Svensk amatörboxning och skadeverkningarna

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Svensk

amafar

boxning

och skade-

verkningarna

~75 00 vx) Betänkande av vx) vx)

boxningsutredningen

Statens

offentliga utredningar

@ % 1982:22

@ Jordbruksdepartementet

Svensk

amatörboxning

och

skadeverkningarna

Betänkande av boxningsutredningen

Stockholm 1982

Omshlag johan Ogden

Jernström Offsettryck AB ISBN 91-38-06831-1 ISSN 0375-250X Gotab, Stockholm 1982

S()1J 1982:22

Till Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Den 20 december 1979 bemyndigade regeringen chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda frågan om boxningens skadeverkningar.

Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen den 9 januari 1980 hovrättslagmannen Lars-Erik Tillinger som särskild utredare. Som experter förordnades samma dag f.d. rektorn vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm gymnastikdirektören Paul Högberg,ordförandeni Svenska boxningsförbundet advokaten Björn Rosengren och överläkaren vid kirurgiska kliniken på Nacka sjukhus docenten Lars Räf samt den 16 januari 1981 överläkaren vid klinisk neurofysiologiska laboratoriet på Huddinge sjukhus docenten Anders Persson.

Till sekreterare i utredningen förordnades den 9 januari 1980 hovrättsfiskalen Lars Haglind.

Utredningen har antagit namnet boxningsutredningen.

Boxningsutredningen får härmed överlämna betänkandet Svensk amatörboxning och skaderiskerna ( ).

Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i maj 1982

Lars—Erik Tillinger

Lars Haglind

S()lJ 1982:22

INNEHÅLL

FÖRKORTNINGAR

SAMMANFATTNING

1. UTREDNINGSUPPDRAGET 1.1 Direktiven 1.2 Utredningsarbetet

TIDIGARE UTREDNINGAR OCH FÖRSLAG 2.1 I Sverige 15 2.1.1 Naumanns utredning 1961 (sou 15 1961:46) 2.1.2 Riksdagen 16 2.1.3 1969 års departementspromemoria 20 I I 3 2.2 I Norden 22

E 2.2.1 Nordiska medicinska 22

expert- 1 kommitténs betänkande 1967 2.2.2 Nordiska rådet 23

i

I

3. ÖVERSIKT AV NUVARANDE FÖRHÃLLANDEN 27

3.1 Lagstiftning 27

E

I 3.1.1 Lagen om förbud mot professionell l boxning 27

Q 3.1.2 3 kap. brottsbalken 29

E 3.1.3 Allmänna ordningsstadgan 31

3.2 Idrottens regler 32

3.2.1 Bestraffningar och bestraffnings- 32 rätt inom idrotten 3.2.2 Amatörboxningens tävlingsregler 33

3.3 Boxningssporten i Sverige

3.3.1 Omfattning 38 3.3.2 Organisation

S()lJ 1982:22

5.4 Förhållandena i övriga Norden 44

3.4.1 Island 44 3.4.2 Danmark 44 3.4.5 Finland 45 5.4.4 Norge 45

4. TILLÄMPNINGEN AV NORDISKA MEDICINSKA EXPERT- KOMMITTENS FÖRSLAG TILL SÄKERHEITSFÖRESKRIFTER 47

4.1 De tävlande 47

4.1.1 Åldern 47 4.1.2 Minimum av skicklighet 51 4.1.5 Antalet tävlingar per år 52 4-1-4 Antalet matcher per vecka och dag 54 4.1.5 Jämbördig matchning 55

Funktionärerna 56

4.2.1 Läkarens befogenheter under 56 boxningstävlingar ›4.2.2 Tävlingsläkarens utbildning 58 4.2.3 Instruktion för domare 59

4.3 Kontrollen 61

4.3.1 Startbokssystemet 61 Karantänbestämmelserna 64

4.3.3 Läkarkontroll efter karantän 65 4.3.4 Uteslutning från tävlingsboxning 65

4.4 Utrustningen 66

4.4.1 Ringunderlaget 66 4.4.2 Handskar 68 4.4.5 Huvudskydd 69 4.4.4 Underlivsskydd och tandskydd 70

S()lJ 1982:22

5. SKADOR OCH SKADERISKER 71

i Idrottsskador 71 3.1

5.1.1 Definition 71 5.1.2 Omfattning 71 5.1.5 Boxningsskadornas andel 73

5.2 Boxningsskador 75

5.2.1 Skadeorsaker och skadetyper 75 5.2.2 Akuta skador på centrala nerv- 76 systemet 5.2.5 Kroniska skador på centrala 78 nervsystemet 5.2.4 Övriga skador 80

6. DISKUSSION OCH SLUTSATSER 83

6.1 Diskussion 83

6.1.1 Debatten 83 6.1.2 Olika aspekter på boxning 85 6.1.5 Några utgångspunkter för utred- 86 redningens slutsatser

6.2 Krävs samhällsingripande? 88

6.5 Synpunkter på säkerhetsföreskrifterna 90

6.5.1 De tävlande 91 6.5.2 Funktionärerna 94 6.5.5 Kontrollen 94 6.5.4 Utrustningen 96

LITTERATUR 99

S()lJ 1982:22 FÖRKORTNINGAR AIBA Association International de Boxe Amateur DSC doctor stopping contest (doktorn stoppar matchen) European Amateur Box Association elektroencefalografi proposition Sveriges riksidrottsförbund riksdagens skrivelse refree stopping contest (ringdomaren stoppar matchen) Severity Index (måttenhet för islagseffekt)

Sammanfattning 9

SAMANFATTNING

Den professionella boxningen förbjöds i Sverige 1969. Därefter har statsmakterna vid flera tillfällenhaft att ta ställning till om förbudet mot professionell boxning bör utvidgas till att också omfatta amatörboxningen.

Utredningen har haft till uppgift att från medicinska utgångspunkter söka ge ledning för en bedömning, om amatörboxning utövad enligt nuvarande regler och med tillämpning av gällande säkerhetsföreskrifter är förenad med sådana risker att ett samhällsingripande i någon form mot amatörboxningen är påkallad. Däremot har utredningen inte uppehållit sig vid vad som brukar kallas boxningens etiska problem, dvs det förhållandet att tävlingsboxarens avsikt är att slå motståndaren till dess han är försvarslös. Det bör vara möjligt för envar att utan utredningar bestämma vilken vikt som skall tillmätas den etiska frågan.

Utredningen har intagit den ståndpunkten att ett förbud mot amatörboxning ej bör införas, såvida det inte kan påvisas att den med nuvarande regler och säkerhetsföreskrifter samt med hänsyn till de medicinska skadornas antal, art och svårighetsgrad kan anses innefatta större risker och större problem för den enskilde utövaren och för samhället än annan idrott.

Utredningsarbetet har företagits mot bakgrund av svenskt och utländskt material om boxning och boxningsskador, vilket granskats och sammanstä1lts.Detta material och en kart-

läggning av svensk amatörboxning har fått ligga till grund

för en redovisning av och diskussion om riskproblemen inom boxningen.

10 Sammanfattning

I betänkandet redovisas tidigare utredningar och förslag rörande amatörboxning. Vidare redogöres för sportens regler och säkerhetsföreskrifter samt organisationoch omfattning i Sverige, varvid tävlingsboxarnas antal, ålder och tävlingsfrekvens kartläggs. Förutom tävlingsboxningen lämnas upplysningar om den s.k. diplomboxningen. De utredningar, som företogs på 1960-talet om risker inom boxningssporten, följes upp, utvärderas och ställes i relation till skaderisker inom annan sport och idrott.

Utredningen har kommit till den slutsatsen att det ej kan anses föreligga skäl för ett ingripande med förbud mot svensk amatörboxning i den utformning den har för närvarande och anser att det också i fortsättningen bör tillkomma amatörboxningens organisation inom riksidrottsförbundet att i likhet med vad som gäller inom andra idrotter utforma regler och säkerhetsföreskrifter i samråd med idrottsmedicinsk expertis.

Avslutningsvis ges i betänkandet vissa synpunkter och kommentarer kring gällande säkerhetsföreskrifter.

S()lJ 1982:22

UTREDNINGSUPPDRAGET

1.1 Direktiven

I utredningens direktiv (1979:148) anför chefen för jord-

bruksdepartementet, statsrådet Dahlgren, följande.

Den professionella boxningen är sedan år 1969 förbjuden i Sverige (prop. 1969:118, 1 LU 1969:51, rskr 1969:344, SFS 1969:612). I samband med att detta förbud infördes, liksom vid upprepade tillfällen därefter, har statsmakterna haft att ta ställning till frågan om boxningsförbudet bör utsträckas till att gälla amatörboxning. Det har inte ansetts föreligga skäl att föreslå en sådan utvidgning av förbudet. Samtidigt har emellertid uttalats att detta ställningstagande bör omprövas, 1 om någon väsentlig punkt i de säkerhetsföreskrifter som gäller vid boxning inte iakttas eller om dessa föreskrifter F de I visar sig otillräckliga för att i önskad grad undanröja 1 hälsorisker som kan vara förknippade med boxningsutövningen.

E

De säkerhetsföreskrifter som åsyftats är utarbetade av en av r de nordiska regeringarna efter initiativ av Nordiska rådet I tillsatt medicinsk expertkommitté. Kommitténs överväganden och förslag är redovisade i betänkandetBoksningens medicinske

skadevirkninger (Nordisk utredningsserie 1967:16). Före-

› skrifterna omfattar 16 punkter. Av dessa innebär en att den I nedre åldersgränsen fördeltagane i boxningstävlingar för amaframhöll

F

törer bör vara minst 17 år. Som motivering härför 1 kommittén att helt unga boxare i regel är mera övermodiga och oförsiktiga än de äldre boxarna. Ofta saknar de dessutom i 1 g högre grad tillfredsställande förståelse för eventuella ‘ risker och har inte hunnit tillägna sig en tillräcklig defensivteknik.

Är 1969 skedde i Sverige till följd av riksdagens uttalande en anpassning till denna åldersgräns. Motsvarande åtgärder vidtogs däremot inte i övriga nordiska länder. Svenska deltagare i nordiska juniorboxningar kom därigenom genomsnittligt att ha mindre matchrutin än motståndarna från andra nordiska länder. Svenska boxningsförbundet utverkade med hänvisning härtill år 1976 riksidrottsstyrelsens bifall till en sänkning av åldersgränsen till 15 âr. Riksidrottsstyrelsens ställningstagande innebar att en sådan åldersgräns kunde accepteras under den tid som utredningar om boxningens skadeverkningar fullföljs.

12 Utredningsuppdraget

Riksdagen har vid flera tillfällen i anledning av bl.a. motioner och budgetpropositioner deklarerat att säkerhetsföreskrifterna bör tillämpas utan något väsentligt undantag. Riksdagen har också uttalat att en sänkning av åldersgränsen från 17 till 15 år innebär en sådan väsentlig avvikelse från säkerhetsföreskrifterna.

Riksdagen (KrU 1977/78:19, rskr 1977/78:216) har, bl.a. mot

denna bakgrund, förordat att en ingående undersökning görs med syfte att om möjligt klarlägga i vilken omfattning boxare ådragit sig bestående skador vid boxning. Regeringen har därefter fört överläggningar med Sveriges riksidrottsförbund och Svenska boxningsförbundet för att klargöra möjligheterna att utföra de av riksdagen begärda undersökningarna. Förbunden har därefter gjort en utredning. Detta material håller på att ställas samman och avses bli presenterat för regeringen inom kort.

Med hänsyn till kravet på objektivitet och opartiskhet i bedömningen av boxningens skadeverkningar bör nu en särskild utredare tillkallas. Denne bör, med utgångspunkt i bl.a. det av idrottsrörelsen redovisade materialet, genomföra den av riksdagen begärda utredningen. Utredningen bör avse tiden efter 1969 års riksdagsbeslut. I utredningen bör vidare redovisas de erfarenheter man inom idrottsrörelsen har av tillämpningen av säkerhetsföreskrifterna. Utredningen skall bedrivas skyndsamt och innefatta förslag till åtgärder från statsmakternas sida.

1.2 Utredningsarbetet

Under utredningsarbetet har inhämtats uppgifter och synpunkter från olika myndigheter och organisationer inom och utom landet. Från Svenska boxningsförbundet har inhämtats uppgifter om sportens omfattning och organisation. Via Sveriges ambassader i Danmark, Norge, Finland, USA, Förbundsrepubliken Tyskland, Tyska Demokratiska Republiken och Storbritannien har utredningen införskaffat upplysningar om boxningssporten och synen på skaderiskerna i dessa länder. Från försäkringsbolagen Folksam och Trygg Hansa har utredningen erhållit uppgifter om skadefrekvenser i några idrottsgrenar där utövarna är försäkrade. Utredningen har vidare under arbetets gång haft kontakter med statens väg- och trafikinstitut, Sveriges riksidrottsförbund, Riksidrottsnämnden och Idrottens forskningsråd, vilka också tillställt utredningen visst material.

Utredningen har sammanträffat med företrädare för dansk, finsk och norsk amatörboxning bl.a. för att undersöka möjlig-

Utredningsuppdraget

heten av att boxningsorganisationerna i Norden antar gemensamma regler och säkerhetsbestämmelser. Vidare har utredningen samarbetat med en av Norges Idrottsförbund tillsatt arbetsgrupp med uppgift att kartlägga hälsoriskerna vid amatörboxning i Norge.

Utredningens medicinska experter har granskat och sammanställt nyare medicinskt material, som bl.a. tillsammans med tidigare utredningar om boxningssportens medicinska skadeverkningar och en kartläggning av svensk amatörboxning fått ligga till grund för utredningens diskussioner och slutsatser. Utredningen har på olika sätt sökt komma i kontakt med läkare som under de senaste tio åren behandlat boxare eller f.d. boxare som företett tecken på bestående skador orsakade av boxning

(Läkartidningen, 1981 ) .

Utredningen har bevistatett tiotal boxningstävlingar på olika nivåer samt besökt träningslokaler och sammanträffat med svenska och nordiska boxningstränare och boxningsledare.

Boxningsutredningen har haft omkring femton sammanträden med experterna.

I direktiven omnämnes en utredning av Sveriges riksidrotts-

förbund och Svenska boxningsförbundet för klarläggande av

i vilken omfattning boxare ådragit bestående skador sig vid boxning. Någon sådan särskild utredning finns emellertid inte. Vad som här åsyftas i direktiven torde vara dels en av boxningsförbundet genomförd enkätundersökning, vartill utredningen återkommer i det följande, dels ett av överläkaren Karl Axel Melin påbörjat neurologiskt undersökningsprojekt rörande boxare i Stockholm.

Att vetenskapligt klarlägga i vilken omfattning svenska eller nordiska amatörboxare kan ha ådragit sig bestående skador på grund av boxning kräver omfattande undersökningar. Detta påpekades redan av nordiska medicinska expertkommittén 1976. Sådana undersökningar bör pågå 10 - 20 år och innebär att kvalificerad personal och avancerad medicinsk utrustning måste ställas till förfogande från sjukvården. Vidare är det svårt att här i landet få ett tillräckligt stort antal

14 Utredningsuppdraget

boxare - minst ett par hundra - och en motsvarande kontrollatt under så lång tid frivilligt underkasta sig regelgrupp bundna läkarundersökningar och tester. Därtill kommer svårigheten att avgöra om konstaterade neurologiska eller andra enbart beror på boxning. Ändrade regler och säkerhetssymtom föreskrifter medför dessutom att uppnådda undersökningsresultat inte utan vidare kan läggas till grund för bestämda slutsatser. har med hänsyn till det ringa antalet utövare och Utredningen det relativt sett begränsade medicinska problem, som amatöri Sverige bedömts utgöra, inte funnit motiverat att boxningen inom ramen för sitt uppdrag begära medel för sådana omfattande och tidskrävande undersökningar.

Det är emellertid utredningens uppfattning att endast en sådan omfattande longitudinell undersökning som nu beskrivits kan vetenskapligt klarlägga i vilken utsträckning dagens amatörboxning är förenad med risker för bestående skador.

Utredningen har övervägt att som i ett led i utredningsarbetets senare skede en neurologisk engångsundersökning av genomföra dels ett antal för tio år sedan aktiva boxare och dels en motsvarande Värdet av en sådan undersökning har kontrollgrupp. dock bedömts vara och knappast ägnat att leda ytterst begränsat till andra slutsatser än redan tillgängliga utredningar tilllåter. I detta sammanhang kan tilläggas att den av Svenska boxningsförbundet år 1981 genomförda obligatoriska olycksfallsförsäkringen efter ett antal år kan tänkas ge uppav intresse rörande boxningsskadornas art och lysningar frekvens.

arbete har bedrivits med utgångspunkt från att Utredningens likartade utredningar ägde rum under 1960-talet (SOU 1961:46 och Boksningens medicinske skadevirkninger, 1967). Vad som redovisas får alltså i huvudsak ses som en uppföljning av dessa arbeten såvitt avser amatörboxningen.

S()IJ 1982:22

TIDIGARE UTREDNINGAR OCH FÖRSLAG

2.1 I Sverige

2.1.1 Naumanns utredning 1961 (sou 1961:46)

i

E

Chefen för inrikesdepartementet tillkallade 1959 medicine licentiaten Bengt Naumann att såsom sakkunnig följa frågan angående boxningssportens skadeverkningar. Såsom sakkunniga tillkallades 1961 docenterna Karl-Erik Åström och Lars-Erik Larsson att biträda vid uppdragets fullgörande. Betänkandet Boxningssportens skadeverkningar överlämnades 1961.

: I betänkandet beskrivs tränings- och tävlingsförhållanden och ges medicinska översikter av boxningsskador. Vidare redovisas resultat av EEG-undersökningar av boxare utförda i nära anslutning till matcher och i matchfria intervaller samt kartläggs boxningsskador inträffade i Sverige. Utredaren konstaterar i betänkandet att varaktigt skadade boxare eller möjligen skadade boxare i Sverige sannolikt torde uppgå till högst ett par hundra ackumulerade alltsedan 1920-talet, då sporten slog igenom i landet. I utredningen sägs vidare att endast ett fåtal av dessa torde lida av äkta punch-drunk tillstånd eller vara helt arbetsoförmögna på grund av skadorna. Utredaren konstaterar sammanfattningsvis att boxningen ej utgör något större medicinskt problem även om det enskilda fallet kan te sig nog så problematiskt. Utredaren konstaterar även att det vore av stort intresse att studera sporten vidare ur sociala och psykologiska synvinklar. Samma tendenser och attityder som finns hos boxare och boxningsintresserade måste, enligt utredaren, också finnas hos många fler människor även om boxarna ibland kanske kan förete vissa drag speciellt eller pregnant utformade. Utredaren anser att ett sådant studium kan bli av central betydelse för förståelsen av en rad företeelser och förhållanden inom samhället liksom för samhällets och den enskildes förmåga att handskas med agressiviteten i tillvaron överhuvudtaget.

16 Tidigare utredningar och förslag

Utredningen innehåller således - med undantag av förslaget om ytterligare studier - inte något direkt förslag till ingripande från statsmakternas sida. Betänkandet ledde ej heller till några sådana åtgärder.

2.1.2 Riksdagen

Frågan om boxningsförbud i en eller annan form har behandlats av riksdagen vid åtskilliga tillfällen. Den första motionen i frågan väcktes 1924. Professionell boxning förbjöds i Sverige den 1 januari 1970 genom lagen om förbud mot professionell boxning. Vid behandlingen av lagförslaget (prop. 1969:118) hade riksdagen också att ta ställning till två motioner om förbud mot all boxning. Första lagutskottet konstaterade i sitt utlåtande 1969:51 - som godkändes av riksdagen - att vissa av nordiska medicinska expertkommitténs förslag till säkerhetsföreskrifter redan tillämpades vid amatörboxning i Sverige och att Svenska boxningsförbundet förklarat sig vilja medverka till att fler av de föreslagna säkerhetsföreskrifterna infördes. Mot den bakgrunden och med hänsyn till nordiska expertkommitténs bedömning, att ett genomförande av förslagen rimligen borde kunna väsentligt minska faran för hjärnskador som följd av boxning, ansåg utskottet att man kunde underlåta att förbjuda amatörboxningen.

Vid 1971 års riksdag väcktes på nytt en motion 1971:21 om förbud mot amatörboxning. Kulturutskottet uttalade i betänkande 1971:5 att förutsättningen för att riksdagen skulle kunna inta samma ståndpunkt som 1969 var att den nordiska medicinska expertkommitténs förslag till säkerhetsföreskrifter tillämpades utan något väsentligt undantag. Som en ytterligare förutsättning för att underlåta att förbjuda amatörboxningen angav utskottet nödvändigheten av att man kontinuerligt arbetade på att minska riskerna för skador på grund av boxning. Utskottet framhöll vidare vikten av att man energiskt fullföljde undersökningar om ringgolv, handskar och hjälmar i syfte at: minska risken för skador. Utskottet uttalade att det räknade ned att vad som anförts skulle komma att beaktas. Det ansåg sig därför inte böra tillstyrka motionen.

Tidigare utredningar och förslag 17

En vid 1975 års riksdag väckt motion 1975:55 om förbud mot amatörboxning avstyrktes av kulturutskottet i betänkandet 1975:28. Utskottet ansåg sig inte ha anledning att inta någon annan ståndpunkt än 1971. Man framhöll emellertid ånyo vikten av att man genom noggranna säkerhetsföreskrifter sökte eliminera riskerna för amatörboxarna.

Frågan om förbud mot amatörboxning aktualiserades ånyo vid 1974 års riksdag i motionen 1974:40. Vid behandlingen av denna motion uttalade kulturutskottet i betänkandet 1974:16, att av utskottet inhämtade remissvar inte innehöll uppgifter om boxningsskador - som inträffat efter 1969 - som gav anledning att föreslå riksdagen att inta annan ståndpunkt än 1969, 1971 och 1975. Utskottet avstyrkte motionen men framhöll återigen vikten av att man genom noggranna säkerhetsförei skrifter sökte eliminera riskerna för deltagare i boxningstävlingar.

