Film och TV i barnens värld : en sammanställning av forskningsresultat : rapport från Videogramutredningen

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

EN

SAMMANSTÄLLNIIQG

AV FORSKNINGSRESULTAT

RAPPORT

FRÅN

VIDEOGRAMUTREDNINGEN

SQÖW]

Statens offentliga utredningar Eä @ 1981 : 16 % Utbildningsdepartementet

Film och TV

i barnens Värld

En

sammanställning

av

forskningsresultat

utarbetad av

Kerstin

F:l_mh0rn

Rapport från Videogramutredningen

Stockholm 198 l

Omslag Jan Bohman Jemström Offsettryck AB ISBN 91-38-05665-8 ISSN 0375-250X Gotab, Kungälv 1981

SOLJl98hl6

l Till statsrådet och chefen för

utbildningsdepartementet

l sitt yttrande över de motioner som föregick tillsättandet av videogramutredningen framhöll riksdagens kulturutskott att det är angeläget att särskilt överväga hur barn påverkas av videogrammen. Frågan kan dock inte isoleras till att endast gälla detta medium; den måste vidgas till att omfatta också andra medier som använder och rörlig bild, dvs. film

ljud

och television. En omfattande forskning har under årens lopp ägnats åt hur barn ser och tillgodogör sig TV-program och vilka effekter det kan få. Speciellt intresse har tilldragit sig hur barns aggressioner påverkas och huruvida ett omfattande TV-tittande verkar intellektuellt stimulerande eller passiviserande på andra kreativa aktiviteter. Floran av undersökningar är stor och det är lätt att dra förhastade slutsatser vid ett ytligt botaniserande bland motsägelsefulla resultat. Videogramutredningen beslöt därför på ett tidigt stadium av sitt arbete att låta sammanställa ett stort antal representativa forskningsresultat och redigera dem på ett sådant sätt

att jämförelser är möjliga. Uppdraget att åstadkomma denna samman-

ställning av forskningsrapporter överlämnades i september 1977 år avdelningsdirektören i socialstyrelsen, fi1.lic Kerstin Elmhorn, som också är ordförande i Barnfilmrådet. Under tiden september 1978

l977-juli

biträdes hon i arbetet av fil. kand och med. kand Lillemor

Liljefors.

Resultatet har blivit en unik rapport som gör det för svenska

möjligt

forskare, politiska debattörer och en intresserad allmänhet att ta del av vad världens främsta forskare har att säga inom detta ämnesområde. Eftersom det i huvudsak rör sig om referat och citat ges för läsa-

möjlighet ren att själv göra bedömningar och dra slutsatser. För debattörer och

opinionsbildare bör denna sammanställning kunna bli ett standardverk” och det är vår förhoppning att debatten om barnens påverkan av rörlig bild härmed skall stimuleras. Trots det omfattande urvalet är det

ofrånkomligt att prioriteringar

har fått göras och att därmed vissa värderingar kommer till uttryck. För detta urval svarar Kerstin Elmhorn och hon har också färgat framställningen med egna kommentarer, signerade med hennes initialer, och genom kursiveringar av text som hon har bedömt som särskilt intressant. Videogramutredningen överlämnar detta material utan egna ställningstaganden och kommentarer. Till dessa återkommer vi i utred-

4 Till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

ningens slutbetänkande som vi avser att framlägga senare under innevarande år. I behandlingen av detta ärende har deltagit författaren Per Olof

Sundman, utredningens ordförande, riksdagsledamoten Anders Björck,

riksdagsledamoten Lennart Bladh, producenten Margareta Ingelstam och kanslichefen Gunnar Ström.

På videogramutredningens vägnar

Per Olof Sandman Stig Svärd

ordförande sekreterare

Innehåll

i Avsnitt 1 Konsumtion och reaktioner

h): . Den amerikanska och engelska forskningens rolli den

-ooøsøwbw mycket

.Programförståelse . . . . . . . . . . . . . . 121

._41 . Åldersbetingade skillnader i hur barn upplever film- och T V-

Avsnitt 2 Vad och hur barnen lär av TV

19. Föräldrarnas syn på TV”s betydelse för barn - och _fuördldrarnas

6 Innehåll

Avsnitt 3 Om påverkan av TV

27. Inledning . . . . . . . . . . . . 369

31. Avtrubbning genom mediavâld . . . . . . . . . . . 411 32. TV-tittande, familjeliv och aggressivt beteende hos förskolebarn 4 l 7

Avsnitt 1 Konsumtion och reaktioner l Kapitel Inledning

Inledning

Bakgrund

När man sätter igång en omfattande litteraturgenomgång, är det ingen som vet vad den till slut kommer att innehålla. Inledningen skriver man inte när man arbetet, utan när det är avslutat. Den har mera ka-

börjar

raktär av facit än av målsättning. Den söker beskriva hur det blev och varför.

Den ursprungliga målsättningen har förskjutits under arbetets gång. Från början var det meningen att jag skulle svara för en behändig bok,

som kortfattat sammanfattade viktiga forskningsresultat kring barn och TV och gav en bild av det aktuella forskningsläget. Jag avsåg att göra detta i form av ett collage av koncentrerade sammanfattningar av forskningsresultat. Efter hand infann sig den besvärande insikten att sådana sammanfattningar - i den mån de alls existerade - var så allmänt hållna att de inte återspeglade de tveksamheter och reservationer, som var förknippade

med de underliggande resultaten. Därmed kom utväljandet av vissa

sammanfattningar av denna skenbart enkla karaktär att innebära ett större mått av ställningstagande än som var förenligt med en refererande uppgift.

Vidare gick resultaten fortfarande merai sär än vad jag hade föreställt mig. Olikheterna i resultaten skulle framstå som obegripliga om jag höll

mig till ytliga sammanfattningar utan att redogöra för hur och varför de olika forskarna kommit fram till skilda resultat.

Urvals- och redovisningsprinciper

De stora skillnaderna mellan åsikter om TV-påverkan, som sägs vara vetenskapligt grundade, hade skapat en betydande misstro inte bara gentemot debattörerna på arenan utan också mot den forskning som dessa hänvisade till. I detta läge bedömde jag det som meningslöst att presentera ett collage av korta lättlästa men ytliga, motsägande och delvis vilseledande sammanfattningar och utsnitt ur sådana. Lika meningslöst var att pre-

sentera min egen version av vissa forskningsresultat. Det skulle bara re-

sultera i ytterligare en ”tyckar-samling, förutom att en sådan hopsmält-

Inledning 9

ning av allt inlåst material skulle ta mycket lång tid, särskilt om syntesen skulle presenteras kort, enkelt och reservationslöst. I båda modellerna lurade faran att slutprodukten skulle ge intryck av allmängiltiga fakta och/eller åsikter, medan forskning utmynnar i specifikt betingade resultat som kan ligga till grund för åsikter. Eftersom arbetet syftade till en sammanställning av forskning, borde detta sätta sin prägel på slutprodukten. Den inte helt lyckliga lösningen på dessa dilemman har blivit en bok som omfattar generösa citat från och (en mindre del) referat av källmaterial som har bedömt som centralt och informativt. Nackdelen är

jag

Metoden är utrymmeskrävande. Men förhoppningsvis överuppenbar: väger fördelarna.

För första gången får en svensk publik möjlighet att läsa vad kända forskare själva har skrivit, insatt i sitt sammanhang, hur de har kommit

fram till sina resultat, varför en del är säkra på innebörden av dessa och varför de flesta är osäkra. Detta ger läsaren en chans att inte bara läsa

att det förhåller sig si och så utan att själv komma fram till varför det är

så. Först då blir det fråga om ”äkta kunskaper”. Det är min förhoppning att den svenska diskussionen kring TV-påverkan skall bli mer nyanserad och konstruktiv, när många människor får klart för sig att få resultat är absoluta och generellt giltiga för alla grupper av barn och unga. Att resultaten inte bör betraktas och användas som trossatser utan som verktyg i intellektuella, sociala och politiska analyser.

Det säger sig själv att varje urval av resultat och material som belyser

dessa till syvende och sist blir subjektivt. Ingen annan skulle göra riktigt samma urval som jag har gjort och ingen kommer att vara riktigt nöjd

med mitt urval. Detta ligger i sakens natur. Problemet med att många kommer att sakna sina favoritförfattare eller belysning av sin käpphäst

har accentuerats genom att jag medvetet hellre tagit med mycket om li-

tet än litet och ytligt om mycket. Praktiskt har arbetet försvårats av att bara ett fåtal böcker köpts in, medan resten måst lånas från olika bibliotek och att viss litteratur inte heller gått att få fram den vägen. Det har visat sig att samma resultat kan tolkas på helt motsatta sätt, beroende på uttolkarens värderingar och verklighetsuppfattning. Vad som av en del betraktas som det slutliga beviset för skadlig påverkan av våld i TV, betraktar andra som tecken på att osäkerheten fortfarande är så stor att man ingenting kan säga med sådan säkerhet att det motiverar någon form av åtgärder. Att dra slutsatser är alltså fortfarande en politisk uppgift som ankommer på politiker eller på de forskare som blir tillfrågade om sin uppfattning på åtgärdsplanet. Uppgiften faller utanför denna rapport. Även om - efter överenskommelse med uppdragsgivaren - är

jag själv

befriad från att ge uttryck för egna uppfattningar i frågor av politisk natur, kan inte undgå att ha sådana uppfattningar. Det dilemma som

jag

försökt lösa på vis.

detta givit upphov till har jag följande

Min grundinställning har oundvikligen färgat urvalet av material,

även om jag försökt att ge plats för alla sidor” och att vara objektiv. För att ge läsaren en bild av denna grundinställning, har jag tagit med

några artiklar som skrev i av den svenska TV-debatten, i slu-

jag början

10 Inledning

tet av 60-talet. Jag skulle inte uttrycka mig likadant i dag. Men i stort

sett står jag för vad jag skrev för tio år sedan. Den som läser kapitel 28

lär sig något om den som satt ihop den här boken. Min syn är dock mera nyanserad i dag, framför allt genom kontakten med Bettelheims syn på

f antasimaterial, och jag tror att kulturantropologiska vinklingar kan

komplettera den traditionella sociologiska metodiken på ett fruktbart Sätt. Jag har också ”visat färg i inledningama till flera kapitel. Med dessa

inledningar har jag velat rikta läsarens uppmärksamhet på särskilda

frågor och tveksamheter eller ange läsarten för den fortsatta texten. I vissa fall har jag velat rikta uppmärksamheten på något motsägelsefullt eller metodologiskt tvivelaktigt eller något annat anmärkningsvärt direkt i texten. För att klart markera att det rör sig om personliga tillägg inleds dessa partier med Kommentar: och avslutas med min signatur (K. E). En annan typ av personlig markering är den kursivering av texter som jag bedömt som särskilt viktiga. Likaså hade det varit önskvärt, att varje gång en viss fråga behandlas, kunna hänvisa till övriga ställen i rapporten där samma eller liknande frågor behandlas. Sådana korshänvisningar förekommer dock endast i mindre omfattning. De är mycket tidskrävande och kan inte göras förrän hela materialet är färdigt och läst, och det mest angelägna är ändå att

få igång tryckningen. Att jag särskilt nämner denna svaghet beror på att

jag vill uppmärksamma läsaren på att när en viss fråga avhandlats på ett ställe i ett kapitel, detta inte behöver betyda att frågan är uttömd. Den kan komma tillbaka i andra kapitel med andra vinklingar.

Nästa steg i arbetet skulle ha varit att för varje resultat som går emot

något annat hänvisa till det senare och att blockvis ställa samman resul-

tat som belyser samma fråga men där resultatens innebörd skiljer sig åt.

Detta är emellertid ett mycket stort arbete som endast kunnat genomföras i blygsam skala.

Framställningen

Mediapåverkan är ett vidlyftigt begrepp som innefattar många och skilda frågcställningar. Det är en underdrift att påstå att det antal forsk-

ningsprojekt och vetenskapliga artiklar, som på något sätt berört sådana

frågor de senaste 20 åren kan mätas i hundratal. Även om vi begränsar oss till de mest seriösa och välkända rapporterna rör det sig om ett mycket stort antal.” Både när det gäller undersökningstekniken och innehållet är spännvidden mellan undersökningarna och rapporterna myc- 550 titlar i en ameri- ket stor. I många fall har den huvudsakliga frågeställningen ingenting

kansk bibliografi som med TV och film att göra. Dessa media har

endast utnyttjats som provupprättades för Natio- rör i undersökningar som egentligen gäller aggression eller inlärning nal Institute of Mental och studerar skillnaderna mellan personer av olika kön, ålder, social sta- Health (NIMH) 1971. tus och etnisk tillhörighet. Bland allt detta gäller det att vaska fram det 2 G. Comstock m. fl. som ger allmängiltig information om barns förhållande till film och TV. nämner 2 000 arbeten i

sin översikt, Television Som en naturlig följd av den tidigare beskrivna redovisningsmetoden

and Human Behavior. blir framställningen ganska tung. Forskningsrapporter är oftast skrivna 1978. med ett svårtillgängligt språk, som inte blir mindre svårtillgängligt av att

Inledning l l

det här till stor del blir fråga om översättningar från engelska. Dessutom kommer rapporten till största delen att bestå av från varandra fristående partier, som har ryckts ut ur sitt ursprungliga sammanhang och här

kopplas ihop. Framställningen följer således inte någon röd tråd, och

ger inte uttryck för en viss uppfattning, som innehållet logiskt kan relateras till, på samma sätt som när en författare för fram egna åsikter. Även detta bidrar till att göra rapporten något tungläst. Mitt råd är: Om

Du inte hänger med - lägg då inte av utan bläddra förbi det svåra tills

Du träffar på något läsbart igen. Texten kräver inte att man läst och för-

stått varje ord i det föregående.

I samband med SG-rapporterna 3 och 4 ägnas stort utrymme åt metodfrågorna. Detta är ganska ovanligt i populära Översikter men fyller viktiga syften. nämligen att förklara både varför forskarna kring-

själva

gärdar sina resultat med så mycket reservationer och varför tolkningarna av dessa vaga resultat kan bli så olika. Den som läser om metodproblemen kommer att förstå att försiktigheten i slutsatserna inte beror på akademiskt snobberi liksom att forskningen inom det aktuella området inte bara är svårtillgänglig utan också svår att tänka ut och genomföra.

Själv har jag förundrat mig över att antalet personer som ingår i un-

dersökningarna oftast är så lågt att detta bidrar till resultatens osäkerhet. En förklaring till de små grupperna kan vara att forskarna känner sig osäkra på metoderna och delvis betraktar sitt arbete som metodutveckling. Om man känner det så, vill man inte gå direkt på stora grupper i dyrbara undersökningar som utmanar till mera kritik än mer modesta försök.

Disposition

Rapporten har delats upp i tre avsnitt.

l. Det första avsnittet behandlar huvudsakligen TV-konsumtionens nzängd, art och variation samt olika upplevelse-aspekter. Eftersom det är fråga om en svensk bok för svensk publik har för-

jag sökt att bygga på så mycket svenskt material som möjligt. Undersök-

ningarna från Sveriges Radios avdelning för program- och publikundersökningar (PUB) intar här en särställning liksom ”Blunda inte för barnens tittande”, som till stor del bygger på PUB-data. På upplevelsesidan är de viktigaste svenska källorna Inga Sonessons avhandling om Förskolebam och TV” samt Peter Moores och Inger Wallqvists arbete om Barns reaktioner på oroskapande TV-program”. En central källa - Bøms filmoplevelse - är dansk. De viktigaste anglo-sachsiska källorna om utvecklingspsykologiska aspekter är Grant Nobles Bam framför TV-rutan samt Winick och Winicks Vad barnen ser.

Två ämnen som fanns med i dispositionen från början och som berett

problem är frågan om passivisering genom TV-tittande och TV-tittandet som konkurrent till andra aktiviteter. Om dessa frågor finns mycket SG-rapporten, se sid. litet av empiriskt material och det är sådant som skulle ha varit av värde. 15-21 och kap. 3.

Inledning

Båda dessa kapitel har därför blivit magrare än väntat - inte på grund av bristande intresse utan därför att underlaget är magert.

2. Det andra avsnittet - om inlärning - har varit mycket svårt att av-

gränsa, därför att nästan allt som skrivs om barn och TV innefattar inlämingsaspekter. Artenlav det material som tagits med i inlärningsavsnittet kommer kanske att överraska en del. Det rör sig nämligen mindre om resultat från inlärning i traditionell mening och mera om grunderna för all in-

lärning i största allmänhet. Programmatiskt låter jag Bruno Bettelheim inleda med ett kapitel om sagomas potentiella kraft - en ”djuporiente-

ring som jag anser försummad i utbildning och debatt. De tunga bidragsgivarna till detta avsnitt är film- och barnkulturfors-

karna Margaretha Rönnberg och Olle Sjögren som till förfogande ställt

tre uppsatser som 1980 kommer ut i en antologi på Norstedts, Rörande bilder. De bygger i sin tur mycket på engelsmannen Grant Nobles arbeten. Uppsatserna och motsvarande kapitel är mer kvalitativa än kvantitativa. I gengäld söker de sätta in TV-tittandet i sitt sociala sam- - Detta manhang något som ofta efterlyses. gäller även i hög grad George Gerbner. En särställning intar också Hilde Himmelweit m. fl.s arbete Television och barn”, som fortfarande citeras flitigt i den aktuella litteraturen trots att det kom ut så tidigt som 1958. Boken spänner över många frågeställningar och har fått ett stort utrymme i rapporten.

3. Det tredje avsnittet handlar om påverkan av vålcirprogram - ett problem som fått breda ut sig i debatt och forskning på ett sätt som placerat andra viktiga konsumtions- och påverkningsfrågor i skymundan. Naturligt nog domineras detta avsnitt av material från den stora amerikanska statliga undersökning som publicerades 1972, det s. k. Surgeon

General-projektet (se vidare sid. 15-21 och kap. 33).

För den som vill gå en genväg rekommenderas läsning av L. Bogarts sammanfattning (kap. 33), utdrag ur G. Gerbners epokgörande arbete om ”Stortittarnas farliga värld (kap. 30), G. Comstock m. flfs sofistikerade kritik av katharsisteorin (kap. 29), den något svårtillgängligare

sammanfattningen av SG-projektets del 3 (kap. 35 o. bil. l) samt Bel-

sons tumregler i det sista kapitlet. Den föreliggande rapporten domineras lika starkt av den anglo-amerikanska litteraturen som mediaforskningen domineras av amerikanska och engelska forskare. Detta förhållande behandlas i kap. 2 sid. 24 och 27.

Från början hade vi ambitionen att också spegla forskningen inom

öststaterna. Denna ansågs ha särskilt intresse, då man kunde anta att den delvis gick ut på att studera hur film och TV medvetet används för

att överföra och förstärka en statsideologi. Genom att jag är ordförande

i Barnfilmrådet och representerar detta i internationella sammanhang, där man knyter kontakter med representanter för östländerna, bedömdes utsikterna att genom dessa få tag på intressant material som gynnsamma. Jag har vid olika tillfällen fått löfte om sådant material, men inget har kommit. Med tanke på de personer som kontakterna gällt bör

Inledning 13

detta sannolikt tolkas som att det inte finns något forskningsmaterial - i

varje fall inte något som man anser har relevans utanför det egna lan-

dets gränser. Härmed har frågan fått förfalla, delvis också därför att det allt överskuggande problemet har varit mängden av och inte bristen på litteratur.

Förhållandet mellan gammal och ny litteratur

Litteraturen om relationerna mellan barnen och televisionen har troligen fördubblats sedan början av 70-talet. Om man i dag skall referera

litteraturen, blir sammanställningen dubbelt så tjock som den skulle ha

blivit ännu så sent som 1970. Eller också blir referaten dubbelt så kon-

centrerade - och därmed faktiskt uttunnade. Den tredje lösningen är att

behandla den äldre litteraturen mera översiktligt än den nyare. Jag har valt den Det är svårt

tredje lösningen på ett svårt dilemma.

därför att den äldre litteraturen är mest känd och har betytt mycket för allmänt rådande föreställningar om barn och TV. Många väntar sig därför referat av ”klassikerna. Samtidigt står det i dag klart att tidigare forskning ofta att man sökte besvara alltför allslog slint dels därför männa frågeställningar, dels därför att den del av forskningen mera var aggressionsforskning än mediaforskning, vilket starkt begränsar resultatens relevans för den allmänna diskussionen. Det är betecknande för det något hetsiga debattklimatet kring TV-pä-

verkan att man länge tog mindre intryck av de sakliga och sansade och socialt orienterade Himmelweit och Schramm än av de mer profilerade

och Bandura. Här håller dock en omoch fantasieggande Feshbach svängning på att ske. I den föreliggande kommer de berörda forskarna att berapporten handlas med omvända proportioner. Feshbachs och Banduras forskning beskrivs och kommenteras kritiskt och kortfattat, medan Himmelweit et al. ges stort utrymme.

Fysiologiska aspekter på TV-tittandet

Det råder ganska stor enighet om att existensen av TV och me-

själva

diets sätt att ut, forma och distribuera material utövar större och

välja

mer genomgripande inflytande på samhället än om man ser till den in-

formation som representeras av varje enskilt program.

Televisionen påverkar människors umgängesmönster, politikernas sätt att tala, vilka som blir toppolitiker, vad som är gemensam kunskap vid ett visst tillfälle i ett land och vad som skyms av denna aktuella in-

formation. Informationsinnehållet påverkas bl. a. av vad som är möjligt

att förmedla i bild, vilka bilder som är internationellt gångbara och därmed ekonomiskt lönsamma att fånga in och distribuera. TV ger oss skenbart levande människor som år fullständigt oåtkomliga. Tvåvägskommunikationen trängs ut av envägsmeddelanden som kallas kommunikation.

14 Inledning

Problem av den här skisserade karaktären är omfattande och komplicerade. De berör nästan alla sektorer inom samhället och spänner vetenskapligt över många discipliner, från sinnenas psykologi till filosofi och metafysik. De arbeten om TV som nått den största publiken behandlar frågor av denna allmänna karaktär. Man är här obunden av fakta och kan spela på läsarnas känslor. Tyvärr går man härvid ofta till överdrif ter och över målet. Detta är skada, för problemen är i sig så

skjuter själva

oerhörda och intressanta att även den mest seriösa behandling av dem borde bli fantasieggande och debattskapande. Utmärkande för många populära arbeten om TVs effekter på människor och samhälle är att författarna gärna lånar vissa fysiologiska fakta som sprängs in i texten för att ge intryck av vetenskaplighet” åt helheten. Jag skall ge ett par exempel på hur detta kan fungera och på hur motstridiga en del av slutsatserna kan vara. En amerikansk forskare har exempelvis slagit på trumman för det förhållandet att man konstaterat att under vissa perioder av TV-

hjärnan

tittande producerar s. k. alfa-vågor. Detta låter skrämmande för många. l verket är det fråga om samma slags vågor som under en viss del

själva

av vår sömn och som hör ihop med våra ögonrörelser. Alfa-vågor är var-

ken bra eller dåliga. Jag har försökt att pressa forskaren själv på hans

uppfattning om vad som händer med det material som en människa tar emot under perioder med alfa-vågor exempelvis om det går förbi

hjärnans lagringscentraler eller om det tvärtom går särskilt djupt in i

minnet. Det visade sig då att han inte hade någon som helst kunskap om vad sinnesintryck under perioder med alfa-vågor hade för betydelse för någontingyare sig för upplevelse, minne eller beteende.Än så länge har den upphetsande informationen om alfa-vågorna sålunda ingen som helst socialt eller psykologiskt relevant innebörd. Den naturligaste förklaringen är sannolikt att man vid en viss typ av TV-tittande får samma ögonrörelser som vid sömn. Att en och annan inte bara får sådana ögonrörelser utan till och med somnar till vid apparaten visste vi förut- utan att för den skull bli alarmerade. Om det däremot förhåller sig så att alfavågoma är tecken på att viss mottagning av sinnesintryck sker men under ett tillstånd som innebär

dålig/ ”felaktig” bearbetning, finns större skäl för oro. Vad jag här velat

behandla är emellertid inte företeelsen alfavågor i sig utan hur en del personer försöker skapa uppståndelse genom kritiklös användning av fy-

siologiska uttryck.

En populär föreställning är att små barn blir så absorberade av TVprogrammen att man kan använda ordet hypnotiserade och att hela programmet går direkt in i sinne och minne - särskilt om barnet samtidigt suger på tummen. Samtidigt sprids den motsatta uppfattningen, nämligen att barnets

hela medvetandekapacitet tas så i anspråk av själva tittandet att det inte blir några själsliga resurser kvar för att minnas vad det ser.

I båda fallen är det fråga om fria resonemang utan någon vetenskaplig täckning - även om man försöker ge intryck av motsatsen genom

Inledning

att fälla in bilder av hjärnan i texten. Båda

modellerna fyller dock sam-

ma roll för dem som vill framställa TV som en i stället för

djävulsmaskin att rikta sin indignation mot innehållet. Med ett undantag (Marie Winn i kap. 13) har jag inte refererat böcker som behandlar TV ur det här per-

spektivet.

Teknisk kommentar

Notapparaten till denna rapport är ofullständig och inkonsekvent.

Varje kapitel inleds med de arbeten som citeras eller refereras. Varje omnämnt arbete förekommer i fotnot på samma sida där det

nämns. Från denna regel finns några få undantag, nämligen när någon citerad författare i sin tur refererar/ citerar ansett

något arbete som jag

mindre aktuellt ^ i sammanhanget. När en refererad/citerad författare citerar en annan författare uppkommer citat av första och andra graden. Den första markeras typen med vid och slut. Den andra typen borde, och har i vissa fall,

början

° markerats med vid och slut - men dessvärre

början inte genomgående.

Ibland inramas även citat av andra graden med ”, varvid de blir svåra

att särskilja från bas-citatet. Rapporten omfattar ingen bibliografi. Ti-

den har inte räckt till för det. En konsekvens härav är att all litteratur som jag gått igenom men inte citerat eller refererat är spårlöst försvunnen”. Hit bör bl. a. material som mest berör vuxna, material som är mera aggressions- än TV-orienterat och sådant, som behandlar ungdomars ”livsstilar” men utan koppling till empiriska data om deras TVfilmkonsumtion. Vidare material som är allt-

tekniskt/begreppsmässigt

för komplicerat för det aktuella sammanhanget, sådant som är starkt färgat av en specifikt amerikansk debatt samt litteratur av refererande karaktär, ofta starkt vinklad och/ eller otillbörligt förenklad. När jag antingen inte hittat någon bra svensk motsvarighet till engelska ord. eller där det engelska ordet har ett särskilt värde, som jag inte vill att läsaren skall gå miste om, har det engelska ordet satts ut inom parentes.

Några utgångspunkter

Redan 1961 skrev Wilbur Schrammz Ingen person med kunskaper i frågan kan utan vidare säga att television är dålig för bam. För en del barn, under vissa omständigheter, är vissa program För andra skadliga. barn, under samma omständigheter - eller för samma barn under andra omständigheter - kan samma program vara nyttiga (beneficial”). För Schramm, W., Lyle, J.,

deflestzz barn. under de flesta förhållanden, är de flesta program troligt- Parker, E. B., Television

vis varken särskilt eller särskilt in the Lives of our Childskadliga nyttiga.” ren. Stanford 1961 (i 1972 sammanfattade Surgeon General-rapporten (SGR) forskningens beteckfortsättningen

dåvarande ståndpunkt på följande sätt:

nad Schramm).

Inledning

”Det förefaller inte meningsfullt att fortsätta att göra undersökningar som huvudsakligen går ut på att testa den breda generaliseringen att de flesta eller alla barn reagerar på ett enhetligt sätt på TV-våld?”

För det första tyder resultaten på att de mekanismer som gör att TV-tittande leder till aggressiva handlingar troligtvis endast är tillämpliga för vissa barn som är disponerade härför. För det andra tyder både fålt- och laboratorieundersökningar på att det sätt varpå barnen reagerar på våldsfilm påverkas av det sammanhang i vilket detta sker. Sålunda sammanfaller resultaten från dessa båda undersökningstyperi tre avseenden, nämligen: - 1. de tyder - om än preliminärt och trevande på att det finns ett orsakssammanhang mellan att se våld på TV och aggressiva

handlingar,

2. de tyder på att sådana orsakssammanhang endast gäller vissa barn (som är disponerade för aggressivitet), 3. de tyder på att sambanden endast fungerar under vissa yttre omständigheter.” Jag återkommer bl. a. i avsnittet om våld och påverkan till varför SGR formulerade sina slutsatser med sådan uppenbar försiktighet. För att med dessa garderade citat inte ange fel ton för den föreliggande litteratursammanställningen, skall redan här komplettera med

jag

Surgeon Generals egna mer resoluta slutsatser av rapporten i samband med ett s. k. senatsförhör:

Medan kommitténs rapport är försiktigt formulerad och använder ett kvalificerat språkbruk som är avpassat för beteendeforskare, står det klart för mig att orsakssambandet mellan TV-våld och antisocialt beteende är tillräckligt för att föranleda lämpliga och omedelbara motåtgärder. Forskningsresultat om sådana sociala företeelser som TV-våldets relationer :ill aggressivt beteende kornmer aldrig att bli så klara att alla forskare skulle instämma med ett generellt påstående om orsakssamband. Med det finns en punkt där resultaten räcker för att motivera

att man går till handling. Den punkten har vi nått nu. (Wlhat time

has c0me.)3

Flera av de forskare som bidragit till rapporten har givit ännu mycket starkare uttryck för uppfattningen att föreliggande resultat klart visar på SGR, Summary of finnegativa effekter av våld i TV. Dessa kommer att refereras i sitt sam- -lings and conclusions, sid. 13. manhang.

2 Som synes finns fortfarande stora möjligheter för var och en att finna

SGR, Summary of uttalanden som stöder den egna uppfattningen, var denna än placerar findings and conclusions, sid. 17-19. mellan motstånd mot att något alls skulle vara sig på skalan öppet tro på TV-våldets 3 M. Liebert The Early

klarlagt av TV-våldets effekter och en engagerad

Window. skadliga verkningar.

Inledning

Bakgrund till Generalkommitténs arbete Surgeon

För att kunna sätta in sammanfattningarna i Surgeon General°s Study of Television and Social Behavior i sitt rätta sammanhang och för att kunna ta ställning till de åsikter som framförs där och i de 40 olika undersökningar som utgör underlaget, bör man känna till bakgrunden till de speciella omständigheterna i samband med tillkomsten av detta projekt, som har kommit att betraktas som en vändpunkt i debatten om TV-påverkan. Detta sker på de närmaste sidorna i form av citat från en artikel av Leo Bogart. Själva resultaten redovisas dels i kap. 33, dels utspridda i rapportens olika kapitel. Leo Bogart skrev i början av 1973 intressanta kommentarer till och referat av SGR i The Public Opinion Quaterly, vol. 36, Warningz The Surgeon General has determined that TV Violence is Moderately Dangerous to your Childs Mental Health”. (”Varning: SG har beslutat att TVvåld är litet grand farligt för ditt barns psykiska hälsa.) Från denna ar-

tikel har jag hämtat följande synpunkten Bogart skriver:

”Hur skall vi läsa denna rapport? Man kan nalkas den på många nivåer och varje kommentar fungerar automatiskt som en projektion av läsarens perspektiv och förhandsinställning. Vi kan ta den bokstavligt som ett försök att besvara frågan om TV-våld har skadliga effekter på de unga tittarna. Vi kan betrakta den i ett vidare sammanhang som en analytisk studie av massmedias symboliska funktioner; vi kan betrakta den som en deskriptiv avhandling om TV-publiken eller som ett bidrag till litteraturen om barns utveckling. Och vi kan se på rapporten som en produkt av en 3vägs interaktionsprocess med regeringen, mäktiga affärsintressen och socialvetenskapen som inblandade parter. I det senare fallet blir det som studeras och varför av större intresse än resul-

själva

taten . . f

El ter en kort resumé av 30- och 40-talens radio- och filmforskning fort- 2 sätter Bogart:

Bogart har skrivit många böcker och artildar om massmedia, däribland The A ge of Television. Tidskriftens redaktion presenterade Bogarts artikel i en inledning: Den s. k. Surgeon GeneraPs Study of Television and Social Behavior, som var särskilt inriktad på hur bam påverkas av tittande på TV-våld, har rört upp en hel del motsättningar. Såväl sammansättningen av kommittén, dess summering av resultaten som de studier som valdes ut och fick anslag, har varit föremål för meningsmotsättningar. I denna utvidgade artikel berättar Leo Bogart om projektets historia och de fem volymer med rapporter som bidragit till den slutliga rapporten. Som dr Bogart själv framhåller, kom han oavsiktligt att figurera i de politiska skärmytslingar som föregick själva forskningsarbetet. Förläggarna inbjöd honom att skriva denna redogörelse i fullt medvetande om den roll som han spelade eller, mera korrekt, hindrades från att spela i detta massiva uppbåd.” 2 Jag har tagit med Bogarts inledande sidor redan här i rapportens inledning, därför att den ger en bra allmän bakgrund och visar på de principiella svårigheter som TV-forskningen arbetar under.

Inledning

Med televisionens ankomst lyftes debatten om mediapåverkan till en högre intensitetsnivå. Televisionens makt som instrument

för kommersiell och politisk övertalning stod klar från början och

därmed restes frågan om dess andra och måhända icke önskvärda effekter. Den visuella karaktären hos TV gav den ett vida större inflytande än radion. TV-publiken var stor och den omfattade

från början lättpåverkade bam. Liksom radion blev televisionen

genom sin lagligt reglerade status mycket känsligare än filmen och serieböckema för offentlig kritik och officiella utredningar. Sedan 1952 har hearings i kongressen tid efter annan gjort grundliga undersökningar av TV-innehållet och dess effekter på unga människor. Senator Estes Kefauvers underkommitté om ungdomsbrottslighet fick alarmerande vittnesmål från psykiatriker som Fredric Wertham, som kraftfullt uttryckte sin övertygelse att TV-våld kan inspirera barn till aggressiva handlingar och även till våldshandlingar och irrationella handlingar som direkt imiterar vad de har sett på scenen. Liknande anklagelser, baserade på isolerade enskilda fall och teoretiska resonemang, har under årens lopp uttalats vid upprepade tillfällen av både professionella och amatörpsykiatriker (amateur psychiatrists).

Som svar på dessa attacker lade TV-folket upp ett mångfacetterat försvar: l. de förnekade att deras program innehöll så mycket våld som de lastades för;

2. de försäkrade att TV-våldet var motbjudande för dem i deras

egenskap av family men och försäkrade att det skulle minskas ner drastiskt; 3. de förklarade att våld är inbyggt i dramat och att dramat drar till sig uppmärksamhet, som i sin tur är livsviktigt för de kommersiella TV-bolagens ekonomi;

4. de förlöjligade påståendet att enskilda fall av TV-våld på något

sätt skulle kunna kopplas ihop med imitationer av sådant våld i verkliga livet. Under de två sista årtiondena har en växande och ansenlig mängd av empirisk forskning kommit till stånd som stöd för båda sidorna i striden. En del av denna har utförts av oberoende forskare vid universiteten och en del av akademiska och kommersiella forskare som arbetar på TV-industrins villkor. Flertalet akademiska

studier följer de experimentella socialpsykologernas favoritmo-

dell, det kontrollerade laboratorieexperimentet. En överväldigande bevismängd från denna forskning stöder tesen att exponering för filmvåld eller TV-våld tenderar att ge unga

bam en förhöjd retlighet (eller retbarhet, excitability) en och höjning av efterföljande uttryck för aggression.

Medan en del studier i litteraturen har avsatt resultat utan bindande beviskraft, har bara ett arbete, av Seymour Feshbach och Robert Singer, stött den motsatta hypotesen: att exponering för

sou 1981:16 Inledning 19

TV-våld leder till upplösning av aggressiva impulser och därigenom till en minskning av antisocialt beteende. Jag skall senare komma tillbaka till Feshbach och Singer (sid. 452-453). Vid av de experimentella bevisen har TV-folket,

bedömningen

med all rätt, kritiserat de små försöksgrupper som används i många studier liksom den artificiella situationen i laboratoriemiljön som en olämplig utgångspunkt för bedömning av vad som händer efter TV-tittande i verkliga livet. Däremot avstår de från att kommentera bevisens starka samstämmighet (”intemal consistency”) eller på deras överensstämmelse med vad sunda förnuftet säger. Och de insisterar på att vad de tillbakavisade var påståenden om att mediavåld genom imitation leder till verkligt våld men inte den mer plausibla anklagelsen att mediavåldet utgör en nerbrytande kulturell kraft genom att det skapar spänningar och presenterar otillfredsställande modeller för mänskligt umgänge (interpersonal behavior”). Så befann sig frågan i en återvändsgränd till dess att morden på John och Robert Kennedy och Martin Luther King förmådde president Lyndon Johnson att utnämna Milton Eisenhower att leda en National Commission on the Causes and Prevention of Violence”, där massmedias betydelse, och särskilt då TV, återigen

stod i rampljuset som en bidragande faktor till nationens ohälsa.

Vittnesmål angavs inför kommissionen av TV-ansvariga och oberoende vittnen. Kommissionens sekretariat uppdrog åt ett antal forskare att sammanställa en bibliografi, att redovisa den existerande litteraturen och att förnya analyserna av forskningsresultat (”survey data). En utmärkt innehållsanalys av George Gerbner dokumenterade noggrant förekomsten och karaktären av våldsinslag både i TVprogram som vände sig till barn och i vuxenprogram som barnen kom i kontakt med. I en summering av 55 studier av effekter på barn av mediavåld observerade Richard Goranson att det inte ålåg kritikerna att bevisa att våldet är skadligt utan på TV-sidan att bevisa att det inte är skadligt. Sckretariatsrapporten slog fast att åtgärder från både regeringens och TV-bolagens sida var nödvändiga för att skära ner våldsinslagen i barnprogrammen och att modifiera sättet att behandla våld i nyheterna och särskilt i direktsändningar av riktigt våld vid politiska demonstrationer som vid demokratiska partiets kongress 1968. Man föreslog upprättandet av ett federalt center för massmediaforskning. Som om denna auktoritativa, omfattande och kostsamma utredning av frågan av Eisenhower-kommissionen aldrigt ägt rum, restes i mars 1969 krav på ett definitivt svar av senator John Pastore, ordförande i en underkommitté om kommunikationer inom

senatens handelsutskott (Commerce Committee), som övar till-

syn över the Federal Communications Commission (det organ som i sin tur är tillsynsmyndighet för radio- och TV-bolagen i USA; K. E.).

20 Inledning

På order av president Richard Nixon förklarade the Surgeon General, William H. Stewart, att hans verk omedelbart skulle sätta igång ett projekt för att hjälpa till att lösa frågan; en budget på l miljon dollar anslogs från ett odefinierat anslag i NIMHs2 budget och rapport utlovades inom ett år . . . För att ge vägledning åt SG under uppläggningen av forskningsprogrammet tillsattes en rådgivande vetenskaplig kommitté . . .

Från början hade man haft en lista på namn som hade föresla-

gits på rekommendation av professionella grupper och specialister på området. Dessa namn hade remitterats till tre TV-bolag och National Association of Broadcasters (NAB) för synpunkter. CBS3 insåg omedelbart det olämpliga i att deras forsknigsdirektör ingick i en kommitté varifrån han skulle ha att ute-

möjlighet sluta potentiella forskare inom projektet, men ABC3, NBC3 och

NAB såg tydligen inget olämpligt i detta. Tillsammans svartlistaartikelförfattaren och andra fors-

de de sju personer, däribland sju

kare som var välkända i egenskap av forskare och experter på området (Albert Bandura, Leonard Berkowitz, Leon Eisenberg, Ralph Garry, Otto Larsen och Percy Tannenbaum). Som en härav blev sättet varpå den rådgivande kommittén

följd utvaldes föremål för motsättningar på ett tidigt stadium. I maj

1970 kom en rapport om svartlistningen in i Science Magazine som krävde en förklaring av Robert Finch (minister för hälsovård, utbildning och socialvård) som utgick från den tidigare rådgivande kommittén om rökning och hälsa som förebild. Tobaksindustrin hade där ombetts att godkänna kommitténs sammansätt-

ning, påpekade han, för att förebygga varje senare påstående att den skulle vara motståndare mot Cbiased against) denna industri.

(Tydligen fanns ingen oro för tänkbara beskyllningar för att den skulle ha kunnat vara partisk till förmån för tobaksindustrin.) Flera ledamöter av den rådgivande kommittén hotade att avsäga sig uppdraget när historien kom ut men övertygades om att det inte var förenligt med det allmännas intresse. SG utsåg vice general- USAs högsta federala direktören vid NIMH, Eli Rubinstein, att leda kommittéarbetet. ämbetsman inom det lades ut på forskare De fem forskningsrapporterna (technical) medicinska omradet. och sammanställdes av NIMH-sekretariatet med en sammanfatt- 2 National Institute of ning för volym. Den rådgivande kommittén delade upp sig

varje

Mental Health en av- för att skriva Det slutliga på underkommittéer sin egen rapport. delning inom social-, innan man

dokumentet avspeglade en lång rad av olika versioner

hälso- och utbildningsfick slutsatserna formulerade på ett kompromisspråk som alla departementet i USA. kommitténs ledamöter kunde acceptera . . . 3 Columbia Broadcast- Den sammanfattande rapporten utvärderade och refererade de ing System, ett av de tre

landsomfattande TV-fö- tekniska rapporternas resultat och drog följande vederbörligen

retagen i USA. De övri- akademiskt försiktiga slutsats: ”Det föreligger en överensstämmelga är American Broad- se mellan ganska påtagliga experimentella bevis för att tittande på casting Corporation hos bildvåld (violence on the screen) skapar kortvarig aggression (ABC) och National en del barn och mycket mindre säkra bevis från fältstudier för att Broadcasting Corporation (NBC). intensivt våldstittande föregår vissa aggressiva beteenden över

Inledning 21

lång tid. Denna samstämmighet mellan de två bevistypema innebär vissa preliminära bevis på orsakssammanhang. Men en ansenlig mängd forskning återstår innan vi kan lita på dessa slutsatser”. Rapporten beskrev korrelationer på 0,30 som modest samband och sade att det fanns bevis för att sådant orsakssamband endast gäller en del barn (som är disponerade för aggressivitet) och. . .endast under vissa betingelser”. Rapporten drev sin försiktighet ännu längre och påpekade - upp till den ovanliga nivån där man specificerar vad man inte säger: De samlade bevisen utgör inget berättigande för slutsatsen att TV-våld har en entydigt skadlig effekt eller slutsatsen att den är skadlig för de flesta bam”. (Denna konstiga sats är värd att läsas om; de slutsatser som rapporten betraktar som obefogade är inte slutsatser som den påstår är osanna.) För forskarna kunde rapportens påstående att det behövdes mera forskning se ut som en nästan obligatorisk kommentar, men

för osofistikerade journalister betydde det att projektet hade misslyckats att visa att TV-våld har skadliga följder. Sammanfatt-

ningen publicerades flera veckor före forskningsrapporter-

själva

na, så det blev sammanfattningen som skapade nyheten i stället

för forskningsdata. New York Times hade följande rubrik på förs-

ta sidan: TV Violence Held Unharmful to Youth och Broadcasting Magazine rubrik åt sin artikel: Violence on Air

gav följande

and in Life: No Clear Link”. Så blev experternas omsorgsfullt formulerade sammanfattning direkt motsagd i pressens tolkning. Visserligen är det oortodoxt att inleda en recension av en publi-

kation med att beskriva dess historia, men varje rapport som be-

kostas med allmänna medel och har kommit till som vägledning för beslutsfattare är med nödvändighet ett politiskt dokument, och denna korta översikt över dess tillkomst är nödvändig för att förstå dess innebörd. En bedömning av dess vetenskapliga aspekter kräver en genomgång av forskningsrapporterna i stället

själva

för kompromisspråket i SGs kommittérapportf” Sá långt Leo

Bogart.

Det kan ha sitt intresse att notera att när Marie Winn kom ut med sin starkt subjektiva bok The Plug-in Drug”, då lät New York Time sin främste TV-bekämpare skriva: Lets face it, common sense tells us that Miss Winn something. We all know that child on Detta ä: Bogarts egen may very well be on to - the glazed eye, the a television with thumb and blanket parentes. high, equipped noncommunicative that cant be broken into. . . 2 state, the total stupor Bogarts slutsatser bewe had better pay attention. Det målande språket och den enkla bevis- träffande innebörden av de samlade forskningsföringen som utgick från enstaka fall i bekantskapskretsen var mer sälrapporterna ingår i den jande än statistiska sambandsmått. I denna dräkt släppte man fram en föreliggande rapporten, hårdare kritik av TV än någon offentlig utredning någonsin kan komma som kap. 33, sid. med. 453-458.

= »of m . “ s. . ;nu ;jgsiüt ;m . . .› :jxzâså .xzzâat

ä?

2 Den amerikanska och Kapitel roll i den engelska forskningens föreliggande rapporten

Kommentar av K. E.

24 SOU l98il:l6

Den amerikanska och

engelska forskningens

relevans för svenska förhållanden

Det finns dc som tycker att den amerikanska fått alltför forskningen stort utrymme i rapporten. Man anser att amerikanska resultat inte är representativa och att de ger en alltför negativ bild av TV och dess verkningar genom att rapporten utgår från amerikanska förhållanden. Trots att jag känner till denna inställning har jag tagit med många amerikanska forskningsresultat. Skälen härtill är

följande.

Den övervägande delen av existerande forskning om barn och TV är amerikansk. Om denna blev underreprcsenterad i översikten, skulle detta kunna ge anledning till kritik. särskilt om underrepresentationen kunde tolkas som ett försök att gå förbi resultat som visar på negativa effekter. Amerikansk forskning är inte mer ”negativ än motsvarande forskning i andra länder. Däremot är den äldre och mer omfattande, vilket automatiskt för med sig att många negativa resultat är av amerikanskt ursprung. Som antyds (sid 32) hänger den negativa innebörden i stället samman med den sociala forskningens tendens att koncentrera sig på problem snarare än på positiva effekter. Amerikansk forskning har som ledande blivit mest känd på området och har därmed satt sin prägel på debatten om TV:s roll och påverkningseffekter. Den tillhör ”allmänbildningen” på området, och många läsare skulle nog bli besvikna om vi begränsade oss till att redogöra för dess återsken i svensk litteratur. När det nu sägs att den senaste forskningsvågen i USA all tveksamhet om hur det egentligen

undanröjt lig-

ger till”. vore det oriktigt att inte spegla denna våg - särskilt som ryktet är överdrivet. Som läsaren bittert kommer att få erfara är resultaten varken säkra eller entydiga, och många frågetecken återstår. Att själv tvingas dra den slutsatsen genom att ta sig igenom en rad resultat ger en helt annan kunskap om och förståelse för problematiken än att läsa detta omdöme i form av ett uttalande

av någon annan. Utan denna självför-

värvade kunskap hos ett stort antal människor kommer diskussionen om TV:s verkningar aldrig att kunna ointressanta

höja sig över polemikens

nivå. De som betraktar amerikansk TV och amerikanska resultat som icke tillämpliga därför att svensk TV delvis har en annan karaktär, glömmer i hur stor utsträckning svensk TV trots detta har många egenskaper och många program gemensamma med amerikansk TV. Särskilt gäller detta de program som enligt en samstämmig forskning lär ut mest om livet

SOU l98l : 16 Den amerikanska och

engelska. . . 25

och människorna, nämligen underhållnings-västem-, detektiv- och även- tyrsserierna Rodha, Baretta, Larmet går och McCahan. Även om svensk

TV inte har reklaminslag, visar den program som är gjorda för

att hålla den amerikanska TV-publiken kvar i rutan för att se reklam. Även svenska och andra utländska program program än de som kommer från USA präglas i hög grad av vad som där anses vara ”bra program. Jag skall inte här gå in på varför så är fallet. Jag har bara velat visa på att amerikanska forskningsresultat inte går att avfärda med hänvisning till att svenska och amerikanska skulle vara helt TV-program artskilda. En

anledning till den föreliggande litteraturgenomgången är att man

vill veta mera om hur barns tittarmönster utvecklar sig när tillgången till rörliga bilder med

ljud ökar, så som många antar blir fallet om videotek-

niken blir för bruk i hemmet. Om utbudet

tillgänglig av program inte

kan styras, kommer den totala utbudssituationen att närma sig den som redan nu gäller för USA, med 12 kanaler varav några i funktion dygnet runt. Mot denna bakgrund kan det inte sägas vara ointressant hur amerikanska barn reagerar på denna utbudssituation. Teoretiskt kan vi befinna oss i samma läge om några år.

Hur rapporten amerikansk

presenterar nyare forskning

I de fall där resultaten hämtats

från någon av Surgeon General-rapporterna anges detta med beteckningen SGR efter titeln. För att ge en klar och sammanhängande bild av SG-forskningen har jag tagit med en arti-

kel där den amerikanske mediaforskaren Leo Bogart redogör för de olika resultaten på sitt eget något förenklade men sätt. Arti-

lättillgängliga keln redogör inledningsvis för bakgrunden till och vissa problem i samband med SG-projektet - sid. 17 och 21 i

föreliggande rapport.

I slutet av var och en av de fem SG-volymerna sammanfattas de enskilda (40) resultat av en särskilt

undersökningarnas kvalificerad forska-

re. Dessa sammanfattningar är något annat och mer än Bogarts översikt och mina inströdda referat. Sammanfattama analyserar och refererar resultaten i förhållande till varandra och utifrån en eller flera övergripande aspekter, varvid slutresultatet ofta blir intressantare än både de enskilda och summan rapporterna av dessa. Trots att det ytligt sett kan se

ut som upprepningar har jag inte velat undanhålla läsaren dessa kvalifi-

cerade sammanfattningar. Då dessa redan från

början är maximalt

komprimerade har de inte gått att förkorta ytterligare, utom i ett fall då författaren själv gör ett slags

slutgeneralisering. Sammanfattningama

återges i kapitlen 34-36. När de 40 beställda enskilda rapporterna förelåg i fem volymer med sammanfattningar, skred SG-kommittén själv till verket och tog ställning i olika frågor på grundval av det samlade materialet. För att

skilja

denna slutprodukt från har kallat

forskningsrapportema jag den för

26 Den amerikanska och . . .

engelska

kommittérapporten. I inledningen använde jag citat från denna rapport och svårigheter som är aktuella för all för att visa på frågeställningar av denna. I övrigt hänvisas till forskning på området och för tolkningen i Liebert m. fl., The kritiken i Bogarts artikel och kommentarerna Early Window m. fl., Television and Human Bekap. 33 samt Comstock havior som återfinns på sid. 33 och sid. 400 i den föreliggande rapporten. kan läsaren nivå

Som framgår av ovanstående själv välja på vilken

hon/ han vill ta del av SG-materialet. Min målsättning har varit att er-

bjuda en lättillgänglig version utan att undanhålla de mer övergripande

aspekter som kan och bör anläggas. Då diskussionerna kring resultatens innebörd har dessa till stor del hänger samman med olika metodfrågor, i de fem och

med all rätt ägnats stor uppmärksamhet specialöversiktema

referat och B0i kommittérapporten. I gengäld är både mina inströdda garts artikel fria från metodologiska resonemang. Som framgår av innehållsförteckningen bygger den föreliggande rap-

även på annat amerikanskt material än SG-projektet.

porten Resultat från en klassisk undersökning av W. Schrarnm m. fl. från 1961 är inströdda i många kapitel. Även de allra senaste litteratursammanställningama tar upp detta arbete, vars resultat fortfarande upplevs som relevanta och som dessutom fungerar som ett repå många punkter ferensmaterial att senare resultat med.

jämföra

Bland senare amerikanska författare som fått stort utrymme i rapporten är B. Bettelheim, som på ett plan behandlar sagornas betydelse för barn, men som på ett annat plan egentligen tar upp väsentliga frågor och deras relationer till vuxenvärlden (kap. 17). kring barns utveckling Till för en ny syn på TV:s betydelse för vår de viktigaste källorna hör olika arbeten av G. Gerbner. Han refereras i realitetsuppfattning dag flitigt av alla som skriver om TVs roll i samhället. I den föreliggande rapporten återfinns Gerbner i direkt eller indirekt (via citat eller referat i annan behandlad litteratur) tappning främst i kap. 2l och 24, som behandlar könsroller, yrkesroller och andra stereotypier, samt i kap. 30 om våldets plats i TV och i samhället. Makama Winick har bidragit med empiriska resultat om hur barn i olika åldrar och på olika utvecklingsnivåer upplever olika sidor av TVprogrammens form och innehåll (kap. ll).

Makama Singer har gjort en intressant undersökning av TV och agg-

hos förskolebarn ressivitetsuttryck kapitel 32. Makama de Fleurs bidrag om förmedling av yrkesroller via TV ingår i

kap 24. har förts samman i kap. 37. Av liknande karak- Några specialartiklar tär är de arbeten om avtrubbning av Bandma och Cline m. fl. som behandlas i kap. 31. Ett par viktiga amerikanska arbeten från 1978 refererar och analyserar TV-forskningen fram till 1973: M. Liebert m. fl. resp. G. Comstock m. fl. Liebert m. fl. återfinns främst i kap. 24 och 25 om könsroller, yr-

kesroller och reklam samt i kap. 35 med synpunkter på SG-projektets

bedrivande och resultat. Comstock m. fl. återfinns bl. a. i kap. 3 om begreppet TV-effekter och forskningen kring dessa, i kap. 21, 24 och 25

Den amerikanska och . . . 27

engelska

samt i ett eget kapitel 29 om våldspåverkan via TV samt om katharsisforskningen. Dessa två böcker har fyllt två funktioner i förhållande till den föreliggande rapporten. De har dels bidragit med värdefulla analyser, dels fungerat som kontrollstationer för urvalet av författare och resultat. överensstämmelsen är relativt tillfredsställande med hänsyn till att den föreliggande rapporten har en svensk inriktning och representerar en v lägre ambitionsnivå.

Engelsk forskning

Om Liebert och Comstock i viss mån fungerat som avstämningsmaterial för rapporten, utgick arbetet från helt andra källor. Genom personliga kontakter kände man på National Institute of Mental Health (NIMH) till mitt uppdrag för Videogramutredningen. Med anledning härav skic-

kade man Bogarts artikel om SG-projektet. Vidare lät man göra en litte-

ratursökning per data om ”allt som föll under sök-koden TV - Social behavior”. Härigenom fick tillgång till ett mycket stort antal sam-

jag

manfattningar av avslutade och pågående inom området. För

projekt

detta och annat material vill jag rikta ett varmt tack till dr. Saleem Shah på NIMH. Den engelska TV-forskningen har tre tunga representanter. H. Himmelweit som i egenskap av klassiker från 1958 både fått ett eget kapitel, 26, och refererats i flera andra. Min bedömning att Himmelweit fortfarande år aktuell bestyrks av att detta arbete ofta refereras i den senare litteraturen. Till de nyare och mer samhällsinriktade författarna hör Grant Noble, som dels satt en stark prägel på det som skrivits och här refererats av Sonesson och Rönnberg, dels fått ett eget kapitel (20), om interaktion med figurer på TV. Några av hans utvecklingspsykologiska aspekter har kopplats på Winicks resultat om vad barnen ser i kap. l l. Belson svarar för de senaste resultaten om våldsprogrammens effekter - de sammanfattas i kap. 38.

Kapitel 3 Diskussion av

begreppet

TV-effekter

Inledning av K. E.

Detta kapitel omfattar referat av och citat från följande arbeten:

W. Schramm. J. Lyle, E. B. Parker. TVin the Lives of our Children. 1961

Sveriges Radios J Sakligt, opartiskt, jämställt? 1979

amställdhetsprojekt.

Sonja Egeberg m. fl. Børns filmoplevelse -forståelse og effekt. 1973

som i sin tur refererar bl. a. till: G. Comstock m. fl. G. Gerbner G. Gerbner o. L. Gross Mussen m. fl. L. Furhammar D. Riesman W. Tröger G. Noble A. W. Gomberg M. Keilhacker m. fl.

Diskussion av begreppet TV-effekter

Inledning

En inledande diskussion av begreppet ”TV-effekter får här formen av en historisk resumé. (Specifika effekter - i fråga om våld, könsroller och yrkesroller behandlas i särskilda kapitel.) Det första motståndet mot rörliga bilder i cinemaskop och tidiga stumfilmer gällde det osedliga innehållet och faran att tidigt konfrontera barn med de vuxnas liv. Allteftersom filmkonsten utvecklades tillkom så småningom produkter som kunde skapa spänning och skräck hos åskådarna och särskilt hos barn. De mest störande uttrycken för skräck- och ångest-effekter är mardrömmar, mörkerrädsla och Sängvätning, dvs. sådana störningar som hörde till psykiatrernas domäner. Frågan om filmpåverkan kom därmed länge att betraktas som en medicinsk fråga. Detta gällde fortfarande under de första TV-åren, när vissa program kopplades samman

med ungdomskriminalitet och imiterande självmord bland barn (t. ex.

ett uppmärksammat svenskt fall av hängning). Under denna period var det mycket få och mycket ovanliga beteenden som avsågs när man talade om effekter. Som en naturlig konsekvens härav kunde de avvisas som kvantitativt ointressanta eller beroende på den mentala dispositionen hos det fåtal fall som kom till läkares känne-

dom. Det är betydelsefullt att hålla i minnet att vad flertalet människor fortfarande menar med TV-effekter är dramatiska konkreta handlingar

som tidsmässigt har en direkt och synlig koppling till ett visst program eller en viss programtyp. I och med vad som upplevdes som tilltagande våld i samhället under 60-talet väcktes frågan om TV:s roll för en ny” våldsmentalitet. Härmed blev TV-påverkan inte bara en fråga om skräck och imitation utan om långsiktig påverkan av normer och modeller för beteende. Sociologer och psykologer efterträdde läkarna som forskare och auktoriteter. Dock levde - och lever - man kvar i traditionen att förekomst av påverkan endast kan påvisas via observerade handlingar vilkas antal man kan räkna. Det är naturligt att man mäter det som låter sig mätas med accepterade vetenskapliga metoder. Men det är olyckligt att många sätter likhetstecken mellan det icke mätbara och det icke existerande. Det innebär ett

förnekande av de kumulativa och fördröjda effekter som verkar över så

lång tid, att när de eventuellt resulterar i en socialt icke acceptabel hand-

1- Diskussion av begreppet TV-effekter 3l

ling, denna inte längre kan sättas i direkt samband med den påverkan som bit för bit bidragit till handlingen eller förutsättningarna för denna. I och med att normer och värderingar introducerades i mediadebatten aktualiserades frågor som även rör andra värderingar än de som har med våld att göra. Man uppmärksammade farorna med att TV sprider könsdiskriminerande och rasdiskriminerande värderingar och ger en bild av makten och dess utövare som är långt från samhällets officiella demokratiska ideal. Först för några år sedan inleddes forskning inom detta område. Härmed kom begreppet TV-effekter att tillföras en ny dimension, nämligen påverkan av människors uppfattning av andra människor och av sig själva. Dessa uppfattningar utgör en del av den sociala verkligheten. När det rör sig om nedvärderingar och sociala positionsförsämringar försämras de berörda gruppernas totala livssituation. Man kan här tala om kollektiva effekter, vars bas utgörs av enskilda människors långsamt föränderliga värderingar och attityder. Nyhetsprogrammens dokumentära våldsinslag har också blivit omdiskuterade med utgångspunkt från vad de på lång sikt åstadkommer med tittarnas psyke snarare än med deras omedelbara beteende. Här rör det sig om tvä sidor av skräck och upprördhet - den ena när rädslan skapar psykiska störningar och otrjygghet som inte är av övergående slag, den and-

ra sidan när frekvent exponering av skrämmande inslag skapar en avtrub-

bad Iikgiltighet som ett skydd mot de känslor man eljest inte skulle stå ut med. Faran med denna avtrubbande är att den också för-

tillvänjning

hindrar den adekvata upprördheten och det adekvata medlidandet. Härtill kan i sämsta fall den uppfattningen gradvis smyga sig in att det våld man ser dagligen också är något normalt som man därför blir alltmer

böjd att acceptera.

De effekter som för närvarande tilldrar sig mest uppmärksamhet har inte med programinnehållet att göra utan med mediet och tittarnas förhållande till detta - med själva tittandet. I samband med Sveriges Radios reprissändningar och det tänkbara videoutbud som skulle öka programutbudet och därmed också tittandet för vissa kategorier har man exempelvis frågat sig vilka andra aktiviteter detta tittande går ut över och vilka skadeverkningar som kan av att en del barn kanske för-

följa

summar vissa andra aktiviteter och kontakter. Det andra problemet är att en stor del av det som barnen uppfattar som verklighet är någonting som man bara tittar på som utomstående, något som man inte deltar i och inte kan påverka. Den enda kontroll

man har är möjligen att knäppa av, och även den är av passiv natur.

Farhågor finns att denna mediakontakt med verkligheten, som ständigt förmedlas i ensidig kommunikation, hos en del skapar en vanmakt och/ eller ett passivt förhållningssätt som kan påverka människors för- Här och fortsättnings- Vis kallas föl

hållningssätt även till deras egen sociala verklighet. Denna kan också läsbarhe-

komma att framstå som futtig och trivial i med de problem

gáçêââgeâåâlâa

jämförelse

och skeenden som kommer en till mötes genom TV. Om detta har Wilbur TV i stället för »media Schramnz skrivit: med rörlig bild?

32 Diskussion av begreppet TV-effekter 1

I i

Och barnet kommer mer och mer att använda detta medium för att brygga över gapet mellan det som måste göras och det som det verkligen vill göra och som ersättning för sådant som kräver aktivitet, initiativ och ansträngningar. Detta är den schizoida sidan av televisionen, Den leder inte till interaktion mellan människor utan snarare till undandragande och ett privat uppgående i bildrutan och det privata fantasilivet.

Den ägnar sig mindre ofta .åt att lösa livets olika problem än att

fungera som en flykt från dessa. TV-tittandet är i grunden ett passivt beteende - utlämnar något som barnet sig till, något som ske

med och för honom, något som han varken behöver arbeta föi

tänka på eller betala för?”

De positiva effekterna av TV har helt kommit i skymundan för de negativa. Skälen härtill är flera. Det mest generella är att problem har en tendens att dra till sig uppmärksamhet medan det som fungerar väl inte gör något väsen av som har sig. Delvis som en följd härav är det fler forskare stimulerats till att ta sig an de problem som är förknippade med TV än som har ägnat sig åt dess användbara fördelar. Beteende- och socialvetenskapliga forskare är dessutom av tradition mer problem- än nyttoorienterade.

De nyttoorienterade har mest ägnat sig åt bolagsforskningen som i

första hand gär ut på att studera genomslagskraften hos reklaminslagen och hos de program som finansieras av reklamen. Endast ca 20 % av vuxna nordamerikaner ser på nyhetsprogrammen. Informativa om och natur och sådana program som hos

program djur

oss produceras av utbildningsradion blandas inte med andra program utan är hänvisade till en särskild kanal. Det kommersiella klimatet i kombination med de avsiktligt informativa programmens särställning har medfört att den amerikmska TVforskningen försummat effekterna av sådana program som i USA betecknas som educational (det engelska ordet har en bredare innebörd än svenskans utbildning). Denna vall bröts genom intresset för Sesame Street. Forskningen kring denna programserie behandlas i kapitel 22 sid. Utanför TRU och utbildningsradion har de positiva inbrmationsoch inlärningseffekterna uppmärksammats mycket litet också i Sverige. Ändå är det ju så uppenbart att TV gett oss en helt annan syn på Sverige

och omvärlden än vi hade före TV:s tid. Att få se människa, djur och platser från andra Världsdelar, som man tidigare på sin höjd kunde läsa

och fantisera om, måste ha berikat allas våra liv på ett nästan ofattbart sätt. På liknande sätt har olika samhällsanalyserande program fört många människor i kontakt med frågeställningar som de utar TV aldrig skulle ha kommit i närheten av. Genom nyhetsprogrammen har politiker Wilbur Schramm, Jack och politiska frågeställningar på riksplanet kommit närmare människor- Lyle, Edwin B. Parker, finns fortfarande na än någonsin tidigare. Avstånd och förenklingar TV in the Lives of our med i bilden, men en statsminister i rutan kan aldrig bli den avlägsna Children, Stanford 1961. (Stanford University opersonliga auktoritet som de statsministrar man endast såg Lppsträckta Press). sid. 58. på tidningarnas bilder. Å andra sidan uppträder kanske både statsråd

_ Diskussion av begreppet TV-effekter 33

och andra på ett mera opersonligt sätt i TV än i andra sammanhang därför att det är fråga om envägskommunikation. TV-åldems barn får genom TV tillgång till ett fantastiskt utbud av teater, film och musik, vilket innebär en stor demokratisk vinst fast få talar om den saken. Allt intresse koncentreras till TV:s förflackande och

passiviserande inverkan, medan man förbigår att TV erbjuder oerhörda

chanser för dem som vill och kan dem. Att denna och för-

utnyttja vilja

måga är socialt ojämnt fördelad är ett generellt problem som inte televisionen kan lastas för. Parallellt med upptagandet av information från nyhets-, debatt- och faktaprogram löper upptagning av information från fiction-program, där människornas liv och omgivning gestaltar sig annorlunda än i det verkliga livet. De senare programmen uppfattas i allmänhet som realistiska därför att man delvis känner igen sig och därför att händelseförloppet (storyn) teoretiskt sett kan inträffa i verkligheten. Sådana program uppfattas som mest lärorika av tittarna Detta att

själva. betyder underhållningsprogram med en story tjänar som förebilder för männi-

skors problemlösningar och umgänge med varandra. Om förebilderna är adekvata och bra kan denna mekanism ses som en positiv effekt, i annat fall som en negativ effekt. Begreppet TV-effekter innefattar således mycket olika företeelser. Även när vi inte direkt behandlar någon definierad effekt, kan vi utgå från att allt tittande är förknippat med effekter och att mängden av TVtittande påverkar mängden av effekter. Därför har kvantitativa uppgifter betydande intresse även när de inte utsäger mycket om programinnehållet. Detta är en anledning till att material om tittarfrekvenscr kommer att ges betydande utrymme. Det andra skälet är den intressanta diskussionen om TV som konkurrent till andra aktiviteter. I en forskningsöversikt är det naturligt att också strukturera frågan om TV-effekter utifrån hur dessa vinklats och angripits av forskare av olika skolor och under olika perioder. I Sakligt, opartiskt,

jämställt?”

har man gjort detta på ett lättillgängligt sätt. Huvudparten av denna framställning citeras här nedan. Framställningen bygger på en mycket intressant men ganska komplicerad analys i Television and Human Behaviorz samt på vissa artiklar av Gerbner. (KE)

”Vad TV med människoma? - från

gör ”Sakligt, opartiskt, jämställt?”

Perspektiv på TV-forskningen

Sltåflläisgl: 3123* gig gå?

Under de drygt 20 år som vi haft TV i Sverige har tron på televisionens Sveriges Radligs jäm-

Denna sved

genomslagskraft svängt kraftigt. svängning har präglat synen på stäudhelsprQlekt-

Stock TV i hela världen. Den hänger intimt resultat-

åâååafágâmrlag

ihop med forskningens i och brist på resultat. 2 Först trodde man på en närmast total genomslagskraft. Inom mass-

f G-Nccigâtzmkv sållar

kommunikationsteorin talade man då om injektionsmodellen (eller sti-

áêcoknbasy aâåbeás,

mulus-respons-modellen: en retning framkallar ett svar). Via TV skulle Columbia University publiken få information direkt och en gång för alla. press, N. Y. 1978.

34 Diskussion av TV-effekter begreppet

Men det visade sig snart att det inte var så enkelt att informera alla om allt väsentligt. Olika mottagare skilde sig t. ex. åt i förmågan att ta emot information. Teoretikema bytte fot och arbetade länge med att ut-

veckla en ny modell, stimulus-organism-respons-modellen. (Den innebär

kort sagt att svarets art inte bara beror på retningens karaktär utan också på den organism som utsätts för den.) Men efterhand som TV-mediet miste nyhetens behag för publiken blev forskarna alltmera skeptiska till att informera via TV. Den ena undersökningen efter den

möjligheterna

andra tydde nämligen på att det var tveksamt om publiken egentligen lärde sig någonting av det som man avsett att lära ut. Ef f ektforskningen övergavs helt under en period. Istället prövade man

nya synsätt. Man började intressera sig för vad publiken sökte via olika

massmedier, vilka funktioner TV kunde fylla. Man frågade: Vad gör människorna med medierna? i stället för: Vad gör medierna med människorna? Detta synsätt har sedan utvecklats vidare. För att förstå hur information i TV fungerar har det visat sig fruktbart att utgå från mottagarens situation, erfarenheter, kunskaper och det inflytande han/hon är utsatt för från olika håll. I av 70-talet Elisabeth Noelle-

början publicerade opinionsforskaren

Neumann teorier om massmediernas långsiktiga effekter på opinionsbildningen i samhället. Den gamla frågan om vad medierna gör med människorna hade därmed kommit tillbaka. Mediaforskarens perspektiv ändrades också på det viset att man tydligare än förr betonade att massmedierna ingick i ett samhällsmaskineri som omgav och påverkade individen. Under hela 70-talet har det pågått en debatt om massmediernas roller och betydelse för samhällsinformationen. Denna debatt har även lett till en intensiv forskning på området. Men en annan debatt och andra forskningsresultat har kommit alltmer i förgrunden under de senaste åren, nämligen debatten om underhållningsvåldet. När man studerar samhällsinformationen är centrum för intresset vissa avsedda effekter, när man studerar våldet är centrum för intresset det rakt motsatta - icke avsedda effekter. Underhållning har ofta kallats oförarglig och inte ansetts ha några effekter alls. Motvilligt har mediernas företrädare övertygats om att underhållningsvåldet kan ha negativa konsekvenser för vissa grupper av mottagare.

Det underhållande utbudet har under 70-talet dragits in i rampljuset

också av ett annat skäl. Under slutet av 60-talet startade i USA en omfattande studie för att kartlägga fiction-utbudet i TV under en serie år. Direkt kopplade till denna kartläggning fanns undersökningar av hur utbudet långsiktigt påverkade publiken. Ansvarig för är George Gerbner vid The

projektet

Annenberg School of Communications (University of Pennsylvania, Philadelphia), som med stöd av sina data gått till häftigt angrepp mot tidigare masskommunikationsforskning och lanserat en ny syn på TV i samhället. Gerbner anser att televisionen på avgörande sätt

skiljer sig från andra massmedier,

att den forskning som tidigare bedrivits om televisionens effekter har varit alltför inriktad på i stället för på utbudet som helhet, och

detaljer

SOU 1981: 16 Diskussion av 35

begreppet TV-effekter

att det faktum att man lever med TV-världen nära inpå sig inte kan undgå att påpverka ens verklighetsuppfattning. Gerbners slutsatser speglar givetvis förhållanden i det amerikanska samhället, men de är inte helt utan relevans för svenska förhållanden. Intresseområdet inom TV-forskningen har alltså förändrats i flera avseenden:

D från sändarens till mottagarens perspektiv (Vilken betydelse har

massmediestoffet - kunskagivet mottagarens situation, erfarenheter, per, etc?), D från det informativa utbudet till fiction-utbudet, D från i utbudet eller inslag) till utbudet som

detaljer (enskilda program

helhet, D från en bild av publiken som isolerade individer vid en given tidpunkt till en bild av publiken som samhällsvarelser som under hela livet omges och påverkas av ett samhällsmaskineri, D från kortsiktiga till långsiktiga effekter. D från medvetna och avsedda effekter” till icke-medvetna, icke-avsedda effekter.

Men intresset gäller fortfarande TV:s roll som informationsförmedlare.

TV är en central kulturell kraft

Gerbner lämnar det informativa utbudet åt sidan och intresserar sig helt för fiction-utbudet, dit han räknat gestaltade och animerade berättelser för både barn och vuxna. TV når alla hem i landet. I motsats till tryckta medier fordrar televisionen ingen läskunnighet. Till skillnad från bio är TV ett

”gratisnöjä”

(man behöver i allmänhet inte betala för att få titta vid ett bestämt tillfälle) och föreställning pågår hela tiden (i USA). Till skillnad från teater-, konsert-, bio- och kyrkobesök fordrar TV inte att man förflyttar sig. Den kommer in i hemmet och när individen direkt. TV är alltså tillgänglig för individen i praktiskt taget obegränsad omfattning från vaggan till graven, skriver Gerbner och Gross i en artikel 1976. När barnet skolan har det tillbringat mer tid vid TV:n än det

börjar

senare skall tillbringa i college. Gamla människor har TV:n som sällskap når de inte orkar hålla på med andra saker längre. Publiken är ungefär lika stor oavsett vad som sänds, säger Gerbner

och Gross. (Det här gäller främst bästa såndningstid.) Tidpunkten när

ett program sänds är mer betydelsefull för publikstorleken än programmets innehåll. Detta är något som skiljer TV från alla andra medier: den används o-selektivt, dvs. utan större urskillning. I ett stort och heterogent land är televisionen det enda som olika grupper har gemensamt. Ingen nationell tilldragelse verkar riktigt verklig inl nan den har bekräftats av televisionen George

och delats av alla. Aldrig förr ”Gefllner” Tar

.. ry Gross, Living With har alla klasser och grupper (såval som åldrar), delat så mycket av sam- Television i me violen_ ma kultur och samma perspektiv trots att de har så litet att göra med ce Profüe i Journajof dess tillkomst. TV är den nya och enda kulturen för dem som utsätter Communication, 1976.

36 Diskussion av begreppet TV-effekter

sig för information enbart när den kommer som underhållning. Underhållning är den klart mest effektiva undervisningsmetoden i varje kultur.

Vi har alla hämtat någon typ av kunskaper om verkligheten från uppdiktade framställningar i TV. Hur många av oss har någonsin varit i en operationssal, en rättegångssal, en polisstation eller ett fängelse, ett bo-

lags styrelserum eller en filmstudio? Men vi har sett dessa miljöer i olika TV-pjäser och i förbigående lärt oss hur de ser ut.

Alla samhällen har utvecklat sätt att förklara världen för sig och för sina barn. Socialt konstruerad verklighet ger en

själva

sammanhängande bild av vad som existerar, vad som är viktigt, vad som har samband med vad, och vad som är rätt. Att konstant utveckla sådana verkligheter är en uppgift för viktiga ritualer och för mytologi. I verkligheten är mycket dolt och otillgängligt för oss. ”Ofta är motiv dunkla, resultat tvetydiga, personligheter sammansatta, människor oberäkneliga. Sanningen är aldrig ren och sällan

enkel. Televisionens värld å andra sidan erbjuder oss övertygande

styrka, klarhet och beslutsamhet. Till skillnad från livet, är televisionen en öppen bok. Problem lämnas aldrig hängande i luften, belöning och straff finns och räknas. Spelets regler är kända och ändras sällan. . ..” ”Som alla mytvärldar presenterar televisionen ett utvalt och användbart functional system av budskap. . . Dess människor är inte födda, de är skapade för att avbilda sociala typer, orsaker, krafter och öden. . . A tt framställas i fiction-världen bekräftar att de som framställs

existerar i samhället/ i verkligheten; att inte finnas i fictionvärlden

innebär symbolisk utplåning. Att drabbas av händelser och plågas av människor tyder på social vanmakt; förmåga att styra händelseförloppet, att handla fritt, modigt och effektivt är ett tecken på dramatisk betydelse och social makt. Värderingar och krafter kommer in i spelet genom beskrivningen av de medverkande personerna; det goda är en särskild sorts attraktivitet, det onda är en personlighetsdefekt, det rätta är den kraft som vinner. . . Gerbner och Gross sammanfattar sitt övergripande resonemang så här: De som växte upp innan televisionen kom har kommit att betrakta TV som ytterligare ett tillskott i den långa serien av tekniska uppfinningar inom kommunikationsområdet. Därför har man tillämpat tänkesätt från andra medier när man studerat televisionen. Dels ingick då antaganden om att medierna användes selektivt, dels inriktade man intresset på att spåra förändringar i attityder och beteenden. Detta är inte till-

lämpligt på televisionen.

Televisionen är en central kulturell kraft i det amerikanska samhället”, säger Gerbner och Gross. Denna kraft företräder den etablerade ordningen i samhället och i första hand till att utvidga och upp-

tjänar rätthålla vedertagna begrepp, trosföreställningar och beteenden, inte att

förändra, utmana eller försvaga dem.

Diskussion av begreppet TV-effekter 37

Dess främsta kulturella funktion är att sprida och stabilisera sociala

mönster. Att utveckla inte förändring utan motstånd mot förändring. Tele-

visionen är ett medium för att skola in de flesta människor i standardiserade roller och beteenden. Dess funktion är med andra ord att överföra kul-

tur. Det väsentliga i den medvetenhet som TV utvecklar är inte så mycket specifika attityder och opinioner som mera grundläggande antaganden om livets realiteter och bedömningsnormer utifrån vilka man drar slutsatser.

”. . . det visar sig att TV gynnar antaganden (om verkligheten) som passar ihop med myter som fyller bestämda funktioneri samhället. Som vårt viktigaste instrument för kulturöverföring och social kontroll kan TV fungera som det industriella samhällets etablerade religion, med samma förhållande till de styrande som kyrkan hade till staten i gamla tider.” ”Television är den nya religionen, skriver Gerbner i en annan artikel. Den måste studeras som en ny religion, en organisk struktur av ritual och myter, bestående av nyheter och dokumentärer men framför allt serieteater. Det är religion i en skepnad som existerade före industrialiseringen och före reformationen, den som inte gav en något val - en kosmisk kraft eller en symbolmiljö som man föddes in i och vars antaganden man accepterade utan att ifrågasätta mycket?”

Børns filmoplevelse

Några danska psykologer som arbetar med barn och film har skrivit det häftet Børns mycket uppskattade filmoplevelse förståelse og ef-

fekt.2 Då jag upplever att följande utdrag ur Børns filmoplevelse har George Gerbner, The

mera relevans för de allmänna synpunktema på TV:s effekter än på oli- of Cultural Dynamics ka former Resistance.

av specifik påverkan, har jag placerat utdraget redan i detta Ingår i

avsnitt med allmänna Tuchman Gaye m. fl.

synpunkter. Överhoppade partier behandlar

(eds) Hearth & Home. forskning som mera utförligt refereras på annat håll i rapporten. (K. E.) Images of Women in the ”. . . Förståelse och effekter nära samman. När barn för- Mass Media. New York hänger 1978. står en film. blir de också mera påverkade av den. Prioriterar man barnens förståelse mycket högt, skall man, i överensstämmelse 2 Examensarbete för med deras skildra i svart/vitt. psykologisk ämbetsmänniskouppfattning, personerna Men detta examen av Sonja Egekan påverka barnen i riktning mot en stereotyp männiberg, Susanne Lunn, skouppfattning. Att ägna sig åt förståelsen utan att komma in på Birgit Thomsen, Inge B. effekterna finner med andra 0rd inte . . Britt We-

vi möjligt. Vestergaard,

Vi lever i en tid, då massmedierna tar i anspråk en växande del del-Brandt, Akademisk av barnens vilket förlag, Köpenhamn vardag, betyder att de spelar en större roll i so- 1973. cialiseringsprocessen. Andra delar av detta ar- Innan vi sätter massmedia i relation till socialiseringsprocessen bete återfinns i kapitel l0 skall vi gå lite närmare in på vad som menas med socialisering. Programförståelse.

38 Diskussion av begreppet TV-effekter

Det finns många olika definitioner av detta begrepp. Innehållet kan sammanfattas på sätt: Den process, varigenom en in-

följande

divid som från födseln är utrustad med en enorm mängd av be-

teende-möjligheter, leds till att utveckla faktiskt beteende som är

snävt begränsat av vad som är brukligt och accepterat för honom- /henne enligt normerna för den grupp som individen tillhör

Ett viktigt led i denna process är efterlikning av vuxna förebilder. Inom experimentalpsykologin talar man i detta sammanhang om imitation. inom individualpsykologin om identifikation? Man kan alltså få intrycket att dessa två begrepp täcker samma fenomen. Vi anser dock inte att man kan sätta likhetstecken mellan dem. Som vi ser det går imitation ut på direkt observerbar efterlikning av en modells yttre beteende, medan identifikation är något mera och står för en internalisering (införlivning i personligheten / KE/) av normer och värden. Identifikation är således en mer

omfattande och djupgående process . . .3

I vissa sammanhang menas ytterligare något annat med identifikation, nämligen som psykologisk utgångspunkt både vid såda-

na tillfällen, då åskådaren känner igen delar av sig själv och sin si-

tuation, och då åskådaren önskar vara som filmpersonen. Just i filmsammanhang talas också om identifikation när åskå-

daren upplever sig själv som varande en person i filmen eller vid

ett allmänt känslomässigt engagemang?” (Här är det fråga om tillstånd snarare än processer. /K. EJ)

Kommentar:

Man bör alltså se upp när identifikation förekommer i en text. Om det inte förekommer någon klart uttalad definition bör man av sammanhanget snarast söka bilda sig en uppfattning om i vilken betydelse uttrycket används. (K. E.)

Mussen, Conger och ”Eftersom barnet under sina första år mest umgås med sina för- Kagan: Child Develop- äldrar är det naturligt att det är de som blir barnets modeller. Efment and Personality NY terhand som barnet blir äldre, stiftar det bekantskap med mass- (Harper och Row, 1970), sid. 242. media och andra grupper av människor, t. ex. kamrater i förskola och skola. Härvid får barnet ett större utbud av modeller och för- 2 Hassellund, Hans: Kön, äldrarnas inflytande minskas. Nu för tiden inträffar barnets konidentitet og rolle, Köpenfrontation med världen utanför hemmet tidigt i livet. Kamrater hamn, (Munksgaard, 1970), sid. 78-79. och massmedia övertar nu tidigare än förr en del av föräldrarnas 3 funktion som modeller. Mussen, op. cit., sid. 356-357. Riesman försöker att förklara massmedias roll i dag genom att se på den historiska Innan det var vanligt att så 4 Leif Furhammar: utvecklingen. många informationer meddelades genom massmedia, v1r det i fa- Filmpåverkan, Stock-

holm (Pan/Norstedts, miljens sköte som historierna fördes vidare. Påverkningen ägde

1971), sid. 76-85. alltså rum där den kunde kontrolleras och där eventuella oavsikt-

SOU l98l:l6 Diskussion av begreppet TV-effekter 39

liga verkningar kunde korrigeras. Man kunde alltså ta hänsyn till det enskilda barnets psyke. I dag sitter barnet ofta utan föräldrarna och ser TV och film, varför det ibland är ett lätt byte för det som förmedlas

Kommentar: är med, kan barnet bli ett lätt när Även om föräldrarna byte, nämligen själva kritik/öst anammar TV-innehållet, vilket inte är ovanföräldrarna ligt. (K. E.)

Orsaker till att barn påverkas

När barn enligt vår mening är särskilt utsatta för påverkan genom film, beror detta särskilt på två saker: För det första saknar de vad som enligt Furhammar utgör det bästa skyddet mot påverkan, nämligen ingrødda föreställningar och åsikter samt kunskaper och erfarenhet. En regel som belagts av undersökningsresultat är att personer som har en uttalad åsikt i allmänhet får denna förstärkt, oavsett vad som sägs i filmen? För det andra upplever barn under 7 år filmverkligheten annorlunda -

än vuxna. Tröger har - utifrån en undersökning uppställt följande steg

för utveckling av upplevd filmverklighet:

EI film som levande (riktig) verklighet E1 film som avbildad verklighet EI film som

möjlig verklighet

EI film som utvald och bearbetad verklighet

Dessa möjligheter att uppleva film på utvecklas i ovanstående tidsföljd

men vid olika ålder beroende på det enskilda barnets utveckling i övrigt. Steg ett präglar de allra yngsta som saknar bildförståclse. De tror att man kan gå fram och ta på personerna i rutan/ på duken. Under steg två menar barnen att det som sker i rutan/på duken har ägt rum på riktigt och att fotografen råkade komma förbi och ta bilder l David Riesman, Det av det. ensomme massemenne- I det tredje steget är barnen på det klara över att filmen är något som ske, Haslev(Gy1dendal är ”gjort”, men samtidigt menar de att det kunde ha skett i verkligheten 1969), sid. 121-145. - filmen betraktas som en säker informationskälla. 2 Furhammar, op. cit.,

Det sista steget, filmen som utvald och bearbetad eller konstgjord sid. 46-47. (Referat av

verklighet, når inte ens alla vuxna fram till. Här krävs förståelse av att generella kommunikaäven dokumentärfilm tionsteorier bl. a. framatt ett budskap, som filmskaparen har ansvaret för och som åskådaren förda av Klapper. inte behöver acceptera . . .3 (K. E.) Man skall vara försiktig med att lägga vikt vid åldersangivelser (t. ex. 3 Walter Tröger: Der för vilka åldrar en film lämpar sig). . . Barn på samma åldersnivå kan Film und die Antwort der inte betraktas som en homogen grupp . . . Erziehung, München/ Vid sidan av mogenhetsgraden inverkar en rad andra personlighets- Basel (Reinhardt 1963), faktorer på hur verklig” filmen upplevs. Så fann t. ex. Gomberg att en- sid. 113-120.

