('med förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 1

Nr 157

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) m. m.; given Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över jordbruksärenden och lagrådets protokoll, dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822), 2) kommunal renhållningslag, 3) lag om ändring i lagen (1943: 431) om allmänna vägar, 4) lag om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgif­ ter, dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till 5) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617), 6) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663).

Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Ingemund Bengtsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en skärpning av bestämmelserna i naturvårds­ lagen till skydd mot nedskräpning och en utvidgning av tillämpningsområ­ det för dessa. Vidare föreslås att lagen om skyldighet att renhålla gata m. m. ersätts med en ny kommunal renhållningslag. Denna innehåller bestämmel­ ser om skyldighet för kommun att hålla rena gator och andra allmänna platser samt allmänna vägar utom sådana för vilka staten är väghållare. Fastighetsägare föreslås fortfarande kunna få svara för renhållning av gång­ bana. Kommunen föreslås bli skyldig att städa på annan plats utomhus än som omfattas av gaturenhållning. I lagen om allmänna vägar införs skyldig- 1 Bihang till riksdagens protokoll 1970 . 1 saml . Nr 50

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

het för staten såsom väghållare att svara för renhållning av allmänna vägar, rast- och parkeringsplatser samt sidoområden till dessa. Kommun skall bli skyldig att ta om hand och forsla bort hushållsavfall m. m. från all bostads­ bebyggelse. De föreslagna ändringarna motiverar vissa ändringar i allmänna ordningsstadgan, hälsovårdsstadgan och lagen om kommunala renhållningsavgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 3

1) Förslag till Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) Härigenom förordnas, att 23, 24, 37, 39 och 40 §§ naturvårdslagen (1964: 822) skall ha nedan angivna lydelse.

Envar skall tillse att han ej skrä­ Envar skall tillse att han ej skrä­ par ned i naturen med plåt, glas, par ned utomhus, vare sig i naturen plast, papper, avfall eller annat, så eller inom bebyggda områden, med att därav kan uppkomma otrevnad plåt, glas, plast, papper, avfall eller eller skada för annan. annat.

24 §• Har på viss plats i naturen skrä­ Har på viss plats i naturen skrä­ pats ned eller eljest osnyggats och pats ned eller eljest osnyggats, äger kan därav för närboende eller andra hälsovårdsnämnden förelägga den uppkomma obehag av någon bety­ som vållat eller eljest är ansvarig denhet eller skada till person eller för nedskräpningen eller osnyggan­ egendom, äger länsstyrelsen föreläg­ det att iordningställa platsen samt ga den som vållat eller eljest är an­ vidtaga erforderliga förebyggande svarig för nedskräpningen eller åtgärder för framtiden. osnyggandet att iordningställa plat­ sen samt vidtaga erforderliga före­ byggande åtgärder för framtiden. Vad nu----------- ----------------------- ----- annan ordning.

37 §• Den som bryter mot förbud eller Till böter eller fängelse i högst föreskrift som meddelats enligt 5, 8, sex månader dömes den som upp- 10, It eller 14 §, såtligen eller av oaktsamhet eller bryter mot förbudet i 16 § 1. bryter mot förbud eller före­ första stycket första punkten, skrift som meddelats enligt 5, 8, 10, eller utför täkt eller annat arbets­ 11 eller 14 §, företag i strid mot förbudet i 18 § 2. bryter mot 16 § första stycket eller förordnande enligt 19 § eller första punkten, föreskrift som meddelats i samband 3. utför täkt eller annat arbets­ med tillstånd till företaget, företag i strid mot 18 § eller förord­ eller bryter mot förbudet i 22 § nande enligt 19 § eller föreskrift som första stycket, meddelats i samband med tillstånd till företaget,

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

dömes till dagsböter. Är brottet 4. bryter mot 22 § första stycket, grovt, må dömas till fängelse i högst eller 5. åsidosätter stadgandet i 23 §, sex månader. Har någon åsidosatt stadgandet i om ej gärningen sker på plats, till 23 § och har förseelsen varit ägnad vilken allmänheten icke äger tillträ­ att för annan medföra obehag av nå­ de eller har insyn, eller gärningen gon betydenhet eller skada till per­ är ringa. son eller egendom, dömes till dags­ böter.

:.i 39 Har någon begått gärning som av­ Har någon begått gärning som av­ ses i 37 § första stycket, äger läns­ ses i 37 § första stycket 1 —4, äger styrelsen vid vite förelägga honom länsstyrelsen vid vite förelägga ho­ att rätta vad olagligen skett. Över- nom att rätta vad olagligen skett. exekutor äger ock meddela hand­ Överexekutor äger ock meddela räckning för sådant ändamål. An­ handräckning för sådant ändamål. sökan om handräckning må göras av Ansökan om handräckning må göras allmän åklagare, statens naturvårds­ av allmän åklagare, statens natur­ verk, länsstyrelsen, länsarkitekten vårdsverk, länsstyrelsen, länsarki­ eller den kommunala myndighet som tekten eller den kommunala myn­ handhar naturvårdsfrågor. Beträf­ dighet som handhar naturvårdsfrå­ fande sådan handräckning gälla gor. Beträffande sådan handräck­ enahanda bestämmelser som äro ning gälla enahanda bestämmelser stadgade för det i 191 § utsöknings- som äro stadgade för det i 191 § utlagen avsedda fallet. sökningslagen avsedda fallet. Vid meddelande av föreläggande Vid meddelande av föreläggande enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §, enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §, 21 §, 22 § andra stycket eller 24 § 21 § eller 22 § andra stycket må må länsstyrelsen utsätta vite. Efter- länsstyrelsen utsätta vite. Efterkomkommes ej sådant föreläggande, skall mes ej sådant föreläggande, skall på på anmodan av länsstyrelsen utmät­ anmodan av länsstyrelsen utmät­ ningsmannen föranstalta om att åt­ ningsmannen föranstalta om att åt­ gärden vidtages. gärden vidtages. Hälsovårdsnämnden må utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 24 §. Efterkommes ej före­ läggandet, äger nämnden låta vid­ taga åtgärden på den försumliges bekostnad.

40 §4 Talan mot länsstvrelses-----------naturvårdens intressen. Talan mot hälsovårdsnämnds be­ slut enligt denna lag föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1967:377.

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970 5

2 ) Förslag

till

Kommunal renhållningslag

Härigenom förordnas som följer.

1 § Kommun skall inom område med stadsplan fullgöra den skyldighet som föreskrives i 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) att hålla ren gata, torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg ävensom att där röja snö, skaffa undan snö och is samt sanda eller vidtaga annan åtgärd för att motverka halka. Inom område med byggnadsplan skall kommun fullgöra motsvarande skyldighet i fråga om allmän väg. Skyldighet att vidtaga åtgärd som sagts nu gäller dock ej i den mån åtgärden skall vidtagas av staten som väghållare. När särskilda skäl föreligger, får Konungen på framställning av kommu­ nen medge undantag från första stycket.

2 §

Kommun kan ålägga den som äger fastighet inom område med fastställd stadsplan eller som i stället för ägaren är skattskyldig för fastigheten enligt kommunalskattelagen (1928:370) att fullgöra skyldighet som anges i 1 § första stycket i fråga om gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten. Har person som avses i första stycket icke tidigare haft sådan skyldighet, skall kommunens beslut underställas länsstyrelsen.

3 §

Har på annan plats utomhus än som avses i 1 § där allmänheten äger att fritt färdas skräpats ned eller eljest osnyggats, åligger det kommunen att återställa platsen i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga an­ språk. Bestämmelserna i första stycket äger ej tillämpning, om skyldigheten enligt lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter skall fullgöras av annan.

4 §

Kommun är skyldig att till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsav­ fall och därmed jämförligt avfall. I lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att vid bebyggelse förekom­ mande annan orenlighet och annat avfall än som avses i första stycket skall forslas bort genom kommunens försorg. När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål ej taga befattning därmed. När särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen befria kommunen från skyldighet enligt första stycket.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5 §

Talan mot kommunal myndighets beslut enligt denna lag föres genom be­ svär hos länsstyrelsen. Denna lag träder i kraft, såvitt avser 4 § den 1 januari 1972 samt i övrigt den 1 januari 1971. Lagen (1956: 619) om skyldighet att renhålla gata m. m. skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

3) Förslag

till

Lag om ändring i lagen (1943:431) om allmänna vägar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1943: 431) om allmänna vägar dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av nedan angivna ly­ delse. (Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Väg skall----------- tillfredsställande skick. Till underhåll av väg räknas dels----------- av färja. Vintertid omfattar----------- av dragare. Till underhåll av väg räknas även renhållning som avses i 5 a §.

5 a §. Genom renhållning skall vägområ­ de hållas i sådant skick, att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn bli tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkerings- eller rast­ plats som hör till vägen, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom område med stadsplan eller byggnadsplan äger vad ovan sagts tillämpning endast på vägområde för motorväg eller motortrafikled.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970 7

4) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1965:54) om kommunala renhåll­ ningsavgifter skall ha nedan angivna lydelse.

Kommun äger besluta att avgift Kommun äger besluta att avgift för bortforsling, omhändertagande för bortforsling, omhändertagande och oskadliggörande av orenlighet och oskadliggörande av orenlighet och avfall, som uppsamlats inom och avfall, som uppsamlats inom kommun vid renhållning enligt häl­ kommunen vid renhållning enligt 4 § sovårdsstadgan den 19 december kommunala renhållning slag en (1970: 1958 (nr 663), skall utgå till kom­ ), skall utgå till kommunen eller munen eller till den som utför ren­ till den som utför renhållningen på hållningen på uppdrag av kommu­ uppdrag av kommunen. nen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

8 Kiingl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)

Härigenom förordnas, att 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse ) 3 §• Allmän plats, som i 2 § första styc­ Allmän plats inom stadsplanelagt ket sägs, skall genom tjänliga ren- område och allmän väg inom bygghållningsåtgärder, genom snöröjning nadsplanelagt område skall genom jämte undanskaffande av snö och is tjänliga renhållningsåtgärder, genom ävensom genom sändning eller an­ snöröjning jämte undanskaffande av nan åtgärd till motverkande av halka snö och is ävensom genom sändning hållas i sådant skick, som med hän­ eller annan åtgärd till motverkande syn till ortsförhållandena, platsens av halka hållas i sådant skick, som belägenhet inom samhället och om­ med hänsyn till ortsförhållandena, ständigheterna i övrigt tillgodoser platsens belägenhet inom samhället skäliga anspråk. och omständigheterna i övrigt till­ godoser skäliga anspråk. Till renhållning hänföres sopning, Till renhållning hänföres sopning, bortförande av orenlighet och ned­ bortförande av orenlighet och ned­ skräpande föremål ävensom av sand skräpande föremål ävensom av sand som påförts till motverkande av hal­ som påförts till motverkande av hal­ ka, rensning och upptining av ränn- ka, rensning och upptining av rännstensbrunn, borttagande av ogräs stensbrnnn och ledning som förbin­ samt annan med de nu nämnda jäm­ der sådan brunn med allmän av­ förlig åtgärd. loppsledning, borttagande av ogräs samt annan med de nu nämnda jäm­ förlig åtgärd. Angående fullgörandet av renhål 1- Angående fullgörandet av skyldig­ ningsskyldighet, som no sagts, är het, som nu sagts, finnas särskilda stadgat i lagen om skyldighet att ren- bestämmelser. hålla gata m. m.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 9

6) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)

Härigenom förordnas, att 51, 65 och 84 §§ hälsovårdsstadgan (1958: 663) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse ) 51 §• Orenlighet och avfall inom hälso- Orenlighet och avfall skall bort­ vårdstätort skall bortforslas till all­ forslas till allmän avstjälpningsplats män avstjälpningsplats eller allmän eller allmän destruktionsanläggning destruktionsanläggning eller på an­ eller på annat sätt så omhändertagas,* nat sätt så omhändex-tagas, att sani­ att sanitär olägenhet ej uppstår. tär olägenhet ej uppstår.

65 §. De ytterligare------- ----------- - lokal hälsovårdsordning. Sådan föreskrift må icke avse för­ Sådan föreskrift må icke avse för­ hållande, som reglerats genom annan hållande, som reglerats genom annan allmän författning än denna stadga. allmän författning än denna stadga Vid meddelande av föreskrift skall eller 4 § andra stycket kommunala tillses, att därigenom icke lägges onö­ renhållning slag en den digt tvång på allmänheten eller eljest Vid meddelande av föreskrift skall göres obefogad inskränkning i den tillses, att därigenom icke lägges onö­ enskildes frihet. digt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

84 §• Bryter någon mot bestämmelse i Bi-yter någon mot bestämmelse i lokal hälsovårdsordning och skall lokal hälsovårdsordning och skall förseelsen föranleda ansvar, eller un­ förseelsen föranleda ansvar, eller un­ derlåter någon att ställa sig till efter­ derlåter någon att ställa sig till efter­ rättelse föreskrift, som meddelats rättelse föreskrift, som meddelats med stöd av 70 §, straffes, om ej gär­ med stöd av 70 §, dömes, om ej gär­ ningen är belagd med straff i annan ningen är belagd med straff i annan författning, med böter, högst tre­ författning, till böter, högst fem­ hundra kronor. Har förseelsen avsett hundra kronor. Har förseelsen av­ åliggande av större vikt eller har där­ sett åliggande av större vikt eller har igenom förorsakats avsevärd skada därigenom förorsakats avsevärd ska­ eller olägenhet, skola dagsböter ådö- da eller olägenhet, skola dagsböter mas. ådömas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 27 maj 1970.

N ärvarande: Statsministern P alme , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L ange , H olmqvist , A spling , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , M yrdal , O dhnoff , W ickman , M oberg , B engtsson , N orling , L öfberg , L idbom , C arlsson .

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter • gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstift­ ning angående kommunal renhållning, m. m. och anför.

1. Inledning

Under senare år har miljövården blivit en växande samhällsuppgift. De miljövårdsfrågor, som hittills påkallat den främsta uppmärksamheten, har varit föroreningen av mark, vatten och luft genom utsläpp av gifter och andra skadliga ämnen. Också nedskräpningsfrågorna har emellertid erhållit allt större uppmärksamhet. I anledning av väckta motioner anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 15 mars 1966 om översyn och utredning av vissa frågor rörande användningen av engångsförpackningar och angående nedskräpningen m. m. (ABU 1966: 3, rskr 1966: 91). Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 3 mars 1967 tillkallade chefen för socialdepartementet den 8 maj 1967 sak­ kunniga1 med uppdrag att utreda frågor om åtgärder mot nedskräpning. De sakkunniga, som antog namnet Kommittén för ett renare samhälle, avläm­ nade den 26 juni 1969 betänkandet Ett renare samhälle (SOU 1969:18). Betänkandet innehåller bl. a. vissa författningsförslag, som torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. Tidigare hade chefen för kommunikationsdepartementet, med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 september 1960, den 30 september samma år tillkallat sakkunniga för att verkställa en översyn av väglagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen 1960 års vägsakkun- 1 Landshövdingen Gösta Netzén, ordförande, riksdagsledamöterna Paul Brundin, Bertil Jonas­ son, Anna-Lisa Lewén-Eliasson och Bo Skärman, borgarrådet Thorsten Sundström, riksdagsleda­ moten Eric A. Svenning, direktören Karl-Erik Tengroth samt ordföranden i Jönköpings läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse Sven Wilander.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 11

niga, avlämnade den 16 maj 1968 betänkandet Allmänna vägar (SOU 1968: 17). Betänkandet innehåller bl. a. visst lagförslag som torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2. Efter remiss bar yttranden över betänkandet SOU 1969:18 avgetts av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, social­ styrelsen, statens institut för folkhälsan, statens vägverk, statens trafik­ säkerhetsverk, statskontoret, byggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, domän­ verket, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, statens na­ turvårdsverk, kommerskollegium, vattenfallsverket, samtliga länsstyrelser, stiftsnämnderna i Uppsala ärkestift, Lunds stift och Luleå stift, statens na­ turvetenskapliga forskningsråd, lantbrukshögskolans styrelse, bilregisterut­ redningen, statens trafiksäkerhetsråd, riksrevisionsverket, statens planverk, bensinhandelsutredningen, vägkostnadsutredningen, Arbetsmarknadens kvinnonämnd, Centerns kvinnoförbund, Centrala rådet för lokala konsu­ mentkommittéer, Cykel- och mopedfrämjandet, Folkpartiets kvinnoförbund, handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Borås, Karlstad och Malmö, Koope­ rativa förbundet (KF), Kooperativa kvinnogillesförbundet, Kungl. automobilklubben (KAK), Kungl. svenska segelsällskapet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Motorförarnas lielnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Beso, Riksförbundet Lands­ bygdens folk (RLF), Riksförbundet för allmän hälsovård, Svenska samernas riksförbund, Skid- och friluftsfrämjandet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, statens pris- och kartellnämnd, Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska fjällklubben, Svenska företagares riksförbund, Svenska jägareförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska kryssarklubben, Svenska landstingsför­ bundet, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska Naturskyddsförening­ en, Svenska teknologföreningen, Svenska turistföreningen, Svenska turisttrafikförbundet, Svenska vägföreningen, Sveriges akademikers centralorganisa­ tion (SACO), Sveriges bilskrotares riksförbund, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveri­ ges lantbruksförbund, Sveriges motorbåts union, Sveriges riksidrottsförbund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Vattenvärnet, Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, HSB:s riks­ förbund, Sveriges grossistförbund, Länsvägnämndernas förbund, Motor­ branschens riksförbund, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjan­ de (NTF), Näringslivets trafikdelegation, Svenska Kommunal-Tekniska För­ eningen, Svenska petroleum institutet, Svenska förpackningsföreningen, Svenska Renhållningsverks-Föreningen, Järfälla kommuns miljövårdsråd och gemensamt yttrande från Mellanskärgårdens intresseförening, Blidö— Frötuna skärgårdsförening och Dalarö skärgårds intresseförening. Remissinstanserna har bifogat yttranden, lantmäteristyrelsen från över­

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

lantmätarna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands län, skogsstyrelsen från skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Söder­ manlands, Jönköpings, Kronobergs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län, kommerskollegium från handelskamrarna i Stock­ holm, Göteborg, Borås, Karlstad, Malmö, Norrköping, Örebro, Visby och Sundsvall, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer från hälsovårdsnämnderna i Borås, Eskilstuna, Gävle, Göteborg, Häl­ singborg, Jönköping, Karlstad, Linköping, Lund, Malmö, Norrköping, Skel­ lefteå, Solna, Stockholm, Sundsvall, Umeå, Uppsala, Västerås och Örebro. Vidare har till remissvaren från länsstyrelserna fogats särskilda yttran­ den från bl. a. drätselkammare, handelskammare, hembygdsförbund, hälso­ vårdsnämnd, kommunalnämnd, lantbruksnämnd, länsarbetsnämnd, länsar­ kitekt, länspolischef, länsskolenämnd, länsveterinär, länsåklagare, naturvårdsråd, naturvårdssektion på länsstyrelse, polischef i kommun, provinsförbund av RLF, samarbetsnämnd i kommunblock, skogsvårdsstyrelse, turisttrafikförbund, vägförvaltning och överlantmätare. Betänkandet SOU 1968: 17 har remissbehandlats och är föremål för be­ redning i kommunikationsdepartementet. De delar av betänkandet SOU 1969: 18 som rör upplysningsverksamhet i syfte att minska nedskräpningen har behandlats av 1970 års vårriksdag (prop. 1970: 73, JoU 24, rskr 228). Sedan beredningen av de övriga frågor som berörts i betänkandet avslutats anhåller jag att nu få ta upp dessa frågor. Flera av dem kräver inte riksdagens medverkan. För överblickens skull redovisas emellertid även dessa frågor.

2. Nuvarande förhållanden

2.1 Ansvaret för renhållning enligt gällande rätt ni. m. Skyldigheten att svara för renhållning regleras i första hand genom lag­ stiftningen om allmän hälsovård, kommunal ordningshållning och natur­ vård. Renhållningsfrågorna aktualiseras även i väglagstiftningen.

2.1.1 Hälsovårdslagstiftningen Renhållning enligt hälsovårdslagstiftningen behandlas i hälsovårdsstadgan (1958:663) (HvSt) och i lokala hälsovårdsordningar. Hälsovårdsförfattningarna kompletteras av ett antal meddelanden från medicinalstyrelsen (numera socialstyrelsen). Renhållningens finansiering regleras i lagen (1965: 54-) om kommunala renhållningsavgifter. Enligt HvSt har kommun hand om den allmänna hälsovården inom kom­ munen. Hälsovårdsnämnden är det organ som närmast svarar för dessa frå­ gor. Kommuns handhavande av den allmänna hälsovården innebär bl. a. att kommunen är skyldig att i erforderlig utsträckning bevilja anslag till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 13

verksamhet som bedrivs av hälsovårdsnämnden och till de särskilda åtgär­ der som är påkallade ur hälsovårdssynpunkt. I allmän hälsovård ingår såväl förebyggande och undanröjande av vad som kan betecknas som sanitär olä­ genhet för människor som en fortlöpande höjning av den allmänna hygienis­ ka standarden. Sanitär olägenhet innefattar alla yttre faktorer av någon be­ tydenhet som inte är av blott tillfällig natur och som kan inverka menligt i såväl fysiskt som psykiskt hänseende på en normal människas hälsotill­ stånd. Genom lokal hälsovårdsordning kan bl. a. bestämmas, att HvSt:s föreskrif­ ter om hälsovårdstätort även skall gälla utanför sådan ort. Till ledning för utarbetande av sådana lokala hälsovårdsordningar har Kungl. Maj :t fast­ ställt en normalhälsovårdsordning, från vilken kommunerna inte utan sär­ skilda skäl får göra någon väsentlig avvikelse. Länsstyrelserna har uppsikt över den allmänna hälsovården i länen och skall tillse att de åtgärder som behövs vidtas för att undanröja eventuella missförhållanden. Detaljbestämmelserna om renhållning återfinns i stadgans 9 kap., som innehåller dels bestämmelser, som är gemensamma för hela riket, dels sär­ bestämmelser med skärpta krav beträffande hälsovårdstätorter. Av allmän­ giltig karaktär är bestämmelserna om att orenlighet eller avfall vid bebyg­ gelse skall uppsamlas och omedelbart bortforslas eller så förvaras, att sani­ tär olägenhet inte uppstår. Detta gäller inte bara vid bebyggelse inom stads­ plan eller byggnadsplan utan även vid bebyggelse utanför detaljplanelagt område. Av förarbetena till HvSt framgår, att bestämmelsen avser inte en­ dast avfall och orenlighet från bostadsbebyggelse utan även t. ex. avfall från industriell eller annan verksamhet, i den mån sådant förekommer inom eller i anslutning till bebyggelse. Inom hälsovårdstätort, dvs. område inom stadsplan eller byggnadsplan, skall orenlighet och avfall bortforslas till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning eller omhändertas på annat sätt, så att sani­ tär olägenhet inte uppstår. Kommunens skyldighet att anordna allmänna avstjälpningsplatser anses innefattad i dess allmänna åligganden avseende hälsovården. Hälsovårdskontrollen utövas av hälsovårdsnämnd och länsstyrelse. Hälso­ vårdsnämnden äger för särskilda fall meddela de föreskrifter, som utöver HvSt och lokal hälsovårdsordning anses nödvändiga för att förebygga eller undanröja sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med ut­ nyttjandet av plats och lokal, till vilka allmänheten äger tillträde. Föreläggande och förbud från hälsovårdsnämndens sida kan allt efter omständigheterna riktas mot ägare eller nyttj anderättshavare av berörd egendom eller mot bådadera, däremot inte mot exempelvis den som vållat nedskräpning men inte är ägare eller nyttj anderättshavare till marken. Nämnden anses dock i och för sig ha formell möjlighet att tvinga mark­

14 Kungl. May.ts proposition nr 157 år 1970

ägaren till renhållning efter en nedskräpande anonym allmänhet, även om markägaren själv inte på något sätt varit vållande till att allmänheten utnyttj åt hans område. Hälsovårdsnämnd kan föreskriva vite för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse av nämnden meddelat föreläggande eller förbud. Underlåter någon att utföra arbete eller vidta åtgärd, som åligger honom enligt HvSt, lokal hälsovårdsordning eller föreskrift som meddelas av hälso­ vårdsnämnden, äger nämnden låta verkställa arbetet eller åtgärden på den försumliges bekostnad. Den som bryter mot bestämmelse i lokal hälsovårds­ ordning eller underlåter att rätta sig efter föreskrift som meddelats av hälsovårdsnämnden kan straffas med böter högst 300 kr. Straffet skärps till dagsböter om förseelsen avsett åliggande av större vikt eller om den förorsa­ kat avsevärd skada eller olägenhet.

Lokal hälsovårdsordning och kommunalt renhållningsmonopol Kommun kan anta lokal hälsovårdsordning med kompletterande föreskrif­ ter om den allmänna hälsovården. Sådan lokal hälsovårdsordning har an­ tagits i flertalet kommuner och utformats i anslutning till normalhälsovårdsordningen. Av den lokala hälsovårdsordningen skall bl. a. framgå, i vad mån HvSt:s bestämmelser om hälsovårdstätort skall gälla även för om­ råden, där bebyggelsen inte reglerats enligt stadsplan eller byggnadsplan, samt i vad mån hämtning och bortforsling av orenlighet och avfall skall ske genom kommunens försorg eller inte. Någon skyldighet för kommunen att ombesörja dessa hämtningar och transporter föreligger inte på grund av HvSt. Genom en bestämmelse i den lokala hälsovårdsordningen kan emellertid kommun föreskriva dels att hämtning och bortforsling av orenlighet och av­ fall skall utföras genom kommunens försorg inom de områden som särskilt anges, dels att endast av kommunen anlitad personal får ta befattning med av­ fallet. Har sådant s. k. kommunalt renhållningsmonopol inte beslutats av kommunen åligger det fastighetsägaren att svara för bortforsling av orenlig­ het och avfall. Kommunalt renhållningsmonopol har införts i ett stort antal kommuner och har successivt ut vid gals till att omfatta allt flera slag av avfall och allt flera orter. De nuvarande kommunala renhållningsmonopolen torde i princip inte avse glesbygd utan endast hälsovårdstätort för permanentbebyggelse eller fritidsbebyggelse. Ofta är monopolet begränsat till tätort för permanentbebyggelse. Det torde vidare höra till undantagen, att monopolet förutom hushållsavfall även omfattar industri- och affärsavfall. I vissa kommuner begränsas renhållningsmonopolet till att gälla endast så­ dant hushållsavfall som läggs i de av hälsovårdsnämnden rekommenderade sopbehållarna. Detta kan på sina håll innebära att mera skrymmande hus­ hållsavfall av typen kasserade möbler och cyklar måste transporteras bort på annat sätt än genom den ordinarie renhållningsorganisationen. Har kommunen infört kommunalt renhållningsmonopol är det mycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 15

vanligt att renhållningen ombesörjs av särskild entreprenör enligt avtal med kommunen. Ibland svarar kommunen för renhållningen genom en av kom­ munen ägd juridisk person, t. ex. ett aktiebolag.

Renhållningens finansiering Det kommunala renhållningsmonopolet innebär bl. a. rätt för kommunen att ta ut renhållningsavgifter enligt lagen (1965:5b) om kommunala renhåll­ ningsavgifter. Avgiftsrätt föreligger beträffande all orenlighet och allt avfall, som uppsamlats inom kommunen vid renhållning enligt HvSt. Av hänvis­ ningen till HvSt följer, att kommun inte genom avgift kan finansiera kostna­ derna för gaturenhållningen. Renhållningsavgift skall vara årlig eller på annat sätt periodisk samt bestämmas till högst det belopp, som motsvarar nödvändiga kostnader för förräntning av använda medel, för förnyelse och underhåll av anläggningar och utrustning samt för driften. Från kostnader­ na skall dras vad som kan beräknas belöpa på användning av anläggning eller utrustning för annat ändamål än renhållning, såsom framställning av värme eller elektrisk kraft. För renhållning som på uppdrag av kommunen utförs av entreprenör, får avtalet med denne läggas till grund för beräkning av avgift i den mån det inte medför väsentligt högre kostnad än om kom­ munen själv utför renhållningen. Avgift skall utgå enligt taxa, som antas av kommunens fullmäktige. Den övervägande delen av kostnaderna för fastighetsrenhållningen finansieras genom avgifter, även om viss finansiering ock­ så sker genom kommunala skattemedel, främst beträffande kostnader för avfallets behandling. Flertalet kommunala renhållningstaxor anger även speciella s. k. tippavgifter, dvs. avgifter som tas ut, då någon Aid sidan av den ordinarie renhållningsorganisationen själv lämnar avfall på kommu­ nens behandlings anläggning.

2.1.2 Kommunal gaturenhållning Renhållningen av allmän plats, s. k. gaturenhållning, behandlas i allmän­ na ordningsstadgan (1956:617) (AOSt) som beträffande renhållningsskyldigheten hänvisar till lagen (1956: 619) om skyldighet att renhålla gatam.in. Renhållningsskyldigheten enligt AOSt avser allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping och annat samhälle, där byggnadslagens (19b7: 385) bestämmelser för stad äger tillämpning. Med allmän plats menas gata, torg, park och annan plats som enligt fastställd stadsplan utgör allmän plats och upplåtits för sådant ändamål, för allmänheten tillgänglig del av hamnområde samt allmän väg ävensom annat område, som är upplåtet till eller eljest används för allmän samfärdsel. Sådan allmän plats skall genom tjänliga renliållningsåtgärder, snöröjning, undanskaffande av snö och is samt sänd­ ning eller annan åtgärd till motverkande av halka hållas i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet inom samhället och

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Till renhållning hän­ förs i AOSt sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål samt av sand som påförts till motverkande av halka, rensning och upptining av rännstensbrunn, borttagande av ogräs samt annan jämförlig åt­ gärd. I gaturenhållningslagen läggs skyldigheten att vidta de i AOSt angivna åtgärderna på staden, köpingen eller samhället, när det gäller gata, torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg inom stadsplan. I fråga om annan i stadsplan ingående mark som är upplåten till eller an­ vänds för allmän samfärdsel åvilar motsvarande skyldighet, i den mån den inte skall fullgöras av väghållare, den som har ansvaret enligt gällande föreskrifter eller överenskommelse eller av ålder. Kommunens fullmäktige kan ålägga fastighetsägare att svara för renhållning, snöröjning m. m. på gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastig­ heten. Fullmäktiges beslut skall underställas Kungl. Maj:t, om beslutet innebär att på fastighetsägaren läggs skyldighet som tidigare inte åvilat honom. Har någon underlåtit att utföra arbete eller vidta annan åtgärd, som ålig­ ger honom enligt AOSt eller lokal ordningsstadga eller med stöd av sådan stadga meddelad föreskrift, kan polismyndighet förelägga vite eller, då så anses nödvändigt, låta verkställa arbetet eller åtgärden på den försumliges bekostnad. För sådana delar av stad, köping eller samhälle för vilka stadsplan inte finns samt för landskommun är gaturenhållningslagen inte tillämplig. Gaturenhållningsskyldigheten inom sådana områden kan emellertid vara reg­ lerad genom särskilda överenskommelser eller sedvänja. Hinder torde inte föreligga mot att kommun tar in bestämmelser om gaturenhållning i lokal ordningsstadga.

2.1.3 Väglagstiftningen Väghållare för allmän väg är enligt lagen (1953: 531) om allmänna vägar på landet kronan och inom stads område staden. Från denna regel kan dock göras undantag. Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg. Till underhåll av väg räknas åtgärd för vägs vidmakthållande i fargillt skick, vintertid omfattar underhållet också snö- och isröjning samt sändning. Väghållarens skyldigheter avser endast det egentliga vägområdet. Till detta hör vägbanan och vissa områden därintill, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats samt anordning som utförts för vägens bestånd eller bru­ kande. Väghållaren är inte skyldig att svara för annan renhållning av allmän väg än den som följer av skyldigheten att hålla vägen i fargillt skick. Trots att renhållningsskyldigheten är begränsad på detta sätt har kronan som väghållare i betydande omfattning frivilligt påtagit sig att, särskilt ge-

Kungl. Maj.ts proposition nr i57 år 1970 17

nom renhållning av parkerings- och rastplatser, tillgodose också trevnadskrav. Väg, som inte upplåtits som allmän, är enskild väg. Enligt lagen (1939: 608) om enskilda vägar gäller för samtliga enskilda vägar i huvudsak den beskrivning av vägområdet och den omfattning av begreppet väghållning, som nyss angetts i fråga om allmänna vägar. Medan det för en allmän väg utsägs, att den skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick och vintertid vara fri från snö- och ishinder samt sandas, gäller för enskild väg att vägunderhåll och vinterväghållning skall utföras på sätt vägens ända­ mål fordrar. Det är i första hand de enskilda väghållarna, som bestämmer vägens beskaffenhet och vägunderhållets kvalitet. För den stora grupp av enskilda A'ägar, som får statsbidrag, kan dock den bidragsgivande myndig­ heten såsom villkor för statsbidraget föreskriva bestämda kvalitetskrav och denna grupp av vägar kan ej heller avstängas för allmän trafik. Lagen om enskilda vägar innehåller inte några föreskrifter om renhållning. Inte heller förekommer sådana bestämmelser normalt i utlåtanden vid väs- o förrättningar eller i stadgarna för de vägsamfälligheter eller vägföreningar, som svarar för väghållningen.

2.1.4 Naturvårdslagen Enligt naturvårdslagen (1964:822) (NVL) utgör viss renhållning i na­ turen en del av naturvården. I lagens inledande bestämmelser fastslås, att envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen, vari anses bl. a. ligga skyldighet att undvika nedskräpning. Denna skyldighet har närmare preciserats i särskilda bestämmelser till skydd mot ned­ skräpning. I lagen sägs att var och en skall se till att han inte skräpar ned i naturen med plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat, så att det kan uppkomma otrevnad eller skada för annan därigenom. Förseelse mot nedskräpningsförbudet medför dagsböter, om den medfört obehag av någon betydenhet eller skada till person eller egendom. Den som gjort sig skyldig till nedslträpningsförseelse kan förpliktas ersätta därav föranledd skada. Har viss plats i naturen skräpats ned eller på annat sätt osnyggats och kan för närboende eller andra uppkomma obehag av någon betydenhet eller skada till person eller egendom, kan länsstyrelsen förelägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordning­ ställa platsen samt vidta erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Denna möjlighet föreligger emellertid inte när frågan om platsens iord­ ningställande skall prövas i annan ordning, t. ex. enligt vattenlagen. Vid meddelande av föreläggande kan länsstyrelsen utsätta vite och om sådant föreläggande inte efterkommes skall på anmodan av länsstyrelsen utmät­ ningsmannen föranstalta om att åtgärden vidtas. Naturvården är enligt NVL en såväl statlig som kommunal angelägenhet. Inom länet har länsstyrelsen att verka för naturvården. Statens naturvårds­ verk har överinseendet över naturvården i riket. 2 Bihang till riksdagens protokoll 1970 . 1 saml . Nr so

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

2.2 Bilvraken Utrangerade fordon medför nedskräpningsproblem i form av skrotbilsupplag — bilkyrkogårdar — och övergivna bilvrak både i naturen och på allmänna platser. Olägenheter av hygienisk och estetisk art uppkommer genom bilvraken. Enligt gällande lagstiftning är möjligheterna att hålla bilkyrkogårdarna under kontroll huvudsakligen knutna till bestämmelser om sådan uppställ­ ning av fordon, som kan betecknas som upplag, arbetsföretag o. d. Sådana bestämmelser finns i byggnadsstadgan (1959: 612), NVL, AOSt, lagen (1943: 431) om allmänna vägar och HvSt. Enligt byggnadsstadgan fordras inom område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utoinplansbestämmelser byggnadslov bl. a. för inrättande av upplag. Upplag får inte anordnas så, att det orsakar brandfara eller risk för olycksfall, skymmer sikten för trafiken eller för närboen­ de, vanpryder omgivningen eller eljest vållar olägenhet av betydelse. Skulle anordning inrättats utan föreskrivet byggnadslov kan byggnadsnämnden vid vite förelägga ägaren att undanröja eller ändra det utförda. Enligt NVL kan länsstyrelsen förordna om tillståndstvång för bl. a. upp­ lag eller annat arbetsföretag inom område, där sådan anordning kan an­ tas väsentligt skada landskapsbilden. Skulle tillståndstvång inte förelig­ ga, föreskrivs en viss kontroll från det allmännas sida över arbetsföretag som kan väsentligt förändra landskapsbilden. NVL:s bestämmelser till skydd för landskapsbilden mot upplag eller annat arbetsföretag avser närmast sådan verksamhet som utgör led i ett företags drift. Allmän plats inom stadsplanelagt område i stad, köping eller samhälle får enligt AOSt inte användas för upplag utan tillstånd av polismyndigheten. Lagen om allmänna vägar föreskriver tillståndstvång för bl. a. upplag på väg. För upplag inom visst avstånd från väg behövs också tillstånd, om upplaget innebär fara för trafiksäkerheten. Har upplag inrättats i strid mot förbud, kan utmätningsman föranstalta om rättelse. HvSt innehåller slutligen vissa föreskrifter till förebyggande av sanitära olägenheter genom upplag.

