Sjukvårdsavfall

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

ukvárds

Sj

fall

av

°

dsavfall

4b

_ ä.)

Na

\ x m

x\\_\..›

x x Statens

. offentliga utredningar

“

Ã%W 1977:4

w Jordbruksdepartementet

Sjukvårdsavfall

Betänkande avgivet av utredningen om sjukvårdsavfall

Stockholm 1977

Omslag Håkan Lindström ISBN 91-38-03259-7 ISSN 0375-25OX Gotab, Stockholm 1977

Till Statsrådet och chefen för

jordbruksdepartementet

Genom beslut den 10 april 1975 bemyndigade regeringen chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för utredning om omhändertagande av sjukhusavfall. Med stöd härav tillkallade departementschefen den 9 juni 1975 såsom sakkunniga riksdagsledamoten Anna- Greta Skantz, ordförande, direktören Nils Holmberg, ombudsmannen Lars Johansson, riksdagsledamoten Arne Magnusson och sektionschefen Nils Tjerneld. De sakkunniga har antagit namnet utredningen om sjukvårdsavlltll. Att som experter biträda utredningen förordnade departementschefen den 9 juni 1975 civilingenjören Göran Adolfsson, byrådirektören Guldbrand Skjönberg, avdelningsdirektören Olov von Heidenstam samt avdelningsdirektören Erik Tennevall. Genom beslut den 10 september 1975 förordnades som ytterligare expert numera statsepizootologen Göran Hugoson. Till sekreterare i utredningen förordnade departementschefen den 9 juni 1975 hovrättsassessorn Arne Kardell och departementssekreteraren Lennart Lindgren. Sedan utredningen nu slutfört sitt arbete får utredningen härmed överlämna betänkandet Sjukvårdsavfall. Utredningens förslag är enhälligt.

Stockholm ijanuari 1977

Anna-Greta Skantz

Nils Holmberg Lars Johansson

A rne Magnusson Nils Tjernela

/Arne Kardell Lennart Lindgren

Innehåll

Kapitel 1 Sammanfattning

Kapitel 2 Utredningens tillkomst och arbete . ll 2.1 Bakgrund till utredningsarbetet. ll 2.2 Utredningens direktiv . ll 2.3 Utredningens arbete . 12

Kapitel 3 Gällande bestämmelser. . . . . . . . . 15 3.1 Bestämmelser meddelade av riksdagen och regeringen. l5 3.2 Bestämmelser meddelade av socialstyrelsen . 17 3.3 Bestämmelser meddelade av arbetarskyddsstyrelsen l8

Kapitel 4 Kvantitativa uppgifter om sjukvârdsaifall . 21 4.1 Sjukhus och öppenvård. . . . . . . . . . . 21 4.2 Djursjukhus och veterinännedicinska laboratorier. 23

Kapitel 5 Nuvarande hantering av .yukvárdsaifall . 25 5.1 Inledning . . . . 25 5.2 Sjukhusens avfall . 26 5.3 Den öppna vårdens avfall. 28 5.4 De veterinära inrättningamas avfall . 29 5.5 Brister och problem . . 30 5.5.1 Arbetarskyddsproblem 30 5.5.2 Miljöskyddsproblem 31 5.5.2.1 Luftvårdsproblem 32 5.5.2.2 Vattenvårdsproblem 32 5.5.2.3 Deponering 34

Kapitel 6 Smittrisker vid hantering av smittfdrande atfal/ . 35 6.1 Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . 35 6.2 smittspridning m. m. vid vissa infektionssjukdomar. 35 6.3 Sjukhusavdelningar där smittförande avfall kan uppkomma. 37 6.4 Hantering av smittförande avfall . 38 6.5 Skydd för personal 38

Kapitel 7 Förbränningsanläggningar för sjukvårdsavfall 41

Kapitel 8 Övervöganden och förslag . 45

Bilaga l Referenser. 53 Bilaga 2 Avfallshantering inom sjukvården . 55 Bilaga 3 Rapport över projekt rörande beräkning av avfallslwantitetei för sjukvårdsinrättningar . 81 Bilaga 4 Omhändertagande av alfa/l vid sjukhus . 95 Bilaga 5 Djursjukhus - riskaifa/I per månad 99 Bilaga 6 Veterinöra laboratorier - riskavfall per månad 101 Bilaga 7 Avfallshantering vid Regionsjukhuset i Linköping . 103 Bilaga 8 Exempel på system för hantering av gukvårdsaifa/l . 105 Bilaga 9 Avfallshantering inom Malmö sjukvårdsföivaltningsområde 107 Bilaga 10 Aifallshantering vid ajursjukhus. 111 Bilaga 11 Aifallshantering vid veterinära laboratorier . 113 Bilaga 12 Förbrukning av vissa kemikalier inom sjukvården. 115 Bilaga 13 Förteckning över artiklar som ingår i sjukvårdens riskavjall 117 Bilaga 14 Förteckning över materialslag m. m. som ingår i sjukvårdens riskavfa/I . 121

l Sammanfattning

Avfall från sjukvårdsinrättningar anses svårhanterligt eftersom det innehåller såväl vanligt hushållsavfall s. k. konventionellt avfall som s. k. riskavfall. Riskavfallet utgörs av en rad olika avfallsslag: smittförande avfall, biologiskt material, engångssprutor, skärande och stickande avfall, radioaktivt avfall samt gifter och läkemedelsrester. Olämplig hantering av riskavfallet kan innebära hälso- och miljörisker. Utredningen har i sitt arbete tagit upp frågan om hanteringen av avfall som uppkommer vid sjukhus, öppenvård och veterinära inrättningar. Såväl miljöskydds- som arbetarskyddsaspekter har belysts i utredningsarbetet. Beträffande omhändertagande av avfall från sjukvårdsinrättningar finns särskilda råd och anvisningar som har meddelats av socialstyrelsen. Kompletterande råd i fråga om avfallshanteringen inom sjukvården har utgetts av sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri). Vid landets samtliga sjukhus uppkommer enligt beräkningar som utredningen låtit utföra och som redovisas i kapitel 4 årligen ca 80 000 ton avfall, vilket motsvarar en sammanlagd volym på drygt 1 milj. m3. Detta utgör ca 3 viktsprocent av den totala mängden avfall från hushållen. Omkring 10000 ton eller 68 000 m3 av denna avfallsmängd utgör riskavfall. Detta motsvarar i viktsprocent ca 13 % och i volymprocent ca 7 % av den totala avfallsmängden vid sjukhusen. Vid de veterinära inrättningarna uppkommer relativt små mängder riskavfall. Största andelen utgörs av biologiskt avfall som kan uppgå till storleksordningen 15 ton per år och inrättning. Det finns enligt vad som redovisas i kapitel 5 stora skillnader i nuvarande hanteringen av sjukvårdsavfall mellan olika sjukhus. En del sjukhus betraktar allt avfall som riskavfall. Andra skiljer riskavfall från det konventionella avfallet. Huvuddelen av sjukhusen tycks ha någon form av sortering av avfallet. På många sjukhus är det problem med att nå ut med information om sorteringsrutiner främst på grund av den stora personalomsättningen. För slutbehandling av riskavfallet rekommenderar socialstyrelsen förbränning. Idag förbränner 70 % av antalet sjukvårdsinrättningar sitt riskavfall och 30 % utnyttjar deponering. Desinfektionsvätskor och andra kemikalier samlas normalt in för särskild behandling. Nedspolning i avlopp förekommer dock. Läkemedelsrester förs i regel åter till apoteken.

8 Sammanfattning

Även inom öppenvården sker en viss sortering av avfallet liksom vid de veterinära inrättningarna. De brister och problem som utredningen har funnit i den nuvarande hanteringen berör både arbetsmiljön och den yttre miljön. De mest påtagliga arbetarskyddsproblemen är risker för stick- och skärskador hos den personal som hanterar avfallet samt bristfällig arbetsmiljö vid förbränningsanläggningar. Miljöskyddsproblemen hänför sig främst till luftföroreningar från förbränning av avfall och vattenvårdsproblem genom utsläpp av olika kemikalier. Frågan om smittrisker vid hantering av smittförande avfall har behandlats ingående under utredningens arbete. Bl. a. har utredningen hållit hearing med medicinsk expertis. Frågan redovisas i kapitel 6. I kapitel 7 tar utredningen upp frågan om vilka krav och normer som från arbetarskydds- och miljöskyddssynpunkt bör ställas på utformning och funktion i fråga om förbränningsanläggningar för sjukvårdsavfall. I sammanhanget redogörs för de krav och normer som i dessa hänseenden har utarbetats av statens naturvårdsverk och Spri. Utredningens överväganden och förslag återfinns i kapitel 8. Där konstaterar utredningen att de arbetarskyddsproblem som förekommer i samband med avfallshanteringen på sjukhusen i stor utsträckning orsakas av att gällande råd och anvisningar av olika skäl inte följs av sjukvårdshuvudmännen eller den personal som har ansvaret för hanteringen av avfallet. Utredningen föreslår att utbildning av och fortlöpande information till den berörda personalen förstärks. Särskilda anvisningar om denna utbildning och information bör enligt utredningen meddelas. Vidare föreslås att gällande anvisningar, som har meddelats av socialstyrelsen, bör förenklas och i vissa fall omvandlas till direkta arbetarskyddsföreskrifter. Uppgiften att genomföra vad som nu har föreslagits bör enligt utredningen anförtros åt arbetarskyddsstyrelsen som bör samråda med socialstyrelsen, sjukvårdshuvudmännen och berörda fackliga organisationer. För att motverka skaderisken vid hanteringen av använda engångssprutor och annat skärande och stickande avfall från öppenvårdsinrättningar förordar utredningen att sjukvårdshuvudmännen bör utreda möjligheterna att gcnom samordning av transporter eventuellt via apoteken föra detta avfall för oskadliggörande till en särskild anläggning. l den mån en sådan uppsamlingsmetod inte kan tillämpas anser utredningen att öppenvårdsinriittningarna bör till skillnad från vad som nu är fallet tillåtas att baka in engångssprutor och övrigt skärande och stickande avfall i gips eller liknande âimne. Efter en sådan åtgärd kan avfallet utan större olägenheter blandas med hushållsavfall i en vanlig sopsäck. När det gäller de engångssprutor som används i hemmen liksom de läkemedelsrester som uppkommer där rekommenderar utredningen att allmänheten skall kunna lämna detta avfall på apoteken. Frågan om vad som skall anses utgöra smittförande avfall har som tidigare sagts fått en ingående belysning under utredningsarbetet. l det sammanhanget framhålls att avfallshanteringen inte är den verksamhet där smittrisken för sjukhuspersonal är störst. l fråga om deponering av sjukvårdsavfall på avfallsupplag måste man enligt utredningen beakta att det avfall som kommer från hushållen i regel innehåller samma smittämnen som

Sammanfattning 9

finns i sjukvårdsavfallet. När det gäller bedömningen av de smittrisker som kan finnas vid hantering av sjukvårdsavfall ansluter sig utredningen till den uppfattning som har framförts av en i stort sett enig expertis, nämligen att gällande anvisningar i alltför stor omfattning klassificerar avfall som smittförande. Utredningen ifrågasätter sålunda om det finns anledning att till smittförande avfall hänföra annat avfall än sådant som uppkommer vid infektionsklinik. dialysavdelning vid medicinsk njurklinik och vid vissa laboratorier. Utredningen anser vidare att smittförande avfall från infektionsklinik under normala förhållanden borde kunna deponeras på avfallsupplag utan större olägenheter under förutsättning att de föreskrifter som kan komma att meddelas för sådan deponering efterlevs. Utredningen föreslår att socialstyrelsen får i uppdrag att arbeta om gällande anvisningar i hithörande delar. Om styrelsen finner att deponering som nu avses kan tillåtas, bör styrelsen och naturvårdsverket enligt utredningen gemensamt meddela föreskrifter om hur deponeringen skall gå till med hänsyn till hygien och miljöskyddssynpunkter. Om avfallet från infektionsklinik kommer att få deponeras, blir den återstående mängden riskavfall på många sjukhus så liten att det enligt utredningen knappast kan vara motiverat att sjukhuset har en egen förbränningsanläggning bara för detta avfall. I det sammanhanget framhåller utredningen att det är viktigt att man försöker hitta samordnande lösningar på de förbränningsbehov som kan föreligga inom olika sektorer av samhället. När det gäller sjukhusens avloppsvattenutsläpp påtalar utredningen att det på många håll borde vara möjligt att avsevärt minska förbrukningen av fenolsubstanser för att därmed minska de olägenheter som dessa substanser kan orsaka när de släpps ut i avloppen.

*sâeüxâsøäâzâfaâ

ll

2 Utredningens tillkomst och arbete

2.1 Bakgrund till utredningsarbetet

Avfall från sjukvårdsinrättningar anses svårhanterligt med hänsyn till att det innehåller såväl konventionellt avfall som s. k. riskavfall. Det konventionella avfallet är i princip av samma typ som hushållsavfallet. Riskavfallet brukar indelas i följande avfallsslag: smittförande avfall, biologiskt material, engångssprutor, skärande och stickande avfall, radioaktivt avfall samt gifter och läkemedelsrester. Frågan om hanteringen av sjukhusavfallet uppmärksammades av den inom jordbruksdepartementet tillsatta arbetsgruppen för avfallsfrågor i betänkandet (Ds Jo 1974:10) Avfall. ökad återvinning - bättre omhändertagande. Det var inte möjligt för arbetsgruppen att mera ingående behandla sjukvårdens avfallsfrågor. Arbetsgruppen konstaterade dock att avfallshanteringen inom sjukvården inte var helt tillfredsställande från vare sig miljöeller arbetarskyddssynpunkt. Arbetsgruppen förordade därför att formerna för hanteringen av sjukhusavfallet skulle bli föremål för en översyn. Vid remissbehandlingen av arbetsgruppens betänkande fick förslaget om en utredning rörande sjukhusavfall ett kraftigt stöd. Flertalet av de remissinstanser som yttrade sig i frågan underströk på olika sätt angelägenheten av att en bred översyn kom till stånd. Mot bakgrund av angivna förhållanden tillsattes utredningen (Jo 1975:02) om sjukvårdsavfall av chefen för jordbruksdepartementet med stöd av regeringens bemyndigande den 10 april 1975.

2.2 Utredningens direktiv

I direktiven understryks att avfallshanteringen är en viktig del av miljövården och att det är angeläget att alla typer av avfall i samhället tas om hand på ett från hälso- och miljösynpunkt tillfredsställande sätt. Utredningen skall enligt direktiven kartlägga mängd och sammansättning av sjukhusavfallet samt redovisa de i dag gängse metoderna för omhändertagande och behandling av avfallet. Det ankommer vidare på utredningen att belysa eventuella brister i nuvarande hantering samt föreslå de åtgärder

12 Utredningens tillkomst OC/I arbete

som behövs för att sjukhusavfallet skall kunna omhändertas på ett från såväl hälso- som miljösynpunkt riktigt sätt. Vid utredningsarbetet skall stor vikt läggas vid arbetarskyddsaspekterna. Utredningen är enligt direktiven oförhindrad att pröva också andra frågor som hänger samman med de problem som nyss har berörts. Enligt direktiven skall utredningen bedriva sitt arbete skyndsamt och framlägga sina förslag före 1976 års utgång.

2.3 Utredningens arbete

Vid första sammanträdet antog utredningen namnet Utredningen om sjukvârdsavfall. Genom namnet markeras att vår utredningsuppgift inte bara gäller hanteringen av det avfall som uppkommer på sjukhusen utan också hanteringen av det avfall som uppkommer inom öppenvården. l uppgiften ingår att utreda även den avfallshantering som äger rum inom veterinärmedicinska inrättningar. En fråga som vi har diskuterat är huruvida all hantering av försöksdjurskadaver kunde anses falla inom ramen för vårt utredningsuppdrag. I den frågan har vi kommit fram till att nämnda hantering faller under vårt uppdrag bara i den utsträckning som hanteringen sker inom sjukvårdsinrättningar. Hanteringen av försöksdjurskadaver från andra inrättningar behandlas sålunda inte i detta betänkande. Enligt vårt uppdrag skulle vi låta kartlägga mängd och sammansättning av sjukhusavfallet. Detta har vi gjort i samråd med sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri). Genom Sprizs försorg har landstingen och de sjukvärdsförvaltningar som ligger utanför landstingen i två omgångar tillställts enkäter med frågor rörande avfallshanteringen. Uppgifter som lämnats i anledning av dessa enkäter har sedan bearbetats av K-Konsult i ett av utredningen och Spri gemensamt bekostat projekt. En sammanfattning av K-Konsults redovisning har intagits i avsnitt 4.1. Kvantitativa uppgifter om sjukvårdsavfall har framkommit också genom en enkät som lantbruksstyrelsen på utredningens förslag har genomfört rörande hanteringen av avfall från djursjukhus och veterinärmedicinska laboratorier. Dessa uppgifter redovisas i avsnitt 4.2. I svaren på nyss nämnda enkäter har också framkommit för utredningen värdefulla uppgifter om de metoder som används vid hanteringen av sjukvårdsavfallet. För att ytterligare belysa ifrågavarande hantering och eventuella problem i sammanhanget har utredningen initierat att enkäter i ämnet genomförts av socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen och Svenska kommunalarbetareförbundet. Socialstyrelsen har i sin enkät vänt sig till länsläkarorganisationerna och fått svar på frågor rörande hanteringen av avfall från den öppna sjukvårdens inrättningar. Arbetarskyddsstyrelsen och Kommunalarbetareförbundet har i sina enkäter fått arbetarskyddsfrågor belysta genom uppgifter från yrkesinspektionsdistrikten resp. berörda lokalavdelningar av förbundet. Uppgifter från nu nämnda enkäter ligger jämte annat material till gmnd för den analys och beskrivning av den nuvarande situationen som vi lämnar i kapitel 5.

Utredningens tillkomst och arbete 13

Viktig information för utredningens arbete har vidare inhämtats vid studiebesök på Södersjukhuset och Roslzigstulls sjukhus i Stockholm. Lunds lasarett och Vipeholms sjukhus i Lund, Malmö allmänna sjukhus samt Kärnsjukhuset i Skövde. I samband med besöket i Malmö studerades också Sydvästra Skånes Avfallsaktiebolags förbränningsanläggning, Sjölundaverket, och i anslutning till studieresan till Skövde besöktes veterinärinrättningen i Skara och en av Scan Väst ägd anläggning för återvinning av slakteriavfall i Stenstorp. Uppgifter av väsentlig betydelse för utredningens ställningstaganden har framkommit vid hearing som utredningen vid tre tillfällen anordnat med experter på avfallshantering inom sjukvården. Vid hearing den 28 oktober 1975 deltog bitr. länsläkaren Lars-Olof Mentzing, Nyköping, hälsovårds-

chefen Gunilla Öberg, Visby, yrkesinspektören lan Bengtsson, Stockholm,

och yrkesinspektören Anna-Lisa Nilsjö, Malmö, samt personalöverläkaren Anders Norman, Stockholm. Vid detta tillfälle behandlades avfallshanteringen främst från arbetarskyddssynpunkt. Vid hearing den 12 december 1975 och den 31 maj 1976 belystes främst frågor rörande hanteringen av smittförande avfall. Vid dessa två tillfällen lämnades uppgifter av över-

läkaren Jan Kjellander, Regionsjukhuset i Örebro, bitr. överläkaren Karl-Erik

Myrbäck, Södersjukhuset och bitr. överläkaren Bertil Nyström, Karolinska sjukhuset. Vid hearingen den 12 december 1975 lämnades synpunkter på hanteringen av avfall från djursjukhus av professor Gunnar Tufvesson, Veterinärhögskolan. l hearingen den 31 maj 1976 deltog också med.dr. Gösta

Öberg, socialstyrelsen.

En sammanställning av uppgifter och synpunkter som kom fram vid hearingen den 31 maj 1976 redovisades av utredningens sekretariat i en promemoria av den 18 augusti 1976. Däri angavs också vissa slutsatser som sekretariatet dragit av dessa uppgifter och synpunkter. Promemorian har sedan för synpunkter tillställts förutom de i hearingen deltagande personerna även följande experter på smittskyddsfrågor, nämligen professor Elias Bengtsson, Roslagstulls sjukhus, professor Per Hedlund, Östra sjukhuset, Göteborg, docent Margareta Böttiger och professor Lars-Olof Kallings, statens bakteriologiska laboratorium, professor Gunnar Laurell, mikrobiologiska institutionen, Uppsala, överläkare Birgitta Niléhn, Regionsjukhuset i Linköping samt överläkaren Carl Ericson, Kristianstads sjukhus. Promemorian och de många värdefulla synpunkter som lämnats av nämnda experter utgör underlag för skrivningen i kapitel 6. Statens naturvårdsverk har bidragit till utredningsmaterialet med uppgifter från en av verket ledd utredning om sjukhusens avloppsutsläpp. Vissa av dessa uppgifter redovisas i kapitel 5. Naturvårdsverket har vidare med åberopande av vissa utredningar om förbränning av sjukvårdsavfall lämnat synpunkter på sådan förbränning. Dessa synpunkter redovisas i kapitel 5 och 7. Spri har välvilligt till utredningens förfogande ställt av institutet utarbetade riktlinjer i fråga om prestationskrav på anläggningar för förbränning av riskavfall. Dessa riktlinjer återges i kapitel 7. Under arbetets gång har utredningen vidare tagit del av utredningsrapporter som vissa sjukvårdshuvudmän tidigare har gjort rörande avfallshanteringen. Dessa rapporter finns angivna i förteckningen över referenser (bilaga 1).

3 Gällande bestämmelser

3.1 Bestämmelser meddelade av riksdagen och regeringen

Allmänna bestämmelser om renhållning finns i 47-53 hälsovârdssradgan (1958:663). Enligt 47§ skall vid bebyggelse förekommande orenlighet och avfall samlas upp och omedelbart forslas bort eller så förvaras att sanitär olägenhet inte uppstår. 48 och 49 §§ innehåller Föreskrifter om hur uppsamling och förvaring av avfall skall ske. l 49§ sägs bl. a. att kärl eller andra behållare skall vara täta och lätta att tömma. Enligt 51 § skall orenlighet och avfall forslas bort till behandlingsanläggning eller upplagsplats eller på annat sätt så omhändertas att sanitär olägenhet inte uppstår. l 53 § föreskrivs bl. a. att upplagsplats inte får anordnas så att sanitär olägenhet uppstår och att fortlöpande tillsyn utövas över upplagsplats inom hälsovårdstätort. Bestämmelser om renhållningen inom en kommun kan också finnas i lokal hälsovârdsordning. I sådan hälsovårdsordning får kommun enligt 65 § hälsovårdsstadgan meddela de ytterligare föreskrifter om allmänna hälsovården som behövs utöver stadgan. Tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och i lokal hälsovårdsordning tillkommer hälsovårdsnämnden. Länsstyrelsen är regional tillsynsmyndighet. Socialstyrelsen är, såvitt nu är i fråga, högsta tillsynsmyndighet över allmänna hälsovården i landet (2-4 hälsovårdsstadgan). På det regionala planet tillkommer det också länsläkarorganisationen att utöva tillsyn i fråga om den allmänna hälsovården. Enligt 3§ instruktionen (1 965 :792) för länsläkarväsender har organisationen till huvudsaklig uppgift att verka för den allmänna hälsovårdens främjande och följa planeringen av den allmänna sjukvården samt att ha tillsyn över vissa inrättningar, den öppna sjukvården och personer som yrkesmässigt utövar hälso- och sjukvårdande verksamhet. Varje län utgör ett länsläkardistrikt (ll §). Socialstyrelsen är chefsmyndighet för organisationen som i varje distrikt utgöres av länsläkare, biträdande länsläkare och länshälsovårdskonsulter till det antal regeringen bestämmer (12 och 13 §§ instruktionen). Hälsovårdsnämnd får enligt 70 § hälsovårdsstadgan meddela de föreskrifter som behövs för att förebygga eller undanröja sanitär olägenhet. Nämnden får meddela förelägganden eller förbud (71 §). För underlåtelse att ställa sig föreläggande eller förbud till efterrättelse får nämnden föreskriva vite. Böter kan i vissa fall ådömas den som bryter mot föreskrift i stadgan eller

16 Gäl/ande bestämmelser

i lokal hälsovårdsordning eller mot föreskrift som meddelats med stöd av stadgan (83 och 84 §§). Hälsovårdsstadgan ses för närvarande över av utredningen (S 1974:08) angående översyn av hälsovårdsstadgan. Enligt 4§ första stycket kommunala rehâIInings/agen (1970:892) är kommunen skyldig att till behandlingsanläggning eller upplagsplats forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall (obligatoriskt renhållningsmonopol). I prop. 1970:157, vari förslag till renhållningslagen lades fram, anförde departementschefen (s 88) att till hushållsavfall bör hänföras i första hand sopor, köksavfall och annan dylik orenlighet samt latrin. Det är väsentligt, fortsatte departementschefen, att begreppet hushållsavfall ges en sådan omfattning att det svarar mot det behov av borttransport som regelmässigt uppkommer vid nyttjande av mark och byggnad för bostadsändamål. Till hushållsavfall kan med hänsyn härtill komma att hänföras även sådant avfall som traditionellt inte har betraktats som hushållsavfall. Till avfall som skall anses jämförligt med hushållsavfall räknade departementschefen sådant avfall från industrier, affärsrörelser eller liknande verksamhet som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål och verksamhet uppehåller sig i en lokal eller anläggning, Lex. toalettavfall, avfall från personalmatsalar och restaurangavfall. I 4§ andra stycket renhållningslagen bemyndigas regeringen föreskriva att renhållningsmonopolet skall utvidgas till att omfatta vid bebyggelse förekommande annan orenlighet och annat avfall än som avses i paragrafens första stycke. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sådana föreskrifter. När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål inte ta befattning därmed (4§ tredje stycket). Enligt 9§ renhâllningskungörelsen (1974:1024) får kommun i lokal hälsovårdsordning föreskriva att avfall som inte omfattas av renhållningsmonopol skall föras in under monopolet. I fråga om upplag eller anläggning för behandling av avfall gäller miljöskyddslagen (1969:387) och miljöskyddskungörelsen (1969:388). I de flesta fall får sådana anläggningar inte inrättas utan att dessförinnan ha prövats av myndighet (2§ 36 miljöskyddskungörelsen). Tillsynen av efterlevnaden av miljöskyddslagstiftningen utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrelsen (38§ miljöskyddslagen). Med stöd av bemyndiganden i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor har regeringen i förordningen (1975:346) om miyöfarligr avfall meddelat bestämmelser om uppgiftsskyldighet, tillstånd till transportverksamhet samt slutligt omhändertagande såvitt avser visst kemiskt avfall såsom lösningsmedelsavfall, silver- och zinkhaltigt avfall från grafisk eller fotografisk industri och kvicksilverhaltigt avfall. Bestämmelserna innebär bl. a. att det samhällsägda behandlingsföretaget Svenska Avfallskonvertering AB (SA- KAB) tillerkänts principiell ensamrätt att behandla och långtidsförvara miljöfarligt avfall. Enligt 26 a § kungörelsen (1963:439) om tillämpningen av läkemedelsfdrordningen den 14 december 1962 (nr 701) ankommer det på socialstyrelsen att meddela bestämmelser om hur läkemedel som inte längre är avsett att användas skall oskadliggöras. Styrelsen kan också meddela bestämmelser om

Gäl/ande bestämmelser 17

hur emballage som används till läkemedel skall oskadliggöras. A rbetarsltfyddslagen (1 94 9:1) och arbetarskyddskungörelsen (1 94 9:208) innehåller bestämmelser som syftar till att skydda arbetstagare mot hälsofaror och olycksrisker. Givetvis gäller dessa bestämmelser i tillämpliga delar också på hanteringen av sjukvårdsavfall. Tillsynen över efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen utövas av arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen (47 § lagen). Arbetsmiljöutredningen har i betänkandet (SOU 1976:1) Arbetsmiljölag lagt fram förslag till ny arbetarskyddslagstiftning. Förslaget bereds f. n. inom regeringskansliet. Arbete med radioaktivt ämne är underkastat tillståndstvång enligt 2§ slrâlskyrldslagen (l 958:! 10). l samband med tillstándimeddelar statens strålskyddsinstitut med stöd av 5§ strålskyddslagen de villkor och övriga föreskrifter som behövs från strålskyddssynpunkt. I det sammanhanget meddelas regelmässigt föreskrifter om hantering och slutligt omhändertagande av det radioaktiva avfall som uppkommer vid arbetet.

