Hundavgift betänkande

ON Q

= ÖÖJ; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Hundavgift Betänkande avgivet av hundskatteutredningen 1972:89

flDOD

Statens offentliga utredningar 1972:89 Finansdepartementet

Hundavgift

Betänkande avgivet av hundskatteutredningen Stockholm 1972

ISBN 91-38-01403-3

K L Beckmans Tryckerier AB • Stockholm 1972

Till Statsrådet och chefen för finansdepartementet

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 november 1 970 bemyndigades chefen för finansdepartementet att tillkalla två sakkunniga med uppdrag att se över gällande bestämmelser beträffande hundskatten. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga kanslirådet Hans Henrik Abelin, tillika ordförande, och direktören Harry Lindström. De sakkunniga har antagit benämningen hundskatteutredningen. Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 4 december 1970 assessorn Per Anclow, den 20 januari 1971 generalsekreteraren Tage Pehrsson samt den 13 augusti 1971 byråassistenten Ivar Stahl. Utredningen får härmed vördsamt avlämna sitt betänkande "Hundavgift". Utredningsuppdraget är härigenom slutfört. Stockholm den 28 november 1972

Hans Henrik Abelin Harry Lindström /Per Anclow

SOU 1972:89

Innehåll

Sammanfattning Förslag till Lag om hundavgift

7 . . . .

9 Kapitel 1 Inledning Kapitel 2 Historisk översikt

12 . . . .

2.1 Tiden före år 1923 2.2 1923 års lagstiftning 2.3 Ändringar i 1923 års förordning

.

14 14 17

Kapitel 3 Gällande bestämmelser

. .

21 Kapitel 4 Utländsk rätt

24 Kapitel 5 Allmänna synpunkter på beskattningen av hundar 5.1 Inledning 5.2 Synpunkter på nuvarande ordning 5.3 Överväganden och förslag rörande huvuddragen för en ny lagstiftning

28 28 29 32

Kapitel 6 Särskilda frågor 6.1 Inledning 6.2 Avgiftsskyldighetens närmare utformning 6.3 Regler om anmälningsskyldighet . 6.4 Straffbestämmelser, m. m. . . . Kapitel 7 Statistiska undersökningar 7.1 Rundskrivelsen den 24 februari 1971 7.1.1 Motivering för hundskattens storlek 7.1.2 Kommunernas fördelning efter skattens storlek . . . . 7.1.3 Kommunsammanläggningarna SOU 1972:89

41 41 41 43 46 48 48

48 48 49

7.1.4 Hundskatten efter kommunsammanläggningarna . . . 7.1.5 Administrationskostnader 7.1.6 Renhållningskostnader, hundrastplatser m. m 7.1.7 Bidragsgivning m. m. . . . 7.2 Rundskrivelsen den 9 februari 1972 Tabeller

50 51 52 53 54 55

Sammanfattning

Vårt uppdrag har varit att se över gällande bestämmelser beträffande hundskatten. Denna regleras genom 1923 års förordning angående skatt för hundar. Förordningen har inte nämnvärt ändrats efter sin tillkomst. De ändringar som skett har i huvudsak rört skattens höjd och kretsen av skattefria hundar. Även om hundskatten inte har någon nämnvärd ekonomisk betydelse vare sig för kommunerna eller för de enskilda hundinnehavarna, har man här likväl att göra med en skatteform som regelmässigt tilldrar sig stort allmänt intresse. De kommunala debatterna om hundskatten har inte sällan varit livliga. F. n. är hundskatten obligatorisk i den meningen att varje kommun skall ta ut sådan skatt. Kommunens bestämmanderätt över skatten är dock begränsad. Således anges i förordningen att skatten skall bestämmas till lägst 10 och högst 100 kr per hund och kalenderår. Kommun får själv bestämma över influtna skattemedels användning. Skattskyldig är den som stadigvarande innehar hund när skatteplikt inom kommunen inträder. Skatten tillfaller den kommun där hunden stadigvarande innehas. I förordningen finns även regler om hundskattens administration m. m. Under årens lopp har krav i skilda avseenden framförts på ändringar i hundskatteförordningen. Bl. a. har önskemål framförts om ändringar beträffande kretsen av skattefria hundar, föreskrifter om kommuns rätt att förfoga över influten hundskatt och regler som skulle ge kommunerna möjligheter att differentiera skatten i olika hänseenden. SOU 1972:89

Hundskatteförordningen är, som nämnts, i allt väsentligt oförändrad sedan dess tillkomst. Det bör också framhållas att förordningen i mångt och mycket går tillbaka på ännu äldre bestämmelser i ämnet. De omfattande ändringar som skett på det kommunala området i förening med hundens allmänna roll i samhället motiverar en annan syn på beskattningen av hundar. Med denna syn följer också behov av delvis genomgripande ändringar i den tekniska utformningen av hithörande regler. Enligt vår mening är en registrering av hundinnehavet av grundläggande betydelse för att man skall få en effektiv överblick över hundbeståndet. En registrering är nödvändig också av andra skäl. Till en början erhålls därigenom erforderlig kontroll av att hunden inte fritt strövar omkring och orsakar skada eller sprider epidemiska sjukdomar. Större möjligheter föreligger att genomföra bebyggelseplanering. Vidare underlättas identifiering av hund och hundinnehavare och forskningssynpunkter kan tillgodoses. Registreringen är också av betydelse med tanke på beredskapssynpunkter. Den är även nödvändig för en effektivt fungerande hundbeskattning, vilken är en förutsättning för att särskilda ändamål med beskattningen skall kunna realiseras. Företrädare för olika hundorganisationer och representanter för berörda myndigheter har enstämmigt uttalat sig för en fortsatt registrering. I konsekvens med det anförda bör hundinnehavarna svara för de kostnader som förorsakas kommunerna genom registreringsförfarandet och vad därmed sammanhänger. Vi har inte funnit skäl att släppa skattens kommunala anknyt7

ning, främst därför att det är kommunerna som i första hand träffas av de kostnader som förorsakas av hundinnehavet. Till sådana kostnader hör utgifter för renhållning, hundrastplatser och liknande anordningar. Vidare förekommer i dag en omfattande kommunal bidragsgivning till hundändamål. Regelsystemet för en framtida avgiftsbeläggning av hundinnehavet bör göras så enkelt som möjligt. Den nuvarande möjligheten för varje kommun att själv fastställa hundskattens storlek kan, inte minst mot bakgrund av kommunindelningsreformen, inte längre anses självklar. Från den enskildes synpunkt har inte heller skatten sådan betydelse att en detaljbestämning är påkallad. Principiellt sett kan skäl anföras för att rättigheten att inneha hund bör kosta lika mycket i hela landet. Från kommunalt håll har också framförts önskemål om en enhetlig avgift. Vi har därför kommit till den slutsatsen att ett för hela riket gällande enhetligt belopp är lämpligast. Detta belopp bör knappast ses som en skatt i gängse mening utan bör snarare uppfattas som en form av registreringsavgift. Vi föreslår med hänsyn härtill en enhetlig hundavgift för hela riket.

än f. n. Vi föreslår sålunda en utvidgad anmälningsskyldighet vid ändringar i hundinnehav. Bl. a. skall den som överlåter hund anmäla detta till vederbörande kommunala hundregister. I övriga föreslås vissa tekniska förenklingar och förbättringar. De nya reglerna bör kunna träda i kraft den 1 januari 1974.

När det gäller hundavgiftens höjd har vi mot bakgrund av rundfrågningar till rikets samtliga kommuner - sökt beräkna kommunernas kostnader för hundarna. Avgiften måste sättas så högt att kommunerna erhåller full ersättning för sina omedelbara kostnader för hundarna. Härutöver måste emellertid utrymme finnas för kommunal bidragsgivning till olika hundändamål. Vi har funnit angeläget att den kommunala bidragsgivningen fortsätter och utvecklas vidare. I första hand gäller detta bidrag till den slutna djursjukvården. Hänsyn har också i viss mån fått tagas till de hundskattesatser som redan tillämpas. Vi föreslår att hundavgiften bestäms till 75 kr per hund och kalenderår. Med den av oss föreslagna enhetliga avgiften öppnas möjligheter till betydande administrativa förenklingar. Förslag framläggs i dessa hänseenden. Vi har också sökt göra kontrollen över hundbeståndet effektivare 8

SOU 1972:89

Förslag till Lag om hundavgift

Härigenom förordnas som följer. 1 § Den som innehar hund skall erlägga hundavgift med sjuttiofem kronor för hund och kalenderår. Avgift erlägges till den kommun där hunden stadigvarande innehas. 2 § Avgiftsplikt föreligger icke för 1. hund, som ej uppnått en ålder av sex månader, 2. hundar, vilka av samerna användes för renskötseln, 3. staten tillhörig tjänstehund inom krigsmakten, polisväsendet eller tullverket eller enskild person tillhörig hund, så länge densamma, efter godkänd tjänstedressyr, på grund av särskild förbindelse skall stå till krigsmaktens, polisväsendets eller tullverkets förfogande, 4. hund, som enligt 12 § lagen (1944: 219) om djurskydd användes för vetenskapligt eller därmed jämförligt ändamål, 5. utbildad ledarhund, avsedd att betjäna blind, 6. hund, som tillhör tjänsteman vid främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat. 3 § Hundavgift erlägges för avgiftspliktig hund, om hunden innehas vid kalenderårets början under januari månad, och i annat fall inom en månad efter det att hunden förvärvats eller uppnått en ålder av sex månader. Avgift utgår icke för hund som under kalenderåret 1. förvärvats efter september månads utgång, 2. uppnått en ålder av sex månader efter september månads utgång, 3. avlidit före den tidpunkt inom vilken avgift enligt första stycket senast skolat erläggas, 4. förvärvats i stället för tidigare under samma år avliden hund. 2-SOU

1972:89

Avgift som erlagts i fall som avses i andra stycket 3 återbetalas efter skriftlig ansökan. 4 § Avgiftspliktig hund skall registreras i ett av kommunen fört hundregister. Varje registrerad hund skall ha ett särskilt nummer i registret. Registret skall även innehålla uppgift om hundinnehavarens namn, personnummer och adress, hunds ras, ålder kön, färg samt i förekommande fall militära registerbeteckning. 5 § Anmälan skall göras till hundregistret i den kommun där hundavgift skall erläggas för hunden l.vid förvärv av avgiftspliktig hund, av förvärvaren inom en månad efter förvärvet, 2. vid överlåtelse av avgiftspliktig hund eller hund som avses i 2 § 1, av överlåtaren inom en månad efter överlåtelsen, 3. när hunden uppnått en ålder av sex månader, av innehavaren inom en månad därefter, 4. när innehavaren av avgiftspliktig hund flyttat till ny adress inom samma kommun eller till annan kommun, av innehavaren inom en månad efter flyttningen. Anmälan enligt första stycket skall innehålla, förutom uppgift om anledningen till anmälan, de uppgifter som angivits i 4 § och, vid förvärv av hund, överlåtarens namn och adress. I fall som avses i första stycket 1 och 3 skall hundavgift erläggas samtidigt med anmälan. Anmälan om överlåtelse av hund som avses i 2 § 1 antecknas i hundregister först sedan avgiftsplikt inträtt för hunden. 6 § Anmälan skall göras till hundregistret i den kommun där hunden senast var registrerad, om 1. hunden avlidit, 2. innehavaren flyttat ur riket eller till annan kommun, 3. hunden överlåtits till innehavare i annan kommun, 4. hunden kommit att tillhöra krets av hundar som avses i 2 §, 5. hunden förvärvats för att enligt 12 § lagen (1944:219) om djurskydd användas för vetenskapligt eller därmed jämförligt ändamål. Anmälan enligt första stycket göres, i fall som avses i 1, 2 och 4, av innehavaren, i fall som avses i 3 av överlåtaren och i annat fall av förvärvaren inom en månad efter det att det ändrade förhållandet inträtt. Anmälan skall innehålla, förutom uppgift om anledningen till anmälan samt hundens nummer i hundregistret, uppgift om innehavarens namn och adress eller, i fall som avses i första stycket 5, uppgift om överlåtarens namn och adress. 7 § Kommunen tillställer innehavare av hund särskilt avgiftsmärke när hundavgift erlagts. Märket skall vara av hållbart material och kunna fästas vid vanligt hundhalsband. Märket skall ange kommun samt årtal och hundens nummer i hundregistret. Avgiftsmärket skall anbringas på lämpligt sätt på hunden men behöver 10

SOU 1972:89

icke bäras, om det innebär fara för hunden eller om denna hålles instängd. 8 § Till böter, högst femhundra kronor, dömes den som 1. underlåter att fullgöra i denna lag föreskriven anmälningsskyldighet, 2. genom oriktig uppgift söker undandraga sig avgiftsskyldighet, om gärningen ej är belagd med straff i brottsbalken, 3. bryter mot 7 § andra stycket. 9 § Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt 5 § första eller andra stycket eller 6 §, kan kommunen förelägga vite, dock högst femhundra kronor. Över beslut varigenom vite förelagts får talan ej föras. Om uttagande av vite förordnar länsskatterätten. 10 § Hundavgift, som inte erlagts i rätt tid, indrives i samma ordning som skatt enligt uppbördsförordningen (1953:272), varvid restavgift utgår enligt förordningen. 11 § Besvär över kommuns beslut enligt denna lag i annat fall än som avses i 9 § andra stycket föres hos länsskatterätt. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974, då förordningen (1923: 116) angående skatt för hundar skall upphöra att gälla. Förordningen gäller dock i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

SOU 1972:89

1 Inledning

De nu gällande bestämmelserna om hundskatten tillkom genom lagstiftning år 1923 (prop. 1923: 200, BeU 34, rskr 147). Reglerna återfinns i 1923 års förordning (1923:116) angående skatt för hundar. Även om dåvarande reform innebar principiellt betydelsefulla nyheter, gick lagstiftningen i mångt och mycket tillbaka på tidigare bestämmelser i ämnet. De ändringar som skett efter år 1923 har inte heller ändrat de grundläggande reglerna utan företrädesvis rört sådant som kretsen av skattefria hundar och skattens storlek. Hundskatten betyder från ekonomisk synpunkt relativt litet för kommunerna, som uppbär skatten. Det kan nämnas att hundskatten år 1971 motsvarade en utdebitering på i genomsnitt ca 2,4 öre per skattekrona. Den kan inte heller anses särskilt betungande för de skattskyldiga hundinnehavarna. Inte desto mindre har man här att göra med en skatteform som rör ett stort antal människor och om vilken de flesta kan bilda sig en uppfattning. De kommunala debatterna om hundskatten har också inte sällan varit livliga. Under årens lopp har åtskilliga önskemål framförts beträffande skatten. Som närmare belyses i kap. 2 om den historiska utvecklingen har riksdagen haft att — ofta i anslutning till propositioner — behandla motionsvägen framförda yrkanden av skilda slag. Mer eller mindre omfattande ändringar av hundskattens närmare utformning har 12

därvid påkallats, främst olika former av en differentierad beskattning. Likaså har önskemål framförts om ändringar av kretsen av skattefria hundar, skilda former av skattelättnader, särskilda regler för de influtna hundskattemedlens användning, för att nämna några exempel. Med anledning av proposition till 1969 års riksdag (prop. 1969:135), vari föreslogs bl. a. att begränsningarna i kommuns rätt att bestämma hundskattens storlek skulle slopas, väcktes åtskilliga motioner med hemställan om åtgärder i skilda hänseenden rörande hundskatten. Med anledning av dessa motioner hemställde bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (BeU 1969:65, rskr 397) om utredning angående skatten för hundar. Vi fick i slutet av år 1970 uppdraget att se över de gällande bestämmelserna beträffande hundskatten. Några särskilda direktiv har inte lämnats för utredningsuppdraget. Som ett led i fullgörande av uppdraget har vi låtit utföra olika undersökningar. Sålunda tillställde vi i början av år 1971 rikets samtliga kommuner ett frågeformulär för att få reda på kommunernas praktiska erfarenheter av hundskattens administration, hundskattemedlens användning m. m. I början av år 1972 gick vi åter ut med en rundskrivelse för att få en del kompletterande upplysningar. Resultatet av dessa enkäter redovisas närmare i kap. 7. Vi har i anslutning till SOU 1972:89

enkäterna också tagit kontakt med olika hundorganisationer och haft överläggningar med bl. a. företrädare för Svenska Kennelassociationen och Hundfrämjandet. Även flera berörda myndigheter har kontaktats. Härutöver har studiebesök skett, bl. a. hos den myndighet som administrerar hundskatten i Stockholms kommun samt vid djursjukhuset i Helsingborg. Vi har även belyst hur hundskatten är ordnad i vissa andra länder. Genom utrikesdepartementets försorg har material insamlats från både våra nordiska grannländer och en del andra europeiska stater. Detta material redovisas i kap. 4. Ett antal skrivelser har vidare tillställts oss från enskilda personer och organisationer. De har behandlats i samband med de frågor till vilka de hänför sig.

SOU 1972:89

2 Historisk översikt

2.1 Tiden före år 1923 Redan i 1800 års bevillningsförordning förekom en särskild skatt för hundar. Denna upphävdes dock år 1810 för att genom 1812 års bevillningsförordning återupplivas. I 1815 års bevillningsförordning var hundskatten åter utesluten. I syfte att åstadkomma minskning i det alltför stora antalet hundar, som "utan något gagn underhölls och i synnerhet i huvudstaden åstadkom allmän vantrevnad", beslöts vid 1859-60 års riksdag, att varje stad liksom varje församling på landet skulle äga att för längre eller kortare tid bestämma en årlig skatt, ej överstigande fem riksdaler riksmynt, som inom kommunen boende personer, vilka innehade hundar, skulle erlägga för varje sådant djur. Riksdagsbeslutet sanktionerades genom Kungl. Maj :ts kungörelse den 12 juli 1861. Härefter reglerades frågan i Kungl. Maj:ts kungörelse den 1 juni 1 877 angående skatt för hundar, vilken gällde fram till 1923 års lagstiftning. Enligt kungörelsen var hundskatten fakultativ. Kommun ägde inte bara besluta huruvida skatt skulle tas ut för hundar eller vissa slag av hundar utan även bestämma skattens storlek. Skatten fick dock ej överstiga 15 kr. Skogsstatens personal var fri från beskattning för sådana hundar som användes i tjänsten. Innehavare av hund skulle varje år skriftligen uppge hur många hundar han hade samt av vad slag de 14

var. Uppgifterna lämnades i stad till vederbörande uppbördsmyndighet och på landet till kommunalnämnden. Om ej annorlunda bestämts av kommunen skulle hundskatten betalas samtidigt som uppgift om hundinnehav lämnades. Bestämmelserna i kungörelsen var straffsanktionerade; dubbel hundskatt och böter kunde ifrågakomma.

2.2 1923 års lagstiftning Med tiden restes krav på införande av en obligatorisk hundskatt. Likaså gjordes framställningar i syfte att låta hundskatten få större betydelse i den kommunala hushållningen. I en motion vid 1922 års riksdag (II: 49) föreslogs, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande lämpligheten av att för hela riket låta införa obligatorisk hundskatt till det belopp, som kunde anses lämpligt, att i första hand användas till gottgörande av skada som uppkommit genom hundar. Som huvudmotiv framhölls i motionen den skada, hundar stundom åstadkom genom dödande av får, fjäderfä m. m. I sitt betänkande (BeU 1922: 17) anförde emellertid bevillningsutskottet, att enligt utskottets mening motionären inte anfört tillräckliga skäl för begränsning av den själv bestämningsrätt, som sedan gammalt tillkom kommunerna på ifrågavaSOU 1972:89

rande område. Motionen vann inte riksdagens bifall. Såsom ett led i strävandena att bekämpa vattuskräck bland husdjur upptog medicinalstyrelsen frågan om införande av obligatorisk hundskatt. Efter att ha inhämtat olika myndigheters yttranden inkom styrelsen den 31 augusti 1922 till Kungl. Maj:t med framställning i ämnet. Enligt styrelsens mening skulle inte enbart en anmälningsskyldighet medföra en tillfredsställande kontroll över inom riket befintliga hundar. Det enda effektiva medlet skulle vara att införa en obligatorisk hundskatt i rikets samtliga kommuner. Härigenom skulle även den fördelen vinnas, att vederbörande kommun, åt vilken torde böra anförtros tillsynen över eventuella föreskrifters efterlevnad, bereddes en inkomst till bestridande av de med kontrollen förenade kostnaderna, något som ej skulle bli fallet, om enbart anmälningsskyldighet stadgades. För övrigt skulle den obligatoriska beskattningen antagligen även medföra den fördelen, att hundarnas antal något minskades. Även jaktsakkunniga upptog i sitt den 1 5 maj 1922 avgivna betänkande II frågan om införande av obligatorisk hundskatt. Mot bakgrund av de skador som kringströvande hundar vållade på villebråd och som hade sin främsta grund i den bristande vård och tillsyn som många hundägare lät komma sig till last, förordade de sakkunniga, ehuru med viss tvekan, en obligatorisk hundskatt. En obligatorisk och något förhöjd hundskatt skulle avsevärt minska hundarnas antal och därmed också skadegörelsen. I proposition (prop. 1923: 200) framhöll departementschefen att krav på införande av en obligatorisk skatt för hundar framkommit från flera håll och med olika utgångspunkter. Departementschefen erinrade om de förslag som presenterats av motionären vid 1922 års riksdag, medicinalstyrelsen och jaktsakkunniga. Han påpekade vidare att bland de myndigheter, som avgivit yttranden i fråga om införande av en obligatorisk hundskatt, den meningen syntes vara allmän, att en sådan beskattning skulle vara till stort gagn. Departementschefen fann också fullgiltiga SOU 1972:89

skäl föreligga för en allmän beskattning av hundar och anförde bl. a. följande (s. 15 ff). Med den betydande olikhet, som äger rum i fråga om sättet för användningen av hunden såsom husdjur, är det helt naturligt, att olika synpunkter kan läggas på problemet om hundarnas beskattning. Vid skilda användningssätt och för olika slag av hundar ävensom med hänsyn till växlande lokala förhållanden ter sig spörsmålet i viss mån olika. Hundar, vilka hava sin huvudsakliga eller enda användning såsom sällskapshundar, är väl i regel icke till sådant förfång för allmänheten, för husdjur eller villebråd, att ur den synpunkten vare sig kontroll över hundarna eller begränsning av deras antal kan vara tillräckligt motiverad. 1 fråga om denna kategori framträder emellertid en annan synpunkt, i det att dylika hundar i allmänhet hava karaktären av lyx, vilken bör göras till föremål för regelmässig beskattning. En annan grupp är de mer eller mindre utpräglade jakthundarna vilka, särskilt om de tillåtas ströva omkring utan tillsyn, ofta bedriver mycket ofog och åstadkommer betydande skada bland mindre tamdjur och å villebrådet. Av dessa orsaker torde en beskattning med ty åtföljande kontroll här vara fullt på sin plats. Syftet med beskattningen skulle därvid huvudsakligen vara att begränsa antalet löst kringdrivande hundar. En beskattning i förening med kontroll skulle givetvis begränsa förekomsten av sådana hundar. I vissa fall har hundar användning huvudsakligen såsom gårdvarar, vakt- eller vallhundar eller för andra nyttiga ändamål. En beskattning av hundarna torde väl i dylika fall te sig mindre väl motiverad, om man blott ser beskattningen såsom ett medel att begränsa hundarnas antal. Men den skulle otvivelaktigt bidraga till att införa bättre tillsyn och kontroll även över dessa hundar. Slutligen ställer sig frågan om hundbeskattningen olika i trakter med gles befolkning och i orter med mera sammanträngd bebyggelse. I de senare, alltså förnämligast i städer men även i köpingar och municipalsamhällen, gör sig behovet av kontroll och begränsning av hundarnas antal starkare gällande än i de förra. Detta visar sig också däri, att landets samtliga städer redan med nu gällande bestämmelser infört hundskatt. Om sålunda skälen för en hundbeskattning framstår med olika styrka allt efter växlande förhållanden, synes man emellertid icke kunna förneka, att under alla omständigheter behovet av en ordnad kontroll över hundarna förefinnes. Detta har av medicinalstyrelsen särskilt betonats men synes kunna göras gällande även från andra synpunkter än de av medicinalstyrelsen företrädda. Redan på grund av kostnaderna för denna kontroll bör densamma förenas med åtminstone någon skatt å hundarna. Därtill kommer, att samhällenas kostnader för renhållning och hygien påverkas av förekomsten av hundar. Jag vill ock erinra, att de i samband med beskattningen stående kontrollanordningarna är ägnade att bättre komma till rätta med s. k. okynneshund och sådan hund, som tillätes ströva omkring å annans jaktmark och där anställa skadegörelse. 15