Övergivna fordon När det gäller de i naturen och på allmänna platser övergivna fordonen finns det f. n. möjligheter att ingripa genom lagen (1967:420) om flytt­ ning av fordon i vissa fall (fordonsflyttningslagen) och NVL. Fordonsflyttningslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1967, ger möjlighet att ingripa mot olämpligt uppställda och övergivna fordon. Polismyndighet kan besluta om flyttning av fordon, som uppställts så att det utgör eu tra­ fikfara eller ett betydande hinder i trafiken. Fordon får vidare flyttas om det är uppställt i strid mot föreskrift om uppställning av fordon så att

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 19

renhållning, snöröjning eller annat arbete på väg avsevärt försvåras. Det tredje flyttningsfallet avser övergivna fordon, däribland bilvraken. I de två sistnämnda fallen meddelas beslut om flyttning av polismyndigheten, om vägförvaltning eller kommunal myndighet begär det, och utförs av den som påkallat beslutet. Fordonsvrak som flyttas skall skrotas så snart det lämpligen kan ske eller skaffas undan på annat sätt. Annat fordon som flyt­ tas skall ställas upp i närheten av den plats där det anträffats. Om detta inte lämpligen kan ske eller om fordonet är att anse som övergivet, skall det föras till särskilt anordnad uppställningsplats och förvaras där under vårdnadsplikt. Detta gäller helt naturligt inte fordonsvrak. För särskild upp­ ställningsplats svarar kommun, polismyndighet eller vägförvaltning. Om ägare inte hämtar sitt fordon inom viss tidsfrist, tillfaller det staten eller kommunen. Är ägaren okänd, är tidsfristen numera tre månader från kun­ görelse av flyttningen. Är ägaren känd, är fristen en månad. Beträffande fordonsvrak upphör ägarens förfoganderätt i princip i och med omhänder­ tagandet. Bl. a. i preventivt syfte har fordonsägaren ålagts betalningsskyl­ dighet för flyttningskostnaderna och i förekommande fall även för skrotningskostnaderna. Straffsanktioner mot nedskräpning med bilvrak i naturen finns i NVL. Nedskräpning i NVL:s mening är att skilja från sådan verksamhet, som utgör led i ett företags drift. I naturen övergivna fordon kan visserligen ibland utgöra ansamlingar av skrotbilar men torde vanligen inte vara för­ enade med någon rörelse. Sådana former av mindre ”upplag” kan enligt naturvårdsutredningen (SOU 1962:36, s. 261) knappast hänföras till ar­ betsföretag i NVL:s mening utan får behandlas enligt de bestämmelser som gäller för nedskräpning i naturen. Möjligheten att identifiera ägare till registrerade fordon torde bl. a. mins­ ka benägenheten att överge fordonsvrak i naturen och på allmänna platser. Av betydelse för sådan identifiering är vissa bestämmelser om märkning av registreringspliktiga fordon med chassinummer, ramnummer, tillverknings­ nummer eller motsvarande. Enligt 21 g 1 mom. vägtrafikförordningen (1951: 648) skall registrerat fordon vara försett med tydlig och på varaktigt sätt anbringad märkning för fordonets identifiering.

Skrotning av bilvrak Skrotning av bilvrak bedrivs enligt de uppgifter som lämnades i bilskrotningsutredningens betänkande (SOU 1964: 21) av skrotföretag, bildemonteringsföretag och bildelsparker. Skrotföretagen, som bedriver den allmänna skrothandeln, arbetar huvudsakligen med att utvinna råvaror, främst järnskrot, ur bilvraken. Endast något mer än 10 % av det skrot som köps av järnindustrin beräknas utgöra bilskrot. Bilskrotningsutredningen ansåg att det inte finns möjlighet att inom en överblickbar fram­ tid genom rationaliseringar göra bilskrotningen självbärande och lön­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

sam. Bildemonteringsföretagen avser främst att utvinna reservdelar ur bilvrak och tar själva ut reservdelar, som lagras för försäljning. Cen­ tral branschorganisation är Sveriges Bilskrotares Riksförbund med ett 50tal medlemmar, huvudsakligen i mellersta och södra Sverige. Sedan re­ servdelarna demonterats, skrotas bilvraken i övrigt ned. Skrotet säljs via den allmänna skrothandeln efter eventuell ytterligare rensning och sorte­ ring. Även bildelsparkerna avser främst att utvinna reservdelar. Delarna tas emellertid bort från bilvraken först vid försäljningen, som vanligen äi ordnad enligt självbetjäningsprincipen. Dessa företag, som saknar bransch­ organisation, nedskrotar bilvraken i ringa omfattning efter reseivdelstagningen. Vanligen lagras vraken för framtida skrotning och samlingen av bilvrak växer ofta till omfattande bilkyrkogårdar. Lagringen fungerar som en effektiv broms för vrakens totala demontering. I den mån sådan kommer till stånd, sker den i regel i samarbete med den allmänna skrot­ handeln, dels via egen utvinning, sortering och pressning av järnskrot, dels genom att bilvraken förs över till skrothandeln i obearbetat skick.

2.3 Förpackningarna Konsumentförpackningar Den huvudsakliga delen av nedskräpningen utgörs av konsumentförpack­ ningar av olika slag. Dessa förpackningar, huvudsakligen engångsemballage, orsakar f. n. i förening med det ökande rörliga friluftslivet betydande ned­ skräpning i naturen och inom tätbebyggelse. Förpackningsindustrin har en mycket hög utvecklingstakt. Detta har bl. a. lett till ett system med huvudsakligen engångsförpackade produkter, vilket i sin tur möjliggjort ett långt drivet märkesvarusystem, där själva förpackningen blivit ett be­ tydelsefullt konkurrensmedel.

Förpackningar för Öl och läskedrycker Av Öl- och läskedryckskonsumtionen i Sverige år 1966 på 1 800 milj. flas­ kor såldes 52 % eller inemot 950 milj. flaskor genom detaljhandeln, 29 % direkt till hushållen, 15 % genom restauranger och 4 % genom kiosker. Engångsförpackningarnas andel utgjorde 30 % av förpackningarna för Öl och läskedrycker. Starköl på burk introducerades år 1955 och under slutet av 1950-talet introducerades även Öl klass II på burk. Öl på engångsflaskor introducerades år 1959 av ett bryggeri som då ägde ett av de svenska glasbruken. Läsk på engångsflaskor introducerades i början av 1960-talet och läsk på burk i maj år 1968. Efter den koncentration som ägde rum på glasbrukssidan under början av 1960-talet har betydande investeringar gjorts i produktivitetshöjande åtgärder. Nuvarande produktionskapacitet täcker väl den svenska marknadens behov.

Kungl. Maj. ts proposition nr i57 år 1970 21

Förbrukningen av engångsglas på svensk marknad beräknades för år 1968 bli ungefär 340 milj. st., varav ungefär 50 milj. st. importeras fyllda. För burk beräknades siffran till 160 milj. st., vilket är en ökning med mer än 300 % jämfört med år 1967. Förbrukningen av andra engångsförpackningar, främst av papper, för icke kolsyrade läskedrycker beräknades till unge­ fär 50 milj. st. Tyngdpunkten i den fortsatta expansionen för engångsförpackningarna förefaller ha förskjutits mot burkförpackningen. Engångsglasens andel av konsumtionen synes däremot inte ändras. I och med engångsglaset har produkter i denna emballageform erhållit distributionsmöjligheter som är jämförbara med dem som gäller för övriga produkter i detaljhandelsledet. Systemet med returflaskor förutsätter där­ emot bl. a. ett väl utbyggt distributionsnät med utrymme för tomglashante­ ringen. Tack vare engångsglasen har även livsmedelsindustrin kunnat starta konkurrerande tillverkning av läskedrycker. Två tredjedelar av landets livs­ medelsbutiker säljer både engångs- och returflaskor för Öl och läskedrycker. Övliga saluför i huvudsak endast engångsförpackningar. Returglasens trippar — det antal gånger en och samma returflaska an­ vänds — har under 1960-talet sjunkit avsevärt. Flaskor för Öl och läske­ drycker gjorde år 1968 i medeltal ca 15 trippar mot 35 vid 1960-talets början. För restauranger och vid direktförsälj ning till hushåll ligger trippantalet avsevärt högre än genomsnittligt. I detaljhandelsledet uppgick trippantalet år 1967 till ca 10. Antalet trippar för returflaskor för vin och spritdrycker torde år 1968 ha varit ca 1,8.

Pant på förpackningar för Öl och läskedrycker Pantpriset för 33 cl returflaskor har länge varit 10 öre och tillverknings­ kostnaden ca 15 öre. Rent marknadsmässigt kan enligt kommittén pant­ priset inte överstiga nyglaspriset utan särskilda reglerande åtgärder, som säkerställer önskade återgångsvägar för tomflaskorna. Eljest skulle det i ett sådant läge vara fördelaktigare för bryggeriet att köpa nya flaskor än att återta använda tomglas. Även enskilda personer kunde — vid bibehål­ lande av nuvarande fria konkurrens — köpa nyglas från glasfabrikanter och lösa in dem för det högre pantpriset. I Norge, där panten för den all­ männa standardiserade returflaskan är 30 öre och nyglaspriset 21 öre för huvuddelen av dessa flaskor, är delta system praktiskt möjligt på grund av gällande marknadsuppdelning. Varje bryggeri har där försäljnings­ monopol i sitt distrikt och varje butik har endast en leverantör, som är skyldig att återta alla tomflaskor.

Ekonomiska konsekvenser av engångs- och returglas Genom en samhällsekonomisk totalkalkyl har kommittén sökt erhålla eu uppfattning om samtliga kostnader för engångs- och returflaskorna.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Denna kalkyl slutar sålunda inte i och med att distributören lämnar flaskan ifrån sig utan söker även ta hänsyn till bl. a. kostnader för renhållning och medicinska skador. Enligt denna expertundersökning, som emellertid är be­ häftad med många osäkerhetsmoment, skulle ett system med enbart retur­ flaskor f. n. vara det samhällsekonomiskt mest fördelaktiga. Ett system med både engångs- och returflaskor skulle dock inom en snar framtid kun­ na hli ett fördelaktigare alternativ. Den framtida utvecklingen är beroende av löne- och tillverkningskostnaderna samt för returflaskornas del även av tripparnas antal.

3. Kommittén

3.1 Allmänna synpunkter Kommittén, som enligt direktiven haft att pröva alla vägar, som kan leda till att nedskräpningen bekämpas effektivt, har närmast behandlat den ned­ skräpning, som man kan komma till rätta med genom samhällets reguljära renhållning. Även vissa frågor om avfallsbehandling och utrangerade fordon har tagits upp. Förslagen har väsentligen sin inriktning på den enskilda människans beteende och samhällets engagemang för att minska nedskräp­ ningen. För att få underlag för sina överväganden och förslag har kommit­ tén anordnat hearings och utfört enkätundersökningar. Särskilda experter har behandlat hanteringen av avfall (inkl. värmeåtervinning) och utfört en samhällsekonomisk totalkalkyl angående ekonomiska konsekvenser av en­ gångs- och returglas. Genom Sveriges industriförbund har bl. a. utredningsmaterial på förpackningsområdet och resultatet av undersökningar, som belyser problemet med skärskador genom emballage, ställts till kommitténs förfogande. Nedskräpningen har ett visst samband med mängden hushållsavfall. Detta ökar med 3—4 % per år och beräknas år 1975 uppgå till mer än 300 kg per person och år. Också den ökade fritiden har bidragit till att nedskräpningsproblemet blivit allt större. Nedskräpningen i naturen har blivit särskilt besvärlig längs vägarna, där den väsentligen orsakas av vägtrafikanter och utövare av rörligt friluftsliv, men även av ägare till fritidshus, vars avfall av olika skäl inte omhändertas av den ordinarie renhållningsorganisationen. Fartyg och småbåtar orsakar nedskräpningsproblem längs stränderna. Alle­ mansrätten missbrukas ofta med bl. a. omfattande nedskräpning som följd. Även nedskräpningen på gator och allmänna platser är besvärande. I sam­ hällen finns dock bättre möjligheter att komma till rätta med nedskräp­ ningen. Nedskräpningen medför utöver vantrivsel genom lukt- och synintryck också vissa hälsorisker, i första hand risker för skador, skärskador, främst av glas och plåt, men även risker för att skräpsamlingar blir grogrund för bakteriehärdar o. d.

Kungi. Maj. ts proposition nr 157 år 1970 23

Av utförda undersökningar framgår att sårskador orsakade av glas ut­ gör 2 ä 3 % av det totala antalet skadefall. Några undersökningar om skräpets roll i bakteriellt hänseende torde inte föreligga. Vid en invente­ ring år 1967 av sopstationerna i Malmöhus län motsvarade emellertid över 90 % inte uppställda sanitära krav. De ekonomiska konsekvenserna av nedskräpningen i form av ökade kost­ nader för renhållning kan antas vara betydande. Nedskräpningen har dess­ utom andra negativa konsekvenser. Skräpsamlingar kan t. ex. utgöra en brandfara och skräp på vägarna en trafikfara.

3.2 Nedskräpningen

Den enskildes beteende vid hantering av skräp är beroende av att han är medveten om sitt ansvar. Undersökningar som kommittén utfört visar att NVL:s bestämmelser om straff mot nedskräpning och städningsföreläggande mindre väl fyller sin uppgift att motverka nedskräpningen. Rekvisiten för straff och föreläggande är till viss del allt för vaga och obestämda, vilket medför praktiska svårigheter, lagöverträdarna är ofta svåra att avslöja och lagtillsynen bristfällig. Mot bakgrunden av dagens nedskräpningssituation tar det anses nödvändigt att söka stärka den enskildes ansvarsmedvetande, bl. a. genom en skärpt lagstiftning mot nedskräpning och en effektivare lagtillsyn. Sanktioner mot nedskräpning, som är lätta att tillämpa, är härvid enligt kommitténs mening viktiga åtgärder i förening med en kontinuerlig upplysnings- och propagandaverksamhet och effektiv lagtillsyn. Risken för upptäckt och beivran är av stor betydelse vid nedskräpning, medan straffets svårighetsgrad i och för sig inte bör tillmätas avgörande betydelse. Efterlev­ naden av förbudsbestämmelser mot nedskräpning förutsätter vidare tillfreds­ ställande möjlighet för allmänheten alt göra sig av med skräp och annat av­ fall.

3.2.1 Förbud Nuvarande förbud mot nedskräpning i 23 § NVL och i 6 § normalförsla­ get till lokal ordningsstadga avser endast nedskräpning, som är på visst sätt kvalificerad genom krav på risk för skada, obehag o. d. Kritiken mot NVL:s straffbestämmelse avser i huvudsak rekvisitet ”obe­ hag av någon betydenhet”, som förutom bevissvårigheter avsevärt begränsar det straffbara området. I förbudet mot nedskräpning på allmän plats enligt normalförslaget till allmän ordningsstadga har avsiktligt inte medtagits nå­ gon uttrycklig föreskrift om papper. Enligt kommittén kunde krav på kvalificerad nedskräpning som förut­ sättning för straff accepteras utan starkare invändningar i en tid då ned­

24 Kungl. May.ts proposition nr 157 år 1970

skräpningen var av ringa omfattning. Nedskräpningen är i dag omfattande och uppkommer till väsentlig del som resultat av ett stort antal vai för sig relativt oskyldiga nedskräpningar. Den samlade effekten av sådana smärre nedskräpningar blir helt oacceptabel. Skall sadan kollektiv nedskräpning kunna motverkas, måste självfallet varje enskild nedskräpningshandling vara förbjuden. Det är även angeläget att skapa full överensstämmelse mel­ lan den straffbelagda nedskräpningen och den nedskräpning som i den all­ männa naturskyddspropagandan betecknas såsom inte önskvärd. Kommittén föreslår att ett allmänt nedskräpningsförbud — utan sär­ skilda kvalifikationskrav — förs in i HvSt av skäl, vilka närmare anges ne­ dan i avsnitt 3.5.3.

3.2.2 Sanktioner NVL innehåller olika slag av påföljder vid nedskräpning, nämligen straff, skadeståndsskyldighet, städningsföreläggande samt handräckning för rät­ telse genom överexekutor. Nedskräpning på allmän plats enligt normalför­ slaget till lokal ordningsstadga är belagd med straff i AOSt. Kommittén föreslår vid nedskräpningsförseelse samma slags sanktioner som enligt gällande naturvårdslag men i en effektivare utformning, näm­ ligen straff, åläggande att ombesörja erforderlig uppstädning och åläggande att ersätta kostnad, som föranletts av nedskräpningen. Straffet föreslås bli böter omedelbart i penningar, högst 500 kr., för att möjliggöra handläggning enligt ordningsbotssystemet. Straffbestämmelsen anknyts till det föreslagna allmänna nedskräpningsförbudet i HvSt och fö­ reslås avse allmän plats i brottsbalkens mening. Allmän plats innebär där­ för att ”platsen skall vara upplåten för eller eljest frekventeras av allmän­ heten”. Undantagna är därigenom dels enskilda platser, dit allmänheten inte har tillträde, dels ock skog och mark, dit allmänheten visserligen äger till­ träde men där ingen allmänhet brukar finnas. Exempel på allmän plats är väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen befares eller där allmän marknad eller auktion hålles. Tåg, båtar, hotell, restauranger o. d. är allmänna platser i den mån och under den tid allmänheten äger tillträde dit, men inte t. ex. rum på hotell eller restaurang, förhyrt av slutet sällskap. Kommittén har funnit det önskvärt att straffsanktionen avser inte en­ dast allmän plats enligt 1 § första stycket AOSt, nämligen gata, torg, park och annan allmän plats enligt stads- och byggnadsplan in. in., utan även så­ dana områden som exempelvis djurparker, folkparker, idrottsplatser, järn­ vägs- och tunnelbanestationer, utställningsområden o. d. Anknytningen till brottsbalkens begrepp allmän plats har kommittén ansett vara en väsentligt enklare och mera tillförlitlig möjlighet än den i och för sig tänkbara anknyt­ ningen till begreppet allmän plats enligt 1 § första stycket AOSt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970 25

Straffsanktionen föreslås emellertid inte, såsom det allmänna nedskräpningsförbudet, anknyta till begreppet bebyggelse, emedan detta även inne­ fattar olika slag av privata områden, exempelvis gårdar i tätortsbebyggelse. Hälsovårdsnämnds nuvarande möjlighet enligt HvSt att meddela föreläg­ gande och förbud mot ägare eller nyttjanderättshavare till nedskräpad fas­ tighet föreslås bli utvidgad till att vid nedskräpning gälla även ”den som vållat nedskräpningen eller eljest är ansvarig för densamma”. Avsikten här­ med är att föreläggande även skall kunna riktas mot exempelvis arrangören av en offentlig tillställning eller ägaren till en campingplats, i den mån de inte kan anses ha vidtagit rimliga åtgärder för att förhindra nedskräpning. Formuleringen torde även täcka innehållet i 24 § andra stycket NVL. Vidare föreslås domstol erhålla möjlighet att ådöma nedskräpare att städa vid äventyr att städningen verkställs på den försumliges bekostnad. Av förslaget motiverade lagändringar bör vidtas i NVL och normalförsla­ get till lokal ordningsstadga. Stadgandet i 24 § NVL om länsstyrelses städningsföreläggande, som enligt kommitténs undersökning torde vara utan direkt betydelse, föreslås utgå eftersom kommuns renhållningsansvar i na­ turen utvidgas och hälsovårdsnämnd får möjlighet att rikta föreläggande även mot den som vållat nedskräpning i naturen.

3.2.3 Tillsyn Lagtillsynen i fråga om straffbestämmelserna mot nedskräpning be­ reder enligt kommittén avsevärda svårigheter, vilket bl. a. anses bero på att nedskräpning till stor del äger rum på platser, där övervakning inte sker kontinuerligt. Svårigheten är att anträffa den skyldige. Ett stort an­ tal fall måste avskrivas eftersom gärningsmannen inte kunnat anträffas. Det ansträngda arbetsläget inom polisorganisationen har medfört att kon­ tinuerliga polisiära aktioner för lagtillsyn beträffande nedskräpningsbestämmelserna i NVL inte förekommit hittills. Man måste få tag på nedskräparen för att kunna tillämpa påföljdsreglerna om ansvar och städningsföreläggande. Eftersom detta är möjligt endast i undantagsfall kvarstår problemet på vad sätt en nedskräpad plats skall bli uppsnyggad. Av förarbetena framgår, att författarna klart insett svårig­ heterna att åstadkomma en effektiv tillämpning av lagens bestämmelser mot nedskräpning i naturen. En väsentlig motivering för bestämmelserna synes ha varit förhoppningen om en viss avskräckande effekt och att före­ skrifterna skulle fungera som underlag för en allmän upplysnings- och propagandaverksamhet angående uppträdandet i naturen. Kommittén har genomfört två enkätundersökningar angående tillämp­ ningen av bestämmelserna i naturvårdslagstiftningen mot nedskräpning. Den ena har avsett tillämpningen av straffbestämmelserna mot nedskräp­ ning och den andra länsstyrelsernas handläggning av städningsärenden. Av undersökningen om NVL.s straffbestämmelser framgår bl. a. att hu-

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

vild del en av straffen uppgår till 10—20 dagsböter. I ett mindre antal fall är straffet 25 och 30 dagsböter men även 40 resp. 60 dagsböter förekommer. Då högre antal dagsböter utdömts, har i flera fall även annat brott begåtts. Bilvraksärendena ligger vanligen på den övre delen av den angivna dagsbotsskalan. Av svaren framgår att förbuds- och straffbestämmelserna anses vara allt­ för vaga och obestämda för att vara av någon praktisk betydelse annat än i uppenbara fall. Det framhålls att även om ett enstaka fall av nedskräpning i och för sig kan vara obetydligt är den samlade effekten av dessa relativt oskyldiga nedskräpningar helt oacceptabel. Sådan successiv mindre ned­ skräpning genom mångas medverkan anges inte vara åtkomlig med gällan­ de bestämmelser. Särskilt rekvisitet ”obehag av någon betydenhet” uppges medföra svårigheter från bevissynpunkt genom sin obestämdhet. Det anses även att detta uttryck alltför snävt begränsar straffbarheten av förseelser mot förbudsbestämmelsen genom att avse endast relativt omfattande ned­ skräpning. Många fall av nedskräpning kan inte bestraffas även om otrev­ nad följer. Rekvisitet skada till person eller egendom uppges inte bereda speciella svårigheter från bevissynpunkt. Av undersökningen angående länsstyrelsernas handläggning av städningsärenden framgår bl. a. att gällande bestämmelser allmänt anses ha en vag formulering, som i praxis ger stor spännvidd mellan stränga och mindre stränga uttolkningar. Såväl rekvisitet ”obehag av någon betydenhet” som rekvisitet ”skada till person eller egendom” anses bereda svårigheter i tilllämpningen. I kommitténs undersökning om tillämpningen av NVL:s nedskräpningsbestämmelser framhåller länspolischefer och länsåklagare allmänt behovet av intensifierad övervakning på detta område, främst genom hälsovårds­ nämnderna eller särskilt förordnade tillsynsmän. Kommittén finner det vara nödvändigt att nuvarande bristfälliga lag­ tillsyn förbättras, om straffbestämmelsen skall fylla sin uppgift. Något rea­ listiskt alternativ till polisiär övervakning torde därvid inte föreligga. På sikt kan upplysningsverksamheten och kommitténs övriga förslag medföra en sådan attitydförändring hos allmänheten, att tillsynen kan göras mindre intensiv. Även om polisen inte kan avlastas ifrågavarande tillsyn, framlägger kom­ mittén vissa förslag, som avser att underlätta polisens arbete, såsom att i instruktioner och förordnanden för ordningsvakter, som förordnats av polismyndighet, föreskrivs skyldighet att till polismyndigheten anmäla den som bryter mot gällande nedskräpningsförbud. På en särskild blankett bör vakten kunna göra anteckningar om nedskräparen och förseelsen. Nedskräparen bör även ha möjlighet att på blanketten anteckna ett erkännande av förseelsen, varigenom strafföreläggande eller ordningsbot kan komma till användning och nedskräparen undvika ett för honom mera besvärande för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 27

farande hos polismyndighet eller domstol. Till gruppen ordningsvakter med polisiära befogenheter hör åtskilliga parkvakter samt vakter vid badsträn­ der, camping- och parkeringsplatser. Även personal utan polisiära befogenheter torde kunna lämna värdefullt biträde vid lagtillsynen. Kommittén anser det emellertid vara mera ovisst på vilket sätt detta skall ske men rekommenderar försöksverksamhet av olika slag. I syfte att bl. a. göra lagtillsynen effektivare föreslår kommittén att ordningsbotssystemet skall göras tillämpligt på nedskräpningsförseelser. Där­ igenom ges polisman rätt att under vissa förutsättningar ta upp frågan om ansvar för förseelsen genom att förelägga den försumlige ett bötesstraff — ordningsbot —- till godkännande. I normalfallet meddelas föreläggandet di­ rekt vid förseelsen. Ordningsboten för skilda förseelser bestäms i taxor, som lastställs av riksåklagaren. Saken är slutligt avgjord, om den som begått för­ seelsen godkänner föreläggandet. En förutsättning för att en förseelsetyp skall passa in i ordningsbotssystemet är att gränsen för det straffbara området är tydligt klarlagd. En allmän förutsättning får sålunda anses vara att endast lätt konstaterbara förseel­ ser bör kunna handläggas genom ordningsbot, däremot inte förseelser, som kräver värderingar och bedömningar vid handläggningen. Genom kommit­ téns förslag till ny utformning av straffbestämmelsen mot nedskräpning sy­ nes det straffbara området vara avgränsat på ett tillräckligt entydigt sätt. Då ordningsbot endast kan komma i fråga för brott, varå inte kan följa annat straff än böter omedelbart i penningar och ej heller normerade böter, föreslår kommittén att straffet för nedskräpning, som i NVL är dagsböter, ändras till böter omedelbart i penningar, högst 500 kr. Riksåklagaren bestäm­ mer i samråd med rikspolisstyrelsen, vilka förseelser inom penningbotsområdet som kan beivras genom föreläggande av ordningsbot. I 3 § ordningsbotskungörelsen (1968: 199) stadgas att ordningsbotens belopp får bestäm­ mas till högst 250 kr. för ett brott och högst 400 kr. som gemensamt straff för flera brott. Detta medför att de grövsta formerna av nedskräpning, så­ som övergivande av bilvrak i naturen, utesluts från handläggning enligt ord­ ningsbotssystemet. Endast relativt ringa och klara nedskräpningsfall bör kunna handläggas enligt ordningsbotssystemet, varför ordningsboten bör sättas relativt lågt. Vid klart ursäktliga förseelser skall rapporteftergift kun­ na komma i fråga liksom vid annan tillämpning av ordningsbotssystemet.

3.3 Bilvraken

Enligt kommittén talar allt för att antalet årligen utrangerade fordon genomsnittligt kommer att öka. Effektiva åtgärder erfordras, om ned­ skräpningen med fordon skall kunna förhindras. Bilskrotningens bris­

28 Kimgl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

tande lönsamhet, som anges vara orsaken till att utrangerade fordon inte slutligt skrotas, ligger dock utanför utredningsuppdraget. Kommittén bär inte heller ånyo tagit upp frågan om särskild bilskrotningsavgift, som be­ handlades ingående i bilskrotningsutredningens betänkande (SOU 1964: 21). Möjligheten att på administrativ väg ingripa mot bilkyrkogårdar är god och bör utnyttjas i avsevärt större omfattning än f. n. Genom bestämmel­ serna om upplag i byggnadsstadgan (1959: 612), NVL, AOSt, lagen (1953: 531) om allmänna vägar och HvSt kan bilkyrkogårdarna hållas under kon­ troll. Av särskild betydelse är bestämmelserna i byggnadsstadgan om bygg­ nadslov för bl. a. upplag inom område med fastställd general-, stads- och byggnadsplan eller med utomplansbestämmelser. Samordning i fråga om de olika myndigheternas åtgärder bör lämpligen äga rum under naturvårdsintendentens ledning. Genom inventeringar erhålls kännedom om tidigare okända upplag. Väg­ ledande vid gränsdragningen mellan upplag och ansamlingar av övergivna skrotbilar i naturen anges vara att upplag är en verksamhet, som utgör led i ett företags drift. I fråga om övergivna bilvrak torde enligt kommittén bilregisterutredning­ ens kommande detalj förslag till ny bilregisterorganisation komma att radi­ kalt förbättra möjligheterna att identifiera ägare till registrerade fordon. Detta påstås av kommittén i hög grad kunna dämpa benägenheten att över­ ge bilvrak, enär fordonsägarna då får ett motiv att själva befordra sina bil­ vrak till skrotning. På sikt antas härigenom problemet med övergivna for­ don bli relativt obetydligt. I förening med en effektivare lagtillsyn torde en­ ligt kommittén benägenheten att överge bilvrak även antas minska genom förslagen om straffsanktioner mot nedskräpning såväl i naturen som på all­ män plats. Kvittblivningen av skrotbilar innebär svårigheter i dagens läge. Erfaren­ heterna av fordonsflyttningslagen, som ger möjlighet att ta om hand bl. a. övergivna fordon, är dock mycket goda. Men det är av vikt att kommuner och vägförvaltningar utan dröjsmål begär flyttningsbeslut beträffande fordonsvraken och sedan så snart som möjligt låter skrota eller undanskaffa dessa på annat sätt. Erforderliga uppställningsplatser för bilvralt och andra övergivna fordon bör ställas till förfogande genom kommunernas försorg. Kommittén finner det vidare synnerligen önskvärt att det inom ramen för nuvarande skrothantering tillskapas praktiska lösningar, som bidrar till ökad bilskrotning. En möjlighet anges av kommittén ligga i användning av ambulerande press för skrotbilar. Samverkan i större regioner rekommen­ deras. I varje län kan t. ex. anordnas ett antal större upplagsplatser, till vilka skrotbilarna levereras med trailer från mindre upplag.

Kungl. Maj:ts proposition nr i57 år 1970 29

3.4 Förpackningarna

Den distributions- och produktionstekniska utvecklingen på förpackningsområdet under de senaste decennierna bedöms av kommittén vara i och för sig positiv. Kommittén finner sålunda en generellt negativ inställning till engångsförpackningarna vara orealistisk, vilket även framkom vid hearings med företrädare för konsumentintressena. Inte önskvärda konse­ kvenser, som har sin grund i bruket av förpackningar, bör emellertid elimi­ neras. Kommittén har diskuterat att genom frivilliga överenskommelser, för­ bud, pant och avgifter minska olägenheterna av förpackningarna genom nedskräpning. Frivilliga åtaganden från näringslivets sida för att begränsa användningen av en viss förpackningstyp bedöms f. n. vara en mindre realistisk utväg. Av betydelse är därvid näringslivets egen syn på förpackningarnas roll i nedskräpningssammanhang och det avsevärda kapital, som investerats på förpackningsområdet. I Norge träffades år 1965 en frivillig överenskom­ melse mellan bryggerierna, mineralvattenfabrikanterna och A/S Vinmono­ polet om att avstå från att marknadsföra Öl och mineralvatten i engångsflaskor under förutsättning att inte heller någon import av Öl och läskedrycker i engångsfläskor äger rum. Förbud har i den offentliga debatten ifrågasatts främst beträffande engångsflaskor för Öl och läskedrycker. Detta torde sammanhänga med att för dessa produkter även finns alternativet returflaskor. Vid kommitténs hearings med företrädare för konsument- och jordbrukarorganisationer framfördes inte något allmänt önskemål om förbud mot engångsflaskor. För ett törbud talar — utöver estetiska skäl — främst riskerna för skär­ skador på människor och djur genom krossat glas, skador på jordbrukets maskiner, ökade kostnader genom starkt ökande avfallsvolym vid över­ gång från retur- till engångsflaskor samt ökade emballagekostnader för konsumenterna. Mot ett föx-bud för engångsflaskor måste vägas vissa förde­ lar, nämligen ekonomiska besparingar i varudistributionens olika led, ökade konkurrensmöjligheter för bryggeri- och läskedrycksindustrierna såväl inom landet som internationellt, hygieniska fördelar och ökad bekvämlighet för konsumenten. Många producenter av Öl och läskedrycker samt i viss mån även av stilldrinkar är f. n. beroende av möjligheterna till distribution genom engångsglas. Vidare innebär ett förbud mot engångsflaskor inte någon garanti mot nedskräpning genom returflaskor. Gränsdragningsproblemen vid bestämning av begreppet engångsflaska får även anses erbjuda sådana svårigheter, att garantier för förbudets upprätthållande omöjligen kan skapas. Resultatet av den utförda samhällsekonomiska totalkalkylen angående

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

ekonomiska konsekvenser av engångs- och returglas ger en intressant be­ lysning av de berörda frågorna. Den har emellertid av kommittén inte till­ mätts någon avgörande betydelse bl. a. på grund av de många osäkerhets­ momenten. Kommittén anser, att de ovan angivna olägenheterna med ett förbud är så betydande, att övervägande skäl talar emot att förbud mot engångsflaskor införs. Vid denna bedömning har särskild vikt tillmätts kon­ sumentorganisationernas intresse för engångsförpackningar — inkl. engångsflaskor. Enligt kommitténs mening finns det skäl att avvakta de praktiska resultat, som kan följa av övriga förslag i betänkandet. Skulle det emellertid visa sig att godtagbara resultat inte uppnås, kan givetvis frå­ gan om förbud bli aktuell. Inte heller olägenheterna av andra typer av emballagematerial än glas anges f. n. kunna motivera tillverkningsförbud. Men det är nödvändigt att berörda myndigheter med uppmärksamhet följer utvecklingen med hänsyn till den starkt ökande förbrukningen av olika förpackningsmaterial, bl. a. plaster. Genom ett system med pant på förpackningar finns möjlighet att påverka hanteringen av dessa så, att konsumentens benägenhet att återställa dem ökar. Pant förekommer endast i fråga om returflaskor för Öl och läske­ drycker samt vin och spritdrycker. Panten understiger f. n. något nyglaspriset. Enligt kommittén kan en förhöjning av pantpriset över nyglaspriset med bibehållande av nuvarande fria konkurrens leda till en inte önskad affärs­ verksamhet med tomglas. Det blir ekonomiskt fördelaktigt för dryckesproducenterna att i stället för att återta returglas köpa nyglas direkt från glas­ bruken eller från utlandet. Även privatpersoner kan, om inte särskilda åt­ gärder vidtas, inköpa nyglas, som sedan lämnas till bryggeri eller distribu­ tör för inlösen med det högre pantpriset. Ett kontrollsystem, som kräver särskild administration, måste utformas för att hindra missbruk. Genom eu höjning av pantpriset på returglas förändras även konkurrenssituationen till förmån för engångsglaset. Pantens storlek, vanan och möjligheterna att åter­ lämna emballaget avgör konsumentens benägenhet att återställa returflas­ kor. Nuvarande relativt ringa pant på tio öre anses av många för låg för att motivera ett återlämnande. Engångsflaskans utbredning torde även ha på­ verkat konsumentens benägenhet att inte återlämna returflaskor. Antalet trippar för returflaskor har minskat avsevärt under senare år. Kommitténs bedömning av möjligheterna att genom höjning av flaskpanten minska nedskräpningen innebär att enbart denna åtgärd kommer att innebära sådana nackdelar, att en dylik lösning inte förordas. Visserligen kan en höjning av flaskpanten kombineras med ett kvittosystem för tomflaskhanteringen, varigenom man utesluter risker för missbruk, då flask­ panten överstiger nyglaspriset. Tomflaskor återtas i ett sådant system en­ dast mot uppvisande av kvitto. Men betydande svårigheter torde följa i form

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 31

av ökat besvär för såväl konsument som detaljist. Vidare medför ett system med kvitto den nackdelen, att det direkt motverkar ett ökat frivilligt upp­ samlande av kastade returflaskor, som en panthöjning i och för sig kan an­ tas medföra. Uppvisande av kvitto är ju en förutsättning för utbetalning av pantbeloppet. En annan möjlighet är att höja panten utan att andra åtgärder vidtas än en motsvarande höjning av nyglaspriset genom en statlig avgift. Kommittén har inte ansett det vara möjligt att förorda ett generellt system med avgifter på förpackningar i syfte att erhålla täckning för deras olägenheter i miljö­ sammanhang, bl. a. kostnader i avfallshanteringen. De praktiska svårighe­ terna att på ett likformigt sätt beräkna och debitera avgifter för varje sär­ skild typ av förpackning skulle bli allt för betydande. Administrationskost­ naderna kan även komma att konsumera influtna avgifter. Vidare har kom­ munerna möjlighet att genom särskilda kommunala renhållningstaxor få full kostnadstäckning för sina renhållnings- och behandlingskostnader. Kommittén har emellertid övervägt ett system med speciella avgifter, grundade på en annan princip än kostnadstäckning. Uppenbarligen orsakar en del av de nuvarande förpackningsmaterialen större olägenheter än and­ ra vid nedskräpning och i avfallshanteringen. I framtiden kan nya mate­ rial bii använda, som medför avsevärda olägenheter. Kommittén anser det därför motiverat att samhället ges särskilda möjligheter att bevaka och att, när det anses påkallat, söka styra utvecklingen från särskilt miljöskadliga konsumentförpackningar till mera miljövänliga material. Som komplement till kommitténs övriga förslag för att minska nedskräpningen förordar kom­ mittén att en särskild nämnd tillskapas med möjlighet att föreslå en miljövårdsavgift i produktionsledet, då olägenheterna av en viss konsument­ förpackning överskridit den godtagbara gränsen för miljöskadlighet. Genom en ökning av kostnaderna för inte önskade förpackningar förändras kostnadssituationen till förmån för alternativa material, vilket kan komma att styra forsknings- och utvecklingsarbetet mot förpackningar, som inte be­ lastas med avgift. Miljövårdsavgift måste uttas även för motsvarande im­ porterade utländska förpackningar. Vid export restitueras inom landet uttagen avgift. Nämnden, som föreslås bli underställd naturvårdsverket, skall i första hand bevaka konsumentförpackningarna ur nedskräpningssynpunkt men bör som sekundära frågor även beakta andra olägenheter av dessa förpackningar, såsom svårigheter vid avfallshanteringen. Det före­ slagna avgiftssystemet kan antas ha en förebyggande effekt på produktut­ vecklingen för konsumentförpackningar genom att näringslivet vid kontak­ ter med nämnden kan få information om dess synpunkter. Detta kan resul­ tera i att påläggande av avgift inte blir aktuellt, vilket kommittén anger vara den önskvärda utvecklingen. Om systemet med miljövårdsavgifter inte får avsedd effekt, har nämnden att inför statsmakterna aktualisera ett di­ rekt tillverkningsförbud.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

3.5 Renhållningen Mot bakgrund av nedskräpningens variationer inom olika slag av geo­ grafiska områden och gällande rättsliga reglering anknyter kommitténs överväganden och förslag till tre typer av områden, nämligen bebyggelse, väg och mark därintill samt naturområden. Synpunkter framförs även på frågan om kommunalt renhållningsmonopol, med vars införande kommu­ nernas praktiska ansvar för renhållningen i hög grad sammanhänger.

