Egen och uppfattad inställning till användningen av olika medel hos studenter som är benägna resp. ej benägna att fortsätta använda cannabis. Obenägna Benägna (n = 44) (n = 57) % % Egen inställning till cannabisbruk Mycket tolerant 34 Egen inställning till LSD-bruk Tolerant 34 Egen inställning till Cs-bruk peroralt Tolerant 23 Egen inställning till Cs-bruk i inj. Tolerant 20 Uppfattad inställning till cannabisbruk Mycket tolerant 27 Uppfattad inställning till LSD-bruk Tolerant 23

77 (d % = 43 ± 19,4) 54 (d % = 20 ± 19,6) 46 (d % = 23 ± 18,9) 33 (d % = 13; ej sign) 49 (d % = 2 2 ±11,3) 30 (d % = 7; ej sign)

motsvarande värden 29 % resp. 8 % (d % = 19 ± 7,9). Uppfattningar hos studenter med egna erfarenheter av cannabis - en jämförelse mellan dem som är benägna resp. obenägna att fortsätta använda cannabis. Även bland dem med erfarenhet av cannabis fanns det ett påtagligt samband mellan benägenheten att fortsätta använda cannabis och såväl den egna toleransen som uppfattningen om normerna beträffande användningen av cannabis och övriga medel. Som väntat var den benägna gruppen den som uttryckte den största toleransen gentemot cannabisbruk (77 % resp. 34 % ; d % = 43 ± 19,4). Klara skillnader framgick också i fråga om bruk av LSD och centralstimulantia peroralt. Återigen framkommer parallellen mellan jämförelsen studenter med - resp. utan cannabiserfarenhet och jämförelsen benägna utan erfarenhet - obenägna utan erfarenhet. SOU 1969: 53

4.4.2 Åsikter om narkotikapolicy och om cannabis som »inkörsport» till andra narkotika För att konstruera skalor som mätte attityder till narkotika-policy, och narkotika(cannabis-) brukets konsekvenser etc. användes vid undersökningen ca 15 items. En faktoranalys visade starka inbördes korrelationer i två grupper av items, och tydde på förekomsten av två av varandra oberoende bakomliggande komponenter som väl förklarade samvariationen inom dessa två klusters av items. De 4 resp. 5 items som hade de högsta laddningarna i dessa två faktorer redovisas i tabell 4.6. En analys av innehållet i dessa items motiverade vårt val av beteckningar för de två bakomliggande faktorerna. Den ena betecknar vi »grad av tilltro till straffens eller tvångsmetoders preventiva m. m. betydelse» och den andra »rädsla för cannabis». Samtliga studenter Vid tolkningen av resultatet i tab. 4.6 bör man observera att procenttalen ej genomgående avser andelen instämmanden i påståendet. Det rör sig i stället om andelen svar som uttrycker tilltro till straffens betydelse resp. »rädsla för cannabis». 1 Vad beträffar uppfattningen om straffens betydelse kan nämnas att 50 % av männen resp. 43 % av kvinnorna ansåg att avgiftning och behandling av narkomaner borde ske tvångsmässigt. Något färre (46 resp. 41 %) trodde att hårda straff för innehav var effektiva för att avhålla människor från att börja använda narkotika. Mycket få (14 resp. 11 %) ansåg dock att innehavsstraff hade någon effekt på vanemässiga haschrökare. Praktiskt taget samtliga ansåg att samhället borde motarbeta narkotikabruket mer än vad som nu sker. Likaså är en klar majoritet (77 resp. 82 %) för kriminalisering av cannabisbruket. Uppfattningen att 1 Vi vill dock markera en viss skepsis inför tolkningen av dessa resultat, då vissa påståenden i formuläret inte fått tillräckligt entydig utformning och svarens innebörd därför inte förefaller oss helt klar.

Tabell 4,6. Åsikter om straffens preventiva betydelse (1-4) och om cannabisbruk som »inköpsport» till bruk av andra narkotika (5-9). Andel svar som uttrycker tilltro till straff resp. »fruktan» för cannabis. Män Kvinnor (n = 491) (n = 247) % % 1. Avgiftning och behandling av narkomaner bör ske tvångsmässigt (instämmer) 50 2. Hårda straff mot innehav av narkotika är ett effektivt medel att avhålla människor från att börja använda narkotika, (instämmer) 46 3. Den som vill pröva narkotika gör det vare sig innehav av narkotika är straffbelagt eller ej. (instämmer ej) 24 4. Den som röker hasch vanemässigt gör det vare sig innehavet är straffbelagt eller ej. (instämmer ej) 14 5. Jag tycker att samhället borde motarbeta narkotikabruket mer än som nu sker. (instämmer) 94 6. Haschischbruket borde inte vara kriminaliserat och haschisch borde vara legalt tillgängligt, (instämmer ej) 77 7. Den som röker hasch går förr eller senare över till andra narkotika, (instämmer) 62

Män Kvinnor (n=491)(n=247) 0/

8. Genom att uppleva haschischpåverkan blir man nyfiken på att pröva LSD (instämmer) 71 9. Genom att uppleva haschischpåverkan blir man nyfiken på att pröva centralstimulerande medel, (instämmer) 73

cannabisbruk skulle leda till bruk av andra narkotika var utbredd. 62 till 73 % ansåg att de som använder cannabis blir nyfikna på eller kommer att experimentera med andra narkotika. I tabell 4.7 redovisas skalvärdena (genomsnittspoäng) för några studentgrupper på de två itemserierna. Observera att högre värden representerar en högre grad av misstro till att cannabis skulle leda till biandbruk (i tabellen = A) resp. att straffen skulle vara effektiva (i tabellen = B). Det framgår tydligt både för män och för kvinnor att ju större erfarenhet av cannabis är och ju större benägenheten är att använda cannabis, desto högre är skalvärdena. Den grupp som uttryckte den största tilltron till straffens preventiva m. m. betydelse och den största rädslan för cannabis var den grupp som sade sig vara obenägna

Tabell 4.7. Attityder till straff och cannabisbruk i olika studentkategorier.

1. Samtliga studenter 2. Har erfarenhet av cannabis Nej Ja 5 ggr eller fler 3. Har ej erfarenhet av cannabis Obenägna att pröva cannabis Benägna att pröva cannabis 4. Har erfarenhet av cannabis Obenägna att fortsätta Benägna att fortsätta 5. Har ej erfarenhet av cannabis Är obenägna att pröva och är intoleranta mot bruk av cannabis

148 Män A

Kvinnor A B

15.9 17.8 19.2

11.7 17.0 19.8

16.7 19.0 21.1

11.7 17.2 17.7

15.5 17.2

11.2 13.4

16.5 18.0

11.5 13.1

15.9 19.2

15.4 18.3

17.3 21.2

16.0 18.8

10.5 SOU 1969: 53

att pröva cannabis och uttryckte ogillande av andra studenters bruk av cannabis. . . . , , , Attityder hos studenter med resp. utan egna erfarenheter av cannabis

besvarade de olika items som förekom i den ursprungliga itemserien. Procenttalen i tabellen representerar andelen instämmanden i de olika påståendena.

_ . „ „ . s Det enda påstående som inte gav naBeträffande de här behandlade åsikterna gon skillnad var påståendet om att innefanns, som framgick tidigare, skillnader melhavsstraff skulle avhålla från vanemässig lan studenter med resp. utan egna erfahasch-rökning. renheter av cannabis. I detta avsnitt redoÄven ja-gruppen ansåg i stor utsträckning visas något mer detaljerat hur nej-grupp att samhället borde mer motarbeta narkooch ja-grupp, och hur ja-gruppen inbördes, tikabruket. Tabell 4.8. Åsikter om narkotika-policy och konsekvenser av haschrökning. Erfarenhet av cannabis Kvinnor

Män Nej

(n=385)(n=101) 0/

Jag tycker att samhället borde motarbeta narkotikabruket mer än som nu sker 97 83 (d% = 14 ± 5,2) Haschischbruket borde inte vara kriminaliserat och haschisch borde vara legalt tillgängligt 16 53 (d% - 37 ± 9,4) Den som röker hasch går förr eller senare över till andra narkotika 67 37 (d% = 30 ± 10,7) Genom att uppleva haschpåverkan blir man nyfiken på att pröva LSD 71 60 (d% = 11 ± 9,7) Genom att uppleva haschpåverkan blir man nyfiken på att pröva centralstimulerande medel 75 52 (d% = 23 ± 10,0) Avgiftning och behandling av narkomaner bör ske tvångsmässigt 53 37 (d% = 16 ± 11,0) Hårda straff mot innehav av narkotika är ett effektivt medel att avhålla människor från att börja använda narkotika 49 36 (d% = 13 ± 10,9) Den som röker hasch vanemässigt gör det vare sig innehavet är straffbelagt eller ej 85 78 (d% - 3; ej sign) Den som vanemässigt röker haschisch löper obetydlig risk att bli upptäckt av polisen 58 78 (d% = 10 ± 10,6) SOU 1969: 53

1 gång 2-4 ggr (n= (n= 31) 31) % %

5- ggr

Nej

(n=39)

(n=207)(n=37)

95 84 (d% = 11 ± 9,2

13 51 (d% = 38 ± 13,5)

71 32 (d% = 39 ± 16,5)

68 49 (d% = 19 ± 16,9)

70 38 (d% = 32 ± 16,9)

46 22 (d% = 24 ± 17,4)

44 19 (d% = 25 ± 17,2)

87 95 (d% = 8 ej sign)

58 65 (d% = 7 ej sign)

Mindre än en femtedel av nej-gruppen och - något överraskande - endast ca hälften av ja-gruppen ansåg att cannabis borde vara legalt tillgängligt. En dryg tredjedel av ja-gruppen instämde i påståendet att haschrökning leder över till andra narkotika, i gruppen med de flesta brukstillfällena instämde endast ca en tiondel. Varannan student (bland männen) som prövat cannabis instämde i påståendet att man genom haschpåverkan skulle bli nyfiken på att pröva centralstimulerande medel. Bland kvinnorna var denna andel något lägre. Hälften av nej-gruppen, och en tredjedel av den manliga ja-gruppen och en femtedel av den kvinnliga ja-gruppen, trodde att hårda straff är ett effektivt medel att avhålla människor från att börja använda narkotika. En klar majoritet av ja-grupperna ansåg vidare att risken för en vanemässig haschrökare att bli upptäckt av polisen är obetydlig. Attityder hos studenter med olika benägenhet att använda cannabis Bland studenter utan egna erfarenheter av cannabis förelåg samma attitydmässiga skillnader mellan benägna och obenägna som vi tidigare påvisat mellan ja- och nejgruppen. Det ovannämnda gällde också vid jämförelsen mellan benägna och obenägna bland de studenter som någon gång prövat cannabis.

4.4.3 Sammanfattning och kommentarer Resultatet av den analys som redovisats i detta kapitel bekräftade klart våra antaganden om starka samband mellan dels omfattningen av studenternas egna erfarenheter av cannabis eller deras benägenhet att pröva cannabis, och dels faktorer som deras egen tolerans gentemot användningen av olika medel (inte bara cannabis), deras uppfattning om andras tolerans och om hur 150

pass vanligt det är att studenter använder dem. Vidare bekräftades våra antaganden att de egna erfarenheterna av cannabis eller den egna benägenheten att använda det färgar deras uppfattning om t. ex. huruvida cannabisbruk skulle kunna leda till biandbruk eller huruvida straff skulle kunna ha en avhållande effekt gentemot narkotikabruk. Till att börja med överskattade samtliga studenter kraftigt det faktiska brukets (speciellt cannabis-brukets) omfattning. Denna tendens ökade med ökade erfarenheter av cannabis och med ökad benägenhet att använda det. Studenternas grova överskattning av narkotikabrukets utbredning i deras egen grupp ger anledning till att fråga om sådana överskattningar är vanliga också i andra grupper, och vad detta i så fall kan ha för konsekvenser för åsikter hos olika grupper i samhället om lämpliga motåtgärder. Studenterna i gemen, men speciellt de »erfarna» och »benägna» överskattade också den allmänna toleransen gentemot medlens användning. Vidare framgick att ju mer toleranta studenterna själva var, desto mer överskattades den allmänna toleransen. Studenterna tenderade alltså generellt att överskatta den allmänna toleransen mot utbredningen av narkotikabruket, och vidare att göra detta i allt större utsträckning ju mer tolerans mot narkotikabruk överensstämde med de egna värderingarna och beteendena. Vi antog vidare att detta på ett betydelsefullt sätt (liksom den i nästa kapitel behandlade expositionsgraden) kan påverka eller förstärka studenternas eventuella tendenser att använda framför allt cannabis. Ju större erfarenhet av och ju större benägenhet att använda cannabis, desto tydligare uttryckte studenterna tvivel på att cannabis skulle leda till biandbruk och att straff (eller hårdare straff) mot innehav skulle ha någon väsentligare effekt på dem som använder eller vill använda cannabis. I fråga om åsikter att innehavsstraff skulle avhålla från vanemässig haschrökning var dock även studenter utan erfaSOU 1969: 53

renhet av cannabis lika tveksamma som de med erfarenhet. Det kan i detta sammanhang också påpekas att förhållandevis få av dem som prövat cannabis ansåg att cannabis borde vara legalt tillgängligt, och vidare att ytterst få av dem ansåg att riskerna för att bli upptäckt av polisen skulle vara särskilt stora. En majoritet, en klar sådan även i ja-gruppen, ansåg att samhället borde motarbeta narkotikabruket mer än som nu sker.

4.5 Exposition för

narkotika

4.5.1 Inledning I de föregående kapitlen har vi beskrivit bl. a. omfattningen av det faktiska narkotikabruket, benägenheten överhuvud att pröva narkotika, studenternas värderingar av de olika medlen m. fl. aspekter av deras attityder till narkotika, och slutligen deras uppfattning om brukets omfattning och om normbildningen bland studenter beträffande användningen av narkotika. Vi har också påvisat det starka sambandet mellan dessa faktorer, t. ex. mellan benägenhet och värderingar; mellan benägenhet, värderingar och egen tolerans mot bruket; mellan egen tolerans och uppfattning av normbildningen beträffande användningen av medlen osv. I detta kapitel behandlas frågan om hur vissa av dessa faktorer är relaterade till ytterligare en viktig variabel som vi kallat exposition för narkotika. Uttrycket »exposition» för ett medel används i undersökningen i två bemärkelser. Dels avser det exposition för faktorer av möjlig motivationeli betydelse för benägenheten att pröva narkotika, och dels exposition, för faktorer av instrumenteli betydelse (för möjligheterna att göra det). Att t. ex. ha kamrater som prövat narkotika kan ha stor betydelse för den egna motivationen att pröva narkotika, eller att fortsätta att göra det, och för uppfattningen om normbildningen beträffande användningen av narkotika. Kamraternas exempel, motiveringar för sitt beteende, utsagor om sina upplevelser etc. kan innebära en exposition SOU 1969: 53

för och inlärning av positiva värderingar av narkotika. Dessutom kan sådana kamrater också innebära en »exposition» för narkotika i den andra bemärkelsen: genom att fungera som »leverantörer» eller förmedlare kan de påverka individens möjligheter att få tillgång till narkotika. Självfallet antar vi inte att benägenheten att pröva t. ex. cannabis kan betraktas som en mer eller mindre direkt följd av ett visst slags exposition för cannabis. Umgänge med kamrater som prövat eller som använder cannabis kan tänkas påverka individens värderingar, eller förstärka redan existerande tendenser m. m. Men å andra sidan är det mycket möjligt att dessa existerande värderingar eller intressen att pröva olika medel varit en viktig faktor vid valet just av ett sådant umgänge. Vi föredrar därför att föreställa oss att det föreligger ett mer komplicerat ömsesidigt beroendeförhållande mellan graden av exposition för olika medel och dessa motivationella faktorer. I detta kapitel ges först en allmän översikt över i vilken utsträckning studenterna är exponerade för olika medel (5.1, 5.2). Därefter följer avsnitt som behandlar sambandet mellan expositionsgrad och egen användning av cannabis, och mellan expositionsgrad och benägenhet att pröva respektive fortsätta att ta medlet (5.3, 5.4, 5.5). Ett avslutande avsnitt (5.6) är ägnat åt en speciell aspekt av expositionen för narkotika - vilken är den relativa betydelsen av massmedia, facklitteratur, personliga kontakter etc. för studenternas föreställningar m. m. om narkotika?

Mätningen av

expositionsgraden

För att mäta i vilken utsträckning studenterna i de båda ovannämnda avseendena exponerats för olika medel ställdes frågor främst beträffande förekomsten av bekanta som använt de olika medlen, men också om man någon gång blivit erbjuden att pröva dem och om man kände till någon person som skulle kunna förse en med medlen. Omfattningen av studenternas exposition 151

för de olika medlen redovisas i tabellerna 5.1, 5.3 och 5.4. Det bör observeras att vi liksom i fråga om andra uppgifter som rör tidigare erfarenheter - inte har någon exakt tidsangivelse för den rapporterade erfarenheten. Denna kan ha gjorts under skoltiden, under värnpliktstiden e t c , och behöver inte ha skett under tiden på universitetet. Detta innebär att t. ex. förekomsten av erbjudanden att pröva något medel riktade till inskrivna vid universitetet sannolikt är väsentligt mindre än vad som framgår av tabellernas värden.

4.5.2 Expositionen för olika medel - e översikt Expositionen för cannabis Manliga och kvinnliga studenter tycktes

ungefär samma utsträckning ha exponerats för cannabis. Möjligen hade männen oftare fått erbjudanden att pröva, och oftare och mer säkert känt till någon person som skulle kunna förse dem med medlet (tab. 5.1). Drygt hälften av studenterna hade eller hade haft vänner eller bekanta som prövat cannabis, och ca 20 % bekanta som »mer ofta» tog medlet. 1 5 % respektive 11 % uppgav också att de hade bekanta vid Stockholms universitet (SU) som mer ofta tog cannabis. Exposition i form av erbjudanden att pröva cannabis hade förekommit i betydande utsträckning. 37 % av männen och 30 % av kvinnorna hade fått erbjudanden, en fjärdedel av männen hade fått ett flertal sådana. Studenterna tycktes vidare uppfatta tillgången på cannabis som god. 24 % respektive 20 % trodde sig veta någon person som skulle kunna förse dem

Tabell 5.1. Exposition för cannabis bland studenterna. Män (n=491) %

Kvinnor (n=247) %

Totalt

46 29 10 15 100

48 23 16 13 100

Totalt

79 15 6 100

83 11 8 100

Totalt

85 12 3 100

89 8 3 100

Totalt

63 13 24 100

70 13 17 100

Totalt

55 24 21 100

67 20 13 100

Förekomst (f.n. eller tidigare) av bekanta eller vänner som prövat cannabis Ingen 1—2 3—4 5— Förekomst av personliga bekanta som mer ofta tar cannabis Ingen 1—2 3— Förekomst av bekanta vid Stockholms universitet som mer ofta tar cannabis Ingen 1—2 3—

Har blivit erbjuden att pröva cannabis Aldrig 1 gång Flera gånger Känner person som skulle kunna förse resp. med cannabis Nej Tror sig veta Vet säkert

152 SOU 1969: 53

Tabell 5.2. Exposition för cannabis i olika åldersgrupper. Ålder Kvinnor

Män

19—21 22—23 24—25 26—35 19—21 22—23 24—25 26—35 (n = 73) (n=127) (n=133) (n=156) (n = 48) (n = 72) (n=54) (n=71) % % % % % % Har bekanta som prövat cannabis 67 Har bekanta som mer ofta tagit cannabis 30 Har bekanta vid SU som mer ofta tagit cannabis 16 Har blivit erbjuden att pröva cannabis 46

med cannabis, och ytterligare 21 % respektive 13 % visste säkert någon som skulle kunna göra det. Expositionen för cannabis hade varit väsentligt mer omfattande bland de yngre än bland äldre (tab. 5.2). Yngre studenter hade oftare bekanta som prövat eller mer ofta tagit cannabis. Likaså hade de oftare blivit erbjudna att pröva cannabis. I den yngsta åldersgruppen hade 67 % av männen haft bekanta som prövat cannabis, och 30 % hade bekanta som mer ofta tagit medlet. I den äldsta åldersgruppen var motsvarande värden 43 % respektive 16 % . Nästan hälften av männen i den yngsta åldersgruppen hade någon gång fått erbjudanden att pröva cannabis mot 30 % i den äldsta. Samband mellan olika former av exposition för cannabis Det föreligger som väntat synnerligen starka samband mellan våra mått på olika aspekter av exposition för cannabis. Erbjudanden att pröva cannabis, och tillgång till medlet, ökar tydligt med ökat antal bekanta som prövat eller oftare tagit medlet. En analys av dessa samband bland de manliga studenterna visade att andelen studenter som blivit erbjudna att pröva cannabis ökade från 9 % bland dem som saknade bekanta som prövat, till 62 % bland dem SOU 1969: 53

som hade bekanta som prövat. Bland dem som hade bekanta som oftare använde cannabis hade 86 % blivit erbjudna mot 24 % av dem som saknade sådana bekanta. Kamraternas betydelse vad beträffar möjligheterna att skaffa cannabis antyds av uppgifterna att 70 % av dem med bekanta som prövat trodde sig kunna skaffa cannabis mot 16 % av dem som saknade sådana kamrater. Av dem med bekanta som mer ofta använde cannabis uppgav 93 % att de trodde sig kunna skaffa cannabis mot 33 % av dem som saknade sådana bekanta. (Beräkningar av parvisa interkorrelationer mellan förekomst av bekanta som prövat, bekanta som oftare tagit, erbjudanden att pröva och kännedom om person som kunde skaffa medlet gav korrelationskoefficienter på mellan 0.40 och 0.78 (tetrakoriska koefficienter) eller mellan 0.85 och 1.00 (Yule's Q). Som vi senare skall se föreligger det också synnerligen starka samband mellan våra olika mått på exposition för cannabis och studenternas värderingar av medlet, deras uppfattning av normerna beträffande användningen av det och den egna benägenheten att pröva det.

Exposition för LSD Även om exposition för LSD var betydligt ovanligare än för cannabis, är det uppenbart att det verkligen fanns eller har funnits 153

Tabell 5.3. Exposition för LSD bland studenterna. Män (n=491) %

Kvinnor (n=247) %

84 11 4 100

84 12 4 100

98 2 100

96 4 100

Totalt

99 1 100

98 2 100

Totalt

93 4 3 100

95 3 2 100

Totalt

81 12 7 100

89 8 3 100

Förekomst (f.n. eller tidigare) av bekanta eller vänner som prövat LSD Ingen 1—2 3— Totalt Förekomst av bekanta som mer ofta prövat LSD Ingen 1 eller fler Totalt Förekomst av bekanta vid Stockholms universitet som mer ofta tar LSD Ingen 1 eller fler Har blivit erbjuden pröva LSD Aldrig 1 gång 2 eller fler Känner person som skulle kunna förse resp. med LSD Nej Eventuellt Säkert

möjligheter att få tag på LSD (tabell 5.3), 16 % av studenterna uppgav att de hade bekanta som prövat LSD, och 2 % respektive 4 % att de hade bekanta som mer ofta tagit det, 7 % av männen hade någon gång blivit erbjudna att pröva medlet, och lika många sade sig säkert veta någon som kunde anskaffa medlet. Bland kvinnorna var motsvarande värden något lägre.

Exposition för centralstimulerande

medel

Expositionen för peroralt bruk av centralstimulantia var (eller hade varit) hög, men var klart lägre än för cannabis (tabell 5.4). Nästan var tredje student hade eller hade haft någon eller några bekanta som prövat centralstimulerande medel (men endast 8 % respektive 6 % bekanta som mer ofta tagit det). 17 % respektive 13 % hade någon gång blivit erbjudna att pröva medlet och 29 % respektive 17 % uppgav att de even154

tuellt eller säkert kände någon som skulle kunna förse dem med det. Det är förvånande att medlets åtkomlighet, eller tillgången på det, betecknades som så pass god. Expositionen för intravenöst bruk av centralstimulantia var av något lägre storleksordning än för LSD. Dock hade så mycket som 14 % av studenterna haft någon bekant som injicerat central stimulantia, och 4 % av männen hade någon gång blivit erbjudna att göra det. Det bör noteras att 3 % respektive 2 % hade bekanta som mer ofta injicerat medlet. Det bör vidare observeras att endast 0,8 % av männen och ingen kvinna uppgav att de hade bekanta vid SU som injicerat. Andelen studenter med bekanta som någon gång injicerat centralstimulantia var klart störst bland de yngre. Bland männen hade 21 % av de yngsta och 10 % av de äldsta bekanta som någon gång injicerat, och bland kvinnorna var motsvarande värden 17 % respektive 10 %. SOU 1969: 53

Tabell 5.4. Exposition för centralstimulerande medel bland studenterna. Centralstimulerande peroralt Män Kvinnor (n=491) (n=247) % Förekomst (f.n. eller tidigare) av bekanta eller vänner som prövat centralstimulerande medel

Centralstimulerande i injektion Män Kvinnor (n=491) (n=247) 0/ la

0/ /o

Totalt

68 21 11 100

70 17 13 100

86 10 4 100

Förekomst av bekanta som mer ofta tar centralstimulerande medel Ingen 1 eller fler Totalt

92 8 100

94 6 100

97 3 100

98 2 100

Förekomst av bekanta vid Stockholms universitet som mer ofta tar centralstimulerande medel Ingen 1 eller fler Totalt

96 4 100

99 1 100

83 17 100

87 13 100

96 4 100

98 2 100

71 19 6 100

83 11 6 100

80 14 6 100

89 6 5 100

Ingen 1—2 3—

Har blivit erbjuden att pröva centralstimulerande medel

Aldrig 1 eller fler Totalt med Känner person som skulle kunna förse resp. centralstimulerande medel Nej Eventi ellt Säkert Totalt 4.5.3 Exposition för olika medel bland studenter med resp. utan egna erfarenheter Tidigare har vi funnit att bruk eller benägenhet för bruk av ett visst medel ofta är förenat inte bara med en positiv värdering av det aktuella medlet utan också en relativt positiv värdering också av andra medel än det aktuella. Vidare har vi antagit att det skulle föreligga ett samband mellan värderingar av olika medel och expositionen för dem. (Om orsaksmekanismerna har vi inte velat göra några antaganden. Det är t. ex. möjligt att det hos individer finns en generell attityd mot de olika medlen, eller att det i varje fall finns starka samband mellan en individs attityder till olika medel, och vidare är det möjligt att exposition för ett medel automatiskt medför exposition för andra. De som tillhandahåller cannabis SOU 1969: 53

kan t. ex. vara desamma som tillhandahåller andra medel etc.) I varje fall motiverar det som sagts ovan följande antagande: Ju större erfarenhet av cannabis, desto högre grad av exposition, inte bara för cannabis, utan också för andra medel. I detta avsnitt redovisas resultat som belyser detta antagande, och i avsnitt 4.5.4 och 4.5.5 kommer vi att redovisa resultat som belyser ett besläktat antagande, nämligen att ju större benägenhet att pröva cannabis eller att fortsätta använda det, desto högre grad av exposition, inte bara för cannabis, utan också för andra medel. Exposition för cannabis hos studenter respektive utan egna erfarenheter

med

Samtliga de fem använda måtten på exposi155

Tabell 5.5. Exposition för olika medel bland studenter med och utan erfarenhet av cannabis. Erfarenhet av cannabis Män

Kvinnor

Nej Ja (n = 385)(n = 101) % %

1 gång 2-4 ggr 5- ggr (n = 31)(n = 31)(n = 39) % % %

Nej Ja (n = 207)(n = 37) % %

18 79

42 51

13 87

3 94

25 19

14 86

46 —

19 —

42 —

69 —

6 18

43 —

32 58

42 39

45 45

13 85

19 5

24 62

42 10

69 51

48 16

24 19

13 13

32 10

26 31

19 9

79 46

74 42

84 45

79 49

22 7

73 49

16 6

28 26

23 19

35 26

26 31

9 3

24 22

8 3

34 9

16 3

29 —

51 21

10 1

35 11

11 3

23 15

19 6

29 13

21 23

5 2

14 16

A. Exposition för cannabis Antal bekanta (f.n. eller tidigare) som prövat medlet 1—2 32 3 eller fler 11 Har bekanta som mer ofta tar medlet 10 Har bekanta vid SU som mer ofta tar medlet 7 Har blivit erbjuden pröva medlet 21 Känner person som skulle kunna förse resp. med medlet Tror sig veta ngn 23 Vet säkert ngn 11

B. Exposition för LSD Har eller har haft bekanta som prövat medlet Har blivit erbjuden pröva medlet Känner person som skulle kunna förse resp. med medlet Tror sig veta ngn Vet säkert ngn C. Exposition för Cs peroralt Har eller har haft bekanta som prövat medlet Har blivit erbjuden pröva medlet Känner person som skulle kunna förse resp. med medlet Tror sig veta ngn Vet säkert ngn D. Exposition för Cs injektion Har eller har haft bekanta som prövat medlet Har blivit erbjuden pröva medlet Känner person som skulle kunna förse resp. med medlet Tror sig veta ngn Vet säkert ngn

tion för cannabis gav som förväntat synnerligen stora skillnader mellan studenter med respektive utan egna erfarenheter av cannabis. Några exempel på skillnaderna i fråga om exposition förtjänar att nämnas (tabell 5.5 avdelning A).

156 Ja-gruppen hade i synnerligen hög grad en umgängeskrets som prövat eller t. o. m. mer ofta använt cannabis. I nej-gruppen var det 11 % som hade 3 eller fler bekanta som prövat cannabis mot 79 % i ja-gruppen (d % = 68 ± 9,5), och bland de kvinnliga SOU 1969: 53

studenterna var motsvarande värden 19 % respektive 86 % (d % = 67 ± 16,1). Bekanta som mer ofta tar medlet hade 62 % av männen i ja-gruppen mot 11 % i nejgruppen (d % 51 ± 8,9), och bland kvinnorna i ja-gruppen 70 % mot 8 % i nejgruppen (d % = 62 ± 13,5). Bland de manliga studenter som prövat cannabis 5 eller fler gånger var det inte mindre än 90 % som hade bekanta som mer ofta tog medlet. Det framgick också att en stor del av dessa bekanta var studenter vid Stockholms universitet. I nej-gruppen hade 7 % sådana bekanta vid SU mot 46 % i ja-gruppen (d % — 39 ± 7,8). Bland de kvinnliga studenterna var motsvarande värden 6 % respektive 43 % ( d % = 3 7 ± 11,6). Tabellen ger också ett mått på i vilken utsträckning studenter som ej prövat cannabis blivit erbjudna att göra det. 21 % av männen i nej-gruppen och 18 % av kvinnorna i motsvarande grupp uppgav att de någon gång blivit erbjudna att pröva cannabis. Att tillgången på cannabis - särskilt för ja-gruppens del - vid undersökningstillfället inte erbjöd problem antyds också av uppgifterna om hur många som kände någon person som skulle kunna förse dem med cannabis. I ja-gruppen angav 58 % att de säkert kände till någon sådan person mot 11 % i nej-gruppen (d % = 47 ± 8,9). Bland de kvinnliga studenterna var motsvarande värden 62 % respektive 5 % (d % = 57 ± 12,2). Bland de manliga studenterna som använt cannabis 5 eller fler gånger påstod sig 85 % med säkerhet ha sådan tillgång till medlet.

skulle kunna förse dem med medlet. Bland männen uppgav 8 % i nej-gruppen mot 44 % i ja-gruppen att de hade någon bekant som prövat LSD (d % = 36 ± 7,8), 2 % i nej-gruppen mot 27 % i ja-gruppen att de blivit erbjudna pröva medlet (d % — 25 ± 5,6) och 13 % i nej-gruppen mot 43 % i ja-gruppen att de kände till någon person som eventuellt eller säkert skulle kunna förse dem med medlet (d % = 30 ± 8,6). Det är påtagligt att redan en enda gångs erfarenhet av cannabis starkt ökar studenternas möjligheter att komma i kontakt med LSD och att expositionsgraden sedan snabbt stiger med ökat antal brukstillfällen. Bland studenter med 5 eller flera gångers erfarenhet av cannabis uppgav inte mindre än 69 % sig ha bekanta som prövat medlet, 51 % att de fått erbjudande att pröva det och 31 % att de kände någon person som med säkerhet skulle kunna förse dem med medlet. Bland de kvinnliga studenterna var expositionen ej fullt så hög. Visserligen uppgav sig 48 % i ja-gruppen ha bekanta som prövat medlet mot 9 % i nej-gruppen (d % = 39 ± 12,5), men färre än bland männen hade fått erbjudanden att pröva det. Sådana erbjudanden uppgavs av 16 % i ja-gruppen mot 3 % i nej-gruppen (d % = 13 ± 7,8). 32 % i ja-gruppen uppgav vidare att de eventuellt eller säkert kände någon person som skulle kunna förse dem med medlet. I nej-gruppen var motsvarande andel 7 % ( d % = 2 5 % ± 11,6).

Exposition för centralstimulantia Exposition för LSD Det framgick klart att erfarenheter av cannabis och en större exposition för cannabis sammanhängde med en högre grad av exposition också för LSD. (Tabell 5.5 avd. B.) Studenter med erfarenhet av cannabis hade i större utsträckning än andra bekanta som prövat LSD, oftare själva blivit erbjudna att pröva det och uppgav sig också i stor utsträckning känna till någon person som SOU 1969: 53

peroralt

När det gäller exposition för centralstimulantia peroralt förelåg en betydande skillnad mellan dem som ej prövat cannabis och dem som gjort det, men däremot ej mellan studenter som prövat cannabis en gång och sådana som prövat det fler gånger. (Tabell 5.5 avdeln. C). Detta kan betyda att kontakter som medförde möjligheter att pröva cannabis (tidpunkten för detta ligger för flertalet studenter åtskilliga år tillbaka), 157

också medförde möjligheter att pröva centralstimulantia peroralt. Dvs. att expositionen för cannabis i många fall innebar exposition för biandmissbruk. Bland männen hade i nej-gruppen 19 % bekanta som prövat medlet och i ja-gruppen 79 % (d % = 60 ± 10,2). Beträffande erbjudanden att pröva medlet var motsvarande värden 9 % mot 46 % (d % = 37 ± 8,2) och beträffande kännedom om någon person som man trodde eller visste skulle kunna skaffa det 22 % respektive 54 % (d % = ± 9,8). Även bland de kvinnliga studenterna förelåg skillnader av samma påfallande storleksordning mellan dem som någon gång prövat cannabis och dem som ej gjort det. Följande skillnader förelåg mellan nej- och ja-gruppen: 22 % respektive 73 % hade bekanta som hade prövat medlet (d % — 51 ± 16,1), 7 % respektive 49 % hade blivit erbjudna pröva det (d % = 42 ± 11,6), och 12 % respektive 46 % trodde sig veta eller visste säkert någon person som skulle kunna förse dem med medlet (d % = 34 ± 13,1).

Exposition för centralstimulantia

i injektion

Som tidigare visats var expositionen för centralstimulantia i injektion betydligt mindre omfattande än expositionen för cannabis och för centralstimulantia peroralt, men också något mindre än för LSD (tabell 5.5 avdeln. D). Manliga studenter som prövat cannabis hade (eller hade haft) i 34 % bekanta som prövat Cs i injektion mot 8 % av de övriga (d % = 26 ± 9,7). Motsvarande värden i fråga om erbjudandena var däremot endast 9 % respektive 3 %, men beträffande kännedom om »leverantör» 3 8 % respektive 1 4 % dvs. de trodde sig veta eller visste säkert någon som skulle kunna förse dem med medlet (d % — 24 ± 8,8). Bland de kvinnliga studenterna förelåg följande skillnader mellan nej- och ja-gruppen: 10 % respektive 35 % hade någon bekant som injicerat (d % = 25 ± 16,9). 1 % respektive 11 % hade blivit erbjudna 158

att injicera, och 7 % respektive 30 % trodde sig veta eller visste säkert någon person. som skulle kunna förse dem med medlet. Bland de manliga studerande som hade prövat cannabis 5 eller fler gånger hade inte mindre än 51 % bekanta som injicerat,. 21 % hade blivit erbjudna injektion och 44 % hade kunnat skaffa medlet. De med cannabiserfarenhet, i synnerhet de med mera omfattande sådan, var (eller hade varit) sålunda förhållandevis starkt exponerade för denna form av missbruk. Dock finns här gentemot de andra medlen en' skillnad i de inbördes relationerna mellan de tre variablerna för expositionen: »erbjuden pröva medlet» ger en lägre siffra. En möjlig tolkning är den att relationen till intravenösa brukare av centralstimulantia inte består i umgänge utan i mindre intensiva kontakter - t. ex. vid anskaffning av cannabis..

4.5.4 Benägenheten att börja ta cannabis. och dess samband med expositionen för olika medel Även bland dem som ej prövat cannabis finns det ett samband mellan utsträckningen i vilken studenterna på olika sätt exponerats för cannabis och deras värderingar av användningen. Tabell 5.6 sammanfattar skillnaderna mellan benägna och obenägna (bådadera utan erfarenhet av cannabis). De benägna hade i betydligt större utsträckning än de obenägna bekanta som prövat cannabis, och ansåg sig också oftare veta var de skulle kunna få tag på det. Eventuellt hade de också oftare blivit erbjudna att pröva medlet. I fråga om bekanta som< mer ofta använde cannabis förelåg emellertid ej några skillnader mellan benägna och obenägna. Liksom i fråga om cannabis kännetecknades de benägna av en mer omfattande exposition också för LSD. De benägna hade till 16 % bekanta som prövat LSD mot 5 % bland de obenägna (d % = 11 ± 6,2)> I fråga om erbjudanden att pröva LSD och uppfattningen om de egna möjligheterna att skaffa LSD förelåg dock inte några större SOU 1969: 53

Tabell 5.6. Exposition för cannabis bland studenter som är obenägna resp. benägna att pröva cannabis. Obenägna Benägna (n=283) (n=101) Har bekanta som prövat cannabis Tror sig kanske eller säkert kunna skaffa cannabis Har blivit erbjuden att prova cannabis skillnader. I fråga om exposition för centralstimulantia peroralt eller i injektion kunde inte några signifikanta skillnader mellan benägna och obenägna konstateras. 4.5.5 Benägenheten att fortsätta ta cannabis och dess samband med expositionen för olika medel Även bland de studenter som haft erfarenhet av cannabis märks tydligt att benägenheten att fortsätta att använda det är relaterad till i vilken utsträckning de är eller har varit exponerade för det. I nedanstående tabell visas en del markanta skillnader i fråga om exposition för cannabis mellan dem som är obenägna att fortsätta ta cannabis och dem som är benägna att göra det. Både i fråga om bekanta (tidigare eller aktuella) som prövat, samt i fråga om bekanta som uppvisar ett aktuellt mer frekvent bruk, har de obenägna ett mindre antal än de benägna. De har vidare fått färre erbjudanden att pröva cannabis, och är ej så ini-

36 28 19

63 49 28

27 ± 11,3 21 ± 10,8 9 ± 9,3 (ej sign)

tierade i fråga om var cannabis kan erhållas. Att de obenägna har färre bekanta som mer ofta tar cannabis torde delvis sammanhänga med att deras erfarenheter till större del än de benägnas är av ett något äldre datum. Vidare har de, jämfört med de benägna, använt cannabis vid ett mindre antal tillfällen. Gruppen innehåller alltså till stor del de studenter som relativt tidigt (före 1966) gjort något enstaka experiment med cannabis, men senare förlorat intresset för det. Därigenom saknades ett viktigt motiv att umgås med cannabisintresserade, som eventuellt kunnat erbjuda dem cannabis eller ge dem uppgifter om var sådan funnits att erhålla. En sådan tolkning av skillnaderna ovan exemplifierar just det ömsesidiga beroendeförhålladet mellan expositionsgrad och motivationella faktorer. Skillnaderna i fråga om exposition för cannabis överensstämmer med skillnaderna mellan grupperna i fråga om exposition för LSD. Bland de obenägna hade 29 % bekanta som någon gång prövat LSD mot 56 % av de benägna (d % = 27 ± 19,5). Med

Tabell 5.7. Exposition för cannabis bland cannabiserfarna studenter som är obenägna respektive benägna att fortsätta med cannabis. Obenägna Benägna (n=44) (n=57) % % Har eller har haft 5 eller fler bekanta som prövat cannabis Har bekanta som mer ofta tar cannabis Har bekanta vid Stockholms universitet som mer ofta tar cannabis Har fått flera erbjudanden att ta cannabis Tror sig säkert kunna skaffa cannabis SOU 1969: 53

50 43

70 75

30 68 41

58 93 72

20 ± 19,1

32 ± 19,1 28 ± 19,6 25 ± 14,8 31 ± 19,3

tanke på att LSD relativt nyligen börjat marknadsföras stöder detta teorin att de obenägna i betydligt mindre utsträckning än de benägna har aktuell kontakt med cannabisbrukande kretsar (med LSD-kontakter).

4.5.6 Massmedia, personliga kontakter m. m. och studenternas bedömningar av deras relativa betydelse I det föregående har lämnats uppgifter om i vilken utsträckning studenterna exponerats för narkotika, bl. a. genom kontakter med bekanta som använt eller använder de olika medlen. En tanke som framfördes i detta sammanhang var att ju större kontaktfrekvensen var i förhållande till sådana vänner, desto större skulle sannolikheten vara för en inlärning av positiva värderingar av olika medel (främst cannabis). Detta sagt med den reservationen att hos individen tidigare existerande värderingar eller intresse att pröva olika medel självfallet kan tänkas ha varit den faktor som främst bestämt hans val av umgänge. Det är alltså ganska klart att vi inte kan påstå något bestämt om vilken inverkan narkotikabrukande bekanta haft i sammanhanget, eller över huvud taget något om vilka påverkningskällor som resulterat i varierande grader av benägenhet att pröva olika medel. För att i någon mån komplettera bilden av hur studenterna »exponeras» för narkotika gjordes vid undersökningen ett försök att mer direkt mäta vissa andra aspekter av denna exponering. För att lokalisera möjliga källor till attityder, värderingar och kunskaper beträffande narkotika och narkotikafrågor och deras relativa betydelse, ställdes om ett antal tänkbara påverkningskällor (massmedia, personliga kontakter av olika kategorier m. m.) följande fråga: »Vilken betydelse har olika »media» haft för Din kännedom och uppfattning om narkotika och narkotikafrågor?» Respondentens uppgift var att skatta vart och ett av de angivna »medias» betydelse efter en 4-gradig skala med värdena: Mycket stor betydelse, gans-

ka stor betydelse, ingen större betydelse, ingen betydelse. Olika »medias» betydelse för studenternas uppfattning om narkotika och narkotikafrågor I nedanstående tabell redovisas andelen studenter som tillskrev de olika »media» en »ganska stor» eller »mycket stor» betydelse i sammanhanget. Tabell 5.8. Olika »medias» betydelse för studenternas uppfattning om narkotika och narkotikafrågor. Män Kvinnor (n= = 491) (n = 247)

Dagspressen 84 TV 77 Radio 35 Tidskrifter 29 Facklitteratur 27 Upplysningsbroschyrer 21 Film 23 Veckopressen 9 Skönlitteratur 10 Bekanta med erfarenheter av narkotika 30 Bekanta utan erf. av narkotika 16 Föräldrar 6 Lärare 4 Egna erfarenheter 13

85 82 38 26 21 32 22 14 9 26 18 6 5 7

Manliga och kvinnliga studenter rangordnade »media» efter relativ betydelse på ungefär samma sätt. De massmedia som bedömdes ha haft den största betydelsen var som väntat dagspressen och TV. Långt mindre betydelsefulla bedömdes radio, tidskrifter etc. ha varit. Andelen studenter som hänvisade till upplysningsbroschyrer av olika slag var 21 % resp. 32 % . Olika personliga kontakter tycktes ha haft en väsentligt mindre betydelse än massmedia. 30 % resp. 26 % nämnde emellertid bekanta med egna erfarenheter av narkotika som ganska eller mycket betydelsefulla. Föräldrars och lärares betydelse i sammanhanget bedömdes däremot, som förväntat, som mycket ringa. SOU 1969: 53

Massmedias, personliga kontakters etc. relativa betydelse för studenter med respektive utan erfarenhet av cannabis Av flera skäl kan man förvänta sig att massmedias narkotikainformation bedöms som mindre betydelsefull av studenter med erfarenhet av cannabis, medan de däremot bedömer t. ex. kamrater med erfarenhet av cannabis som mer betydelsefulla informationskällor. Massmedias presentation av narkotika ger som regel en negativ bild av narkotika och narkotikabruk, som är inkongruent med brukarnas värderingar och beteende. Brukarna kan vidare förväntas på grund av sitt intresse för ämnet - att söka mer kvalificerad information, i facklitteraturen eller hos bekanta. Selektiv exponering och varseblivning/tolkning kommer sannolikt att resultera i att brukarna i viss mån uppsöker sådana fakta, och kommer att acceptera sådana värderingar som är i överensstämmelse med det egna beteendet. Massmedia erbjuder föga av detta och vidare ger de inte heller en så detaljerad information som vissa konkurrerande »media». Klara skillnader framträdde i fråga om bedömningarna av den relativa betydelsen

av olika »media» för studenternas uppfattning om narkotikafrågor. Studenter med erfarenhet av cannabis tillmäter dagspress och TV en mindre betydelse än andra studenter gör. Det bör i detta sammanhang påpekas att dessa skillnader inte beror på att de med erfarenhet av cannabis i mindre utsträckning skulle ta del av massmedias narkotikainformation. Tvärtom, av svaren på en annan fråga om massmedia (som presenteras i nästa avsnitt) att döma, är de intresserade av och brukar ta del av massmedias narkotikainformation i något större utsträckning än de övriga. Det som de med erfarenhet av cannabis uppgav vara den främsta källan till sina kunskaper och föreställningar om narkotika var i första hand bekanta som haft egna erfarenheter av narkotika. I manliga nejgruppen uppgav 18 % att sådana haft ganska stor eller mycket stor betydelse, i jagruppen 75 % (d % = 57 ± 10,0), och bland de kvinnliga studenterna var motsvarande värden 16 % respektive 78 % (d % = 62 ± 15,3). Förutom kamraternas erfarenheter spelade givetvis de egna en stor roll. Egna erfarenheter av »narkotika» över huvud taget uppgavs vara av betydelse för

Tabell 5.9. Massmedias, personliga kontakters m. m. relativa betydelse för studenter med resp. utan erfarenhet av narkotika. Erfarenhet av cannabis Män

Kvinnor

Nej Ja (n = 385)(n = 101) % % Anser att dagspressen haft mycket stor betydelse 32 Anser att TV haft mycket stor betydelse 36 Anser att facklitteratur haft ganska eller mycket stor betydelse 23 Anser att bekanta med egna erfarenheter haft ganska eller mycket stor betydelse 18 Anser att egna erfarenheter av ngt medel haft ganska eller mycket stor betydelse 2 SOU 1969: 53 11—914398

1 gång 2-4 ggr 5- ggr (n = 31) (n = 31) (n = 39) % % %

Nej Ja (n = 207) (n = 37) % %

—

41 161

2 % (vilka torde ha prövat annat medel än cannabis) i nej-gruppen mot 53 % i ja-gruppen (d % = 5 1 ± 7 , 1 ) , och bland de kvinnliga studenterna 0 % respektive 41 % (d % = 41 ± 9,2). Även facklitteratur hade som väntat en relativt sett större betydelse för dem som haft egna erfarenheter av cannabis. Facklitteratur nämndes av 23 % i nej-gruppen mot 40 % i ja-gruppen (d % = 17 ± 9,7). Även bland kvinnliga studenter med erfarenhet av cannabis hade facklitteraturen en relativt sett större betydelse än bland de övriga. Slutligen kan nämnas att även en jämförelse mellan mer eller mindre benägna bland dem som ej prövat cannabis gav samma resultat som jämförelsen ovan. Studenter som var benägna att pröva cannabis tillmätte jämfört med obenägna massmedia en mindre betydelse, och facklitteratur och kamrater med egna erfarenheter en större betydelse. (Skillnaderna dock ej signifikanta.) Bland obenägna och benägna med erfarenheter av cannabis förelåg följande skillnader: De benägna tillmätte fackpress och bekanta en större betydelse än de obenägna gjorde (ej sign.) De benägna tillmätte också de egna erfarenheterna en betydligt större betydelse än de obenägna gjorde (68 % mot 34 %, d % = 34 ± 19,6).

4.5.7 Attityder till massmedias narkotikainformation Inställningen till narkotikainformation via massmedia belystes från två olika synpunkter. Studenterna fick dels ta ställning till

ett påstående rörande möjligheten av negativa effekter av massmedias narkotikainformation, och dels till två påståenden som rörde deras intresse för narkotikainformation via massmedia. Samtliga studenter Andelen studenter som instämde i de tre påståendena redovisas nedan (instämde = »instämmer i viss mån» + »instämmer i stort sett» + »instämmer helt»). Ca två tredjedelar av både de manliga och de kvinnliga studenterna instämde i påståendet att massmedias narkotikainformation skulle kunna leda till ökad nyfikenhet och ökad tendens att pröva narkotika. Det är anmärkningsvärt att en så stor andel uppvisar denna reaktion inför, eller bedömning av, massmedia. Det förefaller viktigt att göra den till föremål för en närmare analys. Hur pass mycket avviker studenternas bedömning från andra mottagarkategorier, och hur pass riktig är denna bedömning? Att studenterna själva är intresserade av massmedias information på området är uppenbart. Ca tre fjärdedelar uppgav att de »brukar vara intresserade etc.» och en ännu större andel uppgav att de skulle vilja få mera vetenskaplig information om narkotika. Attityder till massmedias narkotikainformation bland studenter med respektive utan erfarenhet av cannabis, och bland mer eller mindre »cannabiserfarna» Något överraskande var fyndet att både

Tabell 5.10. Studenternas synpunkter på massmedias narkotikainformation. Män (n=491) Massmedias narkotikainformation leder till nyfikenhet och ökad tendens att pröva narkotika Jag brukar vara intresserad av och försöka ta del av massmedias information om narkotika Jag skulle vilja få mera vetenskaplig information om narkotika 162

Kvinnor (n = 247) %

76 84

82 SOU 1969: 53

bland män och kvinnor ökade andelen som ansåg att »medias narkotikainformation kunde leda till nyfikenhet och ökad tendens att pröva narkotika» med erfarenheterna av cannabis. Skillnaderna var ej signifikanta, men tendensen var fullt klar: de som ej prövat cannabis instämde i påståendet i mindre utsträckning, sedan ökade andelen instämmanden med ökat antal erfarenheter av cannabis. Samma tendens framträdde vid jämförelser mellan obenägna och benägna både i nej- och i ja-gruppen. De benägna ansåg i större utsträckning än de obenägna att medias narkotikainformation kunde ha dessa negativa konsekvenser. (Kanske rör det sig om en projektion av de egna reaktionerna inför de TV-program eller artiklar som berör frågan. Man vill gärna föreställa sig eller tro att andras reaktioner inför ett fenomen är samma som ens egna, eller att den egna reaktionens »riktighet» får en bekräftelse genom andras likartade reaktioner.) Både de som prövat cannabis och de benägna både med och utan cannabiserfarenhet skilde sig något från de övriga beträffande svaren på de övriga frågorna. De ville i något (ej sign.) större utsträckning ha mer vetenskaplig information om narkotika och sade också oftare att de var intresserade av massmedias narkotikainformation.

4.5.8 Sammanfattning och kommentarer Exposition för cannabis. Varannan man (och varannan kvinna), bland de yngre så många som två av tre, uppgav att de hade eller hade haft bekanta som prövat cannabis. 10-15 % uppgav sig ha bekanta vid SU som »mera ofta» tog medlet. Expositionen för LSD var betydligt lägre, men ändå påtaglig: 16 % uppgav att de hade bekanta som prövat medlet, och drygt 5 % att de själva blivit erbjudna att göra det. Expositionen för centralstimulantia peroralt var något högre än den för LSD. Vad gäller expositionen för centralstimulantia i injektion uppgav så mycket som 1 4 % sig ha eller ha haft någon bekant SOU 1969: 53

som prövat medlet. Dock uppgav mindre än 1 % att de hade någon sådan bekant vid SU. Således var bland studenterna expositionen för det generellt ovanliga LSD högre än för det vanliga intravenösa missbruket av centralstimulantia. Att döma av uppgifterna om antalet bekanta vid SU som »mera ofta tar medlet» är cannabis det bland studenterna helt dominerande medlet, medan övriga medel är ovanliga. Expositionen för cannabis - i viss mån även för LSD och centralstimulantia peroralt - var betydligt större bland dem som på olika sätt markerade en mindre avståndstagande (mera positiv) attityd till cannabis. Bakom detta samband ligger förmodligen flera omständigheter: dels attitydpåverkan från kamrater med erfarenhet av cannabis, dels uppsökande av kamrater med likartade attityder och intresse för medlet. De med större cannabiserfarenhet var i förhållandevis stor utsträckning exponerade även för det grava, men i studentpopulationen tydligen sällsynta, intravenösa missbruket. Olika källor till studenternas uppfattning narkotikafrågor

Av hela studentgruppen gavs TV och dagspress den största betydelsen. Det visar sig dock att de med egna erfarenheter av, eller oavsett detta benägenhet för cannabis tillmätte kamrater och egna erfarenheter långt större betydelse än massmedia. Påfallande många ansåg att massmedias narkotikainformation kunde leda till ökad nyfikenhet och ökad tendens att pröva narkotika. Anmärkningsvärt är att denna uppfattning var vanligare bland dem med egna erfarenheter av narkotika. 4.5.9 En översikt över sambanden mellan undersökningens viktigare »narkotika-variabler» I avsnitt 4.3-4.5 behandlades bl. a. samban163

den mellan benägenheten att pröva (eller att fortsätta använda) cannabis och ett antal andra mått på studenternas orientering gentemot cannabis och andra medel. Innan vi övergår till nästa steg i analysen av faktorer relaterade till varierande benägenhet att pröva cannabis - dvs. till analysen av skillnader i fråga om sociala och psykologiska karakteristika - följer här en kompletterande översikt över de hittills konstaterade skillnaderna mellan studenter med och utan erfarenhet av cannabis, och mellan studenter som var mer eller mindre benägna att använda det. Beträffande sambandet mellan de egna erfarenheterna av cannabis och benägenheten att pröva (eller att fortsätta använda) det, kan inledningsvis nämnas att - som väntat - ju fler gånger studenterna hade prövat cannabis, desto oftare var de också benägna att fortsätta använda det. I övrigt gällde generellt att ju fler erfarenheter studenterna haft av cannabis och ju mer benägna de var att använda det (vare sig de gjort det tidigare eller ej): 1) desto mindre bestämt tog de avstånd från användning av andra medel (med undantag för intravenös användning av centralstimulantia). 2) desto oftare trodde de att cannabis (och i viss mån andra medel) eventuellt eller säkert skulle kunna ge värdefulla erfarenheter. 3) desto oftare betvivlade de att medlen skulle ha olika skadliga effekter. 4) desto tolerantare var de gentemot användningen av medlen - speciellt av cannabis - bland studenter. 5) desto mer överskattade de brukets utbredning bland studenterna. 6) desto mer överskattade de övriga studenters tolerans gentemot användningen av medlen bland studenter. 7) desto mer betvivlade de straffets preventiva effekt i fråga om bruk av eller intresse att pröva cannabis. 8) desto mer bestämt tog de avstånd från tanken att cannabisbruk skulle kunna leda till biandbruk. 9) desto mer hade de exponerats för med164

len, i den bemärkelsen att de oftare hade, eller hade haft, bekanta som prövat dem, och att de oftare blivit erbjudna att pröva dem. 10) desto säkrare var de beträffande hur eller var de skulle kunna få tag på medlen. 11) desto mindre betydelse tillmätte de massmedia, och desto större olika personliga kontakter, för de kunskaper och föreställningar de hade om medlen. Ovannämnda resultat gäller i första hand de manliga studenterna, men i de fall uppgifter förelegat för de kvinnliga, gäller resultaten också för dem. Det bör också påpekas att sambandens styrka varierar med medel. De starkaste sambanden framträder i fråga om cannabis, medan de för intravenös användning av centralstimulantia är betydligt mindre uttalade. Även mellan de variabler som beskrivs i punkterna 2-11 ovan förelåg - som väntat — genomgående positiva samband. Då endast en del av dessa redovisats i den föregående framställningen, följer här en fullständigare och mer systematisk översikt över de parvisa korrelationerna mellan de mer »centrala» av dessa variabler. I tabell 5.11 redovisas dessa samband för hela den manliga studentgruppen, och därefter redovisas de separat för studerande utan erfarenhet av cannabis (tabell 5.12) och för studerande med erfarenhet av cannabis (tabell 5.13). Det bör observeras att de sambandsmått som redovisas i de tre matriserna är tetrakoriska koefficienter, vars lämplighet för en sambandsanalys av den typ av variabler det rör sig om här kan diskuteras. Speciellt bör detta observeras vid granskningen av den matris som gäller studerande med erfarenhet av cannabis. Samtliga variabler uppvisar i denna grupp synnerligen sneda fördelningar, med en stark koncentration till variablernas »positiva» värde, (dvs. i detta sammanhang kategorier som: »Har bekanta etc», »Är tolerant», »Kan skaffa cannabis» osv.) Mer adekvata uttryck för sambandets styrka har i vissa fall redan redovisats genom de uppgifter om procentuella skillnader SOU 1969: 53

.o op ns aca

S > B :0 B o a i l )ri 0

-H

x> CO

(/i c 9 o

n c •o

u H ^

ra>

C c n o

M 1- c 3 ••< B

O c

B cO i- " . *

-S-O a c co c \ > CO

> c

te U3 ej 0

•° "3 ra c a .a, q

CO JO HM U u

•M

o T

cO o

h o

SS? 2 g j^

ra SE ei ra

JO O

T}-

J»< : 6 c O t- B j o D . ra

Is ti ra >

i-,

3 jo

c c

E.S3

E o CA

CO J O - i ca

Dg T3

jö1 N

a .a c i CO J O ^ ca

g c

JO c i - ca ca u

•°'a !3o ej * J

— CO CO «-•

JO •a 3

o jo co a

SOU 1969: 53

cO B

• CO

ii S8

JO ca C

ca o

1 B

ca o o a j * ca 3 ä

^2 ca 3 o

•o 3

B £> cO « •*j3

o 1 .o a ed ed

B-B

£.2 i i B e PE * P o •< CO

-H*

'•§ I

§ I

o cO

a ra C CD it* Q _3 o ro

S-2 ra :rca K ra

1*1

E o

1!SS B

o T3 3

> 2xJ

ty]

«3 S

ta c

ej O- i

eo tu

25i^ nisi

c cO

3 X) ca

a a —; ca

ca o

•< E x

c c

<a T3 B ca C :0

t**

—

2 c c

ä «^ r*

X> ca

•c

CO B o

2-3

co ca k, ö j j i

60 B

—

H2£ J*X> •» ca c c B

'5 cO en

M ra

u •O B 3

> a.2 tB <U j o

•a-2.1 <« J ? 5 K t-i ca

ca tx> •ca B

B ca

ca TO g M-ä ae -i? o ca 2

JO o S CO E

60 S CoO ca t-

.M : 0 B o c C j o o , ca

ca J * CO

•c O -^

o ca

o <u oo rn C

a II

O x>

t/2 X )

-) a S; c

<N "O

ed c q 03

^_»

:0 b* O,

166 ÖQ

»« -to.v

H c« QB ca g .3 ca j o

J* ca O B X B ca ca ö

t- ca ca * •

.* 3 . o ca

XI B

ra ,3

* fl

c ra o

c c

ca ja 41 —

E.2 :2

c S - ^

ca o

ii +-

•=•

3 B

» c

Ii £

u P

e s. So ca u

ra a> * - T3 OJ B J4 cO 3 t; fe

E o

21 =<

a o

o co

co 3 — —

B O BO :c0

X m SOU 1969: 53

S > d

•j h K

« o. ra u ca > :

2J=

D . ed ^_, C cd CA C

«JH

o ^o

ffi 3 g

VO —

(»1 CN

CN -*

3 O

Ti- O O —

en CN

—i

o aT2„ a

q —• cO

2Z* u

3 K E£ B fe O

•

o B a

ca ca

3g <fl ed

-H

<= i

—c

>' B 2 J 3 ^ ca ca JO a K h ca M

3 C

SgTSB

ä-iSIl xi o g cÖ E bö

K 82 :0 a

fe c

Q . ra

£^ O

Cfl

>a E E.S2 3 Jo *

••o

3c o gcÖ

rt a •o ° &

ra B B a .s <= S j « 3

CO JO M ra

u a x> a co O

SOU 1969: 53

co ca

U <-. •°'Sö c a t - ca ca •

cO °

:C0 ™ J-* co

ra o

•w ca

B B CO

£ ra ,3

cjf

>« JO

5 1 3 ca 3

JO ca B B ca o

eo |H

B 0>

ca i> w "9 o

' II

si co X ) v. ca

M J= C JJ

1g 8i CO

CO o

CO >

5 :2

rara

.22 B

*-» c d ••<

X n 167

mellan grupperna (och de bifogade konfidensintervallen för skillnaderna i fråga), samt genom sambandsberäkningar enligt Yule's Q som redovisats i avsnitt 4.4.1. (Av ekonomiska m. fl. skäl var vi vid denna översikt över sambanden hänvisade till att utnyttja tillgängliga bearbetningsprogram, varför valet föll på tetrakoriska koefficienter. Avsikten här är emellertid främst att illustrera storleksordningen mellan koefficienterna, inte att ge det »bästa» måttet på sambandens styrka).

4.6 Några skillnader i fråga om sociala och psykologiska karakteristika mellan studenter med resp. utan erfarenhet av cannabis I detta avslutande kapitel redovisas ett antal jämförelser som gjorts mellan studerande med resp. utan egna erfarenheter av cannabis, främst med avseende på olika psykologiska och sociala karakteristika. De skillnader som uppkommit i jämförelser mellan benägna och obenägna inom ja- resp. nej-grupper redovisas också. I avsnitt 4.6.1 redovisas några aspekter av de olika jämförelsegruppernas uppväxt- och familjeförhållanden. Här belyses bl. a. skillnader i fråga om fostrarförhållanden, förhållandet till föräldrarna, uppfostran och skolanpassning. Avsnitt 4.6.2 jämför grupperna med avseende på vissa psykologiska karakteristika som förekomsten av nervösa symtom, reaktioner inför auktoriteter och målinriktning. Avsnitt 4.6.3 ägnas åt alkohol-, tobaks- och läkemedelsvanor, och avsnitt 4.6.4 belyser kortfattat förekomsten av

normavvikelser eller »ogillade beteenden» under uppväxten. Kamratkontakter och studieinriktning tas upp i avsnitt, 4.6.5, och avsnitt 4.6.6, slutligen, redovisar gruppernas politiska attityder och intresse.

4.6.1 Uppväxt- och familjeförhållanden Uppväxtort Män i ja-gruppen har i större utsträckning vuxit upp i större samhällen. De kommer till 87 % från stad med minst 50 000 inv. Motsvarande siffra för nej-gruppen är 76 % ( d % = 11,3 ± 9,0). Kvinnorna i båda grupperna har till ca 70 % vuxit upp i större städer. Fostrarförhållanden På en fråga om vem respondenten vuxit upp hos framkom följande: En stor andel av de studerande, både i nej- och ja-grupperna, har vuxit upp hos och fostrats av båda föräldrarna, framförallt under de sex första levnadsåren. Större skillnader i fostrarförhållanden kommer fram först i åldern 7 till 18 år. 87 % av nej-gruppens män har fram till 18 års ålder vuxit upp hos båda föräldrarna men bara 76 % i ja-gruppen (d % — 10,8 ± 7,8). Här sjunker också andelea med ökat bruk; män med minst fem brukstillfällen har bara till 69 % vuxit upp hos båda föräldrarna och skiljer sig markant från nej-gruppen (d % = 22,9 ± 12,5).

Tabell 6.1. Fostrarförhållanden. Erfarenhet av cannabis

Uppfostrad av båda föräldrarna a) mellan 0-6 år b) mellan 7-18 år

Män

Kvinnor

Nej Ja 1 gång 2-4 ggr 5- ggr (n=385)(n = = 101) (n=31)(n = 31)(n= = 39) % % % % %

Nej Ja (n = 207)(n = 37)

94 90 87 76 1 För definition av benägenhet se kap. 4.

90 77

90 90

90 64

94 90

86 73

SOU 1969: 53

Hos en något större andel i ja-grupperna hade hemmen upplösts genom skilsmässa (ej sign.). Skillnaden var tydligare bland män med minst 5 brukstillfällen där 26 % uppgivit att föräldrarna skilt sig eller flyttat isär, jämfört med endast 11 % av nejgruppen (d % = 15,0 ± 10,0). Också när det gäller förlusten av en eller båda föräldrarna genom dödsfall finns skillnader endast mellan män med 5 brukstillfällen eller fler och nej-gruppen. 15 resp. 5 % i de två jämförelsegrupperna har förlorat en eller båda föräldrarna genom dödsfall innan respondenterna fyllt 15 år (d % = 10,7 ± 7,0). Föräldrarnas ställning

socialgrupp

och

ekonomiska

I enlighet med konventionella metoder har vi vid bedömningen av föräldrarnas socialgrupp gått efter faderns yrke och därvid använt oss av statistiska centralbyråns yrkesförteckning och dess gruppering av yrkena i tre kategorier. I hela materialet skiljer sig män och kvinnor genom att männen i mindre utsträckning (38 %) än kvinnorna (44 %) kommer från socialgrupp 1 och i någon mån mer från socialgrupp 3 (männen 14 %, kvinnorna 9 % ) . Vad gäller de olika jämförelsegrupperna finns skillnader endast mellan män med minst 5 brukstillfällen och nej-gruppen, där de förstnämnda kommer mer från socialgrupp 1 (d % = 24,2 ± 14,7) och mindre

från socialgrupp! 2 (d % = 19,9 ± 15,3) än männen i nej-gruppen. Beträffande modern ställdes följande fråga: »Vilken var Din mors huvudsakliga sysselsättning/yrke under Din uppväxttid?» Såväl kvinnor som män i nej-gruppen har i större utsträckning angivit att deras mödrar varit hemmafruar under respondenternas uppväxttid, för männens del i allt mindre utsträckning ju frekventare brukstillfällena varit (d % för skillnad mellan nej- och ja-grupp för kvinnorna = 71,2 ± 16,5, för männen d % = 12,4 ± 10,8). En möjlig förklaring kan vara att respondenterna i ja-gruppen, som ju i större utsträckning kommer från högre socialgrupp, har angivit moderns yrke/utbildning även i de fall hon ej utövat det, och att nej-gruppen på motsvarande sätt underlåtit att rapportera lågstatus-yrken, eller att modern på deltid eller tidvis arbetat för att hjälpa till med familjens försörjning. Det bör också noteras (avsnitt 4.6.1), att män med många brukstillfällen oftare vuxit upp hos ensamstående mödrar. För uppgifter om studenternas uppfattning om hemmets ekonomi ställdes frågan: »Hur hade Ni det ekonomiskt ställt hemma?» Endast hos kvinnorna framkom en skillnad på så sätt att ja-gruppen till 16 % uppgav att man hade det ganska eller mycket dåligt ekonomiskt ställt i hemmet mot 5 % i nej-gruppen (d % = 11,3 ± 9,2).

Tabell 6.2. Relationer mellan föräldrarna. Erfarenhet av cannabis Män Nej

Mycket bra Ganska bra Inte så bra Ganska dåligt Inte tillämpligt eller uppgift saknas Totalt SOU 1969: 53

Kvinnor

(n = 385)(n =101)

Nej Ja 1 gång 2-4 RSr 5-ggr (n=31)(n= 31) (n=39) (n= 207) (n=37)

51 35 11

33 39 24

45 29 19

35 48 13

21 38 36

54 29 14

46 24 24

3 100

4 100

3 100

6 100 169

Förhållandet mellan

föräldrarna

Följande fråga ställdes: »Hur kom Dina föräldrar överens sinsemellan?» Män med många brukstillfällen skiljer sig klart från nej-gruppen vad gäller relationerna mellan föräldrarna, dels så att de mer sällan uppgav att föräldrarna kom mycket bra överens (d % = 30,9 ± 15,3) dels så att de oftare uppgav att föräldrarna inte kom så bra eller ganska dåligt överens (d % = 25,3 ± 10,2). I ja- och nej-gruppen som helhet finns skillnader i samma riktning (d % - resp. 18,7 ± 11,0 och 13,2 ± 7,4). Kvinnorna visar en liknande tendens. Samma tendens uppkom i jämförelsen inom nej-gruppen mellan benägna och icke benägna.

Problem inom familjen På en fråga om någon av syskonen, föräldrarna eller andra fostrare vårdats för nervösa besvär eller varit alkoholmissbrukare fanns inga skillnader mellan grupperna betr. alkoholmissbruk. För männens del fanns däremot skillnader vad gäller familjemedlemmar som vårdats för nervösa besvär. 8 % i nej-gruppen och 19 i ja-gruppen

svarar ja på denna fråga (d % = 10,5 ± 6,8).

Skolanpassning För att belysa skolanpassningen ställdes fyra frågor. a) »Hur trivdes Du på det hela taget i skolan under de senare skolåren?» b) »Var Du skolsjuk eller skolkade Du under skoltiden?» c) »Upplevde Du under skolåren att Du var avvikande från kamraterna?» d) »Vilket medelbetyg fick Du i Ditt studentbetyg eller motsvarande betyg som gav Dig tillträde till universitet?» a) Ja-gruppens män har dels i mindre omfattning än nej-gruppens trivts övervägande bra, dels i större omfattning trivts övervägande dåligt i skolan (d % = 14,6 ± 1 0 , 8 resp. 12,9 ± 7,5). Män med minst 5 brukstillfällen har trivts sämst i skolan och skiljer sig mycket klart från nej-gruppen (d % = 30,1 ± 10,6), medan få uppger sig ha trivts mycket bra (d % = 42,6 ± 15,1). Män som prövat cannabis bara en gång uppger den bästa skoltrivseln vid jämförelse med alla övriga grupper.

Tabell 6.3. Skolanpassning. Erfarenhet av cannabis Män

Kvinnor

Nej Ja 1 gång 2-4 ggr 5- ggr Nej Ja (n-385) (n-101) (n = 31)(n = 31)(n = 39) (n = 207) (n = 37)

% a) Skoltrivsel Övervägande bra Varken bra eller dåligt övervägande dåligt

63 26 11 100

49 27 24 100

74 20 6 100

58 23 19 100

21 38 41 100

59 27 14 100

49 37 14 100

b) Skolkat Ja, många gånger per termin

c) Upplevt sig avvikande Ja

d) Medelstudentbetyg A-AB BA-B

48 50

53 45

52 45

48 52

59 38

57 41

65 35

170 SOU 1969: 53

b) Ja-gruppens män uppger sig också ha skolkat mer, och i allt större utsträckning ju frekventare cannabisbruket varit. Vid jämförelse mellan ja- och nej-grupp är d % = 2 1 , 1 ± 7 , 3 , och mellan män med minst 5 brukstillfällen och nej-gruppen 29,9 ± 11,1 %. Här skiljer sig också på samma sätt de kvinnliga jämförelsegrupperna (d % = 2 4 , 2 ± 11,6). c) Män med 5 brukstillfällen eller fler har i stor utsträckning upplevt sig avvikande från sina skolkamrater, och skiljer sig härvidlag kraftigt från nej-gruppen (d % = 38,7 ± 12,9). Andelen som upplevt sig avvikande är större ju frekventare cannabisbruket varit. Skillnad visar sig också mellan nej- och ja-gruppen som helhet (d % — 18 ± 9,2). Kvinnorna visar en tendens i samma riktning. d) I hela materialet har kvinnorna i genomsnitt något högre medelstudentbetyg än männen: 60 % av kvinnorna och 50 % av männen har lägst AB i medelbetyg. Några säkra skillnader finns inte mellan

jämförelsegrupperna vare sig för män eller kvinnor, men en tendens finns hos båda könen att ja-gruppen har väl så stor andel med höga medelstudentbetyg som nej-gruppen, speciellt män med många brukstillfällen. Med säkerhet kan man i varje fall fastställa att ja-grupperna inte har sämre studentbetyg än nej-grupperna. Även mellan benägna och obenägna i nej-gruppen förelåg skillnader i fråga om skolanpassning. Fler benägna uppgav att de hade trivts dåligt i skolan (16 % resp. 9 %, ej sign.), och uppgav att de hade uppfattat sig som avvikande från kamraterna ( 1 7 % resp. 9 % d % = 8 ± 7,1). Inte heller här uppkom skillnader i fråga om studentbetyg. Relationer till föräldrarna och av uppfostran

karakteristik

Ett antal frågor ställdes beträffande tidigare och aktuella relationer till föräldrarna.

Tabell 6.4. Relationer till föräldrarna. Erfarenhet av cannabis Kvinnor

Män Nej

1 gång 2-4 ggr 5- ggr

Nej

(n = 385)(n=101)

(n = 31) (n = 31) (n = 39)

(n = 207) (n = 37)

16 36 (d% = 20 ± 8,8)

27 46 (d% = 19± 16,1

62 27 (d% = 35 ± 10,9)

8 Tycker att föräldrarna 'brukade lägga alltför stor vikt vid konventionella värderingar t. ex. i fråga om uppförande, anpassning och materiell standard' 44

60 49 (d% = 11 ± ejS)

70 (d% = 2 6 ± 11,0)

59 43 (d% = 1 6 ± 13,5)

Känner sig 'nu kritisk mot föräldrarnas normer och värderingar' 29

56 (d% = 27 ± 10,3)

30 51 (d% = 21 ± 16,5)

Upplever sig som 'i hög grad självständig i förhållandet till föräldrarna'

60 73 (d% = 1 3 ± 10,6)

65 54 (d% = 11; ej sign)

25 36 (d% = 1 1 ± 9,8)

27 35 (d% = 8; ej sign)

Under uppväxten haft konfliktfyllt förhållande' till endera eller båda föräldrar 'Trivts mycket bra i föräldrahemmet'

Kan inte diskutera personliga problem med någon av föräldrarna

SOU 1969: 53

Både männen och kvinnorna i ja-grupperna uppger i större utsträckning än nejgrupperna. att de såväl under uppväxten som i nuvarande ålder haft dåligt förhållande till föräldrarna; att de känner sig självständiga gentemot föräldrarna; att de är kritiska mot föräldrarnas värderingar. Generellt ökar dessa skillnader hos männen med antalet brukstillfällen. De kanske mest markanta skillnaderna som framträdde i fråga om jämförelsegruppernas uppväxtförhållanden var skillnaderna i deras bedömningar av a) i vilken utsträckning deras förhållande till föräldrarna varit konfliktfyllt och b) hur de trivts i föräldrahemmet. I båda dessa avseenden uttryckte studenterna som prövat cannabis - speciellt de med de flesta brukstillfällena - en synnerligen negativ reaktion. Bland männen ansåg 16 % i nej-gruppen att förhållandet till föräldrarna varit konfliktfyllt mot 36 % i ja-gruppen. Inte mindre än 56 % i gruppen med 5 eller fler brukstillfällen av cannabis uppgav detta. Bland kvinnorna var motsvarande värden 27 % resp. 46 % . Ännu större skillnader framträdde i svaren på frågan om hur man på det hela taget trivts i föräldrahemmet. Andelarna som uppgav att de trivts bra var bland männen 62 % i nej-gruppen mot 27 % i ja-gruppen (d % = 35 ± 10,9), och bland kvinnorna 60 % resp. 49 % (ej sign.). Även här avvek bland männen de med 5 eller fler brukstillfällen kraftigt. Endast 8 % uppgav att de hade trivts mycket bra i föräldrahemmet. Det är uppenbart att studenter med erfarenheter av cannabis upplever också sina aktuella relationer till föräldrarna på ett sätt som väsentligt avviker från andra studenters. För både manliga och kvinnliga studenter gällde att med ja-gruppens kritiska inställning sammanhängde en starkare känsla av självständighet i förhållandet till föräldrarna. Ett ytterligare tecken på detta relativa avståndstagande från föräldrarna

framträder i den större andelen i ja-grupperna som ansåg sig ej kunna diskutera personliga problem med någon av (eller båda) föräldrarna. Det kan i detta sammanhang nämnas att förhållandet var det omvända i svaren på en fråga om man hade någon annan (än förälder) att diskutera personliga problem med. Bland manliga studenter med erfarenhet av cannabis svarade 70 %, mot 47 % av de övriga, att de hade 2 eller fler bekanta av detta slag (d % — 23 ± 11,0). Även bland kvinnliga studenter med resp. utan erfarenhet av cannabis framträdde denna skillnad (65 % resp. 56 %; ej sign.). Jämförelser mellan studenter som var mer eller mindre intresserade av att pröva, eller fortsätta använda cannabis, gav skillnader mellan benägna och obenägna som motsvarade dem mellan ja- och nej-gruppen. Vad beträffar studenter utan erfarenhet av cannabis förelåg följande skillnader mellan benägna och obenägna. De benägna var jämfört med de obenägna mer kritiska mot föräldrarnas normer och värderingar (40 % resp. 26 % ; d % = 14 ± 10,5), tyckte i större utsträckning de lade för stor vikt vid konventionella värderingar (58 % resp. 4 0 % ; d % = 18 ± 11,3), och ansåg oftare att de inte kunde diskutera personliga problem med någon förälder (43 % resp. 32 % ; d % = 11 ± 10,8). Motsvarande skillnader fanns mellan benägna och obenägna bland studenter med erfarenhet av cannabis. De benägna var också här jämfört med de obenägna: mer kritiska mot föräldrars normer etc. (72 % mot 3 6 % ; d % = 36 ± 19,5); tyckte i större utsträckning föräldrarna var mycket konventionella (35 % mot 1 1 % ; d % = 24 ± 1 7 , 0 ) och ansåg oftare att de inte kunde diskutera personliga problem med föräldrarna (47 % mot 20 % ; d % = 27 ± 18.9). Både männen och kvinnorna i ja-gruppen anser att deras mått av frihet under tonåren skilde sig från de jämnårigas. Hos männen finns två svarstendenser: dels mindre frihet än jämnåriga, dels större. KvinnorSOU 1969: 53

Tabell 6.5. Karakteristik av uppfostran. Erfarenhet av cannabis Män

Kvinnor

Nej Ja (n = 385)(n=101)

1 gång 2-4 ggr 5- ggr (n = 31) (n = 31) (n = 39)

Nej Ja (n = 207) (n = 37)

Större än de flesta jämnåriga

38 Ungefär som de

46 Mindre än de

6 99

13 100

10 101

13 100

15 99

Utpräglad demokratisk

57 Utpräglat auktoritär

»Hur stor frihet anser Du att Du fick i tonåren då det gällde val av kamrater, fritidssysselsättningar, att bestämma tider m. m.?» 17 41 <d% = 24± 14,5) 49 72 (d% = 23 ± 16,5) 11 11 100 101

»Fick Du en mer demokratisk eller mer auktoritär uppfostran?»

na uppger enbart större frihet. I jämförelsen av uppfostran i termerna demokratisk resp. auktoritär uppstår inga säkerställda skillnader. Männen med 5 eller fler brukstillfällen tenderar att i mindre utsträckning karakterisera sin uppfostran som demokratisk, och i större utsträckning som auktoritär. När det gäller auktoritär resp. demokratisk uppfostran visar uppgifter från de obenägna och de benägna större skillnader. Andelarna som uppfattade uppfostran som auktoritär var bland de benägna resp. obenägna: a) Bland studenter utan erfarenhet av cannabis 29 % resp. 18 % (d % = 11 ± 9,3) b) Bland studenter med erfarenhet av cannabis 39 % resp. 18 % (d % = 21 ± 18,0).

4.6.2 Några psykologiska karakteristika Neuroticism På grundval av antagandet att cannabisbrukare rekryteras ur en population med SOU 1969: 53

hög grad av neuroticism ställdes följande frågor. (Tabell 6.6.) Ja-gruppen uppger sig i större utsträckning ha haft nervösa besvär (män d % 30.6 ± 10,9, för kvinnor ej säkerställd skillnad), ha varit djupt deprimerade (män d % 25.7 ± 11,0, för kvinnor ej säkerställd skillnad), ha haft självmordsönskningar (d % = 17,9 ± 6,9, för kvinnor ej säkerställd skillnad), ha gjort självmordsförsök (kvinnor d % 7,4 ±7,4), ha haft sexuella problem (män d % 12,6 ± 8,4, kvinnor d % 17,2 ± 14,2). Generellt ökar frekvensen av ja-svar med antalet brukstillfällen till högsta värden i gruppen med 5 eller flera brukstillfällen. Dessa frågor kompletterades med följande i tabell 6.7. I denna tabell har redovisats de hopslagna svaren »ja, mycket ofta», »ja, ofta», »ja, ibland» (övriga alternativ »ja, sällan», »nej, aldrig»). Signifikanta skillnader (P ^ 0,05) anges med fetstilta siffror. Sådana i kolumn 5 (motsv. gruppen män med 5 eller flera brukstillfällen) anger signifikant skillnad mellan dessa och männen i nej-gruppen. Mönstret är likartat det i föregående ta-

Tabell 6.6. Neuroticism I. Erfarenhet av cannabis Kvinnor

Män Nej Ja (n = 385)(n=101)

1 gång 2-4 ggr 5- ggr (n=31) (n = 31) (n = 39)

°/

Nej Ja (n = 207) (n = 37) /o

1) »Har Du haft nervösa besvär?» Ja: 17 2) »Har Du någon gång varit djupt deprimerad?» Ja: 39 d) »Har Du någon gång haft allvarliga funderingar på eller önskningar om självmord?» Ja: 9 4) »Har Du någon gång försökt begå självmord?» Ja: 1 5) »Har Du haft sexuella problem?» Ja: 16

bell. De två tvångsmässiga symtomen (nr 15 och 18) tenderar att vara överrepresenterade i nej-gruppen. Det verkar rimligt att anta att personer med tvångsneurotiska mekanismer i större utsträckning än andra tar avstånd från narkotika (på grund av det hot om förlust av kontroll - eller löfte om regression — som kan ligga i föreställningar om narkotika, och som kanske för andra kan vara lockande?). För att indela studenterna med avseende på neuroticism (i fortsättningen »nervösa» resp. »icke nervösa» respondenter) användes frågan nr 11 om förekomst av nervösa besvär. Samstämmigheten mellan detta och övriga mått på neuroticism framgår av tabell 6.8, där signifikanta skillnader som tidigare markerats med fetstilta siffror. Liksom vid jämförelsen mellan dem som använt och dem som ej använt cannabis framkom bland männen utan cannabiserfarenhet åtskilliga skillnader mellan obenägna och benägna i fråga om förekomsten av olika nervösa besvär. Fler benägna än obenägna rapporterade att de haft nervösa besvär (24 resp. 14 % d % = 10 ± 8,5) 50 % av de benägna mot 34 % av de obenägna ( d % = 1 6 ± l l , l ) uppgav att de någon gång hade varit djupt deprimerade. I fråga om förekomsten av en del mer specifika

»nervösa» besvär noterades skillnader enligt tabell 6.9. Det bör observeras att även om det genomgående framträder en del skillnader dessa endast i fyra fall kan betraktas som statistiskt signifikanta.

Sålunda förefaller antagandet att cannabis attraherar individer med ökad grad av neuroticism eller psykisk sårbarhet, att bekräftas åtminstone vad gäller männen. Den fåtaliga kvinnliga gruppen visade tämligen konsekventa men sällan säkerställda tendenser i samma riktning.

Den teoretiskt tänkbara tolkningen att denna ökade frekvens av symtom skulle vara orsakad av cannabisbruk är mycket osannolik bl. a. av följande skäl: En analog skillnad i fråga om symtom föreligger mellan respondenter som aldrig tagit cannabis men förklarat sig benägna att göra det, respektive ej benägna. Dessa benägnas symtomfrekvens var dessutom högre än deras som tagit cannabis men ej var benägna att fortsätta. Frekvensen och intensiteten av cannabisSOU 1969: 53

Tabell 6.7. Neuroticism II. Erfarenhet av cannabis Män

Kvinnor

1 gång 2-4 ggr 5- ggr (n = 31)(n= 31) (n = 39) 0/ 0/ % /o /o

6) »Besväras Du av huvudvärk?» 20 7) »Besväras Du av sömn12 svårigheter?» 8) »Besväras Du av ont i magen (ej mensbesvär)?» 21 9) »Besväras Du av illamående?» 5 10) »Besväras Du av trötthet?» 42 11) »Besväras Du av koncentrationssvårigheter?» 56 12) »Besväras Du av självförebråelser?» 35 13) »Besväras Du av att Du lätt fattar humör och blir arg?» 22 14) »Känner Du Dig spänd och olustig utan påtaglig anledning?» 25 15) »Kontrollerar Du upprepade gånger att Du utfört även en obetydlig rutinsyssla riktigt?» 31 16) »Känner Du Dig osäker och otrygg i kontakten med folk som Du inte känner så väl?» 36 17) »Blir Du lätt jäktad och irriterad?» 32 18) »Är Du nästan pedantiskt nog grann med vad Du gör?» 42 19) »Är Du rastlös och har svårt att koppla av?» 31 20) »Känner Du Dig mindervärdig?» 13 21) »Blir Du missmodig inför motgångar och andra besvärligheter?» 39 22) »Oroar Du Dig för Din psykiska hälsa?» 7 23) »Oroar Du Dig för Din fysiska hälsa?» 16 24) »Har Du lätt att brista i gråt?» 8

35 9 53

29 6 45

35 13 52

38 8 62

32 16 64

16 11 70

29 11

26 3

29 10

31 18

22 43

30 43

Nej Ja (n=385)(n = 101)

bruket är låg. Även de med endast ett brukstillfälle uppger i större utsträckning symtom.

Liksom beträffande många andra skillnader mellan dem som tagit cannabis och dem som ej gjort det, kan man ifrågasätta i vilken mån dessa resultat skulle överensstämma med en mera objektiv bedömning. Det är nämligen, som påpekats i avsnitt 4.1.11, teoretiskt möjligt att skillnaden i själva verket gäller benägenheten att deklarera svårigheter (t. ex. under uppväxten elSOU 1969: 53

Nej Ja (n= 207)(n = 37) % %

ler i form av nervösa symtom etc), komprometterande erfarenheter (t. ex. tabuerade beteenden som asocialitet eller narkotikabruk), negativa attityder (till sig själv, sin situation eller omgivningen) eller positiv inställning till normbrytande beteenden (t. ex. narkotikabruk). Ett aspekt av detta problem diskuteras i 4.6.2.

Bland dem som tagit cannabis finns sålunda en oproportionerligt stor andel med nervösa besvär. I detta kapitel redovisas en rad andra skillnader mellan dem som tagit

Tabell 6.8. Samstämmighet »nervösa besvär» och övriga mått på neuroticism.

Tabell 6.9. Andelen benägna och obenägna män i nejgruppen som uppgivit att de ibland eller ofta haft olika nervösa besvär.

Män Män utan med nervosa nervosa besvär besvär (n=114) (n=372)

Benägna Obenägna (n=101) (n = 283)

2) »Har Du någon gång varit djupt deprimerad?» 76 3) »Har Du någon gång haft allvarliga funderingar på eller önskningar om självmord?» 38 4) »Har Du någon gång försökt begå självmord?» 4 5) »Har Du haft sexuella problem?» 37 6) »Besväras Du av huvudvärk?» 36 7) »Besväras Du av sömnsvårigheter?» 33 8) »Besväras Du av ont i magen (ej mensbesvär)?» 43 9) »Besväras Du av illamående?» 14 10) »Besväras Du av trötthet?» 63 11) »Besväras Du av koncentrationssvårigheter?» 77 12) »Besväras Du av självförebråelser?» 57 13) »Besväras Du av att Du lätt fattar humör och blir arg?» 31 14) »Känner Du Dig spänd och olustig utan påtaglig anledning?» 56 15) »Kontrollerar Du upprepade gånger att Du utfört även en obetydlig rutinsyssla riktigt?» 42 16) »Känner Du Dig osäker och otrygg i kontakten med folk som Du inte känner så väl?» 60 17) »Blir Du lätt jäktad och irriterad?» 56 18) »Är Du nästan pedantiskt noggrann med vad Du gör?» 43 19) »Är Du rastlös och har svårt att koppla av?» 61 20) »Känner Du Dig mindervärdig?» 30 21) »Blir Du missmodig inför motgångar och andra besvärligheter?» 60 22) »Oroar Du Dig för Din psykiska hälsa?» 29 23) »Oroar Du Dig för Din fysiska hälsa?» 37 24) »Har Du lätt att brista i gråt?» 13

34 5 0,8 13 16 9 18

26 Besväras av huvudvärk Besväras av självförebråelser 41 Känner sig osäker och otryggg i kontakter med obekanta 41 Känner sig spänd och olustig utan anledning 38 Är rastlös och har svårt att koppla av 37 Känner sig mindervärdig 21 Blir missmodig inför motgångar 50 Oroar sig för sin psykiska hälsa 11 Oroar sig för sin fysiska 22 hälsa Har lätt för att gråta 14

18 33 34 21 29 10 35 5 14 6

4 39 53 31 19 19

30 26 38 27 10 36 4 13 8_

cannabis resp. dem som ej gjort det. Beror nu dessa skillnader på inslaget (48 % av manliga ja-gruppen) av studenter med nervösa besvär ibland dem som tagit cannabis? Hur ser sambanden mellan cannabiserfarenhet och de olika bakgrundsfaktorerna ut när man konstanthåller förekomsten av nervösa besvär, dvs. när man undersöker dessa samband dels inom gruppen med nervösa besvär, och dels inom gruppen utan nervösa besvär? Tabell 6.10 belyser denna frågeställning. Även vid konstanthållandet kvarstår ett positivt - om än ibland svagt - samband mellan bakgrundsfaktorerna och cannabiserfarenhet. Sålunda kan inte i något fall sambandet helt bero på det stora inslaget av studenter med nervösa symtom bland de cannabiserfarna. I flera fall är det dock uppenbart att den större andelen studenter med nervösa symtom bland dem med cannabiserfarenhet har stärkt sambandet mellan cannabiserfarenheter och faktorn i fråga. Följande samband mellan cannabiserfarenhet och en bakgrundsfaktor kan således sägas delvis bero på faktorns samband med förekomst av SOU 1969: 53

Tabell 6.10. Sambanden 1 bland manliga studenter mellan cannabiserfarenhet och bakgrundsfaktorer 2 , samt mellan nervösa besvär och bakgrundsfaktorer.

Hela materialet Uppväxt i Stockholm eller Storstockholm .11 Från ofullständig familj .13 Förekomst av nervösa besvär i fam. .14 Mindre harmoniskt mellan föräldrarna .15 Konflikter med föräldrarna .20 Trivdes dåligt hemma .29 Kritisk mot föräldrarnas normer .23 Trivdes dåligt i skolan .12 Skolkade under skoltiden .24 Upprepat snatteri .25 Blivit föremål för utredning av polis, Bvn etc. .15 Rökare .23 Ofta hög alkoholkonsumtion .32 Olust inför auktoriteter .24 Ej yrkesmedveten .24 Har haft nervösa besvär .29

Bland dem Bland dem utan nervösa med nervösa besvär besvär

Sambandet nervösa besvär — bakgrundsfaktorer

.08 .10 .11 .09 .15 .22 .23 .09 .21 .16

.20 .09 .04 .11 .08 .22 .11 .02 .25 .38

.01 .13 .22 .22 .31 .35 .25 .20 .15 .15

.15 .14 .21 .19 .18

.20 .39 .45 .24 .28

.01 .11 .12 .19 .15

—

.—

1 Tetrakoriska koefficienter. 2 Redovisade i föregående och följande avsnitt av kap. 6. nervösa besvär: förekomst av nervösa besvär i familjen, mindre harmoniskt förhållande mellan föräldrarna, konflikter med föräldrarna, trivdes dåligt hemma, kritisk mot föräldrarnas normer samt trivdes dåligt i skolan. Tabell 6.11. Korrelationer mellan bakgrundsvariabler och komponenterna A och B. Komponent A B Uppväxt i Stockholm eller Storstockholm Från ofullständig familj Förekomst av nervösa besvär i familjen Mindre harmoniskt mellan föräldrarna Konflikter med föräldrarna Trivdes dåligt hemma Kritisk mot föräldrarnas normer Trivdes dåligt i skolan Skolkade under skoltiden Upprepat snatteri Blivit föremål för utredning av polis, Bvn etc. Rökare Ofta hög alkoholkonsumtion Olust inför auktoriteter Ej yrkesmedveten Har prövat cannabis SOU 1969: 53 12—914398

.06 .21

.29 .14

.01

.53 67 57 54 34 17 18

.09 .00 .13 .05 .12 .40 .41

01 09 09 43 20 13

.22 .49 .55 .23 .33 .71

I andra fall är situationen den att förekomsten av nervösa besvär haft en betingande effekt på sambandet mellan cannabisbruk och en faktor på så vis att detta samband blir särskilt starkt för de studenter som också uppgivit att de haft nervösa besvär. Detta gäller främst sambanden mellan cannabiserfarenheter och uppväxt i StörStockholm, skolk under skoltiden, upprepat snatteri, utredning av polis eller Bvn, rökning, hög alkoholkonsumtion, samt avsaknad av yrkesmedvetenhet. I dessa fall är ej heller sambanden mellan faktorerna och förekomsten av nervösa besvär så starka. Ovanstående uppgifter kan kompletteras genom resultatet av en faktoranalys av sambanden mellan de olika bakgrundsvariabler för dem som uppgivit att de haft nervösa symtom. Vid denna komponent- eller faktoranalys isolerades två bakomliggande komponenter. I tabell 6.11 presenteras de olika variablernas samband med de två komponenterna. De högsta korrelationerna med komponent A hade: Konflikter mod föräldrarna, trivdes dåligt hemma, kritisk mot föräldrarnas normer, mindre harmoniskt förhållan-

de mellan föräldrarna, olust inför auktoriteter, trivdes dåligt i skolan samt förekomst av nervösa besvär i familjen. De högsta korrelationerna med komponent B hade: Erfarenheter av cannabis, hög alkoholkonsumtion, rökning, upprepat snatteri, skolkning, uppväxt i Stockholm eller i Stor-Stockholm, brist på yrkesmedvetenhet, samt utredning av polis eller Bvn. Dessa två av varandra relativt oberoende komponenter belyser ytterligare de samband som erhålls bland dem som uppgivit nervösa symtom. A-komponenten karakteriseras framför allt av upplevelse av konflikter med föräldrarna och en i övrigt disharmonisk hemmiljö. B-komponenten karakteriseras framför allt av ett antal beteenden hos studenterna själva: cannabiserfarenheter, högre alkoholkonsumtion, rökning, skolkning, snatteri etc. Det är intressant att notera att denna uppdelning i två mönster ganska nära sammanfaller med den traditionella uppdelningen mellan »neurotiska» och »utagerande» symtom. Observera dock att båda dessa komponenter återfinns i gruppen som uppgivit förekomst av nervösa besvär.

Reaktioner inför

-»auktoriteten

Ett par frågor ställdes om studenternas sätt att uppleva konfrontation med konkreta »auktoriteter». Det antagande som motive-

rade frågorna var att studenter som experimenterat med cannabis skulle ha en mer olustbetonad reaktion inför personer i auktoritetsposition. Det visade sig att både manliga och kvinnliga studenter med erfarenhet av cannabis oftare än de övriga studenterna upplevde »auktoritetsrelationer» som olustbetonade. Tydligast framträdde detta i gruppen med 5 eller fler brukstillfällen, hälften i denna grupp upplevde sådana relationer som olustbetonade. En jämförelse mellan studenter som var benägna resp. obenägna att pröva (eller fortsätta använda) cannabis gav samma resultat. De benägna med erfarenhet av cannabis uppgav till 40 % olust inför sådana situationer mot 16 % bland de obenägna (d % = 24 ± 18,0). Även bland studenter utan erfarenhet av cannabis framkom en liknande skillnad (ej sign.). Svårigheten att hävda den egna åsikten inför auktoriteter uppgavs i samma utsträckning i de manliga jämförelsegrupperna. Bland de kvinnliga studenterna - som för övrigt uppgav större svårigheter av detta slag än männen - uppgav dock nej-gruppen oftare (ej sign.) svårigheter än ja-g.uppen. Det förefaller rimligt att uppfatta denna reaktionsbenägenhet hos ja-grupperna som intimt relaterad till det tidigare beskrivna konfliktfyllda förhållandet till föräldrarna.

Tabell 6.12. Reaktion inför »auktoriteter». Erfarenhet av cannabis Kvinnor

Män Nej Ja (n = 385) (n=101) % %

1 gång 2-4 ggr 5- ggr (n=31) (n = 31) (n=39) % % %

Nej Ja (n = 207)(n=37) % %

»Hur Du känner Du Dig i allmänhet inför överordnade eller personer som i något avseende bestämmer över Dig» a) Upplever ofta sådana situationer som olustbetonade 9 (d% b) Har då svårt att hävda sin egen åsikt 34 178

30 23 ± 7,4)

11 24 (d% = 13± 11,6) 52

41 SOU 1969: 53

Tabell 6.13. Självuppfattning. Erfarenhet av cannabis Män

Kvinnor

Nej Ja (n = 385)(n=: 01) % % Ansåg sig under skoltiden ha varit avvikande från kamraterna 20

38 Själv upp fat t ning Upplever sig studenter som prövat cannabis på något sätt avvikande från andra, t. ex. andra jämnåriga? Frågan blev mycket ofullständigt belyst men tillgång fanns på uppgifter - av mycket allmän art - om hur de upplevde sig själva i förhållande till kamraterna under skoltiden. I enkäten ställdes följande fråga: »Upplevde Du under skolåren att Du var avvikande från kamraterna?» Bearbetningen av svaren var planerad att ge uppgifter om självvärderingen var av mer positiv eller negativ art, men en analys av kodningsarbetet visade tyvärr att det gett föga reliabla resultat varför tabell 6.13 endast ger uppgifter om andelen som besvarat frågan j åkande. Uppfattningen om sig själv som avvikande från kamraterna hade varit vanligare bland studenter med erfarenhet av cannabis, och särskilt bland dem som prövat cannabis ett flertal gånger (59 % ) . Andelen som upplevt sig som avvikande var bland männen i nej-gruppen 20 % och i ja-gruppen 38 % (d % = 18 ± 9,4). Bland de kvinnliga studenterna var motsvarande värden 22 % resp. 35 % (ej sign.). Också de mer benägna bland dem som ej tagit cannabis uppgav att de upplevt sig som avvikande från jämnåriga (17 % resp. 9%,d% =8±7,1).

A vskärmningstendenser En precis definition eller karakteristik av begreppet »avskärmningstendens» är svår att göra. Vi har utgått från föreställningen SOU 1969: 53

1 gång 2-4 ggr 5- ggr (n = 31)(n = 31)(n = 39)

Nej Ja (n = 207) (n==37)

att hos individer i varierande grad kan föreligga tendenser att »censurera verkligheten», genom att t. ex. borttränga obehagliga fakta, förneka förekomsten av förhållanden som är oförenliga med det egna värdesystemet, eller att på olika sätt göra motstånd mot företeelser som utifrån en auktoritärt betonad stereotyp inte kan värderas positivt. Innehållet i begreppet belyses kanske bäst av de items 1 som vi tyckte kunde betraktas som uttryck för denna tendens. 1. Det lönar sig inte att fundera över varför man gör saker och ting. 2. Det finns många åsikter som inte borde framföras i massmedia. 3. Det är bara önsketänkande att tro att man skulle kunna ha något inflytande på samhället i stort. 4. Böcker och film nuförtiden handlar för mycket om livets skuggsidor i stället för att ge underhållning och avkoppling. 5. Det värsta jag vet är personer som inte kan vara som folk är mest. 6. Hjälpen till u-länderna bör ökas även om det medför att skatterna måste höjas. 7. Jag har nog mindre psykologiska problem och komplex än de flesta. 8. Alla barn har någon gång hatat sina föräldrar. Tabellerna 6.14-6.16 visar endast uppkomna skillnader mellan olika jämförelsegrupper. Procenttalen anger andelen instämmanden i påståendet. Tabellerna visar åtskilliga konsekventa skillnader mellan ja- och nej-grupper, och mellan benägna och obenägna, som tycks 1

Ett urval av sådana som använts av dr N. Gustavsson, soc. med.inst. i Stockholm. 179

Tabell 6.14. Avskärmnings tendens er och cannabiserfarenhet. Erfarenhet av cannabis Kvinnor

Män Nej Ja (n = 385)(n = 101) % % 4. Böcker och film nuförtiden, etc. 33 22 (d% = 11 ±10,1) 10 4 5. Det värsta jag vet etc.

1 gång 2-4 ggr 5- ggr Nej Ja (n = 31) (n = 31) (n = 39) (n = 207) (n = 37) % % % % % 45

7. Jag har nog mindre psykologiska problem och komplex än de flesta 55 40 45 P (d% = 15 ± 11,0)

33 * (d% = 28 ± 16,1) 5 3 46 » (d% = 8 ej sign.)

Tabell 6.15. Avskärmningstendenser och benägenhet i nej-gruppen.

Item

2. Det finns många åsikter som inte borde få framföras i massmedia 4. Böcker och film nuförtiden handlar för mycket om livets skuggsidor i stället för att ge underhållning och avkoppling 6. Hjälpen till u-länderna bör ökas även om det medför att skatterna måste höjas 8. Alla barn har någon gång hatat sina föräldrar

Benägna (n=101)

Obenägna (n=283)

58 (a/ 0 - 18 ±

( d /o

_ ~ l y * * ,;iJ w,i)

(«% - « ± «*'> 67 (d% = 9 ej sign.)

Tabell 6.16. Avskärmningstendens och benägenhet i ja-gruppen.

Item 4. Böcker och film nuförtiden handlar för mycket om livets skuggsidor i stället för att ge underhållning och avkoppling 6. Hjälpen till u-länderna bör ökas även om det medför att skatterna måste höjas 7. Jag har nog mindre psykologiska problem och komplex än de flesta , tala för att avståndstagande till cannabis sammanhänger med en ökad tendens till avskärmning. I avsaknad av jämförbara undersökningar vill vi inte göra några mera bestämda tolkningar. Vi vill dock påpeka att denna tendens också kan inverka på rapporteringen av egna ogillade beteenden och av obehagliga erfarenheter, så att de som tagit avstånd från cannabis i större utsräck-

180 Benägna (n=44)

Obenägna (n=57)

o/ /o

32 (d /„ - 18 ± lb,i)

52 (d% = 29 ± 18,2)

3°.

52 (d /„ - 22 ± w,i±_

'°

ning underrapporterar, och därmed ökar skillnaderna i dessa avseenden mellan jaoch nej-gruppsr, och mellan benägna och obenägna. Målinriktning Vi antog att studenter som prövat cannabis skulle kännetecknas av en mindre beSOU 1969: 53

Tabell 6.17. Målinriktning. Erfarenhet av cannabis Män

Kvinnor

Nej Ja (n = 385)(n=101) % % a) Anger bestämd yrkesinriktning 89 b) Upplever en stor del av studierna som relevanta för framtida sysselsysselsättn. 46 c) Upplever det som mycket viktigt att förbereda en framtida yrkesroll 53

stämd målinriktning än övriga: att de skulle vara mer »alienerade», mindre definitivt inställda på en bestämd position i samhället (bl. a. på grund av en mer negativ inställning till det nuvarande samhällets konstruktion, till auktoriteter etc). Tre frågor bedömdes ge data, relevanta för en belysning av detta antagande: a) »Vilket yrkesområde inriktar Du dig på?» b) »Hur stor del av undervisningen och studiearbetet upplever Du som meningsfullt relaterad till det Du planerar att syssla med i framtiden?» c) »Upplever Du det som mycket viktigt att förbereda en framtida yrkesroll?» Resultatet av frågorna redovisas i tabell 6.17. Studenter som prövat cannabis skiljer sig klart från de övriga med avseende på det vi här kallat målinriktning. De anger i mindre utsträckning att de har en bestämd yrkesinriktning, att de upplever studierna som relevanta e t c , och att de anser det viktigt att förbereda en framtida yrkesroll. Vidare bör man observera den markanta skillnaden i dessa avseenden mellan studenter med mer omfattande cannabiserfarenheter (5 eller fler gånger) och övriga studenter. Den största skillnaden mellan jämförelsegrupperna framträdde vid frågan om den framtida yrkesrollen (punkt c). 53 % av »nej-gruppen» uppgav att de ansåg det mycket viktigt att förbereda sig för yrkesrollen, mot 25 % i ja-gruppen (d % = 28 ± SOU 1969: 53

1 gång 2-4 ggr 5- ggr Nej Ja (n = 31) (n = 31) (n = 39) (n = 207) (n = 37) % % % % %

10,9). Bland de kvinnliga studenterna var motsvarande värden 58 % resp. 46 % (d % — 12 ej sign.). Vi har på denna punkt också skillnader mellan »benägna» och »obenägna». Bland studenter utan erfarenhet av cannabis gav 58 % av de obenägna positiva svar på denna fråga mot 39 % av de benägna (d % = 19 ± 1 1 , 4 ) . Bland studenter med erfarenhet av cannabis gav 36 % av dem som var obenägna att fortsätta använda cannabis positiva svar, mot 16 % av de benägna (d % = 20 ± 17,0). Beträffande yrkesinriktning förelåg skillnader bland männen främst mellan »nejgruppen» och de mer erfarna i ja-gruppen (5 ell. fler gånger). Andelen som angett en bestämd yrkesinriktning var 89 % resp. 69 % (d % = 20 ± 11,1). För kvinnornas del var skillnaden mellan »nej-gruppen» och »ja-gruppen» ungefär lika stor, 89 % i nej-gruppen mot 70 % i ja-gruppen uppgav en bestämd yrkesinriktning (d % = 19 ± 12,2). Även på frågan om man upplevde studierna som relevanta för den framtida sysselsättningen framträdde skillnader främst mellan nej-grupp och gruppen med 5 eller fler gångers cannabisbruk. Andelarna som upplevde studierna som relevanta var här 46 % resp. 21 % (d % = 25 ± 16,4). Bland de kvinnliga studenterna gav 41 % i nej-gruppen detta svar mot 30 % i jagruppen (d % = 11, ej sign.).

4.6.3 Alkohol-, tobaks- och läkemedelsvanor Alkohol- och rökvanor Förutom ett rent allmänt intresse från vår sida att belysa studenternas alkohol- och rökvanor, ställdes också av andra skäl frågor om alkohol och tobak. Beträffande alkoholvanorna ansåg vi att det fanns skäl att anta skillnader mellan studenter med resp. utan erfarenhet av cannabis och mellan mer eller mindre »benägna». a) Bland studenter som tar avstånd från eller som mycket »försiktigt» använder alkohol räknade vi med ett motsvarande motstånd eller en motsvarande försiktighet också beträffande andra medel. Redan av detta skäl kan icke-brukarna antas ha lägre alkoholkonsumtion. b) Med ökad benägenhet att använda alkohol (vilka »skälen» för detta än må vara) antog vi ett mindre motstånd mot experiment med andra medel som av studenterna kan uppfattas ha en liknande funktion. c) Möjligen kan bristande respekt för eller övertygelse om skadligheten av en kraftig alkoholkonsumtion också vara förenad med en motsvarande brist på övertygelse om att narkotika, som t. ex. cannabis, skulle vara skadliga. Kombinationen av ovannämnda faktorer antogs alltså verka för skillnader mellan grupperna i fråga om alkoholvanor. Man

kan givetvis tänka sig att cannabis kan komma att ersätta alkohol, men ytterst få av studenterna var så pass avancerade cannabisbrukare att detta kan antas ha någon större betydelse i sammanhanget. Beträffande tobakskonsumtion antog vi att samtliga ovannämnda argument var tilllämpliga, och dessutom tillkommer ett ytterligare skäl för att anta en kraftigare tobakskonsumtion bland studenter med erfarenhet av cannabis. Cannabis intas genom rökning och därför antog vi att sannolikheten för en icke-rökare att börja röka cannabis skulle vara betydligt mindre än för en rökare.

A Ikoholvanorna I nedanstående tabell följer ett antal uppgifter om alkoholvanorna i våra jämförelsegrupper. Uppgifterna gäller omfattningen av studenternas vin- och spritkonsumtion. Ja-gruppen drack betydligt oftare vin än de övriga. Bland de manliga studenterna drack 49 % i ja-gruppen vin minst 1 gång i veckan, mot 21 % i nej-gruppen (d % = 28 ± 9,6). Bland de kvinnliga studenterna var motsvarande värden 41 % resp. 26 % ( d % = 15, ej sign.). I fråga om spritkonsumtion fanns ingen skillnad när det gällde antalet konsumtionstillfällen, men väl när det gällde de konsumerade mängderna. Bland männen med erfarenhet av cannabis brukade 39 % dricka

Tabell 6.18. Alkoholvanor bland studenter med resp. utan erfarenhet av cannabis. Erfarenhet av cannabis Kvinnor

Män Nej Ja (n=385)(n=101)

1 gång 2-4 ggr 5- ggr Nej Ja (n=31) (n = 31) (n = 39) (n = 207) (n = 37)

% a) Dricker vin minst 1 gång i v. 21 b) Dricker minst 15 cl sprit vid varje konsumtionstillfälle 22 c) Dricker 1 flaska vin el. 1 flaska starksprit vid ett och samma tillfälle minst 1 gång i månaden 18 d) Anser sig dricka mindre alkohol än andra studenter 58

38 SOU 1969: 53

minst 15 cl sprit vid varje konsumtionstillfälle, bland dem utan erfarenhet 22 % (d % = 17 ± 9,5). »Högkonsumtion» (se tabell 6.17 c) förekom hos 52 % i ja-grup-r pen, mot 18 % i nej-gruppen (d % = 34 ± 9,5). Även mellan de kvinnliga jämförelsegrupperna fanns här vissa skillnader. Slutligen visade det sig också att ja-grupperna var klart medvetna om sin högre vin- och spritkonsumtion. Bland männen med erfarenhet av cannabis sade sig endast 29 % dricka mindre än andra studenter mot 58 % bland de övriga (d % = 29 ± 11,0). I de kvinnliga jämförelsegrupperna var motsvarande värden 38 % mot 70 % (d % = 32 ± 16,9). När vi delade upp den manliga nejgruppen i »benägna» och »obenägna» att pröva cannabis visade sig motsvarande skillnader. 29 % av de benägna drack vin minst 1 gång i veckan mot 18 % av de obenägna (d % =11-+- 9,3). 49 % av de benägna drack sprit minst 2 gånger i månaden mot 31 % av de obenägna (d % = 18 ± 10,9). Även övriga mått på alkoholkonsumtion gav liknande skillnader. Slutligen kan nämnas att även mellan benägna och obenägna bland männen med erfarenhet av cannabis fanns liknande skill-

nader. De benägna konsumerade mer alkohol än de obenägna (skillnaderna dock ej signifikanta). Rökvanor De förväntade skillnaderna i fråga om rökvanor framgick klart. Bland män som prövat cannabis var 89 % rökare mot 61 % av de övriga (d % = 28 ± 10,3) och motsvarande värden bland kvinnorna var 80 % resp. 61 % (d % = 19 ± 16,9). Även debutåldern var olika för de båda jämförelsegrupperna. Män och kvinnor med erfarenhet av cannabis hade debuterat betydligt tidigare än andra. En analys av obenägna och benägna utan erfarenhet av cannabis visade att de benägna oftare var rökare än de obenägna (78 % m o t 5 6 % ; d % = 22 ± 11,0). Både alkohol- och rökvanor var mer avancerade hos män och kvinnor med erfarenhet av cannabis och hos dem som var mer benägna att pröva cannabis. Läkemedelsvanor Ofta antas ett samband föreligga mellan användningen av vissa typer av läkemedel

Tabell 6.19. Läkemedelsvanor. Erfarenhet av cannabis Kvinnor

Män Nej Ja (n=385)n(=101)

»Använde någon av Dina föräldrar under Din uppväxt a) sömnmedel? (alt -3) 32 b) nervlugnande medel? (alt -3) 24 c) smärtstillande eller febernedsättande medel?» (alt. 1-2) 24 Fick Du av Dina föräldrar under Din uppväxt a) sömnmedel? (alt. 1-3) 7 b) nervlugn.? (alt. 1-3) 11 c) smärtst.?» (alt. 1-2) 20 »Använder Du a) sömnmedel? 10 (Ja) b) nervlugn.? 14 (Ja) o) smärtst.?» (Ja) 7 SOU 1969: 53

1 gång 1^1 ggr 5- ggr Nej Ja (n=31) (n=31) (n=39) ' (n=207) (n=37)

53 50

42 32

55 68

62 51

43 32

14 12 34

6 3 42

16 13 32

18 18 28

11 14 29

5 14 35

17 23 14

6 6 10

26 32 10

18 28 21

20 29 29

30 19 27 183

och användningen av narkotika. Därför ställdes följande frågor, med svarsalternativen 1) ofta, 2) ibland, 3) sällan, 4) aldrig, 5) vet ej. (Tabell 6.19.) Säkerställda skillnader (p — 0,05) anges med fetstilta siffror. Ja-gruppens män uppger i större utsträckning än nej-gruppens män: att deras föräldrar hade använt de tre typerna av läkemedel, att de under sin uppväxt fått nervlugnande och smärtstillande medel, att de själva använder de tre typerna av läkemedel. För kvinnorna framkommer inga skillnader. Det kan även nämnas att skillnader uppkom vid jämförelser mellan benägna resp. ej benägna i nej-gruppen, för såväl föräldrarnas egna läkemedelsvanor som för deras vana att ge alla medlen till barnet (ej signifikanta skillnader). Klart (signifikanta skillnader) var att de benägna själva i större utsträckning använder sömnmedel och nervlugnande medel. Samma skillnader uppkom vid jämförelser mellan benägna och ej benägna inom ja-gruppen, särskilt då det gällde om föräldrarna ofta gav nervlugnande medel (25 % resp. 0 %, d % = 25 ± 13,6) och smärtstillande medel (42 % resp. 23 %, (d % = 19 ± 18,0). De benägna i ja-gruppen använde också själva oftare alla tre medlen.

Kommentar Ja-gruppens män har uppgivit högre frekvens av bl. a. nervösa besvär, sömnsvårigheter, spänning, och av nervösa besvär i familjen. Detta kan vara en tillräcklig förklaring av skillnaden mellan ja- och nejgruppens (föräldrars och egna) läkemedelsvanor. Det förefaller rimligt att hävda att en del av ja-gruppens män har genomgått en tidig inlärning av användningen av dessa läkemedel vid t. ex. sömnsvårigheter, mer eller mindre diffusa obehagstillstånd, och spänning. I vuxen ålder fortsätter de - som här redovisats - att använda dessa läkemedel. Kan en - eventuellt omedveten förväntan på en särskild farmakologisk effekt kommit att omfatta också cannabis? Klinisk erfarenhet talar för att en sådan förväntan på narkotika finns åtminstone hos en del narkotikamissbrukare. Vi har därför jämfört dem som har uppgivit nervösa besvär med dem som inte uppgivit nervösa besvär. Denna jämförelse redovisas i nedanstående tabell, som endast gäller männen. Signifikansberäkning har ej utförts. Det visar sig att skillnaden mellan jaoch nej-grupp mest beror på inslaget i jagruppen av respondenter med nervösa besvär. Skillnad föreligger sålunda tydligare mellan respondenter med resp. utan ner-

Tabell 6.20. Läkemedelsvanor och nervösa besvär. Tagit cannabis

Fld tog

sömnmedel nervlugnande m. smärtstillande m. Fld gav sömnmedel nervlugnande m. smärtstillande m. Tar själv sömnmedel nervlugnande m. smärtstillande m.

184 Ej tagit cannabis

»Nervösa» (n= = 48) %

»Ej nervösa) > »Nervösa» ( n - 52) (n= = 65) % %

»Ej nervösa»

63 60 44

44 40 27

55 46 40

28 20 21

17 19 42

8 10 27

18 20 26

9 4 19

27 40 19

8 8 10

32 49 15

5 6 5

(n = 302)

SOU 1969: 53

vösa besvär, än mellan respondenter med resp. utan cannabiserfarenhet. Dessa resultat ger inget säkert stöd för hypotesen att tidig läkemedelsinlärning skulle disponera för att pröva cannabis. 4.6.4 Normavvikelser Vid undersökningen ställdes ett antal frågor om studenterna under uppväxten hade skolkat, rymt hemifrån, gjort sig skyldiga till snatteri, stöld, förfalskning, otillåten körning, kört med otillåten mängd alkohol i kroppen (i forts. = »rattfylleri») etc. I detta sammanhang frågades också om studenterna någon gång blivit föremål för utredning eller andra åtgärder från myndigheternas sida. Markanta skillnader framträdde både bland manliga och kvinnliga studenter mellan ja- och nej-gruppen i fråga om skolk under skoltiden. Bland männen var andelen med upprepat skolk 30 % resp. 9 % (d % = 2 1 ± 7,4) och bland kvinnorna 3 2 % resp. 8 % (d % = 24 ± 11,6). Även i fråga om upprepat snatteri och upprepat rattfylleri förelåg skillnader. Andelen med upprepat snatteri var bland männen i ja-gruppen 49 % och i nej-gruppen 21 % (d % = 28 ± 7,4), och bland kvinnorna i ja-gruppen 38 % och i nej-gruppen 11 % (d % = 27 ± 12,5). Motsvarande värden beträffande upprepat rattfylleri var för männen 30 % resp. 20 % (d % = 10 ± 9,3) och för kvinnorna

14 % resp. 4 % (d % = 10 ± 8,6). För männens del återspeglades dessa skillnader också i uppgifterna om åtgärder från myndigheternas sida; i ja-gruppen hade 22 % blivit föremål för utredning mot 1 0 % i nej-gruppen (d % = 12 ± 7,1). I ja-gruppen hade 16 % blivit åtalade mot 8 % i nej-gruppen (d % = 8 ± 6,3). Det kan påpekas att det i inget fall rörde sig om åtal för narkotikabrott. På samtliga ovannämnda punkter förelåg påtagliga skillnader mellan studenter med 1-gångs-erfarenhet och med upprepade erfarenheter. Frekvensen ogillade beteenden och åtgärder från myndighets sida ökade tydligt med antalet bmkstillfällen. Även mellan studenter utan erfarenhet av cannabis men med större eller mindre benägenhet att pröva cannabis förelåg skillnader i fråga om normavvikelser. Upprepat snatteri hade oftare förekommit bland de benägna ( 2 8 % mot 1 9 % ; d % = 9 ± 9 , 3 ; ej sign.) likaså upprepad olaga körning (39 % resp. 22 % ; d % = 17 ± 10,1) och upprepat rattfylleri (32 % resp. 16 % ; d % = 16 ± 9,1). En jämförelse mellan benägna och obenägna bland studenter med erfarenhet av cannabis gav ytterligare belysning åt de här analyserade sambanden. Upprepat snatteri t. ex. var vanligare bland de benägna än bland de obenägna (56 % resp. 39 % ) . Utredning hade varit aktuellt för 32 % av de benägna, mot 9 % av de obenägna (d % = 23 ± 16,3). När det gällde åtal

Tabell 6.21. Ogillade och avvikande beteenden bland studenter med resp. utan erfarenhet av cannabis. Erfarenhet av cannabis Mär i

Kvinnor

Nej Ja (n = 385) (n = 101)

1 gång 2-4 ggr 5 - ggr Nej Ja (n = 31)(n = 31) (n == 39) (n = 207) (n= = 37)

0/ /o

Upprepat skolk från skolan Upprepat snatteri Upprepat rattfylleri

9 21 20

30 49 30

13 29 26

35 52 29

38 62 33

8 11 4

32 38 14

Åtgärder frän myndigheter Blivit föremål för utredning Blivit åtalad

10 8

22 16

16 3

26 19

23 23

5 3

SOU 1969: 53

var motsvarande värden 25 % resp. 5 % (d % = 20 ± 14,4). Även i fråga om vad vi här kallat normawikelser framträder alltså skillnader mellan studenter med och utan erfarenhet av cannabis, och i viss mån också mellan mer eller mindre benägna.

4.6.5 Bostad, kamratkontakter och studieinriktning

Manliga studenter som ej prövat cannabis men som var benägna att göra det bodde också i klart större utsträckning (63 %) i egen lägenhet än de som var obenägna ( 4 9 % ) ( d % = 14 ± 11,4). Det förefaller möjligt att mot dessa skillnader svarar skillnader i fråga om umgänge eller möjligheter till umgänge med bekanta av mer skiftande slag (eller möjligheter att träffa och umgås med cannabis-intresserade bekanta).

Boendeförhållanden Vissa skillnader mellan studenter med resp. utan erfarenhet av cannabis kunde noteras beträffande nuvarande hemort och bostadsförhållanden. Både manliga och kvinnliga studenter med erfarenhet av cannabis bodde i större utsträckning än andra i egentliga Stockholm (alltså ej i Stor-Stockholm). 51 % av de manliga studenterna i nej-gruppen bodde i Stockholm mot 74 % av dem som använt cannabis 5 eller fler gånger (d % = 23 ± 16,4). I den kvinnliga nej-gruppen bodde 46 % i Stockholm mot 65 % i ja-gruppen (d % = 19 ± 17,4). Det var också något vanligare att studenter som prövat cannabis eller var benägna att pröva det bodde i egen lägenhet. Manliga studenter som prövat cannabis 2 eller fler gånger bodde till ca 65 % i egen lägenhet mot 52 % av dem som ej prövat cannabis. Bland de kvinnliga studenterna var motsvarande värden 73 % resp. 57 %.

Kamratkontakter En jämförelse mellan studenter med resp. utan egna erfarenheter av cannabisbruk tydde på vissa skillnader i fråga om antalet bekanta och också på skillnader i fråga om umgängeskretsens art. Endast bland männen förelåg skillnader mellan studenter med resp. utan erfarenhet av cannabis. Ja-gruppen kännetecknades jämfört med nej-gruppen av att oftare besöka kårhuset (35 % resp. 22 % ) ; d % = 13 ± 9,4), av att oftare ha en större bekantskaps- eller vänkrets (57 % resp. 41 % ; d % = 16 ± 10,9) samt också i större utsträckning umgås med andra universitetsstuderande (28 % resp. 15 % ; d % = 13 ± 8,2). I fråga om antalet bekanta var skillnaden speciellt uttalad mellan studenter med mer omfattande erfarenheter av cannabis och studenter som helt saknade sådana. Det kan i detta sammanhang också påpekas att vi vet att en stor del

Tabell 6.22. Sociala kontakter m. m. bland studenter med resp. utan erfarenheter av cannabis. Erfarenhet av cannabis Män

Besöker ibland eller ofta kårhuset Har 6 eller flera regelbundna umgängesbekanta Har 6 eller flera universitetsstuderande i umgängeskretsen 186

Kvinnor

Nej Ja (n=385)(n=101) % %

1 gång 2-4 ggr 5- ggr Nej Ja (n = 31) (n = 31) (n==39) (n = 207) (n = 37) % % % % %

19 SOU 1969: 53

Tabell 6.23. Fakultetstillhörighet. Erfarenhet av cannabis Kvinnor

Män Nej

(n = 385) (n == 101) % %

Humanistisk Samhällsvetenskaplig Naturvetenskaplig Juridisk

13 45 26 15 100

26 41 23 11 100

av de bekanta som ja-gruppen avsåg även de var studenter med erfarenheter av cannabis (jfr tabell 5.5). För att belysa några aspekter av relationerna till kamraterna ställdes frågor om hur många verkligt goda vänner man ansåg sig ha och om man upplevde sig som självständig i förhållande till kamraterna. Inga klara skillnader förelåg emellertid mellan ja-grupp och nej-grupp i dessa avseenden.

Studieinriktning Studieinriktningen belystes genom uppgifter om fakultetstillhörighet och om huvudämne. Beträffande fakulteterna förelåg skillnader mellan ja- och nej-gruppen endast för männens del och beträffande humanistisk fakultet. Av alla män i materialet var 16 %

1 gång 2-4 ggr 5- ggr Nej Ja (n = 31)(n = 31)(n = 39) (n=207) (n==37) 0/

13 48 23 16 100

26 41 13 19 100

36 33 31 0 100

46 39 8 6 100

49 41 5 3 100

inskrivna vid humanistisk fakultet. Motsvarande siffror för nej-gruppen var 13 % och för ja-gruppen 26 % (d % = 13,0 ± 7,8). Samma förhållande gällde män med minst fem brukstillfällen, som till 36 % tillhörde denna fakultet (d % = 23,2 ± 10,6). Beträffande studieämne framkom att männen i ja-gruppen oftare än männen i nej-gruppen läste ämnena pedagogik, psykologi och sociologi. 26 % av männen med minst fem brukstillfällen läste dessa ämnen. Vid jämförelse med nej-gruppen är detta en klar skillnad. 4.6.6 Politiska sympatier och politiskt intresse Respondenterna fick i svarsformuläret ange med vilket av de politiska partierna de sympatiserade mest. Resultaten framgår av

Tabell 6.24. Politiska sympatier. Erfarenhet av cannabis Män

Kvinnor

Nej Ja (n = 385)(n = 101)

1 gång 2-4 egr 5- ggr Nej Ja (n = 31)(n = 31)(n = 39) (n = 207)(n = 37)

4 22 32 3 29 1 10

31 20 16 1 21 — 12 100

6 26 29 — 26

16 23 16 3 29

62 13 5 — 10

8 19 30 2 24

35 19 19 — 16

13 100

10 100

15 98

11 100

°/ /o

Vpk Soc. dem. Fp Cp Högern KDS Vet ej

100 SOU 1969: 53

tabell 6.24. För både män och kvinnor förelåg skillnader mellan ja- och nej-grupper i fråga om vpk-, fp- och högersympatier. Bland männen var andelen vpk-sympatisörer i nejgruppen 4 % och i ja-gruppen 31 % (d % — 27 ± 6,6). Andelen vpk-sympatisörer ökade starkt med antalet brukstillfällen, gruppen med störst antal brukstillfällen svarar i huvudsak för skillnaden mellan nej- och ja-grupp. Omvända förhållanden förelåg betr. borgerliga sympatier. Andelen fp-sympatisörer var t. ex. 3 2 % i nej-gruppen mot 1 6 % i ja-gruppen (d % = 1 6 ± 9,8). Liknande skillnader framkom mellan kvinnliga nej- och ja-grupper. Andelen vpksympatisörer var 8 % resp. 35 % (d % = 2 7 ± 11,6). Samma mönster visade sig vid jämförelser mellan benägna och obenägna, såväl bland dem med som bland dem utan erfarenhet av cannabis. Bland de benägna med erfarenhet av cannabis sympatiserade 44 % med vpk mot 14 % bland de obenägna (d % = 30 ± 18,7). Bland dem utan erfarenhet av cannabis framträdde en klar skillnad mellan grupperna när det gällde höger-vänster-sympatier. En större del av de benägna sympatiserade med socdem. och vpk ( 3 7 % resp. 2 2 % , d % = 15 ± 10,6) och en betydligt större del av de obenägna sympatiserade med högern (34 % resp. 14 %, d % = 20 ± 10,2). Skattning av det politiska intresset gjordes med hjälp av frågan: »Hur skulle Du vilja bedöma Ditt politiska intresse?» (svarsalternativ: »Mycket intresserad», »Intresserad», »Följer med», »Ganska ointresserad,» »Mycket ointresserad»). Bland männen framträdde skillnad endast mellan nej-gruppen och gruppen med fem eller flera brukstillfällen. Andelen som uttryckte intresse (»Mycket intresserad» + »Intresserad») var 61 % i nej-gruppen mot 79 % i den andra (d % = 18 ± 16,0). Bland kvinnorna var motsvarande värden 32 % resp. 51 %, (d % = 19 ± 16,9). Det är för männens del alltså tydligt att de stora skillnaderna i fråga om politiska

sympatier och politiskt intresse förelåg framför allt mellan gruppen med fem eller flera brukstillfällen och de övriga grupperna. Det kan påpekas att analysen också visade att benägenheten att pröva eller fortsätta att ta cannabis följde en »högcr-vänster-skala», där de som sympatiserade med socdem. intog en mellanposition. Slutligen vill vi understryka att man utifrån uppgifter om prefererat parti inte kan dra slutsatser om partitillhörighet eller aktivt politiskt deltagande. Naturligtvis kan man inte heller dra slutsatser om attityder till och erfarenheter av cannabis bland anslutna till olika partier eller bland politiskt aktiva. 4.6.7 Sammanfattning Män med erfarenhet av cannabis (ja-gruppen) har i något större utsträckning vuxit upp i större samhällen ( > 50 000 inv.). Som visades i avsnitt 4.3 var också expositionen för cannabis betydligt större i större samhällen. Både män och kvinnor i ja-gruppen hade i mindre utsträckning vuxit upp hos båda föräldrarna, särskilt gällde detta män med större erfarenhet av cannabis. I hela materialet kommer 14 % av männen och 9 % av kvinnorna från socialgrupp 3. Män med större erfarenhet av cannabis kommer i något större utsträckning än övriga från socialgrupp 1. Ja-grupperna uppgav i betydligt större omfattning att föräldrarna inte kommit bra överens under deras uppväxt, särskilt gällde detta männen med större erfarenhet av cannabis. Liknande tendens fanns också inom nej-gruppen, där de som var benägna för cannabis oftare än obenägna uppgav sämre relationer mellan föräldrarna. Männen i ja-gruppen uppgav oftare att nervösa besvär förekommit i familjen. Stora skillnader uppkom i fråga om skolanpassning: ja-grupperna, och de benägna i nej-gruppen, uppgav sämre skoltrivsel, mera skolk och oftare att de under skoltiden upplevt sig som avvikande från kamraterna. Däremot hade de inte sämre studentbetyg SOU 1969: 53-

än nej-grupperna resp. de obenägna. Likaså uppkom stora skillnader i fråga om relationer till föräldrarna, fr. a. när det gällde trivsel i hemmet och konflikter med föräldrarna under uppväxten, men också när det gällde kritik av föräldrarnas värderingar, grad av självständighet gentemot föräldrarna och svårigheter att i nuvarande ålder diskutera personliga problem med dem. Genomgående uppgav ja-grupperna, och de benägna sämre relationer, större kritik och större självständighet. Ja-grupperna och benägna angav i större utsträckning att deras grad av frihet under uppväxten skilt sig från jämnårigas, och tenderade att karakterisera sin uppfostran som auktoritär snarare än demokratisk. Ja-grupperna och de benägna uppgav oftare nervösa besvär av olika slag. Ja-grupperna och de benägna uppgav oftare olust inför personer i auktoritetsposition. Resultaten av en »avskärmningsskala» talar för att studenter som tar avstånd från cannabis också uppvisar en större grad av »avskärmning» eller »censurering av verkligheten». Ja-grupperna och de benägna var mindre yrkesinriktade än övriga. De uppgav också i mindre utsträckning än de övriga att studierna var relevanta för framtiden och att det är mycket viktigt att förbereda den framtida yrkesrollen. Dessa grupper uppgav betydligt större alkohol- och tobakskonsumtion. De hade också börjat röka tobak vid yngre ålder. De använde också i större utsträckning sömnmedel, nervlugnande och smärtstillande medel, och uppgav oftare att de som barn fått dessa medel av sina föräldrar, och dessutom oftare att deras egna föräldrar själva använt dessa medel. Även frekvensen av uppgivna »normavvikelser» (t. ex. snatteri, skolk, att ha kört motorfordon med otillåten mängd alkohol i kroppen, och att blivit föremål för utredning av polis/barnavårdsnämnd) var högre i ja-grupperna, och i viss mån bland benägna utan erfarenhet av cannabis. Dessa grupper hade ett större umgänge, SOU 1969: 53

även mera umgänge med andra studenter, än de övriga. De uppgav också oftare att de hade egen bostad och att de bodde i själva Stockholm. Beträffande fakultet och studieämne visade sig männen i ja-gruppen överrepresenterade på humanistisk fakultet och i ämnesgruppen pedagogik-psykologi-sociologi. Också när det gällde politiskt intresse och politiska sympatier fanns skillnader. Män och kvinnor i ja-gruppen angav i långt större utsträckning än övriga att de mest sympatiserade med vänsterpartiet kommunisterna, särskilt gällde detta männen med många brukstillfällen. Denna sistnämnda grupp angav också starkare politiskt intresse.

4.6.8 Kommentarer Av de 491 männen har 101 uppgivit att de åtminstone någon gång tagit cannabis. Ytterligare 101 har uppgivit att de aldrig gjort det, men att de inte heller tar kategoriskt avstånd från tanken att göra det. Tillsammans skiljer sig en stor del av dessa 202 studenter - i denna kommentar för enkelhetens skull kallade cannabisbenägna - från de övriga, som tar bestämt avstånd från cannabis (uttryckt dels genom att de aldrig tagit medlet och dels genom att de kategoriskt deklarerar sig inte heller vilja göra det), i fråga om en rad erfarenheter, egenskaper och attityder. Detta mönster av erfarenheter, egenskaper och attityder antyder, tror vi, en psykologisk och social bakgrund till det som denna undersökning gällt: benägenhet att använda eller åtminstone pröva cannabis. Benägenheten är med andra ord en liten del av ett sammanhängande personlighetsmönster som delvis funnits redan under uppväxten. Vi kan kommentera detta mönster på följande sätt: Som vi har sett ingår inte några handikapp i form av sämre studiebegåvning (eller i varje fall sämre studentbetyg) eller sämre ekonomisk bakgrund. Däremot är en betydligt lägre grad av harmoni i relationerna till föräldrarna, och inom studenterna själva, ett framträdande drag. Hög189

re frekvens av nervösa symtom och av (åtminstone under uppväxten) normbrytande beteenden, och större konsumtion av tobak, alkohol och läkemedel, ingår också. Vidare ingår i mönstret en radikal politisk inriktning, och en mera vag studieoch yrkesinriktning som kan sägas snarare syfta till att explorera sig själv och omvärlden än till att förbereda en karriär. Det bör nu noteras att denna beskrivning inte grundar sig på uppgifter om vad som faktiskt skett, utan på vad studenterna minns eller vill uppge. Det är därför inte otroligt att denna negativt färgade rapportering är påverkad av studenternas egna inställningar eller tolkningar av vad som skett, och att skillnaden i t. ex. uppväxtvillkor därför inte i realiteten varit så stor som den ter sig i studenternas uppgifter. De som av någon anledning är måna om att ge en ur konventionella synpunkter avvikande eller klandervärd bild av sig och sin situation kan överdriva åt ett håll, medan de som har den motsatta tendensen kan överdriva åt motsatt håll, och därmed förstärka skillnaden. Det är frestande att försöka ge en generaliserande beskrivning eller tolkning av detta mönster. Givetvis utgör det bara en del av det eller de sammanhang som skulle kunna erhållas med andra undersökningsinstrument. Sådana generaliserande beskrivningar eller tolkningar kan därför bara betraktas som försöksvisa extrapoleringar av undersökningens resultat. De kan också göras på många sätt. Vi tror att det är viktigt att uppmärksamma den betydelse som inte bara olika terminologier, utan också olika - och ofta implicita - värderingar, har för valet av beskrivning. En nära till hands liggande beskrivningsmodell är den psykiatriska, enligt vilken mönstret får rollen av symtom på intrapsykiska störningar: dessa cannabisbenägna studenter är (tidigt) emotionellt störda i större utsträckning än de icke cannabisbenägna. Dels uppvisar de neurotiska symtom, dels mera utagerande eller karaktärsstörda sådana. Intresset för cannabis är bara ett av många tecken på omogenhet, adoles190

censproblematik, neurotiska konflikter, bristande impulskontroll och bristande överjagsfunktioner. En sociologisk modell karakteriserar inte de cannabisbenägna som abnorma, utan strukturerar beskrivningen som en förklaring av avvikande beteenden: dessa studenter är i hög grad alienerade med karakteristiska attityder, och de har lärt in vissa beteenden i delgrupper med avvikande och protestbetonade delnormer. Deras reaktioner på normkonflikter i samhället är annorlunda och starkare än de övrigas. En annan beskrivning, i vardagstermer, är »neutral» både vad gäller värderingen av och förklaringen till de avvikande beteendena: Med benägenheten att pröva cannabis sammanhänger en tendens att betrakta sin tidigare och aktuella situation - liksom samhällssituationen i stort - som otillfredsställande, och att generellt betrakta tillvaron som mera problemfylld. De benägna uppvisar en kritisk och sensibel, eller »överkänslig», inställning till sig själva, till sin uppväxt och till omvärlden. De tycks således vara missnöjda med sitt förflutna, med sitt närvarande och med de framtidsperspektiv som erbjuds, och visar tecken till att på olika sätt - medvetet och omedvetet - söka förändringar. En fjärde beskrivning, slutligen, är »neutral» på förklaringsplanet men snarast positiv i värderingen av beteendena och attityderna: de cannabisbenägna uppvisar en lägre tendens att skärma av obehagliga erfarenheter och att »censurera verkligheten», större självständighet och mindre stereotypt rolltagande, större nyfikenhet på upplevelser och större behov att explorera sig själva och omvärlden. De skulle kanske kunna kallas tabuprövare. Till sist vill vi ge några reflexioner om samspelet mellan sådana »cannabisintresserade» som beskrivits här och personer eller auktoriteter (myndigheter) som har motsatta attityder. Sannolikt reagerar de »cannabisintresserade» inte på samma sätt som andra på åtgärder mot cannabisbruk (t. ex. kriminalSOU 1969: 53

politiska åtgärder, information av olika slag, officiella deklarationer). Deras beteenden och attityder formas delvis som protest och/ eller som »självuppfyllande profetia» på grund av omgivningens karakteristik och bemötande av dem själva. Åtgärder för att motverka intresset för cannabis måste utformas med hänsyn till - det ofullständigt kända - sammanhanget mellan detta intresse och andra egenskaper.

SOU 1969: 53

Appendix

Sedan denna rapport sammanställts har resultaten av två likartade undersökningar kommit oss tillhanda. Då båda gäller narkotikabruk bland studenter, och båda har med vår undersökning anmärkningsvärt parallella resultat, återger vi här i kort sammandrag de viktigaste fynden. 1. »Narkotikaundersökning», Eriksson, E., Gustafsson, I. och Ågerup, B., Hälsovårdsdelegationen, Stiftelsen Göteborgsstudenternas Hälsovårds- och motionsidrottsnämnd, Stencil (Preliminär rapport) 1969. Undersökningen syftade till att kartlägga inställningen till och spridningen av narkotika och jämställda medel bland studenter i Göteborg, samt att försöka beskriva gruppen cannabisbrukare. Ur en undersökningspopulation definierad som studerande födda 1934 eller senare, inskrivna vid Göteborgs Universitet och högskolor, drogs ett stickprov (obundet slumpmässigt urva') av 514 personer. Til dessa utsändes ett frågeformulär med frågor delvis hämtade ur vårt formulär. Bortfallet var ca 13 %. En jämförelse mellan dem som svarat tidigt resp. sent med avseende på rapporterad användning av narkotika gav inga skillnader. Detta tolkades som ett visst stöd för antagandet att bortfallsgruppen inte varit särskilt belastad av personer med sådan användning. Resultat: 1. Förekomst: Cannabis hade tagits av männen i 12 % (över 10 gånger av 4 % ) , av kvinnorna i 8 %. Centralstimulerande medel peroralt hade tagits av männen i 6 %, kvinnorna 5 %. Centralstimulerande 192

medel i injektion hade tagits i hela materialet av ca 0,5 %, samma storleksordning gäller erfarenheter av morfin, opium och LSD. Cannabisbruket verkade att som regel vara sporadiskt. 2. Debutomständigheter (cannabis): 25 % hade debuterat utomlands, en tredjedel före 20-årsåldern, ungefär lika många före som efter påbörjandet av högre studier. Så gott som samtliga hade försetts med medlet av vänner. Rekryteringen uppvisade lika stora andelar (30 %) för 1966 och tidigare, 1967, och vårterminen och sommaren 1968. Tidsperioden höstterminen 1968 - mars 1969 (då undersökningen gjordes) uppvisar proportionsvis betydligt lägre siffra (11 % ) . 3. Exposition: 65 % uppgav sig känna någon som prövat cannabis, 12 % uppgav sig ha bekanta som »ofta använder» cannabis. 19 % uppgav sig ha blivit erbjudna pröva cannabis före 1968, 18 % under tiden 1968-1969. 4. Studenternas skattning av förekomsten av narkotikabruk bland studenter i Göteborg visade en grov överskattning av cannabisbruket, och i viss mån också betr. bruket av andra medel. 5. Data betr. dem som tagit cannabis: Flertalet kom från storstad, tillhörde de yngre studenterna och var inskrivna 1965 och senare. De var överrepresenterade bland studerande på den »beteendevetenskap'iga sektionen» (pedagogik, psykologi, socioloSOU 1969- 53

gi). De som tagit cannabis (och de för cannabis benägna bland dem som inte tagit cannabis) var i högre grad kritiska mot föräldrarnas normer och värderingar, ansåg i mindre utsträckning det vara viktigt att förbereda den framtida yrkesrollen, och hade i stor utsträckning politiska vänstersympatier.

titeter av lägre och högre ordning (familjen, ämneskamrater, studenter, amerikaner, medlemmar av den västerländska kulturen osv.). Ett mycket utmärkande drag för dem som tagit narkotika var också att lägga stor vikt vid att söka efter nya erfarenheter (»extremely important to seek new experience»).

2. »Students and Drugs». Drugs II: College and High School Observations», Blum R. H. and Associates, Jossey-Bass Inc., San Francisco 1969. Denna undersökning, vars frågeformulär till innehåll och konstruktion givit många uppslag till det formulär som vi använt, är en intervjuundersökning av drygt 1300 college- och high school-studerande övervägande i åldern 18-21 år. Bortfallet var obetydligt. Frekvensen av rapporterad användning av narkotika var i starkt stigande jämfört med tidigare undersökningar, och högre än i vår undersökning. Särskilt gäller detta hallucinogener (LSD m. fl.) och centralstimulantia peroralt, men också cannabis (dvs. marihuana). Blum fann ett konsekvent mönster av skillnader i erfarenheter och attityder mellan dem som tagit narkotika och dem som inte gjort det. De förra kom i större utsträckning från familjer med hög inkomst, med konflikt mellan föräldrars och studenters värderingar, och från familjer som flyttat omkring. De karakteriserades bl. a. av att i större utsträckning läsa humaniora och beteendevetenskaper, vara missnöjda med sin studiesituation, och att inte finna utbildningen relevant för livs- och yrkesmål. Däremot fanns inga skillnader i fråga om betyg. De var pessimistiska om sin framtid, religiöst ointresserade och tyckte att livet tedde sig annorlunda än de väntat. Vidare hyste de oftare misstro mot auktoriteter, ansåg politiskt deltagande och aktivism mycket viktiga, upplevde en förändring av sina politiska sympatier från föräldrarnas och i riktning åt vänster, och sympatiserade mycket ofta med vänsterriktningar. De upplevde sig som utanför en rad sociala idenSOU 1969: 53

5 Case-finding survey angående narkotikamissbrukare kända av olika myndigheter i Stor-Stockholm under tiden den 1 juli—31 december 1967 Gunborg Frej

5.1 Inledning Denna undersökningsrapport behandlar en s. k. case-finding survey av narkotikamissbruksfall, som under en viss bestämd tidsperiod inom ett visst bestämt område var kända av olika myndigheter, främst med sociala eller sjukvårdande uppgifter. Undersökningen omfattade tidsmässigt sista halvåret 1967 och geografiskt det s. k. storstockholmsområdet. 1 Målsättningen var att få en grov uppskattning hur många narkotikamissbrukare av olika slag, som var kända av olika myndighetstyper inom ovan angivna tidsperiod och område. 5.2 Undervisningens

5.3 Tillvägagångssättet av undersökningen

vid

genomförandet

Undersökningsmaterialet kan sägas avgränsas genom följande steg vid bestämningen av undersökningens geografiska område

planläggning

Undersökningen beslöts av narkomanvårdskommittén. Genomförandet uppdrogs till Socialmedicinska institutionen, Karolinska institutet. Planläggningen påbörjades våren 1967. Ett enkätformulär utformades. 2 Vid de berörda myndigheterna 3 skulle alla tjänstemän, som i sin arbetsutövning kom i kontakt med narkotikamissbrukare, 4 rapportera dessa fall på enkätformulären till Socialmedicinska institutionen. Efter skrivelser till förvaltningscheferna för de olika myndigheterna insände dessa namn- och adressförteckningar på den personal som skulle deltaga i undersökningen. 5 Förteckning med namn och adresser på 194

alla läkare inom det aktuella området införskaffades också. I juni månad 1967 utsändes skrivelser och enkätformulär till de personer som enligt ovan skulle tjänstgöra som uppgiftslämnare vid undersökningen. Den 8 september 1967 övertog författaren till denna rapport administreringen av undersökningen.

1 Exakt redogörelse för undersökningsområdet lämnas i avsnittet »Tillvägagångssättet vid genomförandet av undersökningen». a För enkätformulärets innehåll redogörs i avsnittet »Tillvägagångssättet vid genomförandet av undersökningen». 3 De myndigheter som deltog i undersökningen anges i avsnittet »Tillvägagångssättet vid genomförandet av undersökningen». 4 Någon definition av begreppet narkotikamissbruk resp. -missbrukare lämnades ej till de personer som skulle deltaga i undersökningen. Enkätformuläret har som rubrik: »Kartläggning av Medicin- och Giftmissbruk». I själva formuläret meddelas som upplysning till dem som skall fylla i formulären, att »allt bruk av marihuana, haschisch och LSD klassas som missbruk». 6 Dock ej barnavårdsnämnden och skolorna i Stockholm samt polisdistrikten inom undersökningsområdet. Dessa myndigheter ville själva sköta informationen till tjänstemännen.

SOU 1969: 53

och myndighetstyper samt genom sättet att insamla materialet med hjälp av vissa nyckelpersoner. I. Det geografiska område som denna »case-finding survey» eller kartläggning omfattar är Stockholms stad och den s. k. inre förortszonen i storstockholmsområdet. I denna zon ingår följande kommuner: Boo, Botkyrka, Dandcryds köping, Djursholms stad, Huddinge, Järfälla, Lidingö stad, Märsta, Nacka stad, Saltsjöbadens köping, Sollentuna köping, Solna stad, Sundbybergs stad, Tyresö, Täby köping, Upplands Väsby, Österhaninge. II. Uppgiftslämnande myndigheter i de ovan nämnda kommunerna har indelats i följande grupper: 1. Socialvårdsmyndigheter. 2. Polisen. 3. Kriminalvårdsmyndigheter. 4. Skolor. 5. Sjukhus och privatpraktiserande läkare som bedriver psykiatrisk sjukvård. 6. Somatisk sjukvård. 7. Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL). 1. Socialvårdsmyndigheterna är utanför Stockholms stad samtliga socialvårdsbyråer i egenskap av verkställande organ för barnavårdsnämnd, socialnämnd och nykterhetsnämnd. Uppgiftslämnande myndigheter för socialvården i Stockholms stad består av arbetsvårdsnämnden, barnavårdsnämnden, nykterhetsnämnden och socialnämnden. Dåvarande Kungl. Socialstyrelsens skolbyrå har även lämnat uppgifter och har förts till denna grupp. 2. De polisdistrikt som omfattar eller berör delar av undersökningsområdet är Stockholm, 1 Danderyd, Handen (kommunerna Tyresö och Österhaninge), 2 Huddinge (kommunerna Huddinge och Botkyrka), Jakobsberg. Lidingö, Märsta (Märsta kommun), Nacka (Boo kommun, Nacka stad och Saltsjöbadens köping), Sollentuna, Solna (städerna Solna och Sundbyberg), Täby (Täby köping). 3. Fångvårdsanstalten Långholmen, skyddskonsulenterna inom undersökningsområdet samt Skyddsvärnet i Stockholm. SOU 1969: 53

4. Samtliga skolor som faller under de kommunala skolmyndigheterna. 5. Förutom samtliga mentalsjukhus, psykiatriska och barnpsykiatriska kliniker samt läkare som uppgivit att de utövar psykiatrisk sjukvård ingår i denna grupp även specialpolikliniken vid Rålambshovs sjukhus, alkoholpolikliniken vid Mariapolikliniken (utom vad gäller personer under 21 år, då uppgifterna kommit via barnavårdsnämnden i Stockholm), Norra polikliniken och Stadshagspolikliniken. 6. I denna grupp ingår alla andra sjukhus och läkare som inte tillhör någon av de föregående grupperna. 7. RFHL har fått utgöra en egen grupp, då det inte är underställt någon myndighet. III. Uppgiftslämnarna inom de ovan angivna myndighetsgrupperna fördelar sig efter yrkeskategori enligt tabell 1 nedan. Ett visst »bortfall» av uppgiftslämnare skedde under tiden undersökningen pågick. Tabell 2 nedan visar hur många personer av olika yrkeskategorier som meddelat, att de av olika anledningar ej skulle räknas som uppgiftslämnare. Som framgår av tabell 7 är det många uppgiftslämnare som Tabell 1. Antal personer i olika yrkeskategorier som erhöll enkätformulär. Yrkeskategori

Antal personer Procent

Läkare 2 440" 43 Socialvårdstjänstemän (inkl. kuratorer) 654 12 Sjuksköterskor 221 4 Psykologer 81 1 Rektorer, lärare 80 1 Poliser 2 127* 38 Andra yrken 25 0 Totalt antal personer 5 628 100 1 Polisen i Stockholm deltog endast under tiden den 1/10-31/12 1967. 2 De aktuella kommunerna inom distrikten anges inom parenteserna. 3 Det stora antalet läkare beror på att skrivelser och enkätformulär utgick till samtliga läkare inom undersökningsområdet. 4 Som tidigare nämnts i not 4 sid 194 ombesörjde polisen distributionen av enkätformulären och informationen angående undersökningen internt. Den angivna siffran härrör från uppgifter från polisen efter undersökningstidens slut.

Tabell 2. »Bortfallets» fördelning på yrkeskategorier och orsak. Yrke Läkare Soc.-vårdare Sjuksköterskor Psykologer Rektorer Poliser övrigt

Arbetar ej nu

Ej angiven orsak

Adressaten okänd

205 14 4

17 1

2 3 2

— — — —

— 7

— — Totalt

1 Ej kontakt med nark.

3 21

— — — —

Totalt 281 (12%) 18 (3%) 6 (3%) 0 (0%) 7 (8%) 0 (0%) 3(1%) 315(6%)

Procenttalen inom parentes anger »bortfallsprocenten» för de olika yrkeskategorierna.

inte insänt några formulär men ej meddelat, att de inte har haft kontakt med narkotikamissbrukare i sitt arbete under den aktuella tidsperioden. Totalt var det endast 6 % av de 5 628 personer, som engagerades i undersökningen, som meddelade, att de ej kunde lämna några uppgifter. Som väntat är det i huvudsak läkare som meddelat, att de ej kommer i kontakt med narkotikamissbrukare i sitt arbete. Läkare av alla kategorier fick, som tidigare angetts i not 1 under tabell 1, enkätformulär utan att först tillfrågas, om de kunde ha uppgifter att lämna, övriga yrkeskategorier fick formulär endast om chefen för myndigheten i fråga ansåg, att de kunde komma i kontakt med narkotikamissbrukare i sitt arbete. Att inte någon polis meddelat, att han inte har några uppgifter att insända kan förklaras med att de enskilda poliserna inte haft någon direkt kontakt med undersökningsadministrationen. Som angavs i avsnittet »Undersökningens planläggning», utsändes i samband med att undersökningen började en informationsskrivelse och enkätformulär till varje uppgiftslämnare; med de i samma avsnitt angivna undantagen. Påminnelsebrev med förnyad information om undersökningens syfte och metod utsändes den 27 september och den 15 december 1967. 5.4 Bearbetning Som tidigare nämnts är undersökningen en case-finding survey. Undersökningsinstru196

mentet är ett enkätformulär, innehållande följande undersökningsvariabler: I. Bakgrundsvariabler: Kön, ålder, civilstånd, nationalitet, yrke, kommun, församling (endast för Stockholms stad). II. Narkotikavariabler: Preparat, intagningssätt, missbrukstid, missbrukstyp, 1 gulsot, spritmissbruk. III. Övriga undersökningsvariabler: Grund till uppgifterna, uppgifternas tillförlitlighet, uppgiftsmyndighet, uppgiftslämnarens tjänsteställning. Undersökningsenhet är individen vilken rapporterats som narkotikamissbrukare. Samma individ kan ha rapporterats av flera uppgiftslämnare. Först sorterades enkätformulären för varje uppgiftslämnande myndighet efter individernas födelsedata. Endast en uppgift för varje individ från samma myndighet medtogs vid bearbetningen. Därefter jämfördes varje myndighet parvis med övriga myndigheter. Antalet uppgiftslämnande myndighet per individ varierade mellan en till fem. Alla uppgifter som inkom efter den 1 januari 1968 har kontrollerats angående tidpunkten då personen ifråga hade kontakt med den myndighet som insänt uppgifterna. De uppgifter som ej avsåg undersökningstiden den 1/7-31/12 1967 medtogs ej i bearbetningen. Nästa steg i bearbetningen var att utarbeta ett kodschema för ovannämnda undersökningsvariabler. De insamlade uppgif1 Om missbruket sker tillfälligt, periodiskt eller vanemässigt.

