Energisamverkan stat, kommun, näringsliv betänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

ENERGI SAMVERKAN STAT KOMMUN NÄRINGSUV

Betänkande av Grofsfrbmsko utredningen V6=I86|

i J.

Statens offentliga

utredningar

?saw 1981:94

%

Industridepartementet

Energisamverkan

- —

stat kommun

näringsliv

Betänkande av Grafströmska utredningen

Stockholm 1981

Omslag Johan Ogden Jernström Offsettryck AB ISBN 91-38-06479-0 ISSN 0375-250X Gotab. Stockholm 1981

Till statsrådet

Ingemar Eliasson

Härmed överlämnar stat - kommun jag betänkandet Energisamverkan näringsliv. Underlagsmaterial redovisas i Ds l 1981:11. l betänkandet föreslås införandet av en energihushållningslag för näringslivet. Lagen avses ligga till grund för överläggningar mellan staten och större energianvändare inom näringslivet om åtgärder för effektivare energianvändning och oljeersättning. I betänkandet behandlas även styrmedel för att stimulera till en lokal och en regional energiförsörjning i överensstämmelse med den nationella energipolitiken. Särskilda yttranden har lämnats av de sakkunniga Karl-Axel Edin, Gunnar Ericsson, Bo Helmerson. Mats Höjeberg. tillsammans med experten Måns Lönnroth. samt Bengt Wallenberg. Stockholm den 21 december 1981

Erik Grafström

särskild utredare /Charlotre Hernmarck Siv Näslund

Innehåü

Författningsförslag

1 Sammanfattning 15

1.1 Utgångspunkter . . . . . . . 15 1.2 Styrning av större energiförbrukare 17 1.3 Rådgivning . . . . . 19 1.4 Regional och lokal samverkan 19 1.5 för förslagen 21 Förutsättningar

2 Utredningsarberet 23 2.1 Direktiven . . . . . . 23 2.2 Deltagareiutredningen . . . . . 25 2.3 Arbetets uppläggning och avgränsning 25

3 Bakgrund 29 3.1 Energistatistik . . 29 3.1.1 Total energianvändning 29 3.1.2 Industrins energianvändning 29 3.1.3 Energiomvandlingssektorn 43 3.2 Nuvarande styrmedel . . . . . . . . . . . . 47 3.2.1 Bestämmelseribyggnadslagstiftningen . . . 47 3.2.2 Andra rättsregler som rör anläggningars utförand 50 3.2.3 Administrativ styrning i övrigt 52 3.2.4 Ekonomisk styrning 52

4 Utgângspunkrer . . . . . . . . 55

4.1 Övergripande mål för energipolitiken 55

4.2 Program för 1980-talet 56 4.3 Program och prognoser . . . . . . . . . 57 4.4 Energiprisernas betydelse för att förverkliga målen 61 4.5 Energiskatter som styrmedel . . . . . 64 4.6 Energipriserna och industrins konkurrenskraft 66 4.7 Energipolitikens effekter 68 4.8 Mål och medel 69

5 Energiplanerirzg baserad på energiredovisning 73 5.1 Bakgrund 73

5.2 överväganden 76

5.3 Förslag 81

6 Styrning av större energiförbrukare . . . . . . . . 83 6.1 Prövningen enligt 136 a § BL från energihushållningssynpunkt 83

6.2 överväganden . . . . . . . . 85

6.2.1 Selektiv eller generell styrning? 85

6.2.2 överläggningar eller prövning? 86

6.2.3 Överläggningar 90

6.3 Samordning med prövning enligt 136 a § BL avseende övriga prövningsgrunder 94 6.4 Förslag 95

7 Utbildning, rådgivning, information 101

7.1 Bakgrund 101

7.2 överväganden 103

7.3 Förslag 105

8 Samverkan på det lokala och regionala planet 107 8.1 Bakgrund 107

8.2 överväganden . . . . . . . . 113

8.2.1 Kommunerna i energipolitiken 113 8.2.2 Interkommunal planering 116 8.2.3 Konkreta projekt m.m. 118 8.3 Förslag 119

9 Vissa förutsättningar för att våra styrmedelsförslag skall få avsedd

effekt . . . 121

9.1 Inledning . . . . . . . . . . . . 121 9.2 stat - kommun — 123 Ansvarsfördelning näringsliv 9.3 Statens energiorganisation 123 9.3.1 Inledning 123 9.3.2 Bakgrund . . . 123

9.3.3 överväganden och förslag 125

9.3.4 Sammanfattande slutsatser 129 9.4 Klarare riktlinjer 129

10 Resursbehov och finansiering 133 10.1 Statligt resursbehov och finansiering 133 10.2 Kostnader för kommunerna 137 10.3 Kostnader för företagen 138

11 Specialmotivering . . . . . . . . . . . 139 11.1 Specialmotivering till förslag till energihushållningslag 139 11.2 Specialmotivering till förslag om ändring i lagen (1981:599) om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle

11.3 Specialmotivering till förslag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering . . . . 145 Särskilda yttranden 147 Appendix 1. Direktiv 157 Appendix 2. Redovisning av specialbearbeming av energistatistiken för industrin 165 Appendix 3. Arzvända förkortningar 187

Författningsförslag 9

F

örfattningsförslag

Förslag till

Energihushållningslag

Härigenom föreskrivs följande

Inledande bestämmelser

l § Denna lag är tillämplig i fråga om energiplzmering. energitillförsel och energianvändning vid arbetsställen där näringsverksamhet bedrivs.

2§ Bestämmelserna i denna lag gäller inte i fråga om arbetsställen där verksamheten huvudsakligen bedrivs i kärnenergi- eller vattenkraftanläggningar.

Energiplanering, energitillförsel och energianvändning 3 § Den som svarar för ett arbetsställe skall tillse att vid zirbetsstället iakttas god energiplanering och att arbetsstället har en säker energitillförsel och en effektiv energianvändning.

4 § Om energianvändningen vid ett arbetsställe uppgår eller avses uppgå till minst 4() terajoule årligen. skall den som svarar för arbetsstället tillse att energiplaneringen. energitillförseln och energianvändningen redovisas och redovisningen lämnas enligt vad regeringen föreskriver.

5§ Om energianvändningen vid ett arbetsställe uppgår eller avses uppgå till minst 180 terajoule årligen. får den myndighet regeringen bestämmer begära överläggning om energiplaneringen. energitillförseln och energianvändningen. Den som svarar för arbetsstället är skyldig att delta i överläggningar med myndigheten enligt vad myndigheten bestämmer. Företrädare för den kommun i vilken ;Arbetsstället finns skall beredas tillfälle att närvara vid (iverläggningarna. Vid tillämpningen av andra stycket skall iakttas att den som är skyldig att delta i överläggningar inte betungas onödigt.

10 Förfatmingsförslag

6 § Överläggningen enligt 5 § skall zivslutas med ett gemensamt

protokoll (över resultatet av överläggningarnzi.

Tillsyn m. m.

7§ Tillsyn (iver efterlevnaden av denna lag utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

8§ Uppgår energianvändningen vid ett arbetsställe till minst 40 terajoule årligen. är den som svarar för arbetsstället skyldig att pä anfordran av tillsynsmyndigheten lämna myndigheten de upplysningar och handlingar och det tillträde till arbetsstället som behövs för tillsynen.

9 § Tillsynsmyndigheten får vid vite kalla den som enligt 5 § är skyldig att delta i en överläggning om denne inte inställer sig pa kallelse.

l0§ Om den som svarar för ett arbetsställe eller uppsåitligert av grov oaktsamhet inte iakttar redovisningsskyldigheten skall han dömas enligt 4 till böter. Till böter döms även den som är uppgiftsskyldig 8§. om han enligt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna begärd uppgift.

ll § Beslut av tillsynsmyndigheten om anfordran enligt 8§ eller om föreläggande enligt 9§ överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft den l januari 1983. Bestämmelserna i 4 § tillämpas första gängen vid det första årsbokslut eller motsvarande som upprättas för tiden efter den l januari 1984.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1981:599) om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:599) om utförande av eldningszmläggningzir för fast bränsle. dels att 2. 4. 8 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse. dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 7a av nedan zingivna lydelse.

Nuvarande l_\‘aelse Föreslagen fvt/else

2 § En eldningsanliiggning i vilken den ;irliga lvränsleförbrukningen kan beräknas normalt uppga till minst 180 terajoule skall utföras för eldning med fast bränsle och därefter bibehallas i ett sadant utförande sa länge den är i bruk.

Författningsförslrtg

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Detsamma gäller en eldningszinláiggning med lägre bráinsleförbrukning i ett system i vilket varmvatten. hetvatten. ånga eller hctoljzi framställs för sådant ändamål som anges i 1 § andra stycket. om 1. den årliga bränsleförbrttkning- 1. den årliga energianviindrzingen en i systemet kan beräknas normalt i systemet kan beräknas normalt uppgå till minst 180 terajoule och uppgå till minst 180 terajoule och 2. systemets årliga behov av energi annars inte till minst 75 procent kan tillgodoses på annat sätt än genom användning av gas eller olja eller annat flytande bränsle. Innan ägaren eller den som annars Den myndighet som regeringen förfogar över en eldningsanläggnirtg bestämmer skall pröva användning som avses i första eller andra .stycket av annat bränsle än inltemskt fast

bestämnzer för vilket slag av fast bränsle innan en eldningsaitläggning

bränsle anläggningen skall lllförüb”. som avses i ffirsm eller andra .stycket skall han samråda med den myndig» uppförs eller eldas med annat bränshet som regeringen bestämmer. le. Tillstånd att (invanda ett visst bränsle får förenas med villkor.

Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- som regeringen bestämmer får medge undantag i särskilt fall från 2§ ge undantag i särskilt fall från 2 §. första eller andra .stycken Undantag från 3 § första stycket får regeringen föreskriva för särskilt fall eller för ett visst slag eller en viss grupp av eldningsanläggningar. Regeringen får också överlåta åt byggnadsnämnden eller annan myndighet att i särskilt fall medge undantag från 3 § första stycket.

7a§ Beslut av myndigheten om användning av visst briiitsle enligt 2 § tredje .stycket (iverklttlgtts ltos regeringen.

Tillsynsmyndigheten får meddela Tillsynsmyndigheten får meddela den som äger eller annars förfogar den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning de före- över en eldningsanlåggning de förelägganden som behövs för att åstad- lägganden som behövs för att åstadkomma rättelse. om :anläggningen komma rättelse. om zmláiggningen inte uppfyller vad som krävs enligt inte uppfyller vad som krävs enligt 2 § första eller andra stycket eller 3 § 2 § första eller andra stycket eller 3 § första stycket. Ett föreläggande får första stycket eller om anläggningen förenas med vite. (tnviindsy istrid mot 2 § tredje .vt_v(*ket. Ett utdömt vite får inte förvand- Ett föreläggande får förenas med las. vite. Ett utdömt vite far inte förvandlas.

12 Förfatrningsförslag SOU l98l:94

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§ Om ägaren eller den som annars Om ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning förfogar över en eldningsanläggning uppsåtligen eller av grov oaktsamhet uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot vad som gäller enligt 2 § bryter mot vad som gäller enligt 2 § första eller andra stycket eller 3§ eller 3 § första stycket. skall han första stycket, skall han dömas till dömas till böter. böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Anläggningar som uppförts eller installerats eller som påbörjats före lagens ikraftträdande får utan hinder av bestämmelserna i 2 § tredje stycket i sin nya lydelse eldas med annat bränsle än inhemskt fast bränsle.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1977:439) om kommunal energiplanering dels att 7§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 2a §. av nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2a§ Regeringen får ålägga två eller flera kommuner att utföra gemensam energiplanering i särskilda frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energilillförseln.

7§ Kommun är skyldig att på begäran Kommun är skyldig att på begäran av myndighet som regeringen be- av myndighet som regeringen bestämmer lämna myndigheten upp- stämmer lämna myndigheten uppgifter om fullgörandet av kom- gifter om fullgörandet av kommunens skyldighet enligt l. 2 eller munens skyldighet enligt l. 2. 2a 3 §. eller 3 §.

Denna lag träder i kraft den l januari 1983.

Senaste lydelse 19812601.

S()Ll198l:94 Författningsförslag 13

Förslag till Lag om ändring i byggnadslagen (1947:385) Härigenom föreskrivs att 136 a § byggnadslagen (1947:385) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

136a§ . Tillkomsten och lokaliseringen av Tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksam- industriell eller liknande verksamhet, som är av väsentlig betydelse för het, som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi, med träfi- hushållningen med träfiberråvara berråvara eller med landets samlade eller med landets samlade mark- och mark- och vattentillgångar skall prö- vattentillgångar, skall prövas av vas av regeringen i den omfattning regeringen i den omfattning som som nedan säges. nedan sägs. Nyanläggning av följande slag av verksamhet skall prövas, nämligen 1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk, 2. sågverk med en årlig produktionskapacitet om 5 000 m3 sågade trävaror eller mer, massafabrik, pappersbruk, samt fabrik för tillverkning av fiberskivor, spånskivor eller plywood, 3. fabrik för framställning av oorganiska eller organiska kemikalier eller av petrokemiska produkter i övrigt 4. fabrik för raffinering av råoljor, 5. atomkraftanläggning, 6. anläggning för upparbetning av atombränsle, 7. ångkraftanläggning och annan anläggning för eldning med fossilt bränsle med tillförd effekt överstigande 500 megawatt, 8. fabrik för framställning av gödselmedel, 9. cementfabrik. Utvidgning av verksamhet vid sågverk eller annan anläggning som anges i andra stycket 2 skall prövas om förbrukningen per kalenderår av träfiberåvara kommer att öka i förhållande till det av åren 1973. 1974 eller 1975 när förbrukningen var högst eller i förhållande till den förbrukning som har tillåtits enligt denna paragraf. Prövningsskyldighet föreligger ej om ökningen mätt i rundvirke eller motsvarande mängd annan träfiberråvara ej uppgår till 10 000 m3 eller, utan att uppgå till 20 000 m3 är mindre än en procent av den till jämförelse valda förbrukningen. Prövningsskyldighet föreligger ej heller för utvidgning av verksamhet som sker utan samband med utbyggnad av anläggning, om denna den 1 juni 1976 ingår i en förvaltningsenhet som efter ansökan registrerats hos regeringen, och om förbrukningen av träfiberråvara inom den registrerade förvaltningsenheten ej ökar mer än i föregående punkt säges. Finner regeringen för visst fall att verksamhet som avsesi andra eller tredje stycket ej är av den betydelse som i första stycket säges, kan regeringen medgiva undantag från prövningsskyldigheten. Nyanläggning eller utvidgning. som gäller verksamhet som avses i första . .. . . 1 S enas e y e se t l d l stycket, skall l annat fall an som anges l andra och tredje styckena prövas om (1976:213).

14 Förfamzingsförsltzg SOU I981 :94

regeringen i visst fall beslutar härom. Vad nu sagts gäller dock ej nyanläggning av sågverk med en årlig produktionskapacitet som är mindre än 5 000 m3 sågade trävaror eller utvidgning av verksamhet vid sågverk eller annan anläggning som anges i andra stycket 2 för vilken prövningsskyldighet enligt tredje stycket ej föreligger. Tillstånd enligt första stycket får meddelas endast om kommunen tillstyrkt detta. Tillstånd kan förenas med villkor för tillgodoseende av allmänna intressen och göras beroende av att saken inom viss tid fullföljes genom ansökan till koncessionsnämnden för miljöskydd i den ordning som föreskrives i miljöskyddslagen (1969:387).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

1 Sammanfattning

1.1 Utgångspunkter

Sverige står inför stora och svära omståillningar i energiförsörjningen. Oljebcrtwendet skall minska drastiskt - fram till är 1990 med ca 30 4. Därefter skall _vtterligare neddragningar ske. Kärnkraftcn skall börja avvecklas vid mitten av 1990-talet och vara helt avvecklad till iir 21111). Strävan är att energiförbrukningen genom effektivare energianvändning frän och med 1990-talet inte längre skall öka- detta utan att lägga hinder i vägen för den ekonomiska och sociala utveckling som eftersträvas. Energiförsörjningen skall på sikt i huvudsak baseras på varaktiga. helst förnybara och inhemska energikällor. Nya energislag och ny teknik skall därmed introduceras i systemet i betydande omfattning.

Sammantaget innebär dessa mål att det svenska energisystemet pa ungefär

25-30 är till ca 70 9/0 skall ersättas med ett nytt system. Omställningen kompliceras av att färdriktningen under perioden inte är rakt utstakztd. Uppvärmning med elenergi skall först öka och därefter minska sä att elförsörjningen vid kärnkraftens avveckling kan inriktas pä drift och belysning. De problem som kommer att möta denna omställning är betydligt svarare att lösa än de som (övergången till olja resp. kålrnkraft förde med sig. Omställningen kommer att ställa stora krav på de tre centrala parterna- stat. kommun och näringsliv. Redan de energipolitiska program som fastställts fram till är 1990 medför stora förändringar. Oljeersättningsprogrzimmet innebär att den ärliga användningen av olja för energiändzimfil skall minska med 12 miljoner ton till år 1990. Effektivare energianvändning skall resultera i en minskning med 3 miljoner ton. kol och inhemska bränslen skall vardera ersätta 3 miljoner ton samt el. solvärme. värmepumpar och alternativ uppvärmning av Stockholmsregionen 3 miljoner ton. Verkställda prognoser visar att man kommer att ha svårigheter att nä detta program. Vi anser det betydelsefullt för den långsiktiga politiken att programmet kan fullföljas. särskilt beträffande inhemska energislag och effektivare energianvändning. Prisstyrning genom skatter och avgifter betonas särskilt i 1981 ars energipolitiska riktlinjer som medel att genomföra politiken.

Därutöver läggs tyngdpunkten pa information. utbildning och rådgivning

främst till mindre och medelstora företag och pa stöd till introduktion och kommersialisering av ny teknik genom framför allt oljeersåittningsfonden.

16 Sammanfattning

Den energikrävande delen av näringslivet förutsätts huvudsakligen ta ett eget ansvar för sin energiförsörjning. En ny lag (1981:599) om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle (fastbråinslelagen) införs. Lagen har liten inverkan på valet mellan kol och inhemska bränslen. Vi konstaterar att energipriserna förmodligen inte kommer att utvecklas på ett sådant sätt att energipolitiken kan förväntas bli förverkligad genom enbart marknadsmekanismernas försorg. Vi pekar också på vissa begränsningar i möjligheterna att styra med skatter. De nedsättningsregler som gäller f. n. gör att de mest energikrävande företagen över huvud taget inte påverkas av höjningar av energiskatten. För att styra från olja till kol och inhemska bränslen enligt 1980-talets program krävs en grannlaga differentiering av skatten. Skatter verkar dessutom främst på längre sikt. vilket gör det svårt att möta de relativt snabba skiftningarna beträffande elanvändningen och introduktionen av oljeersättande energislag. Till en början skall olja ersättas till lika delar med kol och inhemska bränslen. men på längre sikt skall de inhemska energislagen gynnas. De anvisade styrmedlen är enligt vår uppfattning tutillráickliga för att förverkliga de energipolitiska programmen och styra mot de långsiktiga målen. Framför allt finns risk att introduktionen av inhemska bränslen kommer att ske i betydligt långsammare takt än vad som förutsätts i oljeersättningsprogrammet. Vår uppgift har varit att bedöma behovet av administrativa styrmedel för näringslivet. Industrin svarar för nära 40 % av Sveriges totala energiförbrukning. Lägger man härtill energiomvandlingsföretag. exkl. kärnenergiverk och Vattenkraftverk. närmar man sig S0 % av landets totala energiförbrukning. Av de ca 11 000 arbetsställen inom industrin som redovisar energiinköp till SCB svarar 400 arbetsställen för drygt 80 % av industrins energianvändning och 1 000 arbetsställen för ca 90 %. Ett litet antal arbetsställen svarar således för en högst betydande del av den svenska energiförbrukningen. Detta har i hög grad präglat utformningen av våra förslag. Vi har frågat oss om situationen kräver hårda styrmedel eller om man kan stanna för en mjukare styrning. Med en hård styrning skulle staten t. ex. kunna ålägga företagen att genomföra energibesparingar och ersätta olja med andra energislag i befintliga anläggningar. Den förestående omställningen av energisystemet i Sverige är så pass omvälvande att det är möjligt att det behövs en långtgående styrning. En sådan styrning kräver emellertid god kunskap, stor kompetens och klara riktlinjer. Här finns f. n. brister. De styrmedel vi föreslår har bl. a. till uppgift att öka kunskaperna och kompetensen hos berörda parter. Vi har ansett att man i varje fall tills vidare bör följa en mjukare linje, i huvudsak baserad på överläggningar och överenskommelser mellan stat, kommun och näringsliv. Ett minsta krav som man bör kunna ställa på styrsystemet är att det skall ge möjlighet för staten att nära följa utvecklingen. Härigenom kan staten ingripa om energianvändningen inte utvecklas mot de energipolitiska målen. Då måste antingen styrsystemet eller energipolitiken omvärderas.

Sammanfattning

1.2 Styrning av större energiförbrukare

EJ Vi föreslår en energihushållningslag för näringslivet. Lagens grundregel är att den som svarar för ett arbetsställe skall se till att det finns en god energiplanering, en säker energitillförsel och en effektiv energianvändning vid arbetsstället. D Lagen tar huvudsakligen sikte på de större energiförbrukarna inom näringslivet inkl. energiomvandlingssektorn med undantag för vattenkraft- och kärnenergianläggningar. Vi föreslår att arbetsställen med en årlig energiförbrukning på minst 40 TJ (ca 1 000 arbetsställen) skall ha en löpande intern energiredovisning, vilken skall ligga till grund för årliga energiplaner. Energiplanerna och de årliga boksluten från energiredovisningen skall godkännas av företagens styrelser eller motsvarande. El Vi föreslår vidare att statens energiverk skall genomföra överläggningar med de företag som har arbetsställen med en årlig energiförbrukning på 180 TJ eller mer (ca 400 arbetsställen, varav ca 100 kraft- och värmeverk). Företagen skall vara skyldiga att delta i överläggningarna och att lämna

energiverket erforderliga uppgifter. Överläggningarna skall avslutas med

gemensamt protokoll. Företrädare för berörda kommuner skall ha möjlighet att närvara vid överläggningarna. Statens energiverk skall årligen redovisa vad som åstadkommits under året och jämföra utvecklingen med de energipolitiska målen. III Genom ett tillägg till fastbränslelagen föreslår vi dessutom att statens energiverk skall pröva användning av annat bränsle än fast inhemskt bränsle i nya eldningsanläggningar eller energisystem med en årlig energiförbrukning på minst 180 TJ. Vi förslår samtidigt vissa ändringar i definitionen av energisystem i fastbränslelagen. Utvecklingen hos de av förslagen berörda energiförbrukarna blir av avgörande betydelse för möjligheterna att förverkliga energipolitiken.

Tillsammans svarar de för ca 45 % av svensk energiförbrukning. Åtgärder

för effektivare energianvändning vid dessa arbetsställen får därför stort genomslag. Det är också i dessa anläggningar som det finns de bästa förutsättningarna att ersätta olja med nya energislag. Vi anser att de största energiförbrukarna är så strategiska för svensk energipolitik att staten bör skaffa sig möjligheter att nära följa och att påverka energiutvecklingen hos dessa enheter. En första förutsättning, för att företagen skall kunna leva upp till det ansvar de förväntas ta enlig-t de energipolitiska är att de har riktlinjerna. kunskaper om sin faktiska energiförbrukning. Många av de större energiförbrukarna har i detta syfte infört energiredovisning. Vi anser att samtliga större energiförbrukare skall ha en löpande energiredovisning och att denna skall underställas företagens styrelser. Avsikten med redovisningen är i första hand att ge företagen ett tillförlitligt internt instrument för planering och uppföljning av energiförbrukningen. Vi presenterar i en bilaga (Ds I 1981:11) ett exempel på hur en energiredovisning kan utformas i enlighet med gängse ekonomisk redovisning i företagen. Den definitiva utformningen av lämpliga system för energiredovisning bör ske genom samarbete mellan statens energiverk och branschorganen. Utformningen bör göras så att företag som redan har

Sammanfattning

energiredovisning utan större kostnader kan anpassa sig till kraven. Med energiredovisningen som underlag skall företagen enligt vårt förslag upprätta planer över åtgärder för effektivare energianvändning och oljeersättning på kort resp. lång sikt. Planerna skall ses över årligen. Dessa planer skall också kunna ligga till grund för Överläggningarna mellan statens energiverk och företagen. För att ge statsmakterna underlag för beslut om energipolitiken för perioden efter år 1990 skall energiverket redan under de inledande åren successivt genomföra överläggningar avseende de

400 mest energikrävande arbetsställena. Överläggningarna skall inriktas på

att förmå företagen till energibesparingar och övergång till andra energislag än olja, framför allt inhemska bränslen. Både befintliga och tillkommande anläggningar skall diskuteras.

Överläggningarna bör normalt resultera i överenskommelser mellan

statens energiverk och företagen. Dessa överenskommelser blir inte bindande på det sättet att energiverket kan kräva att företagen genomför De bör däremot kunna ligga till grund för villkor vid planerade åtgärder. samhällets övriga selektiva styrning genom tillståndsprövning eller ekonomiskt stöd. När det gäller användning av olja eller kol i nya pannor anser vi att samhället bör ha ett mer avgörande inflytande än vad Överläggningarna ger. För dessa energislag bör därför ett prövningssystem införas. Vi föreslår att användning av annat bränsle än fast inhemskt bränsle skall prövas i de anläggningar som enligt fastbränslelagens 2 § skall utföras för eldning med fast bränsle. Det ger en prövningsgräns på 180 TJ/år. Därmed berörs i första hand pannor inom industrin på över 10 MW och pannor i energiomvandlingssektorn på över 25 MW. vid en utnyttjningstid på 5 000 resp. 2 000 timmar per år. Därtill kommer mindre pannor i system. Olja bör prövas eftersom det är ett explicit mål att minska oljeanvändningen. Kol bör prövas därför att valet mellan kol och inhemska bränslen kan få stor betydelse för möjligheterna att på lång sikt bygga upp en försörjning med inhemska bränslen. Den föreslagna prövningen kan leda till förbud att använda visst energislag eller till villkor. t. ex. att viss andel inhemska bränslen skall användas. Även andra villkor. om exempelvis effektiviteten i energianvändningen. skall kunna ställas. Från den 1 juli 1975 prövas på regeringsnivå energihushållningen vid vissa större industriella utbyggnader och nyanläggningar enligt 136 a § byggnadslagen. Fram till den 1 juli 1981 har energivillkor föreskrivits i sammanlagt 31 tillståndsbeslut. Flertalet energivillkor har inneburit krav på samråd med eller redovisning av särskild utredning till statens industriverk. Med prövning av bränslevalet vid planerad användning av olja eller kol. kombinerat med överläggningsförfarandet. anser vi att staten kan få ett systern för styrning av större energiförbrukare som är anpassat till de nu gällande riktlinjerna för energipolitiken. E1 Vi anser att prövningsgrunden energihushållning i 136 a § BL inte kommer att behövas om det system vi föreslår införs. D Vi föreslår vidare att man utreder möjligheterna att begränsa insamlingen

Sammanfattning 19

av uppgifter till SCB:s energistatistik från de 9 000 arbetsställen vilka tillsammans svarar för endast 5 % av industrins energiförbrukning. D Vårt styrsystem med överläggningar och viss prövning av bränslevalet skall. föreslår vi. utvärderas efter några år. Utvärderingen bör visa om systemet fungerar som vi har avsett eller om den selektiva styrningen bör göras mer långtgående.

1.3 Rådgivning

1981 års energipolitiska riktlinjer innebär att insatserna för energirådgivning utökas. Rådgivningen skall inriktas främst på mindre och medelstora företag och de företag i vilka energin endast utgör en mindre del av produktionsresurserna. Den skall organiseras så att energikonsulenter knyts till de 24 utvecklingsfonderna. För att rådgivningen skall få effekt som energipolitiskt styrmedel anser vi att den bör riktas till företag med energiförbrukning av någon storlek. Eftersom de 2 000 mest energiförbrukande arbetsställena svarar för 95 92 av industrins energianvändning bör insatser i första hand avse dessa. D Vi föreslår att rådgivning i första hand erbjuds arbetsställen som har stor energiförbrukning förslagsvis minst 12 TJ (3,3 GWh) - men som inte omfattas av systemet med överläggningar (ca l 600 arbetsställen med ca

15 % av industrins energianvändning). Övriga arbetsställen bör erhålla

rådgivningsstöd i mån av resurser. Arbetsställen som använder mindre mängder energi. huvudsakligen för uppvärmning, bör i första hand vända sig till de kommunala rådgivarna. D Vi anser att energirådgivningen inte bör splittras på samtliga utvecklingsfonder utan få en mer koncentrerad organisation. Vi föreslår en indelning i sju a tio regioner med var sin râdgivningsgrupp. Därmed skapas möjligheter till erfarenhetsutbyte mellan rådgivarna och till viss branschspecialisering. Rådgivningsenheten bör där så är lämpligt placeras i anslutning till en utvecklingsfond. Det centrala ansvaret för energirådgivningen skall. enligt vårt förslag. ligga på statens energiverk.

I figur 1 presenteras översiktligt vilka delar av näringslivet som berörs av våra förslag.

1.4 Regional och lokal samverkan

Vi har haft i uppdrag att överväga prövning av hela system för försörjning av energi till större regioner och tätorter. I uppdraget ingår att överväga även andra former av administrativa styrmedel för att åstadkomma samordning och få till stånd det energiförsörjningssystem som är mest lämpligt med hänsyn till hela landets intresse. Prövning förutsätter att samarbete redan bedrivs och ligger till grund för ansökningar. Staten har då möjlighet att säga nej till eller ställa villkor beträffande de föreslagna lösningarna. Däremot finns ingen möjlighet till påverkan i regioner där samplanering helt saknas. Vi bedömer att det viktiga

20 SOU [981294

Sammanfattning

Ö\__/RIGT INDUSTRIN NARINGSLIV VÅRA FÖRSLAG TILL STYRME DEL

:ååh

\

~ :nr VI - 5:22. r

i‘,‘,i,::'},,. dustrins anv§ndn2)

dusmn energiför- vid arbetsstallet

ca H 000 brdkmng

l -Huvudsak—

ligen kom- I munal energiråd-

ca 9000 I givning

arbgtsstäl- 5 % ofieducefad len inom I uppgiftsindustrin inramning

I till SCB

2ooo-—————J-——————————--12‘rJ — — — — — —

--f

11._00arbets- M_i‘ndreantal arbçts- -Priorite-

stallen inom l 5 % staiien inom service-

rade för industrin näringarna statens

I uppsökan-

de men

l

frivilliga

l energi-

rådgiv- —-———— “9

900-r———-—|—--———————--—40TJ————-

I Mindre antal kraft 500-609 ei. värmeverk + °Obiig.

arbgtsstal I 10 % eventuellt några intern

!e mm.“ arbetsställen inom energid”5" redovisn. | servicenäringarna 300-400-- - - —- — —- — —— —— —- — 180 TJ .Afiiga 300-400 -Oblig. överläggning energi_

I 80 % $§n1r.(.);?,e§La?m§;i med

[en mom -Provmngsplukt for oua oTiugängl_ I kommunala) och kol I nya Pan° GL industrin för statens 1 system på 2 180 TJ. energgverk

1) Med mer än fem anställda, dvs som ingår i SCB: industristatistik. 2) inköpta bränslen och drivmedel samt elenergi.

Figur I. Figur över hur näringslivet berörs av våra förslag till styrmedel.

Sammanfattning 21

är att få till stånd samplanering mellan flera kommuner. Det gäller särskilt sådan planering som kan leda till beslut om utvinning och användning av inhemska energikällor som torv och skogsbränsle. Gemensam energiplanering för flera kommuner förekommer i storstadsregionerna och i ett tiotal andra fall. lbland är samplaneringen föranledd av kommunernas egna behov av att finna gemensamma lösningar för värmeförsörjningen, ibland är den initierad av kommunförbundet eller av olika statliga myndigheter. Det är angeläget att samarbete påbörjas även i andra regioner. Statens energiverk bör därför ta initiativ till överläggningar och överenskommelser om sådant samarbete med kommuner och företag. I sista hand bör också finnas en möjlighet för regeringen att ålägga kommuner i regioner av stor energipolitisk betydelse att gemensamt planera sin energiförsörjning. Med hänsyn till vår allmänna uppfattning att man i första hand bör basera den energipolitiska styrningen på överläggningar och överenskommelser mellan stat, kommuner och näringsliv har vi avstått från att föreslå prövning av regionala energiförsörjningssystem. Om utvecklingen inte blir den avsedda bör ett prövningssystem kunna övervägas senare. Det finns andra möjligheter för staten att verka för lokal och regional energiförsörjning i överensstämmelse med den nationella energipolitiken. Efterfrågan på inhemska bränslen och ny teknik kan stimuleras genom att staten tecknar utvecklingsavtal med utvalda kommuner och företag. Utbudet av inhemska bränslen kan ökas genom att staten medverkar till att centrala eller regionala bränslebolag bildas. De bör arbeta för att få fram torvtäkter och skogsbränslen, ordna transportsystemet och medverka till att bränslenas kvalitet utvecklas. Därmed kan statens stöd till energiforskning följas upp genom att staten också engagerar sig för att föra ut resultaten från forskningen. Medel ur oljeersättningsfonden bör kunna användas för detta ändamål. Ett sätt att minska den ekonomiska risk som följer av att flera parter samverkar kan vara att införa ett försäkringssystem. Försäkringsskyddet bör gälla för sådana förändringar i projektets förutsättningar som är svåra att förutse och påverka och som kan medföra betydande kostnader för någon part. E! Vi föreslår en ändring i lagen om kommunal energiplanering som ger möjlighet att ålägga två eller flera kommuner att genomföra gemensam energiplanering. CI Vi föreslår att statens energiverk får i uppdrag att teckna utvecklingsavtal med några kommuner och företag. El Statens energiverk skall också, enligt vårt förslag. få i uppdrag att medverka till att centrala eller regionala bränslebolag bildas. EI För att underlätta konkreta samverkansprojekt föreslår vi vidare att ett försäkringssystem övervägs.

1.5 Förutsättningar för förslagen

En förutsättning för att våra förslag skall få avsedd effekt är att staten har en kompetent och resursstark organisation på energiområdet.

22 Sammanfattning

E! Vi föreslår att statens energiverk skall ha det samlade ansvaret för .styrning av näringslivets energihushållning, däri inbegripet såväl tillförsel som användning. E! Vi föreslår att beslutet att inrätta ett särskilt organ med ansvar för oljeersättningsfonden upphävs. Stöd ur fonden skall istället beslutas av statens energiverk. En sådan organisation, där ekonomiska och administrativa styrmedel samordnas, bör kunna handha den energipolitiska styrningen på ett effektivt sätt. Förslagen bör också underlätta kompetensuppbyggnaden och möjligheterna till såväl branschspecialisering som till teknisk och ekonomisk specialisering. Utöver tillskott av personal från oljeersättningsfonden och statens industriverk föreslår vi en förstärkning av resurserna vid statens energiverk med 10-12 tjänster. Vi beräknar behovet av ytterligare medel till 4 milj. kr. per år, inkl. medel för resor och konsulttjänster. Vi föreslår att finansieringen sker via oljeersättningsfonden. För att statens energiverk skall kunna tillämpa styrsystemet krävs klarare riktlinjer för hur de energipolitiska programmen skall förverkligas. En sådan vägledning behövs särskilt beträffande användningen av kol och inhemska energislag. Riktlinjerna skulle kunna ange t. ex. fördelning på användarsektorer, regioner eller anläggningstyper. Klarare riktlinjer behövs även beträffande elanvändningen och elförsörjningen inför kärnkraftens avveckling. Slutligen vill vi återigen betona att energipolitikens långsiktiga mål ställer mycket stora krav på omställningar i energiförsörjningen. Det totala styrsystemet måste utformas med detta i sikte. De styrmedel vi föreslår skall verka tillsammans med de energipolitiska styrmedel - administrativa och ekonomiska - som redan finns eller beslutats och eventuella tillkommande ekonomiska styrmedel. Våra förslag, som i stor utsträckning är inriktade på förbättrade kunskaper och ökad kompetens för berörda parter. kommer att bidra till att programmen för 1980-talet kan förverkligas men får kanske sin största betydelse när det gäller att nå de långsiktiga målen.

2 Utredningsarbetet

2.1 Direktiven

Vid regeringssammanträde den 19 juli 1979 bemyndigades dåvarande statsrådet Tham att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda frågan om administrativa styrmedel för näringslivets energihushållning, m. m. _ Statsrådet Tham anförde härvid bl. a. följande:

En särskild utredare bör tillkallas för att se över de administrativa styrmedlen rörande näringslivets energianvändning. Utgångspunkten bör vara att ökade krav på förbättrad energihushållning och en energianvändning baserad på andra bränslen än olja kommer att ställas framöver. Utredaren bör lämna förslag till styrmedel för att åstadkomma och underlätta en sådan utveckling. Utredaren bör utgå från att statsbidragen till energibesparande åtgärder i befintliga processer inom näringslivet successivt kommer att trappas ned och att det därför kan finnas skäl att införa nya eller att förstärka befintliga styrmedel för att få till stånd en bättre energihushållning inom bl. a. befintlig industriell eller liknande verksamhet. Styrmedel av typen allmängiltiga normer. individuell prövning enligt lag samt information, rådgivning och utbildning bör behandlas av utredaren. Användningen av energibeskattningen för att åstadkomma en utveckling mot de energipolitiska målen behandlas som jag tidigare nämnt i utredningen om beskattning av energi m. m. och bör därför inte tas upp i detta sammanhang. Sedan år 1977 regleras kommunernas ansvar inom energiområdet i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering. Enligt lagen skall kommunen i sin planering främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Det innebär bl. a. att kommunen skall beakta energihushållningen i egna anläggningar och byggnader. Ett liknande krav i en lagstiftning gällande näringslivet kan behöva införas. En sådan lag skulle kunna utformas så att den skapar en grund för t. ex. överläggningar mellan myndigheter och branscher om åtgärder för förbättrad energihushållning och för direkta initiativ som kan behöva tas för att t. ex. förmå ett industriföretag att utnyttja en viss energisparande teknik eller att samarbeta med en kommun för att utnyttja spillvärme för uppvärmning av bostäder m. m. Utredaren bör överväga det närmare behovet och lämna förslag till utformningen av en sådan energihushållningslag gällande näringslivet. En lag med denna inriktning bör utformas så att den ger möjlighet till löpande anpassning av kraven på god energihushållning efter vunna erfarenheter och ändrade omständigheter. t. ex. att nya tekniska metoder har framkommit. Utredaren bör se över de nuvarande reglerna om prövning enligt 136 a§ BL av energihushållningen vid nyanläggning eller utbyggnad av viss industriell eller liknande verksamhet. Bl. a. bör kriterierna för vilka anläggningstyper som bör prövas från energihushållningssynpunkt övervägas. De förslag till förändring av prövningen som

24 Utredningsarbete SOU 1981194

har lagts fram av industriverket och energikommissionen liksom av rcmissinstanserna i yttranden över de tidigare nämnda rapporterna bör övervägas. bl. a. alternativet att ge industriverket möjlighet att avgöra vissa frågor som är av betydelse från energihushållningssynpunkt men som inte är av sådan (ivergripttnde karaktär att det bör ankomma på regeringen att besluta därom. Om utredaren finner att en särskild energihushållningslag bör komma till stånd hör energihushålIningsprövningcn inordnas i denna lag. Det är härvid väsentligt att samordningen belyses mellan prövning enligt en eventuell sådan energihushållningslag och prövning enligt 136 a § BL av de aspekter som då kvarstår att pröva enligt sistnämnda bestämmelse. Utredningen (l 1977:1 l) om omställharzi eldningsanläggningar m. m. har att överväga behovet av lagstiftning eller andra föreskrifter som ger vidgad möjlighet att föreskriva att nya värmeproducerande och elproducerandc anläggningar skall utformas så att de kan eldas med fasta bränslen. Uppdraget omfattar i viss utsträckning även befintliga anläggningar. Utredaren bör i nämnda frågor beakta resultatet av nyssnämnda utrednings arbete. Utformningen av energitillförselsystemet fört. ex. en region. större tätort eller ett större industriområde kan f. n. inte prövas av staten på annat sätt än genom att de enskilda anläggningarna prövas efter hand som de kommer till stånd. Det innebär att det successivt kan byggas upp ett system som vid en övergripande bedömning och med hänsyn till hela landets energiförsörjning inte är det mest lämpliga. Ett dylikt resultat kan också uppstå genom bristande samordning mellan t. ex. olika tätorter eller industriföretag. Enligt lagen om kommunal energiplanering skall kommunerna samverka sinsemellan och med berörd industri för att gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. Utredaren bör göra en kartläggning av hur denna samverkan bedrivits och med utgångspunkt därifrån överväga om en prövning bör införas för hela system för försörjningen av energi till större regioner eller tätorter som t. ex. kan behöva basera sin energiförsörjning på flera olika typer av energiomvandlingsanläggningar. Även andra former av administrativa styrmedel för att åstadkomma den eftersträvade samordningen och få till stånd det energiförsörjningssystem som är mest lämpligt med hänsyn till hela landets intresse bör övervägas. Utredaren bör redovisa de resursbehov och administrativa konsekvenser som blir följden av framlagda förslag. Möjligheten att genom avgifter finansiera prövning enligt en ev. energihushållningslag bör övervägas.

Enligt beslut vid regeringssammanträde 1980-03-13 har vi vidare fått direktiv angående finansiering av reformer. Där anförs bl. a. följande:

Utgångspunkten skall vara att alla förslag som kommittéerna lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom besparingar i form av rationaliseringar och .omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Kostnadsberäkningarna skall vara väl genomarbetade och ta hänsyn till alla kostnader som kan uppstå oavsett om de drabbar staten. kommuner eller enskilda. Kommittéerna bör så omsorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekter i form av exempelvis ökad administration och ökat krångel. som förslagen kan medföra för myndigheter och enskilda. I budgetförslaget för budgetåret 1980/81 framhålls att regeringen för sin del är inriktad på att i större utsträckning än tidigare vara restriktiv med krav på kommunala insatser. Riksdagen har i samband därmed uttalat (FiU l979/8llzl5) att en självklar utgångspunkt för riksdagens ställningstaganden bör vara att kommuner och landstingskommuner inte annat än undantagsvis åsamkas nya utgifter till följd av statliga beslut. I regeringsförklaringen i oktober 1979 betonades också att regeringen avser att

Utredningsarbete 25

noga granska de ekonomiska verkningarna för den kommunala sektorn av statliga bcslul. Del är därför nödvändigt att olika reformers effekter på den kommunala verksamhetens volymutveckling och på den kommunala ekonomin klarläggs. Mot denna bakgrund måste kommittéerna noga beakta de kommunalckonomiskzt konsekvenserna av lämnade förslag och redovisa ett genomarbetal underlag som medger bedömningar i dessa avseenden. Kommittédirektiven finns i sin helhet i Appendix l.

2.2 Deltagare i utredningen

F. d. generaldirektören Erik Grafström förordnades som särskild utredare fr. o. m. 1979-07-19. Sakkunnigaiutredningen har varit. fr. o. m. 1979-09-15 ombudsmannen Gösta Dahlström. sektionschefen Gunnar Ericsson. ombudsmannen Mats Höjeberg. direktören Ulf Karlsson. fil.lic. Dietrich Timm (t. o. m. 1980-08-31) och direktören Bengt Wallenberg. samt fr. o. m. 1980-09-01 avdelningsdirektören Karl-Axel Edin och direktören Bo Helmerson. Experter i utredningen har varit. fr. 0. m. 1979-09-15 planeringschefen Nils Ahlgren, departementssekreteraren Rolf Annerberg. departementssekreteraren Willy Eng. avdelningsdirektören Måns Lönnroth. departementssekreteraren Jan Magnusson (t. 0. m. 1981-02-19). fr. 0. m. 1980-03-01 kammarrättsassessorn Christer Möller (t. 0. m. 1981-07-31). fr. 0. m. 1980- 10-27 kammarrättsassessorn Lilian Weibull och fr. 0. m. 1981-04-01 energiverkschefen Carl-Erik Lind. Experter i arbetsgruppen energikrävande industri har varit fr. o. m. 1980-09-01 fil. Iic. Dietrich Timm (t. o. m. 1981-03-31) och fr. o. m. 1981-04-01 docenten Harry Albinsson. Experteri arbetsgruppen övrigt näringsliv har varit fr. o. m. 1980-09-01 avdelningsdirektören Lars-Olof Södergren (t. o. m. 1981-09-14) och departementssekreteraren Gun Tombrock. Expert i arbetsgruppen kommunal energiplanering har varit fr. 0. m. 1980-09-01 avdelningsdirektören Ingvar Enqvist. Charlotte Hernmarck har varit sekreterare i utredningen fr. o. m. 1979-09-15, Ivar Nordqvist bitr. sekreterare fr. o. m. 1979-12-01 (tjänstledig för annat uppdrag fr. o. m. 1981-02-01) samt Siv Näslund bitr. sekreterare fr. 0. m. 1980-11-07.

2.3 Arbetets och

uppläggning avgränsning

Arbetets uppläggning

Utredningsarbetet bedrevs inledningsvis i tre grupper inom kommittén:

Grupp 1 Energikrävande industri ordförande Nils Ahlgren sekreterare lvar Nordqvist t. o. m. 1981-01-15 och Siv Näslund från 1981-01-15

26 Urrednngsarbete SOU 1981294

Grupp 2 Övrig! näringsliv

ordförande Bengt Wallenberg t. 0. m. 1980-08-31 Ulf Karlsson fr. 0. m. 1980-09-01 sekreterare Ivar Nordqvist samt. vid fåirdigställandet av rapporten. Charlotte Hernmarck

Grupp 3 Kommunal energiplanering ordförande Måns Lönnroth sekreterare Charlotte Hernmarck Arbetsgruppernas arbete redovisades under våren 1981 i rapporter från respektive grupps ordförande. Dessa rapporter finns publicerade som bilaga till detta betänkande i departementsstencilen (Ds I 1981:1 l) Energisamverkan. Stat - kommun - till Grafströmska näringsliv. Underlagsmaterial utredningen. De konsultuppdrag som har lämnats under utredningsarbetet har till övervägande delen initierats av någon av arbetsgrupperna. och har då redovisats eller refererats i rapporten från gruppens ordförande. En rapport av bankdirektören Sören Andersson om finansiering av energihushållningsinvesteringar har bifogats rapporten från grupp 2. Detta underlagsmaterial har varit tillgängligt för alla i kommittén. således inte bara för resp. grupps ledamöter. Som en komplettering till arbetet i arbetsgrupperna fick Svensk Energiplanering AB under våren 1981 i uppdrag att föreslå ett energiredovisningssystem för industriföretag och kommunala energiföretag samt att pröva om det skulle vara praktiskt möjligt att arbeta med ett sådant system. Resultatet redovisades till kommittén i en föredragning i maj 1981 samt i en rapport som har publicerats tillsammans med grupprapporterna (Dsl 1981:11). . Kommittén har vidare träffat företrädare för kommuner, industriföretag och myndigheter för att diskutera synpunkter och förslag. Utöver de besök och sammanträffanden som har redovisats i grupprapporterna kan nämnas. deltagande i statsrådet Petris överläggningar med näringslivet i maj 1980 och ett sammanträde med energipolitiskt aktiva kommunpolitiker samt representanter för Kommunförbundet och kommundepartementet för att diskutera rapporten om kommunal samverkan samt besök hos Umeå energiverk och Obbola Linerboard AB. Även andra kontakter har tagits. bl. a. med branschorgan och kommittéer. Företrädare för kommittén har besökt Danmark och Storbritannien för att diskutera styrning av näringslivets energianvändning. Experten Lilian Weibull har medverkat i sekretariatets arbete vid utformningen av lagförslag och specialmotiveringar. Samtliga sakkunniga och experter har haft tillfälle att lämna synpunkter på textutkast och har haft rätt att lämna särskilda yttranden till betänkandet.

Urredningsarbete 27

Avgränsning av uppdraget

Uppdraget har redovisats i avsnitt 2.1. Vi skall enligt direktiven överväga och föreslå administrativa styrmedel för näringslivets energihushållning och för att genom samordning få till stånd det energiförsörjningssystem som är mest lämpligt med hänsyn till hela landets intresse. Vi har inte haft i uppdrag att överväga ekonomiska styrmedel. Dessa utreds i andra sammanhang. Vi utgår dock från att det styrsystem vi föreslår skall verka tillsammans med olika former av ekonomisk styrning. Vid vår behandling av näringslivet har vi huvudsakligen uppehållit oss vid industrisektorn och energiomvandlingssektorn. Orsaken till detta är att energianvändningen i dessa sektorer är koncentrerad till förhållandevis få enheter. där energisparande och ersättning av olja med andra bränslen kan i väntas få det största genomslaget. Styrning av övrigt näringsliv. dvs. transportsektorn. jord- och skogsbruket samt byggnadsindustrin och servicenäringarna får en helt annan karaktär med hänsyn till att det där gäller att påverka många beslutsfattare med var och en förhållandevis blygsam energiförbrukning från nationell synpunkt. Vidare fungerar för dessa sektorer i huvudsak andra ekonomiska och administrativa styrmedel. Denna avgränsning till industrin och energiomvandlingssektorn innebär dock inte att vi finner andra sektorers möjligheter att spara energi ointressanta. Vi utgår från att andra styrsystem även i fortsättningen skall finnas vid sidan av det vi föreslår och att det allmänna kravet på god energihushållning, som anges i våra direktiv. skall gälla även för dessa näringar. Förslaget till energihushållningslag gäller därför hela näringslivet. De preciserade förslagen kommer dock att i första hand beröra industrin och energiomvandlingssektorn.

Remisser Utredaren har efter remiss avgivit följande yttranden: C1 Rapporten (Ds l 1979:17) Finansiering av energiteknik för oljeersättning. C1 Betänkandet (SOU 1980:9) Övergång till fasta bränslen. C1 Departementspromemorian (Ds Bo 1980:2) Tillåtlighetsprövning av viss industriell verksamhet m. m. Översyn av 136 a § byggnadslagen. D Betänkandet (Ds I 1980:16) De statliga energimyndigheterna —arbetsfördelning och samverkan. E! Statens industriverks rapport om utvärdering av försöksverksamheten med energikonsulenter vid regionala utvecklingsfonder samt en del av verkets anslagsframställning för budgetåret 1981/82.

3 Bakgrund

3.1 Energistatistik

3.1. l Tom! energianvändning

Den totala slutliga energianvändningen i Sverige uppgick år 1980 till 1367 PJ (380 TWh). enligt den preliminära statistiken från statistiska centralbyrån (SCB). Industrin svarade för 39 C/r av energiförbrukningen. hushåll och handel för 43 /r och samfärdsel för 18 /r. Den totala tillförseln av energi år 1980 var 1583 PJ (439 TWh). Fördelningen på energislag i hruttotillförsel resp. slutlig zmvåindning framgår av diagram l och 2 nedan.

Vatten-

Diagram I Brunolillförse! av energi år 198!) _fördølad på wiergislag Oljeinhemska produ kter bränslen 58% Diagram 2 Slullig an- 9% vändning m energi år I‘)80f()r1I('Im/ på (mergislag

Källa: Statistiska meddelanden E 1981:72.

3. 1.2 lndustrins energianvändning

Industrins slutliga energianvändning var 534 PJ (148 TWh) år 1980. Av diagram 3 framgår att industrin inte är fullt så oljeheroende som Sverige i sin helhet. l Som hruttotilllkirscl av Ol_jeprodukter svarade för 36 “r av den slutliga energianvändningen i industrin vattenkraft och kärnkraft jämfört med 57 70 av energianvändningen totalt i Sverige. Drygt en har räknats producerad fjärdedel av den olja som zinvåinds i Sverige gar till industrin. Användningen elenergi i vattcnkraftstztav inhemska bränslen sker däremot huvudsakligen inom industrin. Industrin tioner resp. kiirnkr ftär också mer elberoende än andra sektorer. stationer.

T

Bakgrund

Oljeprodukter 37%

Diagram 3 Imluslrins .\‘/HI/iga (Hn(I'ndning (Il energi år l 980 förde/ur! Kol, koks 7% på erzergislag.

Källa: Statistiska meddelanden E 1981:72. Träbränslen, lutar, sopor 1 24% Stadsgas. koksugnsgas (l Vr) och masugnsgas (2 /r). dvs. huvudsakligen kol› och kokshaserad gas.

Den övervägande delen av industrins energiförbrukning går till processuppvärmning. Bränslet används härvid ofta för produktion av ånga som sedan utnyttjas i processen. Till ångproduktion förbrukas ca 65 % av den totala oljekonsumtionen inom industrins”- I industrisektorn är det främst inom den tunga industrin som möjligheter att ersätta olja finns. Det är nämligen företrädesvis större pannor med lång som är lämpade för eldning med fasta bränslen. Av totalt utnyttjningstid 6 100 MW effekt som åren 1955-75 installerades i oljepannor med en effekt av 10 MW eller mer avsåg 3 200 MW pannor i massa- och pappersindustri. 900 MW pannor i kemisk industri och 500 MW pannor i järn- och stålindustri. dvs. sammantaget 2/3 av den installerade effekten.: inom industrin används huvudsakligen i motorer av olika slag. Elenergin t. ex. till fläktar. pumpar och bearbetningsmaskiner. En mindre del används

till belysning och processvärme.: Vissa processer. nämligen de elektroke-

miska och de elektrotermiska. är dock mycket elkrävande. Aluminiumindustrin förbrukar t. ex. stora kvantiteter elenergi. Även ferrolegeringsverk och järn- och stålverk (elektrostålugnar) förbrukar stora mängder elenergi för sina processer. Ett fåtal branscher svarar för den dominerande delen av industrins 2 Enligt rapporten Kart- svarade tillsammans med energiförbrukning. Massa- och pappersindustrin läggning av industrins NE- järn-, stål- och metallverk för 22 % av industrins saluvärde år 1979 men för energianvändning FOS 1980:1. hela 61 % av dess energiförbrukning.

Bakgrund 31

Massa, papper grafisk ind. (SNI 341 42%

Verkstadsind. (SNI 38) 9%

Järn-, ståI-, metallverk (SNI 37) Diagram -I .Slutlig un- 18% riimlning av energi inom industrin år I 980 _fört/vlad på branschen

Källa: Statistiska medde-

landen E 1981:72.