3.5.1 Bebyggelseområde Kommittén har inte funnit skäl föreslå någon ändring av gällande be­ stämmelser om renhållningsansvaret vid bebyggelse. Möjligheter torde före­ ligga att i stort sett hålla nedskräpningen under kontroll i fråga om såväl bebyggelse inom stads- och byggnadsplan som bebyggelse utanför detalj­ plan genom dels gällande renhållningsföreskrifter för område med bebyg­ gelse enligt hälsovårdslagstiftningen, AOSt, gaturenhållningslagen samt lo­ kala hälsovårdsordningar och ordningsstadgor m. in. och dels de resurser som ställs till förfogande för renhållningen i samhällen. Kommuner och länsstyrelser har tillsyn över renhållningen, varjämte kommun i viss ut­ sträckning är skyldig svara för renhållningens genomförande. Kommunernas engagemang för renhållningen vid bebyggelse torde vara avgörande för renhållningsresultatet.

3.5.2 Vägområde I fråga om allmänna vägar, som i nedskräpningssammanhang torde ut­ göra ett av de mest omfattande och svårbemästrade renhållningsproblemen, tar kommittén till utgångspunkt för bedömningen 1960 års vägsakkunnigas förslag (SOU 1968: 17) om obligatorisk renhållning av egentligt väg­ område. Detta förslag, i vilket vägrenhållningen hänförs till ”drift av väg”, innebär att vägområdet genom tjänliga renhållningsåtgäider skall hållas i sådant skick som, utöver vad som erfordras för samfärdselns be­ hov, tillgodoser skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Detta gäller dock inte sådan väg inom stads- eller byggnadsplan, som enligt gällande trafikföreskrifter får användas för gångtrafik. I fråga om sådana vägar skall renhållningsskyldigheten regleras i gaturenhållningslagen och till­ komma kommunen. Ansvaret för renhållning av sådana vägar som inte är upplåtna för gångtrafik, bl. a. motorvägar, föreslås tillkomma väghållaren. Detsamma föreslås i fråga om övriga allmänna vägar i område utanför stads- eller byggnadsplan. Kommittén understryker vikten av att vägver­ kets centralförvaltning i enlighet med vägsakkunnigas förslag genom när­ mare instruktioner säkerställer en viss miniminivå för den föreslagna väg­ renhållningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970 33

Kommittén, som i och för sig ansluter sig till vägsakkunnigas förslag, har emellertid även tagit upp frågorna om renhållning av sidoområdet intill egentligt vägområde och om viss utvidgning av väghållarens skyldighet att förse allmän väg med anordningar, såsom parkerings- och rastplatser. Kommittén, som finner särskilda renhållningsåtgärder påkallade i fråga om sidoområdet, föreslår ett tillägg till 5 § andra stycket 5 i vägsakkunni­ gas förslag till lag om allmänna vägar, innebärande att väghållaren åläggs obligatorisk renhållningsskyldighet även för mark intill 50 in från det egentliga vägområdet inom område utanför stads- eller byggnadsplan. Renhållningsansvar för sidoområdet anses inte rimligen kunna åläggas fastig­ hetsägaren eller kommunen. Vägsakkunnigas hänvisning till en reflexver­ kan på sidoområdet av effektiva renhållningsåtgärder inom vägområdet samt deras allmänna uttalande, att väghållaren skäligen bör åta sig vissa ökade kostnader för väganordningar finner kommittén otillräckliga. Nu\ arande besvärande nedskräpning kring rast- och parkeringsplatser är det avgörande skälet för kommitténs förslag om begränsning av kantbältet till 50 in. Det har emellertid inte ansetts påkallat att fastställa smalare kant­ balten för vägsträckorna mellan angivna platser. I vägsakkunnigas förslag innefattas bl. a. slänt, bankett och dike i de områden som skall hållas rena. Renhållningen av dessa områden kräver en insats av manuellt arbete. Det synes från organisatoriska och ekonomiska synpunkter därför vara ända­ målsenligt, att den föreslagna renhållningen av kantbältet utförs i sam­ band med renhållningen av slänt, bankett och dike. Visserligen torde i praktiken största delen av 50 m-området inte påkalla några särskilda ren­ hållningsåtgärder, men av praktiska skäl är det motiverat att ha en enhet­ lig bredd på kantbältet. Vid renhållningen av slänt, bankett och dike torde man i regel utan svårighet kunna överblicka, i vad mån även kantbältet är i behov av renhållning. Renhållningsnivån beträffande sidoområdet bör enligt kommittén be­ stämmas i enlighet med vägsakkunnigas förslag om vägrenhållning, näm­ ligen så att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn skall tillgodoses. Möjligheten att vederbörande fastighetsägare motsätter sig renhållning av sidoområdet bedöms av kommittén vara utan praktisk betydelse. Vis­ serligen omfattar allemansrätten inte tomt och plantering, men markägaren torde i regel komma att medge städningspersonalen tillträde. Vidare föreslår kommittén att det genom särskilda bestämmelser i in­ struktioner o. d. skall skapas garantier för en god standard i fråga om väg­ anordningar såsom rast- och parkeringsplatser. Enligt vägsakkunnigas för­ slag vidgas visserligen nuvarande vägbegrepp till att omfatta även sådana väganordningar, vilka alltså i och för sig omfattas av den föreslagna renhållningsskyldigheten i fråga om vägområdet. Men frågan om att inrätta anordningar av detta slag är helt överlämnad åt väghållarens eget avgö­ rande. Erfarenhetsmässigt bidrar anordningar såsom parkerings- och rast- 3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

platser med uppsamlingsmöjligheter för avfall och toalettanordningar till en avsevärt förbättrad vägrenhållning förutom på vägområdet också på vägs sidoområde. Rena trafiksäkerhetssynpunkter talar även till förmån för så­ dana anordningar. Enligt kommitténs mening bör vissa garantier skapas för att sådana an­ ordningar kommer till stånd i en minimiomfattning, som bestäms av de föreliggande omständigheterna i varje särskilt fall. Som ytterligare skäl härför anförs den omständigheten, att renhållning enligt de sakkunni­ gas förslag räknas till drift av väg och att anordningar såsom parke­ rings- och rastplatser med uppsamlingsmöjligheter för avfall har direkt betydelse för renhållningen av väg. Kommitténs förslag om väganordningar avser av ekonomiska skäl ett successivt uppbyggnadsarbete enligt en för varje särskild vägförvaltning utarbetad uppbyggnadsplan. Arbetet bör dock slutföras på inte alltför lång sikt, förslagsvis inom fem år. Även toalettfrågan, som är en viktig del av frågan om väganordningarna, bör enligt kommittén lösas så, att en viss minimistandard garanteras. Toa­ lettfrågan kan enligt kommittén få en tillfredsställande lösning endast ge­ nom olika arrangemang i anslutning till redan existerande service längs vägarna, såsom bensinstationer, kiosker och andra detaljhandelsföretag. Kommittén föreslår för de enskilda vägarna ett renhållningsansvar med i princip samma innebörd som för allmän väg. I stort sett är visserligen nedskräpningen av de enskilda vägarna avsevärt mindre än nedskräpning­ en av de allmänna vägarna, men i många fall är den besvärande, främst i fråga om vägar, som leder till eller genom eftersökta fritidsområden. I lagen om enskilda vägar anges inte renhållning som en uppgift för vägliållaren. Kommittén föreslår att till väghållning hänförs även vägrenhåll­ ning. Vägrenhållningens innebörd föreslås bestämd genom ett tillägg till 3 § lagen om enskilda vägar på liknande sätt som enligt kommitténs förslag beträffande allmänna vägar. Till vägrenhållning hänförs sålunda tjänliga renhållningsåtgärder för att hålla vägområdet och mark intill 50 m däri­ från inom område för vilket inte fastställts stadsplan eller byggnadsplan i sådant skick, som, utöver vad som erfordras för samfärdselns behov, till­ godoser skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Vidare föreslås att som villkor för statsbidrag till underhåll av enskild väg skall gälla att väg­ hållningen även skall omfatta vägrenhållning. I kostnadsunderlaget för statsbidrag till byggande av enskild väg föreslås i förekommande fall även få inräknas kostnader för anläggande av rastplatser med anordningar för ordnad uppsamling och bortskaffande av skräp.

3.5.3 Naturområde Natur i NVL:s mening förekommer både inom och utom detalj planelagt område, såsom större parkområde av strövkaraktär och grönområde för fri­

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970 35

tidsbebyggelse under byggnadsplan. Otvivelaktigt hör emellertid de mest om­ fattande renhållningsproblemen samman med den natur, som ligger utan­ för detaljplan och gäller områden, som allmänheten med stöd av allemans­ rätten i speciellt hög grad utnyttjar för fritidsändamål. Markägarnas inställ­ ning till allmänhetens besök och deras ansvar för renhållning efter allmän­ heten varierar i hög grad, från den mest negativa till en mera positiv. Det inträffar även att markägaren är direkt intresserad av besöken och under­ lättar eller stimulerar dem, emedan de på ett eller annat sätt innebär en för­ del för honom. Han kan exempelvis göra sig inkomster av besöken genom kioskrörelse och uthyrning av parkeringsplatser. Fastighetsägarens ansvar för renhållningen efter allmänheten måste kunna anpassas med hänsyn till sådana omständigheter. De renhållningsproblem, som avser naturen, bör enligt kommittén lösas genom bl. a. vissa ändringar i lagstiftningen om renhållningsansvaret med ett klarläggande av det nuvarande kommunala renhållningsansvarets prak­ tiska innebörd och en utvidgning av kommunernas ansvar för renhållningen i naturen. Sanktionsbestämmelserna och deras övervakning behandlas ovan i avsnitt 3.2. Kommittén förutsätter att det utvidgade kommunala ansvaret inte skall omfatta åtgärder i anledning av oljeutsläpp och ej heller renhåll­ ning av vägs sidoområden. Samhället, företrätt av stat och kommun, måste engagera sig mera för renhållningen i naturen än som skett hittills, om nå­ gon väsentlig förbättring av rådande nedskräpningssituation skall kunna åstadkommas. Kommitténs förslag om ett vidgat kommunalt renhållningsansvar skall ses mot bakgrunden av föreslagna effektiva statliga insatser på informationsområdet, som åsyftar att skapa en större ansvarskänsla hos den enskilde i hans attityd och beteende i fråga om nedskräpning. Det anges vara orealistiskt att utgå från att kommunerna skall vara beredda att acceptera ett utvidgat renhållningsansvar utan ett kontinuerligt och effektivt statligt stöd i form av en brett upplagd, långsiktig upplysningsverksamhet mot ned­ skräpning. Kommittén föreslår en sådan utvidgning av kommunernas ansvar för ren­ hållning i naturen, att det inbegriper även renhållning av trevnadsskäl, allt­ så av även andra omgivningshygieniska skäl än sanitära olägenheter. En­ ligt kommitténs uppfattning kan i gällande HvSt intolkas ett visst kom­ munalt ansvar för renhållning i naturen i samband med sanitär olägenhet. Kommun skulle sålunda ha skyldighet dels att övervaka renhållningen även i naturen, då sanitär olägenhet uppstått eller kan uppstå, medan övervägan­ de skäl talar för att motsvarande skyldighet inte föreligger, då blott trivselsynpunkter kan åberopas. Vidare kan i 1 § HvSt intolkas en principiell skyldighet för kommunerna att i sista hand på egen bekostnad ombesörja sådan renhållning i naturen, som erfordras för undanröjande av sanitär olägenhet eller risk för sådan. Kan sanitär olägenhet inte åberopas torde däremot någon sådan skyldighet inte föreligga. Även om kommitténs tolk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

ning av HvSt är i någon mån tveksam, torde den framstå som självklar, om i stadgan införs en uttrycklig bestämmelse om renhållning i naturen av trevnadsskäl. Någon ny bestämmelse som speciellt behandlar ett av samtara olägenheter betingat renhållningsansvar i naturen är under angivna omstän­ digheter obehövlig. Kommunernas ansvar för renhållningen i naturen bör därför i princip in­ nebära samma rättigheter och skyldigheter som enligt kommitténs mening f. n. föreligger beträffande ansvaret för renhållning vid bebyggelse, alltså bl. a. följande: att utöva en kontrollerande verksamhet, att utfarda kom­ pletterande bestämmelser, allmänna eller avsedda blott för ett enskilt fall, att utfärda förelägganden, med eller utan vite, att vid behov låta verkställa erforderliga åtgärder på den försumliges bekostnad och att själva, om annan möjlighet att åstadkomma rättelse inte står till buds, ombesörja och bekosta erforderliga åtgärder. Den nedskräpningsgrad, som skall utlösa det kommunala renhållningsansvaret, föreslås vara samma som gäller enligt 24 § första stycket NVL för länsstyrelses städningsföreläggande, nämligen om därav för närboende eller andra kan uppkomma obehag av någon betydenhet eller skada till person eller egendom. I och för sig skulle givetvis ansvarets utlösning kunna kny­ tas till en tidigare tidpunkt i nedskräpningsprocessen, men kommittén an­ ser att den föreslagna nivåbestämningen jämte utformningen av det kom­ munala renhållningsansvaret i övrigt innebär en så väsentligt ökad belast­ ning för kommunerna, att någon skärpning därutöver inte bör komma i fråga. Läget efter platsens iordningställande föreslås bli bestämt i enlighet med nuvarande formulering i 3 § AOSt, nämligen såsom sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet inom samhället och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Genom anknytning till denna formulering erhålls den fördelen att uppfattningen om bestäm­ melsens innebörd framgår såväl av lagens förarbeten som av praxis och kan läggas till grund i det praktiska arbetet. De föreslagna beskrivningarna av nedskräpningsnivå resp. frihet från skräp bör enligt kommittén gälla även i fråga om fastighetsägares och nyttjanderättshavares renhållningsansvar. Av den nya författningstexten med förarbeten, jämförd med kvarstående lagtexter om renhållning i samhällen, bör klart framgå att en lägre grad av renhållning måste accepteras för det kommunala renhållningsansvaret i naturen än för område vid bebyggelse. Detta gäller såväl den nedskräp­ ningsnivå som utlöser det kommunala ansvaret som den grad av skräp­ frihet som eftersträvas efter uppstädning. Formuleringen i 3 § AOSt, som ger tillräckligt utrymme för en ofrånkomlig skälighetsavvägning, är an­ vändbar för såväl tätort som för naturen. Författningstekniskt har avgörande skäl talat för att de nya föreskrif­ terna införs i HvSt, ehuru skäl kan anföras även för att placera be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 37

stämmelserna i NVL eller AOSt. I konsekvens härmed föreslås även det nya allmänna nedskräpningsförbudet infört i HvSt. Skälen för placering i HvSt är bl. a. att hälsovårdsnämnderna redan nu har i varje fall ett kon­ trollansvar för renhållningen. Gränsdragningen mellan sanitärt betingade synpunkter och trevnadssynpunkter är svår att göra, varför tolkningen av alla hithörande bestämmelser bör ankomma på samma kommunala myn­ dighet. En uppdelning av den omgivningshygieniska tillsynen på skilda kommunala myndigheter kan medföra en splittring av tillgängliga resurser med sänkt effektivitet som följd. Det innehåll kommittén föreslagit i fråga om kommunernas ansvar för renhållningen i naturen blir till väsentlig del automatiskt förverkligat i och med att bestämmelserna införs i HvSt. En­ dast ett obetydligt antal författningsändringar behövs för det önskade resul­ tatet. Utökningen av hälsovårdsnämndernas ansvar stämmer överens med föreskriften i 2 § HvSt att hälsovårdsnämnderna skall verka för en förbätt­ rad hälsovård. Denna omfattar — om begreppet allmän hälsovård ges ett något vidgat innehåll — även renhållning av trevnadsskäl. Kommittén är väl medveten om att hälsovårdsnämnderna i åtskilliga kommuner f. n. har allt­ för begränsade resurser för den kontroll, som det utvidgade kommunala renhållningsansvaret medför, men utgår från att deras kapacitet successivt ökas genom bl. a. kommunsammanläggningar och ökat ansvar inom miljö­ vården i övrigt. Det kan antas att hälsovårdsnämnderna i fråga om renhåll­ ning i hög grad kan lita till den existerande renhållningsorganisationen, oav­ sett under vilket kommunalt organ denna sorterar organisatoriskt. Hinder av systematisk natur torde inte föreligga mot att införa de före­ slagna renhållningsbestämmelserna i HvSt, där begreppet allmän hälsovård får anses ha erhållit en vidsträckt innebörd. Enligt kommittén bör kommuns skyldighet att i sista hand på egen be­ kostnad verkställa erforderlig renhållning klarläggas antingen genom ett auktoritativt tolkningsuttalande eller genom en författningsändring, vilken emellertid i och för sig inte anses nödvändig; verkställighetsskyldigheten avseende hälsovården i dess helhet skulle enligt kommittén kunna intolkas i 1 § HvSt.

3.5.4 Organisation Nedskräpningen minskar i viss mån med en effektivare renhållningsorganisation. Kommunerna har redan nu formella möjligheter att utöva ett av­ görande inflytande på renhållningens organisation genom att anta hälsovårdsordning och särskilda föreskrifter om renhållning. Enligt förslaget till normalhälsovårdsordning, 15 § 1 mom., kan kommun besluta, att hämt­ ning och bortforsling av orenlighet och avfall skall utföras genom kom­ munens försorg, s. k. renhållningsmonopol. Detta kan omfatta hela kom­ munen eller endast vissa delar av densamma, t. ex. alla hälsovårdstät-

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

orter inom kommunen. Vid kommunalt renhållningsmonopol behö\ei ren­ hållningen inte utföras i kommunal regi utan kan åvila renhållningsentreprenör enligt avtal med kommunen. Ett betydande antal kommuner har i allt för liten omfattning utnyttjat sina möjligheter att på olika vägar få fram en tillfredsställande renhållningsorganisation. Vissa kommuner har sålunda inte antagit hälsovårdsordning eller erforderliga särskilda föreskrifter om renhållning. Den effektivaste lösningen anser kommittén vara, att varje kommun be­ träffande alla slag av avfall, sålunda även industriavfall, inför kommunalt renhållningsmonopol för hela kommunens område eller i varje fall för samt­ liga hälsovårdstätorter, vare sig det är fråga om permanent- eller fritids­ bebyggelse. Kommunen kan då bevaka, att renhållningen organiseras på ett sätt, som tillgodoser nutida krav. Träffas entreprenadavtal rekommenderas kommunerna använda det normalförslag till sådant avtal, som utaibetats av Svenska kommunförbundet och som förutsätter en reglering av de frågor, som påverkar renhållningsorganisationens effektivitet. Om kommunerna inte på eget initiativ under de närmaste åren inför lenhållningsmonopol, i varje fall inom alla hälsovårdstätorter, bör enligt kom­ mitténs mening övervägas, att genom lagändring i HvSt pålägga kom­ munerna det renhållningsansvar som ett sådant monopol innebär. Tills vi­ dare anges det emellertid vara lämpligt att avvakta det praktiska resultatet av den kommunala nyorientering, som f. n. äger rum inom detta verksam­ hetsområde och som i hög grad sammanhänger med Svenska kommunför­ bundets landsomfattande utredning av en i stora regioner organiserad ren­ hållning. Den organiserade fastighetsrenhållningen i tätorter för peimanentbebyggelse bör enligt kommittén bättre tillgodose allmänhetens behov av att bli av med mera utrymmeskrävande avfall, såsom kasserade möbler, husgeråd, kläder, cyklar, trädgårdsavfall o. d. Ivvittblivning av sådant avfall är f. n. ej sällan förenat med ganska stort besvär och en inte obetydlig extra­ kostnad. I flerfamilj sfastigheter bör införas ett system med särskilt fastighetsutrymme för detta grövre avfall. Det är angeläget att byggnadsnämn­ derna vid behandling av byggnadslovsärenden angående flerfamiljshus verkar för att ett sådant system blir genomfört. Det särskilda fastighetsutrymrnet töms vid behov genom den ordinarie sophämtningsorganisationen, och kostnaderna finansieras genom de ordinarie sophämtningsavgifterna för fastigheten och belastar därigenom lägenhetshyran. I bostadsområden, där angivna system inte kan tillämpas, t. ex. områden med äldre flerfamiljshus samt för enfamiljshus i tätort, bör på vissa i föi\äg angivna dagar skrymmande hushållsavfall, som ställts ut på den normala sophämtningsplatsen eller vid gatan, avhämtas utan särskild avgift. Kost­ naderna bör tas ut genom den ordinarie sophämtningstaxan. Som komplement eller alternativ till det angivna systemet finns anled­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 39

ning att pröva ett system med containers för skrymmande avfall, vilka ställs upp inom tätorterna så att transportavstånden dit från olika delar av kring­ liggande bebyggelse blir relativt korta. Vad som anförts om avfallshämtning från tätort med permanentbebyg­ gelse gäller i princip även tätort med fritidsbebyggelse, där dock sophämtningsförhållandena genomsnittligt torde vara väsentligt sämre ordnade än vid permanentbebyggelse. Ännu sämre torde sophämtningsförhållandena vara vid glesbebyggelse för fritidsändamål. En stor del av det mera skrymmande avfall som kastas i naturen torde därför härröra från fritidsbebyggelse. Kommunerna bör mera ingående än f. n. kontrollera, att sophämtningsorganisationen i fritidsbebyggelse är sådan att allmänheten inte av bekvämlighets- eller kostnadsskäl kastar avfall i skräpbehållare ut­ med vägarna eller i naturen. Saknas renhållningsmonopol, bör kommunen bevaka sophämtningsfrågorna i samband med upprättande av exploaterings­ avtal med vederbörande markexploatör. Glesbebyggelsens speciellt svårbemästrade sophämtningsfrågor har inte uppmärksammats tillräckligt hittills. Även ägare av jordbruk och fritidsstugor bör genom lämplig taxesättning söka stimuleras att anlita förefintlig renhållningsorganisation för kvittblivning av avfall från dessa fastigheter. Informationer om allmänhetens tillgång till anläggningarna för avfallsbehandling bör spridas i en helt annan omfattning än f. n., exempelvis ge­ nom broschyrer om renhållningsorganisationen m. m„ vilka distribueras till hushållen men även till bensinstationer, motell och kiosker till vägledning för den allmänhet, som mera tillfälligt uppehåller sig på platsen. Svenska kommunförbundet söker på olika vägar stimulera kommunerna till att ge bättre information om renhållningen. Det av förbundet rekommenderade normalförslaget till avtal om renhållningsentreprenad upptar en punkt an­ gående information till allmänheten om sophämtningsorganisationen. Vidare bör behandlingsanläggningarna för avfall hållas öppna speciellt för allmänheten åtminstone någon tid under helgdagsfria lördagar. F. n. torde många kommunala sopstationer och andra behandlingsanläggningar endast vara öppna måndag—fredag under normal arbetstid. Allmänheten har då i praktiken små möjligheter att utnyttja anläggningarna. Besöksfrekvensen och merkostnaderna är av stor betydelse för bedömning av frågan om spe­ ciella tider för öppethållande. Betydelsen av särskilt öppethållande av an­ läggningarna reduceras avsevärt, i den mån det rekommenderade systemet med avfallshämtning blir genomfört. I större regioner för avfallshantering kan vidare de långa avstånden till det begränsade antalet behandlingsplatser vara en faktor, som kan starkt minska allmänhetens egna avfallstransporter. Vad angår frågan om avgifter för lämnat avfall finner kommittén inte tillräckliga skäl föreligga för att den ringa del av allmänheten, som själv önskar transportera avfall till behandlingsplatsen, skall helt eller del­ vis befrias från sin andel av dessa kostnader. Detta framstår såsom speciellt

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

omotiverat, eftersom det extra öppethållandet fördyrar anläggningens sköt­ sel. I debatten om de kommunala soptipparna har bl. a. framförts förslag om att normalhälsovårdsordningen skulle kompletteras med föreskrifter om ökat öppethållande av soptipp. Kommittén anser att övervägande skäl talar mot detta förslag med hänsyn till vad kommittén anfört om allmänhetens tillträde till berörda anläggningar och den sannolika utvecklingen av avfalls­ hanteringen. Renhållningen av gator, torg, parker och andra allmänna platser under­ lättas genom papperskorgar o. d., utplacerade av den renhållningsskyldige i omedelbar anslutning till områden, där allmänhetens vistelse föranleder att avfall vanligen uppkommer, såsom vid kiosker, större automater och andra försäljningsställen, serveringar och hållplatser samt i parker. Täthets­ graden för uppsamlingskärl måste bli beroende av de starkt varierande lo­ kala förhållandena. I fråga om renhållningen av allmänna vägar framhålls att vägverket bör söka samordna sin renhållningsverksamhet med renhållningsverksamheten i de olika kommunerna, särskilt då denna organiseras i större regioner. När det gäller enskilda vägar måste frågan om särskild organisation av renhåll­ ningen bedömas med hänsyn till de lokala förhållandena. Vid transport av avfall bör engångsbehållare och slutna fordon använ­ das, så att avfall inte sprids utefter färdvägen. Vid avfallshantering i stora regioner torde risken för sådan nedskräpning kunna helt elimineras. Beträffande renhållningen i samband med campingplatser, tillfälliga fritidsläger samt i hamnar och på fartyg anser kommittén det vara av synner­ lig vikt, att de av socialstyrelsen lämnade råden och anvisningarna i fråga om hantering av avfall o. d. blir allmänt genomförda. De av kommittén fö­ reslagna åtgärderna bör kunna verksamt bidra därtill. I fråga om avfallets behandling har kommittén lämnat en redogörelse för nuvarande metoder: kontrollerad tippning, nedmalning och homogenisering (förbehandling), kompostering, samkompostering av sopor och avlopps­ slam, Japansystemet (Tezuka-pressen), förgasningsmetoden och förbrän­ ning. Ett särskilt avsnitt ägnas åt tillvaratagande av hushållsavfallets vär­ mevärde genom värmeåtervinning. Kommittén understryker den i och för sig självklara synpunkten, att varje led i behandlingsprocessen måste beva­ kas, så att denna inte skapar nya miljövårdsproblem. En totalbedömning måste sålunda göras från miljövårdsbetonade och ekonomiska synpunkter av alla de behandlingsled, som erfordras innan den sista avfallsprodukten slutligt överlämnas åt naturen. Övervägande delen av landets anläggningar för behandling av avfall är tippar, som är den billigaste metoden. Flertalet av de befintliga tipparna är emellertid så dåligt skötta och planlöst utformade, att de allt som oftast ut­ sätts för berättigad hård kritik. Den nuvarande vanskötseln av tipparna an­ ses troligen ha sin grund i ren okunnighet om hur en tipp bör skötas. Gi­

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970 41

vetvis är det även en ekonomisk fråga. Kostnaden för behandlingen enligt hittillsvarande sätt att sköta tipparna har varit minimal. En ändrad in­ ställning till kostnaderna har emellertid iakttagits, sedan kommunerna efter den 1 januari 1966 enligt lag erhållit möjlighet att i renhållningstaxorna även ta med behandlingskostnaden. Tyvärr har man därvid mera inriktat sig på dyrbarare metoder till följd av kritiken mot tipparna. Man kan emellertid inte bortse från att vilken annan behandlingsmetod som än används, måste tippar finnas dels för de restprodukter, som återstår vid andra metoder, dels för sådant avfall, som inte kan destrueras med dessa metoder. Vid kompostering erhålls ett bättre slutresultat om avloppsslam tillsätts. Förhållandet mellan kol och kväve blir gynnsammare och fuktighetshalten kan justeras med hjälp av slammet. Dagens samhälle har att brottas med — förutom avfallsproblemet —- även omhändertagandet av slammet. Därför ligger det mycket nära till hands att i största möjliga utsträckning söka sig fram till en gemensam lösning genom komposteringsförfarandet. En hake vid samkompostering utgör dock t. ex. förekomsten av tunga metallsalter (bl. a. kvicksilver), ägg från inälvsmaskar (dynt) samt bakterier i avloppsslammet. En effektiv sanering av industriella utsläpp i det kommunala av­ loppsvattnet kan möjligen undanröja just detta problem. Ytterligare försök och forskning för svenska förhållanden torde vara nödvändigt. Man kan utan vidare uttala sig positivt om komposteringsförfarandet. Däremot är det svårt att bestämt uttala sig om möjligheterna att finna avsättning för det framställda kompostmaterialet. Hittills har det aktiva jordbrukets inställ­ ning varit mycket ljum. Troligen kan en aktiv information bland landets jordbrukare öka intresset. Eventuellt kan kompost även få användning i en rationell skogshantering, i vilken skogsmarkerna gödslas. En verklig insats på forskningens område anses här vara önskvärd. Vid förbränning av avfall bedöms små anläggningar inte tillhöra morgon­ dagens lösning av avfallsbehandlingen, enär problemen i så fall inte kan lösas tillfredsställande från natur- och miljövårdssynpunkt. Även de allra största anläggningarna kommer emellertid att få brottas med svårigheter i dessa hänseenden. En arbetsgrupp har tillsatts av naturvårdsverket för ut­ redning av luftvårdsproblem i samband med behandling av avfall genom för­ bränning. Denna utredning kommer att mera ingående penetrera problemen i samband med sopförbränning, stoftavskiljning, rökgasrening liksom även förbränning av oljeavfall, kemikalier etc. Värmeåtervinning vid sopförbränning kan i dagens läge ge en inte obe­ tydlig återvinning av kostnaderna i storleksordningen 20—30 %, men vär­ meåtervinningen måste betraktas som en sekundär faktor vid sopförbrän­ ning. Den primära faktorn måste vara destruktion av avfallet och att i första hand säkerställa största möjliga driftsäkerhet härför. Värmeåtervinning är tänkbar endast vid större anläggningar (20 000 ton/år eller mera). Enligt utbredd internationell uppfattning förlorar värmeåtervinning från förbrän-

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

ningsstationer i värde och betydelse efter hand som atomkraftverk vinner större spridning. Ett särskilt problem är plasterna. Man beräknar att ca 10 % av den totala plastmängden i Sverige i dag utgörs av PVC (polyvinylklorid), som innehåller kloratomer. PVC används mycket inom förpackningsindustrin. En stor sopförbränningsanläggning anges sannolikt ge upphov till större HCl-emissioner än en stor saltsyrefabrik. Vidare uttalas att det f. n. inte före­ ligger några klara fakta beträffande plasternas nedbrytning i naturen och att i ett kompostinnehåll plast i rimliga mängder och med en maximal stor­ lek av 0,5—1 cm kan vara till fördel. Även avfallshantering inom större regioner uppmärksammas av kommit­ tén. Många kommuner har under senare år kommit i akuta svårigheter beträffande framför allt behandlingen av avfallet på grund av avfallsmäng­ dens ökning och de ökade kraven på ett tillfredsställande omhändertagande. Före år 1975 torde 50—60 % av kommunerna vara tvingade att finna nya lösningar för behandlingen. Avfallshanteringen anges bäst kunna lösas ge­ nom ett regionalt samarbete. För större anläggningar sjunker kostnaden per ton behandlat avfall, vilket ekonomiskt skapar förutsättningar för transport av avfall relativt långa sträckor. Anläggningarna blir dessutom bättre ur tek­ nisk och hygienisk synpunkt. Kommittén, som fäster betydande avseende vid planerna på större regio­ ner för avfallshanteringen, anser det önskvärt att planerna på allt sätt stöds, så att de snarast möjligt kan förverkligas. Därvid bör observeras behovet av att omhänderta inte endast hushållsavfall och slam utan även visst avfall från affärer, industrier och jordbruk. De stora regionerna ökar möjligheter­ na till specialbehandling av visst avfall, t. ex. oljeprodukter. En samordning av statliga och kommunala åtgärder på detta område anges vara angelägen. Större lianteringsregioner för avfallet torde också verksamt bidra till en ef­ fektivare renhållning och därmed till en reducering av nedskräpningen.

3.6 Forskningen

I fråga om forskning aktualiseras behovet av analyser av nedskräpningsobjektens materialstruktur och effekten av genomförda aktiviteter i syfte att minska nedskräpningen. Kommittén finner det angeläget att forskning­ en inom emballageindustrin i högre grad än f. n. inriktas på emballage till­ verkat av material, som relativt snabbt bryts ned, som innebär ett minimum av skaderisker och som inte bereder speciella svårigheter i den organiserade avfallshanteringen. Förslaget om milj övårdsavgifter anges kunna få viss be­ tydelse för forskningens inriktning. Dessa frågor bör även följas av den fö­ reslagna avgiftsnämnden och den centrala organisationen för upplysnings­ verksamheten. Utvecklingen på plastområdet bör följas med särskild upp­ märksamhet. Studierna av genomförda centrala och regionala aktiviteter

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 43

för att förändra den enskildes beteende kan bidra till större effektivitet i kommande insatser genom att ställa till förfogande ett systematiskt bearbe­ tat erfarenhetsunderlag. Genomförandet av angivna forskningsuppgifter och samordningen med annan miljövårdsforskning bör mera ingående prö­ vas i särskild ordning.

3.7 Kostnader

Kommittén har inte kunnat precisera förslagens kostnader, som blir be­ roende av den närmare utformningen i praktiken. Kostnaderna för bl. a. väg­ renhållning, renhållning i naturen, som orsakas av nedskräpning från all­ mänhetens sida, berörs emellertid närmare. Den av 1960 års vägsakkunniga beräknade kostnadsökningen på 2—3 milj. kr./år för de sakkunnigas förslag om obligatorisk renhållning av egentligt vägområde kan enligt kommittén endast i ringa omfattning täcka ökade kostnader för väganordningar. Kommitténs förslag anges naturligen med­ föra större kostnader. Kostnaderna för förslaget om obligatorisk renhållning av vägs sidoområde antas bli relativt begränsade, bl. a. emedan denna ren­ hållning kan utföras i samband med den obligatoriska manuella renhåll­ ningen av slänter, banketter och diken. Den ekonomiska belastningen för kommunerna till följd av förslaget om renhållning i naturen anges genomsnittligt sett bli av ringa betydelse från kommunalekonomisk synpunkt, bl. a. emedan kommunerna inte får något ansvar för renhållningen utefter vägarna. Kommittén har inte ansett till­ räckliga skäl föreligga för eu direkt reglering, som avser utjämning av kom­ munernas kostnader för renhållning i naturen. Enstaka betungande fall, som kan uppkomma för s. k. värdkommuner, dvs. kommuner med stort antal turister, anges i huvudsak kunna bli lösta inom ramen för regionbildningar för flera kommuner. En viktig förutsättning för detta ställningstagande är att staten beviljar tillräckliga medel för erforderlig upplysningsverksamhet, varigenom på sikt även värdkommuns renhållningsproblem kan bli avsevärt reducerat.