SOU 1969:53

terna överfördes enligt detta kodschema till ett särskilt stansunderlag, varefter materialet bearbetades maskinellt. D å det förekom mer än en uppgiftslämnare för samma individ, fanns det ofta olika svar på frågorna (vilket kan ses som bevis för att reliabiliteten är låg). Då olika uppgifter förekom skulle följande kodningsregler tillämpas: Först skulle hänsyn tagas till uppgiftslämnarnas möjlighet eller förmåga att bedöma ett tillstånd eller företeelse. Om det t. ex. från en infektionsklinik meddelats, att en person haft gulsot, men andra uppgiftslämnare uppgivit, att så ej varit fallet, har uppgiften från infektionskliniken bedömts som den korrekta. Samma har varit förhållandet vad gäller uppgiften angående spritmissbruk. Uppgifter från nykterhetsnämnder, psykiatrer och dylika uppgiftslämnare, som är uppmärksamma på patienters alkoholvanor, har ansetts vara mer tillförlitliga än andra myndigheters. Då olika uppgifter förekommit från två likställda myndigheter, vilket varit sällsynt med undantag av svar som avser missbrukstidens längd och missbrukstypen, följdes nedanstående principer. Vid den förstnämnda variabeln, missbrukstidens längd, har s. k. »fällande» princip använts och vid variabeln missbrukstyp »friande». Detta innebär att vid två olika tidsangivelser har den längsta tiden kodats och vid missbrukstypen svaret »tillfälligt» i stället för »periodiskt» och det sistnämnda i stället för »vanemässigt». Med undantag av dessa fyra omnämnda variabler är svarskoderna inte exklusiva, varför man kunnat ta hänsyn till olika uppgifter från olika uppgiftslämnare. Då det i enstaka fall förekom olika uppgifter för bakgrundsvariablerna, kontrollerades uppgifterna i folkbokföringsregisterna. Brist på information och motivation hos den enskilde uppgiftslämnaren, liksom den extra arbetsbörda ifyllandet och insamlingen av data innebär, är faktorer som man hela tiden måste beakta vid bedömningen av undersökningsresultaten. Det är en felkälla som ej kan kontrolleras eller mätas. Validiteten och reliabiliteten i de uppgifter SOU 1969: 53

som sänts in går inte heller att mäta i denna undersökning. Här skall endast påpekas vissa brister i undersökningsinstrumentet och i samband därmed upplysningar som lämnats av uppgiftslämnare samt iakttagelser vid bearbetningen (kodningen, se även föregående stycke). Formuleringarna av vissa frågor och i synnerhet svarsalternativ i enkätformuläret är ur metodisk synpunkt inte invändningsfria. Definitioner eller information om vad som skall mätas med de olika frågorna har, med undantag av en fråga, ej lämnats till de personer som skulle fylla i formulären. Då det t. ex. finns svarsalternativ som lätt kan uppfattas på olika sätt av uppgiftslämnarna påverkar detta naturligtvis resultatens tillförlitlighet i negativ riktning. Det begränsade utrymmet vid s. k. öppna svar har gjort att det ibland varit svårt att veta till vilken delfråga svaren skall hänföras. Detta gäller främst fråga 1, där även delfrågorna är oklart formulerade. 1 Även vid fråga 5 kan kritik i detta avseende framställas. 1 Uppgifter inkom på 3 027 individer men för 368 var formulären ifyllda endast vad avser variablerna kön, ålder, nationalitet, intagningssätt, missbrukstid, grund till uppgifterna, myndighet och uppgiftslämnarens tjänsteställning. »Uppgiftsmyndighet» för dessa individer är dr. Nils Bejerots »stickmärkesundersökning» vid kriminalpolisen i Stockholm. Sammanlagt inkom uppgifter för 844 individer från denna »myndighet». För 476 individer förekom uppgifter även från andra myndigheter, varför samtliga variabler kunde bearbetas för dessa individer. De resterande 368 enkätformulären har emellertid inte kunnat bearbetas mer än vad avser de ovan uppräknade variablerna. Denna brist i materialet bör ihågkommas vid tolkningen av procenttalen, då dessa av ovannämnda anledning är beräknade på basen 2 659 individer för de variabler på vilka uppgift saknas i de nämnda 368 fallen. Vid bearbetningen sammanfördes uppgifterna från stickmärkesundersökningen 1

Se bilaga A, enkätformuläret. 197

Tabell 3. Uppgiftslämnarnas bedömning av svarens tillförlitlighet.

Tabell 4. Källorna till uppgifterna. Källa

Tillförlitliga Osäkra Vet ej Totalt

Antal

Procent

2 304 220 135 2 659

87 8 5 100

med dem från polisen i Stockholms stad, då de individer som blir föremål för stickmärkesundersökning är anhållna och intagna på arrestavdelningen vid kriminalpolisen i Stockholm. Graden av tillförlitlighet för de lämnade uppgifterna har skattats av uppgiftslämnarna. Tabell 3 visar resultatet härav. Många uppgiftslämnare har meddelat undersökningsledaren, att de ansåg det ytterst svårt att fylla i frågeformuläret, då de ansåg sig sakna information angående sina klienters narkotikavanor och situation. Det är därför överraskande att i tabell 3 finna, att uppgifterna för 87 % av de fullständigt ifyllda formulären har ansetts som tillförlitliga av uppgiftslämnarna. Man kan tänka sig två olika förklaringar härtill: om en tjänsteman med tystnadsplikt lämnar uppgifter till en undersökning av detta slag, gör han det endast för sådana fall som är säkert dokumenterade. Vidare kan man tänka sig att uppgifterna angetts som tillförlitliga i så stor utsträckning, antingen på grund av att uppgiftslämnarnas beteende påverkats av den vanliga benägenheten att försöka tillfredsställa undersökarens krav på honom, eller på grund av att det för uppgiftslämnaren själv känns otillfredsställande att uppge att uppgifterna är otillförlitliga, då det gäller upplysningar av konfidentiellt slag. Resultatet i tabell 4 styrker det förstnämnda antagandet, att uppgiftslämnarna huvudsakligen sänt in uppgifter angående narkotikamissbruk som är klart dokumenterat i journal- eller aktmaterial.

Personlig kännedom Akt- eller journalmaterial Intervju Personlig kännedom och akt eller journalmaterial Personlig kännedom och intervju Akt- eller journalmaterial och intervju Alla tre typerna av källor Annan källa Ej angiven källa Totalt

Pro

201 955 721

7 32 24

395 294 82 26 3 027

13 10 i 1 100

5.5 Rapporterade narkotikamissbruksfall i förhållande till uppgiftsmyndighet och uppgiftslämnare Som uppgavs i föregående avsnitt inkom uppgifter på 3 027 individer. Antalet inkomna enkätblanketter var, efter makulering vid mer än en uppgift från samma myndighet, 4 392. Tabell 5 visar hur antalet uppgifter fördelar sig på de 3 027 individer uppgifterna avsåg. Denna tabell visar att hela 69 % av individerna rapporterats endast från en myndighet. I tabell 6 kan man se hur de inkomna uppgifterna fördelar sig på de olika uppgiftsmyndigheterna. Den »myndighet» som lämnat de flesta uppgifterna är stickmärkesundersökningen, som svarar för 19 % av det totala antalet uppgifter. Fall som därutöver rapporterats från polisen i Stockholm är endast 95. Detta resultat beror förmodligen på att poliserna i Stockholm känner till Nils Bejerots stickmärkesundersökning och ansett

Tabell 5. Antal uppgifter per individ.

En uppgift Två uppgifter Tre uppgifter Fyra uppgifter Fem uppgifter Totalt

198 Antal

Antal

Procent

2 081 633 232 56 25 3 027

69 21 8 2 1 100

SOU 1969: 53

Tabell 6. Antal uppgifter per myndighet.

Totalt antal uppg. Procent

Myndighet

428 434 167 95 844 85 105 182 54 492 60 448 55 155 80 347 228 70 19 17 27

Barnavårdsnämnden i Stockholm Socialnämnden i Stockholm Nykterhetsnämnden i Stockholm Polisen i Stockholm Stickmärkesundersökningen Skolarna i Stockholm Socialvården utanför Stockholm Polisen utanför Stockholm Skolorna utanför Stockholm Mentalsjukhus och psykiatriska kliniker Specialpolikliniken vid Rålambshovs sjukhus Poliklinik 6 vid Roslagstulls sjukhus Andra infektionskliniker Övriga sjukhus och mottagningar Privatläkarmottagningar Fångvårdsanstalten Långholmen Kriminalvårdens frivård Socialstyrelsens skolbyrå Arbetsvårdsnämnden i Stockholm RFHL Okänd uppgiftslämnare

Totalt 4 392

att det varit tillfyllest att fallen rapporterats av honom. En annan förklaring till denna bristfälliga rapportering från polisen i Stockholm, som uppgivit, att ett mycket stort antal personer engagerats i denna undersökning, 1 kan vara, att det inte förekom någon direktkontakt mellan Socialmedicinska institutionen och de enskilda uppgiftslämnarna vid polisen. Några informations- eller påminnelsebrev har därför inte utgått till dessa. Ju fler led och anhalter som förekommer mellan en kommunikationskäl! a och mottagaren av ett meddelande, ju större risk föreligger för att meddelandet aldrig skall nå fram eller nå mottagaren i förvanskat skick. Mot detta kan man invända, att polisen utanför Stockholm sänt in ett ganska stort antal fall. Inte heller här förekom någon direktkontakt mellan den enskilda uppgiftslämnaren och undersökningsledningen. Polisen utanför Stockholm hade emellertid ordnat sin information och distribution av enkätformuläret på ett annat sätt än polisen i StockSOU 1969: 53

10 10 4 2 19 2 2 4 1 11 1 10 1 4 2 8 5 2 0 0 1 100

Antal uppgifter gemensamma med andra myndigheter 201 226 63 24 476 33 67 112 18 204 38 250 25 66 16 246 160 56 8 8 14 2311

holm. Man hade inom de olika distrikten utsett en person som hade kontakt med undersökningsledaren och som skötte kontakten med sina kolleger. Bland myndigheter som tycks ha kontakt med ett stort antal narkotikamissbrukare kan nämnas barnavårdsnämnden i Stockholm, socialnämnden i Stockholm, hepatitmottagningen vid Roslagstulls sjukhus, psykiatriska sjukvårdsorgan samt kriminalvården. Vad gäller den sistnämnda kan påpekas, att det är anmärkningsvärt få rapporter från frivården i förhållande till antalet från Långholmen. Anmärkningsvärt få uppgifter har lämnats från skolorna. Det kan även här påpekas, att någon direktkontakt förekom ej mellan uppgiftslämnarna vid skolorna i Stockholm och undersökningsledningen. 2 Detta kan således vara en orsak till att antalet rapporterade fall är så lågt från denna uppgiftsmyndighet.

1 2

Se tabell 1 och not 2 där under. Se not 4 sid. 195.

I kolumnen längst till höger i tabell 6 kan man se hur många rapporter de olika uppgiftsmyndigheterna har gemensamt med andra myndigheter. Det bör påpekas att det inte är antalet gemensamma individer. Av tabell 5 har det framgått att antalet individer som rapporterats från mer än en uppgiftsmyndighet är 946. Narkotikamissbrukare som är rapporterade från myndigheter med polisiära eller kriminalvårdande uppgifter är kända av andra myndigheter i större utsträckning än vad som genomsnittligt gäller. De personer som rapporterats av privatpraktiserande läkare är minst kända hos andra institutioner. För att se vilka myndighetskombinationer som var vanligast utfördes korstabuleringar mellan de olika myndighetstyperna efter den indelning i sju grupper, för vilken redogjorts i avsnittet »Tillvägagångssättet vid genomförandet av undersökningen». I korthet blev resultaten följande: Vid två uppgiftslämnare är kombinationen polis-kriminalvård den vanligaste, därnäst polis-socialvård. Då det förekommer tre uppgiftslämnare för samma individ kommer de flesta uppgifterna från socialvård och polis, i nämnd ordning. En stor del av uppgifterna härrör från kriminalvårdande och sjukvårdande myndigheter. Även då det gäller personer som rapporterats från fyra eller fem myndigheter har de flesta uppgifterna inkommit från socialvård, polis och kriminalvård. Som sammanfattning av denna bearbetning kan man således konstatera, att ju fler rapporter som inflöt om en individ desto oftare befanns denne både erhålla socialhjälp och vara kriminaliserad. I tabell 1 har angivits hur uppgiftslämnarna fördelade sig på olika yrkeskategorier. Tabell 7 skildrar hur många uppgifter som inkommit från dessa olika yrkeskategorier. Om man jämför denna tabell med tabell 1 kan man se att den yrkeskategori som mest kommer i kontakt med narkotikamissbrukare i sitt arbete är socialarbetarna. 41 % av uppgifterna har lämnats av läkare. 865 uppgifter, ca hälften av alla läkaruppgifterna, har lämnats av en läkare

200 Tabell 7. Antal uppgifter per yrkestyp. Antal uppg.

Yrkestyp

1793 Läkare Socialvårdstjänstemän (inkl. kuratorer) 1 225 Sjuksköterskor 920 Psykologer 62 Rektorer, lärare 12 277 Poliser 54 Övervakare 18 övriga yrken Okänt 31 Totalt antal uppgifter 4 392

Pr 41 28 21 1 0 6 1 0 1 100

vid vardera av uppgiftsmyndigheterna poliklinik 6 vid Roslagstulls sjukhus, fångvårdsanstalten Långholmen och Socialstyrelsens skolbyrå. Antalet läkare, i förhållande till yrkeskårens storlek, som deltagit i undersökningen är därför inte stort. Antalet sjuksköterskor är ännu mindre. 92 % av de uppgifter som i tabell 7 uppgivits ha lämnats av sjuksköterskor har lämnats från stickmärkesundersökningen, där en sjuksköterska har skött rapporteringen. Som redan nämnts under tabell 6 har poliser och rektorer/lärare lämnat anmärkningsvärt få uppgifter-

5.6 De rapporterade

narkotikamissbrukarna

Undersökningsvariablerna, som avser de enskilda narkotikamissbruksfallen, har presenterats i avsnittet »Bearbetning». De har där delats in i två grupper: bakgrundsvariabler och narkotikavariabler. Undersökningsresultaten skall här presenteras i samma ordning. Frågeställningarna har varit följande: 1. Vad är det för grupper i samhället som är kända som narkotikamissbrukare av olika samhällsorgan? 2. Vilka missbruksvanor förekommer?

5.6.1 Bakgrundsvariablerna Antalet män är ungefär tre gånger så stort som antalet kvinnor. Om man jämför med normalpopulationen i undersökntngsSOU 1969: 53

Tabell 8. Bakgrundsvariabler. Kön Män

Kvinnor

Totalt

2 254 (74 %)

773 (26 %)

3 027 (100 %)

Ålder —15 år

16-17

18-20

21-25

26-30

31-40

41-

Totalt

221 (7%)

333 (11%)

579 (19%)

737 (24%)

409 (14%)

447 (15%)

301 (10%)

3 027 (100 %)

Civilstånd Ogifl

Gift

Frånskild

Änka/änkl.

Okänt

Totalt

1948 (73 %)

271 (10 %)

341 (13 %)

23 (1 %)

76 (3 %)

2 659 (100 %)

Svensk

övriga Norden

övriga Europa

Utomeuropeisk

Okänt

Totalt

2 973 (98 %)

39 (1 %)

7 (0 %)

2 (0 %)

6 (0 %)

3 027 (100 %)

Soc.gr. 1

Soc. gr. 2

Soc. gr. 3

Stud.

Hemmafru

7 (0 %)

364 (14 %)

Nationalitet

Yrke

1 144 (43 %)

422 (16 %)

50 (2 %) 1 Av dessa var 217 grundskoleelever och 205 andra studerande.

området är kvinnorna alltså starkt underrepresenterade. Om man däremot jämför med statistik över grupper med avvikande beteende, är denna könsfördelning överraskande i motsatt riktning. Kvinnorna brukar t. ex inom nykterhetsvården utgöra ca 5 % av klientelet och inom kriminalvården som helhet ca 8 %.i Medianåldern är 23,6 år. 61 9j av de rapporterade fallen var under 26 år. Det är ca dubbelt så stor andel som i normalpopulationen. 2 30 % av materialet finns i åldersgruppen 16-20 år, 25 "n i åldersgrupperna över 30 år. Da åldersfördelningen inte alls motsvarar ilderspyramiden för undersökningsområde., är det svårt att i en enkel frekvenstabel göra några jämförelser med normalSOL 1969: 53

Saknar anst.

Totalt

672 (25 %)

2 659 (100%)

populationens fördelning på olika civilstånd. I tabell 11 skall dock dylika jämförelser göras. En fjärdedel av de 2 659 personer för vilka det finns uppgift om sysselsättning saknade anställning. Det är troligt att denna siffra är för låg. I enkätformuläret frågas nämligen endast efter »yrke eller huvudsaklig sysselsättning». Det finns ingen fråga, huruvida personen vid undersökningstillfället arbetade eller ej. Således är det troligt att uppgiftslämnarna ibland besvarat denna fråga med det yrke som individen tidigare haft eller med den titel som 1 SOS, Socialvården 1965; SOS, Kriminalvården 1966. * Statistisk Årsbok för Stockholms stad, 1967.

finns registrerad. Personer med yrken som klassificerats som socialgrupp 1 eller 2 enligt valstatistikens indelning är klart underrepresenterade. Socialgrupp 1 utgör endast 0 , 2 % och socialgrupp 2 1 4 % , medan socialgrupp 3 står för 43 % av fallen. Om man borträknar grupperna studerande, hemmafruar och dem som saknar anställning, blir den procentuella fördelningen mellan socialgrupperna följande: Soc. gr. 1: 0,5 % , Soc. gr. 2: 2 4 , 0 % , Soc.gr. 3: 7 5 , 5 % . Då man tolkar dessa siffror, bör man komma ihåg att detta inte är en undersökning genom vilken man skall undersöka narkotikamissbruk i normalpopulationen. Undersökningen gäller, som tidigare framhållits förekomsten av narkotikamissbrukare som är kända av olika myndighetstyper. För alla slag av registrerat avvikande beteende är alltid socialgrupp 1 och 2 underrepresenterade. Även om man således måste räkna med »mörktal», måste man nog antaga att det är vanligare med narkotikamissbruk i lågstatusgrupper än i högstatusgrupper. Utländska medborgare tycks enligt resultatet i denna tabell inte vara något problem vad gäller narkotika för de myndigheter som deltagit i undersökningen. De två återstående bakgrundsvariablerna, bostadskommun och -församling, har av tabellariska skäl fått bilda egna tabeller. Tabell 9 visar hur antalet missbruksfall fördelar sig på de kommuner som ingår i undersökningen. Tre fjärdedelar av missbruksfallen var bosatta i Stockholms stad. Även om man tar hänsyn till befolkningsunderlaget, har myndigheterna i Stockholm fler narkotikamissbrukare bland sitt klientel än vad som är fallet i förortskommunerna. De personer som var bosatta i Stockholm har undersökts även vad gäller vilken bostadsförsamling de tillhörde. I tabell 10 nedan har församlingarna sammanförts stadsdelsvis. Då det inte med hjälp av församlingskoder går att avgränsa stadsdelarna Vasastaden och Norrmalm, har dessa två stadsdelar sammanförts i tabellen. Söderort och Södermalm är de stadsdelar från vilka huvuddelen av fallen rap-

202 Tabell 9. Antal missbruksfall per kommun. Kommun

Antal

Procent

Stockholm Boo Botkyrka Danderyd Djursholm Huddinge Järfälla Lidingö Märsta Nacka Saltsjöbaden Sollentuna Solna Sundbyberg Tyresö Täby Upplands Väsby österhaninge Annan mantalsskrivningskommun Okänt Totalt

1 999 13 10 18 2 60 27 33 16 36 6 25 69 50 33 27 3 31

75,1 0,4 0,3 0,6 0,0 2,2 1,0 1,2 0,6 1,3 0,2 0,9 2,5 1,8 1,2 1,0 0,1 1,1

164 37 2 659

6,1 1,3 100

porterats. Största antalet narkotikamissbrukare hade Enskede församling, 295 eller 15 % . Detta gäller även i förhållande till folkmängden i församlingen. Hägerstens församling svarade för 14 % , 288 personer. I tabell 11 har bakgrundsvariablerna ålder och kön hållits konstanta vid korstabulering med variablerna civilstånd, yrke - socialgrupp och bostadsort. I den första avdelningen i tabellen ser man att antalet ensamstående är oproportionerligt stort och gifta oproportionerligt litet. Om man jämför procenttalen i de olika åldersgrupperna för varje civilståndstyp med motsvarande statistik för Stockholms stad, visar sig följande resultat vara de mest

Tabell 10. Antal missbruksfall fördelade efter stadsdel. Stadsdel

Antal

Procent

Vasastaden och Norrmalm Östermalm Kungsholmen Södermalm Västerort Söderort Totalt

144 88 116 414 231 1 006 1 999

7 4 6 21 12 50 100

SOU 1969: 53

Tabell 11. Civilstånd, yrke och bostadsort i relation till ålder och kön. Ålder och kön. —15 år 16-17 M

Kv M

202 128 74

Totalt

2 659

Civilstånd Ogift Gift Frånskild Änka/änkling Okänt

1948 128 74 271 341 23 76

Yrke-Soc.grupp 371 1 1 Soc.gr. 1 och 2 2 1 1 144 Soc.gr. 3 Grundskole- och andra 422 122 71 studerande 722 s 4 1 Sakn. anst. eller hemmafru Bostadsort Stockholm ö v r i g a kommuner Annan ort/okänd 1 2

1999 459 201

80 48 43 20 5 6

18-20

Kv M

21-25

Kv M

26-30

Kv M

31^10

Kv M

41-

Kv M

380 306 74

274 200 74

190 106 374 125 415 116 178 31 133 10 1 36 20 48 18 54 31 2 18 19 44 24 102 29 1 2 1 1 2 14 6 13 1 15 3

58 10 42 21 74 29 8 11 18 3

3 57

19 34 14 181

42 29 29 328

33 50 25 47 180 13

66 20 177 14

41 8 85 16

48 82

37 59 36 101

20 40

7 74

11 2 42 34

2 61 40

2 72 50

96 361 117 217 63 27 87 29 41 7 8 35 15 25 4

241 55 35 14 30 5

166 59 18 11 16 4

296 506 644 357 190 106 375 131 483 161 283 74

132 73 291 40 24 63 18 9 21

41 85

Soc.gr. 1, 7 personer Varav hemmafruar 50 personer

Tabell Ila.

Vertikal procentfördelning av tabell 11. Ålder och kön.

Totalt Civilstånd Ogift Gift Frånskild Änka/änkling Okänt Yrke-Soc.grupp Soc.gr. 1 och 2 Soc.gr. 3 Grundskole- och andra studerande Sakn. anst. eller hemmafr. Bostadsort Stockholm Övriga kommuner Annan ort/okänd SOU 1969: 53

—15 16-17 18-20 21-25 26-30 31-40 4 1 M Kv M Kv M Kv M Kv M Kv M Kv M Kv 380 274 202 296 506 644 357 2 659 128 74 190 106 375 131 483 161 283 74 306 74 200 74 73 100 100 100 100 100 95 86 72 63 42 10 1 7 12 17 24 13 2 4 12 16 32 1 3

1 2

18 9 13 48

32 22

29 14 21 28 37 39 4 15 9 4

22 27 59 19

21 11 43 22

4 3 1 15 46 20 54

1 36 68

5 1

14 43

1 1

16 27

95 96 25 3 1 43

35 16 15 34 27 31

8 4 18 46

75 17

63 65 34 27

69 21

69 23

78 17

75 73 77 85 18 18 14 9

2 30

43 14 18 42 33 39 1 1 5 4

6 20 18 34 68 29 64 18

73 21

79 74 11 19

83 80 9 15

10 7

8 5

avvikande: Av männen i åldersgruppen 3 1 40 år är 44 % ogifta. Motsvarande siffra för åldersgruppen 30-44 år i Stockholms stad är 20 %. I samma åldersgrupp är 33 % frånskilda, mot 7 % i normalbefolkningen. 39 % av kvinnorna i detta material är frånskilda i den ovan nämnda åldersgruppen, medan jämförelsesiffran är 9 %. Den tredje typen av ensamstående, änkor/änklingar, motsvarar i stort sett förekomsten i normalbefolkningen. Andelen gifta är anmärkningsvärt liten i åldersgrupperna över 25 år för båda könen. Avvikelserna från normalmaterialet är dock i detta avseende betydligt större för männen. Av 306 män i den tidigare nämnda åldersgruppen är endast 18 % gifta. Procentsiffran för jämförclsestatistiken är 72 %.1 I alla åldersgrupper utom den högsta, 41 år eller mer, är kvinnornas andel större än männens i socialgrupp 2.2 Detta sammanhänger med att till socialgrupp 2 räknas affärsbiträden och kontorsanställda, vilka är överrepresenterade bland kvinnorna. I åldersgruppen 16-17 år dominerar gruppen arbetslösa bland pojkarna, 43 %. Även bland flickorna är denna andel stor, ungefär en tredjedel. I åldersgrupperna över 20 år är det en markant skillnad mellan könen ifråga om arbetslöshet. Till en del skulle denna skillnad kunna förklaras av att andelen gifta är högre bland kvinnorna och att hemmafruarna därför skulle kunna ha påverkat resultatet. Skillnaderna mellan procenttalen »gifta» och »saknar anställning» för kvinnorna är dock så stora att hemmafruarna inte i nämnvärd grad kan ha påverkat detta resultat. Ju äldre narkotikamissbrukaren är, ju vanligare är det att han bor i Stockholm. I den yngsta åldersgruppen kommer ca två tredjedelar från Stockholm och i den äldsta ca fyra femtedelar. Den tidigare förmodade bristfälliga rapporteringen från skolorna i Stockholm kan naturligtvis ha påverkat detta resultat.

5.6.2 Narkotikavariablerna I detta avsnitt skall narkotikavariablerna och därmed den andra frågeställningen behandlas. Fråga 1 i enkätformuläret lyder: »Vilket eller vilka medel missbrukas?» Svaret skulle uppdelas i a) främst och b) även. Vid bearbetningen visade det sig att en mängd olika kombinationer av preparat hade angivits på båda delfrågorna. Av denna anledning gjordes en korstabell för »främst använda medel» (tabell 12) och en likadan korstabell för »även använda medel». Den sistnämnda presenteras endast i sammandrag (tabell 13). Det viktigaste resultatet i dessa tabeller är den helt dominerande roll centralstimulerande medel spelar. 1 678 personer, 63 %, har uppgivits använda dylika medel enligt tabell 12. 70 av dessa använder det i kombination med opiater. Preludin är det vanligaste medlet bland de centralstimulerande; 1 487 personer, 57 %, använder det i eller utan kombination med andra medel. 670 personer har centralstimulantia som bipreparat. De flesta av dessa hade dock samma typ av preparat också som huvudpreparat. Efter korrigering för dubbelräkning visade sig hela materialet innehålla 1 855, 7 0 % , missbrukare av centralstimulerande medel. 159 personer, 6 %, är i första hand opiatmissbrukare. Av dessa är det, som ovan nämnts, 70 personer som också har något centralstimulerande medel bland de främst använda. 76 individer, 3 %, har ingen annan typ av huvudpreparat. 294 har uppgivits ha opiatpreparat som »även använt medel». Om man därifrån borträknar de 83 personer som också har ett dylikt preparat som huvudmedel, blir det sammanlagt 370 personer, 14 %, som missbrukar opiater. 483, 18 %, har cannabispreparat som huvudsakligt medel; 368, 1 4 % , utan något annat huvudpreparat. Totalt är det 731 1 Statistisk Årsbok för Stockholms stad, 1967, sid 12, tabell 15. Jämförelsetalen är från den 1/11 1966. 1 Angående socialgrupp 1 se not 1 till tabell 11.

SOU 1969: 53

Tabell 12. Främst använda medel.

Totalt Totalt

2 659 100 % 1. Preludin 1024 39% 2. Ritalina S 71 3 % 3. Andra CS 110 4 % 1+2 392 15% 1+3 28 1% 2+3 10 0 % 1+ 2+3 43 2 % Annat* 88 3 % Vet ej 225 8 % Inget av dessa mede 667 2 5 %

2 1 Opia- Lugn/ 3 » ter Sömn Cann. 1+2 130 5% 17 4 14 14 1 2 2

235 9% 18 2 6 2

454 3 17% 0 % 49 1 2 17 2 1

1 + 3 2+ 3

1 + 2 LSD 2 Vet + 3 m.m. ej

22 1% 5

3 0% 2

4 0%

57 2% 19

2 2

2 22 2

5 1

225 8%

2 3 13

1 Inget av dessa medel 1 526 57% 914 64 84 330 24 6 30 74

225 76

1 Cann. = cannabis. 8 m. m. = andra hallucinogener 8 CS=centralstimulerande medel. 4

Här ingår främst s. k. lösningsmedel men även alla oklassificerbara preparat.

personer, 27 %, som använder cannabis. 245, 9 % , missbrukar sömnmedel eller lugnande medel, varav 40 i kombination med annat huvudpreparat. Det är således 205,8 % , som har lugnande- eller sömnmedel som enda huvudpreparat. Sammanlagt är det 323, 1 2 % , som missbrukar denna typ av preparat. Tabell 14 är en summarisk sammanfattning av vad som sagts ovan eller vad som framglr av tabell 12. Samtliga procenttal har liksom tidigare räknats med 2 659 som bas. Tabellerna 12-14 har således visat, att centralstimulantia är den mest använda preTabell 13. Även använda medel. Preparat

Antal

Procent

Opiater Centralstimulantia Cannabis Lugnande-, sömnmedel Opiater och centralstimulantia Andra kombinationer med opiater Andra kombinationer med centralstimulantia Annat Okänt Inget bipreparat Totalt

112 455 158 105

4 17 6 4

107 93 225 1222 2 659

4 3 9 48 100

SOU 1969: 53

parattypen men att det även förekommer ett utbrett biandmissbruk. Tabell 15 är en sammanställning av frekvenser och procenttal för övriga variabler som avser missbruksvanor. Vid läsning av tabellerna 12-15 får man den uppfattningen att »medelknarkaren» vanemässigt missbrukar centralstimulerande medel genom injektion och att hans missbruk pågått 1-2 år. Tabell 16 är ett försök att undersöka vilka missbruksmönster som förekommer. Konstruktionen av de olika preparatgrupperna bygger på en vag uppfattning om att preparaten kan inplaceras på en skala efter »farlighetsgraden» hos de olika preparaten. Indelningen, eller tillvägagångssättet över huvud, är inte invändningsfri men har bedömts som en praktisk arbetsindelning. Om en individ missbrukar flera av de olika preparattyperna, har han placerats i den grupp som ligger längst till vänster i tabellen av de aktuella typerna. En person som t. ex. använder något centralstimulerande medel men också röker hasch har hänförts till den förstnämnda typen av missbrukare. Då det gäller intagningssättet har ett liknande tillvägagångssätt använts. Alla personer som uppgivits injicera, i eller utan kombination med andra intagningssätt, har förts till gruppen »injektion». En

Tabell 14. Totala antalet personer för olika typer av preparat.

Preparattyp Opiater Centralstimulerande Cannabis Lugnande-/sömnmedel LSD el. dyl. Annat

Totalt Antal

370 1 855 731 323

14 70 27 12

— —

Huvudpreparat Antal %

— —

159 1 678 483 245 57 88

6 63 18 9 2 3

Tabell 15. Narkotikavariabler utom missbruksmedel. Intagningssätt Sniffning/ rökning Oralt 311 (10 %)

366 (12 %)

Inj. 1405 (46 %)

Sn./rökn. + oralt

Sn./rökn. + inj.

Oralt + inj.

Samtl. 3 typer

Okänt

Totalt

114 (4 %)

216 (7 %)

315 (10 %)

162 (5 %)

138 (5 %)

3 027 (100%)

Missbrukstid Tillfälligt 1-2 mån. 3 -12 mån. 108 (4 %)

159 (5 %)

518 (17 %)

1-2 åt

3-6 år

1019 (34 %)

687 (23 %)

7 år el. mer

Okänt

Totalt

343 (11 %)

193 (6 %)

3 027 (100%)

Missbrukstyp Tillf. Periodiskt Vanemäss

Okänt

Totalt

491 (18 %)

695 (26 %)

1 148 (43 %)

325 (12 %)

2 659 (100%)

Gulsot Nej 932 (35 %)

Ja 946 (36 %)

Troligen 84 (3 %)

Okänt 697 (26 %)

Totalt 2 659 (100%)

Antal gånger gulsot Ig 2 gg

3 gg

4 gg

Okänt

Totalt

859 (91 %)

11 (1 %)

4 (0 %)

14 (1 %)

946 (100%)

Årtal för senaste gång en gulsot 1967 1966 1965

före 1965

Okänt

Totalt

617 (65 %)

63 (7 %)

18 (2 %)

946 (100%)

58 (6 %)

145 (15 %)

103 (11 %)

A Ikoholmissbruk Nej Ja

Vet ej 1

Totalt

1 317 (50 %)

657 (25 %)

2 659 (100%)

685 (26 %)

1 I enkätformuläret står svarsalternativet »osäkert». Det är därför svårt att veta vad som avsetts vid detta svarsalternativ. Man skulle kunna tänka sig att somliga menat att det eventuellt föreligger alkoholmissbruk.

206 SOU 1969: 53

person som både sniffar eller röker och tar oralt har förts till gruppen »sniffning/rökning». Med anledning av att det i de olika grupperna ingår åtskilliga individer med biandmissbruk ter sig vissa celler i första avdelningen av tabellen oförklarliga. Tendenserna framträder dock klart. De flesta individer som missbrukar opiater eller centralstimulantia injicerar, medan de som använder lugnande mediciner eller sömnmedel intar sina medel genom munnen. Som tidigare nämnts är typvärdet 1-2 år för den beräknade missbrukstiden. Medianmissbrukstiden är 2 år och 1 månad. För

opiatmissbrukare är typvärdet 9 år eller mer. Inte mindre än 30 % av fallen finns i denna klass. Typvärdet för dem som missbrukar sömn- eller lugnande medel är 3-4 år. Det är sällsynt med cannabisrökare som hållit på mer än två år. Detta hänger förmodligen samman med att nästan alla, 9 0 % , i denna grupp tillhör de tre lägsta åldersklasserna, vilket framgår av den nedersta delen av tabellen. Ungefär samma fördelning på missbrukstid uppvisar gruppen »annat», vilken till stor del består av thinnermissbrukare. 60 % av denna grupp är under 16 år. Nedre delen av tabellen behandlar bak-

Tabell 16. Preparattyperna i relation till övriga narkotikavariabler samt till ålder och kön. Främst använt medel Opiater Cs

Lugn/ Cannabis sömn

Annat medel

Okänt

Totalt

2 659

159 6%

1 608 60%

381 14%

205 8%

81 3%

225 8%

Intagningssätt Injektion Sniffn. /rökning Oralt Annat/okänt

1 730 425 366 138

136 8 11 4

1437 35 89 47

73 300 3 5

15 1 184 5

5 71 3 2

64 10 76 75

Missbrukstid — 5 mån 6—11 mån 1— 2 år 3— 4 år 5— 6 år 7— 8 år 9 årOkänt

341 314 914 460 147 97 195 191

9 8 30 33 15 10 48 6

158 187 646 308 92 64 99 54

128 92 117 17 2

27 16 20 8

2 23

9 2 41 57 26 16 38 16

2 3 5

10 9 60 37 12 5 5 87

Typ av miisbruksvanor Tillfälligt Periodiskt Vanemässigt Annat/okänt

491 695 1 148 325

7 17 124 11

229 487 774 118

171 60 100 50

21 52 100 32

29 26 11 15

34 53 39 99

Kön Man Kvinna

1965 694

132 27

1212 396

291 90

119 86

60 21

151 74

Ålder — 15 16—17 18—20 21—25 26—30 31—40 41 —

202 296 506 645 356 380 274

5 13 18 39 34 34 16

26 146 348 507 245 236 100

113 119 111 27 7 4

49 8 6 8 3 3 4

7 10 18 50 42 51 47

SOU 1969: 53

5 14 25 52 107

Tabell 16 a. Vertikal procentfördelning av tabell 16. Främst använt medel Opiater Cs

Cannabis

Lugn/ sömn

Annat medel

Okänt

2 659

1 608

225 Intagningssätt Injektion Sniffn./rökning Oralt Annat/okänt

65 16 14 5

86 5 7 3

89 2 6 3

19 79 1 1

7 0 90 2

6 88 4 2

28 4 34 33

Missbrukstid — 5 mån 6—11 mån 1— 2 år 3— 4 år 5— 6 år 7— 8 år 9 årOkänt

13 12 34 17 6 4 7 7

6 5 19 21 9 6 30 4

10 12 40 19 6 4 6 3

34 24 31 4 1

33 20 25 10

1 6

4 1 20 28 13 8 19 8

2 4 6

4 4 27 16 5 2 2 39

Typ av missbruksvanor Tillfälligt Periodiskt Vanemässigt Annat/okänt

18 26 43 12

4 11 78 7

14 30 48 7

45 16 26 13

10 25 49 16

36 32 14 19

15 24 17 44

Man Kvinna

74 26

83 17

75 25

76 24

58 42

74 26

67 33

Ålder —15 16—17 18—20 21—25 26—30 31—40 41 —

8 11 19 24 13 14 10

3 8 11 25 21 21 10

2 9 22 32 15 15 6

30 31 29 7 2 1

60 10 7 10 4 4 5

3 4 8 22 19 23 21

Totalt

Kön

grundvariablernas, kön och ålder, fördelning efter preparattyp. Den väntade könsfördelningen, 3 / 4 män och 1/t kvinnor, efter marginalfördelningen uteblir för opiatgruppen och gruppen för sömnmedel och lugnande mediciner. Den sistnämnda gruppen har 58 % män och 42 % kvinnor. För opiatgruppen är könsfördelningen 83 respektive 17 procent. Det föreligger, som redan nämnts, en klar övervikt för unga åldrar i grupperna »cannabis» och »annat». Däremot är 91 % av sömnmedelsmissbrukarna över 25 år. Även för opiatgruppen förekommer en viss förskjutning mot högre åldersgrupper i förhållande till undersökningsmaterialet i sin 208

2 7 12 25 52

helhet. Som framgår av tabell 15 har till narkotikavariablerna också förts förekomst av* gulsot och alkoholmissbruk. 946 personer, 36 % av 2 659, uppgavs ha haft gulsot. Ytterligare 3 % uppgavs troligen ha haft gulsot. 685, 26 %, sades vara spritmissbrukare. Frågan som avsåg att mäta förekomst av alkoholmissbruk var oklar både vad gäller frågeformuleringen och svarsalternativen. Med anledning härav och efter vad som framkommit vid samtal med en del uppgiftslämnare finns det viss anledning att misstänka att antalet uppgivna spritmissbrukare är för lågt. SOU 1969:53

Det har ansetts vara av intresse att undersöka vilka personer som i detta material har haft gulsot respektive missbrukar alkohol (tabell 17 och 17 a). Liksom i tabell 16 har utgångspunkten vid bearbetningen varit typen av missbruksmedel. Det bör uppmärksammas att procenttalen beräknats på antalet personer med gulsot respektive alkoholmissbruk inom de olika preparatgrupperna. 822 personer, 87 % av de 946 som haft gulsot, utgörs av missbrukare av centralstimulantia. Det är 51 % av samtliga i gruppen »centralstimulantia». Vid en första blick kan det tyckas förvånande att 66 personer, 42 % av 159 opiatmissbrukare, har haft gulsot, då man allmänt anser, att morfinis-

ter inte brukar umgås i »knarkarkvartar» eller i dylika sällskap där narkotikamissbrukarna i allmänhet blir smittade av andra personer genom gemensamma infekterade sprutor. Som tidigare framhållits använder 70 personer av de 159 opiatmissbrukarna också centralstimulerande medel. Häri kan en förklaring ligga till det relativt sett stora antalet från morfinisterna. Det bör även uppmärksammas att 86 % i denna grupp injicerade narkotikan. Totalt utgör opiatmissbrukarna endast 7 % av dem som haft gulsot. Kvinnorna är något underrepresenterade. Den enda betydelsefulla gruppen, missbrukarna av centralstimulantia, har ungefär samma köns- och åldersfördelning som

Tabell 17. Förekomst av gulsot vid olika typer av missbruksmedel samt relationen till kön, ålder, intagningssätt och missbrukstid. Främst använt medel Opiater Cs

Cannabis

Lugn/ sömn

Annat medel

Okänt

225 Totalt

2 659

381 Bas gulsot

946 100 %

66 7%

822 87 %

23 2%

7 1 %

2 Kön Man Kvinna

745 201

60 6

647 175

20 3

4 3

2 Ålder —15 16—17 18—20 21—25 26—30 31—40 41-

22 94 239 299 140 114 38

3 4 8 20 15 15 1

15 80 216 268 120 91 32

3 7 11 2

Intagningssätt Injektion Sniffning/rökning Oralt Annat/okänt

898 11 15 22

64 1 1

796 3 10 13

16 7

Missbrukstid — 5 mån 6—11 mån 1— 2 år 3— 4 år 5— 6 år 7— 8 år 9 årOkänt

79 116 394 184 47 30 64 32

2 2 14 17 6 3 20 2

70 108 357 160 40 26 42 19

5 2 13 1

SOU 1969: 53 14—914398

1 1 1 1 3 2 4

2 1 1 1 2

26 3 % 14 12

2 4 8 4 5 3 16 1 9

1 1

2 3 7 5

Tabell 17 a. Vertikal procentfördelning av tabell 17. Främst använt medel Opiater Cs

Cannabis

Lugn/ sömn

Annat medel

Okänt

To tält

2 659

225 Bas gulsot

946 36%

66 42%

822 51%

23 6%

7 3%

2 2%

26 12%

Kön Man Kvinna

79 21

91 9

79 21

87 13

57 43

54 46

Ålder —15 16—17 18—20 21—25 26—30 31—40 41-

2 10 25 32 15 12 4

5 6 12 30 23 23 2

2 10 26 33 15 11 4

13 30 48 9

Intagningssätt Injektion Sniffning/rökning Oralt Annat/okänt

95 1 2 2

97 2 2

97 0 1 2

70 30

Missbrukstid — 5 mån 6—11 mån 1— 2 år 3— 4 år 5— 6 år 7— 8 år 9 årOkänt

8 12 42 19 5 3 7 3

3 3 21 26 9 5 30 3

9 13 43 19 5 3 5 2

22 9 57 4

den har i hela undersökningsmaterialet. Som väntat är det de personer som injicerar som får gulsot, 95 % av samtliga. De 3 % som är markerade för »sniffning/ rökning» och »oralt» utgörs förmodligen av de tidigare nämnda »blandmissbrukarna». Vad gäller tiden de använt narkotika är klassen »1-2 år» här ännu mer markerad än i föregående tabeller. Det har företagits en efterundersökning av de patienter som 1964 vårdades på Roslagstulls sjukhus för inokulationshepatit. 1 Detta material utgjordes till 77 % (n = 74) av personer som främst missbrukade centralstimulerande medel. Dominansen är således påtagligare för denna grupp i det här undersökta materialet. Könsfördelningen överensstämmer helt. Även åldersför210

50 50 14 14 43 29 57

29 14 14 14 29

8 15 31 15 19 12 62 4 35

50 50

8 12 27 19

delningen överensstämmer väl, dock med en viss förskjutning mot lägre åldrar i detta material i jämförelse med 1964 års hepatitmaterial. Självklart överensstämmer också materialen vad gäller intagningssätt. Missbrukstidens längd är meningslöst att jämföra, eftersom man inte för detta material vet hur länge missbruket pågått vid insjuknandet i gulsot. De slutsatser man med reservation för bristen på jämförbarhet mellan materialen skulle kunna dra av dessa resultat är att gulsotspatienterna under tiden 1964-1967 (65 % av gulsotsfallén i detta material inträffade 1967, se tabell 15) blivit något yngre och att centralstimulerande me-

1 Frej, Gunborg: sid. 281 SOU 1969: 53

del spelar en ännu större roll nu än 1964. Variabeln alkoholmissbruk har bearbetats på samma sätt som ovan visats vid gulsot. Tabell 18 visar resultaten. Även i denna tabell är antalet personer som missbrukar centralstimulerande medel absolut sett störst. Om man däremot sätter antalet spritmissbrukare i relation till antalet personer inom varje missbruksmedelsgrupp, är den procentuella andelen spritmissbrukare högst bland personer som främst missbrukar lugnande mediciner eller sömnmedel. Inte mindre än 54 % av denna grupp har uppgivits vara spritmissbrukare. Lägst andel spritmissbrukare har opiatgruppen, endast 1 1 % . Kvinnorna är underrepresenterade bland spritmissbrukare i förhållande till hela un-

dersökningsmaterialet. Relativt sett är det flest kvinnor i gruppen som avser sömnmedelsmissbrukare. Procentfördelningen mellan könen är här 76 % män och 24 % kvinnor; alltså samma fördelning som i undersökningsmaterialet generellt. Om man koncentrerar sig på de grupper som är tillräckligt stora för att det skall vara meningsfullt med procenttal, finner man att åldersfördelningen är i stort sett densamma som i hela materialet, dock med en svag tendens åt de högre åldersklasserna. Vad gäller intagningssättet av narkotikan är det vanligare med oral intagning bland dem som även missbrukar alkohol än bland övriga narkotikamissbrukare. Både absolut och relativt sett är dock injektion det främ-

Tabell 18. Förekomst av alkoholmissbruk vid olika typer av missbruksmedel samt relationen till kön, ålder, intagningssätt och missbrukstid. Främst använt medel Opiater Cs

Cannabis

Lugn/ sömn

Annat medel

Okänt

2 659

1 608

685 100%

18 3%

389 57%

55 8%

110 16%

15 2%

98 14%

Kön Man Kvinna

575 110

15 3

331 58

47 8

84 26

83 15

Ålder —15 16—17 18—20 21—25 26—30 31—40 41 —

11 42 103 143 97 156 133

1 3

3 20 72 105 59 91 39

5 17 24 6 1 2

Intagningssätt Injektion Sniffning/rökning Oralt Annat/okänt

381 68 199 37

15 1 2

326 10 43 10

Missbrukstid — 5 mån 6—11 mån 1— 2 år 3— 4 år 5— 6 år 7— 8 år 9—år Okänt

81 55 221 133 48 28 64 54

2 2

42 37 153 71 27 13 31 15

Totalt Bas

spritmissbrukare

SOU 1969: 53

3 5 5 1

4 2 2 6

2 2 3 16 16 25 36

2 7 14 32 55

2 6 2 1 2

16 39

6 1 100 3

1 12 2

17 5 52 24

27 8 16 4

6 1 23 32 12 8 21 7

2 2 3 4

2 5 26 18 7 3 4 32

2 2

Tabell 18 a. Vertikal procentfördelning av tabell 18. Främst använt medel Opiater Cs

Cannabis

Lugn/ sömn

Annat medel

Okänt

2 659

1 608

685 26%

18 11%

389 24%

55 15%

110 54%

15 19%

98 44%

Kön Man Kvinna

84 16

83 17

85 15

76 24

84 15

Ålder —15 16—17 18—20 21—25 26—30 31—40 41—

2 6 15 21 14 23 19

6 17

1 5 19 27 15 23 10

9 31 44 11 2 4

Intagningssätt Injektion Sniffning/rökning Oralt Annat/okänt

56 10 29 5

83 6 11

84 3 11 3

Missbrukstid — 5 mån 6—11 mån 1— 2 år 3— 4 år 5— 6 år 7— 8 år 9— år Okänt

12 8 32 19 7 4 9 8

11 11

11 10 39 18 7 3 8 4

Totalt Bas

spritmissbrukare

17 28 28 6

22 11 11 33

sta intagningssättet även bland dem som kombinerar alkohol och narkotika. Spritmissbruksgruppen skiljer sig inte från övriga narkotikamissbrukare ifråga om missbrukstidens längd. 5.7 Narkotikamissbrukarna till olika myndighetstyper

förhållande

I avsnittet »Rapporterade narkotikamissbruksfall i förhållande till uppgiftsmyndighet och uppgiftslämnare» har redogjorts för fördelningen av rapporter på de myndigheter som deltog i undersökningen. Uppgiftsmyndigheterna har i detta avsnitt indelats i de grupper som presenterades i avsnittet »Tillvägagångssättet vid genomförandet av undersökningen». På grund 212

13 2 3 16 16 26 37

2 6 13 29 50

13 40 13 7 13

29 71

5 1 91 3

7 80 13

17 5 53 24

49 15 29 7

5 1 21 29 11 7 19 6

13 13 20 27

2 5 27 18 7 3 4 33

13 13

av det ringa antalet uppgifter från RFHL, 17 fall, har denna sjunde grupp uteslutits från bearbetningen. Den förut använda indelningen av undersökningsvariablerna i bakgrundsvariabler och narkotikavariabler används även här (tabell 19 och 19a). De två frågeställningarna 1 i anslutning till denna indelning av variablerna gäller således även denna del av bearbetningen, endast med den skillnaden att undersökningsvariablerna här ställts i relation till olika typer av uppgiftsmyndigheter. Som redan framkommit av tabell 6 har socialvårdsmyndigheter och polisen, främst stickmärkesundersökningen, lämnat flest an1

Se sid 007. SOU 1969: 53

tal uppgifter. Ca en tredjedel av undersökningsmaterialet har rapporterats från vardera av dessa myndighetstyper, ca en sjättedel har rapporterats från psykiatriska vårdinstitutioner och ungefär lika många från kriminalvården, ca en fjärdedel har rapporterats från läkare och sjukhus som utövar somatisk sjukvård, endast 2 % har rapporterats från skolor. Med undantag av kriminalvårdsfallen, där andelen kvinnor är betydligt lägre än i de övriga grupperna, är könsfördelningen ungefär densamma i de olika grupperna. Helt naturligt skiljer sig åldersfördelningen för skolorna avsevärt från marginalfördelningen. Även socialvård och somatisk vård har en förskjutning mot yngre åldrar. Detta beror förmodligen på att i gruppen socialvård ingår uppgifter från barnavårdsnämnder och att gruppen somatisk vård till stor del består av uppgifter från poliklinik 6 vid Roslagstulls sjukhus. 1 Krimi-

nalvården och psykiatriska vårdinstitutioner har större andel från de högre åldersgrupperna än vad som är förhållandet i undersökningsmaterialet sammantaget. Endast 47 fall under 21 år har rapporterats från kriminalvården. Om man undantar skolorna är det endast psykiatrisk vård som tydligt skiljer sig från övriga myndighetstyper ifråga om civilståndsfördelningen. Andelen gifta och frånskilda är störst i denna grupp medan andelen ogifta är lägst. Möjligen kan detta resultat förklaras av att det, som ovan påpekats, föreligger en tendens mot högre åldersklasser i denna grupp. Som tidigare visats i tabell 8 och i kommentarerna till denna tabell, dominerar personer från socialgrupp 3 samt de arbetslösa detta material. Bland polisklientelet och, i ännu högre grad, inom kriminalvården är andelen från socialgrupp 3 betydligt större 1

Se tabell 6

Tabell 19. Bakgrundsvariablerna i relation till myndighetstyp. Myndighetstyp. Socialvård

Psyk. vård

Soma- Krimitisk vård nalvård Polisen

Skolor

Kön Totalt Man Kvinna

3 027 2 254 773

1 123 820 303

536 378 158

708 504 204

525 463 62

1085 860 225

138 99 39

Ålder Totalt —15 16—17 18—20 21—25 26—30 31—40 41—

3 027 221 333 579 737 409 447 301

1 123 86 180 275 216 106 152 108

536 25 37 59 146 90 92 87

708 22 95 204 183 72 65 67

525 2 45 222 125 101 30

1085 42 112 208 309 167 187 60

138 88 21 8 7 5 8 1

Civilstånd Totalt Ogift Gift Förut gift Okänt

2 659 1 948 271 364 76

1 123 858 93 159 13

536 334 86 105 11

708 554 65 65 24

525 375 54 83 13

717 538 63 88 28

138 132 2 4

Yrke Totalt Soc.gr. 1 och 2 Soc.gr. 3 Grundskole- och andra stud. Sakn. anst. el. hemmafru

2 659 371 1 144 422 722 1

1 123 124 448 168 383

536 101 191 71 173

708 120 328 103 157

525 74 360 14 77

717 90 375 61 191

138 2 15 113 8

Bostadsort Totalt Stockholm övr. kommuner Annan ort/okänd

2 659 1 999 459 201

1 123 921 153 49

536 399 101 36

708 564 111 33

525 390 73 62

717 492 166 59

138 83 53 2

1 Varav hemmafruar 50 personer.

SOU 1969: 53

Tabell 19 a. Vertikal procentfördelning av tabell 19. Myndighetstyp. Socialvård

Psyk. vård

Soma- Krimitisk vård nalvård Polisen

Skolor

Kön Totalt Man Kvinna

3 027 74 26

1 123 73 27

536 71 29

708 71 29

525 88 12

1085 79 21

138 72 28

Ålder Totalt —15 16—17 18—20 21—25 26—30 31—40 41—

3 027 7 11 19 24 14 15 10

1 123 8 16 24 19 9 14 10

536 5 7 11 27 17 17 16

708 3 13 29 26 10 9 9

525 0 9 42 24 19 6

1085 4 10 19 28 15 17 6

138 64 15 6 5 4 6 1

Civilstånd Totalt Ogift Gift Förut gift Okänt

2 659 73 10 14 3

1 123 76 8 14 1

536 62 16 20 2

708 78 9 9 3

525 71 10 16 2

717 75 9 12 4

138 96 1 3

Yrke Totalt Soc.gr. 1 och 2 Soc.gr. 3 Grundskole- och andra stud. Sakn. anst. eller hemmafru

2 659 14 43 16 27

1 123 11 40 15 34

536 19 36 13 32

708 17 46 15 22

525 14 69 3 15

717 13 52 9 27

138 1 11 82 6

Bostadsort Totalt Stockholm Övr. kommuner Annan ort/känd

2 659 75 17 8

1 123 82 14 4

536 74 19 7

708 80 16 5

525 74 14 12

717 69 23 8

138 60 38 1

än i de övriga grupperna. Detta är inget oväntat resultat, eftersom kriminalstatistiken visar en markant överrepresentation av s. k. lågstatusyrken. Det låga antalet arbetslösa i det sistnämnda klientelet är naturligtvis helt felaktigt. Enligt tabell 6 var andelen uppgifter från Långholmen större än andelen från frivården. Den läkare som skötte uppgiftslämningen från Långholmen har förmodligen lämnat uppgift på det yrke eller sysselsättning personerna hade haft före intagningen på fångvårdsanstalt. 1 Myndigheter som utövar läkarvård har större andel personer från socialgrupp 1 och 2 än övriga myndighetstyper, vilket också var att vänta med hänsyn till statistik över socialvårdens respektive sjukvårdens klientel i allmänhet. Att fördelningen mellan Stockholm och övriga kommuner ifråga om bostadsort är annorlunda för polisen och skolorna är 214

helt i överensstämmelse med vad som framgår av tabell 6 och kommentarerna till denna tabell. Att andelen från annan ort än de i undersökningen ingående kommunerna är störst för kriminalvården är helt naturligt, eftersom en del av de intagna på Långholmen kommer från andra delar av Sverige. Stockholms överrepresentation inom somatisk sjukvård beror förmodligen på det stora antalet uppgifter inom denna grupp från Roslagstulls sjukhus. Störst antal narkotikamissbrukare, både absolut sett och relativt sett för myndighetstypen, har socialvårdsmyndigheterna i Stockholm. I tabell 20 har klassindelningen av preparaten och intagningssätten skett efter samma principer som i tabellerna 16, 17 och 18. Störst antal opiatmissbrukare förekom1

Se kommentarerna till tabell 8. SOU 1969: 53

mer inom den psykiatriska sjukvården, som också relativt sett har störst antal missbrukare av denna typ. Centralstimulantia dominerar dock i samtliga grupper utom i skolorna, där cannabismissbrukarna utgör 64 %. 84 % i gruppen kriminalvård består av personer som använder centralstimulerande medel. Motsvarande siffra för somatisk vård och polisen är 78 %. Att missbruka lugnande medel och sömnmedel är vanligast inom psykiatrisk sjukvård. Som framgick av tabell 16 fanns det ett klart samband mellan preparattypen centralstimulantia och intagningssättet injicering. Det är således helt i överensstämmelse

härmed som kriminalvård, polisen och somatisk sjukvård har störst andel som tar narkotikan genom injektion. På samma sätt är det väntat att den psykiatriska sjukvården har störst andel som tar narkotikan oralt, då det var flest personer som använde lugnande mediciner i denna grupp. Långa missbrukstider, mer än två år, är vanligast inom psykiatrisk sjukvård och inom kriminalvården. Det var som framgick av tabell 19 dessa två grupper som hade en förskjutning mot högre åldersgrupper. Av samma anledning har skolorna korta missbrukstider. Det är vanligast med tillfällighetsmissbrukare inom skolmaterialet, vilket förmodligen

Tabell 20. Narkotikavariablerna i relation till myndighetstyp. Myndighetstyp. Socialvård

Psyk. vård

Soma- Krimitiskvård nalvård Polisen

Skolor

Preparat Totalt Opiater Centralstimulantia Cannabis Lugnande/Sömnmedel Annat/Okänt

2 659 159 1 608 381 205 306

1 123 59 601 210 69 184

536 67 315 48 87 19

708 55 552 27 46 28

525 47 442 14 1 21

717 40 562 58 11 46

138 4 25 89 1 19

Intagningssätt Totalt Injektion Sniffhing/Rökning Oralt Annat/okänt

3 027 2 098 425 366 138

1 123 669 225 169 60

536 356 57 117 6

708 591 33 62 22

525 477 17 14 17

1085 981 48 19 37

138 33 101 1 3

Missbrukstid — 5 mån 6—12 mån 1— 2 år 3— 6 år 7 årOkänt

3 027 441 344 1019 687 343 193

1 123 134 141 446 236 93 73

536 44 47 163 150 119 13

708 83 98 298 130 48 51

525 37 37 180 182 81 8

1085 158 108 369 287 127 36

138 48 28 39 7 2 14

2 659 491 695 1 148 325

1 123 190 257 535 141

536 56 137 298 45

708 141 155 364 48

525 54 214 226 31

717 70 212 371 64

138 46 22 47 23

2 659 932 946 84 697

1 123 361 336 36 390

536 225 151 30 130

708 130 497 12 69

525 158 272 24 71

717 217 319 35 146

138 96 16 2 24

2 659 1 317 685 657

1 123 507 343 273

536 234 167 135

708 399 136 173

525 343 83 99

717 416 133 168

138 91 8 39

Totalt

Missbruksvanor Tillfälligt Periodiskt Vanemässigt Okänt

Totalt

Gulsot Totalt Nej Ja Troligen Okänt Spritmissbruk Nej Ja Okänt

SOU 1969: 53

Totalt

Tabell 20 a. Vertikal procentfördelning av tabell 20. Myndighetstyp. Socialvård

Psyk. vård

Soma- Krimitisk vård nalvård Polisen

Skolor

Preparat Totalt Opiater Centralstimulantia Cannabis Lugnande/Sömnmedel Annat/Okänt

2 659 6 60 14 8 12

1 123 5 54 19 6 16

536 13 59 9 16 4

708 8 78 4 6 4

525 9 84 3 0 4

717 6 78 8 2 6

138 3 18 64 1 14

Intagningssätt Totalt Injektion Sniffning/Rökning Oralt Annat/okänt

3 027 69 14 12 5

1 123 60 20 15 5

536 66 11 22 1

708 83 5 9 3

525 91 3 3 3

1085 90 4 2 3

138 24 73 1 2

Missbrukstid — 5 mån 6—12 mån 1— 2 år 3 — 6 år 7 årOkänt

3 027 15 11 34 23 11 6

1 123 12 13 40 21 8 7

536 8 9 30 28 22 2

708 12 14 42 18 7 7

525 7 7 34 35 15 2

1085 15 10 34 26 12 3

138 35 20 28 5 1 10

2 659 18 26 43 12

1 123 17 23 48 13

536 10 26 56 8

708 20 22 51 7

525 10 41 43 6

717 10 30 52 9

138 33 16 34 17

2 659 35 36 3 26

1 123 32 30 3 35

536 42 28 6 24

708 18 70 2 10

525 30 52 5 14

717 30 44 5 20

138 70 12 1 17

2 659 50 26 25

1 123 45 31 24

536 44 31 25

708 56 19 24

525 65 16 19

717 58 19 23

138 66 6 28

Totalt

Missbruksvanor Tillfälligt Periodiskt Vanemässigt Okänt

Totalt

Gulsot Totalt Nej Ja Troligen Okänt Spritmissbruk Nej Ja Okänt

Totalt

sammanhänger med typen av preparat där, cannabis. Psykiatrisk sjukvård, som hade flest opiatmissbrukare, har som väntat störst andel, 56 %, vanemissbrukare. Ca hälften av personerna som rapporterats från somatisk sjukvård och polisen har också betecknats som vanemissbrukare. Kanske beroende på institutionens karaktär har kriminalvården störst andel periodmissbrukare. Då det gäller förekomst av gulsot är det naturligt att somatisk sjukvård står för de flesta fallen. 70 % av alla inom denna grupp hade haft gulsot. Stor andel har också kriminalvården och polisen. Detta resultat är i överensstämmelse med att det i dessa grupper huvudsakligen injiceras cen216

tralstimulantia. Det är förvånande att finna att kriminalvården, med undantag av skolorna, har lägst andel av kombinerat sprit- och narkotikamissbruk. 5.8 Sammanfattning taten

undersökningsresul-

3 027 personer har rapporterats som narkotikamissbrukare. Av dessa bor 75 % i Stockholm och där till övervägande del i de södra stadsdelarna. Socialvårdsmyndigheter och polisen har rapporterat störst antal personer. Tre fjärdedelar är män och en fjärdeSOU 1969: 53

del kvinnor. Medianåldern är 23,6 år. Endast 25 % är över 30 år. Andelen ogifta och frånskilda är oproportionerligt stor, liksom andelen gifta oproportionerligt liten. 98 % är svenska medborgare. Personer från socialgrupp 3 dominerar. Minst en fjärdedel saknar arbete. Injicering av centralstimulerande medel är det vanligaste missbrukssättet. Ett ganska utbrett biandmissbruk förekommer dock. Ca en fjärdedel har uppgivits vara alkoholmissbrukare. Mer än en tredjedel har haft gulsot.

rSTRÄNGT KONFIDENTIELL UPPGIFT T I L L KAROLINSKA

Slutligen bör återigen framhållas att de presenterade resultaten skall tolkas med stor försiktighet på grund av undersökningsmetodens karaktär och därmed förknippade brister. Vid undersökningar av detta slag måste man alltid räkna med att antalet rapporterade fall är lägre än det faktiska antalet. Det finns inget som talar för att inte detta skulle gälla även i denna undersökning. där det, som tidigare framhållits, i vissa avseenden också förekom brister i den praktiska tillämpningen av den generella casefindingmetoden.

INSTITUTETS

SOCIALMEDICINSKA

IS II If 11 II 11 :i i! i] :< i i -i :i i l 1! 10 II Si II II IS SS I! SI S3 <1 II

förnamn

ev. t i d i g a r e

gatuadress

•

ogift

gift

ljVILKLTELLERVILKA MEDELMISSBRUKAS?

främst:

Allt bruk av marihuana, haschisch och LSD klassas som missbruk.

b) S v e n :

4 j H ) R SKERMISSBRUKEJ?

• tillfälligt

man

•

kvinna

mmmra 10-11

2-13

14-16

född 3r mån

dag

fbf n r anges om det finnes i I Igång ligt

postadress

•

okänt ,

•

länsbokstav

svensk mb

•

17-18

okänd n a t i o n a l i t e t

•

54 När? Nej

iT96 • Okänt sa

7 j VAD AR MISSBRUKSUPPGIFTERNA GRUNDADE PÅ?

•

•p.rSOntlg kännedom _ akt- eller j o u r n a l m a l e r i a l

•direktintervju

Qannan

som l ä m n a s mot f u l l s t ä n d i g t s e k r e t e s s k y d d , bedtimes v a r a

•

röR K Ö S : t

texta)

den

59-61 62-65

källa

t i il f o r 1 il 1 i g a

Qosäkra (ort,

.DD

osäkert

Ovanstående u p p g i f t e r ,

•

anka / • u t l ä n d s k mb Vilken nationalitet? änkling _2J PA VILKET SATT INTAS • s n i f f n i n g / r ö k n i n g 3JHUR LÄNGE TORDE MISS' MEDLET/MEDLEN? BRUKET HA PÅGÅTT? D t a b l e t t ä t n i n g etc. år män V i d behov m a r k e r a • injektion Uppskattningsvis f l e r a I n t a g n i n g s s ä t t ! • okänt *7 Vid stor osäkerhet • Ja, s ä k e r t I 5} HAR VEDERBÖRANDE 48 - A9 50 - 51 notera trolig När? [ M HAFT CULSOT? missbrukslängd: • ja, tro

[~Jja ._, • ne] •

i l

y r k e e l l e r h u v u d s a k l i g sy s se (sätt n i n g

• fransk.

• periodiskt • vanemässlgf. n v ä g a r ej bedöma u defta •

FÖREKOMMER SAMTIDIGT ALKOHOLMISSBRUK?

( om m ö j l i g t a l l a )

efternamn

INSTITUTION

I SS SI SS SS 51 SS SI SS SI SI H II 13 II II IS II » II U 11 II Ii i l i l SS SI II i l IS II

*-69

53 •70-71

72-73 adreSS / i n s t i t u t i o n S9-6S

tel

Cnomntecltntng)

74-H

TI —' " • •

läkaresköterska

• apotekare •farmaceut

örektor • lärare

• •

•

4 ( I . . I . I nnnnr»ilyJlt,.nJ.) socialarbetare • övervakare psykolog •polisman-

annan r e l a t i o n ; vilken

76-77

•förälder Qsyskon

M a

aa-a?

78-79

80 FÖR EV. KOMPLETTERANDE UPPGIFTER

1 KORTET FÅR EJ V I K A S !

SOU 1969: 53

s i w ISSM t

En analys av medicinalstatistikens fall av abusus alii Owe Hoffmann Kaj Håkanson

Medicinalstyrelsen (nuvarande socialstyrelsen) insamlar från och med år 1962 från mentalsjukhus (sjukhus för huvudsakligen psykiatrisk vård) och psykiatriska kliniker (t. o. m. 1966 saknas barna- och ungdomspsykiatriska kliniker) individualuppgifter rörande inom den slutna vården, under året, företagna utskrivningar. Uppgiftslämnare har varit statens och storstädernas mentalsjukhus (undantagna är sjukhus el. vårdavdelningar för vård av psykiskt efterblivna) samt de psykiatriska klinikerna vid lasarett. Uppgifter erhålls därjämte (fr. o. m. 1963) från de landstingsägda sjukhusen Mellringe och Hälsinge. Ur detta material rörande utskrivna har samtliga med diagnosen abusus alii (323)

för åren 1965-1967 tagits fram. Uppgifter för åren 1962 till 1964 finns redovisade i SOU 1967: 25 sidorna 88-93. Vissa jämförelsetabeller samt diagram inkluderas i denna framställning. Antalet utskrivna där diagnosen abusus alii förekommit, antingen som huvuddiagnos (1), andra eller tredje diagnos, finns redovisat i tabell 1. För år 1965 var totalantalet utskrivningar med intagningsdiagnos abusus alii 1 614, varav 828 fall som huvuddiagnos. År 1966 var siffrorna 2 209 resp. 1 149 samt år 1967 5 233 resp. 2 476. Tabellen delar upp de olika diagnoskategorierna på åldersklasser. Bortser man från tredjediagnosen följer åldersfördelningarna varandra. Man får vara försiktig med tolkningen av

Tabell 1. Utskrivningar där diagnosen abusus alii förekommit som huvuddiagnos, andra resp. tredje diagnos, fördelade på åldersklasser åren 1965—1967. Ålder Diagnoskategori 1965 Huvuddiagnos (1) Diagnos 2 Diagnos 3 1966 Huvuddiagnos (1) Diagnos 2 Diagnos 3 1967 Huvuddiagnos (1) Diagnos 2 Diagnos 3

•ouunua

20-24 25-2S 30-34 35-3S 40-49 50-59 60- utskr.

59 41 10

97 75 10

105 55 6

112 89 29

194 190 37

127 120 12

130 102 9

828 672 114

51,3 41,6 7,1

35 152 9 48 2 20

183 120 24

160 113 15

144 110 23

219 250 37

117 164 25

139 1 149 90 904 7 153

52,0 41,0 7,0

217 434 140 255 18 60

447 307 58

290 269 83

227 263 70

385 542 88

284 318 56

192 2 476 202 2 296 28 461

47,3 43,9 8,8

-19 4

— 1

SOU 1969: 53

Tabell 2. Intagningsform fördelad på åldersklasser för åren 1965—1966. Ålder Intagningsform 1965 Psyk. klin. (exkl. förfl.) 55 § Vård, egen ansökan Vård, ansökan av an. Åter från F u Annan anledning

-19

20-24 25- 29 30-34 35- 39 40-49 50-59 60-

utskr.

— —

18 5 10 22 4

20 17 24 32 4

21 24 20 27 11 2

27 16 25 25 19

60 41 37 41 12 3

41 35 18 21 11 1

43 26 18 36 5 2

230 164 153 206 67 8

27,8 19,8 18,5 24,9 8,1 1,0

10 11 4 10

42 24 37 40 8 1

46 33 42 50 11 1

30 36 32 43 16 3

30 34 24 35 20 1

66 65 32 43 12 1

25 47 23 19 2 1

39 45 13 28 14

288 295 207 268 83 8

25,1 25,7 18,0 23,3 7,2 0.7

1 2 1

1966 Psyk. klin. (exkl. förfl.) 55 § Vård, egen ansökan Vård, ansökan av an. Åter från Fu Annan anledning

— —

—

Tabell 3. Intagningsform fördelad på åldersklasser för år 1967. Ålder Intagningsform

-19

20-24 25-29 30-34 35-39 40-49 50-59 6 0 -

utskr.

Frivillig vård Vård m. ansökan och vårdintyg 4§ Vård m. ansökan och vårdintyg 7§ Domstols förordnande 12 § Förflyttad Åter från försöksutskrivn. Vård enligt barnavårdslagen Intagen före år 1967

1 571

63,4

21,0

14 4 2 29

6 1 1 6

17 2 1 4

—

4 7 8

26 6 2 8

— —

30 Summa

36 447

24 227

3,8 0,5 0,3 2,9 0,3 7,7 100

denna tabell då det är fråga om intagningar och ej individer (en individ kan ju ha skrivits in och ut ett flertal gånger). Då man vill studera intagningsformen för abusus alii finns det anledning att koncentrera sig på dem som har denna diagnos som huvuddiagnos. Antalet var, som tidigare nämnts, 828, 1 149 och 2 476 för åren 1965, 1966 samt 1967. Andelen intagna på SOU 1969: 53

95 13 8 73 7 190

2 476

2 8

psykiatrisk klinik var (enl. tabell 2) 28 % år 1965. Resten var intagna på mentalsjukhus. För år 1966 var intagningsprocenten till psykiatrisk klinik 25 % och således 75 % till mentalsjukhus. Siffrorna för 1967 kan inte jämföras med tidigare år p. g. a. att primärmaterialet ändrats. Detta framgår vid en jämförelse mellan tabellerna 2 och 3.

vid) uppdelat på ålder och kön. Att märka är att cannabis ej finns med på uppräknade gifter. Detta torde bero på att cannabisfall kodas in under 7960 beroende på att det ej är ett registrerat läkemedel. Registrerade läkemedel kodas enligt nummer i »Synonymregister över farmacevtiska specialiteter» utgiven av Apotekens informationsavdelning. Fr. o. m. år 1969 ersätts abusus alii-diagnosen (323.) med en mer differentierad kodsättning (304,00-304,99) där man direkt får fram det beroendeframkallande missbruksmedlet.

Missbruksmedel finns redovisat i 1967 års material. Tyvärr är det oftast med koden 7960 (övr. medel vid psykogena tillstånd, organiska nervsjukdomar m. m.). Denna grupp tillsammans med »medel okänt» har slagits ihop till en grupp. Omkring 80 % av medlen ( = ant. fall) faller i denna grupp. Då det ryms så mycket osäkerhet i materialet får man avstå från en meningsfull analys och endast se på tabellerna A och B som en ofullständig bild av missbruksmedel för abusus alii patienter. Tabellerna redovisar uppgivet missbruksmedel (endast ett per indi-

Tabell A. Missbruksmedel inom skilda ålderskategorier för män. Ålder Missbruksmedel Opium Morfin och morfinderivat Centralstim. Sömn + rogiv. medel Komb. av smärtst. och kramplösande medel Övriga + okända medel Summa medel 1

—19

20—24 25—29 30—34 35— 39 40—49 50—59 60— 4

Summa

°/ /o

0,5

46 119 103

3,0 7,8 6,8

24 1 220 1 520

1,6 80,3 100

20—24 25—29 30—34 35—39 40—49 50—59 60— Summa

0,3

1 7 1

5 25 5

15 52 14

16 19 12

6 6 13

1 10 29

—

— 94

2 227

8 219

4 154

2 108

—

8 145

—

81 93

Tabell B. Missbruksmedel inom skilda ålderskategorier för kvinnor. Ålder Missbruksmedel Opium Morfin och morfinderivat Centralstim. Sömn + rogivande medel Komb. av smärtst. och kramplösande medel Övriga + okända medel Summa medel 1 1

—19

3 2 12

3 26

5 10

9 2

6 2

— 96

1 121

2 111

—

— 1

— —

29 53

3,0 5,5

12,8

1 118 153

2 89 112

1 81 99

7 742 956

0,7 77,6 100

•

—

Summa medel=summa utskrivna, då endast ett medel finns redovisat per utskrivning.

220 SOU 1969: 53

slutligen kön. Enstaka felt »arningar har naturligtvis gjorts, mer deras antal torde kunna lämnas därhän. Då utskrivna 1:ör de resp. åren visat samstämmighet på samtliga dessa variabler har det gjorts en individ av dessa med en ackumulerad vårdtid för abusus alii, då den förekommit som huvuddiagnos . Antalet individer blev genom detta förfarande 605 år 1965, 770 åi 1966 och 955 år 1967. Fördelningen per län i olika åldersgrupper framgår av tabellerna 4 till 6. Stockholm,

Ser vi till individer i stället för antalet utskrivningar blir det meningsfullt att utreda hemort, ålder, kön, samt övriga relevanta persondata. Tyvärr finns ej namn eller personnummer i primärmaterialet För att i görligaste mån erhålla individer har ett sannolikhetsförfarande tillämpats. Först har alla med samma födelsetid tar, mån., dag) parats. Därefter har uppdelning gjorts på året för första psykiatriska vård, hemort samt

Tabell 4. Antal individer fördelade efier hemortslän och åldersklass år 1965. Ålder Hemlän Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstad Malmöhus Malmö stad Hallands Göteborgs och Bohus Göteborgs stad Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Utlänning

SOU 1969: 53

-19

20-24 25- 29 30-34 35-39 40-49 50-59 60- Sum.

29 3 2 — 1 1

36 4 2 3 1 1

—

2 1 — 1 7 2

1 3 1 — 8 2

—

— — — — — — — — — 1

— 1

— — — — — — — — — — — — —

—

— 1 2 1

2 1 4 2

—

— —

1 1 Summa 4 56 % 0,7 9,3

—

1 1 74 12,2

25 5 6

24 6 1

—

33 15 1 5 3 5 4

—

— —

1 2 1

— — 1 4 1 1 11 3 2 3

— — — 2

— 2 1

1 1 1 1

5 4 1

— 4 1

—

7 2 3 6 2 1

1 2 8 5 1 3 17 4 1 7 3 2 1 2 2 3 1

19 6 6

— 4 3

—

1 1 1 1 3 5 4

— 7 5 2 11 3 3 1 1 1 2 1 1

—

— — —

—

71 11,7

129 92 21,3 15,2

28 196 9 48 4 22 8 — 1 12 — 13 1 7 3 — 1 — 2 — 3 6 6 26 11 34 2 10 2 8 9 63 6 23 1 6 15 45 2 12 1 15 1 12 3 10 5 — 1 8 1 4 1 4 2 108 605 17,9 —

Andel i% 32,4 7,9 3,6 1,3 2,0 2,1 1,2 0,5 0,2 0,3 1,0 4,3 5,6 1,7 1,3 10,4 3,8 1,0 7,4 2,0 2,5 2,0 1,7 0,8 1,3 0,7 0,7 0,3 100 100

Tabell 5. Antal individer fördelade efter hemortslän och åldersklass år 1966. Hemlän

-19

Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstad Malmöhus Malmö stad Hallands Göteborgs och Bohus Göteborgs stad Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Utlänning

— .— — — — — 1 1

— — — — 2 6

— — 1

— — — —

20-24 25-29 30-34 35-39 40-49 50-59 49 15 7 3 2 1

49 16 4 1 1 2

— —

—

— 2 3

— 1 21 2

— 2 2 2 2

•

—

1 2 3 2 1 2 11 4 1 4 3 2 1 1

— —

45 6 2

30 6 5

— —

—

— —

1 3 1 1

—

2 7 1 1 6 4 2 4

4 4 1

—

Summa i

20 7 4 1 3 1 1

272 63 27 8 13 19 3 6 1 1 10 33 33 8 11 93 30 7 46 16 18 17 8 8 4 4 9 2

35,3 8,2 3,5 1,1 1,7 2,5 0,4 0,8 0,1 0,1 1,3 4,3 4,3 1,1 1,4 12,1 3,9 0,9 6,0 2,1 2,3 2,2 1,1 1,1 0,5 0,5 1,2 0,3

41 11 4 2 3 7 1 2

23 2 1 1 3 2 1

—

3 9 7 1 2 15 6

2 5 3 2 1 16 6

—

3 8 7 2 2 13 5 2 10 4 2 5 1 3 2

—

2 1 1

5 3 2 4 1 4 2 1

1 1 1

— — —

—

.—

2 1 1

—

60-

11 5 4 3 1 3

10 1 2 3 3 2

— — — —

— — —

—

— — —

Summa

—

3,4

14,9

15,2

11,7

10,3

18,8

11,9

13,8

—

5 Dessa siffror gäller 1965. År 1966 var motsvarande siffror 69 % med medelvärde 32 dagar för förstagångsintagna samt 51 % och 52 dagar för tidigare intagna. År 1967 har 73 % av förstagångsintagna en vårdtid un-

1 2

derstigande en månad. Medelvärde 27 dagar. Tidigare intagna visar upp siffrorna 66 % och 38 dagar. Det har tydligen skett en minskning i antalet vårddagar per individ mellan åren 1965-1967. I någon mån beror

Diagram 1. . Procent 30

20 S,—:>t 10

Ålder

222 SOU 1969: 53

Tabell 6. Antal individer fördelade efter hemortslän och åldersklass år 1967. Hemlän

-19

Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Malmö stad Hallands Göteborgs och Bohus Göteborgs stad Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Utlänning

31 14 5 1 4 2

— — 1 1 1 3 2

— 3 12

°/

24 7 2 1 4 3 1

22 3 2

—

— 1

— —

2 7 3 2

—

6 6 10 1 4 20 10 3 7 3 3 1 5 5 2

34 11 3 2 3 3 3

— —

—

— —

3 3 2

1 3 3

—

7 2 1 2 1

—

.—

31 14 3 3 2 3 3 1

67 23 5 3 2 2 2

—

29 6 5 1 4 4 3 1

76 23 5 3 1 2 1

3 16 4 2 3 4 2 1 1 3

—

Summa

20-24 25-29 30-34 35-39 40-49 50-59 6 0 -

• —

2 20 4

— 2 1 2 2 3 1 1 1

5 1 1

11 2 3 5 2 1 4 1 4 1 2

4 4 1 6 2 2 2 1 2

— —

3 2 5 2 1 17 10 2 10 1 3 6 4 2 3 1 1 1

— 3 1 2

1 2 8 4

— — 8 5

— 13 1 3 1 1 3

— — — —

Summa

314 101 30 14 23 20 15 2 3 2 18 37 30 6 13 108 39 13 46 21 18 18 18 21 7 9 3 6

32,9 10,6 3,1 1,5 2,4 2,1 1,6 0,2 0,3 0,2 1,9 3,9 3,1 0,6 1,4 11,3 4,1 1,4 4,8 2,2 1,9 1,9 1,9 2,2 0,7 0,8 0,3 0,6

— —

1 1 3

— 1

— —

—

10,4

17,1

15,9

11,4

8,9

15,4

12,3

8,7

—

— — 1

Tabell 7. Antal individer (utskrivna) fördelade efter utskrivningsår och åldersklass i absoluta tal för åren 1962—1967. Utskrivningsår Ålde

—19 20—24 25—29 30—34 35—39 40—49 50—59 60—

10 12 33 20 20 78 53 46

11 21 33 36 41 86 40 46

14 42 37 39 38 100 57 48

4 56 74 71 71 129 92 108

26 115 117 90 79 145 92 106

99 163 152 109 85 147 117 83

955 Summa

detta på åldersgruppen till 19 år för året 1967. Antalet döda har undersökts för år 1967. Det befanns att fyra individer utskrivits p. g. a. dödsfall (två män och två kvinnor) alla över 30 år. Slutligen en jämförelse mellan andelen SOU 1969: 53

förstagångsintagna åren 1962-1967 (se tabell 17). Här har det skett en relativ stegring från 37 % år 1962 till 45 % år 1967. Även här spelar dock de olika urvalsförfarandena en viss roll. Håller dock trenden i sig kan man räkna med en minskning i antalet vårddagar per individ.

tal. Tabell 7 visar åldersfördelningen i absoluta tal 1962-1967. Den största ökningen har skett i åldersgruppen 20-24 år (vi bortser från gruppen —19 år då denna för år 1967 innehåller individer från barna- och ungdoms psyk. kliniker). Ser vi till den procentuella fördelningen (enl. tabell 8), finner vi en relativ ökning på de yngre åldersgrupperna (29 år och yngre) samt motsvarande minskning för de äldre. Detta är särskilt markant för åldersgruppen 40-49 år, där den relativa minskningen varit ca 10 % medan antalet individer ökat med knappa 70.

Diagram 2. Antal individer

1962 1963 Utskrivningsår

1967 Göteborg och Malmö står för omkring hälften av alla missbrukare trots att befolkningsunderlaget är knappt 20 % av Sveriges folkmängd. Fördelningen mellan övriga län är också likartad mellan de tre åren. Totalt sett (i absoluta frekvenser) har dock antalet individer ökat för de flesta län. Totalsiffrorna för riket de tre åren skiljer sig med 165 individer mellan 1965 och 1966 samt med 185 individer mellan år 1966 och 1967. I diagram 1 kan vi följa utvecklingen från 1962 till 1967. Följande skillnader i urval från de olika åren kan förklara en liten del av ökningen. Åren 1962-1964 var de individer som hade någon ytterligare diagnos än abusus alii ej med i urvalet. År 1967 har barna- och ungdomspsykiatriska kliniker medtagits. Vid manuell granskning av datalistor rörande detta urval har antalet individer från dessa kliniker skattats till ett fyrtio-

224 Utjämningstendensen vad beträffar åldern kan studeras i diagram 2, där vi ser att åldersdiagrammet uppvisar mindre variation i höjdled för de senare åren. Kurvorna visar dock i stort samma tendens med låga värden för gruppen under 19 år (vi bortser från år 1967) samt högsta värdena för åldersgruppen 40-49 år. När togs personerna första gången in för psykiatrisk vård? Tabellerna 9-11 ger en orientering härom. För dem som är yngre än 34 år skedde detta övervägande för mindre än två år sedan (räknat från inskrivningen), medan de över 34 år hade sin första kontakt längre tillbaka i tiden (i mer än 50 % av fallen). Civilstånd kontra ålder och kön framgår av tabellerna 12 och 13. I den sammanslagna åldersgruppen 25-49 finner vi stora olikheter i civilståndsfördelningen mellan å ena sidan läkemedelsmissbrukarpopulationerna och å den andra normalpopulationen (enligt 1965 års folkräkning). Vi har relativt sett betydligt färre gifta i missbrukarpopulationerna samt högre andelar för förut gifta. Då man ser till vårdtiderna är det rimligt att dela upp materialet i två grupper, förstagångsintagna i en grupp och de som tidigare varit intagna på mentalsjukhus och/eller psykiatriska kliniker. I tabellerna 14 till 16 har denna gruppering gjorts. 68 % av förstagångsintagna hade en vårdtid understigande en månad. Aritmetiska medelvärdet för gruppen var ca 30 dagar. Gruppen tidigare intagna hade i 54 % av fallen en vårdtid understigande en månad. För denna grupp var aritmetiska medelvärdet 45 dagar. SOU 1969: 53

Tabell 8. Antalet utskrivna individer fördelade efter utskrivningsår och åldersklass i relativa tal för åren 1962—1967. Utskrivningsår Ålder

—19 20—24 25—29 30—34 35—39 40-^9 50—59 60—

3,7 4,4 12,1 7,4 7,4 28,7 19,5 16,9 100

3,5 6,7 10,5 11,5 13,1 27,4 12,7 14,6 100

3,7 11,2 9,9 10,4 10,1 26,7 15,2 12,8 100

0,7 9,3 12,2 11,7 11,7 21,3 15,2 17,9 100

3,4 14,9 15,2 11,7 10,3 18,8 11,9 13,8 100

10,4 17,1 15,9 11,4 8,9 15,4 12,3 8,7 100

6,7 17,8 16,6 11,9 9,3 16,0 12,8 9,1 100

Summa 1

Korrigering har gjorts för antal individer på barnpsyk. klin. (38 st.).

Tabell 9. År för första psykiatriska vård uppdelat på åldersklasser för utskrivna individer år 1965 i relativa tal. Ålder Debutår

-19

20-24 25-29 30-34 35-39 40-49 50-59 60-

—1939 1940—1949 1950—1954 1955—1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

_ _ — — — — — — x x 100

_ _ _ _ o,8 1,1 2,8 1,0 _ _ _ _ 6,2 7,6 13,0 4,8 — — 2,8 4,2 4,7 9,8 9,3 4,9 1,8 4,1 11,3 28,2 22,5 16,3 14,8 15,2 — 4,1 8,5 7,0 4,7 5,4 6,5 5,3 1,8 5,4 4,2 8,5 5,4 7,6 1,9 5,0 3,6 2,7 14,1 5,6 4,7 9,8 4,6 6,3 5,4 10,8 4,2 5,6 4,7 3,3 4,6 5,3 10,7 13,5 15,5 9,9 9,3 7,6 7,4 10,2 76,8 59,5 39,4 31,0 37,2 31,5 35,2 42,1 100 100 100 100 100 100 100 100

Summa

Totalt

Tabell 10. År för första psykiatriska vård uppdelat på åldersklasser för utskrivna individer år 1966 i relativa tal. Ålder Debutår

-19

20-24 25-29 30-34 35-39 40-49 50-59 60-

—1939 1940—1949 1950—1954 1955—1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

_ — — — — — — — — X X 100

_ _ _ _ _ 3,3 2,8 0,8 — — — 1,3 4,1 10,9 7,5 3,2 — — 3,3 3,8 4,8 10,9 8,5 4,2 0,9 6,0 15,6 22,8 16,6 17,4 15,1 12,5 — 2,6 4,4 7,6 4,1 4,3 6,6 3,9 0,9 6,0 4,4 5,1 5,5 4,3 2,8 4,0 2,6 2,6 2,2 6,3 2,8 8,7 1,9 3,5 26 4,3 3,3 63 8,3 6,5 5,7 5,2 7,0 4,3 13,3 114 8,3 2,1 6,6 7,1 17,4 23,9 14,4 114 12,4 10,9 15,1 15,1 68,7 50,4 38,9 24,1 33,1 20,7 27,4 40,5 100 100 100 100 100 100 100 100

Summa SOU 1969: 53 15—914398

Totalt

Tabell 12. Civilståndsfördelning inom resp. åldersklass för utskrivna åren 1965—1967, samt en —19 1

25—29

30—34

Ålder

Population Ogift Gift Förut gift

1965 1966 1967 1965 1966 1967 1965 1966 1967 1965 99.8 100.0 94.4 95.7 80.7 100.0 94.3 94.2 37.9 76.5 81.8 65.4 20.8 63.6 0.3 — 5.6 4.3 19.1 — 4.3 5.8 60.8 21.3 14.3 21.2 76.7 29.5 — — — — 0.1 — 1.4 — 1.3 2.0 3.9 13.4 2.4 6.8 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Summa

MP MP MP

20—24 MP MP MP

MP MP MP

Tabell 13. Civilståndsfördelning inom resp. åldersklass för utskrivna åren 1965—1967, samt en Ålder

—19 TP

Population Ogift Gift Förut gift Summa 1 2

MP MP MP

20—24

25—29

30—34

TP MP MP MP

MP MP MP

1965 1966 1967 1965 1966 1967 1965 1966 1967 1965 96.2 — 100.0100.0 57.4 87.5 91.188.1 20.2 52.2 55.0 54.2 10.8 37.0 3.7 — — — 42.0 12.5 4.4 3.4 77.4 26.1 32.5 22.9 85.4 37.0 — — — — 0.6 — 4.4 8.5 2.4 21.7 12.5 22.9 3.8 25.9 100 — 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Totalpopulation. Missbrukspopulation.

Tabell 11. År för första psykiatriska vård uppdelat på åldersklasser för utskrivna individer år 1967 i relativa tal. Ålder Debutår

-19

—1939 1940—1949 1950-1954 1955—1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967

_ _ _ _ _ _ 0,9 1,2 0,2 _ _ _ _ _ 4;i 6,8 6,0 2,0 — — — — 8,2 3,4 7,7 7,2 2,8 — 1,8 5,9 7,3 17,6 20,4 13,7 19,3 10,2 2,0 1,2 2,0 4,6 5,9 4,8 1,7 4,8 3,1 — — 5,9 5,5 4,7 5,4 0,9 3,6 3,2 — 3,1 3,3 2,8 7,1 4,1 6,0 2,4 3,6 2,0 1,8 3,9 4,6 4,7 5,4 5,1 3,6 3,9 — 4,3 5,3 10,1 4,7 6,8 3,4 2,4 4,8 2,0 10,4 10,5 9,2 7,1 4,8 5,1 7,2 7,3 11,1 18,4 20,4 18,3 9,4 7,5 10,3 4,8 13,3 82,8 58,9 42,8 37,6 30,6 33,3 38,5 37,3 45,5 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Summa

20-24 25-29 30-34 35-39 40-49 50-59 60-

Totalt

SOU 1969: 53

normalpopulation (folkräkningen 1965), män. 35—39

40^

MP MP

1966 1967 52.3 58.2 36.9 30.4 10.8 11.4

1965 1966 1967 16.7 44.2 42.3 32.1 79.9 37.2 26.9 39.3 3.5 18.6 30.8 28.6

1965 1966 1967 1965 1966 967 14.3 26.3 30.5 21.3 13.6 13.0 15.1 22.9 81.0 53.9 35.4 49.4 79.9 64.8 58.5 58.6 4.7 19.7 34.1 29.2 6.5 22.2 26.4 18.6

1965 1966 1967 13.4 12.7 6.8 7.5 68.2 65.5 72.9 67.5 18.4 21.8 20.3 25.0

100 100 100 100

50—59

60—

100 MP MP MP

MP MP MP

50—59

60—

MP MP MP

n o r m a l p o p u l a t i o n (folkräkningen 1965), kvinnor. 35—39 MP

40^9 MP

1966 1967 1965 1966 1967 1965 1966 1967 1965 1966 1967 1965 1966 1967 32.0 33.3 8.6 14.3 25.9 17.2 8.6 16.9 12.7 15.5 11.8 7.9 7.7 10.6 18.9 9.4 10.6 16.2 40.0 40.0 86.1 57.1 40.7 55.2 83.4 49.1 50.8 58.6 74.7 50.0 48.7 51.1 43.6 47.2 44.7 41.9 28.0 26.7 5.2 28.6 33.3 27.6 8.0 34.0 36.5 25.9 13.5 42.1 43.6 38.3 37.5 43.4 44.7 41.9

100 100 100

100 100

100 100 100

100 100 100 100

Tabell 14. Vårdtid för förstagångsintagna och övriga 1 uppdelade på åldersklasser år 1965. Ålder Vårdtid

-19

Sumn i a %

— —

2 2 26 9 3

2 11 22 6 1

1 6 11 9 1

2 3 13 3

— —

—

Högst 1 dag » 1 vecka » 4 veckor » 3 mån. » 6 » » 1 år Över 1 år

1 2

Summa Högst 1 dag » 1 vecka » 4 veckor » 3 mån. » 6 » » 1 år Över 1 år

—

5 6 22 11 2

1 4 7 14 1

3 5 13 13 2 1

16 38 116 65 10 1

2 4 14 8 3 1

2 9 13 16 1 2

7 11 20 30 14 1

1 6 27 27 4

5 35 28 2

—

16 46 132 131 25 5 4

— — — —

— — —

—

4 6 16 19 1 1 3

1 Summa 1

20-24 25-29 30-34 35-39 40-49 50-59 60-

5 6 3

6,5 15,4 47,2 26,4 4,1 0,4

4,5 12,8 36,8 36,5 7,0 1,4 1,1

Tidigare intagen på psyk.klinik, mentalsjukhus, både psyk.klinik och mentalsjukhus.

SOU 1969: 53

Tabell 15. Vårdtid för förstagångsintagna och övriga 1 uppdelade på åldersklasser år 1966. Ålder -19

Vårdtid Högst 1 dag » 1 vecka » 4 veckor » 3 mån. » 6 » » 1 år Över 1 år

Högst 1 dag » 1 vecka » 4 veckor » 3 mån. » 6 » » 1 år över 1 år 1

—

18 57 147 85 8 6 1

5 5 20 17 4 3 3

2 13 37 33 9 2 3

1 9 19 37 6

2 6 23 33 10 1

1 9 21 18 6 1 1

—

— — — — —

1 3 17 5 7

2 16 15 13 2

— —

—

1 2

Summa

4 16 9 1 1

— —

4 17 37 23

— 1

Sumn >a%

2 7 8 1 1

5 11 33 14 3

2 5 7 6 1 1

1 9 12 8 1 1 1

3 17 2 1

Summa

20-24 25-29 30-34 35-39 40-49 50-59 606 6 18 15

—

14 61 153 158 44 7 11

—

5,6 17,7 45,6 26,4 2,5 1,9 0,3

Tidigare intagen på psyk.klinik, mentalsjukhus, både psyk.klinik och mentalsjukhus.

Tabell 16. Vårdtid för förstagångsintagna och övriga 1 uppdelade på åldersklasser år 1967. Ålder Vårdtid

-19

20-24 25-29 30-34 35-39 40-49 50-59 60-

Högst 1 dag » 1 vecka » 4 veckor » 3 mån. » 6 » » 1 år Över 1 år

4 11 38 25

11 24 38 20 1

Högst 1 dag » 1 vecka » 4 veckor » 3 mån. » 6 » » 1 år Över 1 år Summa 1

36 92 184 102 7 4 1

1 4 6 5 3 2

4 18 24 15 6 2

5 25 26 25 4 4

3 19 20 18 5

2 12 35 8 5 1

5 10 28 25 3 1

—

3 19 47 24 3 1 1

—

4 7 21 11 5 2 1

27 114 207 131 34 13 3

5,1 21,6 39,1 24,8 6,4 2,5 0,6

— — Summa

Summa

7 15 25 15 1

5 10 17 8 1 2

—

1 12 22 13 1

3 10 18 11 3

2 3 18 7 1

—

3 7 8 3

—

Tidigare intagen på psyk.klinik, mentalsjukhus, både psyk.klinik och mentalsjukhus.

Tabell 17. Förstagångsintagna i procent av samtliga utskrivna åren 1962—1967. 1962

37,1

37,6

40,7

41,8

44,6

228 SOU 1969: 53

7 En enkät till lasarett m. m. angående vårdade fall av drogmissbruk den 3 april 1968 Kaj Håkanson Owe Hoffmann

7.1 Inledning Till landets samtliga lasarett, mentalsjukhus, psykiatriska kliniker och alkoholkliniker sände medicinalstyrelsen på hemställan av narkomanvårdskommittén år 1966 blanketter där för varje vårdad missbrukare uppgift om missbrukets art samt vissa sociala data redovisades. Redovisningen utgick från vårdanstalternas beläggning en angiven dag, i detta fall den 5 oktober 1966 (se narkomanvårdskommitténs första delbetänkande, SOU 1967:25 s. 94-104). En replikation av denna undersökning företogs 19681, dock med den viktiga skillnaden i undersökningsbetingelserna att rapporteringsdagen var den 3 april. Eventuella skillnader i resultat mellan de båda undersökningarna kan således vara mer eller mindre beroende av säsongvariationer. Deltagandet i 1968 års undersökning var hundraprocentigt. Sju (7) fall inrapporterades emellertid först sedan bearbetning av materialet skett, varför dessa utelämnas i den följande redovisningen. Vidare har under hand framkommit att rapporteringen från vissa sjukhus kan vara bristfällig, beroende på den arbetspress som den ansvariga personalen haft. Det är vår förhoppning att denna faktor inte inverkat systematiskt, utan att den relativt slumpmässigt inverkat på både 1966 och 1968 års resultat. Såsom påpekats vid redovisningen av 1966 års material kan vissa av de data som presenteras lika väl ge en uppfattning om vårdanstaltens principer för intagning, vård SOU 1969: 53

av läkemedelsmissbrukare osv. som om den faktiska utbredningen av läkemedelsmissbruk eller relationer mellan olika faktorer förbundna med läkemedelsmissbruk. Den följande redovisningen av data från 1968 års undersökning får ses mot bakgrund av dessa reservationer. Vissa jämförelser med 1966 års data anställs. I några fall redovisas från den tidigare undersökningen material, som ej föreligger i tidigare delbetänkanden. 7.2

Bakgrundsfaktorer

7.2.1 Antal och nationalitet Med utelämnande av de sju fall, som rapporterats då materialbearbetningen var färdig, uppgår antalet fall till 697 (556 år 1966). Antal fall med vårdtid endast undersökningsdagen uppgår till 13. Blanketthuvudet (på enkätformuläret) anger emellertid kl. 8.00 som tidpunkt för registrering av fallen varför denna uppgift torde vara av föga värde. Fallen fördelar sig på följande sätt på olika vårdenheter:

Psykiatrisk klinik Mentalsjukhus Lasarett Alkoholpoliklinik 1

1966 Antal %

1968 Antal %

81 401 66 8

149 484 52 12

14,6 72,1 11,9 1,4

21,4 69,4 7,5 1,7

Enkätblanketten återges å sid. 246. 229

Tabell 1. Missbruksfall år 1968 fördelade på ålder och kön. Män 1

Kvinnor

Ålder

antal

15—19 20—24 25—29 30—34 35—39 40—49 50—59 60—

18 66 80 76 53 90 49 20

14,6 17,7 16,9 11,7 19,9 10,8

Summa

3,9

4,4 100

452 Summa

antal

28 45 33 18 22 47 30 22 245

11,4 18,4 13,5

46 111 113 94 75 137 79 42 697

7,3 9,0 19,2 12,2

9,0 100

% 6,6 15,9 16,2 13,5 10,8 19,7 11,3

6,0 100

1 En ytterligare ålderskategori - 14 år fanns med vid bearbetningen av materialet. I denna saknades fall, varför den utgår i fortsättningen.

sa tabeller är desamma, men i tabell 4 har de grövre ålderskategorier som använts för 1966 års material tillämpats, för att möjliggöra jämförelser mellan åren (SOU 1967: 25 s. 96). Individens länstilldelning har emellertid inte skett utifrån samma princip i de båda materialen. I 1966 års material baseras den på vårdplatsens belägenhet, 1968 års på individens hemort. Vid kontroll har visat sig att dessa båda grunder för länstilldelning endast ger små differenser i resultat.

667 personer uppges vara svenska, 16 finska, 1 dansk, 1 norsk, samt 3 av annan nationalitet. I 9 fall saknas uppgift om nationalitet.

7.2.2 Kön och ålder Av de 697 individerna är 452 män och 245 kvinnor. Männen svarar för 64,8 % av fallen. År 1966 var motsvarande andel 61,0%. Åldersfördelningen framgår av tabell 1. Motsvarande data redovisas i 1966 års material i grövre kategorier. En jämförelse utfaller enligt tabell 2.

Stockholms stad svarar som år 1966 för en fjärdedel av fallen. En relativ uppgång noteras för Stockholms län (från 3,1 till 8,2 procent). Fluktuationer av denna storleksordning återfinns också för Uppsala län (nedgång), Södermanland (nedgång) och Västernorrland (nedgång). De kan sannolikt ej tillmätas större betydelse som mått på förändringar i missbrukssituationen inom

7.2.3 Geografisk fördelning Fördelning av materialet på län och ålder redovisas i tabellerna 3 och 4. Data i des-

Tabell 2. Missbruksfall år 1966 och 1968 i procent fördelade på kön och ålder. Kvinnor

Män Ålde

—19 20—29 30—39 40—

5,6 27,7 28,3 38,3

100 Summa

1968 Summa

3,9

8,8

6,6

27,2 19,4 44,7

11,4 31,8 16,3 40,4

6,8

32,3 28,5 35,2

27,5 24,8 40,8

32,1 24,2 37,0

100 SOU 1969: 53

Tabell 3. Ålder/Län år 1968. Län

15-19 20-24 25-29 30- 34 35-39 40^19 50-59 60-

Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanland Östergötland Jönköping Kronoberg Kalmar Gotland Blekinge Kristianstad Malmöhus Hallands Göteborg och Bohus Älvsborg Skaraborg Värmland Örebro Västmanland Kopparberg Gävleborg Västernorrland Jämtland Västerbotten Norrbotten Okänt

12 7 2

36 12 5 1 1

30 9 3 1 7

—

— 1 3

1 1

— — 2 1

— — —

— —

1 1

35 7 4 3 3 1 2 2

—

16 7 2 1 2

—

— —

—

2 1 17 1 1 2 3 3 2 2 5 4 1 3 7

1 1 9 1 11 4 1 1 1 3 2 8 5 1 1 3 9

3 6

1 1 16 1 11 9 6 2 3 2 4 6 2 2 1 4 9

— 3

— 5

— 1

— 2 1 1

— — 3

— —

Summa

25 8 2 4 5 5 3 1 1

1 1 9 2 8 1 3

— 3 1 1 3 1 2 5 4 5 1

— 2 1 3 2 1 2

Summa

1 7

1 1 1 2 1 4

180 57 23 12 24 11 9 8 3 5 3 57 10 63 24 16 11 14 14 19 24 22 15 5 15 53

25,8 8,2 3,3 1,7 3,4 1,6 1,3 1,1 0,4 0,7 0,4 8,2 1,4 9,1 3,4 2,3 1,6 2,0 2,0 2,7 3,4 3,2 2,2 0,7 2,2 7,6

15 3 4 2 5 2

— 2

— I

— 8 4 4 5 5 3 1 2 2 1 3 1

—

11 4 1

— — — 1 1

— — — 5 1 4 3

— — 1

— —

Tabell 4. Ålder/Län år 1968; jämförelse med procentdelen år 1966. Län

—19

20—29 30—39 40—

Summa

Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanland Östergötland Jönköping Kronoberg Kalmar Gotland Blekinge Kristianstad Malmöhus Hallands Göteborg och Bohus Älvs borg Skaraborg Värmland Örebro Västmanland Kopparberg Gävleborg Västernorrland Jämtland Västerbotten Norrbotten Okänt

12 7 2

66 21 8 2 8

180 57 23 12 24 11 9 8 3 5 3 57 10 63 24 16 11 14 14 19 24 22 15 5 15 53 697

— 1 3

— — 2 1

— 3

— 5

— 1

— 2 1 1

— — 3

— — Summa

SOU 1969: 53

2 46

— 2 1

—

1 1 11 2 28 5 2 3 4 6 4 10 10 5 2 6 16 224

41 15 4 5 7 5 4 2 1 1 1 14 2 11 2 4 3 3 3 8 6 6 3

—

3 15 169

61 14 9 5 8 3 3 5

—

2 1 29 6 19 17 9 5 5 4 6 8 6 4 3 6 20 258

% 1966

25,8 8,2 3,3 1,7 3,4 1,6 1,3 1,1 0,4 0,7 0,4 8,2 1,4 9,1 3,4 2,3 1,6 2,0 2,0 2,7 3,4 3,2 2,2 0,7 2,2 7,6 100

24,4 3,1 10,3 10,1 4,1 2,2 3,6 1,6

—

0,9 0,5 7,2

—

7,2 4,7 0,9 3,8 1,8 0,2 1,8 2,7 7,2 1,6 1,4 1,8

— 100

Tabell 6. Civilståndsfördelning i skilda åldersgrupper i procent. MP = missbrukarpopulationen TP = totalpopulationen Ålder

15—19

Population Kön

MP (n= 46)

TP M

MP (n= 111)

TP M

MP (n= 113)

TP M

MP (n= 94)

TP M

Ogift Gift Skild Änka/ling

100 — — —

99,8 0,3 — —

96,2 3,7 — —

91,9 4,5 3,6 —

80,7 19,1 0,0 0,1

57,4 42,0 0,1 0,5

68,1 16,8 15,0

37,9 60,8 0,1 1,2

20,2 77,4 0,3 2,1

56,4 22,3 21,3 —

20,8 76,7 0,1 2,3

20—24

25—29

Åldersspridningen för missbrukarpopulationen inom denna ålderskategori är skild j från totalpop

respektive län. Värd att notera är dock stabiliteten inom de två storstadsregionerna utom Stockholm: Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. 7.2.4 Socialgrupp Dominansen av socialgrupp III är påtagligare i 1968 års material än i 1966 års. Exakta jämförelser med den svenska totalbefolkningens fördelning på socialgrupper är svåra att göra då tillförlitliga statistiska uppgifter om denna fördelning saknas och indelningsprinciper varierar mellan undersökningar. Varken i 1968 års material eller 1966 års material synes dock socialgrupp III överrepresenterad. Jämförbarheten mellan de båda aktuella materialen är ej heller fullständig då vissa olikheter i kodningen av materialet föreligger. Bl. a. har kategorin »pensionär» tillkommit i 1968 års material. Fördelningen av olika missbruksmedel inom de skilda socialgrupperna redovisas nedan sid. 236. Tabell 5. Missbrukarnas fördelning på socialgrupp i procent. 1966

2,7 21,0 45,3 6,3 12,8

1,3 18,5 51,2 8,6 9,6 1,8 9,0 100

—

11,9 100

30—34

7.2.5 Civilstånd Missbrukarpopulationen består till 53,5 procent av ogifta personer. Antalet frånskilda är 18,5. Ogift Gift Frånskild Änka/änkling

53,5 25,4 18,5 2,6

I totalpopulationen utgjorde enligt folkräkningen 1965 de ogifta 43,6 % och de gifta 3 5 , 0 % . Totalpopulationen innehåller dock ett stort antal yngre och äldre, som ej är representerade i missbrukarmaterialet. I tabell 6 anges därför fördelningen av civilstånd inom varje åldersgrupp. En differentiering på kön inom missbrukarpopulationen ger små bastal för procenträkning framför allt för kvinnornas del. En sammanslagning av totalpopulationens könskategorier kan också bli missvisande då andelen kvinnor i missbrukarpopulationen genomgående är lägre än i totalpopulationen. Som framgår av tabell 6 är andelen gifta avsevärt lägre i missbrukarpopulationen än i totalpopulationen vilken jämförelsekategori man än väljer, medan det omvända gäller ogifta och frånskilda. 7.2.6 Missbruksmönster Missbruksmedlens 1 uppträdande inom olika län framgår av tabell 7. Individer kan ha 1 För kategoriseringen av missbruksmedlen se enkätblanketten på sid. 246. Vid jbearbetningen har i kategorierna sömnmedel och rogivande medel sammanslagits.

SOU 1969: 53

35—39 K

10,8 85,4 0,6 3,2

MP (n = 75)

TP M

40,0 29,3 28,0 2,7

16,7 79,9 0,3 3,2

60—

50—59

40—49 K

MP (n= 137)

TP M

8,6 86,1 1,1 4,1

29,9 40,1 26,3 3,6

14,3 81,0 0,7 4,0

MP (n= 79)

TP M

8,6 83,4 2,8 5,2

22,8 37,9 34,2 5,1

13,6 79,9 2,3 4,2

missbrukat mer än en typ av medel, varför summan i denna tabell (1 076) är avsevärt högre än summan av individer (697). Stockholms stad och län + Malmöhus + Göteborgs och Bohus län svarar i allmänhet för omkring 65 % av detta registrerade missbruk. LSD-bruket faller till omkring 85 procent inom dessa storstadsregioner medan sömn- och rogivande medel till unge-

MP (n= 42)

TP M

11,8 74,7 8,4 5,1

14,3 59,5 9,5 16,7

13,4 68,2 15,6 2,8

18,9 43,6 33,8 3,7

fär 50 procent faller på dem. I tabell 8 och 8 a redovisas missbruksmedlens fördelning inom olika ålderskategorier. Tabell 8 redovisar bruket i absoluta tal medan 8 a redovisar hur stor del inom olika ålderskategorier som antecknats för missbruk av ett givet medel. Procenttalen erhålls sålunda genom att anteckningar för missbruk av ett givet medel sätts i relation

Tabell 7. Missbruksmedlens geografiska fördelning. Cannabis

Län Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanland Östergötland Jönköping Kronoberg Kalmar Gotland Blekinge Kristianstad Malmöhus Halland Göteborg och Bohus Alvsborg Skaraborg Värmland Örebro Västmanland Kopparberg Gävleborg Västernorrland Jämtland Västerbotten Norrbotten Okänt

31 12 1 2 1 3

— —

% SOU 1969: 53

15 5

—

36 11 1 1 2

—

— 1

—

— — — —

—

— —

1 2 2 4

— 1 3 1

— 1 7

% av individer (697)

Opiat

— — — — —

1 1

Summa

LSD

98 9,1 14,1

— — 1 1

1 1 2

—

— — — — 1

5 4 2 1 3 5

38 3,5 5,5

93 8,6 13,3

S ö m n + Lösn. Andra Centr. rogiv. med. medel Summa 111 32 11 7 1 2 1 1 1 1 2 12 2 25 2 3 5 5 7 4 12 7 2 2 20

109 32 14 9 17 9 9 7 1 4 3 45 10 42 21 13 8 11 9 15 21 21 14 3 12 43

278 25,8 39,9

502 46,6 72,0

—

7 5

8 3

—

— —

2 1 1 1

— 2

— — 1

— 6 1

— 1

— 3 2

— 1

— — —

5 1 1

— — 1

— 1

— 2 2 1

— — — — 3 2 1

— — —

37 3,4 5,3

31 2,9 4,4

317 100 27 22 27 17 13 8 5 7 5 73 12 114 26 18 18 19 25 22 43 38 18 6 18 79 1 077

Tabell 8. Missbruksmedlens fördelning inom ålderskategorier. Cannabis

Ålder

Summa

°/

% av individer

Opiat

Centr. stim.

S ö m n . + Lösn. rogiv. medel

Andra medel

8 17 6 3 4

30 75 71 37 28 34 3

5 60 68 71 62 122 114

9 12 5 4 1 4 2

2 4 6 4 2 8 5

278 25,8 39,9

502 46,6 72,0

37 3,4 5,3

31 2,9 4,4

—

— —

4 22 25 13 14 10 5

98 9,1 14,1

38 3,5 5,5

93 8,6 13,3

29 41 13 10 3 2

15—19 20—24 25—29 30—34 35—39 40-49 50—

LSD

Summa 87 231 194 142 114 180 129 1 077 100 697

lan 63,0 % (15-19 år) och 0,7 (40-). LSD har som högsta andel 17,4 %, opiater 22,1, centralstimulantia 67,6, sömn- och rogivande medel 92,6. Sömn- och rogivande medel har som lägsta andel 10,9. Dessa kommentarer hänförde sig till 1968 års siffror. De olika relationerna är i stort sett desamma för 1966 års material. Men talen är för både cannabis och centralstimulantia lägre, medan de för sömnoch rogivande medel är något högre. LSD förekom ej i 1966 års undersökning 1 me-

till antalet individer inom samma åldersklass. Procentsummor uppgår därför varken kolumnvis eller radvis till 100. Ju lägre ålder desto större andel av missbrukarna har använt cannabis, LSD eller lösningsmedel. Ju högre ålder desto större andel har använt sömn- eller rogivande medel. Opiat- och centralstimulantiamissbruket kan inte sammanfattas på samma enkla sätt. Opiatmissbruket har sålunda enligt dessa uppgifter en relativt jämn spridning från åldrarna 20-39 år. Siffror på mer än 60 procent återfinns för centralstimulantia mellan åldrarna 15 och 29. Det är påtagliga skillnader mellan medlen vad gäller högsta och lägsta andel missbrukare. Cannabis svänger sålunda mel-

1 LSD förekom ej med särskild markering på 1966 års blankett. Däremot angavs LSD som exempel på »andra medel» och för uppgift om »andra medel» fanns en särskild rad där uppgiftslämnaren ombads anteckna vilket medel det var fråga om.

Tabell 8 a. Missbruksmedlens spridning i olika åldersgrupper i procent för 1968 och 1966 (för 1966 inom parentes). Cannabis —14 15—19 20—24 25—29 30—34 35—39 40—

68 66 68 66 68 66 68 66 68 66 68 66 68 66

(n=0) (n=8) (n=46) (n=30) x (11=111) (n=67) (n=113) (n=86) (n=94) (n-67) (n = 75) (n = 71) (n=258) (n=227)

(14,3) 63,0 (15,4) 36,9 (10,6) 11,5 (2,3) 10,6

(—) 4,0 (1,4) 0,7 (0,9)

Centra - Sömn- och stimu- rogrv. Lösn. Opiater lantia medel medel Andra

LSD

(

)

17,4

(-)

15,3

(-)

5,3

(-)

3,2

(

) 5,3

(

— (-)

)

(

)

8,7 ( 7,7) 19,8 (19,6) 22,1 (18,6) 13,8 (20,6) 18,7 ( 9,9) 5,8 ( 6,2)

(

)

65,2 (50,0) 67,6 (45,5) 62,8 (43,0) 39,4 (33,8) 37,3 (22,5) 14,4 (8,4)

(14,3) 10,9 (26,9) 54,1 (48,5) 60,2 (59,3) 75,5 (91,2) 82,7 (84,5) 92,6 (99,1)

(85,7) 19,6 (26,9) 10,8 (16,6) 4,4 (3,5) 4,3 (2,9) 1,3 (1,4) 2,3 (0,9)

_ (-)

4,3

(-)

3,6 (4,5) 5,3 (1,2) 4,3 (1,5) 2,7 (8,5) 5,0 (1,8)

1 Denna siffra har på grund av svårlokaliserbart fel varierat mellan 30 och 34 vid bearbetningen. Differensen har i de aktuella sammanhangen ingen betydelse.

234 SOU 1969: 53

Tabell 9. Huvudsakligt missbruk inom ålderskategorier. Summa

_ —

12 24

1,7 3,4

2 1 37

16 189 375 16 14 45

2,3 27,1 53,8 2,3 2,0 6,5

0,9

15- 19 20-24 25-29 30-34 3 5 - 39 40^19 50-59 6 0 Ej uppgift Cannabis LSD Opiater Centralstim. Sömnm. + rogiv. Lösningsmedel Op. 4- central O p . eller central LSD 4- cannabis Övriga

1 13

1 7

2 2

2 1

—

— 55 39 3 3 8

4 25 52 2 2 6

4 16 45 1 2 6

—

17 101 1 5 6

2 2 72 1

4 54 27 4 2 11

—

19 2 4

—

dan återstående medel uppvisar tal som liknar 1968 års. De 38 individer, som missbrukat LSD kommer till mer än 50 procent från stockholmsområdet (20 st.) 10 kommer från Göteborg, 2 från Malmö samt 5 från andra delar av landet. För en person saknas uppgift. Genomsnittsåldern är 22,6 år och medianåldern ligger på samma tal, 13 är kvinnor. Diagnosen abusus alii åsätts 13 personer, en stor andel av gruppen (jfr. diagnosernas fördelning nedan s. 11). I 14 av fallen uppges biandmissbruket omfatta de tre medlen cannabis, LSD samt centralstimulantia, medan 16 individer sägs ha missbrukat dessa tre medel samt minst ett ytterligare. De återstående fallen uppvisar kombinationer där cannabis ej in-

—

— —

—

1 1

10 Missbruksmedel har också rapporterats under rubriken »huvudsakligt missbruksmedel». Fördelningen av missbruksmedel på åldrar framgår av tabell 9. Som framgår av tabellen förekommer LSD eller kombinationen LSD + cannabis ej som huvudsakligt missbruksmedel. LSD samt LSD + cannabis utgår därför i den fortsatta redovisningen av huvudsakligt missbruksmedel. Medan ungefär lika många av 15-19åringarna i den aktuella populationen antecknats för cannabismissbruk som för missbruk av centralstimulantia är det en större andel som enligt enkätens uppgifter haft centralstimulantia som huvudsakligt missbruksmedel. När det gäller centralstimulantia och sömn + rogivande medel följer tabellen för huvudsakligt missbruksmedel tabellen för missbruksmedel relativt väl.

Tabell 10. Huvudsakligt missbruksmedel inom skilda ålderskategorier i procent. —19

20—29

30—39

40—

1968 1966 1968 1966 1968 1966 1968 1966 ( n = 4 6 ) (n = 38) (n=224) ( n = 1 5 3 ) (n=169) ( n = 1 3 8 ) ( n = 2 5 8 ) ( n = 2 2 7 ) Cannabis 28,3 Opiater — Centralstim. 41,3 Sömn + rogiv. medel 4,3 Lösningsmedel 8,7 Komb. med op + centra stim. — Komb. med anting, op. eller centr. 13,0 Övriga komb. 2,2 Andra medel — Uppgift saknas 2,2

SOU 1969: 53

10,5 2,5 26,7 15,8 31,6

4,0 1,8 48,7 29,5 3,1

0,7 2,6 28,8 30,7 6,5

1,2 4,7 24,3 57,4 1,8

5,1 13,0 60,1

—

2,2

7,8

2,4

7,9 2,5

8,5 0,9

7,1

—

9,2 1,9 1,3 10,5

2,5

1,3

— 1,2

1,6 7,8 81,4 0,8

2,2 3,5 75,8 0,4

2,9

1,9

0,4

5,8 2,9 2,9 7,3

3,1 1,2

3,9 5,3 2,2 6,2

— •

2,3

Tabell 11. Huvudsakligt missbruksmedel inom sociala kategorier. Socialgrupp1 I II Cannabis Opiater Centralstim. Sömn. + rogiv. Lösningsmedel Centr. + Opiater Centr. eller opiat. Övriga kombinationer Uppgift saknas

_ —

2 3 26 82

— — —

—

1 8

• —

— Summa

Socialgruppsindelningen

6 9

—

1 129

6 6 110 180 9 8 23 4 10 356

StuHemma •Penderande fru sionär

—

10 1 26 13 3

4 3 53 2

—

6 1

4 1

6 1 21 29 2

1 2 10

— — — — —

Uppgift saknas

— 3 2 1 63

bygger på en av statistiska centralbyrån tidigare använd indelning.

Från och med 30 års ålder blir sömn + rogivande medel den medeltyp som de flesta inom de olika ålderskategorierna prövat på. Detta återspeglas i de procentuella fördelningarna av huvudsakligt missbruksmedel inom ålderskategorierna. Med en indelning i mer omfattande ålderskategorier, motsvarande det som används i tabell 44 SOU 1967:25 s. 99 blir resultatet följande (för jämförelse även 1966): Genomgående finner vi att andelen med centralstimulantia som huvudsakligt missbruksmedel är större i 1968 års material än i 1966 års. I den lägsta ålderskategorin finns dessutom påtagliga skillnader för cannabis-bruk (större andel 1968), sömnoch rogivande medel samt lösningsmedel (lägre andel 1968). Det bör dock noteras att bortfallet (»uppgift saknas») är avsevärt större för de tre översta åldersgrupperna i 1966 års material än i 1968 års. Missbruksmedlens fördelning inom olika socialgrupper framgår av tabell 11. Inom socialgrupp II faller de största andelarna således på sömn- och rogivande medel (63,6 %) samt centralstimulantia (20,2%). Motsvarande siffror för år 1966 var 65,8 respektive 11,1 (SOU 1967:25 s. 101). För socialgrupp III består skillnaderna främst i en omfördelning mellan sömn- och rogivande medel (50,6) och centralstimulantia (30,9). För 1966 49,2 och 17,1. Cannabis får en hög siffra bland dem 236

III

som kategoriserats som studerande: 16,6 (endast 2,9 år 1966). Centralstimulantia får en större andel (43,3) än sömn- och rogivande medel (21,6). Motsvarande siffror för 1966 är 22,9 och 14,3. Att sömn- och rogivande medel inte dominerar bland studerande rimmar väl med det tidigare demonstrerade sambandet mellan ålder och missbruksmedel. Den största skillnaden mellan år 1966 och 1968 återfinns bland studerande för lösningsmedel. Procentsiffran 31,4 år 1966 (mot 5,0 år 1968) kan vara en effekt av en s. k. lokalt uppblossande thinnerepidemi. Kategorin hemmafruar slutligen domineras klart av missbruk av sömn- och rogivande medel, 79,1 % 1968 och 83,1 % 1966. 7.2.7 Sätt att inta missbruksmedlet Intagningssätt varierar mellan inhalation (inandning), intagning per os (genom munnen) samt injektion. Dessutom har ett fjärde intagningssätt nämligen intagning genom munnen av medel upplöst eller uppblandat med alkohol rapporterats. Av tekniska skäl finns denna kategori ej med i nedanstående redovisning. Summa sex fall av inhalation + injektion har redovisats under rubriken »injektion». Dessa sex fall faller alla i ålderskategorin under 25 år. Tjugoen (21) fall av per os + injektion redovisas som injektion. Dessa 21 fall är mer jämnt spridda över ålderskategorierna med SOU 1969: 53

Tabell 12. Huvudsakligt intagningssätt i olika ålderskategorier.

15—19 20—24

Inhalation

Per os

Injektion

Uppgift saknas

— —

13 28,2 47 42,3 55 48,7 65 69,1 56 74,7 126 91,2 76 96,2 41 97,6 479 68,7

16 34,8 52 46,8 51 45,1 26 27,7 15 20,0 11 8,8

_ —

17 36,9 11 9,9 5 4,4 3 3,2 2 2,6

— —

2 2,5

Antal

25—29

Antal

30—34

Antal

35—39 40—49 50—59 60—

% %

Antal Antal Antal

1 1,3

— —

Antal

Summa

39 5,6

en liten övervikt för åldersgruppen 25-29 år. Inga sådana fall finns i åldrarna över 50 år. Tre fall av inhalation + per os har förts till per os. De tre fallen gäller alla individer under 25 år. En varning är på plats vid läsning av tabell 12: den anger endast huvudsakligt intagningssätt. Att 34,8 % av 15-19-åringarna enligt enkätuppgifterna haft injektion som huvudsakligt intagningssätt betyder inte att motsvarande procent inom denna population över huvud taget injicerat. Den senare siffran är sannolikt högre. En jämförelse mellan tabell 9 (ovan s. 235) och tabell 12 visar på väntade samband. I de ålderskategorier där centralstimulantia intar en dominerande roll finns de högsta siffrorna för injektion. Från 30 år och uppåt där sömn- och rogivande medel har en allt kraftigare dominans som huvud-

1 0,9 2 1,8

— —

2 2,6

— —

1 2,4 172 24,7

— — 7 1,0

sakligt missbruksmedel blir också andelen per os som huvudsakligt intagningssätt allt större. För att möjliggöra vissa jämförelser med 1966 års material redovisas i tabell 12 a huvudsakligt intagningssätt i procent inom fyra åldersgrupper. Kategoriindelningen i 1966 års bearbetning motsvarar inte exakt 1968 års (se tabell 46 SOU 1967: 25 s. 100). Bl. a. redovisas i denna intagningssättet »kombinerat med alkohol» för sig. Andelen inhalerande i de olika åldersgrupperna är mycket lika i de båda materialen. Om kategorin »tillsammans med alkohol» i 1966 års redovisning adderas till »per os» så blir andelen per os i 1966 års material för de tre lägsta åldersgrupperna genomgående högre. Det omvända förhållandet gäller för injektion.

Tabell 12 a. Huvudsakligt intagningssätt i procent inom åldersgrupper.

Inhalation Per os Injektion Uppgift saknas Summa SOU 1969: 53

-19

20—29

30—39

40—

36,9 28,2 34,8

—

7,1 45,5 46,0 1,3

2,9 71,6 24,2 1,2 100

0,4 94,2 4,7 0,8 100

Tabell 13. Ålder/Brukets duration.

Okänd duration Mindre än 1 år Mer än 1 år

5 (10,9) 17 (36,9) 24 (52,2)

Summa 46 (100)

6 (2,7) 43 (19,2) 175 (78,1) 224 (100)

7.2.8 Missbrukets duration I 77,8 % av fallen uppges bruket ha pågått mer än 1 år, i 16,9 % av fallen mindre än 1 år medan uppgift saknas i 5,3 % av fallen. I tabell 13 redovisas brukets duration för fyra grova ålderskategorier. Den grova åldersindelningen ger emellertid en något skev bild av relationerna. Sålunda har kategorin 15-19 år 52,2 % personer som missbrukat mer än 1 år, kategorin 20-24 72,1. Från 25-29 där siffran är 84,1 håller sig sedan procentsiffran stadigt över 77 %. 7.2.9 Alkoholmissbruk Kontinuerligt alkoholmissbruk anges ha förekommit i 44,8 % av fallen, medan det saknas uppgift i 7,2 % av fallen. För 48 % har följaktligen angivits att inget alkoholmissbruk är känt. Tabell 14 sätter det kontinuerliga alkoholmissbruket i relation till vilket missbruksmedel som huvudsakligen missbrukas. En jämförelse mellan de olika missbruksmedlens andelar kontinuerligt alkoholmissbrukande blir svår, då bastalen för flertalet missbruksmedel är för små för att möjliggöra procentberäkning. För de tre största missbruksgrupperna blir pro-

14 (8,3) 20 (11,8) 135 (79,9) 169 (100)

12 (4,7) 38 (14,7) 208 (80,6) 258 (100)

37 118 542 697

(5,3) (16,9) (77,8) (100)

centen: centralstimulantia 35, sömn- och rogivande medel 50, och opiater + centralstimulantia 48. Det bör noteras att den sista kategorin inte utesluter samtidigt missbruk av sömn- och rogivande medel. 7.2.10 Diagnos I 1966 års undersökning förekom omkring 200 diagnoser inklusive kombinationer av diagnoser. Omfattande sammanslagningar av dessa gjordes för att möjliggöra en överskådlig redovisning. Samma sammanslagningar har gjorts för 1968 års material. Vissa principer för kategoriseringen av materialet, som redovisats i det tidigare delbetänkandet skall upprepas här. Abusus alii, dvs. läkemedelsmissbruk, innebär som beteckning i det följande att endast denna diagnos redovisats. Alla kombinationer med abusus alii redovisas således under annan kategori. Diagnoser där psykos eller psykosliknande tillstånd kombinerats med neuros, nedsatt intellektuell förmåga eller karaktärsstörning har förts under rubriken psykos. Neuros + nedsatt intellektuell förmåga redovisas som neuros medan kombinationer av nedsatt intellektuell förmåga och karaktärsstörning går som karaktärsstörning. I samtliga fall där hepa-

Tabell 14. Kontinuerligt alkoholmissbruk och huvudsakligt missbruksmedel. Canna- OpiaOkänt bis ter 5

6 LösOpiat Övr. Sömn.-f nings- Opiater el komb med. + Centr. Centr. rogiv. Summa %

312 Ja Kontinuerligt alkoholmissbruk Nej Ej uppgift

3 i

18 1

7 3

112 10

161 24

6 2

16 7

8 2

335 50

48,1 7,2

Summa

8 Centralstimulantia

35 %

48%

50 %

44,8

SOU 1969: 53

Tabell 15. Diagnoser inom skilda ålderskategorier i procent. -19

20-29 30-39 40-49 50-59 6 0 -

Totalt Totalt 1968 1966

2,2 2,2 15,2 21,7 2,2 2,2 23,9 23,9 6,5

1,1 1,7 9,3 16,8 0,4 11,6 23,5 18,4 2,0 9,0 6,0

Okänt (n = 8) Kroppssjukdom ( n = 1 2 ) Psykos ( n = 6 5 ) Neuros ( n = 1 1 7 ) Nedsatt intell. förmåga ( n = 3 ) Alkoholmissbruk (n = 81) Karaktärsstörning (n=164) Abusus alii (n=128) Hepatit ( n = 1 4 ) Alkoholmissbr. + karaktärsstörn. (n = 63) Övriga kombinat. ( n = 4 2 )

— —

0,9 1.3 8,5 14,3 0,4 6,3 30,4 22,3 4,5 8,5 2,7

Summa

tit förekommit i materialet har det varit enda diagnos, varför samtliga hepatitfall i tabellerna sorterar under denna diagnos. I 1966 års material har tre (3) hepatitfall förts till kategorin kroppssjukdom. Generellt gäller om 1968 års som om 1966 års material att diagnosuppgifterna torde lida stora brister vad gäller tillförlitlighet. Diagnosen är intagningsdiagnos. Totalt följer varandra 1968 års och 1966 års material väl. Detta framgår av de två högra kolumnerna i tabell 15, där diagnosfördelningen inom fyra grova ålderskategorier redovisas. Den största differensen noteras vid diagnosen kroppssjukdom. Vid en jämförelse med motsvarande material från 1966 (SOU 1967:25 s. 102 tabell 49) framgår att skillnaden i andel diagnos med kroppssjukdom är särskilt mar-

0,6 1,2 7,1 13,0 0,6 11,2 30,2 15,9

2,2 0,7 8,0 20,4

1,6 2,3 10,5 20,5

0,8 4,1 13,2 20,7

—

14,2 5,9

17,5 14,6 15,3 0,7 7,3 13,1

—

18,2 13,2 15,5 0,4 7,8 10,1

19,0 11,6 15,7

—

8,3 6,6

100,1 100

1,9 9,7 9,4 18,8 0,7 11,2 17,4 13,5

—

8,1 9,2 100

kerad i ålderskategorin - 1 9 år (21,1 % mot 2,2). För psykoskategorin kan noteras att 1968 års material ger 15,2 procent i den nämnda ålderskategorin, medan i 1966 års material inga fall återfinns i denna kategori. Även neuroskategorin svarar för en större andel 1968 (21,7%) än 1966 (15,8%) i samma ålderskategori. Andra särskilt stora differenser gäller abusus alii-diagnosen i åldersgruppen 20-29 (22,3 % 1968 mot 16,9 % 1966) samt diagnosen karaktärsstörning i nästföljande ålderskategori (30,2 1968 mot 19,6 1966). Vissa tendenser som noterades i 1966 års undersökning är modifierade i det aktuella materialet. Karaktärsstörning och abusus alii var dominerande diagnoser inom de två lägsta ålderskategorierna i 1966 års material. I 1968 års material har diagno-

Tabell 16. Diagnos bland män och kvinnor.

Okänt ( n = 8 ) Kroppssj. ( n = 1 2 ) Psykos (n = 65) Neuros ( n = 1 1 7 ) Nedsatt intellekt. ( n = 3 ) Alkoholm. ( n = 8 1 ) Karaktärsst. (n=164) Abusus alii (n=128) Hepatit ( n = 1 4 ) Alk. + karakt. (n = 63) Övriga komb. ( n = 4 2 ) Summa

SOU 1969: 53

Män

Kvinnor

7 4 35 42 2 70 116 78 10 58 30

1 8 30 75 1 11 48 50 4 5 12

1,5 0,9 7,7 9,3 0,4 15,5 25,7 17,3 2,2 12,8 6,6

2,7 9,1 8,0 9,7 0,9 15,6 20,9 13,0

0,9 10,6 11,5 33,2 0,5 4,1 11,9 14,3

11,2 8,8

0,4 3,3 12,2 30,6 0,4 4,5 19,6 20,4 1,6 2,0 4,9

3,2 9,7 100

sen neuros nästan lika stor andel av den lägsta ålderskategorin. Karaktärsstörning dominerar däremot i de två mellersta ålderskategorierna. Andelen alkoholmissbruk stiger med stigande ålder på ett klarare sätt än i 1968 års material. Kombinationsdiagnosernas andel stiger i båda materialen med stigande ålder, medan det omvända gäller diagnosen abusus alii. Som påpekades 1966 kan detta sammanhänga med att abusus alii här uppträder som särdiagnos, samt att vissa diagnoser tenderar att åsättas individer först i högre åldrar. Det bör för tolkningarna av tabellen generellt framhållas att ålderskategorierna är mycket grova. Tabell 16 visar skillnader i diagnos mellan kvinnor och män. I stort sett gäller samma förhållanden som 1966: männen åsätts i större utsträckning diagnosen alkoholmissbruk och karaktärsstörning (samt kombinationen av dessa) medan kvinnorna får diagnosen neuros i långt större utsträckning än männen: 30,6 % neuros bland kvinnor mot 9,3 % bland män.

7.2.11 Anledning till vård På enkät-blanketten efterfrågas huruvida patienten vid intagningen bedömts i behov av vård primärt för läkemedelsmissbruk, sekundärt för läkemedelsmissbruk eller av annan anledning. Frågeställningen är tyvärr inte entydig. Den kan t. ex. tolkas som om den gäller den diagnos vilken s. a. s. fungerade som arbetshypotes vid själva intag-

ningstillfället eller som den diagnos som man senare ställt på det tillstånd för vilket patienten tagits in. I tabell 17 ses relationen mellan huvudsakligt missbruksmedel och vårdanledning. På grund av de små bastalen i kategorierna för missbruksmedel är det tyvärr svårt att uttala sig om relationerna mellan typ av missbruksmedel och anledning till vård. Oavsett tolkningen av enkätfrågans innebörd menar vi det vara en rimlig hypotes att intagningssättet injektion, som tecken på ett gravare missbruk, mer än övriga intagningssätt skulle vara associerat med läkemedelsmissbruk som primär vårdanledning. Tabell 18 redovisar denna relation i absoluta tal medan tabell 18 a ger procentsiffror för 1966 och 1968 vad gäller per os, samt injektion. Kombinationen per os + inhalation ger alltför små bastal för procentberäkning i 1968 års material, varför den uteslutits. I 1966 års material har kategorin »kombinerat med alkohol» förts till »per os». Både år 1966 och 1968 har kategorin injektion den största andelen primärt intagna för läkemedelsmissbruk. Men samtidigt bör betonas att för år 1966 skillnaden i andel primärt för läkemedelsmissbruk är lika stor mellan per os och inhalation (35,9-45,5) som mellan inhalation och injektion (45,5-55,7). I 1968 års material är skillnaden mellan injektion och inhalation mindre än skillnaden mellan per os och inhalation. Antalet inhalations-

Tabell 17. Vårdanledning och missbruksmedel. CentralCanstimuBlankt nabis Opiat, lantia

Sömn+ rogiv.

Lös- Opia- Opiater nings- ter+ eller medel Centr. Centr.

Övr. kombinationer Summa 1

21 Okänt — Primärt för läkemedelsmissbruk 3 Sekundärt för läkemedelsmissbruk 3 Annan anledn. 6

—

1,6

14 3,7

40,7 130 34,6

6 6

Summa

1 2 16

37 19,6 131 34,9 2 72 38,1 100 26,6 6 189 100 375 100 16

— 13

28,8

11 21

24,4 — 46,6 —

191 222

100 SOU 1969: 53

Tabell 18. Vårdanledning och intagningssätt i procent 1966 och 1968. Inhalation

Injektion

Per os

Totalt

1966 1968 1966 1968 1966 1968 1966 1968 (n = 22) (n=39) (n=446) (n = 479) (n = 79) (n=172) (n=556) (n=697) Primärt för läkemedelsm. 45,5 Sekundärt för läkemedels. 31,8 Av annan anledning 18,2 Uppgift saknas 4,6 Summa

43,6 20,5 30,8 5,1 100

35,9 26,5 35,3 4,3 100

fall är dock i synnerhet för 1966 väl litet för procentberäkningar. Totalfördelningarna (de två kolumnerna längst till höger) är slående lika, vilket inte utesluter skillnader inom de olika intagningskategorierna. Relationen mellan vårdbehov och diagnos åskådliggörs i tabell 19. Om uppgifterna vore maximalt tillförlitliga, dvs. om alla fyllt i enkätblanketterna korrekt, tolkat innebörden i uppgiftsrubrikerna på samma sätt, samt om hela bearbetningsproceduren förlöpt utan misstag, skulle alla fall av diagnosen abusus alii falla i kategorin »primärt intagen för läkemedelsmissbruk» (samt i kategorin »uppgift saknas»). Diagnosen avser nämligen den sjukdom som föranlett intagning. Av tabell 19 framgår att 91,4 % av abusus alii-fallen kategoriserats som primärt intagna för läkemedelsmissbruk. Denna kategori, samt »uppgift saknas» svarar för 94,5 % av fallen. Med tanke på den tvetydighet som vidlåder både frågan om intagningsdiagnos och vårdanledning får detta ses som ett gott resultat. Andelen primärt intagna för läkemedelsmissbruk som diagnostiserats under rubri-

32,9 32,4 31,4 3,2 100

55,7 17,7 20,3 6,3

48,8 16,3 32,6 2,3

36,7 25,5 33,1 4,7

37,7 27,4 31,9 3,0

ken abusus alii är dock endast 44,5 %. Detta kan tyckas tyda på bristande tillförlitlighet. Mer sannolikt är att den låga procentsiffran är en effekt av kodningsförfarandet, samt formuleringen av frågan. Att någon intagits primärt för läkemedelsmissbruk utesluter inte att han sekundärt intagits av andra skäl. Om dessa andra skäl lett till anteckning om en diagnos annan än abusus alii har denna diagnos blivit utslagsgivande vid bearbetningen av materialet. Till kategorin abusus alii har ju som tidigare påpekats, förts de fall som åsatts endast denna diagnos. Andelen primärt intagna för läkemedelsmissbruk varierar inte påtagligt mellan ds olika vårdenheterna. Primärt intagna för läkemedelsmissbruk är vid psykiatrisk klinik vid mentalsjukhus vid lasarett

36,2 % 37,8 % 42,3 %

7.2.12 Form för intagning vid vårdanstalt »Med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall» har ungefär hälften av läkemedelsmissbrukarna intagits (47,5 % eller 331 individer). »Efter viss mer

Tabell 20. Form för intagning inom olika ålderskategorier. 15-19 20-24 25-29 30-34 35-39 40-49 50-59 60- Summa Ej uppgift (blankt) Lagen om sluten psykiatrisk vård Utpräglad övertalning Utan ovanstående alternativ förelegat Summa SOU 1969: 53 16—914398

3 17 2

9 51 9

5 71 3

8 55 5

3 38 5

11 50 18

4 32 5

1 16 4

44 330 51

OS_

£E O o

å é c/i c/> "c

CN CN CN

so_

t—"

-a-

so"

0 « OOJD

r-^

f*T

tN NO

en oo"

\C oo"

in fn

oo^ OO

oo cN*

NO"

-V

^ ^

> CO

c» o" »o

CO CA

:0 OO OO

| + o _O K

;r3 - * J

.1^

:ca

.*o

6fl

| +s O

g g B 3

os_ •a-" en

,p -O to

-is

ca a t-

£ C o

BC-*-< ^

en G0

O X

*._ —< ä

W*l

m CA 1-

•

3 :oo0

sn en

TI-

a B

O - i : oo

<E • ed . o

U Kl : 0 i

O J3 -O

o CA „ t»

< 'i

•

• s - ^ •O cd $> I M

« « 5o3 •caCO fc c g B

T> O

„

en* CN

en 00

:rt

5d c M

so^

00^ Cs"

OS*'

3 "o 43

:T3 -i

•a-

</tu> — Bb 13 o— O oCCi ^_

1 -

z.s

_ _ Z

c*1

m 00

a 'a ~o u

1 CtJ

•a G

«a

o M

«N

oo >Q. O

o.* HM

0_4 CN

£ aUP

00 W1

~co O

60 ca

•o

Cfl

:oi2

i T I * _ -^ <U w

'a u

•53C E - c i S E _ "" _. •g_.sl.sssc--«« >-" _ .2 S _ .52 ö c c'g

:ca E

a'I 242

o, o D.XJ

„ S_JS S g a t/a

"3 O tJL

nt en psy risk v r utpr i över ovanende srnativ

x — • < <t

-a-

ca a

E 3

c «s — 3 a «_.s 5 " ca OtV5 W D

SOU 1969: 53

Tabell 22. Behandlingsvillighet och ålder. 15-19 20-24 25-29 30-34 35-39 40-49 50Utpräglad God Ringa Ingen Kan ej anges

5 19 9 2 11 Summa 46

6 39 30 8 28 111

utpräglad övertalning» 7,3 % samt »utan att dessa omständigheter förelegat» 38,9 %. Uppgift saknas i 6,3 % av fallen. Intagningsform inom olika ålderskategorier framgår av tabell 20. Med stöd av lagen om sluten psykiatrisk vård har följande andelar i olika ålderskategorier intagits: 15-19 20-24 25-29 30-34 35-39 40-49 50-59 60-

36,9 % 45,9 62,8 58,5 50,7 36,5 40,5 38,1

Tendensen i dessa data är att andelen tvångsintagningar har ett slags topp mellan 25 och 35 år, medan de lägre och de högre ålderskategorierna har mindre andelar. Finns det någon relation mellan diagnos och intagningsform? Av tabell 21 framgår att andelen tvångsintagna inom diagnoskategorin karaktärsstörning är särskilt hög (74,4 % ) . Därefter kommer kombinationen av alkoholmissbruk och karaktärsstörning med 61,9 %. Psykos-kategorin har också ett högt tal; 56,9 %, liksom alkoholmissbruk som ensam diagnos: 56,9 %.

10 35 25 8 35 113

4 39 21 6 24 94

2 18 28 9 18 75

8 40 41 11 37 137

6 35 28 8 44 121

S:a

41 225 182 52 197 697

5,9 32,3 26,1 7,5 28,3 100

7.2.13 Behandlingsvillighet Uppgiftslämnarnas bedömning av patienternas behandlingsvillighet framgår av tabell 22. Som synes har det genomgående ställt sig svårt att bedöma behandlingsvilligheten: totalt har i mer än en fjärdedel av fallen uppgivits att behandlingsvillighet ej kan anges. I övrigt klumpar sig bedömningarna kring mittalternativen, dvs. »god» samt »ringa». Om kategorierna »utpräglad» och »god» slås samman svarar dessa för 38,2 procent, medan »ringa» -f- »ingen» svarar för 3 3 , 6 % . Med kategorierna »utpräglad» och »god» samt »ringa» och »ingen» sammanslagna blir de procentuella relationerna mellan ålder och behandlingsvillighet såsom framgår av tabell 22 a. Den tendens som möjligen kan skönjas är att behandlingsvilligheten är större i lägre åldersgrupper. För ålderskategorin 5 0 och däröver är dock andelen »kan ej anges» hög, och det är svårt att veta vad detta innebär. Tabell 23 redovisar förhållandet mellan huvudsakligt missbruksmedel och behandlingsvillighet. För de tre största medelgrupperna har procentandelar angivits. Som synes finns den lägsta andelen behandlingsvilliga inom kategorin sömn- och rogivande

Tabell 22 a. Behandlingsvillighet och ålder. Procent.

Utpräglad + god Ringa + ingen Kan ej anges Summa SOU 1969: 53

15-19

20-24

25-29

30-34

35-39

40-49

50-

52,2 23,9 23,9 100

40,5 34,2 25,2

39,8 29,2 30,9

26,6 49,3 24,0

35,0 37,9 27,0

33,9 29,8 36,3

45,7 28,7 25,5 100

Tabell 23. Behandlingsvillighet och huvudsakligt missbruksmedel.

CentralEj Can- Opia- stimulanuppg. nabis ter tia Utpräglad + god Ringa + ingen Kan ej anges

5 3 4

14 7 3

7 3 6

78 62 49

Summa

189 100

41,3 128 32,8 138 25,9 109

medel. Behandlingsvilligheten framstår alltså som större i de två kategorier som traditionellt betraktas som grövre missbruk. Ett rimligt antagande är att de personer som intagits med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård skall visa mindre behandlingsvillighet än de som intagits efter utpräglad övertalning samt att slutligen de som tagits in utan att något av ovanstående alternativ förelegat skall visa den största behandlingsvilligheten. Tabell 24. Behandlingsvillighet och form för intagning i procent.

Utpräglad + god Ringa + ingen K a n ej anges Summa

Sömnrogiv.

Psykiatr vårdÖverlagen talning

Övrigt

27,5 44,4 28,1

45,1 43,1 11,8

55,4 18,7 25,9

34,1 10 36,8 3 29,1 3

375 100

Ovriga kombinationer Summa

OpiaLös- ter Opiater nings- -ieller medel Centr. Centr.

4 3 7

18 13 14

40,0 28,8 31,1

45 100

2 2 2

266 234 197

697 Antagandet bestyrks av tabell 24. Det är värt att notera att mer än en fjärdedel av de tvångsintagna uppges ha god behandlingsvilja. 7.2.14 Tidigare vård Närmare tre fjärdedelar uppges ha vårdats tidigare för läkemedelsmissbruk. En fjärdedel har tidigare vårdats på mentalsjukhus för läkemedelsmissbruk. Om emellertid alla de fall, vilka tidigare vårdats både på mentalsjukhus och någon annan vårdinstitution adderas, så räknar vi in hälften av fallen (48 % ) . Samma förhållande gäller i 1966 års material (50,3 % ) . Likheterna mellan materialen är påfallande. Är det då inom 1968 års material stora skillnader för olika ålderskategorier? Denna fråga besvaras av tabell 25 a. Den lägsta ålderskategorin skils klart ut från de övriga, dels genom den höga

Tabell 25. Tidigare vård. Jämförelse mellan år 1966 och år 1968. 1966

1. Ingen tidigare vård 2. Poliklinik 3. Psykiatrisk lasar.klin. 4. Lasarettsklinik 5. Mentalsjukhus 6. Alkoholistanstalt 7. Kombinat. 5 + 6 8. 5 + 6+ övriga 9. 5+ övriga (ej 6) 10. 6 + övriga (ej 5) 11. Rest. kombinat. 12. Uppgift saknas

antal

132 22 38 19 144 8 14 14 107 2 14 40

23,8 4,0 6,9 3,4 26,0 1,4 2,5 2,5 19,3 0,4 2,5 7,2

152 38 78 24 180 2 12 20 123 6 30 32

21,8 5,5 11,2 3,4 25,8 0,3 1,7 2,9 17,6 0,9 4,3 4,6

SOU 1969: 53

Tabell 25 a. Tidigare vård i skilda ålderskategorier. Procent.

1. Ingen tidig, vård 2. Poliklinik 3. Psykiatrisk las.klin. 4. Annan las.klin. 5. Mentalsjukhus 6. Alkoholistanstalt 7. Komb. 5 + 6 8. 5 + 6 + övrigt 9. 5 + övrigt (ej 6) 10. 6 + övrigt (ej 5) 11. Övriga komb. 12. Uppgift saknas

15-19

20-24

(n=46)

( n = l l l ) ( n = 1 1 3 ) ( n = 94) (n = 75) ( n = 1 3 7 ) ( n = 7 9 )

(n=42)

43,5 13,0 8,7 6,5 10,9

27,0 8,1 8,1 3,6 22,5 0,9

21,2 4,4 11,5 4,4 30,9

19,1 4,3 8,5 2,1 29,8

— —

0,9 1,8 13,3 2,7 3,5 5,3

2,1 3,2 19,1

30,6 1,3 2,6 1,3 23,9

—

— — —

44,3

—

4,3 8,7

20,7 0,9 3,6 4,5

25-29

30-34

4,3 7,4

35-39

13,3 3,9 15,9

—

3,9 2,6

40-49

50-59

60-

20,4 4,4 10,9 4,4 24,8

16,5 5,1 12,7 2,5 27,8

21,4 2,4 16,6 4,8 19,0

—

— —

2,9 5,1 18,9

.—

6,6 1,5

3,8 6,3 15,2 2,5 2,5 5,1

4,8 21,4 4,8 4,8

andelen som icke tidigare vårdats, dels genom den låga andelen vårdade på mentalsjukhus. Detta ter sig »rimligt». Det är endast i denna ålderskategori som någon vårdform får större andel än mentalsjukhus eller mentalsjukhus + alkoholistanstalt. Poliklinikvård svarar nämligen i denna ålderskategori för 13 procent av den tidigare vården, mot 10,9 för mentalsjukhus och avsaknad av fall i kombinationskategorin mentalsjukhus + alkoholistanstalt. Några klara tendenser föreligger i övrigt inte i tabellen. Tendensen till från 15-19 år sjunkande andel utan tidigare vård bryts t. ex. av en uppgång i 40-49 års ålder, nedgång i 50-59, samt ytterligare uppgång i den sista kategorin. För mentalsjukvården finns en tendens till anhopning i åldrarna 2 5 39 år där procenten håller sig omkring 30, men denna tendens bryts delvis av åldersgruppens 50-59 år 27,8 procent.

SOU 1969: 53

Uppgift tifl socialstyrelsens narkomanvård;kommitté angöende den, som den 3 april 1968 kl. 08.00 värdas å psykiatriskt sjukhus, psykiatrisk klinik m.m. och som före intagningen missbrukat beroendeframkailonde medel.

Sjukhus:

Avdelning:

IDENTITETSUPPGIFTER F-år

•män

-dag

1 G

ogift

O gHt

. _ , fränG »kild

- _ , änka/ — , U-lina O okänt Nationalitet

Hemort

Kön O

1 Yrke (anges sa noggrant tom möjligt)

Ctvililånd

mar

kvinna

svensk G annan, nämligen

UPPGiFTER RÖRANDE MISSBRUK OBS! Kryssa f ö r a l l a

aktuella

missbruksmedel och intagningssätt. M a r k e r a sä fullständigt som möjligtl V i d oklarhet konsultera

synonymregistret. i nlogning..ätt Missbruksmedet

A CANNABIS (marihuana,

Per os

Injaklion

Annat

Okänt

Kombin.ral m«d alkohol

Tillfälligt

Yanemänigl

•

n n

a n

•

n n

n' n

n n

a n

•

haschisch etc.)

B LSD C

OPIATER (t. ex. morfin, metadon, palfium)

D CENTRALSTIMULANTIA (t. ex. a m f e t a m i n , p r e l u d i n , ritalina) E

SÖMNMEDEL

A N D R A ROGIVANDE MEDEL (t. ex. m e p r o b a m a t , librium, valium)

G LÖSNINGSMEDEL (t. ex. tinner, trikloretylen) H

A N D R A MEDEL (t. ex. kokain) A n g e medel om möjligt!

Missbruket pågått

Huvudsakligt intagningssätt

Huvudsaklig! missbruksmsdsl

Intensitet

Inhalation

.—. Mindre U ön 1 är

_ . Mer än Q 1 or

Samtidigt kontinuerligt alkoholmissbruk

G Ja

G Nel

UPPGIFTER RÖRANDE VÄRD Patienten har vid intagningen bedömts i behov av värd •

Primärt för läkemedelsmissbruk

[~3 Av annan anledning än läkemedelsmissbruk

G Sekundärt för läkemedelsmissbruk

Diagnos (avser s[ukdom som föranlett intagning; använd WHO is officiella nomenklatur)

Patienten har intagits i | med stöd av lagen om — beredande av sluten psykiatrisk värd i vina föll

I I i övrigt efter viss mer — utpräglad Övertalning

r~) utan att förut— nämnda omständigheter förelegat

Patienten» behandlingsvilliqhet läkcmedelsmissbruket är nu Q utpräglad Q ringa 1 I god L J ingen

läYitt

gäller

G kan ej " " f l "

Tidigare värd för läkemedelsmissbruk | . j |

. Ingen tidigare medicinsk/psykiatrisk j behandling för läkernedefsmisibruk

Poliklinisk värd

1 Intagen ä psykiatrisk laiarellcklinik

Inlagen a annan lasarettiklmik e l . .—. avdelning (även privatklinik e l . i|ukhem)|_J Intagen ä sjukhus för Övervägande psykiatrisk värd

Intagningsdatum är mön dag

,—, inragen a .—. [_] alkoholislanstalt |_) Uppgift omoifig all erhålla

Aktuell värdtid [frän intagning t.o.m. 3/4 1948. Ex.; 26 dagar markeras endast under rubrik "—A veckor" O

Endast denna dag

G —I vecka

G — * veckor

Q —3 män.

G —6 "»än.

—

I ar

G raer än 1 är

Namnförtydligande och titel

246 SOU 1969: 53

8 Drogmissbrukare som gripits av polis under juni 1968 Kaj Håkanson, Owe Hoffmann

8.1 Inledning

Narkomanvårdskommittén lät år 1966 trycka och distribuera särskilda blanketter till landets alla polisdistrikt för kartläggning av påträffade fall av läkemedelsmissbruk eller olagligt förfarande med läkemedel (se narkomanvårdskommitténs första delbetänkande, SOU 1967: 25 s. 57-73). En blankett fylldes i för varje påträffat fall under tiden 1-30 juni det året. Nedan redovisade undersökning utgör en replikation av 1966 års undersökning gjord under samma tidsperiod år 1968. På blanketten sid. 258 efterfrågas, förutom missbruksdata, vissa bakgrundsdata, såsom ålder, kön, civilstånd, yrke och hemort, samt vissa data om missbrukarens övriga sociala situation, såsom t. ex. arbetsförhållanden. Syftet med undersökningen är att ge en allmän uppfattning om vissa karakteristika hos en utvald grupp. Avsikten har också varit att göra vissa jämförelser med materialet från 1966. Det bör noteras att räkningen av fallen inte företagits på sådant sätt att vi kan ange vilka fall år 1968 som inte förekommit i 1966 års fall, dvs. som är nya fall. Den ökning av antalet fall mellan 1966 och 1968, som materialet pekar på, är därför svårtolkad. Det material, som polisenkäten innehåller, kan inte betraktas som representativt för den totala missbrukarpopulationen. Vi antar att SOU 1969: 53

vi får tag på dels socialt sett relativt grava fall, dvs. individer som är involverade i mer omfattande kriminell aktivitet vid sidan av eller i samband med drogmissbruket, dels lindriga fall, där individen t. ex. uppträtt störande beroende på enstaka tablettfylla, sniffning, haschrökning el. dyl. En jämförelse med motsvarande enkäter till sjukvårdsinrättningar (nedan s. 229) visar på vissa effekter av selektionsfaktorer (t. ex. skillnaden beträffande den typ av medel som brukas oftast). Det kan inte garanteras att data karakteriseras av hög tillförlitlighet. Detta följer av den karaktär som datainsamlingssituationen har. Ifyllandet av blanketten har sålunda ingått bland andra pressande tjänsteåligganden och personer som kontrollerat dataredovisningen har inte funnits på plats. Vi förmodar dock att materialet ger en grov bild av den faktiska situationen. Samtliga polisdistrikt har lämnat svar. Två (2) blanketter inkom till narkomanvårdskommittén först då databearbetningen var klar och dessa två fall redovisas ej i det följande. I sju (7) fall var dataredovisningen så bristfällig att blanketterna bedömdes som obrukbara. Vidare har tio (10) fall av självmord eller självmordsförsök utgått. Fall med självmordsförsök, som utgör ett led i ett pågående missbruk, har inte uteslutits. Slutligen har fem (5) fall med enbart olagligt förfarande utgått.