3.2 Bestämmelser meddelade av socialstyrelsen

I råd och anvisningar nr 16, juli 1970, har socialstyrelsen meddelat bestämmelser rörande omhändertagande av avfall från sjukvårds- och liknande inrättningar. Sedermera har Spri utgett komplement till socialstyrelsens anvisningar i Spri råd 6.8 Avfallshantering inom sjukvården. Socialstyrelsens anvisningar och de kompletterande Spri-råden är självfallet av väsentlig betydelse för hantering och slutlig behandling av sjukvärdsavfall. Materialet förtjänar därför att återges i sin helhet. Avsnitten 2-6 av Sprizs publikation, vilka avsnitt också innehåller Socialstyrelsens detta anvisningar fogas till betänkande som bilaga 2. l fortsättningen av detta avsnitt redovisas vissa centrala delar av anvisningarna. I avsnitt 2 av socialstyrelsens anvisningar sker en bestämning av de avfallsslag som förekommer inom sjukvården. Avfallet indelas i konventionellt att/all såsom sopor. köksavfzill och annan dylik orenlighet (dvs. sådant avfall som enligt renhållningslagen betecknas som hushållsavfall och därmed jämförligt avfall) och i riskmfall. Med riskavfall menas smittförande avfall, biologiskt material, engångssprutor, skärande och stickande avfall (exempelvis knivblad, kanyler, nålar och glasavfall), radioaktivt avfall samt gifter och läkemedelsrester (punkt 2.3). Enligt 2.4 är smittförande avfall allt avfall från infektionsklinik, tuberkulosavdelning, intensivvårdsavdelning, hudavdelning, brännskadekirurgisk avdelning, medicinsk njurklinik, kliniskt-mikrobiologiskt och kliniskt-kemiskt laboratorium samt blodgivarcentral. Hit hör vidare allt avfall från septiska operationer samt från lokaler som på grund av smittrisk är omgärdade av speciella t. ex. försiktighetsåtgärder, isoleringsrum för infekterade personer. Med biologiskt material förstås vävnadsdelar, döda försöksdjur o. dyl., som främst av estetiska skäl klassas som riskavfall, och som vanligtvis härrör från och laboratorieoperativa mässiga verksamheter. Vad som har sagts i punkten 2.4 gäller både humanoch veterinärmedicinsk verksamhet. Avsnitt 3 innehåller föreskrifter om hopsamling av avfallet. l fråga om

18 Gällande bestämmelser sou i977ç4

riskavfztll sägs att allt riskavfztll skall hopsamlas och förvaras i dubbla en- Som yttre behållare användes sådan av plast eller vfitstarkt gångsbehållare. kraftpapper (säck). Den gulmarkeras tydligt samt förses med kraftigt iögon- *avfall iivensont fallande tuåtryck “RISKAVFALL” (punkt 3.3). Smittlörzinde material och döda försöksdjur hopsamlas i fukttät behållare av biologiskt engångstyp, som före bortforsling förslutes och placeras i sådan ytterbehållare som nyss nämnts(punkt 3.4.1). Engångssprutor samt skärande och stickande av för stickskador opåverkbart material material samlas i engångsbehållare eller dyl.), som före bortforslingen förslutes och placeras i (plastbehållare bör göras obrukbara innan de kastas bort, ytterbehållare. Engångssprutor varvid kolv knäcks eller böjs (punkt 3.4.2). I denna del får anvisningarna anses ha i viss mån reviderats genom socialstyrelsens skrivelse den 14 maj 1976 till försvarets sjukvårdsstyrelse. Av skrivelsen framgår att socialstyi en massa relsen har godtagit att sprutor gjorts obrukbara genom inbakning och att denna massa efter det den har stelnat behandlas som konventionellt avfall. 3.4.3 skall avfall från mikrobiologiskt laboratorium värme- Enligt punkt behandlas (desinfekteras). På samma sätt bör förfaras med avfall från laboratorium för klinisk kemi. Desinfekterat avfall betraktas som konven-

tionellt avfall. Vid transport av riskavfall skall enligt punkt 4.1 med håinsyn till riskavfallets sammansättning och beskaffenhet iakttas all tillbörlig försiktighet

för att förhindra bräckage på engångsbehållarna. av riskavfzill sägs i punkt 5.1 av so- När det gäller slutlig behandling anvisningar att allt riskavfall bör i första hand slutbehandlas cialstyrelsens att förbränning av riskgenom förbränning. l punkt 5.1.2 rekommenderas avfall inom varje landstingsomrâde eller på annat sätt avpassad region lämpsjukvårdsinrättningar inom området ligen bör förläggas till en för samtliga eller regionen gemensam förbränningsanläggning. och då det gäller mindre mängder riskavfall. kan tillstånd l undantagsfall medgivas till deponering. Under sådana förhållanden enligt anvisningarna bör den lokala hälsovårdsnämnden i samråd med länsläkarorganisationen lämna föreskrifter samt råd och anvisningar om tillvägagångssätt och de som i det enskilda fallet kan krävas till motövriga försiktighetsåtgärder, verkande av smittöverföring och andra sanitära missförhållanden (punkt

5.2). Enligt 6.1 bör renhállningspersonal liksom annan personal, som är sysselsatt med hantering av riskavfall, skyddsympas mot vissa sjukdomar.

3.3 Bestämmelser meddelade av arbetarskyddsstyrelsen

och biologiskt laboratoriearbete har arbetarskyddssty- I fråga om kemiskt relsen meddelat laboratorieanvisningar (anvisningar nr 79). Häri ges anvisav smittfarlig substans och smittfarliga ningar om bl. a. oskadliggörande 124 skall smittfarliga substanser och förbrukningsutensilier. Enligt punkt efter varje avslutat arbete eller undersökning autoklaförbrukningsartiklar sätt. l punkt 127 veras, brännas eller oskadliggöras på annat tillförlitligt

Gällande bestämmelser 19

sägs bl. a. att sopor och annat avfall från lokal där arbete med smittfarligt ämne bedrives skall samlas i lämpliga säckar och brännas. Är avfallet fuktigt skall såväl plast- som papperssäck användas. Emballage som misstänks vara smittfarligt skall också brännas. Arbetarskyddsstyrelsen håller på att utarbeta anvisningar till förebyggande av gulsot i form av B-hepatit hos sjukvårdspersonal m. m. I fråga om utformning av förvaringsutrymmen och transportvägar ur arbetarskyddssynpunkt gäller särskilda lokalanvisningar utfärdade av arbetarskyddsstyrelsen (anvisningar nr 88).

Juvl/

4 Kvantitativa

uppgifter

om

sjukvårdsavfall

4.1 Sjukhus och öppenvård

I avsnitt 2.3 har nämnts att K-Konsult i ett av utredningen och Spri gemensamt bekostat projekt har beräknat de kvantiteter av olika slags avfall som förekommer på sjukhus. Beräkningar har också gjorts av den mängd riskavfall i form av engångssprutor m. m. som uppkommer inom den humanmedicinska öppna vården. K-Konsults rapport med redovisning av projektet bifogas detta betänkande som bilaga 3. l det följande lämnas en sammanfattning av rapporten. Vid landets samtliga sjukhus uppkommer årligen ca 80000 ton avfall, vilket motsvarar en sammanlagd volym på drygt l milj m3. Med tillämpning av socialstyrelsens anvisningar om omhändertagande av avfall från sjukvårds- och liknande inrättningar skall omkring 10000 ton eller 68000 m3 av denna avfallsmängd anses utgöra riskavfall. Detta motsvarar i viktsprocent ca 13 % och i volymprocent ca 7 96 av den totala avfallsmängden. Mängden smittförande avfall som enligt rapporten är det mest omfattande slaget av riskavfall uppgår årligen till ca 5 700 ton eller 43 600 m3. Av övriga riskavfallsslag beräknas den årliga mängden uppgå till beträffande biologiskt

avfall 900 ton eller 2 900 m3. sprutor och kanyler 270 ton eller l 800 m3

samt annat skärande och stickande avfall 2900 ton eller 19500 m3. Hur dessa riskavfallsmâingder fördelar sig på de olika länen framgår av följande tabeH.

Kvantitativa om sou 19774

22 uppgifter sjukvârdsavfall

Tabell l Sammanställning av riskavfallsmängder från sjukhus Skärande och Smittförande Summa Län Biologiskt Sprutor och avfall kanyler” stickande avfall avfall m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/är m3/år Ton/år 266 429 2 852 919 6 739 1 550 10 355

AC 711 137 1 138 272 1 980 BD 17 66 10 65 108

l 794 2 930 19 376 5 416 41 762 9 513 65 815 Summa” 898 2 883 269 1 794 2 941 19 498 5 714 43 699 9 822 67 874 Summa” 898 2 883 269

”lnkl sjukhem, läkarstationer och tandpolikliniker. ”Uppgift för år 1973. f Inkl riskavfall från dialysavd inom M/MA.

dlnkl riskavfall från dialysavd inom samtliga sjukhus.

Redan här kan förutskickas att vi i kapitel 8 kommer att Föreslå att sofrämst såvitt cialstyrelsen får i uppdrag att se över ifrågavarande anvisningar om vad som skall anses utgöra smittförande avfall. Vi ifrågäller frågan i det sammanhanget om det till smittförande avfall finns skäl att gasätter hänföra annat avfall än sådant som uppkommer på infektionsklinik, diaoch vissa laboratorier. Enligt K-Konsults rapport kan den årliga lysavdelning

mängden smittförande avfall från nu nämnda sjukvårdsenheter uppskattas

till 3900 ton eller 21 800 m3. Därav härrör 1 100 ton eller 14 400 m3 från infektionsklinik, medan 2800 ton eller 7400 m3 kommer från dialysavoch laboratorier. kommer sålunda mängden smittdelningar Volymmässigt minska med hälften, om anvisningarna ändras i förande avfall omkring den riktning vi förordar. Viktmängden minskar med cirka 2 000 ton (drygt 30 %). Den nämnda uppdelningen av avfallsslag och sjukhusenheter framgår av tabell 2.

SOU I977:4 Kvantitativa uppgifter om sjukvärdsavfa/l 23 Tabell 2 Totala riskavfallskvantiteter vid landets samtliga infektionskliniker, dialysavdelningar samt bakteriologiska och kemiska laboratorier

Summa 695 1 763 6 40” 497 3 372 3 898 21 826 5 091 27 001

“Inkl sjukhem, läkarstationer och tandpolikliniker.

1 detta sammanhang finns anledning att uppmärksamma att mängden smittförande avfall från infektionsklinik utgör till volymen en tredjedel av den totala mängden smittförande avfall och två tredjedelar av det smittförande avfall som sammanlagt produceras vid nyss angivna sjukvårdsenheter. Härav får anses följa att vad som kommer att föreskrivas om sättet för siutbehandling av smittförande avfall från infektionsklinik blir av stor betydelse när det gäller att besluta om storleken på anläggningar för slutbehandling av riskavfall. Av den årliga mängden konventionellt avfall från sjukhus eller 70 000 ton förbränns enligt K-Konsults rapport hälften och den andra hälften deponeras. I fråga om riskavfallet förbränns 9000 ton medan 1000 ton deponeras. Av rapporten framgår vidare att 70 % av antalet sjukvårdsinrättningar låter sitt riskavfall förbrännas och 30 % utnyttjar deponering. Hur landets större sjukvårdsinrättningar har ordnat slutbehandlingen av sitt avfall framgår av en av Spri upprättad förteckning som fogas vid detta betänkande som bilaga 4. Enligt K-Konsult, som har undersökt förhållandena vid ett par regionsjukhus. är det möjligt att återvinna glasavfall från sådant sjukhus i storleksordningen 150 ton år. Från K-Konsults rapport kan vidare inhämtas att avfallet från landets samtliga sjukvårdsinrättningar bara motsvarar ca 3 viktsprocent av den sammanlagda årliga mängden avfall från hushållen. Motsvarande procentsiffra för enbart riskavfallet är 0,4 %. Ifråga om den öppna vården har K-Konsult utfört kvantitetsberäkningar av det riskavfall som utgörs av sprutor, kanyler, knivblad och liknande avfall av engångstyp. För hela landet beräknas den årliga mängden av detta avfall uppgå till storleksordningen 75 ton eller 500 m3.

4.2 Djursjukhus och veterinärmedicinska laboratorier

Såsom tidigare har sagts (avsnitt 2.3) har kvantitativa uppgifter om sjukvårdsavfall kommit fram vid en av lantbruksstyrelsen genomförd enkät rörande hanteringen av avfall från djursjukhus och veterinärmedicinska 1a-

24 Kvantitativa uppgifter om sjukvårdsatgfall

boratorier. På varje djursjukhus uppkommer enligt lantbruksstyrelsens redogörelse i genomsnitt per månad 15-20 kg smittlörztnde avfall och 1,3 ton avfall i form av biologiskt material. Mängden engångssprutor beriikttzts uppgå till i genomsnitt 30 liter per månad och övrigt skärande och stickande avfall till 15 kg. Vid vart och ett av landets 10 veterinännedicinska laboratorier uppkommer enligt lantbruksstyrelsens rapport i genomsnitt per månad 320 kg smittförande avfall och 2,2 ton biologiskt avfall. När det gäller engångssprutor och annat skärande och stickande avfall beräknas den månatliga mängden uppgå till högst 10 kg. Förteckning över aktuella djursjukhus och laboratorier samt tabeller över de mängder riskavfall som resp. inrättning producerar har tagits in som bilagorna 5 och 6 till detta betänkande.

5 Nuvarande hantering av sjukvårdsavfall

5.1 Inledning

Enligt utredningens direktiv skall en redovisning göras av de i dag gängse metoderna för omhändertagande och behandling av sjukvårdsavfall. Vi skall också belysa eventuella problem och brister som är förknippade med hanteringen. l detta kapitel lämnas först en översiktlig beskrivning av hur sjukvårdsavfallct i dag hanteras. Sedan redovisas vissa brister och problem som föreligger vid hanteringen. Beskrivningen grundas på vad som kommit fram bl. a. vid studiebesök och hearings samt i svaren på de enkäter som vi närmare har angett i avsnitt 2.3. Vi har också tagit del av utredningar som tidigare har gjorts av vissa sjukvårdshuvudmän. Dessa utredningar finns angivna i förteckningen över referenser. Om man betraktar avfallshanteringen inom sjukvården i stort, finner man att hanteringen i väsentliga avseenden sker i enlighet med de råd och anvisningar som har getts ut av socialstyrelsen och Spri. Bilden av avfallshanteringen blir mindre enhetlig när hanteringen vid olika sjukvårdsinrättningar studeras mer i detalj. Då finner man nämligen att hanteringsrutiner varierar ganska mycket från inrättning till inrättning t. o. m. inom samma landsting. Eftersom det sätt på vilket avfallet slutbehandlas i stor utsträckning styr de tidigare leden i hanteringen, beror skiftande hanteringsrutiner i många fall på att olika slutbehandlingsmetoder tillämpas. Av betydelse i sammanhanget är givetvis också att de praktiska förutsättningarna att hantera avfall växlar med hänsyn till bl. a. hur sjukvårdsinrättningarnas byggnader är utformade. Beträffande det konventionella avfallet från sjukvårdsinrättningar har vi tidigare nämnt att det anses jämförligt med hushållsavfall och att det till följd därav omfattas av det obligatoriska kommunala renhållningsmonopolet. Det är således vederbörande primärkommun som har ansvaret för bortforsling och slutligt omhändertagande av det konventionella avfallet. Detta avfall kräver följaktligen inte någon annan hantering än den som är gängse vid hantering av liknande avfall inom andra samhällsområden. I fråga om riskavfall krävs däremot enligt gällande anvisningar som vi har redovisat i ett tidigare avsnitt att särskilda försiktighetsmått vidtas vid hanteringen. Oriktig hantering av riskavfall befaras medföra hälsorisker av

26 Nuvarande hantering av sju/oiârdsaizfa/l SOLF 1977:4

skilda slag främst för den personal som kommer i kontakt med avfallet. Enligt vad vi har funnit är det brister i arbetarskyddet som utgör de allvarligaste problemen vid hanteringen av riskavfall. Men en oriktig hantering av sådant avfall kan också medföra störningar i den yttre miljön. Detta gäller särskilt vid det slutliga omhändertagandet, då olägenheter kan uppkomma såsom smittspridning genom djur samt förorening av luft och vatten. Mot bakgrund av de förhållanden som vi nu har angett har det framstått som naturligt för oss att inrikta vårt utredningsarbete i huvudsak på hamteringen av riskavfallet. I fortsättningen kommer därför hanteringen av det konventionella avfallet att beröras bara i förbigående.

5.2 Sjukhusens avfall

l grova drag går avfallshanteringen på sjukhus till så att avfallet samlas upp på den avdelning där det uppkommer och efter en längre eller kortare tids förvaring på avdelningen förs avfallet till en central uppsamlingsplats inom sjukhuset. Från denna plats transporteras sedan avfallet till behandlingsanläggning eller upplag utanför sjukhuset. Om det för visst avfall finns behandlingsanläggning inom sjukhuset, forslas sådant avfall som regel direkt från avdelningarna till anläggningen. På avdelningarna sker i regel en uppdelning eller särskiljning av avfallet (sortering). I stort följer man därvid gällande råd och anvisningar. Man håller sålunda riskavfallet åtskilt från det konventionella avfallet. Det finns dock sjukhus som inte tillämpar denna sorteringsprincip. Dessa sjukhus har som regel en egen anläggning som förbränner allt avfall. När matavfall från sjukhus återvinns genom att användas till djurföda, hämtas avfallet i särskild ordning och transporteras till anläggning utanför sjukhuset för sterilisering. Sistnämnda åtgärd krävs för att matavfall, oavsett om det härrör från sjukvårdsinrättning eller annan inrättning, skall få användas till djurfoder. Beträffande Sjukhusens matavfall återvinns i allmänhet bara det matavfall som uppkommer vid beredning av maten med hänsyn till att det i fråga om övrigt matavfall - som i vissa fall kan utgöra konventionellt avfall och i andra fall riskavfall - är svårt att av praktiska och ekonomiska skäl ordna med särskild uppsamling. På många håll sker över huvud taget inte någon återvinning av matavfall. På en sjukhusavdelning förekommer flera slags riskavfall som samlas upp var för sig. Det smittförande avfallet samlas normalt upp i en fukttät sopsäck som är märkt med ordet ”riskavfall” eller liknande uttryck. På avdelningen förvaras avfallet i allmänhet i sköljrum eller liknande utrymmen. Smittförande avfall desinficeras i vissa fall genom upphettning (autoklavering) på den avdelning där avfallet uppkommer. Därefter hanteras sådant avfall som konventionellt avfall. Ifråga om det biologiska materialet som främst härrör från operationsavdelningar sker uppsamlingen i stort på samma sätt som beträffande det smittförande avfallet. Eftersom det biologiska materialet vanligtvis kremeras på sjukhuset, transporteras detta avfall särskilt från avdelningen till kremeringsugn.

Nuvarande hantering av sjukvårdsattfal/ 27

Engângssprutor, kanyler, knivb/ad och liknande samlas praktiskt taget alltid upp i s. k. gula burkar eller andra kraftiga engångsbehållare. Ofta finns desinfektionsvätska i behållaren, som i de flesta fall förvaras i ett särskilt utrymme med hänsyn till risken för tillgrepp. När behållaren fyllts tillräckligt läggs den i en riskavfallssäck som förs bort från avdelningen. Socialstyrelsens anvisning om att engångssprutor skall göras obrukbara genom att kolven knäcks eller böjs innan de kastas bort följs knappast någonstans. Den apparatur som finns för att förstöra sprutorna är nämligen inte tillfredsställande från arbetarskyddssynpunkt. I någon utsträckning förekommer att sprutor och liknande avfall görs obrukbart på avdelningen genom att bakas in i gips eller annat lämpligt material. Sedan detta skett hanteras avfallet som konventionellt avfall. Som vi tidigare har redovisat (avsnitt 3.2) har förfarande av sistnämnt slag i visst fall godtagits av socialstyrelsen. Vid åtminstone ett sjukhus finns en centralt placerad kvarn som mal allt avfall av förevarande slag samtidigt med att avfallet desinficeras. Malningsresterna hanteras som konventionellt avfall.

Övrigt skärande och stickande avfall såsom gIasav/all samlas som regel upp

i kartonger eller liknande stabilare material innan de placeras i riskavfallssäck. Läkemedelsrester förvaras för sig och går regelmässigt tillbaka till apotek. Gifter och annat kemiskt avla/I såsom använda desinfektions- eller lösningsmedel tas om hand och förvaras skilt från annat avfall på det ställe där avfallet i fråga har uppkommit. Dessa avfallsslzig behandlas som regel inte inom sjukhusen. När transportekonomiska mängder har samlats upp transporteras avfallet till extern behandlingsanläggning. I många fall slås dock avfall av förevarande slag ut i de vanliga avloppsledningarna. Vid många sjukvårdsinrättningar används för personidentiftering patientkort av plast. I samband med röntgenundersökning tillverkas med hjälp av patientkortet ett blyfolieavdrag som gör att uppgifterna på kortet syns på röntgenfotografterna. Vid arkivgallring kasseras dessa blyavdrag. Bl. a. med hänsyn till att det saknas anvisningar om hur ifrågavarande avfall skall hanteras får det antas att avfallet i stor utsträckning förbränns tillsammans med övrigt avfall. Därigenom sker en olämplig spridning av bly till omgivningen. Radioaktivt avfall hanteras undantagslöst enligt den praxis som har utvecklats på grundval av föreskrifter som har meddelats av statens strålskyddsinstitut. Avfallet samlas upp inom den enhet där avfallet uppkommer. Mycket lågaktivt avfall leds till avloppet om det är i flytande form eller förs som riskavfall till förbränningsanläggning eller upplag om avfallet är i fast form. Mera aktivt avfall med korta halveringstider förvaras på sjukhuset tills aktiviteten har avklingat, varefter avfallet hanteras som lågaktivt avfall. Annat radioaktivt avfall som från strålskyddssynpunkt inte får behandlas i kommunal avfallsanläggning skickas för slutligt omhändertagande till AB Atomenergis anläggning i Studsvik. Sjukhusens interna transporter av avfallet sker på olika sätt. På vissa sjukhus finns mekaniserade transportsystem såsom sopsuganläggning. I andra sjukhus transporteras avfallet manuellt på samma transportvägar som nyttjas för andra godstransporter eller av personal och patienter. För förvaring av avfallet i avvaktan på transport till behandlingsanläggning används ibland container. Detta gäller särskilt riskavfallet. I andra fall för-

28 Nuvarande hantering av sjukvârdsatgfal/

varas avfallet i särskilda soprum. Vid sådan förvaring skiljer man som regel säckarna med riskavfall från säckarna med konventionellt avfall. På vissa håll komprimeras inte bara det konventionella avfallet utan också riskavfallet innan det forslas bort till slutbehandlingen. I den mån biologiskt avfall förvaras i väntan på transport till kremeringsanläggning, sker detta oftast i kylda lörvaringsrum. Det förekommer också att detta slags avfall förvurzis i frysskåp. Riskerna med de huvudsakliga riskavfallsslagen (smittförande avfall, biologiskt material, engångssprutor samt skärande och stickande avfall) kan elimineras eller begränsas med användning av någon eller några av följande metoder: desinfektion genom kemiskt medel eller genom värme (autoklavering), ingjutning, malning, förbränning eller deponering. För vissa avfallsslag krävs en kombination av flera metoder för att riskerna helt skall kunna elimineras. För t. ex. sprutor och kanyler krävs desinfektion kombinerat med malning eller ingiutning. När det gäller det slutliga omhändertagandet av sjukhusens avfall finns två huvudmetoder, nämligen förbränning respektive deponering. Förbränning används främst för riskavfallet. Men det förekommer också att det konventionella avfallet bränns tillsammans med riskavfallet. Många sjukhus har egna förbränningsanläggningar. En del sjukhus sänder sitt avfall, oftast bara riskavfallet, till förbränningsanläggning vid annat sjukhus. På orter där det finns kommunal förbränningsanläggning för avfall går allt sjukhusavfall som regel till denna anläggning. Från en del förbränningsanläggningar tar man till vara värmen som bildas vid förbränningen. I bilaga 4 lämnas en förteckning över hur olika sjukvårdsinrättningar har ordnat med förbränning av sitt avfall. l avsnitt 4.1 har vi redovisat att omkring hälften av den totala mängden konventionellt avfall från sjukhus deponeras på avfallsupplag. Även en tredjedel av den sammanlagda mängden riskavfall deponeras på sådana upplag. Exempel på hur man inom skilda landstingsområden löst eller avser att lösa frågan om hanteringen av sjukhusavfall lämnar vi i bilagorna 7-9. Den förstnämnda bilagan ger en schematisk bild över avfallshanteringen vid Regionsjukhuset i Linköping. I bilaga 8 redovisas kortfattat en del av avfallshanteringen i Skaraborgs läns landsting och det förslag som lagts fram inom Stockholms läns landsting. I bilaga 9 redovisas avfallshanteringen inom Malmö sjukvårdsförvaltnings område.

5.3 Den öppna vårdens avfall

Den öppna värdens inrättningar kan indelas i inrättningar för distriktssjukvården och folktandvården samt inrättningar för privatpraktiserande läkare och tandläkare. Den helt dominerande typen av riskavfall från dessa inrättningar är engångssprutor och kanyler. Men mindre mängder gifter och läkemedelsrester förekommer givetvis också. Vid tandläkarmottagningarna uppkommer t. ex. kvicksilveravfall. Sprutor och kanyler samlas som regel upp i någon form av behållare. Vanligen används plastbehållare. Ibland desinfekteras detta avfall innan det

Nuvarande hantering av sjukvârdsav/al/ 29

hanteras vidare. I likhet med vad som var fallet inom den slutna vården hör det också inom den öppna vården till undantagen att sprutor görs obrukbara genom särskilda s. k. spmtförstörare innan de kastas. Ganska vanligt är emellertid att sprutorna och kanylerna bakas in i gips eller liknande material. När det gäller den fortsatta hanteringen av riskavfallet inom den öppna vården förekommer det inom en del landsting att detta avfall hämtas genom landstingets försorg från de egna inrättningarna. Avfallet förs sedan till förbränningsanläggning vid något sjukhus. Det vanligaste sättet för borttransport är emellertid att riskavfallet läggs i sopsäck tillsammans med konventionellt avfall från den fastighet där vederbörande inrättning är inrymd. Detta gäller även i fall då sprutor och kanyler inte förstörts eller bakats in i gips eller liknande. l något fall har kommunen ordnat med särskild hämtning av riskavfall. Läkemedelsrester lämnas i allmänhet tillbaka till apotek. Men både läkemedelsrester och mindre giftrester hälls ibland ut i den kommunala avloppsledningen. Kvicksilveravfallet från tandläkarmottagningar säljs som regel för återvinning. Ett särskilt problem i detta sammanhang utgör det avfall i form av använda engångssprutor och överblivna läkemedel som uppkommer i hemmen. Apoteksbolaget som bedriver viss försöksverksamhet på området har i information till allmänheten rekommenderat att avfall som här avses lämnas in till apoteken. Vi har inhämtat att allmänheten i förhållandevis stor utsträckning följer rekommendationen. I den mån så inte sker torde avfallet oftast hamna bland det vanliga hushållsavfallet, där särskilt sprutorna kan orsaka skaderisk för renhållningspersonal. Det kan antas att överblivna läkemedel i viss omfattning slås ut i avloppet. De läkemedelsrester som insamlas av Apoteksbolaget oskadliggörs i en särskild behandlingsanläggning i Åkers Styckebruk.

5.4 De veterinära inrättningamas avfall

Hos landets 25 d/ttrsjukhtzs med stationära patienter uppkommer en hel del riskavfall. Det är i huvudsak smittförande avfall och biologiskt material. Men det uppkommer också riskavfall i form av engångssprutor och skärande och stickande avfall. Vid de flesta sjukhusen hanteras riskavfallet skilt från annat avfall. Den vanligaste behandlingsmetoden för smittförande avfall och biologiskt material är förbränning. 12 djursjukhus har egen förbränningsugn. Från 3 djursjukhus förs detta avfall till destruktionsanläggning vid närliggande slakteri. Avfallet från 3 andra djursjukhus deponeras. För resterande 7 sjukhus har uppgetts att ifrågavarande avfall tas om hand genom kommunens försorg. Engångssprutor förstörs eller samlas upp i behållare av något slag. Metoden att baka in sprutorna i gips förekommer också. Därefter förbränns eller deponeras detta avfall. V En detaljerad redovisning av djursjukhusens avfallshantering lämnas i bilaga 10. Avfallshanteringen vid veterinära mortagningarför öppen vård motsvarar

30 Nuvarande hantering av sjukvârdsav/ál/

i allt väsentligt vad som i det Föregående har sagts rörande hanteringen i den öppna humansjukvården. Riskavfall uppkommer också hos veterinärmedicinska laboratorier. Det är i huvudsak fråga om smittförande avfall och biologiskt material. Det smittförande avfallet som består av exempelvis prover från salmonellaundersökningar autoklaveras regelmässigt och behandlas därefter som konventionellt avfall. Även skärande och stickande avfall betraktas som smittförande och autoklaveras. Det biologiska avfallet från 8 laboratorier av sammanlagt 10 destrueras i närbeläget slakteris destruktionsanläggning. Bara 3 laboratorier har egen förbränningsugn för riskavfall. Sammanfattningsvis kan konstateras att förbränningsresurser i viss omfattning saknas för behandling av det biologiska avfallet från de veterinära inrättningarna. För en mera detaljerad redogörelse av laboratoriernas hantering av riskavfall får vi hänvisa till bilaga 11.