Den föreslagna obligatoriska hundskatten utformades i propositionen i allt väsentligt på samma sätt som den tidigare fakultativa beskattningen. Eftersom hundskatten gjordes obligatorisk infördes ett minimum, under vilket skattens belopp inte fick bestämmas. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som förelåg beträffande såväl hundarnas användning som mellan olika orter sattes minimibeloppet ganska lågt samtidigt som maximibeloppet höjdes. Departementschefen avvisade ett förslag om rätt för kommunerna att bestämma hundskatten till högre belopp inom tätare bebyggda områden. Som skäl härför angavs bl. a. praktiska tillämpningssvårigheter. Däremot bereddes kommunerna vissa differentieringsmöjligheter genom att municipalsamhälle eller köping, som inte utgjorde egen kommun, erhöll beskattningsrätt. Ej heller godtog departementschefen tanken på en differentiering av skatten med hänsyn till olika slag av hundar. Departementschefsförslaget innebar i sammandrag följande. För varje hund skulle hundskatt årligen erläggas till den kommun där hunden stadigvarande vistades. Influtna hundskattemedel fick av kommun användas på sätt som kommunen bestämde. Från skatteplikt undantogs hundar som ej uppnått en ålder av tre månader, liksom lapparnas renhundar. Skattskyldigheten ålåg den person som stadigvarande innehade hunden. Skatten skulle av kommunen bestämmas till ett för varje hund lika belopp, lägst 5, högst 30 kr för kalenderår. För hundar tillhörande skogsstatens personal skulle skatten dock alltid utgöra fem kr. En särskild regel gavs för det fall där hund under löpande år överflyttades till annan kommun, så att den under året stadigvarande innehades i flera kommuner. I sådant fall skulle skatt erläggas jämväl till den senare kommunen, därest skattesatsen för hunden i den kommunen var högre än det belopp, som för året redan erlagts i skatt. Ifrågavarande bestämmelse tillkom i syfte att hindra eventuella försök att från kommun med hög hundskatt till kommun med låg sådan skatt överflytta hund vid årsskiftet för att undgå den högre 16

skatten. Emellertid skulle inte full hundskatt erläggas i den nya kommunen. I stället skulle avdrag från skatten i den nya kommunen få ske med vad den skattskyldige visade att för året erlagts i skatt för hunden till annan kommun. Skattskyldig hade vidare att årligen anmäla hundinnehav till vederbörande kommunala uppbördsmyndighet, tillika med angivande av hundens ras, ålder, kön och färg. Om ej annat bestämts skulle hundskatten erläggas samtidigt med anmälan. Ett särskilt hundskatteregister skulle föras med uppgift även om de skattskyldiga. Departementschefsförslaget innehöll också regler om skattemärke, böter, straffskatt, åtal och indrivning av skatt. Propositionen godtogs i allt väsentligt av bevillningsutskottet (BeU 1923: 34). Utskottet fann emellertid inte tillräcklig anledning föreligga att låta skogsstatens personal förbli i privilegierad ställning i fråga om skyldigheten att erlägga hundskatt. Det i propositionen framlagda förslaget om en lägre skatt för dessa fall godtogs således inte. I motion II: 286 vid 1923 års riksdag hade yrkanden framställts om vidgade beskattningsområden samt om hundskattemedlens användning i vissa fall. Bevillningsutskottet avslog motionen och anförde följande. Huvudsyftet med den i motionen II: 286 gjorda hemställan synes vara, att hundskattemedlen komme att i främsta rummet användas till ersättande av skador, som åstadkommits av hundar. Även om det skulle befinnas önskvärt, att från det allmännas sida åtgärder vidtogs för ersättande av sådana skador, synes emellertid en sådan ersättning icke böra ordnas på sätt motionären föreslagit. För övrigt torde de kontrollbestämmelser, som föreslagits i propositionen, innebära ökad garanti för att hundar, som anställt skadegörelse, blir identifierade och för att härigenom ersättning skall kunna utkrävas av ägarna. Gentemot motionärens förslag att utvidga beskattningsområdena ville utskottet framhålla, att en sådan anordning sannolikt komme att leda till att skatten inom landstingsområdets samtliga kommuner sattes till samma belopp, vilket med hänsyn till de särskilda förhållanden, som kan råda inom olika kommuner, måste anses såsom en olägenhet. Därtill kommer, att landstingen icke äger samma möjlighet som kommunerna att övervaka efterlevnaden av föreskrifterna, varför den möjlighet till en ordnad kontroll över hundar, propositionen erbjuder, skulle komma att äventyras genom ett bifall till sistberörda motion. SOU 1972:89

Riksdagen godtog utskottets betänkande (rskr 147) och förordning (1923: 116) angående skatt för hundar utfärdades. 2.3 Ändringar i 1923 års förordning Den utformning hundskatten fick genom 1923 års förordning kom därefter inte att ändras i mera väsentlig mån. De ändringar som skedde rörde antingen den skattefria kretsen av hundar eller skattens höjd. Vid 1942 års riksdag beslöts att skattefrihet skulle föreligga för krigsmakten tillhörig tjänstehund eller för enskild person tillhörig hund så länge den, efter godkänd tjänstedressyr, på grund av särskild förbindelse skulle hållas till krigsmaktens förfogande. Ar 1943 justerades skatten till lägst 10, högst 50 kr. Vid 1945 års riksdag skedde en del smärre ändringar i förordningen. Således skulle enligt 5 § i förekommande fall uppgift lämnas även om hunds militära registerbeteckning. I 11 § intogs en hänvisning till dåvarande uppbördsförordning, innebärande att till betalning förfallen hundskatt fick utmätas på samma sätt som skatt enligt nämnda förordning. Av större betydelse var de ändringar som vidtogs genom 1954 års lagstiftning. Ändringarna innebar främst att den skattefria kretsen vidgades och att skattens maximibelopp höjdes. I dessa hänseenden må följande nämnas. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 februari 1953 från överläkaren vid kirurgiska avdelningen på Sabbatsbergs sjukhus anhölls om skattefrihet för experimentalhundar. Överståthållarämbetet framhöll i sitt utlåtande över skrivelsen bl. a. att den väckta frågan syntes vara av relativt begränsad betydelse och att det knappast var motiverat att enbart för ifrågavarande slag av hundar vidtaga en ändring i hundskatteförordningen. Liknande skäl för skattebefrielse kunde enligt ämbetet åberopas även för andra slag av hundar. Stockholms stadskollegium hemställde i ärendet om sådan ändring i hundskatteförordningen, att kommun i de fall, där dylik åtgärd prövades skälig med hänsyn till 3-SOU

1972:89

föreliggande omständigheter, medgavs rätt att befria från skattskyldighet. Stadskollegiet åberopade därvid ett av kammarkontoret avgivet yttrande där det bl. a. uppgavs att enligt praxis i Stockholm hundskatt ej debiterades för ledarhundar för blinda. Departementschefen erinrade i proposition (prop. 1954:5) om att behovet av en ordnad kontroll över hundar särskilt framhållits vid tillkomsten av 1923 års lagstiftning. Med denna utgångspunkt hade det varit naturligt att göra den tidigare fakultativa hundskatten obligatorisk. Undantag medgavs också endast i vissa i förordningen direkt angivna fall, där synnerliga skäl förelåg för skattebefrielse och där kravet på kontroll inte kunde anses bli eftersatt. Dessa synpunkter borde enligt departementschefen alltjämt vara vägledande vid bedömningen av frågan om ytterligare undantag från beskattningen. Stockholms stads förslag att i författningen införa en allmän bestämmelse om rätt för kommun att medge befrielse från skyldighet att erlägga hundskatt i sådana fall, då detta av föreliggande omständigheter prövades skäligt, avvisades därför av departementschefen. Ett bifall till förslaget skulle innebära att hundskatten ånyo i viss utsträckning gjordes fakultativ, framhöll departementschefen . Däremot ansåg departementschefen att skattefrihet borde medges för hundar som användes för vetenskapliga ändamål, ledarhundar för blinda samt även för hundar tillhöriga diplomater. Vidare föreslogs i propositionen, som en konsekvens av det förändrade penningvärdet, att hundskattens maximibelopp skulle höjas från 50 till 75 kr. Propositionen godtogs av riksdagen (BeU 1954: 5, rskr 52). Vid 1964 års riksdag hemställdes i en till allmänna beredningsutskottet hänvisad motion (11:761), att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning rörande hundskattemedlens användning. I motionen nämndes användning för ändamål ägnade att förbättra naturvård och jaktvård, m. m. Utskottet inhämtade yttrande över 17

m o t i o n e n från Svenska stadsförbundet och Svenska k o m m u n f ö r b u n d e t . S t a d s f ö r b u n d e t framhöll bl. a. följande. Vid hundskatteförordningens tillkomst anfördes att kontroll över hundarna erfordrades av sanitära orsaker och att en särskild avgift borde uttagas för att bestrida de därmed förenade kostnaderna. Vidare framhölls den skada och de olägenheter i övrigt som orsakas av hundar. Dessa skäl syntes alltjämt äga giltighet. Registrering, debitering och uppbörd medförde ganska omfattande administrativa besvär och icke obetydliga kostnader för kommunerna. Hundskatten var därför att anse som en skälig registreringsavgift. Liksom hittills borde det kunna överlåtas på kommunerna att besluta om hundskattemedlens användning. Förbundet avstyrkte motionen. Även k o m m u n f ö r b u n d e t avstyrkte m o t i o nen och anförde i stort sett samma s y n p u n k ter som stadsförbundet. Skulle k o m m u n e r n a även i fortsättningen ombesörja registrering, debitering och u p p b ö r d av h u n d s k a t t e n borde de också få b e s t ä m m a över medlens användning. Allmänna beredningsutskottet fann enligt sitt av riksdagen g o d k ä n d a b e t ä n k a n d e nr 4 2 de ändamål, för vilka m o t i o n ä r e r n a ansett h u n d s k a t t e n böra användas, i o c h för sig vara beaktansvärda. Enligt u t s k o t t e t s mening utgjorde detta dock inte tillräckligt starka skäl att ändra regeln om k o m m u n e r n a s fria bes t ä m m a n d e r ä t t över s k a t t e m e d l e n . Motionärernas förslag ingav också principiella betänkligheter. U t s k o t t e t ville således erinra om a t t statsmakterna intagit den s t å n d p u n k t e n att specialdestination av skatter i a l l m ä n h e t i n t e borde f ö r e k o m m a och att därför u n d e r de senaste årtiondena en successiv avveckling av dylika specialdestinationer skett. Under hänvisning till det anförda hemställde u t s k o t t e t att m o t i o n e n inte m å t t e föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen avslog m o t i o n en. Vid 1965 års riksdag hemställdes i m o t i o n e r n a 1:471 och II: 5 6 8 om u t r e d n i n g i avsikt att pröva huruvida h u n d s k a t t e n borde bibehållas eller o m u n d a n t a g e n från skatteplikt borde utvidgas a t t avse vissa n y t t o h u n d a r , såsom polishundar, j a k t h u n d a r m. fl. Därest skatten bibehölls k u n d e det enligt motionärernas mening ifrågasättas, om den inte borde utgå med enhetliga b e l o p p , 18

o b e r o e n d e av k o m m u n g r ä n s e r , o c h om inte annan än k o m m u n e n b o r d e ansvara för u p p b ö r d e n . Vidare b o r d e åtgärder övervägas för att h u n d s k a t t e m e d l e n skulle k o m m a hund- och viltvården till godo. Bevillningsutskottet (BeU 1 9 6 5 : 15) ansåg att de skäl, som låg b a k o m 1923 års obligatoriska h u n d s k a t t , alltjämt var gällande och att således h u n d s k a t t e n b o r d e bibehållas. Beträffande u t r e d n i n g s y r k a n d e t om en utvidgning av gruppen skattefria h u n d a r erinrade u t s k o t t e t o m att u n d a n t a g från skatteplikt hittills endast medgivits i vissa direkt angivna fall, där synnerliga skäl för skattebefrielse förelegat. Därvid hade kravet på k o n t r o l l inte eftergivits. Dessa s y n p u n k t e r ansåg u t s k o t t e t alltjämt vara vägledande, och tillräckliga skäl att medge ytterligare undantag ansågs inte föreligga. U t s k o t t e t u t t a l a d e vidare. Motionärerna ifrågasätter även om inte hundskatten bör utgå med lika belopp oberoende av kommungränser och om inte uppbörden bör anförtros åt annan än kommunen. Utskottet finner att frågan om skattens höjd vid växlande lokala förhållanden ter sig väsentligen olika. Så torde exempelvis sanitära åtgärder erfordras i högre grad i städer än på landsbygden. I den mån kommunerna vidtager sådana särskilda åtgärder för hundvården, som förordas i motionerna, torde även kostnaderna i hög grad påverkas. Med hänsyn härtill bör kommunerna äga rätt att fastställa hundskatten till lämpligt belopp inom de i förordningen angivna gränserna. Eftersom hundskatten till övervägande del får anses utgå såsom ersättning till kommunerna för deras särskilda kostnader för hundarna, finner utskottet även, att kommunerna bör ansvara för uppbörden av skatten. Vad därefter angår åtgärder för att hundskattemedlen skall komma vissa ändamål till godo, skulle en lagstiftning i sådant syfte innebära ändring av regeln om kommunernas fria bestämmanderätt över skattemedlen. Samma yrkande framställdes vid 1964 års riksdag men avvisades. Allmänna beredningsutskottet framhöll bl. a., att specialdestination av skattemedel i allmänhet icke borde förekomma. I de nu förevarande motionerna har ytterligare skäl icke framkommit, som ger anledning till ändrat ståndpunktstagande i frågan. Vid 1965 års riksdag hemställdes vidare i m o t i o n e n 11:573 om u t r e d n i n g i syfte att medge k o m m u n e n rätt att besluta om olika skattesatser för h u n d a r i n o m olika delar av en och samma k o m m u n . Till stöd härför åberopade m o t i o n ä r e r n a huvudsakligen, att städerna genom inkorporering fått rena SOU

1972:89

landsbygdsområden inom sina administrativa områden och att den i städerna vanligtvis höga hundskatten i sådana områden tedde sig omotiverad och orättvis, eftersom kostnaderna för hundar var större inom tätbebyggda områden än på landsbygden. Bevillningsutskottet (BeU 1965: 15) framhöll att det i och för sig torde vara riktigt, att kostnaderna för hundarna kunde variera så som motionärerna anfört. Utgiftsstaten för en kommun med tätbebyggelse och för en annan kommun med övervägande landsbygdsområden torde emellertid te sig olika i mer väsentliga hänseenden än i fråga om hundarna. Kommunalskatten utgick emellertid med enhetliga belopp, oavsett om kommunen införlivat landsbygdsområden eller ej. Den av motionärerna förordade skattedifferentieringen skulle strida mot gängse principer för kommunal utdebitering. Den f. n. enkla debiteringen av hundskatten skulle vidare genom en sådan åtgärd försvåras och medföra ökade kostnader. Utskottet avstyrkte bifall till motionerna. Dessa avslogs också av riksdagen. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 december 1967 hemställde rikspolisstyrelsen om frihet från skatt för hundar som tillhör polisväsendet eller står till dess förfogande. Vidare hemställde generaltullstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj.t den 19 juni 1968 om frihet från skatt för hundar som ägs av tullverket och används vid smugglingsbekämpning. Departementschefen framhöll i proposition 1968: 135 att, såsom uttalats av bevillningsutskottet vid 1965 års riksdag (BeU 1965:15), undantag från skatteplikt för hund borde medges i mycket begränsad omfattning. Beträffande polis- och tullväsendets hundar förelåg dock särskilda skäl till undantag från skatteplikten. Skälen var i stort sett desamma som föranledde 1942 års riksdag att undanta krigsmaktens hundar från skatteplikt, nämligen att hundarna var till stor nytta för det allmänna och att de i regel inte åsamkade kommunerna några större olägenheter. Den i propositionen föreslagna utvidgningen av den skattefria kretsen godtogs också av riksdagen (rskr 570). SOU 1972:89

Hundskatten kom även att behandlas vid 1969 års riksdag. I propositionen 1969: 135 föreslogs bl. a. att den nuvarande begränsningen i kommuns rätt att bestämma hundskattens storlek skulle slopas. Departementschefen framhöll att kommunen enligt hundskatteförordningen tillagts stort inflytande i fråga om hundskatten. Detta gällde framför allt kommunens rätt att fritt bestämma över användningen av influtna hundskattemedel. I propositionen uttalade departementschefen vidare. Föreligger behov för kommun att höja hundskatten, torde detta i de flesta fall kunna ske inom ramen för de nuvarande, av riksdagen fastställda skattesatserna. Det kan dock ej uteslutas, att en i och för sig motiverad höjning inte kan ske på grund av det nu gällande maximibeloppet. Med hänsyn härtill och mot bakgrunden av penningvärdets utveckling sedan år 1954, då de nuvarande skattesatserna fastställdes, kan därför en höjning av skattens maximigräns synas lämplig. Emellertid har jag nyss framhållit den självständighet med vilken kommunen har rätt att besluta i frågor rörande hundskatten. Detta gäller inte minst kommunens rätt att bestämma över hundskattemedlens användning. Det synes mig därför rimligt att kommunen också medges rätt att själv få besluta om skattens höjd utan att kommunen därvid måste begränsa skattebeloppets storlek till ett av statsmakterna generellt bestämt maximibelopp. Jag förordar med hänsyn härtill att den nuvarande, i hundskatteförordningen angivna begränsningen i fråga om hundskattens storlek, såväl beträffande maximi- som minimibeloppet, slopas. Med anledning av propositionen framfördes vid 1969 års riksdag motionsvägen olika yrkanden. Likaså inkom till bevillningsutskottet skrivelser från olika organisationer. I motionerna 1:1083 och 11:1251 samt I: 1093 och II: 1261 yrkades avslag på propositionen med hänsyn till bl. a. riskerna för skattehöjningar. I de två sistnämnda motionerna ifrågasattes även om en avgift, som endast drabbar ägarna av vissa husdjur, skall betecknas som en skatt. I motionerna liksom i ett flertal skrivelser, som inkom till bevillningsutskottet från organisationer, vilka företräder hundägarnas intressen, framhölls hundens betydelse som sällskap och som vakt för äldre, ofta mindre bemedlade personer samt riskerna för att hundskatten skulle tjänstgöra som en kommunal budgetregulator. 19

I m o t i o n e r n a I: 1081 och II: 1249 samt I: 1082 o c h II: 1250 tillstyrktes förslaget i p r o p o s i t i o n e n men m o t i o n ä r e r n a ville också ge k o m m u n e r n a rätt a t t differentiera skatten när ägaren är exempelvis e n s a m b o e n d e eller folkpensionär, o m h u n d e n hålls i t ä t o r t eller glesbygd. I anslutning till denna fråga uttalade bevillningsutskottet i sitt b e t ä n k a n d e 1969: 65 följande. Vid överläggningarna inom utskottet har särskilt framhållits att behovet av en differentiering blir större då den beslutade kommunindelningsreformen genomförts. Risk föreligger då för att i rena landsbygdsområden med för närvarande mycket låg hundskatt denna kommer att höjas till belopp som hundägaren inte hade anledning att räkna med då hunden anskaffades och som inte kan motiveras av kommunernas kostnader. Beträffande h u n d s k a t t e n s k o n s t r u k t i o n framhöll u t s k o t t e t att frågan i skattesamm a n h a n g på sätt o c h vis var perifer, men a t t det samtidigt var ett spörsmål som angår ett b e t y d a n d e antal m ä n n i s k o r o c h i vilket de flesta kan bilda sig en u p p f a t t n i n g . U t s k o t t e t tog med anledning härav och m e d hänsyn till de i p r o p o s i t i o n e n och i m o t i o n e r n a framförda y r k a n d e n a u p p frågan o m h u n d s k a t t e n och dess u t f o r m n i n g till principiell prövning. U t s k o t t e t framhöll bl. a. följande. De skäl för hundskattens införande som redovisas i 1923 års proposition var nödvändigheten av en registrering av hundarna med hänsyn till farhågor för spridning av epidemiska sjukdomar genom hundar och med hänsyn till jaktvårdssynpunkter samt i fråga om sällskapshundarna att de skulle utgöra en form av lyx som borde beskattas. Samtidigt framhölls att kommunernas kostnader för renhållning på grund av hundarna var ett motiv för skattens införande. Om man granskar motiven för skattens införande framstår alltså registreringen av hundarna och kostnaderna härför som det primära. Utskottet vill därför i första hand se hundskatten som en registreringsavgift och anser att åtskilliga skäl talar för en fortsatt registrering av hundarna. Registreringen är närmast en ordningsfråga och övervakningen här av polisiär natur, och man kan med utgångspunkt härifrån ställa frågan om inte vissa rationaliseringsvinster skulle kunna göras genom en centraliserad registrering. U t s k o t t e t fann med hänsyn till dessa synp u n k t e r och till det väsentligt ändrade läge i fråga om h u n d s k a t t e n som u p p k o m m e r genom kommunindelningsreformen a t t en 20

förutsättningslös översyn av hela h u n d s k a t t e frågan borde ske. Därvid borde enligt u t s k o t tets mening prövas, f ö r u t o m förutsättningarna för det nuvarande systemet, även frågor om skatte- eller avgiftsbelopp liksom de i m o t i o n e r n a aktualiserade spörsmålen rörande olika slag av differentiering. Bevillningsuts k o t t e t ansåg sig inte k u n n a tillstyrka förslaget i propositionen om a t t k o m m u n e r n a u t a n några begränsningar skulle få fastställa skattens höjd. Med hänsyn till att den senaste högsta skattesatsen fastställdes år 1954 förordade u t s k o t t e t dock att n ä m n d a gräns höjdes till 100 kr. I propositionen hade även föreslagits en modernisering av straffbestämmelserna m . m. Dessa förslag godtogs av u t s k o t t e t . I skrivelse den 20 s e p t e m b e r 1968 till statsrådet och chefen för j u s t i t i e d e p a r t e m e n tet avsåg Svenska k e n n e l k l u b b e n att fästa u p p m ä r k s a m h e t e n på a t t det u n d e r tiden från h u n d s k a t t e f ö r o r d n i n g e n s tillkomst skett så stora förändringar på det o m r å d e som rör h u n d s k a t t e n att det vore önskvärt att snarast få till stånd en u t r e d n i n g av alla frågor m e d a n k n y t n i n g till h u n d s k a t t e n . Enligt Svenska k e n n e l k l u b b e n s åsikt var även det tekniska förfarandet vid u p p b ö r d av h u n d s k a t t e n i behov av en översyn i syfte att nå fram till en mer rationell ordning. Vidare hade S t o c k h o l m s stad i skrivelse den 21 april 1969 till Kungl. Maj:t överlämnat stadskollegiets u t l å t a n d e ( 1 9 6 9 : 1 2 0 ) med anledning av utredning angående problematiken beträffande h u n d a r i S t o c k h o l m . Utlåtandet behandlade förslagen i ett b e t ä n k a n d e " H u n d i s t o r s t a d " av en särskild h u n d u t r e d ning i n o m k o m m u n e n . Utredningen förordade bl. a. en revidering av h u n d s k a t t e f ö r o r d ningen och presenterade ett u t k a s t härtill. De två sistnämnda ärendena, som inte föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd, berördes även i bevillningsutskottets nyss n ä m n d a b e t ä n k a n d e . Den av u t s k o t t e t begärda utredningen borde även k u n n a ta ställning till de önskemål som framförts från S t o c k h o l m s stad och Svenska k e n n e l k l u b b e n . I skrivelse 1 9 6 9 : 3 9 7 utskottets betänkande.

godtog

riksdagen

SOU

1972:89

3 Gällande bestämmelser

De nu gällande reglerna om hundskatt är intagna i förordningen (1923: 116) angående skatt för hundar (HundskF). De grundläggande reglerna, liksom skattens allmänna utformning, har inte ändrats sedan år 1923. De ändringar som skett har rört antingen kretsen av skattepliktiga hundar eller skattens höjd. Härutöver har endast en del smärre tekniska justeringar genomförts. Hundskatten är obligatorisk i den meningen att sådan skatt skall tas ut för varje hund i kommunen. Med kommun förstods i förordningen tidigare även municipalsamhälle eller köping, som inte utgjorde egen kommun. Kommunen bestämmer hur de influtna skattemedlen skall användas. Kommunen avgör också skattens storlek inom den genom förordningen uppdragna ramen. Skatten skall bestämmas till ett för varje hund lika belopp, lägst 10, högst 100 kr per kalenderår. En differentiering av skatten med hänsyn till olika områden inom kommunen eller baserad på olika slag av hundar eller grupper av hundinnehavare kan kommunen således inte besluta om.

makten, polisväsendet eller tullverket eller enskild person tillhörig hund så länge densamma, efter godkänd tjänstedressyr, på grund av särskild förbindelse skall hållas till krigsmaktens, polisväsendets eller tullverkets förfogande, d) hund, som enligt 12 § lagen om djurskydd används för vetenskapligt eller därmed jämförligt ändamål, e) utbildad ledarhund, avsedd att betjäna blind, samt f) hund, som tillhör tjänsteman vid främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat. Vid förordningens tillkomst år 1923 var endast de under a) och b) omnämnda hundarna undantagna från skatteplikt. Som framgått av den historiska översikten har den skattefria kretsen successivt byggts ut. Det har dock genomgående rört sig om relativt klart avgränsade grupper. Eftersom förordningen är tvingande, kan kommun inte besluta om ytterligare utvidgningar av den gynnade kretsen eller eljest underlåta att ta ut skatt i särskilda fall.