Tabell 1. Missbrukare fördelade på kön och ålder. Ålder Kön

—14

15—19 20—24 25—29 30—34 35—39 40—49 50—59 60—

Okänt

Summa

Män

34 77,3 10 22,7 44

183 83,9 35 16,1 218

547 83,1 111 1^9 658

Kvinnor Summa

121 83,4 24 16,6 145

74 81.3 17 18,7 91

36 80,0 9 20,0 45

8.2 Resultat av bearbetningen 8.2.1 Antal missbrukare. Nationalitet. Kön och ålder Sedan de ovan nämnda 24 fallen sorterats ut återstår 658 fall som redovisas nedan. Motsvarande siffra år 1966 var 510. Såsom ovan påpekats saknar vi möjlighet att avgöra vilka som är nya fall. Av de 658 är 622 svenskar. De övriga härstammar från Finland (11), Danmark (6), Norge (4), övriga Europa (9) samt USA (3). Tre utlänningars nationalitet är inte fastställd. Utlänningarna utgör ca 5 procent av fallen mot icke fullt tre procent i 1966 års material. Kön och ålder Männens dominans i materialet är påtaglig. Kvinnorna svarar endast för 111 fall, vilket är lika med 17 procent. År 1966 svarade

1966 1968

47 83,9 9 16,1 56

18 90,0 2 10,0 20

kvinnorna för 28 procent av fallen. Den anmärkning som gjordes till 1966 års undersökning kan göras även här: antalet drogmissbrukande kvinnor kan utgöra en större andel av antalet hörda kvinnor, än motsvarande bland männen, trots att kvinnorna har färre fall av missbruk i absoluta tal. Vårt material tillåter ej någon slutsats om den nämnda andelens storlek. Männens dominans ter sig relativt likartad i de olika ålderskategorierna, såsom framgår av tabell 1. De kraftigaste avvikelserna finner vi i de ålderskategorier där antalet individer är litet, varför dessa avvikelser kan vara statistiska artefakter. Ålderskategorin 15-19 år uppvisar det största antalet missbrukare. I 1966 års material fanns det största antalet missbrukare i därpå följande ålderskategori. Den procentuella fördelningen på ålderskategorier framgår av följande:

-14

15—19

20—24

25—29

30—34

35—39

40—l

Summa

1,6 6,7

17,1 33,1

26,3 22,0

16,9 13,8

8,8 6,8

9,6 4,6

19,8 12,6

100 100

Upp till 19 års ålder finns alltså i 1968 års material 39,8 procent av missbrukarna mot 18,7 procent i 1966 års material. Medianåldern 2 har också förskjutits från ca 26 år till ca 22. 8.2.2 Geografisk fördelning Tabell 2 redovisar materialet fördelat på ålder och län. Länsuppgiften hänför sig till den hördes hemortslän. I tabellens högra marginal finns 1966 års procentuella fördelning på län.

28 93,3 2 6,7 30

Stockholmsdistriktet dominerar inte på samma vis i 1968 års material som i 1966 års. Tidigare svarade Stockholms stad för hälften av fallen men i den senare undersökningen endast för 27,4 % av fallen. Spridningen på olika län är jämnare än tidigare. Jönköpings län, ett högfrekvent län i 1966 års undersökning, har endast 2,0 pro1 I 1966 års material utgjordes högsta ålderskategorin av 40 år och äldre. För 1968 års material har de tre översta kategorierna slagits samman. 2 Medianåldern delar populationen i två lika stora delar så att 50 % av individerna har lägre ålder än medianåldern, 50% högre.

SOU 1969: 53

Tabell 2. Missbrukare fördelade på län och ålder. Ålde

-14 15- 20- 25- 30- 35- 40- 50- 60- Okänd i% i% 19 24 29 34 39 49 59 Summa 1968 1966

Län

Stockholms stad 7 34 44 38 21 9 19 Stockholms län 114 7 5 2 1 4 Uppsala län 1 10 1 4 3 2 3 Södermanlands län 2 21 5 2 1 — — Östergötlands län 3 4 4 3 1 — — Jönköpings län — 7 1 2 1 — 2 Kronobergs län — — — 1 1 2 — Kalmar län — — 4 1 — 1 1 Gotlands län — — — — — — — Blekinge län — 3 1 — 1 — — Kristianstads län — 1 — — 1 — — Malmöhus län — 12 8 4 3 4 3 Malmö stad 7 21 10 7 1 3 9 Hallands län 6 3 3 — 1 — — Göteborgs och Bohus län — 1 — — — — — Göteborgs stad 5 23 15 5 2 2 3 Älvsborgs län — — 1 — — 2 1 Skaraborgs län — — 1 —• — — — Värmlands län — 7 4 — — — — Örebro län 1 24 5 1 — 1 4 Västmanlands län 2 7 9 6 — — — Kopparbergs län — — — — — — — Gävleborgs län 1 2 6 5 — — — Västernorrlands län — 3 3 — 1 — 1 Jämtlands län — — — — — — — Västerbottens län 5 6 1 2 — — 2 Norrbottens län — 1 1 2 2 1 1 Okänt 3 14 11 3 3 2 3 Summa 44 218 145 91 45 30 56 cent av fallen 1968. Men 1966 års höga siffra inrymde bland annat en sniffargrupp på 12 personer. De i allmänhet relativt små förändringarna i procentsatser innebär emellertid en ökning absolut sett i antalet rapporterade fall.

7 — 3 — — — — — — 1 — — 1 — — 1 — — — — — — — — I 2 — — — — — — — — — — —• — 2 2 — — — — 1 1 — — — — 2 — — — 3 — 20 7

1 — 1 — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — 2

180 37 25 31 16 13 5 8 — 5 2 34 61 13 1 55 4 1 11 40 24 — 16 8 — 18 8 42 658

27,4 49,6 5,6 7,3 3,8 4,5 4J |,4 2,4 3^1 2,0 6,7 0,8 0,2 1,2 0,2 — — 0,8 0,4 0,3 1,2 5,2 9^3 3 ' 7 2,0 2,4 0 2 , . . 8^4 ' 0,6 3,1 0,2 — 1 \l 0,8 6,1 1,4 3,6 1,6 — 2,5 2,4 l'o 1,2 2,0 — 0,2 2,7 0,2 1,2 0,6 6,4 — 100 100

8.2.3 Socialgrupp Socialgruppsfördelning redovisas i tabell 3. Materialet är på denna punkt inte fullt jämförbart med 1966 års undersökning. Olikheter i kodning av materialet föreligger som

Tabell 3. Socialgruppsfördelning bland missbrukare. Kön Män Socialgrupp

1 Okänt I II III Studerande2 Hemmafru Pensionär Summa 1 2

Kvinnor

abs.

33 1 54 294 158

6,0 0,2 9,9 53,7 28,9

—

7 547

1,3 100

abs.

Totalt O' /O

13,5

—

14 32 32 18

12,6 28,8 28,8 16,2

—

1968 abs.

48 1 68 326 190 18 7 658

7,3 0,2 10,3 50,0 28,9 2,7 1,1 100

20,9 0,6 13,9 53,3 11,2

— — 100

Socialgruppsindelning efter en av statistiska centralbyrån tidigare använd förteckning. Individ som uppgivits vara lärling inom viss yrkesgren har kategoriserats som studerande.

SOU 1969:53

Tabell 4. Civilståndsfördelning. Kön Kvinnor

Män Civilstånd

abs.

Okänt Ogift Gift Frånskild Änka/änkling

44 421 34 48 Summa

abs.

8,0 77,0 6,2 8,8

—

4 78 14 12 3

111 Totalt

1968 abs.

3,6 70,3 12,6 10,8 2,7

48 499 48 60 3

7,3 75,8 7,3 9,1 0,5 100

9,6 66,1 11,6 11,4 1,4 100

till stor del svarar för ökningen av andelen studerande från 11,2% till 28,9 % . De två kategorierna »hemmafru» och »pensionär» fanns inte med i 1966 års undersökning. Socialgrupp III dominerar. Dock torde andelen som tillhör socialgrupp III i detta missbruksmaterial inte påtagligt överstiga andelen för totalbefolkningen. Bland kvinnor finner vi en klar underrepresentation av socialgrupp III. Men en stor andel av kvinnorna faller på kategorin hemmafruar samt uppgift saknas. Motsvarande förhållande gällde i 1966 års material med avseende på kvinnorna, 18,8 procent i socialgrupp III och 52,1 procent uppgift saknas. För männen noteras en klar skillnad mot 1966 års undersökning, där socialgrupp III svarade för 67,0 procent.

da är ungefär lika stor som andelen gifta. I totalpopulationen utgjorde enligt folkräkningen 1965 de ogifta 43,6 % och de gifta 35 %. Men åldersfördelningen i missbrukarpopulationen motsvarar inte totalpopulationens varför en jämförelse inom ålderskategorier är nödvändig. Här har denna företagits endast inom den manliga delen av populationen då antalet kvinnliga missbrukare är så litet att jämförelser blir statistiskt tvivelaktiga. Samma tendens som spårades i 1966 års material återkommer här. Missbrukarpopulationen har procentuellt sett långt fler ogifta och skilda och långt färre gifta än »normalpopulationen».

8.2.4 Civilstånd

8.2.5 Missbruksmedel

Tre fjärdedelar av missbrukarpopulationen består av ogifta personer. Andelen frånskil-

Missbruksmedel har på data-blanketten redovisats under åtta huvudrubriker:

Tabell 5. Civilståndsfördelning i skilda ålderskategorier. Män. Ålder Civilstånd Pol. Tot. Pol. Ogift Tot. Pol. Gift Tot. Pol. Tot. Skild Pol. Änklin ? Tot. Okänt

40—49 (n=47)

15—19 (n=183)

_ —

0,5

4,1

10,8

8,3

21,4

21,3

—.

—

— 32,1

— 29,8

16,7 17,9 79,9 28,6 0,3

14,3 14,9 81,0 34,0 0,7

3,2

4,0

100 100

99,5 99,8

— — — — —

—

0,3

— — —

20—24 (n=121)

90,9 80,7 4,1 19,1 0,8

25—29 (n = 74)

—

64,8 37,9 13,5 60,8 10,8 0,1

0,1

1,2

30—34 (n=36)

35—39 (n = 28)

—14 (n = 34)

55.5 20,8 13,9 76,7 22,2 0,1 2,3

50—59 (n = 18)

— —

13,6

—

79,9

—

2,3 4.2

Pol.=Polismaterialet, Tot. = = TotalpopuIationen

250 SOU 1969:53

1. Cannabis (t. ex. marihuana och haschisch) 2. LSD 3. Opiumpreparat (t. ex. morfin, metadon, palfium) 4. Centralstimulantia (t. ex. amfetamin, preludin, ritalina) 5. Sömnmedel (t.ex. pentymal, diminal, nembutal) 6. Andra rogivande medel (t. ex. meprobamat, librium, valium) 7. Lösningsmedel (t. ex. thinner, trikloretylen) 8. Andra medel. Kategori 5 och 6 har vid bearbetningen sammanslagits till en, sömn- och rogivande medel (i fortsättningen kallad sö + ro), då svårigheterna att skilja på dessa medel är stora. Dosens storlek kan vara avgörande för dess klassificering. I de fall namnet på ett medel rapporte-

rats och medlet varit ovanligt eller svårplacerat har farmakologisk expertis gjort klassificeringen. Kategori 8 inkluderar i den följande redovisningen också de fall där man angivit att missbruk förekommit men inte angivit något bestämt medel. Vi förmodar att de polismän som fyllt i blanketten skall ha haft möjlighet att diskriminera mellan de olika medeltyperna. Uppgifterna på denna punkt måste emellertid i vissa fall bli osäkra och ofullständiga. I tabell 6 redovisas missbruksmedlens fördelning på län. Totalsumman i denna tabell blir inte 658, då en individ kan missbruka flera medel. Tabellen visar på förändringar i missbruksbilden. LSD förekom inte i 1966 års undersökning 1 men svarar nu för 1,2 % av 1 LSD förekom inte som särskild kategori på 1966 års blankett, men uppgiftslämnarna ombads specificera vissa medel såsom LSD och kokain.

Tabell 6. Förekomst av missbruksmedel i olika län. Län

Cannabis LSD

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Malmö stad Hallands län Göteb. o Bohus län Göteborgs stad Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Okänt

34 10 1 16 1 4

3 2 — — — —

— —

—

Summa

% SOU 1969: 53

Centr. Sömn Opiater stim. + ro 9 2

— — — — — 1

137 16 12 2 5 1

— —

— — 3 —

—

— —

— — — —

1 13 18 3

11 4 7

— — —

2 1 1 1

9 14 3 1 22

— —

Lösn. Andra Summa Antal medel + okänt medel individer

36 13 7 2 2 4 3 6

22 4 4 15 9 4 1

2 1 19 23

— — —

—

1 5 4 1

—

2 5 20

13 2

—

16 9

— 16

— — — 24 2

180 37 25 31 16 13 5 8

•— — — — —. — — — — — — 1

8 2 43 75 16 2 65 4 1 13 46 35

5 2 34 61 13 1 55 4 1 11 40 24

— —

20 11

16 8

— — — 1 2

5 4

— —

12 4

2 3

—

— —

—

4 11

8 4 8

—

— — 1

18 9 48

18 8 42

172 21,2

10 1,2

22 2,7

285 35,1

169 20,8

144 17,8

9 1,1

811 100

1 19

— 1

244 47 25 35 17 13 5 9

—

— 10 7

missbruket. Andelen cannabis har ökat kraftigt från 4,6 till 21,2 procent. Ökningen faller framför allt på storstäderna: Stockholms stad har 34 fall av cannabismissbruk (19,8 % ) , Malmö stad 18 (10,5 %) och Göteborg 20 (11,6%), tillsammans 72 fall

(41,9%). Genom att beräkna procent utgående från antalet individer får vi ett mått på hur stor andel i den givna populationen som brukat ett visst medel. Siffrorna för 1966 och 1968 är följande.

År

Cannabis

LSD

Opiater

Centr.

Sö + ro

Lösningsmedel

Andra medel

1966 1968

5,5 25,9

1,5

4,9 3,3

44,9 43,0

28,8 25,5

13,7 21,7

21,8 1,4

Den väsentligaste förändringen är på cannabis-sidan. Medan i 1966 års material endast fem procent använt cannabis, så har i det aktuella materialet en fjärdedel använt detta. Missbruksmedlens fördelning på ålderskategorier framgår av tabell 7. Redovisningen av missbruksmedel sker dock inte på samma sätt i denna tabell som i tabell 6. Tabell 7 (samt tabell 8, 9, 12) har framräknats på följande sätt: För varje kategori av medel har tagits fram de individer som brukat detta och endast detta medel. I kategorin »Cannabis» faller sålunda endast de individer, som inte antecknats för bruk av något annat medel än just cannabis. Vid ett sådant förfarande erhålls en restkategori av biandmissbrukare. Biandmissbruket har delats upp på tre kategorier: a) Alla kombinationer vari ingår opiater och centralstimulantia samtidigt

b) Alla kombinationer vari ingår antingen opiater eller centralstimulantia c) Alla kombinationer utöver a och b. Något i den berörda meningen exklusivt bruk av LSD förekom inte. LSD har emellertid medtagits i tabell 7 för att markera detta. Medianåldrarna för de kategorier som har höga frekvenser blir följande:

Cannabis Centralstimulantia Sö+ro Lösningsmedel Op. eller centr. komb.

Md Md Md Md Md

18 26 37 16 22

—

26 36 18 —

Som väntat är cannabis och lösningsmedel främst ungdomsmedel, medan sömnoch rogivande medel koncentreras i högre 1

För vissa medel är 1966 års tal alltför små för att det skulle vara intressant att ange medium.

Tabell 7. Missbruksmedel och ålder (absoluta tal). Ålder Medel

-14

15-19 20-24 25-29 30-34 35-39 40^19 50-59 60-

Okänt S:a

Cannabis LSD Opiater Centr.stim. Sömn+ro Lösn.medel Andra + okänt Op.+centr. Op. el. centr. + övriga Övr. komb. Summa

4 — — 1 — 39 — —

56 _ — 25 5 82 1 9

30 _ — 49 19 8 — 3

— — 44

34 6 218

33 3 145

_ _

1 52 16 5 2 1

1 17 16 ! 2 1

13 — 91

7 — 45

_ _

_ _ _

i 9 16 _ — 2

— —

3 174 126 135 6 16

2 — 30

5 — 56

1 — 2

98 14,9 9 1 , 4 658 100

3 — 20

— — 7

13,8 _ 0,5 26,4 19,1 20,5 0,9 2,4

_ _ _ _ 16 4 1 35 12 6 _ _ _ _ — 1 — — — —

— 1

SOU 1969: 53

Tabell 8. Missbruksmönster i skilda ålderskategorier.

Medel

Ålder —14 15—19 20—: 4 25—29 30—34 35—39 40— År 1966 1968 1966 1968 1966 1968 1966 1968 1966 1968 1966 1968 1966 1968

Cannabis Opiater Centr.stim. Sömn + ro Lösn.medel Andra + okänt Kombination n=

— — — — — — — 8

9,1 9,2 25,7 0,7 20.7 — 1,1 — — — — — — — — — 0,7 — — 1,1 4,4 2,2 2,0 3,3 2,9 — 2,3 25,3 11,5 46,3 33.8 49,9 57,1 42,2 37,7 36,7 30,0 20,8 25,3 — 8,0 2,3 14,2 13,1 11,9 17,6 28,9 35,5 30,6 53,3 41,6 63,9 88,6 39,1 37,6 9,7 5,5 1,2 5,5 2,2 2,2 — — 2,0 — — 4,6 0,5 13,4 — 20,2 2,2 17,8 4,4 24,5 — 25,8 1,2 — 13,7 22,4 14,9 27,0 16,7 15,4 4,4 17,7 6,1 16,5 6,9 9,6 44 87 218 134 145 84 91 45 45 49 30 101 83

åldrar. Missbruksmönstren inom ålderskategorierna framgår av tabell 8. Inom de olika åldersgrupperna ser missbruksmönstret ut på följande sätt: 15—19 år. Största andelen upptas av lösningsmedel (37,6 %) och cannabis (25,7). Cannabis har tagit centralstimulaniias plats från 1966. 20—24 år. Centralstimulantia svarar för största andelen (33,8 %) följd av kombinationskategorin (27,0 %) och cannabis (20,7%). 25-29 år. 57,1 % centralstimulantia mot 5 0 % år 1966. Sömn- och rogivande medel svarar för 17,6 %. 30-34 år. 37,8 % centralstimulantia och 35,6 % sömn- och rogivande medel. 35—39 år. Sömn- och rogivande medel svarar för mer än 50 % av missbruket (53,3).

Centralstimulantia 30,0%. 40- år. 63,9 % sömn- och rogivande medel. Centralstimulantias andel sjunker ytterligare till 25,3. Det material, som här framlagts tillåter inga slutsatser om t. ex. den förmenta tendensen till övergång från cannabis till andra medel. Tabell 7 kan tolkas lika väl som stöd för tesen om övergång som för tesen att cannabisbrukare och t. ex. centralsimulantiamissbrukare tenderar att utgöra skilda populationer. Centrala faktorer för formulerande och bekräftande av alternativa hypoteser är här inte under kontroll. I 1966 års material spårades en tendens beträffande bruk av centralstimulantia och sömnmedel. Denna tendens återfinns i 1968 års data:

Ålder Medel Centralstimulantia Sö + ro

15—19 %

20—24 %

25—29

30—34

35—39

40—

11,5 (25,3) 2.3 (8,0)

33,8 (46,3) 13,1 (14,2)

57,1 (50,0) 17,6 (12,0)

37,8 (42,2) 35,6 (28,9)

30,0 (36,7) 53,3 (30,6)

25,3 (20,8) 63,9 (41,6)

(Inom parentes 1966 års siffror) Andelen centralstimulantia stiger till ålderskategorin 25-29 år och sjunker sedan medan andelen sömn- och rogivande medel med utgångspunkt i ett lågt värde stiger kontinuerligt. Som påpekats i samband med 1966 års undersökning kan denna tendens ges flera rimliga tolkningar. Bruk av centralstimulantia som narkotikum är relativt nytt; missbrukare av centralstimulantia SOU 1969: 53

kanske så småningom växer sig äldre. Det kan också vara fråga om missbruk av olika karaktär i åldersgrupperna. Man kunde sålunda tänka sig att det i de högre åldersklasserna finns mindre avancerade läkemedelsmissbrukare som överdoserat sina av läkare erhållna mediciner. Ett uttryck för missbrukets karaktär är intagningssättet. Ett gravare, mer »profes-

sionellt» bruk torde samgå med att medlet injiceras. Andelen injektionsbruk inom de olika kategorierna av missbruksmedel framgår av tabell 9. Förhållandet mellan ålder och injektions-

bruk pekar i samma riktning. Injektion som intagningssätt ökar från den lägsta ålderskategorin upp till kategorin 25-29 år och sjunker sedan stadigt i de högre åldrarna.

Injektion —14 (n = 44)

15—19 (n = 218)

20—24 (n = 145)

25—29 (n=91)

30—34 (n=45)

35—39 (n=30)

40—49 (n = 56)

50—59 (n = 20)

2,3

23,9

52,4

67,0

55,5

36,6

30,0

8.2.6 Missbrukets intensitet Vår hypotes är att vanemässigt bruk är vanligare bland dem som injicerar än bland dem som icke injicerar. Injektion kan antas vara förknippat med en typ av bruk som på lång sikt lätt leder till ett tillstånd av starkt »beroende». Injektion som intagningssätt Intagningssätt Injektion Ej injektion

1966 (n= 150) 1968 (n= 146) 1966 (n=34) 1968 (n = 28)

Tillfälligt

Vanemässigt

5% 6% 15% 11%

11% 25% 38% 61%

84% 69% 47% 28%

8.2.7 Alkoholmissbruk Enligt polisuppgifterna förekommer samtidigt kontinuerligt alkoholmissbruk i 18,1 % av fallen (119). För en lika stor andel av fal-

Tabell 9. Andelen injicerande inom olika medelgrupper.

Cannabis LSD Opiater Centr.stim. Sömn+ro Lösn.medel Andra+okänt Op. + centr. Op. el. centr. Övr. komb. Summa

254 Antal fall

Antal inj.

% inj.

0,0

—

3 174 126 135 6 16 98 9 658

3 146 2 2 1 13 63 0 230

torde också i många fall höra till ett senare och mer avancerat stadium av missbrukskarriären. Kategorin centralstimulantia tillåter en uppdelning på intagningssätt »injektion» och »ej injektion», som fördelas på vanemässigt respektive tillfälligt bruk. Resultatet av en sådan uppspaltning blir följande:

Uppgift saknas

Materialet visar den väntade tendensen. Antalet icke injicerade är dock i båda materialen väl litet för att tillåta säkra slutsatser.

Medel

60— (n=7)

—

100,0 83,9 1,6 1,5 16,7 81,3 64,3 0,0 35,0

len saknas uppgifter (120). Detta kan också sättas i relation till uppgiften om personernas relation till olika vårdinstitutioner. Vid tidpunkten för senast kända missbruk eller olagliga förfarande var sålunda 4,3 % av fallen föremål för åtgärd inom ramen för verksamhet vid nykterhetsvården och 2,4 % var föremål för åtgärd inom denna ram i kombination med andra institutioner; summa 6,7 % med anknytning till nykterhetsvårdens verksamhet enligt blankettuppgifterna. Det kan vara intressant att sätta anteckningar om kontinuerligt alkoholmissbruk i relation till den typ av medel som brukas. I tabell 10 redovisas denna relation. Kategorin av missbruksmedel motsvarar inte exakt de tidigare använda. I tabell 10 är missbruksmedlen de medel som enligt uppgift huvudsakligen missbrukats av individerna. Den grupp som skiljer ut sig från de andra genom en speciellt stor andel kontinuerliga alkoholmissbrukare (enligt blankettuppgifterna) är den som rymmer personer som huvudsakligen missbrukat sömnoch rogivande medel. Detta ter sig rimligt, SOU 1969: 53

Tabell 10. Kontinuerligt alkoholmissbruk/Huvudsakligt missbruksmedel. Medel

Kontin. Ej kontin. alkoholmissbruk alkoholmi ssbruk Summa %

Okänt

Cannabis ( n = 1 1 6 ) L S D (n = 0) Opiater (n = 4) Centralstimulantia ( n = 2 3 6 ) Sömn + ro ( n = 1 3 0 ) Lösn.medel (n = 138) Op. + c e n t r . (n = 3) Op. el. centr. (n = 21) L S D + Cannabis ( n = 0 ) Övr. komb. ( n = l ) Okänt (n = 9)

17,2

6,0

76,7

— —

—

— — —

18,6 19,2 13,0

16,9 43,0 8,0

38,1

då det är känt att dessa medel ofta intas upplösta i alkohol. 8.2.8 Arbetsförhållanden I tabell 11 redovisas den aktuella arbetssituationen för män och kvinnor: Den skillnad mellan kvinnor och män som kan märkas i andelen arbetslös och andelen vars arbetssituation är okänd kan vara en effekt av könsrollerna. Hemmafruarna kan ha blivit klassificerade under »okänt» och deras lägre arbetslöshetssiffror kan ha att göra med att det är svårare att ge goda kriterier på »att vara i arbete» för kvinnor än för män. Totalsiffrorna följer varandra ganska väl för 1966 och 1968. Den stora skillnaden i kategorin under utbildning tror vi är en kodareffekt. Kategorin okänd har kommit till användning i större utsträckning år 1966 än 1968.

64,3 37,7 78,9

9,5

100 100 100

52,4

100 Sambandet mellan arbetssituation och missbruksmedel belyses i tabell 12. Tabellen innehåller endast de fem största missbruksgrupperna. Missbruket är exklusivt bruk, såsom detta ovan bestämts. Missbruk av centralstimulantia brukar ses som ett gravare missbruk. Siffrorna för arbetsförhållanden synes avspegla detta förhållande. De högsta arbetslöshetssiffrorna finns sålunda i kategorin centralstimulantia (44,3 % ) , samt kategorin med kombinationsbruk vari ingår opiater eller centralstimulantia (41,8 % ) . Omvänt svarar cannabismissbrukarna för den största andelen arbetande på öppna marknaden (30,8 % ) . Åldersfaktorn är här inte under kontroll. Denna synes inte ensam bestämma arbetssituationen vilket framgår av en jämförelse mellan andelen under utbildning bland cannabismissbrukare och missbrukare av lösningsmedel. Cannabismissbrukarna har 26,4 % under utbildning medan missbrukare av lös-

Tabell 11. Missbrukarnas arbetssituation. Kön Kvinnor

Män Arbetssituation

abs.

Arbete öppna marknaden 114 Arbete skyddad form 13 Sjukskriven 58 Pensionerad 9 Under utbildning 116 Arbetslös 169 Okänt 68 Summa 547

SOU 1969: 53

Totalt

abs.

1968 abs.

20,8 2,4 10,6 1,6 21,2 30,9 12,4 100

16 1 20 1 22 27 24 111

14,4 0,9 18,0 0,9 19,8 24,3 21,6 100

130 14 78 10 138 196 92 658

19,8 2,1 11,9 1,5 21,0 29,8 14,0 100

18,9 3,1 14,7 0,7 8,9 25,3 27,9 100

Tabell 12. Arbetssituationens samband med missbruksmedel. Arbetssituation Arb. öppn. mark. Arb. skyddad f. Sjukskriven Pensionerad U. utbildn. Arbetslös Okänt

Cannabis (n = 91)

Centralst. (n=174)

Sö + ro (n=126)

Lösnings. (n=135)

Op. el. centr. (n = 98)

30,8 4,4 2,2 2,2 26,4 26,4 7,7

22,9 0,6 14,4

26,9 2,4 21,4 5,5 2,4 16,6 24,6

6,6 2,2 1,5

14,3 2,0 19,4

—

6,3 44,3 11,5

ningsmedel har 59,3 %. Medianåldern för cannabis är 18 och för lösningsmedel 16.

59,3 11,9 18,5

15,3 41,8 7,1

Motsvarande siffror föreligger 1966 för tre missbruksgrupper:

Arbetssituation

Centralstimulantia

Sömn- och rogivande

Lösningsmedel

Arb. öppn. markn. Arb.skydd.form Sjukskriven Pensionerad Under utbildning Arbetslös Okänt

19,0 1,1 14,7

21,7 9,4 21,7 0,9 2,8 14,2 28,3

15,8

—

6,5 37,5 21,2

Siffrorna följer väl dem från 1968. För lösningsmedel finns dock vissa avvikelser framförallt under kategorin »arbete öppna marknaden» (15,8 mot 6,6) samt »under utbildning» (36,8 mot 59,3). För kategorin under utbildning är emellertid relationen mellan medelgrupperna densamma som i 1968 års material. Missbruk där det aktuella medlet injiceras har ovan antagits vara av gravare karaktär än annat missbruk. Detta borde rimligtvis avspegla sig i arbetssituationen. Tabell 13 illustrerar detta samband. Relationerna mellan de olika kategorierna är likartade för båda åren. I båda materialen finner vi samma tendens till större an-

3,5 36,8 21,1 21,1

delar av socialt »sämre situationer» förbundna med injektion än med icke-injektion. Arbetslöshetssiffror för de injicerande och de icke-injicerande visar markanta skillnader. I flera kategorier är skillnaderna små, men de går alla i samma riktning. 8.2.9 Kontakt med sociala organ eller vårdinstitutioner På frågan om vederbörande missbrukare vid tidpunkten för senast kända missbruk eller olagliga förfarande med läkemedel varit föremål för någon form av åtgärd från samhällets sida fördelade sig svaren enligt tabell 14.

Tabell 13. Arbetssituation och sätt att inta medlet. Injektion

Ej injektion

Arbetssituation

1968 Arb. öppn. mark. Arb. skydd, form Sjukskriven Pensionerad Under utbildn. Arbetslös (Kombination) Uppgift saknas

15,4 4,0 15,9 0,5 6,0 40,3

15,3 0,8 17,3 0,4 8,9 48,4

22,4 2,9 8,5 2,2 28,3 18,5

—

21,8 2,0 13,7 1,3 11,1 19,2 0,7 30,3

17,9

8,9

—

17,1

SOU 1969:53

Tabell 14. Kontakt med olika vårdformer. Män 1966 (n = 366)

Kvinnor

Totalt

1968 (n = 547)

1966 (n = 144)

1968 (n-111)

1966 (n = 510)

1968 (n = 658)

Ingen åtgärd 1 35,8 Barnavårdsnämnd 8,7 Nykterhetsvård 9,3 Socialvård 2,5 Kriminalvård 23,8 Mentalvård 7,9 Kroppssjukvård 2,7 K o m b . med nykterhetsvård 9,3

45,5 18,2 4,9 0,7 10,8 8,2 0,9 2,9

45,8 13,2 2,8 4,9 7,6 7,6 7,6 10,5

52,2 13,5 0,9 0,9 4,5 16,2 0,9

38,6 10,0 7,5 3,1 19,2 7,8 4,1 9,7

46,7 17,5 4,3 1,0 9,7 9,6 1,0 2,4

Övriga komb.

7,7

Samhälisåtgärd

10,8

8,2

1 Som »ingen åtgärd» har klassificerats både fall där kategorin »ingen åtgärd» kryssats för och fall där inga alternativ alls kryssats för. Mer än 50 procent av missbrukarna i båda årens material är föremål för åtgärd inom någon vårdinstitutions ram. Skillnaden mellan åren finner man främst i fråga om åtgärder från barnavårdsnämndens sida, där 1968 års material har en större andel, samt för kriminalvården där 1966 års material har större andel. Den första skillnaden har sannolikt samband med skillnader i åldersfördelning. Det är männen som svarar för denna differens. För kriminalvårdens del gäller att männen i större utsträckning än kvinnorna bidrar till skillnaden mellan 1966 års och 1968 års material. Åldersfaktorns betydelse blir klar i tabell 15 där ålder och åtgärd kombinerats. P. g. a. lagstiftningen får vi en dominans av barnavårdsfall* i åldrarna upp till och med 19 år: Från 20 år blir kriminalvården i

allmänhet den dominerande eller en av de dominerande åtgärderna. Ålderskategorin 25-29 år samt 40-49 har dock en påfallande stor del missbrukare som är föremål för mentalvårdsåtgärd.

* På formuläret lyder frågan: »Vederbörande var föremål för åtgärd inom ramen för verksamhet vid osv.» Detta var har sannolikt fått olika tidstolkning av våra uppgiftslämnare.

Tabell 15. Ålder/åtgärd. Absoluta tal. Ålder Samhälisåtgärd

—14

15—19 20—24 2 5 - -29 3 0 - -34 3 5 - -39 4 0 - -49 5 0 --59 60—

Uppgift saknas Barnavårdsnämnd Nykterhetsvård Socialvård Kriminalvård Mentalvård Kroppssjukvård Komb. med nykterhetsvård Övriga komb.

25 17

110 85 2

Summa SOU 1969: 53 17—914398

1 8

67 11 5 1 33 14 1 3 10

— — — — — —

.— 5 7

—

45 1 2 3 12 14 1 4 9 91

— 4

9 6 1 2 9 45

11 1 5 1 2 4

4 1 2 4

2 4

3 12 2 1 7

Uppgift till socialstyrelsens narkomonvårdskommltté ang. känt eller misstänkt fall av medicinmissbruk resp. olagligt förfarande med läkemedel för tiden 1 - 3 0 junr 1 9 6 8 ,

Uppgift lämnande myndighet (polisdistrikt)

IDENTITETSUPPGIFTER Yrke (anges så noggrant 10m möjliai) _ DoplH

_ Ugltf

r-AänDikHd

,—.finko/ .— D-fcling Ljotänt

Kfin

Nationalitet

Ljman ! [kvinna

Q svensk Q pnnon, nämligen

UPPGIFTER RÖRANDE MISSBRUK OBS! Kryssa för a l l a aktuella mtssbruksmedol och missbrukstyper. En person kan bruka flera m edel och ett medel kan brukas på flera sätt. Dä olagligt förfarands (t, ex. smuggling) och missbruk samtidigt, är aktuella skall detta markeras! Markera så fullständigt som möjligt!

Injektion

Annat

Okänt

Kombinerat med alkohol

Miisbrukiform TillVanefäliigt mossigt

Inlagningisött

Missbruksmodel Inandning

Intagning genom munnen

Olagligt förfarands

n n n

a n

n n

a n

n n

D CENTRALSTIMULANTIA (t. ex. a m f e t a m i n , preludin, ritolina)

SÖMNMEDEL

n n

a a

a n

n n

ANDRA ROGIVANDE MEDEL (t. ex. meprobamat, librium, valium)

a n

•

• •

G LÖSNINGSMEDEL (t. ex. tinner, trikloretylen)

H ANDRA MEDEL (t. ex: kokain) Ange medel om möjligt!

CANNABIS (marihuana, haschisch

etc)

LSD

OPIUMPREPARAT (t. ex. morfin, metadon, palfium)

Huvudsakligt missbruksmedel

Huvudsakligt intagningssätt

•

Missbruket pågått . , mindre • än 1 år

— mor • än 1 är

Samtidigt kontinuerligt alkoholmissbruk • Ja • Nej

ÖVRIGA UPPGIFTER Vid tidpunkten för senas! kända miitbruk eller olagliga föHorande var vederbörande i arbete . på öppna .—i i arbete t .—. .—. I j marknaden 1 I skyddod form { ] tjukskriven |_J pensionerad Vederbörande var föremål för åtgärd inom romen för verksamhet vid _ 1 bornavårdsi I nämnden Datum

.— nykterhets | | vården

__ social• vården Underskrift

kriminal. I | vården

.—. under !_j utbtidning

I I arbetslo»

[H okänt

.— den psyklat- .—. [ | risk o bården I I kroppsijukhuivården Nomnförrydligande och titel

SOU 1969: 53

9 Rapport beträffande kriminalvårdsenkäten Owe Hoffmann Kaj

9.1 Håkanson

Inledning

Narkomanvårdskommittén har år 1968 liksom 1966 (SOU 1967: 25 s. 73-75) hos de kriminalvårdande myndigheterna hemställt om yttrande beträffande omfattning och karaktär av missbruk vid olika anstalter samt inom frivårdsklientelet. 9.2

Anstaltsklientelet

Beträffande anstaltsklientelet begärdes följande data: a) antalet intagna den 1.8.1968 2 a) hur många av dessa som under år 1968 gjort sig skyldiga till läkemedelsmissbruk inom fångvårdsanstalt - alltså ej endast inom den anstalt där de vistas vid tidpunkten för uppgiftslämnandet 2 b) hur många av de i punkt 2 a nämnda som enligt journalanteckningar eller i övrigt kända förhållanden missbrukat läkemedel, även utom anstalt 3) hur många intagna utöver de i punkterna 2 nämnda, som enligt journalanteckningar eller i övrigt kända förhållanden missbrukat läkemedel utom anstalt eller inom anstalt före år 1968. De frågor som gått ut till anstalterna har fått en olycklig formulering. Uttrycket »inom anstalt» har vållat problem: det kan tolkas som om det refererar till anstaltsbyggnaden med tillhörande område eller som om det refererar till den institutionella asSOU 1969: 53

pekten, dvs. tiden för avtjänande av t. ex. fängelsestraff inklusive permissionstid o. dyl. I nedan redovisade data har den institutionella tolkningen givits företräde. Från kvinnogruppens fängelse, dvs. Hinseberg, har rapporterats att ingen insatt missbrukat läkemedel inom anstalten i dess rumsliga mening, medan 27 insatta missbrukat under permissioner o. dyl. I följande sammanställning redovisas detta som 27 fall av missbruk inom anstalt. En kategori missbrukare har kommit att uteslutas genom frågornas formulering: de som 1/3 1968 är intagna, inte missbrukat inom anstalt, men under 1968 missbrukat utom anstalt. Tabell 1 redovisar antal intagna enligt punkt 1, läkemedelsmissbrukare enligt 2 a, samt summan av läkemedelsmissbrukare enligt 2 a och 3. Kolumnen »missbruk inom anstalt» kan jämföras med motsvarande i tabell 23 i 1966 års material (SOU 1967: 25 s. 73), då enkätfrågorna tämligen väl stämmer överens på denna punkt. Med ett undantag är missbruksprocenten inom anstalt högre 1968 än 1966. Procenten för samtliga fångvårdsantalter uppgår år 1966 till 2,2, år 1968 till 4,2. Emellertid kan kvinnogruppens siffror här förskjuta bilden av skäl som framgått ovan. Om kvinnogruppens fall avlägsnas blir ändå procentsiffran år 1968 3,6. Summan av missbrukare är genomgående större i 1968 års material än i 1966 års. För 259

Tabell 1. Missbrukaie vid fångvårdsanstalter.

Antal intagna

Räjong Norra räjongen Södra räjongen Västra räjongen Östra räjongen Inlandsräjongen Interneringsräj. Ungdomsräjongen Kvinnogruppen Summa 1

Missbruk inom anstalt 1968 Antal %

380 643 818 683 526 649 537 63

8 17 18 42 14 23 23 27

2,1 2,6 2,2 6,1 2,7 5,1 4,3 42,9

4 285

4,2

Missbruk inom anstalt 1968 samt allt känt missbruk före 1968 0/ Antal /o

45 87 94 151 100 219 125 39 860

12.3 13,5 11,5 22,1 19,0 33,7 23,3 61,9 20,1

1 Tillkommer Haga sjukhus med 65 intagna, 12,3 % missbruk inom anstalt (8 intagna) 30,8 % missbrukare totalt (20 intagna).

samtliga fångvårdsanstalter utgör dessa 10,3 % av de intagna år 1966 mot 20,1 % 1968. Frågeformuleringen 19662 bör ej heller ha givit upphov till uteslutande av någon missbruksgrupp, varför ökningen inte bör vara en effekt av frågeformuleringen. 9.3

Frivårdsklientelet

Följande uppgifter begärdes om frivårdsklientelet: 1. Totala antalet övervakningsfall 1/8 1968. 2. Antal fall som på grund av anteckningar i behandlingsjournal eller på grund av eljest kända förhållanden kunde anses som läkemedelsmissbrukare. Data för de olika räjongerna sammanfattas i tabell 2.

En jämförelse med 1966 års material (SOU 1967:25 s. 74)3 v isar på genomgående högre andelar läkemedelsmissbruk. För samtliga övervakningsfall får vi 6,8 % år 1968 mot 3,1 år 1966. Vi har emellertid inga möjligheter att kontrollera eventuella förändringar i rapportering beroende t. ex. på att observansen inför läkemedelsmissbruk tilltagit. 2 Hur många av de den 1/8 intagna som på grund av anteckningar i behandlingsjournal eller på grund av eljest kända förhållanden kunde anses som läkemedelsmissbrukare (undantaget de under b) nämnda. Missbrukare hade i följebrev definierats i legala termer, dvs. utan hänsyn till frekvens, beroendegrad osv. Möjligheten finns dock att ordet »läkemedelsmissbrukare» suggererat till en ofullständig rapportering av dem som missbrukat. 3 Enkätfrågorna för fri vårdsklientel är desamma år 1966.

Tabell 2. Läkemedelsmissbrukare inom frivårdsklientelet. Räjong

Antal övervakningsfall

Norra räjongen Södra räjongen Västra räjongen östra (endast Stockholmsdistrikt)4 Östra (utom Stockholmsdistrikt) Inlandsräj ongen

2 559 4 042 4 663 4 880 2 193 3 001

130 174 187 670 141 142

5,1 4,3 4,0 13,7 6,4 4,7

21 338

6,8

Summa

Missbrukare Antal

1 Till detta kommer 400 övervakningsfall vid Skyddsvärnet. Av dessa beräknades ca 172 vara läkemedelsmissbrukare. 260

SOU 1969: 53

Tabell 3. Läkemedelsmissbruk inom Stockholms skyddskonsulentdistrikt. Antal övervakningsfall

Distrikt Sthlm n. för äldre Sthlm s. för äldre Sthlm n. förorterna Sthlm s. förorterna Sthlm distr. för internerade Sthlm n. för yngre Sthlm s. för yngre

843 1 323

981 773 218 248 494 Summa 4 880

Missbrukare Antal 91 156 100 116 59 39 109 670

10,7 11,8 10,2 15,0 27,1 15,7 22,1 13,7

Stockholmsområdet är delat på sju distrikt för vilka redovisas separat i tabell 3. För hela området uppgår andelen läkemedelsmissbrukare till 13,7 procent mot 7,9 år 1966. Det är emellertid inte en genomgående ökning för alla distrikt, och i de fall där en ökning skett sedan 1966 varierar den i storlek mycket kraftigt. Stockholms distrikt för internerade visar en minskning från 32,3 % till 27,1. Stockholms södra distrikt för yngre visar en ökning från 7 till 22 procent, medan flera distrikt endast ökat med ett par procent. Den markerade differens mellan Stockholms norra och södra förorter som uppträdde i 1966 års material har reducerats år 1968.

9.4 Sammanfattning

Som i 1966 års undersökning visar sig kvinnorna i anstaltsklientelet vara missbrukare oftare än männen. En tredjedel av de internerade männen rapporteras som läkemedelsmissbrukare, medan talen för de övriga räjongerna varierar mellan en tiondedel och en femtedel. Ungdomsräjongen har liksom år 1966 en hög procent läkemedelsmissbrukare. Stockholmsdistriktet uppvisar klart största frekvenser för frivårdsklientel med 13,7 % missbruk mot omkring 5 % för övriga räjonger. Beträffande de olika deldistrikten inom stockholmsområdet se ovan.

SOU 1969: 53

10 Narkotikamissbruk bland ungdomsvårdsskoleelever Dick Blomberg

10.1 Inledning

Ungdomsvårdsskolorna får i allt större utsträckning mottaga elever, som uppvisar missbruk av narkotika inkl. haschisch som dominerande eller som perifert inslag i symtombilden. I något enstaka fall har narkotikamissbruk varit den enda indikationen för omhändertagande. Huvudparten av de elever som omhändertages på grund av missbruk av narkotika eller alkohol anvisas plats på ungdomsvårdsskolor speciellt avdelade för detta klientel. Även övriga skolor får dock i betydande omfattning ta hand om elever med mer eller mindre avancerade narkotikavanor. En del av dessa har redan före intagningen missbrukat narkotika men inte så gravt att de hänvisats till specialskolorna, medan andra har debuterat med narkotikabruk efter intagningen i ungdomsvårdsskola. Avsikten med den intervjuundersökning, som här redovisas, har varit att försöka belysa några frågeställningar kring missbruk och missbrukare vid de skolor som icke är speciellt avdelade för narkotikaklientelet. För de första vill man veta hur stor del av eleverna i vård inom skolan, som har använt narkotika eller haschisch, och i vilken omfattning detta skett. För det andra är det önskvärt att få en uppfattning om förekomsten av narkotikabruk inom skolorna. För det tredje är det angeläget att söka fastställa eventuella smittoeffekter orsakade av att missbrukare och icke missbrukare vårdas inom samma slutna anstaltsmiljö. 262

10.2 Undersökningsgruppen

Undersökningen omfattar de elever som under respektive intervjuperiod april eller maj 1968 vistades på pojkskolorna Bärby yrkesskola, Hammargårdens yrkesskola, Lövsta skolhem och Lövsta yrkesskola samt på Eknäs skolhem för flickor. Urvalet av skolor gör inte anspråk på att vara ett representativt genomsnitt och det är rimligt att antaga att såväl lägre som högre frekvenser av missbruk och missbrukare kan finnas på andra av de ungdomsvårdsskolor, som inte heller är inriktade på enbart missbrukarklientel. Det är vidare möjligt att undersökningsgruppen inte ger en alldeles riktig bild av skolornas faktiska klientel. I materialet ingår endast de inom respektive skolor vårdade elever, vilka var fysiskt närvarande under undersökningsperioden. Permitterade, avvikna, häktade eller sjukhusplacerade elever har helt naturligt inte blivit intervjuade. Anledning finns att misstänka att dessa frånvarande elever är mer belastade än genomsnittet i fråga om narkotikamissbruk. Från Eknäs uppges sålunda att de två elever som missbrukat mest och som debuterat senast, vid undersökningstillfället var inlagda på sjukhus p. g. a. gulsot, och från Lövsta var flera avancerade missbrukare awikna under undersökningsperioden. Av de närvarande eleverna på Bärby har dessutom 5 elever vägrat att deltaga i undersökningen. Av dessa var 4 kända missbrukare. Åldersfördelningen vid undersökningstillSOU 1969: 53

Tabell 1. Ålder vid undersökningstillfället. Antal elever Fyllda år

Lövsta Y

Bärby

Hammargården

Lövsta S

Eknäs

Totalt

11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21

0 0 0 0 2 5 6 5 4 1 0

0 0 0 0 3 5 4 7 4 1 0

0 0 0 0 1 8 12 9 1 0 1

2 2 3 6 10 1 0 0 0 0 0

0 0 0 4 9 5 0 0 0 0 0

2 2 3 10 25 24 22 21 9 2 1

Summa 23

17,8

17,7

14,5

15,6

M 17,5

fallet framgår av tab. 1. De tre yrkesskolorna är alltså i åldersfördelning mycket lika varandra, medan skolhemmet för pojkar har väsentligt lägre åldrar än skolhemmet för flickor. I tab. 2 redovisas tiden mellan intagningsdatum i ungdomsvårdsskola och undersökningstillfälle. I denna tid ingår alltså även eventuella perioder i vård utom skolan. I de fall en elev tidigare har varit intagen i ungdomsvårdsskola och efter ut-

skrivning på nytt blivit intagen, har tiden beräknats från första intagningstillfället eftersom intervallen mellan utskrivning och nyintagning i allmänhet har varit mycket korta. I två fall, där denna period överskridit 1 år, har dock tiden beräknats från senaste intagningstillfälle. Som framgår av tabellen varierar vårdtiden högst avsevärt såväl inom som mellan skolorna. Särskilt framträder avvikelserna mellan Lövsta och de övriga skolorna.

Tabell 2. Tidrymd mellan intagning och undersökning. Antal elever Lövsta Y

Bärby

Hammargården

Lövsta S

Eknäs

Totalt

0 0 0 0 0 0 0 0 0 2 2 3 8 3 3 2

2 2 3 2 0 1 1 1 0 3 1 4 2 1 1 0

6 2 5 0 0 1 1 1 2 2 5 6 0 0 1 0

0 1 0 1 0 1 2 1 1 5 3 5 2 2 0 0

1 1 2 2 3 3 1 1 2 2 0 0 0 0 0 0

9 6 10 5 3 6 5 4 5 14 11 18 12 6 5 2

Summa 23

13,5

10,3

16,1

5,3

15,9

Mindre än 1 månad 1— 2 månader 2— 3 » 3— 4 » 4— 5 » 5— 6 » 6— 7 » 7— 8 » 8— 9 » 9—12 » 12—18 » 18—24 » 24—36 » 36—48 » 48—60 » Mer än 60 »

M 34,0

SOU 1969: 53

Tabell 3. Förekomst av haschischbruk. Antal elever Lövsta Y

Bärby

Hammargården

Lövsta S

Eknäs

Totalt

7 16

7 17

6 26

9 15

5 13

34 87

Summa 23

121 Ej rökt Rökt

Detta torde sammanhänga med att Lövsta tillförs ett svårbehandlat, psykiskt gravt skadat klientel, vartill kommer att yrkesskoleavdelningen vid undersökningstillfället en längre tid haft intagningsstopp. 10.3

des av ifrågavarande försöksledare. Som intervjuare fungerade i första hand varje skolas psykolog, men i vissa fall medverkade även rektor och assistent som intervjuare. Försökspersonerna meddelades att undersökningen genomfördes på uppdrag av narkomanvårdskommittén, att svaren inte skulle påverka elevens situation vid skolan och att bearbetningen skulle ske av utomstående. Endast 5 elever vägrade att deltaga, samtliga vid Bärby, och vid denna skola kom också krav från eleverna att deras namn ej skulle anges på formuläret. I övrigt har intervjuarnas uppfattning varit att svaren varit uppriktiga och korrekta i den mån de kunnat kontrolleras. En stor del av de uppgifter, som lämnats av eleverna, har dock tidigare inte varit kända för skolpersonalen.

Intervjuförfarandet

Försökspersonerna tillfrågades i enrum om de någon gång rökt haschisch, när de rökte första gången, var och tillsammans med vem detta skedde. På samma sätt tillfrågades de om oralt resp. intravenöst bruk av centralstimulerande medel. Vidare tillfrågades de om de brukat haschisch eller centralstimulantia inom skolans område och i så fall vid hur många tillfällen. Denna version av frågeformuläret användes vid Lövsta yrkesskola, där frågeformuläret utprovades. Formuläret kompletterades därefter med frågor om när försökspersonen senast brukat resp. preparat och vid hur många tillfällen han eller hon gjort det. Denna version tillämpades vid alla skolor utom Lövsta yrkesskola. Frågorna ställdes med den ordalydelse som framgår av formuläret (se sid. 279). I några fall har försökspersonerna bett att själva få fylla i formuläret, vilket bevilja-

10.4 Missbruksformer

10.4.1 Haschischrökning I tab. 3 redovisas hur många elever som uppgivit sig vid något tillfälle ha rökt haschisch. Sammanlagt 71,9 % av de intervjuade eleverna har alltså prövat haschisch-rökning. Skillnaderna mellan de olika

Tabell 4. Tidrymd mellan haschischdebut och intervju. Tid sedan debuten i månader

Lövsta Y

Bärby

Hammargården

Lövsta S

Eknäs

Totalt

Mindre än en månad 1— 3 månader 3— 6 » 6—12 » 12—24 » 24—36 » 36—48 » Mer än 48 »

0 0 0 4 6 3 2 1

0 0 2 1 4 8 2 0

0 1 3 9 7 4 1 1

0 2 2 4 7 0 0 0

0 0 2 5 4 2 0 0

0 3 9 23 28 17 5 2

Summa 16

264 SOU 1969: 53

Tabell 5. Debutålder vid haschischrökning. Antal elever Ålder vid debuten

Lövsta Y

Bärby

Hammargården

Lövsta S

Eknäs

Totalt

11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

0 0 1 2 4 5 2 1 0 1

0 0 2 3 1 5 3 2 0 1

0 0 2 1 7 11 3 0 1 1

1 2 4 6 1 1 0 0 0 0

0 0 3 7 3 0 0 0 0 0

1 2 12 19 16 22 8 3 1 3

Summa 16

16,4

16,3

14,0

14,5

15,6

M 16,3

grupperna är tämligen små: av yrkesskolepojkarna har 74,7 % vid något tillfälle rökt haschisch, av skolhemspojkarna 62,5 % och av skolhemsflickorna 72,2 %. Som framgår av tab. 4 har debuten i allmänhet skett långt före undersökningstillfället. För 54 elever av de 87-62,1 % - ligger debuten mer än 1 år tillbaka och mer än en fjärdedel hade sin första erfarenhet av haschisch-rökning för mer än 2 år sedan. I tab. 5 redovisas den uppgivna åldern vid första tillfället då eleverna rökte haschisch. Uppgifterna är naturligt nog ganska osäkra då debuten ligger långt tillbaka i tiden. Även med reservation för denna osäkerhet förefaller dock debuten ha skett relativt sett tidigare för ungdomsvårdsskoleklientelet än vad som påvisats i andra undersökningar av ungdom. Mer än var sjätte elev har sålunda varit 13 år eller yngre första gången de prövat haschisch. De tre

yrkesskolorna har samma genomsnittliga debutålder, medan skolhemmen av naturliga skäl ligger lägre och med pojkarna på ett halvår yngre debutålder än flickorna. Den faktiska omfattningen av haschischrökandet har - som framgår av tab. 6 - för många elever varit mindre än vad den tidiga debuten och den långa tidrymden efter den första kontakten möjligen tyder på. En tredjedel av dem som rökt haschisch har sålunda gjort det högst 5 gånger. En stor grupp utgöres dock av de elever som enligt egna uppgifter rökt mer än 100 gånger många uppgiftslämnare nämner 1 000 eller ännu fler tillfällen. Var fjärde ungdomsvårdsskoleelev i undersökningen - Lövsta yrkesskola berörs ej av denna fråga - kan alltså betecknas som storrökare av haschisch. Emellertid kan den egentliga omfattningen och graden av beroende knappast bedömas utan att frekvenserna sätts i relation till hur länge missbruket pågått. I tab.

Tabell 6. Frekvens haschischrökning. Antal tillfällen

Lövsta Y

1 2— 5 6—10 11—25 26—100 mer än 100

(uppgifter saknas)

Summa

SOU 1969:53

Bärby

Hammargården

Lövsta S

Eknäs

Totalt

2 2 0 1 5 7

3 7 5 0 2 9

2 2 1 4 1 5

2 4 1 1 1 4

9 15 7 6 9 25

Tabell 7. Frekvens haschischrökning i relation till tidrymd efter debuten. (Uppgifter för Lövsta Y saknas.) Antal missbrukstillfällen Tid sedan debuten i månader

2 - -5

6—10

11—25

26—100

mer an 100 Totalt

Mindre än 1 mån. 1— 3 mån. 3— 6 » 6—12 » 12—24 » 24—36 » 36—48 » Mer än 48 mån.

0 0 4 4 0 1 0 0

0 2 3 5 3 2 0 0

0 1 1 2 2 1 0 0

0 0 1 2 3 0 0 0

0 0 0 1 4 4 0 0

0 0 0 5 10 6 3 1

Summa 9

7 redovisas därför sambandet mellan tidrymden efter debuten och antal tillfällen av haschischbruk. Storförbrukarna återfinns helt naturligt bland dem för vilka längst tid passerat sedan debuten. Vidare har relativt kort tid passerat sedan debuten för flertalet av dem som brukat cannabis i liten omfattning. Emellertid förekommer även elever med lång tid sedan första haschisch-kontakten bland dem som rökt högst 5 gånger. Alla som prövar cannabis utvecklas alltså inte till vanemissbrukare. Intrycket av att haschisch-rökarna täcker en vid skala från dem som röker endast en gång eller högst sporadiskt till dem som brukat cannabis länge och intensivt förstärks av uppgifterna om senaste haschischtillfället (tab. 8). 10.4.2 Oralt missbruk av centralstimulantia Vid redovisningen av bruk av centralstimulantia har någon åtskillnad ej gjorts

0 3 9 19 22 14 3 1 71

mellan preludin, ritalina och övriga hithörande preparat, främst av det skälet att åtskilliga av de mindre erfarna ungdomarna själva varit osäkra om vilket preparat det rört sig om. Det klart dominerande medlet synes dock ha varit preludin. I tab. 9 redovisas hur många elever som uppger sig ha använt centralstimulantia oralt (knaprat). Sammanlagt 46,3 % av de i undersökningen ingående eleverna har alltså vid något tillfälle använt centralstimulerande medel. Åldersskillnaderna är här mera markerade än i fråga om haschisch: 51,9 % av yrkesskolepojkarna har intagit centralstimulantia oralt mot 33,3 % av skolhemspojkarna och 38,9 % av skolhemsflickorna. Av tab. 10 framgår hur lång tid som förlöpt mellan debut med oralt missbruk och intervjutillfälle. Uppenbart är att det för många elever rör sig om ett missbruk som pågått länge - 16 elever uppger sålunda att de debuterat mer än 2 år före undersökningstillfället.

Tabell 8. Tidrymd mellan senaste missbrukstillfälle och intervju. (Uppgifter för Lövsta Y saknas.) Tidrymd i månader sedan senaste missbrukstillfälle

Bärby

Hammargården

Lövsta S

Eknäs

Totalt

Mindre än 1 månad 1— 3 månader 3— 6 » 6—12 » Mer än 12 »

5 6 2 4 0

11 6 2 5 2

4 5 3 2 1

1 5 4 3 0

21 22 11 14 3

Summa 17

266 SOU 1969: 53

Tabell 9. Förekomst av oralt centralstimulantiamissbruk. Antal elever Lövsta Y

Bärby

Hammargården

Lövsta S

Eknäs

Totalt

10 13

12 12

16 16

16 8

11 7

65 56

Summa 23

121 Ej brukat Brukat

Tabell 10. Tidrymd mellan debut och undersökningstillfälle. Antal elever Lövsta Y

Hammargården

Lövsta

Bärby

Eknäs

Totalt

3 0 1 2 3 2 2 0

0 0 2 1 4 5 0 0

0 2 2 5 2 2 2 1

0 1 1 2 3 1 0 0

0 1 0 4 1 1 0 0

3 4 6 14 13 11 4 1

Summa 13

56 Mindre än 1 månad 1—-3 månader 3— 6 » 6—12 » 12—24 » 24—36 » 36—48 » Mer än 48 »

Åldern vid debuttillfället framgår av tab. 11, som visar stor spridning med debutåldrar från 11 och till 19 år. Liksom i fråga om haschisch är dock uppgifterna något

osäkra när lång tid förflutit sedan debuten. De uppgivna debutåldrarna ligger obetydligt högre än för cannabis. I tab. 12 anges frekvensen oralt bruk

Tabell 11. Debutålder vid oralt centralstimulantiamissbruk. Antal elever Ålder

Lövsta Y

Bärby

Hammargården

Lövsta S

Eknäs

Totalt

11 12 13 14 15 16 17 18 19

0 0 0 3 1 5 2 0 2

0 0 0 4 0 3 2 2 1

0 0 2 1 5 5 1 1 1

1 2 1 1 3 0 0 0 0

0 0 1 2 4 0 0 0 0

1 2 4 11 13 13 5 3 4

Summa 13

16,6

16,1

13,9

14,9

15,8

M 16,6

SOU 1969: 53

Tabell 12. Frekvens av oralt centralstimulantiamissbruk. Antal elever Antal tillfällen

Lövsta Y

1 2— 5 6— 10 11— 25 26—100 mer än 100

(uppgift saknas)

Summa

Bärby

Hammargården

Lövsta S

0 4 1 3 1 3

6 2 1 3 3 1

2 1 0 1 2 2

av centralstimulantia - dvs. hur många gånger eleverna har »knaprat» men däremot inte kvantiteterna. För ett relativt stort antal elever rör det sig tydligen om engångsföreteelser eller om ett sporadiskt bruk. För mer än tredjedelen rör det sig sålunda om högst 5 tillfällen. För andra har det uppenbarligen varit fråga om ett vanemässigt brukande. Mer än 25 brukningstillfällen redovisas av en dryg tredjedel av de elever som använt centralstimulantia oralt. Missbruksfrekvensen har i tab. 13 ställts i relation till periodens längd efter debuten. Visserligen finns här ett samband så till vida att storförbrukarna helt naturligt återfinnes främst bland dem vilkas debut ligger långt tillbaka, men å andra sidan förekommer att elever, som använt centralstimulantia oralt första gången mycket lång tid före undersökningstillfället, därefter inte alls eller endast i liten omfattning fortsatt med denna typ av missbruk. Ytterligare belysning av frågan om det

Eknäs

Totalt

2 0 1 1 2 1 6

10 7 3 8 8 7 43

orala missbrukets persistens fås av uppgifterna om det senaste missbrukstillfället före intervjun (tab. 14). Även här synes det framgå att det åtminstone för många elever har rört sig om en missbrukstyp som man upphört med. 10.4.3 Intravenöst missbruk av centralstimulantia Inte heller i fråga om det intravenösa missbruket har någon skillnad gjorts mellan preludin, ritalina och andra centralstimulerande preparat. I tab. 15 anges hur många elever som enligt egen uppgift har brukat centralstimulantia intravenöst. Av de i undersökningen ingående eleverna har alltså nästan exakt en tredjedel - 33,1 % - vid något tillfälle injicerat centralstimulantia. Kategoriskillnaderna är här relativt små: missbruk intravenöst har förekommit hos 36,7 % av yrkesskolepojkarna, hos 25,0 % av skol-

Tabell 13. Antal missbrukstillfällen i relation till tidrymd efter debuten. (Uppgifter för Lövsta Y saknas.) Tidrymd sedan debuten i månader

Antal missbrukstillfällen 1

2 - -5

6—10

11—25

26—100

mer an 100 Totalt

Mindre än 1 mån. 1— 3 månader 3— 6 » 6—12 » 12—24 » 24—36 » 36—48 » Mer än 48 »

0 3 1 2 1 2 0 1

0 1 2 1 1 2 0 0

0 0 1 1 0 1 0 0

0 0 0 1 3 3 1 0

0 0 0 5 2 0 1 0

0 0 1 2 3 1 0 0

0 4 5 12 10 9 2 1

Summa 10

268 SOU 1969: 53

Tabell 14. Tidrymd mellan senaste missbrukstillfälle och intervju. (Uppgifter från Lövsta Y saknas.) Antal elever Tid sedan senaste missbrukstillfälle

Bärby

Hammargården

Lövsta S

Eknäs

Totalt

Mindre än 1 mån. 1— 3 månader 3— 6 » 6—12 » Mer än 12 »

0 4 0 4 4

4 2 1 4 5

1 3 2 1 1

0 2 2 3 0

5 11 5 12 10

Summa 12

hemspojkarna och hos 27,8 % av skolhemsflickorna. Hur lång tid som gått mellan debut och intervjutillfälle redovisas i tab. XVI. Debuten har skett senare än i fråga om haschischrökning och oralt bruk. Dock ligger för 15 elever debuten mer än 1 år tillbaka och för 10 av dessa mer än 2 år tillbaka. Åldern vid debuttillfället redovisas i tab. 17. Den genomsnittliga debutåldern ligger högre än beträffande haschischrökning och oralt missbruk men differenserna är förvånansvärt små, vilket knappast kan bero enbart på att uppgifterna är tämligen osäkra. Den kvantitativa frekvensen - dvs. vid hur många tillfällen eleverna använt centralstimulantia intravenöst - anges i tab. 18. För vissa elever rör det sig - åtminstone ännu vid undersökningstillfället om ett enstaka eller sporadiskt bruk, men samtidigt urskiljer man en grupp elever med ett mycket omfattande missbruk. Av de sammanlagt 98 elever, om vilka uppgifter i detta avseende föreligger (Lövsta yrkesskola omfattas inte av denna fråga), har 11,2% uppgivit att de använt central-

stimulerande medel intravenöst mer än 100 gånger. I tab. 19 ställs missbruksfrekvensen i relation till hur lång tid som förflutit sedan debuten. Här framträder tydligare än i fråga om haschisch och oralt centralstimulantiabruk sambandet mellan exponeringstid efter debuten och antalet brukningstillfällen. Av de 13 elever, som debuterat tidigare än 1 år före undersökningen, hade endast 1 elev injicerat vid mindre än 6 tillfällen och ytterligare 1 elev vid mindre än 26 tillfällen. Intrycket av att det i mindre utsträckning än i fråga om haschisch och oralt missbruk rör sig om tillfälligt missbruk stärks av uppgifterna om senaste missbrukstillfället i förhållande till undersökningen (tab. 20). Trots att de praktiska möjligheterna till intravenöst missbruk torde vara avsevärt mindre - åtminstone inom skolan än haschischrökning och oralt bruk har inte mindre än 89,7 % av dem, som över huvud injicerat centralstimulerande medel, gjort detta under det närmast föregående halvåret. Motsvarande siffror för haschisch är 76,1 % och för oralt bruk 48,9 %.

Tabell 15. Förekomst av intravenöst centralstimulantiamissbruk. Antal elever Lövsta Y

Bärby

Hammargården

Lövsta S

Eknäs

Totalt

12 11

13 11

25 7

18 6

13 5

81 40

Summa 23

121 Ej brukat Brukat

SOU 1969: 53

Tabell 16. Tidrymd mellan intravenös debut och undersökningstillfälle. Antal elever Tid sedan debuten i månader

Lövsta Y

Bärby

Hammargården

Lövsta S

Eknäs

Totalt

Mindre än 1 månad 1— 3 månader 3— 6 » 6—12 » 12—24 » 24—36 » 36—48 » Mer än 48 »

0 0 0 4 2 3 2 0

0 2 1 3 3 2 0 0

1 0 0 0 6 0 0 0

0 2 2 2 0 0 0 0

0 0 2 1 0 2 0 0

1 4 5 10 11 7 2 0

Summa 11

40 Tabell 17. Debutålder vid intravenöst missbruk av centralstimulantia. Antal elever Debutålder

Lövsta Y

Bärby

Hammargården

Lövsta S

Eknäs

Totalt

12 13 14 15 16 17 18 19 20

0 0 2 1 1 2 3 1 1

0 0 1 2 0 7 1 0 0

0 0 0 3 4 0 0 0 0

1 1 3 1 0 0 0 0 0

0 1 2 2 0 0 0 0 0

1 2 8 9 5 9 4 1 1

Summa 11

17,0

16,1

14,2

14,7

16,2

Bärby

Hammargården

Lövsta S

Eknäs

Totalt

1 0 2 0 3 5

1 0 0 1 0 5

2 2 0 0 2 0

1 1 0 0 2 1

5 3 2 1 7 1

29 M 17,4

Tabell 18. Frekvens av intravenöst missbruk. Antal elever Antal tilltillfällen

Lövsta Y

1 2— 5 6— 10 11— 25 26—100 mer än 100

(Uppgift saknas)

Summa

270 SOU 1969: 53

Tabell 19. Antal missbrukstillfällen i relation till tidrymd efter debuten. (Uppgifter om Lövsta yrkesskola saknas.) Antal missbrukstillfällen Tidrymd i månader sedan debuten

2 - -5

6—10

11—25

2 6 - -100

mer än 100 Totalt

Mindre än 1 månad 1— 3 månader 3— 6 » 6—12 » 12—24 » 24—36 » Mer än 36 »

1 2 1 1 0 0 0

0 1 1 0 0 1 0

0 1 1 0 0 0 0

0 0 0 0 1 0 0

0 0 1 3 1 2 0

0 0 1 2 7 1 0

1 4 5 6 9 4 0

Summa 5

29 Tabell 20. Tidrymd mellan senaste missbrukstillfälle och intervju. (Uppgifter för Lövsta yrkesskola saknas.) Antal elever Tidrymd i månader sedan senaste missbrukstillfälle

Bärby

Hamnargårdan

Lövsta S

Eknäs

Totalt

Mindre än 1 månad 1— 3 månader 3— 6 » 6—12 » Mer än 12 »

5 4 1 1 0

4 2 1 0 0

3 2 0 1 0

0 2 2 0 1

12 10 4 2 1

Summa 11

29 Tabell 21. Sammanfattning av missbruksformer. Antal elever Lövsta Y

Bärby

Hammar- Lövsta gården S

Eknäs

Totalt

Ej brukat 5 Brukat: Haschisch enbart 2 » + oralt 3 » + intrav 3 » + oralt + intrav 8 Oralt enbart 2 0 » + intrav Intrav enbart 0

26,4

4 2 1 10 0 0 0

9 10 1 6 0 0 0

5 4 2 4 0 0 0

6 2 0 5 0 0 0

26 21 7 33 2 0 0

21,5 17,4 5,8 27,3 1,7 0,0 0,0

Summa 23

100,1

16 13 11

17 12 11

26 16 7

15 8 6

13 7 5

87 56 40

71,9 46,3 33,0

Totalt haschisch » oralt » intrav

SOU 1969: 53

Tabell 22. Ordningsföljd vid flera missbrukstyper.

Haschisch Haschisch Oralt CS Intrav CS Haschisch Oralt CS Oralt CS Intrav CS

Andra typen Oralt CS Intrav CS Haschisch Haschisch Oralt CS Haschisch Intrav CS Haschisch

10.4.4 Missbrukskombinationer Flertalet av de i undersökningen ingående eleverna har begagnat haschisch eller centralstimulerande medel i någon form. Som framgår av tab. 21 uppger endast var fjärde elev att de varken rökt haschisch eller brukat centralstimulantia, och det finns viss anledning att tro att dessa uppgifter snarast skildrar situationen ljusare än den är. Flertalet av eleverna har dessutom prövat mer än en missbruksform. Haschischrökning dominerar klart. Endast 2 av de 89 elever, vilka tillstått någon form av missbruk, har icke rökt haschisch och dessa två är utom allt tvivel att rubricera som tillfällighetsbrukare vilka av kamrater råkat bli bjudna på tabletter. Det vanligaste utvecklingsförloppet är start med haschisch, övergång till oralt missbruk (ofta jämsides med haschisch under en tid) och därefter intravenöst missbruk. I tab. 22 redovisas de olika formerna av missbruk med avseende på ordningsföljden.

Tredje typen

Ar 16 6 5 1 29 1 1 2

— — — —

Intrav CS Intrav CS Haschisch Oralt CS

Av intresse är att närmare granska dem som icke fullföljt det vanliga utvecklingsförloppet - dvs. dem som rökt haschisch men inte fortsatt med andra missbruksformer och dem som rökt haschisch och använt centralstimulantia oralt men inte gått vidare till intravenöst bruk. I tabell 23 anges intervallen dels mellan debut och intervju för dem som icke fortsatt med nästa missbruksform och dels mellan debut i på varandra följande missbrukstyper. Intervallen mellan den första haschisch-rökningen och det första tillfället av oralt CS-bruk är påfallande små. För två tredjedelar inträffar den orala missbruksdebuten inom 6 månader efter haschisch-debuten. För flertalet av dem som inte gått vidare till annat missbruk hade dock vid intervjutillfället avsevärt längre tider förflutit sedan haschischdebuten. Det förhåller sig tydligen inte så att dessa elever inte »hunnit» övergå till oralt eller intravenöst centralstimulantiabruk. I fråga om storleken av konsumtionen föreligger stora skillnader mellan dem som en-

Tabell 23. Intervall mellan debut och påföljande missbrukstyp resp. intervju. Antal elever

Intervall i månader Mindre än 1 månad 1— 3 månader 3— 6 » 6— 9 » 9—12 » 12—18 » 18—24 » 24—36 »

272 Enbart haschisch Haschisch -nnter vju -> oralt CS 0 1 7 4 5 1 5 3 Summa 26 M 12,5

10 9 9 5 6 5 1 0 45 5,8

Haschisch + oralt CS -»• intervju

Haschisch + oralt CS -> intrav CS

1 3 3 1 7 1 0 0 16 7,3

6 5 3 3 7 4 0 1 29 7,3 SOU 1969: 53

Tabell 24. Frekvens missbruk i relation till missbrukskombinationer. (Endast personer med ordningsföljden haschisch — oralt resp. haschisch — oralt — intravenöst CS-bruk medtagna. Uppgifter för Lövsta Y saknas.) Antal elever Oral frekvens Haschisch-frekvens Antal tillfällen

Enbart haschisch

Haschisch -* oralt

Haschisch -> oralt -+• intrav

Haschisch -*• oralt

Haschisch -*• oralt -> intrav

1 2— 5 6— 10 11— 25 26—100 Mer än 100

8 6 5 3 1 1

0 3 1 4 2 3

0 1 0 0 5 16

5 4 0 2 1 1

1 4 3 5 4 5

Summa 24

bart rökt haschisch och dem som dessutom prövat andra missbruksformer (tab. 24). Ju större konsumtionen av haschisch varit - dvs. ju fler gånger man rökt haschisch - desto större är sannolikheten att också oralt missbruk av centralstimulantia föreligger. Huvudparten av den grupp som vid undersökningstillfället rökt haschisch men icke använt centralstimulerande medel kännetecknas alltså av dels att lång tid förflutit sedan cannabis-debuten, dels att beroendet av cannabis synes ha varit ringa i den mån detta tar sig uttryck i antalet brukningstillfällen. För den som använder cannabis i liten utsträckning och som inte övergår till centralstimulantia ganska snabbt efter haschisch-debuten förefaller alltså risken för framtida övergång till centralstimulerande medel relativt liten. Beträffande nästa steg i den typiska utvecklingen - det intravenösa missbruket - förhåller det sig tydligen så att övergången från oralt till intravenöst bruk av centralstimulantia dröjer i genomsnitt något längre än övergången från haschisch-rökning till oralt CS-bruk. För en dryg tredjedel av de intravenösa missbrukarna har dock debuten skett inom 3 månader räknat från debuten med oralt missbruk. För dem, som rökt haschisch och intagit centralstimulantia oralt men ej fortsatt med intravenöst bruk, hade vid intervjutillfället i genomsnitt lika lång tid förlöpt sedan SOU 1969: 53 18—914398

oraldebuten som det genomsnittliga intervallet mellan oraldebut och intravenös debut. Detta kan möjligen betyda att risken för övergång till intravenöst missbruk reducerats för denna grupp. Med säkerhet kan sägas så mycket som att det åtminstone för huvudparten inte varit tidsfaktorn som utgjort hinder för steget till intravenöst missbruk. Den grupp som efter cannabis och oralt missbruk ej fortsatt till intravenöst skiljer sig i fråga om konsumtion av både haschisch och oralt bruk, räknat i antalet brukstillfällen, från dem som gått vidare till intravenöst missbruk. Endast en knapp tredjedel i den förra gruppen redovisar mer än 5 orala missbrukstillfällen mot över tre fjärdedelar av den grupp som fortsatt till intravenöst bruk av centralstimulantia. Samma förhållande synes alltså föreligga som i fråga om övergången från cannabis till oralt CS-bruk: de elever, som haft liten oral konsumtion, och de elever, som inte ganska snart efter den första orala erfarenheten av centralstimulerande preparat går vidare till att begagna dem intravenöst, löper relativt liten risk även i fortsättningen att övergå till intravenöst missbruk. Frågan om haschisch som inkörsport till grövre missbruk illustreras i detta material av att de allra flesta intravenösa missbrukare - 35 av 40 eller 87,5 % - hade tidigare erfarenhet av cannabis innan de tog

Tabell 25. Debut i olika former av narkotikamissbruk i relation till intagning i ungdomsvårdsskola. Antal elever Haschisch Ej brukat 34 Debut före ungdomsvårdsskola 50 Debut efter ungdomsvårdsskoleintagning 37 Summa 121

sin första spruta. Samtidigt står emellertid också klart att många av dem som använder eller använt cannabis icke övergår till centralstimulerande medel över huvud taget eller begränsar sig till oralt bruk detta trots att de på ungdomsvårdsskolorna vistas i en miljö där de varit omgivna av avancerade narkomaner med allt vad detta innebär av påverkan och av konkreta erbjudanden och möjligheter. Som allmän sammanfattning kan sägas att huvudparten av ungdomsvårdsskoleeleverna prövat narkotika i en eller annan form. För en del rör det sig om mer tillfälligt bruk och i liten omfattning, medan andra utbildat ett klart beroende. De elever som blir starkt beroende av en missbruksform - definierat som antalet konsumtionstillfällen - visar vidare en klar tendens att relativt snabbt övergå till svårare missbruksformer. Det vore naturligtvis av betydande intresse att undersöka i vad mån beroendegrupperna skiljer sig från de övriga i psykiatriska, psykologiska och sociala variabler. Data av denna art har dock inte insamlats.

10.5 Ungdomsvårdsskolan miljö

som

missbruks-

En mycket stor del av ungdomsvårdskolornas elever - i detta material 73,6 % - har använt cannabis eller centralstimulerande medel. Flertalet av eleverna kommer från miljöer och kretsar där missbruk av olika slag varit vanligt. Trots detta har ett stort antal före intagningen icke varit i kontakt med narkotika eller haft endast begränsade

274 Oralt CS-bruk

Intravenöst CS-bruk

23 121

_22 121

erfarenheter av olika missbruksformer, medan de efter intagningen i ungdomsvårdsskola tillägnat sig en eller flera missbrukstyper (se tab. 25). Av de elever som före intagningen i ungdomsvårdsskola ej hade erfarenhet av ifrågavarande missbruksform hade alltså vid intervjutillfället 52, 1 % hunnit debutera med haschisch-rökning, 26,1 % med oralt missbruk av centralstimulerande medel och 21,4 % med intravenöst missbruk. Med andra ord: varannan tidigare »haschischfri» elev hade efter det han kom till ungdomsvårdsskola prövat cannabis, var fjärde »knaperfri» och var femte »silfri» hade skaffat egen erfarenhet av dessa missbruksformer. Av de 68 elever, som vid intagningen icke hade någon som helst egen erfarenhet av narkotika, hade vid undersökningstillfället 36 elever - 53,0 % - prövat något narkotiskt preparat. Som visas längre fram var många av dem som inte debuterat med nya missbrukstyper relativt nyintagna. Om deras fortsatta reaktioner inför narkotika under ungdomsvårdsskoletiden vet man alltså ingenting. I tab. 26 redovisas de »rena» förloppstyperna med avseende på om debuten skett före eller efter intagningen i ungdomsvårdsskola. Av de 26 elever, som vid undersökningstillfället använt endast haschisch, hade exakt hälften debuterat före och hälften debuterat efter intagningen i ungdomsvårdsskola. Av dem som brukat både haschisch och centralstimulerande medel oralt med haschisch som första steg hade 9 av 16 elever tillägnat sig endera eller båda missbruksforSOU 1969: 53

Tabell 26. Missbrukskombinationer med avseende på debut före eller efter intagning i ungdomsvårdsskola. Debut

Anta! elever

Enbart haschisch före intagningen Enbart haschisch efter intagningen Haschisch före -*• oralt CS före Haschisch före -*• oralt CS efter Haschisch efter -> oralt CS efter Haschisch före -> oralt före -*• intrav före Haschisch före -> oralt före -*• intrav efter Haschisch före -*• oralt efter -> intrav efter Haschisch efter -*• oralt efter -*• intrav efter

13 13 7 4 5 13 5 1 10

merna efter intagningen. Av dem, som följt hela kedjan haschisch - oralt - intravenöst CS-bruk, var för 13 av 29 elever hela förloppet genomgånget före ankomsten till ungdomsvårdsskolan, medan 10 elever, som före intagningen helt var noviser i fråga om narkotika, vid intervjutillfället hade hunnit gå från haschisch via oralt missbruk till intravenöst. För två av dessa elever var hela förloppet fram till och med den första injektionen avklarat inom 3 månader efter ankomsten till ungdomsvårdsskolan! I tab. 27 redovisas under vilka former debuten efter ungdomsvårdsskoleintagningen ägt rum. Som synes är fallen av debut med centralstimulerande medel tämligen få inom skolans område, vilket främst torde bero på att tillgången på insmugglade centralstimulerande medel är så ringa att man inte delar med sig till andra elever. De förhållandevis höga siffrorna för debut med centralstimulantia under rymning bör ses mot bakgrunden av att många elever tydligen under avvikanden till Stock-

holm uppsöker »knarkarkvartar» och liknande tillhåll för att träffa kamrater och få husrum. Ett icke obetydligt missbruk förekommer dock inom skolornas områden. Detta är naturligtvis en av de punkter där man har större anledning att betvivla uppriktigheten i de givna svaren. Ovillighet att avslöja insmugglingsvägar, kamrater och var man brukar hålla till liksom rädslan för påföljder har troligen verkat återhållande. De uppgivna frekvenserna (som ej avser endast debutanterna) är därför förvånansvärt höga. (Tabell 28.) Ungdomsvårdsskolekamraternas roll vid initierandet i nya missbruksformer framgår delvis av tab. 29 som anger närvarande personer vid debuttillfället. Därtill kommer att många av de elever som inte haft kamrater från den egna skolan fysiskt närvarande dock, enligt egna ofta spontant lämnade uppgifter, fått sitt intresse väckt av ungdomsvårdsskolekamrater och av dem också fått konkreta informationer om inköpsställen, filtrerings- och injektionsteknik

Tabell 27. Förhållanden vid debut efter intagning i ungdomsvårdsskola. Antal debuter Missbruksform Haschisch Inom skolans område 11 Under permission 11 Vid vård utom skolan 12 Under rymning 3 Summa 37 SOU 1969: 53

Oral CS

Intravenös CS

Totalt

4 7 7 5

4 7 5 6

19 25 24 14

Tabell 28. Missbruk inom ungdomsvårdsskolans område. Antal elever Haschisch

Antal tillfällen

12 23 4 9 Summa 48

1 2— 5 6—10 Mer än 10

Oral CS

Intravenös CS

gäller i viss mån dem som vid intagningen varit i 10-11-årsåldern eller som kommit från orter där något nämnvärt missbruk inte börjat förekomma. Materialet är dock så litet att effekten av sådana faktorer inte kunnat studeras. Däremot kan klart konstateras att ju längre tid som gått efter intagningen desto större blir sannolikheten av missbruksdebut. I tab. 30 redovisas vid vilken tidpunkt efter intagning i ungdomsvårdsskola debuten skett och vidare anges som jämförelse hur lång tid som förflutit mellan intagning och

etc. Om elevernas första kontakt med narkotika sker före eller efter placeringen i ungdomsvårdsskola sammanhänger till stor del med sådana faktorer som ålder vid intagningen, hemort och liknande. Som tidigare visats ingår i materialet elever som intogs på ungdomsvårdsskola innan missbruket av haschisch och centralstimulantia över huvud taget fått någon större utbredning i Sverige. Riskerna för dem att ha blivit missbrukare före ankomsten till ungdomsvårdsskola har alltså varit små. Samma förhållande

Tabell 29. Närvarande vid debuttillfället. Antal elever Haschisch

Oral CS

Intravenös CS

Totalt

18 18

8 12

7 13

33 43

Summa 37

82 Ensam Kamrater från egna ungdomsvårdsskolan Andra personer

Tabell 30. Tidrymd mellan intagning och debut resp. intervju för dem som ej debuterat före intagningen. Ej debut före intervju

Debut efter intagning Tid till debut resp. intervju

Haschisch

Oral CS

Intrav CS

Haschisch

Oral CS

Intrav CS

Mindre än 1 månad 1— 3 månader 3— 6 » 6—12 » 12—24 » 24—36 » 36—48 » 48—60 » Mer än 60 »

3 6 9 5 7 4 2 0 1

0 2 5 7 3 4 1 0 1

0 5 3 4 4 3 2 0 1

6 2 5 5 7 4 3 1 1

7 7 9 13 16 6 3 3 1

9 10 10 17 20 6 4 3 2

Summa 37

276 SOU 1969: 53

Tabell 31. Debutrisker per 3-månadersperiod efter intagningen.

Antal ej debute- Därav rade vid debut perioinom Period i mån. dens perioefter intagningen början den 0— 3 3— 6 6—12 12—24 24—36 36—48 Mer än 48

71 54 40 30 16 8 3

9 9 5 7 4 2 1

Debut i% per 3 månader 12,7 16,7 6,3 5,8 6,3 6,3 c :a 6,7

Antal ej debute- Därav rade vid debut perioinom dens periobörjan den 88 72 59 38 20 9 4

intervju för dem som inte använt någon av de angivna missbruksformerna. Här framgår tydligt dels att den första kontakten med en ny missbruksform ofta sker relativt snart efter ankomsten till ungdomsvårdsskolan, dels att för åtskilliga elever debuten sker långt efter - för många åratal efter - intagningen, vilket senare förhållande möjligen kan sammanhänga med intagningsåldern. Lika kontroversiellt när det gäller att bedöma ungdomsvårdsskolorna som spridningsmiljö för narkotikamissbruk är den omständigheten att en stor del av de elever, som inte debuterat med nya missbruksformer, är helt nyanlända till ungdomsvårdsskolan och alltså inte hunnit bli utsatta för en eventuell påverkan och att samtidigt många elever vistats på ungdomsvårdsskolan i ett eller flera år utan att ha tillägnat sig bland kamraterna vanligt förekommande missbruk. I tab. 31 görs slutligen ett försök att fastställa hur stor risken är för debut i nya missbruksformer vid olika tidpunkter efter intagningen i ungdomsvårdsskola. Som utgångspunkt har därvid tagits antalet elever som vid respektive periods början inte haft erfarenhet av ifrågavarande missbruk varefter beräknats antalet debutanter inom perioden. Det numerära underlaget för beräkningarna minskar successivt inte bara på grund av avgång av dem som debuterat utan även genom att allt färre elever haft tillräcklig vårdtid för de senare riskperioderna. Det synes förhålla sig så att i fråga om SOU 1969:53

Intravenös CS

Oral CS

Haschisch

2 5 7 3 4 1 1

Debut i% per 3 månader 2,3 6,9 5,9 1,9 5,0 2,8 c a 5,0

Antal ej debute- Därav rade vid debut perioinom dens periobörjan den 103 80 66 45 19 10 4

5 3 4 4 3 2 1

Debut

i% per 3 månader 4,9 3,8 3,0 2,2 3,9 5,0 c a 5,0

haschisch är riskerna störst i början av ungdomsvårdsskolevistelsen för att efter hand långsamt avtaga. När det gäller det orala och intravenösa missbruket av centralstimulantia kan någon sådan tendens ej urskiljas utan riskerna förefaller vara i stort sett lika under hela vårdtiden. Det tycks alltså inte vara så att de lättpåverkade dukar under i början och att de som klarar sig igenom detta initialskede skulle vara resistenta även i fortsättningen.

10.6 Sammanfattning

Tillförlitligheten av en intervju-undersökning, som berör förhållanden som för försökspersonerna kan medföra påföljder av obehagligt slag, kan naturligtvis alltid diskuteras. Intervjuarnas uppfattning, konsekvensen i de enskilda försökspersonernas svar och likheten mellan de olika skolorna tyder dock på en tämligen hög grad av tillförlitlighet. Ingenting antyder att eleverna skulle ha lämnat överdrivna uppgifter om sitt eget narkotikamissbruk. Mer sannolikt är i så fall att man gett uppgifter i underkant. Dessutom finns naturligtvis skäl att misstänka viss återhållsamhet när det gällt upplysningar om kamraternas roll som medverkande och om omfattningen av missbruk inom skolan. Närmare tre fjärdedelar av eleverna på de ungdomsvårdsskolor, som ingår i undersökningen, har använt narkotika i någon

form. Den klart dominerande missbruksformen är cannabis-rökning, som prövats av 72 % av eleverna, varefter kommer oralt bruk av centralstimulantia med 46 % och intravenöst missbruk med 33 % . Flertalet elever har prövat mer än en missbruksform. Spridningen i fråga om missbruksfrekvensen är mycket stor från engångsföreteelser eller högst sporadiskt bruk till ett långvarigt och intensivt missbruk. En liten grupp elever uppger sig sålunda ha använt cannabis eller centralstimulerande medel vid endast ett tillfälle, medan var fjärde redovisar mer än 100 tillfällen med haschischrökning och var nionde mer än 100 tillfällen med intravenöst missbruk. Ett klart samband föreligger mellan tidrymd sedan debuten och antalet brukningstillfällen. Det finns därför anledning att antaga att många elever, vilkas debut ligger nära i tiden och som nu redovisar ringa missbruk, senare kommer att utvecklas till vanemissbrukare. Å andra sidan förekommer det också elever, som debuterat långt före undersökningstillfället men därefter inte fortsatt alls eller hållit sin konsumtion på mycket låg nivå.

av eleverna att de rökt haschisch inom skolan, 8 % att de använt centralstimulantia oralt och 10 % att de injicerat. På denna punkt har man dessutom all anledning att misstänka en viss förtegenhet hos uppgiftslämnarna. Undersökningsresultaten kan i korthet sammanfattas så att även på de ungdomsvårdsskolor, som icke är speciellt avdelade och utrustade för behandling av narkotikamissbrukare, har huvudparten av eleverna varit i kontakt med narkotika och åtskilliga kan betecknas som grava och avancerade missbrukare. Vidare förefaller det uppenbart att ungdomsvårdsskolorna utgör en klar riskmiljö för utbildande av narkotikamissbruk hos ungdomar som tidigare ej varit i kontakt med narkotika. Huruvida ungdomsvårdsskolorna i detta avseende är mer riskabla än den miljö ungdomarna annars skulle ha vistats i är däremot en öppen fråga, som ej kan besvaras av denna undersökning.

För ett stort antal av eleverna har missbruket startat efter omhändertagandet på ungdomsvårdsskola. Av haschisch-rökarna uppger sig sålunda 43 % ha debuterat efter intagningen, av de orala missbrukarna 41 % och av de intravenösa missbrukarna 55 %. Många av de elever, som vid undersökningstillfället saknade erfarenhet av berörda missbruksformer, var förhållandevis nyintagna och det förefaller sannolikt att åtminstone en del av dessa kommer att bli missbrukare längre fram. Huvudparten av debuterna i nya missbruksformer efter intagning i ungdomsvårdsskola har skett utom skolans område under permissioner och rymningar eller vid vård utom skolan, men närmare en fjärdedel har ägt rum inom skolan. Vid 40 % av debuttillfällena har kamrater från den egna ungdomsvårdsskolan varit närvarande. Ett inte obetydligt missbruk uppges ske inom skolans område. Sålunda anger 40 % 278

SOU 1969: 53

Skola: Namn:

Född

Intagen i ungdomsvårdsskola den Intervjudatum:

1968.

1. HAR DU NÅGON GÅNG RÖKT HASCHIS? a. NÄR RÖKTE DU FÖRSTA GÅNGEN?

• JA

• Nej

• före intagning i uvskola • efter intagning i uvskola Om debuten skett efter intagning • inom skolan • under rymning markera bland vidstående alternativ Q under perm D under vusk b. VAR RÖKTE DU FÖRSTA GÅNGEN? • inom uvskola • utom uvskola c. TILLSAMMAN MED VEM EL. VILKA RÖKTE DU FÖRSTA GÅNGEN? • ensam • elever från egna uvskolan • andra personer d. NÄR RÖKTE DU SENAST? e. HUR MÅNGA GÅNGER HAR DU RÖKT SAMMANLAGT? f. Övrigt av intresse 2. HAR DU NÅGON GÅNG »KNAPRAT» PRELUDIN: RITALINA ELLER LIKNANDE? • JA • NEJ a. NÄR KNAPRADE DU FÖRSTA GÅNGEN? • före intagning i uvskola • efter intagning i uvskola Om debuten skett efter intagning • inom skolan • under rymning markera bland vidstående alternativ • under perm Q under vusk b. VAR KNAPRADE DU FÖRSTA GÅNGEN? • inom uvskola • utom uvskola c. TILLSAMMAN MED VEM ELLER VILKA KNAPRADE DU FÖRSTA GÅNGEN • ensam • elever från egna uvskolan • andra personer d. NÄR KNAPRADE DU SENAST? e. HUR MÅNGA GÅNGER UNGEFÄR HAR DU KNAPRAT? f. Övrigt av intresse 3. HAR DU NÅGON GÅNG »SILAT» PRELUDIN: RITALINA ELLER LIKNANDE? D JA Q NEJ a. NÄR SILADE DU FÖRSTA GÅNGEN? • före intagning i uvskola • efter intagning i uvskola Om debuten skett efter intagning Q inom skolan • under rymning markera bland vidstående alternativ • under perm Q under vusk b. VAR SILADE DU FÖRSTA GÅNGEN? • inom uvskola SOU 1969: 53

• utom uvskola

c. TILLSAMMAN MED VEM ELLER VILKA SILADE DU FÖRSTA GÅNGEN? • andra personer • ensam • elever från egna uvskolan d. NÄR SILADE DU SENAST? e. HUR MÅNGA GÅNGER HAR DU SILAT SAMMANLAGT? f. Övrigt av intresse 4. HAR DU NÅGON GÅNG a RÖKT HASCHIS HUR MÅNGA GÅNGER UNGEFÄR? b KNAPRAT HUR MÅNGA GÅNGER UNGEFÄR? c SILAT HUR MÅNGA GÅNGER UNGEFÄR? ÖVRIGA UPPLYSNINGAR:

280 INOM SKOLANS OMRÅDE? D Ja Q Nej

• Ja

• Nej

• Ja

• Nej

SOU 1969: 53

11 Undersökning av narkotikamissbrukare vårdade för gulsot på Roslagstulls sjukhus, Stockholm, under år 1964 En förloppsstudie av narkotikamissbruk och sociala förhållanden Gunborg Frej

11.1 Inledning Målsättningen vid denna undersöknings början var att utföra en panelstudie, bestående av en medicinsk och en socialmedicinsk och sociologisk del, av ett antal narkotikamissbrukare som vårdats på Roslagstulls sjukhus i Stockholm för inokulationshepatit. Data skulle jämföras för tiden för sjukhusvistelsen och för 1967. Det första sjukdomsfallet av denna typ konstaterades vid Roslagstulls sjukhus i november månad 1962. Det var då många år sedan hepatit varit känd hos en narkotikamissbrukare. Fram till oktober 1964 hade ca 130 narkotikamissbrukare vårdats på Roslagstulls sjukhus för inokulationshepatit. 100 patienter, 75 män och 25 kvinnor, för vilka denna diagnos ansågs säker, har beskrivits i medicinsk press av tre läkare vid Roslagstulls sjukhus. 1 Sommaren 1967 fick författaren till denna rapport i uppdrag av medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté att under professor Gunnar Inghes ledning utföra den sociologiska delen av efterundersökningen av ovannämnda 100 patienter som vårdats vid Roslagstulls sjukhus under tiden november 1962 till oktober 1964. Den medicinska delen av undersökningen skulle ombesörjas av en underläkare vid Roslagstulls sjukhus under ledning av professor Justus Ström därstädes. Båda undersökningsdelarna skulle utföras vid RoslagsSOU 1969: 53

tulls sjukhus. Detta material ansågs ur olika synpunkter vara det mest lämpliga av tillgängliga material för en efterundersökning av narkotikamissbrukare. För det första var de aktuella patienterna de första i Stockholm som vårdats för inokulationshepatit, varför uppföljningstiden skulle bli den längsta vad gällde den medicinska undersökningen. Sedan hösten 1964 har patienter med inokulationshepatit i allmänhet vårdats polikliniskt, varför lika utförliga data ej ansågs föreligga för gulsotspatienter efter denna tid. För den socialmedicinska och sociologiska undersökningsdelen var detta material det enda tillgängliga, då det gällde att undersöka narkotikamissbrukets naturliga förlopp samt hur individers sociala situation gestaltar sig efter en tids narkotikamissbruk. I avsnitten som behandlar undersökningsmaterial och -metod skall närmare redogöras för hur denna ursprungliga målsättning fick revideras. Här skall endast påpekas att denna rapport endast avser den socialmedicinska och sociologiska delen och att denna del ej är en panelstudie, då det ej fanns tillräckliga sociala data att bygga på i sjukhusjournalerna. I stället har en retrospektiv undersökningsmetod använts för att studera narkotikamissbrukets utveckling och dess påverkan av vissa sociala 1

Agell et al. — Nordisk Medicin (1965):74:

672.

förhållanden och funktioner. De personer som ingår i denna undersökning har av läkare vid Roslagstulls sjukhus betecknats som narkotikamissbrukare därför att de injicerat narkotika eller andra preparat i venen. I denna undersökning har ingen annan definition gjorts för begreppen narkotikamissbruk och narkotikamissbrukare. Även begreppet narkotika har här använts på ett löst och opreciserat sätt. Det har endast definierats operationellt som de medel undersökningspersonerna missbrukat. Vad som i det föregående sagts om målsättningen visar att denna undersökning inte har gjorts för att pröva någon viss teori för fenomenet narkotikamissbruk eller för någon viss typ av detta fenomen. Det är fråga om en empirisk undersökning vars material och således bearbetningsresultat inte är representativt för vare sig narkotikamissbrukare i allmänhet i Sverige eller intravenösa sådana. På grund av vissa selekterande faktorer samt den förändring som inträffat i fråga om sammansättningen av inokulationshepatitpatienterna vid Roslagstulls sjukhus, kan man ej heller uppfatta undersökningsmaterialet som representativt för populationen inokulationshepatiter. Bland selekterande faktorer kan nämnas, att somliga hepatitfall aldrig blir gula och därför ej söker läkare, att somliga ej söker läkare, trots att de vet att de har gulsot, att somliga sköts av privatpraktiserande läkare och ej kommer till sjukhus. Uppgifter från Roslagstulls sjukhus tyder på att medelåldern nu är lägre bland hepatitpatienterna. 1 Centralstimulerande medel tycks spela en ännu mer dominerande roll nu än vad som är fallet i detta material, 1 där en inte obetydlig del utgörs av opiatmissbrukare. 2 En del av undersökningspersonerna började dessutom med intravenöst missbruk lång tid innan det blev vanligt förekommande i Sverige. Det är vanligt att personer som introducerar ett beteende skiljer sig från dem som senare adapterar detta beteende. Det är inte bara i psykologiskt hänseende som detta gäller utan även socialt t. ex. i fråga om social status. 282

11.2 Undersökningsmaterial

Som nämnts i inledningen skulle undersökningen omfatta 100 patienter, 75 män och 25 kvinnor, som vårdats på Roslagstulls sjukhus för inokulationshepatit under tiden november 1962-oktober 1964. Då det endast var två personer som vårdats på sjukhuset 1962 och 14 under 1963, uteslöts dessa ur materialet för att uppföljningstiden inte skulle skilja sig alltför mycket för de olika individerna. Det återstod således 84 personer. Könsfördelningen blev då 67 män och 17 kvinnor. Proportionellt var det alltså betydligt fler kvinnor som vårdats under 1962 och 1963 än under 1964. Då undersökningen påbörjades, omkring den 1 juli 1967, hade tre personer avlidit, två män och en kvinna. Dödsorsaken var i två av fallen förgiftning och i det tredje fallet "bronchopneumoni 4- narcotismus chronicus". Antalet personer som skulle undersökas var därefter vid undersökningens början 81 personer, 65 män och 16 kvinnor. Senare, medan undersökningen pågick, upptäcktes ett fall, som förmodligen aldrig haft inokulationshepatit och som därför utgick ur materialet. Denne patient hade under hela sjukhusvistelsen 1964 förnekat, att han någonsin injicerat narkotika. Vid kallelse till efterundersökning tog han kontakt med undersökningsledaren och sjukhuset och förklarade samma sak. Antalet undersökningspersoner reducerades således till 80, 64 män och 16 kvinnor. Av dessa 80 personer blev bortfallet sex personer, fyra kvinnor och två män. Orsakerna till bortfallet var följande:

Vägrare Ej anträffbara Totalt

Män

Kvinnor

0 2 2

3 1 4

Av de ej anträffbara saknade kvinnan adress och kunde inte spåras; en man vistades under hela tiden fältarbetet varade utomlands och en man hade avvikit från 1 Frej,Case-finding survey, tabell 17. • Se tabell 24.

SOU 1969: 53

en fångvårdsanstalt och påträffades inte förrän materialinsamlingen upphört. Efter bortfallet bestod undersökningsmaterialet av 74 personer, 62 män och 12 kvinnor. 11.3 Undersökningens och utförande

omfattning,

metod

Undersökningen omfattar följande: 1. Demografisk och social bakgrund. 2. Social situation. 3. Sociala kontakter och miljö. 4. Alkoholsituation. 5. Hälsotillstånd. 6. Narkotikabruk och vanor i anslutning därtill. 7. Attityder i anslutning till narkotika. 8. Asocialitet. Vad varje område innehåller kommer att redogöras för i samband med presentationen av bearbetningen och resultaten för området i fråga. Vid undersökningens början var det meningen att inhämta data på tre olika sätt: 1. Genom sjukhusjournalerna från 1964. 2. Genom intervju. 3. Genom uppgifter i officiella statliga och kommunala register. Då journalerna var osystematiskt förda vad gäller sociala data måste den första metoden överges med undantag för ett par bakgrundsvariabler. I stället fick intervjuformuläret innehålla frågor som gällde förhållanden inte bara för den aktuella uppföljningstiden från sjukhusvistelsen 1964 och fram till intervjutillfället utan även för tiden före och vid sjukhusvistelsen. Som tidigare nämnts i inledningen fick undersökningen därför karaktären av en retrospektiv förloppsstudie. Intervjuformuläret utformades med avsikt att försöka mäta förloppet av narkotikamissbruket och övriga undersökningsvariabler som ingår i de ovan nämnda delar undersökningen omfattar. För att kunna mäta narkotikamissbrukets inverkan på undersökningspersonernas sociala situation har undersökningsvariablerna i görligaste mån jämförts vid olika tidpunkter: vid narkotikamissbrukets början, vid sjukhusvistelsen SOU 1969: 53

1964 och vid intervjutillfället. Om undersökningsvariablerna har varit av sådan beskaffenhet, t. ex. själva narkotikamissbruket, att intervjupersonerna kunnat lämna en kontinuerlig redogörelse för ett förlopp, har denna frågeteknik använts. På grund av denna retrospektiva frågeteknik måste man förmodligen räkna med en högre grad av minnes- och rationaliseringseffekter än vad som brukar vara fallet vid intervjuundersökningar. Från följande register har data insamlats: Kriminalvårdsstyrelsens kriminalregister. Kontrollstyrelsens straffregister. Kriminalpolisens i Stockholm register. Barnavårdsnämndsregister i de kommuner intervjupersonerna bott, tills de var 21 år. Nykterhetsnämndsregister i de kommuner intervjupersonerna bott efter 21 års ålder. Allmänna försäkringskassornas sjukregister. Socialregister i de kommuner intervjupersonerna bott efter 16 års ålder. Från kriminalregistret har medtagits anteckningar till 1967 års utgång. Data från kontrollstyrelsens straffregister och kriminalpolisens i Stockholm register avser tiden före den 1/10 1967. För övriga register är data insamlade för tiden fram till den 1/7 1967. Till sin grundtyp skulle undersökningen vara beskrivande. Redan på ett tidigt stadium av undersökningen blev det märkbart att intervjupersonerna skilde sig mycket åt, dels vad gällde narkotikaanamnesen generellt och dels vad gällde fortsatt narkotikamissbruk efter 1964. De sociala förhållandena och samhällsanpassningen tycktes också variera mycket inom materialet. Av denna anledning ansågs det värdefullt att även bearbeta materialet på ett mera analyserande sätt. Bearbetningen har därför indelats i två delar, en efter den ovan nämnda förloppsstudiemodellen och en som avser att undersöka, huruvida personer som slutade använda narkotika under den aktuella uppföljningstiden skiljer

sig från dem som fortfarande är missbrukare vad gäller de olika variabelkategorier undersökningen omfattar. Intervjuundersökningen pågick i fem månader, under tiden den 4 september 1967 -den 1 februari 1968. Orsakerna till att fältarbetet tog så lång tid var flera. Det var i vissa fall svårt att lokalisera intervjupersonernas aktuella bostadsplats, och således komma i kontakt med dem. Samtliga personer skulle läggas in på Roslagstulls sjukhus, där man endast kunde taga emot ett par patienter samtidigt. Det visade sig också att det i många fall var svårt att få undersökningspersonerna att inställa sig på sjukhuset. Undersökningen tog tre dagar och alla hade tidigare gått igenom en mängd leverprov och visste att vissa var obehagliga. Vidare tyckte en del patienter att det var obehagligt att återkomma till den aktuella vårdavdelningen, eftersom det i vissa fall förekommit stridigheter mellan patienter och personal under sjukhusvistelsen 1964. Några hade till och med blivit avvisade från fortsatt vård. Vissa personer som fortfarande använde narkotika var oroliga för abstinensbesvär under vistelsen på sjukhuset. Nedanstående uppställning visar hur många kallelser eller uppmaningar som intervjupersonerna erhöll innan intervjun kom till stånd. Antal kallelser

Antal personer

En Två Tre Fyra Fem

34 16 3 15 6

Av dessa 74 personer inställde sig 46 på Roslagstulls sjukhus. Vid undersökningstillfället vistades nio personer på fångvårdsanstalt och fyra personer vårdades på mentalsjukhus. Av dessa fyra personer hade en dömts till överlämnande till särskild vård på mentalsjukhus enligt 3 § 31 kap. BrB och de övriga tre var intagna på s. k. ansökan I på grund av sitt narkotikamissbruk. Dessa 13 personer intervjuades på respektive institution. 15 personer intervjuades i sina hem eller på annan plats utanför sjukhuset, emedan de ej var villiga att inställa sig där. Två av de 46 personer som kom till Roslagstulls sjukhus gick inte med på någon medicinsk undersökning. De 13 personer som vistades på någon form av anstalt var samtliga villiga att genomgå den medicinska undersökningen. Fyra personer som ej var på anstalt men som intervjuades på annan ort än Stockholm ville bli medicinskt undersökta på den ort de var bosatta. Av de 74 personer som intervjuades var det således 13 som ej ville genomgå den medicinska delen av undersökningen.

DEL I 11.4 Demografisk och social bakgrund 11.4.1 Kön och ålder Av de 74 personer som intervjuades var 62, 84 %, män och 12, 16 %, kvinnor. Åldern varierar mellan 20 och 43 år. Medelåldern är 27,5 år och medianåldern 27,0 år. I tabell 1 har kön och ålder ställts i

Totalt antal intervjuade: 74 personer.

Tabell 1. Köns- och åldersfördelnin gen. Ålder Kön

20—24 år

25- -29 år

30—34 år

35—43 år

Totalt

Man Kv.

21 2 23

22 10 32

62 12 74

Totalt 284

SOU 1969: 53

Tabell 2. Civilstånd efter ålder och kön. Ålder och kön 2 5 - -29 år

20—24 år Civilstånd

Ogift Gift Frånskild Änkling/Äi ika

18 3

1 1

Totalt

21 M

14 4 4

6 3 1 10

relation till varandra. Ungefär tre fjärdedelar, 74 %, av undersökningsmaterialet är under 30 år. Flest antal individer förekommer i åldersgruppen 25-29 år. Typvärdet är 25 år. 10 av samtliga 12 kvinnor finns i den nyss nämnda åldersklassen. Männen är jämnt fördelade både på de två lägsta åldersklasserna och på de två högsta. Fyra av männen är 40 år eller mer. 11.4.2 Civilstånd, barn Tabell 2 visar civilståndsfördelningen efter ålder och kön och tabell 3 vilka förändringar som inträffat på detta område i materialet sedan vistelsen på Roslagstulls sjukhus 1964. 44 personer, 59 % , är ogifta. Av dessa är 13 förlovade. Anmärkningsvärt många, 15 personer, 20 %, är frånskilda. Till denna siffra kan läggas ytterligare två personer, som är omgifta. Mer än en femtedel har således en skilsmässa bakom sig. 14 personer, 19 %, är gifta. Den marginella fördelningen har inte ändrats särskilt mycket. Sammanlagt 14 personer har ändrat civilstånd. Det intressantaste resultatet är att 5 av de 11 perso-

30—34 år M K

35—43 år M K

3 1 5 1 10

2 3

—

— 9

— 0

— —

4 — 0

Totalt 44 14 15 1 74

ner som var gifta 1964 är frånskilda 1967. Intervjupersonerna har tillfrågats om hur många gånger de varit gifta och hur många barn de har. I tabell 4 har antal äktenskap och antal barn satts i relation till vartannat. Av de 30 personer som varit eller är gifta är det endast fyra som varit gifta mer än en gång och av dessa är två fortfarande gifta med sin andra äktenskapspartner. Det är alltså endast två personer som skilt sig mer än en gång. 35 personer har inte några barn. 15 personer som aldrig har varit gifta har barn. Samtliga personers barn är minderåriga. Intervjupersonerna har tillfrågats om de själva har hand om sina barn och, om de inte har det, vem som har vårdnaden om dem. Endast 12 av de 39 personer som har barn har hand om alla sina barn själv. Tre personer har hand om något eller några av barnen. I 12 fall har andra föräldern vårdnaden om barnen, tre har barnen hos släktingar, fem personers barn har omhändertagits av barnavårdsnämnden. I ett av dessa fall har barnet adopterats. Olika kombinationer av vårdnadshavare, utan att intervjupersonerna själva har hand om något barn, förekommer i fyra fall. Det kan naturligtvis finnas olika anledningar till att

Tabell 3. Civilstånd 1964 och 1967. 1964 1967 Ogift Gift Frånskild Änkling/Änka

SOU 1969: 53

Ogift 44 6 1 — Totalt 51

Gift

Frånskild

Änkling/Änka

Totalt

— 6 5 — 11

— 2 9 — 11

— — — 1 1

44 14 15 1_ 74 285

Tabell 4. Antal äktenskap och antal barn. Antal barn Antal äktenskap

Inget

Ett

Två

Inget Ett Två Tre

29 4 2

11 9 1

4 10

—

— —

44 26 3 1

74 Totalt

så få av personerna har hand om sina barn. Någon penetrering av de olika fallen har ej gjorts, varför det ej kan ges någon förklaring till detta resultat. Det bör emellertid påpekas att 15 personer har utomäktenskapliga barn och att lika många personer är frånskilda. I några fall har intervjupersonerna spontant berättat, att de på grund av narkotikamissbruket måst lämna sina barn till släktingar eller att barnavårdsnämnden ingripit och omhändertagit barnen av samma anledning. Man har dock fått en allmän uppfattning om att det i dessa fall även förekommit kriminalitet eller asocialitet i familjen.

11.4.3 Utbildning, yrke Intervjupersonerna har tillfrågats om vilken skolutbildning de har. Av de 74 undersökningspersonerna har 28 enbart folkskola, 9 har realexamen eller motsvarande, 31 har olika former av påbyggnad utan formell examen efter folkskoleutbildningen, 6 har studentexamen eller motsvarande utbildning. Även om man håller i minnet den relativt låga genomsnittsåldern, är det förvånansvärt få som endast har folkskoleutbildning. Då det gäller olika typer av avvikande beteende brukar undersökningar och statistik visa att utbildningsnivån i allmänhet är lägre för dylika grupper än för normalpopulationen. 1 Intervjupersonernas yrken eller sysselsättning har kodats enligt en något mer differentierad skala än den vanliga socialgruppsindelningen enligt 1952 års valstatistik. Olika studieformer och »hemmafru» har tagits med som särskilda koder. För att få en 286

Tre el. fl.

Totalt

uppfattning om narkotikamissbruket har påverkat yrkessituationen har personerna även tillfrågats om vilket yrke de hade, då de började använda narkotika. Tabell 5 visar resultaten av dessa båda frågor. Denna tabell visar att det ej förekommit någon förskjutning att tala om vare sig »uppåt» eller »nedåt» på den sociala yrkesskalan i gruppen som helhet. Ungefär en tiondel saknar yrke eller sysselsättning. Ifrån denna grupp har hemmafruarna brutits ur. Det är alltså frågan om sådana som aldrig har haft något yrke och avser inte vilka som saknar eller saknade anställning tillfälligt. Inte någon tillhörde socialgrupp I vid undersökningstillfället. Det bör uppmärksammas att i siffrorna för socialgrupp 2 ingår för den första tidpunkten två och för den andra tidpunkten fem som var egna företagare. Somliga av dessa personer hade vid undersökningstillfället oordnaTabell 5. Yrkes- eller sysselsättningstyp vid narkotikadebuten och vid intervjutillfället. Narkotikadebuten 1967 Antal Procent Antal Procent Saknar yrke/ sysselsättning Soc.gr. 1 Soc.gr. 2 Soc.gr. 3 (yrkeskunniga/ utbildade) Soc.gr. 3 »unskilled» Stud. Hemmafru Totalt

1 24

17 10 1 74

23 14 1 100 %

12 12 2 74

16 16 3 100 %

1 Se t. ex. Forsström, 1965, sid. 52 och Chein, 1966 sid. 125.

SOU 1969: 53

Tabell 6. Föräldrarnas yrkeskategori. Yrke

Fadern

Modern

Soc.gr. 1 Soc.gr. 2 Soc.gr. 3 (yrkeskunniga/ utbildade) Soc.gr. 3, »unskilled» Hemmafru Vet ej Totalt

6 29 (8)1

— 1 27 (6)

25 9 — _5 74

10 13 24 — 74

1 Siffrorna inom parentes anger antalet egna småföretagare.

de sociala och ekonomiska förhållanden. I gruppen studerande ingår sex personer som gick på omskolningskurser vid intervjutillfället. Några universitets- eller högskolestuderande ingår ej i gruppen. Då man studerar socialgruppstillhörighct är det väsentligt att även jämföra denna med föräldrarnas, då det gäller en undersökning avseende avvikande beteende. Här nedan skall först presenteras föräldrarnas socialgruppstillhörighet och sedan skall jämförelse ske mellan intervjupersonernas och deras föräldrars socialgruppstillhörighet för att försöka se om det förekommit någon social rörlighet mellan generationerna. Som tidigare framhållits hade det inte förekommit någon påtaglig intragenerationsrörlighet för tidsperioden mellan narkotikamissbrukets början och intervjutillfället. Det bör hållas i minnet att jämförelserna i båda fallen avser yrkes- eller socialgruppstillhörighet och inte övriga stratifieringsvariabler som har betydelse för vilken social status en person har i samhället. Utan närmare penetrering synes differenserna mellan fädernas och sönernas yrkeskategorier vara »normala» vid jämförelse med resultat från undersökningar som avser social rörlighet mellan fäder och söner. 1 I det enskilda fallet kan emellertid en förskjutning i social status mellan far och son vara ganska betydelsefull för anpassningen inom familjen. Kanske ännu större betydelse i detta avseende har avvikelser mellan syskon. Av denna anledning tillfrågades intervjupersonerna om hur många syskon de har och vilka yrken dessa har. SOU 1969: 53

Fädernas och syskonens yrken har ställts i relation till intervjupersonernas. Denna jämförelse har endast gjorts för män. Antalet kvinnor var dels mycket litet, dels var flera av kvinnornas mödrar hemmafruar, varför det var svårt att göra en meningsfull jämförelse i fråga om social rörlighet, då det förmodligen föreligger olika värderingar i många familjer vad gäller relationen mellan faderns och sonens respektive faderns och dotterns yrken. Som framgår av tabell 5 saknar sju personer yrke av något slag vid undersökningstillfället. I de fall dessa hade något yrke vid narkotikadebuten har de i nedanstående jämförelse kodats enligt detta yrke. Två män och en kvinna kunde dock inte hänföras till någon yrkeskategori, varför det återstod 60 män som jämfördes med sina fäder och eventuella syskon i fråga om social rörlighet. I ungefär hälften av de berörda familjerna förekommer det inte någon rörlighet på den sociala stratifieringsskalan. Antalet individer som avviker från hela familjens socialgruppstillhörighet är ungefär detsamma antingen det gäller förändringar »uppåt» eller »nedåt». Det bör uppmärksammas att tidsfaktorn ej har hållits under kontroll.

11.4.4 Övriga bakgrundsvariabler Intervjupersonerna tillfrågades bl. a. om på vilka orter de bodde tills de var 16 år. 45 personer hade enbart bott i Stor-Stockholm. 13 personer hade inte bott någon tid av sin barndom där. I hela undersök-

Tabell 7. Social rörlighet i förhållande till fadern och syskon. Antal Samma soc.gr. »Uppåt» »Nedåt» Stabil (syskon), »uppåt» (fadern) Stabil (syskon), »nedåt» (fadern) Stabil (fadern), »nedåt» (syskon) Totalt 1

28 7 9 1 6 9 60

Carlsson, 1959, Sid. 367—396. 287

Tabell 8. De inflyttades situation den första tiden. Ålder 16—20 år

21—2; år

26 år el. mer Totalt

12 Sakn. bostad 3

12 Bostadsförhållanden Hade bostad 9

Arbetssituation Sakn. fast anst. arbete 3 6 Trivsel Ja 10 Bekanta Ja 5

tillf. arb. 1

stud. 2

nej 2

nej 7

ningsmaterialet är det endast en person som inte under någon tidsperiod har varit bosatt i Stockholm. Han vårdades på Roslagstulls sjukhus emedan han vistades på fångvårdsanstalt inom sjukvårdsområdet. Tolv personer har alltså flyttat in till Stockholm. För majoriteten av detta undersökningsmaterial kan således narkotikamissbruket ej ha orsakats av oordnade sociala förhållanden vid inflyttning till storstaden. Tabell 8 visar dessutom att endast ett fåtal av de 12 inflyttade saknade bostad eller sysselsättning den första tiden i Stockholm. Vid intervjutillfället var alla utom sex personer bosatta inom storstockholmsområdet. 11.4.5 Sammanfattning och kommentarer Vad gäller de demografiska variablerna kan sammanfattningsvis sägas att ungefär tre fjärdedelar av undersökningsmaterialet är under 30 år, att fördelningen på män och kvinnor är ca fem resp. en sjättedel, att andelen frånskilda, ca en femtedel, och ogifta är oproportionerligt stor och att anmärkningsvärt många personer har barn utom äktenskapet. Även om inga orsaksanalyser har gjorts, kan man antaga att narkotikamissbruket har haft en negativ inverkan på familjeförhållandena, då fem av de elva personer som var gifta 1964 har 288

skilt sig och då det endast är 12 personer av 39 som har hand om alla sina barn. Köns- och åldersfördelningen överensstämmer anmärkningsvärt väl med vad som dels redovisats vid enskilda undersökningar i USA och dels deras federala statistik över narkotikamissbrukare, trots att det där i allmänhet är fråga om en annan typ av narkotikamissbruk. 1 Om man jämför köns- och åldersfördelningen i detta material med motsvarande i den av narkomanvårdskommittén också utförda undersökningen angående av myndigheter kända narkotikamissbruksfall i Storstockholm under sista halvåret 1967, finner man att kvinnorna där utgör en fjärdedel medan andelen 30 år eller yngre också där är ca tre fjärdedelar. Åldersfördelningen för övrigt överensstämmer emellertid ej. 2 Då det gäller andelen frånskilda och ogifta personer i materialet är inte heller det ett resultat som skiljer sig från vad som rapporterats från olika narkotikaundersökningar. Andelen ogifta och frånskilda personer brukar vara stor. 3 Utbildningsnivån är högre än vad som visats i andra narkotikaundersökningar. 4 Den »lägsta» socialgruppen, som här kallats »unskilled», är anmärkningsvärt liten i detta material. 5 Föräldrarnas socialgruppstillhörighet överensstämmer ganska väl med valstatistikens för Stockholm. 0 Detta resultat skiljer sig från vad som konstaterats i amerikanska narkotikaundersökningar. 7 Intervjupersonernas socialgruppstillhörighet har i allmänhet inte förändrats sedan narkotikamissbrukets början. Deras socialgrupp överensstämmer i stort sett med fädernas och syskonens. 1 Se t. ex. Kolb, 1962, sid. 9; O'Donnell, et al. 1966, sid. 10; Daniel et al., 1965, sid 6—9; Scher - The International Journal of The Addictions 2 (1967), 2: 171—190, - sid. 175. 2 Frej, Case-finding survey, tabell 8. 3 Kolb, 1962, sid 115; O'Donnell et al. —The International Journal of The Addictions, 2 (1967), 1: 21—38—sid 37; Retterstöl, 1967, sid 107. 1 Se t.ex. Chein, 1966, sid 125. 8 O'Donnell et al., 1966, sid 10; Frej, Casefinding survey, tabell 8. 6 Statistisk Årsbok för Stockholms stad 1967, tabell 93, sid 107. 7 Se t.ex. Brill •— The International Journal of The Addictions, 1 (1966), 2: 7—21 — sid 9.

SOU 1969: 53

Tabell 9. Anställnings- och sysselsättningstyp. Saknar sysselsättning Narkotikadebuten Intervjun

Tillf.arb.

11 32

Stud.

Fast. arb. Mil.tj.

14 12

42 21

Minns ej

Totalt 74 74

helhet, sedan de började använda narkotika. Dubbelt så många hade ett fast arbete vid narkotikadebuten än vad som var fallet vid intervjutillfället. Som angivits under tabell 5, var hälften av dem som angetts som studerande vid intervjutillfället elever vid olika former av omskolningskurser. Antalet arbetslösa, 32 personer, 43 %, var vid intervjutillfället mycket stort, även om man beaktar att 13 personer vistades på mentalsjukhus eller fångvårdsanstalt och därför automatiskt fördes till arbetslöshetsgruppen. Vid narkotikadebuten var antalet arbets- eller sysselsättningslösa 11 personer, 15 %.

11.5 Social situation 11.5.1 Bostadsförhållanden Vid intervjutillfället bodde 36 personer i egen bostad, 24 i föräldrahemmet, sex delade bostad med andra personer, två bodde i uthyrningsrum och en på ett skolinternat. Fem saknade bostad. Av dessa var det endast en som inte vistades på mentalsjukhus eller fångvårdsanstalt. Av de 69 personer som hade bostad var det sju som kan betecknas som trångbodda. Som norm på trångboddhet har använts de tidigare bestämmelserna om bostadsbidrag till barnfamiljer. En familj betraktades då som trångbodd, om antalet personer som bebodde lägenheten uppgick till mer än två per rum, köket oräknat. Intervjupersonerna fick också uppge, hur de såg på sin nuvarande bostadsstandard i förhållande till hur de bodde då de började använda narkotika. Ca en femtedel ansåg, att deras bostadsstandard hade försämrats och ca en tredjedel att den förbättrats, medan resten sade sig ha oförändrad standard. Ungefär en tredjedel hade ej bytt bostad.

Tabell 10 visar instabiliteten i arbetssituationen på ett med föregående tabell överensstämmande sätt. 63 personer, 85 %, har varit arbetslösa under någon period av uppföljningstiden. Ungefär hälften av dessa, 31 personer, har uppgett narkotikan som främsta orsak till arbetslösheten. Narkotikamissbruket tycks ha spelat störst roll för personer som har varit arbetslösa mer än två år under denna treårsperiod. I intervjun ingick också en fråga om det förekommit arbetslöshet eller för studerande sysselsättningslöshet även före narkotikadebuten. Svaren fördelade sig enligt följande: Ej arbetslöshet: 45, arbetslös: 29. Trots att marginalsiffrorna är av sådan beskaffen-

11.5.2 Arbetsförhållanden Tabell 9 visar att en klar försämring i arbetssituationen har inträtt för gruppen som

Tabell 10. Arbetslöshetstid under uppföljningstiden och orsaken härtill. Arbets-/sysselsättningslöshetstid 1964— -1967 Ej arb.Främsta orsaken härtill lös Ej arb.lös Sjukdom (ej nark.) Arbetsbrist Narkotikan Anstaltsvistelse Annat, vet ej Totalt SOU 1969: 53 19—914398

7—12 6 mån. mån.

13— 23 mån

2—3 år

hela tiden

Totalt

4 2 5 2 1

1 5 3 2

10 3 1

8 1 3

11 9 6 31 9 8

4 3 3

Tabell 11. Förekomst av arbetslöshet före narkotikadebuten och under tiden 1964—1967. 1964—1967 Före narkotikadebuten

Arb.lös

Arb.lös Ej arb.lös

25 38 Totalt 63

Ej arb.lös

Totalt

4 7 TT-

29 45 74

rioder av sysselsättningslöshet t. ex. avbrott i studierna. Ju fler yrkesverksamma år eller ju äldre en individ är desto fler anställningar har han haft. Två personer har aldrig arbetat. 6-10 yrkesverksamma år och 5-10 anställningar är typvärden för detta material, 31 respektive 30 personer. 27 personer, 36 %, har haft fler än 10 anställningar. Någon jämförbar statistik för normalbefolkningen eller för jämförbara undersökningsgrupper finns ej, varför det är svårt att uttala sig om dessa bearbetningsresultat.

het att man tveklöst kan påvisa den förändring som skett i intervjupersonernas arbetssituation, sedan de började använda narkotika, har förekomst av arbetslöshet före narkotikadebuten korstabulerats med motsvarande under den aktuella uppföljningstiden. Tabell 11 visar resultatet härav. Sju personer har aldrig varit arbetslösa, För fyra personer har en förbättring i arbetssituationen inträffat efter narkotikadebuten. 38 personer hade aldrig varit utan sysselsättning, innan de började använda narkotika, men väl efteråt. Denna skillnad är så stor att man klart kan påvisa sambandet mellan arbetslöshet och narkotikamissbruk. 1 Detta resultat stöder ytterligare dem som framkommit i tabellerna 9 och 10, nämligen att narkotikamissbruket har haft ett negativt inflytande på arbetsförhållandena. Det bör dock påpekas att invändningar kan göras mot tillvägagångssättet i tabell 11. Tidsfaktorn har ej hållits under kontroll vad gäller förekomst av arbetslöshet före narkotikamissbrukets början. Vidare borde åldern hållits under kontroll. Denna sistnämnda brist är dock ej så stor, eftersom åldern är låg i materialet och personerna inte bara tillfrågats om arbetslöshet utan också om pe-

11.5.3 Ekonomisk ställning Den tredje undersökningsvariabeln i detta avsnitt, som behandlar intervjupersonernas sociala situation, är deras ekonomiska ställning. Trots att omskolningsbidrag har räknats som inkomst är det 29 personer som saknar inkomst. Endast något mer än en femtedel har inkomster som överstiger 1 500 kronor i månaden. Inte någon person tjänade mer än 30 000 kr. under 1966. Om man jämför årsinkomsten för 1966 med månadsinkoms1

X 2 =25,93 (1), P < 0,001 (Mc Nemartest).

Tabell 12. Inkomst per månad och år. Månadsinkomst Saknar inkomst

250—500 500—750 750— kr kr 1 000

1 000— 1 500

1 500— 2 500

> 2 500

Totalt

9 Årsinkomst 1967 Vet ej Ingen inkomst

< 3 000

3 000— 6000

6 000— 9 000

9 000— 12 000

12 000— 18 000

18 0 0 0 — 30 000

22 S O U 1969: 53

Tabell 13. Inkomständring och främsta orsaken härtill. Inkomständring Oförändr. inkomst

Orsak Oförändrad inkomst Andr. i lön el. arb. Stud./mil.tj./arb.löshet Sjukdom/anstaltsvist. Narkotikan Annat/vet ej Totalt

Tidigare högre ink.

Tidigare mindre ink.

Tid. både hög. o. lag.

Totalt

—

8 19

— — — —

4 10 24 2

— — —

—

6 10 26 5

ten vid intervjutillfället, tycks ingen nämnvärd förändring i inkomstsituationen ha inträffat under det sista året. Under 1967 hade 27 personer uppburit socialhjälp, i de flesta fall endast vid enstaka tillfällen. Intervjupersonerna har fått uppge, om de tidigare tjänat mer eller mindre något år före 1966 och i så fall vilken den främsta orsaken till inkomständringen var. Tabell 13 visar svarsfördelningen på dessa frågor. Det är tydligt att narkotikamissbruket har haft en negativ effekt på inkomsterna, vilket är helt naturligt efter vad som framkom vad gäller narkotikans inflytande på arbetsförhållandena. Ungefär tre gånger så många, 43 personer, 58 %, har fått försämrad inkomst som förbättrad, vilket 15 personer, 20 %, fått. För majoriteten av den sistnämnda gruppen har ändringen berott på ändrade arbets- eller löneförhållanden. 26 personer, 35 %, anser att deras inkomster ändrats på grund av narkotikamissbruket. Av dessa har 24, 32 %, nu lägre inkomst. De tio personer som uppgivit att deras inkomst har minskat på grund av sjukdom eller anstaltsvistelse anser inte att deras narkotikamissbruk varit en indirekt orsak.

2 2

som helhet. Det är också på de två sistnämnda variablerna som narkotikamissbruket har haft en negativ inverkan. Det är svårt att jämföra dessa resultat med vad som framkommit vid undersökningar i andra länder, dels beroende på att undersökningsmaterialen och -metoderna i allmänhet har varit skilda från vad som gäller för denna undersökning och dels beroende på skillnader i den sociala strukturen och därmed arbetsförhållandena i de samhällen undersökningarna har utförts i.1 Det stora antalet arbetslösa vid intervjutillfället är dock i överensstämmelse med de i amerikansk narkotikalitteratur ofta förekommande påståendena om att de flesta narkotikamissbrukare är arbetslösa.2 11.6 Sociala kontakter Målsättningen vad gäller detta avsnitt har inte varit att göra en fullständig kartläggning av intervjupersonernas sociala kontakter eller relationer, utan utgångspunkten har varit att försöka undersöka vilken betydelse narkotikamissbruket har haft vad gäller relationerna till familj och vänner samt sammansättningen av dessa grupper med avseende på olika typer av avvikande beteende.

11.5.4 Sammanfattning och kommentarer Generellt kan sägas om undersökningspersonernas sociala situation att huvudparten tycks ha ordnade bostadsförhållanden, medan deras arbets- och ekonomiska förhållanden är bristfälliga, då man ser på gruppen SOU 1969: 53

11.6.1 Anhöriga Som tidigare har nämnts bor 24 personer i föräldrahemmet. Av de övriga 50 perso1 2

Kolb, 1962, sid. 10—11, 144. Se t. ex. O'Donnel et al., 1966, sid. 10. 291

nerna har 39 sina föräldrar i storstockholmsområdet. 41 av dem som ej bor i föräldrahemmet besöker sin familj. Endast en av de övriga nio anger att orsaken till att han ej besöker sina föräldrar är hans narkotikamissbruk. I ungefär hälften av fallen har flyttningen från föräldrahemmet förorsakats av olika besvärligheter i familjen. Om man ställer denna siffra i relation till hela undersökningsmaterialet är det alltså en tredjedel som haft anpassningsproblem i familjen. 31 personer var ogifta och ej förlovade vid intervjutillfället. Tio av dessa har eller har haft stadigt sällskap eller varit förlovade under den tid de använt narkotika. Mer än två tredjedelar har eller har haft någon samlevnadspartner under den tid de använt narkotika. Det var vanligt att föräldrar och partner reagerade med förskräckelse, sorg eller aggressivitet, då de fick reda på intervjupersonernas narkotikamissbruk. I fyra fall började partnern själv använda narkotika. Endast i fem fall kände partnern till narkotikamissbruket före äktenskapet eller innan samlevnaden påbörjades. Det var vanligt att partnern efter en tid ändrade sin inställning till narkotikamissbruket i negativ riktning. Endast en av de 17 personer som är frånskilda ansåg att narkotikamissbruket var den viktigaste orsaken till skilsmässan. Tre ansåg att det var en bidragande orsak.

11.6.2 Vänner De flesta människor placeras automatiskt i den primärgrupp som utgörs av familjen. Denna grupp brukar i allmänhet också vara bestående. Den primärgrupp som vänkretsen utgör har inte någon av dessa givna egenskaper. För att undersöka om narkotikamissbrukarna i denna undersökning är socialt isolerade eller ej utanför familjen samt om deras vänkrets är begränsad eller ej till andra narkotikamissbrukare har intervjupersonerna fått ange hur många vänner de har regelbunden kontakt med och hur många av dessa som använder narkotika. Någon definition på vare sig »vänner» el292

Tabell 14. Totala antalet vänner i relation till antalet vänner som använder narkotika. Antal vänner Antal vänner narkotikamissbrukare

1 Ingen vän Ingen vän, nark. 1 vän 2—4 5—10 > 10 Totalt

13 — — — — — 13

— 5 — — — — 5

2— 5— > 4 10 10 — 9 3 5 — — 17

Totalt

— — 13 18 4 36 3 1 7 5 1 11 3 2 5 — 2 2 29 10 74

ler »regelbunden» gavs ej av intervjuaren. Vänkretsens eventuella förändring efter narkotikamissbrukets början samt dess inställning till narkotikaanvändning har också undersökts. 13 personer, 18 %, anser att de inte har någon vän. Om dessa individer har definierat vänskap efter strängare kriterier än övriga personer, vet man inte. Det är emellertid tydligt att dessa personer anser sig sakna vänner. Fem uppger att de har endast en vän. I ett av fallen är denna enda vän identisk med sexualpartnern. 36 personer, 49 % av samtliga, säger att det inte är någon i deras vänkrets som använder narkotika. 25 personer, 34 %, har någon vän som missbrukar narkotika. I endast ett tiotal fall tycks huvudparten av vännerna använda narkotika. 53 personer har någon eller några vänner som inte använder narkotika. Av dessa uppger åtta att deras vänner ej känner till deras narkotikamissbruk. I 21 fall har vännerna försökt påverka intervjupersonerna att sluta och i lika många fall har någon Tabell 15. Jämförelse mellan vänkretsen vid intervjutillfället och före narkotikadebuten. Antal Lika

färre nu

23 41 Sammansättning

fler nu

Totalt

74 Samma

aldr. haft ej samma ngn vän

uppg. saknas

Totalt

1 SOU 1969: 53

Tabell 16. Avvikande beteende i primärgrupperna.

Psyk. sjukdom Alkoholmissbruk Narkotikamissbruk Bvn.-åtgärd 3 Straff Ej avvikande bet.

Familj

Partner

7 20 101 5 7 44

6 Totalt antal pers. med avv.bet. i resp. grupp

30 Totalt antal IP

1 I sju fall är det syskon och i tre fall någon 2 Av dessa har åtta nu slutat. 3 Bvn= barnavårdsnämnd 4 28 har inte varit gifta eller förlovade. 6

Vänner

5 15' 4 10 20

24(11) 25

26 46*

35 606

25 (10)

förälder.

Endast de som uppgivit att de nu har någon vän har tillfrågats. Antalet inom parentes gäller de som endast är narkotikamissbrukare resp. straffade. påverkan ej förekommit. Tre personer kunde ej besvara frågan huruvida påverkan förekommit eller ej. Då man skall tolka resultatet av tabell 15 bör man fråga sig vilka faktorer som hållits under kontroll. Här har inte försök gjorts att hålla vare sig bakomliggande eller mellankommande variabler under kontroll. Åldern är mycket olika i materialet och dessutom har individerna i fråga börjat använda narkotika vid olika ålder. Intervjupersonerna har själva fått ange, varför de nu inte har kvar de vänner de hade vid narkotikadebuten. I fyra fall anser de att narkotikamissbruket är orsaken till förändringen i vänkretsen; 15 personer uppger, att de nu saknar gemensamma intressen med sina gamla vänner eller att man kommit ifrån varandra av olika anledningar, bland annat på grund av geografiskt avstånd; 19 personer har själva dragit sig undan gemenskapen. Av de övriga fyra personerna anser en att vännerna dragit sig undan, en att vänskapen avbrutits utan någon speciell orsak och två personer har lämnat okodifierbara svar. 11.6.3 Avvikande beteende i primärgrupperna Intervjupersonerna tillfrågades om olika typer av avvikande beteende förekommit i deras familj, hos partnern eller i vänskapskretsen. Vilka beteenden eller samhälleliga SOU 1969: 53

åtgärder som undersökts framgår av tabell 16. Dessa data har inte ställts i relation till intervjupersonernas narkotikamissbruk eller till olika tidpunkter. Det är endast fråga om ett försök att grovt skildra den miljötyp intervjupersonerna har levt eller lever i. Tabellen innehåller betydande s. k. overlapping mellan de olika raderna och kolumnerna. Det förekommer således ofta olika typer av avvikande beteende i samma familj eller vänkrets och avvikande beteende förekommer ofta i både familj och vänkrets. 1 30 fall, 41 %, av materialet har det förekommit psykisk sjukdom, alkoholmissbruk, narkotikamissbruk, ingripande av barnavårdsnämnd eller kriminalitet, som föranlett straff, i familjen. 26 personer, 35 % av samtliga och 57 % av 46, har eller har haft äktenskapspartner eller fästmö/fästman med något eller några av dessa former av avvikande beteende. Intervjupersonerna har ej tillfrågats angående förekomst av psykisk sjukdom, alkoholmissbruk och åtgärd av barnavårdsnämnd hos deras vänner, då det antogs att de ej kunde besvara frågor härom. 35 personer, 47 %, av samtliga eller 58 % av 60 har vänner som antingen är straffade eller narkotikamissbrukare eller bådadera. I 20 fall, 27 %, har alkoholmissbruk förekommit i familjen. Om eller hur detta har inverkat på förhållandena i familjen har ej undersökts. Narkotikamissbruk 293

är, som väntat, mycket vanligare i vänkretsen än i familjen och hos partnern. Ännu större skillnad är det dock i fråga om förekomst av kriminalitet. I 10 familjer, 14 %, har narkotikamissbruk förekommit. Motsvarande tal för intervjupersonernas partner är 15, 20 % av samtliga och 33 % av 46. Som tidigare nämnts är det 25 personer, 3 4 % , som har vänner som missbrukar narkotika. Efter korstabuleringar framgick att endast 14 personer, 1 9 % , tillhört eller tillhör primärgrupper, där det inte förekommit avvikande beteende i någon av de former som här behandlats. Då familj, partner och vänner slogs samman till en grupp, framkom det, att det endast var i åtta fall, 1 1 % , varav tre endast hos vänner, som narkotikamissbruk var den enda formen av avvikande beteende. Det är således ovanligt med narkotikamissbruk som ett från annat avvikande beteende isolerat fenomen i intervjupersonernas omedelbara miljö. Detta resultat är i överensstämmelse med vad som brukar framkomma vid undersökningar av olika grupper med avvikande beteende. Hög förekomst av en form av avvikande beteende inom en grupp brukar också medföra stor frekvens av andra typer av avvikande beteende.

11.6.4 Sammanfattning och kommentarer Undersökningspersonerna är ej isolerade från familj- eller vänskapsgrupper. 65 personer, 88 %, har kontakt med sina föräldrar; 53 personer, 72 %, har eller har haft någon samlevnadspartner; 60 personer, 81 %, har andra vänner än sin sexualpartner. Endast en person har inte någon kontakt i dessa grupper. Det bör uppmärksammas, att det här endast varit fråga om kvantitativa mätningar av de variabler genom vilka intervjupersonernas sociala kontakter undersökts. Resultaten är därför inte jämförbara med undersökningsresultat, då narkotikamissbrukares sociala relationer mätts på ett mera kvalitativt sätt. 1 294

Huruvida narkotikamissbruket påverkat de sociala kontakterna i primärgrupperna är osäkert. Några entydiga resultat har ej framkommit. Avvikande beteende i form av alkoholmissbruk, kriminalitet, narkotikamissbruk eller psykisk sjukdom av allvarligare art är mycket vanligt i intervjupersonernas primärgrupper. Enbart narkotikamissbruk förekommer endast i ett fåtal fall. Detta resultat överensstämmer väl med vad som framkommit i amerikanska narkotikaundersökningar angående förekomst av olika typer av avvikande beteende i narkotikamissbrukares omedelbara miljö.2 Det har t. ex. i en undersökning visats, att makan/maken till narkotikamissbrukare i mycket högre grad än bland normalbefolkningen uppvisar avvikande beteende just i de avseenden som behandlats här. 3

11.7 Alkoholvanor matiska besvär

samt psykiska

och so-

I detta avsnitt skall intervjupersonernas subjektiva uppfattningar och uppgifter angående sina alkoholvanor samt psykiska och somatiska tillstånd behandlas. Dessa tre variabler skall också ställas i relation till narkotikamissbruket. Senare skall uppgifter som inhämtats om variablerna från Kontrollstyrelsen, nykterhetsnämnder samt allmänna försäkringskassor redovisas. 11.7.1 Alkoholvanor Då samtliga intervjupersoner har haft gulsot ansågs det väsentligt att ganska noggrant ta reda på deras alkoholvanor för att dessa skulle kunna sättas i relation till resultaten av leverundersökningarna. Vidare ansågs det värdefullt att se i vilken relation alkoholoch narkotikavanor står till varandra. 66 personer, 89 %, uppger, att de dricker vin eller sprit. Av dessa är det två som endast dricker vin. 1 2 3

Se t.ex. Chein et al.. 1964, sid 13. Se t.ex. Chein, 1966, sid 125. O'Donnell et al. — The International Journal of The Addictions, 2 (1967) 1: 21—38 —sid 24—25. SOU 1969: 53

Tabell 17. Alkoholvanorna vid intervjutillfället. Alkoholintagning Mängd per gång

Anv. ej

Använder ej Obetydlig 1 Ung. 1 fl. lättvin > 37 cl sprit

8 Totalt

< 1 g./mån.

2— 4 ggr/mån.

> 1 g./v.

Totalt

13 6 4

3 16 12

2 3 7

8 18 25 23

74 Med obetydlig mängd menas här en kvantitet av högst ett par glas vin eller snapsar. Åtta personer, 11 %, använder således inte alkohol. 1 Två av dem har aldrig tidigare använt alkohol. 2 Intervjupersonernas alkoholvanor har försökts fastställas genom att ställa frekvens och alkoholmängd i relation till varandra. Resultatet skildras i tabell 17. Sju personer uppger, att de dricker 37 cl starksprit eller mer oftare än en gång i veckan. Sammanlagt är det 12 personer som dricker alkohol genomsnittligt oftare än en gång i veckan. Det finns en tendens till större mängd alkohol ju oftare man använder det. I tabell 18 undersöks dels vilken roll narkotikamissbruket i sig självt och dels hepatiten, som orsakats av narkotikaanvändning. spelat för utformningen av intervjupersonernas nuvarande alkoholvanor. Inte mindre än 49 personer, 68 %, av alla

som använder eller använt alkohol, har minskat sin konsumtion. Sex av dessa har som ovan nämnts helt slutat använda sprit. Endast 10 personer har ökat sin alkoholkonsumtion. Dessa har främst missbrukat centralstimulantia. Åtta av dessa hade vid intervjutillfället slutat använda narkotika. Två kombinerade centralstimulerande medel med alkohol. Enligt denna tabell skulle alkoholvanorna ha påverkats mer av själva narkotikamissbruket än av gulsoten. 11.7.2 Psykiska besvär I litteratur som behandlar narkotikaproblem talas det ofta om att vissa personlig1 4 av dessa är opiatmissbrukare. Sammanlagt ingår 13 av denna missbrukstyp i materialet. 3 Båda två är opiatmissbrukare.

Tabell 18. Alkoholvanornas förändring. Förändringens riktning Tid. mer

Tid. mindre

Totalt

3 26 19 1

1 3 6

13 4 29 25 1

72 1

—

26 12 7 4

4 2 4

13 26 16 9 8

721 Ingen ändr. Tidpunkt Ingen ändr. Före narkotikabruket Efter nark. före gulsoten Efter gulsoten Vet ej Totalt Orsak Ej ändrat Narkotikan i stället Hälsoskäl Soc./ekon. skäl Annat, vet ej

13 13 — —

Totalt 1

13 — — —

De personer som aldrig har använt alkohol ingår ej i tabellen.

SOU 1969: 53

Tabell 19. Psykiska besvär.

Inga besvär Haft besvär, ej sökt läkare Sökt läk., ej vård Psyk. klin. + /mentalsjh. Totalt

Före intervjun

Före gulsoten

Före narkotikan

7 16 20 31

19 33 15 7

39 19 12 4

hetstyper eller -drag disponerar för narkotikamissbruk. 1 Några experimentell- eller kliniskpsykologiska undersökningar har ej företagits. Intervjupersonerna har endast själva fått ange, om de haft några nervösa besvär och om de sökt läkare eller vårdats på sjukhus härför. Dessa uppgifter har i tabell 19 satts i relation till de tre aktuella tidpunkterna: narkotikamissbrukets början, gulsoten och intervjutillfället. Majoriteten, 67 personer, 91 %, uppger sig ha haft psykiska besvär. 35 personer, 47 %, hade haft dylika besvär före narkotikadebuten. 31, 42 %, har vårdats på psykiatrisk klinik eller mentalsjukhus. Före narkotikamissbrukets början var det 4, 5 %, som varit intagna för psykiatrisk vård. Under uppföljningstiden, från gulsoten till intervjutillfället, har andelen personer som någon gång varit föremål för psykiatrisk vård, öppen eller sluten, stigit från 30 % till 6 9 % . 42 personer, 57 %, har sökt läkare eller vårdats på sjukhus för psykiska besvär efter gulsoten. Ytterligare 7 personer har gått hos psykiater under uppföljningstiden, men dessa anser sig inte ha gjort det för psykiska besvär utan endast för att få narkotika legalt. Det är således tydligt att intervjupersonerna har haft mer psykiska besvär efter narkotikadebuten än tidigare. Problemet är emellertid komplext, och det är svårt att uttala sig om narkotikamissbrukets betydelse för försämringen av det psykiska hälsotillståndet. 11.7.3 Somatiska besvär Det uppges ofta av fackmän, läkare och andra som kommer i kontakt med narko296

tikamissbrukare, att dessa snabbt underminerar sin hälsa, både fysiskt och psykiskt. Då dessa patienter har haft inokulationshepatit, skulle man kunna tänka sig att denna grupp skulle vara särskilt utsatt för kroppsliga men. Någon sammanställning av patienternas kroppsliga status vid undersökningstillfället har inte gjorts. De data som lämnas här är endast uppgifter av intervjupersonerna själva angående deras hälsotillstånd sedan 1964. främst vad beträffar gulsot eller andra infektioner på grund av narkotikamissbruk. 29 personer har vårdats på sjukhus efter vistelsen på Roslagstulls sjukhus 1964. Av dessa har 13 haft olika sjukdomar eller besvär som orsakats av deras narkotikamissbruk. 39 personer, 53 %, har haft någon infektion orsakad av narkotikamissbruket sedan inokulationshepatiten 1964. 23, 31 %. har haft gulsot. Av dessa har 8 personer även haft annan infektion, främst bölder. 16, 22 %, har haft infektioner av olika slag men ej gulsot. 27 av dessa 39 personer hade sökt läkare åtminstone vid något tillfälle. 11.7.4 Sammanfattning Att intervjupersonernas hälsotillstånd, åtminstone temporärt, har påverkats av deras narkotikamissbruk är givet i detta material. då samtliga vårdats för gulsot, som de ådragit sig genom injicering av narkotika. Även under uppföljningstiden har narkotikan haft en negativ inverkan på hälsotillståndet, då mer än hälften av materialet har haft olika infektioner, till vilka narkotikamissbruket varit orsak. 1

Se t. ex. Retterstöl, 1967, sid. 68 ff. SOU 1969: 53

91 % säger sig ha haft psykiska besvär. 42 % har vårdats på psykiatrisk klinik eller mentalsjukhus. Före narkotikamissbrukets början var motsvarande procenttal 47 % respektive 5 %. Det är således tydligt att det för undersökningsmaterialet som helhet inträtt en försämring i det psykiska hälsotillståndet sedan narkotikamissbruket börjat. 89 % uppger att de dricker vin eller sprit. Endast ett fåtal uppger att de använder alkohol mycket och ofta. Narkotikaanvändningen tycks ha medverkat till att alkoholkonsumtionen minskat för en stor del av materialet. Resultaten i detta kapitel skall ytterligare kommenteras senare, då alkoholmissbruk och hälsotillstånd behandlas utifrån andra utgångspunkter än intervjupersonernas egna uppgifter.

11.8 Narkotikabruket

11.8.1 Debutsituationen Då detta är en deskriptiv undersökning skall här endast redogöras för intervjupersonernas beskrivning av hur och varför de första gången prövade narkotika. Något försök att fastställa andra bakomliggande orsaker har inte gjorts. 40 personer hade aldrig före debuten kommit i kontakt med personer som använde narkotika. De 34 personer som känt narkotikamissbrukare tidigare hade gjort det under olika tidsperioder varierande mellan en månad och över tre år. Tabell 20 visar svaren på övriga frågor som ställdes angående debutsituationen. Den mest utsatta åldersgruppen har för detta undersökningsmaterial varit 17-20 år. 55 % av materialet prövade första gången på narkotika i denna ålder. Medelåldern var 19,6 år och medianåldern 19,0 år. Den dominerande preparattypen var centralstimulantia. 65 % började med ett dylikt preparat. I mer än en tredjedel av fallen tog man högst fem tabletter. Oral intagning var helt dominerande över rökning och injektion. Åtta personer tog enbart cannabis och en tog detta preparat i kombination SOU 1969: 53

med tabletter av okänt slag. Detta material ger således inte stöd åt tanken att man ofta börjar med cannabis och sedan övergår till andra preparat. 1 Nästa avdelning i tabellen skildrar två dimensioner i debutsituationen, dels genom vilka personer intervjupersonerna kom åt narkotikan och dels deras egen motivation eller initiativtagande. Vid kodning av intervjupersonernas berättelser om hur det kom sig att de tog narkotika första gången, visade det sig att dessa två uppgifter var de väsentligaste och att de stod i intim relation till varandra. Resultatet av denna bearbetning visar att det vanligaste sättet, på vilket man kom i kontakt med narkotika, var genom kamrater, vilket här skett i 72 % av fallen. 72 % reagerade positivt på den första dosen narkotika. Vissa av variablerna som ingår i tabell 20 har ställts i relation till varandra för att man på detta sätt skulle försöka se om det föreligger olika typsituationer. Först fastställdes vilka typer av olika »narkotikabeteenden» som förekom vid debuten genom att korstabulera preparattypen med intagningssättet. Tabell 21 visar resultatet härav. Den enda tillräckligt stora manipulerbara gruppen är »centralstimulantia - oralt». Materialet delades därför upp på denna grupp och en grupp som innefattar alla andra typer. I tabell 22 har dessa grupper satts i relation till sättet på vilket man kom i kontakt med narkotikan första gången och åldern vid tillfället i fråga. Av kolumnernas marginalsiffror framgår, att det är en större del av dem som tillhör gruppen »centralstimulantia - oralt» än andra som fått impuls eller påverkats av kamrater vid deras första egna kontakt med narkotika. Någon entydig tendens till samband mellan beteende och ålder finns ej. Man skulle kunna tänka sig att ju yngre man är, då man börjar använda narkotika, desto större betydelse skulle kamraternas påverkan ha. Tabellen ger inget dylikt resultat. 1 Märk att detta resultat inte säger något om hur relationen cannabis—andra preparat är nu.

Tabell 20. Debutsituationen. Ålder < 16 år

17— 18

19—20

21—24

> 25 år

Totalt

74 Opiater

Annat CS

Lugn/sömn.

Cannabis

9 (l)1

Preparat

74 Mängd < 5 ml/tabl.

5—10

11—20

>20

Annat

Vet ej

74 Intagningssätt Rökning

Oralt

Inj.

9 (l) 1

15 (3) s

74 A nskaffningssät t Gm kamr., ej ssk ors.

Gm kamr. , 4 egen mot.

Gm okänd, ej ssk ors.

G m okänd, egen mot.

Annat

74 Reaktion Negativt

Positivt

Varken pos . el. neg.

74 Inom parentes har angivits antalet som kombinerat cannabis med annat. Avser cannabisrökarna. 3 Siffran inom parentes avser hur många som tagit intramuskulär injektion. 4 Mot = motivation. 6 Av dessa fick tre personer genom läkare. 2

Först i åldersgruppen 17-18 år tycks denna påverkan göra sig klart gällande. Störst inflytande har kamraterna enligt detta material i åldersgruppen 19-20 år. Ända upp till 25 år har kamraterna spelat störst roll för att man skulle pröva narkotika. Någon enkel modell av en typsituation efter variab-

lerna ålder, narkotikabeteende och kamratinflytande föreligger ej. Sammanfattning

och

kommentarer

Efter denna penetrering av debutsituationen finner man således att för detta material

Tabell 21. Preparattyp och intagningssätt vid d< ;buten. Preparattyp Intagningssätt

Opiater

CS*

Lugn./sömn. Cannabis

9 39

Injektion Oralt Rökning

9 Totalt

1 Vet ej

Totalt

15 51 74

1 CS=centralstimulerande medel. En person har både rökt och tagit centralstimulantia oralt. Denne individ har räknats till cannabisgruppen. 2

298 SOU 1969: 53

Tabell 22. Typ av narkotikabeteende i relation till ålder och åtkomstsätt. Typ av narkotikabeteende CS — oralt

Annat beteende

Åtkomstsätt

Ålder

Gm. kamr.