5.5 Brister och problem

l det inledande avsnittet till detta kapitel förutskickade vi att de brister och problem som vi hade funnit förknippade med hanteringen av riskavfall främst gällde arbetarskyddet. Men vi antydde också att det förelåg vissa brister i fråga om skyddet av den yttre miljön. Vi skall nu ta upp dessa frågor i skilda avsnitt.

5 .5. 1 A rbetarskyddsproble/n

När det gäller avfallshanteringen på sjukhus är det mest påtagliga arbetarskyddsproblemet stick- och skärskador hos den personal som hanterar avfallet. Det uppges att det är slarv vid sorteringen som orsakar dessa skador. Det förekommer nämligen att engångssprutor och annat skärande och stickande avfall kastas i sopsäck tillsammans med konventionellt eller smitt- \ förande avfall utan att vara inneslutet i skyddande behållare. Vidare föreligger i vissa fall svårigheter att med ledning av gällande anvisningar avgöra vad som är smittförande avfall. Sådant avfall kastas därför ibland i säckar på vilka det inte anges att det är fråga om riskavfall. Avfallet hanteras därför som konventionellt avfall. Till följd därav utsätts den hanterande personalen för en onödig smittrisk. Statistiska uppgifter för yrkesskador som uppkommit vid avfallshantering för sjukhus har inte gått att få fram. Vissa uppgifter tyder på att stick- och skärskador ökat under första hälften av l970-talet. Från ett sjukhus med drygt l 000 vårdplatser rapporteras att ca 25 sådana skadefall inträffar varje år. Från annat håll uppges att tillbud till yrkesskada i samband med avfallshantering förekommer dagligen. Personalen anser att orsakerna till svårigheterna med soneringen är att anvisningarna är för komplicerade. Man kräver från vissa håll att rutinerna görs enklare. Men det anses också att det brister en hel del i information och utbildning av den personal som sysslar med avfallshanteringen. Per-

Nuvarande hantering av 31

sjukvârdsavfall

sonalen anser sig vara otillräckligt informerad bl. a. om de hälsorisker som kan föreligga vid hantering av riskavfall. Från sjukvårdshuvudmännens sida anförs att den stora personalomsättningen som råder på sjukhus gör det svårt att genomföra en effektiv utbildning och information i dessa frågor. I fråga om sjukhusens förvaring av avfallet uppges från många håll att soprum och andra förvaringsutrymmen inte är ändamålsenliga. Bl. a. är ventilationen otillfredsställande och temperaturen är som regel för hög. Det får till följd att det ofta är dålig lukt i soprummen. Vidare är soprummen också ofta för små. Detta medför påtagliga olägenheter vid driftstopp på behandlingsanläggning eller vid vissa långhelger, eftersom avfallet då måste förvaras i gångar och andra utrymmen som inte är avsedda för sådan förvaring. De säckar i vilka riskzivfallct szimlas upp går ibland sönder under transporten. Detta gäller särskilt säckar i vilka det finns vått avfall. Vid interna transporter används i en del fall transportvagnar som är svåra att rengöra. vilket måste anses betänkligt från hygienisk synpunkt. Hygieniska problem med riskavfall förekommer också vid de sjukhus där riskavfallssäckarna behandlas i komprimator. Då säckarna mosas sönder kan smittförande avfall spillas ut. Sjukhusens förbränningsanläggningar är i många fall inte godtagbara från arbetsmiljösynpunkt. Oftast matas ugnarna manuellt. Personalen utsätts därigenom inte bara for kraftig hetta utan också för risk för smitta liksom för skär- och stickskador. Det har förekommit att ugnar varit i så dåligt skick att personalen har riskerat koloxidförgiftning. Bristerna i fråga om dessa anläggningar kan till en del förklaras av att anläggningarna i många fall är nedslitna. Men till övervägande del torde bristerna bero på att anläggningarnas tekniska utformning inte svarar mot de arbetsmiljökrav som ställs i dag. När det gäller förbränning av biologiskt material är uppehållstiden i en vanlig förbränningsugn för kort för att åstadkomma tillräcklig genombränning. l allmänhet har sjukhusen därför en särskild ugn som enbart är avsedd för kremering av biologiskt material. Men det finns sjukhus som saknar sådan ugn. Företrädare för sjukhuspersonalen anser att viktiga arbetsmiljösynpunkter inte tillgodoses genom gällande anvisningar. För att komma till rätta med problemen behövs därför meddelas särskilda arbetarskyddsföreskrifter. Man anser vidare att nuvarande tillsyn inte är tillräckligt effektiv. Också när det gäller hanteringen av den öppna vårdens avfall är det allvarligaste arbetarskyddsproblemet riskerna för stick- och skärskador hos den personal som hämtar och transporterar avfallet. Även i detta fall orsakas riskerna av att engångssprutor och annat skärande och stickande avfall blandas med konventionellt avfall utan att vara inneslutet i skyddande behållare.

5.5 .2 M iI/ös/gzddsproblem

Som vi tidgare har anfört är det främst i anslutning till det slutliga omhändertagandet av sjukvårdsavfallet som det uppstår olägenheter från miljöskyddssynpunkt. Vid förbränning uppkommer luftföroreningar och vid

32 Nuvarande hantering av .s/zi/twtârdsav/al/

är det främst risk for vattenfororeningar. Vattenlöroreningzir kan deponering också orsakas vid hantering av olika typer av kemiskt avfall.

5.5.2.1 Luftvårdsproblem Vid anläggningar för förbränning av riskavfall har man kunnat konstatera höga koncentrationer av Föroreningar i rökgaserna. Detta beror i forsta hand på dålig reningsutrustning. Men orsaken kan också vara dåliga skötselinstruktioner, otillfredsställande underhåll eller att personalen är otillräckligt utbildad. Dessutom har det hittills saknats fastställda krav på ugnarnas prestation. Många forbränningsanläggningar är för små. Enligt naturvårdsverket är stora anläggningar för förbränning att föredra, eftersom storleken har stor betydelse for forbränningsresultatet samt då det främst vid stora anläggningar finns ekonomiska förutsättningar att installera reningsutrustning, ellilter eller annan emissionsbegränsande utrustning av hög teknisk standard och bedriva en effektiv kontroll. Härtill kommer enligt verket att skötseln vid stora anläggningar i regel utförs av personal som är speciellt utbildad och avdelad för detta. Från forbränningssynpunkt drivs små ugnar ofta på ett ogynnsamt sätt genom att anläggningen är igång bara under en kortare tid varje dag.

5.5.2.2 Vattenvårdsproblem Från en av naturvårdsverket genomförd utredning om vattenvårdsproblem som orsakas av avloppsvatten från sjukhus har uppgifter inhämtats som sammanställning av utredningsmaterialet. Utredbygger på en preliminär kommer under år 1977 att redovisas i naturvårdsverkets PM-serie. ningen Avsikten med naturvårdsverkets utredning har främst varit att kartlägga vilka kemiska substanser som tillförs sjukhusavloppen och att om möjligt utvärdera i vilken utsträckning dessa kan störa de biologiska processerna i avloppsreningsverken eller ge upphov till ur miljösynpunkt skadliga koncentrationer i slam eller vatten efter behandlingen i avloppsreningsverk. Utredningen har omfattat följande slag av kemikalier:

Desinfektionsmedel Tvätt-, disk- och rengöringsmedel Reagenskemikalier och lösningsmedel Röntgenfilm och framkallningskemikalier

Natuvårdsverket har med hjälp av Spri samlat in uppgifter om förbrukningen av dessa kemikalier från landstingen. För att få en uppfattning om hur från sjukhusen skiljer sig från kommunalt avloppsvatten har avloppsvattnet särskild provtagning skett på Karolinska sjukhuset resp. Vänersborgs Centrallasarett. l bilaga 12 återfinns tabellsammanställningar av utredningsmaterialet. De viktigaste typerna av desinfektionsmede/ är invertsåpor (en typ av amklor- och jodforeningar, fenolforeningar, aldehyder och moniumföreningar), alkoholer.

Nuvarande av 33

hantering sjukvârdsatfall

Den grupp av sjukhuskemikalier som hittills rönt störst uppmärksamhet är desinfektionsmedel som innehåller fenoler. Avsikten med inblandning av fenolföreningzir är att med ett och samma medel åstadkomma såväl rengöring som desinfektion. Fenolerna kan förekomma i sådan omfattning att påverkan av reningsverk och vattendrag kan uppstå i ogynnsamma fall. Utförda mätningar tyder på att fenolhalterna i sjukhusavlopp normalt inte når så höga värden att avloppsreningsverkens reningsprocesser blir märkbart störda. Det råder dock fortfarande oklarhet om fenolföreningarnas påverkan på vattendrag. För hela landet kan förbrukningen av aktiv fenolsubstans vid sjukhusen uppskattas till ca 150 ton per år. Det föreligger stora skillnaderi förbrukningen av desinfektionsmedel. Den slutsats som kan dras av det insamlade materialet är att det borde vara möjligt att på frivillig väg avsevärt minska fenolutsläppen från sjukhusen, utan att avkall på hygien behöver göras eller att andra skadliga kemikalier behöver användas i stället. De rvärn, disk- och rengöringsmedel som används inom sjukvården upptar kemikalier som i de flesta fall även används i hushållen. De medför därför vattenföroreningar av mera konventionellt slag. Sjukvårdsinrättningarna torde inte bidra med onormalt stora mängder föroreningar från dessa medel jämfört med övriga kommunala avloppsutsläpp. Inom gruppen reagenskemikalier och lösningsmedel förekommer en mängd olika kemikalier som i varierande kvantiteter tillföres från i första avloppen hand sjukhusens laboratorier. Bl. a. omfattar dessa kemikalier miljöfarliga ämnen såsom tungmetaller, klorerade kolväten och organiska lösningsmedel. Undersökningar visar att det främst är halterna kvicksilver, silver och kadmium som skiljer sig från vanligt kommunalt Kvicksilver avloppsvatten. från sönderslagna termometrar kan eventuellt bidra till den förhöjda halten. I sammanhanget kan nämnas att det inom landets sjukvârdsinrättningar varje år totalt förbrukas termometrar med ett kvicksilverinnehåll av sammanlagt ca 800 kg. Det är inte klarlagt i vilken omfattning terrnometrarna omhändertas för återvinning av kvicksilver. Beträffande lösningsmedlen har inte kunnat utredas hur stor del av dessa som släpps ut i avloppen. Laboratoriepersonalen känner i regel till riskerna med denna typ av kemikalier och en stor del av de använda lösningsmedlen torde samlas upp och omhändertas på särskilt sätt. Röntgen/flm och framkallningskemikalier används huvudsakligen på röntgenlaboratorierna. Från dessa förekommer utsläpp av tungmetallema silver och kadmium. Vissa andra kemikalier vars verkningar ur miljösynpunkt inte klarlagts, tillförs också avloppet. En del av de ämnen som ingåri framkallningsvätskorna kan endast brytas ned av mikroorganismer i biologiska reningsanläggningar som är anpassade till dessa substanser. Ett flertal ämnen har visat sig ha hämmande effekt på den typ av biologisk aktivitet som vanligtvis förekommer i reningsverk. I viss omfattning sker återvinning av ifrågavarande kemikalier. I fråga om kadmiumutsläpp från sjukhus torde sådana utsläpp på sikt väsentligt kunna minskas eller i bästa fall helt försvinna genom en allmän övergång till kadmiumfri film som numera finns i marknaden.

34 Nuvarande av

hantering sju/wârdsatyall

5.5.2.3 Deponering Deponering av riskavfallet kan ge miljöeffekter av olika slag, främst till följd av urlakning. Dessutom kan sådan hantering leda till hygieniska problem. l naturvårdsverkets publikation Avfallsanläggningar i Sverige (1975:1l) for kommunalt insamlat avfall. Brister framgår nuläget rörande avfallsupplag av olika slag är idag vanliga. Hösten 1974 utnyttjades 847 upplag for kommunalt avfall. Mer än vart tredje upplag beräknas helt utnyttjat under de närmaste åren och avses läggas ned. Omkring hälften av upplagen är bevakade när avfallet lämnas. Hösten 1974 fanns skötselinstruktion för 46 kontrollprogram fanns endast för vart tionde procent av upplagen. Fastställda upplag. Mottagningsavgifter fanns fastställda och uttogs vid mindre än hälften av anläggningarna. Priset varierade mellan 0,5 och 8 kr per kubikmeter. Det finns ett tydligt samband mellan mottagningsavgifter och förhållandena vid anläggningarna.

6 Smittrisker vid smittförande

hantering

av

avfall

De synpunkter och uppgifter som redovisas i detta kapitel utgör en av utredningen gjord sammanställning av muntliga och skriftliga uttalanden som har gjorts i fråga om smittrisker vid hantering av smittförande avfall av de medicinska experter som har angetts i avsnitt 2.3. Den omständigheten att redovisningen är en sammanställning innebär bl. a. att alla de synpunkter som har förts fram i denna sak inte har kunnat tas med av praktiska skäl samt att varje expert inte kan anses stå bakom samtliga överväganden som

förekommer. Övervägandena får emellertid i huvudsak anses ha stöd hos

de flesta av de hörda experterna.

6.1 Allmänna synpunkter

Riskerna vid hanteringen av smittförande avfall inom måste sjukvården enligt de av oss anlitade experterna bedömas i Förhållande till riskerna vid hantering av det vanliga hushållsavfallet från bostadsbebyggelsen. Skillnaden i smittrisk är i allmänhet sannolikt ganska liten. Man kan dock inte bortse från att koncentrationen av visst smittämne kan vara större i sjukvârdsavfall. Trots detta torde risken for en frisk person som hanterar sådant avfall att bli smittad normalt vara ganska liten. Experterna anser att av sjukvårdspersonal är den personal som har vårdsysslor mer utsatt för smittrisker än den personal som hanterar avfall. Det kan mot den nu angivna bakgrunden vara motiverat att försöka avdramatisera ”smittförande avfall”. begreppet Eventuellt bör detta avfall ges en mera neutral beteckning.

6.2 smittspridning m. m. vid vissa infektionssjukdomar

När det gäller /ungruberkzz/os finns i Sverige ca 300 smittförande patienter. Smittrisk föreligger i direkt huvudsakligen närhet av en patient. Smittan

sprids när patienter hostar. Överföring av smittämnet sker genom inandning

av salivdroppar som svävar fritt i luften. Vid hantering av avfall från lungklinik finns enligt experterna knappast därför att längre någon smittrisk de partiklar (t. ex. dammkorn) som eventuella tuberkulosbakterier då kan

36 Smittrisker vid hantering av smittjörande avfall

(alveolerna) vilket är sitta på är för stora för att tränga in i lungblâsorna en förutsättning for att bakterierna skall kunna orsaka en infektion. För att insjukna i vanlig salmonellainfektion krävs enligt experterna en Av de ca 2000 rapporterade salmonellafallen mycket hög infektionsdos. delen ute i samhället under viss per år i Sverige befinner sig övervägande tid som smittforande. Smittrisk kan enligt experterna föreligga för personal som hanterar avfall med salmonellabakterier, om en säck med sådant avfall skadas. En ordentlig handtvättning är i sådant fall tillräcklig för att undvika smitta. kan enligt experterna bara Av i Sverige aktuella salmonellasjukdomar tyføid anses ha mycket hög smittsamhet. Här i landet konstateras tyfoid i ca 20 fall per år. Det finns två former av smittsam gulsot, hepatit A och hepatit B. Den sistnämnda har visat sig vara ett speciellt sjukhusinfektionsproblem. Hepatit B orsakas av ett virus som förekommer i blod. För överföring av smitta krävs enligt experterna att virus kommer i direkt kontakt med blodomloppet hos en frisk människa. Den vanligaste smittöverföringsvägen för hepatit var tidigare genom injektioner med otillräckligt steriliserat B i sjukvården materiel som använts till en hepatitsjuk patient. Denna smittspridningsväg är enligt experterna numera nästan helt inaktuell inom sjukvården med hänsyn till att man i huvudsak gått över till engångsbruk av injektionsdock risk för att bli smittad av virus kanyler. För sjukhuspersonal föreligger av hepatit B-typ, om man sticker sig eller skär sig på en nål eller kniv som använts till en virusbärande patient. Även om det under 1970-talet skett en mycket kraftig minskning av antalet i hepatit B bland sjukhuspersonal, är risken att bli insjuknanden smittad enligt experterna större för sjukhuspersonal än för befolkningen i allmänhet. Experterna uppger att det inte finns någon statistik som belyser smittrisken för just den personal som hanterar sjukhusavfall. Vad gäller avfallshantering finns dock anledning rikta särskild uppmärksjukhusens samhet mot stickande och skärande avfall och de hepatitsmittrisker sådant avfall kan medföra. Vissa stq/y/økocker kan orsaka s. k. sjukhusinfektioner. Även den personal som hanterar avfall på sjukhus kan drabbas av sådana infektioner. Smittöverföringen sker genom oskyddad hud t. ex. vid stickskador. har andra sjukdomar än som nu har nämnts normalt Enligt experterna knappast någon betydelse från smittsynpunkt vid hantering av sjukvårdsavfall. Sammanfattningsvis anser experterna att smittriskerna för den personal som hanterar avfall är mycket liten under förutsättning att avfallet är tillfredsställande och att det hanteras med normal aktsamhet. forpackat

Smitrrisker vid hantering av smittförande avfall 37

6.3 Sjukhusavdelningar där smittförande avfall kan

uppkomma

I avsnitt 3.2 har angetts de sjukhusenheter som enligt Socialstyrelsens anvisningar alltid skall anses producera smittförande avfall. Experternas synpunkter på avfallets smittfarlighet redovisas i det följande enhet för enhet.

Infektionsklinik Trots att någon allvarligare smittfara inte kan anses föreligga i andra fall än när patienter med t. ex. tyfoid. kolera eller smittkoppor har intagits, bör det alltid gälla skärpta krav på hanteringen av avfall. Tuberkulosavdelning Med hänsyn till vad som har anförts under avsnitt 6.2 om smittrisker vid tuberkulos torde inte finnas skäl att anse avfallet från denna avdelning normalt vara smittforande. Intensivvårdsavdelning Normalt torde avfallet från denna avdelning inte vara farligt från smittsynpunkt. Smittfara kan dock föreligga när salmonellapatienter finns intagna, vilket torde höra till undantagen. Dialysavdelning Avfallet från dialysavdelning får anses smittfarligt när risk för spridning av hepatit föreligger. Hudavdelning Smittriskerna vid hanteringen av avfall från denna avdelning torde vara mycket små. Brännskade-kirurgisk Normalt förekommer bara bakterier med avdelning mycket låg sjukdomsalstrande förmåga på denna avdelning. Avfallet kan därför inte bedömas vara smittfarligt. Medicinsk njurklinik Smittförande avfall kan bara anses uppkomma på dialysavdelning med pågående B-hepatitsmitta. Kliniskt-mikrobiologiskt Avfallet får anses smittfarligt om det inte laboratorium och kliniskt- desinfekteras t. ex. genom autoklavering. kemiskt laboratorium Blodgivarcentral Då kontrollen numera är mycket effektiv är risk för hepatitsmitta liten. Med hänsyn härtill torde avfallet inte kunna anses smittfarligt. Operationslokaler Det biologiska avfallet från operationer kan regelmässigt inte anses smittfarligt.

38 Smirtrisker vid hantering av smitt/örande avfall SOL 197:4

Det är sålunda enligt experterna bara avfallet från infektionskliniker och dialysavdelningar som regelmässigt kan anses utgöra sådant smittförande riskavfall som kräver särskilda försiktighetsmått vid hanteringen. Därvid förutsätts att nyss angivna laboratorier desinfekterar sitt smittlörande ztvfzill t. ex. genom autoklavering. En översyn och revidering av Socialstyrelsens råd och anvisningar i denna del är således enligt experterna påkallad.

6.4 Hantering av smittförande avfall

Vid hantering av smittförande avfall måste krävas att avfallet är emballerat på ett betryggande sätt. Gällande anvisningar på denna punkt får enligt experterna anses tillfredsställande från smittrisksynpunkt. Man understryker också att det är viktigt att det skärande och stickande avfallet förpackas och hanteras överföring av smitta. Det är på ett säkert sätt för att hindra enligt experterna svårt att helt undvika skador på emballaget vid transporter. Komprimering av smittförande avfall kan enligt experterna medföra smittrisker med hänsyn till att pressaft från avfallet kan rinna ut. Inte heller kan helt bortses från risk för luftspridning av smittämnen vid komprimering. När det gäller smittrisker vid deponering av smittförande avfall på soptipp anser experterna att deponering på ett välskött avfallsupplag kan accepteras, om avfallet genast täcks med ett skyddande lager av jord eller annan täckmassa. Många upplag anses dock inte vara skötta på ett helt tillfredsställande av smittforande avfall anses av experterna i sådana fall sätt. Deponering kunna medföra en viss risk för smittspridning. Av de olika tänkbara sjukdomar som då kan spridas t. ex. genom råttor och fåglar torde enligt experterna bara tyfoid i förekommande fall utgöra en risk. Möjligen kan i extrema fall risk föreligga för spridning även av andra salmonellainfektioner. En konsekvens av hittills redovisade överväganden blir att bara mindre avfall skulle från smittskyddssynpunkt behöva förbrännas. Mot mängder kan det enligt experterna inte vara motiverat att kräva denna bakgrund att det skall finnas en större förbränningskapacitet vid varje sjukhus. Viss förbränningskapacitet bör emellertid alltid finnas för slutbehandling (kreav det biologiska avfallet. Kapaciteten bör lämpligen vara så stor mering) att den också kan tas i anspråk för förbränning av mindre kvantiteter smittförande avfall. För det fall det skulle bryta ut en epidemi. där risk lör smittspridning genom avfall föreligger, bör det i beredskap finnas en i förväg bestämd förbränningsmöjlighet att tillgå. av smittförande avfall kan enligt experterna i allmänhet inte Transporter anses medföra problem från smittrisksynpunkt.

6.5 Skydd för personal

Förutom bra förpackningar och goda hanteringsrutiner kan personal som hanterar avfall skyddas mot smitta genom ympning och skyddskläder. Socialstyrelsen rekommenderar i sina anvisningar som förut har sagts visst ympningsskydd för denna personal. Bra vaccinationsskydd kan enligt exper-

Smirrrisker vid hantering av smitz/örande av/ál/ 39

terna ges mot tbc och smittkoppor. l och lör sig värdefull ympning mot stelkramp och polio är inte motiverad för omhändertagande av avfall. Socialstyrelsens anvisning att vaccinering bör ske mot tyfoid och paratyfoid är enligt experterna inte längre befogad. Mot andra salmonellainfektioner och mot gulsot saknas f. n. vaccin. Smittriskerna minskas också om personalen bär skyddsutrustning i form av fullgod klädsel och handskar samt iakttar god personlig hygien. l vissa

Fall t. ex. vid reparationer i sopnedkast eller sopsugar eller vid arbete i av-

fallssilos bör enligt experterna särskild skyddsklädsel och andningsskydd användas.

7 Förbränningsanläggningar för

sjukvårdsavfall

När det gäller förbränning av sjukvårdsavfall har vi i kapitel 5 behandlat vissa problem som sådan verksamhet föranleder från arbetsmiljö- och luftvårdssynpunkt. Redan i ett tidigt skede av vårt utredningsarbete konstaterade vi att det i fråga om förbränningsanläggningar för sjukvårdsavfall i stort sett saknades närmare underlag för att bedöma hur dessa skall vara utformade för att miljövårdskraven skall tillgodoses. Vidare uppmärksammade vi att det inte heller fanns utarbetade riktlinjer för vilka prestationskrav som med hänsyn till sammansättningen av sjukvårdsavfallet måste ställas på sådana förbränningsanläggningar som nu är aktuella. Efter samråd med utredningen har naturvårdsverket resp. Spri låtit ta fram ifrågavarande underlag och riktlinjer. I det följande redovisar vi en sammanfattning av det utredningsmaterial som har ställts till vårt förfogande av naturvårdsverket och Spri. Naturvårdsverket har låtit ombesörja följande utredningar:

- Utredning om förbränningsanläggningar för sjukhusavfall (Ångpanneföreningen, 1976, publicerad i SNV PM 800). - Utredning om värmeanläggningar vid sjukhus från miljöskyddssynpunkt (Ångpanneföreningen, 1976, publicerad i SNV PM nr 801). - Sammanfattande synpunkter på ugnar för förbränning av riskavfall från sjukhus (Konsultftrman Enetco 1976, publicerad i SNV PM 800).

1 naturvårdsverkets underlag ingår också en av K-Konsult på uppdrag av STU genomförd studie, benämnd Ugnar för förbränning av riskavfall (1975).

I utredningen om förbränningsanläggningar för sjukhusavfall har Ång-

panneföreningen undersökt funktionen hos tre i marknaden förekommande ugnstyper mot bakgrund av gällande riktlinjer för luftvård enligt natur-

vårdsverkets publikation 1973:8. Enligt Ångpanneföreningen bör förbrän-

ningsugnar for sjukhusavfall vara försedda med inmatningsslusszir för avfallet och ha anordningar som möjliggör hantering av slaggen utan besvärande damning eller värmestrålning. Dessutom gäller vissa krav beträffande förbränningstemperaturen. Mätningarna visar att det är möjligt att med de undersökta ugnstyperna uppfylla riktlinjerna för oförbränt slagg och stoftutsläpp. Avfallets varierande sammansättning torde ha dominerande inflytande på förbränningsresultatet och därmed på stoftutsläppet. Kvicksil-

42 Förbränningsanläggningar_för ytl/wârdsaty/äl/ SOL 1977:4

verutsläppet i rökgaserna visar sig variera kraftigt och höga halter har uppmätts vid vissa tillfällen.

I den andra av Ångpanneföreningens utredningar har föreningen under-

sökt 30 värmeanläggningar för att belysa anläggningarnas påverkan på den yttre miljön. Anläggningarna är installerade i olika typer av sjukvårdsinrättningar i Stockholmsområdet. Bara vid en mindre del av dessa anlägg-

ningar lörekommer zivlallslörbråinning. Generellt gäller enligt Ångpzinnc-

föreningen att de undersökta anläggningarnas miljöpåverkan är i stort beroende av den eldnings-, rengörings- och rökgasreningsutrustning som har installerats. Andelen pannor som är försedda med rökgasrening ökar med anläggningsstorleken. Av hela undersökningsmaterialet är knappt hälften av pannenheterna försedda med utrustning för rökgasrening. Enligt Enetcos utredning fungerar de små sjukhusugnarna i praktisk drift endast på för dem avpassade avfallsmängder med homogen sammansättning. Av denna utredning framgår vidare att den personal som sköter ugnarna ofta saknar möjlighet att på ett tillfredsställande sätt hantera det inkommande avfallet. Rökgasrening saknas i de flesta fall. Enligt rapporten är det för dessa små enheter svårt att förbränna avfallet utan störningar för omgivningen och utan risk för personalen. En löpande registrering av temperatur, syrehalt och rökgastäthet kan enligt Enetcos utredning endast genomföras på större och välbevakade anläggningar. K-Konsult har i sin rapport om ugnar for förbränning av riskavfall redovisat de krav som ställs på förbränningsugnar i Storbritannien (British Standard 3316:1973). Denna standard innehåller inte enbart synpunkter på konstruktionen av förbränningsugnar utan också en vägledning för att bestämma storlek och typ av förbränningsugnar för behandling av avfall vid olika sjukhus. I rapporten redovisas vidare ett förslag till upphandlingsprogram som främst omfattar tekniska specifikationer. Av de ca 10 ugnstillverkare som hittills varit aktuella i Sverige tillhandahåller några enligt K-Konsult en standardprodukt med relativt specificerad utrustning medan andra tillverkar efter kundens krav. Eftersom normer om ugnarnas konstruktion i stor sett saknas idag finns det enligt K-Konsult stor risk att väsentlig utrustning utesluts av kostnadsskäl i de fall då anläggningen specialbeställs. Enligt naturvårdsverkets uppfattning fungerar förbränningsutrustningen vid många sjukhus otillfredsställande. Brister gäller såväl konstruktion som skötsel och underhåll. Under sådana förhållanden är det inte möjligt att uppnå en riskfri hantering och få en steril slutprodukt. Inte heller från miljövårdssynpunkt kan bristfälliga anläggningar godtas enligt naturvårdsverket. Mot bakgrund av nu redovisade förhållanden har preliminärt följande krav på förbränningsanläggningar ansetts aktuella från naturvårdsverkets sida. Förbränningsugnar för sjukhusavfall bör - vara försedda med slussinmatning - inte ha s. k. öppna roster - vara försedda med anordningar som möjliggör hantering av slaggen utan besvärande damning eller värmestrålning - ha en automatik som innebär att.