40 Diskussion av begreppet TV-effekter

samma barn i högre utsträckning än andra blandar ihop film med egna upplevelser. s2› 3

Innehållet av

påverkningen

Den danska censurens målsättning uppges vara att både skydda barnen mot mentalt övertryck och att förhindra att de vilseleds i sin uppfattning om problemen i tillvaron* Men, fortsätter förf., att underlåta att ta upp

vissa ämnen likaväl som en ensidig och stereotyp person- och miljöskild-

ring kan i lika hög grad ge barnen en felaktig uppfattning av tillvarons problem (som de skrämmande (förråande/sex-skildrande/ rasdiskriminerande filmavsnitt som censuren håller vakt mot).5

Personskildring*

Utifrån den rena förståelseaspekten kan man sluta sig till att personerna bör skildras så enkelt som Vi vet att en enkel och onyanserad

möjligt. ju

personskildring är lättast för barn att fatta. Personerna skall helst framträda som antingen goda eller onda. Motstridiga motiv verkar förvirrande. Barn behöver en fast hållpunkt, något att fästa sin sympati (eller antipati) vid, annars flyter allt.° Frågan är emellertid om det är etiskt för- Grant Noble: Young

svarbart att understödja barns uppfattning om människor i svart/vita

Children and Televisions: kategorier. Vi anser inte det. Här måste man ta större hänsyn till eventu- Some Selected H ypotheses and Findings, i Scre- ella skadliga verkningar än till barnets förståelse. Man bör försöka att en, 1970 sid. 41. en nyanserad människouppfattning framför att motverka en så-

främja

2 Se vidare kap. 10 och dan. l l som behandlar ut- Gombergs undersökningar ger avskräckande exempel på hur en vecklingspsykologiska stereotyp människoskildring har inverkat på bam. Hon konstaterade aspekter. bl. a. att barnen att alla onda borde att bara onda

ansåg skjutas, per-

3 A. W. Gomberg:The soner blödde och att goda red på vita hästar, medan onda red på svar-

four-year-old child and ta.7 televison. 1961. 4 Jens Pedersen: Om at se film, København Könsroller* (Gjellerup 1971), s. 121. En annan form av stereotyp och förenklad personskildring ses ofta i det 5 nr 468. Betaznkning

sätt som könen avbildas på. Flickor är försiktiga och pojkar är modiga

1967, sid. 28-31. och spännande. Det råder inget tvivel om att en flicka som huvudsakli- 6 M Keilhacker, J Rut-

gen ser filmer där flickor intar den traditionella rollen, den underdåniga

henfranz, W Tröger, G flickan, för vilken utseendet är det viktigaste, kommer Vogg: Filmische Darstel- väluppfostrade lungsformen im Erleben att få en motsvarande uppfattning av sin egen roll. Naturligtvis skades Kindes, München- dar” inte en enskild film av denna Men så länge som merparten av typ. / Basel, (Ernst Reinebarnböcker, barnfilm och bam-TV bekräftar de traditionella könsrollerhardt Verlag, 1967), sid. na, hämmar detta utvecklingen i riktning mot särskilt i de

88. jämställdhet,

fall där det inte finns motvikt i hemmet. En så ensidig och 7 Grant Noble op. cit. någon sid. 36-37. stereotyp skildring av könen kan enligt vår mening vilseleda uppfatt- * ningen om problem i tillvaron. Man kan här tala om indoktrinering, var- Behandlas mera ingående bl. a. i kapitel 21 med vi menar vidarebefordran av attityder och värderingar, antingen det

och kapitel 24. sker medvetet eller ej . . .

Diskussion av begreppet TV-effekter 41

Miljöskildring*

En annan sida hos filmerna som bör uppmärksammas är vilka

miljöer

som skildras. Anna Jensen har utifrån en rad barnböcker funnit att ma-

joriteten rör sig i medelklassmiljöer med traditionella familje- och köns-

rollsmönster. Ensamma mammor är sällsynta och när de någon gång fö-

rekommer tillhör även de en högre socialgrupp. Fadern är nämligen död

och det är hans yrke som bestämmer familjens sociala status. Samtidigt

undviker man problem. Modern kan vara ensam endast på grund av fa- * derns död. Skilsmässor Behandlas ocksäi och barn utom äktenskap existerar inte Gerbners artikel The Genom att på detta sätt lägga huvudvikten på en viss och ge-

miljö

scary world of the heavy nom att undvika att nämna vissa problem kan man inte undgå inplanteviewers” sid. 407. ra vissa värderingar och en falsk bild i riktning av en idylliserad verklig- A. Jensen, Bömebohet. Det man enligt vår uppfattning bör eftersträva är en så realistisk gens samfundsskildring

framställning av verkligheten som möjligt. Med realistisk menas då att

i Bärne- og ungdomsböman bör försöka att framställa världen i all dess komplexitet och avhålla 1969 ger, Köpenhamn sig från förenklade och idylliserande bilder . . . (Gyldendal).

SOU l98l:l6 43

Kapitel 4 Tittarfrekvensernas

tillförlitlighet

Detta kapitel omfattar citat från och referat av följande arbeten:

C. L. Allen, Photographing the TVAudience. 1965 R. B. Bechtel m. fl., Correlates between Observed Behavior and Questionnaire Responses on Television Viewing. SGR 4 1972 B. Greenberg m. fl., Childrens Television Behaviors as Percieved by Mother ana Child. SGR 4 1972

L. A. Lo Scioto, A National Inventory of Television Viewing Behavior.

SGR 4 1972 Föräldrauppgif ter om barnens tittande behandlas även i kapitel 19. ”Föräldramas syn på TVs betydelse för barn - och föräldrarnas betydelse för barnens tittande, sid. 249 i den föreliggande rapporten.

Tittarfrekvensernas tillförlitlighet

I samband med uppläggningen av arbetet med de undersökningar och

litteratursammanfattningar som skulle ingå i SG-projektet uppkom frå-

gan om tillförlitligheten hos de uppgifter människor lämnar när de till-

frågas om hur ofta och hur mycket de själva eller deras barn tittar på

TV. Redan 1965 hade C. L. Allen genomfört en fotografisk kontrollstudie av uppgivna tittartiden Denna studie upprepades nu av R. B. Bechtel med 20 hushåll, som fick en videokamera installerad för att

följa familjemas beteende inför TV.:

Det visade sig att det verkliga tittandet, enligt upptagningarna på videobanden, endast uppgick till tre fjärdedelar av den tid som man uppgivit i de dagböcker som samtidigt fördes när det gällde samma dags tit-

tande. När man jämförde filmad tittartid med den tid som uppgivit: för dagen färe uppgick den filmade tiden endast till knappt hälften av den upp-

givna tiden.

Kommentar:

Man kan tycka att underlaget för denna studie - 20 familjer - är något

tunt. Likväl har man i olika sammanhang inom SGR tagit stor hänsyn Referat av C. L. Allen, till resultaten. En anledning till att Bechtels resultat vunnit stor tilltro är ”Photographing the TV att de överensstämmer väl med Allens resultat från 1961. Tillsamman- Audience, Journal of tagna tyder de på att omfattningen av TV-tittandet troligen äverskattats, Advertising Research,

March 1965, sid. 2-8. eftersom det helt baserats på intervjuer? (K. E.)

2 Referat av Bechtel, En intressant av Greenberg visade bl. a. att mödramas R. B., Achelpohl, C., undersökning upp- Akers, R., Correlates gifter om hur mycket och vad barnen såg inte överensstämde med barnens between Observed Beegna uppgifter. havior and Questionna- Undersökningen omfattade 85 barn och 85 mödrar (efter bortfall av ire Responses on Tele- 15 mödrar). Man utgick från hypotesen att överensstämmelsen mellan vision Viewing, SGR 4 1972. mödramas och barnens uppgifter skulle vara stor i de fall där barn och 3 De mor hade nära och goda relationer till varandra. Men hypotesen stämde undersökningar som nämnts på denna inte med verkligheten. sida har behandlats i en Det största intresset för vår del tilldrar sig de resultat som dels visar sammanfattning av Jack att mödrarna

uppgav helt andra frekvenser än barnen för den totala tittarti-

Lyle. Denna refereras i den och särskilt för våldsprogram, dels att mödrama hade en helt felaktig föreliggande rapport kap. bild av hur verklighetsnära barnen ansåg att programmen var. Barnen 36. Härtill kommer Bosjälva uppgav att de mer än vad mödrarna

garts referat sid 449. tittade uppgav och de ansåg att

Tittarfrekvensernas tillförlitlighet

var mer realistiska än vad deras mödrar trodde programmen att de tyckte. Däremot överensstämde uppgifterna om hur mycket man såg av andra program och i vilken utsträckning man tittade tillsammans*

Kommentar:

Dessa resultat är värda att ha i åtanke vid läsningen av andra resultat som just baseras på föräldrarnas utsagor. Tyvärr ingick det inte i undersökningen att studera den verkliga tittarfrekvensen. Man vet därför inte vem som hade rätt eller om både mödrar och barn lämnade sned information. Bechtels resultat tyder på att det kan röra sig om överskattningar f rån någondera eller båda parternas sida?

Referat av B. S. Greenberg, M. Ericson, Allens undersökning visade bland annat att ingen tittade under 20 % av U. Vlahos, Childrens Television Behaviors as den tid som TV-apparaten var påslagen. Detta framgår av L. A. Lo Scioto.3 Perceived by Mother and Child, SGR 4 1972 Lo Scioto reapporterar också att de högsta tittarvärdena erhålls med sid. 395-407. s. k. Nielsen-mätare som mäter hur länge TV-apparaten är påslagen och för vilken kanal. Den metod 7 Även undersökningarsom ger underlag för prissättningen av na på denna och nästa reklamtid i anslutning till programmet. Läs om denna metod i kapitel 36 sida behandlas i Lyles sid. 11-12. sammanfattning. Denna Olika utfrågningsmetoder ger skilda resultat. Dagboksmetoden ger ca refereras i kap. 36. i 20 96 lägre tittartid föreliggande rapport. Härän styrda frågor, när det år fråga om tonåringar. För tillkommer Bogarts

samma blir siffrorna 50 96 högre om man frågar tonåringar efter deras ge- referat sid. 447.

nomsnittliga tittande än om man frågar hur mycket de tittade dagen före 3 Referat av L. A. Lo intervjun, i går. Scioto A National In-

Skillnaden mellan olika forskares resultat ligger på ungefär samma nivå

ventory of Television Vi-

- 20-50 96 överskattning - även när de formellt tillämpar samma mätmeto- ewing Behavior, SGR 4

derf . 1972, 1, sid. 34-35. Alla resultat

pekar alltså mot att intervjubaserade resultat bör tolkas 4 Referat av Lo Scioto

med försiktighet. sid. 35.

sou 1981:16 47

Kapitel 5 Vad betyder utbudsmängden

för tittandet?

Detta kapitel omfattar citat från och referat av följande arbeten:

Cecilia v. Feilitzen, Leni Filipson, Blunda Ingela Schyller, inte för barnets tittande. 1977 Ronnie

Henningsson, Leni Filipson, 3-8-âringars TV-tittande den 15-21

november 1972, PUB 40 1975/76

Vad betyder utbudsmängden för tittandet?

Vad utbudets mängd betyder för tittandet är en central fråga som kan belysas på olika sätt. Även om andra kulturella faktorer spelar in, står det klart att de höga

tittarsiffroma för amerikanska bam hänger samman med det mycket

omfattande utbudet och att man sänder på såväl dagtid som kvällstid. karaktär också är en betydelsefull faktor, är det Då programmens främst svenska data om svenska barn under svenska förhållanden som har intresse. skall dels belysas med data från redan citerade

Frågan den

rapporten av Henningsson och Filipson, PUB 40 1975/76, dels med data från Blanda inte som redogör för effekterna av det försök med ett dagblock, som SR genomförde 1975-1976.

Hur var TV-tittandet för år sedan?

några

Tittandet olika 1964 och 1972

på programtyper

från ti- Vi har mycket begränsad tillgång till liknande beräkningar

digare skeden. Den enda jämförelse vi kan göra är med de beräk- 1964. Den undersökningen är inte i varje deningar som gjordes

med den nu bl. a. inkluderar den ock-

talj jämförbar presenterade,

så 9-åringarna. Skillnaden mellan 1964 års data och våra är dock så stora att de endast till en mindre del torde kunna förklaras av olika metoder och urval. Tittandets omfattning i antal minuter i oktober 1964 kan nedan med ornfattningeni november

jämföras

i 1972. l

Tabell 1” ä 1 i 3-9 år 1964 3-8 år 1972 Skillnad 4 Veckodag Antal min Antal min Antal min

l

l i “ Siffrorna är baserade på samtliga barn, dvs. även icke-tittarna (son utgör ca 7 % 1

varje dag). De som tittar har alltså något längre tittartid (ca 5 min) ån som anges.

SOU l98I:l6 Vad tittandet? 49

betyder utbudsmängden för

Ovanstående innebär att tittandet per hel undersökt vecka 1964 var 298 nzinuter och 1972 656 minuter. En uppgång i tittandet med 6 timmar från ca 5 till 11 timmar synes ha ägt rum.

Hur skall vi förklara denna markanta

ökning i de yngstas

TV-tittande? En väsentlig del av förklaringen ligger i den ökning av utbudet som lllll\()t71.\l('t7 av en andra kanal inneburit i synnerhet som barnprogrammen lagts så att de inte konkurrerar med varandra. För de undeitsökta veckorna har den ökningen uppgått till 52,5 timmar (från ca 36 till ca 88. 5 timmar).”

Blanda inte behandlar sambandet mellan utbudet och tittandet både utifrån skillnaderna mellan enkanal- och tvåkanaltiden och utifrån erfarenheterna från ett försök med visningar på dagtid och frågor:

Vad skulle hända med barns TV-tittande om TV utökade

sina sändningar på dagtid?

En del svenska data finns att dra slutsatser av. Genom tillkomsten av en andra TV-kanal 1969 ökade den vuxna befolkningen i stort sett inte sitt TV-tittande. Endast pensionärerna titta mer.

började

Undersökningsdata om barnen visar emellertid att barn i alla åld-

rar faktiskt fördubblade sitt tittande jämfört med enkanaltiden.

Den avgörande förklaringen är troligtvis att barnprogramutbudet, som ju sänds under dagtid, ökade kraftigt vid tvåkanalsystemets införande; det programutbud som intresserade barn (barn-

program + vissa vuxenprogram) började alltså sändas under stör-

re delar av dygnet än tidigare. För vuxna blev programutbudet inte utsträckt i tiden på detta sätt. Det är just i länder där TV sänder i mer än en kanal och under större delar av dygnet än i Sverige som

TV -tittandet är mer omfattande än här. Reprissändningar av TV-program på dagtid äger nu vanligen

rum lördag-söndag. Under senare år har dock Sveriges Radio 1975 och 1976 haft försök med reprissändningar på dagtid också under vardagar (under tidsperioden 14.30-16.30).

En studie som gjordes med befolkningen 9-79 år under försöks-

i november perioden 1975 visade att den genomsnittliga publikstorleken per program var ca 2 %. 30-40 % av denna lilla publik hade dessutom sett hela programmet förut. Vid originalsändningstillfället var mindre än lO % av repristittama förhindrade att se programmet och ytterligare 10 % såg på program i andra TV-kanalen. Personer med förhinder att se TV kvällstid (= målreprisemas PUB nr 40 75/76 sid. grupp) var alltså relativt sällsynta bland reprisprogramtittama. 8-9.

50 Vad tittandet?

betyder utbudsmängden för

Hälften av repristittarna var i stället främst skolbarn och andra studerande samt hemarbetande. Ytterligare en stor grupp var pensionärer. Detta är grupper som normalt knappast är förhindrade

att regelbundet följa kvällsutbudet, vilket betyder att deras efter-

frågan på reprissändningar sannolikt är begränsad - repristittandet kan i hög grad bli en fråga om tidsfördriv och dubbeltittande. Som vi sagt ser även de små barnen gärna underhållande vuxenprogram. Och föräldrar utnyttjar gärna TV som barnvakt, särskilt under dagtid. Säkert var det också en hel del mindre barn som såg dagreprisprogrammen. Sko/barnens tittande på de olika programkategorier som fanns

representerade under den undersökta reprisperioden följde grup-

pens vanliga tittarmönster - de sökte sig till underhållning mycket mer än vuxna och ratade information. Det mest populära programmet under reprisperioden, den amerikanska underhållningsserien

Rhoda, sågs vid varje sändningstillfälle av ca en fjärdedel av 9-14-

åringarna. Eftersom dagsändningama är tänkta att innehålla att varierande utbud kommer det alltid att finnas attraktiva program för de yngre. En del program förläggs nu till sen sändningstid, delvis därför att de är olämpliga för små barn. Om dessa program visas under dagtid finns inte längre något sådant skydd?”

Kommentar:

Så blir inte heller fallet om videotekniken utnyttjas så att all mjukvara i

Blunda inte” sid. princip blir tillgänglig för alla och kan användas av vem som helst när 33-36. som helst. (K. E.)

6 Hur

Kapitel

TV barn?

mycket

ser -

Generella data

Detta kapitel omfattar citat från och referat av arbeten:

följande

C. V. Fcilitzcn m. fl. Blanda inte för barnens tittande. 1977 Ronney Henningsson, Leni Filipson, 3-8-åringars TV-tittande 15-21 nov. 1972, PUB 40 1975/76 Leni Filipson, Ingela Schyller. Barnens tittande november 1977, PUB 10 1978 Cecilia v. Feilitzen. Barn och TV i socialiseringsprøcessen, PUB 28 1975/ 76 Leni Filipson, Ingela Schyller. Barnens tittande maj 1979. PUB 2, 1980.

-

Hur TV ser barn? Generella data*

mycket

Enligt resultaten i det föregående kapitlet samt sid 00-00, bör alla tittarsiffror tas med en nypa salt. Det kan röra sig om en 50-procentig över-

rapportering. När vi i det följande skall behandla de kvantitativa aspek-

terna av bams TV-tittande kan vi trots detta endast utgå från de underoch värden De svenska har sökningar som är tillgängliga. uppgifterna hämtats från Blunda inte samt från olika rapporter från avdelningen för publikundersökningar (PUB) vid Sveriges Radio.

Sverige

Man brukar jämföra TV-tittandet i Sverige med tittandet i andra

länder och komma fram till att det i Sverige ändå har en ganska blygsam omfattning. I länder med flera kanaler och längre sändningstid tittar både barn och vuxna mer än här hemma. Gemensamt för de flesta TV-länder är att tittandet avtar i tonåren, det gäller t. ex. såväl i Ryssland som USA.”

Hur mycket tittar man pâ TVi olika åldrar?

TV är det massmedium barn använder mest. Så gott som alla barn i Sverige har TV hemma och över 70 96 tittar på programmen i färg. Det betyder att barnen föds in i en miljö där TV ingår som en naturlig del. Även om barnen inte tittar uppmärksamt de första åren får de ändå glimtar av vad som försiggår i rutan och uppfattar det på sitt eget sätt. Barnen uppmuntras att sitta framför TV:n i allt yngre åldrar.

Genomsnittsszffror

I 3-årsåldern är de flesta barn regelbundna TV-tittare. Redan då tittar de på TV mer än l timme om dagen. Tittandet ökar sedan ju äldre barnen

blir för att nå en topp i l0-l2-årsåldern, då man tittar nästan 2 l/ 2 timme per dag.

Efter 12-årsåldern avtar tittandet successivt för att sedan åter börja

Skillnader mellan öka i vuxen ålder. grupper och vad man ser Den vuxna befolkningen tittar ungefär l l/ 2 timme om dagen i genomi kapitel 7 Vilka bam smtt. ser vad och hur mycket

på TV?- Skolbarn är alltså högkonsumenter jämfört med vuxna.

Hur mycket TV ser barn? - Generella data 53

Variationer i tittandet

”Men det finns betydande variationer i tittandet. Under en vintervecka med attraktiva program kan barn i 9-1 4-ârsâldern ibland ägna mer än

20 timmar åt TV-tittande, mer än ett halvtidsjobb. Under den ljusare års-

tiden ägnar både barn och vuxna TV mindre tid. Under hela året är dock barnen den grupp som använder TV:n mest

om man ser till den andel som tittar varje dag. Ca 90 % av barn i alla

åldrar utnyttjar TV:n en vanlig dag. Tittandet varierar också en hel del med veckodag. Främst gäller detta skolbarnen medan de mindre barnen tycks titta ungefär lika ofta på vardagar som under veckosluten. Under fredagar och lördagar tittar ibland 100 % av barnen i åldern 9-14 år på TV.

Men även om nästan alla barn tittar på TV varje dag och tittartiden är

ganska hög, är det därmed inte sagt att alla är storkonsumenter av TV. De siffror vi här har angett om barns TV-tittande är genomsnittssiffror och stämmer långt ifrån in på alla barn. I alla åldrar finns både extrema lågkonsumenter och extrema högkonsumenter.”

S tortittarna

Redan i förskoleåldern är det 16 % av barnen som ägnar 3 timmar eller mer åt TV-tittande en genomsnittlig dag. På lördagar och söndagar är det fler, ungefär en fjärdedel. Av skolbarnen är det drygt en fjärdedel, som tittar mer än 3 timmar 1 om dagen. 8 % av dem tittar mer än 5 timmar.

Kommentar: Omfattningen av barnens TV-tittande ger indirekt besked om vad barnen ser. Om de uppges titta mer än vad som svarar mot barnprogrammens totala längd plus 50 % av denna, kan man dra den slutsatsen att de åtminstone under den överstigande tiden tittar på vuxenprogram.2›3 Mot denna bakgrund tilldrar sig de små barnens TV-tittande särskilt intresse. (K. E.) Blunda inte sid. 17-18. 2 Att så är fallet framgår av tabell 11 sid. 62 som visar tittarfrekvenserna för olika ålders-

Småbamens tittande grupper och programty-

per. 3 1976 publicerade och Leni Filipson en un- För att gardera sig för

Ronney Henningsson välgjord

en 50-procentig överdersökning* om 3-8-âringars TV-tittande den 15-21 november 1972 - utrapportering.

förd inom Sveriges Radios Publik- och Programforskningsavdelning

har hämtat nedanstående ta- “ PUB nr 40 75/76 -

(PUB). Från denna forskningsrapport jag

med så litet bortfall som beller l och 2 som anger hur många minuter per dag och per vecka som 5 % och ett material som barn i olika åldrar tittar på TV under en höstvecka som var normal totalt omfattar 2 400 med hänsyn till programutbudets omfattning och intriktning. barn.

54 Hur mycket TV ser barn? - Generella data

Undersökningsmetoden

beskrivs i rapporten på följande sätt:

”Med hänsyn till undersökningsgruppens ringa ålder beslöts att som uppgiftslämnare genomgående anlita resp. barns vårdnadshavare. Eventuellt måste kontakt tas med flera personer som har hand om barnets tillsyn. Om den man talar med inte känner till barnets tittande eller lyssnande kan han/hon uppmanas att höra med barnet Barnet skall dock inte

självt. intervjuas person-

ligen . . .

Intervjuerna genomfördes per telefon. Även i de fall telefon inte

fanns i barnets bostad. (I de fallen ombads respondenterna per brev att sätta sig i förbindelse med oss per telefon, varvid intervjun genomfördes?” Tabell 2 Genomsnittligt tittande i minuter per dag för måndag-torsdag och lördag-söndag*

Kommentar: 3-åringarna tittar nästan I timme, 4-áringarna 1 1/ 4 timme per vanlig var-

dag. Övriga åldersgrupper - 5-8 ár - tittar nästan 1 I / 2 timme per dag un-

der måndag-torsdag. Under veckoslutsdagarna tittar de yngsta i genomsnitt 1 I / 2 timme och 4-åringarna 2 timmar. (K. E.)

Tabell 3

2 PUB nr 40 75/76 Alla 11 26 sid. 7. 3 Siffrorna är baserade Vi finner att S-åringarna använder 7 3/4 timmar till TV. 8på samtliga barn, även åringama använder 12 l/ 2.3 4 icke-tittarna (som utgör 7 % varje dag). De som PUB-rapporten fortsätter med frågan: tittar har alltså något längre tittartid (ca 5

Vilka variationer döljer sig bakom medelvärdena?

min) än som här anges. 4 PUB nr 40 75/ 76 Låt oss behålla åldersgruppema sammanslagna och utgå ifrån det sid. 7. tidigare nämnda förhållandet att barnen under måndag-fredag i

Hur mycket .TV ser barn? - Generella data 55

Procent Procent

10 20 30 40 10 20 30 40 I I I I I I I I Inte alls 7

Högst 30 min 7

I

31- 60 min Medel- 10 Medelvärde: värde: 76 min 142 min 61- 90 min

E

91-120 min 14

121-150 min 16

I

151-180 min 17

Figur I Procentfördel- Mer än 3 tim 6 N å ningen av 3-6-åringars TV-tittande i minuter oli- Måndag-torsdag 5 g (O ka dagar.

genomsnitt per dag tittade i 76 minuter. I figur l ovan åskådliggörs fördelningarna kring denna genomsnittssiffra. Den första siffran anger att i genomsnitt 7 procent av barnen inte tittat alls. Den fjärde siffran uppifrån anger att 21 procent tittat under en till en och en halv timme (genomsnittet ligger som sagt vid en och en kvarts timme). Om vi ser på ytterlighetema finner vi att 8 procent har tittat mindre än en halvtimme och att 6 procent har ägnat minst tre timmar åt TV. Diagrammet till höger anger lördagstittandet, där medelvärdet ligger på 142 min, dvs. nära 2,5 timmar. I ett avseende liknar lördagar vardagama. Fortfarande är det 7 procent som inte nås av TV. Där upphör, i stort sett, likheterna. Vi ser att 57 procent ägnar TV minst två timmar på lördagen (45 procent på söndagen). Oavsett om det är lördag eller söndag så har vart fjärde barn mellan 3 och 8 år inte nöjt sig ens med tre timmars TV-tittandef”

Sedan detta skrevs har PUB publicerat två nya undersökningar, 1978: 10 och Ingela Schyller) som redovisar uppgifter om tit-

(Leni Filipson nya

tandet bland 3-8-åringar samt 1980:2, som visar skillnader mellan bar- 1 PUB m 40 75/76 nens tittande under den respektive den mörka årstiden. sid. 4-5.

ljusa

56 Hur mycket TV ser barn? - Generella data

Hur tittande ändrat från 1972 till 1978

3-8-åringarnas sig

Från FUB-rapporten 10 1978 har vi hämtat följande:

Inledning

Det finns endast ett fåtal undersökningar om de mindre barnens TV-tittande som gäller svenska förhållanden. För barn över 8 år har vi däremot en mängd data som samlats in genom PUB:s ordinarie publikmätningar.

Detta är den fjärde mer omfattande studien av små barns TV-

vanor som genomförs på PUB. Den ger kompletta data om barnens tittande på hela programutbudet under två veckor hösten 1977, 13-26 november. Undersökningen avser barn i åldrarna 3-8 år.

Undersökningsmetoden, telefonintervjuer, var densamma som i de vanliga publikräkningarna med den skillnaden att intervjuerna gjordes med barnens föräldrar eller vårdnadshavare och inte med barnen själva.

På samma sätt undersöktes 3-8-åringars TV-tittande under en vecka i november 1972, 15-21 november. Eftersom de båda undersökningarna gjordes med samma metodik och under motsvarande tidsperiod finns att göra direkta

möjligheter jämförelser

mellan åren -72 och -77 och studera eventuella förändringar. Under enkanaltiden undersöktes 2 veckor 1964, l vecka i mars och l vecka i oktober. Undersökningarna avsåg barn i åldrarna 3-9 år. Men i dessa undersökningar användes helt andra metoder, dagbok resp. enkät, än i de senare studierna . . .

”Undersökningsmetod

Med hänsyn till undersökningsgruppens ringa ålder (3-8 år) beslöt vi att här i likhet med undersökningen 1972 genomgående anlita resp. barns vårdnadshavare som uppgiftslämnare. I vissa fall tog man också kontakt med någon annan person, som var mer insatt i barnets tittande, t. ex. dagmamma, barnflicka eller äldre syskon. Intervjuerna genomfördes per telefon. Även i de fall telefon saknades i barnets bostad. (I de fallen ombads respondenterna att per brev sätta sig i förbindelse med oss per telefon, varvid intervjun genomfördes.) I publikräkningarna som gäller befolkningen mellan 9-79 år ställs frågor om TV-tittande 3 dagar tillbaka. För en undersökning som denna, med indirekta bedömde vi det som

intervjuer,

nr 10 alltför vanskligt och vi sträckte oss därför inte längre än 2 dagar FUB-rapport 1978. bakåt.

Hur TV ser barn? - Generella data 57

mycket

Bortfall eller mätfel

Osäkerheten i de siffror som här presenteras avspeglas ganska väl i de felmarginaler som redovisas här nedanför. Det finns dock tillfällen då osäkerheten är betydligt större, bl. a. om bortfallet är onormalt stort. Bortfallet i denna undersökning liksom i den tidi-

gare barnundersökningen var dock lägre än i de vanliga publik-

mätningarna. November -77 uppgick det till 4 % och november - 72 till 5 96. Bi annan felkälla i denna undersökning är den indirekta mätmetoden. Den som är inte alltid medveten om

intervjuas

de faktiska förhållandena.

Urval

Ur rikets totala mantalslängder drogs 15 slumpvis, oberoende urval om vardera 160 bam. Dessa urval användes rullande (enligt samma princip som i de s. k. publikmätningama, men med den skillnaden att

intervjuerna gäller 2 föregående dagars TV-tittande

i stället för 3) så att för

varje dag inom den egentliga undersök-

ningsperioden vilar resultaten på en bas av 2 gånger 160 bam.

Mätperiod

Perioden 13-26 november valdes dels för att representera ett normalt programutbud under höstperioden, dels för att kunna

jämfö-

ras med en tidigare undersökning 1972, som genomfördes under veckan 15-21 november. I november 1977 undersöktes två hela programveckor med mindre än 1972 då endast en vec-

intervjubas

ka undersöktes?”

Resultat

H ur mycket tittar barnen?

Omfattningen av TV-tittandet kan beskrivas på flera sätt, dels hur stor andel av publiken som tittar på TV en genomsnittlig dag, dels hur lång tia som ägnas åt TV-tittande en genomsnittlig dag. Barn i åldrarna 3-14 år är de som använder TV:n mest om man ser till den andel som tittar. Tabell 4 Andel av befolkningen som sett på TV en genomsnittlig dag uppdelat på åldersgrupper. Jämförelse mellan hösten -72 och hösten -77. (Siffrorna för 9-79-åringar avser oktober och för 3-8-åringar november.)

23-24.

58 Hur TV ser barn? - Generella data SOU 1981: 16

mycket

I åldersgruppen 9-14 år var det 92 % som tittade på TV en genomsnittlig dag under hösten 1977. För 3-8-åringama var motsvarande siffra under november 1977 89 96. Under mätperioden i november 1972 var det 93 96 av 3-8-åringarna som tittade en genomsnittlig dag, alltså något fler än i november 1977. I alla andra åldersgrupper har däremot antalet tittare stigit sedan hösten 1972. Hur lång tid tittar de mindre barnen på TV? Som vi kan se av tabellen nedan tittar 3-8-årsgruppen betydligt kortare tid än andra åldersgrupper. Detta är vad man kan förvänta sig med nuvarande sändningstider. I länder med sändningar under morgonoch dagtid är förhållandet annorlunda. En amerikansk 5-åring tittar t. ex. dubbelt så lång tid som en svensk. Tabell 5 Genomsnittligt antal tittade minuter per dag uppdelat på olika åldersgrupper. Jämförelse mellan hösten -72 och hösten -77. (Siffroma för 9-79-åringar avser oktober och för 3-8-áringar november.)

Hösten -77 Hösten -72

Som vi kan se i tabellen har även den tid som används till TVtittande ökat sedan 1972. Detta utom gäller alla åldersgrupper den yngsta.

Åldersgruppen 3-8-åringar är en ganska heterogen grupp. Utvecklingsmässigt skiljer sig en 3-åring en hel del från en 8-åring.

Medan de yngsta i gruppen kanske knappast lärt sig tala rent har de äldsta redan hunnit gå något år i skolan. Frågan är om sådana skillnader också återspeglas i barnens TV-tittande.

Av tabell 6 framgår hur stor andelen tittare är a) i varje ålder b)

för pojkar och flickor och c) för barn till föräldrar med olika utbildning. Tabell 6 Andel tittare i olika undergrupper en genomsnittlig dag nov. -77

Skillnaden mellan olika undergrupper bland 3-8-åringar är ganska liten. Nästan lika många 3-åringar som S-åringar tittar på , TV och ungefär lika många som flickor. Mellan utbild-

pojkar

“ ningsgruppema är det heller inte några anmärkningsvärda skillnader.

Hur TVser barn?- Generella data

mycket 59

Men medan andelen tittare en genomsnittlig dag inte varierar särskilt mycket mellan olika undergrupper så är variationen i den tid man använder till TV-tittandet större. Tittandet blir mer omfattande ju äldre barnen blir till upp IO-IZ-årsâldem. En 3-åring tittar i genomsnitt 66 min om dagen medan en 8-åring tittar 114 min, lika mycket som genomsnittet för den totala befolkningen 9-79 år. Det betyder att en 3-âring ägnar nästan 8 timmari veckan åt TV-tittande och en 8-åring drygt 13 timmar. Barn till _lågutbildade föräldrar ägnar betydligt mer tid åt TV-tittande än barn till föräldrar med hög utbildning.

Tabell 7 Genomsnittligt antal tittade minuter per dag och vecka uppdelat på kön, ålder och föräldrarnas utbildning - Jämförelse med nov. -72

Nov. -77 Nov. -72 Nov. -77 Nov. -72 min/dag min/dag min/dag min/dag 3ár 66 66 7t42m 7t42m 4år 79 87 9tl5m l0t06m Sår 90 99 l0t30m l1t30m 6år 95 103 11t10m l2tO5m 7år 100 103 11t40m 12t01m 8år 114 107 13t16m 12t31m

Lågutbildade 105 12 t 15 m Medel 91 , 10 t 37 m

“§5 5 “as få 5 a*

Högutbildade 74 7: 18 m

3-8 år totalt 89 10t26m ll t26m

Som vi kan se av tabellen var TV-tittandet bland de mindre barnen något mindre omfattande i november -77 än i november -72. Denna minskning beror till stor del på att det nu är något färre bam som tittar. Det är alltså färre barn som bidrar med tittartider till det gemensamma genomsnittet för åldersgruppen. Om man delar upp tittartiden enbart på dem som tittat i stället för på hela åldersgruppen får man andra siffror. Jämför man hur lång tid TV-tittarna bland barnen ägnat ät TV vid de olika tillfällena finner man att tittartiden är densamma, 100 resp. 101 minuter. Genomsnittssiffror som i tabellen ovan ger oss endast knapphändiga upplysningar om barnens tittande. Tittar alla barn ungefär lika mycket eller finns det stora variationer? Vi skall titta på hur spridningen av tittandet ser uti tab. 8 nedan.

Tabell 8 Andel av 3-8-åringama som bildar olika konsumtionsgrupper en genomsnittlig dag. Genomsnittet för hela gruppen lir 89 min per dag

60 Hur TV ser barn?- Generella data

mycket

När tittar barnen? På lördagar förekommer den allra största TV-konsumtionen. Mer än en av 3-8-ársgruppen tittar mer än tre timmar. Näs-

tredjedel

tan en femtedel av barn mellan 5 och 8 år tittar mer än 5 timmar. Var tionde 7- och 8-åring tittar mer än 6 timmar på lördagama. På fredagar är det 15 % av 3-8-åringarna som tittar mer än 3

timmar. Detta är en ökning av högkonsumenter på fredagar jämfört med 1972. 7- och 8-åringarna tittar mest: en fjärdedel av dem

tittar mer än 3 timmar. Under vardagar och söndagar är det ytterst få barn som tittar mer än 3 timmar om dagen. Här är det ingen skillnad mellan olika åldersgrupper. . .

Om vi jämför 3-8-åringar med den övriga befolkningen (9-79 år, tabell 9) ser vi att andelen inom varje enskild åldersgrupp

bland 3-8-åringama som tittar på TV är större än för den vuxna 15-79 år under alla veckans sju dagar. I stort sett befolkningen kan man lockar lika många 3-8-åringar som den locsäga att TV kar - TV:s storkonsumenter - under alla vecko- 9-14-åringar ägnar dock kortare tid åt TV än vad 9-14dagar. 3-8-âringarna åringarna gör.

Tabell 9 Andelen av befolkningen 3-79 år i olika undergrupper, uppdelat på veckodag, 1976-77 Ålder Må-to Fre Lö Sön Må-to Fre Lö Sön % 9b % % % % % 96 3- 8 86 89 98 88 Män 75 78 82 85 9- l 4 84 90 95 92 Kvinnor 75 77 78 81 l 5-24 68 72 75 80 24-44 70 74 77 81 Lågutb. 77 79 79 84 45-64 78 79 79 84 Medel 71 75 77 80 65-79 80 80 81 83 Högutb. 65 70 73 79

När på dygnet tittar barnen?

Vi vet sedan tidigare att 9-14-åringarna förlägger lika stor del av

sitt tittande efter kl. 21.30 som vuxna gör. Men de mindre barnen

har ett helt annat mönster (tabell 9). Under vardagar och söndasom tittat nästan all sin tittar-tid gar har de bam på TV förlagt och lördagar är 89 % resp. 94 % - till före kl. 19.30. För fredagar motsvarande siffror 70 % resp. 69 % . . . TV har knappast någon publik alls bland 3-8-åringarna efter kl. 21.30 under vardagar, lördagar och söndagar.

Däremot har fredagar lockat publik efter denna tid bland 7- och

framför allt bland S-åringarna. TV har också en stor publik bland dessa barn mellan kl. 20.30-21.30 under fredagar och lördagar. . .

Hur mycket TV ser barn? - Generella data 61

Tabell 10 Andel tittare i olika tidsintervaller för olika undergrupper, % Totalt 3år 4år Sår 6år 7år Sår Mâ-ta

Fredag

Lördag

Söndag

Förändringar i publikandelar mellan 1972 och 1977

Tidigare i rapporten ställde vi frågan vad orsaken kunde vara till att publiken minskat under vardagar och söndagar med

jämfört

1972. De stora skillnaderna mellan de båda perioderna kan delvis förklaras av att TV2:s småbarnsprogram under vardagar kl. 17.30 1972, Babar”, drog en större publik än 17.30-programmet 1977, ”Dockmakarens verkstad . . . Några direkta slutsatser om att TV-tittandet under vardagar och söndagar skulle ha minskat, eller ha ökat under lördagar, under den senaste S-årsperioden kan vi inte dra. För befolkningen 9-79 år har vi publikräkningar under minst 130 dagar fördelade över olika säsonger. Men för de mindre barnen har vi tillsammans tre veckor under en S-årsperiod - 1 vecka 1972 och 2 veckor 1977. Även om metod och mätperiod - november i båda fallen - ger oss

möjlighet till direkta jämförelser kan skillnaderna bero

på tillfälligheter, t. ex. utbud, såväl i avseende på programkategorier som på utbud inom resp. programkategori.

Vilka program tittar barnen

på?

Hur väljer bampubliken program? Till en är det föräldrar-

början na som väljer åt barnen eller bestämmer vilka de skall se

program eller inte se. Men barnen lär sig snart att själva fråga efter programmen och får olika preferenser.

62 Hur TV ser barn? - Generella data

mycket

3-8-åringar tittar ungefär lika mycket på barnprogram som på vuxenprogram. Knappt hälften av sin tittartid ägnar de åt barnprogram och då i första hand program för mindre barn. Andra hälften delas upp på i huvudsak underhållningsprogram av olika slag och blandprogram. Resultaten från 1972 visar samma fördelning av tittandet. Barnen ser alltså varken mer eller mindre på vuxenprogram nu.” I tabell 11 ser vi hur stor del av tittartiden som ägnas åt olika programkategorier: Denna tabell samt kommentarer återfinns även på sid. 78 i kapitel 7 Vilka barn ser vad och hur mycket på TV”? Tabell ll Andel av tittartiden som ägnas åt olika programkategorier uppdelat på kön, ålder och föräldrarnas utbildning, %

Småbamsf Mellanb. Bampr. Familje-b Vuxen- Övr.

program program totalt program program 3 3 10 43 2 l 33 3 Pojkar

“ Inkl. barninsl. i Sveriges Magasin” och Gomorron Sverige. b Exkl. barninslagen.

I november 1972 visade det sig att ungefär hälften av barnen en given

dag endast såg på barnprogram. Under november 1977 var det ungefär

samma förhållande. Andelen barn som endast såg barn- och familjepro-

gram var helt naturligt störst i de yngsta åldrarna.

Sändningstiden för småbarnsprogram är något längre än för mellan-

Tittandet upptar också den stör-

barnsprogram.: på småbamsprogram

sta delen av barnprogramtittandet. Detta gäller också 7- och 8-åringar,

som använder ca 1/4 av sin tittartid till att se program för mindre

bam!” l PUB nr 10 1978 sid.

2413.

Barnens tittande 1979

maj

2 Barnredaktionema behandlar skillnaderna i barnens tittande under mörka november och sänder 6-7 timmar för

ljusa maj. Resultaten visar att den ljusa årstiden och varmt väder håller

mindre barn per vecka. Dessutom förekommer barnen borta från TV, och att TV inte fått dem att glömma att det bästa barninslag i sådana pro- som finns är att leka utomhus. Nedan de viktigaste resultaten di-

följer

gram som Sveriges Marekt hämtade från rapporten (sid. 1-12 och 20-22). gasin och Gomorron Sverige med Lennart ”Denna rapport redovisar 3-8-åringarnas TV-tittande i maj 1979. Hyland. Mellanbarn-

Det är den tredje mätningen av småbarnspubliken som gjorts med

sprogrammen upptar ca en mätteknik som motsvarar den som används vid PUB:s publik- 5 timmar av veckans såndningstid. räkningar av 9-79-åringar. Metoden redovisas på sid. 22.

Hur TV ser barn? - Generella data 63

mycket

Den första genomfördes 15-21 november 1972 den andra 13-26 november 1977

gjordes

och den nu aktuella 2-18 1979

maj

(Tidigare mätningar av barnpubliken har gjorts men då med en

annan mätteknik.) Vi har således helt jämförbara data från två perioder under den mörka årstiden och från en period under den årstiden. Här

ljusare

kommer vi i första hand att data från de två senaste mät-

jämföra ningarna för att kunna belysa eventuella säsongvariationer i bar-

nens tittande. Sändningstiderna för Bamredaktionemas program var under

mätperioden i maj desamma som under de båda novembermät-

ningarna. Utbudet av barnprogram från Bamredaktionema var i

stort sett detsamma. Vissa andra barnprogram som t. ex. barnins-

lagen i Programmet under vardagar och Gomorron Sverige med Lennart Hyland under lördagsmorgnarna hade slutat sändas. Förutom uppgifter om barnens TV-tittande innehåller rappor-

ten en jämförelse mellan 3-8-åringarnas läggtider under olika sä-

songer, deras användning av olika massmedier och tider för deras middagsmål. Tabellbilagan innehåller uppgifter om TV-innehav och innehav av videobandspelare, data om vem som har hand om barnen under dagen, hur många barn som går på förskola och föräldrarnas arbete.

Undersökningsmetod

Med hänsyn till undersökningsgruppens ringa ålder (3-8 år) an-

litar vi i barnmätningama genomgående barns vårdnadshavare som uppgiftslämnare. I vissa fall tar man också kontakt med någon annan person, som är insatt i barnens tittande, t. ex. dagmamma, barnflicka eller äldre syskon. _

Intervjuerna genomförs per telefon. Även i de fall telefon inte .

finns i barnets bostad. (I dessa fall ombeds respondenterna per brev att sätta sig i förbindelse med oss per telefon, varvid interv-

jun kan genomföras.)

l publikräkningarna som avser befolkningen 9-79 år ställs frågor om TV-tittande 3 dagar tillbaka. För en undersökning som

denna, med indirekta intervjuer, bedöms detta som alltför vansk-

ligt och vi sträcker oss därför inte längre än 2 dagar bakåt . . .

M ätperiod

Perioden 2-18 valdes för att representera ett normalt

maj pro-

grarnutbud under sena vårperioden. Inga helgdagar eller på annat sätt ovanliga dagar inföll under perioden, med undantag av den

första varma vårdagen, måndagen den 7 maj.

64 Hur TV ser barn? - Generella data

mycket

Resultat

Hur mycket tittar barnen?

Vi vet att både barn och vuxna tittar mer på TV under vintern än

under den ljusa årstiden. Andelen barn som tittar på TV är ungefär 90 % en vanlig vinterdag. Härvidlag skiljer sig inte de olika ål-

dersgrupperna: det är alltså lika många 3-åringar som lat-åringar framför TV:n dag och detta mönster tycks hålla i sig år från

varje

år. Men variationema mellan olika säsonger är mycket stora. som

I maj 1979 var det endast 55 % av 3-8-åringarna utnyttjade

TV:n en genomsnittlig dag. Motsvarande siffra för de äldre bari var 72 %. nen, 9»l4-åringarna Liknande iakttagelser kan göras för vuxna. På vintern slår sig 77 % ned framför TV:n en genomsnittlig dag, men bara 62 % un-

der maj-juni.

Tabell 12 Andel av befolkningen som sett på TV en genomsnittlig dag uppdelat pâ åldersgrupper. Jämförelse mellan den ljusa och den mörka årstiden

De största säsongvariationema i TV-tittandet finns som framgår av tabellen bland de yngsta barnen. Detta beror till stor del på att dessa normalt förlägger större delen av sitt TV-tittande till eftermiddags- eller tidig kvällstid och att de under sommarhalvåret förmodligen helt enkelt stannar ute längre. Skillnaderna mellan olika undergrupper bland 3-8-åringarna är ganska liten. Rent allmänt kan sägas att äldre barnen blir desto

ju

fler tittar under den årstiden. Mellan och flickor

ljusa pojkar

märks ingen skillnad, men när det gäller olika utbildningsgrupper är skillnaden märkbar. Det är fler av de lågutbildades barn som TV:n under vårsäsongen än av de högutbildades, 63 utnyttjar resp. 57 %. Särskilt stor är skillnaden under veckohelgema. Samma förhållande kan noteras under vintern. Som vi sett är antalet TV-tittare i alla åldersgrupper betydligt lägre under den årstiden. Det låga antalet tittare bidrar till

ljusa

att den genomsnittliga tittartiden också blir låg. Men även de som faktiskt tittar använder i regel kortare tid för TV-tittande än på vintern. Under vintern är 3-8-åringarna den åldersgrupp som ägnar TV:n kortast tid. Detta gäller som vi kan se av tabellen även under vårsäsongen.

Hur mycket TV ser barn? - Generella data 65

Tabell 13 Genomsnittligt antal tittade minuter per dag uppdelat på olika åldersgrupper. Jämförelse mellan den ljusa och den mörka årstiden

Ljusa årstiden Mörka årstiden Tittartid Tittartid/ Tittartid Tittartid/ f. alla tittare f. alla tittare min min min min 3- 8 år 35 ( 64) 89 (100) 9-14 år 72 (100) 152 (177) 9-79 år 62 (100) 127 (165)

Tabell 14 Genomsnittligt antal tittade minuter per dag under olika årstider uppdelat på ålder och föräldrars utbildning

Under vinterhalvåret finns det en hel del barn som är extrema högkonsumenter av TV. Det är då inte alls sällsynt att barn tittar mer än tre timmar i genomsnitt per dag. Särskilt under veckohelger går konsumtionen upp till mer än 5 timmar bland ganska stora grupper barn. Under sommarhalvåret förekommer mer än 3 timmars tittande praktiskt taget bara på lördagarna, 6 % av barnen tittar då så mycket. Motsvarande siffra för lördagar i november 1977 var 37 %.

Tabell 15 Andel av 3-8»åringarna som bildar olika konsumtionsgrupper en genomsnittlig dag. Jämförelse mellan den ljusa och den mörka årstiden

När tittar barnen? När under veckan tittar barnen?

På vintern är tittandet under veckodagama ganska sparsamt men desto mer omfattande under veckohelgema. Förhållandet mellan olika veckodagar är detsamma under vårsäsongen, även om det

66 Hur mycket TV ser barn? - Generella data

min.

180 i 170

V

150 --

/ 90 89

a

90 ... Ljusa årstiden 69 61 60 7 47 Mörka årstiden 39 30 .. 24 Fig. 2 Tittartid i min un- / der olika veckodagar och . årstiderför 3-8-åringar- må-to fred, Iörd. sönd.

totala tittandet är lägre. Både under vintern och under våren var lördagarna tittardagar framför andra. Då tittade barnen dubbelt så mycket som under vanliga veckodagar. Tittandet under vårens lördagar motsvarar ungefär tittandet under vinterns veckodagar.

Under den ljusa årstiden är det knappast något bam som tittar

mer än 2 timmar per vardag, på lördagarna är det 17 % som ägnar mer än 2 timmar åt TV-tittande.

När på dygnet tittar barnen?

Vi vet sedan tidigare att 3-8-åringama i motsats till de större barnen förlägger största delen av sitt tittande till eftermiddags- eller tidig kvällstid. Under vinters vardagar och söndagar har de klarat av nästan allt sitt tittande före kl. 19.30. Även under fredagar och lördagar ligger större delen av deras tittande tidigt på kvällen. Man skulle kunna förmoda att dessa vanor ändrades något un-

der den ljusa årstiden när barnen är ute och leker längre och så är

också fallet.

Förskjutningen är visserligen inte särskilt stor, men

den varierar med olika veckodagar och olika åldersgrupper. 6-8åringarna tittar mindre tidigt på kvällen och mer senare. Fortfarande äger dock större delen av deras tittande rum före kl. 19.30 åtminstone under vardagama. De mindre barnen tittar även nu till största delen på .eftermiddagsprogram eller tidiga kvällsprogram. Mer markerad är skillnaden på fredagar och lördagar. Detta gäller alla åldersgrupper men särskilt stor är skillnaden bland de större barnen . . .

Dessa förskjutningar till ett senare tittande kan vara en följd

dels av att barnen är ute och leker längre på dagarna, dels av skill-

nader i programutbudet. Så finns det t. ex. inte samma möjlighe-

ter att titta tidigt på dagen under majsäsongen. Sveriges Magasin

SOU 1981: 16 Hur mycket TVser barn? - Generella data 67

(eller dess motsvarighet Programett) hade slutat att sändas, ett program som annars har många tittare i de yngsta åldersgrupperna liksom Gomorron Sverige med Lennart Hyland. Även om det mesta TV-tittandet sker tidigt på kvällen finns det en hel del barn som tittar på sena TV-program. Under november -77 var fredagskvällama de kvällar då många barn stannade uppe och såg på TV. Då var det serien De fattiga och de rika som loc-

kade. Under maj -79 var lördagama de kvällar som hade flest sena

tittare. Grabben från Brooklyn Långfilmen var det program som

höjde tittandet.

När under veckohelgema det sena tittandet förekommer är således en av programsättningen. Om motsvarande attraktiva

följd

program sändes lika sent på vardagskvällar-är det dock troligt att de skulle fått något färre tittare.

Tabell 16 Andel tittare i olika tidsintervall. Jämförelse mellan den ljusa och den mörka årstiden

Ljusa årstiden Mörka årstiden % 12 Mâ-Io före 18.30 42 lj. 18.30-19.30/Mö 16.30-19.30 6 06.30-19.30) 85

Fredag

Lördag

Söndag

68 Hur mycket TV ser barn? - Generella data

Vilka program tittar barnen på?

Som framgår av tabellen nedan (ej medtagen) fördelas tittartiden

något annorlunda under den ljusa årstiden. Barnprogrammen har

ungefär lika stor andel av barnens tittande som under vintern, 44 % med 45 %. Vuxenprogrammen har ökat sin andel.

jämfört De hade i nov. -77 31 % av tittartiden och under maj-perioden

41 %. Utbudet av familjeprogram var som nämnts lägre under

majmätningen och detta märks i den låga andel dessa program fått . . . 16.30-programmen hade i en genomsnittlig pub-

majmätningen lik på 19 % jämfört med 55 % i nov. -77. l7.30-programmens genomsnjttliga publik i maj var 33 % jämfört med 65 96 i nov.

-77 . . . Under de båda novembermätningarna har det visat sig att ungefär hälften av barnen en given dag endast såg på barnprogram. Under vårsäsongen var denna andel betydligt mindre. Måndag-fredag var det en dryg femtedel av barnen som såg enbart barnprogram, under veckohelgema var det ingen som såg enbart barnprogram . . .

Sammanfattning

De största säsongvariationerna när det gäller TV-tittande finns i de yn-gsta åldersgrupperna. Medan ca 90 % av 3-8-åringarna sitter framför TV:n på höst- och vinterdagama, återfinner man bara 55 ?é av dcm där under vårsäsongen. _

Den genomsnittliga tittartiden under den ljusa årstiden är min-

dre än hälften av vad den brukar vara under den mörka. Dels beror detta på att färre tittar och därmed bidrar med gemensam tittartid, dels på att de som tittar ser kortare tid än på vintern. Liksom under den mörka årstiden är tittandet under våren högst på lördagarna, ca I timme i genomsnitt. Detta är mindre än vad barnen brukar titta på vinterns vardagar. Andelen tittare i olika åldersgrupper är ungefär lika stor, men tittartiden stiger något med ökad ålder. Genomgående över alla veckodagar är det större andel tittare och längre tittartid bland de

lågutbildades barn. Allt detta gäller både den mörka och den ljusa

årstiden. Under båda säsongerna förlägger småbarnen större delen av sitt tittande till eftermiddags- eller tidig kvällstid. Under våren kan dock en viss förskjutning mot senare tider märkas. Tittartiden fördelas också något annorlunda mellan olika programkatcgorier. Barnprogrammen har oförändrad andel, men vuxcnprogrammen har ökat sin andel på bekostnad av som sän-

familjeprogrammcn,

des i mindre omfattning. Vuxenprogrammcn hade 41 lá av tittartiden jämfört med 31 % under den mörka årstiden. Andelen som säg enbart barnprogram var lägre under våren.

SOU 1981: 16 Hur mycket TV ser barn? - Generella data 69

Den stora skillnaden mellan den mörka och den ljusa årstiden

kan ha flera förklaringar. Barnen är ute och leker mer och behöver inte sysselsättning på samma sätt inomhus. De är troligen inte lika intresserade av TV som på vintern. Föräldrarna är inte

själva

lika angelägna om att barnen ska titta och ropar inte in dem till barnprogrammen. Programmen behöver förmodligen vara mer attraktiva än på vintern för att kunna locka och färre program når upp till den nivån. Vissa skillnader i programutbudet förekommer också.

TV saknar dock inte betydelse under den ljusa årstiden för de

mindre barnen. I en tidigare undersökning har vi kunnat konstatera att även barnprogram som sänds mitt i sommaren kan samla förvånansvärt många tittare. Det gäller de program som brukar sändas kl. 9.00 på sommarmorgnama. Och som vi sett i den här mätningen har en del barnprogram ganska höga tittarsiffror i vissa åldersgrupper.”

Barn och TV i socialiseringsprocessen

l Barn och TV i socialiseringsprocessen några resultat från Nordisk forskning” sammanfattar Cecilia von Feilitzen data om olika åldrars TV-tittande:

”Majoriteten svenska barn titta lite mer uppmärksamt börjar på

TV vid tre års ålder. Tidigare kan de titta till då och då och också visa intresse för vissa inslag, men det intresset är kortvarigt. När koncentrationen väl infunnit sig tittar den absoluta för-

majoriten skolebarn (3-6 år) varje dag och knappast någon mindre än tre

dagar i veckan. Förskolebarn ägnar TV i genomsnitt omkring en och en halv timme per dag. Mängden av TV-Iittande ökar sedan successivt tills det når en topp i 12-årsåldern. Eftersom denna topp byggs upp och planas ut, kan man säga att det är 10-14-åringarna som utgör TVcs storkonsumenter. Denna intensiva TV-perioa innebär i Sverige omkring 14 tinmzars tittande i veckan. I tonåren minskar tittandet ganska kraf» tigt och det är inte förrän i vuxen ålder som något större intresse för TV kommer tillbaka. Men ingen vuxen åldersgrupp tittar lika mycket på TV som 10-14-åringar.”

USA

USA brukar framhållas som ett skräckexempel. Där har barnen när de slutat skolan i genomsnitt tillbringat ll 000 timmar på skolbänken men hemma framför TV-apparaten har de suttit 15 000 timmar och sett 350 000 annonser och 13 000 mord rulla Fram till 1974. förbi i rutan. En amerikansk tittar i veckan 5-åring 23,5 timmar 2 PUB ,H23 75,76, sid.

och en amerikansk vuxen tittar 44 timmar i veckan. (Motsvarande 1-2.

70 Hur mycket TV ser barn? - Generella data

siffrori Sverige är 11,5 timmar resp. 10-11 timmar.) Under veckosluten är tittandet i Amerika intensivt eftersom nästan alla kanaler kör barnprogram nonstop från tidigt på morgonen till mitt på dagen?”

Kommentar: De amerikanska siffrorna anses ha intresse även för oss i Sverige eftersom de delvis är en följd av de många kanalerna och demonstrerar hur utbudet kan påverka konsumtionen. (K. E.)

Skillnader mellan barn och vad som är utmärkande för de s. k. ”stortit- Blunda inte, sid. tama eller de TV-beroende barnen behandlas i nästa avsnitt Vilka 23-24. barn ser vad och hur mycket på TV?

7 Vilka barn vad och hur

Kapitel

ser

mycket på

TV?

Detta kapitel omfattar citat av och referat från arbeten:

följande

C. v. Feilitzen m. fl. Blunda inte för barnens tittande. 1977 C. v. Feilitzen. Barn och TVisocialiseringsprocessen. PUB 28 L. Filipson. Vilken roll spelar radio och TV i förskolebarnens liv? PUB 52 1975/ 76 L. Filipson m. fl. Barnens tittande november 1977. PUB 10 1978

W. Schramm. Television in the Lives of our Children. 1961

SGR 4 1972 H. T. Himmelweit. Television and the Child. 1958

J. Lyle, H. Hoffman. Children s Use of Television and other Media. 1971

(SGR 4) J. Dominick, B. Greenberg. Attitudes toward Violence: The interaction of television exposure, family, attitudes and social class (SGR 3 1972) J. Murray. Television in Inner-City Homes (SGR 4 1972) J. McLeod, C. Atkin, S. Chaffee. Adolescents, Parents ana Television Use: Adolescent self-report measures from and Wisconsin Maryland samples (SGR 3 1972) S. Chaffee, J. McLeod, A dolescents Television Use in the Family Context (SGR 3 1972) H. L. Friedman, R. L. Johnson. Mass Media Use and A ggression: A pilot study (SGR 3 1972)

J. P. Robinson. Toward Defining the Functions of Television (SGR4

1972) J. Lyle. SGR 4, Overview. 1972 Vidare nämns WR Simmons 1970 Robinson o. Bachman 1971 Israel o Robinson 1971 Greenberg, Ericson och Vlahos 1972 Mc Intyre 0. Teevan. 1972 Hazard 1967

72 SOU l98l:l6

Vilka barn ser vad och hur TV?

mycket på

Under denna rubrik skall vi främst redovisa material som belyser frågorna D vem som ser vad? D och hur mycket? D dvs. vilka är storkonsumenterna och vilka tittar lite på TV? TV-tittandet hos barn med psyko-sociala problem är hos de flesta författare så hopvävt med olika kvantitativa och kvalitativa aspekter på

TV-konsumtionen, att det inte varit möjligt att lyfta ut frågan ur sitt vi-

dare sammanhang. Från denna regel finns ett undantag. Inga Sonessons avhandling från 1979, Förskolebam och T , vars centrala tema är psyko-socialt avvikande barns förhållande till TV. De från denna utgångspunkt viktigaste partierna i detta arbete har brutits ut och placerats i kapitel 8, TVtittandet hos psyko-socialt avvikande barn”.

Svenska undersökningar

Bilden är splittrad. Inga beskrivningar är giltiga för barn i största allmänhet. Olika förhållanden gäller för olika åldersgrupper, olika sociala och etniska kategorier och i viss mån för olika perioder av den s. k. TVepoken. Beskrivningen i ”Blunda inte av när på dygnet barnen tittar på TV ger dock en blixtbelysning av problemet och visar att barn ser det mesta.

Från ”Blunda inte lär vi:

Om barn och sena program: ”En vanlig föreställning är att barn inte tittar på TV sent på kvällen. Och när det gäller de mindre barnen, 3-8-åringama, är det helt riktigt sällsynt att de tittar efter klockan 21.00, åtminstone på vardagar. På lördagar och söndagar är det dock ganska många yng-

re skolbarn, som tittar sent på kvällen; en femtedel av alla 7- och 8åringar tittar fortfarande klockan 22.30. (Kvällstittandet bestäms naturligtvis till stor del av programsättningen.)

Vilka barn ser vad och hur mycket på TV? 73

Sanningen om 9-14-åringarna är emellertid att de förlägger lika

stor del av sitt tittande till efter 21.30 som de vuxna gör. Även under vardagskvällar tittar ungefär en femtedel efter 21.30. På fredagar

och lördagar kan det sena tittandet vara nästan hundraprocentigt?”

Om barn och vuxenprogram

Till stor del ser också 3-8-åringarna program som är producerade för dem, 45 % av deras tittartid ägnas åt barnprogram. Det har också visat sig att omkring hälften av 3-8-åringama en given dag endast ser på barnprogram, medan några få procent endast ser på vuxenprogram. i Men i genomsnitt går alltså så mycket som 55 % av tittartiden åt till vuxenprogram av olika slag. Lika stor del som barnen använder till barnprogram (45 %) använder de till vuxenprogram, långfilmer, fictionprogram, serier och blandprogram. Och 10 % av tiden tittar de alltså på andra vuxenprogram. De äldre barnen, 9-l4-åringarna, använder bara 16 % av sin tittartid till barnprogram. Visserligen är en del barnprogram mycket populära i de här åldrarna och särskilt 9- och lO-åringarna ser gärna på barnprogram. Men huvudsakligen tittar denna åldersgrupp på vuxenprogram, främst på långfilmer, blandprogram, svenska och utländska serier, sportprogram och deckare. Jämför man barnens val av program med de vuxnas finns det stora likheter. Men en betydelsefull skillnad måste noteras: barnen tittar framför

allt mindre på nyhetsprogram och andra informativa program. Barn

upp till 14 år är alltså mer utpräglade underhållningstittare än vuxna. Vi konstaterade tidigare att 9-l4-åringarna tittar lika mycket som de vuxna även efter 21.30 på kvällen. Men eftersom de är mer utpräglade underhållningstittare än vuxna blir deras sena kvällstittande mer koncentrerat till underhållningsprogram. Det medför att många program som lagts sent på kvällen för att man vill markera deras olämplighet för barn fått mycket höga tittar-

siffror just inom denna publikgrupp.

Om barn, ungdomar och våldsprogram

Tillsammans med ungdomsgruppen (15-24 år) är 9-14-åringarna den grupp som t. ex. utnyttjar de sena våldsprogrammen mest av alla. I debatten om det berättigade i att sända underhållningsvåld av olika slag brukar man ibland framhålla att publikens önskemål måste tillgodoses. Det är alltså de yngsta åldersgruppernas programsmak man i första hand uppmuntrar genom återkommande deckar- och våldsserier. Ju äldre man blir, desto mindre tycks dessa serier sedan intressera. Blunda inte sid. 19.

74 Vilka barn ser vad och hur mycket på TV?

Finns det då inga alternativ för de här åldersgrupperna? Vi vet

att de allmänt väljer underhållning men ratar nyheter och traditio-

nella informationsprogram. Detta behöver dock inte innebära att de måste få underhållning i våldsform. Många andra serieprogram är populära bland barn, både sådana med mer vardagligt innehåll, som t. ex. Hem till byn och Albert och Herbert. och sådana som är mer fantastiska och verklighetsfrämmande. Till de mest populära programmen under 1976 räknas Larmet går, men också program producerade för barn som Barnen i Bullerbyn, Den vita stenen och Fimpen. Alla dessa program hade en genomsnittlig publik på över 70 % av barn mellan 9 och 14 år. Serieprogram brukar få en ökande publik allteftersom serien fortskrider och det sista avsnittet av Larmet går hade en rekordpublik i 9-l4-årsgruppen, ca 90 %. En så hög publikanslutning brukar annars bara förekomma när man sänder gamla svenska långfilmer

eller Kalle Anka-programmet på julafton.

En lämplig sändningstid för barnprogram kan i viss mån förändra programmets popularitet. Att t. ex. sända barnprogramserier på lördagskvällar 19.30, som prövats i TV l, har säkert bidragit till den stora publiken både bland vuxna och bam. Programmet får på så sätt en» högre status och ses inte som bara bampro- :nl gram .

Från Cecilia von Feilitzens rapport om barn och TVi

socialiseringsprocessen har vi hämtat följande om vad barn ser och om vad som styr programvalet

Medan förskolebarnets TV-tittande till övervägande delen sker inom ramen för vad familjen sanktionerarf förändras situationen för barnen i skolåldem. Skolbarnets direkta programval styrs av framför allt två andra

faktorer än familjens önskemål. I första hand tittar man själv efter

i dagstidningen vad det är på TV. I andra hand tar man intryck från jämnårigasmn nästan uteslutande ger tips om underhållande

vuxcnprogram. Tl/:s .vtutushijjømzle funktion i kanzrutkretsen har

ökat sedan förskolcäldcrn och avtar inte förrän i IZ-års-åldern efter TV-toppcn. i Det är markant hur litet inflytande skolan som institution har i detta sammanhang. Någon systematisk l Blunda inte sid. 20-21. massmediakunskap ingår ännu inte i undervisningen i Sverige. Läraren tycks sällan föreslå 2 Dock utan att veta _ barnen att titta på något program. Och eftersom barnen och läramycket om de program ren sällan tycks diskutera program som sänts, vågar man kanske som man godkänner dra den slutsatsen att TV:s information ofta anses irrelevant för för barnets räkning. Bara 5-10 % av försko- undervisningen. Skol-TV utgör ett undantag, förstås, men dessa lebarnens föräldrar ser som sänds under har särskilt till lä- _ program, skoltid, anpassats på vanliga barnprogram. roplanen.” PUB nr 28 sid. 4.

3 PUB 28 1975/76 Feilitzen fortsätter om sambandet mellan barnens TV-tittande och

sid. 6. socioekonomiska status:

SOU 1981: l6 Vilka barn ser vad och hur

mycket på TV? 75

”Barnet lär sig att titta eftersom föräldrarna och kamraterna accepterar mediet. Genom direkta tillsägelser eller genom att observera sina förebilder intemaliserar barnet dessa normer och värde-

ringar, så att de också tar sig uttryck i hans eller hennes egen vilja.

Barn möter olika normer och värderingar och får olika erfarenheter därför att de tillhör olika grupper i samhället. Vi vet bl. a. att barn till föräldrar med lägre socioekonomisk status tittar mer på TV än barn till föräldrar i högre samhällsposition. Detta gäller i högre grad föräldrarna själva. Forskare konstaterar ibland att bamen med lägre socioekonomisk status tittar särskilt mycket på våldsfilm. Men andra visar att dessa barn snaundersökningsresultat rare ser mer på alla program, både barnprogram och informativa respektive underhållande vuxenprogram. Detta överensstämmer också med det faktum att vuxna med olika utbildningsnivåer, dvs. hög- och lågkonsumenter av TV, väljer att titta på samma program. Lågutbildade vuxna ser alltså inte bara oftare de s. k. breda programmen utan, tvärtemot vad många tycks tro, också oftare TV:s informativa program. Ett undantag verkar dock barnprogrammen utgöra, som varken låg- eller högutbildade föräldrar tittar särskilt mycket på.

Om kontaktproblem och tittande

”En faktor

tredje väsentlig är att vissa barn har problem i kon-

takterna med föräldrar, kamrater eller skolan. Ibland uttrycks det i stället så att barnen är aggressiva, deprimerade eller känner ångest. Också dessa barn tittar mer på TV än andra barn. Och åtminstone vissa typer av problem hänger samman med ett större intresse för våldsprogram.”

Feilitzen skriver om de små barnens intresse

för olika program

”Man möter ofta missuppfattningen att små barn inte alls är selektiva när det gäller program som producerats för dem. Parentetiskt kan därför in att även förskolebarn

skjutas har en tydlig pro-

gramsmak. Mest intresserade är de av underhållande, konventionella barn- och vuxenprogram. För barnprogram av informativ, aktiverande karaktär, där tonvikten inte uttryckligen förskolelagts på underhållning, pendlar barnen i allmänhet mellan ett ganska stort och ett stort intresse”. Ämnet spelar här stor roll. Vid tre liknande om upplagda program kossan, trädet respektive hur ett barn kommer till, var 3-6-åring-

ama mest fascinerade av barnets tillkomst. Ofta ökar intresset när man anknyter till tittarbarnens egen erfarenhet och när de har chans att identifiera

sig. Intresset kan alltså också gradvis stiga vid en programserie, där de medverkande och handlingen blir alltmer bekant. Programmets uppläggning spelar också roll. Vid två olika upplagda program om bl. a. cirklar och trianglar skrattade barnen vid y l PUB m. 23 1975/76

det ena, medan de gäspade, var oroliga och började bråka vid det sid. 6-7.

76 Vilka barn ser vad och hur TV?

mycket på

andra. Det är inte bara när bilden och är komplicerade och

ljudet

svårförståeliga som barn kan tycka det är tråkigt, utan också om och innehåller alltför reprogrammet t. ex. är långdraget många Intresset och andpetitionsavsnitt. sjunker också om programledare ra medverkande pratar med varandra i stället för till förskolebarnet som tittar. som förskolebarn i olika undersökningar varit De barnprogram med okonventionella bilder och

mest negativa till, är program ljud

som velat ge barnen en upplevelse av estetisk karaktär. Vid några med delvis nonfigurativ konst (bl. a. Miro och Chagall) program och atonal musik barnens intresse stadigt under program-

sjönk

när barnprogrammet skulle komma och mets gång, de undrade slut hade hälften lämnat TV:n. Barn är inte i nåvid programmets mening mer öppna för obekanta, okonventiogon sorts rosseauansk

nella former än vuxna, utan måste ha träning för att lära sig upp-

skatta dem?”

Med i den som Leni anlägger i sin utgångspunkt helhetssyn Filipson citerade Vilken roll spelar radio och TVi tidigare rapport

liv? barnens

förskolebarnens framförs följande synpunkter på

programval

”TV och radio är en del av barnens närmaste omvärld och resultaten i undersökningen visar att ju trängre deras omvärld är, desto mer betyder i allmänhet TV. Vi vet redan att TV-innehavet i de svenska är så gott som 100 procentigt. Nästan 60 % av dem

barnfamiljerna har färg-TV-mottagare, oftare familjer där föräldrarna har låg ut-

bildning. Utbudet av TV-program har ökat kraftigt under den senaste 10årsperioden och detta gäller även och kanske i synnerhet barnprogrammen. Ett tvåkanalsystem infördes 1969, men barnpro-

grammen är oftast ”skyddadeZ dvs. placeras så att de inte konkur-

rerar med några andra program. I princip är det alltså så att bar-

nens tittande på barnprogram bestäms av andra faktorer än kon-

kurrens mellan olika program.

Eftersom vi har att direkt jämföra förskolebarnens möjligheter

av TV-programmen åren 1964 och 1972 kan vi se hur

utnyttjande

det ändrade utbudet har påverkat tittandet. Medan utbudet av barnprogram under den här perioden blev tre gånger så stort ökade TV-konsumtionen till det dubbla, alltså inte i motsvarande grad. Däremot har strukturen på barnens tittande förändrats på så sätt att barnen nu barnprogrammen i högre grad än tidigare. I

utnyttjar

stället tittar de mindre framför allt på kommenterande nyhets-

program. För tio år sedan tittade de förskolebarn som hade tillgång till TV i bostaden i genomsnitt 43 min om dagen. År 1972 var siffran PUB nr28 sid. 10-11. omfattning varierar ganska kraftigt med uppe i 98 min. Tittandets 21 Nyare siffror, från mer veckodag, men även på vardagar tittar de flesta förskolebarn 1977, omfattar åldersän 1 1/ 2 timme på TV. På lördagar och söndagar tittar hälften av gruppen 3-8 år. Dessa barnen 2 1/ 2 timme eller mer. presenteras sid. 8.

SOU. 1981 16 Vilka barn ser vad och hur TV? 77 mycket på

Även om barnprogramutbudet i teorin skulle kunna täcka barnens hela tittartid, utnyttjas det inte mer än till ungefär hälften och egendomligt nog är andelen barn som ser enbart barnprogram (ca 40 h?) ungefär lika stor bland 3-äringar som bland 8-âringar. Inga barn i de här åldrarna ser enbart vuxenprogram. Vi skall titta lite närmare på hur barnens ser ut i programval praktiken och vilka faktorer som bestämmer hur det blir. Omfattningen om konsumtionen, om den är stor eller liten, är ett sätt att mäta TV:s betydelse för barnen. Vi vet att TV-tittandet ökar med åldern ända upp till IZ-årsåldern. Det finns heller praktiskt taget ingen av 5- och 6-åringarna i vår undersökning som kan kallas lågkonsument medan däremot flera 3- och 4-åringar är det. Men åldern är ändå inte hela förklaringen.”

H ögkonsumenter

Det finns andra gemensamma drag hos de familjer där barnen tit-

tar mycket på TV. Vi vet att barnens tittande i stort sett följer föräldrarnas. Att således lågutbildade föräldrars barn tittar mer än hög-

utbildades. Vi vet också att pojkar tittar mer än flickor redan i för-

skoleâldern. Det är svårt att i vår undersökning finna någon entydig förklaring till varför en 3- eller 4-åring blir högkonsument. Kanske är det så att man inte i egentlig mening kan kalla dem konsumenter av TV utan det är helt enkelt så att de befinner sig vid TV:n när programmen sänds. En sak är nämligen gemensam för de små bam som tittar mycket på TV i den här undersökningen. De får antingen titta på TV till programmen är slut eller också somnar de i soffan medan de

övriga i familjen tittar. Dessa barn har aldrig någon särskild pro-

cedur vid läggdags, då t. ex. någon läser för dem eller har någon annan speciell ritual.

Föräldrarna till de här barnen ser inget fel i att barnen får somna

vid TV:n, de betraktar det som något helt naturligt. Deras inställning till TV och dess eventuella verkningar är i allmänhet helt okritisk. Även om några av dem märkt en del negativa effekter av barnens TV-tittande gör de ändå ingenting för att hålla barnet från t. ex. skrämmande program: J. drömmer ofta mardrömmar, men det är bara TV”. De högkonsumerande barnen i våra familjer ser både barnprogram och vuxenprogram. Medan de så gott som alltid ser barnprogrammen ensamma eller ibland med syskon eller kamrater så ser de vuxenprogrammen nästan undantagslöst tillsammans med vuxna. För dem finns inga restriktioner när det gäller programval. Men det är inte alls säkert att ett högkonsumerande barn är beroende av själva TV:n, utan det är i stället beroende av samvaron framför TVzn.”

78 Vilka barn ser vad och hur TV?

mycket på

Lågkonsumenterna bland de undersökta barnen, de som ser TV mindre än 1 1 / 2 timme om dagen eller inte ser varje dag,

vilka är det? ”Oftast är det barn som enbart ser barnprogrammen och i synnerhet småbarnsprogrammen. Som w sett tidigare är åldern inte bestämmande för om barnen tittar på enbart barnprogram eller ej. I stället har den låga konsumtionen ett starkt samband med dels föräldrarnas egen konsumtion av TV, dels - och viktigast- deras intill visar ställning TV för barnens del. Lågkonsumenternas föräldrar sig vara föräldrar som är intresserade av sina barn på ett aktivt sätt.

de har fastare uppfostringsnormer och en mer bestämd målsättning

l för sig själva och familjen.

Från Barnens tittande november l 977 , PUB 10 1978, har jag

hämtat följande, som bl a. ger en aktuell bild av svenska barns

programpreferenser

Vilka program tittar barnen på?

Hur Till en är det föräldrarna som

väljer barnpubliken program? början

åt barnen eller bestämmer vilka de skall se eller inte se.

väljer program Men barnen lär sig snart att själva fråga efter programmen och får olika

preferenser. 3-8-åringarna tittar ungefär lika mycket på barnprogram som på vuxenprogram. Knappt hälften av sin tittartid ägnar de åt barnprogram och då i första hand program för mindre barn. Andra hälften delas upp på i huvudsak underhållningsprogram av olika slag och blandprogram. Resultaten från 1972 visar samma fördelning av tittandet. Barnen ser alltså varken mer eller mindre på vuxenprogram nu. I tabell 17 ser vi hur stor del av tittartiden som ägnas åt olika programkategorier: Tabell 17 Andel av tittartiden som ägnas åt olika programkategorier uppdelat på kön ålder och föräldramas utbildning

SmåbarnsJ Mellanb. Bampr. Familje-b Vuxen- Övr.

program program totalt program program

SOU 1981: 16 Vilka

barn ser vad och hur mycket på TV? 79

I november 1972 visade det sig att ungefär hälften av barnen en given

dag endast såg på barnprogram. Under november 1977 var det ungefär samma förhållande. Andelen

barn som endast såg barn- och familjepro-

gram var helt naturligt störst i de yngsta åldrarna.

Sändningstiden för småbarnsprogram är något längre än för mellanbarnsprogram Tittandet på smâbarnsprøgram upptar också den största

delen av

bamprogramtittandet.

Detta gäller också 7- och 8-åringar, som, använder ca 1/ 4 av sin tittartid till att se program för mindre barn.

Mellanbarnsprogrammen, som i allmänhet

sänds omkring kl. 18.00 på

vardagarna, har en genomsnittlig publik på 25 96 bland men

3-8-åringar,

siffrorna för olika varierar program kraftigt, mellan 7 och 50 %. Bam mellan 5 och 8 år tittar i ungefär lika hög grad på dessa program medan

3- och 4-åringar tittar mindre.

Programmen _för invandrarbarn sänds 4 dagar i veckan kl. 17.00 för 4 olika

invandrargrupper, finska, turkiska, jugoslaviska och grekiska. De

har en förvånansvärt stor publik bland svenska barn med tanke på att

de sänds på invandrarspråket utan svensk speaker eller svensk text. De

hade en

genomsnittspublik på ca 12 96. Hur invandrarbarnen tittar

på programmen kan vi dessvärre inte säga. De invandrarbarn som ingick i

undersökningen utgör en så liten andel att data om dem blir osäkra. De mest populära programmen, förutom barnprogrammen där ”Salt-

kråkan” toppar listan, var under den undersökta perioden några svenska

långfilmer. Åsa-Nisse

hade under två lördagar 42 % resp. 73 %_ tittare och ”Nils Poppe på en

söndagseftermiddag hade 47 96. Av 8-åringar

var det över 90 % som såg en av ”Åsa-Nissäåfilmema. Andra vuxenpro-

gram, som går hem hos de äldre i åldersgruppen är t. ex. serier som ”De

fattiga och de rika, ”De överlevande, ”Lucy Show, Min vän från

Mars” och ”Ett fall för John Drake. Även

frågeprogram som 21 och

”Trot om ni vill har en ganska stor publik.

Nyhetsprogrammen,

både de långa och de korta, ses av ganska få barn i 3-8-årsåldem. Rapport har en genomsnittlig publik på 2 % av barnen. 7- och S-åringarna tittar något mer: 4 resp. 5 96 i genomsnitt. Aktu-

ellt kl. 21.00 har få tittare bland barnen.

De korta nyhetsprogrammen, TV-Nytt och väder har inte heller många

tittare bland de yngsta, inte ens om programmet ligger i anslutning till

barnprogrammet kl. 1 7.55.

3-8-åringars läggtider

Barnredaktionema Påverkar TV-tittandet barnens Finns

läggtider? det några sändnings- såPdef 5-7 limma-I för

tider som är garanterat ”barnftia? När programserien

Halvsju starta-

de och förlade sitt barninslag till kl. 19.00 på kvällen blev det en stark äüüføzülâfølâäâ

reaktion från föräldrahåll. Man menade barninslag sådana pro att TV försköt barnens läggtider. gram som svedges Ma_ gasin och Gomorron I en

undersökning våren 1976, som kartlade förskolebamens Sverige” med Lemm

morgonvanor visade det sig att 5- och 6-åringar då steg upp senare än några år tidigare. Särskilt ca de barn som inte hade några ordnade aktiviteter på för- 5 timma, av veckans

middagarna, som t. ex. lekskola

eller daghem, kunde sova ganska länge. sandningstid.

TV?

80 Vilka barn ser vad och hur mycket på

Detta skulle kunna vara en följd av att de lägger sig senare på kvällarna

på grund av TV-tittande. i denna undersökning är att läggtiderna för Vad man kan konstatera barn varierar kraftigt. Somliga barn lägger sig före 18.30 påi mycket naturkvällen medan andra är uppe till kl. 23.00. En allmän tendens är äldre man blir. Men det finns också

ligtvis att barnen lägger sig senare ju

3-åringar som är uppe till kl. 22.00, 23.00 på kvällarna. Skillnaden i läggtider är stor mellan olika veckodagar. På vardagskväl-

lama (måndag-torsdag) har majoriteten 3-8-åringar lagt sig kl. 20.30.

senare än kl. 21.00. Fredagar och

Pâ fredagskvällarrza lägger sig de flesta

allra mest. Söndagarna liknar

lördagar är uppesittarkvällar, fredagar

vad läggtiderna beträffar. mer vardagskvällar

Tabell 18 Andel barn som lagt sig eller ligger vid olika tidpunkter på vardagskvällar (måndag-torsdag)

3 år 4 år 5 18 46 73 82 91 7 22 50 72 84 91 5 år 7 18 47 74 82 92 6 år 7 år 5 10 29 59 80 94 7 9 24 51 69 87 8 år

7 18 43 69 82 92 3-8 år

Tabell 19 Andel barn som lagt sig eller ligger vid olika tidpunkter på fredagskvällar

3 år 4 14 33 60 70 87 4 år 2 10 22 36 54 77 5 år 14 20 34 46 52 78 6 år

i 8_ år 3-8 år 6 14 27 39 49 70

Tabell 20 Andel barn som lagt sig eller ligger vid olika tidpunkter på lördagskvällar

4 år

3-8 år Kvällsvanorna ändrar sig ganska kraftigt på fredagar och lördagar

jämfört med vardagskvällarna. Även många av de minsta barnen är uppe

ganska länge.

Vilka barn ser vad och hur TV? 81

mycket på

Så är t. ex. nästan en av barnen fortfarande

tredjedel uppe efter kl.

20.30 på vardagskvällarna. Pâ fredagar och lördagar är samma andel

(l /3) fortfarande uppe kl. 21.30. Man kan alltså konstatera att ganska

många barn har möjlighet att titta på TV även ganska sent på kvällarna, särskilt och lördagar.

på fredagar Alla utnyttjar dock inte den möjlighe-

ten utan ägnar sig åt annán sysselsättning (enligt föräldrarnas uppgifter). Det tycks inte vara så att de senare kvällsvanorna förorsakas av TV-tittande. Endast en liten del av dem som är uppe sent ägnar sig åt TV-tittande. Om detta beror på att programmen inte är attraktiva eller att de ändå skulle ägna sig åt andra aktiviteter vill vi låta vara osagt. Det är också möjligt att barnen tittar på TV i något högre grad än vad föräldrarna angivit. Barnen kanske sitter med när föräldrarna tittar på sina program men föräldrarna har den uppfattningen att barnen inte tittar.”

Amerikanska undersökningar om vem som ser vad

Amerikanska undersökningar uppvisar stora variationer från en undersökning till en annan, från en tidpunkt till en annan och från ort till ort både nar det gäller omfattningen av barns tittande, vad de tittar på och vilka sociala grupper som ”högkonsumenterna” rekryteras från. Resul-

taten är känsliga för själva undersökningsmetoden och påverkas av olika

ospecificerade sociala förhållanden och utbudssituationer. Av detta följer att sannolikheten för att amerikanska resultat på ovannämnda punkter skulle vara giltiga i Sverige är tämligen låg. Ett refererat kan trots detta fylla två funktioner - att ange riktningen för antaganden om svenska förhållanden och att ge viss information om den amerikanska forskningen?