Energikostnadernas andel av saluvärdet varierar mycket mellan branscherna. Inom cement- och kalkindustrin var år 1979 energikostnadernas (inköpta bränslen och drivmedel samt elenergi) andel av saluvärdet 29 %. inom järn-, stål- och ferrolegeringsverk drygt 12 % medan den inom verkstadsindustrin var mindre än 2 %. Se vidare tabell 1. Eftersom i den offentliga statistiken detaljeringsgraden inte är tillräcklig för en analys av de största energiförbrukarnzis andel av den totala energiförbrukningen inom industrin har vi uppdragit ät statistiska centralbyrån (SCB) att göra vissa specialbezirbetningar av inciustristzttistiken för åren 1977 och 1978. SCB har tagit fram uppgifter om de 2000 största energiförbrukarna inom industrin. Huvuddelen av de uppgifter som presenteras i fortsättningen av detta avsnitt är hämtade från dessa specialbearbetningar. De finns redovisade i sin helhet i appendix 2. En stor del av energiförbrukningen inom industrin är koncentrerad till ett litet antal mycket energikrävande zinläggningar. De 50 mest energikrävande arbetsställena- av de totalt ca ll 000 som omfattas av SCBzs industristatistik - svarade år 1977 för 41 /r av industrins energianvändning (inköpta bränslen och drivmedel samt elenergi). De 100 största energiförbrukarnzi svarade år 1978 för 56 /r av industrins energianvändning och de 400 största för 81 ”/r. Går man vidare till de 1 000 största energiförbrukarna finner man att de l Branschindelning enligt svarade för 90 (70 och de 2 000 största för 95 /r av industrins energiförbruk- SNI-kod på tvåsiffernivá.

32 Bakgrund

Tabell l Energikostnadernas andel av saluvärdet inom olika branscher år [979 Bransch SNI- Dclbransch Energikostnzidernzis andel kod i V/z av saluvärdet år 1979 Inköpt Elenergi Totalt bränsle

ning. Det betyder att de övriga 9 000 arbetsställena i SCB:s statistik svarade för endast 5 /r av industrins energiförbrukning. De 100 mest energikrävande arbetsställena förbrukade vart och ett i genomsnitt 2 405 TJ (ca 670 GWh) av inköpta bränslen och drivmedel samt elenergi år 1978. dvs. deras förbrukning uppgick sammanlagt till 240 PJ (67 TWh). De 400 mest energikrävande arbetsställena förbrukade totalt 349 PJ (97 TWh) och de 2 000 största energiförbrukarna 409 PJ (114 TWh). Energianvändningens fördelning på de 2000 mest energikrävande arbetsställena framgår av tabell 2. Om även internt genererad energi. typ bark och lutar. hade medráiknats skulle koncentrationen till de största energiförbrukarna ytterligare ha accentuerats. Energiförbrukningens koncentration till de mest energiförbrukande arbetsställena framgår också av diagram 5 och diagram 6.

Bakgrund

Tabell 2 Industrins förbrukning av inköpta bränslen och drivmedel samt elenergi år 1978 fördelad på arbetsställen i storleksgrupper efter energiförbrukning

Källa: Specialbearbetning av SCB:s statistik.

1-100 mest energikrävande arbetsstäl lena 56% 101-400 25%

Diagram 5 De mest energikrävande arbetsställenas andel av total energiförbrukning inom industrin år 1978.

34 SOU |‘)81:94

Bakgrund

80-

Diagram 6 De 100 största arbetsställenas förbrukning av inköpta bränslen och drivmedel sam! elenergi i procent av industrins totala förbrukning av dessa energislag år I977. Antal arbetsställen

Om man ser till enbart elförbrukningen så svarade de 100 mest elkråivzrnde arbetsställena för 61 /r av industrins totala elförbrukning år 1978. De 400 största elförbrukarna svarade för 83 /r. de l 000 största för 91 T2 och de 2000 största för 96 /r av elanvändningen i industrin. i stort De mest energikrävande företagens fördelning på branscher följer den fördelning som gäller för industrin totalt och som presenterats i diagram av de 400 största energiförbrukaritzt massa- 4. Således var drygt en fjärdedel De svarade för 36 ”/r av energiförbrukningen hos de och pappersindustrier. ztrbetsställena. Av diagram 7 framgar närmare hur 400 mest energikrävande de 400 mest energikrävande arbetsställena fördelar sig pa branschen Diagrammen 8 och 9 visar motsvarande uppgifter som diagram 7 för de 900 mest energikrävande arbetsställena resp. för de 2000 mest energikrävande Branschindelning enligt SNI-kod arbetsställena. Mer uppgifter om antal arbetsställen och på tvåsiffernivå. detaljerade i olika branscher hos de 400. 900 resp. 2 000 mest 3 Vi har valt att redovisa energiförbrukning arbetsställenaz redovisas i tabellerna 3 och 4. uppgifter för de 400. energikrävande Av tabeller och diagram att massa- och pappersindustrin samt 900 resp. 2 000 mest framgår energikrävande arbets- och stålindustrin har ca 160 av de 400 mest energikrävande arbetsstäljärnställena därför att våra fördelade lena och att de övriga 240 är ganska jämnt på Verkstadsindustri, förslag i huvudsak kom- Även kemisk industri, jord- och stenindustri samt livsmedelsindustri. mer att gälla för dessa och textilindustri är företrädda. tre grupper. trävaruindustri, gruvor

sou 1981:94 35

Bakgrund

TabeIl3 Antal arbetsställen i olika branscher för de 400, 900 resp. 2000 mest energikrävande arbetsställena inom industrin samt totalt inom industrin år l978 Bransch SNI Antal arbetsställen bland de 400 största 900 största 2 000 största Totalt 11 078

Kemikalie.

Järn. stål. ferro-

Annan tillverkningsind. 39 0 1 16 130

Detta mönster i stort sett också för gäller de 900 resp. 2000 mest energikrävande arbetsställena. Inom dessa två grupper finns dock ett större antal arbetsställen inom Verkstadsindustri och inom livsmedelsindustri än inom massa- och pappersindustri resp. järn- och stålindustri.

36 sou 1931:94

Bakgrund

Tabell4 Energiförbrukning i olika branscher för de 400. 900 resp. 2000 mest energikrävande arbetsställena samt totalt inom industrin år 1978

Andra gruvor

Drycker

Sko

Kemikalie,

Järn, stål, ferro- 371 88,6 89.4 89.8 90.0 legeringsverk

tiIlverkmng5ind. Summa 348.9 384.7 409.0 431.7

sou 1981:94 37

Bakgrund

SNI- °d — -400 - — 100%

Verkstadsindustri 7%

:Låg:

38 Verkstadsindustri 55 st / Z Z Z

37 Järn- Jämoch stålindustri 53 st Och stålindustri 29%

\ 36 Jord- \ \ o stenvaruindustri 43 st \

\ Jord- \ x o stenvaruindustri 8% \ 35 Kemisk industri 54 st

Kemisk industri 9%

34 Massa- och pappersindustri 107 st Diagram 7] De 400 Massa- qch 4 o mest energikrävande pappe5d’s"' 36/ arbetsställenas fördelning

på branscher

33 Trävaruindustri 23 st \\ Diagram 7.2 Olika 32 _Tekoindustri._____8 \ Om st_\: \

azdf

\

b13?’1f’;5

S

. . . \ \\ energlfor m a;

31 Livsmedelsindustri 39 st N \ :Tr5varuindustri 2%“ nmg. \__-rekoindusm 1 _. de 400 mest energikm- _ _ _ _ Livsmedelsindustri 4% vande arbetsslällena 23+29 Gruvor 18 st Gruvor 4%

SNIkod — -goo - — 100%

ggttf Verkstadsindustri 10%

\ 33 Verkstadsindustri 220 st / / / X / / Järn-

” och stålindustri 27% 37 Jarnoch stålindustri 73 st

\\ \ 36 Jord- och stenindustri 87 st Jord_ och \ \_ __ stenindustri 8%

35 Kemisk industri 110 st Kemisk industri 10%

pappa Massaråågustri 131 st Diagram 8] De 900

mest energikrävande

Massa_och fördelning

33 Träindustri 65 st pappe5d”5' 33% p agbztsstdllznas Mn“ er’

\\ \ 32 Tekoindustri 39 st \ \ \ Diagram 8.2 Olika \ \ \ branschers andel av total \ \ \ \ energiförbrukning hos \\ \ . . .. 31 Livsmedelsindustri 140 st 2A: o _ \\ “Traindustri de 900 mest energikravande arbelsställena.

_ _ — l|__ekoinguft_rir" ivsme esin ustn gå

23+29 Gruvor 34 st Gruvor 4%

38 Bakgrund

SNlkod - -2000 - — 100% arbets-

ställen Verkstadsindustri 11%

/ / Verkstadsindustri 600 st /

/ Järn- / och stålindustri 26% / / ”Järn- 37 och stålindustri 100 st ‘ ‘ 36 Jord- och . A — Jord- och stemndustn 165 st _ stenindusm 8% ä

35‘ Kemisk industri 230 St Kemisk industri 10%

Massa- och

pappersindustri 192 st

- \\ Massa- och Diagram 9.] De 2 000 33 Tramdustn 197 st pappersindusm 31% mest energikrävande \\

arbetsställenas _fördelnin g 32‘ Tekoindustri 87 st

på branscher. \\\\\ \ \ \ \ \\ \ _ Diagram 9.2 Olika T’3“dU5 3% 31 Livsmedelsindustri 352 st \§ branschers andel av total Tekoindustri 1%-

energiförbrukning har Livsmedelsindustri 6% —_ -_ — de 2 000 mest energikrä- GUV° 4°/° 23 Gruvor 61 st vande arbetsslällena.

Diagram 10 visar hur stor andel av energiförbrukningen inom olika

branscher som täcks in av de 400, 900 resp. 2 000 totalt mest energikrävande

arbetsställena.

Den regionala fördelningen av industrins arbetsställen redovisas i tabel-

lerna 5 och 6.

SOU 1981 :9-1 Bakgrund 39

Dia 1 10. Amlcl av ene 7 rbrztkningcrz i olika branscher som tiicks in m dc 400, 900 resp. 2 00!) total! mest kning

urbezs- an::f;gi:% o ‘ ‘ ‘ ®= aB\:ahn :I1jSu:‘r‘i5:s

- u - D t901 — OO: e ar b t tH a et I hela energforbmkmng

efs

De

branxclzs and

et 401:3 a_ 900, e _

industrms erzergiförhruk- _ De mest energnkravande mg arb ällena

GRUVOR LIVSMEDEL TEKO TRÄ MASSA, PAPPER Malm And- Livs- Dryc- T0- - Lä- U)T O Trä. Möb- k Massa, G gruvor ra ker bak n der varu ler papper in

10.2)

V

3.3) P C

Ԥ

§ ///

////////////%/////////////3

//

J.. .. J SNI 23 29 311- 313 § 321 322 323 331 332 312

KEMISK JORD,STEN JÄRN,STÅL VERKSTAD

.e . Annen Olje Smörjn Gum- Plast Pors- Glas Tegel Järn- Icke- Metall Ma- EIek-Tr p.lnstru-

go kermsk raff. It mi varu lin cement stål- järn- varu skin tro me ment plast varu Ier- verk metall rn m j. verk j.

6D

,_J|.nJJ.a ...nu m.. u .LHJJ Lun .mL.J. Lnluuj .Lulu /////

QMI 2!-‘.1 1:’) 7:1 0 A 0:1 den nan n-:1 J 01

40 Bakgrund SOL 1981:94

Tabell 5 Regional fördelning av de 2 000 mest energikrävande arbetsställena och av samtliga ll 078 arbetsställen inom industrin samt deras slutliga användning av inköpta bränslen och drivmedel samt elenergi år 1978 Län De 2 000 mest energikrävande Samtliga ll 078 Antal Energi V: av industrins Antal Energi energi

Göteborgs

Den länsvisa fördelningen visar att fyra län har under 50 arbetsställen bland de 2 000 mest energikrävande arbetsställena, femton län har mellan 50 och 100 arbetsställen samt fem län har fler än 100 arbetsställen bland de 2 000. Den regionala fördelningen är intressant bl. a. för organisationen av den statliga styrningen, särskilt när det gäller energirådgivning till företag. Enligt riksdagens beslut våren 1981 skall energirådgivning till företag knytas till de regionala utvecklingsfonderna. Vi har också, med tanke på anknytningen till de regionala utvecklingsfonderna, tagit fram uppgifter om hur många av de 2 000 mest energikrävande arbetsställena som har upp till 200 anställda (mindre och medelstora arbetsställen) och därmed ingår i utvecklingsfondernas normala målgrupp.

Bakgrund 41

3.

3EE:w

S. V.V 33 NN v0 om v0 V3 V.V s_ ä_ .V NN 33 3V NN NV V.V.

V.V.. V.3. .3. N: VV.. 333

V.+N N

33:5

N 3 . N V. 3 3 3 _ V. 3 3 . 3 3 _ 3 3 _ . 3 3 3 3 3V. 3.

mha_

...m x N 3

23 3.323

33 NN VV. NV. NN 3V. N_ 3N 3V. _V_ VV. VV. NN 3V. WN 3V. 3. V.N NN V. ..

VV. 333

3 V. V. 3 V. V. N 3 N . V. V. N V. N V 3 V V. _ 3 .. V

då..

3.

VV. ä: 33.

:_.:m:—.:_ 3 _. V. 3 N _ 3 3 V. N V. V. N V. V N V.

6.3.

3. V. ... 3N V.. N. ..

3V. :u: V.3. EOS_

. 3 N V. 3 _ N 3 x .r V. V. 3 3 V.

_Eov_

3N .. x_ N. 3V. 3. N_ c_ V..

a:o__m.mâua.:..

V.V. 3V.N

V. _. V 3. 3 3 3 3 V. 3 V.. V. N_ N_ V. 3. ___ V. V. V. 2 N V V.

E.. N3.

o_.:«m.:__n.o:o

3 V. V V V. 3 . . 3 _ 3 3 N V. V. .N V. N. N_ N_ 3N __ E N.

V.V. mi. V3.

.moi

GOO

cv_u.r

3 3 N V. N N 3 3 N v 3 x 3 . _ 3 3 . _ . 3 3 N NV. 3. 3V. E

N

.Ew_._

3 .. V. V.. 3. V. _. 3 3. 3 3. .. __ 3 V.. 3. __ V. N. V E. ...m NV. V.N .V. NV.V.

w:_=_ov.5._

.5533

.§.-.zV.. .o:..O

_ . . 3 3 3 3 N N N m 3 N 3 . 3 3 V N 3 . V N .o N. 3. .3

m_:om:«.5

:OO

?som

..=_3.u£.

.to

%§.§E;..3m %=3..3N§Vo V..=3._:E..V.. V..§.:3.E.V3

asså

__2_n._. nämna: 55.3. 33.5.60 33.E.o.m 32.35.33. massa: Vm§.V. V..E..E... 3.320 VuE._.Em_.

E: & & &

42 Bakgrund sou 1981:94

Antal 2000 . 100% albet$ av ställen energiförbrukningen hos de . 2000 . mest energi- 1500 -ts l.L.1— _£_3 I_._l_;

gfggfsfide

ställena

1000- 900 800-

600-

400 . ;j .. ..

200-

Diagram II. Antal arbetsställen med 200 anställda eller färre i grup- , perm: 1-400. 401-900 1-400 mest och 901-2 000 största de 901 -2000 ener9“|_§V3 arbetsstamana energiférbrukarna samt ’ a b etssta e u” deras andel av total ener- .. 4o19°0 anstauda

hos de // Wed

gtfärbrukning U - - siffran I faltet anger 2 000 5’0’5‘“- antalet arbetsställen

Totalt fanns år 1978 bland de 2 000 mest energikrävande arbetsställena 1244 arbetsställen med 200 anställda eller färre. Dessa svarade för 18 % av energiförbrukningen totalt hos de 2 000 största energiförbrukarna. De mindre och medelstora arbetsställena fanns representerade även bland de 400 mest energikrävande arbetsställena men dominerade bland de något mindre energikrävande. Se diagram ll. Den regionala fördelningen av arbetsställen med 200 :inställda eller färre framgår av tabell 7. De nio län där energiförbrukningen överstiger l TWh/åri arbetsställen som tillhör utvecklingsfondernas normala målgrupp är: Stock-

holms, Södermanlands, Kalmar. Kristianstads. Malmöhus. Älvsborgs,

Kopparbergs. Västernorrlands och Norrbottens län. De nio län där energiförbrukningen i arbetsställen som tillhör utvecklings-

Bakgrund 43

Tabell 7 Regional fördelning av de arbetsställen bland de 2 000 mest energikrävande, som har upp till 200 anställda år 1978 (jfr tabell 5). Lan S201) anställda 200 anställda Antal Energi /( av industrins Antal Energi energi

fondernas normala målgrupp är mer än 20 % av industrins energiförbrukning i länet är: Stockholms, Södermanlands, Jönköpings. Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs och Jämtlands län.

3.1.3 Energiomvandlingssektorn

Offentliggjort material från statens industriverk (SIND). Värmeverksföreningen och SCB har använts för att beräkna den ungefärliga nuvarande omfattningen av energiomvandlingssektorns energiomsättning. i de delar den är intressant för oss. För elproduktion har vi koncentrerat oss på anläggningar för konventionell kondenskraft och kraftvärme. Skälet till detta är att kärnenergi och vattenkraft regleras i annan lagstiftning, som vi inte har i uppdrag att se över. och att produktionen av industriell mottryckskraft redovisas i industristatistiken.

44 Bakgrund Tabell 8 Regional fördelning av levererad fjärrvärme år 1978 och år 1983

Källa: SIND PM 1980:5 Kommunernas energiplanering. “I vissa län var Svarsfrekvensen låg. vilket kan ha gett för låga värden. Låg svarsfrekvens markeras med a.

Elproduktionen i konventionella kondenskraft- och kraftvärmeanläggningar har fått och beräknas få mindre betydelse både i absoluta tal och i förhållande till den totala elproduktionen under 1980-talet. Fjärrvärmen kommer däremot att öka i betydelse. I 1981 års energipolitiska riktlinjer förutsätts att fjärrvärmen skall svara för 46 TWh (166 PJ) netto år 1990. Detta förutsätter en kraftig utbyggnad från dagens ca 26 TWh (94 PJ). varför fjärrvärmesektorn får en central betydelse för ersättning av olja med andra bränslen. Den regionala fördelningen av fjärrvärmen redovisasi tabell 8. och av fossilbränslebaserad elproduktion i kondenskraft- och kraftvärmeverk i tabell 9. l Redovisningen görs Svenska Värmeverksföreningen har i publikationen Plan 80” gjort en här i Wh eftersom denna sort normalt används i beräkning av tänkbar fjärrvärmeutbyggnad. Med den som utgångspunkt har el- och värmestatistik. vi gjort en överslagsberäkning av hur befintlig och planerad fjärrvärmeut-

Bakgrund 45 Tabell 9 Regional fördelning av elproduktionen i konventionella kraftvärmeverk och kondenskraftverk år 1979

Jönköpings 0,11 - 0,11 0,42 27 Kronobergs

Blekinge

Skaraborgs

Kopparbergs

“ Resten betecknas som annan elproduktion. Källa: SCB E 1981:10.

byggnad fördelar sig mellan kust och inland. Tabell 10 visar att över 70 % av befintlig fjärrvärme finns i kustlägen och att tre fjärdedelar av den planerade utbyggnaden under 1980-talet har sådana lägen. År 1979 fanns, enligt SCB, 99 företag med kraftvärmeverk eller fristående värmeverk. År 1979 var antalet stationer (som kan jämföras med industristatistikens arbetsställen) 33 kraftvärmeverk och 123 fristående värmeverk, varav 10 med enbart distribution. Bränsleförbrukning och bruttoproduktion framgår av tabell 11.

46 Bakgrund

Tahell 10 Överslagsberäkning av planerad üärrvärme i Sverige och andel därav som ligger tillgänglig för fartygstransport av kol

Ansluten effekt (MW)

1980 1990 2000

Befintliga fjiirrvrirnzeorter Totalt 14 300 22 500 26 100 Varav kustlägeh 20 MW 10 100 16 700 19 700 andel kust av totalt 71 V: 74 Vr 75 C/r

Möjliga nya _fjärrvärmeorler (inga planer än) Totalt 0 l 400 2 700 Varav kustläge 20 MW 0 700 l 500 andel kust av totalt - 50 /r 56 “E

Summa befinlliga och nya Totalt l-l 300 23 900 28 800 Varav kustläge 20 MW 10 100 17 400 21 200 andel kust av totalt 71 ‘/1 73 (7( 7-1 V: Energi netto totalt. TWh‘ 28.6 47.8 57.6

Utbyggnad 1980-1990 1990-2000 Totalt 9 600 MW 4 900 MW Varav kustläge 7 300 MW 3 800 MW Andel kust1äge“ av totalt 76 0/c 78 %

Beräkningarna bygger på Plan 80. Svenska Värmeverksföreningen. Kustläge är beräknat som läge i kommun nära hamn eller längs kusten samt invid Vänern och Mälaren. Värmeenergi netto beräknas av Värmeverksföreningen till 2000 timmar x ansluten effekt.

Tabellll. Bränsleförbrukningen för och bruttoproduktionen från konventionell kondenskraft, kraftvärmeverk samt fristående värmeverk år 1979, TWh.

Typ av produktion Bränsleförbrukning Bruttoproduktion

För elprod. För värmeprod. EI Värme

Kondenskraft 7.3 - 2.7 — Mottryck i kraft-

Källa: SCB:s el- och fjärrvärmestatistik. Anm.: Elproduktion i industriella mottrycksanläggningar har inte inkluderats.

SOU 1981294 Bakgrund 47

3.2 Nuvarande styrmedel

Det finns i dag tillskapade vissa rättsregler som styr näringslivets energihushållning. En av de viktigaste är 136 a § byggnadslagen som reglerar såväl tillkomsten som lokaliseringen av industriell och liknande verksamhet som är av väsentlig betydelse bl. a. för hushållningen med energi. Stor betydelse kommer även lagen om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle m. m. att fä niir den träder i kraft den 1 januari 1982. Utöver för nåimnda bestämmelser redogörs nedan för vissa andra författningar som har betydelse för styrning av näringslivets energihushållning.

3.2.1 Bestämmelser i byggnadslagsrifmingen

Pr()vning enligt 136 a § byggnadslagen (BL)

Enligt 136 a § BL (1947:385) skall regeringen pröva tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi. med träfiberråvara eller med landets samlade mark- och vattentillgångar. Prövningsskyildighet gäller för nyanläggning av järn- och stålverk. metallverk och ferrolegeringsverk: sågverk med en årlig produktionskapacitet om 5 000 nu’ sågade trävaror eller mer. massafabrik, pappersbruk samt fabrik för tillverkning av fiberskivor. spånskivor eller plywood: fabrik för framställning av oorganiska eller organiska kemikalier eller av petrokemiska produkter i övrigt: fabrik för raffinering av råoljor: atomkraftanläggning; anläggning för upparbetning av atombränsle; ångkraftanläggning och annan anläggning för eldning med fossilt bränsle med tillförd effekt överstigande 500 MW: fabrik för framställning av gödselmedel: cementfabrik. Vidare föreligger prövningsskyldighet för utvidgning av verksamhet vid sågverk. massafzibrik. pappersbruk samt fabrik för tillverkning av fiberskivor. spänskivor eller plywood om viss årlig ökning av förbrukningen av tråifiberråivarzt kommer att ske. Prövningsskyldighet föreligger även om tillstånd enligt annan lagstiftning finns. t. ex. enligt vattenlagen eller miljöskyddslzigen. Regeringen kan efter ansökan medge undantag från prövningsskyldigheten för såväl olika nyanläggningzir som utvidgningar av skogsindustri. Regeringen kan också genom särskilt beslut bestämma att inte prövningspliktig nyanläggniitg eller utvidgning av verksamhet som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi eller med landets samlade mark- och vattentillgfingzir skall prövas. Denna möjlighet för regeringen att pröva inte prövningspliktig verksamhet gäller också nyanläggning eller utvidgning av inte skogsindustriell verksamhet som är av väsentlig betydelse för hushållningen med träfiberråvara. Regeringen har numera som princip att regelmässigt pröva anläggningar för eldning med träfiberråvara av viss storlek (ärlig förbrukning av 25 000 m3 eller mer). Sammantaget innebär detta att i princip alla nyanläggningar eller utvidgningar av industriell eller liknande verksamhet skall prövas enligt

48 Bakgrund

136 a § BL när tillkomsten eller lokaliseringen av verksamheten är av sådan väsentlig betydelse som anges i paragrafen. Enligt gällande ordning måste samtliga prövningsgrunder beaktas i varje enskilt ärende oavsett om prövningen enligt 136 a § BL aktualiseras på en eller flera prövningsgrunder. Vid prövningen. som skall vara så allsidig som möjligt, skall regeringen inte bara beakta hushållningsaspekterna i nämnda prövningsgrunder utan även beakta andra förhållanden av större betydelse som t. ex. arbetsmarknads- och regionalpolitiska synpunkter. om frågor råvarutillgång m. m. För att tillstånd skall kunna lämnas krävs att kommunen detta. tillstyrker Den kommun där verksamheten skall förläggas har således en vetoratt vid prövning enligt 136 a § BL. I samband med att tillstånd lämnas kan regeringen föreskriva villkor av olika slag. Prövningsgrunderna enligt 136 a § BL gör det möjligt att föreskriva villkor med avseende på hushållningen med energi, med träfiberråvara och med landets samlade mark- och vattentillgångar. Villkor kan också ges med hänsyn till de försiktighetsmått som skall iakttas från miljöskyddssynpunkt. Tillstånd kan vidare förenas med villkor för att tillgodose allmänna intressen som annars inte skulle kunna kompenseras. Det kan röra sig om åläggande för sökanden att betala penningbelopp eller vidta årgärder för att kompensera eller förebygga skador. Det kan också vara föreskrift om att bekosta vissa samhällsinvesteringar. t. ex. försvars- och trafikanläggningar, som direkt föranleds av den tillståndsgivna verksamheten. Regelmässigt anges också den tidpunkt då för verksamheten erforderliga byggnads- och anläggningsåtgärder senast skall ha vidtagits. Regeringens beslut är bindande för fortsatt prövning enligt byggnadslagen och miljöskyddslagen. Påföljdsbestämmelser finns i 12§ i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPI). Enligt ett cirkulär till statsmyndigheterna åligger det statsmyndigheterna att fästa regeringens uppmärksamhet på sådana fall där regeringen genom särskilt beslut kan behöva överväga prövning av viss verksamhet. Förfarandet vid prövning enligt 136 a § BL redovisas i figur 2. Byggnadsnämnden utövar tillsyn vad gäller bestämmelserna i 136 a § BL samt villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av detta lagrum. l fråga om tillsyn av föreskrivna miljöskyddsvillkor har naturvårdsverket och länsstyrelsen tillsynsskyldighet på det centrala resp. regionala planet. I beslut särskilt angiven statlig myndighet kan i vissa fall ha att övervaka eller kontrollera att visst villkor efterlevs. Till vissa villkor kan vidare knytas samrådsskyldighet eller godkännande av viss myndighet. I en promemoria som har utarbetats inom bostadsdepartementet (Ds Bo

1980:2) Tillåtlighetsprövning av viss industriell verksamhet m. m. Översyn

av 136 a § byggnadslagen föreslås att bestämmelserna i 136 a § BL bryts ut ur byggnadslagen och överförs till en särskild lag. En sådan lösning har förutsattsi det förslag till lag som utredningen om ny plan- och bygglag (SOU 1979:65 och 66) lade fram under hösten 1979. Promemorieförslaget. som har remissbehandlats. bereds f. n. inom regeringskansliet.

Bakgrund 49

PRÖVNING ENLlGT 136a§ BYGGNADSLAGEN

I PRÖVNING l VISST FALL | (FÖRBEHÅLL) FRÅGA om UNDANTAG | | |

l : I i

Anaökan om | I

| : undantag

l I I I

I *i I I | | I Myndighata- Fraga om I Ev. romiaa anmälan pvövnl

l

x

I Jr | I

I I \ 4/

I U

I dapanaønantat

:.::mw. I nogorln

l I överväga: prövning

|

l bum

I l I

Tm I

74$:

I

u

I ‘ _ E) undantag

; : I I Prövning E] prövning

~---—---——— - |

| I

I _______...____J ._ _ _ _ _ _ _ __ .I I _ _ _ _ _ _ _

_ — _ _ _ _ _ ’ ” _ F I

I I

| I R

I

hE4

A d n ra I t n rotu-

llllllgu ovganlu- Llnaatyralaa Kommun l

I I :::?:::°.-

myndigheter Honor S I

i Tlllltyrkov |

S JA NEJ

I l I

I I

å

Regeringen fottor beslut |

| :

l

|

I

| ..:'.:

villkor I

l

1 T i Z 1 á i i d: az —— —— j a: t Z _ Z i — J

Prövning enligt miljöskyddslagen

Figur 2 Förfarandet vid prövning enligt 136 a § BL.

50 Bakgrund_

Vissa andra bestämmelser i byggnadslagstiftningen

Ibyggnadsstadgan (1959:612) (BS) finns vissa allmänna bestämmelser om att energihushållning skall beaktas vid planläggning och byggande. Den grundläggande bestämmelsen finns i 9 § BS i vilken krav ställs på att tillbörlig hänsyn skall tas till bl. a. energihushållningens behov vid planläggningen. I 44 a § BS uppställs i fråga om nybyggnad krav som rör byggnadsuppvärmning. I paragrafen anges att en byggnad skall utföras så att den möjliggör god energihushållning. Genom en lagändring (1981:592) som träderi kraft den 1 januari 1983 ställs krav på att byggnadens uppvärmningssystem i skälig utsträckning utformas så att det utan omfattande ändringar skall kunna användas för uppvärmning med skilda energislag som är lämpliga från allmän energisynpunkt. I paragrafen har för vissa bostadsbyggnader även införts ett förbud mot direktverkande elvärme om inte särskilda skäl föreligger. Vidare finns vissa bestämmelser om byggnads uppvärmningsanordningari (46 § BS). Genom bestämmelser i 48 a och 49 §§ BS görs kraven på nybyggnad i stor utsträckning tillämpliga även vid ombyggnad. Slutligen finns i 50 § BS bestämmelser om underhåll som gäller bl. a. bevarade möjligheter till en god energihushållning. Tillämpningsföreskrifter utfärdas av statens planverk i Svensk byggnorm.

3.2.2 Andra rättsregler som rör anläggningars utförande

Enligt lagen (1981:599) om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle skall större eldningsanläggningar i fortsättningen utföras så att de kan eldas med fast bränsle och mindre anläggningar så att de kan eldas med fast inhemskt bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar. Gränsen mellan större och mindre anläggningar sätts vid en årlig beräknad bränsleförbrukning om 180 TJ, motsvarande ca 5 000 m3 tjockolja. Kravet på utförande för fastbränsleeldning gäller nytillkommande anläggningar. Även befintliga anläggningar omfattas så snart pannan byts ut. Möjligheter till undantag finns. Lagen träder i kraft den l januari 1982. [första paragrafen anges de grundläggande kraven på eldningsanläggningar och preciseras vilka eldningsanläggningar som omfattas av lagen. Med eldningsanläggning avses i lagen en anläggning i vilken varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja framställs för byggnadsuppvärmning, elproduktion eller användning i en industriell process. En sådan eldningsanläggning skall, om den inte endast är tillfällig, uppföras eller installeras (utföras) så att den kan eldas med fast bränsle och sedan bibehällas i ett sådant utförande så länge den är i bruk. I andra och tredje paragrafen anges de materiella bestämmelserna för stora respektive mindre anläggningar. För en stor anläggning gäller kravet att anläggningen skall vara utförd för eldning med fast bränsle. Kravet innebär att anläggningen så gott som omedelbart skall kunna eldas med sådant bränsle. Det är i och för sig tillåtet att elda en anläggning, som omfattas av kravet, med olja, men samtliga anordningar som fordras för en övergång till fastbränsleeldning skall finnas i anslutning till anläggningen. Några ytterligare investeringar i utrustning skall inte erfordras. Däremot uppställs inte

Bakgrund

något krav på att fast bränsle skall finnas omedelbart tillgängligt. [fråga om för vilket fast bränsle anläggningen skall utföras föreligger valfrihet. Mindre eldningsanläggningar skall utföras så att de utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle. Detta innebär att pannan skall vara dimensionerad och utförd så att den efter omställningen kan stadigvarande eldas med sådant bränsle med en för sitt ändamål tillfredsställande effekt. Komplettering med t. ex. förugn för fastbränsleeldning är en så omfattande åtgärd att en panna som fordrar sådan komplettering inte kan godtas. I fråga om de mindre anläggningarna föreligger ingen valfrihet mellan importbränslen och inhemska bränslen. Kravet gäller utförande för inhemskt fast bränsle. Inte heller för de mindre anläggningarna ställs dock något krav på att de skall eldas med fast inhemskt bränsle. Det finns möjligheter till undantag från kravet för på utförande fastbränsleeldning. I lagen anges ett generellt undantag i fråga om mindre anläggningar i områden där naturgas distribueras eller avses blir distribuerad. Möjligheter finns också till generella och individuella undantag. [fråga om de större anläggningarna måste stränga krav ställas för att undantag från kravet på fastbränsleeldning skall medges. Detsamma gäller mindre anläggningar i områden där fjärrvärme distribueras eftersom fjärrvärmens konkurrenskraft i förhållande till individuella oljeeldade annars anläggningar påverkas negativt. Om pannan i en anläggning, som undantagits från kravet på fastbränsleeldning, byts ut måste en ny ansökan göras om undantag från kravet på fastbränsleeldning. Undantaget gäller således endast så länge pannbyte inte sker. Tillsynen över lagens efterlevnad utövas enligt regeringens bestämmande av byggnadsnämnden eller av annan myndighet. Såvitt gäller de större anläggningarna finns i landet endast ett par hundra anläggningar i den

storleksordningen att de omfattas av lagens bestämmelser. Åtskilliga av dem

innehas direkt eller indirekt av kommuner. Redan nu har statliga myndigheter en god överblick över dessa anläggningar och några svårigheter för tillsynsmyndigheten att få en sådan överblick bör inte finnas. I fråga om huvuddelen av de mindre anläggningarna kommer en marknadsanpassning till lagens krav att ske, dvs. endast sådana anläggningar som uppfyller lagens krav kan förväntas finnas till försäljning, varför tillsynen från myndighetens sida endast får begränsad betydelse. Eftersom byggnadsnämnden i de flesta fall har att pröva frågan om byggnadslov i samband med att anläggningen utförs har beslutats att byggnadsnämnden skall utöva den tillsyn som kan komma att krävas i dessa fall. Vad gäller de större anläggningarna föreligger som nämnts en valfrihet i fråga om för vilket bränsle anläggningen skall utföras. För att förhindra att valet alltför ensidigt blir importbränslen har en samrådsbestämmelse lagts in i lagen. Enligt bestämmelsen skall den som avser att utföra en eldningsanläggning med en beräknad årlig bränsleförbrukning av minst 180 TJ eller en mindre anläggning i ett system samråda med den myndighet som regeringen bestämmer innan valet av utförande för något speciellt bränsle görs. Samrådsförfarandet anses avslutat när myndigheten lämnat besked om sin uppfattning och skälen till den. Några medel att tvinga fram ett samråd finns inte och underlåts Samrådsförfarandet föranleder det inga sanktioner.

Bakgrund

I fråga om tillsynen av lagens efterlevnad i övrigt ges tillsynsmyndigheten en tillträdesrätt till anläggningarna och den som bryter mot lagens bestämmelser om utförande av en anläggning kan åläggas att vid vite ändra anläggningen. Ett utförande som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gjorts i strid mot lagens bestämmelser kan föranleda böter.

3.2.3 Administrativ styrning i övrigt Genom lagen (1977:439) om kommunal energiplanering har kommunerna ålagts vissa energipolitiska uppgifter. Lagen berör dels kommunernas planerarroll, dels kommunernas energiverksamhet. För att kommunerna skall kunna fullgöra sina planeringsskyldigheter skall den som bedriver verksamhet i vilken används större mängd energi eller den som yrkesmässigt producerar eller distribuerar energi på begäran lämna kommunen de uppgifter som kommunen behöver. Kommunen skall sedan i sin planering försöka ta till vara de möjligheter som finns till samverkan med annan kommun eller med näringslivet för att lösa gemensamma frågor rörande hushållningen med energi eller energitillförseln. Genom en ändring som träder i kraft den 1 juli 1982 har kravet på planering getts ett något mer konkret innehåll på så sätt att varje kommun skall ha en aktuell plan som utvisar hur oljeanvändningen inom kommunen skall minska. Några krav på genomförande av planerna uppställs inte i lagen utan den frågan är beroende av kommunens eget beslut. Lagen (1976:838) om allmänna fjärrvärmeanläggningar innehåller bestämmelser som kan beröra näringslivet antingen som konsumenter eller leverantörer av fjärrvärme. I den mån ett företag begär och får en fjärrvärmeanläggning allmänförklarad får företaget en rätt att ansluta fastigheterna inom anläggningens verksamhetsområde till anläggningen eller rätt att ta ut gällande avgifter även om fastighetsägarna motsätter sig detta. Dessa får å andra sidan rätt att ansluta sig till fjärrvärmesystemet. I samband med allmänförklaring kan statens industriverk undanta vissa storkonsumenter, som har sin värmeförsörjning ordnad på ett ändamålsenligt sätt, från lagens tillämpningsområde. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1977 men möjligheten att få en anläggning allmänförklarad har hittills inte utnyttjats. Huvudman för en fjärrvärmeanläggning är i regel en kommun. Anslutning till fjärrvärmen genom allmänförklaring har hittills inte tillämpats. Ett skäl till detta kan vara att en allmänförklaring medför en inte oväsentlig statlig kontroll och styrning. I prop. 1981/82:64 föreslås att lagen ersätts av en lag om allmänna värmesystem. Förslaget innebär i huvudsak att lagen kommer att gälla såväl allmänna fjärrvärmeanläggningar som allmänna naturgasnät Bland övrig administrativ styrning kan nämnas statligt stöd till information, rådgivning och utbildning. Vi återkommer till detta i kapitel 7.

3.2.4 Ekonomisk styrning Av betydelse för näringslivets energihushållning är även bestämmelser som rör priset på energi, energiskatt och avgifter på energi. Bestämmelser om skatter och avgifter finns i lagen (1957:262) om energiskatt. lagen

Bakgrund 53

(1973:1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter, lagen (1961:372) om bensinskatt samt lagen (1974:992) om nedsättning av allmän energiskatt. F. n. utgår bl. a. följande skatter och avgifter enligt dessa författningar (tabell 12).

Tabell 12 Energiskatter och beredskapsavgifter Nedan redovisas vissa energiskatter och de särskilda avgifter på olja som gällde 1981-07-01

Energibärarc Energiskatt Beredskaps- Farledsvaru- Summa avgift avgift Eldningsolja 207 kr/m3 89 kr/m3 3 kr/m3 296 kr/m3 Kol 12 kr/ton 12 kr/ton Slcnkolsstybh 6 kr/ton 6 kr/ton Koks 14 kr/ton 14 kr/ton EI för industriändamål över 40 MWh/år 3 öre/kWh 3 öre/kWh EI i norra Sverige 3 öre/kWh 3 öre/kWh El i övrigt 4 öre/kWh 4 öre/kWh

i Norrbottens, Västerbottens, och Jämtlands län samt följande kommuner: Sollefteå, Ånge, Ornsköldsvik, Ljusdal, Malung, Mora, Orsa, Alvdalen och Torsby. Anm: Torv och ved belastas med mervärdeskatt.

Energiskattekommittén (B 1979:06) arbetar med en översyn av hela energibeskattningen. I kommitténs direktiv ingår bl. a. att ta hänsyn till energipolitiska aspekter vid utarbetandet av skatteförslaget. I fråga om priset på energi är principen att försäljningen, i form av såväl råvaror som färdiga produkter, sker på fria marknader. Marknaderna för såväl oljeprodukter som elektricitet och fjärrvärme karaktäriseras dock av betydande monopol- och oligopolinslag. Såväl prisnivå som tariffstruktur bestäms i princip av varje enskilt företag som säljer eller distribuerar energi. Staten har således med gällande ordning små möjligheter att besluta om hur taxor, priser och tariffer skall utformas. Staten har dock vissa generella möjligheter att påverka prisbildningen vilka givetvis utnyttjas även inom energiområdet. Frågan om principerna för taxeoch prissättning inom energiområdet har utretts av en kommitté (I 1980:03). I kommitténs uppdrag ingick att beskriva hur priserna bildas på viktiga energiprodukter och vilka principer som ligger till grund för prissättningen liksom att ange hur inflytandet vid prisbildningen är fördelat mellan och utövas av olika producenter och konsumentgrupper. I direktiven för kommitténs arbete betonas att man inte kan studera styreffekterna av energipriser och taxestrukturer utan att samtidigt beakta beskattningens utformning. Kommittén har nyligen lämnat betänkandet (SOU 1981:69) Pris på energi. Av betydelse för energihushållningen är också det statliga stöd som lämnas för vissa åtgärder för att spara energi eller ersätta olja. I förordningen (1980:1085) om statligt stöd för att ersätta olja m. m. anges att de stödberättigade åtgärderna skall avse:

54 Bakgrund

1. anläggningar för omvandling eller distribution av energi, 2. anläggningarellerutrustningförutvinning,bearbetningellerhanteringav vissa energislag, eller 3. användning av vissa energislag. Den som vidtar stödberättigade åtgärder kan få stöd. Om särskilda skäl finns kan även den som tillverkar material som används för att ersätta olja eller spara energi få stöd. Det stöd som lämnas utgörs i huvudsak av lån som beviljas på fördelaktiga villkor, men med bankmässig ränta. Lånen ges utan särskild säkerhet. I vissa fall, om åtgärden rör prototyper eller demonstrationsanläggningar, kan även bidrag lämnas. Genom att det lägsta stöd som lämnas är 50000 kr utesluts de minsta projekten från möjligheterna att få stöd enligt denna förordning.

4 Utgångspunkter

4.1 mål för

Övergripande energipolitiken

De viktigaste övergripande energipolitiska målen är följande: D Energipolitiken skall åstadkomma försörjningstrygghet. E1 Den skall främja den ekonomiska och sociala utveckling som vi eftersträvar. EJ Den syftar till att så långt möjligt begränsa energiomvandlingens negativa miljöeffekter. EJ Den skall ge handlingsfrihet och anpassningsmöjligheter. E] Den skall inriktas på en avveckling av kärnkraften till år 2010. D Den skall genomföras till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader.

De mer operationella riktlinjerna, framförda i proposition 1980/81:90 Riktlinjer för energipolitiken och beslutade av riksdagen våren 1981, utgör minskat oljeberoende, större försörjningstrygghet för den olja vi alltjämt behöver, övergång till ett energisystem i huvudsak baserat på varaktiga. helst förnybara och inhemska energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan samt minskat totalt energibehov genom effektivare energianvändning. Till följd av oljeprisernas kraftiga stegring och den negativa bytesbalansen har under de sista åren av 1970-talet en minskning av oljeberoendet framstått som alltmer angelägen. Under 1980-talet förutsätts en del av oljeersättningen kunna åstadkommas med elenergi. Den sålunda tillkomna eluppvärmningen förutsätts senare, i samband med kärnkraftens avveckling. kunna ersättas med bränsleuppvärmning. På längre sikt skall elförsörjningen främst inriktas på behovet för drift och belysning inom industrin, i transportsektorn och i bostäder och lokaler. Nya elproduktionsanläggningar bör i första hand utgöras av kraftvärmeverk och mottrycksanläggningar eldade med fasta bränslen. Statsmakternas strävan innebär att man i början av 2000-talet skall ha fullföljt en väsentlig omställning av energisystemet. Vi bör sålunda eftersträva att energiförbrukningen inte längre ökar efter år 1990. Oljeberoendet skall minska drastiskt. Ersättning kan vara kol och naturgas men på sikt i huvudsak inhemska energikällor. Kärnkraften skall helt avvecklas. Utbyggnad av vattenkraften är f. n. starkt begränsad genom statsmakternas ställningstagande. Dessa mål och restriktioner innebär, att vårt energisystem på ungefär 25-30 år till ca 70 % skall ersättas med ett nytt system. Det tog ca

56 Utgångspunkter

30 år för oljan, som hade många fördelar både ekonomiskt och hanteringsmässigt, att ersätta 70 % av tidigare energiråvaror. Det tog omkring 35 år att bygga ut kärnkraften till närmare hälften av elkraftproduktionen. Det skedde med starka statliga insatser och en redan etablerad organisation för distributionen.

Övergången till oljeanvändning skedde så gott som uteslutande genom en fri marknad och utan någon statlig styrning. Övergången till användning av

kärnkraft skedde visserligen med statlig hjälp i form av forskning och utveckling men utan uttalade mål för dess andel i elförsörjningen. De problem. som kommer att möta den omställning som nu förestår på 25-30 års sikt. är betydligt svårare än de som övergången till olja och kärnkraft förde med sig. Det kommande energisystemet. med en blandning av olika sorters teknik och med ekonomisk osäkerhet för alternativen till olja och kol, fordrar i hög grad en samverkan mellan staten. kommunerna och näringslivet för att kunna förverkligas.

4.2 Program för 1980-talet

Riksdagens beslut våren 1981 om riktlinjer för energipolitiken innehåller program för energipolitiken i första hand för l980-talet. Programmet syftar till att minska den årliga användningen av olja för energiändamål med 12 miljoner ton till år 1990. Oljeersättningen beräknas till 9 miljoner ton och effektivare energianvändning till 3 miljoner ton. Programmet innebär att inhemska bränslen och kol vardera bör ersätta 3 miljoner ton olja; alternativa drivmedel. solvärme inklusive mindre värmepumpar samt spillvärme l miljon ton; el inom uppvärmningssektorn 1 miljon ton ;samt slutligen alternativa lösningar för Storstockholms värmeförsörjning 1 miljon ton. Under 1980-talet förutsätts en stark utbyggnad av fjärrvärmenätet. som år 1990 bör svara för 46 TWh eller ungefär hälften av landets behov av uppvärmning av bostäder och övriga byggnader. Härigenom skapas underlag för att producera elenergi i kraftvärmeverk i betydande omfattning. Det är. enligt propositionen, en av förutsättningarna för att kärnkraften skall kunna avvecklas utan en omfattande utbyggnad av fossileldade kondenskraftverk. Samtidigt understryks dock vikten av att introducera resp. öka solvärme. spillvärme och värmepumpar i energisystemen. Dessutom anges att det är av stor vikt att industrin kan få tillgång till den energi den behöver för sin tillväxt. Knapphet på energi får inte hindra en eljest möjlig produktionsökning. Riksdagen har beslutat om en rad medel för att genomföra de energipolitiska programmen. Prisstyrning genom framför allt utformning av skatter och avgifter betonas särskilt. I avvaktan på energiskattekommitténs kommande betänkande begränsas åtgärderna till en höjning av skatt och avgift för olja. Som principiell inställning anges att det pris energianvändare får betala för att utnyttja olika energislag så nära som möjligt bör motsvara de samhällsekonomiska kostnaderna för energin. Till ekonomiska styrmedel hör även åtgärder för att underlätta finansie-

Utgångspunkrer 57

ring av energisparande och oljeersättning. Vid sidan av möjligheten till stöd från den redan beslutade oljeersättningsfonden anmäls att riksbanken är positiv till att de k. fjärrvärmelånen skall kunna användas för investeringar för eldning med fast bränsle. Bland administrativa styrmedel är den särskilda lagen om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle (fastbränslelagen) av stor betydelse. Den nya myndighetsorganisationen på energiområdet innebär. liksom kravet på kommunerna att fastställa oljeminskningsplaner. en uppstramning av den administrativa styrningen. Till administrativa styrmedel kan också räknas beslutet om förenklingar av bestämmelserna om tillstånd till torvbrytning och det uppdrag som vattenfallsverket får att undersöka förutsättningarna för torveldade anläggningar i Syd- och Mellansverige. Vattenfallsverket förutsätts också utnyttja sina resurser genom att på kommersiella grunder samverka med kommuner vid utformningen av - i första hand sådana som har samband uppvärmningssystem med elproduktion. Vidare har riksdagen beslutat om ett nytt energiforskningsprogram på 1 400 milj. kr. för den närmaste treårsperioden. Även rådgivningen utvidgas. En treårsram på 65 milj. kr. har beräknats för utbildning och rådgivning till näringslivet beträffande energi, inkl. utveckling av provnings- och mätmetoder. Dessa resurser avses huvudsakligen inriktas mot små och medelstora företag. Större och mer energikrävande företag förutsätts ta ett eget ansvar för sin energisituation. Dessutom har en treårsram på 9 milj. kr. beräknats för rådgivning till jordbruk och trädgårdsnäring.

4.3 Program och prognoser

I 1981 års energiproposition finns en energibalans för år 1990. Beräknad tillförsel och användning av olika energislag redovisas där. med Syftet energibalansen är att illustrera tänkbara utfall av den av inriktning energipolitiken som förordas i propositionen. Balansen bygger bl. a. på de bedömningar som redovisats av oljeersättningsdelegationen (OED) i rapporten Program för oljeersättningen (Ds I 1980:23). Två användningsnivåer anges. Den lägre användningsnivån utgår från en låg tillväxttakt i industrin och ett högt energisparande. Med hänsyn till osäkerhet i prognosutfall och i tillförsel av olika energislag anges den beräknade användningen i flera fallspeciellt beträffande olja - som intervall. Denna har nedan sammanställts energibalans med den prognos över energitillförseln år 1990 som utarbetats av statens industriverk i rapporten Energi på 80-talet (SIND 1980:17). Sammanställningen visar att SIND räknar med en högre total energitillförsel år 1990 än vad statsmakterna siktar mot i de energipolitiska riktlinjerna. SIND:s prognos pekar också på en betydligt högre användning av olja än den av statsmakterna eftersträvade. SIND:s prognos har utgått från den energipolitik som var rådande då prognosen gjordes. Sedan dess har riksdagen. som framgått av tidigare avsnitt. fattat beslut om ytterligare styrmedel. Hit hör fastbränslelagen.

58 Utgångspunkter

Tabell 13 Totala energibalanser. Tillförsel år 1979 samt beräknad tillförsel år 1990 enligt SIND och 1981 års energiproposition (TWh)

Naturgas Solvärme. etanol, metanol - 2-6 -

Summa tillförsel 473 461 alt 492 483-508

“Eller 3 TWh eleneri om det inte blir några värmeleveranser från Forsmark till Stockholm. blnkl. bunkring för utrikes sjöfart, olja för raffinaderibränsle och olja för icke energiändamål. F Skogsavfall, ved, flis, energiskog, halm, sopor, spillvärme. d Alternativ låg eller hög förbrukning (se s. 57).

Riksdagen har också beslutat om höjningar av såväl energiskatten som den särskilda beredskapsavgiften på olja. Oljeersättningsprogrammet bygger liksom energibalansen på förslag från OED. OED:s mål för användning av andra bränslen än olja inom olika sektorer framgår av tabell 14. Målet är att industrisektorn totalt skall öka sin användning av fasta bränslen med 23 TWh fram till år 1990. Användningen av kol beräknas kunna öka med 11-15 TWh och användningen av fasta inhemska bränslen med 8-12 TWh. Det innebär att industrin skall svara för ca en tredjedel av ökningen av fasta bränslen. OED:s bedömningar av vilken oljesubstitution som bör genomföras i industrin fram till år 1990 ligger 7 TWh högre än den substitution som beräknas ske enligt SIND:s prognos i rapporten Energi på 80-talet. SIND beräknar att substitutionen av olja inom industrin till är 1990 blir ca 16 TWh. varav kol svarar för ungefär hälften. Resten avser torv. skogsavfall. naturgas och elenergi. De energipolitiska riktlinjerna förutsätter en utbyggnad av fjärrvärmen från ca 26 TWh år 1980 till 46 TWh levererad värme år 1990. Tillförseln av oljeersättande bränslen i fjärrvärmeproduktionen skall enligt OED:s mål Öka med 36 TWh. Kolanvändningen beräknas öka med 16-23 TWh. inhemska bränslen med 10-16 TWh och spillvärme inkl. sopor med 3-4 TWh. Fjärrvärmesektorn skall därmed svara för ca hälften av kolintroduktionen. ca två tredjedelar av torvanvändningen och ca en tredjedel av den ökade användningen av skogsenergi.