Annat

Gm. kamr.

Annat

Totalt

< 16 år 17—18 år 19—20 21—24 > 25 år

5 9 11 4 1

3 1 1 2 2

1 8 6 6 2

4 5 3

13 23 18 12 8

74 Totalt

gäller, att den mest kritiska åldern var 17-20 år, att man i allmänhet tog centralstimulerande medel oralt, att nästan hälften av fallen kände narkotikamissbrukare innan de själva började, att huvudparten, 72 %, fick narkotikan genom kamrater och att kamratinflytande var störst i åldersgruppen mellan 17 och 24 år. I den av Chein et al. utförda undersökningen i vissa distrikt i New York av unga narkotikamissbrukare uppgavs 16 år vara den mest kritiska åldern. Denna undersökning gällde heroinister och dessa hade i 83 fall av 96 rökt marihuana, innan de började använda heroin. Som framgår av tabell 20 var det endast ett fåtal i detta material som första gången tog cannabis. Däremot överensstämmer resultaten vad gäller åtkomstsättet med vad som var fallet för de unga heroinisterna, av vilka 2/a fick första gången av en jämnårig vän eller i en grupp. Nio personer eller 12 % tog själva på eget initiativ kontakt med en okänd person för att skaffa narkotika första gången. I Cheins undersökning var det 10 % som köpte av langare. Även i detta fall stämmer resultaten väl överens. 1

11.8.2 Debuten för intravenös injicering Gemensamt för samtliga individer i detta undersökningsmaterial är att de åtminstone vid något tillfälle tagit narkotika genom intravenös injektion. Som tabell 20 visade var det 15 personer som injicerade sin första dos narkotika. Av dessa tog 12 personer SOU 1969: 53

— —.

Tabell 23. Antal år mellan allmän narkotikadebut och intravenös debut. Antal år

Antal personer

IV törsta gången 1 Samma år 1 år 2 år 3 år 4 år 5 år 6 år 7 år 11 år

12 18 17 5 6 8 3 2 1 2 Totalt

74 IV = intravenös injektion

narkotikan intravenöst och tre intramuskulärt. De 62 personer som således inte tog narkotikan genom venen vid debuttillfället tillfrågades om när de första gången injicerade i venen. Tabell 23, som har gjorts upp efter uppgifter om vilka årtal de båda tillfällena inträffade, visar resultatet. 35 personer, eller mer än hälften, av dem som ej första gången »pumpade» började samma år eller året därpå inta narkotikan genom venen. Det kan påpekas att det finns personer som efter många års narkotikaanvändning byter intagningssätt. 11.8.3 Narkotikamissbruket generellt Undersökningspersonernas narkotikabeteende har försökts kartläggas genom att ta re1

Chein et al., 1964, sid. 149, 152; Chein, 1966, sid. 128. 299

Tabell 24. Narkotikavariabler. Antal gånger IP tagit

narkotika

1—10 ggr 11—100

101—500

501 — 1 000

1 001— 2 000

> 2 000

Totalt

7 8

8 6

11 10

36 33

74 74

Generellt Intravenöst

2 41

Vanligaste

intagningssättet

10 13

Rökning

Oralt

IV=injektion

74 Använda medel Opiater Mest Näst mest

P= 1

Lugn/ Annat CS sömn. 43

Cannabis

Vet ej

13 12

53 5

43 4

2 6

2 5

— 1

74 72ä

< 5 ml/ tabl.

5—10

11—20

> 20

Annat

Vet ej

Totalt

73 1

72 5

Vanligaste dosen

Mest använt medel Näst mest använt medel

1 En person har endast använt narkotika en gång. 2 p = preludin 3 Gäller i samtliga fall ritalina. 4 Gäller i 35 fall ritalina. 5

Utöver den person som endast använt narkotika en gång har en person endast använt P, varför n = 72. 6 Avser i samtliga fall cannabisrökare. da på missbruksfrekvensen totalt och under olika tidsperioder, på vilket sätt de intagit narkotikan, vilka medel och doser de tagit. Vidare har intervjupersonerna fått redogöra för orsakerna till det beteende de valt. Intervjupersonerna har fått uppskatta hur många gånger de ungefär har intagit narkotika. Det är ett summariskt och otillfredsställande mått på hur grava narkotikamissbrukare de är eller har varit. Längre fram i kapitlet skall redogöras för ett annat sätt att uppskatta graden av deras narkotikamissbruk. Tabellen visar emellertid, att den största delen av undersökningsmaterialet har använt narkotika mycket och intagit den genom intravenös injektion. Både vad gäller det mest och det näst mest använda medlet är centralstimulantia klart dominerande. I första hand används preludin och som andra medel något annat

centralstimulerande. Ungefär en tredjedel tar doser på 11-20 tabletter, både vad gäller det mest och näst mest använda medlet. Riktigt höga doser är vanligare vid huvudpreparatet än vid det preparat som de använt näst mest. Motsvarande skillnad i omvänd ordning föreligger vid riktigt små doser. En förklaring till detta resultat kan vara att det näst mest använda medlet i dessa fall inte är ett ersättningsmedel, då huvudpreparatet ej gått att anskaffa, utan är ett bipreparat. Det är endast åtta personer som mest tagit narkotikan genom munnen. Det gäller de två som uppgivit att de mest använt lugnande medel och en som tagit opium, de övriga fem har tagit centralstimulantia. För att se om man i allmänhet hållit sig till en preparattyp eller om man kombinerat olika typer eller eventuellt bytt preparattyp, har de mest använda medlen satts i relaSOU 1969: 53

Tabell 25. Mest använt medel i relation till näst mest använt medel. Mest använt medel Näst mest använt medel Opiater CS Lugn/sömn. Cannabis Vet ej End. 1 prep.

Opiater

Lugn/sömn.

Cannabis

Totalt

7 4

5 43 5 2

_ —

—

12 48 6 5 1 1 731

— 2

— — Totalt

—

1 561

— 1

—

— —

1 Den person som endast använt narkotika en gång har ej tagits med. Detta gäller även för följ. tab. då n = 73. tion till de näst mest använda. Tabell 25 skildrar detta. Personer som missbrukar centralstimulantia håller sig i huvudsak till denna preparatgrupp. Övriga grupper är så små, att korstabuleringen där är ganska meningslös. De som i första hand har använt opiater och som preparat nummer två centralstimulantia utgörs av personer som fått narkotika legalt. Personer som använder cannabis eller lugnande mediciner spelar en obetydlig roll i detta material, vilket naturligtvis var väntat, då det är fråga om personer som fått inokulationshepatit på grund av att de injicerat narkotika i venen. Det intagningssätt som är förknippat med störst risker för hälsotillståndet är intravenös injektion. Som framgick av tabell 24 har 64 personer, 86 %, i första hand använt sig av detta administrationssätt. Intervjupersonernas redogörelse för orsakerna till sitt val av intagningssätt skildras i tabell 26. Alla utom nio personer kan direkt ange varför de använt sig av ett visst intagningssätt. Riskerna med intravenös intagning är

tydligen kända, eftersom det är personer som främst rökt eller tagit medlen genom munnen som anger skäl som kunnat tolkas som att de anser att deras intagningssätt är minst skadligt eller enklast. Den s. k. »kicken» och effekten i allmänhet spelar den avgörande rollen för valet av intagningssätt. I detta sammanhang kan erinras om de olika resonemang som förekommit i amerikansk narkotikalitteratur angående euforins betydelse för opiatmissbrukare. Vissa författare anser att euforin är det centrala för missbrukaren, 1 medan andra i högsta grad reducerar euforins roll.2 Då det gäller preparatvalet kan man ställa sig frågan, huruvida åtkomstmöjligheterna eller det enskilda preparatets verkningar spelar störst roll. Tabell 27 ger bland annat svar på denna fråga. Generellt tycks det vara lika vanligt att man använder ett visst preparat på grund av att det är lätt tillgängligt som på grund av 1

Scher, - The International Journal of The Addictions, 2 (1967), 2: 171—190-sid. 176—177. 2 Lindesmith, 1966, sid. 100—103.

Tabell 26. Det vanligaste intagningssättet och orsakerna härtill. Intagningssätt Orsak Bäst el. snabbast effekt Enklast/minst risk o. dyl. Ej prövat annat/påverk. av andra Vet ej 2

Rökning — 2 — — Totalt 2

Oralt 6 1 1 8

IV-inj.

Totalt

56 8 8 1 73a

7 63

Se not vid tabell 25.

SOU 1969: 53

Tabell 27. Huvudpreparatet i relation till orsak, mängd, antal narkotikaintagningar. Preparat Orsak

Opiater

Lugn/sömn.

Cannabis

Totalt

Lättast att få tag i Prep.s verkni agar

4 9

32 241

1 1

37 36

9 2 1

1 13 23 18

1 1

56 Totalt Mängd < 5 ml/tabl. 5—10 11—20 >20 Annat Vet ej Totalt

Antal gånger narkotikan Uagningar < 100 gg 100—1 000 1 1 000—2 000 > 2 000 12 Totalt 1 2

11 12 11 22 56

11 16 24 18 2 2

11 15 11 36

3 ritalinabrukare angav sexualstimulerande verkan. En morfinist som får metadon legalt och tar stora doser.

preparatets egenskaper. För centralstimulerande medel är det något vanligare med den förstnämnda orsaken, medan förhållandet är det omvända för morfinister. Morfinister, som svarat att medlet i fråga är lätt att få tag i, består i två fall av s. k. legala narkotikamissbrukare och i de två andra fallen gör man jämförelse med andra morfinpreparat. I enlighet med dessa resultat skulle man kunna vänta sig flest tillfällighetsmissbrukare, proportionellt sett, bland preludinoch ritalinamissbrukarna än i de andra grupperna. I den nedersta avdelningen i tabellen ser man att så är fallet. Alla utom en av opiatmissbrukarna har tagit narkotika mer än 2 000 gånger. Som väntat är doserna för opiatgruppen betydligt mindre än vad som förekommer i gruppen centralstimulantia. Alla resultat i denna tabell har således styrkt den beskrivning som brukar ges vad avser skillnaderna i narkotikavanorna mellan morfinister och personer som missbrukar centralstimulantia. Efter kommentarerna till tabell 27 skulle man kunna dra den förhastade slutsatsen, att personer som missbrukar centralstimule-

rande medel inte tar så stor hänsyn till preparatens verkningar och att »silningen» och miljön i samband härmed spelar lika stor roll. Intervjupersonerna har emellertid fått tala om vilket preparat de föredrar av samtliga de prövat och orsakerna härtill. I tabell 28 visas resultatet. Ungefär hälften kan inte närmare definiera vad det är för egenskaper hos preparatet som gör att de skulle föredraga det, om de fick välja bland preparat de prövat. De uppger helt allmänt att allmänbefinnandet blir skönast. Sju av nio, som föredrar något opiatpreparat, tillhör denna kategori. Detta resultat har förmodligen påverkats av själva bearbetningen. Då det var en s. k. öppen fråga, har svarskoderna gjorts upp efter svarens beskaffenhet. Eftersom den enda stora enhetliga gruppen är centralstimulantia (P och Rita), är det naturligt att det förekommer koder som skildrar typiska egenskaper hos uppiggande preparat. De som använt opiater under en längre tid, vilket har varit fallet för morfinisterna i detta material, upplever förmodligen inte längre någon euforikänsla efter en morfininjektion utan endast allmänt jämviktstillstånd, SOU 1969: 53

Tabell 28. Preferensmedel och orsaken härtill. Medel Orsak

Opiater

Starkast effekt Skönast/allmänbefinnandet Uppiggande Ökar tankeform./medvetandet Sex. stimulerande Känner verkn./ingen, minst neg. effekt Annat

1 7

Totalt

Rita 1

Cannabis

Annat

17 8

1 4 1

1 1

2 37 9 2 5

15 2

4 1

12 1 10

112 Totalt

7 2 3

1 2

Rita = ritalina. 2 personer har uppgett andra centralstimulerande medel än P och Rita och 2 har uppgett lugnande medel. De återstående 7 har nämnt blandningar av olika slags preparat eller preparattyper, som ej ansetts ingå i någon av de använda kategorierna. 3 2 personer har bara prövat preludin. som de ej uppnår utan morfintillförsel.1 Samtliga 72 individer, som prövat något annat preparat än preludin, kunde ange vilket medel de föredrog framför de andra som de prövat. Detta resultat samt den ganska stora överensstämmelsen med det faktiska huvudpreparat (50 föredrog centralstimulerande preparat) visar, att preparatets verkningar har stor betydelse vid valet av preparat, även om man naturligtvis måste finna sig i att anpassa sig efter »marknadssituationen». Intervjupersonerna har tillfrågats om vilka medel de överhuvud prövat. Likaså ställdes en direkt fråga, huruvida de tagit LSD någon gång. Svaren på dessa frågor är sammanställda i tabell 29, där LSD ställs i relation till vilka övriga preparat som prövats. Avsikten var att undersöka om benägenheten att pröva LSD har samband med en

allmän tendens att experimentera med alla typer av preparat som påverkar sinnestillståndet. Alla har någon gång använt något centralstimulerande medel. 60 personer, 81 %, har prövat något preparat som tillhör opiatgruppen. 64, 86 %, har prövat cannabis. 44, 59 %, slutligen har någon gång missbrukat lugnande medel. 16 personer, 22 %, har använt LSD. Ju fler preparat de överhuvud har prövat desto större chans är det att de också har prövat LSD. Det bör tilläggas att inte någon har använt LSD mer än ett fåtal gånger. Intervjupersoner som prövat LSD skulle kunna infogas i den första av de tre grupper av missbrukare av hallucinogener som den norske psykiatern Nils Retterstöl talar om. Han sä1

Jmf. t. ex. Retterstöl, 1967 sid. 27 och Lindesmith, 1966 sid. 102.

Tabell 29. Prövade medel. Prövat LSD Prövade medel

Nej

Totalt

Endast CS CS + opiater CS +lugn./sömn. Alla tre typerna CS + cannabis CS + opi äter + cannabis CS + lugn/sömn. + cannabis Alla fyra typerna

0 0 0 0 0 6 0 10

5 3 2 3 1 15 6 23 57

5 3 2 3 1 21 6 33

Totalt

SOU 1969: 53

Tabell 30. Antal narkotikaintagningar och antal missbruksår. Antal narkotikaintagningar Missbruks- 1— 11— 101— 1001—> tid 10 ggr 100 1000 2 000 2 000 Totalt 3 1 3 1 1 1

— — — — 10

1 3 1 4 1 1 2

— 2

— 15

— —

1 6 1 2 4 4 4 14

6 5 5 16 5 4 7 5 6 15

— 1

— 5 2

— 1 1

—

ger att denna grupp består av narkomaner som prövar hallucinogener av nyfikenhet men alltid återgår till sitt vanliga preparat. 1 För att på ett tillförlitligare sätt, än endast genom angivandet av antalet gånger narkotika intagits kunna bedöma hur gravt en persons narkotikamissbruk varit, har intervjupersonerna fått redogöra för vilka tider de använt narkotika sedan de debuterade. Personer som börjat använda narkotika före 1957 har dock endast redogjort för den sista tioårsperioden. Från och med 1964 och fram till intervjutillfället har mera detaljerade frågor ställts angående narkotikaförloppet. Då det gäller centralstimulantia är det vanligt att man under en relativt kort tid kan missbruka stora kvantiteter genom att doserna kan vara mycket stora och att injektionerna tas med korta mellanrum. Å andra sidan finns det personer som mycket sporadiskt använder centralstimulerande medel eller cannabis. För att kontrollera dessa felkällor har tidsrymden satts i relation till det uppgivna antalet narkotikaintagningar. Missbrukstiden har beräknats på ett summariskt sätt genom att addera de kalenderår intervjupersonen har använt narkotika. I något enstaka fall har en person kodats som »—1 år» då det klart har framgått att det rört sig om mindre än ett år från debu-

ten till sista gången narkotika intogs, trots att missbruksmånaderna inträffat under två olika kalenderår. Den allmänna tendensen i tabellen är helt naturligt att ju fler gånger man använt narkotika desto längre tid har narkotikamissbruket varat och tvärtom. Det finns dock ett antal personer som trots lång tidsrymd endast har använt narkotika i mindre omfattning. Likaså finns det personer som under ett par års tid tycks ha tagit narkotika mycket intensivt. Med anledning av dessa resultat har vid bedömandet av hur gravt ett narkotikamissbruk är hänsyn tagits till både missbrukstid och antal narkotikaintagningar. Materialet kunde därefter delas upp på följande tre grupper: a. mindre än fyra år och högst 1 000 intagningar b. fyra år eller längre tid och högst 1 000 intagningar; eller mindre än fyra år och mer än 1 000 intagningar. c. fyra år eller längre tid och mer än 1 000 intagningar. Antalet personer i dessa tre grupper är 14 respektive 15 och 45. I fortsättningen av bearbetningen kommer dessa tre grupper av narkotikamissbruk att kallas för a: begränsat missbruk, b: omfattande missbruk, c: gravt missbruk. Någon teoretisk eller empirisk grund för denna indelning föreligger ej. Som också har framgått, är definitionerna för de tre missbrukstyperna operationella. På grund av materialets beskaffenhet och sättet på vilket data har insamlats och bearbetats har inte någon av i andra undersökningar förekommande indelningar av narkotikamissbrukare i olika grupper kunnat användas. 2 I tabell 31 har narkotikamissbrukets svårighetsgrad satts i relation till det främst använda medlet. Samtliga 14 vars narkotikamissbruk bedömts vara av begränsad omfattning är miss1 2

Retterstöl, 1967, sid 51. Se t. ex. Partridge, — The International Journal of The Addictions 2 (1967), 2: 207-220, — sid. 210—211; Alksne et al., — The International Journal of The Addictions 2 (1967), 2: 221—240, — sid. 222—224; Chein et al., 1964, sid. 27, 149. SOU 1969: 53

Tabell 31. Narkotikamissbrukets svårighetsgrad i relation till preparattyp.

Opiater CS Lugn./sömn. Cannabis Totalt

Begrän- Omfatsat tände Gravt

Totalt

— 14 — — 14

13 57 2 2_ 57

1 12

12 31 1

1 15

1 1 45

brukare av centralstimulerande medel. Tre av dessa har tagit narkotikan mest oralt. Endast en av morfinisterna har ej bedömts som grav missbrukare. Andelen morfinister i den sistnämnda gruppen är alltså oproportionerligt stor, vilket också framgick av tabell 27. Om man undantar personer som missbrukat lugnande preparat eller sömnmedel, är det endast två personer i gruppen grava missbrukare som tagit narkotikan främst oralt. En av dessa har missbrukat opium och en preludin.

Sammanfattning Materialet består huvudsakligen av personer som i stor omfattning missbrukat centralstimulerande medel, som injicerats i venen. Tabell 32 ger en kortfattad sammanfattning av de främsta resultaten angående intervjupersonernas narkotikabeteende. 77 % är missbrukare av centralstimulerande medel, 72 % av preludin. Opiatmissbrukarna utgör 18 %. 86 % har oftast tagit narkotikan genom intravenös injektion. 61 % har enligt den här konstruerade indelningen i olika svårighetsgrader bedömts som grava missbrukare. Opiatmissbrukarna upptar en oproportionerligt stor del härav.

11.8.4 Vanor i anslutning till narkotikamissbruket Det är här inte fråga om en fullständig kartläggning av intervjupersonernas vanor i deras narkotikamiljö. De vanor som undersökts är på vilket sätt narkotikan skaffats SOU 1969: 53 20—914398

Tabell 32. Huvudpreparat, vanligaste intagningssätt, missbrukets svårighetsgrad.

Huvudpreparat Opiater Centralstimulantia Lugnande/sömnmedel Cannabis Totalt

Antal

Procent

13 57 2 2 74

18 77 3 3

100 %

Vanligaste intagningssättet Intravenös injektion 64 Oralt 8 Rökning 2 Totalt 74 Svårighetsgrad Begränsat missbruk Omfattande missbruk Gravt missbruk

86 11 3 100 %

19 20 61 100 %

14 15 45 74

Totalt

och en uppskattning av kostnaderna för den. Vidare har ett ytligt försök gjorts att skildra den yttre narkotikasituationen, vad avser lokal och antal personer vid »knarkandet». För båda typerna av vanor har undersökning gjorts för att se om vanorna ändrats från den första tiden narkotika användes till den sista tiden.

Tabell 33. Narkotikaanskaffningen. Sista tiden

Första tiden

Antal Procent Antal Procent Langare Läkare Kamrat(-er) Langare + läkare Langare + kamrat(-er) Annat Totalt

46 12 5

64 17 7

28 5 34

39 7 47

—

1 32 724

1 4 100 %

—3

—

5 724

100 %

1 Samtliga s. k. legala narkomaner vid Rålambshovs sjukhus. 2 En var »kurir», två fick av sina fästmän. 3 En var »kurir», en fick av sin fästman, en fick av bekanta till modern, två fick eller tog av anhörigas eller bekantas mediciner. 4 En har bara tagit narkotika en gång och en vill ej besvara frågan, varför n=72.

Anskaffning

av och kostnader för narkotika

Vid redogörelsen av debutsituationen framgick det att narkotikan då till övervägande del skaffades genom kamrater. I tabellerna 33 och 34 har intervjupersonerna fått redogöra för förhållandena den första tiden och vid intervjutillfället eller den sista tiden de använde narkotika. Av tabell 20 framgick det att 53 personer, 72 %, kom i kontakt med narkotika genom kamrater. Redan under den första tiden fick intervjupersonerna skaffa narkotika i stor utsträckning på annat sätt. Då var det 34 personer, 47 %, som fick narkotikan genom kamrater. Under sista tiden fick endast sex personer, 8 % , narkotikan på detta sätt. Då är det i stället 72 % som helt eller delvis skaffar narkotikan genom att köpa av langare. Den första tiden var motsvarande siffra 39 %. Det är betydligt fler som sista tiden fått eller får narkotika genom läkare. Som tidigare nämnts under tabell 20 var det tre personer som första gången fick narkotikan genom läkare. Generellt under den första tiden var det fem personer som skaffade narkotikan på detta sätt. Utvecklingen enligt denna tabell tycks gå i negativ riktning i så måtto att fler individer måste köpa genom langare. Emellertid skulle man kunna tänka sig att tillförselsituationen inte behöver upplevas som osäker, om man har en bestämd langare man alltid köper av. Intervjupersonerna har fått uppge om de alltid får/ fick eller köper/ köpte av samma personer. Dessa svar har ställts i relation till om tillförselkällan är langare eller icke. Resultatet i denna tabell stöder det som

Tabell 34. Typ av anskaffningskälla och dess stabilitet.

Sista tiden Langare Andra Totalt Första tiden Langare Andra Totalt

Samma

Olika

Totalt

14 23

34 1

48 24

11 37

17 7

28 44

framkom i tabell 33. Intervjupersonernas tillförselsituation har blivit eller blev mer instabil, sedan den första tiden de använde narkotika. Det är obetydligt fler som etablerat fast kontakt med en viss langare från den första till den sista tidsperioden. Totalt är det betydligt fler som hade en särskild anskaffningskälla den första tiden än som är eller varit fallet för den sista eller senaste tiden. Intervjupersonerna har många gånger haft Tabell 35. Kostnad för narkotika per månad den sista tiden. Belopp per månad

Antal

Procent

< 100 kr 101—500 501—1 000 1 001—2 000 2 001—3 000 > 3 000 Vet ej

32 12 4 8 7 4 4 71 1

45 17 6 11 10 6 6 100 %

Totalt 1

Två personer vill ej besvara frågan och en som endast tagit en gång har frågan ej ställts till.

Tabell 36. Narkotikaförsäljning och -smuggling. Försäljning End. tillf./ till kamr.

Vill ej svara

Totalt

Smuggling

Ej sålt

Sålt

Ej smugglat Smugglat End. tillf. Vill ej svara

30 6 1

16 8 3

50 15 6 3

Totalt 38

306 J_

SOU 19(=9: 53

mycket svårt för att ange, hur mycket narkotikan kostar eller kostat dem per månad. De har ofta varit måna om att framhålla att beloppen de angivit är uppskattade, då det sällan rört sig om kontanta utlägg. En omfattande byteshandel av olika slag har förekommit. Fyra säger att de ej kan uppskatta kostnaderna. En tredjedel uppger belopp som överstiger 500 kr./månad. För 45 % var kostnaderna högst 100 kronor i månaden. Det allmänna intrycket är att tillförlitligheten är lägre ju högre belopp som angetts. Svaren kom betydligt snabbare och säkrare för dem som uppgav låga belopp. Då den tidigare nämnda undersökningen av unga narkotikamissbrukare i New York gjordes på 1950-talet var medianveckokostnaden för heroinet 35 dollars och kunde uppgå till 70 dollars i veckan. 1 Mediankostnaden är i detta fall ca 120 kronor i månaden. Däremot är det i detta material betydligt vanligare med mycket höga kostnader. Det är emellertid, som tidigare nämnts, svårt att uttala sig om svarens reliabilitet, varför jämförelsen mest gjorts som en kuriositet. Vidare tillfrågades undersökningspersonerna om i vilken relation de nuvarande kostnaderna eller kostnaderna den sista tiden de använde narkotika stod till kostnaderna vid tiden för intagningen på Roslagstulls sjukhus 1964. För en tredjedel hade ingen förändring skett. Åtta personer hade inte använt narkotika sedan gulsoten. För 13 personer hade kostnaderna stigit och för 29 hade kostnaderna blivit lägre. Orsaken till kostnadsändringen var i hälften av fallen ändrad konsumtion. 11 personer hade fått

Tabell 37. Orsakerna till försäljning och smuggling av narkotika. Försäljning För att få egen narkotika 16 För att tjäna pengar 11 Altruistiska skäl 6 Annat _j Totalt 34

Smuggling 17 4 — — 21

mindre utgifter för narkotikan på grund av att de var eller varit s. k. legala narkomaner. För att få en fylligare bild av hur narkotikan anskaffats och kostnaderna för denna har intervjupersonerna fått svara på frågorna, huruvida de sålt eller smugglat narkotika. Förekomsten av försäljning respektive smuggling och deras inbördes relation visas i tabell 36. Varför man sålt eller smugglat narkotika framgår av tabell 37. Nästan hälften, 34 personer, 4 6 % , av materialet har svarat att de vid något tillfälle har sålt narkotika. Motsvarande siffra för smuggling är 21, 28 %. 30 personer, 41 %, uppger att de aldrig vare sig sålt eller smugglat narkotika. Tabell 37 visar att det i allmänhet inte kan ha rört sig om försäljning i stor skala, då endast 11 av 34 angivit förtjänsten som drivkraft till försäljningen. Då det gäller smuggling är denna andel ännu mindre, fyra av 21 personer. Sex personer anger altruistiska skäl till försäljningen. Skälen till varför man slutat sälja respektive smuggla narkotika, var ytterst varierande. Vissa var rädda för samhällsingri1

Chein, 1966, sid. 128.

Tabell 38. Narkotikasituationen den sista tiden Antal personer Vanligaste platsen

Ensam

Egen bostad 12 Annan privatbostad 1 »Kvart» — Annat — Varierande 5 Totalt 18 SOU 1969: 53

2 pers.

3—4

5—10

Varierar

Totalt

6 2 — 2 2 12

3 7 5 — J 16

— 1 2 — 1 4

6 5 7 — 5 23

27 16 14 2 14 73

Tabell 39. Narkotikasituationen den första tiden. Antal personer Vanligaste platsen

Ensam

2 pers.

I—*

5— 10

Egen bostad Annan privatbostad »Kvart» Annat Varierande Totalt

3 2

4 6 4 4 4 22

2 1 6 2 11

3 6

1 1 7

panden och i andra fall hade samhällsingripanden redan skett och varit den reella orsaken. Då det gäller smuggling hade de flesta som tidigare smugglat vid mer än ett tillfälle ej varit utomlands. Dålig lönsamhet vid försäljning är ett vanligt skäl, liksom att det är psykiskt påfrestande och besvärligt. Åtta personer har slutat sälja och en smuggla på grund av att de ej behöver göra det för att skaffa narkotika längre. I alla utom ett fall rörde det sig om personer som fick eller hade fått narkotika legalt. Generellt kan man således säga att de flesta som smugglat och ungefär hälften av dem som sålt narkotika har gjort det för att kunna tillgodose sitt eget behov. Detta är inget säreget resultat, då det ofta har uppgivits, inte minst av narkotikamissbrukare själva, att man tvingas handla med varan eller företaga andra ekonomiska »manipulationer» för att kunna förse sig själv med narkotika. 1 Narkotikamiljön Var intas narkotikan och hur många personer brukar man vara är frågor som ställts för att översiktligt kunna skildra intervjupersonernas vanor i samband med intagningen av narkotikan. På samma sätt som då det gällde anskaffningen av narkotikan har försök gjorts att se om den yttre situationen härvid förändrats från den första tiden narkotikamissbruket pågick till intervjutillfället eller sista tiden narkotika användes. I knappt en femtedel av fallen håller man till i s. k. »knarkarkvartar». Ännu mer

> 10

Varierar

Totalt

1 1 2 4

4 8 3 2 6 23

14 18 9 14 18 73

sällsynt var denna företeelse under intervjupersonernas första tid som narkotikamissbrukare. Endast i fem fall den sista tiden och i sex den första tiden har narkotikasituationen varit ostrukturerad vad avser både plats och antal individer. Andra typer av platser än de här medtagna var vanligare den första tiden, likaså antalet som inte höll till på någon särskild plats då. Det är därför möjligt att en viss strukturering skett, även om tabell 38 ej visar någon särskild typsituation. Det är dock betydligt vanligare att man sista tiden varit ensam i den egna bostaden än vad som var fallet i början. Antalet individer som tillsammans intar narkotika blir allt färre med tiden. I 33 fall har antalet personer ändrats och i 40 fall platsen. Dessa personer har fått redogöra för orsaken till ändringen i miljön. Orsakerna har varit mycket skiftande. Den oftast angivna orsaken var att bostadssituationen förändrats. Intagningssättet tycks också spela en viss roll, liksom behovet att ha lugn och ro omkring sig. Det sistnämnda gäller alltså personer som övergått att inta narkotikan i den egna bostaden ensam eller tillsammans med en person. Sexuella orsaker är också väsentliga, då det gäller övergång till färre antal personer. I ett par fall har man övergått att ta narkotikan ensam i den egna bostaden efter att ha fått narkotikan legalt. Dessa resultat tillsammans med vad som framkom i tabell 14, angående antalet narkomaner i vänskapskretsen, visar att dessa undersökningspersoner i allmänhet inte är knutna till en bestämd grupp som tillsam1

Se t. ex. Mills, 1966, sid. 19—20. SOU 1969: 53

mans använder narkotika. Då det endast är 13 personer som rubricerats som morfinister, är det förvånande att så många helst intar narkotikan ensamma eller tillsammans med endast en annan person. Man ser nämligen ofta uttalanden om att opiatmissbrukare helst är ensamma då de tar sina narkotikadoser, medan personer som använder centralstimulerande medel gör det i grupp. 1 11.9 Intervjupersonernas om narkotika

attityder

i fråga

Några attitydskalor eller direkta attitydfrågor har inte förekommit i denna undersökning. Intervjupersonernas attityder till narkotikaanvändning har endast undersökts genom tolkning av svar som skildrat deras motiv till beteenden och åsikter i fråga om deras narkotikamissbruk. I intervjun har vissa frågor ställts angående narkotikamissbrukets inverkan på vissa väsentliga funktioner och förhållanden. Vidare har intervjupersonerna fått redogöra för sina åsikter om hur narkotikamissbrukare skall botas, huruvida de själva sökt hjälp samt för hur de som narkotikamissbrukare blir bemötta av folk i allmänhet eller av vårdpersonal. I slutet av intervjun ombads intervjupersonerna att försöka ange, varför de använt eller använder narkotika. 11.9.1 Narkotikans påverkan av arbetsförmåga, hälsotillstånd, personlighet och tillvaro Tidigare i undersökningen har visats att narkotikamissbruket påverkat intervjupersonernas arbetsförhållanden och det fysiska och psykiska hälsotillståndet. I samtliga tre fall har det ställts direkta frågor om narkotikan påverkat dessa funktioner. Svaren redovisas i tabell 40. En mycket liten del anser att dessa tre funktioner förbättras genom narkotikaanvändning. Då det gäller hälsotillståndet är det ungefär hälften som anser att det försämrats och i fråga om arbetsförmågan en ännu större andel. Det är minst antal personer som anser att narkotikan ej haft någon inverkan på arbetsförmågan. Det är för den SOU 1969: 53

Tabell 40. Narkotikans påverkan av arbetsförmåga och hälsotillstånd. Ej entydigt svar/ej påverkat/ vet ej Pos. Arbetsförmåga 20 Psykiska besvär 271 Somatiskt tillstånd 38

Neg.

Totalt

1 I denna siffra ingår 7 personer som uppger sig aldrig ha haft psyk. besvär. enskilde individen lättare att konstatera narkotikans inverkan på denna sistnämnda funktion än på psykiskt och fysiskt tillstånd. Hur individen ser på sin nuvarande situation och vilken roll narkotikan spelat för uppkomsten av denna återges summariskt i tabell 41. Även då det gäller påverkan av personligheten som helhet och utvecklingen av deras tillvaro är det få personer som anser att narkotikans inverkan varit av positivt slag. Hälften av fallen anser att narkotikan spelat en negativ roll vad gäller deras nuvarande miljö eller sociala situation. Mer än en tredjedel anser att de förändrats i negativ riktning av narkotikamissbruket. Resultaten i tabellerna 40 och 41 visar att intervjupersonerna ej helt saknar insikt i sin situation och narkotikans betydelse för dess beskaffenhet. Man kan då fråga sig om man accepterat sin plats i samhället och trivs med sin tillvaro, trots insikten om narkotikamissbrukets negativa inverkan på arbetsförmåga, hälsotillstånd, personlighet och social situation. På en direkt fråga om de Tabell 41. Narkotikans inverkan på personlighet och miljö. Ej påverkat/ ej entydigt svar Personligheten 28 Tillvaron 31

Pos.

Neg.

Totalt

17 5

28 37

73 73

1 Se t. ex. Scher, — The International Journal of The Addictions, 2 (1967), 2:171—190, — sid. 178.

trivs med sin tillvaro i stort svarade 30 personer nej och 40 ja. Resten visste ej om de trivdes eller ej. Då man skulle redogöra för vad man inte trivdes med, var det endast en person som spontant nämnde sitt narkotikamissbruk. På en direkt fråga om de trodde att narkotikamissbruket har betydelse för att de nu inte trivdes, svarade 22 personer av de 30, som uppgivit att de vantrivs, jakande. Förmodligen beror skillnaden på att intervjutekniken är olika för de två frågorna. I det ena fallet är det fråga om att fritt ange något eller några fenomen som man inte trivs med och i det andra fallet har man fått ta ställning till ett speciellt fenomen som en möjlig orsak till vantrivseln. Frågorna vid de övriga variablerna i detta avsnitt är också ställda så att intervjupersonerna direkt har fått ta ställning till om narkotikan påverkat dessa variabler. Det sistnämnda resultatet går också i samma riktning som de i tabellerna presenterade.

sjättedel av fallen som missbruksorsak. Endast i fyra fall har miljön uppgivits som enda orsak. För fortsatt narkotikamissbruk kan orsakerna således uppdelas efter två dimensioner, där den ena hänför sig till personlighetens beskaffenhet och den andra till effekterna av narkotikaanvändning. 2 Båda tycks spela lika stor roll. Endast en person har svarat att han inte vet varför han använt narkotika. I ett fåtal fall har svaren angående narkotikans verkningar varit sådana att det framgått att personerna omfattar den ofta omtalade eskapistiska levnadsfilosofi som narkotikamissbrukare sägs hylla.3 Det har rört sig om personer som missbrukar morfin och cannabis. Det som i tabellen har benämnts verklighetsflykt har med undantag av dessa få personer gällt svar som hänför sig till den situation personerna lever i. Man har sett narkotikaruset som ett sätt att komma bort från »den grå verkligheten». Narkotikaanvändning har för dessa personer inte varit ett mål i sig självt och har ej ansetts vara ett lämpligt levnadssätt.

11.9.2 Varför narkotika? För att dels undersöka självkännedomen och således insikten i sin situation men även attityden till narkotikamissbruk i allmänhet fick intervjupersonerna försöka ange, varför de överhuvud använt narkotika. Svaren indelas efter vissa kategorier och resultatet blev det som skildras i tabell 42. I allmänhet har mer än en orsak nämnts. De som svarat att de använt narkotika på grund av nyfikenhet är antingen sådana som endast brukat i obetydlig utsträckning eller sådana som säger sig ha börjat av nyfikenhet men sedan fortsatt därför att de fått behov av det eller på grund av narkotikans verkningar. 1 Miljön har angivits i endast en Tabell42. Orsaker till narkotikaanvändningen. Orsaker

Antal

Procent (n = 73)

Psykiska besvär Behov av preparatet Narkotikans verkningar Nyfikenhet Verklighetsflykt Miljön

27 20 32 22 25 12

37 27 44 30 34 16

11.9.3 Bemötande i egenskap av narkotikamissbrukare, hjälp mot narkotikamissbruk Intervjupersonerna har fått ange hur de tycker sig bli bemötta av folk i allmänhet och av läkare, socialvårdstjänstemän och andra de kommit i kontakt med på grund av sitt narkotikamissbruk. Då samtliga har vårdats på sjukhus för inokulationshepatit, har de således minst en erfarenhet vad gäller vårdpersonal. Hur de själva tror att en narkotikamissbrukare kan hjälpas till att sluta använda narkotika har de också fått redogöra för, samt om de själva sökt hjälp. Det är 18 personer som anser att de blir/ blev negativt bemötta av personer som vet att de är/varit narkotikamissbrukare. 16 anser att de i allmänhet blir/blev negativt bemötta av personal på olika vårdinstitu1 »Behov» är i allmänhet negativt laddade svar. »Verkningar» positivt laddade svar. 2 Personlighetens beskaffenhet: »psykiska besvär» och »verklighetsflykt». Effekter: »behov av preparatet» och »narkotikans verkningar». 3 Se t. ex. Inghe, — Särtryck ur Läk.tidn. 1967 — sid. 4052—55.

SOU 1969: 53

tioner. H u r detta resultat står i förhållande till andra personers åsikter om vårdpersonals beteende på olika institutioner är svårt att uttala sig om. Det förefaller emellertid troligt att personer, som söker hjälp för sjukdomar de ådragit sig på grund av ett icke socialt accepterat beteende, i stor utsträckning anser sig, med eller utan fog, särbehandlade i förhållande till andra patienter. Någon speciellt negativ eller misstänksam inställning kan dessa personer därför ej sägas ha. Då man skall besluta om behandlingsåtgärder för personer med avvikande beteende av olika slag, brukar fackmän på området i fråga tillfrågas och få ett avgörande inflytande på besluten. Sällan förekommer att den »avvikande» gruppen får yttra sig. Av denna anledning har intervjupersonerna i slutet av intervjun fått redogöra för hur de anser att en läkare eller kurator skall gå tillväga för att försöka hjälpa en person som vill sluta använda narkotika. Det har tidigare framhållits att materialet var oenhetligt bl. a. vad gäller narkotikamissbruket. De förslag angående behandlingsmetoder som lämnas och som presenteras i tabell 43 representerar därför åsikter från flera olika kategorier av narkotikamissbrukare och av både personer som slutat använda narkotika och av fortfarande svårt narkomaniserade. Tabell 43. Föreslagna metoder för att bota narkotikamissbrukare. Metoder

Antal

5 Vet ej Sociala åtgärder 21 Psykoterapi 20 Neddosering 13 Sjukhusvistelse 8 Ej sjukhusvistelse 1 Legal förskrivning 5 Ej legal förskrivning 8 Individuellt (person + /prep.) 13 Egna viljan 15 Annat 31 Omöjligt att sluta 3

Procent 7 28 27 18 11 1 7 11 18 20 4 4

1 En ansåg att man skulle upplysa om hur farligt det är, en att en lämplig fästman/fästmö skulle anskaffas, en tyckte allmän förståelse var viktigast.

SOU 1969: 53

Som framgår av tabellen har det ofta lämnats mer än ett förslag på lämplig metod. De oftast förekommande förslagen har gällt sociala åtgärder t. ex. i form av miljöombyte, yrkesutbildning och bostadsanskaffning, och olika typer av psykoterapeutiska åtgärder. Samtalsterapi utan någon närmare förklaring nämndes ofta. I de fall sjukhusvistelse har föreslagits har det varit i kombination med neddosering. Enbart neddosering har heller inte nämnts. Fyra av de fem personer som föreslår legal förskrivning har ansett att denna metod enbart skall användas för mycket svåra narkotikafall. Fem av de 13 som uppgivit att man skall avgöra metoden från fall till fall har gett förslag på lämpliga individuella åtgärder. Sociala åtgärder, neddosering, sjukhusvistelse och legal tilldelning är de åtgärder som föreslagits. 20 % anser att individen ifråga först och främst måste vara motiverad för att sluta. Fem personer anser att det räcker med en egen stark vilja. Endast tre, 4 %, av hela materialet har resignerat och funnit att det är meningslöst att försöka bota en narkoman. Huruvida det finns någon undersökning av fackmäns eller folks i allmänhet uppfattning om hur narkotikamissbrukare skall behandlas är ej känt. Dessa intervjupersoners åsikter om lämpliga botemedel tycks emellertid inte vara särskilt specifika. 34 personer, 46 %, har själva vid minst ett tillfälle sökt hjälp, 28 hos läkare, för att kunna sluta använda narkotika. 13 hade därvid fått sluten psykiatrisk vård och 15 endast öppen sådan. 11.9.4 Sammanfattning Det är bland dessa undersökningspersoner betydligt vanligare med en negativ än en positiv attityd till narkotikans inverkan på sociala, psykiska eller somatiska funktioner och tillstånd. 11.10

Registerdata

Av de tidigare avsnitten har framgått att intervjupersonerna har tillfrågats om sina 311

Tabell 44. Kriminalregisterbrottslighet. Antal domar Ingen

Två

Tre

Fyra

Fem

Sex

Sju

Åtta

> Nio

Totalt

74 Påföljdstyper1 Vd ut.öv.

Vd m öv./st

Ssk vård/ (5:5)

Fä/sa

Int./fv

2 Antal

anstaltsstraff

Ej anst. Ett

Två

Tre

Fyra

Fem

Sex

Sju

Åtta

> Nio

60 Brottstyper Mot person

Nark.br.

Andra egend.br. Traflkbr

Annat

16(1)

31(1)

56(11)

—

1 Bötesstraff har ej medtagits. Fv = förvaring; Fä = fändelse; Int = interneri g; Sa = straffarbete; Ssk vård = då domstol beslutat att vård skall meddelas enligt barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen eller sinnessjuklagen; 5: 5 = då en person blivit straffriförklarad enligt strafflagen kapitel 5, paragraf 5; St — skyddstillsyn; Uf = ungdomsfängelse; Vd = villkorlig dom; Öv = övervakning. Inom parentes har antalet personer som endast gjort sig skyldiga till en viss brottstyp angivits. arbets- och ekonomiska förhållanden, alkoholvanor, psykiska och somatiska besvär samt förekomst av viss typ av narkotikakriminalitet. För att få en utförligare bild av dessa variabler har uppgifter om dem inhämtats från följande statliga eller kommunala register: 1. Kriminalregistret 2. Kriminalpolisens i Stockholm register 3. Barnavårdsnämndsregister 4. Nykterhetsnämndsregister 5. Kontrollstyrelsens straffregister 6. Socialregister 7. Register vid allmänna försäkringskassor 11.10.1 Kriminalitet I detta avsnitt behandlas data från kriminalregistret, kriminalpolisens i Stockholm register samt från barnavårdsnämndsregister. Avsikten med bearbetningen av data från dessa tre register har varit att dels se hur kriminellt belastade undersökningspersonerna är och dels försöka undersöka vilken roll narkotikamissbruket har spelat för kriminalitetsutvecklingen. 312

Kriminalregistret I tabell 44 ges en sammanfattning av anteckningarna i kriminalregistret. 60 personer, 81 %, förekommer i kriminalregistret. Fem av de 12 kvinnorna finns ej i registret. Mer än hälften av dem som finns i registret har varit dömda tre gånger eller mer. Påföljdstyperna har ordnats efter stränghetsgrad. Ungdomsfängelse har räknats som en strängare påföljd än fängelse och straffarbete, då här inte gjorts någon åtskillnad med avseende på de tidsbestämda straffens längd. 55 % av materialet har varit dömda till frihetsberövande straff inom kriminalvårdens ram. Sammanlagt är det tre personer som varit dömda till särskild vård eller blivit straff oförklarade. Med tanke på materialets art är detta ett lågt antal. En person har varit dömd till kriminalvård i frihet, ungdomsfängelse samt överlämnande till särskild vård enligt BrB kap. 3 1 . Något mer än hälften av dem som förekommit i kriminalregistret har varit dömda till kriminalvård i frihet. SOU 1969: 53

Tabell 45. Kriminalregisterbrottslighet före narkotikadebuten. Antal domar Ingen 1

60 En

Två

Tre el.

fler

Totalt 74

Påföljdstyper Vd ut. öv.

Vd m. öv./st

Ssk vård/ (5: 5)

Fä./sa

Uf.

Int./fv

—

1 Brottstyper Mot person

Nark.br.

Andra egend.br. Trafikbr.

Annat

5(2)

—

10(3)

8J2)

—

14 har aldrig förekommit i krim.reg. och 6 var 15 år eller yngre vid narkotikadebuten. Egendomsbrotten dominerar i detta material liksom för kriminella i allmänhet i Sverige. Forsström, 1965, sid. 33. Individerna har ej kunnat indelas i olika kriminalitetstyper utifrån de brott de begått, då samma individ i allmänhet gjort sig skyldig till olika brottstyper. Här presenteras i stället antalet personer som begått olika typer av brott. Brottsklassificeringen har skett enligt praxis i den offentliga kriminalstatistiken. Det är endast då det av anteckningarna i kriminalregistret har framgått att det varit fråga om narkotikabrott, antingen det varit förseelser mot narkotikaförordningen, varusmugglingslagen, BrB eller vissa specialförfattningar, som klassificeringen narkotikabrott förekommit. Ocker har dock genomgående kodats som dylikt brott. Brott som indirekt skulle kunna kallas narkotikabrott, t. ex. checkbedrägerier för att skaffa pengar till narkotika, har alltså inte förts till brottstypen narkotikabrott. Något mer än hälften av dem som finns i registret är dömda för narkotikabrott, varav endast en enbart för dylikt brott. 1 Helhetsintrycket av denna tabell är att detta undersökningsmaterial är mycket kriminellt belastat. Någon aktuell jämförelsestatistik vad gäller kriminalitetsfrekvensen inom olika grupper av normalbefolkningen i Sverige finns inte. Materialet skall därför, som inledningsvis nämnts, vidare endast bearbetas med avseende på brottslighetens utveckling i relation till narkotikamissbruket. Tabell 45 skildrar kriminalregisteranteckSOU 1969: 53

ningarna för materialet före nakotikadebuten. Den har uppställts efter samma principer som föregående. Om det inte klart har framgått av registerutdragen att brotten har begåtts före respektive efter narkotikadebuten, har det ansetts att en person förekommit i kriminalregistret före narkotikadebuten, om domarna fällts före det år intervjupersonerna började använda narkotika. Detta förfaringssätt har naturligtvis stora brister, då brott kan begås lång tid innan dom avkunnas för dem. Det är således möjligt att brott begåtts före narkotikadebuten men inte införts i kriminalregistret förrän efter debuten. En annan och förmodligen allvarligare felkälla är att intervjupersonerna inte hade samma chans att komma in i kriminalregistret före narkotikadebuten som att ha registrerats där före 1967 års utgång. Detta problem skall emellertid lämnas åt sidan här och i stället behandlas i avsnitt 7.1.4, där en närmare analys skall göras angående relationen mellan de två typerna av avvikande beteende, kriminalitet och narkotikamissbruk. Endast 14 personer, 19 %, var antecknade i kriminalregistret före narkotikadebuten. Andelen återfallsförbrytare är helt naturligt färre för tiden före narkotikadebuten än generellt sett. 1

Jämför tabell 36. 313

Proportionerna mellan påföljdstyperna är ungefär desamma i de två tabellerna 44 och 45. Även i denna tabell är egendomsbrotten dominerande. Narkotikabrott är naturligtvis ej aktuella för tiden före debuten. Proportionellt sett är antalet personer som begått brott mot person större före narkotikadebuten än andelen är generellt. Det har i amerikansk narkotikalitteratur påvisats att narkotikamissbruk tycks göra personer mindre benägna att begå våldsbrott. 1 I stället skulle förekomsten av egendomsbrott öka bland kriminella som missbrukar narkotika. 2 De tidigare nämnda resultaten angående frekvensen av egendomsbrott och personbrott före narkotikadebuten och generellt är således i linje med dessa påståenden. Som tidigare nämnts dominerar dock egendomsbrott kriminaliteten generellt i Sverige. Antalet individer som finns i kriminalregistret före narkotikadebuten är så litet att man inte genom att jämföra förekomsten av brott mot person före och efter narkotikadebuten kan säga något säkert om hur utvecklingen varit för dessa undersökningspersoner. För att dock i någon mån kunna se om narkotikamissbruket för denna undersökningsgrupp har påverkat kriminaliteten mot en övergång från våldsbrott till egendomsbrott, har förekomsten av personbrott undersökts hos de personer som fanns i kriminalregistret både under de tre närmaste åren före narkotikadebuten och de tre sista åren, då nästan samtliga i materialet under någon tid använt narkotika. Tretton personer var antecknade i kriminalregistret under den första treårsperioden. Fem av dessa förekom ej i registret under den andra tidsperioden. Fem personer var dömda för brott mot person under de tre närmaste åren före narkotikadebuten. Inte någon i denna grupp på 13 personer var dömd för ett sådant brott under de tre sista åren. En utveckling mot färre våldsbrott har alltså ägt rum för dessa 13 personer. Att materialet som helhet inte stöder teorin om att våldsbrott skulle vara mer sällsynt bland kriminella narkomaner än bland 314

brottslingar i allmänhet skulle kunna bero på att detta material i huvudsak består av personer som missbrukar eller missbrukat centralstimulantia. De amerikanska slutsatserna har dragits efter studier i det amerikanska samhället, där det stora narkotikaproblemet har varit heroinmissbrukarna. I detta material ingår, som tidigare nämnts, 13 morfinister. I sin narkotikatyp skulle dessa således ganska väl överensstämma med heroinister. Tre av dessa förekommer inte i kriminalregistret. De övriga har i allmänhet en ganska sammansatt brottstyp, dock med egendomsbrott som klart dominerande. Sju har begått narkotikabrott och tre brott mot person. Denna grupp skiljer sig således inte från materialet som helhet i fråga om antalet personer som begått personbrott. Bearbetningen av detta material ger, som framgått av ovanstående, inte något entydigt resultat ifråga om narkotikamissbrukets inverkan på kriminalitetstypen, med undantag av det självklara att narkotikabrott kommit in i bilden.

Kriminalpolisens

i Stockholm

Brott som ej har föranlett påföljderna fängelse (straffarbete), villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering (förvaring) eller överlämnande till särskild vård enligt BrB kap. 31 (straffriförklaring) skall ej antecknas i kriminalregistret (straffregistret). För att även få en uppfattning om övrig kriminalitet, har det undersökts vilka personer som finns antecknade i Stockholms kriminalpolis register. För de aktuella fallen genomgicks därefter personakterna. De anteckningar som också förekom i kriminalvårdsstyrelsens kriminalregister medtogs ej i bearbetningen. Någon bearbetning vad gäller förseelsetyperna har inte gjorts. Personakterna var ej fullständiga, då det gäller påföljderna, varför någon bearbetning ej heller gjorts i detta avseende. 1 2

Finestone 1966 sid 153 Ibid. sid. 144. SOU 1969: 53

Tabell 46. Anteckningar i kriminalpolisens i Stockholm register. Procent n = 74

Antal Generellt Före narkotikadebuten Tre åren före nark.debuten Tre sista åren

68 (2) 40 (1) 34 (2) 51 (3)

92 54 46 69

1 Inom parentes har angivits antalet personer som varit i kontakt med kriminalpolisen i Stockholm för annat än brott.

Tabell 47. Åtgärder av barnavårdsnämnd Generellt Före nark.deb. Antal Procent Antal Procent Ej känd §§ 22/25, varav Övervakning Barnhem och dyl. Ungdomsvårdsskola Annat (ej §§ 22/25) Totalt

27 100 %

23 73 1

32 100 %

1 Tabell 46 skildrar således endast huruvida intervjupersonerna varit i kontakt med kriminalpolisen i Stockholm utöver vad gäller de brott som lett till kriminalregisteranteckningar. Sex personer har aldrig varit i kontakt med kriminalpolisen i Stockholm. Dessa personer är samtliga bosatta i storstockholmsområdet. Fem av dessa sex personer förekommer ej heller i kriminalregistret. De två personer som endast varit i kontakt med polisen på grund av annat än brott förekommer båda i kriminalregistret. Det är en avsevärd skillnad mellan detta register och kriminalregistret vad gäller anteckningar före narkotikadebuten. Inte mindre än 53 % av undersökningspersonerna var antecknade för brottsutredning före narkotikadebuten. Även då tidsfaktorn hållits under kontroll är skillnaderna mellan antalet personer som finns antecknade före narkotikadebuten och under en tidsperiod då narkotika använts betydligt lägre för detta register än för kriminalregistret. Vid tolkningen av tabell 46 bör man dels komma ihåg att endast Stockholms kriminalpolis register har genomgåtts och dels att resultaten av poliskontakterna ej tagits med. Det kan ju tänkas att en del undersökningar har utmynnat i avskrivning av ärendet på grund av att brott ej har ansetts föreligga. Den första felkällan har inte ansetts betydelsefull vid detta bearbetningssätt, då samtliga individer som ej fanns i registret var bosatta i storstockholmsområdet. Dessutom har förekomsten av asocialitet i uppväxtåren kartlagts vid genomgång av barnavårdsnämndsregister. SOU 1969: 53

För en person som är uppväxt i Finland saknas uppgift. Barnavårdsnämndsregister Ur barnavårdsnämndernas register kan man få uppgifter om en persons eventuella ungdomsasocialitet. Likaså kan man få kännedom om förhållandena i hemmet har varit av sådant slag att barnavårdsnämnden har måst ingripa. Data som inhämtats från barnavårdsnämnderna har inte bearbetats ur den sistnämnda synvinkeln. Avsikten har i stället varit att se hur stor del av materialet som varit omhändertagna för samhällsvård eller skyddsuppfostran på grund av »vanart» enligt paragraf 22 respektive 25 i »gamla» och »nya» barnavårdslagen. För att i någon mån se vilken roll narkotikamissbruket spelat härvidlag har förhållandena undersökts också för tiden före narkotikamissbrukets början. Åtgärderna har kodats efter stränghetsgrad. Alla som varit intagna på annan institution än ungdomsvårdsskola har också samtidigt stått under övervakning. Om flera åtgärder vidtagits mot samma person, har den mest ingripande angivits. Det är betydligt fler som inte är kända i detta register än i de två tidigare behandlade. I synnerhet gäller detta då det är fråga om åtgärder som vidtagits på grund av missanpassning hos den unge själv. Sammanlagt är det 28 personer, 38 %, som varit föremål för dylika åtgärder. 21 personer, 29 %, hade varit omhändertagna före narkotikamissbruket. 23 av de nyss nämnda 28 personerna förekommer också i kriminalregistret och de övriga fem i kriminalpolisens i Stockholm register.

Sammanfattning I tabell 48 ges en sammanfattning av vad som tidigare redogjorts för angående förekomst, dels generellt och dels före narkotikamissbrukets början, i kriminalregistret, kriminalpolisens i Stockholm register och i registerna vid de berörda barnavårdsnämnderna. Sammanlagt är det 69 personer, 93 %, som förekommer i något eller några av de här berörda registerna. Före debuten var motsvarande siffra, 43, 58 %. I tabell 49 undersöks individernas asocialitetsregistreringar före och efter narkotikamissbrukets början. Då man som här endast ser på förekomst av registrerad brottslighet före och efter narkotikadebuten, har det ej inträffat någon förändring för 60 % av intervjupersonerna. 53 % är registrerade både före och efter. 26 personer, 35 %, finns endast registrerade under tidsperioden efter narkotikadebuten och 4 personer, 5 %, endast före denna tidpunkt. 1 Resultaten i dessa två tabeller stöder således två motsatta teorier om relationen mellan kriminalitet och narkotikamissbruk: att kriminalitet föregår narkotikamissbruk och att det främst är den kriminella subgruppen i samhället som missbrukar narkotika. Att narkotikamissbruk är symtom på personlighetsstörning och kriminalitet endast är en av de konsekvenser narkotikamissbruk medför. 2 Tabell 48. Anteckningar i kriminal-, kriminalpolis- och barnavårdsnämndsregister 1 Generellt Före nark.deb. Antal Procent Antal Procent Ej i något reg. 5 Endast pol.reg. 4 Endast bvn.reg. Endast krim.reg. 2 Pol. + bvn.reg. 5 Pol.+krim.reg. 35 Bvn. + krim.reg. Samtliga reg. 23 Totalt 1

7 5

31 12 2

42 16 3

3 7 47

2 15 7

3 20 9

100 %

Från bvn har endast medtagits åtgärder p. g. a. §§ 22/25.

316 Tabell 49. Anteckningar i kriminal-, kriminalpolisoch barnavårdsnämndsregister 1 före och efter narkotikamissbrukets början. Före Efter

Nej

Totalt

Ja Nej

39 4

26 5

65 9

74 Totalt 1

Se not 1 under tabell 48.

Försök har ej gjorts att vare sig fastställa den faktiska brottsligheten eller att hålla bakomliggande och mellankommande variabler, som kan ha haft betydelse för kriminalitetsutvecklingen, under kontroll. Man bör därför tolka de här presenterade resultaten med största försiktighet. Det enda man sammanfattningsvis kan fastslå är att detta undersökningsmaterial är mycket kriminellt belastat.

11.10.2 Alkoholmissbruk Enligt intervjusvaren var det ett fåtal personer som vid intervjutillfället använde alkohol mycket och ofta. Ca två tredjedelar hade minskat sin konsumtion, varav ca hälften på grund av att man i stället använde narkotika. 3 Narkotikamissbruket skulle således enligt dessa resultat ha haft ett gynnsamt inflytande på alkoholbruket. Här skall undersökas, huruvida detta överensstämmer med uppgifter som inhämtats från nykterhetsnämndsregister och kontrollstyrelsens straffregister. Data från intervjun och från dessa register är naturligtvis inte direkt jämförbara, då de sistnämnda gäller samhällsingripanden på grund av alkoholmissbruk eller -förseelser. Nykterhetsnämndernas

Det har undersökts hur många personer som förekommer i nykterhetsnämndernas register generellt samt före respektive efter narkotikadebuten och vilka åtgärder som vid1 2 3

X2 = 14,70P< 0,001 (McNemar-test). Finestone, 1966, sid 141—164. Se tabell 18. SOU 1969: 53

Tabell 50. Nykterhetsnämndsåtgärder. Generellt

Ej känd av nn 1 känd, ej undersökn. end. undersökn. hjälpåtg., § 14 övervakning, § 15 vårdanstalt, § 18 Totalt

Före

Efter

Antal

Procent

Antal

Procent

Antal

Procent

202 26 15 2 9 2 74

27 35 20 3 12 3 100 %

56 16 1

76 22 1

100 %

26 20 15 2 9 2 74

35 27 2C 3 12 3 100 %

nn = nykterhetsnämnd 2 Av dessa är tre 21 år och en 20 år. tagits mot dem. Resultaten framställs i tabell 50. Åtgärderna har ordnats efter samma princip som barnavårdsnämndsåtgärderna i tabell 48. 54 personer, 73 %, finns antecknade i något nykterhetsnämndsregister. Före narkotikadebuten var motsvarande antal 18, 24 %, och för tiden efter narkotikadebuten 48, 65 %. Då många personer var under 21 år, då de började använda narkotika, skall de sistnämnda resultaten penetreras närmare i tabell 53. Den nykterhetsnämndsstatistik som finns i Sverige gäller antalet fall per år efter olika åtgärder. Hur stor del av olika åldersgrupper inom normalbefolkningen som har varit eller riskerar att komma i kontakt med nykterhetsnämnd finns inga aktuella siffror på. Ca 13 personer av 1 000 har kontakt med nykterhetsnämnd per år. 1 Även om resultaten i denna tabell således inte direkt går att jämföra med ett normalmaterial, måste man konstatera att andelen i detta material som är känd av nykterhetsnämnd eller för vilken åtgärder vidtagits är mycket större än för ett normalmaterial. Detta resultat skulle stödja den norske psykiaterns, Nils Retterstöl, uttalanden om att procenten alkoholister bland narkomaner är mycket högre än bland befolkningen i övrigt.2 Retterstöl har inte angett om hans påstående gäller för alla kategorier narkotikamissbrukare. Det är troligt att han menar barbituratmissbrukare, då han främst tycks ha forskat angående dylikt missbruk. SOU 1969: 53

Liknande uppfattningar finns angående relationen mellan alkohol- och opiatmissbruk, nämligen att många alkoholister övergår till opiatmissbruk. 3 Tidigare har visats att opiatmissbrukare är överrepresenterade bland de personer som uppger sig inte använda alkohol. Här har korstabulering företagits mellan intervjupersonernas huvudpreparat och förekomst av nykterhetsnämndsanteckningar. Tabell 51 visar resultatet. Resultatet av denna korstabulering stämmer väl överens med intervjupersonernas egna svar angående alkoholkonsumtion. Trots det ringa antalet opiatmissbrukare i förhållande till missbrukare av centralstimulerande medel, utgörs nästan hälften av dem som inte är kända av nykterhetsnämnd av opiatmissbrukare. Enligt intervjusvaren är det fyra av de sistnämnda som inte använder alkohol. Två av dessa har aldrig använt. Inte någon av opiatmissbrukarna har ökat sin alkoholkonsumtion efter narkotikadebuten. Sex har minskat och tre har ej ändrat sin konsumtion. Det är ungefär lika stor andel som varit föremål för undersökning eller åtgärder i de två grupperna opiatmissbrukare och missbrukare av centralstimulerande medel. Antalet personer som missbrukar främst cannabis eller lugnande mediciner är så litet att man inte kan dra några slutsatser om relationen mellan dessa preparattyper och alkoholmissbruk. Som ovan nämnts var många personer 1

Socialvården 1965, SOS, diagram 1+2 och 1+3, sid. 111—112. 2 Retterstöl, 1967, sid. 79. ' Kolb, 1962, sid. 9, 42. 317

Tabell 51. Nykterhetsnämndsåtgärder i relation till missbrukmedel.

Ej känd Känd, ej undersökn. Undersökning Hjälpåtg., (§ 14) Övervakn. (§ 15) Vårdanst. (§ 18) Totalt

Opiater

Lugn./sömn.

Cannabis

Totalt

11 26 11 1 6 2 57

— —

—

20 26 15 2 9 2 74

— 2

— 13

under 21 år, då de började använda narkotika. Av denna anledning har uppgifterna i tabell 51 ställts i relation till debutåldern. Sex personer har endast haft kontakt med nykterhetsnämnd före narkotikadebuten. 36 har endast varit kända hos nykterhetsnämnd efter sistnämnda tillfälle. Av dessa var dock 34 personer under 21 år, då de började använda narkotika. Slutligen har 12 personer haft kontakt med nykterhetsnämnd både före och efter narkotikadebuten. Resultatet i tabell 50 vad gäller nykterhetsnämndskontakter före och efter narkotikadebuten kan således till stor del förklaras av undersökningsmaterialets ålderssammansättning vid narkotikadebuten.

Kontrollstyrelsens

straffregister

Ett sätt, om än grovt, för att ytterligare undersöka förhållandet mellan intervjupersonernas alkoholmissbruk och narkotikaanvändning är att studera kontrollstyrelsens straffregister. Anteckningar som förekom i både kontrollstyrelsens straffregister och kriminalregistret har tagits bort. Åtgärder som vidtagits av nykterhetsnämnder och barnavårdsnämnder är ej heller medtagna. Anteckningarna delades därefter in i två grupper: fylleriförseelser och andra förseelser.

• —

1 1

— 2

2 Den sistnämnda gruppen kom efter ovannämnda korrigeringar att, enligt bestämmelserna angående förandet av detta straffregister, i huvudsak bestå av förseelser mot trafik- och alkohollagar samt annan smärre brottslighet som begåtts under alkoholpåverkan. 45 personer var antecknade i registret, varav tre ej förekom i något nykterhetsnämndsregister. Endast 15 personer var registrerade före narkotikadebuten. Vid jämförelse mellan de tre åren närmast före narkotikadebuten och de tre sista åren eller, om intervjupersonerna slutat, de tre sista åren narkotika använts framkom emellertid inga skillnader i fråga om antalet personer som var antecknade i registret. Vid jämförelse mellan nykterhetsnämndernas och kontrollstyrelsens register visade det sig att det sammanlagt var 56 personer, 76 %, som hade någon nykterhetsanmärkning.

Sammanfattning 56 personer, 76 %, har någon nykterhetsanmärkning. 13 personer, 18 %, har varit föremål för åtgärder av nykterhetsnämnd, varav två för hjälpåtgärder och 11 för tvångsåtgärder. Utan att ha tillgång till något egentligt

Tabell 52. Kontakt med nykterhetsnämnd före och efter narkotikadebuten i relation till debutåldern. Debutåldern

Ej känd

End. före

End. efter

Både före och efter

Totalt

< 2 1 år > 2 1 år

19 1 20

3 3

34 2

8 4

64 10

74 Totalt

318 SOU 1969: 53

jämförelsematerial kan man således konstatera att andelen alkoholmissbrukare är betydligt större i detta material än hos befolkningen i allmänhet. Det finns en tendens till mindre nykterhetsanmärkningar i opiatgruppen än bland övriga intervjupersoner. Något uttalande angående den inbördes påverkan som antas ske mellan alkohol- och narkotikamissbruk går ej att göra för detta material, då undersökningsresultaten ej är entydiga härvidlag. 11.10.3 Socialhjälp Genom de uppgifter som intervjupersonerna lämnat i intervjun om sin ekonomiska ställning kunde det klart konstateras att inkomstnivån är mycket låg i undersökningsmaterialet. 29 personer, 39 % , saknade inkomst vid intervjutillfället och ytterligare sex personer hade omskolningsbidrag som sin enda inkomst. Narkotikamissbruket konstaterades ha haft ett negativt inflytande på inkomsterna. I detta avsnitt skall redogöras för frekvensen av socialhjälpsfall i materialet samt denna i relation till narkotikadebuten på samma sätt som gjorts vad gäller kriminalitet och alkoholmissbruk. Endast hjälp som meddelats enligt socialhjälpslagen har medtagits vid bearbetningen. Någon åtskillnad mellan olika typer av socialhjälp efter orsak eller ändamål har ej gjorts. 53 personer, 72 %, har vid något tillfälle uppburit socialhjälp. Någon statistik som visar hur stor del Tabell 53. Antal personer som uppburit socialhjälp.

Ej uppburit soc.hjälp End. före narkotikadeb. End. efter narkotikadeb. Både före och efter Totalt

Antal

Procent

21 3 421 8 74

28 4 57 11 100 %

1 Av dessa var åtta personer 16 år eller yngre vid narkotikadebuten. Huruvida deras familj åtnjöt socialhjälp då har inte undersökts.

SOU I960: 53

av olika åldersgrupper som någon gång fått socialhjälp finns inte, varför någon direkt jämförelse med normalklientel ej kan göras. Siffran för detta material är dock så extremt hög att man utan jämförelse kan konstatera att den ligger mycket över förekomsten i ett normalmaterial. Det kan nämnas att socialhjälpstagarna i procent av folkmängden i Stockholm 1966 var 3,9 % för män över 16 år. 1 44 personer, 59 %, har erhållit socialhjälp under någon del av tiden 1965-1967; 27, 36 %, under första halvåret 1967. Även om andra bakomliggande eller mellankommande variabler ej har kontrollerats, kan man antaga, att narkotikamissbruket varit en direkt eller indirekt orsak till att intervjupersonerna måst uppbära socialhjälp för sin försörjning. 11.10.4 Sjukskrivningsdata från de allmänna försäkringskassorna Som tidigare redovisats fick intervjupersonerna i intervjun uppge, huruvida de haft några nervösa besvär och huruvida dessa uppträtt, innan de börjat använda narkotika, före hepatitinsjuknandet eller under den aktuella uppföljningstiden. Vidare ställdes frågor angående infektioner eller andra sjukdomar i anslutning till narkotikamissbruket under tiden efter sjukhusvistelsen 1964.1 Någon egentlig bild av deras hälsotillstånd under tiden efter sjukhusvistelsen 1964.2 ger naturligtvis inte denna redogörelse. För att ge en något tydligare bild av hälsotillståndet har därför uppgifter angående sjukskrivningstider och diagnoser i samband härmed inhämtats från allmänna försäkringskassor. I detta avsnitt skall resultaten av bearbetningen av dessa data presenteras. Då undersökningsmaterialets sammansättning vad gäller ålder och tidpunkt för narkotikadebuten var så oenhetlig, ansågs det vara alltför komplicerat och osäkert att i siffror redogöra för den samlade sjukligheten, så som den framkommer i de allmänna 1 Stockholms stads socialnämnds verksamhet 1966, tab. J, sid. 35. 2 Se avsnitt 4.2.-4.4.

försäkringskassornas register. I stället har bearbetningen inskränkts till att omfatta en tidsperiod på tre år efter vården på Roslagstulls sjukhus. Tidsperioden är kortare än tre år för alla som skrevs ut från sjukhuset efter den 1 juli 1964, på grund av att uppgifterna från de allmänna försäkringskassorna endast avser tiden fram till den 1 juli 1967. Sjukdomsdiagnoserna har endast delats upp i två kategorier beroende på om sjukdomen är av somatisk eller psykisk karaktär. Till den sistnämnda gruppen har inte förts s. k. psykosomatiska sjukdomar utan kriteriet har varit att det skall vara angivet i diagnosen att sjukdomen i fråga är av psykiskt slag. Om en sjukskrivningsperiod har flera diagnoser och någon av dem betecknar en psykisk sjukdom, har hela sjukskrivningstiden kodats som tillhörande denna diagnoskategori. Liksom vid övriga registerdata har också i fråga om sjukskrivning bearbetning skett för att försöka undersöka narkotikamissbrukets inverkan på hälsotillståndet, eller rättare sagt så som detta redovisas i de allmänna försäkringskassornas register. Då man värderar resultaten i detta avsnitt, bör man hålla i minnet att det är fråga om ett undersökningsmaterial där samtliga haft inokulationshepatit. 1 Alla utom fem personer har varit sjukskrivna någon gång sedan de hade gulsot 1964. Det är bara två personer som endast har varit sjukskrivna för psykisk sjukdom. Sammanlagt är det emellertid 44 personer, 59 %, som varit sjukskrivna för psykisk sjukdom under den aktuella tidsperioden. 67 personer, 91 %, har varit sjukskrivna för somatisk sjukdom. Inte i något fall har narkotikamissbruket angetts som sjukskrivningsorsak. Det är endast fem personer som varit sjukskrivna för psykisk sjukdom mer än fem gånger. Däremot är det 29 personer som varit sjukskrivna för somatisk sjukdom mer än fem gånger under treårsperioden. Tabell 54 skildrar den sammanlagda sjukskrivningstiden för de tre åren efter inokulationshepatiten. Då man slår samman klasserna i denna

320 Tabell 54. Sammanlagd sjukskrivningstid. Sjukskrivningstid

Antal

Procent

Ej sjukskriven Mindre än 1 mån. 1—2 mån. 3—4 mån. 5—6 mån. 7—12 mån. 1—2 år 2—3 år

2 9 13 13 12 13 11 1 74

3 12 18 18 16 18 15 1 100 %

Totalt

tabell, finner man, att ungefär en tredjedel har varit sjukskrivna kortare tid än tre månader, en tredjedel 3-6 månader och återstående tredjedelen mer än ett halvt år. Nästan en sjättedel har varit sjukskrivna mer än ett år. Som jämförelse kan nämnas att antalet sjukskrivningsdagar genomsnittligt var 11,3 för sjukpenningförsäkrade i Stockholm 1966 i åldern 20-29 år. 2 Man kan således konstatera, att dessa undersökningspersoner varit sjukskrivna i långt större utsträckning än normalbefolkningen i Stockholm under den aktuella uppföljningstiden. Enligt analysen av intervjupersonernas uppgifter skulle narkotikamissbruket ha påverkat deras psykiska och somatiska hälsotillstånd på ett negativt sätt. 3 Här skall undersökas om detta resultat får stöd av data från försäkringskassorna. Först har sjukskrivningstiden för kalenderåret innan narkotikamissbruket började jämförts med sjukskrivningstiden för 1966 eller, om missbruket upphört, för kalenderåret före det år då missbruket upphörde. Sedan har förekomst av sjukskrivning för psykisk sjukdom före narkotikamissbruket jämförts med förekomst av dylik sjukskrivning efter narkotikamissbrukets början. Den första jämförelsen skildras i tabell 55. 23 personer, som antingen börjat använda narkotika före eller vid 16 års ålder eller börjat 1955 eller tidigare, samt en, som endast tagit narkotika en gång, har ej 1 Några försök till analyser av gulsotens inverkan på hälsotillståndet skall inte göras. 2 SOS, Allmän Försäkring 1966, tab. 4: 7, sid. 133. 8 Se avsnitt A.2.—AA. och 6.1.

SOU 1969: 53

Tabell 55. Sjukskrivningstid året före narkotikadebuten jämfört med 1966 eller året före det år narkotikamissbruket upphörde. Året före narkotikadebi 1966 eller året före upphörande Ej sjukskr. < 1 mån. 1—2 mån. 3—6 mån. 7—12 mån. Totalt

Ej sjukskr.

< 1 mån.

1—2 m.

3—6 m.

7—12 m.

Totalt

8 7 5 5 _2 27

4 3 5 2 — 14

1 2 2 1 6

— 2 — 1 — 3

— — — — — 0

12 13 12 10 3 50

tagits med i denna tabell. Det sammanlagda antalet personer är därför endast 50. Detta är naturligtvis en allvarlig felkälla. Åldern har inte hållits under kontroll. Detta utgör ytterligare en felkälla. Skillnaderna i fråga om sjukskrivningstid för de två åren är dock så stora att man kan se att utvecklingen skett i negativ riktning. 54 personer, 73 %, har någon gång varit sjukskrivna för psykisk sjukdom. 1 Av dessa hade 10 personer, 14 % , varit sjukskrivna av denna anledning före narkotikadebuten. Endast en person hade varit sjukskriven före men ej efter narkotikadebuten för psykisk sjukdom. Även för dessa resultat gäller de ovan nämnda felkällorna. Här är dock skillnaderna ännu större. Man kan därför antaga, att det skett en försämring ifråga om psykiskt hälsotillstånd efter narkotikadebuten. Resultaten av dessa två analyser är således i överensstämmelse med vad intervjupersonerna själva uppgivit om sitt hälsotillstånd.

resultat är i överensstämmelse med vad som framkom i intervjun.

DEL II 11.11 Jämförelser mellan olika grupper inom undersökningsmaterialet Som redan angivits i avsnittet som behandlar undersökningens omfattning, metod och utförande är avsikten med bearbetningen av denna del av undersökningen att se om personer som slutat använda narkotika under den aktuella uppföljningstiden skiljer sig från dem som fortfarande är missbrukare vad gäller de olika variabelkategorier undersökningen omfattar. 2 Undersökningen gör ej anspråk på att fastställa, varför vissa personer har slutat använda narkotika medan andra fortsatt. Resultaten får således ej tolkas kausalt. 11.11.1 Materialets indelning i grupper

Sammanfattning Denna bearbetning av sjukskrivningsdata har visat att undersökningspersonerna har varit betydligt mer sjukskrivna under den aktuella uppföljningstiden än motsvarande åldersgrupper inom normalbefolkningen. Det är ej känt hur resultaten står i förhållande till patienter som haft epidemisk gulsot. Enligt dessa uppgifter från allmänna försäkringskassor har det inträtt en försämring i intervjupersonemas hälsotillstånd sedan de började använda narkotika. Detta SOU 1969: 53 21—914398

Först indelades materialet efter hur lång tid som förflutit mellan intervjun och den senaste gången narkotika intogs. Resultaten framställs i tabell 56. I grova drag visar denna tabell att en tredjedel använde narkotika vid intervjutill1 I inget fall var narkotikamissbruk angivet i diagnosen. Enligt tabell 19 har 51 personer, 69 %, uppgivit att de sökt läkare för psykiska besvär. 2 Signifikansprövningar har gjorts. Testvärden har utsatts endast om sannolikheten för att de uppmätta skillnaderna skall ha uppstått av en slump är mindre än 10%.

Tabell 56. Tidsperiod mellan intervjun och senaste narkotikaintagningen. Tidsperiod

Antal

Procent

Mindre än 30 dagar 1—2 månader 3—4 månader 5—6 månader 7—12 månader 13—23 månader 2—3 år Ej tagit sedan gulsoten

27 11 4 5 8 8 3 8

36 15 5 7 11 11 4 11 100 %

Totalt

fallet, en tredjedel hade ej använt på 1-6 månader och en tredjedel hade »hållit upp» mer än ett halvår. Det kan ej anses tillfredsställande att enbart se på hur lång tid som förflutit sedan narkotika intogs, då man skall fastställa om en person har slutat använda narkotika eller ej. Olika faktorer, t. ex. möjligheten att skaffa narkotika, kan ha varit orsak till att en person ej tagit narkotika under en viss tid. Efter hänsynstagande även till intervjupersonernas egna uppgifter om de ansåg sig ha slutat eller ej samt till yttre omständigheter, som gjort att möjligheterna till narkotikamissbruk varit begränsade, blev materialets fördelning sådan som den framgår av tabell 57. Två personer som tagit narkotika sista månaden har förts till gruppen »osäkra». En av dessa var vid undersökningstillfället intagen på mentalsjukhus för avvänjning. Det bedömdes som osäkert både av patienten själv och personalen, om behandlingen skulle bli framgångsrik. Den andra patienten tar regelbundet hibernal oralt, enligt egen uppgift på läkarordination. Han bedömde sig själv som botad från narkomanin. Som framgår av tabellen gick det ej att Tabell 57. Slutat eller ej slutat använda narkotika.

Ej slutat Slutat Osäkra Totalt

322 Antal

Procent

25 26 23 74

34 35 31 100 %

dikotomisera materialet efter grupperna »slutat» och »ej slutat» utan en tredje grupp med s. k. »osäkra fall» måste tas med. Följande principer har gällt vid indelningen av materialet i de tre grupperna: 1. Ej slutat: Om en person använt narkotika sista månaden och anser sig ej ha slutat använda narkotika. 2. Slutat: Om det är mer än sex månader sedan en person använt narkotika. Och om personen själv anser sig ha slutat använda narkotika. Och om personen vid intervjutillfället ej var intagen på mentalsjukhus eller fångvårdsanstalt. 3. Osäkra: Om en person använt narkotika under det sista halvåret men anser sig ha slutat. Eller om en person vid intervjutillfället var intagen på någon anstalt och där ej använde narkotika. Eller om en person ej tagit narkotika sista månaden men anser sig ej ha slutat. Bearbetningen i följande avsnitt kommer att ske med utgångspunkt från dessa tre grupper. Till grund för denna indelning av materialet ligger varken någon speciell teori eller någon tidigare empirisk undersökning. De uppföljningsundersökningar av narkotikamissbrukare som gjorts har, efter vad som kunnat utrönas av genomgången litteratur på området, gällt personer som varit intagna eller vårdats på olika slag av institutioner för avvänjning. Det har då varit fråga om att undersöka återfallsfrekvens i olika material efter olika långa uppföljningstider. Utgångspunkten har således varit en annan än i denna undersökning, där undersökningspersonernas narkotikavanor vid sjukhusvistelsen 1964 ej var kartlagda. Möjligen kan man säga att utgångspunkten här varit motsatt den i traditionella uppföljningsundersökningar, då samtliga patienter vid sjukhusvistelsen 1964 använde, eller åtminstone kort tid dessförinnan hade använt, narkotika. De återfallsundersökningar som gjorts före 1967 har dessutom genomgående behandlat opiat- eller barbituratmissbrukare. Valet av kriterier på om en person har slutat använda narkotika eller ej får därför betraktas som tämligen godtyckliga. Endast SOU 1969: 53

Tabell 58. Bakgrundsvariablerna i relation till grupperna slutat, ej slutat, osäkra. Slutat

Ej slutat

Osäkra

Totalt

Kön Man Kvinna

19 7

23 2

20 3

62 12

Ålder 20—24 år 25—29 år > 30 år

12 9 5

3 13 9

8 10 5

23 32 19

Civilstånd Ogift Förlovad Gift Frånskild Änkling/änka

7 7 7 4 1

16 3 2 2 —

31 13 14 15 1

Utbildning Folkskola Högre utb.

10 16

10 15

8 15

28 46

Yrke Yrkesutb./-kunniga Icke yrkesutb./-kunniga/ stud./hemmafru

20 _6_ 26

23 —

68 6

74 Bostadsort Stor-Stockholm Övriga landet Totalt

förnyade undersökningar kan ge svar på gruppindelningens validitet. 1 11.11.2 Demografisk och social bakgrund De bakgrundsvariabler som ingår i denna undersökning och efter vilka man skulle kunna tänka sig att undersökningsgrupperna skulle kunna skilja sig åt är kön, ålder, civilstånd, utbildning, yrke och bostadsort vid intervjutillfället. Dessa undersökningsvariabler har var och en ställts i relation till de tre jämförelsegrupperna. Sju av de 12 kvinnorna i undersökningen har slutat använda narkotika. Antalet kvinnor i denna undersökning är emellertid för litet för att resultatet skall kunna tillmätas något statistiskt värde. På ganska goda grunder kan man antaga, att två av de fyra kvinnorna i bortfallet har slutat använda narkotika, varför resultatet ej kan anses ha påverkats av den oproportionerligt stora del SOU 1969: 53

som kvinnorna utgjorde i bortfallet. Återfallsundersökningar som skilt på män och kvinnor har i allmänhet inte uppvisat någon skillnad mellan könen. 2 Åldersfördelningen för de tre grupperna visar att andelen unga, under 25 år, är högst i gruppen som slutat, medan andelen som är 30 år eller äldre är störst bland dem som ej har slutat. Detta resultat stöder därmed det som man kom fram till i en efterundersökning av barbituratmissbrukare i Norge, nämligen att personer under 30 år klarade sig bättre från återfall än de äldre. 3 Vissa amerikanska undersökningar visar också att det föreligger en skillnad i återfallsförekomst mellan dem som är under 30 år och dem som är äldre. Resultaten har där emellertid varit det motsatta. 2 Fördelningen på olika civilstånd är betydligt jämnare bland dem som slutat än i 1 2 8

Se kap. »Efterundersökningen i mars 1969». O'Donnell, 1965, sid. 230. Retterstöl, 1967, sid. 108.

övriga grupper. För övrigt är det två resultat man lägger märke till: antalet frånskilda bland dem som ej har slutat och antalet ogifta i den osäkra gruppen. Dessa siffror utgör mer än 1/3 resp. 2/3 av antalet i de två grupperna. Om den höga skilsmässofrekvensen kan ha varit en av orsakerna till att dessa personer ej har slutat använda narkotika eller narkotikamissbruket lett till den höga skilsmässoandelen är omöjligt att uttala sig om här. Om man slår samman »förlovade» och »gifta» och jämför med de övriga klasserna som får representera ensamstående, finner man att det är fler ensamstående och färre förlovade och gifta i grupperna ej slutat och osäkra än i gruppen slutat. 1 Då man värderar detta resultat bör man komma ihåg att 10 personer av de vid intervjutillfället ogifta hade haft stadigt sällskap eller varit förlovade under den tid de använt narkotika. 2 Till detta har således hänsyn inte tagits i denna tabell. I fråga om utbildningsnivå föreligger ingen skillnad mellan grupperna. I gruppen slutat är det oväntat färre yrkesutbildade eller yrkeskunniga personer än i de andra grupperna. Detta resultat beror på att det var sex personer bland dem som slutat använda narkotika som vid intervjutillfället studerade. Det föreligger således ingen tendens till att personer med goda förutsättningar i fråga om utbildning och yrke skulle sluta i högre grad än personer med sämre utgångspunkter i detta avseende. Samtliga sex personer som vid intervjutillfället var bosatta utanför storstockholmsområdet har slutat använda narkotika. Huruvida de flyttat från Stockholm innan eller efter det de slutat använda narkotika är ej känt. Sammanfattning Ensamstående är överrepresenterade i grupperna ej slutat och osäkra. För övriga bakgrundsvariabler föreligger inte några säkerställda skillnader mellan personer som slutat använda narkotika och övriga. Dock kan följande resultat påpekas: Andelen kvinnor som slutat är mycket större än andelen

män. Yngre personer har slutat i något större utsträckning än de äldre i materialet. 11.11.3 Social situation Tidigare har konstaterats att intervjupersonerna i stort sett hade ordnade bostadsförhållanden, medan deras arbets- och ekonomiska förhållanden var mycket otillfredsställande. Av denna anledning har inga bostadsvariabler tagits med i denna analys. Tabell 59 innehåller de inkomst- och arbetsvariabler som bäst speglar situationen vid intervjutillfället samt arbetsförhållandena efter sjukhusvistelsen 1964. Samtliga avdelningar i tabellen visar en gynnsammare situation för de personer som slutat använda narkotika än för de andra. För de två översta delarna i tabellen som avser den aktuella arbetssituationen är skillnaderna mycket klara. 3 Vad gäller aktuell månadsinkomst, förekomst av socialhjälp 1967 eller arbetslöshetstid sedan sjukhusvistelsen 1967 är skillnaderna mellan grupperna inte särskilt markanta, även om man också här kan se en tendens till högre inkomst och mindre arbetslöshet för de personer som slutat använda narkotika än för de två övriga grupperna. Inkomstfördelningen för den osäkra gruppen är mer ogynnsam än för dem som ej har slutat använda narkotika. Detta beror på att i den osäkra gruppen ingår åtta personer som vid intervjutillfället vistades på mentalsjukhus eller fångvårdsanstalt. I den grupp som ej slutat använda narkotika var det nio av 25 som uppgav att de hade någon form av sysselsättning eller arbete vid intervjutillfället, medan 16 personer i samma grupp sade att de hade inkomster vid samma tillfälle. Orsakerna till denna diskrepans har inte närmare undersökts. I vissa fall uppbar personerna underhåll från föräldrarna med ett visst belopp varje månad. Det främsta resultatet av denna bearbetning är således att de personer som slutat 1

X 2 =4,12(1)0,OKP<0,05. Se tabell 60. (Saknar—har sysselsättning) X 2 = 10,99 (1), P <2 0,001 resp. (hela — ej/delvis frånvarande) X =8,82 (1) 0,001<P<0,01. 2 8

SOU 1969: 53

Tabell 59. Arbets- och ekonomiska förhållanden i relation till undersökningsgrupp. Slutat

Ej slutat

Osäkra

Totalt

41 12 10

161 5 4

12 4 7

32 21 21

sista månaden2 13 1 72 6

41 4 17

72 13

20 18 36

Arbetssituation Saknar sysselsättn. Fast arbete Tillf.arb./stud./militärtjänst Antal frånvarodagar Ej frånv. Delvis frånv. Hela mån. Arbetslöshetstid

1964—1967

< 6 mån. 7—23 mån. > 2 år

11 9 6

5 10 10

6 6 11

22 25 27

Månadsinkomst Saknar inkomst < 1 000 kr > 1 000 kr

7 8 11

9 10 6

13 4 6

29 22 23

8 18 26

13 12 25

6 17

27 47

74 Socialhjälp 1967 Ja Nej Totalt 1

2 En kvinna i vardera av dessa grupper är hemmafru.

Bland dem som slutat hade samtliga 7 varit frånvarande mindre än en vecka och i den osäkra gruppen hade 4 av 7 varit frånvarande mindre än en vecka. använda narkotika har ordnade arbetsförhållanden. Endast tre av 26 var utan sysselsättning vid intervjutillfället. 11.11.4 Sociala kontakter Förut har visats att undersökningspersonerna ej är socialt isolerade från sina primärgrupper. Vidare har konstaterats att narkotikamissbruk eller annat avvikande beteende i form av mentalsjukdom, alkohol-

missbruk eller kriminalitet är mycket vanligt i intervjupersonernas primärgrupper. För att se om den omedelbara miljöns beskaffenhet kan vara av betydelse för att vissa personer i detta material har slutat, medan andra har fortsatt att använda narkotika, har de tre jämförelsegrupperna ställts i relation till variabler som mäter förekomsten av sociala kontakter i primärgrupper och förekomsten av narkotikamissbruk eller annat avvikande beteende i dessa

Tabell 60. Sociala kontakter och undersökningsgrupp. Slutat

Ej slutat

Osäkra

Totalt

Partner Har partner Ingen partner

22 4

17 8

14 9

53 21

Kontakt med familj Ja Nej

23 3

20 5

22 1

65 9

Vänner Ja Nej

22 4

19 6

19 4

60 14

74 Totalt SOU 1969: 53

Tabell 61. Narkotikamissbruk i undersökningsgruppernas primärgrupper. Slutat Partnern Ja Nej

2(2)> 19 Totalt 212

Föräldrarna Ja Nej

Osäkra

Totalt

(2)

15 36

5(4) 9 14

2 23

1 22

3 71

7 51

512 Totalt

26 26

2 15

Totalt

1 21 22

4 15 19

1 21 Totalt ~22~

14 5

10 9

25 35

60 Syskon Ja Nej Vänner Ja Nej

Ej slutat

1 Inom parentes anges det antal partner som har slutat. 2 Två personer ville ej besvara frågan varför n=51 i stället för 53. 3

15 personer har inga syskon (för resp. grupp 7,4,4) och en ville ej besvara frågan.

primärgrupper. Resultaten framställs i tabellerna 60, 6 1 , 62. Några påtagbara skillnader i fråga om kontakter i de här tre behandlade primärgrupperna förekommer ej. Särskilt bör uppmärksammas att det inte föreligger någon skillnad att tala om vad gäller förekomst av samlevnadspartner. Civilståndsfördelningen

i tabell 58 kan således inte anses mäta det egentliga antalet s. k. ensamstående. Narkotikamissbruk hos föräldrar eller syskon är ytterst ovanligt i alla tre undersökningsgrupperna. Det är fler personer i grupperna ej slutat och osäkra som har eller har haft en partner som använder (använt) narkotika än bland personer som har

Tabell 62. Annat avvikande beteende i primärgrupperna i relation till undersökningsgrupp. Slutat

Ej slutat

Totalt

8 10 18

3 13 16

Totalt

7 19 26

Totalt

6 16 22

Partner Ja Nej Familj Ja Nej Vänner Ja Nej 1 2

Osäkra

Totalt 15 29

29 45

11 7 18

7 11 18

24 34 582

Det är endast personer som är eller varit gifta/förlovade som denna fråga ställts till, varför n=44. Två ville ej besvara frågan.

326 SOU 1969: 53

slutat använda narkotika. 1 Högst signifikanta skillnader framkommer på samma sätt mellan grupperna vad gäller förekomst av narkotikamissbrukare i vänskapskretsen. 2 Återigen bör det påpekas att detta inte är en orsaksanalys. Man kan inte med ledning av dessa resultat uttala sig om huruvida personer som ej har narkotikamissbrukande partner eller vänner har lättare för att sluta använda narkotika än andra. En tänkbar förklaring till de erhållna skillnaderna mellan undersökningsgrupperna är att personer som slutat använda narkotika drar sig undan umgänge med andra narkotikamissbrukare. Då det gäller avvikande beteende i form av alkoholmissbruk, psykisk sjukdom eller kriminalitet är det endast i vänskapskretsen man kan utläsa någon skillnad mellan grupperna i samma riktning som i tabell 61. Den är dock ej så markant. 3 Personer som slutat använda narkotika har eller har haft äktenskapspartner eller fästmö/fästman med någon av dessa former av avvikande beteende i något större utsträckning än de som ej slutat. 4 I fråga om avvikande beteende i familjen kan man ej se någon differens mellan dem som slutat och dem som ej slutat, medan den osäkra gruppen skiljer sig signifikant i detta avseende från de två nyssnämnda grupperna. 5 Det är i denna grupp som de flesta av dem som vid intervjutillfället vistades på mentalsjukhus eller fångvårdsanstalt ingår.

Sammanfattning Ifråga om förekomst av sociala kontakter i primärgrupper föreligger inte någon skillnad mellan undersökningsgrupperna. Personer som slutat använda narkotika skiljer sig däremot från övriga vad gäller förekomst av narkotikamissbrukande samlevnadspartner och vänner. Vid intervjutillfället hade inte någon av dem som slutat en partner som använde narkotika och endast en hade vänner som gjorde det. Personer som slutat hade också färre vänner med annat avvikande beteende än övriga undersökningspersoner. SOU 1969: 53

11.11.5 Narkotikamissbruket Som tidigare visats består materialet främst av personer som missbrukar eller missbrukat centralstimulerande medel, vilka tagits genom intravenös injektion. 17 personer uppgav emellertid att de främst använde andra preparattyper. Av dessa dominerade morfinisterna som var 13 personer, vilka alla utom en injicerade. Absolut sett måste det således vara främst personer som missbrukat centralstimulantia, injicerat i venen, som har slutat använda narkotika. Preparattyperna skall ändå här sättas i relation till de tre grupperna slutat, ej slutat, osäkra för att se hur proportionerna är inom de olika preparattyperna. Genom variablerna missbrukstid och antal narkotikaintagningar fastställdes narkotikamissbrukets svårighetsgrad. Materialet indelas därefter i tre grupper: 6 Begränsat missbruk: 14 personer Omfattande missbruk: 15 personer Gravt missbruk: 45 personer Genom det sätt på vilket detta missbruksmått konstruerats och på grund av en allmän uppfattning om att det är svårt att sluta använda narkotika efter en lång tids missbruk kan man antaga, att det i första hand är personer vars narkotikamissbruk bedömts som »begränsat» och i viss mån även personer som haft ett »omfattande» missbruk som slutat använda narkotika. Dessa två grupper skulle i stort sett kunna motsvara tre missbruksgrupper bland amerikanska unga heroinister: tillfällighetsmissbrukare, personer som sporadiskt missbrukar narkotika och personer som under en kort tid intensivt ägnar sig åt narkotikabruk. Ungdomar med något av dessa tre missbruksmönster skulle i stor utsträckning sluta använda heroin. 7 I tabell 63 ställs narkoi X22 =7,54(2), X 2 2=5,27(1);0,0KP<0,05. X =21,43 (2), X = 17,36 (1); P < 0.001. » X 2 =4,74 (2), 0,05<P<0,1. 4 Ej signifikant skillnad. s6 X 2 =9,49 (2), 0,001<P<0,01. Se tabell 30 och kommentarerna därtill. 7 Se t. ex. Schasre, — The International Journal of the Addictions, 1, (1966), 2, — sid. 23. 2

Tabell 63. Undersökningsgrupperna i relation till preparattyp och narkotikamissbrukets svårighetsgrad.

Preparat Opiater CS Lugn./sömn. Cannabis

Slutat

Ej slutat

Osäkra

Totalt

— 25 1 —

9 15 — 1

4 17 1 1

13 57 2 2

14 6 6 26

— 4 21

— 5 18

14 15 45_

74 Svårighetsgrad

Begränsat missbruk Omfattande missbruk Gravt missbruk Totalt

tikamissbrukets svårighetsgrad i relation till de tre jämförelsegrupperna. Av de 26 personer som slutat använda narkotika hade 25 använt centralstimulantia, varav fyra tagit narkotikan oralt. Det är således 44 % av dem som främst använt centralstimulerande medel som slutat. Inte någon från opiatgruppen bedömdes ha slutat. I hela undersökningsmaterialet utgjorde opiatgruppen något mer än en sjättedel. Av gruppen ej slutat utgör de mer än en tredjedel. Samtliga personer, vars narkotikamissbruk bedömts vara begränsat, har slutat använda narkotika. Sex av gruppen »omfattande missbruk» har också upphört med att bruka narkotika. Dessa resultat överensstämmer med ovannämnda antagande om att det främst kunde förväntas vara personer med mindre gravt missbruk som slutat. Endast sex av de 45 grava missbrukarna hade vid intervjutillfället slutat använda narkotika. Skillnaderna mellan de tre undersökningsgrupperna, antingen alla tre grupperna jämförts eller gruppen slutat ställts i relation till de två andra grupperna, är signifikanta respektive högst signifikanta vad gäller preparattyp och narkotikamissbrukets svårighetsgrad. 1 Enligt dessa resultat skulle prognosen vara ganska god för intravenösa missbrukare av centralstimulerande medel, i synnerhet då missbruket ej varit alltför omfattande.

11.11.6 Anskaffning av n a r k o t i k a A v tabell 33 framgick det att 17 personer, 2 4 % 2 , huvudsakligen skaffade eller skaffat n a r k o t i k a g e n o m l ä k a r e . H u v u d p a r t e n , 47 personer, 65 %-, fick k ö p a av langare. M a n k a n således antaga att d e t i samtliga tre g r u p p e r m å s t e v a r a flest p e r s o n e r som skaffat n a r k o t i k a g e n o m langare. P å g r u n d av den debatt s o m förts i m a s s m e d i a för och e m o t legal förskrivning av n a r k o t i k a , h a r det, främst av kuriositetsskäl, undersökts o m n å g r a av d e m s o m fått n a r k o t i k a gen o m läkare h a r slutat a n v ä n d a narkotika. Bearbetning av h u r n a r k o t i k a anskaffats i de tre g r u p p e r n a h a r också gjorts på grund av det resultat som f r a m k o m i tabell 2 7 . D e t visade sig d ä r att hälften av intervjup e r s o n e r n a angav o r s a k e n till att d e använt ett visst medel mest v a r att det var lättast åtkomligt. D e t t a gällde i synnerhet person e r s o m främst missbrukat centralstimulantia. Inte någon av d e m s o m slutat

använda

narkotika har fått sådan legalt. 10 av dem som ej slutat får narkotika genom läkare och 7 i den osäkra gruppen har varit legala. I samtliga grupper är det flest personer som skaffat genom langare. I undersökningsmaterialet ingick 15 personer som varit patienter vid dr Åhströms försöksverksamhet samt en som varit s. k. 1 CS-annat: X 2 = 9 , 6 0 (2), 0 , 0 0 1 < P < 0 , 0 1 ; X 2 =6,70 (1), 0 , 0 0 1 < P < 0 , 0 1 . Svårighetsgrad (Slutat—övriga): X 2 =35,39 (2) P < 0,001. 2 n = 72

SOU 1969: 53

Tabell 64. Anskaffningssätt av narkotika i de tre undersökningsgrupperna. Slutat Langare Läkare Kamrater Läkare+langare Andra komb./annat

19 — 4 — _2 Totalt 25

Ej slutat

Osäkra

Totalt

14 5 — 5 — 24

13 7 1 — 2 23

46 12 5 5 4_ 721

1 En person som ej har slutat ville ej svara och en person som endast tagit narkotika en gång har ej tillfrågats, varför n = 7 2 .

satellitpatient där. Vid intervjutillfället fick sju av dessa narkotika legalt vid specialpolikliniken vid Rålambshovs sjukhus och två fick av andra läkare. En person, som fortfarande använde narkotika, köpte av langare. De återstående sex personerna bedömdes som osäkra. En av dessa hade under de senaste 30 dagarna före intervjun fått metadon under en avvänjningskur på sjukhus. Två personer som ej varit patienter hos dr Åhström sade sig få narkotika genom läkare. En av dem vistades vid intervjutillfället på sjukhus och fick där metadon. När han en kort tid före intervjun hade varit utskriven från sjukhuset, hade han missbrukat narkotika mycket. Han tillhör gruppen ej slutat. Den andra fick hibernal av läkare och har bedömts som osäker. Det föreligger en klar skillnad mellan dem som slutat och de två andra grupperna vad gäller förekomst av legala missbrukare. 1 Det vore emellertid förhastat att av detta resultat dra slutsatsen att det skulle vara den legala narkotikatilldelningen i sig själv som orsakar denna skillnad. Med anledning av att det är personer som missbrukat centralstimulerande medel i mindre omfattning som slutat, är det troligt att det är de bakomliggande variablerna preparattyp och svårighetsgrad som kan förklara denna skillnad mellan dem som slutat och övriga grupper. Bland dem som fått narkotika legalt var det endast fyra som mest missbrukat centralstimulerande medel. Resten var opiatmissbrukare. Det har i tabell 40 visats att alla opiatmissbrukare utom en har bedömts som grava missbrukare. Dock måste man SOU 1969: 53

efter denna förklaring av resultatet i tabell 64 vara öppen för frågan om de legala narkotikamissbrukarna fått narkotika av läkare på grund av sin svåra narkomani eller om de blivit svåra narkotikamissbrukare på grund av att de fått narkotika legalt. 2 11.11.7 Attityder till narkotika Att de personer som redan slutat haft en negativ grundinställning till sitt narkotikamissbruk kan man förutsätta. Enligt socialpsykologiska teorier strävar nämligen varje individ efter ett organiserat system av integrerade attityder samt att hålla detta system intakt. De attityder som gjort personerna benägna att använda narkotika skulle således ha stått i strid med det samlade attitydsystemet och narkotikamissbruket rubbat jämvikten i beteendemönstret. Av denna anledning skulle dessa personer ha varit motiverade till att sluta använda narkotika. I enlighet med detta resonemang skulle därför undersökningsgrupperna skilja sig åt ifråga om attityder till narkotika. Här har försök gjorts att undersöka om så är fallet. Som tidigare nämnts i motsvarande deskriptiva avsnitt har ingen attitydundersökning i vedertagen bemärkelse utförts. Det har endast ställts vissa frågor som avsett att mäta inställningen till narkotikamissbruket samt till hur detta har påverkat vissa funktioner och tillstånd. 1 X2 = 9,92 (1), 0,001 < P < 0,01. X2 = 12,66 (2),2 0,001 < P < 0,01. Denna fråga penetreras i Jakob Lindbergs undersökningsrapport angående försöksverksamheten med legal förskrivning, SOU 1969: 53, sid. 345.

Tabell 65. Inställning till att sluta använda narkotika i grupperna ej slutat och osäkra. Ej slutat Osäkra Totalt Vill sluta Vill ej sluta Vet ej, annat Totalt

161 7 _2 25

202 1 2 23

36 8 4_ 48

1 En vill sluta om det inte skulle förorsaka något besvär. 2 Två vill sluta om det inte skulle förorsaka något besvär, och åtta anser sig redan ha slutat.

Redan det faktum att 35 % av undersökningsmaterialet har slutat använda narkotika skulle motsäga den vanliga uppfattningen att narkotikamissbrukare i allmänhet saknar motivation för att botas från sitt narkotikaberoende. För att undersöka hur motivationen till att sluta var hos de personer som vid intervjutillfället fortfarande använde narkotika eller som bedömdes som s. k. »osäkra fall», tillfrågades dessa om de ville sluta använda narkotika och varför de i så fall ville sluta. Personer som hade slutat tillfrågades om varför de hade slutat. Tabellerna 65 och 66 visar resultaten. Det är tydligt att de flesta personerna vill sluta använda narkotika, även om man här måste ta hänsyn till en allmän tendens hos intervjupersoner att svara så att svaret skall tillfredsställa intervjuaren. Endast åtta personer av 48, en sjättedel, har uppgivit att de ej vill sluta använda narkotika. Då Tabell 66. Orsaker till att man har slutat/vill sluta. Slutat Ej slutat Osäkra Totalt Vill ej sluta, annat 2 Hälsoskäl 12 Soc. + 1/ekon. skäl 8 Rädd bli narkoman, meningslöst, dyl. 4 Totalt 26

10 1

3 4

15 17

4 25

5 23

13 74

det gäller orsakerna till att de vill sluta eller har slutat använda narkotika är hälsoskäl dominerande för dem som redan slutat till skillnad från de andra grupperna. Tre av de fyra i gruppen osäkra, som angett hälsoskäl, anser sig ha slutat. Dessa resultat skulle tyda på att det inte föreligger några avgörande skillnader vad gäller motivation till att sluta med narkotikamissbruk mellan dem som slutat och de andra undersökningspersonerna. En faktisk händelse, försämrat hälsotillstånd, tycks ha haft betydelse för att intervjupersonerna bestämt sig för att sluta använda narkotika. I den osäkra gruppen försökte de flesta, mer eller mindre frivilligt, vänja sig av med sina narkotikaintagningar vid intervjutillfället. Av dem som fortfarande regelbundet använde narkotiska preparat hade nio personer vid ett eller flera tillfällen försökt sluta. Som framgick i motsvarande kapitel i den deskriptiva delen tillfrågades samtliga intervjupersoner om de vid något tillfälle sökt hjälp av någon läkare, vid någon social institution eller av någon annan person för att försöka sluta med narkotikan. Svaren har jämförts efter undersökningsgrupp i tabell 67. Det är något färre personer bland dem som slutat än i de två andra grupperna som sökt hjälp för att bli botade från narkotikamissbruket. Dock föreligger ingen skillnad av betydelse mellan grupperna. Tabell 68 visar vilken typ av vård intervjupersonerna i de tre grupperna erhöll. Sex personer hade ej sökt läkare. Endast en person i gruppen slutat blev föremål för sluten psykiatrisk vård. Motsvarande antal bland de övriga intervjupersonerna är 12. 1 Dessa två tabeller visar att de personer som slutat ej har gjort det på grund av att de varit mer benägna att söka hjälp eller att de erhållit psykiatrisk vård i större utsträckning än övriga intervjupersoner. Det har tidigare visats att betydligt fler av intervjupersonerna har en negativ än en positiv inställning till narkotikans inverkan

1 Denna kategori inbegriper också skäl som syftar på förhållande till samlevnadspartnar eller familj samt rädsla för samhälleliga ingripanden.

1 Sluten — öppen psykiatrisk vård: Fischers sannolikhet = 0,0549 > 0,05 (5 %)

SOU 1969: 53

Tabell 67. Personer som sökt hjälp efter undersökningsgrupp.

Sökt hjälp Ej sökt hjälp Totalt 1

Slutat

Ej slutat

Osäkra

Totalt

9 17 26

13 12 25

12 11 23

341 40 74

Varav 28 hos läkare.

på vissa väsentliga tillstånd och funktioner. 2 Det är således ett resultat som överensstämmer med vad som framkommit i detta avsnitt angående intervjupersonernas attityder till att sluta med sitt narkotikamissbruk. Man skulle kunna antaga, att de personer som slutat skiljer sig från övriga då det gäller mer specifika attityder till narkotika. Denna grupp borde vara mer negativ i sina bedömningar. Deras attityder till narkotika i olika sammanhang skulle således ej strida mot deras allmänna negativa attityd till narkotikamissbruk. Personer som ej slutat kan däremot tänkas ha positiva attityder till narkotika i vissa sammanhang, vilket således skulle betyda att dessa attityder ej är integrerade i deras allmänna inställning att de vill sluta använda narkotika. Denna brist pä enhetlighet i attityderna skulle kunna vara av betydelse för att de inte har slutat använda narkotika. Tabell 69 skall visa om detta resonemang har giltighet. Vad gäller attityder till narkotikaanvändnings inverkan på arbetsförmåga, psykiska besvär och somatiskt hälsotillstånd föreligger ingen skillnad mellan personer som slutat och övriga. Ifråga om inverkan på intervjupersonernas personlighet och utformningen av deras tillvaro finns däremot skillnader att ta fasta på. Personer som slutat är mindre negativa och ger oftare indifferenta svar än övriga intervjupersoner. 3 Det-

ta har förmodligen sin förklaring i att många av dem som slutat har använt narkotika så kort tid att de ej kunnat iakttaga någon förändring i personlighet eller miljö på grund av narkotikamissbruket. Som tidigare visats är det få personer som anser att narkotikan har haft en positiv inverkan på de områden som här undersökts. Sammanfattning Efter denna ytliga undersökning av intervjupersonernas motivation till att sluta använda narkotika och deras åsikter om narkotikans inverkan på arbetsförmåga, psykiska besvär, somatiskt hälsotillstånd, personlighet och tillvaron har det inte framkommit några skillnader mellan undersökningsgrupperna, som skulle tyda på att personer som slutat använda narkotika skulle ha andra attityder till narkotika än personer som ej slutat. Det måste således vara andra faktorer än skillnader i attityder till narkotika och motivation till att sluta som varit avgörande för att vissa personer upphört med sitt narkotikamissbruk medan andra fortsatt. Det är känt att det är svårt att utifrån personers attityder till ett fenomen, som är accepterat i en viss grupp, förutsäga deras 2 8

Se tabell 40 och 241. Personlighet: X =5,31 (2), 0,05<P<0,1. Tillvaron: X 2 =8,09 (1), 0,01<P<0,05.

Tabell 68. Antal personer i de tre undersökningsgrupperna som fick olika typer av vård för att sluta med narkotikamissbruket. Slutat Öppen psyk. vård Sluten psyk. vård Både öppen och sluten vård Annat Totalt SOU 1969: 53

Ej slutat

Osäkra

Totalt

3 4 3 3

6 2 3 1

15 7 6 6

Tabell 69. Åsikter i grupperna slutat, ej slutat, osäkra om narkotikans inverkan på olika funktioner och tillstånd. Slutat

Ej slutat

Osäkra

Totalt

7 3 15

7 7 11

6 3 14

20 13 40

25 1

73 1

122 2 11

7' 7 10

74 3 13

26 12 34

25 1

24 6

72 5

12 1 12

37 1 35

25 1

14 5 6

8 6 11

6 6 11

28 17 28

25 1

73 1

Tillvaron Indifferenta Positiva Negativa

15 3 7

9 16

7 2 14

31 5 37

Totalt

25 1

7 3 i

Arbetsförmåga Indifferenta Positiva Negativa Totalt Psykiska besvär Indifferenta Positiva Negativa Totalt Somatiskt tillstånd Indifferenta Positiva Negativa Totalt Personligheten Indifferenta Positiva Negativa Totalt

En person som endast tagit narkotika en gång har ej tillfrågats. En person har uppgett att han aldrig haft psykiska besvär. Fyra har uppgett att de aldrig haft psykiska besvär. Två har uppgett att de aldrig haft psykiska besvär. En ville inte besvara frågan. beteende i detta avseende. 1 I detta fall är det alltså frågan om fenomenet narkotikamissbruk och gruppen narkotikamissbrukare. Om en narkotikamissbrukare har negativ attityd till narkotika, kan man därför inte förutsätta att han skall sluta använda narkotika. 11.11.8 Hälsotillstånd Frågeställningen i detta avsnitt är om personer som slutat använda narkotika under uppföljningstiden skiljer sig från övriga ifråga om hälsotillståndet under denna tid, om upphörande av narkotikamissbruk åstadkommer en förändring i hälsotillståndet samt om det föreligger en skillnad i fråga

om psykiskt hälsotillstånd mellan personer som slutat använda narkotika och de övriga undersökningspersonerna. Några data om det faktiska hälsotillståndet vid intervjutillfället har, som tidigare nämnts, ej sammanställts. Här skall därför endast data från de allmänna försäkringskassorna och intervjun behandlas. Tabell 70 och 71 visar relationerna mellan jämförelsegrupperna och sjukdomskategori samt den sammanlagda sjukskrivningstiden för tre år efter utskrivningen från Roslagstulls sjukhus. 2 Några nämnvärda skillnader mellan jämförelsegrupperna föreligger ej vare sig i frå1 2

Se t. ex. Allardt et al., 1967, sid. 260- -261. Se avsnitt 7.4. SOU 1969: 53

Tabell 70. Psykiska/somatiska sjukdomsdiagnoser under tiden 1964—1967 i relation till undersökningsgrupp. Slutat Ej sjukskriven 1 Ej sjukskriven sedan gulsoten — End. som sjd. 13 End. psyk. sjd. — Både som. och psyk. sjd. 12 Totalt ~26~ ga om psykiska respektive somatiska sjukdomar eller sjukskrivningstid. Det finns emellertid en tendens till skillnad mellan de personer som slutat och de övriga i båda tabellerna. Fler personer i gruppen slutat har varit sjukskrivna för endast somatiska åkommor än i de två andra grupperna. Och fler personer i den förstnämnda gruppen har varit sjukskrivna kortare tid under den undersökta tidsperioden än vad som är fallet för personer som tillhör grupperna ej slutat eller osäkra. I intervjun uppgav 49 personer att de sökt läkare för psykiska besvär under uppföljningstiden. Av dessa var det dock sju personer som sade sig ej ha kontaktat psykiater på grund av psykiska besvär utan endast för att få narkotika legalt. De flesta av

Ej slutat

Osäkra

Totalt

1 1 7 1 15

2 5 1 15

2 3 25 2 42

dessa sju personer företedde vid intervjun påtagliga psykiska störningar, varför de i tabell 72 ej frånräknats. Hälften av dem som slutat har sökt läkare för nervösa besvär under uppföljningstiden. I grupperna ej slutat och osäkra sammantagna är andelen tre fjärdedelar. Skillnaden mellan dem som slutat och övriga är således ganska framträdande 1 och stöder den tendens som framkom i tabell 70. Av de personer som förts till gruppen slutat är det sex personer som slutat använda narkotika först 1967. Dock har det endast gällt mycket kort tid i början av året som missbruk i dessa fall ägt rum. Någon korrigering för dessa fall har därför inte 1

X 2 =3,66 (1), 0,05<P<0,1.

Tabell 71. Sammanlagd sjukskrivningstid under tiden 1964—1967 i relation till undersökningsgrupp. Ej slutat

Slutat Ej sjukskriven < 2 mån. 3—6 mån. 7—12 mån. 13—24 mån. 2—3 år

1 8 11 4 2

Osäkra

Totalt

7 6 6 4

2 22 25 13 11 1

— Totalt

25 Tabell 72. Antal personer som sökt läkare för psykiska besvär under uppföljningstiden relation till undersökningsgrupp.

Ja Nej Totalt

SOL" 1969: 53

Slutat

Ej slutat

Osäkra

Totalt

13 13

20 5

16 7

49 25

Tabell 73. Psykiska/somatiska sjukdomsdiagnoser under tiden den 1/1—1/7 1967 i relation till undersökningsgrupp. Slutat Ej sjukskriven 12 Endast som. sjd. 8 Endast psyk. sjd. 1 Både som. och psyk. sjd. 5_ Totalt 26 gjorts i den bearbetning, vars resultat framställs i tabellerna 73 och 74 och som undersöker om jämförelsegrupperna skiljer sig åt ifråga om sjukdomstyp, somatisk eller psykisk, och sjukskrivningstid under det första halvåret 1967. Enligt tabellerna 73 och 74 finns det inte heller någon skillnad mellan personer som slutat och personer som fortfarande använder narkotika i fråga om sjukskrivning under första halvåret 1967. Resultatet i tabell 73 och 74 kan dock tänkas ha påverkats av att det var mycket färre individer som hade arbete vid intervjutillfället i grupperna ej slutat och osäkra än i gruppen slutat. Det är troligt att personer utan arbete ej har samma benägenhet att sjukskriva sig vid sjukdom som de som har arbete. Man bör alltså vara försiktig med att tolka resultaten i dessa tabeller så att upphörande av narkotikamissbruk ej skulle ha någon inverkan på hälsotillståndet. Att narkotikamissbruket i många fall har påverkat det psykiska hälsotillståndet i negativ riktning har verifierats dels av intervjupersonerna själva och dels vid bearbetning av sjukskrivningsdata i fråga om förekomst av psykiska sjukdomsdiagnoser före och efter narkotikamissbrukets början. 1

Ej slutat

Osäkra

Totalt

5 3 3

14 2 5 2

40 15

9 10

Här skall materialet bearbetas för att se om undersökningsgrupperna skiljer sig åt dels i fråga om förekomst av psykiska besvär enligt uppgifter i intervjun och anteckningar i försäkringskassornas register och dels om det föreligger någon skillnad mellan grupperna vad gäller tidpunkten för uppkomsten av de psykiska besvären avseende tiden före respektive efter narkotikamissbrukets början. Slutligen skall också en jämförelse göras mellan grupperna för situationen under 1967. Generell förekomst av psykiska besvär i de tre jämförelsegrupperna redovisas i tabell 75 och 76. Den förstnämnda gäller uppgifter om sjukskrivning på grund av psykisk sjukdom och den andra är intervjupersonernas egna uppgifter om psykiska besvär i intervjun. Enligt försäkringskassornas register är det något fler personer i de två grupperna ej slutat och osäkra som varit psykiskt sjuka än i den grupp som slutat. 2 I tabell 76 framträder däremot inga skillnader att tala om. Då detta undersökningsmaterial huvudsakligen består av missbrukare av central1

Se tabellerna 19 och 40 samt avsnitt 7.4. i X 2 =4,79 (2), 0,05<P<0,1. X2 = 3,63 (1), 0,05 < P < 0,1.

Tabell 74. Sammanlagd sjukskrivningstid under tiden den 1/1—1/7 1967 i relation till undersökningsgrupp.

Ej sjukskriven 1—7 dagar 1—4 veckor 1—2 mån. 3—4 mån. 5—6 mån.

334 Slutat

Ej slutat

Osäkra

Totalt

12 4 3 5

14 2 3 3 2 1 ~25~

40 6 8 10 5 5 ~7Ä~

—

2 Totalt 26

2 2 3 2

~2T

SOU 1969: 53

Tabell 75. Sjukskrivning för psykisk sjukdom i relation till undersökningsgrupp.

Ja Nej Totalt

Slutat

Ej slutat

Osäkra

Totalt

15 11 26

20 5 25

19 4 23

54 20 74

stimulerande medel, skulle man kunna tänka sig att man i stort sett kan bortse från det fysiska beroendet som en orsak till fortsatt narkotikamissbruk. I stället kan man antaga, att psykologiska faktorer har stor betydelse för om en person lyckas sluta använda narkotika eller ej. I tabellerna 70, 72, 73, 75 och 76 har visats att någon väsentlig skillnad mellan grupperna ej föreligger i fråga om förekomst av psykiska besvär. Dessa tabeller skildrar emellertid inte om personerna hade psykiska besvär, innan de började använda narkotika. Man skulle kunna vänta sig att personer som haft psykiska besvär före narkotikamissbrukets början fortsätter att använda narkotika i större utsträckning än personer för vilka psykiska besvär ej varit en primär faktor. Vidare skulle man i konsekvens härmed tro, att personer som kommit till rätta med sitt narkotikamissbruk ej längre skulle ha psykiska besvär i samma omfattning som personer som fortfarande använder narkotika eller i synnerhet som personer vilka försöker sluta använda narkotika. Om dessa båda antaganden får stöd i detta material undersöks i tabellerna 77 och 78, vars data intervjupersonerna själva lämnat i intervjun. Det är fler personer bland dem som slu-

tat än bland de övriga undersökningspersonerna som haft psykiska besvär före narkotikadebuten. 1 Detta resultat skulle således strida mot antagandet att personer som haft psykiska besvär, innan de började använda narkotika, skulle ha svårare för att sluta använda narkotika än personer som ej haft dylika besvär före narkotikamissbrukets början. I tabell 78 anges inom parentes antalet personer efter korrigering för dem som varit sjukskrivna för psykiska besvär under 1967 eller som vid intervjutillfället gick hos psykiater. Denna tabell uppvisar ett resultat som helt går i linje med antagandet att personer som slutat använda narkotika ej längre har psykiska besvär i samma omfattning som personer som ej lyckats sluta. Skillnaderna mellan grupperna är signifikanta både när man jämför de tre grupperna sinsemellan och då man jämför gruppen slutat med de två andra grupperna sammanslagna. Skillnaderna kvarstår också oförändrade då man korrigerar siffrorna efter uppgifterna om sjukskrivning för psykisk sjukdom. 2 Detta resultat skulle således strida mot det som 1 2

X 2 =4,36 (1) 0,01 < P < 0 , 0 5 . Sannolikheten är i samtliga fall vid X2prövning mindre än 1 %.

Tabell 76. Psykiska besvär i relation till undersökningsgrupp. Slutat Inga besvär Besvär, ej sökt läkare Sökt läkare, ej sjukhusvård Vårdats på psyk. klin./ mentalsjh.

Ej slutat

Osäkra

Totalt

I1 5 8

22 6 4

7 16 20

11 25

74 Totalt 26 Denne person har aldrig varit sjukskriven för psykisk sjukdom. Vid intervjun gav han ett intryck av att vara psykiskt sjuk med tydliga förföljelseidéer och hallucinationer. Han erhåller narkotika legalt av psykiater. 2 En av dessa personer har varit sjukskriven för psykisk sjukdom. 1

SOU 1969: 53

Tabell 77. Debut av psykiska besvär före eller efter narkotikamissbrukets början i relation till undersökningsgrupp. Ej slutat

Osäkra

Totalt

Börjat före narkotikadebuten 16 Börjat efter narkotikadebuten _6 Totalt 22

11 13 24

8 13 21

35 32_ 67

framkom vid undersökningen av sjukskrivningsdata för första halvåret 1967. Med beaktande av de felkällor man måste räkna med för data från allmänna försäkringskassor är det troligt att intervjupersonernas uppgifter är mer reliabla än registerdata. 1

straffregister. Vilken betydelse eller inverkan narkotikamissbruket haft härför kunde däremot inte fastslås vid bearbetningen av data från ovan nämnda register. Enligt intervjupersonernas egna uppgifter har två tredjedelar minskat sin alkoholkonsumtion, vilket i mer än hälften av fallen skulle ha berott på att de i stället använder narkotika. Det antas av alkohol- och narkotikaforskare att det i stort sett är samma faktorer som disponerar för alkohol- respektive narkotikamissbruk. Detta lär emellertid i första hand gälla barbiturat- och opiatmissbrukare. 2 Några undersökningar som gäller korrelationen mellan missbruk av centralstimulantia och missbruk av alkohol är ej kända. Om man förutsätter, att missbrukare av centralstimulerande medel ej skiljer sig från andra missbrukare i fråga om disponerande faktorer, skulle man kunna antaga, att personer som ej har eller har haft alkoholproblem skulle ha lättare för att sluta använda narkotika än personer med dylika problem. Berusningsbenägenheten skulle således ej vara lika utpräglad bland dem som slutat använda narkotika som bland dem som ej slutat. Med de data som finns tillgängliga kan detta antagande endast prövas på ett ytligt sätt genom att jämföra förekomsten av nykterhetsanmärkningar i de tre undersökningsgrupperna. Då alla utom tre av dem, som förekommer i kontroll-

Slutat

Sammanfattning Det föreligger ej några skillnader mellan personer som slutat och övriga i fråga om sjukskrivning under uppföljningstiden. Om upphörandet av narkotikamissbruket åstadkommit en förändring i hälsotillståndet generellt går ej att uttala sig om. Man torde dock kunna konstatera, att det i fråga om psykiskt hälsotillstånd inträtt en förbättring för dem som slutat använda narkotika. Generellt sett föreligger dock ingen skillnad av betydelse i fråga om förekomst av psykiska besvär mellan de tre undersökningsgrupperna. Narkotikamissbruket tycks ej ha påverkat de nervösa besvären i så hög grad hos dem som slutat använda narkotika som hos övriga intervjupersoner. Detta kan bero på att de som slutat i allmänhet missbrukat narkotika i mindre omfattning och under kortare tid än de som ej slutat.

11.11.9 Alkoholbruk Tidigare har konstaterats att ca tre fjärdedelar av undersökningsmaterialet har någon form av nykterhetsanmärkning i nykterhetsnämndsregister eller i kontrollstyrelsens

1 Se reservationerna under tabellerna 73 och 74.

2 Kolb, 1962, sid. 43. Retterstöl, 1967, sid. 79.

Tabell 78. Läkarbesök under 1967 för psykiska besvär i relation till undersökningsgrupp. Slutat Sökt 1967 Ej sökt 1967

5 12 Totalt 17

Ej slutat 13(16) 6(5) 19 (21)

Osäkra 12(13) 3 15(16)

Totalt 30(34) 21 (20) 51 (54) SOU 1969: 53

Tabell 79. Nykterhetsnämndskontakter i de tre undersökningsgrupperna.

Ej känd i Nn Känd av Nn Undersökning Åtgärder

Slutat

Ej slutat

Osäkra

Totalt

9 3 7 6 25

6 9 7 1

20 26 15 13

14 Totalt

1 6 26

styrelsens straffregister, också förekommer i något nykterhetsnämndsregister, har det ansetts tillfyllest att jämföra undersökningsgrupperna vad gäller kontakter med nykterhetsnämnd. Något stöd för ovannämnda antagande, att personer som inte har haft alkoholproblem skulle ha slutat i större utsträckning än personer med alkoholproblem ger inte tabell 79. Det är tvärtom något fler bland dem som ej slutat som ej är kända av någon nykterhetsnämnd. Samtliga dessa nio personer är, som tidigare nämnts, opiatmissbrukare. 1 Då det ej föreligger någon direkt skillnad i fråga om förekomsten av nykterhetsnämndsåtgärder eller -anteckningar mellan dem som slutat och övriga intervjupersoner, skulle man kunna antaga, att personer som slutat använda narkotika i stället börjat använda mer alkohol. Detta skall undersökas dels genom förekomst av anteckningar i nykterhetsnämndsregister och kontrollstyrelsens straffregister under första halvåret 19672 och dels genom intervjusvaren vad gäller alkoholvanor och deras eventuella förändring. I fråga om nykterhetsanmärkningar finns ej heller för den sista tiden någon skillnad mellan grupperna. Tabellerna 81 och 82 visar ett mera

frekvent respektive ökat alkoholbruk bland de personer som slutat använda narkotika än bland övriga undersökningspersoner 3 . Fler personer bland dem som ej slutat med narkotika än bland övriga använder ej alkohol 4 . Sammanfattning Efter denna summariska undersökning av de tre undersökningsgruppernas alkoholsituation kan konstateras att några skillnader ej föreligger mellan personer som slutat använda narkotika och övriga i fråga om nykterhetsanmärkningar, vare sig generellt eller sista tiden. Enligt intervjupersonernas egna uppgifter om sina alkoholvanor föreligger det emellertid ett negativt samband mellan alkohol- och narkotikabruk. Upphörande av narkotikamissbruk skulle medföra ökat alkoholbruk enligt denna bearbetning. Det nämnda antagandet, att personer som lyckats sluta med narkotika skulle vara mindre berusningsbenägna än narkotika1

Se tabell 51. Angående invändningar mot valet av tidsperiod se avsnitt 8 »Hälsotillstånd» 8 Tabell 81: X 2 =ll,79 (6), 0,05<P<0,1. X 2 =8,62 (3), 0,01 <P<0,05. Tabell 82: X 2 = 10,87 (2), 0,001 < P < 0,01. X 2 = 12,00 (4) 0,01<P<0,05. 4 Fischers sannol. = 0,0250<0,05 (5 %). 2

Tabell 80. Förekomst av nykterhetsanmärkningar under tiden den 1/1—1/7 1967 i de tre undersökningsgrupperna.

Anteckn. 1967 Ej anteckn. 1967 Totalt SOU 1969: 53

22—914398

Slutat

Ej slutat

Osäkra

Totalt

4 22 26

2 23

2 21

8 66

74 337

Tabell 81. Alkoholbruksfrekvens i de tre undersökningsgrupperna. Ej slutat ~6 9 8 _2 25

Slutat Använder ej < 1 g/mån. 2—4 ggr/mån. > 1 g/veckan

13 '_ Totalt

missbrukare som ej slutat, finner inte stöd i detta material.

11.11.10 Kriminalitet Bearbetningen av registerdata i DEL I visade att nästan samtliga individer i undersökningsmaterialet var registrerade för kriminella handlingar. Generellt kan man därför antaga att majoriteten i de tre undersökningsgrupperna har klassats som kriminella. Det gick ej att fastställa huruvida det i allmänhet var kriminaliteten som föregått narkotikamissbruket eller tvärtom. Man kan ej heller uttala sig om huruvida någon annan typ av samband föreligger mellan de två fenomenen, utan endast att undersökningspersonerna uppvisat båda typerna av beteenden. Med ledning av de tidigare presenterade resultaten kan man således inte utforma några hypoteser om eventuella skillnader mellan undersökningsgrupperna i fråga om kriminalitetsregistreringar. Här nedan jämförs grupperna dels i fråga om förekomst av kriminalitetsregistreringar generellt och dels för 1967. Det sistnämnda för att se om upphörandet av narkotikamissbruket har medfört nedgång i kriminaliteten. På ett ofullständigt och indirekt sätt prövas därmed narkotikamissbrukets inver-

Osäkra 2 8 10 3 23

Totalt 8 23 31 12 74

kan på kriminaliteten. Det föreligger enligt tabell 83 inte någon skillnad mellan undersökningsgrupperna i fråga om antalet personer som klassats som kriminella. Det finns dock färre personer i kriminalregistret bland dem som slutat använda narkotika än i de två andra grupperna 1 . De personer som slutat använda narkotika är således mindre kriminellt belastade än de övriga.. Det framgår av tabell 84 att personer som slutat använda narkotika har blivit mindre registrerade för brottslighet under 1967 än övriga undersökningspersoner 2 . Teorin om att kriminalitet är en av narkotikamissbrukets konsekvenser får således stöd i detta resultat. Då man slutat med narkotika har man i allmänhet slutat att begå kriminella handlingar. Som nämndes i avsnitt 7.1.4 i DEL I bör man emellertid vara ytterst försiktig med att dra några kausala slutsatser av dessa resultat. Bakomliggande eller mellankommande variabler har ej kontrollerats. Vid undersökning av kriminalitetsanmärkningar före respektive efter narkotikadebuten framkom inga skillnader mellan grupperna. 1

Fischers sannolikhet=0,042<0,05 (5 %). » X 2 =6,29 (1), 0,01<P<0,05.

Tabell 82. Alkoholvanornas förändring i de tre undersökningsgrupperna. Slutat Oförändrat Minskat Ökat 1

3 15 _8 Totalt 26

Ej slutat

Osäkra

Totalt

51 18 2 25

7 16 — 23

151 49 10_ 74

Varav två aldrig använt alkohol.

338 SOU 1969: 53

Tabell 83. Kriminalitet i de tre grupperna slutat, ej slutat, osäkra. Slutat

Ej slutat

Osäkra

Totalt

Ingen krim. End. polisreg. Åtgärd av bvn enl. §§ 22/25 Krim.reg.

3 1 4 18

1 2 22

1 1 1 20

5 4 5 60

Antal domar Ingen dom 1—2 domar 3—4 domar 5 el. fler domar

8 10 4 4

3 8 6 8

3 8 6 6

14 26 16 18

Påföljdstyper Inget straff Kriminalvård i fril iet/ssk vård Frihetsstraff

8 5 13

3 9 13

3 5 15

14 19 41

Totalt

74 Sammanfattning Denna ytliga jämförelse mellan registrerad brottslighet hos de personer som slutat använda narkotika och övriga intervjupersoner har visat att det förmodligen inte funnits någon skillnad mellan grupperna från början. Det är dock färre personer bland dem som slutat som förekommer i kriminalregister än bland de andra undersökningspersonerna. Upphörandet av narkotikamissbruket har medfört en minskning i kriminalitetsregistreringen. 11.12 Efterundersökning

i mars 1969

I mars 1969 företogs en summarisk efterundersökning för att pröva validiteten i undersökningsresultaten vad gäller fördelningen på grupperna "slutat", "ej slutat" och "osäkra". Kriterierna för denna klassificering var, som tidigare nämnts, ej valda

utifrån någon speciell teori eller med stöd av tidigare empiriska undersökningar. Då intervjuundersökningen pågick under tiden den 4 / 9 1967-1/2 1968, varierade uppföljningstiden vid denna efterundersökning från 13 till 18 månader. Upplysningar om intervjupersonernas narkotikasituation införskaffades på följande sätt:

Antal personer Telefonkontakt 29 Personligt sammanträffande 6 Telefonkontakt med anhöriga 7 Telefonkontakt med myndigheter 14 Intervjuundersökningen av f. d. »legala» narkotikamissbrukare 1 12 Uppgift saknas 6 Totalt 1

74 Jakob Lindberg: SOU 1969:53.

Tabell 84. Anteckningar i kriminalregistret eller kriminalpolisens i Stockholm register under 1967 i relation till undersökningsgrupp 1 .

Ej i ngt reg. End. i pol. reg. End. krim.reg. Båda reg. Totalt

1 Slutat

Ej slutat

19 3 4

10 3 2 10

25 För polisregistret finns dock bara anteckningar till den 1/10 1967.

SOU 1969: 53

Osäkra

Totalt 38 10 12 14

Tabell 85. Fördelningen på de tre grupperna »slutat», »ej slutat», »osäkra» vid intervjutillfället och i mars 1969. Intervjutillfället Mars 1969

Slutat

Ej »lutat

Osäkra

Totalt

Slutat Ej slutat Osäkra

21 1 1

18 4

10 5 6

31 24 11

66 Totalt

Undersökningspersonerna indelades i grupperna "slutat", "ej slutat", och "osäkra" efter samma kriterier som användes vid intervjuundersökningen. 1 Dock har samtliga personer som i mars 1969 vistades på anstalt bedömts som "ej slutat" om de knarkat före intagningen eller under permission vid något tillfälle sedan intervjun gjordes. Fem personer har på detta sätt klassats som "ej slutat" på grund av att det ej är känt om de använder narkotika på anstalten eller hur lång tid som förflutit sedan de använde narkotika. I ett fall antog en skyddskonsulent att en person ej använt narkotika vare sig under anstaltstiden eller efter frigivningen. Denne person har bedömts som "osäker", då han varit frigiven endast en kort tid.

hade 1967 klassificerats som »slutat» och den andre personen som »ej slutat». Det totala antalet för vilket jämförelse kan göras vid de två undersökningstillfällena är således 66. På grund av vad tabellen i övrigt visar finns det ingen anledning att antaga att detta bortfall snedvrider resultatet, åtminstone inte i positiv riktning. Det föreligger ett högst signifikant samband mellan fördelningen på grupperna »slutat» och »ej slutat» vid de två undersökningstillfällena.2 I den »osäkra» gruppen har dock en icke oväsentlig förändring skett. Denna grupp visar en positiv utveckling. Tio av dessa personer, nästan hälften, har vid efterundersökningen 1969 slutat använda narkotika, medan fem bedömts som »ej slutat». Sex är fortfarande »osäkra».

I tabell 85 har undersökningsresultaten vid intervjuundersökningen och vid efterundersökningen satts i relation till varandra. Bortfallet, sex personer, fördelar sig lika på de tre grupperna vid intervjutillfället. En person hade avlidit genom olyckshändelse och en vårdas sedan ett år på sjukhus efter en bilolycka. Den förstnämnde

Kriterierna har således visat sig vara användbara och resultaten hållbara. Med hänsyn till den positiva utvecklingen för de personer som bedömts som »osäkra» vid intervjutillfället skulle man eventuellt kunna säga att kriterierna på »slutat» varit 1 Se 1 »Materialets indelning i grupper» i X 2 =43,76(4), P < 0,001.

Tabell 86. Undersökningsgrupperna vid efterundersökningen 1969 i relation till preparattyp och narkotikamissbrukets svårighetsgrad. Slutat

Ej slutat

Osäkra

Uppgift saknas Totalt

Preparat typ Opiater CS Lugn. /sömn. Cannabis

2 27 1 1

6 17

4 6 1

1 7

Svårighetsgrad Begränsat missb ruk Omfattande mis sbruk Gravt missbruk

10 9 12

1 5 18

1 1 9

2 6

14 15 45

Totalt

—

13 57 2 2

SOU 1969: 53

onödigt stränga. Med tanke på de bristfälliga kunskaperna och därmed undersökningsmetoderna på detta område skulle dock resultaten bli alltför otillförlitliga, om man vid undersökningar av det här slaget endast använde kategorierna »slutat» och »ej slutat». Tidigare har visats att det främst var personer som missbrukat centralstimulerande medel, oftast i begränsad omfattning, som slutat använda narkotika. Inte någon av dem som främst missbrukat opiater hade klassats som »slutat». I tabell 86 sätts de nu erhållna grupperna i relation till preparattyp och narkotikamissbrukets svårighetsgrad på samma sätt som i tabell 63. Två opiatmissbrukare som 1967 bedömdes som osäkra har 1969 helt upphört med att använda narkotika. I båda fallen har sammanträffanden ägt rum med både intervjupersonerna och anhöriga. Nästan hälften av personerna som främst använt centralstimulantia, 27 av 57, eller två fler än 1967, har nu slutat använda narkotika. Samtliga 14 personer som 1967 bedömdes ha använt narkotika i begränsad 1 omfattning klassades då som »slutat». Denna grupp har 1969 minskats till 10. För en saknas uppgift och en har avlidit. 21 personer, mot 12 1967, med omfattande 1 eller gravt 1 missbruk har nu slutat använda narkotika. Mer än en fjärdedel av dem som klassats som grava missbrukare har nu bedömts som »slutat».

11.12.1 Sammanfattning Denna efterundersökning har således visat att de använda kriterierna för »slutat använda narkotika» är brukbara då man skall bedöma om en person slutat missbruka narkotika. Det främsta resultatet är dock, efter konstaterandet av undersökningsresultatens validitet, att man kan fastställa att 26 personer, 35 % av 74, hade slutat använda narkotika efter en uppföljningstid av i genomsnitt 3-3V2 år och att 31 personer, 47 % av 66, hade slutat efter 472-5 års uppföljningstid. För personer som främst SOU 1969: 53

missbrukat centralstimulerande medel är motsvarande procenttal 44 respektive 47 (n = 57). 11.13 Sammanfattning och dess resultat

undersökningen

Denna undersökning bör betraktas som en pilotstudie av hur narkotikamissbruk förlöper under en viss tidsperiod och hur det påverkar den sociala situationen i olika avseenden. Valet av undersökningsvariabler och -metod får alltså betraktas som försöksmässiga. Undersökningsmaterialet består av 74 personer som 1964 vårdades på Roslagstulls sjukhus för gulsot, som de ådragit sig genom injicering av narkotika. På grund av det sätt på vilket materialet valts ut kan inga generaliseringar göras utifrån de erhållna resultaten angående narkotikamissbrukare i allmänhet eller någon viss d e p o pulation av dem. De samband mellan olika variabler och narkotikamissbruket som presenteras får ej tolkas kausalt. Av speciellt två olika skäl är det svårt att jämföra resultaten i denna undersökning med vad som framkommit vid andra uppföljningsundersökningar av narkotikamissbrukare. För det första har utgångspunkten vid denna undersökning varit en annan än vad som brukar vara fallet vid efterundersökningar av narkotikamissbrukare. Efter vad som kunnat utrönas av genomgången litteratur på området har de uppföljningsundersökningar som gjorts gällt personer som varit intagna eller på annat sätt vårdats på olika slag av institutioner för avvänjning. Det har då varit fråga om att undersöka återfallsfrekvens i olika material efter olika långa uppföljningstider. För det andra har de återfallsundersökningar som gjorts genomgående behandlat opiat- eller barbituratmissbrukare. 2 Detta material består främst av missbrukare av centralstimulerande medel. 1 Angående kriterierna för fastställande av svårighetsgraden se avsnitt 5.3 i Del I 2 På Ulleråkers sjukhus i Uppsala har dock en återf allsundersökning av amfetaminister gjorts. Se Läkartidningen 66 (1969): 13, sid. 1328— 1334.

11.13.1 Undersökningsresultaten

Demografisk och social bakgrund

Narkotikamissbruket

Kön: 62 män, 12 kvinnor Ålder: 20-42 år, medelålder: 27,5 år, medianålder: 27 år, 3/4 under 30 år. Civilstånd: Oproportionerligt stor andel ogifta och frånskilda. Utbildningsnivån var hög. Alla utom sex var bosatta i Stor-Stockholm vid intervjutillfället. Det är färre ensamstående personer bland dem som slutat än i de två andra grupperna. För övrigt föreligger inga säkerställda skillnader mellan grupperna.

Efter en uppföljningstid av i genomsnitt 3Va år hade 26 personer, 35 %, slutat använda narkotika; 25 personer, 34 %, använde fortfarande narkotika och 23 personer, 3 1 % , gick ej att hänföra till vare sig gruppen »slutat» eller »ej slutat» och bedömdes därför som »osäkra». Dessa resultat kontrollerades i mars 1969. Då bedömdes 31 personer, 47 %, ha slutat, 24 personer, 3 6 % , hade ej slutat och 18 personer, 17 %, var »osäkra». (1969 är n = 66.) Det framgår av nedanstående sammanställning att materialet huvudsakligen består av personer som i stor omfattning missbrukat centralstimulerande medel intravenöst. Antal

Procent

Huvudpreparat Opiater Preludin Ritalina Lugnande/sömnmedel Cannabis

13 53 4 2 2

18 72 5 3 3

Vanligaste intagningssättet Intravenös injektion Oralt Rökning

64 8 2

86 11 3

Svårighetsgrad Begränsat missbruk Omfattande missbruk Gravt missbruk

14 15 45

19 20 61

Totalt

Huvudparten av undersökningspersonerna hade ordnade bostadsförhållanden, medan deras arbets- och ekonomiska situation var otillfredsställande, då man ser på gruppen som helhet. 32 personer, 43 %, saknade arbete eller sysselsättning. Av dessa vistades 13 personer på mentalsjukhus eller fångvårdsanstalt. 27 personer, 36 %, hade uppburit socialhjälp under 1967. Narkotikamissbruket har haft ett negativt inflytande på intervjupersonernas arbets- och ekonomiska förhållanden. Vad gäller aktuella arbetsförhållanden förelåg det en klar skillnad mellan personer som slutat och övriga. Av dem som slutat var det endast tre personer som saknade sysselsättning vid intervjutillfället.

74 personer

Vid intervjutillfället hade 25 personer, 44 % , av missbrukarna av centralstimulerande medel slutat använda narkotika. Samtliga 14, vars missbruk bedömts som begränsat, 6 med omfattande missbruk och 6 med gravt missbruk hade upphört med sitt narkotikamissbruk. Inte någon opiatmissbrukare hade slutat. I mars 1969 hade 27 personer som hade centralstimulantia som huvudpreparat slutat (54 % av 50 för vilka uppgift fanns, 47 % av samtliga 57). Av opiatmissbrukarna hade två slutat vid detta tillfälle. 12 grava missbrukare hade nu slutat.

342 Social situation

Sociala

kontakter

Undersökningspersonerna är ej socialt isolerade från familj eller vänskapsgrupper. Avvikande beteende är vanligt i undersökningspersonernas primärgrupper. Endast i ett fåtal fall rörde det sig om enbart narkotikamissbruk. Det föreligger klara skillnader mellan personer som slutat använda narkotika och övriga i fråga om förekomst av narkotikamissbrukande samlevnadspartner och vänner. De personer som slutat har också färre vänner med andra former av avvikande beteende. SOU 1969: 53

A Ikoholsituation 56 personer, 76 %, har någon nykterhetsanmärkning. 13 personer, 1 8 % , har varit föremål för åtgärd av nykterhetsnämnd. Något uttalande om inbördes påverkan mellan alkohol- och narkotikabruket går ej att göra, då undersökningsresultaten ej är entydiga.

vid något tillfälle sökt hjälp för att sluta med sitt narkotikamissbruk; ungefär en tredjedel av dem som slutat och hälften i de två andra grupperna. Endast en i gruppen »slutat» hade därvid blivit föremål för sluten psykiatrisk vård medan 12 bland de övriga hade erhållit sådan vård. Några attitydskillnader i fråga om narkotika mellan dem som slutat och övriga har ej framkommit.

Hälsotillstånd 67 personer, 91 %, anser sig ha haft psykiska besvär. 31, 42 %, har vårdats på psykiatrisk klinik eller mentalsjukhus. Både det somatiska och psykiska hälsotillståndet har försämrats sedan narkotikamissbruket börjat. Generellt har det inte framkommit några skillnader av betydelse mellan personer som slutat använda narkotika och övriga i fråga om sjukskrivningsdata under uppföljningstiden eller förekomst av psykiska besvär. Hälften av dem som slutat har sökt läkare för nervösa besvär under uppföljningstiden. Motsvarande andel för de övriga är tre fjärdedelar. Då det gäller psykiska besvär har en klar förbättring inträtt för dem som slutat med narkotikan. Vanor i anslutning till narkotika 72 % fick kontakt med narkotikan genom kamrater. Under sista eller senaste tiden skaffades narkotikan i allmänhet genom langare. Knappt en femtedel höll till i knarkarkvartar, då de tog narkotikan. Andelen var ännu mindre i början av missbrukstiden. Efter en tids narkotikamissbruk var det vanligt att man intog narkotika ensam eller tillsammans med ett fåtal personer i den egna bostaden. ) Attityder till narkotika Det är betydligt vanligare med en negativ än en positiv attityd till narkotika hos dessa undersökningspersoner. Alla utom åtta personer ville sluta använda narkotika. 34 personer, 46 % , hade SOU 1969: 53

Kriminalitet 69 personer, 93 %, är registrerade för brottslighet i kriminalregistret, kriminalpolisens i Stockholm register eller barnavårdsnämndsregister. 60 personer, 81 %, finns i kriminalregistret. Med undantag av att det är något färre personer som förekommer i kriminalregistret bland dem som slutat än bland övriga föreligger ingen skillnad mellan grupperna i fråga om kriminalitetsregistrering, vare sig före eller efter narkotikamissbrukets början. Sedan narkotikamissbruket upphört framträder dock en minskning i den registrerade kriminaliteten. 11.14 Kommentar taten

till

undersökningsresul-

Den allmänna uppfattningen »en gång narkotikamissbrukare, alltid narkotikamissbrukare» har vederlagts genom de resultat som framkommit i denna undersökning. Förkortningar BrB = Brottsbalken Bvl = barnavårdslagen Bvn = barnavårdsnämnd CS = centralstimulerande Inj = injektion IV = intravenös injektion IP = intervjuperson Mot. = motivation Nn = nykterhetsnämnd P = preludin Rita — ritalina Soc.hj. = socialhjälp

Litteraturförteckning Agell, B-O., Lundbergh, P., Svanbom, M.: Hepatit hos narkotikamissbrukare - Nordisk Medicin (1965): 74: 672 Alskne, Lieberman, Brill: A Conceptual Model of the Life Cycle of Addiction - The International Journal of The Addiction 2 (1967): 2. Pp. 22-240. Allardt, E, Littunen, Y.: Sociologi, 4: e uppl., Almqvist & Wiksell, Stockholm 1967. Sid. 260-262. Allmän Försäkring 1966, Sveriges officiella statistik, Riksförsäkringsverket, Stockholm, 1968. Brill, Leon: Drug Abuse as a Social Problem - The International Journal of The Addictions 1 (1966): 2. Pp. 7-21. Carlsson, Gösta: Samhällsklasser och Social rörlighet - Dahlström, Edmund (red.): Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning, Svenska bokförlaget, Norstedts, Stockholm 1959. Sid. 367-396. Chein, Isidor: Narcotics Use Among Juvenils-O'Donnell, Ball (ed.): Narcotic Addictions, Harper and Row, New York 1966, Pp. 123-141. Chein, Gerard, Lee, Rosenfeld: Narcotics, Delinquency and Social Policy (The road to H), Basic Books, London 1964. Pp. 1-250. Daniel, Wilner, Gene, Kassebaum (ed): Narcotics, Mc Graw-Hill Book Company, New York 1965. Finestone, Harold: Narcotics and Criminality, -O'Donnell, Ball (ed.): Narcotic Addiction, Harper and Row, New York 1966. Pp. 1 4 1 164. Forsström, Karl-Erik: Brottslighet i siffror, Aldus/Bonnier, Stockholm 1965. (Aldusböckerna, A 146). Frej, Gunborg: Case-finding survey angående narkotikamissbrukare kända av olika myndigheter i Stor-Stockholm under tiden 1 juli31 december 1967, Stockholm 1969, i utredningsdelen till narkomanvårdskommitténs betänkande, SOU 1969: 53. Inghe, Gunnar: Den aktuella narkotikasituationen - Läkartidningen 64 (1967): 4 1 . Sid. 4 052^t 055. Kolb, Lawrence: Drug Addiction, Thomas Books, Springfield 1962. Lindesmith, Alfred R.: Basic Problems in the Social Psychology of Addiction and a Theory-O'Donnell, Ball (ed.): Narcotics Addiction, Harper and Row, New York 1966. Pp. 91-109. Mills, James: The World of Needle P a r k O'Donnell, Ball (ed.): Narcotic Addiction, Harper and Row, New York 1966. Pp 1 7 23. O'Donnell, Besteman, Jones: Mariatal

344 History of Narcotics Addicts-TTie International Journal of The Addictions 2 (1967): 1. Pp. 21-38. O'Donnell, John A.,: The relapse rate in narcotic addiction: A critique of follow-up studies-Daniel M. et al.: Narcotics, Mc Graw-Hill, New York 1965. Pp 226-246. O'Donnell, Ball (ed.): Narcotic Addiction, Harper and Row, New York 1966. Pp. 1-16. Partridge, Maurice: Drug Addiction-a brief review-T/je International Journal of The Addictions 2 (1967): 2. Pp. 207-230. Retterstöl, Nils: Medikament Misbruk, Universitetsförlaget, Kristiansand 1967. Schasre, Robert: Cessation Patterns among Neophyte Heroin Users-77ie International Journal of The Addictions 1 (1966): 2. Pp 23-32. Scher, Jordan: Patterns and Profiles of Addiction and Drug Abuse-The International Journal of The Addictions 2 (1967): 2. Pp 171-190. Socialvården 1965, Sveriges officiella statistik, Statistiska Centralbyrån, Stockholm 1967. Statistisk Årsbok för Stockholms stad 1967, Stockholms stads statistiska kontor, Stockholm 1967. Stockholms stads socialnämnds verksamhet 1966, Stockholms stads socialnämnd och Stockholms stads statistiska kontor, Stockholm 1968.

SOU 1969: 53

12 De «legala« narkomanerna En studie av dr S. E. Åhströms patientgrupp Jakob Lindberg

12.1 Inledning

12.1.1 Bakgrund Från april 1965 till maj 1967 pågick dr S.-E. Åhströms s. k. legala förskrivning av narkotika till narkomaner. Antalet patienter växte från ett 10-tal på försommaren 1965 till närmare 100 i januari 1967. Flertalet av de patienter som var aktuella när Åhströms verksamhet upphörde, fördes då över till den s. k. specialpolikliniken (ledd av docent A. Bergsman och dr G. Järpe) där den legala förskrivningen fortsatte, fast nu enligt ett system med fallande doser. Patientantalet vid specialpolikliniken minskades successivt och verksamheten där avbröts helt den 1 juni 1968. Försöken med receptförskrivning till narkomaner av andra narkotiska preparat än morfingruppens hade därmed i princip upphört.1

12.1.2 Den socialmedicinska studien Hösten 1966 fick socialmedicinska institutionen av narkomanvårdskommittén uppdraget att utföra en undersökning av Åhströms patienter. Ett antal av dessa intervjuades under november-december 1966 genom institutionens försorg. Undersökningsinstrumentet var ett vid socialmedicinska institutionen utarbetat frågeformulär, som dessförinnan bl. a. hade använts vid en undersökning (hösten 1966) av en slumpmässigt utvald grupp stockholmsungdomar och som SOU 1969: 53

senare har begagnats vid undersökningar av arrestanter hos Stockholmspolisen och narkotikabrukande barnavårdsnämndsfall i Stockholm. Våren och sommaren 1967 låg arbetet nere och återupptogs, av författaren till denna rapport, hösten 1967. Under sommaren 1967 och vintern/våren 1968 kompletterades intervjumaterialet. Samtidigt insamlades registeruppgifter, som senare i flera omgångar har kompletterats. 12.1.3 Syfte Denna undersökning kommer inte att kunna redovisa data om effekter av den åhströmska verksamheten, än mindre om effekter av »legalförskrivning» i allmänhet. Det sammanhänger med: 1. Verksamheten var inte upplagd så, att några effektmätningar möjliggjordes, och den skulle knappast heller ha kunnat läggas upp så. Sådana förändringar som inträffade inom gruppen under den tid som den var Åhströms patientgrupp kan sammanhänga med förskrivningen, men behöver inte ha gjort det. Förändringarna skulle kanske ha 1 Den 1 juli 1968 infördes bestämmelsen, att amfetamin m. fl, centralstimulerande läkemedel endast fick utlämnas från apotek efter särskilt tillstånd (s. k. licens), utfärdat av socialstyrelsen i varje särskilt fall. Socialstyrelsen informerade samtidigt landets läkare, att sådan licens i princip inte skulle komma att beviljas för »indikationen narkomani».

inträffat, även om undersökningspersonerna inte hade fått narkotika på recept under den aktuella perioden. De kan »bero» på förändringar i andra variabler än den tänkta orsaksvariabeln ( = »legalförskrivningen»). Möjligheten att uttala sig om effekter av den åhströmska förskrivningen av narkotikarecept till narkomaner hade varit större, om man även hade undersökt en kontrollgrupp av narkomaner, vilka inte hade fått sådana recept. Eftersom kontrollgruppen borde ha varit någorlunda lik Åhströms patientgrupp i fråga om i varje fall sådana faktorer, som i särskilt hög grad kunde antagas ha påverkat effektvariablerna ålder, kön, missbruksperioder, preparattyper, tidigare asocialitet, m. m. - skulle förmodligen bara urvalet av individer till en sådan kontrollgrupp ha mött nästan oöverkomliga svårigheter.

de nämnda intervjuundersökningarna med samma frågeformulär, nämligen 1. Undersökningen av drygt 200 manliga intravenösa narkotikamissbrukare, som intervjuades sommaren 1967 i polisens arrestlokaler i Stockholm. Detta material kallas i det följande arrestantgruppen (/Ii?/?).3 2. Undersökningen av 1 297 slumpmässigt utvalda Stockholmsungdomar (663 män) i åldern 16-25 år. Detta är alltså ett normalmaterial, som kommer att kallas kontrollmaterialet {kontroll); jämförelser mellan Åhströms patientgrupp och kontrollgruppen försvåras av att åldersfördelningen i de båda materialen är helt olika (jfr s. 351). Men vissa mer drastiska skillnader som inte kan bero på denna olikhet i åldersfördelning - samt några oväntade likheter mellan grupperna har ansetts vara av intresse att redovisa.