Vid riksmötet 1976/77 behandlades motionen 1975/76:185 vari yrkats b1.a. att riksdagen skulle utvidga förbudet mot professionell boxning att avse all boxning. Svenska boxnings- \ förbundet hade vid denna tid sänkt för tävåldersgränsen § lingsboxare från 17 till 15 år. Kulturutskottet uttalade nu i ; betänkandet 1976/77:19 att boxningsförbundets beslut i I början av 1976 att sänka åldersgränsen innebar en väsentlig I avvikelse från de säkerhetsföreskrifter nordiska medicinska

E expertkommittén föreslagit 1967. I sakfrågan om amatörboxningen

E

borde förbjudas eller ej gjorde utskottet samma bedömning som X tidigare att ett förbud kunde undvaras under förutsättning att säkerhetsföreskrifterna iakttogs utan något väsentligt undantag. Om säkerhetsföreskrifterna icke efterlevdes eller dessa visade sig otillräckliga ansåg utskottet att frågor om boxningsförbud ånyo borde tas upp till prövning. Utskottet framhöll vidare som önskvärt att regeringen i lämpligt sammanhang verkade för en enhetlig tillämpning inom Norden av den rekommenderade 17-årsgränsen. Utskottet ansåg att riksdagen borde avslå motionen men samtidigt ge till känna för regeringen vad utskottet anfört. Riksdagen anslöt sig till utskottets bedömning och gav sin mening till känna för regeringen (rskr 1976/77:55).

18 Tidigare utredningar och förslag

I propositionen 1977/78:100 (bilaga 15, punkten I 1, s 162) tog föredragande statsrådet upp frågan om åldersgränsen för amatörboxning med anledning av att riksidrottsförbundet hade anhållit om regeringens godkännande av åldersgränsen 15 år. Riksidrottsförbundet hade därvid hänvisat till att åldersgränsen i Danmark var 10 år, i Finland 11 år och i Norge 13 år. Statsrådet förklarade att han anslöt sig till idrottsrörelsens uppfattning och förordade att den av riksidrottsförbundet föreslagna 15-årsgränsen skulle tillämpas. Han förklarade sig vidare förutsätta att man tog hänsyn till aktuella kunskaper om boxningens medicinska skadeverkningar.

Vid riksmötet 1977/78 togs frågan om den nordiska medicinska expertkommitténs förslag till säkerhetsföreskrifter och deras tillämpning upp 1 motionerna 1977/78:262 och 1977/78:1139. Motionärerna uttalade att 15-årsgränsen och statsrådets ut-

talande i propositionen 1977/78:10O stod i direkt strid med

de uttalanden som riksdagen enhälligt gjort vid fyra tidigare tillfällen. Motionärerna hemställde om ett förnyat uttalande av riksdagen att de av medicinska expertkommittén utarbetade säkerhetsföreskrifterna fortfarande borde gälla utan något väsentligt undantag. I motionen 1977/78:1159 uttalade motionären som sin uppfattning att boxning inte var någon sport. Hon anförde att boxning inte borde uppmuntras utan att man skulle satsa på verksamhet utan inslag av våld och elittänkande. Hon framhöll vidare att det behövdes en ökad information om boxningens skadeverkningar. I fråga om åldersgränsen framförde motionären att denna inte fick sänkas under 17 år, och att den också borde gälla tävlingsdeltagare från andra länder när dessa tävlade i Sverige.

Vid behandlingen av motionerna uttalade kulturutskottet i betänkande 1977/78:19 följande.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen klart deklarerat som sin uppfattning att ett förbud mot amatörboxning f.n. kan undvaras under förutsättning att säkerhetsföreskrifterna iakttas utan något väsentligt undantag. Riksdagen har ansett sig kunna räkna med att denna förutsättning beaktas av vederbörande. Riksdagen har också uttalat att den anser att en sänkning av åldersgränsen under 17 år innebär en väsentlig avvikelse från säkerhetsföreskrifterna.

sou 19s2;22 Tidigare utredningar och förslag 19

Mot denna bakgrund finner utskottet det uttalande angående åldersgränsen för amatörboxning som gjorts i propositionen 1977/78:100 överraskande både formellt och i sak. Frågan anmäls för riksdagens information‘, men samtidigt förordar föredragande statsrådet att den av Riksidrottsförbundet föreslagna åldersgränsen 15 år skall tillämpas. Någon motivering som berör kärnfrågan - skaderiskerna - anförs inte. Frågan underställs inte riksdagens prövning, vilket man haft anledning vänta med hänsyn till riksdagens tidigare uttalanden. Ej heller upplyses huruvida regeringen fattat något eget beslut i frågan. Det framgår ej heller om regeringen på något sätt verkat för en enhetlig tillämpning i Norden av den rekommenderade 17-årsgränsen.

: Med hänsyn till riksdagens tidigare behandling av frågan om åldersgränsen är detta sätt att ånyo anmäla densamma för riksdagen inte tillfredsställande.

I sak vidhåller utskottet att säkerhetsföreskrifterna f.n. bör iakttas utan något väsentligt undantag. Detta bör kunna uppnås utan att lagstiftning tillgrips.

Utskottet uttalade förra året som sin uppfattning att en sänkning av åldersgränsen under 17 år är en väsentlig avvikelse från säkerhetsföreskrifterna. Något material som kan ge utskottet anledning att ändra denna bedömning har inte förebragts för utskottet.

Utskottet anser att en ingående undersökning bör göras med syfte att om möjligt klarlägga i vilken omfattning boxare ådragit sig bestående skador vid boxning. Undersökningen bör avse tiden efter 1969 års riksdagsbeslut. I undersökningen skall självfallet medicinsk expertis medverka. Undersökningen skall bedrivas skyndsamt, och dess resultat bör helst kunna redovisas för riksdagen vid riksmötet 1978/79. Samtidigt bör för riksdagen redovisas de erfarenheter man inom idrottsrörelsen anser sig ha av tillämpningen av säkerhetsföreskriferna. Om dessa erfarenheter och den då gjorda undersökningen kan motivera en avvikelse från säkerhetsföreskrifterna i fråga om åldersgränsen ankommer det på regerigen att återkomma till riksdagen med förslag därom.

Riksdagen anslöt sig till vad utskottet anfört och gav sin mening tillkänna för regeringen (rskr 1977/78:216).

Frågan om förbud mot amatörboxning aktualiserades också vid riksmötet 1979/80 i motionen 1979/80:514 vari hemställdes att riksdagen beslutar att vidga förbudet mot professionell boxning till att omfatta all boxning. Motionen behandlades först vid riksmötet 1980/81 (kulturutskottets betänkande 1979/80:34). Med hänvisning till den pågående utredningen

20 Tidigare utredningar och förslag

avstyrkte kulturutskottet motionen i betänkandet 1980/81:1. Riksdagenbeslutadedärefter i enlighet med vad kulturutskottet föreslagit.

2.1.5 1969 års departementspromemoria

Inom justitiedepartementet upprättades 1969 en promemoria angående boxningsförbud (stencil Ju 1969:1). Promemorian innehöll två alternativa förslag till lag. Det ena förslaget avsåg endast professionell boxning och kom sedermera att läggas till grund för lagen om förbud mot professionell boxning. Det andra lagförslaget omfattade förbud mot all boxning och upprättades främst i syfte att få del av remissinstansernas synpunkter också på amatörboxningen.

Promemorians slutsatser grundades på medicinskt material som redovisats i nordiska medicinska expertkommitténs betänkande 1967. Man konstaterade i promemorian att det inte tycktes råda någon tvekan om att vad som där redovisats var tillräckligt för att från medicinsk synpunkt också ta ställning mot amatörboxningen. K andra sidan anfördes att boxningens syfte var att förvandla oordnat slagsmål till en kamp med regler och grunder för bedömning av de kämpandes prestationer samt att kampidrotterna och andra individuella idrottsgrenar hade en stor uppgift att fylla genom att idrottsutövarnas aggressioner kanaliserades på ett ordnat sätt. Vidare framhölls att Svenska boxningsförbundet uttalat att amatörboxningen bidragit till att många svenska ungdomar anpassats till ett normalt socialt liv.

Vid sidan av de medicinska synpunkterna anfördes i promemorian två andra skäl mot boxning. Det ena avsåg den förråande inverkan som tävlingar ansågs ha på åskådarna, särskilt på ungdomar och andra med lättpåverkat psyke. Det andra skälet avsåg de ekonomiska intressen som gjorde sig gällande inom den professionella boxningen. Enligt promemorian måste det anses stötande att boxare och arrangörer kunde göra stora ekonomiska vinster på en verksamhet som var inriktad på att åstadkomma skador hos deltagarna. Avsevärda risker förelåg också, enligt promemorian, att de som drog ekonomisk fördel av

Tidigare utredningar och förslag 21

boxarens verksamhet inte brydde sig om dennes hälsa. Vidare kunde den professionella boxarens vinstbegär, enligt vad som ytterligare sades i promemorian, medföra att han tog allvarliga risker. Dessa skäl ansågs tala för ett förbud mot i vart fall den professionella boxningen.

I promemorian tog man inte slutlig ställning till frågan, om ett förbud mot boxning borde omfatta också amatörboxning. Man pekade på att Svenska riksidrottsförbundet förklarat sig berett att med boxningsförbundet diskutera de av nordiska medicinska expertkommittén föreslagna säkerhetsåtgärderna. Utgången av dessa överläggningar kunde enligt promemorian komma att inverka på det slutliga ställningstagandet till amatörboxningen. Av stort intresse ansågs också vara resultaten av boxningsförbundets undersökningar om förbättrad utrustning. Att de rekommenderade föreskrifterna infördes av amatörboxningens organisationer ansågs utgöra en första förutsättning för att amatörboxningen alltjämt skulle få utövas i Sverige.

Remissinstansernas inställning till huvudfrågan framgår schematiskt i nedanstående tabell.

Tabell 2:1

Yt t randen över 1969 års de part ement spromemoria

Remissinstans Förbud mot Förbud mot professionell amatörboxboxning ning Riksåklagaren ja ja Hovrätten över Skåne och Blekinge ja ja Rikspolisstyrelsen ja ja Socialstyrelsen ja ja Länsstyrelsen i Sthlms län ja ja Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ja ja Idrottsutredningen ja nej Sveriges riksidrottsförbund ja nej Svenska boxningsförbundet nej Cykel- ooh sporthandlares riksförbund ja nej

22 Tidigare utredningar och förslag

2.2 I Norden

Nordiska medicinska expertkommitténs betänkande 1967

Nordiska rådets elfte session antog 1963 en rekommendation (nr 15) vari hemställdes att regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige skulle göra en gemensam undersökning av boxningens skadeverkningar. Undersökningen skulle omfatta såväl amatörboxning som professionell boxning. Till koordinerande land utsågs Danmark. Det danska inrikesministeriet tillsatte därefter en kommitté vari ingick elva medicinskt sakkunniga från de fyra länderna. Från Sverige deltog överläkaren och docenten Boris Silfverskiöld samt medicinalrâdet och överläkaren Henry Sälde. I april 1967 var kommittén färdig med sitt arbete och överlämnade betänkandet Boksningens

medicinske skadevirkninger (Nordisk utredningsserie 1967:16).

I betänkandet redogörs för sportens omfattning i Danmark, Finland, Norge och Sverige samt redovisas sportens regler och säkerhetsföreskrifter. Betänkandet innehåller vidare en översikt av viden om boksningens medicinske skadevirkninger.

Kommitténs undersökningar och överväganden utmynnade i vissa förslag till säkerhetsföreskrifter, bl.a. att lägsta åldersgränsen för tävlingsboxning borde vara 17 år för amatörer. Förslagen redovisas närmare nedan i avsnitt 4. Om de föreslagna säkerhetsföreskrifterna infördes ansåg sig kommittén kunna avstå från att föreslå förbud mot boxning. Kommitténs krav på nya säkerhetsföreskrifter gällde både professionell boxning och amatörboxning. Man betvivlade emellertid att den professionella boxningen skulle kunna utövas enligt de föreslagna säkerhetsföreskrifterna. Kommittén tog ej ställning till i vilken juridisk form säkerhetsföreskrifterna skulle införas. Om de nordiska boxningsorganisationerna själva införde föreskrifterna ansåg man att det inte förelåg något behov av lagstiftning.

Tidigare utredningar och förslag 23

2.2.2 Nordiska rådet

Boxningssporten har vid många tillfällen varit föremål för behandling också i Nordiska rådet. Nordiska medicinska expertkommitténs förslag till säkerhetsföreskrifter tillkom efter initiativ av Nordiska rådets juridiska utskott sedan några medlemmar 1965 väckt förslag att Nordiska rådet skulle antaga en rekommendation vari regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige skulle uppmanas att vidtaga åtgärder för att förhindra professionella boxningstävlingar.

Inför rådets 16:e session 1968 tog en av de svenska delegaterna upp frågan hur regeringarna i de berörda länderna avsåg att behandla de förslag till begränsningar av boxningens skadeverkningar som nordiska medicinska expertkommittén hade lagt fram 1967. Den danske justitieministern svarade, att den danska regeringen skulle söka kontakt med regeringarna i Finland, Norge och Sverige bl.a. för att undersöka om förslagen i betänkandet kunde genomföras på likartat sätt och eventuellt samtidigt i samtliga berörda länder. I debatten förklarade den svenske justitieministern, att han vid kommande förhandlingar ämnade verka för ett förbud åtminstone mot den professionella boxningen.

Frågan om vilka åtgärder som borde vidtagas med anledning av nordiska medicinska expertkommitténs betänkande behandlades också hösten 1968 vid ett möte mellan cheferna för de centrala hälsovårdsmyndigheterna i Norden. Därvid uttalades att arbetet med att begränsa boxningens hälsofarliga verkningar borde fortsätta och konkretiseras.

Inför Nordiska rådets 17:e session 1969 väcktes ett medlemsförslag med hemställan att rådet skulle rekommendera regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige att i lag förbjuda professionell boxning. Förslaget remissbehandlades i de fyra länderna och bereddes i rådets juridiska utskott. Juridiska utskottets majoritet föreslog att rådet skulle rekommendera regeringarna att söka genomföra om möjligt likartade säkerhetsföreskrifter för att minska eller utesluta faran för skador

24 Tidigare utredningar och förslag

vid såväl amatörboxning som professionell boxning. Utskottets minoritet föreslog i en reservation att rådet skulle bifalla medlemsförslaget. Nordiska rådet biföll reservationen och rekommenderade således att i lag förbjuda professionell boxning i berörda länder. Sedan Sverige 1970 infört förbud mot professionell boxning och intresset för saken i de övriga lände visat sig mycket begränsat avskrevs dock rekommendationen 1972.

Vid Nordiska rådets 28:e session 1980 väcktes ånyo förslag vari hemställdes att Nordiska rådet skulle rekommendera Nordiska ministerrådet att vidtaga åtgärder för att enhetliga säkerhetsföreskrifter för amatörboxning införes i Norden. Förslagsställarna - två svenskar - anförde bl.a. att föga syntes ha gjorts för att införa de säkerhetsföreskrifter som föreslogs 1967 av nordiska medicinska expertkommittén. Förslagsställarna hänvisade också till att frågan om boxningens berättigande som sport och lämpligheten av ett generellt förbud mot boxning länge varit föremål för debatt i Norden. Medlemsförslaget remissbehandlades i Danmark, Finland, Norge och Sverige samt bereddes liksom 1969 i Nordiska rådets juridiska utskott. Utskottet uttalade i sitt betänkande (A 547j), att det fanns behov av ytterligare säkerhetsföreskrifter för amatörboxningen och att det borde gälla en nedre åldersgräns för amatörboxning på 17 år; denna borde kunna uppnås på längre sikt inom hela Norden. Med hänsyn till att så varierande i de berörda länderna åldersgränser tillämpades lägsta gränsen 11 år - förordade utskottet dock att man i första hand borde försöka att genomföra en nedre åldersgräns på 15 år. Utskottet framhöll vidare att nordiska medicinska expertkommitténs förslag till säkerhetsföreskrifter borde införas i samtliga berörda nordiska länder. Utskottet förklarade sig införstådd med att detta skulle komma att innebära begränsade möjligheter för nordiska boxare att deltaga i internationella turneringar. Särskilt med hänsyn därtill fann utskottet betydelsefullt att de nordiska länderna genomförde likartade säkerhetsföreskrifter så att inte möjligheterna för idrottsligt utbyte mellan de nordiska länderna försvårades. Ett internationellt idrottsligt umgänge begränsat till boxare från Danmark, Finland, Norge och Sverige borde - med hänsyn till de säkerhetsmässiga fördelarna som kommer att vara

sou 193222 Tidigare utredningar och förslag 25

förenat med enhetliga säkerhetsföreskrifter - tillfredsställa boxningssportens utövares krav på internationell erfarenhet, ansåg utskottet. Utskottet föreslog att Nordiska rådet rekommenderade ministerrådet att vidtaga åtgärder för att genomföra likartade säkerhetsföreskrifter för amatörboxning i Danmark, Finland, Norge och Sverige. I debatten uttalade en av medlemmarna i juridiska utskottet, att utskottets förslag inte skulle tolkas så att man i Sverige borde sänka åldersgränsen från 17 till 15 år. Han ansåg vidare att 17-årsgränsen är den eftersträvansvärda minimiåldern. men att endast 15-årsgränsen i andra länder än Sverige är politiskt genomförbar. Nordiska rådet antog juridiska utskottets rekommendation i enlighet med vad utskottet föreslagit (rskrnr12/1980).

S()lJ 1982:22

ÖVERSIKT AV NUVARANDE FÖRHÃLLANDEN

Lagstiftning

E om förbud 5.1.1 Lagen mot professionell boxning

Professionell boxning är sedan den 1 januari 1970 förbjuden i Sverige. Enligt lagen (1969:612) om förbud mot professionell boxning dömes den som här i riket deltager i tävlings-, uppvisnings- eller träningsmatch i professionell boxning till böter eller fängelse i högst sex månader. Samma straffansvar gäller för den som anordnar, ekonomiskt understödjer eller upplåter lokal för professionella boxningstävlingar samt för deltagande manager, domare och sekond.

I propositionen (prop. 1969:118) anförde departementschefen att hälsoriskerna och övriga ogynnsamma konsekvenser av den professionella boxningen såsom dess förråande inverkan på publik och deltagare samt de i samband därmed förekommande osunda ekonomiska intressena talade för ett förbud. Med hänsyn härtill och då han inte ansåg sig kunna räkna med att några säkerhetsföreskrifter kunde förebygga hälsoriskerna inom den professionella boxningen förordade han ett förbud.

Beträffande amatörboxningen konstaterade departementschefen att de svenska boxningsreglerna i vissa avseenden redan uppfyllde de krav som nordiska medicinska expertkommittén ställt upp och att Svenska boxningsförbundets styrelse förklarat sig vilja medverka till att ytterligare säkerhetsföreskrifter infördes i enlighet med kommittéförslaget. Av särskild betydelse ansåg departementschefen vara att boxningsförbundet dessutom beslutat att arbeta för att knock-out togs bort som vinstgivande faktor i nybörjar- och juniortävlingar, vilket han ansåg böra medföra en avsevärd reducering av riskerna för hjärnskador på nybörjare och juniorer. Han ansåg emellertid att man måste räkna med hälsorisker, bl.a. vissa risker för hjärnskador,

28 Översikt av nuvarande förhållanden

även om nordiska medicinska expertkommitténs förslag till säkerhetsföreskrifter och boxningsförbundets förslag att ta bort knock-out som vinstgivande moment realiserades. Departementschefen ansåg dock att man kunde sätta tilltro till nordiska medicinska expertkommitténs bedöming, att ett genomförande av förslagen rimligen torde kunna väsentligt minska faran för hjärnskador. Under ñrutsättning att de föreslagna säkerhetsföreskrifterna genomfördes utan något väsentligt undantag ansåg departementschefen att ett förbud mot amatörboxningen inte borde införas. Han förklarade sig beredd att ompröva ståndpunkten om säkerhetsföreskrifterna inte genomfördes eller det visade sig att dessa inte i tillräcklig grad undanröjde hälsoriskerna.

Lagen om förbud mot professionell boxning utgör inget hinder för svenska boxare att tävla som professionella utanför landets gränser. En professionell boxare kan i landet utan hinder av lagen bedriva viss träning, såsom konditionsträning, skuggboxning och slag mot särskilda redskap. Enligt vad departementschefen ytterligare uttalade i propositionen gäller emellertid förbudet mot träningsmatcher också s.k. sparring t.0.m. under tid när den professionella boxaren inte är kontrakterad för viss match. Departementschefen anförde att en amatörboxare som uppträdde som sparringpartner åt en professionell boxare borde kunna straffas för otillåten boxningsutövning.

Beträffande frågan om definitionen av begreppet boxning uttalade departementschefen i propositionen:

Innebörden av begreppet torde i allmänhet vara klar. Den får bestämmas med hänsyn till sportgrenens allmänna kännetecken och de grundläggande regler som allmänt iakttas inom grenen. Boxning kan sålunda anses föreligga även om inte alla regler har följts. Skulle en tvekamp mellan två personer bära boxningsmatchens allmänna prägel, bör det anses likgiltigt om vissa av de regler som allmänt tillämpas i boxningsmatch inte har iakttagits, t.ex. regler om boxarnas utrustning och rondernas längd eller om poängberäkning. Frågan om boxning skall anses föreligga får alltså bedömas med utgångspunkt från förhållandena i det aktuella fallet och under beaktande av boxningens allmänna karakteristika.

Översikt av nuvarande förhållanden 29

För gränsdragningen mellan professionell boxning och amatörboxning ansåg departementschefen att reglerna för respektive tävlingsform skulle vara vägledande. Behov av att definiera begreppet professionell ansågs därför föreligga endast om reglerna skulle ändras.- Frågan om ekonomisk ersättning utgår till deltagarna eller ej synes mot bakgrund av departementschefens uttalanden inte ha någon direkt betydelse för att avgöra om en boxningsmatch är att anse som professionell.

Med hänsyn till önskvärdheten att kunna ingripa mot en planerad match utformades övriga handlingar som ansågs straffvärda i sammanhanget som självständiga brott, t.ex. att upplåta lokal för professionell boxningsmatch, i egenskap av manager ingå avtal om sådan match eller främja tillkomsten av ett sådant avtal. Ansvaret för domare är ej begränsat till ringdomaren utan gäller även poängdomarna. De ekonomiska vinster som kan uppkomma för boxare, manager, promotor och andra kan enligt lagen om förbud mot professionell boxning förverkas till staten.