Utgångspunkter 59

Tabell 14 OED:s mål för användning av andra bränslen än olja och av solvärme i olika sektorer år 1990 (TWh/år)

Kol Torv Skogs- Sopor Sol- Övrigt Summa energi Spill- värme vänne

Nuvarande 3 - 2 2 - - 7 användning

Ökad (invändning år 1990

Summa ökad användning år 1990 46-36 6-1 l 18-27 3-4 7 3 83-88 Total användning år I 990 49-39 6-1 1 20-29 6 7 3 90-95

a Mål för torvanvändning sammanlagt är ca 3 TWh år 1986-1987 b Bidragen från torv och skogsenergi för elproduktionen inom kraftvärmesektorn understiger sannolikt l TWh c Exkl. drivenergi d Solvärme exkl. drivenergi

SIND beräknar i sin prognos att fjärrvärmeleveranserna skall öka till 37 TWh år 1990. Tillförseln av andra bränslen än olja till fjärrvärmeanläggningarna beräknas i prognosen öka med ca 17 TWh. varav kol svarar för ca 10 TWh och spillvärmeleveranser för 3 TWh. av inhemska Användningen bränslen beräknas öka från ca 2 till ca 6 TWh. SIND:s prognos för spillvärmeleveranser år 1990 överensstämmer med energipropositionens bedömning i energibalansen för år 1990. Spillvärmen kommer SIND att komma enligt från projekt som redan har identifierats och i vissa fall genomförts. Utredningen om omställbara eldningsanläggningar har. i betänkandet

(SOU 1980:9) Övergång till fasta bränslen. en beräkning av den maximala

möjliga förbrukningen av fasta bränslen år 1990i pannor över 10 MW. Det är framför allt i sådana större pannor som eldning med fasta bränslen kan bli lönsam (se tabell 15). Den totala potentialen förfasta bränslen i större anläggningar beräknas till 55 TWh. varav 28 TWh i industrin. 18 TWh i kraftvärmeverk och 9 TWh i hetvattencentraler. Beräkningen grundas på antaganden om att alla nytillkommande eller eldas med fast bränsle utbytta pannor och att pannornas livslängd är 20 är. Utredningen har utgått från att fjärrvärmeleveranserna skall ökat till 46 TWh i enlighet med fastställda mål. Den totala beräknade potentialen för fasta bränslen ovanstående enligt 15 TWh beräkning ligger lägre än de ca 70 TWh ökad fastbränsleanvändning som OED satt upp som mål för år 1990 inom motsvarande sektorer. Det förefaller inte troligt att de mindre som inte omfattas pannor. av beräkning-

60 SOU l98lz94

Utgångspunkter

Tabell 15 Pannor över 10 MW för fasta bränslen 1990 Pannor större än 50 MW Pannor 1()-5() MW Effekt, Energi. Effekt. Energi. MW TWh MW TWh Pannor som förnyas

Panmillskotr p. g. a. expansion

Källa: SOU 1980:9. sid. 93. avsnitt 2.2 i bilaga.

arna i betänkandet Övergång till fasta bränslen. skulle kunna svara för

skillnaden. _ har på regeringens uppdrag kartlagt tillgångar och Länsstyrelserna och torv. lnom industridepartementet har man efterfrågan på skogsenergi av länsstyrelsernas vilka lämnades i gjort en sammanställning rapporter. mars 1981. Sammanställningen visar att tillgången på skogsenergi år 1995 kan beräknas motsvara ca 1.6 milj. ton olja. Beräkningen bygger på underlag från skogsstyrelsen. Den nuvarande efterfrågan på skogsenergi härrör huvudsakligen från småskalig användning. Endast ca 0.1 milj. ton oljeekvivalenter (toe) av totalt 0,7 toe efterfrågas för storskaliga anläggningar. Totalt beräknas milj. efterfrågan på skogsenergi öka med ca 0.8 milj. toe till år 1990. Storskalig svarar för ca 0.2 milj. toe av ökningen. Bedömningarna av förbrukning framtida storskalig efterfrågan bygger på en inventering av planerad vid befintliga och planerade kommunala och industriella förbrukning eldningsanläggningar. År 1990 beräknas tillgångarna överstiga efterfrågan med ca 0,5 milj. toe. har ännu inte manifesterats i samma Efterfrågan på torv som bränsle utsträckning som efterfrågan på skogsenergi. Planerade anläggningar finns. från industridepartementet. i form av bl. a. en enligt sammanställningen hetvattencentral i Gällivare samt kraftvärmeverk i Östersund och Umeå. I drift finns endast ASSI:s delvis torveldade anläggning i Piteå. Under slutet av år 1981 beräknas en hetvattencentral tasi drift i Skellefteå kommun. Någon kvantifiering av beräknad framtida efterfrågan på torv finns inte i samman-

ställningen. Antalet om brytnings- och undersökningskoncessioner har ansökningar ökat kraftigt under det senaste året. enligt sammanställningen. Där sägs vidare, att bruttoarealen torv är mycket stor - mer än en miljon ha i mossar

Utgångspunkter 61

över 50 ha. naturskyddade mossar undantagna. De brytvärda arealerna är dock mer begränsade. För mossar över 50 ha beräknas de till 0.3 miljoner ha. Den teoretiskt möjliga årsproduktionen beräknas motsvara l0 milj. toe. Ett sådant uttag skulle innebära att torvkapaciteten förbrukades på ca 20 år. En mer realistisk årsproduktion anges till 1.2-2.4 milj. toe på I990-talet. Den övre gränsen förutsätter att torv från norrlandslånen kan säljas till andra regioner. Vi har i detta avsnitt visat. att det föreligger betydande skillnader mellan den eftersträvas till år energianvändning-som 1990 i de energipolitiska riktlinjerna och den prognoserade utvecklingen. För att det skall finnas förutsättningar att nå de långsiktiga målen är det. enligt vår åsikt. viktigt att programmen för 1980-talet genomförs. Det gäller särskilt användningen av inhemska bränslen. Vi tror inte att de ytterligare styrmedel som tillkommit sedan den refererade prognosen gjordes är tillräckliga för att ensamma överbrygga gapet mellan program och förväntat utfall. Vi anser att det behövs ytterligare styrmedel - såväl ekonomiska som administrativa.

4.4 för att målen

Energiprisernas betydelse förverkliga

De långsiktiga energipolitiska målen och programmen till år 1990 ställer. som framgått. krav på en långtgående omställning av det svenska energisystemet. Som medel för att klara denna omställning fäster statsmakterna stor vikt vid priserna inkl. skatter. Priset på olja skall påverka de energiintensiva företagen till effektivare energianvändning och övergång till andra bränslen än olja (eller ev. elpannor). Den energikrävande delen av näringslivet förutsätts med denna utgångspunkt ta ett eget ansvar för sin energisituation. Iden internationella handeln med olja och naturgas bestäms priserna inte av kostnaderna för produktionen utan av att tillgångarna är knappa i förhållande till förväntas - främst inom efterfrågan. Efterfrågan stiga - och de främsta strävar att utvecklingsländerna exportländerna hålla tillbaka utbudet. Därför förutser man i de flesta prognoser en fortsatt realstegring av de internationella priserna för olja och naturgas. Man kan förmoda att så kommer att ske på lång sikt. oberoende av oljeproducenternas (OPEC) möjligheter att driva en gemensam prispolitik. Under perioden 1970-1980 har - bortsett från prisstegringen på olja inflationen — varit ca 12 % per år. Internationella bedömningar räknar med att den reala prisstegringen på olja i fortsättningen skall ligga omkring 3 % per år. Det råder dock skilda meningar om man därvid bör utgå från prisnivån före eller efter 1979-1980 års exceptionella prisstegring. Detta gör prognosen osäker på kortare sikt. l 1981 års energiproposition beräknas. i enlighet med SIND:s rapport Energi på 80-talet. att oljepriserna kommer att stiga realt med ca 2 % per år under 1980-talet. Sedermera har SIND. i rapporten Internationella förutsättningar för den svenska oljeförsörjningen under 1980-talet (SIND 1981:4). något reviderat denna prognos. Oljepriset

Utgångspunkter

anges i genomsnitt komma att stiga med någon enstaka procent per år i fast pris under 1980-ta1et. Under 1980-talets början kan det komma att sjunka realt. För kolexportörer finns i dag inte någon motsvarighet till OPEC:s försök att styra den internationella prisutvecklingen på olja. Den internationella handeln med kol har heller inte hunnit utvecklas i större omfattning. Produktionskostnaderna torde f. n. vara ganska vägledande för priserna. Det medför att kol idag -iden mån som köp kan ske ~ betingar priser. som väsentligt understiger priserna för motsvarande energimängd i form av olja. Denna prisskillnad uppvägs i Sverige i viss utsträckning av högre kostnader för drift och kapital i koleldade anläggningar. Med nuvarande kolpriser kan det dock, enligt SIND:s bedömning (SIND 1980:17), vara lönsamt att elda nya större eldningsanläggningar med kol. förutsatt att miljökraven inte ökar kostnaderna avsevärt. Det är däremot. enligt SIND, sällan av enbart ekonomiska skäl motiverat att bygga om en fungerande oljeanläggning för koleldning. SIND har också noterat tendenser att kolpriserna på sikt anpassar sig på lagom avstånd från gällande oljepriset för att uppväga skillnader i anläggnings- och driftkostnader. Här föreligger dock även andra uppfattningar. Koltillgångarna är visserligen mycket stora, men svårigheterna med utvinning, hamnar. transport. miljöpåverkan etc. och den förväntade starkt stigande efterfrågan ger anledning förmoda att även kolpriserna kommer att anpassas efter marknaden snarare än efter utvinningskostnaden. Priserna för inhemska energislag varierar beroende på geografiska och lokala förhållanden. För många inhemska energiformer är det svårt att ange priser - speciellt framtida priser —därför att den inhemska energin inte har etablerats kommersiellt eller att tekniken ännu inte är färdigutvecklad. Skogsbränslen är redan inom vissa områden och för vissa industrier och kommuner ett med olja konkurrerande energislag. Torv kan sannolikt under senare delen av 1980-talet på motsvarande sätt bli konkurrenskraftigt. Även för skogsbränslen sker en marknadsanpassning av priset. I långtidsavtal med flisleverantörer förekommer t. ex. klausuler som knyter priset till oljepriset. t. ex. så att en IO-procentig ökning av oljepriset ger en ökning av priset på flis med 5 %. Spillvärme och sopor används redan i fjärrvärmenät. Planer på utökad användning finns. De omfattar huvudsakligen spillvärme av hög temperatur. Sannolikt kommer efter år 1990 en vidare utbyggnad att kunna ske på konkurrensmässig basis om spillvärme av låg temperatur kan användas i härför avpassade nät elleri kombination med värmepumpar. Värmepumpar kan även användas i andra sammanhang. Värmepumpsystemet är fortfarande från teknisk synpunkt föremål för utveckling. Det är därför för tidigt att ange konkurrensförmågan. Utnyttjande av solvärme befinner sig också i ett stadium där det ännu är för tidigt att beräkna kostnader och priser. Detsamma gäller vindkraft i större skala. Även energiskogar befinner sig på forskningsstadiet. Förmodligen kommer man inte att veta vilket priset på bränsle från energiskog blir förrän någon gång på 1990-talet. Allmänt kan sägas att det inte bara krävs forskning och utveckling för att de energislag som är beroende av ny teknik skall kunna framställas till

Utgångspunkter

konkurrensmässiga priser. Det behövs också en tillräcklig efterfrågan för att tillverkande industrier skall kunna och vilja ge sig i kast med de nya tekniska komponenterna. En förutsättning för att inhemska energikällor skall ha större möjligheter att efter introduktionsstadiet få betydelse på marknaden är att priserna då högst får ligga någonstans mellan olje- och kolpriserna i respektive områden. Nuvarande prisrelationer och förväntad prisutveckling bör innebära viss stimulans för övergång från olja till andra energislag. Enligt SIND har under perioden 1973-1979 olja ersatts med fasta bränslen i inte ringa utsträckning. Denna utveckling är säkerligen betingad av oljeprisstegringarna. 1970-talets starka oljeprisstegring har således inneburit oljeersättning. Eftersom oljepriserna under 1980-talet enligt allmänna inte bedömningar kommer att stiga så mycket och eftersom det sker en viss marknadsanpassning av priserna på alternativa energislag blir huvudintrycket att övergång från olja till andra bränslen under 1980-talet inte enbart kan göras beroende av prisutvecklingen. De allmänt stigande under l970-talet borde ha priserna på energi stimulerat även till effektivare energianvändning. De statliga bidragen till energisparande borde ha förstärkt denna utveckling. SIND jämför i rapporten Energi på 80-talet utvecklingen före och efter år 1973. Jämförelsen visar att effektiviseringen av industrins energianvändning som helhet legat så gott som stilla efter år 1973. Att energieffektiviteten inte ökat förklaras av SIND huvudsakligen med att investeringsverksamheten varit svag och kapacitetsutnyttjandet lågt. Det framhålls ofta att priser verkar först på lång eller i varje fall medellång sikt. Internationella bedömningar tyder på en priselasticitet på 0,15 på kort sikt och minst 0,5 på längre sikt. Hur snabbt anpassningen till högre priser sker är i hög grad beroende av expansionstakten i näringslivet. Det gäller både byte av energislag och energibesparande åtgärder. Den ringa investeringsviljan inom företagen samt den besvärliga ekonomiska situationen hos kommunerna är kanske det allvarligaste hindret för att fullfölja programmen för tiden 1980-1990. För industrin - kanske mer än för kommunala företag - krävs en mycket snabb återbäring vid energiinvesteringar. Man talari allmänhet om två till tre års payoff-tid eller ännu kortare. Detta avkastningskrav gäller investeringar både för effektivare energianvändning och för övergång till andra bränslen än olja. såvida de inte görs i samband med större investeringar för utökad eller förändrad produktion. Avkastningskraven gör att vad som från samhällssynpunkt skulle betraktas som lönsamma i energiinvesteringar många fall inte kommer till stånd. Vi har inte till uppgift att bedöma om företagens lönsamhetskrav är ändamålsenliga från företagens utgångspunkt. Vi kan emellertid konstatera att den korta payoff-tiden för rationaliseringsinvesteringar tillsammans med den allmänt låga nyinvesteringstakten gör att energipriserna ensamma inte kan säkerställa att de nationella energipolitiska målen nås. Man kan heller inte bortse från att oljepriserna är föränderliga både uppåt och nedåt. Prisutvecklingen under l970-talet visar att prishöjningar kan ske mycket språngartat och att man däremellan kan få perioder av realt sett

Utgångspunkter

sjunkande priser. Mycket tyder på att vi under 1980-talets början kan få en sådan period (jämför SIND:s prognos s. 58). Med de korta avskrivningstider som tillämpas inom näringslivet kan det otvivelaktigt bli en väsentlig skillnad mellan samhällets mål med hänsyn till försörjningstryggheten och företagens mål med hänsyn till lönsamheten.

« 4.5 Energiskatter som styrmedel

Frågan om energiskatter behandlas av energiskattekommittén. Den faller därför inte inom ramen för vårt uppdrag. I propositionen med riktlinjer för energipolitiken uttrycker föredraganden sitt förord för energiskatter som medel för att nå de energipolitiska målen. Vi ansluter oss till det principiella synsättet att generella ekonomiska styrmedel. i den mån de har tillräcklig effekt eller inte har besvärande nackdelar. är att föredra framför administrativa styrmedel. Vi vill i detta avsnitt endast framhålla vissa omständigheter, som enligt vår uppfattning begränsar möjligheterna att med energiskatter styra utvecklingen i den riktning. som energipolitiken eftersträvar. Energiskatten har f. n. väsentligen en av statsfinansiella skäl motiverad utformning. Ursprungligen infördes skatter på motorbränslen liksom på innehav av motorfordon för att finansiera vägväsendets utbyggnad och underhåll. Den allmänna energiskatten infördes är 1957 av delvis energipolitiska skäl. men den är numera närmast att betrakta som ett komplement till mervärdeskatten. Att energiskatten haft begränsad användning som energipolitiskt styrmedel för näringslivet visas också av att den procentuella stegringen av slutliga oljepriset i Sverige för perioden 1970-1980 varit större före än efter skatt. För att mildra energiskattens effekt på näringslivet har dessutom vissa nedsättningsregler införts. vilka innebär att den tyngre industrin f. n. inte drabbas av energiskattehöjningar. Nedsättningen innebär att energiskattebeloppet för industriell tillverkning inte får överstiga 3 % av de tillverkade produkternas försäljningsvärde fritt fabrik. Större delen av den särskilda beredskapsavgiften får dock inte inräknas i underlaget för nedsättning. Om särskilda skäl föreligger kan regeringen för visst företag medge nedsättning utöver vad som följer av treprocentsregeln. De mest energikrävande industriernas skattebelastning har genom sådana beslut av regeringen i praktiken begränsats till f. n. 1.3 % av försäljningsvärdet. Dessutom gäller att industrins förbrukning av elkra.ft utöver 40 000 kWh per år belastas med 3 öre per kWh mot 4 öre för annan förbrukning. I energipropositionen sägs att det. som ett sätt att stärka incitamenten för industrins energihushållning. kan övervägas att begränsa den nuvarande nedsättningen. Frågan skall tas upp vid regeringens beredning av sådan nedsättning för kommande år. Energiskattekommittén skall enligt sina direktiv bl. a. utreda frågan om att inordna det energiskattebelagda området under mervärdeskatten och att införa en av energipolitiska skäl betingad och samhällsekonomiskt avvägd energiskatt i import- och producentledet. En övergång till mervärdeskatt på energiområdet skulle - om den inte

Utgângspunkter

kombineras med en skatt i producent- och importledet —innebära avsevärda lättnader för industrin, framför allt för exportföretagen. Därmed skulle möjligheterna att med energiskatter styra mot effektivare energianvändning och oljeersättning starkt begränsas. En energiskatt i producent- och importledet kan motverka detta förhållande. Om skattebelastningen för industrin skall bli densamma som med nuvarande skattesystem krävs att denna energiskatt har samma höjd som den nuvarande Eftersom skatten energiskatten. i producent- och importledet läggs ovanpå momsen blir den samlade energiskatten då mycket hög och leder således till ett väsentligt ökat skattetryck för slutliga energikonsumenter. Producenternas och importörernas prispolitik får också betydelse för vilket genomslag energiskatten får i industrin. En väl avvägd energibeskattning torde som energipolitiskt styrmedel betyda mest när det gäller att på något längre sikt påverka energianvändning och energitillförsel. Om man vill uppnå effekter på kortare sikt finns därför klara begränsningar i möjligheterna att nå ett gott resultat genom att utnyttja enbart energiskatten. Det är således uppenbart att det krävs även andra styrmedel för att styra valet mellan olika bränslen i enlighet med 1981 års energipolitiska riktlinjer. Oljeersättningsprogrammet syftar till att kol och inhemska bränslen skall ersätta olja i lika stor omfattning under 1980-talet. Nuvarande prisrelationer och övriga omständigheter -företagens geografiska läge, osäkerhet m. m. gynnar kol jämfört med inhemska bränslen. Det blir sannolikt svårt att med energiskatter samtidigt styra från olja och mot kol och inhemska bränslen i .önskade proportioner. Det kräver en grannlaga differentiering av skatten för de tre energislagen. Skatten på olja kan komma att behöva sättas mycket högt. Om oljeskatten skulle öka väsentligt mer än den allmänna prisstegringen kan viss tveksamhet göra sig påmind, bl. a. av sociala skäl. Detta gäller särskilt om energiskatterna. i enlighet med direktiven till energiskattekommittén. förändras till mervärdeskatter. En differentierad i energiskatt producentledet som läggs ovanpå mervärdeskatten skulle slå mycket hårt mot oljeuppvärmda bostäder och kan leda till negativa omfördelningseffekter.

Övergång till mervärdeskatt skulle förmodligen

i sig innebära försämrat konkurrensläge för inhemska bränslen i näringslivet. F. n. är de inhemska bränslena momsbelagda. Företagen kan således dra av skatten på inhemska bränslen vid sina momsinbetalningar. Det innebär att inhemska bränslen gynnas jämfört med olja, kol, och elenergi. Om mervärdeskatt införs för samtliga energislag, så innebär detta att de inhemska bränslena förlorar den nuvarande skattefördelen vid försäljning till näringslivet. För slutliga konsumenter blir förhållandet i vissa fall det omvända, nämligen i de fall då moms på inhemska bränslen är högre än den skatt som i dag utgår på olja, kol och elenergi. De som i dag får betala mervärdeskatt på inhemska bränslen är t. ex. bostadsföretag. kommunala och förvaltningar landsting med egna panncentraler, däremot inte kommunala energiföretag. På sikt skall energisystemet. enligt målen, i huvudsak baseras på inhemska bränslen. Kolanvändningen bör därför efter år 1990 helst inte öka i någon större omfattning. Om man vill styra mot det långsiktigt önskade energisys-

66 SOU 1981294

Utgångspunkter

temet bör skatten på kol således sättas högt. Det skulle dock motverka det kortsiktiga målet. Även när det gäller elförsörjningen och elanvändningen torde energiskatten inte utgöra ett tillräckligt styrmedel för att uppnå en rationell elanvändning under de närmaste decennierna och samtidigt skapa gynnsamma förutsättningar för den beslutade kärnkraftavvecklingen. Genom kärnkraftens utbyggnad kommer det sannolikt att vara god tillgång på elektrisk kraft under 1980- och 1990-talen. Det borde leda till låga elskatter för att på så sätt gynna oljeersättning med elenergi. Med en begynnande avveckling av kärnkraften kommer troligen en viss knapphet på elkraft att uppstå efter sekelskiftet. Energiskatten för elanvändning borde då vara hög. Tar vi hänsyn till att energiskatter får verkan först på längre sikt borde skatten höjas i ett tidigt skede. Det förefaller när det gäller både avvägningen kol- inhemska energikällor och elkraftsanvändningen finnas relativt begränsade möjligheter att möta de ganska snabba skiftningarna i programmen med energiskatter som medel. Därför drar vi slutsatsen att det behövs även andra energipolitiska styrmedel.

4.6 och industrins konkurrenskraft

Energipriserna

Inom näringslivet framhålls ofta att övergången till ett nytt energisystem måste inriktas på energikällor, som inte medför att svenska företag får högre energikostnader än företagen i viktiga konkurrentländer. Det gäller självfallet allmänt att vid sidan av den tekniska skickligheten och förmågan att utveckla för utlandet åtråvärda produkter, så spelar kostnaderna för olika insatsvaror, löner m. m. en roll i den utländska konkurrensen. Energin är inget undantag. Energikostnadernas betydelse varierar dock väsentligt för olika industrigrupper. När det gäller den största industrisektorn. verkstadsindustrin, med en relativt låg energikostnad i förhållande till förädlingsvärdet, torde energikostnaderna ha begränsad betydelse för den internationella konkurrenskraften. Annorlunda är förhållandena inom massa- och pappersindustrin, den tyngre metallindustrin och den petrokemiska basindustrin med kanske 15 % eller högre energikostnad i förhållande till förädlingsvärdet. Industrin är för sitt energibehov f. n. till 27 % beroende av elektrisk energi. Efter folkomröstningen om kärnkraft och beslutet om fortsatt till tolv reaktorer kommer svenskt näringsliv under 1980- och utbyggnad 1990-talen alltjämt att ha lägre elkostnader än de flesta av de stora utlandskonkurrenterna. i Sverige blir i första hand beroende av Elproduktionskostnaderna kostnaderna för vattenkraft och kärnkraft. Endast länder som Kanada och eller helt baserar sin elproduktion på vattenkraft. har Norge, som väsentligt jämförbara eller lägre kostnader. Inget av Sveriges främsta konkurrentländer, möjligen med undantag för Frankrike, kommer under 1980- och 1990-talen att få en lika stor andel kärnenergi i sin elkrafttillgång som vi. Olja, kol eller naturgas kommer att i inte ringa grad användas för elkraftproduktion i våra konkurrentländer.

Utgångspunkter

Detta medför högre kostnadsnivå än i Sverige. F. n. kan vi i Sverige, p. g. a. den stora tillgången på elkraft. ersätta viss del olja med elenergi för uppvärmning. Om det lyckas att under senare delen av 1990-talet återgå till uppvärmning med andra energislag än elenergi, så kan näringslivet tillgodoses med elkraft till relativt lågt pris till sekelskiftet. Till detta skall läggas att man i övriga Västeuropa inte än så länge haft större intresse av kraftvärmeverk, delvis beroende på det varmare klimatet. Man baserar sin elkraftproduktion på kondenskraft, medan vi när det kan befinnas angeläget att bygga ut elkraftproduktionen främst bör inrikta oss på kraftvärmeverk. Det ger ett bättre utnyttjande av primärenergin med därav följande lägre kostnader. Den slutsats detta rimligen leder till är att det svenska näringslivets kostnader för elkraft kommer att ligga kvar på en fördelaktig nivå jämfört med nivån i de flesta andra länder ännu fram till och över sekelskiftet. På längre sikt - en bit in på nästa sekel - finns det anledning att bedöma utsikterna för en fortsatt komparativ fördel för elkostnaderna mer försiktigt. Om flertalet av våra viktigare konkurrentländer fortsätter av utbyggnaden kärnkraft medan vår elproduktion efter kärnkraftavvecklingen i stor omfattning baseras på inhemska bränslen och kol, kan fördelen övergå i en nackdel. Det är en möjlighet som företag med mycket långsiktiga och elkrävande investeringar bör beakta. Förhållandet är annorlunda när det gäller olja, kol, naturgas, inhemska energikällor och spillvärme. Dessa energikällor kommer med undantag av vindkraft under lång tid huvudsakligen att användas för annan försörjning än elektrisk kraft. Olja, kol och naturgas finns i varierande i våra större omfattning konkurrentländer. Västtyskland har kol. Storbritannien har kol. olja och naturgas. Norge har olja och naturgas. USA har kol. olja och naturgas. Holland har naturgas och Danmark får antagligen och olja i naturgas betydande omfattning från mitten av l980-talet. Det är sannolikt att de internationella priserna på såväl olja som naturgas och kol på sikt kommer att bestämmas av knappa tillgångar i förhållande till efterfrågan och inte främst av produktionskostnaderna. Detta kommer i så fall att innebära att länder som har egna fossila bränslen får en ekonomisk fördel jämfört med Sverige. Produktionskostnaderna för kolbrytning varierar dock mycket mellan olika länder. Kostnaderna i t. ex. Västtyskland och Storbritannien är således väsentligt högre än i t. ex. USA och Australien. Fördelen kan antingen utnyttjas så att man håller ett lägre pris - närmare kostnaderna-för förbrukning i det egna landet eller, om man skulle följa den internationella prisutvecklingen på energiråvaran. får motsvarande fördelar i den totala ekonomin. Svenskt näringsliv kommer. vad gäller fossila bränslen. sannolikt att ha en nackdel i förhållande till många av de större konkurrenterna. Det höga kostnadsläget för fossila bränslen kan givetvis motverkas genom effektivare energianvändning. På sikt kan industrin också förändras i sin produktionsinriktning mot produkter som kräver mindre energi. Det förefaller inte osannolikt att exempelvis svensk industri i framtiden kommer att i ännu högre grad få sin inriktning på verkstadsprodukter. Olika länder skiljer sig åt när det gäller graden av energisparande. Det

68 Utgångspunkter

anses sålunda att t. ex. japansk industri har nått åtskilligt längre i detta avseende än den svenska industrin. Många anledningar kan finnas härtill. Kanske är den främsta Japans mycket starka expansion på den industriella sektorn under 1970-talet. Stora energibesparingar inom industrin hänger. som tidigare sagts. samman med nyutbyggnader av industrikapaciteten. Kvar står att energikostnadsnivån här och i utlandet har betydelse för den från energisynpunkt tyngsta industrin.

4.7 effekter

Energipolitikens

De energipolitiska målen främjas dels genom energibesparing. dels genom ersättning av olja med andra energislag. innebär att belastningen på bytesbalansen kan minska. Energibesparing Den minskar energiomvandlingens negativa miljöeffekter. Besparing av energi i form av elektrisk kraft kan minska de svårigheter vi kommer att möta - ekonomiskt och tekniskt - vid kärnkraftens avveckling. Oljeersättning medför tryggare energiförsörjning genom att vi i högre grad utnyttjar inhemska energikällor och genom att importen sprids till fler ländergrupper. Den får en positiv påverkan för vår bytesbztlzins i den mån ersättningen sker med inhemska energikällor eller kol. Oljeersättning genom import av naturgas medför däremot inte någon positiv påverkan på bytesbalansen. Från miljösynpunkt är situationen osäker. Kolanvändning torde i bästa fall inte medföra större miljöeffekter än som samtidigt tillåts för olja. Statsmakternas villkor blir här avgörande. Oljeersättning genom naturgas skulle medföra en miljöförbättring. Beträffande nya inhemska energikällor föreligger ännu osäkerhet i fråga om miljöeffekterna. Oljeersättningen bidrar inte självklart till målet att inhemska energikällor på lång sikt skall inta en dominerande plats i den svenska energibalansen. Inte heller underlättas kärnkraftens avveckling. Störst effekt på bytesbalansen har övergång till inhemska energikällor och effektivare Om programmet för l980-talet blir framenergianvändning. gångsrikt innebär det en minskning av oljeberoendet med ca 12 miljoner ton per år från 1990-talets ingång. vilket ger en importminskning på grovt räknat 11 miljarder kronor vid nuvarande oljepriser. Härav skulle effektivare energianvändning svara för ca 3 miljarder kronor; inhemska bränslen för ca 3 miljarder kronor; elektrisk kraft för 1-1.5 miljarder kronor; solvärme. etc. för l miljard: kol för ca 1.5 miljarder och värmepumpar, spillvärme alternativ energiförsörjning i Stockholmsområdet för ca 1 miljard kronor. Detta är, som sägs i energipropositionen, ett ambitiöst program. Det skulle innebära en avsevärd förbättring av försörjningstryggheten och av handelsbalansen. Oljeersättningsprogrammet kräver stora investeringar i fastbränslepannor och i fjärrvärmenät. Pannor för fast bränsle är dyrare än oljepannor. Om utrustningen importeras till mycket stor del så kan det kortsiktigt ge negativa

effekter på handelsbalansen. Den stora energisatsningen skulle emellertid

också kunna innebära att svensk industri ser möjligheterna att skapa sig en ny marknad och därför tar upp tillverkning av aktuell utrustning. Det skulle i så

Utgångspunkrer 69

fall - förutom att ge en injektion till svenskt näringsliv - också påverka handelsbalansen positivt. Även om utrustning importeras har dock övergången till andra bränslen än olja sammantaget och på något längre sikt en gynnsam effekt på svensk handelsbalzms. lnte minst med hänsyn till detta är det berättigat att sätta in starka resurser för att förverkliga programmet.

4.8 Mål och medel

Vi anser att det är viktigt att de energipolitiska program som fastställts för 1980-talet (se avsnitt 4.2) kan fullföljas. Det är en förutsättning för att man skall kunna nå de långsiktiga målen (se avsnitt 4.1) om ett energisystem i huvudsak baserat på varaktiga, helst förnybara och inhemska energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan och där kärnkraften avvecklas. Vi anser att det är särskilt viktigt att programmens ambitioner beträffande inhemska bränslen och energisparande kan förverkligas. Samtidigt ansluter vi oss till bedömningen att knapphet på energi inte får hindra den industriella utvecklingen. Vi har konstaterat att energipriserna förmodligen inte kommer att utvecklas på ett sådant sätt att man kan förvänta sig att enbart marknadsmekanismerna leder till att de energipolitiska programmen och målen kan förverkligas. Vi har också uttryckt tvivel på möjligheterna att med energiskatter styra energianvändningen dit statsmakterna vill. Vi anser därför att det krävs ytterligare styrmedel. Det är vår uppgift att föreslå administrativa styrmedel som tillsammans med befintliga styrmedel och eventuella tillkommande ekonomiska styrmedel kan leda till att statsmakternas intentioner genomförs. Fastbränslelagen skapar ett administrativt instrument för en kommande oljeersättning. Den inverkar i första hand på valet mellan olja och fasta bränslen och i mindre utsträckning på valet mellan kol och inhemska bränslen. Kolanvändning och kolimport kommer enligt programmen att spela en stor roll för 1980-talets oljeersättning. Staten bidrar genom information (Kol - Hälsa ~ Miljö etc.), genom olika slag av finansieringshjälp (vid köp av utländska kolgruvor etc.), genom klarare miljöföreskrifter och genom forskning och utveckling. Prisbilden torde här vid sidan av de nämnda styrmedlen innebära en stimulans för övergång till kol snarare än till inhemska bränslen. En stor del av oljeersåttningen förutsätts ske genom utbyggnad av fjärrvärme. Med de utbyggnadsplaner som har redovisats kan kol bli aktuellt för en mycket stor del av kapaciteten, p. g. a. närheten till hamn. Tendensen är liknande inom industrin. Detta medför sammantaget att kol kan komma att dominera oljeersättningen under 1980-talet. Som framgått av avsnitt 4.2 skall bestämmelserna om tillstånd för torvbrytning förenklas. Enligt förslag i en departementspromemoria (Ds I 1981:17) Enklare regler om torvbrytning, skall koncessionerna inte längre ges av regeringen utan av länsstyrelserna. I promemorian framförs också ett

70 Utgångspunkter

förslag om att markägare till torvtäkter under Sllha inte skall bchtävzi koncession för att bryta eller överlåta brytning av dessa. Markåigzirnzi far således företräde vilket innebär inskränkningar i möjlighetcrnzi för Litomstaende företag att få koncession. Detta kan få viss hämmande effekt pix möjligheterna att snabbt få i gång torvproduktion. Sammanställningen av länsstyrelsernas beräkningar beträffande inhemska bränslen (se avsnitt 4.3) tyder på att användningen av dessa inte kommer att bli den i de energipolitiska riktlinjerna eftersträvade. SIND:s prognos pekar också mot en lägre användning av inhemska bränslen än som förutsetts i oljeersättningsprogrammet. Programmet innebär att oljeersättningen under 1980-talet skall ske till lika omfattning med kol och inhemska bränslen. De skall vardera ersätta 3 milj. ton olja. Vi ansluter oss till detta. Det kan finnas företagsekonomiska skäl för en högre kolandel. Men ökat utnyttjande av inhemska bränslen ger de kunskaper och erfarenheter av tekniken och den marknad. som krävs redan nu, om energiförsörjningen i framtiden skall kunna baseras på inhemska energikällor. Som styrmedel för att nå programmet spelar oljeersättningsfonden en viktig roll. Den skall i första hand underlätta investeringar som avser anläggningar för inhemska energikällor. Vi anser dock - mot bakgrund av ovan beskrivna förhållanden och tendenser - att detta inte räcker för att förverkliga programmet för inhemska energikällor. 1 vårt förslag till styrsystem uppmärksammas därför framför allt möjligheten att främja övergången till inhemska energikällor. De statliga bidragen för effektivare energianvändning i näringslivet har upphört i och med utgången av år 1980. Någon egentlig ersättning för detta styrmedel för energisparande finns inte i 1981 års energipolitiska riktlinjer. Lån via oljeersättningsfonden kan endast undantagsvis användas för energibesparande åtgärder. Bidragen från oljeersättningsfonden är begrän-

sade till prototyper och demonstrationsanläggningar. Övriga tillkommande

styrmedel är endast i begränsad utsträckning inriktade på att åstadkomma effektiv energianvändning och ersätter inte bidragen. Vi bedömer att omläggningen av statens energistyrning sammantaget medför att stimulansen till energibesparande åtgärder snarast minskat. I 1981 års energipolitiska riktlinjer sägs att en väsentlig princip för energihushållning är att så länge kostnaden för att spara en enhet energi inte är högre än kostnaden för att tillföra en enhet så är sparande att föredra. Vi instämmer i detta. Avskrivningstiden för energibesparande investeringar blir avgörande vid bedömningar av var den skärningspunkt går där energisparande bör väljas framför tillförsel. De mycket korta pay-offtider som tillämpas inom industrin innebär att företagens värderingar av var skärningspunkten ligger troligtvis skiljer sig från en samhällsekonomisk bedömning. Energisparbidragen hade en direkt effekt på företagens lönsamhetsberäkningar. Lån underlättar finansieringen men påverkar inte investeringarnas pay-offtider. Vi anser att effektiv energianvändning är ett viktigt medel att uppnå de långsiktiga energipolitiska målen, framför allt målen om försörjningstrygghet och god miljö. Elsparande underlättar kärnkraftens avveckling. De styrmedel vi föreslår syftar därför till en effektivare energianvändning.

SOU 1981 :94 Utgångspunkter 71

särskilt inom den energikrävande delen av näringslivet. Om de beslutade programmen skall kunna genomföras behövs kunskaper om hur energin används i företagen. Våra kontakter har visat att företagen inte alltid har tillräcklig kunskap om den egna energisituationen och de möjligheter som kan stå till buds för att åstadkomma en effektivare energianvändning och att bringa ned oljeberoendet. Även i sådana företag där energikunskaperna är goda kan finnas olika hinder för ett rationellt energiutnyttjande. Osäkerhet om framtiden. trögheter i företagens organisation och rutiner för att behandla energiinvesteringar liksom bristande insikt om energifrågornas strategiska betydelse kan vara sådana hinder. De styrmedel. som beslutats varen I981. är huvudsakligen inriktade på mindre och medelstora företag samt på teknikutveckling och forskning. Genom fastbränslelagen och oljeersåttningsfonden finns styrmedel som berör också större företag. Huvudsakligen förutsätts dock den energiintensiva delen av näringslivet ta ett eget ansvar för sin energiförsörjning. Vad detta ansvar skall innebära har inte närmare preciserats. Företag och kommuner kan ha behov av klarare riktlinjer om vilket ansvar de förväntas ta. Näringslivets energiförbrukning är. som framgått av avsnitt 3.1. mycket koncentrerad till de allra största förbrukarna. Mot denna bakgrund anser vi det vara befogat att överväga en selektiv styrning av denna kategori. I vårt uppdrag ingår att föreslå en energihushållningslag för näringslivet. I samband därmed kan någon form av åläggande övervägas. Till hindren för en framgångsrik energipolitik hör också brister i statliga myndigheters och kommunala förvaltningars resurser och kompetens. Det kan vara så att den av statsmakterna angivna energipolitiken inte alltid tas på allvar, vilket kan bottna i att statsmakterna inte lyckats göra politiken trovärdig. F. n. saknas dessutom ett tillförlitligt systern för information mellan berörda parter. Framför allt bör det vara viktigt för statliga instanser att kunna följa utvecklingen och avgöra om målen ser ut att uppfyllas eller om styrsystemet behöver ses över. Vi vill med vårt styrsystem bidra till att undanröja ovan beskrivna hinder. Ett annat hinder är begränsade möjligheter att finansiera energiinvesteringar. Det är av avgörande betydelse för energihushållningen i näringslivet att tillgången till kapital för investeringar för energisparande och oljeersättning säkras. Som vi påpekat på s. 70, har statens stöd till finansiering av energibesparande investeringar försämrats. Några konkreta förslag beträffande finansiering kommer vi inte att framföra under hänvisning till begränsningen i vårt uppdrag. Vi har dock, som framgår i bilagan Ds I 1981:11, låtit undersöka vilka möjligheter det kan finnas att underlätta för företagen att finansiera energiinvesteringar, framför allt energibesparande sådana. Vi bifogar i bilagan den avgivna rapporten. Vi vill samtidigt framhålla att finansiering genom lån icke helt kan ersätta det tidigare bidragssystemet. Problemet med de korta pay-offtiderna för renodlade energiinvesteringar inom näringslivet kvarstår. Vi kommer i det följande att lämna förslag till styrmedel inom områdena energiplanering och energiredovisning (kap. 5), selektiv styrning av de

72 Utgångspunkter

största energiförbrukarna (kapitel 6), rådgivning (kapitel 7) och samverkan på det lokala och regionala planet (kapitel 8). I kapitel 9 tar vi upp vissa förutsättningar för att de styrmedel vi föreslår skall få avsedd effekt. En sådan förutsättning är att staten förfogar över en organisation som kan tillämpa styrmedlen. När vi i kapitlen 5-8 presenterar förslagen till styrmedel utgår vi från att de skall handhas av statens energiverk - den centrala energimyndighet som kommer att bildas den l juli 1982. I kapitel 9 ges en samlad motivering för detta. Där behandlar vi också frågan om ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner och näringsliv liksom behovet av mer konkreta riktlinjer från statsmakterna. Den förestående omställningen av energisystemet i Sverige är så pass omvälvande att det är möjligt att det behövs en mer långtgående styrning än den vi föreslår för att kunna åstadkomma den. Vi har, som framgår av de följande kapitlen. avstått från att föreslå ett system där staten genom långtgående ålägganden, innefattande även ingrepp i befintliga energianläggningar, tar över ansvaret för företagens energibeslut. En sådan styrning kräver god kunskap, stor kompetens och klara riktlinjer. Här finns f. n. brister. Det finns också en risk att stark statlig styrning hämmar initiativ och handlingskraft hos enskilda och kommunala företag. Man bör också beakta att den ekonomiska situationen under l980-talet kan leda till motsättningar mellan den statliga industripolitiken och energipolitiken om den senare leder till väsentliga uppoffringar för företagen. Vi har bedömt att det är för tidigt att nu införa ett rigoröst styrsystem. Därför är de styrmedel vi föreslår mer inriktade på samverkan än på ålägganden och tvång. De bidrar till att organisera kommunikationskanaler, bygga upp kompetens och mobilisera kreativitet hos de tre i sammanhanget centrala parterna - staten, kommunerna och företagen. Därmed skapas förutsättningar för att genomföra energipolitiken. Ett minsta krav, som man bör kunna ställa på styrsystemet, är att det ger möjlighet för staten att nära följa utvecklingen. Det är en förutsättning för att staten skall kunna ingripa om energianvändningen inte utvecklas mot målen. Då måste antingen styrsystemet eller energipolitiken omvärderas. Våra förslag, som i stor utsträckning är inriktade på förbättrade kunskaper och ökad kompetens för berörda parter, kommer att bidra till att programmen för 1980-talet kan förverkligas men får kanske sin största betydelse när det gäller att nå de långsiktiga målen.

5 baserad

Energiplanering på energiredovisning .

5.1 Bakgrund

statsmakterna har bl. a. vid riksdagens behandling av energipropositionen våren 1981 betonat behovet av att öka kunskapen om energifrågor och beslutat vissa åtgärder med detta syfte.

Föredraganden anför i propositionen bl. a. följande: För att den nödvändiga omställningen av vårt energisystem skall kunna genomföras. krävs att kunskaper om dels vidtagna ätgåirders effekter. dels förvåintzide utvccklingstendenser kan göras tillgängliga för alla dem som har att träffa zivgörzintlen som påverkar våra möjligheter att säkra en nödvändig tillgång på energi (s. 344).

SlND:s enkäter till kommunerna med anledning av lagen om kommunal energiplanering är liksom S1ND:s försöksverksamhet med rådgivnings- och utbildningsstöd och energiministerns initiativ till med överläggningar näringslivets branschorgan exempel på sådan kunskapsöverföring. Beslutet om skärpning av lagen om kommunal - med energiplanering innebörd att kommunerna filäggs att den l juli 1982 ha av kommunfullmäktige beslutade oljeminskningsplaner - har bl. a. till syfte att förbättra kommunernas och statens kunskaper om vilka som kan energiåtgärder genomföras. Medel för att öka kunskaperna och kompetensen hos staten. kommunerna och näringslivet har haft en stor plats i de diskussioner som förts i utredningens tre zirbetsgrupper. Arbetsgruppen för övrigt näringsliv inom utredningen är den grupp som särskilt har behandlat generella styrmedel. I gruppordförandens rapport (publicerad som kap. 2 i bilagan Ds 1 1981:11) anges bl. a. att krav pä energiredovisning kan vara ett medel för att stimulera företagen att skaffa sig bättre kunskap om den egna energianvändningen. Genom energiredovisning kan företagsledning. ;inställda och deras fackliga organisationer. branschorgan. anlitade konsulter m. fl. öka sin kunskapsnivii. Energiredovisning ger också ett underlag för samhällets uppföljning av energihushållningsprogrammet och för avvägning mellan olika statliga insatser. Om energiredovisningen skall ha denna dubbla funktion måste den. enligt utformas rapporten. så att den passar både företaget och samhället. Företagets intresse av en skräddarsydd energiredovisning som inte åsamkar företaget höga kostnader får vägas mot samhällets intresse av att redovisningen är byggd på enhetliga definitioner. Med en enhetlig utformning kan

74 Energiplanering baserad på energiredovisning sou 1931:94

uppgifter från olika företag sammanställas och tjäna som planeringsinstrument i den nationella energipolitiken. l rapporten framhålls vidare att energiplanering i företagen tvingar dessa att anlägga ett långsiktsperspektiv på energianvändningen samtidigt som myndigheterna får bättre möjligheter att förutse utvecklingen. Den kan också läggas till grund för rådgivning. En grupp forskare vid Linköpings tekniska högskola. med tidigare erfarenheter av energimätning och energianalys främst inom mindre och medelstora företag. har på uppdrag av arbetsgruppen för övrigt näringsliv utrett frågan om energiredovisning. I deras rapport redovisas följande erfarenheter om kunskapsläget inom företagen: D Samtliga företag redovisar uppgifter om inköpt energi till någon organisation (SCB. ÖEF. branschorgan m. m.) EJ Den interna användningen av energin inom ett arbetsställe är känd till mycket varierande grad. El Utsläppen av energi är i de flesta fall okända till omfattning och typ.

Rapporten pekar på svårigheter att finna en allmänt accepterad metodik för redovisning. Enligt rapporten pågår dock internationellt arbete med att ta fram metoder för generell energiredovisning inom livsmedelsindustri och pappersoch massaindustri. Linköpingsgruppen har beräknat kostnaderna för att införa energiredo› visning inkluderande såväl in- och utgående energimängder som interna energiflöden och utsläpp. Initialkostnaden för kartering, mätutrustning och installation beräknas till ca 80 000 kr. för ett företag med l Mkr/år i energikostnader och till ca 225000 kr. för ett företag med 6Mkr/år i energikostnader. Två konsulter har lämnat kommentarer till Linköpingsgruppens rapport. Den ena konsulten menar att energiredovisning är ett bra underlag för att genomföra energibesparingar. men att det inte är tillräckligt. Därtill krävs flödesmätningar som visar energiförbrukningens variation över tiden. Eftersom en ambitiös energiredovisning är tids- och arbetskrävande anser han det vara för tidigt att generellt kräva en sådan. Den andra konsulten menar i sina kommentarer att Linköpingsrapporten speglar en teknikers krav på perfekt information, medan de ekonomiska. administrativa och organisatoriska sidorna helt har utelämnats. Syftet med redovisningen är inte siffrorna i sig, utan förmågan att lära sig analysera och använda dem för en aktiv och långsiktig energihushållning i företaget. Systemet behöver inte vara tekniskt fulländat för att ge den önskade kunskapshöjningen. Exakt hur redovisningen görs och i vilka former är då av mindre intresse. Mot bakgrund av redovisade för- och nackdelar med energiredovisning har ett krav på obligatorisk redovisning och planering av energianvändningen föreslagits i rapporten från ordföranden i arbetsgruppen för övrigt näringsliv. Han föreslår att företag som har något arbetsställe med en total energiförbrukning av minst 1 000 toe (ton oljeekvivalenter, ca 40 TJ) per år skall redovisa energianvändningen vid detta arbetsställe och även redovisa . planerade åtgärder för att ersätta olja med andra energislag. Inom den

baserad 75

Energiplanering på energiredovisning

tillverkande industrin (SNI-kod 2+3) blir det ca 900 arbetsställen (se tabell 2,

s. 33). Därtill kommer arbetsställen inom energiomvandlingssektorn. Övriga

företag skall rekommenderas att införa energiredovisning och energiplanering. I flera västländer används energiredovisning och energiplanering som medel att förbättra näringslivets energihushållning. I allmänhet har detta skett efter rekommendation av staten. I Spanien är redovisningsskyldigheten lagfäst. Där måste alla företag med en energiförbrukning över 2 000 toe per år redovisa en energibalans. Mer utvecklade system förekommer också i bl. a. Frankrike, Storbritannien och Kanada. Även andra former av energiredovisning finns. I USA måste t. ex. företag som förbrukar mer än 25 000 toe per år rapportera sin energiförbrukning jämfört med officiella hushållningsmål. I Japan är sedan den 1 oktober 1979 en energisparlag i kraft. I denna stadgas bl. a. att företag som använder mer än motsvarande 3 000 m3 /år råolja som bränsle eller mer än 12 GWh elkraft måste utse 1-4 energiansvariga som genomgått särskilda prov eller har motsvarande utbildning. Utvärdering av de tillämpade styrmedlens effekter är ännu mycket sparsamt förekommande, vilket delvis kan förklaras av att styrmedlen i allmänhet varit i funktion endast en kort tid. Företrädare för kommittén har besökt Danmark och Storbritannien för att diskutera där tillämpade system för energiplanering och energiredovisning. I Storbritannien finns energiredovisning och energistyrning (energy management) på frivillig grund. Det brittiska energidepartementets erfarenhet är att energistyrning är ett verksamt medel för att effektivisera energianvändningen, men genom frivilliglinjen får man inte med alla företag i systemet. I Danmark besöktes tre stora företag med energiredovisning. De ansåg

samtliga att energiredovisning är ett mycket värdefullt instrument för

energiplaneringen och en förutsättning för att kunna åstadkomma god energihushållning. Företagen sammanställer även uppgifter om specifik energianvändning. Jämförelser görs över tiden. men också med andra liknande till fabrikschefer företag i koncernen. Rapporter och företagsledning lämnas oftare än en gång per år. däremot revideras energiplanen mer sällan. Energiredovisning och energistyrning i nåiringslivet uppmuntras av danska staten. Energiredovisning förekommer redan i många svenska företag. Svensk Energiplanering AB (SEAB) har på vårt uppdrag redovisat en metod för energiredovisning och en fältstudie inom Umeå kommun över metodens användbarhet. I SEAB:s rapport. som ingår som kapitel 4 i underlagsmaterialet (Ds l 1981:11) redovisas också förslag till hur föreskrifter om obligatorisk energiredovisning skulle kunna utformas. SEAB:s metod bygger på att planering och uppföljning av energin skall göras på i princip samma sätt som företagets ekonomi planeras. bokförs. redovisas och rapporteras. Energircdovisning skall vara ett led i företagets energiplanering. I rapporten redovisas exempel på energikontoplan. energibalansräkning och energihushållningsanalys. De privata företag som omfattades av fältstudien hade redan relativt

76 Energiplanering baserad på energiredovisrzirzg

långtgående energiredovisning. De ansåg sig utan större svårigheter kunna anpassa sin redovisning till det av SEAB föreslagna systemet. Även de kommunala företag som ingick i studien sade sigi huvudsak kunna uppfylla kraven. Näringslivets organisationer har också engagerat sig för att ta fram generella metoder för energibalanser. Sålunda har näringslivets stiftelse för

forskning och utveckling på energiområdet (NEFOS) gett Ångpanneföre-

ningen i uppdrag att utarbeta sådana metoder. I rapporten Energibalanser för olika industrier (NEFOS 1978:2) redovisas en generell metod för energibalans samt exempel från ett g_juteri och ett företag som tillverkar plastbâtetr. l förordet till rapporten sägs bl. a. följande:

“Med de stegrade priserna pa energi i alla former och den (ikade medvetenheten hos allmiiitlieteit om vissa energikiillors andlighet har energidebtttteit Linder senare ar till stor del handlat om cnergihushalliting. Var energin kommer ifran. hur den zinvåinds och hur mycket som gar förlorat i olika processer har blivit viktiga frågor. inte bara för det enskilda företaget utan (äckså för nationen som helhet. l dag organiserar många företag energikommittéer som har till främsta uppgift att förbättra energihushållningen vid företaget. Ett av de främsta arbetsmedlen som de kan tillgripa i sina ansträngningar att effektivisera företagets energianvändning är att uppgöra en energibalzms. Med utgångspunkt i denna kan nämligen alla förluster kartläggas. Energibalztnsen kan också tjäna som underlag vid omstruktureringar av energisystemet och vid val av temperaturnivåcr m. m. Den ger också möjlighet att bedöma om mottrycksproduktion är möjlig och lämplig.

l förordet sägs vidare att varje industriföretag med någon energiförbrukning av betydelse bör upprätta en energibalans.

Överväganden

I de energipolitiska riktlinjerna förutsätts energikrävande företag ta ett eget ansvar för sin energiförsörjning. De uppmanas till ett strategiskt tänkande. där energiinvesteringar bör ses som försäkringspremier för en viktig produktionsresurs. Om företagen skall kunna leva upp till statsmakternas förväntningzir måste de aktivt planera sin energiförsörjning och energianvändning. En förutsättning för detta är i sin tur att de har goda kunskaper om sin energianvändning. Vi anser att energiredovisning är ett viktigt instrument för en god energihushållning och att det kan finnas anledning att ålägga de större energiförbrukarna att ha sådan redovisning och att upprätta energiplaner. De stora energiförbrukarna bör ha stort eget intresse av energiredovisning som ett hjälpmedel för sin energiplanering och sina beslut om åtgärder. Härför talar också att många av de energikrävande företagen inom svenskt näringsliv har infört energiredovisning. Det är också troligt att näringslivets insikter om energins strategiska betydelse. såväl för enskilda företag som för nationen i sin helhet. är i ökande. Mot denna bakgrund kan det tyckas att staten inte bör ställa något obligatoriskt krav pa energiredovisning utan att det kan räcka att rekommendera företagen att införa redovisning. För ett obligatoriskt redovisnings- och planeringssystem talar följande skäl. Vi har. bl. a. genom våra kontakter med företag och energirådgivare.