4. Remissyttrandena

4.1 Allmänna synpunkter Kommitténs betänkande har vid remissbehandlingen fått ett i stort sett mycket gynnsamt mottagande. Flertalet remissinstanser framhåller att nedskräpningen är ett allvarligt problem som kräver ingripande åtgärder från samhällets sida och att kommitténs förslag bör realiseras snarast möjligt. Åtgärder mot nedskräpningen på bred front i enlighet med kom­ mitténs förslag anges vara ändamålsenliga. Remissinstanserna är medvetna

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

om förslagens betydande kostnader, som likväl inte anses utgöra något skäl för mindre effektiva insatser. Allmänt understryks att en reducering av ned­ skräpningen förutsätter i första hand en attitydförändring hos allmänheten, men även avsevärt bättre möjligheter än f. n. för den enskilde att få avfall omhändertaget. Kommitténs lagförslag föranleder en del invändningar och förslag till an­ nan utformning. I bilvraksfrågan och i fråga om förpackningarna anser några remissinstanser att förslagen i betänkandet inte är tillräckligt långt­ gående och framlägger egna förslag. S. k. värdkommuns samt markägares och nyttjanderättshavares renhållningsansvar i naturen uppmärksammas i ett antal remissvar. Speciella naturområden ägnas intresse av några re­ missinstanser. Människans centrala roll i nedskräpningssammanhang och den enskildes ansvar betonas genomgående och nödvändigheten av att på olika sätt stärka den enskildes ansvarsmedvetande framhålls allmänt. I den allmänna synen på nedskräpningsproblemet kan bland remissinstan­ serna urskiljas två principiella grunduppfattningar även om olika bland­ former är mycket vanliga. Den ena uppfattningen innebär att nedskräp­ ningsproblemet i första hand anses vara en fråga om hantering och omhän­ dertagande av avfall, som främst kan klaras av genom effektivare renhåll­ ning. Den företräds av en mycket stor del av remissinstanserna, bland dem hovrätten över Skåne och Blekinge, som framhåller att nedskräpnings­ problemet är en fråga om hur man skall åstadkomma en bättre standard i fråga om hanterande och omhändertagande av avfall av skilda slag. Det viktigaste härvidlag måste vara en effektivare renhållning. Man bör också lita till ingripanden mot dem som skräpar ned och framför allt till allmän upplysning och städningskampanjer för att frammana en mer ansvarsmed­ veten inställning hos flertalet människor. Sådana strävanden är dock ut­ siktslösa säger hovrätten om de inte i första hand anknyter till en förbättrad renhållning. Där det redan förut är skräpigt där skräpar alla. År det snyggt och städat, särskilt om detta är resultatet av en kampanj som nått stor pub­ licitet, torde de flesta dra sig för att börja skräpa igen. Den andra grundinställningen till nedskräpningsproblemet innebär att särskilda åtgärder i första hand bör sättas in mot konsumentförpackningar genom en kontroll och begränsning av dessa redan i produktionsledet. Med denna grundinställning skjuts renhållningsaspekten i bakgrunden. Svenska Naturskyddsföreningen, som kan anses företräda denna uppfattning, fram­ håller med eftertryck att man i största möjliga utsträckning måste satsa på förebyggande åtgärder och ingripa vid källan, eftersom det är karakteris­ tiskt för nedskräpningen att den är så besvärlig att avlägsna. Bland väsent­ liga förebyggande åtgärder nämner föreningen i första hand kontroll över de produkter som sätts i allmänhetens händer och vidare rationell mottag­ ning, förvaring och transport av avfall till lands och sjöss, rationell fördel­

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

ning av ansvaret, rationell hantering av avfallet och propaganda och straffhot. Statskontoret anser att konsumenterna måste få en motivering att med­ verka i renhållningen. Därför bör i första hand prövas förutsättningarna för att genom belöningar skapa och förstärka önskat beteende, t. ex. via pant­ priset. KF betraktar nedskräpningen som en del av det stora miljövårdsproblemet. Ansvaret för ett renare samhälle bör därför gemensamt åvila de enskilda medborgarna, näringslivet och det allmänna. Att exakt fastställa ansvarsfördelningen mellan dessa olika parter är enligt KF vanskligt men det anges vara klart att åtgärder från samhällets och näringslivets sida ofta blir verkningslösa utan de enskilda medborgarnas aktiva medverkan. Hovrätten över Skåne och Blekinge är kritisk mot kommitténs förslag och anser att detta inte går särskilt långt. Hovrätten uttalar som helhets­ omdöme om betänkandet att förslaget är måttfullt och försiktigt och till sin praktiska innebörd ett minimum. Statens naturvetenskapliga forsknings­ råd understryker de långtidsmässiga perspektiven med avfallets återcirkulation och anser, att kommittén delvis har förbisett denna princip och endast syftar till att rensa upp efter gårdagens och dagens försummelser i fråga om renhållning och avfallsbehandling. Nagra remissinstanser framhåller den snabba utveckling som äger rum på de av kommittén behandlade områdena. Skånes handelskammare påpekar att de förutsättningar, på vilka programmet bygger, i vissa stycken har änd­ rats sedan kommittén slutfört sitt uppdrag.

4.2 Nedskräpningen

Ett stort antal remissinstanser tillstyrker förslagen om förbud, sanktio­ ner och tillsyn. I allmänhet understryks därvid behovet av effektiva insat­ ser i fråga om lagtillsyn. Parallellt härmed betonas att attityden måste ändras hos den enskilde i fråga om nedskräpning genom effektiva insatser på upplysnings- och propagandaområdet. Olika uppfattningar redovisas i fråga om lagbestämmelsernas utformning. Några remissinstanser tar upp den principiella frågan om nedskräpningsbestämmelsernas placering i anslutning till kommitténs förslag att flytta bestämmelserna om nedskräpningsförbud och åtgärder mot nedskräpning från NVL till HvSt. Flertalet remissinstanser som behandlat frågan är po­ sitiva till flyttningen. Statens naturvårdsverk förordar gemensamma be­ stämmelser mot nedskräpning för hela riket i enlighet med kommitténs förslag. Av lagtekniska skäl kan det enligt verket vara svårt att föra in bestämmelserna i både NVL och HvSt även om vissa skäl annars talar för detta, eftersom därigenom understryks såväl sammanhanget med natur­ vården som kommunernas ansvar. Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer fin­ ner det helt riktigt att bestämmelserna om förbud mot nedskräpning över­

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

förs till HvSt, så att hälsovårdsnämnderna i större omfattning än f. n. får ansvaret för renhållningsfrågorna. Behovet av en förstärkning av hälsovårds­ nämndernas resurser framförs allmänt av de remissinstanser som tillstyr­ ker kommitténs förslag. Lantmäteristyrelsen och hovrätten över Skåne och Blekinge delar även kommitténs uppfattning om nedskräpningsförbudets placering. Den omständigheten att förbudet i fråga om naturen flyttas från en med riksdagens medverkan tillkommen lag till en blott efter riksdagens hörande tillkommen stadga torde enligt hovrättens mening sakna betydelse. Det anses inte heller vara meningsfullt att diskutera om det här gäller en ”hälsovårdsfråga” eller en ”naturvårdsfråga”. Placeringen bör enligt hov­ rätten ses helt ur praktisk synvinkel och förslaget är praktiskt. Vissa remissinstanser är kritiska till den föreslagna placeringen. Skogs­ styrelsen finner det otillfredsställande att NVL saknar närmare anvisning för allmänhetens uppträdande i naturen och anser att denna lag bör inne­ hålla åtminstone ett allmänt nedskräpningsförbud. Svenska fjällklubben ifrågasätter, om HvSt är den ur psykologisk synpunkt lämpligaste för­ fattningen för nedskräpningsbestämmelserna. Enligt Svenska Naturskydds­ föreningen bör straffbestämmelsen stå kvar i NVL, enär nedskräpningen en­ ligt föreningens uppfattning till stor del är ett naturvårdsproblem. Länssty­ relsen i Norrbottens län menar att man med nuvarande ordning torde kunna utgå från att kraftfulla och regionalt sammanhållna aktioner mot nedskräpning kommer att bli en av hörnstenarna i länsstyrelsernas pro­ gressiva naturvårdsarbete. Det skulle med denna målsättning vara fatalt om en av grundvalarna för länsstyrelsernas beivrande och övervakande funk­ tioner rycktes undan genom den föreslagna utmönstringen av 23 och 24 §§ NVL. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att ett allmänt förbud mot ned­ skräpning hör hemma i NVL och det anges vara tvivelaktigt, om ned­ skräpning med papper, plast och annat avfall alltid sätter den allmänna hälsovården i fara. Länsstyrelsen i Kalmar län menar att det från sakliga synpunkter med skäl kan hävdas att nedskräpningsproblemet liksom tidigare främst bör regleras i naturvårdslagstiftningen och att uppgiften att utarbeta råd och anvisningar i ämnet alltjämt bör tillkomma statens naturvårdsverk och inte socialstyrelsen, vilket blir fallet om bestämmelserna placeras i HvSt.

4.2.1 Förbud I allmänhet tillstyrks kommitténs förslag att ett allmänt nedskräpnings­ förbud utan särskilda kvalifikationskrav införs i HvSt. Flera remissinstan­ ser, bl. a. Riksförbundet för allmän hälsovård, anser att det föreslagna all­ männa nedskräpningsförbudet i HvSt ger vidgade tillämpningsmöjligheter och ökar hälsovårdsnämndernas förutsättningar att ingripa aktivt. Riks­ polisstyrelsen framhåller att nedskräpningsförbudet och den föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 47

straffsanktionen torde medföra bättre effekt beträffande efterlevnaden och större möjligheter till kontroll än nuvarande bestämmelser i NVL.

4.2.2 Sanktioner Straff I fråga om straff för nedskräpningsförseelse förordas med några undantag den av kommittén föreslagna bestämmelsen, som genom anknytningen till förbudet i HvSt är fri från särskilda kvalifikationskrav. I några remissvar anges emellertid det straffbara området vara för vidsträckt. Rikspolisstyrel­ sen framhåller att det uppenbarligen inte kan komma i fråga att bestraffa varje form av nedskräpning. Vissa mera bagatellartade former av nedskräp­ ning såsom bortkastande av en enstaka begagnad bussbiljett, cigarrettfimp eller liknande, måste självfallet även i fortsättningen falla utanför det straff­ bara området. Avgränsning bör kunna ske genom att det i lagtexten anges att förbudet avser nedskräpning, som inte är av endast ringa beskaffenhet. Länsstyrelsen i Hallands län anser att det genom en klar definition bör an­ ges, vilken nedskräpning som är straffbar. Invändningar mot den föreslagna straffbestämmelsen utan kvalifikationskrav framförs av hovrätten över Skåne och Blekinge, som anser åtalsvägen vara rimlig endast i fall av mera kvalificerad nedskräpning. Enligt hovrättens mening kan man inte avstå från kravet på att nedskräpningen skall vara ägnad att för annan vålla obe­ hag eller skada till person. Några remissinstanser finner föreslaget straff med penningböter högst 500 kr. för nedskräpningsförseelse otillräckligt. Statens naturvårdsverk, vissa länsstyrelser och Vattenvärnet anser att dagsböter bör kunna utdömas för mera kvalificerade nedskräpningar och Svenska Naturskyddsföreningen an­ ser att straffbestämmelsen även bör innehålla frihetsstraff. Begreppet allmän plats i kommitténs förslag till straffbestämmelse i HvSt, som anknyter till brottsbalken, tillstyrks allmänt i de remissvar som berört frågan. Mellan det allmänna nedskräpningsförbudet och straffbestämmelsen i HvSt föreligger eu viss skillnad i territoriellt hänseende, vilken i och för sig avsetts av kommittén. Detta uppmärksammas av hovrätten över Skåne och Blekinge och av några andra remissinstanser. Kommerskollegium för­ ordar att straffbestämmelsen utvidgas till att omfatta all nedskräpning utomhus. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter, om inte det territoriella tillämpningsområdet bör överensstämma, varvid länsstyrelsen väljer formuleringen ”vid bebyggelse eller i naturen”. Länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län påpekar, att vissa inomhuslokaler kommer att inrymmas under straff stadgandet för ”allmän plats” utan att samtidigt omfattas av förbudsbestämmelsen, som gäller ”vid bebyggelse”.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Övriga sanktioner I fråga om övriga sanktioner tillstyrks i allmänhet förslagen, som avser domstols städningsföreläggande och utdömande av kostnad samt föreläg­ gande av hälsovårdsnämnd även mot den, som vållat nedskräpning eller är ansvarig för denna. Enligt socialstyrelsen bör emellertid domstol inte kun­ na ålägga nedskräpare att iordningställa nedskräpad plats, enär hälsovårds­ nämnd därav kan föranledas avstå från att ingripa mot markägare eller nyttjanderättshavare. Det bör i stället övervägas att vid meddelande av ord­ ningsbot ålägga nedskräpare att omedelbart iordningställa platsen.

Markägares och nyttjanderättshavares renhållning sansvar Flera remissinstanser tar upp frågan om möjligheten för hälsovårds­ nämnd att enligt 73 § HvSt förelägga städningsskyldighet för markägare el­ ler nyttjanderättshavare vars mark är föremål för allemansrätt. Det fram­ hålls, att markägaren inte rimligen bör kunna åläggas städningsansvar för allmänhetens nedskräpning utom i sådana fall, då markägaren indirekt har medverkat till nedskräpningen genom att exempelvis ekonomiskt utnyttja marken i fritidssammanhang. Den föreslagna utvidgningen av kommuner­ nas renhållningsansvar till att gälla också områden i naturen medför indi­ rekt enligt hovrätten över Skåne och Blekinge att fastighetsägarens ansvar utvidgas i samma mån, varvid samma system av regler blir tillämpligt som nu gäller vid bebyggelse. Det nya i förslaget ligger i att föreläggande kan riktas mot fastighetens ägare eller nyttjanderättshavare, som också kan komma att avkrävas renhållningsavgifter enligt 1965 års lag, vilken avser renhållning enligt HvSt. Förslaget innebär, framhåller hovrätten, att hela kostnaden för det utvidgade renhållningsansvaret kan drabba den en­ skilde fastighetsägaren, vilket stundom kan leda till ett i hög grad oskä­ ligt resultat. Enligt Svenska kommunförbundet måste det föreslagna ren­ hållningsansvaret för naturen i huvudsak åvila det allmänna. Det kan inte annat än i undantagsfall, såsom i de av kommittén angivna exemplen, bli tal om att lägga detta ansvar på markägaren, som ju är underkastad det intrång allemansrätten innebär. Länsstyrelsen i Stockholms län be­ farar att hälsovårdsnämnder i ekonomiskt mindre bärkraftiga kommu­ ner kan känna sig frestade att låta markägarna svara för städningen, även då detta av olika skäl kan framstå som obilligt genom att markägare varken direkt eller indirekt föranlett nedskräpningen. Det bör därför över­ vägas att begränsa möjligheterna att förelägga markägare och nyttjanderätts­ havare att ombesörja städning av nedskräpad natur. Länsstyrelsen i Söder­ manlands län påpekar att det med den föreslagna ordningen finns anledning befara att markägare gör allt för att hindra att allemansrätten utövas. Svenska Naturskyddsföreningen framhåller att även markägare i rimlig omfattning bör snygga upp där andra vållat nedskräpning.

Kungl. Ma j:ts proposition nr 157 år 1970 49

4.2.3 Tillsyn Kommitténs förslag tillstyrks av flertalet remissinstanser. En effektiv iagtillsyn i fråga om nedskräpningsförseelser anges allmänt vara en ovillkorlig förutsättning för att straff- och sanktionsbestämmelser skall bli effektiva. Svårigheterna att fullgöra lagtillsynen i naturen understryks. Rikspolissty­ relsen påpekar att lagtillsynen i fråga om NVL:s nedskräpningsbestämmelse åvilar polisen. Att NVL:s tillkomst inte medfört den effekt som åsyftades torde till stor del bero på de kvalifikationskrav som uppställdes och som medfört vissa svårigheter vid tillämpningen. En del av den ute­ blivna effekten beror emellertid sannolikt på bristande lagtillsyn. På grund av det ansträngda arbetsläget inom polisen torde det endast i undantagsfall ha förekommit att personal särskilt avdelats för övervakning av NVL:s be­ stämmelser. Till övervägande del har övervakningen skett i samband med annan polisiär verksamhet. Förslaget om biträde i lagtillsynen genom personal med begränsad poli­ siär befogenhet, såsom ordningsvakter o. d., förordas allmänt av remissin­ stanserna. Domänverket framhåller, att inom de av verket förvaltade vid­ sträckta områdena framstår möjligheterna till en effektiv övervakning av ordningen endast genom polisens försorg såsom orealistiska. Inom dessa om­ råden är det önskvärt att verkets tjänstemän och anställd tillsynspersonal, som har att övervaka att gällande lagar och föreskrifter efterföljs, får ökade befogenheter och hjälpmedel för att därigenom kunna beivra nedskräpning i naturen effektivare. Rikspolisstyrelsen anser att det inte finns anledning att i förordnande eller särskild instruktion för ordningsvakt föreskriva skyl­ dighet att anmäla den som bryter mot nedskräpningsbestämmelsen, vilket kommittén föreslagit. De av polismyndighet förordnade ordningsvakterna har nämligen redan på grund av bestämmelsen i 14 § första stycket polis­ instruktionen (1965:686) skyldighet att rapportera brott som hör under allmänt åtal. Förslaget om försöksverksamhet med lagtillsyn även genom personal utan polisiär befogenhet tillstyrks i regel. Rikspolisstyrelsen avstyrker dock be­ stämt och anför att polisiära uppgifter skall anförtros polisman med polisiär utbildning och i viss klart avgränsad omfattning ordningsvakter, som sär­ skilt förordnas därtill efter erhållen utbildning. Avsteg från denna princip är betänkligt inte bara ur rättssäkerhetssynpunkt utan ger upphov till en råd konflikter med den allmänhet som blir föremål för den civile övervakarens ingripande. Inte heller länsstyrelsen i Värmlands län finner det tilltalande att för övervakning anlita personal utan polisiära befogenheter. Erfarenhe­ ten uppges visa att ett sådant angivarsystem, som ställer mycket stora krav på denna personal i fråga om omdöme m. m., skapar irritation både bland de övervakande och de övervakade. 4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr so

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Förslaget om ordningsbot vid nedskräpningsförseelse har vunnit an­ slutning. Det framhålls bl a. att systemet kan komma att bli framgångsrikt i tätorter under förutsättning att effektiv lagtillsyn anordnas. Det betonas dock i detta sammanhang att allmänhetens möjligheter till kvittblivning måste förbättras radikalt. Rikspolisstyrelsen framhåller att enligt de principer som legat till grund för lagen om ordningsbot, torde nedskräpningsförseelser väl kunna inrymmas i ordningsbotssystemet. Tillämpningen av detta system skulle medföra uppenbara fördelar ur processekonomisk synpunkt och skapa möjligheter att snabbt och effektivt ingripa mot överträdelser av förbudet. Ordningsbotssystemet anses emellertid inte böra användas i fråga om andra förseelser än sådana som är lätta att konstatera och entydigt avgränsade, vilket understryker kravet att det straffbara området avgränsas så klart som möjligt. Ordningsbot avstyrks dock av några remissinstanser, bland dem hovrätten över Skåne och Blekinge, som framhåller att det straffbara om­ rådet inte kan anses tillräckligt entydigt avgränsat för att kunna läggas till grund för ordningsbot. Om man beaktar hovrättens förslag att nedskräp­ ningen skall ha varit ägnad att för annan medföra obehag eller skada kom­ mer även i dessa hänseenden att fordras en bedömning, som gör ordnings­ botssystemet olämpligt.

4.3 Bilvraken

Kommitténs synpunkter understryks och biträds i stor omfattning. Sta­ tens naturvårdsverk framhåller att den nedskräpning som äger rum genom utrangerade fordon fordrar särskilda åtgärder men hör i princip samman med övrig renhållningsverksamhet, varför hälsovårdsnämnderna bör ha hu­ vudansvaret även för destruktionen av utrangerade fordon. Fortlöpande tillsyn får ankomma på länsstyrelsen liksom inom natur- och miljövår­ den i övrigt. Sveriges industriförbund anser det vara angeläget att ytter­ ligare ansträngningar görs för att komma till rätta med bilskrotningsproblemen, även om det redan finns vissa administrativa möjligheter att ingripa mot bilkyrkogårdar och övergivna fordon. Det borde enligt för­ bundet vara naturligt att kommunerna genom avtal med bilskrotningsföretag eller på annat sätt tog på sig ansvar för att ge bilägarna möjlighet att göra sig av med bilvrak på samma sätt som man ansvarar för mottag­ ning av sopor och annat avfall. Näringslivets trafikdelegation gör liknande uttalande och påpekar att tämligen få åtgärder har vidtagits av kommuner­ na på detta område. Dessa förbjuder tvärtom i allmänhet att skrotbilar lämnas på soptippar. KF framhåller vikten av att bilvraksfrågan får en ur organisatorisk och teknisk synvinkel tillfredsställande lösning och att härvid även andra tekniska lösningar undersöks än det av kommittén anvisade systemet med ambulerande pressar. Skånes handelskammare fram­ håller, att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt spörsmålet, hur uttjänta

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

bilar snabbt skall kunna förpassas till skrotning och det därmed samman­ hängande problemet, hur bilskrotningen skall kunna göras mera ekonomisk. Handelskammaren erinrar också om skrotbranschens egna strävanden att komma till rätta med bilskrotningsproblemet. F. n. pågår arbete med att i Sverige lansera en ny metod, som tillämpas i Amerika och som innebär att sedan vissa delar tagits bort på bilen, återstoden fragmenteras till hand­ stora bitar med hjälp av en hammarkvarn. Därefter kan materialet lätt uppsorteras i smidesjärnskrot för leverans till järnverken, i sådant metall­ skrot som går till raffinering samt i avfall. Bilskrotning enligt denna me­ tod kräver för ekonomisk drift ett tämligen stort upptagningsområde och ett par anläggningar torde räcka till för att betjäna hela landet. Stor vikt ligger emellertid vid att uppsamlings- och transportfrågorna kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. Enligt handelskammarens mening är fragmenteringsmetoden från ekonomisk synpunkt att föredra framför det av kommittén anvisade systemet med ambulerande pressar. Det föreslagna samgåendet mellan kommuner för att lösa frågan om skrotning av över­ givna bilvrak synes vara väl ägnat att kombineras med ett system, som bygger på fragmenteringsmetoden. Sveriges bilskrotares riksförbund på­ pekar att i fragmenteringsanläggningar rensas bilplåten utan bränning. Men till dess denna metod kommer i bruk måste bilplåten brännas såsom hittills. En tidsfrist måste erbjudas för avveckling av befintliga anläggning­ ar när nya bestämmelser eventuellt utfärdas.

Depositionsavgift Kommittén har inte närmare behandlat frågan om bilskrotningens orga­ nisation och lönsamhet. Några remissinstanser aktualiserar emellertid den av bilskrotningsutredningen behandlade frågan om särskilda depositionsavgifter. Enligt bilskrotningsutredningens förslag, som dock inte ledde till lagstiftning, skulle en obligatorisk försäkring finansiera kostnaden för skrotning av personbilar och eventuell transport till skrotgården. Statskontoret, som framhåller att bilismen bör bära hela kostnaden för bilvraksfrågans lösning, framlägger ett skissartat principförslag base­ rat på depositionsavgifter, som avser att stimulera bilägare att göra sig kvitt utrangerade bilar på ett ur miljösynpunkt godtagbart sätt. För varje såld fabriksny bil föreslår statskontoret att bilhandeln tar ut ett skrotningspris på förslagsvis 300 kr., som levereras till ett samhällsägt bolag. Vid leverans av bil för skrotning utbetalar bolaget 300 kr. till den aktuelle bil­ agaren. Om bilskrotningen trots avancerade metoder inte blir lönsam, bor rantan på det kapital som skrotningsbolaget förvaltar kunna täcka för­ lusterna. Följande fördelar med det föreslagna systemet anges: samhällets administrativa kostnader för att hålla bilvraksfrågan under kontroll mins­ kas till ett minimum, bilägarna får en positiv stimulans, kontantersättning, att leverera bilvraken till centrala uppsamlingsplatser, hanteringen

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år i970 av bilvraken kan rationaliseras och mesta möjliga skrotvärde utvinnas, handeln med nära nog skrotvärdiga bilar stryps och bilismen får bära hela kostnaden för utrangering av fordonsparken.

Skrotbilupplag Remissinstanserna anför i allmänhet inte någon kritik mot nuvarande möjligheter att i administrativ ordning hålla skrotbilupplag under kontroll. Det betonas emellertid allmänt, att de bör utnyttjas i avsevärt större omfatt­ ning än f. n. Statens planverk delar kommitténs uppfattning att de ad­ ministrativa möjligheterna att ingripa mot skrotbilupplagen kunde ut­ nyttjas i större omfattning än vad som f. n. sker. Verket framhåller emel­ lertid att byggnadsstadgan endast ger möjlighet att ingripa inom plan­ lagda områden eller områden för vilka gäller utomplansbestämmelser. Utanför sådana områden är möjligheterna närmast obefintliga. Denna brist torde enligt verket komma att ägnas stort intresse av bygglagntredningen. Länsstgrelsen i Södermanlands län finner gällande bestämmelser vara i och för sig tillräckliga men framhåller att genomförandet av be­ stämmelserna oftast förhindras på grund av kommunens bristande möj­ ligheter att erbjuda uppställningsplatser eller anläggningar för destruktion av fordonen. Länsstgrelsen i Värmlands län anser däremot att nuvarande administrativa möjligheter är otillfredsställande. Ofta har bilkyrkogårdar liksom andra upplag samtidigt karaktären av rörelse och blir därigenom mycket svåråtkomliga. Även KAK är kritiskt inställd. Enligt KAK.s upp­ fattning bör det i princip ankomma på samhället att bereda möjligheter för bilägare att göra sig av med det ”avfall som en skrotfärdig bil re­ presenterar liksom annat skrot eller skräp. KAV. anser det vara självklart att kommunerna erbjuder platser där skrotfärdiga bilar kan avlämnas och att en rimlig ”tippningsavgift” uttas av avlämnaren, om verksamheten inte kan finansieras på annat sätt. Enhgt vägkostnadsutredningen kan det synnerligen besvärande problemet med bilkyrkogårdar knappast lösas på annat sätt än att kommunerna åläggs anordna mottagningsställen, där all­ mänheten avgiftsfritt kan få lämna skrotbilar. En sådan lösning anges emellertid inte kunna förverkligas utan att statsbidrag med medel ur bilskattefonden ställs till kommunernas förfogande för att täcka de kostnader för verksamheten som inte kan bestridas genom försäljning av bilskrot o. d.

Övergivna bilvrak Enligt statens trafiksäkerhetsverk torde antalet övergivna fordon verk­ samt komma att nedbringas genom kommitténs förslag till straffsanktio­ ner vid nedskräpning i naturen och på allmänna platser i förening med ökade möjligheter att identifiera ägarna till fordon genom användning av ADB-teknik vid registrering. Bilregisterutredningen betonar emellertid, att

Kimgl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 53

problemet med övergivna fordon inte kan lösas enbart genom förbättrad re­ gistrering. Man får räkna med att försök kommer att göras att avlägsna både registreringsskyltar och chassinummer på fordon som överges. I den mån identitetsbeteckning finns kvar på det övergivna fordonet, beror möjligheten till ägaridentifiering på de registrerade uppgifternas kvalitet, som i sin tur ytterst beror på bilägarnas vilja och förmåga att fullgöra sin anmälnings­ skyldighet. Statens konsumentråd föreslår kostnadsfri skrotning av bilar för att motverka benägenheten att lämna bilvrak i naturen. Vidare bör det enligt rådet övervägas att på större orter ordna särskilda mottagningsplatser för utrangerade fordon, där siste ägaren kan lämna sin bil för vidare be­ fordran till skrotningsplatsen. Kostnaderna bör endast belasta fordonsägarna. Även i många andra remissvar betonas behovet av uppsamlingsplatser för utrangerade fordon och vanligen anses kommunerna böra ställa sådana platser till förfogande. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller det ange­ lägna i att det i den fysiska planläggningen avsätts områden, där utrangera­ de fordon kan lämnas. Enligt länsstyrelsen i Uppsala län bör åtminstone de större kommunerna tillhandahalla uppställningsplatser för bilvrak och andra övergivna fordon.

Fordons flyttning slag en Remissinstanserna vill genomgående ha kvar de möjligheter till om­ händertagande av fordon som fordonsflyttningslagen erbjuder. Statens väg­ verk framhåller, att lagen underlättat verkets möjligheter att komma till rätta med bilvraken. Några remissinstanser tar upp speciella frågor i anslutning till fordons­ flyttningslagen. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län borde förfarandet kunna förenklas så att polismyndighet även äger på kommunens bekostnad låta verkställa ett meddelat beslut om fordonsflyttning. Länsstyrelsen i Jön­ köpings län, som anser att i större sammanhang bör upptas bl. a. en över­ syn av fordonsflyttningslagen, finner denna lag f. n. vara framför allt inrik­ tad på annat än fordonsvrak. Länsstyrelsen i Kronobergs län pekar på en minskad benägenhet hos kommuner att begära flyttningsbeslut på grund av att bortforslingen av fordon måste bekostas av kommunerna. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inte transportkostnaderna bör bestridas med stats­ medel, varigenom kommunerna måhända kunde få ett ökat intresse för att medverka till att få bort skrotbilarna. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län bör fordonsflyttningslagen kompletteras med en bestämmelse om skyl­ dighet för den som har renhållningsansvar att begära tillstånd till och verk­ ställa flyttning. Dessa åtgärder bör ingå i normalt renhållningsarbete. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att fordonsflyttningslagens regler bör förenklas så att en myndighet, lämpligast polismyndigheten, helt övertar ansvaret för att fordon/fordonsvrak bortskaffas. Länsstyrelsen i

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Kopparbergs län framhåller, att mera information bör ges om de möjligheter som fordonsflyttningslagen erbjuder, enär de kommunala myndigheter som bör ta initiativ i förekommande fall ofta inte känner till förfaringssättet. Domänverket anser det vara synnerligen angeläget att ansvaret för att över­ givna fordon snarast omhändertas otvetydigt knyts till viss myndighet.

4.4 Förpackningarna

Allmänna synpunkter Kommitténs förslag och bedömningar vinner i stort sett anslutning bland remissinstanserna. Några remissinstanser framlägger dock egna förslag och även i övrigt förekommer avvikande uppfattningar. En allmän uppfattning är emellertid att engångsförpackningarna kommit för att stanna. Gla­ sets och särskilt engångsglasets roll i nedskräpningssammanhang under­ stryks av en del remissinstanser, men även plåtförpackningar för drycker anges vara besvärande. Risker med plastemballaget påpekas i några remiss­ svar. I många remissyttranden betonas vikten av en noggrann uppsikt över utvecklingen på förpackningsområdet. Remissinstansernas inställning till förpackningarna i nedskräpnings­ sammanhang får i viss mån sin prägel av de två olika principiella grund­ uppfattningar angående det lämpliga tillvägagångssättet för att reducera nedskräpningen, som berörts i avsnitt 4.1. Den ena uppfattningen läggei huvudvikten vid renhållning och kvittblivning, den andra vid kontroll och begränsning av förpackningarna redan i produktionsledet (”vid källan ). Den enskildes ansvar betonas i båda fallen. Enligt Svenska Naturskyddsför­ eningen bör den principen vara klar att samhället måste om möjligt be­ stämma dels vilka produkter — inkl. engångsförpackningar — som är acceptabla ur miljövårdssynpunkt och får släppas ut och dels motverka produkter som visat sig eller med skäl kan befaras skapa sanitära eller and­ ra olägenheter inte minst ur trevnadssynpunkt. Enligt Skånes handelskammare visar kommittén, även om det inte ut­ tryckligen uttalats, att det i praktiken inte går att skilja mellan engångs­ förpackningar och andra slag av förpackningar. Allmänhetens sätt att be­ handla returglas anges under alla förhållanden vara ett klart uttryck för att gränsen mellan engångsförpackningar och andra förpackningar är flytande då det gäller förpackningarnas roll i nedskräpningen. Det är därför enligt handelskammarens mening följdriktigt att kommittén i stället för att in­ rikta sig på förpackningar av det ena eller andra slaget funnit sig böra föreslå generellt verkande åtgärder mot nedskräpningen. KF framhåller, att eftersom engångsförpackningarna kommit för att stanna, måste förpack­ ningstekniken på sikt anpassas till miljövårdskraven. LO kan inte acceptera en lösning efter principen att miljöförstöring får äga rum, om den miljö­ förstörande betalar kostnaden härför. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads

Kiingl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 55

län har kommittén inte tillräckligt diskuterat frågan om en reduktion av de t ar ligaste förpackningarna. Länsstyrelsen nämner som exempel att göra förpackningar mera utbytbara genom standardisering i större utsträckning men anger möjligheterna vara begränsade. Glaset och andra material för konsumentförpackningar uppmärksammas i några remissvar. Svenska Renhållningsverks-Föreningen och Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen framhåller de svårigheter som glaset be­ reder i naturen och ifrågasätter om inte plåt- och plastemballage, even­ tuellt i skrikande” färger, bör förordas. Detta emballage är avgjort enklare att samla upp och problemet med glassplittret skulle därigenom på sikt eli­ mineras. Svårigheterna med plasten anges framför allt hänföra sig till be­ handlingen i avfallsverk samt till korrosions-, vatten- och luftförorenings­ problem. Emellertid synes nya rön beträffande vissa förbränningsprodukter ge anledning till en något ljusare syn på avgasproblemet och därmed pro­ blemet med luftförorening. Skador genom glas berörs av några remissinstanser. Lantmäteristgrelsen framhåller, att nedskräpningen med glas är eu allvarlig företeelse, spe­ ciellt för barnen, som är mindre medvetna om riskerna. Detta antyds ock­ så av de uppgifter som framgår av skadefrekvensundersökningen av utomhusskador, som för barn i åldern 7—14 år uppges vara särskilt vanliga. Frågan om användning av glasflaskor, speciellt engångsglas, synes därför kräva särskilda överväganden. Statens pris- och kartellnämnd framhåller att aven om det statistiska underlaget för uppräkning av erhållna skade­ frekvenser till absoluta tal kan innebära vissa osäkerhetsmoment, det likväl är av intresse att notera att uppskattningsvis 30 000—40 000 per­ soner/år erhållit skador, som kan hänföras till förekomst av glasföremål i naturen. Skånes handelskammare uttalar, att resultatet av den särskilda undersökningen rörande inträffade skador bland människor och djur bl. a. bekräftar att skador, som förorsakats av förpackningar hänförliga till ned­ skräpning, är ovanligare och mindre allvarliga än som ofta gjorts gällande i den allmänna debatten. Den samhällsekonomiska totalkalkylen som redovisas i betänkandet be­ rörs av några remissinstanser. Enligt Skånes handelskammare torde dels totalkostnaderna för engångsglasen bli lägre än som beräknats, dels de i prognosen upptagna rationaliseringsvinsterna uppnås betydligt tidigare än som däri angetts. Statens pris- och kartellnämnd anger vissa allmänna utvecklingstendenser, som bör beaktas vid en bedömning av de olika förpackningssystemens förmånlighet. Genom ökad konsumtion av måltider utom hemmet på personalmatsalar och andra näringsställen kan sålunda returglas för vissa drycker antas såväl kostnadsmässigt som med hänsyn till avfallsmängden komma att få större betydelse och omfattning. Vidare kan i de enskilda hushållens konsumtion den tilltagande villa- eller grupphusbebyggelsen medföra ökade möjligheter till direktförsäljning av Öl och

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

läskedrycker, varvid returglassystemet liksom f. n. kan vara ett för hushål­ let förmånligare alternativ. Svårigheterna för konsumenten att bilda sig en uppfattning om de olika lörpackningsalternativens förmånlighet fram­ går av en undersökning på detta område, som f. n. genomförs inom nämn­ den. Marknaden för malt- och läskedrycker karaktäriseras sålunda av mångfalden förpackningstyper, svår jämförbar a förpackningsstorlekar, fab­ rikat och varunamn. Generellt sett kostar drycker i engångsglas oberoende av förpackningsstorleken mer per volymenhet än samma eller motsvarande dryck i returglas.

Frivilliga överenskommelser Genomgående godtas kommitténs uppfattning att frivilliga överenskom­ melser inom näringslivet för att begränsa mängden av engångsförpackningar f. n. är orealistisk. RLF framhåller att sedan betydande investe­ ringar i fabrikationsledet ägt rum och anpassningar av distributionen fö­ retagits till ett system, mer eller mindre uteslutande baserat på engångs­ glas, förefaller frivilliga överenskommelser svåra att uppnå.