Lagen om förbud mot professionell boxning torde aldrig ha tillämpats av domstol. Enligt uppgift har dock åtalseftergift meddelats i något fall vid sparring.

5.1.2 5 kap. brottsbalken

Brottsbalken innehåller regler om brott mot liv och hälsa. Bestämmelserna avser att skydda den enskilde mot fysiska angrepp mot hans person. Enligt 5 kap. 5 § dömes den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd för misshandel till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa till böter. För grov misshandel döms enligt 6 § till fängelse, lägst ett år och högst tio år. Vid bedömande om brott är grovt skall särskilt beaktas om gärningen varit livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visatsynnerlig hänsynslöshet eller råhet. Den som av oaktsamhet orsakar en annan person kroppsskada som ej är ringa kan enligt 8 § dömas för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i

30 Översikt av nuvarande förhållanden

högst sex månader. Den som av grov oaktsamhet utsätter annan för livsfara eller fara för svår skada eller allvarlig sjukdom dömes enligt 9 § för framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år.

Sedan gammalt gäller vissa undantag från dessa regler i brottsbalken. Samtycke från den angripne kan i vissa fall leda till ansvarsfrihet. Gällande svensk rätt innehåller inte någon generell regel om samtycke som ansvarsfrihetsgrund. Rättspraxis är mycket sparsam på detta område. Man är huvudsakligen hänvisad till uttalanden i äldre juridisk litteratur. Enligt en däri uppställd regel har samtycke ansvarsbefriande verkan endast om misshandeln ej förorsakat svårare resultat än smärta eller kroppsskada eller sjukdom som kan betecknas som ringa såvida inte gärningen kan rättfärdigas av ett för individen själv eller samhället nyttigt syfte eller om den eljest enligt gängse uppfattning framstår som godtagbar. Frågan uppstår därvid om boxningen uppbärs av ett så allmänt intresse att ett frivilligt deltagande i en boxningsmatch kan rättfärdiga ocksåtillfogandeav kroppsskada eller sjukdom som ej kan betraktas som ringa. I den juridiska litteraturen har boxningens rättsenlighet ifrågasätts om det skulle visa sig att en beaktansvärd risk för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom normalt skulle vara förbunden med boxning även om reglerna följs (Agge, 1964).

Före brottsbalkens tillkomst uttalade riksåklagaren (RÅ 592/509* i ett ärende angående ifrågasatt misshandelsåtal vid boxning att även svårare integritetskränkningar enligt gängse rättsuppfattning inte föranleder ansvar för misshandel under förutsättning att den som orsakat skadan inte brutit mot de regler som gällde eller allmänt iakttagits inom ifrågavarande sportgren.

Det är således ej helt klart var gränsen går mellan skador som får godtagas och skador som inte kan rättfärdigas av den skadelidandes samtycke. Idrottens allmänt fostrande och hälsofrämjande egenskaper anses dock utgöra ett särskilt skäl att tillåta sådant som innebär risker för utövarna. Den som i

Översikt av nuvarande förhållanden 31

en boxningsmatch tillfogar sin motståndare skador åtalas inte för misshandel. Rättsläget har i den juridiska litteraturen sammanfattats sålunda: Om sportens regler följes utesluter samtyoket ansvar för misshandel men möjligen icke för vållande till kroppsskada eller till annans död (Bengtsson, 1962).

Inom andra kampsporter än boxning förekommer icke sällan regelöverträdelser med relativt allvarliga skador på andra deltagare som följd. Åtal för misshandel har dock veterligen anställts endast i några enstaka fall. Bland aktiva, ledare och andra sportintresserade finns i regel en motvilja mot att andra påföljder än idrottens egna (se avsnitt 3.2.1) utdöms.

5.1.5 Allmänna ordningsstadgan

Allmänna ordningsstadgan innehåller bestämmelser om offentliga tillställningar. Till sådana räknas tävling och uppvisning i sport och idrott.

I vissa fall fordras tillstånd av polismyndigheten för att få anordna offentlig tillställning. Sådant krav uppställs för tillställning på allmän plats samt för vissa särskilt upp-

räknade tillställningar på annan plats, bl.a. tävling och

uppvisning i motorsport och professionell brottning. För amatörboxningar krävs således tillstånd endast när tävlingarna anordnas på allmän plats, t.ex. torg, park osv. Om tävlingarna, såsom vanligtvis är fallet, äger rum i en sporthall erfordras ej tillstånd. Däremot krävs i sådant fall i regel att arrangören till polismyndigheten fem dagar före tävlingen skriftligen eller muntligen anmäler var och när boxningstävlingen skall äga rum. Den som anordnar offentlig tävling utan att inneha erforderligt tillstånd eller ha gjort anmälan kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

I lokal ordningsstadga kan bestämmas Vilka föreskrifter som skall gälla beträffande tillträde vid offentlig tillställning och den ordning som skall iakttagas vid sådan tillställning.

i

32 Översikt av nuvarande förhållanden

3.2 Idrottens regler

3.2.1 Bestraffningar och bestraffningsrätt inom idrotten

Inom idrottsrörelsen finns ett särskilt bestraffningssystem, reglerat i riksidrottsförbundets stadgar.

Förening, styrelseledamot eller enskild medlem inom organisation som är ansluten till riksidrottsförbundet samt tävlingsfunktionär, ledare, tränare och instruktör som bryter mot t.ex. ett specialförbunds regler eller tävlingsbestämmelser kan bestraffas med tillrättavisning, böter eller diskvalifikation. Tillrättavisning är det lindrigaste straffet. Det innebär ett skriftligt påtalande av det fel som begåtts och en anmaning till den felande att för framtiden ställa sig gällande bestämmelser till efterrättelse. Böter innebär att den felande åläggs att utge visst belopp i pengar. Böterna tillfaller det specialförbund inom vars verksamhet förseelsen har begåtts. De skall användas för främjande av verksamheten inom specialförbundet. Böter får åläggas förening med högst 10 000kr, samt, i den utsträckning och med det belopp som vederbörande specialförbund har bestämti sina stadgar, enskild person. Diskvalifikation innebär att enskild inte får deltaga i tävling eller uppvisning. Han får inte heller utöva uppdrag i den idrottsgren inom vilken förseelsen har begåtts. Diskvalifikationen kan begränsas att gälla endera av dessa båda påföljder. Diskvalifikationen får utsträckas till att avse all idrottslig verksamhet när förseelsens art eller andra särskilda omständigheter så föranleder. Diskvalifikation gäller viss tid - lägst en vecka och högst två år.

Anmälan om bestraffning måste göras skriftligen. Den anmälande, t.ex. en domare eller annan tävlingsfunktionär, och den anmälde blir båda parter i ett ärende som uppkommer genom anmälan. Bestraffningsmyndigheten - i regel vederbörande specialdistriktsförbund - skall lämna parterna tillfälle att förebringa utredning och att avge förklaring. Bestraffningsmyndigheten kan genom egen försorg föranstalta om erforderlig utredning och förordna om muntligt förhör. Be-

Översikt av 33

nuvarande förhållanden

slut i bestraffningsärende skall alltid avfattas skriftligt. Ett sådant beslut får av part överklagas hos högre bestraffningsmyndighet. Beslutet får dessutom överklagas av den som av specialförbund fått särskild rätt att föra talan i bestraffningsärende, även om han ej är part. Beslut som meddelas av specialdistriktsförbund överklagas hos vederbörande specialförbund och beslut av specialförbund hos riksidrottsnämnden. Mot riksidrottsnämndens beslut kan talan ej föras. Hos bestraffningsmyndigheten skall föras särskilt register över

bestraffningar som ålagts i form av böter eller diskvali-I

fikation.

De nu redovisade reglerna rörande bestraffningar och be-

straffningsrätt gäller även inom amatörboxningen. Svenska

boxningsförbundets styrelse utövar den prövningsrätt i bestraffningsärenden som enligt riksidrottsförbundets stadgar tillkommer specialförbunden. Enligt Svenska boxningsförbundets stadgar har dess styrelse rätt att överlämna prövningsrätten till sitt verkställande utskott.

Riksidrottsnämnden prövar varje år 10 - 15 ärenden. De flesta rör idrottsgrenarna ishockey, basket, handboll, bandy och fotboll. Under de senaste tio åren har förekommit endast ett ärende som rört boxningssporten.

5.2.2 Amatörboxningens tävlingsregler

De nuvarande boxningsreglerna härrör i sina huvuddrag från mitten av 1800-talet. Man införde då bestämmelser som bl.a. skyldighet att använda boxhandskar. Rondernas längd bestämdes till tre minuter och amatörboxningen skildes från prisboxningen. Amatörboxningens tävlingsregler har sedan dess reviderats åtskilliga gånger i avsikt att minska skaderiskerna. I Sverige infördes under 1950-talet betydelsefulla säkerhetsföreskrifter såsom obligatorisk läkarkontroll och startbokssystem.

34 Översikt alt/nuvarande förhållanden

Sporten är en olympisk gren med internationella regler fastställda av det internationella boxningsförbundet. De svenska tävlingsreglerna är fastställda av Svenska boxningsförbundet och följer i allt väsentligt de internationella.

Varje match döms av tre eller fem poängdomare. Vid matcher i olympiska spel, europamästerskap och världsmästerskap skall alltid fem domare döma. Alla boxningsdomare skall vara amatörer. Poängdomarna skall under matchen sitta vid sidan av ringen avskilda från publiken. Förutom poängdomarna skall en ringdomare tjänstgöra vid matchen. Han skall befinna sig i ringen och vara klädd i vita kläder och bära svart fluga. Hans uppgift är att se till att boxarna följer reglerna. Vid tävlingsboxning förekommer domsluten . seger på poäng . seger genom knock-out . seger genom att motståndaren ger upp seger genom att ringdomaren stoppar matchen (referee stopping contest, BSC) seger genom att motståndaren diskvalificeras

En boxningsmatch kan aldrig sluta oavgjord. Alla andra domslut än seger på poäng fattas av ringdomaren. Seger på poäng innebär att den boxare som hos majoriteten av poängdomarna erhåller högsta sammanlagda poäng förklaras som segrare. Poängberäkningen sker med utgångspunkt från antalet slag som träffat motståndaren. För att ett slag skall ha poängvärde måste motståndaren träffas med den knutna handskens knogparti på huvudets framsida till bakkanten av örat eller på kroppens framsida ovanför midjan. Slag som träffar motståndaren på handskarna och armarna poängberäknas ej. Vid slutet av varje rond skall poängdomaren tilldela den bättre boxaren 20 poäng i och hans motståndare proportionsvis mindre. Om poängdomaren vid matchens slut finner att båda boxarna har samma poängsumma skall den boxare som visat den bättre stilen och försvarat sig bäst utses till segrare (seger på poäng).

Om en boxare blivit nedslagen och inte kan återuppta boxningen inom elva sekunder efter nedslagningen förklaras motståndaren

Översikt av 35

SOU 1982222 nuvarande förhållanden

som segrare (segerpåknock-out). En boxare är att anse som nedslagen om han

berör golvet med någon annan kroppsdel än fötterna hänger försvarslös på repen kommit utanför repen efter en hård träff befinner sig i ett försvarslöst tillstånd och enligt ringdomarens uppfattning inte kan fortsätta matchen

Ringdomaren skall en sekund efter nedslagning börja att räkna sekunder. Motståndaren skall genast bege sig till den längst bort belägna neutrala ringhörnan. Han får inte gå till angrepp ånyo förrän ringdomaren räknat till minst åtta och därefter funnit att den nedslagne kan fortsätta matchen.

Om en boxare frivilligt eller på grund av skada eller annan orsak ger upp, skall ringdomaren förklara motståndaren som vinnare (seger genom att motståndaren ger upp).

Om en boxare blir utklassad, får ta emot alltför många slag eller får en sådan skada - t.ex. en ögonbrynsskada - att han bedöms icke kunna fortsätta, skall ringdomaren st0ppa.matchen och förklara motståndaren som segrare (RSC).

En boxare som inte gör sitt bästa eller inte följer reglerna och ringdomarens tillsägelser diskvalificeras (seger genom att motståndaren diskvalificeras).

Under hösten 1980 beslutades i Sverige en ny regel för det fall då ringdomaren stoppar matchen på grund av att ena boxaren ådragit sig en ögonbrynskada. I ett sådant fall skall ringdomaren stoppa matchen och poängdomarna fastställa poängen för de båda boxarna sådan ställningen var när skadan inträffade och matchen bröts. Den boxare som hos majoriteten av poängdomarna därvid erhåller flest poäng förklaras som segrare. Den nya regeln tillämpas fr.0.m. 1981. Den gäller emellertid endast vid tävlingar mellan svenskar i

Sverige. Vid internationella tävlingar tillämpas de inter-

36 Översikt av nuvarande- förhållanden

nationella reglerna som saknar motsvarande särbestämmelsa Enligt de internationella reglerna förlorar alltså den ögonbrynsskadade boxaren matchen och hans motståndare förklaras som segrare genom att motståndaren ger upp eller genom RSC.

Enligt de svenska reglerna kan domsluten seger på knock-out och seger genom RSC endast förekomma i matcher mellan seniorer. Alla andra matcher skall avgöras på poäng även när någon av boxarna blivit nedslagen eller när ringdomaren stoppat matchen. I sådana fall skall matchen brytas och poängdomarna fastställa poängen för de båda boxarna med hänsyn till vad som dittills förekommit under matchen. Den av

boxarna som därvid erhåller den högsta poängsumman hos

majoriteten av poängdomarna skall förklaras som segrare. Knock-out är således vinstgivande endast vid seniortävlingar.

Förutom tävlingsboxning förekomer i Sverige för yngre boxare s.k. diplomboxning. Sådan boxning är en sorts stiltävling och skiljer sig från tävlingsboxningen genom att antalet utdelade slag inte är avgörande för erhållande av diplom. Deltagarna erhåller poäng endast för sitt fotarbete och sin förmåga att utdela rena slag, hålla balansen samt att glida undan och gardera sig för motståndarens slag. Diplomboxningen innehåller således ett tävlingsmoment såtillvida att deltagarna strävar efter att få poäng för erhållande av diplom. Någon segrare utses ej och efter matchens slut lyfter ringdomaren båda pojkarnas händer. Reglerna föreskriver att diplomboxning ej får bli hård och att ringdomaren i sådant fall skall bryta matchen.

En boxningsmatch mellan två amatörer pågår i tre ronder. Varje rond är tre minuter och mellan varje rond görs uppehåll i en minut. Rondernas längd vid matcher mellan nybörjare och juniorer är två minuter. Rondernas längd vid diplomboxning är en och en halv minut. Om deltagarna är under 15 år är dock rondens längd endast en minut.

I reglerna föreskrivs att boxarna före matchens början och

Översikt av nuvarande förhållanden 37

när domslutet tillkännages skall skaka hand med varandra som ett tecken på sportslig vänskaplig tävlan i enlighet med boxningsreglerna.

För att två boxare skall få tävla mot varandra krävs att de tillhör samma viktklass. Vid alla nationella och internationella tävlingar gäller viktklasserna.

. Lätt flugvikt under 48 kg . Flugvikt 48 - 51 kg . Bantamvikt 51 - 54 kg . Fjädervikt 54 - 57 kg . Lättvikt 57 — 60 kg . Lätt weltervikt 60 - 63,5 kg . Weltervikt - 63,5 67 kg . Lätt mellanvikt 67 - 71 kg . Mellanvikt 71 — 75 kg . Lätt - 81

tungvikt 75 kg.

. Tungvikt 81 - 91 kg . Supertungvikt över 91 kg

För diplomboxning och vid svenska ungdomsmästerskapen gäller särskilda viktklasser även för de som väger under 48 kg, varvid större viktskillnad än två kg icke får förekomma.

Särskilda regler finns också beträffande de tävlandes ålder, läkarkontroller, material och redskap samt om vilken klädsel och utrustning boxarna skall bära. I den mån dessa regler är att hänföra till säkerhetsföreskrifterna kommer de att behandlas i kapitel 4.

Den professionella boxningssportens regler och säkerhetsföreskrifter skiljer sig i många avseenden från vad som gäller för amatörboxning. Eh match mellan två professionella boxare pågår vanligtvis tolv eller femton ronder.

38 Övefsikt av nuvarande

förhållanden

3.3 Boxningssporten i Sverige 3.3.1 Omfattning Sveriges riksidrottsförbund har närmare 40 000 medlemsföreningar. Av dessa är 130 boxningsklubbar. Fotboll, som är den största idrotten, har omkring 3 200 röstberättigade föreningar. Tabell 3:1

Källa: Svenska boxningsförbundet

Tabell 3:2

Idrottsföreningarnas fördelning på specialförbund

inom Sveriges riksidrottsförbund

Antal föreningar Specialförbund

under 50 danssport, bob & rodel, landhockey, akad. idrott, dragkamp, baseboll, skridskosegling, kanotsegling, rugby, biljard, Casting

Översikt av 39

nuvarande. förhållanden

Antal föreningar Specialförbund 5O — 100 fäktning, racerbåt, rodd, skridsko, squash, vattenskidor, ridsport, konståkning, kanot curling, boxning, minigolf, golf, Varpa, tyngdlyftning, cykel, bågskytte, flygsport, brottning, budo sportdykning, gång, handikappidrott, motorcykel badminton, simning, segling, basket, bilsport, volleyboll bandy, miljtäridrott, handboll, ishockey, sportskytte, tennis 900 1 500 orientering, friidrott, bowling, bordtennis över 1 500 skolidrott, gymnastik, skidor, fotboll

Källa: Riksidrotten 1979, Sveriges riksidrottsförbund

Antalet individer engagerade inom idrottsrörelsen är svårt att ange. Riksidrottsförbundets medlemsregister upptar över 4 milj. namn Varav drygt hälften är under 25 år. Av dessa är emellertid många medlemmar i mer än en förening. Antalet enskilda medlemmar har uppskattats till 2,5 milj. Fotbollen är också med hänsyn till antalet utövare störst med över 170 OOO licensierade spelare.

Antalet licensierade tävlingsboxare i landet uppgick tävlingssäsongen 1980/81 till 756. Av dessa var 605 tävlingsberättigade genom innehav av giltig startbok. Antalet diplomboxare var under samma tid 485. Under tävlingssäsongen 1979/80 förekom i Sverige sammanlagt 2 974 matcher, varvid 690 svenska boxare,inklusive diplomb0xare,de1tog. Sedan startbokssystem infördes i Sverige 1955 har Svenska boxningsförbundet utfärdat drygt 8 OOO startböcker. Under tiden den 5O juni — den 51 december 1980 ansökte 205 boxare om startbok. Äldersför-

40 Översikt av nuvarande förhållanden

delningen bland tävlings- och diplomboxare redovisas i avsnitt 4.1.1.Intresset för sporten anses ha ökat i landet under de senaste åren. Publikgenomsnittet de senaste säsongerna har emellertid inte överstigit 500.

Tabell 5.3

Till Svenska boxningsförbundet inrapporterade tävlingar i Sverige

Källa: Svenska boxningsförbundet Tabell 3:4 Antalet verksamma, av Svenska boxningsförbundet godkända domare

Källa: Svenska boxningsförbundet

Sverige har internationellt tävlingsutbyte främst med Danmark, Finland och Norge genom årligen återkommande senior- och juniorlandskamper. Därutöver förekommer varje år omkring tio internationella turneringar inom och utom landet med svenska deltagare. Också diplomboxarna har visst internationellt tävlingsutbyte med pojkboxare från Danmark, Finland och Norge.

Översikt av nuvarande 41

förhållanden

5.5.2 Organisation

Amatörboxningen är organiserad på samma sätt som andra idrottsgrenar och Svenska boxningsförbundet är ett av Sveriges riksidrottsförbunds 56 specialförbund. Svenska boxningsförbundet skall enligt sina stadgarleda och administrera boxe ningssporten i Sverige. Förbundet består av de föreningar som upptagits till medlemmar. Varje klubb tillhördessutom det specialdistriktsförbund inom vars område föreningens hemort är belägen enligt en av riksidrottsförbundet fastställd distriktsindelning. Där specialdistriktsförbund saknas finns i stället en ombudsman.

Svenska boxningsförbundet är medlem i det internationella boxningsförbundet, Association International de Boxe Amateur (AIBA) och det europeiska boxningsförbundet, European Amateur Box Association (EABA). AIBA har omkring 120 medlemsländer.

Figur 3:1 Riksidrottsförbundets organisation

RIKSIDROTTSMÖTET RIKSIDROTTSSTYRELSEN

23 DISTRIKTSFORBUND 56 SPECIALFÖRBUND

[1 000 SPECIALDISTRIKTSF§RBUN!|

[40 000 IDROTTSFORENINGAIÄ

Källa: Sveriges riksidrottsförbund

i

i

c

42 Översikt av nuvarande förhållanden

Figur 3:2 Boxningssportens organisation IRIKSIDROTTSMQTETI

DISTRIKTSFORBUND [SVENSKA BOXNINGSFÖRSUNDETI

15 SPECIALDISTRIKTSFORBUND 9 BOXNINGSOMBUDSMÄN

I130 BOXNINGSKLUBBARI

Källa: Sveriges riksidrottsförbund

Budgetåret 1981/82 uppgick det statliga stödet till idrotten till drygt 151 milj.kr. (prop. 1980/81:100, bilaga 15, s. 8). Svenska boxningsförbundet erhöll för samma tid 550 OO0 kr. av de 91 milj. kr. som riksidrottsförbundet fördelade till sina olika specialförbund. Boxningsförbundet hade äskat drygt 1 mi1j.kr. De största bidragen till boxningssporten, liksom till all annan idrott: lämnas via kommunerna såsom direkta bidrag - s.k. aktivitetsstöd - till klubbarna. Kommunerna svarar också i regel för driftkostnaderna för idrottsanläggningarna. Svenska och boxningsklubbarna boxningsförbundet finansierar i övrigt sin verksamhet genom medlemsavgifter, anordnande av tävlingar, reklam samt bidrag från företag och enskilda. Svenska boxningsförbundet omsätter omkring 1,2 milj. kr. årligen.

Tabell 3:5 Bidrag från Sveriges riksidrottsförbund budgetåret 1981/82 Specialförbund Belopp (i tusental kr.) Korpidrotten 1 806

sou 193222 Översikt av nuvarande föihållanden. 43 Specialförbund Belopp (i tusental kr.)