Energiplanering baserad på energiredovisning 77

erfarit att många företag fortfarande är otillräckligt medvetna om energifrågornas betydelse. För många av de företag, där energikostnaderna i absoluta tal uppgär till ansenliga belopp, så utgör de ändå en relativt liten andel av förädlingsvåirdet. t. ex. i verkstadsindustrier. Enligt SIND:s rapport Energi på 80-talet har. trots höjda energipriser och statliga bidrag. effektivisering av energianvändningen inom industrin som helhet legat så gott som stilla efter år 1973. Det finns flera orsaker till detta. bl. a. att företagen inte alltid har tillräckligt bra information om möjligheterna till energisparande. Detta tyder på att rekommendation om energiredovisning och energiplaner är ett otillräckligt verktyg för att åstadkomma eftersträvad höjning av näringslivets kunskaper om energisituationen. Enbart rekommendation kommer att leda till att energiplanering och energiredovisning införs främst hos de företag_ som redan i dag känner ett ansvar för energiutvecklingen. Ett obligatorium medför att även andra företag tvingas till bättre insikt om sin energisituation och till att planera åtgärder för en bättre energihushåilliring. Det styrsystem vi föreslår för de mest energikrävande företagen bygger på samverkan genom överläggningar mellan stat och näringsliv (se kapitel 6). Sådana överläggningar bör grundas på energiplaner upprättade inom företagen. Kartläggning och uppföljning av energianvändningen genom energiredovisning bör ingå i planeringsunderlaget. För sådana arbetsställen. som inte omfattas av överläggningssystemet. föreslår vi att staten erbjuder rådgivningsstöd. Råd bör i första hand erbjudas dem som använder energi för processer och liknande verksamhet. dvs. arbetsställen med en relativt stor energiförbrukning. Även för denna grupp företag skulle energiredovisning vara ett värdefullt underlag för åtgärdsprogrammen. Som framgått av kap. 4 anser vi. att statsmakterna måste skaffa sig en överblick över energiutvecklingen hos de större energiförbrukarna. Ca 3 % av industriföretagen svarar för ca 30 % av hela Sveriges energiförbrukning. De har således en nyckelroll när det gäller att förändra svensk energiförsörjning i enlighet med kortsiktiga program och långsiktigzt mål. Om statsmakterna skall kunna utvåirderzi sin energipolitik måste de ha tillgång till tillförlitliga och aktuella uppgifter om faktisk utveckling och framtida planer hos denna strategiska grupp. En sådan utvärdering kan inte baseras på uppgifter enbart från företag som frivilligt infört energiredovisning. Det skulle sannolikt ge en skev bild. eftersom man kan anta att det är de mest energimedvetna som frivilligt inför energiredovisning och att dessa företag således inte är representativa. Statsmakternas behov av uppgifter från företagen kan tillgodoses genom att innehållet i energiredovisning och -planer görs tillgängliga för statens energiverk. Uppgifterna behöver inte vara offentliga eller regelmässigt skickas in för att detta syfte skall nås. Det räcker att energiverket får kännedom om vilka företag och arbetsställen som omfattas av ett krav på energiredovisning och om deras totala enerigomsättning. Det kan ske genom att företag med obligatorisk energiredovisning meddelar energiverket den totala energiförbrukningen per anläggning. Energiredovisningen bör vara intern. Dess huvudsakliga syfte är att ge

78 Energiplanering baserad på energiredovisning

företagen ett kontroll- och planeringsinstrument. Den får samma funktion som företagens ekonomiska redovisning. Statens energiverk hör däremot under sekretess ha tillgång till företagens energiplaner och egna avstämningar- energibalanser- från energiredovisningen i samband med att verket skall sammanställa uppgifter om faktisk och förväntad utveckling. Det bör räcka om sådana sammanställningar görs med flera års intervall. Självfallet skall enskilda företags energiredovisning och -planer också ligga till grund för de överläggningar vi föreslår. Statens uppgiftsinsamling innebär inget merarbete för företagen eftersom dessa redan skall ha färdiga energibalanser och energiplaner. Det system för redovisning och planering. som vi överväger. skiljer sig på flera sätt från den energistatistik som tas fram av SCB. Den främsta skillnaden år att vårt system är avsett som ett internt planeringsinstrument i företagen. Genom energiredovisning skall man också kunna få fram uppgifter som inte framgår av SCB:s statistik. Hit hör uppgifter om hur mycket energi inkl. egna bränslen. som använts under året samt hur den använts. Uppgifterna bör också bli mer tillförlitliga i ett system med löpande intern

redovisning. I delbetänkandet (Ds E 1979:2) Industristatistiken, Uppgifts-

krav och användbarhet från utredningen om statistiska centralbyråns uppgiftsinsamling påpekas att företagen ofta är hänvisade till fakturagenomgångar eller uppskattningar för att få fram uppgifter om förbrukning av elenergi resp. drivmedel och bränsle. Bl. a. sägs Arbetskrävande och otillförlitliga är vanliga omdömen om bränsle- och drivmedelsuppgifterna. Även stora arbetsställen med tusentals anställda är ibland hänvisade till fakturagenomgångar för att även klara rapporteringen av bränsleförbrukningen. Det finns ingen möjlighet för statens energiverk att via SCB-statistiken få fram uppgifter om enskilda arbetsställen. eftersom uppgifterna är sekretessbelagda. Ca 11 000 arbetsställen lämnar i dag detaljerade uppgifter till SCB om inköpta bränslen och elenergi. Av dessa svarar 9 000 för endast 5 % av industrins energianvändning. Vi ifrågasätter behovet av fullständiga energiuppgifter från denna kategori. Uppgiftsinhämtningen borde kunna förenklas. Kanske kan man nöja sig med att vid behov ta in uppgifter från ett urval av dessa arbetsställen. En sådan inskränkning ligger i linje med förslagen i det ovan nämnda delbetänkandet från utredningen om SCB:s uppgiftsinsamling. Utredningen föreslår minskningar av särskilt de mindre företagens uppgiftslämnande förutsatt att förslagen inte leder till annat än mariginella försämringar av informationsvärdet. Våra överväganden har resulterat i att vi anser att en energiplanering baserad på energiredovisning bör åläggas större energiförbrukare inom näringslivet. Om energiplaner och energibalanser underställs vederbörande styrelse på liknande sätt som gäller för den ekonomiska redovisningen säkrar man att energifrågorna kommer att behandlas på en hög nivå inom företagen. Det skulle i viss mån kunna betraktas som en parallell till de nya bestämmelserna i lagen om kommunal energiplanering, enligt vilka kommunfullmäktige skall

SOU l981:94 baserad 79

Energiplanering på energiredovisning

besluta om oljeminskningsplaner. Kraven på ett obligatoriskt redovisnings- och planeringssystem bör utformas så att det blir möjligt att utan stora kostnader anpassa existerande redovisningssystem till detta. Gruppordföranden har föreslagit att redovisningen skall innehålla följande:

”Energiförbrukningen (per arbetsställe) uppdelad på olika inköpta bränslen och drivmedel, egna bränslen samt elenergi. (Redovisningen skall även innehålla) hur energin används. i stora drag uppdelat på processenergi. drivmedel, uppvärmning och ventilation samt övrigt. Vidare skall utsläppen av energi redovisas. Vi avstår från att i detalj föreslå hur redovisningen skall ordnas. Vi vill emellertid framhålla värdet av att enhetliga definitioner används åtminstone inom samma bransch. Med enhetliga definitioner och begrepp underlättas energiverkets överläggningar med företag och branschorgan. Det blir också lättare att följa energiutvecklingen över tiden i branschen som helhet. Dessutom finns då möjlighet för t. ex. branschorgan att utarbeta jämförelsetal. l rapporten från SEAB (se s. 75) finns ett detaljerat förslag om hur en energiredovisning kan byggas upp i form av en balansredovisning som knyts samman med den ekonomiska redovisningen. Systemet är intressant men vi har inte haft möjlighet att pröva det i detalj med ett tillräckligt antal företag för att framföra slutliga förslag. Behovet av extern revision av redovisningen har diskuterats i utredningen. Den skulle kunna utformas på olika sätt, alltifrån en granskning och avstämning av företagets sifferuppgifter, till en bedömning av om verksamheten är tillräckligt energieffektiv eller t. o. m. en inspektion av anläggningarnas tillstånd, funktion och skötsel. I Danmark finns ett relativt omfattande systern för extern revision byggt på frivillig basis. Om en obligatorisk intern energiredovisning införs med föreskrift att företagens styrelser skall godkänna energibokslut och energiplaner synes något behov av att föreskriva extern revision av denna redovisning inte föreligga. Hur många företag bör omfattas av krav på obligatorisk energiredovisning? Ordföranden i arbetsgruppen för övrigt näringsliv har föreslagit att energiredovisning bör finnas på alla arbetsställen med en energiförbrukning på minst 1000 toe per år, dvs. drygt 40 TJ per år. Det innebär ca 900 arbetsställen inom industrin och ca 100 arbetsställen för energiomvandling. Det har anförts skäl både för att ett större antal och att ett mindre antal arbetsställen bör omfattas av redovisningskraven. För en begränsning till ett mindre antal arbetsställen talar det förhållandet att man redan med 300-400 arbetsställen når ca 80 % av industrins energiförbrukning. Som framgår av kap. 6 bör de överläggningar som föreslås äga rum mellan statens energiverk och företagen i stort sett omfatta dessa 300-400 arbetsställen samt ca 100 energiomvandlingsföretag med motsvarande energianvändning. Men det finns också skäl för att fler arbetsställen bör omfattas av obligatoriet. Även arbetsställen med mindre än de 900 energiförbrukning mest energikrävande har stora möjligheter att förbättra sin energihushåll-

80 Energiplanering baserad på energiredovisning

ning eller övergå till nya energikällor. En vidgning av obligatoriet till 2000 arbetsställen har diskuterats. Dessa arbetsställen har så stor energiförbrukning att det borde löna sig för dem att införa energiredovisning. Det 400:e arbetsstället i rang vad gäller energiförbrukning kan beräknas ha årliga energikostnader på mellan 5 och 10 milj. kr, det 1 000:e arbetsstället kostnader på mellan 1 och 2 milj. kr. och det 2 000:e arbetsstället kostnader på mellan 0,3 och 0,6 milj. kr. Förslaget från ordföranden i arbetsgruppen för övrigt näringsliv kan sägas innebära en avvägning mellan önskan att å ena sidan begränsa tvånget till ett mindre antal arbetsställen och å andra sidan ta med arbetsställen. som har betydelse för den nationella energipolitiken och som äger resurser ekonomiska och personella - att till rimliga kostnader kunna införa energiplanering och redovisning. Gruppordföranden har också beaktat hur många branscher som inkluderas vid olika gränser. Vi ansluter oss till gruppordförandens bedömning. Även företag som inte kommer att omfattas av obligatoriet kommer att ha fördel av att införa ett planerings- och redovisningssystem för energin. Detta gäller åtminstone de företag som inte huvudsakligen använder energin för uppvärmning av byggnader. Krav på energiredovisning bör omfatta samtliga arbetsställen med energiförbrukning över viss storlek, således inte bara industriföretag. Väljer man gränsen 40 TJ (ca 1 000 toe) innebär det sannolikt att arbetsställen inom service- och jordbruksnäringar bortfaller. kanske med några enstaka undantag. Däremot kommer värme- och kraftverk, oberoende av huvudmannaskap, att omfattas av systemet. Dock bör vattenkraft- och kärnkraftanläggningar undantas, eftersom de regleras i annan ordning. Mot energiredovisning i energiomvandlingsföretag kan anföras att kommunala energiverk redan omfattas av lagen om kommunal energiplanering. De krav, som vi anser bör ställas på de från energisynpunkt stora företagen. uppfylls emellertid inte automatiskt genom kommunernas planering. Vårt förslag innebär planering och redovisning för varje arbetsställe. Kravet på oljeminskningsplaner gäller kommunerna i deras helhet. Inga specifika krav ställs på innehållet i planerna. Inga föreskrifter finns heller om underlaget för planerna. I den mån kommunala energiomvandlingsföretag redan har energiredovisning som ett led i den kommunala energiplaneringen så innebär vårt krav på redovisning ingen större extra belastning. I de fall där de kommunala kraft- och värmeverken ännu inte har energiredovisning bör ett statligt krav på redovisning kunna bli ett stöd i den kommunala energiplaneringen. De kommunala energiverken har en mycket stor betydelse för de energipolitiska programmen vad gäller införandet av oljeersättande bränslen. De kan därför inte lämnas utanför ett system med energiplanering baserad på energiredovisning.

baserad

Energiplanering på energiredovisning 81

Förslag

Planering och redovisning av energianvändningen har väsentligen fyra syften: D Att ge företagsledningen kunskap och stimulans att intressera sig för energiförhållandena inom företaget. D Att utgöra ett underlag för regeringen att bedöma om de energipolitiska programmen och målen ser ut att kunna fullföljas och att vidta åtgärder om så inte är fallet.

D Att ge myndigheterna inom energiområdet ett underlag för överläggningar och överenskommelser med enskilda företag och branscher. D Att ge underlag för den statligt stödda energirådgivningen.

Vi föreslår att företag som har arbetsställen med en minsta energiförbrukning på 40 TJ (ca 12 GWh) per är åläggs att införa löpande intern för dessa arbetsställen. energiredovisning Vi föreslår vidare att de åläggs att årligen upprätta energiplaner. Planerna skall innehålla uppgifter om de åtgärder företagen ämnar vidta på kort och lång sikt för att förbättra

energieffektiviteten och åstadkomma oljeersättning. Övriga bör

företag stimuleras att på frivillig väg genomföra motsvarande åtgärder. Det gäller framför allt företag med väsentlig energiförbrukning. Vi räknar med att kravet gäller ca 1000 arbetsställen varav ca 900 i industrin och ca 100 kraft- och värmeverk. Företag med arbetsställen som omfattas av kravet på redovisning skall varje år meddela statens energiverk att de faller under bestämmelserna samt ange den totala energiförbrukningen vid berörda arbetsställen. För att förankra energiplaneringen i företagsledningen skall årliga energibalanser och energiplaner skrivas under av verkställande direktör eller motsvarande och godkännas av styrelsen på samma sätt som gäller för den allmänna ekonomiska redovisningen. Energiredovisningen bör utformas så att den ger företaget tillräckligt underlag för planering och uppföljning av åtgärder för energieffektivitet och oljeersättning. Samtidigt bör den ge sådan information som statens energiverk behöver för att kunna följa utvecklingen och verka för att de energipolitiska målen nås. Redovisningen bör innehålla uppgifter om energislag och kvantiteter, hur energin används samt utsläpp av energi av sådan kvalitet att den kan tas till vara inom eller utanför anläggningen. Vi utgår från att branschorganisationerna kan engagera sig i den praktiska utformningen av systemet, på liknande sätt som Kommunförbundet medverkar i uppläggningen av den kommunala och de nu energiplaneringen beslutade oljeminskningsplanerna. Vi förutsätter att statens energiverk genom överläggningar med industrins företrädare söker finna sådana lösningar. Förslaget från SEAB (se s. 75 och 79) bör kunna utgöra en utgångspunkt för överläggningarna med branschorganen. SCB samlar in detaljerade uppgifter om inköp av bränslen och drivmedel samt användning av elenergi från samtliga arbetsställen inom industrin med

82 baserad på SOU l98lz94

Energiplanering energiredovisning

fem anställda eller fler. Mot bakgrund av att industrins energiförbrukning är så koncentrerad föreslår vi att SCB:s statistikinsamling utreds i syfte att från de 9000 minst energikrävande arbetsstälbegränsa statistikinsamlingen lena, eftersom de bara svarar för 5 % av energiförbrukningen i industrin.

Sammanfattningsvis föreslår vi: att den som svarar för arbetsställe med en årlig energianvändning på 40 TJ med eller mer skall åläggas att införa löpande intern energiredovisning årlig avstämning (energibalanser) och att årligen upprätta planer över de åtgärder som företaget ämnar vidta för att åstadkomma energieffektivitet och oljeersättning. Energibalanser och planer skall godkännas av företagets styrelse eller motsvarande. att uppgift om respektive arbetsställes totala energianvändning föregående år skall lämnas till statens energiverk. Statens energiverk skall ha tillgång. under sekretess, till redovisning och planer. att statens skall verka för att branschorganen medverkar i energiverk uppläggningen av systemet med redovisning och planer. att som inte enbart använder energi för uppvärmning av övriga företag byggnader rekommenderas att införa energiplanering och energiredovisoch att statens skall ha till uppgift att verka för ning, energiverk detta. att SCB:s insamling av energistatistik skall utredas i syfte att begränsa uppgiftsinsamlingen.

6 större

Styrning

av

energiförbrukare

6.1 Prövningen 136 a § BL från

enligt energihushållningssynpunkt

Vi skall enligt direktiven se över den nuvarande prövningen enligt 136 a § BL och härvid överväga de förslag till förändringar som lagts fram av industriverket och energikommissionen. Om vi föreslår en energiprövning skild från 136 a § BL. bör den enligt direktiven inordnas i den energihushållningslag för näringslivet som vi skall föreslå. Reglerna för prövning enligt 136a § BL har beskrivits i avsnitt 3.2. Tillåmpningen av 136 a § BL när det gäller prövningsgrunden energihushållning redovisas i rapporten från arbetsgruppen för energikrävande industri. I den finns också en redovisning av de förslag till förändringar av prövningen enligt 136 a §BL, som våra direktiv hänvisar till, liksom av remissbehandlingen av dessa förslag. Rapporten finns i bilaga till betänkandet (Ds I 1981:11). 136 a § BL omfattar prövning med avseende på energihushållning sedan den 1 juli 1975. Fram till den 1 oktober 1980 har totalt 32 energivillkor föreskrivits i 22 tillståndsbeslut 136a §BL. Flertalet av dessa har enligt inneburit krav på samråd med SIND eller redovisning av särskild utredning till SIND. [knappt hälften av fallen har mer konkreta krav ställts. Kraven har gällt installation av eller förberedelse för mottryck, anläggningens utformning, högsta tillåtna energianvändning, bränselval, tillvaratagande av spillvärme samt införande av eller upphörande med viss teknik. Fyra av dessa villkor är skrivna med avseende på hushållningen med träfiberråvara. Under tiden den 1 oktober 1980 till den 30 juni 1981 har ytterligare 16 energivillkor föreskrivits i nio tillståndsbeslut. Sex av dessa villkor är skrivna med avseende på hushållningen med träfiberråvara. Utöver sex villkor om samråd med SIND har övriga villkor gällt krav på redovisning av plan för minskad oljeförbrukning, utformning av panna för användning av andra bränslen utöver träflis, redovisning till SIND av möjligheter till ökad användning av fasta bränslen samt förberedelse för mottrycksproduktion. SIND presenterade år 1977 i rapporten Industrins energihushållning (SIND 1977:6) två alternativ till den nuvarande prövningen enligt 136 a § BL. Det ena alternativet innebar att koncessionsprövningen enligt miljöskyddslagen (1969:387) skulle vidgas till att också omfatta prövning av energihushållningen. I det andra alternativet skulle i besluten företagen enligt 136 a § BL regelmässigt åläggas att samråda med SIND i detaljfrågor

84 av större energiförbrukare Styrning

rörande energihushållningen vid anläggningen. SIND förordade -i varje fall inledningsvis —det andra alternativet. bl. a. av det skälet att det skulle kunna införas utan omfattande administrativa insatser. Energikommissionen föreslog i sitt betänkande (SOU 1978: 17) att skulle ses över och att man borde överväga att utsträcka prövningen prövningen till att omfatta såväl nya som befintliga anläggningar. Remissinstansernas inställning till dessa förslag redovisas i bilagans kap. 1. Utredningen om ny plan- och bygglag (SOU 1979:65 och 66) har föreslagit att prövningen enligt 136 a § BL skall brytas ut ur byggnadslagen och överföras till en särskild lag. Bostadsdepartementet har i en promemoria (Ds Bo 1980:2) lämnat ett förslag till utformning av en sådan särskild lag. innebär i huvudsak beträffande prövningsgrunden ener- Förslaget följande gihushållning. - i det enskilda fallet till resp. Prövningens omfattning avgränsas prövningsgrund. - från den berörda kommunen Kravet på tillstyrkan (vetorätten ) upphör för verksamheter som prövas av andra skäl än mark- och vattenhushållningsskäl. - Statens industriverk blir tillsynsmyndighet för verksamheter som prövas med avseende på energihushållningen. - av verksamheten vid anläggningar Nya anläggningar eller utvidgningar som eldas med fossila bränslen kommer i fortsättningen att kräva tillstånd med hänsyn till hushållningen med energi, om nyanläggningen eller utvidgningen har en tillförd effekt som uppgår till minst 200 MW. I dag föreligger prövningsplikt för sådana nyanläggningar enligt 136 a § BL, om den tillförda effekten överstiger 500 MW. Regeringen kan genom särskilt beslut förbehålla sig prövning av mindre nyanläggningar eller av utvidgningar. - införs för nya anläggningar eller utvidgning av verksam- Prövningsplikt heten vid anläggningar som eldas med träfiberråvaror, om den årliga förbrukningen av träfiberråvara överstiger 25 000 m3 fub. har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser Promemorieförslaget tillstyrker den lagtekniska lösningen i förslaget. Flera remissinstanser är dock kritiska till lagförslaget. I fråga om energiprövningen enligt 136 a § BL har ,p bl. a. anförts följande. Naturvårdsverket och planverket har pekat på möjligheten att föra bort energiprövningen från regeringen som första instans. Planverket har därvid hänvisat till våra direktiv, att energiprövningen kan inordnas i en energihushållningslag. Enligt planverket kan samordning mellan olika prövningsgrunder ordnas genom administrativa föreskrifter. Industriförbundet har framhållit att prövningsförfarandet med regeringsbeslut enligt 136 a § BL i energifrågor inte är en effektiv form av samverkan mellan näringsliv och samhälle i syfte att hushålla med knappa industriresurser. SIND anser att prövning från energihushållningssynpunkt är befogad för de angivna anläggningstyperna. Prövningen har framför allt gett möjligheter till rekommendationer eller krav beträffande energianvändning och energisparmöjligheter. Endast några enstaka ärenden har varit av den

av större 85

Styrning energiförbrukare

att de märkbart omfattningen har påverkat den nationella energiförsörjningen. SIND har vidare betonat behovet av snabbare handläggning. Gränsen för prövningsplikt har behandlats av bl. a. koncessionsnämnden för miljöskydd som föreslår 50 MW för fossileldade kraft- och värmeverk. SIND anser att gränsen bör sättas som energimått i stället för effektmått och att gränsen behöver utredas ytterligare. Förslagen i promemorian övervägs f. n. inom regeringskansliet. Hushållning med träfiberråvara har, som framgår av förslaget, inte ansetts ha en primärt energipolitisk grund. I prop. 1980/81:130 om industripolitikens inriktning (s. 157-158) diskuteras konflikten mellan skogsindustrin och energiomvandlingssektorn. Där uttalas att lämpligheten att använda andra styrmedel än råvaruprövning enligt 136 a § BL bör övervägas. Vidare anges att regeringen skall återkomma till frågan om hur man kan motverka att industriellt användbar skogsråvara används för energiändamål. Sedan våra direktiv skrevs har riksdagen beslutat om fastbränslelagen som bl. a. reglerar utförandet av eldningsanläggningar. Lagens bestämmelser refereras i avsnitt 3.2. Vid våra överväganden om styrning av större energiförbrukare har vi tagit hänsyn till att denna lag kommer att träda i kraft den l januari 1982. Vi har därför kunnat beakta även den lagens effekter på energiförsörjningen inom industrin och energiomvandlingssektorn.

6.2 överväganden

6.2.1 Selektiv eller generell styrning?

Vi har utgått från nu gällande riktlinjer för energipolitiken för att se hur ett ändamålsenligt system för styrning av större energiförbrukare skulle kunna utformas. Vi har således inte tagit vår utgångspunkt i den styrning som nu finns genom prövningen enligt 136 a § BL. I avsnitt 6.2.4jämför vi det system som vi har behandlat med prövningen enligt 136 a §BL. Som framgått av kap. 4 finns det anledning anta att energianvändningen inom näringslivet inte automatiskt- genom påverkan av priser inkl. skatter får en sådan inriktning att de energipolitiska programmen och de långsiktiga målen förverkligas. De 400 mest energikrävande arbetsställena av totalt 11 000, vilka omfattas av SCB:s industristatistik, svarade år 1978 för 81 % av industrins förbrukning r av inköpta bränslen och drivmedel samt elenergi (se avsnitt 3.1). De har var för sig en årlig energiförbrukning på 135 TJ eller högre. Sammantaget står de för ca 30 % av energianvändningen i Sverige. Andelen ökar om även inom industrin genererad energi, t. ex. bark och lutar, tas med. Antalet fossileldade kraft- och värmeverk var år 1980 ca 100. Tillsammans svarar de för ca 9 % av energianvändningen inom Sverige. Fjärrvärmens andel beräknas i det närmaste fördubblas till år 1990 för att då svara för hälften av landets uppvärmningsbehov. De större energianvändarna inom gruv- och tillverkningsindustrin, liksom kommunala, statliga och privata anläggningar för energiomvandling är således av stor betydelse för den svenska energisituationen. Vi anser därför att samhället inte kan underlåta att skaffa att sig insyn i och möjlighet

86 Styrning av större energiförbrukare

påverka deras energival och energianvändning. Någon form av selektiv styrning av de större energianvändarna behövs. En selektiv styrning innebär, till skillnad från mer generellt utformade regler, att man kan ta hänsyn till varierande förutsättningar hos styrobjekten. Den kan också göras mer flexibel över tiden. En selektiv styrning av energianvändningen hos större energiförbrukare inom näringslivet kan tjäna flera syften. Staten kan informera om prognoser och bedömningar av den framtida utvecklingen för olika energislag och om de energipolitiska målen. Staten skaffar sig själv information som underlag för bedömningar och utformning av mål och styrmedel. Staten kan genom ett förhållandevis begränsat kontaktnät påverka energibesluten hos energianvändare som tillsammans svarar för ca 40 % av den svenska energikonsumtionen (300-400 industriföretag och ca 100 anläggningar för energiomvandling). Antalet beslutande enheter är väsentligt större inom bostadssektorn och transportsektorn om man vill nå samma energianvändning. Jämförelser kan också göras med de resurser som staten satsar på andra områden när det gäller individuella kontakter med enskilda energianvändare. Kommunerna har sammanlagt ca 300 energirådgivare till sitt förfogande. för vilka staten bidrag. Utvecklingsfonderna kommer ger kommunerna beslut att få ca 24 energikonsulenter. Om dessa skall vara enligt riksdagens inriktade på rådgivning till mindre och medelstora företag och företag med en mindre energikrävande verksamhet så kommer rådgivningen att riktas till företag med en energianvändning som sammantaget utgör endast en mindre andel av Sveriges totala energianvändning. Även vid lantbruksnämnderna finns resurser för energirådgivning. Jordbruk och trädgårdsnäring svarar inkl. bostadsuppvärmning för ca 4 % av den slutliga energianvändningen i Sverige. Selektiv av energianvändningen inom energikrävande industri styrning och energiomvandlingssektorn sker, utöver prövningen enligt 136 a § BL. genom oljeersättningsfonden. Dess uppgift är dock att bedöma enskilda projekt som kan få lån eller bidrag, inte att systematiskt se på hela energisituationen hos den enskilda användaren som fallet är med kommunernas, utvecklingsfondernas och lantbruksnämndernas rådgivning och som skulle kunna bli resultatet av en selektiv styrning av större energianvändare. En sammanslagning av oljeersättningsfonden och den övriga selektiva styrningen bör dock övervägas.

6.2.2 Överläggningar eller prövning?

En selektiv kan ske i olika former och ha varierande styrka. I styrning

bilagedelens kap. 1 (Ds I 1981:11) diskuteras ett antal alternativ för styrning

av större energianvändare. I rapporten ställs slutligen ett renodlat prövningssystem mot ett system som bygger på överläggningar mellan statliga företrädare och energikrävande företag. finns redan, som tidigare har framgått. genom den Energiprövning integrerade prövningen enligt 136a §BL. Fördelen med en integrerad prövning är att energifrågorna sätts in i ett sammanhang där de får vägas mot andra intressen, t. ex. miljöpolitiska och industripolitiska. En nackdel med integrerad prövning är att den kan bli omständlig.

Styrning av större 87 energiförbrukare

En nackdel med prövning enligt 136 a § BLi dess nuvarande utformning är också att energihushållningen blir föremål för styrning endast i takt med expansionen inom näringslivet. Denna nackdel finns kvar även om prövningen förändras enligt det tidigare refererade lagförslaget från bostadsdepartementet. l tider när man kan förvänta sig att ny energiutrustning kommer att införas huvudsakligen genom ersättningsinvesteringar och i mindre omfattning i samband med nyanläggningar eller utbyggnader av industriell verksamhet är detta en väsentlig begränsning. SIND har framhållit (SIND 1977:6) att energiprövningen i den nuvarande integrerade prövningen enligt 136 a § BL sker på ett så tidigt stadium av en utbyggnad, att det är svårt att få dokumenterade uppgifter om val av processutrustning, beräknad el- och bränsleförbrukning osv. och att man därför bör överväga en särskild energiprövning på myndighetsnivå. Liknande tankar har, som framgått. framförts av planverket och naturvårdsverket. Ett systern för energiprövning som är skilt från 136 a § BL kan utformas så att det krävs tillstånd vid energiinvesteringar av viss storlek. En sådan prövningsplikt omfattar då också ersättningsinvesteringar. Den beslutande instansen kan ställa olika villkor med avseende på företagens energianvändning i samband med att tillstånd ges. Prövningssystemet kan utformas så att det krävs tillstånd för viss typ av energianvändning även i befintliga anläggningar. Vi har haft i uppdrag att överväga energikommissionens förslag om att utsträcka energiprövningen till befintliga anläggningar på liknande sätt som inom miljöskyddslagstiftningen. Miljöskyddslagen (1969:387) bygger på förutsättningen att viss miljöfarlig verksamhet i princip är förbjuden och endast får bedrivas om vissa förutsättningar är uppfyllda. I miljöskyddsförordningen anges för vilka verksamheter prövningsplikt föreligger. Ett beslut om tillstånd att bedriva miljöfarlig verksamhet får rättskraft. Den som fått tillstånd skall utifrån det medgivna tillståndet kunna planera sin verksamhet. I vissa sammanhang kommer dock den enskildes behov av trygghet i sin planering i konflikt med mer övergripande samhälleliga intressen. Att ensidigt hävda rättssäkerhetsaspekter i sådana sammanhang ter sig orimligt. Således har det på miljöskyddssidan varit möjligt att ompröva villkoren för verksamhet om förhållandena väsentligt förändrats eller om verksamheten gett upphov till betydande olägenheter som inte förutsågs när tillståndet lämnades. Denna möjlighet till omprövning har utvidgats till att gälla även när ny process- eller reningsteknik kan leda till väsentligt minskad miljöstörning. Vid prövningen sker en avvägning med hänsyn till nyttan av verksamheten och kostnaden för skyddsåtgärder. Kostnaderna för intrånget i det meddelade tillståndet får normalt bäras av den enskilde. Idag är det i princip inte möjligt att av energiskäl kräva ingrepp i befintliga anläggningar. En anläggning som uppförts i enlighet med gällande krav eller uppförts innan särskilda energikrav ställts, skall kunna utnyttjas utan att användningen i efterhand förhindras p. g. a. att nya krav ställs med avseende på energianvändningen. Som framgår av redogörelsen för miljöskyddslagens bestämmelser så kommer dock i vissa sammanhang den enskildes behov av trygghet i sin

88 Styrning av större energiförbrukare

planering i konflikt med mer övergripande samhälleliga intressen. Så kan vara förhållandet även på energisidan. Styrning av näringslivets energianvändning kan då inriktas även på befintliga anläggningar. Krav kan ställas på anläggningarnas effektivitet ur energisynvinkel eller på användning av visst bränsle. Sådana regleringar kan föranleda att en anläggning antingen blir obrukbar eller måste byggas om. Det energipolitiska värdet av en sådan reglering får vägas mot den enskildes eller samhällets kostnader. Enligt miljöskyddslagen får som nämnts kostnaden för intrånget normalt bäras av den enskilde. Situationen kan inte hävdas vara densamma i dag i fråga om energin som i fråga om miljöskyddet. På energiområdet sker viss styrning via priserna. Kravet på snabb minskning av oljeberoendet är inte heller f. n. av den karaktären att rättssäkerheten för den enskilde bör vika för det allmännas intresse. Det allmännas intresse av en mycket snabb oljereduktion har främst motiverats med behovet av förbättrad bytesbalans och långsiktig försörjningstrygghet. Försörjningstryggheten bör, om den är allvarligt hotad. kunna ge motiv för ingreppi befintliga energianläggningar. F. n. är inte läget så allvarligt. Ingrepp i befintliga anläggningar skulle, för att mildra effekterna för ägarna, kunna kombineras med ersättning för den ekonomiska förlusten. Därigenom får kostnaderna bäras av samhället. Även detta ter sig dock tveksamt från samhällsekonomiska synpunkter. Med en viss tidsutdräkt kommer ändå de befintliga anläggningarna att bytas ut. Då kommer de att omfattas av de generella kraven enligt fastbränslelagen på eldningsanläggningars utförande. Prövning av befintliga energianläggningar kan komma att bli nödvändigt framför allt vid en långvarig kris i tillförseln av olja eller vid en framtida tvångsmässig neddragning av elanvändningen i samband med kärnkraftens aweckling. Vi anser emellertid inte att man i rådande läge bör pröva befintliga anläggningar. Däremot kan frågor om energianvändning i befintliga anläggningar och ändringar av dessa tas upp till diskussion i ett system med överläggningar. Prövningssystem har använts länge i Sverige och finns på flera områden. Det är således ett beprövat system och det bör inte vara några problem att få ett sådant system att fungera tekniskt. Systemet erbjuder en fast ordning och rättssäkerhet. Det tvingar prövningsinstansen att ta ställning även i svårbedömda situationer och att därmed konkretisera riktlinjerna för prövning. Det bör också vara tillräckligt för att styra de större energiförbrukarna. Ett prövningssystem har emellertid nackdelar. Det kan bli stelbent och tungrott. Prövningsinstansens möjligheter att prioritera mellan olika frågor minskar eftersom den i tillståndsfrågor styrs av inkommande ärenden. Det ställs också stora krav på en konsekvent och enhetlig bedömning av energifrågorna, när beslutanderätten genom prövning delvis har tagits över från företagen. Fastbränslelagen har genom generella regler delvis minskat behovet av tillståndsprövning. Möjligheten att ställa villkor finns emellertid inte i fastbränslelagen, inte heller möjligheten att pröva tillkomsten av energian-

av större 89

Styrning energiförbrukare

läggningar eller val av fast bränsle. Ett renodlat prövningssystem kan jämföras med ett system som bygger på överläggningar. Ett system med enbart överläggningar utan något maktmedel, dvs. ett samverkanssystem, bygger på att det finns ett spelutrymme vad gäller de företagsekonomiska bedömningarna. Samhället skall kunna förhandla fram bättre energihushållning genom att kompetenta statliga förhandlare kan påverka företagens bedömningar av vilka energiåtgärder som bör genomföras. Spelutrymmet beror på att begreppet lönsamhet inte är entydigt. Lönsamhetskriterierna varierar. Företagen tar dessutom in även andra faktorer än sådana som direkt kan uttryckas i siffermässiga kalkyler. Det kan gälla försörjningstrygghet, allmänna långsiktiga bedömningar, marknadssituationen och företagens framtoning utåt. Ett samverkanssystem kan bli mera informellt än ett prövningssystem. Det förutsätter en ömsesidig vilja att komma överens. Myndigheten har ingen möjlighet att åstadkomma något utöver det som företagen själva bedömer som motiverat. En viktig fråga för samverkanssystemets möjlighet att fungera är om företagen kommer att ta överläggningar enligt samverkansmodellen på allvar. För att så skall ske krävs att företagen anser att myndigheten har något att komma med, endera i form av ekonomiskt stöd eller i form av kunskaper. Kunskaperna kan avse den omvärld företagen lever i eller konkreta och ur företagens synvinkel vettiga synpunkter på t. ex. företagens energianläggningar eller energianvändning. Statens företrädare kan också förmedla erfarenheter från den statligt bedrivna eller stödda forskningen om ny teknik och dess tillämpning. Kompetensen hos myndigheten blir avgörande för modellens förmåga att fungera. Myndighetens personal bör ha möjlighet att genom det ständiga erfarenhetsutbytet med företagens representanter bygga upp sin kompetens. Väsentlig kompetens bör dock finnas redan från början, annars finns risken att företagen inte tar överläggningarna på allvar. Diskussionerna inom utredningen om effektiviteten hos de alternativa styrsystemen har följt olika linjer. En linje är att det är tveksamt om ett samverkanssystem kan ge de resultat som statsmakterna eftersträvar. Om staten vill åstadkomma viss energieffektivitet eller oljeersättning bör detta markeras genom ett annat styrsystem. antingen genom ekonomisk styrning eller genom ett hårdare prövningssystem, inkluderande prövning av befintlig verksamhet. Det har även hävdats att ett samverkanssystem enbart leder till en för båda parter tidsödande procedur, vilket bl. a. försvårar den ansvariga myndighetens arbete med andra frågor. Utgångspunkten för det resonemanget är närmast att staten inte kan bli tillräckligt kompetent för att ha något att erbjuda och att företagens handlande alltid är rationellt, också sett på längre sikt. Utrymme för att åstadkomma något genom överläggningar skulle därmed saknas. För ett system som bygger på överläggningar talar. utöver vad som tidigare anförts. följande. l ett sådant system kan myndigheten agera aktivt uppsökande. Den kan bedriva sin verksamhet på ett systematiskt sätt utifrån en strategisk plan för Sveriges energiförsörjning. I överläggningarna kan hela — tillförsel företagets energisituation planering, och användning —diskuteras

90 Styrning av större energzförbrukare SOU 19:41:94

ur alla väsentliga aspekter. I ett prövningssystem är myndigheten däremot hänvisad till att ta upp frågor i den ordning och den utsträckning som företagen ansöker om tillstånd. Det har också håvdats att åtgåirder som företagen frivilligt åtagit sig genomförs på ett bättre sätt och att behovet av kontroll samtidigt minskar. Som ett ytterligare argument för samverkanssystemet har hävdats att staten i nuvarande situation inte kan kräva mer av företagen än vad som ur företagets synvinkel ter sig motiverat. Resonemanget bygger på antagandet att Sverige under 1980-talet måste satsa på industrin och se till att den blir lönsam, och att ytterligare ålägganden på företagen därmed blir orealistiska (jfr Ds I 1981:11, kap. 1). Däremot förutsätts i argumenten för ett samverkanssystem att det finns ett förhandlingsutrymme. Vid avvägning av argumenten för och emot ett samverkanssystem som grund för styrning av större energiförbrukare har vi valt att närmare överväga ett system, som i huvudsak bygger på samverkan genom överläggningar mellan staten och näringslivet. men kompletterat med prövning i vissa angivna fall. Prövningen bör då handhas av samma myndighet som skall verkställa samverkansförfarandet. Det har hävdats att det behövs ett påtryckningsmedel om samverkanssystemet skall fungera. En i förväg beslutad utvärdering och översyn av systemet skulle kunna tjäna som sådant. För att utvärderingen skall utgöra ett reellt påtryckningsmedel, bör då ett hårdare styrsystem förberedas så långt att det kan sättasi kraft omedelbart, om inte utvecklingen blir den eftersträvade. En möjlighet skulle vara att utforma en lag som genom beslut av riksdagen kan träda i kraft vid behov. en slags beredskapslag. Sådana finns på andra områden, bl. a. för prisreglering. Vid våra överväganden har vi också menat att ett samverkanssystem bör utvärderas efter att det har varit i kraft några år. Når man inte önskat resultat eller skulle den allmänna energisituationen försämras får hårdare styrmedel tillgripas. Vi har emellertid inte ansett att det är nödvändigt att föreslå en beredskapslag utan att det kan räcka att statsmakterna i samband med utvärderingen av samverkansystemet bedömer behovet av hårdare lagstiftning.

6.2.3 Överläggningar

Riktlinjerna för energipolitiken avser främst perioden fram till år 1990. Det är önskvärt att staten, innan energipolitiken för perioden efter år 1990 utarbetas. har skaffat sig god kunskap om energiutvecklingen inom den energikrävande delen av näringslivet. Statens energiverk bör därför under de inledande åren göra en successiv genomgång av samtliga de arbetsställen som omfattas av den selektiva styrningen. Denna genomgång bör omfatta överläggningar för att förmå företagen till energibesparingar och övergång till andra energislag än olja. framför allt inhemska bränslen.

Överläggningarna om energibesparande atgärder kan avse såväl drift och underhåll som val av teknik och utrustning. Överläggningarna kan avse både

befintliga och tillkommande anläggningar. Möjligheterna att utnyttja spillvärme - internt eller i samverkansprojekt - bör också undersökas. l

Styrning av större energiförbrukare 91

överläggningarna kan även andra typer av samverkansprojekt tas upp till diskussion. t. ex. samarbete om bränsleförsörjning, energilagring etc. Genom energiforskningsprogrammet och genom möjligheter till stöd från oljeersättningsfonden stimulerar staten den tekniska utvecklingen och förnyelsen. Vi anser att dessa stödformer bör kunna kompletteras med en mer målinriktad satsning. Vi ansluter oss sålunda i dessa delar till de förslag som har framförts av oljeersättningsdelegationen i rapporten (Ds I 1980:23) Program för oljeersättning. Bl .a. bör möjligheten att genom avtal med tillverkningsindustri och med större energianvändare få fram en tillräcklig efterfrågan på system för energisparande och oljeersättning tas till vara. Vi ser möjligheten att teckna sådana avtal som ett verksamt medel i ett samverkanssystem. Även andra möjligheter att i samband med överläggningarna erbjuda ekonomisk stimulans bör tas till vara. Det gäller framför allt oljeersättningsfondens nuvarande verksamhet. Statens insatser för att stimulera ny teknik är således viktiga för att få fram

önskade resultat. Överläggningarna bör kunna användas som ett medel för

statens energiverk att informera om för det aktuella företaget tillämpliga resultat av energiforskningsprogrammet och av stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar. Samtidigt som staten på detta sätt engagerar sig för att få fram en efterfrågan på ny teknik och nya energislag bör staten även ta ett ansvar för att öka tillgången på nya energislag, framför allt inhemska bränslen. Vi återkommer i kap. 8 till vad vi anser att staten bör göra för att stimulera utbudet av inhemska bränslen. Inför kårnkraftens avveckling blir det angeläget med alternativ elproduktion. Det bör vara en uppgift för statens energiverk att i överläggningar intressera företagen för att utforma sina anläggningar så att mottrycksproduktion blir möjlig i framtiden. Även alternativ till elbaserade processer bör kunna diskuteras. För energiomvandlingssektorn är det angeläget att diskutera alternativ till ökad produktion, som t. ex. medverkan till energihushållning hos kunderna. Också alternativa uppvärmningssystem bör behandlas. Under år 1980 inleddes överläggningar i energifrågor mellan staten och näringslivets branschorganisationer. Vi utgår från att sådana överläggningar skall fortsätta. Branschorganen bör kunna medverka i bedömningar av vad som redan åstadkommits och vilka mål som kan sättas upp för branscherna som helhet. Det är också angeläget att statens energiverk tar till vara erfarenheter från branschrådgivning. Syftet med de skisserade överläggningarna mellan statens energiverk och enskilda företag är att på ett konstruktivt sätt ta till vara specifika möjligheter till energihushållning och oljeersättning. som kan finnas i det enskilda företaget. Branschöverläggningar kan därför inte ersätta detta system. Antalet företag som skall omfattas av samverkansmodellen bör begränsas så att det blir möjligt för energiverket att hinna överlägga med samtliga redan under de första åren - detta för att staten skall få underlag för att utforma energipolitiken för perioden efter år 1990. Om genomgången skall ge en god vägledning för den framtida energipolitiken kan den emellertid inte göras alltför snäv. Vi har bedömt att det bör vara möjligt att under de första årens inledande genomgång hantera ca 400 arbetsställen. huvudsakligen inom

92 Styrning av större energiförbrukare SOU 1981294

industrin och energiomvandlingssektorn. I framtiden kan det bli möjligt för energiverket att hinna ta upp kontakter med ytterligare företag. Samverkansmodellen kan således så småningom utvidgas till att - direkt eller via branschorgan - omfatta kanske alla de arbetsställen, som enligt vårt förslag i kap. 5 skall ha löpande energiplanering och energiredovisning (ca 1 000). Även ca 400 arbetsställen är för många enligt vissa bedömningar. Som en jämförelse kan nämnas att SIND under de fyra år, som lagen om kommunal energiplanering har varit i kraft, inte har varit i direkt kontakt med samtliga kommuner. SIND:s resurser har emellertid varit begränsade. Mot bakgrund av den profil energianvändningen inom näringslivet har. med stark koncentration till de mest energikrävande arbetställena. och deras stora betydelse för de nationella målen, anser vi att överläggningar med de ca 400 största energianvåndarna bör genomföras inom de närmaste åren.

6.2.4 Prövning Vi har tidigare i avsnitt 6.2.2 sagt att ett system byggt på samverkan i vissa fall kan kombineras med ett prövningsförfarande. Den tyngdpunkt vi lägger på överläggningssystemet gör att prövningssystemet bör begränsas. Vi har ansett att möjligheten till prövning tills vidare kan begränsas till valet av bränsle i eldningsanläggningar, där olja eller kol används eller avses användas. Någon prövningsmöjlighet anser vi inte befogad om ett företag avser att använda inhemska bränslen så länge inhemska bränslen faktiskt också används. Vi finner inte heller skäl att f. n. föreslå prövning vad gäller elanvändning. Om naturgas införs till Sverige bedömer vi att detta kommer att ske med statlig medverkan. Beslut om naturgasnät kräver också koncession enligt rörledningslagen. Det är därför tveksamt om värt prövningssystem behöver omfatta eldning med naturgas. Eftersom vi särskilt vill underlätta användningen av inhemskt bränsle har vi emellertid ansett att prövningssystemet bör utformas så att det omfattar även naturgas. men med en dispensmöjlighet som bör utnyttjas när naturgaseldning sker i enlighet med de energipolitiska målen. Oljeersättning är ett viktigt mål på kort och lång sikt och det kan ifrågasättas om inte staten bör ha möjlighet att för större ny- och ersättningsinvesteringar införa förbud mot eller starka begränsningar av användningen av olja. Prisläget beträffande olja, kol och inhemska energikällor kan skifta även till förmån för olja. l sådana fall kan det vara i statens intresse att undvika att en övergång till oljeanvändning äger rum. Det finns också en risk, som vi tidigare sagt, för att kolet i strid med riktlinjerna för energipolitiken kan komma att dominera över de inhemska energislagen. Det kan antas att detta skulle leda till att möjligheterna för inhemska energikällor att långsiktigt bli en dominerande faktor i den svenska energibalansen försvåras. Mot den bakgrunden föreslår vi ett system för prövning av användning av olja eller kol i nya eldningsanläggningar. Prövning av kolanvändningen kan ha två syften. Om statsmakterna ger riktlinjer för var och i vilken typ av anläggningar kol resp. inhemska bränslen i första hand skall användas. kan det i vissa områden eller för vissa

Styrning av större energiförbrukare 93

anläggningar bli aktuellt att inte ge tillstånd för koleldning. Det andra syftet med prövning av kol skulle vara möjligheten att förena tillstånd till kole ldning med vissa villkor. Även vid tillstånd att använda olja bör en sådan möjlighet att ställa villkor finnas. Vi anser att villkoren i första hand skall kunna avse viss användning av inhemska energikällor som torv, skogsavfall, sopor och spillvärme. Eftersom användning av elenergi och inhemska bränslen inte prövas i detta system är det tveksamt om man vid prövning av olja och kol också bör kunna ställa villkor om t. ex. en effektivare energianvändning, förberedelse för mottryck eller samverkansprojekt. Med hänsyn till den vikt som läggs vid minskad användning av importbränslen bör dock finnas möjlighet att föreskriva också sådana villkor. Vi utgår från att överläggning i normalfallet skall ha föregått ansökan om tillstånd. Därmed bör själva prövningsförfarandet kunna bli enkelt i de fall då myndigheten och sökanden redan har träffat en överenskommelse. En jämförelse mellan energiprövning enligt 136 a § BL och det styrsystem vi överväger avser närmast att klarlägga om vårt system medför att energiprövningen enligt 136 a § BL kan avskaffas. Prövning enligt 136a §BL från energihushållningssynpunkt infördes i paragrafen år 1975, mot bakgrund av andra energipolitiska riktlinjer än de som nu gäller. Prövningen innefattar - utöver lokaliseringsprövningen - även en pröv- — ning av om en viss verksamhet- t. ex. med hänsyn till dess energibehov skall få komma till stånd över huvud taget, dvs. oberoende av lokalisering. Tillkomstprövningen tillkom i samband med att prövningsgrunden energihushållning infördes i paragrafen. Sysselsättnings- och näringspolitiska bedömningar har dock stor betydelse vid prövning av en anläggnings tillkomst. Den hittillsvarande tillämpningen av 136 a § BL och de energivillkor som har föreskrivits har redovisats i Ds I 1981:11 och har sammanfattats i avsnitt 6.1. Vi har inte gjort någon värdering av effekterna på energihushållningen av denna prövning. Enligt vad vi har erfarit pågår en sådan utvärdering inom SIND. Som framgått tidigare anser vi att statens önskan att begränsa energianvändningen inte bör innebära att industriutbyggnad skall hindras av energipolitiska skäl på det sätt som f.n. kan ske genom tillkomstprövningen i 136 a § BL. Detta synsätt har visst stöd i de energipolitiska riktlinjerna. Föredraganden anför följande (prop. 1980/81:90).

Det är enligt min mening av stor vikt att industrin kan få tillgång till den energi den behöver för sin tillväxt. Knapphet på energi får inte hindra en eljest möjlig produktionsökning. Samtidigt är det nödvändigt att effektiviteten i energianvändningen ökas. Effektiva åtgärder för energihushållning och oljeersättning inom industrin bör genomföras under 1980-talet. Sådana åtgärder kan också medverka till att på sikt stärka industrins konkurrenskraft.

Vid överläggningar med företagen skall statens energiverk systematiskt gå igenom energianvändningen vid de mest energikrävande arbetsställena i näringslivet. Därvid förutses effektivare energianvändning och övergång till

inhemska bränslen spela en stor roll. Överläggningarna skall avse såväl

94 Styrning av större energiförbrukare sou 10x1 94

nytillkommande som befintliga anläggningar. Överläggningssyistemet tiicler

därför en större del av energianvändningen än vad prövning enligt 136 a§ 3L medger. Med ett system för prövning av bränslevalet vid planerad användning av olja eller kol, kombinerat med överläggningsförfarandet. anser vi att staten kan få ett system för styrning av större energiförbrukare som är zinpassat :ill de nu gällande riktlinjerna för energipolitiken. Vi anser därför. .ut prövningsgrunden energihushållning i 136 a § BL inte kommer att behÖVJS, om det system vi föreslår införs. Den kan därför avskaffas.

6.3 Samordning med prövning enligt 136 a § BL avseende

övriga prövningsgrunder

I vissa fall kan verksamheter som prövas enligt det prövningssystem som vi har övervägt även bli föremål för prövning enligt 136 a §BL. Från vara utgångspunkter anser vi inte att det finns skäl att formellt samordna de båda prövningssystemen på det sätt som f. n. gäller mellan 136 a § BL och miljöskyddslagen. Viss samordning kan dock vara nödvändig. I en ansökan om tillstånd enligt 136 a § BL till exempelvis en energiomvandlingsanläggning. bör framgå val av bränsle. En oljeeldad anläggning medför t. ex. helt andra miljöproblem om den i stället skall eldas med kol, träfiberråvara eller torv. Vi bedömer dock att statens energiverk bör kunna bli remissinstans i ärenden som prövas enligt 136 a § BL för att redovisa sin syn på bränslevalet. Vi förutsätter att företag med sådana projekt som kan komma att kräva tillstånd enligt 136 a § BL i samband med planeringen tar erforderliga myndighetskontakter bl. a. med statens energiverk. Företaget bör härvid i sitt eget intresse ha skaffat sig en uppfattning om det tilltänkta bränslevalet kommer att godkännas av energiverket. Sådana frågor bör normalt ha behandlats i överläggning mellan företaget och statens energiverk. I de fall företaget inte har beaktat energiverkets synpunkt på bränslevalet vid sin ansökan enligt 136 a § BL. bör regeringen ha möjlighet att i tillståndsbeslut enligt 136 a § BL föreskriva energivillkor. trots att prövningsgrunden energihushållning har avskaffats. Vi bedömer att denna möjlighet kommer att behöva utnyttjas endast i ett fåtal fall. Motsvarande typ av samordning. som har angivits för prövning enligt 136 a § BL, bör kunna genomföras i ärenden som prövas enbart enligt miljöskyddslagen. Mot denna bakgrund bör här föreslagen prövning av bränslevalet i eldningsanläggningar lämpligen ske efter en eventuell prövning enligt 136 a § BL. Energiprövningen kan därmed avse en mer färdigprojekterad anläggning. En särskild fråga i detta sammanhang gäller anläggningar för eldning med träfiberråvara. Med träfiberråvara avses såväl rundvirke som råvara som utgör alternativ till rundvirke. t. ex. träflis och avfallspapper. Effekterna av en ökad användning av skogsråvara för eldning har uppmärksammats av regeringen och har bl. a. utretts av Skogsstyrelsen och SIND (SIND PM 1980:2). I bostadsdepartementets tidigare nämnda promemoria angående översyn av 136 a § BL föreslås bl. a. att prövningsplikt

Styrning av större energiförbrukare 95

införs för nya anläggningar eller utvidgning av verksamheten vid anläggningar som eldas med träfiberråvaror om den årliga förbrukningen av träfiberråvara överstiger 25 000 m3 fub. I avvaktan på denna översyn har regeringen angett vissa principer som t. v. bör gälla vid prövning av bl. a. anläggningar för eldning med träfiberråvara. I enlighet med dessa principer prövas f. n. enligt 136 a §BL regelmässigt sådana större eldningsanläggningar som i promemorian föreslås bli prövningspliktiga. Prövningsgrunden är hushållning med träfiberråvara. För att förhindra att eldningsanläggningar skall ta sådan träfiberråvara i anspråk som utgör råvara för skogsindustrin har i beslut om tillstånd enligt 136 a § BL föreskrivits vilken typ av träfiberråvara som får användas i eldningsanläggningen. Problem kan enligt vår mening uppstå med vårt prövningssystem om energiverket vill ställa villkor om användning av träfiberråvara i samband med eldning med olja eller kol. Energiverkets möjligheter att föreskriva viss användning av inhemska bränslen kan begränsas av bristande tillgång på torv och skogsbränslen. Det är bl. a. av det skälet vi anser att staten bör engagera sig i bränslehanteringen. Vi utgår i våra diskussioner från att regering och riksdag. när riktlinjerna för energipolitiken fastställdes, har bedömt att tillgången på träfiberråvara för eldningsändamål är tillräcklig för att de energipolitiska målen skall nås. En möjlighet att undvika konflikten mellan skogsindustrins virkesbehov och behovet av träfiberråvara för eldning skulle vara om en sådan lagteknisk lösning kunde åstadkommas så att prövning enligt 136 a § BL kunde begränsas till användning endast av sådan träfiberråvara som är lämplig för skogsindustriell användning. Därmed skulle sådan träfiberråvara. som inte är kontroversiell, kunna användas i eldningsanläggningar utan prövning enligt 136 a § BL. Vi är dock medvetna om svårigheterna att åstadkomma en sådan lösning. Vi har inte något förslag om hur bestämmelsen om träfiberråvara i 136 a § BL skall ändras utan förutsätter att dessa frågor blir behandlade i den aviserade översynen av prövningen enligt 136 a § BL bl. a. med avseende på hushållningen med träfiberråvara.

6.4 Förslag

Mot bakgrund av att en stor andel av näringslivets energianvändning är koncentrerad till ett begränsat antal arbetsställen. som har en avgörande betydelse för möjligheterna att nå de energipolitiska målen. föreslår vi ett system för selektiv styrning av större enheter. Den selektiva styrningen bör ske genom överläggningar. samt i vissa fall genom prövning av bränslevalet. Enligt SCB:s industristatistik för SNI-grupperna 2 och 3 använder det 300:e största arbetsstället inom industrin 210 TJ och det 400:e 135 TJ per år. Antalet arbetsställen inom energiomvandlingssektorn med ångpannor och

hetvattenpannor är ca 100. överläggningar bör. som framgått av avsnitt

6.2.3, kunna föras med ca 400 arbetsställen. Om man skall nå ca 400

96 Styrning av större energiförbrukare

arbetsställen beräknar vi, med utgångspunkt från energistatistiken. att gränsen bör sättas vid en årlig energiförbrukning på ca 180 TJ. Eftersom statistiken inte är fullständig, bl. a. saknas uppgift om egna bränslen och om andra arbetsställen än inom industrin. kan vi dock inte exakt ange hur många arbetsställen som ligger över den gränsen. P. g. a. statistikens ofullständighet saknar vi uppgifter omförbrukning i övriga näringslivet. Det finns dock anledning förmoda att ytterst få arbetsställen inom övrig näringsverksamhet

har förbrukning som överstiger 180 TJ per år.