2. Även om effekter av den åhströmska verksamheten hade kunnat mätas, skulle några generella slutsatser om effekter av »legal förskrivning» ändå inte kunna dras, av två skäl: a. Åhström tillämpade en speciell variant av sådan förskrivning (»liberal förskrivning», vilken bl. a. innebar att patienterna själva i princip bestämde dosernas omfattning); 1 b. Det finns starka skäl till förmodandet att den åhströmska patientgruppen i mycket liten utsträckning var representativ för hela populationen intravenösa narkotikamissbrukare. 2 Undersökningens syfte är därför främst deskriptivt: a. Hur många var Åhströms patienter (totalt och vid skilda tidpunkter)? Under hur långa tidsperioder fick de narkotika på recept av Åhström? b. En beskrivning av Åhströms patientgrupp (sociala bakgrundsvariabler, socialiseringsfaktorer, missbruksperioder, preparattyper, m. m.; andra sociala avvikelser än narkomani inom gruppen: tidigare eller aktuellt alkoholmissbruk, kriminalitet, prostitution, m. m.). Vid denna beskrivning av undersökningsgruppen har åtskilliga jämförelser gjorts med resultaten från ett par av

c. Utöver dessa rent deskriptiva avsnitt har vi - trots omöjligheten att här fastställa orsakssamband och de stora metodologiska svårigheterna att konstatera även statistisk samvariation - försökt att utröna tidssamband mellan Åhströms förskrivning och vissa registervariabler: ökade eller minskade t. ex. kriminaliteten inom gruppen under »legaltiden»? Varken detta avsnitt i undersökningen eller det, där skillnader i (registrerad) asocialitet före respektive efter narkotikadebuten redovisas, får alltså tolkas som påståenden om kausalitet. De motiveras av de många motstridiga utsagor om verkligheten som på detta område har förekommit i debatten, där man bl. a. har hävdat, att Åhströms patienter kriminaliserades av sin narkomani och att narkomanin tvärtom var en följd av asocialiteten; att legalförskrivningen medförde en förbättrad social anpassning inom gruppen och att det förhöll sig tvärtom. En sambandsanalys av det slag som här har utförts, kan inte visa

1 SOU 1967: 25, s. 254. 2

Åhströms patienter var, med mycket få undantag, intravenösa missbrukare. Jmf nedan, s. 363. 8 I arrestantundersökningen intervjuades även ungefär lika många icke-missbrukande arrestanter. Jämförelser med denna grupp skall inte utföras här. SOU 1969: 53

vilken av dessa uppfattningar som är riktig; men den kan i bästa fall visa, i vilken utsträckning någon av uppfattningarna kan vara riktig. d. Slutligen redovisas också vissa uppgifter rörande utvecklingen inom gruppen sedan »legalförskrivningen» bröts. För att få åtminstone någon uppfattning om detta, genomfördes under februari 1969 en efterundersökning av Åhströms tidigare patienter, byggd på (nya) intervju- och registerdata. Här har vi bland annat tagit upp frågan hur många inom gruppen som avled och hur många som slutade att använda narkotika under undersökningsperioden. 12.2 Urval, bortfall Det går inte att invändningsfritt fastställa vilka som var Åhströms patienter under den aktuella perioden. Det sammanhänger både med att någon fullständig patientförteckning inte upprättades under verksamhetens gång, och med att det är oklart vad som här skall menas med »patient». Enligt en uppfattning bör endast personer som dels fick narkotikarecept av Åhström, dels var medlemmar i patientföreningen räknas som patienter. 1 Någon komplett lista över medlemmar i patientföreningen föreligger emellertid inte. Det har därför ansetts rimligast att utgå från en namnförteckning, grundad på de narkotikarecept som Åhström förskrev under perioden april 1965-april 1967. Denna förteckning upptar 156 namn. Av dessa har 35 individer, som fick narkotikarecept under endast en eller två månader uteslutits. Skälen härför är två: (1) För praktiskt taget samtliga gäller att Åhström ej räknar dem som sina patienter inom den s. k. försöksverksamheten; (2) Även bortsett härifrån förefaller det rimligt att inte föra individer vilka bara fick något eller ett par enstaka recept till gruppen »legala narkomaner». En ytterligare komplikation utgörs av de s. k. satellitpatienterna. Dessa var personer, som fick narkotika via någon »officiell» patient. 2 Ibland kunde »satelliterna» så SOU 1969: 53

småningom bli officiella patienter, men de som aldrig fick recept i eget namn har inte kommit med i undersökningen. Det finns knappast några andra skäl att utesluta satelliterna än att man inte vet och inte lär ha någon möjlighet att få veta vilka de var. Undersökningen omfattar sålunda de 121 personer, vilka i eget namn fick narkotikarecept av Åhström under sammanlagt minst tre månader under perioden april 1965april 1967. 3 En av de 121 - en utlänning som av allt att döma bara vistades i Sverige under några korta perioder 1965-66 har utgått från flertalet beräkningar. 4 För de 120 har registerdata av olika slag samlats in. 88 av undersökningspersonerna har dess1 Till denna uppfattning ansluter sig Åhström själv. Jmf not 3. - Om patientföreningen, se Åhströms redogörelse för verksamheten i bilaga till narkomanvårdskommitténs första betänkande, SOU 1967: 25, s. 253 ff. 2 SOU 1967:25, s. 255. 8 Receptförteckningen har upprättats på grundval av de av dåvarande medicinalstyrelsen infordrade recepten. Som »narkotikarecept» räknades recept på preparat, vilka är upptagna i särskilda förteckningar till narkotikaförordningen. Det finns, enligt uppgifter från socialstyrelsens apoteksbyrå, skäl att tro att praktiskt taget samtliga recept av detta slag, expedierade av apotek i Stockholm, insamlats. Ett visst begränsat bortfall av recept, expedierade av apotek utanför Stockholm, kan dock ha förekommit. Det är, med hänsyn till de kontroller som gjorts, inte troligt att detta medfört något bortfall av individer. - Receptförteckningen, som upprättats av N. Bejerot i samarbete med åklagarmyndigheten i Stockholm, har på några oklara punkter kontrollerats mot receptlistor, vilka utarbetats vid socialstyrelsens apoteksbyrå. Förteckningen har vidare underställts Åhström för granskning. Enligt ett brev från Åhström till förf. borde 11 av de 121 undersökningspersonerna ha uteslutits. Motiveringen härför är, enligt Åhström, att de 11 ej ingick i »den organiserade försöksverksamheten, vilket fr. o. m. att patientföreningen bildades vårvintern -66 innebar medlemsskap i patientföreningen«. Fem av de 11 betecknar Åhström som alkoholister och inte narkomaner. Åhström accepterar alltså inte helt, men huvudsakligen, den företagna avgränsningen; även enligt Åhströms uppgifter har dock samtliga de 121 fått narkotikarecept av honom under den aktuella perioden. - Det kan tilläggas, att endast en av de 11 har intervjuats i huvudundersökningen; sju tillhörde det egentliga bortfallet och tre ingick ej i urvalet. 4 Enligt uppgift av Åhström till förf. Vederbörande har sannolikt aldrig varit skriven i Sverige.

utom intervjuats med det tidigare nämnda frågeformuläret. Som framgått genomfördes dessa intervjuer i tre omgångar, senhösten 1966, sommaren 1967 och vintern 1968.1 Inför den sista intervjuomgången framstod det som en av tidsskäl orealistisk målsättning att intervjua samtliga dittills ej intervjuade undersökningspersoner. Därför gjordes ett intervjuurval, bestämt så, att i urvalet skulle ingå de 101 patienter, vilka hade fått narkotikarecept någon av eller båda månaderna november-december 1966 (dvs. den tidsperiod, under vilken den första intervjuomgången genomfördes). På vintern 1968 gjordes alltså inga försök att intervjua patienter som inte hade fått sådana recept under de båda nämnda månaderna. Bakom denna avgränsning låg antagandet, att gruppen »patienter aktuella senhösten 1966» inte på något avgörande sätt skulle skilja sig från patienter aktuella andra månader under perioden. Om antagandet är riktigt bör möjligheten att generalisera intervjudata till hela gruppen vara större än vad den skulle ha varit, om ett ungefär lika stort bortfall enbart hade utgjorts av personer, vilka varit mer svåranträffbara än de intervjuade. Bortfallet kan alltså beräknas på två sätt: (1) De individer vilka ingick i intervjuurvalet, men inte har intervjuats (13 av urvalets 101 personer) (2) De ej intervjuade av hela undersökningsgruppen (33 av 121 personer, dvs. 27 procent) 2

(5) avliden (1 fall) Till sist kan nämnas, att på många håll i rapporten har, i strid med gängse regler, procentberäkningar utförts trots låga bastal. Det har skett för att underlätta jämförelser. Risken med procenttal beräknade på små bastal är att man frestas tolka i realiteten obetydliga skillnader som »stora». Vi har försökt att i tabellkommentarerna undvika den risken. Eftersom den undersökta gruppen inte utgör ett sannolikhetsurval har inga signifikansberäkningar utförts. Sammanfattning För samtliga undersökningspersoner (n= 121) föreligger uppgift om ålder, kön och under vilka perioder de var Åhströms patitienter. För samtliga utom en individ föreligger vidare uppgifter ur olika register. Endast en del av undersökningsgruppen (n=88) har intervjuats. Frågan om exempelvis undersökningspersonerna var antecknade i olika register före narkotikadebuten kan i princip bara besvaras för intervjugruppen, eftersom uppgift om narkotikadebutår har erhållits från intervjuerna. 3 12.3 »Legal förskrivning» terminologi

- en

tvivelaktig

20 13 Summa 121

När undersökningsgruppen i denna rapport jämförs med andra undersökta grupper kallas den ofta legalgruppen (LEG). Vidare talas om legalförskrivning. Där inget annat sägs syftar detta på den åhströmska förskrivningen av narkotika 1965-67. Analogt avses med legalperioder de perioder då undersökningspersonerna fick narkotikarecept av Åhström under den aktuella tiden; med legaldebut den tidpunkt, då under-

Orsakerna till att de 13 individerna i det »egentliga bortfallet» ej intervjuades var: (1) kunde ej spåras (5 fall) (2) var bosatta långt från Stockholm (4 fall) (3) intagen på fängelse långt från Stockholm (1 fall) (4) vägrade intervju (2 fall)

1 Sex av Åhströms tidigare patienter blev som maren 1967 intagna på Stockholmspolisen arrestlokaler och intervjuades där i samban med den ovannämnda arrestantundersökningen 1966 intervjuades 44 och 1968 38 individer. 2 På många intervjufrågor var bortfallet större. I några fall måste intervjun avbrytas, på grund av att ip vägrade att svara på flera frågor eller av andra skäl. 3 Se dock nedan, s. 351, not 2.

Intervjuade Ej intervjuade Därav ingick ej i urvalet egentligt bortfall

88 33

SOU 1969: 53

sökningspersonerna fick det första receptet av detta slag av Åhström; med legalår det år, till vilket förskrivningen av sådana recept var koncentrerad; med legalmånader de månader under vilka undersökningspersonerna fick narkotikarecept av Åhström. Detta är en väsentligt mera praktisk än adekvat terminologi. Receptförskrivning av narkotiska preparat är inte och har aldrig varit »illegal»1; åtskilliga av Åhströms patienter hade tidigare, av andra läkare, fått narkotikarecept under långa perioder och när Åhströms verksamhet avbröts, fortsatt© sådan förskrivning till ett stort antal av Åhströms tidigare patienter. Även när efterundersökningen genomfördes i februari 1969 var det ett inte obetydligt antal undersökningspersoner som alltjämt fick narkotika (opiater) regelbundet av läkare. 2 lämförelser mellan »legalåret» och andra perioder i undersökningspersonernas liv kan under dessa förhållanden te sig föga meningsfulla. Det finns två skäl till att de ändå kan vara det: (1) Visserligen blir det, för några, av undersökningspersonerna, fråga om jämförelser mellan ett år då de fick narkotika av Åhström med år då de fick narkotika av andra läkare; men »legalåret» torde vara det enda av de år som ingår i jämförelserna, då samtliga inom gruppen fick narkotika på recept under långa perioder. (2) För det överväldigande flertalet, eller kanske alla, inom gruppen gäller vidare, att de under ingen annan period själva har fått bestämma de receptförskrivna dosernas omfattning. 12.4 Verksamhetens omfattning utveckling

och

12.4.1 Legalperioder Med legalperiod avses här det antal månader som en patient fick narkotikarecept av Åhström, under de två år som verksamheten pågick. Dessa legalperioder varierade mycket kraftigt, från 1 till 22 månader. De 35 individer vilka fick recept endast en eller två månader ingår, som nämnts, ej i undersökningen. Fördelningen av legalperiodcr SOU 1969: 53

Tabell 4.1. Antal receptmånader (»legalmånader») inom gruppen. Procent. Leg.mån 3—6 7—12 13—18 19—22

Män 18 25 43 _H Summa 100 n = 102

Kvinnor 21 53 26 — 100 n = 19

för resten av materialet framgår av tabell 4.1. Kvinnornas legalperioder var genomsnittligt något kortare än männens; ingen kvinna fick recept mer än 15 månader (vilket sammanhänger med kvinnornas senare legaldebut, jfr nedan). Det bör observeras, att legalperioderna inte nödvändigtvis var sammanhängande. I själva verket rörde det sig om sammanhängande perioder för bara något över 40 procent av fallen; för övriga gjordes ett eller flera avbrott (dvs. mellan månader då de fick narkotikarecept av Åhström kom en eller flera »receptfria» månader). Vanligast var det fråga om ett eller två sådana avbrott; men det förekom upp till fyra. 12.4.2 Legaldebut Flertalet av undersökningspersonerna (54 procent) började hos Åhström under verksamhetens första år, 1965; resten under 1966. För kvinnorna enbart gäller däremot, att alla utom en blev Åhströmpatienter först 1966. 12.4.3 Patientantal Genom att för varje månad se efter hur många individer som fick recept, får man en bild av verksamhetens omfattning vid olika tidpunkter. Antalet patienter växte praktiskt taget oavbrutet under undersökningstiden för att kulminera på hösten 1966 och i början av 1967. Den mest drastiska stegringen 8g1 En annan sak är att sådan förskrivning omgärdats av allt starkare restriktioner. Jmf not 1, sid. 345. 2 Jmf nedan, sid. 392.

Antal patienter hor dr S—E Åhström maj 1965—april 1967 (totala antalet och nyrekrytering). 1001—

Totala antalet patienter

jan 1967

Av diagrammet framgår dels antalet patierter under verksamhetens olika månader, dels nyrekryteringen under peioden. De heldragna linjerna anger patientantal respektive nyrekrytering för hela gruppen (n=156), de prickade motsvarande för undersökningsgruppen (n=121). Den kraftiga nedgången under februari 1966 förklaras av att Åhström var bortrest under en del av månaden (enligt uppgift från Åhström till förf.). Somliga av Åhströms patienter fick undermånaden tillfälligtvis narkotikarecept av annan läkare.

de rum under andra halvåret 1965 och första halvåret 1966: från 10 patienter i juni 1965 till 58 i december samma år och 83 i juni 1966. De högsta siffrorna härrör sig från januari 1967 (93 individer). Först under de därpå följande tre månaderna skedde en viss minskning. Under april 1967 fick 67 personer inom undersökningsgruppen narkotikarecept av Åhström.

12.4.4 Nyrekrytering En nyrekrytering av patienter, dvs. av personer som tidigare inte hade fått narkotikarecept av Åhström, ägde fram till januari 1967 rum under samtliga månader utom två. Nyrekryteringen var dock klart koncentrerad till undersökningsperiodens första del. Genomsnittligt uppgick den till omkring 9 personer/månad under 1965, 7 personer/ månad under första hälften av 1966 och 3 personer/månad under andra halvåret 1966. De angivna siffrorna gäller undersök-

ningsgruppen. Ser man på hela den grupp som förekommer i receptmaterialet, alltså även korttidspatienterna, skedde en viss nyrekrytering även under awecklingsskedet våren 1967. 1

12.5 Ålder och kön 12.5.1 Ålders- och könsfördelning inom undersökningsgruppen I undersökningsgruppen ingår 102 män (84 procent) och 19 kvinnor (16 procent). Åldersspridningen är betydande: den yngste fyllde 1966 20 år, den äldste 72. Tyngdpunkten låg kring 30 år. Drygt halva gruppen var mellan 26 och 35 år. Medianåldern var 31,5 år. 1 Fyra individer under januari, två under februari, en under mars och en under april månad. - De som fick sitt första narkotikarecept i mars 1967 och alltså därefter bara hade chans att få recept under ytterligare en månad kunde av definitionsskäl inte komma med i undersökningsgruppen.

SOU 1969: 52

Tabell 5.1. Åldersfördelningen. Procent. Män —25 år 26—30 år 31—35 år 3 6 ^ 0 år 41—

Kvinnor Totalt

15 42 19 26 42 29 25 5 22 20 11 18 14 12 — Summa 100 100 100 n = 102 n = 19 n = 121

Av männen var 15 procent 25 år eller yngre, en tredjedel äldre än 35 år. (Männens medianålder: 32,2 år). Kvinnorna var klart yngre än männen. Bara två av de 19 kvinnorna var äldre än 30 år, nära hälften 25 år eller yngre. (Kvinnornas medianålder: 26,8 år). Medianåldrarna i detta material är veterligen de högsta som redovisats i någon svensk undersökning av narkotikamissbrukare. I ARR-materialet utgjorde männens medianålder 26,8 år och 49 procent var 25 år eller yngre. 12.5.2 Åldersfördelningen i jämförelsematerialen I intervjuavsnittet kommer, som nämnts inledningsvis, jämförelser att göras med resultaten från arrestantundersökningen. I flertalet fall har därvid endast uppgifter för de äldre av »arrestanti» -männen - dvs. de 111 män (drygt halva gruppen) som 1967 var 26 år eller äldre - redovisats. Medianåldern inom denna grupp var 34,3 år, dvs. 2,1 år högre än i hela LEG-gruppen (män). 1 Vad kontrollgruppen beträffar har jämförelser oftast gjorts med hela denna grupp. När större skillnader förelegat mellan de yngre och de äldre kontrollmännen, har uppgifter redovisats endast för den senare gruppen ( = 21 år och äldre). Någon åldersmässig »jämförbarhet» mellan kontrolloch arrestant-gruppema. har sålunda inte eftersträvats här. Åldersfördelningen i kontroll- och LEGmaterialen skiljer sig helt från varandra. Som regel har bara sådana skillnader redovisats, som inte gärna kan förklaras av denna olikhet i ålder mellan grupperna. SOU 1969: 53

12.6 Missbrukets

varaktighet

I ett senare avsnitt (s. 361 ff.) kommer gruppens narkotikabruk att beröras mer i detalj. Här skall vi bara ta upp frågan, hur länge de intervjuade hade använt narkotika. Den tidpunkt då undersökningspersonerna tog narkotika första gången är känd för 77 män och 14 kvinnor. 2 Denna tidpunkt kallas i det följande individernas »narkotikadebut». Antalet år mellan narkotikadebutåret och legaldebutåret kallas missbrukets varaktighet eller missbruksperioden. Det är ett något vilseledande språkbruk, eftersom det för många av undersökningspersonerna inte har varit ett oavbrutet narkotikabruk från debutåret till legaltiden. Några fullständiga uppgifter om intensiteten i bruket, om antalet avbrott eller om längden av sådana avbrott föreligger inte. I intervjuerna fick ip visserligen uppge, vilka år från 1957 och framåt som de hade tagit narkotika. Men flertalet inom gruppen började använda narkotika före 1957; narkotikabrukets intensitet fram till 1957 har alltså inte klarlagts. Om man emellertid ser på uppgifterna om narkotikabruk under de nio åren 1957-1965 finner man, att av de 61 personer som debuterade 1957 eller tidigare tog flertalet, 40 personer, narkotika under vari och ett av de nio åren (dvs. gjorde i varje fall inget årslångt uppehåll); avbrotten för de 21 andra var i alla utom fyra fall mellan 1 och 3 år långa (sammanlagt). Av de 27 personer som debuterade 1958 eller senare3 använde 23 narkotika varje år från 1 När denna rapport skrevs, förelåg resultaten från ARR-undersökningen fördelade efter åldersgrupper, av vilka en var gruppen »26 år och äldre». Hade jämförelser i stället utförts med gTuppen »21 år och äldre» skulle skillnaden i medianålder mellan ARR- och LEG-grupperna ha blivit större (medianålder för ARR-män, 21 år och äldre = 29,3 år, dvs. 2,9 år lägre än inom den manliga LEG-gruppen). 2 Denna grupp är i stort sett lika med den intervjuade gruppen. I tre intervjuer saknas emellertid uppgift om året för narkotikadebuten. Men för sex av de ej intervjuade har vi på annat sätt fått uppgift om detta (dels från intervjuer, utförda 1966, med undersökningspersoner, vilka inte ingår i det intervjuurval som senare definierades, dels från intervjuer med sådana f. d. Åhströmpatienter, vilka även ingår i G. Frejs förloppsstudie av intravenösa narkotikamissbrukare; SOU 1969: 53, s. 281. 3 För tre personer finns uppgift om narkotikadebutår, men inte om narkotikabruket 1957—65.

Tabell 6.1. Missbrukets varaktighet. Procent. Män

Kvinnor Tot

13 35 25 27 100

29 50 14 7 100

16 37 23 24 100

rarna och om hur de själva blev uppfostrade redovisas för dels de tre jämförelsematerialen (legal-, arrestant- och kontrollmaterialen), dels de tre socialgrupperna inom legalgruppen. Till sist berörs frågan om förekomst av psykiska sjukdomar i de intervjuades uppväxtfamiljer. 12.7.1 Föräldrarnas socialgrupp: mätmetod

debuten till legaltiden; två gjorde ett års uppehåll och två 2-3 års uppehåll. Vad avbrotten beror på kan inte avgöras. Att de i många fall sammanhängt med intagningar på fängelser, mentalsjukhus eller andra institutioner är emellertid sannolikt, med tanke på hur vanliga sådana anstaltsvistelser har varit inom gruppen.1 De anförda uppgifterna visar att de flesta inte gjorde några längre (årslånga) avbrott i narkotikabruket efter 1957 och att fleråriga avbrott bara förekom i undantagsfall. Medianåldern inom gruppen var som nämnts hög; som framgår av tabell 6.1 hade flertalet också använt narkotika under långa eller mycket långa tidsperioder när de blev Åhströms patienter. Över hälften av männen debuterade alltså mer än 10 år före legaltiden. 20 av de 77 männen debuterade före 1950, 37 före 1955. De 14 kvinnorna debuterade betydligt senare än männen; nio av dem tog dock narkotika första gången före 1960. Även om det stora flertalet hade långa missbruksperioder bakom sig, när de började få narkotikarecept av Åhström, förekom det även personer som hade tagit narkotika första gången bara något år före legaltiden (två fall) eller, i ett fall, samma år.2 12.7

Uppväxtförhållanden

I detta avsnitt lämnas inledningsvis en redogörelse för det socialgruppsmått som begagnats för denna studie. Efter en redovisning av föräldrarnas socialgruppsfördelning lämnas uppgifter om förekomsten av splittrade familjer i de olika socialgrupperna. Svaren på en serie frågor om de intervjuades åsikter om förhållandet mellan föräld-

352 De intervjuades uppgifter om faderns yrke klassificerades enligt en yrkeskod med 16 kategorier (koden konstruerades med utgångspunkt från statistiska centralbyråns gamla valstatistiska yrkesindelning). Genom sammanslagningar av dessa kategorier har en konventionell uppdelning i tre socialgrupper företagits. I nio fall - åtta män och en kvinna - kände de intervjuade inte till faderns yrke. Här har i stället moderns socialgrupp kodats.3 Ingen på yrkesuppgifter grundad socialgruppsfördelning är invändningsfri. Gränsdragningsproblemen är alltid många och svårlösta. Intervjuarinstruktionerna kan bara ge exempel på, inte någon fullständig förteckning över yrken, som bör föras till de olika kategorierna.4 Vissa yrken är särskilt svåra att socialgruppsplacera. Någon mera ingående analys av socialgruppsmåttets validitet har inte företagits. Vad som emellertid talar för att den utförda klassificeringen i varje fall inte är helt missvisande, är det starka samband som finns mellan föräldrarnas socialgrupp och deras skolutbildning; två variabler som ju brukar uppvisa en mycket hög korrelation.5 Något försök att kartlägga intervjupersonernas egen socialgruppstillhörighet har inte gjorts (flertalet saknade vid intervjutillfället arbete); när det i fortsättningen talas om olika socialgrupper inom materialet är det genomgående 1 Se t. ex. s. 373 ff och s. 389. 2

En 19-årig pojke, som enligt vad han uppgav under intervjun hade tagit narkotika peroralt första gången tre månader innan han blev »legal», och injicerat narkotika första gången ungefär en månad innan. 3 I ett par av de intervjuer, där ip ej kunnat uppge faderns yrke, har modern uppgivits vara hemmafru. Dessa fall har, efter kontroller av andra interyjuuppgifter - såsom moderns skolutbildning - förts till socialgrupp 3. 4 Intervjuarna uppmanades dock att i alla tveksamma fall endast anteckna ip:s uppgifter och överlåta kodningen åt undersökningsledningen. 6 Se tabell 7.2 nedan. - Med den yrkeskod som begagnats är detta samband delvis självklart; det gäller sambandet universitetsutbildning/ socialgrupp 1, eftersom »akademiker» automatiskt förts till denna socialgrupp. SOU 1969: 53

Tabell 7.1. Föräldrarnas socialgrupp. Procent. Män

Kvinnor Totalt

Tabell 7.2. Föräldrarnas skolutbildning och socialgrupp, ivian j c n KV innor. rrocer ii. Socialgrupp

Socialgrupp 1 22 7 Socialgrupp 2 42 36 57 Socialgrupp 3 36 100 Summa 100 n = 74 n = 14

19 41 40 100 n = 88

föräldrarnas socialgrupp son i åsyftas. Det bör tilläggas, att när det här och annars i rapporten talas om föräldnir rör det sig oftast, men inte alltid, om biologiska föräldrar. Flertalet av dessa frågor gällde »fungerande föräldrar», vilket ibland kunde vara adoptiv- eller fosterföräldrar, om ip hade bott hos dem under i varje fall en stor del av uppväxttiden och »upplevde» dem som sina föräldrar. 12.7.2 Föräldrarnas socialgrupp: resultat Åhströms patienter kan - som grupp betraktad - beskrivas som starkt socialt avvikande. Ett sådant omdöme motiveras inte bara av att det stora flertalet av dem sedan lång tid var svåra narkotikamissbrukare, utan också av en serie andra intervjuoch registervariabler, som senare skall redovisas. I undersökningar av sådana grupper finner man nästan alltid att de i väsentligt större utsträckning är normalbefolkningen kommer från de lägre socialgrupperna. Mot denna bakgrund framstår föräldrarnas socialgruppsfördelning i detta material som anmärkningsvärd. Inte mindre än 64 procent av männens föräldrar har förts till socialgrupp 1 eller 2. Siffrorna avviker markant från arrestantmaterialets, där i hela den intervjuade gruppen 38 procent och av de äldre (26 år-) 40 procent kom från socialgrupp 1 och 2. Fördelningen överensstämmer däremot med kontrollgruppens, där 19 procent av fäderna tillhörde socialgrupp 1 och 41 procent socialgrupp 2. Av de äldre LEG-männen ( 26 år-) kom förhållandevis flera från de båda högre socialgrupperna (67 procent); av de 10 yngsta (-25 år) kom hälften från socialgrupp 3. Flertalet av kvinnornas föräldrar tillhörde däremot socialgrupp 3. Föräldrarnas skolutbildning inom de olika SOU 1969: 53 22—914398

3 Totalt

Univ. el. gymn. 82 19 24 Realsk. 6 19 6 11 Folksk. 12 50 91 59 Vet ej 11 3 6 Summa 100 99 100 100 n=17 n=36 n=35 n = 88 socialgrupperna framgår av tabell 7.2. Gymnasie- och universitetsutbildning dominerar starkt i socialgrupp 1, folkskola i socialgrupp 3. Föräldrarna till de 17 personerna från socialgrupp 1 hade i 11 fall universitets- och i tre fall gymnasieutbildning. Det kan tilläggas, att det här, lika litet som när det gällde föräldrarnas socialgrupp, fanns några nämnvärda avvikelser mellan LEG- och kontrollmaterialen. Av de manliga kontrollfallens fäder hade sålunda 25 procent gymnasie- eller universitetsutbildning och 62 procent enbart folkskola. 12.7.3 »Splittrade hem» 1 Mindre än hälften av männen (33 eller 44 procent) bodde hos båda sina biologiska föräldrar under hela uppväxttiden (0-16 år). Ytterligare sex hade oförändrade föräldraförhållanden under uppväxttiden: tre bodde hos sin mor under hela perioden, en hos sin far, två hos mor+styvfar. De andra 35 (47 procent) bytte »fostrare» minst någon gång under uppväxttiden (från båda föräldrarna till ensam förälder eller från ensam förälder till barnhem, etc). 11 män vistades åtminstone någon period på barnhem eller på någon anstalt under uppväxttiden, därav sju före 13 års ålder. Andelen LEG-män som bodde hos båda föräldrarna (44 procent) är väsentligt lägre än i kontrollmaterialet (76 procent), men något högre än i arrestantmaterialet (35 procent av de män som var 26 år och äldre). Skillnaderna i föräldraförhållanden är 1 I de närmast följande avsnitten behandlas hemförhållanden för de manliga ip. I avsnitt 12.7.6 redovisas samma variabler för kvinnorna.

ganska stora mellan männen från socialgrupp 1 och från övriga socialgrupper. Mindre än en tredjedel av barnen ur socialgrupp 1 bodde hos båda föräldrarna under hela uppväxten mot närmare hälften av barnen ur de båda andra socialgrupperna (48 procent i både socialgrupp 2 och 3). Det rör sig här om olikheter i relativt tidig uppväxtmiljö. Under 7-12-årsåldern bodde drygt 40 procent av socialgrupp 1-barnen hos båda föräldrarna, mot 59 resp. 63 procent av barnen från socialgrupp 2 och 3. Antalet tidiga fostrarbyten var också, relativt sett, högre i socialgrupp 1. 12.7.4 Förhållandet mellan föräldrarna. Hur blev barnen uppfostrade? Jämförelse mellan de olika materialen I intervjuformuläret ingick frågor, där de intervjuade fick bedöma hur det emotionella förhållandet mellan föräldrarna var, eller hade varit: 1. »Brukar(-de) de ge varandra ömhetsbetygelser?»1 2. »Förekommer(-kom) det stridigheter och slitningar mellan dem?» 2 3. »Tror du att de någon gång har varit (var) på väg att skiljas?» 4. »Tror du att de är (var) lyckliga eller olyckliga tillsammans?» I svaren på dessa frågor fanns delvis betydande skillnader mellan LEG-männen och (de äldre) arrestantmännen; i tabell 7.3 redovisas andelen ja-svar inom dessa båda grupper, liksom för kontrollmaterialet (män). Skillnaderna mellan kontrollfallen och de båda missbrukargrupperna är genomgående markanta. Missbrukarna hade betydligt mer sällan sett eller hört sina föräldrar ge varandra ömhetsbetygelser; de ansåg mycket mera sällan att deras föräldrar hade varit lyckliga tillsammans och mycket oftare att det hade förekommit allvarliga stridigheter mellan dem. Skilsmässor var avsevärt vanligare bland missbrukarnas än bland kontrollfallens föräldrar. Om man sedan jämför de båda miss-

354 Tabell 7.3. Ja-svar på frågor om föräldrarnas äktenskap inom de olika materialen. Män. Procent. (Ff = föräldrar). Leg Ömhetsbetygelser mellan ff(n=54 resp 85 och 543) 48 Ff lyckliga tillsammans (n=55 resp 84 och 553) 35 Allvarliga stridigheter mellan ff (n=55 resp 86 och 546) 43 Ff någon gång på väg att skiljas (n=58 resp 91 och 561) 22 Ff faktiskt skilda (n=58 resp 91 och 561) 33

Kontroll Arr (26 år)-

brukarmaterialen, finner man att LEG-gruppen i alla avseenden, utom när det gäller andelen skilsmässor, avviker mera från kontrollfallen än arrestantmännen. Som de intervjuade hade upplevt det, var förhållandet mellan föräldrarna »sämre», en positiv emotionell kontakt mellan dem ännu ovanligare inom LEG-gruppen än inom arrestantgruppen. Skilsmässop/aner förekom också oftare inom LEG-gruppen; men färre genomförda skilsmässor. Det mönster som detta tycks antyda är en större benägenhet hos LEG-männens föräldrar att hålla samman dåligt fungerande äktenskap. Hur blev de intervjuade i de olika jämförelsegrupperna uppfostrade som barn, och hur upplevde de nu den uppfostran som de hade fått? Vi frågade bl. a. om de intervjuade hade fått stryk av sina föräldrar och om de hade varit rädda för dem. Vi frågade också hur de skulle vilja uppfostra sina egna barn, »på samma sätt som du själv blivit uppfostrad eller på annat sätt». 3 Vid kod1 Besvarades frågan med »nej», ställdes en följdfråga: »Har du aldrig sett eller hört dem ge varandra ömhetsbetygelser?» ' '*! rt 2 Följdfråga vid »ne/»-svar: »Aldrig?» Följdfråga vid »ya»-svar: »Stridigheter som du skulle kalla allvarliga?» 3 Följdfråga: »Om på annat sätt: Hur då?» (Svarsalternativ: striktare, liberalare, annat).

SOU 1969: 53

Tabell 7.4. Ja-svar på frågor om uppfostran inom de olika materialen. Män. Procent. (Ff = förälder). __

Leg

Stryk av far (n = 66, 104, 567) 52 Stryk av mor (n = 70, 108, 590) 29 Rädd för någon ff (eller båda) (n=72, 108, 590) 42 Uppfostra på annat sätt (n = 73, 110, 593) 79

Arr (26 år-) Kontroll 41

ningen av »stryk»-frågan skildes mellan »lätt» och »svår» kroppsaga. 1 Endast »svår aga» har medtagits i tabell 7.4. Med tanke på de stora skillnaderna i övrigt mellan kontroll- och arrestantfallens hemförhållanden är det anmärkningsvärt, att ungefär lika många sade sig ha fått stryk i de båda materialen. Men även här avviker LEG-männen; flera av dessa sade sig ha fått stryk, både av fadern och - fast här var skillnaden liten - av modern. Påtagligt fler av LEG-männen uppgav, att de var rädda för minst någon av föräldrarna. Avståndstaganden från den egna uppfostran förekom mycket oftare inom de båda missbrukarmaterialen, och oftare inom LEGgruppen än inom arrestantgruppen.

Skillnader mellan

socialgrupperna

De olika socialgrupperna inom LEG-materialet skilde sig i flera avseenden påtagligt från varandra, när det gäller både uppfattningen om deras föräldrars äktenskap och uppgifterna om hur de själva blev uppfostrade. 2 Såväl ömhetsbetygelser mellan föräldrarna som allvarliga stridigheter mellan dem uppgavs vara ovanligast i socialgrupp 1 och vanligast i socialgrupp 3. Bara en fjärdedel av de socialgrupp 1-barn, som besvarade frågan, mot närmare hälften av socialgrupp 3-barnen ansåg att föräldrarna hade varit lyckliga tillsammans. 3 Stryk förekom, enligt intervjusvaren, ofSOU 1969: 53

Tabell 7.5. Ja-svar på frågor om förhållandet mellan föräldrarna och om uppfostran inom de olika socialgrupperna (LEG-gruppen). Män. Procent. Socialgrupp 1 2 3 ömhetsbetygelser mellan ff (n=13, 24, 17) Ff lyckliga tillsammans (n=12, 26, 17) Allvarliga stridigheter mellan ff (n = 13, 25, 17) Stryk av minst någon ff (n = 15, 30,26) Rädd för någon ff (eller båda) (n=16, 30, 26)

31 50 59 25 31 47 23 44 59 53 43 69 56 33 42

tare i socialgrupp 3 än i de båda andra socialgrupperna, medan flera av barnen från socialgrupp 1 sade sig ha känt rädsla för sina föräldrar. 12.7.5. Psykiska sjukdomar i familjen och släkten Frågorna om förekomst av psykiska sjukdomar i uppväxtmiljön gällde, om någon i familjen eller släkten hade vårdats på mentalsjukhus, hade haft svårare nervösa besvär, »lidit av alkoholism» och om någon hade tagit livet av sig.4 1 I intervjuarinstruktionen angavs, att som »svår aga »skulle räknas »ordentlig aga, pisk på stjärten, 'smörj' eller liknande.» 2 De som tog avstånd från den egna uppfostran, dvs. sade sig vilja uppfostra sina egna barn på annat sätt än de själva blivit uppfostrade, var relativt sett ungefär lika många inom de olika socialgrupperna. 3 När det gäller svaren på de tre frågorna om förhållandet mellan föräldrarna måste dock starka reservationer göras, eftersom bastalen är ovanligt små; bortfallet är betydande och dessutom olika stort inom socialgrupperna. Den del av bortfallet, som beror på att ip inte har kunnat besvara frågorna, eftersom de aldrig har haft eller har saknat minnen av samboende föräldrar, är störst i de båda lägre socialgrupperna. Dessutom har ovanligt många - mellan sex och nio personer - av andra skäl lämnat dessa frågor obesvarade, vilket delvis kan sammanhänga med en oklarhet i frågeformuläret. 4 I frågan definierades »familj» som syskon och föräldrar och »släkt» som syskon, föräldrar och »deras syskon och föräldrar». - En felkälla här är skillnaden i storleken av »familjen» respek(Forts, å nästa sida)

Först en sammanfattande jämförelse mellan de olika materialen: i hur stor del (procent) av fallen uppgavs minst någon i familen eller släkten ha lidit av minst någon av de nämnda sjukdomarna (inklusive suicid och »vård på mentalsjukhus»): Leg

Arr (26 år-)

Kontroll

(n = 74)

(n=86)

(n = 535)

26 Psykiska sjukdomar i de intervjuades uppväxtmiljö var alltså långt vanligare i LEGmaterialet än i de andra materialen. Inom den egentliga familjen (föräldrar och syskon) förekom hos LEG-gruppen psykiska sjukdomar i 50 fall (68 procent). Om man ser på svaren på de enskilda frågorna var för sig och begränsar redovisningen till familjen, kan följande konstateras: I fyra familjer hade självmord förekommit. I 13 familjer (17 procent) hade minst någon vårdats på mentalsjukhus; därav i två fall fäder och i sex fall mödrar. Det förekom förhållandevis något fler mentalsjukhusvistelser i socialgrupp 3 än i de båda andra socialgrupperna. 26 respektive 27 av männen besvarade jakande frågorna, om någon i familjen hade haft svårare nervösa besvär och om någon i familjen hade lidit av alkoholism. Svarsfördelningen inom de olika socialgrupperna framgår av nedanstående uppställning (procent ja-svar): Socialgrupp

1 2 3 Totalt (n=16) (n=31) (n=27) (n=74)

Nervösa besv. i fam. 50 Alkoholism i fam. 19

(Forts, frän föregående sida). tive »släkten» i de olika materialen. Några frågor om släktens storlek fanns inte i intervjun. Däremot frågade vi de intervjuade, hur många syskon de hade (haft). Svaren visar, att många syskon (minst tre) var vanligast bland arrestanterna (43 procent av de äldre) och minst vanligt i kontrollmaterialet (16 procent), medan 31 procent av LEG-männen hade så många syskon. 356

Alkoholism i familjen - det gällde med få undantag fadern och inte i något fall modern - var alltså betydligt vanligare i socialgrupp 3, medan svårare nervösa besvär - i flertalet fall hos modern - oftare förekom inom socialgrupp 1.

12.7.6 Kvinnornas hemförhållanden Hälften av de 14 intervjuade kvinnorna bodde hos båda de biologiska föräldrarna under hela perioden fram till 17 års ålder; de andra sju bytte fostrare någon gång under uppväxttiden, en av dem två gånger. Av flickorna hade tre varit på barnhem eller liknande institution minst en period under uppväxttiden. För kvinnorna gällde i ett fall att föräldrarna aldrig hade sammanbott och i ytterligare fem fall att föräldrarna var skilda; alla dessa hade separerat under flickornas uppväxtår. Bara två av de 12 kvinnor, som besvarade frågan, ansåg att deras föräldrar hade varit lyckliga tillsammans, medan åtta av 12 sade att det förekom allvarliga stridigheter mellan föräldrarna. Alkoholism i familjen var vanligt (sex fall av 14) liksom vård på mentalsjukhus (fem av 14), medan »nervösa besvär» förekom mera sällan (två av 14). Två fäder hade tagit livet av sig. 11 av de 14 kvinnorna uppgav att minst någon i familjen eller släkten hade lidit av minst någon psykisk sjukdom; nio av dem sade, att sådana sjukdomar hade förekommit i familjen.

12.7.7 Sammanfattning De skillnader som redovisats mellan de båda missbrukarmaterialen och kontrollfallen tyder bland annat på en mycket högre frekvens av disharmoniska uppväxtfamiljer, med långt större förekomst av psykiska sjukdomar i uppväxtmiljön i missbrukarmaterialen. Det är inget oväntat resultat. Det är tvärtom vad man brukar finna i undersökSOU 1969: 53

ningar, där en grupp sociala awikare jämförs med ett normalmaterial. I sådana undersökningar brukar man emellertid också finna en annan sak: awikargruppen kommer nästan alltid i väsentligt högre utsträckning från de »lägre» socialgrupperna, ofta från en miljö som brukar karakteriseras med orden social misär. Som framgått gäller inte detta för vår undersökningsgrupp (även om det sannolikt gör det för åtskilliga inom den). 65 procent av männens föräldrar tillhörde de båda högre socialgrupperna och närmare en fjärdedel kom från socialgrupp 1; dvs. socialgruppsfördelningen anslöt sig till kontrollmaterialets. 1 Likheten mellan LEG- och kontrollgrupperna när det gäller socialgruppsfördelningen gör det rimligt att i andra avseenden vänta sig större avvikelser mellan grupperna än mellan kontrollfallen och arrestantmaterialet. Om man ser på LEG-gruppen som helhet, kan inte, till skillnad från vad som har varit fallet vid de flesta andra undersökningar av sociala avvikare, ekonomiskt miserabla hemförhållanden uppfattas som en viktig bidragande faktor, när det gäller att »förklara» det avvikande beteendets uppkomst. Ett rimligt antagande är då, att i stället andra ogynnsamma uppväxtförhållanden - som t. ex. dålig emotionell kontakt mellan föräldrarna inbördes och mellan dem och barnen eller förekomst av psykiska sjukdomar i familjen - har förelegat i ännu större omfattning i LEG-gruppen än i den andra undersökta »avvikargruppen». I en serie av de intervjusvar som redovisats har också en sådan tendens kunnat konstateras. Skillnaderna mellan arrestantgruppen och kontrollfallen har nästan genomgående varit stora, men LEG-männen har avvikit mera från kontrollmaterialet än vad arrestantmännen har gjort. De konstaterade skillnaderna mellan män från olika socialgrupper inom LEG-materialet ansluter sig också i huvudsak till detta mönster. I socialgrupp 1 har, enligt intervjusvaren, både positiva känsloyttringar (»ömhetsbetygelser») och uttalad aggres^ sivitet (»allvarliga stridigheter») mellan föräldrarna förekommit i mindre utsträckning. SOU 1969: 53

Socialgrupp 1-barnen betecknar i minst utsträckning föräldrarnas äktenskap som »lyckligt» och fler av dem har känt »rädsla» för sina föräldrar. Det bör tilläggas att dessa skillnader mellan män från de olika socialgrupperna går i motsatt riktning mot vad man fann i kontrollmaterialet. Bland de intervjuade kontrollmännen var det sålunda flera från socialgrupp 1 och 2 än från socialgrupp 3 som uppgav, att deras föräldrar brukade ge varandra ömhetsbetygelser och likaledes fler från de båda högre socialgrupperna än från socialgrupp 3 som ansåg att deras föräldrar hade varit lyckliga tillsammans.

12.8 Skolutbildning

och

arbetsförhållanden

12.8.1 Skolutbildning Anmärkningsvärt många av männen, 30 procent (22 individer) hade gått i gymnasium. Hur många av dem som fullföljt gymnasiestudierna är inte känt. 2 Men sex av männen hade studerat vid universitet. Av de män som var 30 år eller yngre hade 63 procent (n=30) lägre utbildning än gymnasium mot 75 procent av de äldre (n=44). Alla utom en av de sex f. d. universitetsstuden1 Detta består, som tidigare framgått, av slumpvis utvalda ungdomar, mantalsskrivna i Stockholm. Betydligt fler av LEG-männen än av kontrollfallen hade vuxit upp utanför Stockholm (26 av de intervjuade LEG-männen, 35 procent, bodde i Storstockholm under hela uppväxttiden 0-16 år, medan motsvarande siffra för de manliga kontrollfallen uppgick till 72 procent). Eftersom socialgrupp 3 utgör en lägre andel av befolkningen i Stockholm än i övriga landet, bör de båda högre socialgrupperna i själva verket ha varit överrepresenterade i LEG-gruppen i förhållande till en mer jämförbar normalpopulation. Härtill kommer åldersskillnaden mellan materialen. Om man antar, att socialgrupp 3 utgjorde en större andel av LEG-männens föräldrageneration än av kontrollfallens, skulle även detta tala för att de högre socialgrupperna i realiteten var överrepresenterade i LEG-gruppen. 2 Den »högsta» skolform - inklusive universitet - som ip hade studerat vid kodades under intervjun; någon differentiering gjordes inte mellan fullföljda och avbrutna studier. Men av andra uppgifter att döma var avbrutna gymnasiestudier mycket vanliga inom gruppen.

Tabell 8.1. De intervjuades skolutbildning efter föräldrarnas socialgrupp. Män. Procent.

av undersökningsgruppen och hade långa missbrukstider.

Socialgrupp 1

3 Totalt

Gymn. el. univ. 50 39 7 30 Lägre utbildn.1 50 61 93 70 Summa 100 100 100 100 n=16 n = 31 n = 27 n = 74 1 Hit har förts folkskola, hjälpklass, grundskola, realskola och flickskola. terna var äldre än 31 år. Väntade skillnader mellan män från de olika socialgrupperna kunde konstateras. Hälften av socialgrupp 1-barnen mot mindre än 10 procent av socialgrupp 3-barnen hade högre utbildning. Endast 3 av de 14 kvinnorna hade gymnasieutbildning. Ingen hade läst vid universitet. LEG-männens skolutbildningsnivå var mycket hög jämförd med den andra missbrukargruppens. Av de äldre arrestantmännen hade bara fem procent gymnasie- eller högre utbildning ( n = l l l ) . Jämför man de yngre LEG-männen (-30 år) med de äldre kontrollmännen (21-25 år; n=334) är andelen med minst gymnasieutbildning nästan identisk i de båda materialen (36 procent av kontrollfallen mot 37 procent av LEG-männen). Men antalet personer som i förtid avbröt gymnasiestudierna var med stor säkerhet större i LEG-gruppen.

12.8.2 Arbetsförhållanden Alla utom tre av männen och en av kvinnorna sade sig någon gång ha haft ett arbete. Flertalet fick sin första egentliga anställning i 15-17-årsåldern, en fjärdedel före 15 år. 1 En ganska stor del av männen, och ett par av kvinnorna, var eller hade tidigare varit s. k. fria yrkesutövare, konstnärer, musiker, journalister, m. fl. Mellan 30 och 40 av männen kunde räknas till denna kategori; flertalet av dem tillhörde den äldre delen

12.9 Alkoholbruk

När det gäller undersökningsgruppens alkoholvanor, skall bl. a. följande frågor diskuteras: 1. Hur vanligt var det att narkotikadebuten föregicks av missbruk av alkohol? 2. I vilken omfattning förekom biandmissbruk alkohol/ narkotika? 3. Omvänt: Hur vanligt var ett helt exklusivt narkotikabruk? Förekom det psrsoner som aldrig hade druckit vin eller sprit inom gruppen? 4. Hur gamla var de intervjuade när de första gången drack sig berusade på alkohol? Var de som gjorde detta tidigt desamma som började att ta narkotika i låg ålder? En del av dessa frågor skall behandlas i registeravsnittet. Senare (s. 368) kommer de intervjuades alkoholvanor vid intervjutillfället att redovisas. Här skall vi främst ta upp frågan om deras erfarenheter av alkohol före narkotikadebuten. Hos många av de intervjuade förekom ett starkt avståndstagande från alkohol och alkoholmissbrukare. Ett par av männen och en kvinna sade sig alltid ha varit helnykterister. Men frånsett dessa tre hade alla erfarenhet av alkoholbruk; alla dessa hade också vid åtminstone något tillfälle druckit sig »ordentligt berusade» på alkohol. 41 av dem (56 procent; n=73) uppgav, att de någon gång gripits för fylleri.2 över hälften av männen (40 av 73) hade varit »ordentligt berusade» någon gång före 17 års ålder, en femtedel (14 av 73) före 15 år. Männen från de båda lägre socialgrupperna hade i större utsträckning druckit sig ordentligt berusade före 15 års 1 Hit räknades inte feriearbeten 2

och liknande. Enligt uppgifter från kontrollstyrelsens straffregister var antalet intervjuade män som dömts för fylleri eller rattfylleri något högre: 50 personer (av vilka dock en hade avbrutit intervjun före fylleri-frågan). Överensstämmelsen får sägas vara god, med tanke på att några fall av rattfylleri inräknats i den senare summan. SOU 1969: 53

ålder (närmare en fjärdedel i socialgrupp 2 och 3 mot bara en av de 16 i socialgrupp 1). Några av männen (10 individer) sade sig ha varit ordentligt alkoholberusade först efter narkotikadebuten, men det motsatta mönstret dominerade helt (57 av männen hade druckit sig ordentligt berusade minst någon gång före narkotikadebutåret; för tre sammanföll de båda åren). Hur lång tid förflöt, för den senare gruppen, mellan den första alkoholberusningen och narkotikadebuten? Över hälften av dem (62 procent; n=60) började att ta narkotika högst fem år efter det första spritruset. Denna andel var högst inom socialgrupp 1 (11 av 13). Barnen från socialgrupp 1 var alltså äldre vid det första alkoholruset än barnen från socialgrupp 2 och 3. Som senare skall visas var samtidigt barnen från socialgrupp 1 yngre vid narkotikadebuten än barnen från de båda andra socialgrupperna. Avstånden mellan det första alkohol- och det första narkotikaruset tenderade med andra ord att vara kortare inom socialgrupp 1.

12.10 Sexualitet En avsevärd del av intervjuformuläret upptogs av frågor om sexualitet. I detta sammanhang kommer emellertid bara ett fåtal av dessa variabler att beröras, nämligen: 1. Avvikande sexuellt beteende (homosexualitet) 2. Prostitution (kvinnorna) 3. Graviditeter, missfall och aborter (kvinnorna)

Tabell 10.1. Ja-svar inom de olika materialen på frågan »Har du haft någon homosexuell kontakt?» Män. Procent. Arr (äldre) Kontroll1 Leg (n= 71) (n=107) (n=591) 41

1 Andelen ja-svar varierade bara obetydligt mellan kontrollmaterialets olika åldersgrupper. som svarat »ja» på frågan; av dessa var det - inom LEG-gruppen - omkring en tredjedel som enbart hade haft en homosexuell partner, medan en annan tredjedel hade haft minst fem olika homosexuella förbindelser. Det är möjligt, att de höga siffrorna för de båda missbrukargrupperna till en del kan förklaras av att missbrukarna i större utsträckning har vistats i miljöer - t. ex. fängelser och liknande institutioner, men kanske också »knarkarkvartar» - där tillfälliga homosexuella kontakter varit relativt vanliga och inte, i samma grad som annars, behöver avspegla en »homosexuell läggning». Men detta förklarar inte den betydande skillnaden mellan missbrukargrupperna. Dessutom hade de flesta, inom LEG-gruppen, haft sina första homosexuella kontakter tidigt, över hälften före 17 års ålder och en klar majoritet (19 av 28) före narkotikadebuten. Vissa av de intervjuade 2 tillfrågades var de hade träffat sin förste homosexuelle partner; det dominerande svaret var »på stan» eller på någon »speciell träffpunkt för homosexuella» - och alltså inte på någon institution.

12.10.1 Männen Av de manliga kontrollfallen var det bara tre procent som jakande besvarade frågan »Har du någon gång haft en homosexuell kontakt?» 1 Motsvarande siffra för arrestanterna var 23 procent och för LEG-männen 41 procent. Både individer med enstaka homosexuella erfarenheter och mera deciderat homosexuellt inriktade personer ingår bland dem SOU 1969: 53

1 Föydfiåga: »Om nej: Aldrig?» - Innan frågan ställdes, läste intervjuaren upp följande inledning: »Många människor upplever eller har någon gång upplevt sexuella känslor vid kontakter med en person av samma kön. Sådana kontakter brukar man kalla för homosexuella, som du kanske vet.» 2 Frågor om de närmare omständigheterna kring de homosexuella kontakterna ställdes till dem som intervjuades 1966 och 1967; däremot inte till de 38 personer, som intervjuades 1968.

12.10.2 Kvinnorna En av kvinnorna hade avbrutit intervjun före avsnittet om sexualitet. I fortsättningen baseras alltså redogörelsen på svaren från 13 av kvinnorna. Fyra av de 13 kvinnorna sade sig ha haft minst någon homosexuell kontakt. Motsvarande siffra i de båda andra materialen var sju av de 57 kvinnliga missbrukarna i arrestantmaterialet och två av de 560 kvinnorna i kontrollmaterialet. Frågan »Har du någon gång fått betalt för att ha samlag med någon?» besvarades jakande av sju kvinnor. Alla utom en av dessa uppgav sig ha haft mer än 20 sådana samlag (=det högsta svarsalternativet). Alla utom två hade tagit betalt för samlag under 1966, tre av dem mer än 70 gånger. Flertalet hade varit mellan 15 och 18 år när de prostituerade sig första gången. För omkring hälften av dem hade detta inträffat före narkotika-debuten. 11 av de 13 kvinnorna hade varit gravida minst en gång. För två av de 11 saknas närmare uppgifter om antalet graviditeter, samt om eventuella spontana eller provocerade aborter. 1 Om de återstående nio kvinnorna erhölls bl. a. följande uppgifter: 1. De var 1966 mellan 23 och 40 år gamla; alla utom två dock mellan 23 och 27. 2. Bara en av dem hade varit gravid en enda gång; för de andra var antalet graviditeter 2 (i två fall), 3 (tre fall), 5 (ett fall) och 7 (två fall). Totala antalet graviditeter inom gruppen uppgick till 33. 3. 20 av de 33 graviditeterna (alltså nästan 2 /s av fallen) hade avbrutits, genom provocerade aborter (sju fall, varav bara en legal), men främst genom spontana aborter (antalet spontana aborter uppgick till 13, vartill dock kommer två barn, som dog strax efter födelsen; jfr nedan). 4. Inte mindre än sju av de nio kvinnorna hade haft åtminstone någon spontan abort. En 23-årig flicka som varit gravid sju gånger hade haft fem spontana aborter. En 23-årig och en 26-årig kvinna, båda med tre graviditeter, hade båda haft två spontanaborter; i båda fallen dog det tredje barnet inom tre månader efter födelsen. Antalet spontanaborter var alltså mycket högt. En tänkbar felkälla här är att några av kvinnorna kan ha rubricerat en abort som

»spontan» när den i själva verket varit provocerad. Mot detta talar dels att flertalet av kvinnorna på andra håll i intervjun öppet berättade om andra kriminella eller tabubelagda handlingar som de hade begått (narkotikabrott, prostitution, homosexualitet, m. m.), dels att några av kvinnorna uppgav att de hade erfarenhet av både spontana och provocerade aborter. De graviditeter som inträffade innan kvinnorna hade börjat använda narkotika avbröts betydligt mer sällan genom spontanaborter (två av 12) än dem som inträffade efter narkotikadebuten (13 av 21).2 Det är möjligt, att själva missbruket är en del av förklaringen till den höga frekvensen av spontana aborter inom gruppen. Men några slutsatser kan naturligtvis inte dras av materialet. Svårigheterna att fastställa sådana orsakssamband är säkerligen betydande; att det är helt omöjligt med en så liten grupp, med så många okontrollerade faktorer och med data som enbart utgörs av intervjuuppgifter, är självklart. 12.11 Psykiska

sjukdomar

Ett par frågor gällde om intervjupersonerna hade haft psykiska besvär eller sjukdomar och om de i så fall hade fått läkarvård för detta. Här kan några av de största skillnaderna i hela intervjumaterialet konstateras mellan kontrollfallen och de båda missbrukargrupperna. 3 I tabell 11.1 redovisas svaren på några av frågorna för männen inom LEG-gruppen, den äldre (26 år-) arrestantgruppen och de äldre (21-25 år) kontrollfallen. Det bör observeras, att det inte fanns några frågor om psykiska sjukdomar och om vård 1 Sannolikt har intervjuarna på grund av tidsbrist varit tvungna att i de två fallen hoppa över detta avsnitt i intervjun, 2 I den senare siffran (13) har de två barn som dog strax efter födelsen, inräknats. 3 Frågorna lydde: \.»Har du haft några nervösa besvär?» Om ip svarade ja, ställdes följdfrågor om han/hon hade fått sjukhus- eller annan vård för detta. Alla - även de som förnekat »nervösa besvär» - fick sedan frågan om de någon gång hade vårdats på mentalsjukhus. 2. »Har du någon gäng känt dig djupt deprimerad?» 3. »Har du någon gäng funderat på att ta livet av dig?» Självmords/oVsöA: efterfrågades inte särskilt. Men om ip här spontant uppgav, att han/hon gjort ett (eller flera) självmordsförsök, kodades i stället detta svar.

SOU 1969: 53

Tabell 11.1 Sjukhusvård för psykiska sjukdomar, självmordsfunderingar och LEG-, arrestant- och kontrollmaterialen. Män. Andel ja-svar inom resp. material.

Sjukhusvård för psyk. sjukd. (n=74, 111, 337) »Suicidfunderingan> (n = 74, 110, 337) Suicidförsök (n=74, 110, 337)

-försök.

LEG

ARR (26 år-) KONTR (21-25 år)

74 341 [64

48 38

30J

3 10 11

1 Anm. Till kategorin »suicidfunderingar» har förts individer som sade sig ha haft sådana funderingar, men inte uppgav att de gjort något självmordsförsök.

för dessa före narkotikadebuten. Narkotikabruket förklarar rimligen en del av de konstaterade skillnaderna. Tre fjärdedelar av LEG-männen mot knappt hälften av arrestanterna och tre procent av kontrollfallen hade vårdats på sjukhus för psykiska sjukdomar. Nästan en tredjedel av LEG-männen mot 15 procent av arrestanterna och en enda procent av kontrollfallen uppgav spontant att de hade försökt att ta livet av sig. Inom LEG-gruppen var både vård på mentalsjukhus och självmordsplaner eller -försök något vanligare bland de män, vilkas föräldrar tillhörde socialgrupp 1; några nämnvärda skillnader mellan de olika åldersgrupperna förelåg däremot inte. Alla utom en av de 14 kvinnorna sade sig ha fått läkarvård för psykiska besvär, åtta hade vårdats på mentalsjukhus. Alla utom två hade funderat på att beröva sig livet, och sju - halva gruppen - hade försökt att göra det.

12.12 Narkotika

12.12.1 Inledning Vi har tidigare konstaterat, att det stora flertalet av de undersökta personerna hade använt narkotika under mycket lång tid; över hälften av männen tog narkotika första gången mer än 10 år före legaltiden, över 85 procent mer än fem år före. Sannolikt alla andra svenska undersökningar av narkotikamissbrukare rör personer med betydligt kortare missbrukstider. Det gör att omständigheter kring debuten SOU 1969: 53

i denna grupp kan tänkas ha ett speciellt intresse: Skiljer sig de som debuterade för mycket länge sedan från dem med kortare missbrukstider i fråga om social bakgrund, ålder, preparattyp och intagningssätt vid debuten? Vilken belysning ger materialet åt vanliga föreställningar om när olika typer av missbruk började spridas inom olika grupper? Dessa frågor behandlas i det närmast följande avsnittet, där även skillnader i debutomständigheter mellan män från olika socialgrupper redovisas. I nästa avsnitt berörs preparattyper inom gruppen (efter debuten). Vilka preparat hade de intervjuade använt mest? I vilken utsträckning förekom biandmissbruk av olika preparattyper? Till sist: Vilka förändringar innebar Åhströms förskrivning för gruppens narkotikavanor? Vilka åsikter hade intervjupersonerna om denna förskrivning? Kan några förändringar i narkotikabruket konstateras, för den grupp som intervjuades först 1968, från legaltiden 1966 till intervjutillfället? 12.12.2 Omständigheter kring narkotikadebuten Missbrukets varaktighet och föräldrarnas socialgrupp Socialgruppsfördelningen var ungefär densamma inom grupperna med mycket långa (11 år-) och medellånga (6-10 år) missbruksperioder. Av de 10 män som debuterade högst fem år före legaltiden, utgjorde däremot socialgrupp 3 den största gruppen (sex av 10 mot omkring en tredjedel av de båda andra grupperna).

Tabell 12.1. Ålder vid debuten efter föräldrarnas socialgrupp. Män. Procent. Socialgrupp Ålder vid debuten -20 år 21 år -

3 Totalt

73 45 65 58 27 55 35 42 Summa 100 100 100 100 n=15 n=31 n=26 n = 7 2

Ej svar: 2 Ålder vid debuten Över hälften av männen (58 procent) debuterade före 21 års ålder, 11 av ds 77 (14 procent) före 17 års ålder. 14 tog narkotika först sedan de fyllt 25 år. De 14 kvinnorna debuterade i något yngre åldrar än männen; 10 av dem före 21 år. Det var, bland männen, inga stora skillnader i debutålder mellan de som börjat använda narkotika relativt nyligen och de som hade långa missbrukstider. För kvinnorna däremot gäller, att ju kortare deras missbruksperioder var, desto äldre hade de varit vid debuten. Tidig narkotikadebut var vanligare bland män från socialgrupp 1 och 3 än från socialgrupp 2.

En fjärdedel av männen injicerade debutpreparatet. Sex »rökte» första gången (cannabis i fem, opium i ett fall). Av de 13 kvinnor som besvarade frågan hade endast två injicerat första gången. Injektion vid debuten var något vanligare i gruppen med högst 10 års missbrukstid (28 procent av männen) än i gruppen med längre missbruksperioder (21 procent). Av de 10 män som debuterade högst fem år före legaltiden, hade fyra injicerat debutpreparatet. Resultaten avviker, vad gäller preparattyp och framför allt intagningssätt vid debuten från arrestantundersökningen (män, procent):

Deb. prep. Mo (n = 72, 108) Injektion vid deb. (n=71, 109)

Leg

Arr (26 år-)

47 Av tabell 12.2 framgår, att injektion av centralstimulantia vid debuten bara förekom hos några få män (fyra individer); intravenös eller subkutan mor//ndebut var tre gånger vanligare. Någon injektionsdebut förekom inte under åren 1939-49; 1950 inträffade det första fallet av injektion av centralstimulantia vid debuten.

Preparattyp och intagningssätt vid debuten Flertalet av männen (44 av de 72 som besvarade frågan, dvs. 61 procent) hade använt något centralstimulerande medel vid debuttillfället. För kvinnorna var motsvarande siffra 10 av 13. Anmärkningsvärt många av männen, 16 individer, tog dock preparat av morfintyp »första gången». Endast fem av männen och ingen kvinna använde cannabis vid debuten. Den skillnad i preparattyp vid debuten som framträder när materialet delas upp på missbruksperioder till och med respektive över 10 år, är att de män som hade mycket långa missbrukstider i högre utsträckning började med morfin - en dryg fjärdedel av dessa mot 15 procent av män med kortare missbruksperioder.

362 Asocialitet före

debuten

I historiska framställningar av narkotikabrukets utveckling i Sverige, har det hävdats1 att missbruket spred sig från konstnärs- och bohemkretsar till asociala och kriminella gäng någon gång i början av 1950-talet. Injektionsmissbruket av amfetamin skulle sålunda ha inletts inom det litterära Metamorfossällskapet omkring 1952 och därefter ha tagits upp av asociala grupper. Några rader skall ägnas frågan, om uppgifterna från de intervjuade Åhströmpatienterna ger stöd åt denna historieskrivning. I vilken utsträckning hade de tidigaste debutanterna gjort sig skyldiga till brott eller andra »asociala» handlingar före narkotikadebuten? För att belysa frågan om registrerad asocialitet före respektive efter debuten, har 1 Bejerot, N., Narkotikafrågan och samhället, s. 135 f.

SOU 1969: 53

Tabell 12.2. Preparat och intagningssätt vid debuten efter debutdecennium. Män. Procent.

per os1 injektion per os injektion

Morfin Centralstim. Övrigt

1939-49

1950-59

1960-

Totalt

2 23 51 5 19 100 n = 43

—

5 17 56 5 17 100 n=72

— 66

—

17 Summa 100 n=18

18 55 18 9 100 n=ll

Ej svar: 2 1 Till morfin 2

per os har även förts ett fall av opiumrökning. »övrigt» = i fem fall cannabis; i fyra barbiturat- eller meprobamatmedel; dessutom tre oklara "fall (varav 1 intravenös debut). - I de fall, då barbiturat- eller meprobamatpreparat kodats som debutmedel, hade ip uppgivit, att de använt medlen som narkotika, »knarkat på dem». ett registerindex konstruerats, baserat på uppgifter från kriminal- och kontrollstyrelseregistren samt nykterhets- och barnavårdsnämnder. Resultaten av denna jämförelse redovisas senare (s. 372 ff.). Här skall bara nämnas, att närmare hälften (48 procent) av samtliga män hade minst någon anteckning i något av de nämnda registren under de fyra åren före narkotikadebuten. Av de 19 män som började att använda narkotika före 1950, hade åtta antecknats i minst något register under fyraårsperioden före debutåret. Fyra av dessa hade under perioden begått i kriminalregistret antecknade brott; två hade dömts till långvariga fängelsestraff. Känd »asocialitet» före debuten var alltså nästan lika vanligt bland dem som debuterade före 1950 som inom hela gruppen. Att peroralt narkotikamissbruk förekom hos tidigare kriminellt »belastade» personer redan under 1940-talet får därför anses klart. Däremot kan man naturligtvis inte, med ledning av dessa uppgifter, säga något om hur utbrett det var. Huruvida också injektionsmissbruk förekom inom sådana grupper under 40-talet framgår inte av detta material. Uppgifter från arrestantundersökningen tyder dock på att så var fallet.1 Det är möjligt att det skedde en spridning av narkotikabruk från Metamorfosgänget till »asociala grupper» under 50-talets början. Resultaten här tyder emellertid på, att detta i så fall bara var en av spridningsvägarna, eftersom narkotikabruk tycks ha förekommit inom sådana grupper redan tidigare, före Metamorfos-perioden. 12.12.3 Narkotikabruket efter debuten Missbrukets

omfattning

Samtliga de intervjupersoner som besvarade frågan (72 män, 13 kvinnor) hade tagit SOU 1969: 53

narkotika mer än 100 gånger (vilket var det högsta svarsalternativet). En man och en kvinna hade aldrig injicerat narkotika. 2 De övriga hade alla injicerat mer än 100 gånger.

Preparattyper efter debuten (a) Mest använda preparat En dryg tredjedel av männen - men endast en av kvinnorna - sade sig ha mera erfarenhet av morfin än av någon annan preparattyp. En klar skillnad fanns här mellan individer med olika långa missbruksperioder. 39 procent av män med 11 års missbruk eller mer (n=38) hade mest erfarenhet av morfin, mot 30 procent av män med högst 10 års missbruk (n=33). Bara en av de nio män som använt narkotika under högst fem år - och som besvarade frågan - hade tagit morfin mer än något annat medel. Män från socialgrupp 1 och 2 hade oftare mest erfarenhet av morfin (närmare hälften) än män från socialgrupp 3 (omkring en femtedel). 1 Sålunda säger sig en Åhströmpatient, som ingår i arrestantundersökningen men ej i denna undersöknings intervjuurval, ha debuterat intravenöst (morfin) redan 1946 på ett fängelse tillsammans med 5-10 medinterner, vilka alla uppgavs ha tagit narkotika vid tillfället. 2 1 intervjubortfallet finns sannolikt ytterligare minst ett par fall av icke-intravenöst narkotikabruk; jmf not 3, s. 347.

(b) Mest använda preparat i relation till debutpreparat

Tabell 12.3. Preparattyper 1961-64. Absoluta tal. Män

Kvinnor

För flertalet av männen gäller, att de hade mest erfarenhet av den preparattyp, som de hade använt vid debuten. Av de 43 individer som började med något centralstimulerande medel, hade 35 mest erfarenhet av centralstimulantia; endast åtta av morfin. Av de 16, för vilka morfin var debutpreparat, hade alla utom tre också mest erfarenhet av morfin.

8 31 30 _3 Summa 72 Ej svar: 2 män, 1 kvinna

strömska verksamheten, om många visade sig ha ökat sin narkotikakonsumtion, sedan de blev »legala».2

Av tabell 12.3 framgår vilka preparattyper som förekom inom gruppen under åren 1961-64, dvs. tiden närmast före den åhströmska verksamheten. Vid kategoriseringen har hänsyn inte tagits till andra typer av preparat än morfin och centralstimulantia. 1 Till morfinkategorin har förts individer som endera enbart tagit morfinpreparat under perioden, eller kombinerat morfin med andra preparat än centralstimulantia, etc. Även om de »rena» morfinisterna var få, hade 38 män (53 procent) och 8 av de 13 kvinnorna använt morfinpreparat under minst något av de fyra åren innan de blev Åhströms patienter.

12.12.4 Legaltiden Inledning I vilken utsträckning förändrades gruppens narkotikavanor under »legaltiden»? Detta kan i någon mån belysas av svaren på två av intervjufrågorna. Den ena gällde vilka preparat som de intervjuade hade använt under åren före respektive under »legalåret». Den andra löd: »Tog du mer eller mindre narkotika, innan du började få legalt?» Värdet av den senare frågan är osäkert, eftersom intervjupersonerna kan ha påverkats av möjligheten att undersökningsresultatet skulle kunna användas mot den åh364

Mo C Mo+C Ej nark 1

— 4 8 1 13

1 Hit har förts de ip som inte tog narkotika under något av åren, vilket i ett par fall förklaras av att de debuterade först 1965.

Förändring av preparattyper Om man inskränker jämförelsen till preparat av morfintyp och centralstimulerande medel, sker från åren 1961-64 till »legalåret» en klar ökning av biandmissbruket morfin + centralstimulantia. Som framgår av tabell 12.4. uppgick blandmissbrukarna, bland männen, till 43 under legalåret mot 30 under perioden 1961-64. Det framstår som en betydande ökning, särskilt om man 1 Alla inom gruppen som tog narkotika under perioden, använde antingen morfin eller centralstimulantia minst något av åren. 2 Det bör observeras att det inte finns någan annan metod, genom vilken man skulle kunna få ett mera tillförlitligt svar på denna fråga. En genomgång av de narkotikarecept som Åhström förskrev 1965—67 kan visa, om de förskrivna kvantiteterna ökade under legaltiden. En sådan genomgång har utförts av Bejerot (Narkotikafrågan och samhället, s. 376 ff). Enligt Bejerot ökade antalet förskrivna doser av centralstimulantia kraftigt under perioden, räknat per patient. Av Bejerots redogörelse framgår dock inte, för hur många av patienterna som de förskrivna doserna ökade eller för hur många, om några, som de minskade. - Stegringen per patient behöver inte betyda en ökad konsumtion bland de »officiella» patienterna; den kan också bero, och beror säkert delvis, på en ökning av antalet överlåtna doser. - Det bör här tilläggas, att några receptbearbetningar av detta slag inte företagits inom ramen för denna undersökning; enligt överenskommelse mellan socialmedicinska institutionen och docent A Bergsman skall en sådan analys i stället utföras av docent Bergsman och dr G Järpe som ett led i en studie rörande vissa av Åhströms patienter.

SOU 1969: 53-

Tabell 12.4. Preparattyper 1961-64/legalåret. Män. Absoluta tal. 1961—1964 Legalåret Mo C Mo + C

Mo C 2 1 5 Summa 8

Ej Mo + Cnark S

— — 20 5 11 25 31 30

1 2 3

2 27 43 72

tänker på att en fyraårsperiod här jämförs med en ettårsperiod: en morfinist som tog centralstimulantia vid endast något enstaka tillfälle under åren 1961-64 har alltså betraktats som »biandmissbrukare» under denna period. Jämför man i stället med endast det sista av de fyra åren, steg antalet biandmissbrukare från 25 män under 1964 till 43 under legalåret. Av de åtta rena morfinisterna under perioden 1961-64 återstod bara två under legalåret. Av de 31 som enbart använde centralstimulantia 1961-64 tog 11 även morfin under legalåret. Ökade eller minskade legaltiden?

konsumtionen

under

Svarsfördelningen - för männen - på frågan, om den intervjuade hade ökat eller minskat sin narkotikakonsumtion, sedan han/hon blev Åhströms patient framgår av nedanstående uppställning: ökade Lika mycket Minskade Vägrade svara Summa Ej svar:

18 11 35 8 72 2

Även om de åtta män som vägrade att besvara frågan, samtliga antas ha ökat doserna, förblir gruppen som uppger sig ha minskat sin narkotikakonsumtion den största. Denna uppgift måste dock, som nämnts, bedömas som osäker. För kvinnorna är gruppen »ökade» + »vägrar» lika stor som gruppen »minskade». SOU 1969: 53

Förändring av konsumtionen till 1968

från legalåret

Vi frågade de personer som intervjuades 1968 om de tog mer eller mindre narkotika »numera» än vad de hade gjort under Åhströmtiden. Av de 29 män som besvarade frågan (n=31) hade två slutat att använda narkotika. Så många som 25 av de övriga förklarade att de hade minskat sin konsumtion, 20 uppgav att de tog »mycket mindre» 1968 än under legaltiden. En av de sju kvinnor som intervjuades 1968 hade slutat med narkotika, fyra tog »mycket mindre» 1968.

Vad patienterna ansåg om legal förskrivning I intervjun ingick en s. k. öppen fråga: »Vad tycker du om systemet med legal förskrivning?» Att det var Åhströms »system» som åsyftades framgick av sammanhanget; de som intervjuades 1968 tillfrågades vad de »på den tiden» (dvs. när de var Åhströms patienter) ansåg om systemet, och de som var eller hade varit patienter vid specialpolikliniken (jfr ovan, s. 345) uttalade sig dessutom ofta om vad de tyckte om den »auktoritativa» förskrivningsmodell, som tillämpades där. Svaren på denna fråga har ett mycket varierande informationsvärde; ibland har intervjuaren bara antecknat något enstaka ord (t. ex. »bra»), men i många fall återges utförliga diskussioner av det liberala förskrivningssystemets för- och nackdelar.

a) Positiva omdömen om »systemet» I nästan alla svar sägs att systemet med legal förskrivning av narkotika var »bra», »utmärkt» eller liknande. Motiveringarna sammanfaller i stort sett med dem som framfördes av Åhström själv, nämligen främst: 1. »Mättnads»-argumentet, som innebär, att narkomanen så småningom tröttnar på narkotika om han får så mycket han vill ha av det: 365

»Jag fick så mycket att jag äcklades, jag ville inte ha mer. Som att ge barn snask: ge dom så mycket att de inte orkar mer.» »Man fick en chans att själv bestämma sig för att sluta. Jag tröttnade på det flera gånger.» 2. »Avkriminaliserings»-argumentet, som innebär att den »legale narkomanen» inte längre behöver begå brott för att skaffa pengar till narkotika och att tillgången till fri narkotika ökar möjligheterna till en generellt förbättrad social anpassning: »Totalt beroende av att vara 'legaliserad' för att kunna vara social.» »Man kan leva ett socialt liv nu. Kan vara hemma på kvällarna.» »Systemet bra. Vändpunkten. Slutade med brott.» Många framhöll andra positiva aspekter på befrielsen från tvånget att skaffa narkotika illegalt. Man slapp hela »tjack-jakten», slapp oron över att inte få tag på narkotika och man fick »tid över att tänka på annat». Några underströk också, att legaliseringen upplevdes som en avkriminalisering av bruket: man kände sig inte längre »kriminell» för att man var narkoman: »Behövde inte handla svart. Kändes inte brottsligt. Man fick lugn och ro.» »Man kände sig inte som en bandit, för man fick ju ett papper att gå till apoteket med.» Ett återkommande svar var också, att patienternas självkänsla hade stärkts under legaltiden. I några fall framställdes detta som ett resultat av den statusförändring som legaliseringen upplevdes innebära; ibland som en följd av kontakterna med Åhström:

om vilken positiv roll som den persoiliga. kontakten med Åhström hade spelat för dem. Somliga framhöll att det var d:nna kontakt, inte narkotikaförskrivningen, som var det väsentliga för dem: »Åhström har man förtroende för. De: var Åhströms person som var betydelsefull för mig. Vi pratade mycket och hade bra kontakt.» Vad var det hos Åhström som gjordj att denna kontakt upplevdes som så väsertlig? Han gav sig tid att tala med oss, han lyssnade på oss, han behandlade oss som människor, han visade oss förtroende, han »rodde» på oss, han var lojal med oss och ställde sig på vår sida - det är några av svaren: »Åhström var en vändpunkt för mig. Att en människa trodde på en.» » . .. kom underfund med att Eje (=Åhström) var full av förståelse för oss.» »Man fick känslan av att någon brydde sig om en, genom att samhället - Åhstrcm ställde sig på våran sida.» c) Kritik I påfallande många svar kombineras dessa mycket positiva omdömen om systemet och om Åhström personligen med delvis hård kritik mot vissa inslag i verksamheten. Kritiken riktas också mot »patientgruppen» eller mot delar av den, för att man »missbrukat» det »förtroende» som Åhström hade givit den. Vad innebar detta »förtroende»? 1 sin promemoria till narkomanvårdskommittén 1 skriver Åhström:

»Trodde på idén att ge folk som redan var narkomaner knark legalt... Kände mig fri, folk såg inte ner på mig längre.» »Många har blivit friska, trots att de fortfarande använder (narkotika): de har kunnat resa sig.» »Med det liberala systemet blir man uppfattad av omvärlden som en människa, genom att man visas förtroende att bestämma över sig själv.»

»Patientföreningen har ansvaret för verksamheten, vilket betyder att alla vet, att om de ej tillrättaför dem som missbrukar det förtroende som förskrivningen innebär, så kommer hela försöksverksamheten att misskrediteras och upphöra. Såvitt jag förstår är detta bästa möjligheten att motverka att förskrivna preparat säljs eller överlåtes . . . Dessutom innebär denna ansvarsfördelning en god psykoterapi.»

b) Positiva omdömen om Åhström

Åhström säger i fortsättningen att det visserligen hade klargjorts, att överlåtelser stod i strid med »lag och förordning»,

Trots att frågan löd: »Vad tycker du om systemet...», svarade många med att tala

1 SOU 1967: 25, s. 255. SOU 1969: 53.

men, fortsätter han: »Jag har aldrig givit några reprimander, när mycket ofta berättas om att så ändå skett, då starka humanitära skäl förelegat. Ett annat förhållningssätt från min sida skulle bara lett till smussel och skadat förtroendet mellan mig och patienten.» Åhström bedömde det alltså som avgörande för verksamhetens fortsatta existens att försäljning eller överlåtelser av de receptförskrivna preparaten inte ägde rum. Men det stred mot en av hans terapeutiska grundprinciper att försöka hindra sådana överlåtelser genom att begränsa dosernas omfattning. Han överlät därför ansvaret på patientföreningen. Det var detta »förtroende» som många av de intervjuade, ofta i starkt moraliserande tongångar, förklarade att de själva, eller andra inom gruppen, hade »svikit»: »(Somliga) missbrukade förtroendet, t. ex. genom försäljning.» »Systemet riktigt. Men det motarbetades av oss.» »Alla kunde inte sköta (förtroendet), (de) saboterade (verksamheten).» »Vi fick bestämma själva hur mycket vi ville ha, det var ett oerhört ansvar, som vi inte klarade. Man ljög för Åhström, tog ut mer än vad man kanske behövde.» Den vanligaste kritiken i övrigt var att kontrollen var för svag, att personer som »missbrukade förtroendet» trots detta hade accepterats som patienter, att det ställdes för få villkor och krav på patienterna och att Åhström borde ha tagit ett större ansvar för verksamheten: »Legal förskrivning är bra, om den bedrivs under kontroll. Lösa boliner här. Borde vara mer villkor.» »Det borde vara strängare kontroll för de yngre.» »Det borde vara mer allvarsord, mer skärpning här hos Åhström.» »Skrevs ut för mycket åt vem som helst. Borde ha ställts mera krav på oss.» »(Gäller här som vid all medicinering): läkarna måste ta större ansvar.» d) Oro för att verksamheten skulle avbrytas »Det hela är en lek med oss, sen tar dom det ifrån oss.» SOU 1969: 53

Många uttryckte stark oro för att myndigheterna skulle tvinga Åhström att avbryta verksamheten. Ibland framställdes denna oro som ett av skälen till att »Åhströms intentioner» inte förverkligades. Någon uppgav, att man ökade doseringarna när det började stå klart att patienterna skulle överföras till andra läkare: »det gällde att ligga bra till inför dem man skulle gå till sen.»

e) Specialpolikliniken Alla utom en av dem, som efter Ahströmtiden hade överförts till specialpolikliniken var starkt kritiska mot verksamheten där. Huvudskälet var den »nedlåtande» och »moraliserande» attityd, som man sade sig ha mött vid specialpolikliniken till skillnad från hos Åhström, och vidare en påstådd frånvaro av psykoterapi och av personlig kontakt med läkarna vid polikliniken.

f) Sammanfattning Nästan alla de intervjuade uttalade sig starkt positivt om det liberala förskrivningssystemet, samtidigt som åtskilliga kritiserade den upplevda bristen på kontroll över verksamheten. Nästan alla uttalade sig också ytterligt uppskattande om Åhström, samtidigt som många beklagade att det hade ställts för små krav på patienterna och att Åhström inte hade tagit ett tillräckligt ansvar för verksamheten.

12.13 Övriga förhållanden

under legaltiden

12.13.1 Inledning Här skall i korthet beröras vissa intervjuuppgifter om arbets- och bostadsförhållanden samt alkoholvanor under legaltiden för den intervjuade gruppen. Den tidpunkt det gäller är i samtliga fall senhösten (november-december) 1966. Till dem som intervjuades 1966 ställdes frågorna så, att de åsyftade förhållanden vid

intervjutillfället. De som intervjuades 1968 fick här i stället besvara retrospektivt formulerade frågor av typ: »Var bodde du (vilka bodde du hos) på senhösten 1966?» Frågor av detta slag ställdes dock inte till de sex män, som intervjuades på polisarresten 1967, varför dessa inte har medräknats i den följande redogörelsen.1 Avsikten med förfarandet var alltså, att för en så stor del som möjligt av intervjugruppen kartlägga situationen i olika avseenden under legaltiden. Risken för minnesfel och kanske också rationaliseringar bör samtidigt ha ökat.2

12.13.2 Arbete Flertalet av de intervjuade saknade arbete hösten 1966. 42 män (63 procent) och nio av de 14 kvinnorna sade sig vara helt utan arbete. 3 Nio av männen och en kvinna hade »tillfälliga arbeten», medan 20 (16 män och fyra kvinnor) angav att de hade ett »fast arbete». Av de senare var dock, enligt de uppgifter från försäkringskassorna som erhölls för registerundersökningen, 10 sjukskrivna mer än tre månader under år 1966, varav tre under hela eller praktiskt taget hela året.

12.13.3 Bostad Av männen (n = 68) bodde fem hos sina föräldrar på hösten 1966 och två i uthyrningsrum, medan sju saknade bostad. De övriga 54 bodde i lägenheter, som de i flertalet fall (35) delade med andra. Dessa lägenheter förefaller sällan, om ens i något fall, ha varit regelrätta »knarkarkvartar». I allmänhet uppgick antalet personer, som de intervjuade delade bostad med till en eller två; bara i två fall översteg antalet tre. Bilden är i stort sett densamma för de 14 kvinnorna. Två av dem sade sig ha saknat bostad hösten 1966, fyra bodde hos sina föräldrar, fyra ensamma i egna lägenheter, de andra i delade lägenheter, av vilka högst en var av »kvart»-typ. Några frågor om lägenheternas modernitetsgrad, utrustning, e t c , ingick inte i formuläret. Men att det stora flertalet hade ordnad bostad, att nästan inga av dessa var knarkarkvartar och att förhållandevis många

(28 procent av samtliga; n = 82) bodde ensamma i egna lägenheter, antyder en bostadsstandard, som får sägas vara högre än man kunde vänta för en grupp svåra narkotikamissbrukare.

12.13.4 Alkohol Inledning Olika uppgifter visar, att det hos många av Åhströms patienter hade förekommit ett betydande alkoholmissbruk före legaltiden (se s. 381). Biandmissbruk narkotika/alkohol synes inte heller ha varit ovanligt. Här är avsikten att låta vissa intervjuuppgifter belysa frågan, i vilken utsträckning sådant biandmissbruk förekom även under legaltiden. I registeravsnittet kommer samma fråga att beröras med utgångspunkt från registerdata. Alkoholkonsumtionen

1966 Att döma av intervjusvaren var missbruk av alkohol inom gruppen under hösten 1966 mycket ovanligt, om det ens förekom. Hälften av männen (51 procent; n = 67) 1 Jmf ovan, s. 348. 2

Vissa ansträngningar gjordes dock att reducera risken för minnesfel. Intervjuarna försökte under den andra intervjuomgången på olika sätt kontrollera att ip verkligen talade om hösten 1966 (och inte t. ex. om hösten 1965); dels frågade man i intervjuns inledning om ip kunde erinra sig »den tiden», vad man hade gjort då, etc (varvid förhållandet att perioden inträffade några månader före den åhströmska verksamhetens avveckling var en viktig hållpunkt), dels ställdes ett stort antal retrospektiva frågor av detta slag, vilket gav goda möjligheter att konstatera eventuella inkonsekvenser i svaren. - De (måttliga) olikheter som förekommer mellan grupperna (individer intervjuade 1966 resp. 1968) i de här redovisade variablerna kan bero på fel av de nämnda slagen, men de kan också sammanhänga med faktiska skillnader i t. ex. arbets- och bostadsförhållanden under legaltiden mellan grupperna. Ett skäl för antagandet att sådana faktiska skillnader förelåg är att gruppen »intervjuade 1968» var den första intervjuomgångens bortfall; dvs. denna grupp var mer svåranträffbar då. 3 1 denna siffra har även medräknats fyra män som uppgav sig vara studerande samt två förtidspensionärer. SOU 1969: 53

sade sig (»numera») aldrig smaka vin eller sprit. Flertalet av de övriga (20 av de 67) drack vin eller sprit högst en gång per månad; endast tre av männen konsumerade vin eller sprit mer än 10 gånger i månaden. Intressant är, att alkoholkonsumtionen under legaltiden tycks ha varit lika obetydlig inom den grupp som var aktuell för undersökning eller åtgärd av nykterhetsnämnd under perioden närmast före legalförskrivningen. Antalet »aktuella hos nykterhetsnämnd» under åren 1964-65 uppgick till 22 (samtliga män). 1 Av dessa intervjuades dock bara 14. Åtta av de 14 männen uppgav att de aldrig smakade vin eller sprit hösten 1966; ingen av dem sade sig ha gjort det mer än 10 gånger/månad.

Förändring av alkoholkonsumtionen 1968

1966-

De 30 män som intervjuades 1968 (och besvarade dessa frågor) tillfrågades om sina alkoholvanor både under hösten 1966 och vid intervjutillfället 1968. Svaren tyder på en låg konsumtion inom denna grupp även 1968, men för 11 av de 30 hade den ökat från 1966 till 1968 (medan den minskat i bara två fall). Kvinnornas

alkoholvanor

Omkring hälften av kvinnorna (sex av 13) sade sig aldrig ha smakat vin eller sprit 1966; ingen av kvinnorna hade gjort det mer än fyra gånger i månaden. För fem av de sju kvinnor som intervjuades 1968 hade alkoholkonsumtionen ökat från 1966 till intervjutillfället. 12.14

Registerundersökningen

12.14.1 Inledning Antagligen alla undersökningar visar hög korrelation mellan narkotikamissbruk och kriminalitet. Olika slags analyser av detta samband har förekommit i diskussionen. Enligt en typ av »förklaringar» är kriminaliteten (även bortsett från de rena SOU 1969: 53 24—914398

narkotikabrotten, t. ex. olaga innehav) sekundär i förhållande till missbruket; missbruket »leder till» kriminalitet. Vanligen resonerar man då så här: För det första: det är i sig självt kriminellt att inneha och överlåta narkotika; för det andra: för de missbrukare med hög narkotikakonsumtion som är hänvisade till den illegala marknaden är det svårt eller omöjligt att betala gällande svarta-börs-priser med normala arbetsinkomster, varför narkomanerna ofta »tvingas» till brott för att få pengar till narkotika; för det tredje: för de flesta, kanske alla, omöjliggör ett intensivt missbruk ordnat arbete och regelbundna, legala, inkomster. Till samma kategori av orsaksanalyser hör också tanken, att vissa narkotikapreparat, nämligen de centralstimulerande, har en »kriminogen» verkan, varmed man åtminstone delvis synes tänka sig en renodlat farmakologisk effekt; dessa medel skulle i sig själva göra missbrukaren mer benägen att begå kriminella handlingar. Enligt en annan typ av resonemang är missbruket sekundärt i förhållande till asocialiteten. Missbrukarna rekryteras i hög utsträckning från asociala grupper; det är kanske främst genom kontakter inom dessa grupper som det svåra missbruket sprids. (Detta kan naturligtvis vara riktigt, även om det skulle visa sig, att narkomaner oftast begår sina första lagbrott efter narkotikadebuten. Såväl kriminaliteten som narkotikamissbruket kan vara »följder» av att individen blivit medlem i en asocial grupp, där båda dessa avvikande beteenden förekommer; det ena behöver inte vara orsak till det andra och det är i detta fall lika rimligt att tänka sig att missbruket börjar före den första kriminella handlingen som efter.) De båda tolkningstyperna av sambandet kriminalitet/missbruk är motstridiga bara när det gäller att förklara hur sambandet först uppstår. Om en individ begår sitt första brott före missbruksdebuten, kan missbruket inte vara »orsak» till detta brott; 1

Enligt uppgifter från nykterhetsnämnderna. 369

men det är naturligtvis möjligt att det är »orsak» till brott som samme individ begår senare, efter narkotikadebuten. Det finns särskild anledning att uppmärksamma denna frågeställning när det gäller de legala narkomanerna. Bland förespråkarna för legal förskrivning, i den internationella litteraturen och i den svenska debatten, har föreställningen att det är tvånget att anskaffa narkotikapreparaten på den illegala marknaden som gjort missbrukarna kriminella, spelat en betydande roll. En legalisering skulle, enligt denna tanke, undanröja en huvudorsak till narkomanernas brottslighet och förbättra deras allmänna sociala anpassning. När det gäller den åhströmska verksamheten, har andra hävdat, och även sökt visa, att de legala narkomanernas kriminalitet var hög under legaltiden. 1 Det är oklart om man menar att den också var högre då än tidigare. Men om man både hävdar, vilket förekommer, att legaltilldelningen innebar att narkomanerna kraftigt ökade sin konsumtion av bl. a. centralstimulantia och att dessa preparat har en kriminogen effekt, borde i varje fall dessa faktorer tala för en ökning av kriminaliteten inom gruppen under legaltiden.

12.14.2 Behandlade frågeställningar Inledningsvis lämnas vissa upplysningar om vilka data som begagnats för registerundersökningen och hur de insamlats. För att ge en uppfattning om undersökningsgruppens s. k. belastning vid undersökningstillfället redovisas först de undersöktas förekomst i olika register. Därefter görs, med utgångspunkt från ett »registerindex» (registerindex A), jämförelser mellan den samlade, registrerade asocialiteten i gruppen under åren närmast före och närmast efter narkotikadebuten. Här redovisas även motsvarande siffror för åren närmast före »legaltiden» (hos Åhström). Av ett annat registerindex (registerindex B) framgår den registrerade asocialiteten un-

der »legalåret» jämfört med åren närmist före legalåret. I en analys av uppgifter från vart och ett av de olika registren försöker vi sedan besvara frågor om kriminalregisterbrottslghetens omfång och art under legalåret, jämfört med några tidigare år under 1960-talet, och om eventuella förändringar av antalet anteckningar i nykterhetsnämndernas register under samma period. Motsvarande jämförelser görs också vad gäller utbetalning av socialhjälp och sjukskrivningsperioder inom gruppen under dessa år. Till sist diskuteras samband mellan registrerad asocialitet före narkotikadebuten och under legalåret, samt samband mellan å ena sidan vissa registervariabler, å den andra dels undersökningspersonernas ålder vid narkotikadebuten, dels deras föräldrars socialgruppstillhörighet. 12.14.3 Begagnade register För denna undersökning har använts uppgifter om undersökningspersonerna från följande register, m. m.: (1) Kriminalregistret (2) Kontrollstyrelsens straffregister (3) De kommunala nykterhetsnämndernas register (4) De kommunala socialnämndernas register (inkl. barnavårdsnämndsakter) (5) Uppgifter om sjukskrivning från de allmänna försäkringskassorna För att erhålla uppgifter ur de kommunala registren även från de kommuner, där undersökningspersonerna tidigare varit bosatta, klarlades genom förfrågningar hos mantalsregister och ett stort antal pastorsexpeditioner i vilka kommuner dessa hade varit skrivna från 10 års ålder till och med 1968. Därefter erhölls uppgifter från nykterhets- social- och barnavårdsnämnderna i samtliga dessa kommuner (sammanlagt drygt 70). 1 Bejerot uppger, att av de 144 personer på den s. k. receptförteckningen som var födda 1920 eller senare greps 48 (33 procent) av polisen i Stockholm, misstänkta för brott, under sina individuella »förskrivningsperioder». (Bejerot, N: Narkotikafrågan och samhället, s. 359) Bejerot anger dock inte några jämförelsetal för andra tidsperioder. »Gripen av polisen för misstanke om brott» utgör för övrigt självfallet ett speciellt osäkert mått på kriminalitet.

SOU 1969: 53

12.14.4 Registerundersökningens tillförlitlighet. Svårigheter vid tolkning av data De siffror, som redovisas i detta avsnitt, är i särskilt hög grad osäkra. De jämförelser som har gjorts bygger på förutom registeruppgifter, intervjudata (främst uppgift om året för narkotikadebuten) och Åhströms recept (uppgift om »legalår»). Alla dessa uppgifter är på olika sätt osäkra. Minnesfel kan ha medfört, att respondenterna uppgivit ett annat »debutår» än det faktiska. Därtill kommer att debutåret här har betraktats - i brist på annan information - som det år, då missbruket inleddes, vilket inte behöver ha varit fallet. Det kan t. ex. ha varit fråga om en kortare tids användande av narkotika under det uppgivna debutåret, medan »missbruket» kan ha påbörjats senare (jämför dock med vad som ovan (s. 351) sagts om de relativt få långvariga avbrotten i narkotikabruket inom den intervjuade gruppen). »Legalårs»-begreppet är, som senare skall visas, grovt och därmed missvisande. Det säkerligen allvarligaste felet ligger dock i att, som här har gjorts, se den registrerade asocialiteten som en approximation av den faktiska. Man kan här bara göra det allmänna antagandet, att en grupp som förekommer i t. ex. kriminalregistret som grupp betraktad bör ha varit mer »kriminell» än en grupp, som inte förekommer i registret. En särskild svårighet skapas av att upptäcktsrisken sannolikt är kumulativ i den meningen, att en person som har upptäckts för ett brott, särskilt ett grovt brott, och därmed blivit känd av polisen, troligen löper större risk att »åka fast» vid efterföljande brott än en person som är okänd hos polisen. För en studerad grupp av »kriminella» personer bör därför skillnaden mellan faktisk och registrerad kriminalitet minska med tiden. Det finns med andra ord anledning att vänta sig en ökning av den registrerade kriminaliteten inom en sådan grupp, även om den faktiska kriminaliteten varit oförändrad. Hur stor denna felkälla är, kan man naturligtvis inte uppskatta. Det bör dock vara lättare att SOU 1969: 53

Tabell 14.1. Undersökningspersonernas förekomst i kriminalregistret, nykterhetsnämndernas register samt socialnämndernas register över socialhjälpstagare. Procent. Förekomst i

Män

Kvinnor Totalt

Kriminalregistret Nykterhetsnämndsreg. Socialhjälpsreg.

48 32 92 100 n=101 n=19

76 46 y3 n=120

förklara en måttlig än en avsevärd ökning av den registrerade kriminaliteten mellan två tidpunkter som en följd enbart av en på detta sätt förändrad relation mellan faktisk och registrerad kriminalitet. Nästa svårighet infinner sig, när man vill ge förändringar av registerasocialiteten kausala tolkningar. Om man finner en markant uppgång av den registrerade kriminaliteten från tiden före till tiden efter narkotikadebuten, och om man antar att detta avspeglar en ökning också av den faktiska kriminaliteten, behöver stegringen naturligtvis inte ha orsakats av missbruket. Som påpekades i inledningen till denna rapport, kan sådana slutsatser omöjligen dras på grundval enbart av denna typ av data. Man kan emellertid få svar på frågor varvid uppgifternas osäkerhet naturligtvis alltjämt måste observeras - om resultaten står i strid eller inte med vissa framförda uppfattningar om kausalsamband mellan missbruk och kriminalitet. Åsikten att flertalet inom den åhströmska patientgruppen började att begå brott därför att narkomanin tvingade dem att göra det, strider exempelvis mot undersökningsresultaten, om dessa visar, att flertalet inom gruppen enligt registeruppgifterna begick brott före narkotikadebuten. 12.14.5 Undersökningspersonernas förekomst i olika register Av tabell 14.1 framgår undersökningspersonernas förekomst 1 i kriminalregistret, nykterhetsnämndernas register samt socialnämn1

Sommaren 1968.

dernas register över socialhjälpstagare (vilka andelar som minst någon gång blivit antecknade i respektive register). Över 75 procent förekom alltså i kriminalregistret, kvinnorna i obetydligt mindre omfattning än männen. En tredjedel av kvinnorna mot hälften av männen var registrerade hos nykterhetsnämnderna. 92 procent av männen och samtliga kvinnor hade åtminstone någon gång fått socialhjälp.

12.14.6 Registerindex A Konstruktion Att Åhströms patienter var en svårt »belastad» grupp är alltså uppenbart. I vilken utsträckning förekom de i registren redan före narkotikadebuten? Det är meningslöst att besvara den frågan genom att se på varje register för sig, eftersom möjligheten att bli registrerad något som gäller samtliga dessa register beror på individens ålder. Kriminella handlingar (som upptäcks) registreras sällan i kriminalregistret, om de begås av personer som är under 18 år och sällan av barnavårdsnämnd, om de begås av personer som är över 21 år. För alla de undersökningspersoner som debuterade i dessa gränsåldrar - vilket som tidigare framgått gällde flertalet - är därför uppgifter från ett enda av registren otillräckliga, om man intresserar sig för frågan om förändringar av den registrerade asocialitetens omfattning från tiden före till tiden efter narkotikadebuten. För att försöka besvara frågan om graden av registrerad asocialitet inom gruppen före respektive efter debuten har därför ett registerindex konstruerats (registerindex A). Meningen är att det skall ge en bild av asocialiteten under olika tidsperioder, oavsett var den har registrerats. De register som begagnats är kriminalregistret, kontrollstyrelsens straffregister, nykterhetsnämndernas register samt utdrag ur barnavårdsnämndernas akter.

372 I detta index har införts uppgifter om undersökningspersonerna för tre lika långa tidsperioder: FAS I = fyra år före individens narkotikadebutår FAS II = fyra år efter individens narkotikadebutår FAS III = fyra år före »legaldebutåret» Anteckningar i registren från narkotikadebutåret har ej medtagits. Registeranteckningarna har kodats på följande sätt: 0: förekommer ej i något register under perioden 1: förekommer registeranteckningar, dock ej av nedanstående slag, under 1-2 av åren 2: förekommer registeranteckningar, dock ej av nedanstående slag, under 3-4 av åren 3: a) under perioden gjort sig skyldig till brott, för vilka ådömts frihetsberövande påföljd (fängelse, straffarbete, förvaring, internering, sluten psykiatrisk vård), där frihetsberövandet varat under högst 1 år; b) varit intagen på alkoholistanstalt eller ungdomsvårdsskola under högst 1 år 4: frihetsberövande under mer än 1 år; i övrigt enligt 3 ovan. Många kriminalregisterdomar antecknas även i kontrollstyrelsens register. Registerutdragen har rensats från dessa och andra dubbelanteckningar före kodningen. Från barnavårdsnämndsakterna har endast sådana uppgifter om åtgärder kodats, som har med barnets egen »vanart» att göra. Anteckningar om åtgärder motiverade av föräldrarnas eller annan vårdnadshavares vanskötsel av barnet har sålunda ej medtagits. Vad vuxenkriminaliteten beträffar, har hänsyn bara tagits till den grövre kriminaliteten (dvs. den som antecknas i kriminalregistret). Det beror på att det bara är denna typ av kriminalitet som blir föremål för generell central registrering. Kontrollstyrelsens straffregister innehåller i vissa fall anteckningar även om mindre grova brott som begåtts under alkoholpåverkan. Eftersom övrig smärre kriminalitet inte medtagits, har inte heller dessa brott och förseelser kodats. Från kontrollstyrelsens register har därför bara hämtats uppgifter om intagningar på alkoholistanstalt samt om andra ingripanden av nykterSOU 1969: 53

Tabell 14.2. Registerindex A. FAS I-IL Män och kvinnor. Procent.

Tabell 14.3. Registerindex A. Förändring FAS I - FAS Et. Männen. Procent. FAS I

FAS I FAS II Ej i ngt reg. Ant. 1-2 av åren Ant. 3-4 av åren Frihetsber. < 1 år Frihetsber. > 1 år Summa (n=82)

57 28 — 6 9 100

33 27 7 15 18 100

hetsnämnd, i de undantagsfall, då dessa åtgärder inte framgått av utdragen från nykterhetsnämndernas register. Vad frihetsberövandena beträffar har den tid som individen faktiskt var intagen kodats; när det gäller kriminalregisterdomarna är det alltså denna period som räknats, inte längden av det utmätta frihetsstraffet. För påföljden »sinnessjukvård» respektive »sluten psykiatrisk vård» saknas uppgift om frihetsberövandets varaktighet; påföljden har genomgående kodats som »frihetsberövande under högst 1 år» (kategori 3). Varje individ har för varje fas förts till en av de fem kategorierna. Förekommer olika typer av registeranteckningar för en individ under samma fas (t. ex. beslut av barnavårdsnämnd om övervakning och ovillkorligt fängelsestraff under samma fas) har den »hårdare» sanktionen kodats. (Sanktioner enligt kategori 4 har därvid tänkts vara »hårdare» än sanktioner enligt kategori 3, etc). Individer med okänd narkotikadebutålder (25 män, fem kvinnor) har, självfallet, inte kunnat medtagas. Detsamma gäller de individer (sex män, tre kvinnor) som har debuterat så nyligen, att jämförelsen blir missvisande. För de undersökningspersoner som ingår i index, infaller sista året under FAS II senast året före legaldebutåret.

Resultat a) FAS I och II Tabell 14.2 visar, hur de i jämförelsen medräknade individerna fördelar sig på de fem kategorierna under FAS I—II. Det sker alltså en markant ökning av den registrerade asocialiteten från de fyra åren före debuten till de fyra åren efter. Andelen undersökningspersoner som inte förekommer i något register sjunker från 57 procent under FAS I till 33 procent under SOU 1969: 53

Ej reg

»Lätt »Grav asoc» asoc»

Ej reg 51 18 — FAS II »Lätt asoc» 35 45 8 »Grav asoc» 14 37 92 Summa 100 100 100 n=37 n = 22 n=12 Anm. »ej reg» = kategori 0 »lätt asoc» = kategori 1—2 »grav asoc» = kategori 3—4 FAS II. Motsvarande siffror för männen enbart är 52 procent utan registeranteckningar under åren före debuten mot 32 procent under åren efter. Antalet män i de högsta kategorierna (frihetsberövanden) fördubblas från FAS I till FAS II. För de II kvinnor som ingår i jämförelsen är förändringen ännu mer påtaglig: bara en av dem förekommer i något register under FAS I (och då i den lägsta kategorin) mot sju under FAS II. Om man ser på de individuella förflyttr ningarna mellan kategorierna från FAS I till FAS II var det, av männen, endast fem som »flyttade» från en högre till en lägre kategori (»förbättring») mot 26 som »flyttade» från en lägre till en högre (»försämring»). Praktiskt taget alla i de högre kategorier* na (»grav asoc») under FAS I stannade i dessa kategorier under FAS II. Av de »ej registrerade» under FAS I var det däremot bara 14 procent som blev föremål för frihetsberövande åtgärder under FAS II (tabell 14.3). Sammanfattning Närmare hälften av de undersökta (48 procent av männen och 43 procent av samtliga) hade antecknats för brott, e t c , i minst något av de aktuella registren under fyrar årsperioden före narkotikadebuten. Flertalet (63 procent) av de »asociala» männen under FAS II hade antecknats för brott

eller annan asocialitet redan under FAS I. Men både för gruppen »ej reg» och för gruppen »lätt asoc» i FAS I sker en påtaglig ökning av den registrerade asocialiteten mellan faserna.

b) FAS III Som nämndes tidigare infördes uppgifter i registerindex A även för »FAS III», dvs. de fyra åren före »legaldebutåret» (det år — under den åhströmska verksamheten — då undersökningspersonerna fick sitt första narkotikarecept av Ahström). Mellan FAS II och FAS III föreligger en betydande overlapping. För att det inte skall bli någon sådan overlapping, måste minst åtta kalenderår ha förflutit mellan narkotika- och legaldebutåret. För ett stort antal undersökningspersoner var avståndet kortare. Särskilt gällde detta kvinnorna. För männens del redovisas siffrorna för FAS III i tabell 14.4, varvid det alltså måste observeras, att oförändrade siffror i förhållande till FAS II lika gärna kan bero på en oförändrad omfattning av den registrerade asocialiteten som på att de båda perioderna i praktiken helt eller delvis sammanfaller. Trots den overlapping som sålunda förekommer, kan en tydlig ytterligare ökning av den grövre (registrerade) asocialiteten från FAS II tiU FAS III utläsas ur tabellen. Hälften av de undersökta männen gjorde sig alltså skyldiga till sådan kriminalitet eller annan asocialitet, som medförde frihetsberövanden under de fyra åren närmast innan de blev Åhströms patienter.

12.14.7 Förekomst i olika register under legaltiden och under åren närmast före legaltiden

Tabell 14.4. Registerindex A. FAS III. Männen. Procent. Ej i något register Anteckn. 1—2 av åren Anteckn. 3—4 av åren Frihetsber. < 1 år Frihetsber. > 1 år Summa

olika långa för Åhströms patienter, och förlagda till olika tider under undersökningsperioden. Dessutom går det ofta inte att få reda på exakt datum för när en individ t. ex. utfört en viss asocial handling. Här har en grov tidsjämförelse gjorts: för varje individ har bestämts ett legalår, dvs. det av åren 1965, 1966 och 1967, då individen fick narkotikarecept (av Ahström) under flera månader än under något annat av undersökningsåren. För varje individ har därefter noterats i vilken utsträckning vederbörande förekommer i olika register, dels under individens legalår, dels under ett antal jämförelseår (1966 är »legalår» för alla utom 20 individer). Förfarandet innebär, att flertalet undersökningspersoner fick narkotikarecept under endast en del av sitt legalår. I några fall (sju individer) uppgick antalet »legalmånader» under legalåret bara till två. Men detta är extremfall - 2/ä av de undersökta fick »legalt» under mer än halva legalåret och närmare 40 procent under 10-12 månader av legalåret (tab. 14.5). Det fel som uppstår genom det begagnade måttets grovhet reducerar möjligheten att konstatera eventuella faktiska förändringar av asocialitetens omfattning under legaltiden.

Tabell 14.5. Antal Samtliga. Procent.

legalmånader/legalår.

Legalår Att undersöka om den registrerade asocialitetens omfattning förändrades under legaltiden är svårt. Svårigheterna hänger samman med att legalperioderna var mycket

31 20 — 24 _25 100 n=71

< 3 månader 4— 6 » 7— 9 » 10—12 »

11 22 28 39 Summa (n = 121) 100 SOU 1969: 53

Registerindex

Konstruktion För undersökningen av asocialitetens utveckling under 60-talet har konstruerats ytterligare ett index, vilket som det föregående bygger på uppgifter ur kriminalregistret, kontrollstyrelsens straffregister samt barnavårdsnämnds- och nykterhetsnämndsregister. Registeranteckningar har för varje år under perioden från 1963 till och med legalåret förts till följande fem kategorier: 0: förekommer ej i något register under året 1: En eller flera registeranteckningar; dock ej av nedanstående slag 2: Har under året begått kriminalregisterbrott, för vilket ådömts ej frihetsberövande påföljd 3: Har under året intagits på ungdomsvårdsskola eller alkoholistanstalt 4: Har under året begått kriminalregisterbrott, för vilket ådömts frihetsberövande påföljd. Tio undersökningspersoner (varav en kvinna) hade 1967 som »legalår». Kriminalregisteruppgifterna rörande brott begångna 1967 har bedömts som alltför ofullständiga varför dessa 10 har utgått ur jämförelserna. De undersökningspersoner som, enligt uppgifter i kriminalregistret, kontrollstyrelsens register och barnavårdsnämndsakterna var intagna på kriminalvårdsanstalt, ungdomsvårdsskola eller alkoholistanstalt under minst 6 månader under något av åren har likaledes, på grund av deras reducerade möjligheter att begå brott, etc. under året, utgått ur jämförelsen för respektive år. Resultat I tabell 14.6 redovisas resultaten av registerindex B (perioden 1963-66) för samtliga de undersökningspersoner (män och kvinnor), vilka hade 1966 som »legalår». 1 I påföljande tabell, där »legalåret» jämförs med »året före legalåret», har även de 10 individer, vilkas legalår var 1965, SOU 1969: 53

Tabell 14.6. Registerindex B. Registeranteckningar 1963-66. Män och kvinnor med 1966 som legalår. Procent. 1963 1964 1965 1966 66 Ej i ngt reg. 19 Ant. enl. 1—2 15 Ant. enl. 3—4 Summa procent 100 86 n= Intagna > 6 mån. under året 14 (abs. tal) 100 Summa (abs. tal)

65 21 14 100 83

66 20 14 100 85

70 16 14 100 94

17 100

15 100

6 100

medräknats (»året före legalåret» är alltså för dessa 10 personer 1964, för övriga 1965). I tabellerna ingår även de få personer, om vilka man vet att de debuterade med narkotika först efter jämförelseperiodens början, liksom de undersökningspersoner, vilkas debutår är okänt och som alltså kan ha börjat att använda narkotika först 1963 eller senare. Allt talar dock för att även denna grupp är mycket begränsad. Om man enbart ser på resultaten för personer med känd narkotikadebut senast 1962, förändras inte heller siffrorna nämnvärt.2 På grund av de låga talen har här kategorierna 1 och 2 sammanslagits, liksom kategorierna 3-4 (frihetsberövande). Skillnaden i den samlade registrerade asocialitetens omfattning mellan legalåret och jämförelseåren är alltså, enligt detta mått, obetydlig. En svag tendens till minskning av den »lättare» registrerade asocialiteten under legalåret kan dock utläsas ur båda tabellerna. Problemet är emellertid, att de långvarigt intagna - som alltså inte ingått i dessa procentberäkningar - var färre under legalåret än under jämförelseåren. Detta är 1 Den utländske medborgare, som bara tillfälligt vistades i Sverige under legaltiden (jmf ovan, s. 347) har dock inte medräknats här, och inte heller i någon annan av registeravsnittets tabeller. 8 Av män med legalår 1966 och känd debut senast 1962 (n=68) saknade sålunda 66 procent registeranteckningar under 1964, 70 procent under 1965 och 71 procent under 1966 (legalåret), medan motsvarande siffror för samtliga män med legalår 1966 (n=82) var 65 respektive 69 och 70 procent.

Tabell 14.7. Registerindex B. Registeranteckningar under legalåret och under året före legalåret. Män och kvinnor med 1965 eller 1966 som legalår. Procent. Året före legalåret Legalåret Ej i ngt reg. Ant. enl. 1—2 Ant. enl. 3—4 Summa procent

64 19 _T7 100

70 15 15_ 100

n= 95 Intagna > 6 mån. under året (abs. tal) _15 Summa (abs. tal) 110

103 7 110

rimligen en selektionseffekt: en förutsättning för att missbrukarna skulle kunna få »legal förskrivning» av Ahström var ju, att de vistades i frihet. Som tidigare påpekats fick 2/3 av de undersökta recept av Ahström under mer än halva legalåret; dessa hade med andra ord inte möjlighet att, enligt definitionen, vara »långtidsintagna» samma år. Frågan är då, hur siffrorna för den registrerade asocialiteten under legalåret kan ha påverkats av förhållandet, att de långvarigt intagnas antal var lägre under detta år. Personerna i denna grupp bör ju ha varit mer »kriminellt belastade» än övriga, och relativt sett fler av dessa än av övriga kunde därför förväntas begå brott, e t c , när de vistades i frihet. För att det förhåller sig så talar även en redovisning, som senare skall lämnas (s. 380) och som visar, att inom den grupp av personer, som begick många brott under legalåret var tidigare långvariga anstaltsvistelser mycket vanligare än inom en jämförelsegrupp med »bara» 1-2 brott under detta år. Eftersom antalet långvarigt intagna var lägre under legalåret, kunde man därför vänta sig en ökning av antalet registerantecknade, främst i kategorierna för grövre brott, e t c En mera rättvisande jämförelse är därför den som redovisas i tabell 14.8, av vilken framgår andelen personer antecknade i något register och/ eller intagna minst halva året under de olika åren. 376

Tabell 14.8. Registerindex B. Antecknade för brott, etc. och/eller intagna > 6 månader under året (1963-66). Män och kvinnor med 1966 som legalår. Procent. 1963

n=100

Om de antecknade och de långtidsintagna på detta sätt räknas samman, förstärks alltså tendensen till mera gynnsamma siffror under legalåret. Även när personer med 1965 som legalår medräknas, var andelen antecknade och/eller långtidsintagna under legalåret 10 procent lägre än under året före legalåret (procenttalet sjönk, för denna grupp, från 45 till 35). Diskussion Förutom en förändring av den faktiska asocialitetens omfattning under legalåret, kan en rad andra faktorer tänkas ha påverkat omfattningen av den registrerade asocialiteten. Några sådana faktorer skall diskuteras här. Somliga av dem talar för att minskningen av den registrerade asocialiteten inte motsvarades av en (lika stor) minskning av den faktiska, medan andra tvärtom talar för att den faktiska asocialitetens nedgång under legalåret var starkare än den konstaterade minskningen av den registrerade.

a) Intagna på mentalsjukhus Några uppgifter om hur många inom gruppen som var intagna på mentalsjukhus under de här aktuella jämförelseåren föreligger inte. På annat sätt vet vi dock, att sådan sjukhusvård varit mycket vanlig bland de undersökta. Tre fjärdedelar av de intervjuade männen hade någon gång erhållit sjukhusvård för psykiska sjukdomar (s. 361). I efterundersökningen skall visas (s. 389), att under ett enda år (1967) erhöll nästan en tredjedel av undersökningspersonerna vård på något av nio tillfrågade psykiatriska sjukhus (f. d. mentalsjukhus). Även de på mentalsjukhus intagna hade SOU 1969: 53

naturligtvis reducerade möjligheter att begå brott, e t c , under de olika jämförelseåren. Hade uppgifter förelegat om sådan vård, borde därför de långvarigt sjukhusvårdade ha uteslutits ur jämförelserna, på samma sätt som långvarigt intagna på fängelser, alkoholistanstalter och ungdomsvårdsskolor. Man måste nu utgå från att ett ovisst antal av de icke-registrerade under de olika åren undslapp anteckningar, därför att de var intagna på mentalsjukhus under större delen av respektive år. Detta kan påverka jämförelserna mellan legalåret och jämförelseåren, eftersom det finns skäl för förmodandet, att de långvarigt intagna på mentalsjukhus var färre under legalåret än under de tidigare åren. Anledningen till detta antagande är återigen förhållandet, att en av förutsättningarna för att få narkotika på recept av Ahström var att man vistades i frihet. Långvarig sjukhusvård bör därför, liksom långvarig vistelse på andra institutioner, ha varit ovanligare under legalåret. Om resonemanget är riktigt hade alltså i realiteten fler personer ur undersökningsgruppen »chans» att antecknas under legalåret, varför jämförelsen blir »ofördelaktig» för legaltiden. b) Förändringar av upptäcktsrisk En minskad upptäcktsrisk under legalåret kan kanske ha blivit följden av den avkriminalisering av olaga innehavs-brottet, som den »legala förskrivningen» innebar. Detta kan ha reducerat polisens möjligheter att upptäcka främst (andra) narkotikabrott, begångna av Åhström-patienter under den aki tuella perioden. För en ökning av upptäcktsrisken talar å andra sidan hypotesen om den kumulativa upptäcktsrisken; personer som är kända av polisen för tidigare brott löper enligt denna större risk att ertappas för nya brott än andra (jfr ovan, s. 371). c) »Eftersläpning» av registeruppgifter I kriminalregistret antecknas brott först sedan dom fallit. Lång tid kan förflyta melSOU 1969: 53

lan brotts- och domsdatum. För denna undersökning har medtagits brott begångna fram till utgången av år 1966, enligt de anteckningar som hade införts i kriminalregistret i augusti 1968. Senare har kanske ytterligare brott, begångna under 1966, antecknats i registret. Tidsavståndet mellan det sista undersökningsåret och kontrolltillfället - över 1,5 år - var dock så stort, att detta »bortfall» bör ha blivit obetydligt. d) Åtalseftergifter När någon genom åtalseftergift inte åtalas och döms för (grövre) brott, antecknas brottet inte i kriminalregistret. Sådana brott har därför inte kunnat medtagas i jämförelserna. Om antalet åtalseftergifter för »kriminalregisterbrott» - lindrigare brott omfattas ju inte av undersökningen - var högre (eller lägre) under legalåret än under jämförelseåren, måste detta ha gjort de på registeruppgifterna grundade jämförelserna missvisande. Eftersom vi inte vågade göra några antaganden om storleken av denna felkälla, genomfördes en specialundersökning rörande åtalseftergifter inom gruppen under 1960-talet.1 Resultaten av denna, visserligen inte helt fullständiga, kontroll tyder inte på att antalet beslutade åtalseftergifter för grövre brott förändrades nämnvärt under perioden. Åtalsunderlåtelse (åu)2 kan enligt gällande lagstiftning meddelas beträffande alla, oavsett ålder, jämlikt rättegångsbalken (RB) 20 kap. 7 § (punkt 1-4) och 57 § nykterhetsvårdslagen. Beträffande inskrivna vid ungdomsvårdsskola, dvs. ungdomar under 21 år, undantagsvis under 24 år,3 kan åu beslutas även jämlikt 69 §• 1 Undersökningen utfördes av jur. kand. Agneta Charpentier genom granskning av förteckningar över åtalseftergifter, upprättade av statistiska centralbyrån. 2 Åtalsunderlåtelse anses numera vara en mer korrekt term än åtalseftergift, Det fullständiga uttrycket är »beslut att ej tala å brott». 3 I samband med sänkningen av myndighetsåldern 1969 har dessa åldersgränser, för ungdomar vilka omhändertagits för samhällsvård efter den 1 juli 1969, sänkts till 20 respektive 23 år.

barnavårdslagen och, för ungdomar under 18 år, enligt 1964 års lag om unga lagöverträdare. Vad först gäller vuxenkriminaliteten avser det stora flertalet åu lindriga brott utan intresse i detta sammanhang. Det är uttryckligen fallet vid åu jämlikt RB 20: 7 p. 1, enligt vilken för beslut om åu bl. a. erfordras, att »det är uppenbart, att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas». Även åu enligt 57 § nykterhetsvårdslagen gäller i realiteten till helt övervägande del brott, vilka icke är av »kriminalregisterkaraktär» (huvudsakligen fylleri eller förargelseväckande beteende).1 Au enligt RB 20: 7 p. 3 kan bara beslutas av riksåklagaren och tillämpas endast i mycket ovanliga undantagsfall.2 Av intresse är däremot RB 20: 7 punkterna 2 och 4. Punkt 2 kan tillämpas, om brottet förövats (a) »innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott» eller (b) innan den misstänkte »till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott». I båda fallen gäller, att det brott för vilket åu meddelas uppenbarligen »är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse» i jämförelse med det andra brottet. Åu enligt (b) torde oftast meddelas beträffande personer som dömts till ungdomsfängelse eller internering (före 1.1.1965 förvaring). Samtliga åu för personer dömda till ungdomsfängelse registreras av statistiska centralbyrån. Huruvida åu av detta slag beslutats beträffande någon av undersökningspersonerna har därför kunnat kontrolleras (jfr nedan). Åu för personer, vilka dömts till bl. a. internering samt åu enligt (a) har däremot icke förrän 1968 blivit föremål för central registrering och har följaktligen inte kunnat kontrolleras för den här aktuella perioden. Det är emellertid svårt att finna skäl för antagandet att antalet åu av detta slag skulle ha varit högre under legalåret än under jämförelseåren. Möjligen kan åu enligt (b) tvärtom ha varit ovanligare under detta år, eftersom antalet långtidsintagna var lägre då än under jämförelseåren. Enligt RB 20: 7 punkt 4 kan åklagare underlåta åtal, om »brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av . . . själslig abnormitet» och sluten psykiatrisk vård (eller viss annan institutionsvård) »kommer till stånd utan lagföring». Denna punkt trädde i kraft den 1 januari 1965, men åtalseftergifter beviljades även tidigare på motsvarande grund. Åu av detta slag har registrerats av statistiska centralbyrån såväl under perioden före som under perioden efter januari 1965. En genomgång av samtliga åtalseftergifter av denna art (åtalseftergifter på grund av den misstänktes s. k. sinnesbeskaffenhet) beviljade i hela landet under de aktuella åren har emellertid inte varit praktisk möjlig. Eftersom fler-

talet av de undersökta under dessa år varit bosatta i Stockholms-området, har undersökninjen begränsats till åtalseftergifter på den nämnda grunden, beslutade i Stockholms stad och län under åren 1963-1966. Undersökningen visar, att inte någon av undersökningspersonens förekom i detta material. Åu enligt de paragrafer, vilka enbart gäller vid brott, begångna av unga lagöverträdare hi.r däremot kunnat studeras för hela riket (statistiska centralbyrån tillämpar här andra registreringsprinciper, vilket möjliggjort en sådan totalundersökning). Här har även åu enligt samtliga i sammanhanget intressanta paragrafer kunnat kontrolleras, nämligen 1964 års lag om unga lagöverträdare (tidigare 1944 års lag om osv.), 69 § barnavårdslagen samt RB 20: 7 p. 2 såvitt avser till ungdomsfängelse dömda (tidigare 19 § ungdomsfängelselagen). Granskningen visar, att åtalseftergifter för grövre brott jämlikt dessa paragrafer meddelades tre personer ur undersökningsgruppen under år 1963, tre under 1964, en under 1965 och en under 1966. Den registrerade kriminalitetens art Den totala registrerade asocialiteten minskade alltså något, enligt registerindex B, under legalåret, jämfört med de närmast föregående åren. Hur blir bilden om man ser enbart till den i kriminalregistret antecknade kriminaliteten? Och genomgick (den registrerade) brottslighetens art några förändringar under legalåret jämfört med åren innan? För att besvara dessa frågor, delades de brott som enligt anteckningarna i kriminalregistret hade begåtts under åren 1964—66 in i följande kategorier: 1. Narkotikabrott 2. Brott mot person 3. Förmögenhetsbrott 1 Av de sammanlagt 10.853 åtalsunderlåtelser som 1966 meddelades jämlikt denna paragraf för brott enligt brottsbalken avsåg sålunda 10.585 fylleri eller förargelseväckande beteende. (Brottsligheten 1965 och 1966, Sveriges officiella statistik, Statistiska Centralbyrån, Stockholm 1969, s. 91.) 2 T. ex. i vissa fall då »gärningsmannen är mycket gammal, lider av obotlig sjukdom, blivit invalidiserad genom brottet, t. ex. vid en trafikolycka eller efter brottet blivit sinnessjuk». Nelson, A„ Kriminalvård, i Svensk socialrätt, red. Y. Adolphson, Stockholm 1969, s. 623). — Under 1965 meddelades åtalsunderlåtelse jämlikt denna punkt i endast tre fall och under 1966 i endast fyra fall. (Brottsligheten 1965 och 1966, s. 32.)

SOU 1969: 53

Tabell 14.9. Brottstyper 1964 - legalåret. Män med 1966 som legalår. Absoluta tal.

Förekom ej Narkotikabrott enb. Narkotikabrott i komb. med andra brott Personbrott Övriga brott

"Kl il

— 10 Summa 80

i 7

— 18 80

4. Brott mot allmänheten 5. Andra brott Till narkotikabrott har räknats all olovlig befattning med narkotika, dvs. inte endast brott mot narkotikaförordningen utan även sådana andra brott (urkundsförfalskning, stöld, m. fl.), där det av domsakten har framgått att brottens direkta syfte varit att komma över narkotika (förfalskning av läkarrecept, apoteksinbrott, m. m.).1 Den sista kategorin, »andra brott», domineras av trafikbrott, men innehåller även några brott mot rusdrycksförordningen, m. m.2 Från beräkningarna har de två personer som vid jämförelseperiodens början inte hade fyllt 18 år uteslutits.3 I tabellerna 14.9 och 14.10 redovisas resultaten för de män som hade 1966 som legalår. Av den första tabellen framgår antalet individer inom denna grupp som begick i kriminalregistret antecknade brott av olika slag under åren 1964—66. På grund av de låga talen har här förmögenhetsbrott, brott mot allmänheten och andra brott sammanslagits till en kategori, »övriga brott». Antalet individer som gjorde sig skyldiga till i kriminalregistret antecknade brott förändrades bara obetydligt under de tre åren inom denna grupp. Antalet personer som begick narkotikabrott uppgick till endast två under legalåret mot 14 under 1964 och nio under 1965. Någon »ren» narkotikakriminalitet förekom inte alls under legalåret, och bara hos en individ under 1965. De som antecknats för »övriga brott» - dvs. främst förmögenhetsbrott - ökade däremot från 1965 till legalåret. I tabell 14.10 redovisas antalet brott under de olika åren, och andelen brott inom

1964 1965

45 3 31 7

Totala antalet under

2 året begångna brott

Anm.: Kombinationen »narkotikabrott+bröt t mot person» förekom ej under perioden,

SOU 1969: 53

Tabell 14.10. Antal brott. Män med 1966 som legalår.

Därav i procent: Narkotikabrott Brott mot person Förmögenhetsbrott Brott mot allmänheten Annat

29 6 9

Summa 100

57 13 27 100

varje brottstyp. Antalet brott överstiger naturligtvis antalet för brott antecknade individer. Totala antalet brott ökade tydligt från 1965 till legalåret (men var lägre än under 1964). ökningen beror, som framgått, inte på någon nämnvärd stegring av antalet för brott registrerade individer, utan på en ökning av antalet brott per individ (3,1 under legalåret mot 2,5 under år 1965). Narkotikakriminalitetens anmärkningsvärda minskning framgår här ännu tydligare, liksom förmögenhetsbrottens klara uppgång. Även »brott mot allmänheten» och »andra brott» (dvs. främst trafikbrotten) ökade från 1965 till legalåret, både i relativa och absoluta tal. Kvinnornas registrerade kriminalitet uppvisade en annan utveckling. Antalet i kriminalregistret antecknade kvinnliga undersökningspersoner minskade från åtta under 1 Uppgifter ur domsakterna har erhållits från den undersökning om narkotikakriminaliteten som utförs under ledning av hovrättsfiskal I. Rexed. 2 Förseelser mot vägtrafikförordningen, trafikförsäkringslagen och bilskatteförordningen har ej medräknats. - Den vanligt förekommande brottsrubriceringen »bedrägeri medelst urkundsförfalskning» - där »bedrägeri» är förmögenhetsbrott, »urkundsförfalskning» brott mot allmänheten - har räknats som ett brott, och förts till kategorin förmögenhetsbrott. 8 När en individ fyllt 18 år minskar sannolikheten kraftigt för att han skall beviljas åtalseftergift och omhändertas av barnavårdsnämnd i stället för att dömas av domstol (och därmed antecknas i kriminalregistret) för ett upptäckt brott; om även de ytterligare tre individer vilka vid jämförelseperiodens början ej hade fyllt 21 är utesluts, förändras resultaten inte nämnvärt.

1965 (varav fyra hade begått narkotikabrott enbart eller i kombination med andra brott) till fem under legalåret (i samtliga fall förmögenhetsbrott eller brott mot allmänheten). Antalet brott minskade från 22 under år 1965 till sex under legalåret. Även för de 10 män som hade 1965 som legalår minskade den registrerade kriminaliteten från året före legalåret (1964) till legalåret (1965) - från 16 brott år 1964 till sex brott år 1965. Sammanfattning För männens del var den totala kriminaliteten inom den studerade gruppen 1 ungefär oförändrad under legalåret, jämfört med året före legalåret, om man ser till antalet i kriminalregistret antecknade individer; däremot ökade antalet brott per individ. Narkotikabrotten försvann praktiskt taget helt under legalåret, medan alla andra typer av brott ökade i varierande grad (frånsett personbrotten, som var ytterligt ovanliga inom gruppen under hela 60-talet). Ett skäl - som nämnts i samband med redovisningen av registerindex B - att vänta sig en uppgång av den registrerade kriminaliteten under legalåret, vid oförändrad faktisk kriminalitet, är att flera individer tillhörande den kriminellt svårast »belastade» gruppen vistades i frihet under legalåret än under något av jämförelseåren. Jusf detta är den rimligaste förklaringen till ökningen av antalet brott. Per registrerad individ räknat uppgick antalet brott som nämnts till 3,1 under legalåret. Av de 10 män (inom gruppen »legalår 1966») som begick 3 eller flera brott under legalåret, hade åtta varit intagna på anstalt, halva året eller mer, under minst ett av åren 1963-65. Av de 10 som begick 1-2 brott under legalåret hade däremot bara två varit intagna, halva året eller mer, under något av åren 1963-65. 2 Naturligtvis är det omöjligt att avgöra om den markanta nedgången av narkotikakriminaliteten beror på en faktisk minskning eller på en minskning av antalet upptäckta brott i relation till antalet faktiskt begång-

380 Tabell 14.11. Tidigare långvariga anstaltsvistelser bland dem som begick »många »respektive »få» brott under legalåret. Män med 1966 som legalår. Absoluta tal. 1-2 brott under leg. året Intagna > 6 mån/ år 1963—1965: Intagna 1 av åren 1 Intagna 2 av åren 1 Intagna alla 3 åren — Ej långtidsintagna något av åren _8 Summa 10

3 el. flera brott under leg. året

4 2 2 2 10

na. En nedgång av den »reella» narkotikabrottsligheten måste naturligtvis ha inträffat som följd av den avkriminalisering av narkotikainnehav som legaliseringen innebar; å andra sidan har hävdats att överlåtelser blev vanligare på grund av de stora mängder narkotika som Ahström förskrev till sina patienter. Om det sista är sant, måste alltså polisens möjligheter att upptäcka försäljning eller andra överlåtelser av narkotika inte bara ha minskats utan praktiskt taget ha eliminerats genom avkriminaliseringen av »olaga innehav».

Aktuella hos

nykterhetsnämnd

Omkring 50 procent av de manliga undersökningspersonerna hade, som nämnts tidigare, någon gång blivit föremål för undersökning eller åtgärd av nykterhetsnämnd. Under 1960-talets första hälft var varje år mellan 10 och 15 procent av de undersökta aktuella hos minst någon nykterhetsnämnd. 3 1 Individer med 1967 som legalår ej medtagna. 2 I båda grupperna var en individ intagen minst halva legalåret. 8 Med »aktuell hos nykterhetsnämnd» avses här att individen varit föremål för undersökning eller åtgärd av nykterhetsnämnd med anledning av alkoholmissbruk. Anteckningar om t. ex. fylleri, som ej föranlett sådan undersökning eller åtgärd har inte beaktats. Ett fåtal undersökningar synes enbart ha orsakats av tablettmissbruk; dessa uppgifter har ej medräknats här.

SOU 1969: 53

Tabell 14.12. Aktuella hos nykterhetsnämnd 1964-67. Män med 1966 som legalår. Procent. n=75.

Tabell 14.13. Aktuella hos nykterhetsnämnd under legalåret och 1968. Män. Procent. Legalåret

1964 Aktuella hos NN detta år

1965 1966 11

5 Någon meningsfull jämförelse mellan antalet individer aktuella hos nykterhetsnämnd före respektive efter narkotikadebuten har inte kunnat utföras, eftersom denna för en så stor del av undersökningspersonerna inträffade före 21 års ålder, dvs. innan nykterhetsnämnd normalt kan ingripa. Men 39 (51 procent) av de 77 män, för vilka narkotikadebutåldern är känd, var aktuella hos nykterhetsnämnd efter narkotikadebuten. Flera förblev uppenbarligen alkoholmissbrukare även sedan de börjat använda narkotika. För fem av de åtta män som efter 1960 varit föremål för den mest ingripande åtgärden enligt nykterhetsvårdslagen, tvångsintagning på alkoholistanstalt, föreligger uppgift om narkotikadebutår; debutåret varierade för dessa individer från 1949 till 1958. Alla utom en inom denna grupp uppgav även i intervjun att de använt narkotika varje år från 1961 och framåt. Även för de undersökningspersoner (med känt narkotikadebutår) som efter 1960 blivit föremål för övervakning (men ej intagning på alkoholistanstalt) enligt beslut av nykterhetsnämnd gäller att samtliga började att använda narkotika före 50-talets slut (även här varierade debutåret från 1949 till 1958). Legalåret innebar emellertid en tydlig förändring av denna bild. Nykterhetsnämndernas uppgifter tyder, liksom intervjuuppgifterna (jfr s. 368), på att antalet biandmissbrukare narkotika/ alkohol minskade under legaltiden. I tabell 14.12 redovisas, för de män för vilka 1966 var legalår, antalet aktuella hos nykterhetsnämnderna 1964—67.1 Andelen aktuella var alltså lägre under legalåret än under åren närmast dessförinnan (och lägre än under något tidigare SOU 1969: 53

1967 Aktuella Ej aktuella

6 9 JM 91_ Summa 100 100 n = 97 n=92 Anm. Bastalet i den sista kolumnen är lägre, eftersom fem individer avled under 1967. år under 60-talet). Siffran förblev ungefär lika låg under året efter legalåret. Det måste emellertid här som annars observeras att ett stort antal undersökningspersoner fick narkotika på recept även under året efter legalåret. Först under 1968 avbröts - för det stora flertalet - all receptförskrivning av narkotika. Det kan därför vara av intresse att jämföra legalåret med 1968; se tabell 14.13. En svag tendens till ökning av andelen aktuella hos nykterhetsnämnderna kan alltså konstateras under 1968. Som slutligen framgår av tabell 14.14 var även antalet individer som blev föremål för ingripande åtgärder av nykterhetsnämnd lägre under de tre sista jämförelseåren än under perioden 1961-65. 2 Socialhjälp Nästan samtliga undersökningspersoner hade någon gång fått socialhjälp (92 procent av männen och alla kvinnor). Under vart och ett av åren 1961-1964 fick mellan 32 och 40 procent av männen socialhjälp. Under legaltiden steg denna andel kraftigt. Antalet socialhjälpstagare förblev därefter lika högt under åren närmast efter legalåret. Samma jämförelse som gjordes i avsnit1 De individer som vid jämförelseperiodernas början ej hade fyllt 21 år har genomgående uteslutits ur beräkningarna. Deras antal varierar mellan fyra och sju. 2 Under legalåret var en av de 19 kvinnorna aktuell vid en nykterhetsnämnd; likaså en under året efter legalåret. 1964—65 och 1968 var ingen av de kvinnliga undersökningspersonerna aktuell hos nykterhetsnämnd för alkoholmissbruk.

Tabell 14.14. Män som blivit föremål för övervakning eller tvångsintagning på alkoholistanstalt 1961-68. Absoluta tal.

övervakning Alkoholistanst.

3 5

1 6

3 4

3 5

1 1

tet om nykterhetsnämnderna mellan legalåret å ena sidan och 1968 å den andra redovisas i tabell 14.16. Mellan fem och sju av de 19 kvinnorna fick socialhjälp under vart och ett av åren 1961-64. Även för kvinnornas del skedde därefter en ökning; 12 fick socialhjälp under »året före legalåret» och 15 under legalåret. Under »året efter legalåret», då en av kvinnorna avled, förblev antalet socialhjälpstagare 15. Under 1968 sjönk siffran till sju. Sjukskrivning Antalet sjukskrivna, främst antalet långvarigt sjukskrivna ökade starkt under legalåret. Antalet sjukskrivningsdagar inom gruppen steg visserligen kontinuerligt under hela 60-talet. Men dels var uppgången från året före legalåret till legalåret betydligt mer markant än tidigare, dels minskade sjukskrivningen åter under året efter legalåret. Detta mönster gällde för både männen och kvinnorna (tabell 14.17). Om man slår ihop kategorierna »sjukskrivna mer än halva året» och »förtidspensionerade» steg procenttalet från 21 procent under »två år före legalåret» till 26 Tabell 14.15. Socialhjälpstagare under legalåret, året före och året efter legalåret. Män. Procent. Året före Året efter legalåret Legalåret legalåret Socialhjälp 51 63 63 Ej sochj. _49 37 37 Summa 100 100 100 n=101 n=101 n=97 Anm. Fyra individer, som avled under »året efter legalåret», ej medräknade detta år.

procent under »året före legalåret» och 49 procent under legalåret, för att därefter minska till 38 procent under »året efter legal året». Utvecklingen innebär naturligtvis inte att undersökningspersonerna behöver ha varit mer »sjuka» under legalåret; det kan möjligen ha inneburit att de förvärvsarbetade i något mindre utsträckning då än tidigare, men det torde främst helt enkelt avspegla förhållandet, att de under legalåret stod i tät och regelbunden kontakt med en läkare. En ytterligare tänkbar förklaring till den kraftiga stegringen under legalåret är naturligtvis att Ahström tillämpade en mer »liberal» sjukskrivningspraxis än vad som är vanligt. 1

12.14.8 Registeranteckningar före narkotikadebuten och under legalåret Eftersom föreställningen att legalförskrivningen skulle förbättra missbrukarnas sociala anpassning i diskussionen ofta kombinerats med uppfattningen, att dessa tvingats till kriminalitet av sin narkomani, kunde man kanske vänta sig, att de individer, vilTabell 14.16. Socialhjälp under legalåret och under 1968. Män. Procent. Legalåret

1968 Socialhjälp Ej socialhjälp

63 68 37 32 Summa 100 100 n=101 n=96 Anm. Avlidna 1967 ej medräknade 1968. 1 Flertalet av de sjukskrivna undersökningspersonerna torde under legalåret ha sjukskrivits av Ahström. Några fullständiga uppgifter om detta föreligger emellertid inte.

SOU 1969: 53

Tabell 14.17. Sjukskrivning »två år före legalåret» - »året efter legalåret». Ej legalår 1967. Män och kvinnor. Procent. 1 Två år före legalåret Ej sjukskr. el. sjukskr. 1 Sjukskr. 1-6 månader Sjukskr. mer än 6 mån Förtidspensionerade

veckor

38 41 17 4 Summa 100 n=102

Året före legalåret

Legalåret

Året efter legalåret

33 41 22 4 100 n=102

15 36 43 6 100 n=101

23 39 30 8 100 n=95

1 Följande kategorier - förutom personer med 1967 som legalår - har uteslutits ur beräkningarna: a) ej försäkrade (en person 1963); b) O-klassade (antalet O-klassade ökade med en individ varje i tabellen redovisat år, från sju personer under »två år före legalåret» till 10 personer under »året efter legalåret»); samt c) avlidna under »året efter legalåret», vilka har uteslutits ur kolumnen för detta år (gäller fem individer). Det sista kan synas missvisande, eftersom de avlidna kunde antagas ha haft långa sjukskrivningsperioder under de jämförelseår, där de är medräknade. Om emellertid de avlidna utesluts från samtliga jämförelseår, inträffar praktiskt taget inga förskjutningar i de olika kategoriernas relativa andelar (andelen sjukskrivna mer än halva året ökar från 43 till 44 procent under legalåret och är oförändrat 30 procent under året efter legalåret).

ka förekom i registren först efter narkotikadebuten, skulle ha gjort sig skyldiga till brott, etc. under legalåret i mindre omfattning än övriga undersökningspersoner. I registermaterialet föreligger dock inte någon sådan tendens. Av de män, som inte antecknades i något register före narkotikadebuten (n = 37) var 27 procent antecknade under legalåret. Av de män som däremot hade sådana anteckningar före debuten (n = 32) var en nästan exakt lika stor andel (28 procent) antecknade i minst något register under legalåret. 1 12.14.9 Registrerad asocialitet och ålder vid narkotikadebuten Motiveringen för att konstruera registerindex var, som framgått, att få en samlad bild av den registrerade asocialiteten, oberoende av individernas ålder, när de begick de »asociala» handlingarna. Likväl visar det sig, att förekomst av registeranteckningar före narkotikadebuten i hög grad varierar med individernas ålder vid debuten. ; Skillnaden mellan grupperna under den första fasen (fyra år före narkotikadebuten) är, som framgår av tabell 14.18, beSOU 1969: 53

tydande - men svårtolkad. Den kan bero på att färre av dem som narkotikadebuterade unga var asociala före debuten; men den kan också bero på skillnader i upptäcktsrisk för de båda grupperna. Enligt resonemanget om den kumulativa upptäcktsrisken kan personer, vilka var äldre vid debuten ha löpt större upptäcktsrisk för brott begångna under FAS I. De som debuterade först vid 21 års ålder eller senare hade haft mer tid att begå (och upptäckas för) brott före FAS I än de som var yngre än 21 år vid debuten. Möjligheten finns därför, att grupperTabell 14.18. Registrerad asocialitet enligt registerindex A, FAS I—II, efter ålder vid narkotikadebuten. Män med känt debutår. Procent. Ålder vid narkotikadebuten Anteckningar under FAS I under FAS II

-20 år 33 62 n=42

21-år 68 77 n = 31

1 Om man jämför gruppen antecknade såväl under de fyra åren före som under de fyra åren efter narkotikadebuten med gruppen ej antecknade före, men efter, debuten, skiljer sig inte heller dessa båda grupper nämnvärt i fråga om andel antecknade under legalåret.

na var lika »asociala» under FAS I, men att en mera omfattande asocialitet före FAS I kan ha medfört större upptäcktsrisk och därmed flera registeranteckningar för brott, etc. begångna under FAS I för gruppen »sena debutanter».

Tabell 14.19. Registrerad asocialitet enligt registerindex A, FAS I—III, efter föräldrarnas socialgrupp. Män. Procent. Föräldrarnas socialgrupp 1

12.14.10 Registrerad asocialitet och föräldrarnas socialgrupp Betydande skillnader förelåg mellan personer ur olika socialgrupper i fråga om andel antecknade i registren under jämförelseperioderna. Under FAS I var fler av dem, vilkas föräldrar tillhörde socialgrupp 3 antecknade (65 procent) än individer från socialgrupp 2 (45 procent); de senare i sin tur i väsentligt högre utsträckning än barn från den högsta socialgruppen (14 procent). Skillnaderna minskade i den andra fasen (de fyra åren efter narkotikadebuten) och i den tredje fasen - fyra år före legaltiden - var relativt något fler ur socialgrupp 1 än ur de båda andra socialgrupperna antecknade i registren. Om man slutligen ser på antalet antecknade och/eller långtidsintagna under legalåret enligt registerindex B uppgick dessa till 50 procent av socialgrupp 1 (n = 14) mot 21 procent av socialgrupp 2 (n = 28) och 22 procent av socialgrupp 3 (n = 23). 1 Kan den lägre andelen antecknade inom socialgrupp 1 under FAS I sammanhänga med skillnader i ålder vid narkotikadebuten? Registeranteckningar före debuten var ju ovanligare bland dem som var unga, när de började att använda narkotika. Debutåldern inom socialgrupperna har tidigare redovisats (tabell 12.1, s. 362). 73 procent av männen från socialgrupp 1 debuterade före 21 års ålder, mot 65 procent av männen från socialgrupp 3 och 45 procent av männen från socialgrupp 2. Relativt fler från socialgrupp 1 än från socialgrupp 3 och framför allt socialgrupp 2 debuterade alltså tidigt. Detta räcker dock knappast som »förklaring» till skillnaden i registrerad asocialitet före debuten. 2 Om debutåldrarna inom socialgrupperna I och 3 hålls konstanta, framgår att av de I I män från socialgrupp 1, som debutera-

384 Anteckningar under FAS I under FAS II under FAS III

14 45 65 57 59 83 78 58 74 n=14 n = 29 n = 23

Anm. Sex individer (tre från socialgrupp 3, två från socialgrupp 2, en från socialgrupp 1) med alltför sen narkotikadebut för att jämförelser skall vara möjliga har här, som i övriga redovisningar av registerindex A, uteslutits. Vidare ingår ej två personer med okänt narkotikadebutår. de före 21 års ålder hade endast en registeranteckningar före debuten. Av de 17 män från socialgrupp 3 som debuterade före 21 års ålder hade däremot 11 anteckningar före debuten. Flertalet av dessa hade, av påföljderna att döma, gjort sig skyldiga till jämförelsevis grova brott. 3 Detta talar för en skillnad i faktisk asocialitet före narkotikadebuten mellan barn från socialgrupp 1 och barn från socialgrupp 3. Det är visserligen troligt, att barn från socialgrupp 1 löper mindre risk än barn från lägre socialgrupper att registreras för förseelser begångna under uppväxtåren. Men det är inte troligt, att en sådan olikhet i »registreringsrisk» kan förklara en så stor skillnad som den konstaterade i »antecknad asocialitet» mellan grupperna, särskilt inte med hänsyn till att de brott, e t c , som barnen från socialgrupp 3 hade begått förefaller att ha varit relativt allvarliga. 1

Från denna jämförelse har uteslutits dels de personer, vilka borträknades vid redovisningen av registerindex A ovan (enligt anm. till tabell 14.19), dels en individ med 1967 som legalår. 8 Det var något fler ur socialgrupp 3 än ur socialgrupp 1 som debuterade mycket tidigt, vid 16 års ålder eller tidigare. 8 I fyra fall kriminalregisterdomar, av vilka en innebar frihetsberövande påföljd; i ett fall intagning på ungdomsvårdsskola och i tre fall övervakningar och/eller omhändertaganden för skyddsuppfostran enligt beslut/av barnavårdsnämnd. SOU 1969: 53

12.14.11 Sammanfattning av registerundersökningens resultat 1. Åhströms patienter var, enligt uppgifter från olika register, en svårt »belastad» grupp; drygt 3/t förekom i kriminalregistret och närmare hälften i nykterhetsnämndernas register (1968). Nästan alla hade någon gång fått socialhjälp. 2. Nära hälften av de undersökningspersoner som ingick i jämförelsen hade under de fyra åren före narkotikadebuten antecknats i något av de register, vilka begagnats vid konstruktionen av registerindex A (kriminalregistret, kontrollstyrelsens straffregister samt barnavårds- och nykterhetsnämndernas register). 3. Från de fyra åren före narkotikadebuten till de fyra åren efter debuten inträffade en avsevärd ökning av den registrerade asocialiteten inom den undersökta gruppen. Av männen hade 48 procent registeranteckningar under fyraårsperioden före debuten, 68 procent under den lika långa perioden efter debuten. För kvinnorna förelåg en ännu starkare tendens i samma riktning. 4. En ytterligare ökning av den allvarliga registrerade asocialiteten ägde rum från de fyra åren efter narkotikadebuten till de fyra åren före legaltiden. Under den sistnämnda perioden gjorde sig hälften av de undersökta männen, enligt registeruppgifterna, skyldiga till sådan kriminalitet eller annan asocialitet, som ledde till frihetsberövanden. 5. För undersökningen av den registrerade asocialitetens omfattning under legalåret, jämfört med åren närmast före legalåret, konstruerades ett annat index, registerindex B. Andelen antecknade av de undersökningspersoner som vistades i frihet (i realiteten: ej var intagna 6 månader eller mer) under respektive år, var endast obetydligt lägre under legalåret. Om de registerantecknade och de långtidsintagna emellertid räknas samman, var deras andel av hela den undersökta gruppen ca 10 procent lägre under legalåret än under jämförelseåren. Argument framförs för att den senaSOU 1969: 53 25—914398

re beräkningsmetoden ger en mer »rättvisande» bild. 6. En specialstudie av uppgifter från kriminalregistret visar, att antalet individer som begick i kriminalregistret antecknade brott var ungefär lika högt under legalåret som under (de tidigare) jämförelseåren. Däremot ökade antalet brott per individ under legalåret. Det förhållandet, att fler av de svårast »kriminellt belastade» vistades i frihet under legalåret än under något av jämförelseåren, framförs som en sannolik förklaring till detta. Under legal året försvann narkotikakriminaliteten praktiskt taget helt, medan alla andra slag av brott (utom personbrott) ökade i varierande omfattning. 7. Uppgifter från nykterhetsnämnderna visar, att andelen »aktuella hos nykterhetsnämnd» minskade under legalåret, jämfört med de tidigare jämförelseåren. En svag tendens till ökning kan konstateras för 1968, jämfört med legalåret. 8. Andelen socialhjälpstagare steg kraftigt under legalåret; för männens del kan en viss fortsatt ökning konstateras under 1968. 9. Även antalet sjukskrivna, främst antalet långvarigt sjukskrivna, ökade starkt under legalåret, för att åter minska under året efter legalåret. 10. Avslutningsvis redovisas registerdata för några olika delgrupper: a) Det förelåg ingen skillnad i registrerad asocialitet under legalåret mellan de män, vilka hade antecknats i något register redan före narkotikadebuten och de män, vilka saknade sådana registeranteckningar före debuten. b) De män som var äldre vid narkotikadebuten (21 år och däröver) hade betydligt oftare registeranteckningar före narkotikadebuten än de som var yngre vid debuten (högst 20 år). c) Män vilkas föräldrar tillhörde socialgrupp 1 hade endast sällan antecknats i registren före narkotikadebuten (14 procent), medan nära hälften av män från socialgrupp 2 och 65 procent av män från socialgrupp 3 hade sådana anteckningar före 385

debuten. Dessa skillnader reducerades väsentligt under de fyra åren efter debuten. Under åren närmast före legaltiden var bilden i den meningen omvänd, att något fler från socialgrupp 1 än från de båda andra socialgrupperna hade registeranteckningar under denna period. Under legalåret, slutligen, förekom hälften av de undersökta männen från socialgrupp 1 i registren mot drygt 20 procent av männen från de båda andra socialgrupperna.

12.15 Efterundersökningen

12.15.1 Inledning Tanken på en efterundersökning genom nya intervjuer med Åhströms tidigare patientgrupp aktualiserades inom narkomanvårdskommittén först i januari 1969. Detta innebar alltså en utvidgning av det ursprungliga undersökningsuppdraget. Eftersom resultaten skulle föreligga till kommitténs slutbetänkande, måste undersökningen genomföras under hård tidspress, vilket framtvingade en stark begränsning av antalet frågeställningar. Tidsbristen medförde sannolikt också en minskning av tillförlitligheten hos vissa data, beroende både på att planeringen blev bristfällig och att datainsamlingen måste genomföras så snabbt. Åhströms patientgrupp hade, när efterundersökningen gjordes, varit med om händelser, som under loppet av ett par tre år måste ha inneburit flera genomgripande förändringar av deras situation. Först hade de, efter som regel lång tids »illegalt» missbruk plötsligt fått fri tillgång till narkotika. Det innebar inte bara, att de slapp den svarta marknadens »tjack-jakt». För många betydde det också, vilket tidigare berörts (s. 366), en upplevd »statushöjning», som patienterna ibland tillskrev själva »legaliseringen» (»man kände sig inte längre som en brottsling för att man var narkoman»), ibland de personliga kontakterna med Ahström (»han behandlade en som en människa»), men som dessutom sannolikt berodde både på den särställning som tillgången till fri narkotika gav de »legala narkomanerna» i missbru386

kargrupperna och, inte minst, på det starka intresse som massmedia ägnade dem under denna period; åtskilliga av Åhströms patienter framträdde i press, radio och TV, och deras situation skildrades med medkänsla och sympati. De hade därefter upplevt opinionens gradvisa svängning, som så småningom resulterade först i att Åhströms verksamhet avbröts och att den »liberala» förskrivningen och behandlingsmodellen ersattes av en »auktoritativ» med, för flertalet, successivt minskande tilldelning av receptförskriven narkotika, sedan - något år senare - ett totalt avbrytande av all förskrivning av centralstimulantia. Samtidigt svalnade eller försvann massmedias intresse för dem; när tidningarna åter på allvar började att skriva om narkotikafrågorna var tonen en annan: flera av dem som ett par år tidigare i medkännande reportage skildrats som narkomanins värnlösa offer, utpekades nu som dess samvetslösa profitörer, narkotikahandelns »spindlar», m. m. Vilka hade effekterna, för de f. d. »legala narkomanerna», blivit av dessa kastningar i samhällets politik och i dominerande attityder gentemot missbrukarna? H u r hade Åhströms patienter klarat sig under denna period?