Schramms undersökning

Det kan kanske förvåna en och annan läsare att man ännu 1980 hän-

visar så flitigt till Schramm m. flfs bok från 1961 som både jag gör i fö-

religgande rapport och andra referenter av mediaforskning i helt aktuella arbeten. Förklaringen är inte bekvämlighet eller tradition. Faktum är att Schramm et al tidigt slog ner på relevanta frågeställningar som fortfarande är aktuella och att man lyckades belysa dessa på ett intressant sätt, bl. a. därför att man i USA ännu 1958-59 när materialet samlades in hade 10 1978,

möjlighet att jämföra förhållanden på orter med TV med orter FUB

utan TV. H. Himmelweit sld 13-21 m. fl. var i samma position när de skrev sin, likaledes klassiska och fortfarande giltiga, bok om förhållandena i Eng- 2 Då redogörelserna väjand 1958_ ver samman hur mycket En senare undersökning av liknande karaktär som många hänvisar till

är A. Werners :lg/Sgârgflâñârigátâálâ?

från 1972. ”Barn og

fjernsyn. Fritidssysler, Flytteönsker nodjad beskrivning av

og yrkesplaner blant skoleelever i Finnmarka før og etter inføringen av den senare aspekten.

82 Vilka barn ser vad och hur TV?

mycket på

Denna undersökning har inte behandlat, då man kan anta

fjernsyn. jag

att de sociala förhållandena i Nordnorge är alltför speciella för att tillåta generella slutsatser. Detta är nu ett allmänt dilemma. Om man vill jämföra barn i områden med TV med bam i områden utan TV eller förhållandena före och efter införandet av TV i områden som ännu inte har detta är de senare socialt/kulturellt av så speciell karaktär att de inte kan undgå att sätta en stark prägel på resultaten. Införandet av TV på Färöarna går inte att med TV:s införande i New York.

jämföra

Schramms 1958-1960 som ll delstudier i undersökning genomfördes San Fransisco, i Denver, en storstadsförort samt i några samhällen i Rocky Mountain - två städer i Canada, som liknade varandra förutom att den ena staden hade TV, medan den andra inte hade det. Den första staden kallades i rapporten Tele-town och den andra Radio-town. De ca 2 000 medverkande bamen var mellan 2-18 år. 1961 gav Schramm föliande klassiska bild av barns TV-tittande? TVtittandet når sin topp i ll-13-årsåldern och det är i denna åldersgrupp som vi finner de flesta ”högkonsumenterna”. Pojkar och flickor tittar lika mycket men på delvis olika program. Bland barn under 11 år är andelen högkonsumenter högre bland barn som betecknas som teoretiskt begåvade än bland övriga. Över ll-årsåldern blir förhållandet det omvända. Vi finner då en lägre andel högkonsumenter bland de begåvade barnen än bland övriga. De begåvade börjar ägna mer tid åt andra aktiviteter, medan de mindre begåvade fortsätter eller ökar sitt tittande? Samtidigt går barnen i den förra gruppen över till svårare program, bl. a. nyhetsprogram och tryckta informationskällor. Den senare profilerar sig inom

ramen för sitt höga TV-tittande genom att i första hand välja kriminal-, västern- och pop-program*

Det hör till bilden att även annan mediakonsumtion som av tidningar, radio. böcker och film också når sin i l l-årsåldern.

höjdpunkt

l familjer där föräldrarna har hög utbildning tittar barnen genomsnittligt mindre på TV än i andra familjer - med undantag för utbildningskana-

len. Liksom i Sverige barnen familjemönstret för sitt tittande? följer

Referat av Schramm Redan i S-årsåldern framträder könsskillnader i programvalet. Flicsid. 7-10. korna sätter musikprogrammen högst medan föredrar västern-

pojkarna

2 är att flickorna tidi- Schramm, W., Lyhle, J., och andra äventyrsprogram. En annan könsskillnad Parker, E. B. Television gare än söker sig till vuxenprogram och program som handlar

pojkarna

in the Lives of our Child- om tonåringar. ren. 3 Referat av Schramm

sid. 33-35. Barn har en konservativ programsmak

4 Referat av Schramm Ett resultat av generellt intresse är följande. När barn tillfrågades om vilka sid. 46-47. så önskade de mer av den

ändringar de önskade sig i programutbudet flesta

5 Referat av Schramm programtyp som de redan såg mycket av. Smaken är alltså konservativ och sid. 33-34. En mindre del uttryckte önske-

ger uttryck för en viss form av tillvånjning.

och ° Referat av Schramm mål om mindre reklaminslag. Nästan inga önskade mer krävande sid. 54-55. kvalificerade program!”

SOU 1981 : 16 Vilka barn ser vad och hur mycket pâ TV? 83

RealiietsmateriaV kontra

fantasimateriaV

Den gradvisa övergången från TV till mera realitetsförankrat material som äger rum i 12-17-årsåldern förklarar Schramm med mognadsprincipen. För studier av hur barn förhåller sig till konsumtion av TV-material och ”realitetsmaterial” delades de in i kategorier:

följande

l. barn som år högkonsumenter av TV och lågkonsumenter av tryckt material = fantasigrupp, 2. barn som är högkonsumenter av tryckt material och lågkonsumenter av TV = realitetsgrupp, 3. bam som är högkonsumenter av både TV och tryckt material = högkonsumenter, 4. barn som är lågkonsumenter både av TV och tryckt material = lågkonsumenter. l en eller annan form återkommer denna uppdelning i alla undersökningar av barns TV-konsumtion med i stort sett samma andelar i de olika kategorierna och med samma förskjutningar mellan dessa beroende på barnens ålder. Med ökad ålder minskar fantasigruppen medan reali- Ietsgruppen ökar. Parallellt härmed minskar andelen högkonsumenter medan andelen lågkonsunzenter ökar. Dessa förändringar kunde även iakttas

i den stad som användes som jämförelsestad, därför att TV ännu inte in-

förts där. (Den låg i Canada utom räckhåll för sändare och kallades i

undersökningsrapporterna för Radio-town.)

Överflyttningen från fantasigruppen till realitetsgruppen i de berörda

åldrarna gällde i första hand barn från medelklasshem? Flertalet barn från arbetarhcm? som ändrade tittarvanor gjorde detta inte genom att byta medium utan genom att skära ner på tittandet och bli lågkonsumcnterç* Schramm förklarar dessa processer med de skilda sociala värderingar

som gäller i amerikanska familjer från medelklassen och arbetarklassen.

Dc senare skulle vara mer inställda på omedelbar behovsuppfyllelse som TV-underhållning - medan medelklassen skulle gå in för att tillfredsställa mer långsiktiga behov - som inhämtande av kunskaper. Dessa skillnader gällde även barnen.

Schramm sammanfattar själv:

”Vi är nu i ett bättre läge när det gäller att förklara vad som hän-

der vid den kritiska vändpunkten, nära den tidpunkt i början av tonåren när vuxna mönster börjar efterträda de barnsliga mönst-

dramatiska i mediabeteen- Referat al Schramm ren”, och när det inträffar förändringar I_ Sid 89-101 det. Vi har observerat att de förändringar som äger rum vid denna tid bland barn till största delen gäller högre socioekonomiska 2 Direkt övers, av skikt. I allmänhet ändrar WOT-

de sig från ett ganska allmängiltigt ”fIliddle-Clêâsbch

hngdass, 1 Schramm mönster för barn med impulsiv behovstillfredsställelse till ett

mönster med fördröjd tillfredsställelse som är det vuxna mönster 3 Referat av Schramm

som sanktioneras klassnormen Sid- 106-103genom i dessa grupper. På lägre socio-ekonomiska nivåer behövs inte så stora förändringar för att 4 Referat av schramm gå från barndomens mönster till det vuxna mönstret. Men för me- sid. 108.

84 barn ser vad och hur mycket på TV?

Vilka

blir de normer som anbefaller ak-

delklassbarnen_ självförbåttring,

tivitet och inriktning på framtiden avgörande. Om deras mentala kapacitet är på nivå med de ambitioner som uppmuntras av klassnormen, går deras mediabeteende i riktning mot hög konsumtion av tryckt material och låg TV-konsumtion - i annat fall mot hög mediakonsumtion i största allmänhet?”

Att bam använder sig av TV som flykt från verkligheten belyses av resultat med omsom visar att en högre andel av barn som har konflikter givningen än av andra barn placeras i fantasigruppen enligt ovanstående Skillnaden är mest markant när det gäller konflikter med båindelning. de föräldrar och kamrater, därnäst när det enbart gäller kamrater och på plats konflikter med föräldrar?

tredje

Kommentar:

Det bör dock observeras att konflikten med föräldrarna bestod i att föräldrarna hade högre ambitioner för barnets yrke i framtiden än vad bar-

net själv hade. (K. E.)3

Från en studie av vuxna människor rapporterade Hazard (1967) att han

fann en koppling mellan hög ångestnivå och ifantasitittandef i synnerhet

bland personer med låg socio-ekonornisk status och personer med lågt deltagande i kulturella aktiviteter. Han tolkade resultaten som tecken på orsakssammanhang mellan å ena sidan ångest och ängslan och å den andra sidan både passivitet och ett omfattande TV-tittande med inriktning

på fantasi-flykt*

Kommentar:

Även om de specifika resultaten hänför sig till vuxna, kan man .anta att de också har viss giltighet för barn. (K. E.)

Schramm sid. 117.

Om sambandet mellan konflikter med omgivningen, särskilt då kamrater-

Referat av Schramm na, och intensivt TV-tittande, med förkärlek får våldsprogranz, skrev Himsid. 130-131. 5 melweit m. fl. i samband med deras beskrivning av stortittarna. 3 Schramm fann att samma samband förelåg mellan konflikter och

uttryck för antisocial Vilken barn blir ”stortittare”/TV-beroende?

typ av aggression (sid. 130-131). Som TV-beroende betecknades den trealjedel av barnen som tittade 4 Referat av SGR 4 mest i de olika åldersgrupperna. Dessa barn såg på TV minst hälften Overview, Lyle, sid. l7. av tiden från de kom hem från skolan och till sänggåendet. 5 Ingår även i den före- också de En högre andel av de TV-beroende barnen tillhörde liggande rapportens re- Bland de mindre begåvade. Särskilt gällde detta 13-14-åringarna. ferat av sammanfatti Himmel- äldre barnen (13-14 år) var TV-beroendet inte kopplat till social ningskapitlet weit m. fl. kap. 26. bakgrund. I den yngre gruppen (l0-ll år) kom däremot en högre

Vilka barn ser vad och hur mycket på TV? 85

andel av de TV-beroende från arbetarklassen än av de övriga barnen. TV-berocnde förekom i samma utsträckning bland flickor och pojkan

”Vilka faktorer minskar intresset för och den tid

som ägnas åt tittande?

Förf. testade hypoteserna att Stortittarna främst var enda barn och barn med förvärvsarbetande mödrar. Vid mellan

jämförelser

stortittareÅ medeltittare och lågtittare - som tre och tre var lika i fråga om intelligens och socioekonomisk bakgrund - visade det

sig att skillnaden låg på ett annat plan. Bland stortittarna fanns

mer än dubbelt så många ensamma barn som bland de övriga grupperna, särskilt barn som hade svårt att få kompisar. lärarna beskrev dessa barn

oftare än andra som följare (i motsats till ledare), som

undergivna, blyga och tillbakadragna. Stortittarna konsumerade mer än andra också av andra mediamaterial, biograffilm, i radio och seriemagasin men inte böcker. Som regel tycker barn bättre om att göra andra saker än att titta

på TV. Detta gällde inte stortittarnai Denna skillnad fanns inte

mellan de TV-tittande och de ej TV-tittande barnen. Förf. drar därav den slutsatsen att det starka TV-beroendet mera är uttryck för det tillbakadragna barnets personlighet som denna var redan innan det

konfronterades med TV, med en tendens att dra sig undan händelser,

saker, relationeri verkligheten. I materialet fanns 22 barn som både var TV-beroende och storkonsumenter av biograffilm, som de såg 2-3 ggr i veckan. Bland dessa var de ovan beskrivna egenskaperna ännu starkare markerade.”

Kommentar:

Även om TV inte är den primära orsaken just till TV-beroendet, skulle

det dock per definition inte ha kunnat utvecklas utan TV. Den intressantaste frågan, vad det ensamma och tillbakadragna barnet vinner resp. förlorar genom sitt omfattande TV-tittande, behandlas något i det föl-

jande. (K. E.)

Himmelweit fortsätter:

”Stortittarnas programval skilde sig från de andras genom att de i högre grad föredrog eskapistiska program äventyrs- och mysterie-

program samt familjeserier. De två första typerna erbjuder dem på

1 ett ställföreträdande sätt i ett aktivt och farligt liv, me- H. Himmelweit m. fl.

tjusningen

dan underlättar Sid 12-

familjeserierna identifieringen med en lycklig och

förenad och tillhandahåller en viss trygghet.” . . . 2 Referat av Himmel-

familj

visade att de TV-beroende Wei Sid- 12- ”Dagböckema (som ingick i försöket)

barnens fritidssysselsättningar var mycket mer begränsade än for 3 Himmelweit sid. 29.

86 Vilka barn ser vad och hur mycket på TV? SOU l98l:l6

andra. Denna snävhet var troligen både orsak till och en effekt av det omfattande TV-tittandet som i en ond cirkel. Emotionell osäkerhet och otillräckliga resurser i hemmet gör barnet TV-beroende. Härigenom drar hon/han ner på kontakterna med personer

utanför hemmet och begränsar så ytterligare sina möjligheter till

sociala kontakter. Med en så nära till hands som

flyktmöjlighet

TV, kan andra kontaktkållor upplevas som att de kräver för myc-

ket ansträngning och erbjuder allt för små chanser till framgång;

de framstår därför som underlägsna televisionens säkra och kravlösa sällskap. TV-beroende/ stortittande är sålunda uttryck för ett behov; Det

kan vara tillfälligt och reglera sig själv men det kan också bli var-

aktigt. Lösningen på problemet ligger inte främst i att begränsa själva tittande! utan i att angripa de bakomliggande orsakerna. . . Det verkar som om tittandet skulle kunna fungera som en barometer som visar i vilken utsträckning barnets liv i övrigt är tillfredsställande. överdrivet tittande är ett symptom på otillfreds-

ställande förhållanden i miljön?

Den enda, men mycket viktiga, bakgrundsfaktom var utan

tvekan intelligensnivån; ju högre barnets intelligens, desto mindre

tittade det. TV-tittande föreföll att bli en vana som barnet föll tillbaka på

när inget intressantare var tillgängligt. Följaktligen tenderade bar-

net med många intressen, det aktiva barnet och den sportiga (outdoor) typen att titta mindre än andra barn. För alla barn gällde att lek utomhus och sociala aktiviteter (sårskilt för l3-l4-åringarna) utgjorde de starkaste riva/erna till TV. För genomsnittsbarnet kommer TV-tittandet på andra plats efter de ovan nämnda aktiviteterna. Hemmets socio-ekonomiska nivå visade sig ha föga betydelse för hur mycket barnen tittade. Endast bland de yngsta barnen fanns en viss skillnad. Medelklassbam tenderade att titta något mindre än barn från ”arbetar-hem”, huvudsakligen på grund av tidigare sängtider. Vad som visade sig mycket viktigare var föräldrarnas exempel, och i mindre utsträckning, föräldrarnas regler för barnens tittande. I de hem där föräldrarna var selektiva medelkonsumenter av

själva

TV (moderate viewers) tenderade även barnen att titta ganska litet. Samtidigt som detta var det generella mönstret, fann vi stora

individuella variationer mellan medlemmarna av samma familj.”

-

Låt oss gå till en nyare studie, nämligen av Jack Lyle och Heidi Hoffman Children s Use of Television and other Media S GR 4 1972 - som delvis

går in på samma fråga som Schramm studerade 1959.

Beträffande programinriktnin gen framkom: l Himmelweit sid. 396. att S-åringarna tyckte bäst om tecknade serier och ”situation come- 2 Himmelweit sid. 12. dies,

Vilka barn ser vad och hur mycket på TV? 87

att IZ-åringarna hade slutat att titta på tecknade program och tittade på

”fami1jekomedier och äventyrsprogram,

att IS-åringarna helst tittade på äventyrsprogram och hellre såg musikprogram än

”familjekomedier”,

att fleratalet barn tyckte om program där det ingick något barn i deras

egen ålder. Enligt samma linje tyckte svarta barn om program där svarta

ingick, att endast få tittade på nyhetsprogram, att programmen med de mesta våldsinslagen sändes på tider då 12-15-

åringarna utgjorde en stor del av tittarna och att en hög andel av denna

åldersgrupp tittade på dessa program.

I IZ-årsåldem noteras samma förändring som hos Schramm 1959 beträffande begåvningssammansättningen bland högkonsumenterna. Före

denna ålder fanns en högre andel högkonsumenter bland de mer intelligen-

ta barnen än bland övriga. Därefter skedde en gradvis förändring i motsatt riktning så att andelen högkonsumenter blev lägre bland de mer intelligenta

än bland de mindre intelligenta barnen. En direkt jämförelse med

Schramms tittarsiffror från 1959 visar dels att tittartidema var högre 1970, dels att skillnaderna mellan uppvisade samma

jämförda grupper

tendenser som 1959 men att de var mindre uttalade. De vita barnen tittade något mindre än andra Vidare fann Lyle och Hoffman att de barn som mer än andra tittade på de mest våldsbetonade programmen också awek på annat sätt. Sålunda utmärktes de 12-åriga storkonsumenterna av våldsprogram av :nyc-

ket konflikter med sina föräldrar. De 15-åriga storkonsumentema av

våldsprogram tittade oftare än andra på TV när de var ensamma och menade i högre utsträckning än andra att figurerna i rutan liknade människor i verkligheten? På alla åldersnivåer fann Lyle en ansenlig grupp - omkring 1/4 som karaktäriserades som stortittare. Dessa tittade mer än 5 timmar om dagen även på vanliga skoldagar. Detta är ett av de få ställen i litteraturen där vi får en kvantitativ och inte bara en relativ definition av vad man me-

nar med stortittare? (Även i Himmelweit, sid. 354 i föreliggande rap-

port.) De 5-åringar som var stortittare lekte mindre än andra barn med sina kamrater.

Kommentar:

Jämför med Sonesson - sid. 103-104 och 107-108 - som fick annorlun-

da resultat_ 1 Referat Lyle och

av

Hoffman Sld. 131-132. Vidare gällde inte resultatet för 12- och 15-åringama där stortittarna in- 2 Referat av Lyle och HOffmaD Sld- 134 te skilde sig från andra ifråga om olika fritidsaktiviteter! _ - _ 3 Referat av SGR 4 Overview av Lyle sid. 7. 4 Refua, av Lyle and Dominicks och Bradley Greenbergs A ttitudes towards Violence: Joseph The interaction television attitudes and social class Hoffman sid. 135-136.

of exposure, family

88 Vilka barn ser vad och hur mycket på TV?

SGR 3 1972 hör hemma under avsnittet om våldspåverkan. Ett par resultat som beskriver högkonsumenternas och lågkonsumenternas förhållande till våldsprogram skall dock behandlas redan här. Undersökningen omfattade 838 barn i åldern 9-11 år i sex olika skolor som valts ut för att få en allsidig social sammansättning av barnen. Barn som såg mycket på TV såg mycket TV-våld. Dessa barn kom oftare från låginkonzstfamiljer än från medelklassen. Familjerna var också osäkra i sin inställning till våld. Barn som såg litet TV och litet TV-våld kom till övervägande delen

från mcdelklassfamiljen

Mc Leod fann ett visst samgående mellan låga skolprestationer och hög TV-konsumtion, särskilt av våldsprogram.

Vidare erhölls visserligen ett samband mellan familjens socio-ekono-

miska status och TV-tittandets mängd, men det låg på en lägre nivå än vad som brukar anges i litteraturen?

Kommentar:

Inför detta resultat undrar man om det möjligen kan bero på att förf.

haft för liten socio-ekonomisk spännvid inom det lilla material som studerats lör att ge utrymme för sådana skillnader. Härför krävs ett heterogent material. I Wisconsin-materialet ingick exempelvis inga svarta barn. (K. E.)

John Murray har i Television in Inner-City Homes: Viewing behavior

of young boys, SGR 4 1972, redovisat en studie som endast omfattar

27 barn, 5-6 år gamla. Jag skall därför inte referera några sifferresultat. En beskrivning av storkonsumenter kan emellertid ha intresse. De be- Referat av Dominick skrivs som fysiskt aktiva men passiva i fråga om kontakt med andra perso-

sid. 324-325. ner. De glömde lättare instruktioner och tappade ofta tråden i det de höll på

2 Referat av Mc Leod, medà J.M., Atkin, C. R., Cha.f- Denna beskrivning tyder på att det kan vara fråga om stortittare i en fee, S. H., ”Adolescents, annan bemärkelse än tidigare. Hittills har vi med stortittare och stor- Parents and Television Dessa konsumenter menat barn som tittar på TV mer än genomsnittet. Use Self and other re-

skiljer sig inte så markant från övriga som man kunde vänta.

port measure from Wi- De stora skillnaderna när man med stortittare menar barn sconsin sample SGR 3 uppstår 1972 sid. 267. som inte bara relativt utan i absoluta tal - timmar och minuter - tittar så 3 Referat av Murray sid. mycket på TV att man gått över gränsen för vad som ligger inom det

355-356. Obs! Denna normalas ramar. Dessa barn torde ofta representera en speciell grupp med

passus får ej citeras som olika psykologiska problem som även tar sig andra uttryck än i extremt bevis för att barn blir så-

omfattande TV-tittande. I den aktuella undersökningen uppges till exem-

dana av TV-tittande. pel att de barn som var stortittare vid 6 års ålder och då uppvisade de Sambandet är mer komplicerat vilket fram- nyss beskrivna egenskaperna kunde ha beskrivits på samma sätt vid 3 års går av fortsättningen. ålderf* och den mentala in-

Härav följer att kontaktlösheten jflj/ktigheten

4 Referat av Murray te bör ses som en följd av TV-tittandet. Det är på denna punkt Marie sid. 356. Winn begår sitt stora misstag - när hon beskriver alla inåtvända och av-

Vilka ser vad och hur

barn mycket på TV? 89

skärmade barn som offer för sitt TV-tittande. däremot menar

Murray att överdrivet TV-tittande snarare är ett symptom på än en orsak till social isolering Murray”s undersökning visade vidare att endast de intelligenta barnen tittade på program av utbildningskaraktär (educational).2 Enligt Murrays uppfattning är Schramms bild av förskolebarnets gradvisa väg från det tecknade programmet över till en vuxen TV-diet inte längre aktuell. Numera ser barnen mera vuxenprogram redan från

börjanÃ

I A dolescents, Parents and Television Use: Adolescent selfreport meas-

ures from Maryland and Wisconsin SGR 2 1972, bidrar Jack

samples,

McLeod, Charles A tkin och Steven Chaffee med av 624 beskrivningar 12-1 5-åringars TV-tittande som är på linje med andra undersökningar.

Sålunda ser pojkar mera TV än

flickor och pojkarna ser mera västern-

och äventyrsprogram än flickorna. Detsamma gäller vad som kallas public

affairs och närmast motsvarar information, dvs.

samhällsfrågor, debatt, politik. Mellan 12- och IS-årsåldern sker en skarp nedgång i barnens TV-titÄ tande utom i fråga om nyheter och ”politik”.“

Stepen Chaffee och Jack Mc Leod har i Adolescents Television Use in the Fanzilv Context SGR 3 1972, redovisat ett ambitiöst försök att stu-

dera hur tittandet på våldsprogram i TV påverkas av

social-psykologiskt mer djupgående egenskaper hos än familjen socialgruppen, nämligen

uppfostringsklimatet och metoder för styrning av barnen. Materialet som är från 1968 omfattar l 300 13- och 15-åringar, huvudsakligen från vita förstäder. De barn som tittar mest på våldsprogram kommer från hem med låg socio-ekonontisk status, har låg IQ och en benägenhet att förenkla och se för- Referat av SGR 4 hål/anden i svart/vitt kommer fram i ett test där dessa barn in- (vilket Overview av Lyle stämmer sid. 22. med dogmatiska påståenden). Barn från socio-orienterade” hem tittar mer pâ våldsprogram än barn 2 Referat av Murray från idé-orienterade hemf Med socio-orienterade” hem menas hem sid. 363. där uppfostran mellan går ut på att umgänget människor i första hand 3 Referat av Murray skall friktionsfritt löpa angenämnt, med uppfyllande av vad som är sid. 363-364. skick och bruk med en auktoritär biton. Där använder man massmedia 4 Referat av Mc Leod. för underhållningf Med idé-orienterad 7 Referat av Chaffee uppfostran uppmuntras aktivt ifrågasättande av sid. 157. fakta, regler och värderingar.7 I sådana hem används massmedia för information, politik och samhälles 3 Referat av Chaffee När sid. 153. man gör ytterligare en uppdelning på uppfostringstyper och får fyra sådana försvinner sambandet med mängden våldsprogram eller 9 Referat av S. H. Chaf-

också blir bilden fee, J. M. Mc Leod uppsplittrad och omöjlig att tolka. Författarna ”Adolescent Television

drar något förvånade den slutsatsen att familjesituationen

Use in the Family Coninte betyder så mycket för de ungas våldstittande som man tidigare på- text i SGR 3 1972 stått!” sid. 170.

TV?

90 Vilka barn ser vad och hur mycket på

Kommentar:

Det ser ut som om Chaffee och Leod utgått från en felaktig premiss som starkt den amerikanska debatten och forskningen om barns TVpräglar tittande, att detta skulle vara beroende av föräldrarnas förnämligen (control) av barnens tittande. Detta skulle förutmåga till begränsning

sätta att de även för egen del skulle eftersträva minsta möjliga tittande,

eller åtminstone acceptera samma nivå som de kan pressa ner barnens tittande till. Detta förefaller helt orealistiskt. Resultaten visar också i kallar för kontroll och styr-

stora drag att det som föräldrarna själva

ningsmetoder inte har någon betydelse. Det som verkligen styr barnens tittande är föräldrarnas eget tittande och detta avgörs av samma grova socio-ekonomiska faktorer som styr föräldrarnas eget tittande. (KE)

av 68 12- och 83 15-åringar har Chaffee och

I en senare undersökning Mc Leod tillsammans med Atkin prövat några gamla antaganden om vilka Man från Schramms och barn det är som ser mycket TV-våld utgick Himmelweits resultat som gick ut på att goda relationer till kamraterna mindre TV-tittande och särskilt då mindre tittande på våldsprobetydde gram. Dessa resultat bekräftades inte. Mc Leod fann i stället en tendens i motsatt riktning?

Kommentar:

En tendens som med Sonessons resultat i fråga om förskole-

stämmer

bam. (K. E.)

Däremot fick man resultat som visserligen svagt men ändå gick i samma som Schramms om sambandet mellan å ena sidan konflikter riktning och med föräldrarna och á andra sidan mycket tittande på våldsprogram preferens för program med fantasiinnehåll?

Referat av Mc Leod, Kommentar: J. M., Atkin, C. R., Vad man får för resultat beror troligtvis till stor del på vilka tecken på Chaffee, S. H., Adolkonflikter och vilka konflikt-områden som man utgår från. Konflikter scents, Parents and Television Use: Selfreport olika saker helt olika relationer. Detta visar hur kring representerar and other report measu- bräckliga en del forskningsresultat blir genom att de är hårt bunda till re from Wisconsin sam- utanför denna

det som undersökts och inte håller för generaliseringar

ple. SGR 3 1972 specifikation. (K. E.) 2 Referat av Mc Leod sid. 267. I Friedman och Johns0ns Baltimore-studie av 80 svarta/vita, aggres- 3 Referat av Mc Leod Sid. 256-257. siva“/ icke aggressiva pojkar ingick också ett studium av deras program- Man fick bl. a. resultat beträffande i vilken ut-

4 preferenser. följande

Aggressivt beteende bland sina uppgav mycket våldsladdade program enligt skolans bedöm- sträckning pojkarna ning. ”tioi topp:

Vilka barn ser vad och hur TV? 91

mycket på

El Vita aggressiva uppgav 8 sådana program av 10. El Svarta aggressiva uppgav 6 sådana program av 10. El Vita icke-aggressiva uppgav 5 sådana program av 10. D Svarta icke-aggressiva uppgav 3 sådana program av 10. -- Således ett klart samband mellan den egna aggressiviteten och programvalet. En annan markant skillnad snälla som flertalet

gällde familjeserier av de aggressiva pojkarna uppgav sig känna avsmak infon

Om man utgick från pojkarnas egen uppfattning om sin aggressivitet och inte från skolans anteckningar om deras uppförande, ökade för de aggressiva antalet våldsfilmer bland de tio program som dessa pojkar tyckte bäst om. 2

Chaffee och Mc Leod gjorde raffinerade beskrivningar av barnens fa-

miljer utan att därmed lyckas fånga in vilka faktorer i familjeklimatet

som påverkade TV-tittande och programval. Raymond Johnson och Herbert Friedman gick den motsatta vägen. De utgick från intressanta kategoriseringar av TV-program och studerade deras dragningskraft på pojkar med olika bakgrund och egenskaper. Då fick man meningsfulla samband som redovisas i Four Masculine Styles in Television Programming: A

study of the viewing preferences of adolescent males. SGR 3 1972. I l 4-årsåldern söker pojkar förebilder att identifiera sig medför utform-

ningen av sin vuxenroll som man och samhällsmedlem. TV bidrar med sådana förebilder. För pojkar från hem utan hemmavarande fäder kan TV till

och med bli den enda källan för information om vad en man är och hur han

skall -

bete sig. Författarna frågade sig vilka pojkar med vilka grund-

förutsättningar - som valde vilka förebilder?

I undersökningen medverkade 80 pojkar i l3-l4-årsåldern i Baltimo-

re. Av dessa var 40 vita och 40 svarta. Hälften i vardera gruppen klassificerades som aggressiva utifrån sitt beteende i skolan. De fick uppge sina favoritprogram. Bland dessa valde man ut de 12 program som fick de mest olika röstsiffroma från olika grupper inom materialet. De representerade olika typer av mansroller som föredrogs av olika kategorier av

pojkar enligt följande*

1. Svarta-icke-aggressiva tonåringar föredrog program med den sårbara mannen Fñedmam H

som är passiv och har låg status. Den vanliga mallen för så- E

R L Mass

dana p Og am ar a r r tt mannen råkar in i en ohållbar situation som han j°hn.s°n*

, _ , _ _ Media Use and Aggresinte av. Ofta kommer en kraftfull kvinna in 1 bilden och reder

klarar sion: A

upp situationen. SGR 3, 197 , si . pilo; snâdy,

2. I aggressiva svarta kunde den manliga huvud- 343-344pojkars favoritprogram personen beskrivas som den taktiska mannen - som är aktiv och har 2 Referat av Friedman, I dessa historier Sid 348låg status. är det någon som är i knipa och skall räddas. Huvudpersonen är visserligen bra på att lösa problem, men ge- 3 Referat av Johnson nom att han arbetar utifrån Sid- 366ett lågstatusläge är han hänvisad till att använda list och överraskningsmetoder i stället för kraft och över- 4 Referat av Johnson talning. sid. 362-369.

Vilka barn ser vad och hur TV?

92 mycket på

3. Vita icke-aggressiva favoriserade program med ”den beskyd-

pojkar

dande mannen som är passiv och har hög status. Huvudtemat är dessa Vita före-

mäns förmåga att fylla kvinnans plats i familjen. pojkar

framför sina egna fäder. drog denna typ av män som fadersfigur

med den kraftfulle

. De vita aggressiva tonåringarna föredrog program mannen - som är aktiv och har hög status. I dessa program är huvuddominant, aggressiv och offensiv. När han

personen självtillräcklig,

utsätts för hot reagerar han ögonblickligen och direkt. Han representeras av ett fåtal stadigvarande figurer som ständigt uppträder på nya social förankring. Däremot finns det inga stadigplatser utan normal varande och de kvinnor som förekommer är av underkvinnofigurer ordnad betydelse och programtyper betecknar förf. den sis- Av dessa fyra mansroller ta som den mest eskapistiska eftersom denna definition av manlighet inte längre kan existera för de flesta män, utom via det ihåliga TV-mediet.2 Författarnas av de olika programtyperna och deras beskrivningar

”hjältar” är även i översättning så målande och underhållande att jag

vill ge läsaren chansen att ta del av dessa;

i serien ”Förhäxad” är den ende dödliga i en familj av

Typ l Darrin, häxor och trollkarlar och hans fullständiga underkuvande genom Endoras - den fientliga svärmodern - illasinnade magi kan avendast genom ständiga aktioner av hans hustru, Samantha.

värjas

Gröna marker” beskriver en nobel lantbrukares plågade liv där han blir utmanövrerad av sin enfaldiga fru och Hootervilles förslagna invånare. Mannens komiska inkompetens är det genomgående temat i ett annat program av samma typ, ”Mayberry, Emmerett Clark armen

R. F. D.. I en episod bröt ”reperatören” och blev tvungen att anställa en high-schooP-pojke för att hjälpa till i verkstan. Kunderna märkte snart att pojken var mycket bättre på allt reparationsjobb än Clark. I en annan episod tävlade

en av huvudrollerna, Sam Jones, utan framgång med en anställd

dräng om sonens respekt och beundran.

och Mina tre söner handlar båda om faderns be-

Typ 3 ”Eddies pappa

slutsamma försök sina moderlösa söner. De varma att uppfostra känslorna i förhållandet mellan far och son skildras klart i *När Eddies pappa friade”. Enligt den ursprungliga idén gick uppvakt-

ut på att uppmuntra pojken som försökte

ningen (the courtship)

att skaffa ett nytt sällskap (°date) åt pappan varje vecka. Efter

hand som serien utvecklades kom kurtisen att gälla pappan och Endast två gånger av 26 episoder under säsongen

pojken.

1969-70 försökte den 18-åriga Eddie att hitta en fru åt sin pappa. Producenten James Komach anser att uppläggningen med en enatt kunna behandla relationen 1 Referat av Johnson sam-förälder är nödvändig för sid. 367. barn/förälder sätt. Han sade:Om en

på ett mera djuplodande

kvinna kom in i bilden skulle hon ta halva tiden, halva tillgiven- 2 Referat av Johnson

Sid. 367-368. heten, halva uppmärksamheten”.

Vilka barn ser vad och hur

mycket på TV? 93

Typ 4 Intensiv propaganda ingår i alla de tre serier som porträtterar den kraftfulla mannen. FBI är sålunda ett officiellt sanktionerat

ursprung för hjältar (Bureau heroics), medan ”Adam 12 ofta plockar in ordningsmaktens jargong i dialogen. Bronson främjar

en livsstil med snabba i vartenda från titelns uppbrott program,

inledningsvinjett (som visar en man som anfäktad av medelålderns bekymmer avslöjar sin avundsjuka på Bronsons lätta fri-

het) ända till avslutningstemats texter: Nu ger jag mig ut på den långa ensamma autostradan . . . för att leva mitt liv på mitt sätt . . . Jag tänker inte bli fast någonstans.”

Typ 2 är ej beskriven men representeras t. ex. av Mannix och Mission impossible. Om Mannix har en av seriens författare sagt att han är en Christ figure, he really is everybodys ombudsman; hell make it right.

John P. Robinson har i Toward the Functions

Defining of Television,

SGR 4 1972, komprimerat en mängd resultat om skillnader mellan ålders- och beträffande TV-tittande.

utbildningsgrupper mängden Ett ut-

drag får fungera som sammanfattning.

En mycket intressantare TV-tittande vafråga är hur mängden rierar med bakgrundsfaktorer som ålder och utbildning. Nästan alla

tillgängliga data pekar mot ett starkt negativt samband mellan

mängden tittande och utbildning.

sammanhängande tittande börjar i 3-årsåldem och fortsätter

på en relativt hög nivå till IZ-årsåldem, när en gradvis nedgång

börjar enligt figuren på nästa sida. Denna figur kombinerar data

från W. R. Simmons nationella och data

survey-undersökning

från

tonårsundersökningen i Maryland. Siffrorna visar att den

lägsta punkten för tittandet nås i de första åren efter 20 och ökar igen i samband med giftermål (särskilt för kvinnor). Ett påtagligt hopp inträffar också kring de 50 (särskilt för män) - nu i riktning av ökat tittande. Tittartiden förefaller att öka ytterligare efter pensioneringen när fritiden når ett maximum. Över en livstid beskriver TV-tittandet i allmänhet en U-formad kurva. Nedgången i i

början junior high school (l2-årsåldern).

Detta dokumenteras av data från tonårsmaterialet i Maryland-un-

dersökningen i fig. 2 sid. 94. Man kan se att nedgången varierar

beroende på hur bra det går i skolan. Redan i början av denna period tittar studerande med höga betyg (A students) ungefär 1/2 timme mindre på TV än de som har lägre betyg (C-students). Från 12-13 till 16-1 7-ârsåldern ökar denna skillnad till mer än en timme trots att TV-tittandet under denna minskar dramatiskt period även för C-students. Data från den nationella ”Youth-in-Transition

undersökningen study (Robinson och Bachman, 1971) tyder på att TV-tittandet

fortsätter att minska även i l9-årsåldern både för dem som går över till college-studier och för övriga ungdomar. Båda grupperna uppskattar sitt TV- tittande till mindre än två timmar Johnson sid. 367-369. per dag.

“ TV?

94 Vilka barn ser vad och hur mycket på

Även om det finns andra skillnader i bakgrund är dessa inte särskilt stora i utöver de skillnader som

high-school-materialet

hänger samman med ålder och betyg. Barn till föräldrar med hög social status tenderar att titta något mindre än andra.

Till skillnad från andra forskare fann vi inget samband mellan

social isolering och hög TV-konsumtion bortsett från den enda procent (l 96) av materialet som uppgav att de inte hade någon nära vän. Denna grupp uppgav sitt tittande till anmärkningsvärda 5,5 timmar per dag. Eftersom denna grupp omfattade mycket få personer bör dock detta resultat betraktas som synnerligen tentativtf

Lyles översikt från resultat från SGR

4,

I sin sammanfattning, Patterns of Use, Overview SGR 4, avsnittet Pro-

grampreferenser och programval” gör Jack Lyle en sammanfattning av alla de studier som inom ramen för S GR belyst frågor som har med barnens programval att göra. Jag har översatt största delen av denna sammanfattning som ger en god överblick inte bara över de enskilda undersökningsresultaten utan också relaterar dessa till varann i ett helhetsperspektiv.

Barn börjar se på TVi mycket tidig åldersnästan så snart de börjat titta, börjar de också utveckla programpreferenser och -vanor, Murray rapporterar t. ex. att hans 5- och 6-åringar har väletablerade mönster för när de tittar och vad de ser på. Mödrarna till de förskolebarn som Stein m. fl. studerade kunde uppge vilka program

som deras barn tyckte bäst om. Majoriteten av Lyle och Hoff-

mans förskolebarn kunde ange sina favoritprogram. Flera studier som tagit fram data om yngre barn - förskolebarn och 6-åringar3 - utvisar i allmänhet liknande mönster. Tecknade program* (som enligt Gerbners uppsats 1971 ligger högst i fråga om våldsinnehåll) låg genomgående högst i fråga om popularitet. Barnprogram som inte var tecknade skattades för det mesta under J. P. Robinson, T0- både tecknade program och s. k. ”situationskomedier”. ward Defining the Func- Stein rapporterar visserligen mera tittande på barnprogram än tions of Television i på tecknade och vuxenprogram, men det bör noteras att hennes SGR 4 1972 sid.

data baseras på mödramas uppgifterà Murray, däremot, fann inte

572-573. i sitt lilla urval något enda barnprogram bland de tio i topp. Flera 2 Robinson i SGR4 tecknade program och barnprogram kom bland de mest sedda sid. 573. programmen bland Lyle och Hoffmans förskolebarn och S-åring- 3 I USA börjar bam i ar. skolan när de är 6 år. Det förefaller som om barnens preferenser blir allt mer mångsi- _ l På amerikanska cardiga allteftersom de växer upp. toons som mestadels är

På alla åldersstadier fann man att de program som barnen verkli-

i Disney-stil.

gen såg ofta avvek från vad de uppgav som sina favoriter och från sin

5 Som enligt flera un- Till största delen förklaras dessa awikelåldersgrupps topprogram. dersökningar har en ten- annat och

ser av att andra familjemedlemmar hellre såg något

dens att under-rapportera barnens tittande drev sin vilja igenom. Sådana konflikter kvarstod även när famil-

på våldsprogram. jen hade mer än en TV-apparat.

SOU l98l:l6 Vilka barn ser vad och hur

mycket på TV? 95

En mycket förenklad summering av mönster för programreferenser: S-åringama valde oftast tecknade program och Situationskomedier”. l l-åringama hade släppt de tecknade programmen men favoriserade klart situationskomedier och ägnade växande uppmärksamhet åt äventyrsprogram.

Äventyrsprogram ledde stort bland

lS-åringarna. Två andra favoriter bland tonåringarna var en blandad och svårdefinierad katego-

ri som omfattade och musik-Z varietéprogram filmad teater.

Stein et al. fann bland sina förskolebarn två tittarmönster som baserades

på dels favoritprogram, dels på mängden TV-tittande. Mönstertillhörigheten var helt kopplad till hur mycket barnen såg

på tecknade program med våldsinslag. De barn som inte såg sådana rekryterades helt klart från hem med högre socio-ekonomisk status än övriga och hade högre IQ än de som såg på tecknade program med våldsinslag. Vidare var det vanligare bland de förra att föräldrarna påverkade programvalet.

Program med våldsinnehåll ökar i betydelse allteftersom barnen

blir äldre. Bland Lyle och Hoffmans ll-åringar återfanns till ex-

empel bara ett ”våldsprogram” bland de tio mest populära. Bland

IS-åringarna var det fyra. Mc Leod, Atkin och Chaffee rapporterar från sitt material att samtidigt som den totala TV-tiden minskade med ungdomarnas ålder så ökade den tid som ägnades åt våldsprogram och våldsfilm. Inom varje åldersgrupp gäller att ju mer tid ungdomar ser på TV

desto mer våldsprogram ser de. Sådana resultat har rapporterats av

Chaffee och Mc Leod, av Lyle och Hoffman och av Greenberg, Ericson och Vlahos. : Både Murray och Lyle och Hoffman påstår att intelligenta barn visar en större variation än andra i sina programreferenser. Detta skulle också gälla barn från hem med högre socio-ekonomisk status. Vidare och Mc Leod mindre

fann Chaffee konsumtion av vålds-

program bland intelligenta barn än bland deras kamrater liksom att white-c0llar-barn såg mindre våldsprogram än blue-collaf-barn. Samma förf. rapporterar också resultat som tyder på (suggesting) att våldsprogram i högre utsträckning ses av barn med en hög benägenhet att själva uppträda våldsamt än av deras kamrater med en lägre sådan benägenhet. Mc Intyre och Teevan fick resultat som visade ganska svaga tendenser av liknande slag: mycket tittande på våldsprogram hängde samman med både våldsamt beteende och positiv uppskattning av våld. De tydligaste resultaten i denna riktning härrör från Robinson och Bachman. De

fann ett positivt samband mellan preferenser för våldsprogram och faktiskt

(självrapporterat) deltagande i aggressivt brottsligt beteende bland unga män som just gått ut från highschool”. Israel och Robinson fann en påtagligt hög konsumtion av våldsprogram bland unga män som hade slutat high-school i förtid - en grupp som han samtidigt visar ligger över genomsnittet i fråga om våldsamt beteende.

96 Vilka barn ser vad och hur mycket på TV?

Allt TV-våld återfinns inte i fiction-program. En del av de blodi-

gaste och våldsammaste programmen ingår i nyhetsprogrammen. Konsumtionen av nyhetsprogram var mycket låg i de studier härav i och Teevan att

som omfattade ungdomar. Mc Intyre rapporterar

endast ca 20 % av deras tonåringar brukar se på nyhetsprogram-

men. Lyle och Hoffmans unga tittare (5-15 år) som kunde välja mellan kanaler, undvek nästan helt och hållet program på flera särskilt under middagstid. Detta gällde alla nyhetsprogrammen, åldersgrupper inom materialet. Alla studier som omfattar visaratt den utbildningsprogrammen J. Lyle Television in Detta stora majoriteten knappast alls tittar på sådana program. gäl- Daily Life; Patterns of ler oavsett ålder. Det andra undantaget ser ut att vara yngre barns Use, Overview SGR 4 - 1972 sid. 9-13. tittande på Sesame Street?”

Kapitel 8 TV-tittandet hos

psyko-socialt

avvikande barn

Detta kapitel omfattar citat från och referat av: Inga Sonesson. Förskolebarn och TV. 1979 Olof Elthammar. Emotionella reaktioner

inför film hos 1 1-1 S-ârsgruppen

1967 H. T. Himmelweit m. fl. Child and Television 1958 samt hänvisar sid. 108-109 till de andra partier i den föreliggande rapporten som behandlar hithörande frågor.

98 SOU l98l:l6

TV-tittandet hos psyko-socialt avvikande barn

Inledning

och enklast sätt vill sammanfatta forsk-

Om man på kortast möjliga

allmänt resultat i fråga om överdrivet TV-tittande ningens accepterade hos barn samt icke önskvärd norm- och beteendepåverkan, kan man säbarnen de som ga att de mest utsatta är de psykiskt svaga och labila, kommer från socialt uppsättningen av svaga miljöer utan den normala känslor. relationer, kunskaper och normer. Detta skulle anledning att uppmärksamma undersökge oss särskild Flertalet författare behandlar emelningar om bam i sådana situationer. lertid TV-tittandet hos barn med psyko-sociala problem i nära anslutoch TV-tittandets relation till andra aktivitening till TV-konsumtionen

ter hos bam i allmänhet. Det har inte varit möjligt att med bibehållande

av den ursprungliga innebörden lyfta ut de i den övriga texten inspräng- TV-tittande.

da partier som behandlar problembarnens

I stället har jag lita! till Inga Sonessons avhandling från 1979, Försko-

lebarn och TV, där ett centralt tema är de psyko-socialt avvikande just

barnens TV-tittande. I ett inledande avsnitt refererar Sonesson andras områden. Genom att här ta med undersökningsresultat på hithörande vissa delar av detta avsnitt kan vi tillgodogöra oss Sonessons litteraturgenomgång. Vidare har jag tagit med vissa delar av de kapitel, där Sonesson redogör för sina egna resultat. För att underlätta av hithöför de läsare som är speciellt intresserade rande avslutas föreliggande kapitel med sidhänvisningar till de frågor olika ställen i rapporten där sådana frågor berörs.

”Relationer mellan barnens personliga och/ eller

sociala problem och deras mediabeteende

forskning har påvisat att barns mediavanor i stor ut- Tidigare sträckning påverkas av interpersonella problem, vare sig dessa finns inom inom kamratgruppen eller inom båda.

familjen, visar, att frustrerade barn använder media

Många undersökningar som en lättillgänglig flykt undan en svår verklighet. som

En annan aspekt på samma tema har utvecklats av forskare

TV-tittandet hos psyko-socialt avvikande. 99

har använt sig av begreppet socialiseringstømhet. Dessa anser att barn med en torftig uppväxtmiljö, med antingen för få eller för många varandra motstridande normer, i större utsträckning än andra använder media som en normkälla i sin socialiseringsprocess. Bailyn fann, att barn som antingen var rädda för att inte bli accepterade i en kamratgrupp eller för att få för låg status i denna och som dessutom fick höga poäng på ett test som mätte deras önskan om att vara helt oberoende, i större utsträckning än andra barn föredrog TV-program i vilka det förekom en aggressiv

hjälte.

(Bailyn 1959). Himmelweit och hennes kolleger påvisade, att otrygga barn t. ex. bam med svåra hemförhållanden, barn som hade svårt att få kamrater eller som kände sig utstötta av kamratgruppen, tenderade att bli storkonsumenter av TV och hade dessutom en benägenhet att i större utsträckning än andra barn med s. k.

välja program

eskapistiskt innehåll. Vidare gick dessa barn på bio oftare än sina

kamrater (Himmelweit m. fl. 1958).? . . . (Se sid. 354 i den före-

liggande rapporten.) Riley och Riley (l95l)3 påvisade, att barn vars önskan om att tillhöra en kamratgrupp inte uppfylldes, visade en preferens för TV-program vars innehåll karaktäriserades av våld och aggressivitet. Maccoby (1954)“ fann, att amerikanska medelklassbam i vilkas l L. Bailyn. Mass Media and Children: A Stuhem det härskade en kylig atmosfär förenad med många föräldrady of Exposure Habits

förbud, tenderade att se mer TV än sina jämnåriga. Ett liknande

and Cognitive Effects. samband fanns inte hos barn från arbetarklassen. Författaren an- Psychological Monoser. att detta beror på att föräldrarna i denna grupp ser mer TV än graphs 1959. 73. l-48. medelklassföräldrama. Barnen kan därför inte använda TV-tit- 2 H. Himmelweit m. fl. tandet som ett medel att komma ifrån föräldrarna. Television and the Child. 1958 Schramm och hans kolleger (l96l)5 konstaterade, att konflikter med föräldrar, manifesterade i bristande överensstämmelse i 3 M. W. Riley- J. W.

Riley, ”A Sociological f ramtidsaspirationer, var relaterade till olika mediavanor. Ju hög- Approach to Communire grad av konflikt desto större blev tendensen att barnet använde cations Research. Pubde mediaformer som dessa författare benämner fantasimedia, dvs. lic Opinion Quaterly TV, radio och film och desto mindre blev tendenserna att an- 1951. 15:445-460. vända de så kallade realitets-media dvs. böcker och tidskrifter. 4 E. E. Maccoby, Why Om en sådan konflikt kombinerades med en kamratkonflikt blev do Children Watch Teledetta mönster . . . vision? Public Opinion

ännu mer uttalat (Se sid. 84 i den föreliggande

Quaterly. 1954. 18: rapporten). 259-244.

Vidare fann Lyle och Hoffmann (1972)° att amerikanska barn i

5 W. Schramm m. fl. första klass, som såg mer TV än sina kamrater, lekte mindre än ”TV in the Lives of our_ dessa, även om de tyckte bäst om denna aktivitet. Dessa författare Children. 1961 framhäver sätt som riskerna för att TV-tit- 6 J. Lyle o. H. Hoffman på samma Maccoby tandet för dessa barn blir dysfunktionellt i förhållande till de so- Childrens Use of Tele-

ciala aktiviteterna. (Se sid. 496 och 87 i den föreliggande rappor- vision and Other Me-

dia, 1976 sid. 135-136. ten.) 7 J. Murray i SGR 4 Även Murray (1972),7 som undersökte 5-6-års TV-va--

pojkars

nor, fann, att de som hade en mycket hög TV-konsumtion kunde 1972 sid. 356.

100 TV-tittandet hos avvikande. . .

psyko-socialt

karaktäriseras som fysiskt aktiva men socialt passiva bam; denna passivitet även i TV-situationen. Han

gjorde sig gällande själva

fann dessutom, att barn som redan i 3-årsåldem var karaktäriserade som passiva, i större utsträckning än andra blev storförbru-

kare av TV. (Se sid. 88 och 497 i den föreliggande rapporten.)

Noble] som också diskuterar dessa problem, har åsikter som ofta awiker från andra forskare. Han argumenterar bland annat mot Maccobys inställning, att barnens användning av TV-underhållning (fantasy-programmes) blir dysfunktionell i förhållande till de verkliga sociala aktiviteterna. I stället framhäver han, att detta beteende kan vara barnets enda att komma ifrån

möjlighet

en frusterande verklighet, och att dessa program dessutom kan ge barnen mycken värdefull kunskap om det samhälle han/ hon lever

i. (Se kapitel 20 om Interaktion med personer i TV-rutan.)

I Sverige har Olof Elthammar (1967)2 undersökt emotionella reaktioner inför mycket aggressiva filmer hos ll, 13, 15 och 18 års grupper av barn och ungdomar. Han fann, att det inte var intensiteten i de omedelbara känsloreaktionema vid filmvisningen som av denna, utan främst barnets förvar avgörande för effekterna måga att bearbeta de framprovocerade känslorna. Här fanns klara skillnader mellan åldersgruppema. Hos de yngsta barnen påvisades

långvariga ångestreaktioner även hos pojkar och flickor med väl-

balanserad personlighet och låg symptombelastning. l övriga åldersklasser framkom utdragna belastningsreaktioner endast hos flickor som uppvisade en kombination av hög symptombelastning

och en personlighet med växlande grad av tvångsmässighet. Slutligen fann Elthammar, att ungdomar med anpassningssvårigheter

skattade huvudpersonernas aggressiva känslor signifikant högre

än vad de socialt anpassade grupperna gjorde.”

Kommentar.- En del av de barn som blivit störda av Elthammars filmexperiment fick

gå i särskild terapi för att återfå jämvikten. Det sades att filmupplevel-

serna i kombination med denna terapi hade tillfört dem något värdefullt. Undersökningen togs därför av fler framstående opinionsbildare som intäkt för att mycket uppskakande filmer inte bara var oskadliga utan till och med nyttiga för barn. För mig personligen har detta framstått som den största cynismen i den svenska debatten kring filmpåverkan. Jag lärde då att alla resultat kan tolkas som f-n läser bibeln, och att l G. Noble Children allmänhetens uppfattning i hithörande frågor i första hand beror på vem pin Front of the Small Screen. London 1975. som kan göra sig hörd i pressen och finner den ton som passar dagsläget. uppfattning som avvek från ovanstående stämplades i slutet av

Varje

2 O. Elthammar, Emo-

60-talet som djupt reaktionär av de tongivande. I dag, 1980, är förhål-

tionella reaktioner inför landet det motsatta. Nu ifrågasätter man integriteten hos dem som vill film hos 11-18 års gmp- Stockholm 1967. analysera under vilka omständigheter och i vilken omfattning sådan per. diskussion i stället för att okri- 3 I. Sonesson, Försko- äger rum, dvs. vill föra en kvalificerad lebarn och TV 1979, tiskt betrakta all påverkan av allt TV-tittande som stark och skadlig. sid. 17-20. Helt inkonsekvent anses det fortfarande reaktionärt” att acceptera

TV-tittandet hos avvikande. . . l0l

psyko-socialt

några begränsningar av utbudet, via censur eller självsencun Dessa och

liknande erfarenheter har övertygat mig om att det är andra och mer subtila och politiska faktorer än forskningsresultat som bestämmer den för tillfället förhärskande om Dessa uppfattningen mediapåverkan. kommentarer är av sådan karaktär att de egentligen borde ingå i inled- Detta skulle emellertid ningen. ha givit dem en alltför hög dignitet i en rapport som främst är en sammanställning av forskningsresultat. Jag har dock inte helt velat avstå från att meddela erfarenhet

denna som för mig

är så starkt knuten till behandlingen av Elthammars arbete. (K. E.)

Åter till Sonesson:

”Undersökningens genomförande

Den empiriska analys som ingår i denna undersökning bygger som tidigare nämnts på data från en surveyundersökning som hösten 1975 genomfördes i Malmö med 253 par förskolebarn och deras mödrar samt med barnens förskollärare. Undersökningen genomfördes med tillstånd från sociala Centralnämnden i Malmö, barnens föräldrar samt föreståndarna på de förskolor där bamen vistades. Den föregicks dels av en postenkätundersökning, dels en pilotstudie . . .

Huvudundersökning

l juli 1975 trädde lagen om allmän förskolai kraft. Detta innebar,

att alla kommuner i landet blev skyldiga att tillhandahålla plats i förskola för samtliga 6-åringar. Förskola är ett gemensamt namn för daghem, i vilka barnen vistas största delen av dagen, och deltidsgrupper, i vilka barnen vistas tre timmar antingen för- eller eftermiddag. Samtliga malmöbam födda 1969 var därför registrerade hos socialförvaltningen i denna kommun, och med vederbörligt tillstånd drogs ett slumpmässigt urval på 325 barn ur detta register. Då antalet barn som vistades på daghem var betydligt mindre än de båda andra fördubblades urvalssannolikheten grupperna för daghemsbarnen. Vid den statistiska bearbetningen av materialet korrigerades

detta förfaringssätt med hjälp av en viktning av de båda andra Antennens redaktör

grupperna. Fördelningen av bamen i de tre förskolegrupperna Karl-Ola Nilsson jämställer sålunda Barnfilmframgår av tabell 21. Urvalsförfarandet att resultaten nämndens granskning innebär, kan generaliseras till för åldersbestämning alla förskolebarn i Malmö, som vistas på kommunens förskolor. med filmbolagens av (Enligt uppgift från socialförvaltningen utgör dessa 98 % av popu- kommersiella hänsyn lationen 6-åringar i Malmö.) Resultaten kan i viss mån antas gälla styrda marknadsföring i för denna ålderskategori förskolebarn även i andra svenska stä- Film och TV 1980 nr 2l.

102 TV-tittandet hos psyko-socialt avvikande. . .

der. Mödrarna i sina hem av studerande på B-nivå i

intervjuades sociologi vid Lunds universitet. Barnen inteiçvjuades på förskolan

av kvinnliga intervjuare med tidigare erfarenhet av barn. (Jag ut-

förde själv ungefär hälften av samtliga bantintervjuer.) Samtidigt med att barnen intervjuades ifyllde deras förskollärare ett skatt-

ningsschema som, tillsammans med mödrarnas upplysningar och

barnens egna svar, skulle ge oss möjlighet att bedöma om barnen

hade sociala och/ eller individuella problem.

Tabell 21 Beskrivning av urvalet

Ursprungligt urval N = 325 Ingår ej i samplet: n Moderlösa 2 förskolan 4

slutat

Från resultaten har bl. a. hämtat följande: jag

Sonessons kommentar till tabell 22 (nästa sida)

I denna tabell innebär ett negativt gammavärde (G) att de barn, som inte har en bästis har ett lägre värde på det aktuella TV-beteendet än de barn, som har en sådan vän. I tabellen redovisas de båda gruppemas TV-beteende samt sambanden mellan dessa. Av denna framgår, att de barn som inte har en bästis på Iekskolan i större utsträckning väl/er andra media-

former som sin favoritsysselsättning, medan de som har en sådan kanzrat sätter TV främst. Dessutom väljer den förra gruppen i

större utsträckning än den senare ett icke-medialt beteende. En närmare granskning av våra data visade, att 26 % av de barn som inte hade en bästis främst valde alternativet att leka med andra barn som sin favoritsysselsättning, medan motsvarande frekvens för de barn som hade en bästis var 17 96. Vidare konsumerar de barn som inte har en bästis mindre TV än övriga barn, de är mer positiva till de lärorika programmen och mindre positiva till de spännande programmen. De har slutligen i mindre utsträckning blivit skrämda av något TV-program, men har en TV-situation som är mindre präglad av gemenskap än de I. Sonesson sid. 30-34. barn som har en bästis på förskolan.

TV-tittandet hos psyko-socialt avvikande. . . 103 Tabell 22”

“ I. Sonesson, 1979, sid. 168.

Dessa barn, som inte har en bästis på lekskolan är sålunda i sina TV -vanor vad jag vill kalla mindre TV-orienterade än de barn som har en sådan kamrat. När det gäller de båda gruppemas relationer till personerna på TV-skärmen kan vi konstatera, att det inte finns någon skillnad alls när det gäller likhets- eller önskeidentifikationen. När det gäller att finna likhet mellan vuxna på TV-skärmen och bekanta vuxna finns däremot en skillnad; de barn som inte har en bästis tycker i mindre utsträckning att en sådan likhet finns. Dessa resultat ger sålunda inte alls stöd åt de forskningsresultat som påvisat att barn som inte har så harmoniska relationer till sina kamrater i större

utsträckning identifierar sig med individer på TV. Däremot bekräf-

tar det sistnämnda resultatet delvis Nobles antagande, att det är de barn som har de mest harmoniska relationerna till andra människor i sin närmaste omgivning, som inte bara identifierar sig med TV-barnen, utan också har förmågan att känna igen vuxna på TV-skärmen. Sammanfattningsvis kan vi sålunda konstatera, att våra resultat inte ger stöd åt vårt antagande nr 3, att barn med bristande kamratkontakt i större utsträckning än övriga barn ser vuxenprogram och

tvcker om program med spänningsframkallande moment. Tvärtom

står dessa resultat i direkt motsats till tidigareforskningsresultat. Vårt sista antagande, nr 4, var på grund av tidigare, varandra motsägande forskningsresultat, mycket vagt formulerat. Jag utgick från, att barn med bristande kamratkontakt tenderar att ha ett identifikationsmönster som avviker från de barns som inte har

104 TV-tittandet hos psyko-socialt avvikande. . .

sådana svårigheter, men detta bekräftades endast delvis av våra resultat. Dessa visade, att barn, som inte hade en bästis i lekskolan

identifierade sig med barnen på TV-skärmen i samma utsträckning

som de barn som hade en sådan kamrat.

Däremot fann de i mindre utsträckning likheter mellan vuxna på

skärmen och bekanta vuxna. Det sistnämnda av dessa båda resultat överensstämmer bra med dem som redovisats av Noble (1975). x

Diskussion och

sammanfattning

I detta kapitel har sambandet mellan barnens personliga och/ eller sociala problem och deras TV-vanor och relationer redovisats och analyserats. Med utgångspunkt från det faktum att problem av denna typ manifesterar sig i barnens allmänna beteende, har jag försökt få en bedömning av barnens situation dels genom frågor till mödrama, dels genom förskollärarnas svar på det skattningsschema som William-Olsson (1973) tidigare har utarbetat för

just

detta ändamål. I enlighet med denna forskares erfarenhet visade sig mödrar och förskollärare bedöma barnens emotionella status ganska olika. Detta beror enligt henne på att olika grupper har olika uppfattning om barns beteende. Dessutom anser att

jag,

barnens beteende kan variera mycket mellan hem och skola. Slutligen var det i vår undersökning olika typer av beteende, som bedömdes av de båda grupperna, med av olika mätinstrument.

hjälp

För att bemästra dessa problem bildades två extremgrupper; en med starkt symtombelastade barn och en med helt symptomfria barn. Av samtliga förskolebarn var 8 96 bedömts som emotionellt störda, medan 16 96 har bedömts vara helt utan symptom på sådan störning. Ett annat sätt att försöka ut barn med speciella problem

välja

är att fråga dem själva om deras kamratförhållande. Bristande kontakt med jämnåriga är för de flesta barn ett tecken på att inte allt är som det bör vara. Av samtliga barn ansåg 12 96 att de inte hade en bästis på förskolan. Analysen av sambanden mellan barnens emotionella status och deras TV-beteende visade de förväntade tendensema när det gällde konsumtion och preferenser. De symptombelastade barnen, dvs.

de barn som har de flesta personliga och/ eller sociala problemen, har

störst kännedom om vuxenprogrammen, de är minst positiva till de lärorika och mest positiva till de spännande programmen och de har också i större utsträckning blivit rädda framför TV-skärmen. Här stämmer våra resultat helt överens med tidigare forskning. De största skillnaderna mellan de båda extremgruppema fann vi emellertid, när det gällde barnens identifikation med barnen på TV-skärmen och deras uppfattning om bekanta vuxnas likhet med vuxna på skärmen.

TV-tittandet hos avvikande. . . 105

psyko-socialt

De symtombelastade barnen identifierar sig i mindre utsträckning än de symptomfria barnen och finner också i mindre utsträckning

likhet mellan vuxna på skärmen och bekanta vuxna. Här går våra resultat emot tidigare forskning, som påvisat det motsatta förhållandet, att barn med mindre harmoniska förhållanden i större utsträckning identifierar sig med individer på skärmen. Ett visst stöd för våra resultat fann hos Noble jag emellertid (1975) som antar, att harmoniska barn tillfredsställanpå ett mera de sätt än barn som har problem kan interagera både med individer i sin omgivning och med individer på skärmen Även de resultat, som redovisats av Rosengren m. fl. (1976) ger stöd åt våra resultat. Dessa författare påvisade, som att de tidigare nämnts, båda ungdomar som hade parasocialt med individerna umgänge på skärmen inte saknade socialt umgänge med verkliga individer Dessa båda forskningsresultat ligger våra egna nära i tiden, det senare dessutom nära geografiskt. De forskningsresultat som har påvisat ett positivt samband mellan emotionell stöming och identifikation är av äldre datum och dessutom till del övervägande framkomna utanför Sverige (t. ex. Riley & Riley 1951, Himmelweit 1958, Schramm 1961 och Linné 1969). Att förvänta sig överensstämmande resultat av undersökningar med till synes identisk design är kanske därför inte realistiskt. Både sociala och kulturella olikheter kan påverka resultaten . . . Att de symptomfria barnen i vår undersökning identifierar sig i så stor utsträckning, kan bero på att den värld som i de återges svenska som t. ex. Fem är fler barnprogrammen myror än fyra elefanter”, Från A till Ö” och Emil i Lönneberga”, som var aktuella under inte är främmande

undersökningstiden, och problemfyll-

da. Att denna kan identifiera och kän-

barngrupp sig med barnen

na igen de vuxna i dessa program är, enligt min åsikt, mycket na-

turligt.

Kommentar:

För att en jämförelse skall bli meningsfull behöver man veta vilka utländska program som studerats med avseende på barnens igenkännande av vuxna

i de undersökningar som författaren jämför med. (K. E.)

”De barn, som hade en bristande kamratkontakt var på förskolan vad kallade mindre TV-orienterade

jag än övriga barn. Detta in-

nebar, att de i mindre valde TV utsträckning som sin favoritsysselsättning, konsumerade mindre både av barn- och vuxenprogram, tyckte mindre om de spännande samt i minprogrammen, dre utsträckning hade blivit skrämda av något TV-program. Precis Interaktion med persom när det gällde den symptombelastade gruppens brissoner i TV-rutan tande identifikation stämmer denna barngrupps bristande intresse parasocialt umgänge - beför TV dåligt överens med tidigare forskning, som dels påvisat, att handlas i kapitel 20, Inbarn med bristande kamratkontakt tenderar att konsumera teraktion”. myc-

106 TV-tittandet hos psyko-socialt avvikande. . .

dels att barn som tittade mer än ket TV med eskapistiskt innehåll, andra barn, lekte mindre än dessa, även om de tyckte bättre om denna aktivitet . . . Att barn, som har ett dåligt kamratförhållande på förskolan för

övrigt är mindre intresserade av TV än barn utan sådana problem tolkar på detta, att de

jag så, att dessa barn är så fokuserade just

beinte har energi över att intressera sig för TV. Detta antagande i kräftas av våra resultat, som visade, att de i större utsträckning

valde alternativet att leka med andra barn som sin favoritsyssel-

sättning. hierarkiska teori om människans Om vi utgår från Maslows grundläggande behov, kommer behovet av kärlek och tillhörig-

hetsbehovet strax efter fysiologiska behov som hunger och törst

av säkerhet i denna teori är och behov och trygghet. Innebörden bland att människan först strävar efter att tillgodose de annat, och först när detta skett kan man mest grundläggande behoven,

fundamentala krav (Maslow 1954 jfr Rosen-

ägna sig åt mindre och Holmlöv 1977).

gren 1974 och Fjaestad

Denna våra resultat. De barn, teori anser jag delvis förklarar som inte har en bästa vän i förskolan har inte på ett tillfredsstälsina behov av kärlek och tillhörighet. Därlande sätt tillgodosett för är de mer fokuserade på andra barn och mindre på TV. Först när behovet av kamratkontakt är tillgodosett kan barnen ägna sig

åt att tillfredsställa mindre grundläggande behov, såsom behov av

kunskap, underhållning och spänning, som de bland annat kan

tillgodose genom att titta på TV. Givetvis kan det även finnas andra orsaker till våra resultat och till dessa kan vara, att barnen inbördes påverkar en förklaring varandras TV-vanor. Det är då ganska logiskt, att de barn som har en sämre kamratkontakt mindre av de andra barpåverkas nens TV-tittande. De barn som inte hade en ”bästis” kände t. ex. i som under under-

mindre utsträckning till programmet Kojak sökningsperioden var populärt bland pojkar i vår undersöknings-

förklaring sätter vi kamratskapet grupp (se tabell 5.2). I denna före TV-tittandet. Det är det förra, som ger upphov till det senare. Om vi gör tvärtom, dvs. sätter TV-tittandet före kamratskapet kan vi förklara våra resultat och på det sättet, att man får status om man känblir populär och därför också lättare får en bästis, Detta fenomen att TV har en ner till de populära programmen. social funtion för barnen som både innebär att man skapar konman sett och att man får sotakt genom att prata om de program cial prestige genom att känna till populära program har kallats TV-:s coin of exchange-funktion och har bland annat beskrivits

av m. fl. (1972), v. Feilitzen (1972) och Riley (1951), McQuail

Sonessons litteratur- J. R. Brown 0976).! förteckning sid. 254, kan det även utanför förskolan finnas faktorer, 25 1 . Naturligtvis TV-beteende. Det visade sig, att som påverkar denna bamgrupps 7 Sonessons litteraturhade mödrar som de barn, som inte hade en bästis på förskolan förteckning sid. 254, vilket innebär att de var mer nega-

249, 250. låg lägre på skalan grundattityd

TV-tittandet hos

psyko-socialt avvikande. . . 107

tiva till TV än övriga mödrar (G = .32). Då vi tidigare visat, att det finns samband mellan en sådan negativ mödraattityd och barnens inställning både till de spännande programmen, deras upplevelse av skräck, samt deras uppfattning om likhet mellan vuxna och bekanta på skärmen vuxna, finns även här en bidragande orsak till dessa barns mindre TV-orienterade inställning. Slutligen visade sig barnens syskonstatus i viss mån påverka deras val av

favoritsysselsättning. Har man ingen bästis i förskolan

och dessutom inga syskon hemma, är man mycket fokuserad på andra barn. De endabarn som inte hade någon bästis i skolan valde alla alternativet att leka med andra bam som sin favoritsysselsättning, medan de mellanbam, dvs. de barn som både har äldre och yngre syskon, som inte hade en bästis i förskolan inte alls valde detta alternativ. Dessa barn valde främst andra media och i andra hand TV. Sammanfattningsvis kan vi konstatera, att vi har påvisat klara samband mellan barnens personliga och/ eller sociala problem och deras TV-beteende, samt att olika typer av problem kan relateras till olika typer av detta beteende. - De barn vars problem visade sig i ett emotionellt stört beteende tittade mer på vuxenprogram och var mer intresserade av de spännande programmen, - medan de barn som hade svårigheter i kamratkontakten var mindre intresserade av dessa programtyper och

även mindre fokuserade på TV som sin favoritsysselsättning.

När det gällde att identifiera sig med barnen på skärmen och finna likhet mellan vuxna och bekanta är på skärmen vuxna, dessa TV-relationer allra vanligast hos de barn som inte uppvisar några symptom på emotionell störning och minst vanlig hos de barn, som uppvisar sådana. Om vi utgår från Nobles teori, som jag tidigare har citerat, är det dessa harmoniska barn, som kan interagera med verkliga individer på skärmen, som har mest glädje av sitt TV-tittande. Förmågan till denna interaktion innebär bland annat att barnen får värdefulla sociala kunskaper som de senare har nytta av i det verkliga livet. Detta innebär sålunda att TV:s roll i dessa barns socialiseringsprocess blir positiv.

Kommentar: Detta kan endast gälla i den mån det man interagerar om är något positivt - och inte utpressning, mord och misshandel (K. E.)

När det gäller sambandet mellan emotionell stöming och prefe-

renser för de spännande programmen ger våra resultat, som jag ti-

digare påpekat, ingen upplysning om sambandets riktning. Detta innebär, att vi inte vet om dessa barn blir aggressiva och ängsliga därför att de tittar för mycket på dessa program, eller om de tittar på dessa därför att de själva har problem och försöker fly undan problemen genom att uppleva den spänning programmen ger.

108 TV-tittandet hos avvikande. . .

psyko-socialt

undersökningar av småbarns reaktioner på agg- Experimentella ressiva ger dock mest stöd åt det senare alternativet. program Stein m. fl. (1972) visade att sådana program gav upphov till aggressivt beteende hos förskolebarn endast i de fall då bamen ini- I tialt hade ett aggressivt beteende över medelnivå.

Kommentar:

Singer och Singer fick motsatta resultat. Se sid. 432 i föreliggande rapport. (K. E.)

in- ”Som jag tidigare framhållit, anser jag, att båda förklaringarna nebär en oönskad situation och för barnen. Att barn blir aggressiva ängsliga genom att titta på olämpliga program är givetvis inte önskvärt, men att barn, som har så svåra problem att de har gett upphov till ett emotionellt stört beteende förstärker detta genom att titta på olämpliga program i TV är givetvis lika olämpligt. Som ser problemet utan tvekan en risk-

jag utgör denna grupp

Även om TV.s inflytande på vår barnpopulation som en grupp. helhet inte är så stor och för många barns vidkommande till övervägande del är av positiv art, utesluter detta inte, att det bland barnen finns en minoritet som av individuella och/ eller sociala skäl är för negativ inverkan från detta medium.

predisponerade

Detta innebär att det finns en risk att TV:s roll i dessa barns socialiseringsprocess blir negativ. Därför är det väsentligt att underhållningsvåldet i TV motverkas i ord och handling?”

och resonemang som behandlar emotionellt stör- Undersökningsresultat

da barns förhållande till TV återfinns i följande kapitel i den föreliggan-

de rapporten.

\I\I\I\I\I\I\I\I§

Himmelweit

1 Sonesson, Förskole- Himmelweit 356 barn och TV, 1979, sid. Singer 431 168-177.

TV-tittandet hos

psyko-socialt avvikande . . . 109

Kap. förf. sid.

33 Bogarts referat 450, 454. 458 35 Chaffeés sammanf. 480 36 Lyles sammanf. 495, 498 37 Kniveton 505

Kommentar:

Merparten av den litteratur som talar om bamens identifiering med olika figurer på TV utgår från att barnet har otillfredsställda behov som TV kan tillgodose. Man har antagit att barn från kärlekslösa och normlösa hem behöver fylla i normluckan, maktlösheten och den emotionella tomheten genom önskeidentifiering med de framgångsrika och maktutövande som det är så gott om i TV. Eftersom

”hjältar” dessa TV-

figurer oftast omfattar

tvivelaktiga värderingar har man dragit den slutsatsen att dessa så att säga följt med på köpet.

Det är dock tveksamt om barn under tonåren alls identifierar sig med

vuxna, ens om man håller sig till önskeidentifiering. Däremot fungerar

de vuxna i TV som mönster och modeller för vuxenbeteende. Effekterna härav kan dock vara något övervärderade, eftersom de vuxnas TV-beteende ofta hänför sig till situationer som inte har stora likheter med barnens egen vardag.

Identifiering med någon annan, som bygger på inlevelse i en annan

persons situation och känslor,

representerar utvecklingsmässigt en gan-

ska mogen reaktion. Denna förutsätter både att barnet kan gå utanför sig själv och att det redan har förvärvat denna förmåga i förhållande till

någon eller några i sin närmaste emotionella omgivning.

Om man främst ser

identifiering med andra barn som uttryck inte för

ett behov utan för en förmåga, bör den vara ett vanligare fenomen bland

känslomässigt väl utvecklade barn än bland dem som anses ha det stör-

sta

identifieringsbehovet just på grund av otillfredsställande emotionella

förhållanden till föräldrar, syskon och andra barn. Med denna tankegång blir Noble”s och Sonessons resultat - att emotionellt/ socialt symptombelastade barn identifierar än andra sig mindre med barn i rutan - rimligare än de resultat som Sonesson jämför med.

Att man i de amerikanska som hon nämner fått de om-

undersökningar

vända resultaten kan

möjligen bero på att identifikation där fått bety-

delsen av att ”ha det lika bra som, ha samma saker, som figurerna i rutan, vilket inte är riktigt samma sak som att vara som de. Vissa resultat hos Himmelweit m. fl., som visar att barnen har en större benägenhet att

tala om vad de vill äga än vad/ vem de vill vara vid jämförelser med figu-

rerna i rutan pekar i denna riktning Sonessons resultat resultat även däri att barn

skiljer sig från tidigare med kontaktproblem är mindre TV-orienterade

än andra, medan tidigare u. s. visat på det motsatta förhållandet. Utöver Sonessons egna kommentarer till dessa skillnader skulle

jag vilja tillfoga ett par funderingar. Det kan ifrågasättas om det att en 6-

H. Himmelweit m. fl., åring ”inte har någon bästis i förskolan med att 10-12går att jämställa 1958, sid. 246-248.

hos avvikande. . .

110 TV-tittandet psyko-socialt

undersökningarna) inte har kamrater. Detta

åringar (som i de jämförda

med en ”bästis är kanske ett begrepp som både reellt och begreppsmässenare än i 6-årsåldern för en del barn. I så fall skulle det sigt utvecklas socialt och emotionellt heller inte innebära samma katastrof för en 6- Kanske är det ett uttryck åring att inte ha en bästis som för äldre barn. som också för en senare mognad och ett svagare intresse för omvärlden kommer till uttryck i det svagare TV-intresset. Att det även i andra avseenden kan röra sig om en rätt speciell grupp av det förhållandet att mödrama till barnen utan bästis är mer antyds negativa till TV än andra barns mödrar. Mot bakgrund härav synes det naturligt att barnen ger uttryck för liknande värderingar och säger att de

hellre leker med andra bam än ser på TV. (Kanske gör de också det

även om de inte ”har bästis. Det framgår inte av undersöknågon Sambandet mellan mödrarnas negativa TV-attityd och barnens ningen.) verbala och reella kamratförhållanden förefaller mera primärt och där-

än sambandet mellan den verbala attityden ”att ej ha

med intressantare och att vara TV-orienterad. Båda de senare faktorerna

någon bästis ej

ser ut att ha en gemensam källa i mödrarnas attityd i fråga om barnets

orientering mot olika aktiviteter. (K. E.)

sou l98l:l6 lll

Kapitel 9 Programserier och utländska

i svensk TV

program

Detta kapitel omfattar citat från: Ulf Berg. Utländskt i svensk TV. PUB 8. 1978 Karin Hallberg, Jan Nordberg, TV:s oktober 1976. PUB 17. publik 1976/77

Programserier

och utländska

i svensk TV program

En diskussion om barn och TV förs sällan utan att man kommer in på

de utländska och särskilt då seriernas attraktivitet för

programmens barn och de värderingar som förmedlas via dessa.

Mot denna bakgrund har jag funnit det värdefullt att ge en bild av de

utländska utbudet liksom av publikens programmens plats i det totala uppskattning av dessa program. Material som belyser dessa frågor har

hämtats från PUB 8 1978 Utländskt i svensk TV av Ulf Berg.

Även om PUB-rapportens uppgifter i första hand hänför sig till hela eftersom vi publiken har de intresse även i föreliggande sammanhang, vet att många barn tittar på samma program som de vuxna (se sid. xxx). Seriernas ställning i utbudet och i publikens gunst, belyses med utpublik i oktober 1976 av Karin Hallberg drag ur PUB 17 1976/ 77 TVss och Jan Nordberg.

Utländskt i svensk TV

Som bekant sänder svensk television en icke föraktlig mängd utländska program. Senaste verksamhetsår, året 1976/77, anslogs drygt 46 procent av den totala sändningstiden (repriserna undantagna) åt program som importerades från utlandet. I debatten kring TV och dess utbud kan denna främmande produktion knappast sägas ha blivit bemött med någon större entusiär alltför talriasm. Många tycker att de utländska programmen ka. har också anmälts mot kvaliteten. Inte sällan brukar

Missnöje

utifrån köpta program karaktäriseras med uttryck såsom import-

- eller rentav utländsk smörja”.

gods eller utfyllnad mottas med största av

Å andra sidan kan vissa program välvilja

publiken. Från senare år är Arvingarna och De fattiga och de rika välkända exemplen. När sådana program sänds - ofta angloame-

rikansk fiction - brukar mer seriös egenproduktion ha svårt att

undersökningar visar att tit-

påkalla uppmärksamhet. Många ju,

tarna idkar slalomåkning mellan kanalernas förströelseprogram och därvid stoff. gärna avstår från informativt I denna undersökning är avsikten att närmare granska hur pub-

liken tar emot det utländska programutbudet. Det bör påpekas att

vi till vårt förfogande endast har data om beteendet dvs. hur folk

SOU 1981: 16 och utländska . . . l 13

Programserier program

valt bland programmen. Vi kan alltså inte säga mycket om upplevelser och effekter - t. ex. huruvida tittarnas attityder påverkas i någon riktning. För detta fordras andra undersökningar och annan typ av datamaterial.

Skiljer sig publikintresset?

En fråga som måhända först förtjänar att belysas är om publikintresset skiljer sig ifråga om utländskt och svenskt Spelar det

egentligen någon roll om programmet är importerat eller inte? Skyndar sig tittarna mindre raskt till apparaten när utifrån köpta program visas? . . . I figuren på nästa sida har vi försökt illustrera de olika programtypernas attraktivitet genom att placera in dem på en attraktivitetsbarometef.

Varje skalsteg motsvarar ungefär en procent av befolkningen

9-79 år. Figuren gör inte anspråk på fullständighet - alla program har inte rymts med. Kritik kan vidare anföras mot det sätt varpå programmen indelats i kategorier, vi har t. ex. varit generösa nog att låta Sveriges Magasin och Kvällsöppet monopolisera var sin kategori. Vi tror ändå att figuren ger en ganska god bild av hur olika svenska och utländska program förmår fånga publikens intresse. Samma jämförelse, men med programmen sammanförda i huvudkategorier, finns i tabell 23 nedan . . .

Tabell 23 Attraktiviteten för utländska och svenska program. Genomsnittliga publikstorlekar. Procent

Utl. Sv

Många typer av utländska program är inte så stora dragplåster 1 Med ,Svenskf avser”

som man av enskilda publiksiffror ibland kan förledas tro. inte bara s_ k_ egenpro_ Kanske en smula överraskande gäller detta främst nöjes- och duktion utan även

övri-

fictionprogram av det lättsammare 83 ä slaget. Komedier, deckare,

shower och liknande. da Pföåffkwm t e på SP;

äventyr, Det kan förvisso › inte påstås att pu- le sYens

_ __ _ pubhk, t. ex. långfilmer, bliken skulle ta avstånd från programmen, tvartom ståtar ju _ _ frilansproducerade promånga kategorier med prydhga genomsmtt. Jämfört med mot- gram,

l 14 och utländska . . .

Programserier program

mellan oli- Tabell 24 Antal program som utgör basmaterialet i jämförelsen ka produktionslllnder. Fiction = biograffilm, teater och övrig fiction, nöjesprogram. Fakta = politik och samhälle, kultur, natur och vetenskap

Fiction Fakta Totalt

Amerikanska 83 28 1l l 152 33 185 Engelska

importerade

särskilt överväldigande. av de utländska är angloamerikanska. Mer Många programmen än hälften av det importerade utbudet kommer från USA och England.

Dominerar dessa program även ur publiksynpunkt?

l nedan visas hur stor publik program från olika urfiguren brukar Dessvärre räcker inte ansprungsländer få, i genomsnitt. till för en finare Vi får oss med två

talet program uppdelning. nöja

teater och övrig fiction”, nö

kategorier: fiction (= biograffilm,

och och samhälle, kultur, natur och ve-

jesprogram) fakta (politik

tenskap). ofta kan vara Utelämnade är sport och musik där ursprunget besvärligt och meningslöst att bestämma. Inte heller barnprogram är medtagna i figuren.

FICTION amerikanska engelska västtyska franska danska finska Figur 4 Attraktiviteten norska för program från olika ursprungsländer (genom- östeuropeiska snittlig publik). Procent. övriga

Vem föredrar utländskt?

De tittare som önskar ta del av utländska program behöver sällan leta förgäves. En vanlig kväll tillhandahålls normalt 3-5 importe-

rade program. Som mest förekom i tabláema (under de dagar vår

och utländska . . 115

Programserier program.

undersökning omfattade) 7 utifrån inköpta produktioner - företrädesvis under weekender . . .

I tabell 25 (nedan) har vi delat upp befolkningen 9-79 år i olika

köns-, ålders- och Av tabellen hur

utbildningsgrupper. framgår

stor andel av respektive grupp som brukar se på olika typer av fictionsprogram. Våra data visar att de inhemska programmen allestädes rosar marknaden. l samtliga grupper mobiliseras tittarskaror betydande när det sänds svenskt i TV.

Tabell 25 Hur olika grupper inom befolkningen tittar på utländska och svenska fictionprogram. Genomsnittlig publik. Procent

Kön Ålder Utbildning Mn Kv 9-14 1 5-24 25-44 45-64 65-79 Me Hö Lä. Teater, övrig utl. l l 11 23 12 1 1 9 8 10 11 9 fiction sv. 21 26 24 21 22 25 25 24 23 17 FV-serier utl. 16 17 30 20 15 14 12 14 18 14 sv. 26 30 46 28 24 26 27 27 26 18 Biograffilm utl. 14 14 23 19 14 10 9 11 16 12 sv. 34 34 49 40 32 31 26 34 34 21 Nöjesprogram utl. 20 17 32 16 17 17 18 18 18 13 sv. 2 1 24 29 l 8 20 24 28 25 20 l 5

Yngre personer, högre utbildade och män tycks bemöta det utländska fiction-utbudet

med något större välvilja än andra grup-

per. Vi skall slutligen granska om en mångfald utländska program främst kanske det breda serieutbudet - föranleder tittarna att ägna mer tid åt TV:n. Är det måhända så. att de importerade programmen inte lockar så mycket fler tittare, men däremot

fjättrar en redan befintlig publik längre vid apparaterna?