F örbränningsanläggningar för sjukvârdsatgfal/ 43

avfallet inte tänds förrän förbränningsgasen har temperaturen 800°C, förbränningsgasens temperatur under hela drifttiden är minst 800°C, förbränningen underhålls efter sista avfallspåfyllningen till slaggen med säkerhet år fullständigt utbränd. Spri har i promemorian ”Eliminering av risker med visst sjukvårdsavfall (1976-10-04) lagt fram riktlinjer i fråga om prestationskrav på förbränningsugnau Enligt Spri innehåller sjukvårdens riskavfall en mycket skiftande blandning av material och artiklar av både torra och våta substanser liksom av både brännbara och icke brännbara komponenter. Vissa plastmaterial i avfallet ger gaser, som är korroderande och miljöfarliga. Det ställs därför mycket höga krav på prestationsförmågan hos en ugn, om denna på ett tillfredsställande sätt skall kunna förbränna riskavfallet. Med tillfredsställande förbränning avses såsom har angetts i Spri råd 6.8 att samtliga sjukdomszilstrande mikroorganismer skall ha oskadliggjorts och att det biologiska materialet gjorts oidentilierbart. Förutom biologiskt material kan riskavfall innehålla sådana avfallsartiklar som finns upptagna i bilaga 13. l bilagan lämnas information om det material som ingår i artiklarna. Materialinformationen har delvis utformats som en bokstavskod. Kodförklaring samt uppgifter om de olika materialslagens värmevärden framgår av bilaga 14. För att ange ett ämnes egenskaper under och efter förbränning samt ämnets konsekvenser för förbränningsanläggningen har fastställts en s. k. förbränningsfaktor som bygger på gjorda erfarenheter. Denna faktor som fastställs från 1 till 5 utvisar i vilken grad ämnet ställer krav på förbränningsförfarandet. Faktorn l innebär t. ex. att materialet förbränns i vanlig ugn utan särskilda anordningar för bl. a. plastforbrâinning. Faktorn 5 däremot utvisar att materialet ställer speciella krav på den använda lörbränningstekniken (ugnsmaterialets korrosionsegenskaper. lörbränningstemperatur. sammansättningen av övrigt avfall. rökgasrening m. m.). Nedan anges de olika förbränningsfaktorerna samt exempel på olika material som åsatts resp. faktor 1 Materialet stör ej förbränningen. Ex: silikongummi, papper, trä. 2 Materialet kan sätta igen roster, men ger i övrigt inga problem vid förbränningen. Ex: polyeten. 3 Materialet ger mycket sotig rök. Ex: styrenplaster. 4 Materialet ger mycket sotig rök och utvecklar nitrösa gaser. Ex: modifierade styrenplaster. nylon. S Materialet ger mycket sotig rök, nitrösa och korroderande gaser. Ex: PVC-plaster, fluorplaster. I bilaga 14 har förbränningsfaktom angetts för de olika materialslagen. Som framgår av tabellen är det framför allt plasterna som skapar speciella problem och som i detta fall motiverat en uppdelning av materialen efter förbränningsfaktorer. Värmevärden och förbränningsfaktorer har inte angetts för metaller, glas, porslin och keramik eftersom dessa materialslag inte förbränns vid de temperaturområden som vanligtvis förekommer i använda ugnar. Enligt Spri bör sjukvårdens krav på de ugnar som skall förbränna olika typer av riskavfall vara följande:

44 F ärbränningsanläggningalför sjukvârdsatfa/I

- Det biologiska materialet skall efter förbränningen vara oidentiñerbart (samma krav som ställs på en kremeringsugn). - Patogena (sjukdomsalstrande) mikroorganismer skall vara oskadliggjorda, dvs. varje del av lörbränningsmassan måste ha nått en temperatur av minst 140-150°C vid något tillfälle under förbränningen. - Förbränningsrummen och rökgångar skall vara konstruerade av sådant material som inom rimliga gränser är motståndskraftigt mot korrosionsangrepp törorsakade av gaser, som utvecklas vid förbränning av vissa plaster. Ugnen skall följaktligen klara förbränning av material med samtliga lörbränningsfaktorer. då man måste räkna med att riskavfallet normalt innehåller varierande blandningar av olika material.

Enligt Spri är avsikten att dessa riktlinjer skall inarbetas i befintliga råd och anvisningar rörande avfallshantering inom sjukvården.

överväganden och forslag

Som utgångspunkt for våra överväganden gäller den i sammanhanget självklara principen att hanteringen av sjukvårdsavfall, i likhet med hanteringen av annat avfall, måste vara ordnad på ett sätt som är tillfredsställande från såväl arbetarskydds- som miljöskyddssynpunkter. Vi anser att man vidare bör eftersträva att hanteringen leder till någon form av återanvändning eller annat nyttiggörande av avfallet i enlighet med de principer for avfallshantering som har lagts fast i riksdagens beslut i anledning av regeringens proposition 1975:32 om återvinning och omhändertagande av avfall. Vi är självfallet medvetna om att kravet på återvinning inte alltid kan upprätthållas. Det är sålunda uppenbart att hanteringen av riskavfall i första hand måste utformas for att skydda mot förekommande risker. Men återvinning bör vara en ledande princip vid omhändertagande och behandling av åtminstone det konventionella sjukvårdsavfallet. Som en illustration till det sist sagda kan anföras det sätt på vilket matavfallet hanteras på de sjukhus där sådant avfall förs till återvinning. Som tidigare har sagts (avsnitt 5.2) tas det matavfall som uppkommer vid beredning av maten om hand särskilt och transporteras till anläggning för sterilisering för att sedan användas till djurfoder. Det matavfall som kommer från sjukhusavdelningztrnzt återvinns däremot som regel inte med hänsyn till att det är svårt att av praktiska och ekonomiska skäl ordna med särskild uppsamling av detta avfall. l sammanhanget skulle vi vilja framhålla att det vore önskvärt om matavfall i större utsträckning än som nu är fallet togs till vara för att användas till djurfoder. Såsom har framgått av redovisningen i avsnitt 3.2 bygger socialstyrelsens råd och anvisningar jämte de kompletterande Spri-råden på uppfattningen att det konventionella avfallet men inte riskavfallet bör anses jämförligt med hushållsavfall och sålunda omfattas av det s. k. obligatoriska kommunala renhållningsmonopolet. Denna uppfattning som allmänt tillämpas delas också av oss. De arbetarskyddsproblem som vi har redovisat i tidigare avsnitt (5.5.l) får i stor usträckning anses orsakade av att gällande råd och anvisningar av olika skäl inte helt följs av sjukvårdshuvudmännen eller den personal som har ansvaret for hanteringen av avfall. En av anledningarna till att efterlevnaden är mindre god på vissa håll torde enligt vår mening vara att den berörda personalen är otillräckligt informerad och instruerad om

46 Överväganden och förslag

avfallshanteringen. Vi anser också att det finns visst fog för den från personalhåll framförda uppfattningen att nuvarande anvisningar är svåra att tillämpa. För att förbättra förhållandena når det gäller hanteringen av främst smittförande avfall samt engångssprutor och övrigt skärande och stickande avfall måste sålunda vidtas åtgärder som syftar till att få till stånd hanteringsrutiner i enlighet med vad som förutsätts i gällande anvisningar. Den närmast till hands liggande åtgärden är naturligtvis att förstärka utbildningen av och informationen till den berörda personalen. l detta sammanhang vill vi framhålla vikten av att det i samråd med berörd personal utformas lokala instruktioner som är anpassade till de olika förutsättningar för avfallshantering som kan gälla för skilda arbetsplatser. Vi förutsätter att man på de flesta håll både hos sjukhusledning och fackliga företrädare för personalen är medvetna om betydelsen av effektiv utbildning och information och att man därför efterhand kommer att vidta åtgärder i den riktning som vi förordar. Vi anser ändå att det skulle vara värdefullt om det meddelades konkreta anvisningar om den utbildning och information i fråga om avfallshanteringen som bör lämnas till berörda arbetstagare både vid anställningstillfället och fortlöpande under anställningstiden. En annan åtgärd som bör prövas är om inte gällande anvisningar kan förenklas. Vi anser att det i detta sammanhang skulle vara lämpligt att även pröva huruvida arbetarskydddet skulle förbättras om gällande anvisningar i den mån de är av betydelse från arbetarskyddssynpunkt förenklades genom att formas om till direkta arbetarskyddsföreskrifter. Därvid borde vidare övervägas om anvisningarna i förtydligande syfte behöver kompletteras. Genom att meddela arbetarskyddsföreskrifter för hanteringen av sjukvårdsavfall skulle vidare yrkesinspektionens tillsynsverksamhet underlättas. Uppgiften att genomföra vad vi nu har föreslagit bör anförtros åt arbetarskyddsstyrelsen som bör samråda med socialstyrelsen, sjukvårdshuvudmännen och berörda fackliga organisationer. När det gäller kvaliteten på de avfallssäckar som används på sjukhus finner vi det vara angeläget att understryka att man av arbetarskyddsskäl måste kräva att säckarna skall hålla för den behandling som de normalt kan förutses komma att utsättas för. Generella krav på säckarnas hållbarhet bör enligt vår mening lämpligen tas fram av Spri. Det får sedan :inkomma på vederbörande inrättning att välja lämplig säcktyp med hänsyn till de hanteringsrutiner som tillämpas. De arbetarskyddsproblem som kan föreligga vid nuvarande förbränningsanläggningar är av den art att de bör kunna lösas tillsynsvägen. Det finns därför inte anledning för oss att lägga fram förslag i denna del. Vi vill dock peka på att de av naturvårdsverket och Spri utarbetade kraven på förbränningsugnars utformning och funktion. för vilka krav vi har redogjort i kapitel 7, också får betydelse för arbetsmiljön. Vi vill också förutskicka att vi i det följande tar upp frågan om i vilken omfattning sjukvårdsavfall över huvud taget behöver förbrännas. Socialstyrelsens föreskrift att engångssprutor skall göras obrukbara innan de kasseras gäller såsom Spri har utvecklat i sina råd bara när det i den efterföljande hanteringen inte kan undvikas att obehörig kan komma åt avfallet. Föreskriften syftar till att förhindra att sprutoma skall kunna komma till användning i narkotikasammanhang. Som vi tidigare har sagt efterlevs

Överväganden och förs/ag 47

knappast denna föreskrift därför att det har visat sig svårt att få fram ändamålsenliga och från arbetarskyddssynpunkt lämpliga sprutforstörare som kan ;alaceras på en sjukhusavdelning eller öppenvårdsinrättning. Med hänsyn härtill och då det med visst fog kan ifrågasättas huruvida möjligheten att tillgripa använda engångssprutor över huvud taget har någon betydelse för narkotikamissbrukets omfattning bör socialstyrelsen enligt vår uppfattning överväga om ifrågavarande anvisning inte kan mildras eller upphävas. När det gäller metoder för att motverka hälsorisker vid hanteringen av engångssprutor och annat skärande och stickande avfall vill vi peka på den malningsmetod som vi har omnämnt i avsnitt 5.2. Behandlingen medför att malningsresterna kan hanteras som konventionellt avfall. Enligt vår uppfattning bör metoden i teknisk avseende kunna utvecklas ytterligare främst av arbetsmiljöskäl. Malningsmetoden torde i det utförande som f. n. är tillgängligt i första hand passa för de större sjukhusen. Om sjukvårdshuvudman överväger att installera en sådan kvarn som här avses i ett sjukhus, bör huvudmannen enligt vår mening samtidigt utreda möjligheterna att genom samordning av transporter eventuellt via apoteken föra engångssprutor och övrigt skärande och stickande avfall från såväl slutna som öppna inrättningar till ifrågavarande kvarn för oskadliggörande. Vi anser att förstudier i denna fråga lämpligen bör utföras av Spri. Så länge som särskilda bortforslingsrutiner inte tillämpas i fråga om den öppna vårdens engångssprutor och liknande avfall är det enligt vår mening nödvändigt att anvisa metoder som gör det möjligt att på vederbörande inrättning omvandla detta avfall så att det inte i den fortsatta hanteringen kan ställa till olägenheter från arbetarskyddssynpunkt. Enligt vår bedömning torde det numera finnas sådana metoder, där avfallet bakas in i gips eller liknande ämnen, som är så pass säkra att avfallet efter inbakningen utan större olägenheter kan blandas med hushållsavfall i en vanlig sopsäck. Som vi tidigare har nämnt (avsnitt 3.2) har socialstyrelsen i visst fall godtagit ett sådant förfarande. Vi anser sålunda att socialstyrelsen i fråga om inbakningsmetoder bör meddela anvisningar som är generellt tillämpliga. Vi vill i detta sammanhang ta upp frågan om hanteringen av det avfall i form av använda engångssprutor och överblivna läkemedel som uppkommer i hemmen. I avsnitt 5.3 har vi nämnt att Apoteksbolaget bedriver viss försöksverksamhet i syfte att förmå allmänheten att lämna in avfall som har avses till zipoteken. Vi anser att detta är en mycket lämplig ordning för uppsamling av ifrågavarande avfall Vi vill därför förorda att verksamheten utvidgas till att bli en reguljär service som apoteken lämnar allmänheten. När det gäller engångssprutor vill vi vidare fästa uppmärksamheten på att det numera finns sådana typer av engångssprutor som kan oskadliggöras omedelbart efter användandet genom att spetsen sticks in och knäcks i sprutan. i kapitel 5 har vi berört hanteringen av avfall som utgörs av blyfolieavdrag från patientkort. Vi anser att socialstyrelsen bör uppmärksamma frågan om hantering av detta avfall.

Som framgår av avsnitt 4.1.2 består ca två tredjedelar av den totala vikt-

mängen av riskavfall av smittförande avfall, såvida smittförande avfall bestäms i enlighet med Socialstyrelsens anvisningar. Vi har erfarit att det i

48 och förs/ag

Övewäganden

praktiken visat sig svårt att i vissa fall dra en gräns mellan vad som är smittförande avfall och vad som inte är det. Det smittförande avfallet är Det inte lika påtagligt och lätt att särskilja som de andra riskavfallstyperna. enda som skiljer smittförande avfall från konventionellt avfall är förekomsten av smittämnen. Att utpeka avfall som smittförande får som vi tidigare har sagt till följd bl. a. att avfallet måste förbrännas, om det inte kan desinfekteras på annat sätt, och att det faller utanför det obligatoriska kommunala renhållningsmonopolet. Sjukvårdshuvudmännen är sålunda tvungna att skaffa möjligheter att förbränna avfallet antingen genom att driva egna lörbråiiutingsanläggningar eller genom att utnyttja anläggningar som drivs av t. ex. kommun. Som tidigare framgått kan dock smittförande avfall i undantagsfall få deponeras. Frågan om vad som skall anses utgöra smittförande avfall har sålunda stor betydelse i skilda hänseenden. I vårt utredningsarbete har vi därför ansett det nödvändigt att ta upp och ingående belysa denna fråga. Som vi tidigare har omtalat har detta skett genom att vi i olika former inhämtat synpunkter från medicinska experter. I kapitel 6 har vi sammanfattat experternas synpunkter. lnnan vi tar upp dessa vill vi ange vissa allmänna utgångspunkter för vårt kommande ställningstagande. För att man skall kunna avgöra huruvida avfall från en viss enhet på ett sjukhus skall anses som smittförande och därmed underkastas särskilda hanteringsrestriktioner måste man enligt vår uppfattning kunna bedöma vilken risk för smitta som om avfallet i stället skulle hanteras som konventionellt avfall. föreligger När det gäller risken för sjukhuspersonal att bli smittad på arbetsplatsen måste man beakta att avfallshanteringen inte kan anses vara den verksamhet därsmittrisken är störst. All verksamhet måste uppmärksammas lika noggrant från risksynpunkt och det vore enligt vår mening olyckligt om intresset i alltför hög grad koncentreras på avfallshanteringen med hänsyn till att detta torde minska möjligheterna att upptäcka risker som kan finnas i annan verksamhet. Såvitt vi har kunnat få fram ger avfallshanteringen inte upphov till större antal yrkesskador än annan verksamhet. När det sedan gäller att bedöma vilka risker för smittspridning som föreligger om smittförande avfall deponeras på avfallsupplag måste man enligt vår uppfattning beakta att det avfall som kommer från hushållen i regel innehåller samma smittåmnen som finns i sjukhusavfallet. Koncentrationen av smittämnen får dock i vissa fall :intas vara högre i sjukhusavfzillet. Mot bakgrund av dessa allmänna överväganden har vi kommit fram till att vi i stort kan ansluta oss till de synpunkter som berörda medicinska experter har lämnat i fråga om smittriskerna med det smittförande avfallet. Vi ifrågasätter sålunda om det finns anledning att till smittförande avfall hänföra annat avfall än sådant avfall som uppkommer vid infektionsklinik, dialysavdelningen vid medicinsk njurklinik, kliniskt-mikrobiologiskt laboratorium och vid vissa delar av ett kliniskt-kemiskt laboratorium. Ansvaret för att bestämma vad som skall anses vara smittförande avfall måste självfallet vila på socialstyrelsen. Vi föreslår därför att socialstyrelsen fåri uppdrag att arbeta om anvisningarna enligt de riktlinjer som vi nu har förordat. Beträffande den interna hanteringen anser vi det vara riktigt om allt avfall från infektionsklinik betraktas som smittförande enligt vad vi nyss har sagt.

Överväganden och förslag 49

Men när det gäller valet av slutbehandlingsmetod ställer vi oss tveksamma till om ztvfallet från infektionsklinik måste förbrännas i den utsträckning som anges i gällande anvisningar. I likhet med experterna anser vi att flera skäl talar för att detta avfall utan större olägenheter skulle kunna deponeras på avfallsupplag under förutsättning att de föreskrifter som för sådan deponering kan komma att meddelas efterlevs. Vad vi nu har sagt böri varje fall kunna gälla under normala förhållanden. Under sådan epidemi där det finns stor risk att smitta kan spridas genom avfallet från infektionsklinik bör däremot avfallet brännas. För att klara förbränningen under sådana epidemilägeit behöver sjukhusen sålunda ha en viss förbränningskapacitet i beredskap inom eller utom sjukhuset. l många fall torde befintlig kremeringsugn ha kapacitet att tillfälligt ta avfallet från infektionsklinik. Vi förordar således att socialstyrelsen i sin översyn av anvisningarna uppmärksammar också frågan om deponering av avfall från infektionsklinik. Om socialstyrelsen finner att sådan deponering i normala fall kan tillåtas, bör styrelsen och naturvårdsverket gemensamt meddela föreskrifter för hur deponeringen skall gå till med hänsyn till hygien och miljöskyddssynpunkter. Vi utgår från att det i sådana föreskrifter bl. a. kommer att krävas att ifrågavarande avfall omedelbart efter tippning skall täckas över med jord eller annan täckmassa. När föreskrifter om deponering utarbetas bör vidare uppmärksammas frågan om riskerna för smittspridning genom lakvattnet från ett upplag. Om avfallet från infektionsklinik får deponeras, blir den återstående volymmängden smittförande avfall som uppkommer på många sjukhus enligt vad som har sagts i avsnitt 4.1 så liten att den knappast motiverar att sjukhuset har en egen förbränningsanläggning bara för detta avfall. Den av oss förordade ändringen av anvisningarna bör kunna bidra till att olämpliga förbränningsanläggningar kan tas ur drift. I den mån förbränning inte sker av avfallet från dialysavdelning och från laboratoriema, bör man enligt vår uppfattning kunna ställa krav på att detta avfall i stället desinfekteras exempelvis genom att autoklaveras. Enligt vår mening kan detta krav med hänsyn till den mindre mängd avfall som det är fråga om inte anses omotiverat betungande från ekonomisk synpunkt. Vårt förslag kan vidare medföra att de sjukvårdshuvudmän som står i begrepp att investera i nya förbränningsanläggningar eller att besluta om omfattande reparationer av befintliga anläggningar kanske inte blir tvungna att vidta dessa åtgärder, eftersom nuvarande förpliktelse att bränna avfallet kan komma att i stor utsträckning bortfalla och inskränkas till att avse enbart det biologiska avfallet. Med hänsyn härtill kan man räkna med att investeringsplanerna på en del håll inte kommer att fullföljas i tidigare tänkt omfattning. Vi är givetvis medvetna om att det vid valet av metod för slutbehandling av sjukvårdsavfall kan finnas anledning att beakta att förbränning kan vara att föredra av psykologiska eller andra skäl som har sin grund i lokala förhållanden. I detta sammanhang skulle vi vilja påpeka att det från resurssynpunkt är viktigt att man försöker hitta samordnade lösningar på de förbränningsbehov som kan föreligga inom olika sektorer av samhället. Innan beslut om inrättande av en ny förbränningsanläggning fattas, bör man sålunda enligt vår mening utreda om en förbränningsanläggning inte kan tillgodose

50 Övewäganden och _förs/ag

också andra intressenter. Vi har t. ex. genom undersökningen av djursjukhusens avfallshantering fått vetskap om att nuvarande kapacitet att förbränna biologiskt avfall inte är tillräcklig. Vidare har framkommit att man i många kommuner inte har möjlighet att i tillräcklig utsträckning förbränna döda Det kan sålunda från samhällsekonomisk synpunkt vara motisällskapsdjur. verat att söka åstadkomma gemensamma lösningar. Vi har anledning att räkna med att detta kommer att ske utan att några särskilda centrala åtgärder behöver vidtas. Flera kommuner har numera ordnat med eller medverkat för förbränning av döda sällskapsdjur. Vi till att få till stånd anläggningar fortsätter och att allt fler kommuner kommer utgår från att denna utveckling att ta på sig ansvaret för sådan verksamhet. av förbränningsanläggning bör de normer Vid planering och upphandling och riktlinjer som vi har redovisat i kapitel 7 vara vägledande. Som tidigare har sagts anses det konventionella avfallet enligt stadgad kommunala renhållningsmonopolet. Vi praxis falla under det obligatoriska har inom utredningen diskuterat frågan huruvida kommunerna skulle åläggas att ta ansvar för det slutliga omhändertagandet av allt sjukvårdsavfall. Men vi har stannat för att det inte finns skäl att ändra nuvarande ordning har ansvaret för slutbehandlingen av enligt vilken sjukvårdshuvudmännen riskavfallet. Vi känner till att det på några håll förekommit problem när det gällt att samordna sjukhusens avfallshantering med den primärkommunala renhållningsverksamheten. Också i framtiden kan sådana problem Så kan t. ex. bli fallet till följd av att socialstyrelsen ändrar uppkomma. anvisningar om smittförande avfall i enlighet med vad vi nyss har förordat. För att åstadkomma behövligt samarbete mellan sjukvårdshuvudman och primärkommun bör man enligt vår mening med fördel kunna tillämpa den rekommendation om en gemensam arbetsgrupp som finns upptagen i Spriråd 6.8 (avsnitt 6.2.2). 10 och ll redovisade utredningen om hanteringen av Den i bilagorna riskavfall vid veterinärmedicinska inrättningar ger enligt vår mening vid handen att den undersökta hanteringen i stort sett är tillfredsställande ordnad. Vi anser oss kunna förutsätta att berörda inrättningar skaffar sig tillgång till de ytterligare förbränningsresurser som behövs för behandling av biologiskt avfall. Vi vill vidare framhålla att omhändertagandet av gifter och läkemedelsrester Vi vill rekommendera på vissa håll bör kunna förbättras. att läkemedelsrester förs åter till vederbörande apotek. I den mån kommunen inte tar hand om gifter och annat miljöfarligt kemiskt avfall bör detta avfall I första hand bör det samhällsägda beföras till behandlingsanläggning. Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB) anlitas. handlingsföretaget av naturvårdsverkets om sjukhusens vatten- Med anledning utredning vårdsproblem vill vi framhålla vikten av att förbrukningen av skadliga kemikalier Såsom framhålls i naturvårdsbegränsas så långt det är möjligt. verkets utredning borde det på många håll vara möjligt att avsevärt minska t. ex. förbrukningen av fenolsubstanser för att därmed reducera de olägenheter som dessa substanser kan medföra när de släpps ut i sjukhusens avlopp. Vi vill i detta sammanhang nämna att vi har fått uppgifter om att man inom SAKAB f. n. diskuterar planer på att ordna med återvinning och annan och framkallningsbad från sjukhusens labehandling av använda fixeringsboratorier. av dessa planer. som verksamt kommer Ett genomförande

Övervägarzden och förslag 51

att bidra till att minska skadliga utsläpp från sjukhusen, framstår enligt vår mening som angeläget. I fråga om tillsynen av hanteringen av sjukvårdsavfall har vi med tillfredsställelse noterat att socialstyrelsen nyligen anmodat länsläkarna att prioritera tillsynen över avfallshanteringen inom sjukvården. De delar av avfallshanteringen inom sjukvården som vi ovan inte uttryckligen berört har vi funnit vara tillfredsställande anordnad eller i vart fall inte i behov av andra åtgärder än sådana som kan vidtas lokalt.

Bilaga l Referenser

Omhändertagande av avfall från sjukvårds- och liknande inrättningar - Råd och anvisningar från socialstyrelsen nr 16, 1970. inom - Avfallshantering sjukvården Spri-råd 6.8, 1973. Utredningar om ugnar för förbränning av riskavfall från sjukvården - SNV PM 800.

Utredning om värmeanläggningar vid sjukhus från miljöskyddssynpunkt. - SNV PM 801. Ugnar för förbränning av riskavfall. Förprojekt - K-konsult, 1975. Sjukhusinfektioner - tro och vetande. - G Laurell, Läkartidningen nr 25. 1976. Specifikation för stora förbränningsugnar för destruktion av sjukhusavfall - British Standards Institution, 1973. Avfallshantering. Förslag till extern transport samt destruering av visst riskavfall - Stockholms läns landsting, hälso- och sjukvårdsnämnden, 1975. Animalt riskavfall - av f. d. länsveterinär Utredning Sten Svedberg, 1975. Skötsel av försöksdjur- Samarbetsnämnden för lokal- och utrustningskommittén för universitet och högskolor, 1975. Sjukvårdsanläggningar inom Linköpings kommun. Hantering av avfall - 1974. K-konsult, Utredning avseende sjukhusavfall: kvantiteter, sammansättning och hantering. (Malmöhus läns landsting och Malmö sjukvårdsforvaltning) - 1974. K-konsult,

SOU l977z4 55

2 inom

Bilaga Avfallshantering sjukvårdena

2 Beskrivning av avfall och dess förekomst

2.1 Allmänna synpunkter

Socialstyrelsens råd och anvisningar inleds på följande sätt:

l. Allmänna synpunkter

1,1 På samma sätt som gäller inom den totala avfallshanteringen ökar också mängden och sammansättningen av sådant avfall, som härrör från sjukvårdsinrättningar av olika slag. från laboratorier med anknytning till sjukvård, från tandvårds- och sociala inrättningar, från veterinära inrättningar samt från apotek, ävensom från mottagningar for öppen vård med här angiven verksamhet. Även om allt avfall innebär risker av varierande storleksordning såväl från allmänhygienisk och yrkeshygienisk synpunkt som miljömässig sådan. framstår avfall från inrättningar. som är sysselsatta med sjukvård av ett eller annat slag som betydligt mera riskfullt - framförallt på grund av risken för överföring av smitta. 1.2 Socialstyrelsen vill med dessa råd och anvisningar påpeka de risker, som anses vara lörknipptttlc med hantering ut hiir ;avsett avfall. för att därigenom minskat dc- Silmmu.

Detta får inte tolkas så, att allt avfall inom sjukvården är riskfullt. Till riskavfall räknas avfall som vid vanlig avfallshantering på ett eller annat

sätt medför extra stora risker för människa och miljö. Övrigt avfall som

är likvärdigt med samhällets övriga avfall, hushållsavfallet”, har benämnts “konventionellt avfall”. En stor del av sjukvårdens avfall är av samma slag som vanligt hushållsavfall och bör hanteras i enlighet med vad som sägs i bl. a. hälsovårdsstada och lokal hâilsovårdsordning. Riskavfallet däremot kräver en speciell hantering som redogörs for i kapitlen 3, 4 och 5. Vid upprättande av rutiner för skiljande av riskavfall från konventionellt avfall bör följande två synpunkter beaktas:

- Sådana hygieniska krav bör ställas på avfallshanteringen att de svarar mot vad som gäller för övriga verksamheter inom sjukvården, t. ex. smutstvätthantering, kostförsörjningens diskhantering, principer för patienters, ”Utdrag ur Spri-råd 6.8, personals och besökandes rörelsefrihet m. il. omständigheter som också kapitel 2-6

56 Bilaga 2 SOU l977:4

kan vara anledningar till smittspridning. En totalsyn är nödvändig för att skapa konsekvens i fråga om hygienisk målsättning (ambitioner) och de medel som krävas för att nå de uppsatta målen. - Bestämning av vad som är riskavfall bör alltid ske i samråd med berörda hälsovårdsnämnder och andra regionala organ samt länsläkarorganisationen, så att hanteringen av detta på bästa sätt anpassas till befintliga eller planerade förvarings-, transport- och slutbehandlingsresurser inom kommunerna. Närmare beskrivning av den organisatoriska innebörden av ovanstående synpunkter återfinns i kapitel 6.