I förordningen anges skattepliktens omfattning. Skatteplikt föreligger enligt 1 § HundskF inte för a) hund, som ej uppnått en ålder av tre månader, b) hundar, vilka av lapparna används för renskötseln, c) staten tillhörig tjänstehund inom krigs-

Skattskyldighet åvilar den person som stadigvarande innehar hunden vid den tidpunkt då skatteplikt inom kommunen inträder. Huruvida innehavaren är ägare till hunden saknar betydelse. Övergår hundinnehavet från tillfälligt till stadigvarande innehav, som t. ex. då en ursprungligen för kort tid lånad hund övertages, inträder skatteplikten vid

SOU 1972:89

övertagandet. Skatten erläggs alltid för viss vilken skatten i den nya kommunen skall bestämd hund. Den, som förut erlagt skatt minskas med vad hundinnehavaren visar ha för en hund men under året byter denna erlagts i skatt för hunden till den första kommunen. Bestämmelserna är tillämpliga hund mot annan, måste alltså erlägga ny oavsett i hur många kommuner hunden skatt. För att få kontroll över hundbeståndet och innehafts. även möjliggöra en effektiv beskattning har Enligt 2 § 3 mom. första stycket förfaller hundägare ålagts viss uppgiftsplikt. Enligt skatteplikten inom viss kommun, om hun5 § första stycket skall skattskyldig under den dör innan den tid gått till ända, då januari månad varje år till vederbörande anmälningsplikt jämlikt 5 § senast kunnat kommunala uppbördsmyndighet skriftligen fullgöras. Detsamma gäller om skatteplikt anmäla de hundar, för vilka skatteplikt inom samma tid inträder till annan kommun. förelegat vid ingången av året. Anmälan skall Skatteplikten inom viss kommun förfaller även innehålla uppgift om hundarnas ras, således endast om hund dör eller definitivt ålder, kön och färg, i förekommande fall överföres till annan kommun. även militära registerbeteckning. Däremot Om skatteplikten förfallit enligt 2 § 3 behöver namnuppgift beträffande hunden mom. första stycket skall erlagd skatt på inte lämnas. Inträder skatteplikt under lö- anfordran återbetalas (6 § andra stycket). pande år — exempelvis på grund av förvärv Enligt 2 § 3 mom. andra stycket skall skatt av hund — skall anmälan göras inom trettio ej erläggas, om det förhållande som föranledagar därefter (5 § andra stycket). Anmäl- der skatteplikt inträder efter september måningsplikt föreligger också beträffande de nads utgång. Om således en valp föds efter skattefria hundar som avses i 1 § 1 mom. e) utgången av juni månad skall skatt inte och f), dvs. i fråga om de för de blinda erläggas för det året. Däremot har den i 5 § avsedda ledarhundarna samt utländsk be- andra stycket angivna respittiden ingen betyskickningspersonals hundar (5 § tredje styc- delse i dessa sammanhang. Om en valp ket). uppnår tre månaders ålder före september Över de hundar som anmälts skall enligt månads utgång skall skatt erläggas för val7 § 1 mom. första stycket föras ett särskilt, pen, även om respittiden ej utgår förrän i för kalenderår löpande hundskatteregister, i oktober. vilket även skall intas uppgift om hundens Hundskatten skall betalas samtidigt som innehavare. Beträffande de hundar som avses anmälan enligt 5 § göres. Kommunen har i 1 § 1 mom. e) och f) skall anteckning göras dock möjlighet att bestämma annan ordning om skattefriheten. för skattens betalning (6 § första stycket). Skattskyldighet föreligger enligt förordOavsett hur kommunen har ordnat sättet för ningen för den som under året stadigvarande skattens betalning skall likväl anmälningsinnehar hund. För vissa fall har speciella plikten enligt 5 § iakttas. I 7 § 2 mom. bestämmelser lämnats beträffande skattskylåterfinns vissa administrativa regler beträfdigheten. Eftersom hundskatten skall erlägfande hundskatten. Kvitto skall lämnas på gas till den kommun där hunden stadigvaran- erlagd hundskatt, liksom särskilt skattemärde innehas, kan under ett år flera kommuner ke. Kvitto är inte nödvändigt när skatten beröras. I 2 § 2 mom. regleras de fall där betalas genom insättning på uppbördsmynhund överföres till annan kommun under dighetens postgirokonto. Skattemärket skall året. En sådan överföring rubbar inte skyl- vara tillverkat av plåt och lagom stort att digheten att utge hundskatt till den första fästas vid vanligt hundhalsband. Märket skall kommunen. Bestämmelsen innebär att skatt innehålla uppgift om kommunens namn, skall erläggas även till den nya kommunen vederbörande årtal samt hundens nummer i men endast om skatten i denna är högre. En hundskatteregistret. Enligt 8 § skall skatteavräkningsregel ges i 4 § andra stycket enligt märket vara anbragt på hundens halsband

22 SOU 1972:89

eller på annat lämpligt sätt. Undantag härifrån får ske om hunden står bunden eller hålles instängd samt även vid jakt under vissa närmare angivna omständigheter. HundskF innehåller även ansvarsbestämmelser. Enligt 9 § kan böter, högst 500 kr, ådömas den som 1) underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 5 §, 2) genom oriktig uppgift söker undandraga sig skattskyldighet, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken, eller 3) bryter mot 8 §. Om skatteplikt för hund inom viss kommun under löpande år inträtt i de fall, som avses i 2 § 2 mom., kan hundinnehavare dömas till ansvar enligt 1) endast om han av kommunen anmanats att fullgöra sin anmälningsskyldighet enligt 5 §. Om någon dömes enligt 1) eller 2) skall han dessutom erlägga dubbel hundskatt. Hundskatt som efter vederbörlig anmälan enligt 5 § eller genom domstols lagakraftvunna utslag är förfallen till betalning, kan utmätas på samma sätt som de skatter som anges i uppbördsförordningen. Kommunen har i 11 § andra stycket HundskF tillagts ytterligare maktmedel. Kommun äger nämligen bestämma att hund, för vilken skatten är på nyss angivet sätt förfallen till betalning men ej erlagd, skall omhändertas om skatten ej betalas. Betalas sedan inte skatten inom viss bestämd tid efter det att den skattskyldige erhållit anmaning från kommunen, får hunden dödas. Anmaningen skall innehålla underrättelse om påföljden. De nu angivna åtgärderna får ej vidtas utan att kommunen fattat ett för alla hundar generellt beslut därom. Det räcker således inte med ett beslut i det särskilda fallet. Avslutningsvis kan nämnas att uppgifter rörande antalet hundar i riket, influten hundskatt, m. m. redovisas under avsnitt 5.3. Ytterligare siffermaterial återfinns i kap. 7.

SOU 1972:89

4 Utländsk rätt

Genom utrikesdepartementets försorg har vi inhämtat uppgifter om hur hundbeskattningen är ordnad i en del andra länder. Upplysningar har inhämtats från våra nordiska grannländer samt från Frankrike, Italien, Schweiz, Storbritannien och Västtyskland. I det följande redovisas huvuddragen i respektive lands system så långt detta är möjligt med hjälp av det inkomna materialet. Genomgående är hundskatten utformad som en kommunal skatt. Skillnaderna i de olika ländernas lagstiftning ligger främst i skattens tekniska utformning. I Danmark och Frankrike har hundskatten nyligen avskaffats.

Danmark Genom en ändring i maj 1969 av den danska hundlagen avskaffades hundskatten och registreringsskyldigheten med verkan från den 1 januari 1970. Samtidigt skedde vissa ändringar i lagens skadestånds- och försäkringsbestämmelser. De tidigare bestämmelserna om registrering och beskattning av hundar påminde delvis om dem som nu tillämpas i övriga nordiska länder. Skatten var dock differentierad efter hundens storlek. Vidare utgick dubbel hundskatt i vissa städer, om någon innehade flera hundar. I vissa landskommuner var den första hunden skattefri. I motiven för slopandet av registrering och skatt framhöll man att förandet av hundregistren, 24

bestyren med hundmärkena liksom indrivningen av skatten utgjorde en inte obetydlig arbetsbörda för myndigheterna. Även för hundägare innebar det äldre systemet en del besvär. Reglerna om anmälan och registrering av hundar syftade till att skapa ett underlag för att driva in hundskatten. Härutöver avsåg reglerna att underlätta identifiering av kringströvande eller skadevållande hundar samt vidare att möjliggöra en kontroll av att den obligatoriska ansvarsförsäkringen tecknats för hunden. I motiven uttalade man vidare att en hundskatt knappast var ett tjänligt medel för att söka begränsa hundbeståndet; skulle sådan effekt uppnås fick skatten bestämmas till mycket höga belopp. Likaså ansåg man att rabieskontroll m. m. kunde fungera tillfredsställande även om registreringen slopades. Däremot föreslogs ingen ändring beträffande den obligatoriska ansvarsförsäkringen. Vederbörande försäkringsbolag svarar även för skada vållad av okänd eller oförsäkrad hund. Hund skall vidare från fyra månaders ålder bära halsband med märke angivande ägarens namn och adress.

Finland Hundskatten regleras i en förordning från år 1894. Planer på en modernisering av förordningen har förelegat länge. F. n. handhar kommunerna uppbörd av hundskatt och SOU 1972:89

registrering av hundar. Hundägare skall årligen erlägga hundskatt till vederbörande kommun. Hundskattens storlek får variera mellan 15 och 60 mark för städer och mellan 10 och 30 mark för landskommuner. Den genomsnittliga hundskatten i städerna uppgår till 40 mark (50 svenska kr). Influten hundskatt disponeras efter kommunens gottfinnande. Samerna liksom andra ägare av renhjordar är fritagna från skyldighet att utge hundskatt. Förordningen är inte tillämplig beträffande hund som ej uppnått fyra månaders ålder. I Helsingfors tillämpas följande förfaringssätt, vilket är likartat i övriga finska kommuner. Hundskatten uppbäres årligen den 5 juni för föregående år. Hundskatt behöver inte erläggas för beskattningsåret, om hunden har dött i januari, överförts till annan kommun inom januari, först i december införts till Helsingfors eller fyller 4 månader först i december. Ägare av hund skall inom en månad efter det hunden kommit i hans ägo anmäla den för beskattning. Särskilt hundskattemärke erhålles, vilket fästes vid hundhalsband. Halsbandet skall förses med ägarens namn och adress eller telefonnummer. I samband med inkomstdeklaration till skatteverket bör hundägaren dessutom årligen på vederbörlig blankett anmäla sin hund. Denna årliga anmälan är endast en kontrollåtgärd, som inte ersätter anmälan till kommunen. Vidare föreligger skyldighet att anmäla om hund dör, övergår till annan ägare eller överförs till en annan kommuns område. Enligt hundskatteförordningen påföres hundskatt årligen innehavare av hund intill dess ändringsanmälan göres till kommunen. En avräkningsregel finns för fall där hund överförts till annan kommun; är skatten i den nya kommunen högre än skatten i den kommun där hunden tidigare anmälts till beskattning, skall överskjutande belopp genast erläggas.

4-SOU

1972:89

Island De isländska reglerna om hundskatt återfinns i lagen nr 7/1953 angående innehav av hundar och skyddsåtgärder mot binnikemasksjukdom (hydratådssjukdom). Det kan noteras att stads- eller kommunalstyrelser äger bestämma om begränsning av eller förbud mot innehav av hundar inom kommunen. Dylikt förbud skall underställas hälsovårdsministeriet för stadfästelse. Kontrollen av hundinnehavet sker bl. a. med utgångspunkt från att varje skattebetalare i sin självdeklaration skall redogöra för de hundar som han eller av honom försörjda personer äger vid årsskiftet. Därefter upprättar myndigheterna särskilda förteckningar över de hundar som finns inom kommunen. Skatten är differentierad så att lantbrukare eller kreatursägare erlägger en skatt på 15 kr under det att skatten eljest uppgår till 150 kr per år.

Norge Hundskatten regleras i en lag från år 1925. Vederbörande kommunala organ beslutar om hundavgiftens storlek. I lagen ges dock ett maximum vid 100 kr. För var hund som någon innehar utöver två får dock avgiften bestämmas att utgå med dubbelt belopp, även om gränsen 100 kr därigenom överskrides. Avgiften skall erläggas av hundinnehavaren. Ägaren är dock jämte hundinnehavaren solidariskt ansvarig för avgiften. Om hund kommer i någons besittning före den 1 juli utgår full hundavgift. Blir någon innehavare av hund senare, uttas bara halv hundavgift, dock att avgift ej utgår för hund som erhållits efter den 31 oktober. För hund, som anskaffats i stället för hund som dött eller kommit bort eller överförts till annan kommun, erlägges inte ny avgift samma år. Valpar som inte fyllt tre månader är avgiftsfria. Enligt lagen skall vidare hundavgift inte erläggas i vissa särskilt angivna fall. Hit hör vistelse under två månader i en kommun, säterdrift, renhundar, militärhun25

dar, polishundar samt blindhundar. Vederbörande kommunala organ kan dessutom befria hunduppfödare från avgiftsskyldighet. Motsvarande gäller för hund som någon har särskilt stort behov av. Innehav av hund skall anmälas till skattemyndigheten inom åtta dagar efter förvärvet på ett särskilt formulär. Sedan hund registrerats hos myndigheten, tillställer man därifrån den skattskyldige en betalningsanmodan i form av en postgiroblankett, som skall användas för inbetalning av beloppet för det löpande året. Den årliga uppbörden av hundavgiften äger rum under perioden 1 januari— 5 februari. Frankrike Enligt lagstiftning år 1971 har hundskatten i Frankrike avskaffats från och med år 1972. Enligt uppgift skulle kontrollsvårigheterna ha varit en starkt bidragande orsak till hundskattens slopande. För de ca 7 milj. hundar som finns i Frankrike erlades skatt bara för omkring 600 000. Enligt de tidigare reglerna var skatten kommunal. Kommunernas rätt att ta ut skatt var maximerad beträffande skattebeloppen enligt följande (10 francs = drygt 9 kr). Sällskaps- och jakthundar 15 francs, 23 francs resp. 30 francs i kommuner ej överstigande resp. 50 000, 250 000 och över 250 000 invånare. Vakt- och övriga hundar som ej är att hänföra till kategorierna sällskaps- och jakthundar 3 francs, 8 francs och 10 francs i kommuner av nyss nämnda storleksordning. Italien I Italien indelas hundarna från beskattningssynpunkt i tre kategorier, nämligen lyxhundar, jakthundar och hundar som innehas av person, som yrkesmässigt ägnar sig åt försälj26

ning av hundar. Skatten, som är årlig, uppgår till 6 000, 2 000 resp. 600 lire per hund ( 1 0 0 0 lire = ca 8 kr). Hund skall vara försedd med metallbricka utvisande att skatten erlagts.

Schweiz I detta land är systemet likartat med det västtyska. Något centralt system finns inte utan hundskatten regleras kantonalt. Ofta är de regionala bestämmelserna av gammalt datum. I kantonen Zurich har dock ny lagstiftning skett år 1971 med i huvudsak följande innehåll. Det åligger kommunerna att årligen upprätta en förteckning över samtliga hundar över sex månader i kommunen. Avgörande är förhållandena den 1 april. Den som innehar hund skall anmäla detta. I lagen ges även regler om kontrollmärken m. m. Dessutom finns föreskrifter om hundhållningen. Härutöver ges regler om hundskattens storlek. För varje hund i kantonen uppgår skatten till 50 francs per år, dvs. ca 62 kr. I tätorter kan föreskrivas en upp till 20 francs högre skatt. Vissa hundar är skattefria. För s. k. ersättningshund tas inte skatt ut samma år som förvärvet sker. Bl. a. för dem som driver handel med hundar medges vissa lättnader i beskattningen. Kommunerna har vidare möjlighet att medge lättnader i ömmande fall. Av hundskattemedlen tillfaller 2/5 kommunen och 3/5 kantonen.

Storbritannien I England administreras hundskatten av postverket för kommunernas räkning. På postkontoren löses en licens, som kostar 37 1/2 pence, dvs. ca 5 kr, och som gäller ett år. För samtliga hundar utom de blindas ledarhundar och vakthundar skall hundlicens lösas inom sex månader från hundens födelse.

Västtyskland Den västtyska hundbeskattningen bestäms i första hand genom delstatlig lagstiftning. SOU 1972:89

I kommuner med ett invånarantal

Upp till 1 000 " " 3 000 " " 10 000 " " 50 000 " " 100 000 Over 100 000

För den första hunden

För den andra hunden

För varje ytterligare hund

Minst DM

Högst DM

Minst DM

Högst DM

Minst DM

Högst DM

12 18 24 30 36 42

36 48 60 72 84 96

18 27 36 45 54 63

54 72 90 108 126 144

24 36 48 60 72 84

72 96 120 144 168 192

Bestämmelsernas närmare utformning varierar kraftigt mellan de olika delstaterna. En del gemensamma drag i lagstiftningen föreligger dock. Hundskatten är en kommunal skatt. I regel föreskrivs en obligatorisk hundskatt på samma sätt som hos oss, vilket således innebär att hundskatt tas ut av varje kommun. Genom delstatlig lagstiftning regleras likaså kretsen av skattefria hundar, liksom även i vad mån skattenedsättning kan komma i fråga. Skatt tas i regel ej ut för vissa slag av nyttohundar, såsom vakt- eller jakthundar, ledarhundar för blinda, hundar som används av polis eller andra myndigheter. Förhållandena varierar här mellan olika stater och i vissa fall åtnjuts full skattefrihet under det att man på andra håll föreskrivit att skatt får tas ut med exempelvis halvt belopp. Det är vidare inte ovanligt att skattelättnader medges den som yrkesmässigt föder upp hundar eller bedriver handel med hundar. För hithörande fall ges olika kontrollföreskrifter.

skatt med ett högre belopp än för den första osv. Hundskatten kan på detta sätt sägas vara dubbelt progressiv. Ovanstående skattetabell, som avser delstaten Rheinland-Pfalz, kan nämnas som exempel.

Likaså uppvisar skattens närmare utformning en del skiljaktigheter i de olika delstaternas lagstiftning. I en del fall anges i den delstatliga lagstiftningen en beloppsram inom vilken skattesatsen skall bestämmas. Skatten varieras därefter ofta med hänsyn till kommunstorleken på så sätt att skatt får tas ut med lägre belopp i mindre kommuner och med högre belopp i större kommuner. I några fall bestäms skatten till ett visst belopp redan genom delstatlig lagstiftning. Ett genomgående drag är att skatten bestäms med hänsyn till antalet hundar i det särskilda fallet. För den andra hunden utgår således SOU 1972:89

5.1 Allmänna synpunkter på beskattningen av hundar

finns också om skattens administration, m. m. Registreringen liksom beskattningen Vårt uppdrag har varit att se över gällande av hundar utgör ett led i regleringen av bestämmelser beträffande hundskatten. Des- hundhållningen i landet. sa återfinns i förordningen (1923: 116) anDet finns även andra författningar som rör gående skatt för hundar. Även om förord- hundinnehav. Dessa har emellertid andra ningen i vissa avseenden medförde princi- utgångspunkter och syften. En central förpiellt betydelsefulla nyheter — den viktigaste fattning som rör hundhållningen är lagen var att hundskatten gjordes obligatorisk i (1943:459) om tillsyn över hundar. I lagen den meningen att sådan skatt skulle tas ut i föreskrivs att hund skall hållas under sådan varje kommun - byggde lagstiftningen i tillsyn som med hänsyn till dess natur och åtskilliga tekniskt viktiga hänseenden på övriga omständigheter erfordras för att företidigare bestämmelser i ämnet. Som närmare bygga att den orsakar skada eller avsevärd belysts i samband med historiken i kap. 2 olägenhet. Även föreskrifter av skadeståndshar förordningen också i allt väsentligt berättslig natur finns, och det kan nämnas att stått under årens lopp. De ändringar som hundägare enligt lagen har ett strikt ansvar skett har i huvudsak rört skattens höjd och för skada som hans hund orsakar. I lagen kretsen av skattefria hundar. (1938: 274) om rätt till jakt finns specialregler som syftar till att skydda villebråd mot I korthet är hundskatten utformad enligt följande huvudlinjer. Hundskatten är obliga- skadevållande hundar. Hundhållningen i tättorisk. För varje hund skall hundskatt erläg- orter erbjuder särskilda problem. Dessa frågas årligen till kommunen. Skatteplikt före- gor regleras genom 1956 års allmänna ordningsstadga (SFS 1956: 617) och de i anslutligger dock inte för vissa, särskilt angivna kategorier hundar. Kommunen har rätt att ning till denna utfärdade föreskrifterna i bestämma skattens storlek inom en i förord- lokala ordningsstadgor. I dessa finns t. ex. ningen angiven ram mellan 10 och 100 kr. föreskrifter om kopplingstvång. Även 1944 Kommunen får fritt disponera över influtna års djurskyddslag (SFS 1944: 219) bör nämhundskattemedel. Skattskyldig är den som nas i sammanhanget. stadigvarande innehar hund. Hundinnehav Vi vill redan här erinra om att vårt skall varje år anmälas till vederbörande kom- uppdrag begränsats till att behandla frågor munala uppbördsmyndighet. Över anmälda rörande hundskatten. De senast nämnda hundar skall föras ett särskilt för kalenderår författningarna upptar visserligen frågor som löpande register (hundskatteregister). Regler har samband med registrering och beskatt28

Inledning

SOU 1972:89

ning av hundar. Frågorna är emellertid av den arten att de inte lämpligen bör lösas inom hundbeskattningens ram. Vi har därför inte tagit upp frågor som rör enskilds hundhållning, hundägares ansvar för hund eller frågor som hör hemma i ordningsstadgor m. m.