I tabell 26 gör vi åter mellan med få och

jämförelser vardagar

många utländska program. Vi har dock ersatt publikstorlek med tid som ägnas TV. En viss men ganska beskedlig ökning kan även här konstateras för dagar med mycket utländskt. I genomsnitt 6 minuter. Främst är det den yngsta åldersgruppen som inte låter tillfället gå förlorat.

Tabell 26 Tid som ägnas TV under vardagar med få eller inga utländska program, och vardagar med minst 5 utländska program. I minuter

Kön Ålder Utbildning Mn KV 9-14 15-24 25-44 45-64 65-79 Lå Me Hö Tot.

Vardagar med få eller inga

utl. program 84 82 82 65 74 93 111 94 72 60 83

mángautländska program 89 89 97 57 80 95 108 97 83 72 89

116 och utländska . . .

Programserier program

Sammanfattande slutsatser

Hur intresserad är publiken av det utländska

TV?

programutbudeti

Vi kan inledningsvis konstatera att inte särskilt många tittare enbart för att se ett utländskt program. Våknäpper på apparaten

ra data visar att det på sin höjd är fråga om en tiondel av den dag-

liga TV-publiken (som i genomsnitt brukar uppgå till ca 77 9:3 av befolkningen 9-79 år = 5,4 milj. personer). För enskilda programtypers del kan det röra sig om tillskott på eller ett par procent. Sålunda kan t. ex. ett avsnitt av en någon deckarserie locka 200 000 som annars inte uppemot personer brytt sig om att se på TV den dagen. De flesta utländska program får emellertid nöja sig med den tillstädesvarande publiken. I ovanstående är varken sport eller musik beaktaresonemang de. Den förstnämnda kategorin kan ju ofta mobilisera imponeran-

de tittarskaror varav en icke ringa del är lågkonsumenterL dvs.

som ser föga på TV. Det är dock tveksamt om tittarna personer här ägnar någon större tankemöda åt programmets ursprung

med svensk speakertext och ofta även svenskt tävlingsdeltagande

blir en sådan distinktion gärna en smula meningslös. Intresset för det importerade utbudet kommer snarare till synes - hur tittarna sin TV-kväll. i programdieten komponera: Någon tvekan behöver knappast råda om att de mest åtråvärda återfinns bland svensk fiction och underhållning programmen (och, som sagt, sport). Program ur dessa kategorier åstadkommer ofta en mangrann uppslutning från publikens sida och kan väl sä-

gas utgöra en sorts gemensam nämnare för tittarnas programval. Utländsk fiction har ett betydligt anspråkslösare publiktycke

även om enskilda publiksiffror ibland kan förleda oss att tro det motsatta. Då utländska fictionprogram koordineras mot motsvaran-

de svenska program väljer flertalet tittare i allmänhet det inhemska

alternativet. Det är över huvud ganska svårt att hitta situationer där utländsk skulle locka en majoritet av tittarna - då så sker

fiction

är det vanligtvis de gånger då amerikanska serier ställs mot svensk Engelska, och framför allt nordiska, program drar däremot fiction. oftast det kortare strået.

Utländsk fiction har en betydligt angenämare sits då konkurren-

tittare inte sen utgörs av svenska faktaprogram. Då finner många längre det inhemska alternativet särskilt attraktivt. I synnerhet gäller detta för amerikanska program. Dessa produktioner erbjuder - nästan - vare sig det beror på form eller innehåll, eller bådadera alltid ett övermäktigt motstånd för svenska faktaprogram. I en sådan

valsituation väljer de allra flesta att se det utländska programmet

(vanligtvis deckar- eller äventyrsserier av välkänt snitt). Samma tendens kan märkas för engelsk och annan utländsk fic-

tion ehuru inte lika plåtagligt. Det är för all del långtifrån sällsynt

att det konkurrerande svenska faktaprogrammet kan locka till sig en avsevärd del av publiken, men i regel tycks tittarna ändå föredra sänds. att knäppa över till den kanal där fictionprogrammet

SOU 198I : 16 och utländska . . . 117

Programserier program

Undantag från ovan anförda synpunkter utgör de kommenterande nyhetsprogrammen (Rapport och Aktuellt). Ställda mot populär utländsk fiction får de visserligen avstå en del av sin publik men avtappningen är sällan särskilt stor och i synnerhet det förstsända nyhetsprogrammet är ovanligt konkurrenskraftigt. Det förefaller som om tittarna inte gärna disponerar sin kväll så att

båda nyhetsprogrammen bortväljs - även om konkurrensen är

hård. Utländska faktaprogram kan i allmänhet inte glädja sig åt någon påfallande storpublik. Såvitt vi kunnat se tycks ursprunget här inte utgöra någon viktig faktor vid programvalet - vad som behandlas och hur ämnet presenteras spelar en större roll. uppenbarligen Det kärvare publikklimatet får programmen dela tillsammans med motsvarande svenska faktaprogram. Amerikanska program väcker återigen det största intresset. Det är visserligen sällan fråga om någon större rusning till apparaterna men publiken är heller inte liten - kanske beroende på att amerikanska produktioner vanligen håller kort sig till säkra (t. ex. naturprogram). Svenska faktaprogram får det därigenom besvärligare om de koordineras mot amerikanska importer program från andra länder en beskedligare konkurrens.

erbjuder

Det programvalsbeteende som vi här beskrivit förstärks genom att intresset för utländska varierar mellan olika program grupper

inom befolkningen.

Flitiga TV-tittare är den yngsta åldersgruppen. Någon större en-

tusiasm för faktabetonade program kan vi här knappast förmärka

utan gruppen är i själva verket den mest uttalade fictionanhängaren. Program med fictionkaraktär - svenska som utländska - kan därför alltid påräkna stor välvilja och den bekanta slalomåkningen kommer här särskilt väl till synes . . . Under de undersökningsperioder vår analys omfattar (ll dagar) fördelar sig programutbudet exklusive barnprogram på följande sätt,

Merparten av de importerade programmen är fiction. En övervägande del av det svenska utbudet är faktaprogram. Följaktligen är det inte överraskande att den vanligaste valsituationen blir svenskt faktaprogram ställt mot utländsk fiction. I konkurrensen om tittarna har således svenska program i regel en betydligt otacksammare uppgift än importerade program”

118 och utländska . . .

Programserier program

Seriemas ställning

Från PUB 7 1976/ 77 harjag brutit utföyande:

”Serier i TV

När vi fick TV här i Sverige innebar det att nästan alla satt klistrade vid sina apparater och såg allt som Det var förödan-

bjöds.

de för allt umgänge och föreningslivet upplevde en kris.” Så en artikel av Stig Svensson i GP den 14.10 under

börjar

rubriken Skall TV ta död på allt umgänge”. Han fortsätter: Småblev det bättre . . . Folk nu

ningom började umgås igen . . . Men

är vi där igen och orsaken är att TV för närvarande satsar på serier av alla de slag. Och så sitter folk åter framför TVzn . . . folk kommer inte att Vad detta innebär i få tid att gå på teater, musik och konserter.

fråga om kulturell utarmning säger sig självt . . .

Så långt Stig Svensson och hans, utan att överdriva, något svarta visioner. Som tittare, har man ju absolut intrycket av att antalet serier i TV i höst (1976) är stort. Hur är det med det? Och hur är det med Stig Svenssons visioner? Kan det ligga något i dem? i denna månadsrapport behandlar se-

Specialtemat följaktligen

rier i TV. -Vi skall således litet närmare gå in på hur TV-tittama tagit emot höstens utbud av De data vi använder oss av

följctongserier. är hämtade från publikräkningarna i oktober 1976. Som jämförel-

vi material i november 1975 ser använder från publikräkningarna och i september 1976.

Vi har begränsat oss till att studera serier av följetongskaraktär

och lämnar alltså serier med fristående avsnitt utanför. Vi har också när det gäller sändningstid och be-

gjort en avgränsning

handlar endast sändningstiden efter kl. 18.30. Utbudet av följetongserier har ökat betydligt oavsett om man räknar i tid eller i relation till hela utbudet (efter kl. 18.30). Den ökade totala tittartiden på serier är proportionell mot det ökade antalet serier. Detta innebär att det genomsnittliga tittanär oförändrat. Det genomsnittliga tittandet det per serieprogram är också oförändrat, dvs. det totala tittandets per kvällsprogram omfattning är oförändrad. en större andel serietittande, men Den dagliga kosten innehåller svenskarna ser inte mer på TV under kvällstid för det. Under var och en av dessa tre-dagarsperioder sändes sex följetongserier, nämligen

Programserier och utländska program . . . 119

Den första familjen, tis. kl. 18.20 TV2 Herrskap och tjänstefolk, tis. kl. 20.00 TV2 Familjen Ashton, ons. kl. 18.30 TV1 Hem till byn, ons. kl. 20.00 TV2 Hem till gården, tors. kl. 18.30 TV2 Edward VII, tors. kl. 20.00 TV1

Tabell 27 Fördelning över antal sedda följetonger under tre-dagarsperioden tis-tors. oktober 1976

% Inte sett något följetongsavsnitt 19 Sett 1 följetongsavsnitt 35

l

62 %

” 6 1 Summa 100 Antal intervjuade: 445

Tabellen ger knappast intrycket att svenskarna sitter framför TVapparaterna och föjer med i hela serieutbudet. Det vanligaste är att man under en tre-dagarsperiod sett ett av-

snitt av en följetong. Det näst vanligaste är att man sett två, och

det näst näst vanligaste är att man inte sett något alls.

Det är färre än en av tio som ser fyra följetonger eller fler under en

tre-dagarsperiod tis.-tors. Endast en av hundra tittar på alla sex följetongerna.

10 Kapitel Programförståelse

Detta kapitel omfattar citat från och referat av arbeten:

följande

C. Burn och TV i sociuliseringsprocessen. PUB 28 1957/76

Feilitzen,

Ingegerd Rydin, Göte Hansson, Informationsprocesser hos förskolebarn. PUB 124 1970 S. Egeberg m. fl., Barns filmoplevelse. 1973

H. J. Flavell, The Developmental Psychology of Jean Piaget. 1963

W. Tröger m. fl., Filmische Darstellungsformen in Erleben des Kindes. 1967

M. Keilhacker, Entwicklungspsykologische Gesichtspunkte zum Beurte-

ilung von Kindersendungen. 1963 Grant Noble a. Young Children s Comprehension a Television Film. 1969

of

b. Children and Television. Young Some Selected H ypotheses and Findings. 1970

c. Children in Front of the Small Screen. 1975

Lore Watzka, Kleinkind und Fernsehen. 1968 Sirkka

Minkkinen, Experiments in Comprehension and Impact of Movies

among Children ana Young People 1969 Ingrid Gerhartz-Franck, Uber Geschengestaltungen in der Auffassung von Film durch Kinder. 1955 J. Herman, L. Leith, Nog/e sprogpsykologiske problemstillinger i forbindelse med massekommunikation. 1971 I. Sonesson, Förskolebarn och TV. 1979 W. Schramm m. fl., TV in the Lives Children. 1961

ofour

J. Lyle m. fl., Explorations in Patterns of Television Viewing by Preschool-

Age Children. SGR 4. 1972

D. K. Osborn, J. Endsley, Emotional Reactions of Young Children to Te-

levision Violence. 1971

Programförstâelse

M. G. Cantor, The Role of the Producer in Chasing Children s Television

Content. SGR 1. 1972 M. Winn, The Plug-in Drug. 1978 B. Z. Friedlander, H. S. Wetstone, G. S. Scott, Suburban Preschool

Children s Comprehension of an A ge-Appropriate Informal Television Pro-

gram. 1974

Leifer m. fl., Developmental Aspects of Variables Relevant to Observatio-

nal Learning. 1970

Programförståelse

Inledning

Innan vi går vidare med vad barnen tittar på, vilka som ser på vad och vilka som är stortittare skall vi stanna upp vid något som brukar kallas programförståelse. Detta är ett vilseledande uttryck, eftersom det för tankarna till ett antingen eller - att förstå eller inte förstå. I sämsta fall drar man den slutsatsen att man kan bortse från icke förstådda program och betrakta dessa som obefintliga. I själva verket ger alla program upphov till någon reaktion hos mottagarna. Och frågan gäller, särskilt hos små barn, lika mycket vad denna reaktion blir som i vilken utsträckning programinnehållet uppfattas i enlighet med dess rätta innebörd”, dvs. programmakarnas intentioner eller andra vuxna människors uppfattning om innehållet. Många hyser den uppfattningen att alla bedömningar av barnfilm och barnprogram enbart är uttryck för Man talar i detta

subjektivt tyckande.

sammanhang om smakcensur. Med föreliggande avsnitt samt avsnittet

om rädsla och skräckupplevelser vill jag visa på att det i själva verket fö-

religger en hel del faktiska kunskaper om barns reaktioner på rörliga bil-

der - kunskaper som seriösa filmbedömare utgår från i sitt arbete. För vår egen förståelse av

D hur program med olika form och innehåll upplevs av barn i olika åldrar, D vad TV-tittandet har för betydelse i sig, E] vilken betydelse det har att TV utgör barnens källa för många och nya upplevelser och kunskaper,

måste vi relatera dessa olika aspekter av barnens liv med TV till vad vi vet från om barn i olika åldrar.

utvecklingspsykologin Härvid blir det

nödvändigt att använda den relativt som komplicerade begreppsapparat psykologema utvecklat för att kunna kommunicera kring mycket komplicerade processer. De läsare som eventuellt känner ett visst motstånd mot språkbruket uppmanas att bortse från detta och gå på avsnittets huvudtendenser.

En allmän beskrivning av ålderns betydelse ingår i Cecilia von Feilitzens översikt över nordisk om TV-s roll forskning i socialiseringsprocessen (PUB 28 1975/76) som vi redan hänvisat till flera gånger. Dår heter det bl. a.

Programförstâelse

”Ålder allmänt sett barnets utveckling och denna är representerar bl. a. oerhört för hur barnet uppfattar och förstår olika TVviktig kan man märka att vissa kritiska åldrar i

program. Översiktligt

TV-tittandets utveckling överensstämmer med vissa kritiska åld-

rar i t. ex. barnets kognitiva utveckling:

8-årsåldem, då barnet börjar få ett mer genuint intresse för oli-

ka lättare vuxenprogram, är också den ålder då barnet, enligt bl. a. Piaget, lämnar den preoperationella perioden”, som bl. a. tänkande? I stället träder barnet in karaktäriseras av egocentriskt

i ”de konkreta period och har nu möjlighet att se

operationernas företeelser både från sin egen och andra synvinklar. Denna förändring underlättar alltså bl. a. identifikation vid program där

äldre barn och vuxna uppträder hjältemodigt på olika sätt.

- 12 -årsåldern, när TV-toppen nås, är också den ålder när barnet

ingår i de formella operationernas period”, dvs. när hans eller hennes

tänkande börjar överensstämma med vuxnas i fråga om förmågan

att abstrahera, läsa problem osv. Att barnet tidigare har undvikit

för vuxna mer än vuxna själva

nyhets- och informationsprogram

beror alltså delvis på svårighetsgraden i dessa program.”

Kommentar:

Små barn har en benägenhet att direkt leva ut vissa reaktioner på TV-pro- Denna benägenhet kan ha bidragit till uppfattningen att barn totalt gram. sett tar större intryck av programinnehållet än de sannolikt gör. Samtidigt

motsäger den att TV skulle vara så omedelbart passiviserande som några

vill påstå. Sådana omedelbara effekter som svarar mot en viss aspekt av

programförståelsen behandlas på följande sätt i Feilitzenss forsknings-

översikt: (K. E.)

Det råder inget tvivel om att TV ofta har ett inflytande på förskolebamets aktiviteter. Ett flertal nordiska studier gäller små barns reaktioner barnprogram av informativ karaktär. Många på Den utveckling som barnen att göra olika saker medan de av dessa program uppmanar har att göra med tän- eller tittar, t. ex. gissa något, forma cirklar och trianglar i luften kande och förståelse.

känna på mellangärdet hur de själva andas.

2 Inte detsamma som inte innehåller Även om programmet några direkta uppmaningegoistiskt utan självcen- aktiva under tittandet, ar, är förskolebarn många gånger spontant trerat så att barnet utgår är någorlunda attraktiva. Barnen från sig själv som all- bara ämnet och programformen med kroppen, tillrättavisar personer i rutan och kommentings centrum och som pratar om alla upplevde allt på terar och frågar om programmets innehåll. Viktigt att understryka samma vis som han/ hon är dock att dessa undersökningar gjorts när barnen tittat i grupp själv. (K. E.)

på t. ex. förskola eller bibliotek eller i hemmiljö när någon väl-

3 Cecilia von Feilitzen, känd vuxen tittat tillsammans. Om det helt ensamtittande barnet Barn och TV i social- annorlunda vet vi inte. reagerar iseringsprocessen. Någ- Vad händer Såvitt forskarna, då efter programmet? förskoleperra resultat från nordisk sonalen och föräldrarna kan bedöma är det rätt många barn, men forskning. PUB nr 28 - 1975/76 sid. 3. ändå oftast en minoritet, som gör eller - vilket är vanligare säger

Programförståelse

något som verkar ha anknytning till programmet. Oftast inträffar detta samma dag eller någon annan dag efter det att barnet tittat. Vi vet förstås mycket litet om TV:s eventuella latenta efterverkningar. Några bestående intryck av enstaka barnprogram på förskolebarnets manifesta eller synliga beteende verkar dock sällsynta. Detta tycks också gälla de bamprogramseñer som barnen är geintresserade nomsnittligt av. Är deras intresse för serien däremot starkt och intensivt kan man märka en kumulativ och/ eller längre

tids påverkan. Ibland är det därför populära vuxenserier som haft en

sådan inverkan på lång sikt. Men äldre barnet

ju blir, desto mer sällan märks en direkt på-

verkan på barnets handlingar. * Att TV:s inflytande nu är svårt att spåra i barns aktiviteter är givetvis inte detsamma som att TV inte längre är av någon betydelse. Men medan förskolebamet oftare uttrycker sig med krop-

pen och är aktiv just för att lära sig förväntade beteenden, har

skolbamet i stället införlivat många kunskaper, normer och värderingar som talar om hur han eller hon skall bete sig.”

PUB 52 1975/76

l Leni Filipsons resonerande rapport om radions och TV:ns roll i förskolebarnens liv återfinns följande kommentarer med anknytning till programförståelse:

”TV är en auktoritet. Tilltron till vad som sägs och visas i TV är stor, både hos vuxna och barn. Små barn har även rent allmänt svårt att skilja på verklighet och fantasi. Många tror att allt som visas i TV är dokumentärt. Eftersom de har liten erfarenhet finns

själva det mycket som de inte hunnit bilda sig en uppfattning om. Där-

för blir de mottagliga för vad som sägs och görs i TV på ett annat sätt än vuxna och äldre barn. Vår att barn

undersökning antyder

ibland tror mer på intryck de får från TV än på föräldrarna: Det som M. (5 år) sett i TV tror han på. Han tror att det går cowboys på

gatorna i USA och när vi försöker tala om att det är fel så tror han

inte på oss. 3

1970 skrev Ingegerd Rydin och Göte Hansson en med PUB-rapport *

(Handlingar = titeln I hos - Barns

nformationsprocesser föreskolebarn omedelbara sådana förutsättningar att tillgodogöra sig TV- och radioprogram

(P UB K. E.)

124/ 70)

PUB nr 28 1975/76 sid. 8-9. Kommentar: 2 PUB nr28 1975/76

De förhoppningar som rubriken väcker effektivt i författarnas sid. 10.

grusas slutkommentar. De säger där att de inte hade lyckats finna några under- 3 PUB nr 52 1975/76 sökningar där hos förskolebarn i TV- och radiosi-

informationsprocesser sid. 13.

SOU l98l:l6

126 Programförstâelse

tuationen studerats. De har därför fått dessa

nöja sig med att studera

i förhållandevis enkla och renodlade situationer, som processer mycket

kan karaktäriseras som laboratorieexperiment. Författarna har i möjli-

dessa forskningsresultat till TV-tittar- och/ eller radigaste mån relaterat olyssnarsituationen, och de utgår från att resultaten till en viss del äger giltighet i dessa komplexa situationer. (K. E.)

Men, konstaterar de: Det är därmed ej säkert att de beskrivna experimentresultaten även erhålls med den typ av stimulansmaterial som TV:n och radio . . .

erbjuder

om dessa effekter erfordras där För att nå kunskap undersökningar man direkt studerar informationsprocessen hos barnet i den komplexa TV-tittarsituationenf” En större andel av de resultat som Rydin och Hansson refererade gälloch endast en mindre del visuella de hörselintryck och hörselupplevelser Detta kom också att gälla den forskning som seintryck och upplevelser.

nare kom till stånd på Sveriges Radios avdelning för publik- och pro-

gramforskning. Undersökningarna kom att inriktas på mycket speciella frågeställ-

ningar och utgör inte någon idealisk grund för generella beskrivningar,

bl. a. därför att man i rapporterna använder sig av en mycket komplice-

rad begreppsapparat som är nära kopplad både till de olika projektens teoretiska utgångspunkter och praktiska genomförande. härifrån kan dock sammanfattas på följande sätt:

Några resultat Barnen förstår inte alltid det språk som talas i programmet. I Sverige

textade men många barn klarar inte av att följa både

år många program i årskurs 3 hinner läsa 130 text och handling. De duktigaste eleverna 0rd/ minut om texten är till deras ålder. Det innebär att de

anpassad

skulle hinna läsa l2-l4 ord under den tid en textremsa normalt ligger i bild. I verkligheten är många ord för svåra för barnen även högre upp i åldrarna. De vill titta och inte bara läsa texten. Dessutom på bilden måste man komma ihåg att 20-40 % av skolbarnen har lässvårigheter. har det visat för-

Vid en jämförande undersökning sig att den bästa

ståelsen när en speaker berättade vad som av ett program uppnåddes än både dubbning och textremsa. hände i programmet. Det var bättre Det fanns till och med tendenser för de bam som sett ett program med speaker att förstå mer än när deras eget språk talades i programmet.

Børns - forståelse effekt?

filrnoplevelse og

Inledande kommentar PUBnr 124 1970 sid. 25. Denna danska bok lovordas allmänt för sin lättillgängliga beskrivning i 2 Del av psykologisk

av barns förhållande till rörlig bild. På de följande sidorna återges

åmbetsexamen vid Kö- översättning de partier som år viktigast för förståelse av hur barns upppenhanms universitet av levelser vuxnas och därmed från vad

av rörliga bilder skiljer sig från

Sonja Egeberg, Susanne man allt för ofta tar för givet. Lunn, Birgit Themsen, Skriften att studera och beskriva barnets egen upputgår från behovet Inge B. Vestergaard, Birte Wedel-Brandt 1973. levelse och förståelse av filmer. Man har avsiktligt lagt mera vikt vid för-

Programförståelse 127

ståelsen av film än vid påverkan av film. har varit att Målsättningen sprida information om hur film fungerar genom barnets egna ögon.

Arbetet utgår främst från Piagefs* samt från Utvecklingspsykologi Keilhackersz och Trögers3 arbeten om barns upplevelse av film och

upplevelsernas beroende av olika egenskaper hos filmen. I stället för att

själv gå till Keilhacker och de andra har ut-

utvecklingspsykologerna jag

gått från att det danska arbetet i

tillgodogjort sig det som är relevant

sammanhanget. Bøms filmoplevelse är uppfriskande läsning och försvarar sin plats i den aktuella rapporten som är en av de få källorna om vad som är bra

för barn till skillnad från det övriga materialet som ganska ensidigt behandlar vad som är mer eller mindre för bam. När vi står vid skadligt dörren till videoåldem, då hemmen, skolorna och i viss förskolorna, mån även barnen kommer att kunna av rör-

själva styra sin konsumtion liga bilder förtjänar även den konstruktiva informationen

om positiva

aspekter uppmärksamhet. I det översätts sid. 13-36 från danskan med utelämnande

följande en-

dast av mindre som

partier markerats med . . . (K. E.)

”Förskolebamets förståelse av film

I allmänhet är det filmens innehåll, dess som vuxna

handling,

fäster sig vid när de skall säga om en film är lämplig för bam eller

ej. Den vanliga åsikten är att när man skall göra en film för de

minsta, skall man göra en enkel historia och så bör det räcka

med det. Åtskilliga resultat från talar emellertid

filmforskningen

emot att de små, dvs. förskolebarnen, förstår ens en mycket enkel

filmhistoria. Detta förklaras bl. a. av att deras mönster för hur

man på det medvetna planet förstår något (deras kognitiva mön-

ster) inte är en enkel kopia-av de vuxnas utan fungerar efter helt andra v

principer. Piaget, Jean o. B. In-

I The helden: Barnets psyko- Developmental Psychology of Jean Piaget” har H. J. Flavell bl. a. skrivit logi” Köpenhamn, Reföljande: Piaget nämner flera drag som han itzel 1971. anser är karaktäristiska för förskolebarnet . . . (från ca 2 till ca 7 2 utmärkande är att barnets tänkande Margrete Keilhacker: år). Särskilt är egocentriskt, Entwicklungspsykolodvs. att barnet ser allting utifrån sin egen synvinkel. Det är enbart gische Gesichtspunkte fråga om ringa eller bristfällig eller ingen urskiljning mellan bar- zur Beurteilung von net själv och omvärlden. Barnets hållning till sina upplevelser har Kindersendungen. Ju-

ännu Först i 8-årsåldern gend Film Femsehen, föga objektivitet. kan det se sin egen 1963. uppfattning som en av många. Detta kommer till uttryck när det 3 skall meddela Keilhacker, M. J. Rusig med andra. Under det tidigare stadiet ansträngtenfranz, W. Tröger, S. er det sig inte att förmedla sina känslor och tankar - det tror att Vogg: Filmische Darandra tänker som det sj älv. im Erstellungsformen Under den första delen av denna period (2-4 år) präglas bar- lebe des Kindes. Münnets tänkande av en lägre grad av ordnande med härav chen/ Basel, Ernst Re-

följande

vidare inehardt Verlag, 1967. ämnen”. (I den mån barnet kopplar ihop saker och ting begreppsmässigt är det fråga om stora och suddiga ”kategorier”. 4 N. Y.: Van Nostrand,

Reinhold 1963, sid. K. E.) Så kallas t. ex. alla varelser med fyra ben för vov-vov”. 151-163.

128 Programförståelse

Dessa vidare ämnen har innehåll som skiftar allt efter situationen. Barnet är bundet av den aktuella situationen, dess tänkande är konkret. Piaget kallar dess element för för-begrepp (preconcepts). Ända fram till 7-årsåldem är barnets begrepp instabila och dominerade av sådana egenskaper i omgivningen som det kan uppleva med sina sinnen och som det av någon anledning fäster sig vid. Ett annat karaktäristiskt drag i barnets tänkande är att allting enbart försiggår i nuläget (danska: är irreversibelt, dvs. ingen hopav det som sker vid olika tillfällen, framför allt inte bakkoppling och inte med åt i tiden). Tankarna sysselsätter sig med tillstånd transformationer. Som en härav kan det inte fasthålla ett fö-

följd remåls egenskaper (t. ex. dessvikt) när föremålet undergår yttre

förändringar (t. ex. ändrar form). Till och med när ett föremål bara ser ut att ändras (från barnets som t. ex. vid en avståndsändring, kan barnet inte hålsynvinkel), . . Denna utvecklas dock under la fast” dess egenskaper. förmåga hela tiden och välkända föremål får tidigt ”konstanta” egenskaper.

Förståelse av handling

menar att det första steget mot att förstå en filmhandling Tröger är förståelse av den enskilda bilden (Tröger 1963, sid. 99 ff). Förför detta är att barnet kan mellan ett föremål

utsättningen skilja

och en bild på föremålet. När barnet kan det, är det redo att syssla med olika ämnen på ett inre plan. Enligt Piaget skulle barnet

kunna det redan i 2-4-årsåldern (Vejleskov 1969, sid. 74). När det

rör sig om levande bilder anser dock Tröger först i á-årsåldern - skillnaden

att barnet uppnår bildförståelse

mellan föremålet och dess avbildning på duken Först där-

självt

efter menar han att man kan tala om filmförståelse.

börja

Det andra steget i denna utveckling består i att uppfatta enskilda scener som upplevs utan sammanhang med de föregående och i

de efterföljande.

Nästa förståelsesteg består av en rad scener där bamet upplever mellan av scenerna, dock utan att ett visst sammanhang några filmen utgör en helhet. _

Slutstadiet kedja av scener som

uppnås när barnet kan förstå en sätt . . f knyts ihop på något meningsfullt Förf. ställer tveksam till Trögers åldersangivelser men skusig mycket ver:

”Om man bortser från dessa åldersangivelser och nöjer sig med

att acceptera mellan de olika stegen ger hans re-

ordningsföjden

sultat en bra utgångspunkt för andra resultat. I överensstämmelse med Tröger menar Keilhacker att barn upp scener som oberoende av varandra. Såtill en viss ålder uppfattar 1 Se dock ff :s reserva-

lunda är det inte ett dugg konstigt att små barn med stor förtjus-

tion nederst på denna uppfattning inte alls sida. ning kan se en film som enligt föräldrarnas

SOU |981 : 16

Programförståelse 129

är någonting för dem”. Scenerna i en sådan film kan nämligen ha ett egenvärde. Detta är ett begrepp som introducerats av Keilhacker, och med det menas att en scen kan stå och uppskattas för sig själv, oberoende av i

handlingen övrigt (Keilhacker 1963,

sid. l64.)* Den framkallar ofta en bestämd reaktion, t. ex. skratt, Tröger nämner som exempel att mindre barn skrattar åt en scen i en Lassie-film, där pojken förtvivlat letar efter sin bortkomna hund (Tröger 1963, sid l69.) Keilhacker har hittat några ämnen, som han menar alltid väcker jubel oberoende resten av historien. Särskild lycka gör scener med mycket rörelse i - t. ex. scener med Kalle Anka, där det är några som trattar på ändan eller ramlar ner. Dessutom skulle kampscener ge en särskild njutning. De upplevs som spännande,

roliga eller uppjagande. I övrigt har humoristiska scener och flot-

ta, glittrande scener högt egenvärde.

Kommentar:

Men vad som är humoristiskt för barn står det tyvärr inget om. (K. E.)

Vilka ämnen som man tycker har det högsta egenvärdet ändrar

sig med åldern i takt med barnets övriga utveckling (Keilhacker

1967, sid. 90). I motsättning till egenvärdet kan en scen ha handlingsvärde, dvs. när en scen har intresse bara som ett led i en historia. Man måste alltså förstå filmens för att se scenens

handling handlings-

värde. Utifrån ovanstående har vi funnit att en film, för att vara lämplig för barn under 7 år, skall ha en stor del scener med egenvärde, eftersom barnet troligtvis inte kommer att förstå

själva handling-

en. När

handlingsförståelse uppnås beror naturligtvis såväl på bar-

nets mogenhetsgrad och erfarenheter av film som på filmens beskaffenhet. Enligt Piagets teori skulle barn i 6-årsåldern gå över till det stadium där deras tankegångar efter hand blir reversibla

(möjliga att vrida tillbaka). Det reversibla tänkandet är en förut-

sättning för att förstå en handling, efteresom man med detta kan ta hänsyn till sådant som skett tidigare och knyta ihop de olika delarna. Barnet

skulle alltså ha en möjlighet att förstå en handling

i 6-årsåldern. I det stora hela bekräftas detta av Nobles resultat

(Noble 1970, sid. 42 ff). Han använder här olika metoder för att

mäta 5-, 6-, 7- och 8-åringars förståelse av den svenska dockfilmen Putrick och Patrick.

l. Genom att låta barnen fritt återberätta filmen, visade det sig att 5-åringama i genomsnitt hade förstått hälften så många . I D scener som _ ånngarna. 611118. yp av IC eren- t f

6-8 ser hänvisar till arbeten

2. Genom att rakna hur många scener som barnen kunde komma ;om ä, listade i kapmets

ihåg i riktig ordningsföljd, visade det sig att 6-8-âringarna kom

inledning.

130 Programförstâelse

de hade förihåg så pass många scener att man kunde säga att stått scenemas sammanhang. De som bara var 5 år kunde inte redogöra för detta sammanhang. 3. Genom att ge barnen 5 fotografier från filmen som de skulle för att visa att de förstod hur placera i den riktiga ordningen

utvecklade sig, fick man följande resultat: S-åring-

handlingen arna hade bara 1,2 bilder i rätt ordning och hade alltså inte förstått handlingen. 6-åringarna hade 2,1 bilder i rätt ordning och förstod alltså något mer av handlingen. 7-8-åringarna placerade 4,7 kort riktigt och hade förstått det mesta av handlingen. Noble menar att dessa resultat stämmer väl med Zazzor och Gerhartz-Francks resultat, som båda går ut på att barn

förstår handlingen först efter 7-årsåldem (Noble 1970, sid.

41-44).

Kommentar: som de misstänker me- Förf. är något skeptiska till det senare resultatet, ra beror på mätmetoden än på den förståelse som skulle mätas. Inte med någon mätmetod fick Noble en så sen förståelse som vad Tröger opererar med. (K. E.)

Det danska arbetet fortsätter: ”Nobles resultat utvecklas rätt

tyder på att handlingsförståelsen

plötsligt när barnet fyller 6 år. Hans forskning är något av det nyaste på området, vilket kanske har bidragit till att hans åldersangivelser är så låga. Man kan nämligen förutsätta att barn idag har mycket mera erfarenheter av film och TV än barn för tio år sedan. Noble helt bort att ta hänsyn till att filmens beskafglömmer

fenhet och handlingens svårighetsgrad också måste ha en avgö-

rande betydelse för om filmen blir förstådd.

Keilhacker riktar uppmärksamheten mot några förhållningsregler som bör följas om man vill göra en film lätt att förstå för ny-

Bl. a. får barnen lättare att förstå en handling som endi-

börjare. mensionellt arbetar sig fram mot en höjdpunkt och en förlösning.

Problemen med att förstå ökar avsevärt om en bihandling vävs

in i filmens huvudhandling (Keilhacker 1967, sid. 108). Likaså scener som egentligen beskriver miljön som led i hand-

uppfattas lingen. När man visar ett skepp för att ge havsstämning uppfattas

detta lätt som att nu blir det krig (Keilhacker 1963, sid. 161).

Utifrån ovanstående fann vi det viktigt att vara uppmärksam

i en film är lätt eller svår att förstå - sett med på om handlingen

barnens ögon. För att en film skall vara lämplig för barn anser vi att

den antingen skall berätta en Iättfattlig historia eller ha andra kvaliteter som gör att det inte behövs någon historia.

SOU 1981 : 16 131

Programförståelse

Temats betydelse för förståelsen

Keilhacker framhåller också betydelsen av att de teman som filmen behandlar dels är kända, dels intresserar. Hon berättar t. ex. om att små barn gillar att se på filmade versioner av sagor som de känner till. Att de är bekanta är ett plus eftersom barn sätter stort

värde på igenkännandets glädje och igenkännandet ökar chanser-

na för att förstå historien. Om denna awiker från ursprungsversionen gör barnet en syntes så att bilderbokshistorien och filmhis-

torien smälter ihop (Gerhartz-Franck

1955, sid. 20-23). Också sådana teman som barnen inte har indirekt kunskap om fångar deras intresse. Således förstod de flesta en filmatisering av Grimms saga de sex svanarna”, där lillasystem måste hålla tyst under mycket lång tid för att rädda sina bröder. Problemet med

att hålla tyst var uppenbarligen välbekant och främjade förståelsen av filmens historia (Keilhacker 1963, sid. 161-162) . . f

Kommentar:

Förf. tar därefter upp några av Charlotte Bühlers som dock resultat, härrör från 20-talet och inte längre kan betraktas som aktuella. Då föreliggande rapport inte är något akademiskt arbete utan begränsats till ak-

tuella förhållanden, har jag hoppat över referat av Bühler. (K. E.)

”Vissa ting tyder på att principerna i Bühlers kan föras

indelning

över på nutidsbarnens filmintressen. Keilhacker har t. ex. konstaterat att de mindre barnen (3-4 år) tycker bäst om teman från deras egen vardag, medan lite större barn föredrar realistiska, sakliga och konkreta filmer (Robinson-åldem”). Bland särskilda äm-

nen som barn gillar kan nämnas något med djur - särskilt välkända djur - och små bam. Dessutom är humoristiska scener alltid

populära (Keilhacker 1963, sid. 162-163). Vi har redan nämnt wl-

ka ämnen som kan ge en scen egenvärde. Det betyder automatiskt att det också är fråga om högt uppskattade ämnen.

Det har alltså betydelse vilka ämnen som behandlas i filmen och

särskilt om de passar för den åldersgrupp man tänker på. Mycket tyder på att förståelse och intresse hänger ihop. Keilhacker nämner i detta sammanhang att det som barn inte förstår tycker de är tråkigt

(Keilhacker 1963, sid 167). Vi anser därför att det som barn förstår,

det intresserar

dem också. Därför blir framställningssättet av stor

betydelse.

Framställningsformens betydelse för förståelsen

Vi har redan riktat uppmärksamheten på att barn som är yngre än 6-7 år inte kan förstå i en film även om de kanske kan

handlingen

förstå motsvarande episoder när de äger rum i verkligheten. Anledningen till denna skillnad är bland annat att filmen använder

132 SOU 1981: 16

Programförståelse

sig av ett särskilt språk som man måste förstå för att begripa det

budskap som filmen vill förmedla. När man först började att göra

film, ställde man upp en stationär kamera, som fick stå på samma ställe. och tog upp filmen som ett slags teater. Men efterhand som filmtekniken har utvecklat sig har man gått över till allt fler tekniska finesser. Man klipper på ett visst sätt, byter kameravinklar med ett bestämt syfte osv. En person som filmas nedifrån och kan t. ex. verka skrämmande. Alla dessa uppåt (grodperspektiv) medel att uppnå verkningar skapar tillsammans filmens språk.

I det följande skall vi behandla några av de tekniska verknings-

vilken de medel som utgör filmens språk och analysera betydelse har för barnets filmförståelse.

Abstrakt kontra konkret framställning

När man gör film för förskolebarn måste man hela tiden tänka på deras oförmåga att tänka abstrakt . . . Man bör dels behandla någotsånär konkreta ämnen eller i varje fall bygga upp en överskådlig och logisk handling. Man bör också anstränga sig att använda en åskådliggörande framställningsform.

Som exempel på en historia som i sig själv är för svår och ogrip-

bar nämner Keilhacker ett barnprogram om lagar och lagstiftning . . . Som mönsterexempel åskådlighet näm-

på en väl genomförd

ner Keilhacker filmen ”Flicka”. När det här talas om hästvård visas helt konkret vad det innebär. Man ser alltså att det släpas på vatten, utfodring av havre osv. så man ser vad begreppen står för i

verkligheten (Keilhacker 1963, sid. 165-166).

Kravet på åskådlighet betyder inte alls att man bara skall behandla ämnen och ord som ungarna redan känner till; men man kan anmåste göra klart vad ting och ord betyder så att filmen vändas medel för att utvidga barnets besom ett pedagogiskt greppsvärld. För att detta skall lyckas bör man presentera okända ting för barnen på ett detaljerat sätt i lugnt tempo. Helst skall man

också knyta an till något som redan är känt, så att det nya kommer in i ett sammanhang som är meningsfyllt för ungarna (Keilhacker

1963, sid. 167). Naturligtvis gäller detta inte bara när man direkt vill lära ut något utan också i underhållningsfilm, eftersom barnen tycker att även sådana är tråkiga om de inte går att förstå. 4 Om man som barnfilmskapare har som ideal att göra filmen begriplig är det klart att man inte bör bruka för många eller för svåra symboler. Man skall alltså inte använda sig av ett för abstrakt bildspråk . . . är det natur- När man väljer att använda filmen som medium,

ligt att lägga huvudvikten vid den information som kan ges just genom bilden - att koncentrera sig på att utnyttja bilden opti-

malt . . . Bilden bör vara tydlig så att man ser vad den föreställer. Keilhacker har funnit att barn tycker bäst om verklighetstrogna bildet inte heller att de gillar färgfilm bäst der, varför är så märkligt

(Keilhacker 1967, sid. lll).

Programförstâelse

Även om man måste eftersträva största av

möjliga utnyttjande

bildsidan. får detta inte hindra att man också gör något av filmens ljudsida . . . Om musiken skall bara sägas att den som regel tjänar till att understryka och intensifiera stämningar och kan kanske förstärka ögonblickets upplevelse. Från förståelsesynpunkt har den enligt Watzka inga positiva ef-

fekter, snarare förringande sådana (Watzka 1968, sid. 148).

Vad talet angår bör det uppfylla samma krav som bildsidan. Det bör vara tydligt och klart - gå att höra. Detta verkar kanske som ett banalt påstående, men inte desto mindre händer det ofta att man inte hör vad rösterna formusäger. De ord och språkliga leringar som används måste anpassas till barnens nivå. Abstrakta begrepp och främmande 0rd bör man försöka att åskådliggöra med hjälp av upprepninga och omskrivningar - man säger detsamma med andra ord . . . Barn under 6-7-årsåldern koncentrerar ofta sin uppmärksamhet på en bestämd sak i en film utan att kunna relatera den till andra personer och till handlingen i filmen. De är alltså inte i stånd att skilja oväsentligt från väsentligt. Därför är det praktiskt

att inte ha för många detaljer och bifigurer, då detta skapar förvir-

ring. Av barnen kommer de alla att tilldelas en betydelse i handlingen. I stället skall man grundligt introducera de personer som är viktiga för handlingen. Helst bör dessa se likadana ut genom hela filmen. dvs. ha samma frisyr och kläder, då det annars lätt kan uppstå tvekan om vem som är vem. Först när personerna är mycket välkända kan de tillåta sig att ändra sitt yttre och då helst för

öppan ridå, så barnen kan (Keilhacker följa processen 1967, sid.

109). Nödvändigheten av att barnen behåller samma utseende hänger samman med... att barnen ännu saknar förmågan att fasthålla en egenskap. det väsentliga, hos ett ting eller en person när denna ändrar utseende. . . Detta i sin tur i viss mån

hänger

samman med att barn under 6-7-årsåldern har en benägenhet att koncentrera sig på en sida i taget av en sak eller person . . .

Tid

Keilhacker riktar uppmärksamheten på att avbrott i tidskontinui-

teten kan skapa svårigheter att förstå (Keilhacker 1967, sid. 108).

Om man t. ex. klipper bakåt i tiden (flash-back på filmspråk), kommer barnen inte att förstå att detta görs för att visa något som inträffat tidigare än den pågående handlingen. I stället kommer det sannolikt att bli bokstavligt taget som ett led i den historia som berättas. I så fall tappar de den röda tråden. Minkkinen har studerat detta problem. Hon visade en film för 120 barn, där det förekommer en episod där filmens berättar om en

huvudperson

lek som hon deltog i under sommarlovet. Medan hon berättar klipps lekscenen in. Bara 20 % av 7-åringama förstod meningen

med detta inslag (Minkkinen 1969).

134 Programförståe/se

Om man hoppar över tid. för att komma förbi oväsentliga detaljer och handlingen därefter fortsätter i kronologisk

tidsföljd, främjas förståelsen, eftersom det då blir lättare att hålla fast vid

den röda tråden. I varje fall anser inte Keilhacker att det finns någon anledning att låta filmtid vara helt lika med realtiden (Keilhacker 1967, sid. 108). Ett sådant hopp fram i tiden uttrycks ofta med en ned- eller upptoning, dvs. att bilden tonar bort och att duken ett kort ögonblick är svart, varpå bilden åter tonar upp. Men man kan nog föreställa sig att övergången till en ny dag skulle kunna åskådliggöras bättre genom att man i stället visar en sol som går ner. Det skulle göra hoppet i tid mera förståeligt . . .

Tempo

Om tempot är för snabbt blir det svårt för barnen att följa med. Å andra sidan framhåller Keilhacker att ett snabbt tempo kan bidra till att göra filmen dynamisk så att barnen fängslas oavsett handlingen (Keilhacker 1967, sid 107). Tempot bestäms av både bild-

och ljudsidan. Om det försiggår mycket i varje bild, om kamerans

rörelser är hastiga eller om man klipper plötsligt och ofta, blir

tempot uppskruvat. På ljudsidan kan tempot påverkas av stark

musik som poängterar snabba rörelser.

Kameraföring

. . . Uttrycket vuxenfotografering står för att man gör flitigt bruk av ändringar i vinkel och avstånd till kameran . . . Gerhartz-Franck har funnit att förskolebarnet praktiskt taget saknade förmåga att förstå ens mycket elementära filmtekniska verkningsmedel som förekom i en film som var avsedd för småbarn . . . En vuxen känner automatiskt igen en figur även om kameraavståndet växlar från bild till bild; men för barn tycks det

vara omöjligt att förstå att små möss på en översiktsbild är sam-

ma som stora möss i närbild. När barnen fick berätta filmens innehåll talade några 6-åringar om att de små mössen (på avstånd) var barn till de stora mössen (samma men i närbild), (Gerhartz- Franck 1955, sid. 20). Keilhacker skriver också att plötsliga övergångar från total till närbild (och omvänt) försvårar för barnen att tillgodogöra sig filmen (Keilhacker 1967 sid. llO-l l l). På samma sätt visade det sig vid byte av kameravinkel att många barn inte förstod att den katt som visades från olika sidor var samma katt. Efteråt berättade flera barn att först kom det en

katt, och sedan kom det en till, och en till (Gerhartz-Franck 1955,

sid. 20-21). Likaledes fann Noble i en studie av en dockfilm, där det förekom två dockor, att barnen hävdade att det var flera (Noble 1969, sid. 65).

Programförstâelse 135

Dessa resultat stämmer väl med vad vi har anledning att vänta när man tar hänsyn till barnens kognitiva utveckling (av det med-

vetna tänkandet och inhämtandet av kunskaper) . . . Vi har funnit

det viktigt att uppmärksamma fotografering och klippning - inte på estetiska grunder utan därför att fotograferingen har stor betydelse för förståelsen.

överensstämmelse mellan bild och

ljud

I det föregående har vi nämnt exempel på en mängd inslag i f ilmspråket som kan försvåra förståelsen av filmens innehåll. Det finns dock ett sätt att kompensera för i varje fall en del av dessa svårigheter, nämligen genom ett tillskott av information. Detta tillskott kan t. ex. utgöras av en upprepning av samma innehåll men med andra uttryck. Den kan placeras i den primära kommunikationskanalen - i film blir det i bilden. Man visar alltså samma sak med olika filmiska uttrycksmedel.

Men man kan också använda ljudet- dvs. att man, samtidigt som

man visar en sak eller handling på duken, med ord förklarar vad det är som visas. På så vis blir åskådaren informerad om samma

ämne på flera sätt samtidigt. Detta skulle absolut öka möjligheter-

na till att det kommunicerade budskapet blir förstått?”

Förskolebarn och TV

I Förskolebarn och TV har Inga Sonesson på följande sätt sammanfattat vad som gäller för förskolebarnens. förståelse enligt olika forskare fram till

1 977. 2

”6-åringars mentala utvecklingsnivå och TV-tittande

Vill man studera hur individens mediavanor växer fram är det

följdriktigt att börja med de riktigt små barnen som dessutom ut-

gör en känslig och därför ur forskningssynpunkt angelägen grupp.

Deras bristande förmåga att skilja mellan fantasi och verklighet

innebär bland annat, att de har svårt att distansera det som sker på TV-skärmen eller filmduken från sin egen verklighet. Vidare är de, som tidigare nämnts, mer mottagliga för intryck, då deras normsystem givetvis inte kan vara lika utvecklat som hos äldre Lieth o. Hermansen barn. Därför har många forskare ansett, att effekterna av TV 1971, sid. 51-52.

och/ eller film blir större ju yngre barnen är (Himmelweit m. fl.

1958, Schramm m. fl. 1961, Furhammar 1965, Stein m. fl. 1972 2 Innebär en viss uppoch Noble repning av det föregåen- 1975). de men kan ha ett peda- Barns förmåga att förstå händelser och händelseförlopp i TVgogiskt värde genom att program är givetvis också relaterad till deras mentala utveckling, det uttrycks något anoch enligt Piaget (1968) är det barnens kronologiska ålder som är norlunda.

136 Programförståelse

den mest betydande faktorn i denna process. Med utgångspunkt från denna forskares utvecklingsteori har Noble (1975) analyserat olika åldersgruppers tolkning av innehållet i TV. Hans slutsatser

är, att barn och ungdomar inom varje av Piagets tre utvecklings-

stadicr, från ca 2 år till vuxen ålder, upplever TV på sitt speciella sätt. Dessa utvecklingsstadier är: Den preoperationella perioden ((ca 2-7) 2. De konkreta (tanke-) operationemas period (ca 7- ca 1 1-12) 3. De formella (tanke-) operationernas period (ca 11-12 - vuxen ålder).* Då det empiriska materialet i föreliggande undersökning hänför sig till barn som befinner sig på gränsen mellan den första och

den andra av dessa perioder, koncentrerar jag den fortsatta fram-

ställningen på dess två perioder. Den preoperationella perioden karaktäriseras av att barnen är mycket cgocentrerade. Detta innebär att de endast kan se saker och ting utifrån sin egen synvinkel. De betraktar sig som varande i centrum för alla händelser och många barn i detta stadium anser

sig dessutom vara orsak till dessa. De har svårt att skilja mellan

dröm och verklighet och tror. att även andra människor upplever deras drömmar. Vidare lever barn i detta stadium helt i nuet, för dem existerar endast den givna, synliga situationen. Denna egocentricitet i barnens tankeförmåga präglar enligt Noble deras TVtittande på fem olika sätt. l. Barnen engagerar sig i TV-tittandet på det viset, att de antingen tycker väldigt mycket om, eller också tycker väldigt illa om det de

ser, det finns inget mitt-emellan. Barn från 2 till 5 år kan inte

uppfatta individer på TV som gråt de är antingen svarta eller vita . Alla cowboys är snälla och alla indianer är onda. 2. Då barnen har svårt att skilja mellan inre och yttre upplevelser,

dvs. mellan dröm och verklighet och mellan fantasi och verklighet,

införlivar de också det som händer på TV med sina verkliga upplevelser. Vidare har de svårt att föreställa sig, att människor kan spela teater och tror därför, att dockor och djur på skärmen är levande och existerar utanför TV-rutan och till och med kan komma och prata med dem på natten. Detta är vanligt hos barn i början av det preoperationella stadiet, men denna tro på att doc-

korna är levande och djuren kan tala sjunker långsamt medan barnen blir äldre och gradvis lär sig att skilja mellan fantasi och

verklighet även på TV. 3. Barnen föreställer sig att antingen de själva eller deras kamrater tar del i TV-programmen. Frågar man barn i denna åldersgrupp

vilka personer som varit med i ett program de sett, anger de ofta

individer i sin egen omgivning. Då många barn i det preoperationella stadiet anser, att de själva är orsak till vad som händer och sker omkring dem, vill de också utgå ifrån att de påverkar hän- J. Piaget 1968. delserna på TV-skärmen. Deras bristande förmåga till inlevelse i

SOU I981: 16

Programförståelse 137

andras situation innebär dock, att de inte

identifierar sig med in-

dividerna på skärmen, utan i stället tillsammans agerar med dessa. 4. Små barn

klassificerar objekt, både i verkligheten och på TV-

skårmen, på ett för dem själva speciellt sätt. Under detta stadium

definierar barnen bland annat objekten efter var de befinner sig.

När det sker en

scenförändring i ett TV-program och samma in-

divid ses i en ny situation vill barnen därför gärna tro, att det rör sig om en annan individ än den som de såg förut. Noble har bland annat visat, att barn under sex år som såg samma individ vecka

efter vecka i samma program, men i olika

situationer, inte alltid var klara över att det rörde sig om samma person. 5. Då dessa barn tänker beroende prelogiskt, på att deras hjärna ännu inte är mogen att klara de totala logiska möjligheter som sedan blir kan tänkbara, de utföra vad Piaget kallar reversibla tankeoperationer. Detta innebär, att de inte kan förstå att de olika momenten i ett

händelseförlopp är relaterade till varandra.

När det gäller TV-programmen har de därför inte förmåga att mitten sammanfoga början, och slutet på dessa. Barnen uppfattar programmen mer som en rad episoder utan något sammanhang.

Förmåga till reversibla blir för

tankeoperationer möjlig barnen

först när de övergår till de konkreta tankeoperationernas stadium. Under denna period organiseras barnens kognitiva erfarenheter i sammanhållna enheter med fast struktur, så att barnet reagerar systematiskt på omvärldens konkreta stimuli. Barnens tankevärld är inte längre bunden till nuet, det blir möjligt för dem att förutsä-

ga händelser på ett sätt som är helt omöjligt för de yngre barnen. Enligt Piaget sker denna nästan övergång som en kognitiv revolution. ett påstående som Noble anser han får belägg för, just när det gäller skillnaden mellan 5- och 6-åriga barns förmåga att förstå i olika filmer.

händelseförloppet

Han lät barn i olika åldrar se på tecknade filmer som stoppades före slutet, gärna i ganska kritiska situationer. Barnen tillfrågades sedan om de trodde filmen var färdig. De resultat som Noble redovisar både från Amerika och Canada att det sker en förvisar, ändring i barnens förmåga att förstså ett

händelseförlopp just vid

6 års ålder. Liknande som

undersökningar tidigare utförts i

Frankrike och Tyskland har emellertid visat, att denna förändring

då och där tycks ha skett först vid 7 år eller ännu senare (Zasso

1951, Gerhartz-Franck 1955; jfr Furhammar 1965 och Noble 1975). Med tanke i dagens samhälle på att barn har mycket större visuell vana än för 20-25 år sedan, då dessa undersökningar utfördes, är dessa skillnader inte så anmärkningsvärda. I en annan undersökning lät Noble barn i åldern från 5 till 8 år ordna bilder från olika filmer i rätt ordning. Resultaten visade, att barnens förmåga att rätt återge händelserna i en film ökar gradvis under hela perioden, och att denna också är starkt förmåga relate-

Programförståelse

rad till barnens intelligens (hur denna mätts har författaren inte angett i detta sammanhang). Även svenska undersökningar har påvisat liknande resultat. Bland andra visade Ingegerd Rydin, att det fanns klara skillnader i 5- och 7-åriga barns förståelse, både av fakta och händelseförlopp i ett stillbildsprogram. Den största skillnaden mellan grupperna fanns när det gällde den sistnämnda förmågan. Men författaren framhäver, att det fanns stora individuella skillnader inom de båda åldersgrupperna (Rydin 1977). Noble anser, att den metala utvecklingen i de konkreta tankeperiod påverkar barnens TV-tittande främst på operationemas

följande sätt:

l. Barnen kommer sätt att kunna förstå handpå ett helt annat lingen i ett TV-program. 2. Barn att de bemästrar områden som upplever nya kognitiva blir emellertid så absorberade av sin nya logiska förmåga, att ökar. Detta innebär, att barnen i av

deras egocentricitet början

detta stadium kommer att vara koncentrerade på speciella

händelser i ett TV-program och inte på handlingen som sådan.

Förmågan att korrekt återge händelserna i ett TV-program

ökar emellertid gradvis under hela perioden.

3. Då barnens egocentriska inställning endast avtar långsamt under detta stadium kan man utgå ifrån att barnens förmåga att se sa-

fullt ut-

ker och ting från andra människors synvinkel först är vecklad års ålder. under slutet av denna period, dvs. vid 11-12 Detta innebär att barn under 11 år endast har möjlighet att förstå TV-personernas konkreta, fysiska beteende och inte de känslor och motiv som ligger bakom detta. Pâ samma sätt är dessa barn

för små att förstå eventuella symboler som film eller TV-program

vill förmedla på ett indirekt sätt.

och barnens kommer Utöver den kronologiska åldern intelligens socialgruppstillhörighet att i allt större utsträckning få betydelse för deras förmåga att fullt ut förstå handlingen i ett TV-program. visar olika un-

När det gäller barnens socialgruppstillhörighet

att medelklassmödra: i större utsträckning än mödersökningar, drar från arbetarklassen pratar och diskuterar med sina bam. Enkan vi därför förvänta oss liknande skillnader när det ligt Noble Medelklassens socialiseringsmönster ingäller TV-programmen. att barnen i större utsträckning uppmanas att förstå innebär, nehållet i dessa. Detta bekräftas av undersökningens resultat i föreliggande undersökning (här sid. 251 i den föreliggande rapporten. K. E.) Ovanstående av sambanden mellan barnens mentala analys och deras förståelse av innehållet i olika TV-promognadsnivå från Noble Med utgångspunkt från denna disgram har hämtats l Referat av G. Noble kussion kan vi nu göra en sammanfattning av hur TV-upplevelser- Children in Front of the Small Screen, 1975, na kan gestalta sig för våra 6-åriga förskolebarn. att en del av de undersökta barnen fortfarande besid. 100. Jag antar,

Programförståelse 139

finner sig i den preoperationella medan en annan del perioden, befinner sig i första stadiet av den konkreta perioden. De barn som befinner sig i det förstnämnda stadiet kan ännu inte fatta

händelseförloppet i ett TV-program utan upplever detta

som en rad episoder, i vilka deras fantasi mycket väl tillåter dem själva och deras kamrater att deltaga. När barnen kommer i det konkreta stadiet kan de på ett helt annat sätt förstå, att programmet har en handling. Under den första delen av denna period är de dock fortfarande mest fokuserade på händelserna i programmet och inte på handlingen som sådan. Barn som befinner sig i det preoperativa stadiet kan endast se saker och ting från sin egen synvinkel och har därför en mycket stereotyp uppfattning om andra människors karaktär. Förmågan att förstå andra människors känslor och därmed deras motiv till ett bestämt handlande växer långsamt fram under den konkreta perioden. Detta innebär, att våra ö-åringar kan förstå vredesutbrott och gräl som förekommer mellan de förstår TV-personer, också att man gör varandra fysiskt illa och de kan även förstå att människor är glada och lyckliga, när de uttrycker detta direkt. Däremot förstår de inte det känslomässiga mellan TVsamspelet individer som inte uttrycks direkt i ett yttre beteende utan kommer till uttryck i en symbolisk handling. Förmågan att förstå handlingen i ett TV-program, liksom förmågan att fatta TV-individernas motiv och känslor, är enligt Nob-

le också relaterade till socialgruppstillhörighet och till deras kam-

ratrelationer. Det är emellertid först i slutet av den konkreta perioden som de flesta barnen kan förstå motiven bakom TV-individernas handlingar.”

Amerikanska

forskningsresultat

Schramm skrev 1961 att barn faktiskt använda TV redan i 2-árs-

börjar

åldern och är ”riktiga tittare i 3-årsåldern. för Programmen presenteras barnen som fantasier och formar tidigt förväntningar på hur programmen skall se ut? Samtidigt upplevs programinnehállet som verkligt av de små barnenü* Schramm har själv skrivit: Referat av G. Noble, Det finns Children in Front of en annan orsak till att TV fungerar effektivt för oavnär barnet the Small Screen, 1975, siktlig inlärning ännu är mycket ungt - därför att det sid. 82-105. som kommer via TV fortfarande verkar så verkligt. Många som studerat detta har noterat att massmediainnehåll utövar det star- 2 Sonesson sid. 24-30.

kaste inflytandet på barn när de tror att det verkligen har hänt”. Un- 3 Referat av Schramm der de tidigaste barnaâren går det en mycket suddig gräns mellan sid. 28, 26-27. the story world och den verkliga världen, om det alls går någon 4 Referat av Schramm gräns. Händelserna i TV-rutan, på filmduken och i godnattsagan sid. 77.

14O

Programförstâelse

upplevs ofta som oerhört verkliga. Allteftersom barnen blir äldre

de se på media som filmer, historier och sagor, varigenom de börjar distanserar sig något från sådana upplevelser. De börjar utveckla det som Ruckmick och Dysinger (1954) kallade det vuxna förbehållet”, varmed avses den vuxnes vana att se på film och TVprogram som något snarare än som levande verklighet.

konstgjort

Som vi vet ger sig små barn helt hän åt TV. De har ännu inte lärt

sig någon form av ifrågasättande. De reagerar inte på själva pro-

grammet utan på vad figurerna i programmet gör och vad som händer med dessa.”

I en av delstudierna för SGR4 Studier av förskolebarnens (3-5 år)

nzözzster för TV-tittande har Jack Lyle och Heidi Hoffman gjort ett för-

sök att studera hur förskolebarn förhåller sig till TV genom direktkontakt med barnen för att gå över föräldrarna vilket hittills själva i stället varit brukligt. Man intervjuade 158 barn, vita, svarta och mexico-amerikanska, som inte representerade ett slumpmässigt urval. Författarna fäster uppmärksamheten på denna begränsning och betecknar själva resultaten som ”suggestiva” vilket närmast svarar mot på försök i avvaktan på bekräftelse”, dvs. att tolkas med försiktighet. Från denna rapport har

jag inhämtat följande:

Ett flertal frågor gick ut på att ta reda på om barnen uppfattade människorna i TV som levande. Barnen fick frågan: Hur kommer det sig att barnen finns i bilden på din TV? 16 % förstod inte frågan och 40 % svarade att de inte visste. Bara 22 % förstod hur TV fungerar. Vart tar barnen och sakerna TV En parallell fråga löd: på din när du stänger av din TV? Här var det 24 % som inte förvägen stod frågan och 29 % som inte visste; bara 20 % visade förståelse. Den huvudsakliga ökningen i förståelsen inträdde mellan 3 och 4 års ålder. Men även bland de äldre barnen förstod den stora majoriteten

fortfarande ingenting av vad TV är. ”z

Tabellen på nästa sida visar hur många procent av olika åldrar och etniolika som samt ska grupper som anger programtyper favoritprogram hur många som inte förstår sitt eget favoritprogram. Det senare (längst ner i tabellen) gäller 19 96 av 3-åringama, 3,6 % av 4-åringarna och 3 %

av S-åringarna?

l B. Greenbergs m. fl. undersökning av sarnstämnxigheten mellan barns och deras mödrars sidor av TV-tittandet ingick en studie av syn på olika hur verkliga barnen och mödrarna ansåg att programmen var. De rapporterar: ”Hur verklig är TV för barnet? Mer än vad modern tror och långt 1 Schramm sid. 77. mer än för modern själv. Skalan som användes för att mäta verk-

2 SGR 4 sid. 266 lighetsgraden gick från 5-15 för fem frågor med tre möjliga svars-

3 Referat av SGR 4 alternativ. Poängen för mödrarnas egen uppskattning låg på 7,10 sid. 259. och uttryckte en klar misstro mot att det skulle röra sig om verk-

Programförståelse

liga förhållanden. Den genomsnittliga poängen för mödrarnas uppfattning om hur barnen såg på samma program var 8,06, medan barnens egna svar gav medelvärdet 9,51 nära mitten på verklighetsskalan. För barnen var det varken en fråga om att tro eller inte tro, utan om osäkerhet.

I TV och färskolebarns beteende, SGR2 Harold W. 1972, refererar

Stevenson följande från en studie av Osbom och undersökningsresultat

4- Endslcy (1970): och 5-åringar fick se en del TV-episoder varav en del innehöll Greenberg B. S., Ericvåld och andra inte. Man visade två av vardera slaget, den son P. M., Vlahos M., ena ritad och den andra med levande människor... Barnen tyckte att Childrens Television

våldsfilnzert med riktiga människor var ruskigast och att den ritade filmen Behaviors as Perceived

utan våld var bäst. En vecka senare kom barnen ihåg mer av våldsfilmen by Mother and Child, SGR 4 1972, sid. 402. med nzåmziskor än av någon av de övriga. När de tillfrågades om mormodcrn i en av filmerna, (Billy Goats Gruff), verkligen hade blivit dödad 2 Osbom, D. K. and eller om det bara var på låtsas”, svarade ungefär hälften att hon hade Endsley J., 1971 Emoblivit tional Reactions of dödad på riktigt” Young Children to Television Violence. Child En TV-producent berättar i Muriel G. Cant0r”s Producentens roll vid Development. 42 sid. valet av barnprogrammen innehåll i TV 321-331. SGR 1 1972, att man ofta visar stillbilder för barn för att pröva deras reaktioner 3 på en planerad pro- Referat av Muriel duktion. Barnen brukar då tycka bäst om det som de känner igen? Cantor sid. 271.

Tabell 28 F avoritprogram för olika åldrar och etniska gmpper i USA

Ur: Jack Lyle och Heidi Hoffman Explorations in Patterns of Television Viewing by Preschool-Age Children, SGR 4

Alla Flickor 3- 4- 5- Vita Amerikan- Pojkar Negrer barn åringar åringar åringar ska barn

Familjen Flinta 26,1 96 39,3 % 19,0 96 10,8 96 28,9 % 36,4 % 17,2 96 40,3 % 40,7 % Tecknad film, typ Musse Pigg 5,2 6,7 3,8 2,7 3,6 12,1 4,6 2,9 7,4 Tecknad film i allmänhet 11,8 9,3 13,9 8,1 15,7 6,1 16,3 14,3 7,4

(Där summan av procenttalen är mindre än 100 beror det på att en del barn föredrog diverse program som inte passar i tabellens kategorier.)

Kommentar:

Detta är naturligt, eftersom de ofta är beroende av att känna igen för att kunna förstå. Man kan också dra den slutsatsen att om barn får välja mellan vad de förstår och det som innebär en nyhet så väljer de att förstå. (K. E.)

Programförståelse

I Marie Winns The Plug-in Drug refereras ytterligare ett par undersök-

ningar som belyser de små barnens TV-förståelse. Flera undersökningar av barns TV-förståelse visar att samtidigt som barnen helt klart tycker om att titta på program som är gjorda för barn i deras egen ålder och är :nyckel uppmärksamma i sitt tittande, så är deras förståelse av vad som pågåri rutan mycket obetydlig. I en studie mätte man förskolebams förståelse av ett informativt TVsom var särskilt De flesta barnen förprogram gjort för denna grupp. stod mindre än hälften av informationen . . f”

I en annan undersökning fick barn som var 4, 7 och 10 år gamla

titta på en tjugo minuter lång saga av den typ som brukar visas på

TV. Efter att ha sett filmen testades barnens förståelse av berättelsen. Bara 20 9b av 4-åringama hade förstått berättelsens trådå De äldre barnens förståelse var mycket bättre. Författaren drar slutsatsen att förskolebarn varken kunde komma ihåg vad de hade sett eller göra en riktig tolkning av varför personerna i berättelsen hand-

lade som de gjorde??

Friedlander, B. Z., Wetstone, H. S., Scott, En gemensam erfarenhet från 70-talet av olika gruppers förhållningssätt G. S., Suburban Presc- till TV-tittande är att tittandet avbryts av andra aktiviteter och att man hool Childrens Comp- och slut

går ut och in i programmen med mindre hänsyn till deras början

rehension of an Age-Apän när TV var en ny företeelse. Samtidigt som den tid då apparaten står propriate Informal Teleatt öka finns en tendens till minskad uppmärksamhet på vision Program, Child på tenderar Development 1974. programmen. Visserligen är barn mer uppmärksamma tittare än vuxna 7 och särskilt då småbarn, som ännu inte kan göra flera saker samtidigt, Leifer, Collins, Gross, Taylor, Andrews and men mycket talar för att ofullständigt och fragmentariskt tittande minskar Blackmer, Develop- barnens möjligheter att tolka enskilda händelser i rutan i sitt rätta och avmental Aspects of Varisedda sammanhang. Totalt sett betyder detta att barnens förståelse av vad ables Relevant to Obserde ser i TV är ännu sämre än vad olika undersökningar visar. I motsvaranvational Learning, Child Development de grad saknar vi kunskap om vad det egentligen är som barnen upplever 1970. när de ser på TV.

ll skillnader

Kapitel Åldersbetingade

i hur barn

upplever filmoch

TV-program

Detta kapitel omfattar referat av och citat från arbeten; ›

följande

Mariann Pezella-Winick och Charles Winick. The television experience what children see, 1979. En bok om skillnader mellan hur bam ochsvuxna uppfattar samma TV-program This excerpt from The

Television Experience: G. Noble. Children in Front of the Small Screen, 1975

What Children See (Pe- R. The Red Indian

ople and Communica- OShanghuessy. as seen by Canadian Child Tele-

tion, Vol 5) by Mariann viewers, 1972 Pezella-Winick and A. W.

Charles Winick, copy- Gomberg. The four-year old child and television: the effects» on his

right 1979, by permiss- play at school, 1961 ion of the Publisher, Sage Publications (Beverly K. M. Wolf, M. Fiske. The Children talk about Comics, i_ Communica- Hills/ London) tions Research, 1979

skillnader i hur barn

Åldersbetingade

film och TV-program

upplever

The Television - what Children see

Experience

En bok om skillnader mellan hur barn och vuxna uppfattar

samma TV-program

Av Mariann Pezella-Winick och Charles Winick

Kommentar:

Forskningen kring hur barn uppfattar vad de ser på film och TV är spar-

sam och ytlig, när den inte är av grundforskningskaraktär som hos Pia-

get. Utöver den litteratur som nämnts i samband med ”Børns filmoplevelse nästan detta i kap. 10 existerar ingen tillämpad forskning kring oerhört centrala tema. Det är anmärkningsvärt hur föga denna brist har uppmärksammats och hur friskt alla skribenter i stället utgått från sina egna - vuxna av film och TV. Även experter på barnfilm har varit förvåupplevelser nansvärt obesvärade av bristen på fakta om vad barn egentligen ser och hur de tolkar vad de ser. Mot denna bakgrund var det en positiv upplevelse att stöta på makarna Winicks om skillnader mellan vad bok med experimentella resultat vuxna ser jämfört med barn i olika åldrar. Winicks är utvecklingspsykotidigare arbetat praktiskt med barn och film. Det har varit naloger som för dem att anlägga utvecklingspsykologiska aspekter och de beturligt tonar starkt i största allmänhet, när hur galet det är att tala om barn de i verket mycket beroende på ålder och ut-

själva skiljer sig oerhört

vecklingsstadium Winicks bok är klart disponerad, lättläst för att vara en forskningsoch dessutom underhållande bl. a. genom alla de konkreta exrapport Tyvärr måste av ut-

empel som ges på vad barn ser och uppfattar. jag

rymmesskäl utelämna sådana exempel i min sammanställning av de partier som jag valt att översätta. Undersökningen gäller två dimensioner av barns TV-uppfattning

1 EI den ena skillnader mellan åldersgrupper, Beverly Hills och London 1979. El den andra skillnader mellan barn och vuxna.

skillnader i hur barn . . . 145

Åldersbetingade

Metod

309 barn deltog. Bortfallet var 2 %. Barnen kom från stads- och förorts-

områden i New York, Indiana och New Yersey, lika många pojkar som

flickor. Drygt 2/3 klassificerades som medelklass-bam och de övriga som lower class. l/ 5 var svarta, l/ l0 Puerto-Ricaner och drygt 2/3 vita. Barnen tittade på TV i sina egna hem tillsammans med en

intervjuare

- erfarna kvinnliga lärare, (medelåldern 29 år, alla under 40). Barnens och reaktioner (verbala och andra) protokoll-

intervjuarnas

fördes noga, varefter deras inbördes överensstämmelse bedömdes av två personer som var väl tränade i innehållsanalys. överensstämmelsen gällde sex dimensioner:

fantasi- som uppväcks genom programmet, trovärdighet hos programmet, identifiering med personer i programmet,

EIEIEIEIEJE]

humor, moral, våld.

överensstämmelsen bedömdes på en 4-gradig skala, där O står för: barnets och kommentarer och upplevelser över-

intervjuarens

lappar eller är likadana, l står för: kommentarer och upplevelser är i stort sett likadana barn/ vuxna - till åtminstone 50 % men mindre än för 0-klassen 2 står för: kommentarer och har vissa likheter barn/ upplevelser vuxna men mindre än till 50 % 3 står för: barnen och de två vuxnas kommentarer och upplevelser skil-

jer sig starkt.

Reliabiliteten i de båda bedömamas bedömningar var 96 96 - fullt tillfredsställande. Av de program man såg var 43 % tecknade filmer, 20 % Situations- komedier, 18 % utbildningsprogram, 15 % ”drama och 4 % annat” med något olika blandningar för olika åldersgrupper. Barnen var uppdelade på åldersgrupper:

följande

Tabell 29 Fördelning på åldersgrupper

146 skillander i hur barn . . .

Åldersbetingade

Resultat Tabell 30 Genomsnittlig överensstämmelse

Genomsnitt tvärs

över alla åldrar 2,3 2,2 2,6 2,1 2,1 2,1

o 2 Trovärdighet

å O) E 3,0 :w 0- m (ll c m n. o :O E T- .tf c Vi

å O c o 2-3 4-6 7-9 10-12 13+ 0

- Åldersgrupp -

w Fantasi 2

å F) E 3,0 :a 0- V] VI C u: h o :o 2.0 _

F.” 03 .E c Oh 1,O ›-

å c o oi l 1 1

ø 2-3 4-6 7-9 10-12 13+ 0

- Åldersgrupp -

o 2 Humor

å F) E :m th V) c o l. 0 :o F.” Z .ä c III

å O l 1 1 c o 4-6 7-9 10-1 2 13+ 0

? överensstämmelse - Åldersgrupp - Genomsnittlig

_ _Genomsnittlig överensstämmelse

Figur 5 tvärs över alla åldersgrupper

SOU l98l:I6 skillnader i hur barn

Åldersbetingade . . . 147

Identifiering

å n O E E :GD ä C E å :o O)

72 1,0 -

o

- Åldersgrupp -

Moral

3 m 3,0

g

E :§9 “ “ “ “ “ “ “ * “ “ å 2,0 = å :o E :j 1,0 --

å o C c›

- Åldersgrupp -

Våld

å m d) E E :å V) C d) å? :o E*

o å o 0 I I I 9 2-3 4-6 7-9 10-12 13+

- Åldersgrupp -

-2 överensstämmelse Genomsnittlig

_ Genomsnittlig överensstämmelse tvärs över alla åldersgrupper Figur 6

skillnader i hur barn . . .

148 Åldersbetingade

Tabell 31 Procent för olika grader av överensstämmelse för olika dimensioner

barn och vuxna av naturliga skäl är störst ifråga om identifieringen. I övrigt fördelar sig gradema av olikhet ganska jämnt på de bedömda dimensionerna.

för de studerade dimensionerna

Utvecklingsmönster

Författaren betonar att man måste beakta att de kvalitativa olikheterna mellan vuxna och barn i olika åldrar beträffande deras TV-upplevelser är intressantare av skillnader mellan barn än mer generella bedömningar och vuxna - och att de senare inte kan göras utan att man går vägen över de olika Med denna inställning att resone-

åldersgrupperna. följer

resultaten i enskilda barns kommentarer mang kring med utgångspunkt och reaktioner fyller en viktig funktion i framställningen som komplement till sifferresultaten. Som nämnts är en sådan alltför ut-

tidigare detaljerad redogörelse

rymmeskrävande för den föreliggande rapporten. till en tabell för dimension

Redovisningen begränsar sig därför varje

visar skillnaden mellan barnen och de vuxna. som för varje åldersgrupp Vidare av vad som är utmärkande för en punktvisa sammanfattningar viss åldersgrupp, i de fall då författarna gör sådana sammanfattningar, som inte är konsekvent förekommande.

Fantasidimensionen

Tabell 32 Graden överensstämmelse för fantasi. Procent och medelvärde”

Grad av över- Alla 2-3 år 4-6 år 7-9 år 10-12 år 13 år + ensstämmelse 2 0 O 0 2 O Lika (0) 1 1 6 8 1 Ganska lika (1) 17 32 1 12 10 8 0 Viss likhet (2) 49 14 15 15 5 1 Olika (3)

- Genomsnittspoäng (av max. 3) 2,3 2,8 2,5 2,3 1,7 2,0

“ Sid. 78.

överensstämmelsen är, som väntat, minst för 2-3-åringama (2,8). Den är högst för l0-12-åringarna (1,7).

Åldersbetingade skillnader i hur barn . . . 149

Trovärdighetsdimension

Tabell 33 Graden av överensstämmelse för trovärdighet. Procent och medelvärden“ Grad av över- Alla 2-3 år 4-6 år 7-9 år 10-12 år 13 år + ensstämmelse

Genomsnittspoäng (av max. 3) 2,2 2,3 2,4 2,2 1,7 1,5 ” Sid. 91.

Identifiering

Tabell 34 Graden av överensstämmelse för identifiering. Procent och medelvärdeb Grad av över- Alla 2-3 år 4-6 år 7-9 år 10-12 år 13 år + ensstämmelse

Genomsnittspoäng (av max. 3) 2,6 3,0 2,8 2,4 2,2 2,8 Sid. 94.

Resultaten visar på total brist på överensstämmelse (3,0) mellan vuxna och 2-3-åringarna och en mycket låg grad av överensstämmelse (2,8) för 13-åringarnas del.

Beträffande 2-3-åringarna vill förf. särskilt framhålla:

”a. referenserna är

själv-centrerade,

b. egna erfarenheter aktualiseras genom innehållet och/ eller dem som uppträder, c. behov av och förmåga att fortsätta handlingen.”

Ett intressant exempel: En Z-åring tittade på en dokumentärfilm på utbildningskanalen: Modern hade sagt att barnet inte hade några speciella programpreferenser. Tillsammans med barnet gick de in i ett annat rum och tittade på Bushfolket i Kalahari”. Barnet blev väldigt engagerat i programmet. Under de 10 första minuterna var det nakna barn och babies i rutan. I 20 minuter tittade flickan på programmet. Hon var mycket engagerad i och för-

tjust över spädbarnen:”0h, titta där är bebisar. - Bebisarna har inga

- tänker blöjor.” “Jag inte sätta mig på pottan.” Användningen av språket var mycket klart och adekvat. Barnet attraherades av det hon kände igen (spädbamen) trots att den afrikanska bushen inte kunde ha varit en Sid. 97.

150 skillnader i hur barn . . . SOU l98l:l6

Åldersbetingade

mera främmande miljö. Det hon hakade på hade med henne själv att gö-

ra och hörde hemma inom hennes egna erfarenhetsområden. En intressant del av var den lätthet varmed denna 2-åring kunde leda

intervjun

över programmets handling till sin egen framtid: Jag tänker inte sätta mig på min pottis?”

Om 4-6-åringarna framhålls:

a. Referenserna är fortfarande själv-centrerade. Men identifieringen rör sig klart uppåt mot den heroiska mognare hjälte-

figuren (huvudpersonen). Förmåga att skilja ut och identifiera specifika drag och egen-

skaper hos både hjälten och andra viktigare figurer.

Medan de egna erfarenheterna aktualiseras genom det man ser, växlar barnet fram och tillbaka mellan de två perspektiven, de egna erfarenheterna och vad det ser på TV. Förmåga att etablera relationer med TV-figurerna. Pratar både med levande och icke levande figurer i rutan. Uttryck för oro för och medkännande med figurerna i rutan. Förmåga att ef terlikna/ härma såväl motoriska som subtila verbala och icke-verbala yttringar från figurerna i rutan.”

Om 7-9-åringarna gör förf. följande summering:

a. Mycket mindre självcentrerade i sina identifieringar. Ett käns-

lomässigt element, igenkännande av den som är i underläge och medkännande med nödställda.

Förmåga att känna igen mycket olika saker, att urskilja och värdera specifika karaktärsdrag så att jämförande bedöm-

ningar blir möjliga. Ständig pendling fram och tillbaka mellan vad som visas och behovet att fastställa den egna förmågan och egna färdigheter genom exempel eller, gärna överträffande ef terhärmning. Etablerar identifieringar genom starkt upplevda och/eller uttalade önskningar. Identifieringar som återspeglar begynnande kvalitativt tänkande genom att antaganden formuleras, prövas och bedöms genom observationer av personer i TV3”

10-1 Z-åringarna karaktäriseras på följande sätt:

a Använder TV för att uttrycka önskemål och förhoppningar för framtiden baserade på existerande kunskap. b. Vill veta mer och utvidga den erfarenhetsmässiga basen för kunskaper. med andra på olika nivåer:

Projicering på och deltagande

härmning, inlevelsefull sympati, synbar motorisk avslappning Sid. 96. aktiviteter. 7 Sid. l0l. efter oro, ställföreträdande eller distraherande

3 Sid. 105 Förmåga att använda andra som jämförelsepunkter för sig

4 Sid. l08. själv (att ”kolla av sig själv mot andra).”“

Ä Idersbetingade skillnader i hur barn . . . 151

Om barn över 13 år skriver förf.: n a. Ett klart behov att kolla (verifiera) vad man ser genom att fråga. b. att hålla kvar ett tillstånd Förmåga av spänning under hela programmet samt engagemang med personerna och handlingen. c. Diskuterar entusiastiskt egenskaper hos TV-figurema och av-

slöjar egna projiceringar för andra (hur man identifierar sig

med andra och vad man läser in i personer och handling).”

Dimensionen humor

Tabell 35 Överenstämmelse i fråga om humor. Procent och medelvärdd

Grad av över- Alla 2-3 år 4-6 år 7-9 år 10-12 år 13 år + ensstämmelse

Genomsnittspoäng (av max. 3) 2,1 2,2 2,5 2,2 1,5 1,3

Sid. 1 10.

Ett

skojigt exempel på åldersdifferenser:

”S-åringar har en benägenhet att skratta åt skämt som baseras på en ytlig verbal tvetydighet: Why cant you starve in the desert? Because it has sand-witchesÄ”

skrattar hellre åt skämt som reflekterar 10-åringar en tvetydighet på djup-planet: ”Varför kan du hoppa högre än Empire State Building? - J o, för den kan inte hoppa alls.”

Då våra kunskaper om barns humor är särskilt bristfälliga vill jag i

detta avsnitt bidra med några textpartier av intresse. Innan förf. 1 Sid. 110. går över till av åldersstadium

analyser varje för sig, skriver man allmänt 2 Sid, lll m. hänv. till

bl. a.: T. Bever. Associations Fler to Stimulus-Response undersökningar tyder på att uppfattningen av vad som är Theories of Language i humoristiskt är nära kopplat till olika utvecklingsfaktorer. Teck- Verbal Behavior and nade bilder och fotografier ett magrare tolk- General Behavior The-

erbjuder visserligen

ningsunderlag än TV, men i en undersökning av hur 3-åringar ory (Ed. Diton o. Horansikten ton). Englewood Cliffs: uppfattade och kroppsställningar, var det en på fyra som Prentice-Hall. 1968

inte kunde skilja ledsna ansikten från glada.”

3 Sid. lll m. hånv. till Upprepning förser barnet med en mekanism för att få mer av M. J. Strattner. ”A Desamma information. Det är en mycket realistisk metod som bar- velopmental Study of young Childrens Per-

net tillämpar för att systematiskt verifiera allt möjligt på ett sätt

som svarar mot dess behov. ception of affect in Dra-

Man kan se denna typ av nöjsamma

wings of Faces and Postaktiviteter i lekar som bygger på upprepning och parallellit-:t som ures. Avh. 1963 Corn-

kurragömma och tittut - som åtföljs av skratt och fnitter. Att well University.

152 skillnader i hur barn . . .

Åldersbetingae

förutse vad någon skall ta sig till, förväntan, och nöjet att få denna bekräftad är en del av dynamiken i sådant repeterande beteende?”

Dimensionen moral

Tabell 36 överensstämmelse i fråga om ”moral”. Procent och medelvärden” Grad av över- Alla 2-3 år 4-6 år 7-9 år 10-12 år 13 år + ensstämmelse

Genomsnittspoäng (av max. 3) 2,1 2,7 2,4 2,1 1,5 1,8

“ Sid. 129.

Endast för en dryg femtedel av barnen (22 96 för klass O + klass l) överensstämde uppfattningen av programmens moral” med de vuxnas.

Om 2-3-åringarna skriver förf.:

a. Förmåga delta i det som händer (action”) om figuren i rutan är attraktiv för barnet. I interaktionsscener tolkas motoriska rörelser som våld om de vänder sig mot någon eller något. b. Om ett beteende accepteras av barnet kan det härma detta, särskilt om det är fråga om tydliga kroppsrörelser (springa,

jogga, vagga, ramla).

c. sorteras accepterade och oacceptabla. De senare

Ljud upp på

inkluderar för denna åldersgrupp gräl, särskilt om de omfattar

skrikande. Våldsamma ljud verkar särskilt störande högljutt på barn under 2,5 år. Oväntade ljud som tjutande sirener, båttut och skarpa visselljud upplevs också som våldsamma in-

trång.

d. Ängslan hålls fortfarande dold. Barnet lämnar helt enkelt

TV:n om programmet blir för Rädslan artikuleras

jobbigt.

mycket litet på detta stadium. Men - där finns ett behov av att få problemen lösta inom programmen och av tillfredsställande slut på dessa.”

Sid. 113. Om 4-6-åringarna finner vi tre punkter:

r

2 Sid. 136. ”a. Barnet har två sätt att handskas med våld - att angripa till- 3 sammans Jag år här osäker på med angriparen och hålla på offret. Sättet härför betextens innebörd. Men ror på personliga känslor och behov?

jämfört med nästa ål- b. Accepterar hårda, våldsamma ljud för upprätthållande av en

dersgrupp verkar det intressanta vara att barnet roll eller en stämning. c. En växling från Jag-centrerade kommentarer till frågor som ännu inte väljer sida. (K. E.) har att göra med handlingen. Dessa frågor ställs för att få stöd

skillnader i hur barn . . .