2.2 Avfa/lsslag Socialstyrelsens råd och anvisningar indelar avfall på följande sätt:

“2. Avfallsslag 2.1 Avfallet kan indelas i två grupper, nämligen 2.2 A. Konvemione/lr aij/áll såsom sopor, köksavfall och annan dylik orenlighet (se hälsovårdsstadgans 9 kap samt lokal hälsovårdsordning och Kungl Medicinalstyrelsens meddelande nr 121 angående sanitära krav på renhållning). 2.3 B. Riskaijfa/l, innefattande: 2.3.1 smittförande avfall. 2.3.2 biologiskt material, 2.3.3 engångssprutor, 2.3.4 skärande och stickande avfall (exempelvis knivblad, kanyler. nålar och glasavfall). 2.3.5 radioaktivt avfall samt 2.3.6 gifter och läkemedelsrester. Beträffande innebörden av ovanstående definitioner på riskavfall har socialstyrelsen för smittförande avfall och biologiskt material gjort följande precisering: “2.4 Med under punkt 2.3.1 rubricerat avfall förstås allt avfall från infektionsklinik, tuberkulosavdelning. intensivvårdsavdelning. hudavdcliuiitg. briiititskztde-kirurgisk ztvdelning. medicinsk njurklinik. kliniskl-tttikrobiologiskt och kliniskt-kemiskt laboratorium samt blodgivarcentral. Hit hör vidare allt avfall från septiska operationer samt från lokaler som på grund av smittrisk är omgärdade av speciella försiktighetsåtgärder, t. ex. isoleringsrum för infekterade personer. Med under punkt 2.3.2 rubricerat avfall förstås vävnadsdelar, döda försöksdjur o. dyl., som främst av estetiska skäl klassas som riskavfall. vanligtvis från operativa och laboratoriemässiga verksamheter. Vad i denna punkt sagts gäller både human- och veterinärmedicinsk verksamhet.” Smittförande avfall definieras som allt avfall i lokaler för vissa uppräknade verksamheter. Detta får inte tolkas så att allt avfall från samtliga lokaler inom den angivna verksamheten är smittförande. Avfall från t. ex. expe-

Bilaga 2 57

ditioner. personalrum. Förråd etc. är normalt inte smittförande. Eftersom det emellertid inte finns någon enkel metod att omedelbart påvisa ett avfalls smittrisk och inom en och samma lokal uppdela avfallet efter detta har socialstyrelsen angivit endast hela verksamheter. Följande verksamheter och lokaler är alltså att betrakta som producenter av smittFörzmde avfall. Uppräkningen är giltig under förutsättning att planlösningar 0. dyl. möjliggör en avgränsning rent praktiskt av dessa lokaler. Enighet i denna tolkning bör råda mellan sjukvården och berörda hälsovårdsnämnder och andra regionala organ samt länsläkarorganisationen. Verksamheterna bör betraktas som ständiga producenter av smittförande avfall.

Klinik. avdelning etc Lokal med smilr/örande aij/a/l [nfektionsklinik Lokaler där klinisk verksamhet bedrivs Tuberkulosavdelning Lokaler där patient som är eller misstänks vara i smittsamt skede vårdas eller behandlas Intensivvårdsavdelning Lokaler där patient vårdas eller behandlas Hudavdelning Lokaler där infekterad eller misstänkt infekterad patient vårdas eller behandlas Brännskade-kirurgisk avdel- Lokaler där patient vårdas eller behandlas ning Medicinsk njurklinik Lokaler där patient som genomgår eller genomgått dialys vårdas eller behandlas Kliniskt-mikrobiologiskt la- Laboratorielokaler boratorium Kliniskt-kemiskt laborato- Lokaler där det förekommer blodprodukrium ter, faeces eller urin Blodgivarcentral Lokaler där det förekommer blod eller blodprodukter Operationsverksamhet Lokaler där septiska operationer utförs

Övriga verksamheter Lokaler som på grund av smittrisk är om-

gärdade av speciella försiktighetsåtgärder, t. ex. isoleringsrum För infekterade personer.

Utöver dessa kan inom andra verksamheter situationer uppkomma, då avfall under viss tid måste betraktas som smittförande och behandlas i enlighet därmed. Exempel på sådana platser är lokaler för patologiska undersökningar och obduktionsverksamheter. Temporär smittrisk i övrigt kan råda t. ex. vid konstaterade varvid hepatitfall, samtliga berörda lokaler, oberoende av verksamhetsform, för viss tid klassificeras som producenter av smittförande avfall. Engångssprutor samt skärande och stickande material skiljer sig rent tekniskt inte från avfallstyper som förekommer i samhället i övrigt. Det är

58 Bilaga 2

dessa materials smittrisk som motiverar krav på särskild behandling. För engångssprutor tillkommer dessutom risken att de hamnar i orätta händer. För radioaktivt avfall samt gifter och läkemedelsrester har socialstyrelsen gjort följande tillägg under rubriken ”Avfallsslag”: “2.5 För under punkt 2.3.5 omnämnt avfall finns särskilda anvisningar, utfärdade av strålskyddsmyndighet. 2.6 Gifter och läkemedelsrester (2.36) skall omhändertagas enligt särskilda bestämmelser. Särskilda anvisningar och bestämmelser kommer att utfärdas för dessa båda avfallsslag. Statens strålskyddsinstitut avser att ge anvisningar för omhändertagande av radioaktivt avfall (ref rapport SSI-1972-019). För gifter och läkemedelsrester finns f. n. inga bestämmelser, men socialstyrelsen avser att i samarbete med naturvårdsverket utarbeta sådana. I avvaktan härpå rekommenderas att gifter och läkemedelsrester inlämnas till apotek som svarar för deras vidare behandling.

2.3 Särskiljning av riskatfall

material, engångssprutor, skärande och stickande material, ra- Biologiskt dioaktivt material samt gifter och läkemedelsrester är lätta att särskilja och förekommer i relativt begränsade sammanhang. Annorlunda förhåller det sig med det smittförande avfallet. En särskiljning av detta bör baseras på en lokalbunden indelning enligt riktlinjerna i avsnitt 2.2. Vilka lokaler som för varje särskild inrättning bör räknas till denna kategori bestäms av en i hygienfrågor ansvarig person eller kommitté. Se mera härom under kapitel 6.

2.4 Alfa/lets mängd, volymvikr, värmevärde och urvecklingstrend

2.4.1 Synpunkter på avfallsmängder avfall har av tradition uppmätts i volym per vårdplats och Sjukvårdens tid. Volymen har i allmänhet varit liter och tidsenheten dygn eller vecka. varierar efter sjukvårdsinrättningarnas storlek, verksamhet m. m. Mängden En viss försiktighet är därför tillrådlig med direkt tillämpning av en inrättnings avfallssiffror på en annan. Angivande av riskavfztllsmáingden uttryckt i generella procenttttl av den totala mängden avfall är direkt olämplig. Riskavfallets andel varierar nämligen starkt mellan olika inrättningar. Detta beror på flera omständigeter t. ex. - storlek inrättningens - inrättningens verksamhet - metoder att förändra riskavfall till konventionellt avfall - till effektiva tillgång förbränningsanläggningar.

Bilaga 2 59

Varför uppgift om mängden riskavfall behövs måste framför allt klargöras och vid beräkningen bör man först bestämma vilka riskeliminerande metoder man avser att nyttja samt var i avfallets hanteringskedja dessa metoder skall sättas in. Uppgift om riskavfallsmängden kan t. ex. behövas för dimensionering av forbränningsanläggning och då avses enbart den mängd riskavfall som inte behandlas med annan metod. För dimensionering av en desinfektionsanläggning fordras uppgift om den mängd riskavfall som kräver en sådan riskeliminerande metod. För dimensionering av förvaringsutrymmen eller transportkapaciteter kan andra mängduppgifter behövas. Oavsett for vilket ändamål uppgiften behövs måste den baseras på en bedömning av mängden riskavfall vid produktionsplatsen.

2.4.2 Mängd och volymvikt

Flera undersökningar av sjukvårdens avfallsmängder har tidigare gjorts. Uppmätningar vid ett 10-tal sjukhus under åren 1964-66 gav avfallsmängder på 12-20 l/vårdplats och dygn. Här kan måttenheten l/vårdplats och dygn användas för jämförelser i mängdutveckling inom samma inrättningar. 1967-68 gjordes undersökningar som uppvisade en relativt kraftig ökning av avfallsmängden for flera sjukhus till 25-30 liter/vårdplats och dygn. I Skaraborgs län uppmättes i början på 1970 avfallet från länets samtliga

sjukvårdsinrättningarl Mängderna varierade mellan 12-27 l/vårdplats och

dygn. För sjukhemmen var siffran 12-15 l/vårdplats och dygn, medan lasaretten oftast hade mängder mellan 20-27 l/vårdplats och dygn. En undersökning i Malmö 1972 (Allmänna sjukhuset samt vissa mindre inrättningar) visade på en genomsnittlig avfallsmängd på 36 l/vårdplats och dygn. Vid dimensionering av förbränningsanläggningar måste volymvikten vara känd. Hänsyn måste även tas till avfallets vikt vid utarbetandet av hanteringsmetoder. Siffror från Akademiska sjukhuset i Uppsala visar att volymvikten 1960

var 150 kg/m3. 1966 hade den minskat till 75 kg/m3. Andra undersökningar

visar samma tendens. År 1972 beräknades t. ex. volymvikten av avfallet

i Malmö vara ca 54 kg/m3.

Den mest bidragande orsaken till volymökningen och volymminskningen har varit den ökande användningen av lätta engångsartiklar och engångsemballage av papper och plast.

2.4.3 Värmevärde

För projektering av forbränningsanläggningar är kännedom om avfallets värmevärde lika nödvändig som kännedom om viken. I Sverige har man vid projektering av förbränningsugnar använt värmevärden varierande mellan 8 000-10 000 kJ/kg (2 000-25 000 kcal/kg), dvs. värden som traditionellt används för hushållsavfall. Dessa värden iir tro- K-konsult, Hantering och behandling av sjukligtvis för låga. då en viss del pldSl som ingår i sjukvårdens avfall har värmehusavfall. Rapport värden på 35 000-45 000 kJ/kg (8 000-10 000 kcal/kg). 197011401.

60 Bilaga 2

2.4.4 Utvecklingstrend Avfallsmängden tenderar att öka. Utredningar visar att den årliga ökningen under första hälften av 1960-talet var 3-4 %. Den nuvarande årliga ökningen torde vara minst lika stor. Enligt utredningar som gjorts vid ett flertal sjukhus (Akademiska sjukhuset i Uppsala, i Boden, Gällivare och Kristianstad osv.) beräknas avfallsmängden i början av 1980-talet uppgå till 60-70 liter per vårdplats och dygn. Huddinge sjukhus projekterades 1966 för en beräknad framtida avfallsmängd av ca 30 l/vårdplats och dygn. Samtidigt som avfallsmängden har ökat har emellertid volymvikten minskat. Undersökningar vid vissa sjukhus har pekat mot en volymvikt 1980 på

70-80 kg/m3 och i undersökningen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala förväntas volymvikten minska till ca 45 kg/m3.

Det är svårt att förutskicka om ovanstående tendenser kommer att hålla i sig. Avfallets utveckling inom sjukvården kommer emellertid till stor del att sammanhänga med utvecklingen av engångsartiklar och emballage. På senare tid har en återgång till flergångsartiklar kunnat förmärkas för vissa materielslag.

3 Avfallets omhändertagande (hopsamling)

3.1 Allmänna synpunkter Socialstyrelsen säger om det konventionella avfallet: ”3.1 Beträffande konventionellt avfall hänvisas till vad därom sägs i hälsovårdsstadgans 9 kap samt eventuellt förekommande lokal hälsovårdsordning ävensom till meddelande nr 121 från Kungl Medicinalstyrelsen angående sanitära krav på renhållning. I anslutning härtill bör vissa allmänna principer för konventionellt avfall och riskavfall beaktas. Dessa beskrivs i det följande.

3.1.1 Hopsamling av avfall Avfallet bör så snabbt som möjligt samlas ihop och föras till uppsamlingsställena. Det är viktigt att dessa är placerade så att de är lättåtkomliga.

3.1.2 Behållare för avfall För inneslutning av avfallet är numera behållare av engångstyp vanligast. Engångsbehållarens lämplighet for avfall torde både hygieniskt och hanteringsmässigt vara obestridlig. De vanligaste engångsbehållarna är av säcktyp. De tillverkas i varierande storlekar. Materialet kan vara plast av olika tjocklekar och kvaliteter eller våtstarkt papper. Som engângsbehållare förekommer även boxar (burkar, kartonger) i varierande storlekar. De används när en mera robust hantering vid uppsamlingsställen och under transporter krävs.

Bilaga 2

Flergångsbehållare används numera huvudsakligen som skydd for engångsbehållare, antingen som traditionella sopkärl vid uppsamlingsställena eller som containers vid transporter av avfall.

3.1.3 Val av behållare

Vid val av storlek på säckar bör avfallets art, hämtningsfrekvens samt var i hanteringskedjan säcken förekommer avgöra. Figur I på sidan 62 visar de vanliga hanteringsprinciperna samt vilka säckstorlekar som bör användas i olika sammanhang. För direkt sjukvårdande verksamheter är engångsbehållare av ogenomskinlig plast att rekommendera for inneslutning av själva avfallet. De ger en hygieniskt och estetiskt godtagbar hantering inom dessa områden. Säckar är vanligast, men även burkar förekommer. Dessa läggs normalt i större behållare fore borttransport. För inneslutning av avfall, som uppkommer inom verksamheter inom sjukvården som inte har direkt sjukvårdande karaktär, kan säckar av plast eller kraftpapper väljas. Avgörande for detta val är avfallets art, konsistens, forvaringstid fore borttransport, konsekvenser av bräckage i hanteringen, kostnader. Om säckar av kraftpapper eller plast används för borttransport till den slutliga behandlingen beror på om de är avsedda for uppsamling av mindre av-

fallsbehållare eller för det direkta avfallet. Den fortsatta hanteringen har

också betydelse for vailet. Säckmaterizilet bestäms lämpligen i samråd med lokal hälsovårdsnämnd i hygieniska frågor samt renhållningsforetag i hanteringsfrågor, for att därigenom avpassa materialet efter lokala hygieniska och hanteringsmässiga principer. Ekonomin spelar en stor roll vid val av behållare. Det är därför betydelsefullt att gå igenom avfallshanteringen, så att lämpliga typer av behållare väljs och så att sortimentet hålls nere såväl i fråga om behållarnas storlek som kvalitet. Vid valet av behållare bör hänsyn tas även till möjligheterna till snabb, enkel och säker förslutning. Enbart genom att använda fullgoda behållare med säkra tillslutningsanordningar kan hanteringen bli godtagbar.

3.1.4 Förvaring av behållare

Förvaring av avfallsbehållare kan i den interna hanteringskedjan ske enligt de olika metoder som framgår av figur 1. Soprum eller andra forvaringsställen for avfallsbehållare bör finnas i varje våningsplan till ett antal som svarar mot verksamhetens uppdelning och omfattning. Utrymmena bör placeras så att såväl transporten dit som därifrån underlättas. Framkomlighet for rationella transportmedel bör vara ett krav, liksom tillräckligt utrymme for övrig hantering. Förvaringsställen for avfall måste hållas rena och bör därför vara lätta att rengöra. Utrymmen och hjälputrustning bör också dimensioneras så att överfyllnad eller bräckage av behållare undviks. I befintliga soprum måste hämtningsfrekvensen avpassas till rummets förvaringskapacitet. I övrigt hänvisas till bestämmelser i Svensk Byggnorm, 1967, kap 43.

62 Bilaga 2

mc_._m.5towm

.mzm

.mmsccfnzmm

mum_af_onm:m::om

559500 cmccm mcfmmmLcm

A __.._.

m

möt:

.toamcmt

A x

U

Conwcmü. toamcmi. ._9533

cmm

uzxømww

wEm

mamma ...nä mtmzm

.E353

:m5 m _

Eoc_

xomøumcâcmuan:

maskot:

.mEo._naa:

mm_Emm

an: _ .om

Esåom

.mzm

_m:_cv.ocmmmc_c

E4

895m:

Å

cmcmcmmä.

A

.mxumm

mccmåou ummxnmz

j?

Ume:

cmm maw v_ .mxumm :§50: .mxomm umE .Eañom

m.

ummxvmz

m

.mzm

.Coamcmt

.minä for:

k

:muoHmE _mcoâma

toamcm; musa. :oawcåh :mmm v.23? ;mcowrma

-

_

.cmc .mn

58._

.mmåcuêws

.§2

A1|||||^

.mxmtoum .mccmucmc

xomø

.Emmv_..m

m..

.mcm

.axmtoum .mxmzoä

EJ..

.Bm ma “Emm

.famn

E=:m:__Emmaa=

...mo

momumaå

:m

Emuxm

umwxum:

ummâmntm:

ECC_

mucm..m_._m

mncmmmcm

Ezñom _mcmumê

mvcm..m_..m

_tå_

mamzmäm

v0 :z ;oo

xmtouw

m

_mvmEnrüzmmctmu

...oo

.mzm

åm_ammc_._m._nu

m m

.E:.=0xm.

EmE_

:Eümn

m

umnfêomums

33:0

omnuom:

.axoww

.m:mxm.c

.mx

mEEwm 5:53.

_

.mxuww \ .oxumw ov mêmä :mm

m

um

:z .G

ucwamzmmcam

.mama

EoE möt:

pmmåumc

._m__m

.mzm

_mcoâma

å? m

.m3

mucåmtn)

:c

Conmcmü. mEEwm ucmså Coamcm; m::m..om

Ecäm 8:4 SUSE :mmm im.. .mzm

: m m

m

_mxmtoä

VCDD .om

»EEE

.m ._

mum_amcocxano._m

m nu

CPÖuCoEEOV_

__ _ _

m

n ._m__m :c Figu/ l Principer f:

.mxumm

Em ay/ál/sharzlering inom

O =ê xunm å.. sur/när dsmraltrznggar

Bilaga 2 63

3.2 Omhändertagande av riskavfall

Speciella regler gäller för omhändertagande av riskavfall. Socialstyrelsen har preciserat detta i ett flertal punkter.

3.2.1 Allmänt om omhändertagande av riskavfall 32 Beträffande riskavfall iakttages följande: 3.3 Allt riskavfall hopsamlas och förvaras i dubbla engångsbehållare. Som yttre behållare användes sådan av plast eller våtstarkt kraftpapper(säck). Den gulmarkeras tydligt samt förses med kraftigt iögonfallande påtryck ”RISKAVFALL”. 3.3.1 Dylika behållare tillhandahålls lämpligen av sjukvårdshuvudmannen eller hos det kommunala renhällningsorganet. Med ”Allt riskavfall . . . etc.” avses det riskavfall, som utan behandling skall överföras till utrymme utanför det verksamhetsområde där det uppkommit, dvs. för att skydda utanförvarande verksamheter mot eventuella risker. Om risken elimineras inom det egna verksamhetsområdet gäller givetvis inte det stränga förvaringskravet för den rent interna hanteringen.

3.2.2 Omhändertagande av smittförande avfall och biologiskt

material 3.4.1 Smittförande avfall ävensom biologiskt material och döda försöksdjur hopsamlas i fukttät behållare av engångstyp, som före bortforsling förslutes och placeras i ytterbehållare enligt punkt 3.3.” Kravet på fukttät behållare bör beaktas, vilket får inverkan på - kvalitet och tjocklek på behållarens material - effektiviteten på behållarens förslutning

Hur pass starka och täta behållare som bör komma i fråga anpassas till den efterföljande hanteringen. Se avsnitt 3.1.3.

3.2.3 Omhändertagande av engångssprutor samt skärande och

stickande material “3.4.2 Engångssprutor samt skärande och stickande material samlas i engångsbehållare av för stickskador opåverkbart material (plastbehâllare eller dyl), som före bortforslingen förslutes och placeras i ytterbehållare enl. punkt 3.3. Beaktas bör beträffande engångssprutor att dessa göres obrukbara innan de kastas bort, van/id kolv knäcks eller böjs. För dessa ändamål erfordras särskild apparatur. Åtgärder av detta slag vidtages till förhindrande av illegal användning av engångssprutor. Uppsamlingen av engångssprutor samt skärande och stickande material kan med fördel ske i behållare av lämplig plastkvalitet. Behållama måste kunna förslutas väl. Kravet på att engångssprutor skall göras obrukbara innan de kasseras för att förhindra illegal användning hangäller endast när det i den efterföljande

64 Bilaga 2

teringen inte går att undvika att obehöriga kommer åt avfallet. Kan därför en betryggande kontroll i hanteringen skapas är det inte nödvändigt att göra engångssprutor obrukbara. Med ledning av denna tolkning kan olika hanteringsalternativ användas som framgår av _figur 2 på sidan 65. Då det har visat sig svårt att få fram ändamålsenliga sprutförstörare bör det vara en strävan att undvika hantering enligt alternativ 4 i figur 2. Skulle det dock visa sig att kontrollen av efterföljande hantering inte är betryggande, bör sprutförstörare anskaffas. Följande krav bör ställas på sådan utrustning: - Den bör vara liten och billig, så att den kan tillhandahållas på alla de ställen, där sprutor och kanyler används. Transporter av sprutor och kanyler utanför verksamhetsområdet undviks därigenom. - Den bör vara lätt att ta isär och sätta ihop. - Den bör vara lätt att rengöra. - Den bör vara så beskaffad att den kan värmedesinfekteras. - Den bör vara så beskaffad att den effektivt kan förstöra alla i bruk varande typer och storlekar av engångssprutor och engångskanyler med anlitande av normal handkraft. - Den bör vara så beskaffad att personal ej riskerar att träffas av stänk av blod eller andra vätskor eller kringflygande delar av det material som förstörs av utrustningen. - Den bör vara så beskaffad att användning och skötsel av den är lätt att lära ut åt den personal som kan komma att använda den.

3.2.4 Värmebehandling av avfall från mikrobiologiska och kliniskt kemiska laboratorier

3.4.3 Avfall från mikrobiologiskt laboratorium värmebehandlas (desinfekteras). På samma sätt bör förfaras med avfall från laboratorium för klinisk kemi. Desinfekterat avfall betraktas som konventionellt avfall Beträffande värmebehandling refereras till Socialstyrelsens ptblikationer Smirrrening (Råd och anvisningar från socialstyrelsen nr 28, april 1973) och Väg/edande information om _lörebyggande av .smittspridning inom hälso- och sjukvård (bilaga till MF 1973:14). När lämplig förbränningsugn finns tillgänglig inom eller nära berörd verksamhet behöver inte ett absolut krav på värmebehandling av riskavfallet föreligga. Det kan vara fördelaktigare från såväl kostnads- som ianteringssynpunkt att, med anlitande av anvisade metoder för förvarirg och förslutning, föra avfallet till en sådan förbränningsugn.

3.2.5 Kyld förvaring av biologiskt material m. m.

3.4.4 Beträffande biologiskt material och döda försöksdjur kan i vissa fal i avvaktan på bortforsling erfordras kylt förvaringsrum (s0prum).“

2 Bilaga 65

to .›m

UmE

:äs:

.ozono

.oaouxumu

ma Eom .mzm Eom

.Ucmcmnuâm

...min

...ä

.Scâzoøcmcocxmwcrmøn

Emcoccwåox

m

mc._m__mcmn

mmätoamcm: mmötoamcmb

.n

oä5wm._nwu:._am

52m

mmzêoåmo

.i

mc_cmmw_cmmmc_ccm.n.aw

.mamånom

.zmcoccoåox

mczåcm;

.öumxwxucm

:m

k:

:oo :mm _mucom :oo

mczbcmcmnvz:

xowm

:i

cmmm .mm uwE

umöumñ

...m _

88:8 ucmvmm

:mm cuo

mSwåow mêmåo*

.m

so: :c mmm.: ...må

nåoEnEox

m wa ä:

.miacoñummx

:mzcmo

øucmmm›.amn cmmccmucm:

u zoo

Emzwcmm .mammpuoo Emzmcam

k:

.mccmc __3232_ Swzmsmm

z§zoz

.95 mm: xm: :C .m ...å

\ \

\ \ .\

:n:

Lwå

xuo_ E E al..

uwE

cmåasmm 22m _mcaao 4

m...?

.mmcåcmmaaa

.cmmmåumn

cmmEcÅJ_ mEcuöcm

_

S mv

:E:

m._m__w:wnmm:__EmmQa:

.mcozxmtzmmu

Emåsom mEcmc_

.2

m _EE_ ._23

xm

.C_Em..O_v_

u

.mcozxwvcimu

mctmucm: »såsom mEcmo_ :åtmäo: mcEmm_

Y

a

I

\ l

›m 0

mscmmmE_ vmöumñ

v;

.mmêêmmaas

mczucmcom

amm

o.w._®_m..o.uu:.am

.c_mmnco:m

mc_cncmcz

“tgmzmn cotxøw SEC..

Em:

29.0_

_

\\ /

mucmxucm

mbcmñxw

.Qañmømcnmcm

lf

.Emm _mtøzwE

:oo

.må bo_ E p N m v

F 112111 2. Hanleringrsa/Iernalin/ör engârzgss/Jnnor samt skärande och srickande material.

66 2 Bilaga

menas rum med en temepratur +2°-+8°C. Med kylt förvaringsrum omkring Vid användning av kylda förvaringsutrymmen som ligger utanför det egna verksamhetsområdet måste det biologiska materialet vaira hopsamlzit i förslutna kärl enligt anvisade metoder för transport dit. Se avsnitt 3.2.1.

3.2.6 Riskavfall från öppen vård etc.

3.4.5 Riskavfall från mottagning lör öppen vård. tandvårdsinráittning och liknande inrättning, som hopsamlats på sätt som föreskrives under punkt 3.4,l och 3.4.2, Förvaras i avvaktan på bortforsling i särskilt därför lämpat utrymme. som hålles låst och dit allmänheten inte äger tillträde. Det riskavfall som produceras inom ovan nämnda verksamheter är huvudsakligen av typen engångssprutor samt skärande och stickande material. Om detta riskavfall hanteras enligt figur 2 kan behovet av speciellt förvaringsutrymme för riskavfall utanför verksamhetsområdet bortfalla.

3.2.7 Uppsamlingsrum för riskavfall

3.5 Tillräckligt rymliga. våil vcntileratle uppsamlingsruin tsopruittl lör lörtvztring at engångsbehållare för riskavfall i avvaktan på bortforsling utrustas med spolningsmöjlighet och golvavlopp samt anordnas så att väggarna kan tvättas och dcsinfekteras. Dörr till Uppsamlingsrum för riskavfall förses utvändigt med gul varningsskylt med påtrycket Riskavfall. Dylika rum bör inom större inrättningar dessutom kunna hållas vid låg temperatur samt vara försedda med anordningar för hantltvagning.” Rum enligt ovanstående principer går som regel endast att ordna inom större inrättningar. Inom den öppna vården och tandvården. som ofta är inhysta i byggander tillsammans med andra allmänna verksamheter och bostäder. kan det vara svårt att skapa speciella riskavfallsutrymmen. Andra metoder att hantera riskavfallet får då tillgripzis. Se avsnitt 3.2.6.

3.2.8 Container för riskavfall

36 Då containers används för förvaring av behållare med riskavfall i avvaktan på i form bortforsling. placeras dessa på skuggig. skyddad plats och försiktighetsåtgärder av låsbar inhägnad vidtages. så att inte obehöriga personer eller djur kan komma i beröring med engångsbehållarna.” Ett sådant förvaringssätt är aktuellt enbart på inrättningar som producerar stora mängder riskavfall som måste transporteras till annan plats för slut- Det kan även gälla sådana förvaringar där riskavfall blandas behandling. med konventionellt avfall på grund av att allt avfall ges samma slutbehandling. Containers för detta ändamål bör vara slutna och täta.

sou 1977:4 Bilaga 2 67

4 Transport av avfall

4. l A //nzänna synpunkter- 4.1.1 Bedömning av transporthjälpmedel Krav på hygien och arbetsmiljö är mycket viktiga vid bedömningen av transporthjâilpmedel för avfallshantering inom sjukvården och de får aldrig åsidosättas. I övrigt hänvisas till synpunkter framförda i Spri rapport 22/69, Lönsa»zliølsbødömning av Iransporrmekarzisering och Inerodävelsikr.

4.1.2 Transportvägar inom

anläggningar Med undantag for sopnedkast och sopsuganläggningar är det som regel, av ekonomiska och praktiska skäl, svån att inom sjukvårdsinrättningar skapa separata transportvägar for avfall, även om detta från hygienisk synpunkt vore önskvärt. Om transportvägarna for avfall även används for annan trafik kan avfallstransporterna separeras genom att dessa planeras till tider då annan trafik helt eller delvis ej förekommer. Om detta inte är möjligt ökar kravet på att avfallsbehâllarna är hela och säkert forslutna. Om så skulle bedömas nödvändigt kan man som extra åtgärd, främst kanske av estetiska skäl, använda ett ogenomskinligt kapell av engångs- eller llergångstyp som skydd över vagnar som transporterar avfallsbehållaren. Vid de interna avfallstransporterna bör omlastningar och andra mellanhanteringar om möjligt undvikas. Varje ökning av antalet hanteringsmoment innebär ökade påfrestningar på avfallsbehållare. Hanteringen bör därför göras enkel och innehålla så få moment som möjligt. När sopnedkast ingår som del av transportvägen är det emellertid ofrånkomligt med extra hanteringsmoment, varvid kravet på behållarnas hållfasthet och förslutning ökar.