5.2 Synpunkter

på nuvarande ordning

Genom 1923 års lagstiftning infördes en obligatorisk hundskatt i landet. Samtidigt gjordes registreringen av hundinnehavet till ett grundläggande element i beskattningen. Vi kommer i det följande att närmare belysa de skäl, som motiverade den centrala utformningen av denna beskattning, och även diskutera i vad mån de fortfarande äger bärkraft. I anslutning härtill redovisas en del iakttagelser rörande hundskatteförordningens praktiska tillämpning, huvudsakligen med utgångspunkt från våra inledningsvis nämnda rundskrivelser till kommunerna. Behovet av en obligatorisk hundbeskattning motiverades på olika sätt. Den före år 1923 gällande fakultativa hundskatten förestavades av en önskan att begränsa hundbeståndet i städerna. Denna tanke levde i viss mån kvar vid tillkomsten av 1923 års lagstiftning men hade då närmast aktualitet i jaktvårdssammanhang; man torde främst ha åsyftat de kringströvande hundar som orsakade skada på viltbeståndet. Huruvida den år 1923 införda registreringen och hundbeskattningen haft någon mera avgörande inverkan på hundbeståndet kan inte klarläggas. En allmän önskan om ordning och reda i hundbeståndet torde dock ha legat till grund vid lagstiftningens utformning. Registreringen framstod därvid otvivelaktigt som en angelägen åtgärd. Vid de undersökningar som företagits i anslutning till vår första rundskrivelse till rikets kommuner (se närmare kap. 7) har vi inte funnit något som tyder på att registreringen och hundbeskattningen skulle ha inverkat på hundbeståndets utveckling. Endast några få kommuner, närmare bestämt åtta stycken, har i sina svar på rundskrivelsen angivit som motivering för SOU 1972:89

bestämmande av hundskattens höjd att man velat begränsa hundbeståndet. Antalet hundar i landet har ökat kraftigt, inte minst under 1960-talet. Är 1960 uppgick antalet hundar, för vilka skatt erlagts, till 313 808 och år 1970 uppgick antalet till 399 555. En motsvarande ökning föreligger av nyregistrerade hundar hos Svenska kennelklubben. Det torde vara klart att själva registreringen av hundar skapar ett underlag för ingripanden mot kringdrivande hundar. Ett annat skäl för den obligatoriska hundskatten betingades av strävandena att bekämpa spridningen av epidemiska sjukdomar genom hundar. I och för sig skulle väl här en registrering varit tillräcklig; en sådan skulle möjliggöra en någorlunda tillfredsställande kontroll. För att i görlig mån få denna kontroll effektiv måste emellertid samtidigt medel ställas till registreringsmyndighetens förfogande. Dåtida epidemiska sjukdomar av ifrågavarande slag är dock numera bemästrade i vårt land. Även om, vilket vissa uppgifter ger vid handen, rabies ökar kraftigt på kontinenten torde lämpligt skydd häremot numera knappast vara att söka skattevägen. Detta måste i stället ske bl. a. genom en fortsatt kontroll i form av karantäner. Ett ytterligare skäl som framfördes under förarbetena till 1923 års lagstiftning bottnade i tanken på att hundinnehav i vissa fall, främst innehav av sällskapshundar, hade karaktär av lyx, vilken borde göras till föremål för beskattning. Detta skäl, som tidigare haft gammal hävd, får numera sägas ha helt förlorat sin bärkraft. Som skäl för en hundbeskattning anfördes även att samhällets kostnader för renhållning och hygien påverkas av förekomsten av hundar. Riktigheten härav torde i och för sig inte kunna bestridas. En annan sak är att kostnader av detta slag knappast kan mätas. I vår första rundskrivelse frågade vi efter renhållningskostnadernas omfattning. Endast ett fåtal belysande svar lämnades på denna punkt. Ett mindre antal kommuner försökte visserligen att i viss omfattning mäta kostnaderna. I några fall kunde man därvid peka på vissa konkreta renhållningsåtgärder där kost29

naderna kunde uppskattas någorlunda säkert. Det kan nämnas att den särskilda hundutredningen i Stockholm i sitt betänkande "Hund i storstad", avgivet år 1967, beräknat de kostnader, som Stockholms kommun åsamkas till följd av hundarna, till ca en halv milj. kr per år. I beloppet ingår dock även kostnader för administration av hundskatten och därmed sammanhängande åtgärder. De nu redovisade skälen var de som huvudsakligen lades till grund för 1923 års lagstiftning. Man framhöll i det sammanhanget också att skälen hade olika styrka i olika delar av landet och att frågan om en hundbeskattning över huvud taget ställde sig olika på den rena landsbygden och i tätorterna. Vissa synpunkter som åberopades till stöd för en obligatorisk hundbeskattning vid 1923 års lagstiftning torde, som framgår av det anförda, fortfarande äga giltighet. Självfallet kan emellertid flera av de motiv, som då anfördes, inte tilläggas samma värde i dag, ca 50 år senare. Vi har därför funnit anledning att närmare undersöka vissa frågor som har direkt samband med den centrala frågan om en modern utformning av hundbeskattningen. För att säkrare kunna bedöma den praktiska tillämpningen av hundskatteförordningen och för att få ett fylligare underlag för våra ställningstaganden tillställde vi, som tidigare nämnts, i början av år 1971 rikets samtliga kommuner en rundskrivelse med frågor rörande hundskattens administration, kostnader, hundskattemedlens användning m. m. Resultatet av denna undersökning redovisas utförligt i kap. 7. Det kan dock finnas skäl att redan i detta sammanhang redovisa några iakttagelser av mera allmän räckvidd. Vi ansåg det vara av stort intresse att söka få belyst vilka motiveringar som en kommun kunde tänkas ha haft vid fastställande av hundskattesatsen. I de avgivna svaren angavs dock inga närmare skäl. Endast undantagsvis kunde man ange några mera preciserade motiveringar. I allmänhet saknades motiveringar helt och i åtskilliga fall angav man 30

högst allmänna motiveringar, såsom penningvärdets förändring, att andra kommuner hade högre skatt osv. I några fall motiverade man dock klart skattens höjd, t. ex. där man på grund av kommunsammanläggning sökt sammanjämka hundskattesatserna i de olika sammanläggningsdelarna. Likaså saknades normalt något kostnadsmässigt underlag för beräkning av hundskatten i de särskilda fallen. I den mån några beloppsmässiga beräkningar förekommit anknöt dessa till någon speciell utgift för hundändamål, t. ex. en höjning med ett visst belopp för att lämna bidrag till ett djursjukhus. Resultatet i den nu redovisade delen av enkäten kan inte betecknas som särskilt överraskande. Vi har också dragit den slutsatsen att hundskattens storlek i allmänhet saknar samband med kommunernas utgifter för hundar. Vissa allmänna drag har kunnat utläsas när det gäller skattesatserna för landsbygdskommuner och för tätortskommuner. Så har hundskatten regelmässigt varit lägre på landsbygden än i städerna. Vidare har den genomsnittliga skatten stigit med årens lopp. Dessa höjningar synes emellertid ha skett enligt ganska schablonartade grunder. En annan omständighet av intresse är att kommunsammanläggningar vanligen lett till en höjning av hundskatten. Den angivna utvecklingen synes däremot knappast ha något att göra med kommunens kostnader för hundändamål i det enskilda fallet. En väsentlig sida av hundbeskattningen rör administrationen och kontrollen av skatten. Även dessa förhållanden har vi fått belysta genom den första rundskrivelsen till kommunerna. Den löpande administrationen med registerföringen har helt naturligt olika dimensioner i skilda kommuner. I de största kommunerna har man exempelvis tagit datatekniken till hjälp under det att man i mindre kommuner regelmässigt klarat sig med enklare rutiner. Av intresse är dock att något påtagligt samband mellan administrations- eller kontrollkostnader och hundskatten inte kan spåras. Det bör framhållas att normalt endast en obetydlig del av hundskatSOU 1972:89

temedlen måste tas i anspråk för att täcka exempelvis administrationskostnaderna. Enligt de lämnade uppgifterna synes dessa kostnader vara något högre i kommuner med högre hundskatt. På motsvarande sätt tenderar administrationskostnaderna att stiga med tätortsgraden. Man bör dock komma ihåg att det här rör sig om mycket obetydliga skillnader räknat i kronor per hund. Satta i relation till de hundskattemedel som inflyter i det enskilda fallet kan de i det följande redovisade siffrorna därför bara tillmätas ett begränsat värde. Till bilden hör även att administrationskostnaderna kan ha beräknats efter olika grunder. Detta förhållande belyses närmare i avsnitt 7.1.5. Även kontrollen av hundskatten bör uppmärksammas. I allmänhet har man från de kommunala myndigheternas sida inte vidtagit några speciella åtgärder för att kontrollera att hundinnehav verkligen anmäls och att anmälan sker på rätt sätt och till rätt kommun. Skälen härför är ganska uppenbara. Det rör sig om obetydliga belopp i det enskilda fallet och kostnaderna för en mera fortlöpande kontroll skulle inte stå i rimlig proportion till hundskattens ekonomiska betydelse för kommunerna. Den kontroll som förekommer innebär normalt en avstämning av närmast föregående års hundskatteregister. I mindre kommuner förekommer även andra åtgärder, vilka ofta har formen av en kontroll baserad på lokal- och personkännedom. Inte ovanligt är att kommunvalda förtroendemän får sådana bevakningsuppgifter. Oavsett hur kontrollen ordnas torde det vara klart att det ställer sig enklare att övervaka hundskatteförordningens efterlevnad i mindre kommuner än i större tätorter. Som exempel på en längre gående kontroll i en storkommun kan nämnas att man i Malmö kommun byggt upp ett kontrollsystem som förutsätter fastighetsägarnas medverkan. I vilken utsträckning "skatteflykt" förekommer på förevarande område är självfallet omöjligt att mäta mera exakt. De beräkningar som tidigare gjorts i skilda sammanhang har fått byggas på uppskattningar av SOU 1972:89

skiftande slag. Vid våra kommunenkäter och kontakter med företrädare för olika myndigheter har man tämligen genomgående pekat på svårigheterna att f. n. få en tillfredsställande kontroll över hundbeståndet, samtidigt som man framhållit att man måste räkna med en inte helt obetydlig "skatteflykt". Som nyss nämnts får man anse att uppbörd m. m. av hundskatten i det stora hela fungerar tillfredsställande. Skatten erläggs i allmänhet utan anmaning. Sådan kan beräknas ha utfärdats årligen beträffande ca fem procent av alla hundar. Ännu sällsyntare är att ärenden överlämnats till polis- eller kronofogdemyndighet för åtgärder eller att dubbel hundskatt uttagits enligt 9 § HundskF. Här kan man räkna med att det rör sig om ca 0,4 resp. 0,2 % av antalet hundar. En ofta livligt debatterad fråga gäller hundskattemedlens användning. Enligt 1 § 2 mom. HundskF bestämmer kommunen hur influtna hundskattemedel skall användas. Under årens lopp har i skilda sammanhang framförts önskemål om närmare föreskrifter för hur influtna skattemedel lämpligen bör användas. I allmänhet har ansetts att beloppen i första hand borde användas för olika hundändamål. En utförligare redogörelse för hundskattemedlens användning lämnas i kap. 7, varför endast några kortfattade synpunkter torde vara behövliga i detta sammanhang. Såsom nyss påpekats får kommunerna vidkännas kostnader för hundskattens administration. Härtill kommer utgifter för renhållning m. m. I varierande omfattning och till växlande kostnader har kommunerna också vidtagit särskilda åtgärder för hundar, såsom inrättande av hundrastplatser, hundtoaletter m. m. Vi vill här påpeka att, enligt inhämtade uppgifter från Stockholms hundråd i Stockholms kommun, experimentverksamheten med hundtoaletter inte slagit väl ut. Besöksfrekvensen har varit låg och man avser inte att framdeles lägga ned ytterligare kostnader på hundtoaletter. Utöver kostnader av nu nämnt slag förekommer bidragsgivning för olika slag av hundändamål. I förgrunden träder bidragsgivningen till djursjukhus. Såvitt gäller år 31

1970 kan som exempel nämnas att vardera av Eskilstuna, Västerås och Helsingborgs kommuner lämnat bidrag med upp mot 100 000 kr till sådant ändamål. Även andra kommuner har lämnat bidrag, i vissa fall med avsevärda belopp. Bidragsgivningen tar också sikte på lokala föreningar inom hundvården.

5.3 Överväganden och förslag huvuddragen för en ny lagstiftning

rörande

Inom sitt begränsade område ger registreringen och beskattningen av hundar upphov till vissa problem av både principiell och teknisk art. Svårigheterna ligger främst i att söka åstadkomma en tillfredsställande avvägning mellan, å ena sidan, krav från såväl allmänt som enskilt håll på ordning och reda när det gäller hundhållningen i landet och, å andra sidan, de enskilda hundinnehavarnas intresse av att inte i onödan åläggas uppgiftseller skattskyldighet. I sammanhanget bör också noteras att hundskattens speciella natur sätter sin prägel på den allmänna debatten. Det förekommer inte sällan att i hög grad känslomässigt betingade synpunkter anläggs på frågan. Vi har också under vårt utredningsarbete mött synpunkter och önskemål från både hundvänner och hundhatare. Innan vi redovisar våra överväganden och förslag vill vi inledningsvis nämna några kortfattade data om hundbeståndets ökning och skattens utveckling. I kap. 7 ges en närmare redovisning av hithörande frågor. En fortlöpande markant ökning av hundbeståndet kan noteras. Denna ökning belyses i tabell 5.1. Det kan nämnas att begreppet landsbygd i tabellen och i det följande Tabell 5.1 Antal hundar i riket för vilka skatt erlagts Är

Städer

Landsbygd

Samtliga

1955 1960 1965 1969 1970 1971

75 076 91 768 121550 169 173 176 895

225 080 222 040 233 253 216 158 222 660

300 156 313 808 354 803 385 331 399 555 410 000

32 Beräknat antal

omfattar även municipalsamhällen och köpingar. Som framgår av siffrorna har hundbeståndet ökat kraftigast i städerna och där med över 100%. Vidare bör påpekas att siffrorna avser hundar som anmälts till hundskatteregistren och för vilka skatt sålunda regelmässigt erlagts. Man kan, som tidigare nämnts, utgå från att därutöver finns ett antal hundar för vilka skatt inte erlagts. Hundskattens höjd och storleken av den totalt influtna hundskatten belyses i tabellerna 5.2 och 5.3. Tabell 5.2 Genomsnittlig skatt per hund i riket, kr Är

Städer

Landsbygd

Hela riket

1955 1960 1965 1969 1970 1971

39 49 56 57 58

22 25 30 35 36

26 32 39 45 46,1 50

Beräknad skatt per hund Tabell 5.3 Influten hundskatt i riket vissa år, 1 000 kr Är

Städer

Landsbygd

Totalt

1955 1960 1965 1969 1970 1971

2 935 4 462 6 854 9 710 10 256

5 001 5 640 6 919 7 621 8 110

7 936 10 102 13 773 17 331 18 366 20 700

1 Beräknat belopp

Som framgår av tabell 5.2 har den genomsnittliga utdebiteringen stigit. De närmare förändringarna när det gäller kommunernas fördelning efter hundskattens storlek under åren 1955 till 1969 belyses i tabell 5.4. Även hundtätheten per 1 000 invånare är av intresse. Utvecklingen i denna del framgår av tabell 5.5. De nu redovisade siffrorna visar en fort löpande ökning av såväl antalet hundar som hundskatten. Ingenting av tillgängliga uppgifter tyder på en ändring i utvecklingen såvitt gäller hundbeståndet. Tvärtom kan den krafSOU 1972:89

Tabell 5.4 Kommunernas fördelning efter hundskattens storlek, uttryckt i procent Hundskattens storlek, kr -24 25-49 50-

Städer

Land jygd

Samtliga

1955 1960 1965 1969

1955 1960 1965 1969

1955 1960 1965 1969

8 70 22

50 49 1

45 51 4

2 56 42

0 35 65

0 21 79

tiga tillväxten av hundbeståndet väntas fortsätta. Flera orsaker torde dölja sig bakom denna tillväxt. Vi har bl. a. sökt analysera de skäl som ligger bakom anskaffningen av hundar. I allmänhet synes anskaffandet vara betingat av önskemål att få sällskap, skydd, hjälp för handikappade, en kamrat för barn och ungdom, användning av hundens egenskaper vid jakt, vakthållning, spaning osv. Uppenbarligen kan hundinnehav i tätorter vålla en del problem. Hundar kan sålunda orsaka sanitära olägenheter genom att förorena, störa kringboende osv. Dessa och andra liknande problem måste naturligtvis följas med uppmärksamhet av berörda myndighe-

Tabell 5.5 Antal hundar per 1 000 inv. Län

1955 1960 1965 1968 1969 19

AB C D E F

32 41 39 34 43

28 40 39 36 42

33 44 42 39 47

36 45 44 36 48

37 46 45 43 49

37 43 48 42 51

G H I K L

56 49 72 51 82

58 49 71 56 79

62 55 80 63 81

64 55 80 62 78

64 57 75 63 76

64 58 82 61 79

M N O P R

50 57 26 50 57

48 59 26 48 55

50 64 34 54 58

50 65 35 54 56

53 68 35 54 61

53 67 35 55 62

S T U W X

42 36 34 40 39

42 37 33 40 38

46 42 38 49 44

50 44 42 52 46

51 40 42 52 47

55 47 44 53 49

Y Z AC BD

41 58 44 40

40 60 44 40

42 68 48 45

47 68 50 47

44 68 51 47

46 71 55 48

Hela riket

5-SOU 1972:89

39 58 3

29 62 9

16 67 17

34 58 8

25 58 17

13 60 27

ter, organisationer och enskilda. Det skulle emellertid vara en överdrift att beteckna hund i tätort som någon typisk olägenhet av betydenhet för omgivningen. I en tätort förekommer nämligen åtskilliga andra grannelagsproblem av långt allvarligare art. Vid våra undersökningar och kontakter med myndigheter och organisationer har inte heller framkommit något som tyder på att enskilds hundinnehav vållat sanitära olägenheter av sådan omfattning att specialåtgärder är påkallade. I syfte att begränsa hundinnehavet och därigenom reducera eventuella olägenheter av detta skulle det i och för sig vara tänkbart att kraftigt höja hundskatten till en sådan nivå att den blev mycket kännbar för den enskilde hundinnehavaren. Mot en sådan hundbeskattning skulle dock flera invändningar kunna resas av inte minst principiella skäl. En sådan skatteform skulle bl. a. strida mot en av de väsentliga principerna i vårt skattesystem, nämligen att man i allmänhet inte bör utan tungt vägande skäl skattevägen styra utvecklingen inom ett visst område. En sådan lösning skulle vidare strida mot allmänna demokratiska principer genom att en sådan beskattning skulle komma att slå mycket ojämnt. En kraftig beskattning av hundbeståndet skulle sålunda bl. a. leda till att mindre bemedlade knappast fick råd att hålla sig med hund. I linje med en sådan beskattning ligger den modell av progressiv hundskatt som tillämpas i vissa andra länder, exempelvis på vissa håll i Västtyskland, där skatten blir högre per hund ju flera hundar innehavaren har. Mot denna typ av beskattning kan ungefär motsvarande betänkligheter anföras som mot en kraftigt skärpt beskattning. En sådan beskattningsform skulle dessutom bli krånglig i administrativt och kon33

trollmässigt hänseende. Vi anser det inte befogat att beskattningsvägen söka begränsa eller dirigera enskilds hundanskaffning. Nödvändiga åtgärder på detta område får i stället vidtagas med stöd av annan lagstiftning, lokala ordningsföreskrifter osv. Vår uppgift blir att avgöra hur frågorna om registrering och beskattning av hundar bör lösas. En första fråga av grundläggande betydelse avser naturligtvis registreringen av hundar. Skulle det visa sig att man kan avvara denna, försvagas genast motiven för någon form av skatt eller avgift på hundar. En del av skälen för en ordnad övervakning av hundbeståndet genom en fortlöpande registrering har belysts i det föregående. För att närmare söka kartlägga frågan om behovet av registrering har vi haft kontakter med såväl olika berörda myndigheter som hundorganisationer. På grundval av vad som därvid framkommit har vi funnit att behov föreligger av fortsatt registrering av hundar. För en fortsatt registrering kan sålunda flera skäl anföras. Man kan här peka på huvudsakligen två olika grupper av skäl. En grupp avser mera allmänna intressen av att en kartläggning sker av hundbeståndet. En annan grupp rör de fall där myndigheter och enskilda kan behöva uppgifter av mera konkret slag i fråga om viss hund eller hundinnehavare. De motiv som anfördes för en registrering vid 1923 års lagstiftning är alltjämt till stora delar aktuella. Utvecklingen har också visat att de dåvarande olägenheterna — främst när det gäller den hygieniska kontrollen — i tillfredsställande omfattning kunnat bemästras genom en obligatorisk registrering av hundbeståndet. Sett ur det allmännas synvinkel har en registrering åtskilliga funktioner att fylla. En kartläggning av hundbeståndet är sålunda av betydelse för bebyggelseplanering m. m. Hundinnehavet har ökat kraftigt i de expanderande tätorterna och denna utveckling kan antagas fortsätta. Det är därför påkallat att man vid planläggning av bostadsområden, m. m. kan bedöma vilka åtgärder som måste vidtas just med tanke på hundinnehavet. 34