Åldersbetingade 153

genom upplysningar från andra. Detta är en viktig attitydförändring i barnets förhållande till programvåldf Två exempel på programtypens betydelse för upplevelse och tolkning för 4-6-åringar:

”Under denna period återspeglas intresset för olyckor och kata-

strofer i att barnen sysselsätter sig med tankar om stympning.

Världen uppfattas som farlig - det är fortfarande så mycket som är okänt. En 6-årig flickas kommentarer under ett utbildningspro-

gram om djungeln avslöjar något av ängslan under denna period. Intervjuaren noterade att barnet höll sig fysiskt mycket stilla. En

spänd scen med en skogseld (med fåglar, som barnet kallade mamma och baby). Barnet sa bland annat: Dom är rädda att le-

jona skall äta opp dom.” - Är lejona glupska eller delar dom med sig? - Det brinner, det brinner, vem började elden?” - Gör elden

så att träden faller?” Är det där en baby? - Är det där en mam-

ma?” - (Med en tunn pipig röst - intensivt engagerad och mycket

störd) Babyn är död? Efter den bilden fortsatte barnet att upp-

repa m”mm för sig själv.

Under ett tecknat program, där fick benen avsäga-

Hjältinnan de, tröstade en S-årig flicka intervjuaren som hade undsluppit sig

ett förvånat ohi, med försäkran: Oroa inte, dom sät-

följande dej

ter tillbaka allting sen”. Sådana skillnader i reaktionerna på innehållet tyder på att programtypen inverkar på reaktionens riktning. Utbildningsprogrammet såg mycket verkligt ut. I det andra programmet verkade det som om flickan trodde att aggressionseffekten blev minimal eftersom det var fråga om ett tecknat program (carton”).2

Kommentar:

Det bör observeras att Winicks slutsatser inte baseras på enstaka sådana uttalanden - som hos Winn. Uttalandena används som exempel på vad man fått reda på genom systematiska observationer av många olika barn. (K. E.)

Summering av 7-9-åringarnas relation till TV-våld

a, Barnet söker efter eller kommer med orsaker och skäl

självt

till våldshandlingarna. b. Barnet tenderar att hålla antingen på angriparen eller offret, beroende på individen själv och sammanhanget. c. Individuella och separata handlingar spelar en mindre roll än tidigare. Tonvikten ligger mera på hela programmets innehåll. d. Ambivalens gentemot vuxna som (huvud-)figurer. Fy-

hjälte-

sisk och magisk styrka värderas högre än intellektuell kapaci- Sid. 139. tet och förmåga. 2 Sid. 138.

154 skillnader i hur barn . . .

Åldersbetingade

Upplever känslor av nederlag och till och med

hjälplöshet,

att programmen aktualiserar - för bar-

förödmjukelse genom

net- orealistiska målsättningar. Efterhärmning ger inte längre tillräcklig tillfredsställelse. Barnet känner sig motarbetat (tillom hon/ han inte kan upprepa beteendet. En känsla

intetgjort) av jaget som åskådare snarare än som deltagare börjar upp-

träda - en komplex känsla eftersom den är förenad med nega-

tiva upplevelser av hjälplöshet och nederlag?”

Författarnas synpunkter på 10-1 2 -åringarnaz aa a. Kan uppskatta fysiskt våld på gränsen till det löjliga och orimliga. Accepterar handling i stället för tänkande? Verbalt och icke-verbalt våld används för att hantera den egna ängslan; rädsla att bli skadad och rädsla att tillfoga skada. Verbalt våld är ofta vildsint under denna period. En tilltagande spänning inför den egna ställningen och säkerheten i omvärlden när man närmar sig ungdomstiden. Att se

på TV kan ge tillfällig lättnad men erbjuder ingen lösning.”

Om barn från 13 årskriver författaren:

”a. Behov att konfirmera olika sidor av verkligheten.

b. En önskan att finna hjältar som är mäktigare än livet.

c. En önskan att finna ”sanningen”. d. Utagerande som ett sätt att materialisera sanningen, t. ex. genom rollspel och drama. e. En känsla av att världen är fientlig vilket ger näring åt aggressiva känslor. f. En växande känsla av svårhanterlig skepsis som skapar obalans. g. Ambivalens och tveksamhet blir allt svårare att hantera och konflikter blir våldsammare. h. Verbal aggression används som försvars-replikerf” Sid. 144. 2 Tänkbar innebörd av Kommentar: originaltexten: There is an acceptance of action Kanske efterlämnar kommentarerna en viss besvikelse genom att de beskrias thinking. (K. E.) veråldersgrupperna mera generellt än deras upplevelse av TV-programmen

3 Sid. l49. 4 dock finner vi även kommentarer av det senare slaget. K. E.)

4 Sid. 154

I ett efterföljande kapitel belyser Winicks följande ämnen samtliga med

5 Sid. I55. uttalanden från barn men utan egna slutsatser. Sid. l56. Barn sinnes-mottagning (perception) och tidigare erfarenheter? l Sid. I57. Dag i veckanf ” Sid. I58. Igenkännande och upprepningf Förutsägelse.” “ Sid. IM).

.\.°*$^.“E^N:

9 Engagemang. “ Sid. lol. ° Icke-verbalt innehåll och läsning* Sid m3. Språk.”

Åldersbetingade skillnader i hur barn . . . 155

8. Barns lore och litterära intressen 9. Magi? IO. Dock-program? ll. Natur* 12. Tecknade program (cartoons).5 13. Reklam?

Slutsatser och

tillämpning

Från detta slutkapitel har jag hämtat följande partier:

Undersökningen visar att skillnaderna mellan de vuxnas och

barnens TV-upplevelser är betydande - åtminstone i fråga om de sex dimensioner som studerats här. . . ”7

”Vårt centrala resultat är att barn och vuxna upplever innehållet olika beroende på skilda förväntningar och

utvecklingsbetingade

olikheter i fråga om uppmärksamhetens”

styrka och inriktning.

”På grund av det stora utvecklingsspannet under förskoleperio-

den, är det värdefullt att ytterligare bryta ner denna på 2-3-åringar och 4-6-åringar.”9

”Att ungefär likadana återfinns utvecklingsmönster i alla etniska, racial och socio-ekonomiska som i undersökgrupper ingår ° ningen stöder resultatens tillförlitlighet?”

”Det är möjligt att det blir betydande ackumulerade (pålagrade) effekter av att se flera program i samma serie. Vi vet från Payne Fond-studiema att när barn såg två program med samma tema, så ledde det till en ändrad attityd, trots att inget av programmen var för sig haft någon effekt i denna riktning. Tre filmer gav ännu starkare effekter. När det är fråga om en favorit-serie, är det möjligt att en sådan ger större effekter än summan av del för sig. En innebörd

varje

härav skulle vara att innehållsanalyser - för att bli - Sid- 154-

tillförlitliga

borde använda sig både av sådana åskådare som regelbundet tit- 2 Sid 172_ tare på serier och sådana som bara tittar tillfälligtvis eller inte l 3 Sid. 174. as“l 4 Sid. 175.

5 Sid. l76.

I anslutning till Winicks behandling av skillnader i TV-uppfattning o sid_ |79_

mellan olika utvecklingsstadier skall citera ett par sidor från G. Nob-

jag

7 j Sld 187

/es Children in Front of the small Screen.

8 Sld m6 ”J ag bad en student från Canada - OShanghuessy - att ta reda på tonåringars uppfattning om indianer, i ett land där indianer inte 9 Sid. 187. bara är film-figurer utan ingår i det canadensiska samhället. m Sid 87 Som OShanghuessy framhåller är indianemas sorgliga situation en skandal som kräver en välinformerad medborgarrörelse, Sid. 198.

156 skillnader i hur barn . . .

Åldersbetingade

och canadensiska barn undervisas om förhållandena i grundskolans låg- och mellanstadium

Hon intervjuade medelklassbarn i deras egna hem för att ta re-

da på vad de visste om indianer i levande livet i deras eget land. Skillnaderna mellan barn i olika utvecklingsstadier blev mycket framträdande.

På frågan: Hur ser indianer ut? var det typiska svaret för

De har inga kläder, huvudband med fjädrar, svart

9-åringarna: hår och ser elaka ut, 11 -åringarnas mörkt hår och smut-

typbeskrivning: Mörkhyade,

siga, vanliga karaktäristik: Höga kindknotor, röd- 12-13-åringarnas aktigt skinn, platt näsa och kroppsbyggnad beroende på om de är undemärda eller inte.

- hur ser deras hus ut? På frågan: Hur bor indianer i verkliga livet svarade

i allmänhetzTält, tepee2 eller ”long-house”

9-åringarna 1 I -åringarnas svar: Tält, eller kanske hus, men mindre än våra. - inte l3-åringarnas svar: Kanske hus som staten byggt åt dom

tält men fallfärdiga baracker och kojor.

På frågan: H ur får indianerna vad de behöver för att leva? svarade

9-åringarna: Dödar folk, stjäl och bär sig åt. ll-åringarna: Jagar för att få kläder, fångar djur och gör saker

och köper kanske en del i affärer. i en affär, inte i en Supermarket, utan 12-1 .i-åringarna: Köper en vanlig affär.

På frågan: Måste indianer gå i skolan och lyda lagar? svarade

9-âringarna: Nej.

11 -åringarnas Ibland - kanske deras pappor lär dom en del och att deras råd bestämmer en del regler. Ja, men en del måste sluta skolan för dom är 12-13-âringarna: fattiga och måste lyda stammens bud och regeringens bestämmelser.

i sko- Alla dessa barn påstod att de hade lärt sig mest om indianerna lan. Men det är helt klart, att före IO-årsåldern, TVs inflytande är betydligt starkare än lärarens. R. OShanghuessy The Red Indian as seen 9-âringarnas bild av indianerna var en primitiv vilde långt by Candadian Child Te- borta. Alla associerade de indianer med cow-boys, och för dessa leviewers, Mimograph - varbarn dödandet ett sätt att leva för indianerna

Montreal: återspeglade

George Williken något gott eller ont - utan ett sätt att överleva* Inget av barams University 1972. nen hade någon kunskap om dagens indianer trots att flera kunde “3 Jag vet inte vad det namnen Som man kunde förutse, visade på en del indianreservat. är. (K. E.) dessa barn ingen förmåga att förstå ett modernt indian-barn; som 4 Vilket nog stämmer de inte heller hade någon kontakt med. Deras bristande erfarenrätt väl med de verkliga förehet av de verkliga förhållandena ihop med deras stereotypa förhållandena på den tid ställningar, kan lägga hinder i vägen för att de i framtiden skall som indianfilmema är förlagda till. (K. E.) känna någon sympati med indianerna.

skillnader i hur barn . . . 157

Åldersbetingade

II-áringarna höll fortfarande fast vid samma föreställning som 9-åringarna men kämpade samtidigt med realistiska uppfattning-

ar. Även om indianerna fortfarande jagade för att få kött så trod-

de barnen att de åt samma normala mat som de De måste

själva.

gå i skolan, men deras skolor är inte så fina som våra och dom lyder sina egna lagar.” Man kan räkna med sådana svar, när barnen

börjar experimentera med hypotetiskt tänkande åtföljt av täta

återfall till bekvämare erfarenheter (vad de sett på TV). 13-âringarna gav den intressantaste bilden. Som man kunde vänta var de alla upptagna av stora idéer. De beskrev ingående vilka orättvisor som indianerna var utsatta för och var medvetna om den nya generationen av indianer. Det mest oroande var, att samtidigt som dessa barn diskuterade behovet av sociala förändringar för indianemas del, så gav de uttryck för attityden att indianerna var andra klassens medborgare, dömda att bli kvar i fattigdomens onda cirkel och oförmögna att tillgodogöra sig högre utbildning, eftersom de inte är tillräckligt intelligenta”. Man kan inte undgå känslan att de stereotyper som presenterats av media fortfarande sitter kvar trots de sofistikerade reservationema hos dessa barn som kommit in i de formella operationemas stadium. Lärarna kommenterade bl. a.: J ag tror faktiskt att de lär sig en hel del om indianerna på mina lektioner - vi använder rätt mycket

tid på indianerna. Men om jag skall vara ärlig så tror jag att en

massa kommer från TV - t. ex. den här idén om att indianerna har

fjädrar på huvudet- jösses vad det är svårt att övertyga dom om

motsatsen (en lärare till 12-åringar) - och man kan riktigt se hur

de kämpar med sig själva när de försöker väga in gamla föreställ-

ningar mot vad de nu får lära sig. Men det är inte så hopplöst om de åtminstone når den punkten där de erkänner sina fördomar och dessa med s. k. fakta (lärare till l3-åringar).

jämför

Mest intressant var kanske att ingen av de 12 in-

avslöjandet tervjuade lärama själva tittade på barn-TV, vilket måste vara till

nackdel för kommunikationerna mellan lärare och elever kring hithörande frågorf

Noble gör reflektionen att media-attityderna med skrämmande tydlighet förs över från fiction-indianema till verklighetens indianer, ännu bland l3-åringar, på ett sätt som liknar Gombergs erfarenheter från 4- G. Noble. ”Children in åringar.2 Front of the Small Scre- Vad Noble hade i tankarna var en uppseendeväckande undersöken, London, Forestable ning” från 1961 av Gomberg som inte går att uppbringa? I denna re- 1975, sid. 121- 122. dovisades TV-reaktionerna hos 56 4-åringar i tre förskolor i New York. 2 Ibid. sid. 86. Samtalen med barnen gav en klar bild av TV:s sätt att skildra allting i motsatspar. Människorna är antingen helt goda eller helt onda; alla 3 A. W. Gomberg. The cowboys var goda och alla indianer onda, utom Tonto. På liknande sätt four-year-old child and l television: the effects on var alla soldater goda. Dessa föreställningar ledde i sin tur till intressanhis play at schoo . ta och delvis överraskande uppfattningar, t. ex. att de onda människorna Opubl. avh. Columbia blöder men inte de goda. En sheriff kan inte bli fångad. En ond man gör Univ. Teachers College

aldrig något som är gott. Cow-boysarnas jobb är att döda indianer. Den 1961.

158 skillnader i hur barn . . .

Åldersbetingade

har en vit hatt och rider på en vit häst, medan den onda

goda hjälten

är klädd i svart och rider en svart häst. Till yttermera visso hade

hjälten

dessa föreställningar till det verkliga livet. en överspridning Gomberg rapporterade t. ex. att en 4-åring som slagit sitt knä så att det blödde, skrek: = dålig människa som hysteriskt Jag är inte ond, inte ond (ond skurkama i TV). Kopplingen mellan ondska och blödande var orubblig. De allvarligaste föreställningarna var de som var förknippade med agg-

ressivitet. Gamberg fann att de flesta barnen ansåg att alla goda männi-

människa skor måste döda de onda; man kan inte prata med en dålig man måste skjuta honom. Alla hjältar dödar bara de onda människorna. Ett gevär betyder att man är stark - bara de goda människorna borde ha

den ande som börjar striden. Alla konflikter mellan de

gevär. Det är alltid

goda och de onda slutar med skjutande. Att lösa konflikter med gevär var varken rätt eller fel - det var bara vad alla gjorde. Återigen visade det sig att dessa föreställningar inte var begränsade

till den TV-värld som de hämtades från utan var lika tillämpliga i levan- Om försöker

de livet. En del bam yttrade följande: en dålig människa döda så tar hon ett gevär och skjuter honom. dej, ropa på din mamma

Alla snälla människor älskar små barn - för att skydda barnen måste de döda de elaka människorna. Dynamit har man för att spränga upp ett land och döda de elaka människorna där.Po1iser åker i flygmaskiner och bilar och dödar rånare och indianer . . .

”Våra stebarn ser mycket aggression och får tidigt fundamentalt om omvärlden. Det ser ut som om TV har reotypa uppfattningar

förmedlat en världsbild till barnen, där aggression och plötslig

död betraktas som det normala sättet att lösa konflikter. Även om man antar att det ”barnsliga” sättet att tänka till stor del trängs undan av senare och mera utvecklat tänkande, kvarstår risken att de föreställningarna med fram i livet. . .

tidigast grundlagda följer

Om så är fallet vet vi ingenting om. De tidigaste minnena blir oåtkomliga för det medvetna minnet efter 6-7 årsåldern.”

En svensk undersökning av 6-1 Z-âringar har nyligen visat att 40 % av barnen föreställde sig döden som en våldsam händelse - medan det i verklighe-

ten bara är 2 % av alla (i Sverige) som dör en våldsam död. Ett exempel på (av en död man): Det är morfar. Fläckarna är blod. Han är bildtolkning skjuten.

Som tidigare nämnts i inledningskapitlet, har det inte varit att få

möjligt

fram litteratur om TV-forskning i USSR och Öststaterna. I Winicks bok i dessa länder. stötte jag på den första hänvisningen till förhållandena G. Noble 1975, sid. Härifrån har tagit tillfället i akt att hämta

jag följande.

85- 86. I för olika med te- 1 G. Noble 1975, sid 86.

Sovjet görs speciella program åldersgrupper man som är särskilt lämpade för respektive grupper. Sovjets Cen-

3 B. Johansson, G. Larstral-TV har utvecklat program för fem åldersgrupper; upp till 7, 8 son, Barns tankar om till 10 år, ll-l4 år, 15-18 år samt ungdomen däröver. En dokudöden. Natur 0 Kultur 1976. mentär i form av tävlingar för 11-14presenteras exempelvis

Å skillnader i hur . .

ldersbetingade barn 159

åringar (alt. lek game), medan åldersgruppen däröver, 15-18 år,

får samma material utan någon specialförpackning. En viss del av

varje program ägnas åt att stimulera till någon aktivitet efter pro-

grammet med anknytning till detta och med hänsyn tagen till var-

je åldersgrupps behov . . .

De skarpa skillnaderna mellan hur man använder media för barn

i Amerika och i kommunistländema behovet av understryker tvärkulturella studier för att utforska i vilken Winick sid. 192 med utsträckning de uthänv. till J. Tebbcl. vecklingsmönster som vi har funnit i USA också återfinns i andra Childrens TV, Euroländer. . .2 pean Style, Saturday

Det Rcxáew, 1967.

är t. ex. möjligt att TV-våldet i oftast visas i Sovjetunionen

ett socialt kollektivt och historiskt 2 Ibid. sid. 193 med sammanhang, medan den amerikanska televisionen hänv. till V. Pietila, snarare betonar individuellt orienterad agg- Notes on Violence in ression som är kopplad till egna fördelar, framgång och privat Mass Media, Tammer-

egendom. Mediavåldet skulle i så fall fylla olika funktioner i de fors, Peace Research In-

två länderna och dessa skillnader skulle kunna utveck- stitute. Instant Research påverka on Peace and Violence lingen av hur våld upplevs av ryska och amerikanska bam. En annan 4. 1976, sid. 195-197. kulturellt betingad differens skulle kunna uppstå 3 Winicks sid. 193. genom att helt olika traditioner präglar vissa typer av TV-pro- 4 K. M. gram i olika länder. Tjeckoslovakiska bam som har vuxit upp med Wolf, M. Fiske sofistikerade tecknade The Children Talk abmycket barnfilmer, särskilt för dem,

gjorda out Comics i Communikan ha förväntningar på och omdömen om tecknade filmer som

cations Research,

skiljer sig från vad barnen har i USA eller Polen, och som kan in- 1948-49 (Ed Lazarsfeld

verka på dessa programs relativa popularitet i respektive länder?” o Stanton) New York

1949, sid. 3-50. En studie av barns relationer till serietidningar kom fram till att det nor- 5 J. Piaget. Judgment mala barnet behöver olika sorters serier på olika utvecklingsstadierf and Learning in the

Djurserier som Kalle Anka förser barnet med för identifieringsobjekt Child, New York, dess tidiga projiceringsbehov upp mot 10-årsåldem. Senare blir oöver- 1962. vinnliga hjältar som Stålmannen överföringsobjekt. Realismen hos 6 Det är anmärknings-

”skämt-djuren” och den miljö där de osårbara hjältarna opererar funge- värt att man ännu 1979

behöver hänvisa till så

rar som en brygga över till de inslag av fantasi och verklighet som tjusar

gamla källor som Wi-

och fängslar barnen så mycketå Samma princip - att möta olika slags

nicks gör. behov för olika åldrar med olika typer av program - kunde vara frukt- 7 Slut på Winicksoch bar att tillämpa i TV, på samma sätt som den har visat sig fruktbar i deras citat av andra undenna

undersökning av sagor och serier?” dersökningar.

Kapitel 12 Rädsla och i

skräckupplevelser

samband med TV-tittandet

Detta kapitel omfattar citat från och referat av arbeten:

följande

Inledning av K. E. ” Peter Moore, Inger Wallqvist. ”Jag såg inte filmen. En undersökning av beteenden och försvar då barn ser oroskapande film. 1979 P. K. Holt. Rapporter om børns filmoplevelse. 1976 C. v. Feilitzen, L. Filipson, I. Schyller. Blunda inte för barnens tittande. 1977 Cecilia v. Feilitzen. Barn och TV i socialiseringsprocessen. PUB 28, 1975/76 Leni Filipson. Vilken roll spelar radio och TV i förskolebarnens liv? PUB 52 1975/ 76 Inga Sonesson. Förskolebarn och TV. 1979

Olof Elthammar. Emotionella reaktioner film hos 11-18-års

inför grupper. 1967 Marie Winn. The Plug in Drug. 1978

W. Schramm, J. Lyle, E. B. Parker. TVin the lives of Our Children. 1959

Jack Lyle i SGR 4. 1972 Olga Linné. Barn och etermedia. PUB 6 1964. Harold W. Stevenson i SGR 2. 1972

O. K. Osbom, R. C. Endsley. Emotional reactions of young children to TV

violence. 1971

J. Lyle, H. R. Hoffman. Childrens use of television and other media. 1971

T. H. Himmelweit, A. N. Oppenheim, P. Vince. Television and the Child. 1958

Rädsla och i samband

skräckupplevelser

med TV-tittandet

Inledning

Även om de upplevelser av rädsla, skräck och ångest som TV kan framför intresset, vore kalla hos barn inte längre står eller bör stå i centrum det fel att avfärda dem som ointressanta. Tvärtom skall de ägnas ett eget avsnitt och inte som så ofta sker behandlas i samband med inverkan av

våldsprogram. Många barn tycker om skräckupplevelser i lagom doser och inom visfrån barn till barn och motsvaras av sa gränser. Dessa gränser varierar barnets fönnåga att bearbeta skräcken och hålla den stången. Så länge detta är fallet kan vi kalla upplevelsen för spänning med ett positivt förtecken. När spänningen övergår till skräck som bemäktigar sig barnets som det inte har kontroll över och som kanske smittar sinne, en känsla som vi vill av sig på verkligheten, rör det sig om negativa upplevelser skydda barnen mot. Man kan tänka sig att vissa skräckinslag i sagor, böcker, film och TV fyller den pedagogiska funktionen att ge bamet träning i att på fantasiplanet mentalt handskas med och behärska farliga och olustiga företeel-

ser inom och utanför det egna jaget. I och med att intrycken stiger över

denna nivå -i blir effekten den motsatta. Barnet mängd och intensitetsom det inte erfar att det finns en mängd hemska och farliga företeelser kan behärska och inte kan göra något för att stoppa. TV-skräcken har den dubbla egenskapen att både vara verklig och vilket sätt. Man overklig gör den svår att anpassa sig till på ett adekvat kan föreställa från den ena ytterpolen till den sig en skala av reaktioner är lika tryfferad med farligheter som TVandra, från att verkligheten rutan över till att allting är ofarligt eftersom det bara är TV. Effekterna av den senare ”irrelevans-förklaringen kan vara lika förödande för verklighetsorienteringen som en avtrubbning via andra me-

kanismer. Bilderna kommer emot en utan att man själv anstränger sig. Detta gör dem lättare att hålla ifrån sig än de upplevelser som man själv

bidrar till mera aktivt, exempelvis genom läsning. Det är oftare de vuxna än barnen som beskriver barnens

själva

och förhållandet till program som diskuteras med avskräckupplevelser seende på skräckaspekten. Härigenom har vi fått en bild som är starkt av de vuxnas och missuppfattningar. Bland påverkad uppfattningar att små barn kan förutsättas bli rädda därdessa möter vi uppfattningen

SOU l98I:l6 Rädsla och i samband. . . 163

skräckupplevelser

för att de är små. En motsatt uppfattning går ut på att de små barnen inte blir rädda, därför att de är för små för att förstå. En tredje, primitiv, uppfattning är att eftersom det som kommer ut ur TV-apparaten bara är bilder och inte kan skada barnet i konkret mening på samma sätt som en elkontakt eller ett så är innehållet

strykjäm

”egentligen” harmlöst. Enligt denna inställning ogiltigförklaras barnens upplevelser av och uttryck för skräck och rädsla. Detta är en inställning som det finns särskilda skäl att vänta hos föräldrar som också i övrigt har dåliga kunskaper om barn och som erbjuder ett otryggt uppväxtklimat (okunniga och/ eller dålig inlevelseförmåga). I USA, där nyhetsprogrammen inte intar samma centrala position i vardagen som i Sverige och där man lätt kan vrida över till andra program på andra kanaler, är det mycket få barn som ser nyheterna. Forskningsresultat pekar på att de aktivt undviker dem Samtidigt får vi veta att de utgör de blodigaste och mest våldsladdade av alla program. Barnens undvikande reaktion kan i viss mån ses som en metod att skydda sig mot det som är hemskt och skrämmande. Nyhetsproblematiken aktualiserar frågan om den ackumulerade skräck och rädsla inför framtiden som kan växa fram i kniptången mellan ständig konfrontation med det hemskaste som händer i världen och medvetandet om den egna oförmågan att göra något åt dessa problem. Detta kan kanske skapa en känsla av maktlöshet som i sin tur kan vara en starkare för realistisk grogrund rädsla än vart och ett av de underliggande programmen. När man talar om skräckupplevelser underförstås ofta att det är fråga om enstaka och rätt sällsynta tillfällen som ingår som ”normala” ingredienser i ett barns barndomsupplevelser. Man menar att det är

pjoskigt

att bekymra sig om sådant, och att barn bör lära sig att tåla vissa doser av rädsla. De som för sådana resonemang har sällan klart för sig att det inte längre är fråga om enstaka skräckupplevelser utan att dessa genom TV nästan har blivit vardagsmat. Även om dessa högre doser ”bara skulle

skapa obehag men inte vara skadliga i någon djupare mening kan man

fråga sig vad det tjänar för vettigt syfte att göra barnprogram som skrämmer av allt det som oundvikligen skrämmer på toppen i vuxenprogrammen. Vet inte de som gör barnprogram att bamen får sitt behov av skräck tillfredsställt genom Eller resonerar de vuxenprogrammen? som så, att när barnen ändå ser vuxenprogrammen så finns det inte längre någon anledning att vara varsam med barnprogrammen? Är spänningen så värdefull - och i så fall för vem - att den måste skapas även till priset av rädsla? Och är skrämmande inslag verkligen nödvändiga för att göra barnprogrammen spännande?? 1 SGR 4, 1972, sid. 133. För att illustrera att ett helt vanligt barnprogram kan vara skrämman- 2 I kap. 24 av Lära för de och hur intensivt barnen de hotfulla upplever ingredienserna i pro- skolan eller leka för livet inleds detta avsnitt med vissa delar av: grammet, - om fem myror och fyinte ra elefanter, behandlar

Jag såg filmen.

M. Rönnbergs program Ett psykologexamensarbete från 1979 av psykologerna Peter Moore och som utnyttjar vissa Inger Wallqvist. De har kallat sitt arbete ”Jag såg inte filmen- En under- skräckmoment på ett sökning om beteenden och försvar då barn ser en oroskapande film. konstmktivt sätt.

164 Rädsla-och i samband. . .

skräckuppIeve/ser

Jag har medvetet givit ganska stort utrymme åt beskrivningen av flera olika barns reaktioner, bl. a. för att visa hur lätt det är att bagatellisera

barnens upplevelser genom att ta fasta på vad barnen själva säger just

för att hålla skräcken/ oron ifrån sig. inleds med författarnas allmänna och teoretiska beskriv- Uppsatsen som barn tillgriper när de blir oroaningar av olika försvarsmekanismer de av en film. Därefter exempel på de enskilda barnens

följer några

reaktioner i TV 2. Dessa år starkare än väntat och på ett barnprogram illustrerar att inte ens barnprogrammen är barnsäkra”. Om vuxna hade kännedom om hur mycket oro program av den aktuella typen skapar, skulle annorlunda - om de är de förhoppningsvis göra något program programfolk - och göra barnen sällskap vid tittandet - om de är föräldrar. Även till den som inte är insatt i den dynamiska psykologins terminobeskrivningen av barnens reaktioner en bild av stark oro. logi förmedlar (K. E.)

”Inledning

Nästan alla barn i vår kultur ser på rörliga bilder dagligen. En 3åring ser i genomsnitt en timme per dag på TV. Så gott som alla 6åringarna har varit på bio. Filmklubbar, som visar kortfilmer för barn blir allt vanligare. Barn ser inte enbart TV-program och filmer som är ägnade för dem. Många barn ser sena kvällsprogram, både på TV och bio som är avsedda för vuxna. Dessa program innehåller ofta uppskakande och skrämmande scener. TV-program för barn och barnfilm är heller alltid de idylliska solskenshistorier de var

ej

förr, utan tar ofta upp svåra, nära och ibland skrämmande problem. Barn ser alltså både i vuxenfilmer (-program) och i barnfilmer (-program) scener som är oroskapande, som de blir ängsli-

ga av och som de behöver värja sig emot.

Vad barn blir rädda för och hur mycket de tål har diskuterats vid olika tillfällen de senaste åren. Det har varit några speciella

filmer som aktualiserat debatten: Bröderna Lejonhjärta förbjöds

för barn under ll år 1977. Hösten 1977 kom Marie-Louise Bergenstråhles film Mamma,

pappa, barn”. Denna film är till skillnad från ”Bröderna Lejonhjärta, som är en fantasifull historia om döden, en surrealistisk,

absurd verklighetsskildring. Frågan var om man kunde visa den för bam. De kunde eventuellt bli obehagligt påminda om sin egen eller andras tråkiga eller dåliga relationer till föräldrar.

miljö

Hösten 1978 kom filmversionen av Richard Adams kaninhistoria Den långa flykten på biograferna, tillåten från 7 år. Filmen, som är tecknad, skildrar en kaninstam som är på ständig flykt undan faror. I pressen gavs skildringar om hur barnen blev rädda och skrek ut sin oro i salongen.

Rädsla och i samband . . . 165

skräckupplevelser

Med denna debatt som bakgrund intresserade vi oss för att undersöka hur bam beter sig då de upplever något oroskapande på TV eller film. Förekommer det speciella beteenden hos barnen som tyder på att de försvarar sig mot den eventuella oron de upplever eller kan man inte spåra några försvarsstrategier i deras beteenden? Vilka försvarsstrategier kan dessa beteenden i så fall tänkas representera?

Teoretisk bakgrund

Vi utgår från en psykodynamiskt inriktad utvecklingsteori. Denna säger att ångest, oro och försvar mot ångest och oro uppträder tidigt i utvecklingen. Under förskoleåldem kan framför allt två olika sorters ångest Den ena är separationsångesten som

urskiljas. uttrycker barnets rädsla för att skiljas från vårdnadshavarna och

att bli lämnad ensam och övergiven. Den andra är kastrationsångesten i vilken inryms oro och rädslan över att bli skadad, sårad, stympad eller till och med förintad. För att klara sig då oro eller ångest gör sig påmind har man olika försvar. Dessa försvar utvecklas med åldern. De kan vara olika fungerande hos olika människor. De vanligaste försvaren är:

Bortträngning, förnekande, projektion, reaktionsbildning, isolering, annulering, vändning mot det egna jaget, förskjutning och

regression. Dessutom kan individen ta till andra funktioner för att försvara sig. Dessa brukar inte kallas

försvarsmekanismer:Identifiering,

sublimering, rationalisering, passivitet och idyllisering. Barn har förstadier till dessa försvar. Barnens försvar är till en början både tydliga och primitiva men blir så småningom, i vuxen ålder, automatiska och omedvetna. Det finns en samklang mellan det lilla barnets sätt att försvara sig mot den yttre världen och senare sätt att försvara sig mot inre oro och olust. Motoriska mönster är förelöpare till senare intrapsykiska försvar. De genomgår en utveckling och införlivas i den inre psykiska världen och blir mentala processer. I de tidigare formerna kallar vi dem försvarsstrategier.

Metod

10 st. 5-6-åriga barn på ett daghem i en förort till Malmö fick se avsnitt 4 ur bam-TV-serien Himmel och pannkaka”. Vi filmade barnen under visningen och bad barnen därefter att berätta filmen. Dessutom bad vi förskollärare och föräldrar att observera barnen efter visningen. Filmen skulle uppfylla två krav: Dels skulle kastrationsångest och/ eller separationsångest väckas och dels skulle filmen vara förståelig för barnen. ”Himmel och pannkaka uppfyllde dessa krav. Filmen handlade om tre bam som lånar ett

hemmagjort, öppet,

enmotorigt flygplan. Filmen har fem kritiska scener som kan väc-

166 Rädsla och i samband. . . SOU l98l:l6

skräckupplevelser

ka oro hos barn: l) en uppgörelse mellan barnen där ett av dem stöts ut, 2) en scen där barnen flyger in i dimma, 3) ett slagsmål mellan två av barnen uppe i luften, 4) en ovädersscen då barnen flyger in i åska och regn och 5) en kraftig tillsägelse från en man då barnen återvänder.

Resultat och diskussion

Utan tvekan engagerades alla de tio barnen av den film vi visade. De ägnade sig helt åt filmen och var koncentrerade och uppmärksamma hela tiden. Hos alla väcktes en viss oro. Antingen visade de tydliga försvarsstrategier eller så visade de sin oro öppet. De beteenden barnen visade delade vi in i nio kategorier, varav

sju är försvarsstrategier. De övriga två är öppen oro och aggressi-

vitet. Förnekande eller bortträngning; Dessa försvar var vanliga. Barnet nekar till att det obehagliga finns eller förpassar det till det omedvetna (glömmer). Ex? blundar, sätter händerna för ögon el-

ler öron, tittar bort, vill inte berätta, kommer inte ihåg, minns ej

de kritiska scenerna, trött, gäspar, säger J ag såg inte filmen”. Regression: Detta försvar förekom också ofta. Vid regression återgår barnet till tidigare stadier i utvecklingen. Ex. biter eller suger på händer och fingrar, vuxenklamrande, frågar efter mamma, berättar med en pipig, barnslig röst, ritar mamma, ritar hus. Detta försvar användes inte ensamt. En del av be- Isolering: teendena är primitiva medan andra verkar mer mogna. Barnet är här medvetet om och erkänner det obehagliga men tränger bort känslan. kan också bestå i att en tanke isoleras från sitt Isolering sammanhang. Ex. tittar på filmen från sidan, kastar sig bakåt, ntar hytt på flygplanet, ritar en filt över hela planet, ritar en ängel bredvid barnet. Reaktionsbildning; Detta försvar var relativt obetydligt hos barnen. När det förekommer är det dock välutvecklat. Barnet får här kontroll över orokänslan en motsatt känsla. Ex. genom att betona

skrattar, ler, säger ”Filmen var jätterolig”.

Detta försvar var svårare att upptäcka i det Rationalisering: beteendet. verbalt gav synliga Några gånger hände det att barnen tecken på rationalisering. Försvaret torde då vara rätt moget. Det kräver ju att barnet har en viss förmåga att behandla det obehaglil I det följande har jag oron ga på ett intellektuellt sätt. Barnet håller här undan genom uteslutit en del utveckatt förnuftigt förklara förhållandena. Ex. säger TrickfilmatL Det lingspsykologiska komär inte riktigt”, Det är bara rök”, Det är bara en vägg”. mentarer. (K. E.) Passivitet: Hos några barn var detta försvar det dominerande 2 Dessa och övriga exför dessa barn. Barnet förhåller och påfallande välfungerande sig empel är hämtade direkt från den aktuella under- här helt stilla och tror då inte att oron kan skada. Ex. sitter helt sökningen. stilla, sitter stelt eller spänt.

Rädsla och skräckupplevelser i samband. . . 167

Idyllisering: Barnet väver här in det hotfulla i en trevlig, ofarlig idyll. Ex. ritar blommor, små moln, en stor sol, berättar bara de trevliga händelserna ur filmen.

Öppen oro: Till denna kategori har vi fört betenden som tyder

på att försvarsstrategierna inte räckt till och barnet har visat sin oro. Ex. motoriskt oroliga, säger Jag är rädd”, Fy vad äckligt”, ”De kan krocka”, Var kommer blodet ifrån”, målar svart över

ju

flygplanet, ritar mycket blod. Aggressivitet: Oro kan, förutom aktivera försvarsstrategier, även framkalla aggression. Vi ser alltså inte aggression som ett försvar utan som en reaktion på oro. Framförallt visade barnen aggres-

sion eller aggressiva symboler i teckningarna. Ex. beskjutning, plan sprängs, anfallande jaktplan.

Dessa beteenden är förstås inte alla beteenden eller försvarsstrategier som kan förekomma då barn ser oroskapande film. Den speciella situationen och den speciella filmen bestämmer beteenden och försvarsstrategier. Barn har olika förmåga att klara av den oro som väcks. Hos vissa barn kan behovet av att försvara sig vara stort. De kan behöva försvara sig ordentligt mot en liten oro. Hos andra kan toleransen mot oro vara hög. Det går förstås inte att säga att en del bam har bättre försvar än andra. En del barn har primitiva välfungerande försvar. Andra har mer utvecklade försvar som inte fungerar så bra. Olika barn har kommit olika långt i sin utveckling av försvaren. Barnens sätt att försvara sig är en del av deras realitetsanpassning. Men realitetsanpassning är också medvetandet om filmsituationen, att filmen är en påhittad, utvald bild av verkligheten, var och med vem man befinner sig, vilken tid på dagen det är osv. Har barnet en hög realitetsanpassning väcks inte oro så lätt av en film.

Kan barnet leva sig in i filmen? Finns det identifikationsmöjlig-

heter? Detta beror inte bara på filmen utan också på barnet. Hur stor inlevelseförmåga har barnet? Detta spelar också en roll då oro och försvar väcks. Barnets förståelse av filmen har också betydelse för om och hur mycket oro som väcks. Förstår de vad som händer och och vad som kan hända och kan de uppskatta hur farligt det år osv. De faktorer som bestämmer barns beteende då de ser en oroskapande film är alltså mottaglighet för oro,

möjlighet att värja sig mot oro (försvarsstrategier),

att vara realitetsanpassad,

PPFN?

möjlighet möjlighet till identifikation och möjligheten att förstå filmen.

168 Rädsla och skräckupplevelseri samband. . .

Exempel på beteenden hos barnen som ligger till grund för

ovanstående Barn l - Pojke 5 år Beteende under filmvisningen: Barnet har under filmen en spänd kroppshållning. Han sitter mycket stelt och stilla. Han biter sig i

tröjan och kinden och har emellanåt fingrarna i munnen. Blir lät-

tad när hans kamrat pratar med honom och han sålunda blir återförd till här- och nu-situationen. Han tittar bort vid något tillfälle. Gäspar på slutet. Teckning: Han tvekar länge innan han börjar rita. Är osäker på om han gör rätt eller fel. Han sneglar ofta på sin kamrat (barn 2) och verkar nästan mer intresserad av hans teckning. Han verkar beundra kamraten. Barn lzs teckning föreställer en luftballong som en man med hög hatt åker i. Det är en kraftig bård runt ballongen. Han ritar ett drakhuvud i kanten på korgen. Ballongen skall åka upp till solen, skall brinna upp. Ballongen blir beskjuten från höger på bilden. Han undrar på slutet vad det är han har glömt. Berättelse: Barnet presenterar en mycket kort berättelse som kommer med stor möda och många pauser. Han berättar kort om dimman. Därefter säger han att han inte kommer ihåg mer.

Barn 2 - Pojke 6 år

Beteende under filmvisningen: Sitter framåtlutad. Rör händerna. Rör sig hela tiden. Petar näsan. Pratar. Biter på händerna. Aktiv. Ler osäkert då Svenne Jönsson går över taket. Tar sig för pannan. Biter på tummen. Sitter med händerna i knäet eller biter på dom. Mer och mer koncentrerad. Uppgörelsen. Frenetiskt bitande. Ler då Svenne Jönsson får

följa med.

Därefter mer stilla. Biter på händerna. Pratar om att planet snurrar. Försöker förklara för sig. Dimman. Jag tycker det är spännande.” Ler. Vänder sig mot förskoleläraren. Tar hennes arm. Kramar hårt. Kramar förskolelärarens hand. Med munnen öppen. Tittar intensivt. Dom tappar den (filten). Biter på handen. Tittar ner. Säger att han sett filmen, men att den var i fler delar. Titta, Vingen är lös.” ”Flyger ovanför molnen.” Flyger upp till solen? Tar händerna för ansiktet. ”Festlig måltid.” Lägger armen runt förskoleläraren. Tänk om dom tappar kontrollen? Biter på naglarna. Slagsmålet. Biter på fingrarna. Kramar förskolelärarens arm. Tittar mer intensivt. Pratar med barn 1. Karamellfärg (blodet).” Ler. Ovädret. Biter på händerna. ”Är du rädd?” Dom störtar.” Biter intensivt. Nu det blixtra.” Dom klarar

börjar sig.” Biter på hän-

derna. Tittar på händerna. Därefter: Nu är det snart slut? Slutar bita.

SOU l98I:16 Rädsla och i samband. . . 169

skräckupplevelser

Biter Inte mycket reaktion Tillsägelsen. på händerna. i övrigt. Slår sig själv på hakan med båda händerna upprepade gånger när filmen är slut. Aktiv. Vänder sig om. Pratar med förskoleläraren.

Berättelsen

Förskoleläraren: Nu låtsas

jag att jag inte har sett filmen Himmel

och Pannkaka. Kan inte Du berätta för mig vad som hände på filmen?” Barnet: Nä, nä, nä.” F: Försök lite grann.”

B: Du harju sett den.”

F: Men låtsas inte har sett den.”

jag attjag B (Med barnslig

gäll röst): Ha, ha, ha, det var ingenting.”

F: Ingenting alls. Om jag låtsas att jag är Din mamma, då har

jag inte sett filmen och så ber jag Dig berätta vad som hände.”

B: ”Nejf

F: Berätta nu.” B: “Varför kan inte Du berätta att Du har sett filmen Berhard och Bianca. Det ska Du veta.” F: Berätta nu filmen för mig, ska jag berätta filmen för Dig sen, vad hände?” B: ”Ingenting Ingenting hände.” F: Satt Du bara och tittade på ingenting?” B: Jaa; tittade på ingenting.” F: Vad handlade filmen om?” B: Jag såg inte filmen.”

B (Med

hög gäll och mycket barnslig röst): Det var några som hade kalas och så kom några som hälsade på för deras mamma

fyllde år. 40 år. Så ja ja ja. Så träffade dom några med en luftballong och sen åkte dom iväg och jagade honom och sen åkte dom hem igen. Nu kommer jag inte ihåg något mer.”

F: ”Kommer Du inte ihåg något mer?” B: Nää Beteende under filmvisningen: Barnet är aktivt och motoriskt Han är spontan oroligt. och har stor inlevelseförmåga. Han uttrycker tydligt vad han tycker om filmen. Reaktionema på de kritiska scenerna markeras av den tydliga avspänningen mellan de kritiska scenerna. Han säger att han är rädd och att han tycker det är spännande. Han biter på händerna. Han kramar förskoleläraren och söker tydligt stöd. Han ler emellanåt. Teckningen: Det han vill teckna något. Han

dröjer länge innan

skrattar under och efter målandet. Hans är fantasifull. teckning Den har aggressiva motiv (drakhuvuden m. m.). Han försöker emellertid göra aggressionen ofarlig genom att angreppen misslyckas. Berättelse: Barn 2 vill inte berätta. Han pratar om annat. Säger att förskolläraren sett filmen. att

själv Säger att ingenting hände,

han inte sett filmen. När han sedan berätta

börjar gör han detta

skräckiupplevelser

170 Rädsla och i samband. . .

med en pipig, barnslig röst. Han berättar om kalaset, om att nå-

om att de jagade luft-

gon kom och hälsade på, om luftballongen, ballongen och om att de åkte hem igen. Han utesluter samtliga i kritiska scener. Föräldrarna nämner få reaktio- Frågeformulär till föräldrarna: ner. Barnet har nämnt att filmen var spännande och att han inte minns något av den. Hypøteser om försvaren: Utmärkande för bam 2 är att han öppet visar sin oro. Han säger att han är rädd och att det är spänunder Han är motoriskt aktiv och orolig. Han nande visningen. möter oron framför allt genom att regrediera. Han biter på händerna och klamrar Vid visningen sig fast vid föreskoleläraren.

finns också tecken i det att han upprepade

på reaktionsbildning scenerna ler. Det verkar som om oron finns gånger vid de kritiska I teckningen försöker han möta kvar hos honom efter visningen. kan han dock inte fortsätta den med aggressivitet. Aggressiviteten

med vid berättelsen utan övergår då tilldirekt förnekande/bort-

Förskoleläraträngning. Han säger t. o. m.: Jag såg inte filmen”. ren envisas och diskvalificerar detta försvar genom att ändå be honom berätta. Då tar han åter till regression som försvar och berättar röst. Han behåller fömekandet/ bortmed pipig, barnslig trängningen av de kritiska scenerna.

5 - 6 år

Barn Pojke

Barn 5 verkar under hela filmvis-

Beteende under filmvisningen:

ningen mycket intresserad och är helt koncentrerar på filmen.

Han kommenterar emellanåt vad han ser genom att ge förklaring-

- ar till inspelningstekniken, t. ex. Det är bara trickfilmat och Det

är bara rök”. I fantasin är han några steg före vad som sker i filmen, t. ex. Snart har man flugit ut i rymden”. Barn 5 har i stort sett filmvisningen igenom fingrarna i munnen, som han biter, sumed. Vid de kritiska scenerna blir ger på eller kör runt i munnen detta beteende mer markerat. Barn 5 Han be-

Teckning: börjar genast rita med stort intresse.

rättar samtidigt vad det är han ritar. Teckningen är mycket fantasifull och innehåller många tekniska fantasikonstruktioner. skall bomba anfallet.

Rymdfartyget på ett slott och blir självfallet

Det slutar med att både de fientliga planen och rymdfartyget sprängs i luften. Berättelse: Barn 5 berättar scenermycket lite om de obehagliga

na i filmen. Han uppehåller sig mycket vid detaljer och kring Nis-

- se som aldrig direkt är med i filmen.

rör mest början Detaljerna

histooch slutet på filmen och han lyckas på detta sätt få ihop en ria utan att behöva ta med de mera oroskapande scener som händer däremellan.

SOU 1981: 16 Rädsla och

skräckupplevelser i samband. . . 171

Berättelsen

Förskoleläraren: Vill Du berätta filmen som Du precis har sett?” Barnet: Jag har nästan glömt bort (lång paus). : kommer

Någonting Du väl ihåg?” Lång paus.

: Kan Du inte?” : Nää : Minns Du inte alls vad den handlade om?”

TJUJTJUUWWTJTI

: Jag kan inte säga det men jag tänker på det.”

: Är det svårt att berätta?” : ”J aa, Du har på bandspelaren.”

2 J a, det skulle vara skojigt om Du berättade någonting så

kunde jag höra på det sen.” Lång paus. B : Vet Du vem det var som

började med det? Jag får tänka lite,

jag glömde just bort det.” Lång paus. B:

Jag kommer inte på det, jag tänker bara på en massa annat

a nu. F: Tänker Du inte på filmen?” B: kan inte.”

Nej, jag

F : Kan Du inte försöka. Om Du lite så kommer

börjar nog det

andra också.” B : Du ska inte trycka på någon knapp.” F : Du ska försöka prata lite om filmen.” B : Om vi pratar nu så kommer det också med. Jag måste tänka lite nu.” : ”Om Du tänker för länge så tar bandet snart slut.” : Du tänker inte berätta någonting? i NääÖ : Inte lite?”

wmwmwmpømw-n-n

”Nääf : Du kan väl försöka koncentrera Dig lite nu och berätta.” : Jag har försökt.” : Men Du har inte berättat ännu. Du vill inte? någonting

: Vänta, jag har just kommit på det.”

: nu då.”

Börja : J ag kommer inte ihåg. Jag kommer inte ihåg vad dom gjorde

heller.” F : Du kommer inte ihåg någonting. Kan Du inte berätta hur det såg ut då?” B : ”Jag vill inte.” F : Då slutar vi nu.”

Barn 6 - Flicka 6 år

Beteende under filmvisningen: Barnet har relativt få reaktioner. Hon tittar intensivt och har en nära kontakt med förskoleläraren. Hon vänder sig mot och tittar flera på förskoleläraren gånger. Hon uttrycker flera gånger sin oro. Säger t. ex.: Oh, fy”, Fy, vad äckligt”.

172 Rädsla och i samband. . .

skräckupplevelser

Barnet visar först ett hus med blommor och sol. Hon Teckning: säger att huset kan flyga. Ritar sedan ett flygplan utan några barn i och målar sedan över hela planet med svart dimma. Berättelse: Trots försök av förskoleläraren kan inte upprepade barnet berätta något. Hon tänker på filmen men kan inte uttrycka sig. Hon pratar om bandspelaren. Hon har glömt bort. Föräldrarna svarar att barnet be- Frågeformulär till förldrarna: rättat samt om blodet i ansiktet. om luftballongen och flygplanet Barnet ville inte sova ensam på kvällen. På morgonen dagen efter

var barnet ledset. Hon hade drömt om tjuvar.

Barn 7 - Pojke 6 år

Beteende under filmvisningen. Barn 7 sitter under hela filmvisoch stilla. Händerna är hårt knutna och ningen mycket spänt emellanåt är han nästan helt orörlig. Vid de kritiska scenerna tillkommer inga ytterligare reaktioner, men spändheten och stelheten ökar i intensitet. Efter filmens slut tar det lång tid innan man märker en avspänning

Barn 10 - Flicka 5 år

Beteende under filmvisningen. Barnet visar många olika reaktioner under filmen. Hon sitter mycket nära förskolläraren och söker hos henne. Hon kommenterar ofta vad som sker med trygghet ängslig röst. Vid två kritiska scener slår hon händerna för ögonen. Dessemellan tittar hon ibland bort och tittar på filmen lite från sidan. Hon har också fingrarna i munnen vid vissa tillfällen. Barn lO funderar ett tag innan hon rita. Hon

Teckning: börjar

vet inte om hon skall rita det hon tänker på. Hon ritar därefter trappuppgången och Mattis som kommer och ringer på. Mamman, som varit ute och handlat, är också med. Hon ritar stora blommor och sol bredvid trappan. I höger ytterkant ritar hon ett svart parti som skall föreställa moln. Hon säger att det skall regna och blixtra ute men att solen kan skina på samma gång. Därefter med tre huvuden i. Ur det ena huvudet rinritar hon ett flygplan ner blod. Som avslutning ritar hon över alltihop med brun färg, vilket är filten, som gör att man inte ser dem. Hon ritar även dit kniven som de kivades om och sedan tappade. Berättelse: Barnet berättar en relativt kortfattad historia. Hon uppehåller sig främst vid de kritiska scenerna även om hon gör dem mer ofarliga. Hon lyckas inte med att förmedla en sammanhållande handling. om försvar: Barnet visar under filmen tydliga tecken Hypoteser då hon vid två tillfällen slår hänpå förnekande/bortträngning derna för ögonen. I mindre uttalad form återkommer detta försvar vid andra tillfällen under filmvisningen. Hon tittar bort, hon Hon uttrycker också vid ett par tillfällen sin gnuggar sig i ögonen. oro öppet då hon gör vissa kommentarer med ängslig röst, t. ex.

Rädsla och

skräckupplevelser i samband. . . 173

De kan krocka och Var kommer blodet

ju ifrån”. Tecken på re-

gression finns också hos henne. Hon har fingrarna i munnen ibland och frågar plötsligt under filmen: När kommer min mamma? Att hon tittar på filmen från sidan under en period uppfattar vi som ett försök till isolering. Den öppna oron kommer också till uttryck i teckningen. Hon ritar ett svart moln i högra kanten på teckningen, hon ritar blod mycket och sedan mycket brun färg över hela flygplanet. Samtidigt skulle man kunna betrakta den bruna färgen, som skall föreställa som ett försök till isolefilten, ring. Tecken på regression kan man också se i teckningen då det är viktigt för henne att ta med mamman i teckningen. Dessutom att hon inte

skiljer på vad som är inne och ute. I teckningen kan

man också spåra idyllisering. Hon ritar stora blommor och en stor sol ganska snabbt trots att det är ett inomhusmotiv.

Kommentar:

Jag vill gärna visa att Himmel och pannkaka inte utgör något särfall och

skall därför referera några danska forskningsresultat från 1976 kring en kortfilm som på danska heter Teddy Bram. Den beskrivs på följande sätt i katalogen från Statens Filmcentral (den danska): Dockfilm om Klas och

hans teddybjörn som rymmer bort från honom därför att den blir illa behandlad. kommer Teddybjörnen ut i skogen där den möter tre små skogsbjörnar som den leker med. På kvällen ser Teddy i tidningen att Klas letar

efter honom och de blir lyckligt förenade.

Omdömen från visningen av denna film: ”Enorm för filmen.

förtjusning Scenen med ugglan och lyktan verkar skräckinjagande på många sätt -

ännu vid den andra visningen” (för samma barn). Filmen är mycket känsloprovocerande identifierar genom att barnen

sig med björnen och först efteråt tänker på att det är en leksaksbjöm. Vi

anser att orsaken till de många ângestutbrotten kan vara att en del av filmen äger rum på natten när nallen går ensam i skogen samtidigt som musiken förstärker det kusliga och att barnen sitter i en mörk lokal. Likaledes barnen tycker att ugglan är hemsk eftersom de uppfattar den som hotfull och inte förstår ugglans symboliska roll som skogens väktare.” Liknande kom från flera förskolor där filmen rapporter visades.

Kommentar:

En, som vuxna tycker, gullig film om djur och nallebjömar, uppväckte

i verket

själva så mycket oroskapande känslor att den krävde efterbehandling för att lugna barnen. Vilken TV-redaktion skulle ana det och

vilka föräldrar när de ser P. K. Holt. Rappor-

förhandsannonseringen? Skulle inte filmen ha

ter om børns filmoplefungerat lika bra eller bättre utan nattens mörker och symboliska ugg- velse. Det Danska lor? Skall man visa barnprogram som är så skrämmande att de kräver en Filminstitutet, bøme-

efterbearbetning som vi vet att de flesta föräldrar inte ställer upp på och filmudvalget. Köpen-

hamn 1976, sid. 12 i så fall hur ofta? Och hur kommer det sig att så få barnfilmer tar hänsyn till vad man faktiskt vet om småbarn och deras psyke? 2 Ibid. sid. l9.

. . » 174 Rädsla och i samband.

skräckupplevelser

som visar att barn som ser mycket TV inte

Det finns forskningsresultat blir mindre skrämda än andra De tillvänjningseffekter som också belagis

men inte genom forskning gäller i första hand våld mot andra människor den egna rädslan inför det som barnen upplever som skrämmande för egen

del. hemskhets-nivå kan därför inte bedömas en-

Varje enskilt programs

bart utifrån det programmet, utan med tanke på att det rör sig om

just

som kanske ett par gånger i veckan under en typ av upplevelse upprepas en bit av ett helt utbud, och man kan inte

flera år. Varje program utgör

bortse från dessa kvantitativa aspekter. och barn-

När jag har talat med filmarbetare om att anpassa barnfilm

program till vad pedagoger och psykologer säger om hur dessa bör vara beskaffade för att roa men inte skrämma avfärdas frågan för att förstås, med att sådana skulle bli tråkiga. Härvid framskymtar filmer/program de vuxnas Det är svårt att att de skulle bli tråkiga enligt uppfattning. förstå varför denna över huvud taget tillmäts någon betyuppfattning vore så att man mera ros och delse om det inte bryr sig om kollegomas osofistikerade behov och förmåga att ta ris än den yngsta publikens Detta är ett problem som borde emot en daglig portion av overklighet. diskuteras mera än vad som nu sker. Barnens TV-framkallade orosupplevelser har emellertid kommit i för de vuxnas oro för vålds-

skymundan

våldseffekter ute i samhället. programmens Efter dessa inledande bilder av hur konkreta och intensiva barns redan över till

skräckupplevelser kan vara av ett barnprogram, går jag vad som mera allmänt har skrivits om barns rädsla och skräckupplevel-

ser i samband med TV-tittande. (K. E.)

citat från Blunda inte Några

Liksom ett visst mått av aggression kan vara bra, kan man också tänka sig en konstruktiv rädsla, t. ex. om den får en att skydda sig för eller ta avstånd från olika former av maktövertrafikolyckor Rädsla i form av kan också vara något po-

grepp. önskespänning

att åstadkomma verklig skräck för

sitivt. Men det är inte positivt

företeelser som inte förekommer i eller

uppdiktade praktiken,

som leder till eller bumerangef-

starka ångestsymptom psykiska

att tänka måste bearbetas fekter. Särskilt viktigt på är att rädsla helst att tittaren, lyssnaren och om den inte skall bli större, genom läsaren får samtala om den med andra. Massmediema kan också bidra att visa hur rädsla och vad

själva här, t. ex. genom uppstår

måste man vara aktsam för att ska-

man kan göra åt den. Speciellt

rädsla hos bam.” pa onödig bidrar till är rädsla, i

Se citat från PUB 28 ”En tredje känsla som underhållningsvåldet

första hand vuxna tror att rädsloeffekten 1975/76 sid. 175 i före- hos yngre barn. Många liggande rapport och är den största eftersom den kan vara lättare att märka än t. ex. i viss mån Himmelweit Men det bör att bam också likgiltighet och aggression. påpekas sid. 183. kan bli rädda vid t. ex. barnprogram och dokumentära vuxenpro- 2 Blunda inte sid. 61-62. En vanlig orsak till att man blir rädd är nämligen att man gram. 3 känner är verkligt.” Blunda inte sid. 50. igen sig, att programmet

Rädsla och

skräckupplevelser i samband. . . 175

Vad är det som skrämmer?

Cecilia von Feilitzen skriver i sin om barn och TV i sociarapport

liseringsprocessen:

Vad vet man då om barnets mer av TV?

obehagliga upplevelser

När man talar om skrämsel och rädsla är det viktigt att påpeka att denna kan variera från till skräck

önskespänning riktig som in_te

barnet förrän efter släpper en lång tid. Det visar sig att av samtliga program har yngre barn mest blivit skrämda av barnprogram och först i andra hand av deckare och vilda väs-

underhållningsprogram,

tern. Detta beror förmodligen bl. a. på att barn har lättare att känna igen sig i barnprogram än i vuxenprogram. För även om barn ibland rädda säger att de blivit av främmande, obegripliga saker; nämner de oftast att de blivit skrämda då bam i programmen hotas av vuxna eller någon olycka samt att ett varit försatt i

djur

samma situation. Att verkligheten mest skrämmande

ofta tycks visar sig också i det att äldre barn oftare säger sig ha blivit rädda av

dokumentära program och reportage än av t. ex. deckare eller spökoch skräckfilmer. Men det tycks vara få barn som fått allvarligare besvär i form av t. ex. ångest, sömnsvårigheter och mardrömmar av något de

sett på TV och någon längre tids påverkan är sällsynL När det forekommer är det oftast bland yngre barn och bland barn som också

annars är känsliga och neurotiska. Paradoxalt nog verkar också barn som tittar mycket på TV lika

ofta eller bli skrämda oftare av TV jämfört med barn som tittar lite

på TV. Skillnaden i rädsloupplevelser hos olika barn märks dock inte säkert strax efter tittandet utan kanske först på lång sikt. Detta

tyder på att det inte är intensiteten i filmupplevelsen som är av-

görande för utan barnets

efterverkningarna möjligheter att be-

arbeta intrycken och känslorna. Att titta tillsammans med föräldrarna och få prata med dem kan också vara av största betydelse.”

Kommentar:

Det tas ofta för givet att negativa effekter av TV-program kan motverkas

genom samtal med en vuxen person liksom att sådana alltid skulle

finnas

till hands för alla barn och vara beredda att säga det rätta för varje tillfälle.

(K. E.)

Leni Filipson har behandlat denna fråga i sin rapport om radions Härmed avses påver-

och TV:ns roll i kanseffekte

förskolebarnens liv: “V de” WP

som kommer till uttryck Hur fungerar TV på de otrygga och osäkra barnen? På de okon- under tid man

centrerade och aktiva? ka ge med 513 På de tröga och oföretagsamma som aldrig vågar något? På de mobbade och isolerade? De 2

språkhandikappa-

pUB m. 28 1975/76, de? Invandrarbamen? sid. 11-12.

. . Rädsla och i samband.

176 skräckupplevelser

t. ex. som ses av ett otwggt barn Ett program om skilsmässa uppfattas säkerligen annorlunda än det gör av ett barn som har större Ett barn som visserligen kanske oroas av ett så-

självkänsla.

men tar upp problemet till bearbetning, antingen dant program sina föräldrar eller att prata med kamrater genom att fråga och/ eller vuxna har inte skadats av programmet. Men hur blir si- ” utan går tuationen för ett otryggt barn som inte vågar fråga någon och ältar sitt problem i ensamhet? Kan ett sådant barn lugnas av i ett program kräver en

en lycklig lösning TV-program? Många

bearbetning i efterhand för att ge en positiv effekt i stället för en

negativ. ve-

Vetgiriga och öppna barn som själva frågar mycket får alltid ta mer än de som inte frågar. De nöjer sig inte med att se sådant

som de inte förstår utan försöker ta reda på hur saker och ting förhåller sig. Sedan hänger det naturligtvis på hur omgivningen inlyckas förklara. Barn som inte frågar eller visar sina reaktioner att misstolka eller inte förstå, om för program har större chanser

inte omgivningen behandlar programmaterialetf” självmant

”Ju mindre stimulerade barnen är och ju snävare deras verklighet är, desto större utrymme har i allmänhet TV, både för dem själva

och för deras Men föräldrarnas intresse inriktar sig ofta

familjer.

ser de ofta program tillpå TV i stället för på barnen. Visserligen sammans med barnen, men det gäller vuxenprogram och inte På det sättet blir TV inte den extra resurs man vilbarnprogram. utan tvärtom en black om foten för le åstadkomma, ytterligare om inte föräldrarnas eget tittande får positiva återverk- V barnet, ningar för barnet. Om inte barnen inte föräldrarna eller andra i barnets

själva, behandlar programinnehållct skall då TV självt göra

omgivning det? En hallåa som ibland förekommer efter barnprogrammen av halverkar ofta på detta sätt. Men många barn är ointresserade och lämnar TV n när programmet är

låt efter programmen själva

slut. och Från A till Ö” är en metod

Program av typen Fem myror

att nå fler föräldrar än vad som normalt tittar på barnprogram. så attraktiva så att föräldrar Genom att göra barnprogrammen

och andra personer än barnen själva ser programmen för sin egen

skull och inte för barnens, kan man komma en bit på väg. Ju mer föräldrarna känner till om det område som behandlas, des-

själva

to mer benägna blir de förmodligen att tala om det. Med mer som mobbning, skils-

andra, komplicerade problem

könsroller av olika över huvud mässor, slag, samlevnadsproblem det inte är lika lätt. Även om föräldrarna tittar på taget, kanske programmen kanske man inte kan förvänta sig att de behandlar 1 PUB 52 75/76, sid. l5. dem. Här är det inte lika naturligt att föräldrarna hakar på och

7 PUB 52 1975/76, förklarar, i synnerhet inte om de själva har problem eller inte har

sid. 24-25. sin inställning till dessa frågor färdig.”

SOU 1981 :I6 Rädsla och i samband. . .

skräckupplevelser 177

I Förskolebarn och TV har Sonesson ett

Inga ägnat avsnitt åt

barns

skräckupplevelser.

Från detta avsnitt har saxat centrala sid.

jag några partier (från

72-76) samt det mesta av sammanfattningen (sid. 78-79).

”Program som barnen ogillade

I detta avsnitt kommer barnens och mödrarnas till neinställning gativa inslag i TV att behandlas. Tyngdpunkten kommer att ligga på deras attityder till olika typer av skrämmande program.

Kategorisering av icke-omtyckta program

För att få ett så spontant svar som eventuella

möjligt på barnens

upplevelser av rädsla vid TV-tittande, formulerades första frågan om negativa attityder till eventuella program sålunda: Finns det

något program du tycker illa om?” 68 procent av barnen svarade ja

på denna fråga och dessa tillfrågades därefter: Varför tycker du illa om detta program? Svaren var många och omväxlande, men kunde kodas i två huvudkategorier; tråkigt och skrämmande. Exempel på svar i den första kategorin är dom bara

följande: Nyheten pratar och pra-

tar, vuxenprograrm dom är inte roliga”, när farbröder en

pratar massa strunt”, sp0rt, det är så tråkigt”, träd och växter, det är trånär kigt”, dom inte pratar svenska, det är tråkigt”. Exempel som kodats i den andra kategorin är Knivar

följande:

och sånt”, program där människor bråkar med varandra”, är

jag

rädd för Drakula”, när dom blir överkörda”, banditer, dom tar saker från folk och mördar dom”, dom bara och

K0jak, skjuter skju-

ter”, det är hemskt när dom det ser ut som om dom åker

skjuter,

ut genom TV:n. Av samtliga barn angav 43 procent ett svar som placerades i kategorin tråkigf medan 24 procent placerades i kategorin skrämmande”. Detta innebär sålunda att nästan en fjärdedel av barnen talade om att vissa TV-program var skrämmande, utan att vi hade nämnt detta ord för dem. Både de barn som inte självmant hade pratat om skräck, och de som inte tyckte illa om något program tillfrågades direkt: Har du blivit skrämd av något TV-program Inklusive de ovan någon gång? nämnda 24 procenten besvarades frågan om skräck av 72 jakande procent av hela samplet. Detta resultat överensstämmer väl med Lyle och

Hoffman (1976) som fann att 73 procent av förskolebarnen i deras undersökning tyckte att det förekom skrämmande saker i TV-programmen.

Inom barn- och TV-litteraturen har det framhävts att tidigare yngre barn främst blir rädda för program i vilka det finns per-

soner eller djur de kan identifiera t. ex. Brolin sig med. (Se 1964,

Linné 1964, v. Feilitzen och Linné 1974 och v. Feilitzen 1976.) Re- l Esselte Studium 1979.

och i samband. . .

178 Rädsla skräckupplevelser

sultaten motsvarar inte tifrån vår undersökning på denna punkt När vi frågade barnen: Vilket program digare forskningsresultat. skrämde kunde katedig?” gav endast mycket få bam ett svar som

goriseras: program i vilket små djur eller barn hotas eller skadasÄ

En förklaring till detta fenomen kan givetvis vara, att den forskning, som har bedrivits vid Sveriges Radios publik- och programhar resulterat i att de som har ansvaret för forskningsavdelning, barnprogrammen har blivit mera medvetna om detta problem. skrämmande Kategorin i fråga fick därför ingå i kategorin realism”. Vi försökte mellan program som tillhörde denna

skilja som kunde kategoriseras som program med

kategori och program är fölövernaturliga inslag”. Exempel på svar i den förra kategorin de sköt en människa”, blod

jande: Lejon som ryter och bråkar”,

när de dödar varandra, indianer och krig”, på en stor farbror”, en farbror som grävde ner sin fru som var bundenå

är följande: Franken-

Exempel på svar i den senare kategorin

stein”, Drakula, ”ett jätteläbbigt djur”, när pojken tog pengar ur en korvgubbe utan ansikte, ”program med jättemyror”.

byxorna”, Av de barn som blivit skrämda blev 56 procent mest rädda för program som innehöll skrämmande realism, medan 33 procent tyckte, Slutliatt program med övernaturliga inslag var mest skrämmande. gen gav 11 procent av barnen ett svar som inte kunde placeras i några av dessa kategorier. svenska undersökningar har gett liknande resultat, när Tidigare det gäller något äldre barn. Linné (1964) fann, att barn över 9 år och dokumentärfilmer, än ofta blev mer rädda för nyhetsprogram de blev för t. ex. detektivfilmer eller skräck- och Lin-

spökfilmer.

nes undrsökning är från 1964, och det är kanske inte orimligt att

anta, att bams TV-vanor under en tio-års-period förändras på ett

sådant sätt, att de resultat som då gällde för äldre barn i dag gäller även för 6-åriga förskolebarn. Frekvensen av barn som uppger, att de blivit skrämda av något

har också förändrats radikalt. Endast en tredjedel av

TV-program barnen i den tidigare undersökning som i sin helhet omfattade

barn från 3-l6 år gav ett jakande svar på denna fråga. Barnen in-

delades i åldersgruppema 3-9 och 10-16 år. Av dessa båda ålders-

deklarerade knappt en tredjedel att de varit rädda ibland

grupper då de sett TV. I vår undersökning är motsvarande siffra över två

tredjedelar (72 96).

mellan mödrars och barns uppfattning av Diskrepans

skräckupplevande

För att vi skulle få en uppfattning om mödrarnas inställning till olika programs negativa inverkan på barnen, tillfrågades mödrarna om det fanns några program de ansåg var olämpliga för deras

barn. 83 procent av samtliga mödrar svarade ja på denna fråga.

Tabell 37 visar deras svar på varför de ansåg, att somliga program

Rädsla och

skräckupplevelseri samband . . . 179

var olämpliga för barnen. Ur denna framgår, att knappt hälften (53 96 av 83 % = 45 %) av samtliga mödrar spontant pratar om skrämmande program som den typ de främst anser som olämpliga för barnen.

Tabell 37 Mödramas motivering av vissa programs ollimplighet för barnen

% Skrämmande 52 Ger en ensidig och/ eller felaktig bild av verkligheten l 1 Barnet inte moget för pro-

N (211 = 83 % av hela samplet)

På den direkta frågan: Har Ert barn någon gång blivit skrämt av ett svarade

TV-program?” 60 procent av samtliga mödrar ja,

medan övriga 40 procent svarade eller vet I tabell 38 visas

nej ej.

relationen mellan mödramas och barnens svar på denna fråga.

Tabell 38 Relationen mellan mödramas och barnens svar på frågan om barnet blivit skrämt av något TV-program någon gång

Mödramas barn Totalt Antal barn . . % Ja nej % %

ja 46 26 72 (181) Barnens svar nej 14 14 28 ( 70) Summa 60 40 100

Antal barn (150) (101) (251)

Av tabellen framgår, att det finns överensstämmelse i svaren i 60 procent av fallen (46 % + 14 96), avvikelse i 40 procent av fallen (26 % + 14 %). Vid frågor av denna typ kan man givetvis inte heller bortse från risken för reliabilitetsfel, dvs. vissa bam och mödrar har svarat

ja när de ”egentligen” borde ha svarat nej och

tvärtom. I 14 procent av fallen har mödrarna svarat medan barnet sva-

ja

rat nej. Givetvis kan man tänka sig, att barnen blivit skrämda utan att de vetat om det eller velat erkänna det. Olika symptom hos barnet kan av modern ha tolkats som ett resultat av TV-tittande utan att barnet har varit medvetet om detta.

självt

En annan

möjlighet till denna typ av diskrepans är, att denna

ger uttryck för en viss grad av överbeskydd. Om så är fallet kan vi konstatera, att denna inte är den domineran-

uppfostringsattityd

de.

i samband. . .

180 Rädsla och skräckupplevelser

avvikelsen svarat Den vanligaste (26 %) är, att mödrarna nej när barnen svarat ja. Denna diskrepans kan kanske bero på att mödrar-

na inte tycker om att erkänna inför sig själva, och ännu mindre inför en okänd att deras barn blivit skrämda inför TVcn. Fråintervjuare, tillhör de mest laddade i vårt formulär och som tidigare gan nämnts kan man inte förvänta att få fullt valida svar från mödrar-

na på denna typ av frågor. Man kan dock anta att en icke obetydmödrar utan att veta om det har barn som blivit lig del av våra skrämda av TV. till denna diskussion i slutet av Jag återkommer detta avsnitt.

Sammanfattning och diskussion

Barn främst därför att de är tråkiga, dämäst ogillar TV-program därför att de är skrämmande. Tråkiga program är, sett ur dessa

barns oftast vuxenprogram med mycket pratande.

synvinkel, Skrämmande är för drygt hälften av barnens program program

realism, medan en tredjedel angav

som hade inslag av främmande På denna awek emellerprogram med övernaturliga inslag. punkt tid invandrarbarnen från de svenska barnen. Den största delen av med övernaturliga inslag som invandrarbarnen angav program den främsta orsaken till att de blivit skrämda. Det konstaterades en klar i mödramas och barnens diskrepans blivit skrämda. Den awikelsvar på frågan om barnen vanligaste

sen var att mödrarna svarat när barnen svarat ja. Jag konstatenej

kan bero laddade karaktär, mörade att detta givetvis på frågans inte varken inför eller inför er-

drarna vill sig själva intervjuaren

känna att deras barn blivit skrämt inför TV. att anta att en del av mödrarna helt Men det är också rimligt enkelt inte visste om att deras barn blivit rädda framför TV-rutan. Vid i Malmö visade man i 1978 filmatise-

lärarhögskolan januari av Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta för bl. a. ett

ringen Filmen hade av filmcensuren ansetts olämpantal första-klassare. barn under ll föräldrarna hade tillfrågats innan lig för år, men och endast de barn som hade fått tillstånd hemifrån fick se filmen, fick dessutom vara närvarande om så önskades.

föräldrarna

Ungefär hälften av barnen i årsklass 1 reagerade mycket kraftigt, reakgrät, sprang och gömde sig, ville sitta i frökens knä etc. Denna och lärare. Händelsen, , _ tion kom mycket oväntat både för föräldrar som bl. a. relaterades i Aktuellt (18/1 1978), beskriver på ett sätt hur vi vuxna ofta är omedvetna om våra mycket påtagligt barns reaktioner.

Kommentar:

referat av Elthammar sid. 100 i om TV-tittandet hos

Se även kapitlet psyke-socialt avvikande bam. (K. E.)

Rädsla och skräckupplevelser i . . 181

samband.

Man kunde ha väntat sig att Marie Winn skulle ha tagit upp det tacksamma temat om barnens ångest till behandling. Men Winn har symptomatiskt valt en annan vinkling och talar om the re-entry syndrom, varmed avses uttryck för olust, oro och ängslan efter tittandet. I stället för att relatera dessa reaktioner till innehållet i de sedda programmen

förklarar hon dem med själva tittandet och återanpassningen till icke-

tittande (K. E.)

Schramm har behandlat skräck-frågan ytligt och i förbigående men ger ett tankeväckande exempel på att det kan vara mycket olika saker, och mycket oväntade sådana, som oroar och skrämmer.

”Dr Fritz Redl arbetade under några år i ett med störda

projekt

barn som begått brott och som hade tillgång till TV i sina sovsalar. Han berättar att medan man för ordinära barn undviker sena kvällsprogram som kan vara skrämmande på grund av vålds-

inslag så var det de ”ljuva” och “söta” programmen som visade för-

äldrar som älskar sina barn och varma som

familjerelationer gjor-

de att problembamen inte kunde somna eller fick mardrömmar.

Dessa familjeprogram påminde barnen om vad som saknades i

deras liv. Det som skulle ha varit lugnande - eller i alla fall oskadligt - för de flesta barn var skrämmande och upprörande för de berörda barnen på grund av deras speciella behov och bakgrund.”

Enligt Jack Lyles sammanfattning för SGR 4 1972 fann Roberts och Baird (1971) i en omfattande studie (från 1963-65) att nästan 30 % av de tillfrågade mödrarna ansåg att TV och radio hindrade barnen från att somna på kvällen och gav upphov till mardrömmarà Lyle kom emellertid i en av sina undersökningar fram till en betydligt lägre siffra - se nedan.

Harold W. Slevenson har i TV och förskolebarn.: beteende, SGR 2

1972, redogjort för en studie av vad småbarn upplever som skrämman-

de: l Referat” Marie 4- och S-åringar fick se en del av TV-episoder varav en del in- .. . . Winn, sid. 16. neholl våld och andra inte. Man visade två av vardera slaget, den 2 _ schraum “d” M3 ena ritad och den andra med levande människor . . . Barnen tyckte att våldsfilmen 3 Referat av SGR 4 med riktiga människor var ruskigast och att den ritade filmen 972v Overview sid 19 utan våld var bäst. En vecka senare kom barnen ihåg mer av våldsfilmen med människor än av någon av de övriga. När 4 D_ K, osbom, R. C. de tillfrågades om mormodem i en av filmerna, 131145167 C3 Billy Goats Gruff, EHIOÖODÄ hade blivit “im” °f y°“”$ children verkligen dödad eller om det bara var på låtsas svara- .. ,_ . . .. . . . , ,. to TV violence i Child de ungefar halften att hon hade bhvit dodad på riktigt . ^ 1971 42 ° Development sid. 321-331..

Lyle och Hoffman rapporterade från sina undersökningar att ca 2/3 av

barnen S J. Lyle, H R. Hoff_ ansåg att det fanns ”hemska saker på TV, huvudsakligen monsman ”Chüdmü “se of ter. 27 % tyckte inte att det fanns något hemskt i TV och 9 % förstod in- television and other me- 5 te frågan. dia i SGR 4, sid. 266.-

182 Rädsla och skräckupplevelser i samband. . .

Drygt hälften av mödrarna ansåg att barnen ibland blev skrämda av TV-programmen. Men bara 4 % kunde dra sig till minnes att barnen ha-

de fått mardrömmar som hade med TV att göra

Kommentar: Detta bör med 30 % i Bairds undersökning ovan och visar i hur

jämföras

hög grad svaren beror på undersökningens frågor och sättet att formulera dessa. (K. E.)

Himmelweit m. fl. frågade redan 1958 Vad är det i TV som skrämmer barnen? och redovisade följande: Ju yngre barnen är, desto svårare år det att förutsäga vad som kan komma att verka skrämmande. Vad man vet är att de reagerar starkare än äldre barn, bl. a. av följande skäl: l. De reagerar på situationen utan hänsyn till sammanhanget som

själva

inte har någon mildrande effekt.

2. De kan inte skilja på verklighet och fiction.

3. De kan reagera. starkt på fientlighet och aggression därför att de har akuta problem med sin egen aggressivitet.

Barn skiljer sig över huvud taget från vuxna i fråga om sina reaktioner

på aggression i media. Vuxna har en tendens att reagera beroende på den skada som uppstår eller hur intensiva uttryck aggressionen tar sig. Barnen däremot reagerar mera beroende på hur de identifierar sig med de agerande.

Flickor blir lättare oroade och rädda än pojkar. Denna skillnad gällde

även för film, radio och böcker. Därför att det äldre barnet är mer intresserat av problem som har att göra med personliga relationer och kapabelt att förstå många olika situationer, kan det bli stört lika lätt som det yngre barnet men av helt andra situationer. Detta är viktigt att hålla i minnet, särskilt som de äldre barnen är mindre benägna än de yngre att öppet er-

känna att de blir oroade eller rädda.

Västern tenderade att bara skrämma de yngsta, och troligen kan

majoriteten barn ha glädje av dem utan att bli rädda när de kommer upp

i 7-ärsåldem. Å andra sidan nämndes ofta deckare, mord- och kriminalrysare som skrämmande av såväl l3-l4-åringar som l0-l l-åringar. I motsats till i västern är våldet i dessa program realistiskt och inte stiliserat och ingår

mera sällan som en del av en stereotyp handling som följer nästan rituel-

la mönster. Många barn blev skrämda av händelser i skräckprogram och rymdfiction men även av sådana dramatiseringar som av Jane Eyre. Å andra sidan nämndes sällan nyhetsprogrammens verkliga våldssce-

ner som skrämmande. Fiction gjorde djupare intryck än verkligheten. (Kan också bero på att barnen sällan såg nyhetsprogram. (K. E.))

Inte bara visuella utan också ljudintryck kan vara skrämmande. . Referat av Lyle

Ljudet-

sid_ 268_ fekter nämndes ofta som skrämmande, och ett försök visade att lika

Rädsla och i samband. . . 183

skräckupplevelser

många barn blivit skrämda av en mordhistoria på radio som av samma historia på TV. När barnet vant sig vid en viss serie, reagerar de mindre på skrämmande inslag i de enskilda programmen i serien. Detta betyder inte att de på motsvarande sätt blir tillvanda av TV mot alla skrämmande effek-

ter i mediet. I stället visade undersökningen att barn som sett på TV i flera år blev lika lätt skrämda som de som nyligen skaffat TV. Som helhet framstod TVi undersökningen som mycket lik bio och radio,

både i fråga om den mängd av rädsla som uppväcktes och de typer av program som barnen upplevde som skrämmande.

Om vi går mera in på specifikationer erhålls följande beskrivning av

vad det är som leder till rädsla och känslomässiga störningar: l. Barns rädsla är ofta mycket motiverad och personligt färgad (”idiosyncratic) och därför inte bara beroende av vad som visas i rutan utan vilka känslor detta uppväcker i en viss situation. 2. Barn reagerar starkt inte bara på fysiska aggressionsuttryck utan också på verbal aggression. 3. De berörs också mycket illa av när människor i rutan är olyckliga. 4. Barn blir rädda för det som är kusligt på ett övernaturligt (unca.nny) sätt. 5. Våldsamma program ger mindre störningar än våldsamheterna

själva

kunde ge anledning vänta

när det är fråga om stiliseringar av typ vilda västern, när det ingår i en serie så att bamet känner igen uppläggningen,

90-997?

om slutet

följer accepterade mönster, om det finns en eller flera återkommande hjältefigurer,

om det skrämmande inträffar i en främmande

miljö som ger intryck av att det inte kan hända barnen själva (denna främmande miljö får dock inte vara kuslig och overklig),

f. om rollerna är svart och vita snarare än grå så det inte behöver bli någon ambivalens om vem man skall hålla på. g. om barnet känner sig säkert på att det är fråga om fantasi och inte verklighet, h. om det farliga hotfulla inte drabbar någon som barnet lätt identifierar sig med (t. ex. hunden Lassie).

Vilken typ av aggression har visat sig mest störande?

Skjutvapen och allt som har med skjutvapen att göra visade sig minst

störande medan dolkar och andra skarpa instrument var mest störande, med svärd någonstans mitt emellan. Knytnävsslagsmål och slagsmål på marken var bara störande när de förekom i sportprogram, dvs. i verkliga livet. Vi fann att små barn var oberörda av en scen där en iller slukade en

råtta; men de blev mycket störda när en fara hotade sådana djur som hun-

darna Lassie och Rin-Tin-Tin som de var fästade vid och som hade viktiga roller.

184 Rädsla och i samband. . .

skräckupplevelser

Verbal ibland mer aggression, åthutningar och förlöjliganden skapade

obehag än fysisk aggression, särskilt när sådana verbala aggressionsuttryck

i verkliga situationer, i paneltävlingar eller sportprogram. De förekom

blev störda av situationer, där de kunde identifiera - en vik-

sig med någon

tigare faktor än den rena mängden eller styrkan av det fysiska våld som vi-

sas.

Barn att bli lagom rädda och spänningen för den lättnad som gillar efteråt. Men det är en smal marginal mellan trevlig spänning och

följer

olidlig rädsla. Barnen en klar distinktion mellan spännande

gjorde själva och skrämmande program

Kommentar:

T. H. Himmelweit, När man frågar barn vad de blir skrämda av bör man vara uppmärksam A. N. Oppenheim, med nödvändighet kommer att begränsas till sådana - ofta på att svaren P. Vince, Television konkreta - företeelser som barnens ord räcker till för att beskriva. De and the Child, London kan således bli skrämda även av stämningar och relationer som de inte 1958, Oxford University press, sid. I8-l9. kan kläda i ord. (K. E.)

sou 1981:16 185

13 Om de barnens tittande

Kapitel små ur

the The

Plug-in-Drug

Marie Winn. The Plug-in Drug, copyright 1977, by permission of the Publisher, Viking _ _ Press, New York AV Marie Winn. N. Y. 1977*

-

Om de små barnens tittande

ur The

Plug-in-Drug

Inledning

Marie Winn har vissa intressanta som vill för-

synpunkter jag gärna

medla här och i fortsättningen. Innan jag går över till att citera henne

vill jag beskriva hennes bok så som jag har upplevt den - bl. a. genom

hennes eget förord. Winn har förutom The Plug-in Drug skrivit tio andra böcker. Hennes till förförande. Winn arbetar i alla avseenspråk är effektivt på gränsen den Hon drar sig inte för betydelseglidningar, överdrifter

journalistiskt.

och selektiva citat av det som passar hennes avsikter, bara hon uppnår

effekter. Och det har hon uppenbart gjort. I vissa partier av boken får man en känsla av att hon till och med övertygar sig själv med sina egna

argument under skrivandets gång. De tveksamma metoder som hon använt sig av för att få fram underlag till boken framgår delvis av förordet, där det bl. a. heter (K. E):

Till större delen baseras denna bok på långa samtal som jag har

haft om television med föräldrar, bam, lärare, socialarbetare, TVoch Alla citat

executives, rektorer, barnpsykologer psykiatriker.

utan källangivelse är hämtade från utskrifter av sådana samtal. De flesta föräldrar och barn som hör till medel-

jag intervjuat

i två städer, Denver och New York, och i förorterna klassfamiljer och i omgivande landsbygd till dessa städer - inte något helt reurval efter vetenskapliga mått, men ändå anmärkpresentativt variationsrikt - innefattande fria yrkesutövare (läkare, *ningsvärt advokater, arkitekter lantbnikare, affärsfolk, akademiker etc.),

. och artistfamiljer med olika storlek och livsstilar.