Vi föreslår att den selektiva styrningen skall omfatta företag som vid något enskilt arbetsställe har eller beräknas få en energiförbrukning som överstiger 180 TJ per år (50 GWh). Dessa företag skall vara skyldiga att överlägga med den myndighet regeringen bestämmer, dvs. statens energiverk enligt vårt förslag. Vi har även övervägt ett alternativ där man i lag sätter gränsen för företagens skyldighet att överlägga med statens energiverk vid 40 TJ årlig energianvändning vid något enskilt arbetsställe. Då skulle samma gräns gälla i lagen som för kravet på energiplanering och energiredovisning. För att inledningsvis begränsa omfattningen av överläggningarna bör regeringen då ges rätt att ge generell dispens från kravet på överläggningar för arbetsställen med en lägre energiförbrukning än t. ex. 180 TJ per år.

Överläggningarna skall avse energiplaneringen, energianvändningen och

energitillförseln vid dessa arbetsställen och inriktas på företagens planerade åtgärder inkl. planerade nyanläggningar och utvidgningar. Huvudändamålet skall vara att så långt möjligt undvika oljeanvändning och att åstadkomma en effektiv energianvändning. Möjligheten till användning av inhemska energislag bör ägnas speciell uppmärksamhet. Företagens energiplanering och energiredovisning skall utgöra ett underlag i överläggningarna. Vi förslår att företagens skyldighet att överlägga med staten förs in i samma lag som reglerar energiplanering och energiredovisning. Lagen bör också reglera statens rätt att få tillgång till erforderliga uppgifter och tillträde till arbetsstället.

Överläggningarna bör normalt resultera i överenskommelser mellan

statens energiverk och företagen. Dessa överenskommelser blir inte bindande på det sättet att energiverket kan kräva att företagen genomför planerade åtgärder. De bör däremot kunna ligga till grund för villkor vid samhällets övriga selektiva styrning genom prövning av bränsleval eller ekonomiskt stöd. Den myndighet som genomför överläggningarna bör därför också ha ansvar för beslut om stöd ur oljeersättningfonden. Den samordning mellan statens energiverk och oljeersättningsfonden som har föreslagits i anslagsframställningen för de båda myndigheterna är enligt vår uppfattning inte tillräcklig. Vi återkommer i kap. 9 till detta.

Överläggningarna skall avslutas med ett protokoll vars huvuddrag bör vara

offentliga. Protokollen bör föras av statens energiverk och skrivas under också av företagen. De delar av protokollen som rör affärs- och driftsförhållanden skall kunna behandlas med sekretess. Statens energiverk bör varje år upprätta en verksamhetsberättelse där verket sammanfattar resultaten av sina överläggningar och jämför utveck-

Styrning av större energiförbrukare 97

lingen under året med de energipolitiska målen. Statens energiverk visar därmed vilka resultat som uppnås. Det ger möjlighet till en öppen diskussion om hur de energipolitiska programmen fullföljs. Vi bedömer att en sådan öppen redovisning och diskussion leder till att energiverket får stöd i sin argumentering med näringslivet samtidigt som underlaget för utvärdering av de energipolitiska programmen förbättras. Mot bakgrund av kommunernas uppgifter enligt lagen om kommunal energiplanering föreslår vi att berörd kommun skall få närvara vid överläggningarna. När det gäller användning av olja eller kol anser vi att samhället bör ha ett mer avgörande inflytande än vad samverkanssystemet ger. För dessa energislag bör därför ett prövningssystem införas. Olja bör prövas eftersom det är ett explicit mål att minska oljeanvändningen. Kol bör prövas därför att valet mellan kol och inhemska bränslen kan få stor betydelse för möjligheterna att på lång sikt bygga upp en försörjning med inhemska bränslen. Den föreslagna prövningen kan leda till förbud att använda visst energislag eller till villkor, t. ex. att viss andel inhemska bränslen skall användas. Enligt fastbränslelagen skall den som vill uppföra eldningsanläggning med normal bränsleförbrukning på minst 180 TJ/år (50 GWh) utföra denna för eldning med fast bränsle. Samma bestämmelse gäller eldningsanläggning med lägre bränsleförbrukning om den ingår i ett system med en årlig bränsleförbrukning på minst 180 TJ, såvida inte systemets bränsleförbrukning till minst 75 % kan tillgodoses med annat bränsle än gas, olja eller annat flytande bränsle. Innan bränslevalet beslutas skall samråd ske med tillsynsmyndigheten, dvs. statens energiverk. En bestämmelse om prövning av bränslevalet bör föras in i fastbränslelagen. Vi föreslår prövning av annat bränsle än inhemskt fast bränsle i de anläggningar som enligt fastbränslelagen skall utföras för eldning med fast bränsle. Därmed inkluderas också naturgas. Normalt bör emellertid undantag ha medgivits enligt 4 § för utförande av en anläggning för naturgaseldning. Nuvarande bestämmelse i fastbränslelagen om samråd ersätts med vårt förslag om överläggningar mellan energiverket och företagen. När det gäller system av anläggningar enligt fastbränslelagen vill vi föreslå en ändring. Ett system kan bestå av både el- och bränslebaserade anläggningar. Fastbränslelagens gräns på 180 TJ gäller enbart bränsleförbrukningen i systemet. Därmed kan systemets totala energibehov överstiga 180 TJ utan att anläggningen därmed behöver utföras för fast bränsle enligt 2 §. Eftersom lagen har tillkommit mot bakgrund av att större system har de bästa tekniska och ekonomiska förutsättningarna att bidra till oljeersättning genom fastbränsleeldning föreslår vi att gränsen ändras till att avse en energianvändning på 180 TJ per år för system. För energiomvandlingsanläggningar avses då den energi som används för framställning av t. ex. elenergi, ånga eller hetvatten. Definitionen av system kan också diskuteras. Nu gäller förutsättningen att systemet skall vara tekniskt sammankopplat. Ett system kan byggas upp med ett antal separata enheter, som därefter kopplas samman genom ett

98 Styrning av större energtförbrukare

ledningsnät. Mot den tidigare redovisade bakgrunden anser vi att även anläggningar i sådana planerade system bör omfattas av kravet på utförande för fast bränsle. Vi föreslår därför att definitionen ändras till att avse energianläggningar som är eller avses bli sammankopplade. Det skulle annars bli möjligt att utföra ett antal anläggningar enligt 3§ och därefter koppla samman dem. Med en prövningsgräns på 180 TJ/år berörs i första hand pannor inom industrin på över 10 MW och pannor i energiomvandlingssektorn på över 25 MW, vid en utnyttjningstid på 5 000 resp. 2000 timmar per år. Därtill kommer mindre pannor i system. Med utgångspunkt från SOU 1980:9 bedömer vi att antalet tillståndsärenden kan bli ca 30-50 per år. Vi har då, liksom utredningen om omstáillbara eldningsanläggningar, utgått från att eldningsanläggningarna byts i genomsnitt vart 20:e år och att det finns totalt 237 oljeeldade industripannor över 10 MW och 125 pannor i kraft- och värmeverk över 25 MW. En del av pannbytena kommer att projekteras för inhemska bränslen. varför de inte innefattas i prövningssystemet. Dispensmöjligheten i fastbränslelagen bör gälla även prövningsförfarandet. Vid prövning av bränslevalet i industriella anläggningar bör statens energiverk samråda med bl. a. SIND. När villkor om användning av träfiberråvara övervägs bör samråd ske med bl. a. skogsstyrelsen. Det system för styrning av större energiförbrukare som vi föreslår. med överläggningar och viss prövning av bränsleval, bör enligt vår uppfattning leda till att energihushållningsprövningen på regeringsnivå enligt 136 a § BL kan avskaffas. Vi har utgått från att systemet efter några år skall utvärderas. Utvärderingen bör ge klarhet om systemet fungerar som vi har avsett eller om formerna för selektiv styrning bör göras mer ingripande. Sammanfattningsvis föreslår vi: att statens energiverk skall ha tillsyn över och systematiskt genomföra överläggningar med de företag som har arbetsställen med en normal årlig energiförbrukning om minst 180 TJ (alt. 40 TJ men med generell dispens upp till 180 TJ under den inledande perioden). Dessa företag skall vara

skyldiga att delta i överläggningar. överläggningar skall även kunna föras

med branschorganisationer. att företrädare för berörda kommuner skall beredas tillfälle närvara vid överläggningarna. att energiverket skall ha rätt att från de företag som omfattas av överläggningsplikten få de uppgifter och handlingar som behövs för överläggningarna. att överläggningarna skall avslutas med protokoll över uppnådda resultat. Protokollen skall i sina huvuddrag vara offentliga. De delar som rör affärs- och driftsförhållanden bör dock kunna sekretessbeläggas. att energiverket varje år skall upprätta en verksamhetsberättelse som redovisar vad som åstadkommits under året och som jämför utvecklingen mot de energipolitiska målen. att beslutet att inrätta ett särskilt organ med ansvar för oljeersättningsfonden upphävs. Stöd ur fonden skall i stället beslutas av statens energiverk.

Styrning av större energiförbrukare 99

att fastbränslelagen ändras så att gränsen för system enligt 2 § sätts vid en energianvändning i systemet på 180 TJ, och att definitionen av system skall innefatta anläggningar som avses bli sammankopplade. att statens energiverk skall pröva användning av annat bränsle än inhemskt fast bränsle i eldningsanläggningar som enligt 2 § i fastbränslelagen skall utföras för fast bränsle. Tillstånd skall kunna förenas med villkor. Nuvarande bestämmelse i fastbränslelagen om samrådsskyldighet utgår. att prövning enligt 136 a § BL med avseende på energihushållning avskaffas. att systemet med överläggningar samt prövning av visst bränsleval skall utvärderas efter några år, t. ex. när energihushållningsprogrammet utvärderas.

7 information

Utbildning, rådgivning,

Bakgrund

Utbildning, rådgivning och information är - vid sidan av prisstyrning och utveckling av ny teknik — basen i det energipolitiska programmet för energihushållning i näringslivet. Som framgått av kap. 4 har 74 milj. kr. beräknats för utbildning och rådgivning till näringslivet inkl. jordbruks- och trädgårdsnäringarna under en treårsperiod att finansieras med medel ur oljeersättningsfonden. lnom ramen för energisparplanen för befintlig bebyggelse svarar kommunerna med statligt stöd för rådgivning. Våra förslag inom området utbildning, rådgivning och information berör främst rådgivning. Vi ansluter oss i stort till det beslutade energihushållningsprogrammet vad avser utbildning och information. Vi har dock följande kommentar. Programmet för stöd till energiinriktad utbildning bygger på SIND:s utvärdering av det stöd som lämnats sedan år 1975 och på SIND:s förslag till framtida insatser. I propositionen anges att fortbildning av yrkesverksamma inom energiområdet är en angelägen uppgift och att verksamheten bör vara inriktad mot dem som i sin yrkesverksamhet direkt eller indirekt kan påverka energianvändningen. Vi har inte gjort någon egen utvärdering av utbildningsstödets effekter på energianvändningen. SIND har pekat på svårigheter att trots aktiv marknadsföring få till stånd ett intresse för att delta i utbildningen. Vi anser att utbildningen därför bör anpassas till efterfrågan, vilket för utbildning av driftpersonal troligen innebär att den bör erbjudas ute på arbetsplatserna. En sådan inriktning medför att utbildningen närmar sig rådgivning. Det nära sammanhang som vi ser mellan utbildning och rådgivning talar för att man når bättre effekt om samma myndighet har ansvaret för både utbildning och rådgivning.

Beträffande information vill vi framhålla att kunskapsspridning och

erfarenhetsåterföring är väsentliga för att de energipolitiska målen skall nås. Vi anser därför att den statliga stödverksamheten bör ges på villkor att den som erhåller stöd redovisar sina erfarenheter och resultat på ett sådant sätt att andra kan få del av kunskaperna. Detta bör framför allt gälla ekonomiskt stöd. t. ex. från oljeersättningsfonden. men bör också kunna gälla stöd i form av rådgivning. De organ som svarar för dessa verksamheter bör därför ha nära anknytning till den instans som ansvarar för informationsverksamheten.

102 Utbildning, rådgivning,

information

Av samhället finansierad rådgirningsverksamhet på energiområdet. riktad till näringslivet. har förekommit sedan år 1975. Huvudansvaret för denna verksamhet har vilat på SlND. Flera olika former av rådgivning har prövats, bl. a. ett försök med en dags gratis konsultbesök. Verksamheten har fråimst varit inriktad på mindre och medelstora företag. Energisparkampanjer, branschvisa energisparhandböcker och konsultbidrag är några andra inslag i försöksverksamheten. Våren 1979 inleddes ett försök med rådgivning via energikonsulenter vid fyra regionala utvecklingsfonder. Branschanknuten rådgivningsverksamhet har också prövats i några branscher. Arbetsgruppen för övrigt näringsliv har genomfört besök vid flera utvecklingsfonder och haft sammanträffanden med energikonsulenterna (se bilagan, Ds I 1981:11). Gruppordföranden har i grupprapporten sammanfattat sina erfarenheter i ett antal punkter:

l Kunskapslåiget beträffande energianvändning och energihushållning är inom stora delar av näringslivet sådant att ett klart uttalat behov av kunskapshöjande åtgärder föreligger. Åtgärderna bör i stor utsträckning vara praktiskt och konkrct inriktade på hushållningsmöjligheter i respektive företag eller bransch. Rådgivning och förctagsanpassad utbildning” är då en lämplig form. 2 Rådgivningsbehoven är inte koncentrerade till enbart de mindre företagen eller till företag som förbrukar relativt små mängder energi. Även bland stora energiförbrukare finns i många fall ett stort behov av extern rådgivning. 3 Om väsentliga resursinsatser från samhällets sida skall göras på rådgivningsområdet bör de huvudsakligen inriktas på de större energianvändarnzi. Det bör observeras att de 2 000 största arbetsställena. vad avser användning av inköpta bränslen. drivmedel och elenergi. svarar för 95 % av industrins totala förbrukning i detta avseende. Om man beaktar även den stora användningen av egna bränslen i framför allt pappers- och massaindustrin blir andelen ännu högre. Även om huvudinriktningen är de stora företagen måste insatsen självfallet bedömas i förhållande till den beräknade spareffekten. En systematisk genomgång av ett industriområde bör t. ex. kunna inkludera alla företag. 4 En rådgivningsverksamhet inriktad mot de större energianvändarna måste innehålla betydande inslag av branschspecifika kunskaper. eftersom processer och energihushållningsmöjligheter är mycket olikartade i de olika branscherna. 5 Vid uppbyggnad av en rådgivningsorganiszition är det av vikt att rådgivarnas behov av en arbetsmiljö som ger tillfälle till kontakter och erfarenhetsutbyte med andra tekniker inom samma fack beaktas. 6 Rådgivningsbehoven för de företag som huvudsakligen använder energi för lokaluppvärmning och ventilation. dvs. bl. a. stora delar av servicesektorn. bör i första hand kunna tillgodoses genom den kommunala energisparrådgivningen. Det är därför viktigt att regelbundna samråd äger rum mellan statens och kommunernas energirådgivare. l prop. 1980/812133 om riktlinjer för energisparverksamheten i byggnader. m. m. föreslås att stödet till kommunerna för besiktning och rådgivning skall utgå på en nivå motsvarande 130 Mkr/år. Det bör finnas utrymme för näringslivets byggnader inom denna ram.

I 1981 års energipolitiska riktlinjer anges att rådgivningsinsatserna bör inriktas mot framför allt de mindre och medelstora företagen och de större företag i vilka energin endast utgör en mindre del av produktionsresurserna. Rådgivningsverksamheten skall. enligt riktlinjerna. organiseras så att energikonsulenter knyts till varje regional utvecklingsfond. Därutöver skall särskilda resurser avsättas både regionalt för t. ex. särskilda konsultinsatser

Utbildning, 103

rådgivning, information

eller och centralt hos SIND för service specialprojekt och samordning av verksamheten.

överväganden

Rådgivning har en annan karaktär än de överläggningar vi föreslår att statens energiverk skall genomföra med energikrävande företag. Rådgivningen avser i första hand teknisk rådgivning för effektivare och energianvändning är frivillig. Företag som omfattas av överläggningssystemet skall däremot vara skyldiga att delta. Energiverket skall i överläggningarna även ha till uppgift att söka förmå berörda företag att genomföra en långsiktig strategisk

planering för bl. a. oljeersättning utifrån de energipolitiska målen.

Antalet arbetsställen inom industrin som skulle kunna bli föremål för rådgivning uppgår till ungefär 11 000. Därtill kommer ett stort antal företag inom servicenäringarna. Det kräver från prioritering rådgivningsinstansernas sida. Vi anser att de medel och de resurser som står till förfogande för energirådgivning. liksom insatserna för utbildning och information, i första hand bör användas där de kan väntas ge störst effekt i form av oljeersättning och effektivare Störst energipolitisk effekt energianvändning. får rådgivning-

en. enligt vår bedömning. om den inriktas på företag med relativt betydande

energiförbrukning. Vi instämmer därför i vad som sägs i delrapporten från arbetsgruppen för övrigt näringsliv om att insatserna beträffande industrin i första hand skall inriktas på de 2 000 mest energikrävande arbetsställena. De förbrukade år 1978 vardera 12 TJ eller mer. Rådgivningen bör inriktas på dessa arbetsställen oavsett om de tillhör gruppen mindre och medelstora företag eller inte. Om man undantar de ca 400 arbetsställen. som enligt våra förslagi kap. 6. skall överlägga med energiverket. så återstår bland dem som förbrukar mer än 12 TJ ca 1600 arbetsställen inom industrin vilka bör prioriteras för rådgivning. Ca l 100 av dessa l 600 arbetsställen har högst 200 anställda. Nära en tredjedel av de arbetsställen. vilka vi anser bör prioriteras. faller således utanför den målgrupp som i de energipolitiska främst riktlinjerna anvisas för rådgivningen (se även avsnitt 3.1). De ingår inte heller i utvecklingsfondernas normala målgrupp. Den regionala fördelningen av energikrävande arbetsställen är ojämn (se tabell 6 i avsnitt 3.1). Vissa län. som Gotland och Jämtland. har få energikrävande arbetsställen. I storstadsregionerna och i bl. a. Jönköpings

och Älvsborgs län är däremot antalet stort.

Även branschfördelningen är ojämn. Livsmedelsindustrin är den bransch som har flest arbetsställen bland de l 600. Även trävaruindustrierna har, liksom vissa verkstadsindustrier (metallvaru. maskin och transportmedel), många energikrävande arbetsställen. Vi har diskuterat dels förslaget i de energipolitiska riktlinjerna. nämligen att en energikonsulent knyts till var och en av de 24 utvecklingsfonderna, dels förslag till mer koncentrerade insatser på från energisynpunkt intressanta branscher och regioner. Argument för anknytning till samtliga utvecklingsfonder är framför allt

104 Utbildning, rådgivning, information sou 193194

större lokalkännedom och att energirådgivningen då kan kopplas till annan service. Vidare har framförts tanken att det inte alltid är i de mest energikrävande anläggningarna som den största besparingspotentialen finns. Argument mot knytning till utvecklingsfonderna och en regional fördelning på länsnivå är att de knappa rådgivningsresurserna splittras på 24 olika organ, och att de tekniker som engageras kommer att sakna möjligheter till dagligt erfarenhetsutbyte med andra energitekniker. Möjligheterna till branschspecialisering blir också begränsade. Enligt SlND:s förslag skall energikonsulenterna i första hand marknadsföra och samordna rådgivningen, vilket, mot bakgrund av de begränsade resurserna. leder till en onödigt stor administrationskostnad. I 1981 års energiproposition framhålls också att samordningsverksamheten inte bör överbetonas på bekostnad av den direkta rådgivningen. Nämnda omständigheter talar för att rådgivningen får en mer koncentrerad organisation. Ett argument för anknytning till utvecklingsfonderna har varit att rådgivningen huvudsakligen vänder sig till små och medelstora företag, vilka också är målgrupp för utvecklingsfonderna. Med den inriktning av rådgivningen mot mer energikrävande arbetsställen. som vi förordar, försvagas detta argument. Vi har i avvägningen mellan förslaget om anknytning till samtliga 24 utvecklingsfonder och synpunkten att rådgivningen bör organiseras mer centralt stannat för att föreslå att rädgivningsgrupper etableras endast i vissa regioner. Om energirådgivningen koncentreras till ett färre antal orter kan varje enhet ha flera energikonsulenter, som har mer tid för direkta insatser. Det borde också finnas möjligheter till ömsesidigt erfarenhetsutbyte och till viss branschspecialisering inom sådana enheter. Därmed skapas också förutsättningar för samarbete med berörda branschorganisationer. Regionindelningen av rådgivningen bör ske med utgångspunkt från antalet arbetsställen med större energiförbrukning samt den totala energiförbrukningen i regionen. Man bör givetvis även se till att den regionala fördelningen över landet blir rimlig. Den regionala rådgivningsgruppen kan naturligtvis placeras vid någon av de regionala utvecklingsfonderna i området. Förslagsvis skulle en grov regional indelning i sju regioner kunna få följande utseende:

Antal arbetsställen bland de 2 000 mest energikrävande 1. Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Gotlands län 281 2. Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län 370 3. Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län 314 4. Hallands, Göteborgs- och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län 392 5. Värmlands, Örebro och Västmanlands län 245 6. Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län 271 7. Västerbottens och Norrbottens län 127

SOU 11981294 rådgivning, information 105

Utbildning,

antal på 286 arbetsställen med de flesta i södra Det ger ett genomsnittligt Sverige. Fördelningen har gjorts utifrån tabell 5 i avsnitt 3.1.

7.3 Förslag

Statens energirådgivning bör inriktas på energikrävande arbetsställen. Vårt förslag är att arbetsställen med en energiförbrukning på 12 TJ (3.3 GWh) eller mer skall prioriteras. Arbetsställen med en energiförbrukning över 180 TJ per år omfattas av de överläggningar med statens energiverk som vi föreslår i kap. 6. Dessa företag torde mera sällan vara intresserade av statligt stödd energirådgivning. men om intresse finns, bör även de kunna erhålla rådgivning som en komplettering till överläggningarna. Med denna inriktning skulle ungefär l 600 arbetsställen inom industrin med omkring 15 /r av industrins energiförbrukning bli prioriterade för den statliga rådgivningen. Troligtvis finns det även inom servicenäringarna arbetsställen med energiförbrukning över 12 TJ. Här saknas emellertid statistik. Deras antal kan således inte beräknas. men är troligtvis begränsat. Vi rekommenderar att rådgivningsorganisationen bedriver aktivt uppsökande verksamhet gentemot de arbetsställen. som enligt våra förslag i kap. 5 är skyldiga att ha energiredovisning. men som inte inbegrips i överläggningarna - ca 500. Hälften av dessa 500 ligger utanför gruppen mindre och medelstora arbetsställen. Den statliga rådgivningen skall. som sagt. också riktas till övriga företag som enligt vad rådgivningsorganisationen känner till har energiomsâttning på över 12 TJ, dvs. ca 1 100 arbetsställen. lnom denna grupp bör de ha förtur. som frivilligt ansluter sig till redovisningssystemet.

Övriga företag bör också kunna erhålla rådgivning beroende på kapacite-

ten och belastningen i rådgivningsorganisationen. Företag som använder mindre mängder energi. huvudsakligen för uppvärmning. bör dock huvudsakligen hänvisas till den statligt stödda kommunala energirådgivningen. Vi föreslår att rådgivningen organiseras så att rådgivningsgrupper placeras vid ett begränsat antal regionala enheter. Vi bedömer det lämpligt med sju ä tio enheter. Var och en får då svara för en större region än ett län. Med oförändrade resurser - i förhållande till förslaget i de energipolitiska riktlinjerna- kan antalet rådgivare vid varje enhet vara fler än en. Det ger till erfarenhetsutbyte och viss branschspecialisering. En möjlighet kan också genomföras genom byte av tjänster mellan branschuppdelning enheterna. Vi föreslår vidare att rådgivningsenheten. där så är lämpligt. placeras i anslutning till en utvecklingsfond. Vi föreslår att statens energiverk får det centrala ansvaret för rådgivningen. Rådgivarna bör få tillgång till energiplaner och energibalanser från de företag som har sådana. Energiplaner och -balanser kan ligga till grund för såväl prioritering av rådgivningsinsatserna som förslag till åtgärder. Statens energiverk bör förhandla med berörda branschorgan. t. ex. med livsmedels-. verkstads-. trävaru- och textilbranscherna. om möjligheterna att

106 Utbildning, rådgivning, information

bedriva rådgivning i samarbete med branschorganen. Sammanfattningsvis föreslår vi: an rådgivning i första hand skall erbjudas de arbetsställen som har stor energiförbrukning men som inte omfattas av systemet med överlåiggningar. förslagsvis arbetsställen med energiförbrukning mellan 12 och 180 TJ

(33-50 GWh) ber år.

art övriga företag skall erhålla rådgivningsstöd i mån av resurser. rm företag som använder mindre mängder energi. huvudsakligen för

uppvärmning. i första hand skall vända sig till de kommunala rådgivarna. _, an rådgivningen skall organiseras så att rfidgivningsgrupper upprättas i vissa regioner (ca 7 á 10 st.) och att viss branschspecialisering skall införas. an statens energiverk skall ha det centrala ansvaret för rådgivningen.

8 Samverkan det lokala och

på regionala planet

Bakgrund

I vårt uppdrag ingår att undersöka möjligheter att stimulera företag att samverka med kommuner om spillvärmeleveranser m. m. Vi skall också kartlägga hur samverkan enligt lagen om kommunal energlplanering har bedrivits och med utgångspunkt därifrån överväga om en prövning bör införas för hela system för försörjningen av energi tlll större regioner eller tätorter. Även andra former av administrativa styrmedel för att åstadkomma den eftersträvade samordningen och få till stånd det energiförsörjningssystem som är mest lämpligt med hänsyn till hela landets intresse bör övervägas. Våra överväganden och förslag avseende kommunala energiföretag har

presenterats i kap. 6 om styrning av större energiförbrukare inom närings-

livet. Mot den bakgrunden begränsas övervägandena i detta kapitel till dels planering av större regioners energiförsörjning, dels vad staten kan göra för att underlätta samverkansprojekt kommuner emellan och mellan kommunala och andra företag. samverkansprojekt som bidrar till att uppfylla de energipolitiska målen är i första hand samverkan om värmeproduktion, energilagring, gemensam försörjning med inhemska bränslen eller kol samt spillvärmeprojekt, t. ex. från industriföretag till fjärrvärmeleverantörer. Även samverkan om ny teknik för elproduktion m. m. kan aktualiseras. Avvecklingen av kärnkraften kommer att kräva en intim samverkan också mellan kraftindustrin och kommunala värmeverk, både under de närmaste åren med god tillgång på elenergi och när kärnkraften skall ersättas bl. a. med elproduktion i kraftvärmeverk. Den äldsta och vanligaste formen av samverkan mellan kommuner gäller elförsörjning och eldistribution (t. ex. Sydkraft). Samverkan om fjärrvärme har etablerats i storstadsregionerna. I några kommuner, bl. a. Uppsala och Norrköping. finns samverkan mellan kraftproducent och kommun om kraftvärmeproduktion. Dessutom samverkar vissa kommuner om inköp av olja och kol. Sådana samverkansformer är etablerade sedan länge. Vi har begränsat vår kartläggning till områden som kan behöva stödjas särskilt. Det gäller framför allt större sammanhängande värmesystem. försörjning med inhemska bränslen och samarbete kommun - industri.

108 Samverkan på det lokala och regionala planet

Planering för interkommunal samverkan bedrivs i flera regioner. Många kommuner beaktar och tar till vara samarbetsmöjligheter i sin planering i linje med vad som föreskrivs i lagen om kommunal energiplanering. l vissa fall har särskilda samverkansgemensamma och utredningsorgan bildats. Sådana finns t. ex. i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöområdena, i norra resp. södra Småland och i Västerbottens län. Kommunförbundet har i flera regioner, bl. a. i Kalmar, Kristianstads och Kopparbergs län, medverkat till att stödja interkommunal energiplanering. Denna planering kan sedan ligga till grund för konkreta samverkansprojekt för att t. ex. organisera torvbrytning för flera kommunala värmeverk. För storstadsregionerna samplaneras f. n. den framtida värmeförsörjningen. Planeringen bedrivs inom särskilda organ, nämligen Stor-Stockholms Energiaktiebolag (STOSEB), Sydvästra Skånes Kommunalförbund (SSK) och Göteborgsregionens Kommunalförbund. Utvecklingen har redovisats i riktlinjerna för energipolitiken. Utredningar om olika alternativ pågår. SIND har haft särskilda uppdrag att följa planeringen i Storstockholms- och Göteborgsomrâdena. I rapporten från ordföranden i arbetsgruppen för kommunal energiplanering (kapitel 3 i bilagan, DS I 1981:11) redovisas exempel på dels interkommunalt samarbete, dels samverkansprojekt mellan kommun och industri. Syftet har varit att belysa behovet av statligt engagemang. Gruppen har dels utnyttjat befintligt material, dels låtit utföra särskilda utredningar. I rapporten nämns följande exempel på samverkan mellan kommuner om försörjning med inhemska bränslen: D Siljansbygdens kommuner har samordnad kommunal energiplanering. D Kopparbergs läns kommuner har genomfört en metodstudie om energiplanering, med medverkan av Kommunförbundets länsavdelning (nov. 1980). R NÖSSK (Nordöstra Skånes Samarbetskommitté) utarbetat en regional energiförsörjningsplan för sex kommuner med sikte på helt inhemsk försörjning. Studien finansieras av nämnden för energiproduktionsforskning (NE). D Kronobergs län. Åtta kommuner ingår i en metodstudie för framtida som finansieras av statens råd energisystem för byggnadsforskning (BFR). Länet ingår i planverkets metodstudie ”Energialternativ”. D Hallands län. Sex kommuner ingåri planverkets metodstudie Energialternativ. D Västerbottens län ingår i planverkets metodstudie och har också ett mer konkret projekt, Västerbottenbränslen (NE-finansierat förslag till terminalbygge). D Norra Smålands AB. Åtta kommuner Energigrupp har genomfört samordnad kommunal energiplanering, elsamarbete och ett konkret projekt gemensamt terminalsystem för torv, skogsrester och avfall. D Torvringen AB för torvförsörjning (Gislaved. Värnamo. Gnosjö och Vaggeryd med planer på leverans också till Jönköping). D Avesta-Sandviken har samarbetsavtal för samordning av torvhanteringen.

Samverkan det lokala och regionala planet 109 på

Dessutom kan nämnas förbränning av sopor från flera kommuner. Sådant samarbete förekommer i bl. a. Malmö. Linköping och Umeå. En sammanställning av större spillvärmeprojekt har redovisats i Energi på 80-talet (SIND 1980:17).

Tabell 16 Större spillvärmeprojekt

Gränges Kraft Oxelösund ll 000 l drift 1978 ASSl Piteå 7 000 I drift 1979 Vin & Spritcentralcn

SCA_ Sundsvall 15 000 1980

BP Raffinaderi Volvo, Torslandaverken 15 000 1982

Nordiska Phil Black Malmö 4 700 1980

Supra Köping 4 500 1981

SSAB Nyköping/Oxelösund 40 000 1983

SSAB Luleå 14 000 1983. LD-gas Avser bidragsstödd del av projektet. AB Svensk Leca Linköping 2 000 1982 1 Thörnqvist, Lennart: Källa: SIND 1980: 17. Planering för spillvärme i Kävlinge, Staffanstorp och Svedala - empirisk analys med generalise- I rapporten från arbetsgruppen redovisas ytterligare några exempel, bl. a. - ringsförsök. LTH 1980- Staffanstorp Sorigona och Örnsköldsvik - MoDo. 05-30. - Fallet Staffanstorp Sorigona har studerats närmare av Lunds tekniska högskola på initiativ av SSK och BFR.‘ I samma rapport redovisas 3 Lind. J. - l. & Starke. i två andra kommuner, där konkreta inte har H.: Vad kan “tredje spillvärmeplanering projekt part” göra för att främja kommit till stånd. energihushållningssam- En översiktlig genomgång av möjligheterna till samverkan mellan arbete mellan industrier kommuner och industriföretag har redovisats till arbetsgruppen i en och kommuner? SIAR—II‘:45.

konsultrapport?

110 Samverkan på det lokala och regionala SOU 198194 planet

Inriktningen var här att studera hur en tredje part kan underlätta samarbetsprojekt. med utgångspunkt från 30 fallstudier. För en utförligare genomgång hänvisas till gruppordförandens rapport. Enligt SIND kommer spillvärmeleveranser från industriföretag till lokala fjärrvärmesystem år 1990 att svara för 3 TWh, till största delen i projekt som redan har genomförts eller beslutats. SIND:s bedömning har varit vägledande för 1981 års riktlinjer för energipolitiken. Behovet av ytterligare statliga insatser för ökat spillvärmeutnyttjande gäller därmed framför allt tänkbart spillvärmeutnyttjande efter år 1990. NE har låtit inventera tänkbara spillvärmeleveranser från massa- och pappersindustrin samt totalt 120 andra leverantörer fördelade på 20 branschen Med de förutsättningar som har använts (längsta transportavstånd 10 km, minsta tätbebyggelse 200 inv. och högst 50 % av normalt värmeeffektbehov) uppskattas spillvärmepotentialen till ca 17 TWh/år för värme över 40” C och ca 7,5 TWh över 65° C. NE diskuterar också den framtida utvecklingen när det gäller avvägningen mellan effektivisering och värmeåtervinning internt inom industrin och för leveranser till kommunala fjärrvärmenät. Studierna visar bl. a. att om värmepumptekniken kan utvecklas, så att temperaturer nedåt 30° kan utnyttjas, så kommer stora spillvärmemängder att finnas även i framtiden. Även om potentialen aldrig kan nyttjas fullt ut visar dessa inventeringar att möjligheter till ökat spillvärmeutnyttjande kan finnas på längre sikt. Också andra framtida områden för energisamverkan diskuteras i gruppordförandens Mest aktuella är samverkan rapport. om försörjningen med inhemska bränslen - bl. a. projekt för att minska transportkostnaderna - och samverkan för att utnyttja värmepumptekniken. På längre sikt öppnar sig nya möjligheter. Syntetiska bränslen, tillverkade inom landet, kan kräva nya samarbetsmönster. Effektsamverkan mellan användare och producent diskuteras inom elområdet. för Lagringsteknik värme kan öppna nya möjligheter för effektiv resurshushållning. Ny teknik och nya energisystem kan sammanfattningsvis öka behovet av samverkan mellan flera organ. Kommunerna som sådana kan på ett övergripande plan stimulera till sådana samverkansplaner men det är deras el- och värmeverksrörelser som skall delta i projekten. Dessa har behandlats i våra överväganden om styrning av näringslivet. I kap. 3 redovisas vissa uppgifter om fjärrvärme. En mer detaljerad genomgång av kommunernas engagemang som energileverantörer visar att detta växlar i omfattning också mellan i övrigt jämförbara kommuner? Kommunerna skiljer sig också åt när det gäller formerna för kommunal energiplanering, särskilt i vilken utsträckning planeringen tar hänsyn till både tillförsel och användning av energi. I gruppordförandens rapport konstateras att tre faktorer kan utpekas som avgörande hinder för samverkan. De är ekonomin, motivationen och osäkerheten. Hetvattenteknik. NE Gruppens ordförande framhåller att samverkansfrågorna inte går att skilja 1980:6. från kommunens allmänna uppfattning om sin energipolitiska roll. Z Jfr Plan 80, Svenska Tre typfall betecknas som stadier l utvecklingen mot en energipolitisk Värmeverksföreningen. helhetssyn. De tre typfallen är:

Samverkan på det lokala och regionala planet 111

l. den energipolitiskt passiva kommunen, utan egen energiverksamhet 2. den tillförselorienterade kommunen. dvs. många kommuner som i dag har energiverk samt 3. den energipolitiskt medvetna kommunen, som samordnar tillförsel och användning i en medveten strategi för att minska andelen importbränslen. Helhetssynen främjas, enligt rapporten, främst genom att energifrågorna blir kommunalpolitiskt intressanta. Statliga åtgärder som kan verka för detta är bl. a. det redan beslutade kravet att oljeminskningsplaner skall antas i fullmäktige. Ytterligare steg kan tas genom att staten driver på kompetensutvecklingen inom kommunerna och förbättrar sin egen kompetens. En modell för detta är att staten sluter utvecklingsavtal med vissa kommuner. Avtalen skall säkerställa att resurser avsätts för att upprätta planer för hur beroendet av importerade bränslen skall reduceras. Planerna bör innehålla en detaljerad kartläggning av spillvärme, lokala energikällor osv. Dessutom bör kommunen få stöd (ekonomiskt och administrativt) för att genomföra planerna. Kommunerna i fråga bör dessutom få stöd till införandet av ny teknik (värmepumpar, fasta bränslen etc.). Denna typ av åtgärd har också diskuterats av OED, som menar att teknikupphandling bör vara ett

arbetssätt för oljeersättningsfonden (Ds I 1980:23, s. 110).

Gruppordföranden föreslår även att staten, för att samordna tillförsel och användning av energi, kräver en antagen energiplan som villkor för tillstånd att bygga större produktionsanläggningar. Denna energiplan bör innehålla ett program för produktionssystem, bränsleval, användningsnivå, hushållningsåtgärder, nya energikällor, spillvärme etc. Tillstånd till nya anläggningar bör ges endast om användningsnivån pressats ner så långt som rimligt är.

I en studie utförd för arbetsgruppen har ytterligare möjligheter för staten

att genomföra energipolitiken via kommunerna behandlats. Här framhålls att energifrågorna under 1970-talet inte har haft någon större betydelse i den kommunalpolitiska debatten. Detta, i kombination med att kommunernas energipolitiska roll har varit oklar och att den kommunala budgeten inte påverkas nämnvärt. gör att energifrågorna har haft låg prioritet i många kommuner. Olika åtgärder för att höja det kommunalpolitiska intresset diskuteras i studien. Kommunernas prioritering kan påverkas antingen genom att verksamheten knyts till det kommunala egenintresset (budgeten) eller till de kommunalpolitiska processerna (nämndorganisationen). Koppling till budgeten erhålls genom att energiverksamheten drivs som kommunal förvaltning. Med en särskild energinämnd skulle ett politiskt organ ges ett samlat ansvar för bevakningen av energifrågorna. Därmed skulle energifrågorna få en viss kommunalpolitisk dignitet och en fastare koppling till den kommunala förvaltningsstrukturen. Arbetsgruppens ordförande ställer i sin rapport frågan, om de åtgärder han har föreslagit (se ovan) räcker för att kommunerna skall få den eftersträvade energipolitiska helhetssynen, vilken i sin tur är en förutsättning , Esping. H_ och Malm_ för att samverkansprojekt skall kunna förverkligas. Om det inte är tillräckligt Sten. B; sm och kommed att planer antas av fullmäktige, att utvecklingsavtal träffas och att villkor mun i energipolitiken.

112 Samverkan på det lokala och regionala planet

för tillstånd l till utbyggnad kan föreskrivas, bör en reglering av nämndorganisationen vara värd att diskutera. Frågan om kopplingen till budgeten har behandlats i en annan studie som har utförts för arbetsgruppen Där anges i stället som en förutsättning att det kommunala energiverket bör vara en självständig ekonomisk enhet. antingen som särskilt bolag eller som förvaltning med sluten ekonomisk redovisning. Denna uppfattning bygger bl. a. på att energiverkets kunder inte är samma kollektiv som kommunens invånare. Med sammanblandad ekonomi kan bl. a. vinster av samverkansprojekt föras över från energiabonnenterna till skattebetalarna i kommunen. Ett annat argument är att kommunernas regler för att finansiera investeringar och beräkna kapitalkostnader inte passar för affärsverksamhet, vilket kan försvåra överläggningar om kostnads- och intäktsfördelning mellan kommunala företag och industriföretag. Uppfattningen att en självständig energiverksrörelse är att föredra delas av vissa energiverkschefer som vi har haft kontakt med. Motsatt uppfattning har angetts i den tidigare refererade studien av stat

och kommun i energipolitiken. För att energifrågorna skall bli politiskt

intressanta skall de ge utslag i den kommunala budgeten. Detta gör de inte med bolagsformen eller formen med sluten ekonomisk redovisning för energiföretaget. Arbetsgruppens ordförande har inte berört frågan i sin rapport. Gruppordföranden föreslår att statens roll för att underlätta konkreta projekt för samverkan snarast skall vara att minska friktionen och motståndet mot projekten. genom stöd i förhandlingsprocessen. ekonomiskt stöd i vissa fall samt genom införande av någon form av försäkringssystem för att minska osäkerheten hos de avtalsslutande parterna. Rapporten från arbetsgruppens ordförande har diskuterats vid ett sammanträde med kommunpolitiker som är engagerade i energifrågor samt företrädare för Kommunförbundet och kommundepartementet. Liksom Kommunförbundets företrädare i utredningen var dessa kritiska mot rapportens utgångspunkter och slutsatser. Bl. a. höll de inte med om att kommunernas intresse för energifrågor är svagt. De hade också starka invändningar mot en reglering av nämndorganisationen. Detta skulle strida mot den allmänna tendensen att statens detaljreglering av kommunala verksamheter minskar. Kommunförbundet har också lämnat bl. a. följande synpunkter på rapporten.

Energifrågor av väsentlig betydelse för kommunens invånare delegeras inte (från kommunstyrelsen). Kommunernas möjligheter att påverka energiförsörjning och energihushållning varierar. Kommunernas engagemang varierar med möjligheterna att påverka. Det är fel att antyda att kommunstyrelserna inte intresserar sig för energifrågorna. En viktig förutsättning för att öka kommunernas aktivitet inom energiområdet är en precisering av den statliga energipolitiken. Härigenom undanröjs den osäkerhet som nu råder i många kommuner.

Blomqwist. O.: Kan Vidare påpekas att något genomförandeansvar inte kan åläggas kommunerrationell energihushållna när det gäller begränsning av oljeanvändningen hos kommunens invånare ning och energisamveroch företag. I Kommunförbundets skrivelse till regeringen i december 1980 kan bedrivas av energiföretag med gängse med anledning av SIND:s förslag rörande kommunal energiplanering kommunal verksform? framhölls bl. a..att det inte finns något som tyder på att statliga ingripanden

Samverkan på det lokala och regionala 113

planet

behövs för att uppnå önskvärt regionalt samarbete. Lokala initiativ har redan tagits. Det är, enligt Kommunförbundet. inte statlig rådgivning i fråga om planeringsmetoder och interkommunalt samarbete eller skärpt lagstiftning som kommunerna i första hand behöver för att medverka till en snabb minskning av oljeanvändningen. Om detta mål skall nås är det nödvändigt att den statliga aktiviteten i högre grad än hittills koncentreras på vad som krävs för att förverkliga planerna, menar Kommunförbundet.

Överväganden

8.2.1 Kommunerna i energipolitiken

Kommunernas energipolitiska roll regleras bl. a. i lagen om kommunal energiplanering. Det görs ingen åtskillnad mellan kommunen som samhällsorgan och kommunen som ägare av energiomvandlingsföretag i denna lag, i våra direktiv eller i 1981 års riktlinjer för energipolitiken. Vi har för våra överväganden funnit det lämpligt att söka göra en sådan åtskillnad. Lagen om kommunal energiplanering kan betraktas som en uppmaning från statsmakterna till kommunerna att engagera sig i lokala och regionala energifrågor. Lagen är ett utslag av uppfattningen att kommunerna bör ha till uppgift att främja kommuninvånarnas sparsamhet med energi och att åstadkomma en energiförsörjning som överensstämmer med den nationella energipolitiken. I lagen regleras kommunernas planeringsansvar på energiområdet för egna verksamheter liksom för kommuninnevånarna totalt. Energiaspekterna skall byggas in i den ordinarie kommunala planeringen. Lagen griper således långt vidare än till ansvaret för kommunala energiföretag. Den har i många fall lett till att energifrågorna har fått ökad tyngd i den kommunala planeringen. Lagen ger inte staten någon rätt att godkänna planeringen eller att tvinga kommunerna att genomföra de planerade åtgärderna. Kommunerna har rätt att få in uppgifter från företagen, men kan inte kräva att företagen skall förhandla om gemensam planering, än mindre att de faktiskt skall genomföra gemensamma projekt. Lagen kan således sägas ha ökat kommunernas energipolitiska medvetenhet, men den kan inte användas som ett instrument för att tvinga igenom de energipolitiska riktlinjerna, varken gentemot kommunerna eller mot företagen. Riktlinjerna för energipolitiken innebär att fjärrvärme år 1990 skall omfatta 46 TWh eller ca 50 % av uppvärmningen inom landet. Statsmakterna anser att kommuner som ännu inte har fjärrvärmenät, men som har ett tillräckligt underlag härför, bör införa denna uppvärmningsform. Vi anser att målet för fjärrvärmen är mycket ambitiöst och att ett fullföljande kan kräva speciell prioritering från såväl kommunernas som statens sida. Fjärrvärme finns i drygt 100 kommuner. Omkring hälften av fjärrvärmeföretagen drivs som självständiga juridiska personer, de som övriga kommunala förvaltningar. Kommunernas planeringsansvar enligt lagen om kommunal energiplanering bör ses mot denna bakgrund. Kommunerna har inga skyldigheter att bedriva energiförsörjningsverk-

114 Samverkan på det lokala och regionala planet

samhet. Om kommunerna har valt att bedriva sådan verksamhet som ägare eller delägare av aktiebolag. kan en statlig reglering av energiförsörjningen inte utan vidare ske genom ålägganden till kommunerna som sadanzi. Kommunala energiverk som drivs i förvaltningsform har ett nära samband med övrig kommunal verksamhet.. Kommunala bolag däremot intar formellt samma ställning i förhållande till ägarna som enskilda eller statliga bolag. l praktiken torde dock möjligheten för kommunerna som samhällsorgzm att påverka kommunala bolag vara tämligen stor. Styrelsen i de kommunala bolagen har ofta en närmare politisk förankring än styrelsen i statliga verk och bolag. Kommunen kan alltså förutsättas ha möjlighet att använda energiföretaget som instrument för att åstadkomma energiplanering och. som det kanske viktigaste instrumentet. för att fullfölja planeringen genom åtgärder. Vi föreslår för näringslivet i första hand energiplanering och energiredovisning. överläggningar mellan statens energiverk och företag samt i vissa fall tillståndsprövning. Dessa förslag berör även kommunala energiomvandlingsföretag. Däremot berörs inte direkt kommunerna som samhåillsorgan. För att få samstämmighet mellan den kommunala energiplaneringen och den nationella energipolitiken är det därför angeläget att även de ytterst ansvariga för den kommunala energiplaneringen deltar i överläggningar mellan statens energiverk och kommunala energiföretag. Vi utgår från att statens energiverks genomgång av en kommuns oljeminskningsplan i allmänhet kommer att göras i samband med överläggningen med kommunens energiföretag. Vi utgår också från att statens energiverk vid överläggningar och prövning har möjlighet att begagna såväl administrativa som ekonomiska medel. Härtill kommer kommunernas möjligheter att underlätta för kommunala energiföretag att åta sig uppgifter som kommunerna som samhällsorgan anser angelägna. Regeringen uppdrog 1981-09-03 till SIND att utfärda allmänna råd om utförande av planer för att minska användningen av olja och att bistå kommunerna med råd och upplysningar. Oljeminskningsplanen bör innehålla ett program för hur olja för uppvärmning av bebyggelse skall kunna ersättas genom dels energihushållning, dels användande av elvärme, värmepumpar, solvärme eller andra bränslen än olja, t. ex. kol. torv, skogsavfall, ved eller träflis. En riktpunkt för planeringen kan enligt uppdraget vara att användningen av olja för uppvärmning bör ha minskats med 50-75 % till år 1990 jämfört med år 1979. Som underlag för oljeminskningsplanerna föreslås i uppdraget att värmeplaner upprättas. Av en värmeplan bör framgå vilka områden som skall reserveras för fjärrvärme och vilka som kan komma i fråga för annan uppvärmning, t. ex. elvärme, värmepumpar eller individuell uppvärmning baserad på olja eller fasta bränslen. Den bör således innehålla planering för de bostäder eller byggnader, som inte får fjärrvärme före år 1990. De omfattar ca 50 % av värmebehovet i hela landet. I riktlinjerna för energipolitiken förutsätts att 6 milj. ton olja skall ersättas med ungefär hälften kol och hälften inhemska energikällor till år 1990. OED har beräknat att fjärrvärmesektorn skall svara för en stor andel av

SOL 1981:94 Samverkan på det lokala och 115

regionala planet

ersättningen av olja med inhemska bränslen (jfr avsnitt 4.3). Merparten av den nu planerade fjårrvärmeutbyggnziden kommer att ske i orter med tillgång till hamn (jfr avsnitt 3.1). Kol kan därför bli aktuellt för en större andel av utbyggnaden än 50 %. Om programmet för inhemska bränslen skall kunna fullföljas måste även de som ansvarar för fjårrvärmesystem. för vilka kol ter sig som det närmast till hands liggande alternativet. i viss utsträckning söka använda inhemska energikällor. Dessa ~ i regel stora - energiverk har också de bästa personella och ekonomiska förutsättningarna att använda inhemska energikällor. Detta bör vara en utgångspunkt för statens energiverks överläggningar med kommuner och med kommunala energiföretag. Kommunernas engagemang i fjårrvarmesektorn år också väsentligt för att underlätta avvecklingen av kärnkraften. För att utnyttja den stora mängd elenergi som finns tillgänglig på kort sikt. utan låsning till en framtida hög nivå för elvärme. kan det vara lämpligt att införa elpannor i fjärrvärmesys-

tem. Övergång till andra energislag vid kärnkraftens sker lättare

avveckling hos ett mindre antal vårmeverk än hos ett stort antal enskilda konsumenter. Detta bör enligt vår uppfattning stödjas genom samarbete mellan kraftföretagen och fjårrvärmeverken om villkoren. Det kräver i sin tur att även kraftföretagen planerar för en framtida minskning av elvärmen. Även på längre sikt krävs samarbete mellan kraftföretag och fjärrvärmeverk. så att fjärrvärmeutbyggnaden anpassas till behovet av underlag för kraftvärmeutbyggnad. Man kan ställa sig frågan om kommunerna i allmänhet har beredskap att möta de krav som ställs. l avsnitt 8.1 redovisas hur ordföranden för den som har behandlat samverkan mellan kommuner arbetsgrupp och företag ser på kraven för att kommunernas energipolitiska engagemang skall utvecklas enligt de energipolitiska riktlinjerna. Vi instämmer i hans bedömning att en energipolitisk helhetssyn i kommunerna skulle underlätta samverkan mellan kommunala och andra företag. Vi anser också att beslut i fullmäktige ökar kommunernas intresse för energiplaneringen. När det gäller reglering av nämndorganisationen anser vi att det inte är erforderligt nu. Lagreglering kan aktualiseras senare om utvecklingen visar ett behov av det. Vi har också diskuterat om verksamhetsformen har någon betydelse för möjligheterna att nå den energipolitiska helhetssynen och att få till stånd samprojekt. Som framgår av avsnitt 8.1 finns olika uppfattningar i denna fråga. Från kommunalpolitiskt håll har man menat att sättet att redovisa energiföretagens kostnader och intäkter inte är någon väsentlig fråga när det gäller samverkansprojekt. Inkomstförstärkning är i regel inte något mål för kommunal energitaxepolitik. Vi har erfarit att Kommunförbundet och Elverksföreningen har utarbetat ett redovisningssystem. 80”. Vi Energibas utgår också från att frågan kommer att tas upp i anslutning till betänkandet (SOU 1981:69) Pris på energi. Vi har därför inga andra rekommendationer än att redovisningssystemet inte bör vara så utformat att det utgör ett samverkanshinder. Vi har tidigare (i kap. 6) diskuterat om staten bör styra företag med stor

116 Samverkan på det lokala och regionala planet SOU 198194

energiförbrukning genom frivilliga överenskommelser eller genom ålägganden. Motsvarande frågeställning är aktuell för kommunerna. Skall statsmakterna via en myndighet kunna ställa mer preciserade krav än f. n. på den kommunala energiplaneringens innehåll och, framför allt, genomförande? Skall staten t. ex. kunna ålägga en kommun att bygga ut ett fjärrvärmenät eller att använda t. ex. spillvärme eller inhemska bränslen? Eller skall staten kunna ålägga en kommun att samarbeta med andra kommuner. andra kommunala energiverk eller industriföretag? Det är i och för sig tänkbart att den statliga styrningen byggs ut så kraftigt att kommunerna i praktiken mer och mer förvandlas till verkställare av centralt fattade beslut. Utredningen om kommunal energiplanering diskuterade i sitt betänkande (SOU 1976:55) former för samspel mellan staten och kommunerna. Utredningen valde att föreslå en informell och inte bindande hantering av den kommunala energiplaneringen, i vart fall under ett inledningsskede. Därvid förutsattes att de statliga bedömningarna borde begränsas till bara mycket betydelsefulla och övergripande frågor. Om efter överläggningar djupgående skillnaderi bedömningarna skulle kvarstå. förutsatte utredningen att den statliga myndigheten med eget yttrande skulle överlämna kommunens redovisning till regeringen, som då kunde överväga att ändra styrsystemet eller att genomföra önskade investeringar via något statligt organ. Vi bedömer att utvecklingen av kommunernas energipolitiska roll enligt riktlinjerna för energipolitiken bäst främjas genom åtgärder som stimulerar kommunerna att mobilisera sin egen uppfinningsrikedom för att lösa sina och landets energiförsörjningsproblem.