Hunden spelar även en viktig roll inom försvaret. Visserligen återfinns en del av försvarets hundar inte i hundskatteregistren, eftersom skattefrihet åtnjuts för dem. I händelse av krig måste man emellertid med hänsyn till totalförsvaret på ett någorlunda enkelt sätt kunna få besked om brukshundar som kan inkallas för tjänstgöring. En registrering av hundarna är härvid av största betydelse. Även från forskningssynpunkt är registreringen av hundar betydelsefull. För den veterinärmedicinska forskningen, genetiska studier, m. m. — det är här inte fråga om experimentalhundar - är det av stort värde att fortlöpande kunna överblicka hundbeståndet i landet. Sett från den enskildes synpunkt är likaså en registrering av väsentlig betydelse. I samband med skadevållande handlingar, trafikolyckor osv. kan en hund behöva identifieras och hundinnehavaren spåras. Detsamma gäller givetvis bortsprungna hundar. Registreringen kan också, åtminstone i viss utsträckning, underlätta för hundinnehavare att återfå hundar som orättmätigt frånhänts dem. Som framgår av det anförda kan således åtskilliga skäl anföras till förmån för ett bibehållande av registreringen av hundar. Bortsett från sådana synpunkter som att registreringsförfarandet i vissa fall kan vålla besvär och kostnader kan några påtagliga nackdelar inte anses vara förenade med ett sådant system. Önskemål om att avskaffa registreringen har inte heller framförts. Tvärtom har vid våra överläggningar med bl. a. företrädare för Svenska Kennelassociationen och Hundfrämjandet med bestämdhet från dessa håll framhållits behovet av en fortsatt registrering. Även från polisiärt håll har man betonat hundregistreringens betydelse. Vi har alltså, som nyss framhållits, kommit till den uppfattningen att registreringen bör finnas kvar. En annan fråga gäller registreringens närmare utformning. Åtskilliga regler i den nu gällande förordningen kan i sak förbättras och även i övrigt göras enklare. Hithörande SOU 1972:89

mera detaljbetonade spörsmål behandlas längre fram i betänkandet. Av grundläggande intresse är hur registreringen över huvud taget bör vara utformad. I olika sammanhang har man fört fram tanken på ett centralt register, bl. a. för att därmed uppnå vissa rationaliseringsvinster. Andra skäl för en central registrering bottnar i önskemål att mera generellt kunna överblicka hundbeståndet och dess utveckling. Flera grunder kan emellertid åberopas för ett bibehållande av registrens nuvarande kommunala anknytning. Den kanske främsta grunden är utpräglat praktisk-ekonomisk betingad. Ett önskemål är sålunda att uppgifter snabbt kan inhämtas — och i förekommande fall lämnas — rörande ett visst hundinnehav. Det skulle därvid i och för sig kunna tänkas att ett centralt, för hela landet gällande datatekniskt hundskatteregister inrättades. De tekniska fördelarna med den centrala registerföringen skulle i sådant fall utnyttjas av andra kommuner. En förutsättning för ett sådant utnyttjande är emellertid att dessa kommuner är utrustade med tekniska möjligheter att snabbt kunna tillgodogöra sig — och även till centralregistret överföra — uppgifter av intresse för hundinnehavet. Sådana tekniska resurser föreligger ännu inte hos flertalet kommuner. Det kan ifrågasättas, om de kostnader som skulle vara förenade med ett anskaffande av nödvändig teknisk utrustning motsvaras av de fördelar som skulle vara att vinna, i vart fall när det gäller de mindre kommunerna. Vi har med hänsyn till nu anförda överväganden funnit att den form för registrering av hundar som nu tillämpas är den f. n. mest ändamålsenliga och även billigaste formen. Så gott som samtliga av de kommuner, som i samband med vår första rundskrivelse till dem yttrat sig i registreringsfrågan, har också ansett den nuvarande kommunala registerföringen vara att principiellt föredra framför en central registerhållning. Ett ytterligare skäl för en kommunal registrering ligger i sambandet mellan själva registreringen och hundbeskattningens utformning. Samhällets kostnader för de enskildas hundinnehav drabbar i SOU 1972:89

första hand kommunerna. Från denna utgångspunkt är det konsekvent att hundskatten uppbärs av kommunerna. Även om hundskatten konstruerades som en statlig skatt, skulle speciella fördelningsregler bli nödvändiga för att kompensera kommunerna för deras faktiska utgifter. Ett sådant system skulle sannolikt bli krångligt och kostnadskrävande. Än mindre motiverat skulle det vara att låta hundskatten förbli en kommunal skatt men låta en central registreringsoch uppbördsmyndighet - exempelvis länsstyrelse — med stöd av särskilda fördelningsregler betala ut medel till kommunerna. Hundskatten har inte en sådan ekonomisk betydelse att sådana, ofta invecklade regler är motiverade. Beträffande frågan om rationaliseringsvinster bör också ihågkommas att vi i framtiden kommer att ha färre och större kommuner, varav följer att de eventuella vinsterna i denna del i motsvarande mån blir mindre. Vi har således stannat för att behålla registreringen i dess nuvarande, principiella form och att liksom nu anförtro den åt kommunerna. Detta innebär emellertid att kommunerna också fortsättningsvis måste få ekonomisk ersättning i någon form. En sådan skall naturligtvis först och främst täcka administrations- och kontrollkostnaderna för själva registreringen. Även andra utgifter bör emellertid kompenseras. Exempel på sådana kostnader utgör de svårmätbara renhållningskostnaderna. Dessa utgifter bildar tillsammans den nedersta nivån för de bidrag som kommunerna bör erhålla. Ifrågavarande bidrag bör helt naturligt liksom hittills erläggas av hundinnehavarna. Sedan länge har samhällets kostnader för den enskildes hundinnehav tagits ut i form av en skatt som utgår med varierande belopp efter varje kommuns eget bestämmande. Kommunens frihet att själv bestämma hundskattens storlek är dock beskuren genom förordningens dubbla spärrar; skatten skall vara lägst 10 och högst 100 kr. Den nuvarande beskattningsformen har tillämpats i huvudsak oförändrad sedan förordningens tillkomst år 1923. Den bör 35

också ses mot bakgrunden av den då rådande administrativa indelningen i landet med bl. a. en mängd små kommuner av landsbygdskaraktär. Utvecklingen på detta område har numera lett till bildandet av färre och större kommunenheter. Denna förändring pågår alltjämt. År 1923 fanns i riket 2 516 kommuner, varav 111 städer. Vid 1974 års ingång kommer antalet kommuner att ha reducerats till 272. Med tanke på denna omvandling framstår den hittillsvarande beskattningsformen i fråga om hundar inte längre som självklar. Andra beskattningssystem kan tänkas. Kommunens rätt att bestämma skattens storlek inom en angiven ram har också stundom ifrågasatts. Således har man bl. a. från kommunalt håll fört fram tanken på en enhetlig avgift lika för hela landet. Förslag i enlighet härmed har dock tidigare avvisats och skälen härför har i allmänhet varit att förhållandena gestaltar sig väsentligen olika i olika kommuner. Så skulle t. ex. en tätortskommun ha att vidkännas betydligt större kostnader för hundarna än exempelvis en renodlad landsbygdskommun. Vi vill gärna hålla med om att det förr funnits goda skäl för en differentiering av hundskattens storlek. Inte minst mot bakgrund av tidigare kommunindelning med kommunernas ofta mycket betydande skillnader i struktur har en sådan ordning framstått som motiverad. Med den nya kommunindelningen kommer däremot skillnaden mellan olika kommuner att utjämnas i högre grad. Således kommer det för framtiden i varje kommun att finnas en eller flera centralorter. Det kan enligt vår mening allvarligt ifrågasättas om inte numera en annorlunda utformad hundskatt eller hundavgift bättre skulle svara mot nuvarande förhållanden. Av väsentlig betydelse i sammanhanget är bevillningsutskottets tidigare redovisade betänkande vid 1969 års riksdag (BeU 1969:65) där det uttalades att hundskatten kunde ses mera som en form av registreringsavgift. Det problem som aktualiserats genom uttalandet är av betydelse inte bara av rent principiella skäl utan också med hänsyn 36

till frågan, om en fortsatt differentiering av hundskatten kommunerna emellan är motiverad. Vi anser för vår del att det är tveksamt, om man från principiell synpunkt bör tala om en skatt i detta sammanhang. Begreppet skatt för tanken till pålaga med helt annan inriktning och betydelse än vad som i dag kännetecknar skatten på hundar. En framtida "hundbeskattning" bör i stället i görlig mån knytas till registreringen och kostnaderna för denna. Härutöver måste ett visst utrymme ges för att kommunerna skall kunna täcka vissa andra kostnader som förorsakas av hundinnehavet och samtidigt tillgodose befogade önskemål från hundinnehavarnas sida. Enligt vår mening kan även andra skäl, delvis rent praktiska, anföras mot att i detta sammanhang tala om skatt. Som tidigare framhållits finns det vissa naturliga spärrar för hur högt man kan sätta hundskatten. Skulle man vilja gå långt utöver den nu gällande övre gränsen vid 100 kr måste samtidigt olika former för skattelättnader övervägas. En väsentligt höjd hundskatt fick sålunda kombineras med särskilda möjligheter till skattelättnader eller skattebefrielse för exempelvis personer med mycket små inkomster, pensionärer med endast folkpension, vissa handikappade osv. Ett sådant system skulle dock bli administrativt komplicerat och därmed kostnadskrävande och förutsätta en inte obetydlig kontrollapparat. Redan det sagda visar att en väsentligt skärpt beskattning inte är realistisk, om man vill undvika ett komplicerat dispens- eller restitutionsförfarande. Detta innebär att även en framtida hundbeskattning, oavsett dess utformning i övrigt, torde få hållas på en, relativt sett, rimlig och - med vissa fluktuationer — någorlunda jämn nivå. Hundskatten är inte nu och kommer inte heller att bli någon faktor av betydelse för kommunernas ekonomi. Som ett exempel kan nämnas Täby kommun, som med sitt uttag på 100 kr i hundskatt får anses som en "högskattekommun" i sammanhanget. Om hundskatten helt slopades, skulle detta betyda att kommunalSOU 1972:89

skatten i Täby fick höjas med 1 å 2 öre som kompensation. I anslutning till det nu sagda vill vi erinra om våra i det föregående omnämnda undersökningar. Som framgått av den där lämnade redogörelsen föreligger inget påvisbart samband mellan hundskattens höjd och kommunala kostnader förorsakade av enskilds hundinnehav. De nuvarande, i kommunerna utgående olika hundskattebeloppen har därför i detta hänseende kommit att leda till ojämnheter, något som märkts inte minst i samband med kommunsammanläggningarna. Av intresse är också att man på sina håll sökt nå fram till en viss enhetlighet i utdebiteringshänseende. Som exempel kan nämnas kommunerna i Örebro län. För detta län utfärdade Svenska kommunförbundets länsavdelning under mitten av 1960-talet en rekommendation om en hundskatt på 50 kr. Rekommendationen följdes då av så gott som samtliga kommuner i länet. En väsentlig omständighet beträffande frågan om behovet av en differentiering ligger i den pågående kommunindelningen. Vi har nyss erinrat om att det vid 1974 års ingång kommer att finnas 272 kommuner i landet. Som jämförelse har nämnts att det år 1923 fanns 2 516 kommuner, varav 111 städer. De tidigare ofta mycket betydelsefulla skillnaderna mellan kommunerna vad gäller storlek har genom den nya kommunreformen starkt minskat och därmed också behovet av en differentierad hundbeskattning. Den tidigare stora spridningen mellan kommuner med låg hundskatt och de med hög sådan har reducerats. Kommunsammanläggningarna har självfallet varit en kraftigt bidragande orsak härtill. Sammanläggningarna har i regel lett till en genomsnittligt högre hundskatt för de i sammanläggningen ingående kommundelarna. Exempel finns dock där skatten inneburit lättnader för hundinnehavare i vissa delar av den nybildade kommunen. Vi vill i detta sammanhang erinra om att åtskilliga kommuner ställt sig positiva till tanken på en för hela riket enhetlig avgift. I samband med våra kommunenkäter visade det sig att 20 % av kommunerna, representeSOU 1972:89

rande 28 % av rikets folkmängd, önskade en sådan ordning under det att 55 % inte hade någon principiell uppfattning i frågan. 25 %, representerande 22 % av folkmängden, önskade av skilda anledningar en fortsatt differentiering av hundskatten. I några fall har därvid som skäl för en bibehållen differentierad beskattning anförts den kommunala självbestämmanderätten. Med hänsyn till den begränsning som gäller i fråga om möjligheterna för kommunerna att bestämma skattens storlek (lägst 10, högst 100 kr) kan invändningarna i detta hänseende tillmätas endast ringa betydelse. Enligt vår mening kan några tungt vägande skäl från allmän synpunkt inte anföras till förmån för en differentierad hundskatt av hittillsvarande modell. För den enskilde hundinnehavaren spelar hundskatten ofta en underordnad roll. Den högsta tillåtna hundskatten kan sålunda jämföras med t. ex. årskostnaderna för hundmat m. m. Dessa kostnader torde utan vidare normalt kunna beräknas till minst det tiodubbla skattebeloppet. Vi har därför kommit till den slutsatsen att den differentierade hundskatten bör avskaffas. Vi anser det i stället riktigare och mera ändamålsenligt att se hundskatten som en form av registreringsavgift. Den som skaffat sig en hund får då erlägga en särskild avgift för sitt hundinnehav på motsvarande sätt som gäller i fråga om vissa andra nyttoeller nöjesföremål. Vi anser det också från principiell synpunkt mera tilltalande att rättighetenatt inneha hund kostar lika mycket i hela landet. Vi föreslår således att den nuvarande hundskatten ersätts med en enhetlig avgift för hela riket, kallad hundavgift. Med vår uppläggning av hundavgiften som en för riket enhetlig avgift kommer en del andra aktualiserade frågor som sammanhänger med en differentiering av hundskatten i ett annat läge. Särskilt ökas möjligheterna att förenkla reglerna om hundavgiftens administration m. m. vilket är en klar fördel för såväl enskilda som myndigheter. Genom en enhetlig avgift undviks t. ex. de administrativa olägenheter som är förenade med 37

hundinnehavarens flyttning under året från en kommun till en annan. Vi vill här först ta upp till diskussion önskemål om differentieringar som skulle anses vara motiverade med hänsyn till förhållandena inom olika delar av en kommun; högre skatt eller avgift i tätortsdelen och lägre i glesbygdsdelen. Godtages vårt förslag om en enhetlig avgift för hela riket skulle det verka egendomligt att arbeta med differentiering inom kommunerna. Dessutom skulle enkelheten i vårt system gå förlorad. Till bilden hör även att en differentierad hundskatt skulle verka omotiverad redan vid en jämförelse med de skiftande möjligheterna för kommunmedlemmarna i olika delar av en kommun att utnyttja den service som bekostas genom den allmänna kommunalskatten. En differentiering på sådant sätt att exempelvis folkpensionärer skulle få lättnader är vidare mycket svår att förena med rimliga anspråk på enkelhet i den praktiska tillämpningen. Således skulle för folkpensionärerna särskilda villkor få uppställas för att möjliggöra en inkomstprövning i de enskilda fallen. Att generellt befria folkpensionärer kan inte gärna komma i fråga, eftersom antalet folkpensionärer som tillika är hundinnehavare kan bedömas vara tämligen stort samt inkomstförhållandena här kan variera kraftigt. En lösning i enlighet med det nu anförda skulle också aktualisera krav på lättnader för hundinnehavare med låga inkomster över huvud taget. Ett annat spörsmål som hänger samman med de nu diskuterade frågorna om en differentiering rör förhållandena för dem som driver handel med hundar eller ägnar sig åt hunduppfödning. Genom denna utvecklas ofta renrasiga hundar. I en del länder medges särskilda lättnader för dessa former av hundinnehav. Även till oss har önskemål framförts om motsvarande lättnader. Hundinnehavet i dessa fall skiljer sig från annat enskilt hundinnehav bl. a. genom att det oftast förorsakar kommunerna betydligt mindre kostnader, t. ex. för renhållning. Från allmän synpunkt framstår det som 38

angeläget att man får fram rasrena hundar. Detta är av betydelse bl. a. med hänsyn till krigsmaktens behov och med tanke på vissa grupper av handikappade. Det nu anförda skulle därför i och för sig kunna i angivna fall motivera en reducerad beskattning, dvs. en särskild kennelavgift. Vägande skäl kan dock anföras mot en sådan avgift från både principiella och praktiska utgångspunkter. Särskilt bör framhållas svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt avgränsa begreppet kennel. Visserligen finns anvisningar utfärdade av veterinärstyrelsen, nr 1/67, rörande vad som skall avses med yrkesmässig hunduppfödning m. m. Anvisningarna anknyter till 8 a § lagen (1944:219) om djurskydd. Enligt detta lagrum får efter den 1 januari 1967 "uppfödning eller försäljning av hundar eller mottagande av hundar till förvaring och utfodring icke drivas yrkesmässigt eller eljest i större omfattning utan att tillstånd därtill lämnats av hälsovårdsnämnden i orten". I anvisningarna uttalar veterinärstyrelsen att förarbetena till 8 a § djurskyddslagen synes ge underlag för följande normer till ledning för tolkning av nyssnämnda uttryck. Med "uppfödning" bör således förstås när någon hos sig samtidigt regelmässigt håller mer än tre avelstikar. Med avelstik förstås tik som valpat minst en gång och som avses för fortsatt avel. Med "försäljning" bör enligt styrelsen förstås när någon, som inte bedriver avel eller uppfödning, hos sig samtidigt har mer än tre hundar, oberoende av ålder och kön, avsedda för försäljning, eller oavsett detta av hälsovårdsnämnden bedömes bedriva försäljning yrkesmässigt eller i större omfattning. De nu angivna normerna skulle kunna på visst sätt tjäna som vägledning vid utformning av ett skattetekniskt kennelbegrepp. Lägre avgift skulle således kunna fastställas för den som enligt de nyss angivna definitionerna uppfyller villkoren för att bedriva uppfödning eller försäljning av hundar. En lösning enligt det nu skisserade alternativet skulle dock med stor sannolikhet vålla svårigheter i tillämpningen, såväl vad gäller kontrollen av att de för den lindrigare "kennelSOU 1972:89

avgiften" angivna villkoren är uppfyllda i det enskilda fallet som när det gäller de administrativa konsekvenserna. Förutom de nu nämnda svårigheterna uppkommer problem av mera principiell natur, om en lindrigare avgiftsbeläggning skulle ske för hundar som uppföds i kennel. Bl. a. skulle avsteg ske från principen om hundavgiftens enhetlighet. Enligt vår mening förekommer otvivelaktigt andra former av hundinnehav, där behovet av avgiftsbefrielse eller nedsättning av avgiften gör sig gällande med samma styrka som i fråga om innehav av hund i kennel. Sådana behov kan, som förut nämnts, vara betingade av t. ex. sociala eller medicinska skäl. Vi anser sålunda inte att kennlarna i avgiftshänseende bör inta någon särställning. En viss lättnad medges dock beträffande kennlarna, eftersom — vilket vi återkommer till i det följande — den nuvarande skattepliktsgränsen vid tre månaders ålder föreslås höjd till sex månader. Ytterligare lättnader för kennlarna i skattehänseende utgör de redan nu medgivna möjligheterna till avdrag vid inkomstbeskattningen av rörelse. Vidare får man förutsätta att kennelägarna väger in erlagd hundavgift i försäljningspriset. I vissa fall utgår bidrag från rikspolisstyrelsen i samband med avelsfrämjande verksamhet. När det gäller hundavgiftens storlek vill vi anlägga följande synpunkter. Avgiften skall täcka kostnaderna för registrering, administration och vad därmed sammanhänger. Hit hör också utgifter för kontrollverksamhet, allmän information m. m. Kommunerna får även vidkännas kostnader för renhållning efter hundar. Dessa kostnader skall vägas in i hundavgiften, som också skall täcka andra kostnader, t. ex. för anläggande av hundrastplatser m. m. Utöver dessa kostnader, som i regel är att se som helt ofrånkomliga eller "fasta", finns andra. Redan i dag lämnar sålunda många kommuner i allt mer ökande omfattning bidrag till djursjukvård, olika lokala föreningar osv. Vi förutsätter att denna bidragsgivning fortsätter och utökas. I samtliga fall, där sådan bidragsgivning förekommer, synes SOU 1972:89

anslag ske med beaktande av att kommunen tillförts hundskattemedel. Hundavgiften måste därför sättas till ett belopp som lämnar utrymme för bidragsgivning. F. n. äger kommun fritt förfoga över influtna hundskattemedel. Förordningens uppbyggnad synes dock lämna utrymme för uppfattningen att man ursprungligen avsett att influtna skattemedel direkt eller indirekt bort användas för hundändamål av skilda slag. Möjligheter finns också att direkt i lag lämna föreskrifter om hundskattemedlens användning. Vi lägger dock inte fram förslag i sådan riktning. För det första har man i allmänhet undvikit att specialdestinera skattemedel. För det andra finns det ingen möjlighet att konstruera en rättvisande mätare för rikets alla kommuner rörande den lämpliga storleken av bidragen för olika hundändamål. Här får ett visst utrymme lämnas åt kommunerna att närmare bestämma bidragsgivningens omfattning. Emellertid finns det ett område där ett klart behov måste anses föreligga av bidrag från kommunerna. Detta gäller den slutna djursjukvården, som f. n. inte är en statlig angelägenhet. Skäl kan också anföras för att den avelsfrämjande verksamheten erhåller ekonomiskt stöd. I dag lämnar en rad kommuner bidrag till djursjukhusen, i flera fall högst betydande bidrag. Formerna för biståndet från kommunerna varierar också. Sålunda förekommer direkta engångs- eller driftbidrag, lån (ibland ränte- och amorteringsfritt) eller borgen eller tillhandahållande av lokal hyresfritt eller mot billig hyra. I flera fall har bidragen satts i relation till antalet hundar i kommunen eller bestämts till viss andel av influtna hundskattemedel. Det får anses vara ett berättigat krav från hundinnehavarnas sida att stöd i nu beskrivna former lämnas även fortsättningsvis. En samlad bedömning av kommunernas kostnader för registrering, administration, renhållning, bidragsgivning m. m. leder till att den enhetliga hundavgiften inte kan sättas för lågt. Självfallet går det inte att exakt mäta de angivna kostnaderna. Som framgår av våra undersökningar är de av 34

kommunerna redovisade "fasta" kostnaderna måttliga. Vid fastställande av avgiftens storlek måste dock tillräckligt utrymme beredas för bidragsgivning för angelägna ändamål, t. ex. till djursjukhus. En schablonisering är i viss mån nödvändig och vi har funnit att en avgift på 75 kr per hund och kalenderår kan anses rimlig. Vi föreslår att en för riket enhetlig avgift av denna storlek utgår. I förhållande till de skattesatser som nu tillämpas medför förslaget en skärpning för flertalet kommuner. I åtskilliga fall är denna dock av måttlig omfattning, eftersom ett betydande antal kommuner tillämpar skattesatser på 40 å 50 kr. Vidare bör uppmärksammas att många "lågskattekommuner" i främst syd- och mellansverige kommer att omfattas av 1974 års kommunsammanläggningar med därav åtföljande skärpning av hundavgiften i åtskilliga fall. För det stora flertalet kommuner och hundinnehavare blir effekten av vårt förslag således obetydlig. I vissa fall leder förslaget till en sänkning av hundavgiften. De kommuner som här berörs redovisar nu betydande överskott av de influtna hundskattemedlen. Vi har i det föregående beskrivit grunderna för _en ny hundavgift. I det följande kapitlet skall vissa mera tekniskt betonade frågor närmare presenteras. Vi vill dock redan här nämna några av de mera väsentliga ändringsförslagen som anknyter till hundavgiftens utformning. Kretsen av skattefria hundar ändras i ett hänseende genom att den nuvarande skattefriheten för hund, som ej uppnått en ålder av tre månader, föreslås utvidgad till sex månader. Detta önskemål, som framförts sedan länge, är betingat av bl. a. praktiska skäl. Vidare föreslås en viss lättnad när det gäller ersättningsanskaffning för hund som dött under året. Ny avgift behöver sålunda inte erläggas mer än en gång samma år, om ny hund anskaffas i stället för den som dött. I övrigt föreslås nyheter beträffande administrationen av hundavgiften. Här vill vi främst framhålla utvidgningen av skyldigheten att anmäla ändringar beträffande hundinnehav, vilken betingas av önskemål om skärpt kontroll av hundinnehav.