En del av de som ställde upp på att prata med mig om sina TVerfarenheter var mina egna vänner, en del var vänner till vänner och till och med vänner i led; allteftersom folk fick höra ta-

tredje

las om mitt intresse för problem med TV-tittande, så blev de ofta historia. angelägna om att ställa upp med sin egen

En del fick kontakt med genom annonser som jag familjer jag

satte in i tidningar. Jag talade med mammor och pappor på fester, under konsertpauser, på badstranden, i mina egna barns skola och

i mitt eget bostadsområde, där jag stationerade mig

på lekplatsen

SOU l98l:l6 Om de små barnens tittande . . .

för flera veckor och där jag - när jag talade med unga mödrar som

aldrig vägrade att svara på mina envetna och ibland svåra frågor förnyade min för föräldrar som försöker

djupa sympati att upp-

fostra bam i dagens samhälle. Man frågar kanske varför har begränsat mina

jag efterfråg-

ningar till Delvis därför att det är dessa

medelklassfamiljer. just

människors beteende som - som Philip Slater skriver - utövar det största inflytandet på samhället och som har makten och resurserna att förbättra det, och delvis därför att mina informella under-

sökningsmetoder lämpar sig bäst för ämnesområden som jag har

personlig erfarenhet av. Därför har valt att skriva om

jag familjer

som inte är särskilt olika min egen. Kanske är lower-class och

”upper-class” familjer heller inte så annorlunda. Jag skulle tro att

de inte är det, man kan inte påstå det med någon sakkunskap.”

Detta är en ovanligt uppriktig beskrivning av ett snett urval, där förf. funnit de ”bevis för televisionens allmänna som hon varit fördärvlighet ute efter. Winn använder som bevismaterial uttalanden av enskilda föräldrar. Dels kan det röra sig om undantagsfall? dels skulle citaten lika väl kunna användas för att bevisa helt andra förhållanden än vad Winn utnyttjar dem till. Uttalanden som rör en fråga appliceras på andra frågor och

skönlitterära framtidsslcildringar som om de vore fakta. utnyttjas

Boken har sitt främsta värde i vissa allmänna resonemang om TV-tittandets natur som är utomordentligt formuleraelegant och pedagogiskt

de. Jag kommer att citera sådana partier av intresse för framställningen,

i några fall med bibehållande av den engelska versionen för det effektiva språkets skull. Härvid kommer konsekvent att undvika de uttalan-

jag

den som drar ner bokens allmänna värde nämligen de som utgår från att alla barn inte gör någonting annat än tittar på TV. Alla undersökningar visar i stället att även bam som tittar för mycket på TV får utrymme mycket annat i sitt liv och de extrema stortittarnatycks en utgöra mentalt sårpräglad grupp som inte kan tas som utgångspunkt för slutsatser om barn i allmänhet. (K. E.)

Om de mycket unga barnens tittande skriver Winn bl. a. följande:

Fram till televisions-eran var det lilla barnets tillgång till symboli- Marie Winn, The ska uttryck för verkligheten begränsad. Eftersom han inte kunde lä- Plug-in Drug, N. Y. sa, trädde han in i fantasins värld 1977, sid. VII i förordet.

huvudsakligen genom historier

(ev. sagor för stories”) som man läste för honom ur en bok.. . 2 Winn säger själv att

Och när barnen före TV-åldern gick in i dessa fantasins världar, ha- hon intresserat sig för

problem med barnens de de alltid en vuxen ledsagare som tolkade, förklarade och, om så TV-tittande vilket locbehövdes, tröstade. Innan det lärde sig att läsa var det svårt för kat fram just de föräldbarnet att ensam träda in i fantasins värld. Därför blev utan tvekan rar som upplever sådana televisionens inverkan på de icke läskunniga barnen större än på nå- problem. gon annan grupp?” 3 Winn, sid. 48.

tittande . . . 188 Om de små barnens

Det kan hända att föräldrar överdriver betydelsen av innehållet när det gäller TV:s effekter på deras barn därför att de utgår från att barnens TV-upplevelser är desamma som deras egna. Men det finns en väsentlig skillnad mellan dessa: den vuxne har ett upplag det har inte barnet. När den av erfarenheter (a vast backlog), vuxne tittar på TV, dras hans egna nuvarande och tidigare relationer, erfarenheter, drömmar och fantasier in i spelet, förvandlar det han ser, vad som än är dess ursprung och syfte, till någonting för honom. Det som avspeglar just de inre behov som är speciella

lilla barnets livserfarenheter är begränsade. Han har nätt och jämt

kommit ut ur den första barndomens förverbala dimma. Det är att tänka efter timme av TV-tittande för oroande sig att timme aktivitet. För honom kommer aktiviteter i honom utgör en primär livet att väcka till liv minnen av TV-erfarenheter och det verkliga inte tvärtom som för den vuxne tittaren. I en viss utsträckning barnets TV-erfarenheter att avhumanisera, mekakommer tidiga nisera, att göra realiteter och relationer som han möter i det verkmindre För honom kommer alltid verkliga liga livet, verkliga. händelser värld? att väcka till liv svaga ekon från televisionens

Winn fortsätter:

”När barnet är två eller tre år har det färdats ett oerhört

gammalt

avstånd stadium. Muskelkontrollen är avancefrån sitt nyfödda rad; han kan fokusera ögonen, han kan göra komplexa manipulamed händerna, med tioner han kan gå, kommunicera skarpsinnigt ett enormt som ord, han kan utöva inflytande på sina föräldrar, han var helt utlämnad till på nåd och onåd när han föddes. Han för att omedelbart tillfredsställa sina är full av idéer, kämpar att lära, att utforska, att förstå. På önskningar och behov, ivrig

sätt är han raka motsatsen till den viljelösa och maktlösa

många varelse som han var vid födelsen. I det lilla barnets liv är TV-upplevelsen en otvetydig tillbaka- Den är helt olik alla andra gång till det passiva sättet att fungera. oro inför passiviteten i former för lek. Således kan föräldrarnas vara av överlevnadsvärde för barnet. Förbarnets TV-upplevelse äldraängslan är ofta en fininställd indikator på att något är snett i barnets liv?

För en vuxen person innebär icke-verbala aktiviteter en avslapp-

möda och erbjuder en

ning från det normala logiska tankearbetets det lilla barnet högt värderad upplevelse av frid och lugn. Men för

under dess präglande språkinlärning så är, måste ju varje varak-

tigt återfall till ett icke-verbalt sätt att fungera, av det slag som

betraktas som en potentiell tillbaka- TV-upplevelsen erbjuder,

tar emot televisionens ord och bilder timme efgång. När barnet ter timme, mentala ansträngning dag efter dag, med föga av den av hans egna tankar, känslor som skulle krävas för utformningen l Winn, sid. 9-10. av dessa till ord, så etableras ett mönster och för omvandlingen 2 Winn, sid. l6. som betonar icke-verbal inlärning, allteftersom han slappnar av år 3 efter år?” Winn, sid. 47.

14 Om fantasiernas roll och

Kapitel om

begreppet passivitet

Fantasier

Detta kapitel omfattar funderingar av KE samt citat från H. Himmelweit m. fl. Television and the Child.

Fantasiemas betydelse för barns mentala hälsa i

socialiseringsprocessen

behandlas i den föreliggande rapporten mest ingående i kapitel 17 TV eller Saga eller Saga i TV, samt i kapitel 20 - Interaktion med figurer i 1 Se även kap. 15. TV-rutan - och i kapitel 23 - Lära för skolan eller leka för livet.

Om fantasiernas roll- och om begreppet

passivitet

Barn bearbetar sina emotionella problem i form av fantasier. Med emotionella avses här inte några särskilda svårigheter utan sådana problem problem som hör ihop med alla barns uppväxt och med socialiseringsbeteende i processen, dvs. tillägnandet av regler för socialt accepterat olika av och frikoppling från olika relationer till situationer, etablering sina närmaste. Genom att fantisera söker barnet klara socialiseringssvåra påfrestningar med bibehållen psykisk balans. Sagor processens och annat material utanför barnet kan ingå som råmaterial i och underlätta konstruktiva fantasier. Till sådant råmaterial räknas också filmer och TV-program. Schramm kom fram till att barn med sociala/ emotionella problem mer än andra sökte sig till media och program med fantasi-innehåll. För en del mediaforskare, främst Feshbach och Singer och med dem många forskningsreferenter, ser det ut som om det skett en mycket diskutabel betydelseglidning i deras behandling av begreppet fantasy.

Sålunda förefaller det som om de satte likhetstecken mellan att själva

fantisera och att konsumera med fantasiinnehåll, dvs. fiction. program

Men konsumtion av fiction har föga gemensamt med den problembe-

som de egna fantasiema utgör. Den enda länken är att fictionarbetning material kan ingå som råmaterial i egna fantasier, vilket inte betyder att fictionmaterial skulle vara en nödvändig förutsättning för fantiserande. Man kan misstänka att katharisteorin - om utlevande och befrielse från spänningar och aggressioner genom inlevelse i aggressiva program har sin rot i en sådan sammanblandning. I så fall är det fråga om ett ännu mer fatalt men tidstypiskt försök att ersätta egna upplevelser och aktivitet med konsumtion av ställföreträdande action, än egen mental kritikerna av katharisteorin givit uttryck för. i effekterna av fictionprogram med Man kan tänka sig att de olikheter innehåll beror utaggressivt som forskningen registrerat på i vilken barnen kunnat sig dessa genom vidare bearbesträckning tillgodogöra De barn som har ett aktivt fungerande fantning i sitt eget fantiserande. tasiliv och tillräcklig tid för detta kan kanske använda det aggressiva

materialet sätt som minskar behovet att själva ge ut-

på ett konstruktivt tryck för aggressivitet. För de bam som av olika skäl ser så mycket TV eller på annat sätt är så upptagna att de aldrig hinner fantisera kring si-

na egna problem - eller som är så blockerade att de saknar denna för-

inte denna positiva funktion. Risken är

måga -får aggressionsmaterialet

Om

fantasiernas roll och begreppet passivitet 191

då att detta vid sidan av de mönsterbildande effekterna i stället ökar spänningen inom barnet. När TV-konsumtion eller andra aktiviteter ger utrymme varken för normal eller av

problembearbetning bearbetning

konsumerade våldsprogram kan man tala om mental passivitet på vitala punkter.

Passivisering

Därmed har vi kommit in på detta begrepp som så ofta förekommer i debatten om bam och TV. Innebörden skiftar från gång till gång och begreppet är oanvändbart om det inte definieras närmare. Den innebörd som

jag lagt in i det ovan - som frånvaro av problem-

med

bearbetning hjälp av den egna fantasin - är ganska specifik och tor-

de vara

sällsynt. Det är dock fråga om en mekanism av central betydelse

och den enda innebörden av passivisering som är kopplad till aggressivi-

tets- och_våldsproblematiken.

När man talar om TV°s passiviserande effekter, menar man ofta att själva TV-tittandet är passivt. Att se, höra, ta emot, känna och tänka medan man tittar är dock inte detsamma som att vara passiv. Det kallas inte heller så när man sitter stilla och tittar/ lyssnar på teater. Skillnaden är att teater betecknas som en aktivitet, medan TV inte har denna status. Sinnes-, känslo- och tankeverksamheten är dock densamma i båda fallen. Inte ens ett litet barn som absorberas av TV-tittandet och

försjunker

i detta med tummen i munnen är passivt. En mental process pågår. Tvärtom tittar det verkligen på TV med hull och hår och gör ingen- Detta är nästa betydelse av TV”s passivisering, nämligen att ting annat. man inte gör något annat- som betraktas som värdefullare läser, lyss-

nar på radio, lägger pussel, pratar, leker, idrottar, spelar flöjt, spela: kort, går på konsert eller föreningsträffar. Hur TV-tittandet så-

påverkar dana aktiviteter behandlas om ”TV som konkurrent något i kapitlet till andra aktiviteter sid. 204, 206 och 195-196.

Personligen har jag svårt att sympatisera med att alla inställningen

andra aktiviteter under alla omständigheter skulle vara mer värda än TV-tittande. Däremot är det lätt att se avigsidoma med ett TV-tittande som blir så omfattande att det inte ger utrymme för socialt angelägna eller för några andra aktiviteter. Detta kan dock med lika starka skäl sä-

gas om läsning, radiolyssnande, kortspel, simning etc. (Samma diskus-

sion fördes för övrigt under radions första år men då var det radion som

var i skottgluggen). All i aktivitetsbilden

ensidighet som innebär över-

drifter i någon riktning och som går ut över aktiviteter som fyller andra

och olika funktioner är vilken olycklig sysselsättning det än gäller. Sådan

ensidighet bör dock snarare betraktas som ett symptom på en personlig problematik än som en konsekvens av en viss aktivitet, i det här fallet TV-tittandet. En helt annan aspekt är att gamla, rörelsehindrade och isolerade människor i TV fått en enastående källa till stimulans, information, under-

hållning och distraktion -

något som inte blir mindre utan snarare mer värt just därför att TV-tittandet är en av de få aktiviteter som deras be-

roll och

192 Om fantasiernas begreppet passivitet

gränsade liv tillåter. Det är här fråga om en annan och mer positiv TV-

passiviserande effek-

relation än vad som avses när man talar om TVs ter. Å andra sidan kan man inte förneka att TV skulle kunna ha negativa med hänvisning till de positiva effekterna för effekter för vissa grupper vissa andra grupper. Man skulle också kunna förhållande till TV säga att olika gruppers tevemanernas småbamens, de gamlas och de från verkligheten flyende är så olika att vad som gäller för en grupp aldrig bör åberopas när det Framför allt bör man inte tala om TV-tittande gäller andra kategorier. som om det vore en enda sysselsättning av samma art och med generellt samma innebörd för alla, när det i stället är så att TV inte bara kan ut-

utan faktiskt utnyttjas på många olika sätt av olika människor. nyttjas

TV-tittande som konsumtion och Ett vanligt synsätt är att beteckna TV-tittandet blir såväl konsumtion som något i sig passivt varigenom

passivt som passiviserande - dels i direkt proportion till den tid som äg-

nas åt TV-tittande som i sig betraktas som passivt, dels indirekt genom sin att TV-tittandet skulle sätta sin prägel även på hur man tillbringar övriga tid. Denna skulle bli mer inriktad på konsumtion och andra passiva sysselsättningar. dels i det allmänna Detta resonemang har sin grund i olika ursprung, för TV-tittande som detta medium delvis ärvt efter filmen, dels i förakt det förhållandet att mediet konkurrerar med biograferna, fotbollen, undan underveckopressen, serietidningama och föreningslivet, rycker melaget för dessa och väcker aggressioner. Som nytt och delvis föraktat dium fungerar TV dessutom bra som syndabock även för andra problem och företeelser som förmodligen inte alls har något med TV att göra.

Forskningsresultat har visat att TV genom sin bekväma tillgänglighet i rutan) tar över publiken på de

(och närheten och den goda utsikten är funktionellt med andra aktiområden där TV-programmen likvärdiga - film, sport, tidsfördriv, viteter aktualitetsbevakning och samhällsdeläsa

batt. Varför skall man gå på bio, sitta på blåsiga idrottsläktare, och gå på ABF-föredrag, när allt vad dessa har att bjuda

Veckotidningar finns inom räckhåll i TV och ofta i bättre tappning - även med risk att

kallas för passivitet det som man tidigare gjort på andra platser plötsligt

när det lokaliseras till hemmet och TV-skärmen? Mitt svar på denna fråga awiker från standardsynen att TV lägger en förlamande hand över människor. Det har nämligen visat sig att teateroch musiklivet blomstrar som aldrig förr. Gymnastik-, dans- och vävkurser Emotionellt laddade fotbolls- och tennismatcher är efterfrågade. drar fortfarande och aktionsgrupper och demonstrationer folk, Detta kan tolkas så att aktiviteter som har

växer som svampar ur jorden.

till direkta kon-

karaktären av upplevelse och deltagande och inbjuder

takter fortfarande är attraktiva. härmed att det föreningsliv, där medlemmarna

På linje är iakttagelsen

vid

egentligen var passiva åskådare (förutom själva röstningsprocedu-

som attraktivt och relevant av vissa grupper. ren) inte längre upplevs dels därför att man

Man gick i stället ut och gjorde sina egna aktioner,

hända dels därför att man hade behov av ville att det skulle något, i det som händer. Att denna ”utvandring” från emotionell delaktighet det traditionella föreningslivet främst gäller dem som tidig e ”fyll-

Om

fantasiernas roll och begreppet passivitet 193

de lokalen visas av att flertalet trots allt lever vidare men föreningar mer än tidigare baserade på den snävare krets som utgörs av styrelsen och den närmaste kretsen kring denna. Att beskriva denna utveckling som passivisering är inte korrekt. Det är riktigare att konstatera att människor inte längre

nöjer sig med att fungera som utfyllnad på möten. Personligen hyser jag oro för en annan mekanism, en mekanism som

är något besläktad med den ofta åberopade avtrubbningseffekten men mer komplicerad än denna. Genom TVs nyhets- och dokumentärprogram kommer vi alla - och i viss mån även barnen - i kontakt med många och stora problem, med mycket individuell och kollektiv nöd, som det står helt klart att vi inte kan göra något år varken som enskilda personer eller som nation. Vad får detta för

följder?

En tänkbar konsekvens är att de mänskliga och sociala problemen i den egna omgivningen verkar så obetydliga och futtiga att de inte uppfordrar till handling. De stora problemen i världen och i diktatur-

tredje

länderna ligger utom räckhåll. Att ständigt ha dem i rutan utan att kunna göra något åt dom kan ge upphov till en känsla av maktlöshet. Det är tveksamt om en sådan maktlöshet är mentalt hälsosam och om det kan komma något konstruktivt ut av den. Kanske är maktlösheten passiviserande. Det vet vi mycket litet om. Vietnamkriget och terrorn i Chile aktiverade många - tack vare eller trots alla TV-reportage - men vi vet inte hur många som bara larnslagits av sin förtvivlan. Många människor säger att de är trötta på politik - men kanske talas det mer än någon gång tidigare på arbetsplatserna om TV-förmedlade problem och förtryck i andra länder - en förutsättning för den s. k. världsopinionen, som även om den inte förmår mycket ändå åstadkommer mera gott än ingenting. Eller är kanske en att vi

självbevarande privatisering på gång därför

inte kan göra något åt öknens utbredande i Afrika, rovdriften på de svarta i Sydafrikas gruvor, Idi Amins skräckvälde, barnprostitutionen i Indien, kurdernas utrotning, av öststatemas

förföljelsen oliktänkande,

massvälten i Kampuchea, havets nersmutsning? Har vi utvecklat ett försvar mot dessa provokationer som gör oss oemottagliga mot eller kraftlösa även inför barnmisshandel, ungdomsalkoholism, heroindöden på

Stockholms offentliga toaletter, de handikappades utestängning från ar-

betsmarknaden och farliga utanför

industriutsläpp den egna hemorten? Dessa frågeställningar är alltför viktiga för att behandlas som om man

kände till svaren. De som går ut och påstår att det enbart förhåller sig på

något av de sätt som här har skisserats i frågande form må ha de bästa

avsikter. Men de bör inte bli tagna på allvar eftersom det bara rör sig om visserligen allvarliga men dock spekulationer och inte om fakta. Det vore bättre att formulera

de angelägna frågorna just som frågor och byg-

ga upp ett intresse för att få dessa sakligt besvarade. Det rör sig om viktigare saker än att småbarn bankar på mulliga bo-bo-dockor efter en

filmvisning - helt enkelt om de djupare effekterna av vårt nuvarande in-

formationstryck. Om att väga dessa effekter mot värdet av själva in-

formationen. Denna anses visserligen ha ett humanistiskt egenvärde även om den inte leder till något agerande. Men om informationsöverflödet leder till cynism och kraftlöshet, hur skall vi då förhålla oss till

roll och

194 Om fantasiernas begreppet passivitet

information? Denna vidare medvetandegörande fråga kan inte utvecklas men den är värd att väcka som en motvikt till det i detta sammanhang handskas med beytliga och demagogiska sätt varpå man i allmänhet grepp som passivisering och information. Som så ofta i samhällsdebatten föreligger en risk för att man tillmäter

vissa medel ett så starkt positivt symbolvärde att dessa tillfredställer eg-

na emotionella/ politiska behov och skymmer det enda viktiga, nämligen om de för närmare målet för de människor som man vill gagna. Ibland ser det tvärtom ut som om ändamålet helgar medlen i så hög grad att

medlen förlorar karaktären av medel och upphöjs till mål. Ändamålets

täckmantel frodas föreenda funktion blir att helga. Under ändamålens och teelser som socialporr, nödporr, rättegångsporr, porr-porr

skandal-porr kring kända personer.

bekräftade nyligen denna in- En ledande person på Sveriges Radio att- skäl - de ställning med att berätta av yrkes- och samhällsmoraliska

TV-program som åtnjuter den högsta prestigen inom den egna gruppen

men friats - dvs. de som och på SR är de som anmälts till radionämnden

balanserar partiskhet och osaklighet. Att pro-

på den smala gränsen mot av denna karaktär sällan har det högsta relevans- och informagram

tionsvärdet i förhållande till publikens behov av verklighetsorientering

kri-

syntes helt ovidkommande för den grupp som formulerar prestigens

terier. Hithörande frågor bör studeras även utanför TV-huset. Det blir ingen och resultaten kan komma att När och om de kom-

lätt uppgift dröja.

mer, blir de säkert svårtolkade. Under tiden skulle man försiktigtvis kunna att en restriktiv och utgå från den provisoriska arbetshypotesen selektiv TV-distribution av mänsklighetens mest dramatiska och svårlösta konflikter och lidanden - med begripliga förklaringar av motsättning-

amas innehåll och bakgrund och inte bara av deras mest TV-mässiga

yttringar - skulle minska de eventuella riskerna för individen, för energikrävande som kan leda till tillbakadraganden

awärjningsmekanismer

- till och med från ar-

från det allmänna med dess globala aspekter ja

betslivets sfär med infravärme, ostfrite-

krav - till en helprivat joggning,

ring, egen bastu och vin som bordsdryck och ångestdämpare. av TV-tittande är så-

Hela frågan om eventuella passiviseringseffekter

ledes ytterst komplicerad och illa formulerad. Forskningen kring problemställningen är sparsam, och i den mån den förekommer gäller den egentligen andra saker, t. ex. i vilken utsträckning man åter, läser läxor, leker och stickar medan TV är på. Här är det närmast fråga om i vilken TV används som Andra undersökningar stude-

utsträckning ljudkuliss.

rar i vilken utsträckning TV övertagit andra medias funktioner som inunderhållning och tidsfördriv, vilket inte heller har med pasformation, så. Interaktion i Grant sivisering att göra, trots att det ofta framställs Nobles behandlas i anslutning till Nobles bok Children in tappning front of the small screen sid. 257-259. Även om han söker visa på vårom den är det av TV som interaktions-partner, pekar en sådan tolkning,

mot i mitt tycke mer skrämmande perspektiv än den s. k. passivi-

riktig, seringen (att man bara ser på TV utan att göra något annat), nämligen och från interaktion med levande människor.

instängdhet avstängdhet

SOU 1981: l6 Om

fantasiernas roll och begreppet passivitet 195

Himmelweit m. fl. har ägnat ett särskilt avsnitt åt den passivisering av barnen som många påstår att TV åstadkommer. Hon skriver

följande:

TV:s inverkan på fritiden

Vad ger utrymme för TV-tittande?

I och med att TV kommer in i bilden kommer bamet i en valsituation. Andra aktiviteter får lämna åt TV-tittandet utymme i enlighet med följande principer. De aktiviteter som först får stryka på är de mest lika så

foten funktionellt

som bio, radio och läsning av serier. Radiolyssnandet blir då mer specialiserat (sport, musik, diskussioner) och läsningen mer faktaorienterad. Där-

efter gâr tittandet ut över andra fritidsaktiviteter, framför allt de mer till-

fälliga och ostrukturerade, medan utomhusaktiviteter och sociala tidsfördriv endast påverkas litet eller inte alls. Till den senare kategorin hörde också organiserade och målinriktade aktiviteter. Vad som verkligen är barnets netto-fritid som en

följd av att det oundvikligen blir mera trångt på

barnets schema*

Hur har TV ändrat barnens intresse för bio?

Bio och TV betraktas av många barn som inbördes utbytbara. Båda tillhandahåller det ena mediet med den extra

underhållning,

fördelen av att vara bekvämt,

tillgängligt och gratis. Yngre TV-tittare drog därför ner på sina biobesök och gick även fortsättnings-

vis (efter att ha haft TV i flera år) mindre på bio än kontrollbarnen (som inte hade TW. I den förra gruppen var det således fler som bara gick på bio en gång varannan vecka i stället för 2 gånger i veckan. Att gå på bio är emellertid också en social händelse, ett sätt att träffa vänner utanför hemmet. Detta visade för sig viktigare 13-l4-åringarna än för de yngre barnen. Efter att ha haft TV ett år hade l3-l4-åringama - efter en viss minskning i biofrekvensen återgått till samma nivå för lika gamla barn utan TV . . f”

Vilka effekter har TV och

på läsning på läsförmågan?

TV gynnar bokläsning snarare än serieläsning. Att läsa böcker intar en

särställning, inte trots TV utan snarare tack vare denna. TV stimulerade intresset för läsning bl. a. genom av böcker

dramatiseringen i seriepro-

gram. Barnens intresse och nyfikenhet väcktes också mer generellt så att de blev mer intresserade av flera typer av böcker än tidigare, däribland Ref. fr. sid. 324-350. facklitteratur av olika slag. _ 2 Sld 23 De mer obegåvade barnen i tittargruppen inspirerades till och med att läsa mer än motsvarande

barn i kontrollgruppen (som inte hade TV). 3 Ref. sid. 23-24.

roll och

196 Om fantasiernas begreppet passivitet

Påverkar TV barnens sociala kontakter utanför familjen?

i tillfälligt minska- Den tid som eljest tillbringas sällskap med kamrater

de något, på linje med det allmänna resultatet att det är de vagast defini-

erade aktiviteterna som först får stryka på foten*

Passivitet och stimulans

Gör TV barnen passiva?

När TV infördes blev barnens liv mera strukturerat. Mindre tid för sig eller med

ägnades åt att inte göra något särskilt själva andra. Det blev mindre tid att stå och hänga och att slå ihjäl”.

Om detta förhållande är bra eller inte beror på hur mycket sådan slö-tid barnen har och vad de gör av den. Man bör därvid

skilja mellan å ena sidan uttråkat hängande utan mål och mening och å andra sidan hälsosam sysslolöshet, som ger barnet möjlig-

un-

het att använda sina egna resurser snarare än prefabricerad

derhållning.” I den del av undersökningen som studerade olika uppfattningar om och kring TV ansåg så många som l/ 4 av lärarna (och en hög-

re andel av de lärare som tyckte illa om TV) att television gjorde

barnen passiva. Den vaga termen passivitet tycks användas på (minst) fem olika Vi jämförde de TV-tittande barnen med kontrollsätt (1-5 nedan).

var och en av dessa fem de-

gruppen (som inte hade TV) beträffande

finitioner av passivitet utan att finna några resultat som bekräftade

den vanliga uppfattningen att TV passiviserar.

TV som svampar. Denna l. Det påstås att barnen absorberar syn (där fysisk och mental aktivitet blandats ihop) visade sig ohållbar att döma av mödramas observationer och barnens beskrivav hur de upplevde programmen. I den berörda synen ningar ligger invävd en blandning av att de vuxna dels tycker att det är fråga om undermåliga och de mindre sofistikerade program barnens sätt att ta in dessa. får barnen att föredra en

2. Det påstås att TV-tittande redigerad

version av livet framför det riktiga livet (the real thing) genom att de får tillgång till rutans version utan någon ansträngning. Vi fann inga tecken som tydde på att det skulle förhålla sig så. leder till brist på initiativ. Men 3. Det sägs också att TV-tittande både tittar- och kontrollgruppen gillade samma slag av aktivi-

Ref. sid. 24. teter. Barnen tenderade faktiskt att ge utrymme för tittande hu-

2 vudsakligen genom att skära ner pâ annan färdig underhållning, Cit. sid. 25.

särskilt film och radio, snarare än på hobbies och lek. Enligt lä-

* används Avtrubbning rarnas av barnens initiativförmåga och faktiska skattningar här i en annan betydelse initiativ låg denna på samma nivå i båda grupperna. ån i debatten kring 4. Ett är att TV leder till avtrubbning och till

våldsprogrammen. fjärde påstående att de blir blaserade och insnörda med en begränsad intres-

(K. E.)

SOU 1981 : 16 Om

fantasiernas roll och begreppet passivitet 197

sesfär. Förhållandet var snarast det motsatta, särskilt bland de intelligentare lO-l l-åringama och de mindre intelligenta l3-l4-åringatna. Som en av tittandet

följd hade dessa katego-

rier blivit intresserade av ett bredare av ämnen spektrum än motsvarande kontrollbam.

5. Slutligen är det en vanlig uppfattning att TV skulle vingklippa

den egna fantasin. För att testa detta lät vi lärarna göra en be-

dömning för barn om detta var varje

ovanligt fantasifullt genomsnittligt fantasifullt - fantasilöst.

Inga skillnader erhölls mellan de jämförda grupperna av TV-

tittande barn och barn utan TV.

De genomgående negativa resultaten vid studiet av dessa fem aspekter ger oss anledning att lita på resultaten. Barnens förtjusning i aktiviteter och utforskande är mycket stort. När valet stod mellan hobbies eller sport och TV-tittande var det ofta TV som drog det kortas-

te strået. ”

”Ungefär hälften av barnen sade att de inte skulle sakna TV särskilt

mycket om de fick lov att klara sig utan. Och flertalet barn uppgav

_ l sld- 26att de under de olika dagarna i en vanlig vecka hade andra aktiviteter, som de uppskattade mer än TV-tittandet.” 2 Sid. 22.

Kapitel 15 TV som konkurrent till andra

aktiviteter

Detta kapitel omfattar referat av och citat från följande arbeten:

Inledning av K. E. L. Filipson m. fl., PUB 1980:2. Barnens tittande maj 1979 Leni Filipson, PUB 52 1975/ 76. Vilken roll spelar radio och TViförskolebarnens liv? Inga Sonesson. Förskolebarn och TV Vincent Greaney. Factors Related to Amount

and Type of Leisure Time

Reading, 1978

John Clarke. Dtffusion and Defusion of Style i Resistance through Rituals.

TV som konkurrent till andra aktiviteter

Inledning

En av de frågor i samband med barnens TV-tittande som särskilt trängt sig på de senare åren är vilka andra aktiviteter som TV-tittandet går ut

över och vad sådana förskjutningar får för effekter. Denna fråga har varit i fokus under den tid jag har arbetat med rap-

porten. Trots detta har jag hittat mycket litet material som belyser frågan. När man vid införandet av TV hade chansen till naturliga före/ efter -

experiment i stor skala, utnyttjades denna situation illa. Endast Schramm och Himmelweit gjorde sådana studier. Dels har dessa blivit

gamla - de sociala mönstren har ändrats - dels var man som flertalet

mediaforskare mera intresserade av TV”s relation till utnyttjandet av andra media än till brännboll, hoppa hage, bygga kojor och smyga på

spännande personer, klippa pappersdockor, slänga käft i största allmänhet, cykla omkring och kolla läget etc. etc. Schramms resultat har redovisats i den föreliggande rapporten sid. 240 och Himmelweits både sid. 195 och sid. 354. Förutom att de härrör från slutet av 50-talet, har de begränsad tillämplighet i Sverige där skolföreningar, sport och läxläsning inte intar samma plats i barnens liv som i de anglo-sachsiska länderna. Fritidskapitlet i Comstock m. flfs översiktliga arbete ägnas med ett undantag åt hur vuxna människors TV-tittande förhåller sig till andra aktiviteter. J. Lyle och H. Hoffman studerade 1971 relationen mellan TV-tittande och vissa fritidsaktiviteter. De fann inte det väntade sambandet mellan mycket TV-tittande och passivitet för övrigt. Resultaten har redovisats i den föreliggande rapporten sid. 495. Det överdrivna TV-tittandet hos en del psyko-socialt störda barn har behandlats i ett särskilt kapitel 8. En del författare har varit inne på svårigheten att göra korrekta ”tidsbudgetar” därför att så många ägnar sig åt annat samtidigt som de ser på TV. Man får då svårigheter att bestämma vad som skall betraktas som den primära, respektive den sekundära aktiviteten. I varje fall bidrar de resultat som kommit fram i anslutning till detta statistiskt betonade problem att modifiera föreställningen om TV-tittandet som en allt uppslukande aktivitetá

TV som konkurrent till andra aktiviteter 201

På frågan om varför människor ser på TV, får man ofta svaret att det är som tidsfördriv (time-killing), för att fylla ut tiden, som sällskap och liknande. Om man härtill lägger gamla tiders förslag till sysselsättningar ”när barnen inte vet vad de skall ta sig till och inte har något att hitta på får vi kanske rimligare proportioner på det kvantitativa problem som TV-tittandet Det vore synd om detta fick skymma

erbjuder.

de verkliga problemen, nämligen innehållet och formen i det som visas och den samhälls- och människobild som TV därmed oftast förmedlar. Låt oss inte - som Grant Noble påminner om - förväxla de sociala

brister som skapar behov av TV med effekterna av TV. Även om jag inte

håller med Noble om att TV tillgodoser dessa brister på det sätt han har hävdat, bör inte TV göras till syndabock för svagheter i det moderna samhället som ligger på ett annat plan. Jag har varit inne på hithörande frågeställningar i kapitel 14 om ”Fantasiernas roll och begreppet passivitet”.

Den årstidens tittande

ljusa

Att TV-tittandet delvis är en klimatfråga - hur mycket vädret gör utomhusaktiviteter angenäma för barnen - får en viss belysning i de senaste

siffrorna från Sveriges Radios PUB-avdelning för den ljusa delen av

året (1979). Resultaten som redovisats i den föreliggande rapporten sid 62-69 markerar att TV-tittandet krymper påtagligt när dagarna blir var-

mare och ljusare.

Rapporten omfattar också några preliminära resultat från en undersök-

ning av mediabruket bland barn i åldern 3-8 år. Nedan följer de vikti-

gaste resultaten, som visserligen visar att TV som väntat intar en central position men inte trängt ut varken böcker eller Ijudmedia.

H ur använder barn olika massmedier?

Att småbamen använder tvzn flitigt vet vi genom flera undersökningar. Att de inte är lika intresserade av att lyssna på radio vet vi

också. Att många barn får en saga läst för sig nästan varje dag har

framgått liksom att biobesök är en ganska sällsynt företeelse bland de yngsta. Men vi har ganska vagt begrepp om hur barn använder andra massmedier och hur olika massmedieaktiviteter hänger samman. Som ett första led i att få klarhet hur bam använder massmedierna har vi ställt ett antal extrafrågor. Här presenterar vi endast några enkla data om hur ofta barn använder olika medier. Ämnet kommer att behandlas mer ingående i en senare rapport.

Vi ser i tabellen att TV och böcker används mest och ungefär lika

ofta. (Siffrorna här avser användningen under vårsäsongen. Vi

kan förutsätta att TV används något flitigare under den mörka

202 TV som konkurrent till andra aktiviteter

Tabell 39 3-8 åringamas användning av olika massmedier

TV Böc- Skiv./ Se- Ra- Dags- Veckoker kassett rier dio tidn. tidn. % % % % % % %

(Nästan) 68 74 51 33 16 18 2 varje dag 24 14 23 13 12 9 4 Flera ggr/v 5 8 17 15 19 13 19 Ngn gång/v Mer sällan 2 4 7 25 38 26 36 0 l l 13 16 34 38 Aldrig

årstiden.) De flesta använder TV och böcker varje dag och ungefär 90 % mer än 3 dagar i vekcanJ Ju yngre barnen är desto oftare är det någon som läser för dem. TV:n tycks dock användas lika ofta i alla åldrar. De flesta småbarnshushåll, 85 96, har antingen skivspelare eller kassettbandspelare eller båda delarna och dessa används också

flitigt. Hälften av 3-8-åringarna lyssnar varje eller nästan varje

dag till skivor eller kassetter. Radion används inte tillnärmelsevis lika ofta som de medier vi hittills nämnt. Endast 28 % av barnen lyssnar på radio mer än 3 dagar i veckan. Det är många barn som nästan aldrig lyssnar på radio, 46 %. Motsvarande siffra för skivor och kassetter är 4 96. Radiolyssnandet tycks inte vara mer utbrett i någon viss ålder.

Serietidningar är populära bland småbarnen (eller möjligen deras föräldrar och syskon). Vart tredje barn läser eller får serietid-

ning läst för sig varje dag. Det är dock ganska många barn som

sällan eller aldrig läser serietidningar, 29 %. Serietidningsläsandet är mer utbrett i 6-8-årsåldern än i andra åldrar. Dagstidningar är förutom TV och radio det massmedium som förekommer mest i småbarnshushållen. 96 % har tillgång till någon dagstidning. I dessa tidningar finns dock inte mycket som attraherar de mindre barnen. Åtminstone verkar inte föräldrarna tycka det. Dagstidningar används av barnen ungefär lika ofta som radion. En stor andel, 55 %, får aldrig eller sällan höra eller läsa något ur dagstidningar.

Veckotidningar är det minst utnyttjade mediet förutom bio.

66 % läser sällan eller aldrig någon Veckotidning, några få procent läser nästan dagligen. Vart femte barn läser Veckotidning någon gång i veckan. Ju äldre barnen blir, desto oftare förekommer det att de läser Veckotidningar.

Besöksfrekvensen på bio kan naturligtvis inte jämföras med hur ofta man använder andra massmedier. Även här gäller ju äldre

barn desto fler biobesök per år. En 3-åring går i genomsnitt 0,5 gånger per år, en 4-åring 1,9 gånger och en 5-åring 2,6 gånger. 6åringar går 3,5 gånger, 7-åringar 4,1 och 8-åxingar 4,2. ,Om vi ser på barn till föräldrar med olika utbildning kan vi finna vissa användningsmönster. använder of- Gäller TV och böcker Barn till lågutbildade varför sig. (K. E.) tare TV, skivor och kassetter, serietidningar och Veckotidningar.

SOU l981:16 TV som konkurrent till andra aktiviteter 203

Barn till högutbildade använder i stället oftare böcker och dagstidningar. När det gäller radion verkar det inte finnas några skillnaden

Om 50 förskolebams relationer till TV och andra aktiviteter skrev Leni Filipson 1975 bl. a. att utelek är det enda som regelbundet kan konkurrera ut TV-tittandet (PUB 52 1975/ 76). Denna rapport refereras närmare sid. i kap. 19, om Föräldrarnas syn på TVs betydelse för barn - och föräldrarnas betydelse för barnens tittande.

I ”Förskolebarn och TV

förhar Inga Sonesson redogjort för hur barnen i denna åldersgrupp håller -

sig till TV och andra sysselsättningar enligt data som hon själv

tagit fram:

TVzs popularitet

”För att kunna bedöma hur stor betydelse TV har för barnen i förhållande till andra aktiviteter som är vanliga i denna åldersgrupp, lät dem, med av två teckningar, mellan olika

jag hjälp välja

typer av sysselsättningar. Båda teckningarna användes i två olika versioner för att eliminera eventuella systematiska mätfel. Teckningar av samma typ har tidigare med framgång använts av J. R. Brown m. fl. (1974)* i deras undersökningar av olika mediers funktioner för engelska skolbarn.

Barnens val av favoritsysselsättning

På den första teckningen fick barnen mellan åtta

välja följande

aktiviteter: l titta i en bilderbok, 2 vara tillsammans med mamma,

3 leka med sig själv, 4 spela på grammofon/band, 5 titta på TV, 6

läsa serietidning, 7 lyssna på radio, 8 leka med andra barn. Denna första teckning hade även funktionen att skapa en triv-

sam inledning på barnens intervju. Sedan intervjuaren hade pre-

senterat sig och försäkrat sig om att hon pratade med rätt bam, tog hon fram teckningen och förklarade, att den visade olika saker som barn kan hitta på. Därefter frågade hon: Vilken av dessa saker tycker du är allra roligast att göra?” Intervjuaren förklarade vad de första situationerna föreställde och försökte sedan aktivera barnet, så att det självt berättade om de återstående aktiviteterna. De flesta barnen tyckte detta var roligt och de flesta symbolerna fungerade bra. Sämst var nr 6 läsa serietidning”. Här fick man

ofta hjälpa dem. Vidare tolkade många barn bild nr 2 mera kon- 1 PUB 1980:2 sid.

14-16. kret än vad som ursprungligen var meningen. De uppfattade denna situation som Man kan vara ute och gå med mamma”, vilket *Hänv_ t. 50116550” usäkert är en bidragande orsak till att så få barn (2 %) valde detta fört.

aktiviteter 204 TV som konkurrent till andra

alternativ. Att är inte denna åldersgrupps favoritsyspromenera selsättning. Barnen fick de tre aktiviteter de tyckte var roligast, samt

välja

Vidare försökte vi få dem att motivera den de tyckte var tråkigast. både de positiva och det negativa valet.

Tabell 40 Åtta aktiviteten popularitet och impopularitet

1. val 2. val 3. val Negativt val 96 96 % 96

44 27 13 0 Titta på TV Lyssna på grammofon/ band 23 27 17 6 Leka med andra barn 18 14 22 8 Läsa serie- 8 8 9 7 tidning Titta i en bok 3 9 15 16 2 9 13 28 Lyssna på radio Vara med mamma 2 2 6 17 Leka ensam 2 4 5 19

Summa % 102 100 100 101

N (253) (252) (252) (250)

klart hur TV är bland Av tabell 40 framgår mycket populärt barnen. Titta intar en klar första plats bland de åtta olika på TV aktiviteterna. Om man vill validiteten i denna mätmeifrågasätta tod kan man kanske framhäva, att nästan alla barnen var informerade om vårt besök och att de flesta visste om, att vi skulle prata med dem om TV. Detta kan givetvis ha inverkat något på svamen ha förorsakat TV:s odiskutabla första placeren, knappast Även bland de barn som inte valt TV som första alternativ ring. de flesta detta som sitt andra, och endast ett barn svarade,

väljer att TV var den tråkigaste av de åtta olika sysselsättningarna.

Att lyssna på grammofon eller bandspelare är också mycket po- Denna aktivitet intar en klar efter TV. En pulärt. andraplacering del av denna kan kanske förklaras av det faktum, att popularitet barnen i denna till ett stadium, i vilåldersgrupp precis har hunnit

ket många får tillstånd att själva, ensamma få syssla med denna

Detta beteende får därför i sig en status som del-

apparatur. själv

vis kan förklara Detta faktum har tidigare framdess popularitet. hävts både av v Feilitzen att barnen känner sig (1972) som anser

äldre, när de spelar grammofon, och av Lyle och Hoffman (1976)

som fann att förskolebarn i större utsträckning hade tillgång till

att själva spela grammofon än till att lyssna på radio.

Först och andra valet, kommer

på tredje plats, både i det första

aktiviteten Att leka med andra barn”. varför det var allra att titta svarade På frågan roligast på TV den största delen av de barn som hade valt TV som den roligaste

TV:s popularitet är emellersysselsättningen: BamprogrammenÃ

TV som konkurrent till andra aktiviteter 205

m?

Vara Z Millsommuns

Titta i-en bilderbok med mamma 3 °/o 2 °/o

L.

52))

7A

Gå

Spela på grnmmofon Leka med sig själv eller band 2 °/o 23 °/o

A s

3 ;rm

E11

egnzstL?

Q;

$f||§i_1g auwus

mm pa TV Lüsu serietidning

u. *v0 8 °/o

Q

FN

9 Ägg

Lyssna på radio Leka med andra barn Fig. 6 Barnens val (i pro- 2 °/o 18 °/o cent) av favoritsysselsättning. (N = 253).

aktiviteter 206 TV som konkurrent till andra

tid inte enbart knuten till vissa bestämda utan har också program, samband med det finns både dess specifika mediakarakteristika; bild och Detta kan indirekt utläsas av barnens svar på frågor

ljud.

om andra medier. Att radiolyssning var_den tråkigaste sysselsättmotiverade av de barn som detta med ningen 54 procent ansåg Det finns bara prat och 44 procent av de barn svaret, inga bilder, som att titta i böcker var tråkigast, motiverade detta svar tyckte med att de inte kunde läsa. resultat redovisats av v Feilitzen I Sverige har liknande tidigare att olika mediers icke-innehållsmässiga ka- (1972) som framhäver, rakteristika ofta för vilket medium barnen vid

är avgörande väljer

en bestämd Sålunda till barn i 5-6 årstidpunkt. ansåg föräldrar att det var den rent formella egenskapen hos TV att ha bååldem, de bild och som betydde mest för denna åldersgrupp?”

ljud,

TV och läsning

de senaste åren i Sve-

En av de TV-frågor som uppmärksammats mycket

som konkurrent till andra och kanske mer önskvärda sysselrige är TV En sådan är läsning av olika slags material.

sättningar. sysselsättning

Bl. a. därför att Vincent vid universitetet i Dublin har en

Greaney gjort

utmärkt av material som behandlar denna fråga, skall sammanställning Referatet som Grevi ägna några sidor åt denna. bygger på en uppsats, i Hamburg om aney presenterade 1978 vid en världskongress läsning,

Factors Related to Amount and Type of Leisure Time Reading. (Fakto-

rer som hänger samman med mängden och typen av läsning på fritiden. Bland ii USA läser 78 % någonting för ro skull åtminstone. l3-åringar l gång/ veckan. resultat visar att barn läser i genomsnitt 3 böcker/ mån. och Engelska har ökat litet från mitten av 50att ökningen i läsning av böcker mycket

talet till början av 70-talet.

1977 att barn 8-l5-års-

En undersökning från Skottland rapporterade

gruppen läser 1,5 böcker och något mer än 4 tidningar och seriemagasin

per vecka. Helt nyligen visade en irländsk undersökning att något mer än 60 % av eleverna i senior school år) ägnar sig åt fritidsläsning åtprimary (15-18 minstone l/ 2 timme/ dag. Det är svårt att dessa resultat bl. a. därför att mätmetoden

jämföra

och definitioner av studerade faktorer växlar. Det tycks dock vara en allmän att fiction föredras framför annat material, särskilt uppfattning bland än prosa och att mycket av flickor, att poesi är mindre populärt

fictionsmaterialet med vuxnas mått mätt. (Vilka vux-

är ganska värdelöst

nas mått som avses, ”vanliga människors eller professionella pedagogers framgår ej. K. E.)

I. Sonesson Förskole-

Resultaten inte på att läsningen skulle ha minskat efter TV:s in-

barn och TV. Malmö tyder 1979 sid. 42-45. träde på scenen.

TV som konkurrent till andra aktiviteter 207

I den aktuella kom

undersökningen läsning på 7:e plats efter följande

fritidsaktiviteter, listade i rangordning

. Utomhuslek och sport, hobbies

TV-tittande

Göra

ingenting

soweww-

Oorganiserad lek

. Hjälpa tillihemmet

. Organiserad lek

Allt slags läsande (ej läxor)

Först därefter kom

Läxläsning

Radiolyssnande

Förf. (Greaney) gör översikt över vad som

följande tidigare skrivits om

TVs betydelse för läsning. En

litteraturgenomgång tyder på att TV inte påverkar låsning av böcker

i någon nämnvärd grad. I en kanadensisk som utfördes i en

undersökning

stad med och en utan TV fann man inga säkerställda skillnader i fråga om antalet lästa böcker vid

per månad jämförelse mellan barnen i de två

städema?

Däremot har en rad

undersökningar rapporterat att TV klart påverkat omfattningen av serie-läsningen. Denna gick ner, troligen därför att de

behov av fantiserande

som tidigare kanaliserades genom seriemagasinen

bättre tillgodoses TV än behovet genom av material om verkligheten. Man har inte funnit nämligen motsvarande nergång i läsning av

tidningar och faktabetonade tidskrifter.

Sambandet mellan TV-tittande och

läsning är överhuvudtaget inte

starkt. Även om Whitehead m. fl. farm ett visst negativt samband mellan mängden av TV-tittande och kunde

läsmängden de samtidigt rapportera

att ett stort antal storläsare (3 böcker eller mer per månad) också tittade mycket på TV (mer än 2 medan andra

tim./kväll) tittade litet. På

liknande sätt fanns det stortittare som läste mycket och sådana som läste lite. Det ser också ut som om många barn under sin uppväxt har fått lära sig hur man kan titta en hel del på TV utan att för den skull offra andra aktiviteter och Hoffman (Lyle 1971).

I Greaneys egen (irländska) undersökning, där den tid barnen ägnade

åt användes som läsmått

läsning (i stället för antal böcker) fanns

inget säkerställt samband vare TV-tittande sig mellan och bokläsning eller mellan TV-tittande och

serieläsning. Elever i områden, där man bara

kunde ta in en kanal, läste dock något mer serier än andra.

Trots konkurrensen från läste flertalet TV, bam någonting och

huvudsakligen böcker, någon gång under den studerade 3dagarsperioden. Det kan dock noteras

att en hel del av läsningen ägde

lmmme

mm

möjligen bero på att EI i sängen på natten (33 96)

m mellan irlåndskyradio inte

kl. 15.00-17.00 (13 %) “mk” -

,P°Pm“$*k

EI i sängen på söndagsmorgonen (6 %) (Graney s kommentar.)

då barnen 2

dvs. på tider inte hade till TV Schmmm 195849 tillgång antingen på grund av

programtidema eller på grund av föräldrarnas regler.3 3 Ref. av Greaney.

208 TV som konkurrent till andra aktiviteter

Kommentar:

I en slutkommentar vill förf. dra till att de faktorer

uppmärksamheten

som brukar användas för att förklara hur mycket barn läser, och som

endast förklarar” 23 96 av var för sig ger klara samband, sammanlagt och 7 % av variationema beträffanvariationema i fråga om bokläsning

Det rör sig här om så starka faktorer som ålder, kön, läsde serieläsning. i bibliotek”, mängden fritid, hemmets socio-ekoförmåga, medlemskap

nomiska status, familjens storlek, nummer av syskonen, TV i hemmet,

sko-

mottagningsförhållanden (antal kanaler och likn.), radio i hemmet,

skola. lans belägenhet, en- eller två-könad

Om man trots alla dessa faktorer inte får en högre förklaringsprocent

än 23 %, kan detta kasta ett visst ljus över det samband på 31 % som ermellan TV-våld och aggressivitet, och hållits i SG-projektet mängden

Jämfört med vard som där betecknades som ganska lågt (modest). när man söker förklara olikheter i männiman brukar få för samband och förhållanden bör 0,31 snarast betraktas som skors sociala beteenden

ett högt värde. (K. E.)

förmedlare av ”livsstilar” och Bildmedia som

attribut till sådana

om filmens roll som av s. k.

Inspirerad av den aktuella debatten spridare

livsstilar och den inbyggda reklamen för de yttre kännetecknen på såda-

läst ett antal huvudsakligen marxistiskt orientera-

na modevågor, har jag från den s. k. Birminghamskolan. De är samlade

de forskningsrapporter av Dick Hebdize och Resistance

i ”Subculture: The Meaning of Style”

med in-

Rituals? och skrivna av sociologer kulturantropologisk

through

riktning. innebörd De livsstilsbegrepp och de analyser av livsstilars uppkomst, är intressanta och inte så och funktion som man möter i dessa uppsatser svenska diskussionen. I ett ka-

i den pågående

ytliga som oftast är fallet

(”diffusion) och kommersi-

pitel av den sistnämnda boken, Spridning av stil behandlar

ell neutralisering för massdistribution (defusion”)

i och John Clarke olika mediers roll när det gäller att föra ut innehållet utanför de där de

tecknen på olika livsstilar på en marknad miljöer i

ursprungligen uppstod.

från för- I motsats till livsstilsstudierna utgår dessa resonemang

själva

- teorier men saknar un-

fattarens - i och för sig intressanta empiriskt

1 I serien New Accents, förhållande i kombination med att musiken intar en helt derlag. Detta red. Terance Hawkes, medan film och TV bara nämns i central ställning i alla uppsatserna, London 1979. är anledningen till att här inte går närmare in på de

förbifarten, jag

2 Centre for Contempo- arbetena. Då de förekommit i den svenska debatten, har jag

nämnda rary Cultural Studies, dels påminna om deras dels velat markera att de inte är förbigångna, Univ. of Birmingham, 1975. existens. (K. E.)

TV som konkurrent till andra aktiviteter 209

Tidningsklipp: IO-IZ-åringar läser mest litteratur k öpt i

kiosken

19-- l

2-åringg;

läser Incest litteratur

i kiosken

köpt

IO-IZ-áringamas läsvanor do» Kamratcmas påverkan galler mineras stort av kiosklittcratu- om man skall lasa en bok. ren. Alla läser mer an en serie- Lärarens inflytande ar obefint» tidning i veckan. Det de läser ligt. köper de i kiosker. Att handla i I den enkät som skickats ut bokhandel är mindre vanligt. från högskolan till eleverna Bara hälften lånar böcker på ställs frågan hur en bok bör vara biblioteket. för att locka till större läslust. En studie av mellanstadieele- Flickorna svarar längre. billigavernas lásvanor har gon: inom re och lättare att hitta i nämnd högskolan i Kalmar. Den visar ordning. Pojkarna vill främst ha på ett dåligt intresse för böcker. billigare böcker men också mer medan scrietidningarna är myc- bilder i dem. Alla kräver att ket populära. 18 procent av boken skall vara spännande. eleverna läser mer an en bok i Andra önskemål är icke våld. veckan. Men lika manga laser rolig och mera serie-fortsättingen eller hogst 1-2 becker om ningsböcker. året. Flickorna laser betydligt flitigare än pojkarna. Alla pojkarna i fyran. femman Böcker blir i första hand omoch sexan läser mer :in rn tyckta när det händer mycket, serictidning i veckan. Flickorna man lär sig mycket. dc är läser något mindre. I fyran laser 70 procent mer än en serietid- verkliga. fint skrivna. lättlästa. har tydliga bilder och nar bovarning. Sedan ökar detta läsande na grips pá slutet. så att 90 procent av flickorna i Icke omtyckta böcker är de sexan läser mer änen serietid- långa. overkliga. barnsliga och ning. de mcdliten stil. -

Hälften av u- får Någon boktoppslista bland v* ,f ua har inte hör böcker i present. En stor del gjort. Men de populäraste böcköperi kiosker. Men en av fyra kerna är de massproducerande går aldrig i bokhandel. 40 pro- Kitty-. Marylopq Lotta och cent lånar inte på biblioteket. Britta-böckerna. Motsvarande Heelst vill eleverna läsa om för pojkarna är Hemliga Sjuan djur och fantusifigurer. Att läsa och Fem-böckerna. Bröderna om vuxna är inte populärt. l/ejonhjana. Madicken. Sunnan- Aventyn mysterier och deckar- ang. Kullu-Gulla. Lilla huset pá historicr tilldrar sig stort in- prärien. Bigglesböcker och Rotrussc. Enbart flickorna laser om var- bin llood är också populära. Fdrfattamamn som iir bckandagshâindelser. kärlek eller dik- ta bland ungarna ar Astrid Lindtcr. Nar det galler krig. våld och gren. Enid Blyton, Jules Vvme. slagsmål ar förhållandet det Max Lundgren. Rudyard Kipling motsatta. Pojkdominans galler och Alfred Hitchcock. ocksa [or fakta upptackter och uppfinningar.

(Ur Aftonbladet)

Avsnitt 2

Inlärning

16 Vad och hur barnen

Kapitel lär av TV

Inledning av K. E.

Detta kapitel omfattar referat av och citat från:

C. v. Feilitzen m. fl. Blanda inte för barnens tittande. 1977. G. M. Stein m. fl. The a television

effect of note upon rule adoption behavior of childreni Children 1972 nr 3

Development. R. H. Walters m. fl. Inhibition and disinhibition

of responses through em-

pathic Iearningi Canadian Journal of Psychology 1963 nr 6

R. M. Liebert m. fl. The Window. 1973 Early D. L. Krebs A Itruism - an examination

of the concept and a review of the Iiteraturei Psychological Bulletin 1970 m 73

G. Comstock m. fl. Television and Human Behavior. 1978

Edgar och Edgar Television Violence and Socializatiøn Theorj/i Public

Opionion Quarterly 1971-72. Vol 35 nr 4

Vad och hur barnen lär av TV

Inledning

”Skall vi verkligen låta våra barn lyssna till historier som vem som helst hittar sådana uppfattningar i deras sinnen som på och därmed planterar som vuxna? - Plaofta går tvärt emot vad vi anser att de bör omfatta ton. Republiken. Detta till. Vi skall är en evig fråga som var och en måste ta ställning

inte tro att vi kommer ifrån så problem genom att hängrundläggande

visa till forskningsresultat. Det är naturligt att man inte vill att barnen

skall lära sig att omfatta åsikter som man själv är emot. Men var skulle

vi vara i dag och var hamnar vi, mänskligt sett, om vi inte låter barnen komma i kontakt mellan dessa med nya fakta och åsikter? Awägningen intressen är av moralisk/ natur. Här är det inte fråga

motstridiga politisk

om statistik. Det är intressant att Platon tar upp historiema som det centrala problemet och inte den officiella undervisningens innehåll. Han var på learndet klara med att effekterna av det som i dag kallas incidental ing - inlärning i förbifarten - har minst lika stor betydelse som ”pur-

poseful learning - medveten inlärning, i varje fall när det gäller åsikter.

reserverat för såda- Av tradition har vi nämligen begreppet inlärning na kunskaper och värderingar som samhället betraktar som positiva, dvs. värdefulla för det existerande samhällets fortbestånd med ett la- Till inlärningsbegreppet är också knutet vissa gom” mått av utveckling. föreställningar om att det rör sig om medvetna och avsiktliga processer både hos den som lär ut och hos den som lär sig. traditionella definition har länge blockerat insik- Denna av inlärning ten om att alla människor ständigt är indragna i medvetna och omedvetna inlärningsprocesser, där man på olika sätt tillgodogör sig allt vad ens sinnen tar emot. De ord, bilder och upplevelser som förmedlas ge-

nom TV utgör inte något undantag från denna grundregel. Att se på TV

är att lära sig.

Därför är det svårt att ur ett mycket omfattande material skilja ut vad som är mest motiverat att föra samman i inlärningsavsnittet. Att denna

även för andra bl. a. av att

skiljelinje är svår att upprätthålla framgår

många författare ofta växlar över från ett visst ämne till mer eller mindre traditionella inlärningsaspekter. Särskilt tydligt är detta när man behandlar till TV och föräldrarnas TVbarns inställning syn på barnens tittande och TV-våld.

Vad och hur barnen lär av TV 213

Det är signifikativt att man i de senare fallen talar om påverkan i stället för om inlärning. När man använder ordet inlärning underförstås att sådan äger rum och man ägnar uppmärksamheten åt under vilka omständigheter och i vilken omfattning detta sker. I förbindelse med be-

greppet påverkan råder däremot sedvänjan att ifrågasätta om denna

överhuvudtaget äger rum. Även om jag personligen inte instämmer med denna artificiella och sakligt omotiverade uppdelning har i viss mån anpassat rapporten

jag

till de refererade arbetenas sätt att vinkla inläming av olika av typer kunskap. Sålunda har inlärning av våldsbeteenden behandlats i ett eget avsnitt. På tvärs mot traditionerna har jag däremot fört in inlärning av köns- och yrkesroller under avsnittet om inlärning. Här har jag också fogat in något om sagomas betydelse liksom de båda kapitlen Vilka behov fyller TV-tittandet för bam samt Föräldrarnas syn på TV°s betydelse för barn - och föräldrarnas för betydelse barnens tittande, som inte enbart men till stora delar behandlar olika inlärningsaspekter. De i den föreliggande rapporten behandlade arbeten som enligt min uppfattning ger mest och bäst information om inlärning är Bettelheims ”Sagornas förtrollade värld”, Rönnberg/ Lära för skolan eller

Sjögrens

leka för livet samt ”Sesame Street - undervisningsshow eller kulturkolonialism. l Två andra kapitel som också placerats in under inlårningsavsnittet är Nobles ”Interaktion med figurer i TV-rutan, - som egentligen handlar om social inlärning - samt ”reklam i TV. Eftersom en förutsättning för inlärning är någon form av förståelse, skulle även kap. 10, Programförståelse ha kunnat föras till det aktuella avsnittet. Himmelweits klassiska arbete från 1958, Barn och television, som behandlar många olika aspekter av barns TV-tittande, har placerats i detta avsnitt därför att hennes frågeställningar och angreppsvinklar till stor del är traditionellt pedagogiska och har anknytning till skolans värld vilket var utmärkande för TV-forskningen på 1950-talet. Gemensamt för de studier som träffat använd-

jag på som behandlar

ning av film och TV i vanligt skolarbete är deras triviala karaktär och

truistiska resultat. Det säger sig självt att film och TV på samma sätt

som planscher, uppstoppade fåglar och exkursioner i naturen kan fungera som och stimulans utgångspunkter för undervisningen. Resultaten beror mest på hur läraren kan bygga vidare på materialet. Ironiskt hämmat nog har detta utvecklingen av s. k. undervisningsfilm. Hurdan en film än är finns det alltid lärare som kan intyga att de haft nytta av den i undervisningen. Härmed visar de endast att de är god.a lärare men inte att filmen är bra.

I Blanda inte finner vi allmänna

följande synpunkter på inlärning:

Bam får en mängd kunskaper från TV, både barn- och vuxenprogram. I första hand lär barn - liksom vuxna - sådant som anknyter till deras erfarenhet och situation, medan det är svårare att lära något helt Se även kommentar obelkant. Som en mycket allmän tumregel gäller också att barn lär lätta- sid. 12 i Inledning.

214 Vad och hur barnen lär av TV

re när de är känslomässigt engagerade, t. ex. när de tycker programmet är roligt eller när de identifierar sig. Barns erfarenhet och situation förändras både med ålder och med

miljö. Barn med olika social bakgrund, t. ex., hämtar därför olika sorters

kunskaper från TV. Detta innebär också att de barn som har mest erfarenhet, de som kan mer redan innan, tycks lära mest av programmen. Åtminstone gäller detta de kunskaper programmen avser att förmedla. Det

finns alltså stor risk för att TV bidrar till att öka existerande kunskapsklyf-

tor mellan barn med olika känslomässiga och sociala förutsättningar.

I det långa loppet hämtar barn kanske mest information från TV om den

Och eftersom denna värld till

värld de inte själva möter i praktiken. just

stor del också ligger utanför familjens, kamratemas och skolans erfarenhetssfär, tycks den sociala bakgrunden i viss mån sättas ur spel . . .

Kommentar: Dessa två mekanismer delvis som motvikter till varandra, men fungerar innebär också att de barn som har minst kunskaper relativt sett lär sig mest av fiction-program. Detta stämmer med barnens egna uppgifter sid. 125, 239, 243. (K. E.)

Men också underhållning berättar om fakta. I kapitlet Inköp av utländska TV-program diskuteras den sneda och ensidiga bild av t. ex. män och kvinnor och minoritetsgrupper som de utländska av ununderhållningsprogrammen ger. Barn är storkonsumenter derhållningsprogram. De lär sig om människor och samhällen genom dessa program. Gång på gång möter de likartade, schablonmässiga och felaktiga bilder.”

”Värderingarna i TV ger mer kumulativa effekter

. Ju oftare och ju mer konsekvent de uppträder

. Ju mer stereotypa de presenterade åsikterna är

. Ju mer de är klädda i dramatisk form ( ”Yiction)

UI-BUJBJ*

. Ju större tittarnas intresse är för den förmedlade informationen

. Ju mindre fullständiga de egna kunskaperna är och ju mindre kunskaptillskott som kommer från andra källor 6. Ju mer positiva mottagarna är till mediet som sådant.”

Förf. påminner dock om att den vanliga masskommunikationsforskningens regler inte är direkt tillämpliga när det gäller TV:s generella påverkan. Den vanliga forskningen har nämligen i allmänhet studerat effekterna TV huav kampanjer som fört ut medvetna budskap, medan vudsakligen för ut omedvetna budskap eller budskap som tas emot på Blunda inte, sid. det omedvetna planet. 73-75. Trots dessa skillnader menar förf. att mekanismer som är

följande

2 Blunda inte, sid. 76. välkända från masskommunikationsforsknignen också är verksamma 3 Sid. 26l. när det gäller TV-påverkan, nämligen

Vad och hur barnen lär av TV

1. Selektiv mottagning: man lägger märke till, plockar ut och kommer

ihåg de komponenter i ett program som är på linje med ens egen

grundinställning och intresseinriktning 2. Källans hur man uppfattar denna tillförlitlighet: har betydelse för hur man tar emot budskapet 3. Bumerangeffekten: viss information kan verka avskräckande oavsett avsikten med programmet 4. Den sovande effekten: mottagaren drar efter hand större växlar på den mottagna informationen än vad som egentligen låg i denna. Härvid gäller att preciserad information ger minskade effekter alltefter som tiden går medan kraften hos generaliseringar ökar med tiden?

Pro-socialt beteende

På med att positiva lärdomar betraktas

linje som inlärning har jag i

detta kapitel fört in några resultat om ”pro-socialt beteende, som inte Ref. fr. sid 229-232. passar in någon annanstans i rapporten. 2 S. M. Stein och J. H. Referatet (sid. 467 i föreliggande av Stein och Friedrich.: rapport) Bryan, The effect of a experiment med prosocialt beteende - att samarbeta med andra barn och television note upon rule

följa spelets regler - visade att detta endast gällde barn från hem med adap tion behavior of

children i Child Deve-

låg socio-ekonomisk status. Detta resultat skiljer sig således från den ge-

nerella lopment. 1972. No 43 regel som uttryckts i Blunda inte och som citerats

på föregåen- sid. 268-273.

de sida. 3 R. H. Walter, M. Le-

I ett par laboratorieexperiment har Stein och Bryan samt Walters,

at o. L. Mezei. Inhibi- Leat och Mezei visat att föredömen i TV-program kan öka olika former tion and disinhibition of

av självkontroll i det förra fallet när det gäller att följa uppställda regler, responses through em-

i det andra att motstå frestelser.” pathic learning i Cana-

Liebert m. fl. refererar i The Early Window om några ex- dian Journal of Psychoföljande

logy. 1963 No 6 sid. periment av Bryan och Walbek från 1970: De undersökta effekterna av 235-243. två undervisningsmetoder - direkta instruktioner resp. exempel på 4 Liebert m. fl. The barns benägenhet att dela med sig. Man jämförde tre grupper av 9-10- Early Window sid. 90, åringar, som spelade bowling och fick priser när det gick bra för dem. där förf. hänvisar till oli-

Den första gruppen fick se ett TV-program med bam som gjorde samma ka arbeten av J. H. Bry-

sak och gav bort en del av prissumman till något välgörande ändamål. an och N. B. Walbek, Likaså den andra där förebilden dessutom talade om bl. a. Practicing and gruppen, på TV Practising generosity:

hur bra det var att dela med sig. Den tredje gruppens förebild behöll

Childrens actions and

prissumman för sig själv. Hela proceduren upprepades därefter. Då visa- relations i Child Devede det sig att de barn som haft generösa förebilder själva blev mest givmil- lopment No 41 sid.

329-353. da, men att de verbala tilläggen inte givit någon extra effekt. Minst generösa var de barn som sett att barnen på TV behöll prispengarna för egen del. 5 D. L. Krebs. Altru- Dessa resultat inskränkte sig inte till 9-l0-åringama. I sitt laboratori- ism - an examination of um testade Bryan 550 barn mellan 6 och 11 år från olika geografiska the concept and a review of the literature i Psyområden och fick liknande resultat. Dessa får ytterligare stöd av flera chological Bulletin. undersökningar som visar på liknande positiva effekter med levande 1970. No 73. sid. oegennyttiga eller själviska förebilder!” 258-302.

216 Vad och hur barnen lär av TV

Kommentar: Det är inte ovanligt att man awisar resultat av denna positiva karaktär som ointressanta med hänvisning till att altruistiskt beteende som utgår från imitation och inte från integrerade känslor dels inte är något värt, dels inte kommer att tillämpas ute i verkligheten. Det torde här röra sig om en sammanblandning av moraliserande aspekter och en effektivitetsbedömning. Den förra kan vi här lämna åsido. Om den andra gäller visserligen den allmänna tveksarnheten om laboratorieresultatens allmännare tillämplighet men inte i högre grad än i fråga om imitation/in- Skillnaden i att medan TV lärning av negativa effekter. ligger snarare

förser barnen med en jämn ström av negativa förebilder, medan de posi-

tiva är mera sparsamt förekommande.

Det här förda resonemanget har inget att göra med ett annat problem som rapporterats i samband med Sesame Street. Man lärde där ut betydelsen av begreppet samarbete men på ett så teoretiskt sätt att kunska-

pen stannade vid själva ordet och inte kunde omsättas i handling.

Liksom på andra områden återfinns de mest intressanta resonemang-

en i G. Comstock m. fl. De tar bland annat upp frågan om hur barn lär sig att lära och att skilja väsentlig information från oväsentlig. Sidorna

261-287 rekommenderas till den intresserade. Patricia H. Edgar och Donald E. Edgar är ett par australiska pedago-

ger som studerat TVs betydelse för barnens socialisering (Övertagande

av samhällets normer) i förhållande till andra faktorer. Inför detta arbete publicerade de sina antaganden i schematisk form. Dessa får här

tjäna som avstamp för avsnittets olika kapitel om inlärning.

TV är bara en av många normöverförande faktorer som har att göra med våldet i mass-samhället, nämligen som nedan:

Sociologiskaförhållanden

D fysisk miljö

D socialiseringsfaktorer: explicita sociala värderingar sociala värderingar + Psykologiska -› Beteende implicita

föräldrarnas värderingar faktorer

kamraternas värderingar

D TV-faktorer

Dessutom måste man ta hänsyn till sådana normerande faktorer som information, sanktioner, återföring och roll-modeller. Vi har samlat alla dessa faktorer i nedanstående modell för uppkomsten (och studiet) av TV-effekter:

Vad och hur barnen lär av TV 217

w

noe

uvøuwwød

.önwmmåmzu

Awiøuümewuowv

Hovbuä

_wuvøooxyn

wovøouön

m

Hoxoxå

E3139* äwncowä maâoømuâ _wmøzøum

m2? 22003

uüåäaüx uduoimd

.M

.maumom

-OC

250g

SN

E?

uwønåsøh

å

d å

nå:

wñøzwamamz

äåoväü

covmømå øozêzmøom Eaâáoø wøemøaaa

xmxoüwåkh 9.250

.I .H

å J00

-gast

ä.:

?Eon

amaas.

E?

:wmzaamåxbx äêovuâmoxâ

:ago:

umswzâ

ma

:oo

_oñüaøwääñ

ååh_

s E?

ha

så..

3083 328m

ä

8855 ?E25

cåüêoaäøk

§5

...måowuoumøox

:m m3 H nu

.O LI-Ã

.CE

-sä ,to -Sw

-EMM

-BwSE

“wav nå:

måm

Som

på.:

xmüå

.å

5:350

“mama »mp5

xmuøoøoxuöüom

bh.:

v

5558 »_5230

...ua vad

:unsswånx

oZ

.ozmsäm

...booâh

u:

_mñüuvwcu

.äwvm

.mm

8:205

susanna :uaaewzü

.mommxo

noEEO

E?

mwxoom :S381 _causes_

_

guzüêøx

zoo ._o

.QGEmEEoM

.oomlso

än m3 .m2 :ax

qowuuââoøw

| ä:

om

amma

näsan . §2 .vc _ ._0632 omnøm QLS_ .Em

17 eller

Kapitel Saga eller saga i

TV TV

Detta kapitel omfattar utdrag ur Bruno Bettelheims The Uses Enchantmenl of Sagans förtrollade värld, 1978. Inledning av K. E.

i

eller eller saga

TV TV

Saga

Inledning

skriver om barnens Det kan se ut som om mycket av det som Bettelheim i sagorna skulle vara oförenligt med behov av skräckfyllda ingredienser

mina kommentarer i kapitel 12 om ”Rädsla och skräckupplevelser

i samband med TV-tittande. Detta motsatsförhållande är bara sken-

bart. som talar om kallas visserligen för

De sago- och barnprogram jag

föräldrar och TV-forskare. Men de uppfyller alldrig Betsagor av TV, telheims definitioner på en riktig saga. De skrämmande inslag som de innehåller fyller därför inte heller samma funktioner som de som ingår i

en äkta saga. De kan heller aldrig motiveras eller negligeras med hän-

visning till vad Bettelheim skriver om sina sagor. Det är för att tackla den rådande om bar-

just begreppsförvirringen nens behov av skräck som jag funnit det angeläget att låta läsaren kornma i kontakt med Bettelheims och fördjupande syn på hithöfördjupade

för några få lösryckrande problem. Även om här endast finns utrymme ta avsnitt ur en hel bok bör dessa citat ändå ge antydningar om hur

denna kan avfärdas med förkomplicerad fråga är och att den aldrig enklande och förringande klichéer.

Den viktigaste lärdomen av Bettelheims arbete har dock inte att göra med skrämselinslagen i de program som nu visas i TV. Det viktigaste

i någon kontakt med budskapet är att de flesta barn idag inte kommer och därmed om den till utveckling som

”äkta sagor” går miste hjälp

dessa skulle kunna ge. Bettelheim betonar mycket starkt det extra utbyte som barnet får av

en saga genom att det är någon av föräldrarna som läser den och att det tala för att TV blir en form av gemensam upplevelse. Detta skulle kunna medium även för äkta Som alltid är det dock är ett olämpligt sagor. mellan det bästa och det goda. Om flertalet förfråga om en avvägning äldrar är det aldrig kommer sig för med att läsa äkta sagor för barnen, bättre att de får höra dem i TV än inte alls - gärna berättade av l kanske Jag polemiserar inte blir ett välkänt ansikte Det kan till mot de föräldrar som samma person som så småningom med videograrnmen - att man anser att ingenting går och med förhålla sig så att det speciella

upp mot att de själva lä- väljer själv efter behov och kan repetera programmet- gör denna teknik

ser sagor för sina barn särskilt för - i de fall där den bästa lösningen in-

lämplig sagoberättande

påminner bara om att te kan åstadkommas. Vi får inte glömma bort att många av de föräldrar det finns andra grupper inte känner till dessa.

av föräldrar/ barn. som enligt idealet borde berätta sagorna själva

eller TV eller

Saga Saga i TV? 221

Många föräldrar är själva produkter av TV-åldern. Kanske behöver de lära sig rödluvan tillsammans med sina barn. Med ovanstående resonemang sållar

jag mig inte till dem som betrak-

tar TV/ Video som en barnvakt. F

ärdiggjorda program kan aldrig ersätta

- en opretentiös småprat om datt och ditt mellan barn och föräldrar samvaro utan någon särskild beteckning då både känslor och normer utvecklas. Å andra sidan kan det inte ligga något ont i att denna samvaro kompletteras med elektroniskt material, så länga det sker på ett vettigt sätt i en rimlig omfattning. Sagan förhåller sig till TV på ett mycket komplicerat sätt. Jag skall något gå in på tre aspekter - fiction som saga, sagor i TV för bam och det sagoberättande som inte blir av på grund av TV. Som bekant ser de flesta barn fictionprogram som är avsedda för vuxna. Man har en benägenhet att bortse från dessa program därför att man inte räknar med att barnen skall förstå dem, varmed man avser att bar-

nen inte uppfattar samma handling som de vuxna. Många sätter likhets-

tecken mellan detta och att programmen inte existerar för barnen. Men detta är fel. Barnen förstår på sitt vis och får ut sin historia och sina erfarenheter - ofta mera av än av helheten. Detta är kanske

detaljerna

lyckligt, eftersom de vuxnas fiction ofta har karaktären av onda sagor som utspelar sig i verkligheten utan sagans distans. Om fictionprograrn-

men säger barnen själva att de lär ut om livet. Fiction har intagit sa-

gans plats men utan att fylla sagans funktioner. Utan att förringa värdet av roande och pedagogiska sagor i TV:s barnprogram finns skäl att befara att många föräldrar tror att dessa fyller barnens

behov av sagor och inte läser eller berättar några sagor själva

för sina barn. Bettelheim beskriver sätt skillnaden på ett fascinerande mellan äkta sagor” och förenklade sagosnuttar liksom skillnaden mellan mekaniskt och/eller mediaförmedlade och personligt berättade

sagor. Om han har rätt har vi anledning att sörja varje äkta och direkt-

berättad därför saga som inte blir berättad att den ersätts av TV-sagor utan att kunna ersättas. varför Många frågar kanske: så mycket väsen för en saga, för sagor betraktas närmast som ett slags godis, något gott och trevligt men inte nödvändigt. Andra ser sagor som en form för förmedling av olika slags information, vilket ungefär är vad TV-sagoma gör. Andra åter betraktar dem som en ritual före sänggåendet, som en profan aftonbön som markerar dagens slut för barnet. _ Efter att hailäst Bruno Bettelheims The Uses of Enchantment, The Meaning and Importance of Fairy Tales”, som också finns på svenska med den något misswsande titeln ?Sagans förtrollade värld. Folksagornas innebörd och betydelse” får man en helt annan bild av sagornas betydelse, nämligen som ett viktigt stöd för barnets utveckling och psykiska balans under en barnsdomsperiod som för alla barn är full av dramatiska svårigheter och konflikter. Detta har relevans i det aktuella sammanhanget av två skäl. För det 1 New York 1975-

första är det möjligt att SRs i detta avseende bruk av TV och 2

torftiga Almquist och Wiksell, föräldrarnas bruk av barn-TV istället för sagoberättande berövar många Uppsala 1979.

i TV?

222 eller TV eller Saga Saga

barn den portion av ”riktiga sagor” som de skulle behöva för sin utveck- För det andra är det att TV och andra bildmedia skulle

ling. möjligt

kunna förmedla mera av vad sagoma har att ge om de som gör programmen vore mera medvetna om sagomas olika funktioner. Eftersom denna bl. a. skall ta fram material som både visar rapport vad barnen missar på grund av TV och på vilket sätt TV och video skul-

le kunna har jag försökt ge positiva bidrag till barnets uppväxtsituation

att som direkt eller indi-

välja ut några centrala partier från Bettelheim

rekt belyser sådana frågor - även om Bettelheim skriver om sagor me-

dan vi är intresserade av bildmedia. Vad Bettelheim skriver är så fundamentalt för förståelsen av barns ut-

veckling mot förståelse av sig själva, av verkligheten och de budskap

som möter dem i olika media, att jag placerat detta kapitel först i avsnit-

som en resonansbotten för mer faktaori-

tet om inlärning efterföljande

enterande information.

från förtrollade värld

Utdrag Sagans

Om med livet

meningen

”Tyvärr vill många föräldrar att deras barn skall fungera psykiskt själva gör - som om mogen uppfatt-

på precis samma sätt som de och av omvärlden, och våra tankar om till-

ning av det egna jaget

utvecklas i samma takt varons mening inte behövde långsamma som vår kropp och vårt psyke. förr, är den viktigaste och samtidigt den svåraste Idag, liksom ett bam att det att fin-

uppgift man har när man uppfostrar hjälpa

unna en mening med sitt liv. För detta krävs många erfarenheter der uppväxten. Barnet måste under utvecklingens gång steg för

steg komma underfund med sitt eget jag, på samma gång lär det

förstå också andra och kan till sist komma i ett försig att bättre hållande till dem som är gott och meningsfullt för alla parter. För att finna en måste man kunna överskrida

djupare mening de snäva gränserna för en självinriktad tillvaro och tro sig om att kunna komma med ett värdefullt bidrag till livet- om inte just nu,

för att man så någon gång längre fram. Den känslan är nödvändig och med det man uträttar. För att in-

skall vara nöjd med sig själv

te bli en lekboll livet måste man utveckla sina inför det nyckfulla re resurser till ett fruktbart känsla, fantasi och insamspel mellan tellekt. Våra känslor vårt för-

positiva ger oss styrka att utveckla

bara hoppet om framtiden kan stärka oss inför de motstånd, gångar vi inte kan undgå att möta i livet . . f

Saga eller TV eller Saga i TV? 223

Om barn och litteratur

Jag blev djupt besviken på en stor del av den litteratur som är

avsedd att utveckla barnens psykiska anlag och deras personlighet, emedan den inte lyckas stimulera och ge näring åt de resurser som barnen behöver allra bäst för att komma tillrätta med sina svåra problem. De böcker barnen kommer i kontakt med när de

börjar skolan

går bara ut på att lära dem läsa rent tekniskt, vad som står i dem kan göra detsamma. Resten av den så kallade barnlitteraturen vill roa eller informera eller båda delarna, men är till största delen så grund, att där inte finns mycket att hämta. Att skaffa sig färdigheter, i det här fallet att läsa, får inget värde när det man läser inte ger något tillskott till ens liv. Vi har alla en benägenhet att bedöma det framtida värdet av en

aktivitet efter det utbyte vi har av den i innevarande stund. Detta

gäller i synnerhet barnen, som mer än de vuxna lever i nuet och som, även om de oroar sig för framtiden, bara har oklara begrepp om vad den kommer med för krav och hur den kommer att se ut. Tanken att man senare i livet kommer att ha stor av att

glädje

man lärt sig läsa uppfattas av barnet bara som ett tomt löfte om de berättelser det kommer i kontakt med inte har innehåll.

något

Det värsta med dessa barnböcker är att de lurar barnen på det som litteraturen borde ge dem, till en insikt

vägledning djupare

och till sådant som är meningsfullt för barnet vid detta stadium i dess utveckling. För att en berättelse skall lyckas hålla barnens uppmärksamhet vid liv måste den roa och väcka nyfikenhet. Men för att berika livet måste den kunna egga deras fantasi, hjälpa dem att utveckla sitt förstånd och att reda ut sina känslor, den måste svara mot deras fruk-

tan och förväntningar, fullt erkännande

ge åt deras svårigheter och på samma gång ge en vink om lösningar på problem som de är ansatta av. Den måste, kort sagt, samtidigt kunna knyta an till alla sidor av barnets personlighet- och detta utan att någonsin förringa utan tvärtom helhjärtat gå med på att barnet

befinner sig i ett svårt

predikament, medan den under tiden stärker tilliten till den egna för-

mågan och till framtiden . . .

Sagan rör vid det omedvetna

För att komma tillrätta - narcissistiska med de inre problem besvikelser - son1

oidipusbekymmer, syskonrivalitet följer med

uppväxten och göra sig fri från infantilt beroende, skaffa sig en känsla av

självständighet och egenvärde och av moraliskt ansvar -

måste barnet förstå vad det är som

försiggår på det medvetna

planet för att sedan kunna ta itu med det som försiggår på det omedvetna. Det är inte med fömuftets som barnet kan för-

hjälp

stå och gripa sig an med det omedvetna utan genom att komma

eller i TV?

224 Saga eller TV Saga

fot med dagdrömmar, fundera över, på förtrolig det, spinna sagoelement som angruppera om och släppa lös fantasin kring drifter. På så sätt anpassar barnet omedknyter till omedvetna till medvetna fantasier och kan arbeta vidare på vetet material har sitt unika värde emedan de detta. Det är här som folksagoma barnens fantasi sådana som de inte

erbjuder nya dimensioner,

är skulle kunna upptäcka lika bra på egen hand. Ännu viktigare manar fram bilder som gör att folksagoma genom sin utformning och med av dem ge

att barnet kan gestalta sina dagdrömmar hjälp

sitt liv en bättre inriktning . . f

Om barn och realism och de mörka sidorna av livet

De flesta föräldrar tror emellertid att deras barn bör distraheras sin fonnlösa, namnlösa ångest och sifrån sina största bekymmer, ilskna och till och med våldsinriktade fantasier. na förvirrade, föräldrar tror att barn bör komma i kontakt bara med rea- Många och sådant som svarar mot deliteter eller med trevliga fantasier barnen bör ha kontakt bara med livets solsida. ras önskningar,

näringstillförsel, och Men en så ensidig kost ger själen ensidig

verkliga livet är inte alltigenom soligt. barnen att roten Det är mycket vanligt att man vill undanhålla till att så mycket går snett i livet ligger i vår egen och upphovet att handla asoci-

natur - i alla människors benägenhet aggressivt,

skall

alt, själviskt, i vrede och ångest. I stället vill vi att våra barn

är alla människor Men barnet vet

tro att i själ och hjärta goda.

att de ofta, när de med sig att de själva visst inte alltid är goda och

verkligen är goda, helst ville slippa. Detta är tvärt emot vad pappa

och mamma blir att barnet betraktar sig som ett

säger och följden odjur.