Källa: Sveriges riksidrottsförbund

44 Översikt av nuvarande förhållanden

Svenska boxningsförbundet beslutade vid sitt årsmöte 1981 att i likhet med de flesta andra specialförbund ha en särskild obligatorisk licensförsäkring. Denna försäkring är en kollektiv olycksfallsförsäkring som gäller för olycksfallsskador som uppkommer vid tävling och gemensam träning samt under färd till och från tävling och träning. Förutom licensierade utövare brukar lagledare, tränare, instruktörer och funktionärer som löst licens vara försäkrade. Enligt försäkringsavtalet utgår bl.a. invaliditetsersättning, dödsfallsersättning, läkekostnadsersättning, tandskadeersättning och ersättning för invaliditetshjälpmedel. Svenska boxningsförbundets beslut innebY att varje till boxningsförbundet ansluten förening ålägges att teckna en kollektivolycksfallsförsäkring för de medlemmar som tävlar, tränar och motionerar. Förening som ej följer förbundets beslut erhåller ej tävlingslicens för sina medlemmar.

5.4 Förhållandena i övriga Norden

Samtliga nordiska boxningsförbund är organiserade i Nordisk boxningsunion. Också de danska, finska och norska förbunden är medlemmar i AIBA och EABA. Totala antalet amatörboxare i Norden, som genom innehav av giltig startbok och licens var berättigade att tävla säsongen 1980/81 torde inte ha överstigit 3 000.

3.4.1 Island

I Island har boxningssporten aldrig utövats i sin nuvarande form. I landet råder sedan 1956 förbud mot tävlingar och uppvisning i boxning och t.o.m. försäljning av boxhandskar är förbjuden.

5.4.2 Danmark

Nordiska medicinska expertkommitténs betänkande 1967 föranledde berörda myndigheter i Danmark att tillsätta en särskild utredning med uppgift att i samarbete med idrottens organisationer föreslå Vilka av de av kommittén säkerhetsföreslagna föreskrifterna som kunde införas. Några skäl att föreslå förbud

Översikt av nuvarande förhållanden 45

mot professionell boxning ansåg de danska myndigheterna ej föreligga. Utredningen föreslog 1975 vissa ändringar i boxningsreglerna i enlighet med vad nordiska medicinska expert-

kommittén föreslagit (Fastsaettelse af yderligere sikkerheds-

forskrifter -vedrørende boksesportens udøvelse, stencil 1975). Vissa av utredningens förslag upptogs så småningom i Justitieministeriets cirkulaere om offentlige boksekampe (Jmcirk nr 139 af 17.08.1978) med särskilda föreskrifter om ålder, startbokxü1instruktioner för ringdomaren samt i Sundhedstyrelsens

cirkulaerevedrørende staevnelaegens pligter og beføjelser

under offentlige boksekampe (cirk nr 144 af 24.08.1978). Föreskrifterna gäller för såväl amatörboxning som professionell boxning. Danmark är ett av de fåtal länder där boxningssporten är reglerad genom särskilda av statlig myndighet utfärdade föreskrifter. Cirkulärens innehåll redovisas närmare i kapitel. 4.

3.4.3 Finland

Nordiska medicinska expertkommitténs betänkande föranledde inte några särskilda åtgärder i Finland. De finska reglerna och säkerhetsföreskrifterna följer i allt väsentligt de internationella reglerna. Något förbud mot professionell boxning finns ej.

5.4.4 Norge

Några särskilda av myndighet utfärdade föreskrifter om amatörboxning finns ej heller i Norge. Våren 1981 antogs en lag med förbud mot professionell boxning. Lagen - med ikraftträdande den 1 januari 1982 - har samma innehåll som den svenska. Som skäl att förbjuda professionell boxning anfördes i propositionen (odalstingspropositionen nr 52, 1980-81) sportens hä1sorisb10Ch de osunda ekonomiska intressen som alltid omger professionell boxning. Några skäl att förbjuda också amatörboxningen ansågs inte föreligga. I propositionen anfördes Vidare att amatörboxningens hälsorisker i första hand borde elimineras genom skärpta säkerhetsföreskrifter.

TILLÄMPNINGEN AV NORDISKA MDICINSKA EXPERTKOMMITTNNS FÖRSLAG TILL SÄKERHETSFÖRESKRIFTER

De tävlande

4.1.1 Åldern

nuvarande svenska tävlingsregler måste man ha fyllt 15 Enligt år för att få tävlingsboxas. I Danmark och Finland är åldersgränsen 11 år och i Norge 14 år. Enligt EABA:s bestämmelser är lägsta åldersgränsen för tävlingsboxning 10 år. De flesta länder följer EABA:s bestämmelser om åldern. För diplomboxning gäller åldersgränsen 10 år i Sverige. Beträffande skillnaden mellan tävlingsboxning och diplomboxning hänvisas till framställningen i avsnitt 3.2.2 ovan.

Tabell 4:1

Ãldersgränser för tävlingsboxning

Tyska Demokratiska Republiken 10 Polen 15 EABA:s regler 10

Källa: Tidningen Boxning, nr 1, 1980

Nordiska medicinska expertkommittén ansåg att åldersgränsen för amatörboxning borde vara 17 år. Man ansåg att unga boxare i regel är övermodigare och oförsiktigare än äldre och att i saknar tillfredsställande förståelse för unga boxare regel sportens risker. Vidare fann kommittén att många unga boxare

48 Tillâmpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter

saknar tillräcklig defensivteknik. Med hänsyn till de särskilda risker som föreligger vid professionellt tävlande ansåg kommittatt åldersgränsen för professionell boxning borde bara 21 år.

Mot bakgrund av de uttalanden som gjordes i 1969 års departementspromemoria (2.1.5 ovan) och av chefen för justitiedepartementet i samband med införandet av lagen om professionell boxning (3.1.1 ovan) höjde boxningsförbundet åldersgränsen för tävlingsboxning 1972 från 15 år till 17 år. Någon motsvarande höjning genomfördes emellertid icke i de övriga nordiska länderna. I Danmark och Norge sänktes i stället åldersgränsen i början av 1970-talet - i Danmark från 15 år till 10 år och i Norge från 16 år till 15 år. I Finland behölls den tidigare åldersgränsen 14 år. (Angående aktuella åldersregler; se tabellen ovan). Olikheterna rörande åldersgränserna i början av 1970-talet medförde, enligt vad Svenska boxningsförbundet i olika sammanhang anfört, att svenska juniorboxare blev underlägsna sina utländska motståndare vid internationella tävlingar. De svenska boxarnas försämrade resultat vid tävlingar mot jämnåriga nordiska motståndare ansågs bero på otillräcklig matchrutin. Svenska boxningsförbundet ansåg sig komma i en internationell särställning. Man befarade också att sporten ej längre skulle fånga ungdomens intresse på grund av att den inte fick utövas i tävlingsform förrän efter fyllda 17 år. Med hänsyn härtill begärde Svenska boxningsförbundet i slutet av 1975 att riksidrottsstyrelsen skulle godkänna att åldersgränsen för tävlingsboxning sänktes till 15 år. Boxningsförbundet anförde därvid att 17-årsgränsen i realiteten var en säkerhetsrisk för svenska boxare. Riksidrottsstyrelsen godkände den 25 januari 1976 Svenska boxningsförbundethemställan. Efter riksdagens uttalanden vid riksmötena 1976/77 och 1977/78 (2.1.2 ovan) och överläggningar med företrädare för riksdagens kulturutskott beslöt vid riksidrottsstyrelsen sammanträde den 22 november 1979 att åldersgränsen skulle höjas från 15 år till 17 år. Svenska boxningsförbundet har emellertid icke följt riksidrottsstyrelsens beslut. Man har fortsatt att tillämpa 15-årsgränsen under anförande bl.a. att denna varit positiv för svensk boxning.

Tillämpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter

I Sverige finns f.n. tre åldersklasser för tävlingsboxare. Som ungdomsboxare räknas varje boxare som fyllt 15 år t.o.m. det kalenderår han fyller 17 år, såvida han inte deltagit i något nationellt eller internationellt mästerskap, startat i minst två ungdomsturneringar eller erövrat någon

ungdomstitel. Junior är varje boxare som fyllt 17 år t.o.m. det

kalenderår han fyller 19 år såvida han inte deltagit i svenska mästerskap, seniorlandskamp eller någon internationell mästerskapstävling, erövrat någon juniormästartitel eller vunnit över minst två motståndare vid en av Svenska boxningsförbundet sanktionerad internationell tävling. För ungdomsboxare och juniorer gäller att matchen skall avgöras genom poängberäkning. Domsluten seger på knock-out och seger genom RSC får således inte förekomma.

Diplomboxare indelas i tre åldersklasser: C-pojkar 10-12 år, B-pojkar 13-14 år och A-pojkar 15-16 år. Älderskillnaden mellan deltagarna vid diplomboxning kan således bli högst två år.

I Danmark finns två åldersklasser för boxare under 17 år. Pojkboxare är alla mellan 11 år och 14 år oavsett matchmeriter. Ungdomsboxare är alla mellan 14 år och 17 år, likaledes oavsett matchmeriter. Vid match mellan pojkboxare och ungdomsboxare får åldersskillnaden mellan deltagarna vara högst två år. i en professionell boxningsmatch i Danmark måste ha Deltagarna fyllt 21 år. Som juniorboxare räknas alla mellan 17 och 20 år.

I Finland finns tre pojkklasser för boxare i åldrarna 11-16 år. Efter fyllda 17 år tävlar de finska boxarna i en särskild ungdomsklass till fyllda 19 år och därefter i allmänna klassen.

I Norge tävlar boxare i åldrarna 14-17 år som ungdomsboxare och därefter till fyllda 20 år som juniorer.

I Sverige liksom i flertalet EABA-länder saknas föreskrifter om högsta åldersgräns för tävlingsboxning. I Danmark och Norge har man dock infört sådana gränser, varvid dessa fastställts till respektive 35 år och 52 år.

50 Tillämpningen av föreslagna sdkerhetsféreskrzfter

9 Tabell 4:2

Äldersfördelningen bland tävlingsberättigade

svenska amatörboxare säsongen 1980/81

Källa: Svenska boxningsförbundet

Anm. Med nybörjare avses boxare som genom innehav av licens och startbok blivit tävlingsberättigadförst under ifrågavarande säsong. - I början av 1982 fanns åita tävlingsberättigao boxare som var 30 år eller äldre.

Tillämpningen av föreslagna siikerhetsféreskrifter 51

Tabell 4:5

bland utövare av diplomboxning Ãldersfördelningen säsongen 1980/81 Ålder Antal

21 och äldre 11

E

I

Summa 485 1

Källa: Svenska boxningsförbundet

4.1.2 Minimum av skicklighet

l‘ att alla Nordiska medicinska expertkommittén ansåg nybörjare i Norden borde genomgå ett kunskapsprov varvid en särskild boxningsnämnd, tillsatt av boxningsorganisationerna i respektive land, skulle pröva om boxaren var lämpad för tävlingsboxning. Först sedan boxaren blivit godkänd vid ett sådant prov skulle 1 han tillåtas att tävla.

De nuvarande svenska liksom de finska och norska innereglerna ‘ håller inga föreskrifter om särskilt kunskapsprov.

I Danmark att den som vill tävla först måste genomgå gäller, minst månaders boxningsundervisning. Upplysning om sådan fyra skall finnas i varje boxares startbok. Om anteckundervisning därom saknas, är boxaren inte berättigad att tävla. ning

52 Tillämpningar: av föreslagna säkerhetsföreskrifter

Enligt Svenska boxningsförbundet utförs för närvarande erforderliga kunskapskontroller av tränarna innan någon tillåts tävla. Därutöver gäller, att ingen boxare får tävla innan han vunnit ett s.k. diplom vid diplomtoxning. Boxningsförbundet har vidare anfört att alla nybörjare måste träna grundligt innan de ens får träningsboxa mot varandra. Kunskapskontrollen hos nybörjare förekommer också genom märkestagning. För att erhålla Svenska boxningsförbundets stilmärke skall boxaren under s.k. skuggboxning inför två kontrollörer, varav en skall vara av boxningsförbundet godkänd domare, utföra vissa rörelser, utdela vissa slag och slagkombinationer samt kunna besvara vissa frågor om sportens regler.

I Finland och Norge sker kunskapskontrollen på ungefär samma sätt som i Sverige.

4.1.3 Antalet tävlingar per år

Enligt de regler som gällde i Sverige under 1960-talet fick

en boxare gå högst 20 matcher per år exklusive landskamper och mästerskapstävlingar. I Danmark fanns en motsvarande bestämmels: som föreskrev högst 25 matcher per år. Nordiska medicinska expertkommittén föreslog att antalet tävlingstillfällen per år borde begränsas ytterligare för att minska risken för bestående hjärnskador.

Nuvarande regler i Norge, Finland och Sverige saknar före-

skrifter om antalet tävlingar. I Danmark gäller att pojk- och

ungdomsboxare, dvs. pojkar mellan 11 och 17 år, får boxas högst tio matcher under en säsong inklusive mästerskapstävlingar och landskamper.

Tävlingssäsongen pågår varje år under tiden den 1 oktober den 1 maj. Olympiska spel, europamästerskap och nordiska mästerskap äger i regel rum efter den ordinarie tävlingssäsongens slut.

Vid utredningens granskning av samtliga tävlingsboxares startböcker, som under tiden den 1 september 1980 - den 31 maj 1981

Tillämpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter 53

ingavs till Svenska boxningsförbundet för kontroll, framkom att 73 boxare av 400 boxat tio eller fler matcher något år. Den boxare som hade tävlat mest hade under ett år i slutet av 1970-talet boxat 26 matcher. Endast 13 boxare hade något år boxat 15 eller fler matcher. Av dessa 13 hade tre boxat mer än 20 matcher. Vidare framkom att de främsta 20-25 boxarna i landet i genomsnitt tävlar vid ungefär 20 tillfällen varje år. Variationer i matchantalet uppkommer i anslutning till deltagande i internationella turneringar. Det genomsnittliga antalet matcher för en svensk amatörboxare uppgår till sex per år. De två boxare som tävlat mest under de senaste säsongerna har tävlat enligt följande.

Boxare A: den 30 augusti, den 1, 2 och 24 september, den 1, 8 17 och 18 oktober, den 25 november, den 13 december 1979 samt den 13 och 31 januari,den 3, 11 och 17 februari, den 9, 11, 29 och 30 mars, den 5, 11, 15, 23 och 24 maj, den 24 och 27 juli, den 2, 13, 20 och 26 oktober; den 6, 7, 17 och 24 november och den 12 december 1980, dvs.35 matcher under tiden den 30 augusti 1979 - den 12 december 1980. — Boxare B: den 23 september, den 17, 18, 20, 21 och 26 oktober, den 4, 10, 11, 22 och 29 november, den 9 och 13 december 1979 samt den 14, 28 och 31 januari, den 11, 24, 28 och 29 februari, den 3 och 18 mars, den 4 april, den 23 och 30 september, den 13 och 17 oktober, den 6 och 7 november, den 2, 4, 12 och 29 december 1980; dvs. 33 matcher under tiden den 23 september 1979 - den 29 december 1980.

Amatörboxarei Sverige går i genomsnitt 15 matcher under hela

1 karriären. Som framgår av nedanstående tabell är det endast

ett fåtal av de under säsongen 1980/81 tävlingsberättigade å 603 boxarna som gått mer än sammanlagt 100 matcher och ingen

som tävlat vid mer än 235 tillfällen.

i

1 \

V 54 Tillämpningen av föreslagna säkerhetsföreskrzfter Tabell 4:4 Totala antalet matcher hos säsongen 1980/81 tävlingsberättigade svenska amatörboxare

Källa: Svenska boxningsförbundet

Enligt uppgift från Svenska boxningsförbundet torde diplomboxarna i regel ha en lägre tävlingsfrekvens än tävlingsboxarna

4.1.4 Antalet matcher per vecka och dag

Nordiska medicinska expertkommittén fann att det ur säkerhetssynpunkt var väsentligt med långt uppehåll mellan matcherna Kommittén konstaterade att en boxare som under t.ex. ett veckoslut boxas fyra matcher, varav tre under samma dag, löper särskilt stor risk att drabbas av hjärnskador. Ur medicinsk synpunkt fann kommittén önskvärt med åtminstone en veckas uppehåll varje match och i vart fall förbud mot mer än

mellan

en match under samma dygn.

Svenska boxningsförbundets regler innehåller sedan 1969 den s.k. enveckasregeln. Denna innebär att ingen boxare utan förbundets dispens tillåts tävla oftare än var sjunde dag.

I Danmark gäller att ingen boxare får deltaga i mer än en match

Tillâmpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter -55

inom och två matcher inom samma vecka. Delsamma dygn högst vid de årliga danska mästerskapen - dock ej pojktagarna och - kan av danska boxningsförbundets lokalungdomsboxare förbund medges rätt att deltaga i högst tre matcher under ett veckoslut.

och norska reglerna innehåller inga särskilda föref De finska Z skrifter om antalet matcher per dag och Vecka. Enligt uppgift Ä tillämpas också i dessa länder enveckasregeln. i

i

i L Enveckasregeln kan av tidsskäl inte tillämpas vid turneringar i och olympiska spel, europamästerskap, svenska mästerskap ; såsom I

i internationella Svenska boxningsförbundet har an-

tävlingar.

i

fört att man vid sådana tävlingar numera inte tillåter att en i deltar i mer än en match har

f boxare per dag. Boxningsförbumdet

i att boxare som deltagit i internationella och ; vidare uppgivit 1 ofta får tävlingsförbud under mer än : nationella turneringar i en vecka omedelbart efter tävlingarnas slut. Samtliga fina-

i

lister vid juniormästerskapen och svenska ungdomsmästerskapen

I

avstängs alltid två Veckor efter finaldagen. |

Vid utredningens granskning av startböckerna har konstaterats avvikelser från sjudagarsregeln endast beträffande de mest i landet. I de fåtal fall där dispens

l

framgångsrika boxarna

hade beviljats har överträdelserna beivrats enligt i icke idrottens bestraffningssystem.

4.1.5 Jämbördig matchning

Enligt nordiska medicinska expertkommittén borde ingen boxare få tävla mot en mer erfaren och duktigare motståndare. En underlägsen boxare är nämligen, enligt kommittén, särskilt utsatt för skaderisker. Kommittén pekade särskilt på att unga talanger ibland alltför tidigt vid t.ex. mästerskapsturneringar och landskamper ställs mot alltför kvalificerade motståndare.

Svenska boxningsförbundet har i detta sammanhang anfört att garantier finns för att motverka ojämbördig matchbetryggande ning. Förbundet har därvid i första hand pekat på reglerna om de olika viktklasserna och om åldersreglerna. I svenska

56 Tillämpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter

ungdomsmästerskapen deltager boxare i åldrarna 15 - 17 år och i svenska juniormästerskapen boxare i åldrarna 17 - 19 år. Svenska boxningsförbundet äger rätt att förbjuda okvalificerade boxare att deltaga i mästerskapstävlingar. Boxningsförbundet har också pekat på att det ligger i tävlingsboxningens natur att ingen ledare tillåter någon att tävla mot en väsentligt starkare konkurrent.

I Danmark gäller vid pojk- och ungdomsboxning - såsom nämnts - att åldersskillnaden mellan deltagarna får vara högst två år.

I de 400 granskade startböckerna redovisas domsluten i 5 044

matcher under tiden 1972 - 1980. Av dessa hade 45 matcher

slutat genom knock-out och 127 genom RSC. Av de 400 boxarna hade 57 någon gång förlorat genom knock-out. Mer än tre knocke outförluster förekom inte hos någon. I en av Svenska boxningsförbundet 1980 gjord enkätundersökning redovisas 2 974 tävlings- och diplommatcher säsongen 1979/80. Av dessa slutade 66 genom domslutet kock-out eller RSC. Det bör i detta sammanhang anmärkas att granskningen av startböckerna inte ger en fullständig bild av matchresultaten. Boxare som misslyckats under säsongen och förlorat många matcher kan nämligen ha underlåtit att förnya sin startbok.

4.2. Funktionärerna

4.2.1 Läkarens befogenheter under tävlingsboxning

Nordiska medicinska expertkommittén föreslog att alla nordiska länder skulle införa regeln att tävlingsläkaren har rätt att stoppa en pågående match. Kommittén ansåg att läkarens möjlighet att gripa in kunde vara av avgörande betydelse för att förhindra skador. Kommittén föreslog också att berörda nordiska länders hälsovårdsmyndigheter skulle utarbeta en skriftlig vägledning för tävlingsläkare varav skulle framgå vad läkaren särskilt borde uppmärksamma och när han skulle gripa in och stoppa matchen.

57 1982:22 Tillämpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter SOU

nuvarande svenska regler skall en legitimerad läkare Enligt vara närvarande under boxningstävling. Han får inte varje lämna förrän han sett sista matchen. Läkaren tävlingslokalen skall utses av arrangören. Under 1970-talet gällde i Sverige att läkaren att stoppa en pågående match, om han ägde rätt att det förelåg fara förnågonav boxarnas hälsa. Domansåg slutet blev då.läkaren stoppar matchen (doctor stopping contest, DSC). Svenska boxningsförbundet tog emellertid nyligen bort regeln. Man menade att det ur säkerhetssynpunkt var bättre att endast ringdomaren hade det omedelbara ansvaret för matchen. Boxningsförbundet anser, att ringdomaren snabbare kan stoppa en match vid skada än den vid sidan av ringen läkaren. Förbundet har vidare pekat på att ett placerade delat ansvar mellan ringdomaren och läkaren inte är tillfredsställande ur säkerhetssynpunkt och att en erfaren ringdomare oftast vet bättre än en läkare när en match bör brytas.”