8.2.2 Interkommunal planering

Interkommunal planering av värmeförsörjningen pågår sedan länge inom storstadsområdena. Lagen om kommunal energiplanering och den allmänna utvecklingen inom energiområdet har föranlett också andra kommuner att samråda sinsemellan, bl. a. om bränsleförsörjningen. Som framgår av förteckningen i avsnitt 8.1 bedrivs gemensam kommunal energiplanering ofta med statligt stöd eller efter initiativ av Kommunförbundet eller någon statlig myndighet. I våra direktiv sägs att vi bör överväga om en prövning bör införas för hela system för försörjning av energi till större regioner eller tätorter. Det framgår av direktiven att vad som åsyftas är en prövning om dessa system står i överensstämmelse med en övergripande bedömning av hela landets energiförsörjning. Storstadsområdenas planering för energiförsörjningen har otvivelaktigt stor betydelse för hela landets energiförsörjning. Detsamma kan gälla också andra områden, som exempelvis har stora tillgångar av inhemska bränslen. Riktlinjerna för energipolitiken innehåller ett ställningstagande i princip till storstadsområdenas värmeförsörjning. För Storstockholmsområdet diskuteras olika lösningar. Föredraganden betonar att det ankommer på kommunerna att fatta de för regionens fjärrvärmeförsörjning nödvändiga besluten. Utan att ta ställning till något alternativ anser föredraganden att

Samverkan på det lokala och regionala planet 117

Storstockholmsområdet bör minska sin oljeanvändning med ca l miljon ton. med beaktande av kravet på god miljö. Även för Göteborg och Malmö-Lund innehåller riktlinjerna ett principiellt ställningstagande till att fjärrvärme bör planeras med sikte på minskad användning av eldningsolja. Som framgår av våra direktiv kan regeringen inte pröva hela energiförsörjningssystem med flera produktionsanläggningar i ett sammanhang. Om gemensam planering har bedrivits och den har lett till en ansökan om uppförande aven gemensam produktionsanläggning kan den f. n. prövas av regeringen från energihushållningssynpunkt enligt 136 a § BL. Vidare kan ett regionalt fjärrvärmesystem efter ansökan prövas enligt rörledningslagen. med den nu beslutade ändringen. Vid denna prövning finns möjlighet att pröva ansökningarna mot de nu beslutade riktlinjerna. Regeringen har däremot ingen möjlighet att tvinga fram gemensam planering. Kommuner och företag kan planera energiförsörjningen var för sig i en riktning som vid en övergripande bedömning och med hänsyn till hela landets energiförsörjning inte är den mest lämpliga. Om detta sker finns ingen möjlighet för regeringen att pröva ett större energiförsörjningssystem eftersom prövningen måste grundas på en ansökan. Det problem som anges i våra direktiv kan därför inte lösas med en rätt för regeringen att pröva regionala energiförsörjningssystem. om regeringen inte samtidigt kan tvinga fram gemensamma ansökningar. Ett sätt att åstadkomma detta skulle vara att prövning av energianläggningar inom vissa regioner grundas på en prövning av regionala planer. Kommuner och företag inom regionen måste då förmås att genomföra gemensam planering. t. ex. genom att ingen utbyggnad av energianläggningar tillåts inom regionen innan en gemensam energiförsörjningsplan för regionen har godkänts av regeringen eller statens energiverk. Vi anser att det skulle underlätta energipolitikens genomförande om regeringen för storstadsområdena och vissa andra regioner hade möjlighet att godkänna eller inte godkänna interkommunala planer för värmeförsörjningen och oljeminskningen. Med hänsyn till statsmakternas inställning att kommunerna själva bör fatta de avgörande besluten om sin energiförsörjning och under hänvisning till våra egna förslag att fullföljandet av de energipolitiska målen i varje fall tills vidare i huvudsak bör baseras på överläggningar och överenskommelser mellan stat. kommun och företag har vi avstått från att föreslå ett prövningssystem av denna art. Vi anser dock att statsmakterna borde ge viss vägledning för hur olika regioner bör inrikta sin planering för att den så långt möjligt skall kunna anpassas till den övergripande planeringen för hela landets energiförsörjning I de överläggningar som nu äger rum mellan industriverket och Korrmunförbundet för att ge vägledning till kommunerna beträffande oljeninskningsplaner har metoderna för åstadkommande av planerna ägnats det största intresset. Däremot saknas i stort sett vägledning för planernas innehåll inom olika regioner vad avser exempelvis oljeersättningens fördelning mellan kol och inhenska bränslen. användningen av el för oljeersättning etc. En första översyn av planerna kan ske efter den 1 juli 1982 då kommunerna skallha antagit oljeminskningsplaner. Man kan utgå från att interkommunal

118 Samverkan på det lokala och regionala planet

energiplanering endast i begränsad omfattning kommer att tjäna som underlag för denna planering. Vi utgår från att det fortsatta planeringsarbetet i hög grad kommer att inriktas på en gemensam planering för flera kommuner. Som tidigare nämnts bedrivs interkommunal planering i olika former redan av ett antal kommuner, antingen av egen kraft eller med stöd av statliga myndigheter eller av Kommunförbundet. Med hänsyn till vikten av regional samordning anser vi att staten. om sådan samordning inte kommer till stånd frivilligt i regioner av stor energipolitisk betydelse, bör ha möjlighet att ålägga två eller flera kommuner att planera gemensamt. Vi anser därför att lagen om kommunal energiplanering bör kompletteras med en bestämmelse som ger regeringen rätt att föreskriva att särskilt angivna kommuner skall genomföra en gemensam planering. Regeringen bör vid användande av en sådan paragraf ange syftet bakom âläggandet. Eftersom gemensam planering redan bedrivs i storstadsområdena bör tillämpningen i första hand kunna aktualiseras för kommuner som bör ha goda möjligheter till anskaffning och användning av inhemska energikällor som torv, skogsbränsle, sopor eller spillvärme. Genom tillkomsten av en sådan lagbestämmelse torde även arbetet på frivillig interkommunal energiplanering påskyndas. Statens energiverk bör också mot bakgrund av lagbestämmelsen kunna ta initiativ till att få till stånd interkommunal energiplanering. Den föreslagna ändringen av lagen om kommunal energiplanering skapar också en grund för regeringen att. om så senare skulle visa sig påkallat, besluta om prövning av systern för lokal eller regional energiförsörjning.

8.2.3 Konkreta projekt m. m.

Planeringen är endast en grund för genomförande av åtgärder. Vi bedömer att särskilda insatser från staten kan krävas för att också underlätta genomförandet av konkreta samarbetsprojekt. En väg är att staten sluter utvecklingsavtal med vissa kommuner (se s. 111). Avtalen skall avse planer och åtgärdsprogram för effektivare energianvändning och oljeersättning i berörda kommuner. Staten bör kunna bidra med bl. a. ekonomiskt stöd. Även industriföretag bör kunna omfattas av utvecklingsavtal (se kap. 6). Demonstrationseffekten bör vara betydande. År de kommuner och företag som engageras i dessa utvecklingsavtal många eller stora bör det dessutom vara möjligt att skapa förutsättningar för industriell utveckling och tillverkning. Vid våra besök i kommuner och företag har framhâllits att utnyttjande av inhemska bränslen försvåras av att det saknas regionala eller centrala organ för att samordna anskaffning och distribution av inhemska bränslen. Vi anser att staten bör medverka till att sådana centrala eller regionala bränslebolag bildas, om så erfordras med direkt statligt deltagande. Bolagen bör kunna avtala om utvinning av torv. De bör också sluta avtal med skogsägare om leveranser av skogsbränsle och avtal med förbrukare av inhemska bränslen. I bolagens uppgifter bör även ingå att finna lämpliga transportanordningar liksom att söka tillämpa metoder för förädling av inhemska bränslen. Statens energiverk bör få i uppdrag att ta initiativ till utvecklingsavtal och bränslebolag.

Samverkan på det lokala och regionala planet 119

Ett sätt att köpa” samarbetslösningar för större projekt kan vara förhandlingsmedverkan med möjlighet till ekonomiskt stöd. Denna metod har bl. a. använts vid bildandet av Storstockholms lokaltrafik, då staten medverkade med förhandlingsordförande och då väganslagen fick användas för förstärkning av kollektivtrafiken. Metoden har också använts vid några av de spillvärmeprojekt som hittills har genomförts. På motsvarande sätt skulle den förhandlingsmedverkan statens energiverk erbjuder kunna kopplas till stöd från oljeersättningsfonden. Även i detta fall föreligger ett behov av samordning mellan fonden och statens energiverk. Staten har också en möjlighet att köpa samverkanslösningar via statens vattenfallsverk. Den metoden har bl. a. förordats i riktlinjerna för energipolitiken. Företrädare för kommunerna har rest starka invändningar mot denna lösning. Vi ser det inte som ett alternativ till energiverkets föreslagna roll enligt ovan, utan som en komplettering vars omfattning blir beroende av Vattenfalls och vederbörande kommuns intresse för samverkan. Osäkerheten kan bli ett besvärande hinder, speciellt i fråga om samverkan mellan kommuner och industriföretag vid spillvärmeprojekt. En kommun kan exempelvis känna osäkerhet beträffande företagets bestånd på längre sikt eller i fråga om sådana förändringar inom företaget som medför bortfall av spillvärmen. Om det sålunda sker ett varaktigt bortfall av spillvärmeleveranserna måste det kommunala energiverket skaffa sig mer baslastkapacitet i form av t. ex. en fastbränslepanna. Det medför krav på nya investeringar. En investering i en spillvärmeledning kan också bli överflödig. Detta kan medföra stora kostnader eller förluster för kommunen. Ett sätt att minska osäkerheten och öka motivationen för samverkan skulle vara att införa ett försäkringsskydd, som kan ge kompensation vid sådana relativt sällsynta men för kommunerna ekonomiskt mycket kännbara händelser. Garantin skall endast gälla om förutsättningarna för samverkansprojekt drastiskt ändras p. g. a. händelser som inte kan styras av parterna. Det bör sålunda inte vara tillräckligt att en part säger upp avtalet för att det har blivit ekonomiskt ofördelaktigt för honom. exempelvis genom att en bränsleleverantör kan få bättre priser på marknaden. Med en sådan inskränkning bör risktäckningspremien kunna hållas förhållandevis låg. Statens energiverk bör få i uppdrag att utforma och ansvara för ett sådant försäkringssystem.

8.3 Förslag

Mot bakgrund av statsmakternas inställning att det åligger kommunerna att fatta de slutliga besluten i fråga om energiplaner och mot bakgrund av vår egen uppfattning att fullföljandet av program och mål i energipolitiken i varje fall tills vidare i huvudsak bör baseras på överläggningar mellan stat, kommun och näringsliv har vi avstått från att lägga fram förslag om statlig prövning av energiförsörjningssystem för hela regioner. Vi föreslår däremot att lagen om kommunal energiplanering förses med ett tillägg, som ger regeringen rätt att föreskriva att särskilt angivna kommuner skall genomföra en gemensam planering. Vi anser det särskilt värdefullt att sådan planering, vid sidan av storstadsområdenas planering. kommer till

120 Samverkan på det lokala och regionala planet SOU l98l:94

stånd inom kommuner som äger speciella möjligheter att använda inhemska bränslen eller gemensamt etablera fjärrvärmeprojekt. Skulle det överläggningssystem vi föreslår inte ge tillräckliga resultat för att den kommunala energiplaneringen skall bringas i överensstämmelse med de politiska riktlinjerna för hela landets energiförsörjning så utgör ändringen av lagen om kommunal energiplanering en bas för statsmakterna att senare besluta om ett system för prövning av interkommunala energiplaner. Som ett led i strävan att engagera kommunerna i den nationella energipolitiken föreslår vi att staten tecknar utvecklingsavtal med ett antal kommuner, av det slag som närmare redogjorts för i avsnitt 8.2.3. Dessa utvecklingsavtal skall i första hand avse åtgärder för effektivare energianvändning och oljeersättning. Statens energiverk bör få i uppdrag att teckna sådana utvecklingsavtal. De medel som behövs för statens deltagande anser vi bör kunna erhållas genom oljeersättningsfonden. Vi föreslår vidare att statens energiverk får till uppgift att till regeringen inkomma med förslag om centrala eller regionala bolag för anskaffning och hantering av inhemska bränslen. Det överläggningssystem som vi har föreslagit i kapitel 6 skall även resultera i utredning och förhandling om samverkansprojekt. Statens energiverk bör därvid kunna erbjuda förhandlingsledare och ha möjlighet att använda sådana ekonomiska styrmedel som enligt statsmakternas beslut står till förfogande. Ett hinder mot samverkan mellan kommuner och företag. särskilt i fråga om spillvärme, kan vara osäkerhet om avtalsparternas möjligheter att fullfölja ett avtal. Spillvärmeleveranser kan komma att avbrytas av skäl som parterna inte råder över. Det kan föranleda extra investeringar eller förluster för den ena parten. Vi föreslår att statens energiverk får i uppdrag att utforma ett försäkringssystem som mot en risktäckningspremie kan täcka extra kostnader vid oförutsedda händelser, som kan ge stora ekonomiska förluster för någon part. Sammanfattningsvis föreslår vi: att en ändring skall göras i lagen om kommunal energiplanering så att regeringen får möjlighet att ålägga angivna kommuner att genomföra gemensam energiplanering. att statens energiverk skall få i uppdrag att teckna utvecklingsavtal med ett antal kommuner och företag i syfte att påskynda oljeersättningen och införandet av ny teknik på energiområdet. att statens energiverk får till uppgift att till regeringen inkomma med förslag om centrala eller regionala bolag för hantering av inhemska bränslen. att statens energiverk får i uppdrag att utforma ett försäkringssystem för att garantera mot vissa risker med samverkansprojekt.

sou 1981:94 , 121

9 Vissa för att våra

förutsättningar

skall få avsedd effekt

styrmedelsförslag

9.1 Inledning

I kap. 4 redovisade vi varför vi anser att de nuvarande styrmedlen inte räcker för att förverkliga programmen för 1980-talet och därmed skapa förutsättningar för att nå de långsiktiga målen. I kap. 5-8 har vi presenterat våra förslag till kompletterande styrmedel. Syftet med energipolitiska styrmedel bör givetvis vara att förmå energiförbrukarna i Sverige att vidta sådana åtgärder att program och mål kan förverkligas. De styrmedel vi föreslår innebär inte att statens möjligheter att direkt ålägga energiförbrukarna att genomföra åtgärder utökas i någon större utsträckning. Däremot ger de möjligheter till påverkan. De skapar förutsättningar för att företagen själva skall agera för effektivare energianvändning och oljeersättning. Sådana förutsättningar är kunskap och kompetens samt klarhet om vilket ansvar olika parter förväntas ta. Genom energiredovisning hos större energiförbrukare erhåller dessa baskunskaper om sin energisituation. Genom att de skall upprätta planer med förslag på åtgärder för att förbättra sin energieffektivitet och ersätta olja med andra energislag tvingas företagen att aktivt engagera sig i och planera för ett förändrat energisystem. Samtidigt erhåller staten underlag för att bedöma om energisituationen i Sverige förändras i önskvärd riktning.

överläggningar och prövning ger den statliga myndigheten möjlighet att

påverka näringslivets energianvändning i riktning mot målen. Samtidigt erhåller den statliga myndigheten information från företagen. vilken bör bidra till att öka dess kompetens. Kommunala representanter skall kunna delta i överläggningarna. Därmed upprättas kommunikationskanaler mellan de tre viktigaste aktörerna i arbetet för en förändrad energiförsörjning inom näringslivet. Den statliga rådgivningen bör föranleda åtgärder som bidrar till måluppfyllelse. Den ökar också de enskilda företagens förmåga att på egen hand organisera sin energisituation på ett effektivt sätt. Samtidigt ger rådgivning ökade kunskaper och kompetens hos rådgivarna. Om energirådgivningen organiseras i enlighet med våra förslag bör den dels resultera i energiåtgärder med märkbar effekt på energiförsörjningen i stort. dels leda till ökad statlig erfarenhet och kompetens. För att våra styrmedel skall få avsedd effekt måste dock vissa grundläggande förutsättningar uppfyllas. Vi anser att de politiska instanserna måste

122 Vissa förutsättningar för att våra styrmedelsförsiag

Krav Krav på från N _ _ Staten Kommunen NarmQSNVGt (inkl. kommunala energiföretag)

Staten Energipo/irisk helhets- Eget ansvar för oljesyn ersättning och effek- Kommunal energipla. tivare energianvändnering m9 Beslutad oljeminsk- Energ/P/anef/g 17856ningsp|an rad på energiredovis- Medverkan i energi- [7/79 w spa.-p|an Over/äggningar och 5_ Kempe ;ens samarbete med stalnterkommunal pla- T8

“go .

Ad_ nering (Energihushållningspröv- 1.9 sampm/ektom yär. ning enligt 136a § BL) o, me och bränsleför- Utförande av anlägg- *9 ningar för fast sörjning Urvecklingsavtal bränsle Ti/Iståndsprövning av bränsleva/ Samprøjekt om värme- och bränsleförsörjning Utvecklingsavta/

Kommunen Konsekvent energi- Oljeersättning Politik Effektiv energian- K larare riktlinjer vändning Kompetent myndighet Planeringsunderlag Energiskattesystem i m_ till kommuner linje med energipoli- “GL Vilja att förhandla

tiken (706 och avtala am sam-

Ekonomiskt stöd för øroiekr o; genomförande av 9,. Anslutning till kornenergisparplanen 9,9 munalt energisys- Möjlighet att finansie- tem ra energiåtgärder Medverkan i bränsle- Ekonomiskt stöd till försörjningen enskilda projekt Utvecklingsavtal Försäkringssystem för sampro/ekt Bränslebalag

Närings- Konsekvent energi- Beslutad Olieminsklivet d, politik ningsplan 4;.. (inkl. K /arare riktlinjer Kompetens

kommu- Kompetent myndighet Medverkan i bränsle- *9. nala Energiskattesystem försörjning 1-9 energi- som ger rimlig kost- TaxeP0”1ik för kom á företag) nadsnivå munal energiverksam- s? Tryggad försörjning het med inhemska bräns- Rätt att förhandla len, bränsleba/ay enligt lagen om korn- Torvkoncessioner som munal energiplanerinte försvårar torv- ing brytning Klarare regler för skogsbränslen Möjlighet att finansiera energiåtgärder Ekonomiskt stöd till enskilda projekt Teknikutveckling Utveck/ingsavtal “De krav som behandlas i detta betänkande är kursiverade. Försäkringssystem Det vi föreslår skall upphöra står inom parentes. för sampro/ekt Minskad statistik/nsam/ing

Figur3 Matris över ansvarsfördelningen stat-kommzzn-Iiäringsliv/

Vissa förutsättningar för att våra 123 styrmedelsförslag

ge klarare besked om hur de har tänkt sig att programmen skall kunna genomföras och målen uppnås. Vi anser också att statens styrning av näringslivets energitillförsel och -användning måste samlas inom en myndighet. l detta kapitel kommer vi att behandla dessa två områden. Innan vi gör det vill vi ge vår syn på vilket ansvar som bör vila på olika parter när det gäller att förverkliga energipolitiken.

stat - kommun —

9.2 Ansvarsfördelning näringsliv

I 1981 års riktlinjer för energipolitiken anges som en utgångspunkt att näringslivet självt bör ta ett ökande ansvar för sin energihushållning. Kommunerna har, som framgått av kapitel 8, flera olika roller i energisammanhang. De är samhällsorgan med planeringsansvar för energifrågor men har också egen energiverksamhet delsi många fall som producenter. dels som konsumenter. Vi anser att de krav som inblandade parter ställer på varandra måste ha en viss symmetri. Symmetrin kan illustreras med följande matris (figur 3). Vi har i matrisen sökt klargöra hur vi ser på ansvarsfördelningen genom att i grova drag ange vilka krav staten, kommunerna och företagen kan ha anledning att ställa på varandra. Härvid har vi utgått från vad statsmakterna hittills beslutat och vad vi själva föreslår. Vissa krav och motkrav i matrisen kan vara otillräckligt tillgodosedda i dagens styrsystem utan att därför föranleda förslag från oss. Det gäller t. ex. frågor om energiskatter och finansiering som ligger utanför vårt uppdrag.

9.3 Statens

energiorganisation

9.3.1 Inledning

Som framgått av tidigare kapitel anser vi att de styrmedel vi föreslår bör handhas av det blivande statens energiverk. Verket bör få ett samlat ansvar för statens styrning av kommuner och näringsliv på energiområdet. Ansvaret bör avse frågor om såväl tillförsel som användning. I detta avsnitt ger vi en sammanfattande motivering för detta. 1

9.3.2 Bakgrund

I 1981 års proposition om riktlinjer för energipolitiken (bil. l s. 329-358 och s. 518-520) har regeringen lagt fram förslag till riktlinjer för en omorganisation av förvaltningsmyndigheter och vissa andra organ inom energiområdet. Dessa riktlinjer, som har beslutats av riksdagen. innebär i korthet följande. En myndighet för framför allt energitillförselfrågor - i propositionen kallad statens energiverk - skall inrättas. Denna myndighet föreslås få den dubbla uppgiften att dels genomföra statsmakternas intentioner inom stora delar av energiområdet, dels fortlöpande lämna statsmakterna underlag för energipolitiska ställningstaganden.

124 Vissa förutsättningar för att våra styrmedelsförslag

Vid sidan härav föreslås den nya organisationen omfatta ytterligare två organ. Den ena skall ha hand om huvuddelen av den verksamhet som delegationen (I 1980:08) för uppbyggnad av en oljeersättningsfond (OEF: nu utför. Det andra organet skall ägna sig åt långsiktiga och övergripande uppgifter vad gäller energiforskning. Föredraganden säger i propositionen följande (s. 329): I det föregående har jag framhållit att en offensiv energipolitik är nödvändig för att minska oljeboroendet. Frågor om energitillförsel och energihushållning är centralai en sådan politik. Utredningar och bedömningar av den framtida tillförseln och anvandningen av energi behövs som underlag för beslut om hur energipolitiken skall inriktas. För att ett tillfredsställande beslutsunderlag skall kunna tas fram, krävs en myndighetsorganisation som är väl anpassad för denna uppgift. En effektiv myndighetsorganisation är också en nödvändig förutsättning för att verkställa de energipolitiska besluten.

Föredraganden anför följande beträffande de uppgifter som statens energiverk bör ha (bil. 1 s. 344-345 i 1981 års proposition om riktlinjer för energipolitiken): Viktiga uppgifter för den statliga myndighetsorganisationen är därvid att ta fram bl. a. analyser och bedömningar av utvecklingen på internationella marknader för olika bränslen, bedömningar från energipolitiska utgångspunkter av risker för leveransstörningar, utredningar om hur energitillgång och priser påverkar landets ekonomi i stort samt energiprognoser grundade på sektormyndigheternas bedömningar av samhällsutvecklingen inom olika områden. Därutöver bör ingå bedömningar och bevakning av i första hand sådan teknik som snabbt kan bidra till att ersätta olja. men även av sådan teknik som kan få betydelse för energitillförseln på längre sikt. En mycket viktig del i arbetet blir vidare att analysera och utvärdera effekten av statliga styrmedel som underlag för beslut och revideringar av dem. Den inriktning av analys- och planeringsverksamheten vid energiverket som jag nu har angett innebär en inriktning mot tillförselområdet men med vissa övergripande uppgifter när det gäller energianvändning som underlag för planering av energitillförseln och initiativ inom energihushållningsområdet i förhållande till sektormyndigheter och regeringskansli. Ansvaret för planeringen av energianvändningen bör emellertid liksom nu åvila resp. sektor.

Föredraganden anför vidare beträffande kommunernas roll ienergisammanhang och den statliga organisationen:

Jag vill betona betydelsen av att den kommunala energiplaneringen så långt möjligt är samordnad med annan planering på lokal nivå. När det gäller statens uppgifter i samband med den kommunala energiplaneringen vill jag anföra följande. De uppgifter som avser energitillförseln och övergripande energifrågor och som f. n. handhas av SIND har enligt min uppfattning stor betydelse både för planering och genomförande av åtgärder om energiförsörjningen på lokal nivå. Starka samband finns också mellan den lokala planeringen och den nationella politiken på energiområdet. Mot denna bakgrund finner jag det naturligt att SIND:s uppgifter och resurser vad gäller kommunernas energiplanering förs över till statens energiverk. Det framgår av energiministerns uttalande i energipropositionen att även fastbränslelagen bör handhas av energiverket. Riksdagen beslutade våren 1981 att statens energiverk skall bildas den l

SOU 11981:94 Vissa förzitsäntzingar för att våra .styrmedelsförslag 125

juli 11982. Regeringen har därefter tillsatt organisationskommittén (I 1981:04) för statens energiverk m. fl. organ inom energiområdet (OKE), som skall lämna förslag till detaljutformning av den nya energiorganisationen. I direktiven till kommittén anges energiverkets huvuduppgifter bli följande: EJ planering och utredningsverksamhet som underlag för energipolitiska beslut. EJ stöd till och planering av forsknings- och utvecklingsverksamhet vad gäller enoergitillförsel som har betydelse för energiförsörjningen på kort och medellång sikt, vissa övergripande uppgifter när det gäller energianvändning. frågor om kommunal energiplanering.

DDEID

information och utbildning inom energiområdet. tillståndsfrågor för energisystem, råd. riktlinjer samt föreskrifter och tillsynsfrågor. Kommittén har lämnat anslagsframställning för budgetåret 1982/83.

9.3.3 Överväganden och förslag

Vi har i kap. 6 föreslagit ett samverkanssystem där staten skall genomföra överläggningar med större energiförbrukare inom näringslivet. Vi föreslår också en prövning på myndighetsnivå avseende användning av olja och kol i större anläggningar. Avsikten är att överläggningarna skall leda fram till överenskommelser om företagens nuvarande och framtida energihushållning, däri inbegripet såväl energitillförsel som energianvändning. Under en inledande period på några år skall överläggningar genomföras med alla företag som omfattas av samverkanssystemet. Det innebär att prövning i normalfallet kommer att ha föregåtts av överläggningar. Det kan således redan finnas överenskommelser avseende de frågor som tas upp i prövningen. Det är därför nödvändigt att överläggningar och prövning handhas av samma myndighet. I kap. 5 har vi föreslagit att större energiförbrukare skall upprätta energiplaner samt genomföra löpande intern energiredovisning. Energiplanerna och redovisningen skall bl. a. utgöra underlag för de föreslagna överläggningarna. De måste därför vara tillgängliga för den myndighet som skall genomföra överläggningarna. Det är därmed naturligt att denna myndighet svarar för tillsynen av systemet för energiredovisning. Våra förslag angående den statliga rådgivningen presenteras i kap. 7. Vi anser att energirâdgivningen bör inriktas mot större energiförbrukare. dock ej de som är så stora att de omfattas av systemet med överläggningar.

Överläggningarna omfattar de ca 400 mest energiförbrukande arbetsstäl-

lena. Rådgivningen föreslås koncentreras till de ca 1 600 arbetsställen som kommer därnäst i storlek vad gäller energiförbrukning. De många arbetsställen inom industrin och inom servicesektorn som huvudsakligen använder energi för uppvärmning av byggnader bör. anser vi. anlita de kommunala rådgivningsinstanserna. Många av de 1 600 arbetsställen, som enligt vårt förslag i första hand skall erhålla rådgivning, kommer att ha energisystem som liknar dem som finns hos de arbetsställen som omfattas av överläggningarna. De minsta anläggningarna i överläggningssystemet kommer inte att skilja sig mycket från de

l26 Vissa förutsättningar för att våra styrmedelsförslag

största inom - inte inom en och summa rådgivningssystemet speciellt bransch. Det kommer att krävas samma typ av kunskaper hos rådgivarna som hos den myndighet som skall handha överläggningarna. Det talar för att den centrala tillsynen över rådgivningen läggs på denna myndighet. Vi har tidigare i kap. 7 förordat att statens insatser för utbildning på energiområdet erbjuds på arbetsplatserna. Vi framhöll också att detta innebär att utbildningen närmar sig rådgivningen och att man borde få bäst effekt om samma myndighet var ansvarig för såväl utbildning som rådgivning. Statens energiverk skall som framgått handha information och utbildning inom energiområdet. Vi förordar att även rådgivning förs till energiverket. Det prövningssystem vi föreslår kommer att kopplas till fastbrånslelagen och kommer därmed att ersätta det samrådsförfarande som lagen nu föreskriver. Eftersom tillsynen över fastbränslelagen enligt de energipolitiska riktlinjerna skall handhas av statens energiverk är det logiskt att också prövningen förs till energiverket. Statens energiverk kommer också att ha till uppgift att utöva tillsyn enligt lagen om kommunal energiplanering. Enligt denna lag skall kommunerna undersöka förutsättningarna för och ta tillvara eventuella möjligheter till samverkan med betydande intressenter på energiområdet. t. ex. processindustrier. Större energiförbrukare har också skyldighet att på begäran från kommunerna lämna de uppgifter som behövs för planeringen. Kommunen är skyldig att överlägga med större energiförbrukare om de begär det. Vi föreslår att kommunerna skall få tillfälle att delta i den statliga myndighetens överläggningar med större energiförbrukare. För att överbrygga svårigheter vid samverkansprojekt föreslår vi i kap. 8 att ett försäkringssystem skall införas. Vi föreslår OCkaå att staten skall kunna teckna utvecklingsavtal med ett antal kommunerloch företag. Dessa statliga uppgifter bör vila på den myndighet som handhar lagen om kommunal energiplanering, dvs. statens energiverk. Den myndighet som skall hantera näringslivets energihushållning behöver enligt vår bedömning stort kunnande avseende både tillförsel och användning av energi för att kunna göra den avvägning som är mest lämplig i varje enskilt fall med utgångspunkt från de nationella energipolitiska målen. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att statens energiverk skall svara för energitillförseln och därmed också energiomvandlingssektorn och tillsyn enligt fastbränslelagen. finner vi det naturligt att energiverket också skall hantera det styrsystem vi föreslår för den energikrävande delen av näringslivet. Vi har således kommit till den slutsatsen att alla de styrmedel vi föreslår bör handhas av statens energiverk. Vi är medvetna om att detta inte står i överensstämmelse med riktlinjerna för den nya energiorganisationen. Enligt dessa bör, som framgått tidigare, ansvaret för energianvändning ligga på respektive sektormyndighet. dvs. för industrin SIND. Energiverket skall enbart ha vissa övergripande uppgifter på användningssidan. Riktlinjerna innebär dock redan de avvikelser från sektorprincipen. Vårt förslag kan sägas vara en logisk följd av förslagen i de energipolitiska riktlinjerna. Vi anser att det för industrins del är svårt att skilja mellan energianvänd-

Vissa förutsättningar för att våra styrmedelsförslag 127

ning och energitillförsel. Det gäller särskilt beträffande de ca 400 arbetsställen som skall ingå i systemet med överläggningar. Dessa ca 3 U/c av Ltrbetsståillena inom industrin förbrukar ca 80 % av industrins energi. Deras energianvändning har således stor betydelse för Sveriges samlade energitillförsel. De är också viktiga för den kommunala planeringen. 1 de energipolitiska riktlinjerna sägs att energipolitiken skall syfta till att tillgodose industrins behov av energi. dvs. energipolitiken skall undvika att i fredstid styra företagens produktionsinriktning. Därmed blir SIND:s eventuella styrning av företagens produktionsinriktning inte beroende av styrning av energitillgången. Från SIND:s synpunkt blir det därmed mindre angeläget att jämväl ha översyn över vissa delar av energianvändningen inom industrin. Däremot måste självklart SIND höras i frågor om industrins energianvändning. Om statens styrning av industrins energihushållning uppdelas på två eller flera myndigheter krävs dessutom större resursinsats. om varje myndighet skall ha möjlighet att fullgöra sina uppdrag på ett tillfredsställande sätt. En sådan lösning ter sig främmande i ett läge där man söker undvika kostnadsstegringar för staten. Vi anser därför att statens energiverk bör ha hela ansvaret för att bevaka frågor om industrins energianvändning. Oljeersättningsfonden (OEF) skall. enligt förordningen (1980:1085). handlägga ärenden om stöd för introduktion och kommersialisering av åtgärder som snabbt kan ersätta olja eller spara energi. Den övergripande planeringen och bedömningen av inom vilka områden som resursinsatser från fonden kan ge störst effekt i fråga om att ersätta olja skall. enligt direktiven till OKE, ankomma på energiverket i nära samverkan med fonden. I 1981 års riktlinjer för energipolitiken sägs följande om skälen för att inrätta ett särskilt organ för stöd från oljeersättningsfonden: I den situation som råder f. n.. där kraftfulla insatser för att minska oljeberoendct är ytterst angelägna. finns det enligt min mening skäl att skilja den konkreta bedömningen av olika projekt från planeringen. Projektbedömningen bör enligt min mening ske inom ett mindre. oberoende och relativt starkt specialiserat organ. som självständigt fattar beslut inom ramen för gällande planer och riktlinjer. Mot denna bakgrund anser jag att fondens verksamhet inte bör föras in i energiverket. Jag anser emellertid att det är nödvändigt att finna former som gör en nära samverkan mellan fonden och energiverket möjlig. Hur denna samverkan konkret bör utformas samt hur fonden slutligt skall organiseras bör prövas av organisationskommittén. OKE har 1981-09-09 lämnat anslagsframställning för budgetåret 1982/83 samt principförslag till organisation av statens energiverk och övriga nya energiorgan. 1 förslaget sägs följande om organisation och uppgifter för OEF: En viktig grundläggande uppgift i beredningen av fondens ansökningar är att av de sökande få fram ett tillfredsställande tekniskt och ekonomiskt underlag för bedömning av projekten. Detta underlag skall göra det möjligt att bl. a. upprätta ekonomiska kalkyler över projektens företagsekonomiska och samhällsekonomiska lönsamhet. samt att för vissa projekt bedöma tekniskt nyhetsvärde och marknadsmöjligheter. En ytterligare uppgift är att initiera energipolitiskt viktiga projekt som eljest inte kommer till stånd spontant.

128 Vissa förutsättningar för att våra sryrmedelsförslag

OEF bör framför allt svara för projektrelateradc kunskaper. t. ex. teknik och kostnader för olika slag av anläggningar. Självfallet skall OEF åiven svara för kunskaper om alternativa finansieringsvägar och om andra statliga stödmtrilighctcr. OEF bör i sin verksamhet också utnyttja annan sakkunnig personal än den som finns inom OEF exempelvis för olika planeringsuppgifter. inom speciella teknikomratlen. om ekonomiska förhållanden. vid företagsbedtämningar etc. En sadan viktig sakkunskap som bör utnyttjas kommer att finnas inom SEV (statens encrgivcrk). Där samlas erfarenheter från beredning av forskningsansökningar till grund för beslut i den föreslagna utvecklingsnämnden. Beredningen av fondens ärenden kan också tillföras väsentliga uppgifter från SEV:s översiktliga planering exempelvis från den kommunala energiplaneringen om lokala och regionala råvarutillgångar. Kunskaper och erfarenheter skall på så sätt utnyttjas för att bedöma de aktuella projektens energipolitiska rimlighet vad avser bränsleval. teknikval. lokalisering och utvecklingsbarhet m. m. Tjänstemän inom SEV förutsätts sålunda delta i handläggningen av OEF:s stödärenden. Deras medverkan i handläggningen föreslås ske genom att OEF i samråd med SEV utfärdar särskilda förordnanden. Ersättning från OEF:s administrationsmedel skall inte utgå till SEV för denna medverkan.

Vi har tidigare framhållit att det samverkanssystem vi föreslår kommer att ha större möjligheter att leda till önskade resultat om det kan förenas med stödåtgärder från oljeersättningsfonden. Energiverket får lättare att ställa krav på åtgärder om det också kan erbjuda finansieringshjälp. Handläggning av stödärenden kommer att kräva och ge samma typ av kompetens och kunskaper som också krävs av de statliga företrädarna i överläggningarna. OEF skall. enligt OKE. framförallt ha projektrelaterade kunskaper om teknik och kostnader för olika slag av anläggningar. Denna typ av kunskaper kommer att krävas också av de statliga företrädarna i Överläggningarna om de skall bedöma företagens planer och förslag till åtgärder för oljeersättning och energisparande. Även den prövning vi

föreslår kräver sådana kunskaper. Överläggningarna skall. enligt vårt

förslag, i vissa fall kunna leda fram till utvecklingsavtal. Även OEF skall. enligt OKE, initiera energipolitiskt viktiga projekt. Vi anser att stödet från oljeersättningsfonden och överläggningarnzi med de energikrävande företagen bör handhas av samma personal. Därmed skapas förutsättningar för branschspecialisering och även annan. t. ex. teknisk och ekonomisk, specialisering. En sådan lösning bör därmed bättre tillgodose statsmakternas krav på stark specialisering än om uppgifterna handhas av två olika organ. Eftersom statens energiverk, enligt riktlinjer och principförslag, skall dels ansvara för den övergripande planeringen av stödet från OEF, dels låna ut sina tjänstemän som handläggare i fonden förefaller det mer rationellt att ta steget fullt ut och låta energiverket helt och hållet ansvara för stödet från Vi föreslår att så sker. Därmed undviker man oljeersättningsfonden. dubblering av administrativa resurser samt de problem som kan uppstå för inom energiverket om de skall delvis vara förordnade i OEF och tjänstemän därmed ha två arbetsgivare.

Vissa förutsättningar för att våra styrmedelsförslag 129

9.3.4 Sammanfattande slutsatser

Ett grundläggande krav som energimarknaden bör kunna ställa på staten inför den önskade omställningen av energisystemet är att staten har en myndighetsorganisation med tillräckliga resurser och kompetens för att i praktiken kunna tillämpa de energipolitiska styrmedlen - ekonomiska eller administrativa - och därmed bidra till att programmen för 1980-talet kan fullföljas och de långsiktiga målen kan nås. Med beslutet att upprätta statens energiverk har statsmakterna tagit ett första steg på denna väg. Vi har i huvudsak byggt våra förslag på samverkan mellan staten, näringslivet och kommunerna. Det förutsätter ett förhandlingsutrymme inom ramen för vad som är rationellt från företagens synpunkt. Vi anser att det finns ett sådant utrymme. För att våra förslag skall bli framgångsrika krävs emellertid att staten förfogar över en kompetent kravställare och samtalspartner. Vi anser att det finns större möjligheter att bygga upp en kompetent och kunnig myndighet om statens resurser för energistyrning inom näringslivet samordnas. Vi föreslår därför att statens energiverk skall ha det samlade ansvaret för styrning av näringslivets energihushållning, däri inbegripet såväl tillförsel som användning. Prövning, överläggningar och stödåtgärder kan med en sådan organisation inlemmas i en överordnad strategi för Sveriges energiförsörjning. En samordning är också angelägen mot bakgrund av att utrymmet för resursförstärkningar är begränsat och att tillgängliga resurser därför måste utnyttjas rationellt. Genom samordning skapas vidare förutsättningar för en tekniskt stimulerande och utvecklande miljö liksom för specialisering, t. ex. branschvis. Det bör också vara en fördel för näringsidkarna att det finns en ansvarig myndighet för näringslivets energifrågor. En viktig förutsättning för att statens energiverk skall kunna bli den kompetenta myndighet som behövs på energiområdet är att verket erhåller resurser. Vi föreslår att de resurser som avsatts för handläggning

Eillräckliga

av stöd från oljeersättningsfonden skall tillföras statens energiverk. Därutöver krävs ytterligare resurser. Vi återkommer till det i kap. 10. _Vi har uppfattningen att om staten - av ekonomiska skäl eller andra - inte är beredd att skapa en kompetent myndighet, så bör ambitionen för omvandling av energisystemet sättas lägre än i de beslutade riktlinjerna.

9.4 Klarare riktlinjer

I oljeersättningsdelegationens rapport (Ds I 1980:23) Program för oljeersätt-

ning framhålls att det är angeläget att regering och riksdag anger konkreta riktlinjer för oljeersättningspolitiken och dess avvägning mot andra samhällsintressen för att minska osäkerheten inför beslut på det lokalpolitiska planet samt hos företag och enskilda personer (s. 19). Vi anser, i likhet med oljeersättningsdelegationen, att de energipolitiska riktlinjerna bör konkretiseras. Klarare riktlinjer är bl. a. en förutsättning för att myndigheten skall kunna tillämpa styrsystemet konsekvent och konsis-

130 Vissa förutsättningar för att våra styrmedelsförslag

tent. Om sådana riktlinjer inte fastställs på politisk nivå, så måste myndigheterna själva göra det. Vi anser att statens energiverk behöver en sådan vägledning om de överläggningar och den prövning vi föreslår skall kunna genomföras av verket med avsedda resultat. Ramvillkor eller riktlinjer får dock inte tolkas på ett stelbent sätt. Det kan leda till låsningar för aktörerna på energiområdet som på lång sikt skulle kunna innebära mindre effektivitet. Sammantaget innebär dock de energipolitiska långsiktiga målen en så kraftig omställning av nuvarande energisystem att förutsättningarna för att genomföra politiken bör kunna redovisas mer konkret. Närmare besked om hur det energipolitiska programmet avses genomföras krävs särskilt beträffande användningen av kol respektive inhemska bränslen inom olika sektorer samt beträffande elkraftens användning för uppvärmning av bostäder och lokaler. Som vi visat i kap. 4 finns risk att oljeersättningen under 1980-talet kommer att ske med kol i betydligt högre utsträckning än med inhemska bränslen. Det energipolitiska programmet innebär att kol och inhemska bränslen bör ersätta vardera 3 milj. ton olja till år 1990. Riktlinjer för användning av kol och inhemska bränsen skulle kunna ange t. ex. fördelning på användarsektorer, regioner eller anläggningstyper. I OED:s Program för oljeersättning finns uppgifter om hur de inhemska bränslena fram till år 1990 kan tänkas fördelas mellan industrin och fjärrvärmesektorn. Vi anser att regering och riksdag bör anta en sådan fördelning som ett program. Vi har även övervägt att föreslå att statsmakterna för större energiförbrukare skulle kräva att en viss andel av bränslet skall vara inhemskt bränsle, alltså ett ”inmalningstv2°1ng. Därigenom skulle de tekniskt och ekonomiskt kompetenta storförbrukarna av energi tvingas efterfråga inhemska bränslen och därmed bidra till utvecklingen och introduktionen av dessa. Att denna kategori ökar sin användning av inhemska bränslen är en förutsättning för att inhemska energikällor på sikt skall få en dominerande roll i vårt energisystem. Mot en efterfrågestyrning enligt ovanstående kan anföras att förutsättningarna i de enskilda fallen är så varierande att en allmän föreskrift om t. ex. 30 procents andel inhemska bränslen skulle leda till orimliga konsekvenser med en mångfald dispensansökningar. Vi har därför slutligen avstått från att föreslå ett bindande inmalningstvång. Däremot kan man tänka sig att regeringen som riktlinje till energiverket uttalar att företag som avser använda kol också till viss angiven grad bör använda inhemska bränslen. Sådana uttalanden från regering och riksdag blir också vägledande för företag och kommuner i deras planeringsverksamhet. I fråga om elkraftens användning i framtiden anförs i de energipolitiska riktlinjerna att elkonsumtion för oljeersättning under 1980-talet bör ske så att det inte uppstår låsningar till ett framtida högt elutnyttjande. Den långsiktiga elförsörjningen bör inriktas främst på att tillgodose behov av el för drift och belysning inom industrin, i transportsektorn och i bostäder och lokaler. Orsaken är att man får räkna med en viss knapphet på elkraft under senare delen av 1990-talet och något decennium därefter i samband med

Vissa förutsättningar för att våra 131 styrmedelsförslag

kärnkraftens avveckling och innan inhemska energislag hunnit få en tillräcklig omfattning. Eluppvärmning av nybyggda småhus skedde under 1970-talet i allt väsentligt genom direktverkande elvärme. En förändring ägde rum 1979, enligt beräkningar i riktlinjerna för energipolitiken, genom att hälften av eluppvärmningen i småhus kom att ske via vattenburna system. Med de bestämmelser som nu gäller för direktverkande elvärme anses på många håll att denna uppvärmningsform åter kommer att dominera i nybyggda småhus. Vi anser- mot bakgrund av att elenergi på längre sikt skall användas främst för drift och belysning i näringsliv och bostäder - att klarare riktlinjer kan behövas beträffande direktverkande elvärme i nybyggnader. De kan bl. a. gälla den tidpunkt då en övergång till andra energislag kan erfordras för att elenergin skall kunna användas för mer primära ändamål. För att kunna klara elförsörjningen när kärnkraften avvecklas är det också viktigt att redan nu utarbeta en strategi för fjärrvärmeutbyggnaden och för den elproduktion i kraftvärmeverk som därmed blir möjlig. Vi har därvid utgått från vad som sägs i riktlinjerna för energipolitiken om en försiktig användning av kol och om önskemålet att så långt möjligt undvika kondenskraftverk. De administrativa styrmedel vi föreslår kan inte ensamma leda till att de energipolitiska programmen och målen förverkligas. De skall verka tillsammans med de energipolitiska styrmedel —administrativa och ekonomiska som redan finns eller beslutats. Ytterligare ekonomiska styrmedel kan också krävas. Det har legat utanför vårt uppdrag att överväga detta. Energiskatter utreds, som tidigare nämnts, av energiskattekommittén. Eftersom det råder stor osäkerhet om energiskatternas framtida roll är det av vikt att statsmakterna redogör för de möjligheter som finns att med energiskatter styra utvecklingen mot de långsiktiga målen. Det gäller framför allt vilka möjligheter som kan finnas att samtidigt differentiera skattesatserna så att användningen av olja, kol respektive inhemska bränslen blir den åsyftade. Den rådande ovissheten beträffande energiskatterna har inneburit en komplikation i vårt utredningsarbete. Administrativa och ekonomiska styrmedel kan delvis ses som kommunicerande kärl. Om statsmakterna endast i ringa grad utnyttjar ekonomiska styrmedel kan det krävas kraftigare ingripande på den administrativa sidan. Det är en av anledningarna till att vi ansett att det av oss föreslagna styrsystemet med betoning på samverkan snarare än ålägganden måste utvärderas inom en relativt snar framtid. Slutligen vill vi återigen betona att energipolitikens långsiktiga mål ställer mycket stora krav på omställningar i energiförsörjningen och att det totala styrsystemet måste utformas med detta i sikte.

G .#..rsvé1‘:.2x%

o £3???

, :si: _gm} mm:

10 Resursbehov och

finansiering

10.1 Statligt resursbehov och finansiering

M yndighetsorganisationen enligt anslagsframställningen för I 982/83 från organisationskommittén

(OKE) De administrativa konsekvenserna av våra förslag har redovisats i kapitel 9. Vi föreslår där att statens energiverk får det primära ansvaret för styrning av energihushållningen i näringslivet. Detta ansvar bör vidare enligt vårt förslag inkludera ansvar för beslut om stöd ur oljeersättningsfonden enligt förordningen (1980:1085) om statligt stöd för att ersätta olja, m. m. I anslagsframställning för budgetåret 1982/83 från OKE presenteras förslag till intern organisation i statens energiverk (se figur 4, nästa sida). De enheter som kan diskuteras för hantering av vårt föreslagna styrsystem är i första hand enhet 2 (el, värme m. m.) och enhet 4 (energianvändning, prognoser, information, utbildning m. m.), men även enhet 1 (bränslen m. m.). Våra förslag kan komma in enligt följande tablå:

Styrmedel Enhet l Enhet 2 Enhet 4 bränslen el, värme energianv.

1 Energiplanering och energiredovisning x x 2 överläggningar x x (x) 3 Prövning enligt fastbränslelagen x“ 4 Rådgivning m. m. (x) (x) X 5 Interkommunal planering x 6 Utvecklingsavtal x x 7 Försäkringssystem x 8 Stöd från OEF x x 9 Bränslebolag x

Enligt OKEs förslag.

Enligt OKE:s förslag skall enhet 2 ansvara för el- och värmeförsörjning samt energikrävande industri och kommunal energiplanering, med bl. a. följande uppgifter:

134 Resursbehov och finansiering

2...: .m

;§90

.macka

.m.S_c_Eum

cøvcEmcmmEc

.Små

.__m..2:__99.m

.wtüaaa

$3

$um.mcoz

.

wncmämvm.

.cñx

39_.o Ex._m

& vac.

m3_. ._..._»

:så mo_.om

.

.mE.t:n

:mncEm:m_mc..m..n _.E..m_c_Eum

:Esa

_:.oc8.m

an:

_mc8.$

m

ä. Fm. .EE mo_.o... mw ...Eau .EU

.

. m C

| l J

E

__mcmv_mmc_.mcm_m

.umo:mo._n_

E

..omocmo.a

.u..wE_9...cm

.255

.om

m_m..m.m.._.. :o_~mE.o_c_

.vcmcw_m.ocm

v I

.co_:...E.ot._ m.._c.u=nS

879 8.19

.Q we

£00 So ms:

Sim .mc_: . .m

I I l

E C..

vEm_ummzm

E E m

aim ..3_mm_w

Sfoxmzm

an.

.Q 5.:: CO.: a: S:

cozan

ä:

:acw ._.:m_U_w mm_o.pw

. .m

I l J

:uo

wzmbfim wE.m

m_.\.,.o

.3m_._m=u..S_ .aa:mmc_cUm.§

m Eo

-vwba

:3 .m

.u_mo.:o._ .3m;m_n.cS_

.mn

wE.w

_m::EE9_

.vTos mc_.wcm.a

I :oo

cou:m.m

a.

...muta

87$

.3

:Eau

E

Rum _.Im.

coo

un. _m

;m E & m

.m .o

I I I J

e 8 z:

.“_mo.:ou_

Sv :oo

cwucmfi annas -m_vc›s_ .9:maa:

S.

cu_mcw.m

E I PIP

:Eau E mm. Ba 30: .v85 ams: S

. .m

I I J

F_ .3 .

ucmm.o

E

.møäta

va.:

EP.: $23

.az ö» ä

mm_.o

uw:O_~_.._D_..~m__u_m ucEm§9._.m_

.m

.mmczxomån cmvcEmc .munv_mmm_.v. .mmm_cmcm._v_ CmUCEmZ 9._.a%_.a S.._m__ucE my_m_.C_m_w cozxmamc_

.m

cwvcEm: mc_.mu.m

mucfizfiwn

xêimz.

m

2.98m mcoäuw

39..w äxö

E:

Figur 4. 0KE:s förslag till organisation av statens energiverk

Resursbehov och 135

finansiering

E1 frzågor om energihushållningsprövning enligt 136 a § BL D fastbränslelagen EI stnöd ur oljeersättningsfonden och energiforskningsfonden för bl. a. fö rbränningsanläggningar, värmepumpar samt prototyper och demonstrationsanläggningar inom industrin CI kommunal energiplanering D samverkansprojekt D den föreslagna lagen om allmänförklaring av värmesystem.

Om det av oss föreslagna styrsystemet skall hållas samman på en enhet förefaller el- och värmeenheten vara den som i det nu gällande organisationsförslaget ligger närmast till hands. Statens energiverks planering av stöd från oljeersättningsfonden har fördelats på två enheter i förslaget. Vi anser att även våra styrmedel kan fördelas på enheterna i huvudsak enligt OKE:s förslag, vilket skulle innebära att huvuddelen skall föras till el- och värmeenheten. De uppgifter som tillkommer enligt våra förslag är: tillsyn över den föreslagna energihushållningslagen med krav på energiplanering, energiredovisning och systematiskt genomförda överläggningar mellan statens energiverk och de större energiförbrukarna, prövning av bränslevalet i vissa fall enligt fastbränslelagen samt ansvar för energirådgivning och för stöd ur oljeersättningsfonden. Frågor i anslutning till energihushållningsprövningen enligt 136 a § BL bortfaller. Med en sammanslagning av oljeersättningsfonden (OEF) och statens energiverk kan visst dubbelarbete undvikas och kompetensen utnyttjas effektivare.

Resursbehov för överläggningar och prövning samt stöd från oljeersättningsfonden

Överläggningssystemet bygger på att ca 400 arbetsställen skall gås igenom

under två till tre år. bör sammanföras

Överläggningarna med handläggning

av stöd från oljeersättningsfonden och prövning enligt fastbränslelagen. Med utgångspunkt från OEF:s beräkning uppskattar vi antalet stödärenden för industrin och energiomvandlingssektorn till ca 200 per fir.‘ Enligt vårt förslag skall ca 150-200 överläggningar per år genomföras under de första åren. Vi beräknar vidare att ca 30 tillståndsärenden skall beredas och beslutas varje ar. Med förberedelse och uppföljning bedömer vi att varje överläggning tar minst 80 timmar (10 dagar). Om stöd eller tillstånd blir aktuellt behövs ytterligare minst 40 timmar (5 dagar). Normalt omfattar ett arbetsår ca 1550 timmar, varav högst 1200 kan beräknas för direkt utåtriktad verksamhet. Resten av arbetstiden behövs för intern planering, utbildning m. m. Med ovanstående av resursbehovet bedömning kräver överläggningarna 150 till 200 x 80 timmar och prövningen ca 30 x 40 timmar, dvs. totalt ca 13 000-17 000 timmar motsvarar I OEF ha

per år. Detta 11-14 handläggare. Härtill beräkmj_

kommer ett antal biträdestjänster som, med hänsyn till att viss administrativ

åoräååå

service kan erhållas från energiverkets befintliga resurser, kan beräknas till stöd m; små Vattenkraft. två till tre st. Till detta kommer stödet ur oljeersättningsfonden, som enligt verk.

136 Resursbehov och finansiering sou 19g1;94

OEF:s beräkning kräver en personal på 19 personer. Därutöver krävs särskilda insatser av konsulter. Sådana projekt som kommer att behandlas i överläggningarna med energikrävande industri och med kraft- och värmeverk bör enligt vår bedömning ta huvuddelen av stödet ur fonden. OKE har beräknat att OEF skall ha en personal på 13 personer, och att statens energiverk skall tillhandahålla övrig erforderlig personal. Vi bedömer att drygt 30 personer behövs för arbetet med överläggningar, prövning och stöd. sammanslagningen ger en rationaliseringseffekt. Branschspecialisering ger effektivare handläggning. Även om våra förslag inte genomförs måste statens energiverk delvis arbeta med samma frågor. Vi bedömer därför det erforderliga tillskottet av personal, inklusive biträden, till 10 - 12 personer. Vi har förutsatt att överläggningarna skall genomföras av tjänstemän på statens energiverk, således inte inhyrda konsulter. Däremot kan konsulthjälp behövas i särskilda frågor. Därtill kommer att överläggningssystemet förutsätter resor inom landet.

Resursbehov för rådgivning m. m.

Om ansvaret för stöd till rådgivning till industrin förs till statens energiverk kan också de tjänster som har beräknats för detta på SIND föras till statens energiverk. Vi utgår också från att ansvaret för industrins energianvändning, inklusive information och utbildning till industrin i energifrågor, i sin helhet förs till energiverket. I övrigt har för rådgivning beräknats ca 24 energikonsulenter, när systemet är fullt utbyggt. Vi har föreslagit att dessa organiseras i 7-10 rådgivningsgrupper. Vi förutsätter att stödet till rådgivning kan genomföras inom den nu beräknade ramen. För rådgivning föreslår vi att företag som i huvudsak använder energi för uppvärmning skall vända sig till den kommunala rådgivningsinstansen. Tillgängliga resurser för den kommunala energirådgivningen bör sättas in där de beräknas ge störst effekt på energianvändningen.