Den förhärskande kulturen vill helst inte låtsas om den mörka - särskilt inför barnen - och sidan av människans natur ogärna

bekänner sig i stället till en optimistisk framstegstro. Psykoanaly-

sen kom till för att göra det för oss människor att accepte-

möjligt

ra livets natur utan att duka under eller hänge oss

problematiska

Freuds ordination till människan är att hon måste åt eskapism. odds för att få ut nå-

kämpa modigt mot till synes överväldigande

gon mening med sin tillvaro. Precis så lyder det budskap som folksagoma i många former i förmedlar till barnen: man kan inte slippa undan hårda strider

tillvaro - men om man inte väjer

livet, de ingår i vår mänskliga möter oväntade och ofta orättvisa kom-

utan tappert prövningar,

mer man att övervinna alla hinder och till slut stå som segrare..

i allmänhet dessa Vår _tids berättelser för yngre barn undviker

livsproblem, fastän de är avgörande frågor för oss alla. Det barnet

behöver mest av allt är en framställning av hur man

symbolisk

bäst griper sig an med dessa frågor för att kunna i trygghet växa

SOU 1981 : 16

Saga eller TV eller Saga i TV? 225

upp till mogen ålder. Snälla sagor nämner varken döden eller åldrandet, gränserna för vårt livslopp, inte heller vår önskan om ett evigt liv. Folksagan däremot konfronterar barnet rakt på sak med grundläggande mänskliga förhållanden.

Många folksagor börjar till exempel med att en mor eller far

dör, i dessa sagor medför deras död de smärtsammaste problem, så som döden (eller fruktan för döden) gör i verkliga livet. Andra sagor berättar om en far eller en mor som bli gammal och

börjar

tycker att det är på tiden att nästa generation tar vid. Men innan detta kan ske måste efterträdaren visa vad han duger till, han

måste visa sig värdig. Bröderna Grimms saga ”De tre fjädrama börjar så här: Det var en gång en kung som hade tre söner. . . När kungen blivit gammal och svag och började tänka på slutet,

visste han inte vilken av sönerna som skulle få ärva riket efter honom”. För att avgöra detta skickade han ut sina tre söner på ett svårt uppdrag, den som klarade det bäst skulle bli kung efter min död”. Det är typiskt för sagan att den lägger fram ett existentiellt trångmål kort och koncist. Det gör att bamet kan ta itu med det i dess mest väsentliga form, medan en mera invecklad röd tråd

skulle skapa förvirring. I folksagan förenklas alla situationer. Fi-

gurema i den är klart tecknade, här förekommer inga som

detaljer

inte har vikt och betydelse. Alla gestalter i sagan är snarare typer än ensamma i sitt slag. I folksagorna är det onda lika allestädes närvarande som det goda, vilket sällan är fallet i moderna barnböcker. I praktiskt taget varenda folksaga har det goda och det onda tagit gestalt i någ-

ra av figurerna och visar sig i deras handlingar, liksom gott och

ont förekommer bredvid varann överallt i livet och för

böjelsen

båda finns inom varenda människa. Det är denna dualism som skapar det moraliska problemet som kräver kamp för att kunna lösas . . f

Sagor och moral

”I sagor som i livet är det inte så mycket straffet eller fruktan för straff som avhåller människan från utan

brottsliga handlingar

övertygelsen att brott inte lönar sig. Det är därför som sagans ondskefulla drar det kortaste strået. gestalt Det är inte dygdens

slutliga seger som främjar moralen, utan att barnet dras till sagans hjälte och identifierar sig med denne i alla hans strider. Det är

denna identifikation

som gör att bamet tycker sig dela hjältens

alla lidanden och prövningar och triurnferar med honom när dygden får sin Barnet identifierar

belöning. sig alldeles på egen hand och det är de yttre och inre strider som hjälten genomkämpar som

inplantar moral i barnasinnet.

Sagogestalter är aldrig tvehågsna, inte den blandning på gott

i TV?

226 Saga eller TV eller Saga

Eftersom polarisering domioch ont som vi alla är i verkligheten. - dominenerar barnet - det vill säga att barnet tänker i motsatser rar den också sagoma. Där är man antingen god eller ond, aldrig En av bröderna är dum, den andre klipsk. En något mitt emellan. syster är flitig och dygdig, de andra lata och elaka. En är vacker, de andra fula. En av föräldrarna är god som guld, den andra elak. Sammanställningen av motsatta karaktärsdrag har inte till syfte som i sedelärande berättelser. att framhålla ett riktigt beteende, Genom att föra fram motsatta kraktärer gör man det lätt för barnen att förstå skillnaden mellan dem, vilket inte vore lika lätt med personer tecknade efter levande livet med alla de komplikationer som kännetecknar dem. måste vänta tills en nå-

Mångtydigheten got så när fast personlighet har byggts upp på positiva identifika-

tioner. Då har barnet en grundval för att förstå att det finns stora skillnader mellan människor och att man därför måste vem

välja

man vill vara. Detta beslut, på vilket all fortsatt

grundläggande bygger, underlättas av sagans polarisepersonlighetsutveckling

ring.

Dessutom väljer barnet inte så mycket med tanke på vad som är

rätt och orätt utan mera utifrån sympati och antipati. Ju enklare har barnet att

och rättframmare en god gestalt är, desto lättare

identifiera Barnet identifierar sig med den och avvisa den onda.

sig med den gode hjälten, inte emedan han är god, utan emedan hans kommer med en vädjan. Barnet uppträdande djup positiv vara god?” utan Vem vill jag vara lik? frågar sig inte: Vill jag Barnet bestämmer att projicera sig själv på sig genom helhjärtat

också en enda gestalt. Om denna sagogestalt är god, vill barnet vara det. Amoraliska eller blandning av sagor uppvisar ingen polarisering goda och onda figurer, de är ute i ett helt annat syfte. Sagor eller sagofigurer som Mästerskatten i stövlar, som med sina knep jämnar och Jack som stjäl jättens skatter, fovägen för hjältens framgång,

strar inte genom att befordra valet mellan ont och gott utan genom

att ge barnet hopp om att också den beskedligaste kan ha framgång i

livet. För vad är det för mening med att sträva efter att bli en god

människa om man känner att man fruktar att det

sig så obetydlig vill komma med är inte aldrig kan bli något av en? Vad dessa sagor moral utan snarare en försäkran att man kan lyckas i livet. Huruvida man möter livet med tro på sin förmåga att bemästra dess svårigheter eller i en känsla av stundande nederlag är också ett mycket viktigt existentiellt problem.

De inre konflikter som har sin rot i våra primitiva drifter djupa

och våra häftiga emotioner förnekas i en stor del av den moderna lämnar hamen i sticket. Men barbamlitteraturen, som härvidlag nen lider ofta av en förtvivlad känsla av ensamhet och isolering och upplever ofta dödlig ångest. För det mesta kan de inte klä dessa känslor i ord eller också kan de visa dem bara i rädsla för Eftersom

mörker, för något djur, ängslan inför den egna kroppen.

föräldrar blir illa till mods inför sådana känslor hos sitt barn för-

SOU l981:16 eller TV eller

Saga Saga i TV? 227

söker de blunda för dem eller förringar den fruktan barnet visar emedan de själva är ängsliga och tror att de på detta sätt kan skyla över barnets fruktan. Sagan däremot tar denna livsångest och dessa trångmål på fullaste allvar och tar upp dem direkt: behovet av kärlek och fruktan för kärlek till livet och fruktan för döden.

ringaktning, Dessutom erbjuder sagan utvägar på ett sätt som barnen kan förstå alltefter ålder och förmåga. Dilemmat att vilja leva för evigt, till exempel,

framställer sagan genom att emellanåt sluta: Och om de inte är döda, så lever de än i denna dag. Eller: Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Detta lurar inte barnet att för ett ögonblick tro att man kan leva för evigt, men det pekar på det enda som kan ta udden av att vår tid på är så kort: att komma

jorden i ett verkligt

gott förhållande till en annan människa. Sagan lär att när man har

gjort det, har man kommit så långt det går i trygghet i livet och

varaktighet i en mänsklig relation, vilket är det enda som kan besegra dödsfruktan. Om man har funnit en sann, mogen kärlek, säbehöver ger sagan vidare, man inte önska sig evigt liv. Detta antyds i ett annat sätt att sluta sagan: Och sedan levde de länge lyckliga tillsammans. De som inte förstår sig på sagor uppfattar sådana slut som orealistiskt önsketänkande och missar helt det viktiga budskap som de förmedlar till barnen. Dessa sagor säger barnet att genom att träda in i en solid förbindelse med en annan människa undgår man den ångest för skilsmässa som nu ansätter barnet (och som utgör bakgrunden till många folksagor, men allting reder upp sig i slutet på sagan). Vidare berättar sagan att till ett sådant slut kommer man inte, som barnet inbillar sig och tror, genom att hålla mamma i förklädesbanden. Om vi försöker slippa ifrån ångesten för skilsmässa och död

genom att desperat hålla fast greppet om våra föräldrar, slutar det

bara med att vi blir grymt utkastadei världen som Hans och Greta. Det är bara genom att ge sig ut i världen som hjälten (barnet) kan

finna sig tillrätta där, och med detta hittar han också den som han

lever lycklig med i alla sina dagar, det vill säga utan att mer behöva

känna fruktan för skilsmässa. Sagan är framtidsinriktad och vägle-

der barnen - på ett sätt som de kan förstå både medvetet och omed-

vetet - att ge upp sina infantila önskningar om beroende och förvärva

en bättre, oberoende tillvaro. N utidens barn växer inte upp i den trygghet som en stor familj eller ett väl integrerat samhälle ger. Det är därför än viktigare nu än på den tid då sagorna kom till att ge barnen bilder av hjältar som ensamma måste dra uti världen och som, till en början ovetande om de

yttersta tingen, finner sin trygga plats i världen genom att med själv-

förtröstan följa sin rätta väg.

Sagohjälten går till en början ensam, så som nutidens barn ofta

känner sig ensamma. Han får hjälp genom att stå i förbindelse med det primitiva - ett träd, ett djur, naturen - så som barnet känner sig stå i närmare förhållande till dessa ting än vad den vuxna människan i allmänhet barnen gör. Det öde som hjälten möter övertygar

228 eller TV eller Saga i TV? Saga

om att också denne, liksom de själva, kan känna sig utstött och över-

där han trevar fram i mörker, men liksom de kan

given i världen, sig när han behöver den. han steg för steg få vägledning och undsättning I vår tid mer än någonsin behöver barnen den tillförsikt som ligger i

bilden av den ensamma människan som förmår skaffa sig menings-

med omvärlden . . .

fulla och goda förbindelser

I denna bok försöker visa hur ger fantasigestalt åt

jag sagorna

det som ingår i en sund mänsklig utveckling, och hur de ger barnen lust att engagera sig i en sådan. Denna process i uppväxten med trotset mot föräldrarna och fruktan för att växa upp

börjar har funnit sig själv,

och slutar när den unga människan verkligen och moralisk och inte längre befår psykiskt oberoende mognad könet som hotande eller demoniskt utan kan traktar det motsatta komma till det. Kort denna bok i gott förhållande sagt förklarar till barnets på vad sätt sagorna ger ett så stort och positivt bidrag

inre utveckling. . f

Bruksanvisning för sagor

inte bara som litteraturform utan också som Sagor är unika, för barnet annat sätt än någon konstverk, begripliga på ett helt annan konstart. För liksom för all stor konst, att den sagan gäller, innebörd för olika människor och olika innebörd för har olika samma människa vid olika i hennes liv. Barnet läser ut tidpunkter olika saker ur samma på vilka intressen och behov saga beroende då. Om barnet får chansen, kommer det återvända till

det har just

en innebörd eller

samma saga när det är dags att bredda gammal

att byta ut den mot nya . . . Eftersom vi inte vet vid vilken ålder en viss saga kan ha sin störkan vi inte vilken av

sta betydelse för ett visst barn, själva avgöra

som är bäst vid en viss eller varför.

de många sagorna tidpunkt

Det kan bara barnet och visa genom sin reaktion på de avgöra

känslor väcker i hans medvetna och hans omedvetna jag.

sagan

och mamma förstås med någon saga som de själva Pappa börjar

har tyckt om när de var små eller som de tycker om nu. Om barnet inte visar något intresse för sagan, är det ett tecken på att dess motiv eller tema då inte har något att säga honom. Då är det

just

bäst att nästa kväll en annan saga. Snart kommer barnet ge-

välja

nom eller att höra sagan om

att lyssna uppmärksarnt genom vilja

viktig för honom. och om igen att visa vilken saga som har blivit Om allt går väl kommer barnets entusiasm att smitta av sig på förockså för dem, om inte för annat så för äldrarna, sagan blir viktig för deras bam. Till slut kommer den att den betyder så mycket stund då barnet har kramat allt av intresse ur sagan, eller då nya problem dykt upp som uttrycks bättre i någon annan saga. Barnet kan då för tillfället intresset för sin älsklingssaga och hellre tappa höra annan. När man berättar sagor år det alltid bäst att någon låta barnet ta ledningen.

Saga eller TV eller i TV? 229 Saga

Även om föräldrarna skulle gissa orsaken till att deras barn har

fäst sig känslomässigt vid en viss saga, gör de bäst i att behålla detta för sig själva. Barnens viktigaste erfarenheter och reaktioner

är till mycket stor del omedvetna och bör så förbli, tills de vuxit betydligt i ålder och förstånd. Det är alltid påträngande att tyda en annan människas omedvetna tankar, att dra fram i så-

ljuset

dant som denna människa vill behålla i sitt förmedvetna, och detta gäller i synnerhet barnen. Lika viktigt som det är för barnets välbefinnande att känna att föräldrarna delar hans känslor genom att tycka om samma saga, lika viktigt är det för barnet att känna att de inte vet hans innersta tankar förrän han får lust att an-

själv

förtro sig. Om föräldrarna visar att de redan vet vad som rör sig inom deras barn, hindrar de honom från att ge dem sin allra dyrbaraste gåva, att dela med sig åt pappa och mamma det allra hemligaste och mest privata. Och eftersom föräldrarna dessutom är så mycket mäktigare, kan de tyckas ha ett gränslöst övertag - rentav farligt - om de ser ut att kunna läsa barnets tankar, veta hans hemligaste känslor innan han ännu har kommit

själv på det klara

med dem. Att förklara för ett barn varför han är så fångad av en viss saga berövar dessutom sagan dess förtrollning, som till stor del ligger i att barnet

inte riktigt vet varför han tycker så mycket om just den sagan. Samtidigt med förtrollningen förlorar den också sin förmåga att hjälpa barnet att utkämpa sin egen strid, att klara av själv de problem som i första hand gjorde sagan så betydelsefull. Vux-

na människors tolkningar må vara aldrig så träffande, de berövar barnet känslan av att på egen hand, genom att höra sagan om och om igen och fundera över den, ha kunnat reda upp en svår situation. Vi växer upp, vi finner mening i livet och trygghet inom oss

genom att själva ha insett och löst personliga problem, inte genom

att andra förklarar dem för oss. Sagomotiv är inga neurotiska symtom som man gör bäst i att fatta med förnuftet för att sedan göra sig av med dem. Barnen upplever dem som underbara därför att de känner sig förstådda

och uppskattade i djupet av sina känslor, sina förhoppningar och sin ångest, utan att allt behöver dras fram i det grälla ljuset från

ett förnuft som ännu ligger långt borta från barnet. Sagan berikar barnens liv och sprider över det därför att de inte

förtrollning just

förstår hur den utövar sin magi . . .hm Barn i tidigare generationer, då vuxna älskade sagor och förstod vikten av dem, drabbades bara av pedanternas ringaktning för sagan. Många barn i vår tid är utsatta för något betydligt värre - de

berävas möjligheten att alls lära känna sagorna. De flesta barn nu för tiden möter dem bara i en banaliserad och urvatlnad form som

ingenting säger om deras cijupare innebörd - versioner som dem vi

ser på film eller i TV visar hur sagorna förvanskas till tom underhåll-

ning. Genom större delen av mänsklighetens historia har barnens intellektuella liv, bortsett från de närmaste inom faupplevelserna

230 eller TV eller i TV?

Saga Saga

knutet och religiösa berättelser och

miljen, varit till mytologiska

Denna traditionella litteratur närde barnens fantasi till folksagor. Och eftersom dessa berättelser och eggade deras fabuleringslust. gav svar på de frågor som var viktigast för barnen, var de på samtill deras anpassning till samhället. ma gång en mäktig drivkraft Myter och nära anslutna religiösa legender gav stoff till deras beom världens uppkomst och mening, och de samhälleliga grepp ideal som barnen kunde forma sig efter. Det var bilderna av den Akilles av

snabbfotade hjälten och den mångförslagne Odysseus,

som visade att det inte var under den starkaste mans Herkules, värdighet att rensa det smutsigaste stall och av den heliga Martin som skar sin klädnad itu för att med ena halvan skyla en naken tiggare. Det är inte först efter Freud som myten om Oidipus har blivit den bild som öppnat våra ögon för nya men ändå uråldriga som väcks av de komplicerade och ambivalenta känslor problem, vi hyser för våra föräldrar. Freud tog upp denna klassiska myt för

att visa oss den kittel av känslor som varje barn, på sitt sjudande

sätt, måste ta hand om vid en viss ålder . . . Bara genom att höra samma saga om och om igen och få god tid att dröja vid den, kan ett barn helt tillgodogöra sig vad sagan har att

och erfarenhet av världen. Bara då kom-

ge för dess självkännedom

mer barnets fria associationer till sagan att förmedla dess mest per-

sonliga innebörd och på så sätt hjälpa barnet med de bekymmersamexma problemen. När barnen hör en saga första gången kan de till

kön. En flicka beempel inte identifiera sig med någon av motsatt

höver distans och tid att själv bearbeta sagan för att kunna känna sig in i Jack i Jack och bönstängeln liksom en pojke i ”Rapunsel”. föräldrar som, när deras barn har sagt: Den där Jag har träffat

sagan tyckte jag oml, genast har gått vidare till nästa sagai tron

att en saga till skulle göra det hela ännu roligare. Men barnet gav

förmodligen uttryck åt en oklar känsla av att just denna saga hade

något viktigt att säga honom - och detta går förlorat om barnet inte för höra sagan om igen och får tid på sig att tänka över den. Att i förtid vända barnets tankar mot en andra saga kan fördärva intrycket av den första, om man däremot väntar med nästa saga

kan intrycket av den första fördjupas . . .”

Om illustrerade sagor

”Detta till att illustrerade barnär, i förbigående sagt, anledningen böcker, sâ uppskattade av nutidens föräldrar och barn, inte tjänar barnens viktigaste behov. Illustrationer distraherar mera än de hjäl-

i illustrerade läseböckers effekt visar att bilderna

per. Forskningar inte gynnar utan avleder inlärningen, emedan de drar barnens fantasi från den egna upplevelsen av det som berättas. Den berättelse som illustreras berövas en hel del av den individuella innebörd den skulle

bibringa barnet, om det fick tillämpa bara sina egna visuella associa-

tioner på berättelsen och inte illustratörens . . .

Saga eller TVeIIer Saga i TV? 231

Rätten och behovet att fantisera

Bamet, som är så mycket osäkrare än den vuxna människan, behöver höra att det inte är fult att hänge sig åt sin fantasi eller att inte kunna sätta stopp för den. Föräldrar som berättar sagor för sina barn ger dem ett viktigt bevis på att de betraktar barnets inre erfarenheter, så som de gestaltas i sagoma, som värdefulla och helt legitima, på sätt och vis också verkliga. Då känner barnet, att eftersom pappa och mamma dess innersta erfarenaccepterar heter som verkliga och viktiga, är underförstått också barnet verkligt och viktigt. Detta bam kommer att i vuxen ålder erfara samma sak som Chesterton: Den första och den sista punkten i min

filosofi, den på vilken jag tror med orubbad säkerhet, lärde jag mig i barnkammaren . . . Det jag trodde mest på då, det jag tror mest på nu, är vad man kallar sagor. Den filosofi som Chesterton

och varje barn kan utvinna ur sagorna är att livet är inte bara ett nöje, utan en sorts excentriskt privilegium. Detta är en livsåskådning som starkt avviker från den som de verklighetstrogna berättelserna tillhandahåller men som bättre kan hjälpa oss att ofärjfärade mäta livets vedermödor . . . Berättelser som håller att i

sig nära verkligheten genom börja ett vanligt rum eller på en vanlig gård och inte i en koja i skogs-

brynet hos en fattig vedhuggare. och som berättar om personer som är mycket lika pappa och mamma. inte om hungrande vedhuggare eller kungar och drottningar. men som blandar dessa fakta ur verkligheten med önskeuppfyllelse och fantastiska påhitt förvirrar ofta barnens och vad begrepp om vad som är verklighet som inte är det: Dessa berättelser. som inte står i samklang med barnets inre verklighet, hur trogna de än mä vara mot den yttre verkligheten. vidgar klyftan mellan barnens inre och yttre erfarenhet . . . De som utmönstrade traditionella folksagor bestämde att

odjur

i en berättelse för barn måste vara vänligt sinnade - men då missade de det som barnet känner allra bäst och fruktar mest:

odjur

det han känner att han är. och som

odjur sig vara eller fruktar ibland förföljer honom. Genom att förtiga detta som lurar i odjur

barnets omedvetna, hindrar de vuxna alla fantasier kring sagomas

odjur. Utan sådana fantasier kan ett bam aldrig lära känna odju-

ret inom om hur det sig och får heller inte någon fingervisning skall kunna Och så lämnar man barnet med sin

tämjas. hjälplöst

värsta ängslan mycket mer än om han fått höra sagor som ger denna ängslan konkret gestalt och likaså anger olika sätt att be-

segra dessa odjur. Om vår fmktan att bli uppätna tar kroppslig

gestalt i en häxa, kan vi befria oss ifrån den genom att bränna henne till döds i ugnen! Men dessa synpunkter föll inte dem in som fördömde sagor. Det är en märkvärdigt begränsad, ensidig bild av de vuxna och av livet som man väntar sig att barnen skall acceptera som den enda

riktiga. Genom att svältfäda dem på fantasi trodde man sig jaga un-

232 Saga eller TV eller Saga i TV?

dan sagornas jättar och troll - det vill säga de mörka makter som be-

folkar vårt omedvetna - så att dessa inte skulle spärra vägen för bar-

nets färstándsutveckling. Man väntade sig att förståndet skulle härska från vaggan till kommande dar. Dithän skulle man nå inte genom att jaget övervann detets mörka makter, utan genom att barnet hindrades från att uppmärksamma sitt omedvetna eller lyssna till sagor som kunde tala till detta. Kort sagt, man utgick :från att barnet

skulle tränga bort sina obehagliga fantasier för att ägna sig uteslu-

tande åt behagliga. Vad som kan hända om ett barn tvingas undertrycka det som ryms i hans omedvetna kan illustreras med ett ytterlighetsexem-

pel: Efter att länge ha gått i psykoterapi förklarade en pojke, som

mot slutet av sin latensperiod plötsligt hade blivit stum, varför han förlorat talförmågan. Han sade: ”Mamma tvättade ur munnen på mig med tvål för alla de fula 0rd jag hade sagt, och jag medger att dom verkligen var fula. Men hon visste inte att när hon tvättade ur dom fula orden tvättade hon ur dom vackra ock-

så.” Under behandlingen fick pojken säga så många fula ord han

ville och med dem kom också de vackra orden tillbaka. Det var

mycket annat som tidigt hade gått snett i den pojkens liv, att han

fick munnen tvättad med tvål var inte huvudorsaken till att han blev stum, men det var en bidragande orsak.

Det omedvetna utgör det förråd av råmaterial på vilket jaget

bygger upp personligheten. I denna mening utgör våra fantasier de naturliga resurser som förser oss med råmaterial, formar det

och gör det till nytta för jagets personlighetsbygge. Om vi berövas

dessa naturliga resurser förblir vårt liv begränsat. Utan de fantasier som ger oss hopp, har vi inte kraft att möta motgångama i livet. Barndomen är den ålder då dessa fantasier behöver få näring . . . Föräldrar som vill förneka att deras barn hyser mordiska önskningar och vill slita saker och ting, också människor, i stycken, tror att man bör hindra dem fråga att hänge sig åt sådana tankar (som om detta vore Genom att undanhålla bar-

möjligtl).

nen berättelser som i förtäckta ordalag låter dem förstå att andra har samma fantasier, lämnar man barnet i sticket med en känsla av att vara ensam om detta. Då blir han verkligt rädd för sina fantasier. Men får han veta att andra sysslar med samma eller liknande saker, känner han att han är en människa bland andra, vilket mildrar fruktan för att de egna destruktiva fantasierna gör ho-

nom omöjligi bildat sällskap . . .”

och barnets framtidsbild - behovet av

Sagan optimism

Om ett barn av någon anledning inte kan tänka optimistiskt på framtiden stannar det i utvecklingen. Det extrema exemplet på detta är det autistiska barnet, som ingenting gör eller ryckvis bryter ut i vilda temperamentsutbrott, men i båda fallen håller fast

sou 1931 ; 16 eller TV eller i TV?

Saga Saga 233

vid att ingenting får ändras i miljön och betingelsema för dess liv.

Allt detta är av total att föreställa

följden oförmåga sig någon

ändring till det bättre. När en sådan autistisk flicka efter lång behandling lämnade sin totala autism och funderade över vad som

menas med

goda föräldrar, sade hon: ”De har hopp om en. Innebörden var att hennes egna föräldrar hade varit dåliga föräldrar för att de inte haft något hopp om henne och inte ingett henne själv hopp beträffande hennes fortsatta liv i denna värld . . . Det beklagliga med somligt som anses vara god barnlitteratur är att många av berättelserna binder barnets fantasi på den nivå

som den redan uppnått av sig själv. Barnen lyssnar gärna till såda-

na berättelser, men det enda de får ut av dem är nöjet för stunden. Sådana berättelser ger varken hugsvalelse eller tröst för de tyngande problemen, de är bara en undanflykt för ögonblicket . . . De brister som vidlåder sagor från vår tid framhäver de mest bestående elementen i de gamla folksagorna. J. R. R. Tolkien beskriver de ingredienser som är nödvändiga för en god saga som: fantasi, hälsobot, flykt och tröst- hälsobot från djup hopplöshet, flykt undan nâ-

gon stor fara men, mest av allt, tröst. När han talar om det lyckliga

slutet stryker han under att alla fullständiga sagor måste ha ett lyckligt _slut_ Det är den plötsliga glada vändningen . . . Hur fantastiska och förfärliga äventyren än ter sig, så kan sagan när vändningen kommer ge åhöraren, barn eller vuxen, en hisnande känsla,

en hjärtklappning nära tårar. . . För att till fullo utvinna sagans trösterika

egenskaper, dess symbo- [iska betydelser och framför allt vad den kan förmedla från människa till människa, bör man hellre berätta den än läsa den högt. Om man läser den, bör man göra det med engagemang, med känsla både för sagan och för barnet som hör på, man måste leva sig in i vad sagan kan betyda för barnet. Det är bättre än att läsa högt därför att man då kan variera texten . . . Om man slaviskt håller sig till sagans tryckta text berövar man

den mycket av dess värde. För att sagoberättandet skall få sin fulla

verkan måste det vara en gemensam upplevelse för den som berättar och den som lyssnar. . f

sou 1981:16 235

18 Vilka behov TV-tittandet

Kapitel fyller

för barn?

Detta kapitel omfattar citat från och referat av följande arbeten:

C. v. Feilitzen m. fl. Blunda inte för barnens tittande. 1977 C. v. Feilitzen. Barn och TVi socialiseringsprocessen. PUB 28 1975/76

Schramm m. fl. Television in the Lives of our Children. 1961, Stanford

University Press. J. Lyle. Overview av SGR 4. 1972 H. T. Himmelweit m. fl. Television and the Child. 1958 B. S. Greenberg, J. R. Dominick. Television Behavior among Disadvantaged Children. 1969 SGR 4 1972

J. P. Robinson. Toward Defining the Functions of Television. SGR 4 1972

H. J. Gans. The Uses of Television and their Educational

Implications. SGR 4 1972

J. M. Foley. A functional Analysis of Television Viewing. 1968

S. Ward D. Wackman. Television Advertising and Intrafamily Influence. SGR 4 1972

J. Lyle. Children s Use of Television and Other Media. SGR 4 1972

Vilka behov TV-tittande för barn?

fyller

Inledning

innehållet i detta kapitel som otillfredställande och vill in- Jag upplever leda med reservationer och kommentarer:

följande

När man läser detta kapitel bör man vara medveten om att det i hög grad bygger på barnens verbala - och rätt ytliga - attityder till TV:s betydelse och roll i deras liv. Dessa attityder ligger ofta långt ifrån de psyko-sociala realiteter som de bottnar i. Med de primitiva undersökningsmetoder som hittills tillämpats på detta område kommer man inte åt de senare. Bakom de motiv som barnen - och även andra - uppger för barnens TV-tittande skymtar ett fundamentalt behov av att lära sig för att bli

vuxen - om livet, världen och människorna. Själva uttrycker sig barnen

sällan De föredrar att hänvisa till underhållning, tidsså högtravande. fördriv och behovet att se vad andra ser. TV som källa för inlärning kommer klarast fram via föräldrarna. Även om föräldrarnas förhoppningar om de konkreta inlärningsvinsterna både är överdrivna och omfattar annat än vad barnen verkligen lär inne på rätt spår. Hithörande frågor besig, är de ändå principiellt handlas kapitlet ”Vad och hur barnen lär av TV. något i det inledande Andra, intressantare och mer sofistikerade aspekter på TV:s funktioner återfinns

dels i referat av Gerbner sid. 409 och under rubriken ”Vad gör TV med människorna?” i kapitlet av begreppet TV-effekter sid. 35,

Diskussion

dels i ett referat av G. Noble i kapitel 20 ”Interaktion med TV”.

Gemensamt för dessa artiklar och referat är att de inte utgår från barnen utan återspeglar författarnas och tankar kring TV i

själva egna analyser

samhället.

Vilka behov TV-tittandet barn? 237

fyller för

Vad fyller TV för behov för barn? Vilka TV-program tittar barn på?

Vilka barn tittar lite och vilka tittar TV?

mycket på

Vilka barn ser vilka program.

Hur mycket och vad tittar de störda barnen på?

Dessa frågor och svaren på dessa är så sammanvävda att det är svårt för att inte säga omöjligt att behandla dem fristående från varandra. Detta framgår också av att de ofta behandlas parallellt i olika undersökningar

och rapporter. Jag har tidigare gjort ett försök att något skilja upp mel-

lan frågorna genom att koncentrera skrivningen på ett tema i taget i ka- 6-8. Priset härför pitlen är bl. a. vissa upprepningar, då samma material återkommer i anslutning till skilda problem.

Vad ger tittandet i utbyte barnen

enligt själva?

Blunda inte för barnens tittande svar:

ger följande

sammanfattar

man svenska barns egna upplevelser, gäller följan-

de för flertalet: Programmen är roliga och spännande - TV ger Man

underhållning. lär sig en massa - TV ger information. Man

lever sig in i och lär känna vissa personer i rutan” - TV förbättrar ens sociala kontakter i verkligheten?”

I ”Barn och IV i socialiserin s rocessen skriver Cecilia von

n u g p Feilitzen:

Barns sinnesstämning påverkas när de tittar

på TV. De kan bli roade och skratta, de kan bli uppfyllda av spänning, de kan bli ledsna och deprimerade, de kan bli rädda och ångestfyllda, de kan bli arga och aggresiva. Det vanligaste är förstås att de får positiva upplevelser - annars skulle de inte titta. Nästan varenda 3-15åring i Sverige säger att de tittar på TV därför att programmen är roliga och spännande. Barn uppskattar programmen mer än vuxna.”7 ”Man kan spåra ett kamratinflytande i förskolebamens tittarvanor. En hel del föräldrar, om än i minoritet, har märkt att 3-6åringar ibland vill se ett TV-program därför att alla andra får se . . .” eller ”Pelle får se . . .. I 5-6-årsåldem har det för

majoriteten

dessutom tillkommit ett statusmotiv för att titta: J ag vill veta lika mycket som andra?”

von Feilitzen skriver vidare: ”Barn ser på TV i första hand för att få och i andra

underhållning . _

hand för att få information. att barns I Blullda me Sld- 71 Många vuxna har då hävdat 1 PUB nr28 1975/76, omfattande TV-tittande och deras förkärlek för underhållning i filmer osv. framför Sid. 10- TV, serier, allt är ett uttryck för verklighetsflykt, eskapism. Men när det gäller TV stämmer detta inte med 3 PUB 11,23 1975/76_ barnens egna upplevelser. Långt viktigare är för dem att TV fyller sid. 4.

barn?

238 Vilka behov fyller TV-tittandet för

olika sociala behov. Barn tittar på TV därför att de identifierar sig

lär känna i rutan, att och därför att de liksom vissa personer därför det är en vana och därför att de pratar om programmen med andra, status och socialt engagemang. För en mindre därför att TV innebär barn innebär TV-tittandet dessutom att de träffar andra grupp under mottagarsituationen, att de känner sig lugna och tryg-

själva

som om de verkligen gör något och att de slipper ga, att det känns vara ensamma. Det verkar alltså som om barn tittar på TV dels

därför att de vill ha en social kontakt i sig. Dels verkar det som information om den sociala omgivningen eller om TV ger barnen som de kan använda i sin sociala omgivning, dvs. information också därför att de vill förbättra sina verkliga sociala barn tittar - trots kontakter. Man bör komma ihåg att masskommunikation är en enkelriktad - ändå är en form att den huvudsakligen process av kommunikation, dvs. en interaktion mellan två eller flera persociala soner. Man kan därför fråga sig om det inte är massmedias funktioner som är de mest av alla.”

grundläggande

Amerikanskt material om vad TV för behov

fyller

vilka behov TV anger att vi i första hand söker Formuleiingen fyller”

behandla medvetna behov som tittarna själva uppger, antingen spontant

som föräldeller som svar på fråga. Hit kan också räknas de funktioner

rarna att TV fyller för barnen - och dem själva? Undersök-

uppger om hur TV-tittandet förhåller sig till ningsresultat som ger information av andra media denna rubrik. Material

nyttjandet går också in under

som behandlar i vilken TV-tittande tränger ut eller samsas utsträckning behandlas ”Konkurmed andra aktiviteter dock för sig under rubriken rerar TV ut annat i barnens liv? behandlas något i

Kunskapsaspektema

kapitel 16 Vad och hur barnen lär av TV”.

Från en klassiker från 1961 - Television in the Lives of our Children

i fortsättningen betecknad av W. Schramm, J. Lyle and E. B. Parker, - har vi hämtat av vad TV betyder för

Schramm följande beskrivning

amerikanska bam.

”När barn talar om denna sida av TV, tenderar de att bedöma

underhållningsvärdet eller att klassificera dem som uppträ-

PUB nr 28 1975/76, själva

sid. 7-8. der. De värderar programmets spänning eller magnetism. Och de lämnar av underhåll- 7 Behandlas i kapitlet ingen i tvivelsmål om att det är dessa sidor

med anledningen - eller i varje fall den

om Interaktion ningen som utgör den främsta TV sid. främsta medvetna anledningen - till att de tittar på TV.

Icke desto mindre finns där en informationskom-

betydelsefull

3 Schramms uttryck erkänner som barnen får på köpet, i allmänhet utan att efterfråga är märkligt i ponent

sammanhanget- son1 den. Denna information representerar för barnen tungt vägande

om det vore fråga om class of reasons) för att titta. skäl (great något skamligt eller sä- De flesta barn erkänner3 att de lär något av TV. Flickorna mycket överaskande. hur man skall gå och tala, hur (K. E.) ger att de lär sig något om frisyren,

Vilka behov

fyller TV-tittandet för barn? 239

man väljer de rätta kläderna för en lång, en kort eller en flictjock

ka, genom att studera de välväxta varelsema på TV. De lär sig de-

taljer om seder och bruk - t. ex. om man ger dricks åt flygvårdinnor på flyget. En del av pojkarna säger att de lär sig hur unga män

är klädda i Californien och New York. Andra att de lärt uppger sig en hel del genom att titta på de bästa idrottsmännen. Mer än en förälder berättar om barn som lärt sig att svinga slagträt genom att se hur Ted Williams eller Stan Musial bär sig åt och som,

till följd härav, var lekplatsens sensation ända till de imibörjade tera sina kompisar i stället för TV. Barnen själva säger om TV:

Den lär mig hur andra människor lever eller nyheterna blir mer i

verkliga när man ser det hända”. Många säger att TV hjälper dem

i skolarbetet genom att ge dem idéer till ämnen att tala om. Barn erkänner att TV ger denna utdelning i form av information. Men de blir ofta irriterade när hela eller det mesta av programmet består av information. Tydligen föredrar de att lära sig av TV på köpet och i förbifarten framför målinriktad och avsiktlig inlärning. Detta år kärnan i deras invändningar mot utbild-

nings-TV. De kan inte gå till dessa program huvudsakligen för underhållning och vänta sig att få ut en nytta på köpet genom att lä-

ra sig något användbart. I stället måste de - i förhållande till ut-

bildningsprogrammen -i första hand vara inställda på att lära nå-

got nyttigt, medan den eventuella undershållningseffekten kom-

mer på köpet. Utbildnings-TV tenderar därför att uppfattas som

torr (square). Det är något som de förväntas titta på därför ”att det är nyttigt för dem - ett tecken på att föräldragenerationen försöker påverka dem och undervisa dem. Skolan tar sig in på fritidens domäner och hindrar dem från att av TV

njuta på deras

eget sätt. Detta är inte detsamma som att det inte skulle finnas barn som medvetet tittar på och uppskattar utbildnings-TV. Men

majorite-

ten betraktar sådant beteende som ett lömskt hot mot televisionens huvudfunktion och mot det främsta utbytet av TV.” Att lära sig att använda TV för nyttig information representerar utan tvekan en senare och mer sofistikerad typ av beteende än att

lära sig att titta för underhållningens skull. TV är först, och kan-

ske alltid främst, den magiska porten till en värld av fantasi, glamor och spänning . . . Efter en tid lär det sig att det kommer en hel del nyttigt på kö-

pet med underhållningsprogrammen. Allt detta lär det sig med ti-

den. Barnet upptäcker - eller upptäcker inte - att det ibland finns tillräckliga skäl att titta på ett program som inte är omedelbart

nöjsamt eller underhållande, helt enkelt därför att det erbjuder in-

formation som kan till nytta i framtiden.

vara Och om man lär sig det, så sker det senare.”

Schramm menar vidare att det inte går att få något bra svar om man frågar Se fotnot l. barnen själva varför de tittar på TV. Det är naturligt för dem att svara att _ 2 de gör det därför att de tycker om att titta pá TV och därför att det är Schramm- sld 58”intressant och roligt. 3 Underhállningsargumentet är det primära. Schramm, sid. 60.

barn?

240 Vilka behov fyller TV-tittandet för

Kommentar:

stämmer väl med Pub-forskningens resultat som de sammanfat- Detta tats i ”Blunda inte sid 71 (K. E.)

Schramm fortsätter:

Barnet kommer mer och mer att använda mediet för att fylla ut vill utrymmet mellan det hon borde göra och det hon verkligen för aktiviteter som kräver aktivitet, inigöra och som ersättning tiativ och ansträngning. Barn tittar också för att lära sig, i första hand hur man skall och hur olika människor lever. Såuppföra sig i olika situationer

dant vill de - enligt egen utsago - helst lära sig som biprodukter

av underhållningsprogram och inte från program som går ut på

att vara informativa. För det något att tala om med kamraterna.

tredje ger TV

och utanför när de missat pro- Många säger att de kände sig aviga n] gram som andra sett. bakom sitt TV-

Om vi går över från vad barnen själva säger om motiven

så Schramm

tittande till hur forskarna ser på TVs funktioner, skiljer

hos televisionen, nämligen som källa för mellan två huvudfunktioner

fantasiinnehåll och för verklighets-innehåll.

Fantasi-innehâll: Medan verklighets-innehåll:

hänvisar tittaren till verk-

inbjuder tittaren att ta ledigt från ständigt vardagens verkliga problem lighetens problem

till inbjuder till vakenhet, anstränginbjuder uppgivelse, avkopp-

ling, passivitet ning, aktivitet

huvudsakligen genom att huvudsakligen fungerar genom fungerar realistiskt material och verkliga sisätta sig över verklighetens regler tuationer

för tenderar att tittaren mer är inriktat på att, åtminstone göra avlänka hot och ångest medveten om olika slags hot, kantillfället,

(ängslan) och erbjuder ofta upp- ske mer ängslig, i utbyte mot bättre kunskaper om problem

fyllelse av önskedrömmar

erbjuder nöje erbjuder upplysning”

Schramm kommenterar denna uppställning: själv

framför allt bamens behov av fantasier och ersätter TV täcker delvis andra ”fantasi-media”. Verkligheten söker de inte i TV förrän relativt sent.

Fantasiinnehållet i TV ger möjlighet att pröva olika handlings-

alternativ utan de risker att ”göra bort sig som finns i verklighe- 1 bidra till att barnet inte tar Schramm, sid. 58-59. ten. Å andra sidan kan TV-fantasier 2 itu med att tackla sina egna problem. Man kommer härmed in på Schramm, sid. 63-64.

Vilka

behov fyller TV-tittandet barn? 241 för

frågan om TV för en del barn kan få samma roll som kortsiktig

problemuppskjutare som alkoholen har för många vuxna.

Varken fantasi- eller verklighetssökande är bra eller dåligt i sig. Vad det får för betydelse för barnet beror mera på dess egen läggning och vad det är ute efter och använder TV-materialet till än på vad som kommer ut ur TV-apparaten?”

Kommentar:

Detta

citat utgör ett representativt uttryck för den grundinställning som

rådde bland mediaforskare under 50- och 60-talen (punkt l i uppställ-

ningen över forskningens inriktning i kapitel 3 om begreppet TV-effek-

ter sid. 5-7.

I en relativt komplicerad studie av hur barns aggressivitet hänger samman med konflikter med föräldrarna och hur barnen hanterade sin aggressivitet, skrev Schramm också 1961 att besvikelserna fick utlopp i fantasier, dagdrömmar och antisociala beteenden. Härvid vände sig barnen i den stad, där man hade TV till TV för att fly undan sina problem och konflikter. 2

Så här sammanfattade Schramm

TVss roll för barnen: ”Television är först och alltid främst en magisk ingång till en värld av fantasi, glamor

och spänning. Den inbjuder till avkoppling, till att koppla bort problemen i ens eget verkliga liv, att underordna sig själv och lämna över till

de charmerande och vackra människorna i rutan, de absorberande händelserna och rörelserna

ständiga i apparatens bild. Ett barn lär sig att all underhållning inte enbart är lustfylld och att det finns olika sätt att få underhållning. Efter en tid lär han sig att man - i förbifarten - kan dra

lärdomar

nyttiga som en biprodukt av underhållningsprogram.”3

Sedan detta

skrevs har man fått en så. mycket mer komplex bild av TV:s

roll för barnen, att få dristar sig att göra generella uttalanden. I avsaknad av sådana som är aktuella bör detta avsnitt balanseras med den beskrivning av vad TV gör med människoma som ingår i kapitel 3 sid. 35-36.

Frågan om TV:s roll i barnens liv behandlas också i referat av Grant Noble kap. 20 i

föreliggande rapport samt i översättningen av Jack

Lyles av SGR 4, Televisionen sammafattning i det dagliga livet: Konsumtionsmönster I

kap. 36 i föreliggande rapport. schrammv Sid- 60

_-- 1 Referat av Schramm, sid. 65, 68, 73- 74.

Något tidigare, & hade Himmelweit m. fl. skrivit följande: 3 Schramm, sid 60.

TV-tittandet barn?

242 Vilka behov fyller för

det att barn TV som medium?

Vad är som gör gillar

med barnen TV”s popularitet Intervjuerna tyder på att en del av som medium dels beror på dess lättillgänglighet (alltid till hands),

dels på att den alltid går att ta till när man inte har något att göra

(”as a timefiller). TV ger en tillfredsställelse av att hänga med där det rör sig, av

att få vara med bakom kulisserna och få veta om folk och världen.

På den emotionella sidan appellerar den till olika barn på olika

sätt av olika skäl. Den erbjuder säkerhet och trygghet genom den

välkända formen och det välkända temat hos många av program-

och västernserierna. Den erbjuder en men, särskilt då familjekrav och byter ut dessa mot sorglöshet, gla-

flykt från vardagens att identifiera sig med mor och romantik och ger barnen tillfälle

olika romantiska hjältar.

i rutan som pre-

TV attraherar också genom personlighetema och vardagligt sätt än filmens stjärnor.

senteras på ett mera intimt om TV-person- Det såg ut som om barnen tyckte särskilt mycket för deras värme och vänlighet. (Nästan alla TV-favoriligheterna som inte var avsedda för terna hörde dock hemma i program

bam. K. E.)

Kommentar:

för att TV tar för mycket av barnens tid Många vuxna oroar sig främst

aktiviteter. Barnen själva talar mera om hur

från andra och värdefullare Om barnen bra TV är att ha när man inte vet vad man skall ta sig till. önska är orsakerna troligtvis inte gör allt det nyttiga som vuxna skulle att finna hos andra faktorer än TV-tittandet.

bör observeras att vi empiriskt endast

Här som i andra sammanhang de skäl för TV-tittande som barnen dels är medvetna om, kan behandla Dessa skäl får inte skymma att de verkliga dels kan och vill verbalisera. helt andra och orsakerna till att barn gillar och ser på TV också kan vara 1 T. H. Himmelweit, A. i kap. 20 N. Oppenheim, P. Vin- svårare att identifiera. Dessa analyseras främst av Grant Noble

ce. Television and the i den rapporten (K. E.).

föreliggande

Child, Oxford Univer-

sity Press 1958, sid. 15.

2 Television Behavior I en studie från 1969 av 9-l0-åringar rapporterade B. S. Greenberg och

i

among Disadvantaged J. R. Dominickz att svarta barn och barn från vita låginkonzstfamiljer

Children. Michigan State än barn från vita familjer med högre social status tittahögre utsträckning University Dep of Com- - I den senare grupmunication. de på TV för att lära sig enligt vad de själva uppgav. var andelen av dem som sade att

pen (barn från vita högstatusfamiljer)

3 ”Television in Daily skull högre än i lågstatusgruppema. Dessa rede tittade för spänningens Life”: Patterns of Use, från 1959”. De senare sultat står i stark kontrast till Schramms resultat Overview, Jack Lyle i SGR 4 sid. l4. gick snarast i motsatt riktning?

Vilka behov TV-tittandet barn? 243

fyller för

Jack Lyle sammanfattar vissa resultat i en rapport av J. P. Robinson på

följande sätt:

Data som gäller för vuxna och barn visade att television spelade

en roll i vårt dagliga liv som går långt utöver själva tittandet. Den

(TV) fyller inte bara upp tiden medan vi tittar; den erbjuder också ämnen för konversation mellan familjemedlemmar och vänner, inte

bara medan vi tittar utan i den sociala samvaron borta från appa-

raten. Och trots ett lågt tittande på nyhetsprogrammen fungerade

dessa lika ofta som tidningsartiklar som föremål för samtal?”

I en studie från 1968 av vuxna och tonåringar i New York fick H. J.

Gans3 följande resultat enligt Lyle: ”En tredjedel ansåg att televisionen hjälpte dem att förstå personliga problem och att fatta beslut. Han fann

att TV härvid mera uppfattades som en av dem som trodde att de

hjälp

hade mera problem än andra . . .

Gans faststlår att det är vanligare bland ungdomar än bland vuxna att

tro att TV erbjuder illustrationer som är giltiga för ens eget liv. 4

Lyle fortsätter:

”Åtminstone två studier har fört fram att TV faktiskt underlättar

Ibid sid. 14. samvaron i familjen. Folev5 rapporterar att en del av de inter- 2 Toward defining the vjuade sagt att de tittade på TV som en ursäkt för att vara tillfunctions of television. sammans med eller vänner och som ett samtalsämne.

familjen SGR 4 sid. 568.

Ward konstaterar att oavsett attityden till reklaminslagen så sti- 3 The uses of television mulerar de till diskussioner inom familjenf and their educational implications, N Y: The Elva- Center for Urban Eduoch femtonåringarna i Lyle och Hof/mans undersökning för cation.

SG-projektet avvek något i sina mönster i fråga om självupplevda

4 Television in Daily Li-

skäl för att titta på TV. Båda åldersgrupperna betraktade TV i

första hand som en källa för fe: Patterns of Use,

underhållning och avkoppling.

Overview, Jack Lyle i Elvaåringarna, särskilt sade att de skulle sätta på TV

pojkarna, SGR 4 sid. 18.

om de var (kände sig) ensamma, men detta gällde inte för fem- 5 J. M. Foley A functiotonåringarnas del. nal analyses of television De flesta ungdomarna, med undantag för elvaåringarna, skulle viewing. University of

enligt egna uppgifter hellre skaffa sig riktigt Iowa, 1968. sällskap eller lyssna till musik när de kände sig ensamma än att ta till TV. 6 S. Ward, D. Wack-

Användningen av TV för att befria sig från ilska eller särade man, Television advertikänslor sing and Intrafamily invar mycket låg i båda åldergruppernal Det skall emellerfluence, SGR 4 1972 sid. tid noteras att stortittarna mera använde TV

for sådana syften än de 21.

som generellt tittande på TV.

Ett förhållande som framstår mycket klart bland resultaten av 7 Bakom dessa svar anar

denna är musikens man en fråga som utgår undersökning stora betydelse för tonåringarna. från katharsisteorin - att A tt lyssna på musik kom mycket högre på listan än att titta på TV frustrationsaggression

för femtonåringar både när det gällde dess roll som avkoppling

skulle få utlopp genom och underhållning och som motvikt mot ensamhet, ilska eller så- ställföreträdande upprade känslor”. levelser via TV (K. E.)

244 Vilka behov TV-tittandet barn?

fyller för

Enbart radiolyssnande tog mer av femtonåringamas tid i anspråk än TV-tittande. Om man lägger till lyssna musik

] J L le H R Hoff_ att på f_rån

grammofon och bandspelare, framstår musikens roll 1 vardagslivet

man Xciükáreáis “se of

media» i SGR 4 1972 som ännu mer framträdande. För elvaåringarna börjad musiken

sid_ 23_ just få denna betydelse i deras liv?

19 Kapitel Föräldrarnas syn på TV:s

-

betydelse för barn och

föräldrarnas för

betydelse

barnens tittande

Detta kapitel omfattar citat från och referat av följande arbeten:

C. v. Feilitzen m. fl. Blunda inte för barnens tittande. 1977 C. v. Feilitzen. Barn och TVi socialiseringsprocessen. PUB 28 1975/76

J. Lyle m. fl. Childrens Use of Television and other media. SGR 4 1972

J. P. Robinson. Toward Defining the Functions Television. SGR 4 1972

of

H. Himmelweit m. fl. Television and the Child. 1958 I. Sonesson. Förskolebarn och TV. 1979

TV:s

Föräldrarnas syn på betydelse

barnen och föräldrarnas för

för betydelse

barnens

tittande

Blanda inte skriver:

”De små barnen tittar nästan alltid ensamma på ”sina” program eftersom de flesta föräldrar tacksamt använder TV:n som barnvakt. Flertalet föräldrar menar att det bör ligga på Sveriges Radios ansvar att åtminstone bamsäkraÄ Engöra barnprogrammen dast mellan 5 % och lO % av småbarnsföräldrama ser normalt ett småbarnsprogramf ”De flesta föräldrarna har en positiv inställning till TV både för och för barnen och är många gånger helt okritiska till

sig själva

programutbudet. Barnen uppmuntras att titta på TV och bibringas att TV är så viktigt att tittandet bedärigenom den uppfattningen rättigar till avbrytande av nästan alla andra aktiviteter. De små barnen uppmanas oftast av sina föräldrar att titta på som barnprogrammen och som regel tittar de på vuxenprogram i stället föräldrar eller syskon bestämmer. Skolbamen påverkas mycket av kamraterna och deras programval, det går status i att titta på vissa program (de sena och våldsladdade K. E.). De håller

och väljer dem som de anser själva noga reda på programmen

vara mest attraktiva.”

Från Cecilia von Feilitzens rapport Barn och TV i socialiserings-

PUB 28 1975/76, har vi hämtat följande om föräld-

processen,

rarnas roll för barnens tittande:

”Men trots barnets egen vilja, trots kamratinflytandet och trots

föräldrarnas censur, visar det sig att förskolebarnet under en vanlig TV-vecka tittar minst dubbelt så ofta på grund av en utifrån kommande impuls som på eget initiativ. Och dessa impulser är of-

tast av indirekt karaktär som att mamma såg” eller familjen var

samlad eller liknande. Också flera andra undersökningar visar att föräldrarnas föredöme är en av de starkast vägande faktorerna när det gäller att förklara barnets tittande. Ju mer föräldrarna titär till tar på TV, desto mer tittar barnet. Ju mer positiva föräldrarna TV, desto mer tittar barnet. Och ju mer föräldrarna tycker sig få ut av sitt tittande, desto mer tittar barnet. Barnen lär sig alltså att pro- Blunda inte, sid. 22. grammen är attraktiva då de registrerar den övriga familjens beteen- 7 Blunda inte, sid. 23. de.

Föräldrarnas TVs barn . . . 247

syn på betydelse för

Dock måste att detta främst

inskjutas gäller förskolebarnens

intresse för vuxenprogram. När det gäller barnprogram är förhåli landena annorlunda. Här uppmanar föräldrar medmajoriteten vetet barnen att se?”

Barnprogram i dubbel bemärkelse. Hur barn och föräldrar

använder TV för barnens

räkning

Feilitzen fortsätter:

”Föräldrarna vill ha barnen sysselsatta därför att de själva är upptagna av andra göromäl. Barnprogrammen är alltså barnprogram i dubbel bemärkelse. De ses av förskolebarn tillsammans med syskon och ibland kamrater. Eller de ses av förskolebarn som sitter helt ensamma. Men det är inte bara i fråga om barnprogram som föräldrarna

tycks ha stor tilltro till TV. När de någon gång förbjuder barnet

att se ett program, rättar de sig oftare efter programtiden eller tidningarnas och TV:s annonsering om programmets olämplighet än

efter sitt eget omdöme. I intervjuer med föräldrar, träffar man säl-

lan någon som närmare ifrågasätter vad som sänts på TV.:

I Vilken roll spelar radio och TV i förskolebarnens liv?

ger

Leni Filipson en intressant kommentar till föräldrarnas attityd

till barnens TV-tittande som baserar en

sig på

intensivundersökning av 50 barns förhållanden

Många barnfamiljer lever i ett så inrutat mönster att de sällan

missar ett TV-program, de är också i hög grad villiga att anpassa

sina vanor just efter TV-programmen.

Den här undersökningen visar att ute/ek ensam eller med kamrater i själva verket är nästan det enda som regelbundet kan konkurrera ut TV-tittande. Särskilt gäller detta programmen som går under dagtid och klockan halv fem, då de allra flesta barn är ute och le-

ker, åtminstone under den ljusa årstiden. Men även andra upp-

skattade aktiviteter, som umgänge med vuxna, att få delta r1är pappan snickrar eller liknande kan konkurrera ut TV-tittande. Här beror det naturligtvis på hur attraktiva är och programmen om man känner till att de över huvud taget sänds. 3

Kommentar: PUB 28 1975/76 sid. 4. Att utelek och de andra aktiviteter som här nämns kan konkurrera ut TV är ju inte så dåligt och antyder en situation än den som ofta 2 PUB 28 1975/76 sid.

ljusare

5.

målas upp, särskilt om vi tar hänsyn till de nya siffrorna från maj 1979 som belyser förhållandena under den ljusa årstiden (kap. 6 sid. 62-69) 3 PUB nr 521975/76

(K. E.). sid. 10-11.

248 Föräldrarnas TVs barn . . .

syn på betydelse för

Föräldrapropaganda för TV

”Det intressanta i sammanhanget är föräldrarnas beteende. Om barnen är ute och leker när halv-fem-programmen börjar är det som ropar in barnen för att titta på TV. Även om de av ermånga

farenhet vet att barnen inte gärna avbryter sin utelek för att komma

in och titta många som ropar till barnen att nu på TV är det ändå börjar TV”. Det här beteendet kan ha flera förklaringar. Antingen tycker föräldrarna att TV ger barnen mer än leken eller också är de rädda för att barnet skall bli besviket om det missar något TV-pro- Tillfället förbi när programmet Elgram. är ju obönhörligen gått. ler också vill de att barnen skall komma in och sätta sig framför TV:n och ”lugna ner sig före middan”.

Vilken förklaring man än väljer så måste föräldrarnas handlings-

sätt få barnen att tro att de betraktar TV som något viktigt. Något som av nästan vilken annan aktivitet som berättigar avbrytande helst. . f”

Kommentar:

Om finns eller bildskiva, kan detta tänkas programmen på videotape medföra en avdramatisering i förhållande till denna känsla av ”nu eller aldrig” och därmed, åtminstone teoretiskt, bidra till en minskning av TV-tittandct. K. E.

Föräldrarnas sagor och vad barnen lär

syn på utbildningsprogram,

av TV

Filipson fortsätter: Vi har också tidgare kunnat visa på hur barnprogram i TV påverkat och aktiverat föräldrar. Ofta händer t. ex. att man köpt eller lånat böcker som förekommit i TV-program. Serien Fem myror gjorde att föräldrarna uppmuntrades att sysselsätta sig med har också ibland inräkning och begreppsträning. TV-program föräldrar ämnen med sina barn som spirerat att ta upp känsliga t. ex. hur ett barn kommer till, varför man måste dö, om handi-

av olika slag. Men samtidigt som TVi vissa fall befrämjar

kapp bokköp och lån av böcker visar våra resultat i denna undersökning

att det kan ha en förödande effekt på själva läsningen: N u när Drulten och Krokodilen finns behöver man inte läsa sagor på kvällen .

Det är inte bara det att själva läsningen går till spillo utan kanske och kontakten mellan och även längden på godnattstunden föräldrar barn. Ofta händer ruckar normer

det att TV-program på familjens

beträffande läggtider för barnen.

Kommentar: 1 PUB m 521975/76 sid. ll. Se också kapitel 17 TV eller saga - eller saga i TV? (K. E.)

Föräldrarnas syn på TVs betydelse för barn . . . 249

De flesta föräldrar i den här studien

har en mycket positiv eller okritisk syn på TV för barnens del. Medan de för egen del, i synnerhet mödrama, ser TV nästan enbart som och

underhållning avkoppling, säger nästan

alla att barnen lär sig genom att titta på TV. Att få konkreta exempel på vad barnen verkligen har lärt sig från TV visar sig dock vara svårt. Trots att föräldrarnas till TV grundinstälning är så positiv har de lät-

tare att ge exempel på negativa effekter. Förklaringen kan vara den att

de program som de väntar sig enbart positiva effekter av, barnprogrammen, ser de själva mycket sällan?”

Kommentar:

Vad man från andra källor än föräldrarna vet om vad barn lär sig av TV behandlas något i kapitel 16, ”Vad och hur barnen lär av TV samt i ka-

pitlen om film- och TV-våld. 17, 22 och 23 handlar Kapitlen också, om än indirekt, om inlärning. (K. E.)

Om de komplicerade mellan föräldrarnas och barnens sammanhangen TV-tittande samt mellan föräldrarnas uppfattning om barnens tittande och det verkliga förhållandet skriver Sonesson bl. a. följande i Förskolebarn och

TV.

”Med utgångspunkt från de teoretiska resonemangen i kapitel l förväntade vi oss bland annat att det finns samband mellan mö-

drars och barns TV-konsumtion och TV-preferenser och dessutom en viss påverkan från äldre TV-vanor. syskons Vidare ansåg vi, att mödrarnas utbildningsnivå skulle barnens TV-bepåverka teende och även en viss påverkan från de övriga bakgrundsvariab-

lerna var väntad. Dessa blev endast delvis antaganden bekräftade av våra resultat.

När det gällde barnens konsumtion av

barnprogram var det

överraskande, att det inte alls fanns något samband med mödrarnas TV-konsumtion. Barnen kunde väl vara storkonsumenmycket ter av barnprogram även om mödrarna tittade mycket lite på TV.

När det gällde konsumtionen av vuxenprogram fanns däremot de förväntade tendenserna åtminstone för de barn vars mödrar tillhörde

den lägsta eller den högsta utbildningsgruppen.

Mödrarnas utbildningsnivå påverkade också barnens konsumtion av vuxenprogram. De barn som ser mest av dessa program är de vars

mödrar har den lägsta utbildningen och som själva ser mycket TV,

medan de barn som ser minst av dessa program är de vars mödrar har den högsta utbildningen och som själva ser lite TV.

Något samband mellan barns och mödrars programpreferenser kunde inte påvisas. . _ _ När det gällde mödrarnas av barnens l L F111P5°“›

. . skattning favoritprogram :yvllken

.. .. roll spelar radio och TV visade det sig att de tenderade att overskatta

barnens preferenser for

de lärorika i försk 01eb am ens liv?” programmen och underskatta deras preferenser för de pUB m. 52 1975/76, Sid_ underhållande och spännande programmen. 13-14.

TVs barn . . .

250 Föräldrarnas syn på betydelse för

De förväntade sambanden mellan mödrarnas utbildningsnivå och barnens inställning till de lärorika programmen visade sig endast gälla när vi utgick från mödrarnas svar. .Ia högre utbildning mädrarna utsträckning överskattade de sina hade, i desto större

barns preferenser för de lärorika programmen. När vi utgick från

Detta resultat tolkades barnens svar fanns inget sådant samband. som ett bevis på att denna typ av frågor är mest laddad för de mödrar som har den högsta utbildningen och att deras svar på denna blir mer präglad av önsketänkande än vad som är falfråga därför let för de mödrar Vidare var detta resom har en lägre utbildning. sultat ett tecken på att barnen ännu inte har påverkats av mödrarnas attityder till dessa program och slutligen konstaterade jag, att denna var ganska meningslös för barnens

programkategorisering

i samhället. del, medan den däremot speglar starka värderingar Avvikelser i mödrars och barns svar på samma fråga fanns även när det gällde om barnen blivit skrämd av TV någon gång. En av mödrarna även om fjärdedel ansåg inte att barnen blivit skrämda barnen själva uppgett motsatsen. Även här kan frågans laddade karaktär delvis förklara men även en eventuell brisdiskrepansen, tande insikt från mödrarnas sida diskuterades. När det gällde bamens sociala TV-situation påvisades också stora skillnader i bams och mödrars svar. När det gällde frågan om

vem som bestämde när barnet skulle titta på TV var den vanligaste att barnen bestämde, medan kombinationen, ansåg att mödrarna mödrarna Trots detta ansåg att det var barnen själva som bestämde. svar en bild av barnens sociala TVger både barns och mödrars TV-tittande, mesituation som är präglad av mycket gemensamt dan man däremot att prata om de program man ser

ofta färsummar

tillsammans. Här emellertid ett un-

utgjorde invandrarfamiljerna

om dantag. I deras hem pratade man i mycket större utsträckning

programmen. Barnens Flickor kön visade sig också påverka deras TV-vanor.

och pojkar skiljer sig inte så mycket i mängden TV de tittar på

i

fast pojkarna tenderar att se något mer, men det finns skillnader de känner till. Flickorna kände bättre än poj-

den typ av program karna till en serie som ”Arvingarna” medan kände bätte

pojkarna

till deckarna Columbd och Dessa könsskillnader blev

KojakÄ

ännu mer uttalade när det gällde barnens preferenser för olika ty- Flickorna var mer positiva till de lärorika och unper av program. derhållande medan var mer positiva än programmen pojkarna flickorna till de spännande programmen. Det pâvisades också en klar skillnad i mödrarna sätt att påverka de båda könens TV-beteen-

de. Sålunda flickornas mödrar att de förklara-

anger en större del av de för barnen varför de ansåg att ett program var olämpligt för dem. kan vi konstatera att mödrarnas egna TV- Sammanfattningsvis vanor och deras utbildningsnivå tenderar att påverka barnens konsumtion av vuxenprogram i förväntad riktning. Så långt beoch dessa resultat stämmer med tidigare kräf tas våra antaganden När det gällde barnens preferenser kunde vi däremot forskning.

Föräldrarnas TVs

syn på betydelse för barn. . . 251

inte påvisa liknande samband. Att våra resultat här inte stämmer överens med tidigare forskningsresultat, anser jag bero på att vi frådirekt. De tidigare forskningsresultat gat barnen som jag redovisat och som bland annat påvisat samband mellan föräldrars utbildningsnivå och barns preferenser för de lärorika programmen, har varit baserade Åsikten att mödrars på föräldrasvar. svar på laddade frågor alltid måste tas med reservation anser jag styrkt av våra resultat.”

Hur socialt laddat och prestigebundet detta med vad barn lär av TV och därmed hur svårt att få en korrekt bild av - framgår av Sonessons beskrivning av hur mödrarnas uppgifter bl. a. är beroende av deras utbildningsnivå: När det gäller samband i övrigt mellan mödrarnas utbildningsnivå och både barnens och deras egna preferenser kan våra resul-

tat sammanställas i följande fyra punkter:

1. Mödrar med hög utbildning tycker i större utsträckning om program som ger kunskaper (högutbildade 46 96, mellangruppen 41 96, lågutbildade 26 96), medan det motsatta förhållandet gäller för de underhållande programmen (högutbildade 49 %, mellangruppen 56 %, lågutbildade 69 %). 2. Vidare uppmanar högutbildade mödrar i större utsträckning sina barn att titta på program därför att de är lärorika (högutbildade 85 %, mellangruppen 72 %, lågutbildade 70 96), medan lågutbildade i stället i större utsträckning än övriga mödrar ett

väljer

roligt program (högutbildade 4 96, mellangruppen 13 9b, lågutbildade 17 96). 3. Slutligen skattar mödrar med hög utbildning i större utsträckning än övriga mödrar sina barns favoritprogram som ett lärorikt program (högutbildade 46 96, mellangruppen 44 96, lågutbildade 38 96).

4. I barnens inställning till de lärorika programmen finns inte alls

dessa tendenser, tvärtom är barnen till de mödrar som har den lägsta utbildningen mest positiva till de lärorika programmen (högutbildades barn 47 %, mellangmppens barn 43 %, lågutbildades barn 51 %).

Frekvenserna för barnen och mödrarna kan inte jämföras direkt;

de förra är grundade på det index som mäter barnens positiva inställning till denna programtyp, medan de senare grundas direkt

på mödrarnas svar. Resultaten visar emellertid att det finns en klar

diskrepans mellan mödrarnas skattning och barnens svar. Når det

gäller de högst utbildade mödrarna blir denna i många fall uttryck för ett önsketänkande, som i varje fall för dessa små barn inte har

förankring i verkligheten. När man bedömer resultaten av mödrars svar på så kallade laddade frågor är det därför väsentligt, att man är uppmärksam på detta fenomen. Orsaken till detta är säkert, att föräldrar med högre utbildning är mest engagerade i vikten och nödvändigheten av utbildning, vilket också klart framgår av resultaten ovan . . . 1 Sonesson sid. 65-66.

barn . . .

252 Föräldrarnas syn på TVs betydelse för

Amerikanska resultat om föräldrarnas syn på TV:s

för barnen

betydelse

R. ena bidrag till S GR 4, Childrens Use

IJack Lyles och Heidi Hoffmans of Television and other Media 1972, återfinns följande passus om föräld-

rarnas inställning till vad barn lär sig av TV.

-

av ll- och 15-åringarna - mer än tre fjärdedelar ”Majoriteten

att titta på TV, åtansåg att de lärde sig saker och ting genom minstone en del av tiden. Och nio av tio mödrar av 5-åringarnas

mödrar uppgav att deras barn lärde sig av TV. För det mesta tyckte

de att barnen lärde saker men en femtedel nämnde negativa

nyttiga Mödrama av ordförrådet aspekter. ansåg att TV gav en ökning dem för skolan och lärde dem om lihos små barn, förberedde

vet?

in Patterns of Te-

Lyle och Hoffman fick liknande resultat i Exploration

levision of Preschool-age Children.” Som vi skall se i fortsätt- Viewing utbredda men delvis felaktiga eller tvekningen avspeglade dessa åsikter

samma uppfattningar (sid 313, 317, 365)?

till SGR 2 1972, Television and the Be- I Harold W. Stevensons bidrag Preschool Children nämns en undersökning från 1962 av Hess

havior of

som undersökte 99 föräldrars om vad TV be-

och Goldman uppfattning utmynnade i följande samman-

tydde för deras barn. Undersökningen

”TV betraktas både som utbildande och upplysande och som en

fattning: vanebildande källa till mardrömmar. Svaren visar på att det är en vanlig

att TV-tittande är lärorikt trots att nästan inget av de proföreställning som barnen ser kan betecknas som utbildningsprogram i vanlig gram

mening?”

L. A. Lo Scioto i A National lnventory of Television Viewing

rapporterar som ingick i hans material också Behavior”, SGR 4 1972, att de mödrar i samband härmed uppgav att deras barn lärde från TV. En del menade

att det inte alls var bra att TV gjorde barnen nyfikna och frågvisa om

sådana saker som sex och narkotikai

Kommentar:

Man menar ibland att föräldrarna har fel när de påstår att barnen lär sig studier visar att SGR 4 1972 sid. 136. av TV, eftersom som görs av vad barn lär sig i allmänhet till detta resultat torde till största de inte lär sig något. Att man kommer 2 SGR 4 1972 sid. 268. delen bero på att man studerar vad barnen tagit upp av 0rd och fakta 3 Barnen lärde sig inte från vissa typer av program men inte vad de inhämtat av allmänna lär-

så mycket nyttiga sa- och förhållanden om vad de inhämtat domar om människor (oavsett ker som föräldrarna

stämmer med verkligheten eller ej och om det är fråga om önskvärda

trodde. (K. E.) eller ”icke önskvärda kunskaper). SGR 2 1972 sid. 352. Sannolikt kommer föräldrarnas bedömning intuitivt sanningen när-

5 SGR 4 1972 sid. 72. mare än de specialstudier som hamnar fel genom att de ställer fel frå-

Föräldrarnas

syn på TVs barn . . . betydelse för 253

gor”. Den vanliga föräldrauppfattningen sammanfaller med Mc Luhans

yttrande att när ett barn som har

tillgång till TV går till skolan så av-

bryter det sin utbildning” - dock med den skillnaden att föräldrarna och Mac Luhan talar om olika saker, föräldrarna om fakta, och om sådant som traditionellt betraktas som nyttigt att lära sig, medan Mc Luhan talar om allt som går att lära av TV. (K. E.)

Om föräldrarnas roll skrev H immelweit m. fl. följande:

Många föräldrar är så positiva till TV att de intar en försvarsattityd. Skälen härtill är flera. För det första bidrar TV i viss man att hålla ett öga på barnen. För det andra har de ett särskilt behov av att försvara TV om de är stortittarei

själva I det läget erkänner

de inget behov av att begränsa eller hålla koll på mängden av och innehållet i barnens TV-konsumtion. Dessutom J. P. Robinson, Toblir en sådan beward Defining the Funcgränsning svår att genomföra om föräldrarna själva är oselektiva tions of Television, storkonsumenter av mediet. SGR 4 1972 sid. 587.

sou 1981:16

Kapitel 20 ”Interaktion med TV-figurer

irutan”

Detta kapitel bygger på citat från Grant Nobles

Children in Front of

the Small Screen.

Inledning av K. E.

Interaktion med i TV-rutan

figurer

Inledning

Den psykologen Grant Noble hör till de forskare/författare engelske citeras i debatten barn och TV. En anledning till detta som oftast kring att man bör kan vara att han är en av de få som gjort vad alla menar försökt sätta in TV:s funktioner i ett större samhällspergöra, nämligen spektiv. detta ”endast” i de allmänt

Tyvärr, men naturligt nog, har Noble gjort

är be-

resonerande delarna av sin produktion. Hans empiriska forskning

situationer - som gränsad till ett litet antal faktorer i tämligen specifika fortfarande att vi ännu inte menästan all empirisk forskning är, därför todologiskt bemästrar mer omfattande samspel. Hans resonerande i ”Children in Front of the Small Screen” partier därför att han där behandlar interaktionen har sitt främsta intresse, mellan TV-tittaren och rutan - vad denna är, varför den behövs och dess

konsekvenser. Noble i sin inställning till TV:s roll i samhället. är mycket ambivalent Genom en hård men intressant och riktig kritik av det moderna, specioch isolerande industrisamhället, definierar han aliserade, opersonliga så allvarliga brister, att TV nästan framstår som en välsignelse när den ibland behov hos människorna. på visst sätt svarar mot otillfredställda Det är här interaktionen kommer in i bilden. av industrisamhället i kon- Som sociolog accepterar jag hans skildring

trast till det förindustriella bysamhället, även om jag tycker att han idyl-

blir inte mindre av att han er-

liserar det senare. Denna idyllisering själv

som han beskriver utan

känner att det inte är verklighetens bysamhällen

kvarstår faktum att den ideala byn. Hur det än förhåller sig härmed

livet i de stora anonyma städerna principiellt skiljer sig från det gamla

relaterar till TV:s roll i det nya

bysamhället just på det vis som Noble

samhället. är Nobles och intressant. Hans syn- På flera punkter analys fruktbar

kommer in i olika sammanhang i den föreliggande rapporten

punkter att olika författare hänvisar till hans arbeten. Jag har också gått genom direkt till dessa och citerar här hans egna sammanfattningar av några

centrala frågor.

synpunkter som

Från och med sista stycket sid. 260 till sid. 268 citeras aktivt bör motarbetas.

jag inte instämmer i och som enligt min mening

Interaktion med rutan 257

TV-figureri

Då de emellertid intar en mycket central position i Nobles arbete och redan har spelat en betydande roll bland andra forskare och skribenter, kan jag inte utelämna dem i den föreliggande forskningsöversikten. Det rör sig nämligen inte om ett överspelat begrepp som i fråga om katharsisteorin. Men jag kan inte underlåta att uppmärksamma läsaren på det tivelaktiga i de av Nobles ståndpunkter som har i åtanke.

jag

Den första tveksamma är

punkten följande. På grund av den enskildes

isolering från andra roller

åldersgrupper, och arbetsuppgifter än de eg-

na, saknas i det moderna samhället de förebilder som behövs för inträning till förståelse och

integrering av de roller, den repertoar, som män-

niskor behöver

både för egen del och för inkänning med andra. Noble

har rätt när han menar att en del av dessa behov skulle kunna fyllas av TV. Men han undervärderar riskerna samtidigt med en sådan apparatbunden TV:s förebilder är varken

inlärning. ju korrekta eller ens önsk-

värda. Nobles

förtjusning över den potentiella ersättningsmekanismen

får honom att bortse från innehållet i den värld och de roller som TV spelar upp. Däremot har Noble

inte glömt bort den betydelsefulla kopplingen

mellan känslorna för en person och personens betydelse som förebild. Eftersom det inte finns några äkta relationer mellan TV-figurerna och tittarna faller Noble tillbaka på något som han kallar för tittarens interaktion med TV-figurerna. Med denna interaktion som mellanled antas tittaren

ta över TV-figurernas roller och värderingar på liknande sätt

som vid den äkta inom

socialiseringsprocessen familjen och den vida-

re krets av släkt, vänner och kamrater som medverkar till denna. Även om detta är att ta i, kan de mönsterbildande effekterna inte förnekas. Det riskabla ligger i Noble°s

förlängning av detta resonemang.

Noble

påstår nämligen att TV-figurerna även på det känslomässiga

planet fungerar som substitut för riktiga människor. Att barnen prövar ut och utformar sin identitet genom att testa denna i vad Noble kallar ett samspel” med TV-figurerna. För det första är det missbruk av interaktion

begreppen och samspel

att använda dessa när det rör sig om en ensidig kommunikation, från tittaren till TV-figuren. Eftersom det aldrig kan komma någon svarsreaktion kan man inte tala om samspel. Man prövar ut sin egen identitet bl. a. genom att testa hur man uppfattas av andra. Detta kan aldrig ske i förhållande till en TV-figur. En

identitetsutveckling via TV kan alltså per definition inte äga rum.

Om någon annan psyko-social process verkligen skulle äga rum, där barnen ställer in sig själva med TV som kompass, men utan att bli korrigerade, vägledda, åthutade eller uppmuntrade, kommer man nära den skrämmande som en del varnar

avhumanisering för. Dessutom saknar TV-kompassen begrepp om vad som är norr och söder, men detta

är sekundärt i jämförelse med tanken att barn skulle bygga upp uppfattningen om sig själva på grundval av en sådan envägskommunikation. Hur kan man i så fall vänta sig att dessa barn skall klara ett samspel med levande människor som inte går att stänga av och som inte är fär-

digprogrammerade utan delvis handlar utifrån hur de blir bemötta?

Noble talar om ett para-socialt umgänge och interaktion med TV-

258 Interaktion med TV-figurerirutan

Det verkar som om han alltför okritiskt anammat både rutans personer. och att det har en positiv innebörd därför att det rör att detta existerar sig om begrepp med en positiv klang (liksom Sonesson). i texten där olika författare hänvisar till eller citerar På de ställen har i fotnötter hänvisat till de starka be-

Noble i hithörande frågor, jag

som framfört ovan. Till Nobles försvar b-ör dock

tänkligheter jag

nämnas att även han givit uttryck för visst tvivel på att TV verkli-

själv *

han beskriver, nämligen vid den med asterisk gen fyller de funktioner utmärkta meningen sid. 273. Nobles är fantasieggande, därför att han konsekvent framställning TV - som aktivitet och innehåll - till aktuella och relevanta relaterar problem i samhället. Detta betyder i sin tur att det inte, med bibehållen andemening, går av att referera Noble i kort form. Jag har valt att här återge huvudparten Barnkultur” vid Institutionen för de kapitel som ingår i kompendiet vid Stockholms universitet. Här återfinns det Teater- och Filmvetenskap centrala i Nobles analyser och budskap. Jag instämmer med analysen och inav dagens industrisamhälle, med analysen av de ungas situation behov men vill utfärda en

ringandet av icke tillfredställda psyko-sociala

till att lösningarna kan varning mot att låta analysens elegans förleda från TV. Att TV är är inte liktydigt med att TV är so-

komma populärt

ett som i sin tur inte är liktydigt med att TV är

cialt nyttigt- påstående

skadligt. (K. E.)

Varför är TV så populärt?

Det förhållandet att människor TV än åt ägnar mer tid åt att se på

praktiskt taget varje annan aktivitet tyder på att TV tillfredsställer

mer eller mindre behov i moderna industrisamhäl-

grundläggande

av de massmedier len - behov som för övrigt inte tillfredsställdes samhällsvetare att bortsom föregick TV. Beklagligt nog tenderar se från att även TV-tittande ett område värt att utforska, utgör obesvarad: Varför är vilket lämnar grundfrågan huvudsakligen

TV så populärt?”

För

Tänk på det medium som TV undantränger: biograffilmen.

samhällsvetare är film och TV begrepp. Ändå många synonyma

ser man film i mörker, i en främmande miljö, duken är stor, sam-

och filma figurer dyker sällan upp i två filmer (tills vi fick TV) för att framställa olika roller. Åskå-

men förlitar sig på stjärnor dama sägs identifiera sig med stjärnan genom att placera sig i dennas ställe medan de tittar och därmed ha del i stjärnans* upp-

Jämför med telelevelser. Åskådaren måste ge upp sin identitet.

visionen: man tittar med ljuset tänt och med fa-

på TV i hemmet närvarande. TV -rutan är bara tillräckligt stor

miljemedlemmama för att avbilda huvudet på den som talar och samma uppsättning

framträder vecka efter vecka i sina serier, av stän-

figurer åtföljda

Åskådaren uppmuntras inte till att

digt samma nyhetsuppläsare.

vem hon är eller var hon är: TV-tittande är ingen situaglömma tion där man lider identitetsförlust. Barn säger sig svara det tasamspel direkt med landet huvudet när en figur i TV simulerar

Interaktion med

TV-figurerirutan 259

åskådaren. Barn spelar sålunda mot figurerna i TV-rutan. Uppemot 40 procent av dem intar svarsroller, och deras identitetskänsla förblir orubbad. När vi diskuterar diskussionen alltså TV, gäller ett nytt medium, som är olikt de andra genom att de simulerar direkt sam-

spel. Det är som om barnet träffade människor i små sociala grup-

per. Därför är det möjligt att TV kan individualitet. Vi får stödja

inte heller glömma att TV framför allt är ett kvinnomedium, eftersom kvinnor tenderar att köpa de produkter som annonseras och också ser mer på TV än män. Man får intrycket att TV söker efterlikna samtalen över staketet, när tvätten hängdes på tork. Vi har också genom experiment funnit att kvinnor oftare än män pratar med TV-figurema. Vi har emellertid inte besvarat frågan Varför är TV så populärt?”, men vi kan omformulera den: Varför existerar det överhuvudtaget ett behov av något som ger intryck av direkt (face to face) samspel med en liten grupp som regel-

FV-personligheter

bundet framträder i rutan?” Detta är en bättre fråga, men för att kunna besvara den krävs att vi, såväl historiskt som antropologiskt, betraktar det sätt på vilket människor lever i kulturer utom räckhåll för massmedia. Mitt första axiom är att kan betraktas

jaget som en spegel, att

det är via andras reaktioner på oss som vi etablerar och ut-

själva

vecklar vår identitet. Mitt andra axiom är att för att leva ett harmoniskt liv måste en människa lära känna sig måste på ett realistiskt sätt bli med-

själv,

veten om både sina brister och En annan människas

möjligheter. reaktion gör det möjligt för oss att se oss som ett själva objekt, bokstavligt talat som ”mig”. Dessa mig som vi ser i andras speg-

lande reaktioner måste införlivas på ett harmoniskt sätt med vårt reflekterande och medvetna

”jag”. Om vi ser det historiskt, vilka

medel använde man förr för att lära känna och införliva sig

själv?

Jag kommer att argumentera för att strukturen hos två primära institutioner fyllde denna funktion, nämligen och den ut-

familjen vidgade släktgemenskapen, som barnet ursprungligen skulle ha

levt med hela livet. I den

följande analysen kommer jag delvis att lita till etymologi

och ordspråk, eftersom det var under studium av dessa som den teori som här utvecklar Vidare vill framhålla att

jag tog form. jag många av dessa idéer är gamla som livet själv, och inte enbart be-

gränsade till den Fa-

sjuttioåriga disciplinen samhällsvetenskap. miljen” är framför allt en ekonomisk enhet - härledd från latinets

famulus°, d. v. s. tjänareZ och vårt ord boy från latinets ord för

den manliga tjänare som såg till korna (°bovus”). Familjens struk-

tur kännetecknas av ömsesidiga tjänster som ombesörjer en integrerad l Hur vet Noble tt d t

arbetsfördelning. Industrialiseringen och framåtskridandet

varken förekomnâer E;

har tärt åtskilligt på denna traditionella funktion, något som delhets_ ene, Önskeádentivis kan förklara vårt mediabeteende. fikation? - undrar K. E.