Enligt de danska föreskrifterna skall tävlingsläkaren bryta en match när han finner att fara för boxarens hälsa före- Om ena boxaren blir nedslagen skall den danske tävligger. vara särskilt uppmärksam på om matchen omedellingsläkaren bart bör Läkaren skall när han märker att den brytas. ingripa, ena deltagaren inte fullt ut är herre över sina handlingar. Det åligger vidare den danske tävlingsläkaren att före kontrollera boxningsringen, de tävlandes

tävlingen

handskar och underlivsskydd. Enligt de svenska reglerna skall motsvarande kontroll utföras av ringdomaren.

i

i Finland och Norge om läkarens befogenheter under Reglerna boxningstävlingar överensstämmer med vad som gäller i Sverige.

r

i

att tävlingsläkaren fick stoppa en pågående match har Regeln under sin i Sverige tillämpats endast vid ett giltighetstid fåtal tillfällen. Inte i någon av de i startböckerna redovisade har domslutet doktorn stoppar matchen 5 O44 matcherna förekommit.

58 Tillâmpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter

4.2.2 Tävlingsläkarens utbildning

Nordiska medicinska expertkommittén konstaterade, med hänvisning till de särskilda medicinska svårigheter som föreligger att konstatera hjärnskador, att en läkare utan särskilda kunskaper om boxningsskador inte alltid kan bedöma vilka följder en boxningsmatch kan ha och vilka åtgärder som ibland bör vidtagas. Alla läkare som tjänstgör som tävlingsläkare borde, enligt kommittén, ha särskilda kunskaper om de risker som är förbundna med boxning.

Svenska boxningsförbundet har i detta att sammanhang upplyst man nyligen i likhet med andra specialförbund påbörjat utbildning av tävlingsläkare genom anordnande av särskilda internatkurser i vilka läkare från hela landet Förbundet deltagit. har upplyst att intresset för utbildningen varit stort och att nya kurser planeras.

För svenska tävlingsläkare finns sedan början av 1981 broschyren Läkare vid boxningstävlingar utgiven av Svenska boxningsförbundet och skriven av ledamoten av Svenska boxningsförbundets läkarkommitté, legitimerade läkaren Douglas Falk. I broschyren ger författaren allmänna synpunkter på boxningsskador och upplyser om speciella olycksfallsskador som är typiska för sporten och som kanske inte ses så ofta i andra sammanhang. Bland olycksfallsskadorna behandlas bl.a. ögon- och ögonbrynsskador, skador på näsa, käke och tänder samt hand- och fingerskador. Beträffande hjärnskador rekommenderas att alla som drabbats av hjärnskakning bör observeras ett dygn på sjukhus och att en boxare som blivit nedslagen alltid skall kontrolleras noga i omklädningsrummet efter matchen. I broschyren ges vidare råd till tävlingsläkaren om vilken utrustning han bör medföra till tävlingen.

Några särskilda föreskrifter om den svenske tävlingsläkarens kompetens och utbildning finns ej. De läkare som anlitas som tävlingsläkare i Sverige har sällan specialistkompetens inom det medicinska ämnesområdet neurologi.

Tillämpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter 59

I Danmark skall tävlingsläkaren godkännas av den polismyndighet som beviljar arrangören tillstånd att anordna tävlingen. äger därvid infordra yttrande från bl.a. Polismyndigheten Sundhedsstyrelsen över läkarens lämplighet som tävlingsläkare. Till den danske tävlingsläkarens hjälp finns av Sundhedsutarbetade föreskrifter rörande hans skyldigheter under styrelsen matchen (Sundhedsstyrelsen cirkulaere af 24 august 1978 staevnelaegers pligter og befdjelser under vedrørende boksekampe). Sundhedsstyrelsen har vidare utarbetat offentlige som innehåller en kort redogörelse för skriftliga anvisningar akuta och kroniska boxningsskador samt vissa anvistypiska om vad tävlingsläkaren särskilt skall iakttaga och ningar kontrollera före, under och efter matchen.

I berörda nordiska länder saknas särskilda föreskrifter övriga om tävlingsläkarens kompetens och utbildning.

4.2.5 Instruktion för domare

Ringdomarens kunskaper och omdöme är utan tvivel en av de för att allvarligare skador skall viktigaste förutsättningarna kunna Nordiska medicinska expertkommittén föreslog undvikas. att boxningsorganisationerna samt hälso- och sjukvårdsmyndigheterna tillsammans skulle utarbeta en skriftlig instruktion för ringdomaren. I denna skulle bl.a. upplysas om de situationer som kan medföra särskilda risker för hjärnskador.

har vid kontakter med utredningen erinrat Boxningsförbundet om att det amatörboxningens skrivna regler ingår i enligt ringdomarens åligganden att

. förhindra att en svag boxare blir utsatt för överdriven och onödigt hård boxning

. tillse att deltagarna iakttar regler och säkerhetsbestänmelser

ha kontroll över matchens alla situationer

60 Tillämpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter

. bryta en match när han anser den för ensidig

. stoppa en match om någon av deltagarna skadas

. utdela tillsägelser och varningar samt diskvalificera boxare som inte iakttar reglerna

Någon särskild av socialstyrelsen eller annan myndighet utarbetad instruktion för ringdomare finns i ej Sverige.

I Danmark finns en särskild instruktion för ringdomaren. Enligt denna skall domaren vara särskilt uppmärksam på nybörjares tekniska färdighet. Om nybörjaren är alltför orutinerad och underlägsen kan ringdomaren boxaren att förbjuda tävla under fyra månader för att boxaren skall få tillfälle att träna ytterligare (teknisk karantän).

I de övriga nordiska länderna finns inga särskilda av myndigheter utfärdade instruktioner för ringdomarna.

Svenska boxningsförbundets domarkommitté utser svenska boxningsdomare. För att få licens som distriktsdomare erfordras att man är medlem i en boxningsklubb, ansluten till Svenska boxningsförbundet. Man skall ha fyllt 21 år men får ej vara äldre än 55 âr. Vidare erfordras att man varit föreningsledare eller instruktör i minst två år eller har tävlingsboxats. Dessutom föreskrives att man måste ha genomgått Svenska boxningsförbundets domarkurs och provdömt minst 30 poängavgjorda matcher.

För att få licens som förbundsdomare erfordras fyra års tillfredsställande verksamhet som poängdomare på distriktsnivå i minst 200 matcher. För att få tjänstgöra som ringdomare på distriktsnivå erfordras tre års verksamhet som poängdomare. För att godkännas som förbundsringdomare erfordras dessutom att man tjänstgjort tillfredsställande som ringdomare på distriktsnivå i minst 100 matcher. Som domare vid landskamp och svenska mästerskap får endast förbundsdonare. tjänstgöra Domare som icke varit verksam under ett år eller som visar sig inte fylla de krav, som kan ställas kan förepå honom,

Tillämpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter 61

läggas att genomgå ny domarkurs med prov. Inom varje distrikt anordnas kontinuerligt domarkurser. Sådan kurs skall genomgås minst vart tredje år. Varje boxningsdomare har en av Svenska boxningsförbundets domarkommitté utfärdad domarbok som varje år måste inges till förbundet för kontroll.

Det kan i detta sammanhang erinras om att boxning sedan 1980 finns representerad på idrottslärarlinjen vid Gymnastikoch idrottshögskolan i Stockholm.

4.5 Kontrollen

4.5.1 Startbokssystemet

Nuvarande startboksstystem infördes på 1950-talet. Säkerheten förbättrades därigenom avsevärt inom svensk amatörboxning. Systemet tillämpas nu i de flesta andra länder. I USA föreslogs 1979 införande av en särskild federal lag angående professionell boxning med skyldighet att registrera alla boxningsmatcher hos en särskild kommission som därigenom skulle få möjlighet att kontrollera boxarnas tävlingsfrekvens;

Startbokssystemet innebär att alla tävlingsboxare måste inneha en startbok. Startboken utfärdas av Svenska boxningsförbundet efter ansökan. Till ansökan skall bifogas foto och ett ifyllt protokoll över läkarundersökning enligt följande fastställda formulär.

1. Allmänt: A. Vilket år började Du boxas? B. Skador och k.o. (tidpunkt)? 3. Avstängningar (när och hur länge)? D. Symtom på kvarstående men? 2. Nuvarande hälsotillstånd: A. Hjärta: B. Blodtryck: C. Puls: 1. I Vila 2. Efter 20 knäböjningar 3. Tid för återgång till normal puls D. Lungor: 1. Auskultation 2. Lungröntgen eller skärmbild

62 Tillämpningen av föreslagna

säkerhetsföreskrifter

E. Nervssystemet: 1. Koordinations- och balansrubbningar 2. Talrubbning 3. De vanligaste reflexerna F. Syn (det är förbjudet för enögda att utöva boxning): höger vänster G. Hörsel: (det är förbjudet för döva att utöva boxning): höger vänster H. Tänder: I. Brick: J. Ryggrad och bröstkorgz K. Extremiteter (deformitet, åderbråck): L. Muskulatur: kraftig, medelmåttig, svag: M. Hud: N. Venerea: O. Vikt P. Längd R Urinprov (socker, äggvita)

För att få startbok fordras att synförmågan är minst 0,3 på ena ögat och minst 0,2 på det andra. Läkaren skall i protokollet avslutningsvis uttala huruvida den undersökte är tävlingsduglig eller ej.

I startboken skall boxarens alla matcher antecknas. Tävlingsarrangören skall i boken anteckna matchdag, boxarens viktklass, motståndare och matchresultat. Tävlingsläkaren skall anteckna Om boxaren skall avstängas efter matchen. När startboken är fulltecknad och boxaren ansöker om ny bok, skall den gamla boken bifogas ansökan. Varje år inför tävlingssäsongens början i september skall boxaren skicka in sin startbok till Svenska boxningsförbundet för kontroll. En funktionär hos förbundet gör en bedömning med utgångspunkt från antalet matcher och resultaten, om boxaren skall få fortsätta att tävlingsboxas. Boxare med normal tävlingsaktivitet - omkring sex - tio matcher per år - åläggs läkarundersökning i regel vartannat år. De flesta boxarna är medvetna om detta och när startboken inges för kontroll är protokoll över ny läkarundersökning vanligtvis intagen i startboken.

Nordiska medicinska expertkommittén påpekade att vissa skillnader förelåg mellan de olika nordiska ländernas system och att vissa förbättringar kunde göras. Kommittén föreslog därför att startböckerna i alla berörda nordiska länder skulle göras

Tillämpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter 63

enhetliga. Varje startbok borde, enligt kommittén, förses med

en kortare redogörelse för de särskilda risker som föreligger vid boxning. Därigenom skulle varje boxare frånÖbörjan få

en förklaring till varför läkarkontroller är nödvändiga. Varje startbok borde vidare, ansåg kommittén, innehålla en

allmän förklaring till varför boxaren i vissa fall bör under-

kasta sig neurologiska och psykiatriska undersökningar.

Några skillnader föreligger numera inte i de nordiska ländernas

startbokssystem. Svenska boxningsförbundets nuvarande start-

böcker innehåller följande allmänna upplysningar och hälsoråd:

Åtgärder efter KO o RSC:

Om en boxare under en match blir nedslagen en eller flera gånger, eller mottager många träffar, kan han av läkaren eller ringdomaren beordras vila från boxning och träning under en tid av minst en månad. En boxare, som fälls till golvet av en träff måste ta räkning till dess ringdomaren uttalat åtta och box, innan matchen får fortsätta. Om en boxare blivit träffad och matchen fortsätter efter det ringdomaren uttalat åtta och box, men faller till golvet, utan att ha träffats av något slag, skall ringdomaren fortsätta räkningen där han slutat alltså fortsätta med nio och tio. En boxare, som blivit slagen knockout - dvs. blivit utslagen eller omförmögen att försvara sig - skall genast undersökas av läkare och om denna icke beordar något annat, följas hem av en ansvarig funktionär. En boxare, som blivit slagen knockout, får inte tävla, träna eller utöva r { annan idrott på minst en månad. En boxare, som slagits ‘ knockout två under icke gånger en period av tre månader, får N tävla, träna eller utöva annan idrott inom tre månader efter 1 den andraknockouten. N Eh boxare, som blivit utslagen tre gånger, får icke tävla eller träna under ett år, räknat från den tredje knockouten. Innan en boxare får deltaga i tävling efter den längre viloperioden måste han undersökas av en legitimerad läkare och friskförklaras. Distrikts- N styrelser, tävlingsläkare, tävlingsledare, föreningsledare, l tränare och boxare göras uppmärksamma på nödvändigheten av V att dessa bestämmelser bli samvetsgrant iakttagna, så att boxarna får den viloperiod, som är a b s o l u t nödvändig efter en knockout. Boxningsförbundet hemställer att tävlingsläkaren i startboken inför nödvändig notering om avstängning. Varje försök att förtiga, bortförklara eller förringa en knockout är ett brott mot boxarens hälsa. Den ledare, som gör sig skyldig till ett sådant försök, handlar samvetslöst mot boxarens och sportens intressen och kommer att beivras.

64 Tillämpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter sou 1932;22

Se till att Du alltid är fullt tränad före en match. Bra kondition minskar risken för skador. Träna inte eller matcha när Du är sjuk, även om sjukdomen är lindrig. Sköt skadorna ordentligt och börja inte träna förrän läkaren lämnat tillstånd. Boxa alltid i Din naturliga viktklass. Överdriven bantning kan vara hälsovådlig. Kontrollera noga Din vikt. Sköt dina tänder. Gå regelbundet till tandläkare. Iakttag noggrant alla råd och bestämmelser beträffande hälsan. Läs och lär dig regler och tävlingsbestämmelser i Svenska Boxningsförbundets uppslagsbok, rekvireras från kansliet. Varje år (aug/sept) skall startboken in för kontroll samtidigt som läkarintyget skall förnyas.

4.5.2 Karantänbestämmelserna

Nordiska medicinska expertkommittén föreslog att de dåvarande karantänbestämmelserna skulle skärpas. Man ansåg att också boxare som - utan att ha varit nedslagna - blivit hårt medtagna under en match, t.ex. genom att ha fått ta emot många hårda slag, borde avstängas en viss tid. Kommittén föreslog att varje boxare som ålagts karantän skulle avstängas också från träning.

Svenska boxningsförbundets styrelse kan, enligt nu gällande ordning, förbjuda uppenbart okvalificerade boxare att tävla. Förbundet kan också avstänga boxare efter hårda matcher oavsett om boxaren vunnit eller förlorat matchen.

Nuvarande karantänbestämmelser innebär att en boxare som förlorar en match genom domslutet knock-out eller RSC på grund av hårda slag mot huvudet avstängs från allt tävlande under minst fyra veckor. Om en boxare på samma sätt blir utslagen två gånger under en period av tre månader får han inte tävla inom tre månader efter den andra utslagningen. En boxare som blir utslagen tre gånger efter varandra inom ett år avstängs under ett år från den tredje utslagningen. Efter varje avstängning skall boxaren läkarundersökas innan han får tävla på nytt. I reglerna sägs att han skall genomgå specialist-

av säkerhetsföreskrifter 65 Tillämpningen föreslagna

undersökning. Karantänbestämmelserna är numera internationella. Beslut om karantän fattas av tävlingsläkaren som också har ansvaret för att anteckning därom görs istartboken.

4-5-3 Läkarkontroll efter karantän

Nordiska medicinska expertkommittén föreslog att boxare

I

som varit avstängda på grund av karantänbestämmelserna l E skulle genomgå en särskild läkarundersökning för att få fortsätta att utöva sporten. Undersökningen skulle utföras av en läkare med särskilda kunskaper om boxningssporten och dess skaderisker.

i

Nuvarande svenska regler föreskriver, att en avstängd boxare l innan han får återuppta träning och tävling måste genomgå specialistundersökning och därvid befinnas vara lämplig i I för tävlingsboxning. Vad som här närmare avses med specialist- I l undersökning är inte angivet. Avstängda boxare läkarundersöks före ny start, men kravet på specialistundersökning upp-

I

rätthålls ej.

t

4.3.4 Uteslutning från tävlingsboxning

Nordiska medicinska expertkommittên ansåg antalet knockför

E

outs i och för sig inte vara avgörande hjärnskadornas

i art och omfattning. Kommittén underströk emellertid att

boxaren

i

varje knock-out är en hjärnskakning, som innebär att i fått åtminstone ett hårt slag mot huvudet. Flera knock-outs borde, enligt kommittén, tas som ett tecken på att boxaren fått ta emot åtskilliga hårda huvudslag och inte i tillräcklig grad behärskar boxningens defensivteknik. Mot bakgrund härav föreslog nordiska medicinska expertkommittén att

boxare som gått ett stort antal hårda matcher borde avstängas

från fortsatt tävlingsboxning.

Ä Nuvarande regler innehåller inga särskilda föreskrifter om obligatorisk uteslutning från tävlingsboxning efter ett visst antal matcher eller knock-outs.

66 Tilli1mpningenav föreslagna säkerhetsföreskrifter

Svenska boxningsförbundet har i sammanhanget erinrat om sin särskilda kontrollkommitté som har till uppgift att svara för säkerheten inomsvensk boxning. Kontrollkommittén äger avstänga boxare för viss tid eller för alltid om den finner skäl härför oavsett antalet matcher och matchresultat. Det fåtal boxare som boxningsförbundets kontrollkommitté avstängt har antingen bedömts vara för gamla eller ha en alltför aggressiv stil.

4.4 Utrustningen

4.4.1 Ringunderlag

Tidigare användes som ringunderlag över ett trägolv uteslutande filt eller gummi övertäckt med segelduk Nordiska

(canvas).

medicinska expertkommittén påpekade att många boxare avlidit på grund av skallskador uppkomna i samband med fall mot ringgolvet. Kommittén konstaterade att ringunderlagen inte var tillräckligt stötabsorberande. Man föreslog därför att boxningsförbunden i de berörda nordiska länderna i samarbete med den moderna trafiksäkerhetsforskningen skulle söka få fram ett nytt ringunderlag.

Som ringunderlag används nu i Sverige antingen filt, 15-19 mm, eller divinycellplast (Divinycell, M 150), 40 mm. Divinycellplasten har använts sedan höstsäsongen 1980. I september 1978 hade Svenska boxningsförbundet från statens väg- och trafikinstitut beställt en undersökning som skulle Visa olika materials lämplighet som ringunderlag. Institutet gjorde en försöksserie enligt en metod som användes vid studier av olika materials lämplighet för inredning av bilar. Undersökningen finansierades bl.a. genom bidrag från Idrottens forskningse råd. Vid försöken valdes islagshastigheten så att den kom att motsvara ett fritt fall från omkring 1,25 och 2,40 meter respektive 0,6, 1,2 och 2,4 meter. Islagseffekten mäts iseverity Index (SI). Om SI överstiger 1 500 enheter anses livshotande hjärnskador kunna uppstå. Resultatet av försöksserierna framgår av följande tabeller. Siffrorna visar ringgolvets och boxningshjälmens skyddseffekter vid s.k. fritt

Tillämpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter* 67

dvs. då en boxare faller fritt och handlöst med huvudet fall, först i ringgolvet. Enligt uppgift från Svenska boxningsförbundet är ett sådant fall synnerligen ovanligt.

Tabell 4:3

Material Severity Index i Utan huvud- Med huvud- Å skydd skydd Fallhöjd ca 1,25 m 7 mm gummimatta svart 7 000 ; 20 mm skumplast 7 000 5 16 mm filt › 6 500 endast trägolv 6 500 grå 6 000 ; 10 mm gummitrall 10 mm Divinycell M 150 6 000

2o mm gummitrall svart 2 406

E

20 mm Divinycell M 150 2 269

Fallhöjd ca 2,40 m 16 mm filt 8 500 20 mm Divinycell M 150 8 000 20 mm gummitrall svart 8 500 4 622 40 mm Divinxcell M 150 1 793 965

Källa: Statens väg- och trafikinstitut, Resultatöversikt boxningsgolv, 1979-05-16

68 Tillämpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter S()lJ 1982:22

Tabell 4:4

Resultat av slagprovning av golvmaterialet Divinycell M 150 i olika tjocklekar utan hjälm

Islags- Ekvivalent Divinyoell M 150 tjocklek mm hastighet fallhöjd 10 20 25 30 35 40 kmph m 12 0,6 _ SI §› SI: SI: SI: SI: utgår 3 210 230 178 154 109 18 1,2 SI SI: SI: SI: SI: SI: 6 268 2 375 1 118 608 439 363 24 2,4 SI SI SI _ SI SI: SI: 8 000 7 835 5 631 315 2 892 1 859

5 Källa: VTI-Utlåtande nr 97, 1980-10-27

Anm. I de fall mätområdet 500 g överskridits för anges lågt SI varför beteckningen SI;använts i dessa fall ovan.

Numera används divinycell vid alla större i tävlingar Sverige. Kostnaden för ett sådant golv uppgår till 20 000 kr. omkring Endast ett fåtal exemplar har framställts hittills. Golvet har, enligt vad Svenska boxningsförbundet upplyst, visats för EABA:s regel- och teknikkommitté som visat stort intresse för det nya ringunderlaget.

4.4.2 Handskar

Gällande internationella tävlingsregler att föreskriver, boxhandsken skall väga 227 gram (8 ounces). Lädrets vikt får ej överstiga 114 gram (4 ounces). I Danmark, och Norge Finland tillämpas de internationella de reglerna. Enligt svenska reglerna skall handsken väga 285 gram (10 ounces), varav lädret skall väga högst 140 gram. Handskarna skall vara av boxningsorganisationerna fabrikat och träffgodkänt ytan skall vara markerad med avvikande De tävlande färg. skall bärade handskar som arrangören tillhandahåller. Det är således ej tillåtet att bära andra, t.ex. handskar. egna,

Nordiska medicinska expertkommittên att man borde ansåg konstruera en boxhandske som minskar slagens effekt.

Tillämpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter 69

Svenska boxningsförbundet har vid olika tillfällen ansökt om anslag av Idrottens forskningsråd i syfte att få fram en ny typ av stötabsorberande material till stoppning i boxhandskar. Hittills har använts tagel eller polyten. Försök pågår inom EABA att konstruera en ny typ av boxhandskar.

l

I 4.4.5 Huvudskydd

Nordiska medicinska expertkommittén föreslog att en ny typ

E

L av huvudskydd skulle konstrueras för att lindra slagens áfekt. Man konstaterade att den hjälm som då användes endast å mot ögonbrynsskador och blödningar i ytterörat samt | skyddade mot huvudskador vid fall mot golvet. Kommittén uttalade: å Utvalget kan ikke anbefale anvendelse af de nuvaerende kendte bokshjelme, men det bör efter udvalgets opfattelse ‘ söges udarbejdet boksehjelme, der kan yde nogen beskyttelse i de naevnte henseender og samtidigt er hensigtsmaessige. l Någotkrav på hjälmobligatorium har kommittén således ej E uppställt.