12.15.2 Efterundersökningens data R egisteruppgifter 1. Från statistiska centralbyrån - och i vissa fall länsstyrelserna - erhölls uppgift o m dödsfall, och fastställda dödsorsaker, inom gruppen under tiden fram till den 1 januari 1969. I de fall, där obduktionsprotoktoll förelåg, fick vi tillgång till dessa genom siocialstyrelsen. 2. Genom socialstyrelsens försorg utskickades en skrivelse till ett antal psykiatriska kliniker och sjukhus med frågor om villka av undersökningspersonerna som hade vårdats vid respektive klinik/sjukhus undler åren 1967 och 1968 och om deras vårdtider. 3. Från de kommuner där undersökningsSOU 1969: 53

personerna hade varit skrivna under år 1968 erhölls slutligen uppgift om dessa hade varit aktuella hos nykterhetsnämnd och om de hade fått socialhjälp under detta år. Dessa uppgifter har redan redovisats i huvudundersökningens registeravsnitt (s. 380 ff.).

Intervjuuppgifter Under februari 1969 intervjuades 94 av Åhströms tidigare patienter 1 med ett kort frågeformulär. 2 Frågorna inskränktes till följande fyra områden: 1. arbetsförhållanden 2. bostadsförhållanden 3. vårdkontakter efter tiden vid specialpolikliniken 3 4. aktuella narkotikavanor

12.15.3 Efterundersökningens resultat Registeruppgifter A vlidna Vitt skilda uppgifter om antalet dödsfall, speciellt antalet självmord, bland Åhströms tidigare patienter har cirkulerat i pressen. De angivna siffrorna för antalet avlidna har varierat från två till 15. Skillnaderna beror uppenbarligen delvis på att man talat om olika grupper; ibland har sålunda åsyftats enbart den s. k. specialpoliklinikens patientgrupp, ibland hela den åhströmska patientgruppen. Klart står emellertid, att såväl självmordsfrekvensen som den totala dödligheten inom gruppen har varit utomordentligt hög under observationstiden,4 även jämfört med de mortalitetsuppgifter som erhållits för andra grupper av narkotikamissbrukare (varom mera nedan). Dödsuppgifter fram till och med 1968 har tillhandahållits av statistiska centralbyrån. För flertalet avlidna föreligger obduktionsprotokoll. En inom gruppen har, frånsett kortare perioder under 1965 och början av 1966, sannolikt ej vistats i Sverige. I övrigt har samtliga individer på receptförteckningen (n = 155) kontrollerats SOU 1969: 53

av statistiska centralbyråns byrå för befolkningsstatistik. Inom hela gruppen (n=155) hade den 31 december 1968 elva personer avlidit, två under 1966, sju under 1967 och två under 1968. Åtta av de 11 tillhörde den egentliga undersökningsgruppen (n=120). 5 En av de avlidna var kvinna. Fem är klara suicidfall: fyra hängde sig och en berövade sig livet med koloxid. Härtill kommer emellertid några svårdiagnostiserade fall, där dödsorsaken angivits vara förgiftning på grund av överdosering av sömnmedel m. m. Huruvida det här har varit fråga om avsiktliga självmordsförsök eller ej har inte kunnat fastställas.6 Antalet osäkra fall av detta slag uppgår till tre. De avlidna hade, vid döden, en medianålder av 32 år. En av de avlidna var 53 år, en annan 42, de övriga var mellan 29 och 35 år. Att denna mortalitet är exceptionellt hög framgår av följande jämförelse: 1. Dödligheten inom normalbefolkningen uppgick år 1966 i åldersgruppen 30-34 år till 1,30 promille (män) och 0,73 promille (kvinnor). 2. I en undersökning av 625 narkotikamissbrukare som under 1965 arresterades av Stockholmspolisen, fann man en dödlighet på omkring 10 promille. I G. Frejs efterundersökning av narkotikamissbrukare har 1 1 några av dessa fall erhölls dock uppgifterna genom andra, främst anhöriga, jmf nedan, s. 390. 2 Maximalt ställdes ett femtontal frågor (inklusive följdfrågor), i allmänhet färre. 8 Dessa frågor ställdes bara till personer, som varit patienter vid specialpolikliniken. 4 Denna varierar för de olika individerna: observationsperioden börjar den månad, då undersökningspersonen första gången (från april 1965) fick narkotikarecept av Ahström; i samtliga fall slutar den med utgången av år 1968. 5 Med den egentliga undersökningsgruppen menas här de patienter, som fick narkotikarecept av Ahström under minst tre månader. Deras antal var 121. Den ovannämnde patienten, som under större delen av observationsperioden vistades utomlands, har emellertid frånräknats. ' Svårigheten kan bestå i att avsikten med överdoseringen inte kan utrönas i efterhand; dessutom är säkert gränserna flytande mellan »avsiktliga» självmordsförsök och dödande överdoseringar, företagna »av misstag».

Tabell 15.1. Avlidna: de avlidnas ålder, dödstidpunkter, klara suicidfall. Åhströmpatienter, ej spec.pol. patienter Döda i anslutning till Åhströmtiden Döda efter Åhströmtiden grupp

ålder

dödsår

grupp

ålder

dödsår

131 år (29 år

1967 1967(S)

n=120

J31 år (35 år

1967 1967

{Sär

{53 år

Åhströmpatienter, senare spec.pol. patienter Döda under spec.pol. tiden

Döda efter spec.pol. tiden

grupp

ålder

dödsår

n=120

30 år

1967(S)

grupp

ålder

dödsår

n = 120

[32 år \42 år [32 år

1967(S) 1968(S) 1968(S)

Anm.: Klara suicidfall har markerats med ett (S) efter dödsåret. dödligheten uppskattats till ungefär 12 promille.* 3. I LEG-gruppen skulle motsvarande tal - 11 dödsfall under en genomsnittlig observationstid av närmare 3 år, omvandlat till 1 000 personer och 1 år - uppgå till omkring 24 promille. Dödstidpunktema - i relation till behandlingen dels hos Ahström, dels på specialpolikliniken - har angivits i tabell 15.1, där även de avlidnas ålder samt klara suicidfall markerats. Av uppställningen framgår också vilka av de avlidna som tillhörde den egentliga patientgruppen (»n= 120») och vilka som enbart hade varit korttidspatienter (»n=35»). Här har med »i anslutning till Åhströmtiden» menats, att vederbörande fick narkotikarecept av Ahström under dödsmånaden eller månaden före dödsmånaden. 2 Definitionen är knappast invändningsfri. 3 Av de fyra avlidna inom gruppen »senare spec pol. patienter» tycks tre ha dött sedan »legalförskrivningen» vid specialpolikliniken för deras del hade upphört. 4 Alla fyra inom denna grupp begick självmord. Det bör kanske understrykas, att uppställningen i tabell 15.1 endast antyder tidssambanden mellan dödsfallen och de olika

behandlingsperioderna. Någon möjlighet att, med utgångspunkt från dessa uppgifter, bedöma vad som »orsakat» t. ex. självmorden finns givetvis inte. Att de klara suicidfallen är tydligt koncentrerade till tiden efter den åhströmska legalförskrivningen (fyra av fem) kan, men behöver inte, ha samband med förskrivningens avbrytande. Något systematiskt försök att följa mortalitetsutvecklingen inom gruppen efter 1.1.1969 har inte företagits. När datainsamlingen för den andra intervjuundersökningen (efterundersökningen) pågick, fick dock en av intervjuarna uppgift om att ytterligare 1 Dessa undersökningar redovisas närmare i narkomanvårdskommitténs slutbetänkande, SOU 1969: 52. 2 Ett fall, ovan fört till »döda i anslutning till Åhströmtiden», fick enligt uppgift narkotikarecept strax före sin död via ett landsortsapotek; detta recept har ej registrerats i receptförteckningen. s Man kan inte med säkerhet säga, om alla inom denna grupp alltjämt var aktuella som Åhströmpatienter, när de dog. Någon kan ha fått »legalförskrivningen» avbruten, t. ex. genom intagning på fängelse eller annan institution. Något försök att utreda sådana omständigheter har inte företagits här. 4 En av dessa avled, sedan han överförts till mentalsjukhus (medan verksamheten ännu pågick); de båda andra tog livet av sig, sedan verksamheten avvecklats. - Uppgifter om patienternas vårdtider vid specialpolikliniken har erhållits av docent A. Bergsman.

SOU 1969: 53

en av undersökningspersonerna, en 40-årig man, hade avlidit i februari 1969. Uppgiften visade sig vara korrekt. Dödsorsaken synes ha varit sömnmedelsförgiftning och suicid kan inte uteslutas. 1 När detta skrivs - april 1969 - har sålunda minst 12 av de 156 personer som fick narkotikarecept av Ahström 1965-67 avlidit, och minst nio av den egentliga patientgruppens 121 personer.

C. Sammanfattning Uppgifter om mentalsjukvård tidigare under 1960-talet saknas, varför det inte går att uttala sig om huruvida denna form av sjukhusvård var vanligare under de båda undersökta åren än före legaltiden. Man kan bara allmänt konstatera, att antalet individer som vårdats vid de tillfrågade sjukhusen framstår som anmärkningsvärt högt.

Intervjuerna Sjukhusvård A. Inledning Förfrågningar om sjukhusvård under 1967 och 1968 utgick dels till samtliga psykiatriska kliniker och sjukhus i Stockholmsområdet, och dels till några andra psykiatriska kliniker och sjukhus - företrädesvis tidigare mentalsjukhus - där vi antog att sannolikheten var särskilt stor för att individer ur undersökningsgruppen skulle ha fått vård under perioden. Det finns dock skäl att tro att ett litet antal undersökningspersoner har vårdats på andra sjukhus än dem enkäten omfattande. 2 I det följande redovisas endast svaren från de nio tillfrågade psykiatriska sjukhusen.3

B. Resultat Nästan en tredjedel (30 procent; n=118) av undersökningspersonerna var intagna på minst något av dessa nio sjukhus under år 1967.4 Andelen var lika hög under 1968 (29 procent; n = 114).5 Den sammanlagda vårdtiden översteg en månad för drygt hälften av de intagna 1967 (n=35) och drygt 60 procent 1968 (n=33). För sex respektive 18 procent översteg den totala vårdtiden halva året. Antalet vårddagar ökade, räknat per intagen från 59 dagar år 1967 till 80 år 1968, och, räknat per person i hela undersökningsgruppen, från 17 dagar år 1967 till 23 år 1968. Den genomsnittliga vårdtiden per person i hela materialet översteg alltså tre veckor under det sistnämnda året. SOU 1969: 53

Inledning A. Bortfall När efterundersökningen påbörjades, hade åtta av den ursprungliga undersökningsgruppens 121 personer avlidit. Av de återstående 113 intervjuades 87. För ytterligare sju personer ifylldes efterundersökningens intervjuformulär med ledning av uppgifter från andra än undersökningspersoner (jmf nedan). Totalt omfattar efterundersökningens intervjudel sålunda 94 personer (80 män och 14 kvinnor). Det egentliga bortfallet uppgick alltså till 19 personer (17 procent). Bortfallsorsakerna var följande: 1. Sannolikt utomlands 2. Avflyttade till annan ort inom Sverige, och kunde ej anträffas per telefon 3. På anstalt långt från Sthlm 4. Sannolikt i Stockholm, kunde ej spåras 5. Vägrade intervju Summa

3 personer 4 personer 3 personer 7 personer 2 personer 19 personer

1 Uppgiften om dödsorsak är i detta fall preliminär. 2 För att detta antal är begränsat talar att det stora flertalet av dem som enligt enkäten hade fått psykiatrisk sjukhusvård, hade fått det vid ett fåtal av de tillfrågade sjukhusen; av de tidigare mentalsjukhusen främst Beckomberga, Långbro och Ulleråkers sjukhus. Vid flertalet av de övriga rörde det sig enbart om ströfall. 3 De nio sjukhusen är: Beckomberga, Långbro, Rålambshov, Ulleråker, Sundby, Karsudden, S:t Sigfrid, Säter samt Sundsvalls sjukhus. 4 De två personer som avled under första halvåret 1967 ej medräknade. 5 De sex personer som avled före andra halvåret 1968 ej medräknade.

B. Personliga intervjuer och andra Till skillnad från i huvudintervjun accepterades här telefonintervjuer, när detta var enda sättet att få kontakt med intervjupersonen; i undantagsfall förekom också att uppgifterna erhölls från andra än intervjupersonen (främst nära anhöriga).

ter; få (fem män, ingen kvinna) i hyresrum; relativt få (10 män, en kvinna) saknade fast bostad. Skillnaden består i att 12 män och två kvinnor var intagna på olika institutioner vid 1969 års intervju - vilket ingen var vid intervjutillfället 1966. B. Arbetsförhållanden

Personliga intervjuer: Telefonintervjuer: Uppgifter från anhöriga: Uppgifter från annan:

70 17 4 31 Summa 94

1 I två fall från undersökningspersonens läkare och i ett fall från en socialassistent, som väl kände till vederbörandes förhållanden.

C. Efterundersökningens intervjugrupp och huvudundersökningens Genom att det inte ansågs nödvändigt att göra personliga intervjuer med alla, blev efterundersökningens intervjubortfall lägre än huvudundersökningens, trots att den förra genomfördes under en mycket kortare tidsperiod. Av efterundersökningens 94 intervjupersoner hade 69 tidigare intervjuats i huvudundersökningen. 1 lämförelser mellan data från de båda intervjuundersökningarna måste alltså begränsas till dessa 69 individer.

Resultat A. Bostadsförhållanden I avsnittet om intervjupersonernas bostadsförhållanden under legaltiden (s. 368) konstaterade vi, att de intervjuade föreföll att ha bott jämförelsevis hyggligt, med ett av allt att döma obetydligt inslag av »kvartar», etc. Även om efterundersökningens information på denna punkt är mindre detaljerad, ger uppgifterna inget intryck av någon större förändring av gruppens bostadsförhållanden under perioden mellan de båda intervjuerna. Enligt efterundersökningen bodde alltjämt flertalet i egna eller delade lägenhe390

Även i efterundersökningen sade sig flertalet av de intervjuade helt sakna arbete. Detta gällde 54 procent av männen (n= 79). 2 Sex män gick i skolor eller på omskolningskurser. Drygt en fjärdedel uppgav sig ha regelbundet arbete (heltid eller deltid), medan en tiondel svarade, att de arbetade »sporadiskt». Av de 14 kvinnorna saknade nio arbete (ett par av dessa var hemmafruar med minderåriga barn), fyra arbetade regelbundet och en gick på omskolningskurs. Vi frågade också, vilka intervjupersonernas arbetsförhållanden hade varit »under Åhströmtiden». För gruppen som helhet var skillnaderna obetydliga mellan Åhströmperioden å ena sidan och intervjutillfället å den andra (med undantag för att fler sade sig helt sakna arbete 1969 än under »legaltiden», medan »enbart sporadiskt arbete» var vanligare under Åhströmperioden). Om heltids- eller deltidsarbete (plus studier) räknas som »bättre» än »saknar arbete» eller »enbart sporadiskt arbete», hade det för 15 av männen (19 procent) inträffat en »förbättring» mellan tidpunkterna och för 13 (17 procent) en »försämring». Vi skall senare återkomma till skillnader mellan olika delgrupper av de intervjuade vad gäller förändringar i arbetsförhållanden från legaltiden till intervjutillfället 1969.

1 1 efterundersökningen intervjuades 94 personer, i huvudundersökningen 88. Somliga av de senare tillhörde dock efterundersökningens »naturliga» (avlidna) eller »egentliga» bortfall. 2 Ett oklart svar.

SOU 1969: 53

C. Vårdkontakter efter tiden vid specialpolikliniken a) Inledning Sommaren 1968 upphörde i princip all receptförskrivning av centralstimulerande narkotika till narkomaner. För de »legala» missbrukarna av centralstimulantia måste detta ha inneburit en betydande och påfrestande omställning. Många hade under tre års tid regelbundet försetts med receptförskriven narkotika. De flesta hade under ännu mycket längre tid periodvis kunnat få narkotikapreparat utskrivna av läkare. Nu försvann - för missbrukarna av centralstimulantia - denna utväg helt. Vid samtal som författaren till denna rapport hade med tidigare Åhströmpatienter under våren 1968 talade åtskilliga om självmord som »den enda utvägen», ifall förskrivningen bröts. Tanken att på nytt ge sig in i »tjackjakten» tycktes för många framstå som svåruthärdlig. Det fanns ju emellertid också ett annat sätt att slippa återgången till den illegala marknadens »tjackjakt»: att sluta knarka. Det blev under dessa samtal också uppenbart, att denna utväg för flera av undersökningspersonerna hade fått aktualitet inför de rykten som gick att legalförskrivningen snart skulle ta slut. Vad gällde denna senare patientgrupp föreföll det därför i varje fall tänkbart, att den förestående unika situationen - legalförskrivningens avbrytande efter lång tids garanterad tillgång till narkotika - även innebar ovanliga terapeutiska möjligheter. Både skyddssynpunkterna (främst självmordsrisken) och den tänkbara möjligheten att terapeutiskt »utnyttja» situationen, talade därför för att de tidigare legala narkomanerna hade ett särskilt behov av hjälp och stöd i detta läge. I samband med att det principiella förbudet mot förskrivning av centralstimulerande narkotika till narkomaner infördes, upphörde emellertid också den s. k. specialpolikliniken, dit Åhströmpatienterna hade överförts ett år tidigare. Någon särskild inSOU 1969: 53

stitution stod nu inte - som när Åhströms verksamhet hade avvecklats - beredd att ta emot patienterna, vilka i stället remitterades till olika andra läkare och till sjukhus. Vilken vård fick patienterna, sedan de hade slutat vid specialpolikliniken? Hur »fungerade» remisserna från polikliniken, vilka vårdkontakter ledde de till? b) Remisserna Specialpolikliniken (SP) upphörde den 1 juni 1968. Sammanlagt hade SP haft 70 patienter, flertalet »officiella» Åhströmpatienter, men även några »satelliter».1 Antalet patienter hade minskat successivt. Men awecklingsskedet koncentrerades till SP:s båda sista månader, april och maj 1969. 49 av de 70 patienterna gjorde sina sista besök på polikliniken under dessa båda månader. Av dem som slutat tidigare, hade nio remitterats till andra läkare eller till sjukhus, men lika många hade avbrutit behandlingen på eget initiativ. 43 av de 49 patienter som var kvar i april remitterades av SP till andra läkare och en till mentalsjukhus.2 Av de 94 intervjuade hade, enligt uppgift från SP, 53 varit patienter vid polikliniken. Några av dessa förnekade vid intervjun att de varit patienter där; andra, som enligt SP:s uppgifter inte varit patienter, uppgav vid intervjun att de hade varit det. Den bristande överensstämmelsen förklaras sannolikt av skiftande definitioner av »patient».3 Den följande framställningen gäller enbart intervjupersoner, som enligt SP:s uppgifter hade varit patienter där. c) Remissernas resultat Av de 53 intervjuade SP-patienterna blev, enligt SP:s uppgifter, 38 remitterade till andra läkare eller till sjukhus. Av de 38 förnekade sex i intervjun att 1 Uppgifter om patientantal, remisser m. m. har erhållits av docent A. Bergsman. 2 Av de övriga omhändertogs två av polis, två andra avbröt behandlingen på eget initiativ och en överfördes till arbetsvärden; allt enligt uppgift av A. Bergsman. 8 En person som en enda gång besökt SP för att få narkotikarecept men efter ett negativt besked aldrig återkom, kan möjligen ha uppfattat sig själv som patient, medan personalen kanske inte gjorde det; en annan, som gjorde flera besök vid SP, men inte fick någon narkotika, kan av personalen, men kanske inte av intervjupersonen själv, ha betraktats som patient, etc.

de blivit remitterade. Ett svar är oklart på denna punkt. De andra 31 sade sig alla ha tagit kontakt med den läkare eller blivit inlagda på det sjukhus, som de remitterades till (i ett fall rörde det sig dock bara om en telefonkontakt). Åtta av de 31 blev inlagda på psykiatriska sjukhus eller kliniker; i vissa fall var det fråga om tvångsintagningar. 23 av de 31 remitterades till andra läkare. 11 av dessa 23 hade vid intervjutillfället avbrutit kontakten med denne läkare, flertalet efter bara något eller ett par besök (åtta efter 1-3 besök). Orsaken till att kontakten avbrutits hade bara i något enstaka fall varit att patienten överförts till annan vård. Flertalet uppgav, att avbrottet berodde på dålig personlig kontakt med läkaren, eller på att denne vägrade att skriva ut narkotika. Nio av de 12 som alltjämt hade kontakt med den läkare som de remitterats till, fick vid intervjutillfället fortfarande narkotika genom denne läkare (morfinpreparat). Intervjuresultaten på denna punkt kan sammanfattas så, att vid sidan av sjukhusplaceringarna tycks remisserna från specialpolikliniken ha resulterat i bestående läkarkontakter nästan uteslutande för de patienter, som hade förblivit legala narkomaner.

D. Narkotikabruket a) »Knarkar du för närvarande?» Intervjupersonerna tillfrågades om de »knarkade» »för närvarande». Om de besvarade frågan nekande, ställdes följdfrågan när de hade »knarkat» sista gången. Av tabell 15.2 framgår svarsfördelningen för hela gruppen (män och kvinnor). Mer än halva gruppen - 50 personer sade sig alltså inte »knarka» vid tiden för intervjun. Med reservation för de tre osäkra svaren hade ingen av de 50 »knarkat» under månaden närmast före intervjun. Men åtta hade gjort det minst någon gång under de tre månaderna före. 1 1 3 fall är det rimligt att tolka avbrytandet som ofrivilligt; samtli392

Tabell 15.2. »Knarkar du för närvarande?» Om nej: »När tog du knark senast?» Män och kvinnor. Absoluta tal. Ja Nej Därav tog knark senast -1 mån 0 1-3

3-6 6-9 9-12 1-2 2-3 intagna; ej knarkat sedan intagn. knarkar ej; i övrigt oklara el. osäkra svar

44 50

» 0 » 8 » 5 år 8 » 5 13 3 Summa 94

ga inom denna grupp var nämligen intagna på fängelse eller sjukhus vid intervjutillfället och sade sig ha tagit narkotika sista gången kort tid före intagningen. b) Preparatval och intagningssätt De som svarade ja på frågan »Knarkar du för närvarande?», fick följdfrågor om vilket preparat de använde mest »numera» och om vanligaste intagningssätt. Av männen var gruppen som mest använde centralstimulantia obetydligt större (20 individer) än gruppen som använde morfinpreparat mest (17). 1 10 av de 17 män som mest använde morfin, tog preparaten per os, mot tre av de 20 som använde centralstimulantia mest. 2 Bara fyra av de 14 kvinnorna svarade ja på frågan om de knarkade för närvarande. Dessa fyra brukade alla injicera centralstimulerande medel. Intressant är, att av de 17 männen i morfingruppen fick alla utom en preparaten genom läkare. Av de 40 män, som uppgav att de använde narkotika vid tiden för intervjun, var alltså närmare hälften (40 procent) alltjämt »legala narkomaner». 1

En man använde lika mycket morfin som centralstimulantia; ett annat svar var oklart på denna punkt. 2 Vad gäller intagningssättet är dock tre svar oklara. SOU 1969: 53

Tabell 15.3. »Slutat», »osäkra», »ej slutat». Absoluta tal och procent. Kvinnor

Män

Slutat Osäkra Ej slutat

20 20 40 Summa 80

25 25 50 100

6 4 4 14

43 29 29 101

26 24 44 94

28 25 47 100

c) »Slutat knarka»: definition På vilket sätt skilde sig gruppen som inte längre använde narkotika från de andra? Jämförelser mellan dem som svarat ja respektive nej på frågan om de »knarkar» är dock av mindre intresse; till »nej-svararna» hörde ju individer som inte tog narkotika för att de var intagna på någon institution och där, att döma av svaren, inte hade tillgång till narkotika, liksom även personer som »knarkade sista gången» ganska kort tid före intervjun. Jämförelser skall i stället göras mellan tre olika grupper, nämligen: 1. Intervjupersoner som slutat att använda narkotika (»SLUTAT»); 2. Intervjupersoner som fortfarande använde narkotika (»EJ SLUTAT»); 3. Oklara eller osäkra fall (»OSÄKRA»). Såväl benämningarna på dessa tre grupper som avgränsningarna mellan dem överensstämmer i huvudsak med dem, vilka företagits i Gunborg Frejs »förloppsstudie» av intravenösa narkotikamissbrukare (SOU 1969: 53). Grupperna har operationellt definierats enligt följande: 1. Slutat: Individer som besvarade frågan »Knarkar du för närvarande?» med nej och sade sig inte ha -»knarkat» under de sista 6 månaderna; eller, för intagna vid intervjutillfället, under de 6 månaderna före intagningen. 2. Ej slutat: Individer som besvarade frågan »Knarkar du för närvarande?» med ja. 3. Osäkra: a) Individer som besvarade frågan »Knarkar du för närvarande?» med nej, men sade sig ha »knarkat» minst någon gång under de sista 6 månaderna; eller för intagna vid intervjutillfället, minst någon SOU 1969: 53

Totalt

gång under de 6 månaderna före intagningen. b) Oklart eller inget svar (vägrar) på frågan »Knarkar du för närvarande?» Benämningarna är inte alldeles lyckade, främst därför att ordet »slutat» kanske kan upplevas som ett påstående att individerna i denna grupp har »slutat för gott», vilket vi naturligtvis inte vet någonting om. Även om man alltså inte kan säga något om återfallsrisken, är det sannolikt att den är negativt korrelerad med längden av den »narkotikafria» perioden. Att gränsen dragits vid just 6 månader motiveras av önskemålet att kunna göra jämförelser med Frejs material. d) »Slutat knarka»: resultat Intervjupersonernas fördelning på de tre grupperna framgår av tabell 15.3. En fjärdedel av männen och mer än en fjärdedel av hela gruppen hade alltså, enligt denna definition, »slutat knarka». e) Gränsfall 1. Tidigare i detta avsnitt har ordet »knarka» genomgående använts i stället för »ta narkotika», etc. Det hänger samman med att flera av intervjupersonerna skilde mellan dessa ut : tryck. Några av dem sade nämligen, att de inte hade »knarkat» under, t. ex., sista halvåret, men väl tagit narkotika någon gång under denna period. Dessa individer - tre män och en kvinna har förts till gruppen »SLUTAT». Det rör sig i samtliga fall om tidigare svåra intravenösa missbrukare, som enligt intervjuanteckningarna starkt underströk att de »slutat med knark»; en av dem uppger att detta inträffade i början av 1966, och att han »numera» var helt »utom fara»: han sade sig »även» ett par

gånger om året kunna använda narkotika »utan att bli beroende»; en annan hade under det sista året tagit centralstimulantia per os två gånger; de två andra hade helt slutat med centralstimulantia, men rökte hasch någon gång. 2. Å andra sidan hade några individer, som sade sig knarkat (minst) någon gång under halvåret före intervjun, tydligen gjort det i mycket begränsad omfattning. Av de (inom denna kategori) som vistades i frihet vid intervjutillfället, hade fyra enligt anteckningarna bara tagit narkotika någon eller några enstaka gånger under sista halvåret. Även här har emellertid intervjupersonernas svar på »knark»-frågan avgjort kodningen, och de har förts till kategorin »OSÄKRA» i stället för »SLUTAT».1 f) Svarens tillförlitlighet I en mer ambitiöst upplagd studie borde man ha försökt att kontrollera intervjuuppgifterna på denna punkt genom intervjuer med anhöriga, läkare m. fl. Några systematiska kontroller av detta slag har, av tidsskäl, inte kunnat genomföras här. Vissa försök att utröna svarens trovärdighet har ändå gjorts: 1. Intervjuarna var instruerade att anteckna sina intryck av intervjupersonernas fysiska och psykiska tillstånd; ofta antecknades också andra omständigheter, som belyste de intervjuades sociala situation.

patienter vid specialpolikliniken (SP) och uppgav att de hade slutat »knarka» medan verksamheten där ännu pågick, har vi vidare satt den angivna tidpunkten i relation till uppgiften från SP om när patienten gjorde sitt sista besök där. 2 Kontroller av detta slag har kunnat utföras för 19 av de 26 personerna i gruppen »SLUTAT». (De övriga slutade sedan SP hade upphört). Inte i något fall strider uppgifterna från Åhströms respektive SP:s verksamhet mot intervjuuppgifterna. 3. I vissa fall - sex av de 26 - har uppgifterna erhållits eller bekräftats av läkare, socialvårdspersonal eller anförvanter, vilka uppenbarligen varit väl informerade om ip:s förhållanden. 4. De som »SLUTAT» skiljer sig från övriga grupper inte bara genom att de förra säger sig ha slutat knarka utan också, vilket skall visas i det följande, i en rad andra avseenden. Det förefaller rimligt att se åtminstone vissa av dessa skillnader som stöd för den genomförda indelningens reliabilitet.

Jämförelser mellan grupperna »SLUTAT», »OSÄKRA» och »EJ SLUTAT». A. Inledning

För de individer som »slutat» har intervjuarna som regel antecknat att ip verkar att vara »i god form», osv. Med undantag för en kvinna fanns inte för någon av dessa men väl för åtskilliga av de andra - anteckningar som tydde på att de var »medtagna» eller kunde vara »påtända», etc. - I flera fall fanns anteckningar som tydde på hygglig social anpassning (»Arbetar som reklamare, har det tydligen hyfsat ställt», »utbildar sig till konservator», »arbetar heltid i ett pappersbruk», »bor på landet och jobbar i jordbruk», m. m.).

Tre grupper av data kan användas för dessa jämförelser: a) uppgifter som föreligger för hela undersökningsgruppen, nämligen ålder, kön och registerdata; b) uppgifter som föreligger för (i princip) alla de intervjuade i efterundersökningen, nämligen svaren på frågorna i efterundersökningens intervjuformulär; c) uppgifter från huvudintervjun. Dessa

2. För de intervjupersoner, som uppgav att de slutade redan under Åhströmtiden har kontrollerats att uppgiften inte strider mot erhållna data från bearbetningen av de åhströmska recepten; dvs. en person som sade sig ha slutat »knarka» i maj 1966, bör ej ha fått narkotikarecept efter denna månad, etc. För de intervjupersoner som var

1 Detsamma gäller två män, som sade sig aldrig ha knarkat, och därför vägrade att besvara knarkfrågorna. Det rör sig om personer som aldrig injicerat, men under kortare perioder fått narkotika i måttliga mängder som »medicin» (enligt vad de uppgav under intervjun). Huruvida de fått detta även under det sista halvåret, gick inte att få klarhet i. 2 Specialpolikliniken hade dock patienter, fast få, vilka inte fick narkotikarecept. - Uppgift till förf. av dr G. Järpe.

394 SOU 1969: 53

Tabell 15.4. Tidigare intervjuade inom grupperna Slutat, Osäkra, Ej slutat. Absoluta tal. Slutat Tidigare intervjuade Ej tidigare intervjuade

13 13 Summa 26

jämförelser kan endast göras för de 69 individer, som intervjuades i både huvudoch efterundersökningen. Ett problem med den sista kategorin av jämförelser är att färre inom gruppen SLUTAT än inom de andra grupperna hade intervjuats i huvudundersökningen (tabell 15.4). De tidigare intervjuade utgjorde alltså bara hälften av dem som »slutat» mot omkring 80 procent av de andra. En av förklaringarna till detta är, att några inom gruppen (fem eller sex personer) synes ha slutat att ta narkotika före november-december 1966 och det var bara personer vilka fick narkotikarecept av Ahström under dessa båda månader, som ingick i huvudundersökningens intervjuurval (jfr s. 348).

Osäkra

Ej slutat

Summa

19 _5 24

37 7 44

69 25 94

D. Registrerad asocialitet De tre gruppernas registrerade asocialitet under de fyra åren före legaltiden enligt registerindex A (FAS III; jfr s. 372) framgår av tabell 15.7. Färre av dem som »slutat» än av de andra hade registeranteckningar under perioden. Även i SLUTATgruppen hade dock närmare en tredjedel varit intagna på fängelse, ungdomsvårdsskola eller alkoholistanstalt 1 åtminstone någon period under de fyra åren. Man kan fråga sig, om gruppen SLUTAT, efter den tidpunkt då de sade sig ha »knarkat» sista gången, hade ännu färre anteckningar i förhållande till de andra grupperna. Några sådana jämförelser har dock inte kunnat utföras, eftersom så många uppgav sig ha slutat så pass nyligen; observationsperioderna är för korta. 2

B. Könsfördelning Könsfördelningen i den intervjuade gruppen överensstämmer med hela undersökningsgruppens (85 procent män). Kvinnorna är överrepresenterade i gruppen SLUTAT och underrepresenterade i gruppen EJ SLUTAT.

E. Bostadsförhållanden Inga skillnader kunde konstateras mellan grupperna i svaren på efterundersökningens intervjufråga om de intervjuades bostadsförhållanden, frånsett att - i enlighet med definitionen av denna grupp - fler av de

C. Åldersfördelning Åldersfördelningen inom de tre grupperna (ålder 1969) framgår av tabell 15.6. Relativt sett var de yngre fler och de äldsta färre i gruppen SLUTAT än i de båda andra grupperna.

1 Här är också inräknade intagna på mentalsjukhus till följd av domstolsbeslut. 2 Vad gäller kriminalregistret föreligger, som tidigare påpekats, en eftersläpning så att ett brott ofta inte antecknas förrän ett år eller ibland längre tid efter att det begåtts.

Tabell 15.5. Könsfördelning inom grupperna Slutat, Osäkra, Ej slutat. Procent.

Män Kvinnor

SOU 1969: 53

Slutat

Osäkra

Ej slutat

Summa

77 23 Summa 100 n = 26

83 17 100 n = 24

91 9 100 n = 44

85 15 100 n = 94 395

Tabell 15.6. Ålder 1969. Grupperna Slutat, Osäkra, Ej slutat. Män och kvinnor. Procent

-30 år 31^10 år 41 å r -

Slutat

Osäkra

Ej slutat

Summa

38 50 12

21 46 33 100 n = 24

18 55 27 100 n = 44

24 51 24

Summa 100 n=26 OSÄKRA var intagna på institutioner av olika slag vid intervjutillfället. F. Arbetsförhållanden Klara skillnader fanns däremot när det gällde arbetsförhållanden. Närmare hälften av de män som »slutat» (45 procent) mot 1/7 av de andra sade sig ha heltidsarbete vid intervjutillfället. För hela gruppen (män och kvinnor) gäller, att 62 procent inom gruppen SLUTAT antingen hade arbete (hel- eller deltid) eller gick i skola eller på omskolningskurser; motsvarande tal för de övriga grupperna var 29 procent (gruppen OSÄKRA) och 21 procent (gruppen EJ SLUTAT). Tidigare konstaterades, att gruppen SLUTAT i mindre utsträckning än övriga hade antecknats för brott m. m. under åren före legaltiden. Förhåller det sig på samma sätt med gruppens arbetsförhållanden? Var de »bättre» redan tidigare, t. ex. under legaltiden? Detta kan belysas dels genom svaren på efterundersökningens retrospektiva fråga om de intervjuades arbetsförhållanden »under Åhströmtiden», dels - för dem som intervjuades i huvudundersökningen - med vad dessa då svarade om arbete

n = 94

under legaltiden (hösten 1966). Enligt huvudundersökningen fanns det inga (nämnvärda) skillnader mellan grupperna i fråga om arbetsförhållanden under legaltiden; i varje grupp var det två tredjedelar som sade sig endera helt sakna eller bara ha tillfälligt arbete. I efterundersökningen var det förhållandevis färre som uppgav sig ha haft arbete »under Åhströmtiden» inom gruppen SLUTAT (omkring en femtedel) än inom de andra grupperna (omkring en tredjedel).1 Individerna i gruppen SLUTAT hade alltså enligt intervjusvaren mycket oftare än de övriga »förbättrat» sina arbetsförhållanden från legaltiden till 1969. Om hel- och deltidsarbete räknas som »bättre» än saknar arbete eller »enbart sporadiskt arbete», hade en sådan »förbättring» ägt rum för hälften av de som »slutat» (12 av 24; två okla1 I »arbete» har, när det gäller efterundersökningen, inräknats några personer, som gick i skola eller på omskolningskurs. - Resultaten från de båda intervjuundersökningarna är här inte jämförbara. En individ som 1969 förklarade att han »arbetade under Åhströmtiden» och 1966 att han »saknade arbete» behöver sålunda inte ha farit med osanning vid någon av intervjuerna: han kan ha haft arbete under större delen av Åhströmtiden, men saknat det just vid intervjutillfället 1966.

Tabell 15.7. Registrerad asocialitet enligt registerindex A under FAS III (4 år före legaltiden) inom grupperna Slutat, Osäkra, Ej slutat. Män och kvinnor. Procent.

Inga anteckningar under perioden Reg. anteckningar ett el. flera av åren; ej frihetsberövande Frihetsberövande

Slutat

Osäkra

Ej slutat

Summa

29 46

25 43

n=24

n=44

23 41 100 n = 94

15 31 Summa 100 n=26

396 SOU 1969: 53

Tabell 15.8. Arbetsförhållanden 1969. Män och kvinnor. Procent. Slutat Heltid eller deltid 50 Utbildning 12 Saknar arb. el. arb. endast sporadiskt el. intagen 38 Summa 100 n=26

Osäkra

Ej slutat

Summa

21 8

16 5

27 7

71 100 n=24

7!) 100 n = 43

66_ 100 n=93

Anm. Ej svar: 1 ra svar) mot omkring 1/10 inom gruppen EJ SLUTAT (fyra av 39; ett oklart svar) och 1/8 av OSÄKRA (tre av 24). Försämrade arbetsförhållanden uppgavs av en enda person inom gruppen SLUTAT mot nio av EJ SLUTAT och fem av de OSÄKRA. G. Gruppen SLUTAT: preparattyp och intagningssätt »sista gången» 20 av de 26 som »slutat» sade sig ha tagit preparat av typ centralstimulantia sista gången de »knarkade». Fem hade använt morfin, två dock i kombination med något centralstimulerande medel. 1 Alla utom fyra hade injicerat preparatet sista gången. H. Mest använda preparat I huvudintervjun ingick en fråga om vilken preparattyp som de intervjuade hade »mest erfarenhet av» (jfr ovan, s. 363). Av de 12 individer i gruppen SLUTAT som hade intervjuats tidigare och då besvarat frågan hade endast en mest erfarenhet av morfinpreparat mot en tredjedel i gruppen OSÄKRA (sex av 18) och 40 procent av EJ SLUTAT (14 av 35). Den helt övervägande delen av dem som SLUTAT synes alltså ha varit missbrukare av centralstimulantia. Detta behöver inte tolkas som att morfinister generellt skulle ha svårare att sluta än andra missbrukare; det kan också sammanhänga med att i varje fall många av morfinisterna har haft möjlighet att få sin narkotika genom läkare, även sedan »legalförskrivningen» avbröts för missbrukarna av centralstimulantia. SOU 1969: 53

I. Missbrukets varaktighet. En fråga av stort intresse är naturligtvis under hur långa perioder de som SLUTAT hade använt narkotika jämfört med de båda andra grupperna. Tyvärr föreligger emellertid uppgifter om narkotikadebutår endast för de individer, vilka intervjuades även i huvudundersökningen. Som nämnts uppgår de tidigare intervjuade till bara 13 av de 26 som »slutat». Dessutom föreligger för en av dessa ingen uppgift om debutår. Jämförelser mellan grupperna blir därför av begränsat värde här. Det bör dock nämnas att av de två gånger intervjuade var långa missbruksperioder 2 vanligare i gruppen EJ SLUTAT (56 procent - 20 av 36 - hade missbruksperioder överstigande 10 år) än i gruppen OSÄKRA (hälften - nio av 18 längre perioder än 10 år) och framför allt än i gruppen SLUTAT (en sjättedel - två av 12 - hade missbruksperioder över 10 år). De som SLUTAT hade alltså oftare förhållandevis korta missbruksperioder än de övriga; även inom SLUTAT-gruppen hade dock 2 / 3 , när de började hos Ahström, använt narkotika under mer än fem år. Om man för denna grupp ser på antalet år mellan narkotikadebuten och det år, då de uppgav sig ha »slutat» uppgår denna period för sex av de 12 till 10 år eller mer (median: 9,5 år). 3 1 I ett fall är preparattypen »sista gången» okänd. 2 Som tidigare definieras här missbruksperiod som avståndet mellan narkotikadebutåret och legaldebutåret. 3 I »bortfallet» - de ej tidigare intervjuade inom gruppen SLUTAT - ingår dels några perso(forts. å nästa sida)

J. Sjukhusvård under 1968 inom grupperna

a) Registeruppgifter

Av de 13 individer som sade sig ha SLUTAT före 1968, hade två under 1968 vårdats på något av de nio psykiatriska sjukhus som ingick i den tidigare redovisade sjukhusenkäten. 1 Motsvarande tal för hela undersökningsgruppen var, som nämnts, ungefär dubbelt så högt, närmare en tredjedel (29 procent; n = 114). Inom grupperna OSÄKRA och EJ SLUTAT vårdades ungefär två av fem på något av de tillfrågade sjukhusen under 1968 (42 procent av OSÄKRA, n = 24; 39 procent av EJ SLUTAT, n = 44).

För denna redovisning har begagnats de uppgifter från sjukhusens patientregister som erhölls vid sjukhusenkäten. Enkäten omfattade samtliga psykiatriska kliniker och sjukhus i Stockholmsområdet och dessutom ett antal psykiatriska sjukhus och kliniker utanför detta område. 3 Registerutdragen gällde personer, vårdade vid sjukhusen under 1967 och 1968. För de fem intervjupersoner som sade sig ha »slutat» före 1 januari 1967, ger alltså registeruppgifterna inga upplysningar om eventuell sjukhusvård i samband med avbrottet. Det har ansetts rimligt att undersöka inte bara i vilken utsträckning de intervjuade enligt registerutdragen fick sjukhusvård under den uppgivna »avbrotts-månaden» utan också, med tanke på risken för minnesfel, om sådan vård förekom under de tre månaderna före eller under de tre månaderna efter den uppgivna avbrottstidpunkten. För de intervjupersoner, som bara uppgav »avbrottsåwfirf» har undersökts, om vederbörande fick sjukhusvård under denna årstid.4 Tre personer som sade sig ha »slutat» vintern 1967 har inte medtagits i denna del av undersökningen; inte heller en person. för vilken den närmare tidpunkten för avbrottet är okänd. De återstående 17 intervjupersonerna sade sig alltså ha »slutat» våren 1967 eller

K. Hur många »slutade» i samband med vård? I diskussionen om vård av narkotikamissbrukare hävdas ofta, att sjukhusvård har visat sig vara ineffektiv i den meningen, att det stora flertalet som »avvänjs» på sjukhus snabbt återfaller i missbruk efter utskrivningen. Här skall göras ett försök att, för den undersökta gruppen, belysa samma fråga från en annan utgångspunkt: hur många av de som »slutat» avbröt missbruket i samband med sjukhusvård? Några frågor om omständigheter kring »avbrottet» fanns tyvärr inte i efterundersökningens intervjuformulär. Men dels gjorde intervjuarna för flertalet av de intervjupersoner som »slutat» mer eller mindre utförliga anteckningar om sådana omständigheter; dels ger kombinationen av de intervjuades uppgifter om avbrottstidpunkterna och utdragen från patientregistren vid de psykiatriska sjukhus och kliniker som ingick i sjukhusenkäten svar på frågan, om intervjupersonerna fick vård kring dessa tidpunkter. 2 (forts, från föregående sida) ner, som enligt uppgift från Åhström till förf. kunde betecknas mera som alkoholister än som narkomaner (jmf not 3, s. 347), dels, som nämnts tidigare, några som sade sig ha slutat medan Åhströms verksamhet ännu pågick, före senhösten 1966. En rimlig gissning kan därför vara, att missbruksperioderna var kortare inom denna bortfallsgrupp än bland de två gånger intervjuade.

1 Båda dessa var äldre män, som sannolikt hade återgått till alkoholmissbruk efter legalförskrivningens upphörande. 2 Det är, som tidigare påpekats (jmf s. 389), inte troligt, att mer än någon enstaka intervjuperson vårdats vid något annat sjukhus än de nio tillfrågade. 3 Vilka de tillfrågade psykiatriska sjukhusen f. d. mentalsjukhusen - var framgår av not 3, s. 389. Svar erhölls även från de psykiatriska klinikerna vid följande sjukhus: Södersjukhuset, Karolinska sjukhuset, S:t Görans sjukhus, S:t Eriks sjukhus, Danderyds sjukhus (samtliga Stockholm) samt från Akademiska sjukhuset i Uppsala. - I undantagsfall lämnade sjukhusen också uppgifter om poliklinisk vård; dessa uppgifter har ej medtagits i beräkningarna. 4 På frågan när de tog »knark» sista gången svarade flertalet av de intervjuade med att ange både månad och år, men några uppgav bara vilken årstid (och vilket år) de hade »slutat».

SOU 1969: 53

senare. Endast två av de 17 hade, enligt registerutdragen, fått sjukhusvård under de 6 månaderna kring avbrottet eller under avbrotts-årstiden. Den ene av dessa vårdades på mentalsjukhus från oktober till den 1 december 1967 och uppgav sig ha »slutat» i februari 1968. Den andre vårdades på psykiatrisk klinik under avbrotts-månaden. En tredje »slutade» sommaren 1968 och intogs på psykiatrisk klinik i september samma år. b) Intervjuanteckningar De intervjuades uppgifter om omständigheter kring avbrottet stärker intrycket att detta mycket sällan skedde i samband med sjukhusvård. Tre av de nio personer som ej ingick i registerundersökningen, sade enligt intervjuanteckningarna uttryckligen att de »lade av» utan sjukhusvård. I ytterligare tre fall tyder uppgifterna på att avbrottet inte inträffade i samband med sådan vård. I två fall ger anteckningarna ingen information alls på denna punkt; endast i ett fall av de nio tycks avbrottet, av anteckningarna att döma, ha skett i tidsmässigt samband med psykiatrisk sjukhusvård. 1 Tyvärr ger intervjuerna mycket sparsamma upplysningar om vilka andra omständigheter, som avbrottet kan ha sammanhängt med. Men flera berättade, att de hade lyckats »lägga av» genom att lämna Stockholm: »Åkte upp till Norrland, där jag på egen hand la av.» »Åke iväg till Dalarna och fått jobb på pappersbruk där.» »Slutade sedan jag flyttat till Östersund.» »Flyttade till landet och började jobba i jordbruk.» Flera av de intervjuade sade sig ha slutat med Åhströms hjälp. En bodde under »avvänjningstiden» i Åhströms sommarstuga. Några av dessa tycks ha slutat redan »under Åhströmtiden», dvs. medan den »legala förskrivningen» ännu pågick.

L. Skillnader mellan grupperna: sammanfattning 1. Kvinnorna var överrepresenterade i gruppen SLUTAT. 2. De yngre var förhållandevis fler och de äldsta färre i gruppen SLUTAT än i de båda andra grupperna. 3. De som »slutat» var mindre ofta än de övriga antecknade i olika register (kriminalregistret m. fl. register) under åren närmast före »legaltiden». 4. Inga nämnvärda skillnader kunde konstateras mellan grupperna vad gällde bostadsförhållanden 1969. 5. Betydande skillnader fanns däremot vad gällde arbetsförhållanden; närmare hälften av de män som »slutat» sade sig ha heltidsarbete 1969 mot 1/7 av de andra. Att döma av svaren både på en retrospektiv fråga i efterundersökningens intervju om arbetsförhållanden under Åhströmtiden och på frågor om arbete i huvudintervjun, hade de som SLUTAT betydligt oftare än de andra förbättrat sina arbetsförhållanden mellan de båda tidpunkterna. 6. Enligt huvudintervjun hade bara en av de som »slutat» mera erfarenhet av morfinpreparat än av centralstimulerande narkotika, mot en tredjedel i gruppen OSÄKRA och 40 procent av EJ SLUTAT. 7. Förhållandevis korta missbruksperioder var - enligt ofullständiga uppgifter från huvudintervjun - vanligare bland dem som SLUTAT än bland de övriga. Men även inom gruppen SLUTAT hade 2 / 3 använt r-

narkotika under mer än fem år, när de började hos Åhström och hälften hade använt narkotika under 10 år eller mer det kalenderår, då de avbröt narkotikamissbruket. 8. Vård på mentalsjukhus under år 1968 var, enligt registeruppgifter, ovanligare bland dem som »slutat» före 1968 än i grupperna OSÄKRA och EJ SLUTAT. Till sist har i detta avsnitt också konstaterats, att de som »slutat» enligt tillgängli1

Inte heller här har uppgifter om poliklinisk vård medräknats. SOU 1969: 53

ga uppgifter bara i undantagsfall synes ha gjort det i samband med psykiatrisk sjukhusvård. M. Skillnader mellan grupperna: jämförelse med G. Frejs resultat Även Frej 1 fann, att kvinnorna och de yngre var överrepresenterade i gruppen SLUTAT; att fast arbete var betydligt vanligare inom denna grupp; och att de som »slutat» betydligt oftare hade använt narkotika under relativt korta perioder. 12.15.4 Tidigare undersökningar av återfall bland narkotikamissbrukare Mot bakgrund av efterundersökningens kanske mest anmärkningsvärda resultat att så många av de undersökta enligt intervjusvaren hade »slutat knarka» — skall avslutningsvis några tidigare undersökningar av återfall bland svenska och amerikanska narkotikamissbrukare diskuteras. Amerikanska

återfallsundersökningar

I en genomgång av en serie amerikanska återfallsundersökningar konstaterar O'Donnell,2 att det råder starka motsättningar om praktiskt taget allt som rör narkotikamissbruk, men i ett avseende är enigheten nästan total: Narcotic addiction is a controversial field. Conflicting views are current with regard to the extent of the problem, its etiology, treatment, the desirability of stricter or more lenient laws, whether addiction should be regarded as a crime or disease, and almost any other aspect of the problem one might isolate. There is, however, almost universal agreement, even among persons who strongly disagree on everything else, that the relapse rate among addicts is high .. .3 I själva verket får omdömet att återfallsprocenten är »hög» inget entydigt stöd av de undersökningar, som O'Donnell refererar. Dessa studier ger en mycket splittrad bild; de 11 undersökningar som omnämns i O'Donnells översikt redovisar procenttal för återfall, vilka varierar från 8 till 90.

400 Detta kan bero på olikheter i observationsperiodernas längd, i definitionen av »återfall» och i begagnade undersökningsmetoder men också på faktiska skillnader i återfallsrisk hos olika grupper av missbrukarre. 4 De missbrukare som undersökts i dessa studier har vid observationsperiodernas början varit intagna på sjukhus eller andra institutioner. Vanligen har man sedan bara gjort en kontroll av missbruksförekomsten inom grupperna; sedan en viss period (varierande från några månader till flera år) förflutit från sjukhusvistelsen har man sett efter hur många som missbrukat narkotika och hur många som inte gjort det. De krav som undersökningspersonerna måste ha uppfyllt för att räknas som »icke-missbrukare» vid denna kontroll varierar från undersökning till undersökning, både i fråga om den »missbruksfria» periodens längd och i andra avseenden. 5 Ibland har endast de som inte tagit narkotika någon gång under observationsperioden (från sjukhusutskrivningen till undersökningstillfället) redovisats som »abstinenta»; ibland har kraven varit mindre stränga. I några mer ambitiöst upplagda undersökningar har man följt undersökningspersonernas utveckling i olika avseenden mera kontinuerligt under observationsperioden, dvs. kontroller har gjorts vid flera tidpunkter under perioden. En undersökning av denna typ har utförts av Vaillantfi som under 12 år följde en grupp av 100 svåra heroinister och fann att 90 procent återföll någon gång under perioden, men samtidigt att 46 procent vistades i frihet och hade 1 Se SOU 2

1969: 53, s. 281. O'Donnell, J. A., The Relapse Rate in Narcotic Addiction: Ä Critique of Follow-up Studies. Ingår i Wilner, D. M. & Kassebaum, G. G , Narcotics. New York 1965. 3 a.a., s. 226. 4 a.a., s. 228-230. 6 I vissa av dessa studier har sålunda olika andra kriterier på social anpassning, vid sidan av kravet på abstinens, påverkat denna klassificering. 6 Vaillant, G. E., A Twelve-year Follow-up of New York Narcotics Addicts. I: The relation of Treatment to Outcome. Am. J. Psychiatry 66: 122: 111. SOU 1969: 53

slutat att använda narkotika vid den sista kontakten. 30 av de 100 bedömdes vid observationsperiodens slut vara socialt relativt väl anpassade i olika avseenden (»good outcomes»); personerna i denna grupp hade varit abstinenta under i genomsnitt sju år. Duvall m. fl.1 fann i en annan studie av detta slag, att över 90 procent av undersökningspersonerna hade återfallit efter ett halvår; men efter två år var 17 procent abstinenta och efter fem år 25 procent. Till sist kan även nämnas en studie av amerikanerna Robins och Murphy,2 i vilken man bland annat undersökte förekomst av narkotikamissbruk i en grupp av svarta storstadsbor. Författarna fann, att av dem, som enligt intervju- och registeruppgifter någon gång varit heroinmissbrukare (»heroin addicts»), hade drygt 80 procent slutat att använda heroin. 3 Åtskilliga av dessa använde dock andra preparat. Men för hälften av de tidigare heroinisterna kunde ingen form av missbruk konstateras. Av alla som tidigare använt något narkotiskt medel,4 hade 80 procent slutat med allt slags missbruk av sådana preparat vid undersökningstillfället. Resultaten från dessa undersökningar tyder alltså på, att allt fler slutar med tiden och att prognosen på längre sikt är betydligt mer gynnsam än vad återfallstalen från de första månaderna efter sjukhusutskrivningen synes utvisa. Siffror av det redovisade slaget kan med andra ord ge anledning till pessimism beträffande resultaten av sjukhusvård, eller av den sjukhusvård som faktiskt har förekommit; samtidigt kan de motivera en större optimism vad gäller den mera långsiktiga prognosen än vad som sannolikt är förhärskande.

Svenska

återfallsundersökningar

Några större undersökningar om återfall bland svenska narkotikamissbrukare har inte genomförts. Under 1969 har dock ett par mindre studier publicerats om återfallsfrekvenser inom grupper av sjukhusvårdade missbrukare, den ena från Ulleråkers sjukhus, 5 den andra från psykiatriska kliniken SOU 1969: 53 26—914398

vid Sahlgrenska sjukhuset. 6 I båda dessa undersökningar är observationsperioderna relativt korta - sex månader (Ulleråker) respektive i genomsnitt 11 månader (Sahlgrenska) - och båda redovisar höga återfallssiffror, varför de stärker intrycket att sjukhusvård sällan efterföljs av varaktig missbruksfrihet. I Ulleråkersstudien - som omfattade 74 amfetaminister - räknades 16 procent som icke-missbrukare efter sex månader. 7 I undersökningen från Sahlgrenska sjukhuset hade 41 av 47 observerade missbrukare av centralstimulantia använt narkotika någon gång under observationstiden. Kraven på 1 Duvan, H. J., Locke, B. Z., Brill, L., Follow-up Study of Narcotic Drug Addicts Five Years after Hospitalization. Pub. Health Rep. 63:78:185. 2 Robins, L. N. & Murphy, G E., Drug use in a normal Population of Young Negro Men. American Journal of Public Health 1967: 9, s. 1580. — De undersökta utgjordes av ett urval från en befolkningsgrupp, »which could be anticipated to have a high rate of narcotics use», nämligen »Negro men now in their early thirties, born in a large city and living in the city of their birth during the last five years.» Dessa män uttogs från ungefär 25 år gamla »elementary school records». 10 procent av de undersökta visade sig någon gång ha varit heroinister (»addicts») och omkring hälften hade använt något narkotiskt preparat. 3 Dvs. inte använt heroin under året före undersökningstillfället. 4 Heroin, amfetamin, barbiturater eller marijuana. 6 Andersson, S.-J. och Gunne, L.-M., Efterkontroll av amfetaminister. Läkartidningen 69:66:1331, nr 13. 6 Holmberg, M. B. och Jansson B., Klinikvård av narkomaner. Läkartidningen 69:66:1661, nr 16. ' Till denna grupp fördes dock även personer, »som sporadiskt använt beroendeskapande droger men som beträffande arbete och andra sociala faktorer visat god anpassning». - Ulleråkers-studien har vissa metodologiska brister, som gör att siffrorna måste betraktas som mycket osäkra. Bortfallet var i denna undersökning betydande: i 30 procent av fallen hade kontakten avbrutits sex månader efter utskrivningen. Av oklar anledning betraktades samtliga inom denna grupp som »misstänkta missbrukare», »då de i flera fall ej längre varit anträffbara på arbetsplatser och tidigare uppgivna bostadsorter». Om procentberäkningarna i stället utförs enbart inom den grupp som man fick kontakt med och alltså erhöll information om, stiger andelen »icke-missbrukare» efter sex månader från 16 till 23 procent.

abstinens hade här emellertid satts avsevärt högre än i Ulleråkerstudien; exempelvis synes även en kortare period av sporadisk cannabisrökning under observationstiden ha räknats som »återfall». 1 I en tredje studie, G. Frejs tidigare nämnda efterundersökning av intravenösa narkotikamissbrukare (SOU 1969: 53), redovisas betydligt mer gynnsamma siffror. Av de 74 undersökta missbrukarna i detta material hade vid undersökningen - efter en observationstid på omkring tre år - 26 »slutat» (enligt i huvudsak samma operationella definition som begagnats i föreliggande rapport, dvs. de 26 uppgav sig inte ha använt narkotika under minst sex månader före undersökningstillfället), medan 25 alltjämt använde narkotika och 23 av skilda skäl bedömdes som »osäkra». De som hade »slutat» uppgick med andra ord till över 1/3 av de undersökta, alltså en högre siffra än motsvarande för »legal-gruppen» (1/4). Men det måste då observeras, att det förra materialet hade ett betydligt större inslag av kortvarigt och måttligt missbruk. I Frejs undersökning hade sålunda hälften av de undersökta använt narkotika fem år eller kortare tid, medan bara 16 procent av de 91 »legala narkomaner», för vilka narkotikadebutåret är känt 2 hade så korta missbrukstider. Det fanns också, i Frejs undersökning, ett påtagligt samband mellan det föregående missbrukets svårighetsgrad och benägenheten att avbryta missbruket. Sålunda hade samtliga inom den grupp av 14 personer, vilkas missbruk bedömdes som minst allvarligt, »slutat» mot bara sex av de 45, som ansågs vara de svåraste missbrukarna. Sammanfattning Denna genomgång av återfallsundersökningar gör naturligtvis inte, vad gäller det utländska materialet, anspråk på fullständighet. De nämnda undersökningarna är dessutom av varierande kvalitet. Resultaten måste kanske som regel betraktas som osäkra på grund av metodologiska svagheter.

402 I de mera ambitiöst upplagda av dessa studier har dock slutsatsen varit densamma: risken för återfall efter en (kortare eiler längre) tids »awänjning» på sjukhus är hög, men prognosen på längre sikt är betydligt mer gynnsam. Detta resultat motsägs veterligen inte heller av någon annan större undersökning av återfall bland narkotikamissbrukare. Slutkommentar En fjärdedel av de intervjuade i efterundersökningen hade alltså »slutat». Självklart är det omöjligt att avgöra, i hur många av dessa fall det var fråga om ett tillfälligt avbrott och i hur många fall »abstinensen» kommer att bli bestående. Den frågan kan bara besvaras genom förnyade efterkontroller. Men flera tidigare återfallsundersökningar redovisar, som framgått av det föregående, höga procenttal för bestående missbruksfrihet även bland grupper av svåra heroinister. Det finns därför i varje fall ingen anledning att utgå från, att de f. d. »legala narkomaner», som hade »slutat» vintern 1969, kommer att återfalla i missbruk. I svensk debatt och information om narkotikafrågor har uttalanden av typ »återfall bland narkotikamissbrukare inträffar nästan alltid» hittills varit vanliga. Därmed tycks man i allmänhet mena, att prognosen är så ytterligt dålig, att få (om ens några) kan avbryta missbruket. Det finns bestämda skäl för att kategoriska påståenden av det slaget borde undvikas. De saknar inte bara vetenskapligt stöd. Man vågar nog dessutom hävda, att det mesta talar för att 1 Författarna nu aterfallsundersökningen från Sahlgrenska sjukhuset drar i sin studie slutsatsen - sedan de konstaterat att de många återfallen i deras material gällde missbrukare som vårdats under relativt korta perioder på »öppna» avdelningar - att vården, för att vara effektiv, kräver »helt andra resurser i fråga om möjlighet till isolering, intensiv psykoterapi och mycket långvarig sjukhusvistelse...». Konklusionen förefaller förhastad; att korta vårdtider på öppna avdelningar ger dåliga behandlingsresultat innebär ju inte att långa vårdperioder i isolering skulle ge bättre resultat. 2 Jmf ovan, s. 351.

SOU 1969: 53

de inte är sanna. Ett resultat av bl. a. denna undersökning är, att många även svåra missbrukare frivilligt tycks kunna avbryta sitt missbruk och enligt flera andra undersökningar kan denna missbruksfrihet ofta bli bestående.

SOU 1969: 53

Rapport från narkotik ak vartundersökningen i Stockholm 1968 Christer Hogstedt

13.1 Syftet med

undersökningen

För att komplettera det statistiska material som narkomanvårdskommittén har om missbrukarmiljöer med direkta studier av sådana, beslöts att genomföra en reportagemässig undersökning av ett antal s. k. kvartar. Kvartarna antogs spela en stor roll för missbrukets bibehållande och utformning och eventuellt också för nyrekrytering av narkomaner. Vidare ställdes förhoppningar om att något kunna spegla gruppbeteendet i kvarten genom att notera vilka som uppehöll sig i kvarten, deras aktiviteter och samtal. Det ansågs inte föreligga något behov av noggranna intervjuer med dessa narkomaner om social bakgrund, missbrukstider, preparat e t c , eftersom de intervjuundersökningar som gjorts borde vara fullt relevanta för de narkomaner, som finns i kvartarna. Av ekonomiska och tidsmässiga skäl måste studien mer få karaktären av ett reportage än vetenskapligt arbete. Likafullt borde studien utföras så att materialet kunde förmodas spegla ett representativt urval av kvartarna. Syftet med studien var 1 att ge en beskrivning av kvartarnas utseende 2 att studera narkomanernas beteende i »hemmiljö» 3 att studera kvartarnas funktion för narkomanin 4 att undersöka förutsättningarna för och

önskvärdheten av uppsökande verksamhet bland kvartarna. 13.2 Metodik Flera tillvägagångssätt diskuterades. Enighet rådde om att det överlägsna sättet vore att studien utfördes av »participant observers», dvs. deltagande observatörer, som under lång tid levde med i kvartarna. Denna metod måste dock förkastas på grund av de uppenbara medicinska och sociala riskerna för observatören, förutom bristen på tid och pengar för denna typ av undersökning. Möjligheten att följa med polisens spaningspatruller undersöktes. Narkomanvårdskommittén fick emellertid avslag på sina framställningar till rikspolischefen och regeringen, då detta ansågs oförenligt med polisens sekretessbestämmelser kring spaningsregistret. Dessa juridiska invändningar må vara korrekta, men det är ändå förvånande att narkomanvårdskommittén vägrades följa spaningspatrullerna med sin likaväl sekretesskyldiga personal när journalister, privatpersoner och andra kunnat göra det. Bristen på samarbete med narkotikapolisen fördröjde och försvårade arbetet med uppspårandet av kvartarna och begränsade kraftigt antalet. Efter diskussioner med narkotikamissbrukare och skyddsassistenter på Skyddsvärnet framkom att den lämpligaste metodiken SOU 1969: 53

vore att låta observatörerna följa med narkotikamissbrukare, som själva rörde sig fritt i kvartarna. Observatören borde inte förneka sin anknytning till narkomanvårdskommittén och sitt uppdrag men inte heller nödvändigtvis skylta med detta, utan bara nämna det på direkt fråga. Under inga omständigheter fick observatören delta i försäljning eller injicering. Med denna »pragmatiska» metod kunde man komma så nära »deltagande» som möjligt utan att överskrida juridiska, medicinska eller praktiska gränser. Från början planerades att studien skulle utföras av flera observatörer men praktiska omständigheter omöjliggjorde detta och samtliga observationer har gjorts av undertecknad. Detta har medfört en ensidigare bedömning men samtidigt en mer enhetlig. Det tog flera månader att söka efter lämplig medhjälpare bland de narkotikamissbrukande. Denna person måste vara väl förtrogen med kvartarna och deras besökare och samtidigt beredd att släppa in en utomstående i dessa kretsar. Han fick inte vara alltför nergången av narkotika, då undersökningsmetoden krävde gott omdöme. Samtidigt hade det varit direkt förkastligt att utnyttja någon som var på väg ifrån missbruket och missbruksmiljöerna och därmed riskera att återföra honom till missbruket. Efter åtskilliga misslyckanden med personer som inte fyllde kraven lyckades det observatören att få kontakt med två personer, som möjliggjorde studien med bevarande av ovanstående metod och intentioner. Ett stort tack bör i detta sammanhang riktas till de skyddsassistenter på Skyddsvärnet i Stockholm som hjälpte till med kontaktförmedlingen. Samtliga studier har alltså gjorts tillsammans med en av mina två missbrukande medhjälpare och tack vare dessas assistans tror jag att den bild som återges nedan visserligen är begränsad men rättvisande. Framförallt är den sedd inifrån kvartarna under »normala» omständigheter och inte störd av de speciella förhållanden som rått om studien utförts tillsammans med t. ex. polisen. SOU 1969: 53

13.3 Materialet Under 14 kvällar och nätter besöktes 12 olika kvartar. Dessutom uppsöktes ytterligare 8 kvartar, där vi av olika anledningar inte blev insläppta. Vid dessa besök observerades 48 personer, varav 34 män och 14 kvinnor. Besökstiden i kvartarna har varierat från 10 minuter till 6 timmar. Somliga personer har bara observerats under några minuter, andra under lång tid och vid upprepade tillfällen. Flera kvartar har besökts vid mer än ett tillfälle. Uppgifter om kvartarna och personerna har hämtats huvudsakligen från egna observationer, men också ur samtal med de påträffade personerna och mina medhjälpare. För registrering av uppgifterna har använts två formulär, ett för person och ett för kvart. Dessa har ifyllts efter besöket och främst tjänat som minnesstöd. Dessutom har mer spektakulära eller belysande händelser och iakttagelser dikterats in på band omedelbart efter en »kvartronda». 13.4 Kvartarnas standard Kvart har kallats sådan lokal där narkotikamissbrukare ofta uppehåller sig och aktivt missbrukar narkotika och/eller där narkotika försäljs (s. k. langarkvart). Av de 20 uppsökta kvartarna var 14 st. lägenheter, därav 8 i Stockholms innerstad och 6 i Stockholms förorter, 2 st. rivningshus, 1 nattklubb, 1 kafé, 1 hotell och 1 kontor för försäljning av begagnade bilar. Av lägenheterna bedömdes 5 som moderna, 2 som halvmoderna och 7 st. som omoderna. Av de sju omoderna lägenheterna var fem kontinuerligt bebodda, en nyligen stängd av polisen och en tillfälligt utrymd (ägaren försvunnen). Två av de bebodda och omoderna lägenheterna hade torrklosett utanför lägenheten, de andra tre wc utan tvättmöjligheter. Samtliga 5 omoderna lägenheter bestod av endast ett rum. Antalet personer i detta rum varierade från 1 till 12 stycken. Eftersom materialet är för litet för sta405

tistisk bearbetning kan dessa olika kvartars standard bäst åskådliggöras genom några beskrivningar. 13.4.1 Exempel 1 Kvarten låg i gathuset till ett 70-talshus på Södermalm. Den bestod av ett stort rum och ett litet kök. Möbleringen var synnerligen sparsam. En sliten soffa, ett mindre bord, några pinnstolar och ett skåp. Ingen telefon. Två fönster, varav ett trasigt och båda försedda med fönsterluckor. Kökets spis fungerade inte. Skafferiet var tomt. I köket fanns ett bord, en stol och två madrasser. Kvartinnehavaren hade kommit ut från fängelse en vecka tidigare. Han hade straffats för checkbedrägeri och langning. När vi kom fanns ytterligare 10 personer i kvarten. På bordet låg några sprutor, kanyler och bängritatabletter. I köket vilade sig en man och en kvinna på madrasserna efter injektioner av uppslammade bängrita. Vi stannade i fyra timmar. Kvarten fungerade både som langarkvart och silkvart. Flera gånger i halvtimmen knackade det på dörren. Somliga släpptes in, andra inte. Endast utvalda fick köpa av en langare (och missbrukare) som hade »butik» i kvarten. Framåt 12-tiden på natten började personer med stöldgods uppenbara sig. De ville byta grammofoner, radioapparater, bilbesiktningsinstrument, körkort, postanvisningar, legitimationskort m. m. mot narkotika. Affärerna blev mycket omständliga, inte minst beroende på samtliga inblandades narkotikapåverkade tillstånd. Oftast resulterade det i att köparen fick gå tomhänt på knark men med en beställning på något mer begärligt för langaren. Kontanter uppskattades självfallet bäst. Tre prostituerade kom upp och köpte kontant. En fanns i kvarten när vi kom, tiggde om »tjack», uppmanades gå ut och »gno» och kom tillbaka efter halvannan timme med 100 kronor. Cirka tjugo personer cirkulerade genom kvarten. Samtliga hade varit straffade och samtliga var intravenösa narkotikamiss406

brukare. Påtagligt många var helt nyutsläppta från olika anstalter (inom kortare tid än en vecka). Det väckte uppmärksamhet när någon nämnde, att han varit ute i tre månader. Några slog sig samman om köp av tre påsar fenmetralinpulver, a 20: - / st. Pulvret löstes med vattenledningsvatten direkt i sprutan. Sex personer delade därefter på dessa sex millimeter lösning. De hjälptes åt att injicera på varandra. Samma spruta och samma kanyl användes av samtliga sex! Blod sögs upp i sprutan för att kontrollera att man »fått svar». Den siste fick alltså förutom lösningen fem andra personers blod i kroppen. Av de som injicerade uppgav två vid samtal att de hade verifierad »kanylsot» (hepatit). En missbrukare rekommenderade de andra att låta en liten luftbubbla ingå i silen »för att syresätta blodet»! Efter »pumpen» försökte de ligga ner på golvet och koppla av men störningsmomenten var flerfaldiga och någon behållning av narkotikan var svår att uppfatta. Dels knackade det på dörren ideligen, dels återvände en polisbuss upprepade gånger till gatan nedanför fönstren. Dock utan att göra nerslag. Under en timme fanns en jättelik schäferhund i kvarten, tillhörig en prostituerad. Slutligen fanns det alltid några i kvarten som tiggde om knark och inte hade medel att köpa för. De mycket oordnade samtal som förekom rörde sig uteslutande om olika preparat, »stötar» och kåkvistelser. Det rådde en nervös och ryckig stämning. Den enda som avvek från mönstret var en ung flicka i 17-årsåldern, som satt i köket och ritade små svarta streck i tusental på påsar och tidningar (»pundning»). Hon fick minst tre injektioner under dessa fyra timmar men höll sig ifrån de andra och satt bara tyst och ritade. Inte heller hon tycktes ha något speciellt utbyte av narkotikan. Flera var påtagligt psykiskt skadade och speciellt den äldre man i femtio-årsåldern, som langade knarket. Han var tidigare alkoholist och började injicera vad han kom över på mitten av 50-talet. Tbc-sjuk. Stora SOU 1969: 53

stickmärkesinfektioner på underarmarna. Han hade en engångsspruta, som var använd ett otal gånger i byxfickan och som han injicerade med genom ett stort (3 X 3 cm), öppet sår i armvecket. Han skrek av smärta vid varje injektion. Mumlade sedan oavbrutet i timmar om gamla bekanta, då och då med dramatiska tonfall. Enligt andra var detta ett kroniskt stadium för honom och ingen tillfällig berusning.

13.4.2 Exempel 2 Langarkvart på Söder. Ett rum och kök. Fruktansvärt nedgånget. Upprivna korkmattor från golvet. Sönderslagen glasdörr med glasbitar över hela lägenheten. I rummet fanns bara två sängar och ett bord förutom några sönderslagna stolar. Langaren satt bakom bordet med cirka tusen bängritatabletter, ett tiotal sprutor, 50 kanyler, fenmetralinpåsar och färdiga methedrinlösningar framför sig. Bredvid sig i sängen hade han en pistol med ljuddämpartillsats. Dörren öppnades av en halvklädd kvinna, cirka 23 år gammal, som endast motvilligt släppte in oss. Langaren var nervös och avvisande. Han höll en ilsket morrande schäfer i ena handen och uppmanade oss att göra snabba affärer. När vi försökte tala oss ur situationen körde han omedelbart iväg oss med uppmaning att se upp för polisen, som stod utanför. I den andra sängen satt en 17-årig flicka i morgonrock, förgråten och frånvarande. Min medhjälpare menade, att Finn-Herman (fingerat namn) »jobbade riktigt». Dvs. han var snabb, effektiv och tillät ingen att stanna i kvarten.

13.4.3 Exempel 3 En-rumskvart i Vasastan. Vi kommer dit sent. Min medhjälpare öppnar porten med en stålkam. Kvarten ägs av en prostituerad, som var inblandad i Träskmorden. Dörren till lägenheten hänger på trekvart, sönderslagen och uppbruten. På golvet i det lilla rummet ligger en man i 25-årsåldern med SOU 1969: 53

en stor, ful, infekterad böld på överarmen. Bölden sträcker sig från axeln till armvecket och smärtar intensivt. Han vädjar till någon att skaffa penicillin eller sulfa. Han vågar inte söka upp sjukhus; »jag har gulsot och då syr dom bara in mej». En langare som tillfälligt befinner sig i kvarten och är på väg att hämta knark på ett hotell lovar att försöka skaffa antibiotika. Rummet är överbelamrat med små prydnadssaker och möbler i hygglig kondition. Telefon fungerar. Fönster hela. En kvinna sover i rummets enda säng. En mycket kortväxt, cirka 1,35 m, man står - av obegriplig anledning - i garderoben! Vi lämnar snart och skjutsar den som skall hämta penicillin.

13.4.4 Exempel 4 Modern 3-rumslägenhet i Gröndal. Smakfullt möblerat. Kvinnlig lägenhetsinnehavare i 35-årsåldern med en son på 9 år. Kvinnan är ganska nybliven narkotikamissbrukare och hade fast, statlig anställning till för någon månad sedan. Vi kommer dit sent på eftermiddagen. Det är sju personer i lägenheten. Två män ligger i olika sängar och injicerar. Tre andra plockar ihop verktyg för ett inbrott till natten. Stämningen är nervös - polisen hade varit där två timmar innan vi kom - och det blir inte lugnare av att kvinnan håller sig med en rävunge (!), som snor runt i lägenheten. När sonen frågar efter mat blir hon förtvivlad och svarar - säkert sanningsenligt - att hon vare sig har mat eller pengar. Alla närvarande blir efterhand alltmer uppjagade. Ytterligare två män tillstöter som skall fungera som livvakter under kvällens övningar. De frågar oss om vi vet var 'Sundsvalls-Britta' (fingerat namn) finns. Hon skall 'märkas', eftersom hon inte redovisat för 100 tabletter, som hon fått till försäljning av någon langare. Vi finner det bäst att lämna lägenheten efter någon timme. Min medhjälpare förklarar senare att livvakterna var s. k. torpeder, dvs. män, som åtar sig att fysiskt misshandla folk mot betalning. 407

13.4.5 Exempel 5 Rivningshus i centrala Stockholm. 5 våningar. Ser tillbommat ut från gatan men porten går lätt att sparka upp. Alla lägenheter i huset är utrymda på vanliga hyresgäster, men huset är likafullt väl bebott. De flesta fönster är sönderslagna. Tapeter nedrivna. Golven uppbrutna. Gas och elektricitet är avstängt men vatten finns och somliga våningar är översvämmade. Urin och avföring i trapporna. Stanken kraftig. Vi är där vid 1 O-tiden på kvällen och cirka 15 personer finns i gat- och gårdshuset. Några ungdomar sitter på en våning och röker hasch. En man ligger och sover på en trasig madrass. En prostituerad har inrett en lägenhet med några madrasser. När hon får syn på min medhjälpare frågar hon efter tabletter. I en annan lägenhet väntar några män på en laddning stöldgods, som skall delas och säljas. Överallt finns trasiga föremål, kläder, lådor, sladdar, massor av papper, tomflaskor och några sprutor. Uppe på vinden är 5-6 vindsutrymmen omgjorda till »bostäder», dvs. det finns en madrass i varje och tidningar att dra över sig. En man och en kvinna rotar metodlöst igenom all bråte i hopp att hitta något att sälja eller använda. Dom är påtagligt narkotikapåverkade. Det är svårt att tänka sig större misär än den som råder i detta hus. Enligt min medhjälpare är det också den absoluta botten av slummen i Stockholm. Det finns några sådana hus i Stockholms innerstad. De exempel på kvartar som här beskrivits speglar den skala av olika standard som kvartarna uppvisar. Ifrån moderna förortslägenheter till utdömda rivningsfastigheter. Samtliga kvartar som uppsöktes hade dörrar som visade tecken på åverkan, även den som fanns i ett hus uppfört 1967. När en lägenhet blivit känd som kvart tycks det omöjligt att hålla missbrukarna borta. Om de inte släpps in, eller innehavaren är borta, bryter de sig in. En äldre missbrukare sa till mig: »De bästa dagarna är när polisen gör nerslag och plockar med sig knarkarna till 408

station. Då får jag lugnt i lägenheten några timmar och kan städa upp. Jag brukar ofta önska, att dom ska komma och göra nerslag. Här ligger annars män och kvinnor huller om buller, dom stjäl och sprutar och skitar ner. Jag skulle be om polisvakt, om man inte var så förbannat beroende av dom. Jag orkar inte skaffa pengar till mitt eget tjack utan måste lita till att bli bjuden.» Mina observationer har bekräftat vad man kunde förvänta sig om kvartarnas standard: att den skulle vara usel i rivningshusen, att många skulle återfinnas i gamla hus av slumkaraktär och att åtskilliga finns i förorterna, vartefter innerstaden saneras på äldre fastigheter. Moderna lägenheter slits snabbt ner när de utnyttjas som kvartar. De exempel som givits ovan illustrerar också miljön och innehållet i kvartarna som skall tjäna som material för rapportens avslutande diskussion. 13.5 Narkomanen

i kvarten

48 personer har observerats och registrerats på det formulär som konstruerats för ändamålet. Dessutom har ett 30-tal personer ytterligare synts till i kvartarna men alltför flyktigt för att kunna karakteriseras som »observerade.» Av 34 män var 28 säkra, intravenösa missbrukare och av 14 kvinnor 12 dito. Dvs. 40 personer var säkra läkemedelsmissbrukare av 48 iakttagna. Majoriteten av männen var mellan 20 och 30 år, kvinnorna något yngre. Av samtliga 48 företrädde 28 st. ett psykiskt påverkat allmäntillstånd, 9 st. var opåverkade, 8 st. var svårklassificerade och 2 st. sov. Av de 40 säkra läkemedelsmissbrukarna bedömdes vid observationstillfället 17 st. som »normalt påtända», 9 st. som »avtända» (opåverkade), 2 som »snedtända», 2 som »nojiga», 4 st. som »abstinensbesvärade» och 6 st. som svårklassificerade. Den fysiska konditionen iakttogs dels efter fysiskt allmäntillstånd och dels efter hull. Av 40 säkra missbrukare bedömdes 15 st. ha ett påverkat, sjukligt fysiskt allSOU 1969: 53

mäntillstånd, medan 23 st. bedömdes som »utan anmärkning», dvs. utseendemässigt normala och fysiskt opåverkade. 2 st. var svårbestämbara. Av samma 40 ansågs 1 vara överviktig, 11 st. ha normalt hull, 18 st. magra och 10 st. kraftigt avmagrade. Som påpekas inledningsvis i denna rapport gällde undersökningen inte att ge data om läkemedelsmissbrukaren som individ eftersom andra undersökningar redan kartlagt detta. Undersökningsmetodiken gav inga möjligheter till strukturerade intervjuer eller ingående observationer. Ur »kvartsynpunkt» var det väsentligt att veta hur många i kvarten som faktiskt var narkomaner, i vilket tillstånd de befann sig och att göra vissa iakttagelser om deras fysiska och psykiska tillstånd »i det fria». Som framgår av ovanstående siffror var praktiskt taget alla observerade aktiva intravenöst injicerande narkomaner. Inte i något fall av 48 kunde det uteslutas att personen var läkemedelsmissbrukare. Det betyder antingen att endast etablerade narkomaner söker upp kvartarna eller att tidigare icke-narkomaner snabbt dras in i missbruket. Denna observationsstudie kan inte ensam ge svar på dessa frågor. Det tycks dock rimligt att anta att kvarten spelar en stor roll för bibehållandet av missbruket. Speciellt med beaktande av det stora antalet straffade som omedelbart efter frigivande går till kvarten (se exempel 1). Det har inte varit möjligt för observatören att göra annat än en ytterst summarisk psykiatrisk bedömning. Dels beroende på bristande kvalifikationer, dels på grund av observationssituationen. Antalet narkotikapåverkade är anmärkningsvärt högt och tyder på att majoriteten av de som uppehåller sig i kvartarna är ständigt påverkade av narkotika. Den fysiska konditionen är lättare att bedöma. Som väntat var denna nedsatt. Speciellt påtaglig var missbrukarnas dåliga näringsstatus. De 10 som betecknats som »kraftigt avmagrade» företedde insjunkna kinder, smala extremiteter, grågul hudfärg, hålögdhet och dåligt utvecklad muskulatur. SOU 1969: 53

Att 23 st. betecknats som »fysiskt utan anmärkning» betyder inte att de skulle vara friska utan endast att de inte företedde påtagliga fysiska sjukdomstecken: hela 28 st. av 40 var underviktiga. Detta bekräftar en ofta iakttagen företeelse: att narkomaner åsidosätter kosten och näringstillförseln. tillförseln. 13.6 »Nojan» För att klassificera graden av påverkan har använts den terminologi, som narkomanerna själva använder. Denna terminologi är ofta välfunnen och beskrivande. Den beryktade »nojan» (slanguttryck för »paranoia», används som beteckning på förföljelseidéer) observerades vid två tillfällen. Tillståndet är så pass anmärkningsvärt att det motiverar en beskrivning av det ena fallet. Den ene av mina medhjälpare, »Hardy» (fingerat namn), hade tagit en sil med 30 upplösta bängritatabletter och mådde tillsynes bra i början. Vi lämnade kvarten efter en timme och jag skjutsade honom hem. Hardy tittade bakåt ideligen i bilen och bad mig köra i sicksack för att skaka av eventuella förföljare (dvs. polisen). Han började mumla för sig själv och blev alltmer frånvarande. Jag hade suttit tyst några minuter, när Hardy plötsligt skrek »Tjata inte om arbetsförmedlingen!» Jag tittade oförstående på honom och påpekade, att jag inte sagt någonting. »Någon tjatar om arbetsförmedlingen. Är det inte du så måste det vara nojan . . . » Tystnad. »Förresten tror jag inte alls att du är ute för att studera kvartarna, du studerar mej.» När vi kom fram till Hardys bostad bad han mig följa med in. Han bor inneboende. Hardy föreföll ha klarnat och kokade kaffe. Just som vi satt oss i rummet hoppade han upp och öppnade fönstret till bakgården (lägenheten ligger på nedre botten och det är bara en meter ner till gården). »Det kan vara bra om någon försöker släppa in gas», förklarade Hardy. Efter någon minut reste han sig igen och gick fram till en stor garderob. Han försvann in och när jag efter ett tag frågade vad han höll på med fick jag 409

inget svar. När jag tittade in i garderoben höll Hardy på att undersöka en uppbyggnad i golvet, som var en förlängning av den underliggande butikens tak. »Jag skulle ha brutit upp den här för länge sedan. Det är naturligtvis härifrån rösterna kommer», förklarade han. Jag lyckades lugna honom tillfälligt och han skrattade igen åt »nojan». Men bara någon minut senare tog han plötsligt av sig skorna, hoppade ut genom fönstret mot gården och rusade fram till ett cykelgarage. Det spöregnade ute. Hardy kom inhoppande efter några minuter och meddelade att han »kom undan». Procedurerna kring garderoben och gården upprepades flera gånger och dessemellan klarnade Hardys medvetande. Han var synnerligen motoriskt orolig, kunde omöjligen sitta stilla, tuggade sönder en pipa. Efter en halvtimme ville han gå ut (klockan var tre på morgonen) ett slag »för att kolla läget». Han vägrade att sätta på sig skor »det är bäst att känna marken under fötterna». Väl ute på gatan försökte han ta sig in i butiken under lägenheten. Hardy tyckte sig se skuggor därinne. Efter en promenad i regnet var han någorlunda dämpad och vi skildes. När vi träffades nästa dag var Hardy helt normal igen och ganska skrämd av nattens upplevelser. Han hade jobbat i flera timmar med att bryta upp golvet i garderoben men hade slutligen somnat. »Jag får nojan allt oftare. Det är väl det enda som skulle kunna få mej att sluta med knarket.» Detta tillstånd av paranoia är i överensstämmelse med den vanliga psykotiska paranoian. Tillståndet är förenat med uppenbara risker. Efter att ha sett den aktivitet som min medhjälpare utvecklade i sitt psykotiska tillstånd är jag benägen att tro på de historier, som berättas om misshandel, dråp och skadegörelse, begångna under påverkan av »nojan». 13.7

Snedtändning

Begreppet »snedtändning» används för att beteckna bisarra tillstånd av annan typ än 410

»nojan» och som kan uppkomma vid för hög dos, oroliga omständigheter kring injicerandet eller dåliga lösningar. Personen kan bli aggressiv, förtvivlad och psykotisk. Vanligen är snedtändningen förenad med en våldsam motorik, som påminner om grava neurologiska skador och ger misstanke om att hjärnan blir akut påverkad. I ett iakttaget fall i denna undersökning1 uppmärksammades personen, när han kom ut ur en port, där han tagit en pump av okänd lösning. Först föll han ihop med starka magkramper, tog ett språng i luften och dansade nerför gatan i cirklar. Han tog sig in på ett nattkafé och lyckades ta en läskedryck ur självserveringsdisken och roterade sig fram mellan borden till kassörskan. Efter tre varv framför kassan fick han upp en krona ur fickan och vred sig sedan ut ur lokalen. Väl ute på gatan igen drog han sig tillbaka samma väg han kommit och liknade närmast en släggkastare i ansats, med flaskan istället för slägga. Han var omöjlig att tala till. Munnen öppnades maximalt och slöts i rytmiska sekvenser. Det var endast tack vare den tidiga timmen som han själv och andra undgick skadegörelse. Efter ett tag befriades han från flaskan och hämtades av någon bekant, som han krampaktigt dansande följde med upp i ett hus.

13.8 Gruppbeteende

Det har inte varit möjligt att genomföra en ordentlig gruppbeteendestudie. Vissa iakttagelser kan emellertid noteras. Mina två medhjälpare kände inte varandra. Ändå återfanns flera missbrukare i båda dessas kretsar. Vid ett tillfälle fanns den ene av mina medhjälpare i en kvart som jag visades till av den andre medhjälparen. Cirkulationen mellan kvartarna är stor och det är föga sannolikt att det finns slutna grupper. Åtminstone inte bland de intravenöst missbrukande. Uppenbarligen är det lätt för en okänd person att komma in i en kvart förutsatt att han kommer i följe med någon betrodd. Jag blev inte avvisad någonstans på grund av att man inte kände SOU 1969: 53

mig tidigare. Ibland fanns dock en viss misstänksamhet. Jag anklagades en gång för att »sätta nojan» på dem. Min medhjälpare avvärjde. Det gemensamma för personerna i kvartarna tycks vara narkotikamissbruket och kriminaliteten. Kvarten fungerar som sovplats, knarkställe, gömställe, stöldgodsupplag, bytesplats och träffpunkt. Det var svårt att spåra någon utpräglad hierarki. En viss särställning intar kvartinnehavaren eftersom han bestämmer om vilka, som får vara i kvarten. I allmänhet är det också kvartinnehavaren, som har narkotika till försäljning. De flesta samtalen i kvarten gäller affärer, kompisar, kåkvistelser och knarkupplevelser. Varje form av transaktion blir fruktansvärt omständlig och hela atmosfären präglas av stark misstro gentemot varandra. Löften är inget värda. Upprepade gånger berättades om olika personers svek och bristande lojalitet. »Man kan aldrig lita på en narkoman» var en vanlig fras. Förutom de prostituerade var ingen inblandad i sexuell aktivitet. Det talades mycket om »sexkicken» men något resultat av denna syntes aldrig, vare sig i form av samlag eller sexuell frustration. Besöksfrekvensen i kvartarna är utomordentligt hög. Under några timmar kunde samma person komma och gå fyra gånger. Det saknas ett fast gruppbeteende och social organisation. Däremot håller man noga reda på var personer finns. Om någon blir gripen rapporteras detta omedelbart. Den som saknar någon frågar efter honom. Ofta vet man strafftider och frigivningsdatum för en lång rad bekanta. Skälen till detta mycket aktiva intresse för medmänniskorna är flerfaldiga. Ofta har de skulder att utkräva av varandra. Vissa personer är speciellt lämpade för olika typer av förfalskning eller inbrott. En kvart kan bli tom för att innehavaren »sys in» och bör då användas. En »fästmö» kan bli ledig. Det är viktigt att veta på vilket fängelse folk finns för ev. smuggling. Osv. Dessutom räknar de flesta tydligen med att snart åka fast och då gäller det att veta vart man skall beSOU 1969:53

gära sig för att komma bland kompisar eller för att undvika en antagonist. 13.9 Sammanfattning De lägenheter och lokaliteter som används av intravenösa läkemedelsmissbrukare för att vistas i vid injicering och anskaffande av narkotika, s. k. kvartar, varierar i standard från toppmoderna lägenheter till utdömda rivningshus med övervikt för omoderna och nedgångna lägenheter. I allmänhet uppehåller sig ett större antal personer i kvartarna. Hygienen är växlande men oftast dålig. Möblemanget kan vara rikligt eller sparsamt men nästan alltid trasigt och smutsigt. Telefoner är sällsynta. Ytterdörrarna är praktiskt taget alltid uppbrutna, ofta helt demolerade. Mat syns sällan till. Lika litet som alkohol. Sprutor, kanyler och narkotika finns i allmänhet synligt framme. De personer, som återfinns i kvartarna är praktiskt taget alla intravenösa biandmissbrukare av falska ritalinatabletter (s. k. bängrita), fenmetralin och methedrin (studien gjordes i juli 1968). Proportionerna män/kvinnor var som 2/1. De flesta var i åldern 20-30 år. De hygieniska förhållandena kring injicerandet är usla och bokstavligen livsfarliga. Lösningarna är gravt orena. Samma sprutor och kanyler används många gånger och av flera olika personer, bl. a. på grund av svårigheten att skaffa kanyler och sprutor (dessa är numera receptbelagda). Åtskilliga av de injicerande har verifierad hepatit (gulsot) och sannolikt har de flesta av kvartbesökarna leverskador genom den systematiska smittspridningen. Flera fall av svåra stickmärkesinfektioner har iakttagits. Det fysiska allmäntillståndet var uppenbart påverkat hos närmare hälften av missbrukarna. En fjärdedel företedde kraftig avmagring, flera personer var kakektiska. De som vistats utanför anstalt mer än en månad visade närmast undantagslöst flera symtom på dåligt näringsstatus. Drygt hälften av missbrukarna var vid observationstillfället påverkade av nyinjicerad narkotika och endast en fjärdedel var 411

opåverkade. Detta tyder på att de flesta missbrukare är narkotikapåverkade större delen av sin vakna tid. På grund av den höga graden av narkotikapåverkan var även en grov psykiatrisk bedömning ogenomförbar. Praktiskt taget alla etablerade missbrukare uppvisade under observationerna onormala psykiska beteenden. Att avskilja vad som berodde på narkotikapåverkan respektive genuina psykiska rubbningar var ogörligt för undersökaren. Några fall av bisarra psykiska förändringar på grund av narkotikapåverkan har iakttagits och beskrivits. Kvartens funktion för dess innevånare och besökare är flerfaldig. Kvarten fungerar som sovplats, gömställe för efterlysta, langarbutik, stöldgodsupplag, bytesplats för stöldgods mot narkotika, träffpunkt och givetvis som injiceringslokal. Utmärkande för personerna i kvartarna är dels deras narkotikamissbruk, dels kriminaliteten. Samtliga observerade var straffade och ägnade sig aktivt åt olika former av kriminell verksamhet. Samtalsämnena i kvarten cirkulerade också huvudsakligen kring »stötar» och »knark». De flesta var primärt kriminella och hade efter några år blivit narkotikamissbrukare. Inget fall av narkotikadebut har observerats under studien. Dessa iakttagelser stödjer inte hypotesen att kvarten skulle spela en stor roll i rekryteringen av nya narkomaner utanför den kriminella världen. Däremot tyder observationerna mycket bestämt på att kriminella personer som uppsöker kvartarna i samband med den illegala verksamheten snart dras in i missbruket. Genom det starka materiella sambandet mellan narkotika och olika former av kriminalitet (narkotika har kallats »den undre världens guldmyntfot») kommer kvarten att medverka till att bibehålla de kriminella i missbruket och missbrukarna i kriminalitet. Några av de observerade var relativt »unga» narkomaner, sedan mindre än 6 månader tillbaka, men avvek inte från de övriga i nedgångenhet. Om det var kvartmiljön i sig som drivit dessa till kriminalitet eller nödvändigheten av att på illegala sätt skaffa pengar som drivit dem till kvar412

ten kunde inte klargöras av studien. Rimligen är det en kombination. Det utmärkande för kvarten är dess fullständiga integrering av kriminalitet och narkomani, på flera plan. Någon social organisation eller ett fast gruppmönster fanns inte i de kvartar som observerades. Kvartar saknade varje drag av dekadensromantik. Ingen tycktes få några stora positiva upplevelser av narkotikan. Atmosfären var nervös, orolig och oharmonisk. Det var uppenbarligen bostadsnöden som i många fall drev de observerade till kvartarna. Narkotikan verkade användas för att mildra kvartverklighetens vämjeliga förhålllanden och upplevdes bara i relation till dessa som en tillgång. Kvartarna kan inte försvinna förrän de förhållanden, som driver människor till kvartens aktiviteter försvunnit. När en kvart sprängs av polisen betyder det bara att invånarna flyttar till en annan lokalitet. Om inte samhället tänker tillgripa synnerligen dramatiska åtgärder (flerårig internering) mot samtliga kriminella och narkotikamissbrukare måste man räkna med att kvartarna, i dess olika former, kommer att bestå. Men naturligtvis får man inte lämna dem »i fred». Den mänskliga nedbrytningsprocessen i dessa miljöer är snabb och motiverar stora insatser. Såvitt har kunnat bedömas under denna studie är polisens åtgärder (tillfälliga nerslag), av mycket litet värde ur både brottsbekämpande och rehabiliterande synpunkt. Uppsökande verksamhet i kvartarna är fullt genomförbar. Det visar bl. a. experimenten i Uppsala. Skickliga och engagerade socialarbetare skulle kunna få upp ett stort kontaktnät inom kvartarna. Men den uppsökande verksamheten är självfallet ointressant om inte de uppsökta kan erbjudas alternativ till kvarten. De åtgärder som kan rekommenderas diskuteras i andra sammanhang. Denna studie har bara klargjort att en uppsökande verksamhet är genomförbar och väl motiverad som ett första led i en social rehabiliteringsverksamhet.

SOU 1969: 53

«Narkotikaepidemin« i Växjö. En studie av narkotikamissbruk i Växjö hösten 1967 Magnus Kihlbom

14.1 Jakob Lindberg

Inledning

Lördagen den 25 november 1967 publicerade Dagens Nyheter ett reportage om en omfattande »narkotikahärva» i Växjö. De inblandade uppgavs främst vara studenter vid den då nystartade universitetsfilialen i staden. Tio personer hade, enligt Dagens Nyheter. anhållits av Växjö-polisen. Studentkårens klubb, »Club Dino», utpekades som en central för narkotikahanteringen - artikelrubriken löd: »Studentklubb var opiumhåla». Under höstens lopp hade, enligt tidningen, ett omfångsrikt missbruk utvecklats i Växjö. Narkotikaskadade ungdomar hade vid olika tillfällen införts till lasarettet, »i flera fall i närmast medvetslöst tillstånd». »Kulmen nåddes förra fredagskvällen då ambulansen fick transportera 42 narkotikaskadade ungdomar till sjukhuset.» »Det är inte bara hasch och preludin som används», hette det vidare i artikeln. »Även opium och LSD har figurerat vid orgierna Med anledning av denna och andra tidningsartiklar om »narkotikaepidemin» i Växjö beslöt narkomanvårdskommittén den 30 november 1967 att uppdraga åt Magnus Kihlbom och Jakob Lindberg att på platsen insamla uppgifter om det påstådda missbruket, dess omfattning, spridningsvägar, m. m. Förslag om snabbt insatta undersökningar iv nyupptäckta och geografiskt avgränsade missbruksformer hade redan tidigare väckts SOU 1969: 53

inom Nordiska rådet. Vid narkomanvårdskommitténs ovannämnda sammanträde rapporterade kommittéledamoten professor Leonard Goldberg, »att den nordiska kommitté, som nyligen tillsatts för att till Nordiska rådet ge förslag om bl. a. förstärkt narkotikaforskning, vid sitt första sammanträde angivit som önskvärt att sådana företeelser som det nu upptäckta missbruket bland studenter i Växjö blev föremål för undersökningar, varvid det gällde att undersöka inte endast missbrukets epidemiologi utan också det omgivande samhällets attityder. Sådana snabbt insatta undersökningar borde förekomma också i andra nordiska städer.» Undersökningen genomfördes under en tiodagarsperiod. De flesta av de för missbruk kända ungdomarna intervjuades, liksom representanter för olika myndigheter i staden. Det visade sig därvid snabbt, att tidningsuppgifterna på nästan varje punkt varit antingen starkt överdrivna eller helt gripna ur luften. Några »narkotikaskadade» ungdomar hade över huvud taget inte införts till sjukhus i Växjö. Den s. k. opiumhålan visade sig vara en helt vanlig danslokal för de studerande vid universitetsfilialen. Ingenting tydde på att något som rimligtvis skulle kunna beskrivas som »knarkorgier» hade förekommit, vare sig på »Club Dino» eller någon annanstans i staden. Det enda korrekta i tidningsuppgifterna 413

.».UulÄgPTl ll.Tl i ii Nincitibt-r !V6'

»M.EAS > t B E T »

gjiarkstudenterna Klubb i- Växjö <mnlierade s t u d i e r /ör^em^- ! VÄXJÖ (BI) I

S p U l l C JL €*.«-* *>

knarkartillhåll

Lånen till hasch f rän imgo"

• 3

vXXJö. lördag.

chockade i u ™!f!f!H VÄXJÖ, tredag.

medvetslösa av n a r k o t i k a Av dr tio, amin har suttit an-1

Studentklubb r opi Tio anhållna Från Dagens

Nyheters

Smålandsredaktwn VÄXJÖ, fredag.

Ännu sväller Knapkhäryan »•rtwäkakårvM i vji-u _ » * «« .v*,,, „ K u _ . " ?

ungdomar varit sa berus,-^e narkotika att du fått fcrslae 1 arcbulajie Ull Växjö lasarett. Bfe en vecka sedan Infördes fyra ungdomar under samma kval] i medvetslöst tillstånd ÖU laairettet. JBo av ungdomarna foH iuop P* en ^ria, « s esi e i a u a 5 4 . träffade» coävatsi&s 1 Siamimi ar sina förakfcrar. D i d i t över lag gäller sJwäungtiom, som har varit med oofc knarkat, kommer en dul »iteiKf 1 dog att jftr» undcr»BkRt80a.t bland eleverna hur utbrett det hela ar. Fran skolhåll tuu- affären kommit n m en Jv»mwä> cing. Visserligen nar »koteraa haft vetskap om a t t narkotika — och då hasch — har anvttat* av eo Sel elever, men lat* i ga stor utatrackaiag <XHR Sa M r «*»läjate. Poitejjx har under b*l$m &» arbaut med falK*. Men ! feg kommer man a t t fortsatta rewS fult styrka.

^ ^ *"* " ^ «**™<ngar. hAUe,

SOU 1969: 53

Ungdomsliga avslöjad Misstanke om narkotika FEM HAR ANHÅLLITS Narkotikahärvan växer

sid 3

Ytterligare två studenter vid universitetsfilialen i Växjö anhölls på onsdagen i narkotikahärvan. Den gren av härvan som utreds i Hässleholm växer också. Dar sitter bland annat en journalist anhållen för kontakter med narkotikaleverantörerna. GOTEBORGS HANDEIS- OCH SJÖfABTS-TIDNING_

på spåren Oo»do9 2v november W é ^

Knarkaffären växer fyra av tio anhållna var Växiö studenter Gcm:»<m08-P08TEV

lördagen den 15 november 1967

Universitetets nattklubb utpekas som centrum för knark-härvan '•"•»iaktion H*

vMxJ& i r - - 1 - ^ ' f a g B I den 25 n°v<™ber 1967 ungdomar i 20*rsatd sitetsfilialen i Vii.vjci narkoUkahanteriBge dom om att sä skull #

*--»kvällen hud* tio .J Cniverv itral lör i kännc-

Tio unga har anhållits i knarkhärvan i Växjö

SOU 1969: 53

var att polisen i Växjö hade anhållit ett antal ungdomar, flertalet studenter, vilka misstänktes för olaga innehav och i några fall överlåtelser av narkotika, huvudsakligen haschisch och genomgående i jämförelsevis små mängder. Något intravenöst missbruk hade inte förekommit, vare sig enligt polisutredningen eller enligt vad som framkom i intervjuerna. Därmed framstod också andra frågeställningar än de epidemiologiska som intressanta. Vilken var bakgrunden till den påtagliga osakligheten i pressuppgifterna? Vilka konsekvenser hade den omfattande och osakliga publiciteten liksom de, som det föreföll, anmärkningsvärt långtgående tvångsåtgärderna fått för de inblandade ungdomarna? 1 denna rapport redovisas och kommenteras några av de uppgifter som framkom under våra intervjuer.

14.2 Tillvägagångssätt

Förutom samtal med företrädare för åklagarmyndigheten, universitetsfilialen, studentkåren, barnavårdsnämnden, m. fl. och med ett flertal läkare genomfördes intervjuer med åtta av de tio ungdomar som förhörts av polisen. Av dessa åtta (i åldern 18-22 år) var fem studenter. Namnuppgifter på dessa kunde inte erhållas genom åklagare eller polis. Kontakten med de inblandade studenterna måste därför förmedlas genom studentkårens ordförande. Genom intervjuerna med dessa fick vi kontakt med de tre icke-studenterna. Allt detta fordrade tid och övertalning. Ett fall i polismaterialet vägrade att vara med om intervjun. En annan var inte längre kvar i Växjö. Enligt förhörsprotokollen hade dessa två endast varit inblandade i periferin och haft obetydlig del i missbruket.

14.3 Beskrivning av de intervjuade Försök att spåra upp andra brukare än de som hörts av polisen misslyckades. De intervjuade ungdomarna ansåg sig emellertid själva utgöra totala antalet vanemässiga haschischrökare i Växjö; det antyddes dock att det kunde finnas ytterligare 10-20 sporadiska brukare i staden. 416

Intervjuerna omfattade anamnes beträffande sociala, psykologiska och medicinska data och beträffande narkotikabruk. 14.3.1 Preparatval Haschisch var det helt dominerande preparatet i samtliga fall utom ett där (peroral) konsumtion av centralstimulantia övervägde. I tre fall hade enbart haschisch använts; tre hade dessutom prövat LSD någon eller ett par gånger. Peroral konsumtion av centralstimulantia förekom periodvis tämligen intensivt i ett fall och som engångstillfälle eller sporadiskt i ytterligare tre eller fyra fall. Intravenöst missbruk hade, som nämnts, över huvud taget inte förekommit, inte heller bruk av morfinpreparat. Alkoholmönstret varierade: Tre intervjuade uppgav att de helt hade övergivit ett ganska kraftigt alkoholmissbruk till förmån för hasch. Ytterligare tre intervjuade hade så gott som aldrig använt alkohol och sade sig vara totalt ointresserade (eller tog principiellt avstånd från konsumtion) av alkohol. I två fall förelåg både haschisch- och ett måttligt alkoholmissbruk, inte sällan kombinerade i samma rus.

14.3.2 Duration Ett fall debuterade som haschischrökare hösten 1967. För övriga låg haschisch- (eller i ett fall marihuana-) debuten V*-3 å 4 år tillbaka i tiden. 14.3.3 Debutomständigheter Alla hade introducerats till haschisch eller (i förekommande fall) LSD via jämnåriga bekanta, endast två via någon i den aktuella intervjugruppen, övriga på respektive hemorter. Inlärningen av användningen av centralstimulantia tycktes i betydligt lägre grad ha varit beroende av kamrater. 14.3.4 Intensitet I sju fall av de åtta kan rökningen karaktäriseras som relativt intensiv, med under peSOU 1969: 53

rioder om veckor till månader så gott som daglig konsumtion, men också med kortare eller längre perioder utan rökning och utan påtagliga abstinens- eller dysforisymtom. I det åttonde, lindriga, fallet var det sannolikt ett vid intervjutillfället avslutat sporadiskt nyfikenhetsbruk med bara ett fåtal röktillfällen. Två sade sig ha gjort försök att sluta rökningen. I ett par fall intensifierades rökningen i samband med flyttningen till universitetsfilialen. Det föreföll oss sannolikt, att detta hade samband med en upplevd vantrivsel i den ovana, ensamma och ostrukturerade miljön. Rökningen föreföll att i samtliga fall ha varit relativt kontrollerad, dvs. den tycktes som regel inte ha inverkat menligt på studieprestationen eller på kamrat- och föräldrarelationer. Två av de intervjuade uppgav dock att den kroniska rökningen medfört glömska, koncentrationssvårigheter och indolens, och ansåg att studieresultaten under hösten skulle ha blivit bättre om rökningen varit mindre intensiv.

skattningen av föräldrarnas socialgrupp var socialgrupp 3 ej representerad.

14.4 Diskussion 14.4.1 Den »överdrivna» reaktionen Kontrasten mellan vad vi kunde konstatera om missbrukets omfattning och art och de uppgifter som hade lämnats i pressen var alltså betydande. Men även de lokala myndigheternas reaktioner på »epidemin» tycktes oss sakna proportion till de brott det var fråga om - även med hänsyn till de utredningstekniska omständigheter som kan ha föranlett en del av de företagna tvångsåtgärderna. Nio av de misstänkta ungdomarna satt anhållna under i genomsnitt närmare 3 dygn; tre under ca 4 dygn, en under ca 6 dygn. Den sistnämnde, en amerikansk medborgare, placerades efter anhållningstiden i häkte under ytterligare ca 12 dygn. Tänkbara orsaker

14.3.5 Sammanfattande beskrivning De åtta intervjuade var i åldern 18-22 år. Fem var studenter. Missbruket bestod huvudsakligen i haschischrökning, även om vtest missbruk av centralstimulantia peroralt och i någon liten utsträckning LSD hade förekommit i några fall jämsides med haschischrökningen. Endast i ett fall hade rökningen lärts in i Växjö, i de övriga på respektive hemorter flera år tidigare. Påfallande var att flera av de intervjuade uppgav att haschisch sedan längre tid var betydligt vanligare på deras hemorter (närbelägna samhällen i Skåne och Småland). De åtta trodde sig utgöra hela antalet vanemässiga haschischrökare i Växjö. Gemensamt för dem var fleråriga tecken närvarande långt före haschischdebuten till svagare eller starkare anpassningssvårigheter och instabilitet. Alla föreföll minst normalbegåvade och flera klart överbegåvade (också av icke-studenterna). Också konstnärliga intressen och aktiviteter var framträdande i några fall. I den ungefärliga SOU 1969: 53 21—914398

Vilken var bakgrunden till dessa, som vi uppfattade dem, överdrivna reaktioner? En del »tillfälligheter» kan ha spelat en viss roll. En av felaktigheterna i det inledningsvis refererade tidningsreportaget förklarades sålunda i efterhand bero på hörfel vid inringningen av artikeln. 1 I Växjöpressen antyddes att lokalpolitiska motsättningar mellan Jönköping och Växjö låg bakom överdrifterna i vissa tidningar. 2 Vi tror emellertid att andra förhållanden hade större betydelse för uppkomsten av de enligt vår mening »överdrivna» reak1 Uppgiften om hörfelet lämnades i en rättelse, införd i Dagens" Nyheter någon dag efter den första artikeln. I stället för att »42 narkotikaskadade ungdomar» transporterats till sjukhus skulle det enligt rättelsen ha stått »4 svårt narkotikaskadade ungdomar»; i verkligheten hade, som påpekats, ingen »narkotikaskadad» förts till sjukhus. 2 Sedan några av felaktigheterna'i pressreportagen konstaterats, antydde Växjötidningarna att bakgrunden var den avundsjuka som man i Jönköping — varifrån tydligen några av reportagen emanerade — påstods känna över att den nya universitetsfilialen inte hade förlagts dit.

tionerna från pressens och vissa myndigheters sida. Vi vill här peka på några sådana faktorer: a) Det narkotikamissbruk som vår undersökning gällde var det första som upptäckts i staden. Polisen och åklagarmyndigheten hade ingen tidigare erfarenhet av narkotikamissbruk. Deras kunskaper på detta område var därför, naturligt nog, mycket begränsade. Bristen på kunskap förenades emellertid med bestämda föreställningar om att allt bruk av alla slags narkotika var ytterst farligt. Någon nämnvärd differentiering mellan olika typer av narkotika gjordes knappast. En ledande utredningsman förmodade t. ex., i ett samtal med en av oss, att den som en gång rökt hasch sedan för alltid var narkoman. Det förefaller oss troligt, att detta synsätt ledde till skarpare reaktioner från polis och åklagare än vad som annars skulle ha blivit fallet. b) Den otillräckliga differentieringen mellan skilda typer av bruk och missbruk var säkert ingenting speciellt för Växjö; den har som bekant präglat en stor del av den enklare informationen i narkotikafrågor, bl. a. i vissa tidningar. Det förefaller som om både de lokala myndigheterna och de journalister som skrev reportagen om »orgierna» i Växjö vid denna tidpunkt hade inhämtat sin huvudsakliga information om narkotikafrågorna från denna typ av källor. c) De drastiska polisiära åtgärderna i kombination med, till en början, ganska ofullständig information till pressen om vad som hade inträffat, bör ha skapat en gynnsam jordmån för ryktesspridning med osaklig och överdriven publicitet som följd.

Tänkbara

I flera intervjuer kom en upplevelse av förstärkt »utanförstående» och minskad social samhörighet till uttryck: »Jag är ute ur den sociala leken nu» »Nu förstår jag att jag är narkoman» »Om dom för den här orättvisa lagstiftningens skull sätter fast mig en gång till för rökning så lämnar jag det här djävla landet.» Det är också troligt, att verkningarna av ett sådant »avskiljande» blir mera långtgående i en mindre stad som Växjö än i en storstad. Sannolikt fick de upptäckta haschischrökarna i Växjö från början till slut genomgå en helt annan »behandling» än vad de skulle ha fått, om de upptäckts i t. ex. Stockholm: a) Det är inte sannolikt, att någon av dem skulle ha anhållits, om de hade bott i Stockholm; i varje fall inte de som enbart misstänktes för olaga innehav av mycket måttliga mängder haschisch; 3 b) även om de mot förmodan skulle ha anhållits, hade detta med största säkerhet

konsekvenser

Bristen på differentiering mellan olika slags missbruk yttrade sig bl. a. i att ungdomarna ofta, både i pressen och av företrädare för olika myndigheter som vi talade med, kallades »narkomaner». Flera tidningar betecknade de anhållna som »knarkligan» eller »ungdomsligan» och uppgav att några av dem var »hemfallna åt missbruk» (»de 418

andra har», skrev en tidning, ännu »inte hunnit bli slavar under lasten»). Det finns skäl att tro att den systematiska avgränsningen av dessa ungdomar som »avvikare» innebar allvarliga risker. Vad som inträffade kan beskrivas så, att en grupp psykiskt labila ungdomar, som redan tidigare upplevt sig som »alienerade» och tyckt sig ha reaktionssätt, normer och mål som skilde sig från det omgivande samhällets, tilldelades en roll som svåra sociala avvikare (sjuka och/eller kriminella). Risken är att de som tilldelas en sådan roll också accepterar den; att samhällsreaktioner av detta slag förstärker en utanförstående eller »antisocial» attityd hos de utpekade.

3 En undersökning rörande åtalsunderlåtelser m. m. under år 1967, beviljade personer misstänkta för narkotikabrott i åldern 15—18 år visar, att tvångsåtgärder förekommer mer sällan och åtalsunderlåtelser oftare i Stockholm än i övriga landet. (Enroth, H. och Måhl, Chr. »Åtalsprövningar i Sverige år 1967 beträffande narkotikabrott avseende 15—18-åringar». Kriminalvetenskapliga institutet, Stoockhlms universitet. Stencil 1968. I vissa delar publicerad som bilaga till narkomanvårdskommitténs slutbetänkande.)

SOU 1969: 53

inte i nämnvärd grad uppmärksammats av tidningarna, om ens alls; c) de skulle, om de bott i Stockholm, sannolikt löpt mycket mindre risk att av omgivningen stämplas som »narkomaner», »hemfallna åt missbruk», »slavar under lasten», e t c ; d) sannolikheten hade varit långt större för att deras missbruk, genom den anonymitet som finns i en större stad, skulle ha förblivit okänt utanför den närmaste omgivningen. En illustration till småstadsbons sämre läge i det sistnämnda avseendet ger följande episod. En av oss hade kommit överens med en av de berörda ungdomarna att komma för en intervju till det hotell där vi bodde. Vederbörande anlände, men förklarade att han hade tyckt det var mycket obehagligt att gå den korta vägen från bostaden till hotellet, eftersom folk vände sig om på gatorna »när de såg en av de där narkomanerna». Huruvida Växjöepisoden verkligen fick mera bestående negativa följder av det antydda slaget för de berörda ungdomarna, kan vi naturligtvis inte uttala oss om. Några antaganden om effekter på längre sikt kan vi inte göra. Det bör tilläggas, att de värsta överdrifterna i tidningsuppgifterna kanske också hade en gynnsam effekt, från de synpunkter som diskuterats nu. De ledde nämligen till att både lokalpressen och myndigheterna i sina avståndstaganden från »huvudstadstidningarnas» ovederhäftighet sökte avdramatisera vad som inträffat. Slutligen är det också tänkbart, att det omfattande polisingripandet och den allmänna uppståndelsen hade en preventiv effekt på de inblandade och andra; »avskräckte» dem från fortsatt missbruk.

14.4.2 Värdet av »brandkårsforskning» på narkotikaområdet När vi reste till Växjö var det, som nämnts, för att i första hand studera »epidemiologiska» frågeställningar: hur hade missbruket kommit till Växjö; hade det skett genom att personer med tidigare missbruk flyttat till staden, genom en utifrån organiserad SOU 1969: 53

»försäljningsdrive» eller genom att Växjöungdomar hade börjat inhandla narkotika på andra håll i landet; vilken omfattning hade det aktuella missbruket, hur länge hade det pågått och inom vilka grupper hade det spritt sig. Förutsättningarna för att undersöka detta bedömdes vara goda, eftersom (1) missbruket kunde antas ha varat under ganska kort tid, (2) Växjö är en förhållandevis liten stad, (3) antalet missbrukare, även om tidningarnas uppgifter stämde, sannolikt var relativt måttligt och (4) missbrukarna troligen i huvudsak skulle återfinnas i en homogen population (studenter). Vårt intresse kom, av redovisade skäl, att koncentreras på andra problem. I ett annat sammanhang kunde emellertid en undersökning inriktad på de nämnda frågeställningarna sannolikt ha varit av stort intresse. Studien skulle dock i sådant fall troligen ha blivit mera givande, om mer tid hade stått till förfogande för dess genomförande. I vårt fall tvingades vi av tidsskäl att inskränka intervjuerna till de av polisen kända (miss)brukarna; ett uppspårande av även andra missbrukare skulle ha fordrat ytterligare lång tids tålmodigt övertalningsarbete. Dessutom borde en sådan undersökning helst inte, som i detta fall, avbrytas redan efter ett par veckors kartläggning av den aktuella missbrukssituationen, utan utformas som en kontinuerlig »bevakning» av utvecklingen, med ytterligare flera besök på platsen under kanske ett eller två års tid. Det skulle kunna ge uppslag till hypoteser bl. a. om vilka grupper som ägnar sig åt missbruk under olika faser i missbruksutvecklingen, vilka som slutar och vilka som inte gör det, liksom kanske också antaganden om negativa eller positiva effekter på attityder och beteenden av olika typer av information och av rättsliga ingripanden av det slag som inträffade i Växjö. De starka överdrifter och direkta osanningar i tidningsreportagen om Växjö-episoden som vi har påtalat, utgör enligt vår mening en ytterligare motivering för »brandkårsforskning» av detta slag. Det 419

är väsentligt att så grova felaktigheter tillrättaläggs, helst innan de eventuellt hunnit påverka opinionsbildning och beslutsfattande på området. Från denna synpunkt är det givetvis också önskvärt, att resultaten offentliggörs snabbare än vad som har kunnat ske i detta fall.

420 SOU 1969: 53

15 En studie av narkomanvården vid ett psykiatriskt sjukhus Tom Fahlén

15.1 Utgångspunkter

De psykiatriska sjukhusens struktur och miljö påverkar alltid patienterna, deras attityder och beteenden. Detta faktum är en av de viktigaste utgångspunkterna för denna rapport, som är en beskrivning av narkomanvården vid Beckomberga sjukhus, som den bedrevs under hösten 1968 och våren 1969. Miljöns utformning på sjukhus har ägnats stor uppmärksamhet i senare års psykiatriska litteratur. Det har diskuterats hur sjukhusmiljön ska kunna förändras för att effektivt kunna utnyttjas som ett instrument för påverkan av s. k. inter-personella störningar, dvs. för påverkan av individers sätt att fungera i relation till andra, påverkan av värderingar och normer. Hittills tillgängliga undersökningar visar att narkomanerna som grupp kännetecknas av störda sociala relationer, vilka gjort sig gällande långt före narkomanidebuten. Frågor kring gruppens miljöförhållanden är således starkt motiverade: när det gäller sjukhusvården frågor om sjukhuset som terapeutisk eller antiterapeutisk miljö. Problemen kring narkomanvård vid psykiatriska sjukhus gäller både den nuvarande situationen och möjligheterna på längre sikt. Man kan fråga vilka förändringar som krävs för att psykiatriska sjukhus bättre ska kunna uppfylla terapeutiska målsättningar och vad som krävs för att de med effektiva SOU 1969: 53

terapeutiska program ska kunna ta sig an narkomaner. Rapporten har inga pretentioner på att besvara dessa frågor, men frågeställningarna har varit utgångspunkter för studiens och rapportens uppläggning. Relationerna mellan patienter och olika personalgrupper och de olika personalgruppernas situation behandlas därför tämligen ingående och begreppet terapeutisk miljö återkommer ofta. Begreppets innebörd och svårigheterna att förverkliga en terapeutisk miljö behandlas i en inledande diskussion. Narkomanvårdssituationen vid Beckomberga sjukhus belyses först med uppgifter från registerkort, journaler, medicinalstyrelsens statistik e t c , uppgifter som bl. a. berör tillgången på personal och ökningen av antalet narkomaner på sjukhuset. Med utgångspunkt från intervjuer försöker jag därefter analysera skeenden som jag anser belysa sjukhusets och narkomanernas nuvarande situation.

15.2 Inledande

diskussion

Styresmannen vid Beckomberga sjukhus, Martin Ekblad, har i en skrivelse till Stockholms stads sjukvårdsförvaltning (daterad den 19/9 1968) hävdat att en planerad provisorisk vårdenhet för de »sociopater» och narkomaner som av domstol överlämnas till sluten psykiatrisk vård icke bör förläggas till Beckomberga sjukhus. 421

(Om denna patientgrupp inte överlämnas till Beckomberga och Långbro sjukhus) »skulle (det) underlätta den nuvarande utvecklingen mot en modernare och mer öppen vård som pågår vid Beckomberga och Långbro sjukhus. Om dessa båda sjukhus blir tvungna att även i fortsättningen taga emot de mest svårskötta narkomanerna samt kriminella sociopater, skulle detta innebära en tillbakagång, då det gäller vården av övriga psykiskt sjuka, som dock utgör flertalet, mer än 90 % av patienterna.» Styresmannen vid Rålambshovs sjukhus, Sten Mårtens, ser i en artikel i Läkartidningen (4/69) vissa av vårdproblemen på liknande sätt. »Vården vid de psykiatriska sjukhusen har under en följd av år med rätta kritiserats för en alltför stor slutenhet. Medvetet har psykiatrerna under senare är strävat mot en allt större öppenhet, mot minskade restriktioner för de psykiskt sjuka och handikappade. Allt fler stängda avdelningar har öppnats, lås- och tvångsmedel har reducerats till ett minimum. Vårdpersonalen och läkarna . . . står numera inför den alltmer frustrerande uppgiften att ägna huvuddelen av sin tid till att övervaka de mot sin vilja intagna narkomanerna, hindra dem att avvika, skärpa säkerhetsåtgärderna, förhindra smuggling och utnyttjande av andra patienter. Fängelselikheten börjar alltmer smyga sig tillbaka.» Både Martin Ekblad och Sten Mårtens hänvisar alltså till en strävan att förbättra sjukhusens funktion. De framhåller att sjukhusens utveckling f. n. hindras av narkomanvården. Övriga patienter blir lidande. Målet för försöken att utveckla de psykiatriska sjukhusen har beskrivits mer utförligt bl. a. i de betänkanden som avgivits av Mentalsjukvårdens personaldelegation (SOU 1963: 24 och 1965: 50). Som en central fråga behandlas där möjligheten att på de psykiatriska sjukhusen skapa s. k. terapeutiska miljöer. En utgångspunkt i dessa betänkanden är att patienternas avvikande beteende kan ses som inter-personella problem, dvs. som problem vilka gäller patienternas relationer till andra människor. Problemen kan yttra sig t. ex. som en bristande kontakt med andra, som en tendens till aggressivitet och som en bristande realitetsanpassning. För att förstå sådana störningar i de so-

ciala kontakterna hos sjukhuspatienter har många forskare försökt att studera och beskriva de psykiatriska sjukhusens sociala struktur. Också i de nämnda betänkandena gör man sådana beskrivningar. Sjukhuset ses där som ett socialt system i vilket individerna ges olika positioner. Till positionerna förknippas krav och förväntningar (roller). Olika personalgrupper kommer alltså att tilldelas skilda roller. Läkare har vissa bestämda roller, sjukvårdspersonal andra. Också patienterna tilldelas roller. Det som kännetecknar det traditionella sjukhuset anses vara att patienterna ges en utpräglat passiv roll. Det innebär att det är andra som fattar beslut åt patienten. Det är andra som utför handlingar som gäller patienten. Dessa förhållanden bidrar till att utveckla och förstärka patienternas inter-personella problem, bidrar till att skapa isoleringstendens, auktoritär underkastelse, trotsreaktioner, irrationella problemlösningar osv. Patienten hospitaliseras. Den sociala strukturen på ett sjukhus kan alltså ses som en viktig orsak till patienternas beteende där och som ett hinder för resocialisering. Genom att förändra det traditionella sjukhusets sociala system skulle man kunna ta sig an uppgiften att lösa patienternas inter-personella problem. Det betyder att patienterna ska kunna tränas i rationellt beslutsfattande och också att en önskad och medveten påverkan av deras normer och beteenden ska kunna ske. En av förutsättningarna för detta är att det finns möjligheter att förmå patienterna att ta aktiv del i systemet. Att på detta sätt få hela sjukhusmiljön att fungera som ett instrument i försöken att reorganisera patienternas sociala relationer (terapeutisk miljö) kräver tämligen långtgående förändringar i sjukhusstrukturen. Sådana förändringar innebär en mängd svårigheter för sjukhuset som organisation. När Sten Mårtens betraktar narkomanerna som ett hinder, säger han att man pga. narkomanerna tvingas att låsa dörrar på sjukhuset, tvingas se över fönsterlåsen, skärpa säkerhetsåtgärderna och ägna huvuddelen SOU 1969: 53

av sin tid till övervakning, och att detta hindrar försöken att nå större öppenhet och minskade restriktioner. Kravet på restriktioner framtvingar miljöförhållanden som är skadliga för patienterna. De är skadliga för de patienter som skulle kunna behandlas utan dessa restriktioner, men de är naturligtvis också skadliga för narkomanerna själva. När det gäller sjukhusmiljöns skadliga inverkan på narkomanerna, gäller det att klargöra på vilket sätt låsta dörrar och andra restriktioner på en avdelning kan skapa miljöförhållanden som är ogynnsamma för dem. Ett följdproblem blir sedan frågan om hur man på låsta avdelningar, där sådana måste finnas, ska kunna skapa miljöer som är så terapeutiskt fungerande som möjligt. Frågorna ter sig viktiga eftersom narkomaner är en grupp som i hög grad kännetecknas av problematiska sociala relationer, av inter-personella problem, dvs. av sådana problem som varit utgångspunkter för diskussioner om terapeutisk miljö.

gen valen mellan väsentligt olika typer av handlingar. Målet att skydda är lätt att precisera till sin innebörd och lätt att formulera som konkreta arbetsuppgifter. Det är däremot svårare att beskriva terapimålsättningens konkreta innebörd. Det är lätt att omsätta skyddsmålsättningen i praktiskt handlande, men det är betydligt svårare och mer krävande att utforma ett terapeutiskt riktigt handlande. Det är också lättare att beskriva misslyckanden i försöken att uppfylla skyddsmålsättningen. Ett terapeutiskt misslyckande är mer svårpåvisbart. Sten Johansson uttrycker det så här: skyddsmålsättningen är lätt att programmera, medan terapimålsättningen är svår att programmera. Eftersom en person som står inför både lättoch svårprogrammerade uppgifter alltid tenderar att välja de lättprogrammerade alternativen - detta kallas Greshams lag - tenderar också det psykiatriska sjukhuset som organisation att ge prioritet åt skyddsmålsättningen detta oberoende av vad den som formulerat målen haft för intentioner.

Frågan om hur det psykiatriska sjukhusets övervakande funktion påverkar sjukhusets sociala struktur behandlas i sociologen Sten Johanssons lic. avhandling »Mentalhuset som organisation» (Uppsala 1966). Några av dess synpunkter kan vara värda att referera.

Ett annat påpekande i avhandlingen är att de som arbetar på vårdavdelningar tilldelas mer utpräglade övervakningsuppgifter ju längre ned i hierarkin de befinner sig. Detta faktum kan sättas i samband med den ofta gjorda iakttagelsen att personalgrupper som är placerade lägre i hierarkin tenderar att vara mer »kustodiella» (kustodiell av latinets custos = väktare) i sina attityder än de som har högre positioner. Dvs. uppgiften att övervaka och hålla ordning bidrar till att forma den syn som olika befattningshavare får på patienterna. Med en kustodiell attityd menar man en inställning enligt vilken patienten bör hållas i förvar för att han och personer i hans omgivning skall kunna skyddas mot de destruktiva impulser som han anses ha. Patienten ses som oförmögen att klara sig själv, okänslig för andras reaktioner, farlig för sig själv och sin omgivning osv. Ofta betraktas avvikande beteende som en moralisk defekt och inte som symtom.

En grundläggande orsak till svårigheterna att skapa en terapeutisk miljö anses vara att de målsättningar som tilldelats det psykiatriska sjukhuset sinsemellan är motstridiga. Målsättningarna har formulerats utanför sjukhuset och gäller samhällets krav angående beteenden som uppfattas som skadliga: att isolera eller resocialisera den svåra avvikaren. Om sjukhuset handlar på ett sätt som är maximalt effektivt i dess försök att uppnå ett av sina mål (ex. målet att skydda samhället från patienten) måste chanserna att uppnå ett annat av dess mål (ex. målet att återföra patienten till samhället) minska. Denna motstridighet gör att sjukhuset måste göra avvägningar och i dessa avvägningar tenderar alltid skyddsmålsättningen att prioriteras. I avvägningarna står nämliSOU 1969: 53

Likaväl som de kustodiella attityderna kan sägas vara orsakade av den miljö där

de existerar, likaväl kan de också sägas fungera bland de faktorer som bidrar till att utforma en sjukhusmiljö som måste anses som skadlig för patienterna. En kustodiell inställning till patienterna är skadlig bl. a. genom att personalens syn på patienterna som oansvariga, osjälvständiga och oförmögna påverkar patienternas självuppfattning. Det kan leda till att patienterna börjar uppföra sig just så som man väntat att de ska bete sig. Ofta rör det sig om en förstärkning av ett tidigare inlärt beteende. Patienterna lär sig sin roll och personalens uppfattning om patienterna bekräftas. Man skapar en s. k. självuppfyllande profetia. På Dikemarks sjukhus i Norge görs uppmärksammade försök att ge sjukhusmiljön en terapeutisk funktion. Sociologen Yngvar Löchen har gjort en analys av förhållandena där (Idealer og realiteter i et psykiatrisk sykehus, 1965). En av hans slutsatser är att det p. g. a. det psykiatriska sjukhusets villkor i samhället (tilldelade uppgifter och tilldelade resurser) måste uppstå en kollision mellan de terapeutiska idéerna och de roller som medlemmarna i institutionen i realiteten kan tilldelas. I denna situation skulle systemets medlemmar tendera att rikta uppmärksamheten mot olika individer mer än mot systemet. Sjukhusen skulle, menar Lochen, rymma en »diagnostisk kultur» som tenderar att göra problemen till individers problem, undanskymma de sociala problemen och försvara det sociala systemet mot förändringar. 12.3

Metodik

Studien kan betraktas som explorativ, dvs. avsikten har närmast varit att kartlägga ett otillräckligt känt undersökningsområde. Jag har därför använt mig av en flexibel intervjuteknik, utan fixerade frågeserier. Detta för att komma åt så mycket information som möjligt. Intervjuer har gjorts med personer som haft skilda positioner inom sjukhusorganisationen, för att på så sätt få vårdsituationen belyst från olika håll. Min egen position som intervjuare är

naturligtvis av betydelse. Det är främst två förhållanden som jag under genomförandet av studien har ansett vara viktiga att uppmärksamma. 1. Jag är läkare och har sedan våren 1965 och fram till hösten 1968 tjänstgjort vid sjukhuset. 2. Jag har upplevt narkomanvården som mycket otillräcklig. Jag inledde studien med ett antal provintervjuer och ställde då relativt få och helt öppna frågor (typ »berätta om arbetet på avdelningen»). Ett syfte med dessa intervjuer var att bli uppmärksam på frågeställningar och typer av problem som jag tidigare eventuellt varit omedveten om. Ett annat syfte var att få underlag till analys och bedömning av hur frågor skulle formuleras och i vilken ordning de skulle ställas, bl. a. för att så långt som möjligt eliminera en icke önskad styrning av intervjuerna. Några gånger försökte jag att använda bandspelare, men intervjupersonerna har då oftast varit alltför besvärade. Några har sagt att de inte vill tala i bandspelare om sådant som uppfattas som känsligt. Under icke bandade intervjuer har jag eftersträvat att teckna ned så mycket som möjligt ordagrant. Intervjupersonernas situation i organisationen kan påverka utformningen av de svar som ges. Man kan t. ex. tänka sig följande typer av styrningar. 1. Den intervjuade kan försöka att beskriva vissa förhållanden så som han önskar att de skulle vara och undvika att beröra aktuella svårigheter. 2. Den intervjuade kan tro sig påverka sjukhusets framtid med sina utsagor genom att betona vissa svårigheter mycket starkt. 3. Den intervjuade kan försöka framhålla sin egen brist på ansvar genom att betona svårigheter utanför den egna maktsfären. Skötarnas situation ägnas ett relativt stort utrymme i rapporten. De har flera gånger intervjuats i grupp. Ibland har då olika synsätt brutits mot varandra, men oftast har gruppen framstått som homogen med avseende på beskrivningen av sjukhussituationen. Homogeniteten kan naturligtvis vaja skenbar och bero på att bara vissa normSOU 1969: :53

Tabell 1. Antalet patienter vårdade och utskrivna under diagnosen abusus alii eller narcomania. (Beckomberga sjukhus). År

Män

Kvinnor

1962 1963 1964 1965 1966

40 41 60 66 125

19 14 25 37 46

Antal utskrivningar (män)

150 —

100 —

Tabell 2. Antalet utskrivningar av patienter vårdade under diagnosen abusus alii eller narcomania. (Beckomberga sjukhus).

Män

Kvinnor

1962 1963 1964 1965 1966

72 83 108 132 202

33 40 59 60 95

givande personer kommit till tals. De som yttrat sig mest under gruppintervjuerna är troligen normgivande inom sin grupp också i andra situationer. Intervjuer med enskilda skötare tyder på det. Jag har därför också intervjuat skötare som påståtts ha avvikande synpunkter på vården. I största möjliga utsträckning har intervjusammanfattningarna underställts de tillfrågade för kontroll.

1966 Figur 1. Grafisk återgivning av tabell 1 och 2 Men man kan inte avläsa någonting om den i detta sammanhang viktiga gruppen intravenösa missbrukare. För att få några data om gruppen patienter med diagnosen abusus alii - narcomania har jag gått igenom s. k. registerkort och journaler angående de patienter som vårdats under denna diagnos året 1967. Se tabell 3. Tabell 3. Antal intagningstillfällen och antal patienter 1967 fördelade på olika diagnoser. Män

15.4 Patientantal, vårdtider etc. Enligt samtliga överläkare har antalet intravenösa missbrukare ökat avsevärt under senare år. I den statistik som medicinalstyrelsen samlat upptas gruppen abusus alii (missbruk av andra medel än alkohol) och narcomania som en diagnos. Man kan där inte särskilja olika missbruksformer från varandra och alltså inte utläsa hur antalet intravenösa missbrukare förändrats. Angående åren 1962 t. o. m. 1966 ger statistiken bl. a. de uppgifter som återfinnes i tabell 1 och 2. I figur 1 återges tabellerna grafiskt. Denna statistik har ett begränsat värde. Man kan avläsa en ökning av antalet patienter och antalet vårdtillfällen för patienter med diagnosen abusus alii - narcomania. SOU 1969: 53

Antal intagningstillfällen totalt på de aktuella klinikerna 1 834 Antal intagningar av patienter med diagnosen abusus alii - narcomania 210 Antalet intagningar av patienter med diagnosen abusus alii - narcomania i % av det totala antalet intagningstillfällen 12% Antal patienter vårdade under diagnosen abusus alii - narcomania 133 Antal vårdade intravenösa missbrukare 75 Antalet vårdade intravenösa missbrukare i % av antalet patienter vårdade under diagnosen abusus alii - narcomania 56 %

Kvinnor

1 226

11 % 69 35

51 %

Av tabellen framgår att drygt 10 % av intagningarna på sjukhuset under år 1967 gällde patienter med diagnosen abusus alii eller narcomania. I denna patientgrupp var drygt hälften intravenösa missbrukare. 6 av patienterna missbrukade enbart hasch och/eller LSD. 3 av patienterna missbrukade enbart lösningsmedel. De grupper som dominerade när det gäller antalet patienter var dels de intravenösa missbrukarna och dels de som enbart missbrukade tabletter (eventuellt i kombination med alkohol). Hur dessa två grupper fördelade sig på olika åldrar framgår av stapeldiagram 1 och 2. Det framgår att tablettmissbruket bland dessa patienter har en större spridning i åldrarna än det intravenösa missbruket. Tablettmissbrukarna är närmast normalfördelade med hänsyn till åldern, med maximum

i 40-50-årsåldern. De intravenösa missbrukarna däremot uppvisar en utpräglat sned åldersfördelning. I denna patientgrupp är drygt 50 % av männen och drygt 70 % av kvinnorna mellan 15 och 25 år. Att intravenösa missbrukare ofta är relativt unga patienter är ett förhållande som kan vara en bidragande orsak till några av de problem som sägs gälla vården av dem. Man kan skilja på tre olika intagningsformer. 1. Frivillig vård. Sjukhuset har då inte kvarhållningsrätt. 2. Intagning på vårdintyg (enl. 1 § a-d, lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall). Sjukhuset har då kvarhållningsrätt. 3. Kriminalpatienter, överlämnade av domstol. I utskrivningsfrågan beslutar då utskrivningsnämnden vid sjukhuset.

Stapeldiagram 1. Åldersfördelningen bland manliga intravenösa missbrukare och tablettmissbrukare vårdade år 1967. 30 =

intravenösa missbrukare

tablettmissbrukare

Antal 10

15—20 Ålder

21—25 26—30

31—35

36—40 41—45

46—50 51—55 56—60

61—65 66—70

71—75

SOU 1969: 53

Tabell 4. De intravenösa missbrukarnas fördelning på olika intagningsformer (1967). krim.

friv.

Män 29 39 6 Kvinnor 14 20 0 (Angående två manliga patienter saknas uppgifter). De intravenösa missbrukarnas fördelning på de olika intagningsformerna framgår av tabell 4. För patienter som intagits flera gånger under året har endast den första intagningen medräknats. Hur vårdtiderna varierar framgår av tabell 5. Vårdtidernas längd har en relativt likartad fördelning i den grupp som intagits för frivillig vård jämfört med den grupp som intagits på vårdintyg. Antydda skillnader finns dock. Vårdtider kortare än en månad är vanligare bland de frivilligt intagna än bland dem som intagits på vårdintyg. Kriminalpatienterna skiljer sig från de övriga grupperna med sina längre vårdtider. En del av patienterna har vårdats flera gånger på sjukhuset under året enligt tabell 6. Flertalet av de vårdade intravenösa missbrukarna intogs enligt tabellen bara en gång på sjukhuset under år 1967. 16 män och 6

kvinnor intogs två gånger, medan 8 män och 5 kvinnor intogs tre eller flera gånger. 15.5 Personaltillgång Ett stort antal tjänster på sjukhuset upprätthålls av vikarier. Tidvis saknas dessutom vikarier för vissa av de obesatta tjänsterna. Denna personalbrist gör sig gällande i många personalgrupper. Svårast är bristen på underläkare. Se tabell 7. De flesta underläkartjänsterna upprätthålls av vikarier, vilka oftast är medicine kandidater. De medicine licentiater som vikarierar på sjukhuset är ofta sådana utländska läkare som måste tjänstgöra viss tid i psykiatri för att kunna erhålla svensk legitimation. Underläkarbristen medför täta byten av läkare, vilket måste påverka vårdavdelningarnas funktion, försämra möjligheterna till meningsfulla relationer mellan läkare och patienter och mellan läkare och övrig personal. »Ingen vet något om någonting», sa skötare på en avdelning angående de täta läkarbytena. Om man vill påverka narkomanernas beteende genom att utnyttja de sociala relationerna på avdelningen, blir svårigheterna att få till stånd en god kommunikation mellan läkare och övriga medlemmar i organisationen ett viktigt hinder. Beskärs läka-

Stapeldiagram 2. Åldersfördelningen bland kvinnliga intravenösa missbrukare och tablettmissbrukare vårdade år 1967. 13 Antal

| = intravenösa missbrukare

11 =

tablettmissbrukare

iil Mil

15—20 Ålder

21—25 26—30

SOU 1969: 53

31—35 36—40

41—45 46—50

ii.

51—55 56—60

61—65

66—70 71—75

Tabell 5. Vårdtider för intravenösa missbrukare vid olika intagningsformer (1967).

1—6 dagar 7—14 dagar 15 d—1 mån.

1—2 mån. 2—3 mån. 3—4 mån. 4—5 mån. mer än 5 mån.

friv. (män)

v.i. (män)

krim. (män)

friv. (kv.)

v.i. (kv.)

4 8 9 4 2 2 0 0

3 14 9 10 1 1 0 1

0 0 0 1 1 0 1 2

1 3 5 3 1 0 0 0

0 6 2 6 2 3 1 0

rens möjligheter att ägna sig åt de interpersonella problemen på avdelningen och blir hans verksamhet därför i stort sett begränsad till intra-personella problem, huvudsakligen medikamentell terapi, torde det påverka inriktningen av hela organisationen eftersom organisationen för närvarande är hierarkisk och läkaren befinner sig i dess topp. 15.6 Lokaler och

kontaktmöjligheter

Sjukhuset har 6 självständigt fungerande kliniker. Var och en har en överläkare som chef. En av klinikerna är en renodlad åldringsklinik och är inte aktuell för narkomanvård. Av de övriga har 3 kliniker manliga patienter och 2 kliniker kvinnliga. Varje klinik har såväl öppna som låsta akutoch kronikeravdelningar. Inom en och samma klinik flyttas patienter ofta från en avdelningstyp till en annan. En sådan kommunikation finns emellertid inte mellan de olika klinikerna. Jämför figur 2. Det är uppenbart att bristen på kommunikation mellan klinikerna innebär nackdelar när det gäller möjligheterna att skapa en lämplig sammansättning av patienter på de olika avdelningarna. Blandningen av patienter på vissa avdelningar betecknas nu ofta som hinder för vården. Narkomanerna på sjukhuset vårdas huvudsakligen på de låsta intagningsavdelningarna och vårdas oftast där under hela vårdtiden. Några narkomaner vårdas på låsta kronikeravdelningar, antingen direktintagna där eller flyttade dit från annan av-

delning. Några vårdas på de s. k. behandlingsavdelningarna, låsta avdelningar som organiserats för insulinbehandling. Enstaka utvalda narkomaner slutligen vårdas på öppna intagningsavdelningar. De låsta intagningsavdelningarna kommer i rapporten att behandlas särskilt utförligt eftersom de flesta narkomaner vårdas där. De öppna intagningsavdelningarna och kronikeravdelningarna tas upp i kortare avsnitt. Behandlingsavdelningarna skiljer sig enligt min mening inte så mycket från övriga avdelningstyper och en beskrivning av dem utelämnas därför. De fem för narkomanvård aktuella klinikerna har sina låsta intagningsavdelningar inrymda i vårdbyggnad 41, vilken egentligen är byggd för kronikervård. Men sedan avdelningarna där togs i bruk 1967 har de provisoriskt fungerat som akutavdelningar. Avdelningarna i 41-byggnaden är sinsemellan i stort sett identiska. De har vardera 39 platser. När man frågar vårdpersonalen om avdelningarna, framförs många Tabell 6. Antal intagningstillfällen bland de intravenösa missbrukarna år 1967. Antal intagningstillfällen

Antal manliga patienter

Antal kvinnliga patienter

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

51 16 4 0 1 2 0 0 0 1

24 6 2 1 0 2 0 0 0 0

SOU 1969: 53

Tabell 7. Sjukhusets tillgång på underläkare under år 1968.

Klinik

Antal u-läktjänster

Antal tjänster som upprätthålls av ordinarie u-läk.

3 K II

3 Ml MII MIV

3 3 6

1 under 1 mån. 0 under 11 mån. 1 under 3 % mån. 0 under 8 y2 mån. 0 under 12 mån. 0 under 12 mån. 4 under 1 mån. 3 under 7 mån. 2 under 3 mån. 0 under 1 mån.

invändningar. De anses vara svårövervakade på grund av mängden av enkelrum och toaletter, de stora avstånden och korridorerna som går i vinkel mot varandra. De anses också vara otrivsamma, sterila. En av dessa avdelningar är alkoholklinikens intagningsavdelning. Där vårdas inte bara alkoholister, utan också icke alkoholmissbrukande narkomaner. De övriga fyra intagningsavdelningarna tar emot ett betydligt mer blandat patientmaterial: senila psykoser, schizofrenier, grovorganiska hjärnskador, neurotiska insufficienstillstånd, alkoholism och narkomani är vanligt förekommande. Flera av de patienter som vårdas på låsta avdelningar har s. k. frigång, vilket innebär att de kan lämna avdelningen och på egen hand vistas på sjukhusområdet. Om en patient får frigång eller inte beror dels på hur patientens beteende uppfattas och dels på den praxis som finns på kliniken, och

Antal Antal mån. utan mån. utan vik. på obe - vik. på 2 satta obesatta tjänster tjänster

Antal Antal under under året vik. året vik. med. kand. med. lic. 10

7 10 8

7 6 9

6 1

i y2

0 0

denna praxis varierar avsevärt från klinik till klinik. Ibland ställs villkor när frigång ges. Ett krav kan t. ex. vara att patienten skall delta i verksamheten på arbetsterapiavdelningen eller i utearbetet. Oftast ges emellertid frigång utan sådana villkor. Sysselsättningsmöjligheterna för patienter på sjukhuset är bristfälliga. De flesta av de aktiviteter som organiserats är dessutom avpassade för kronikerpatienter. I verkstäderna (snickeri, bokbinderi, tapetserarverkstad osv.) finns t. ex. huvudsakligen långtidspatienter och endast undantagsvis narkomaner. I det s. k. utearbetet är förhållandena likartade, även om enstaka narkomaner varit sysselsatta där. Sjukhusets arbetsterapi och socioterapi kommer senare att behandlas mer ingående. Sjukhuset har en brist på gemensamhetslokaler. Den viktigaste träffpunkten för frigångspatienter har blivit kiosken, där en servering också finns. Det är vid kiosken som

Figur 2. Schematiskt angivna exempel påflyttningarmellan olika avdelningstyper Klinik I Klinik II Klinik III Låst intagningsavdelning "T öppen intagningsavdelning Lugn kronikeravdelning

Orolig kronikeravdelning

| .,

SOU 1969: 53

Låst intagningsavdelning

' [ öppen intagningsavdelning

Öppen intagningsavdelning

Lugn kronikeravdelning

Orolig kronikeravdelning

ett stort antal narkomaner tillbringar den största delen av sin frigångstid. Kiosken påstås vara sjukhusets viktigaste langarplats. En stor del av rapporten kommer fortsättningsvis att ägnas åt kontakten mellan patienter och personal. Det påstods under många intervjuer att narkomanernas kontakt med varandra och med andra patienter är större än kontakten med personal. De har som regel, sägs det, större kontakt med vårdpersonal än med sjuksköterskor och mer kontakt med sjuksköterskor än med läkare. Kontakten mellan sjukhuset och vårdade narkomaner avbryts oftast i och med utskrivningen. Endast ett fåtal patienter har en fortsatt kontakt med sjukhuset. Sedan 1967 finns det en organiserad öppen vård vid sjukhuset. Denna verksamhet och situationen på sjukhusets inackorderingshem kommer att beskrivas i slutet av rapporten.

15.7 Intervjuer med överläkare 15.7.1 Intervju med överläkare på manlig klinik (alkoholkliniken) Kliniken är specialiserad för vård av alkoholister, men sedan några år har man åtagit sig att också ta sig an en del av det ökade antalet narkomaner som kommer till sjukhuset. Några av narkomanerna har tidigare vårdats på alkoholkliniken som alkoholister. Av dessa har några slutat att missbruka alkohol. Andra betecknas som biandmissbrukare. De flesta narkomaner som vårdas här missbrukar centralstimulerande medel. Enstaka är morfinmissbrukare. Genomsnittligt har man 2-4 narkomaner inne samtidigt. Deras vårdtider brukar hålla sig omkring en månad. Flertalet vårdas på den låsta intagningsavdelningen. Två har vårdats en tid på en kronikeravdelning, en avdelning med huvudsakligen dementa schizofrena patienter. Patienter med psykotiska tillstånd tar man emot utan väntetider om det finns platser, medan icke psykotiska patienter ställs

på väntelista. Väntetiden för de senare kan bli lång: genomsnittligt cirka 14 dagar, ibland betydligt längre. Om det föreligger tungt vägande skäl kan en patient på väntelistan tas in på förtur, men som regel följer man listan strikt. Intagningsorsakerna varierar. En del narkomaner intas pga. psykostillstånd, en del pga. att de är utmattade, nergångna och fått allt svårare att klara sig socialt och en del intas för att de varit störande, hotfulla, eller visat farlighet. Det behövs som regel inte någon kraftigare medicinering efter intagningen för dem som missbrukar centralstimulerande medel. Ofta ges heminevrin eller mindre potenta fentiazinpreparat. Ett fåtal avmagrade patienter får insulin i smådoser. Avmagrade narkomaner brukar emellertid äta upp sig snabbt utan detta tillskott. Man är noga med att få patienterna i ett gott kroppsligt skick, noga med sanering av tänder etc. Det är dessa två aspekter på vården som fungerar bra: den kroppsliga vården och den farmakologiska behandlingen. För övrigt är det mindre väl ställt. Psykoterapeutiska aktiviteter är i det närmaste obefintliga. En psykolog har i en begränsad utsträckning samtal av typen stödterapi. Tidigare har man haft konferenser i vilka både patienser och personal deltagit. De är nu nedlagda pga. underläkarbristen. Sådana konferenser kräver läkare som är kompetenta att stödja vårdpersonalen sedan man skapat en situation där personalen ofta blir utsatt för anklagelser från patienterna. Under den första veckan på sjukhuset får patienterna ingen frigång, och detta gälUer både alkoholister och narkomaner. Det är möjligt att det skulle vara bättre att dröja ännu längre innan man ger narkomanerna frigång, men det vore också olyckligt att h a en regel för alkoholister och en annan för narkomaner. Ett sådant arrangemang sku31e vara konfliktskapande, och en vecka h a r ansetts som en lämplig tid för alkoholister. Om patienter som fått frigång kommer p>åverkade till avdelningen dras frigången in en vecka med motiveringen att detta gö>rs SOU 1969: 53

av medicinska skäl. Om en patient misskött frigången två gånger under samma vårdtillfälle blir han utskriven, såvida det inte finns vägande kontraindikationer mot detta. Undantag från denna utskrivningsregel görs relativt ofta. Patienterna uppmanas att försöka förbättra sin som regel dåliga kondition. De uppmanas att ta ordentliga promenader, delta i gymnastik, spela ping-pong osv. Patienternas deltagande i olika aktiviteter är emellertid ofta dåligt. Målsättningen för klinikens nuvarande narkomanvård är närmast att få patienterna i deras psykiska normaltillstånd och i ett hyggligt somatiskt tillstånd. Bostad och arbete är två ofta viktiga behov, men svåra att tillgodose. Vårdtiden är som nämnts omkring en månad för de flesta. Angående tvångsmässigt intagna patienter som begär utskrivning anser man sig visserligen ha kvarhållningsrätt, men i praktiken råder en ständigt pressad platssituation och därför skrivs många sådana patienter ut om de är i ett någorlunda skick. Ett fåtal narkomaner får relativt långa vårdtider. Det gäller för det första sådana som har en uttalad benägenhet för psykosreaktioner och sådana som har särdeles trassliga sociala förhållanden, för det andra patienter som anses ha en hygglig prognos och där man anser sig kunna uträtta något konkret under en lång vårdtid och för det tredje kriminalpatienter. Det är osäkert om kriminalpatienterna skiljer sig från övriga patienter på annat sätt än genom att det ställs andra utskrivningskrav på den. (I utskrivningsfrågan beslutar utskrivningsnämnden - min anm.) Den intervjuade anser att relativt korta vårdtider på psykiatriska sjukhus skulle vara att föredra också i framtiden. Sedan narkomaner genom sjukhusvård kommit i ett hyggligt allmäntillstånd borde vården fortsätta på en typ av behandlingshem där det skulle finnas möjligheter att bilda små grupper och samhällslika förhållanden. Om man skulle satsa på längre vårdtider på sjukhus borde speciella narkomanvårdsavdelningar SOU 1969: 53

skapas liksom speciella program just för narkomaner.

15.7.2 Intervju med överläkare på kvinnlig klinik Platssituationen på kliniken är sällan så dålig att man inte omgående kan ta in vårdbehövande patienter. Någon väntelista har man således inte. Som regel placeras narkomanerna på den låsta intagningsavdelningen. Också andra avdelningar används i relativt stor utsträckning. Narkomanerna uppfattas ofta som störande på avdelningarna. Medpatienter blir störda och rädda. Personalen provoceras och upplever några av narkomanerna som farliga. Dessa förhållanden har ökat behovet av små avdelningar. De avdelningar som kliniken nu har till sitt förfogande är alltför stora. För att förbättra situationen planerade man en tid att konstruera en speciell narkomanavdelning med relativt få platser. Man tänkte sig att minska antalet sängar på en av avdelningarna. Det visade sig emellertid att projektet skulle kräva ett alltför stort ingrepp i den övriga vården. Projektet måste läggas ned. I den nuvarande situationen måste man inte sällan försöka att sprida ut narkomanerna på flera avdelningar. Kronikeravdelningar måste då användas. Att placera unga patienter på kronikeravdelningar anses som någonting negativt. Men eftersom kliniken bara har sju avdelningar tvingas man till det. För detta ändamål används mest avdelningar för mindre svårt störda kroniker. Ibland tvingas man emellertid att placera narkomaner på en avdelning med svårt dementa patienter. En sådan placering anses som felaktig ur behandlingssynpunkt, men man anser sig inte ha något val. Narkomanvården är för närvarande inte adekvat. Man kan inte garantera giftfrihet och man kan inte erbjuda någon meningsfull sysselsättning. Klinikens psykolog har visserligen någon gång samtal med vissa patienter och en nutidsorienteringskurs har nyligen påbörjats på den låsta intagningsavdel431

ningen, men egentlig psykoterapeutisk aktivitet saknas. För frigång finns för närvarande inga fixerade normer. Frågan bedöms från fall till fall. Man planerar emellertid att införa mer fixerade regler. Frigång och permission ska då inte beviljas under den första tiden på sjukhuset. Eftersom man i de flesta fall inte kan erbjuda narkomanerna en adekvat vård, försöker man som regel skriva ut dem relativt snabbt. Det är otillfredsställande. Det ger en otillräcklighetskänsla. Det är förödmjukande att inte kunna erbjuda en adekvat vård till unga psykiskt svårt störda människor.