260 Interaktion med TV-figurer i rutan

en social snarare än Släkten, å andra sidan, är huvudsakligen ekonomisk med de Tocquevilles 0rd: Kungar och moenhet, eller narkier men samhället är sprunget ur är skapade av människor, hand.” Vilka (evolutionära) funk-

Guds utvecklingsbefrämjande

tioner hade den En king är det

utvidgade släktgemenskapen?

som kin med ett i slutet. Släkten av

samma (sv. släkt) g utgörs

en grupp av människor som är sammanbundna genom äktenskap och förbund, där förbund bokstavligen innebär ökade bindning-

ar. Men denna bindning? Vi finner att ordet etymohur fungerar och återkasta”. Det förelogiskt år besläktat med begreppet böja hos släkten är social - att refaller troligt att en viktig funktion bilden medlemÅ Våra tillhandaflektera av varje enskild släktingar håller med vilkas det enskilda barnet kom-

referenspunkter hjälp

kontakt med och kan män-

meri jämföra sig med en fast grupp av

niskor. Vi återfinner denne idé i Aristoteles ordspråk: En vän är

ett i Cotgraves ordspråkfEn äkta vän är en andra

ytterligare jag”,

i mindre kända påstående Bland

släkting (l6ll), Pythagoras

vänner och i Nunez Den bästa

är allting gemensamt ordspråk spegeln är en gammal vän (1555). Varje ordspråk upprepar på sitt

funktion hos släkt- och samhällsgrupper: de sätt en högst viktig tillhandahåller en så att individ via släktens ögon

spegelsal varje

bild Eftersom inte kan vara din vän

får en korrekt av sig själv. jag

och samtidigt din smickrare (Crowley, 1550) verkar det troligt att

individens identitet utvecklas riktigt och förankras inom släktge-

menskapen. struktur att Dessutom säkerställde den utvidgade släktgruppens kunde se sig utifrån de olika

varje barn i (det lilla) samhället självt

olika människor i gruppen och att synvinklarna hos en mängd denna motsvarade ett samhälleligt mikrokosmos. (Släktgrupp har visat av lika stor betydelse för männigrupperingar sig vara sociala Barnet kan således betrakta sig skoapomas” beteende.) som hela åldersskalan i

självt utifrån synvinklar representerar utifrån och kvinnliga synvinklar, och utifrån

samhället, manliga i denna variation blodsförvanters och ingiftas synvinklar. Speglat kommer barnet att betrakta sig från flera oli-

av synvinklar självt ka, men ändå balanserade, perspektiv och får därmed en ganska

hos släktgruppen, som riktig bild. Med andra ord fyller strukturen funkär representativ för samhället i stort, en synnerligen viktig tion: förankrar den barnets identitet i det via speglingsprocessen Att strukturen denna funktion - och hur vidare samhället. fyller det lilla samhället är - kan vi sluta oss till av ett representativt 1566: Det är inte till släkt, som varken har ordspråk från mycket hora eller Att se sig utifrån de växlande per-

någon tjuv? självt

sarnhällsmedlemmar bidrar till att spektiven hos en mängd olika barnets och ökar chanserna för att barnet

jaguppfattning utvidgas

kommer att passa in i vidare sociala sammanhang. Om vi förstår detta förstår vi kanske också televisiosynsätt, de samhälnens betydelse för våra barn. Då kan vi kanske belysa funktionerna hos televisioncn (som bokstavligen betyder leliga

Interaktion med

TV-figurerirutan 261

betraktad från långt håll) och kanske förstå McLuhans berömda uttryck den globala byn”. Den viktiga frågan är om den industriella människan fortfarande har samma behov som sin förindustriella motsvarighet - om den industriella revolutionen verkligen lyckades utplåna 5000 år av historien. Den analys som skall

följer

inte heller uppfattas som en uppmaning att återvända till den gamla goda tiden”. Snarare går den ut på att isolera de drag som var utmärkande för den gamla goda tiden och som den

gjorde god - som försåg individerna med harmoniska jaguppfattningar -

och utröna om några av dessa drag skulle kunna återförenas med de utvecklade samhällen som vi nu lever i. Analysen gäller i sista hand den sociala organisationens Utverkningar på individen. ifrån denna ståndpunkt ska vi förhoppningsvis bättre kunna förstå den mycket viktiga roll som TV spelar för barn i massamhällen”.

Nedan följer en som kontrasterar samhällslivet av jämförelse

idag och så som det var organiserat i vårt land för mindre än två sekler sedan. Jag måste emellertid klart poängtera att följande analys hänför sig till både bysamhällen och indutstrisamhällen i allmän snarare än specifik bemärkelse. I båda samhällstypema kan man återfinna oändliga variationer, och mitt huvudintresse är här att lyfta fram de grundläggande kännetecken som till stora delar är tämligen universella i båda samhällstypema. Undantagen kommer att vara rikliga och inget enda samhälle kommer helt och hållet att passa in i den men jag syftar å ena sidan på de speci-

följande typologin,

ella Walesiska bysamhällefrân förra århundradet som Rees redogjort förz, och å den andra sidan på livet så som vi föreställer oss det i ett bostadsområde i en förort till någon storstad idag. Båda de fall

jag

beskriver är i hög grad idealtyper och analysen kan anklagas för att romantisera bystilen och svärta ned den industriella livsstilen. Men att leva utan värderingar och förebilder och bara katalogisera olikheter mellan samhällen på ett akademiskt sätt, leder oundvikligen både till cynism och till en rent anatomisk skiss

över bysamhället, men glömmer bort själva hjärtat.

Social organisation

By Industristad . Få specialiseringar. Många specialiseringar.

. Varje människa hantverkare Hantverkarens och konst-

eller konstnär. närens färdigheter är det specialiserade fåtalets privilegium. England. . Ledarskapet roterar allt ef- Ledarskapet är formellt _ 2 A R Lif tersom gemenskapsgruppen fastställt, men roterar fort-

Welsh Eâsántásåâeacar_

koncentrerar sig på olika farande informellt.

dimwelsh Univergity

uppgifter. Press. 1950.

med i rutan

262 Interaktion TV-figurer

förändras stän- varierar inte. Livsrytmen Livsrytmen

digt. . medvetenhet om tid Tid och rum är ”varor”. Ringa och rum som konsumerbara ”varor”. Tolerans av det excentriska. Det excentriska betraktas

som abnormt. Avskildhet taget Avskildhet värderas högt.

praktiskt

omöjlig. inom fa- Kommunikation utanför fa- Kommunikation mellan likar.

miljen över åldersgränsema. miljen

Visdom premieras. Utbildning premieras. för det mesta o- Nyheter för det mesta dis- Nyheter medelbart relevanta, efter- tanserade från individens som individen måste efter-

själv egen verksamhetssfär, som han inte själv kan rea-

reagera aktivt på dem. gera aktivt på dem. . Hela den sociala Helheten kan inte upptäcorganisationen och att kas och inläras genom förs-

synlig möjlig

lära sig. tahandskännedom. 12. i liten det endast i stor ska- Organisk skala; Organisk beroendet kan la; det ömsesidiga beroenömsesidiga man se och uppleva. det är något man undervisas

om, men inte upplever.

att mellan de två livsstilama tydliggör det fak-

Jag hoppas jämförelsen

är en sammanhängande, integrerad helhet tum att livet i bysamhället människan utan tvekan alltför intimt och begränsat för den moderna

medan livet i industristaden kan vara fragmentariskt och osamman-

Den tes jag framlägger här är den att TV delvis återupprättar hängande. samma välen gemenskap av bytyp, genom att exponera olika individer för bekanta innehåll, som har en anmärkningsvärd prägel av repetition.

I moment ska försöka att kortfattat utveckla

följande jag

var och en av i tabellen och relatera dem till TV

punkterna

att mer exakt förstå hur inverkar

l. Det är viktigt specialisering relationer till den mänskliga gemenskap som

på individens dennes identitet är förankrad i. Ett litet samhälle kan endast när dess medlemmar är bära upp ett litet antal specialister med samma Ett samhälle som sysselsatta slags aktiviteter. bara består av specialister har ingen gemensam bas, har få gemensamma erfarenhetsområden. kräver att de

Specialiseing

kallades mysterihantverksskrån, som en gång mycket riktigt er, inviger medlemmen i färdigheter som i allmänhet skyddats som undan de andra i samhället - ofta med

yrkeshemligheter

och som är oför-

hjälp av ett språk som man hittat på själv

för utomstående. De andra medlemmarna i samhällsståeligt

att sätta sin tillit til specialister.

gemenskapen uppmuntras Detta kan få skadliga konsekvenser, eftersom människorna

Interaktion med

TV-figurerirutan 263

inte längre ägnar uppmärksamhet åt sin egen hälsa när läkare

finns att tillgå, åt sina djurs hälsa när det finns veterinärer, åt

sina far- och morföräldrars välbefinnande när det finns socialarbetare och åt sina barns utbildning när det finns lärare.

Det tycks finnas en lag som säger att ju mer specialisering

vi har, desto mindre uppmuntras folk att ta ansvar,

själva

med resultat att de upphör att ägna uppmärksamhet åt det som ligger utanför det egna specialistområdet. TV kan bidra till att blottlägga Specialisten.: mysterier Att se politikern, universitetslektorn, polisen, läkaren eller rörmokaren i TV-rutan

avslöjar den mänskliga varelse som dolts

bakom pressmeddelandet, det tryckta ordet, under uniformen, läkarrocken eller blåstället. TV-tittaren får desto mer tränga bakom specialistförklädnaden som mötet med dessa individer ser ut som om det ägde rum under intima former, där specialisten verkar att konfronteras i ett direktsamtal med den om sitt eget jag medvetne åskådaren. Åskådama upptäcker - speciellt i dramatiska serier - den mänskliga sidan hos Specialisten, och inser att denne står inför samma problem som de t. ex. en nyckfull

själva, äkta hälft, en påtagligt otill-

fredsställd son och ekonomiska problem. Många livs levande specialister kommer faktiskt att uppfattas som fyrkantiga i jämförelse med den upplevelse som tittaren har vid det pseudo-sociala samspelet med deras motsvarighet i TV-rutan. 2. Eftersom vi i den här jämförelsen rör oss med idealtyper, kan vi se människa i bysamhället som en konstnär eller hant-

varje

verkare, i den sanna bemärkelsen av ordet konst: att passa eller foga ihop. I skarp kontrast till detta är individerna i moderna industrisamhällen utestängda från och

konstnärliga hantverksmässiga aktiviteter, därför att dessa numera bara ut-

övas som ett privilegium för ett professionellt fåtal. Man skulle kunna formulera en allmän regel: när en färdighet en gång professionaliserats, har de som är utestängda från denna aktivitet inte längre det självförtroende som krävs för att sysselsätta

sig med aktiviteten i fråga - speciellt som de kan jämföra sig själva med alla professionella man kan se i rutan varje kväll. I

mindre välutvecklade samhällen sätter föräldrarna en stolthet i att förbereda (ett verb som etymologiskt är besläktat med förälder) sina barn i kulturtraditioner som berättelser, musik och sång. För specialiserade (på andra områden än konst) individer i utvecklade samhällen, som inte är medvetna om att de kan uttrycka sig med konsten som medium (ett viktigt medel att uttrycka sig själv) kan resultatet bli ytterligare alienation från och en flaskhals

jaget mot outtryckta känslor. Varje nytt massmedium har en allt starkare remöjliggjort

spons från mottagaren - från totalt uppgående och identitetsförlust i boken och filmen, över televisionen där åskådarna utan att få sin identitetskänsla rubbad spelar mot figurer som de känner igen från verkligheten, till lokalradion och lo-

Interaktion med i rutan

264 TV-figurer

kaltelevisionen som kräver deltagande av närsamhället. Utifrån dctta betraktelsesätt kan man förstå hur massmedia har utvecklats, eller nästan återvänt till teatern, där gestalterna ofta talar direkt viktill sin publik. Men det finns fortfarande tiga brister som måste övervinnas. Vidgat tillträde för allmänheten till massmedia skulle motverka den skadliga före-

ställningen att konst är ett privilegium för det specialiserade

fåtalet måste bli i form av konst och inte i (om nu tillträdet form av opretentiösa kommentarer till det senaste kommunala beslutet. K.E.) . I bysamhällen är ledarskapet inte något som är klart fastställt och definierat och inte heller sammankopplat med någon maktposition. Antropologiska data säger oss att ledare ofta tjänar sina undersåtar och att ledarskapet sällan är en speciellt eftertraktad position. Inom bygemenskapen roterar ledarsom olika uppgifter kräver olika ledare. Meskapet alltefter dan de flesta människorna kan utföra prestationer inom ungefär samma färdighetsregister, är det troligt att någon är bättre är le-

än de övriga i en bestämd färdighet. Följaktligen

darenvid inte nödvändigtvis samma person som plogningen ledaren under husbygget. Den repetitiva livsstilen i industrisamhällena har medfört att ledarskapet blivit fastställt och förknippat med status. En chef väntar sig underkastelse i alla sociala sammanhang, även om det givetvis också finns olika former av informell social struktur. status i alla grupper med en formellt organiserad Konsekvenserna av det formaliserade ledarskapet för de individer som utgör gruppen blir att de endast lär sig roller som är förknippade med underkastelse, och blir oförmögna att in-

respekt som individer, med ökad alientation som följd.

ge Roterande ledarskap, som inom byn, tenderar däremot att leda till en situation, där människa delar ansvaret för de

varje

formella eller informella lagar som styr samhällsgemenskapen. Den individ som upplever sig vara oförmögen att inge respekt, kommer snarare att bli motiverad att fly från en alienerande utmiljö och kanske se på TV. Som en av mina vänner en gång

tryckte saken: Efter en skendöd arbetsdag, känner man för att

tillbringa kvällen som en skendöd. . I byn växlar livsrytmen ständigt, medan rytmen i industristäder-

na är fast och oföränderlig. Häri ligger en högst viktig skillnad

mellan de två livsstilarna, ty det innebär att det för det stora flertalet, i världens byar, inte finns något arbete och någon fritid i sig, utan snarare vissa tider när saker och ting måste göras och andra tider när det finns mindre att göra. Begrepp som arbetstid, fritid och övertid och de olika sätt som vi vant inte i bysamhällen, där oss att dela upp tiden i, existerar livsrytmen påminner om flödet i en bäck. Efter att ha sina arbetstimmar, känner industri-

fullgjort

Interaktion

med TV-figurerirutan 265

samhällets människor sig ha rätt att bli underhållna. Mer än något annat behov tillfredsställer TV kanske detta: känslan att vi, med arbetsdagen bakom oss, har rätt att luta oss tillbaka och bli roade. Och specialiseringen uppmuntrar förstås vår önskan att bli roade av en professionell, snarare än att roa oss själva. 5. För människan i industrisamhället blir alltså tiden, kort uttryckt, någonting som skall konsumeras, d. v. s. göras slut på. I bysamhällena betraktas varken tid eller rum som uppspaltade enheter. Rum under tak tjänar som skydd, med i övrigt odefinierade funktioner, och används

följaktligen högst olika,

i motsats till industrisamhällesmänniskans sovrum, vardagsrum, kontor och kök. Fastän det är uppenbart, kan det ändå vara värt att betona vilka konsekvenser sådana

föreställningar

måste få för individens sätt att tänka. Olika tider och olika rum kommer att förknippas med olika mentala tillstånd: perioder och platser för aktivitet respektive passivitet. Arbetstid och arbetsplats blir till en scen där individen måste uppträda

annorlunda än hemma på hemmatid. Eftersom hon dessutom agerar så att säga på skilda scener, är det troligt att den tidi-

gaste inlärningen kommer att fungera vägledande för var och

en av scenerna, snarare än någon av eller

detaljerad prövning

medvetenhet om vad som är i situation. Vi kan

lämpligt varje

förmoda att media tillhandahåller en relativt bakbeständig grundi en alltmer tillvaro. uppspaltad 6. Människor i bysamhällen är beredda att tolerera och

härbärge-

ra det excentriska och andra ovanliga beteenden. Inom byn finns det plats för en fåne, och dennes

familj åtar sig ansvaret

för honom. Man inte dem gömmer som uppfattas som avvikande och abnorma undan allmänhetens vilket ögon, oftast är fallet när sådana människor placeras på institutioner i industrisamhällen.

Utan möjligheter att konfronteras med

själva abnormitet,

drabbas folk i storstäder av en överdriven rädsla

för den, troligen därför att den påminner dem om deras egen skröplighet. Men TV låter oss verkligen möta avvikelse och abnormitet, som i dramats

form är tryggt avlägsna och som obevekligt upp-

spåras, botas eller handläggs på annat sött av televisionens polisiöra och medicinska styrkor. 7. I byn kommer praktiskt taget alla händelser till allmänhetens kännedom - en situation som den moderna människan kan-

ske skulle uppleva som outhärdlig. Det är uppenbart att det blir svårt för en individ att ha hemligheter när man kan överblicka helheten, och det är därför som brott

förmodligen inte kan undgå upptäckt i intima samhällsgemenskaper.

Den sorgsna bibetydelse som ordet privat ursprungligen hade - berövad (social kontakt) - har i modernt bruk fått en innebörd i motsatt Detta århundrade riktning. har på många sätt varit det tidevarv då individen från sina dragit sig tillbaka medmänniskor.

266 Interaktion med TV-figurerirutan

vi att TV och andra massmedia inte

Paradoxalt nog finner

saknat en roll i detta sammanhang. I skydd av vårt hårt till-

med TV-gemenskapens of-

kämpade privatliv, förses vi av media

fentliga Iiv. Ska vi se det som ett oroväckande forskningsresultat

enkätundersökning i Kanada,

att folk, i en nyligen genomförd

som de kände än personliga be-

kunde räkna upp fler TV-figurer

Kännetecknande för TV-tittare är att de pratar kantskaper?

uppträdande i TV-serimed varandra omkring fiktiva gestalters er, att tonåringar pratar om popstjärnomas upptåg, på sam-

om film-

ma sätt som Hollywoodgenerationen pratade

vilket utbasunerades med pukor och

stjärnornas privatliv,

trumpeter. Men med TV ökar intimiteten: det uppstår en känsla

känner dessa personer och det är deras av att man verkligen som är samtalsämnet, inte deras liv i TV-rutan

förehavanden

TV - detta i direkt motsats till Hollywood. Skvallret utanför i TV-rutan ägde rum en bit ner går nu som om händelserna

på gatan. sätt skänker TV oss avskildhet, samtidigt som På detta unika skvaller. Inte heller får vi den förser oss med vårt offentliga att två tittare som sett samma åtminstone kan glömma program vilket samtala om personerna i programmet, ger ett gemensamt

talsämne både i universitetets lärarrum och på fabriksgolvet . I mindre välutvecklade samhällen spelar familjen en avgörande

förekommer en hel del kommunika-

roll, och inom familjen

tion mellan de olika åldrarna. I moderna, utvecklade samhällen

blir allt mer oförmögna att överbrygga

familjemedlemmar-na

d. v. s. att kommunicera över åldersgrän-

generationsklyftor,

de hellre att kommunicera med likar

serna. I stället väljer utanför familjegruppen.

med hjälp av släkt-

I bysamhällen identifierar sig en medlem I moderna samhällen identifierar

skapsrelationer och sin familj. Detta sig en person med hjälp av sitt yrke och sin utbildning. kan kanske tyckas vara en obetydlig skillnad, men tyder ändå

på att familjegruppen håller på att undermineras.

Att lära sig kommunicera är av avgörande betydelse för inkommunikation är en process av

dividens utveckling, eftersom

givande och tagande, där tvâ individer lär sig förstå den andres

synvinkel och åsikt. släktgemenskapen kommuni- Inom byn och den utvidgade att förstå den

cerar den unga med alla och lär sig följaktligen

1 Dock inte mellan föreoch den medelålders synträdare för både lärar- gamles och den unges, förälderns livserfarenrum och fabriksgolv - vinkel. Den unga kan vidare insupa den samlade eftersom TV inte får inom och iaktta de roller

het som finns släktgemenskapen

dem att mötas. TV fram- Om man betraktar världen som han lär få spela i framtiden. ställs ofta som en försom en scen, så iakttar den unga medlemmen i den utvidgade eningslänk mellan olika - men vad hjälsläktgruppen alla de roller som hon lär få spela senare i livet. grupper Rörligheten i industrisamhällena tenderar att bryta ned den per det att man sett samma program, når sam- Bostadsområdena blir sovutvidgade släktskapsgruppen. hällets organisation gör från yt-

städer där unga föräldrar praktiskt taget avskårmas

att man inte träffar vartervärlden. Det är inte att undra på att de förlitar sig på den ann? (K. E.)

Interaktion med

TV-figureri rutan 267

vilsefame doktor Spock när det gäller bamavård, och inte heller att dessa föräldrar är osäkra då det gäller uppfostran av sina barn. De gamla i industrisarnhällena kan bli lika segregerade där de bor, ofta ensamma och avskilda, och den visdom de samlat genom livserfarenhet kommer inte till någon större användning. I bysamhället är de gamlas erfarenheter tillgängliga för de unga. 9.

Undermineringen av den organiskt utvidgade släktgemenska-

pen, den kanske tidigaste och effektivaste formen av socialförsäkring, lägger ökad tonvikt vid utbildning. Denna blir inte enbart en språngbräda mot ökad rörlighet. Rörligheten kräver i sin tur utbildning för att stärka den isolerade kärnfa-

miljens ställning på dess nya bostadsort. Orsakerna till denna

tendens är komplexa, men de unga av idag lär sig sådant som deras äldre släktingar aldrig ens hört talas om, och allting förändras med sådan svindlande hastighet att föräldrarnas erfarenheter inte längre uppfattas som relevanta i nya situationer. Men vi får inte glömma att att utbilda är detsamma som att leda ut det bästa hos individen. Vi har kanske en tendens att 12t-

bilda så att folk men tenderar

får en anställning, att försumma utbildningen i sådana grundläggande färdigheter som att sköta en familj och uppfostra barn. Vi får inte bortse från att TV kan tillfälle att se en

erbjuda

organisk, om än idealistisk,

samhällsgemenskap, och för

många innebär TV deras enda chans att se både unga och gamla i aktion. Ur den isolerade kärnfamiljens begränsade perspektiv, kan TV fungera som ett fönster mot ett vidare register av sociala relationer. Även välutbildade tittare inhämtar råd i fråga om barnuppfostran och andra från massmedia.

farniljeproblem

10. I bysamhällen är samtal en mycket viktig aktivitet, som rör vad folk ser och hör, skörden, de traditionella berättelserna som överför kulturella värden, och människor man känner. För det mesta är de få nyheter som finns av omedelbar relevans för individen i fråga. Ordet skvaller har som etymologisk rot betydelsen Gud-släkting eller besläktade med varandra under Gud”. För individen i massamhället är en nyhet inte relevant i den meningen att han/hon kan göra något åt händelsen - alltså tvärtemot vad som är

fallet i byn. Nyheterna är således avlägs-

na från individens egen verksamhetssfär och man kan hävda att det blir eskapistiska till sin natur, eftersom de inte längre är relevanta för vardagslivet. Nyheter måste var något utöver det vanliga och dra till sig uppmärksamhet, men de är också flyktiga och obeständiga, ofta föga mer än journalisternas eg-

na nyhetsuppfattningar (Ockupation av moskén i Mekka och 1

Jag har byn de angel_ Hans Eriksson). Det verkar troligt att en individ med tillgång ska exemplen mot sventill nyheter bortom den sfär där hon har reellt inflytande kan ska (K› 5-)känna sig alieneradfrån det samhälle som frambringar nyheter- 2 Tv [in bidrag-lm na? Men ännu mer oroande är kanske en annan tanke: me- detta (K. E.)

Interaktion med i rutan

268 TV-figurer

dan individen i byn med nödvändighet ägnade uppmärksamdärför att hon var intresserad av att veta het åt sin omgivning, vad som försiggick, därför att det som hände faktiskt angick tenderar människan i storstaden den grupp som hon tillhörde, att använda helt avlägsna nyheter som bakgrund, som något

som inte är värt full uppmärksamhet.

Ändå kvarstår faktum: nyheterna glöms, däremot inte ny-

Närmast till följd av sina täta framträdanden

hetsuppläsarna. celebriteter ofta blir nyhetsuppläsarna (bokstavlig betydelse: nämnd) och publiken kräver att få se dem i andra skepnader. I en blir skvallerombud be-

djupare mening nyhetsuppläsama

släktade med lantbrevbärama före dem. ll. Vad den sociala organisationen beträffar har det slutligen med en enda upprepade gånger visat sig att i en bygemenskap,

scen, är hela den sociala organisationen fullt synlig, och det är

lätt att se hur sociala roller förhåller sig inbördes. Var och en kan se modellerna för sitt framtida sociala beteende och alla de roller som man sannolikt kommer att inneha i framtiden, och har gott om tid att öva dessa roller i lekens form. Indivioch kan den vet att hon utgör en del av en social organisation förstå hur hon kommer att passa in i framtiden. Kontakten med medaktörema varar dessutom livet ut, vilket kommer att av det egna under sam-

framtvinga täta omprövningar jaget

spelet med andra. I skarp kontrast till detta kan en medlem i ett modernt samde aktöhälle byta karaktär från en scen till en annan, undvika rer som sannolikt skulle framtvinga en smärtsam analys av det egna jaget, och använda sin personlighet som en mask, utan att intresse behöva integrera jaget bakom masken. Individens gäl-

ler snarare det intryck som jaget ger än den analys av det egna som framtvingas i den primitiva samhällsgemenskapen. jaget Dessutom är industrisamhällen inte fullt synliga i sin helhet, och

det är inte klart vilket inbördes förhållande delarna har till varandra. Individen i dessa samhällen lär sig specifika beteenden

för scen, med identitetsförvirring som följd. Viförutsätvarje

måste känna rätt väl

ter nämligen att en människa sig själv

för att kunna leva ett rikt och fullvärdigt liv. . Vi kan kanske förstå att människor ser på TV av två skenbart skäl. För det första kan de med TV:s kom-

motstridiga hjälp

ma bort från ett alienerande samhälle, fly genom att låta sig sin alienation. Dessunderhållas, roas, och på så sätt minska utom kan de - samtidigt - använda TV för att delta i samhället”, i TV-seriens välbekanta och ny-realistiska samhälle, vilket ofta framställer roller som inte är synliga i det verkliga

samhälle de själva lever i.

Ett samhälle som är fullt synligt tvärsigenom, utan någonär helt, d. v. s. inte delat utan friskt. Invididen

ting att dölja,

är inte heller delad, i ordet individa bokstavliga mening (”odelbar) utan hel. Allt mänskligt liv finns med”, för att cite-

Interaktion med TV-figurerirutan 269

ra News of the World. Massmediet TV kunde vara, och är, ett märkligt redskap att göra samhället synligt. Dess ögon kan tränga in i rum som enskilda individer är rädda att beträda, vilket sannolikt skulle kunna resultera i en minskning av den mystik som många institutioner omgärdar sig med. Som Tols-

toj sade då filmen kom: Vilket mäktigt

redskap för att visa hur världens folk lever, men som allting annat kommer den

(filmen) att tvingas sälja sig.” Romanen tog det sekler att fullända - TV har under sitt unga liv ännu knappt hunnit börja

sin utveckling. Rätt använd, om hela dess kapacitet togs i bruk, skulle TV kunna göra oss till världsmedborgare. Rätt använd skulle TV kunna visa upp modeller av alla sociala roller, på samma sätt som dessa finns till beskådande i bygemenskapen. Men i egenskap av massmedium kan TV inte framtvinga en prövning av det egna jaget, även om TV kan befrämja individens identitet. TV förser nämligen inte tittaren med någon spegelbild av det egna jaget - den viktiga áterkopplingen som är nödvändig ” för en mångsidig utveckling.

Kommentar:

Just därför är det så märkligt att Noble talar om interaktion och lägger sådan vikt vid denna. (K. E.)

Noble övergår därefter till de konsekvenser det får för individen att bo i ett industrisamhälle, kontrasterat mot ett bysamhälle. Jämförelsen gäller kontrasten mellan det liv vi lever idag, och det liv som våra far- och morföräldrar en gång levde och våra grannar ute i världen fortfarande lever.

Konsekvenser för individen

By Industristad

Del av en synlig samhällsge- Det ömsesidiga beroendet menskap; det ömsesidiga inte klart synligt. beroendet klart synligt. De unga lär sig genom att se Skolorna lär ut färdigheter i på och genom att göra sa- abstrakta stadier som mar-

ker. Utvecklingsstadier keras bevis

genom på utmarkeras genom ritualer. 1 Som

bildningsmässiga framsteg. personligt medi-

De unga har klart definiera- um, eller medium för en De unga lär sig huvudsaklisamhällsgemenskap, de ömsesidiga relationer in- gen underordnade roller för kunde TV emellertid om

familjen. att sedan plötsligt förväntas tjäna också denna sist-

vara vuxna. nämnda funktion. (Den-

Jaguppfattningen fixerad Jaguppfattningen inte fixe- na mening har jag flyttat

och stabil i förhållande till rad ner hit, då den närmast eller stabil, eftersom ser ut som en from fören och samma man är medlem grupp på en i många hoppning utan täckning och samma plats. grupper olika på många i texten K. E.). platser.

i rutan

270 Interaktion med TV-figurer

4. Olika sociala roller uppspe- Varje social roll utspelad på - färre en enda scen; roller defini- lade på olika scener

att jämka samerade av specifikt beteende. möjligheter

man rollerna. Fler erfaren- Individens enskilda erfarengemensamma

heter inom gruppgemenska- heter betraktas som viktiga-

erfarenhe- re än gemensamma erfarenpen än enskilda ter. heter. av re- optimal använd- Optimal använding Långtifrån inbe- av resurser, det egna

surser, det egna jaget ning jaget inbegripet.

gripet. i Mindre behov av inlevelse i Stort behov av inlevelse eftersom det ömsesi- andra, eftersom individerna andra, erkänns och är mer isolerade och materidiga beroendet ellt oberoende av varandupplevs. ya ra.

analyser av

Liksom i det föregående avsnittet gör Noble detaljerade

skillnaderna mellan människans situation i by- och industrisamhällen i konsekvenserna för människors behov och deanalyser som utmynnar ras sätt att använda TV.

är utrymmeskrävande och upprepar i långa stycken vad

Analysema I fortsättningen har därför

som redan kommit fram i det föregående. jag skurit hårdare i de argumenterande analyserna men behållit de partier

som direkt berör TV.

Som som föds in i en väldefivi har redan antytt blir den individ

nierad samhällsgemenskap genast medveten om att han ingår som

och hans arbete erkänns som vären del i den sociala ordningen, defullt och blir belönat. Han är medveten om att han står i ett öm-

till de andra. I de flesta bysamhällen

sesidigt beroendeförhållande helhet bidrar både gamla och unga till samhällsgemenskapens med sitt arbete och sin visdom. I moderna samhällen år de gamlas

och ungas position oklar. Barnen spelar en obetydlig roll i gemen- Utan roll än skolbarnets - med dess beskapslivet. någon annan - barnet en obetydlig roll t. o. m. roendeställning spelar

inom Följaktligen har föräldrarna inget större behov av familjen.

att etablera förhållande till sina barn, eftersom ömett ömsesidigt mellan barn- och vuxenrollerna är obetydlig. Detta sesidigheten I andra kulturer föräldrarna på sina är högst olyckligt. lyssnar därför beroendet är något erkänt och barn, att det ömsesidiga

upplevt. I många samhällen kan barn och far- och morföräldrar åt nära och ömsesidiga relationer, varigenom ålderdomens

glädjas

visdom och det friska hos barnet flätas samman. I vårt samhälle

löper dessa två grupper stor risk att tvingas leva isolerade på skilda ställen, där massmedia tillhandahåller den enda skymten av

den andra. De far- och morföräldrar och barnbarn, som ingår som en

så viktig del i de familjeserier vi ser på TV, har blivit isolerade på ett . . . sätt som vore otänkbart i en primitiv samhällsgemenskap

Interaktion med

TV-ñgurerirutan” 271

Det är inte förvånande att teoretiker hävdat att det för tonåringar existerar två ömsesidigt uteslutande referenspunkter: skolan där instrumentella, d. v. s. utlärda roller lärs in, och

kamrat-

gruppens massmediadominerade kultur som tillåter dem att uttrycka sig själva. Det är inte förvånande att så många bam föredrar den senare. Massmedia visar ungdomarna hur man ska vara för att andra ska känna igen en som tonåring, hur man ska klä sig och dansa och hur man ska behandla sina föräldrar. Berövade de ritualer som i tidigare samhällen markerade övergången från barndomen till ungdomstiden, försöker stor utsträcktonåringari ning skapa sina egna ritualer. Det förefaller nästan som om de gav sina idoler licens att, med

hjälp av obegränsade ekonomiska re-

surser, visa dem vad en tonåring ska göra . . . Massmedia utgör i detta avseende en mycket viktig referenskälla, speciellt för dem som

inte kan, eller inte vill förvärva den identitet och de framtidsutsikter som en kvalificerad

utbildning kan erbjuda . . . Föräldrarna i dagens städer, som inte tillåter barnens naturliga behov av måste räkna med att barnen

självhävdelse, söker sig

utanför och önskar bräcka föräldrarna

familjen genom att betona hur överlägset de skiljer sig från dem. I industrisamhällen får ung-

domarna påtvingade identitetskriser och betecknande nog är det till massmedia, och speciellt till popmusiken, som ungdomarna vänder

sig. . . Kanske är den mest akuta krisen för människan i det moderna industrisamhället avsaknaden

av en fast publik att hänga upp

sin identitet består i att finna en identitet på. Lösningen som är

beständig och oberoende av den aktuella arenan.

För att upptäcka

detta själv måste man använda

samma medel som i byn. Det vill

säga att det är med hjälp av relationer med andra människor som

vi tvingas blir medvetna om oss Med

själva. hjälp av mänskliga re-

lationer och spegelbilder av oss torde vi kunna

själva lära känna

oss bättre.

själva Vi måste med andra ord skärpa vår förmåga att

hantera relationer, så att de kan vår medvetenhet om det

befrämja

egna jaget . . . För att använda den analogi som vi utvecklat ovan: TV tillhandahåller en arena med ett stort antal stabila figurer som tittaren kan samspela med, utan att behöva riskera någon pâtvingad smärtsam analys av det egna jaget, ty samspelet är inte dynamiskt. Ändå tycks samma ansikten som ofta dyker upp, s. k. förmedlande länkar, samspela med tittaren där hemma.

Följaktligen upple-

ver tittaren att han känner dessa människor väl för att

tillräckligt t. ex. säga hej till dem på gatan. Dessa till- TV-personligheter

handahåller en

fast arena som inte ställer några krav på tittaren - I _

kanske ett viktigt skäl till att TV är så populärt . . . 2

sämåioçåååa,

I byn är alla modeller för Hur man beter sig”, synliga, scenen är (K Ej_ välkänd och aktörens roll behöver inte läras in, eftersom de roller 2 Det är b] a ,ust den a som ska spelas har präglats in i minnet och repeterats i lekens

form innan som äI så 11] 65:a och

skådespelet börjar. Människan i stadssamhället där-

Socialtohäjsosamtoch emot måste ständigt förflytta sig från en obekant situation till en som jag behandlat sid. tills hon lär sig hur man ska bete sig i varje ny situation. annan, 255458 (K- E)-

Interaktion med i rutan

272 TV-figurer

söker troligen efter be- Varje roll måste läras in och människan kanta ledtrådar även i obekanta för att minska den osä-

miljöer

kerhet som förknippas med en odefinierad situation. Sannolikt vänder hon sig till massmedia, speciellt TV, för att se något som hon Vi har sedan kan känna igen och använda i obekanta omgivningar. data från som visar att vet hur man beställer

intervjuer sjuåringar

drinkar denna på en pub åtminstone sju år innan de kan omsätta På Irland låter telefonsamtal som i färdighet i praktisk handling. amerikanska filmer och turkiska poliser ser ut precis som Hollyoch allt. Vi kan därför att woodpoliser, med tuggummi förutsäga TV:s ”ny-realistiska” material kommer att tillhandahålla många moment som gör det för individerna att känna igen något

möjligt bekant i obekanta miljöer. Vi kan förutsäga att nyhetsprogrammens våld kommer att ge fler

incitament till kommande imitation än Tom och Jerry. De demonstranter som kastar sten och mer dödsbringande vapen mot uniformer är lika universella som kapare. Varje gång en bild visas får man lära sig en Hur man beter sig - modell och får måltavlan för

aggressionen definierad.

roll då det gäller att definiera de

TV spelar vidare en viktig med olika yrkesgrupper och nationalistereotyper som vi förknippar med. teter, speciellt dem som vi inte har någon direktkontakt I allt mer industrisamhällen uppmuntras indivi-

specialiserade

den att tro att hennes erfarenheter enbart delas av

specialiserade

andra lika människor. Vårt sätt att betrakta vår

specialiserade identitet avslöjar denna tendens: vi säger att vi har det eller det

yrket- yrket blir kännetecknet på vår identitet. Barn uppmuntras inatt specialisera sig vid en allt yngre ålder och att tillägna sig formation som andra barn inte får. Härmed reduceras värdet av och härrör från de erfarenheter som uppfattas som gemensamma det förhållandet att man är människa. erfaren-

I bysamhällen med minimal specialisering uppfattas

som viktigare än individens enskilda erfarenhehetsgemenskapen ter, och denna gemenskap härrör både från att man har likartade arbeten som människa bland männi-

och från att man ser sig själv

skor. Faktum kvarstår att vi är mänskliga varelser och att vi konfronteras med samma och oavsett vilken

problem glädjeämnen,

yrkesspecialisering vi har. För författaren till dessa rader (G. Noble) kan TV:s attraktionsvärde till stor del förklaras med att televisionen, när den är konst”,

handlar om människans grundvillkor, hämtar stoff från det dagliga

livsdramat och därmed tillhandahåller en kultur som är gemensam

för alla trots att de är ”specialister”. Coronation Street skildrar händelserna på en enda gata eller i en enda by och är populär därför att producenterna har upptäckt att samspelet inom en sluten grupp människor utgör en synnerlioch dramatisk - vilket vi sam-

gen sammansatt process-händelse

hällsvetare faktiskt också håller på att upptäcka. Eller för att tala med TV-författaren Chayefsky (redan 1955): Man kan Paddy

SOU I98l:l6 Interaktion med

TV-figurerirutan 273

borra sig in i de mest anspråkslösa och vanliga relationer, t. ex.

mellan borgarbam och deras mödrar, mellan en medelklassmake

och dennes hustru, mellan en manschettarbetare och dennes sek-

reterare - kort sagt folkets relationer”.

Människor förhåller sig till varandra på ett otroligt komplicerat sätt. Orsakerna till att en man gifter sig innehåller ett långt mer

upphetsande drama, än varför han mördar någon . . .W För många ger TV den första kontakten med tidigare okända si-

tuationer. TV har, enkelt uttryckt, förmågan att göra samhället syn-

ligt, och som medel att överföra en verklighet fjärran ifrån (bokstav-

ligt och socialt), saknar den sin like.

Annonsörerna insåg detta för länge sedan. Bildreklam fungerar därför att bilder bidrar att definiera obekanta situationer. Reklamen utgör i grund och botten

inlärningserfarenheter från situa-

tioner som man saknar direktkontakt med. När man ställs inför en ny situation är det tidigare inlärda associationer, snarare än en

objektiv definition av som rinner till i själva situationen, hjärnan.

Därför är annonsörer angelägna om att visa upp människor som konsumerar deras produkter - än en gång rör det sig om en raffinerad form av visuell . . .

inlärning Man kan hävda att många TV-program i själva verket gör re-

klam för livsstilar och levnadssätt. TV-ålderns barn vet vilken

sorts kök som representerar högsta status - de har sett det i Här

kommer Lucy/ Lucy Show. Barnet vet hur man visar upp den status som eftersträvas i prestationssamhället - och drar omedvetet

slutsatsen att alienation endast kan bero på misslyckanden . . .

För författaren till dessa rader är ändå det mest utmärkande för TV-utbudet hur ofta man i sina bättre dramatiska produktioner bemödar sig om att skildra händelser så realistiskt som att

möjligt, 1 P_ Chayefsky_ Televi_

visa åskádaren hur det känns att vara en

brottsling eller polis i 530,, plays_ New york

t. ex. i Task Force och att vara arbetslös på riktigt verkligheten 1955.

t. ex. i Coronation Street . . . Denna tendens är mindre framträdande 2 Det är synd at, inte i de produkter som importeras från USA där man direkt ne,- Twproducenger ha; har överfört Hollywoods stilarter och produktionstekniker till det insett detta - eller också

nya mediet TV.* Ett resultat blir att åskådaren bem du hög” TV

beklagligt ges till-

fälle att gömma undan sina egna problem i verkliga livet men inte än

kommer att lära sig hur det känns att vara medlem av ett modernt gâkgfâfsâåâfpâläáf

morden ä, billiga” att industrisarrthälle ute i verkligheten. framställa. (K. E.).

sou 1981:16

Kapitel 21 Könsroller

Detta kapitel omfattar referat av och citat från följande arbeten:

Margaretha Rönnberg. Könsrollsstereotypier i Barn-TV-program. 1975

Ulla B Abrahamsson. Könsrolleri TVss fiction-utbud i Sakligt, opartiskt, järmtällt? 1979 George Gerbner. Violence in Television Drama: Trends and Symbolic Functions i SGR l. 1972

Könsroller

Inledning

När ett få en käns-

Samhällsproblem lyfts fram, är det efter en tid lätt att

la aV att Problemets vidd överdrivits och att frågan propsar på opropor-

rmnerügl StOT Man förnimmer en viss trötthet” som

uppmärksamhet.

lätt 51år tillbaka mot de intressen som söker hävda sig. Detta har i viss

mån inträffat i om könsrollsproblematiken. fråga

I att de

mediasammanhang kan ingen analys gå förbi problemet “C513 uppläggning bi-

Underhållningsprogram genom sin konventionella

drar till a konservera rådande könsrollsmönster och därmed motarbe-

tar samhällets officiella strävanden till likställighet mellan könen. På-

Ståenden av denna karaktär möter dock så ofta att de nästan upplevs

50m rrtuallikhande rutiner utan minsta sting.

För a läsarnas intresse för den könsrollsindoktrinering

ålemppväcka 50m SlimlVlS berörs i referaten av olika forskningsrapporter har jag

hämtat några Sidor från ”Könsrollsste-

Margaretha Rönnbergs uppsats

reotypier i från 19751.

bam-Tv-program

Trots att som man förutsätter är

Rönnberg analyserar barnprogram,

mer medVetet än flertalet andra program, visar hen-

pedagogiskt gjorda

005 UPPSatS att än man kunde ana. Till ef-

läget är mer bekymmersamt

fekten 50m väckarklocka bidrar att Rönnbergs bevälbehövlig 5kriVmn8I-1r är lika roande som oroande. UPPSNSCH är på 30 sidor plus en förteckning över de 121 barnprotill dessa gram 50m analyseras. I originaltexten hänvisas med nummer Pr08ram- Då listan inte tas med i den aktuella rapporten har nummer-

härwmmrrgar na också utelämnats. (En del av uppsatsens styrka ligger elj°5t i 00553 hänvisningar till konkreta program och att det inte är fråga

om allmänna

svcpande påståenden.) Förutom avsnittet skator och har jag ta- Babbelmajor, tjafsmostrar

Slutsats och delar av Diskussion - barn

git med Sammanfattning,

b0r inte i ett främmande land” samt en tabell. Diskussionen har tagits med bl. a. därför inom det

att den representerar något ganska sällsynt

Sluderade en konstruktiv kritik och konstruktiva för- Området, nämligen 513g 50m en liten motvikt till de mycket teoretiska forskningsresultat Uppsatsi sociologi vid

Uppsala universitet. 50m upptar huvuddelen av den föreliggande rapporten. (K. E.)

Könsroller 277

Från

”Könsrollsstereotypier i Bam-TV-Program från 1975

Babbelmajor, skaror och tjafsmostrar

Harriet, Hedvigs syster i Från A till Ö, är dock relativt nöjd med sin standard, åtminstone nu sedan hon fått heltäckande mjuka marwr överallt i sin villa och Swimmingpool i trädgården. Däremm är h°n ganska odräglig, litet en skata, fånig, och ugglan Helge kärmer rent spontant att han skulle vilja bita henne i häcken. Hennes intressen inskränker sig mest till kläder - hon läser modetrd kläder ningar, byter jämt, till och med inom ett program, köper har* o. s. v. - och fester (kvinnor går gärna på fest, däremot aldrig män)

(Att flickor bryr sig om sitt utseende i motsats till behöver Väl

pojkar

knappast påpekas, eller att män bryr sig om kvinnors utseende. Pojkar

och män, å andra sidan, får dock gärna vara starka och t. CX- lyfta Pia

non, eller vara stadiga. ”En gorilla kan väga upp till 250 kg det är

som tre stadiga farbröder tillsammans.)

Inför en av sina fester har Harriet emellertid bekymmen ry di* kommer en människa som bara pratar och pratar, varför Harriet be höver ett ord med vilket hon kan klämma åt den där människâlf- Hed-

vig föreslår pratkvarn och tjafsmoster, och Harriet blir rätt rörrlrrst i det senare ordet, men tar till sist efter frågar

babbelmaja. Dagen

om Harriet Hedvig fick någon användning för ordet, och denna SVaraf ”Hon teg direkt”.

Hedvig får också ofta så att hon tiger, d. v. s. när Helge tiUfättaViSaf henne exempelvis för att inte organisera sitt hushållsarbete, eller när han - 11011 51år sig ”bestämt sig för att Hedvig inte klarar av praktiska saker mycket riktigt två gånger med hammare på tummen och Skär sig i ett finger med en

burköppnare. . . -, eller de otaliga gånger han öVerlägser

förklarar ords betydelse för henne. Men kanske kan hans beteende bel) sas på samma sätt som några andra fåglars - det gäller orrspel °°h

e.”

man förklarra

fömumstigt för en frågande liten flicka: TW d Ver JU

hur pojkar är. . . ska visa sig duktiga för flickorna. ifrån Långt alla gånger vet dock Helge vad krångliga 0rd

berydå

men då kommer till eXCmPCL

någon hjälpsam man, orienterare Pmarls

försäljare eller manlig teckenspråksexpert lägligt förbi HedVigs husVagn

i skogen, och bistår henne. Ibland kommer hon dock själv på betydelsen och klarar Sig herr På

egen hand - i motsats till vissa andra flickor... Som exempelVrs den

ganska fula och tjocka jungfrun - bunden vid en påle utanför en

dra-lies

håla - som ropar på hjälp när hon ser riddaren Haqvin den Odllghge- Draken och Haqvin blir emellertid snart bästa vänner Och

rrddêren

glömmer då flickan som hjälplöst Vad ska en stackars

flicka

klagar:

som jag ta sig till i en sådan här håla? Tja, menar draken Och Udda

ren i samförstånd, hon kanske kan vänta tills någon ung riddare kommer och räddar henne. Ett gratis avslutande råd till alla flickr” - - -

278 Könsroller

Sammanfattning

d. v. s. efter att ha talat Sedan jag följt den vetenskapliga dispositionen, om vad jag hade för avsikt att säga, och sedan förhoppningsvis sagt detta är det nu dags att tala om vad jag sagt: dubbelt så ofta i programmen som kvinl. Män/ pojkar har medverkat nor/ flickor. 2. Berättelser som huvudsakligen eller enbart handlat om en representant för ettdera könet (och alltså inte om både t. ex. en pojke och en har dubbelt så ofta handlat om pojke/man som om flicka/ flicka) kvinna. Berättaren, programledaren eller uppläsaren av exempelvis sagor har mer än 4 gånger oftare varit man/ pojke än kvinna/ flicka. Lärarrollen än av män. har något oftare besatts av kvinnor

Blockvärdar för TV 1:s Halvfem har till 95 % varit män.

999W”

Djur har varit manliga 3 gånger så ofta som kvinnliga. starkare samband mellan djurs könstillhörighet och deras Något storlek eller övriga egenskaper har ej stått att finna. Män yrkesarbetar mer än 3 gånger så ofta som kvinnor. Manliga jobb är mer varierande än kvinnors: mer än 3 gånger fler olika yrken företräds av män än av kvinnor. Såväl män som kvinnor förekommer i för sina kön traditionella” från det yrken och sysselsättningar. Barnprogrammen utgår alltid traditionellt könet som norm.

yrkesutövande

Enbart som innehavare av traditionellt 10. ett kön åt gången framställs och manligt” eller kvinnligt” yrke. Man visar t. ex. inte en manlig eller industriarbetare sida vid sida. en kvinnlig banktj änsteman ll. kräver över lag relativt komplicerade manuella Manliga yrken Mäns yrredskap, så icke de ”kvinnliga” yrken som representeras.

ken framställs också som mera spännande eller farliga än kvinnors.

12. Kunskaper om yrken integreras inte på ett naturligt sätt i alla pro-

yrkesprogram” visas.

gram, utan speciella 13. Mer än 90 % av de kvinnor som påstås yrkesarbeta ses aldrig utöva i stället i sina moders- eller hustruroldetta yrke, utan porträtteras ler. 14. Kvinnor ses oftast i relation till sin make eller sina barn.

15. Män ses också relativt sällan utföra sina yrkessysslor, men deras

identitet bestäms ändå av deras inte av deras even-

yrkestillhörighet,

tuella faders- eller makeroll. 16. Fadersrollen framstår som en mycket underordnad underavdelning till mansrollen. 17. Förekommer papparollen rör det sig huvudsakligen om Pappan-

som-fritidsfarbror eller kul-extra-märkvärdig-promenad-och-upp-

tågsfarbror”. 18. inga känslor - varken varma eller ka1la”- förekom- Ingen närhet, mer mellan eller mellan andra vuxna. All intermake och hustru, aktion är mellan föräldrar/ annan vuxen och barn. 19. Kvinnor sköter och tar hand om barnen, oavsett hushållssysslorna om de yrkesarbetar eller är hemarbetande.

Könsroller 279

20. Mäns inskränker

hushållssysslor sig till köksregionen, där de uppen-

barligen befinner sig för att ha roligt eller spela pajas. 21. Flickor bäst komma till sin rätt tycks i hemmiljön. Pojkar har hemmet som bas och utgångspunkt för sina upptäcktsfärder in i främmande miljöer. 22. Flickor går aldrig ensamma långt bort från det trygga hemmets säkerhet. Pojkar kan däremot mycket väl ensamma bege sig ut på äventyr. 23. Flickor framställs ofta som uttråkade, och tycks inte veta vad de ska

ta sig till. Pojkar har däremot aldrig tråkigt. Saknar de sysselsätt-

ning tar de sin fantasi, inlevelseförmåga eller övernaturliga krafter till eller så drömmer de sig bort. Så icke flickor.

hjälp,

24. Vissa misogyna tendenser kvinnor

tycks vilja göra sig gällande:

framställs ofta, i motsats till män, som sura, arga, bestraffande,

otacksamma, missnöjda, tjatiga, pratiga eller hjälplösa. Män tycks

inte ha några speciella karakteristika, inga särskilt utmärkande

egenskaper, de bara gör saker eller självklart ÄR”.

25. Flickor/kvinnor använder ytterst sällan redskap, och gör de det är dessa okomplicerade och lätta. 26. Flickor/ kvinnor bryr sig, i motsats till män, om sitt utseende.

Pojkar

får dock gärna vara starka. 27. Flickor är -

hjälplösa modig prinsessa får aldrig vacker prins . . f

”Slutsats Konformitet med de bestående normerna

Även om Sveriges Radio, och då här speciellt dess barn-TV-redaktioner, inte framgår som någon av de allvarligaste syndama vad gäller framställning av könsrollsstereotyper, kan ändå mycket övrigt önskas. Allt tal på sistone om bam-TV:s vänstervridning till trots, är programmen fortfarande huvudsakligen befolkade av oförargerliga missar och mojar, krokodiler och sköldpaddor, prinsar och prinsessor, och något enstaka Marx- eller Lenin-porträtt uppvägs i allsidig och ”opartisk anda av porträtt av konung Carl XVI Gustaf. Även om vänstertendenser skulle kunna sig gällande vore det göra därmed inte sagt att detta automatiskt skulle leda till ”könsrollsprogressiva Den ”progressiva det medium barnprogram. popen, som protesterar mot medelklassmaterialism

miljöförstöring, och krig, och som

förordar fred och kärlek liksom en friare och mera mänsklig livsstil, speglar trots detta oftast en könsrollskonservativ syn. Visst är försöken i barn-TV med allt fler manliga blockvärdar och programledare lowärda. Visst visas enstaka program, som ger relevanta och värdefulla framställningar av såväl män som kvinnor, och som visar exempel på kamratskap mellan könen (t. ex. serierna Lotta i Hallonby och Tillsammans med. . .), visst är en progressiv tendens med för

jämfört

några år sedan märkbar, och visst kan programmen sägas spegla rådande värderingar i samhället, vara realistiska, verklighetstrogna. Men realism tas ofta till som ursäkt och förevändning för ett bibehållande

av tingens nuvarande ordning. . .

280 Könsroller

För närvarande kan alltså barn-TV-prograrnmen inte direkt påstås förstärka de fortfarande relativt allmänt accepterade könsrollsskillna-

derna mellan pojkar och flickor, men de bidrar å andra sidan inte heller

till att förändra den traditionella, konventionella, konserverande synen på könsrollerna. Indirekt kan med andra ord barn-TV-utbudet påstås bidra till att bevara de bestående normerna, så till vida att Sveriges Radio här anpassar sig efter vad som är samhällets förhärskande syn på dessa företeelser. Denna konformitet med de bestående normerna tar sig uttryck på så sätt att barnprogrammen nogsamt undviker att ifrågasätta det berättigade, rimliga och önskvärda i de traditionella könsrollerna. Någon enstaka under ett år som detta, Internationella kvinnoåret, sänder gång, speciellt SR visserligen alibistiska program som dem med Hanna Ström eller Viveca Lindfors för att visa att man hänger med, i lämplig form upplyser om nuets händelser som ordalydelsen i avtalet mellan SR och staten är. Frågan är dock om i lämplig form” inte snarare borde innebära en integrering av könsrollsproblematiked i vardagsprogrammen alla och specialprogram. . .

år, i stället för speciella könsrollsjippon

Könsrollen är integrerad i samhällsrollen och kan därför inte ses isolerad. Vill vi studera könsroller måste vi på samma gång undersöka många andra inslag och komponenter som tillsammans utgör den samhällsbild som massmedia, i vårt fall TV, framställer eller speglar. Tillsvidare kan vi dock konstatera att de rollmodeller och identifikationsmönster som barn-TV uppställer är bristfälliga och otillfredsställande, sett såväl ur ”manligt” som kvinnligt, d. v. s. mänskligt, Medias funktioner, att stabili-

jämlikhetsperspektiv. ”systembevarandä”

sera, vidmakthålla och cementera den sociala ordningen med alla dess värderingar, gäller med andra ord också barn-TV. inför har att göra med en av

Lyhördhet könsrollsstereotyper höjning medvetenheten. Sveriges Radio kan i sin barnprogramverksamhet inte

av barns medvetandenivå vad avser

sägas verka för ett sådant höjande

könsroller, inte utgöra någon positiv motkraft vad gäller de allra yngstas mot en mänskligare vuxentillvaro som

jämlika utvecklingsmöjligheter

yrkes- och könsvarelser”.

Diskussion. Barn bor inte i ett främmande land

Oavsett vad Olle Adolfsson sjungeri sin visa är barn inte ett folk, de bor

inte i ett främmande land och de tillhör inte det främmande folket. Barn lever i samma samhälle, i samma verklighet som de vuxna - d. v. s. om vi

inte medvetet utestänger dem. De behöver med andra ord hjälp att för-

stå och klara av att leva i denna verklighet. Den verklighetsbild TV de svenska bamen (och vuxna med

erbjuder

för den delen) är om inte helt falsk så åtskilligt friserad, utskuren och tillrättalagd. Att 51 96 av mänskligheten, d. v. s. kvinnorna, härvidlag inte kommer till sin rätt är därför inte speciellt förvånande eller märkligt, med tanke på den i övrigt ofta sneda representationen för andra majo-

Könsroller 281

ritetsgrupper, exempelvis ”arbetarklassen, barn och pensionärer. Verklighetsförfalskning på alla områden är förstås lika allvarlig som vi-

darebefordrandet av

könsrollsstereotyper.

Socialt vakuum

Vad som saknas i de flesta är människor i en social

barn-TV-program

Trots miljö. att många yrken, speciellt manliga, finns representerade, får vi ingen verklig kontakt med arbets- och yrkesliv. I den programserie som särskilt behandlar yrken, Så här ser vi ut när vi jobbar, finns utmärkta tillfällen att behandla

arbetsmiljö, yrkesskolor, arbetsskydd,

stress och monotoni. Fiskaren Arne fryser inte om händerna, inte ens på vintern, får vi veta - inget sägs alltså om fiskamas förstörda, söndervärkta leder. Sömmerskan Ann-Christin hinner sy 257 ärmar per dag, men då måste det gå undan”. Och på kvällen orkar hon mycket riktigt inte sy sina egna kläder. . . Sotaren Kurre balanserar på farliga tak, ”men han ramlar nästan aldrig ner utan är så van. Däremot är sotet som sotaren drar ner i lungorna mycket farligare. Vad man skulle kunna disgöra åt detta, kuterar programmet dock inte. (24)

De gånger miljöförstöringen, slaveri eller världssvält tangeras, sker

det på ett inte enbart förenklat - förenkla måste man förstås när man har att göra med bam - utan trivialiserande sätt. Man kan med andra

ord säga att miljöförstöring och svält förekommer - särskilt om miss-

förhållandena gäller någonstans i

långt borta, tredje världen, och är

- däremot inte varför. exotiska Vad som alltså också saknas är förklaringar av

orsakssammanhang.

Vad som dessutom saknas är historiska perspektiv. Hur såg det ut förr? Hur ser det ut idag? Hur skulle det kunna se ut i morgon? Vad som saknas är kunskaper om och förståelse för åldringar, handikappade, invandrare, utslagna män och kvinnor som har svårigheter med sina pâprackade könsroller integrerade i övriga program, och inte gjorda till föremål för specialare, för konstlat, nyfiket beskådande, som något barn är väldigt misstänksamma mot. Vad som vidare saknas är känslor och interaktion, inte bara mellan vuxna och barn, utan också mellan vuxna inbördes. Och inte minst bland män. Inte i något av 121 program har två människor kramat om men förstås varandra, inte heller varit ordentligt arga på varandra eller skrikit åt varann. Allt har varit städat konfliktlöst, och anemiskt. Inte ens vänskap mellan könen tycks vara särskilt utbredd. Svordomar kommer förstås inte på tal, ännu mindre alkohol eller ens cigarretter. Vad som ytterligare saknas . . . - Ja, listan skulle kunna göras oändligt lång. I stället för socialt vakuum, privatisering, trivialisering, skendeltagande (t. ex. i form av skicka-in

din-egen-teckning), pseudoförklaringar, könsrollsstereotyper, behöver barnen hjälp att bygga upp en aktiv för-

ståelse av

orsakssammanhang, av och för andra människor, andra grupper, det andra könet och sig själva som individer.

282 Könsroller

TV skulle här kunna ha en positiv funktion och hjälpa barn bygga

under för upp denna förståelse den period av deras liv då mönstren

vuxenlivets samhällssyn och könsrollsuppfattningar grundläggs.

Tabell 491 Översikt över 121 bam-TV-program 1/3-6/4 1975

Antal % av 121

Fantasi, fabel, saga, myt, dröm, underhållning 77 (62 %) (t. ex. musik) 25 (21 %) Undervisningsshower 10 ( 9 %) Reportage Blandat 9 ( 8 %)

59 (50 %) Antal reprissändningar 35 (30 96) Antal importerade program

Förhållandet

346 Kvinnor/ flickor 176 2: 1 Medverkande män/ pojkar 58 28 2 l Berättelser om

Speaker, berättare: 30 7 4 l manlig kvinnlig lärarrol/“z 9 kvinnlig 13 l:1,5 manlig 34 12 3:1 Djur: manliga kvinnliga 90 D20 kvinnor 28 3l Män med yrken

A ntaI olika yrken: 60 18 3 : 1 manliga kvinnliga

Kommentar:

att få ett grepp om vad Fem år har gått sedan detta skrevs. Det är svårt könsrollemas utformning i TV under denna som har hänt beträffande hösten 1979 ha utfallit på samtid. Skulle en analys av barnprogrammen

ma sätt som analysen från våren 1975? är en större medvetenhet om Om

Vad som är klart problematiken.

detta vittnar bl. a. den i fortsättningen refererade skriften Sakligt, opar-

tiskt, som kommit till på initiativ av Sveriges Radio. Å andra

jämställt?

för-

sidan är detta arbete ingen uppmuntrande läsning. Även om en viss

skett i fråga om svenska fiction-program som utspelas i nutid bättring till de könsroller som sprids dels utgör dessa en mycket ringa motvikt till modern tid, dels genom utgenom program som inte är förlagda

ländska program. (K. E.)

Några sidor från Sakligt, opartiskt, Abrahamssons kapitel

jämställt? (SR 1970, Ulla

”Könsroller i TV:s fictionutbud”

Målet är

jämställdhet

man i vårt samhälle, . . . det typiska för spelet mellan kvinna och och mansdominans, är att det till

för kvinnounderkastelse just

Det är ett falskspel, som alltid tvingar största delen är omedvetet.

Könsroller 283

kvinnan att förlora och mannen att vinna, utan att vi egentligen har en aning om spelreglerna. För spelet utspelar sig i omedvetna koder och i underförstått som godkända spelregler mellan könen, bara blir synliga då någon försöker överträda dem. För att kunna bryta spelets regler måste vi bli medvetna om dem, vilka de är och vad de har för funktioner.”

Idén med att lyfta fram normer och värderingar i utbudet är att göra oss medvetna om dem. När man

gjort dem synliga kan man göra något åt

dem. Man kan aktivt söka och stimulera tillkomsten av program med en annan människosyn. Jämställdhet mellan män och kvinnor är nu ett accepterat mål i vårt samhälle. Men det

finns olika åsikter om vad jämställdhet är. ›

Den allmänna

föreställningen var länge att könsrollerna i massmedia

var ganska exakta återspeglingar av könsrollerna i samhället. Vi har samlat resultat från en lång rad undersökningar för att belysa vilken bild tv ger av mannen och kvinnan (sid. l4r22). Vi vill också försöka belysa hur TV-bilden förhåller sig till verkligheten (sid. 17-18). Men spelar det då någon roll för järrtställdheten i samhället vilken bild

TV ger av kvinnor och män? Detta år givetvis en kärnfråga för hela re-

sonemanget. Vi menar att TV - och inte minst dess fictionutbud - har stor betydelse för nonnbildningen i samhället.

Vad är

jämställdhet?

Jämställdhet mellan män och kvinnor är honnörsord i Sverige idag. Målet är allmänt accepterat. Det skall bli

jämställdhet- någon gång. Men vad är jämställdhet? Hur skall vi nå dit? Och hur bråttom

år det? Kring dessa frågor kretsar diskussionen

alltjämt. En av frågorna - hur

- måste vi ta ställning till för att kunna studera ställdhet skall definieras könsroller i programutbudet. Detta för att vi skall få en uppfattning om i vilka avseenden och i hur hög grad programutbudets bilder av män och kvinnor

skiljer sig från idealet.

Att blir olika beroende

undersökningsansatsen på hur man väljer att

definiera idealet skall vi försöka visa med

jämställdhet hjälp av några

skisser:

Utgångsläget. Detta är situationen idag (eller kanske igår):

Mannens värld är betydelsefull, central, händelserik. Kvinnans värld är osynlig och ringaktad Hur blir det då i morgon? Låt oss först avfärda de farhågor som somliga 1 Bengtsson, Margot (män) hyser att målet skulle se ut så här: Psykologisk kvinnlighet och manlighet i Kvinnan Adolfsson, E, Bengtsson övertar mannens värld och hänvisar mannen till osynligheten M m. fl. Kvinnomyter. Detta är ju inte Men visst har tanken förts fram Prisma 1976.

jämställdhet. någon

gång i könsrollsdebatten. Och den har använts i litteraturen? 2 Brantenberg, Gerd tre alternativ innebär

Följande alla förändringar som gör män och Egalias döttrar. Prisma

kvinnor mer

jämställda, men de leder till tre helt olika verkligheter: 1978.

284 Könsroller

1. Kvinnovärlden lyfts fram men både mans- och kvinnovärlden har oför-

ändrat innehåll. Detta alternativ innebär att man slutar förakta kvinnovärlden och tar fram den i ljuset. Männen fortsätter att ensamma styra samhället politiskt och ekonomiskt medan kvinnorna vårdar barn och gamla och berikar sina hem. Förändringen skulle ligga i insikten att både människorna och samhället behöver tas omhand - både sfärerna är nödvändiga

och viktiga - inget samhälle klarar sig utan någon av dem, ingen hanteän den andra. Men kvinnorna sköter den ena sfären bäst ring är finare och män den andra. Därmed är indelningen i män och kvinnor den viktigaste indelningen i samhället. könsroller i TV utifrån denna om Om man analyserar föreställning räcker det med att räkna antalet män och kvinnor som fö-

jämställdhet

rekommer i programmen. Målet är att det skall förekomma lika många kvinnor som män. Om de kvinnor som förekommer i helt tra-

uppträder

könsroller tvärtom är det i överensditionella blir detta inget bekymmer, stämmelse med modellen. l

2. Kvinnovärlden avskaffas. Mansrollen blir ideal för både män och kvinnor Detta alternativ innebär att kvinnorollen ändras, men mansrollen, för-

blir densamma. Västemhjälten, den slipade politikern, den framgångsri-

ke affärsmannen och andra ”övermänniskof” - alltså starka, modiga, aktiva män - blir idealbilder för både män och kvinnor. Utifrån en såför kvinnlig t. ex. Detta dan ståndpunkt kan man argumentera värnplikt alternativ innebär alltså att kvinnorna lämnar kvinnovärlden (som däri mansvärlden”. emot överges totalt?) för att i stället bli ”andrasortering Om man sätter tillstånd som ett realistiskt alternativ blir upp detta det viktigt att analysera inte bara antalet män och kvinnor i programmen utan också hur många kvinnor som förvärvsarbetar, vilka yrken de

har, vilka personliga egenskaper som framhävs.

3. Gränserna mellan mans- och kvinnovärlden raseras. Nya roller för både män och kvinnor Det alternativet innebär att gränserna mellan mans- och kvinno-

tredje

i män och kvinnor skall inte förutbevärlden suddas ut. Indelningen

stämma vilka egenskaper man skall ha, vilka yrken man har att välja

vilka och man får i hemmet och i sam-

mellan, rättigheter skyldigheter

hället. Samhället som utesluter den kantiställer upp nya människoideal i våra traditionella könsroller. Både män och gaste och mest extrema

kvinnor i politiken och familjesfären. engageras produktionen,

Denna innebär inte att individ måste bli

grundsyn naturligtvis varje

i alla avseenden. Snarare innebär den att friheten för individen lagom” existerar är mycket stor eftesom ingen är bunden av de normer som idag för hur män och kvinnor skall vara. För att kunna om av denna typ förekommer i

analysera jämställdhet

räcker det inte med att räkna medverkande män och kvin- .programmen

Könsroller 285

nor och beskriva deras sysselsättningar, intressen och egenskaper. Vi måste studera relationerna mellan och vi måste prograrnmens personer dra slutsatser om deras motiv och ambitioner och de värderingar och normer som berättelsen ger stöd åt. Det är från detta alternativ vi utgått i våra försök att analysera könsrol- I ler i program.

”Vad kan förskoleflickan, skolflickan, tonårsflickan och kvinnan lära sig om kvinnorollen genom att titta på TV? Svaret är enkelt.

Kvinnan är inte viktig i det amerikanska samhället utom kanskei

hemmet. . . Att vara kvinna är att ha ett begränsat liv skilt från den ekonomiska tillväxten inom arbetslivet.

Av de somfinns om könsroller

undersökningar tillgängliga i TV är

ungefär hälften utförda i USA. Vi vet att det amerikanska utbudet till

sin sammansättning skiljer sig från det svenska. Ett kommersiellt system

som USA:s bygger på att man kan fånga en stor publik. Det är orimligt att vänta sig att det kommersiella utbudet skall innehålla normer och värderingar som riskerar att stöta bort den stora publiken. Snarare har man

anledning att vänta sig en uppslutning kring det traditionella, det vedertagna.

Av importerade program i svensk TV under första halvåret 1975 föll ungefär hälften inom kategorierna biograffilm och Det

nöjesprogram.

land som stod för den största andelen inom dessa kategorier var USA. Andra västländer, som t. ex. England, låg också högt i importstatistiken. Man får inte blunda för att många engelska serieproduktioner görs med tanke på export och att USA då är en betydelsefull marknad. När SR köper program på den internationella marknaden är ett krite-

rium i valet av program att de normer och värderingar som torgförs inte

bör strida mot vad vi i det svenska samhället betraktar som godtagbart. Särskilt har man då uppmärksammat där svensk

underhållningsvåldet, TV - jämfört med den amerikanska - visar stor återhållsamhet. Hur stor

vikt

könsrollsproblematiken har vid bedömningen av om program skall

köpas eller inte köpas är oklart. ”Men i de program vi

själva producerar idag behöver vi inte acceptera Tuchman, Gaye Intro-

de importerade schablonema. Vi kan ge en annan och mera upplyst bild duction: The Symbolic av männens och kvinnornas sade Radiochefen Annihilation of Woman roll, vid ett könsrollsseminarium by the Mass Media. 1975.7 Man får tolka detta som uttryck för en strävan. Att Ingår i Tuchman Gaye

svenska program skulle vara bättre än inköpta i det här avseendet är ett

m. fl. (eds) Hearth &

antagande man gärna gör. Det finns inga data som an stödja eller avvisa Home, Images of Womantagandet. Direkta jämförelser mellan svenskt och inköpt har aldrig en in the Mass Media,

New York 1978. gjorts. 2 Nordenskiöld, Otto Inledningsanförande vid seminariet Mansroll Antal medverkande och kvinnobild vid Sve- Flera olika riges Radio 1975, åter-

undersökningar belyser det faktum att kvinnor förekommer

givet i Antennen nr 2 mera sällan i TV-världen än i verkligheten. 1976.

286 Könsroller

USA

TV-utbudet för de stora TV-bolagen i Gerbner och Gross har studerat

under Man har valt program under bästa sänd- USA nio år (1967-75).

varje kväll samt lördagens och söndagens ningstid (kl. 20.30-23.00) Totalt har man studerat över 900 barnprogramblock (kl. 8.00-14.00).

program eller 630 timmars fiction-utbud.

i denna TV-värld är

Man finner att bara en fjärdedel av människorna

kvinnor

som studerat (300 episoder), fann att för-

Downing, day-time-serials,

mellan män och kvinnor i den typen av program, som i första delningen

hand vänder sig just till hemmavarande kvinnor, var ganska jämn?

- Gerbner, George

Sverige

Gross, Larry Living With

Television: The Violence studie av 121 barnprogram visar att pojkar/ män förekom

En svensk

Profile, Journal of Com- dubbelt så ofta som flickor/ kvinnor i den typen av program?

munication, Spring 1976. under en i mars 1977

Radionämnden granskade treveckorsperiod

2 He- i svensk TV

Downing, Mildred, samtliga barn-, ungdoms- och familjeprogram (sändningstid

roine in the Daytime Se- och prohuvudsakligen 16.00-20.00, totalt 92 program). Programmen

rial, Journal of Commudelades in i tre kategorier: verklighetsprogram (där de

nication, Spring 1974. graminslagen

- hit räknades också artist-

3 medverkande uppträdde som sig själva

Rönnberg, Margaretha, som

(där de medverkande uppträdde uppdiktade

Könsrollsstereotyper i slag), gestaltningar filmer dockteater, illustrebam-TV-program. Socio- individer), och animerade program (tecknade

logiska institutionen, Av de medverkande var ca. 30 96 kvinnor/ rade sagor och berättelser). Uppsala universitet 1975 var och 70 % män/ pojkar/ mansfigurer. Fördelningen

flickor/kvinnofigurer

(stencil). tre

praktiskt taget densamma för samtliga programkategorien*

4 Radionämnden (Roland under perioden januari

Studier av Kvällsposten (586 program Nordlund) P M ang. medverkande varit 75 % män och 25 %

1971-maj 1977) visar att andelen

könsroller i Sveriges Raenbart debattdeltagare. Av medverkande dios TV-utbud. Stock- kvinnor. Då har man räknat

Orkestermedlemmar holm 22 maj 1978. enskilda artister var 69 % män och 31 % kvinnor.

5 - har man inte studerat, men vi vet att kvinnor mycket sällan finns med

Lundgren, Claes ju

Strid, Jan - Weibull, i sådana sammanhang?

Lennart, samhällsdebatt utbudet i radio och tv

En grupp kvinnor vid Sveriges Radio registrerade i TV. En fallstudie på P l hade under 50 registrerade

under drygt 197 1 / 77. en period 1975: Radions Kvällsöppet

timmar fördelade under en 8-dagarsperiod 72 % män och 28 96 kvinnor.

Statsvetenskapliga inst.

Av 110 i TV 1 (producerande och medverkande) Göteborgs Universitet registrerade personer

Av 107 i TV 2

(stencil). var 64 96 män och 36 % kvinnor. registrerade personer

Tre dagar Aktu- 6 Röhl, Gunilla, Om män (motsvarande grupp) var 80 % män och 20 % kvinnor.

för män av män. Anten- 49 män och 6 ellt innehöll 31 män och 7 kvinnor, tre dagars Rapport

nen nr 9 1975. kvinnorf 7 126 män och 13 kvinnor i Rangborg, Åke, Etab- Under -75 förekom _en vecka i november

lissemanget talar i TV. Aktuellt (91 resp. 9 %).7 Antennen nr 2 1976. i båda TV-ka-

Under en TV-kväll i augusti -75 gjordes registreringar

5 Abrahamsson, Ulla B, Man fann vid dessa observationstillfällen till nalema var 10:e minut. SR kan inte vara opar- och till 10 % både män 75 % enbart män i rutan, till 15 % enbart kvinnor tisk i könsrollsfrågan.

Antennen nr 9 1975. och kvinnor.”

Könsroller 287

Norge

60 kvinnor vid Norsk

Rikskringkasting lyssnade på radio och tittade på

TVi fyra veckors tid 1973. Av drygt 5 000 människor i radio var 78,5 96

män och 21,5 98 kvinnor. Av drygt l 700 människor i TV var 75 96 män

och 25 % kvinnon Med den startade

undersökningen jämställdhets-

debatten vid NRK.

Danmark

Under en vecka i mars -75 studerades kvinnan i dansk TV dels i efter-

middagsprogram för barn och ungdom, dels i kvä/Isprogram efter 19.30

137 personer kunde betecknas som huvudmedverkande. Av dessa var

dubbelt så många män som kvinnor. I det utbudet fanns dubbelt

fiktiva

så många manliga som kvinnliga roller. Därtill var så gott som alla vikti- Nilsson, Essy, Kvinno-

ga roller manliga? front i NRK till Storms,

30 kvinnor vid Danmarks Radio i radio och TV mot mansvridningeni ralyssnade på utbudet dio och TV. Antennen nr under tre dygn och registrerade 1 093 röster. Av dessa var 247 (23 %) 9 1975.

kvinnliga. 3 av 4 underhållare var män, 2 av 3 skådespelare (manliga 2 dramatiker Seymour, Birgitte, skapar mest mansroller).3 Kvinden i TV, Specialop-

gave til psykologisk em-

betseksamen, september

Beskrivning av TV-världens mån och kvinnor

1976, Köpenhamn (sten-

Ålder cil). 3 Marcus, Maria, Hvem I det stora amerikanska material om TV:s fiction-värld som Gerbner taler i Danmarks radio?

och Gross beskriver är nästan hälften av alla kvinnor som medverkar Politikens kronik 30 okt

sexuellt 1976. yngre och i vad man kallar ”Valbar” (?) ålder. Bara en femtedel 4 av männen kan räknas till samma

åldersgrupp. 3/4 av de manliga hu- Gerbner, George vudrollspersonerna är i sina bästa Gross, Larry, Living

år”, en något diffus beskrivning. With Television: The Vi- Även om är svävande kan man dra den slutsatsen att

åldersangivelsema

olence Profile, Journal of kvinnor i TV-världen ofta är unga och attraktiva medan män tillåts vara Communication, Spring

äldre. Även i övrigt är åldersfördelningen i dålig överensstämmelse med 1976.

verkligheten: Barn, ungdomar och gamla utgör tillsammans mindre än 5 Downing, Mildred,

15 % av befolkningen i TV-världenf (Av Sveriges befolkning år 22 % Heroine in the Daytime

under Journal of Com- 16 år och 15 % 65 år och äldre). Serial,

Även munication, Spring 1974. i day-time-serials finns åldersskillnaden mellan män och kvin- °

nor. I alla åldersgrupper över 20-24 år fanns fler män än kvinnor? Haavio-Mannila, Eli-

na, Anförande vid Sven-

En finsk undersökning av 28 seriefilmer i TV (gjord 1969) visade att

ges Radios könsrollssemiden typiska kvinnan i dessa serier var i åldern 25-30 år men försökte se narium Mansroll och ännu yngre ut.° kvinnobild. Referat i

I Radionämndens undersökning av svenska barn-, ungdoms- och fa- Antennen nr 2 1976.

miljeprogram var 20 % av kvinnorna 7

i de gestaltande programmen (= Radionämnden (Roland

film, teater, serieteater) över 35 år mot 50 96 av männenF Nordlund) PM ang.

könsroller i Sveriges Ra-

dios TV-utbud. Stock- Civilstånd holm 22 maj 1978.

3 Kopplat till kvinnornas Downing, Mildred, Heålder och attraktiva utseende är uppgiften om roine in the Daytime Sederas civilstånd. Dels framgår det oftare om kvinnor år gifta eller ogif- rial, Journal of Commuta.5 Dels framställs de kvinnliga huvudpersonerna oftare som gifta eller nication, Spring 1974.

288 Könsroller

1/ 3 av de manliga huvudpersonerna i på väg att bli gifta i berättelsen. Gerbner-Gross-studien var gifta, förut gifta eller avsåg att bli gifta. 2/3

föll inom kategorierna gifta och av de kvinnliga huvudpersonerna

”avser att bli gifta.1

Bilden stämmer med den finska undersökningen där den typiska se-

riefilmskvinnan var gift och hade barn?

Ytterligare en amerikansk studie av programmen på bästa sändnings-

tid visade att över hälften av kvinnorna var gifta, mot mindre än l/ 3 av

männenÃ

Yrke

I den amerikanska TV-världen kan 50 % av rollerna identifieras som yr-

kesverksamma:

direktörer eller utövare av s. k. ”lärda yrken.

30 % är egna företagare,

10 96 är vanliga anställda, d. v. s. jobbar i fabriker, jordbruk, kontor,

butiker, varuhus, gruvor, transportväsen, bensinstationer, restauranger

och hushåll.

- 10 % är polis, militär och vaktpersonalf

Gergner, George finns ingen mellan könen men i

Gross, Larry, Living I den här undersökningen uppdelning

With Television: The Vi- av de

samhället omkring oss präglas flertalet uppräknade yrkena och ar-

olence Profile, Journal of betsområdena mansdominans. Även i socialt/ ekonoav en kompakt Communication, Spring miskt avseende måste man säga att TV-världen har en mycket egen- 1976. domlig struktur. 2 Haavio-Mannila, Eli- saknade nästan 2/ 3 I det amerikanska utbudet på bästa sändningstid na, Anförande vid Sveriförvärvsarbeges Radios könsrollssemi- av de kvinnliga och 1/ 3 av de manliga huvudpersonerna

narium Mansroll och te.5

kvinnobild. Referat i var

I amerikanska day-time-serials

Antennen nr 2 1976. 30 % av kvinnorna hemmafruar 3 Tedesco, Nancy S, Pat- 17 96 hade lärda yrken terns in Prime Time. 9 % var kontorsanställda Journal of Communica- De vanligaste mansyrkena var: tion, Spring 1974. “ ”lärda yrken 58 % av mansrollema Gerbner, George och direktörer 10 % Gross, Larry, Living egna företagare With Television: The Vi- övervakare av lag och ordning 10 %.°

olence Profile, Journal Även med säregen struktur. dessa fördelningar speglar ett samhälle of Communication, i ett samhälle Arbetarklassen utgör en minoritet präglat av akademiker. Spring 1976. 1975 män tre gång-

I ett urval av svenska barnprogram yrkesarbetade

Tedesco, Nancy S, er så ofta som kvinnor. Männens hade större spridning yrkesverksamhet

”Pattems in Prime Ti- få av de

än kvinnornas: Flera olika yrken var representerade. Mycket

me. Journal of Commuvisades i sina De förekom i stäl-

nication, Spring 1974. kvinnor som påstods yrkesarbeta jobb.

6 let i sina moders- och hustruroller. Män sågs inte heller särskilt ofta ut- Downing, Mildred, bestämdes av Detta in-

Heroine in the Daytime öva sina yrken men deras identitet yrkesrollen?

Journal of Com- alltså att man vilka hade. Det faktum

Serial, nebär klargjorde yrken männen

munication, Spring 1974. eller bonde bidrar

att det framgår att en person är polis eller sjökapten

7 Rönnberg, Margaretha, till beskrivningen av människan.

Könsrollsstereotyper i treveckorsstudie av barn-, ungdoms- och familjepro-

Radionämndens bam-TV-program. S0- för vuxgram ger utförliga listor över vilka yrken som kunde identifieras ciologiska institutionen, na män och kvinnor i de och i de animerade programmen

”gestaltade

Uppsala universitet 1975 (stencil). (teater resp. teckningar/ dockor):

Könsroller 289

90 96 av de vuxna männen och 40 96 av de vuxna kvinnorna i teaterut-

budet hade arbete utanför hemmet andelar i det animera- (något mindre de utbudet). De vanligaste yrkena för män var politiker, officerare, af-

färsmän och I de animerade

jordbrukare. programmen var polis det van-

ligaste mansyrket. De vanligaste kvinnoyrkena var kontorsarbete (i te-

aterutbudet) och hembiträde (- i det animerade utbudet). England var ursprungsland för nästan 60 % av sändningstiden för

gestaltande program under granskningsperioden. Seriema Familjen

Ashton, Hem till gården, Star Trek och Ömamas fall är några av de pro-

gram som döljer sig bakom statistiken

Svensk verklighet 1975

Tabell 42 De vanligaste yrkesgruppema för kvinnor i hela befolkningen

Yrke Procent av % kvinnor alla yrkes- yrket verksamma i

Sverige

Sekreterare, maskinskrivare, specialkontorister 16,0 86,9 Sjukvårdsbitråden 8,4 94,7 Affärsbiträden m. fl. 7,8 78,5 Städare 4,8 88,4 Barnsköterskor 3,7 98,0 Köksbiträden 2,8 93,7 Sjuksköterskor/ skötare 2,6 96,6 Klasslärare 2,6 78,7 Bokförare och kontorskassörer 2,2 99,2 Hemvårdare m. fl.

“ Statistiska Centralbyrån, Pressmeddelande nr 1978:333, 78-09-25. (Folk- och bostadsräkningen 1975). Radionämnden (Roland Nordlund) PM ang. könsroller i Sveriges Ra- Som korrelat till lite svensk statistik: dios TV-utbud. Stock-

yrkesuppgiftema

72 96 av kvinnorna i åldern 18-66 år tillhörde arbetskraften holm 22 maj 1978. i augusti 1978. (1974 var motsvarande siffra 64 96 och 1967 54 %). Av männen i 2 Statistiska Centralby-

åldern 18-66 år tillhörde 88 % arbetskraften rån, Arbetskraftsundervid samma tidpunkt? sökningen augusti 1978. Råtabeller.

Personlighetsdrag

3 Gerbner, George - Kvinnor representerar romantik och intresse för nära mänskli- Gross, Larry, Living

familjen,

ga relationer, kärlek. With Television: The Kvinnliga roller som inte innehåller någon antydan Violence Profile, Journal till sex är ovanliga. Män kan spela vilka roller som helst, säger Gerbner of Communication,

och Gross, som tittat på kvälls- och barnprogramutbudet i USAF

Spring 1976.

290 Könsroller

En studie av enbart amerikanska barnprogram 1974 visade att kvinnor vanligen framställs som dumma, överemotionella och beorende av make eller boy-friend. Författarna frågar sig hur de unga människor som ser dessa program skall få någon inblick i hur de nya roller och i dag har och önskar för

uppfattningar ser ut som många kvinnor själva

sina döttrar. Det är den traditionella som förmedlas i TV kvinnosynen där kvinnan är beroende och har en expressiv, socioemotionell roll i fa-

miljenJ

En amerikansk studie har mera systematiskt gått igenom egenskaper hos män och kvinnor i det kommersiella bamprogramutbudet. För 24 variabler fick man säkerställa skillnader mellan män och kvinnor (antalet undersökta var 20). Tydligast framträde skillnaderna i fråga program

om följande:

Män är Kvinnor är

mer realistiska mer romantiska mer aktiva mer passiva mef oberoende mer beroende mer aggressiva mer ef tergivna, fogliga mindre känslomässiga mer känslomässiga mer stabila mer bräckliga

djärvare, dristigare mer blyga, rädda mer av ledare mer av efterföljare

Men man hittade också skillnader på följande skalor:

Män är också Kvinnor är också

mer ärelystna mindre ärelystna mindre tillgivna mer tillgivna mindre känsliga mer känsliga mer tävlings-/ konkurrens- mindre tävlings-/ konkurrensinriktade inriktade mer äventyrslystna mindre äventyrslystna mer kunniga mindre kunniga mer våldsamma mindre våldsamma mer modiga mindre modiga starkare svagare mer dominerande mindre dominerande Long, Michel L.- Simon, Rita J., The Ro- mer logiska mindre logiska les and statuses of Wo- mer mer beroende av andra

självsäkra

men and Children and mer individualistiska mindre individualistiska Family TV Programs mer utåtriktade mer hemmasittare Journalism Quaterly, Spring 1974. mer tålmodiga mindre tålmodiga mer översittaraktiga mindre Översittaraktiga 2 Busby, Linda Jean, Defining the Sex-Role Om televisionen vårt samhälle, betraktas återspeglar säger författaren, Standard in Network kvinkvinnor verkligen som det andra könet i detta samhälle eftersom Childrens Programs. nor i tecknade serier framställs som svagare och mycket mindre kapabla Journalism Quaterly.

Winter 1974 än män både fysiskt och i fråga om personlighetsdrag.:

Könsroller 291

Mänmens dominans och kvinnornas beroende kommer igen i flera un-

dersökningar. När man särksilt studerade detta fenomen