I

Någon ny hjälm som uppfyller de av nordiska medicinska expert-

E

diskuteradevillkorenhar intekonstruerats. De olika E kommitténs { typer av huvudskydd som idag användes vid träning och tävling [ har dock i viss mån förbättrats i förhållande till de som I användes under 1960-talet. Några säkra uppgifter om i vilken « utsträckning dessa skyddar mot t.ex. hjärnskakningar finns emellertid ej.

Enligt de svenska reglerna är huvudskydd obligatoriskt för svenska boxare vid tävlingsboxning, dock ej vid internationella nästerskapstävlingar. Någon motsvarighet till regeln finns ej i de övriga nordiska länderna. Svenska boxningsförbundets styrelse kan dock numera lämna dispensvid tävlingar där ringunderlaget divinycellplast användes. Enligt förbundet ges dispens endast för seniorboxare efter prövning i varje särskilt fall.

Svenska boxningsförbundet har i olika sammanhang påpekat nackdelar med boxningshjälmen. Genom hjälmen anser man att

70 Tillämpningen av föreslagna säkerhetsföreskrtfter

träffytan på huvudet blir större och att den hjälmförsedda boxaren därigenom får ta fler slag än den som inte bär

emot

hjälm. Vidare anses, att hjälmen ibland begränsar boxarens synfält och att han i vissa matchmoment blir störd genom att han tvingas rätta till hjälmen. Boxningsförbundet har vidare pekat på risken att hjälmförsedda boxare kan invaggas i en falsk säkerhetskänsla och därigenom underlåta att boxas försiktigt. Hakremmens placering under hakan anses öka risken skador på struphuvud och hals när hakremmen

for

sträcks vid träffar mot boxningshjälmen. Att svenska boxare använder hjälm vid tävling har, enligt vad som upplysts, försvårat ett internationellt tävlingsutbyte.

4.4.4 Underlivsskydd och tandskydd

Nordiska medicinska expertkommittén föreslog att underlivsskydd och individuelltutprovade tandskydd skulle vara obligatoriskt Vid tävling.

Gällande internationella regler, vilka tillämpas i samtliga nordiska länder, föreskriver obligatoriskt underlivsskydd. Någon motsvarande föreskrift om tandskydd finns icke. Tandskydd torde emellertid användas av alla svenska tävlingsboxare. Om boxaren tappartandskyddet skall matchen, enligt de svenska reglerna, brytas och ringdomaren sätta tillbaka skyddet.

SKADOR OCH SKADERISKER

Idrottsskador

5.1.1 Definition

Skador som drabbar idrottsutövare i samband med eller på grund av tävling eller träning - s.k. idrottsskador - skiljer sig inte från andra fysiska skador som drabbar oss. Vissa skador är dock vanliga hos idrottsutövare, vilket även avspeciellt speglar sig i vissa åkommors namn, t.ex. tennisarmbåge (yttre De flesta

epikondylit) och golfarmbåge (inre epikondylit).

idrottsskadorna innebär ingastörre problem för den drabbade eller samhället och kräver ej någon medicinsk behandling.

Idrottsmedicinen brukar indela idrottsskadorna i grupperna och förslitningsskador. Till olycksfallsolyoksfallsskador skador räknas alla frakturer, urledvrickningar, led- och ledbandsskador, muskel- och senbristningar samt hjärnskakningar.

förorsakas av upprepade överbelastningar och

Förslitningsskador som inflammationer i muskler och senor och som kan yttra sig utmattningsbrott - s.k. stressfrakturer. En del förslitningsskador till känna först lång tid efter avslutad idrottsger sig

karriär (Peterson och Renström, 1979).

5.1.2 Omfattning

Att idrotta - tävla, träna eller motionera - är numera en av de mest utbredda i vårt land. Anfritidssysselsättningarna talet registrerade aktiva idrottsutövare har, såsom tidigare uppskattats till 2,5 milj. Idrotten anses allmänt framgått, en sund och sjukdomsförebyggande livsföring. Att idrotta främja innebär dock nästan alltid en risk att drabbas av skador av olika slag. Allteftersom antalet idrottsutövare ökar och intensiteten i tävlandet skärps, ökar också antalet skador.

72 Skador och skaderisker

Vid bedömning av de risker som följer med utövande av en viss idrottsgren blir endast bedömningen meningsfull om den jämförs med skaderisker vid annan aktivitet, i första hand annan idrott. Man måste också ta hänsyn till skadornas olika svårighe grader och konsekvenser på sikt. Vid vissa idrotter såsom exempelvis fotboll, ishockey, brottning, handboll, och tresteg spjutkastning är skador Dessa är emellertid vanliga. i regel av mindre allvarlig art. En del av dem kan emellertid på sikt medföra förslitningsskador ooh eventuella handikapp. Inom andra idrotter är skadefrekvensen låg men när skador inträffar blir konsekvenserna ofta allvarliga, exempelvis vid ridmotorsport, ning, störtlopp och sportdykning. Slutligen finns idrotter där problemet begränsas av att utövarna är få - exempelvis vissa biltävlingar.

Bilden av boxningens skaderisker grundar sig väsentligen på erfarenheter från professionell boxning och från amatörboxning under en period med andra säkerhetsbestämmelser än dem som nu gäller. Många anser dock att också dagens inneamatörboxning bär oacceptabelt höga risker.

säkra Några uppgifter om idrottsskadornas omfattning och dess kostnader för samhället finns ej. Konsumentverket försökte år 1978 att utreda omfattningen av och orsaken till olycksfallsskador i Norden. Verket undersökte därvid som krävt 30 OOO fall behandling på sjukhus, hälsovårdscentraler eller av privatpraktiserande läkare. Undersökningen visade att omkring 12 % av alla olycksfallsskador hade inträffat i samband med bollspel. Undersökningar i Danmark, Norge och Västtyskland från 1950- och 1960-talen visade att 5 - N)%av de patienter som sökt vård vid företett skador sjukhusmottagningar uppkomna i samband med idrottsutövning. I Norge gjordes på 1950-talet undersökningar som tydde på att2 - 7 % av alla sjukhuspatienter var intagna på grund av idrottsskador. Vid registrering av alla patienter son1sökt vid_akutmottagningen på centrallasarettet i Mölndal under 15 månader 1975 och 1976 befanns att omkring 6% eller 505 patienter hade skadat i samband sig med idrottsutövning i någon form. Av dessa hade 72 patienter så allvarliga skador att de var tvungna att kvarstanna på sjukhuset (Axelsson, Renström och Svensson, 1980).

sou 193222 Skador och skaderisker 73

Försäkringsbolaget Folksam, som kollektivförsäkrar majoriteten

av landets idrottsutövare, gjorde under 1961 och 1966-67

skadeundersökningar baserade på erfarenheterna av de kollek-

tiva olycksfallsförsäkringar som tecknats av Svenska bandy-

förbundet, Svenska fotbollsförbundet, Svenska handbollsför-

bundet och Svenska ishockeyförbundet. Undersökningen visade

att det totala antalet skadefall inom dessa lagidrotter

1 uppgick till omkring 10 000 på ett år, vilka beräknades

1 I E medföra omkring 275 OOO sjukdagar per år (Folksam, 1971). E i Under tiden 1976 t.o.m. den 28 februari 1980 utbetalade 1 1 Folksam, enligt uppgift till boxningsutredningen, för- 1 Z 1 till skadade med sammanlagt 1 säkringsersättning fotbollsspelare

5 2,5 milj. 1 kr. och till skadade ishockeyspelare med 1,1 milj. 1 A vilka således utbetalats utöver sedvanlig 1 kr., ersättningar 1 från allmän 1 ersättning försäkringskassa. i i 1

Hälsoriskerna på längre sikt av tävlingsmässigt utövande av

1 idrott är ännu svårare att överblicka. Den idrottsmedicinska E

forskningen har inte givit något entydigt svar på frågan huri

idrott i tävlingsform påverkar t.ex. medellivslängden hos ut-

övarna. Skillnader i hälsotillståndet hos utövare av olika

idrottsgrenar kan bero på att olika grenar attraherar olika

typer av människor (Eriksson och Tibblin, 1979).

1 5.1.5 Boxningsskadornas andel

1 1 1 Varken Sveriges riksidrottsförbund eller något av dess special- 1 1 förbund registrerar inträffade skador och någon aktuell jäm- 1 förande undersökning i Sverige av skadefrekvensen för olika

grenar finns ej. Inom amatörboxningen sker dock en viss regi-

1 strering genom anteckningar i startböckerna samt genom de skade-

1 rapporter som arrangörer av boxningstävlingar är skyldiga att

1 1 1 lämna till boxningsförbundet efter varje tävling. 1 1 1 1 1 Undersökningar i Västtyskland, Österrike och Östeuropa under

1 1960- och 1970-talen, grundade på bl.a. försäkringsstatistik 1 1 och relaterade till antalet utövare inom varje sportgren visade, 1 att utövare av bollsporterna rugby, fotboll, handboll och basket- 1 boll var mest drabbade av olycksfallsskador. Bland de indi- ; 1

74 Skador och skaderisker

viduella idrottsgrenarna med hög skadefrekvens märktes utförsåkning på skidor,cyke1 och ridning. Boxningssporten redovisades i alla sammanställningar som en idrott med förhållandevis låg skadefrekvens (Franke, 1977)). En undersökning i Västtyskland av försäkringsfall under tiden 1975 - 1979, som Deutscher Sportbund i Frankfurt am Main tillställt utredningen, visade att idrottsgrenarna golf och konståkning hade samma olycksfallsskadefrekvens som boxning - 0,93 per 100 utövare och år. Rugby-, handboll- och ishockeyspelare var, enligt undersökningen, de mest skadedrabbade med skadefrekvensen 4,20, 5,15 respektive 2,95 per 100 utövare och år. Av samma undersökning framgick att de svåraste olycksfallsskadorna, vissa med allvarlig invaliditet som följd, drabbat ryttare, handbolls-och fotbollsspelare samt gymnaster. I en australisk undersökning från Queenslanduniversitetet från början av 1970-talet fann man i en grupp på 995 studenter följande skadefrekvenser: Rugby 0,44, fotboll 0,50, gymnastik 0,20, hockey 0,25, judo 0,21, boxning 0,17, och basketboll 0,15 (Blonstein, 1974). Äldre undersökningar om idrottsskador i Norden visade att bland 6 OOO skador dominerade sådana som inträffat i samband med skidåkning och fotbollsspel samt att skador bland boxare endast hade förekommit i 100 fall (Johansen, 1955).

Inte heller bland fall med skador på centrala nervsystemet som vårdats på specialklinik synes boxningsskador särskilt vanliga. I en amerikansk undersökning fann man bland 95 skallskadefall, uppkomna i samband med sport endast en boxare

(Peterson och Wenker, 1968). En undersökning från Östtyskland

av patienter som vårdats på en specialklinik för ansiktfrakturer uppkomna vid idrottsutövning, visade att 20 - 25 %

var boxare (Bocher och Langanke, 1979).

Även i Sverige tycks vårdkrävande skador eller sjukskrivning på grund av boxning vara0vanligt(Naumann, 1961). Till det försäkringsbolag som kollektivolyoksfallsförsäkrat omkring 50 boxare i landet anmäldes under tiden 1976 — den 28 februari 1981 endast en skada (tandskada). Av de omkring 175 OOO kollektivolycksfallsförsäkrade fotbollsspelarna i landet gjordes under samma tid 4 947 skadeanmälningar. Försäkringsbolaget tillämpade samma försäkringsvillkor för de

Skador och skaderlsker 75

De nämnda siffrorna från boxningen tillåter båda grenarna.

slutsatser om olycksfallsskadefrekvenserna med hänsyn inga statistikmaterialet. Eftersom det totala till det obetydliga

antalet tävlingsboxare i landet endast är omkring 700 talar

för att boxningen i jämförelse med dock vad som redovisats

idrott belastar den allmänna sjukvården endast obetydannan

ligt.

Svenska genomförde hösten 1980 en enkätboxningsförbundet i landet angående akuta undersökning bland boxningsklubbarna

skador under 1979/80. Av 114 tillfrågade klubbar säsongen

svarade 102. Av svaren framgick att tillhopa 690 tävlings-

och diplomboxare varit aktiva under säsongen och sammanlagt

Vidare att 78 boxare under gått 2 974 matcher. framgick

i samband med träning eller tävling drabbats av någon

i säsongen

akut skada som inneburit att vederbörande måst göra en tids ! eller tävlingsuppehåll. Av dessa skador var 38 så I träningsallvarliga att de fordrade läkarvård. De vanligaste behandlings-

skadorna var handskador som förekom i 17 fall. I krävande

i

skador på örat och övrigt noterades nässkador, ryggskador,

tandskador.

I

5.2 Boxningsskador

l

r

5.å.1 Skadeorsaker och skadetyper

K

é Allvarliga skador som drabbar boxare uppkommer i regel på

eller vid fall mot ringgolvet eller repen. Ä grund av_slag Boxarens huvud och ansikte är särskilt utsatta men också kropps-

l

kan skada organ i bröst och bukhåla. Även den som utslag à delar kan skada sig i handen eller armen. slaget

E

N Vid av boxningsskador brukar man skilja mellan redovisning centrala och övriga skador. Skademsomdrabbar nervsystemet

kan delas in i akuta och dorna på centrala nervsystemet Först skall här beskrivas dels den akuta lätta kroniska.

skallskadan, som uppstårvid knock-out, dels de allvarligare

i samband med blödning i skallen. I det skador som kan uppstå

därefter följande avsnittet beskrivs de kroniska skadorna,

- ofta decennier - efter de akuta vilka kan uppträda långt

76 Skador och skaderisker

skadetillfällena. Slutligen redovisas skador som kan övriga uppstå vid boxning.

5.2.2 Akuta skador på centrala nervsystemet

Riskerna för hjärnskador vid boxning har utförligt behandlats i tidigare utredningar (Naumann, 1961 och Boksningens medi-

cinske skadevirkninger, 1967).De

beskrivningar av hjärnskadornas natur som där ges, är välkända och allmänt accepterade. Inget väsentligt nytt har under senare år tillkommit med avseende

på patofysiologi och symtomatologi.

Effekten av ett kraftig slag mot skallen direkt eller indirekt via underkäken mot skallbasen kan bli en hjärnskakning (commotio cerebri). Ibland kan hjärnskakning också uppstå sonlföljd av flera var för inte sig särskilt hårda slag, s.k. summationseffekt. Den skadade förlorar medvetandet, benen viker sig och han faller till De krafter golvet. som krävs för att utlösa ett sådant tillstånd är tämligen välkända, bl.a. genom djur- och modellförsök samt studier av boxares reaktioner i samband med

knock-out(Unterharnscheidt

och Sellier, 1970 samt Johnson, Skorechi och Wells, Er- 1974). farenheter från skallskador i allmänhet visar att majoriteten av allahjärnskakningarläker utan att kvarvarande men uppstår.

Ett slag eller en serie av slag kan också ge upphov till ett omtöckningstillstånd under vilket boxaren kan hålla sig på benen men saknar förmåga att försvara sigeffektivt.Eit sådant s.k. state groggy kan följas av samma symptom som efter hjärnskakning, dvs. minnesluckor, huvudvärk och ibland

neurologiska bortfallssymptom, som kan finnas kvar under dagar till veckor.

Många boxare har, oavsett om de varit eller nedslagna ej, kvarvarande symptom i mer än ett en match. dygn efter Vid undersökning av 427 deltagare i en stor boxningsturnering i USA i slutet av 1950-talet befanns 91 ha symtom under mer än 24 timmar efter tävlingens slut

(Sercl och Jaros, 1962). I

enstaka fall kan sådana kvar symtom dröja t.o.m. under flera veckor. Upprepat våld mot huvudet ökar risken för att symtomen

Skador och skaderisker 77

skall bli allvarliga och läkningen fördröjas (Gronwall och

Wrigthson, 1975).

Även om de studier som gjorts angående riskerna för långvariga och eventuellt bestående men efter knock-out eller groggy state är mycket summariskt presenterade i den medicinska litteraturen och knappast tillåter säkra slutsatser, belastar de dock boxningen som en allvarlig riskfaktor. Det

I

N _ är därför av intresse att studera hur ofta nedslagning eller groggy state förekommer inom amatörboxningen i dag. En underå 4 sökning av 31 danska boxare omkring 1970 visade att 25 haft

Q

hjärnskakning en eller flera gånger under sin karriär

F (Thorseth, 1972). I de startböcker som under tiden den 1

till Svenska

E september 1980 - den 51 maj 1981 ingavs

för kontroll, redovisades domsluten i å boxningsförbundet

E 5 044 matcher under tiden 1972 - 1980. Av dessa hade 45

matcher (0,8 %) slutat genomknock-out och 127 (2,5 %) genom

BSC. Av de 400 boxarna hade 37 någon gång förlorat genom å knock-out. Mer än tre knock-outförluster förekom inte hos någon. I den av förbundet 1980 gjorda enkätundersökningen

f

redovisades 2 974 tävlings- och diplommatcher säsongen 1979/80. Av dessa slutade 66 (2,2 %) genom domslutet knock-out eller RSC. Det bör även i detta sammanhang anmärkas att redovis- N I ningen i startböckerna inte ger en fullständig bild av

1 matchresultaten. Boxare som misslyckats under säsongen och förlorat många matcher kan nämligen ha underlåtit att förnya N sin startbok. Trots detta är det konstatera att N berättigat N förhållandevis få matcher inom svensk amatörboxning slutar N I med knock-out eller BSC.

! Vid alla slag mot huvudet finns en liten risk att blödningar N i eller runt uppkommer omkring hjärnan. Dessa kan ge omedel-

I bara

symtom med medvetslöshet och neurologiska bortfallsymtom, I men kan också ge sig tillkänna först en tid efter skalltraumat. ; Traumatiskt betingade blödningar har rapporterats från amatör-

3 boxning (Cruikshank, 1980), vilka i något fall lett till

dödsfall Smärre med symtom svåra

L (Simonsen, 1980). blödningar

1 att skilja från dem vid hjärnskakning och groggy states torde också undantagsvis kunna förekomma även vid amatörboxning. Med hänsyn till hittills rapporterade sena, beståendemen hos

78 Skador och Skaderisker

amatörboxare måste dock den risken bedömas som mycket liten.

Dödsfall i samband med boxning har ägnats stor uppmärksamhet. Antalet boxare som genom tiderna avlidit under tävling har uppskattats till omkring 400. I en undersökning från 1979 rapporterades att det under de sista tio åren registrerats 56 dödsfall i världen. Särskilt i USA har ett stort antal boxare skadats svårt eller avlidit. I staten New York avled fram till 1950 21 boxare. Antalet under tävling avlidna basebollspelare och utövare av amerikansk fotboll var emellertid under samma

tid högre (Mc Cown, 1959). Utredningar visar att det är främst

professionella boxare som avlidit, men dödsfall har förekommit också bland amatörer (Simonsen, 1980 och Cruikshank, 1980). I Sverige har inträffat två dödsfall i samband med boxning, båda under 1940-talet._

Förutom dödsfallen har rapporterats fall med blödningar i hjärnan som överlevt med resttillstånd. Sådana fall har helt nyligen inträffat i samband med amatörboxning (Cruikshank, 1980).

5.2.5 Kroniska skador på centrala nervsystemet

Det är väl känt från såväl djurexperimentella studier som kliniska undersökningar - bl.a. på professionella boxare att upprepade slag mot huvudet kan ge upphov till hjärnskador trots att det enskilda slaget varit lindrigt och ej givit några påtagliga kliniska symtom. Vid dessa undersökningar på boxare har det visat sig att hjärnskadans svårighetsgrad kan sättas i direkt relation till boxningskarriärens längd och antalet matcher - ju längre karriär och ju större antal matcher desto allvarligare hjärnskada. Symtomen kan upptäckas långt - ofta decennier - efter det att boxaren slutat tävla. Skadorna är progressiva, dvs. förvärras mer än man med hänsyn till åldersutvecklingen kan förvänta (Roberts, 1969). Den kliniska bilden är typisk med såväl psykiska som motoriska symtom. Försämrat minne, intellektuell avtrubbning och karaktärsförändringar är vanliga psykiska symtom medan talrubbning, klumpiga rörelser, balansrubbning och darrningar dominerar bland de motoriska. Obuktion av professio-

Skador och skaderisker 79

nella boxare har visat stereotypa strukturella förändringar i av 15 f.d. boxare med lång hjärnan.Ienobduktionsundersökning

karriär, varav tolv varit professionella, påvisades fokal

dvs. cellförstöring, i stora och lilla celldegeneration, hemisfärer, i de undre nervknutarna hjärnans nervcellsförande ganglierna) samt cellminskning (atrofi) inom utbredda (basala ~ områden av det Limbiska systemet. Dessa patologiskt anatomiska svarar mot ovan beskrivna symtom. Hos två av de : förändringar tre undersökta amatörboxarna fann man inga av de ovan beskrivna

Q

förändringarna (Corsellis, 1973). : neuropatologiska

uppenbart att slag mot huvudet kan ge upphov L Det är således i till skador på hjärnvävanden. Slag som är tillräckligt kraftiga i för att bedöva en människa för en kort stund kan orsaka små j fokala skador på nervceller och kapillärer (Oppenheimer, Sådana skador är kumulativa (Roberts, 1969) och kan 1968). leda till traumatisk encefalopati, s.k. punchdrunksyndrom.