15.7.3 Intervju med överläkare på manlig klinik Våra kunskaper när det gäller narkomaniproblemet är bristfälliga. Det är enligt den intervjuade ett av hindren för en effektiv narkomanvård. Bortsett från detta skulle en mängd andra orsaker till dagens svårigheter kunna anges. Bristen på sociala resurser är allvarlig. Allvarligare här än inom ungdomsvården. Bristen är därför särskilt kännbar för patienter över 21 år. Ett hinder är också, anser den intervjuade, sjukhusets storlek och dess centrala läge. En av de viktigaste svårigheterna är bristen på sysselsättningsmöjligheter. Det är en brist som medför att en långvarig isolering av patienterna för närvarande är omöjlig. Det betyder att vårdtiderna måste blir relativt korta. Vid längre vårdtider kan man nu inte heller undvika insmuggling av narkotika. Ett ytterligare problem är personalens auktoritära inställning. Troligen skulle mer information och mer utbildning behövas. En långtidsbehandling av narkomaner bör kanske inte heller i framtiden äga rum på sjukhus. Narkomani bör ses som ett endast delvis medicinskt problem och som bara delvis en uppgift för läkare. Kanske borde man på sjukhusen bara ha en akutvård för narko-

maner, avgiftning, behandling av psykostillstånd och liknande, och utanför sjukhusen ha lämpliga enheter för någon form av social långtidsbehandling av pedagogisk och rehabiliterande natur.

15.8 Intervju med sjukhusets

kuratorer

Intervjun gjord i två omgångar. Första gången var de flesta av sjukhusets nio kuratorer samlade. Andra gången var fyra kuratorer närvarande. Alla ansåg att narkomaner hör till de mycket tidskrävande patienterna. Narkomanernas sociala situation är oftast svår och svår att angripa. Sociala resurser är bristfälliga. Det som kan göras inskränks oftast till små och mycket tillfälliga hjälpåtgärder, vilka i grunden inte ändrar narkomanernas sociala situation. En av kuratorerna sa att resignation och maktlöshet präglade hela vårdapparaten: »Alla suckar när man talar om narkomanproblemet.» »De flesta utanför sjukhuset är så trötta att de hoppas att vårdtiden blir så lång som möjligt.» Narkomanerna visar sig ofta skeptiska vid kontakten med kuratorn sa hon. »De har anledning att vara det.» Bland narkomanernas sociala problem har kuratorerna uppfattat följande som vanliga och viktiga. 1. Brist på bostad. De har svårt att få och svårt att behålla en bostad. Många yngre bor hos sina föräldrar eller hos annan anhörig. 2. Brist på arbete. De har svårt att få och svårt att behålla ett arbete. 3. Brist på pengar. De är ofta skuldsatta. 4. Brist på kontakter utanför narkomankretsar. De sociala instrumenten ansågs som bristfälliga. För patienter under 21 år kan barnavårdsnämnden vara en viktig institution. För patienter över 21 år är det svårare. Åtskilliga narkomaner blir dessutom inte föremål för kuratorsåtgärd pga. de relativt korta vårdtiderna. Följande typer av åtgärder vidtas. 1. Angående bostad. Att kontakta bostadsförmedlingen är oftast meningslöst. NarkomaSOU 1969: 53

nerna står sällan i bostadskön. De brukar istället få hjälp att kontakta olika bostadsförmedlingar. Inte sällan får de adresser till förmedlingarna och permissioner för att besöka dem. De har ofta svårt att få rum, bl. a. pga. att de saknar arbete. Några enstaka patienter har man lyckats att placera i fosterhem och folkhögskola. Ungkarlshotellen betraktas som ett sista men ofta använt alternativ. Bristen på inackorderingshem är kännbar. Anhöriga kontaktas ofta i bostadsfrågan. 2. Angående arbete. Ibland kontaktas arbetsförmedlingen och patienten får sedan själv gå dit. Situationen på arbetsmarknaden har varit ett problem. Ett annat problem är att patienterna ofta har orealistiskt höga anspråk. De har svårt att acceptera okvalificerade arbeten. För vissa patienter skrivs remisser till arbetsvärden. Många patienter är emellertid negativt inställda till arbetsvärd och de mest skadade kan f. n. inte handhas där. Via remiss till arbetsvården har man för ett fåtal lyckats ordna en placering på folkhögskola och lanthushållsskola. En ibland utnyttjad möjlighet är beredskapsarbete. 3. Angående ekonomi. Narkomanerna är ofta ekonomiskt utblottade, ofta skuldsatta. Det man i första hand försöker att hjälpa dem med är pengar för tiden på sjukhuset. Försäkringskassan kontaktas ofta och inte sällan socialbyråer. Man säger sig vara förvånad över att så många patienter, speciellt kvinnor, inte har någon socialvårdskontakt under tider då de inte är på sjukhuset. 4. Angående kontakter. Under senare år har det bildats ett antal föreningar för utskrivna patienter. De vill emellertid inte ta emot narkomaner. För närvarande lyckas man knappast att hjälpa narkomanerna med deras kontaktproblem. Några ansåg att kuratorerna är för få för att kunna göra ett rationellt arbete på sjukhuset. Arbetsdagen skulle bl. a. därför upplevas som splittrad av en mängd småproblem och arbetstiden som dåligt utnyttjad. 15.9 Intervju med sjukhusets

psykologer

Två intervjutillfällen; dels intervju med en begränsad grupp, dels med hela gruppen samlad. Sjukhuset har 5 anställda psykologer och 3 psykologpraktikanter (6 månaders praktikanttid). Psykologernas verksamhet har tidigare uteslutande varit förlagd till psykologavdelningens lokaler, där man enbart SOU 1969: 53 28—914398

haft diagnostiska uppgifter och där man fungerat som konsulter. Under de senaste åren har psykologernas arbete successivt förändrats något. Den diagnostiska uppgiften (testningar) dominerar visserligen fortfarande, men vissa terapeutiska och personalinstruerande uppgifter har tillkommit. Psykologer har nu några patienter i psykoterapi och på några avdelningar har man nyligen börjat med regelbundna fasta mottagningstider för patienter som vill ha mer tillfälliga samtal. Psykologpraktikanterna har tilldelats uppgifter som skiljer sig från de som tidigare tilldelats praktikanter. De har tagit sig an nutidsorienteringsgrupper och nyligen också enstaka kroniska patienter för beteendeträning. Relativt nyligen har vissa psykologer börjat att leda diskussionsgrupper för personal. Förändringen av arbetsuppgifterna har skett speciellt under det senaste året och varierar från klinik till klinik. Psykologerna har mindre kontakt med narkomaner än med andra patienter. Förslag angående samtalsterapi gäller relativt sällan narkomaner, och på sådana förslag brukar de flesta psykologer ge negativa och undvikande svar. De anser att de inte har stora möjligheter att lyckas med narkomaner under nuvarande omständigheter. Man säger sig också vara delaktiga i en allmän resignerad syn på dessa patienter. Flera av psykologerna har haft regelbundna samtal med några enstaka narkomaner, med sådana som betraktats som lätta fall och som haft en social förankring. En av psykologerna har emellertid ägnat sig jämförelsevis mycket åt narkomaner. På sin kliniks låsta intagningsavdelning har han enstaka samtal med de flesta narkomaner som vårdas där. Någon mer regelbunden kontakt är det dock inte frågan om. Med några av de narkomaner som vårdats på den s. k. behandlingsavdelningen har han haft mer regelbunden kontakt. Det har sammanlagt rört sig om cirka 10 kvinnliga patienter. Hos de narkomaner som deltagit i de mer regelbundna samtalskontakterna har han funnit att deras negativa inställning till sjukhuset förstärkts på ett genomgående och

påfallande sätt under sjukhusvistelsen. Ingen av de narkomaner som han haft kontakt med har under själva vårdtiden utvecklat en mer sjukhuspositiv attityd. De klagomål på vården som varit mest genomgående är följande. 1. De låsta dörrarna. Man har sagt sig vara fångar på sjukhuset. 2. En bristande förståelse från samtliga personalgrupper. 3. Samtliga personalgrupper påstås vara så upptagna med olika uppgifter att de inte har tid med patienterna. 4. Auktoritärt bemötande. »Vi blir inte behandlade som människor.» 5. Händelselöshet. Sysslolöshet. 6. Andra patienter anses vara för sjuka. »Instängd bland dårar.» Några patienter har fortsatt i samtalsterapi efter utskrivningen. Hos vissa av dessa har attityden till sjukhuset ändrats så att de börjat att betrakta sig själva som medagerande i händelserna på sjukhuset. Denna attitydförändring har skett efter utskrivningen, aldrig under själva sjukhusvistelsen. Som regel ser narkomanerna sjukhuset som en plats för »fysisk återhämtning». Ingen har till psykologen sagt att de på ett mer genomgripande sätt än så hjälpts av sjukhuset. Psykologerna framhåller att de i intervjusituationer har en speciellt gynnsam position på sjukhuset. Patienterna ser nämligen inte psykologen som en person med beslutsfunktioner, som någon som kan besluta om utskrivning, frigång etc. 15.10 De låsta

intagningsavdelningarna

Som nämnts vårdas narkomanerna huvudsakligen på de låsta intagningsavdelningarna. Denna avdelningstyp kommer därför att ägnas ett relativt stort utrymme. 15.10.1 Avdelningarnas storlek Det har tidigare i denna rapport sagts att avdelningarna av personalen kritiserats för att vara för stora (39 platser), för svåröverskådliga och för otrivsamma. Flertalet av de patienter som skrivs in på sjukhuset (totalt mellan 491 och 725 per klinik år 1967) intas på de låsta intagningsavdelning-

arna, vilka således har en relativt snabb patientomsättning. Avdelningarna kännetecknas vidare av att det i patientgruppen finns en mycket kraftig blandning av olikartade beteendestörningar och av att mårga patienter är medicinska utredningsfall. Dessa förhållanden - det stora antalet vårdplatser per avdelning, den höga patientomsättningen och förekomsten av mycket olikartade beteendestörningar - hör till de faktorer som utformar personalens arbete på avdelningen och till de faktorer som skulle försvåra bl. a. försök att skapa sådana smågrupper av patienter som anses vara betydelsefulla medel i en terapeutisk miijö. 15.10.2 Arbete och arbetsuppgifter De olika personalgruppernas arbete och arbetsuppgifter kan vara en betydelsefull utgångspunkt vid ett studium av sjukhusets funktion och patienternas situation. Läkarnas arbete När läkare på intagningsavdelningar talar om sitt arbete talar de ofta om bristande tid. Arbetstiden domineras av förmiddagens rondgenomgång och rond och eftermiddagens expeditionsarbete (skrivning av journaler, intyg och remisser, telefonsamtal med anhöriga och olika myndigheter, intagningsoch utskrivningssamtal och kroppsundersökningar). Arbetet koncentreras till vissa typer av aktiviteter. Att läkare inte anser sig ha annat än en mycket begränsad tid till bl. a. samtal med patienterna, innebär att de tvingas betona vissa aspekter på psykiatrin framför andra. Det faktum att farmakologiskt-medicinska aspekter betonas så kraftigt på psykiatriska sjukhus torde delvis bero på detta tvång att begränsa arbetsuppgifterna. Bidragande orsaker kan vara att vissa psykoser låter sig behandlas relativt framgångsrikt med farmaka, att antalet medicinska utredningsfall är betydande och att psykoterapeutiskt inriktade samtal alltid är tidskrävande. Läkares arbete på de låsta intagningsavdelningarna rör till stor del val av psykofarmaka SOU 1969: 53

och deras dosering, beslut om el-behandlingar, planering av medicinska utredningar och liknande. Kontakten med patienter inskränker sig ofta till en intervju i samband med intagningen, till ett utskrivningssamtal samt till en ytlig kontakt under ronderna. En annan huvudfunktion som kännetecknar läkares arbete formas av de betydande tvångsinslagen i vården. Läkare har att besluta om inskränkningar i patientens frihet och om användandet av sådana tvångsmedel som t. ex. bälte. De ska ta ställning till frågor om önskad frigång, önskad permission och önskad utskrivning och besluta om besöksförbud, anmälan till nykterhetsnämnd, anmälan angående körkort osv. Utformningen av läkarens aktivitet påverkar övriga personalgruppers arbetsuppgifter och därmed hela avdelningens sätt att fungera. Denna påverkan torde bli förhållandevis kraftig eftersom läkaren är placerad högst i en hierarki på sjukhuset. Begränsningen av sjukhusets funktioner sätter naturligtvis sin prägel på narkomanvårdens utformning. De medicinskt-farmakologiska aspekterna på vården och uppgiften att besluta om inskränkningar och tvångsåtgärder blir av intervjuerna att döma framträdande drag i arbetet med narkomaner. De medicinskt-farmakologiska aspekterna gäller främst försöken att uppnå en drogfrihet, dvs. att hindra patienterna att inta missbruksmedel. Vidare kontroller av patienternas somatiska status, främst kontroller av laboratorievärden, försök att förbättra deras kroppsliga allmäntillstånd och behandling av eventuella hepatiter. Läkare konfronteras i sitt arbete också med sociala problemställningar (patienter som t. ex. saknar arbete eller bostad). Denna sida av arbetet sker som regel i kontakt med kuratorn och påverkar knappast själva vårdavdelningens sätt att fungera, påverkar inte den övriga avdelningspersonalens funktion.

Sjuksköterskornas

arbete

Sjuksköterskans verksamhet domineras liksom läkarens av expeditionsarbete och också SOU 1969: 53

hennes arbetsuppgifter ger därför ett begränsat utrymme för patientkontakter. En stor del av expeditionsarbetet ägnas telefonsamtal, både interna samtal kring sådant som el-behandlingar och utearbete och samtal utifrån från bl. a. anhöriga, övervakare och polis. Utanför expeditionen arbetar hon mest med medicindelning, provtagningar, injektioner och annat sjukvårdsarbete. Uppgiften att omhänderta patienternas pengar och identitetshandlingar kan sägas ge henne en viss förmyndarfunktion. Sjuksköterskan har också en arbetsledande uppgift i förhållande till vårdpersonalen. I sin nuvarande utformning är denna uppgift koncentrerad till frågor som gäller för dagen aktuella aktiviteter på avdelningen och består av dagliga tämligen kortfattade rapporter om förändringar i patienters tillstånd och om åtgärder som blivit aktuella och av en utdelning av arbetsuppgifter i anslutning till denna information. En mer långsiktig planering kring uppläggningen av personalens arbete säger man sig inte hinna med.

Vårdpersonalens arbete Vårdpersonalen är den personalgrupp som har den största kontakten med patienterna; En tämligen ingående analys av deras arbetsförhållanden kan därför vara viktig, viktig också därför att en strävan mot mer psykoterapeutiskt fungerande sjukhus bl. a. innebär att man vill ge vårdpersonalen en utpräglat terapeutisk roll. | Studerar man de nuvarande intagningsavdelningarnas arbetsschema, finner man att de domineras av städuppgifter. Följande är en avskrift av den »arbetsordning» som finns på avdelning 14. Arbetsordning (avd. 14) A-tjänst: 7.30-17.25. Städar och dukar i matsalen. Ansvarar för utportionering o. dyl. vid dagens tre måltider. Rast: 10.3011.30. Promenad med de patienter som inte har frigång (kl. 14.00). Bl-tjänst: Städning av dagrum, rökrum, korridoren utanför. Rast: 14.10-16.00. Efter 435

12.30 rummen på B-sidan. Cl-tjänst: Salarna på B-sidan. B2-tjänst: Städning av sköljrum, badrum och korridor på A-sidan. Rast: 10.3011.30, 15.40-16.30. Efter 12.30 rum och salar på A-sidan. C2-tjänst: Städning av rum och salar på A-sidan. B3-tjänst: Som B2 men på B-sidan. C3-tjänst: Städning av rummen på B-sidan. Veckotjänst 1: Städning av samtalsrum, sköterskeexp., behandlingsrum och läkarexp. Korgrond, löpande ärenden. Rast: 11.0012.00. Veckotjänst2: Transport av pat. Städning av vädringsrum, klädvårdsrum och förråd. Rast: 12.00-13.00. Arbetstider: A-tjänst: 7.30-17.25 B-tjänst: 8.30-20.35 C-tjänst: 7.30-12.25 Veckotjänst: 7.30-17.00 Den enskilde skötaren skiftar från dag till dag mellan de olika typerna av tjänster enligt följande schema. Ledig dag, Bl-tjänst, Cl-tjänst, ledig dag, B2-tjänst C2-tjänst, nattvak, nattvak, ledig dag, ledig dag, A-tjänst, A-tjänst, B3-tjänst, C3-tjänst, ledig dag, Bl-tjänst, Cl-tjänst, nattvak, nattvak, ledig dag, ledig dag osv. Denna uppdelning innebär, säger flera av de skötare som intervjuats, att arbetet får en mycket sönderbruten karaktär. Efter några få dagstjänster i rad följer vak och lediga dagar och »när man kommer tillbaka finns det många patienter som man inte känner till och mycket kan ha hänt som man inte får ordentligt reda på». Möjligheterna att hålla sig informerad om patienterna försvåras. Det faktum att arbetsuppgifterna är knutna till olika lokaliteter på avdelningen och att dessa skiftar från dag till dag är, säger många, ytterligare en faktor som gör att kontakten med patienterna blir flyktig. »Man hinner aldrig lära känna patienterna.» Mer konkret brukar arbetsprogrammet rymma följande: städning, dukning, matut436

delning, matning, bäddning, byten av sängkläder, byten av kläder, sortering av tvätt, hjälp med tvättning, badning, på- och avklädning, småreparationer, utepromenader med patienter som inte har frigång, transporter, övervakning av patienterna för att kontrollera att störande och riskfyllda händelser inte inträffar, ingripande om sådana händelser inträffar osv. För patienternas sysselsättning med s. k. terapiarbete ansvarar huvudsakligen sjukhusets arbetsterapeuter. Vårdpersonalens deltagande i denna verksamhet varierar från avdelning till avdelning. På några avdelningar är det enbart arbetsterapeuterna som sysslar med sådana aktiveringsförsök. På andra deltar vårdpersonalen i viss begränsad utsträckning. I den gruppaktivitet som en arbetsterapeut nyligen startat på en av de aktuella avdelningarna deltar t. ex. alltid någon bland vårdpersonalen. Det rör sig om någon timmes tempoarbete med patienterna samlade i grupp, vikning av kartonger, tillverkning av operationsmössor etc. Även om arbetsterapin på de låsta intagningsavdelningarna har en viss terapeutisk målsättning, är det tveksamt om den för närvarande ökat kontakten nämnvärt mellan vårdpersonal och patienter, en kontakt som är både sparsam och distansfylld enligt vårdpersonalintervjuerna. Påståenden om en sådan distans har varit genomgående både bland personal och patienter. Vårdpersonalen har förklarat den bristande patientkontakten på olika sätt. Några har talat om bristande tid och några om arbetets skifteskaraktär. Andra har påstått att patientkontakter undviks. »Som det nu är det behagligast när patienterna får sköta sitt och personalen får sköta sitt.» Enligt en vikarierande skötare finns det normer i vårdpersonalgrupperna som uppmanar till ett undvikande av patienterna. Han påstod att samtidigt som den erfarna personalen är återhållsam och sparsam i kontakten med patienterna, så uppmanar de vikarier och mentalelever att inte tala för mycket med patienter. »Man skall inte SOU 1969: 53

försöka lösa deras problem», är, påstod han, en vanlig uppmaning. Påståendena om att patientkontakter aktivt undviks är emellertid relativt få. Oftare anger man bristande tid som förklaring till de existerande relationerna. Även om personalens arbetstid skulle vara pressad och detta kunna förhindra patientkontakter, måste det vara viktigt att inte stanna vid denna förklaring. Det finns andra aspekter på frågan hur de låsta intagningsavdelningarnas uppgifter på sjukhuset och därmed personalens arbetsuppgifter utformar relationerna personal-patienter. De låsta intagningsavdelningarna präglas av övervaknings- och ingripandeuppgifter, av försök att hindra oro, avvikning osv. Tvångsingripanden måste relativt ofta göras. Patienter måste inte sällan visiteras, inte sällan läggas i bälte. Flera intervjupersoner har sagt att dessa arbetsuppgifter ofta får patienterna att utpeka vårdpersonalen som busar. Arbetsuppgifterna kan bli förknippade med obehag, eventuellt skuldkänslor. Dessa mer brutala sidor av vårdpersonalens arbete ansågs vara särskilt påtagliga då det gäller förhållandet till narkomaner. I de gjorda intervjuerna var det slående att man på alla avdelningar betraktade narkomanerna som den mest problematiska patientgruppen. Man sa överallt att det var en klar skillnad mellan tider då många narkomaner vårdas samtidigt på avdelningen och tider då få eller inga vårdas. »De förstör stämningen på avdelningen» och »de vänder upp och ned på avdelningen» får ses som typiska kommentarer. Den helt dominerande svårigheten med narkomanerna framställdes som problemet att få avdelningen att fungera, problemet att skapa lugna förhållanden. Problemen fokuserades således till avdelningen, inte till narkomanernas framtid utanför sjukhuset. Detta innebär inte att man genomgående inte brydde sig om narkomanernas framtid. Men den beskrevs som hopplös, opåverkbar av den nuvarande vården. Några exempel på detta från olika avdelningar. Exempel 1. »För det första är det här inte SOU 1969: 53

rätta platsen för dem.» Man kan inte göra något meningsfullt för dem. Exempel 2. Vården är en parodi på vård. De isoleras från yttervärlden ett tag, inget mer. De kommer in som disktrasor och är här tills de blir runda om magen. Sedan följer man inte upp dem. Det är deras värden som blir bättre, deras vikt och annat. Exempel 3. Man ser inga resultat. Man ser dem komma tillbaka utan några resultat. Exempel 4. Vården upplevs som meningslös. Bara en paus i deras knarkande. Ett exempel: En ung narkoman hade repat sig på avdelningen, ätit upp sig och med ekonomiska bidrag fått köpa en kostym. Personalen hade varit ute och köpt den med honom. Efter utskrivningen gick det inte lång tid innan han kom tillbaka till sjukhuset i ett dåligt skick. Han hade då sålt kostymen. I skildringar hur man praktiskt bemöter narkomaner var det problemet att komma tillrätta med störningarna och riskerna som beskrevs. »Det krävs en fast hand», var ett genomgående påstående. På vissa avdelningar var man missnöjd med det som man uppfattade som överordnades brist på fasthet och konsekvens. Exempel. Man saknar fasthet och konsekvens i relationen till narkomaner. Man skulle önska flera bestämmelser och fastare normer att hålla sig till. Bestämmelserna skiftar för mycket och är för vaga. På frågor om vad som praktiskt görs i kontakten med narkomaner talade man nästan uteslutande om negativa sanktioner. »Några sunda resonemang går inte att föra med dem.» Vid ingripanden är, sas det, följande skala av åtgärder de vanliga. 1. Patienten blir tillsagd att ändra sitt beteende. 2. Patienten blir tillsagd att gå in på sitt rum. 3. Patienten blir inlåst på sitt rum. 4. Injektion. 5. Bälte. Det påstods vara mycket sällan som någon försöker diskutera igenom det aktuella beteendet med patienten. Yngvar Lochen fann vid sin studie av förhållandena vid Dikemark sykehus att de skötare som hade en nära kontakt med patienter oftare hade skuldkänslor för ingripanden än de som höll distans till patienterna. Opersonliga relationer tycks vara mer funktionella, menar L0chen. Den som

går in för att reducera avståndet till patienterna kommer att belastas med skuld för institutionens brutala sidor. Man kan tilllägga att behovet av distans torde vara störst på de avdelningar där sjukhusets mer brutala funktioner gör sig gällande, dvs. på t. ex. låsta intagningsavdelningar, och inför patienter som ofta blir föremål för ingripanden, inför t. ex. narkomaner. Under mina intervjuer med vårdpersonal påstods det ofta, att ett utmärkande drag hos narkomaner är deras benägenhet att ställa en mängd krav som vårdpersonalen inte kan tillgodose. Ett sådant förhållande torde kunna ses som en av orsakerna till att skötare tenderar att hålla en opersonlig distans till dessa patienter. Å andra sidan kan man se narkomanernas beteende som reaktioner på sjukhusorganisationens repressiva funktioner och begränsade möjligheter att erbjuda patienterna en meningsfull sysselsättning. På en avdelning beskrev vårdpersonalen svårigheten att handskas med narkomanernas krav på följande sätt. Narkomaner är som regel mycket kontaktsökande, oftast på ett krävande sätt. »De kräver samtal, de kräver att man ska följa dem ut om de inte har frigång» osv. De har över huvud taget en mängd krav som det är svårt att handskas med. »Därför måste man ha regler.» Inte sällan försöker de få en »hållhake» på någon för att få igenom sina krav. De försöker spela ut olika personer i personalgruppen mot varandra. »De förvanskar vad man har sagt, går till någon annan och säger att den och den har sagt det och det.» »De försöker dupera en och många nya faller dit.» Många intervjuade skötare sa sig uppleva behovet av rättvisa i bemötandet av patienterna, behovet av likformighet, som påträngande. På en avdelning sa man att man inte gärna såg att nyintagna narkomaner ordinerades extra mat. Mattilldelningen för de övriga patienterna anses nämligen som relativt knapp och det händer ibland att patienter irriteras över att de inte kan få extra mattilldelning. När någon får det, reagerar de övriga. På en avdelning sa man att narkomanernas ständiga krav medför att man måste neka konsekvent. Man ansåg sig t. ex. inte kunna ge extra saft åt någon pa-

tient. Detta krav på likformighet torde bidra till att framtvinga opersonliga och distansfyllda relationer mellan personal och patienter. Narkomanvårdssituationen på de låsta avdelningarna påstås rymma en polarisering av attityderna hos narkomaner och personal. Narkomaner sägs kalla vårdpersonalen »nazister», »fångvaktare» och annat. Vårdpersonal sägs ofta uppfatta narkomaner som »parasiter som lever på skattebetalarnas pengar» osv. Många påstår att narkomaner betraktas på ett annat sätt än andra patienter. Inställningen till narkomaner uppges vara mer kustodiell. Relationen vårdpersonal-narkomaner rymmer uppenbarligen latenta konflikter. Personalens distans till dessa patienter kan då delvis ses som ett medel att få de latenta konflikterna under kontroll. Under en vårdpersonalintervju sas följande angående attityderna till narkomaner. Det finns en avoghet mot narkomaner i alla personalgrupper. Det är på det sättet som man kanaliserar sin oförmåga att ta hand om dem. Man moraliserar och upplever dem inte som sjuka, utan som några som borde omhändertas för all framtid och som några som man får betala skatt för. Narkomanerna är några som ska lära sig veta hut. Tycker man något annat vill de slänga en ut genom fönstret. Det antyds i detta citat att relationen till narkomaner skulle rymma latenta konflikter också inom personalgruppen. Flera intervjuer går i samma riktning. Exempel 1. Spänningen inom personalgruppen ökar pga. narkomanerna. Om man kommer i nära kontakt med en narkoman sägs det att man måste vara en av dem. (Ung relativt nyutexaminerad skötare.) Exempel 2. Anser att narkomaner på ett överdrivet sätt misstänks för olika saker. Beskrivningarna av dem är ofta överdrivna. Åsikterna om dem ofta fördomsfulla. Negativ till detta, men upplever att normerna från de erfarna är starka. Man tvekar därför mycket att säga sin mening. Man undviker konflikter (Vikerande skötare.) Det finns enligt dessa uttalanden normer inom vårdpersonalgruppen, enligt vilka alla skötare skall hålla en viss distans till patienterna och kanske i synnerhet till narkomanerna. Man ska bete sig likformigt. För SOU 1969: 53

det första kan narkomanernas sätt att ställa krav på personalen upplevas som en konfliktrisk. Om någon i skötargruppen tillgodoser krav som andra skötare inte tillgodoser, blir det för de senare svårare att i fortsättningen tillbakavisa liknande krav. För det andra kan ett icke likformigt beteende inom gruppen skapa akuta konflikter kring värderingar om hur relationerna till patienterna ska utformas. För det tredje tyder många intervjuuttalanden på att vårdpersonalen uppfattar sig som en anklagad grupp. Anklagelserna skulle gälla behandlingen av patienterna och torde öka kravet på solidaritet och på likformigt beteende. På alla avdelningar har vårdpersonalen uppgivit att patienterna och speciellt narkomanerna mycket ofta visar ett annat beteende inför läkaren än inför övrig personal. »På ronderna visar de ett annat ansikte.» »De är inställsamma.» »De har en duperingsförmåga.» »Läkarna kan aldrig fatta hur det är.» En förklaring till detta och till att patienters aggressioner i första hand riktas mot vårdpersonalen kan vara att läkaren har en relativt stor makt att påverka patientens situation. Skötare däremot har relativt få befogenheter att själva fatta beslut om användandet av maktmedel. Patienterna (vars makt är mycket begränsad) borde därför tendera att i första hand visa sin irritabilitet mot vårdpersonalen. Det är dessutom vårdpersonalen som utför de flesta repressiva handlingarna på avdelningen. Flera skötare har sagt att de upplever att det är de som av patienterna ges skulden för ingripanden som ordinerats av andra. »Man blir buse.» Bl. a. Yngvar L0chen har påpekat att det både när det gäller patienternas och när det gäller personalens beteende på sjukhus ofta används individual-psykologiska resonemang på ett sådant sätt att väsentliga institutionella problem undanskyms. Det finns t. ex. en risk för att vårdpersonalen beskrivs som auktoritär och rigid, utan att man sätter beskrivningen i samband med SOU 1969: 53

den situation där de är satta att arbeta. Om man anger som mål att försöka forma psykiatriska sjukhus till terapeutiska miljöer och vill ge vårdpersonalen terapeutiska uppgifter, måste man uppmärksamma personalens svåra roll i det sociala systemet och ifrågasätta om vårdpersonalen ska kunna kombinera terapeutiska uppgifter med sin nuvarande roll, där övervaknings- och ingripandeuppgifter är av central betydelse och där bristen på makt ofta upplevs som ett stort problem. Många menar, att genomgripande förändringar i sjukhusets hela sociala struktur är nödvändig. Yngvar Lechen drar t. ex. följande slutsats: » . . . systemet blir knappast ett verkligt terapeutiskt system förrän man finner rationella lösningar på några av de problem som den personliga behandlingen medför och inte heller förrän man finner adekvata och icke antiterapeutiska sociala arrangemang som kan fylla de funktioner som den opersonliga behandlingen nu fyller. Skall man göra vårdpersonalens situation lättare, kan man inte komma mer än en liten bit på väg genom att byta ut dem, utbilda dem eller bedriva terapi på dem. Det viktigaste man kan göra är att modifiera den ram inom vilken idealen skall användas.» Vårdpersonalens sätt att fungera på psykiatriska sjukhus måste ses som naturliga och följdriktiga reaktioner på sjukhusens nuvarande sociala struktur. 15.10.3 Beskrivningar av narkomanernas beteende Sammanfattning av den beskrivning som givits av vårdpersonalen på intagningsavdelningarna På samtliga avdelningar ansåg vårdpersonalen att olika narkomaner beter sig så likartat att man kan beskriva ett ganska typiskt narkomanbeteende. Det sades att narkomaner på avdelningarna söker sig till varandra. De ansågs ha en märklig förmåga att hitta varandra. »Knarkargrupper» bildas. Narkomanenernas beteende påverkas i hög grad, sades det, av 439

den som är ledare i gruppen. Kverulans ansågs vara något som kännetecknar narkomaner. »De tycker inte att det är något fel på dem själva.» »Det är föräldrarna och samhället som det är fel på.» »De klagar på allt, de klagar på samhället, sjukhuset, läkarna, sjuksköterskorna och vårdarna.» »De talar ofta om personalens låga IQ», och om personalen som »representanter för gubbväldet». Narkomaner skall ofta tala om sig själva som intellektuella. »De vill ge ett sken av att vara det.» De anser sig också som »förmer än andra patienter» - »snurrbockarna». Det händer också, även om det inte händer ofta, att de ägnar sig åt att reta äldre patienter. Narkomaner sades trotsa tillsägelser i ovanligt hög grad. De ligger kvar i sängarna trots att de blir tillsagda att stiga upp. De röker på rummen trots att detta är förbjudet. Vid tillsägelser vägrar de att svara. De nonchalerar de flesta regler. »När vi talar om regler, talar de om att detta är ett fängelse.» De håller dålig ordning omkring sig, de skräpar ned på rummen och de har en dålig personlig hygien. »Säger man till, säger de att de ger fan i vad man säger.» Ibland betraktas deras vägran som ett medvetet sätt att provocera. »Ibland är det som om de direkt uppmanar en till auktoritärt beteende.» »De kan komma med konkreta förslag på auktoritära ingripanden.» »De reser sig mot alla auktoriteter.» »De testar personalen för att hitta svaga punkter att slå på.» »De går och passar för att försöka sätta fast personalen.» Narkomaner hjälper sällan till med städning och liknande avdelningsarbete och de är svåra att sysselsätta med s. k. terapiarbete. Det sades att de ibland uppmanar andra patienter att inte hjälpa till på avdelningen. »Personalen har betalt för det.» Narkomanerna ligger mycket på sina sängar. De pratar och kedjeröker i rökrummet. »De pratar mest om knark.» De sitter så länge de kan i telefonhytten. Mest ter de sig inaktiva, även om några gärna spelar bordtennis.

440 I andra avseenden ter sig narkomaner som synnerligen aktiva. »De ligger på sängen och trycker på knappen - det är ett bra exempel på deras aktivitet», sa en skötare. Narkomanernas mest intensiva aktivitet skulle enligt honom gälla krav av olika slag. Detta sades på alla avdelningar. »De ligger ständigt på med olika krav.» Kraven kan gälla samtal med läkare, kurator eller med annan person, bad på icke badtid, nya kläder, extra mattilldelning, saft, kaffe, tillgång till klädvårdsrummet, sällskap till kiosken osv. Samtidigt med sådana krav skall narkomanerna ibland påstå att personalen har betalt för att göra det som patienterna önskar. »Om det inte får som de vill, får de lätt affektutbrott.» »Personalen blir kallad bondtjuv eller något liknande.» Hotelser påstods vara vanliga i detta sammanhang. Narkomanerna kan säga att de »skall kolla upp hemadresser». De sades hota med »märkning» och liknande. Man sa sig ofta ha avslöjat missbruk på avdelningarna. Några gånger har man hittat narkotika och ibland också injektionssprutor. Det berättades att man t. o. m. funnit att en kvinnlig patient fått narkotika medan hon legat i bälte, dvs. hon måste ha hjälpts av en kamrat. Man ansåg att narkomanerna mycket ofta börjar missbruka sedan de fått frigång. Kiosken sades vara den utan jämförelse vanligaste försäljningsplatsen. Langningstrafiken tros vara intensiv. En avgörande svårighet är, sa man, svårigheten att bedöma om en patient är påverkad eller inte. Med hjälp av laboratorieanalys kan man f. n. inte inom rimlig tid få sina misstankar prövade. Detta sades öka känslan av osäkerhet i förhållandet till narkomanerna. Man trodde att det smugglas mycket in till avdelningarna och upplevde det som ett stort problem. Oftast rör det sig emellertid om misstankar där ingenting kan bevisas. Man var osäker på hur ofta smuggling förekommer. En mycket svårkontrollerad väg ansågs vara besöken. Besöksförbud för beSOU 1969: 53

kanta och anhöriga till narkomaner sågs av många som någonting praktiskt svårgenomförbart. Förekomsten av besöksförbud varierar mycket från avdelning till avdelning. Patienter som har frigång antogs delta i smugglingen. Man trodde att det fanns en press på frigångspatienterna från de narkomaner som inte har frigång. Det sades att en patient bett att få sin frigång indragen sedan han utsatts för en sådan press. Narkotikapåverkade patienter sades vara svårhanterade. Man tvingas ofta lägga dem i bälte. De blir inte sällan aggressiva. De kan slå sönder föremål och någon gång komma i slagsmål med personalen. Våldshandlingar mot personalen ansågs inte vara något vanligt förekommande, men det sades förekomma. En kvinnlig patient anses t. ex. allmänt som farlig. Hon har flera gånger varit i slagsmål med personal och vid ett tillfälle hotat med kniv.

Intervju med en skötare som enligt avdelningens läkare haft en påfallande god kontakt med narkomaner Narkomaner har ofta svårt att umgås med andra. De söker sig till varandra och är tillsammans solidariska utåt. Mot andra kan de vara direkt oförskämda. De är misstänksamma, missförstår lätt och kommer lätt i affekt. De tycks vara rädda att man ska se ned på dem. De är ibland hånfulla och hotfulla, pikar och försöker såra. Men de tycks göra det speciellt när de känner sig hotade och rädda. Det är på samma sätt med kraven. De ställer fler krav, ibland klart demonstrativt, till dem bland personalen som är mer avogt inställda till dem. Ibland är det som om de ber om att få tillrättavisningar. När man har en bättre kontakt med dem ställer de mindre krav och är mindre oppositionella. Men de är känsliga för ens reaktioner. De kan ta åt sig för smågester och då försöka såra en och säga att man ska dra åt helvete. Känner de sig åsidosatta kan de ligga kvar i sängen längre än vanligt. De är mer håglösa än SOU 1969: 53

andra patienter och de är mer negativa till sysselsättning. De säger sig ofta uppleva att de står på botten. Uttrycker missnöje med sig själva. Benägenheten att ställa krav tycks typisk. De kräver rättigheter. De struntar i avdelningens normer. »Svensson är botten.» När de uppfattar ett positivt intresse från någon, försöker de ofta visa sig tacksamma på olika sätt, men ofta på ett något klumpigt sätt. De tycks ha svårt att uttrycka sig.

Två icke narkotikamissbrukande beskrivning av narkomaner

patienters

Patient 1. (Intagen p. g. a. akut psykos. Nu symtomfri.) Knarkare flyter över på något sätt. De har en tuffare attityd och en mer skrytsam attityd. Vid kiosken är knarkarna en dominerande grupp. De är flamsiga och högljudda. De talar mycket öppet och ganska utspelande om knark. De talar ibland om att fixa tabletter. Vid kiosken händer det att knarkare visar nålar för varandra eller att de lämnar över nålar, tabletter eller något annat till kamrater och säger att de är rädda för att man ska börja muddra på avdelningen. Det knarkas inte vid kiosken, utan på andra platser på sjukhusområdet. Sommartid blir skogsbackar ofta knarkartillhåll. Sommaren 1968 var tennisbanan en plats där det knarkades. Man för inte gärna vidare det man vet om sådana här förhållanden - det finns en patientmoral. Patient 2. (Kronisk alkoholist.) Knarkare är en grupp som märks på avdelningen, speciellt när de är påtända. Då är det bara de som finns. De ser ned på andra patienter. Driver ofta med förvirrade patienter. Kallar dem kryssprickar. Riktigt sjuka kommer i skymundan. Personalen tappar nu oftare masken än förr. De hade tid att sitta och tala med oss patienter förr. Stämningen på avdelningen gör en nu ofta aggressiv mot personalen. Patienter och personal har alltmer blivit två läger. Utomhus knarkas det mycket. På somrarna knarkar man i skogsområdena. Man stöter ibland på sådant när man är ute och går. Det knarkas också inomhus, bl. a. i kulverten. Längs kulverten finns en mängd smårum. De är visserligen låsta numera, men det är lätt att ta sig in i dem med en enkel dyrk. 441

15.10.4 Intervjuer från en kvinnlig avdelning Det kan finnas anledning att konkretisera beskrivningen av de låsta intagningsavdelningarna med sammanfattningar från en av dessa avdelningar. Även om likheterna mellan intagningsavdelningarnas sätt att fungera i många avseenden ter sig påfallande, finns det skillnader som ger varje avdelning en viss särprägel. Exempel på sådana skillnader ges på olika ställen i rapporten. Den avdelning, på vilken följande intervjuer är gjorda, kännetecknas kanske främst av den s. k. 3-veckorsregeIn angående frigång. Som framgått av bl. a. överläkarintervjuerna varierar normerna kring frigången från avdelning till avdelning. Den aktuella avdelningen har kvinnliga patienter och kvinnlig vårdpersonal. Intervju med

avdelningsläkaren

Grundprinciperna för vården är minst 3 veckors drogfrihet, uppnående av hyggliga laboratorievärden samt om möjligt en förbättrad bostads- och arbetssituation vid utskrivningen. Patienten informeras vid intagningen om att hon måste stanna på sjukhuset minst 3 veckor (om hon är frivilligt intagen kan hon naturligtvis begära utskrivning) och att hon under denna tid inte kan få frigång och inte kan få ta emot annat än av överläkaren godkända besök. Efter 3 veckor kan hon skrivas ut om detta anses lämpligt eller få permission eller en mer eller mindre begränsad frigång. (Under en intervju motiverade avdelningens överläkare 3-veckorsregeln med att den gav kliniken rimliga möjligheter att kunna göra en hygglig bedömning av patienternas hälsotillstånd. Man hinner t. ex. få svar från laboratoriet. Med regeln skulle man också komma förbi »det omedelbara suget» som narkomanerna skulle uppleva under de första 2 veckorna av vårdtiden. En fast bestämmelse som denna skulle också kunna skapa en visshet hos patienterna som kan minska deras oro. Spänningen anses bli mindre både för patienter, personal

och läkare. Förhållandena på avdelningen anses ha blivit klart lugnare sedan regeln infördes hösten 1968.) Den största rastlösheten och irritabiliteten visar narkomanerna under abstinenstiden de första dagarna efter intagningen. De tigger då ofta medicin, vilket avdelningsläkaren brukar bemöta med att säga att det är de som är ansvariga för vården som ordinerar. Man strävar efter att nå en total medicinfrihet efter abstinensfasen. Avdelningsläkaren hinner inte ha regelbundna samtal med patienterna. Som regel hinner han inte mer än intagningsoch utskrivningssamtal och tvingas ofta säga nej när patienter ber om samtal. Psykologen kommer till avdelningen ungefär en gång per vecka och brukar då tala med någon eller några narkomaner. Det är ronder, rondgenomgång och skrivbordsarbete som tar läkarens mesta tid. Journalerna måste göras korta. De blir arbetsjournaler och inte »akademiska journaler». Sysselsättningsmöjligheter för narkomanerna saknas till stor del. Handarbete sysselsätter några, men de flesta saknar sysselsättning. Man kan inte ta med de patienter som inte har frigång till gymnastiksalen och andra lokaler utanför avdelningen. Avvikningsrisken är för stor.

Intervju med vårdpersonal Tillgänglig personal samlad. Fem av de närvarande yttrade sig flera gånger. Några större åsiktsskillnader framfördes inte. Antalet narkomaner på avdelningen är ofta stort. Sju intravenösa missbrukare vårdades intervjudagen. Det ansågs vara ett mindre antal än genomsnittligt. En genomsnittlig siffra ligger omkring tio. Som mest ungefär femton. Det ansågs att narkomaner bildar »en sammansvetsad enhet» på avdelningen. Deras beteende är på många sätt likformigt och till en del beroende av vem som är ledargestalt. Gruppens tryck på medlemmarna ansågs vara betydande. Det har hänt SOU 1969: 53

att en narkoman som började hjälpa till att dammsuga avdelningen blev tillrättavisad av sina kamrater. Hon blev beskylld för att försöka ställa sig in och slutade efter det att hjälpa till med avdelningens städning. Högst status i gruppen har som regel de som knarkat längst tid och de som umgåtts med »kungarna» i »knarkvärlden». De med lägst status utnyttjas ofta av sina kamrater. Märkbara konflikter inom narkomangruppen förekommer. Patienter som inte är narkomaner och speciellt unga schizofrena patienter blir lätt utstötta på avdelningen. »De som inte tagit en sil hånas.» Vissa narkomaner kan visserligen vara hjälpsamma mot andra patienter, men vanligare är att dessa blir »utträngda». Avdelningsatmosfären påverkar icke-narkomanerna också på andra sätt. De drabbas av en mängd restriktioner som man infört p. g. a. narkomanemas närvaro. Om den restriktiva hållningen som gäller narkomaner inte gällt alla patienter »skulle en avundsjuka sprida sig». Narkomanemas ständiga krav gör att man måste neka konsekvent. Något som kännetecknar narkomaner på sjukhuset är, ansågs det, att de är »krävande, kverulerande och överlägsna». De vill att man ska gå till kiosken och handla åt dem, de vill att man ska skaffa gam, att man ska ge dem kaffe på icke kaffetid osv. »Var och en skulle behöva en egen springflicka.» »När man säger nej blir man kallad för allt mellan himmel och jord.» Men det verkar som om »de ibland kräver ett nej». »Säger man ja, stegrar de kraven tills man måste säga nej.» Under besökstiderna kontrollerar vårdpersonalen vad besökande till narkomaner har med sig. Man har flera gånger avslöjat smugglingsförsök. Man har hittat knark i blommor, frakt osv. över huvud taget har övervakningsuppgifterna blivit mer pressande än förr. Nu rör det sig om patienter som försöker alla sätt att avvika. De skruvar loss fönster. De lämnar falska namnuppgifter till ny personal. De försöker att slå sig ut när ytterdörren öppnas. SOU 1969: 53

De hotar också med våld och tillgriper ibland våld. Man intar en restriktiv hållning gentemot narkomanerna. »Man vet hur det går med lösa tyglar. En fast hand behövs.» Frågor om restriktivt beteende har lett till konflikter med vikarier, mentalelever och vissa vikarierande läkare. »De ser ljusblått man tyckte själv så tidigare.» »Vi har haft hårda duster och livliga diskussioner.» Olika synsätt har t. ex. medfört att patienter som av personalen fått ett nej på en fråga om promenad, gått till läkaren och fått ett ja. Vårdpersonalen har då känt sig saboterad genom en sådan inkonsekvens. Narkomaner ansågs vara mycket svåra att sysselsätta. De har ingen uthållighet. De bäddar ogärna och hjälper sällan till med städning. Några syr kläder åt sig själva, men de flesta är sysslolösa. Man försökte en gång jazzbalett på avdelningen, men de var för blyga för varandra och det gick inte att fortsätta. Narkomanemas spontana aktivitet är utan större variationer. De kedjeröker. De lyssnar på grammofon. De pratar om knark. De sminkar sig. Några byter kläder flera gånger om dagen. De ligger mycket på sängen. De talar gärna i telefon. 3-veckorsregeln anses som något mycket positivt. Det är lugnare på avdelningen nu. Patienterna finner sig över förväntan. De visar inte någon ökad irritabilitet. Avdelningen anses vara alldeles för stor. Man ser inte patienterna. Den är dessutom lyhörd. Skrik från rummen hörs mer än på de gamla avdelningarna. Blandningen av patienter gör att man inte hinner med nyinsjuknade. Patienterna far illa. Intervjuer med två av avdelningens narkomaner A. Ca 25-årig patient som varit på avdelningen I112 vecka och aldrig tidigare vårdats på Beckomberga sjukhus Tycker att det är »som att sitta inne». Känner sig helt inlåst. »Det finns inte ett kryphål.» Första upplevelsen var en mängd för-

bud och att ingen ville prata med en. »Inte ett vänligt ord.» »T. o. m. på kriminalen brydde de sig om mig, men inte här.» »Det är en mängd småaktiga saker men ingenting om människan bakom.» »På fängelset måste man skrika och gapa för att de skulle bry sig om en. Här hjälper inte det.» »Här får man ta en sköterska i taget och göra sig till vän. Det enda som hjälper är att man tittar upp till dom och låtsas att de är värdefulla personer.» Man måste ljuga. Man måste vara underkuvad. Det är så många andra narkomaner här. Det blir splittrat. Patienterna håller inte ihop. Man får inte kontakt med någon. Ena stunden är man vän, andra stunden är man ovän. Både här och utanför sjukhuset är det stridigheter. Det finns ingen gemenskap bland narkomaner. Alla knäcker varandra. Man lurar varandra och stjäl från varandra. Man pratar mest om knark och om att allt är ruttet. Man pratar om vilka man känner och om var man varit, om vilka som sitter inne osv. »Man måste ju prata om det man sysslar med dygn ut och dygn in.» Vissa patienter är verkligt elaka mot personalen. Det är ibland som två läger. Vet inte om personalen tycker det - de tar ingen notis om en. På morgnarna försöker man sova så länge som möjligt, men det är ju lögn. Till klockan 9 är man sysselsatt, men efter frukost vet man inte vad man ska göra. Det är bråk hela tiden. Det börjar i matrummet och fortsätter i rökrummet. Man bråkar om småsaker. Det är mest mellan knarkare som det är bråk. Efter klockan 9 finns det inte mycket att göra. Telefonhytten är stängd. Inget händer. Man går och lägger sig, men blir rastlös, nästan hysterisk. Här tvingar de en inte att sysselsätta sig. De väntar kanske att jag ska fråga. Skulle vilja att de föreslog, så att man plötsligt satt och sydde en duk. Försöker sova efter lunchen. Sedan börjar de stora bråken. Det är nästan aldrig någon som pratar med en. Man ska ha mat och bad, vara uppe på morgnarna och passa vissa tider.

444 Något annat pratas det inte om. Allt är bara för att man ska uppehålla livet. En del sköterskor är som kungar, men andra kan man bli vän med. Men också de kan säga så elaka saker. De kan bli irriterade om man tar en potatis för mycket. Det är så löjliga saker, men man tar illa vid sig. Det är ingen som förebrår en för att man knarkar - om det bara varit det. Har haft ett samtal med överläkaren. Aldrig talat i enrum med avdelningsläkaren. Önskningar om sjukhuset skulle ändras: På Lovisa hade alla sin egen barnsköterska. Skulle vilja ha det så här också. Var och en skulle ha en sköterska som var ens egen. Personalen skulle vara bland patienterna. Nu sitter de t. ex. aldrig i rökrummet. Skulle vilja ha mer vänlighet, också när patienten är ovänlig. Skulle vilja ha sysselsättning, men vet inte vad. Skulle vilja ha en ren narkomanavdelning - det är inte rätt att blanda ihop oss med andra patienter. Skulle vilja att man ägnade sig mer åt framtiden. »Jag har sagt så mycket elakt, men det är helt enkelt så. Jag uppfattar det i alla fall så.»

B. Ca 25-årig patient som varit på avdelningen 7 veckor och som under de senaste 4 åren vårdats 7 gånger på sjukhuset Sitter mest i »gaskammaren» om dagarna. Försöker också att sova mellan måltiderna »för att slippa se eländet». Med andra patienter blir det mest prat om knark: »har du sett den, vet du att den har åkt f a s t . . . och så en och annan dum upplevelse». Missbrukare umgås mest med varandra. De påfrestande sållas ut. Patienter som inte sitter här för knark har det svårt. De får höra så mycket om intjack och liknande. De svårast sjuka blir man irriterad på. Man orkar inte tycka synd om dom längre. Med personalen talar man om ordningen, »försöker lista ut hur läget är». »Frågar varför den och den har förmåner.» Man kan också tala om alldagliga saker, men aldrig om egna problem. SOU 1969: 53

Det är svårt att ha så lite att göra, särskilt under helgerna. Försöker sticka en del. 15.10.5 Intervjuer med två narkomaner från andra avdelningar Intervju med ca 35-årig narkoman Fjärde vårdtillfället. Frivilligt intagen. Säger att avdelningen är en fruktansvärd miljö. Det som upplevs som fruktansvärt är »den grava blandningen av patienter», sysslolösheten och bristen på förtroende för patienterna - »all integritet sopas bort och det väcker opposition». Försöker sova så mycket som möjligt och »läsa i den mån man har nerver». »Det är bara att titta i taket och döda så mycket tid som möjligt.» Går ofta till rökrummet. Tycker att det bara blir ytliga samtal där, »vardagskommentarer». Det är en dålig kontakt mellan patienterna på avdelningen. Kontakten mellan patienter och personal är ändå sämre. Bland personalgrupperna har man mest kontakt med skötare, sjuksköterskor och sjuksköterskeelever. Läkarna ser man mer sällan. Personalen söker inte kontakt för att prata - »det kan man inte begära, de har för mycket att göra». De sitter aldrig i rökrummet med patienterna. Har aldrig sett att någon bland personalen varit ovänlig mot patienterna. Aldrig hårda ord. Inte heller vänlighet, utan likgiltighet. Önskningar: Mer förtroende, mer kontakt, mer sysselsättning, mindre av svårt sjuka patienter på avdelningen, men inte rena narkomanavdelningar. Intervju med 17-årig narkoman Intagen på vårdintyg. Flera tidigare vårdtillfällen. Säger att han kommit till sjukhuset för att vila upp sig ett tag. Var här 2V« månad förra gången. Började knarka igen samma dag som han skrevs ut. »Det gör nog de flesta.» Om vården: »Helt värdelös». Det är tråkigt och sterilt på avdelningen. Finns inget att göra. Det enda man kan göra är SOU 1969: 53

att gå fram och tillbaka, äta och sova. Man blir mer tjacksugen av långtråkigheten och i brist på sysselsättning blir det bara tjacksnack. Arbetsterapin värdelös. Kan inte tänka sig att knyta en rya. Tycker att medicineringen är dålig. Skulle vilja ha ett annat och bättre slötjack. Tycker att man får för lite mat och för dålig mat. Vill ha mer promenader. Får inte följa med just nu sedan han avvikit. Tycker sig inte vara dåligt behandlad av vårdpersonalen. Önskningar: Mer frihet. Mer jobb och jobb där man kan tjäna pengar. Mer omväxling. »Det måste hända något.»

15.11 Kronikeravdelningarna

De patienter som betecknas som kroniker har ofta mycket långa vårdtider och en relativt hög medelålder. Vårdpersonalen har som regel hunnit att lära känna dem tämligen väl och relationerna mellan skötare och patienter är ofta mer personliga än på de låsta intagningsavdelningarna. Många skötare påstår att de av denna anledning föredrar arbete på kronikeravdelningar framför arbete på låsta intagningsavdelningar. För läkarna är situationen annorlunda. Arbete med kronikeravdelningar uppfattas som regel som mindre stimulerande och mindre kvalificerat. Läkare som sköter kronikeravdelningar är också alltid tilldelade flera avdelningar, vilket kan bidra till att göra kontakten med de enskilda avdelningarna relativt sparsam. Detta påverkar troligen avdelningamas sätt att fungera. Jämför Personaldelegationens betänkande SOU 1963: 24 sid. 35-36 där man säger att kronikeravdelningar lätt får lägre status än akutavdelningar och att detta kan bidra till att skapa en resignerad atmosfär på kronikeravdelningarna. Den aktivitet på avdelningarna som syftar till att göra patientens situation mindre passiviserande varierar från avdelning till avdelning. Vissa avdelningar kan sägas vara präglade av resignation. Andra är mer ambitiösa. Utformningen av personalens relationer till patienterna varierar bl. a. därför

något mellan olika avdelningar. Den varierar också på grund av att det finns en viss differentiering av patienterna. Vissa avdelningar har svårt störda patienter och andra avdelningar något rörligare patienter. När narkomaner placeras på kronikeravdelningar kan, av intervjuerna att döma, olika avdelningar påverkas på olika sätt. En orsak till detta kan vara att relationen mellan personal och patienter redan tidigare varit utformad på olika sätt. På en avdelning ansåg man att narkomanerna störde de existerande relationerna mellan vårdpersonal och patienter. På en annan avdelning uppfattade vårdpersonalen tydligen narkomanerna som ett tillskott av intressanta patienter. Det bör observeras att följande intervjuer är gjorda på olika avdelningar.

15.11.1 Intervju med läkare Kliniken har sedan våren 1967 haft sina kriminalpatienter, av vilka flera varit narkomaner, på en av de låsta kronikeravdelningarna. I mycket begränsad utsträckning har också två andra låsta kronikeravdelningar använts. Den avdelning som används mest har en relativt ambitiös personalgrupp. En del skötare har en klart positiv inställning till narkomanerna, medan andra är mer skeptiska, några utpräglat moraliserande. Dessa attitydskillnader kan vara orsak till konflikter i personalgruppen. Konflikter förekommer uppenbarligen, men man vet inte mycket om dem. De bevaras inom gruppen. När de kommer fram, kommer de fram sent. Vårdpersonalens rutin domineras av arbetet med åldringar. Många tycker att det är tråkigt arbete och upplever tillskottet av unga patienter som en stimulans. Det som tycks väcka intresse angående narkomaner är dessa patienters bakgrund och erfarenheter. Det rör sig ofta om välbegåvade patienter med god förmåga att verbalisera. Avdelningens narkomaner är av domstol dömda till vård. Man kan särskilja två 446

grupper: dels mindre grava missbrukare med en förmodad gynnsam prognos och dels betydligt svårare missbrukare, patienter som ofta haft psykostillstånd. »Jag försöker att få dem ur sjukhussituationen så fort som möjligt.» »De är inte betjänta av vården.» Försöker starta utan förutfattade föreställningar om patienten. Ger som regel frigång redan efter en vecka, men ställer då villkor. Patienten måste hålla sig på sjukhusområdet, måste passa tider etc. Uppträder patienten påverkad, avviker från sjukhuset eller något liknande dras frigången in. Friheterna doseras ut successivt. Om möjligt förmedlas kontakter med arbetsvärden, skolor och liknande. Patienterna ska helst ha bostad och sysselsättning ordnad vid utskrivningen. Detta kan emellertid inte göras till ett absolut krav eftersom ett sådant krav är orealistiskt. När patienterna kommer till sjukhuset har de oftast suttit en längre tid i häkte och således som regel varit utan narkotika under lång tid. Eftersom sjukhusvistelsen i den situationen knappast har någon terapeutisk effekt i sin nuvarande utformning kan vården ofta tyckas få en något egenartad målsättning: att skriva ut patienten. För patienten gäller det att han en tid på två eller tre månader ska kunna visa att han klarar de givna friheterna. Därefter kan han bli utskriven. Vissa patienter klarar inte ett sådant program. De avviker från sjukhuset, börjar missbruka på sjukhusområdet osv. Deras frigång måste dras in. Men eftersom meningsfull aktivitet saknas på avdelningen kan man inte gärna ha dem inlåsta under långa tider. Det uppstår en cirkel av inlåsthet, frigång, avvikning och inlåsthet. Även dessa patienter brukar utskrivningsnämnden så småningom skriva ut. Man anser att det är bättre att de kommer i samma situation som vanliga patienter. Kriminalpatientsituationen låser dem vid sjukhuset på ett olyckligt och hospitaliserande sätt. Den tvångssituation som sjukhusvistelsen innebär kan kanske ge vissa patienter m o tiv att söka arbete, börja arbeta osv. SOU 1969: 53

»Tvångsmomentet kan ge dem en spark i rätt riktning.» Men ibland upplever man ett skenspel. F ö r att få sjukhusvistelsen mer meningsfull skulle det behövas en annan avdelningsstruktur. Det skulle krävas att man kunde ge patienterna möjligheter till ett mer normalt liv. Bl. a. skulle det krävas vettigare sysselsättningsmöjligheter. Några regelbundna och terapeutiskt inriktade samtal går för närvarande inte att genomföra. Arbetsbelastningen är för stor. Dessutom skulle terapisamtal innebära stora svårigheter eftersom läkaren fyller betydande disciplinära funktioner.

15.11.2 Intervju med vårdpersonal Tre intervjutillfällen. Tre till fem skötare samlade varje gång. Narkomanerna kommer som regel ekonomiskt utblottade till avdelningen. Eftersom de ofta röker intensivt börjar de också att tigga cigarretter och tigga pengar. De äldre kroniska patienterna klagar på tiggandet, men de kan inte säga nej. »De plockas utan hänsyn.» Narkomanerna klagar ofta över att de på denna avdelning tvingas att vistas bland så många kroniker. Inte sällan sysselsätter de sig med att driva med de äldre patienterna. »De plockar gärna ut någon som det är roligt att reta.» För övrigt vägrar de att ha någon kontakt med kronikerpatienterna. Däremot söker de ofta på ett intensivt sätt en kontakt med personalen. Narkomanerna är oftast kontaktsökande på ett mycket krävande sätt. »De kräver samtal, de kräver att man ska följa dem u t . . . » osv. Mängden av krav och vad som uppfattas som narkomanernas försök att spela ut skötare mot varandra har, säger man, framtvingat fastare regler och fler restriktioner. Åsikterna om restriktionerna varierade uppenbarligen bland personalen på avdelningen. Några ansåg att man var mer avvisande än man borde vara. Några påpekade att den narkoman som för tillfället SOU 1969: 53

vårdades på avdelningen fungerade bra under tider då man ägnade sig åt honom. En annan sa att det kändes »hemskt att misstro dem jämt». Andra betonade mer patientemas försök att finna fördelar framför andra patienter och vikten av restriktioner. (Vårdpersonalen kan i dessa frågor komma fram till motstridiga krav: å den ena sidan kravet på ökad kontakt och å den andra sidan kravet på ökad distans. Konfliktriskerna är uppenbara och manifesta konflikter med detta innehåll har, sägs det, också förekommit på avdelningen.) Ett viktigt problem anses vara att sysselsättningsmöjligheterna är så få. Patienterna saknar ofta pengar till material från arbetsterapin. De reagerar också ofta mot denna form av terapi. De tycker att uppgifterna är strunt, att det inte finns något utrymme för fantasin. Man anser att narkomanerna drar ned patientmoralen på avdelningen. Svåraktiverade patienter blir mer svåraktiverade. De som länge stått på gränsen till arbetsvägran blir lätt påverkade av den arbetsovilja som anses som karakteristisk för narkomaner och börjar definitivt att vägra delta i någon sysselsättning. »När man byggt upp en bra verksamhet på avdelningen får man ofta se den brytas ned av narkomaner och sociopater.» Narkomanerna tar tid från övriga patienter. Man tvingas till fler övervakande uppgifter. Man tvingas att inskränka andra patienters friheter då narkomaner vistas på avdelningen, t. ex. möjligheten att vistas fritt i köket. På grund av händelsefattigdomen på avdelningen blir utepromenader någonting som narkomanerna uppfattar som särskilt viktigt. Man går dagligen ut med patienter i grupp, men narkomaner vägrar oftast, speciellt under den första tiden, att gå med i vad de kallar »fårskocken». De begär ofta att någon av skötarna ska följa dem ut på andra tider. Således ett av de krav på särbehandling som narkomanerna ofta har.

15.11.3 Intervju med två manliga narkomaner Intervju med en ca 20-årig kriminal patient Vårdad ca två månader på kronikeravdelning. Nu utskriven. Kom till sjukhuset från fängelse, från dess psyk. avdelning. Upplevde intagningen på Beckomberga som en chock. Togs direkt in på en kronikeravdelning med huvudsakligen åldringar. Flera rullstolsfall. Några dödsfall. Såg första dagen en patient som satt och gjorde avföring på golvet. »En patient gick bara omkring och skrattade.» »Några kom och krafsade på mig.» Var första tiden den enda unga och klara patienten. Första två veckorna ingen frigång. Ordinär dag denna första tid (»varje dag kändes som år»): Efter väckningen skulle man stiga upp, tvätta sig och bädda. Om man hann kunde man sedan ta en rök före maten. Om man inte steg upp som man skulle »blev de krokiga». Om man struntade envist »kom likgiltigheten in och då sket de i en». Måltiderna var någonting hemskt i början (någon gubbe stoppade t. ex. in mat i örat), men man vande sig snart. Efter frukosten kände man en stor tomhet. Det var den svåraste tiden på dagen. Man hade ingenting att göra mer än att t. ex. stå och titta ut genom fönstret. Personalen städade under tiden. Vid 11-tiden kunde man gå ut på gården med gubbarna. Efter lunchen också tomhet, men man kunde då tala med personalen och spela pingis. Men man var mest sysslolös. Klinkade på pianot ibland. Efter middagen TV. Fick sitta uppe länge. Fick sedan frigång och fick gå på arbetsterapin. Några jämnåriga knarkare kom också till avdelningen, och det var den återstående tiden 3-4 yngre på avdelningen. Det var med medpatienter som man hade den största kontakten. Personalen sökte inte någon kontakt med patienterna. »Det borde inte vara så. Man skulle behöva kontakt, resonemang, samtal.» Man kom inte in i ett sammanhang. Det blev »den egna metafysiken» och knarksnack. Knarksnack: det är

mest om kamrater och om vad man gjort - har du varit med henne? har du varit där? osv. Man berättar om sådant man sysslat med när man varit påtänd. På rastgården hade man kontakt genom staketet med flickorna från avd. 5b. Vid grinden i staketet stod en av personalen för att hindra patienterna att gå genom grinden. Tycker att man hindrade kontakt mellan könen för yngre patienter, medan man uppmuntrade sådan kontakt mellan äldre. Tycker att den restriktionen ökade kontaktbegäret. Det fanns patienter som rymde med brudar. Man klättrade över staketet osv. Strövade omkring på området under frigången. Var också på fiket. Man dras dit och blir lätt sittande där. Man orkar inte ta sig därifrån. Under frigångstiden umgås narkomaner mest med narkomaner, dels därför att man kände varandra sedan tidigare, dels därför att man har gemensamma intressen. Gick under större delen av vårdtiden på arbetsterapin. Var där mellan kl. 9 och 15. Paus för lunch. Höll på med keramik. Tycker att det var den enda formen av aktivitet som gav något. Halvfabrikaten däremot var meningslösa - inget skapande. Tycker att det fanns både positiva och negativa sidor hos arbetsterapin. Drejning var det enda sättet man hade för att komma ifrån de personliga problemen, och man fick en känsla av att man kördes dit från avdelningen därför att de inte kunde klara av problemen där. Man fick inte många tillfällen till att tala med läkare. De har alltför många patienter och därför alltför lite tid. Fick mycket få samtal utöver intagnings- och utskrivningssamtalet. Bad själv om dessa extra samtal. Läkaren upplyste om att han hade mycket dåligt om tid. Tyckte inte att samtalen gav någonting. Bad därför sedan inte om fler samtal. Bortsett från dessa få samtal bara flyktiga möten med läkaren under ronderna. Han frågade: »hur är det i dag då», och »jag frågade om frigång och liknande». Sjuksköterskan hade man inte mycket SOU 1969: 53

kontakt med. Hon sitter mest på expeditionen där hon skriver och delar ut medicin. Vårdpersonalen var den grupp som man hade mest kontakt med. Den bestod dels av äldre ordinarie som tycktes ha resignerat och dels av mycket unga vikarier. Det var med de yngre som man hade den största kontakten. »Men de brydde sig inte om en som patient. De spelade krocket och pingis med en. Med de kunde naturligtvis inte hjälpa en att lösa några problem. De hade små vyer.» Man upplevde de flesta av vårdarna som inskränkta. De hade inte mycket av intressen. De talade mest om allsvenskan och liknande. Tycker inte att vårdarna visade patienterna någon äkta medmänsklighet. De hade resignerat och börjat se på patienterna som föremål. De tycktes se ned på patienterna, behandlade dom som barn eller med ovänlig kyla. De kunde skälla på gubbar som inte förstod vad som hände omkring dom. Mot narkomanerna var de mindre ovänliga. Det var gubbarna som var deras tyngsta arbete. De måste t. ex. ofta byta kläder på dom. Några hade en moraliserande attityd till narkomanerna. Men mest gick de säkert efter person och inte efter grupp. Det var inte många regler eller krav som de ställde på narkomanerna. Man mötte mest likgiltighet. De hjälpte inte patienter som hade problem. En patient t. ex. grävde ned sig i att hans flicka dött. De hjälpte honom inte, men de beklagade honom. De klarar inte att ta del i patienternas problem. Man upplevde en stor klyfta mellan patienter och personal. Tycker att det är icke-vården som gör att man inte förändras. Man måste vara stark för att orka ta sig ur sjukhuset. De som är svaga »placeras» där. De börjar att åka jo-jo ut och in. Tycker att sjukhuset bara tittar bakåt. Det talas bara om vad man gjort. Bara under de sista dagarna på sjukhuset upplevde man att det planerades för framtiden. Först då tänktes det framåt. Intervju med en ca 20-årig narkoman Intagen mot sin vilja. Tycker att han ändrat inställning till knarket här. Känner sig bättre SOU 1969: 53 29—914398

än vid intagningen. Ensam narkoman på avdelningen. Tycker att det är bra att inte vara bland andra knarkare, men känner sig plågad av att vara bland gamla. Vill vara bland andra unga. Tycker att sjukhuset är en »inrättning». Det är opersonligt och känslokallt. Tycker att vårdarna är som väktare. »Det är bara den inkörda stilen. Dom håller sig bara till regler.» »Dom kör i samma mönster hela tiden.» »Man blir bara avsnäst om man klagar.» Man blir nertråkad på avdelningen. Skulle önska: mindre och mer intim avdelning. Man skulle ha något att syssla med - pingis, grammofon och annat.

15.12 De öppna

intagningsavdelningarna

Avdelningarna, två manliga och två kvinnliga, har vardera 28 sängar. Där vårdas huvudsakligen patienter med neurotiska insufficienser, lättare symtomfattiga psykoser och lättare beteenderubbningar av annat slag. Enstaka välmotiverade narkomaner hör hit. Avdelningarna är olåsta och för de flesta av de patienter som vårdas här saknar sjukhuset kvarhållningsrätt. Vårdpersonalen har därför och på grund av urvalet av patienter relativt lite av övervaknings- och ingripandeuppgifter. Detta påverkar naturligtvis relationerna mellan vårdpersonal och patienter. Det ökar förutsättningarna för att kontakterna ska kunna bli terapeutiskt värdefulla. Följande intervjuer är hämtade från en manlig avdelning.

15.12.1 Intervju med läkare Under intervjudagen vårdades fler narkomaner än vanligt: fyra stycken. Det totala antalet narkomaner som vårdats på avdelningen är emellertid relativt litet och erfarenheterna blygsamma. Avdelningens narkomaner är en mycket selekterad grupp. De som ges möjligheten att komma hit är i första hand sådana välmotiverade patienter som anses kunna tillgodogöra sig det som avdelningen kan er449

bjuda. Ibland vidgas indikationerna, speciellt under tider då den låsta intagningsavdelningen har en svår platssituation. De flesta patienterna på avdelningen vårdas utan kvarhållningsrätt. Det gäller också narkomanerna. Vården har givits en relativt hög målsättning. Man räknar med att åtminstone en del av patienterna ska kunna sluta missbruka och kunna börja att fungera hyggligt utanför sjukhuset. Trots urvalet av narkomaner med s. k. god prognos är resultatet oftast tveksamt. Några patienter har emellertid lyckats att återanpassa sig hyggligt i samhället. De har inte återfallit i missbruk och står i en tämligen regelbunden kontakt med sjukhuset. Narkomanerna på avdelningen ägnas av alla personalgrupper större uppmärksamhet och längre tid än genomsnittspatienten. Det beror inte på en medveten prioritering av narkomaner, utan på att dessa patienter uppfattas som intressanta, detta säkerligen en följd av selektionen. Avdelningens läkare försöker att odla en tolerant hållning till patienterna. Det ställs inga villkor för vistelsen på avdelningen. Ibland händer det att några skötare säger sig anse att behandlingen av narkomanerna är för liberal. De saknar konsekvens i läkarens beteende. Alkoholister som uppträder berusade på avdelningen brukar nästan undantagslöst flyttas till den låsta intagningsavdelningen. Som inkonsekvent upplevdes därför att en narkoman som nyligen uppträdde ordentligt påverkad på avdelningen inte flyttades. Är principiellt ej mer återhållsam med ångestdämpande medel än inför andra patientgrupper. Ger också ofta barbiturater som sömnmedel. Har inget intryck av att denna selekterade narkomangrupp tigger mer tabletter än andra patienter. Avdelningen har en förhållandevis stor personaltäthet och arbetsuppgifterna har klart formulerade terapeutiska inslag. Man har alltmer börjat gå in för att försöka ge vissa skötare som specialuppgift att ta sig an en eller några få bestämda patienter,

oftast narkomaner. En del skötare fortsätter med dessa uppgifter under sin fritid. Handlar kläder med patienten osv. En sådan fördelning av arbetsuppgifter kan innebära risker för prestigekonflikter inom skötargruppen och sådana har troligen också förekommit. Någon organiserad gruppaktivitet har man inte. Patienternas gruppbildning är spontan. Narkomanerna tycks inte ha någon tendens att isolera sig i narkomangrupper. Ofta undviker de i stället varandra. Det är ett förhållande som troligen är en följd av urvalet, eller ibland ett kriterium för urvalet. Har regelbundna stödjande samtal med patienterna och försöker samtidigt att förbättra deras sociala situation. Bostadsfrågan hör ofta till de mest svårlösta. Ibland kan patienten få bo hos sina föräldrar. Men föräldrakontakten är ofta problematisk och föräldrarnas roll i sammanhanget brukar också på andra sätt vara fundamental. Gör försök att bearbeta familjesituationen och försöker stimulera patienterna till att återknyta andra önskvärda kontakter. Försöker vidare att få dem i en meningsfull sysselsättning utanför sjukhuset: skola, arbete eller något liknande. Man försöker att få patienterna att efter utskrivningen göra regelbundna återbesök till öppna vården. Detta erbjuder som regel inga svårigheter. »Kanske har jag givit en för ljus bild av avdelningen.»

15.12.2 Intervju med sjuksköterska Tidigare arbetat på en låst intagningsavdelning. Tycker att det är en stor skillnad på de två avdelningstyperna. Möjligheterna att ta sig an patienter på en öppen avdelning är betydligt bättre. Avdelningen är mindre, patienterna är motiverade att stanna och tvångsinslagen blir relativt obetydliga. På den låsta avdelningen innebar narkomanerna ett problem på ett helt annat sätt än här. Där var gängbildning, myteritendens och starka motsättningar melllan SOU 1969: 53

personal och patienter regel. Misstänksamhet och regler odlades. Man blev förmyndare och avdelningen blev en »nej-sägaravdelning». »Där arbetade man utanför patienterna. De blev irritationsmoment.» En öppen avdelning däremot kan bli en »ja-sägaravdelning ». Kan här vara ute på avdelningen ganska mycket. Hann inte det på den låsta avdelningen eftersom expeditionsarbetet där tog så mycket tid. Hinner här vara med om att organisera avdelningsarbetet på ett annat sätt. Hinner lära känna patienterna. Man försöker här få till stånd individuella kontakter mellan personal och patienter. Någon bland personalen kan således få i uppgift att ta sig an en viss patient, ägna större delen av sina arbetsdagar åt denna patient, åka till Vällingby och handla med honom, spela tennis med honom, promenera osv. Däremot har man inte någon organiserad gruppverksamhet och inte heller någon mer organiserad vägledning för personalen, personalgrupper och liknande. Tycker inte att narkomaner skiljer sig nämnvärt från andra patienter på den här avdelningen. Narkomanerna liksom övriga patienter hjälper till med rutinarbetet på avdelningen, dammsuger, torkar disk etc. Många är också sysselsatta med arbetsterapi: väver, knyter ryor och sysslar med träarbeten.

15.12.3 Intervju med vårdpersonal Sammanfattning av intervjuer med två skötare, intervjuade var för sig. Man upplever en osäkerhet inför relationerna med narkomaner. Dessa patienter upplevs som mer problematiska än andra. De är påfallande känsliga för personalens reaktioner, känner sig lätt åsidosatta och blir lätt provocerande. Många bland vårdpersonalen tycker att de inte vet var de har narkomanerna och tycker att de behöver ha dem under uppsikt mer än andra patienter. Narkomanerna passar inte tider. »De röker där man inte får röka, de är slarvigt klädSOU 1969: 53

da» och »det hjälper inte att säga till». »De är som stora barn.» De är knappast direkt störande, men de kan väcka irritation. Arbetet på avdelningen är sådant att kontakten med patienterna lätt blir osammanhängande och ytlig. Speciellt gäller det förmiddagarna. Det är på kvällsvakterna och nattvaken som man bäst lär känna patienterna. 15.13 Möjligheterna att sysselsätta narkomaner överläkare har i intervjuer påpekat att möjligheterna att sysselsätta narkomanerna är bristfälliga. De har sett denna brist som ett viktigt hinder i vården. Frågor om sysselsättning har också ställts till vårdpersonalen. De har framhållit att det som regel är svårt att förmå narkomaner att delta i de aktiviteter som kan erbjudas. Narkomanerna sades oftast helt sakna organiserad sysselsättning. Narkomanerna å sin sida har sagt att det terapiarbete som erbjuds på avdelningarna är fantasilöst och ointressant. När det gäller hjälp med städning och liknande avdelningsarbete anser intervjuade skötare att narkomanerna hör till de utpräglat negativa. Det påstås hända att de uppmanar andra patienter att inte hjälpa till, inte sällan med argument som »vårdarna har betalt för det». För att ytterligare belysa sysselsättningsförhållandena har arbetsterapeuter och studieledaren intervjuats. 15.13.1 Arbetsterapin Intervju med personalgruppen samlad. Flertalet av de anställda närvarande. Arbetsterapin bedrivs dels i en speciell lokal (arbetsterapiavdelningen) och dels ute på de olika vårdavdelningarna. Arbetsterapiavdelningen kan ta emot upp till ca 40 patienter, men tar som regel ca 30. Det finns totalt 9 arbetsterapeuter (10 tjänster) och 4 terapibiträden på sjukhuset. Detta är, ansåg man, alltför få terapeuter för att ett tillfredsställande arbete ska kunna utföras.

För de som är ute på vårdavdelningarna innebär detta att man inte hinner delta i rondgenomgångarna annat än mycket sporadiskt, att man försitter chanser till information om patienterna, att man inte hinner lära känna patienterna, att man inte hinner ge patienterna tillräcklig tid och stimulans osv. De patienter som kommer till terapiavdelningen kommer på remiss. Man uppfattar det emellertid som ett problem att remissen som regel är alltför torftig, ger alltför lite information om patienten. Kontakten med vårdavdelningarna är också i övrigt bristfällig. Man informeras t. ex. sällan om patientens utskrivning och man måste därför ringa och fråga varför en patient uteblivit. En bristande kommunikation kan också vara kännbar då det gäller arbetet med patienter ute på vårdavdelningarna. Det kan t. ex. hända att man kallas till en avdelning och att det när man kommer dit inte finns någon på avdelningen som känner till vem som ringt och vad problemet skulle gälla. På terapiavdelningen har man ofta narkomaner. Inte sällan har man flera samtidigt. Man anser att dessa patienter innebär ett flertal karakteristiska problem. Det är patienter som ofta klagar, klagar på sjukhuset, klagar på samhället osv. De har påfallande ofta svårt att koncentrera sig på arbetet. De vill gärna gå omkring, prata med varandra, röka. Från vårdavdelningarnas sida vill man som regel att patienterna ska vistas på terapiavdelningen hela arbetsdagen. Eftersom patienterna ofta är mycket lite uthålliga kan situationen på terapiavdelningen bli spänd, patienterna irriterade. Ett annat problem som skapar irritation är patienternas stora rökbehov. Man har ansett sig tvungna att införa speciella röktider och att hålla kafferummet låst på övriga tider. Det har också varit svårt att hålla patienterna kvar på terapiavdelningen. De vill gärna gå till kiosken, gärna finna förevändningar för att kunna gå sin väg. Även om majoriteten av narkomanerna

är svåraktiverade finns det de i gruppen som är intensivt produktiva. Som exempel nämner man en »keramiker» som ensam kunde hålla två ugnar i gång. De arbetsuppgifter man kan erbjuda patienterna är på många sätt begränsade. Sjukhuset saknar lokaler för mer avancerad arbetsterapi. Man har t. ex. begärt att få en svarv och en maskinsåg. Men lämplig lokal för sådan apparatur har saknats. Detta gör att patienterna till stor del får arbeta med s. k. halvfabrikat, dvs. putsning, hopfogning och lackering. Det rör sej då om en tillverkning av lampor, karottunderlägg osv. Arbetsuppgifterna blir okvalificerade, hobbybetonade och orealistiska. Möjligheten att skapa tillräckligt kvalificerade och ur terapisynpunkt värdefulla arbetsuppgifter begränsas också av att personalen på vårdavdelningarna inte kan fås att delta i terapiverksamheten och av att patienterna inte får arbeta med verktyg då de är oövervakade. Det anses att narkomaner som regel är påfallande svåraktiverade. »Man måste truga och tjata.» Man kan lätt känna sig provocerad. »De försöker spela ut en.» Patienten säger ofta att »arbetsterapi är larv» eller att »man inte är här för att jobba». Enligt terapeuterna tycks det väsentligaste arbetsmotivet vara, åtminstone på manliga avdelningar, möjligheten till en ekonomisk förtjänst genom försäljning. En del patienter kan således börja en intensiv serietillverkning från något halvfabrikat. I en sådan situation kan det hända att en produkt blir överproducerad, dvs. mer tillverkas än vad som kan säljas. Man måste då stoppa leveransen av det halvfabrikat det är frågan om, vilket i sin tur kan resultera i att patienten slutar att arbeta. En arbetsterapeut säger att hon tyckt sig märka att narkomaner i grupp alltid blir mer besvärliga än då man söker kontakt med dem en och en. I grupp tycks de vilja visa varandra hur de kan stå emot regler. De blir högljudda och krävande, ska ha allt på stunden. Hon anser att narkomanernas kontaktbehov är påfallande. »De vill praSOU 1969: 53

ta.» Hon har därför ansett det som viktigt att hon försöker ägna tid åt kontakten med denna patientgrupp. »Det är viktigt att de märker att någon har tid åt dem.» En annan arbetsterapeut tycker att narkomanerna hör till de verkligt personalkrävande patienterna. Detta kräver, påpekar hon, kunskap om patienterna. Och detta blir ett av de största hindren. Man är dåligt informerad, vilket huvudsakligen beror på att man har så knappt om tid. »Det gäller att utföra något också.» »Det skulle krävas en arbetsterapeut bara på akutavdelningen. Nu har vi en hel klinik var.» Som situationen nu är blir terapin »inte målinriktad». Grupparbeten och personalinstruktion går ej att genomföra. För patienterna, säger man, blir arbetsterapin någonting utanför terapin i övrigt. Arbetsterapin blir för närvarande bara en frivillig förströelse, eventuellt någonting som kan ge en ekonomisk förtjänst.

15.13.2 Socioterapin Intervju med studieledaren »Rekreations- och studieverksamheten» vid sjukhuset leds av en heltidsanställd och en deltidsanställd studieledare. De organiserar kurser och andra verksamheter på sjukhuset ex. filmvisningar, artistbesök, dans och utflyktsverksamhet. Vissa aktiviteter pågår utanför vårdavdelningarna, i ex. »festsalen», »gamla kiosken» och studie- och musikrummen. Andra sker på vårdavdelningarna.

Aktiviteter utanför

vårdavdelningarna

Ett deltagande i dessa aktiviteter förutsätter som regel frigång. Men för narkomaner med frigång är resurserna mindre än vad en förteckning över antalet kurser ger intryck av. De flesta av kurserna (engelska, maskinskrivning, måleri, blockflöjt osv.) besöks huvudsakligen av kroniker och undervisningen är avpassad efter dessa patienters beteende. Det är därför svårt att få dit socialt rörligare och mindre sjukhusanpassade patienSOU 1969: 53

ter. Våren 1968 besöktes konstkursen av en grupp narkomaner. En klar kollision sägs då ha uppstått mellan dessa patienters beteende och de kroniska patienterna. De senare »blev vilsna». Narkomanerna spelade popskivor och dominerade på ett sätt som medförde att de äldre patienterna slutade att besöka kursen. När detta upptäcktes delade man kursen i två grupper med olika tider. Senare slutade narkomangruppen att komma och kursen måste läggas ned för deras del.

Aktiviteter på vårdavdelningarna Studerar man schemat för studieverksamheten hösten 1968 finner man att aktiviteterna är klart inriktade på kronikergrupperna. Det är huvudsakligen kronikeravdelningar som upptas i schemat och de viktigaste ak-, tiviteterna där är av ett sådant slag att nar^ komaner på en kronikeravdelning inte gärna deltar: allsång, »besök av prat- och lyssnartanten» osv. Aktiviteterna på de slutna intagningsavdelningarna, där majoriteten av narkomaner vårdas, är relativt få. Två man- : liga intagningsavdelningar saknas helt på schemat. Bäst är kontakten med en kvinnlig intagningsavdelning där man har en lyssnargrupp i musik och en klädvårdsgrupp vardera en gång per vecka. Enligt studieledaren är det ofta svårt att organisera verksamheter på vårdavdelningarna. De har lätt att »rinna ut i sanden». Mycket ofta blir anslutningen av patienter så dålig att projekten måste läggas ned. Försöken med jazzbalett på de kvinnliga låsta intagningsavdelningarna exemplifierar detta. Efter några gånger var det ytterst få som deltog. På en av avdelningarna deltog bara en patient, medan majoriteten av de övriga inte ville lämna rökrummet. Verksamheten måste därför läggas ned. En svårighet är att kommunikationen inom sjukhuset inte fungerar tillfredsställande. Man tycker sig stå utanför vårdavdelningarnas planering och anser att socioterapiverksamheten på sjukhuset är outvecklad, dåligt fungerande och utan inslag

som skulle kunna attrahera narkomaner. Följande orsaker till socioterapins svårigheter nämndes. 1. Ekonomin är bristfällig. 2. Ekonomisk information saknas, varför det blir mycket svårt att planera verksamheten. Organisationen blir dålig. 3. Lokalproblem. 4. Den otillfredsställande kommunikationen inom sjukhuset. 5. Dåligt stöd från studieförbunden. 6. Den tidigare ensidiga inriktningen på kronikerpatienter släpar efter trots försök att bryta kronikerdominansen.

15.14 Öppna vården Intervju med öv:s överläkare, kurator och föreståndare Beckomberga sjukhus har sedan den 1 april 1967 en organiserad öppen vård. En äldre vårdavdelning har byggts om till mottagning. Följande tjänster finns: en överläkare, IV2 kurator, 2 sekreterare, 2 % sjuksköterskor (en mottagningssköterska, en föreståndare för hjälpverksamheten och 2/ä provtagningssköterska). Öppnavårdsläkaren har som patienter dels s. k. tillsynspatienter (av domstol dömda till öppen psykiatrisk vård) och dels patienter som nyligen skrivits ut från sjukhuset samt i undantagsfall patienter som själva tagit kontakt med öppna vården eller som kommit med remiss från läkare utanför sjukhuset. Efterkontroller av utskrivna patienter sköts dock som regel av respektive sjukhusklinik. Läkare från de olika klinikerna kan ta emot återbesök i öppna vårdens lokaler. En del av klinikerna har emellertid tidvis sviktat p. g. a. läkarbrist, varför öppnavårdsläkaren fått sköta en icke oväsentlig del av sjukhusets eftervård. 1968 gjordes ca 3 400 besök på öppna vården. Öppna vården har också en hembesöksuppgift. Men behovet av hembesök har, anser man långtifrån kunnat tillgodoses. Hembesök görs nu bara mycket sporadiskt, huvudsakligen av kuratorerna. Man anser att ett tillfredsställande arbete över huvud taget inte kan utföras med

nuvarande personalstyrka. Öppna vården skulle t. ex. inte kunna klara sina tillsynsuppgifter om samtliga 88 tillsynspatienter hade skött sina ålagda kontakter. Nu har bara en mindre del av dessa patienter kommit på besök. Av tillsynspatienterna är 20 narkomaner och av dessa har 4 eller 5 patienter hållit kontakten. Dessa patienter är inte bara bättre motiverade för kontakt än de som uteblivit. De är också enligt inhämtade uppgifter i en bättre social situation. De är klart bättre ställda då det gäller exempelvis tillgång på bostad och arbete. Öppnavårdsläkaren har övertagit två narkomaner från doktor Åhströms patientgrupp. Dessa två patienter har en legal tilldelning av metadon. Öppna vården betraktas som ett ytterst bristfälligt instrument för narkomanvård. I den nuvarande situationen har dess dominerande funktion i praktiken blivit en ren kontrollfunktion. Vid patienternas besök får man tillfälle att kontrollera deras allmäntillstånd, se att de inte är nedgångna och påverkade, höra hur de beskriver sin aktuella situation, försöka bedöma trovärdigheten i vad de säger, eventuellt ta kontakt med övervakare för kompletterande upplysningar, eventuellt ta urinprov för laboratorieanalys osv. Möjligheterna att påverka patienternas attityder och beteenden anses som mycket små. Själva samtalen uppfyller visserligen ett mycket påtagligt behov hos de flesta av de narkomaner man haft på öppna vården - de är intensivt kontaktsökande, har en uttalad önskan att prata - men samtalens stödjande effekt är sannolikt mycket begränsad och någon egentlig insiktsterapi är det definitivt inte frågan om. De viktigaste av de problem som man försöker angripa är brist på arbete eller annan sysselsättning, brist på bostad, brist på kontakter utanför narkomankretsen och brist på sådana intressen som antas kunna stimulera till andra kontakter och andra handlingar samt de ytterligare problem som tillkommer i perioder då patienten är i ett SOU 1969: 53

försämrat psykiskt och fysiskt allmäntillstånd. Möjligheten att ordna arbete eller annan lämplig sysselsättning är inte stor. Ofta blir det aktuellt att söka kontakt med arbetsvården. Men också denna möjlighet är begränsad. Dels är väntetiderna långa (upp till sex månader) och dels kan narkomanen få betydande anpassningssvårigheter också på arbetsvärden, bl. a. p. g. a. olyckligt konstruerade patientgrupper. »De får ofta ingen sysselsättning vid sidan av knarket.» Bostadsproblemen är också mycket svåra att attackera. Från bostadsförmedlingen kan man inte få någon hjälp såvida patienten inte stått den gängse tiden i bostadskön. Läkarintyg är ingen hjälp p. g. a. inflationen på läkarintyg. Narkomaner har dessutom mycket svårt att få och svårt att behålla vanliga hyresrum. Också möjligheterna att få plats på inackorderingshem är mycket begränsade. »Spjutet t. ex. viftar med kalla handen.» Sjukhusets eget inackorderingshem tar bara undantagsvis emot enstaka relativt välanpassade narkomaner. Man har fäst sig vid många narkomaners synnerligen kontakthungriga attityd och vid deras brist på kontakter utanför narkomangruppen. Olika organisationer har därför kontaktats. Det finns t. ex. en mängd patientklubbar. De vill emellertid inte ha narkomaner. Riksföreningen för Mental Hälsa är t. ex. en av de föreningar som inte vill ta emot dem, detta med tanke på smittfaran. RFHL har meddelat att de f. n. inte kan hjälpa till. När det gäller att stimulera patienterna till att utveckla olika intressen försöker man framför allt att få dem intresserade av olika kurser. De får ofta en mängd broschyrer och man försöker under samtal att få dem att söka någon av de kurser som broschyrerna erbjuder. Man har emellertid inte lyckats aktivera någon patient på detta sätt. Om en patient blir ordentligt nedgången genom missbruket blir en tids sjukhusvistelse ofta nödvändig. Inläggning på mentalsjukSOU 1969: 53

hus betraktas emellertid som en mindre tilltalande möjlighet, speciellt om det måste ske mot patientens vilja. »Man kan ju inte erbjuda den sjukhusvård man önskar.» »Man kan inte garantera någon behållning av sjukhusvården.» De intervjuade sade sig uppleva att de har mycket starkt begränsade möjligheter att hjälpa narkomanerna. Under samtalets gång uttrycktes ett antal önskemål om större resurser. Det gällde önskemål om ytterligare en läkartjänst, om en »patientvänorganisation», om härbärge för narkomaner, om en satsning på attraktiva sysselsättningsmöjligheter för narkomaner osv. Men osäkerheten inför situationen dominerade: »Man känner sig valhänt inför det här. Man känner behov av resurser, men vet inte vad det är för resurser man vill ha. Så är det.»

15.15 Råckstahemmet

Intervju med öppna vårdens överläkare och kurator Råckstahemmet togs i bruk sommaren 1967 och fungerar som Beckombergas inackorderingshem för utskrivna patienter. Det har 30 enrumslägenheter, varav 29 används. Gemensamhetsutrymmen, t. ex. ett TV-rum finns. En föreståndare tjänstgör under dagtid. Hans arbetsuppgifter är ännu inte preciserade. Hemmets funktion har nämligen setts som en försöksverksamhet. Det har hittills ansetts att föreståndaren skall vara passiv i relationen till hyresgästerna. Ursprungligen hade man tänkt sig att vistelsen på hemmet skulle vara en prövningssituation, där frågeställningen skulle vara om patienterna skulle kunna klara en vanlig hyressituation. Förhållandena på hemmet skulle alltså likna ett ordinärt hyresförhållande. Vistelsetiden maximerades bl. a. därför till 6 månader. Sjukhusets behov av sådana prövningar har emellertid till stor del tömts. Patientmaterialet på Råckstahemmet och urvalsprinciperna har därmed ändrats. Nya motiv för att placera patienter på Råckstahem455

met har tillkommit. Detta har medfört att andra krav på hemmet har tillkommit. Behovet av terapiverksamhet och av gemensamhetsaktivitetet, dvs. kravet på en situation som skiljer sig från ett vanligt hyresförhållande har aktualiserats. Tidigare regler för hemmet har blivit mogna för omprövning, men fungerar fortfarande formellt. Tre narkomaner har bott på hemmet. Två av dessa har återfallit i missbruk och tvingats lämna hemmet. En patient som på grund av återfall återintagits på sjukhuset kan exemplifiera problematiken. Det gäller en kvinnlig intravenös missbrukare som levt under mycket svåra sociala förhållanden och som efter utskrivningen från sjukhuset »skulle gå ned sig i träsket om man inte ordnade någonting». Man bedömde att det fanns möjligheter för henne att klara sin situation om man kunde ordna en hygglig bostad och ett deltidsarbete. Man lyckades ordna ett arbete och en lägenhet på Råckstahemmet. Hon klarade sig en tid och det hela såg då ut att gå bra. Men hon återföll i missbruk. Hon hade då etablerat kontakter med några kvinnliga icke-narkomaner på hemmet, relationer i vilka hon tagit en synnerligen auktoritär och dominerande »mammaroll». »Hon drog med sig de två flickorna till knarkarnästen på lördagar och söndagar.» Sedan hon återintagits på sjukhuset, har de två andra patienterna troligen slutat att missbruka. Det är emellertid inte bara narkomaner som bor på hemmet som på detta sätt kan påverka andra hyresgäster. Också narkomaner utifrån kan »fungera som smitthärdar». Många hyresgäster får naturligtvis besök av patienter som de varit tillsammans med under sjukhustiden, och dessa besökande kan självfallet vara narkomaner. Nyligen fick en icke-narkoman i sin lägenhet på hemmet en »jungfrusil» av en narkoman som hon lärt känna på sjukhuset. 15.16 Avslutande

diskussion

På psykiatriska sjukhus upplevs narkomaner som en mycket problematisk grupp. Vid försök att analysera problemen kring dem kan 456

man ta upp tre aspekter på deras beteende, aspekter som inte utesluter varandra. 1. Intrapersonella aspekter. Man betraktar egenskaper hos patienten som orsaker till hans beteende. Man kan då precisera orsakerna som t. ex. hereditära orsaker, hjärnskador, giftpåverkan, nedsatt stresstolerans, bristande uthållighet, behandlingsovilja och normbrytartendens. 2. Interpersonella aspekter. Man ser orsaker till patientens beteende i problematiska relationer mellan honom och andra individer och studerar dessa relationer så att också t. ex. föräldrar, kamrater, vårdpersonal och läkare betraktas som medagerande. 3. Strukturella aspekter. Man ser orsaker till patientens beteende i den sociala strukturen. Denna har tilldelat olika individer olika uppsättningar av roller. Man ifrågasätter dessa roller, dvs. den sociala organisationen. Man ser t. ex. konflikter inte enbart som ett iakttagbart konfliktbeteende, utan huvudsakligen som oförenliga intressen, vilka är inbyggda i strukturen och vilka definieras oberoende av aktörernas uppfattning av sin situation. Sjukhuset som organisation har p. g. a. nuvarande strukturella förhållanden mer eller mindre begränsade möjligheter att lösa de problem som blir aktuella. Det begränsade antalet handlingsalternativ som befattningshavarna har tillgång till styr sättet att formulera de frågor som ställs och de definitioner som görs. Det är de intrapersonella aspekterna på problemen som är lättast att ta sig an och som bäst motsvarar resurserna till handlingar: medicinering vid orostillstånd, isolering från det gift som patienten är beroende av osv. När handlingsmöjligheterna såsom nu är begränsade kan de intrapersonella aspekterna också fungera som skydd. Man kan skyla över vissa sidor av patientens situation genom att enbart ta upp intrapersonella problem: patienten klagar därför att han är kverulant, han läggs i bälte därför att han befinner sig i ett orostillstånd. Man kan inför patienten tillbakavisa krav genom att hänvisa till hans sjukdom och man kan förklara SOU 1969: 53

misslyckade resultat med hänvisning till patientens behandlingsovilja och behandlingsresistens. De intrapersonella aspekterna kan således undanskymma övriga aspekter på problematiken, de interpersonella och de strukturella, för vilka resurserna är sämre. Man har mycket små resurser att ägna sig åt de komplexa problem som rör kommunikationen inom avdelningarna. Man har svårt att ägna sig åt avdelningskonflikter genom att ta upp och bearbeta alla parters interaktion. Detta kan kraftigt bidra till ett repressivt beteende. Man måste lösa problemen inom strukturens ram. Man kan inte lösa dem genom radikala förändringar av den sociala strukturen. Dessa begränsningar påverkar synen på vad som sker när »narkomaner vänder upp och ned på avdelningen». Om man tar fasta på den strukturella aspekten på problemet kan man se narkomanerna som en grupp patienter som gör en latent strukturell konflikt manifest. Narkomanernas beteende, deras krav på samtal, friheter, service och integritet ses då mot bakgrund av sjukhusets funktionssättt, de opersonligt normativa och repressiva dragen och de begränsade möjligheterna att erbjuda patienterna en meningsfull sysselsättning och möjligheter till egna initiativ. Men de som arbetar på sjukhuset och som har till uppgift att lösa de konflikter som uppstår där har av naturliga skäl svårt att ta fasta på den strukturella aspekten, eftersom de måste arbeta inom strukturens ram. Lochen säger angående detta, att det psykiatriska sjukhuset behöver »en mekanism som kan dämpa verkningarna av kollisionen mellan ideal och roller, ideologi och system». Han kallar denna mekanism för »den diagnostiska kulturen». »Den diagnostiska kulturen är ett medel för att beskriva livet på sjukhuset så att man kan bevara intrycket av att ideologin genomförs och att de grundläggande avtalen mellan sjukhus och samhälle inte behöver en revision.» Sjukhuset skulle alltså på grund av sina mycket begränsade möjligheter att bearbeta SOU 1969: 53

de strukturella sidorna av konflikterna försöka att behålla idealbilden av sig själv intakt. Detta skulle kunna leda till inte bara att patientens krav och reaktionssätt förklaras som oberättigade och patologiska medan sjukhusets krav och reaktionssätt inte ifrågasätts, utan också till att narkomanerna mer generellt får tjänstgöra som systemets syndabockar: svårigheterna i systemet beror inte på diskrepansen mellan idéer och verklighet, utan på narkomanernas intrapersonella egenskaper, deras våldstendens, passivitet, sabotagebenägenhet osv. Konflikter mellan patient och sjukhus löses för närvarande på ett mycket begränsat antal sätt. Viktigast är de negativa sanktionerna i form av rörelseinskränkningar: indragna friheter och andra inskränkningar av patientens valmöjlighet. Med sådana sanktioner kan man visserligen riskera att höja konfliktnivån, men som regel lyckas man snart undertrycka det icke önskade patientbeteendet. En intervjuad läkare förklarade att patienterna blev lugnare när antalet valmöjligheter var mycket begränsat och påpekade att frustration alltid har med val att göra. Ett annat viktigt sätt att lösa konflikter är att avlägsna patienten från sjukhuset. Han kan bli utskriven eller flyttad till annat sjukhus. Det är angeläget att uppmärksamma sjukhusets reaktionssätt vid konflikter patient-sjukhus bl. a. för att undersöka i vilken utsträckning konflikterna och åtgärderna tolkas så att interpersonella och strukturella aspekter utelämnas och hur sådana tolkningar utformar planeringen av den framtida vården.

L0chens resonemang om den »diagnostiska kulturen» innebär bl. a. att svårigheterna i den psykiatriska sjukvården ofta blir förklarade så att orsakerna söks hos den enskilda befattningshavaren eller patienten. L0chen menar att orsakerna främst måste sökas i strukturella förhållanden och ej i befattningshavarens personliga egenskaper. Det har tidigare påpekats att vårdpersonalens arbete är präglat av en distans till 457

patienterna, men också att orsakerna till skötargruppens beteende främst måste sökas i sjukhusstrukturen, vilken tilldelar denna personalgrupp en yrkesroll som är så fylld av motsättningar att skötarnas nuvarande beteende måste ses som en rimlig anpassning till de institutionella problemen. Det är i detta sammanhang viktigt att framhålla att högre beslutsfattare på psykiatriska sjukhus sannolikt har mycket begränsade möjligheter att utforma sjukhusets struktur. Också dessa personers svårigheter måste belysas genom en strukturell analys. Både Sten lohansson och Yngvar L0chen påpekar att sjukhusets organisation, dess sociala struktur och dess funktion formas av bl. a. de mål och resurser som skapas utanför sjukhuset. För att mer ingående studera de strukturella problemen måste det psykiatriska sjukhusets relationer till andra institutioner (sjukhus, socialvård, nykterhetsvård, barnavård, kriminalvård etc.) undersökas. Sådana aspekter skulle kunna kallas inter-institutionella. Men för att klargöra dessa förhållanden måste man också studera den sociala struktur i vilken institutionerna fungerar. Dessa förhållanden och relationer som inte belysts i rapporten är viktiga att klargöra då man försöker att skapa sig en bild av de psykiatriska sjukhusens nuvarande funktion och deras utvecklingsmöjligheter. Gör man inte det, kan man komma att göra samma typ av felslut då man bedömer institutioner som då man bedömer individer utan att ta hänsyn till interpersonella och strukturella aspekter.

16 Rapport från mottagningen för läkemedelsmissbrukare i Stadshagen, Stockholm, angående verksamheten 26/1 1966—31/1 1969 L. Ljungberg, docent, C. Bjerkenstedt, fil. kand., och E. Sarap, fil. kand. i samarbete med sjuksköterskan M. Björn och kanslibiträdet A. Friden

16.1 Personal och lokalförhållanden

m.m.

Vissa preliminära synpunkter beträffande verksamheten vid mottagningen har lämnats i en tidigare rapport till narkomanvårdskommittén, delvis refererad i SOU 1967:25 s. 118. Arbetet har även fortsättningsvis bedrivits med samma personella och lokalmässiga förutsättningar som under det första året i lokaler som Stockholms stads sjukvårdsstyrelse ställt till förfogande, adress Stadshagsvägen 5, Stockholm. Detta har inneburit, att verksamheten fått begränsas till en onsdagseftermiddag i veckan, varvid 2 läkare arbetat på deltid cirka 4-5 timmar. En kurator har tjänstgjort på halvtid. Mottagningen har därjämte varit bemannad med en sjuksköterska och ett skrivbiträde på deltid. En i staten upptagen befattning för en skötare har inte kunnat besättas. Någon psykolog har ej ingått i staben, vilket rimligen bör vara fallet vid en mer utbyggd verksamhet. Med hänsyn till det dåliga skick missbrukarna som regel befinner sig i, när de kommer till mottagningen, föreligger begränsade möjligheter för psykologen att göra en insats i ett inledande skede. Däremot bör psykologens insatser vara av värde i den mån allt fler patienter blir giftfria och möjligheten att genomföra psykoterapi ökar. Någon ytterligare utbyggnad av verksamheten under de gångna åren har ej kunnat SOU 1969: 53

ske av flera skäl. Lokalerna har varit trånga och ej medgett någon utökad verksamhet. Vidare har den begränsade tillgången på kompetent personal lagt hinder i vägen. De vid mottagningen arbetande läkarna har haft sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till Beckomberga sjukhus, medan den övriga personalen enbart varit knuten till mottagningen. Trots svårigheter att vissa tider hålla båda läkartjänsterna besatta, har den övriga personalen under flera år varit densamma. Efter hand har vissa befattningshavare slutat i och med övergång till högre tjänst vid annan narkomanvårdande verksamhet i Stockholm. 16.2 Patientmaterialet

under

3-årsperioden

Mottagningen har besökts av sammanlagt 306 personer, därav 236 män (77,1 %) och 70 kvinnor (22,9%). De fördelar sig på ålder och kön på sätt som framgår av tabell 1. Ålderskategorin 20-24 år uppvisar det största antalet drogmissbrukare, uppdelat på såväl kön som sammanslaget till en grupp (37,6 % ) . Den därnäst frekventa gruppen är för män ålderskategorin 25-29 år (16,9 %) och för kvinnor - 1 9 år (22,9 % ) . Därnäst kommer ålderskategorin 25-29 för båda könen. Missbruksgruppen över 40 år utgör endast mellan 5 och 7 % av samtliga. Några särskilda principer har ej tilläm459

Tabell 1. Ålder och kön. Män

Kvinnor

Totalt åld ers grupper

Ålder

Antal

—19 20—24 25—29 30—34 35—39 40 eller äldre Samma

34 89 40 32 24 17 236

14,4 37,7 16,9 13,6 10,2 7,2 100,0

16 26 13 5 6 4 70

22,9 37,1 18,6 7,1 8,6 5,7 100,0

50 115 53 37 30 21 306

16,3 37,6 17,3 12,1 9,8 6,9 100,0

Medelålder Män=26,6 år Kvinnor=25,3 år Pop. = 26,3 år pats vid patienturvalet. I vår ovan nämnda rapport till narkomanvårdskommittén framhölls visserligen, att en viss restriktivitet iakttagits under det första halvåret av vår verksamhet, när det gällt att ta emot patienter med mer uttalad kriminell belastning. Detta motiverades då med, att vi i början ansåg våra kontakter med kriminalvårdens eftervårdsorganisation vara för dåligt utbyggda. Denna inställning har vi senare frångått. Detta innebär, att patientmaterialet ej kan betraktas som utvalt efter några särskilda principer utan får anses representativt för patienter, som frivilligt söker vid en öppen mottagning för drogmissbrukare. Vad ålderssammansättningen beträffar ligger, som framgått av tabellen, tyngdpunkten i de yngre ålderskategorierna på sätt som förefaller vanligt bland missbrukare i ett storstadsområde. De allra yngsta främst då tonårsklientelet - synes emellertid efter hand i ökad utsträckning ha sökt sig till Mariakliniken, vars resurser utbyggts under senare år. 16.2.1 Besöksfrekvensen Antalet nybesök utgjorde 1966 135, 1967 98 och 1968 59. Totala antalet nybesök och återbesök under de 3 åren har varierat mellan 550 och drygt 700. Att antalet nybesök visar en avtagande tendens torde sammanhänga med att mottagningen efter 460

hand fått ett allt större antal tidigare patienter (återbesök) som konsumerat huvuddelen av mottagningstiden. Men eftersom inte några fall har avvisats, torde också den ökade kapacitet som tillkommit genom Mariakliniken, specialkliniken vid Rålambshovs sjukhus och särskilda konsulter vid Roslagstulls sjukhus ha bidragit till att minska den belastning som rådde på mottagningen 1966-1967. En annan aspekt bör även beröras i detta sammanhang, nämligen drogmissbrukarnas benägenhet att utebli från beställd konsultationstid. Under 11 månader 1966 uteblev sålunda 149 patienter från avtalad tid, under 1967 232 och under 1968 181 patienter. I deras ställe infann sig i växlande antal andra, som behövde hjälp, men arbetet har ändock förryckts på ett sätt, som gjort belastningen synnerligen ojämn. Vissa dagar har mottagningen kunnat besökas av 20-22 patienter medan antalet andra dagar uppgått till mindre än 10. För att reducera dessa olägenheter så mycket som möjligt, har vi nödgats kalla patienterna till mottagningen med relativt täta tidsintervall. 16.2.2 Vilka motiv leder drogmissbrukaren att söka vård? Över 2/3 av våra patienter har sökt kliniken för hjälp med avvänjning. Att utifrån denna siffra dra någon slutsats om klientelets SOU 1969: 53

vårdmotivation är omöjligt. Cirka en femtedel har sökt för att erhålla s.k. legal förskrivning av läkemedel. Övriga har kontaktat oss för att främst erhålla vård på psykiatriskt sjukhus. 16.2.3 Hur har kontakten etablerats med mottagningen? 30,7 % av patienterna har kommit via läkare i enskild eller allmän tjänst. Genom anhörigas försorg har 27,8 % av klientelet sökt vår hjälp. Endast 17 % av patienterna har sökt kliniken på »eget initiativ». Övriga har sökt genom förmedling av arbetsgivare, kuratorer, socialassistenter vid nykterhetsnämnden eller andra s. k. nyckelpersoner. De utgör sammanlagt 24,6 % . Av våra uppgifter att döma synes sålunda det sociala trycket från omgivningen mera ofta än det »egna initiativet» föra drogmissbrukaren till oss. Det är med dessa siffror som bakgrund lättare att påvisa drogmissbrukarens i allmänhet låga motivationsgrad för vård. 16.2.4 Missbruksmönster hos materialet Vilka medel brukas av Stadshagsklientelet och vilket intagningssätt är det vanligaste förekommande? Finns det skillnader i missbrukssätt mellan olika ålderskategorier eller sociala kategorier? För att kunna besvara dessa frågeställningar, har uppgifter inhämtats varvid den av narkomanvårdskommittén använda blanketten har följts

med undantag av att kategori 4 och 5 sammanslagits till sömn + rogivande medel. Dessutom har kategori 7 rubricerats som »okänt medel». Missbruksmedlens fördelning på olika ålderskategorier visas av tabell 2 och diagram. Missbruksmönstret, vad gäller medel, skiftar i de olika ålderskategorierna. I ålderskategorin - 19 år dominerar cannabis (45,7 % ) , följt av centralstimulantia (34,8 % ) . 20-24-åringarna missbrukar främst centralstimulantia (69 %) och detsamma gäller för 25-29-åringarna (69 % ) . Samma tendens kan iakttas för de tre äldsta ålderskategorierna, där dock procentsiffrorna för centralstimulantia genomgående är ca 10 % lägre. Med stigande ålder ökar missbruk av sömn- och rogivande medel. I de två äldsta ålderskategorierna är dessa medel de näst vanligaste missbruksmedlen. Om man önskar information om hur många fall av missbruk av ett visst medel, som förekommer, blir summan av dessa enheter inte lika med summan av det totala antalet individer, då en individ kan använda flera olika medel. Antalet missbruksmönster i vår rapport är 427, fördelade på 306 individer. Ett rimligt antagande är, att det intravenösa missbruket är relativt vanligare bland etablerade missbrukare än hos nybörjare. Injektionsförfarenhet kan förmodas vara ett kriterium på ett mera avancerat stadium i missbrukskarriären. Detta antagande besannas hos Stadshagsklientelet, vilket ta-

Tabell 2. Missbruksmedel och ålder

Missbruksmedel

Ålder—19 20—24 AnAntal % tal %

40 eller 25- -29 30- -34 3 5 - -39 äldre AnAnAnAntal % tal % tal 0/ % tal

_ 20,8 4 58,5 21

1 3,7 Cannabis 21 45,7 23 12,1 4 5,4 Opiater 5 10,9 17 8,9 9 12,2 11 10,8 2 7,4 Centralstimulantia 16 34,8 131 69,0 51 69,0 31 56,8 15 55,5 Sömn-(-Rogivande medel 1 2,2 9 4,7 7 9,5 10 18,9 12 32,4 7 25,9 Lösningsmedel 1 2,2 7 3,7 1 1,4 1 1,9 — — Okänt medel 2 4,4 3 1,6 2 2,8 — — 2 7,4 Summa 46 100,2 190 100,0 74 100,3 53 100,1 37 100,0 27 99,9 SOU 1969: 53

Summa Antal % 49 48 265

11,5 11,2 62,1

46 10 9 427

10,8 2,3 2,1 100,0 461

— 19 ér

20—24 ér

Centralstimulantia Sömn + Rogivande medel

Lösningsmedel

•••

Cannabis Opiater Okänt medel 25—29 år

30—34 år

Centralstimulantia Sömn + Rogivande medel Lösningsmedel Cannabis Opiater Okänt medel

•1 •1 •1 40 ér och äldre

35—39 ér Centralstimulantia Sömn + Rogivande medel .Lösningsmedel Cannabis

1 Opiater Okänt medel 0 10 20 Procent

bell 3 visar. Av tabellen framgår vidare den höga andelen injicerande inom ålderskategorin 20 - 2 4 år (46,3 % ) . Även vid per oral intagning och vid inhalation dominerar denna ålderskategori. Vid stigande ålder tenderar injicerandet relativt att avta till förmån för per oral intagning. Detta torde förmodligen sammanhänga med att äldre missbrukare i högre grad än de yngre är mer traditionsbundna beträffande sitt val av missbruksmedel. I syfte att söka utröna graden av till-

• •

0 10 20 Procent

vänjning är missbrukets varaktighet av intresse. Tabell 4 ger information om detta. Cirka 30 % av klientelet har missbrukat läkemedel 1 år eller mindre. Av dessa återfinns huvuddelen (84) inom de tre yngsta ålderskategorierna. Över 10 % av missbrukarpopulationen har missbrukat i 9 år eller längre. Till denna kategori hör bl. a. ett antal svåra opiatmissbrukare, som trots ett flertal sjukhusvistelser, ej kunnat avvänjas och som sökt främst för att erhålla s. k. legal förskrivning av läkemedel. Bland dessa har även påträffats 2 fall av avancerat

Tabell 3. Ålder och intagningssätt. Injektion

Per os

Inhalation

Ålder

Antal

—19 20—24 25—29 30—34 35—39 40 eller äldre

22 138 56 40 25 17

7,4 46,3 18,8 13,4 8,4 5,7

2 21 15 13 12 9

2,8 29,2 20,8 18,1 16,7 12,5

22 31 4

100,0

100,1

56 Summa

% 39,3 55,4 5,4

100,1

SOU 1969: 53

Tabell 4. Ålder och duration. Missbrukets duration (antal år)

283 patienter där uppgift erhållits

Ålder

0—1

9 eller längre

19 20—24 25—29 30—34 35—39 40 eller äldre

31 40 12 3 5 5

10 22 10 5 3 3

5 — 6 9 8 4

4 11 2 — 3 —

6 5 4 1 —

4 1 1 _ 2

2 2 2 — 1

3 3 3 2 1

4 12 10 8 5

39 Summa

missbruk av codein-fosfatkakor. Sjukhistorierna återges här nedan. 1 1. Man, 29 år. Tidigt faderlös. Missbruk av codeinfosfatkakor, sedan mer än 3 år. Ursprungligen visst missbruk av alkohol, sedan 1959 missbruk av preludin och andra centralstimulantia. Efter att i 4 år ha använt centralstimulerande medel övergått till codeinfosfatkakor i doser om ca 200 pr dag. Missbruket debuterade i anslutning till personliga svårigheter. Kände sig lugn och avspänd efter en dos på ca 25 tabl. men fick vid högre doser hallucinatoriska upplevelser. Haft svåra abstinensbesvär särskilt i samband med utom1 andsvistelser med smärtor i armar och ben på grund av ojämn tillgång till tabletter, förenade med en känsla av frossa. Vårdad å psykiatriskt sjukhus 2 gånger, men har ej kunnat avvänjas. Under ambulant behandling kunde doserna sänkas till 90 kakor per dag. Besökte under 1966 mottagningen relativt ofta, men släppte sedan kontakten med oss. Vid efterundersökning visade det sig, att patienten avlidit genom suicidium. Diagnos: Persona pathologica. Dödsorsak: Suicid, drunkning. 2. Man, 34 år. Uppväxt i ett hem med slitningar mellan föräldrarna, som sedermera skildes. Började efter skolans slut spela som amatör, men övergick sedermera till att utöva yrket som professionell. Började dricka alkohol vid 15 års ålder och gjorde sig skyldig till ett par fylleriförseelser. Missbrukade en kortare tid meskalin, men återgick sedan till alkohol. Försökte sedan sluta med detta, började i nästan omedelbar anslutning härtill använda codeinfosfatkakor och kom snabbt upp i en dos av 200-250 per dygn. Upplevde detta som en förbättring jämfört med spriten, ansåg sig leva mer socialt och kunde lättare sköta sitt arbete. Dock plågad av obstipation och måste vid ett tillfälle akut sändas till kroppssjukhus på grund av blödande hämorroider. Har gjort flera försök att sluta, men får då abstinensbesvär med svettningar, oro, känner sig »skaSOU 1969: 53

kis», får värk i benen och andnöd. Under ambulant behandling erhåller han istället tabl. metadon å 5 mg. X 3, varvid codeinfosfatdosen efterhand kan reduceras för att till sist helt utsättas. Vi medverkade även till intagning å psykiatriskt sjukhus, där avvänjning skedde, varefter den polikliniska efterkontrollen fortsatte. I eftervården ingick även en tids vistelse å en stiftsgård. Fri från drogmissbruk vid observationstidens slut. Vad missbruk av cannabis beträffar förekom detta under vårt första verksamhetsår endast i några enstaka fall. Däremot tenderade antalet cannabismissbrukare att öka under första halvåret 1967, varvid 16 patienter med detta missbruk registrerades. Detta trots att cannabismissbruket till stor del börjat uppträda i Stockholm redan 1965. Enligt vår erfarenhet har av dessa missbrukare några få helt slutat, medan andra efter kortare eller längre tid övergått till att istället använda centralstimulerande medel. Missbruk av cannabis har i några fall utvecklats till ett relativt svårt beroende, vilket må belysas av följande fall. Man, 20 år. Ogift studerande. Fadern död när pat. var 3 år. Omhändertagen av sin mor, som är sjukpensionerad på grund av kroppssjukdom. Uppvuxen som enda barnet under knappa ekonomiska villkor. Efter avslutad skolgång genomgått viss hantverksutbildning. Svårigheter under studierna på grund av oppositionell läggning, bl. a. en gång slagit ner en lärare. Började röka haschisch 3 år före kontakten med oss. Vill nog bli fri från det, men kan inte, »kroppen vill liksom ha giftet». »Genom rökning blir man vän med alla, man blir lugn, allt blir skönt.» Medger dock att upp1 Patientberättelserna får ej återges i massmedia.

Tabell 5. Socialgrupper och kön. Totalt

Kvinnor

Män Soc. grpr

Antal

Soc. grp I Soc. grp II Soc. grp III Okänt

7 25 203

3 10,6 86,0 0,4 100,0

1 4 65

1,4 5,7 92,9

9,5 87,6 0,3

100,0

8 29 268 1 306

1 Summa 236

levelserna växlar och inte alltid är positiva. Vid besök på mottagningen verkar han trött, sliten och mager, gör ett nästan härjat intryck, har svårt sitta stilla. Grundstämningen dysterpessimistisk. Enligt modern magrat nära 10 kg., slutat studera, springer mest ute, röker varje dag, måste ha hasch till varje pris. Vid ett tillfälle befunnit sig i ett hallucinatoriskt tillstånd och då varit nära att hoppa ut från en balkong. Efter ca 3 månader förlorar vi kontakten med patienten. 16.2.5 Missbrukarens sociala situation Det har varit vår ambition att också belysa materialet ur social synvinkel med hjälp av relevanta sociala bakgrundsdata såsom uppgifter om bl. a. socialgruppstillhörighet, civilstånd, bostadssituation och arbetssituation. Vid indelningen i socialgrupper har klassificeringen grundats på den av statistiska centralbyrån utgivna yrkeslistan. Fördelningen framgår av tabell 5. Tabell 5 visar det dominerande inslaget av socialgrupp III fördelat på såväl kön som sammanslaget till en grupp. Sålunda föreligger en tydlig överrepresentation av denna socialgrupp jämfört med en normalpopulation, där cirka 50 % av befolkningen beräknas höra till denna socialgrupp. Man bör observera att någon könsskillnad ej kan påvisas, vad avser socialgruppstillhörigheten. Tabell 6. Civilståndsfördelningen. Civilstånd

Antal

/oo

Ogift Gift Frånskild Änka/Änkling

213 49 42 2 306

69,6 16,0 13,7 0,6 99,9

Summa 464

2,6

100,0

Andelen ogifta är påfallande hög (69,6 % ) . Missbrukspop. uppvisar avvikelser från totalpop. för samtliga ålderskategorier vad avser civilståndsfördelningen. Andelen ensamstående (ogifta + frånskilda) är väsentligt högre för ålderskategorierna 20-24 år resp. 25—40 år i missbrukspop. än i totalpop., vilket tabell 7 visar. Vid en kartläggning av våra patienters bostadssituation, måste denna givetvis ses i relation till bristsituationen i övrigt i samhället. Med hänsyn till den åldersfördelning, som tidigare presenterats, finner man en stor andel, 44,4 %, boende hos sina föräldrar. Anmärkningsvärt är emellertid, att endast enstaka patienter vid samtal med kuratorn angivit hjälp med anskaffande av bostad som skäl för kontakt med mottagningen. Tydligen är missbrukarnas möjligheter att ekonomiskt realisera en bostad ytterligt begränsade. Detta torde säkert kunna sättas i samband med arbetssituationen. För att ge svar på frågan om arbetssituationen har patienternas egna intervjusvar använts. Dessutom har uppgifter inhämtats om åtnjutande av socialhjälp samt uppgifter om sjukpenningplacering. Det senare för att öka tillförlitligheten av våra uppgifter. Då större delen av missbrukspopulationen är intravenösa missbrukare av centralstimulerande medel, har arbetssituationen korstabulerats med intagningssättet som tabell 9 visar. Inom gruppen »har arbete» föreligger en dominans för per orala drogmissbrukare (44 %), följd av inhalation-kategorin (34,1 % ) . Sämsta förutsättningen att sköta ett arbete tycks föreligga för intravenösa SOU 1969: 53

Tabell 7. Civilståndsfördelningen inom resp. ålderskategori (procenttal). —19 år

20—24 år Kvinnor MP TP

Män MP TP

25—40 år el. äldre

Civilstånd

Män MP TP

Kvinnor MP TP

Män MP TP

Kvinnor MP TP

Ogift Gift Frånskild Änka/Änkling Summa

100,0 99,8 100,0 96,2 89,9 80,7 84,6 57,4 45,5 22,4 35,7 — 0,3 — 3,7 9,0 19,1 7,7 42,0 28,6 74,6 25,0 — — — — 1,1 0,1 7,7 0,6 25,9 3,0 35,7 — — — — — — — — — 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

12,1 83,1 4,9 ~ 100,0

Förklaringar: MP=missbrukspop. TP=totalpop. består av folkräkningen 1965.

Tabell 8. Kön och bostadssituation. Inneb.

hotell

hos föräldr.

Saknar bostad

Antal %

S:a

56 22 78

46 12 58

12 6 18

110 26 136

12 4 16

236 70 306

100,0 99,9 100,9

Bostad: Egen

Män Kvinnor Summa

23,7 31,4 25,5

19,5 17,1 19

5,1 8,6 5,9

46,6 37,1 44,4

5,1 5,7 5,2

Tabell 9. Arbetssituation och intagningssätt. Intagningssätt: Arbetssituation

Inhalation Antal %

Injektion Antal

Hararbete Saknar arbete inkl. (stud. hemmafru, pensionär)

14 27 Summa 41

Per os Antal

34,1 65,9 100,0

Summa Antal

44,4

169 238

71 100,0

15 27

55,6 100,0

211 306

69 100,0

Tabell 10. Sjukpenningklassificering i materialet. Sjukpenningklasser

2 Män Kvinnor

38 19

57 Summa

Män Kvinnor Summa

SOU 1969: 53 30—914398

9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

18 3

4 4 1 1

5 1

7 5 13 13 13 27 18 16 15 1 8 5 8 3 1 1 1

208 58

5 21

8 13 18 21 16 28 19 17 15

5 Summa

Sjukpenningklass

Tillhör ej S.A.F.

Sjukpension

Avlidna

Okänt

Summa

208 58

9 4

7 3

8 3

4 2

236 70

Tabell 11. Socialhjälp. Före missbruk Män Kvinnor

50 14 Summa 64

Under missbruk

Ej soc. hj.

Okänt

124 30 154

56 22 78

6 4 10

de praxis var givetvis de större resurser som Roslagstulls sjukhus besitter. Till beslutet bidrog också de trånga och därför mindre tillfredsställande lokaler vi disponerar med risk för överföring av smitta i samband med blodprovstagning. Vid sammanställning av vårt material har vi erhållit uppgifter beträffande de av våra patienter, som sökt vid Roslagstulls sjukhus och därvid diagnostiserats som inokulationshepatiter. Därjämte förekommer ytterligare några fall som behandlats för hepatit vid andra infektionssjukhus utanför Stockholmsområdet. Sålunda diagnostiserade fall ha rubricerats som »säkra fall». Därjämte förekommer ett antal fall, där i anamnesen förekommit uppgifter om symtom, som gör det sannolikt att antaga förekomsten av hepatit, men där patienten inte regelmässigt konsulterar läkare. Dessa fall har betecknats som osäkra fall. Med till— lämpning av sålunda redovisade kriterier har resultatet av denna bedömning utfallit på sätt som framgår av tabell 12. Resultatet visar således, att om säkra och osäkra fall sammanräknas, 51,7 % av männen och 45,7 % av kvinnorna ådragit sig hepatit, sedan deras missbruk debuterade. Grovt räknat innebär detta, att varannan missbrukare drabbats av denna sjukdom. Fördelningen på kön är tämligen jämn. Det är mot bakgrunden av detta resultat

missbrukare (29 % ) . Ser man till gruppen »saknar arbete», föreligger här en jämnare fördelning missbrukskategorierna emellan, vilket belyser drogmissbrukarens stora problem på arbetsmarknaden. Det stora antalet O-klassade individer i materialet anger, att många ej varit i arbete under drogmissbruket. Denna siffra (57) är sannolikt för låg med hänsyn till viss eftersläpning vid registrering. över Vs av patienterna har sålunda åtnjutit socialhjälp antingen före eller under missbruket. Större delen av patienterna, 154, uppbär socialhjälp under pågående missbruk, dvs. över 50 %. 16.2.6 Förekomst av hepatit i materialet De senaste årens intravenösa drogmissbruk har medfört att allt fler personer drabbats av s. k. inokulationshepatit. Under åren 1966-1967 uppträdde dessa fall relativt sparsamt bland våra patienter, men under 1968 har antalet fall kraftigt ökat. I början av vår verksamhet fick den på mottagningen tjänstgörande sjuksköterskan i diagnostiskt syfte ta blodprov, som sedan analyserades vid kliniska laboratorier, Beckomberga sjukhus. Under 1968 övergick vi emellertid regelmässigt till att remittera patienter, som kunde misstänkas ha gulsot, för provtagning och bedömning vid Roslagstulls sjukhus. Främsta orsaken till vår förändra-

Tabell 12. Kön och hepatit (Gulsot); absoluta- och procenttal. Säker hepatit

Misstänkt hepatit

Ej hepati t

Kön

Antal

°//o

Män Kvinnor

111 28 139

47 40 45,4

11 4 15

4,7 5,7 4,9

114 38 152

47,9 54,3 49,7

236 70 306

100.0 99,9 100,0

Sui nma

466 Summa

SOU 1969: 53

uppenbart, att ett intimt samarbete bör utvecklas mellan en mottagning för drogmissbrukare och närbelägna infektionssjukhus. Ett sätt att lösa problemet är, att på sätt som redan skett vid Roslagstulls sjukhus, knyta psykiatrer till infektionsklinikens öppna mottagning. Genom en sådan lösning underlättas också det samarbete med blodgivarcentralen, som är erforderligt för att förhindra att drogmissbrukare i samband med blodgivning för smittan vidare.

16.2.7 Förekomst av alkoholism i materialet Det är ej ovanligt att bland drogmissbrukare träffa på individer, som i sin förhistoria uppvisar ett uttalat alkoholmissbruk. Sålunda fann Anchersen (1947) i ett material av morfinmissbrukare i Norge 40 % alkoholister. Retterstöl och Sund (1964) påvisade, att 40 % av drogmissbrukarna i deras material hade alkoholproblem. Omvänt gäller att hos många alkoholsjuka inte sällan påträffas missbruk av lugnande och rogivande medel. Åmark (1951) fann dock i ett representativt material bestående av 644 alkoholister endast 12 % (75) drogmissbrukare, vilket denne ansåg vara ett sent symtom i den kliniska bilden vid alkoholism. I sjukhusenkäten (SOU 1967:25 sid. 101) har alkoholmissbruk angivits som en intagningsdiagnos i 11,2 % av fallen. I vårt eget material har vi försökt att bestämma förekomsten av alkoholmissbruk, varvid vi tillämpat den definition Tähkä (1966) använt. »Alkoholism är ett beteendemönster, som objektivt karakteriseras av ett periodiskt eller kontinuerligt bruk av alkohol i större mängder, vilket på-

verkar individens sociala relationer, hans ekonomi eller fysiska kondition på ett sätt, som kan betecknas som skadligt och subjektivt genom oförmåga eller bristande vilja att sluta dricka eller modifiera sina dryckesvanor.» Vi har vidare genom nykterhetsnämnden erhållit uppgift om de av våra patienter, som varit kända av nämnden på sätt som framgår av tabell 13. Det visar sig sålunda, att 104 patienter (34 %) före drogmissbrukets debut uppvisat ett alkoholmissbruk av sådan grad, att nykterhetsnämnden fått kännedom om fallen. Av dessa är 94 män (39,8 %) och 10 kvinnor (14,3 % ) . I 89 fall (29,1 % ) har nykterhetsnämnden haft anledning att vidtaga åtgärder sedan drogmissbruket väl etablerats. Olika skäl har av patienterna anförts som motiv för övergång från alkohol till narkotiska preparat. Nyfikenheten i förening med viljan att pröva något nytt, inflytande från kamrater i de kretsar där man umgås, känslan av att som många framhåller »uppleva sig mer fullvärdigt social, känna sig mindre på dekis». Andra har menat, att det har varit lättare att sköta ett arbete med narkotika i kroppen, vilket anses uteslutet så länge man är påverkad av alkohol. När drogmissbruk träder i alkoholmissbrukets ställe, slutar många helt med spriten. Så dock inte alla. Ett mindre antal anger, att de kombinerar drogmissbruk med alkohol, andra föredrager att dricka i intervall fria från narkotika. Alkoholen utnyttjas i dessa fall ibland som ett lugnande medel - s. k. »neråttjack» - och får därvid ofta ersätta de snabbverkande barbiturater, som användes i motsvarande syfte.

Tabell 13. Känd av nykterhetsnämnd. Före missbruket Under missbruket Ej känd

Summa

Kön

Antal

Män Kvinnor

94 10 104

39,8 14,3 34,0

67 22 89

28,4 31,4 29,1

75 38 113

31,8 54,3 37,0

236 70 306

100,0 100,0 100,1

Summa SOU 1969: 53

16.2.8 Alkoholism bland föräldrar Den höga frekvensen av tidigare missbruk av alkohol bland våra patienter inspirerade oss till att mera systematiskt söka efterforska hur föräldrarnas alkoholsituation varit. Denna analys har inte kunnat baseras på en personlig undersökning av varje enskild förälder, utan vi har fått begränsa oss till utfrågning i samband med sjukhistoriens upptagande. Därvid har vi kompletterat våra data med sjukjournaler och objektiva informationer från olika nyckelpersoner såsom socialarbetare, kuratorer, skyddskonsulenter och andra. Med tillämpning av den av oss använda definitionen har alkoholmissbruk påträffats hos 25 % (75) av föräldrarna. Motsvarande siffra i Herulf och Sunessons (1967) material uppgick till 37 % sådana missbrukare, huvudsakligen hos fadern. Med hänsyn till att materialet till mer än 50 % består av alkoholmissbrukare bör man rimligen förvänta sig en högre frekvens av alkoholmissbrukare även bland föräldrarna. Åmark (1951) fann bland fäderna till individer i ett material av alkoholmissbrukare 26 % alkoholism. Här finns inte anledning att närmare diskutera bakgrunden till detta samband, men det bör framhållas, att de sedvänjor och möjligheter till flykt undan svårigheter och konflikter i föräldrahemmet, som barnen konfronteras med under sin uppväxt, lätt tjänar som mönster för dem, när de själva en gång råkar i motsvarande situationer.

16.2.9 Miljöfaktorer bland drogmissbrukare Miljöfaktorernas betydelse för personlighetsutvecklingen och uppkomsten av psy-

kiska störningar av olika slag har länge tilldragit sig ett stort intresse. Det bör därvid framhållas, att individens reaktion självfallet inte enbart är beroende av miljöns inflytande utan även av personlighetsstrukturen, och resultatet därför ett uttryck för samspelet mellan arv och miljö. Påträffas en förhöjd frekvens av dåliga miljöfaktorer i ett undersökt material är tolkningen av detta fenomen inte lätt. Faktorer, som disponerar för dåliga miljöförhållanden, kan inte sällan vara ett uttryck för psykisk sjukdom eller psykisk abnormitet hos föräldrarna och således ytterst vara frukten av hereditära faktorer. Vidare kan individer, som företer avvikande drag i personligheten eller lider av psykisk sjukdom, söka sig till en miljö, där ej några krav ställes på dem. I ett antal tidigare publicerade arbeten om drogmissbruk har miljöfaktorernas roll diskuterats av skilda författare. McLaughlen (1959) hävdar, att majoriteten patienter kommer från dåliga miljöförhållanden broken homes - ett resultat, som Retterstöl och Sund (1964) emellertid ej kunnat verifiera i sin undersökning. Mot bakgrunden härav har vi ansett det vara av värde att även söka belysa miljöfaktorernas roll. Tabell 14 visar olika uppväxtmiljöer fördelade på kön. Mer än hälften av klientelet (57,9 %) är uppvuxna i s. k. broken homes (ofullständiga hem). 54,3 % av männen och 70,1 <%> av kvinnorna kommer från sådan uppväxtmiljö. Även om det är av betydande intresse att söka belysa sådana faktorer, som är betingade av faderns eller moderns attityd till barnen, personliga konflikter mellan för-

Tabell 14. Kön och uppväxtmiljö. Normal uppväxtmiljö

Broken home

Okänt

Kön

Antal

Män Kvinnor

84 17 101

35,6 24,3 33

128 49 177

54,3 70,1 57,9

24 4 28

10,2 5,7 9,2

236 70 306

100,1 100,1 100,1

Summa 468

Summa

SOU 1969: 53

Tabell 15. Broken-home-faktorer i materialet. Summa

Kvinnor

Män Grupp

Antal

1. Född u.ä. 2. En eller båda föräldrar döda 3. Föräldrar skilda 4. Uppfostrad utom hemmet 5. Konflikter i hemmet 6. Goda hemförhållanden 7. Hemförhållanden okända

5,5

12,9

7,2

16 66

6,8 28

10 16

14,3 22,9

26 82

8,5 26,8

7 26 84

3 11 35,6

4 10 17

5,7 14,3 24,3

11 36 101

3,6 11,8 33

Summa

10,2

5,7

9,2

100,1

åldrar och barn e t c , har vi vid analysen fått begränsa oss till att värdera sådana miljöfaktorer, som är lätta att verifiera. I överensstämmelse med de principer, som bl. a. tillämpats av Ljungberg (1957) och Stenstedt (1959), har materialet med avseende på olika miljöfaktorer indelats i följande grupper. Grupp 1 omfattar patienter, som är födda utom äktenskapet, och där föräldrarna i fortsättningen ej gift sig eller bott tillsammans. Grupp 2 omfattar alla fall, där endera eller båda föräldrarna avlidit innan patienten fyllt 15 år. Grupp 3 omfattar dem vilkas föräldrar ingått skilsmässa innan patienten fyllt 15 år och grupp 4 sådana fall, som icke kunnat hänföras till någon av de redan nämnda grupperna, men där vederbörande patient fått tillbringa flera år av sin uppväxt hos släktingar, på barnhem eller motsvarande. Till grupp 5 har hänförts individer, i vilkas hem förekommit stridigheter eller konflikter på grund av alkoholism eller dylikt. Till grupp 6 har hänförts fall där uppgifter om dåliga hemförhållanden saknas och till grupp 7 fall där miljösituationen ej kunnat kartläggas. Ett försök till jämförelse mellan vårt material och totalpopulationen har utförts. Det visar sig därvid, att någon säker skillnad ej kan påvisas mellan vårt material och totalpopulationen, vad avser grupperna 1 och 2. Däremot föreligger en signifikant förhöjd frekvens av grupp 3, föräldrar skilda (26,8 %) i jämförelse med motsvarande SOU 1969: 53

skillsmässofrekvens i totalpopulationen (4,7 % för män i åldern 40-49 år, resp. 8 % för kvinnor). Vid den bedömning, som har skett av skilsmässans betydelse som miljöfaktor, har hänsyn ej tagits till det förhållandet, att en skilsmässa i vissa fall kan vara en lösning på en många gånger outhärdlig familjesituation och således innebära något positivt. Analysen ger således vid handen, att förekomsten av broken-home i vårt material, är väsentligt förhöjd i jämförelse med vad som gäller för totalpopulationen.

16.2.10 Kriminaliteten brukare

bland drogmiss-

Förekomsten av kriminalitet bland drogmissbrukare har diskuterats i litteraturen. I ett material av morfinmissbrukare fann Anchersen (1947) sålunda, att en fjärdedel av dessa hade varit i konflikt med rättvisan - ett resultat, som han emellertid anser sammanhänga med personlighetsstrukturen, vilken enligt denne författare utgör orsaken till såväl narkotikamissbruket som brottsligheten. Stumpfl (1935), von Bayer (1935) och andra har visat, att kriminalitet ofta är förbunden med en psykopatisk personlighet. Kolb (1962) framhåller utifrån sin erfarenhet av opiatmissbrukare, att opiummissbruk snarare än att bidraga till en ökad brottslighet förefaller att undertrycka en sådan. Retterstöl och Sund (1964) påträffade i sitt material 6,5 % (8) män, 469

Tabell 16. Kriminalitet och kön; absoluta- och procenttal. Män

Kvinnor

Summa

Kriminalitet

Antal

Före missbruket Under missbruket Såväl före som under missbruk Ej känd kriminalitet

63 47

26,7 20,0

2 10

2,9 14,3

65 57

21,2 18,6

34 92 236

14,4 39,0 100,1

1 57 70

1,4 81,4 100,0

35 149 306

11,4 48,7 99,9

Summa

som gjort sig skyldiga till kriminella handlingar, däremot ingen kvinna. I vårt eget material har vi erhållit information beträffande kriminell belastning genom övervakare, skyddskonsulenter och andra nyckelpersoner. Ytterligare information i detta hänseende har erhållits beträffande patienter, som genomgått rättspsykiatrisk undersökning. Uppgifterna är således ej inhämtade genom kriminalregistret. Ekonomiska skäl har omöjliggjort detta. De redovisade uppgifterna om kriminell belastning bör således uppfattas som minimisiffror. Resultatet av vår analys framgår av tabellerna 16 och 17. Kriminalitet tycks för männens del vara lika vanligt före missbruk (26,7 %) som under missbruk (20 %). Vad avser kvinnor tenderar kriminalitet att uppträda i samband med missbruk. Dessa siffror är dock alltför osäkra som underlag för slutsatser, då uppgifter saknas för nära halva klientelet (48,7 % ) . Ser man till uppväxtsituationens betydelse för en framtida social anpassning resp. missanpassning, märker man

en påtaglig förhöjning av kriminaliteten vid s. k. broken homes jämfört med normal uppväxtmiljö, vilket tabell 17 belyser. Vid redovisning av kriminaliteten fördelad på olika brottsrubriceringar, blir vissa tal så små, att en uppdelning ej blir meningsfull. Syftet med undersökningen i detta hänseende har endast varit att få en approximativ uppfattning om den totala kriminella belastningen hos klientelet, ej att genomföra någon detaljstudie inom området. 16.2.11 Dödlighet Dödligheten bland psykiskt sjuka är förhöjd i jämförelse med den för genomsnittsbefolkningen, som visats av flera författare i vårt land främst genom arbeten av Essen-Möller (1935), Alström (1942) och Larsson och Sjögren (1954). Man förväntar sig därför en ökad dödlighet för individer, som missbrukar olika typer av narkotika. En sådan överdödlighet har bl. a. påvisats av Riidin (1955) i ett material, bestående av 437 morfinmissbrukare. En

Tabell 17. Uppväxtmiljö och kriminalitet i absoluta tal och procenttal. Kriminalitet Före missbr.

Under missbr.

Såväl före som under missbr.

Ej känd krim.

Uppväxtmiljö

Antal

Normal uppv. miljö Broken home Okänt Summa

21 42 2 65

32,3 64,6 3,1 100,0

18 36 3 57

31,6 63,2 5,3 100,1

12 19 4 35

34,3 54,3 11,4 100,0

58 83 8 149

39,2 55,4 5,4 100,0

470 Summa

SOU 1969: 53

Dödsorsak Intoxikation Suicid Suicid, osäkra Drunkning Bilolycka

Män

Ålder

Kvinnor

Ålder

Totalt

(25,47) (39)

2 4 3 1

(32,38)

(29,49) (33,44) (32) (21)

1 11

förhöjd dödlighet har också påvisats av Retterstöl och Sund (1964) i ett material av 152 missbrukare av olika slags narkotika, samtliga vårdade på universitetsklinik. Däremot saknas publikationer, som redovisar dödligheten i representativa material bestående av t. ex. missbrukare av centralstimulerande medel. I föreliggande material har av de patienter, som sökt vid mottagningen under 3årsperioden, 11 patienter avlidit. Dödsorsakerna framgår av nedanstående sammanställning. Medelåldern för de avlidna är 35,4 år. Denna är således högre för de avlidna än för materialet som helhet, vilket innebär, att risken för suicid eller överdos är ett relativt sent inslag i missbruksbilden. Det bör noteras, att dödsorsaken väsentligen ej är en följd av kroppssjukdom, utan sammanhänger med risker, förorsakade av ett avancerat drogmissbruk. Något fall av hängning har ej påträffats bland dem som suiciderat. Beträffande den patient, som drunknade, diskuteras omständigheterna kring detta fall i den kasuisitiska rapport, som följer rörande de avlidna (appendix). Den person, som avlidit i samband med trafikolycka var endast passagerare. Några omständigheter, som i detta fall pekat på drogmissbruk som en bidragande orsak till olyckshändelsen, har inte framkommit.

16.2.12 Suicid Förekomsten av suicid i en genomsnittsbefolkning är högre bland män än bland kvinnor och varierar dessutom med civilstånd. Sålunda har änkor, änklingar och frånskilda en klart högre suicidfrekvens än gifta och ogifta, vilket pekar på suicid som en SOU 1969: 53

utväg för den ensamstående människan i en konfliktsituation. Antalet suicid i Sverige åren 1956-1960 uppgick i städer till 20,5 per 100 000 invånare. Retterstöl och Sund har i sitt nyssnämnda material påvisat en signifikant förhöjd frekvens av suicid i jämförelse med i genomsnittsbefolkningen. 1 vårt material har påvisats 2 säkra suicid bland män och 2 bland kvinnor. Därtill kommer osäkra suicid bland ytterligare 2 män och 1 kvinna. Med osäkra suicid har vi avsett sådana fall, där övervägande skäl talar för självmord, men där några uttalade suicidtankar inte yppats, före dödsfallet eller där t ex. avskedsbrev och andra dokument saknas. Inalles har således, om säkra och osäkra fall sammanräknas, 7 fall påträffats, dvs. 2,3 %. Denna siffra är signifikant förhöjd vid jämförelse med genomsnittsbefolkningen.

16.2.13 Suicidalförsök Ofta kan ett suicidalförsök vara ett sätt att påkalla hjälp i en pressande situation, men i flertalet av våra registrerade fall har försöken haft en allvarlig innebörd som uttryck för äkta livsleda. Bland flera av de som suicid redovisade fallen har suicidalförsök tidigare förekommit. Detta framstår som rätt naturligt, när för många tillvaron rasar i spillror, hemmet upplöses, familjen vräkes och barnen skingras. Samtidigt pågår kanske skilsmässoförhandlingar och arbetet är på väg att förloras. Suicidalförsök har emellertid endast registrerats, om de varit allvarligt menade, uppmärksammats av anhöriga eller utomstående. Likaså om de föranlett intagning på sjukhus. Denna gränsdragning har gjorts 471

för att utmönstra sådana fall, som ej varit allvarligt menade eller endast varit avsedda som demonstration. Med hänsyn till att ett suicidalförsök av de flesta uppleves som något de helst vill glömma, är det givet, att dessa siffror bör uppfattas som minimisiffror. Med ovan angivna kriterier som utgångspunkt har suicidalförsök gjorts av 25 män och 19 kvinnor, eller totalt (44) 14 % av våra fall. Risken för suicidalförsök är således en faktor att ta hänsyn till, när det gäller missbrukare. I samma mån som en meningsfull kontakt kan etableras med en mottagning, en institution eller en medmänniska, synes emellertid risken för suicidalförsök och suicid minska. I de fall, där patienten till slut lyckats, har det till övervägande del varit frågan om sådana patienter, som av olika skäl släppt kontakten med mottagningen. Ett sådant skäl kan vara att man löpt linan ut och inte längre har något att vänta av tillvaron. I en sådan situation önskar drogmissbrukaren sannolikt inte heller kontakt med någon. I detta sammanhang vill vi betona värdet av vad man skulle kunna rubricera som en efteruppsökande insats. Vi har i mån av tid låtit kuratorn ringa sådana patienter, som inte hört av sig, och där vi haft skäl anta, att missbruket fortsatt. Vi har därvid lyckats återknyta kontakten i ej så få fall. 16.3 Psykopat i och personlighetstyper missb ruksklien tel

i ett

Den premorbida personlighetens betydelse för utveckling av narkotikamissbruk har diskuterats av en rad författare. Sålunda fann Retterstöl och Sund (1964) bland 122 missbrukare, som personligen undersökts, en markerad övervikt av psykopatiska personligheter vid jämförelse med en kontrollgrupp bestående av psykiskt sjuka med skiftande diagnoser. De flesta författare synes eniga om att personlighetsstrukturen har stor betydelse för utvecklingen av ett narkotikamissbruk och det framhålles bl. a. att antalet s. k.

normala personligheter i en missbrukspopulation sannolikt är mycket ringa. Förekomsten av olika personlighetsavvikelser växlar dock mellan olika undersökares material. I föreliggande undersökning har vi gjort vissa försök att klassificera de patienter som konsulterat mottagningen. Målsättningen har härvidlag fått sättas lågt av flera skäl. Den tid, som står till förfogande för en analys av den enskilda patientens premorbida personlighet vid en öppen mottagning, måste givetvis bli begränsad, vartill kommer att många patienter endast besökt mottagningen någon eller några få gånger. Vidare är missbrukarna som regel i ett mycket dåligt skick när de anländer, nergångna såväl fysiskt som psykiskt och ofta påverkade av narkotika. Hos vissa patienter har missbruket dessutom pågått så länge, att det är rimligt att antaga att personligheten redan kunnat taga skada av det långvariga missbruket. Andra är som redan framhållits etablerade alkoholmissbrukare redan före drogmissbruket och företer tecken till begynnande psykisk nivåsänkning. Mot bakgrunden av dessa erfarenheter har vi således endast sökt bedöma sådana patienter, som har en tillräckligt lång observationstid och som dessutom i ett icke ringa antal fall vårdats på psykiatriskt sjukhus, varifrån journalen gett oss ytterligare informationer. Ett ytterligare skäl till begränsningen av antalet patienter sammanhänger med att av de 2 ursprungligen tjänstgörande läkarna endast L. Ljungberg haft tillfälle att följa verksamheten under hela 3-årsperioden. 16.3.1 Principer för psykiatrisk klassificering Klassificering av personligheten i ett psykiatriskt material är svår. Olika metoder har kommit till användning vid undersökning av psykiskt sjuka och principiella synpunkter på svagheten i dessa metoder har diskuterats i litteraturen. I enkelhetens intresse har vi vid analysen av vårt material använt oss av sådana rubriceringar som kommer till användning i det psykiatriska vardagsarbetet Det rör sig således väsentSOU 19(59: 53

ligen om empiriska rubriceringar utan förankring i någon form av »skola» eller särskild form av filosofi. Detta innebär, när det gäller klassificering av avvikande personligheter och s. k. psykopater, att endast det mest framträdande draget i personligheten betonats och detta oberoende av om det i själva verket föreligger en kontinuerlig variation eller icke. Bedömningsgrunderna kommenteras helt kort i det följande. Psykopati. Till denna grupp har hänförts individer som »lider av sin abnormitet eller under vilken abnormitet samhället lider» för att använda en beskrivning av den tyske psykiatern Schneider (1955). Detta innebär, att de psykiska abnormdragen nått en sådan utpräglingsgrad, att de sociala relationerna till hem, arbetsplats eller myndigheter stores. Psykopaten saknar i regel den konventionella medborgarens ansvarskänsla och kan utnyttja sin omgivning utan att detta synes skapa några egentliga inre konflikter. Personliga misslyckanden exstemaliseras gärna, dvs. skylles på omgivningen eller olyckliga omständigheter. Den psykiska störningen i dessa fall engagerar således vilje- och känslolivet, medan intellektet inte influeras. Under senare år har termen sociopati använts synonymt med begreppet psykopati.

och vid yttre påfrestningar reagerar de ofta med trotsreaktioner eller ospecifika insufficienstillstånd. Den psykoinfantile har svårt att fatta ståndpunkt, är osjälvständig och lättledd och behöver därför ledning och stöd för sitt handlande. Självkänslan växlar som regel och pendlar därvid mellan självöverskattning och självunderskattning. Psykasteni. Till denna grupp har hänförts individer som besväras av en känsla av otillräcklighet, som gör sig gällande såväl inom känslolivet som vid intellektuell aktivitet. Den psykasteniska personligheten plågas av inre spänning, osäkerhet, litar inte på sig själv och blir lätt uttröttad. Den psykiska spänningen resulterar ofta i psykosomatiska besvär såsom huvudvärk och yrsel, vartill kommer oförmåga att koppla av och benägenhet för irritation när ställda anspråk uppleves för stora. Primär intelligensdefekt. Några testningar av våra patienter vid mottagningen har inte företagits, däremot är inte så få testade i samband med vård å psykiatriska sjukhus. Till denna grupp har främst hänförts sådana patienter som uppgivit skolsvårigheter och därvid placerats i hjälpklass på grund av oförmåga att följa den vanliga skolundervisningen.

Hysteroid personlighet. Den hysteroida personligheten har ansetts karakteriserad av en emotionell lättrörlighet, suggestibilitet och viss brist på stabilitet i förhållandet till andra människor. Lätthet att lära kombineras med förmåga att snabbt glömma, tendens föreligger att imponera och dupera. Den hysteroida personligheten entusiasmeras lätt, men uthålligheten är ofta begränsad.

Psykos. Vid diagnostiseringen av tillstånd som schizofreni och paranoid psykos har de kriterier tillämpats som användes i vårt dagliga arbete och som finner stöd i läroböcker i klinisk psykiatri, t. ex. MayerGross, Slater och Roth (1954). Hit har emellertid endast hänförts psykotiska tillstånd som uppstått oberoende av narkotikamissbruket eller som i varje fall synes sakna ett uppenbart samband med missbruket ifråga.

Psykoinfantilism. Till denna grupp har hänförts individer med en bristande personlig mognad väsentligen i enlighet med de kriterier Lindberg (1950) förlänat detta begrepp. Det rör sig således om personer som är starkt affektivt bundna till och beroende av anhöriga, make eller maka, goda vänner eller någon auktoritativ person. Det allmänna uppträdandet präglas av naivitet

Neuros. Hit har hänförts ett antal skiftande reaktionssätt och insufficienstillstånd, vilka ej kunnat hänföras till någon av de övriga grupperna. Förekomst av psykiska rubbningar (psykopati, psykoneuros) respektive olika personlighetstyper bland patienterna efter tidigare angivna kriterier framgår av tabell 18. Det antal fall som personligen bedömts

SOU 1969: 53

Tabell 18.

Psykopathia Psykoneuros Psykoinfantilism Psykastenia Hysteroid personlighet Ej avvikande personlighetsdrag

M+K

60 34 26 5 14

42,6 24,1 18,4 3,5 9,9

13 10 7 8 4

30,2 23,3 16,3 18,6 9,3

73 44 33 13 18

2 141

1,4 99,9

1 43

2,3 100,0

3 184

har begränsats till att omfatta 184 fall. I föreliggande undersökning har således 39,7 % av missbrukarna rubricerats som s. k. psykopater. De, som psykoneuros betecknade, uppgår till 23,9 % och utgör därmed den näst största gruppen. Det bör noteras, att intet fall av tvångsneuros påträffats. Dessutom har 17,9 % uppvisat psykoinfantila drag, 9,8 % hysteroida drag och slutligen 7,1 % psykasteniska drag i den premorbida personligheten. Endast 1,6 % har klassificerats som ej avvikande personlighet. På grund av de subjektiva faktorer, som vidlåder klassificeringar av detta slag, måste man vara försiktig, när det gäller att draga slutsatser på basen av här redovisade siffror. Även med reservation för de svagheter, som vidlåder personlighetsbedömning, må följande slutsatser dock tillåtas. Här redovisade siffror ger en viss uppfattning om i hur hög grad psykopati och neuroser belastar ett klientel av drogmissbrukare. Vidare stöder analysen den kliniska uppfattningen, att det inte synes existera någon enhetlig personlighetstyp, som disponerar för uppkomsten av drogmissbruk.