4.1.3 Transporthjälpmedel

Följande transporthjälpmedel förekommer normalt i avfallshanteringen:

vagnar dragfordon - hissar sopnedkast sopugnsanläggningar - mekaniska transportörer - fordon for externa transporter

För att underlätta av avfallet transporterna till slutbehandlingsplatsen kan även komprimatorer användas.

68 2 Bilaga

Vagnar Vagnarnas storlek och utformning bör avpassas efter var i hanteringskedjan de används. De bör vara robusta och av tillförlitlig konstruktion samt låitta att lasta och lossa. De bör dessutom vara försedda med anordning som förhindrar att behållare ramlar av under transporten. Vidare bör de vara lätta att rengöra. Rengöringskravet är speciellt betydelsefullt när vagnarna används för transport av annat gods än avfall eller inte är avdelningsbundnzt. som transporteras manuellt bör vara lätta att förflytta och om så Vagnar erfordras vara försedda med bromsanordning.

Dragfordon För inomhustransporter är batteridrivnzt truckar det vanligaste dragfordonet. De bör vara av driftsåker konstruktion. Även här är rengöringskravet betydelsefullt, då truckarna ofta används för olika transporter och därigenom kommer i kontakt med verksamheter med varierande hygieniska krav. För transporter utomhus förekommer dels dragfordon, dels kombinerade drag- och lastfordon. Oavsett val av typer gäller också här kravet på att samtliga måste vara lätta att rengöra.

H issar Trots att hissar egentligen är transporthjälpmedel betraktas de i detta sammanhang som del av transportvägen och samma synpunkter på separation från annan trafik i avsnitt 4.1.2. av avfallstransporter gäller som framförs l övrigt gäller även för hissar att de bör vara lätta att rengöra.

Sopnedkast Sopnedkast medger en sluten och snabb vertikaltransport av avfallsbehållare. Som tidigare nämnts medför de emellertid också extra hanteringar före och efter denna transport. Risken att behållare bräcks vid nedslaget tillkommer dessutom. Sopnedkast av två typer förekommer. Å ena sidan en mzndre typ som används i hyreshus och som är avsedd for små behållare som i nedkastets nedre ände hamnar i en större uppsamlingsbehållare. Å andra sidan finns numera i nyare sjukvårdsinrattningztr en större typ av sopnedkast, där större avfallsbehållare kan slängas. Efter en effektiv upphamnar de nedkastade avfallsbehållarnzt direkt på golvet i ett bromsning soputrymme. bör alltså mynna i ett slutet soprum i ett våningsplan som Sopnedkasten ansluter sig till nästa steg i transportledet. Nedkastets nedre ande bör ha en avstängningsanordning for att förebygga personskada vid sophämtning. Beträffande övriga krav på soprum refereras till Svensk Bvggzzorriz. 1967. kap 43. Vid planering av sopnedkast bör från hanterings- och Iönsamhetssynpunkt transportleden före och efter nedkasten beaktas, så att hänsyn tas till de extra hanteringsmoment som användning av sopnedkast innebär.

Bilaga 2

.Sbpsuganläggningar Sopsugetttläggningar medger helt sluten transport. De kräver stora sugkrafter, vilket medför höga transporthastigheter för avfallsbehållarna. Detta ökar risken lör bräckage på behållarna. Därför bör dessa anläggningar mynna i slutna uppsamlingssystem som ger betryggande hantering i den fortsatta kedjan. De kan lämpligen mynna i ett slutet sopmagasin i anslutning till en lörbränningsugn eller i en sluten container för vidare transport till slutlig behandlingsplats. För sopsuganläggningar krävs en effektiv ventilationsanläggning som hindrar utblåsningsluften att tränga in i övriga delar av byggnaden. Sopsugztnlåiggningai har höga anskaffnings- och installationskostnader. En installering bör därför motiveras av att många hanteringsmoment kan inbesparas. Ett annat motiv för installation av suganläggning kan vara behov av sugkapacitet för ändra ändamål, t. ex. lör transport av smutstvätt och for central dammsugning. Den efterföljande hanteringen måste vidare ordnas så att personal under normala driftförhållanden ej behöver komma i beröring med avfallsbehållama. Vid installation av suganläggning bör slutligen hänsyn tas till bulleraspekten. så att lämplig avskärming ordnas där så erfordras.

Mekaniska transporrörer Vid zmskztffning av ntekaniskzt transportörer bör driftsäkerheten och rengöringsmöjligheterna beaktas. Dessutom bör tillses att behållare ej kan lastas så att någon del av dem faller utanlör transportörens lastprolil.

Fordon for externa transporter

Normalt faller det på kommunen eller av kommunen anlitad entreprenör att tillhandahålla fordon för de externa transporterna. Sjukvården kan själv ombesörja avfallstransporter och fungerar då som kommunens entreprenör. Krav på täckt förvaring av avfallsbehållare gäller för fordon för externa transporter.

K omprimarorer

För att minska avfallets volym mellan två transportled används komprimatorer. Komprimator av säckväxlartyp måste vara så konstruerad, att avfallsbehållaren inte går sönder vid matning och komprimering. Detta krav gäller alltid när behållare efter komprimering skall hanteras av personal i den fortsatta kedjan. När personal efter komprimeringen inte kommer i kontakt med avfallet. dvs. vid sluten Förvaring, kan det godtas att behållare bräcks. Komprimeringen måste därvid ske på en väl ventilerad plats, där eventuellt utläckande vätska kan dräneras bort på ett godtagbart sätt, dvs. enligt dräneringsprinciper som gäller för deponeringsplatser för avfall. Platsen lör komprimeringen liksom komprimator och containers bör vara lätta att rengöra.

70 Bilaga 2

4.2 Transport av riskavfall

För transport av riskavfall har socialstyrelsen gjort speciella påpekanden.

4.2.1 Allmänt om riskavfallstranspon

“4.l Med hänsyn till riskavfallets sammansättning och beskaffenhet iiakttages all tillbörlig Försiktighet lör att vid transport Förhindra bräckage på engångsbewållarna. 4.2 Före lastning på transportfordon kontrolleras noggrant att varje engångsbehållare med riskavfall är hel och väl törsluten. Utöver vad som tidigare sagts om bräckage och förslutning av behållare för riskavfall finns inga ytterligare kommentarer att lämna till ovanstående två punkter.

4.2.2 Samtransport av riskavfall med annat avfall

“4.3 Sker Samtransport med annat avfall bör engångsbehållare med riskavfall hållas avskilda från övriga avfallsbehâllare. Detta bör tolkas så att riskavfallsbehållare genom speciell märkning lätt bör kunna sorteras bort från övriga avfallsbehållare.

4.2.3 Komprimering av riskavfallsbehållare

”4.4 Engångsbehållare med riskavfall komprimeras inte såvida detta kan medföra olägenheter i den fortsatta hanteringen. l de flesta fall kan sådana förhållanden inte ordnas inom en sjukvårdsinrättnings område att komprimering av riskavfallsbehållare inte medför olägenheter i fortsatta hanteringen. Ett förbud mot komprimering anses emellertid olämpligt, då det finns kommuner med behandlingsanläggningar där komprimering inte medför olägenheter.

4.2.4 Transport av riskavfall i sopnedkast och

sugtransportanläggningar

“4.5 I den mån sopnedkast eller sugtransport för avfall finns användes detta inte lör transport av engångsbehâllare med riskztvlltll. såvida cllektivzi bromsanordningztr ej Finns till motverkande av bfÃlCkilgCpå behållarnzt. Sopnedkast för mindre behållare som fångas upp i en större behållare bör inte användas samtidigt för konventionellt avfall och riskavfall, såvida inte båda avfallstyperna skall genomgå samma slutbehandling. l annat fall måste nedkastet fungera enbart lör konventionellt avfall eller enbart lör riskavfall. Om nedkastet är avsett lör riskavfall bör den i den nedre änden placerade uppsamlingsbehållaren vara så stark att eventuella bräckage på de nedkastade behållarna inte medför bräckage på uppsamlingsbehållaren. Vidare bör åtgärder vidtas lör att förhindra överfyllnad av uppsamlingsbehållaren genom

SOL? 1977:4 Bilaga 2 71

exempelvis anpassning av hämtningsfrekvens eller installationer av nivåvarnare. Sopnedkast för större behållare som hamnar på golvet i rummet vid nedkastets nedre ände, kan användas samtidigt för konventionellt avfall och riskavfall under förutsättning att sortering av behållare kan ske i samband med hämtning. Som tidigare sagts är det väsentligt att dessa sopnedkast är försedda med effektiva uppbromsningsanordningar. Oavsett typ av sopnedkast måste utrustning finnas för hopsamling och effektiv rengöring av soprummet i händelse av bräckage på behållare. l sopsuganläggningar är det som regel omöjligt att förhindra bräckage på eivfzillsbehållare. Om detta innebär olägenheter för omgivningen och den fortsatta hanteringen får riskavfall inte transporteras i sopsuganläggning.

4.2.5 Förhindrande av smittspridning med aerosoler

“4.6 Automatiskt transportsystem och sugsystem konstrueras så att smittspridning med aerosoler förhindras. Utblåsningsluft från sugsystem filtreras och leds inte ut så att den kan sugas in genom luftintag eller i kompressor för tryckluft.” l ett automatiskt transportsystem får, oberoende av systemets ventilationsprincip. riskavfallsbehållare transporteras om de förvaras i lufttäta ytterbehållare. När suganläggning används för transport av riskavfall, bör förbrukningsmateriel, t. ex. filter och packningar som använts för förhindrande av smittspridning via ventilationsanläggning, betraktas som riskavfall och behandlas i enlighet därmed. l övrigt gäller för suganläggning den begränsning som framhålls i avsnitt 4.2.4.

4.2.6 Sopnedkast i allmänna fastigheter

4.7 Sopnedkast i fastighet, som jämväl inrymmer bostadslägenhet, används inte för transport av engångsbehållare med riskavfall.” Ett sätt att undvika förbudet mot att slänga riskavfallsbehållare i sopnedkast av angiven typ är att eliminera avfallets risker redan vid produktionsplatsen. Detta är framför allt vanligt i den öppna vården, där normalt enbart sprutor samt skärande och stickande riskavfall produceras. Avfallet behandlas lämpligen enligt avsnitt 3.2.3. Om riskerna inte kan elimineras vid produktionsplatsen måste riskavfallsbehållare föras bort på annat sätt än genom sopnedkast.

4.2.7 Smittrening av förorenade platser

”4.8 Skulle behållare med riskavfall läcka eller gå sönder hopsamlas avfallet i ny behållare. Personalen bör därvid använda skyddshandskar av engångstyp. Efterföljande Smittrening av den förorenade platsen kan ske med exempelvis 5 % kloraminlösning.”

72 Bilaga 2

Platser där bräckage är vanliga är soprum i anslutning till sopnedkast och som tidigare sagts måste utrustning finnas för effektiv rengöring. Bräckage av behållare kan givetvis inträffa var som helst i hanteringskedjan och lämplig utrustning och rutin för sådana situationer bör finnas.

5 Behandling av avfall

5.1 Allmänt om avfallshantering

Avfallet kan genomgå en rad behandlingar på sin väg från produktionsställena till den slutliga deponeringsplatsen. För att få en överblick över de vanligaste behandlingsmetoderna och var i hanteringskedjan de förekommer har en sammanställning gjorts påá/igur 3. För dem som inom sjukvården sysslar med utredningar om avfallshantering kan en precisering av vad som händer med avfallet i slutskedet vara värdefull.

5.1.1 Komprimering l avsnitt 4.1.3 redogörs för komprimering som ett led i transportkedjan. Därutöver kan nämnas att komprimering som behandlingsmetod för avfall enbart tar sikte på volymminskning. Komprimeringsgraden kan variera avsevärt beroende på vad avfallet sammanpressas i. För komprimering i engångsbehållare av säcktyp, dvs. lättare hoppressning, får blott obetydlig kraft användas på grund av risken för bräckage av behållaren. Vid komprimering i plåtcontainers kan avsevärt större krafter användas, vilket ger en större volymminskning. För sjukvårdens normala avfall kan volymen på detta sätt minskas med 70 a 75 Or).

5.1.2 Förbränning Förbränning av avfall används dels som behandlingsmetod för stora kvantiteter avfall. dels som metod att destruera riskavfall. Det förstnämnda har medfört tillkomsten av förbränningsanläggningar av mycket varierande storlekar, men där behovet av stor kapacitet har varit företrädande. Dessa anläggningar är primärt avsedda för hushållsavfall och sjukvårdens konventionella avfall. Anläggningarna lämpar sig som regel inte för förbränning av riskavfall. Hur pass fullständig förbränningen blir varierar beroende på avfallets sammansättning. förbränningstiden och förbränningsanIäggningens konstruktion. Behovet av att förbränna riskavfall och liknande har föranlett speciella ugnar med höga förbränningstemperaturer (800-1 O0O°C) och långa förbränningstider. Sjukvårdens krav på sådana ugnar är att de effektivt måste avdöda samtliga i förbränningsrummet befintliga mikroorganismer samt att det biologiska materialet efter förbränningen bör vara oidentifierbart. För förbränningsanläggningar gäller de villkor, som fastställts vid prövning -enligt miljöskyddslagen. Till ledning för planering kan pekas på de riktlinjer

i Bilaga 2 73

for luftvård. som naturvårdsverket fastställt och som svarar mot vad som normalt krävs av anläggningar av ifrågavarande typer.

5.1.3 Förbehandling Förbehandling innebär att avfallet mals sönder i speciella kvarnar. Metoden kallas ”målning”. men ibland även ”granulering” eller “h0mogenisering“. Efter förbehandlingen vidarebehandlas avfallet på olika sätt dels genom kompostering. dels genom deponering.

5.1.4 Kompostering

Kompostering innebär en biologisk nedbrytning av organiskt avfall till relativt stabil humus under förbrukning av syre. Processen kan antingen ske i speciell anläggning, t. ex. reaktor. eller genom uppläggning av avfallet i strängar. s. k. strängkompostering. För befuktning av avfallet kan rötslam lämpligen användas. Beträffande tillsättning av rötslam refereras till socialstyrelsens råd och anvisningar nr 30, augusti 1973. Användning av räls/an: som_jord/örbätrringsme- (fel.

5.1.5 Återvinning

Metoder att återvinna material från avfall diskuteras och vissa försök pågår, bl. a. avseende hushållsavfall. Framtiden får utvisa om detta kommer att kunna göras lönsamt eller kommer att påfordras på grund av vikande råvarutillgångar.

5.1.6 Deponering Den vanligaste deponeringsmetoden är uppläggning av avfall på upplag. Avfallet övertäcks därvid successivt med massor, vanligen jordmassor. Vid övertäckningen används bandtraktor men vid vissa deponeringsplatser förekommer s. k. kompaktor som förutom att den täcker även komprimerar avfallet.

5.2 Slutlig behandling av riskavfall

Socialstyrelsen har i sina råd och anvisningar anfört vissa punkter beträffande slutlig behandling av riskavfall.

5.2.1 Metoder för behandling av riskavfall

“5. Slutlig behandling 5.! Förbränning 5. l .l Allt riskavfall bör i första hand slutbehandlas genom förbränning.”

74 Bilaga 2

Detta bör tolkas så, att det avser den mängd riskavfall, som inte omvandlats till konventionellt avfall genom riskeliminering på produktionsplattsen eller på annat ställe. Det är betydelsefullt att i ett så tidigt skede som möjligt och helst i anslutning till produktionsplatsen eliminera avfallets risker. Detta är framförallt en fråga av praktisk natur, t. ex. for den öpp na vården. Valet av metod påverkas emellertid också av kostnaderna. Olika metoder att förvandla riskavfall till konventionellt avfall förekommer. Vanligtvis är en tillräcklig. l vissa fall kan det dock krävas en kombination av metoder, t. ex. för behandling av förbrukade engångssprutor, där både desinfektion och förstoring kan behövas. Metoderna är: - Desinfekrion. Utförs i vatten med en temperatur av minst 85°C och med en verkningsgrad på över tre minuter. Kemiska lösningar kan även användas t. ex. 5% kloraminlösning eller fenolderivat. Desinfektion lämpar sig väl för riskavfall av typen engångssprutor samt skärande och stickande material. - sterilisering. Vanligen används ång- och gasautoklaver. Metoden används for bl. a. smittforande avfall från laboratorier och infektionskliniker. - Görs för att förhindra att engångssprutor och kanyler ham- Sprur/örsröring. nar i orätta händer. Se mera härom i avsnitt 3.2.3. - Förbränning. Riskavfall som inte kan behandlas enligt någon av de andra metoderna måste brännas, varvid kraven nämnda i avsnitt 5.1.2 beaktas.

Det bör observeras att det inte kan garanteras att de skärande och stickande egenskaperna försvinner vid förbränning av engångssprutor, kanyler samt skärande och stickande material. Askan kan innehålla rester som vid ovarsam hantering kan förorsaka skär- eller stickskador. Det är därför lämpligt med en viss försiktighet i fortsatt hantering av sådan aska. Ett sätt att undvika denna risk är att välja en annan metod än förbränning, t. ex. desinfektion och inneslutning i behållare (se avsnitt 3.2.2).

5.2.2 Förbränningsanläggning

”5.l.2 lnom varje landstingsområde eller på annat sätt avpassad region bör lämpligen förbränning av riskavfall förläggas till en för samtliga sjukvårdsinrättningar inom området eller regionen gemensam förbränningsanläggning. Vid val av anläggning för förbränning av riskavfall bör i första hand kontakt tas med berörda instanser inom primärkommunen för information om tillgängliga eller planerade anläggningar. Enligt den kommunala renhållningslagen har primärkommunerna det totala renhållningsansvaret för hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. Kommunen äger därtill rätt att i lokal hälsovârdsordning inta föreskrift om av det kommunala renhållningsansvaret, t. ex. till att omfatta riskutökning avfall. Oavsett om sådan tilläggsbestämmelse intagits i lokal hälsovårdsordsjukvården och primärkommunen samarbeta i ning eller inte, bör alltid av förbränningsanläggning för riskavfall. frågor om val och förläggning

Bilaga 2 75

l de fall sjukvården är hänvisad till att själv förbränna sitt riskavfall bör det undersökas om detta kan ske i en regional anläggning gemensam för ett flertal inrättningar eller i mindre ugnar vid respektive inrättning. Vid avvägningen bör hänsyn tas till ekonomiska och miljömässiga faktorer. Till ekonomiska faktorer hör investerings- och driftkostnader för anläggningar samt transportkostnader.

5.2.3 Villkor för en förbränningsanläggning

5.l.3 Finns inte gemensam dylik anläggning bör inom eller i nära anslutning till större sjukvårds eller liknande inrättning linnas tillgång till ändamålsenlig anläggning för Förbränning av bl. a. riskavfall. Förbränningsanläggning skall fylla de krav, som ställs av myndigheterna. Tillstånd till förbränningsanläggning krävs inom hälsovårdstätort av hälsovårdsnämnd i den mån föreskrift därom intagits i lokal hälsovårdsordning. För anläggning med en kapacitet om mer än 50 ton per år hänvisas till vad därom stadgas i miljöskyddslag och miljöskyddskungörelse.” Beträffande krav på anläggning för förbränning av riskavfall, se avsnitt 5.1.2. Anläggning för förbränning av riskavfall får enligt miljöskyddslagstiftningen inte byggas utan tillstånd eller dispens.

5.2.4 Deponering av riskavfall

5.2 Deponering l undantagsfall och då det gäller mindre mängder riskavfall, kan tillstånd medgivas till deponering. Under sådana förhållanden bör den lokala hälsovårdsnämnden i samråd med länsläkarorganisationen lämna föreskrifter samt råd och anvisningar om tillvägagångssätt och de övriga försiktighetsåtgärder, som i det enskilda fallet kan krävas till motverkande av smittöverföring och andra Sanitära missförhållanden.” Det bör påpekas att deponering av riskavfall tillhör de verksamheter som faller under miljöskyddslagstiftningen. Tillstånd till deponering av riskavfall kan ges av flera olika skäl, t. ex. vid uppkommet fel på en förbränningsanläggning och avfallet inte kan förvaras tills anläggningen reparerats. Ett annat skäl kan vara att avfallsmängden tillfálligt, t. ex. vid epidemier, får en sådan omfattning att befintliga anläggningar inte är lämpliga eller inte har tillräcklig kapacitet.

6 Administration av

avfallshantering

6.1 Hameringsprocedurer Sjukvårdens konventionella avfall transporteras och slutbehandlas normalt genom primärkommunernas försorg. Omhändertagandet sker med anlitande av kommunala organ. Överenskommelse måste träffas beträffande hämtningstider och lämplig utrustning som anpassats till såväl sjukvårdens som kommunens hämtningsorganisation.

76 3/7030 2 sou 1977:4

Intern hantering inom sjukvården Extern hantering inom kommuner

. _ Deponering av än H opsamllng riskavfall Riskavfa” av _ Förbränning riskavfall Å Förbränning av Å riskavfall

Förbränning v v A

Riskeliminerande .p Förbränning _ behandling D°°°e““9 “p” Förbehandling _ .. . L* r m” exempel

Iaggninçjnav eventue t me aváall

maming) 1 _ kompaktor) med U eller utan täck- Kompostering mng Konventionellt avfall _ ._ _ Hopsamling med 7 r eller utan kom- 5 I , , |__. DVWTWWWQ F t Återvinning Ny produkt

FLgmJ. Några metoder för aij/ál/s/rarzlering på vägen Iil/ s/zil/ig (ie/Janering- Undantag från kommunalt omhändertagande kan förekomma vid sådana - lörsjukvårdsinrättningar som själv ombesörjer slutbehandling vanligtvis bränning - av allt sitt avfall. Överenskommelse måste i dessa fall ske med berörda primärkommuner. För hanteringen av sjukvårdens riskavfall krävs följande:

- bestämning av vad som är riskavfall

- val av metod för slutbehandling av riskavfallet

- Förvaring och transport av riskavfallet.

6.1.1 Bestämning av vad som är riskavfall

Vare sig det gäller att planera för nya anläggningar eller att orgmisera avfallshanteringen i redan befintliga sjukvårdsinrättningar bör besämningen av vad som är riskavfall och var detta produceras bli föremål för en enhetlig bedömning. Det är därför väsentligt att den görs och dokumenteras centralt inom landstingen eller annan lämplig regional indelning. Bestämningen av vad som är riskavfall måste ta sikte på att med ledning av anvisningarna i socialstyrelsens råd och anvisningar samt kommentarerna i detta råd ange i vilka utrymmen riskavfall produceras samt vac det består av. Som smittförande avfall avses alltid allt avfall från ett och samma rum. Bestämningens giltighetstid är ej obegränsad utan måste ses iver regelbundet så att anpassningar efter verksamhetsförändringar sker.

l l i ,,W,,_,,

Bilaga 2 77

Beaktas bör, som nämns i avsnitt 2.2, att situationer kan uppstå, när smittrisk anses föreligga i andra utrymmen än tidigare bestämda. Därvid måste avfallet från sådana utrymmen temporärt anses som smittförande och behandlas i enlighet därmed. Bestämningen gäller så länge som smittrisksituation anses föreligga.

6.1.2 Val av metod för slutbehandling av riskavfall Efter det att bestämningen av vad som är att betrakta som riskavfall gjorts måste man bedöma, hur riskavfallet skall slutbehandlas. Bedömningen innebär hygieniska, ekonomiska och praktiska hänsynstaganden. Av slutbehandlingsmetoderna utförs normalt desinfektion, sterilisering och sprutförstöring i anslutning till de verksamheter som producerar riskavfall. Förbränning däremot kan ske på varierande avstånd från verksamheterna såväl inom inrättningar som vid anläggning på annan ort. Som en allmän regel skulle kunna sägas att vid små mängder riskavfall eller starkt infektiöst avfall bör verksamhetsnära metoder väljas, företrädesvis desinfektion eller sterilisering. En lokal förbränningsanläggning kan för starkt infektiöst avfall vara motiverad, om steriliserings- eller desinfektionsmetodema ej lämpar sig. Vid större mängder riskavfall från ett flertal verksamheter bör en central förbränningsanläggning väljas, varvid landsting och berörda kommuner förhandlar om vem som skall ordna med sådan anläggning.

6.1.3 Förvaring och transport av riskavfall Förvaring och transport av riskavfall anpassas efter slutbehandlingsmetoderna. Hänsyn till hygieniska, ekonomiska och praktiska förhållanden måste tas även i detta fall. Samordning med primärkommunen krävs när delar av hanteringen skall ske i kommunal regi.

6.2 Ansvariga och övervakande

6.2.1 Berörda instanser Följande instanser är aktivt engagerade i hanteringen av riskavfall: - .Sju/svärd - eller chefsläkaren Styresmannen inom sjukvårdsinrättningar har ansvaret för hygienfrågor. - En hygienkommitté (eller bakteriolog eller annan i hygienfrågor verksam person) inom landstinget eller annan lämplig regional indelning kan vara rådgivande och övervakande i hygienfrågor framförallt vid bestämningen av vad som är riskavfall. - En teknisk chef (eller intendent eller transportchef etc.) ansvarar för den interna hanteringen såsom slutbehandling, förvaring och transport.

78 Bilaga 2 sou 1977:4

- Landstingskansliet (sjukvårdsförvaltningen etc) är utredande och biträdande vid organisering av avfallshanteringen.

- Primärkommzm - Hälsovårdsförvaltningen (hälsovårdsnämnden) samråder vid val av slutbehandlingsmetoder och godkänner hanteringshjälpmedel m. m. - Gatukontoret, byggnadskontoret, renhâllningsverket eller andra organ svarar för kommunens renhållning och samråder med sjukvården i transportfrågor, taxefrågor och andra praktiska problem. - Läns/äkarorganisatiøn - Länsläkarorganisationen är rådgivande i avfallsfrågor och utövar tillsyn över att gällande hygiennormer upprätthålls. Utöver de uppräknade aktivt engagerade instanserna finns andra som mer eller mindre kommer i kontakt med frågor angående avfallshantering. Dessa är:

- Länsstyrelsen - Länsveterinär För veterinärmedicinska och Rådgivande livsmedelshygienska frågor. - i frågor rö- Naturvårdsenheten Rådgivande och godkännande rande yttre miljö. Godkännande av anläggningar For behandling av avfall med kapacitet på mer än 50 ton per år. - Arbetarskyddsstyrelsen Rådgivande i frågor rörande arbetarskydd och yrkesinspektion och arbetshygien. - Socialstyrelsen Högsta myndighet i frågor rörande hälsovård och hygien. - Lantbruksstyrelsen Högsta myndighet i veterinärmedicinska frågor. - Naturvårdsverket Högsta myndighet i frågor rörande yttre miljö. - Spri Allmänt rådgivande och utredande i bl. a. frågor rörande hantering, teknik och organisation.

6.2.2 Förslag att åstadkomma enhetliga principer i hanteringen För att åstadkomma enhetliga principer i avfallshanteringen krävs ett fungerande samspel mellan berörda instanser. I det följande presenteras en tänkbar modell for ett sådant samspel. Arbetet med uppläggning av hanteringsrutin för avfall inom ett landsting bör bedrivas i etapper kommunvis. En arbetsgrupp upprättas enligt följande:

Bilaga 2 79

- Fas! representation - från centralt kansli som sammanhållande Utredningsman vid uppläggningen. - Representant från hygienkommitté, som svarar for enhetlig bestämning av vad som är riskavfall och for övriga hygienfrågor. - Länsläkare som rådgivande och samordnande i hygienfrågor. - Varierande representation - eller chefsläkare Styresman for berörda inrättningar. Denne godkänner föreslagen uppläggning med avseende på hygienprinciper. - Teknisk chef eller annan representant som svarar for berörda sjukvårdsinrättningars avfallshantering. Representant från berörd kommunal hälsovårdsnämnd for samordning av bland annat hanteringsprinciper. Representant från berörd kommuns renhållningsorgan for frågor angående transporter och slutbehandling av berörda inrättningars avfall. Vid uppläggningen av hanteringsrutin bör bestämningen av vad som är riskavfall klaras av som forsta punkt. Därefter fastställs slutbehandlingsmetoder och var dessa skall ske. Sedan kan forvarings- och transportproblemen behandlas. Om ovanstående princip tillämpas vid arbetets uppläggning uppnås enhetlighet genom den fasta representationen och genom att samtliga berörda instanser kan delta då arbetet bedrivs etappvis. Behov av att kunna tillämpa samma forrättningsprinciper föreligger också inom andra sjukvårdande verksamheter, t. ex. på den veterinärmedicinska sidan. Liknande borde kunna etableras arbetsgrupper med representation från motsvarande berörda instanser. Det yttersta målet är givetvis att enhetlighet i bestämning av riskavfall skall kunna uppnås på riksplanet. Ett sätt att åstadkomma detta är att anordna regelbundna konferenser, symposier etc. i hygienfrågor på riksplanet eller regionalt. Konferenserna etc. bör vända sig till personalgrupper inom sjukvården. kommunerna och länsläkarorganisationen.