Hur ofta inträffar då dessa ovan beskrivna, kroniska skador? I Roberts 1969 av 224 professionella boxare, utundersökning förd på uppdrag av Royal College of Physicians, visade 17 % bero

t

tecken kroniska hjärnskador som kunde anses på på sådana Vid undersökning av 1 582 amatörboxare fann man bokningen. tecken på encefalopati hos 148 eller 9 %. Som jämförelse undersöktes en grupp på 1 OOO jämnåriga som aldrig boxats. Hos denna fanns encefalopatitecken hos 36 eller 3,6 %.Skillnaden mellan grupperna beträffande skadefrekvens var signifikant och Jaros, 1962). Vid undersökning av alla (Sere1 amatörboxare i det engelska flygvapnet under en fjortonårsrapporterades 240 akuta skador. Inga fall av kronisk period encefalopati observerades under den relativt korta observa-

tionstiden (Brennan och OConnor, 1968). Författarna menar

att adekvat kontrollerad amatörboxning är behäftad med minimal risk för kroniska hjärnskador. Liknande slutsatser i ett nyligen publicerat danskt arbete, vari 53 f.d. görs amatörboxare undersökts genom omfattande kliniskt utförda undersökningar, EEG och neuropsykologiska underneurologiska sökningar. Gruppen jämfördes med en kontrollgrupp av 55 fot- Observationstiden efter det att boxarna slutat bollsspelare. tävla var i medeltal elva år (3 -19)0ch boxarnas karriär hade

80 Skador och skaderisker

varat i medeltal åtta år(5 -16). Av det totala antalet matcher som boxarna gått hade endast omkring en procent slutat med knock-out. Vid jämförelse av de båda grupperna fann man ingen skillnad beträffande subjektiva besvär, neurologiska fynd eller EEG. I den neuropsykologiska undersökningen fann man en liten skillnad med något sämre motorisk funktion i vänster hand hos boxarna. I boxargruppen fann man ingen korrelation mellan observerade avvikelser i symptomatologi och boxningskarriärens längd, antal knock-outs osv. (Thomassen, 1979). Med hänsyn till det undersökta materialet synes författarnas slutsatser vara väl underbyggda. Undersökningens värde begränsas dock något av det relativt stora bor fallet ur den ursprungliga gruppen, 114 boxare.

5.2.4 Övriga skador

Sår i ansiktet speciellt vid ögonbrynen är vanliga och kan förutses i samband med boxning. På grund av kraftigt blodflöde, vilket kan försämra boxarens synförmåga, leder sådana sår inte sällan till att matchenawbryts. Detta är för övrigt tillrådligt, om man vill förhindra nedsmutsning av såret och försämrad läkning. Risk för sår inuti munnen har minskat i och med användning av tandskydd. Också blodansamling under huden (haematom) i ansiktet är vanliga och även dessa skador kan inskränka synen genom att ögat “muras Risken för igen. haematom på ytterörat med s.k. blomkålsöra som följd anses ha minskat i och med användande av huvudskydd. Sår och haematom i ansiktet kan leda till missprydande ärr och deformiteter men ger i övrigt sällan några men. Samma gäller de relativt vanliga näsfrakturerna som inte sällan ger gamla boxare en speciell profil. Dessa näsfrakturer kan, om de inte behandlas tidigt och korrekt, ibland ge upphov till försvårad näsandning.

Allvarliga ansiktsskador kan också drabba underkäken. Dessa är vanligen lokaliserade till käkvinkeln eller nära käk-

leden (Bocher och Langanke, 1979). Vissa rapporter talar om

att ansiktsfrakturer skulle uppstå i en .frekvens av fyra per 6 O00 seniormatcher. Även frakturer på tänderna- speciellt

Skador och skaderisker 81 SOU 1932122

- förekommer men har numera minskat i och med hörntänderna

att tandskyddet användes regelmässigt.

De allvarligaste ansiktsskadorna är otvivelaktigt ögonskadorna. i två procent av alla _ Smärre sår kring ögonhålan uppkommer Däremot är den fruktade näthinneavlossningen boxningsmatcher. endast sex fall ha förekommit ovanlig och sedan 1946 uppges hos amatörboxare och nio fall bland professionella (Blonstein, dock på att skadan kan vara 1975). Andra rapporter tyder och 1979). Risken för näthinnevanligare (Paul, 1966 Hruby, är särskilt stor hos närsynta personer varför avlossning att boxas. Genom operation kan i vissa dessa ej bör tillåtas fixeras och skadan i vissa fall förbättras. I fall näthinnan bestående Bland å En stor del får emellertid synnedsättning. märks blödning i näthinnan övriga ögonskador som rapporterats samt Prognosen tycks här och glaskroppen linsförskjutning.

; vara bättre.

torde vara den vanligaste skadan bland boxarna. Handskada av fraktur i handen har beskrivits. De Ett flertal typer

i flesta är beskedliga även om de förhindrar möjlighet till

I kortare eller tid. Däremot är frakturer l boxning under längre

som kan drabba tummens basalled och båtbenet behandlingsmen. Överansträngningsskador i krävande och kan ge framtida

L - t.ex. Boxer’s knuckle dvs.

1 hand och armbåge har beskrivits slemsäck (Williams, 1976) och inflammerad på knogen

i

kronisk

elbow dvs. broskskada i armbågen (Grenier och Rouleau,

3 Boxer’s

kräver ibland operativ behandling och 3 1976). Sådana skador kan medföra framtida men.

i

särskilt armbågsskadorna

i

i bröst och buk torde njur- E När det gäller skador på organ vara Risken för blödning från njuren tycks skador vanligast. j med antalet ronder. Vid undersökningar av öka kraftigt i och boxare befanns hälften ha spår av blod i professionella

urinen efter en tio ronders boxningsmatch (Mc Cown, 1959).

N är dock mycket ovanlig, speciellt ä Allvarlig njurblödning 1 har hos amatörboxare. Dödsfall i samband med mjältblödning

beskrivits men även detta är sällsynt (Thorseth, 1972).Vid

T mot kan uppstå revbensbrott och någon gång ä slag bröstkorgen Vid de dödsfall som

perforation av lungan (pneumothorax).

82 Skador och skaderisker

beskrivits efter slag mot bröstet har det sällan varit om»

fråga bristning av hjärtmuskeln eller de stora kärlen utan snarare om en på grund av yttre våld utlöst rytmrubbning i hjärtat. Vid våld mot halsen har beskrivits i stora halsbristning kärlen, struphuvudet och till och med halsryggraden. Denna typ av skador, som är ovanliga, kan uppkomma inte bara genom slag utan även vid fall mot repen.

6 DISKUSSION OCH SLUTSATSER

5 6.1 Diskussion

Debatten å 6.1.1

och dess skaderisker har alltsedan sporten började Boxningen i landet varit föremål för en intensiv utövas på 1920-talet debatt. har väckts genom åren att all Åtskilliga förslag borde förbjudas och att regler och säkerhetsföreskrifter boxning annan enskild idrottsgren har varit föreskall ändras.Ingen mål för sådant intresse från riksdagens sida. Intresset är oväntat därför att alltid varit en liten sport i boxningen och även därför att detta särskilda intresse synes Sverige sakna i andra länder, däri inräknat de nordiska. motsvarighet skaderisker inom andra idrotter har man låtit Vad gäller idrottens utöva övervakningen av skadeegna organ själva situationen. Detta oaktat att ett avsevärt våld - tillåtet eller otillåtet enligt reglerna - förekommer också inom

andra idrotter och med allvarliga fysiska skador som följd.

motståndare har i huvudsak anfört att sam- Boxningssportens hället inte bör tolerera och ekonomiskt stödja en verksamhet som går ut på.attdeltagarna skall misshandla varandra. Att boxare skadas våld inom ramen för boxgenom avsiktlig har till att intensifiera debatten. ningens regler bidragit Man har alltså gällande att all boxning är ur etisk gjort Det har Vidare ansetts att boxning är synpunktförkastlig. förenat med betydande risker - främst risker för bestående De som försvarat boxningen har men på centrala nervsystemet. hävdat att idrott i allmänhet och icke minst boxning i regel har en stor social och ungdomsfostrande uppgift och att hälsoriskerna överdrivits.

Debatten rörande amatörboxningen har ofta brustit i saklig-

84 Diskussion och slutsatser

het. Man har i mångt och mycket under 1960-talet och därefter betraktat de medicinska problemen så som de gestaltade inom sig den professionella boxningen under de närmast föregående decennierna. Den professionella boxningen har som alltid tilldragit sig ett dominerande intresse hos dem som över huvud taget intresserat sig för The World boxningen. Champions inom den professionella boxningens olika viktklasser åtnjuter en oerhörd publicitet som tillvaratar all dess miljonrullning, spänning, dramatik och tragik. Denna publicitet påverkar naturligtvis också - ehuru med orätt - synen på amatörboxningen.

I boxningsdebatten har således inte alltid gjorts åtskillnad mellan amatörboxning och professionell Undersökboxning. ningar som åberopats som stöd för ett totalförbud har i huvudsak avsett professionella boxare som varit aktiva under en tid då säkerhetsbestämmelser saknats. För en seriös debatt är det-emellertid nödvändigt att hålla i minnet att den professionella boxningen är - och än mer varit - en i många avseenden annorlunda aktivitet med andra säkerhetsbestämmelser, längre matcher, avsaknad av karantänbestämmelser osv. Det är alltså ej korrekt att utan vidare överföra erfarenheter och iakttagelser från professionell boxning till amatörboxningen. Det bör betonas att vad som bedöms i denna utredning är den amatörboxning som svenska idrottsmän bedriver i dag enligt nu gällande regler och säkerhetsföreskrifter.

Den debatt som förts i Sverige efter 1969 rörande amatörboxningen har huvudsakligen rört säkerhetsföreskrifterna - främst vilken åldersgräns som bör gälla och om huvudskyddet skall vara obligatoriskt. Många har haft att amauppfattningen törboxningen inte bör.förbjudas om erforderliga säkerhetsbestämmelser iakttages, varmed man i regel menat genomförande av de förslag som nordiska medicinska expertkommittén gav år 1969.

Skaderiskerna vid boxning har sällan jämförts med skaderisker vid annan idrottsutövning. Amatörboxningens positiva betydelse i fysiskt och socialt hänseende har aldrig —- i vart fall inte

Diskussion och slutsatser 85

i Sverige - granskats vetenskapligt. Att boxning skulle ha en större social och ungdomsfostrande betydelse än väsentligt någon annan idrottsgren samt mer än annan idrott attrahera rotlös men aktivitetshungrande ungdom har visserligen pâståtts men aldrig klarlagts.

6.1.2 Olika aspekter på boxning

Att amatörboxningen har ivriga såväl motståndare som försvarare beror på att de olika sidorna gör sina värderingar från olika utgångspunkter. Många ser i all boxning ett etiskt problem. Från denna synpunkt sett måste konstateras, att - att utdela så många och så hårda tävlingsboxningens mening slag som möjligt mot motståndarens kropp - talar emot sporten och är skäl för ett samhällsingripande, också när boxning utövas som amatöridrott. Det bör emellertid i sammanhanget påpekas, att denna etiska fråga icke uteslutande kan sägas Ett icke våld gälla boxningen. obetydligt avsiktligt enligt reglerna tillåtet eller otillåtet - förekommer i så som alla kampidrotter. Dessa idrottsgrenars begott har dock aldrig ifrågasatts. På ett något annorrättigande lunda sätt kan andra sportgrenar sett ur samhällssynpunkt sägas innebära etiska problem, t.ex. vissa former av motorsport, där en kalkylerad risk för svåra olycksfallsskador får anses ingå i sporten. Ej heller har för annan idrott än boxning krävts samhällsingripander1vadgäller utformning av regler, åldersbestämmelser eller säkerhetsföreskrifter för utövarna.

Boxningens etiska problem måste ses mot den bakgrunden att allt deltagande i boxningstävlande sker frivilligt. Det bör också att utredningen ej fått intrycket att ledare eller sägas tränare inom amatörboxningen söker genom påtryckningar eller på annat otillbörligt sätt förmå klubbarnas medlemmar att ställa upp i matcher och tävlingar.

Sett ur ett annat än ett etiskt perspektiv kan saken te sig annorlunda. Många menar sålunda att boxningen mer än andra idrottsgrenar har en social betydelse. Boxningen skulle i ovanligt hög grad kräva allmän skötsamhet och tränings-

86 Diskussion och slutsatser

flit. Boxningen - har man sagt - går ut på att förvandla ett okontrollerat slagsmål till en kamp enligt fastställda regler därdisciplin,teknik och självkontroll krävs av varje deltagare. Många boxningsledare och andra inom idrottsrörelsen har vittnat om boxningens speciellt ungdomsfostrande egenskaper.

I förarbetena till lagen om förbud mot professionell boxning har anförts att verkar förråande boxning på ungdomen och på publiken. Någon dokumentering som bestyrker - eller förringar - i detta har sanningshalten påstående utredningen icke kännedom om. Utredningsuppdraget och bakgrunden därtill har emellertid ej givit anledning att söka hur det må klarlägga förhålla sig med boxningens psykiska verkningar på utövare och publik jämfört med motsvarande påverkan av annan idrott. Det synes för övrigt tveksamt om ens en omfattande vetenskaplig undersökning skulle kunna bringa någon klarhet i en sådan frågeställning. För utredaren och experterna, som under någon tid besökt såväl ett antal fotbolls- och ishockeymatcher som flertalet större boxningstävlingar, är det påtagligt, att boxningspubliken visserligen är lika intresserad och entusiastisk men utan varje tvivel mindre bråkig än publiken vid förstnämnda Man ser nästan arrangemang. aldrig berusade personer på boxningstävlingar.

Man kan således anlägga en mängd olika synpunkter på boxningen. Utredningen har emellertid inte sett som sin uppgift att värdera eller utreda dessa eller andra liknande aspekter på boxningssporten. Såsom tidigare framhållits vill utredningen endast från huvudsakligen medicinska utgångspunkter söka för en bedömning ge ledning om amatörboxning utövad nuvarande enligt regler och med tillämpning av gällande säkerhetsbestämmelser - kräver samhällsingripanden i någon form.

6.1.3 Några utgångspunkter för utredningens slutsatser

Vid bedömning av vilka problem skadeverkboxningens fysiska ningar kan antagas medföra för samhället måste i första hand framhållas det relativt begränsade antalet utövare vi har i

Diskussion och slutsatser 87

Under säsongen 1980/81 var, såsom tidigare redovisats, Sverige. 600 amatörboxare tävlingsverksamma och det endast omkring j antalet i landet torde inte överstiga totala tävlingsboxare kommer med största sannolik- 1 000. Antalet tävlingsaktiva också i framtiden att bli relativt begränsat. Även om het under de senaste åren rönt ett ökat intresse boxningssporten måste man hålla i minnet att endast ett bland ungdomen, antal av dem som börjar att träna någonsin kommer mindre att tävla. Boxning är en tekniskt svår sportgren som i hög

kräver disciplin samt långvarig och regelbunden träning. grad har vid något eller några tillfällen prövat på Åtskilliga men inte fortsatt. En del fortsätter med boxningsträning träningen mer ger sig inte in på tävlande. Den omständigär så få innebär - oavsett heten att antalet utövare i landet skadornas omfattning - en begränsning av det medicinska

såvitt sjukvårdsinsatser från samhällets problemet gäller sida.

Idrottsutövning innefattar två moment: träning och tävling.

Det står å ena sidan klart att motioneidrott och träning för förbättring av prestationsförmågan 1 allmänhet är nyttigt

ur medicinsk Detta gäller i synnerhet en riktigt synpunkt. Idrottsträningen är också - som bedriven konditionsträning. bekant - väsentligen till fördel från social synpunktgenom att den ger ungdom - och andra — en vettig och fostrande

Lika säkert är att idrottsutövning fritidssysselsättning. som alla idrottsgrenar, och alltså på elitnivå inom så gott endast inom kampidrotterna, innebär stora skaderisker. ej Man skulle därför utan alltför stor överdrift kunna säga att inom nästan alla idrottsgrenar ur strikt tävlingsidrott i och för är olämplig. Så har det medicinsk synpunkt sig också vid ett av landets konstaterats att ungefär sjukhus var har skadats vid idrottsutövning sjunde olycksfallspatient att av tävlingsidrott i och det är otvivelaktigtså utövarna förhållande till sitt antal är överrepresenterade som

Som alla inser är det orealistiskt konsumenter av sjukvård. att för den skull dra slutsatsen att tävlingsidrott skall

Detta behöver ej närmare utvecklas eller analyseras. , förbjudas. måste ställas dess sociala be- Mot idrottens skadeverkningar

88 Diskussion och slutsatser

tydelse, den tillfredsställelse och nytta träning och tävling ger utövaren och den avkoppling, spänning och tjusning som idrottstävlingar kan ge publiken.

Vad nu sagts gäller också amatörboxningen. Boxningsträningen är i regel fri från skador och ger allsidig fysisk och psykisk uppbyggnad. Såsom nämnts har boxningen - i vart fall i samma mån som andra idrottsgrenar - sociala fördelar. Om man alltså bortser från sakens etiska en rättvis sida, synes och rimlig ståndpunkt kunna formuleras så, att ett förbud mot amatörboxning ej bör införas, såvida det inte kan påvisas att den med nuvarande regler och säkerhetsföreskrifter samt med hänsyn till de medicinska skadornas antal, art och svårighetsgrad kan anses utgöra ett större problem för samhället och enskilda än annan idrott. Därvid måste för amatörboxningens del liksom för nästan all annan idrott en viss förekomst av skador kunna accepteras.

6.2 Krävs samhällsingripande?

Utredningens medicinska undersökningar Visar att intet framkommit efter Naumanns utredning 1961 eller nordiska medicinska expertkommitténs betänkande 1967, som på ett avgörande sätt kan anses ändra de däri gjorda bedömningarna. Det är helt klarlagt att - också utövad nuvarande amatörboxning enligt regler och säkerhetsföreskrifter - kan ge upphov till olika skador. Liksom för alla andra idrotter gäller att de flesta skadorna är av mindre allvarlig art och sällan ger några bestående men. När det gäller allvarligare akuta skador som kräver läkarbehandling visar inte de medicinska rapporterna att boxare skulle vara mer drabbade än utövare av många andra idrottsgrenar. Tvärtom ger utredningar utomlands, byggda på försäkringsstatistik, vid handen att olycksfallsskador som kräver läkarvård är mindre förekommande inom boxningen än inom flera andra kampidrotter. Svenska boxningsförbundets enkätundersökning hösten 1980 tyder på att förhållandena är desamma i Sverige. Ej heller kan dödsfall anses vara vanligare i samband med amatörboxning än vid annan kampidrott.

Diskussion och slutsatser 89

Vad som skiljer boxningen från annan idrott är den påtalade risken för skador nervsystemet. Inte inom någon på centrala annan år huvudet och hjärnan så utsatta som vid idrottsgren Under en boxningsmatoh kan deltagarna i större boxning. än vid annan idrottsutövning drabbas av utsträckning som undantagsvis kan ge upphov till bestående

lhjärnskakning,

Vidare kan i fall utan att några påtagliga symtom

txen. sällsynta

r dessförinnan ibland lång tid efter avslutad In iakttagits Å karriär - uppkomma kroniska hjärnskador med såväl psykiska - s.k. Under de § som motoriska symtom punohdrunksyndrom. tio åren finns dock, såvitt utredningen kunnat ut- Qsenaste bestående skador rapporterade inom röna, inga allvarliga svensk amatörboxning. I fem fall som kommit till utredningens å kännedom - en förfrågan till landets läkare i Läkargenom 1981 - har iakttagits psykiska symtom hos svenska tidningen utövare av amatörboxning. Dessa skador har dock inte : f.d. I kunnat.tillskrivas boxningen.

Vad som framkommit på senare tid tyder på att hälsoriskerna

l

F Att så skett bero vid amatörboxning överbetonats. synes på att man hänfört sig till förhållanden, som gäller professionell boxning eller amatörboxning i ett tidigare, mindre och hårdare skede. Uppgifterna från Svenska säkerhetsreglerat boxningsförbundet talar också för att tävlingsfrekvensen numera är lägre - för den genomsnittlige amatören sex matcher år och under hela karriären - än vad som anper 15 totalt i De ändringar som vidtagits i tagits tidigare utredningar. om säkerhetsföreskrifter under senare år kan visserfråga anses ha eliminerat riskerna vid amatörboxning men ligen ej de har - särskilt karantänreglerna - medfört en begränsning

av riskerna. bestämda intryck är vidare att Utredningens ledare och funktionärer numera i större boxningssportens utsträckning än tidigare är medvetna om boxningssportens risker och att de känner sitt ansvar för tävlingsspeciella boxarnas hälsa.

har mot bakgrund av vad ovan anförts funnit att Utredningen det kan anses föreligga skäl för ett ingripande med förej bud mot svensk amatörboxning i den utformning den f.n. har.

90 Diskussion och slutsatser sou 193292

6.5 Synpunkter på säkerhetsföreskrifterna

Nordiska medicinska expertkommittêns till förslag säkerhetsföreskrifter har inte till alla delar vunnit i tillämpning Sverige och ej heller i de andra berörda länderna. Möjligheterna för en utanför idrottsrörelsens stående utredning att utan särskilda skäl i väsentlig grad påverka gällande regler och säkerhetsföreskrifter för en enskild idrottsgren är begränsade. Den enda möjligheten synes vara att föreslå statsmakterna att i samband med beviljande av anslag till idrottsrörelsen uppställa Vissa villkor. Detta skulle emellertid strida mot den inställning som statsmakterna haft tidigare gentemot idrottsrörelsen i Sverige. För idrottsrörelsen är det dessutom främmande, att och säkerhetsföreskrifter regler bestäms av någon annan än dess egna nationella och internationella organ. För att ett internationellt tävlingsutbyte skall kunna vara möjligt att krävs_yidare varje gren följer vissa internationella Det är därför helt regler. orealistiskt att föreslå ändringar i reglerna som i alltför avhög grad viker från vad som gäller internationellt. Vad gäller amatörboxningen är det, om man vill att den skall fortleva i Sverige, omöjligt att införa förbud mot huvudslag. Vissa särskilda nationella regler kan dock tillämpas utan att möjligheten till internationellt tävlande upphör eller att grenens egenart försvinner. Vidare kan givetvis svenska representanter i internationella boxningsorganisationer verka för bättre säkerhetsbestämmelser.

I detta avsnitt granskar de nuvarande utredningen säkerhetsföreskrifterna. De synpunkter som framförs är att uppfatta som underlag för en diskussion inom svensk amatörboxning och idrottsmedicin för att öka säkerheten - icke såsom villkor för amatörboxningens tillåtande.

Utredningen anser att det också i fortsättningen bör tillkomma amatörboxningens organisation inom riksidrottsförbundet att i likhet med vad som gäller inom andra idrotter - utforma regler och säkerhetsföreskrifter i samråd med idrottsmedicinsk expertis utan statsmakternas inblandning.