Resursbehov för kommunal energiplanering

För den kommunala energiplaneringen har OKE räknat med en förstärkning av resurserna på statens energiverk jämfört med SIND:s nuvarande resurser. En ytterligare insats för den interkommunala energiplaneringen kan behövas för att underlätta samverkansprojekt och ge underlag för eventuella regeringsbeslut att ålägga kommuner gemensam planering. OKE:s högsta alternativ, 10 tjänster, bör vara tillräckligt för att inrymma detta.

Resursbehov för bränsleförsörjning

Bränsleenheten bör få i uppdrag att aktivt verka för att inhemska bränslen finns att tillgå i tillräcklig omfattning. Vi utgår från att det kan göras inom de ramar som OKE har föreslagit och har därför inte beräknat någon resursförstärkning för detta.

SOU 193194 Resursbehov och finansiering 137

Resursbehov för försäkringssystem

Vi har diskuterat möjligheten att införa ett försäkringssystem för att gardera mot särskilda risker vid samverkansprojekt. Om detta uppslag genomförs bör administrationen kunna ske i samband med administrationen av lån ur oljeersättningsfonden.

Behov av medel för ekonomiskt stöd

Vi anser att de administrativa styrmedel vi har föreslagit för en effektivare energianvändning och för att få fram inhemska bränslen bör kunna kombineras med ekonomiskt stöd. I de fall insatserna avser forskning eller tekniskt utvecklingsarbete bör medel kunna erhållas ur energiforskningsfon-

den. Övrigt stöd bör erhållas ur oljeersättningsfonden. Det kan längre fram

kräva att fonderna förstärks.

Kostnader för staten samt finansiering

Nettokostnaden för att förstärka statens energiverk enligt våra förslag beräknar vi till ca 4 milj. kr per år. Därvid har vi utgått från en resursförstärkning på 10-12 tjänster. Det innebär ett utrymme för resor och konsulttjänster på minst 2 milj. kr per år. Denna kostnadsökning för staten bör ses mot bakgrund av de totala statliga utgifterna för energipolitiken, vilka kan beräknas till flera miljarder kronor per år. Om de beslutade riktlinjerna fullföljs kommer bytesbalansen år 1990 att ha förbättrats med ca 10 miljarder kr. per år. En stor del av statens kostnader för energipolitiken finansieras nu med en avgift på oljeprodukter. Eftersom även en stor del av de administrativa kostnaderna täcks på detta sätt anser vi att de ytterligare 4 milj. kr som vi beräknar kan finansieras genom samma system. Den erforderliga avgiftshöjningen blir ca 20 öre per m3 olja. Därtill kommer eventuellt behov av förstärkning av fonderna för selektivt ekonomiskt stöd. Vårt förslag att kraftigt begränsa SCB:s uppgiftsinsamling från industrin till energistatistiken kommer att minska SCB:s kostnader. /

10.2 Kostnader för kommunerna

Vi föreslår att vissa angivna kommuner skall kunna åläggas att genomföra gemensam energiplanering. Vi föreslår också att kommunerna skall ha rätt att delta i överläggningarna mellan statens energiverk och arbetsställen inom kommunen. I vissa kommuner kan kraven medföra behov av resursförstärkning. De totala kostnaderna för kommunerna är svårbedömbara, men i varje fall av begränsad omfattning. Vi anser att frågan bör bevakas i samband med de uppgörelser om den kommunala ekonomin som görs mellan staten och kommunerna. Våra förslag i övrigt kan leda till vissa kostnadsökningar för de kommunala energiomvandlingsföretagen. Dessa kostnader behandlas i avsnitt 10.3.

138 Resursbehov och finansiering

10.3 Kostnader för företagen

Förslaget om obligatorisk energiplanering och energiredovisning grundas på vår bedömning att företagen behöver detta för sin egen planering och uppföljning. Många av de ca l 000 företag som enligt vårt förslag kommer att omfattas av obligatoriet har redan någon form av energiredovisning. Eftersom vi inte

har föreslagit att den obligatoriska redovisningen skall vara hårt reglerad vad

avser form och innehåll, bedömer vi att kostnaderna för dessa företag för att anpassa sin energiredovisning blir låga. Kostnaderna för övriga företag för att införa energiplanering och redovisning är svåra att beräkna, eftersom de beror på bl. a. i vilken utsträckning konsulter används och mätutrustning installeras. Vi bedömer att det skall gå att införa redovisningsrutiner utan avancerad mätutrustning, och att systemet kan utvecklas successivt i den takt som företagen bedömer ändamålsenligt. Kostnaderna för energiredovisning och energiplanering kommer, enligt vår bedömning, endast att utgöra en liten del av de kostnader som energiförbrukningen årligen för med sig. Vi utgår, liksom företag som redan har infört systemet, från att energiredovisning och energiplanering kommer att vara lönsamt på ganska kort tid och leda till bättre försörjningstrygghet på lång sikt. Införande av systemet kan innehålla följande behov av särskilda insatser: D Förstudie, där tillförsel, omvandling och användning av energi kartläggs och analyseras. Utformning och anpassning av rapportsystem och redovisningsrutiner. Eventuell instrumentering och installation av mätutrustning.

EIDEJD

Utformning av energiplan eller handlingsprogram. Utformning av ett uppföljningssystem, t. ex. med avvikelserapportering. Även efter det att systemet är infört kommer det att medföra vissa löpande kostnader för företagen. Vi föreslår också att möjligheten till minskad rapportering till SCB från företag med mindre energiförbrukning undersöks. Om detta förslag fullföljs medför det en minskad kostnad för det stora flertalet företag (ca 9000 arbetsställen).

Överläggningssystemet kommer för de berörda företagen därutöver att

medföra kostnader i samband med resor till eller besök från energiverket. Även systemet med prövning av bränsleval kommer att medföra kostnader för företagen. Dessa kostnader blir beroende av de villkor som kan komma att ställas vid prövningen.

SOU 19181294 139

11 Specialmotivering

11.1 till förslag till energihushållningslag

Specialmotivering

De inledande bestämmelserna innehåller vissa begreppsbestämningar som anger lagens tillämpningsområde. l § Denina lag är tillämplig i fråga om energiplanering. energitillförsel och energianbedrivs. vändning vid arbetsställen där näringsverksamhet föreskrivs att lagen skall tillämpas i fråga om arbetsställen där I paragrafen näringsverksamhet bedrivs. Lagen kommer därmed att beröra näringslivet inkl. statlig och kommunal affärsverksamhet. Begreppet näringsverksamhet används i lagen i betydelsen yrkesmässig verksamhet av ekonomisk art. Därmed sammanfaller begreppet med vad som anges i förarbetena till bokföringslagen (jfr. prop. 1975:104 s. 203 f). arbetsställe används i paragrafen i samma betydelse som Begreppet statistiska centralbyrån (SCB) anger i sina årliga enkäter till företagen, i nämligen: Som arbetsställe räknas varje lokal (adress). fastighet eller grupp av närliggande lokaler eller fastigheter där det stadigvarande bedrivs verksamhet. som omfattar minst 900 årsarbetstimmar eller annars är av stor ekonomisk betydelse (t. ex. kraftverk över 100 kW. bensinautomater m. m.). Med stadigvarande verksamhet avses även säsongmässig verksamhet, dvs. verksamhet som återkommer varje år under en viss period. Denna tolkning av begreppet har även rekommenderats av bokföringsnämnden (BFN) såvitt avser aktiebolagens årsredovisningar. Tolkningen torde därför vara allmänt känd och omfattad av dem som berörs av lagen. 2 § Bestämmelserna i denna lag gäller inte i fråga om arbetsställen där verksamheten huvudsakligen bedrivs i kärnenergi- eller vattenkraftanläggningar. Arbetsställen med anläggningar för omvandling av kärnenergi och vattenkraft undantas enligt paragrafen från lagens tillämpningsområde. Anledsom rör dessa energislag detaljregleras i annan ningen är att tillsynsfrågor lagstiftning. 3§ Den som svarar för ett .arbetsställe skull tillse att vid arhetsstället iakttas god energiplanering och att arbetsstället har en säker energitillförsel och en effektiv energianvändning.

140 Specialmotivering sou 1981:94

Paragrafen innehåller de grundläggande krav i energifrågor som ställs på den som är ansvarig för ett arbetsställe, där sådan verksamhet som anges i l § bedrivs. Kraven riktas mot den som är juridiskt ansvarig för arbetsstället och den där bedrivna verksamheten. Denne behöver inte vara lokalt knuten till det berörda arbetsstället. I vissa fall torde samma person inom ett företag vara ansvarig för flera arbetsställen. De specifika kraven avser energiplanering, energitillförsel och energianvändning och är inriktade på att hänsyn skall tas till energifrågor i olika överväganden som rör arbetsstället, exempelvis vid investeringari industriella processanläggningar. Kraven är inte avsedda att leda till begränsningar i bedriven eller planerad verksamhet.

4§ Om energianvändningen vid ett arbetsställe uppgår eller avses uppgå till minst 40 terajoule årligen, skall den som svarar för arbetsstället tillse att energiplaneringen, energitillförseln och energianvändningen redovisas och redovisningen lämnas enligt vad regeringen föreskriver.

[bestämmelsen ställs krav på energiredovisning i fråga om arbetsställen med en energianvändning som uppgår till eller avses uppgå till minst 40 TJ per ar. Syftet med redovisningskravet anges i kap. 5: Energiplanering baserad på energiredovisning. I första hand är avsikten att energifrågorna skall föras upp på en central nivå i det företag eller den förvaltning där verksamhet som anges i 1 § bedrivs. Möjligheterna att uppfylla de grundläggande krav som ställsi 3 § underlättas därmed. Vidare skall uppgifterna kunna ligga till grund för den statliga myndighetens överläggningar och rådgivning samt ge en kontinuerlig information för avstämning mot de energipolitiska målen. Redovisningen bör kunna innehålla dels uppgifter om tillförsel och användning av energi, dels planer över åtgärder för ökad energieffektivitet och minskad oljeanvändning. Den som svarar för arbetsstället skall göra den beräkning av energianvändningen som behövs för att avgöra om 4§ är tillämplig. En sådan beräkning skall avse den totala energianvändningen vid arbetsstället. Den skall därför omfatta såväl energi i industriella processer och annan drift som energi för uppvärmning, belysning och interna transporter. Regeringen bemyndigas att närmare ange vad redovisningen skall innehålla och vilka uppgifter som skall lämnas vidare. För huvudparten av de ca 1 000 arbetsställen som berörs torde det räcka om uppgifter om den totala energianvändningen lämnas. Uppgifter i denna begränsade omfattning behövs för att konstatera att arbetsstället berörs av redovisningskravet.

5 § Om energianvändningen vid ett arbetsställe uppgår eller avses uppgå till minst 180 terajoule årligen, får den myndighet regeringen bestämmer begära överläggning om energiplaneringen, energitillförseln och energianvändningen. Den som svarar för arbetsstället är skyldig att delta i överläggningar med myndigheten enligt vad myndigheten bestämmer. Företrädare för den kommun i vilken arhctsstiillet finns skall beredas tillfälle att närvara vid överläggningarna. Vid tillämpningen av andra stycket skall iakttas att den som är skyldig att delta i överläggningar inte betungas onödigt.

sou 1981:94 Specialmotivering 141

I paragrafen åläggs den som svarar för ett arbetsställe med omfattande energianvändning en skyldighet att överlägga med den myndighet som regeringen bestämmer om energiplaneringen, energitillförseln och energianvändningen vid arbetsstället. Hur överläggningen skall gå till är inte formellt reglerat. Myndigheten bör få anpassa samrådet till vad som passar bäst i det enskilda fallet. Utgångspunkten är dock att den som är skyldig att delta i överläggningen inte betungas onödigt. l många fall torde det vara möjligt och lämpligt att överläggningarna sker vid det berörda arbetsstället. Antalet arbetsställen som kan komma i fråga är ca 400. I lagen (1977:439) om kommunal energiplanering har kommunerna ålagts vissa energipolitiska uppgifter. I lagen anges bl. a. att kommunen i sin planering skall främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Kommunen skall därvid undersöka möjligheten att samverka med annan kommun eller betydande intressent på energiområdet för att lösa de frågor som rör energihushållningen eller tillförseln av energi. Genom att den kommun som berörs av energianvändningen lämnas möjlighet att närvara vid överläggningarna får den i det konkreta fallet en möjlighet att ta tillvara eventuella samverkansmöjligheter och att framföra de kommunala planeringssynpunkterna. Den som är skyldig att överlägga med den statliga myndigheten får således acceptera att kommunen deltar. I de fall flera kommuner är inblandade bereds samtliga berörda kommuner möjlighet att närvara. Syftet med överläggningarna är, som anges i kap. 6: Styrning av större energiförbrukare, dels att sammanföra de viktigare intressenterna på energiområdet för att i samråd söka nå en ändrad energiförsörjning. dels att den statliga myndigheten skall få information och kunskap om energifrågorna vid de arbetsställen som har den högsta energianvändningen. Några bindande beslut i energifrågor skall inte fattas. 6§ Överläggningen enligt 5§ skall avslutas med ett gemensamt protokoll över resultatet av överlâggningarna. De överläggningar som anges i 5 § skall avslutas med ett gemensamt protokoll. Bestämmelsen innebär att protokollet över de överläggningar som hållits skall godkännas av såväl myndigheten som den som är skyldig att delta i överläggningen. Däremot behöver inte berörd kommun skriva under i de fall den endast beretts tillfälle att närvara. Genom bestämmelsen kan intressenterna dokumentera eventuella överenskommelser eller skilda uppfattningar. Som angetts i motiven till 5 § är eventuella överenskommelser som träffas inte juridiskt bindande men överenskommelserna kan komma att tjäna som underlag för villkor som beslutas i andra sammanhang, exempelvis vid stöd för åtgärder för att ersätta olja eller tillstånd att använda vissa bränslen. 7 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av den myndighet som regeringen bestämmer. Det antal arbetsställen som berörs av lagens redovisningsskyldighet är ca 1 000. Till de grundläggande kraven i 3 § finns inte några sanktioner knutna. Det innebär att tillsynen beträffande flertalet arbetsställen endast kommer att

142 Specialmotivering

avse energiredovisningen. Såvitt avser de arbetsställen som har en energianvändning som överstiger 180 TJ årligen. ca 400. finns dock möjlighet att ta upp överläggningar om energiplaneringen. energitillförseln och energianvändningen. I dessa fall finns därför anledning att även utöva tillsyn över att 3 § efterlevs. Enligt vad som anges i kap. 9 är det lämpligt att statens energiverk blir tillsynsmyndighet. 8 § Uppgår energianvändningen vid ett arbetsställe till minst 40 terajoule årligen. är den som svarar för arbetsstället skyldig att på anfordran av tillsynsmyndigheten lämna myndigheten de upplysningar och handlingar och det tillträde till arbetsstället som behövs för tillsynen. l paragrafen finns bestämmelser om skyldighet för den som svarar för ett arbetsställe att lämna tillsynsmyndigheten de upplysningar och handlingar som myndigheten behöver för att utöva tillsynen. Vidare föreligger en skyldighet för den som svarar för arbetsstället att låta tillsynsmyndigheten bese arbetsstället i den omfattning som behövs. 9 § Tillsynsmyndigheten får vid vite kalla den som enligt 5 § är skyldig att delta i en överläggning om denne inte inställer sig på kallelse. Paragrafen innehåller en bestämmelse om att den som är skyldig att överlägga och inte kommer till en överläggning får föreläggas ett vite. Bestämmelsen skall förhindra att skyldigheten att överlägga nonchaleras. Några längre gående sanktioner än vitesföreläggande och utdömande av vite torde vara meningslösa med hänsyn till syftet med lagen. 10 § Om den som svarar för ett arbetsställe uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte iakttar redovisningsskyldigheten enligt 4 §, skall han dömas till böter. Till böter döms även den som är uppgiftsskyldig enligt 8 §. om han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift eller underlåter att lämna begärd uppgift. Ansvarsbestämmelsen i paragrafen riktar sig mot den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att redovisa efter vad som gäller enligt 4 § eller lämnar oriktig uppgift när uppgiftsskyldigheten enligt 8 §skaIl fullgöras. Med oriktig uppgift jämställs vägran att överhuvudtaget lämna uppgift. ll§ Beslut av tillsynsmyndigheten om anfordran enligt 8§ eller om föreläggande enligt 9§ överklagas hos kammarrätten genom besvär. Enligt paragrafen kan ett beslut av tillsynsmyndigheten, i vilket uppgifter, handlingar eller tillträde enligt 8§ begärs, överklagas. Detsamma gäller i fråga om ett föreläggande som meddelats med stöd av 9 §.

Övergångsbestämmelse

Denna lag träder i kraft den l januari 1983. Bestämmelserna i 4§ tillämpas första gången vid det första årsbokslut eller motsvarande som upprättas för tiden efter den l januari 1984. Det första tillfälle när bestämmelserna i 4§ kan komma att tillämpas är beroende av när årsbokslut eller motsvarande upprättas. De som först

Specialmotivering 143

kommer att beröras av bestämmelsen är de arbetsställen som har ett bokföringsår som sammanfaller med kalenderåret. I dessa fall skall energiredovisning föreligga den l januari 1985.

11.2 Specialmotivering till förslag om ändring i lagen

(1981:599) om utförande av eldningsanläggningar för fast

bränsle

2§ En eldningsanläggning i vilken den årliga bränsleförbrukningen kan beräknas normalt uppgå till minst 180 terajoule skall utföras för eldning med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant utförande så länge den är i bruk. Detsamma gäller en eldningsanläggning med lägre bränsleförbrukning i ett system i vilket varmvatten, hetvatten. ånga eller hetol_ia framställs för sådant ändamål som anges i 1 § andra stycket. om l. den årliga energianvändningen i systemet kan beräknas normalt uppgå till minst 180 terajoule och 2. systemets årliga behov av energi annars inte till minst 75 procent kan tillgodoses på annat sätt än genom användning av gas eller olja eller annat flytande bränsle. Den myndighet som regeringen bestämmer skall pröva användning av annat bränsle än inhemskt fast bränsle innan en eldningsanläggning som avses i första eller andra stycket uppförs eller eldas med annat bränsle. Tillstånd att använda ett visst bränsle får förenas med villkor. Paragrafen skiljer sig från nuvarande utformning dels genom att i ett system den årliga energianvändningen i stället för den årliga bränsleförbrukningen är för om bestämmelsen om utförande avgörande för eldning med fast bränsle skall tillämpas, dels genom att tredje stycket ändrats på så sätt att samrådsförfarandet har ersatts med en prövning av bränsleanvändningen. I andra stycket ställs krav på att en eldningsanläggning med en bränsleförbrukning som understiger 180 TJ per år skall utföras för eldning med fast bränsle om anläggningen ingår i ett system med så stor sammanlagd energianvändning. Med ett system avses ett antal energianläggningar som är sammankopplade eller avses bli sammankopplade. Kravet på utförande för fastbränsleeldning gäller inte för en sådan anläggning. om systemets årliga behov av energi efter uppförandet av den nya anläggningen kan täckas till minst 75 procent genom användning av annat än gas eller olja eller annat flytande bränsle. Minst tre fjärdedelar av den årliga produktionen av varmvatten, hetvatten. ånga eller hetolja skall således kunna tillgodoses på annat sätt än genom att använda oljepannor. Detta kan ske genom att använda fastbränslepannor eller produktionsenheter som baseras på t. ex. solvärme eller spillvärme. I praktiken kan emellertid huvuddelen av anläggningarna i ett system vara utformade för enbart oljeanvändning. Det gäller om årsproduktionen är mycket ojämnt fördelad över året. som t. ex. i fjärrvärmeanläggningar. Ju större variationen är i efterfrågan på energi. desto större blir andelen anläggningar som endast används vid toppeffekt och som därigenom kan utformas för oljeanvändning. Tredje stycket har ändrats så att den tidigare samrådsbestämmelsen ersatts med en skyldighet att pröva användning av annat bränsle än inhemskt fast

144 Specialmotivering

bränsle innan en eldningsanläggning som omfattas av kravet på utförande för eldning med fast bränsle uppförs eller eldas med annat bränsle. Bestämmelsen innebär att användning av gas, kol eller olja i en anläggning som omfattas av kraven i första eller andra stycket kräver tillstånd. Sådant tillstånd krävs dock inte för de mindre mängder olja eller liknande som används för att antända andra bränslen. Ett tillstånd att använda kol eller olja kan förenas med villkor om exempelvis högsta årlig användning av kol eller olja, användning av inhemska bränslen eller viss inblandning av inhemska bränslen. Även andra villkor torde undantagsvis kunna ställas som villkor om effektivare energianvändning eller krav om vissa åtgärder t. ex. förberedelse för mottryck. 4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge undantag i särskilt fall från 2 §. Undantag från 3 § första stycket får regeringen föreskriva för särskilt fall eller för ett visst slag eller en viss grupp av eldningsanläggningar. Regeringen får också överlåta åt byggnadsnämnden eller annan myndighet att i särskilt fall medge undantag från 3 § första stycket. Paragrafen har ändrats i förhållande till tidigare lydelse genom att bestämmelsen om undantag i första stycket utvidgats att avse även undantag från prövning av användning av visst bränsle. Undantag från kravet på prövning av användning av visst bränsle kan i vissa fall vara motiverat. Om undantag har medgetts från kravet på utförande för eldning med fast bränsle följer därav att undantag från prövning av användning av det bränsle

anläggningen utformats för bör kunna ske. Detta kan vara fallet om undantag

exempelvis medges för utförande för eldning med naturgas. Däremot torde prövning kunna ske i fall av leveransstörningar till eldningsanläggningar för fast inhemskt bränsle om gas, olja eller kol avses bli använda även om det endast är tillfälligt. 7 a § Beslut av myndigheten om användning av visst bränsle enligt 2 § tredje stycket överklagas hos regeringen. Paragrafen innehåller en besvärsbestämmelse för de fall den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning är missnöjd med myndighetens beslut om bränsleval, eller de villkor som föreskrivits i samband med beslutet. 8§ Tillsynsmyndigheten får meddela den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning de förelägganden som behövs för att åstadkomma rättelse, om anläggningen inte uppfyller vad som krävs enligt 2 § första eller andra stycket eller 3 § / första stycket eller om anläggningen används i strid mot 2§ tredje stycket. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett utdömt vite får inte förvandlas.

9 § Om ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot vad som gäller enligt 2 § eller 3 § första stycket. skall han dömas till böter. Paragraferna har ändrats i förhållande till tidigare lydelse på så sätt att möjligheten att meddela föreläggande innefattar även föreläggande om

SOU 1981 :94 Specialmotivering 145

användning av beslutat bränsle och straffbestämmelsen i 9 § avser även brott mot kravet på användning av anvisade bränslen.

Övergångsbestämmelse

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Anläggningar som uppförts eller installerats eller som påbörjats före lagens ikraftträdande får utan hinder av bestämmelserna i 2 § tredje stycket i sin nya lydelse eldas med annat bränsle än inhemskt fast bränsle. Från kravet på prövning av användning av visst bränsle undantas befintliga anläggningar och anläggningar som påbörjats men inte slutförts före ikraftträdandet. För att en installation, ett uppförande eller ett pannbyte som rör en eldningsanläggning skall anses ha påbörjats bör krävas att det direkta arbetet på platsen har inletts. Det räcker således inte med att avtal om uppförande, installation eller pannbyte har träffats.

11.3 Specialmotivering till förslag om ändring i lagen

om kommunal

(1977:439) energiplanering

2 a § Regeringen får ålägga två eller flera kommuner att utföra gemensam energiplanering i särskilda frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om att regeringen kan ålägga två eller flera kommuner att i vissa fall utföra gemensam energiplanering. Sådan gemensam planering skall avse särskilda frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. Ett sådant åläggande torde kunna innefatta krav på gemensam planering för att anskaffa eller använda bränslen eller andra energikällor, företrädesvis inhemska. Det ställs varken några formella krav på planeringen eller några krav på genomförandet av planeringen. Planeringen skall inte heller underställas något regionalt organ om kommunerna inte kan enas. Riktlinjer och råd för hur planeringen skall kunna genomföras torde kunna utarbetas på samma sätt som nu sker i fråga om övrig planering som regleras i lagen. 7§ Kommun är skyldig att på begäran av myndighet som regeringen bestämmer lämna myndigheten uppgifter om fullgörandet av kommunens skyldighet enligt 1, 2, 2 a eller 3 §. Paragrafen har i förhållande till tidigare lydelse ändrats genom att varje kommun har ålagts att lämna uppgifter om hur kommunens skyldighet enligt

2 a § har fullgjorts. Ändringen är en följd av att 2 a § tillkommit.

sou 10x1 :94 147

Särskilda

yttranden

l. Av Karl-Axel Edin Innan jag går in på de konkreta förslagen i utredningen vill jag kort beskriva min principiella syn på de frågor som behandlas i utredningen. I likhet med utredaren anser jag att det stora importberoendet i energiförsörjningen och de stora importkostnaderna för olja är det avgörande energiproblemet för Sverige. De mycket kraftiga prisökningar på olja som vid två tillfällen har inträffat sedan 1973 har medfört betydande indirekta omställningskostnader i samhällsekonomin utöver vad som motsvaras av de direkta kostnadsökningarna för olja. Inför risken av nya kraftiga oljeprisökningar och leveransstörningar finns därför starka motiv för staten att åstadkomma en minskning av oljeimporten. Av de styrmedel staten kan utnyttja i detta syfte är beskattning av olja enligt min mening det mest ändamålsenliga. Det är ett enkelt styrmedel som innebär att företag och enskilda kan göra avvägningar av oljeanvändningen med utgångspunkt i kostnad och nytta utan att behöva ta nya faktorer i beaktande. Eventuella -till negativa effekter exempel fördelningspolitiska kan relativt enkelt minskas genom justeringar i andra delar av skattesystemet. Genom den höjning av oljeavgifterna som riksdagen beslutade nyligen har skatteinstrumentet i energipolitiken blivit mera markerat. Inom ramen för detta instrument finns i fortsättningen stora möjligheter att bedriva en aktiv oljeersättningspolitik. Genom tillskapandet av oljeersättningsfonden kan vidare staten ytterligare stimulera utvinning och utnyttjande av andra bränslen än olja och påskynda omställningen från olja. Det statliga stödet till rådgivning, utbildning och information spelar också en viktig roll för att underlätta för enskilda och mindre organisationer och företag att anpassa sitt beteende och agerande till de ändrade förutsättningar som de ökade oljepriserna lett till. Med den nya lagen om utförande av anläggning för fastbränsleeldning har vidare tillkommit ett instrument som på sikt sannolikt kommer att få en avgörande betydelse för en minskning av oljeanvändningen i landet. Dessa olika instrument som riksdagen beslutat om är enligt min mening i huvudsak ändamålsenliga och tills vidare tillräckliga för att åstadkomma den utveckling som energipolitiken har som mål. Vad det nu främst gäller är att inom ramen för dessa instrument anpassa styrkan så att målen kan uppnås.

148 Särskilda yttranden sou 1981:94

Erik Grafström har i sin utredning haft en otacksam uppgift. Dels har utredningsuppdraget varit snävt begränsat när det gäller typ av styrmedel. dels har under utredningsarbetet statsmakterna tagit beslut i de avgörande frågorna om oljeskatter, oljeersättningsfond och fastbränslelagen. Det senare har i stor utsträckning ändrat på förutsättningarna för den typ av styrmedel som Grafström haft att behandla. Grafström har vidare i huvudsak valt att föreslå lagar eller lagåndringar som ålägger företag och kommuner ett formellt planeringsansvar eller en

formell överläggnings- eller informationsskyldighet. Jag anser generellt att

den typen av lagar inte har tillräcklig effekt för att motivera kostnaderna. Det finns vidare en risk att den typen av reglering stör förhållandet mellan å ena sidan staten och å andra sidan företag och kommuner samt urholkar förtroendet för den statliga energipolitiken. När det gäller de konkreta förslagen vill jag göra följande kommentar: En lag som ålägger de mest energikrävande företagen att införa löpande energiredovisning och att upprätta energiplaner anser jag vara onödig. Lagen skulle gälla företag som har årlig kostnad för inköpt energi på mera än cirka l miljon kronor. De flesta av dem arbetari hård konkurrens och tvingas därför redan nu av kostnadsskäl beakta energikostnaderna i sin planering. Ett redovisnings- och planeringstvång kommer därför knappast att på något avgörande sätt förbättra företagens energiplanering. När det gäller frågan om att förbättra informationen till stat och kommun om näringslivets energianvändning anserjag att den information om energianvändningen som ges i SCB:s industristatistik i allmänhet är tillräcklig. Jag anser inte att det finns tillräckliga motiv för att i lag ålägga de mest energikrävande företagen att lämna energimyndigheten upplysningar och handlingar. En lagreglering skulle vara en felaktig bas för relationerna mellan den statliga energimyndigheten och företagen. Uppföljningen av hur energianvändningen i näringslivet utvecklas i förhållande till de energipolitiska målen kommer heller inte att på något avgörande sätt underlättas av en sådan lag. Den föreslagna ändringen av fastbränslelagen skulle kunna få betydelse genom att den direkt påverkar energiförsörjningen. Förslaget skiljer sig därigenom till sin karaktär från de ovan kommenterade. Det finns bland annat av det skälet motiv att närmare överväga förslaget. Tillsynsmyndighet skulle enligt förslaget till exempel kunna föreskriva att olja inte får användas eller att ved eller torv måste användas. På grundval av nuvarande förhållanden verkar det osannolikt att en anläggning byggd för fasta bränslen skulle eldas med olja. Skulle så bli fallet på grund av att priset på olja minskar i förhållande till exempelvis kol, bör detta accepteras. Det avgörande är att eldningsanläggningar snabbt kan ställas om till eldning med fasta bränslen. Den största risken med fastbränslelagen är inte att olja används i fastbränsleanläggningar utan att existerande oljeanläggningar inte byggs om för fastbränsle. Det kan därför inte uteslutas att lagen behöver ändras så att den tvingar till ombyggnad av alla större eldningsanläggningar för olja. Jag anser emellertid att man bör vänta med förändringar av lagen tills man fått erfarenhet av effekterna av lagen i dess nuvarande omfattning.

Särskilda 149 yttranden

Beträffande möjligheten att tvinga till användning av inhemskt bränsle (ved eller torv) finns svårigheter. Med den konkurrens om veden som finns från träindustrin kan det knappast vara ändamålsenligt att föreskriva användning av ved som bränsle. Ett villkor om användning av inhemskt bränsle skulle därför i praktiken oftast innebära tvång att använda torv. Detta bränsle är emellertid ännu inte ett kommersiellt bränsle och kommer heller inte att bli det under de närmaste åren. Innan torvmarknaden utvecklats så att det finns flera konkurrerande leverantörer vore det fel att ställa villkor om användning av inhemskt bränsle. Sådana villkor skulle under nuvarande förhållande försätta köparen i ett orimligt underläge i förhållande till leverantören, såvida inte staten samtidigt påtar sig ett leveransansvar för bränslet. Även i detta avseende finns därför skäl att vänta med den föreslagna förändringen av fastbränslelagen. Beträffande det statliga stödet till rådgivning håller den verksamheten på att utvecklas enligt det program som ges i 1981 års energiproposition. Programmet bygger på överväganden som lett till att stödet främst bör inriktas på mindre och medelstora företag. Något nytt i sak har inte kommit fram som motiverar en ändrad inriktning. Vi anser därför att inriktningen tills vidare bör bibehållas. Efterhand som man får erfarenhet av verksamheten bör den naturligtvis omprövas. Att nu innan det nya programmet kommit igång ändra inriktningen anser jag inte vara riktigt. I frågan om vilken myndighet som skall ansvara för stödet till energirådgivning delar jag utredarens uppfattning. Av praktiska skäl och med hänsyn till den nära kopplingen till det statliga stödet till energiutbildning bör energiverket ha ansvaret. När det gäller det föreslagna tillägget i lagen om kommunal energiplanering är det angeläget att närliggande kommuner utnyttjar möjligheten till samordningsfördelar i sin energiplanering. Enligt min mening mäste statsmakterna utgå från att kommunerna av egna intressen tar till vara sådana möjligheter. Statens uppgift bör främst vara att i förekommande fall informera kommunerna om att det finns förutsättningar för samarbete och samordning. Det föreslagna tillägget i lagen som skulle ge regeringen möjlighet att ålägga kommunerna att utföra gemensam planering ter sig därför onödigt. Förelägganden om gemensam planering kan heller knappast förbättra förutsättningarna för samarbete.

2. Av Gunnar Ericsson

I direktiven berörs kommunerna uttryckligen i bara tre avsnitt:

1. Utredaren bör undersöka om lagen (1977:439) om kommunal energiplanering kan tjäna som mönster för en lag om näringslivets energihushållning (direktiven sid. 4). 2. Utredaren bör se över reglerna om prövning enligt 136 a§ BL av energihushållningen vid nyanläggning eller utbyggnad av viss industriell eller liknande verksamhet (direktiven sid. S). 3. Enligt lagen om kommunal energiplanering skall kommunerna samverka sinsemellan och med berörd industri för att gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. Utredaren bör göra en

150 Särskilda yttranden sou wx1:94

kartläggning av hur denna samverkan bedrivits och med lllgâlllgäpllllkl diirifratt överväga om en prövning bör inféirzis för hela system för lorst›r_j ningen av energi lill större regioner eller tätorter (direktiven sid. 5).

Utredaren har dock gått längre än vad direktiven anger. Så t. ex. diskuteras i avsnitt 8.2.1 kommunernas nämndorganisation och olika former för kommunal verksamhet (bolag eller direkt kommunal regi). l avsnittet refereras också en grupprapport som utförligt diskuterar (och betygsätter) kommunernas energipolitiska engagemang. Till att börja med vill jag påminna om att lagen om kommunal energiplanering varit i kraft i bara drygt fyra år. Riksdagsbeslutet om den framtida energipolitiken fattades först våren 1981 och innan dess blockerades många kommuner i sitt handlande; man kan ju inte fatta långsiktigt betydelsefulla beslut i blindo. Utbildningen av politiker och tjänstemän har inte kunnat starta på allvar eftersom de nationella målen inte fastlagts. det tar tid att få fram forskningsresultat osv. Att redan nu betygsätta kommunernas handlande eller brist på handlande vittnar om dålig kunskap om de faktiska förhållandena och om de villkor som gäller för den kommunala verksamheten. Det är inte främst lagregler som saknats utan nationella riktlinjer och från statens sida vad gäller t. ex. priset på olja i förhållande till ”garantier” priset på fasta bränslen. Utredaren föreslår att lagen om kommunal energiplanering skall få en ny paragraf, 2 a §, vilken ger regeringen rätt att ålägga två eller flera kommuner att utföra gemensam energiplanering. Jag anser att det inte finns behov av en sådan lagregel. Utredaren har inte kunnat peka på ett enda fall där bristen på tvingande lagregler är förklaringen till att samverkan inte kommit till stånd_ där sådan skulle ha behövts. Utvecklingen hittills visar tvärtom på motsatsen - kommunerna samverkar påfrivillig grund. ibland med Kommunförbundets länsavdelning som sammanhållande länk. ibland med länsstyrelsen som medpart men oftast helt på egen hand. Utredaren har enligt min mening och enligt mitt sätt att läsa direktiven tolkat alltför brett. Jag anser således att de begreppet näringslivet kommunala energiproduktionsanläggningarna inte skall omfattas av en eventuell energihushållningslag. Kraven på energiplanering. energiredovisning och överläggningar skulle f.n. grovt räknat beröra drygt [00 kommunala företag. Kommunerna utvecklar nu sin energiplanering alltmer. Energipolitiska handlingsprogram utarbetas och antas av fullmäktige. Oljeminsktas fram, där även de kommunala anläggningarna redovisas. Här ningsplaner finns det risk för dubbel redovisning och kontroll och därmed onödig byråkrati. Från kommunal synpunkt har vi alltid anledning att fråga hur statliga myndigheter skall använda olika uppgifter som begärs från kommunerna. Samma fråga måste ställas nu: Vad kommer den centrala myndigheten att göra med de uppgifter som begärs in? uppfattning beträffande SCB:s energistatistik och vill Jag delar utredarens starkt understryka att SCB:s insamling av statistik måste omprövas i syfte att till ett minimum. Förslaget om att ett begränsa uppgiftsinsamlingen försäkringssystem skall införas för att garantera mot vissa risker med samverkansprojekt är också värdefullt från kommunal synpunkt och bör utredas närmare.

Särskilda yttranden 151

Slutligen vill jag kommentera valet av styrmedel. Det finns i princip bara tre typer av styrmedel: l Ekonomiska styrmedel 2 Rättsliga styrmedel 3 Normativa styrmedel (utbildning. propaganda etc). När det gäller näringslivets energihushållning bör ekonomiska styrmedel och normariva styrmedel väljas i första hand - inte lagar och förordningar. Efterlevnziden blir ju svår att kontrollera. Mot den bakgrunden anser jag att det är för tidigt att skärpa fastbränslelagen (1981:599) på föreslaget sätt. Först bör man pröva möjligheterna att använda de ekonomiska och normativa styrmedlen.

3. Av Bo Heimerson l. Utredaren har haft en mycket svär uppgift. De av statsrådet Tham dikterade direktiven går nämligen i väsentliga avseenden stick i stäv med det senaste övergripande riksdagsbeslutet på energiområdet, baserat på propositionen 1980/81 :90. Enligt Tham skulle utredaren lämna förslag till administrativa styrmedel för att åstadkomma en förbättrad energihushållning och en energianvändning baserad på andra bränslen än olja. Enligt det senare riksdagsbeslutet skall statsmakternai samma syfte i första hand utnyttja ekonomiska styrmedel- kompletterade med en vidgad informations- och utbildningsverksamhet. (Detta riksdagens ställningstagande borde i princip ha lett till att utredaren befriats från sitt uppdrag.) 2. Utredarens principiella dilemma återspeglas redan i beteckningen på den föreslagna lagen. I denna förstås således med ”energihushållning” såväl energianvändning som energitillförsel och ”energiplanering”. En sådan definition av begreppet ”hushållning” strider inte bara mot allmänt språkbruk. Den går också stick i stäv med den terminologi som används i (den tämligen nya) lagen om kommunal energiplanering, som klart skiljer på ”hushållning” och ”tillförsel”. 3. Ett fatalare misstag gör utredaren när han behandlar de i nyssnämnda proposition anförda energibalanserna som absoluta mål, vilka måste uppnås. Den inställningen återfinns i själva verket inte alls i proposition/ riksdagsbeslut, och knappast ens i utredarens direktiv. I propositionen sägs tvärtom (t. ex. sid. 103) att, en säker energiförsörjning måste kunna åstadkommas även om de eftersträvade användningsnivåerna skulle överskridas... På flera ställen i propositionen understrykes också att industrins utveckling icke får hämmas på grund av brist på energi. 4. De anförda skälen är i och för sig nog som motiv för att avstå från de tvingande styrmekanismerna i utredarens förslag- såvitt avser bränsleval etc. Det är allom bekant att ett allt överskuggande problem för Sverige är betalningsbalansen med utlandet. Vi konsumerar för mycket (bl. a. olja) och producerar för lite. Produktionen och produktionsvolymen stärks inte av att hushållningsambitionen får övertaget över produktionsambitionen. Vi får inte i missriktat hushållningssyfte störa vår industris konkurrensförutsättningar. De behöver i stället stärkas - framför allt genom en lönsamhetsförbätt-

152 Särskilda yttranden SOU 1081:94

ring. Det senare är en förutsättning för den investeringstillväxt som vi oundgängligen behöver - framförallt av sysselsättningsskäl. Men nyinvesteringar är också en förutsättning för lönsamma och rejäla ändringar av energi- och försörjningssystemen i industriföretagen. Utred-.rrens förslag till tvångsingripanden mot industrin är här klart kontraproduktiva. De riskerar att medföra en felaktig resursanvändning och -allokering både inom industrin och för samhället i stort. Det är inte mera revision eller kommunikation —och än mindre centralstyrning - som vi behöver. Det är i stället en ökad produktion.

Årlig obligatorisk energiredovisning och -planering kan industrin icke

acceptera. Företagen är redan så plågade av krav på uppgifter från myndigheterna att denna börda icke ytterligare bör ökas. Som framgår av underlagsmaterialet är förslaget dessutom alltför kostnadskrävande. Redan starten drar således en kostnad av 100-200 Mkr. för de berörda 1 000 arbetsställena! I de företag, som obligatoriet avser, har energifrågorna stor betydelse; de diskuteras ständigt - såväl i styrelser som i de samarbets- och samrådsorgan som finns mellan ledning och anställda. Intet talar för att statliga ämbetsmän skulle vara mera måna om företagens långsiktiga energiförsörjning än de berörda i företagen själva. Härtill kommer att lönsamheten i företagen inte angår någon så mycket som de i företagen verksamma. Karl-Axel Edin har rätt i att redovisningsskyldigheten är en felaktig bas för relationerna mellan den statliga energimyndigheten och företagen. En förnuftigare samlevnadsform är regelbundet återkommande sammankomster mellan branschföreträdare och energiverket, i former som påminner om de hearings energiministern anordnade med näringslivet i maj 1980. Skulle denna form misslyckas bör i särskild ordning övervägas i vilka former samhället skall kunna ålägga företagen - och de anställda - stora extra utgifter för energiredovisningen. Sistnämnda invändning gälleri ännu högre grad förslaget om prövning av nytillkommande fossileldade pannor i vissa större anläggningar. Det är en helt oacceptabel tanke att enskilda företag, genom ett slags inmalningstvång”, skulle kunna åläggas extrautgifter för sin energiförsörjning, vilka konkurrenter inom och utom landet inte behöver ta på sig. Till saken hör självklart att en sådan risk skulle komma företagen att i det längsta avstå innan sådana investeringar övervägs. På det sättet motverkar förslaget sitt eget syfte. Industrin kan självklart inte heller acceptera att dess egna investeringar för energiförsörjningen underkastas prövningsplikt medan andra investeringar för utnyttjande av biobränsle befrias från prövning. Det är också ett förslag som går stick i stäv med propositionens, näringsutskottets och riksdagens uttryckliga uttalanden. Det framstår i en särdeles egendomlig dager när det av betänkandet i övrigt framgår att blott något mer än 50 procent av det av riksdagen uppsatta målet för oljeersättning med inhemska bränslen till år 1990 (3 Mtoe) enligt en nyss verkställd inventering kan uppfyllas med biomassa.

Särskilda yttranden 153

8. Sedan några år tillbaka arbetar på riksdagens uppdrag statens industriverk med program för statligt stöd till energirådgivning till företagen. Detta program håller på att utvecklas enligt senaste energipolitiska beslut. Föreliggande utredning visar inte att det finns några skäl att ändra inriktningen av detta program. När och om en ändring skall ske får avgöras när resultat föreligger av de utvärderingar, som kommer att ske.

4. Av Mats Höjeberg och Måns Lönnroth Regering och riksdag är överens om den kraftigaste omläggningen av energipolitiken i något industriland. Oljeimporten skall skäras ned med närmare en tredjedel under en tioårsperiod och kärnkraften skall inte byggas ut när de nuvarande aggregaten tjänat ut. 80-talet skall vara startsträcka för en försörjning baserad på huvudsakligen inhemska, förnybara energikällor. Nu gäller det att arbeta konsekvent och målmedvetet på att genomföra denna omläggning. Omfattande investeringar och klok planering krävs. I lågkonjunkturens Sverige, då landets industri har ledig produktionskapacitet, kan investeringarna dessutom utnyttjas inom stabiliseringspolitiken. Rätt utformad kan energipolitiken också bli en industripolitisk motor. För att möjligheterna skall bli verklighet måste statsmakterna, myndigheterna och kommunerna ta sitt ansvar och driva på utvecklingen. Resurser måste till- pengar, kompetens, vilja. Till bilden av en betydande enighet om de energipolitiska målen måste dessvärre läggas en nästan lika betydande osäkerhet (och ibland oenighet) om vilka medel som skall användas. Hur skall hushållningen drivas på? Vilket ansvar skall t. ex. kommunerna ta när det gäller ny teknik? Hur skall propositionens avvägning mellan kol och inhemska bränslen se ut i de enskilda fallen? Vilken elpolitik skall kommunerna planera för? Skall fjärrvärmenäten i första hand ses som värmesänkor för kraftvärmeverk eller i vilken utsträckning kan man tänka sig att utnyttja spillvärme, värmepumpar. längre driven hushållning? Utredningens förslag måste ses mot denna bakgrund. Det måste skapas en betydligt större säkerhet för den enskilda beslutsfattaren. Höjda skatter på olja och andra importbränslen är en viktig väg, men den måste kompletteras med andra åtgärder. Utredningens förslag om rådgivning, redovisning (av åtgärdsprogram). överläggningar med större energiförbrukare/-omvandlare. prövning (inklusive villkor) för användandet av olja/kol i nya anläggningar. olika åtgärder för att stimulera det kommunala engagemanget på energiområdet osv. är därför steg i rätt riktning. Men utredningen har enligt vår mening varit för återhållsam både i sin analys och i sina förslag. Förslaget bör uppfattas som ett minimiförslag, där tillämpningen får avgöra om en skärpning skall övervägas. Helst hade vi sett att lagen om prövning av användning av olja och kol i nya anläggningar utvidgats till att gälla även befintliga anläggningar. Nu finns det en klar risk att de skärpta kraven på nya anläggningar- som vi anser riktiga- i praktiken leder till att åtgärder skjuts upp. De för närvarande vikande tendenserna på oljepriserna leder i samma riktning. Risken finns därför att

154 Särskilda yttranden

oljeanvändningen inte hinner minska tillräckligt kraftigt när nästa h(gk0njunktur kommer- och då oljepriserna alltså riskerar att stiga. Den nu lediga produktionskapaciteten bör användas för att investera landet ut ur det oljeberoende som annars kan knäcka náistzt konjunkturuppgång. Att vi ändå är beredda att acceptera utredningens förslag beror på att vi inser att en kompetens måste byggas upp och ett förtroendefullt samarbete skapas mellan stat, näringsliv och kommuner. Ju hårdare styrmedel. desto nödvåndigare år det att förtroendet är stort. Men vi anser att utredningen kunde ha gått betydligt längre i attfärbereda hårdare styrmedel. Om man om ett par år finner att tvånget måste skärpas så har man förlorat dyrbar tid. Ett alternativ som borde ha utretts är att ha möjligheterna till en ökad styrning redan nu men att klart säga ifrån att de skall utnyttjas endast om utvecklingen inte går tillräckligt snabbt. Utredningens förslag att åstadkomma detta genom att söka få igång en dialog mellan företag. kommuner och staten har rätt inriktning. Vi utgår från att denna dialog kommer att omfatta såväl planerade nya anläggningar som ombyggnader och befintliga anläggningar. Kunskapen om vad som kan göras i företag och kommuner finns hos dessa. Det måste emellertid till en mekanism som dels skapar ett större tryck att genomföra åtgärder än enbart priser och kostnader ger. dels gör det möjligt att bedöma vilka besparings-. hushållnings- och produktionsåtgärder som är effektivast i ett vidare sammanhang. Staten måste därför företrädas i dessa överläggningar och/eller förhandlingar av en kompetent myndighet med ett klart angivet mandat. Detta kräver både resurser och en ledning som är väl förtrogen med sakfrågorna inom energiområdet. Dialogen måste baseras på kunskap om vilka möjligheter som står till buds. Denna kunskap skall tillhandahållas av företaget/kommunen. och utgå från bedömningar av vad som kan göras på olika ambitions- och kostnadsnivåer. Kravet skall alltså ställas på ett förslag till åtgärdsprogram snarare än energiredovisning från företaget eller kommunen. Ett åtgärdsprogram av detta slag är i huvudsak detsamma som i utredningen anges som energiplan. Denna plan bör uttryckligen göras till huvuddokument för överläggningar/ förhandlingar. Det skall kunna efterfrågas av energimyndigheten och åberopas i överläggningar/förhandlingar mellan å ena sidan företaget eller kommunalt verk och å andra sidan myndighet eller kommunal förvaltningsinstans. Myndighetens uppgift skall vara att initiera och driva överläggningar i sådana frågor där företaget självt inte bedöms göra tillräckligt mycket. Dagens oljesituation borde i och för sig ge starka incitament för företag och kommuner att genomföra långtgående åtgärder. Då skall varken förhandlingar eller överläggningar behöva aktualiseras. Storleksgränserna bör därför inte fastställas på det sätt utredaren föreslår. Det är inte givet- knappast ens troligt - att de största besparingar som kan bli följden av den föreslagna dialogen kan göras hos de största förbrukarna. Där är sannolikt synen på energin mer strategisk och därför mer i linje med de energipolitiska signaler som lämnats av riksdagen. Men i den grupp företag. där energiförbrukningen är en mindre dominerande del av den tekniska försörjningen. kan extra insatser erfordras. Samhällets stöd och krav måste riktas mot dessa. Det bör ankomma på energimyndigheten att närmare

SOU 198l:94 Särskilda yttranden 155

utpeka målgrupp för insatser. l lagtextförslagen bör ändring göras med innebörden att krav på en inom företaget behandlad energiplan skall finnas på alla arbetsställen där den årliga användningen överstiger förslagsvis 20 TJ. Planen skall kunna begäras av energiverket. Ett förenklat förfarande för energistatistiken är välkommet, men måste anpassas till energiverkets behov av underlag. En enkel rutin 50m ger energiverket (och SCB) ett statistikunderlag måste finnas som bas för begäran om energiplaner. Kommunerna har en central roll i den nya energipolitiken. Mycket kanske det mesta ~ kan göras inom ramen för dagens lagstiftning. Men tillämpningen blir i hög grad beroende av de resurser stat och kommuner sätter av. Dessa har varit för små i båda fallen. Även om det nu sker en påtaglig ökning av verksamheten i kommunerna menar vi att kommunerna måste spela en ännu aktivare roll. Resurser för detta bör kunna avsättas ur oljeersättningsfonden. Behovet av personella och ekonomiska resurser både hos energiverket och i kommunerna måste kraftigt understrykas. Utformningen av den organisation som krävs för energipolitikens genomförande får inte heller styras av mer eller mindre opportunistiska begränsningar i antal tjänster eller liknande kamerala regler. Oljeersättningsfonden bör dessutom inordnas i energimyndigheten och vara direkt disponibel för myndigheten vid dess överläggningar/förhandlingar både med företag och kommuner om önskade åtgärder. Kostnader för energiverkets arbete bör därvid kunna täckas ur fonden. Förslagen om rådgivnings- och utbildningsinsatserna har vårt stöd. Det bör dock uttryckligen sägas att verksamheten placeras hos regionala utvecklingsfonder och där får verka i en industripolitisk miljö. men med energiverket som huvudman. I övrigt ansluter vi oss till utredarens förslag.

5. Av Bengt Wallenberg Av tillgängliga instrument att styra näringslivets energiförbrukning är de ekonomiska överlägsna: de styr rätt och de kräver lite administration hos myndigheten. Utredaren har inte haft att ta ställning till sådana styrmedel. De flesta andra styrmedel kräver ett betydligt längre gående samspel mellan och myndigheten. För att de administrativa styrmedlen skall näringslivet fungera - och det borde rimligtvis vara en av utredarens förutsättningar krävs därför dels en kompetent och resursstark myndighet. dels att myndighetsutövningen sker aktivt och uppsökande. Endast med dessa förutsättningar skapas förutsättningarna för ett förtroendefullt samspel. Mot denna bakgrund föranleder utredarens förslag följande huvudreflektioner. Förslaget med obligatorisk redovisning synes inte beakta realiteter. Redovisningen som sådan skulle säkert kunna ge åsyftad kunskapshöjande effekt och ge företagsledningen kunskap och stimulans. i den mån detta inte redan sker. Men eftersom redovisningen inte insamlas. systematiseras och analyseras av myndigheten kan den omöjligen ge underlag för regering. myndigheterna och energirådgivningen. Detta underlag kan med mycket större effektivitet tas in genom den rådgivningsinstitution som redan finns utbyggd. Utredarens förslag karakteriseras av meningslös byråkrati. passi-

156 Särskilda yttranden

_

vitet och brist på uppföljning. Skulle å andra sidan en sådan uppföljning ske

skulle den konsumera en oproportionerlig del av myndighetens begränsade resurser utan att ge ett tillnärmelsevis rimligt resultat. Redovisningen måste därför - innehåller göras frivillig utredningen i detta stycke intressanta förslag - och myndighetens begränsade resurser kraftsamlas till utredarens

förslagiom uppsökande och kompetent aktivitet på utbildning och rådgiv-

ning. Vad gäller förslagen om dialog och prövning är det än mer angeläget att betona vikten av en kompetent. verksamhet. Utredarens uppsökande föreslagna åtgärder måste rimligtvis syfta till att åtgärder skall vidtas. Myndighetens kunskapspool och övergripande insikter ska härvid nyttjas att övervinna de hinder - ekonomiska och andra - som näringslivet kan finna mot att vidta erforderliga åtgärder. Detta kommer att ställa mycket större krav på myndigheten! Ju större energiomsättning hos företagen och därmed större besparingspotential, ju kompetentare är myndighetens samtalspartner. Utredarens förslag synes mig sakna erforderlig aktiv inriktning och mera kunna få till effekt att dialogen ökar myndighetens kunnande och informationsmassa och att prövningens kriterier förblir oklara. För att utredarens förslag- som i grund är intressant - skall få avsedd effekt och leda till åtgärder. måste syftet med dialogen göras mycket klarare med iakttagande av företagsekonomiska realiteter. Att denna svåra process. som ytterst bygger på ömsesidigt förtroende och respekt mellan myndigheten och skulle underlättas näringslivet, genom införandet av en lag - som har denna punkt som enda väsentliga innehåll - har inte utredaren kunnat göra trovärdigt. Slutligen har utredaren ägnat betydande utrymme åt oljesubstitution i energitillförseln och ändring av fastbränslelagen. Jag delar till denna del Bo Helmersons och Karl-Axel Edins syn att förslagen mycket väl kan få motsatt effekt än avsett.

sou 1981:94 157

1 Direktiv

Appendix

Styrmedel för näringslivets energihushållning, m.m.