6.3 Berörda personalkategorier De flesta anställda vid sjukvårdsinrättningar kommer i sitt dagliga arbete mer eller mindre i beröring med avfallshantering. Vissa personalkategorier är emellertid mera direkt berörda av denna och då ofta av riskavfallshanteringen. Hit hör: - Personal i den direkta sjukvården. Denna personal hopsamlar avfallet i avsedda behållare och ombesörjer vissa riskeliminerande behandlingar. - Transportpersonal. Den hämtar avfallsbehållare på uppsamlingsställen och for dem till nästa steg i hanteringskedjan, t. ex. till hämtningsställe for renhållningsforetag eller till forbränningsanläggning etc.

80 2 Bilaga

6.4 Instruktioner och Lubildning För att avfallet skall kunna hanteras på ett riktigt sätt är det viktigt att berörd personal får riktiga instruktioner och ändamålsenlig utbildning. Ansvarig personal i hygienfrågor bör kontrollera och medverka till att instruktioner utarbetas och efterlevs. lnstruktionerna bör omfatta generella informationer om avfallshantering samt speciella informationer om lokala förhållanden. De generella avsnitten hämtas lämpligen ur centralt utarbetade publikationer, t. ex. detta råd, medan de lokala avsnitten upprättas av landstingets kansli eller av berörd inrättning. lnstruktionerna bör fungera som underlag vid utbildning av personal. Utbildningen bör läggas upp så att all berörd personal bibringas erforderliga kunskaper om avfallshanteringen. Vid uppläggningen av utbildningen beaktas personalomsättning samt behov av repetition efter lämplig tid. Vidare bör hänsyn tas till eventuell utländsk arbetskraft, som på grund av språksvårigheter inte kan tillgodogöra sig innehållet i tillgängligt instruktionsunderlag.

6.5 Ympningsskydd Socialstyrelsen anvisar följande om ympningsskydd: ”6.l Renhållningspersonal liksom annan personal, som är sysselsatt med hantering av riskavfall, bör som skydd mot infektion ha ympningsskydd mot tyfoid-paratyfoid, smittkoppor, stelkramp och polio. Tuberkulinnegativ personal bör undergå BCG-vaccinering. Efter individuell bedömning i varje särskilt fall kan gammaglobulininjektioner vara aktuellt. Det bör åvila sjukvårdens hygienansvariga att i samråd med länsläkare och lokala hälsovårdsnämnder anvisa vilken personal som bör skyddsympas samt vad skyddet bör omfatta i varje särskilt fall.

6.6 Avvikelser från socialsryrelsens râd och anvisningar

Som sista punkt i Socialstyrelsens råd och anvisningar har angivits att ”Avvikelse från dessa råd och anvisningar forutsättes icke ske utan samråd med den lokala hälsovårdsnämnden efter dess hörande av länsläkarorganisationen i länet.”

Bilaga3 Rapport över projekt rörande

beräkning av avfallskvantiteter för

sjukvårdsinrättningarl

Inledning

Utredningen om sjukvårdsavfall och Spri har givit K-Konsult i uppdrag att beräkna den mängd avfall som uppkommer vid sjukhusen i landet fordelat på konventionellt avfall och riskavfall. Riskavfallet har uppdelats i biologiskt riskavfall, skärande och stickande (huvudsakligen innehållande glas), gula burkar (huvudsakligen bestående av sprutspetsar) samt övrigt avfall avseende smittförande riskavfall. Indelningen ansluter i stort till den som anges i Socialstyrelsens råd och anvisningar ”Omhändertagande av avfall från sjukvårds- och liknande inrättningar”. Radioaktivt avfall har inte omfattats av utredningen. Beträffande det smittforande avfallets omfattning har Spri-råd 6.8 följts vid den första bearbetningen av primärdata. Vid senare ytterligare bearbetning har gjorts en begränsning av antalet kliniker som räknats till producenter av smittförande avfall.

Arbetsmetodik och

systemuppläggning

K-Konsult har tidigare genomfört en omfattande utredning beträffande sjukvårdsavfall for Malmöhus läns landsting och Malmö sjukvårdsförvaltning. De kategorispecifika avfallskvantiteter och modulkvantiteter som framkommit vid Malmöutredningen har legat till grund for de här i denna utredning beräknade kvantiteterna. En närmare redovisning av tillvägagångssättet för Malmöutredningen följer nedan.

A tyfallsnomenklatur

Som riskavfall betraktas:

Allt biologiskt avfall. Sprutor och kanyler (engångs).

993532*

Skärande och stickande avfall. (2) och (3) kan eventuellt sammanföras. Rester av gifter och läkemedel levererade av apotek - omhändertas genom apotek som bufferterar före behandling och omhändertagande. *Rapport från K-Konsult.

Bilaga 3

5. Gifter från laboratorier m. m. (avser material levererade av kemika- liefirma och läkemedelsföretag ej apotek) sänds till behandlingsinstitution enligt gällande bestämmelser. 6. Smittförande avfall 6.1 Allt avfall från infektionskliniker 6.2 Allt avfall från tuberkulosavdelningar 6.3 Allt avfall från intensivvårdsavdelningar 6.4 Allt avfall från hudavdelningar 6.5 Allt avfall från plastikkirurgklinik 6.6 Allt avfall från medicinsk njurklinik 6.7 Allt avfall från mikrobiologiska laboratorier (patologiska, bakteriologiska, urologiska, cytodiagnostiska laboratorier). 6.8 Allt avfall från klinisk-kemiska laboratorier (särhållning av kemiskt avfall). 6.9 Allt avfall från blodcentraler 6.10 Allt avfall från operationsavdelningar

lnvenreringsmall De till Malmö hörande sjukhusen omfattar tillsamsjukvårdsförvaltning mans nästan samtliga förekommande vårddiscipliner. Sedan en följd av år har detaljerat statistikmaterial därstädes behandlats av dator, vilket innebär att tillfredsställande basinformation för prognostisering härur kan hämtas. Mot denna bakgrund befanns det lämpligt att låta nämnda sjukvårdsinav avfallsproduktion inom motsvarande, rättningar utgöra mål för beräkning till landstinget hörande anläggningar, med den enskilde vårdtagaren som gemensam nämnare och specificerat på de discipliner, som är ifrågavarande patients vårdmässiga hemvist. För i laboratorier, kök m. fl. gemensamma institutioner producerat avfall, baseras jämförelsen på total vårdplatsnumerär för sjukhusenheten, om ej annorlunda anges i samband med tabelluppställningarna. Eftersom ovan nämnt statistikmaterial jämväl omfattar de från centralförråd distribuerade artiklar, som efter begagnandet utgör huvuddelen av profastställas för ducerat avfall, kunde även avfallets materialsammansättning varje avfallsproducent.

M odulkvantiteter Den primära bearbetningen av inventeringsblanketterna har utförts av sjuk- Malmö Allmänna varefter K-Konsult beräknat de huskontoret, Sjukhus, s. k. modulkvantiteterna, dvs. de för individuell Vårdenhet (i princip = avdelning) specifika avfallsmängderna per vårdtagare och dygn. Eftersom omfattade såväl Vägning som volymmätning, har inventeringen även volymvikterna för nämnda avfallskvantiteter kunnat bestämmas. I de fall då avdelningar inom viss klinik var vårdmässigt likartade. uppvisade också modulkvantitetsvärdena så god överensstämmelse, att sammanföring till större vårdenheter, exempelvis till klinik, kunde ske utan menlig inverkan på kvantifreringsresultatet.

Bilaga 3 83

Specificerade avfallskvanriteter

Den under viss tidrymd från respektive vårdenhet producerade avfallsmängden utgörs av produkten av modulkvantitet och beläggningstal. För att kunna bestämma erforderlig kapacitet på intern och extern hanteringsutrustning, krävs så exakt detaljkännedom som möjligt om medel- och maxbeläggningar for enskild storlek avdelning, av säsongsbundna och slumpmässiga bcläggningsvariationer, ävensom sannolikhet for att dessa variationer sammanfaller, då ovannämnda enheter summeras till att omfatta hel sjukhusanläggning.

Aktuell utredning

Insamling av basdata

Genom Sprizs försorg tillställdes samtliga landets landsting och sjukvårdsförvaltningar (med undantag av K och M län, där K-Konsult redan tidigare forfogade över tillräckligt basunderlag) blanketter for ifyllande av nödvändiga basdata. Blanketternas utförande och samtidigt exempel på deras ifyllande framgår av bilaga 3:41. Blankett C redovisas ej, eftersom den har använts för redovisning av avloppsutsläpp.

Beräkningsmetodik

Med ledning av tidigare redovisade modulkvantiteter och de via blanketterna erhållna beläggningstalen för respektive Vårdenhet har så avfallskvantiteterna beräknats. Härvid har utnyttjats ett för detta ändamål utarbetat dataprogram. Kvantitetsuppgifterna, som har framtagits för varje sjukhus för sig, avser dels årsproduktion, dels dygnsproduktion under max vecka. Sistnämnda uppgift har baserats på de relationer som gällde 1973 för Malmö Allmänna Sjukhus, vars beläggningsstatistik bygger på veckomodul. En specificerad redovisning för varje enskild klinik, där också variationer i avfallsilödesintensiteten under årets månader redovisas, har i bilaga 3:5 gjorts som exempel endast för centrallasarettet i Karlskrona. Redovisningen skulle här annars bli alldeles for voluminös. Sammantagna är datautskriftema alltför omfattande for att publiceras i forevarande sammanhang. De finns tillgängliga hos Spri, dit den som vill ta del av dem sålunda bör vända sig. I bilaga 3:3 har redovisats avfallskvantiteter från sjukhem, läkarstationer och tandpolikliniker enbart vad gäller gula burkar”, dvs. det riskavfall som utgörs av sprutor, kanyler, knivblad etc. av engångstyp. Basmaterialet för denna kvantitetsberäkning är mindre än for sjukhusen, varfor redovisade 1 Endast i originalrapporvärden endast anger storleksordningen. ten.

3 84 Bilaga

Resultat

Såsom inledningsvis nämnts utfördes den första utvärderingen på så sätt att som skall räknas in som Spri-rådet 6.8 följdes när det gäller vilka kliniker av smittförande riskavfall. Under utredningens gång har det producenter bl. a. vid hearings framkommit, att en minskning borde kunna göras beträffande smittavfallsproducerande kliniker. De producenter som ansetts böra samt räknas till smittförande är följande; infektionsklinik, dialysavdelning laboratorier som har benämnts “bakt pat vir” och ”kem klin fys”. En särskild datakörning har därför senare utförts. Tyvärr fanns inte dialysavdelningar specificerade i det ursprungliga basunderlaget (undantag M/ MA). Dessa uppgifter har i stället hämtats ur socialstyrelsens sammanställning “Dialyssituationen i Sverige i augusti 1975”. I bilaga 3:1 redovisas en sammanställning av totala riskavfallsmängden, baserad på socialstyrelsens och Sprizs råd. I bilaga 3:2 redovisas riskavfallskvantiteterna endast från infektionsklinik, dialysavdelningar samt bakt lab och kem lab. Enligt den ursprungliga beräkningen uppgår den totala riskavfallsmängavden i landet till runt 10 000 ton per år eller 68 000 m3. Det konventionella fallet uppgår till ca 70 000 ton per år eller ca 960 000 m3. Andelen riskavfall räknat i viktsprocent eller ca 7 % utgör här ca 13 % av totala avfallsmängden räknat på volymen. Vid den senare beräkningen (bilaga 3:2) för de fyra specificerade klinikerna är den totala riskavfallsmängden ca 5 000 ton, dvs. hälften av den tidigare Om man emellertid som riskavfall räknar de tre kategorierna biomängden. samt skärande och stickande avfall från logiskt avfall, sprutor och kanyler vårdenheter och det smittförande avfallet endast från de fyra spesamtliga ciellt angivna klinikerna, uppgår riskavfallsmängden till ca 8 000 ton per år. Genom att alltså endast medräkna det smittförande avfallet från dessa fyra minskat med ca 2 000 ton. Minskningen i enheter har riskavfallsmängden liten, men det innebär å andra sidan att antalet mängd är således relativt som producerar denna typ av riskavfall minskar sjukvårdsinrättningar, märkbart. Från inventeringen vid Malmö Allmänna Sjukhus - som utgör grunden för modulkvantitetsberäkningen - kan följande anges beträffande vilka kliniker som producerar mest av de olika riskavfallsslagen:

Biologiskt riskavfall: Lungklinik Infektionsklinik Bakt pat vir Thoraxklinik Skärande och stickande: lnfektionsklinik Bamkir klinik Kirurgklinik Lungklinik

Bilaga 3 85

Gula burkar: Handkir klinik Barnkir klinik Kirurgklinik Neurokir klinik Smittförande avfall: Infektionsklinik Hudklinik Dialys Lungklinik Sammantaget för de fyra riskavfallsslagen fås följande rangordning i mängd räknat: Infektionsklinik Hudklinik Dialys Lungklinik

Vid ett par regionsjukhus har undersökts hur mycket glas som kan återvinnas. storleksordningen ligger på 150 ton per år och denna typ av sjukhus. Ur enkätmaterial och det erfarenhetsmaterial som K-Konsult förfogar över kan beträffande fördelning på olika behandlingsmetoder anges nedanstående tabeller:

Fördelning på slutbehandlingsmetoder

Avfallsslag Behandlingsmetod Förbränning Deponering Annan

Avfallsslagens fördelning på behandlingsmetod (Antal institutioner/ andel vårdplatser)

”Kommunal förbränning och deponering.

Sammanfattning

Den totala mängden avfall från sjukvården i landet uppgår till storleksordningen 80 000 ton per år. Av denna mängd utgör 10000 ton per år s. k.

86 Bilaga 3

riskavfall enligt den hittills rekommenderade och tillämpade terminologin. Om det s. k. smittförande avfallet reduceras till att omfatta endast sådant avfall från infektionsklinik, dialysavdelning samt laboratorier betecknade bakt pat vir och kem klin fys minskas riskavfallsmängden med storleksordningen 2000 ton per år. Enligt den hittillsvarande tenninologin utgör riskavfallsmängden ca 13 % av den totala sjukvårdsavfallsmängden räknat som viktsprocent. Om de smittavfallsproducerande enheterna reduceras enligt vad som här angetts kommer riskavfallsmängden att utgöra 10 viktsprocent av totala mängden. Ovan angivna totala mängden avfall från sjukvårdsinrättningar, 80000 ton per år, skall ställas i relation till den i landet producerade hushållsavfallsmängden, som är av storleksordningen 2,5 milj. ton per år. Av denna mängd utgör avfallet från sjukvården således endast mellan 3 och 4 viktsprocent och riskavfallet ca 0,4 %.

Bilaga 3:1 Sammanställning av riskavfallsmängder

Summa* 898 2 883 269 1 794 2 930 19 376 5 416 41 762 9 513 65 815 Summa” 898 2 883 269 1 794 2 941 19 498 5 714 43 699 9 822 67 874

”Inkl sjukhem, läkarstationer och tandpolikliniker. ”Uppgift för år 1973. lnkl riskavfall från dialysavd inom M/MA. ”Inkl riskavfall från dialysavd inom samtliga sjukhus.

sou 1977:4 Bilaga 3 87

Bilaga 3:2 Riskavfallskvantiteter vid infektionskliniker. dialysavdelningar, bakLlab, kem.lab Huvudman/ Biologiskt Sprutor och Skärande och Smittförande Summa specialitet avfall kanyler stickande avfall avfall Ton/år m3/ár Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år AB/

Karolinska sjukhuset/

C/

Akademiska sjukhuset/

D/ Int klin 1 13 - 1 5 32 38 509 44 555 - - - - - - - - - - Dialys

E/

F/

88 Bilaga 3 SOL 1977:4 Huvudman/ Biologiskt Sprutor och Skärande och Smittförande Summa specialitet avfall kanyler stickande avfall avfall Ton/år m3/år Ton/âr m3/år Ton/år m3/âr Ton/år m3/år Ton/år m3år G/

H/ Inf klin 3 - - 1 7 8 111 9 121 - - - - - - - - - - Dialys

l/Gotlands kommun/ Inf klin - - - 1 3 23 28 368 31 392 - - - - - 3 8 50 8 53 Dialys - - - - - - - - - Bakt pat vir Kem klin fys - - - - 1 7 - 1 7

Summa - - - l 4 33 36 418 40 452

K/ Inf klin 1 6 - 1 3 19 16 214 20 240 - - - - - - - - Dialys - - - - - - - - - - Bakt pat vir - 5 - - 4 25 - - 4 30 Kem klin fys

Summa 1 11 - 1 7 44 16 214 24 270

L/ lnf klin 1 11 - 1 4 27 32 432 37 471 - - - - - - - - - - Dialys

M/ Inf klin 3 34 - 3 10 64 99 590 112 691 - - - - 1 6 17 94 18 100 Dialys

MA/Malmö kommun/ Inf klin 2 24 - 3 8 53 72 1 030 82 1 110 - - - - 1 7 19 107 20 114 Dialys

sou 1977:4 Bilaga 3 89

Huvudman/ Biologiskt Sprutor och Skärande och Smittförande Summa Specialitet avfall kanyler stickande avfall avfall

Ton/år mJ/år Ton/år m3/år Ton/år m3/âr Ton/år m3/år Ton/år m3/år

N/ Inf klin - 8 - l 3 21 25 335 28 365 - - - - - 2 5 31 5 33 Dialys - - - - - - - - - - Bakt pat vir - - - - - Kem klin fys 4 4 23 4 27 Summa - 12 - 1 7 46 30 336 37 425

O/

OA/Göteborgs kommun/ 1nf klin 3 27 - 3 10 68 82 1 089 95 1 187 - - - - 2 15 36 238 38 253 Dialys

P/

R/ lnf klin 1 11 - 1 4 27 32 433 37 472 - - - - - - - - - - Dialys

S/ lnf klin 1 11 - 1 4 27 32 433 37 472 - - - - - - - - - - Dialys

T/ Inf klin 1 15 - 2 6 38 45 601 52 656 - - - - 1 8 19 125 20 133 Dialys

90 Bilaga 3 sou 1977:4

Huvudman/ Biologiskt Sprutor och Skärande och Smiltförande Summa

Specialitet avfall kanyler stickande avfall avfall

Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år

U/ Inf klin 2 16 - 2 6 41 49 657 57 716 - - - - - - - - - - Dialys 17 31 - - 5 31 66 143 88 205 Bakt pat vir - - - 4 35 - - 4 40 Kem klin fys 5

Summa 19 52 - 2 15 107 115 800 149 961

W/ 1nfk1in 1 11 - 4 27 33 433 38 472

- - - - 1 9 22 144 23 153 Dialys 17 30 - - 4 30 63 139 84 199 Bakt pat vir - - - 7 40 - - 7 48 Kem klin fys 8

Summa 18 49 - l 16 106 118 716 152 872

X/ 1 10 - 1 4 25 30 406 35 442 Inf klin - - - - - - - - - - Dialys 20 37 - - 5 36 77 167 102 240 Bakt pat vir - - - 8 49 - - 8 57 Kem klin fys 8

21 55 - 1 17 110 107 573 145 739 Summa

Y/ Inf klin 1 15 - 1 5 37 43 575 49 628

- - - - - 4 63 10 67 Dialys - - - - - - - - - - Bakt pat vir 1 8 - - 6 42 7 50 Kem klin fys

Summa 2 23 - 1 11 83 53 638 66 745

Z/ 1 11 - 1 5 28 34 450 40 490 Int klin - - - - - 4 10 63 10 67 Dialys 31 56 - - 9 56 117 255 157 367 Bakt pat vir - - - 3 26 - - 3 31 Kem klin fys 5

Summa 32 72 - 1 17 114 161 768 210 955

AC/ Inf klin 1 7 - 3 17 21 281 25 306 - - - - - 4 10 63 10 67 Dialys

Summa

BD/ 1 4 - - 1 10 12 157 14 171 lnf klin - - - - - 4 10 63 10 67 Dialys 27 - - 4 27 57 124 75 178 Bakt pat vir 14 - 2 - - 2 13 - - 2 15 Kem klin fys

15 33 - - 7 54 79 344 101 431 Summa

sou 1977:4 Bilaga 3 91

Huvudman/ Biologiskt Sprutor och Skärande och Smittförande Summa Specialitet :avfall kanyler stickande avfall avfall

T02/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år

Tora/I lnf klin 34 367 (1) 40 140 924 1 136 14 396 1 311 15 727 Dialys - - - - 13 135 334 2 138 347 2 273 Bakt pat vir 648 1 198 - - 170 1 144 2 428 5 292 3 246 7 634 - - - - Kem klin fys 13 198 174 1 169 187 1 367

Summa 695 1 763 6 40” 497 3 372 3 898 21 826 5 091 27 001

”Angivna 40 m3 motsvarar ca 6 ton.

92 Bilaga 3 sou 1977:4 Bilaga 3:3 Gula burkar från sjukhem, läkarstationer och tandpolikliniker år 1974

Bilaga 4 Omhändertagande av avfall vid sjukhus

Landsting, m fl Förbränning Förbränning Förbränning Deponering Övriga Sjukhus skerisjuk- i kommunal på kömmunal upplysningar husets egen anläggning upplagsplats anläggning

Stockholms läns landsting Serafimerlasarettet Ra K aAB

lndllslrl

Danderyds sjukhus Kb Ra destination Norrtälje sjukhus Ra K förbränner Roslagstulls sjukhus R K riskaVliillel Löwenströmska sjukhuset R° K bplanernnns Sabbatsbergs sjukhus Ra K a kommunen Szt Görans sjukhus Ra K Skanta hand Szt Eriks sjukhus Ra K Om avfanet Rålandshovs sjukhus Ra K . c . . l ogls t k Beckomberga sjukhus Ra K

Ra K av a Ejfbm

Södersjukhuset-Sachsska bamsjukhuset Nacka sjukhus RT K “Endast biolo- Längbro sjukhus K giskt avfall R: Norrtulls sjukhus R K e Huddinge sjukhus R° K Södertälje sjukhus Ra K nerñskavfanel Uttrans sjukhus Rd Ra K r _ _

Karolinska sjukhuset Re K Elstlclfâmde

och skarande Upplands läns landsting avfall

Enköpings lasarett R K Samariterhemmets sjukhus R K Kungsgärdets sjukhus R K Osthammars sjukhus K Ulleråkers sjukhus R K Akademiska sjukhuset R K

Södermanlands läns landsting Eskilstuna lasarett R K Nyköpings lasarett R K Kullbergska sjukhuset R Sundby sjukhus R Karsuddens sjukhus

Ostergötlands läns landsting Regionsjukhuset. Linköping R3 R K gEnd.bi0l0› Motala lasarett R K gisklaVfalloch Finspångs lasarett R K avfallfrån Norrköpings lasarett R K laboratorier Söderköpings sjukhus K Kolmårdssjukhuset R K Birgittas sjukhus R K

96 Bilaga 4

Landsting, m. ll. Förbränning Förbränning Förbränning Deponering Övriga Sjukhus skeri sjuk- vid annat i kommunal på kommunal upplysningar husets egen sjukhus anläggning upplagsplats anläggning

Jönköpings läns landsting

Jönköpings lasarett

WWW

Eksjö-Nässjö “Eksjö lasar. Värnamo lasarett Rh

Kronobergs läns landsting

Växjö lasarett

WWW WWW

Ljungby lasarett Stt Sigfrids sjukhus

Kalmar läns landsting

Västerviks sjukhus

Kalmar lasarett WW

Oskarshamns lasarett

Gotlands kommun

Visby lasarett Follingbo sjukhus Szt Olofs sjukhus

Blekinge läns landsting Karlskrona lasarett

7=7

wwww

Karlshamns lasarett Furs sjukhus

Gullberna sjukhus WW

Kristianstads läns landsting

Kristianstads sjukhus

wwww

WWW

Angelholms sjukhus Hässleholms sjukhus Simrishamns sjukhus

Malmö kommun

Malmö allmänna sjukhus a iEnd. biolo-

Malmö östra sjukhus WW giskt avfall

Malmöhus läns landsting

Lunds lasarett Landskrona lasarett Trelleborgs lasarett “Endast biolo-

WWWWWW

Helsingborgs lasarett giskt avfall Ystads lasarett *Kommunen äger Orupssjukhuset anläggn. Szt Lars sjukhus Szta Maria sjukhus kEmballage,

Vipeholms sjukhus WWW trädgavfall,

kontorsavfall, Hallands läns landsting tas om hand av kommunen Halmstads lasarett

Varbergs lasarett Rm WW Uppgift saknas

om depone- Göteborgs kommun ring eller lörbränning sker Sahlgrenska sjukhuset Ostra sjukhuset mApelvikens Ekmanska sjukhuset sjukhus

WWWWW WWWWWW

Renströmska sjukhuset Vasa sjukhus Lillhagens sjukhus

Bilaga 4 97

Landsting, m. fl. Förbränning Förbränning Förbränning Deponering Övriga Sjukhus sker i sjuk- vid annat ikommunal på kommunal upplysningar husets egen sjukhus anläggning upplagsplats anläggning

Götøborgs- och Bohus läns landsting Mölndals lasarett

Kungälvs lasarett WW

S:t Jörgens sjukhus

WWW

WWWW

Uddevalla lasarett Lysekils lasarett Rn Uddevalla Strömstads lasarett RH lasarett Svenshögens sjukhus °Uppgilt saknas om depo- Älvsborgs läns landsting nering eller Vänersborgs-Trollhättans lasarett förbränning Bäckefors lasarett sker Borås lasarett

WWWW

WWWWWW

Alingsås lasarett Skene lasarett Sjö-Gunnarsbo sjukhus

Skaraborgs läns landsting Kärnsjukhuset, Skövde Mariestads sjukhus St. Ekebergs sjukhus

WWWW WWWW

Falköpings sjukhus Lidköpings sjukhus

Värmlands läns landsting

Karlstads sjukhus Kristinehamns sjukhus Arvika sjukhus

WWWWWW WWWWWW

Säffle sjukhus Torsby sjukhus Filipstads sjukhus

Örebro läns landsting

Regionsjukhuset, Örebro Karlskoga lasarett

WWW

WWWW

Lindesbergs lasarett Västra Marks sjukhus

Västmanlands läns landsting

Västerås lasarett

Sala lasarett WW ?Västerås

Köpings lasarett lasarett skall Fagersta lasarett överta lör- Salberga sjukhus W P bränningen Kopparbergs läns landsting qPlan. byggnation av egen Falu lasarett lörbrugn, Mora lasarett

WWWW WWWW

Ludvika lasarett Avesta lasarett Säters sjukhus

Gävleborgs läns landsting Gävle sjukhus Sandvikens sjukhus Bollnäs sjukhus

WWWWW WWWWW

Söderhamns sjukhus Hudiksvalls sjukhus

98 Bilaga 4

Landsting, m. fl. Förbränning Förbränning Förbränning Deponering Övriga Sjukhus sker i sjuk- vid annat i kommunal på kommunal upplysningar husets egen sjukhus anläggning upplagsplats anläggning

Västernorrlands läns landsting Sundsvalls sjukhus R K Härnösands sjukhus R K R K Spllefteå sjukhus Ornsköldsviks sjukhus K

Jämtlands läns landsting Östersunds sjukhus R K

Västerbottens läns landsting Umeå lasarett R K Umedalens sjukhus Skellefteå lasarett W

Lycksele lasarett WWW

Norrbottens läns landsting Bodens lasarett R K Luleå lasarett R K Gällivare lasarett Piteå lasarett R K Kalix lasarett R K Kiruna lasarett R K Furunäsets sjukhus R K

ll riskavfall

WW Il konventionellt avfall

5 -

Bilaga Djursjukhus riskavfall per månad

Djursjukhusets namn Smittförande Biologiskt Engångs- Skärande Gifter och avfall material sprutor och stick- läkemedelskg kg l ande avfall rester kg kg

Solvalla ” “ “ Hästsjukhuset, 45 Rörsbykliniken O 0 5 0,5 0 Veterinärhögskolan, Avd. för Kirurgi 60 8 000 300 200 20 Veterinärhögskolan, Avd. för Medicin l ” 2 000 15 56 2 Djursjukhuset för Stockholms om- 10 2 500 25 10 “ nejd Södra Djurkliniken 10 1 000 10 10 10 10 l 000 10 ” ” Yästerons Djursjukhus Ostergötlands läns hushållningssälla skaps djursjukhus 1 500 10 25 1 Stiftelsen Sydöstra Sveriges Djur-

Malmöhus läns hushållningssäll-

Stiftelsen Svenska Blå Stjärnans - a Djursjukhus i Göteborg 120 5 0004 30*

”Obetydliga eller ej uppskattbara mängder. b Inklusive gödsel. Varav 68 ton är gödsel. d Allt biologiskt material omhändertas tillsammans med smittförande avfall. 9 Inklusive engångssprutor.

sou 1977:4 101

-

Bilaga 6 Veterinära laboratorier riskavfall

per månad

Laboratorium Smillförande Biologiskt Engångs- Skärande Gifter och avfall material sprutor och stick- läkemedelskg kg i ande avfall rester kg ”

“ Avsänds sällan. b Ingår i smiuförande avfall.

w U w 7 M 11 w

B ü a a 7 0b

02:; :få

. m m m

i

mwhzmånwzov_

ha .

mzonüo

u

mbcmmummn mtcmmñon

å

mvcmötzEm

L

mmhzmåamzox mhzmåamzoz

:mwå

:Så

cocmzzmmu

22mm. :U0 22mm

mncmñtzøcm

.ESnc_

Alllluxx.

uucmrötzEm

8:a 5:a

:øxwCm:

zoivâmpmmo

z P :oI :mI _m_

1 \ .I

Il.

cofw

Q å. .|

oêzzfümmom mc:m_v:0..:mxuo.r

II.

zammmm

.. A F

|

0:53.55..

e

xDEmm/xa_

In.