Gross, Slater and Roth, 1954). Någon undersökning, som tagit sikte på att bestämma förekomsten av homosexualitet i en genomsnittsbefolkning, har ej utförts. Homosexualitetens betydelse diskuteras av Retterstöl och Sund (1964) som bland 122 narkomaner fann 4 säkra fall (3,3 % ) , nämligen 3 bland männen och 1 bland kvinnorna. I vårt material har manifest homosexualitet påträffats bland inalles 11 patienter, nämligen 7 män och 4 kvinnor, dvs. 3,6 % . Det är emellertid ej möjligt att härav draga några bestämda slutsatser beträffande homosexualitetens betydelse för utveckling av drogmissbruk, eftersom frekvenssiffror saknas för svensk genomsnittsbefolkning. Denna siffra visar god överensstämmelse med det resultat Retterstöl och Sund erhållit. 16.3.3 Förekomst av psykoser och primär intelligensdefekt i materialet

16.3.2 Förekomst av homosexualitet i materialet

Psykoser. Retterstöl och Sund (1954) har i sin undersökning ej påvisat några fall av schizofren eller schizofreniform psykos, vilket leder till slutsatsen att denna psykosgrupp inte torde disponera för utveckling av drogmissbruk. I vårt eget material har påträffats ett fall av schizofreni med ett smygande förlopp. För fallet redogöres helt kort här nedan. 1

Säkra uppgifter, som belyser förekomsten av homosexualitet i genomsnittsbefolkningen, saknas. I litteraturen har framhållits, att förekomsten av homosexualitet synes växla mellan olika länder och olika kulturkretsar. Frekvensen i genomsnittsbefolkningen anses variera mellan 1-4 % (Mayer-

Man, 33 år. Uppväxtförhållanden och skolgång utan väsentlig anmärkning. Arbetat inom tryckeribranschen, bytt anställning ett antal gånger, utan att därför kunna betecknas som någon hoppjerka. Parallellt med sitt arbete försökt vidareutbilda sig genom studier. Lider sedan många år av en hudsjukdom 1 Patientberättelserna får ej återges i massmedia.

474 SOU 1969: 53

(psoriasis) som periodvis är besvärande och gör honom nedstämd. Alltid varit inbunden och haft svårt för kontakt med människor, särskilt kvinnor; upplever sig tämligen misslyckad. Märkte vid 16-17 års ålder en viss personlighetsförändring, tyckte medmänniskorna stod utanför honom själv, började uppleva att andra personers tankar kunde påverka honom. I samband med ett tidigare besök vid psykiatrisk poliklinik testad enligt Rohrschach, vilket mynnade ut i ett utlåtande som styrkte den kliniska misstanken på en smygande schizofreni. Vid testning enligt CVB-skalan erhållit en IK = 100; dvs. är normalbegåvad. Började vid 23 års ålder missbruka alkohol och fortsatte härmed några år. Fick i samband med behandling för sin alkoholsjukdom restenil för att dämpa sin oro, upplevde denna medicin lugnande och kunde till slut inte vara utan. Kom senare i kontakt med svarta börsen, där han köpte preludin, som han använde under veckosluten. Oftast rörde det sig om något hundratal tabletter som löstes i vatten och injicerades. Kunde dock i stort sköta sitt arbete. Har periodvis kunnat hålla upp i någon månad eller mera då pengar saknats för erforderliga inköp av preludin. Upplever att injicerandet höjer självkänslan, framkallar eufori och minskar kontaktsvårigheterna med omvärlden. Mera ur kuriositetssynpunkt kan det vara skäl, att redovisa för ett fall, som tolkats som schizofreni och där patienten upplevt sig som narkoman utan att detta dock kunnat verifieras. Man, 34 år. Hereditet för schizofreni. Efter genomgången folkskola fört en ambulerande tillvaro mellan föräldrahemmet och olika ungdomshem. Endast sporadiskt arbetat. Vårdad för schizofreni redan i 20-årsåldern, därefter ytterligare ett antal gånger. Under sjukdomsperioderna sluten, misstänksam, aggressiv och med förföljelseidéer. Straffriförklarad efter att ha gjort sig skyldig till grovt egenmäktigt förfarande. Sökte mottagningen i Stadshagen och uppgav vid första besöket att han sedan flera år missbrukat narkotika, som han själv tillverkade, bl. a. etylmorfin i som han uttryckte det »jättedoser». Utgifterna för medikamenterna av olika slag tyngde emellertid budgeten på sådant sätt, att endast »legal tilldelning» skulle kunna rädda hans ekonomi. Efter vad som sedermera inhämtats, har patienten under många år gått omkring »på stan» medförande olika kemikalier, men saknar enligt en av de psykiatrer som skött honom förutsättningar att göra några kemiska synteser. Uppfattas inte heller som narkotikaSOU1969:53

missbrukare. Den sjukes uppfattning om ett mångårigt narkotikamissbruk är en vanföreställning och således ett symtom på grundsjukdomen. I materialet har vidare påträffats 2 fall av långvariga paranoida psykoser, som utvecklats innan läkemedelsmissbruket började. För ett av dessa fall redogöres här nedan. Kvinna, 51 år. Född u. ä. Uppvuxen i fosterhem. Efter genomgången skola utbildat sig till lärarinna. Efter en svår personlig motgång begynnande nervositet, som tidvis stegrades till verklig ångest. Ofta kallat på jourhavande läkare i samband med nattliga ångestattacker. Alltid sovit oroligt och drömt mycket. Började tidigt använda rogivande mediciner främst barbiturater för att dämpa sin nervositet. Efterhand ökande doser som ledde till intagning på sjukhus. Där uppfattad som normalbegåvad men med hysteroida drag i personligheten. Vid några tillfällen gjort försök att skada sig själv. Började småningom utveckla vissa s. k. sensitiva symtom, fick för sig att omgivningen talade om henne och intresserade sig för hennes förehavanden. Trodde att omgivningen kunde lista ut vad hon tänkte och kände. Dessa symtom har kvarstått under åren. Besvärades i fortsättningen svårt av dessa som »tvångsföreställningar» rubricerade upplevelser, vilka uppenbarligen utgjort ett ytterligare motiv för fortsatt missbruk av rogivande läkemedel oberoende av ångesten. Vårdad på psykiatriska sjukhus ett dussintal gånger, främst betingat av snabba återfall efter utskrivning från sjukhus. Är numera sjukpensionerad och vistas sedan flera år på ett sjukhem, helt fri från missbruk. Depressioner. I enstaka fall har vi funnit, att personer med benägenhet för förstämningstillstånd av s. k. endogen natur tillika missbrukat centralstimulerande medel. I sådana fall har behandling med antidepressiva medel använts. Det var mot bakgrunden av några sådana fall som vi kom att vidga våra indikationer med antidepressiva till att även omfatta patienter med lätta dysforiska och depressivt färgade tillstånd. I intervallen mellan missbruksperioderna befinner sig narkotikamissbrukaren - främst då av centralstimulerande medel - ofta i ett dysforiskt-depressivt tillstånd. I dessa fall har vi ansett det vara av värde att försöka behandla patienten på samma sätt som om

det gällde en depression. Dessa aspekter har inte kunnat systematiseras men resultatet har dock varit tillräckligt uppmuntrande för att vi ansett oss böra fortsätta med behandlingen. Primär intelligensdefekt. I vårt material har endast påträffats 3 sådana fall, nämligen hos två män och en kvinna. Detta antal är för litet för att tillåta några säkra slutsatser, men torde dock ge visst stöd för uppfattningen, att primär intelligensdefekt ej spelar någon avgörande roll för utveckling av ett narkotikamissbruk. Analysen har visat, att någon avvikelse beträffande förekomst av psykoser och primär intelligensdefekt i materialet ej kunnat påvisas vid jämförelse med genomsnittsbefolkningen. 16.4 Prognosen Vid varje prognosundersökning framstår det som önskvärt att, om möjligt, söka följa ett fall och dess vidare utveckling från tidpunkten för sjukdomens debut. Detta är emellertid mera sällan möjligt vid klinisk forskning, utan ett material får användas även om observationstiden börjar vid en senare tidpunkt. Som framgår av den tidigare redogörelsen har ca 13 % (39) av våra missbrukare en missbrukstid, som överstiger 9 år och bland dessa återfinns ett antal, vars missbruk debuterade redan under 40-talet. Under den tid, som förflyter mellan missbrukets debut och tidpunkten för konsultationen hos läkare, hinner emellertid vissa patienter tillfriskna, respektive avlida. Därvid riskeras, att såväl de lätta som

svåra fallen går förlorade vid analys av ett material, som hämtats från sjukhus eller polikliniker. En ytterligare faktor, som förskjuter tidpunkten för konsultationen, är den låga motivationsgrad klientelet uppvisar. Det är därför rimligt att antaga, att ju lindrigare missbruket är av t. ex. cannabis, ju mindre sannolikhet föreligger för en missbrukare att bli föremål för observation. Det motsatta förhållandet torde gälla för avancerade missbrukare av t. ex. centralstimulerande medel. Betydelsen av dessa faktorer torde i en framtid kunna reduceras med en effektiv uppsökande verksamhet som tidigare för missbrukarna i kontakt med samhällets hjälporgan. När vi i det följande gjort vissa försök att värdera hur resultatet utfallit, dvs. sökt bedöma främst den eftersträvade drogfriheten, bör hållas i minnet, att denna sannolikt är resultatet av en rad samverkande faktorer, som inte med säkerhet kan sättas i relation till några bestämda terapeutiska eller andra åtgärder från vår sida. Det torde vara mest realistiskt att betrakta resultatet som ett uttryck för missbrukets »natural history» (naturliga förlopp). För båda könen gäller en stor andel fortsatt missbruk (39,5 %). Endast en mindre del uppger sig ha slutat missbruka (15 % ) . Kategorin »omhändertagna å annan institution» avser sådana som vid observationstidens slut befunnit sig i fängelse, på ungdomsvårdsskola, inom sluten sjukvård el. dyl. Denna kategori utgör 25,2 % av klientelet. Vid en jämförelse av prognos och observationstid kan konstateras att prognosen

Tabell 19. Prognosen och kön. Män

Har slutat missbruka Fortsatt missbruk Omhändertagna å annan inst. Okänt Summa

476 Kvinnor

SumiT

Antal

35 96

14,8 40,7

11 25

15,7 35,7

46 121

57 48 236

24,2 20.3 100,0

20 14 70

28,6 20,0 100,0

77 62 306

Antal

SOU 1969: 53

Tabell 20. Observationstid och prognosen. Har slutat missbruka Observationstidens längd Antal 0— 6 mån. 27 7— 19 —36 mån. Summa 46

Fortsatt missbruk

Summa

% 27 28,4

Antal 73 48

% 73 71,6

Antal IÖÖ 67

% 1ÖÖ 100

27,5

72,5

tycks vara oberoende av observationstidens längd. Att observera är att endast cirka 50 % av våra patienter är bedömda i tabell 20. Detta förklarar den ovanligt höga andelen patienter, vilka slutat sitt missbruk.

16.5 Samarbete med olika samhällsorgan 16.5.1 Barnavårdsnämnden Antalet missbrukare under 21 år som sökt mottagningen uppgår till ca 24 % (76). Som jämförelse kan nämnas, att 1955 i vårt land antalet kända missbrukare under 21 år, uppgick till 1,4%. Det antal fall, som på grund av sin ålder lyder under barnavårdslagen, är således anmärkningsvärt högt. Att antalet inte är större torde bl. a. sammanhänga med att dessa i viss utsträckning sökt vid mottagningar inom den psykiska barna- och ungdomsvården, hos barnavårdsnämndens läkare eller vid Mariakliniken. När det gällt samarbete med barnavårdsnämnden har detta bestått i att där så varit nödvändigt föranstalta om vård å ungdomsvårdsskola. Vidare har i några fall placering i enskilda hem kommit till stånd. I samråd med barnavårdsnämnden har vi också i vissa fall förordat att någon av föräldrarna tillsammans med sin son eller dotter för längre eller kortare tid lämnat Stockholm för att komma bort från missbruksmiljöerna. Beträffande vår inställning till att föranstalta om anmälan av patienter till barnavårdsnämnden, vill vi deklarera följande. I vårt arbete vid mottagningen har vi strävat efter att få till stånd ett samarbete under frivilliga former, eftersom vi självfallet saknat möjligheter att tvinga en missSOU 1969: 53

brukare att underkasta sig öppen vård. I många fall har emellertid missbruket varit så uttalat och situationen så förtvivlad, att vi bedömt en anmälan till nämnden som den enda utvägen. Vi har därvid brukat råda föräldrarna att själva söka kontakt med barnavårdsnämnden. Ett sådant ställningstagande har vi motiverat med att vi inte velat riskera att genom ett anmälningsförfarande förlora kontakten med drogmissbrukare, som av rädsla för barnavårdsnämnden hellre avstår från att söka hjälp.

16.5.2 Arbetsvärden Med hänsyn till att ett så stort antal missbrukare vid första besöket uppgivit, att de saknar arbete, framstår givetvis samarbetet med arbetsförmedling och arbetsvårdsorgan som en väsentlig uppgift för en öppen mottagning. Arbetet har bedrivits i huvudsak enligt följande riktlinjer. I första hand har vi sökt stimulera patienten att söka arbete genom arbetsförmedlingen och medverkat till att denne på så sätt erhållit ett lämpligt arbete i den öppna marknaden. Detta har emellertid lyckats i ett mycket ringa antal fall. I flertalet fall har emellertid en närmare utredning erfordrats beträffande de medicinska och sociala förutsättningarna, innan lämpliga arbeten kunnat föreslås. Vi har därvid haft som regel att remittera patienten till en arbetsvårdsexpedition för bedömning, varvid vi i en remiss lämnat arbetsvårdsexpeditionen erforderligt medicinskt faktaunderlag. I vissa fall har arbetsvärdsexpeditionen utan mer omfattande utredning kunnat föreslå lämpligt arbete, i andra ha förslag lämnats om lämplig utbildning åt

patienten. I inte så få fall har emellertid en närmare och mer ingående bedömning av klienten erfordrats, varvid arbetsvärdsexpeditionen för anlagsprövning etablerat samarbete med psykotekniska institutet i Stockholm. Genom arbetsvärden har ett antal av våra patienter erbjudits att genomgå olika slag av omskolningskurser. På grund av sin dåliga allmänkondition har många emellertid haft svårt att följa undervisningen, varför denna ofta avbrutits. Vi har också exempel på att drogmissbrukaren som bänkkamrat fått icke missbrukande elever, som efter kort tid introducerats i missbruket. Den verksamhet som här skisserats har emellertid mött svårigheter av olika slag. Arbetsvärden i Stockholm arbetar under svåra förhållanden och med betydande väntelistor. Likväl har det varit möjligt att få flertalet av oss remitterade fall bedömda i den mån patienten själv medverkat. Den oförmåga att hålla avtalade tider som tidigare påpekats har också arbetsvärden fått erfara. Även då klienten infunnit sig till avtalat besök vid arbetsvårdsexpeditionen, men sedan remitterats till psykotekniska institutet, har det i många fall inträffat, att denne ej infunnit sig där. Åtskilligt arbete har därför nedlagts utan att resultera i konkreta åtgärder. Missbrukarens negativa attityd har belastat samarbetet med arbetsvärden och har enligt vår uppfattning minskat arbetsvärdstjänstemännens benägenhet att engagera sig för våra patienter, en inställning som är fullt förståelig. Någon lösning på detta problem torde inte kunna erhållas med mindre missbrukarna hänvisas till en enbart för dem avsedd arbetsvårdsexpedition, där toleransen efter hand kan höjas för de specialproblem, som dessa patienter erbjuder.

tagningar, som finns i Stockholm för vård av alkoholsjuka. 1 den mån alkoholmissbruket upphört eller avtagit och efterföljts av ett narkotikamissbruk, har vi ansett det naturligt, att dessa patienter behandlats vid vår mottagning. Vi gjorde dock på ett tidigt stadium den erfarenheten, att vissa drogmissbrukare fortsatte att besöka alkoholmottagningarna. I de flesta fall synes detta ha varit uttryck för en strävan att ha flera replipunkter främst med förhoppningen att erhålla önskad medicin på flera ställen samtidigt. För att undvika onödigt dubbelarbete nödgades vi i fortsättningen kontrollera huruvida vissa patienter alltjämt var aktuella, där de tidigare behandlats för alkoholsjukdom. Samarbetet med den särskilda informationsby rå, som sedan hösten 1968 drivs i nykterhetsnämndens regi i Stockholm, har begränsats till några få fall. Det rörde sig därvid om akuta fall, som påträffats av personal från den uppsökande verksamheten under den tid byrån ej hade egna läkare. Vid undersökning hos oss visade det sig, att någon form av omhändertagande var önskvärd eftersom missbrukarna var i behov därav, dock utan att sjukhusvård var nödvändig. I detta som i andra sammanhang har vi känt behov av tillgång till någon form av härbärgesplatser. I den mån inte en särskild vårdcentral kommer till stånd kan man genom att disponera sådana härbärgesplatser få rådrum för att sedan bättre kunna bedöma behovet av hjälpåtgärder. Särskilt gäller detta fall som motsätter sig vård på psykiatriska sjukhus och som inte heller är så nergångna att de uppfyller villkoren för ett tvångsmässigt omhändertagande enligt lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

16.5.4 Socialkurativa synpunkter 16.5.3 Nykterhetsvården Som tidigare framhållits har ett stort antal av våra patienter tidigare varit kända av nykterhetsnämnden. Ett icke ringa antal har också behandlats vid de särskilda mot-

478 Arbetet vid mottagningen har bedrivits så att vi låtit kuratorn ta den första kontakten med patienten eller dennes anhöriga för att få ett så fylligt underlag som möjligt för den kommande bedömningen. Denna arSOU 1969: 53

betsmodell tillämpas bl. a. inom barnpsykiatrin, men riktigheten av detta förfaringssätt kan, som framgår av sjuksköterskans redogörelse, i det följande ifrågasättas. De problemställningar kuratorn mött i sitt arbete har väsentligen kunnat hänföras till följande huvudgrupper. 16.5.5 Bostadsfrågan Patienternas bostadssituation har belysts i tab. 8. Självfallet har kuratorns möjligheter att hjälpa i detta hänseende varit begränsade. I ett mindre antal fall med särskilt ömmande omständigheter har vi försökt stärka patientens ställning i bostadskön genom läkarintyg men utan egentlig framgång. Med hänsyn till missbrukarnas relativt låga ålder har de hunnit stå för kort tid i bostadskön för att kunna påräkna någon bostad. Därtill kommer, att ej så få patienter förlorat sin tidigare bostad genom vräkning i och med att denna förvandlats till en s. k. knarkarkvart. Det är anmärkningsvärt att så många som drygt 44 % bor hos sina föräldrar. När andra möjligheter uttömts återstår för det stora flertalet inte någon annan utväg än att flytta hem till föräldrarna. 16.5.6 Yrkesutbildning Det stora flertalet fall saknar egentlig yrkesutbildning. I det trängda läge, som rått på arbetsmarknaden under några år, har våra patienter självfallet ej kunnat konkurrera med den utbildade arbetskraften. Den bristande uthållighet missbrukarna visat i sitt arbete, har också utgjort ett handikapp. Det har därför endast i begränsad omfattning varit möjligt att ordna plats genom arbetsförmedlingen. Arbetsvärdens insatser i detta sammanhang har redan belysts. 16.5.7 Ekonomi Drogmissbrukarens dåliga ekonomi, ofta på gränsen till ekonomisk ruin, är ett välkänt fenomen. Kuratorns insatser får i detSOU 1969: 53

ta sammanhang ofta begränsas till att hänvisa till socialbyråer och frivilligorganisationer såsom Frälsningsarmén och Stadsmissionen. Vi har upplevt bristen på resurser för social service så starkt, att vi anser oss böra förorda att varje öppenvårdsmottagning får ett utbyggt samarbete med socialvården, helst i foim av en s. k. inbyggd socialbyrå integrerad med den övriga verksamheten. M. a.o. en organisation av den typ som ursprungligen var planerad vid Rålambshovskliniken. Redan tidigare har vi i avsnittet om suicid och suicidalförsök belyst kuratorns roll i vad vi kallat den efteruppsökande verksamheten. Med hänsyn till att kuratorn haft det största antalet tjänstgöringstimmar per vecka har hon förutom kontakt med de anhöriga på ett naturligt sätt blivit en kontaktperson med olika myndigheter och institutioner. Hennes arbete har också medfört ett betydande antal förfrågningar från polis, övervakare och personundersökare. Kurator Sarap har utifrån sin erfarenhet velat betona hur förvånansvärt ringa kunskap missbrukarna och deras anhöriga alltjämt har om narkotikas skadeverkningar, trots den upplysning, som samhället bedriver i narkotikafrågan. Inte heller förefaller kännedomen om de olika hjälpresurser som tillkommit de senaste åren ha nått ut till allmänheten i någon nämnvärd grad. 16.6 Sjuksköterskornas

erfarenheter

Sjuksköterskan har hand om tidsbeställning och får således den första kontakten med patienterna och deras anhöriga. Hon framhåller bl. a., att hon ofta förmärkt en viss tvekan hos patienterna, när de fått klart för sig, att de först skall träffa en kurator. Inte så får har frågat om detta är nödvändigt. Detta torde bero på, att många redan har erfarenheter av olika samhällsorgan såsom barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller socialbyråer. En kuratorsutredning innebär således i regel bara en upprepning av vad de tidigare varit med om. De flesta vill med andra ord ha sjukvård. Redan tidigare har framhållits, att ett stort 479

antal patienter inte kommer till mottagningen. Även vid besök hos kuratorn uteblir många, vilket sammanhänger med att de flesta sover på förmiddagarna och därför har svårt att passa tider. När de väl kommer till mottagningen, har sjuksköterskan haft tillfälle att iakttaga hur mer erfarna missbrukare gärna söker kontakt med yngre. Det är således viktigt att ha tillgång till flera väntrum för att undvika onödig sammanblandning av patienterna med olika belastning i socialt och medicinskt hänseende. Vad attityden till vården beträffar har vi intryck av att patienterna upplever den mänskliga kontakten som positiv. De kommer gärna upp för att prata eller ringer för att diskutera sina bekymmer även andra tider än mottagningsdagar. Även sedan många slutat, har de fortsatt att hålla kontakt med mottagningen genom brev eller vykort. Detta goda förhållande mellan sjuksköterskan och patienterna torde i vårt speciella fall sammanhänga med hennes ålder och erfarenhet, inte minst från mänga år inom alkoholistvården. Sjuksköterskan vill i detta sammanhang beträffande läkarna framhålla, att patienterna - bortsett från tonårsklientelet - gärna önskar kontakt med den läkare, som är äldst. Sannolikt söker drogmissbrukaren en fadersgestalt på samma sätt som sjuksköterskan blir ett moderssubstitut. Denna erfarenhet har nog överraskat oss. Vi trodde det var en fördel om läkaren var jämnårig med patienten. I detta sammanhang bör även vikten av kontinuitet i arbetet understrykas, vilket innebär, att personalbyten bör undvikas. Till sjuksköterskans synpunkter vill vi knyta några reflexioner. Att vi här särskilt uppehållit oss vid hur en erfaren befattningshavare upplevt verksamheten, sammanhänger med den pessimistiska syn, som råder på vården av drogmissbrukare. Vi är väl medvetna om bristerna inom detta vårdområde, men vore resultaten så nedslående som ofta framhävs kunde verksamheten lika väl upphöra. Det som gör, att vi fortsätter, är vår förvissning om att det gäller att få patienterna att hålla ut. Härvid kan den öppna vården fylla en funktion. Vi 480

menar nämligen att den öppna vården i mindre grad ger anledning till de spänningar och konflikter som präglar den slutna vården, oftast förorsakade av patienter med ett starkt utagerande beteende. Vården på sjukhus är förenad med restriktioner som ur patientens synpunkt måste framstå som föga populära. Hit hör bl. a. inskränkning beträffande besök, frigång och permissioner. Dessa faktorer bortfaller helt i öppen vård. Vi har sökt driva en linje, som inneburit, att vi tolererat missbruket ganska länge och endast ordnat med intagning på vårdintyg, när så varit absolut nödvändigt. Vi har således eftersträvat en policy byggd på frivillighet så långt som möjligt och därvid fått acceptera, att patienten ofta uteblivit. Genom att satsa på sådana åtgärder som förekommer i öppen psykiatrisk sjukvård, har vi försökt hjälpa så gott vi kunnat. Sjukskrivit patienten när detta varit nödvändigt, varvid vi emellertid intagit en restriktiv attityd. Utfärdat remiss till psykiatriskt sjukhus, när detta ansetts erforderligt. Försökt ge en understödjande psykoterapi så mycket vi hunnit. Vi har gjort den erfarenheten, att det är främst de primära mänskliga behovens tillgodoseende, som intresserar, dvs. missbrukarens intresse av att få mat, kläder och tak över huvudet. Slutligen har vi på sedvanligt sätt arbetat för att diagnostisera och behandla deras kroppsliga sjukdomar, främst då hepatiterna. I de senare fallen har vi, som tidigare framhållits, hänvisat till Roslagstulls sjukhus för kontroll - vård för en kroppssjukdom accepteras lättare än behandling för »nerverna». Huvudsaken är, att de sjuka kommer under kontinuerlig tillsyn. Vidare har vi försökt stimulera till att söka arbete, låtit kurator gripa in, när så varit erforderligt. Med andra ord försökt agera utan hjälp av repressiva åtgärder och så mycket som möjligt i en atmosfär av improvisation och common sense. Självfallet har detta förutsatt, att inte patienterna varit alltför psykiskt nedgångna. Därvidlag har dock paranoida symtom tolererats, medan svåra toxiska psykoser självfallet motiverat utfärdande av vårdintyg, vilket dock SOU 1969: 53

inte behövt ske alltför ofta. Att så varit fallet torde sammanhänga med att en missbrukare, som är alltför nedgången, ej infinner sig på mottagningen. Till sist vill vi i detta sammanhang betona, att den dåliga motivation, som drogmissbrukaren initialt uppvisar, efterhand kan förändras även om det kan ta en avsevärd tid i anspråk.

16.7 Sammanfattande synpunkter på den öppna vårdens organisation När behandlingsaspekter diskuteras i samband med drogmissbruk bör beaktas, att missbruket i regel är symtom på en underliggande psykisk störning i form av avvikande personlighet eller tecken på neurotisk utveckling. Behandling av narkotikamissbrukare förutsätter därför att dessa underliggande störningar behandlas sedan själva avgiftningen är genomförd. Det är vidare viktigt att ha klart för sig att narkotikamissbruk karakteriseras av ett i regel långvarigt förlopp med perioder av uttalat missbruk omväxlande med intervall antingen helt fria från missbruk eller präglade av ett mer sporadiskt sådant. Det är därför realistiskt att alltid räkna med recidivrisken som en faktor av betydelse på samma sätt som när det gäller alkoholmissbrukare. Vid upprättande av ett vårdprogram bör därför drogmissbruk betraktas som en kronisk eller potentiell kronisk sjukdom. Vårdorganisationen bör därför ta sikte på långtidsbehandling. Den öppna vården utgör mot denna bakgrund en naturlig länk i en kontinuerlig vårdkedja i enlighet med de principer som skisserades redan i kommitténs första betänkande. Det får därvid anses önskvärt att om möjligt begränsa den slutna vården så att denna endast utgör en mindre del av den totala vårdtiden. En öppenvårdsorganisation bör sträva efter att fånga upp färska fall och efter avgiftning på sjukhus följa patienterna på samma sätt som sedan länge sker inom tuberkulosvård och vård av cancersjuka. En sådan målsättning är givetvis inte lätt att SOU 1969: 53 31—914398

uppnå. Den besvärande bristen på psykiatrer är f. n. en realitet som allvarligt inskränker möjligheterna att planera sjukvården på önskvärt sätt. Bristen på socialarbetare och kliniska psykologer hämmar också utbyggnaden. Tillgängliga resurser måste därför självklart utnyttjas rationellt. Den uppdelning av vårdansvaret på olika huvudmän som förekommer på vissa håll är inte ägnad att skapa en ökad effektivitet i arbetet. För att åstadkomma en erforderlig koncentration av resurserna bör från sjukhus fristående öppna mottagningar undvikas. I den mån särskilda mottagningar för drogmissbrukare förläggs utanför sjukhus bör detta endast ske under förutsättning att en anknytning till nykterhetsvården och/ eller socialvård kommer till stånd. Den utbyggnad av socialmedicinskt block som planeras vid bl. a. Huddinge sjukhus och kärnsjukhuset i Skövde förefaller på sikt vara den bästa lösningen och bör därför kunna tjäna som mönster. Huvudregeln bör emellertid vara att den öppna mottagningen anslutes till befintligt sjukhus.

16.8 Appendix

I det följande återges i korthet sjukhistorierna för de 11 fall som avlidit.1 1. Kvinna, 47 år. Uppväxt och utveckling utan väsentlig anmärkning. Levde i ett lyckligt äktenskap, fick en son. Maken sedermera död efter några år i tbc. Alltid ansett sig ha »klena nerver». Efter makens död plågad av nattliga drömmar fyllda av sexuella symboler, upplevt sig som abnorm. Vid flera tillfällen gjort halvhjärtade suicidalförsök. Började efter hand övergå till lugnande och rogivande medel, typ meprodyl, barbitursyrederivat och liknande. Erhållit dessa medel vid kontakt med läkare under åren. Ofta varit påverkad av både sprit och tabletter, men dock lyckats sköta en enklare syssla som kommunalanställd, trots en daglig konsumtion av 25 st. meprodyltabletter. Höll kontakt med mottagningen under 1 mån, varvid vi medverkade till intagning på sjukhus. Därefter ingen kontakt. Vid efterundersökning upplystes, att pat. ca 8 mån. efter sista besöket hos oss tagit in på hotell och sagt sig ej vilja bli störd. Påträffades död på hotellet genom 1 Patientberättelserna får ej återges i massmedia.

tablettintoxikation (barbiturater). Bedömd som säkert suicid. Diagnos: Psykoneuros. Dödsorsak: lntoxicatio barbiturica. 2. Man, 32 år. Föräldrar skilda. Började använda fenediintabletter redan i gymnasiet, övergick i 20-årsåldern till att använda morfin dagligen, ursprungligen några ml per dag, sedermeia ökat till omkring 100 ml dagl. En tid gått hos en läkare, som försett honom med morfin »legalt». För att klara sin ekonomi gjort sig skyldig till checkbedrägerier och receptförfalskning. Straffriförklarad och vårdad på mentalsjukhus i olika omgångar. Även haft gulsot. Sökte ursprungligen mottagningen i Stadshagen för att få s. k. legal tilldelning, men sade sig sedermera vilja sluta - blivit »tjacktrött». Vi höll kontakt med pat. under 6 mån. och medverkade till intagning på mentalsjukhus vid 2 tillfällen. Vid ett vårdtillfälle på sjukhus förmått medpatienter att injicera. Vid ett annat vårdtillfälle injicerade han sig själv med morfin och tilltvingade sig slutligen utskrivning. Lyckas under behandlingstiden gå ner i doserna till ca 8-10 ml dagligen. Pat. uteblev sedan från mottagningen och 2 mån. senare erfor vi, att han omkommit genom drunkning på grunt vatten. Uppges då ha varit fri från morfin 1-2 veckor före dödsfallet. Enligt anhö.iga förelåg ingen misstanke om suicid. Genom sin allmänt nedsatta kondition har pat. sannolikt haft svårt att på egen hand ta sig i land. Diagnos: Psykopatia. Dödsorsak: Drunkning. 3. Dotta fall redovisat som nr 1 av de 2 fall, som missbruket codeinfosfatkakor, sid. 463. 4. Man, 49 år. Vårdad på psykiatriskt sjukhus upprepade gånger för perioder av förstämning och ångest, varav vid ett tillfälle efter suicidalföisök. Opererad för magsår, men smärtor kvarstod i viss utsträckning även efter operationen. Råddes av en bekant att försöka med preludin och upplevde därvid viss lindring av sina symtom. Använde först tabletter, övergick sedermera till att injicera. Började ungefär samtidigt använda hemineurin för att dämpa ångesten. Äktenskapet, som var barnlöst, började knaka i fogarna, varför hemskillnad uttogs. Vi hade under ca 2 mån. relativt täta kontakter med patienten för att möjliggöra viss stödterapi. Under denna tid minskar missbruket något. Konflikten i äktenskapet fördjupades emellertid alltmer och torde ha bidragit till patientens suicid några månader senare genom överdos av lugnande mediciner. Bedömd som säkert suicid. Diagnos: Schizoid personlighet. Dödsorsak: Suffocatio veneficium.

5. Man, 21 år. Uppvuxen under goda förhållanden som nr 1 av 2 syskon. Vid första kontakten med mottagningen injicerat centralstimulerande medel sedan 2-3 år, främst preludin. Trots goda förutsättningar för studier avbrutit skolgången och böljat som tryckerilärling. Träffade därvid kamrater, som intresserade honom för »knark». Sedan fortsatt att injicera, men lyckades göra uppehåll under sin värnpliktstjänstgöring. Därefter snabbt återfall. Dömd för stölder till skyddstillsyn i 3 år. Kom till mottagningen genom övervakarens försorg. Ådrog sig gulsot under det fortsatta missbruket. Med hänsyn till det kärva läget på arbetsmarknaden förordade vi omskolning i samarbete med arbetsvärden. Dessa planer hann inte fullföljas förrän patienten omkom vid en bilolycka. Förde ej själv bilen vid detta tillfälle. Det bör tilläggas, att pat. alltid själv ansåg sig som en s. k. olycksfågel, som ofta råkade ut för olika tillbud, bl. a. vid ett tillfälle ramlat av en spårvagn. Diagnos: Psykoinfantil personlighet, i övrigt välbegåvad. Dödsorsak: Traumatisk aortaruptur. 6. Kvinna, 39 år. Född u. ä. Fadern betecknas som svag och karaktärslös. Modern beskrivs som »stark och varm». Inga helsyskon, men 6 halvsyskon, av vilken flera haft svåra spritproblem. Efter avslutad skolgång arbetat som servitris för att därefter bli kassötska i restaurantbranschen. Gift under 6 år, maken svårt alkoholiserad. Äktenskapet barnlöst. Började själv använda alkohol för att döva tristessen, men också för att lindra vissa återkommande depressivt färgade trötihetstillstånd. Vårdades under årens lopp sammanlagt 10 gånger på olika psykiatriska sjukhus. Äktenskapet ledde till skilsmässa, varefter alkoholmissbiuket ökade, så att intagning på alkoholistanstalt blev aktuell. Efter hand ett avtagande problem med alkoholen, men började i stället att d<.mpa sin ångest och olust med meprobamat, som konsumerades i doser om 10-15 tabl. dagligen. Vid några tillfällen i suicidalt syfte överdoserat dessa tabl. Pat. uppsökte mottagningen efter en sjukhusvistelse, och framstod under de 5 mån. vi följde henne som pessimistisk, tidvis sömnlös och utan egentlig motivation för att leva. Uteblev från ett återbesök och påträffades några dagar senare död i sin bostad efter att de föregående dygnen ha överdoserat rogivande tabletter i förening med alkohol. Diagnos: Neurotiskt-depressivt tillstånd hos hysteroid personlighet. Dödsorsak: Intoxocatio barbiturica. 7. Man, 38 år. Föräldrar skilda, uppfostrad i enskilt hem. Fadern missbrukat alkohol. Efter avslutad folkskola haft ett stort antal skiftande anställningar. Gift i 10 år. I äktenskapet 3 barn. Skild på grund av eget spritmissbruk. SOU 1969: 53

Började efter hand missbruka centralstimulerande medel och höll på därmed i 3 år, innan kontakt etablerades med oss. Efter skilsmässan haft kontakt med kvinnliga narkotikamissbrukare. Använde de första åren preludintabletter, övergick sedan till injektioner. Ej straffad. Intogs genom vår förmedling en gång å psykiatriskt sjukhus. Pat. höll kontakt med mottagningen under drygt ett halvår, men återföll efter ovannämnda sjukhusvistelse. Ådrog sig senare gulsot. Släppte kontakten med oss och påträffades 4 mån. senare död i sin bostad av polisen i samband med en rutinkontroll av vissa s. k. knarkarkvartar. Död genom överdos, om suicid har ej säkert kunnat utrönas. Diagnos: Persona immatura, omogen personlighet. Dödsorsak: Narcotismus chronicus. 8. Kvinna, 25 år. Född u. ä. Fadern alkoholist. Uppvuxen under trista sociala förhållanden. Enligt uppgift våldtagen av berusad fader när hon var 12 år gammal. Bott hos modern med vilken hon ständigt levat i konflikt. Gått 6 klasser i folkskola. Besvärades under dessa år av blyghet och ångest, vågade inte gå i skolan, började skolka. Efter skolans slut aldrig haft ordnat arbete, bott hemma med sin dotter i en halvmodern enrumslägenhet, försörjd av modern och mestadels fått socialhjälp. Började vid 18 års ålder använda nevental och meprobamat för att dämpa sin ångest och sin osäkerhet. Måste ha 3-6 tabl. varje dag, en dos som småningom ökades till 10 tabl. dagl. Vårdad vid 2 tillfällen på psykiatriskt sjukhus för reaktiva depressionstillstånd, men började efter utskrivningen på nytt använda rogivande medel. Pacificerades efter hand alltmer. Dottern lämnades på daghem genom moderns försorg - själv tillbringade patienten tiden hemma, i regel sängliggande. I samband med arbetsvärden försökte vi skaffa olika arbeten, men antingen gick pat. ej dit eller arbetade endast någon dag på varje ställe. Försök att förmå pat. acceptera inläggning på sjukhus ledde ej till något resultat, hade endast en önskan, nämligen att få medicin »legalt». I valet mellan förskrivning av oss resp. ett fritt vandrande mellan olika läkare, bestämde vi oss för att t. v. låta pat. behålla en daglig dos nevental. Fick hämta recept varje vecka, som utlämnades på ett namngivet apotek. Injicerade sig vid några tillfällen med preludin och fick efter en tid gulsot. Vi försökte åter skaffa nytt arbete, men pat. blev uppsagd efter några dagar. Fortsatta försök att övertala patienten att lägga in sig på sjukhus misslyckades. Pat. ringde vid ett tillfälle en av läkarna vid mottagningen kl. 02.30 på natten och ville då omedelbart få sjukhusvård. Välkänd på socialvården, som förlorat hoppet om att kunna arbetsplacera henne. Kuratorn OU 1969: 53

försökte kontrollera, att patienten verkligen var på uppgivna arbeten. Patienten övergick senare alltmer till centralstimulerande medel, förvandlade snabbt moderns bostad till en knarkarkvart och måste flytta. Kom alltmer sällan till mottagningen, uppgav att hon skämdes för sitt missbruk och sina sönderstuckna armar. Efter att ha följt pat. i 1 år och 7 mån. upphörde kontakten med oss helt. Då det för oss var uppenbart, att patientens missbruk fortsatte, kunde vi endast förorda, att vårdintyg utfärdades. Vid efterundersökningen ett halvår senare framgick, att pat. suiciderat. Diagnos: Ångestneuros hos svårt karaktärsstörd person. Dödsorsak: Veneficium. 9. Man, 33 år. Skilsmässobarn. Uppvuxen i ett hem fullt av stridigheter. Svåra, anpassningsproblem i skolan och småningom relegerad. Omhändertagen av barnavårdsnämnden och placerad i olika hem. Började använda alkohol vid 15 års ålder. Dömd för inbrott och langning. Sedan 1958 använt centralstimulerande medel och nembutal. Under årens lopp vårdad å mentalsjukhus sammanlagt 13 ggr och som regel avvikit från dessa. Övergick efter en fängelsevistelse till att använda metadon och tetrapon, pieparat, som erhölls av s. k. legala missbrukare. Endast arbetat vid enstaka tillfällen. Ansåg sig själv vara »psykopat», upplevde sig misslyckad och utan möjlighet att reda upp sin tillvaro. Avvek vid ett tillfälle från sjukhuset genom ett fönster. Återvände samma väg medförande injektionsspruta och ampuller i agiterat tillstånd. Försvann åter genom fönstret och återkom ej. Vid upprepade tillfällen intoxikerat sig och förts till kroppssjukhus. Avvek också från sjukhuset sista gången han var intagen - vid detta tillfälle som kriminalpatient. Påträffades efter en tid död i sin lägenhet. Diagnos: Psykopatia. Dödsorsak: Förgiftning med gas. 10. Man, 44 år. Född u. ä. Uppfostrad i fosterhem. Modern vårdad för paranoid psykos. Efter skolans slut haft ett otal anställningar, sedermera dock fast anställning i en underordnad befattning. Till sin natur vek, känslig, självupptagen, dysforisk och med benägenhet för att känna sig utsatt för förtal och iakttagelser. Tidvis ångest, svårt att åka tunnelbana. Började småningom dämpa sina nervösa besvär med alkohol. Gick i långvarig psykoterapi. Upptäckte den lättnad sedativa medel har och började hemfalla åt missbruk av rogivande medel, främst barbitursyrepreparat. Vårdades under årens lopp ett stort antal gånger på psykiatriskt sjukhus för nervösa besvär och försök till avvänjning. Återföll dock regelmässigt efter utskrivning men lyckades i huvudsak klara sitt arbete. Föreslogs eftervård å mottagning-

en i Stadshagen och upplevde detta positivt, men ansåg inte det räckte med av oss ordinerade mediciner, utan höll samtidigt kontakt med andra läkare. Patienten upplevde denna brist på lojalitet mot oss synnerligen plågsamt och det är inte uteslutet, att detta bidrog till hans allmänna känsla av misslyckande. Suicid genom överdos av tabl. Diagnos: Psykoneuros. Dödsorsak: Intoxicatio barbiturica. 11. Man, 32 år. Skilsmässobarn. Modern svårt alkoholiserad. Ständiga stridigheter under uppväxtåren. Efter skolans slut endast haft kortare anställningar. Beskriver sig själv som hoppjerka. Började redan som 15-åring få betydande problem med sin alkoholkonsumtion, hemföll snabbt i kriminellt beteende, främst stölder och avtjänade ett flertal fängelsestraff. Säger sig under drygt 10 års tid endast ha varit utanför fängelset 3-4 gånger. Vårdad på psykiatriskt sjukhus vid flera tillfällen bl. a. efter suicidalförsök. Under vårdperioderna aggressiv och föga samarbetsvillig. Endast sällan haft bostadsfrågan ordnad, huvudsakligen tillbringat sin tid med att dricka alkohol. Efter någon eller några dagars alkoholkonsumtion har begäret efter narkotika väckts. Skaffat centralstimulcrande medel, som köpts dyrt på den illegala marknaden för pengar, som någon »fästmö» stulit ihop. I grund och botten inställd på att sluta, men samtidigt rädd för att träffa likasinnade på sjukhusen. Under den tid han gick på mottagningen, försökte vi med arbetsvårdande åtgärder men utan resultat. Tillbringade genom vår förmedling en kort tid på folkhögskola, föreföll att trivas men skämdes för sina stickmärken, slutade och tog en kortvarig anställning på en verkstad. Gifte sig så småningom men knarkade ner sig under bröllopsresan. Efter att i ca 1 VJ år haft kontakt med patienten, upphörde besöken hos oss, vilket patienten motiverade med att han helst ville undvika besök i Stockholm med hänsyn till de frestelser, han där utsattes för. Ett år senare död genom överdos av palfium. Diagnos: Uppfattad som normalbegåvad men med tecken till tidig karaktärsstörning. Dödsorsak: Intoxicatio palfium. Litteraturförteckning Alström, C. H.: Mortality in mental hospitals with a special regard to tuberculosis, Acta psychiat. et neurol. scand. Suppl. 24 Copenhagen 1942. Anchersen, P.: On the prognosis of narcomania. Acta psychiat. scand. 22, 153: 1947. Baeyer, W. von: Zur Genealogie psychopatischer Schwindler und Liigner, Sammlung Psychiat. u. Neurol. Einzeldarstellungen, vol. 7, Leipzig 1935. Essen-Möller, E.: Undersuchungen iiber die

484 Fruchtbarkeit gewisser Gruppen von Geisterskranken. Acta psychiat. et neurol. scand. Suppl. 8: 1935. Herulf, B. Sunesson, T.: Unga narkotikamissbrukare i Stockholm. Läk.tidn. 64: 1936, 1967. Goldberg, L.: Drug abuse in Sweden Vol. XX No. 1 och 2 1968. Holmberg, M. B. & Jansson, B.: Experiences from an outpatient department for drug addicts in Göteborg. Acta psychiat. scand. vol. 44: 172: 1968. Jonsson, C. O.: Några metodologiska synpunkter på psykiatriska personlighetsvariabler. Nord. Psyk. medlemsblad 7, Hft. 3: 1953. Kolb, L.: Drug addiction. A medical problem. Springfield, 111, U.S.A. 1962. Larsson, T. and Sjögren, T. A.: Methodological, psychiatric and statistical study of a large Swedish rural population, Copenhagen 1954. Lindberg, B. J.: Psychoinfantilism, Acta psychiat. et. neurol. Suppl. 61, 1950. Ljungberg, L.: Hysteria, A clinical, prognostic and genetic study. Acta psychiat. et. neurol. scand. Suppl. 112, Copenhagen 1957. Malzberg, B.: Mortality among patients with mental diseases, New York 1934. McLaughlen, J. J. & W. H. Haines {1959): Drug addiction in Chicago. Illinois med. J. (Citerad efter Retterstöl och Sund 1964). Maurer, David, W. and Vogel, Victor, H.: Narcotic and Addiction. Tredje upplagan. Springfield Illinois 1967. Mayer-Gross, W., Slater, E. and Roth, M.: Clinical psychiatry, London 1954. Narkotikaproblemet. Del 1. Kartläggning och vård. SOU 1967: 25. Retterstöl, N. och Sund, A.: Drug Addiction and Habituation. Scandinavian University Books. Oslo 1964. Riidin, E.: Zur Sterblichkeit der Morphinisten. Arch. Psychiat. Nervenkr. 193, 98: 1955. Schneider, K.: Klinische psykopatologie, Stuttgart 1955. Statistisk Årsbok för Stockholms stad, 1968. Stenstedt, Å.: A study in manic-depressive psychosis, Acta psychiat. et. neurol. scand. Suppl. 79, Copenhagen 1952. Stumpfl, F.: Erbanlage und Verbrechen, in Foerster, O. und Riidin, E.: Monographien aus dem Gesamtgebiete d. Neurol. U. Psychiat. vol. 61, Berlin, 1935. Teigen, A.: Personligt meddelande 1966. Tähkä, Veikko: The Alcoholic Personality, Helsingfors 1966. Åmark, C : A study in alcoholism, Acta psychiat. et neurol. scand. Suppl. 70, Copenhagen 1951. SOU 1969: 53

17 Några synpunkter på öppen behandling av narkotikamissbrukande ungdomar. Rapport till narkomanvårdskommittén angående försöksverksamheten vid Mariapoliklinikens ungdomsavdelning Staffan Norell

Ove Rosengren

17.1 Inledning

17.2 Klinikens

Denna rapport från Mariapoliklinikens ungdomsavdelning bygger på erfarenheter från en verksamhet som hittills (maj 1969) omfattar bl. a. drygt 900 narkotikamissbrukande stockholmsungdomar. Sommaren 1968 gjordes en genomgång av 543 journaler (tiden 1.1.1967 t. o. m. 30.6.1968) som fått bilda underlag för en beskrivning av ungdomarna (bakgrundsproblematik, problembild, narkotikamissbruk etc.). Redogörelsen för arbetsformerna vid kliniken har kompletterats med vissa önskemål och förslag och i någon mån också mer allmänna synpunkter på behandlingsarbetet. Ett avsnitt ägnas de ungdomar som bedömts vara i behov av, placerats i eller redan varit placerade i andra vårdformer. Berättelsen gör inga anspråk på fullständighet; vissa frågor och synpunkter har bara antytts eller berörts i förbigående, medan andra fått ett jämförelsevis stort utrymme. I ett tilllägg görs ett försök till sammanställning och bearbetning av vissa frågeställningar av intresse för bedömningen av de här ungdomarnas problembild och den utveckling som skett i samband med den polikliniska behandlingen. Rapporten avslutas med en sammanfattning av önskemål och förslag. Avsnitten 4.2 och 6 bygger på ett material sammanställt för barnavårdsnämnden i Stockholm hösten 1968.

Personal (den 1.1.1967): 1 bitr. överläkare, 1 underläkare + 1 underläkare på extra stat (kvällstid), 1 översköterska och 3 mentalvårdare (huvudman: Stockholms stads sjukvårdsstyrelse) samt 1 socialinspektör, 4 l:e socialassistenter och ett årligt anslag av ca 20 000 kr. för extra barnavårdspersonal (huvudman: Stockholms stads barnavårdsnämnd). Därtill kommer kontors- och ekonomipersonal. Slutligen finns laboratorieresurser för analys av rutinprover och toxikologiska prover.

SOU 1969: 53

organisation

En viss - men i relation till den ökade arbetsbelastningen (jfr- sid. 494) ganska blygsam - personalförstärkning har kommit ungdomsavdelningen till del. Den 30.6.1968 hade personalen förstärkts med 1 underläkare (tillfälligt disp. tjänst) och 2 1 ;e socialissistenter. Senare har medel för ytterligare personalförstärkning beviljats. Vid ungdomsavdelningen finns 6 sängplatser (akutvårdsplatser). Huvuddelen av behandlingsarbetet ligger på den polikliniska verksamheten. Social personal finns på avdelningen dagligen kl. 06.30-23 resp. 24 lördagar och söndagar. Läkare tjänstgör på avdelningen måndag-fredag kl. 09-23 samt lördagar och söndagar kl. 16-24. ö v riga tider fungerar läkare från Mari a poliklinikens vuxenavdelning som jourhavande läkare för ungdomsavdelningen (inneliggande 485

patienter och av polis införda ungdomar). Avsikten har varit att ungdomsavdelningen i första hand skall ta emot alkoholpåverkade ungdomar (ungdomsfyllerister) för avgiftning/ akutvård och ungdomar med alkoholproblem för poliklinisk behandling. Det har emellertid visat sig att missbruket i många fall omfaftar såväl alkohol som narkotika (växelmissbruk eller i vissa fall biandmissbruk). Narkotikaproblemet har kommit att ta en allt större del av resurserna i anspråk. Ungdomsavdelningens uppgifter är i dessa fall utredning/bedömning (inkl. bedömning av lämplig vårdform), samt akutvård och poliklinisk behandling av ungdomar med narkotikaproblem. Avdelningen står öppen för ungdomar under 21 år från Stockholms stad. En viss uppfattning om verksamhetens omfattning ger följande uppgifter om antalet under året 1967 nyinskrivna patienter vid ungdomsavdelningen: Missbruksform: 1 a) alkoholmissbruk b) sniff ning (ev. + a) c) narkotikamissbruk (ev. + a + b)

774 21 379 Summa 1 174

1 Anm. Ungdomar med biandmissbruk (c+a, c + b eller c + a + b) har placerats i grupp c, då samtliga fall av narkotikamissbruk ansetts vara av intresse i det följande. Uppgifterna blir därmed också jämförbara med t. ex. siffrorna i tab. 2. Ungdomar med alkoholproblem har alltså svarat för större delen (ca 66 %) av nybesöken under året, medan ungdomar med narkotikaproblem svarat för det största antalet återbesök (sid. 494) och därmed också tagit en större del av resurserna i anspråk. I det följande kommer diskussionen att begränsas till den del av verksamheten som rör ungdomar med narkotikaproblem. Vad som sägs om arbetsformerna vid ungdomsavdelningen gäller emellertid i tillämpliga delar också de övriga grupperna. 17.3 Patienterna Följande beskrivning av patienterna 486

omfat-

tar de 543 ungdomar under 21 år som använt narkotika och under tiden 1.1.1967 t. o. m. 30.6.1968 undersökts och/eller behandlats vid ungdomsavdelningen. Journalerna vid ungdomsavdelningen innehåller anteckningar av läkare och socialarbetare rörande utredning, bedömning och behandling (i regel från flera återbesök under den aktuella perioden; ofta också från samtal med föräldrar, anhöriga, lärare etc). De uppgifter som lämnas i tabellerna 1-12 bygger på en genomgång av 543 journaler. Sammanställningen av materialet har aktualiserat behovet av ett mer systematiskt och standardiserat förfarande vid insamlingen av data. En preliminär sammanställning av vissa på förhand preciserade frågeställningar rörande social anamnes och missbruksanamnes har också kommit till användning vid ungdomsavdelningen. Resurser för en konsekvent genomförd systematisering med möjlighet till kontinuerlig uppföljning och bearbetning av hela materialet saknas dock för närvarande. Ett sådant system skulle avsevärt förbättra möjligheterna till bedömning av problemens art och omfattning och till evaluering av behandlingsresultat (jfr. sid. 503). I det följande beskrivs ungdomarna och deras problem med utgångspunkt från narkotikamissbruket, inte därför att detta varit det enda eller alltid dominerande problemet, utan helt enkelt därför att det i regel varit missbruket som fört dem till ungdomsavdelningen. 17.3.1 Hur har ungdomarna fått kontakt med avdelningen? Ungdomsavdelningen har tagit emot ungdomar som omhändertagits av polis för fylleri. I samband med den utredning som företagits har det visat sig, att 183 ungdomsfyllerister (under tiden 1.1.-67 t. o. m. 30.6.-68) även missbrukat narkotika i någon form. Dessutom har 35 ungdomar, som omhändertagits narkotikapåverkade eller p. g. a. annan befattning med narkotika, under denna tid införts av polis. Sammanlagt 218 ungdomar som använt narkotika har alltså komSOU 1969: 53

mit till avdelningen via polis. Stockholms stads barnavårdsnämnd har under den aktuella perioden remitterat 78 narkotikamissbrukande ungdomar för utredning-bedömning och/eller behandling. Denna grupp innefattar ungdomar, som på anmodan av övervakare, ungdomshemspersonal eller - i flertalet fall - utredningsassistent vid barnavårdsbyrå, kontaktat ungdomsavdelningen. Den tredje och största gruppen utgörs av ungdomar som »frivilligt» sökt kontakt med ungdomsavdelningen p. g. a. narkotikaproblem. Av 247 »frivilliga» har 138 kommit på eget initiativ, ev. efter påstötning från föräldrar eller kamrater; 32 har kommit till sitt första besök på remiss från annat sjukhus, 15 på remiss från skolläkare (ev. skolsköterska eller kurator) och 4 från PBU; 19 har inkommit via ungdomsslussen och 2 från Stiftelsen Ungdomskontakt; 20 har införts av barnavårdsnämndens fältassistenter (men f. ö. ej varit aktuella vid BvN) och 17 genom andra personer/institutioner. Om man ställer missbrukets varaktighet i relation till det sätt på vilket ungdomarna fått kontakt med ungdomsavdelningen (tab. 1), visar det sig att de som har ett mindre omfattande missbruk vanligen införts av polis, medan de som har ett mer långvarigt missbruk i stor utsträckning sökt kontakt på »frivillig» väg.

och 153 flickor. Beträffande åldersfördelning m. m., se tab. 3-8 (sid. 508 ff). Endast 22 ungdomar var vid första besöket under 15 år, men flera har börjat använda narkotika före 15 års ålder. Yngst var en 12-årig flicka som börjat missbruka centralstimulantia vid 11 års ålder. Längsta missbruksanamnes: 6 år - en 20-årig yngling som debuterat vid 14 år. Missbruksanamnesens längd anses i det följande omfatta hela den tid vederbörande använt narkotika (vid tidpunkten för det första besöket) oberoende av preparat och administrationssätt. Det vore självfallet av intresse att få en mer detaljerad bild av missbrukets omfattning (frekvens, doser, tidpunkt för intravenös missbruksdebut etc.) än den som här presenteras. Som tidigare framhållits saknas dock resurser för en kontinuerlig och systematisk uppföljning och bearbetning av materialet, vilket i detta och - kanske i ännu högre grad - följande avsnitt begränsat möjligheterna till en fyllig redovisning.

17.3.2 Narkotikamissbruk, typ och omfattning

I 125 fall har peroralt missbruk av centralstimulerande medel dominerat, medan även cannabis förekommit i många fall. Som framgår av tabell 2 är det i närmare hälften (60) av dessa fall fråga om ett sporadiskt eller mycket kortvarigt missbruk. I återstående 111 fall har cannabis (i regel »hasch-rökning») dominerat bilden. I flertalet (95) fall rör det sig om en tillfällig eller sporadisk användning, ej sällan i förening med alkohol. Uppgifter om - i regel kortvarigt eller sporadiskt - missbruk av opiater (t. ex. opium eller morfin intravenöst) och LSD, vanligen i samband med mer omfattande

Av de 543 ungdomar som använt narkotika och under den aktuella perioden varit i kontakt med ungdomsavdelningen är 390 pojkar

Tabell 1. Missbruksanamnesens längd

»frivilligt» BvN

< 1 mån./sporadiskt 32 1—11 » 82 ^ 12 » 133 Summa (tot. 543) 247 SOU 1969: 53

17 31 30 78

polis 117 65 36 218

I de fall där intravenöst missbruk av centralstimulerande medel (främst Preludin, Ritalina, Amfetamin) förekommit, har denna missbruksform nästan genomgående kommit att dominera (307 fall; se tab. 2). I denna grupp har det med få undantag också förekommit ett mer eller mindre underordnat missbruk av cannabis och/eller centralstimulerande medel per os. I 257 fall omfattar missbruksanamnesen 6 månader eller mer.

Tabell 2. Narkotikamissbruk, typ och omfattning. Sammanlagt (ungdomar under 21 år)* Huvudsakligen missbruk av: Missbruksanamnesens längd

cannabis (»hasch»)

centralstim. per os ( + cannabis)

centralstim. intrav. ( + per os -fcannab.)

< 1 mån./sporadiskt 1— 2 3— 5 6— 8 9—11 12—17 18—35 ^36

95 3 4 5

60 7 12 20 8 10 8

—

11 18 27 38 36 57 91 29

Summa (totalt 543) 111

307 Uppgifter om: opiater LSD

93 28

* Tab. 2 är en sammanfattning av tab. 3—8.

missbruk av centralstimulerande medel, finns i 102 resp. 32 fall (se tab. 2, jfr. också tab. 3-8, sid. 508-510). Journalanteckningar rörande missbruk av sedativa och hypnotica är ofta ofullständiga eller saknas. Erfarenheten visar emellertid att missbruk av barbiturater och diverse andra preparattyper (Valium m. fl.) varit vanligt förekommande, särskilt bland de ungdomar som missbrukat centralstimulerande medel intravenöst. Preparaten har använts - ofta i stora doser peroralt eller intravenöst - vid oro, sömnsvårigheter och »avtändningsbesvär» eller i berusningssyfte. (Jfr. sid. 494.) Cannabis har varit debutpreparat i det stora flertalet fall - uppskattningsvis för drygt 70 % av de ungdomar som senare huvudsakligen missbrukat centralstimulantia; uppgifter ej tillgängliga i samtliga journaler. Övriga har nästan genomgående debuterat med peroral användning av centralstimulerande medel (dvs. centralstimulantia intravenöst har, liksom opiater och LSD, varit mycket ovanligt vid debuten). Beträffande missbruksutvecklingen kan i övrigt nämnas att flertalet av de ungdomar som injicerat centralstimulerande medel använt cannabis och/eller centralstimulerande medel per os

en eller flera månader före den intravenösa missbruksdebuten. Dessa uppgifter, hämtade ur journalerna för de ungdomar som använt centralstimulerande medel, kan jämföras med den sammanställning av missbrukets typ och omfattning som gjorts för hela materialet. Av tabell 2 framgår, att ungdomar med ett sporadiskt eller mycket kortvarigt « en månad) missbruk i första hand använt cannabis och/ eller centralstimulantia per os i över 90 % av fallen, medan ungdomar med en missbruksanamnes omfattande ett år eller mer till nära 90 % tagit centralstimulantia intravenöst. Diagrammen på sid. 489 baserar sig på siffrorna i tabell 2 (överst missbruksanamnesens längd). 17.3.4 Bakgrundsproblematik, problembild några synpunkter De över 500 narkotikamissbrukande ungdomar som här diskuteras utgör inte någon homogen grupp vare sig i fråga om bakgrundsproblematik, missbruksutveckling eller aktuell situation. Många kommer från »problemfamiljer» eller har tidigare visat tecken på psykiska och/eller sociala störningar av olika slag. Sålunda var 267 av SOU 1969: 53

> 1 år (199 ungdomar)

1—11 månader (178 ungdomar)

< 1 månad /sporadiskt (166 ungdomar)

90-

50-

10-

10 I t-ir> II

-O

ra c

.S? £<o — ro m II ra w o - t*J c >o o.

E I/I •> —• f rf l- II

S^ o —;

c~ II

c c

r» O

6a>

e ~s*

- < M

I/I

L-

•- o

i_ OJ ai <J Q-

c->

a 1 o—

._ o» Ul II it

c c

"rj in i- o C L. oj a>

2 II SI <

o —'

/1/im: I detta material har alltså flertalet av de ungdomar som fortsatt använda narkotika under en längre tid utvecklat ett intravenöst missbruk av centralstimulerande medel. Däremot ger diagrammen självfallet inte någon bild av i vilken utsträckning ungdomar som tillfälligt eller under kortare tid använt cannabis eller centralstimulerande medel per os fortsatt missbruka narkotika eller börjat injicera centralstimulantia. Det bör kanske också framhållas att man hos ungdomar med ett avancerat narkotikamissbruk ofta finner en omfattande bakgrundsproblematik. 543 ungdomar (nära 50 %) tidigare kända vid barnavårdsnämnden (- flera av dessa dock p. g. a. sitt narkotikamissbruk). Av 379 narkotikamissbrukare (under året 1967) har 141 (ca 37 %) uppgifter om alkoholmissbruk och 54 (drygt 14 %) uppgifter om sniffning i anamnesen. Siffrorna är sannolikt i underkant. Ofta finns uppgifter om anpassningssvårigheter i hem, skola eller arbete, asocialt beteende och ev. kriminell aktivitet. Neurotiska symtom eller andra psykiska störningar har fört en del ungdomar till läkare, psykolog, rådgivningsbyrå e. d. Trots att ungdomar med tidigare anpassningsproblem dominerar bilden, har i vissa fall mer påtagliga psyke-sociala störningar före missbruksdebuten ej kunnat påvisas. Särskilt i fall där användningen av t. ex. cannabis varit utbredd och accepterad i kamratkretsen/gänget finns exempel på utveckling av narkotikamissbruk bland ungdomar med förhållandevis goda inre och yttre förutsättningar. SOU 1969: 53

Liksom varje försök att förklara uppkomsten och utvecklingen av ett narkotikamissbruk med en eller ett fåtal faktorer i de flesta fall ger en alltför schematisk och ofta felaktig bild av förhållandena, måste ett försök till uppdelning av missbrukarna i olika »typiska problemgrupper» leda till en förenklad och onyanserad bild av en mångfacetterad verklighet. Följande schematiska framställning bör inte uppfattas som ett försök till gruppindelning, utan snarare som err försök att beskriva några av de faktorer eller problemmönster som - mer eller mindre uttalat, var för sig eller flera tillsammans - förekommit hos flertalet narkotikamissbrukare vid ungdomsavdelningen. A. Hos många ungdomar har ofullständiga eller avvikande sociala normer avspeglat sig i asocialt beteende och/eller kriminellt agerande redan före missbruksdebuten. Narkotikamissbruket blir i dessa fall ofta, som ungdomarna själva uttrycker det, »bara en grej», ett led i en livsföring som av den 489

många gånger asocialt, ev. kriminellt identifierade, och av långvariga psyko-sociala konflikter präglade, upplevs som den enda verkligheten. Det rör sig alltså här om en bred missanpassningsbild, med ett mer eller mindre impulspräglat utagerande som fortsätter att skapa konflikter i förhållande till omvärlden. Dessa ungdomar är i många fall tidigare kända hos polis eller barnavårdsnämnd. I behandlingen har de ofta varit lättillgängliga för en ytlig, verbal kontakt, medan en djupare känslomässig relation mera sällan utvecklats. B. I många fall domineras bilden av neurotiska konflikter och problem. Ängslan, skuldkänslor, inre spänningstillstånd och hämningar är ofta framträdande drag hos dessa ungdomar, liksom kontaktsvårigheter och isoleringskänslor. Ev. asociala utageranden tycks vara mer sekundära och utlösta av inre spänningstillstånd snarare än hämningslöst impulsstyrda. Narkotikan har här inneburit en kortvarig frist från oro, ängslan och ångest. På längre sikt har besvären i regel accentuerats i samband med missbruket. Dessa ungdomar har ej sällan tidigare besökt läkare eller psykolog p.g. a. »nervösa besvär». Påtagligt upplevda subjektiva besvär förenas här ofta med en grad av känslomässig mognad som ger möjlighet till insikt och behandlingsmotivation och i många fall en fördjupad behandlingskontakt. C. Ofta leder skillnaden mellan vad de här ungdomarna »verkligen är» och vad de känner att de »borde vara» till en känsla av osäkerhet, otillfredsställelse och mindervärde. Förväntningar och krav från föräldrar, anhöriga och samhälle upplevs i relation till »misslyckanden» i verkligheten. För känsliga, sköra ungdomar med låg stresstolerans får problemen än större dimensioner. Ett behov att dra sig undan kraven, att finna andra värderingsnormer, målsättningar och ideal får ofta stöd i en gänggemenskap, där man tar avstånd från av samhället premierade målsättningar och vägarna att nå dessa mål. Narkotikamissbruket upplevs inte sällan som ännu ett led i såväl gruppgemenskapen som pro490

testen och kommer dessutom att utgöra ett »alibi» för misslyckanden i yttre konventionell bemärkelse. Samtidigt tenderar missbruket att ytterligare öka klyftan mellan de här ungdomarnas »vara» och »borde vara». D. Som tidigare framhållits saknas i vissa fall hållpunkter för en anmärkningsvärd psyko-social bakgrundsproblematik. Det rör sig här om ungdomar som befinner sig i en - under pubertetsåren vanlig — instabil utvecklingsfas, eventuellt i förening med yttre stressmoment av lättare eller mer tillfälligt slag. I dessa fall har det, som tidigare nämnts, i regel funnits ett mer eller mindre massivt utbud av narkotika i miljön. Vi vill återigenom betona att ovanstående fyra punkter inte skall uppfattas som en klassificering eller gruppindelning. Trots att vissa gemensamma drag återkommer i många fall, bör de individuella olikheterna och variationerna i problembilden framhållas. Ser man på de här ungdomarnas uppväxtsituation finner man att de ofta fått uppleva otrygghet och instabilitet i hemmiljön, och att relationerna till föräldrarna i många fall präglats av brist på känslomässig värme och närhet. Många kommer från splittrade familjer eller hem där föräldrarnas oenighet om, eller inkonsekvens i, uppfostran varit påtaglig. I vissa fall har en överbeskyddande eller behärskande fostrarattityd försvårat den unges frigörelse och utveckling mot en självständig social roll. Ibland har föräldrarnas egen asocialitet, kriminalitet eller alkoholmissbruk (i ett fåtal fall också narkotikamissbruk) och deras av misstro och avståndstagande präglade attityd till samhället fått tjäna som förebild för barnen. I många fall har alltså den unges relation till vuxenvärlden-samhället redan tidigt kommit att präglas av osäkerhet. misstro och distans. Samtidigt som narkotikamissbruket och den därmed sammanhängande livsföringen ofta accentuerar tidigare konflikter och svårigheter, för missbruket också med sig nya psyko-sociala problem. Vi bortser här från de fall där missbruket haft en mer tillfälSOU 1969: 53

lig karaktär « 1 mån./ sporadiskt) och står alltså (tab. 2) inför ett material där missbruk av centralstimulerande medel dominerat i mer än 95 % av fallen. Utan att närmare gå in på problemens art och omfattning skall några ofta återkommande drag 1 nämnas: A) Missbruket har i det stora flertalet fall medfört en försämrad studie-/arbetsprestation, ofta i samband med omfattande frånvaro. I många fall har ungdomarna avbrutit sina studier eller förlorat sitt arbete. B) Livsföringen i samband med missbruket (tillsammans med »gänget», i »kvartar» etc.) har ej sällan inneburit att den unge varit borta från hemmet under dygn eller veckor. Föräldrarna har ibland vänt sig till polis (för efterlysning) eller BvN (för anmälan). C) Akuta familjekonflikter, många gånger av allvarligt slag, har inte varit ovanliga i detta sammanhang. D) Dold eller uppdagad kriminalitet (i första hand snatteri, stölder o. d. har ofta förekommit. E) »Langning» eller försäljning av narkotika, vanligen i mindre omfattning, har också varit vanligt. F) Tidigare intressen, målsättningar och framtidsplaner har i regel kommit alltmer i bakgrunden. G) Kamratkontakter och umgängesvanor (både i förhållande till eget och motsatt kön) har ofta förändrats.

fall», där narkotikans ev. roll såvitt känt ej klarlagts, finns antecknade under tiden 1.1.1967 t. o.m. 30.6.1968. Bland somatiska komplikationer kan nämnas hepatit (se tab. 9), lokala bakteriella infektioner (i samband med intravenöst missbruk) och påtaglig viktminskning (vid missbruk av centralstimulantia).

Psykiatriska komplikationer har inkluderat akuta paranoida reaktioner och psykotiska episoder, som dock mera sällan (i ett 10-tal fall) kvarstått mer än ett dygn. Sömnrubbningar och orostillstånd har varit vanligt förekommande. Dysforiska eller depressiva reaktioner har förekommit i många fall. Fyra dödsfall i samband med »olycks-

17.4 Ungdomsavdelningen

17.4.1 Något om arbetsformer och behandlinkskontakt (se även avsnitten 17.4.2 och 17.5). Många av de ungdomar som kommit för behandling har, som tidigare nämnts, haft anledning att känna sig stå i opposition till omvärlden eller känt sig inte kunna leva upp till yttre krav och förväntningar. De har därför också haft svårt att identifiera sig med det som samhälle och omvärld representerar, att solidarisera sig med den etablerade tillvaron och dess målsättningar. Trots försök att skapa egna livsmål och lyckoideal kvarstår samtidigt oftast en känsla av misslyckande och mindervärde, en känsla av att »stå utanför». Inre missnöje och otillfredsställelse projiceras i sin tur lätt på samhället och dess representanter. När läkaren/socialarbetaren i den terapeutiska relationen tvingas spela rollen av auktoritet och representant för en institution eller myndighet och med uppgift att tillvarata samhällets intressen, är han därför redan »be1 Det vore självfallet av intresse att kunna ge en mer nyanserad bild av dessa förhållanden, korrelation till missbrukets typ och omfattning etc. (Jfr sid. 503.)

Tabell 9. I % av antalet intrav. missbrukare

Uppgifter om hepatit i anamnesen Pojkar under 15 årl » 15—17 » 18—20 » Flickor under nder 15 »1 » 15—17 »J » 18—20

41 fall 96 »

53 69

25 » 28 »

54 62 62

Summa 190 » SOU 1969: 53

lastad» på ett sätt som avsevärt försvårar eller t. o. m. kan omöjliggöra en fortsatt behandling. Ungdomarna har inte sällan kommit till behandlingen efter påstötningar från föräldrarna. Men även i andra fall har föräldrar och anhöriga i regel ett starkt intresse i behandlingen. Auktoriteten-fostraren har många gånger haft en störd relation till den unge och försöker ofta fortsätta att förmedla sin attityd via terapeuten. Samhället, kanske representerat av skola, barnavårdsnämnd, polis e. d., har också ett starkt intresse och mål i behandlingen, ev. förenat med vissa yttre krav. Terapeuten själv, slutligen, kommer under behandlingen ofta att befinna sig i »svåra» situationer, präglade av osäkerhet, kanske känslor av olust och obehag. Han har också möjlighet att i behandlingen komma med förslag, krav eller åtgärder som ur hans synpunkt kanske ter sig »tryggare», »säkrare» eller helt enkelt bekvämare. Det finns alltså en rad »intressenter» i behandlingsprocessen, och vad som är »bäst» för dem är inte nödvändigtvis »bäst» för patienten. Det är inte förvånande att missbrukaren själv i många fall kommer att inta en passiv attityd till omvärldens bemödanden och sin egen situation. Falsk auktoritet och artificiell distans skapar lätt ett behandlingsklimat, där den unge upplever att behandlingen är mer ägnad att tillfredsställa andra än att hjälpa honom själv. Patienten/klienten blir gärna »objekt» i stället för »subjekt». En reaktion som ligger nära till hands är den passivt undanglidande. Om man vill få en ung människa att fungera i mer eller mindre komplicerade sociala relationer masts behandlingen kunna erbjuda en kontakt präglad av värme och närhet. Om en av målsättningarna är att få den unge att känna ansvar för sig själv och visa ansvar gentemot andra, måste också behandlingen vara en samarbetsprocess, där han väcks till medansvar och aktivt engagemang. Den amerikanske psykiatern Otto A. Will jr. har beskrivit några av svårigheterna i den terapeutiska relationen vid behandlingen 492

av en 20-årig narkotikamissbrukande hippyflicka: »To her I was a square, a member of the establishment, a 'shrink' so bound by training and ideology that anyone not sharing his own values was sick and likely to be locked up until he saw things in the 'right' w a y . . . » , och »Perhaps I was annoyed at her wish to escape from a system which so many of us accepted and usually could avoid noticing; I didn't like my attention being called to it.» Vid ungdomsavdelningen har det varit en strävan att möta ungdomarna och deras problem under öppna och okonventionella former. Avdelningen har - tillsvidare inhyst i en barack - erbjudit en vardaglig, personlig och föga »institutionell» atmosfär. Olika personalgrupper har kunnat mötas i ett nära och informellt samarbete, en gemenskap som också påverkat kontakten med de ungdomar som kommit för behandling. Här har det för terapeuten varit en målsättning att sträcka sig utanför rollen som läkare eller socialarbetare mot en öppen personlig kontakt. Personalens relativt låga genomsnittsålder har också underlättat en kommunikation på mer jämställd nivå. I regel har inga vita rockar förekommit och »du» använts som ömsesidigt tilltalsord. Så långt möjligt har ungdomarna tagits emot även utanför ett fixerat tidsschema. Erfarenheter från det praktiska arbetet har i hög grad tillåtits påverka och utveckla arbetsformerna vid kliniken och därmed också aktualiserat vissa praktiska förslag och önskemål (sid. 494 f.). För att få en bild av den unges situation görs en utredning av uppväxt- och hemförhållanden, skol-/arbetssituation och fritidsaktiviteter, men också av hans psykiska och somatiska status, missbruk etc. I samband med den sociala och medicinska utredningen upptas i regel en tids inledande poliklinisk kontakt och observation. Syftet är i första hand att skapa underlag för en bedömning av lämplig behandlingsform och förutsättningarna för en fortsatt poliklinisk behandling. En uppgift blir självfallet att motivera den unge för en fortsatt adekvat vård eller behandling, men också att öpSOU 1969: 53

pet diskutera och stimulera alla konstruktiva och realistiska förslag från hans egen sida. Av de narkotikamissbrukande ungdomar som under den aktuella perioden varit i kontakt med ungdomsavdelningen har, efter detta inledande skede (som i regel omfattat 2-4, ev. flera besök), ungefär hälften bortfallit. Dessa ungdomar har a) befunnits vara i behov av, eller redan varit placerade i annan vårdform (se sid. 499 f), b) ej tillhört Stockholms stad eller c) ej bedömts vara i behov av fortsatt behandling - men i många fall kallats för kontrollsamtal i ett senare skede. Den sistnämnda gruppen omfattar huvudsakligen ungdomar med lättare eller mer obetydliga psyko-sociala störningar och ett sporadiskt eller mycket kortvarigt missbruk. Ungefär hälften av ungdomarna har alltså fortsatt en poliklinisk behandling vid avdelningen. Arbetsformerna vid ungdomsavdelningen har skapat förutsättningar för en mycket långt gående samordning av sociala och medicinska vårdinsatser. En läkare och en socialarbetare svarar gemensamt för behandlingen i det enskilda fallet. Problemens art - och kanske i ännu högre grad förutsättningarna att etablera en från terapeutisk synpunkt givande kontakt - avgör vem som kommer att svara för huvuddelen av behandlingskontakten. Speciella problem i behandlingen och frågor av mer allmänt intresse diskuteras vid regelbundna personalkonferenser och vid mer improviserade sammankomster. De ungdomar som kommer för behandling står ofta under en akut yttre stress, en konfliktsituation i förhållandet till föräldrarna, ett förlorat arbete eller en avbruten skolgång, trassliga kamratrelationer, kanske en »förstörd» ekonomi osv. Problemen är många och situationen kan ofta subjektivt te sig »hopplös», hindren oöverstigliga. Genom praktiska hjälpåtgärder kan en del av svårigheterna elimineras och den omedelbara stressen reduceras, samtidigt som behandlingskontakten och -motivationen utvecklas. Socialarbetarens uppgift är här inte att överta, utan att stimulera till initiativ, ansvar och aktivt engagemang. För SOU 1969: 53

att i den fortsatta behandlingen skapa förutsättningar för en successiv stabilisering av den unges sociala situation, krävs i regel en fortlöpande social vägledning och ofta en aktiv kontakt med föräldrar, skola, arbete etc. Socialarbetaren svarar också för förmedling och uppföljning av kontakter med arbetsförmedling, arbetsvårdsbyrå, socialbyrå osv. Genom barnavårdsnämnden ges möjlighet till ekonomisk hjälp för vissa ändamål (utbildning, utrustning och uppehälle e. d. i vissa fall). Fortlöpande samtal med rådgivning, stöd och ledning för ungdomarna och i vissa fall även deras föräldrar har, liksom andra former av stödjande psykoterapi, utgjort en väsentlig del av behandlingsarbetet. I vissa fall har en mer insiktsbetonad samtalsterapi med begränsade målsättningar kunnat bedrivas. Ett begränsat antal ungdomar har bedömts lämpade för - och i några fall också kunnat remitteras för - en mer omfattande insiktsbetonad psykoterapi. En kortare tids inläggning på någon av avdelningens akutplatser har kunnat ske på medicinska, psykiatriska eller i vissa fall sociala indikationer, eller för avgiftning vid akut intoxikation. I många fall har behandlingen av långvariga eller återkommande ångest- och orostillstånd, sömnrubbningar och liknande skapat särskilda problem. Frågor som hör samman med användningen av sedativa och hypnotica i sådana fall (»läkemedel åt läkemedelsmissbrukare») är av särskilt intresse (se nedan). Den medicinska behandlingen av somatiska komplikationer såsom hepatit, bakteriella infektioner etc. och psykiatriska komplikationer såsom akuta psykotiska reaktioner skall inte närmare beröras i detta sammanhang. Det förtjänar att omnämnas, att dessa ungdomar ofta drar sig för att självmant uppsöka läkare p. g. a. somatiska besvär, antingen dessa direkt sammanhänger med missbruket eller ej. I den fortlöpande behandlingskontakten vid ungdomsavdelningen har vissa sjukdomar (luftvägsinfektioner, gastrit, ulcus och gonorré är några konkreta exempel från journalerna) »fångats upp» och behandlats eller remitterats för behandling. 493

Tabell 10. Antal läkarbesök under tiden 1.1.1967 t. o. m. 30. 6.1968 1 besök: 128 ungdomar 2— 4 » 165 » 5— 9 » 126 » 10—14 » 43 » >15 » 81 » Summa: 543 ungdomar Återbesöksfrekvensen har varierat avsevärt alltefter de aktuella problemens art och omfattning, från 3^4 besök/vecka till stödjande samtal eller »kontrollsamtal» med någon månads mellanrum. Kontakten med de 543 ungdomar med narkotikaproblem som här diskuteras, representeras under tiden 1.1.1967 t. o. m. 30.6.1968 av ett utrednings- och behandlingsarbete motsvarande sammanlagt ca 5 500 besök hos socialarbetare och 3 819 läkarbesök. De senare fördelar sig enligt tabell 10. Många av de här ungdomarna besväras under behandlingen av oro, ångest och sömnsvårigheter etc. Kravet på »en medicin som verkligen hjälper» kan grunda sig på påtagliga subjektiva besvär och därmed sammanhängande svårigheter att fungera socialt, en påstådd eller verklig risk för återfall i vissa skeden och en allmän uppfattning om - kanske också tidigare erfarenheter av - behandlingens innebörd. I vissa fall finns indikationer för en förskrivning av sedativa eller hypnotica, i andra fall är indikationerna tveksamma eller saknas. Under alla förhållandsn måste riskerna för missbruk av dessa läkemedel beaktas: Många ungdomar har tidigare erfarenheter av peroralt eller intravenöst missbruk av sådana medel (sid. 488), som tillhandahållits på den illegala marknaden. Andra har på denna marknad fått t. ex. centralstimulerande medel i utbyte mot recept på dämpande medel som en »generös» behandling försett dem med. Slutligen bör man beakta de här ungdomarnas ofta överdrivna intresse för och fixering vid »nervtjack» som en »lösning» på problemen. Det finns alltså skäl till en avsevärd restriktivitet och till försiktighet vid valet av preparat. Vid ungdoms-

(Anm. Återbesök efter den 30.6.1968 och besök hos socialarbetare redovisas ej i tab. 10, som alltså inte ger någon bild av behandlingens omfattning i det enskilda fallet.)

avdelningen har medicinering aldrig förekommit som isolerad behandlingsform, men i vissa fall varit ett led i en behandling där fortlöpande samtalsterapi i förening med social vägledning och aktivering stått i centrum. Inga större kvantiteter har utlämnats, utan ungdomarna (som i dessa fall i regel återkommit flera gånger/vecka) har vid varje besök fått vad som motsvarat behovet fram till nästa återbesök. Riskerna för överdosering och missbruk har därigenom kunnat nedbringas, men självfallet inte helt elimineras.

17.4.2 Synpunkter, önskemål och förslag Vad kan göras för att möta svårigheterna i den polikliniska behandlingen av unga narkotikamissbrukare? Vilka förbättringar kan uppnås genom en utveckling av arbetsformerna? I vilka avseenden bör resurserna byggas ut? Några frågor av intresse i detta sammanhang diskuteras i följande 10 punkter med utgångspunkt från de praktiska erfarenheterna från verksamheten vid ungdomsavdelningen: A) Möjligheter att ta emot ungdomarna utanför ett fixerat tidsschema. Målsättningen bör givetvis vara bestämda återbesökstider, men ungdomar som kommer på »fel» tid, utan förhandsanmälning etc. får inte avvisas. En öppen mottagning för narkotikamissbrukande ungdomar bör under alla förhållanden ha möjlighet att fungera enligt »drop-in-principen», vilket också för den unge innebär en känsla av trygghet i behandlingssituationen. Därtill bidrar också: B) Dygnet-runt-jour. Mottagningen bör inte vara begränsad till vissa tider på dagen eller vissa dagar i veckan. Det faktum SOU 1969: 53

att ungdomsavdelningen nattetid (kl. 2 3 / 24.00-06.30) endast kan ta emot ungdomar som omhändertagits av polis medför att ungdomar som under denna tid självmant söker hjälp p. g. a. återfall, orostillstånd, paranoida reaktioner etc. måste avvisas. C) Många ungdomars osäkerhet och ambivalens bidrar till att de uteblir från avtalade återbesök, vilket inte behöver betyda en negativ inställning till fortsatt kontakt. Ett sådant »avhopp» kan höra samman med livsföringen i samband med missbruket, återfall e. d., och svårigheterna förstärks vanligen av skuldkänslor över att ha »misslyckats», uteblivit från avtalad återbesökstid etc. Den avbrutna behandlingen följs i många fall av ett intensifierat missbruk, en allt starkare anknytning till rollen som »knarkare» och en känsla av att »ingenting hjälper». Ungdomar som på detta sätt »lyckats» avbryta en behandling tycker sig ofta få bekräftelse på en tidigare känsla av att »dom bryr sig i alla fall inte om vad som händer mig». Erfarenheter av detta slag har legat till grund för den aktiva uppföljning som - så långt resurserna räckt till - bedrivits vid ungdomsavdelningen. Målsättningen har varit: 1) att utan dröjsmål kalla uteblivna patienter per telefon, genom brev eller hembesök, 2) att inte avbryta en pågående behandling annat än genom personligt besök av den unge, där han inte längre bedömts vara i behov av fortsatt behandling eller där en fortsatt adekvat behandling ordnats på annat sätt. En av de allvarligaste konsekvenserna av de bristande resurserna i den polikliniska verksamheten är utan tvivel att denna aktiva uppföljning inte kunnat bedrivas i full utsträckning. D) Svårigheterna att nå dessa ungdomar, att följa upp behandlingen och att skapa en tillräckligt nära kontakt mellan kliniken och ungdomarna »på fältet» är några orsaker till behovet av en uppsökande verksamhet. Av intresse i detta sammanhang är inte bara möjligheterna att skapa motivation för en fortsatt behandling och att förmå nya SOU 1969: 53

missbrukare att söka vård, utan också möjligheterna till fortlöpande kontakt, stöd och aktivering, möjligheterna att skapa alternativ när det gäller fritidsaktiviteter, kamratkontakter etc. Resurser för en sådan verksamhet saknas i stor utsträckning. Ett begränsat samarbete med barnavårdsnämndens fältassistenter och i viss mån ungdomsslussen och Stiftelsen Ungdomskontakt har bedrivits med goda erfarenheter. E) Ungdomar med narkotikaproblem kommer i många fall från »problemfamiljer» och missbruket skapar i regel ytterligare konflikter och slitningar inom familjen. Rädsla, osäkerhet och misstänksamhet skapar en atmosfär präglad av irritation och förebråelser (»du har väl inte varit ute och tagit nu i g e n ? . . . visa armarna!» etc.) Inte sällan förstärks ev. motsättningar rörande uppfostran och andra konflikter mellan föräldrarna. Bakom deras ibland fördömande, bortstötande eller kanske överbeskyddande attityd döljer sig ofta skuldkänslor, osäkerhet och en känsla av misslyckande. Kan föräldrarna påverkas till ökad insikt och förståelse för problemen och kan deras ofta resignerade attityd i någon mån vändas till en aktivt stödjande insats, ökar möjligheterna till en gynnsam utveckling. Föräldrarna känner också ofta behov av ett stöd från någon som kan reducera deras känsla av att vara ensamma med ett »hopplöst» problem. Det torde vara överflödigt att ytterligare motivera behovet av att i många fall utvidga behandlingskontakten till att omfatta även föräldrarna (genom fortlöpande samtal, hembesök, telefonkontakt etc). På grund av det snabbt växande antalet vårdbehövande ungdomar och de ännu bristfälliga resurserna har ett aktivt »familjearbete» av denna typ endast kunnat genomföras i ett begränsat antal fall. F) Erfarenheterna från ungdomsavdelningen ger stöd för uppfattningen att en långtgående samordning av medicinska och sociala vårdinsatser är en grundläggande förutsättning för ett meningsfullt behandlingsarbete med unga narkotikamissbrukare. Ett sådant arbete kräver bl. a. resurser för bedömning och behandling av psykiska stör495

ningar, somatiska och psykiatriska komplikationer till missbruket, intoxikationstillstånd e t c , samt resurser som möjliggör en aktiv social vägledning och sociala hjälpåtgärder i olika former, placering för vård i drogfri miljö med möjlighet till omhändertagande i vissa fall (sid. 497) osv. Vid ungdomsavdelningen har under drygt 2 år ett nära och informellt samarbete mellan medicinsk och social personal utvecklats med mycket goda erfarenheter. G) Ungdomsavdelningen fungerar som specialklinik för utredning och bedömning av ungdomar med missbruksproblem. Detta förhållande medför utan tvivel en rad fördelar. Sålunda finns det ingen annan patient- eller problemgrupp som konkurrerar med missbrukargruppen om vårdresurserna. Samtidigt reduceras risken för nyrekrytering av missbrukare bland andra psyko-socialt instabila, kanske »disponerade» ungdomar inom samma vårdenhet. En specialiserad vårdform ger också ökade möjligheter att på ett rationellt sätt tillvarata och bearbeta praktiska erfarenheter när det gäller bedömning och behandling av ungdomar med narkotikaproblem. Ett problem som sammanhänger med att många ungdomar med likartade problem sammanförs under behandlingen är risken att nya, ur behandlingssynpunkt ogynnsamma kontaktvägar öppnas t. ex. i överfyllda väntrum. En väg ur denna svårighet erbjuder: H) En uppdelning av verksamheten på flera mindre kliniker. Även i andra avseenden erbjuder små enheter, gärna lokaliserade till områden med omfattande problem, många praktiska fördelar. Genom att erbjuda vården där vårdbehovet finns, görs den mer lättillgänglig. Samtidigt ökar möjligheterna till en intensiv kontakt med såväl ungdomarna som deras föräldrar. Vidare underlättas samarbetet med fältarbetare, rådgivningsbyråer, skolor, polis etc. i området. Små enheter ger också vården den personliga, »icke-institutionella» prägel som framstår som så betydelsefull i arbetet med dessa ofta svårkontaktade ungdomar. Varje försök att på papperet »rationalisera» vården genom att skapa stora enheter kommer 496

i praktiken att ge en ineffektiv vårdform. En uppdelning av verksamheten på flera kliniker kommer att medföra vissa problem, exempelvis risken för att en missbrukare uppsöker flera mottagningar med dubbelmedicinering m. m. som följd. Detta och andra problem kan mötas genom: I) En nära samordning av och gemensam organisation för de olika vårdenheterna, innefattande bl. a. gemensamt patientregister. Ett intimt samarbete med bl. a. gemensamma arbetskonferenser skulle också ge bättre möjligheter att tillvarata erfarenheterna när det gäller bedömning och behandling av ungdomar med narkotikaproblem. Den personalförstärkning som kommit ungdomskliniken till del har varit nödvändig med hänsyn till den stora tillströmningen av ungdomar med narkotikaproblem. Men samtidigt har denna utveckling medfört, att de problem som följer med en stor enhet alltmer kommit i dagen. Det är därför vår uppfattning, att en fortsatt utbyggnad av resurserna för att möta det ökande behovet bör ske genom upprättandet av ytterligare enheter. Ett konkret förslag: två eller tre mindre polikliniker för behandling av ungdomar med missbruksproblem i Stockholm. Social och medicinsk personal, resurser för en aktiv uppföljning av behandlingen i det enskilda fallet (punkt C), möjligheter till en vidgad verksamhet med bl. a. uppsökande verksamhet och aktiv föräldrakontakt (punkterna D-E). Bör knytas direkt till en större klinik av typ ungdomsavdelningen med resurser för inläggning (sängplatser) och ständigt öppethållande (dygnet-runt-jour). En nära samordnad verksamhet (under ledning av t. ex. en överläkare och en barnavårdsinspektör) med gemensamma arbetskonferenser, gemensamma former för journalskrivning och registrering samt gemensamma resurser för uppföljning av verksamheten och bearbetning av materialet (sid. 503). Bör kunna fungera som en försöksverksamhet med möjlighet att låta erfarenheter och resultat av uppföljningen påverka den fortsatta verksamheten och ev. ytterligare utbyggnad av resurserna. SOU 1969: 53

J) Av grundläggande betydelse för arbetet i den öppna vården är möjligheterna till placeringar i och samarbete med andra vårdformer, såväl på sjukvårds- som på barnavårdssidan. I arbetet vid ungdomsavdelningen har långa väntetider många gånger försvårat eller t. o. m. omöjliggjort sådana placeringar. En förbättrad samordning med andra vårdformer och i vissa avseenden ökade resurser framstår som mycket betydelsefullt för att den polikliniska verksamheten skall kunna fungera tillfredsställande (jfr t. ex. sid. 500).

17.5 Tvång -

frivillighet

Barnavårdslagen medger tvångsingripanden bl. a. i fall där ungdomar under 21 år (20 år fr. o. m. 1.7.69) missbrukar narkotika. Samtidigt företräder lagen ett individuellt behandlingstänkande med sikte på att bereda ungdom den vård och behandling som är bäst ägnad att utveckla och stimulera vars och ens positiva förutsättningar. Indikationer för ingripande i dessa fall återfinns främst i lagens § 25 b. I första hand finns möjlighet till förebyggande åtgärder (§ 26) i form av stöd- och hjälpåtgärder (mom. 1), behandlingsföreskrift (mom. 3) eller övervakning (mom. 4). I andra hand medger lagens § 29 omhändertagande för samhällsvård med placering i enskilt hem eller ungdomshem. Slutligen finns möjlighet för barnavårdsnämnden att ansöka om placering i ungdomsvårdsskola för den omhändertagne (§ 36). Mera sällan (främst betr. ungdomar med psykotiska reaktioner e. d.) har vårdintyg, enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, legat till grund för ett tvångsingripande. I de fall som kräver ett sådant ingripande ger alltså stark påverkan av föräldrarna etc. Det är lagstiftningen möjlighet till tvångsåtgärder i en rad olika former. Det bör självfallet vara en strävan att i tillämpningen av denna lagstiftning tillvarata möjligheterna till ett individuellt behandlingstänkande. Många ungdomar har under olika former av påtryckningar, tvång eller hot om »andra åtgärder» kommit för behandling - t. ex. SOU 1969: 53 32—914398

via polis, BvN, under mer eller mindre stark påverkan av föräldrarna etc. Det är naturligt att ungdomarna i en sådan situation ofta har en negativ förhandsinställning och inte väntar sig att få någon hjälp. Möjligheterna att etablera en behandlingskontakt och ett samarbete för en konstruktiv utveckling och förändring av den unges situation står i viss utsträckning i relation till hans inställning och förväntningar. Han kan därför många gånger finna belägg för sin uppfattning att behandlingen »inte är till någon hjälp». Samtidigt döljer sig bakom många ungdomars initialt negativa attityd till vård och behandling en osäkerhet, oro och ängslan och en känsla av misslyckande som i sig rymmer ett behov av, och en önskan om, hjälp och stöd. Den unge är i många fall så blockerad av sin problematik - av den osäkerhet och otrygghet som präglar hans tidigare erfarenheter och hans aktuella situation - att allt tal om målsättningar och framtidsplaner ter sig ganska meningslöst. Vad som kunde eller borde vara möjligheter till en positiv utveckling, en hoppfull framtid, ter sig bara som en förnyad konfrontation med problem han redan misslyckats med att lösa, svårigheter inför vilka han redan givit upp. Den unge upplever behandlingen inte som en möjlighet till hjälp och stöd, utan som ökade krav i en redan svår situation. Först när det kommer till stånd en grundläggande kontakt där ängslan och förtvivlan kan reduceras, kan han se på sin situation mer konstruktivt och själv medverka till en förändring. Att en ung människa skall reagera adekvat på ett yttre tryck eller hot om tvång, straff etc. förutsätter att hon har en känsla av egenvärde och betydelse, att hon har förmåga att överblicka sin framtid och uppleva att den kan bli både bättre och sämre, att hon kan känna hoppfullhet lika väl som oro och rädsla i förhållande till sitt beteende. I annat fall förlorar de yttre kraven, hotet eller tvångsåtgärderna mycket av sin betydelse och innebörd. Dessa synpunkter kanske i någon mån kan bidra till att klargöra behovet av, och 497

innebörden i, en initial kontakt som utgångspunkt för ev. tvångsingripande, omhändertagande, placering etc. En sådan kontakt är motiverad inte bara för att möjliggöra utredning-bedömning utan kanske främst av rent terapeutiska skäl. Därav följer också att en åtgärd (t. ex. placering) som är adekvat i sig, kan te sig inadekvat om den inte kommer in i ett från terapeutisk synpunkt meningsfullt sammanhang. Som exempel kan nämnas fall där man inte tillvaratagit självupplevda motiv för en förändring av den aktuella situationen, utan där plötsliga och oförberedda tvångsingripanden i stället bidragit till att förstärka den försvarsattityd och antisociala hållning som många av de här ungdomarna bär på. En placering kan alltså bli aktuell efter en kortare eller längre tids poliklinisk kontakt, vilket inte behöver innebära att den öppna behandlingen varit en »felsatsning», utan att den varit önskvärd eller nödvändig för att skapa bättre förutsättningar för den aktuella placeringen. Detta innebär inte att långa väntetider kan accepteras. En placering bör kunna företas när förutsättningarna för en gynnsam utveckling i den alternativa vårdformen ter sig optimala, varken förr eller senare. Vi har i många fall en benägenhet att se - iaktta, studera, notera, diagnosticera vad som är felaktigt och sjukt snarare än vad som är friskt och rymmer positiva utvecklingsmöjligheter. Det kan vara frestande att möta den unge narkotikamissbrukaren med en auktoritär »expert»-attityd, med »adekvata åtgärder» och snara, oförberedda tvångsingripanden. Allt detta bidrar lätt till att förstärka hans försvar, passiva hållning eller negativa attityd, istället för att stödja och stimulera de självupplevda motiven för en medverkan till förändring i positiv riktning. Ett dynamiskt behandlingstänkande, inte ett dogmatiskt åtgärdstänkande, bör vara vägledande för bedömningen av de här ungdomarnas situation och vårdens utformning. Detta gäller inte minst i tillämpningen av t. ex. barnavårdslagen, som i sig ger utrymme för sådana initiativ. Som tidigare nämnts har ungdomarna of498

ta sökt kontakt med ungdomsavdelningen på frivillig väg, varför det varit en naturlig strävan att bibehålla behandlingens frivilliga karaktär - detta även om den polikliniska kontakten visat sig otillräcklig. Följaktligen har placeringar i t. ex. enskilt hem i flera fall företagits utan beslut om samhällsvård. Naturligtvis blir det här fråga om en bedömning från fall till fall: ofta har det från terapeutisk synpunkt erbjudit avsevärda fördelar att kunna arbeta med utgångspunkt från de möjligheter den frivilliga behandlingskontakten erbjuder, i andra fall har ett samhällsvårdsbeslut ansetts önskvärt eller nödvändigt för att ge placeringen ökad stabilitet. Det bör framhållas, att detta resonemang grundar sig på erfarenheter från poliklinisk behandling av narkotikamissbrukande ungdomar, alla under 21 år, och att det även bland dessa ungdomar i ett antal fall varit motiverat att föra in vissa allmänpreventiva synpunkter i diskussionen av vårdfrågan (t. ex. vid mer omfattande »narkotikalangning» e. d.). Synpunkterna ovan hänför sig till ett individuellt behandlingstänkande relevant för flertalet av de ungdomar som varit i kontakt med ungdomsavdelningen.

17.6 Ungdomar placerade i andra mer

vårdfor-

En genomgång av journalerna för de 543 ungdomar som använt narkotika och under tiden 1.1.1967 t. o. m. 30.6.1968 varit i kontakt med ungdomsavdelningen, ligger till grund för följande uppgifter om behov av och placering i andra vårdformer m. m. A) Många (267) ungdomar var redan vid tidpunkten för den första kontakten med ungdomsavdelningen kända av barnavårdsnämnden. Flera (103) av dessa var vid denna tidpunkt omhändertagna av och placerade genom barnavårdsnämnden. Se tabell 11. Den andra gruppen (b) omfattar i första hand ungdomar som vistats i öppna ungdomshem i Stockholm. En del av dessa har, i samband med intoxikationstillstånd, psySOU 1969: 53

kotiska reaktioner e. d., lagts in på någon av avdelningens akutplatser. I andra fall har en tids poliklinisk behandlingskontakt kommit till stånd (vanligen på begäran av ungdomshemspersonalen, övervakare eller ungdomarna själva). I denna grupp ingår dessutom ett antal ungdomar som permitterats från eller avvikit från upptagningshem utanför Stockholm och införts till eller själva vänt sig till ungdomsavdelningen. Den tredje gruppen (c) inkluderar dels ungdomar som permitterats från eller avvikit från ungdomsvårdsskola, dels ungdomsvårdsskoleelever som placerats för vård utom skola. B) I många fall har ungdomarna, efter inledande utredning och kontakt vid ungdomsavdelningen eller i samband med en fortsatt poliklinisk behandling bedömts vara i behov av en alternativ vårdform under kortare eller längre tid. I vissa fall har sjukhusvård varit indicerad p. g. a. somatiska eller psykiatriska komplikationer eller sjukdomstillstånd (sid. 491 och 493). I andra fall har övervägande sociala störningar och en fortsat missbruksutveckling motiverat en tids vård i drogfri miljö (enskilt hem, i vissa fall ungdomsvårdsskola etc). En sammanfattning av antalet placeringar i andra vårdformer återfinns i tabell 12. Gruppaktiviteten kring narkotika, de förväntningar som är knutna till den och den känsla av engagemang, samhörighet och identitet den erbjuder, blir för många ungdomar den del av tillvaron som i allt större utsträckning formar deras referensram, värderingar och relationer. Samtidigt ger gruppen sanktion för och stimuli till ett beteende som annars utlöser fördömande och skuldkänslor. Livsföringen innebär en allt starkare förankring i ungdomsgrupper, där narkotikamissbruk ofta förenas med asociali-

Tabell 11. Redan placerade i a) enskilt hem b) ungdomshem c) ungdomsvårdsskola SOU 1969: 53

3 ungdomar 47 » 53 »

tet och kriminalitet i olika former. En väsentlig målsättning för behandlingen måste därför vara att skapa alternativ till den dynamiska utvecklingen i gruppen av problemungdomar och att utveckla den unges relationer och anknytning till ett socialt och meningsfullt sammanhang. Mot bakgrund av dessa och andra förhållanden står det klart att man i flertalet fall är benägen att föredra individuella vårdmiljöer (t. ex. enskilt hem) framför kollektiva (jfr. sid. 500). I de fall där den polikliniska behandlingskontakten inte fungerat tillfredsställande och där mer omfattande psykiska och/eller sociala störningar inte omöjliggjort en placering i enskilt hem, har denna möjlighet i regel tagits upp till diskussion. Detta särskilt när relationsstörningar inom familjen och andra problem i hemmiljön spelat en framträdande roll. Genom att i den polikliniska kontakten tillvarata och stimulera den unges medverkan och engagemang, ökar förutsättningarna för att placeringen skall fungera tillfredsställande. Möjligheterna till en gynnsam utveckling ökar också om fosterföräldrarna är väl informerade och förberedda för sin speciella uppgift, och om såväl fosterföräldrar som den unge själv kan erbjudas en fortsatt kontakt och ett fortsatt stöd av den som tidigare svarat för den polikliniska behandlingskontakten. Detta ger behandlingen ökad kontinuitet och underlättar i ett senare skede en poliklinisk upp-

Tabell 12. Placering efter kontakt med ungdomsavdelningen: a) enskilt hem 29 + 21 F b) ungdomshem 13 c) ungdomsvårdsskola 21 d) sjukhus 24 S:a 87 + 21 F = 108 Anm. F=placering i familj som ordnats privat av t. ex. föräldrarna (utan medverkan av BvN), vanligen hos släktingar i landsorten e. d. Anm. En del ungdomar har under den aktuella tidsperioden placerats flera ggr, ev. i olika vårdformer t. ex. först d) eller b), därefter a). Siffran 108 anger det sammanlagda antalet placeringar, medan antalet ungdomar som blivit föremål för placering är något lägre.

följning och eftervård. Personella resurser och möjligheter till en sådan aktiv uppföljning och därmed kontinuitet i behandlingsarbetet saknas f. n. i stor utsträckning. Det har många gånger varit förenat med avsevärda svårigheter att få till stånd en placering i enskilt hem. Till följd av bristen på kvalificerade hem för detta ändamål har det uppstått väntetider. Av 29 fall, där ett sådant miljöombyte förmedlats av barnavårdsnämnden i Stockholm, finns preciserade uppgifter om väntetid i 16 journaler. Tiden från den dag då framställning gjorts till barnavårdsnämndens fosterhemsbyrå till den dag ett hem kunnat erbjudas, varierade från 1 till 16 veckor med ett genomsnitt av drygt 5 veckor. I några fall har en placering aldrig kommit till stånd. Väntetider på en eller flera månader har vanligen inneburit ett fortsatt eller accelererat missbruk, asocialitet, i många fall kriminalitet och en allt mer sviktande behandlingsmotivation. I några fall har en annan vårdform (t. ex. ungdomsvårdsskola) blivit aktuell innan placeringen kommit till stånd. Bristen på enskilda hem begränsar också möjligheterna att välja och få fram ett hem med de speciella förutsättningar som svarar mot önskemålen i det enskilda fallet. Svårigheterna att på ett meningsfullt sätt ordna fortsatt utbildning eller arbete i den nya miljön sammanhänger dessutom med andra förhållanden (bl. a. den lokalisering till landsbygd och mindre samhällen som av andra skäl ofta är önskvärd). I många (21) fall har föräldrarna själva ordnat en tids miljöombyte hos släktingar, bekanta eller på annat sätt. För en del ungdomar med de nödvändiga förutsättningarna, och där missbruket varit av mindre omfattning, har t. ex. folkhögskola kunnat erbjuda en möjlighet till miljöombyte i förening med en fortsatt utbildning. Denna möjlighet bör naturligtvis inte utnyttjas annat än i därför särskilt lämpade fall, efter noggrant övervägande och förhandskontakt med vederbörande rektor. För ungdomar som bedömts kunna klara en anpassning till ett kollektiv i storstadsmiljön, och där hem- eller bostadssvårig-

heter varit framträdande, har en placering i öppet ungdomshem i Stockholm varit ett tänkbart alternativ. Denna möjlighet har i regel inte utgjort något alternativ utan snarare ett komplement till en fortsatt poliklinisk behandling. I en del fall har en mer tillfällig vistelse i ungdomshem blivit nödvändig för ungdomar som varit i behov av men tvingats vänta på placering i annan vårdform. I sammanlagt 13 fall har ungdomar efter kontakt med avdelningen flyttat till ungdomshem. I 21 fall har ungdomar med narkotikaproblem placerats i ungdomsvårdsskola. Det har i regel varit ungdomar som redan före missbruksdebuten visat prov på ett asocialt och kriminellt agerande, som sedan ytterligare förstärkts i samband med ett ofta omfattande och intensivt narkotikamissbruk. I mänga fall har det redan i ett tidigt skede funnits tecken till personlighetsstörningar och svårigheter i den sociala rollanpassningen (jfr t. ex. punkt A, sid. 489). Prognosen varierar givetvis, men torde i genomsnitt vara sämre än för övriga grupper. En påtaglig försiktighet och i många fall tveksamhet när det gällt att placera ungdomar med narkotikaproblem i stora kollektiv (ungdomshem, ungdomsvårdsskolor) och särskilt i öppna eller halvöppna kollektiv i storstadsmiljön, grundar sig inte bara på risken för fortsatt missbruk eller spridning av missbruket inom en sådan vårdform utan kanske i ännu högre grad på de problem som sammanhänger med gruppdynamik och gruppåverkan (jfr sid. 499). Det är vår uppfattning att man här, liksom i den polikliniska verksamheten (punkt H, sid. 496) så långt möjligt bör eftersträva en utveckling mot små vårdenheter med en personlig, »icke-institutionell» prägel. Dessutom måste man här bl. a. när det gäller lokaliseringsfrågan, ta hänsyn till krav på en drogfri miljö. Barnavårdsnämnden, sjukvårdsstyrelsen och socialstyrelsen svarar för olika delar av den vård som i dag erbjuds unga narkotikamissbrukare. En sådan uppdelning medför självfallet vissa olägenheter. I många fall där ungdomar med narkotikaproblem SOU 1969: 53

varit i behov av en tids vård i drogfri miljö, har en ibland nästan obefintlig samordning mellan olika vårdformer omöjliggjort en akdekvat behandling med nödvändig flexibilitet och kontinuitet. I många fall har det också varit svårt att åstadkomma en tillräckligt nära samordning av medicinska och sociala vårdinsatser. Samtidigt har bristande vårdresurser ej sällan medfört långa väntetider och alltför korta vårdtider. Ett annat problem har varit det bristande antalet vårdalternativ. Den polikliniska behandlingen har i många fall (under en 18-månadersperiod för ca 20 % av de narkotikamissbrukande ungdomar som kommit för behandling) visat sig otillräcklig i den meningen att den inte kunnat förhindra ett fortsatt eller accelererat missbruk, asocialitet, kriminalitet, tilltagande psykiska störningar, ev. somatiska komplikationer etc. och att en tids miljöombyte och vård i drogfri miljö ansetts nödvändig för att bryta denna utveckling. Ofta har dock bristande motivation, stabilitet och anpassningsförmåga i ett sådant skede försvårat eller omöjliggjort en placering i enskilt hem. När denna möjlighet trots otillfredsställande förutsättningar försökts i några fall, har resultaten till stor del varit nedslående (öppna konflikter med rymningar och fortsatt missbruk som följd etc). Psykiska eller somatiska sjukdomstillstånd har i ett begränsat antal fall motiverat en tids sjukhusvård, men för det stora flertalet av dessa ungdomar har ungdomshem och ungdomsvårdsskola utgjort de enda vårdalternativen. Vi återkommer här till de problem som sammanhänger med vård av ungdomar med narkotikaproblem i stora kollektiv. Dessa har delvis berörts tidigare - se sid. 500. Beträffande förutsättningar och vårdbehov för de ungdomar som här diskuteras, visar en genomgång av journalerna bl. a. att en placering i öppet ungdomshem i Stockholm sällan bedömts som en tillfredsställande form av »miljöombyte» i dessa fall; att flertalet av ungdomerna saknat den breda missanpassningsbild och massiva anamnes som i regel kännetecknat dem som placerats i eller varit placerade i ungdomsvårdsskola och att SOU 1969: 53

det i många fall funnits särskilda skäl till tveksamhet eller återhållsamhet när det gällt placering av psykiskt sköra eller labila, kanske lättpåverkade ungdomar i vårdkollektiv av denna typ. Svårigheterna att finna en lämplig vårdform för dessa ungdomar har medfört att de i många fall kommit att utgöra en »belastning» för vissa vårdformer (främst ungdomsavd., enskilda hem, ungdomshem) genom att vara särskilt krävande ur behandlingssynpunkt samtidigt som resultaten varit nedslående. Sannolikt skulle möjligheterna till en gynnsam utveckling i dessa fall avsevärt förbättras om en mer aktivt stödjande behandling kunnat erbjudas i ett tidigare skede. Bland de försök som gjorts med alternativa former för vård i drogfri miljö skall ett tas upp i detta sammanhang: Genom barnavårdsnämnden i Stockholm ordnades sommaren 1967 ett miljöombyte för 4 narkotikamissbrukande ungdomar som tillsammans med ledare tillbringade en månad på en gård i Sörmland. Ungdomarna besökte Mariapol. för samtal och undersökning före avresan och efter återkomsten till Stockholm. De möjligheter till aktivering i en liten grupp i drogfri miljö som här skapades svarar väl mot behovet för flertalet av de »svårplacerade» ungdomar som diskuterats ovan och torde även i många andra fall vara ett värdefullt vårdalternativ. Några av erfarenheterna från detta försök kan kanske sammanfattas på följande sätt: A) Vårdtiden bör inte vara för kort (en månad torde under alla förhållanden vara i underkant). B) Särskilt intresse bör ägnas planeringen av stimulerande och omväxlande aktiviteter under vårdtiden, något som kanske i sista hand blir avgörande för möjligheterna att förverkliga målsättningarna. C) En meningsfull behandling kräver också resurser för att skapa förutsättningar för en förändring av ungdomarnas sociala situation när de återvänder till storstadsmiljön, bl. a. genom att i tid ordna ev. bostad, arbete/ skolgång etc. Önskvärdheten av en fortsatt och utvidgad försöksverksamhet med vård av narkotikamissbrukande ungdomar i små grupper 501

(max. 6-8 ungdomar) i drogfri miljö framgår av ovanstående. Av stor betydelse är självfallet urvalet av ungdomar (och naturligtvis också av ledare!) för en sådan grupp. Svårigheterna att i realiteten skapa en drogfri miljö bör kanske framhållas. Här ställs särskilda krav på lokalisering, resurser för kontroll samt restriktioner för besök och permissioner m. m. Samtidigt bör ungdomarna på allt sätt stimuleras till ett aktivt engagemang och medansvar och till en roll i många avseenden rakt motsatt den patient/klient-roll som mer eller mindre omyndigförklarar en passiv vårdtagare i botten på vårdhierarkin. Även i dessa avseenden bör en liten vårdenhet/ grupp ge ökade möjligheter, men i sista hand avgörande är naturligtvis personalens förmåga att möta ungdomarna i en positiv gemenskap. Möjligheten till identifikation med vården och dess målsättning är här av grundläggande betydelse. Ett vårdalternativ av det här slaget bör knytas direkt till en poliklinisk enhet. Detta dels för att inte få en alltför heterogen eller »belastad» grupp, dels för att få till stånd en tillräckligt nära samordning och skapa kontinuitet i behandlingen samtidigt som tidsödande formaliteter och långa väntetider i görligaste mån elimineras och möjligheter till en enhetlig poliklinisk uppföljning och eftervård garanteras. En sådan samordning bör dessutom kunna trygga ett samarbete med läkare och socialarbetare (även under vårdtiden) och öka möjligheterna till en utvärdering av behandlingsresultat, som i dessa fall bör ske gemensamt för båda vårdformerna.

17.7 Tillägg - ett försök till ning: problembild/evaluering

sammanställ-

Vid ungdomsavdelningen saknas, som tidigare framhållits, resurser för uppföljning och bearbetning av materialet med avseende på problemens art och omfattning, evaluering av behandlingsresultat osv. Därmed saknas också de väsentliga förutsättningarna för att presentera en sammanställning ba-

serad på ett systematiskt insamlande av data med avseende på vissa på förhand preciserade frågeställningar. Den redovisning som här följer har tillkommit under tidspress cch utan möjlighet till betydelsefullt förarbete. Frågeställningarna har formulerats i efterhand, varför uppgifterna från journalerna i vissa fall fått kompletteras med intervjuer. Vissa svårigheter att objektivt gradera cch definiera de olika frågeställningarna har inte kunnat ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Trots att denna sammanställning alltså bygger på förutsättningar som i flera avseenden är otillfredsställande, hoppas vi att den skall bidra till att ge en bild av de här ungdomarnas situation och dessutom ge ett visst underlag för bedömning av utvecklingen i samband med behandlingen. Under alla förhållanden torde den ge belägg för önskvärdheten av särskilda resurser för att i fortsättningen möjliggöra en mer välplanerad och genomarbetad redovisning baserad på en större del av materialet. Som utgångspunkt för undersökningen har vi valt de narkotikamissbrukande ungdomar som påbörjat en behandling och återkommit för minst 5 läkarbesök under tiden 1.1.1967 t. o. m. 30.6.1968 och under denna tid inte behandlats i annan vårdform. Av de 180 ungdomar som uppfyller dessa krav har ett slumpmässigt urval av 20 % = 36 ungdomar fått bilda underlag för denna sammanställning. Vissa faktorer (betr. skol-/ arbets- och familjesituation, kamratrelationer, fritidsaktiviteter, kriminalitet och narkotikamissbruk) får här ge en bild av ungdomarnas situation under en viss tid (2 månader) före det första besöket 1 och under motsvarande tid före det sista besöket2 under perioden. Utvecklingen under tiden från det förra till det senare tillfället har, som framgår av diagrammen, övervägande varit »positiv» med avseende på samtliga variabler, vilket inte hindrar att det i enskilda 1 Stapeldiagrammet till vänster = 1, vilket alltså motsvarar förhållandena »före behandling». (Sid. 503 ff.) 2 Stapeldiagrammet till höger = 2, vilket i flertalet fall inte motsvarar förhållandena »efter behandling», utan snarare »efter påbörjad/under pågående behandling».

SOU 1969: 53

antal ungdomar

SKOLA/ARBETE:

: arbetar e j / g å r ej i skola, men önskar arbete /skolgång s arbetar ej/går ej i skola, önskar ej arbete/skolgång

•

A. FRÅNVARO. Arbetar/studerar med: 1 = lägre (ingen) frånvaro ^

= måttlig — hög (ca. 2 0 - 5 0 % ) frånvaro H

= mycket hög frånvaro B. PRESTATION (VITSORD): 1 • hygglig—god (över minimikrav)

kN>3 = acceptabel (motsv. minimikrav)

o t i l l r ä c k l i g (under minimikrav) A:1

Anm. Förändring främst betr. de ungdomar

A:2

B:1

B:2

som redan haft arbete/gått i skola,

antal ungdomar

2. FAMILJERELATIONER:

S t ö r n i n g a r / k o n f l i k t e r i förhållandet t i l l föräldrarna / f o s t r a r n a :

1 = mer obetydlig | H I

= måttliga—lättare eller mer

tillfälliga

= allvarliga

Anm.. Försök t i l l enhetlig bedömning, men svårigheter med gradering;

SOU 1969: 53

3. KAMRATRELATIONER:

antal ungdomar

A. RELATIONER: ] = övervägande fasta, stabila kontakter |^| |

= huvudsakl. mer tillfälliga kontakter = saknar f a s t a , stabila kontakter B. KAMRATER:

1 = umgås ^ ^

huvudsakl. med. socialt v ä l anpassade ungdomar

= umgås med både välanpassade och missanpassade ungdomar I

= umgås huvudsakl. med

missanpassade

( a s o c , krim., nark.) ungdomar

Anm.: Liten förändring betr. relationernas A:1 A:2 B:1 stabilitet kan förklaras av den förhållandevis korta observationstiden och av svårigheter i bedömningen.

A. FRITIDSAKTIVITETER:

1 = (nästan uteslutande) socialt accepterade

B:2

antal ungdomar

fritidsakt.

Y%\ - övervägande socialt accepterade, men även ^ ^ ej accepterade fritidsakt. I

= övervägande socialt ej accepterade fritidsakt. ("knarkaktivitet", asocialitet etc.)

Anm.; Begreppen

"socialt accepterade" resp. "ej accepterade" kan bli föremål för olika värderingar.

SOU 1969: 53

antal ungdomar

KRIMINALITET:

1 E inga uppgifter om |^H

kriminalitet

= snatteri, småstölder och liknande (lättare kriminalitet)

30-

måttlig — grav kriminalitet

20-

10-

Anm.: Såväl"dold" som "uppdagad" kriminalitet. Ej narkotikainnehav för eget bruk. Trots a t t uppgifterna endast avser en kort tidsperiod (2 mån.) är siffrorna sannolikt i underkant

6. NARKOTIKAMISSBRUK:

= cannabis

= centralstim. per os

= centralstim. I.-V.

antal ungdomar

1 = ingen uppgift om missbruk = mindre än 1 dag/vecka = 1-2

dagar/vecka

= 3 - 4 dagar/vecka = 5 - 7 dagar/vecka A:1

SOU 1969: 53

A:2

B:1

B:2

C:1

C:2

fall skett en »negativ» utveckling och att förändringen för hela materialet i någon variabel är så liten att den får betraktas som osäker. Flertalet av de 293 ungdomar som p. g. a. ett mindre antal (1^1) läkarbesök inte finns representerade i denna sammanställning har haft psyko-sociala störningar av mindre omfattning än de som fortsatt en behandling. Följaktligen är ungdomarna i det material som här redovisas mer »belastade» än genomsnittet för hela materialet. Av de 36 ungdomarna har 11 kommit till ungdomsavdelningen via polis, 4 via BvN och 21 på »frivillig» väg. Flertalet (26 ungdomar) var tidigare kända vid BvN. I 27 fall finns uppgift om alkoholmissbruk/fylleri och i 16 fall uppgift om sniffning i anamnesen. Anteckningar om missbruk av sedativa eller hypnotica finns i 11 fall. Ett i regel sporadiskt missbruk av opiater eller LSD har förekommit i 12 resp. 6 fall. Missbruksanamnesen i övrigt framgår av tabellen nedan. Då intravenöst missbruk av centralstimulantia dominerat har det ofta förekommit ett mer eller mindre underordnat missbruk av cannabis och/eller centralstimulantia per os. De ungdomar som huvudsakligen missbrukar centralstimulantia per os har i några fall också rökt cannabis (jfr diagrammen/6). Den 30.6.1968 hade behandlingen pågått i genomsnitt drygt 8 månader (2-18 mån.) och omfattade i genomsnitt drygt 18 (5-69) läkarbesök. Attityd till behandlingen: Frågor som besvarats av 33 av de 36 ungdomarna visar att 7 ungdomar själva anser att deras situation inte förbättrats, medan 26 anser att en förbättring inträtt under den tid behandlingen

pågått. Av de sistnämnda anser ingen att förbättringen skett oberoende av behandlingen; 18 anser att behandlingen i viss utsträckning bidragit till förbättringen medan 8 anser att den i stor utsträckning är ett resultat av behandlingskontakten. 17.8 Resurser för bearbetning av materialet önskvärdheten av ökade möjligheter till uppföljning och bearbetning av materialet med avseende på problemens art och omfattning, evaluering av behandlingsresultat osv. har tidigare berörts i flera sammanhang (sid. 486, 487 och 502 f). De nuvarande formerna för journalskrivning vid ungdomsavdelningen har medfört att den genomgång och bearbetning av 543 journaler som ligger till grund för uppgifter och tabeller i denna rapport: a) varit mycket tidsödande, b) med avseende på flera väsentliga frågeställningar givit en ganska onyanserad och schematisk bild av förhållandena, ibland med onödiga felkällor (jfr t. ex. sid. 502). c) Vissa förhållanden av stort intresse har överhuvudtaget inte kunnat redovisas, annat än som en grov uppskattning eller en allmän erfarenhet (jfr t. ex. sid. 491). Ungdomsavdelningens arkiv omfattar redan flera tusen journaler för alkohol- och narkotikamissbrukande ungdomar och antalet journaler ökar med mer än 1 000 för varje år. Möjligheterna att i framtiden bearbeta materialet med de metoder som här använts och med utgångspunkt från nuvarande journalform får därför betraktas som mycket små. Resurserna vid ungdomsavdelningen har utnyttjats till bristningsgränsen för utrednings- och behandlingsarbete. Anslag eller personella resurser för bearbet-

Huvudsakligen missbruk av Missbruksanamnesens längd < 1 mån./sporadiskt 1— 5 » 6—11 » 12—17 » 18—35 » >36 » 506

cannabis

centralstim. per os

centralstim. intrav.

1 1 1 1 SOU 1969: 53

ning av materialet saknas. Frågan är alltså närmast om - och i så fall hur - man skall skapa förutsättningar för att i fortsättningen rationellt kunna tillvarata erfarenheterna från försöksverksamheten vid ungdomsavdelningen. Ett hålkortssystem är en möjlighet som har diskuterats, men med hänsyn till det stora antalet frågeställningar/uppgifter i varje journal och det stora antalet journaler skulle även ett sådant material på kort tid bli ganska ohanterligt. Ett system med datajournaler skulle ge väsentligt större möjligheter och är på längre sikt kanske den enda tänkbara lösningen. Vi överlåter frågan om möjligheterna att bättre tillvara erfarenheterna från försöksverksamheten till huvudmän och andra berörda, medan journalmaterialet fortsätter att växa . . . 17.9 Sammanfattning

av önskemål

1. En rad synpunkter och önskemål när det gäller utformningen och utvecklingen av den polikliniska verksamheten har tagits upp i anslutning till beskrivningen av arbetsformerna vid ungdomsavdelningen (sid. 494 f). 2. Behovet av ökade resurser för individuell vård i drogfri miljö genom en ökad rekrytering av kvalificerade enskilda hem, och vissa önskemål i samband därmed, har behandlats (sid. 499). 3. En fortsatt och utvidgad försöksverksamhet med vårdalternativ, som ger möjlighet till aktivering i små grupper i drogfri miljö, svarar mot vårdbehovet för en ganska stor grupp ungdomar (sid 501-502). 4. Önskvärdheten av en bättre samordning mellan olika hjälpinsatser och vårdformer har antytts i flera sammanhang, men inte diskuterats närmare inom ramen för denna rapport. 5. Behovet av resurser för bearbetning av materialet har tagits upp i flera avsnitt se sammanfattning i avsnitt 17.8.

SOU 1969: 53

10 Appendix.

Vissa tabeller

Tabell 3. Pojkar under 15 år Huvudsakligen missbruk av Missbruksanamnesens längd

cannabis (»hasch»)

< 1 mån./sporadiskt 2 1— 2 » — 3— 5 » — 6— 8 » — 9—11 » — 12—17 » — 18—35 » — ^36 » — Summa (totalt 8) 2 Uppgifter om: opiater LSD

— —

centralstim. per os ( + cannabis)

centralstim. intrav. ( + per os + cannabis)

__ 2 1

—

— 3 1

—

Tabell 4. Flickor under 15 år Huvudsakligen missbruk av Missbruksanamnesens längd

cannabis (»hasch»)

centralstim. per os ( + cannabis)

centralstim. intrav. ( + per os+cannabis)

< 1 mån./sporadiskt 1— 2 » 3— 5 » 6— 8 » 9—11 » 12—17 » 18—35 » >36 » Summa (totalt 14) 6 Uppgifter om: opiater LSD

508 SOU 1969: 53

Tabell 5. Pojkar 15—17 år Huvudsakligen missbruk av Missbruksanamnesens längd

cannabis (»hasch»)

46 < 1 mån./sporadiskt 2 1— 2 » 1 3— 5 » 2 6— 8 » 9—11 » 12—17 » 18—35 » >36 » Summa (totalt 157] 51 Uppgifter om: opiater LSD

—

centralstim. per os ( + cannabis)

centralstim. intrav. ( + per os + cannabis)

9 3 4 5 4 4 3

1 4 7 11 11 13 24 3 74

32 3

28 6

Tabell 6. Flickor 15—17 år Huvudsakligen missbruk av Missbruksanamnesens längd

cannabis (»hasch»)

13 < 1 mån./sporadiskt 1—2 » 1 3— 5 » 1 6— 8 » 9—11 » 1 12—17 » 18—35 » 1 ^36 » Summa (totalt 82) 17 Uppgifter om: opiater LSD

SOU 1969: 53

centralstim. per os ( + cannabis)

centralstim. intrav. ( + per os + cannabis)

9 1 2 5 3 2

1 5 4 5 4 9 13 2

11 4

Tabell 7. Pojkar 18—20 år Huvudsakligen missbruk av Missbruksanamnesens längd

cannabis (»hasch»)

< 1 mån./sporadiskt 29 1— 2 » 3— 5 » 1 6— 8 » 1 9—11 » 12—17 » 1 18—35 » 1 >36 » Summa (totalt 225) 33 Uppgifter om: opiater LSD

1 2

centralstim. per os ( + cannabis)

centralstim. intrav. ( + per os + cannabis)

29 2 5 9 1 3 4

9 8 8 12 12 24 45 21

3 1

38 14

Tabell 8. Flickor 18—20 år Huvudsakligen missbruk av Missbruksanamnesens längd

cannabis (»hasch»)

centralstim. per os ( + cannabis)

< 1 mån./sporadiskt 1— 2 » 3— 5 » 6— 8 » 9—11 » 12—17 » 18—35 » ^36 »

—

Summa (totalt 57) 2

10 Uppgifter om: opiater LSD

—

centralstim. intrav. ( + per os + cannabis) 1 7 9 6 10 9 3 45 14 4

SOU 1969: 53

18 Åtalsprövningar i Sverige år 1967 beträffande 15—18-åringar som begått narkotikabrott m.m.1 Hans Enroth Christer Måhl

18.1 Inledande

anmärkningar

1967 genomförde Ulf Hilding en studie vid kriminalvetenskapliga institutet angående åtalseftergifter 1964-65 vid 6:e åklagarkammaren i Stockholm. Uppsatsen omfattar alla ålderskategorier. Det numera utbredda cannabismissbruket återspeglades endast i mindre utsträckning i de behandlade ärendena. För att eventuellt kunna bidraga med material till en ytterligare kartläggning av narkotikamissbruket i Sverige valde vi att undersöka hur de olika åklagarmyndigheterna reagerat beträffande narkotikamissbrukare i åldern 15-18 år. Under arbetets gång har emellertid undersökningens omfattning utökats i samband med att andra uppgifter kunde erhållas ur materialet än de ursprungligen tänkta. Vi kunde med andra ord inte bara studera den juridiska frågeställningen utan även undersöka olika preparats användning, omständigheter kring brotten, samt hur narkotikan geografiskt och socialt spreds i landet och mellan personerna. Undersökningen genomfördes på så sätt att vi först genomsökte de åtalsprövningsprotokoll som de olika länsåklagarmyndigheterna är skyldiga att insända till riksåklagarämbetet (RA). Bland dessa framtogs de vilka avsåg brott mot narkotikaförordningen, varvid förundersökningsprotokollen, anmälan plus eventuell levnadsberättelse inSOU 1969: 53

fordrades med RA:s hjälp. Materialet omfattar alla de åtalsprövningar som har skett beträffande 15-18-åringar under år 1967. Emellertid har en individ bortfallit då akten ifråga ej var omedelbart tillgänglig. Denna person har prövats enligt RB (rättegångsbalken) 20:7 p. 1. vid 6:e åklagarkammaren i Stockholm. Vidare är bestämmelserna numera angående prövningar enligt § 69 BvL (barnavårdslagen) sådana att länsåklagaren icke längre behöver insända protokollen till RÅ utan enbart till statistiska centralbyrån. Tack vare genomgång av diariet på 5:e åklagarkammaren i Stockholm fann vi emellertid tio sådana fall och åklagarmyndigheten i Malmö hade ändock insänt protokollista över § 69-prövningar. Möjlighet finns alltså att vissa fall av § 69-prövningar i övrigt skulle förekomma, men detta förefaller ganska osannolikt. Det bör redan nu påpekas att det inte är möjligt att dra några slutsatser om narkotikamissbruket i allmänhet i Sverige med utgångspunkt från föreliggande undersökning. Jämförelser skall ske enbart inom det material som framlagts då materialet är av 1 Undersökningen har utförts vid kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet (stencil 1968). Undersökningen omfattar 85 sidor. Vissa av de förhållanden undersökningen belyser behandlas också av andra undersökningar (främst de fyra första i denna volym). Här återges därför i något bearbetat sammandrag endast de partier av uppsatsen som ger ytterligare information.

mycket speciell karaktär, med avseende på att materialet omfattar yngre missbrukare, framförallt cannabismissbrukare. Den terminologi beträffande narkotika vi använt oss av har varit den som förespråkats av narkomanvårdskommittén (SOU 1967: 25 sid. 18 ff). 18.2 Presentation av materialet Antalet personer i denna undersökning är 208. I vårt material har somliga personer gjort sig skyldiga till flera narkotikabrott under år 1967. Några personer har haft flera åtalsprövningar under året medan andra vid samma åtalsprövning prövats för flera narkotikabrott. Skillnaden mellan dessa två fall är huruvida åtalsprövningen hunnits med innan nästa narkotikabrott skett. Därför har vi i vissa tabeller använt oss av antalet åtalsprövningar, i andra antalet personer och i åter andra antalet narkotikabrott. Då det ej av praktiska skäl gått att redovisa skillnader av data mellan olika narkotikabrott i tabellerna skall vi här nedan redovisa hur dessa data i berörda fall har ändrats. I tabellerna har i berörda fall förhållandet vid det första narkotikabrottet registrerats.

Antalet narkotikabrott fördelade på personerna är följande: 1 person har begått 4 narkotikabrott 1 person har begått 3 narkotikabrott 16 personer har begått 2 narkotikabrott 190 personer har begått 1 narkotikabrott Sammanlagt förekommer 229 narkotikabrott. Antalet åtalsprövningar fördelas enligt följande: 1 person har åtalsprövats 3 gånger 7 personer har åtalsprövats 2 gånger 200 personer har åtalsprövats 1 gång Sammanlagt antal åtalsprövningar är 217. Sammanlagt 42 personer har utöver narkotikabrott också gjort sig skyldiga till annat brott. Sådana andra brott betecknas i fortsättningen som »sambandsbrott». Av tabell 1 kan utläsas att av alla åtalsprövningar Vs avser Stockholms stad och län (Gotland saknar här åtalsprövningar och i de fall som prövats i Stockholms län har samtliga personer gripits eller förhörts inom storstockholmsområdet). Den stora andel av åtalsprövningar som vissa län (t. ex. Örebro och Kopparberg) uppvisar beror snarare på att gängbildningar där har kunnat avslöjas än på att dessa län skulle ha ett större narkotikamissbruk än andra. Nästan hälften av alla åtalsprövningar under året

Tabell 1. Åtalsprövningar. Geografisk fördelning. Antal åtalsprövningar år 1967 Sthlms stad Göteborgs stad Malmö stad Sthlms o Gotl. län Uppsala Södermanland Östergötland Malmöhus Göteb. o Bohus Älvsborg Värmland Örebro Västmanland Kopparberg Västernorrland Västerbotten Summa Procent av hela materialet

512 Totalt Antal

60 15 13 15 1 8 1 12 1 15 11 26 14 20 4 1 217

27,6 6,9 6,0 6,9 0,5 3,7 0,5 5,5 0,5 6,9 5,1 12,0 6,4 9,2 1,8 0,5 100,0

5,5

100,0

64 års lag

R B 2 0 : 7 p 1.

§ 69 BvL

42 15 11 9 1 8 1 12 1 15 11 26 13 20 4 1 190

87,6

6,9

2 6

1 SOU 1969: 53

Tabell 2. Åtalsprövade personer. Kön.

Län

Summa män %

Summa kvinnor

Totalt

0/ /O

48 52 100 208

80 20 100 25

Storstadsområde 43 Övriga län 57 Summa 100 N: 183

är koncentrerade till storstadsområdena (Stockholms stad och län, Göteborg och Malmö). Närmare 90 % av alla åtalsprövningar har skett enligt 1964 års lag om unga lagöverträdare, vilket enligt vad vi erfarit står i överensstämmelse med RÅ:s instruktioner att prövning i största möjliga utsträckning bör ske enligt denna lag och inte enligt RB 20: 7 p 1. Angående antalet prövade enligt § 69 BvL hänvisas till den i uppsatsens inledning givna reservationen. Genomgående har åtalsprövningarna ökat under året i storstäderna, vilket möjligen kan sättas i samband med att narkotikamissbruket (främst cannabis) bland ungdomar uppmärksammades av myndigheter och massmedia under sommaren 1967. Samtidigt intensifierade polisen sin verksamhet på detta område. De differenser mellan halv-

åren i övriga län som framgår av tabell 3 skulle kunna förklaras med att avslöjanden skett av gängbildningar. Anmärkningsvärt är att V 5 av kvinnorna har gripits i »storstadsområdena» och utav dessa är 70 % gripna i Stockholms stad och län. En halvårsvis fördelning av personerna (kön/ geografisk bestämning) har gjorts i tabell 3. För att få en uppfattning om huruvida det förekom åldersskillnader mellan könen sammanställdes tabell 4. Totalt sett är kvinnorna här yngre än männen vid gripandet eller förhöret. Samma tendens föreligger vid en uppdelning Tabell 4. Åtalsprövade personer. Ålder vid gripandet eller förhöret. Summa män

Summa kvinnor %

Totalt

14 31 48 7 100 183

44 36 20

17 32 45 6

100 25

100 208

Summa män Ant.

Summa kvinnor Ant.

Totalt Ant.

44 9 12 14

13 5 1 1

Ålde 15 år 16 » 17 » 18 »

Summa N:

Tabell 3. Antalet åtalsprövade personer fördelade på halvår och kön. 1 :a halvåret Man Sthlms stad Göteborgs stad Malmö stad Sthlms o. Gotl. län Uppsala Södermanland Östergötland Malmöhus Göteb. o. Bohus Ålvsborg Värmland Örebro Västmanland Kopparberg Västernorrland Västerbotten Summa Procent av männen Procent av kvinnorna SOU 1969: 53 33—914398

Kvinna

2:a halvåret Man

Kvinna

32 8 8 7 1

1 4 7

1 11 7 15 7 2 1 76 41,5

10 1 12

1 4 10 7 16 2 11

58,4 44,0

56,0

11 25 14 16 4 1 183 100

13 15

1 8 1 10 1 12 11

1 8 1

1 10

57 14

14 20 4 1

100,0

Tabell 5. Åtalsprövade personer. Sysselsättning och ålder. Ålder vid gripandet el. förhöret 15 år Ant.

16 år Ant.

17 år Ant.

Studerande Förv.arbetande Arbetslös Omh. f. samhällsv. Uppgift saknas

26 4 2 4

39 13 9 4 1

42 24 18 7 2

Summa Procent av hela materialet

36 17,3

66 31,7

93 44,7

13 6,3

208 100

Sysselsättning

18 år Ant.

Totalt Ant. 112 48 30

15 3

Tabell 6. Åtalsprövade personer. Boendeförhållande. Ålder vid gripandet el. förhöret Boendeförhållande

Föräldrahemmet Inneboende Egen bostad Omh. f. samh.vård Elevhem v.skola Uppgift saknas

15 år Ant.

16 år Ant.

17 år Ant.

18 år Ant.

Totalt Ant.

12 1

5 3

76 2 2 7 5

174 4 2 16 10 2 208

1 Summa

36 Tabell 7. Åtalsprövade personer. Ålder vid första erfarenheten av narkotika. Ålder vid gripandet el. förhöret Ålder vid första nyttjandet 13 år 14 » 15 » 16 » 17 » Ej bruk. Uppgift saknas Summa

15 år Ant.

16 år Ant.

17 år Ant.

18 år Ant.

2 4 22 1

5 18 33

1 3 8

3 7

2 4 31 40 2 14

2 12 44 68 48 5 29

på »storstadsområdena» och »övriga län», vilket torde kunna sättas i samband med att kvinnorna i denna ålder vanligtvis umgås med något äldre män. De flesta (193) var svenskar. Vidare var 10 från grannländerna, och 5 var utländska medborgare i övrigt. De som är arbetslösa och omhändertagna för samhällsvård synes vara överrepresenterade i antal jämfört med totalbefolkningen i dess helhet avseende dessa åldersgrupper. Att de studerande är så många beror 514

Totalt Ant.

på att i de lägre åldersgrupperna obligatoriska skolutbildningen för de flesta kvarstår (tabell 5). Som följd av personernas ringa ålder bor de flesta fortfarande i föräldrahemmet (tabell 6). Av de personer som gripits eller förhörts har som framgår av tabellen de flesta inom resp. åldersgrupp prövat narkotika första gången vid samma ålder de gripits eller förhörts eller året innan (tabell 7). Endast 7 % har vid första nyttjandet anSOU 1969: 53

Tabell 8. Åtalsprövade personer. Erkända narkotikabrott. Kön. Län+kön

Brott

Sthlms stad o. län Man Kv.

Olaga innehav + olaga befattning 53 Olaga innehav + olaga införsel Olaga innehav + olaga befattning+ olaga överlåtelse 5 Olaga innehav + olaga införsel + olaga överlåtelse Summa 58 Procent av männen 31,7 Procent av kvinnorna

12 Göteborgs Malmö stad stad Man Kv. Man Kv.

Övriga län Man Kv.

Summa Summa man kvinnor Totalt Ant. Kv. Man

12 183

12 208

6 12

3 1

6,6 56,0

2 9

4,0

18.3 Brotten Arten av de erkända narkotikabrotten framgår av tabell 8. Vid en jämförelse med olika delar av landet framgår att skillnaderna i fråga om narkotikabrott delvis är markanta. Männen i Stockholms stad och län som enbart har innehaft narkotika är ca 25 % flera än riksgenomsnittet. Av förundersökningsprotokollen framgår emellertid att många av dessa personer varit misstänkta för överlåTabell 9. Mängd cannabis som beslagtagits vid visitation el. husrannsakan.

— lgr 2— 4 » 5— 9 » 10—19 » 20—29 » 30— »

SOU 1969: 53

4,9

vänt centralstimulantia; 82 % har vid första nyttjandet prövat cannabis.

Mängd cannabis

5 Antal beslag 19 6 4 5 7 6 Summa 47

4 104

56,8 20,0

100,0 20,0

100,0

telse men vid förhör förnekat detta. Polis och åklagarmyndighet har i sin tur icke funnit sig föranledda att vidare utreda saken. Därför behöver skillnaden rent faktiskt ej vara så stor som 25 %. Att en så stor del som ca 60 % av malmöklientelet har smugglat narkotika har sin förklaring i att dessa ungdomars naturliga inköpsställe ofta varit Köpenhamn. Vissa uppgifter om beslagen framgår av tabell 9 och 10. Sammanlagd mängd opium som beslagtagits vid 2 tillfällen (2 personer) är 34 gram. Tabell 11 ger vissa uppgifter om de åtalsprövade brott som ej gällt narkotika. Denna tabell omfattar 42 personer och Tabell 10. Antal tabletter centralstimulantia som beslagtagits vid visitation el. husrannsakan. Tabletter centralstimulantia

Antal beslag

—14 st. 15—39 » 40—79 » 80— »

3 3 3 3 12

Summa

Tabell 11. Arten av sambandsbrott. Sambandsbrott (huvudbrottet)

Antal ärenden

Häleri Trafikbrott Stöld Bedrägeri m. urkundsför. Misshandel Rån Förskingring Våldsamt motstånd Olaga vapeninnehav Upp. sakn.

8 2 21 3 2 2 1 1 1 1

Summa

den utvisar endast huvudbrottet, då vid redovisningen i åtalsbeslutet i de flesta fall endast huvudbrottet var angivet. 18.4 Processuella tvångsåtgärder m. m. De tvångsåtgärder som skall belysas avser gripande, anhållande och häktning. Med »Uppmärksammande av polis vid handhavande av narkotika» avses att polisen kan ha sett en person inneha narkotika eller misstänkt att narkotikaförsäljning pågått. Fall har även inträffat där polis genom haschlukt identifierat missbruk (tabell 12). Med »Efter anmälan av tredje person» avses att en person uppmärksammat en polis på gatan att eventuellt handhavande av narkotika förekommit, eller att skolmyndighet eller annan myndighet anmält förekomst av

narkotikamissbruk. I några fall har även en förälder anmält till polis att vederbörandes barn använt narkotika. Med »Skäligen misstänkt för nark.brott» avses de fall då denna grund upptagits i polisanmälan och en mera specificerad grund för ingripande icke angivits. Med »övriga» avses gripna genom razzia i knarkkvart, på allmän plats eller efter efterlysning. Att så stor del av personerna i »Övriga län» har gripits efter förhör med annan kan förklaras av att personerna där har varit benägna att i större omfattning berätta om sitt och andras narkotikamissbruk än personerna varit i t. ex. Stockholm. Förhörsprotokollen har inte tillnärmelsevis varit av lika stor omfattning i Stockholm som i övriga landet. Detta beror antagligen på stockholmspolisens arbetsbelastning och dess arbetsrutin i narkotikamål. Främst i Stockholm har en stor del av personerna gripits på allmän plats. Anledning till detta är att polisen där känner till de platser där narkotikahandel förekommer och där kunnat sätta in större övervakning. Sedan narkotikabrottet väl kommit till polisens kännedom har anhållande och häktning förekommit enligt tabell 13 och 14. Beträffande tvångsåtgärder vidtagna i resp. län kan sägas att de olikheter som framstår mellan länen torde bero på att åklagaren i respektive distrikt uppfattat de

Tabell 12. Omständigheter som lett till gripande eller förhör. Län Omständigheter som lett till gripande eller förhör

Sthlm stad 3 Malmö stad Göteb. stad län Antal Antal Antal

Samb. med annat brott efter förhör 5 Samb. med annat brott efter visitation eller husrannsakan. 12 Efter förhör med annan 10 Uppmärksammad av polis vid handh. av nark. 18 Efter anmälan av tredje person 14 »Skäligen misst. för nark.brott» 10 Omh. av polis pga. berusningstillstånd 4 Övriga 8 Uppgift saknas 3 Summa

84 Övriga län Antal

Totalt Antal

2 10

14 118

4 6

20 19 18

7 1

4 20 5

1 1 1

5 13

SOU 1969: 53

Tabell 13. Åtalsprövningar. Vissa tvångsåtgärder. Narkotikabrott och sambandsbrott. Geografisk fördelning. Anhållen

Häktad

Ej anhållande eller häktning Ej samb. Samb.

Totalt Ant.

Län

Samb.

Ej samb.

Samb.

Ej samb.

Sthlms stad Göteborgs stad Malmö stad Sthlms o. Gotl. län Uppsala Södermanland Östergötland Malmöhus Göteb. o. Bohus Älvsborg Värmland Örebro Västmanland Kopparberg Västernorrland Västerbotten

5 1 2 6

10 1 4

3 2

Summa Procent av hela materialet

60 15 13 15 1 8 1 12 1 15 11 26 14 20 4 1 217

7,4

13,8

0,9

3,7

11,1

63,2

100,0

10 1 1

5 7 1

1 3 1 4 1 3

1 1

35 8 4 8 1 8 1 8 1 9 1 24 9 19 1

Tabell 14. Åtalsprövningar. Vissa tvångsåtgärder. Olika typer av narkotikabrott och sambandsbrott. Olaga innehav + olaga Olaga innehav Olaga innehav befattning+ olaga över+olaga + olaga låtelse befattning införsel Ej samb.

Tvångsåtgärder

Samb.

Anhållen Häktad Ingen sådan åtgärd

18 Summa Procent av hela materialet

28 12,9

Samb. samb.

samb.

Ant.

6 2 6

14 4 21

5 3 4

46 10 161

118 54,4

6 2,8

14 6,5

39 18,0

12 5,5

217 100,0

Åtalsprövningen

Beslut att åtala i rena innehavsbrott har förekommit i ca 1/3 av prövningsfallen, där ej samband med annat brott förelegat. SOU 1969: 53

Samb.

2 1 3

olika brottens allvar på mycket skilda sätt. Vissa åklagare har t. ex. anhållit personer för rena innehavsbrott medan andra ej vidtagit åtgärder ens mot överlåtare. Detta kan bero på att när vissa åklagare har ställts inför de första narkotikabrotten på orten har de reagerat starkt på förekomsten av dessa brott. 18.5

Ej Samb. samb.

Olaga innehav + olaga införsel+ olaga överlåtelse Totalt

Vid olaga innehav + olaga införsel däremot har 5 av 6 personer blivit åtalade. Även i övrigt kan utläsas att åklagaren reagerat starkare vid överlåtelse och smuggling än mot dem som enbart innehaft narkotika (se vidare tabell 15). Om man istället jämför åtalsprövningsbeslut med de missbrukare som använt narkotika en eller flera gånger (ej sambandsbrott) blir resultatet att hela 25 % av engångsmissbrukarna blivit åtalade. Av åtalsprövningar på flergångsmissbrukare har be2

Se bilaga tabell XIV i originalrapporten. 517

Tabell 15. Åtalsprövningar vid olika brott. Erkända narkotikabrott och ev . samband med annat brott

Åtalsprövning Åtal Ej åtal Summa Procent av hela materialet

Olaga innehav +olaga Olaga innehav Olaga innehav befattning+ olaga över+ olaga + olaga låtelse införsel befattning Ej Ej Ej Samb. samb. Samb. samb. Samb. samb. 6 22 28 12,9

37 81 118 54,4

sluten givit ca 50 % åtal resp. ej åtal, fortfarande räknat på ej sambandsbrott. Om man fördelar åtalsprövningsbesluten på resp. län (ej sambandsbrott) framkommer mycket varierande frekvenser. Då emellertid brottens grovhet icke genomgående är densamma kan detta påverka skillnaderna mellan länen. Dock kan sägas med utgångspunkt från grundmaterialet att de olika åklagarmyndigheterna i stor utsträckning har haft olika kriterier för beslut om åtal skall anställas eller ej mot personerna ifråga. Ur tabell 16 kan en markant skillnad utläsas mellan dem som åtalats i Stockholms stad beträffande ej sambandsbrott jämfört med övriga landet. Endast en person har åtalats inom denna kategori i Stockholms stad. Det kan förtjäna att prövas i annat sammanhang om förklaringen är att barnavårdsnämnden i Stockholm aktivt inkopplas på många av fallen, medan i övriga landet barnavårdsnämndernas resurser är mindre. Barnavårdsnämnders hörande och åtgärder belyses i tabell 17. Den höga procent vid 1964 års lag om

5 1 6 2,8

8 6 14 6,5

Olaga innehav +olaga införsel + olaga överlåtelse Totalt Ej Samb. samb. Ant.

27 12 39 18,0

10 2 12 5,5

93 124 217 100,0

unga lagöverträdare vid åtal där barnavårdsnämnden ej är hörd beror på att då åklagaren finner åtal ur allmän synpunkt nödvändigt hör han ej nämnden i de flesta fall. I de fall personerna ej åtalas har detta ofta varit en följd av att man kunnat ta barnavårdsnämndens resurser i anspråk eller brottet bedömts som okynne eller förhastande. Vid fall enligt RB 20: 7 p 1. behöver nämnden ej höras. § 69 BvL ger åklagaren möjligheten att låta samhällsvården fortsätta sedan han hört ungdomsvårdsskolans styrelse. I ett par fall har åklagaren efter att ha hört barnavårdsnämnden ansett sig ur allmän synpunkt nödsakad att åtala vederbörande.

18.6 Avslutande

kommentar

Då jämförelsematerial till vår undersökning saknas skall vi här försöka sammanfatta de mera uttryckliga tendenser man kan utläsa av materialet. Vissa direkta skillnader mellan »storstadsområde» speciellt storstockholmsområdet och övriga landet har kunnat uppfattas avseende preparat- och könsfördelningen.

Tabell 16. Åtalsprövningar i Stockholm och övriga landet. Obs. Procent horisontellt - Totalt

Ej åtal

Åtal Län

Samb. %

Ej samb. "/'0 Samb. %

Ej samb. °, o %

Sthlms stad övriga landet

3 8

2 50

73 32

22 10

100 100

60 157

SOU 1969: 53

Tabell 17. Ärenden angående åtalsprövning. Barnavårdsnämndens hörande och åtgärder.

Barnavårdsåtgärder

Åtalsprövning=£

•opat lagrum

64 års lag Åtal Ej åtal

RB. 20: 7 p. 1 Åtal Ej åtal

Varning 2 Omhändertagande för samhällsvård 1 Övervakning 2 Fortsatt omhändertagande för samhällsvård BVN ej hörd 86 övriga 2 Uppg. saknas Summa 93 Procent av hela materialet 42,9

Totalt Ant.

23 21

24 23

5 38 8 1 96 44,3

Kvinnorna i Storstockholm svarar för alla fall av förstagångsmissbruk bland kvinnorna av centralstimulantia och har i relativt större utsträckning än männen i Storstockholm börjat sitt missbruk med centralstimulantia. Användning av cannabis vid första nyttjandet är som en följd härav större i övriga landet än i storstockholmsområdet. Malmö stad har en kvinna som använt centralstimulantia medan övriga elva kvinnor som använt centralstimulantia helt faller på Storstockholm. Huruvida skillnader föreligger mellan olika län avseende processuella tvångsåtgärder (anhållen och häktad) är svårare att säga, men vissa slutsatser tycks man kunna dra. När det gäller frekvensen tvångsåtgärder har i ett län närmare 90 % av antalet åtalsprövade personer utan »sambandsbrott» blivit föremål för tvångsåtgärder medan i andra län icke några tvångsåtgärder vidtagits för motsvarande brott. Det kan här påpekas att vid undersökningens genomförande uppmärksammats att åklagarmyndigheternas reaktioner mot narkotikamissbrukarna varit av mycket divergerande natur. Detta förklaras möjligen av att åklagarens personliga uppfattning om narkotikamissbruk spelat en stor roll huruvida tvångsåtgärder eller ej skulle vidtagas. Vad det gäller åtalsprövningsbesluten framgår det med all tydlighet att här är skillnaderna ännu större mellan åklagarmynSOU 1969: 53

§ 69 BVL Åtal Ej åtal

11 15 15 M

16 139

10 2 _

12 5,5

217 100,0

digheterna i deras behandling av narkotikamissbrukarna. 45 % av åtalsprövningarna i hela landet resulterade i åtal för de narkotikabrott där ej samband med andra brott förelegat vid prövningen. Däremot blev resultatet för Stockholms stad att endast 2 % (1 person) åtalades medan för övriga landet siffran är 50 %. Av dessa 45 % (se ovan) har XU (7 personer) av engångsmissbrukarna, eller '/« av dem som erkänt olaga innehav, åtalats. Vid en jämförelse mellan åtal och ej åtal kan man diskutera vilket som är lämpligast, att åtala en person eller att överlämna vederbörande till barnavårdsnämnden för åtgärd. Det torde i många fall av den åtalsprövade uppfattas som en betydligt hårdare sanktion att överlämnas till barnavårdsnämnden än att erhålla ett antal dagsböter. Erfarenheten från en genomgång av förundersökningsprotokollen visar att skilda kriterier tycks vara gällande för de olika åklagarmyndigheternas beslut om åtal skall ske eller inte. Vissa åklagare har exempelvis lagt gränsen för åtal vid försäljning av narkotika, medan andra lagt den vid olaga innehav. Att emellertid skilda kriterier för åtalsbeslut förekommer framstår inte som rättvist mot de prövade personerna. Av 42 brott som har prövats i samband med narkotikabrotten kan nämnas att 2 519

checkbedrägerier, 2 ran (narkotika), 1 förskingring samt ett antal hälerier är de brott som begåtts för att erhålla pengar till narkotika. Det största flertalet personer har finansierat sina inköp av narkotika genom att arbeta eller att använda sina fickpengar eller genom att sälja en del av den inköpta narkotikan vidare till andra. Vidare skall anmärkas att av de 4 personer som gripits i narkotikapåverkat tillstånd icke någon greps i samband med att vederbörande utförde något annat brott.

fe-