40 SOU 1972:89

6.1 Särskilda frågor

Inledning

I detta kapitel redovisas våra överväganden och förslag beträffande återstående och företrädesvis mera tekniskt betonade frågor. En genomgående avsikt har varit att skapa ett system som är enkelt att tillämpa för både enskilda och myndigheter. I stora delar har de gällande reglerna varit oförändrade sedan hundskatteförordningens tillkomst år 1923. Flera av de nuvarande bestämmelserna är enligt vår mening alltför detaljerade och innebär likaså i vissa fall avvägningar som knappast är påkallade med hänsyn till de enskilda skattebelopp som det här är fråga om. Godtages vårt i kap. 5 presenterade förslag om en enhetlig hundavgift för hela riket öppnas ytterligare vägar till tekniska förbättringar och förenklingar. Det bör dock samtidigt framhållas att ämnets beskaffenhet inte är sådant att alltför genomgripande omläggningar av den nuvarande ordningen är möjliga. I sina huvuddrag uttrycker den gällande förordningen vissa självklara principer som också måste behållas i ett nytt system. En given utgångspunkt har varit att en ny lagstiftning i ämnet bör innehålla samtliga grundläggande regler om avgiften och dess administration. Till bilden hör emellertid att förhållandena varierar från kommun till kommun. För exempelvis uppbörd och kontroll tillämpas olika modeller i olika kommuSOU 1972:89

ner. Helt naturligt arbetar de allra största kommunerna med rutiner som knappast kan vara lämpliga eller ens behövliga för mindre kommuner. Även om sådana olikheter kommer att minska med den nya kommunindelningen har vi inte ansett det påkallat med detaljföreskrifter om hundregistrets förande, sätt för uppbörd, m. m. I vårt förslag anges vissa minimikrav där sedan varje kommun själv får svara för utformningen i detalj. Vi förutsätter dock att man genom Svenska kommunförbundets försorg skall kunna få fram lämpliga arbetsformer, blanketter, m. m. Ett sådant system tillämpas för övrigt redan i dag och torde med fördel kunna utvecklas vidare. Liksom f. n. skall i varje kommun finnas ett hundregister. Till detta register skall enligt vårt förslag både överlåtare och förvärvare av hund anmäla ändringar i hundinnehavet. Anmälningsskyldigheten föreslås avsevärt utvidgad. Samtidigt görs uppbörden och den därmed sammanhängande övervakningen mera tidsenlig. I det följande redovisas våra tekniska förslag i den ordning de upptagits i den nya lagen om hundavgift.

6.2 Avgiftsskyldighetens utformning

närmare

De grundläggande reglerna om avgiftsskyldighet återfinns i 1-3 §§ i den föreslagna lagen. Såvitt gäller det personliga ansvaret för 41

avgiften föreslår vi ingen ändring i förhållande till vad som nu gäller beträffande hundskatten. Det är således inte ägaren utan innehavaren av en hund som skall vara skyldig att erlägga avgiften. Självfallet är det liksom nu fråga om sådana innehav som oftast är att jämställa med ägareinnehav. Den nya avgiften skall också tillfalla den kommun där hunden stadigvarande innehas. I praktiken kommer detta att bli den kommun där hundens ägare också är bosatt. Beträffande den skattefria kretsen av hundar föreslår vi en viss mindre utvidgning i förhållande till vad som nu gäller. Den hittillsvarande principen att lättnader endast bör medges klart avgränsade och samtidigt mera begränsade grupper av hundar anser vi riktig. F. n. inträder skatteplikt för hund när densamma uppnår tre månaders ålder. Denna tid har man från olika håll ansett alltför kort tillmätt, inte minst med tanke på dödligheten hos valpar. Även vi anser en förlängning motiverad och föreslår därför att fristen förlängs till sex månader (2 § 1). I detta sammanhang vill vi erinra om vårt tidigare redovisade ställningstagande till frågan om en eventuell särskild s. k. kennelavgift. Vi har avvisat en sådan ordning av både principiella och praktiska skäl. Den nu föreslagna förlängda tiden bör emellertid sättas i samband med de speciella förhållandena vid yrkesmässig hunduppfödning. Med vårt förslag får även här avsedd kategori hundinnehavare en med hänsyn till deras förhållanden bättre avvägd lättnad. Med hänsyn till förslagets 3 § andra stycke 2 - dvs. avgift tas inte ut om hund uppnått en ålder av sex månader efter september månads utgång — får vårt förslag till följd att hundar, som föds efter mars månads utgång, inte kommer att träffas av hundavgift förrän det nästföljande året. Av mera genomgripande natur är de ändringsförslag som i övrigt presenteras i 3 §. Vi föreslår att hundavgift skall erläggas för hund som innehas vid årets början - och då till den kommun i vilken hunden stadigvarande innehas. Under löpande år skall nyförvärv eller det förhållandet att hund uppnår sex månaders ålder före utgången av september 42

månad föranleda avgiftsskyldighet för innehavaren. I och för sig innebär vårt förslag en viss skärpning genom att förvärv av hund kan komma att föranleda ny avgift trots att den tidigare innehavaren redan erlagt avgift för hunden under samma år. Detta blir dock av föga praktisk betydelse, eftersom de flesta nyförvärv avser valpar. Eftersom vi samtidigt föreslår en höjning av den avgiftspliktiga åldern till sex månader, anser vi ändringen vara motiverad. Flyttning till ny kommun föreslås inte föranleda att ny avgift skall utgå. Detta förslag, som innebär en nyhet i förhållande till gällande bestämmelser, skall ses mot bakgrund av vår principiella uppfattning att avgiften bör knytas till innehavet av hund och ändringar i sådant innehav. Förslaget innebär samtidigt administrativa och kontrollmässiga fördelar, eftersom i nu avsedda fall frågor om uppbörd, avräkning och kontroll av skattebelopp inte blir aktuella. Hundavgiften skall erläggas under januari månad för sådana skattepliktiga hundar som innehas vid årets början. Innehavare som då är antecknad i hundregister har att utan någon särskild anmaning från kommunens sida erlägga avgiften. Det torde få ankomma på vederbörande kommun att själv bestämma de närmare formerna för inbetalningen, något som kan meddelas exempelvis genom annonsering i ortspressen. Vid nyförvärv av hund skall avgiften erläggas inom en månad efter förvärvet. Denna skyldighet framgår av den i 5 § tredje stycket intagna bestämmelsen att hundavgift skall erläggas samtidigt med anmälan om förvärv av avgiftspliktig hund. Motsvarande skyldighet gäller i fråga om hund som uppnått en ålder av sex månader. Man kan tänka sig att någon tillfälligt innehar en hund och att hundinnehavet med tiden övergår till att få stadigvarande karaktär. I sådana fall skall avgiften erläggas inom en månad efter förändringen. Några regler i vårt förslag syftar till att tr särskild hänsyn till det förhållandet att hund innehafts viss kortare tid. Vi behåller sålunda den särskilda friregeln att förvärv efter september månads utgång inte skall föranleSOU 1972: 8^

da avgift förrän nästföljande år. Vi föreslår också en särskild lättnad för det fall att hund dör inom kortare tid efter förvärvet. Avgift skall här inte tas ut om hund dör inom en månad från det avgiftsplikt inträtt (3 § andra stycket 3). Vidare föreslås en ny regel om avgiftsfrihet i samband med ersättningsanskaffning. Det är inte ovanligt att den som innehaft hund önskar skaffa en ny sedan den äldre avlidit. Sedan länge har önskemål om särskilda hänsynstaganden härtill uttalats från olika håll, både från organisationer och kommuner. Vi anser det motiverat av billighetsskäl att i det nu angivna fallet endast ta ut avgift för en hund (3 § andra stycket 4). Det bör dock nämnas att avgiftsfriheten här inte påverkar skyldigheten att avanmäla den avlidna hunden samt att anmäla nyförvärvet till vederbörligt hundregister.

6.3 Regler om

anmälningsskyldighet

Som tidigare framhållits får den gällande hundskatteförordningen i det stora hela sägas fungera tillfredsställande, även om utvecklingen sedan förordningens tillkomst lett till krav på förbättringar i en del hänseenden. Särskilt gäller detta den fortlöpande övervakningen och kontrollen av hundbeståndet. I vissa fall skulle stora praktiska svårigheter möta, om man skulle vilja intensifiera kontrollen. Hundskatten, liksom den föreslagna hundavgiften, har inte sådan ekonomisk betydelse varken för kommunerna eller för de enskilda att det rimligen kan komma i fråga att genomföra några alltför omfattande kontrollanordningar. En starkt intensifierad kontroll skulle kosta kommunerna avsevärda belopp och lätt kunna väcka missnöje och irritation bland lojala hundinnehavare. Vid våra undersökningar hos kommunerna har det också visat sig att man i allmänhet ansett sig inte böra vidta några mera ingripande kontroller. Likväl är det självfallet angeläget att utformningen av reglerna om en framtida hundavgift görs så effektiva och samtidigt rättvisa som möjligt. En rimlig utgångspunkt SOU 1972:89

är då att man söker bygga kontrollen på en så omfattande uppgiftsplikt som med hänsyn till det nyss anförda kan anses motiverat. En skärpning av anmälningsskyldigheten är härvid befogad. Härigenom kan växlingar i hundinnehavet lättare följas upp. Nu anförda synpunkter överensstämmer också med de önskemål som framförts från kommunalt håll. De förslag, som vi i det följande kommer att lägga fram, vilar på en obligatorisk skyldighet att anmäla när förvärv av hund sker och när hundinnehav upphör. Sådan anmälan behöver inte med nödvändighet ske skriftligen utan kan göras muntligen, exempelvis per telefon. Kommunen kan dock begära att anmälan i vissa fall skall ske skriftligen. Den närmare praktiska utformningen av en sådan skyldighet — t. ex. när det gäller val av lämpliga och enkla blanketter osv. — får kommunerna själva svara för. Här bör, som inledningsvis påpekats, Svenska kommunförbundet kunna medverka. Givetvis står det kommunerna fritt att vidta olika kontrollåtgärder. Liksom f. n. skall inom varje kommun föras ett särskilt hundregister. Detta behöver dock inte nödvändigtvis som det nuvarande löpa för kalenderår. Registret är en allmän handling och därmed tillgängligt för envar. Föreskriften i nuvarande 7 § 1 mom. andra stycket HundskF om rätt för polismyndighet att ta del av registret kan därför utgå. Till skillnad från vad som nu är föreskrivet föreslås att det nya hundregistret skall innehålla uppgifter endast om avgiftspliktiga hundar (4 §). Härigenom sker en förenkling i administrativt hänseende samtidigt som registret förbehålls uppgifter som uteslutande har betydelse för uppbörd och identifiering. Registret kommer således i fortsättningen inte att uppta hundar som är avgiftsfria enligt den föreslagna 2 §. Av kontrollskäl bör anmälan till kommunen dock ske även av överlåtelse av hund som ej fyllt sex månader (5 § första stycket 2). Sådan anmälan skall göras av överlåtaren. Anteckning i själva hundregistret skall dock inte ske förrän hunden blivit avgiftspliktig. Det åligger hundens innehavare att anmäla detta (5 § 43

första stycket 3). I fråga om de hundar, vilka kan sägas vara av särskilt intresse från allmän synpunkt, t. ex. krigsmakten eller polisen tillhöriga tjänstehundar, förs särskilda register eller förteckningar. Härigenom torde behovet av erforderlig kontroll över dessa slag av hundar vara tillgodosett. Beträffande övriga slag av avgiftsfria hundar är motsvarande behov av kontroll knappast nödvändigt. Den försvagning som genom förslaget sker i den allmänna kontrollen över hundbeståndet torde, vid jämförelse med den vinst i administrativt hänseende som följer med vårt förslag, vara så obetydlig att vi ansett oss kunna bortse härifrån i detta sammanhang. I samband med vår kommunenkät framkom åtskilliga önskemål om vad registret lämpligen borde innehålla. De nu föreskrivna uppgifterna om hundens ras, ålder osv. har i och för sig föga betydelse för själva uppbörden och skulle kunna utgå. Emellertid är dessa uppgifter av betydelse för identifieringen och bör därför behållas. Vi har inte heller ansett det påkallat att tynga registren med ytterligare uppgifter. Den nyheten föreslås dock, att även innehavarens personnummer skall medtagas. Härigenom underlättas spårningen av hundinnehavare som flyttat. Dessutom kommer för indrivningsförfarandet i allmänhet personnummer att användas som styrbegrepp. Det får därför anses angeläget att även denna uppgift intas i registret. Anmälningsskyldighetens omfattning regleras närmare i 5 och 6 §§. 5 § innehåller bestämmelser om anmälan till hundregistret i den kommun där hundavgiften skall erläggas, medan 6 § upptar regler om anmälningsskyldighet till registret i den kommun där hunden senast var registrerad, dvs. regelmässigt vid det tillfälle när förändringen skedde. Vi har i det föregående framhållit att en skärpning av anmälningsskyldigheten är motiverad med tanke på möjligheterna att därigenom få en förbättrad kontroll av hundbeståndet. En utvidgad anmälningsskyldighet måste emellertid samtidigt uppbäras av praktiska och rationella hänsynstaganden. Det kan med hänsyn härtill inte anses riktigt att 44

avkräva hundinnehavaren en anmälningsskyldighet, om inte kontrollsynpunkter eller andra särskilda skäl motiverar att uppgifter om innehavet lämnas det allmänna. I enlighet med det anförda anser vi att inte enbart innehavet av hund bör grunda anmälningsskyldighet. Bara om med innehavet kombinerats överlåtelse eller förvärv av hund eller innehavarens flyttning eller annan särskild omständighet, bör sådan skyldighet föreskrivas. Vi anser därför att den nuvarande årliga anmälningsskyldigheten beträffande hundinnehav bör slopas och ersättas av en anmälningsskyldighet under vissa särskilt angivna betingelser. Vi föreslår sålunda (5 §) att anmälan skall ske, om ändring skett i innehavet, hunden uppnått en ålder av sex månader eller innehavaren flyttat. Som nyss nämnts avses anmälan i dessa fall ske till hundregistret i den kommun där hundavgiften i fortsättningen skall erläggas. Är anmälan föranledd av flyttning till annan kommun skall anmälan enligt 5 § sålunda ske till den nya kommunen. Anmälan skall vid överlåtelse av hund göras av såväl överlåtaren som förvärvaren. I övriga fall åvilar anmälningsskyldigheten innehavaren. Oberoende av reglerna om anmälningsskyldighet utgår avgift enligt bestämmelserna i 3 §. I fall som nu berörts skall anmälan göras inom en månad efter det ändrade förhållandet. I 5 § 2 har intagits den från kontrollsynpunkt betydelsefulla regeln om skyldighet för överlåtaren att göra anmälan även till det nya registret och därvid ange den nye hundinnehavaren. Om både den tidigare och den nye innehavaren är bosatta i samma kommun kan i praktiken en gemensam anmälan ske. Som reglerna föreslås utformade behöver alltså den som förvärvar en valp på tre månader inte anmäla förvärvet förrän inom en månad efter det valpen uppnått sex månaders ålder. Detta sammanhänger med reglerna för avgiftspliktens inträde. Å andra sidan skall den som överlåter en hund som ej uppnått sex månader anmäla detta. Förvärvas avgiftspliktig hund efter september månads utgång skall visserligen anmälan ske samma år men någon avgift behöver inte SOU 1972:89

erläggas för det året. Av praktiska skäl föreslår vi att avgift skall erläggas samtidigt med vederbörlig anmälan när fråga är om förvärv av avgiftspliktig hund och om hund som uppnått en ålder av sex månader. Av delvis ny karaktär är bestämmelsen att flyttning skall anmälas. F. n. gäller som huvudregel att den som flyttat till annan kommun skall anmäla detta till uppbördsmyndigheten i den nya kommunen under januari månad. Vi föreslår att anmälningsskyldigheten vid flyttning utvidgas till att gälla såväl flyttning till ny adress inom samma kommun som flyttning till annan kommun. Vid flyttning till annan kommun skall anmälan göras dels till hundregistret i den kommun där avgift för hunden skall erläggas (5 § första stycket 4) och dels till registret i den kommun där hunden vid flyttningstillfället var registrerad (6 § första stycket 2). Den nu föreslagna dubbla anmälningsskyldigheten torde, med hänsyn till att den årliga anmälningsskyldigheten föreslås avskaffad, vara av stor betydelse från kontrollsynpunkt. Vad beträffar anmälans innehåll föreslås den nyheten att vid förvärv av hund uppgift skall lämnas även om överlåtarens namn och adress (5 § andra stycket). Även i detta hänseende utgör förslaget ett led i strävandena att åstadkomma en så effektiv kontroll som möjligt. Anmälan skall i övrigt innehålla de uppgifter som angetts i 4 §, dvs. hundens nummer i hundregistret m. m. Vid förvärv av hund som innehafts i annan kommun får uppgift lämnas om hundens nummer i det tidigare registret. Som tidigare nämnts föreslår vi - som ett led i kontrollen över hundbeståndet men även för att underlätta överensstämmelse mellan avgiftsbeläggning och avgiftspliktigt hundinnehav - att anmälan i vissa fall skall ske också till hundregistret i den kommun där hunden senast var registrerad, dvs. i praktiken vid det tillfälle när förändringen skedde. De fall som här avses rör huvudsakligen inträffade förhållanden på grund varav hunden inte längre skall beläggas med avgift inom kommunen och följaktligen inte heller SOU 1972:89

skall vara registrerad där. Bestämmelser i dessa hänseenden återfinns i 6 §. Enligt detta lagrum skall sålunda anmälan ske, om hunden avlidit eller om innehavaren flyttat utomlands eller till annan kommun eller hunden överlåtits till ny innehavare i annan kommun eller om hunden kommit att tillhöra avgiftsfri krets av hundar, t. ex. genom försäljning till utländsk beskickningsman (jfr förslagets 2 §). I de nu angivna fallen behöver anmälans innehåll inte vara lika fullständigt som angetts i 5 §. Det torde vara tillräckligt om innehavarens eller överlåtarens namn och adress samt hundens nummer i registret anges. Utöver de nu angivna bestämmelserna har vi funnit angeläget att föreskriva anmälningsskyldighet i ett speciellt hänseende, nämligen vid förvärv av s. k. försökshundar. Ett särskilt problem som tilldragit sig uppmärksamhet rör den illegala handeln med hundar som avses komma till användning för olika slag av försöksändamål. En särskild utredning, utredningen rörande försörjning med djur för vetenskapliga försök, undersöker f. n. frågor som har samband med sådan försöksverksamhet. Denna utredning har emellertid inte i uppdrag att se över frågor som rör anmälningsskyldighet i samband med överlåtelse eller förvärv av hundar som avses komma till användning för försöksverksamhet. Vi anser det därför angeläget att inom ramen för vårt uppdrag föreslå åtgärder i syfte att undvika att hundar illegalt försäljs för sådan användning. En lämplig lösning anser vi vara att föreskriva obligatorisk skyldighet för den som förvärvar hund för försöksändamål att anmäla förvärvet till det hundregister i den kommun där hunden senast var registrerad. Förvärvaren bör därvid åläggas att uppge överlåtarens namn och adress samt hundens nummer i hundregistret. Fullgöres inte sådan skyldighet bör bötesstraff kunna komma i fråga. Enligt vårt förslag måste således förvärvaren i dessa fall avkräva överlåtaren legitimation. Den nu nämnda anmälningsskyldigheten har intagits i 6 § första stycket 5. Den nu beskrivna anmälningsskyldigheten i 5 och 6 §§ sanktioneras i 8 och 9 §§ genom 45

böter och viten. F. n. skall särskilt kvitto lämnas på betald hundskatt om inte skatten erlagts genom insättning på uppbördsmyndighetens postgirokonto. Härutöver skall särskilt skattemärke av plåt tillställas hundinnehavaren. Detta förfarande är enligt vår mening onödigt omständligt och bör därför förenklas. Någon särskild föreskrift om kvitto för hundavgiftens vidkommande behövs knappast - normalt sker för övrigt inbetalningen via giro varvid postens eller bankens kvitto utgör tillräckligt bevis om erlagd avgift. Det bör vara tillräckligt om särskilt avgiftsmärke lämnas. Detta hindrar likväl inte att det bör ligga i varje hundinnehavares eget intresse att med hänsyn till eventuell kontroll bevara kvitto på erlagd avgift. För att underlätta den praktiska hanteringen bör märket inte ovillkorligen vara av plåt som nu är föreskrivet. Det torde vara tillräckligt om märket är gjort av hållbart material, exempelvis plast. Avgiftsmärke skall anbringas på lämpligt sätt på hunden. Avsteg härifrån kan dock få ske i vissa angivna fall. Reglerna om avgiftsmärke m. m. är intagna i 7 §. Förslaget överensstämmer i förevarande del i allt väsentligt med vad som nu gäller.

6.4 Straffbestämmelser,

m. m.

Såsom påpekats tidigare i detta kapitel torde det inte vara praktiskt möjligt för kommunerna att övervaka hundbeståndet genom särskilda och kostnadskrävande kontrollanordningar. En ändamålsenlig utvidgning av anmälningsskyldigheten vid ändringar i hundinnehav kommer emellertid, som framhållits i det föregående, att underlätta för kommunerna att följa upp växlingar i de enskildas hundinnehav. Våra förslag i dessa hänseenden skall ses mot bl. a. denna bakgrund. För att en sådan skyldighet skall få så stor effekt som möjligt måste reglerna härom vara straffsanktionera de. Enligt vårt förslag skall den som förvärvar hund vara skyldig att anmäla detta inom viss tid. Vid underlåten anmälan synes böter böra ifrågakomma. Vi vill i detta samman46

hang påpeka att en formlig anmälan inte är en nödvändig förutsättning för att kommun skall kunna ta ut hundavgift. Får en kommun vetskap om att någon skaffat hund utan att anmäla detta, skall givetvis hundavgift efter vederbörlig utredning ändock kunna tas ut. För att hundregistren skall kunna hållas så aktuella som möjligt föreslår vi även att den som överlåter en hund skall kunna bötfällas om han inte i rätt tid gör föreskriven anmälan. Underlåtenhet att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet föreslås bestraffad med böter, högst 500 kr (8 § 1). Till samma straff bör den kunna dömas som söker undandra sig avgiftsskyldighet genom oriktig uppgift, om gärningen ej är belagd med straff i brottsbalken. Penningböter bör också kunna komma i fråga om avgiftsmärke inte anbringas på hund, för såvitt inte detta innebär fara för hunden eller hunden hålls instängd. Bestämmelser härom ges i 8 § 2 och 3. Emellertid torde inte alltid endast böter vara tillräckligt verkningsfullt. För att få fram erforderliga uppgifter kan det vara nödvändigt att tillgripa vitesföreläggande. I praktiken kommer kommunerna främst att vara intresserade av att få fram uppgifter från överlåtaren om till vem en hund överlåtits. För sådana fall torde vitesföreläggande vara det mest effektiva medlet. Fall kan också tänkas där sådant föreläggande bör kunna riktas mot förvärvaren. Vitesföreläggande bör inte kunna överklagas. Frågan om vitets berättigande får prövas i samband med vitets utdömande. Utdömande bör ankomma på länsskatterätt i första instans. Regler härom återfinns i 9 §. Med vårt förslag kommer visserligen ett och samma förfarande att kunna träffas av både böter och viten. En sådan konsekvens kan möjligen synas diskutabel. Vi anser det emellertid angeläget att kontrollen över hundbeståndet görs så effektiv som möjligt och har därför funnit den föreslagna ordningen motiverad. Den gällande föreskriften om erläggande av dubbel hundskatt i vissa fall har enligt våra undersökningar visat sig ha mycket liten SOU 1972: 39

praktisk betydelse. Då en sanktion av detta slag dessutom är administrativt svårhanterlig och knappast låter sig inpassas i ett ADB-system för exekutionsväsendet, föreslår vi att den utgår. En annan bestämmelse, som knappast hör hemma i en modern lagstiftning, gäller den mindre tilltalande möjligheten för kommun — låt vara knappast utnyttjad i praktiken - att vid bristande betalning av hundskatt omhänderta och eventuellt låta döda hund. Vi föreslår att bestämmelsen utgår och att i stället förfallen, ej erlagd hundavgift skall indrivas på samma sätt som andra skatter och avgifter enligt uppbördsförordningen (1953:272). Enligt nuvarande bestämmelser om restavgift kommer denna regelmässigt att stanna vid tio kr. Vårt förslag återfinns i 10 §. Kan det ej fastställas, om avgift erlagts för hund som påträffats utan avgiftsmärke eller identifieringstecken, eller är det uppenbart att hunden saknar ägare, torde lagen (1943:459) om tillsyn över hundar, lokala ordningsstadgor eller andra bestämmelser bli tillämpliga när det gäller frågan om djurets omhändertagande. Något särskilt stadgande i förevarande avseende bör enligt vår mening inte införas i den föreslagna lagen om hundavgift. Enligt vårt förslag skall den som vill föra talan mot kommuns beslut enligt hundavgiftslagen anföra besvär hos länsskatterätt (11 §). Enligt 12 § förvaltningslagen (1971:290) är besvärstiden tre veckor från delfåendet av beslutet. Länsskatterätts beslut kan överklagas till kammarrätt och besvärstiden är även här tre veckor, se 7 och 33 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291). Sista instans blir liksom nu regeringsrätten.