Dir 1979:79 Beslut vid regeringssammanträde 1979-07-19. Statsrådet Tham anför. Vid min anmälan till propositionen om riktlinjer för energipolitiken (prop. 1978/792115 bil. 1 s. 101) förutskickade jag attjag skulle föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla en utredning för att se över industrins energihushållningsfrågor. Jag återkommer nu till denna fråga. Den svenska industrin svarar för en betydande del av energianvändningen i landet. Industrin använde år 1978 ca 152 TWh el och bränslen, vilket utgjorde ca 39 % av vår totala energianvändning. Elanvändningen inom industrin uppgick samma år till ca 39 TWh vilket är ca 48 % av den totala elförbrukningen. Regeringen har i propositionen om riktlinjer för energipolitiken bedömt att industrins användning av bränslen kommer att öka snabbare än den totala bränsleanvändningen i landet. Även elförbrukningen bedöms öka något snabbare inom industrin än inom samhället i övrigt. Utvecklingen av industrins energianvändning är således av stor betydelse för utvecklingen inom energiområdet i landet. Det är med tanke härpå mycket angeläget att inom industrin uppnå målen för energipolitiken, dvs. sparsamhet med energi och övergång till en försörjning så långt möjligt baserad på uthålliga, helst förnybara och inhemska. energislag med minsta möjliga miljöpåverkan. En god energihushållning kan på sikt vidare medverka till att stärka vår industris internationella konkurrenskraft. Ett flertal åtgärder kan bli aktuella för industrins del. bl. a. övergång till energisnålare processer, övergång från oljeeldning till eldning med kol, flis, bark och andra fasta bränslen. tillvaratagande av spillvärme samt utnyttjande av processånga för generering av elkraft. Vid många företag bedrivs fortlöpande en betydande verksamhet för att förbättra energihushållningen. Staten har olika styrmedel till sitt förfogande för att åstadkomma en fortsatt utveckling i den eftersträvade riktningen, nämligen beskattning av energi, bidragsgivning till energibesparande åtgärder, kunskapsöverföring genom utrednings- och informationsverksamhet, stöd till forskning och utveckling och till uppförande av prototyper och

158 Appendix 1

demonstrationsanläggningar samt i vissa fall prövning enligt lag av energihushållningen. Staten kan också genom generella föreskrifter styra Litformningen av näringslivets byggnader. bl. a. med hänsyn till energihushållningen. Energibeskattningen har f.n. en utformning som i stor utsträckning iir statsfinansiellt motiverad. De energipolitiska aspekterna har endast i begränsad utsträckning påverkat dess utformning. Regeringen har den l mars 1979 bemyndigat chefen för budgetdepartementet att tillkalla en kommitté (B 1979:06) med uppgift att utreda beskattningen av energi. Kommitténs främsta uppgift är att föreslå ett system som ger beskattningen en mer utpräglad karaktär av styrmedel mot de mål som finns för energipolitiken. Detta gäller enligt direktiven (Dir. 1979:25) i hög grad energianvändningen inom industrin. statsbidrag till energibesparande åtgärder i näringslivets processer samt till prototyper och demonstrationsanläggningar för bättre energihushallning m.m. har utgått sedan den l juli 1975. Statsbidrag till energibesjwarztnde åtgärder i näringslivets byggnader har utgått sedan den 1 juli 1974. T.o.m. innevarande budgetår har riksdagen anvisat l 128 milj. kr. för bidragsverksamheten. Statsbidraget till energibesparande åtgärder i befintliga byggnader och processer har karaktären av tidsbegränsat stöd för att främja övergång till bättre energihushållning i bl.a. industriell verksamhet. l propositionen om riktlinjer för energipolitiken framhålls att en nedtrappning av denna bidragsverksamhet bör ske. Förslag rörande den fortsatta verksamheten avses bli framlagt i samband med budgetpropositionen 1980. Ett tredje styrmedel avseende näringslivets energianvändning är statliga insatser för att åstadkomma överföring av kunskap om metoder. teknik. kostnader m.m. för energibesparande åtgärder och energisnåla processer inom näringslivet. Statens industriverk har sedan år 1975 regeringens uppdrag att fortlöpande utreda frågor om energianvändningen inom näringslivet. Verket har genom utredningarna (SIND 1976:3) Tåitorternas och den tunga industrins energiförsörjning och (SIND 197726) Industrins energihushållning inventerat olika industribranschers möjligheter till energibesparingar på kort sikt. Energifrågor i ett något längre tidsperspektiv behandlas i utredningen (SIND 1978:6) Prototyper och demonstrationsanläggningar för bättre energihushållning. I propositionen om riktlinjer för energipolitiken har jag framhållit att industriverkets insatser för kunskapsöverföring är en viktig del av statens insatser för att främja en utveckling mot god energihushållning. Jag har vidare betonat i propositionen att utbildning och rådgivning är statliga insatser av stor vikt i strävandena att åstadkomma en bättre energihushållning inom näringslivet. Det statliga stödet till forskning och utveckling rörande energianvändning i industriella processer m.m. har också till syfte att öka kunskapen om hur energihushållningen inom näringslivet skall kunna förbättras. Ett fjärde styrmedel beträffande näringslivets energihushållning utgörs av tillståndsprövningen från energisynpunkt enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385, 136 a § ändrad senast l976:213)(BL). Staten kan enligt denna lag pröva bl. a. energihushållningen hos vissa större energianvändare vid nyanläggning eller utbyggnad av verksamheten. Prövningsmöjligheten

Appendix 1 159

infördes den 1 juli 1975 då det tidigare kravet på tillstånd av regeringen för lokalisering av industriell eller liknande verksamhet. vars val av plats är av för hushållningen med landets samlade mark- och väsentlig betydelse utvidgades till att omfatta också industriell eller liknande vattentillgångar. verksamhet av väsentlig betydelse för hushållningen med energi. Motivet var att det är önskvärt att med hänsyn till landets energihushållning ge samhället möjlighet att på ett bättre sätt än tidigare kunna bedöma och planera de stora

energianvändarnas energihushållning. Samtidigt ändrades prövningen enligt

136 a § BL till att avse inte bara valet av plats utan också tillkomsten av verksamheten. Den l januari 1976 utökades prövningen till att gälla också verksamhet av väsentlig betydelse för hushållningen med träfiberråvara. I 136 a § BL föreskrivs att prövningen generellt skall omfatta bl. a. nyanläggning av järn- och stålverk. metallverk och ferrolegeringsverk. med viss produktionskapacitet. fabrik för framställning av vissa sågverk kemikalier eller petrokemiska produkter. fabrik för raffinering av råolja, för upparbetning av kärnbränsle samt kärnkraftanläggning. anläggning ångkraftanläggning och annan anläggning för eldning med fossilt bränsle med tillförd effekt överstigande 500 MW. Utvidgning av vissa träfiberförbrukande verksamheter skall också alltid prövas av regeringen. Nyanläggning och utvidgning av annan verksamhet. vars tillkomst eller lokalisering är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi eller med landets samlade mark- och vattentillgångar. prövas om regeringen i visst fall beslutar därom. Sedan den 1 juli 1975 har ungefär 100 prövningsärenden enligt 136 a § BL avgjorts av regeringen. 1 drygt tio fall. som främst gällt utbyggnader inom skogsindustrin, har särskilda villkor meddelats beträffande energihushållningen i de aktuella företagen. Det vanligaste energivillkoret har gällt installation av anläggning för generering av mottryckskraft. Ett annat villkor har varit att företaget skall samråda med statens industriverk beträffande vissa åtgärder rörande energihushållningen i anläggningen. I olika sammanhang har förslag om att förändra prövningen lagts fram. lndustriverket angav i rapporten Industrins energihushållning två tänkbara alternativ för prövningen. Det ena alternativet innebär att den koncessionsprövning enligt miljöskyddslagen (1969:387. ändrad senast 1978: 161) som nu sker utökas till att omfatta också prövning av energihushållningen. 1 det andra alternativet föreslås företagen i beslut med anledning av prövning 136 a § BL regelmässigt åläggas att samråda med industriverket i enligt om energihushållningen vid anläggningen. lndustriverket framdetaljfrågor är att föredra bl. a. av höll i rapporten att det andra alternativet inledningsvis det skälet att det kan genomföras utan krävande administrativa insatser. om energiprövning enligt 136 a § BL behandlades också av Frågan energikommissionen (I 1976:05) i betänkandet (SOU 1978:7) Energi. Kommissionen föreslog en översyn av prövningen. Därvid bör enligt kommissionen övervägas att utsträcka prövningen till att omfatta såväl nya som befintliga anläggningar. Remissopinionen var delad vid behandlingen av dessa förslag. Några remissinstanser framhöll att möjligheten till samordning med prövningen bör övervägas. Från näringslivets sida framfördes att enligt miljöskyddslagen energiprövningen bör avskaffas.

160 Appendix 1

Jag finner mot den bakgrund som jag här har angivit att en särskild utredare bör tillkallas för att se över de administrativa styrmedlen rörande näringslivets energianvändning. Utgångspunkten bör vara att ökade krav pa förbättrad energihushållning och en energianvändning baserad på andra bränslen än olja kommer att ställas framöver. Utredaren bör lämna förslag till styrmedel för att åstadkomma och underlätta en sådan utveckling. Utredaren bör utgå från att statsbidragen till energibesparande åtgärder i befintliga processer inom näringslivet successivt kommer att trappas ned och att det därför kan finnas skäl att införa nya eller att förstärka befintliga styrmedel för att få till stånd en bättre energihushållning inom bl. a. befintlig industriell eller liknande verksamhet. Styrmedel av typen allmängiltiga normer, individuell prövning enligt lag samt information, rådgivning och utbildning bör behandlas av utredaren. Användningen av energibeskattningen för att åstadkomma en utveckling mot de energipolitiska målen behandlas som jag tidigare nämnt i utredningen om beskattning av energi m.m. och bör därför inte tas upp i detta sammanhang. Sedan år 1977 regleras kommunernas ansvar inom energiområdet i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering. Enligt lagen skall kommunen i sin planering främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Det innebär bl. a. att kommunen skall beakta energihushållningen i egna anläggningar och byggnader. Ett liknande krav i en lagstiftning gällande näringslivet kan behöva införas. En sådan lag skulle kunna utformas så att den skapar en grund för t. ex. överläggningar mellan myndigheter och branscher om åtgärder för förbättrad energihushållning och för direkta initiativ som kan behöva tas för att t. ex. förmå ett industriföretag att utnyttja en viss energisparande teknik eller att samarbeta med en kommun för att utnyttja spillvärme för uppvärmning av bostäder m.m. Utredaren bör överväga det närmare behovet och lämna förslag till utformningen av en sådan energihushållningslag gällande näringslivet. En lag med denna inriktning bör utformas så att den ger möjlighet till löpande anpassning av kraven på god energihushållning efter vunna erfarenheter och ändrade omständigheter, t. ex. att nya tekniska metoder har framkommit. Utredaren bör se över de nuvarande reglerna om prövning enligt 136 a § BL av energihushållningen vid nyanläggning eller utbyggnad av viss industriell eller liknande verksamhet. Bl. a. bör kriterierna för vilka anläggningstyper som bör prövas från energihushållningssynpunkt övervägas. De förslag till förändring av prövningen som har lagts fram av industriverket och energikommissionen liksom av remissinstanserna i yttranden över de tidigare nämnda rapporterna bör övervägas, bl. a. alternativet att ge industriverket möjlighet att avgöra vissa frågor som är av betydelse från energihushållningssynpunkt men som inte är av sådan övergripande karaktär att det bör ankomma på regeringen att besluta därom. Om utredaren finner att en särskild energihushållningslag bör komma till stånd bör energihushållningsprövningen inordnas i denna lag. Det är härvid väsentligt att samordningen belyses mellan prövning enligt en eventuell sådan energihushållningslag och prövning enligt 136 a § BL av de aspekter som då kvarstår att pröva enligt sistnämnda bestämmelse.

Appendix 1 161

eldningsanläggningar m.m. har Utredningen (I 1977:11) om omställbara att överväga behovet av lagstiftning eller andra föreskrifter som ger vidgad möjlighet att föreskriva att nya värmeproducerande och elproducerande skall utformas så att de kan eldas med fasta bränslen. anläggningar Uppdraget omfattar i viss utsträckning även befintliga anläggningar. Utredaren bör i nämnda frågor beakta resultatet av nyssnämnda utrednings arbete. Utformningen av energitillförselsystemet för t.ex. en region, större tätort eller ett större industriområde kan f.n. inte prövas av staten på annat sätt än genom att de enskilda anläggningarna prövas efter hand som de kommer till stånd. Det innebär att det successivt kan byggas upp ett system som vid en övergripande bedömning och med hänsyn till hela landets energiförsörjning inte är det mest lämpliga. Ett dylikt resultat kan också uppstå genom bristande samordning mellan t. ex. olika tätorter eller industriföretag. Enligt lagen om kommunal energiplanering skall kommunerna samverka sinsemellan och med berörd industri för att gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. Utredaren bör göra en kartläggning av hur denna samverkan bedrivits och med utgångspunkt därifrån överväga om en prövning bör införas för hela system för försörjningen av energi till större regioner eller tätorter som t.ex. kan behöva basera sin energiförsörjning på flera olika typer av energiomvandlingsanläggningar. Även andra former av administrativa styrmedel för att åstadkomma den eftersträvade samordningen och få till stånd det energiförsörjningssystem som är mest lämpligt med hänsyn till hela landets intresse bör övervägas. Utredaren bör redovisa de resursbehov och administrativa konsekvenser som blir följden av framlagda förslag. Möjligheten att genom avgifter finansiera prövning enligt en ev. energihushållningslag bör övervägas. Beträffande ev. organisatoriska konsekvenser bör samråd ske med den särskilda utredaren (I 1979:10) för översyn av myndighetsorganisationen inom energiområdet, m.m. Arbetet bör bedrivas i nära kontakt med de myndigheter och andra organ som är direkt berörda av det. Om utredarens förslag medför krav på företag m.m. att lämna uppgifter om energianvändningsförhållanden bör samråd ske med delegationen (B 1977:09) för företagens uppgiftslämnande. Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen gbemyndigar mig att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda frågan om administrativa styrmedel för näringslivets energihushållning, m.m., att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att kostnaderna skall belasta fjortonde huvudtitelns kommittéanslag.

162 Appendix 1 SOU 1981 :94

Direktiv till kommittéer och särskilda utredare

samtliga angående finansiering av reformer

Dir 1980:20 Beslut vid regeringssammanträde 1980-03-13. Departementschefen, statsrådet Mundebo, anför.

Enligt tilläggsdirektiv (Dir 1978:40) som utfärdades den 28 april 1978

ålades samtliga kommittéer och särskilda utredare att noga överväga hur eventuella kostnadskrävande förslag skulle kunna finansieras genom omprövning av pågående verksamhet och omfördelning av befintliga resurser inom det område kommitténs förslag avser. Kommittéerna skulle också göra en prioritering mellan angelägna önskemål inom utredningsområdet och så omsorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekterna i form av exempelvis ökad administration och byråkrati för myndigheter och enskilda som förslagen kunde medföra. [budgetförslaget för budgetåret 1980/81 (prop. 1979/802100 bil. 2) anförde jag följande: ”En väsentlig faktor bakom statsutgifternas stegringstakt är de utredningar med förslag till reformer på olika områden som tas fram i kommittéform eller på annat sätt. I ett kärvt statsfinansiellt läge kan det finnas skäl att noga pröva på vilka områden och med vilken inriktning utredningsresurserna bör sättas in. Detta gäller såväl inom regeringskansliet som inom myndigheter och nu pågående utredningar. Det kommer enligt min mening att bli nödvändigt att i ökad utsträckning använda dessa resurser i effektivitetsfrämjande och omprövande syfte. I budgetförslaget framhålls också att det under de närmaste åren inte kommer att finnas något utrymme för en politik präglad av kostnadskrävande reformer eller löften. Det är i nuvarande ekonomiska läge angeläget att gällande statliga utgiftsåtaganden ges en förutsättningslös prövning. Intresset bör sålunda inte i första hand koncentreras på förslag till i och för sig befogade ökningar av existerande anslag och nya insatser utan övervägandena bör i stället avse möjligheterna till begränsningar och omprioriteringar inom ramen för gjorda åtaganden. Enligt anvisningarna för myndigheternas anslagsframställningar avseende budgetåret 1981/82 skall myndigheterna för varje förslag som innebär en höjd ambitionsnivå redovisa besparingsförslag som normalt motsvarar minst kostnaden för ambitionsnivåhöjningen. Mot bakgrund av vad jag nu har redovisat finner jag att de kommittéer som arbetar f. n., på samma sätt som under 1978, bör få ytterligare riktlinjer för sitt arbete för att detta skall kunna bli meningsfullt i rådande statsfinansiella läge. Därigenom kan undvikas att ett antal förslag till åtgärder presenteras för regeringen för vilkas genomförande saknas resurser. Kommittéernas arbete bör i stället utnyttjas i effektivitetshöjande och omprövande syfte. Även de kommittéer som tillkallas i fortsättningen måste givetvis arbeta under realistiska ekonomiska förutsättningar. Deras direktiv får utformas med hänsyn härtill. Utgångspunkten skall vara att alla förslag som kommittéerna lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det

Appendix 1 163

område som förslagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom besparingar i form av rationaliseringar och omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Kostnadsberäkningarna skall vara väl genomarbetade och ta hänsyn till alla kostnader som kan uppstå oavsett om de drabbar staten, kommuner eller enskilda. Kommittéerna bör så omsorgsfullt som möjligt belysa de indirekta effekter i form av exempelvis ökad administration och ökat krångel, som förslagen kan medföra för myndigheter och enskilda. I budgetförslaget för budgetåret 1980/81 framhålls att regeringen för sin del är inriktad på att i större utsträckning än tidigare vara restriktiv med krav på kommunala insatser. Riksdagen har i samband därmed uttalat (FiU 1979/80:15) att en självklar utgångspunkt för riksdagens ställningstaganden bör vara att kommuner och landstingskommuner inte annat än undantagsvis åsamkas nya utgifter till följd av statliga beslut. I regeringsförklaringen i oktober 1979 betonades också att regeringen avser att noga granska de ekonomiska verkningarna för den kommunala sektorn av statliga beslut. Det är därför nödvändigt att olika reformers effekter på den kommunala verksamhetens volymutveckling och på den kommunala ekonomin klarläggs. Mot denna bakgrund måste kommittéerna noga beakta de kommunalekonomiska konsekvenserna av lämnade förslag och redovisa ett genomarbetat underlag som medger bedömningar i dessa avseenden. De förutsättningar för utredningsarbetet som jag nu dragit upp bör gälla för samtliga kommittéer och särskilda utredare oavsett vad som har sagts i enskilda kommittédirektiv. De kommittéer som på grund av särskilda skäl inte anser sig kunna uppfylla kravet på att alla förslag skall hållas inom ramen för oförändrade resurser skall så snart som möjligt anmäla detta till det statsråd till vars ansvarsområde den hör. Det ankommer på regeringen att besluta om undantag i något särskilt fall kan medges. Jag hemställer att regeringen beslutar att kommittéerna och de särskilda utredarna genom departementens försorg ges till känna vad jag anfört i detta ärende.

2 av

Appendix Redovisning

av

specialbearbetning

för industrin

energistatistiken

I de följande tabellerna redovisas en del av den specialbearbetning av energiuppgifter i industristatistiken, som vi har låtit SCB utföra. SCB:s energistatistik för industrin avser användning av inköpta bränslen och drivmedel samt användning av elenergi. Användning av egna bränslen ingår inte. Storleksgrupper i tabellerna avser de 100, 200, 300 osv. arbetsställen som år 1978 använde mest av de i tabellerna angivna energislagen, enligt SCB:s statistik för SNI-kategorierna 2 och 3, dvs. gruvor och mineralbrott samt tillverkningsindustri.

Innehåll: sid:

Tabell 1 Summa förbrukning 1978 fördelad på bransch enligt SNIkod och storleksgrupp (ack.) med avseende på förbrukning av drivmedel, bränsle och elenergi 166

Tabell 2 Antal arbetsställen 1978 fördelade på bransch enligt SNIkod och storleksgrupp (ack.) med avseende på förbrukning av drivmedel, bränsle och elenergi 170

Tabell 3 Summa förbrukning 1978 fördelad på bransch enligt SNIkod och storleksgrupp (ack.) med avseende på förbrukning av elenergi 174

Tabell 4 Antal arbetsställen 1978 fördelade på bransch enligt SNIkod och storleksgrupp (ack.) med avseende på förbrukning av elenergi 178

Tabell 5 Summa förbrukning 1978 för 100-grupper med avseende på förbrukning av elenergi resp. drivmedel, bränsle och elenergi 180 Tabell 6 Förbrukning för det 100:e, 200:e 2 000:e arbetsstället 181 Tabell 7 Summa förbrukning i de 2000 arbetsställen som använde mest drivmedel, bränsle och elenergi 1978, fördelad på bransch och län 182

Tabell 8 Antal arbetsställen bland de 2 000 som år 1978 förbrukade mest drivmedel, bränsle och elenergi, fördelade på bransch och län 184

166 Appendix 2

Tabell 1. Summa förbrukning 1978 fördelad på bransch enligt SNI-kod och storleksgrupp (ack.) med avseende på förbrukning av drivmedel, bränsle och elenergi, TJ (%-kolumnen anger storleksklassens andel av branschens totala förbrukning) Bransch Storleksgrupp -100 % -200 % -300 % -400 % -500 % Malmgruvor 9 727 59 13 288 80 14 503 88 15 034 91 15 498 94 Andra gruvor och minc-

Beklädnadsindustri utom skoindustri 0 0 0 0 133 17 Garverier. pälsberederier, lädervaruindustri 0 0 0 0 0 Skoindustri 0 0 0 0 0 Trävaruindustri, utom möbelindustri 0 982 7 2 981 22 5 344 40 5 785 43 Trämöbelvaruindustri 0 0 0 0 131 8

Massa-, pappers- och pappersvaruindustri 95 159 75 116 988 92 123 391 97 124 750 98 125 083 99 Grafisk industri, förlag 0 0 508 17 508 17 622 21

Kemikalie-, gödselmedels- och plastindustri 15 626 54 22 777 79 24 475 85 26 232 91 26 903 93 Annan kemisk industri 0 1 570 35 1 783 39 2 419 53 2 652 58 Petroleumraffinering 0 0 955 86 955 86 1 080 98 Smörjmedels-, asfaltoch kolproduktindustri 0 1 341 67 1 341 67 1 341 67 l 461 73 Gummivaruindustri 0 1 894 60 1 894 60 1 894 60 2 571 82 Plastvaruindustri 0 0 0 196 10 196 10 Porslins- och lergodsindustri 0 0 649 53 960 79 1 067 88 Glas- och glasvaruindustri 1 955 38 3 265 63 4 078 79 4 078 79 4 322 83 Tegel-, cement- och annan mineralvaruindustri 13 708 49 17 987 65 21 825 79 22 793 82 23 546 85

Järn-, stål- och ferrole-

Industri för instrument, foto- och optikvaruindustri 0 0 0 0 0 Annan tillverkningsindustri 0 0 0 0 0 Gruvor och mineralbrott samt tillverkningsindustri 240 481 56 302 415 70 332 170 77 348 878 81 360 066 83

sou 1981:94 Appendix 2 167

Storleksgrupp - 600 % ~ 700 % -— 800 % —900 % —1 000 % 15 921 96 16061 97 16171 98 16171 98 16 246 98 150 19 150 19 200 26 200 26 315 40 15 132 61 16 238 66 16 883 68 17 944 72 18 833 76

125 171 99 125 378 99 125 914 99 125 960 99 125 999 99 781 27 781 27 884 30 927 32 1 037 35 27 256 95 27 456 95 27 671 96 27 844 97 27 917 97

89 009 99 89 145 99 89 250 99 89 385 99 89 500 99 13 388 94 13 651 95 13 700 96 13 832 97 13 871 97

13 918 77 14 434 80 14 585 81 14 942 83 15 207 85 0 0 0 0 0 O 0 50 9 50 9 89 16 368 415 85 375 019 87 380 319 88 384 744 89 388 519 90

168 Appendix 2

Tabell 1, forts. Summa förbrukning 1978 fördelad på bransch enligt SNI-kod och storleksgrupp (ack.) med avseende på förbrukning av drivmedel, bränsle och elenergi, TJ

(%-kolumnen anger storleksklassens andel av branschens totala förbrukning)

Bransch Storleksgrupp

-1 100 % -l 200 % -1 300 % -1 400 % -1 500 %

Malmgruvor 16 344 99 16 430 99 16 430 99 16 430 99 16 451 100 Andra gruvor och mineralbrott 348 44 348 44 348 44 394 50 413 53

Livsmedelsindustri 19 450 78 20 053 81 20 639 83 21 063 85 21 346 86 Dryckesvaruindustri 2 457 89 2 513 91 2 536 91 2 581 93 2 642 95 Tobaksindustri 259 100 259 100 259 100 259 100 259 100

Textilindustri 4 341 78 4 430 80 4 529 81 4 574 82 4 635 83 Beklädnadsindustri utom skoindustri 166 21 166 21 166 21 166 21 166 21 Garverier, pälsberederier, lädervaruindustri 308 69 335 75 361 81 361 81 361 81 Skoindustri 0 0 0 0

Trävaruindustri, utom möbelindustri 8 303 62 8 503 63 8 731 65 9 048 67 9 253 69 Trämöbelvaruindustri 414 25 441 26 494 29 517 31 558 33

Massa-, pappers- och pappersvaruindustri 126 099 99 126 187 100 126 261 100 126 283 100 126 323 100 Grafisk industri, förlag 1 137 39 l 310 45 1 462 50 l 484 50 1 503 51

Kemikalie-, gödselmedels- och plastindustri 28 013 97 28 157 98 28 233 98 28 257 98 28 277 98 Annan kemisk industri 3 589 79 3 677 81 3 754 83 3 844 84 3 926 86 Petroleumraffinering 1 080 98 1 080 98 1 080 98 l 080 98 1 080 98 Smörjmedels-, asfalt- och kolproduktindustri 1 796 90 1 796 90 1 796 90 1 839 92 1 880 94 Gummivaruindustri 2 776 88 2 776 88 2 776 88 2 776 88 2 818 90 Plastvaruindustri 880 43 995 49 1 098 54 1 144 56 1 227 60 Porslins- och lergodsindustri 1 067 88 1 095 90 1 095 90 l 116 91 1 116 91 Glas- och glasvaruindustri 4 875 94 4 932 95 4 932 95 5 000 96 5 040 97 Tegel-, cement- och annan mineralvaruindustri 25 432 92 25 461 92 25 538 92 25 740 93 25 800 93

Järn-, stål- och ferrolegeringsverk 89 500 99 89 703 100 89 728 100 89 728 100 89 728 100 Ickejärnmetallverk 13 935 97 13 935 97 13 935 97 13 981 98 14 001 98 Metallvaruindustri 6 068 50 6 436 53 6 863 57 7 156 59 7 440 62 Maskinindustri 11 091 70 11 321 72 11 474 73 11 655 74 12 062 77 Elektroindustri 6 453 83 6 538 84 6 640 85 6 707 86 6 769 87 Transportmedelsindustri 15 400 86 15 575 87 15 750 88 15 951 89 16 012 89 Industri för instrument, foto- och optikvaruindustri 0 0 72 15 94 19 136 28

Annan tillverkningsindustri 152 27 152 27 152 27 152 27 193 35

Gruvor och mineralbrott samt tillverkningsindustri 391 748 91 394 620 91 397 144 92 399 394 93 401 427 93

sou 1981:94 Appendix 2 169

Totalt Storleksgrupp för -1 600 % -1 700 % -1 800 % -1 900 % -2 000 % branschen 16 451 100 16467 100 16 467 100 16480 100 16 480 100 16 529 449 57 498 64 513 65 540 69 553 71 784 21 582 87 21 857 88 22 050 89 22 257 90 22 421 90 24 780 2 677 97 2 693 97 2 693 97 2 693 97 2 705 98 2 773 259 100 259 100 259 100 259 100 259 100 260 4 691 84 4 707 85 4 782 86 4 823 87 4 848 87 5 559 184 23 218 28 234 30 248 31 273 35 790 361 81 361 81 375 84 375 84 375 84 447 0 0 0 0 0 170

9 487 70 9 648 72 9 798 73 10 031 74 10 158 75 13 489 593 35 625 37 640 38 680 40 718 43 1 688

126 361 100 126 377 100 126 422 100 126 490 100 126 503 100 126 806 1 503 51 1 601 54 1 661 56 1 675 57 1 738 59 2 941

28 296 98 28 345 98 28 403 99 28 444 99 28 469 99 28 822 4 035 89 4 084 90 4 114 90 4 142 91 4 192 92 4 550 1 080 98 1 080 98 1 080 98 1 094 99 1 094 99 1 105 1 898 95 l 915 96 1 915 96 1 929 96 1 955 98 2 003 2 818 90 2 865 91 2 879 91 2 920 93 2 920 93 3 147 1 244 61 1 292 64 1 337 66 l 378 68 1 416 70 2 021

1 134 93 l 150 95 1 150 95 l 150 95 1 150 95 1214 5 077 98 5 077 98 5 121 99 5 135 99 5 147 99 5 192 25 931 94 26 045 94 26 150 94 26 245 95 26 321 95 27 699

89 745 100 89 762 100 89 777 100 89 819 100 89 819 100 89 958 14 001 98 14 017 98 14 032 98 14058 98 14 058 98 14318 7 585 63 7 760 64 7 893 65 8 002 66 8 219 68 12 081 12 425 79 12 589 80 12 751 81 12 861 82 12 960 82 15 748 6 825 88 6 891 89 6 966 90 6 993 90 7 031 90 7 776 16140 90 16 256 90 16419 91 16516 92 16642 92 17 985

171 35 171 35 186 38 199 41 212 44 484 A 229 41 246 44 276 50 276 50 340 61 554

403 245 93 404 871 94 406 355 94 407 726 94 408 990 95 431 691

170 Appendix 2

Tabell 2. Antal arbetsställen 1978 fördelade på bransch enligt SNI-kod och storleksgrupp (ack.) med avseende på förbrukning av drivmedel, bränsle och elenergi

11 Andra gruvor och mineralbrott 0 0 0 0

Livsmedelsindustri 16 33 10

Beklädnadsindustri utom skoindustri 0 O 0 N 0 Garverier, pälsberederier, lädervaruindustri 0 0 0 0 Skoindustri 0 0 0 0

Trävaruindustri, utom möbelindustri d 2 9 23 Trämöbelvaruindustri O 0 0 0

Massa-, pappers- och pappersvaruindustri 43 76 97 105 Grafisk industri, förlag 0 0 2 2

Kemikalie-, gödselmedels- och plastindustri 11 22 27 37 Annan kemisk industri 0 3 4 8 Petroleumraffinering 0 0 3 3 Smérjmedels-, asfalt- och kolpro-

Tegel-, cement- och annan mineralvaruindustri 8 15 27 33

Industri för instrument, foto- och optikvaruindustri O Annan tillverkningsindustri 0 Gruvor och mineralbrott samt tillverkningsindustri 100 200 300 400

Appendix 2 171 Storleksgrupp

,8.91.

1.1 x

II. 5 0 :Ö :.43 3 3 3 9

2; 2.

1.

00 4.0

.LJ .4

,S2 11.3

124 11

41 411 52

51.

734 084 414

394 60./

.l.

1 54

41 35 41 59

1217. 6657 2323 1956 3434 0814 5645 2765

500 700 800 900 1 000

172 Appendix 2

Tabell 2. forts. Antal arbetsställen 1978 fördelade på bransch enligt SNI-kod och storleksgrupp (ack.) med avseende på förbrukning av drivmedel, bränsle och elenergi Bransch Storleksgrupp -1 100 -1200 -1300 -1400 -1500

Beklädnadsindustri utom skoindustri 2 2 2 2 2 Garverier, pälsbercderier, lädervaruindustri 5 6 7 7 7 Skoindustri 0 0 0 0 0 Trävaruindustri, utom möbelindustri 74 81 90 104 114 Trämöbelvaruindustri 6 7 9 10 12

Massa-, pappers- och pappersvaruindustri 127 130 133 134 136 Grafisk industri, förlag 14 20 26 27 28

Kemika1ie-, gödselmedels- och plast-

Smörjmede1s-, asfalt- och kolpro-

Tegel-, cement- och annan mineral-

Industri för instrument, foto- och optikvaruindustri Annan tillverkningsindustri Gruvor och mineralbrott samt tillverkningsindustri 1 100 1 200 1 300 l 400 1 500

sou 1981:94 Appendix 2 173

Totalt för Storleksgrupp branschen -16()0 -1700 -1800 -1900 -2 000

174 Appendix 2

Tabell 3. Summa förbrukning 1978 fördelad på bransch enligt SNI-kod och storleksgrupp (ack.) med avseende på förbrukning av elenergi, TJ (%-kolumnen anger storlcksklassens andel av branschens totala förbrukning) Bransch Storleksgrupp -100 % -200 % -300 % -400 % -500 % Malmgruvor 4 137 63 5 423 83 5 927 91 6 186 95 6 365 98 Andra gruvor och mine-

Beklädnadsindustri utom Skoindustri 0 0 0 0 0 Garverier, pälsberederier, lädervaruindustri 0 0 0 0 0 Skoindustri 0 0 0 0 0 Trävaruindustri, utom möbelindustri 0 143 3 858 17 1 740 35 2 030 41 Trämöbelvaruindustri 0 0 62 11 62 11 62 11

Massa-, pappers- och

pappersvaruindustri 39 976 82 46 335 95 47 693 98 48 071 99 48 193 99 Grafisk industri, förlag 0 0 144 14 144 14 175 18

Kemikalie-, gödselmedels- och plastindustri 12 100 80 13 719 90 14 379 95 14 510 95 14 634 96 Annan kemisk industri 0 0 352 38 395 42 489 52 Petroleumraffinering 729 67 1 062 98 1 062 98 1 062 98 1 062 98 Smörjmedels-, asfalt-

Porslins- och lergodsindustri 0 119 37 119 37 161 50 190 59 Glas- och glasvaruindustri 0 316 42 494 66 536 71 605 80 Tegel-, cement- och annan mineralvaruindustri 636 21 1 549 52 1 711 57 2 089 70 2 244 75

Järn-, stål- och ferrolc-

Industri för instrument, foto- och optikvaruindustri 0 0 0 0 O Annan tillverkningsindustri 0 0 0 0 0 Gruvor och mineralbrott samt tillverkningsindustri 82 164 61 99 539 74 107 262 80 111 762 83 114 864 85

Appendix 2 175 Storleksgrupp -600 % -700 % -800 % -900 % -1 000 %

176 Appendix 2

Tabell 3 forts. Summa förbrukning 1978 fördelad på bransch enligt SNI-kod och storleksgrupp (ack.) med avseende på förbrukning av elenergi, TJ. (%-kolumnen anger storleksklassens andel av branschens totala förbrukning)

Bransch Storleksgrupp

-1 100 % -1200 % -l 300 % -l 400 % -1500 %

Malmgruvor 6 487 100 6 495 100 6 495 100 6 495 100 6 495 100 Andra gruvor och mineralbrott 160 52 168 55 197 65 197 65 209 69 Livsmedelsindustri 3 449 71 3 556 74 3 651 76 3 762 78 3 850 80 Dryckesvaruindustri 286 73 294 75 301 77 314 81 326 84 Tobaksindustri 47 65 47 65 55 76 67 93 67 93 Textilindustri 760 69 777 71 806 73 832 76 850 77 Beklädnadsindustri utom skoindustri 8 5 17 11 17 11 17 11 17 11 Garverier, pälsberederier, lädervaruindustri 22 28 47 60 55 71 61 78 61 78 Skoindustri 9 12 9 12 9 12 16 21 16 21 Trävaruindustri, utom möbelindustri 3 242 66 3 359 68 3 530 72 3 628 74 3 740 76 Trämöbelvaruindustri 162 29 170 31 178 32 184 33 184 33

Massa-,pappers- och pappersvaruindustri 48 432 100 48 448 100 48 477 100 48 491 100 48 509 100 Grafisk industri, förlag 435 44 460 46 482 48 508 51 526 53

Kemikalie-, gödselmedels- och plastindustri 14 999 99 15 016 99 15 030 99 15 049 99 15 060 99 Annan kemisk industri 733 78 750 80 757 81 777 83 788 84 Petroleumraffinering 1 087 100 1 087 100 1 087 100 1 087 100 1 087 100 Smörjmedels-, asfaltoch kolproduktindustri 189 76 198 80 198 80 204 82 209 84 Gummivaruindustri 694 85 719 88 719 88 732 90 738 91 Plastvaruindustri 620 63 653 66 668 68 688 70 712 72 Porslins- och lergodsindustri 278 87 278 87 278 87 284 88 284 88 Glas- och glasvaruindustri 673 89 673 89 681 90 700 93 706 94 Tegel-, cement- och annan mineralvaruindustri 2 442 81 2 484 83 2 512 84 2 559 85 2 599 87 Järn-, stål- och ferrole-

Industri för instrument, foto- och optikvaruindustri 30 17 70 39 70 39 70 39 70 39 Annan tillverkningsindustri 23 16 39 27 39 27 39 27 56 39 Gruvor och mineralbrott samt tillverkningsindustri 123 730 92 124 558 92 125 292 93 125 944 93 126 534 94

Appendix 2 177

Totalt Storleksgrupp för -l 600 % -l 700 % -l 800 % -1 900 % -2 000 % branschen

127 071 94 127 556 95 127 993 95 128 390 95 128 756 96 134 809

178 Appendix 2

Tabell 4. Antal arbetsställen 1978 fördelade på bransch enligt SNI-kod och storleksgrupp (ack.) med avseende på förbrukning av elenergi SNI Storleksgrupp -100 -200 -300 -400 -500 -600 -700 -800 -900 -1000 Malmgruvor 6 14 21 27 33 34 37 38 38 39 Andra gruvor och miner-

Beklädnadsindustri utom skoindustri 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 Garverier, pälsberederier, lädervaruindustri 0 0 0 0 0 0 0 1 l l Skoindustri 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 Trävaruindustri, utom möbelindustri 0 1 11 31 40 54 66 79 90 104 Trämöbelvaruindustri 0 0 1 1 1 2 2 3 5 8 Massa-, pappers- och pappersvaruindustri 47 82 98 106 110 114 116 117 120 124 Grafisk industri. förlag 0 0 2 2 3 3 9 11 15 19 Kemikalie-, gödselmedels-

Smörjmedels-, asfalt- och

Tegel-, cement- och annan mineralvaruindustri 2 7 9 17 22 23 27 27 29 34 Järn-, stål- och ferrolege-

Industri för instrument, foto- och optikvaruindustri 0 0 l 1 l 1 1 Annan tillverkningsindustri 0 0 0 0 0 0 0 0 2 2 Gruvor och mineralbrott samt tillverkningsindustri 100 200 300 400 500 600 700 800 900 1 000

sou 1981:94 Appendix 2 179

Totalt för Storleksgrupp branschen -1 100 -1 200 -1 300 -1 400 -4 500 -1 600 -1 7(X) -4 800 -1 900 -2 000 41 42 42 42 42 43 43 45 45 45 52 11 12 16 16 18 22 23 24 24 26 107 127 140 153 170 185 197 211 225 235 249 992

125 139 162 177 196 215 227 237 249 268 1 476 9 10 11 12 12 15 20 25 26 31 409 125 127 131 133 136 138 140 145 148 149 258

89 102 117 123 133 149 166 181 196 203 1 759

1 100 1 200 1 300 1 400 1 500 1 600 1 700 1 800 1 900 2 000 11 078

180 Appendix 2 sou 1981:94

Tabell 5. Summa förbrukning 1978 för 100-grupper med avseende på förbrukning av elenergi resp. drivmedel, bränsle och elenergi, GJ

“ För elenergi anger tabellen de 2 000 mest elkrävande arbetsställena. Det rör sig därför inte om samma arbetsställen i de två kolumnerna. 7 Drivmedel, bränsle och elenergi.

1981:94 Appendix 2 181

sou

Tabell 6. Förbrukning 1978 för det 100:e, 200:e 2 000:e arbetsstället, GJ Totalt* b

“ För elenergi anges de 2 000 mest elkrävande arbetsställena. Det rör sig därför inte om samma arbetsställen i de två kolumnerna. b Drivmedel, bränsle och elenergi.

182 Appendix 2

Tabell 7. Summa förbrukning i de 2 000 arbetsställen som förbrukade mest drivmedel. bränsle och elenergi 1978. fördelad på bransch och län TJ Län Bransch Gruvor och mi- Livsmedels-, Textil-. bekläd- Trävaruindustri M21552!-.pappcrs«

1931:94 Appendix 2 183

sou

Tabell 7. forts. Stimma förbrukning i de 2 000 arbetsställen som förbrukade mest drivmedel. bränsle och elenergi

1978, fördelad på bransch och län, TJ

SNI

Kemisk industri. Jord- och sten- Jäfün stål- Verkstads- Annan tillverk- Gruvor och mineoch metallverk industri ningsindustri ralbrott samt tillpetr01eum-, gum- varuindustri mivaru-, plast- verkningsindustri och plastvaruindustri

1 812 2 880 104 4 527 32 18 783 1 174 736 564 7 872 445

126 2 224 95 1 731 9 I29 108

352 114 73 6 509 13 17 585 6 415

822 32 619 103 877 45 065 340 408 990 40 048

184 Appendix 2 sou

1981:94

Tabell 8. Antal arbetsställen bland de 2 000 som år 1978 förbrukade mest drivmedel, bränsle och elenergi, fördelade på bransch och län.

Län Bransch

Gruvor och Livsmedels-. Textil-. bekläd- Trävaruindustri Massa-. pappersmineralbrott dryckesvaru- nads-. läderoch pappersvaruoch tobaks- och Iädervaru- industri. grafisk industri industri industri

Stockholms 1 34 0 0 17 Uppsala 1 9 0 5 4 Södermanlands 1 11 2 7 4

Östergötlands 0 17 3 7 10

13 Hallands 0 16 8 6 5

Appendix 2 185

sou 1981:94

mest drivmedel. bränsle och elenergi, Tabell 8. forts. Antal arbetsställen bland de 2 000 som år 1978 förbrukade

fördelade på bransch och län.

Bransch

Järna stål- och Verkstads- Annan tillverk- Gruvor och mi- Kemisk industri, Jord- och stenmetallverk industri neralbrottsamt tillgum- varuindustri ningsindustri petroleum-. verkningsindustri mivaru-. plast-

och plastvziru-

industri

6 4 65 2 155 26 10 3 8 0 41 1 4 8 28 1 75 9

3 9 37 2 99 11 0 8 32 3 105 18 17 5 22 0 72 2

14 2 30 0 94 5 2 0 2 0 10 0 l 2 17 1 39 1

1 20 3 94 12 9 20 3 39 0 181 39 3 14 0 68 7 9

3 2 37 1 112 19 3 38 0 137 17 13 7 2 28 0 75 6

7 30 1 86 8 3 12 6 25 0 88 10 10 30 0 71 4 11

5 7 16 l 78 5 3 25 1 90 8 2 5 1 23 0 79 13

4 0 6 0 24 0 2 4 17 0 72 6 7 11 0 55 3 3

165 100 600 16 2 000 230

3 Använda förkortningar Appendix

BFR statens råd för byggnadsforskning BL byggnadslagen (1947:385) BS ll (1959:612) byggnadsstadgan Fastbränslelagen lagen (1981:599) om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle NE nämnden för energiproduktionsforskning NEFOS näringslivets stiftelse för forskning och utveckling på energiområdet OED oljeersättningsdelegationen (I 1979:01) OEF (I 1980:08) för upprättande av en delegationen oljeersättningsfond OKE organisationskommittén (I 1981:04) för statens energiverk m. fl. organ SCB statistiska centralbyrån SEAB Svensk Energiplanering AB SIND statens industriverk SNI ll svensk standard för näringsgrensindelning SSK Il Skånes Kommunalförbund Sydvästra STOSEB Stor-Stockholms Energi AB

E ffektmått

MW = = 1 miljon watt megawatt

Energimått

= för energi) J

TJ = terajoule 1012j0ule (grundenhet

PJ = petajoule = 10” joule = 1000 TJ Wh = wattimme = 3600 J kWh = kilowattimme = 1000 Wh GWh = = 10 Wh = 1 miljon kWh gigawattimme TWh = terawattimme = 103Wh = 1 miljard kWh toe = ton oljeek\i\z1lcmer Omvandling mellan energienheter

188 Appendix 3

Följande samband gäller mellan de i

energiförsörjningssammanhang

vanligaste enheterna: 1 PJ = 0,2778 TWh = 0,0239 Mtoe 1 TWh = 3,6 PJ = 0,0860 Mtoe 1 Mtoe = 41,87 PJ = 11,63 TWh 1 GJ = 277,8 kWh = 0,0239 toe 1 toe = 41,87 GJ = 11630 kWh

1982 01 2 U

STOCKHOLMM

utredningar 1981 Statens offentliga

Kronologisk förteckning

60. Kooperationen i samhället. l. . HS 90: Hälsorisker. S. 61. Familjepensionen. S. . HS 90: Ohälsa och vårdutnyttjande. S. 62. Familjepensionen. Sammanfattning. S. HS 90: Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. S. Bo. 63. Samhället och samlingslokalerna. HS 90: utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta . Våldtäkt. Ju.

arbetet. S. 65. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 5. Kyrkliga handlingar. NV arbetstidslag. A. Kn. . Oversyn av lagen om lörsamlingsstyrelse. Kn. i vissa fall. S. 66. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 3. Kyrkliga handlingar. lzag om vård av missbrukare Vägen in i kyrkan. Dop, konfirmation, kommunion- aktuella Oversyn av siölagen 1, Ju. för högskolan. U. liturgiska utvecklingslinjer. Kn. Enhetligt huvudmannaskap . Datateknik i verkstadsindustrin. l, 67. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 4. Kyrkliga handlingar. Äktenskap och vigsel i dag - Liturgiska utecklingslinjer. . Datateknik i processindustrin. l. Kn. . lnrikesflyget under 1980-talet. K, . Svenska kyrkans gudstjänst, Bilaga 5. Kyrkliga handlingar. , Närradio. U. Kn. . Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m. Kn. Döendet, döden och begravningsgudstjänsten.

Ju . Pris på energi. l. . Grundlagsfrågor. . Arbete eller pensionering. A. . Film och TV i barnens värld. U. . Prostitutionen i Sverige. S. . Industrins datorisering, A. . Att avveckla en kortsiktig stödpolitik. l. . Minskat tobaksbruk. S. Bo. . Landskapsinformation under 1980-talet. . Översyn av radiolagen. U. Kn. . Från hyresrätt till bostadsrätt. Bo. . Omprövning av samvetsklausulen. lil, H. . Länsrätternas målområde - administrativ tvåpartsprocess. . internationellt patentsamarbete S. Kn. . Sjukersättningsfrågor. Ju. U. . Företagshypotek. . Tekniska hiälpmedel för handikappade, datorer. S. . Hyresrätt 3. Ju. . Socialförsäkringens . Löntagarna och kapitaltillväxten 6. E. . Bra daghem för små barn. S. S. . Löntagarna och kapitaltillvåxten 7. E. . Omsorger om vissa handikappade. . Arrenderätt 2. Ju. . Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lag- S. . Skogsindustrins virkesförsörining. l. förslag. specialmotiveringar. . Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. . Samhällets räddningstjänst. Kn.

. Punkskatter och prisregleringsavgifter. Del 1. Redovisning, Jo. Beslut, Uppbörd, Kontroll, B. . Forskningens framtid. U. meritvärde. U. 84. Punktskatter och prisregleringsavgifter. Del 2. Författnings- . Forskarutbildningens . Avtalsvillkor mellan näringsidkare. Ju. förslag, B. 85. Äktenskapsbalk. Ju. . Fluor i kariesförebyggande syfte. S. 86. Svenskundervisning för vuxna invandrare. Del 1. Övervä- . Effekter av investeringar utomlands, I. . Fristående skolor för skolpliktiga elever. U. ganden och förslag. A. 87. Svenskundervisning för vuxna invandrare. Del 2. Kartlägg- . Siukresor. S. . Begravningsverksamheten. Kn. ning av nuläget. A.

88. Ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan. Kn. , Företags obestånd Il. B, 89. Ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan. Bilagor. Kn. . Om hets mot folkgrupp. A. H. 90. Frivård. Ju. . Svenk krigsmaterielexport. i vissa fall. Ju. 91. ställföreträdare för fastighetsägare . Prisreglering mot inflation? H. 92. Villkorlig frigivning. Ju. . Prisreglering mot inflation? Bilagor 1-6. H, 93. Inomregional skatteutiämning. Kn. . Prisreglering mot inflation? Bilagor 7-12. H. kommun, näringsliv. l. effekter. I. 94. Energisamverkan-stat. . De internationella investeringarnas

. Löntagarna och kapitaltillväxten. Slutrapport. E,

. Nya medier - text-TV, teledata. U.

. Ändringar i förvaltningslagen. Ju.

. Hyresgästinflytande på målning och tapetsering. Bo.

. Telubaffären. Ju.

. Den svenska psalmboken. Band 1. Kn.

. Den svenska psalmboken. Band 2. Kn.

. Den svenska psalmboken. Band 3. Kn.

. Den svenska psalmboken. Band 4. Kn.

. Stockholms kommunala styrelse, Kn.

. Kooperatlva företag. l.

. Video. U.

. Bibeln, Nya testamentet. U.

. Djurens hälso- och sjukvård. Jo.

. Samverkan vid uppgiftslämnande. B.

. Datateknik i industriproduktionen. l.

Statens

offentliga utredningar 1981

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Jordbruksdepartementet Översyn av sjölagen 1. [8] Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. [28 Grundlagsfrågor. [15] Djurens hälso- och sjukvård. [57] Avtalsvillkor mellan näringsidkare. [31] Ändringar i förvaltningslagen. [46] Telubaffären. [48] Handelsdepartementet Våldtäkt, [64] Internationellt patentsamarbete lll. [21] Företagshypotek. [76] Svensk krigsmaterielexport. [39] Hyresrätt 3, [77] Prisregleringskommittén. l. Prisreglering mot inflation? [40 2. Arrenderätt 2. [80] Prisreglering mot inflation? Bilagor 1-6. [41]3. Prisreglering not Äktenskapsbalk. [85] inflation? Bilagor 7-12. [42] Frivård, [90] ställföreträdare för fastighetsägare i vissa fall. [91] Arbetsmarknadsdepartementet Villkorlig frigivning. [92] Ny arbetstidslag. [5] Industrins datorisering. [17] Socialdepartementet Om hets mot folkgrupp. [38] Hälso-och sjukvård infor90-talet. 1.Hälsorisker. [1] 2. Ohälsa och Arbete eller pensionering. [70] SFI-kommittén. 1.Svenskundervisning för vuxna invandrare. Del vårdutnyttjande. [2] 3. Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. [3] 4. utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta 1. Övervaganden och förslag. [86] 2. Svenskundervisning ‘Or arbetet. [4] vuxna invandrare. Del 2. Kartläggning av nuläget, [87] Lag om vård av missbrukare i vissa fall. [7] Minskat tobaksbruk. [18] Bostadsdepartementet Sjukersättningsfrågor. [22] Hyresgästinflytande på målning och tapetsering. [47] Socialförsäkringens datorer. [24] Samhället och samlingslokalerna. [63] Bra daghem för små barn. [25] Landskapsinformation under 1980-talet. [73] Omsorgskommittén. 1.Omsorger om vissa handikappade. [26] Från hyresrätt till bostadsrätt. [74] 2. Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lagförslag, specialmotiveringar. [27] Industridepartementet Fluor i kariesförebyggande syfte. [32] Sjukresor, [35] Data- och elektronikkommittén. 1. Datateknik i Verkstadsindu- Pensionskommitten. 1.Familjepensionen. strin. [10] 2. Datateknik i processindustrin. [11] 3. Datateknik i [61]2. Familjepensio- industriproduktionen. nen, Sammanfattning. [62] [59] Prostitutionen i Sverige. [71] Direktinvesteringskommittén. 1.Effekter av investeringar utomlands. [33] 2. De internationella investeringarnas effekter. [43] Kooperationsutredningen. 1.Kooperativa företag. [54]2. Koope- Kommunikationsdepartementet rationen i samhället. [60] Inrikesflyget under 1980-talet. [12] Pris på energi. [69] Att avveckla en kortsiktig stödpolitik. [72] Ekonomidepartementet Skogsindustrins virkesförsörjning. [81] Löntagarna och kapitaltillväxten. 1. Löntagarna och kapitaltill- Energisamverkan-stat, kommun. näringsliv. [94] växten. Slutrapport. [44] 2. Löntagarna och kapitaltillväxten 6. [78] 3. Löntagarna och kapitaltillväxten 7. [79] Kommundepartementet Översyn av lagen om församlingsstyrelse, [6] Budgetdepartementet Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m, [14] Företags obestånd Il. [37] Omprövning av samvetsklausulen. [20] Samverkan vid uppgiftslämnande. [58] Begravningsverksamheten. [36] Punktskatteutredningen.1.Punktskatter och prisregleringsavgif- 1969års psalmkommitté, 1. Den svenska psalmboken. Band 1. ter. Del 1. Redovisning, Beslut, Uppbörd, Kontroll. [83] 2. [49] 2. Den svenska psalmboken. Band 2, [50] 3. Den svenska Punktskatter och prisregleringsavgifter. Del 2. Författningsför- psalmboken. Band 3. [51]4. Den svenska psalmboken. Band 4. slag. [84] [52] Stockholms kommunala styrelse. [53] 1968års kyrkohandbokskommitté. 1, Svenska kyrkans handbok, Utbildningsdepartementet Band 5.Kyrkliga handlingar. [65]2. Svenska kyrkans gudstjänst. Enhetligt huvudmannaskap för högskolan, [9] Bilaga 3. Kyrkliga handlingar. Vägen in i kyrkan. Dop, konfirma- Närradio, [13] Film och TV i barnens värld. [16] tion, kommunion - aktuella liturgiska utvecklingslinjer. [66] 3. Svenska kyrkans gudtjänst. Bilaga 4.Kyrkliga handlingar. Äkten- Översyn av radiolagen. [19] Tekniska hjälpmedel för handikappade. [23] skap och vigsel i dag - Liturgiska utvecklingslinjer. [67] 4. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 5. Kyrkliga handlingar. Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situa- Döendet, döden och begravningsgudstjänsten. [68] tion. 1, Forskningens framtid. [29] 2. Forskarutbildningens Länsrätternas meritvärde. [30] målområde - administrativ tvåpartsprocess. [75] Samhällets räddningstjänst. [82] Fristående skolor för skolpliktiga elever. [34] Kyrkofondsutredningen. 1.Ekonomisk utjämning inom svenska Nya medier - text-TV, teledata. [45] Video, [55] kyrkan. [88] 2. Ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan. Bilagor, [89] Bibeln. Nya testamentet. [56] lnomregional skatteutjämning. [93]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

‘ ;.L.;...-..;..‘,-. Luv. 4 . 1982 *U1* 2 U STOCKHOLM

W3‘ . .. W’-4

L|berForlag ISBN 9138-0644790

Allmänna Förlaget ISSN O375250)X