Diskussion och slutsatser 91

65 1 De tävlande _

särskilda medicinska erfarenheter rörande åldersgränsen Några finns Allmänt anses dock för tävlingsboxning ej rapporterade. är att tävla före tonatt det ur medicinsk synpunkt olämpligt torde för gälla många andra idrottsåren. Detsamma övrigt kan konstateras att en tidig tävlingsdebut kan grenar. Vidare - ovan redovisats medföra en lång tävlingskarriär vilket såsom

del innebär en särskild risk i förhållande till för boxningens

andra idrottsgrenar.

för anförde nordiska medicinska expert- Som skäl en 17-årsgräns att boxare är övermodigare och oförsiktigare än äldre, kommittén unga samt saknar förståelse för inte har tillräcklig defensivteknik stöder inte nordiska sportens risker. Utredningens iakttagelser Det kan således, enligt utredningens expertkommitténs påståenden. att 154åringar är oförsikmening, inte generellt göras gällande än 17-åringar eller att unga boxare i högre tigare i sin boxning saknar förståelse för sportens risker. grad än äldre

är olika utvecklade i Ungdomar mellan 15 och 17 år mycket hänseende. mening är att den psykiskt och fysiskt Utredningens behållas. En förutsättning härför är nuvarande 15-årsgränsen kan och boxningsförbundet i emellertid att undersökningsläkaren om den, som efter genomgångna kunvarje särskilt fall prövar att ansöka om tävlingslicens och startskapsprov är berättigad för Vidare bör han av undersökbok, är lämpad tävlingsboxning. informeras om att ett intensivt och mångårigt ningsläkaren tävlande medför risker för bestående men i hjärnan.

instämma i riksdagsuttalandet att en Utredningen kan alltså ej från 17 till 15 år skulle vara en sänkning av åldersgränsen

väsentlig avvikelse från säkerhetsföreskrifterna.

är det icke mindre angeläget att Enligt utredningens mening

för boxning. Det är nästan

diskutera en övre åldersgräns boxare bakom sig uteslutande hos med en lång tävlingskarriär i Det därför man iakttagit förändringar hjärnan. föreligger såsom införa en starka skäl att en ny säkerhetsföreskrift för vilken bör ligga ungeövre åldersgräns tävlingsboxning,

92 Diskussion och slutsatser

fär vid 50 år. Under har emellertid utredningsarbetet framkommit att boxningsförbundet har sin uppmärksamhet riktad på den särskilda risk äldre boxare löper. Förbundet har sålunda uppgivit att man regelmässigt avslår alla ansökningar om tävlingslicens från dem som fyllt 25 år, såvida inte vederbörande tidigare tävlingsboxats och då tillhört eliten. I fall där man är tveksam om lämpligheten av att någon återupptar tävlandet föranstaltar man om en kompletterande läkarundersökning med EEG-prov. Under säsongen 1981/82 beslutade förbundet om sådan undersökning i ett fall. För de som fyllt 30 år och efter någon vill återsäsongs uppehåll uppta tävlandet vägrar förbundet alltid licens. Under säsongen 1980/81 förekom en sådan ansökan och säsongen 1981/82 två, vilka samtliga avslogs.

Utredningen anser sig mot denna bakgrund inte behöva föreslå någon formell säkerhetsbestämmelse rörande en övre åldersgräns. Utredningen vill emellertid understyka nödvändigheten av att undersökningsläkare, tävlingsläkare och förbundet särskilt uppmärksammar att äldre boxare bör stoppas, när deras boxningskarriär bär utför eller defensivtekniken blivit sämre. Att en boxare säges tåla kan vara mycket stryk illavarslande och det är då ibland om en boxare som fråga borde avsluta sitt - Det totala tävlingsboxande. antalet amatörboxare som fyllt 50 år torde f.n. inte överstiga tio i hela landet.

Enligt Svenska boxningsförbundet förekommer inte i dag inom nordisk amatörboxning att helt otränade och orutinerade tillåts att tävla. Utredningens iakttagelser stöder påståendet. Den kunskapskontroll som f.n. sker genom märkestagning och stilprov innan någon tillåts tävla, också en viss synes utgöra garanti för att den blir som inte hejdad, tillräckligt tillägnat sig sportens teknik. Nordiska medicinska expertkommitténs krav på inrättande av särskilda för boxningsnämnder utförande av denna kontroll torde således ej längre ha fog för sig.

För att undvika skador är det inom flera idrottsgrenar viktigt att inte tävla alltför ofta. Detta gäller särskilt boxning, där ett ögonblicks oskärpa kan medföra en skada. Det har redan

Diskussion och slutsatser 93

framhållits att det av medicinska rapporter framgår, att boxare som tävlar ofta och under många år löper en särskild risk att drabbas av bestående men. De regler och den praxis som nu gäller, synes i huvudsak tillgodose kravet på att V inte blir alltför omfattande. För tävlingsintensiteten den amatörboxaren i Sverige tycks ej heller genomsnittlige antalet matcher per år eller totalt utgöra en sådan särskild risk som här avses. Däremot finns ett fåtal framstående boxare vars periodvis flitiga tävlande kan diskuteras ur säkerhets- Det är enligt utredningens mening av största vikt synpunkt. att efterföljs och att undantag görs endast sjudagarsregeln vid större turneringar. Med den kontrollmöjlighet som boxhar genom startboksstystemet torde sådana ningsförbundet lätt kunna upptäckas och beivras enligt regelöverträdelser idrottens straffbestämmelser. - I detta sammanhang kan man för övrigt ej underlåta den reflektionen att karantänregler borde finnas också inom vissa andra idrottsgrenar där våld mot huvudet inträffar.

är störst vid - Risken för ojämbördig matchning turneringar nationella och internationella - där arrangörerna ej på förhand kan bestämma vilka som skall mötas och deltagarna inte alltid ågerkännedmnom varandras styrka. Vid andra tävlingar torde man genom att kontrollera de tävlandes startböckera där alla matcher och resultat finns antecknade, enkelt kunna lämpligheten av att två tävlande får mötas. Utpröva redningen har inte funnit skäl att ifrågasätta riktigheten av påstående, att det icke förekommer att boxningsförbundets helt orutinerade boxare tillåts att deltaga i turneringar, där de riskerar att få tävla mot betydligt mer erfarna boxare. De boxare som uttages till stora internationella tävlingar är rutinerade och Vältränade. Risken för allvarliga skador på grund av ojämbördig matchning kan, enligt utredningens mening, ej anses kräva ytterligare åtgärder. Utredningen vill emellertid understryka nödvändigheten av att alla arrangörer vid utformning av matchprogrammen beaktar de skaderisker som kan uppstå på grund av ojämbördig matchning.

De nuvarande säkerhetsföreskrifterna stadgar att synförmågan skall vara minst 0,3 på ena ögat och minst 0,2 på det

-94 Diskussion och slutsatser sou 1932;22

andra. Enligt utredningens mening måste dessa föreskrifter skärpas.

6.3.2 Funktionärerna

Utredningen finner ej skäl att föreslå någon ytterligare formell utbildning för eller tävlingsläkare ringdomare. Utredningen har med sina experter också diskuterat tävlingsläkarnas kompetens, men har funnit att det - även om det kunde vara önskvärt - inte är realistiskt att kräva specialistkompetens som neurolog. Utredningen förutsätter att boxningsförbundet i samband med de olika kurser som anordnas, informerar om de skador som kan förekomma och att förbundet verkar för att i så stor tävlingsarrangörerna utsträckning som möjligt till funktionärer utser personer som genomgått förbundets kurser.

Utredningen anser att tävlingsläkarens åligganden i samband med boxningstävlingar bör utvidgas. Även om ringdomaren bättre än någon annan kan iakttaga och bedöma de tävlandes förmåga att försvara sig och är helt införstådd med att följa tävlingsläkarens råd, är det ändå naturligt och önskvärt att läkaren har ett självständigt ansvar för de tävlandes hälsa. Tävlingsläkaren bör alltså ges en ovillkorlig att befogenhet bryta en pågående match när han finner att fara för av någon de tävlandes hälsa föreligger. Tävlingsläkaren bör vidare åläggas att till boxningsförbundet rapportera eventuella brister i den utrustning som användes ävensom åsidosättande av andra säkerhetsföreskrifter. Han bör vidare ha skydighet att till förbundet om han finner rapportera, att någon av boxarna inte är lämpad för fortsatt tävlande. Säkerheten skulle, enligt utredningens uppfattning, öka om tävlingsläkarens befogenheter utvidgades i enlighet med vad som nu föreslagits.

5-3-3 Kontrollen

Genom startbokssystemet och kravet på läkarundersökningar sker en regelbunden och obligatorisk kontroll av alla täv-

Diskussion och slutsatser 95

Både boxningsförbundet och tävlingsläkarna får lingsboxare. en viss möjlighet att överblicka varje genom startböckerna boxares och hela tävlingskarriär. Man tävlingsfrekvens borde således med utgångspunkt i antalet matcher och matchsom finns antecknade i varje boxares startbok, få resultat, ett för ett beslut att förbjuda eller rekommendera underlag fortsatt tävlande. Det är viktigt att skyldigheten att skador till upprätthålles och rapportera boxningsförbundet att denna registreras och bevaras. rapportering

Risken att drabbas av hårda slag mot huvudet, som på lång sikt bedömas som störst för de kan ge bestående men, måste boxare som tillhör eliten och tävlar flitigt mot starka motståndare i internationella matcher. Utredningen anser att

kontrollen av dessa boxare kunde skärpas ytterligare genom

att en särskild läkarundersökning införes. En under-

sådan

skall utföras av läkare med i

sökning specialistkompetens

till den som

neurologi, vilka har tillgång medicinska\apparatur

läkarundersökning

bör komma till användning. Denna särskilda bör efter t.ex. var hundrade match\oavsett göras obligatorisk

matchresultaten. Med hänsyn till svenska amatörboxares ttäv-

är det endast ett fåtal mycket framstående lingsfrekvens elitboxare som kommer att beröras av en sådan föreskrift.

Det är emellertid denna lilla grupp som genom att fort-

just att boxas år efter år utsätter sig för särskilda risker sätta att drabbas av bestående allvarliga skador. Genom denna särskilda som nu föreslagits fäster man läkarundersökning också de aktivas uppmärksamhet på att ett långvarigtoch intensivt tävlande kan innebära vissa skaderisker.

Om denna specialistundersökning införes i svensk amatörboxning finner utredningen inga skäl att föreslå någon obligatorisk uteslutning från tävlingsboxning efter ett visst antal matcher eller knock-outförluster. Möjligheten till utefrån fortsatt tävlande finns för övrigt redan genom slutning de befogenheter som tillagts Svenska boxningsförbundets kontrollkommittê.

Nuvarande karaktänbestämmelser synes ur medicinsk synpunkt

96 Diskussion och slutsatser

lämpliga. Tävlingsläkaren bör dock efter varje match - oavsett - kunna utgången få ålägga någon eller båda boxarna tävlingsförbud under en eller flera månader.

6.5.4 Utrustningen

Det nya ringunderlaget - devinycell M 150 - har både en

god stötabsorberande förmåga och är inte alltför mjukt. Emt mjukt underlag hindrar nämligen boxarnas fotarbete. Det

nya materialet innebär en väsentlig förbättring. Boxningsförbundet bör verka för att blir ringunderlaget obligatoriskt så snart som möjligt vid allaamáörtävlingar, även utanför Sverige.

Med undantag för ringgolvet har dock få åtgärder vidtagits under de senaste15 - 20åren för att få fram bättre utrustning och skydd. Undersökningar om hur t.ex. boxhandskarnas vikt, fyllning och utformning i övrigt påverkar slagens effekt och motverkar handskador har beslutats men av kostnadsskäl icke kunnat genomföras. Säkra om att uppgifter de tyngre handskarna som användes i Sverige är ofarligare än de något lättare amatörhandskarna som användes utomlands finns inte. Däremot ger vissa idrottsmedicinska undersökningar vid handen att nya handskar skulle vara mer stötabsorberande än begagnade.

Utredningen har med utgångspunkt i direktiven inte funnit anledning att göra några närmare om vilka undersökningar konkreta åtgärder son1kan vidtagas för att förbättra utrustning och skydd. Idrottsrörelsens resurser för undervetenskapliga sökningar och materialprovningar är begränsade. Boxningsförbundet bör emellertid snarast - t.ex. i samarbete med övriga nordiska förbund eller någon fabrikant av idrottsutrustning och den moderna - söka få fram en trafiksäkerhetsforskningen boxhandske och ett huvudskydd som ytterligare dämpar slagens effekt. Den forskning som f.n. sker inom EABA har ännu inte redovisats varför boxningsförbundet - i likhet med vad det gjorde beträffande ringgolvet - torde få utreda frågan i egen regi. Ett sådant projekt synes om det stödjes genom bifrån t.ex. drag Idrottens forskningsråd - vara genomförbart.

Diskussion och slutsatser 97 sou 1982:22

under tävling har ständigt de- Huvudskyddets obligatorium Bland de flesta boxare och ledare har batterats i Sverige. inte varit populär av skäl som redovisats tidigare. hjälmen - - Endast ett fåtal länder och icke något av de nordiska har samma regler som Sverige beträffande skyldigheten tillämpat vid Det kan tilläggas att brittiska att ha hjälm tävling. tillåts att bära huvudskydd eller boxare av säkerhetsskäl ej att möta boxare med sådant skydd.

är föremål för olika meningar. Som Nyttan av att ha hjälm redovisningen medger numera Svenska framgått av den tidigare för seniorboxare från skyldigboxningsförbundet dispens heten att bära vid tävlingar där det nya ringunderlaget hjälm Däremot användes alltid huvudskydd vid sparring. användes. funnit att de olika hjälmtyper som Utredningen har klarlagt i vart fall ett gott skydd för bakhuvudet finns idag utgör vid fall mot golvet och att de i icke oväsentlig grad skyddar och öronskador. Däremot är det tveksamt om mot ögonbrynsmot effekten av slag mot huvudet. Frågan hjälmen skyddar har, borde också bli föremål vilken skyddseffekt hjälmen för form av vetenskaplig granskning i boxningsförnågon bundets regi i samarbete med trafiksäkerhetsforskningen, till den apparatur och kunskap som ersom har tillgång

fordras.

resultatet av en sådan finner ut- I avvaktanpå granskning inte att föreslå någon ändring av vad som redningen anledning bör således bestå för ungdomsnu tillämpas. Hjälmtvånget åtminstone vid nationella tävlingar. boxare och juniorer ske för seniorboxare av elitklass och då Undantag bör endast endast vid där det nya ringunderlaget användes. tävlingar kan en utvärdering av Först efter en vetenskaplig granskning eventuellt uthuvudskyddets effektske och nya bestämmelser beträffande handskarna kan färdas. Forskningsresultaten till huvudskyddets vara komma att påverka inställningen eller icke vara inom svensk amatörboxning.

98 Diskussion och slutsatser

De underlivsskydd och tandskydd som idag användes av svenska amatörboxare synes ändamålsenliga. särskilda Några åtgärder beträffande denna utrustning är inte påkallade.

LITTERATUR

1 Läkartidningen 44: 588, 1981 Kap.

Boxningssportens skadeverk- Kap. 2 Naumann, Bengt: ningar, SOU 1961246, Stockholm 1961

PM angående boxningsförbud, Justitiedepartementet, Stencil, Ju 1969:1, januari 1969

medicinske skadevirkninger, Nordisk Boksningens 1967:16, Stockholm 1967 utredningsserie,

Straffrättens allmänna del, Föreläs- 5 Agge, Ivar: Kap. Tredje häftet, Stockholm 1964 ningar,

Skadestånd vid sport, lek och Bengtsson, Bertil: sällskapsliv, Stockholm 1962

och Renström, Per: Skador inom Kap. 5 Peterson, Lars idrotten, Handbok om förebyggande, behandling rehabiliterande åtgärder för aktiva, ledare, och instruktörer m.fl., Folksam och Riksidrottsförbundet, Tidens förlag, 1979

Renström och Svensson: Akuta idrotts- Axelsson, skador centrallasarett, Läkartidningen 77: på ett 5615-5650, 1980

Olycksfallsrisken i bandy, Folksam: Idrottsskador, handboll cnh ishockey, Folksams hälsoråds fotboll, skriftserie, HS 10, Stockholm 1971

Carl-Gunnar och Tibblin, Gösta: Eriksson, det för idrottsmän?, Läkartid- Hur gick 50-talets ningen 76: 1409-1412 1979

Kurt: des Sportes, Berlin 1977 Franke, Traumatologie

100 Litteratur S()IJ 1982:22 Blonstein, JLL: Injuries in Sport, Trans Med Soc Lond 90: 20-30, 1974

Johansen, O: Idrett og skader, Kirke- og under-

visningsdepartementet, Statens ungdoms- och

idrettskontor, Oslo 1955

Peterson, E. & Wenker, H: Verletzungen des Zentralnervensystems duroh Sportunfalle, Beitr. Neurochir. 15: 233-244, 1968

Bocher, von B. & Langankel, B: Traumatologische Aspekte im Kiefer- Gesichts- Berich, Medicin und Sport 19: 378-381, 1979

Unterharnscheidt, Von F. & Sellier, K: Mechanik, Pathomorphologie und Klinik der traumatischen Schäden des ZNS bei Boxern, Medicin und Sport 2 och 3: 35-45 och 111-117, 1970

Johnson, J., Skorecki, J. & Wells, R. P: Peak accelerations of the head experienced in boxing, Medical and Biological Engineering, 396-404, 1975

Simonsen, J: Dödsfall i förbindelse med amatörboxning, Ugeskr. Laeg. 142: 895, 1980

Cruikshank, J.K., Higgens, C.S. & Gray, J.R.: Lancet 626-627 1980

Serel, M. & Jaros, O: The mechanism of cerebral concussion in boxing and their consequences, World Neurol 1962:3, 351-358

Gronwall, D. & Wrightson, P: Cumulative effect of concussion, Lancet 995-997, 1975

Thorseth, K:

Idrottslaesioner, Odense, Köpenhamn, Århus, Fadls förlag, 1972

Litteratur 101

Mo Cown, I.A.: Boxing injuries, Amer J, Surg 98: 509-516, 1959

A.H.: Brain Damage in Boxers Pitmán Roberts, Medical and Scientific Publishing Company Md,mm®n1%9

Corsellis J.A.N., Bruton, C.J. & Freeman- Browne, D: The aftermath of boxing, Psychological Medicine 3: 270-303, 1973

D.R: Microscopic lesions in the

Oppenheimer, brain following headinjury,J. Neurol. Neurosurg. Psychiat., 31: 299-306, 1968

Brennan T.N.N. & OConnor, P.J.: Incidence of boxing in the Royal Air Force in the United Kingdom, injuries Brit. J. Industr Med, 25: 326-329, 1968

Thomassen, A., Juul-Jensen P., de Fine Olivarius, B., Braemer J., Christensen A.L: Neurological, electroencephalographic and neuropsyohological examination of amateur boxers, Acta Neurol 55 former Scand 60: 552-562, 1979

Blonstein, J.L: Eye injuries in Sport, The practitioner 215: 208-209, 1975

W: fiber Augen Verletzungen beim Boxsport, Paul, Medicin und Sport 21: 2002-2007, 1966

Hruby, K: Netzhautablosung beim Boxsport, Klin. Monatsbl. Augenheilkd., 174: 314-316, 1979

Williams, J.G.P: Sports Medicine, s. 423-424, Arnold, London 1976

R. & Rouleau, C: Boxers elbow, An Grenier, extension and hypertension injury, J. Sports Med 3:382-387, 1975

Statens

offentliga utredningar 1982

Kronologisk förteckning

. Realbeskattning.B. Realbeskattning.Bilaga1-3. B. Realbeskattning.Bilaga4-6. B. . Tandvårdenunder 80-talet.S. Daförtroendevaldai kommuneroch Iandstingskommuner. Kn. Sockarnäringen.Jo. Talböcker-utgivningoch spridning.U. . Videoraklamfrågan.Ju. Ny plan- och bvgglag. Remissammanställning.Bo. . Saneringefter industrinedläggningar.Bo. . Danlångsiktiga tillgången och efterfråganpå Iâkararbetskraft. S. . Statlig fondförvaltning m. m. E. . Kommunalföretaget.Kn. . Tillväxt eller stagnation.E. . internationellaföretagi svenskindustri. l. . Skattpå energi. B. . Skattpå energi. Bilagor.B. . Förvärvsarbeteoch föräldraskap.A. . Handikappadeeleveri det.allmänna.k..lvâsendat.U. 20. Kommunernaoch näringslivet. Kn. 21.. En effektivarevite. Ju. 22. Svenskamatörboxningoch skadevorkningarna.Jo.

Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Videoreklamfrågan. [8] Ett effektivare vite. [21]

Socialdepartementet Tandvården under 80-talet. [4] Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på Iäkerarbetskraft. [11]

Ekonomidepartementet Statiig fondförvaitning m. m. [12] Tillväxt eller stagnation. [14]

Budgetdepartementet Realbeskattningsutredningen. 1. Real beskattning. [1] 2. Real beskattning. Biiaga 1-3. [2] 3. Real beskattning. Bilaga 4-6. [3] Energiskattekommittén. 1. Skatt på energi. [16]2.Skatt på energi. Bilagor. [17]

Utbildningsdepartementet Taiböcker-utgivning och spridning. [7] Handikappade elever i det aiimänna skolväsendet. [19]

Jordbruksdepartementet Sockernäringen. [6] Svensk amatörboxning och skadeverkningarne. [22]

Arbetsmarknadsdepartementet Förvärvsarbete och föräldraskap. [18]

Bostadsdepartementet Ny pian- och byggiag. Remissammanställning. [9] Sanering efter industrinedläggningar. [10]

Industridepartementet Internationella företag i svensk industri. [15]

Kommundepartementet De förtroendevalda i kommuner och Iandstingskommuner. [5] Kommunaiföretaget. [13] Kommunerna och näringslivet. [20]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiske förteckningen.

\AL›L.L

2.

,..m.4,u...;_.._..

:mkpøa

...m

,m

EM

LiberFörlag

ISBN 91-38-06831-1 Allmänna Förlaget ISSN O375-250X