SOU 1972:89

7 Statistiska undersökningar

För att få ett bredare underlag för våra ställningstaganden har vi tillställt rikets samtliga 464 kommuner en den 24 februari 1971 dagtecknad rundskrivelse i vissa frågor som närmare redovisas i det följande. Svar på denna rundskrivelse har inkommit från sammanlagt 445 kommuner. Av dessa är 310 sådana kommuner som ej sammanlagts under år 1971 medan återstående 135 nybildats under nämnda år. Mot bakgrund av bl. a. dessa svar har vi gått ut med ytterligare en rundskrivelse till kommunerna för att främst få dessas inställning till frågan om en enhetlig skatt eller avgift närmare belyst. Denna sistnämnda rundskrivelse, dagtecknad den 9 februari 1972, behandlas under punkt 7.2.

7.1 Rundskrivelsen den 24 februari 1971 Genom denna rundskrivelse infordrades en del uppgifter om hundskattens storlek och motivering för denna samt administrationskostnader osv. Dessa frågor redovisas under punkterna 7.1.1—7.1.7. De tabeller till vilka där hänvisas har intagits i slutet av detta kapitel.

7.1.1 Motivering för hundskattens storlek Vi frågade bl. a. efter motivering för den fastställda hundskattens storlek. Den helt övervägande delen av svarsmaterialet var mycket mager. I allmänhet redovisades inte 48

någon närmare motivering. Där sådan lämnats var den ofta ganska svävande. Endast undantagsvis lämnades preciserade motiveringar. Av följande sammanställning framgår hur svar lämnats på frågan.

Motiveringar för hundskattens storlek

Antal kommuner

Ingen motivering 326 Allmän motivering (exempelvis penningvärdets förändring, andra kommuner har högre skatt, länge sedan skatten senast höjdes, etc.) 42 Justering i samband med ändrad kommunindelning e. d. 47 Ökat medelsbehov för kommunen, ökade administrationskostnader, ökade utgifter för renhållning osv. 10 Begränsning av hundbeståndet 8 För att få medel till anslag till djursjukhus e. d. 6 Länsavdelningens av kommunförbundet rekommendation (avser Örebro län) 6 Summa

7.1.2 Kommunernas fördelning efter skattens storlek Underlag till de under denna punkt nämnda tabellerna har hämtats dels från de båda rundskrivelserna, dels från statistiska centralbyråns (SCB: s) officiella statistik. I vissa tabeller har, förutom länsvis, siffror redovisats även på länsgrupper. Omfattningen av länsgrupperna är följande. SOU 1972:89

Storstadslän: Skogslän:

Övriga län:

Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Län som ej ingår i storstadseller skogslän.

I tabell 7.1 har kommunerna fördelats efter hundskatt per hund under vissa år. Fr. o. m. år 1970 höjdes hundskattens maximum från tidigare 75 kr till 100 kr per hund men denna höjning har ännu endast undantagsvis tillämpats. Sålunda hade år 1971 endast två kommuner och år 1972 nio kommuner infört ett uttag på 100 kr. Är 1955 hade 4 5 % av kommunerna en hundskatt under 25 kr per hund och 96 % av kommunerna en hundskatt under 50 kr per hund. Motsvarande procentandelar för år 1971 var 5 resp. 36%. Medianvärdet per hund steg från 25 kr år 1955 till 40 kr år 1971. Hundskattens utveckling åren 1955—1971 framgår av tabell 7.2. Redovisningen sker länsvis i form av vägt medeltal med antalet hundar i resp. kommun som vikt. Utvecklingen mot högre hundskatt har genomgående varit snabb. Således har under den redovisade perioden medelvärdet fördubblats för flertalet län. För Göteborgs och Bohus län är ökningen störst; från 26 kr år 1955 till 77 kr år 1971. För skogslänen har ökningen skett i något långsammare takt än för storstadslänen och övriga län.

7.1.3 Kommunsammanläggningarna För att söka få en bild av effekten på hundskatten i de kommuner som omfattats av 1971 års sammanläggning har uppgifter inhämtats rörande dels 1970 års hundskatt i sammanläggningskommunerna och dels 1971 års hundskatt i de nybildade kommunerna. Av de genom sammanläggning vid 1971 års ingång nybildade kommunerna har 13 5 svarat på kommunenkäten. Svaren ger ingen helt entydig bild av sammanläggningarnas SOU 1972:89

effekt. Man kan i vissa fall utläsa en tendens att anpassa den nya hundskatten efter centralortens tidigare hundskatt. Detta är t. ex. fallet när en större kommun lagts ihop med några betydligt mindre kommuner. Vid större sammanläggningar, där många kommuner berörts och där motsvarande utpräglade dominans av en centralort saknas, blir bilden däremot en annan. Det är inte ovanligt att man i dessa fall sökt komma fram till ett medeltal, vilket inneburit att centralortens hundskatt fått sänkas något. Samtidigt har skatten fått höjas för flertalet övriga sammanläggningsdelar. Som framgår av tablå 1 är i 93 fall eller 69 % centralortens hundskatt oförändrad. I 11 fall eller 8% har centralortens hundskatt höjts medan i 31 fall eller 23 % en sänkning skett. Tablå 1 Ändring i centralortens hundskatt efter sammanläggningen Antal fall Centralortens hundskatt

Summa

höjd oförändrad sänkt

11 93 31 135

Kommunsammanläggningarnas inverkan på hundskatten belyses även i tablåerna 2 - 5 . I tablåerna 2-4 dominerar genomgående färdigbildade kommuner där samtliga eller åtminstone hälften eller flera av sammanläggningsdelarna fått vidkännas ökning av hundskatten. Ofta har ökningen inneburit en fördubbling eller ännu mer. Således har enligt tablå 4 minst hälften av alla sammanläggningsdelar inom 25 kommuner av sammanlagt 31 fått ökad hundskatt trots att centralortens hundskatt sänkts. Endast inom tre kommuner har sammanläggningen medfört sänkt hundskatt för minst hälften av sammanläggningsdelarna. Av tablå 5 framgår förändringen av hundskatten inom kommunerna efter sammanläggningen i förhållande till medelvärdet för sammanläggningsdelarna. Sammanlagt har 96 kommuner eller ca 70 % fått höjd hundskatt i förhållande till medelvärdet före samman49

läggningen, i 22 fall eller ca 15 % är h u n d skatten oförändrad m e d a n 17 k o m m u n e r h a r fått h u n d s k a t t e n sänkt. Tablå 2 C e n t r a l o r t e n s h u n d s k a t t höjd

Tablå 5 Förändringen av h u n d s k a t t e n s m e delvärde efter k o m m u n s a m m a n l ä g g n i n g e n Ökning (+) eller minskning ( - ) av medelvärdet inom färdigbildade kommuner, kr

Antal fall, däi centralortens hundskatt blivit

Antal fall Sammanläggningen har medfört skatteökning a) för samtliga sammanläggningsdelar 6 b) ej för alla men för hälften eller flera 4 c) för mindre än hälften 1 Antal fall där sammanläggningen medfört att någon sammanläggningsdel fått fördubblad eller högre hundskatt Summa

Tablå 3 Centralortens rad

hundskatt

oföränd-

Antal fall Sammanläggningen har medfört a) oförändrad skatt i samtliga sammanläggningsdelar b) höjd skatt i alla övriga sammanläggningsdelar utom centralorten c) höjd skatt för hälften eller flera av sammanläggningsdelarna d) höjd skatt för färre än hälften Antal fall under c—d där skatten sänkts för någon sammanläggningsdel Sammanläggningen har medfört att hundskatten fördubblats eller mer för hälften eller flera av sammanläggningsdelarna 19 färre än hälften 11 Summa

22 54 12 5

93 Antal fall

Summa

25 3 3

oför- sänkt ändrad

2 7 1 1

6 11 26 26 22 2

_ 1 8 7

± 0 — 0- 5 — 5-

—

-

10 5

Samtliga

o

Av tabell 7.3 framgår effekten av s a m m a n läggningarna länsvis. Uppgifterna avseT endast färdigbildade k o m m u n e r i länet. Den genomsnittliga h u n d s k a t t e n , såväl före s o m efter sammanläggningen, har u t r ä k n a t s m e d k o m m u n e r n a som vikter. Tabellen är således ej fullt jämförbar med tidigare tabeller där som ovan n ä m n t s antalet h u n d a r utgjort vikten. Effekten av sammanläggningarna h a r för skogslänen inte varit lika m a r k a n t som för övriga landet beroende på att skogslän och glesbygd ofta sammanfaller.

7.1.4 H u n d s k a t t e n läggningarna

Tablå 4 C e n t r a l o r t e n s h u n d s k a t t sänkt

Sammanläggningen har medfört a) skatteökning för hälften eller flera av sammanläggningsdelarna b) oförändrad skatt för hälften eller flera av sammanläggningsdelarna c) skattesänkning för hälften eller flera av sammanläggningsdelarna Sammanläggningen har medfört att hundskatten har fördubblats eller mer för hälften eller flera av sammanläggningsdelarna 3 färre än halften 10

-15 + + 15-10 + 10- 5 + 5- 0

höjd

efter

kommunsamman-

I tabellerna 7.4—7.11 redovisas såväl de 1.1.1971 färdigbildade k o m m u n e r som övriga k o m m u n e r . Primärmaterialet utgöres av de två rundskrivelserna till k o m m u n e r n a . Redovisningen sker med u t g å n g s p u n k t från h u n d s k a t t e n s storlek år 1971 samt de ändringar som inträffat år 1 9 7 2 . Tabellerna 7.4, 7 . 5 , 7.8 och 7.9 avser enbart de 1.1.1971 färdigbildade k o m m u n e r m e d a n tabellerna 7.6, 7.7, 7.10 och 7.11 avser k o m m u n e r som ingår i k o m m u n b l o c k . Med k o m m u n b l o c k avses grupper av k o m m u n e r som ännu ej färdigbildats. Av tabell 7.4 framgår att 2 / 3 av samtliga k o m m u n e r år 1971 hade skattesatserna 4 0 , 50 eller 60 kr per h u n d . F ö r år 1971 ligger såväl medianvärdet som övre kvartilvärdet på 50 kr medan för år 1972 motsvarande SOU

1972:89

värden är 50 kr resp. 60 kr. År 1971 hade 6 % av kommunerna hundskatt under 30 kr och ca 8 % över 70 kr. Motsvarande procenttal för år 1972 är 2 % resp. 11 %. Av tabell 7.5 framgåratt av 189 kommuner endast 31 hade höjt hundskatten med belopp som varierar mellan 5 och 25 kr. Det är framför allt i storstadslänen som kommunerna har höjt; av 38 kommuner har 8 höjt sin hundskatt, därav 5 med 25 kr. Dessa sistnämnda kommuner återfinns alla i Stockholms län. De kommuner som ännu ingår i kommunblock representerar ca 60 % av rikets samtliga 464 kommuner. Som framgår av tabell 7.6 är hundskatten i dessa kommuner avsevärt lägre än i de färdigbildade kommunerna. Erfarenheten visar, att en ökning av hundskatten ofta sker i samband med kommunsammanläggningarna. Av tabell 7. 7 framgår att 38 kommuner av 275 höjt hundskatten. Den i särklass största höjningen - 50 kr — svarar Nödinge (P) för medan Holmsund (AC) höjt med 30 kr. Relativt sett svarar även här kommuner inom storstadslän för de flesta höjningarna. I följande sammanställning redovisas kommunerna på länsgrupper fördelade efter ökningen av hundskatten. Av de redovisade 442 kommunerna - 22 kommuner har ej svarat på den andra rundskrivelsen - hade år 1972 373 eller ca 85 % oförändrad skatt. Endast i 69 kommuner eller ca 1 5 % har en ökning skett av hundskatten. De flesta höjningar, relativt sett, finns inom storstadslänen där 16 av 86 kommuner eller 19 % höjt. I tabell 7.8 redovisas de färdigbildade kommunerna efter skatt per hund år 1971

Länsgrupper

Oförändrad hundskatt

och tätortsgrad. Med tätortsgrad avses tätortsbefolkningen i procent av hela folkmängden inom kommunen enligt 1970 års folk- och bostadsräkning. Av tabellen framgår ett samband mellan hundskatt och tätortsgrad. För kommuner med tätortsgrad under 50 % är medianvärdet 35 kr per hund medan för kommuner med tätortsgrad på 90 % och däröver medianvärdet är 60 kr per hund. Enligt tabell 7.10 som avser kommuner som ännu ingår i kommunblock är förhållandet likartat med det i tabell 7.8. Även här har kommuner med låg tätortsgrad ett lågt medianvärde - 25 kr per hund - medan medianvärdet för kommuner av övervägande tätortskaraktär är 50 kr per hund. Av de 31 färdigbildade kommunerna som höjt hundskatten år 1972 har enligt tabell 7.9 20 kommuner 70 % eller mera av befolkningen boende inom tätort. För kommuner som ännu ingår i kommunblock, tabell 7.11, är förhållandet i det närmaste likartat.

7.1.5 Administrationskostnader Kostnaderna för att administrera hundskatten i kommunerna varierar. Med tanke på att det här är fråga om ungefärliga kostnader för blanketter, märken, porto etc. samt uppskattade arbetskostnader kan variationerna kommunerna emellan ofta bli ganska stora. Oavsett vissa beloppsmässiga skillnader kan konstateras att administrationskostnaderna utgör en ringa del av de kostnader som hundinnehavet åsamkar kommunerna. Uppgifterna har hämtats från den första av de två kommunenkäterna där svar lämnats av 445 kommuner. Bearbetningen har skett

Ökning av hundskatt med, kr 10

Storstadslän Skogslän Övriga län

70 116 187

7 7 20

Samtliga län

50 Samtliga

Totalt

16 15 38

86 131 225

442 Anm. Från 22 kommuner har svar ej inkommit. SOU 1972:89

utan åtskillnad mellan färdigbildade och övriga kommuner. Av tabell 7.12 framgår att 57 kommuner eller 1 3 % har administrationskostnader under 5 % av influtet hundskattebelopp. För ca hälften av kommunerna (47 %) är motsvarande kostnader mellan 5 och 10%. 100 kommuner eller 23 % redovisar administrationskostnader som uppgår till mellan 10 och 15 % medan 42 kommuner har kostnader mellan 15 och 20 %. Endast 8 % av kommunerna har administrationskostnader över 20 % av skattebeloppet. Eftersom ett fåtal kommuner redovisar förhållandevis höga administrationskostnader, vilket påverkar medelvärdet, torde mediankostnaden som mätvärde vara att föredraga. Mediankostnaden uppgår till 9 % av skattebeloppet medan nedre och övre kvartilen ligger på 7,4 resp. 13,3 %. Anledningen till att vissa kommuner redovisar höga administrationskostnader i förhållande till influtet skattebelopp torde bl. a. bero på den låga hundskatt som dessa kommuner tar ut. Vid ett högre skatteuttag och oförändrad administration skulle deras kostnadsläge relativt sett sjunka. I tabell 7.13 har kommunerna fördelats efter utgående hundskatt och uppskattad administrationskostnad per hund. För kommuner med hundskatt under 30 kr uppgår mediankostnaden till 2,82 kr per hund och för kommuner med hundskatt mellan 30 och 50 kr till 3,50 kr per hund. För kommuner med hundskatt på 50 kr och däröver blir mediankostnaden 3,76 kr per hund. I och för sig skulle härav kunna dras den slutsatsen att administrationskostnaderna är högre i kommuner med högre hundskatteuttag. Emellertid ger enkätsvaren vid handen att kostnaderna kan ha beräknats efter olika grunder. Svaren från större kommuner visar sålunda att där har gjorts mera omsorgsfulla och detaljerade beräkningar, framför allt i fråga om personalinsatserna. Tabell 7.14 visar kommunerna fördelade efter tätortsgrad (tätortsbefolkning i procent av kommunens hela folkmängd vid 1970 års folk- och bostadsräkning) och uppskattad 52

administrationskostnad per hund. Som framgår av följande sammanställning ökar administrationskostnaderna med stigande tätortsgrad. Kommuner med utpräglad tätortskaraktär redovisar något högre administrationskostnader än kommuner med stor glesbygd. Tätortsgrad

Antal kommuner

Mediankostnad, kr

-29,9 % 30,0- -49,9 % 50,0- -69,9 % 70,0- -89,9 % 90,0%

57 87 112 128 61

3,18 3,16 3,38 3,53 4,28

Samtliga

3,46

Av tabell 7.15 framgår antal skattepliktiga hundar, antal hundar för vilka skatt erlagts först efter anmaning, antal fall som överlämnats till kronofogde- eller polismyndighet för åtgärd, m. m. Uppgifterna avser enbart kommuner som ej berörts av kommunsammanläggningarna den 1.1.1971. Tabellen ger alltså ingen helhetsbild av det aktuella läget. Det finns dock knappast någon anledning att räkna med några större avvikelser för de nybildade kommunerna. Det kan sålunda förutsättas att förhållandena i de i tabell 7.15 redovisade kommunerna avspeglar läget för samtliga kommuner. Av samtliga i tabellen redovisade skattepliktiga hundar har för 5 % skatt inbetalats först efter anmaning. Antal fall, som överlämnats till kronofogdeeller polismyndighet för åtgärd, utgör relativt sett 0,4 % medan antal fall av dubbel hundskatt till följd av 9 § hund skatteförordningen och antal skattebefriade hundar uppgår till vartdera 0,2 %.

7.1.6 Renhållningskostnader, ser m. m.

hundrastplat-

I den allmänna debatten har ofta kommunens kostnader för renhållning m. m. skjutits i förgrunden. Vi ansåg det därför angeläget att söka få denna fråga närmare belyst. Endast ett fåtal kommuner lämnade emellertid upplysningar i frågan. I den mån kommun yttrat sig framhölls det att vissa kostnadsökningar givetvis skett men att dessa ej SOU 1972:89

går att mäta eller närmare uppskatta. Vidare framhölls det att renhållningen ofta är mera en trivselfråga än en kostnadsfråga. Katrineholm har angivit sina kostnader för renhållning på rastplatser till ca 2 000 kr och Ljungby uppskattar kostnaderna för städning m. m. på hundtoaletter till ca 1 000 kr. På motsvarande sätt har Helsingborg beräknat sina hithörande renhållningskostnader i parkerna till ca 20 000 kr. Från Kungsbacka uppges att sanden i lekplatsernas sandlådor oftare får bytas på grund av förorening, förorsakad av hundar, och kostnaderna härför uppskattas till ca 3 000 kr. Kungsör beräknar att renhållningskostnaderna ökar med ca 5 000 å 8 000 kr per år på grund av hundarna. En annan viktig sida av den kommunala verksamheten beträffande hundar rör vidtagandet av särskilda anordningar för hundarna. Hit hör anläggande av hundrastplatser, hundtoaletter m. m. Det är än så länge mindre vanligt med särskilda rastplatser eller toaletter för hundar. Av svaren framgår dock att det på flera håll gjorts utredningar härom och att man överväger att anlägga dylika anordningar. Kostnaderna för hundrastplatser och hundtoaletter framgår av tablåerna 6 och 7.

Tablå 6 Hundrastplatser Kommun

Kostnader, kr (avrundade tal)

Sigtuna Stockholm

(ingår i parkunderhållet) i 90 000 (inkl. annonsering, administration) (inrättade på kommunens egen mark) 2 000 (inkl. hundtoaletter) 10 000 (avser hundrastgårdar) 4 000 20 000 10 000 3 100 1 000 10 000 500 1 000 5 000 2 400 600 6 000

Ösmo Katrineholm Norrköping Perstorp Helsingborg Malmö Strömstad Falköping Gullspång Karlsborg Arvika Karlstad Lindesberg Sandviken Gällivare SOU 1972:89

Tablå 7 Hundtoaletter Kommun

Kostnader, kr (avrundade tal)

Enköping Värnamo Burlöv Halmstad Lysekil Hammarö Avesta Ludvika Örnsköldsvik Gällivare

900 5 400 3 500 15 000 1 000 4 000 5 000 5 000 ej angivna 4 000

7.1.7 Bidragsgivning m. m. Såsom tidigare påpekats i detta betänkande ger åtskilliga kommuner bidrag till aktiviteter som gäller hundarna. En stor del av bidragen avser djursjukhus (bl. a. Strömsholms och Helsingborgs djursjukhus). Som framgår av tablå 8 har en del större kommuner lämnat stora belopp.

Tablå 8 Bidrag till djursjukhus Kommun Eskilstuna Flen Oxelösund Strängnäs Linköping

Belopp,

82 500 3 000 3 000 5 000 (anläggn.bidrag) Ydre 500 Kalmar 25 000 Kvidinge 1600 Näsum 200 Osby 1000 Ekeby 1000 Helsingborg 95 000

Kommun

Belopp, kr

Härslöv 2 300 Kävlinge 1 000 Landskrona 5 000 Malmö 60 000 Svalöv 9 000 Tossene 1 000 Arboga 4 100 Fagersta 100 Hallstahammar 15 000 Surahammar 4 000 Västerås 92 000

En annan gren av bidragsgivningen avser de lokala brukshundsklubbama liksom andra föreningar inom hundvården, exempelvis Blå Stjärnan. Denna form av bidragsgivning belyses i tablåerna 9 och 10. Det bör framhållas att uppgifterna bygger på det material som influtit genom våra rundskrivelser. Enligt vad vi inhämtat förekommer dock, utöver vad som framgår av detta material, en inte obetydlig kommunal bidragsgivning till föreningarnas verksamhet. 53

Tablå 9 Bidrag till föreningar m. m. Kommun

Belopp, kr Vallentuna ej angivet Linköping 5 000 Simrishamn 500 Rang 400 Trelleborg (1kr per erlagd hundskatt) Kungsbacka 3 600 Onsala 150 Varberg 3 000

Kommun

Belopp, kr Askim 5 000 Partille 2 000 Marks 1 000 Storfors 500 Hällefors 400 Lju snarsberg 1 500 Fagersta 1 000 Hedemora 3 000 Rengsjö 2 000 Boden 3 000

Tablå 10 Bidrag till hundstall, hundgård, jakt- och viltvård m. m. Kommun

Belopp, Ändamål kr

Älvkarleby 500 Malmö 86 500 Kungsbacka 1 200 Filipstad 1 500 Härnösand 8 000 Frostviken 1400 Holm sund 500 Norsjö 3 000 Storuman 2 900 Gällivare 15 000 Övertorneå 4 000

jaktvård hundstall jaktvård hundkyrkogård hundstall hundgård pulkspår m. m. jakt- och viltvård hundstall, organisationer hundgård, organisationer jaktvård m. m.