Aim... .I

4. . |.. I

måga_

/

zmuwxm

/

/

T

ozååmmmon_

/

/

_ _ . _ j _ . _ _ . _ . . _ _ . _ _ n i u m _ i _

.

wmajqñxwm

.

enes:

v.25:

mean;

.on

_

. _

...tag

mur

.

.

.mms mos

.

maxmvx

._._u<wwum..mma<m

® . \ A

i mmm

ozêmmâamm

?lill

mmm;

n

mmj<xwm

äs:

o

0255:25...

.mxcoa

mxm 8. N .omns m8

xwkomø.

W ...m

r L

A P

I

_cø

umxooñuzâz

zmwhz.

.zoömm

.wEQAOOF

?vi

oêzzøimmou

f å

mzuxmnmo.

.W205

. .

09.802.:

..

o2_mm._v_o5<

. om: md

.._mnmcmE

;mc

o_ .u

IIIIIIIIIII

.

:PSm .mEm

.

Små

025012... 0UEmLmmwOE

.

_mumswmc_cmo.

E29

?oucmåa

...§2

o |

oøam

.

.A.|

.mEE

om

.m9

I.

ovcmEEåxw

§2:

Em

ax

_onmEmxm4

oz_mm.rzxm.j<u<

.l

.om:\.

.

hmoêêowarzanm

mm

så:

EOCS

:oo

.maaä

mcöutmaaaøumzacmÖ.

I

.ot m.. så _EAN_ .mt :mp

_Fmwzzxaam

1 _

mccowcoâ: oumcxwän

m w m m m i 0

.mmåä

Bilaga 8 Exempel för

på system hantering av sjukvårdsavfall

Skaraborgs läns landsting Vid landstingets vårdinrättningar separeras inte smittforande avfall eller skärande och stickande avfall från det konventionella avfallet. Enligt en särskild transportplan transporteras allt avfall i slutna containers till värrneverket vid Kärnsjukhuset i Skövde, där förbränning sker. Biologiskt avfall transporteras dock separat. Även radioaktivt avfall samt gifter och läkemedelsrester hanteras särskilt.

Stockholms läns landsting Hälso- och sjukvårdsnämnden har i en rapport hösten 1975 lämnat ett detaljerat förslag till bättre hantering av riskavfall inom landstinget. Förslaget förutsätter separering av riskavfall från annat avfall. Förslaget förutsätter också förbränning av riskavfallet. Flertalet destruktionsugnar som nu är i drift vid olika sjukhus uppfyller inte de krav som ställs från naturvårdsoch arbetarskyddsmyndigheter. Man föreslår därför att dessa tas ur bruk. Kvar blir förbränningsugnar vid bl. a. Roslagstulls sjukhus och Huddinge sjukhus. För att ersätta nedlagda ugnar skall AB lndustridestillations förbränningsanläggning i Lövsta utnyttjas för destruktion. Sortering, emballering och märkning föreslås ske enligt särskilda anvisningar. Med undantag för de sjukhus där speciella containers för riskavfall placeras skall allt riskavfall transporteras till ett särskilt centralt låsbart uppsamlingsrum. Detta bör ha god ventilation och vara svalt. Riskavfallscontainer skall också vara låst. Lagring föreslås få ske högst en vecka. Biologiskt avfall får dock inte lagras i container utan skall transporteras till container högst två timmar före borttransport till destruktionsanläggning. Från öppenvårdsenheter samt långvårds- och konvalescentinrättningar kommer relativt små mängder riskavfall i form av stickande och skärande avfall. Detta avfall föreslås bli bortforslat genom returtransport i samband med förrådsförsörjningen. Omhändenagandet och korttidsförvaringen inom inrättningarna sker på samma sätt som inom sjukhusen. De externa avfallstransporterna föreslås i flertalet fall ske direkt till destruktionsanläggning enligt en fast körordning och ett fast tidsschema.

Bilaga 9 inom

Avfallshantering Malmö

sjukvårdsförvaltnings omrâde

Den totala avfallsmängden från sjukvårdsenheterna inom Malmö sjukvårdsförvaltning uppgår till ca 2 650 ton per år. Av dessa kommer ca l 900 ton från Allmänna sjukhuset. Avfallet skiljes i två huvudgrupper: Konventionellt avfall. Riskavfall.

Redskap och material för hantering av konventionellt axla/I

Uppsamlingspåse av tunn plast (röd). Trådkorg och papperskorg. Soppåse, plast 30 lit. Ställ för 30 lit. soppåse. Sopsäck. papper 125 lit. Sopsäck, papper 240 lit. Förslutningstrâd och säckstängare. sopkarusell med komprimator.

Hantering av konventionellt avfall

Den tunna uppsamlingspåsen sättes i trådkorg eller papperskorg. Full uppförslutes samlingspåse och lägges i soppåse, som är placerad i ställ i sköljrummet. Fylld soppäse förslutes med drilltråd och Iägges i sopnedkast. Genom sopnedkastet kommer den via sopstört ner i soprummet, där den faller i en 240 lit. sopsäck, placerad på en sopkarusell med komprimator. När 240 lit. säckarna på sopkarusellen är fyllda, utbytes dessa och förslutes med drilltråd av vaktmästare. Sopsäckarna hämtas av renhållningsverkets komprimatorförsedda sopbil och transporteras till förbränningsanläggningen i Sjölunda.

Riskavfall

Riskavfallet från sjukvårdsenhetema utgör ca 450 ton per år. Den största mängden av detta avfall, 440 ton, svarar Allmänna sjukhuset för. Sjukhuset

108 9 SOL 1977:4 Bilaga

tar hand om ca 110 ton av riskavfallet för destruktion i egen regi (biologiskt och engångssprutor etc.).

Redskap och material _för hantering av riskavfall

soppåse, plast, 30 lit. Ställ for soppåse eller gul plastspann. Sopsäck, papper, 125 lit. med text “Riskavfall. Förslutningstråd och säckstängare. Kanylburk eller plastburk med skruvlock. Gult band eller tejp. Röd etikett med text “Vådligt infekterat”. Sopcontainer, 10 m3, gul, med låsbara luckor, försedd med text “Riskaivfalfi Destruktionskvarn. 4 i Destmktionsugn.

Uppdelning av riskavfallet

Riskavfallet “Råd och anvisningar” i sex uppdelas enligt Socialstyrelsens underavdelningar. Smittförande avfall. Biologiskt material. Engångssprutor. skärande och stickande avfall. Radioaktivt avfall. Gifter och läkemedelsrester.

Hantering av smittfdrande axla/I

Smittförande avfall lägges i soppåse av plast. Soppåsen förses med gult band eller tejp, förslutes med drilltråd och placeras för borttransport i sopsäck med text “Riskavfall. Sopsäcken förslutes med drilltråd och hämtas av vaktmästare för transport till gul, låsbar sopcontainer. Containern hämtas av renhållningsverket och föres till förbränningsanläggningen i Sjölunda. Avfallet omhändertages här separat och går direkt till förbränning.

Biologiskt avfall

avfall förpackas på samma sätt som smittförande. Dessutom förses Biologiskt namn samt med röd etikett med detta avfall med producerande avdelnings text ”För Biologiskt avfall hämtas av vaktmästare och transbränning”. porteras till sjukhusets destruktionsugn, där det förbrännes.

Hantering av engângssprutor kanyler etc.

Engångssprutor, kanyler, knivblad etc. uppsamlas i kanylburk eller plastdunk med skruvlock. Dessa burkar och dunkar förses med gul etikett med text ”Vådligt infekterat”. Fylld burk eller dunk hämtas av vaktmästare, lägges

Bilaga 9 109

i sopsäck märkt ”Riskavfall” och transporteras till sprutdestruktören, där innehållet desinfekteras samtidigt som det söndermales. Denna sorts riskavfall (engångssprutor, kanyler m. m.) från andra sjukvårdsenheter inom Malmö kommun transporteras till Allmänna sjukhuset för destruktion.

Mängd sprutor kanyler etc. /âr Antal engångsspmtor, kanyler etc. per år, som i form av skärande och stickande riskavfall går till destruktion vid Allmänna sjukhuset: Engångsspmtor 1 032 000 st Engångskanyler 1 709 000 st Engångsknivblad 87 000 st Engångspincetter 38 000 st Engångslancetter 325 000 st Engångspipettslang till SR sprutor 180 000 st

Övrigt riskavfall:

Annat riskavfall såsom söndrigt glas, infusionsaggregat m. m. uppsamlas i gul plastspann stående i sköljrummet. Denna spann är invändigt försedd med en 30 lit. plastpåse. Fylld spann tömmes på så vis, att man lyfter upp plastpåsen ur spannen, Försluter påsen med drilltråd och lägger den i sopsäck märkt ”Riskavfall”. Sopsäcken hämtas av vaktmästare och transporteras till sopcontainern for riskavfall.

Radioaktivt avfall

Radioaktivt avfall omhändertages av radiofysikavd. för transport till Studsvik.

Gifter och läkemedelsrester

Gifter och läkemedelsrester har hitintills omhändertagits av Apoteksbolaget, men fr. o. m. årsskiftet tar bolaget endast emot läkemedelsrester. Laboratorierna vid Allmänna sjukhuset använder en mängd olika sorters gifter i sin verksamhet. Många gånger blir det endast små restmängder kvar av dessa gifter (några milliliter). Tyvärr går det inte alltid att slå ihop sådana rester. Blandningen kan utlösa en explosion. Problemet med hopsamling av giftrester samt förvaring av dessa tills man kan sända dem för destruktion är svårlöst.

Organiska lösningsmedel En mängd olika sorters organiska lösningsmedel användes också i allt större utsträckning inom laboratorierna. Många av dessa lösningsmedel är eldfarliga av högsta klass. En del av dem kan på grund av explosionsrisk ej blandas.

1 10 Bilaga 9

Uppsamlingskärlen måste därför förvaras på betryggande avstånd från klinikerna. En arbetsgrupp är tillsatt och arbetar med att lösa problemet med uppsamling och destruktion av det kemiska avfallet.

Provisorisk lösning Provisoriskt har man löst förvaringen av kemiskt avfall genom att hyra en 20 m3 låsbar container och placerat denna på betryggande plats inom södra sjukhusområdet. I containern uppsamlas vätskorna på järnfat, som senare kommer att sändas till Industri AB Reci för destruktion av innehållet. Scintillatorvätska (innehåller bl. a. toluol) sändes två gånger per år till Industri AB Reci för destruktion - ca 200 lit/år.

i i

Gienére/ir om ávfállshanuteringén

Generellt kan sägas, att allt avfall, som av Socialstyrelsen klassas som varande riskavfall, hämtas separat från den producerande enheten och fores direkt till destruktionsplatsen.

Övrigt s. k. konventionellt avfall uppsamlas i soprum och hämtas därifrån

av renhållningsverket. Detta avfall klassas som vanligt hushållsavfall och behandlas som sådant.

lll

Bilaga 10 vid

Avfallshantering djursjukhus

Djursjukhusets namn Smittlörande Biologiskt Engångssprutor Skärande och Gifter och avfall material stickande avfall Iäkemedelsrester

Hästsjukhuset. Sol- Brännes på sopstation (Lövsta) - - Apotek valla

Rörsbykliniken Brännes i ugn _ Bryts, sänds Lägg i eterflas- Apotek med sopor kor, som sänds med sopor efter att etern avhällts Veterinärhögskolan. Bränns i institutionens för patologi Destrueras, Markeras som Apotek Avd för Kirurgi destruktionsugn dekontamincras, riskavfall och deponeras i destrueras på sopsäck och går SLB som ”rutinavfall” - - - Veterinärhögskolan, Till brännugn Apotek Avd for Medicin I

Djursjukhuset för Till Veterinärhögskolan - - Apotek Stockholms omnejd

Södra Djurkliniken Bränns i ugn Brännas på Lämnas till kommunal sophämt- Apotek eller sopstation ning bränns i egen (Lövsta) el ugn Veterinärhögskolan Västerorts Djursjuk- Ombesörjes av kommunala renhállningen Oskaliggörs på djursjukhuset hus Östergötlands läns - - Bränns lnsmälts i glas Bränns hushållningssällskaps djursjukhus Stiftelsen Sydöstra Destrueras i förbränningsugn - - Apotek Sveriges Djursjukhus

Hästkliniken, Jägersro - Gödselcontainer Skräpcontainer läns I egen bil till Döda djur

Malmöhus Transporteras med jämna intervall Apotek

hushållnmgssällskaps kommunens hämtas av till Båstads kommuns förbrändjursjukhus ugn (Båstad) Skanek till ningsugn Krutmöllan Gödsel och strö i container, träck och buravfall i sopsäckar, till soptipp

112 Bilaga 10

Djursjukhusets namn Smittforande av- Biologiskt mate- Engångssprutor Skärande och Gifter och läkefall rial stickande avfall medelsrester

Djursjukhuset i Mindre mängder bränns i egen ugn. l enliters behållare som fylls med Apotek Malmö Större mängder lämnas smittpake- gips (SaniCast, BlAB)0ch skickas terade till stadens brännugn for med vanliga sopor hundar, kattor och biologiskt material Misstänkt Kadaver trans- - Djurkliniken Dynan Oskadliggörs i sprut- och kanylforsmittförande poneras till störare (LlC) samt brännes kadaver samt central forsvulster sänds bränningsantill institution läggning(Malför obduktion mö)Exkremenresp analys ter i spec behållare via renhållningsverket - - Hästsjukhuset vid lplastsäckar som läggs ivanlig . [burkar ivanliga sopsäckar . Åbyfáltet container via kommunens entreprenör Djurkliniken i Möln- Destruktion Brännes insändes for destruktion dal Distriktskliniken i Hämtas och Hämtas och Hämtas och Hämtas och Apotek Varekil deponeras på deponeras på deponeras på deponeras på kommunens kommunens

kommunens kommunens

(Orust) SOptlPP (Orust) soptipP i0rust) soptipp (Orust) soptipp - Stiftelsen Svenska Blå Brännes i kommunal ugn, som Läggs i spritdunkar om lO l varefter Stjärnans Djursjuk- samutnyttjas med Sahlgrenska dessa sänds som icke riskavfall for hus i Göteborg sjukhuset bränning i annan kommunal ugn Distriktskliniken i Hämtas och deponeras på kommunens soptipp Dingle Blå Stjärnans Djurkli- Kadaver hämtas for transport till Samlas i plastbehållare som sedan Apotek nik i Borås benmjölsfabrik bränns Avfall i form av - Förstörs i sprut- Kanyler förstörs Apotek Veterinärinrättningen i Skara använt bandage forstörare och i sprutforstörare. etc blandas med blandas med Läggs med övrigt avfall övrigt avfall knivblad i flaska. som korkas och blandas med övrigt avfall Djursjukhuset l 2 Hopsamlas i Hopsamlas i Kokas och görs Förstöres till- Apotek container och speciell contai- oanvändbara sammans med hämtas av ner motsvarande kommunens material från reg entreprenör sjukvårdsavd Djursjukhuset, Bränns i egen ugn. Stordjurskadaver går till Farmek. Förslutet till Apotek Strömsholm Västerås renhållningsverket Djurkliniken i Lång- Destrueras vid Förstörs i befintlig forstöringsapparat. Då apparaten är sele slakteriets fylld nedgrävs det förstörda materialet m m på egna destruktionsavd marker och på betryggande djup Försvarets Hundskola Bränns i egen ugn Apotek/bränns

Djursjukhuset i Umeå Skickas till soptipp Apotek

SOU l977r4 113

Bilaga ll vid veterinära laboratorier

Avfallshantering

Laboratorium Smittforande Biologiskt Engångssprutor Skärande och Gifter och avfall material stickande avfall läkemedelsrester

Linköpingslabora- Laboratoriepersonal transporterar allt avfall några kvarter till sopförbränningsstationen och toriet kastar säckarna direkt i förbränningsugnen Autoklaveras Obduktions- - Kvicksilveravfall Jönköpingslabora- Förpackas toriet och omhänder- material (även separat och sparas på laboratas i soptunna. från J LS) dest- omhändertas av toriet. Ovrigt Faecesprov rueras på KLS i renhällningen kemiskt avfall bränns i lasaret- Alvesta går ut i kommutets Forbrän- nalt avlopp ningsugn Kalmarlaboratoriet Autoklaveras till Till destruk- - Avfall från Krossglas, icke riskavfall tionsanläggning- autoklaveras, kemiska lab till en vid Kalmar förpackas väl. kommunens läns slakterier som normalav- centrala uppfall samling Kristianstadslaborato- Autoklaveras Allt obduktionsriet (bakt odlingar) avfall i KBS och smälts till en centraldestrukhomogen plast- tion klump Mal mölaboratoriet Baktprov, sal- Förvaras i kyl- Autoklaveras och läggs i soppâsar monellaprover, rum och hämtas och container autoklaveras en gång/ vecka deponeras i av slakteriet till container, till deras destrukkommunens tionsanläggning sopforbränningsstation

Halmstadslaboratoriet Riskavfallet Obduktions- - - autoklaveras (ej material transapatogena bakt porteras av kulturer), packas Skanek till isopsäckar, till Krutmöllan för Halmstads destruktion sopförbränningsstation

114 Bilaga 11

Laboratoriu m Smittförande av- Biologiskt mate- Engângssprutor Skärande och Gifter och läkefall rial stickande avfall medelsrester

Skaralaboratoriet Autoklaveras Obduktions- Autoklaveras i Samlas i kärl, till Samlas i kärl. till samlas i contai- material lämpat container, till sopstation sopstation ner, komposte- för köttmjöl till sopstation ras på sopstation destruktionsanläggning. Avfall från fjäderfä och sällskapsdjur till sopstation Västeråslaboratoriet Autoklaveras. Kadaverrester Autoklaveras Glaskross - Fast substans i och obducerade med smittföran- förpackas och grovsoporna. djur till närbelä- de avfall går med grovso- Flytande sub- get slakteris porna stans i avloppet destruktionsanläggning l container till - Med autoklave- Omhändertas av Borlängelaboratoriet Autoklaveras, till soptipp “ Farmeks rat material till hälsovårdsdestruktionsi soptipp nämnden anläggning Luleålaboratoriet Salmonellamaterial, eller annat som misstänks vara smittsamt autoklave- COD-avfallet ras, sedan i plastsäckar lagras nu på laboratoriet och skall så småningom omhändertas av kommunen

12 vissa kemikalier

Förbrukning

av

Bilaga

inom sjukvården

Förbrukning av desinfektionsmedel Antal Desinl m Desinf m Hand- Övriga vård- för lokaler lör instr desinf m desinf m platser kg/år kg/år kg/år kg/år Larzdsrirzg

Sjukhus

Växjö Sabbatsbergs 657 l 324 3 431 3 594 230 610 60 4 900 - 3 840 Vänersborgs 543 544 2 924 - 1 864 Södertälje

Totala och specifika förbrukningen av fenolsubstanser

Landsting Total Speciñk Sjukhus Total Speciñk mängd mängd mängd mängd

116 Bilaga 12 sou 1977:4

Uppgift om förbrukade lösningsmedel

Karolinska Växjö Central- Linköping sjukhuset las (1975) (1973) (1974) Regionsjukhuset

Aceton 1 076 I/år 100 l/âr 10 l/år Bensen 20 2,5 60 Bensin 292 Butanol 39 2,5 10 Cyklohexan 1 1 Cyklohexanon 1 Dietyleter 5 20-30 Diklormetan 43 50 Etanol 14 000 150

Tetrahydrofuran Toluen 1 357 15 180 Xylen 571 2 000

Specifika och totala mängder av vissa ämnen vid röntgenverksamheten inom sjukvården

Vatten B55 Framk Hydro- Fix Sulfat EDTA Cd Bor Fenidon Ag l/m? g/m? vätska kinon l/m? g/m? g/m? g/m? g/m? g/m? g/m? l/m? g/m?

Specifika mängder 19 75 0,4 9 0,8 20 0,8 0-0,07 6 0,6 6-10 m3/år kg/år m3/âr kg/år m3/år kg/år kg/år kg/år kg/år kg/år kg/år Totala mängder 28500 112500 600 13500 1200 30000 1200 0-105 9000 900

90836 15

Förbrukning av röntgenñlm och framkallningskemikalier vid sju landsting

sou 1977:4 1 17

Bilaga 13 Förteckning över artiklar som ingår

i sjukvårdens riskavfall

118 Bilaga 13

MEENFEUUCOm

AE:

micmafam

.E

§50 .ämEcmb a:m_:o= .uuoöE xmE

: : z 2 : z :

E8_

av :E :E

mmEO _stäms_ _ouøeêm

49_ ge_ 48_

. . . . .

.ön

öv_ §8_ 5a .on .ca .om .om

.åEEox :zmkä

.waö _S_ sm s» ,sm .sm å .om .öm .sm .å .sm .sm sm .sm å

å.

mEmmmE

.Em .Em .Em .Em _Sm .Em _üm _üm _Em .Em

82a mmmE

mEmmmE wEmmmE mEmmmE EEEESH

:S02 .xEN Emo.

:omzxmmvså:

§8.. 82a ;Em ...se §8.. ...m9 ._.:mo._ .amok .Em åmo. _Emo_ _Emo_ .Ra

.mb

.ümøn 30: §22: wsumê 30: 30:

.ångan ,ExB :o›o3-=o:

ma.. nå 9a ä_ Ja_ 9a nä då .man 9a 9a då .xä mä så m:

mcååcm

.msn

_

mm m

:Emnxov :Euaxov

›=. 2.03 :_08

ME Um Um :Em Um mm

.ozzhxaå

.å m.. m:

._EE:O .msn LS_ AE m.. m.: m.. m2 m2 m2 m2 E2 m2 d.. .Eau Um mm m.. d... .å ma_ mm ma_ m.. mm d.. .mm ...Dm .mm .mm .mm

AE

E

C6 05

.mmwmtoncz

83m

GE ?ö 20

aaasäå

Exombvc:

mmmêmE

mxmac-

:v05 _oiáf 823mm 0:0_

, m5.

8.8:

axEx.

E5_

92.03:

:oo

xsEsxm

_msn_

.mås få- :v32

.zoiom

Jet:

.§25 .ouuså

:mmâmøco

,use

.Eevoêv

.å

xuwm

.mmmzåâ

E1332 555m

:asså:

,_23

,âüme _Some_

ma

Euw

;v.53

.Cox

.äa:._w_ov=r_ qaoäzmEm ,Wassago .nmmåcoñ axâcmoesh oäwctnzc. .mmümzutø mxmmcâaam ,Eüaaoz axmmccrâ. _oxuonmmowcov_

:s

_oaEuxu .uEEm tmåtävx .mIm xuzmøm ånxå .xummaom E533_ _mxmncom gonna; .xsnucmz _wxmucmz wEEo©

202mm 5:3 fam ä... mccmv_ _mxm xêä »Eon xE: .Eöm :oxumm oâmmm _nu_ .§5 .amma mwzm 202m .mccom

Bilaga 13 119

å

auizmm

.E0

,mEcwmtobcmz

E»

.ömEEEmñvD muwatoucmzêo

.oscxä

_uzcmEzm

:SoS

.mcozammmx viga .använt 222mm mcEEåuâ

.om .ämm _ å

:snön Ewäu

sm sm sm sm s» sm sm sm sm sm sm s» sm sm

.Em

Ein

.Em .Em .En _üm .Em .Em

§8. .am .Em ö=m _two_ §8.. .Sw Emo. §8.. .Ewe §8.

30..._

ä_ ä. xo_ ä: m.: mä nä 9a ...S 9a

Esw

c

En» Ezw

.Emma

38V E8. så

m:

.E .E m.. m m.. .E Esm E

M5; m3; .Um Um så...? .Um .Um 02_ då Ezw

.ma :n: .ä m: 2D .ma d.. .E o.. m.. ä m.. m: .mm 0 m ;ä m:

§0

G8

So E En en. 30 _a_

v.00_

.nmcoE

emma-

E 30

.SNB

.wêcauvmn

...nen :waaoñ musa..

:ES

:E:

_meäå

:S:

.öüstzcmu

.ocoamcmz aâöuczå

:oo

qonczauv

.Raåozm

:nu

.msnsê

...män så..

:oo

UoE

2650::

.mxmucmsmcocxsvao

,a.__aaV:

gäamammctomzcoñ

.wECEouV

:E 850

ttazcäm=etagmå

U2.:

052.05.

m3

uoE 2:28

_mcäoâsugo

:z z:

amorzxxoäxx .ommwêcaoå kmäocmêmo

.ou :s å. 8_

_ouuEmzq .uteågeeeq .naamaäåm Eêcowäom

5,_

253_ mmåcmå xzomåm :Esa §85 Emmmm mâmzwå nxwni 2:220 .sauna 92935 maoi :omm .mmEiO :vasa mcmom :ooci oäêaz 22:25 .sxmmE

möv_ så; Vtsm fam :ä: .om ?sm så... _mZ 2.5_ äm ?om 5:0

120 Bilaga 13 SOL 1977:4

AE:

§50 .äwcEmb mcmcöz .onoöE

§50 . _mcämE . . mEm .

.§0 ,åEHtox :_33

s» sm sm sm

Ein

.mmmE

å _Em .Sw .aa

:§02 .magi ca.: ...Em :så §8. §8. 82a 82m En? E25

comzxamuêâs

ao: 30:

§83

.mzuumaam cooz7coc

ä. ä_

.Eñz .må då ä_ xo_ Ja_ ä. Ja: ä. ä: ä. ä. ä_

aEsåzm _ .mm

Esm Um Um

E

Eau Emm Ezm m: .E Esm Eau Ezm zu Eøw

.mm m.. .mm .mm

.ozwtoäå

ma_ ma_ .E .E

.EESD .maa Um .Um .Um dm Esm .Um .Um .Um Um Um .Esm

.mm ,mm .mm .ä .mm .mm 3D _Q EBM .U._

8.» ?ö

^E==om

ñmcmåuc Gmcamöc

9.0.8_

v03

.mmE

:E7 G6 C6 ._28 :_88

.åxå

:Ntmâsmvgwâzxw

.Emme

;oo

ensamma_

då. få.

.cvEncaEEmmv

.§20

.§38

.EmEaaoEV

.mmcwmcov

.nuomnâ

.mwcmmcuv .wwcawcov :_3525 :mcormzhcc

fo?

;awemmmmmceaamh

G925: .oâgxws

aan.

.§7 83

äwoümmmcoüøhs_

ma

.wamv ,Euê

.oanååoxzáa .Soêoøzmh .uccicøö _mässan_ umcomêmk mmoEEov_ mvcñmaö omancmnêoum .axmmczmham Emzmzønnâm

_uaEuxo

Ena.:

.mäts mcsw 825m .Swäz ucnnöm .wmmaøh ,caught .xscáo mås.:

_KEZ v. 3:3_ “§5 .om mcsm ccom _wmwsm 8:5 2:3 êm: mxmmñ

14 över Förteckning materialslag m m Bilaga

som ingår i sjukvårdens riskavfall

PCTFE

Ovriga material met Metaller (tex mässing. rostfritt stål. kvicksilver) - - - Glas - - gla Porslin - - por

l kcal motsvarar 4.19 kJ V ärmevärde: Den värmemängd som per mängdenhet frigörs vid fullständig förbränning vid konstant tryck.

Förbrännings- Empiriskt bestämd faktor som anger i vilken utsträckning materialet ställer särskilda krav faktor: på förbränningsanläggningen. Anges i skalan l-5. där l anger att inga särskilda krav ställs och 5 att materialet ställer mycket höga och/eller speciella krav på förbränningsanläggningen.

Statens offentliga utredningar 1977

Kronologisk förteckning

. Totalförsvaret 1977-82. Fö. . Bilarbatstid. K.

bbJN-h

. Utbyggd regional näringspolitik. I. . Sjukvárdsavfall. Jo.

taL. uusL.

1 5FEB1977

STOCKHOLM

Statens 1977

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Försvarsdepartementet Totalförsvaret 1977-82. H] Kommunikationsdepartementet Bilarbetstid. [21 Jordbruksdepartementet Sjukvårdsavfall. [4] Industridepartementet Utbyggd regional nâringspolitik. [31

Anm, Siffrorna inom kiammer betecknar utredningarnas nummer i den kronoiogiska förteckningen

KUNGL. BIBL 1 5 FEB 1977 STOCKHOLM

l-JberFOrlag

ISBN 91-33-03259-7 ISSN 0375 - 250X Allmänna Förlaget