Förbud Frågan om förbud avser i första hand engångsglas för Öl och läskedryc­ ker. Kommitténs bedömning att sådant förbud inte bör införas delas av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser anser sig dock inte kunna ta ställning i förbudsfrågan på föreliggande utredningsmaterial. Enligt lantbrukshögskolan be­ hövs för detta en fältundersökning i form av någon sorts uppskattning av såväl totala mängden av engångsförpackningar som fördelningen på olika slag och olika material. Länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar och Hallands län anser, att frågan bör övervägas ytterligare. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att med tanke på att enbart returflaskor i dag är ett samhälls­ ekonomiskt bättre alternativ och att det från naturvårdssynpunkt är syn­ nerligen angeläget med ett förbud mot engångsglas, bör denna förpackning bli föremål för ytterligare överväganden. I remissinstansernas motiveringar mot förbud mot engångsglas för Öl och läskedrycker anges inte sällan att resultaten av kommitténs övriga för­ slag först bör avvaktas. Enligt Svenska landstingsförbundet bör effektiva åtgärder prövas för att styra in emballageproduktionen mot mera miljö­ vänliga förpackningar innan ställning definitivt tas till förbud mot en­ gångsglas. Statens naturvårdsverk framhåller, att glasets dominerande roll som material för förpackningsindustrin under de sista åren minskat till förmån för annat material, varför ett förbud mot engångsglas skulle inne­ bära att man påskyndade denna övergång. Då emellertid olägenheterna av nedskräpningen med olika slags engångsförpackningar inte på något av­ görande sätt skiljer sig beroende på vilket material som används, anser

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 57

verket inte att ett förbud mot engångsglas i och för sig skulle innebära någon effektiv åtgärd mot nedskräpningen. Genomförs kommitténs förslag i övrigt i full skala, kommer man däremot att kunna avsevärt minska olägenheterna av nedskräpningen genom såväl engångsglas som övriga förpackningar. Verket ansluter sig därför till kommitténs bedömning att man i första hand bör pröva dessa åtgärder. Om det skulle visa sig att man ändå inte kan komma till rätta med nedskräpningsprobiemet, vill ver­ ket understryka att samhället i och för sig alltid har möjlighet att ingripa mot såväl engångsförpackningar som andra miljöfarliga produkter. Med hänsyn till de negativa effekter som ett förbud mot engångsglas skulle innebära för samhället ur övriga synpunkter anser verket, att man nu inte bör tillgripa ett dylikt ingrepp i den fria konkurrensen. Även med hän­ syn till de praktiska svårigheterna som kan befaras vid ett förbud, bl. a. vid precisering av vad som skall innefattas i begreppet engångsglas, finner verket det mindre lämpligt att nu införa förbud mot engångsglas. Kom­ mittén har enligt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund genom sin redovisning av de ekonomiska konsekvenserna av ett renodlat system med engångs- resp. returglas, undersökningarna om sårskador samt redovisning­ en av synpunkter som framkommit vid hearings med representanter för konsument-, produktions- och distributionsleden, övertygande visat att ett förbud mot engångsflaskor inte skulle ha önskad effekt. Vidare fram­ hålls att oaktat skador av glas på människor och djur utgör 90 % av samt­ liga emballageskador har det liksom vid skador på jordbruksmaskiner inte visat sig möjligt att härleda orsaken till engångsglas, returglas eller annat glasföremål. Ett system med enbart returflaskor kommer inte oavsett pant­ värdet att leda till att samtliga flaskor återförs till distributionsledet. Även returglasen lämnas kvar vid badstränder, campingplatser etc. Ett förbud mot engångsflaskor sägs inte innebära någon garanti mot nedskräpning ge­ nom returflaskor. Statens pris- och kartellnämnd framhåller, att ett to­ talförbud mot vissa förpackningstyper är svårt att förorda bl. a. av kon­ kurrensmässiga hänsyn så länge inte andra utvägar prövats. Nämnden an­ ger dock att vissa ramar torde behöva uppställas för anpassning av förpackningsutvecklingen i önskvärd riktning även om en minskning av kon­ kurrensmöjligheterna härigenom uppkommer för vissa mindre sektorer av exempelvis dryckesmarknaden. Sveriges industriförbund åberopar mot förbud att konkurrensaspekterna i hög grad även berör det internationella handelsutbytet. För att en fri handel skall kunna utvecklas mellan länder­ na förutsätts att engångsförpackningar får användas vid import och export dem emellan. Några remissinstanser aktualiserar dock förbud av olika slag. Statens konsumentråd föreslår förbud att producera och importera engångsför­ packningar av glas för produkter såsom Öl och läskedrycker, som ofta kon­ sumeras utomhus. Förbudet bör tillämpas efter en av distributionstek-

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

niska skäl nödvändig övergångstid under vilken det av kommittén föreslagna förfarandet med miljö vårdsavgift bör användas såsom stimulans till en suc­ cessiv övergång till annat material. För returglasen för Öl och läskedrycker förordar rådet till en början att den föreslagna miljövårdsavgiften kombi­ neras med en höjning av panten. Om nedskräpning med krossat glas allt­ jämt förekommer trots dessa åtgärder anser rådet att man bör överväga att införa ett generellt förbud mot glasförpackningar för Öl och läskedrycker. Rådet är väl medvetet om de invändningar som kan riktas mot rådets för­ slag men har gjort den bedömningen att skälen för detta förslag är så starka att de överväger nackdelarna. Enligt RLF bör ett konkret förslag till förbud mot engångsglas för vissa slag av drycker utformas, vilket anges kunna verka förebyggande redan in­ nan det satts i kraft. Länsstyrelsen i Uppsala län förordar förbud mot engångsflaskor med hänsyn till deras centrala ställning i nedskräpningshänseende och de risker som de visat sig medföra för skador på människor och djur genom krossat glas. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår snarast förbud mot engångsglas eller alternativt att denna fråga underställs miljö­ kontrollutredningen, som enligt länsstyrelsens mening då även bör ta npp plastproblemet. I sitt ställningstagande för förbud har länsstyrelsen särskilt beaktat att eventuellt förslag från avgiftsnämnden om ett direkt totalför­ bud kan komma för sent för att stoppa den explosionsartade utvecklingen på området. Ett tillbörligt beaktande av såväl producent- som konsument­ intressen bör emellertid enligt länsstyrelsens mening lämpligen motivera uppskov med tiilverkningsförbudet under en viss omställningsperiod. Läns­ styrelsen i Södermanlands län yrkar förbud mot plåtburkar för Öl och läske­ drycker men inte mot engångsglas. Enligt länsstyrelsen skräpar plåtburkar ned i naturen och på allmänna platser i stor omfattning och de skäl som av kommittén anförts mot ett förbud beträffande engångsflaskor är enligt läns­ styrelsens mening inte bärande när det gäller plåtburkarna. Svenska Natur­ skyddsföreningen anser, att engångsglasen bör motarbetas beträffande alla produkter som brukar föras med ut i naturen. Ett ingripande på den punk­ ten uppges lyckligtvis ha opinionen för sig och skulle i hög grad stödja och stimulera propagandan mot nedskräpningen. Föreningen understryker sär­ skilt att engångsglasen har i negativ riktning påverkat benägenheten att återlämna returglas. Även plåtförpackningar för drycker bör enligt förening­ en motarbetas. Dessa kan eventuellt komma att bli en ännu större plåga än glasen eftersom de är särskilt illa ägnade för återtransport. De dyrare plåtförpackningarna föredras kanske också av dem som är alldeles likgiltiga för tioöringarna. Insamlingen av de tömda burkarna är vidare motbjudande och kan aldrig bli lönsam. Engångsförpaclcningar som vid förbränning spri­ der skadliga gaser bör enligt föreningen självfallet bannlysas om effekten inte är helt försumbar. Förpackningar som är oskadliga och förintas av sig själva bör däremot främjas av det allmänna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 59

Flera remissinstanser, bl. a. LO och Folkpartiets kvinnoförbund, under­ stryker kommitténs uppfattning att förbud i sista hand måste tillgripas om någon acceptabel lösning eljest inte kan uppnås.

Pant Flertalet remissinstanser anför inte några invändningar mot kommitténs bedömning att inte förorda panthöjning för returflaskor. Några remissinstanser förordar emellertid panthöjning. Statskontoret före­ slår att ett generellt pantsystem införs för bryggeriglas för Öl och läskedryc­ ker, både engångs- och returglas, med utgångspunkt från att konsumenten genom att erhålla pantpriset i retur skall lockas att medverka i renhållning­ en. Pantprissättningen skall utgå från konsumentens värdering av besväret att återföra tomglas och inte från tomglasens värde för bryggerierna, varför pantpriset måste sättas högre än nyglaspriset. Statskontoret är inte över­ tygat av kommitténs argument mot ett pantsystem med pantpriser högre än ny glaspriserna. Det bör enligt statskontoret vara möjligt att stämpla flaskor med resp. bryggeriers igenkänningsmärken, att lagstiftningsvägen skydda stämplingen mot otillbörligt utnyttjande, att anknyta ett inlösningstvång till enbart stämplade flaskor och att periodiskt göra avräk­ ningar bryggerierna emellan. Statskontoret förutsätter kraftfulla arbets­ marknadspolitiska åtgärder i den mån pantsystemet återverkar på syssel­ sättningen inom förpackningsindustrin. Även stöd i olika former till för­ packningsföretag anges böra övervägas. Statens pris- och kartellnämnd för­ ordar en så hög pant på returglas att tomglasen återlämnas. Nämnden anser det inte orealistiskt att räkna med en effektiv frivillig kontroll mot inte önskad tomglashantering genom de olika intressenterna i tillverknings- och distributionsleden mot bakgrund av den starka koncentrationen i såväl för­ packnings- som bryggeriindustrin. Länsstyrelsen i Södermanlands län för­ ordar att ett pantsystem prövas även för engångsflaskor för Öl och läske­ drycker. Ett sådant system som förutsätter garantier för att flaskorna återtas av detaljisten anges vara en rationell och förhållandevis enkel lösning i fråga om avvägningen mellan nedskräpningssynpunkterna och företagseko­ nomiska skäl. Några remissinstanser förordar höjd pant på returglas i förening med av­ gift på nyglas. Härigenom skulle risken för inte önskad tomglashantering elimineras, vilket annars kan bli följden av att pantpriset överstiger ny­ glaspriset. Svenska kommunförbundet framhåller att kommittén visat att frågan om höjning av panten för returglas är mer komplicerad än man i all­ mänhet föreställer sig och att ett i och för sig genomförbart alternativ skulle vara att kombinera en höjning av panten med en statlig avgift på nyglas­ priset. Centerns kvinnoförbund vill förena ett förbud mot engångsglas med åtgärder, som säkrar återställandet av returglas, så att inte returglas an­ vänds som engångsglas. Förbundet förordar därför att panten på returglas

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

höjs samtidigt som en avgift i tillverkningsledet på sådant glas införs, så att panten inte kommer att överstiga kostnaden för glaset.

A vgifter Remissinstanserna ansluter sig i stor omfattning till kommitténs princip­ förslag om miljövårdsavgift på konsumentförpackningar såsom ett lämpligt medel att bereda samhället möjlighet att styra utvecklingen på förpackningsområdet mot mera milj ovänliga material. Riksrevisionsverket anser sig emellertid inte kunna slutligt bedöma frågan om miljövårdsavgift på grundval av kommitténs material och förordar där­ för att frågan utreds närmare. En komplettering av utredningsmaterialet bör göras bl. a. för att belysa den effekt en miljövårdsavgift kan få på för­ packningsindustrins struktur. Enligt LO och länsstyrelsen i Gävleborgs län bör frågan om miljöskadliga förpackningsmaterial behandlas av miljökontrollutrednin gen. I allmänhet förordas avgifter utan angivande av vilka emballagetyper eller material som bör avgiftsbeläggas. Några remissinstanser anger emellertid att engångsglas bör beläggas med avgifter, bl. a. RLF, som även föreslår avgift på plåtburkar, eftersom avgiftsbeläggningen av engångsglas kan antas resul­ tera i en kraftig ansvällning av det därnäst farligaste engångsemballaget, plåtburkarna. Förbundet understryker att onödigt dröjsmål med att vidta de konkurrenspåverkande åtgärderna endast försvårar den anpassningspro­ cess mot mera miljövänliga förpackningsmaterial, som ur miljövårdssynpunkt redan ter sig synnerligen angelägen. Enligt KF och skogsstyrelsen behövs inte någon särskild avgiftsnämnd som kommittén föreslagit utan naturvårdsverket anges kunna handlägga avgiftsfrågan. KF anger att naturvårdsrådet kompletterat med representan­ ter för konsumenterna samt för näringsliv och forskning skulle kunna på ett lika effektivt sätt som den särskilda nämnden bevaka avgiftsfrågorna. Det sålunda kompletterade naturvårdsrådet bör därjämte utvidga sitt verk­ samhetsfält till att — utöver konsumentförpackningarna — omfatta hela nedskräpnings- och avfallsområdet och bör vidare följa utvecklingen inom aktuella forskningsområden och även initiera önskvärd forskning. De remissinstanser, som förordar avgifter, ansluter sig genomgående till kommitténs förslag om avgifter graderade efter miljöfarlighet. Svenska telcnologföreningen tillstyrker i princip kommitténs förslag om avgiftssystem men kan inte biträda de föreslagna riktlinjerna för avgiftsnämnden. Enligt föreningen bör nämnden i stället arbeta med utgångspunkt från att en varas alla kostnader bör ligga i priset. Om samhällets kostnader för varan täcks genom avgifter i produktionsledet kommer de med i priset. Avgiften bör täcka samhällets alla kostnader för produkten men i övrigt vara konkurrensneutral och influtna avgifter bör delas mellan huvudmännen för renhållningen. En användbar princip torde därvid vara fördelning i propor­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 61

tion till den mängd avfall resp. huvudman samlar in och hanterar. Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge är en generell, konkurrensneutral avgift något helt annat än miljövårdsavgift. Den generella avgiften anges innebära en utväg att få bidrag till renhållningskostnaderna vid sidan av de vanliga renhållningsavgifterna. Skånes handelskammare uttalar att om vissa kom­ muner skulle behöva tillerkännas särskild ersättning för miljövård bör med­ len kunna ställas till förfogande på annat sätt, antingen enligt kommitténs förslag om utjämning inom större regioner eller genom att vissa kommuner får statliga medel för ändamålet. Handelskammaren tillägger att en allmän miljövårdsavgift på förpackningar kan få en effekt som direkt motverkar syftet med andra av kommittén föreslagna åtgärder. Det kan ingalunda ute­ slutas att allmänheten genom att ha erlagt avgift för uppstädning i naturen anser sig ha betalat de kostnader som nedskräpningen förorsakar och därför blir mindre benägen att ombesörja vederbörlig kvittblivning. De remissinstanser som avstyrker miljövårdsavgift lämnar skiftande mo­ tiveringar. Statens naturvårdsverk anser att det med ett effektivt genom­ förande av kommitténs övriga förslag inte synes vara nödvändigt att nu genomföra förslaget om miljövårdsavgifter som dock kan bli nödvändiga framdeles. Innan sådana åtgärder vidtas, bör effekten på nedskräpningen genom kommitténs övriga förslag prövas. Enligt Moderata samlingspartiets kvinnoförbund synes betydande risk föreligga att man med avgiften som styrinstrument försöker avpassa avfallet efter en statisk destruktionsmetod i stället för att ständigt söka få fram bättre metoder för att förstöra sam­ hällets föränderliga avfall. Eftersom lagen om kommunala renhållningsav­ gifter ger kommunerna rätt till full kostnadstäckning för destruktionen, föreligger inte tillräckliga skäl att redan i produktions- eller försäljnings­ ledet ta ut en konkurrensneutral avgift. Enligt Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund kan kommitténs övriga förslag på sikt antas bli tillräckliga. Miljövårdsavgifter anges dessutom förutsätta en allmän om­ prövning av principerna för samhällets avgiftsbeläggning. Förbunden till­ styrker emellertid en särskild nämnd med uppgift att bl. a. följa utveck­ lingen på hela nedskräpningsområdet. Skånes handelskammare är starkt kritisk mot förslaget om särskild miljövårdsavgift men har i likhet med Sveriges lantbruks förbund och Svenska förpackningsf öreningen inte något att erinra mot en allsidigt sammansatt nämnd med uppgift att mera gene­ rellt följa utvecklingen på nedskräpningsområdet. En nämnd av detta slag bör enligt handelskammaren ha möjlighet att lämna förhandsbesked som med bindande verkan medger tillverkning av visst slag av förpackningar. Nämnden anges vidare aktualisera frågan om samordning mellan de olika myndigheter, i första hand socialstyrelsen och naturvårdsverket, som har att ta befattning med nedskräpningsproblemen och inte enbart med förpack­ ningarna.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker införandet av miljövårdsavgift men har inte någon erinran mot den föreslagna nämnden. Länsstyrel­ sen i Blekinge län ifrågasätter, om inte frågan om åtgärder för att minska olägenheterna av förpackningar i nedskräpningssammanhang bör lösas på annat sätt än genom milj övårdsavgifter. En tänkbar utväg sägs vara att in­ rikta ansträngningarna på att åstadkomma effektiva, miljövänliga destruktionsanläggningar, som kan ombesörja en snabb förstöring av engångsförpackningarna.

4.5 Renhållningen

Gränsdragning hälsovård — naturvård Några remissinstanser berör den allmänna frågan om gränsdragning mel­ lan naturvård och hälsovård. Skånes handelskammare framhåller att funk­ tionsfördelningen mellan hälsovårdsorganisationen och naturvårdsverket i fråga om åtgärder mot nedskräpning förtjänar att särskilt uppmärksammas, så att kompetenskonflikter inte uppkommer mellan de olika organen. KF föreslår i fråga om renhållningsansvaret för naturen en särskild utredning om ansvarsfördelningen mellan centrala och lokala organ beträffande ren­ hållningen och för övrigt beträffande hela miljövården. Sveriges köpmanna­ förbund anser att en särskild — förslagsvis av socialstyrelsen ledd — utred­ ning snarast skall tillsättas med uppgift att framlägga ett preciserat förslag till fördelning av miljövårds- och renhållningsansvaret på såväl det centrala som lokala planet.

4.5.1 Bebyggelseområde Remissinstanserna framför inte några invändningar mot kommitténs upp­ fattning att skäl saknas för ändring av gällande bestämmelser om renhållningsansvar vid bebyggelse. Dessa bestämmelser i förening med nuvarande praktiska renhållningsmöjligheter anses vara i och för sig tillräckliga.

4.5.2 Vägområde Allmänt Olika uppfattningar redovisas i remissvaren angående förslagen i betän­ kandet i fråga om vägrenhållning. I allmänhet tillstyrks förslaget om väghållares ansvar för allmän vägs vägområde i enlighet med vägsakkunnigas förslag, medan delade meningar råder angående förslaget om väghållares renhållning av allmän vägs sidoområde intill 50 m. När det gäller enskilda vägar går uppfattningarna vitt isär. Allmänt understryks vikten av att man kommer till rätta med vägnedskräpningen, som ofta betecknas som den svå­ raste delen av nedslcräpningsproblemet. Förslaget om garanti för väganordningar såsom rast- och parkeringsplatser till en viss miniminivå har vunnit

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 63

allmän anslutning från remissinstanserna med undantag för vägmyndigheterna. Dessa tillstyrker emellertid kommitténs förslag i toalettfrågan. Ett antal remissinstanser tillstyrker helt kommitténs förslag om renhåll­ ning av allmänna och enskilda vägar, bl. a. hovrätten över Skåne och Ble­ kinge, Svea hovrätt, Riksförbundet för allmän hälsovård, RF, LO, länssty­ relserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västerbottens samt Västmanlands län, Folkpartiets kvinnoförbund, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund och statens trafiksäkerhetsverk. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner förslaget om utvidgat renhållningsansvar för väghållare till allmän och enskild väg vara den viktigaste förbättring, som kommittén före­ slår, och anser att förslaget i denna del bör snarast genomföras oavsett vad som händer med kommitténs förslag i övrigt.

Allmänna vägar Vägsakkunnigas förslag om väghållares renhållning av själva vägområ­ det, till vilket förslag kommittén anknyter, vinner allmän anslutning. Kommitténs förslag om väghållares renhållning intill 50 m tillstyrks i princip av flertalet remissinstanser. Statens naturvårdsverk framhåller, att eftersom nedskräpningen längs de allmänna vägarna till övervägande del inte orsakas av den bofasta befolkningen, bör väghållaren vara ansvarig för renhållningen. Verket anser det rimligt att bilismen får svara för de kost­ nader som sammanhänger med vägrenhållningen med hänsyn till den av 1963 års riksdag antagna principen att varje trafikgren skall bära de kostna­ der som den förorsakar det allmänna. Några remissinstanser framför invändningar av olika slag. KAK, Närings­ livets trafikdelegation, statens planverk, statens trafiksäkerhetsskydd och statens vägverk avstyrker förslaget om väghållares renhållning av 50 m-rem­ san. Vägförvaltningarna framför i allmänhet synpunkter som överensstäm­ mer med vägverkets. Verket anser, att kommitténs förslag om uppdelning av renhållningsansvaret i naturen utanför vägområdet är orealistiskt. Man utgår från att detta renhållningsansvar måste delas och får två skilda sam­ hällsorgan, som ansvarar för renhållning i naturen, vilket inte förefaller rationellt och bygger vidare resonemanget på en ofullständig utredning. Ned­ skräpningen i naturen på vägs sidoområde är endast i begränsad omfattning orsakad av trafiken som sådan. Verket påpekar att den otillåtna soptöm­ ningen i naturen längs vägarna är i allt väsentligt en följd av otillräckliga möjligheter eller för stora svårigheter för allmänheten att göra sig av med hushållsavfall, skrot och annat avfall. Försök har gjorts med utökade uppsamlingsanordningar för avfall vid mera frekventerade rast- och parkerings­ platser, t. ex. större antal sopkärl, containers etc. Därvid har det visat sig att allmänheten uppfattar soptömning på rast- eller parkeringsplatser som på något sätt legaliserad. På kort tid övergår denna till att fungera som sop­ terminal med påföljd att förhållandena på platsen blir ännu odrägligare. Å

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

andra sidan har det visat sig att i fall där ett samhälle eller bebyggelseom­ råde t. ex. har infört regelbunden sophämtning har den illegala soptömning­ en på eller i anslutning till rastplatser o. d. i stort sett upphört. Renhållning­ en bör enligt verkets mening lösas genom uppsamling vid källan. Till följd av det nära sambandet mellan hur renhållningen är ordnad vid bebyggelsen och den illegala nedskräpningen i naturen utanför vägområdet kan det där­ för inte vara varken riktigt eller rationellt att dela ansvaret mellan olika samhällsorgan. Detta samband mellan uppsamling av avfallet vid källan resp. allvarligare nedskräpning i naturen talar i stället starkt för att ansva­ ret för renhållning i naturen inte bör vara delat. Yäghållarens renhållningsansvar bör därför vara begränsat till vägområdet. Vägverket anser, att kostnaderna för renhållning av allmän vägs sidoområde skulle bli av sådan storleksordning att förslaget ter sig närmast ogenom­ förbart. Vid försök med renhållning sommaren 1969 i enlighet med kommit­ téns förslag vid ett antal vägsträckor i skilda delar av landet och med olika nedskräpningsgrad har framkommit att arbetets omfattning och kostnader endast i begränsad utsträckning är beroende av nedskräpningsgraden. De på­ verkas främst av terrängens beskaffenhet och överskådlighet varvid kost­ naden kan bli uppemot den dubbla där vägen passerar genom skogsmark. Med de utförda försöken som underlag har i en översiktlig kalkyl kostna­ derna för en förstagångsröjning för hela det allmänna vägnätet beräknats till ca 20—25 milj. kr. och de årliga renhållningskostnaderna därefter till ca 10—15 milj. kr. Då något generellt behov av renhållning längs hela väg­ nätet knappast föreligger — särskilt inte om renhållning vid källan fram­ deles genomförs — anser vägverket att det begränsade renhållningsansvar för väghållaren som vägsakkunniga föreslagit är tillfyllest inte minst med tanke på kostnaderna. Statskontoret tillstyrker däremot i princip den föreslagna skärpningen och delningen av ansvaret för renhållning i naturen. Nedskräpningen i naturen närmast vägar är väsentligt kraftigare än i naturen i övrigt och anses direkt hänga samman med bilismen och inte som nedskräpningen i naturen i övrigt med friluftslivet. Statskontoret anser att de miljömässiga vinsterna av en intensifierad renhållning av naturområden närmast bilvägar motiverar de kostnader som vägverket uppgivit. Statskontoret håller vidare för troligt att de beräknade kostnaderna kan sänkas om renhållningen sker med urskillning. Vägkostnadsutredningen finner visserligen att huvudmannaskapet för ren­ hållningen måste delas mellan väghållare och kommun men anser att kom­ mitténs förslag inte är rationellt. Vägkostnadsutredningen förordar att väg­ hållare skall renhålla allmän vägs område jämte en remsa av 2 m från väg­ banan eller annan väganordning. Om en 50 m-remsa emellertid i och för sig anses böra förordas, bör kommunen ha det praktiska renhållningsansva-

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 65

ret men kompenseras genom bilskattemedel för de kostnader, som orsakas av nedskräpning genom vägtrafik. Ett ganska stort antal remissinstanser vill begränsa väghållares renhållningsansvar för vägs sidoområde till sådan mark där allemansrätten gäller så att tomt och plantering undantas. RLF har emellertid i och för sig inte något att invända mot städning av områden med gröda. Några remissinstanser diskuterar sidoområdets bredd. Enligt länsstyrel­ sen i Jönköpings län bör sidoområdets bredd inte fixeras till 50 m och enligt länsstyrelsen i Hallands län bör sidoområdet avse vägområdets ”omedelbara närhet”. Handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad anser ett sidoom­ råde av 25 in vara lämpligt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner vis­ serligen att vägförvaltningens organisation i och för sig inte är lämpad för renhållning av vägs sidoområde men kan tänka sig en 20 m-remsa.

Enskilda vägar I ett stort antal remissyttranden förordas att enskild väghållare som er­ håller statsbidrag för underhåll av vägen åläggs renhållningsansvar för själ­ va vägområdet. Utsträckning till en 50 m-remsa avstyrks allmänt. Domän­ verket har dock i och för sig inte något att erinra mot enskild väghållares ansvar för renhållning av 50 m-remsan om kostnaden får inräknas i bidragskvalificerande kostnad. Verket avstyrker emellertid sådant ansvar för vägar utan statsbidrag, vilka annars kommer att bli avstängda för allmän­ heten i stor omfattning. Renhållning utefter vägar vars underhåll bekostas av markägaren bör enligt verket jämställas med renhållning i naturen i övrigt. Vägkostnadsutredningen förordar en 2 m-remsa för enskild väg med statsbidrag och länsstyrelsen i Västernorrlands län en 10 m-remsa. Statens vägverk tillstyrker renhållningsansvar för enskild väghållare i fråga om själva vägområdet endast då risk för sanitär olägenhet föreligger men av­ styrker sådant ansvar för vägs sidoområde. Bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker kommitténs förslag i fråga om enskild väg och framhåller, att generellt åläggande om renhållning kan leda till ytterligare avstängning av enskilda vägar för allmän trafik, vilket hindrar allmänheten att nå betydelsefulla fritidsområden. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att en renhållningsskyldighet för enskild väghål­ lare måste kompenseras med ett statsbidrag som är anpassat till trafikinten­ siteten, främst vägens utnyttjande som turistväg. Länsstyrelsen ifrågasätter dock i likhet med Järfälla kommuns miljövårdsråd, om inte kommunen har bättre förutsättningar än den enskilde väghållaren att ansvara för ren­ hållningen utefter dessa vägar. Förslagen i fråga om allmänna vägar kan enligt stiftsnämnden i Lunds stift endast tillämpas likformigt beträffande sådana enskilda vägar som får statsbidrag till väghållningen. Övervägande delen av de enskilda vägarna, bl. a. skogsbilvägarna, regleras inte av en­ skilda väglagen och kommer inte i fråga för statsbidrag till väghållningen. 5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr so

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Dessa vägar anges bli mest utsatta för kvalificerad och för markägaren svårbemästrad nedskräpning (bilvrak, skrot, möbler o. d.). Stiftsnämnden finner det väl betungande att här ålägga väghållare renhållningsansvar även för terräng intill vägen.

V äg anordning ar Remissinstanserna hälsar genomgående med tillfredsställelse kommitténs förslag om väganordningar inkl. toalettmöjligheter i viss minimiomfattning. Statens naturvårdsverk ansluter sig till kommitténs förslag att väghållaren även skall svara för att toaletter och anordningar för att ta emot avfall från vägtrafikanterna uppförs i erforderlig omfattning längs de allmänna vägar­ na. Råd och anvisningar beträffande utformning och omfattning av sådana anordningar bör utarbetas av vägverket i samråd med socialstyrelsen och naturvårdsverket. Några remissinstanser påpekar sambandet mellan vägnedskräpning och trafiksäkerhet. NTF uttalar sålunda att även om nedskräpningen längs vä­ gar inte i första hand är ett trafiksäkerhetsproblem finns dock en anknyt­ ning till trafiksäkerhetsfrågan genom att t. ex. en välhållen rastplats, städad och utrustad med avfallskärl in. m., påverkar bilisten att rasta. En skräpig och i övrigt ovårdad plats inbjuder däremot inte till detta och fördröjer så­ lunda den vila och avkoppling som bilisten i trafiksäkerhetens intresse skall unna sig då och då under en längre biltur. Det torde vidare inte vara helt uteslutet att nedskräpningen i naturen och efter vägarna också kan påverka trafikanterna till slapphet och bristande efterlevnad av trafikens regler. Lik­ nande synpunkter lämnas av statens trafiksäkerhetsråd. Statens vägverk avstyrker förslaget i vad avser rast- och parkeringsplat­ ser och vägförvaltningarna anför i stort sett samma synpunkter som väg­ verket. Verket framhåller att behovet av rast- och parkeringsplatser inte är föranlett av behovet att kunna tömma under resa uppkommet skräp eller avfall utan är helt en trafikkapacitets- och trafiksäkerhetsfråga. Något be­ hov av utbyggnad i sådan grad som kommittén föreslagit föreligger över huvud taget inte. Det anges vidare ingalunda vara självklart att en ökning av antalet rast- och parkeringsplatser medför en minskning av nedskräpning­ en i naturen, även om de är försedda med lämpliga uppsamlingsanordningar för skräp. Erfarenheterna tyder på det rakt motsatta förhållandet. Verket har av just den anledningen i många fall nödgats dra in dylika platser för att få ett slut på fortsatt nedskräpning både inom och utanför vägområdet. Detta sammanhänger med hur renhållningen är ordnad i när­ liggande samhällen och vid bebyggelse- och fritidsområden in. m. Vägverket har iakttagit mycket klara samband mellan brister därvidlag och nedskräp­ ning av rast- och parkeringsplatser samt naturen invid genom att dessa an­ vänts som ersättning för eller rent av terminaler till sopstationer. Enligt vägverket erfordras successivt liksom hittills viss komplettering

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970 67 och förbättring av rast- och parkeringsplatserna allt eftersom trafikförhål­ landena föranleder detta. I anslutning till genomförandet av förslaget till ny väglag blir det anledning till en viss översyn.

T oalettfrågan Remissinstanserna är eniga om att väganordningarnas toalettfråga snalast måste lösas på ett tillfredsställande sätt. Flertalet remissinstanser an­ sluter sig till kommitténs förslag om en lösning av toaiettfrågan genom avtal med serviceanläggningar längs allmän väg. Ett stort antal remiss­ instanser främst motororganisationerna anser dessutom att tillfredsstäl­ lande toalettanordningar bör inrättas vid de större rastplatserna. Svenska Renhållningsverks-Föreningen framhåller behovet av toaletter längs de stora vägarna. Statens vägverk som i huvudsak biträder kommitténs för­ slag ser mycket allvarligt på toalettfrågan. Verket, som under lång tid gjort upprepade försök med toalettanordningar, har nedslående erfarenhe­ ter darav. Toaletter kan endast anordnas under förutsättning av ständig bevakning och tillgång på vatten och avlopp. Detta kan inte heller uteslutas vid kemiska toaletter eller förbränningstoaletter. Dessa omständigheter be­ gränsar möjligheten att anordna toaletter vid rast- och parkeringsplatser till rena undantagsfall. Vägverket har för avsikt att i anslutning till den nya väglagens ikraftträdande trots hittillsvarande negativa erfarenheter vidta förnyade ansträngningar i frågan. Eftersom bensinhandeln alltmer börjar övergå från en ren oljebutiksrörelse till en servicerörelse för vägtrafikanterna får verket instämma i kommitténs uppfattning att toalett­ frågan i huvudsak måste lösas i anslutning till denna servicerörelse. An­ svaret för att behovet av toaletter närmare klarläggs liksom att initiativ tas till att toaletter kommer till utförande torde emellertid främst åvila hälso­ vårdsnämnderna. Eftersom tvingande regler inte förefinns torde nämnderna få verka för att på frivillig väg försöka få till stånd toaletter för allmänheten. Detta förutsätter ett samarbete mellan hälsovårdsnämnd och andra kommu­ nala organ, väghållare, motororganisationer och bensinhandeln. Bensmhandelsutredningen ansluter sig trots principiella invändningar till kommitténs förslag till lösning av toalettfrågan avtalsvägen men finner det dock vara självklart att vägförvaltningarna tillgodoser behovet av toaletter vid livligt frekventerade rastplatser utmed de stora trafiklederna såsom i vissa fall redan sker. Redan nu tillhandahåller enligt uppgift det helt över­ vägande antalet bensinstationer toaletter för sina kunder. I allmänhet torde man inte heller neka andra att använda dessa toaletter. Läget blir emellertid ett annat, om väghållaren sätter upp hänvisningsskyltar till stationerna. En förutsättning härför måste enligt bensinhandelsu {redningens uppfattning a ara, att artal dessförinnan träffats om ersättning på lämpligt sätt för de extra kostnader och besvär som den ökade frekvensen toalettbesök orsakar.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Järnvägar I flera remissvar berörs den förorening, som sker från järnvägsvagnar till följd av nuvarande öppna toalettsystem, bl. a. av ett stort antal läns­ styrelser samt länsläkare och länsveterinärer i underremisser till länsstyrel­ serna. Det allt mera besvärande dyntproblemet och andra sanitära olägen­ heter framhålls. Det anses ofrånkomligt att järnvägens föroreningsproblem löses snarast. Närmast till hands ligger införande av något slags slutet toa­ lettsystem. Skid- och friluftsfrämjandet ansluter sig till kommitténs utta­ lande att SJ förutsätts lösa problemet på ett sätt som tillgodoser moderna hygieniska krav. Lantbruksstyrelsen och Svenska kommunförbundet fram­ håller att den förorening som järnvägstrafiken åstadkommer kan vara lika besvärande som den utmed vägarna och anser att renhållningsansvaret ut­ med järnväg därför bör vara i princip utformat på motsvarande sätt som vid väg. RLF anser den enda rationella lösningen vara att järnvägsmyndigheterna åläggs installera toaletter som medger uppsamling av avfallet. En viss bestämd tidsfrist, förslagsvis fem år, bör lämnas för denna omläggning. Vattenvärnet framhåller, att SJ måste övertygas om hur angeläget det är att frågan om tågtoaletterna löses. Då SJ synes välja en kemisk toalett som tor­ de avses bli tömd direkt i reningsverk, är det av stor vikt att inte nya olä­ genheter skapas för miljövården genom användningen av kemiska vätskor. Dessa innehåller i regel ämnen, som kan störa de biologiska processerna i reningsverken.

4.5.3 Naturområde Allmänna synpunkter Till kommitténs förslag om kommuns renhållningsansvar i naturen av trevnadsskäl intar i allmänhet remissinstanserna i princip en mycket posi­ tiv hållning. Förslaget föranleder emellertid i olika hänseenden särskilda synpunkter från flera remissinstanser. Mot kommitténs uppfattning i vissa tolkningsfrågor angående kommuns renhållningsansvar i naturen förekom­ mer inte några invändningar. De remissinstanser som inte biträder kommit­ téns förslag om väghållares renhållningsansvar för vägs sidoområde, föror­ dar ett odelat ansvar för kommunen i fråga om renhållningen i naturen, dvs. inkl. vägs sidoområden. Svenska kommunförbundet framhåller att en ovillkorlig förutsättning för kommuns utvidgade renhållningsansvar i na­ turen är att kommitténs förslag rörande väghållares förpliktelser genomförs. Vidare utgår styrelsen från att dylikt kommunalt ansvar inte skall omfatta åtgärder i anledning av oljeutsläpp från fartyg. Några remissinstanser vill slopa kommitténs kvalifikationskrav för utlös­ ning av kommuns renhållningsansvar i naturen bl. a. länsstyrelserna i Kris­ tianstads och Södermanlands län samt Skid- och friluftsfrämjandet. Enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 69

länsstyrelsen i Östergötlands län begränsar det föreslagna kvalifikationskra­ vet renhållningen till välbesökta trakter. Länsstyrelsen i Kalmar län till­ styrker förslaget eftersom det inte är rimligt att kommun skall ingripa i rena bagatellfall. Kommitténs beskrivning av renhållningsnivån efter uppstäd­ ning godtas allmänt av remissinstanserna.

Kommunrenhållningsansvar i författningstext Svenska kommunförbundet påpekar, att enligt kommittén skulle det fö­ reslagna kommunala renhållningsansvaret inte behöva uttryckligen anges eftersom det kan intolkas i HvSt:s huvudbestämmelse om kommuns an­ svar för den allmänna hälsovården och med beaktande därjämte av den nya bestämmelsen om renhållning i naturen även av trevnadsskäl. För­ bundet är dock tveksamt till om dessa bestämmelser kan grunda en skyl­ dighet för kommun att genomföra renhållningsåtgärder i fall där de primärt ansvariga ar okanda eller saknar förutsättningar att fullgöra sina förpliktel­ ser. Att kommunerna skulle ha rätt därtill har inte ifrågasatts. Konsekven­ sen av en sådan tolkning av kommunens ansvar för den allmänna hälsovår­ den synes ur kommunal synpunkt kunna leda till mycket långtgående för­ pliktelser. För att undvika att ett ställningstagande i denna detaljfråga skall leda till mera vidsträckta konsekvenser än som nu kan överblickas och som ej heller närmare utretts av kommittén, anser förbundet att det här åsyf­ tade kommunala renhållningsansvaret bör regleras genom en uttrycklig be­ stämmelse därom. Denna bestämmelse bör då utformas så att därav klart framgår att fråga är om ett ansvar i sista hand, dvs. först sedan en aktion mot eventuellt övriga ansvariga inte lett till något resultat. Även statens naturvårdsverk och ett antal länsstyrelser framhåller att kommuns renhållningsansvar i naturen av andra än sanitära skäl bör kom­ ma till uttryck i författningstext.

Värdkommuner Av remissvaren framgår å ena sidan att många remissinstanser hyser far­ hågor för att kommuns renhållningsansvar i naturen av trevnadsskäl skulle komma att bli mindre effektivt genom att i stället markägare eller nyttjanderättshavare görs ansvarig enligt 73 § HvSt genom föreläggande av hälso­ vårdsnämnd. Härigenom skulle markägare och nyttjanderättshavare få stå för kostnader, som föranleds av allmänhetens nedskräpning i naturen vid utövande av allemansrätten. Å andra sidan uttalas i en del remissvar far­ hågor för att s. k. värdkommuner, dvs. kommuner med stort antal turis­ ter, kommer att belastas med en omfattande renhållningsskyldighet i natu­ ren av trevnadsskäl. L an tm åt eris tyr elsen påpekar att även sedan större kommuner bildats kommer landsbygdskommuner att fungera som värdkommuner för frilufts­ liv i förhållande till invånare i de större tätorterna. Vad beträffar fritidsbe-

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

byggeisen har styrelsen efter särskilda undersökningar kunnat konstatera detta förhållande. De större tätorternas närzoner för fritidsbebyggelse bex-ör regelmässigt flera kommunblock. Genom att bilda särskilda regioner för ren­ hållning och sophantering, vilka omfattar större områden än kommunerna och anpassas efter friluftslivets intressezoner, skulle man uppnå en viss ut­ jämning. Statsbidrag anses vidare vara befogade i viss utsträckning, spe­ ciellt när det gäller glesbygdskommuner. I allmänhet reses ej invändningar mot kommitténs förslag till stöd åt värdkommun i betungande fall. Kommittén har därvid inte föreslagit stats­ bidrag. Sådant bidrag rekommenderas emellertid av några remissinstanser som ett lämpligt medel för kostnadsutjämning, bl. a. länsstyrelsen i Gotlands län, vilken såsom värdkommun ser med oro på utjämningsmöjligheterna inom länet. Länsstyrelsen i Stockholms län är inte övertygad om att antalet betung­ ande fall blir så litet. Visar det sig att regional ekonomisk samverkan över vidsträckta områden möter svårigheter är länsstyrelsen inte främmande för tanken att frågan får lösas lagstiftningsvägen. Vidare anser länsstyrelsen att man inte kan inskränka sig till att endast beakta kostnaderna för städ­ ning. Länsstyrelsen betraktar i högre grad än kommittén frågan som ett om­ händertagandeproblem med därav föranledda kostnader. En avsevärd utök­ ning måste sålunda ske av möjligheterna för allmänheten att på lämplig plats lämna sina sopor. Små värdkommuner för det rörliga friluftslivet kan inte rimligtvis åläggas att anskaffa, sätta upp och tömma sopbehållare. Länsstyrelsen anser att statsbidrag till anläggning och drift av uppsamlingsanordningar för sopor inom utpräglade fritidsområden kan motiveras av det intima sambandet mellan den moralbildande verksamheten och möjlig­ heterna att göra sig av med avfallet. Länsstyrelsen i Västmanlands län ac­ cepterar kommuns ansvar med hänvisning till att kommuns kostnader till en del torde kompenseras av inkomster via turismen. Länsstyrelsen i Upp­ sala län anser att eu utjämning mellan kommuner är oundgängligen nöd­ vändig.

Speciella naturområden in. in. I några remissvar uppmärksammas speciella naturområden och deras nedskräpningsproblem. Enligt statens naturvårdsverk bör i sammanhang med kommunernas renhållningsansvar särskilt övervägas de problem, som kan uppstå för gles­ bygdskommuner inom framför allt fjällområden och obebodda ytterskärgårdar med omfattande rörligt friluftsliv. Svenska Naturskyddsföreningen be­ rör nedskräpningen i skärgården. Bl. a. framhålls att påbörjad kommunal renhållning för den fasta bebyggelsen snabbt måste byggas ut och det rörli­ ga friluftslivets avfall beaktas. I frekventerade s. k. returkommuner måste vidare ordnas enkla toaletter och sopbehållare och båtfolket informeras

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 71

om förbudet att kasta avfall i sjön. Båtbyggarna bör planera in särskilt ut­ rymme för sopor i båtarna och båtägarna bör ges möjlighet att sedan av­ lämna samlade sopor i t. ex. pråmar. Även Vattenvärnet tar upp nedskräpningen från sjöfarten och smabatsproblemet, som anges ha uppmärksam­ mats för litet. Länsstyrelsen i Kristianstads län berör kustvatten och inre vattenvägar. En förbättring vad avser den besvärande nedskräpningen från fartyg anses vara angelägen särskilt i Östersjön. Länsläkaren i Göteborgs och Bohus län framhåller att det av kommittén inte framgår om naturen omfattar vattenområden efter kusten och i inlandet. Det sägs vara angeläget med ett klarläggande i fråga om nedskräpning till sjöss och speciellt därvid samhällets ansvar att vidta renhållningsåtgärder beträffande ilandflntet eller i kustvattnet flytande skräp. Länsläkaren i Norrbottens län anser att föreskrifterna om nedskräpning i vattendrag bör överses och bringas i över­ ensstämmelse med de föreskrifter som gäller förbud mot nedskräpning på land. Detta innebär att länskungörelsernas föreskrifter om förbud mot ned­ skräpning av kustvatten och inre vattendrag bör skärpas i så måtto, att obehagsrekvisitet får utgå. Svenska fjällklubben påpekar att nedskräpningen — miljöförstöringen — och därav följande landskapsnedslitning ökat starkt även i fjälltrakterna. Svenska jägareförbundet belyser de skadeverkningar som nedskräpning i naturen kan medföra för vilda däggdjur och fåglar. Förbundet anser att såväl slät tråd som taggtråd som inte längre används för sitt ändamål näst efter utsläpp av olja utgör de största direkta riskerna för vilda däggdjur och fåglar. Att kvarlämna tråd är därför enligt förbundets mening att anse som kvalificerad nedskräpning. Om rättelse inte kan erhållas genom föreläg­ gande att inom angiven tid ta bort tråden, bör ordningsbot inte tillämpas utan böter utdömas av domstol. Skärskador genom nedskräpning med glas och plåt in. in. bedöms av förbundet vara av relativt underordnad betydelse för vilda djur och fåglar. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund framhåller att i långt större utsträckning än hittills bör uppmärksamheten riktas på nödvändigheten av rastgårdar för hundar så att inte lekplatser för barn utsätts för förorening.

4.5.4 Organisation Allmänna synpunkter Enligt statens naturvårdsverk är det mycket angeläget att en skärpning av nedskräpningsbestämmelserna från samhällets sida kompenseras av anord­ ningar, som tillgodoser allmänhetens behov av att på enklaste möjliga sätt göra sig av med såväl hushållsavfall som mera skrymmande avfall. För ef­ fekt av de föreslagna åtgärderna anges det vara av vikt att kostnaderna för den väsentligt ökade kommunala renhållningsservicen räknas in i den ordinarie renhållningstaxan så att inga extra avgifter behöver tas ut i sam­

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

band med att allmänheten lämnar ifrån sig avfallet. I Svenska Naturskydds­ föreningens yttrande framhålls att en modern effektiv utrustning i form av mottagningsanordningar måste skapas till lands och sjöss avseende även toaletter på tåg och fartyg. KF framhåller, att de viktigaste praktiska frå­ gorna som kommittén behandlat är ansvaret för och organisationen av ren­ hållningen och avfallshanteringen i fråga om vägar, vägområden och natu­ ren. Länsstyrelsen i Kopparbergs län in. fl. remissmyndigheter påpekar att avgörande för att en minskad nedskräpning skall uppnås är att sam­ hället kan erbjuda den enskilde goda möjligheter att på lämpligt sätt bil av med avfall.

Kommunalt renhållningsmonopol I allmänhet tillstyrks kommitténs ställningstagande i fråga om kommu­ nalt renhållningsmonopol. Några remissinstanser uttrycker emellertid tvek­ samhet om ett så omfattande monopol som kommittén rekommenderar. Enligt länsstyrelsen i Örebro län bör det kommunala renhållningsmonopolet successivt utnyttjas för allt större områden som ett led i en fortlöpande höjning av den allmänna hygieniska standarden. Målsättningen bör vara att all bebyggelse som kan nås av en organiserad renhållning skall omfattas av monopol. En betydande del av den nu förekommande nedskräpningen och speciellt överbelastningen på vägverkets sopkärl torde härröra från sådan bebyggelse för vilken monopolet inte tillämpas. Skånes handelskammare framhåller dels att monopolet bör utnyttjas på ett sådant sätt, att förutsätt­ ningarna för tillvaratagande av olika avfallsråvaror beaktas och dels att in­ dustriavfall inte generellt kan anses lämpat för kommunalt renhållningsmo­ nopol. Speciellt pappersavfallet utgör en värdefull råvara som i dag i stor ut­ sträckning används i flera svenska pappersbruk och dessutom funnit stor avsättning på utländska marknader. Om kommunerna utnyttjar möjligheten att tillämpa ett renhållningsmonopol, är det enligt handelskammarens me­ ning önskvärt att man i vidgad utsträckning möjliggör en sortering av av­ fallet. Några remissinstanser intar en negativ hållning till renhållningsmono­ pol. Lantbruksstyrelsen framhåller risken för mindre effektivitet av ett om­ fattande renhållningsmonopol. Svenska företagares riksförbund anser att en fri konkurrens mellan privata renhållningsentreprenörer bättre torde till­ godose kravet på en effektiv renhållning när det gäller hushållssopor, indu­ stri- och af färsavfall. Sveriges lantbruksförbund påpekar att införande av renhållningsmonopol inte löser sophämtningsproblemet, om ej erforderliga resurser ställs till förfogande, vilket anges vara den mest svårlösta delen av problemet. Kommitténs förmodan att hälsovårdsnämnderna successivt kom­ mer att erhålla tillräckliga resurser som en följd av kommunsammanlägg­ ningar torde vara berättigad i vissa men långt ifrån alla fall. De legala möjligheterna för det kommunala renhållningsmonopolets om­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 73

fattning behandlas i några remissvar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och arbetsgruppen för naturvårdsfrågor i Partille ifrågasätter om ett kommu­ nalt renhållningsmonopol som omfattar allt avfall, även industriavfall, är möjligt inom ramen för nuvarande lagstiftning. Renhållningsmonopolet mås­ te nämligen grundas på föreskrift i följ dförfattning till HvSt och därav torde följa att endast sådant avfall, som på ett eller annat sätt kan vålla sanitär olägenhet kan omfattas av bestämmelserna. Särö kommun påpekar bl. a., att flertalet kommuner inte synes vara rustade för eller ha förutsättningar att ta hand om hämtning av industriavfall, vilket ofta förutsätter specialfordon av olika slag. En möjlighet anges vara att företagen åläggs deklarationsplikt beträffande sitt avfall, varefter hälsovårdsnämnden avgör om renhållnings­ monopolet skall omfatta den aktuella rörelsen eller inte. Eventuellt kunde skyldighet att sortera olika slags förekommande avfall inom en och samma industri medföra, att åtminstone en del av avfallet kan underkastas hämtningsmonopolet. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser det vara klart att avfallet från industri, hantverk och handel behöver bli föremål för skärpt tillsyn och reglering men kan dock inte tillstyrka ett totalt renhåll­ ningsmonopol. Såväl de kommunala renhållningsverken som de av kommu­ nerna antagna entreprenörerna har en fordonspark som huvudsakligen är avpassad för hämtning av kärl eller behållare, medan åkeriföretagen för­ fogar över lastbilar med lyftanordningar och containers lämpade för skilda slag av avfall. Den hårda konkurrensen inom transportväsendet har stimu­ lerat utvecklingen av uppsamlings- och transportanordningar och bromsat prisstegringen. Monopolställningen skulle enligt förbundet leda till en inte önskvärd konkurrensbegränsning. Dessutom anges företagen rimligen böra ha rätt att med egna fordon transportera eget avfall till destruktionsanläggningar.

Glesbygds- och fritidsbebyggelse Lantmäteristyrelsen belyser utförligt fritidsbebyggelsens avfallsfrågor. Enligt en inventering av styrelsen omfattade fritidsbebyggelsen år 1967 ca 425 000 hus. Ca 140 000 fritidshus var belägna 2 mil från tätorter med över 25 000 invånare. Sophämtningsfrågan för fritidsbebyggelsen anges ha både organisatoriska och planeringsmässiga aspekter, vars vikt hittills torde ha underskattats. I den fortsatta planeringen av fritidsbebyggelse är det ange­ läget att ta hänsyn till sophanteringsfrågorna, t. ex. vid val av vägsträckning och vägstandard för att smidigt kunna trafikera ^ägarna med sophämtningsfordon. Avfallshanteringen i glesbygder och vid fritidsbebyggelse uppmärk­ sammas även av Reso och ett antal länsstyrelser. Reso framhåller, att sophämtningsorganisationen i tätorter inte i alla sammanhang kan appliceras på många av våra fritidsområden, särskilt sådana med mera spridd bebyg­ gelse. Svenska turistföreningen framhåller, att nedskräpningsproblemen un­ der senare år blivit alltmer svårbemästrade i fjällterrängen, bl. a. genom den

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

starkt ökade användningen av snöfordon, särskilt snöskotrar. Svårigheterna blir större genom att vederbörande kommun inte ansvarat för eller ens haft praktiska möjligheter att vidta åtgärder mot nedskräpningen. Föreningen har för sin del påtagit sig ansvar för åtgärder i anslutning till föreningens leder och fjällstugor. Användningen av dessa har emellertid fått en sådan omfattning att det inte är rimligt att de ofta mycket besvärliga och kostnads­ krävande åtgärderna vilar på den ideella föreningen och helt bekostas av denna. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund anser att den ovillighet som inte minst kommunala renhållningsverk visat att utsträcka hämtningsområdet till att omfatta även glesare bebyggelse eller bebyggelse med låg vägstandard, borde kunna förhindras av länsstyrelserna genom att de med hänvisning till det lokala behovet vägrar fastställelse av hälsovårdsordning med sådant innehåll.

Skrymmande hushållsavfall Riksrevisionsverket understryker att de kommunala renhållningsavgif­ terna inte ensidigt bör bedömas på grundval av självkostnaderna. Enligt verkets mening bör avgiftsfrihet exempelvis kunna övervägas för skrym­ mande hushållsavfall om man därmed kan uppnå ökad renhållningseffekt. Möjligheter till detta anses redan föreligga enligt lagen om kommunala ren­ hållningsavgifter. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att särskilt utrymme för skrymmande avfall bör finnas i flerfamilj sfastigheter och förordar be­ stämmelser härom grundade på byggnadslagstiftningen, i varje fall vad gäl­ ler nybebyggelse. Järfälla kommuns miljövårdsråd rekommenderar avgifts­ fria containers för skrymmande hushållsavfall i tätorter. Enligt HSB.s riks­ förbund kan det i vissa fall vara ekonomiskt och även från andra synpunkter lämpligt att fastighetsägare i egen regi transporterar hushållssoporna till ett eller flera storsoprum inom ett bostadsområde. Det kommunala renhållnings­ verket eller renhållningsentreprenören ombesörjer därefter transporten till destruktionsplatsen. I dessa storsoprum bör de boende kunna avgiftsfritt placera skrymmande sopor som inte ryms i de vanliga sopkärlen. Länsstyrelsen i Blekinge län avstyrker kommitténs förslag som befaras bli alltför omfattande och medföra stora olägenheter och kostnader. Läns­ styrelsen i Hallands län framhåller bl. a. att särskilt fastighetsutrymme för grövre avfall i flerfamilj sfastigheter stundom missbrukas genom att använ­ das för matavfall o. d., vilket förorsakar sanitär olägenhet.

Tillgång till anläggningar för avfallsbehandling Allmänt understryks i remissvaren vikten av att behandlingsanläggningarna hålls öppna för allmänheten på särskilda tider. Svenska kommunför­ bundet framhåller dock att förutsättningarna för öppethållande varierar från plats till plats, varför frågan inte kan lösas genom någon generell re­ kommendation härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 75

Kommitténs förslag att avgift skall tas ut av den som själv transporterar avfall till behandlingsanläggning avstyrks av länsstyrelserna i Blekinge, Sö­ dermanlands, Örebro och Kopparbergs lån samt HSB.s riksförbund och Järfälla kommuns miljövårdsråd. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att det torde kunna bli en billigare lösning för kommunen att utan avgift för den enskilde eller i vart fall med en starkt reducerad avgift ta emot skrymman­ de avfall vid den kommunala tippen än att riskera att avfallet kastas i na­ turen där kommunen själv senare kan bli tvungen att hämta det. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län bör inte avgifter tas ut av enskilda som sjäfva transporterar sitt skräp till tipparna, medan däremot industrier och motsvarande måste avgiftsbelastas. Enligt Moderata samlingspartiets kvin­ noförbund bör däremot så långt som möjligt eftersträvas en individuell de­ bitering av kostnaden. Upplysningsverksamheten liksom den nödvändiga miljöundervisningen i skolorna bör få sådan utformning, att allmänheten får insikt om att det är förenat med kostnader att kassera värdelösa före­ mål och att det är rimligt att kommunerna debiterar denna kostnad. Svenska Benhållningsverks-Föreningen och Svenska Kommunal-Tekniska b öreningen förordar ett mera omfattande öppethållande av behandlingsanläggningarna för avfall. Föreningarna framhåller att en sådan lösning ford­ rar en utökning av övervaknings- och ordningshållningspersonal, vilket in­ nebär ökade kostnader. En ändring av inställningen till arten av det avfall, som bör avhämtas i kommunal regi, anges emellertid vara eu väg att minska behovet av en större allmänhets krav på tillträde till deponeringsplatser och avfallsverk.

G atur enhållning, vägrenhållning och renhållning i övrigt I fråga om allmänna vägar framhålls allmänt behovet av större avfallskärl samt effektivare övervakning och tömning än f. n. Svenska Renhållningsverks-Föreningen anser att i anslutning till rastplatserna torde endast allt större, behållare kunna minska olägenheterna. Länsstyrelsen i Värmlands län betonar att det inte kan godtas att andra än vägtrafikanter anlitar vägverkets renhållningsorganisation för kvittblivning av avfall i de utmed vägarna uppställda sopbehållarna. Parallellt med eu effektiviserad renhållning ut­ med vägarna måste därför även den kommunala renhållningen upprustas. För kommunernas del anges detta inte behöva medföra ökade kostnader. Dessa kan tas ut av dem som anlitar renhållningen, vare sig denna sköts av kommunen direkt eller genom entreprenör. 1 fråga om enskilda vägar påpekas allmänt att det f. n. inte finns någon renhållningsorganisation, som kan fullgöra renhållning enligt kommitténs förslag.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Transportfrågor Svenska lasttrafikbilägareförbundet framhåller att landets åkerinäring un­ der många år successivt anpassat organisation, fordon och övrig utrustning för det allmännas och industrins behov av och krav på rationell hantering av de avfallsslag, som nu oftast faller utanför det kommunala monopolet. Lastbilscentraler och åkerier är redan i betydande omfattning entreprenörer i den reguljära hushållssophämtningen. Enligt förbundets uppfattning är det lämpligt att förutsättningslöst utreda om inte entreprenadförfarandet i ökad utsträckning kan vara fördelaktigt för renhållningstransporter, när riktlinjerna skall utformas för den framtida renhållningsverksamheten. Statens naturvetenskapliga forskningsråd rekommenderar vid transport av avfall täckta vagnar i vilka avfallet komprimeras.

Avfallets behandling. Storregioner I många remissvar framhålls den vanskötsel som i stor utsträckning kän­ netecknar landets soptippar. Nödvändigheten av en riktig skötsel betonas starkt. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län är skötseln av de nuvarande täcktipparna en grundläggande fråga. Länsstyrelsen i Malmöhus län fram­ håller, att förordnanden enligt 19 g NVL även kan vara motiverade för att reglera lokalisering och utformning av soptippar. Socialstyrelsen, Riksförbun­ det för allmän hälsovård och länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår att 53 g HvSt som innehåller en föreskrift om fortlöpande tillsyn av avstjälp­ ningsplats endast inom hälsovårdstätort utvidgas att även gälla områden utanför hälsovårdstätort. Flera remissinstanser framhåller önskvärdheten av att principen om återcirkulation tillgodoses i avfallshanteringen. Svenska teknologföreningen framhåller att målet för avfallshanteringen inte primärt skall vara att oskadliggöra avfallet utan i stället att eliminera hygieniska olägenheter för att därefter kunna nyttiggöra avfallet. De klagomål, som i dag anförs mot sopstationer och avfall från tåg och båtar in. in., kan sägas bero på dagens underutvecklade läge och på att avfallsproblematiken med sopor, slam, gödsel m. m. inte ses som en helhet. Föreningen saknar vidare i kom­ mitténs betänkande en diskussion av erfarenheterna från Holland, där kom­ postering använts i 40 år. Svenska Renhållningsverks-Föreningen anser, att homogenisering av avfall före deponering är av största betydelse för att man skall kunna tillvarata möjligheten att även framdeles använda deponeringsmetoden. Denna bör kunna vara användbar för stora delar av vårt land långt framöver. Storregioner för avfallshantering rekommenderas allmänt av remissin­ stanserna. Det påpekas därvid att även nedskräpningen kan antas bli avse­ värt reducerad genom sådan avfallshantering. Lantbrukshögskolan redo­ visar emellertid en kritisk inställning. Med kännedom om hur natur- och miljövårdsproblem hittills klarats av vid koncentrering — det må vara i

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 77

samband med tätorternas avlopp, luftföroreningar och buller, industrins avfall eller den koncentrerade animalieproduktionens gödselproblem — an­ ser styrelsen förhoppningarna vara alltför högt ställda i detta avseende. Skånes handelskammare och Sveriges köpmannaförbund understryker, att möjligheten av kommande storregioner inte får fördröja en rationell lös­ ning av akuta problem inom avfallshanteringen. Handelskammaren upply­ ser att det i dag på marknaden finns olika typer av förbränningsanlägg­ ningar, som är lämpliga för ett befolkningsunderlag av 40 000—50 000 perso­ ner. Åtskilliga faktorer som hänger samman med avfallshanteringen såsom ändringar i avfallets sammansättning kan anföras till stöd för en sådan lös­ ning, där en samordnad avfallshantering inom en storregion inte klart framstår såsom mera lönsam och ändamålsenlig från naiurvårdssynpunkt.

Speciella typer av avfall I några remissvar berörs speciella typer av avfall. Socialstyrelsen framhål­ ler att frågan om avfall från sjukhus som inte behandlas av kommittén be­ arbetas av en arbetsgrupp inom styrelsen. Frågan om omhändertagande och behandling av gifter samt vådliga ämnen i fast form anges få sin lös­ ning genom Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB). Styrelsen riktar upp­ märksamheten på hälsovårdsnämndernas behov av expertanvisningar på detta område. Även KF erinrar om det nybildade bolaget SAKAB, vilket som en av sina huvuduppgifter har att tillvarata, destruera eller utvinna använd­ bara produkter ur tekniskt avfall. KF föreslår vidare att i en särskild utred­ ning tas upp problem om behandling av olika typer av specialavfall, såsom t. ex. industri- och sjukhusavfall, olje- och giftrester samt bilvrak, såväl med hänsyn till ansvarsfördelning och organisation som beträffande tekniska lös­ ningar. Plastmaterialen i behandlingssammanhang berörs ganska allmänt. Svens­ ka kommunförbundet anger att det särskilt för kommunerna som huvud­ ansvariga för avfallsdestruktionen i landet är ytterst angeläget att plasteinballagets utveckling noggrant bevakas med tanke på att plastmaterialen vid förbränning kan ge upphov till i olika avseenden skadliga produkter. PVCplasten tas upp av Sveriges kemiska industrikontor, som påpekar att Ingeniörsvetenskapsakademiens nyligen framlagda utredning ”Plaster från miljösynpunkt” ger belägg för att PVC ur föroreningssynpunkt inte spelar den roll man velat göra gällande.

4.6 Forskningen

Kommitténs rekommendationer om ökad forskning tillstyrks genomgåen­ de. Allmänt framhålls vikten av en intensifierad forskning på förpackningsområdet, som leder till miljövänligt emballage. Några remissinstanser framför även förslag om angelägna forskningsobjekt.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Svenska förpackningsföreningen uppger att svensk förpackningsindustri ägnar en betydande forskning åt destruktion av förpackningar och över huvud taget hela kvittblivningsproblemet. Den betydande fond av baskunskap som finns inom den svenska förpackningsindustrin och det erfarenhetsut­ byte som internationellt äger rum mellan de olika förpackningsindustrier­ na borgar för att problemet med nedskräpningen genom förpackningar kom­ mer att vara löst inom en inte allt för avlägsen framtid. Enligt Svenska teknoiogföreningen behövs ett fungerande samarbetsorgan med företrädare för olika grundvetenskaper för att avfallshanteringen skall kunna förbättras och de realistiska inslagen från laboratorieförsök och andra goda idéer skall kunna tillämpas. Naturvårdsverket eller annan lämplig myndighet bör ta initiativ till ett sådant organ. Teknologföreningen har för sin del upp­ märksamheten riktad på dessa problem och arbetar tillsammans med Svens­ ka Kemiingenjörers Riksförening på att bilda en arbetsgrupp för slam- och avfallsfrågor. Statskontoret framhåller, att Svenska Utvecklingsaktiebolaget (SUAB) har en viktig uppgift i samhällets engagemang i praktiskt utveck­ lingsarbete. Bland bolagets uppgifter anges bl. a. utvecklingsprojekt, som kan få betydelse ur miljösynpunkt. Med hänsyn till de uppenbara miljömäs­ siga olägenheterna av förpackningar finner statskontoret det angeläget att SUAB medverkar i projektet, som syftar till minskning av dessa olägen­ heter. Man kan då förvänta sig att olika innovationers möjligheter blir prö­ vade utifrån vidare samhällsekonomiska bedömningsgrunder, vilket innebär att bl. a. miljömässiga faktorer vägs in i kalkylerna. Statens institut för folk­ hälsan understryker det angelägna i att stora forskningsresurser utan dröjs­ mål satsas på frågan om avfallets återcirkulation eftersom lösningen av det­ ta problem inte utan vidare kan anstå allt för länge. Enligt institutet bör sålunda en godtagbar lösning av sopproblemet innebära att en stor del av sopmassorna återförs till den naturliga omgivningen i form av enkla grund­ ämnen, salter eller organiska föreningar i icke-giftiga koncentrationer. Eu kompostering eller lagring av föroreningar med ringa eller ingen nedbrytningstendens representerar från denna synpunkt ett mindre önskvärt alter­ nativ. Svenska Renhållningsverks-Föreningen framhåller, att forskning är angelägen inte minst beträffande slutbehandlingen i avfallsverk, där SAKAB anges kunna göra väsentliga insatser. Statens naturvetenskapliga forsknings­ råd framhåller att behovet av grundläggande forskning och utvecklings­ arbete är mycket stort inom hela miljövårdssektorn. Rådet fäster uppmärk­ samheten på bl. a. den fundamentala återcirkulationsprincipen som kom­ mittén anges ha delvis förbisett. Det nuvarande samhället har brutit det na­ turliga kretslopp som tidigare rådde, och följderna är ett växande soppro­ blem. Rådet påpekar den höga prioritet som återcirkulation erhållit i USA, där sopproblemen är ännu mer aktuella än i Sverige. Rådet understryker även att de långtidsmässiga perspektiven med återcirkulationen är synner­ ligen betydelsefulla. En avsevärd forskningsinsats är även nödvändig i fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970 79

om olika plasttypers egenskaper i samband med avfallsdestruktion. Lantbrukshögskolan tar upp vissa metoder för avfallets omhändertagande och behandling, nämligen nedmalning och uppläggning på öppen tippkompost samt kontrollerad samkompostering av sopor och avloppsslam och påpekar att forsknings- och försöksverksamhet behövs på området. Några remissinstanser förordar beteendevetenskaplig forskning. Länssty­ relsen i Göteborgs och Bohus län anser sålunda, att upplysnings- och pro­ pagandaverksamheten måste föregås av psykologisk forskning angående den enskilda individens beteende i nedskräpningssammanhang. Genom så­ dan forskning skulle man erhålla indikationer dels om vilka målgrupper man främst bör rikta sig till och dels om hur budskapen bör vara beskaffade med avseende på innehåll och formulering. Länsstyrelsen föreslår, att Kungl. Maj .t snarast tillsätter en särskild arbetsgrupp för att utreda angivna frå­ gor. Även statens institut för konsumentfrågor understryker behovet av så­ dan forskning.

4.7 Kostnader

Kommittén har i avsevärd omfattning saknat möjligheter att närmare pi ecisera förslagens kostnader, då dessa beror av den närmare praktiska utformningen. Frågan om förslagens ekonomiska konsekvenser berörs i all­ mänhet inte heller i remissyttrandena på annat sätt än att det allmänt fram­ hålls vara angeläget, att erforderliga resurser ställs till förfogande för ge­ nomförande av de olika förslagen. Några remissinstanser tar emellertid upp särskilda kostnadsfrågor, såsom statskontoret och vägkostnadsutredningen beträffande bilskrotningen, statens vägverk beträffande renhållningen av vägs sidoområden och väganordningar samt vissa länsstyrelser och några skärgårdsföreningar beträffande värdkommuns ansvar för renhållningen i naturen.

5. Departementschefen

5.1 Inledning Under de senaste åren har mängden avfall i samhället ökat mycket starkt. Detta gäller inte minst i fråga om hushållsavfallet. I början av 1950-talet var avfallsmängden från hushållen i genomsnitt 150 kg per person och år. Motsvarande siffra nu är ca 250 kg. Det är dock inte bara mängden avfall som ökar. Också sammansättningen förändras. Avfallet utgörs numera i allt större utsträckning av sådant, i vilket ingår nya kemisk-tekniska för­ eningar, särskilt plast. En del av dessa föreningar kan vid destruktion ge upphov till skador på miljön. Växande avfallsmängd — inte minst på grund av ökad användning av olika former av engångsemballage — och förekomsten av svårförstörbara

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

kemisk-tekniska föreningar har tillsammans med den ökade befolkningskoncentrationen medfört problem dels vid omhändertagande och destruk­ tion av avfallet, dels genom nedskräpning av naturen. Eftersom det inte torde vara realistiskt att räkna med att avfallsmäng­ den kan nedbringas, är det särskilt angeläget att åtgärder nu vidtas för att lösa dessa problem. Kommittén för ett renare samhälle har i sitt betänkande tagit upp flera viktiga frågor rörande nedskräpning och avfallsförekomst och föreslagit lösningar på olika sätt. Av dessa frågor avser jag att i detta sammanhang närmare behandla nedskräpningen, renhållningen, bilvraken, förpackning­ arna, forskningen och kostnaderna. Av kommitténs förslag har det som rör upplysning redan behandlats av riksdagen (prop. 73, JoU 24, rskr 228).

5.2 Nedskräpningen och renhållningen 5.2.1 Allmänna synpunkter Enligt 23 § NVL skall envar se till att han inte skräpar ned i naturen så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan. Den som åsido­ sätter denna bestämmelse på ett sätt som är ägnat att medföra obehag av någon betydenhet eller skada till person eller egendom dömes till dagsböter. Vidare kan länsstyrelsen förelägga den som vållat eller pa annat sätt är ansvarig för nedskräpning eller osnyggande i naturen att ställa i ordning platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden. Sådant föreläg­ gande får dock meddelas endast om obehag av någon betydenhet eller skada till person eller egendom kan uppkomma för närboende eller andra genom nedskräpningen eller osnyggandet. Nedskräpningen i naturen med olika slag av avfall, främst emballage av skilda slag men också i ökande omfattning annat hushållsavfall, har un­ der senare år tilltagit på ett sätt som inte kan få fortsätta. Effekten av nedskräpningsförbudet i NVL och av den hittills bedrivna upplysningsverk­ samheten har inte blivit den åsyftade. Kommittén har på grund härav föreslagit skärpta regler om förbud mot nedskräpning. Remissinstanserna bär också i huvudsak tillstyrkt dessa förslag. Jag delar kommitténs uppfattning att det är nödvändigt att förbudet i 23 § NVL vidgas, om man skall kunna råda bot på missförhållandena med nedskräpningen. Som utredningen gett vid handen har effekten av de gällande bestämmelserna inte varit tillräcklig för sitt syfte att skydda naturen mot nedskräpning. Det nuvarande förbudet mot nedskräpning bör därför utvidgas att omfatta även sådana fall där nedskräpningen inte vål­ lar otrevnad eller skada. Förbudet bör vidare, som kommittén föreslagit vidgas till att gälla även vid bebyggelse. Ett sålunda vidgat nedskräpningsförbud bör, som kommittén framhållit, vara förbundet med en verksan straffpåföljd. I detta hänseende föreslår emellertid kommittén att dagsbots

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 81

straffet ersätts med penningböter, högst 500 kr., för att möjliggöra handlägg­ ning enligt ordningsbotssystemet. Jag delar inte kommitténs mening härvid­ lag utan anser, som också vissa remissinstanser framhållit, att den föreslagna påföljden är alltför lindrig. Den skärpta inställning som man måste inta från det allmännas sida i förhållande till nedskräpningen leder enligt min me­ ning fram till att påföljden bör vara dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Härigenom blir f. ö. straffskalan också enhetlig för samtliga brott mot NVL. I annat sammanhang torde få övervägas fråga om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1968: 198) så att det blir möjligt att med­ dela strafföreläggande för sådana brott. Uppenbart är att en skärpning av nedskräpningsförbudet och en mål­ medveten och energisk fostran av människorna till att vårda naturen inte kommer att leda till att naturen blir fri från skräp och osnygghet. Även om man på flera håll gjort berömvärda frivilliga insatser för att städa i naturen är detta dock inte heller tillräckligt för att tillgodose de krav som vi numera måste kunna ställa på en god ordning i naturen. Det är därför nödvändigt att det allmänna svarar för den städning i naturen som därut­ över kan behövas. Kommittén har i detta avseende föreslagit att kommuns ansvar för ren­ hållningen skall utvidgas till att avse naturen och innebära renhållning ock­ så av trevnadsskäl och inte bara som nu när sanitära skäl fordrar det. Re­ missinstanserna har ställt sig mycket positiva till kommitténs förslag. Som jag nyss anfört anser jag det nödvändigt att det allmänna ansvarar för renhållningen i naturen. Det bör sålunda åläggas kommun att städa i naturen där allmänheten äger att fritt färdas och utanför de allmänna platser av olika slag, där kommunen, enligt vad jag senare kommer att be­ handla, skall svaia för renhållning. Denna skyldighet för kommunen att städa i naturen bör enligt min mening utformas som ett komplement till den skyldighet som åvilar envar att inte skräpa ned eller osnygga och till redan nu gällande möjlighet att tvångsvis förmå den som skräpat ned eller osnyg­ gat att ställa i ordning platsen och vidta förebyggande åtgärder för fram­ tiden. Den nuvarande bestämmelsen i 24 § NVL om städningsföreläggande bör emellertid ändras i följande avseende. Kravet att obehag eller skada skall uppkomma för att städningsföreläggande skall få meddelas bör slopas. För alt möjliggöra ett administrativt enklare förfarande och få överensstäm­ melse med skyldigheten för kommunen att städa i naturen och svara för renhållningen inom kommunens hela område bör hälsovårdsnämnden i stäl­ let för länsstyrelsen ha möjlighet att meddela städningsföreläggande. Regler om renhållning finns i HvSt, AOSt, lagen om skyldighet att renhalla gata in. m. samt i lokala hälsovardsordningar och ordningsstadgor. Dessa regler avser den verksamhet som behövs för att tillvarata och bort­ forsla orenlighet och avfall, som förekommer vid bebyggelse, samt för att hålla gator och andra allmänna platser rena. Reglerna gäller endast vissa 6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50

82 Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970

delar av eu kommuns område, oftast endast områden för vilka fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Reglerna i HvSt om uppsamling, förvaring och bortforsling av orenlighet och avfall vid bebyggelse riktar sig främst mot fastighetsägare. Kommun kan emellertid i lokal hälsovårdsordning före­ skriva att hämtning och bortforsling av orenlighet och avfall skall utföras genom kommunens försorg och att annan än av kommunen anlitad personal inte får ta befattning härmed. Detta brukar kallas kommunalt renhållningsmonopol. Kommittén har inte föreslagit någon ändring i den ordning som nu gäller, såvitt avser bebyggelseområde. Däremot har den föreslagit särskilda bestämmelser om vägrenhållning, innebärande en skyldighet för väghållare att hålla rent vägområdet och ett område av 50 m från vägområdet. Remiss­ instanserna har inte haft några invändningar mot förslaget i vad det avser renhållning vid bebyggelse och i huvudsak godtagit förslaget om renhållning av vägområde. Däremot har delade meningar framkommit i fråga om renhållningsansvaret för väghållare såvitt avser mark vid sidan av vägområdet. Yad angår renhållningen vid bebyggelse anser jag i motsats till kommit­ tén det nödvändigt att det kommunala renhållningsmonopolet redan nu görs obligatoriskt såvitt avser orenlighet som härrör från hushåll samt hushålls­ avfall och därmed jämförligt avfall och att detta obligatorium kommer att omfatta kommuns hela område. Kommunen bör alltså i princip svara för att hushållsavfall tas om hand och forslas bort inte bara som nu inom hälsovårdstätort utan även från glesbebyggelse inom kommunen. Länssty­ relsen bör dock när särskilda skäl föreligger kunna befria kommunen från denna skyldighet. Kommunens ansvar för renhållning bör för att vara effek­ tivt innefatta inte blott en skyldighet för kommunen att fullgöra denna upp­ gift utan även en skyldighet för den enskilde att låta kommunen ta bort av­ fallet. Kommun bör alltjämt ha möjlighet att införa renhållningsmonopol även för annat avfall som kommunen anser lämpligt att själv låta ta om hand. Kommunen bör i samma utsträckning som nu gäller för stad och stadsliknande samhälle svara för renhållning av gator, allmänna vägar och andra allmänna platser inom stadsplanelagt område. Dessutom bör det, som vägsakkunniga har föreslagit, ankomma på kommunen att svara för renhåll­ ningen av allmänna vägar i område med byggnadsplan. Övriga allmänna platser inom byggnadsplan bör däremot endast omfattas av kommunens all­ männa städningsskyldighet. Från kommunens renhållnings- och städningsskyldighet bör dock undantas sådana åtgärder som skall vidtas av staten i egenskap av väghållare för allmän väg. I fråga om väghållarens renhållningsskyldighet inom och utanför stadsoch byggnadsplan vill jag efter samråd med chefen för kommunikations­ departementet anföra följande. Som kommittén i anslutning till vägsakkunnigas förslag funnit, bör väghållaren för allmän väg åläggas skyldighet att hålla vägbanan och andra till vägen hörande områden, dvs. vägområdet, i

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 83

sådant skick, att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodo­ sedda. Bland de områden som hör till allmän väg kan nämnas vägrenar, slänter, banketter, diken samt sådana parkerings- och rastplatser som an­ lagts eller övertagits av väghållaren. Nedskräpningen är emellertid besvä­ rande inte bara på parkerings- och rastplatser vid allmän väg utan också på mark som ligger intill sådana platser. Det är därför rimligt att väghållarens renhållningsskyldighet utsträcks till att omfatta mark till en bredd av 25 in intill sådan parkerings- eller rastplats som hör till vägen, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Vad jag nu har sagt om väghållarens renhållningsskyldighet bör utan inskränkning gälla utanför stads- eller by§Snadsplan. Inom område med sådan plan, där kommun enligt vad jag förut har framhållit i princip bör ha ansvaret för renhållning av bl. a. all­ män väg, saknas anledning att ålägga väghållaren sådant ansvar, med mot­ svarande befrielse för kommunen, i andra fall än då starka praktiska skäl motiverar det. I överensstämmelse med vad vägsakkunniga i denna del före­ slagit förordai jag att väghallarens skyldighet att hålla ren allmän väg inom område med stads- eller byggnadsplan begränsas till vägområdet för motor­ vägar och motortrafikleder. Med en sådan ordning kan undvikas att arbeten i samband med vägunderhåll och renhållning av statliga motorvägar och motortrafikleder utförs av skilda organisationer, dels den statliga väghålla­ rens och dels kommunens, något som med tanke på trafikledernas art skulle vara olämpligt från trafiksäkerhetssynpunkt. Den renhållningsskyldighet som i enlighet med vad jag har anfört bör läggas på väghållaren för allmän väg bör räknas till vägunderhåll och där­ med berättiga kommunal väghållare till statsbidrag. I den mån staten skall svara för renhållningen i egenskap av väghållare begränsas kommunernas renhållnings- och städningsskyldighet inom och utanför stadsplan och bygg­ nadsplan. Härigenom kan enligt min mening åstadkommas en rimlig avväg­ ning mellan statens och kommunernas insatser för att uppnå ett renare samhälle. Att ålägga även väghållare för enskild väg renhållningsskyldighet beträffande väg och sidoområden och i motsvarande mån befria kommu­ nerna från skyldigheten, bedömer jag främst av praktiska skäl som orealis­ tiskt. Den författningstekniska lösningen av de frågor jag behandlat i detta av­ snitt bör genomföras så, att NVL:s bestämmelser om nedskräpning ändras och bestämmelserna om kommunens renhållnings- och städningsskyldighet förs samman i en särskild lag. Bestämmelserna om väghållarens renhållningsansvar i fråga om allmän väg och sidoområden till sådan väg bör föras in i lagen om allmänna vägar. Eftersom dessa regler på ett betydelsefullt sätt kompletterar bestämmelserna om kommunens renhållnings- och städningsansvar, bör en ändring i lagen om allmänna vägar göras utan att re­ sultatet av den pågående samlade översynen av lagstiftningen om allmänna vägar avvaktas. Vissa följdändringar behöver också göras i HvSt, AOSt och lagen om kommunala renhållningsavgifter.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Utbyggnaden av det allmännas renhållningsansvar kräver också en ut­ byggnad av den centrala tillsynen över renhållningen. Ökade uppgifter kom­ mer härigenom att tillföras naturvårdsverket, som blir central tillsynsmyn­ dighet för renhållningsfrågorna, i den mån dessa inte omfattas av socialsty­ relsens uppgifter beträffande de sanitära förhållandena. Närmare föreskrif­ ter om tillsynen torde få meddelas av Kungl. Maj :t. På regional nivå bör tillsynen utövas av länsstyrelsen under medverkan av bl. a. länsläkarorganisationen. På lokal nivå bör tillsynen över renhållningen vila på hälsovårdsnämnden. I enlighet med det nu anförda har inom jordbruksdepartementet upprät­ tats förslag till 1) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822), 2) kommunal renhållning slag, 3) lag om ändring i lagen (1943:431) om allmänna vägar, 4) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617), 5) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663), 6) lag om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

5.2.2 Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i NVL 23 §. Paragrafen överensstämmer med 47 a § HvSt i kommitténs förslag. Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt detta förslag. Departementschefen. Förslaget innebär, som jag tidigare angett, att nu gäl­ lande förbud mot nedskräpning vidgas till att omfatta även sådan ned­ skräpning som inte vållar otrevnad eller skada för annan. Uttrycket skräpa ned” innebär dock i sig själv ett visst kvalifikationskrav. Med naturen får enligt hävdvunnen uppfattning avses bade mark och vattenområden. Ut­ trycket ”vid bebyggelse”, som även förekommer i 47 § HvSt, bör som kom­ mittén anfört avse bebyggelse såväl inom som utom detaljplanelagt område.

24 §. Paragrafen har motsvarighet i 47 b § och 83 § andra stycket HvSt i kom­ mitténs förslag. Som jag förut anfört bör nu slopas kravet att obehag eller skada skall uppkomma för att städningsföreläggande skall fa meddelas. En sådan skärp­ ning har jag ansett nödvändig för att bestämmelsen skall bli enkel att tilllämpa och därigenom bli ett verksamt medel i strävandena att hålla natu­ ren ren. Jag har inte ansett det praktiskt att nu förorda en utvidgning av paragrafens tillämpningsområde till att gälla nedskräpning vid bebyggelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 85

Redan nu gäller enligt byggnadsstadgan (1959:612) viss skyldighet att se till att tomt inte nedskräpas. Byggnadsnämnden kan genom vitesföreläg­ gande framtvinga städning. Vidare torde den renhållningsskyldighet som kommun nu avses få, göra städningsföreläggande enligt 24 § NVL verknings­ löst. Paiagrafen har även ändrats så att rätten att meddela städningsföreläg­ gande flyttas över från länsstyrelsen till hälosvårdsnämnden. Däremot an­ ser jag det inte vara till nämnvärd nytta att, som kommittén föreslagit, med­ ge domstol rätt att i brottmål om nedskräpning ålägga den dömde att städa. Vid den tidpunkt då lagföring sker bör ju uppstädning ha skett. Enligt 38 § ^ ^ L kan da den dömde förpliktas att ersätta kommunen eller i förekomman­ de fall annan målsägande för städningskostnaden.

37 §. Paragrafen motsvarar 83 § första stycket HvSt i kommitténs förslag. Jag bär förut redovisat mina skäl för den ändring jag förordar i denna paragraf såvitt gäller påföljdsfrågan och utmönstringen av kvalifikations­ kravet. När en nedskräpning innebär brott enligt brottsbalken, t. ex. skade­ görelse, spridande av gift eller smitta eller förgöring, bör brottsbalken tilllämpas i stället för NVL. Förutsättning för straffbarhet bör vara att gär­ ningen inte är ringa.

39—40 §§. Ändringarna i dessa paragrafer är motiverade av den ändring i 24 § som ger hälsovårdsnämnden möjlighet att meddela städningsföreläggande. Så­ dant föreläggande bör kunna förenas med vite. Efterkommes inte vitesföreläggande inträder, som skall utvecklas i det följande, skyldighet för kom­ munen att själv ombesörja städningen. För sådant fall bör kommunen kun­ na vidta åtgärden på den försumliges bekostnad. Talan mot nämndens be­ slut bör föras genom förvaltningsbesvär. Detta har kommit till uttryck ge­ nom att i 40 § intagits särskild föreskrift om talan mot hälsovårdsnämndens beslut.

Förslaget till kommunal renhållningslag

Som jag angett tidigare har bestämmelserna om kommunens renhållningsskyldighet föits samman i en särskild lag. I denna ingår också bestämmel­ ser motsvarande den nuvarande gaturenhållningslagen. Härigenom och ge­ nom de ändringar som jag samtidigt förordar i HvSt och AOSt tillgodoses i stort sett de önskemål som framförts om en klarare fördelning av ansva­ ret för renhållningen.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

1 §

Första stycket i paragrafen motsvarar i huvudsak 1 § första stycket gaturenhållningslagen. Andra stycket i paragrafen motsvarar 3 § gaturenhållningslagen. Skyldigheten att hålla ren gata in. m. åvilar enligt gaturenhållningslagen stad. Den 1 januari 1971 kommer nuvarande kommunbeteckningar — stad, köping och landskommun — att ersättas av den enhetliga kommunbeteck­ ningen kommun (jfr prop. 1969: 63, KU 49, rskr 407 samt SFS 1969: 765 780). Till följd av 1 § första punkten lagen (1969: 780) om enhetlig kom­ munbeteckning, in. in. skulle gaturenhållningsskyldigheten efter införandet av den enhetliga kommunbeteckningen komma att omfatta kommun, som består av område vilket enligt den vid utgången av år 1970 gällande kommunindelningen utgjorde stad, och, i den mån inte Kungl. Maj:t förordnar annat i ärende om ändring i kommunindelningen, kommun, i vilken sådant område ingår. Jag har emellertid funnit att praktiska skäl talar för att skyl­ digheten skall gälla samtliga kommuner. Paragrafen har utformats i enlig­ het härmed. Renhållningsskyldigheten har vidare utsträckts att avse allmän väg inom byggnadsplan.

2 §

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 2 § gaturenhållningslagen. Såsom anförts i första lagutskottets utlåtande nr 30 vid årets riksdag torde tiden inte vara väl vald för att nu ändra på bestämmelserna om gångbanerenhållning. Beslut som avses i paragrafen skall underställas länsstyrelsen i stället för som nu Kungl. Maj :t.

3§ Första stycket i paragrafen motsvarar 47 b § HvSt i kommitténs förslag. Andra stycket i paragrafen motsvarar 1 § andra stycket gaturenhållnings­ lagen. Kommittén föreslår att kommunens nuvarande ansvar för renhållning av sanitära skäl i naturen utvidgas genom ändring i HvSt till att avse ren­ hållning av trevnadsskäl. Efter mönster från 24 § NVL föreslås sådan renhållningsskyldighet inträda när obehag eller skada för annan kan upp­ komma genom nedskräpningen. Genom renhållningen skall platsen åter­ ställas i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. På grund av kommunens ansvar för den allmänna hälsovården anser kommit­ tén att renhållningsskyldigheten åvilar kommunen. Till följd därav menar kommittén att en uttrycklig lagbestämmelse om denna kommunens skyldig­ het inte krävs men förordar ett auktoritativt tolkningsuttalande härom. Remissinstanserna är i allmänhet positiva till kommitténs förslag, men

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 87

flera remissinstanser, bland dem Svenska kommunförbundet, anser det nödvändigt att ansvaret regleras genom en uttrycklig lagbestämmelse och att det likaså av denna framgår att det gäller ett ansvar i sista hand.

Departementschefen. I denna paragraf regleras kommuns skyldighet att stada i naturen utanför de allmänna platser av olika slag som avses i 1 §. Liksom i 24 § NVL är nedskräpning eller osnyggande förutsättning för att städningsskyldighet skall inträda. Däremot kan städningen få olika om­ fattning beroende på om skyldigheten att städa åvilar den enskilde på grund av föreläggande enligt 24 § NVL eller kommunen på grund av förevarande paragraf. I den senare paragrafen föreskrivs nämligen att kommunen skall återställa platsen i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Bestämmelsen är tillämplig endast i fråga om mark dar allmänheten får färdas fritt. Härigenom undantas från kommu­ nens städningsskyldighet t. ex. bebyggda tomter, järnvägsområden, mili­ tära områden. Men även vissa allmänna platser inomhus såsom tunnelbanehållplatser, inbyggda torg m. m. undantas från paragrafens tillämpnings­ område. Åtgärder mot nedskräpning av sådana områden som järnvägsområ­ den och militära områden får övervägas i annat sammanhang. 1 andra stycket avses bl. a. den renhållningsskyldighet beträffande all­ män väg och vissa sidoområden till sådan väg som utanför stads- eller byggnadsplan skall fullgöras av staten som väghållare. Vidare innebär be­ stämmelsen att, när kommunen begagnat sig av möjligheten enligt 24 § NVL att meddela städningsföreläggande, kommunens skyldighet enligt första stycket inträder först sedan det visat sig att föreläggandet inte efterkom­ mits.

4 § Som tidigare sagts kan kommunen genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning införa kommunalt renhållningsmonopol, dvs. en exklusiv rätt för kommunen att ta om hand hushållsavfall och en skyldighet för fastighets­ ägare att låta kommunen ta om hand avfallet. Monopolet kan omfatta hela kommunen eller delar av den, vanligtvis hälsovårdstätorter inom kommunen. Kommittén anser att man bör avvakta det praktiska resultatet av den kommunala nyorientering som sker på området. Skulle utvecklingen ej inom några år ha lett fram till önskvärt resultat, bör kommunerna påläggas det ansvar som ett renhållningsmonopol anses omfatta. Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till kommitténs uppfattning.

Departementschefen. Det framgår av utredningen att väsentliga fördelar står att vinna genom ett obligatoriskt kommunalt renhållningsmonopol.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

En starkt bidragande orsak till nedskräpningen i naturen, inte minst vid parkerings- och rastplatser intill allmän väg, är att organiserad renhållning bl. a. inom områden med fritidsbebyggelse inte förekommer i tillräcklig ut­ sträckning. Det är nödvändigt att nu snabbt öka det allmännas inflytande över renhållningen. Som jag tidigare framhållit bör kommunerna därför genom lag åläggas obligatorisk skyldighet att ta om hand och forsla bort orenlighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jäm­ förligt avfall. Det lagstadgade renhållningsmonopolet kommer att omfatta sådant avfall från såväl permanentbebyggelse som fritidsbebyggelse, cam­ pingområden, gästhammar o. d. Till hushållsavfall bör hänföras i första hand sopor, köksavfall och annan dylik orenlighet (jfr bl. a. 48 och 49 §§ HvSt) samt latrin. Oavsett huruvida det är att hänföra till sopor, köksavfall eller annan dylik orenlighet i HvSt:s mening bör vidare till hushållsavfall räknas sådant skrymmande avfall som t. ex. utrangerade möbler, cyklar och barnvagnar liksom överblivna läkemedel, giftiga eller eljest miljöfarliga preparat som används i hemmen eller för trädgårdsbruk. Detsamma bör gälla även oljerester, färgrester, metallföremål och plastartiklar in. in. i de små kvantiteter som kan uppkomma i hushållssammanhang. Väsentligt är att begreppet hushållsavfall ges en sådan omfattning att det svarar mot det behov av borttransport som regelmässigt uppkommer vid nyttjande av mark och byggnad för bostadsändamål. En så enkel och enhetlig terminologi som möjligt bör användas för det avfall som faller un­ der det obligatoriska kommunala renhållningsmonopolet. Till hushållsav­ fall kan med hänsyn härtill komma att hänföras även sådant avfall som traditionellt inte har betraktats som hushållsavfall. Som exempel på avfall som är jämförligt med hushållsavfall kan nämnas sådant avfall från industrier, affärsrörelser och annan likartad verksamhet som i renhållningssammanhang bör jämställas med hushållsavfall, dvs. sådant avfall, därunder inbegripet orenlighet av olika slag, som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål och verksamhet uppe­ håller sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel kan nämnas toalettavfall, avfall från personalmatsalar och restaurangavfall. Enligt andra stycket får en kommun genom föreskrift i lokal hälsovårdsordning utvidga monopolet att avse annan orenlighet och annat avfall som kommunen anser lämpligt att själv låta ta om hand oavsett om omhänder­ tagandet bör ske av rent sanitära eller andra skäl. Sådant avfall kan vara industriavfall, olja i större mängder, utrangerade bilar och bildelar, som man vill göra sig av med. Har ett fordon redan övergetts på sätt som an­ ges i lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa fall skall denna lag tillämpas. Enligt uttalanden av departementschefen i prop. 1958: B 46 med förslag till hälsovårdsstadga (s. 296) får bestämmelser ej tas in i lokal häisovårdsordning om de otvetydigt inte är sanitärt påkallade. Inte heller får där tas in bestämmelse angående förhållande, som regleras genom an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 89

nan allmän författning än HvSt. Motivuttalandet bör inte hindra att kom­ munerna genom lokal hälsovårdsordning får ge föreskrift om utvidgat renhållningsmonopol, även om omhändertagandet av avfallet inte skulle vara påkallat av sanitära skäl. I 65 § HvSt bör därför göras ett tillägg som visar att lokal hälsovårdsordning också får innehålla föreskrift om förhållande som regleras i 4 § andra stycket kommunala renhållningslagen. I 65 § andra stycket HvSt sägs också att det vid meddelande av föreskrift i lokal hälsovårdsordning skall tillses, att onödigt tvång inte läggs på all­ mänheten eller eljest obefogad inskränkning görs i den enskildes frihet. Denna bestämmelse bör gälla även för sådana föreskrifter i lokal hälso­ vårdsordning som inte är påkallade av sanitära skäl. Paragrafens tredje stycke har utformats efter förebild av 15 § 1 mom. normalhälsovårdsordningen (1959:440), som förbjuder annan person än den kommunen anlitar att befatta sig med avfall som omfattas av kom­ munens renhållningsmonopol. Enligt fjärde stycket kan kommunen av länsstyrelsen befrias från skyl­ digheten att ta hand om avfall. Sådan dispens kan avse befrielse från skyldigheten att forsla avfall från viss bebyggelse, t. ex. lantgårdar, i den män avfallet kan tas om hand på ett tillfredsställande sätt eller särskilda svårigheter föreligger att hämta avfallet, t. ex. på grund av platsens belä­ genhet eller vägförhållanden. En dispensprövning bör emellertid inte enbart avse frågan om totalbe­ frielse från skyldigheten att omhänderta hushållsavfall. Kommunerna kan också tänkas böra befrias från visst led i omhändertagandet. Beträffande en del avfallsprodukter, såsom olj erester, lösningsmedel, gifter, bekämp­ ningsmedel och läkemedel, kan det nämligen visa sig lämpligt att de inte omhändertas direkt vid de olika fastigheterna. Det torde i framtiden kunna bli nödvändigt att de enskilda hushållen hänvisas att själva befordra äm­ nen och varor av dessa slag till särskilda uppsamlingsställen. Hur en sådan uppsamlingsorganisation närmare skall vara utformad övervägs f. n. inom en arbetsgrupp med representanter för giftnämnden, SAKAB och kommun­ förbundet. Liknande arrangemang med särskilda uppsamlingsställen för allt hushållsavfall eller delar därav torde kunna bli aktuellt även för vissa fritidsområden med dåliga vägförbindelser eller för uppsamling av vissa typer av hushållsavfall i särskilda containers. Normalhälsovårdsordningen kommer att ses över med anledning av änd­ ringarna i denna paragraf.

5 § Paragrafen innehåller en fullfölj dsbestämmelse som anger att det är fråga om förvaltningsbesvär.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Ikraftträdande

Bestämmelserna i 4 § om kommunens renhållningsskyldighet bör träda i kraft först den 1 januari 1972 för att kommunen skall få tid att bygga upp den erforderliga renhållningsorganisationen eller träffa avtal med renhållningsentreprenör. I övrigt bör lagen träda i kraft den 1 januari 1971.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1943: 431) om allmänna vägar

5 §• Paragrafen innehåller nu bestämmelser om vad som är att hänföra till underhåll av väg. Renhållning av vägområde och vissa sidoområden för att tillgodose skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn bör, som jag tidigare nämnt, räknas till underhåll av väg. Till paragrafen har i ett nytt fjärde stycke fogats en bestämmelse av denna innebörd.

5 a §. Denna paragraf innehåller de nya bestämmelserna om väghållarens ren­ hållningsskyldighet för vilka jag har redogjort i det föregående. Av para­ grafen framgår att renhållningsskyldigheten avser dels vägområde för väg utanför stads- eller byggnadsplan, dels mark till en bredd av 25 m intill par­ kerings- eller rastplats som hör till sådan väg, i den mån allmänheten har tillträde till marken, dels vägområde för motorväg eller motortrafikled i om­ råde med stads- eller byggnadsplan. Vilka åtgärder som är att hänföra till begreppet renhållning har inte särskilt angetts i paragrafen. Frågan bör kunna besvaras med ledning av innehållet i 3 § andra stycket AOSt. Denna bestämmelse reglerar vilka åtgärder som skall räknas till renhållning av bl. a. allmän väg. Bestämmelsen gäller f. n. stadsplanelagt område i stad eller stadsliknande samhälle men skall på grund av den ändring av 3 § första stycket AOSt som jag förordar i det följande gälla stadsplanelagda områden och, såvitt avser allmänna vägar, byggnadsplanelagda områden i samtliga kommuner. Enligt 3 § andra stycket AOSt hänförs till renhållning, förutom sopning samt bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål, även bortförande av sand som påförts till motverkande av halka, rensning och upptining av rännstensbrunn, borttagande av ogräs samt annan med dessa arbeten jämförlig åtgärd. I tillämpliga delar bör i princip samma reg­ ler gälla för renhållning av allmän väg inom och utom detaljplanelagt om­ råde. Av syftet med väghållarens renhållningsåtgärder, nämligen att de skall tillgodose skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn, följer bl. a. att borttagande av ogräs på exempelvis mittremsor och vägslänter inte behöver ske annat än i undantagsfall.

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970 91

Ikraftträdande

Lagändringarna bör med hänsyn till sambandet med vissa bestämmelser i kommunala renhållningslagen träda i kraft samtidigt som dessa, dvs. den 1 januari 1971.

Övriga författningsförslag

3 § AOSt har ändrats så, att paragrafen blir tillämplig på allmän plats inom område med stadsplan och på allmän väg inom område med byggnadsplan. Vidare har renhållningsbegreppet utvidgats till att avse rensning och upptining av ledning som förbinder rännstensbrunn med allmän avlopps­ ledning. Sistnämnda ändring är motiverad av den nya lagstiftningen om vat­ ten- och avloppsanläggningar. 51 § HvSt blir genom att orden ”inom hälsovårdstätort” uteslutits tillämp­ lig inom hela kommunen. Tillägget till 65 § HvSt är föranlett av vad som förut anförts beträffande 4 § andra stycket kommunala renhållningslagen. I anslutning till 25 kap. 1 § brottsbalken bör högsta bötesbelopp i penningar enligt 84 § HvSt höjas från nuvarande 300 kr. till 500 kr.

5.3 Övriga frågor 5.3.1 Bilvraken Antalet bilar har ökat mycket kraftigt. År 1950 var antalet personbilar ca 253 000, år 1960 1 194 000 och den 1 juli 1969 2 134 000. Mot mitten av 1970-talet kan antalet beräknas stiga till 3 000 000. Samtidigt som fordons­ parken ökar kommer antalet bilar som tas ur trafik att stiga kraftigt. Det årliga antalet utrangerade personbilar uppgick år 1959 till 50 000, år 1962 till 75 000 och beräknas år 1970 uppgå till 140 000 och år 1975 till 185 000. En del av dessa hamnar i naturen och bidrar på ett påtagligt sätt till ned­ skräpningen. Även skrotbilupplag kan medföra betydande olägenheter ur miljövårdssynpunkt i form av förfulning av landskapsbilden. För att kom­ ma till rätta med de problem som utrangerade bilar vållar har flera åtgärder vidtagits från samhällets sida. Möjligheter föreligger att kontrollera skrot­ bilupplag enligt byggnadsstadgan in. fl. bestämmelser och att ingripa mot övergivna bilar ute i naturen och på andra platser enligt fordonsflyttningslagen. Fordonsägare som kvarlämnar fordonet i naturen kan straffas för detta enligt NVL. Kommittén har konstaterat att erfarenheterna av fordonsflyttningslagen, som infördes år 1967, är positiva. Gällande bestämmelser att ingripa mot skrotbilupplag bedömer kommittén som goda men anser att möjligheterna bör tas till vara bättre av de tillämpande myndigheterna, byggnadsnämnder­ na. När det gäller övergivna bilvrak i naturen anser kommittén att bilre-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

gisterutredningens kommande förslag till ny bilregisterorganisation kan vän­ tas komma att avsevärt förbättra möjligheterna att identifiera ägare till övergivna fordon. Kommittén framhåller slutligen att det är nödvändigt att söka få fram lösningar, som bidrar till att öka skrotningen av utrangerade fordon och rekommenderar samverkan i större regioner. Kommitténs synpunkter understryks av remissmyndigheterna. Flera av dessa betonar angelägenheten av att åtgärder vidtas för att få till stånd en effektiv bilskrotningsorganisation. Statskontoret föreslåi', att bilhandeln tar ut en skrotningsavgift på varje försåld ny bil. Denna avgift skulle leve­ reras till ett samhällsägt bilskrotningsföretag, som skulle betala ut en viss penningsumma för varje bil som lämnades till skrotning. Penningsumman skulle stimulera ägare till den utrangerade bilen att lämna denna till bilskrotningsföretaget. Jag anser att åtgärder bör övervägas för att få till stånd en effektiv orga­ nisation för skrotning av utrangerade bilar. Den kraftigt ökande bilparken nödvändiggör enligt min mening att möjligheter skapas för ett effektivt omhändertagande och skrotning av utrangerade fordon. Det är naturligt att samhället engagerar sig i detta med hänsyn till det starka allmänna in­ tresse som finns att komma till rätta med de tilltagande miljöproblem som bilvraken utgör. Bilvraken representerar också en nyttighet som bör kunna omvandlas och på nytt komma produktionen till godo. Jag har därför tagit upp frågan om ett statligt engagemang inom bilskrotningsbranschen med Statsföretag aktiebolag. Undersökningar för att klarlägga förutsättningarna för ett sådant engagemang pågår. När resultaten av dessa undersökningar är färdiga har jag för avsikt att återkomma till frågan.

5.3.2 Förpackningarna Kommittén har ingående diskuterat för- och nackdelar med olika former av engångsemballage. Den har funnit att fördelarna med denna förpackningsform är större än nackdelarna. Något förbud mot engångsemballage har kommittén därför inte föreslagit. En mycket stor majoritet av remiss­ instanserna har anslutit sig till den bedömning kommittén gjort. Av 115 remissinstanser har inte mindre än 108 anslutit sig till kommitténs uppfatt­ ning. En betydande del av nedskräpningen i naturen utgörs av engångsembal­ lage i olika former. Det är därför naturligt att i den diskussion som förts kring nedskräpningen frågan om ett förbud mot i första hand användningen av engångsglas aktualiserats. Jag anser dock i likhet med kommittén och den överväldigande majoriteten av remissinstanserna att ett sådant förbud inte bör införas. Under alla förhållanden bör enligt min mening andra åt­ gärder i första hand prövas för att komma till rätta med problemen rörande engångsglasen. Betydande svårigheter är utan tvekan förenade med att in­ föra ett allmänt förbud mot dessa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 93

Omkring 75 % av de livsmedel som konsumeras i vårt land inhandlas i olika former av självbetjäningsbutiker. Hela varuhanteringen i självbetjäningsbutikerna bygger på engångsemballage av olika material, såsom plåt, plast, glas eller papper. Om ett förbud skulle genomföras i fråga om engångsglasen skulle dessa med stor sannolikhet ersättas med andra slag av engångsemballage, eftersom självbetjäningsbutikernas varuhantering förutsät­ ter emballerade varor. Det är inte uteslutet att det emballage vi fick i stället skulle vara sämre ur miljösynpunkt än glas. Glas är nämligen — om det hamnar i destruktionsanläggning — ett ur miljösynpunkt helt ofarligt em­ ballagematerial. Det är alltså när glaset hamnar i naturen som skadeverkningarna upp­ träder. I första hand måste man då på allt sätt söka motverka att glas och annat engångsemballage hamnar i naturen. Förutsättningarna för detta måste anses vara gynnsamma i ett samhälle som är så miljömedvetet som det svenska. En intensiv upplysningsverksam­ het fordras emellertid. En sådan kommer också att sättas i gång som jag redovisat i särskild proposition till årets riksdag. Staten, kommunerna och näringslivet kommer tillsammans att driva en riksomfattande kampanj mot nedskräpning, som beräknas pågå under minst tre år. För nästa budgetår står 1 milj. kr. till den centrala kampanj ledningens förfogande. Syftet med upplysningsverksamheten måste givetvis vara att påvisa den minskade triv­ seln för alla som nedskräpning i naturen innebär. Samtidigt måste emeller­ tid människornas möjligheter att göra sig av med emballaget på ett riktigt sätt förbättras. Samhället bör sörja för att avfallet tas om hand och forslas till destruktionsanläggningar. I det föregående har jag föreslagit åtgärder i detta avseende. En annan åtgärd — som jag också föreslagit — är att skärpa det nuvarande förbudet mot nedskräpning. För att få en tillfredsställande lösning på problemet med nedskräpande engångsemballage måste ytterligare åtgärder sättas in. Enligt min mening måste man genom statliga insatser i fråga om utvecklingsarbete och forsk­ ning få fram förpackningsmaterial som ur miljösynpunkt är mera ofarliga än de nu förekommande. Det utvecklingsarbete som pågår inom förpack­ ningsindustrin bör intensifieras. Insatser på området bör också stimuleras från samhällets sida. Det bör inte vara omöjligt att med dagens högt utveck­ lade teknik nå fram till ett emballage, som vid destruktion inte skadar mil­ jön och som snabbt bryts ned ute i naturen. I avvaktan på att detta utvecklingsarbete skall ge önskat resultat måste dock andra åtgärder sättas in. Framför allt gäller det att motverka att em­ ballaget kastas i naturen. Sammanfattningsvis innebär mitt ställningstagande i fråga om engångs­ emballage och då särskilt engångsglas att åtgärder av det slag jag redovisat i det föregående bör genomföras i stället för förbud. Om dessa åtgärder inte leder till önskat resultat måste dock andra medel

94 Kungl. Maj:ts proposition nr iöl år 1970

övervägas. Jag vill erinra om att miljökontrollutredningen har i uppdrag att lägga fram förslag till lagstiftning mot miljöfarliga produkter. En sådan lag­ stiftning bör innebära att förbud mot eller inskränkningar i användningen av miljöfarligt emballagematerial skall kunna genomföras. Kommittén har föreslagit att en särskild nämnd bör inrättas, som skulle ha till uppgift att bl. a. föreslå avgifter på emballage som är olämpligt ur miljövårdssynpunkt. Enligt min mening är ett system med miljövårdsavgifter inte något effektivt medel i miljövårdspolitiken. Jag är inte beredd biträ­ da kommitténs förslag om en särskild nämnd för avgifter på emballageom­ rådet.

5.3.3 Forskningen Kommitténs rekommendationer om ökade insatser i fråga om forskning och utvecklingsarbete inom det område kommittén behandlat har mottagits mycket positivt av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till kommitténs rekommendationer. Jag vill erinra om vad jag tidigare framhållit i fråga om behovet av utvecklingsarbete rörande avfallshantering och på emballageom­ rådet. Inom avfallshanteringen synes den grundläggande uppgiften vara att få fram metoder för nyttiggörande i olika former av avfallet. Sådan forskning stöds bl. a. av naturvårdsverket med bidrag från anslaget till miljövårdsforskning. Den principiella syn på avfallsfrågorna med de däri ingående nedskräpnings- och renhållningsfrågorna, som jag redovisat i det föregående och som innebär att de bör ses som en del av miljövårdspolitiken, bör enligt min mening medföra att detta anslag i fortsättningen bör få användas för att stödja forskning och utvecklingsarbete i fråga om avfallsbehandling. På emballageområdet gäller det att få fram förpackningar av material som inte är miljöfarligt. Här bör i första hand förpackningsindustrin svara för det tekniska utvecklingsarbetet men även staten bör kunna främja sådant arbete genom bl. a. styrelsen för teknisk utveckling och Svenska utvecklingsaktiebolaget.

5.3.4 Kostnader Den föreslagna lagstiftningen om kommunal renhållning medför för kom­ munerna vissa ökade kostnader avseende återställning av nedskräpade om­ råden. För fastighetsrenhållningen har däremot kommunen rätt att ta ut full kostnadstäckning genom avgifter. Kommittén har ansett att förstnämn­ da kostnader inte kommer att bli särskilt betungande med hänsyn till bl. a. att renhållningen utmed de allmänna vägarna kommer att åvila väghållaren. Kommittén har därför inte förordat något statsbidrag till kommunerna för det vidgade renhållningsansvaret. Vid remissbehandlingen har vissa för­ slag om statsbidrag till kommunerna med anledning av den vidgade renhållningsskyldigheten förts fram. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 95

i kostnadsfrågan och är alltså inte beredd att förorda något statsbidrag till kommunerna med anledning av de ökade kostnader som genom den föror­ dade lagstiftningen uppkommer i fråga om andra uppgifter än sådana som räknas till underhåll av väg. De nya bestämmelserna om skyldighet för väghållaren att hålla ren all­ män väg innebär en utökning av väghållarens verksamhet vad gäller under­ hall a\ vägar. Redan nu utför statens vagverk renhållning som företrädesvis är inriktad på sopkärlshållning och -tömning på parkerings- och rastplatser i anslutning till de statliga vägarna. Den årliga kostnaden härför uppgår f. n. till ca 2,2 milj. kr. Den totala kostnaden för städning en gång om året av vägområdet, som förutom körbana genomsnittligt kan sägas omfatta ca 10 m på ömse sidor om körbanan, bör enligt statens vägverk beräknas till ca 6 milj. kr. för det statliga vägnätet utanför stads- eller byggnadsplan samt för statliga motor­ vägar och motortrafikleder i områden med stads- eller byggnadsplan (sam­ manlagt ca 95 000 km). I detta belopp ingår dock inte kostnaden för städ­ ning av parkerings- och rastplatser eller för städning av mark till en bredd av 25 m intill sådana platser. Kostnaden härför beräknas till 2,15 milj. kr. om året. Detta belopp avser städning i samband med sopkärlstömning, som sker ca 30 gånger per år och plats. En intensifiering av städningen av vägområdet för de större vägarna får anses vara motiverad under trafiksäsongen. Om riksvägar och genomgå­ ende länsvägar (sammanlagt ca 25 000 km) städas ytterligare fem gånger per år ökar enligt vägverket den årliga kostnaden med ca 7,5 milj. kr. Väg­ verket torde dock under det första året (1971) inte ha organisatoriska möjligheter att utföra sådan ytterligare städning mer än två gånger. Kost­ naden beräknas därför under det första året till 3 milj. kr. Det kommunala vägnätet utanför stads- eller byggnadsplan samt kom­ munala motorvägar och motortrafikleder inom stads- eller byggnadsplan omfattar sammanlagt ca 5 400 km. Kostnaden för statsbidrag till kommu­ nala väghållare för ökade underhållskostnader med anledning av de nya bestämmelserna om väghållarens renhållningsskyldighet har av vägverket uppskattats till ca 0,3 milj. kr. om året. Med hänsyn till det uppdämda städningsbehovet utmed vägarna räknar vägverket med att de sammanlagda kostnaderna för väghållarens renhållningsvei ksamhet under det första året (1971) blir högre än summan av nyss angivna årskostnader. Frågan om finansieringen av dessa åtgärder torde få övervägas i annat sammanhang.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5.4 Hemställan Utöver förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) är en­ dast 2 § förslaget till kommunal renhållningslag av den beskaffenheten, att lagrådets utlåtande bör inhämtas. Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) och förslaget till kommunal renhållning slag såvitt avser 2 § inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag ur pro­ tokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt, bifaller Hans Maj :t Konungen. Ur protokollet: Britta Gyllensten

Kungl. Maj:t .s proposition nr 157 år WTO

Bilaga 1 Kommitténs författningstorslag

Förslag till

förordning om ändring i Kungl. Maj:ts Hälsovårdsstadga den 19 december

19515 (nr 663)

Härigenom förordnas dels att 47 § Kungl. Maj :ts Hälsovårdsstadga den 19 december 1958 skall erhålla beteckningen 47 b § och jämte 73 § och 83 § i stadgan erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i stadgan skall införas en ny paragraf, betecknad 47 a §.

Envar skall tillse att han ej skrä­

par ned vid bebyggelse eller i natu­

ren med plåt, glas, plast, papper, av­

fall eller annat.

Vid bebyggelse-------------------------- --------------- ej uppstår. Har på viss plats i naturen skrä­ pats ned eller eljest osnyggats och kan därav för närboende eller andra uppkomma obehag av någon bety­ denhet eller skada till person eller egendom, skall platsen genom tjän­ liga renhållningsåtgärder återställas i sådant skick, som med hänsyn till ort sförhållandena, platsens belägen­ het och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Om renhållning av vägar och mark därintill stadgas i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar och lagen den 3 september 1939 (nr 603) om enskilda vägar.

73 §

Föreläggande och förbud må allt Föreläggande och förbud enligt efter omständigheterna riktas mot 71 § må allt efter omständigheterna ägare eller nyttjanderättshavare av riktas mot ägare eller nyttjanderätts- 7 Bihany till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 50

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse )

berörd egendom eller ock mot bå­ havare av berörd egendom eller ock mot bådadera samt vid nedskräpning dadera. därjämte mot den som vållat ned­ skräpningen eller eljest är ansvarig för densamma. Vid meddelande — ------- --------- och adress.

83 § Bryter någon mot bestämmelsen i tf a § genom att skräpa ned på all­ män plats eller i naturen, dömes till böter, högst femhundra kronor, så­ vida ej gärningen är belagd med straff i annan författning. Den som dömes till straff för gär­ ning, som sägs i första stycket, må av domstol jämväl förpliktas att iord­ ningställa den nedskräpade platsen vid äventyr att åtgärden verkställes på den försumliges bekostnad, eller att ersätta kostnad, som föranledes av nedskräpningen. Med dagsböter------------------- —------------------------i 63 §.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

Härigenom förordnas dels att 23, 37 och 39 §§ naturvårdslagen den 11 december 1964 skall erhålla ändrad lydelse på sält nedan anges, dels att 24 § skall upphävas.

(.Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

23 § Envar skall tillse att han ej skrä- Om nedskräpning i naturen stad­ par ned i naturen med plåt, glas, gas i Kungl. Majrts Hälsovårdsstadplast, papper, avfall eller annat, så ga den 19 december 1958 (nr 663). att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1070 99

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

24 § Har på viss plats i naturen skrä­ pats ned eller eljest osnyggats och kan därav för närboende eller andra uppkomma obehag av någon bety­ denhet eller skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen föreläg­ ga den som vållat eller eljest är an­ svarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa plat­ sen samt vidtaga erforderliga före­ byggande åtgärder för framtiden. Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frå­ gan om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

37 § Den som------------------------------------------- sex månader. Har någon åsidosatt stadgandet i 23 § och har förseelsen varit ägnad att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller skada till per­ son eller egendom, dömes till dags­ böter.

Har någon--------------------------------- ---------- avsedda fallet. Vid meddelande av föreläggande Vid meddelande av föreläggande enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §, enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §, 21 §, 22 § andra stycket eller § 21 § eller 22 § andra stycket må läns­ må länsstyrelsen utsätta vite. Efter- styrelsen utsätta vite. Efterkommes kommes ej sådant föreläggande, ej sådant föreläggande skall på an­ skall på anmodan av länsstyrelsen modan av länsstyrelsen utmätnings­ utmätningsmannen föranstalta om mannen föranstalta om att åtgärden alt åtgärden vidtages. vidtages.

Denna lag träder i kraft den

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Förslag till

tillägg av ett andra stycke till 5 § andra stycket 5. i 1960 års vägsakkunnigas

förslag till lag om allmänna vägar (SOU 1968:17)

(1900 års vägsakkunnigas förslag) (Föreslagen lydelse) 5 § andra stycket 5 Genom tjänliga renhållningsåtgärder skall vägområdet hållas i sådant skick, som, utöver vad som erfordras för samfärdselns behov, tillgodoser skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Vad nu sagts gäller icke sådan väg inom stadsplan eller byggnadsplan, som enligt gällande trafikföreskrif­ ter får användas för gångtrafik. Vad ovan stadgas om renhållning av vägområde skall äga motsvarande tillämpning i fråga om mark intill femtio meter därifrån inom område, för vilket icke fastställts stadsplan eller byggnadsplan. Länsstyrelsen äger vid behov medgiva inskränkning i de åtgärder, som enligt vad nu sagts skall vidtagas.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

lag om ändring i lagen om enskilda vägar den 3 september 1939 (nr 608)

Härigenom förordnas att 3, 12 och 87 §§ lagen om enskilda vägar den 3 september 1939 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Väghållning omfattar byggande av Väghållning omfattar byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghåll­ väg, vägunderhåll, vägrenhållning ning. och vinterväghållning. Såsom byggande av väg. Till vägunderhåll av färja. Vägrenhållning omfattar tjänliga renhållningsåtgärder för att hålla vägområdet i sådant skick, som, ut­ över vad som erfordras för samfärd­ selns behov, tillgodoser skäliga sani­ tära hänsyn och trevnadshänsyn.

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1970 101

Vad ovan stadgas om renhållning

av vägområde skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om mark intill

femtio meter därifrån inom område,

för vilket icke fastställts stadsplan

eller byggnadsplan.

Vinterväghållning omfattar ------------------ avsevärd olägenhet.

12 §

Arbete med vägbyggnad, vägun­ Arbete med vägbyggnad, vägun­ derhåll eller vinterväghållning skall derhåll, vägrenhållning eller vinter­ av de väghållningsskyldiga utföras väghållning skall av de väghållnings­ antingen gemensamt eller, efter väg- skyldiga utföras antingen gemensamt delning, så att envar av dem eller, eller, efter vägdelning, så att envar av där särskilda omständigheter därtill dem eller, där särskilda omständig­ föranleda, vissa eller samtliga ge­ heter därtill föranleda, vissa eller mensamt stå i ansvar för viss sträc­ samtliga gemensamt stå i ansvar för ka å marken (väglott). viss sträcka å marken (väglott). Vid vägdelning skall, allt efter som Vid vägdelning skall, allt efter som fråga är om vägbyggnad, vägunder­ fråga är om vägbyggnad, vägunder­ håll eller vinterväghållning, hänsyn håll, vägrenhållning eller vintervägtagas till sådana omständigheter, hållning, hänsyn tagas till sådana som inverka på kostnaden i motsva­ omständigheter, som inverka på kost­ rande avseende, så att, där större naden i motsvarande avseende, så svårighet möter, skälig minskning i att, där större svårigheter möter, skä­ väglott däremot beräknas. I följd lig minskning i väglott däremot be­ härav skall, i den mån anledning där­ räknas. I följd härav skall, i den mån till förekommer, delning av väg verk­ anledning därtill förekommer, del­ ställas särskilt för byggandet, sär­ ning av väg verkställas särskilt för skilt för underhållet och särskilt för byggandet, särskilt för underhållet, vinterväghållningen, ändå att den en­ särskilt för renhållningen och sär­ ligt It § å varje fastighet belöpande skilt för vinterväghållningen, ändå andelen är densamma beträffande att den enligt 11 § å varje fastighet vart och ett av dessa slag av väghåll­ belöpande andelen är densamma be­ ning. träffande vart och ett av dessa slag av väghållning.

87 § Underlåter vägförening att veder­ Underlåter vägförening att veder­ börligen bygga eller underhålla nå­ börligen bygga eller underhålla nå­ gon av föreningens vägar eller full­ gon av föreningens vägar eller full­ göra vinterväghållning därå, må läns­ göra vägrenhållning eller vinterväg­ styrelsen, där densamma finner det hållning därå, må länsstyrelsen, där med hänsyn till ortsförhållandena densamma finner det med hänsyn påkallat, så ock på begäran av ägare till ortsförhållandena påkallat, så ock eller innehavare av fastighet, som på begäran av ägare eller innehavare icke ingår i föreningen men förvär­ av fastighet, som icke ingår i för­ vat rätt att begagna vägen, förelägga eningen men förvärvat rätt att be-

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

föreningen viss tid, inom vilken er­ gagna vägen, förelägga föreningen forderliga åtgärder skola hava före­ viss tid, inom vilken erforderliga åt­ tagits vid äventyr att åtgärderna var­ gärder skola hava företagits vid även­ da verkställda genom länsstyrelsens tyr att åtgärderna varda verkställda försorg på föreningens bekostnad. genom länsstyrelsens försorg på för­ eningens bekostnad. Där i--------------- — av länsstyrelsen. På framställning -----------därtill äro.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970 103

Bilaga 2 Vägsakknnnigas lagförslag

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 14 december 1956 (nr 619)

om skyldighet att renliålla gata m. m.

Härigenom förordnas dels alt 1 och 4 §§ lagen den 14 december 1956 om skyldighet att renhålla gata in. in. sl all erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall inf Öl ■as en ny paragraf, betecknad 5 §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande Igdelse ) (Föreslagen Igdelse )

1 §■ Renhållning i stad inom område, Renhållning i stad inom område, för vilket stadsplan fastställts, av ga­ för vilket stadsplan fastställts, av ga­ ta, torg, park och annan sådan all­ ta, torg, park och annan sådan all­ män plats samt allmän väg åvilar män plats samt allmän väg åvilar staden. Samma lag vare beträffande staden. Samma lag vare beträffande snöröjning jämte undanskaffande av snöröjning jämte undanskaffande av snö och is ävensom sändning eller snö och is, rensning och upptining av annan åtgärd till motverkande av rännstensbrnnn, sändning eller an­ halka i den mån ej åtgärden ankom­ nan åtgärd till motverkande av halka mer på kronan såsom väghållare. samt bortförande av material s,om för sådant ändamål påförts. Vad nu sagts gäller dock icke om åtgärden ankommer på kronan som väghål­ lare. I fråga -------------------------------------- ----------för densamma.

4 §• Vad i denna lag är stadgat skall Vad i 1 — 3 §§ är stadgat skall äga äga motsvarande tillämpning för kö­ motsvarande tillämpning för köping ping ävensom annat samhälle, där ävensom annat samhälle, där be­ bestämmelserna för stad i byggnads­ stämmelserna för stad i byggnadsla­ lagen den 30 juni 1947 skola tilläm­ gen den 30 juni 1947 skola tillämpas. pas. I sådant samhälle äger den I sådant samhälle äger den myndig­ myndighet som eljest utövar sam­ het som eljest utövar samhällets be­ hällets beslutanderätt den befogen­ slutanderätt den befogenhet som i het som i stad tillkommer stadsfull­ stad tillkommer stadsfullmäktige. mäktige. 5 §■ Såvitt angår allmän väg, som en­ ligt gällande trafikföreskrifter får

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

användas för gångtrafik, skall vad

här ovan är föreskrivet rörande skyl­

dighet för stad, köping och annat

samhälle att ombesörja renhållning

äga tillämpning även inom område

med byggnadsplan.

I fråga om sådan inom område

med stadsplan eller byggnadsplan be­

lägen väg, som avses i första stycket,

svarar landskommun, inom vilken

vägen är belägen, för renhållning i

samma omfattning som stad.

Kungi. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 105

Bilaga 3

1) Förslag till

Lag

om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom förordnas, att 23, 24, 37, 39 och 40 §§ naturvårdslagen (1964: 822) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse)

23 §• Envar skall tillse att han ej skrä­ Envar skall tillse att han ej skrä­ par ned i naturen med plåt, glas, par ned i naturen eller vid bebyggel­ plast, papper, avfall eller annat, så se med plåt, glas, plast, papper, av­ att därav kan uppkomma otrevnad fall eller annat. eller skada för annan.

24 8. Har på viss plats i naturen skrä­ Har på viss plats i naturen skrä­ pats ned eller eljest osnyggats och pats ned eller eljest osnyggats, äger kan därav för närboende eller andra hälsovårdsnämnden förelägga den uppkomma obehag av någon bety­ som vållat eller eljest är ansvarig för denhet eller skada till person eller nedskräpningen eller osnyggandet egendom, äger länsstyrelsen före­ att iordningställa platsen samt vidta­ lägga den som vållat eller eljest är ga erforderliga förebyggande åtgär­ ansvarig för nedskräpningen eller der för framtiden. osnyggandet att iordningställa plat­ sen samt vidtaga erforderliga före­ byggande åtgärder för framtiden. Vad nu — — —------ -------------------- annan ordning.

37 §. Den som bryter mot förbud eller Till böter eller fängelse i högst sex föreskrift som meddelats enligt 5, månader dömes den som uppsåtligen 8, 10, 11 eller 14 §, eller av oaktsamhet eller bryter mot förbudet i 16 § 1. bryter mot förbud eller före­ första stycket första punkten, skrift som meddelats enligt 5, 8, 10, eller utför täkt eller annat arbets­ 11 eller 14 §, företag i strid mot förbudet i 18 § 2. bryter mot 16 § första stycket eller förordnande enligt 19 § eller första punkten, föreskrift som meddelats i samband 3. utför täkt eller annat arbets­ med tillstånd till företaget, företag i strid mot 18 § eller förord­ eller bryter mot förbudet i 22 § nande enligt 19 § eller föreskrift som första stycket, meddelats i samband med tillstånd dömes till dagsböter. Är brottet till företaget, 8 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr so

106 Kungl. May.ts proposition nr 157 år 1970

(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse )

grovt, må dömas till fängelse i högst 4. bryter mot 22 § första stycket, sex månader. eller Har någon åsidosatt stadgandet i 5. skräpar ned i naturen eller vid 23 § och har förseelsen varit ägnad bebyggelse, om ej gärningen är be­ att för annan medföra obehag av lagd med straff i brottsbalken. någon betydenhet eller skada till per­ Är gärning som sägs i första styc­ son eller egendom, dömes till dags­ ket 5 ringa dömes ej till ansvar. böter.

39 §. Har någon begått gärning som av­ Har någon begått gärning som av­ ses i 37 § första stycket, äger läns­ ses i 37 § första stycket 1 — 4, äger styrelsen vid vite förelägga honom länsstyrelsen vid vite förelägga ho­ att rätta vad olagligen skett. Över- nom att rätta vad olagligen skett. exekutor äger ock meddela hand­ Överexekutor äger ock meddela räckning för sådant ändamål. Ansö­ handräckning för sådant ändamål. kan om handräckning må göras av Ansökan om handräckning må gö­ allmän åklagare, statens naturvårds­ ras av allmän åklagare, statens na­ verk, länsstyrelsen, länsarkitekten turvårdsverk, länsstyrelsen, länsar­ eller den kommunala myndighet som kitekten eller den kommunala myn­ handhar naturvårdsfrågor. Beträf­ dighet som handhar naturvårdsfrå­ fande sådan handräckning gälla ena­ gor. Beträffande sådan handräck­ handa bestämmelser som äro stad­ ning gälla enahanda bestämmelser gade för det i 191 § utsökningslagen som äro stadgade för det i 191 § ut­ avsedda fallet. sökningslagen avsedda fallet. Vid meddelande av föreläggande Vid meddelande av föreläggande enligt 16 § andra stycket, 17 §,20 §, enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §, 21 §, 22 § andra stycket eller 24- § må 21 § eller 22 § andra stycket må länsstyrelsen utsätta vite. Efterkom- länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes ej sådant föreläggande, skall på mes ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen utmät­ anmodan av länsstyrelsen utmät­ ningsmannen föranstalta om att åt­ ningsmannen föranstalta om att åt­ gärden vidtages. gärden vidtages. Hälsovårdsnämnden må utsätta vi­ te vid meddelande av föreläggande enligt 24 §. Efterkommes ej föreläg­ gandet, äger nämnden låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekost­ nad.

40 §.1 Talan mot länsstyrelses —--------------- naturvårdens intressen. Talan mot hälsovårdsnämnds be­ slut enligt denna lag föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Senaste lydelse 1967: 377.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 107

2) Förslag

till

Kommunal renhållningslag

Härigenom förordnas som följer.

1 § Kommun skall inom område med stadsplan fullgöra den skyldighet som föreskrives i 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) att hålla ren gata, torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg ävensom att där röja snö, skaffa undan snö och is samt sanda eller vidtaga annan åtgärd för att motverka halka. Inom område med byggnadsplan skall kommun full­ göra motsvarande skyldighet i fråga om allmän väg. Skyldighet att vidtaga åtgärd som sagts nu gäller dock ej i den mån åtgärden skall vidtagas av staten som väghållare. När särskilda skäl föreligger, får Konungen på framställning av kommu­ nen medge undantag från första stycket.

2 §

Kommun kan ålägga den som äger fastighet inom område med fastställd stadsplan, eller som i stället för ägaren är skattskyldig för fastigheten en­ ligt kommunalskattelagen (1928:370) att fullgöra skyldighet som anges i 1 § första stycket i fråga om mark som behövs för gångtrafik omedelbart utanför fastigheten. Har person som avses i första stycket icke tidigare haft sådan skyldighet, skall kommunens beslut underställas länsstyrelsen.

3 § Har på sådan plats i naturen som icke avses i 1 § men där allmänheten äger att fritt färdas skräpats ned eller eljest osnyggats, åligger det kom­ munen att återställa platsen i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Bestämmelserna i första stycket äger ej tillämpning, om skyldigheten enhgt lag eller annan författning eller särskilda föreskrifter skall fullgöras av annan.

Kommun ar skyldig att till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning forsla orenlighet som härrör från hushåll samt hus­ hållsavfall och därmed jämförligt avfall. I lokal hälsovårdsordning kan föreskrivas, att vid bebyggelse förekom­ mande annan orenlighet och annat avfall än som avses i första stycket skall forslas bort genom kommunens försorg. o När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål ej taga befattning därmed. När särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen befria kommunen från skyldighet enligt första stycket.

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1970

5 § Talan mot kommunal myndighets beslut enligt denna lag föres genom besvär hos länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 4 § den 1 januari 1972 samt i övrigt den 1 januari 1971. Lagen (1956: 619) om skyldighet att renhålla gata m. in. skall upphora att gälla vid utgången av år 1970.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1943:431) om allmänna vägar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1943:431) om allmänna vägar dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av nedan angivna lydelse.

(.Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse )

5 §• Väg skall-------— tillfredsställande skick. Till underhåll av väg räknas dels------------av färja. Vintertid omfattar —------- av dragare. Till underhåll av väg räknas även renhållning som avses i 5 a §. 5 a f. Genom renhållning skall vägområ­ de hållas i sådant skick, att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn bli tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkerings- eller rast­ plats som hör till vägen, i den mån allmänheten har tillträde till mar­ ken. Inom område med stadsplan el­ ler byggnadsplan äger vad ovan sagts tillämpning endast på vägområde för motorväg eller motortrafikled.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 109

4) Förslag till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)

Härigenom förordnas, att 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )

3 §• Allmän plats, som i 2 § första styc­ Allmän plats inom stadsplanelagt ket sägs, skall genom tjänliga ren- område och allmän väg inom bygghållningsåtgärder, genom snöröjning nadsplanelagt område skall genom jämte undanskaffande av snö och is tj änliga renhållningsåtgärder, genom ävensom genom sändning eller annan snöröjning jämte undanskaffande av åtgärd till motverkande av halka hål­ snö och is ävensom genom sändning las i sådant skick, som med hänsyn eller annan åtgärd till motverkande till ortsförhållandena, platsens belä­ av halka hållas i sådant skick, som genhet inom samhället och omstän­ med hänsyn till ortsförhållandena, digheterna i övrigt tillgodoser skä­ platsens belägenhet inom samhället liga anspråk. och omständigheterna i övrigt tillgo­ doser skäliga anspråk.

Till renhållning hänföres sopning, Till renhållning hänföres sopning, bortförande av orenlighet och ned­ bortförande av orenlighet och ned­ skräpande föremål ävensom av sand skräpande föremål ävensom av sand som påförts till motverkande av hal­ som påförts till motverkande av hal­ ka, rensning och upptining av ränn- ka, rensning och upptining av rännstensbrunn, borttagande av ogräs stensbrunn och ledning som förbin­ samt annan med de nu nämnda jäm­ der sådan brunn med allmän av­ förlig åtgärd. loppsledning, borttagande av ogräs samt annan med de nu nämnda jäm­ förlig åtgärd. Angående fullgörandet av renhåll- Angående fullgörandet av skyldig­ ningsskyldighet, som nu sagts, är het, som nu sagts, finnas särskilda stadgat i lagen om skyldighet att ren- bestämmelser. hålla gata m. m.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971.

no Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

5) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)

Härigenom förordnas, att 51, 65 och 84 §§ hälsovårdsstadgan (1958: 663) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse)

51 §• Orenlighet och avfall inom hälso- Orenlighet och avfall skall bort­ vårdstätort skall bortforslas till all­ forslas till allmän avstjälpningsplats män avstjälpningsplats eller allmän eller allmän destruktionsanläggning destruktionsanläggning eller på an­ eller på annat sätt så omhändertagas, nat sätt så omhändertagas, att sani­ att sanitär olägenhet ej uppstår. tär olägenhet ej uppstår.

65 §. De ytterligare lokal hälsovårdsordning. Sådan föreskrift må icke avse för­ Sådan föreskrift må icke avse för­ hållande, som reglerats genom an­ hållande, som reglerats genom an­ nan allmän författning än denna nan allmän författning än denna stadga. Vid meddelande av föreskrift stadga eller 4 § andra stycket kom­ skall tillses, att därigenom icke läg- munala renhållning slag en den ges onödigt tvång på allmänheten el­ . Vid meddelande av fö­ ler eljest göres obefogad inskränk­ reskrift skall tillses, att därigenom ning i den enskildes frihet. icke lägges onödigt tvång på allmän­ heten eller eljest göres obefogad in­ skränkning i den enskildes frihet.

84 §. Bryter någon mot bestämmelse i Bryter någon mot bestämmelse i lokal hälsovårdsordning och skall lokal hälsovårdsordning och skall förseelsen föranleda ansvar, eller un­ förseelsen föranleda ansvar, eller un­ derlåter någon att ställa sig till efter­ derlåter någon att ställa sig till efter­ rättelse föreskrift, som meddelats rättelse föreskrift, som meddelats med stöd av 70 §, straffes, om ej gär­ med stöd av 70 §, dömes, om ej gär­ ningen är belagd med straff i annan ningen är belagd med straff i annan författning, med böter, högst tre­ författning, till böter, högst fem­ hundra kronor. Har förseelsen av­ hundra kronor. Har förseelsen av­ sett åliggande av större vikt eller har sett åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd ska­ därigenom förorsakats avsevärd ska­ da eller olägenhet, skola dagsböter da eller olägenhet, skola dagsböter ådömas. ådömas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 197(

6) Förslag till

Lag

om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgifter

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1965:54) om kommunala renhåll­ ningsavgifter skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse)

1 §• Kommun äger besluta att avgift Kommun äger besluta att avgift för bortforsling, omhändertagande för bortforsling, omhändertagande och oskadliggörande av orenlighet och oskadliggörande av orenlighet och avfall, som uppsamlats inom och avfall, som uppsamlats inom kommun vid renhållning enligt häl­ kommunen vid renhållning enligt sovårdsstadgan den 19 december 4 § kommunala renhållning slag en 1958 (nr 663), skall utgå till kommu­ (1970: ), skall utgå till kommu­ nen eller till den som utför renhåll­ nen eller till den som utför renhåll­ ningen på uppdrag av kommunen. ningen på uppdrag av kommunen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2 oktober 1970.

Närvarande: f. d. justitierådet R egner , regeringsrådet M artenius , justitierådet B ernhard , justitierådet H esser .

Enligt lagrådet den 17 augusti 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 27 maj 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen lagrådets utlåtande skulle inhämtas över förslag till lag om ändring i natur­ vårdslagen och förslag till kommunal renhållning slag såvitt avsåge 2 §.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av hovrättsassessorn Swen Westberg.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen

23 § Det i paragrafen upptagna förbudet mot nedskräpning anges för närva­ rande gälla ”i naturen”. Enligt förarbetena till motsvarande stadgande i 1952 års naturskyddslag åsyftas härmed ”skog och mark”. I regel är det tydligen fråga om områden som icke lagts under detaljplan men även vissa områden under sådan plan kan omfattas, t. ex. större parkområden av strövkaraktär och grönområden för fritidsbebyggelse. Bebyggda områden torde falla utanför begreppet naturen. Särskilt gäller detta naturligtvis helt stadsrnässig bebyggelse. Syftet med den ändring som föreslås i paragrafen är bland annat att göra förbudet generellt tillämpligt så att det även kom­ mer att gälla bebyggda områden. I det remitterade förslaget har man sökt uppnå detta genom att förbudet förklaras gälla, utom i naturen, även ”vid bebyggelse”. Enligt lagrådets mening anger denna term dock inte med till­ räcklig tydlighet den vidsträckta tillämpning som avses. Det ter sig främ­ mande att beteckna t. ex. inre områden i en stad såsom områden ”vid be­ byggelse”. Mot det föreslagna uttrycket kan vidare anmärkas, att det synes utgå från att natur och bebyggelse skulle vara varandra helt uteslutande be­ grepp. Detta är dock inte fallet. Såsom framgår av vad som redan anförts

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 113

har man att till natur i naturvårdslagens mening i vissa fall räkna mark inom bebyggda områden, t. ex. parkområden och grönområden. Mark intill en­ staka bebyggelse på landsbygden torde också ofta vara att anse som natur. Det föreslagna uttrycket skulle alltså kunna föranleda att begreppet natur felaktigt kom att tolkas på ett inskränkande sätt, något som skulle vara olägligt beträffande vissa andra stadganden där man genom att använda detta ord avgränsar stadgandets tillämpningsområde, t. ex. 24 §. Slutligen kan mot det föreslagna uttrycket ”vid bebyggelse” även erinras, att det i hälsovårdsstadgan (47 §), som det vill synas, har en något annan betydelse än i det remitterade förslaget; i hälsovårdsstadgan torde begreppet icke om­ fatta t. ex. torg och andra större öppna platser. Av anförda skäl bör enligt lagrådets mening det i den föreslagna lag­ texten upptagna uttrycket ”i naturen eller vid bebyggelse” jämkas. Enklast synes vara att helt allmänt förklara, att nedskräpning icke får ske ”utomhus, vare sig i naturen eller inom bebyggda områden”. N edskräpningsf örbudet, som är straff sanktionerat i 37 §, skall enligt det remitterade förslaget vara tillämpligt oberoende av vem som är ägare till marken och alltså även beträffande privata tomter och annan enskild till­ hörig mark. Detsamma blir fallet även med den av lagrådet föreslagna for­ muleringen. Det kan emellertid ifrågasättas om icke viss begränsning bör göras. Sådan nedskräpning som äger rum på område, dit allmänheten icke äger tillträde och som inte heller ligger inom synhåll från väg eller an­ nan plats där allmänheten får färdas fritt, bör i allmänhet inte kunna bli föremål för ingripande. Med hänsyn till den allmänna innebörden av 23 § synes emellertid en begränsning av detta slag icke böra upptagas i detta stadgande utan hellre införas i straffbestämmelserna i 37 §.

37 § Det allmänna nedskräpningsförbudet i 23 § har enligt lagens nu gällande lydelse en vidare omfattning än som täcks av den mot nedskräpning riktade straffsanktionen i andra stycket förevarande paragraf. Enligt det remitte­ rade förslaget kommer däremot straffbestämmelsen i 37 § att helt motsvara området för det i 23 § föreslagna förbudet med endast den begränsningen, att ansvar ej skall ådömas om gärningen är ringa. I remissprotokollet har inte närmare belysts under vilka förhållanden en gärning som innefattar nedskräpning skall anses vara ringa. Uppenbarligen måste den närmare gränsdragningen härvidlag överlämnas åt rättstillämp­ ningen. Såsom anförts i remissprotokollet innebär redan uttrycket ”skrä­ pa ned” i sig självt ett visst kvalifikationskrav. Lagrådet delar för sin del rikspolisstyrelsens uppfattning, att sådana bagatellartade handlingar såsom bortkastande av en enstaka bussbiljett, cigarrettfimp eller liknande, i regel måste falla utanför det straffbara området. I anslutning härtill bör emel­ lertid erinras om att i det kommittébetänkande som ligger till grund för det

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

remitterade förslaget (s. 115, jfr remissprotokollet s. 15) uttalats, att den i dag omfattande nedskräpningen till väsentlig del uppkommer som resultat av ett stort antal var för sig relativt oskyldiga nedskräpningar, att den sam­ lade effekten av sådana smärre nedskräpningar blir helt oacceptabel samt att om sådan kollektiv nedskräpning skall kunna motverkas självfallet var­ je enskild nedskräpningshandling måste vara förbjuden och kunna straf­ fas. Den uppfattning, åt vilken kommittén sålunda givit uttryck har inte motsagts i remissprotokollet. Det torde därför böra antagas, att en i och för sig obetydlig handling med hänsyn till de omständigheter under vilka den kommit till stånd likväl bör anses vara nedskräpning som icke är ringa, t. ex. om — såsom i det av kommittén angivna fallet — det framstår såsom uppenbart, att den utgör ett led i en allvarlig kollektiv nedskräpning. Det torde också utan vidare vara klart, att vad som på en plats måste bedömas vara en ”ringa” nedskräpning på ett annat och mera känsligt område får anses utgöra en gärning, som alls inte kan bedömas såsom ringa. I detta sammanhang bör Aridare erinras om den ”nedskräpning” kring jordbruks­ byggnader på landet som ofta måste tolereras. Enligt förslaget skall straff för brott mot nedskräpningsförbudet ej ådömas om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Verklig konkurrens mellan straffbestämmelsen under 5 och straffbud i brottsbalken torde kun­ na uppstå endast i sällsynta fall. Behovet av en särskild konkurrensregel kan därför ifrågasättas. Det synes för övrigt ingalunda vara självklart att de konkurrensspörsmål som här kan uppkomma bör utan undantag lösas på det sätt som föreslagits. Om någon gjort sig skyldig till åverkan, ett brott som i brottsbalken icke är belagt med svårare straff än böter, och ge­ nom samma gärning brutit mot nedskräpningsförbudet, ter det sig tvärtom mest naturligt att tillämpa både 12 kap. 2 § brottsbalken och den strängare straffbestämmelsen i förevarande paragraf. Enligt lagrådets mening bör uppkommande konkurrensfall kunna tillfredsställande lösas i rättstillämp­ ningen utan att en särskild konkurrensregel intages i lagtexten. Det föror­ das därför att den föreslagna regeln får utgå. Under hänvisning till vad som anförts vid 23 § och förevarande paragraf förordar lagrådet, att punkten 5 i 37 § får följande lydelse: åsidosätter stad­ gandet i 23 §, om ej gärningen sker på plats, till vilken allmänheten icke äger tillträde eller har insyn, eller gärningen är ringa. Härvid utgår 37 § andra stycket.

Förslaget till lag om kommunal renhållning 2 § Enligt 2 § i den nu gällande gaturenhållningslagen avser fastighetsägarens renhållningsskyldighet ”gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten”. Motsvarande bestämmelse i förslaget lämnar

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970 115

föreskrift om renhållningsskyldighet beträffande ”mark som behövs för gångtrafik omedelbart utanför fastigheten”. Angående den närmare innebörden av fastighetsägares skyldighet anför­ des i det betänkande (SOU 1954: 37) som ligger till grund för nuvarande lag (se NJA II 1956 s. 294 f, jfr Carl Persson: Allmänna ordningsstadgan m. in., 1958, s. 206 f): Skyldigheten avser i främsta rummet trottoaren eller gång­ banan utanför fastigheten —------- . Därest gatan är försedd med plantering eller liknande anordning intill fastigheten, bör fastighetsägaren kunna åläg­ gas renhålla ej blott gångbana å gatan utan även tillfart dit över plantering­ en; av att skyldigheten angives gälla utanför fastigheten torde följa att den icke kan avse en gata som ligger på andra sidan av ett parkområde. — De­ partementschefen (NJA II 1956 s. 294) förklarade att vad utredningen an­ fört angående den närmare innebörden av fastighetsägarens renhållnings­ skyldighet icke föranledde någon erinran från hans sida. Mot bakgrunden av dessa uttalanden synes den föreslagna lydelsen av 2 § innebära en saklig ändring genom att ordet ”omedelbart” tillagts, möjligen också genom att bestämningen ”utanför fastigheten” hänföres till gångtrafik i stället för till gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme. Av vad departementschefen anfört om ifrågavarande paragraf i förslaget framgår emellertid icke att någon ändring varit åsyftad. Då bestämningen av fastighetsägarens skyldighet är av icke ringa prak­ tisk betydelse, bör den nu gällande lydelsen bibehållas.

Ur protokollet: Ingrid Hellström

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1970

Utdrag ur protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­ rådet på Stockholms slott den 16 oktober 1970.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , H olm qvist , A spling , S ven -E rig N ilsson , L undkvist , G eijer , M yrdal , O dhnoff , W ickman , M oberg , B engtsson , N orling , L öfberg , L idbom , C arlsson .

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag till 1) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822), 2) kommunal renhållningslag såvitt avser 2 § och anför. .lag biträder lagrådets förslag om ändringar i de remitterade lagförslagen. I konsekvens med den av lagrådet föreslagna ändringen i 23 § naturvårds­ lagen bör orden ”i naturen” i 3 § kommunala renhållningslagen bytas mot ordet ”utomhus” och viss redaktionell jämkning dessutom vidtas i samma paragraf. Jag hemställer, att Kungl. Maj :t dels föreslår riksdagen att, med angivna ändringar, antaga förslagen till 1) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822), 2) kommunal renhållningslag, samt de vid statsrådsprotokollet den 27 maj 1970 fogade förslagen till 3) lag om ändring i lagen (1943: 431) om allmänna vägar, 4) lag om ändring i lagen (1965: 54) om kommunala renhållningsavgif­ ter, dels inhämtar riksdagens yttrande över de vid statsrådsprotokollet den 27 maj 1970 fogade förslagen till 5) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617), 6) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­ dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Gunnel Andersson