7.2 Rundskrivelsen den 9 februari 1972 Redan i den första rundskrivelsen anhöll utredningen om kommunernas synpunkter och önskemål i fråga om hundskattens framtida utformning. Eftersom förevarande fråga var mera allmänt hållen framförde endast ett fåtal kommuner särskilda synpunkter. Vissa kommuner tog därvid upp tanken på en för hela riket enhetlig skatt eller avgift. För att få denna fråga närmare belyst har vi i vår andra rundskrivelse till kommunerna gett frågan en mera konkret utformning. Vi ställde frågan, om kommunen hade någon principiell uppfattning om en för hela landet enhetlig avgift. Svarsfrekvensen var påtagligt större denna gång. 80 kommuner eller ca 20 % av de kommuner som svarat ställer sig positiva till en enhetlig avgift medan 108 kommuner eller 25 % av skilda anledningar förordar en fortsatt differentiering. Flertalet kommuner eller ca 55 % redovisar ingen principiell uppfattning i frågan. Av intresse 54

är att de kommuner som tillstyrkt en enhetlig avgift representerar ca 28 % och de som förordar en fortsatt differentiering ca 22 % av den totala folkmängden. Av de 80 kommuner som uttalat sig för en enhetlig avgift godtar ett 50-tal en sådan utan förbehåll. Av återstående 30 kommuner förordar ca hälften en enhetlig avgift men med möjlighet till någon form av differentiering inom kommunen. Den andra hälften anser en enhetlig avgift som mycket bra under förutsättning att den sätts tillräckligt högt - minst 75 kr per hund. Ca 75 % av de kommuner som förordar en fortsatt differentiering ansluter sig helt till det nuvarande systemet. Ett fåtal åberopar den kommunala självbestämmanderätten som skäl för fortsatt differentiering. En mindre grupp - ca 10-talet kommuner önskar av olika skäl en långt mer detaljerad differentiering än den som det nuvarande systemet medger. Det bör nämnas, att man uttryckt önskemål om att inte bara få differentiera generellt med hänsyn till kommunstrukturen utan även i individuella fall. När det gäller hundskattens allmänna uppläggning har endast två kommuner ifrågasatt om inte skatten borde göras statlig och de praktiska bestyren då övertas av länsstyrelserna. Ett fåtal kommuner kan även tänka sig ett slopande av hundskatten då den saknar finansiell betydelse för kommunerna och endast skapar administrativa problem.

SOU 1972:89

Tabell 7.1 Kommuner, fördelade efter hundskatt per hund åren 1955, 1960, 1962, 1965 och 1967-1972 Hundskatt per hund, kr

Antal kommuner 1955

10 15 20 25 30

131 156 244 250 228

78 100 193 186 216

65 91 176 178 213

39 63 152 165 196

23 35 118 127 187

19 28 99 119 194

9 21 81 95 179

5 16 76 95 175

2 8 30 45 74

2 5 22 34 74

35 40 45 50 55

48 80 42 -

—

68 156 2 75 -

70 164 2 90 -

69 156 3 129 1

61 151 2 144 -

55 171 5 153 1

49 151 7 152 -

43 153 6 160 -

32 97 2 106 -

32 79 111 1

60 65 70 75 100

2 _ 1 -

5 1 5 -

11 1 5 -

22 2 — 15 -

32 2 22 -

34 2 1 23 -

36 5 1 25 -

43 4 2 33 -

38 3 1 24 2

34 2 1 31 9

1 182

1 066 1 012

40 Summa Medianvärde

30 För år 1972 ingår 437 kommuner av 464

SOU 1972:89

Tabell 7.2 Hundskattens 1955-1971, länsvis

utveckling

åren

Län

Hundskattens utveckling under en följd av år (medelvärden), kr/hund 1955 1960 1965 1970 1971'

5 Län

6 AB C D E

38 27 34 29

52 34 37 39

55 42 41 50

61 51 54 56

65 55 61 59

F G H I K

22 23 30 25 21

27 26 34 26 24

29 29 37 28 33

35 36 45 37 40

39 43 51 50 40

L M N 0 P

13 22 19 26 21

15 30 21 35 24

20 37 27 52 30

29 47 33 59 37

32 52 37 77 49

R S T U W

19 31 33 35 32

23 34 37 43 35

29 39 45 49 39

34 42 50 51 43

37 54 52 60 47

X Y Z AC BD

33 29 25 28 24

37 34 28 32 29

42 39 30 36 35

51 42 34 37 46

56 52 40 34 56

Riket

51 Storstadslän

61 Skogslän

49 Övriga län

' För år 1971 ingår 433 kommuner av totalt 464

56 Tabell 7.3 Genomsnittlig hundskatt före och efter kommunsammanläggningen år 1971. Uppgifterna avser endast kommuner i länet som färdigbildades den 1.1.1971 Hundskatt per hund, kr Före samman-

1971 års

läggningen

skatt

AB C D E

53 40 45 45

63 53 56 60

F G H I K

31 32 39 36 33

39 37 51 50 35

L M N O P

28 30 30 36 31

36 46 36 43 41

R S T U W

34 41 50 44 39

39 50 57 52 46

X Y Z AC BD

45 32 36 38 41

49 35 45 43 50

Riket

48 Storstadslän

51 Skogslän

40 Övriga län

49 SOU 1972:89

Tabell 7.4 Kommuner länsvis, fördelade efter hundskatt per hund år 1971. Uppgifterna avser enbart den 1.1.1971 färdigbildade kommuner Län

Hundskatt per hund, kr 10

75 lOOSamtliga

15 16 17

_

_

_

3 AB C D E

_

_

- —

— — — -

1 2

F G H I K

— _ ——

_ 2 1 — — 3

—— _ _ — -

—

1 1

1 2

_

—

-

-

-

L M N 0 P R S T U W X Y Z AC BD

_

_

_ _ _ —

2 2

_ -

2 1

2 1 5 1

_ _

— _ 2 _

_

_

_

1 3 1 1 _ 5 - - - — - - — — — — 2 — 1 4 _ _ 1 1 2 — — _ 2 — 1 _ — — _ 3 2 _ _ 1 1 2 1 -

3 1

_ -

- — —— — _ - — —— — _ -

_ — _ _ -

— _ _ _ _ -

1 Samtliga

_

-

„

— 4 1

1 1 2 4 2

3 5 8 5 7 2 1

_

1 7

7 1

_ -

_ _

_ _

_ _

_

_

_

1 1

— _ - -

-

_ -

5 9 7 12 7

4 1 2

— -

- 1 — 1 - -

_ — _ -

10 14 10 10 12

_ _ _ -

_ _ _ -

_

_ _

-

-

8 4 2 6 14

— _ 1 -

1 1 1 2

17 1 7 8 9 8 9 1 4

-

-

14 Storstadslän

-

-

-

-

-

-

38 Skogslän

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

91 Övriga län

SOU 1972:89

Tabell

7.5 K o m m u n e r länsvis, fördelade efter ökningen av h u n d s k a t t e n åren 1971 — 1972.

Uppgifterna avser enbart den 1.1.1971 färdigbildade k o m m u n e r Län

Antal kommuner år 1971

Därav med en ökning av hundskatten med 5 kr

10 kr

15 kr

20 kr

25 kr

Samtliga

1 AB C D E

17 1 7 8

F G H I K

9 8 9 1 4

L M N O P

5 9 2 12 7

R S T U W

10 14 10 10 12

X Y Z AC BD

8 4 2 6 14

Samtliga

31 Storstadslän

-

-

8 Skogslän

6 Övriga län

58 SOU

1972:89

Tabell 7.6 K o m m u n e r länsvis, fördelade efter h u n d s k a t t per hund år 1 9 7 1 . Uppgifterna avser k o m m u n e r som ännu ingår i k o m m u n b l o c k Hundskatt per hund, kr

Län

1 AB C D E

75 100 Samtliga

15 16 17 12

1 1

-

13 4

1 II

F G H I K

-

2 L M N O P

6 R S T

U W

1 AC BD

-

5 1

-

3 Samtliga

36 Storstadslän

-

7 Skogslän

-

-

22 Övriga län

1972:89

-

-

-

-

-

-

28 27 18 8 29 18 9 2 1 7

10 15 23 17

56 5

-

2 1 -

1 6 10 4

X Y Z

SOU

-

-

-

-

5l>

Tabell 7.7 Kommuner länsvis, fördelade efter ökningen av hundskatten åren 1971 -1972. Uppgifterna avser kommuner som ännu ingår i kommunblock Län

AB C D E

Antal kom- Därav med en ökning av hundskatten med muner år 1971 5 kr 10 kr 15 kr 20 kr

25 kr

Samtliga

l2

3 1

12 13 4 11

F G H I K

— 7

— 6

L M N 0 P

28 27 18 8 29

R S T U W

18 9 2 1 7

X Y Z AC BD

10 15 23 17

-

Samtliga

38 Storstadslän

8 Skogslän

8 Övriga län

—

\2 Nödinge (P)+50kr Holmsund (AC) + 30 kr

60 SOU 1972:89

Tabell 7.8 K o m m u n e r , fördelade efter h u n d s k a t t per h u n d Uppgifterna avser enbart den 1.1.1971 färdigbildade k o m m u n e r Hundskatt per hund, kr

Tätortsgrad, %

15 20 25 30

— — -

-

1 4

35 40 45 50 55

1 1

4 4

-

-

60 65 70 75 100

_ — -

_ _ -

_

Samtliga

5 Medianvärde

-29,9

år

1971 och

tätortsgrad.

30,049,9

50,069,9

70,089,9

90,099,9

100 Samtliga

-

_

_ — _ _ _

_ _ _ -

1 2 8 19

_ — -

13 38 1 65

2 5 6

2 7

3 22 1 16

1 4

_

-

-

9 1

_ _ -

1 14 1

5 11

-

11 Tabell 7.9 K o m m u n e r , fördelade efter tätortsgrad och ökningen av h u n d s k a t t e n 1 9 7 1 - 1 9 7 2 . Uppgifterna avser enbart den 1.1.1971 färdigbildade k o m m u n e r Tätortsgrad, %

Antal kommuner år 1971

åren

Därav med en ökning av hundskatten med 5 kr

10 kr

15 kr

20 kr

25 kr

Samtliga

-

2 1 3 _

2 _

4 6 _

3 8 11 9 _

1 -29,9 30,0-49,9 50,0-69,9 70,0-89,9 90,0-99,9 100

5 16 59 81 27 I

-

6 5 -

Samtliga

11 SOU

1972:89

1 1

Tabell

7.10 Kommuner,

fördelade

efter

hundskatt

per hund

år 1971 och

tätortsgrad.

Uppgifterna avser k o m m u n e r som ännu ingår i k o m m u n b l o c k Hundskatt per hund, ner kr

Tätortsgrad,' 0,19,9

10,029,9

30,049,9

50,069,9

70,089,9

90,099,9

Samtliga

10 10 15 20 25 30

1 2 10 10 9

2 9 9 20

1 6 13 12

35 40 45 50 55

5 6

1 13 1 11

2 7 28 37 56

4 10 2 13

1 6

19 58 1 42 11 3

60 65 70 75 100

10 1

Samtliga

45 25

Medianvärde

Tabell

7.11 K o m m u n e r , fördelade

efter

tätortsgrad och ökningen av h u n d s k a t t e n

åren

1 9 7 1 - 1 9 7 2 . Uppgifterna avser k o m m u n e r som ännu ingår i k o m m u n b l o c k Tätortsgrad, %

Antal kommuner år 1971

0 0,1- - 9,9 10,0- -29,9 30,0- -49,9 50,0- -69,9 70,0- -89,9 90,0- -99,9 100

6 2 45 72 59 55 33 3

Samtliga

62 Därav med en ökning av hundskatten med — 5 kr 10 kr 15 kr 20 kr

25 kr

Samtliga

6 6 13 7 5 1 38

23 Därav Nödinge (P) + 50 kr och Holmsund (AC) + 30 kr SOU

1972:89

Tabell 7.12 Kommuner länsvis, fördelade efter de uppskattade administrativa kostnadernas storlek år 1970 i förhållande till influtet skattebelopp Län

Uppskattad administrationskostnad i procent av influtet skattebelopp -5%

2 AB C D E F

9 3 3 7 5

Samtliga

5-10%

10-15%

15-20%

20-%

14 6 8 6 5

2 3

7 2 2

—

— -

-

6 6

— 1

1 9 1 6 11

_

_ _

—

18 8 12 16 9

7 4 4 8 9

4 3 2 6 5

_

— —

_ -

2 1

2 1 1 8 6

-

12 7 9 8 8

Y Z AC BD

1 1 1 1

11 11 9 6

Samtliga

57 G H I K L M N O P R S T U

1 5

_ _ 1

— 1 3 3

5 4

2 7

1 9

1 3

5 5 1 1

29 14 11 19 19 7 15 1 10 30 35 20 19 34 27 22 12 11 19 16

1 1

— -

3 4 8 5

_

2 6 4

-

-

17 23 23 12

445 Storstadslän 11

83 Skogslän

132 Övriga län

w X

SOU 1972:89

1 1

Tabell 7.13 Kommuner, fördelade efter hundskattens storlek per hund och uppskattad administrationskostnad per hund Hundskatt per hund, kr

Uppskattad administrationskostnad per hund, kr -1

1-2

2-3

3-4

4-5

5-6

6-7

7-

10 15 20 25 30

_ — — _

1 1 8 10 9

—

_

— —

—

— 1 1 6

1 8 30 42 71

35 40 45 50 55

_

5 6

10 22

—

-

2 3 1 6

32 90 2 103

—

60 65 70 75 100

— _ _ -

_

Samtliga

—

2 8 15 17

3 9 9 17

1 1 4 9

8 29 1 31

3 16

-

9 1

9 1

_

_

-

7 1 1 6 1

-

8 1

1 Samtliga

1 2

1 3 7

—

1 7

3 6

-

—

_

-

_ _ -

-

36 3 1 24 2

_ _

1 Tabell 7.14 Kommuner, fördelade efter tätortsgrad och uppskattad administrationskostnad per hund Tätortsgrad (tätortsbefolkning i % år 1970)

Uppskattad administrationskostnad per hund, kr -1

1-2

2-3

3-4

4-5

5-6

6-7

7-

0 % _

_

_ -

_ -

_

_ —

-

1 4 8 6 4 2

6 3 48 87 112 128 57 4

3 1 14 23 25 35 11

_

0 , 1 - 9,9% 10,0-29,9 % 30,0-49,9 % 50,0-69,9 % 70,0-89,9% 90,0-99,9 % 100%

1 1 1

1 6 16 19 9 1

-

—

-

-

-

2 6 11 13 8 2

Samtliga

1 18 22 29 36 14

Samtliga

6 9 14 25 16

3 1 6 5 3 3

SOU 1972:89

Tabell 7.15 Kommuner länsvis, fördelade efter antalet skattepliktiga hundar, m. m. Uppgifterna avser enbart kommuner som ej berörts av kommunsammanläggningarna den 1.1.1971 Län

Antal skattepliktiga hundar

Antal hundar för vilka skatt erlagts först efter anmaning Antal

% 4

3 AB C D E F

41 564 3 279 1 303 2 526 4 010

1 814 196 82 148 81

Antal fall som överlämnats till kronofogdeeller polismyndighet

Antal fall av dubbel hundskatt till följd av 9 § hundskatteförordningen

Antal skattebefriade hundar

4,4 6,0 6,3 5,9 2,0

281 3

56 2

-

-

2 1

..

..

..

..

..

5 643

9,2

••

• •

••

•• —

••

••

-

—

186 17 5

44 10 12 20 5

7 11 2 10 6

4 2 12 2 9

6 10 7 22 6

5,4 8,5 4,3 10,9

21 14 10 146

-

1 23

46 15 38 22

5,2

371 G H I K L

8 488 10 336

163 892

1,9 8,6

M N 0 P R

17 273 6 477 16 634 11 901 8 532

716 303 726 570 449

4,1 4,7 4,4 4,8 5,3

202 23 2

S T U W X

3 423 4 761 1443 4 830 3 251

181 162 160 320 130

5,3 3,4 11,1 6,6 4,0

Y Z AC BD

6 918 5 543 10 337 7 724

375 471 448 845

Samtliga

186 196

9 751

SOU

86 4 1 1 3

1972:89

2 5

.. 1 8

Statens offentliga utredningar 1972 Kronologisk förteckning

1. Ämbetsansvaret II. J u . 2. Svensk möbelindustri. I. 3. Personal för t y g - och intendenturförvaltning. Fö. 4. Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. 5. CKR. (Centrala körkortsregistret) K. 6. Reklam I. Beskattning av reklamen. U. 7. Reklam II. Beskrivning och analys. U. 8. Forskningen inom försvaret. Fö. 9. Samhället och filmen. Del 2. U. 10. Godsbefordran till sjöss. J u . 1 1 . Förenklad löntagarbeskattning. Fi. 12. Skadestånd IV. J u . 13. Kommersiell service i glesbygder. In. 14. Revision av vattenlagen. Del 2. J u . 15. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. J u . 16. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. {Följdförfattningar) J u . 17. Nomineringsförfarande vid riksdagsval • Riksdagen i pressen. J u . 18. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. Ju. 19. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. U. 20. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. U. 2 1 . Svävarfartslag. K. 22. Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. J u . 23. Högre utbildning - regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. U. 24. Vägfraktavtalet II. J u . 25. Naturgas i Sverige. I. 26. Förskolan 1. S. 27. Förskolan 2. S. 28. Konsumentköplag. J u . 29. Konsumentupplysning om försäkringar. H. 30. Bostadsanpassningsbidrag. In. 3 1 . Lag om hälso- och miljöfarliga varor. Jo. 32. Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? C. 33. Förhandlingsrätt för pensionärer. In. 34. Familjestöd. S. 35. Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. Jo. 36. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. 37. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1 - 1 9 . U. 38. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. U. 39. Abortfrågan. Remissyttranden. J u . 40. Konkurrens i bostadsbyggandet. In. 4 1 . Familj och äktenskap I. Ju. 42. Vägtrafikbeskattningen. Fi. 43. Utnyttjande och skydd av havet. I. 44. Reformerad skatteutjämning. Fi. 45. Kulturminnesvård. U. 46. Landskapsvård genom täktsamverkan. J u . 47. Data och integritet. Ju. 48. Riksdagen och försvarsplaneringen. Fö. 49. Tryckfriheten och reklamen, J u . 50. Skyddsrum. Fö. 5 1 . Sjölagens befraktningskapitel. Ju. 52. Rapport angående kommunal information m.m. C. 53. Handräckningstjänst i försvaret. Fö. 54. Skyddat arbete. In. 55. Decentralisering av statlig verksamhet - ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. Fi. 56. Glesbygder och glesbygdspolitik. In.

57. Ledningsrättslag. Ju. 58. Koncession för pipelines. K. 59. Att välja framtid. J u . 60. Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m.m. S. 6 1 . Försök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier. U. 62. Offentligt stöd till de politiska partierna. J u . 63. Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna pensionsfonden. Fi. 64. Kriminalvård. Ju. 65. Barnavårdsmannafrågan. J u . 66. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. U. 67. Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfattning. U. 68. Värnpliktsförmåner. Fö. 69. Värnpliktigas ekonomiska och sociala situation. Bilaga 5 till UFV betänkande Värnpliktsförmåner. Fö. 70. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 1 . Allmän motivering. J u . 7 1 . Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 2. Lagtext och specialmotivering. J u . 72. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform Del 3. Expertutredningar. J u . 73. Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar. J u . 74. Arbetskraften inom byggnadsverksamheten. In. 75. Skyddat arbete. Bilagor. In. 76. Unga lagöverträdare. II. J u . 77. Låginkomstproblemet. In. 78. Företagsservice för utveckling av mindre och medelstora företag. I. 79. Kreditupplysning och integritet. J u . 80. En bok om böcker. Litteraturutredningens branschstudier. U. 8 1 . Allmän tandvårdsförsäkring. S. 82. Flygarbetstid. K. 83. fnvandrarutredningen 2. In. 84. Flyktingskap. In. 85. Asyl. Svensk praxis i ärenden om politiskt flyktingskap. In. 86. Bättre arbetsmiljö. S. 87. Periodiskt understöd m.m. vid beskattningen. Fi. 88. Ärekränkning. J u . 89. Hundavgift. Fi.

SOU 1972: 89

Statens offentliga utredningar 1972 Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Finansdepartementet

Ämbetsansvaret II. [1] Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd IV. [12] Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1 . Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. [15] 2. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomineringsförfarande vid riksdagsval • Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18] Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. [22] Vägfraktavtalet II. [24] Konsumentköplag. [28] Abortfrågan. Remissyttranden. [ 3 9 ] Familj och äktenskap I. [41] Landskapsvård genom täktsamverkan. [46] Data och integritet. [47] Tryckfriheten och reklamen. [49] Sjölagens befraktningskapitel. [51] Ledningsrättslag. [57] Att välja framtid. [59] Offentligt stöd till de politiska partierna. [62] Kriminalvård. [64] Barnavårdsmannafrågan. [65] Trafikmålskommittén. 1. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 1. Allmän motivering. [70] 2. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 2. Lagtext och specialmotivering. [71] 3. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 3. Expertutredningar. [72] Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar. [73] Unga lagöverträdare. II. [76] Kreditupplysning och integritet. [79] Ärekränkning. [88]

Förenklad löntagarbeskattning. [11] Vägtrafikbeskattningen. [42] Reformerad skatteutjämning. [44] Decentralisering av statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. [55] Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna pensionsfonden. [63] Periodiskt understöd m.m. vid beskattningen. [87] Hundavgift. [89]

Utbildningsdepartementet Reklamutredningen. 1. Reklam I. Beskattning av reklamen. [6] 2. Reklam II. Beskrivning och analys. [7] Samhället och filmen. [9] Uppsökande verksamhet for cirkelstudier inom vuxenutbildningen. [19] 1968 års litteraturutredning. 1. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. [20] 2. Försök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier. [61 ] 3. En bok om böcker. Litteraturutredningens branschstudier. [80] Högre utbildning - regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1 - 1 9 . [37] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38] Kulturminnesvård. [45] Kulturrådet. 1. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. [66] 2. Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfattning. [67]

Jordbruksdepartementet Försvarsdepartementet Personal för t y g - och intendenturförvaltning. [ 3 ] 1970 års försvarsutredning. 1. Säkerhets- och försvarspolitiken. [4] 2. Riksdagen och försvarsplanerigen. [48] Forskningen inom försvaret. [8] Skyddsrum. [50] Handräckningstjänst i försvaret. [53] Utredning rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m. fl. (UFV) 1. Värnpliktsförmåner. [68] 2. Värnpliktigas ekonomiska och sociala situation. Bilaga 5 till UFV betänkande Värnpliktsförmåner. [69]

Socialdepartementet 1968 års barnstugeutredning. 1 . Förskolan 1. [26] 2. Förskolan 2. [27] Familjestöd. [34] Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m. m. [60] Allmän tandvårdsförsäkring. [81] Bättre arbetsmiljö. [86]

Kommunikationsdepartementet CKR. (Centrala körkortsregistret) [5] Svävarfartslag. [21] Koncession för pipelines. [58] Flygarbetstid. [82]

Lag om hälso- och miljöfarliga varor. [31] Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. [35]

Handelsdepartementet Konsumentupplysning om försäkringar. [29]

Inrikesdepartementet Kommersiell service i glesbygder. [13] Bostadsanpassningsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33] Konkurrens i bostadsbyggandet. [40] Utredning rörande den skyddade sysselsättningen. 1. Skyddat arbete. [54] 2. Skyddat arbete. Bilagor. [75] Glesbygder och glesbygdspolitik. [56] Arbetskraften inom byggnadsverksamheten. [74] Låginkomstproblemet. [77] Invandrarutredningen 2. [83] Utlänningsutredningen. 1. Flyktingskap. [84] 2. Asyl. Svensk praxis i ärenden om politiskt flyktningskap. [85]

Civildepartementet Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? [32] Rapport angående kommunal information m.m. [52]

Industridepartementet Svensk möbelindustri. [ 2 ] Naturgas i Sverige. [25] Utnyttjande och skydd av havet. [43] Företagsservice för utveckling av mindre och medelstora företag. [78]

A n m . Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

SOU 1972: 89

Nordisk udredningsserie (Nu) 1972 Kronologisk förteckning

1. Nordic Cooperation in a European Perspective 2. Forsorgerbegrepets rolle i dagens samfund. Konferens 1972 3. Pressjuridiska lagar i Norden

68 SOU 1972:89

5fi91 Allmänna Förlaget

ISBN 91-38-01403: