Prisutvecklingen inom bostadsbyggandet och dess orsaker D. 2,betänkande. Bilagor

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Prisutvecklingen

bostasbyggandêtj

ochdess

orsaken:

BETÄNKANDE

\

Av i

BYGGPRISUTREDNINGEN

% A

DeI2

.

V * L . , 1 .V

iv:›Bildazgorr

›

. ._ _ )\VV

@ Statens offentliga utredningar

ww 1982:35

E? Bostadsdepartementet

inom

Prisutvecklingen

och

bostadsbyggandet

dess orsaker

Del2

Bilagor

Betänkande av byggprisutredningen Stockholm 1982

Omslag Johan Ogden Jernström Offsettryck AB ISBN 91-38-07039-1 ISSN 0375-250X Gotab, Stockholm 1982

Innehåü

Bilagal Byggprisutredningens direktiv . . . . . . . . . . Bilaga2 Anslutnings- och brukningsavgifter för vatten och avlopp, fjärrvärme och el . . . . . . . . . . . . . . 11 Bilaga 3 Förslag till metod för beräkning av låneunderlag och pantvär-

de för småhus och flerbostadshus . . . . . . . 67

Bilaga4 Bostadslån med hänsyn till penningvärdeförändringar 93 Bilaga5 De 15 största byggnadsföretagens företagsförvärv i Sverige 1976-1980 . . . . . . . . . . 99 Bilaga 6 Byggmaterialindustrin 103

Bilaga 1 direktiv

Byggprisutredningens

Prisutvecklingen inom och dess bostadsbyggandet

orsaker m. m.

Beslut vid regeringssammanträde 1980-03-20 Departementschefen, statsrådet Friggebo, anför. Priserna på nyproducerade lägenheter har under senare år ökat snabbare än priserna i allmänhet. Prisökningarna har varit störst när det gäller flerbostadshus. Statistiska centralbyråns (SCB) byggnadsprisindex för bostäder, som mäter prisutvecklingen för nyproducerade hus av lika kvalitet, steg från andra kvartalet 1977 till andra kvartalet 1979 med 39,9 % för flerbostadshus. För småhus steg indexet under samma period med 23,9 %. Priserna i allmänhet ökade under denna tid med 17,7 %.

I fråga om det statligt belånade bostadsbyggandet har under senare år en

rad olika åtgärder vidtagits för att mildra prisutvecklingens effekter på boendekostnaderna. Tiden mellan de med hänsyn till kostnadsutvecklingen återkommande justeringarna av låneunderlagsnivån för bostadslån, det s k lånetaket, har kortats ner avsevärt. Lånetaksnivån justeras numera sex gånger per år. Härigenom har en bättre anpassning av belåningen till kostnadsutvecklingen kunnat uppnås. Även höjningar av lånetaket utöver vad som har varit motiverat av kostnadsutvecklingen har tillgripits. Sådana höjningar har skett vid fyra olika tillfällen sedan år 1977. Den senaste höjningen gjordes år 1979. På grund av det samband som finns mellan belåningsnivå och räntebidragets storlek samt deras inverkan på storleken av de kapitalkostnader som belastar fastigheten har dessa åtgärder bidragit till att en något lägre kapitalkostnadsnivå än annars kunnat uppnås. Andra åtgärder som har använts för att mildra prisutvecklingens effekter har varit att sänka den garanterade räntan för statligt belånade ny- och ombyggnader. I fråga om hyres- och bostadsrättshus lämnas numera ett särskilt räntebidrag för räntekostnader under tiden mellan husets färdigställande och bostadslånets utbetalning i stället för de räntetillägg till låneunderlaget som tidigare förekom. Bland åtgärder för att mildra prisutvecklingens effekter på boendekostnaderna bör också nämnas det i budgetpropositionen för budgetåret 1980/81 (prop. 1979/801100 bil. 16) framförda förslaget att införa s k produktionskostnadsbelåning i fråga om bostadslån för nybyggnad av hyres- och bostadsrättshus som upphandlas i konkurrens. Vad jag nu har redogjort för gäller sådana åtgärder som har vidtagits inom

6 1

Bilaga

ramen för det statliga bostadsfinansieringssystemet. Byggnadsprisutvecklingen har emellertid föranlett även andra åtgärder. Jag tänker närmast på de åtgärder som har vidtagits med stöd av allmänna prisregleringslagen. Bl a har prisstopp tillämpats på vissa byggnadsmaterial under senare tid. F n gäller skyldighet att anmäla planerade prishöjningar i fråga om allt väsentligt byggnadsmaterial senast en månad i förväg. Vidare kan nämnas att flera statliga myndigheter har i uppgift att följa prisutvecklingen inom bostadsbyggandet. Dessa är förutom SCB, som svarar för huvuddelen av den löpande statistiken, bostadsstyrelsen och statens prisoch kartellnämnd (SPK). På bostadsstyrelsen ankommer bl a att undersöka och belysa utvecklingen i fråga om bostadsbyggandet. Hos styrelsen förs sedan länge viss statistik över kostnadsutvecklingen. Regeringen har med anledning av den pågående prisutvecklingen inom bostadsbyggandet gett styrelsen i uppdrag att med skärpt uppmärksamhet följa kostnadsutvecklingen och till regeringen fortlöpande redovisa vissa uppgifter om produktionskostnader ur inkomna ansökningar. Speciella uppgifter har tillagts ett hos styrelsen sedan den 1 juli 1978 inrättat särskilt råd för belånings- och värderingsmetoder. Rådet bistår styrelsen i frågor som rör utvecklingen av byggnadspriser och byggnadskostnader och deras inverkan på värderingen och belåningen av bostadsbyggnadsobjekt. I sammanhanget kan också nämnas att bostadsstyrelsen har i uppdrag att utvärdera den hittillsvarande tillämpningen av det mark- och konkurrensvillkor som sedan år 1975 utgör en av förutsättningarna för bostadslån. SPK är central förvaltningsmyndighet för frågor rörande prisövervakning. Nämndens verksamhetsområde omfattar alla varor och tjänster på svenska marknaden - således även bostadsbyggande och bostadsförvaltning. Undantaget från nämndens verksamhetsområde är endast bank- och försäkringsväsendet. SPK har under senare år genomfört flera undersökningar som rör pris- och kostnadsutvecklingen inom bostadsbyggandet och bostadsförvaltningen. F n pågår inom SPK en bredare undersökning av pris- och konkurrensförhållandena inom bostadsbyggandet. Undersökningen som görs i samråd med bostadsstyrelsen avser enligt vad jag har erfarit att behandla bl a byggnadsindustrins lönsamhetsutveckling, kostnadsökningar till följd av minskade projektstorlekar, ökade material- och lönekostnader, produktivitetsutvecklingen och effekter av kvalitetsförbättringar och kommunala taxor och avgifter och därvid särskilt förhållandena under senare hälften av 1970-talet. Beträffande SPK:s prisövervakning bör också nämnas att frågan om för en ökad prisövervakning i inom boendeområdet f n Övervägs inom regeringskansliet. Prisutvecklingen inom byggandet belyses vidare av den kartläggning och analys av byggnadsverksamhetens och byggnadsmaterialindustrins struktur och utveckling som statens industriverk har gjort i samarbete med SPK (SIND 1977:5) . Som jag framhöll vid min anmälan till budgetpropositionen för budgetåret 1980/81 (prop. 1979/802100 bil. 16) inger utvecklingen av bostadsbyggandet på framför allt nybyggnadssidan viss oro. Mycket talar för att särskilt nyproduktionen av lägenheter i flerbostadshus kan behöva ökas under de närmaste åren. Samtidigt är det som jag har framhållit i olika sammanhang

I 7

Bilaga

inte rimligt att räkna med någon väsentlig höjning av de statliga bostadssubventionerna inom en överskådlig framtid. Den fortsatta utvecklingen av byggnadspriserna blir därför av stor betydelse för boendekostnaderna och därmed för de bostadssökandes möjligheter att efterfråga nya bostäder. De undersökningar som har gjorts visar att byggnadspriserna under senare år stigit snabbare än den allmänna prisnivån. En fortsatt i samma utveckling riktning kommer mot bakgrund av vad jag har anfört om möjligheterna att höja de statliga bostadssubventionerna att innebära ett allvarligt hinder för bostadsbyggandet i framtiden. Möjligheterna att åstadkomma en lugnare prisutveckling inom bostadsbyggandet bör därför undersökas. För att få underlag för en kommande bedömning av lämpliga åtgärder inom detta område bör under senare prisutvecklingen år nu analyseras närmare. Uppgifterna bör anförtros en särskild utredare. Utredaren bör kartlägga utvecklingen av byggnadspriserna inom bostadsbyggandet under i första hand senare hälften av 1970-talet. Utredaren bör i huvudsak kunna utgå från de kartläggningar och analyser som har utförts eller utförs på olika håll, särskilt de som SPK har gjort eller gör. Utredaren bör dock vara oförhindrad att vid behov komplettera det material som finns eller håller på att tas fram med ytterligare undersökningar. Vidare bör utredaren närmare analysera de faktorer som har påverkat prisbildningen samt med utgångspunkt i en sådan analys undersöka möjligheterna att förhindra fortsatta snabba prisstegringar. I sitt arbete bör utredaren samråda med berörda och organisationer. Arbetet myndigheter bör bedrivas skyndsamt. I debatten om byggnadsprisutvecklingen, liksom i myndigheternas undersökning av utvecklingen, har vissa förhållanden ägnats särskild uppmärksamhet. Jag vill här i korthet erinra om sådana förhållanden som utredaren enligt min mening bör uppmärksamma särskilt. Prisutvecklingen inom bostadsbyggandet under senare år har självfallet påverkats av de produkt- och standardförändringar som har ägt rum. Vid kartläggningen av viktigare förändringar i detta hänseende bör utredaren bla sådana förändringar som har föranletts uppmärksamma av skärpta normer för byggnadsverksamheten. Det gäller därvid inte bara statliga byggnormer utan också normer som har sin grund i arbetarskyddskrav, miljökrav 0 d Viss kritik har under senare tid framförts mot att nya skärpta normer införs utan att kostnadseffekterna därav har analyserats i tillräcklig utsträckning. Utredaren bör undersöka hur det förhåller sig härmed och vid behov överväga metoder att bättre kunna förutse kostnadseffektema av ändringar i statliga normer. Inom planverket pågår visst arbete med att analysera kostnadskonsekvenserna av regeländringar och nya normer. Utredaren bör ta del av detta analysarbete. Bland de faktorer som kan ha påverkat prisutvecklingen under senare år har vidare nämnts minskad produktivitet till följd av bl a övergången till mindre projekt och varierande hustyper. I sin analys av orsakerna till prisutvecklingen bör utredaren särskilt undersöka om produktionsapparaten är anpassad till dagens förutsättningar för bostadsbyggandet. Utredaren bör i detta sammanhang också studera i vad mån inträffade strukturförändringar kan ha påverkat konkurrenssituationen inom bostadsbyggandet. Resultatet

8 Bilaga 1

av bostadsstyrelsens utvärdering av mark- och konkurrensvillkorens tillämpning vid statlig bostadslångivning bör beaktas, liksom resultatet av den undersökning i fråga om kostnadsutvecklingen för flerbostadshus i vissa mindre orter som bostadsstyrelsen har i uppdrag att utföra i samråd med SPK. En annan faktor av betydelse för prisutvecklingen torde vara kommunernas principer när det gäller att belasta byggnadsprojekten med plan- och exploateringskostnader och kommunala anslutningsavgifter av olika slag. Kommunerna har i dag stora möjligheter att den vägen både direkt och indirekt påverka kostnaderna för byggande och drift av bostäder. När det gäller plan- och exploateringskostnader bör utredaren bl a undersöka hur kommunerna fördelar dessa kostnader mellan sig och byggherren. Vidare bör utredaren kartlägga de principer som kommunerna när det tillämpar gäller fördelningen av plan- och exploateringskostnader mellan bostäder som byggs i s k storkvarter och dem som byggs i områden med traditionella stadsplaner, liksom mellan bostäder i exploateringsområden och bostäder i äldre områden. I fråga om de kommunala är det bl a anslutningsavgifterna angeläget att utredaren belyser de principer som kommunerna i dag tillämpar vid taxesättningen och det faktaunderlag som taxesättningen bygger på. Utredaren bör också undersöka i vad mån förändringar under senare år i taxesättningen är en konsekvens av kostnadsförändringar eller ett uttryck för ändrade taxeprinciper. Bostadsstyrelsens statistik över preliminära lånebeslut visar på förekomsten av kraftiga prisskillnader i fråga om till synes likartade byggnadsprojekt inom samma region. Prisskillnadema har dessutom ökat under senare tid. Utredaren bör i sin utredning av dessa förhållanden särskilt söka klarlägga om dessa skillnader beror på olika konkurrenssituationer eller på andra förhållanden. Här bör också belysas vilken inverkan annan byggnadsverksamhet med sämre konkurrens- och kontrollförutsättningar har på prisbildningen inom bostadsbyggandet. Utvecklingen av byggnadspriserna visar enligt min mening också på behovet av en fortgående produktutveckling. Utredaren bör belysa frågan närmare och därvid bl a undersöka om det nuvarande statliga stödet till experimentbyggande inom byggnads- och anläggningsområdet kan ges en inriktning som bättre stimulerar en allmän Vad särskilt gäller det statliga bostadsfinansieringssystemet finns det bl a anledning anta att justeringama av låneunderlags- och pantvärdenivån kan påverka byggnadsprisutvecklingen på längre sikt. I budgetpropositionen för budgetåret 1980/81 (prop. 1979/80:100 bil. 16) har regeringen bl a föreslagit att s k produktionskostnadsbelåning skall införas för sådana byggnadsprojekt avseende hyres- och bostadsrättshus som upphandlas i konkurrens. Förslaget innebär dock inte att justeringar i fråga om låneunderlag- och pantvärdenivån för bostadslån får mindre betydelse för byggnadsprisutvecklingen än hittills. Dels gäller förslaget endast en del av bostadsbyggandet. Dels kommer lånetaket även vid produktionskostnadsbelåning att vara en låneförutsättning. Utredaren bör uppmärksamma detta förhållade och som ett led i sin undersökning även belysa den inverkan som automatiska justeringar av låneunderlag och pantvärde eventuellt kan ha på den långsiktiga prisutvecklingen inom bostadsbyggandet. Om det finns ett

Bilaga 1 9

samband, bör utredaren överväga om den nuvarande ordningen är acceptabel med hänsyn till effekterna på prisutvecklingen. En viktig fråga i detta sammanhang är också om de principer som i dag gäller för beräkning av låneunderlag och pantvärde är lämpliga med hänsyn till möjligheterna att välja material och konstruktioner som ger låga driftsoch underhållskostnader. Utredaren bör belysa effekterna av nuvarande regler från denna utgångspunkt. Samtidigt bör utredaren uppmärksamma att en ökad användning av material och konstruktioner som ger låga drift- och underhållskostnader kan leda till ökade byggnadskostnader och därigenom till en ökad samhällssubventionering av boendet. Effekter av detta slag bör klarläggas. Utredaren bör uppmärksamma samhällssubventioneringen av boendet också i ett annat avseende. Samhällets stöd till bostadssektorn i form av räntebidrag, bostadsbidrag och skatteminskning för innehavare av en och tvåfamiljsfastigheter uppgick år 1979 till drygt 15 karaktär och leder till minskade boendekostnader i nyproduktionen. Byggnadspriserna kan ha påverkats härav. Minskade boendekostnader kan ha skapat möjligheter för produktionsledet att höja sina priser. Utredaren bör belysa de eventuella samband som kan föreligga mellan, å ena sidan, de generella och riktade bostadssubventionerna och, å andra, prisbildningen. Som jag inledningsvis har redovisat har flera statliga myndigheter i dag till uppgift att följa prisutvecklingen inom bostadsbyggandet. En viktig fråga är om den uppföljning som nu sker kan effektiviseras och förbättras. Som jag framhöll vid min anmälan till den senaste budgetpropositionen finns det anledning att stärka insatserna när det gäller att belysa och förklara utvecklingen av byggnadspriserna. Inom regeringskansliet övervägs som jag tidigare nämnde frågan om ökad prisövervakning hos SPK på boendeområdet. I det arbetet har vissa organisatoriska frågor som berör myndigheterna kommit upp till behandling. Enligt vad jag har erfarit kommer statsrådet och chefen för handelsdepartementet att inom kort ta upp frågan om åtgärder från regeringens sida med anledning av detta. Utredaren bör beakta resultatet härav men vara oförhindrad att överväga också andra organisatoriska förändringar i syfte att skapa bättre förutsättningar för en effektiv uppföljning av prisutvecklingen. I sammanhanget bör utredaren erinras om de direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansieringen av reformer, som regeringen utfärdade den 13 mars 1980 (Dir. B 1980:40). Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för bostadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda prisutvecklingen inom bostadsbyggandet och dess orsaker m.m. att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta trettonde huvudtitelns kommittéanslag. Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes framställning. (Bostadsdepartementet)

2 och

Bilaga Anslutnings-

för vatten och

brukningsavgifter fjärrvärme och el avlopp,

1 och

Bakgrund, syfte genomförande

1.1 Bakgrund och syfte

Kostnaderna för nyproduktion av bostäder har ökat kraftigt sedan mitten av 1970-talet. Störst har kostnadsökningen varit för nyproduktionen av flerbostadshus. Byggprisutredningen har hos SPK hemställt att nämnden för utredningens räkning skall genomföra en utredning om utvecklingen av kommunala anslutningsavgifter vid nyproduktion av bostäder. Enligt utredningens önskemål bör de principer som kommunerna tillämpar vid taxesättningen närmare belysas. Vidare bör, enligt utredningen, undersökas i vad mån avgiftsförändringar under senare år är en konsekvens av kostnadsförändringar eller ett uttryck för ändrade taxeprinciper. Nämndens utredning skall omfatta anslutningsavgifter för vatten och avlopp samt el och fjärrvärme. Med anslutningsavgifter avses de avgifter som fastighetsägaren betalar vid anslutningstillfället. I utredningen skall även motsvarande brukningsavgifter - dvs periodiska avgifter som i huvudsak är baserade - studeras. på uppmätt förbrukning

1.2 Genomförande

Utredningen omfattar de 84 kommuner som har byggt flest lägenheter under slutet av 1970-talet. Kommunerna, som redovisas i bilaga 1, svarade tillsammans för ca 70 procent av nyproduktionen i landet under senare delen av 1970-talet. Uppgifter rörande anslutnings- och brukningsavgifter för el och fjärrvärme har insamlats genom en postenkät. Motsvarande uppgifter för vatten och avlopp (va) har inhämtats genom Svenska vatten- och avloppsverksföreningens årliga sammanställningar av kommunala vataxor. Med hjälp av postenkäten har också de kommunala reglerna för kapitaltjänstkostnadernas beräkning studerats. Vidare har intervjuer genomförts med företrädare för va- och fjärrvärmeverken i tio av kommunerna i syfte att bl a analysera kommunernas principer för taxesättningen och underlag för ändringar av taxorna. De tio kommunerna, som redovisas i bilaga 1, har utvalts med

12 Bilaga 2

avseende på variationeri förändringen av anslutnings- och brukningsavgifter och variationer i principerna för uttag av avgifter samt med hänsyn till regional och storleksmässig spridning av kommunerna. Uppgifter om de kommunala verkens avgiftsfinansieringsgrad har inhämtats från kommunförbundet.

1.3 Förutsättningar och definitioner.

Uppgifter om anslutnings- och brukningsavgifter har inhämtats för två s k typhus. Följande förutsättningar gäller för dessa: Hustyp A avser ett friliggande, källarlöst enbostadshus på 5 rum och kök med wc, tvättstuga, ett extra toalettrum samt ett garage på 15 kvm. Våningsytan är 150 kvm, lägenhetsytan 120 kvm och tomtytan 800 kvm. Fördelningsarean är 155 kvm. Elmätarsäkringens storlek antas vara 16 Ampere (A). Hustyp B avser ett flerbostadshus med 50 lägenheter fördelade på 15 tvårums-, 25 trerums- och 10 fyrarumslägenheter. Totalt finns i huset 50 kök, 50 badrum med wc samt 35 extra toalettrum, 1 garage och 1 tvättstuga. Den totala våningsytan är 4.000 kvm, lägenhetsytan 3.600 kvm och tomtytan 3.000 kvm. Servissäkringen för fastigheten antas vara 200 A. Mätarsäkringens storlek per lägenhet antas vara 16 A och för fastighetens gemensamma behov 80 A.

Antagna årsförbrukningar: Hustyp A Hustyp B (per lägenhet) Vatten 200 kbm 200 kbm El 5 000 kwh 4 400 kwh Fjärrvärme - 244 kwh/kvm 244 kwh/kvm

energi ly ly

- 14 kW/hus

effekt 8,4 kW/lägenhet

- 2 100 tim 2 100 tim utnyttjningstid - 29 400 kwh 17 640 kwh förbrukning 1 Iy = lägenhetsyta.

2 Lagstiftning

2.1 Va-lagen

Lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (VAL 1970) reglerar rättsförhållandet mellan huvudman för allmän va-anläggning och anläggningens brukare. Med huvudman och anläggningens brukare avses i regel kommun respektive fastighetsägare. Lagen stadgar en skyldighet för fastighetsägare att bidra till kommunens kostnader för va-anläggning.

2 13

Bilaga

Skyldigheten innebär att fastighetsägaren kan åläggas att betala avgifter till kommunen oavsett om han använder anläggningen eller ej. Enligt VAL 1970 får de avgifter som kommunen tar ut inte överstiga vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Vidare föreskriver ska fördelas lagen att avgift ska utgå enligt taxa och att avgifterna på fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Avgift kan, enligt lagen, utgå som engångsavgift och som periodisk avgift. Beträffande engångsavgift gäller att den inte får vara högre än vad som svarar mot fastighetens andel i kostnaderna för anläggningens utförande. Kostnaderna för drift och underhåll får således inte ingå i engångsavgiften. Däremot finns enligt lagen inget hinder mot att anläggningskostnaderna tas ut genom periodiska avgifter.

Fjärrvärmelagen

Lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar (SFS 1976:838) infördes 1976. Enligt lagen skall statens industriverk efter ansökan från huvudman för fjärrvärmeanläggning kunna förklara anläggningen för allmän om det finns behov av anläggningen ur allmän synpunkt. Vid en allmänförklaring är alla ägare av fastigheter, där behovet av uppvärmning inte med större fördel kan tillgodoses på annat sätt, i princip berättigade att få fastigheten ansluten till fjärrvärmenätet. Å andra sidan är dessa fastighetsägare då principiellt skyldiga att betala avgifter till huvudmannen för fjärrvärmeanläggningen antingen de utnyttjar anslutningsrätten eller inte. Kommunerna måste själva ta initiativet till att lagen skall bli tillämplig. Ännu har ingen kommun begärt allmänförklaring av sin fjärrvärmeanläggning, vilket är en förutsättning för att lagen skall gälla.

Ellagen

Ellagen från 1902 som innefattar vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, har vid ett flertal tillfällen reviderats och kompletterats, senast i samband med riksdagens beslut om kommunal energiplanering (SFS 1977:441). För att dra fram och begagna elektrisk starkströmsledning krävs tillstånd av regeringen eller i vissa fall av statens industriverk. Tillstånd kan avse ledning med en i huvudsak bestämd sträckning eller (linjekoncession) ledningsnät inom visst område (områdeskoncession). Innehavare av områdeskoncession är i princip skyldig att inom området tillhandahålla elektrisk ström åt envar som har behov därav för normalt förbrukningsändamål. Om distributionsplikten åsidosätts kan koncessionen återkallas. För att åstadkomma en skälig prissättning är, enligt ellagen, koncessionshavaren skyldig att, på framställning av den som utnyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar komma i åtnjutande därav, underkasta sig reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av strömmen.

14 2

Bilaga

3 Branschföreningar

3.1 Svenska Vatten- och

Avloppsverksföreningen

Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen (VAV) är en ideell förening och har som medlemmar nära nog samtliga kommunala eller kommunägda va-verk. Föreningens huvudsakliga syfte är att organisera samarbetet mellan va-verken i tekniska, ekonomiska och administrativa frågor och att tillvarata va-verkens gemensamma intressen på va-området. Föreningen utger bl a årliga sammanställningar av kommunernas va-taxor. År 1971 publicerade föreningen ett normalförslag till va-taxor baserade på 1970-års va-lag. Normalförslaget innehåller dels kommentarer till lagen, dels förslag till utformning av taxor för anslutnings- och brukningsavgifter. Vidare redovisas ett huvudalternativ till va-taxa, samt alternativa taxeförkan vid behov även vara enskild medlemskommun behjälplig vid slag. VAV utredningar och taxekonstruktioner.

3.2 Svenska Värmeverksföreningen

Svenska (VVF) är en samarbetsorganisation för Värmeverksföreningen landets samtliga kommunala eller kommunägda fjärrvärmeverk. Föreningens huvuduppgifter är bl. a. energiplanering, beredskapsfrågor, taxor, produktions- och distributionsfrågor. VVF har i samarbete med Hyresgästernas Riksförbund och Sveriges arbetat fram riktpriser för brukningsavgiften för Fastighetsägareförbund Riktpriserna skall motsvara kostnaden för egen oljeeldad fjärrvärme. panncentral i fastigheten (altemativkostnaden). Riktpriserna är enligt överenskommelse med ovan nämnda organisationer det maximala pris som värmeverken får ta ut. VVF kontrollerar två gånger årligen att verken inte

överskrider riktpristaxan. Riktpristaxan är främst avsedd för fjärrvärmcverk

i dess inledande uppbyggnadsskede.

3.3 Svenska Elverksföreningen

I Svenska Elverksföreningen (SEF) ingår, förutom ca 250 återdistributörer, Mer än hälften av även råkraftproducerande företag med egen distribution. antalet medlemsföretag är kommunala företag. Medlemmarna är huvudsakligen medelstora eller större detaljdistributörer. SEF:s syfte är bl a att tillvarata medlemmarnas intressen i frågor som rör eldistribution såväl tekniskt, administrativt som kommersiellt. Föreningen behandlar bl a eltariffer för lågspänningsleveranser. Syftet med SEFs tariffarbete är främst att åstadkomma en såvitt möjligt enhetlig tariffstruktur. Prisnivån beslutas däremot av varje enskilt företag.

2 15

Bilaga

3.4 Riksförbundet Eldistributörerna

Riksförbundet Eldistributörerna (REL) har 275 medlemmar, främst mindre detaljdistributörer. Föreningen skall enligt stadgarna främja sina medlemmars intressen i frågor som berör bl a distribution, och råkraftinköp kraftförsäljning. REL vill verka för en rationell eldistributionsstruktur med lokalt förankrade distributionsföretag. Vad gäller frågor som berör råkraftinköp och kraftförsäljning har REL tillsatt ett taxeråd som bevakar medlemmarnas och villkor förutsättningar i dessa frågor. Med utgångspunkt från ett modellföretag utarbetar taxerådet .årligen förslag till detaljtariffer till hjälp för medlemsföretagen i deras taxe- och avgiftsberäkningar.

4 Kommunal

redovisning

Redovisningsprinciper

I nära nog samtliga kommuner handhas va-verksamheten av kommunala verk. E1- och fjärrvärmedistributionen ombesörjs i drygt hälften av de undersökta kommunerna av kommunala verk medan distributionen i övriga kommuner sker genom kommunala aktiebolag eller vad gäller eldistributionen i ett fåtal kommuner av ekonomiska eller Statens Vattenföreningar fallsverk. Redovisningen i kommunala aktiebolag ansluter sig till den normala bolagsredovisningen enligt aktiebolagens anvisningar. Ett kommunalt aktiebolag kan ta upp egna lån på kapitalmarknaden och det redovisade resultatet baseras på bokföringsmässiga avskrivningar och faktiska ränteintäkter och räntekostnader. För kommunala verk att de inte kan gäller ta upp egna lån på kapitalmarknaden. Verkens investeringsutgifter täcks dels med engångsavgifter från abonnenterna, dels med medel som tillskjuts från kommunens centrala finansförvaltning via kommunens kapitalbudget. Kommunen fungerar som en bank för verken och för de medel som kommunen anslår belastas verken med s k kapitaltjänstkostnader i form av avskrivnings- och räntekostnader. Räntan benämns av kommunerna som internränta. Kapitaltjänstkostnaderna ingår tillsammans med löpande drift- och underhållskostnader i driftbudgeten. För verken är målsättningen i regel att dessa kostnader skall täckas med brukningsavgifterna, vilket dock inte hindrar att skattekollektivet till viss del kan subventionera verksamheten. Gemensamt för de kommunala verken är att de skall drivas enligt självkostnadsprincipen, vilket innebär att avgiften inte får sättas så att avgiftsuttaget påtagligt överstiger kommunens kostnader- inkl kapitaltjänstkostnader - för verksamheten. Flertalet kommuner använder s k öppna redovisningssystem, som innebär att samtliga av ett kommunalt verk redovisade avskrivningsmedel, intern-

16 2

Bilaga

räntor samt eventuella vinstmedel tillförs kommunens finansförvaltning. Dessa medel öronmärks inte för att användas specifikt i det kommunala verket utan vid nya investeringar får verket begära anslag från kommunens finansförvaltning. En del kommuner har ett s k slutet redovisningssystem. Med sluten menas att verkens medel är förbehållna den redovisning verksamhet de bedriver. Verken använder sig härvid vanligen av särskilda investeringsfonder i vilka de av verken alstrade medlen placeras.

4.2 beräkning

Kapitaltjänstkostnadernas

Som underlag för beräkning av avskrivningar på anläggningstillgångarna använder sig de kommunala förvaltningarna av antingen anskaffningsvärdet eller även kallat nuanskaffningsvärdet. Anskaffåteranskaffningsvärdet ningsvärdet beräknas som inköpsvärdet med tillägg för byggnads- och installationskostnader. S k bokföringsmässiga avskrivningar beräknas på detta värde. Med återanskaffningsvärde menas marknadsvärdet vid avskrivningstidpunkten av en motsvarande ny anläggning. S k kalkylmässiga

beräknas på detta värde. Återanskaffningsvärdet fastställs

avskrivningar av anskaffningsvärdet med förändringen av vanligen genom en uppräkning konsumentprisindex. Skillnaden mellan avskrivning på återanskaffningsväroch särredovisas i den de och anskaffningsvärde kallas meravskrivningar kommunala redovisningen. En kommunal som fått från kommunen för en förvaltning, anslag måste betala s k internränta på anslagna medel, eftersom de investering, betraktas som ett lån från kommunen. Som underlag för ränteberäkningen används antingen bokfört värde eller bruksvärde. Med bokfört värde menas det investerade kapitalet reducerat med ackumulerade ursprungligen bokföringsmässiga avskrivningar. Bruksvärdet kan definieras som återanskaffningsvärdet med avdrag för värdeminskning på grund av tillgångarnas ålder och nyttjande. Bruksvärdet kan anses spegla anläggningens nyttovärde vid ränteberäkningstillfället. Beräkningen av bruksvärdet sker vanligen genom en uppräkning av det bokförda värdet med konsumentprisindexför-

ändringen.

4.3 Kommunförbundets rekommendationer

Kommunerna rekommenderas av kommunförbundet att göra avskrivningar och att beräkna internränta på bruksvärden. Som på återanskaffningsvärden av dessa värden rekommenderas kommunerna att hjälp vid beräkningarna det bokförda värdet med föränräkna upp anskaffningsvärdet respektive konsumentprisindex. Kommunförbundet rekommenderar dringen enligt årligen en intemräntefot, som skall ligga till grund för alla förekommande Den rekommenderade räntefoten ligger ca 2-3 internränteberäkningar. över diskontot. Om bruksvärdet tillämpas som bas för procentenheter bör räntesatsen - vara icke ränteberäkningarna enligt kommunförbundet- Kommunförbundets rekommendation innebär också att väsentligt lägre. kommunerna skall tillämpa öppen redovisning.

2 17

Bilaga

5 VA-avgifter

Anläggningsavgifter

5.1.1 Principer för uttag av anläggningsavgifter

Enligt va-lagen får, som tidigare nämnts, engångsavgiften variera från ingen avgift alls till maximalt det belopp som svarar mot fastighetens andel av fulla värdet av den allmänna va-anläggningen. I avgiften får alltså inte ingå bidrag till drift och underhåll av anläggningen. Däremot finns inget som hindrar att anläggningskostnaderna som helhet täcks genom periodiska avgifter (brukningsavgifter). Engångsavgiften kallas normalt inom branschen för anläggningsavgift. I fortsättningen används därför denna benämning. Kommunerna har oftast valt att låta anläggningskostnaderna för det lokala distributionsnâtet täckas av anläggningsavgifter medan kostnaderna för centrala anläggningsdelar såsom vattenverk, reningsverk, centrala ledningar samt kostnaderna för drift och underhåll täcks med brukningsavgifter. Anläggningsavgiften täcker därigenom i huvudsak de särkostnader som respektive fastighet förorsakar medan kostnaderna för de centrala anläggningarna- som alltså försörjer flera områden -täcks med brukningsavgiften. Det kommunala ledningsnätet sträcker sig normalt fram till tomtgräns och avslutas med en s k servisledning. Fördelningen av anläggningsavgifterna mellan olika fastigheter skulle enligt 1955 års va-lag (VAL 55) stå i skäligt förhållande till fastigheternas nytta av anläggningen. En fastighet med många lägenheter skulle således enligt lagen belastas med en högre avgift än en fastighet med få lägenheter utan hänsyn till anläggningskostnaderna för respektive fastighet. I nya va-lagen (VAL 70) har lagtexten ändrats till att avgifterna skall fördelas efter skälig och rättvis grund, vilket anses innebära att såväl nytto- som -kostnadsaspekten skall ligga till grund för fördelningen av avgifter mellan olika fastigheter.

Ändringen i va-lagen föranleddes av bl a en önskan att förenkla

bestämmelserna i lagen. Genom den nya lagen infördes också möjlighet att utta avgift även för obebyggda fastigheter, vilket nyttoregeln i VAL 55 ej ansågs ge utrymme för. Svenska vatten- och avloppsverksföreningen (VAV) har, som tidigare nämnts, utgett ett normalförslag till vatten- och avloppstaxor till hjälp för kommunerna vid taxekonstruktioner. VAV rekommenderar som huvudförslag en taxa som består av en grundavgift -för täckande av medelkostnaden för serviser av normalt förekommande längd och dimension - samt en avgift per kvm tomtyta (ty) och en avgift per kvm våningsyta (vy). Enligt VAV skall samma avgifter per kvm tillämpas för småhus och flerbostadshus. Tyavgiften står i övervägande grad i proportion till kostnaderna medan vy-avgiften främst speglar nyttoaspekten. Om endast ty-avgift uttas blir - VAV - hårt belastade medan flerbostadshusen får enligt enfamiljshusen betala för låga avgifter med hänsyn till kostnaderna. Om å andra sidan avgifterna tas ut enbart efter våningsyta får flerbostadshusen som regel

18 Bilaga 2

betala mer än kostnaden för det lokala distributionsnâtet medan det blir en undertäckning inom småhusområden. Enligt VAV är det rimligt att vid övergång från fördelning enbart efter nytta enligt VAL 55 till fördelning efter nytta och kostnad enligt VAL 70 sätta avgifterna så, att kostnaden för det lokala ledningsnätet - med undantag av serviskostnaden som täcks av grundavgiften -till hälften täcks av avgifter enligt kostnadsfaktorn tomtytan och till hälften enligt nyttofaktorn våningsytan. VAV har utgått från detta förhållande i sitt normalförslag och kommit fram till att i genomsnitt bör avgiften per kvm våningsyta vara ungefär två a tre gånger avgifter per kvm tomtyta. Nedanstående tabell visar taxekonstruktionerna hos de i undersökningen ingående 84 kommunerna dels för småhus, dels för flerbostadshus. Tabellen visar att den vanligaste taxekonstruktionen består av de tre taxeelementen enligt VAVs nonnalförslag. De kommuner som endast har taxeelementen grund- och vyavgift - alternativt grund- och lägenhetsavgift har oftast äldre taxor konstruerade före VAL 70s tillkomst medan kommuner med enbart grund- och tomtyteavgift har betonat kostnadsaspekten och konstruerat sina taxor efter den nya lagens tillkomst. Flera av de kommuner, vars taxekonstruktion består av endast en grundavgift och en tomtyteavgift har varit föremål för prövning av statens va-nämnd. Va-nämnden behandlar tvister mellan fastighetsägare och huvudman för vatten- och avloppsanläggning. Nämnden består av en lagfaren domare som ordförande och fem andra ledamöter med särskild kunskap om va-frågor. Beslut i statens va-nämnd kan överklagas i vattenöverdomstolen. I ett av fallen som prövades av va-nämnden uttalade nämnden följande: Att bestämma anläggningsavgiftens storlek med hänsyn till - utöver grundavgiften - enbart fastighetens areal och inte därjämte annan faktor såsom våningsyta eller antal lägenheter innebär att den regel efter nytta, som alltså gäller även enligt den nuvarande va-lagen, inte tillräckligt beaktas. Kommunens taxa, såvitt nu är i fråga, är således inte förenlig med va-lagens

Tabell 5.1.1.1 Anläggningsavgiftens konstruktion hos de undersökta kommunerna i januari 1981 för småhus respektive ñerbostadhus. För småhus avses taxekonstruktionen vid anslutning av en fastighet med fler än ett småhus.

a Tillkommande avgift per lägenhet har ur konstruktionssynpunkt jämställts med avgift per kvm våningsyta i tabellen.

Bilaga 2 19

bestämmelser. Övriga kommuner har fått samma uttalande vad gäller

taxekonstruktionen. Företrädare för en av de kommuner som överklagat va-nämndens beslut till vattenöverdomstolen, hävdar att va-nämnden haft en felaktig utgångspunkt vid tolkningen av skälig och rättvis grund. Kommunen menar att skälig och rättvis grund skall bedömas utifrån den kommunala likställighetsprincipen, som innebär att avgifterna skall fördelas efter objektiva grunder, dvs lika förutsättningar skall medföra lika avgifter. Kommunen hävdar vidare att även om fördelning skall ske med utgångspunkt från nyttobegreppet så har va-nämnden dragit felaktig slutsats, eftersom nämnden ensidigt prövat nyttobegreppet med utgångspunkt från anläggningstaxan. Vid bedömningen måste man - enligt kommunen - se till hela taxan, dvs även brukningstaxan. Brukningstaxan tar i första hand hänsyn till nyttobegreppet. Vattenöverdomstolen har återfört målet till va-nåmnden för förnyad behandling.

5.1.2 Kommunens respektive byggherrens åtagande

Kommunens åtagande vid uttag av anläggningsavgift slutar normalt vid tomtgränsen där förbindelspunkt upprättas. Därifrån svarar fastighetsägaren för ledningskostnader samt nonnalt för drift och underhåll av dessa ledningar. När bostadsproduktionen ökade kraftigt i mitten på 1960-talet förändrades fastighetsbildningen i många fall. För att möjliggöra en industrialiserad bostadsproduktion började s k storkvarter tillämpas. Storkvarteren omfattar förutom bostadsfastigheterna även kringliggande grönytor, gator, gångvägar och lekplatser. Genom att upprätta s k exploateringsavtal mellan kommunen och byggherren överlåts detaljplaneringen och projektutformningen inom storkvarteret till bygherren och entreprenören. Vid traditionell fastighetsbildning begränsas fastigheterna till de ytor där bostadshusen placeras medan övriga anläggningar byggs och bekostas av kommunen. Vid produktion av styckebyggda småhus tillämpas för närvarande oftast den traditionella fastighetsbildningen. Vad gäller ledningsdragning för vatten och avlopp innebär det att kommunen svarar för ledningsdragning fram till tomtgränsen för respektive småhus. Anläggningsavgiften fastställs utifrån gällande taxa och uttas som en särskild avgift eller alternativt inkluderas avgiften i tomtpriset vid försäljning av tomter och i tomträttsavgälden när kommunen tillämpar tomträtt. Vid produktion av flerbostadshus och gruppbyggda småhus svarar kommunen normalt för ledningsdragning fram till tomtgränsen för storkvarteret medan det interna ledningsnätet bekostas av byggherren. Vid grupphusproduktionen förekommer även traditionell fastighetsbildning. Den anläggningsavgift som byggherren betalar till kommunen inom ramen för exploateringsavtalet fastställs vanligen utifrån gällande taxa. Endast tre av de tio kommuner som intervjuats i samband med undersökningen uppger sig helt eller delvis tillämpa särskilt fastställda anläggningsavgifter baserade på verkliga kostnader vid exploateringsavtal för gruppbyggda småhus. Om byggherren svarar för det interna nätet år det inte ovanligt att han även utför arbeten åt kommunen såsom t ex ledningsdragning från huvudledning

20 Bilaga 2

till förbindelsepunkten vid storkvartersgränsen. I dessa fall beräknas anläggningsavgiften vanligen enligt taxan, varefter avgiften reduceras med de kommunala åtaganden byggherren utfört. Kommunerna svarar för drift och underhåll av ledningarna fram till förbindelspunkten, som är vid respektive fastighets tomtgräns vid traditionell fastighetsbildning. Vid storkvarter och gemensamhetsanläggningar (gruppbyggda småhus) slutar kommunens åtagande om drift och underhåll vid förbindelsepunkten vid storkvarterets gräns. På grund av problem med drift och underhåll av ledningar inom främst gemensamhetsanläggningar har det under senare år blivit vanligare att kommunen även övertar och svarar för drift och underhåll av det interna nätet. En förutsättning är då att byggherren måste utföra arbetet med den interna ledningsdragningen enligt kommunens anvisningar. I och med att kommunens åtagande normalt stannar vid tomtgränsen för storkvarteret medför det att förbindelsepunkten ligger längre ifrån respektive huskropp än när traditionell fastighetsbildning tillämpas. Detta leder till minskat åtagande för kommunen och ökade kostnader för byggherren för intern ledningsdragning. I taxan för anläggningsavgiften ingår, som tidigare nämnts, en grundavgift som uttas oftast per förbindelsepunkt. Vid storkvarter tillämpas normalt endast en eller ett fåtal förbindelsepunkter medan kommunen vid traditionella tomter upprättar en förbindelsepunkt per hus. Vid en övergång från traditionella tomter till storkvarter reduceras anläggningsavgiften oftast så att antalet grundavgifter reduceras. I vissa kommuner reduceras även avgiften per kvm tomt- och våningsyta vid storkvarter. Dessa avgiftsminskningar motverkas av att många kommuner vid uttag av avgifter per kvm tomtyta vid storkvarter även inkluderar sådan gemensam tomtmark som ligger utanför de traditionella tomterna och som inte påverkar anläggningsavgiften vid traditionell fastighetsbildning. Byggnadsindustrin har i olika sammanhang framfört kritik mot gällande taxekonstruktioner och menar att taxan missgynnar byggherren när storkvarter tillämpas. Den reducering i taxan som sker till följd av omläggningen från traditionella kvarter till storkvarter motsvarar, enligt byggnadsindustrin, inte den merkostnad för intern ledningsdragning som byggherren drabbas av. Byggnadsindustrin menar att en taxa kan vara riktig totalt sett men att proportionerna mellan taxeelementen oftast är felaktiga. Om t ex grundavgiften är låg och den enda reduktionen i taxan vid storkvarter är att endast en grundavgift debiteras får byggherren för liten kompensation för det utökade interna ledningsnätet. Från byggnadsindustrin menar man att en rättvis taxa skall vara konstruerad så det totalt sett blir likgiltigt om exploatören eller

att

kommunen bygger det interna ledningsnätet. För närvarande sker produktionen av flerbostadshus i exploateringsområden nästan undantagslöst inom storkvarter och byggherren svarar således för det interna ledningsnätet. Produktionen av gruppbyggda småhus sker, som tidigare nämnts, såväl inom storkvarter som på traditionella tomter där kommunen svarar för det interna ledningsnätet. För att jämföra anläggningsavgiften vid storkvarter respektive traditionella kvarter har en undersökning gjorts med utgångspunkt från taxan i januari 1981 hos de tio kommuner som intervjuats för utredningen. Anlåggningsav-

2 21

Bilaga

giften har beräknats för en produktion av 25 gruppbyggda småhus dels vid storkvarter, dels vid traditionella kvarter. De antaganden som gjorts för kvarterets utformning samt beräkningarna av kostnaderna för det interna ledningsnätet redovisas under bilaga 2. Kostnaden för det interna ledningsnätet har beräknats till 367.500 kr i 1981 års prisnivå. På grund av bland annat olikartade markförhållanden kan den kostnaden variera mellan olika kommuner. Vid storkvarter kan dessutom förekomma att endast en vattenmätare för hela området upprättas, varvid byggherrens kostnader för det interna nätet blir något lägre. Nedanstående tabell visar resultatet av de alternativa taxeberäkningarna. Som framgår av tabellen är variationerna stora mellan kommunernas Malmö « anläggningsavgifter. som har den lägsta anläggningsavgiften 370.800 kronor för anslutning i kommunal regi - har en äldre taxa, som årligen justeras med enbart en indexuppräkning utan hänsyn till den egna kostnadsutvecklingen. I Malmö är också markförhållandena mycket gynnsamma. Luleå som har den näst lägsta avgiften - 476.100 kronor - uppger sig ha en taxa som ger 95 procents täckning av kostnaderna för det lokala nätet.

Övriga skillnader i taxenivåer mellan kommunerna

beror bl a på olikheter i markförhållanden samt på olika om det lokala nätets uppfattningar omfattning. För två av kommunerna har inga beräkningar kunnat göras för anläggningsavgiften vid storkvarter, eftersom kommunerna i dessa fall alltid upprättar exploateringsavtal baserade på verkliga kostnader i varje särskilt fall för va-anslutningen. Differensen mellan anläggningsavgiften vid anslutning i kommunal regi och vid storkvarter kan sägas utgöra den kompensation får för att byggherren själv utföra det interna ledningsnätet. Som tidigare nämnts har kostnaderna för det interna nätet i exemplet beräknats till 367.500 kronor. Av tabellen framgår att endast två av kommunerna har taxor som ger kompensation för byggherrens kostnader enligt exemplet, nämligen Göteborg och Västerås med en kompensation på 493.800 kronor respektive 418.000 kronor. I dessa

Tabel 5.1.2.1 Anläggningsavgifter i januari 1981 hos de tio intervjuade kommunerna för 25 småhus anslutna dels i kommunal regi, dels vid storkvarter

Kommun Anläggningsavgift i kr vid Differens kr kommunal regi storkvarter

exploateringsavtal

22 2

Bilaga

två kommuner blir anslutningskostnaden totalt sett lägre för byggherren om denne svarar för det interna nätet än om kommunerna gör det. Om en taxa är konstruerad så att enda reduceringen vid storkvarter är att endast en grundavgift utgår måste grundavgiften vara hög för att ge byggherren en rimlig kompensation för den interna ledningsdragningen. Enligt byggnadsindustrin bör grundavgiften vara omkring 20.000 kronor vid denna typ av taxekonstruktion. Ingen av de fem kommunerna, som hade en sådan taxekonstruktion, hade en så hög grundavgift. Grundavgiften varierade för dessa kommuner i januari 1981 mellan 3.200 kronor och 15.585 kronor. Tre kommuner, bl a de två kommuner som enligt exemplet ger kompensation utöver de beräknade kostnaderna, har taxekonbyggherren struktioner som ger reducering vid storkvarter förutom genom grundavgiften även med antingen sänkt avgift per hus eller sänkt avgift per kvm tomtyta vid storkvarter. Av beräkningarna i ovan beskrivna exempel för anslutning av 25 småhus framgår att i sex av de åtta kommuner, där jämförelser kunnat göras, blir den totala anslutningskostnaden högre per hus för byggherren om denna svarar för det interna ledningsarbetet vid storkvarter än om anslutningen sker i kommunal regi såsom vid traditionella kvarter. Orsaken är antingen att kommunernas taxa inte täcker de verkliga kostnaderna utan det interna nätet subventioneras via eller med skattemedel eller att brukningsavgiften reduktionen vid storkvarter inte motsvarar byggherrens merkostnader för intern ledningsdragning. Om anläggningskostnaderna delvis täcks genom brukningsavgifter eller med skattemedel missgynnas abonnenter i storkvarter jämfört med abonnenter som anslutits till va-nätet i kommunal regi, eftersom abonnenterna i storkvarter dels får en högre anslutningskostnad, dels via brukningsavgiften eller med skattemedel får subventionera övriga abonnenter.

5.1.3 utveckling under åren 1978-1981 Anläggningsavgifternas

Nedan redovisas anläggningsavgifternas storlek och utveckling hos de i undersökningen ingående 84 kommunerna för två typhus - ett småhus och ett flerbostadshus enligt de definitioner, som angetts i avsnitt 1.3. En av kommunerna tillämpade ingen anläggningsavgift för anslutning av flerbostadshus. Under 1970-talet förändrades strukturen av nyproduktionen av bostäder genom att andelen småhusproduktion ökade till följd av minskad produktion av flerbostadshus. Till följd av dels denna förändring, dels den nya va-lagen 70) har många kommuner omprövat sina va-taxor under senare år. (VAL om verkliga kostnadsförhållanden och taxeprinciper har visat Utredningar varit för småhus än för att tidigare taxekonstruktioner gynnsammare flerbostadshus. Vid införandet av nya taxor har dessa kommuner sökt åstadkomma en rättvisare fördelning genom att höja främst grundavgiften än övriga i taxan ingående taxeelement. Omfördelningen av kraftigare till att den genomsnittliga för avgifterna har bidragit anläggningsavgiften under småhus har ökat mer än den genomsnittliga avgiften för flerbostadshus åren 1978 till 1981, eller med 52 procent respektive 34 procent. Den procentuella förändringen av anläggningsavgifter under åren 1978 till

sou 1982:35 2 23

Bilaga

Tabell 5.1.3.1 Den genomsnittliga anläggningsavgiften för va för småhus respektive flerbostadshus under åren 1978 - 1981 per den 1 januari respektive år. Avgifterna är fördelade efter kommunstorlek och vägda med bostadsproduktionen under perioden

Småhus -30 000 14 385 15 890 18 190 22 300 55 30 000-50 0()() 15 650 17 190 19 300 22 995 47

Flerbostadshus

1981 visar stor spridning mellan kommunerna, vilket framgår av nedanstående tabell. Nästan hälften av kommunerna har höjt anläggningsavgiften för småhus med mer än 50 procent under perioden medan endast en fjärdedel av kommunerna har höjt anläggningsavgifterna för flerbostadshus i motsvarande grad. Förutom den omfördelning av taxekonstruktionen som beskrivits ovan, förklaras de kraftigaste höjningarna av anläggningsavgiften enligt de intervjuade kommunerna främst av att utredningar om verkliga kostnadsförhållanden visat att tidigare taxor ej gett täckning för kostnaderna för det lokala ledningsnätet utan kostnaden har till viss del skattesubventionerats.

Tabell 5.1.3.2 De undersökta kommunerna fördelade efter procentuell förändring av va-anläggningsavgitten för småhus respektive flerbostadshus under perioden januari 1978-januari 1981

24 Bilaga 2

De flesta kommuner har satt som mål att kostnaderna för det lokala nätet skall täckas till 100 procent med anläggningsavgifter, vilket kommunerna nu successivt försöker uppnå. Något genomgående samband mellan kommunstorlek och anläggningsavgifternas storlek kan inte konstateras utan spridningen var stor inom klasserna. Den relativt låga genomsnittliga avgiften för flerbostadshus i kommuner med fler än 75.000 invånare, jämfört med de genomsnittliga avgifterna i övriga kommuner förklaras av att Stockholms kommun har för av ñerbostadshus - 600 kronor tnycketlåga avgiñer anshuning per lägenhet för typhuset i januari 1981. Förklaringen till den låga avgiften är att Stockholms kommun tar ut en anläggningsavgift på 30.000 kronor oavsett vilken typ av fastighet som ansluts. Avgiften är avsedd att täcka kostnaderna

för servisledningar. Övriga kostnader för det lokala nätet belastar bruknings-

avgiften. Exkluderas Stockholms avgift blir den genomsnittliga anläggningsavgiften för kommuner med mer än 75.000 invånare 3.357 kronor per lägenhet för flerbostadshus och det totala genomsnittet ändras till 3.515 kronor perlägenhet Nedanstående diagram visar spridningen av avgiftsnivån för samtliga

Flerbostadshus

Procent

20 15

I l j l % 1234567891011 12 13 tkr/lgh Småhus Procent

Diagram 5.1.3 De undersökta kommunerna procentuellt fördelade efter [-1 u Il 3 *r \ . l v u | e r u r l -*-r storleken på anläggningsavgifien för va i januari 4 8 1216 20 24 28 32 36 40 44 48 50 1981 för flerbostadshus respektive småhus. tkr/lgh

Bilaga 2 25

undersökta kommuner i januari 1981 dels för småhus, dels för flerbostadshus. Anläggningsavgiften för flerbostadshus varierade i januari 1981 från 600 till 12.760 kronor per lägenhet och för småhus från 4.000 till 46.000 kr. För flerbostadshus tillämpade flertalet av kommunerna eller ca 70 procent en avgift som låg under 4.000 kr per lägenhet. Huvuddelen av kommunerna hade en anläggningsavgift för småhus på mellan 12.000 och 36.000 kr. Det finns olika förklaringar till den stora spridningen i avgiftsuttaget hos de 84 kommunerna. En väsentlig förklaring är att kommunerna har olika uppfattningar om vad som skall innefattas i det lokala nätet. En del kommuner inkluderar delar av centrala anläggningar i kostnaden för det lokala nätet. En annan förklaring till spridningen är att kostnadstäckningen för det lokala nätet genom avgifter varierar. En del kommuner har uppnått 100 procents täckning av kostnaderna genom avgifter medan många subventionerar delar av kostnaderna vid brukningsavgifterna eller skattemedel. Eftersom kommunerna enligt va-lagen har rätt att ta ut hela anläggningsavgiften i form av periodiska avgifter har förhållandena mellan anläggnings-

avgifter och brukningsavgifter undersökts. Något samband mellan låga

anläggningsavgifter och höga brukningsavgifter eller tvärtom har inte konstaterats. Andra faktorer som kan förklara skillnader i avgiftsuttaget är

skillnader i geografiska förhållanden som medför olika kostnader för tex

ledningsdragning. Som en ytterligare förklaring till de stora variationerna i

kan nämnas att då anläggningsavgifter infördes - för ca 10-15

avgiftsuttaget

år sedan - sattes mycket olika i olika kommuner bl a på ingångsvärdena grund av svårigheten att fastställa verkliga kostnader eller en_ ovilja hos en del

att belasta nyproduktion med höga avgifter.

kommuner I av bostäder

Principer för taxeändringar 5.1.4

De flesta kommuner ändrar anläggningstaxorna en gång per år baserade på av de undersökta kommunerna

förändringen enligt något index. 65 procent

ånvände sig av något av de kostnadsindex för ledningsarbeten för va-

entreprenader grupp 1A, 1D ellerilE, som löpande utges av statistiska

centralbyrån (SCB).

De “olika indexen har samma ingående kostnadsfaktorer, medan den inbördes fördelningen är något olika. Ledningsindex för grupp 1:E, som tillämpades av 55procent av de undersökta kommunerna, hart ex den högsta löneandelen av de tre grupperna. Av de övriga kommunerna använde sig 7

procent av konsumentprisindex (KPI) vid taxeändringar medan 23 procent

baserade förändringarna på egna kalkyler. Nedanstående tabell visar en

sammanställning av den procentuella förändringen för dels de olika indexen, dels för den genomsnittliga förändringen av anläggningsavgifterna mellan åren 1978 och 1981. Tabellen visar att anläggningsavgifterna stigit mer - för småhus betydligt mer- än det vanligast använda kostnadsindex för ledningsarbeten grupp 1:E, Den främsta orsaken är, som tidigare beskrivits, att många kommuner under perioden dels gjort en omfördelning av taxeelementen, dels samtidigt höjt

26 Bilaga 2

Tabell 5.1.4.1 Ändringar av konsumentprisindex och kostnadsindex för van-entreprenader grupp l:A, D och E samt genomsnittliga förändringen av anläggningsavgifterna för va under perioden januari l978-januari 1981

Index Förändring jan 1978-jan 1981 %

Konsumentprisindex 34 Kostnadsindex för va›entreprenader - 29 grupp l:A - 26 grupp 1:D - 28 grupp 1:E Anläggningsavgifter för VA - småhus 52 - 34 flerbostadshus/lgh

samtliga avgifter mer än indexförändringen i syfte att höja kostnadstäckningsgraden. Nedanstående diagram visar anläggningsavgiftens procentuella förändring mellan åren 1978-1981 hos de 10 kommuner, som intervjuats i samband med undersökningen. Diagrammet visar att sju av kommunerna höjt anläggningsavgifterna för småhus mer än förändringen av kostnadsindex för va-entreprenader under perioden, medan fem av kommunerna höjt avgifterna för flerbostadshus mer än denna förändring. Fem kommuner har höjt avgiften för småhus under perioden minst dubbelt så mycket som kostnadsförändringen mätt enligt ovannämnda indexförändring. De relativt kraftiga höjningarna av avgifterna förklaras främst av att fyra av kommunerna har efter utredningar under perioden konstaterat att tidigare taxor ej gett önskad kostnadstäckning samt ej heller gett rättvis kostnadsfördelning mellan småhus och flerbostadshus. Bland dessa kommuner har Karlstad och Linköping sänkt avgifterna för flerbostadshus samtidigt med en kraftig höjning för småhusen. Malmö och Järfälla har äldre taxor och baserar taxeändringarna på förändringen av kostnadsindex för va-entreprenader. Dessa kommuner har ej gjort någon direkt kostnadsuppföljning under perioden. Sollentuna som har gjort den kraftigaste höjningen under perioden drygt 280 procent per flerbostadshus -, hade också i januari 1981 den näst högsta avgiften per lägenhet för flerbostadshus av samtliga undersökta kommuner eller 12.330 kronor per lägenhet i undersökningens typhus. Denna kommuns anläggningstaxa skall utöver kostnaderna för det lokala nätet även täcka delar av huvudledningar. Kommunen tillämpar dock endast exploateringsavtal grundat på verkliga kostnader vid nyproduktion av flerbostadshus, varför taxan främst är avsedd som ett underlag vid diskussioner med byggherren.

sou 1982:35 Bilaga 2 27

Procent :j Småhus

ientuna

[In] Fierbostadshus

S01

270 _

H0

100_

90_

Linköping

Umeå

Västerås

80_

KaHstad

60_

50 Luleå

Göteborg

40_

Järfälla Boriänge

Malmö

30_

20_

Diagram 5.1.4 Procentuell förändring av an- _20 läggningsavgiften för va _30 under perioden januari 1978-januari 1981 för de V fierbostadshus respektive småhus hos de tio kommuner som intervjuats för utredningen.

Brukningsavgifter

5.2.1 Principer för uttag av brukningsavgifter

Enligt va-lagen får ”nödvändiga kostnader för anläggningen” inräknas i kostnadsunderlaget för en va-taxa. Kostnadsunderlaget för brukningsavgifterna består - vid full kostnadstäckning - av följande huvudgrupper:

28 Bilaga 2

- Kostnad för förräntning av medel, som kommunen tillhandahållit vaverket och som inte återbetalas i form av avskrivningar eller anläggningsavgifter. - Kostnad för förnyelse av anläggningen (avskrivningar). - Kostnad för drift och underhåll. - Kostnad för administration m.m.

En brukningstaxa täcker normalt beräknad medelkostnad. Härvid tas alltså inte hänsyn till t ex varierande markförhållanden inom kommunen. Anläggningsavgifternas enda inverkan på brukningsavgifterna är att det kapital, som skall förräntas minskas med summan av anläggningsavgifterna. Svenska vatten och avloppsverksföreningen (VAV) rekommenderar som huvudalternativ en brukningstaxa som består av en fast avgift och en rörlig avgift per kbm levererat renvatten. Den fasta avgiften skall vara fast i den bemärkelsen att den skall vara oberoende av vattenförbrukningens storlek men kan variera för olika abonnentkategorier med hänsyn till taxefaktorerna tomt- respektive våningsyta. Många kommuner har dock valt att ta ut en lika stor fast avgift för såväl småhus som flerbostadshus.

5.2.2 Brukningsavgifternas under åren 1978-1981 utveckling

Nedanstående tabell visar förändringen av brukningsavgifterna per år och lägenhet under åren 1978 till 1981 för småhus och flerbostadshus enligt definitionerna i avsnitt 1.3.

Tabell 5.2.2. l Den genomsnittliga brukningsavgiften per år för va per lägenhet i småhus respektive flerbostadshus under åren 1978-1981 enligt taxa den l januari respektive år. Avgifterna är fördelade efter kommunstorlek

Hustyp Avgift per år Förändring Kommunstorlek Jan Jan Jan Jan Jan 1978- (ant inv) 1978 1979 1980 1981 jan 1981 kr/lgh kr/lgh kr/lgh kr/lgh %

Småhus

Flerbostadshus

2 29

Bilaga

Av tabellen framgår att den genomsnittliga mellan 1978 och höjningen 1981 var 41 procent för småhus och 39 procent för flerbostadshus. Brukningsavgiften för småhus höjdes mest hos kommuner med mellan 50.000 och 75.000 invånare eller med i genomsnitt 59 procent under perioden. Dessa kommuner hade samtidigt de genomsnittligt lägsta brukningsavgifterna 1978. Ett liknande förhållande kan konstateras för brukningsavgifterna för flerbostadshus. Kommuner med mellan 30.000 och 50.000 invånare, som har höjt mest under perioden eller med i genomsnitt 47 procent, hade de i genomsnitt lägsta brukningsavgifterna 1978. En jämförelse mellan brukningsavgifterna för småhus och flerbostadshus visar att 1981 var den genomsnittliga avgiften för småhus 17 till 18 procent högre än motsvarande avgift för flerbostadshus i samtliga fyra kommunstorlekar. I tre av de fyra kommungrupperna har den genomsnittliga avgiften för småhus höjts mer under perioden än den genomsnittliga avgiften för flerbostadshus. Under perioden har således - liksom tidigare beskrivits för anläggningsavgifterna - skett en viss omfördelning mellan brukningsavgiften för småhus och flerbostadshus. Detta är delvis en effekt av 1970 års va-lag, enligt vilken avgifterna skall fördelas efter skälig och rättvis grund mot tidigare i första hand, efter nyttan. Brukningsavgifterna för småhus har höjts mer än för flerbostadshus genom att de fasta avgifterna höjts mer än de rörliga. Mellan åren 1978 och 1981 har den fasta avgiften höjts med i genomsnitt 61 procent för småhus och med i genomsnitt 43 procent för flerbostadshus. Förutom att uppnå en högre avgiftsnivå för småhusen än för flerbostadshusen förekommer även att kommuner valt att höja den fasta avgiften mer än den rörliga till följd av sjunkande förbrukning. Som framgår av tabell 5.2.2.1 hade kommuner med mer än 75.000 invånare de äldsta årliga brukningsavgifterna för såväl småhus som flerbostadshus 1981. Detta sammnhänger främst med stordriftsfördelar, dvs i större kommuner blir kostnaderna per kbm vatten lägre än i små kommuner, tex för reningsverk. Vid en jämförelse av kommunernas budgeterade driftkostnader för va-verksamheten 1980 framgår nämligen att kommunerna med mer än 75.000 invånare hade den lägsta genomsnittliga kostnaden per kbm vatten elleri genomsnitt 4,29 kr/kbm vatten (tabell 5.2.2.2). För övriga kommungrupper varierade kostnaden mellan 6,00 och 6,47 kr/kbm vatten.

Tabell 5.2.2.2 De undersökta kommunernas budgeterade driftkostnader för vaverksamheten 1980 fördelade efter kommunstorlek

Kommunstorlek Kr/kbm vatten (ant inv)

30 2

Bilaga

5.2.3 Principer för taxeändringar

VAV rekommenderar i sitt normalförslag till brukningstaxor att avgifterna skall justeras med hjälp av konsumentprisindex. Höjningen skall dock begränsas till två tredjedelar av indexförändringen, vilket motiveras med att konsumentprisindex inte särskilt väl följer förändringar i va-verkens kostnader. De flesta va-verken har följt normalförslaget om den automatiska indexregleringen. Varje år görs dock en avstämning mot den aktuella budgeten, varvid det förekommer såväl att taxan höjs mindre än indexförändringen på grund av gynnsam kostnadsutveckling som att kraftiga höjningar utöver indexförändringen föreslås. Direktiv kan också komma från kommunen om taxehöjningar för att minska skattefinansieringen. Som andra orsaker till höjningen av brukningstaxan under den studerade perioden har några av de intervjuade kommunerna anfört tex sjunkande Vattenförbrukning och höga investeringskostnader.

5.2.4 Avgiftsfinansieringsgrad

Nedanstående - mätt tabell visar utvecklingen av avgiftsfinansieringsgraden som budgeterade intäkter från brukningsavgifter i procent av budgeterade driftkostnader - för va-verksamheten hos de undersökta kommunerna. En kommun, som inte har va-verksamheten organiserad som kommunal förvaltning, ingår inte i sammanställningen. Hänsyn har här inte tagits till att kommunerna tillämpar olika principer för beräkning av kapitaltjänstkostnader, vilket innebär att de olika va-verkens årskostnader ej är direkt Kapitaltjänstkostnadernas beräkning redovisas i avsnitt 5.2.5. jämförbara. Som famgår av tabellen har de största kommunerna med över 75.000 invånare höjt den budgeterade avgiftsfinansieringsgraden med i genomsnitt 14 procentenheter mellan åren 1977 och 1980, Samtidigt som dessa kommuner hade den högsta avgiftsfinansieringsgraden 1980 - 104 procent hade de, som tidigare nämnts, den lägsta genomsnittliga brukningsavgiften. har Som tidigare redovisats förklaras det främst av att de stora kommunerna lägre kostnader uttryckt per kbm vatten jämfört med övriga kommuner. Kommuner med mindre än 75.000 invånare redovisar samma genomsnitt- 1977 som 1980. Variationer förekom dock såväl liga avgiftsfinansieringsgrad

Tabell 5.2.4.1 Den genomsnittliga budgeterade avgiftsfinansieringsgradens utveckling under åren 1977-1980 fördelade efter kommunstorlek

2 31

Bilaga

mellan åren som mellan kommunerna. I nedanstående diagram redovisas den budgeterade avgiftsfinansieringsgradens spridning hos de undersökta kommunerna 1980. Av diagrammet framgår att nästan 40 procent av kommunerna hade mindre än 80 procents budgeterad avgiftsfinansieringsgrad 1980. De kommuner som hade lägst avgiftsfinansieringsgrad är företrädesvis små kommuner, som måste täcka en del av kostnaderna med skattemedel för att inte hamna på en alltför hög taxenivå jämfört med större kommuner. Diagrammet visar också ett fåtal kommuner- företrädesvis stora - hade en budgeterad avgiftsfinansieringsgrad för 1980 överstigande 100 procent. Enligt såväl kommunal- som va-lagen får avgiftsuttaget ej överstiga självkostnaderna för verksamheten. Att avgiftsfinansieringsgraden överstiger 100 procent under ett enstaka år kan dock ej ses som ett brott mot denna bestämmelse, utan meningen är att verksamheten ej får gå med vinst under en längre period.

5.2.5 Kapitaltjänstkostnader

En viktig orsak till skillnader i såväl avgiftsnivå som avgiftsfinansieringsgrad mellan olika kommuner är skilda principer för beräkningen av kapitaltjänstkostnader, dvs avskrivningar och internräntor. De olika principerna för beräkningen av dessa kostnader har beskrivits i avsnitt 4. Om avskrivningar och internräntor beräknas på återanskaffningsvärden respektive bruksvärden blir kapitaltjänstkostnadernas andel av totala driftkostnaderna högre än om de baseras på anskaffningsvärden och bokförda värden. Kapitaltjänstkostnadernas andel skiljer sig givetvis även mellan kommuner med samma beräkningsprinciper beroende på kommunstorlek, gjorda investeringar, standard och värde på anläggningstillgångarna m. m. Nedanstående tabell visar vilka de undersökta enligt principer kommunerna beräknade kapitaltjänstkostnaderna för va-verksamheten 1981. En av kommunerna, som inte är kommunal förvaltning, ingår inte i sammanställningen.

Procent

30 20

Diagram 5.2.4 De underd* u ) D60 70 80 90 lOO llO sökta kommunerna procentuellt fördelade efter Avgiftsfinan- den budgeterade avgiftssieringsgrad, % finansieringsgraden I 980.

32 2

Bilaga

Tabell 5.2.5.1 Procentuell fördelning av de undersökta kommunerna efter principer för beräkning av kapitaltjänstkostnaderna för va-verksamheten 1981 Kostnadsslag Kommunstorlek (tusental invånare) Beräkningsgrund -30 30-50 50-75 75- Totalt % % % % % Avskrivningar

Internränta

Av tabellen framgår att endast 33 procent av kommunerna följde kommunförbundets rekommendationer om att avskrivning skall baseras på och att endast 18 procent följde rekommendationeråteranskaffningsvärdet na avseende Vidare framgår av tabellen att ränteberäkning på bruksvärde. andelen kommuner som beräknade avskrivningar på återanskaffningsvärdet internränta var lägst i små kommuner med under respektive på bruksvärdet 30.000 invånare och högst i kommuner med över 75.000 invånare. Större kommuner med tidigare nämnda stordriftsfördelar kan ha en större andel kapitaltjänstkostnader än små kommuner och ändå ha jämförelsevis låga . _ brukningstaxor. kommunallagen (§ 50) om förmögenhetskontroll stadgas att fast Enligt eller lös egendom som tillhör kommunen bör förvaltas på ett sådant sätt att förmögenheten inte minskar. Avskrivningar baserade på anskaffningsvärdet är tillräckliga för att uppfylla detta krav. Ett annat syfte med avskrivningar _är att medel skall ställas till förfogande för reinvesteringar. I tider med starka är inte tillräckligt som underlag för prisändringar anskaffningsvärdet avskrivningar för att finansieria reinvesteringar. Rimligare synes då vara att basera avskrivningarna på återanskaffningsvärdet eller nuanskaffningsvärdet, vilket också kommunförbundet rekommenderar. Ett riktigt återanskaffningsvärde måste bestämmas vid varje avskrivningstillfälle utifrån vilket kan vara svårt att verkliga kostnadsförändiingar fastställa För att underlätta fastställandet av för varje avskrivningsobjekt. återanskaffningsvärdet rekommenderar kommunförbundet att uppräkning av det historiska skall ske med hjälp av av

anskaffningsvärdet förändringen

konsumentprisindex. Detta index speglar emellertid andra prisförändringar än de som är relevanta för anläggningskostnadernas utveckling och är därför olämpligt som mått på denna utveckling. Även om avskrivning på återanskaffningsvärdet är riktig som princip blir denna avskrivningsmetod dock tveksam används för att så länge konsumentprisernas förändring fastställa anläggningarnas återanskaffningsvärde. utöver sådana som baseras - s k Avskrivningar på anskaffningsvärdet

2 33

Bilaga

meravskrivningar - förutsätter vidare att va-verket tillämpar sluten redovisning så att meravskrivningarna fonderas inom verket och därmed kommer va-kollektivet tillgodo. Endast 5 av de 27 kommuner, som använde sig av återanskaffningsvärdet som bas för avskrivningarna för va-verksamheten, har emellertid sluten redovisning. De övriga kommunerna tillämpade öppen redovisning. Det innebär att meravskrivningarna förs till kommunens finansförvaltning. De kommer sålunda inte va-verket tillgodo vid nya investeringar, eftersom verket då belastas med internränta på kommunens anslagna medel för den nya investeringen inklusive den del som finansieras med meravskrivningama. Att belasta va-verket med internränta även på meravskrivningarna kan leda till ett dolt vinstuttag av kommunen. Av tabell 5.2.5.1 framgår också att de flesta eller 82 procent av kommunerna använde det bokförda värdet, dvs den verkliga skulden till kommunen, som underlag för beräkning av internräntan. Resterande 18 procent av kommunerna använde bruksvärdet som underlag och eftersom de flesta av dessa kommuner hade öppen redovisning fördes även merräntan till kommunens finansförvaltning. Det har ifrågasätts om tillämpningen av merränta är förenligt med 24 § i VAL 70 som stadgar att avgifter inte får överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Enligt ett uttalande från statens va-nämnd framgår att nämnden anser att tillämpningen av normal kommunlåneränta på bruksvärde kan leda till oskäligt höga kapitaltjänstkostnader. Kommunförbundet rekommenderar att om bruksvärde används bör räntefoten vara något lägre än om bokfört värde används som grund för ränteberäkningen. Av de 15 kommuner som beräknat internränta för bruksvärde använde dock i januari 1981 6 kommuner samma räntesats - 9,5 procent- som kommunförbundet rekommenderat som gällande kommunlåneränta medan 4 kommuner använde sig av 8,5 procent. Att med bruksvärdet som underlag tillämpa samma - eller obetydligt lägre - räntesats, än den kommunförbundet rekommenderar att tillämpa på bokfört värde, gör att även uttaget av merränta leder till ett dolt vinstuttag av kommunen i de fall va-verket helt täcker sina kostnader -inklusive de extra räntekostnaderna - med avgifter från abonnenterna. Svenska vatten- och avloppsverksföreningen (VAV) anser att bruksvärdet kan användas som underlag, men endast om räntesatsen är så mycket lägre än gällande kommunlåneränta så att räntebeloppet i princip motsvarar vad som erhålls vid en beräkning med bokfört värde som bas till gällande kommunlåneränta. Nedanstående tabell visar brukningsavgifterna för 1981 fördelade efter kommuner med anskaffningsvärde respektive återanskaffningsvärde som bas för avskrivningarna. Kommuner med anskaffningsvärde som bas för avskrivningar och dänned lägre andel kapitaltjänstkostnader än kommuner som baserar avskrivningarna på återanskaffningsvärde hade också, vilket framgår av tabellen, lägre genomsnittliga brukningsavgifter 1981 i tre av de fyra kommunstorlekama för såväl småhus som flerbostadshus. I kommuner med 50.000 till 75.000 invånare rådde dock omvänt förhållande vilket förklaras av att här ingår ett fåtal relativt stora kommuner med anskaffningsvärde som bas för avskriv-

34 2

Bilaga

Tabell 5.2.5.2 Den genomsnittliga brukningsavginen per år för va i småhus respektive flerbostadshus 1981 fördelade efter kommunstorlek och princip för beräkning av avskrivningar Hustyp Avskrivningsprincip Totalt Kommunstorlek Anskaffningsvärde Återanskffningsvärde kr/lgh (ant inv) kr/lgh kr/lgh Småhus

Flerbostadshus

ningar, som har jämförelsevis höga driftkostnader per kbm vatten till följd av andra, tidigare beskrivna, faktorer än andelen kapitaltjänstkostnader. Av de 10 kommuner för drevs 9 som som intervjuats undersökningen kommunala förvaltningar. Nedanstående tabell visar andelen kapitaltjänstkostnader av totala driftkostnader 1980 fördelat efter beräkningsprinciper i dessa 9 kommuner. Luleå har fr o m 1981 övergått till att beräkna avskrivningarna på återanskaffningsvärde och kommunen beräknar att andelen kapitaltjänstkostnader därmed kommer att stiga till 65 procent. Sollentuna har fr 0 m

Tabell 5.2.5.3 Procentuell andel kapitaltjänstkostnader 1980 i 9 kommuner olika för beräkning av kapitaltjänstkostnader

Kommuner Beräkningsprincip

Anskaffnings- resp Återanskaffnings- Återanskaffningsbokfört värde, andel resp bokfört värde, resp bruksvärde,

Karlstad 48 Järfälla 37 Borlänge 66 Västerås 33 Sollentuna 34

Bilaga 2 35

1981 övergått till att beräkna avskrivningar på återanskaffningsvärde och internränta på bruksvärde. Räntesatsen har dock fastställts till 4 procent, vilket kan jämföras med ränteberäkning enligt kommunlåneränta med bokfört värde som bas. På grund av svårigheter att fastställa en riktig räntesats vid tillämpning av bruksvärde kommer Umeå att övergå till att beräkna ränta på bokfört värde fr 0 m 1982. Av tabellen framgår att Borlänge hade den högsta andelen kapitaltjänstkostnader trots att kommunen använder anskaffnings- respektive bokfört värde som bas för beräkningarna. Borlänge har under senare år genomfört stora investeringar, vilket lett till ett högt avskrivnings- och ränteunderlag. Järfälla kommun som hade jämförelsevis låga avskrivnings- och räntekostnader hade följdaktligen en låg andel kapitaltjänstkostnader trots att dessa beräknas med återanskaffnings- respektive bruksvärde som grund. I nedanstående tabell visas meravskrivningarnas respektive merräntans betydelse 1980 för den totala brukningsavgiften i de fyra kommuner, som enligt tabell 5.2.5.3 beräknade kapitaltjänstkostnaderna på återanskaffnings- respektive bruksvärdet. Samtliga fyra kommuner tillämpade öppen redovisning. I Göteborg får dock va-verket ränta på meravskrivningar och på eventuellt överskott. Tabellen visar att om de fyra kommunerna beräknade kapitaltjäntkostnaderna med anskaffnings- respektive bokfört värde som bas, skulle de tillämpade avgifterna - vid i övrigt oförändrade förhållanden - kunna sänkas med 0,93 respektive 0,67 kronor per kbm vatten i Malmö och Göteborg eller med 16 respektive 10 procent. För Umeå och Järfälla, som beräknade internränta på bruksvärde, skulle brukningsavgiften kunna sänkas med 2,42 respektive 0,93 kronor per kbm vatten eller med 27 respektive 19 procent. Järfälla hade trots att kapitaltjänstkostnaderna beräknas på återanskaffnings- respektive bruksvärde låga bruksningsavgifter 1981 till följd av totalt sett låga driftkostnader. Då Järfälla införde nuvarande beräkningsprinciper 1979 höjdes brukningsavgiften samtidigt kraftigt eller med ca 1 krona per kbm vatten.

Tabell 5.2.5.4 Meravskrivningamas respektive merräntans betydelse 1980 hos de fyra kommuner som beräknade kapitaltjänstkostnadema på återanskalfnings- respektive bruksvärde

Kommun Kapitaltjänst- Kapitaltjänstkost- Meravskriv- Terräntans Totalt Tillämpad kostnadsandel nadsandel beräknad ningarnas betydelse avgift 1981 1980 på anskaffnings- betydelse (inkl fast

36 2

Bilaga

6 F

j ärrvärme-avgifter

Fjärrvärme distribueras i kulvertsystem i form av hetvatten. Närmare 90 procent av fjärrvärmen produceras av tung eldningsolja medan ca 10 procent produceras av sopor, industriell spillvärme m m. F j ärrvärmeverksamheten handhas huvudsakligen av antingen kommunala verk eller kommunala aktiebolag. Av de 84 kommuner, som utvalts för utredningen, hade 48 fjärrvärmeverksamhet under hela undersökningsperioden 1978-1981. Uppgifterna i detta kapitel baseras på information från dessa kommuner. Kommunerna redovisas i bilaga 3. Av de 48 kommunerna hade 26 verksamheten organiserad som kommunalt verk och 22 som kommunalt bolag. Stockholm har den största fjärrvärmeverksamheten absolut sett. Störst anslutning relativt sett har Västerås, där nästan samtliga byggnader i centralorten är anslutna till fjärrvärme. Nästan l miljon av landets 2 miljoner lägenheter i flerbostadshus och ca 75.000 av landets ca 1,5 miljoner småhus är anslutna till fjärrvärme. Totalt svarar fjärrvärmen för ca 25 procent av landets totala värmeförsörjning.

6.1 Anslutningsavgifter

6.1.1 Principer för uttag av anslutningsavgifter

Brukningstaxan för fjärrvärme kan konstrueras på två olika sätt, nämligen som bruttotaxa eller som nettotaxa. Vid bruttotaxa fastställs taxenivån utifrån att ingen anslutningsavgift uttas. Inget hindrar dock att en sådan avgift uttas och i så fall återbetalas den med ränta och amortering eller som en årlig bonus på brukningsavgiften. Taxenivån i nettotaxan baseras på att anslutningsavgift erläggs och i de fall abonnenterna inte eller endast delvis erlägger fastställd anslutningsavgift utgår ett tillägg till brukningstaxan. I början av ett värmeverks verksamhet tillämpas oftast vad gäller brukningsavgifterna en alternativtaxa, som är baserad på svenska värmeverksföreningens riktpriser, för vilka redogörs i avsnitt 6.2.1. Värmeverksföreningens huvudförslag till fjärrvärmetaxa är att bruttotaxa skall tillämpas. Föreningen rekommenderar vidare att anslutningsavgift skall uttas av samtliga abonnenter samt att bonus skall utgå på erlagd anslutningsavgift. Fjärrvärmeutbyggnaden karaktäriseras av stora investeringskostnader, vilket medför att finansieringen är ett problem. Ur värmeverkens synpunkt är det därför viktigt att abonnenten bidrar till finansieringen genom att betala en avgift vid anslutningen. Alla 48 undersökta kommuner tillämpade anslutningsavgifter för nyproducerade bostäder. Vid anslutning av befintliga fastigheter tillämpar vissa kommuner ingen anslutningsavgift medan vissa kommuner tar ut en reducerad anslutningsavgift. Abonnentens engångsbelastning betraktas av de flesta värmeverk som en anslutningsavgift, medan andra behandlar den som ett anslutningslån. Även uttrycket bidrag förekommer. Valet mellan anslutningslån och avgift beror främst på om fjärrvärmeverksamheten handhas av ett kommunalt verk eller kommunalt bolag. För

Bilaga 2 37

kommunala verk gäller att kommunfullmäktige skall godkänna alla lån som tas upp i kommunens namn, vilket blir krångligt i hanteringen av anslutningslån. Kommunala verk använder därför oftast anslutningsavgifter. Ett kommunalt bolag däremot kan uppta lån utan kommunfullmäktiges godkännande. Om ett bolag uttar anslutningsavgifter skall dessa tas upp som intäkter. Bland kommunala bolag förekommer både anslutningslån och anslutningsavgifter. Anslutningslånen betalas tillbaka under en viss tidsperiod, i form av årliga annuiteter medan anslutningsavgift, i de fall bruttotaxa tillämpas, berättigar till en årlig bonus, som oftast är tidsbegränsad. Av de 48 undersökta kommunerna med fjärrvärmeverksamhet hade 36 kommuner bruttotaxa och 12 nettotaxa för nyproducerade flerbostadshus medan 17 använde bruttotaxa och 21 nettotaxa för nyproducerade småhus. I 10 kommuner tillämpades ingen anslutning av nyproducerade småhus. Nedanstående tabell visar under vilken tidsperiod och till vilken bonus/ annuitet återbetalningen utgick hos de kommuner som tillämpade bruttotaxa. Som framgår av tabellen utgår återbetalningen i de flesta fall under antingen 30 år eller tills vidare till en årlig bonus/annuitet på mellan 5 och 7 procent av den erlagda anslutningsavgiften/lånet. Det vanligaste värdet på annuiteten/bonusen var 6,5 procent, vilket med en återbetalningsperiod på 30 år motsvarar en ränta på 5 procent. För fjärrvärmeverken är det förmånligt att uppta lån från abonnenterna eftersom räntan på dessa i de flesta fall är lägre än gällande marknadsränta. Den genomsnittliga räntan på statliga bostadslån uppgår under första året till för närvarande 3,0 procent för flerbostadshus och 5,5 procent för småhus.

Tabell 6.1.1.1 Konstruktionen av återbetalningen av anslutningsavgiften/anslutningslånet i kommuner som tillämpade bruttotaxa 1981

Årlig bonus/annuitet Återbetalningsperiod Summa

i procent av erlagd anslutnings- 30 år 40 år 60 år Ej tidsavgift/anslutningslån begränsad Antal kommuner

Småhus

Flerbostadshus

38 Bilaga 2

Räntesatsen höjs därefter för varje år med 0,25 respektive 0,5 procentenheter. För abonnenter i flerbostadshus är en investering i fjärrvärmeanslutning förmånlig under de första åren eftersom fjärrvärmeverken då ger en återbetalning på anslutningsavgiften/lånet till högre ränta än vad abonnenten lånat pengarna till. Efter 9 år har den garanterade räntan för flerbostadshus ökat så att den överstiger den ränta som de flesta fjärrvärmeverken tillämpade vid återbetalningen av anslutningsavgiften/lånet. Om hänsyn dessutom tas till marginalskatteeffekten på det statliga bostadslånet förlängs perioden ytterligare. I bostadsfinansieringsförordningen behandlas förutsättningarna och reglerna för statlig belåning vid nyproduktion av bostäder. Vid anslutning till fjärrvärme utgår ett lånebelopp som i första hand är avsett att täcka abonnentens kostnader för utrustning och installation i fastigheten och i andra hand anslutningsavgifter. För flerbostadshus är låneunderlaget för närvarande högst 55 kr/kvm fördelningsarea och för småhus 5.000 kr/hus + 90 kr/kvm fördelningsarea, dock högst 15.000 kr/hus. Beloppen multipliceras med orts- och tidskoefficienten. Ortskoefficienten varierar mellan 0,96 och 1 , 10 beroende på den specifika byggnadskostnaden för respektive ort. För att anpassa lånebeloppen till aktuell kostnadsnivå justeras beloppen med en tidskoefficient. Denna index fastställs av regeringen mot bakgrund av kostnadsutvecklingen enligt statistiska centralbyråns (SCB) faktorprisindex för gruppbyggda småhus, exklusive löneglidning, och med ett avdrag för produktivitetsutveckling. Tidskoefficienten var i februari 1981 1,66. Ytan uttryckt som kvm fördelningsarea anger summan av fastighetens primära och sekundära bruksarea. Fördelningsarean speglari princip fastighetens invändiga yta. Nedanstående tabell visar de undersökta kommunernas principer för uttag och ändring av avgifterna för fjärrvärmeanslutning.

Tabell 6. l . l .2 De undersökta kommunerna med (iärrvärmeverksamhet procentuellt fördelade efter grund för uttag av avgifter vid anslutning av nyproducerade bostäder till fjärrvärme i januari 1981

Grund för avgiftsuttag Flerbostadshus Småhus Andel kommuner Andel kommuner % %

Baserade på lânebestämmelserna 77 50 Baserade på anslutningseffekten. Avgifterna justeras löpande med förändringen av tidsoch ortskoefficienten 15 18 Baserade på anslutningseffekten. Avgifterna justeras löpande med förändringen av konsumentpriserna 4 8 Avgifterna bestäms separat för varje område 2 8 Fastställda avgifter som ej justeras löpande

Summa 100 100

Bilaga 2 39

Uttaget av anslutningsavgifter för fjärrvärme styrs i hög grad av lånebeloppen. För fjärrvärmeanslutning av flerbostadshus respektive småhus baserade 77 respektive 50 procent av kommunerna avgiftsuttaget på lånebeloppen. Anslutningsavgiften uttas i dessa kommuner antingen som en procentuell andel av gällande lånebelopp eller som ett fastställt belopp per kvm fördelningsarea för flerbostadshus och för småhus som ett belopp per kvm fördelningsarea plus ett belopp per hus enligt låneunderlagets konstruktion. Avgiften justeras löpande med gällande tids- och ortskoefficient. Av tabellen framgår vidare att 19 procent av de undersökta kommunerna vid anslutning av flerbostadshus och 26 procent av kommunerna vid anslutning av småhus baserade avgiftsuttaget på anslutningseffekten. I de flesta fall har därvid beloppet per kvm fördelningsarea enligt lånebestämmelserna omräknats till ett motsvarande belopp i kr per kW ansluten effekt. Normalt är därför även denna avgift direkt beroende av gällande lånebelopp. Som framgår av tabellen använde 92 procent av kommunerna tids- och ortskoefficienten för att justera anslutningsavgiften för flerbostadshus medan 68 procent av kommunerna använde dessa index för justering av avgiften för småhus, oberoende av den egna kostnadsutvecklingen för fjärrvärmeanläggningarna. Anslutningsavgifternas nivå och utveckling beror således i hög grad på gällande lånebelopp samt tids- och ortskoefficient. Då dessa koefficienter speglar andra kostnadsförändringar än de som är relevanta för fjärrvärmeanläggningama kan en sådan automatisk följsamhet till det statliga lånesystemet leda till att kostnadsmedvetandet minskar hos fjärrvärme producenterna. Anslutningsavgiften anses av värmeverken utgöra ett finansieringsbidrag till anläggningskostnaderna. I de fall anslutningsavgifterna ej täcker anläggningskostnaderna tas resterande del ut via brukningsavgiften. Enligt vad som framkommit i de intervjuer, som genomförts med 10 av de i undersökningen ingående kommunerna, täcker anslutningsavgifterna enligt taxan i regel ej anläggningskostnaderna via nyproduktion av bostäder. De kommuner, som får täckning av anläggningskostnaderna genom anslutningsavgifter, är i regel sådana som har ett väl utbyggt fjärrvärmenät och som för närvarande ansluter främst äldre bostadshus vilket innebär en förtätning av befintligt fjärrvärmenät. Storleken på anslutningsavgiften varierar mellan olika värmeverk beroende på omfattningen av verkets åtaganden i samband med abonnentens anslutning. Den vanligaste gränsen för verkets åtagande är att verket svarar för ledningsdragning fram till insidan av abonnentens grundmur. Vissa värmeverk tillhadahåller därutöver den utrustning, främst värmeväxlare och Varmvattenberedare, som abonnenten behöver för att kunna överföra fjärrvärme till fastighetens värmesystem. Nedanstående tabell visar de undersökta kommunernas leveransåtaganden vid fjärrvärmeanslutning av flerbostadshus respektive småhus i januari 1981.

Övervägande delen av de undersökta kommunerna - 84 procent för

flerbostadshus och 90 procent för småhus - upprättade s k förbindelsepunkt på insidan av abonnentens grundmur. Med förbindelsepunkt avses gränsen mellan värmeverkets och abonnentens anläggningar. Förbindelsepunkten upprättas oftast i fastighetens abonnentcentral. Med abonnentcentral menas

40 Bilaga 2

Tabell 6.1.1.3 De undersökta kommunerna med fjärrvärmeverksamhet procentuellt fördelade efter leveransomfattning vid anslutning av fjärrvärme i januri 1981

Leveransomfattning Flerbostadshus Småhus andel kommuner andel kommuner % %

Till insidan av abonnentens grundmur 84 90 därutöver Inkl värmeväxlare, exkl installation 4 5 Inkl värmeväxlare och varmvatten, beredare, exkl installation 2 5 Inkl värmeväxlare och installation 2 5 Inkl värmeväxlare och varmvattenberedare samt installation 6 - Inkl värmeväxlare och varmvattenberedare med installation samt anslutning till fastighetens 2 värmesystem

Summa 100 100

att utrymme inkluderande tekniska anordningar som värmeväxlare, varmvattenberedare m m som möjliggör mottagande av fjärrvärme. Den del i abonnentcentralen i vilken fjärrvärmen cirkulerar benämns som primärsidan medan sekundärsidan avser den del i abonnentcentralen som står i direkt förbindelse med fastighetens interna värmesystem. När verkets åtagande slutar direkt innanför grudmur i abonnentcentralen svarar fastighetsägaren för installation, drift och underhåll av abonnentcentralen samt för kostnaderna för sekundärsidan. Vid fjärrvärmeanslutning av gruppbyggda småhus, s k gemensamhetsanläggningar eller samfälligheter, upprättas vanligen förbindelsepunkten i en separat byggd abonnentcentral. Byggherren svarar för uppförandet av denna samt för ledningsdragning och drift och underhåll av det interna ledningsnätet till respektive småhus. Enligt de intervjuer, som genomförts för

undersökningen, råder det ett motstånd hos abonnenterna mot gruppanslut-

ning eftersom samfälligheter ofta får problem med drift och underhåll av det gemensamma interna ledningsnätet. Det är därför vanligt att värmeverket övertar det interna nätet för gruppbyggda områden efter färdigställandet och därmed även ansvaret för drift och underhåll till respektive fastighet. Byggherren måste därvid följa värmeverkets anvisningar vid utförandet av det interna nätet. Andra värmeverk har löst detta problem genom att även för gruppbyggda småhus upprätta förbindelsepunkt direkt innanför respektive fastighets grundmur. Svenska Värmeverksföreningen rekommenderar sina medlemmar att upprätta förbindelsepunkt omedelbart innanför grundmur även fast det för många - främst mindre - abonnenter vore fördelaktigt om värmeverkets leveransåtagande omfattade hela abonnentcentralen. Föreningen anser att det är olämpligt - främst ur försäkringssynpunkt - att värmeverket äger

sou 1982:35 2 41

Bilaga

Tabell 6.1.2.1 Den genomsnittliga anslutningsavgiften för üärrvärme för småhus respektive flerbostadshus under åren 1978-1981 per den l januari respektive år för kommuner med leveransomfattning till insidan av grundmur

Hustyp Anslutningsavgift Förändring

1/1 1/1 1/1 1/1 1/1 1978- 1978 1979 1980 1981 1/1 1981 kr/lgh kr/lgh kr/lgh kr/lgh %

Småhus 9 086 10 226 11 000 11 990 32 Flerbostadshus 3 525 3 756 4 181 4 800 36

utrustning, som placeras i av abonnenten ägd fastighet. Enligt föreningens rekommendationer bör dock värmeverken erbjuda sig att mot särskild avgift upphandla och installera utrustning i abonnentcentralen samt utföra service på denna.

6.1.2 Anslutningsavgifternas utveckling under åren 1978-1981

Nedan visas anslutningsavgifternas storlek och utveckling i de kommuner där värmeverkets leveransåtagande slutade omedelbart innanför vid grundmur anslutning till fjärrvärme - totalt 40 kommuner för flerbostadshus och 34 kommuner för småhus. Uppgifterna avser anslutning av två typhus - ett småhus och ett flerbostadshus enligt de definitioner, som angetts i avsnitt 1.3. Under perioden januari 1978 - januari 1981 steg anslutningsavgiften med i genomsnitt 32 procent för småhus och med i genomsnitt 36 procent för flerbostadshus eller med i genomsnitt ca 9,5 respektive knappt 11 procent per ar. Den procentuella förändringen av anslutningsavgiften för fjärrvärme under perioden uppvisar inte lika stor spridning mellan kommunerna som tidigare redovisats för vatten och avlopp i kapitel 5. Som framgår av nedanstående tabell höjde drygt 60 procent av kommunerna anslutningsavgifterna för såväl småhus som flerbostadshus med mellan 30 och 39 procent

Tabell 6.1.2.2 De undersökta kommunerna med üärrvärmeverksamhet fördelade efter procentuell förändring av anslutningsavgiften till fjärrvärme för småhus respektive flerbostadshus under perioden januari 1978 - januari 1981

42 2

Bilaga

under perioden. Som tidigare redovisats justerar huvuddelen av fjärrvärmeverken anslutningsavgifterna enligt tids- och ortskoefficienternas utveckling. Dessa koefficienter har under motsvarande period stigit med i genomsnitt 34 procent för de undersökta kommunerna. Av tabellen framgår vidare att 12 procent av kommunerna höjt anslutningsavgiften för småhus med mer än 60 procent under perioden. Den relativt kraftiga höjningen i dessa kommuner förklaras främst av att de under perioden genomfört omkonstruktioner av taxorna. Den genomsnittliga anslutningsavgiften för fjärrvärmeverk med leveransomfattning till insidan av grundmur var i januari 1981 11.990 kr för småhus och 4.800 kr per lägenhet för flerbostadshus. Nedanstående diagram visar av avgiftsnivån i januari 1981 mellan kommunerna. spridningen Flerbostadshus

Procent

40W

35 30

20 . 15

lO

Ht

I; tkr/ lgh

Småhus Procent x 30

20 . Diagram 6.1.2 De under- I5 sökta kommunerna med leveransomfattning innanför grundmur procentuellt fördelade efter storleken på anslutningsavgiften för ,fjärrvärme x i januari 1981 för fler- y 1 l I Å I I

bostadshus respektive /t kr/lgh

småhus. 2 4 6 8 10 I2 14 16 18 20

2 43

Bilaga

Av diagrammet framgår att spridningen av avgiftsnivån var större för småhus än för flerbostadshus. I januari 1981 tog knappt två tredjedelar av kommunerna ut anslutningsavgifter för flerbostadshus som varierade mellan 4.500 och 5.500 kronor per lägenhet medan närmare hälften av kommunerna tog ut anslutningsavgifter varierande mellan 11.000 och 14.000 kronor per småhus. Totalt sett var avgiftsnivån för fjärrvärmeanslutning mer koncentrerad än avgiftsnivån för anslutning till vatten och avlopp, som redovisats i diagram 5.1.3. Detta förklaras bland annat av att avgiften för anslutning till fjärrvärme, som tidigare nämnts, i hög grad beror på gällande lånebeloppsnivå. I tabell 6.1.2.1 och diagram 6.1.2 har endast för anslutningsavgifter kommuner med samma dvs till insidan leveransomfång, av grundmur, redovisats. Huvuddelen eller 84 procent för flerbostadshus och 90 procent för småhus hade, som tidigare nämnts, detta leveransomfång i januari 1981. För kommuner med större leveransomfång var anslutningsavgifterna högre eller i genomsnitt 5.421 kronor per lägenhet i flerbostadhsus och i genomsnitt 20.940 kronor för småhus i januari 1981. Som tidigare nämnts är lånebeloppet för anslutning till fjärrvärme avsett att i första hand täcka abonnentens kostnader för utrustning och installation i fastigheten och i andra hand för anslutningsavgifter. I januari 1981 var anslutningsavgiftens andel av gällande lånebelopp i genomsnitt 67 procent för det studerade flerbostadshuset och i genomsnitt 53 procent för det studerade småhuset i fjärrvärmeverk med leveransomfattning till insidan av grundmur. För fjärrvärmeverk med större leveransomfattning varierade motsvarande andel mellan 62 och 100 procent för flerbostadshus och mellan 70 och 98 procent för småhus, huvudsakligen beroende på leveransomfång. För att undersöka om lånebeloppet enligt bostadsfinansieringsförordningen täcker anslutningsavgift och abonnentens övriga kostnader för fjärrvärmeinstallation har en beräkning gjorts för anslutning av ett flerbostadshus respektive ett småhus enligt definitionerna i avsnitt 1.3. Anslutningsavgiften har beräknats utifrån den genomsnittliga andel av gällande lånebelopp som gällde i januari 1981 för fjärrvärmeverk med leveransomfång innanför grundmur. Abonnentens övriga kostnader har uppskattats enligt uppgifter från olika värmeverk. Beräkningarna avser avgifts- och kostnadsnivån i januari 1981. Nedanstående tabell visar resultatet av beräkningarna. Av tabellen att lånebeloppet framgår i januari 1981 i genomsnitt täcker abonnentens kostnader för anslutning av typhuset för flerbostadshus medan abonnenten i typhuset för småhus måste finansiera en del av fjärrvärmeinstallationen på annat sätt. Ovanstående avser som nämnts beräkningar anslutning av två olika typhus. Då anslutningskostnaderna varierar mellan olika byggnadsprojket beroende på bl a projektstorlek, abonnentcentralens placering och omfattningen av ledningsdragning mellan olika hus visar ovanstående enbart resultatet beräkningar vid anslutning av de två studerade typhusen. Resultatet av beräkningarna kan sålunda inte generaliseras för all produktion av flerbostadshus respektive småhus.

44 Bilaga 2

Tabell 6.1.2.3 Gällande lånebelopp enligt bostadsfinansieringsförordningen och av fjärrvärmeverken uttagen genomsnittlig avgift för anslutning till fjärrvärme vid leveransomfattning innanför grundmur i januari 1981. Tidskoefflcienten = 1,57, ortskoefficienten har antagits = 100 Flerbostadshus Småhus kr/hus % kr/hus % Maximalt lånebelopp enligt bostadsfinansieringsför-

Uppskattad kostnad för värmeväxlar och div regleringsutrustning samt installation av primär- och sekundärledningar samt ca 90 000- 25byggherrekostnader 100 000 28 ca 17 000 72

Återstår av lånebeloppet ca 16 454 5- 26 545 8 Finansieras på annat sätt ca 5 930 -25

För flerbostadshus: 4 090 kvm fördelningsarea x 55 kr/kvm x 1,57 (tidskoeffeicienten) x 1,0 (ortskoefficienten) För småhus: 15 000 kr/hus x 1,57 x 1,0.

6.2 Brukningsavgifter

6.2.1 Principer för uttag av brukningsavgifter

Grundläggande för kommunal taxesättning är, som tidigare nämnts, att den skall baseras på självkostnad. För fjärrvärmens del kan det vara svårt att tillämpa en sådan taxesättning i uppbyggnadsskedet, då verksamheten har höga initialkostnader. Under de första åren av verksamheten använder de flesta fjärrvärmeverk i stället en alternativtaxa som speglar abonnentens tänkta alternativkostnader för anläggning, drift och underhåll av en egen oljeeldad panncentral. Enligt en överenskommelse mellan Svenska Värmeverksföreningen (VVF), Hyresgästernas Riksförbund och Sveriges Fastighetsägareförbund skall VVF utarbeta s k riktpriser baserade på dessa alternativkostnader. Enligt överenskommelsen är riktpriserna det maximala pris som de till värmeverksföreningen anslutna verken får ta ut. VVF följer löpande medlemsverkens taxor och jämför dessa med riktpriserna. Riktprisernas nuvarande utformning visas nedan: Värmeverksföreningens riktpriser är - om de tillämpas som taxa - en bruttotaxa där bonus utgår på erlagd anslutningsavgift. Riktpriserna visar olika alternativ beroende på abonnentens tänkta alternativkostnader i egen Såväl den fasta som den rörliga avgiften blir således olika pannanläggning. för olika abonnenter.

Bilaga 2 45

Fast årlig avgift Förbrukningsavgift Alt 1; + 14,6 E)

Floooo

+ (4 + 0,12 w) 01 kr Alt 2: (2000 + 12,9 E) + (15 + 0,12 W) 03 kr ä Alt 3; i + (10000 + 10,3 E) (75 + 0,116 w) 0., kr 130 Beteckningar Fast årlig avgift I konsumentprisindex (månadsvärdet vid varje aktuell tidsperiod) E den anslutna byggnadens maximala värmebehov vid kW Förbrukningsavgzft W den uttagna värmemängden i Mwh 0,-04 oljepris för olja 1, olja 3 resp olja 4 i kr/kbm vid leverans av 4 kbm fritt förbrukningsplatsen

Värmeverksföreningens alternativtaxa konstruerades i mitten på 1950talet. Den årliga fasta avgiften är indexreglerad med konsumentprisindex. Eftersom ingen översyn av taxan har gjorts sedan den konstruerades innebär det att den fasta årliga avgiften till största delen bestäms genom en kraftig, schablonmässig indexuppräkning. VVF har gjort en översyn av gällande riktpriser och kommer att rekommendera en ny taxa där en omräkning av de indexreglerade komponenterna skett till konsumentprisindexnivån 650 (år 1949 = 100) samt övergång till av statistiska centralbyrån tillämpad ny indexserie med år 1980 som bas. När det gäller förbrukningsavgiften påverkas riktpriserna av oljepriset för en tänkt egen oljevärmeanläggning och är således helt oberoende av verkets egna bränslekostnader. Dessutom omräknas den uppmätta värmeförbrukningen med en faktor som för varje alternativ tar hänsyn till bl.a. verkningsgraden i den tänkta pannanläggningen. Riktprisemas totala brukningsavgift består således av en fast effektberoende del samt respektive alternativs oljepris multiplicerat med en förbrukningsberoende del. Då fjärrvärmeuppbyggnaden nått en viss omfattning efter ca 5-10 år finns oftast förutsättningar att tillämpa en självkostnadsanpassad taxa. Principen blir då att de olika delarna i taxan skall återspegla värmeverkets kostnadsstruktur, tex vid avvägningen mellan fasta och rörliga taxeelement. Taxan består normalt av en fast årlig avgift, uppdelad på en fast och en effektberoende del, samt en energiavgift, vartill kommer indextillägg samt tillägg eller avdrag relaterade till anslutningsavgiften. Nedan visas Uppsala Industriverks fjårrvärmetaxa som exempel på den typ av den taxekonstruktion som tillämpas av flertalet större fjärrvärmeverk. Taxan är en bruttotaxa där bonus utgår på erlagd anslutningsavgift. Den största principiella skillnaden jämfört med riktpriserna är att alla abonnentkategorier har lika energipris. Den fasta avgiften beräknas på basis av mottagaranläggningens maximala värmeeffektsbehov. Mät- och debiteringskostnader inräknas också i dessa avgifter. Den fasta avgiften är vanligen indexreglerad, normalt med konsumentprisindex. Detta index har inte någon koppling till fjärrvärmeverksamhetens kostnadsutveckling, varför de flesta värmeverk försett indexklausulen med en dämpningsfaktor. Värme-

46 2

Bilaga

1 Fast årlig avgift Småhus 500 + 70-E kr

Övriga fastigheter med

E = 0-333 kW 1000 + 70-E kr E = 334-2 400 kW 6000 + 55-E kr E = större än 2400 kW 30 000 + 45-E kr

E = Anslutningsvärde i kW

“ Indextillägg I - 470 . F kr/ar 470 = fast årlig avgift enligt punkt 1

UT1

ll senast kända konsumentprisindex (basår 1949) II som beslutas av industriverksstyrelsen, dock högst dämpningsfaktor 0,5

3 Förbrukningsavgift 0,12-B kr/Mwh levererad energi B = Bränslepris

4 Bonus på anslutningsavgiften De totala värmeavgifterna minskas med följande belopp C kr/år

l-gö

a = faktor som beslutas av industriverksstyrelsen, clock längst lika med riksbankens diskonto C = erlagd bonusgrundande anslutningsavgift

verksföreningen rekommenderar att dämpningsfaktorn bör ha ett värde mellan 0,5 och 1 beroende på verkets ålder och avskrivningsprinciper. Den energiavgiften bestäms huvudsakligen utifrån kostnaderna för rörliga bränsle, och den är beräknad med hänsyn till pannverkningsgrad och nätförluster. I bränslekostnaden ingår förutom kostnader för anskaffning, även kostnader fört ex transport och lagring, ränta på lager samt skatter och avgifter på energi. Bränslepriserna i taxan visar stora variationer mellan olika fjärrvärmeverk, främst beroende på att en del värmeverk debiterar abonnenterna för medan andra tillämpar verkets kostnader för oljans återanskaffningsvärde förbrukat bränsle. Många verk har infört en särskild villataxa, eftersom den vanliga taxan oftast inte lämpar sig för abonnenter. I stort sett använder hälften av landets fjärrvärmeverk en alternativtaxa och hälften en självkostnadsanpassad taxa. Det är dock främst de större verken som har kostnadsanpassade taxor, varför övervägande mängden eller ca 90 procent av den levererade fjärrvärmen kommer från fjärrvärmeverk med självkostnadsanpassad taxa.

sou 1982:35 Bilaga 2 47

Av de i undersökningen ingående 48 kommuerna med fjärrvärmeverksamhet, tillämpade 19 riktpriserna medan de övriga 29 kommunerna tillämpade självkostnadsanpassade taxor.

6.2.2 Brukningsavgifternas utveckling under åren 1978-1981

Nedanstående tabell visar förändringen av brukninsavgifterna per år och lägenhet under åren 1978 till 1981 för småhus och flerbostadshus enligt definitionerna i avsnitt 1.3. Av tabellen framgår att den genomsnittliga höjningen mellan 1978 och 1981 var 97 procent för småhus och 110 procent för flerbostadshus eller i genomsnitt ca 25 respektive ca 28 procent per år. Brukningsavgiften för såväl småhus som flerbostadshus höjdes mest hos kommuner med färre än 30.000 invånare eller med i genomsnitt 109 respektive 116 procent under perioden. Dessa kommuner hade också de högsta genomsnittliga brukningsavgifterna 1981. De största kommunerna med fler än 75.000 invånare hade de lägsta avgifterna 1981, vilket delvis förklaras av att fjärrvärmeverken i dessa kommuner i regel är äldre och tillämpar självkostnadsbaserade taxor. Dessutom har större kommuner stordriftsfördelar i såväl produktion som distribution av fjärrvärme. Den huvudsakliga förklaringen till den kraftiga avgiftshöjningen under perioden är oljeprisets utveckling. Som jämförelse kan nämnas att priset på tung lågsvavlig eldningsolja har stigit med ca 135 procent mellan första kvartalen 1978 och 1981. Den rörliga direkt oljeberoende delen av brukningsavgifterna har stigit medi genomsnitt 138 procent för småhus och med i genomsnitt 140 procent

Tabell 6.2.2.1 Den genomsnittliga brukningsavgiften per år för fjärrvärme per lägenhet i småhus respektive flerbostadshus under åren 1978-1981 enligt taxa den 1 januari respektive år. Avgifterna är fördelade efter kommunstorlek

Hustyp Avgift per år Förändring Kommunstorlek Jan Jan Jan Jan Jan 1978- (ant inv) 1978 1979 1980 1981 Jan 1981 kr per lägenhet % Småhus

Flerbostadshus

48 2 sou 1982:35

Bilaga

Tabell 6.2.2.2 Den genomsnittliga brukningsavgiften per år för fjärrvänne per lägenhet i småhus respektive flerbostadshus under åren 1978-1981 enligt taxa den 1januari respektive år. Avgifterna är fördelade på fast och rörlig avgift

Hustyp Avgift per år Förändring

Jan Andel Jan Andel Jan Andel Jan Andel Jan 1978- 1978 1979 1980 1981 Jan 1981 % % kr/lgh % kr/lgh % % kr/lgh kr/lgh

Småhus 37 1 141 37 1 252 27 1 410 24 30 Fast avgift 1 088 1 834 63 1 928 63 3 343 73 4 359 76 138 Rörlig avgift

Summa 2 922 100 3 069 100 4 595 100 5 769 100 97

Flerbostadshus 408 27 430 25 462 19 516 16 26 Fast avgift 1 123 73 1 270 75 1 951 81 2 700 84 140 Rörlig avgift Summa 1 531 100 1700 100 2 413 100 3 216 100 110

för flerbostadshus under motsvarande period, vilket framgår av nedanstående tabell. På grund av den kraftiga oljeprishöjningen har den rörliga avgiftens andel av totala brukningsavgiften stigit under perioden från i genomsnitt 63 till 76 procent för småhus och från i genomsnitt 73 till 84 procent för flerbostadshus. Den fasta avgiften har stigit med i genomsnitt 30 procent för småhus och med i genomsnitt 26 procent för flerbostadshus mellan åren 1978 och 1981. De flesta fjärrvärmeverk ändrar den fasta avgiften enligt konsumentprisindexförändringen. Eftersom konsumentprisindex dock anses ha dålig koppling har många - främst äldre - verk till fjärrvärmeverkens kostnadsutveckling infört en dämpningsfaktor för indexförändringen. Konsumentprisindex har under motsvarande period stigit med 34 procent. Som nämnts tillämpade 29 av de undersökta kommunerna tidigare självkostnadsbaserade taxor medan 19 kommuner tillämpade alternativtaxan. Nedanstående tabell visar brukningsavgiftens nivå den 1 januari 1981 fördelad efter kommunstorlek och typ av taxa. Eftersom det främst är mindre och nyetablerade verk, som tillämpar hade de också en högre avgiftsnivå än äldre och alternativpristaxan taxor. etablerade verk, som övergått till att tillämpa självkostnadsanpassade kan nämnas att Västerås som startade redan Som jämförelse fjärrvärmeverk, den 1 januari 1981 med 3.954 1954, hade de lägsta brukningsavgifterna kronor för småhus och 2.145 kronor för flerbostadshus. Bland kommuner med färre än 30. 000 invånare tillämpade 32 procent av alternativtaxa för småhus de i undersökningen ingående fjärrvärmeverken denna taxa för flerbostadshus den 1 medan 49 procent av verken tillämpade 1981. I kommuner med fler än 75.000 invånare tillämpade ca 95 januari av verken taxor för såväl småhus som procent sjävlkostnadsanpassade flerbostadshus. Av de i undersökningen ingående 48 kommunerna med fjärrvärmeverk-

sou 1932:35 Bilaga 2 49

Tabell 6.2.2.3 Den genomsnittliga brukningsavgiften per år för fjärrvärme i småhus respektive flerbostadshus i januari 1981 fördelad efter kommunstorlek och typ av taxa

Hustyp Självkostnads- Alternativ- Totalt Kommunstorlek taxa kostnadstaxa (ant inv) kr/lgh kr/lgh kr/lgh

Småhus

Flerbostadshus

samhet hade, som tidigare nämnts, 22 verksamheter organiserade som kommunalt aktiebolag och 26 som kommunalt verk. Nedanstående tabell visar brukningsavgiften den 1 januari 1981 fördelad efter kommunstorlek och Organisationsform. Tabellen visar att för småhus var den genomsnittliga brukningsavgiften lägre den 1 januari 1981 i samtliga kommunstorlekar hos de kommunala aktiebolagen. Även den genomsnittliga brukningsavgiften för flerbostadshus var lägre hos de kommunala aktiebolagen i kommuner med färre än 75 000 invånare. Bland kommuner med fler än 75.000 invånare ingår endast 3 kommunala aktiebolag av vilka 2 hade en högre brukningsavgift än den

Tabell 6.2.2.4 Den genomsnittliga brukningsavgiiten per år för fjärrvärme i småhus respektive flerbostadshus i januari 1981 fördelade etter kommunstorlek och organisationsform

Hustyp Kommunal för- Kommunalt ak- Totalt Kommunstorlek valtning tiebolag (ant inv) kr/lgh kr/lgh kr/lgh

Småhus

Flerbostadshus

50 Bilaga 2

genomsnittliga avgiften hos de kommunala verken. Ett av dessa aktiebolag är relativt nyetablerat och har därför, som tidigare nämnts, höga initialkostnader. Bolaget tillämpar en självkostnadsanpassad taxa. Det andra aktiebolaget använde ett återanskaffningspris på olja, som överstiger verkets verkliga oljekostnader med ca 10-15 procent. Överskottet används, enligt verket, till investeringar i oljeersättande anläggningar. I tabell 6.2.2.4 ingår både verk som tillämpade alternativtaxan och verk med självkostnadsanpassade taxor. Även en jämförelse av brukningsavgifterna enbart hos fjärrvärmeverk med självkostnadsanpassade taxor visar att de kommunala aktiebolagen i de flesta fall tillämpade de lägsta avgifterna. Sammanfattningsvis kan konstateras att brukningsavgifternas förändring under perioden till största delen beror på oljeprisutvecklingen. Att tillämpa beräknade återanskaffningspriser på olja i tider med oviss prisutveckling, vilket många fjärrvärmeverk gör, kan dock leda till för höga rörliga avgifter baserade på en förväntad prisutveckling. En del verk baserar dessutom den rörliga avgiften på oljepriser enligt officiella listpriser, vilka oftast överstiger verkets egna inköpspriser för bränsle. Den fasta avgiften, som har mindre betydelse för den totala avgiftsnivån, ändras schablonmässigt - även om många verk infört en dämpningsfaktor - efter konsumentprisindexförändringen. Detta måste anses vara tveksamt eftersom konsumnetprisindex speglar andra prisförändringar än de som är relevanta för fjärrvärmeverkens kostnadsutveckling.

6.2.3 Avgiftsfinansieringsgrad

Nedanstående tabell visar utvecklingen av avgiftsfinansieringsgraden - mätt som budgeterade intäkter från brukningsavgifter i procent av budgeterade driftkostnader - för de 26 kommuner som hade fjärrvärmeverksamheten organiserad som kommunala verk. Hänsyn har här inte tagits till att kommunerna tillämpar olika principer för beräkning av kapitaltjänstkostnader. Kapitaltjänstkostnadernas beräkning redovisas i avsnitt 6.2.4. Som framgår av tabellen varierade den genomsnittliga avgiftsfinansieringsgraden mycket mellan åren i samtliga kommunstorlekar utom i gruppen

Tabell 6.2.3.1 Den genomsnittliga budgeterade avgiftsñnansieringsgradens utveckling under åren 1977-1980 hos de 26 kommuner som hade ljårrvärmeverksamheten organiserad som kommunal förvaltning Kommunstorlek Avgiftsfinansieringsgrad (ant inv)

Bilaga 2 51

med fler än 75.000 invånare. Den genomsnittliga avgiftsñnansieringsgraden totalt för alla kommuner var dock i stort sett oförändrad - ca 100 procentunder perioden. För fjärrvärmeverk som tillämpade riktpriserna var den budgeterade avgiftsfinansieringsgraden något lägre eller i genomsnitt ca 96 procent 1980. Kommunala verk i kommuner med färre än 30.000 invånare, som hade den avgiftsfinansieringsgraden 1980, hade samtidigt de högsta genomsnittliga högsta genomsnittliga brukningsavgifterna. Även kommuner med mer än 75.000 invånare hade en hög genomsnittlig avgiftsfinansieringsgrad eller 101 procent 1980, men de hade samtidigt de lägsta genomsnittliga brukningsavgifterna. Som tidigare nämnts förklaras det främst av stordriftsfördelar i såväl produktion som distribution hos de större etablerade fjärrvärmeeverken. Enligt kommunallagen får avgiftsuttaget i kommunala verk ej överstiga självkostnadema för verksamheten. Att avgiftsfinansieringsgraden enstaka år överstiger 100 procent kan, som tidigare nämnts, ej ses som ett brott mot denna bestämmelse. Avsikten med bestämmelsen är att verksamheten ej får gå med vinst under en längre period. Som framgår av nedanstående diagram hade de flesta verken eller ca 60 procent av budgeterad avgiftsfinansieringsgrad på mellan 90 och 100 procent 1980.

6.2.4 Kapitaltjänstkostnader

Som tidigare beskrivts i avsnitt 5.2.5 angående vatten- och avloppsavgifter beror skillnader i såväl avgiftsnivå som avgiftsfinansieringsgrad mellan olika kommuner på bl. a. skilda principer för beräkningen av kapitaltjänstkostnader, dvs avskrivningar och internräntor. De olika principerna för beräkningen av dessa kostnader har beskrivits i avsnitt 4.

Procent

50.

30 Diagram 6.2.3 Kommuner med fjärrvärme- 20 verksamheten organiserad som kommunal färvaltning procentuellt för- A Avgiftsfinan- delade efter den budge- \/\ l . % terade avgiftsfinansiesieringsgrad, 60 70 80 90 100 110 ringsgraden 1980.

52 Bilaga 2

Nedanstående tabell visar dels enligt vilka principer de 26 kommunerna med fjärrvärmeverksamheten organiserad som kommunal förvaltning beräknade kapitaltjänstkostnaderna 1981, dels vilken redovisningsmetod öppen eller sluten - som tillämpades. Av tabellen framgår att hälften av de kommunala verken följde kommunförbundets rekommendationer om att avskrivning skall baseras på återanskaffningsvärdet och att endast 7 verk eller drygt 25 procent följde rekommendationerna avseende ränteberäkning på bruksvärdet. Av tabellen framgår vidare att 18 av kommunerna tillämpade öppen redovisning enligt kommunförbundets rekommendationer medan de övriga 8 kommunerna tillämpade sluten redovisning, vilket värmeverksföreningen rekommenderar. Enligt vad som tidgare redovisats under avsnitt 5.2.5 förutsätter avskrivningar på återanskaffningsvärde att det kommunala verket tillämpar ett sådant ekonomiskt redovisningssystem - tex sluten redovisning - så att meravskrivningarna kommer fjärrvärmeabonnenterna till godo. Av de 13 fjärrvärmeverk som baserade avskrivningarna på återanskaffningsvärdet tillämpade endast två sluten redovisning. Av de sju kommuner som baserade internräntan på bruksvärdet tillämpade två den räntesats eller 9,5 procent, som kommunförbundet rekommenderat för ränteberäkning på bokfört värde. De övriga fem kommunerna tillämpade en lägre räntesats varierande mellan 5 och 7,5 procent. Att med bruksvärdet som underlag tillämpa samma räntesats som kommunförbundet rekommenderat att tillämpa på bokfört värde leder till, som redovisats under avsnitt 5.2.5, för höga kapitaltjänstkostnader.

Tabell 6.2.4.1 Principer för beräkning av kapitaltjänstkostnaderna 1981 hos de 26 kommuner som hade (iärrvärmeverksamheten organiserad som kommunal förvaltning Kostnadsslag Kommunstorlek (tusental invånare) Totalt Beräkningsgrund -30 30-50 50-75 St st St St St

Avskrivningar

Internränta

“ Gällande marknadsränta

2 53

Bilaga

Av de 10 kommuner, som intervjuats närmare i undersökningen, drevs endast 4 som kommunala förvaltningar varav 2 baserade avskrivningarna på återanskaffningsvärdet samtidigt som de tillämpade öppen redovisning. En liknande jämförelse angående kapitaltjänstkostnadernas betydelse för brukningsavgifterna som redovisats för vatten och avlopp, har därför inte ansetts meningsfull.

7 El-avgifter

Den totala elproduktionen i landet uppgick 1980 till 96,9 Twh, varav 61 procent utgjordes av vattenkraftproduktion, 27 procent av kärnkraftproduktion och 12 procent av annan värmekraftproduktion som tex kraftvärme, industriellt mottryck o dyl. Elproduktionen ombesörjs av statliga, kommunala och privata kraftföretag. Statens vattenfallsverk (Vattenfall) svarar för 45 procent av den totala elproduktionen medan kommunala och enskilda företag svarar för 13 respektive 42 procent. Elproducenterna levererar förutom till egen detaljdistribution även till återdistributörer och större industrier. Leveranserna av el till landets ca 4,5 miljoner lågspänningsabonnenter ombesörjs av ca 350 eldistributionsföretag av varierande storlek, företagsform och ägarstruktur. De kommunala elföretagen förser ca 3 miljoner abonnenter med elenergi, dvs ungefär 70 procent av totala antalet abonnenter. Stockholms Vattenfall, Energiverk, Sydkraft AB och Energiverken i Göteborg är de största eldistributionsföretagen. Av de 84 kommuner, som ingår i undersökningen, ombesörjdes eldistributionen i 46 kommuner av kommunala verk och i 33 av aktiebolag, varav huvuddelen är helt eller delvis kommunalt ägda. I de övriga fem kommunerna ombesörjdes eldistributionen av Vattenfall och ekonomiska föreningar.

Engångsavgifter

7.1.1 Principer för av

uttag engångsavgifter

Vid av elkonsumenter eller väsentlig nyanslutning höjning av befintligt abonnemang tar flertalet detaljdistributörer ut en särskild avgift, engångsavgift. Avgiften utgör ett bidrag till den kapitalinvestering, som den tillkommande belastningen förorsakar leverantören och som inte anses bör belasta de befintliga konsumenterna. Den totala investeringskostnaden för det tillkommande lokala distributionsnätet täcks dock oftast inte enbart av engångsavgiften. Resterande del av kostnaden tas ut via brukningsavgiften. Vanligen baseras engångsavgifterna på huvudsäkringens storlek. Vid höga anslutningskostnader uttas oftast ett tillägg till den normala engångsavgiften.

En vanlig konstruktion är att abonnenten

vid nyanslutning betalar en

54 2

Bilaga

grundavgift och om de verkliga kostnaderna överstiger ett visst kostnadstak betalar abonnenten dessutom de verkliga kostnaderna därutöver. I nedanstående tabell visas Vattenfalls och Sydkrafts grundavgifter den 1 januari

1982 vid huvudsäkringarna 16 och 200 ampere samt respektive kostnadstak.

Dessa huvudsäkringar gäller för de två typhus enligt definitionerna i avsnitt 1.3, för vilka uppgifter inhämtats för undersökningen.

Engångsavgifternas

Vid anslutning av småhus tog 82 av de i undersökningen ingående 84 kommunerna ut engångsavgift enligt utgivna tariffer under hela undersökningsperioden, medan 74 kommuner tog ut en engångsavgift enligt utgivna tariffer vid anslutning av flerbostadshus. I övriga kommuner baserades engångsavgiften under hela eller delar av perioden på kostnaden för varje särskild anslutning eller också saknades aktuella tariffer för flerbostadshus på grund av att ingen produktion av flerbostadshus förekommit under senare år. Nedan visas engångsavgiftemas storlek och utveckling hos de kommuner där engångsavgifterna togs ut enligt utgivna tariffer under hela perioden.

Tabell 7.1.2.1 Den genomsnittliga engångsavginen lör elanslutning för småhus respektive flerbostadshus under åren 1978-1981 per den 1 januari respektive år. Avgiherna är fördelade efter kommunstorlek

Hustyp Engångsavgift Förändring (Kommunstorlek) (ant inv) Jan 1978 Jan 1979 Jan 1980 Jan 1981 Jan 1978kr/lgh kr/lgh kr/lgh kr/lgh Jan 1981, %

Småhus

Flerbostadshus

Bilaga 2 55

Uppgifterna avser anslutning av två olika typhus - ett småhus och ett flerbostadshus enligt de definitioner som angetts i avsnitt 1.3. För att få jämförbarhet med tidigare redovisade anslutningsavgifter för vatten och avlopp samt fjärrvärme har elanslutningsavgiften för flerbostadshus omräknats till kronor per lägenhet. Avgiften baseras normalt på huvudsäkringens storlek och inte på antal lägenheter. Under perioden januari 1978 - januari 1981 ökade engångsavgiften med i genomsnitt 45 procent för småhus och med i genomsnitt 34 procent för flerbostadshus, eller med i genomsnitt ca 13 respektive ca 10 procent per år. Som framgår av tabellen höjdes engångsavgifterna mest under perioden i de _ större komunerna. Samtidigt hade dessa kommuner de lägsta engångsavgifterna. Den procentuella ändringen av engångsavgiften för elanslutning under åren 1978 till 1981 visar stor spridning mellan kommunerna, vilket framgår av nedanstående tabell. Flertalet av elföretagen eller ca 60 procent uppgav att engångsavgifterna ändrats enligt egna kalkyler under perioden medan drygt 15 procent av företagen hade oförändrade avgifter mellan den 1 januari 1978 och 1981. De övriga företagen ändrade engångsavgifterna enligt förändringen av index främst konsumentprisindex - eller enligt branschorganisationernas rekommendationer. I motsats till avgifterna för anslutning till vatten och avlopp samt fjärrvärme är det vanligt att avgiften för anslutning till el är oförändrad under ett flertal år, varefter avgiften höjs relativt kraftigt.

Som framgår av tabell 7.1.2.1 varierade engångsavgiften betydligt mellan

de olika kommunstorlekarna. I januari 1981 var den genomsnittliga engångsavgiften för småhus i kommuner med fler än 75.000 invånare ca 27 procent lägre än avgiften i kommuner med färre än 30.000 invånare. För flerbostadshus var skillnaden större eller ca 59 procent. Den huvudsakliga orsaken till de varierande engångsavgifterna är de starkt skilda anslutningskostnaderna för företag med tätorts- respektive glesbygdsdistribution. I nedanstående diagram visas spridningen av avgiftsnivån i januari 1981 för de undersökta kommunerna dels för småhus, dels för flerbostadshus. Som

Tabell 7.1.2.2 De undersökta kommunerna fördelade efter procentuell förändring av engångsavgiften för elanslutning för småhus respektive flerbostadshus under perioden januari 1978 - januari 1981

56 2

Bilaga

Flerbostadshus

Procent

l0

Walls

100 200 300 1.00 §00 400 700 500 900 10001100 1200 kr/lgh

Småhus

Procent

Diagram 7.1.2 De undersökta kommunerna procentuellt fördelade efter storleken pd engángsavgzften för el i januari 1981 för flerbostadshus respektive småhus. tkr/lgh

framgår av diagrammet var spridningen av avgiftsnivån större för flerbostadshus än för småhus. Ca 60 procent av kommunerna tillämpade engångsavgifter för småhus på mellan 2.000 och 4.500 kr medan drygt hälften av kommunerna tillämpade avgifter för flerbostadshus på mellan 150 och 350 kr per lägenhet. Eftersom kostnaderna för de lokala investeringarna delvis täcks via brukningsavgiften har förhållandet mellan engångs- och brukningsavgifter undersökts. Något direkt samband mellan låga engångsavgifter och höga brukningsavgifter eller tvärtom har inte konstaterats. Som tidigare nämns ombesörjdes eldistributionen ide flesta kommunerna av antingen kommunala verk eller aktiebolag. En jämförelse av avgiftsnivån mellan dessa företagsformer visar att aktiebolagen genomsnittligt sett tog ut högre engångsavgifter för såväl småhus som flerbostadshus. Den 1 januari 1981 var den genomsnittliga engångsavgiften för småhus 3.017 kronor i kommunala verk och 3.603 kronor i aktiebolag medan motsvarande avgifter för flerbostadshus var 251 respektive 379 kronor per lägenhet. Till en del kan skillnaden förklaras av att kommunerna med mer än 75.000 invånare och

Bilaga 2 57

med i huvudsak tätortsdistribution hade eldistribution organiserad i de flesta fall som kommunalt verk. Som tidigare redovisats hade de största kommunerna de lägsta genomsnittliga engångsavgifterna.

7.2 Brukningsavgifter

7.2.1 Principer för uttag av brukningsavgifter

Prissättningen på elenergi är i princip fri i Sverige. Elkonsumenterna kan dock göra framställning om frågor som rör prissättningen m m vid leverans av elektrisk ström hos statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. I nämnden, som består av fem ledamöter, finns såväl leverantörs- som abonnentintressen representerade. För att iförsta hand försöka nå en frivillig uppgörelse hänvisar nämnden parterna till att uppta förhandlingar under ledning av Svenska Elverksföreningens tariffkommission. De flesta ärenden som inkommer till nämnden avgörs genom sådan förlikning. SPK följer kontinuerligt prisutvecklingen och informeras av de större kraftföretagen om planerade prisändringar. Vattenfall får i enlighet med särskilt regeringsbeslut inte höja eltaxan utan att samråd först ägt rum med SPK. Samrådsskyldigheten innebär att om samråd inte kan tecknas skall Vattenfall hänskjuta frågan till regeringen. Priserna på elenergi utgår enligt eltariffer, som så långt möjligt tar hänsyn till olika elkonsumenters varierande belastningsförhållanden. Det i Sverige vanligaste tariffsystemet för högspänd elkraft, dvs leverans av råkraft, infördes 1973 av Vattenfall och består av fyra tariffelement, nämligen en fast avgift, en abonnemangsavgift, en högbelastningsavgift och en energiavgift. Därtill kommer index- och energiprisklausuler. Lågspänningstarifferna till konsumenter med stor förbrukning kallas effekttariffer och har samma uppbyggnad som högspänningstarifferna. För flertalet lånspänningsabonnenter - däribland hushållsabonnenterna - har dock tarifferna förenklats med hänsyn till såväl mätningskostnaden som kravet på enkelhet. Svenska Elverksföreningen (SEF), vars medlemsföretag ombesörjer huvuddelen av den totala lågspänningsförsäljningen i Sverige, har sedan länge utfärdat rekommendationer för tariffstrukturen för lågspänningsleveranser. Avsikten med rekommendationerna är att få en så enhetlig tariffstruktur som möjligt över hela landet. Tariffnivån beslutas däremot av varje enskilt företag. Även Riksförbundet Eldistributörerna (REL), vars medlemmar främst är mindre detaljistdistributörer, utfärdar motsvarande rekommendationer. De grundläggande principerna för såväl SEFs, RELs som Vattenfalls lågspänningstariffer är desamma som för Vattenfalls högspänningstariffer. Tarifferna har dock som nämnts förenklats och består av en abonnemangsavgift - bestämd av huvudsäkringen - och en energiavgift. Abonnemangsavgiften avses täcka distributörens kostnader för mätning, debitering etc samt delar av det egna distributionsnätet medan energiavgiften skall täcka råkraftskostnaden. Till skillnad från högspänningstarifferna har lågspänningstarifferna normalt inga index- eller energiprisklausuler. Därför finns

58 2 SOL 1982:35

Bilaga

inte heller någon fastställd kontraktstid, utan leverantören kan med kort varsel införa nya tariffer. Som exempel på en tariff för hushållsabonnenter visas nedan Vattenfalls lågspänningstariffer för de mellansvenska förvaltningarna gällande fr o m den 1 januari 1982. Abonnenten får välja den tariff som blir mest gynnsam.

Enkeltariff: Abonnemangsavgift S kr/år Energiavgift 21,5 öre/kWh Mellantariff: Abonnemangsavgift 2 S kr/år Energitariff 17,0 öre/kWh Dubbeltariff: Fast avgift 230 kr/år Abonnemangsavgift S kr/år Energiavgift Dag kl 06 00-22 00 23,0 öre/kWh Natt kl 22 00-06 00 13,5 öre/kWh Energiskatt, för närvarande 4 öre/kWh tillkommer

Abonnemangsavgiften S kr respektive 2 S kr erläggs med belopp enligt tillämplig abonnemangsklass enligt nedan.

Abonnemangsklass 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Mätarsäkring, Ampére 16 16 20 25 35 50 63 80 100 125 160 200 Abonnemangsavgift S kr 250 550 700 880 1 240 1 800 2 250 2 850 3 600 4 600 5 900 7 450 1760 2480 3600 - - - - - - Abonnemangsavgift 2 S 800 1100 1400 kr

Den särskilda 0 för 16 ampere avser lägenhet i

abonnemangsklassen flerbostadshus där särskilt abonnemang tecknas av fastighetsägaren. För lågspänningskonsumenter med stor energiförbrukning, t ex elvärmda småhus, är det ekonomiskt att utnyttja mellantariffen eller dubbeltariffen. Mellantariffen har högre abonnemangsavgift och lägre energiavgift än enkeltariffen och rekommenderas av Vattenfall för elvärmda småhus med en förbrukning över 10.000 kWh/år. Om nattförbrukningen överstiger ca 40 procent av den totala förbrukningen och denna i sin tur är minst ca 7.200 kWh/år rekommenderar Vattenfall dubbeltariffen, som har låg nattenergiavgift och något högre dagenergiavgift än enkeltariffen samt en särskild fast avgift för täckning av de extra mätarkostnaderna. Vattenfalls och Sydkrafts lågspännningstariffer är prisledande. Det är därför ovanligt att eldistributörer tillämpar högre taxor även om kostnaderna på grund av särskilt ogynnsam bebyggelsestruktur skulle motivera dessa. Följden kan bli att underhåll och förnyelse av anläggningarna eftersätts inom sådana distributionsområden. För eldistributionen tillämpas oftast taxeutjämning mellan tätorter och omgivande landsbygd. När eldistributionen inom en kommun är uppdelad mellan flera distributörer framför elabonnenterna ofta krav på kommunal medverkan för utjämning av eltaxorna. Om kommunens taxa är lägre än

Bilaga 2 59

Vattenfalls eller Sydkrafts taxor förekommer att utjämning uppnås genom att kommunen höjer sin taxa till samma nivå även om självkostnaderna inte motiverar detta. Det förekommer också att kommunala elverk genom kommunala bidrag till andra distributörer inom kommunen finansierar en taxeutjämning.

7.2.2 Brukningsavgifternas utveckling under åren 1978-1981

Nedanstående tabell visar förändringen av brukningsavgifterna per år och lägenhet under åren 1978 till 1981 för småhus och flerbostadshus enligt definitionerna i avsnitt 1.3. I avgifterna har lagstadgad energiskatt med 4 öre/kWh inkluderats. Från och med den 1 juli 1981 sänktes elskatten för konsumenterna norr om en gränslinje från norra Värmland till trakten av Örnsköldsvik och utgår för närvarande med 3 öre/kWh. De minsta kommunerna med färre än 30.000 invånare har i genomsnitt genomfört den lägsta höjningen av brukningsvgiften mellan åren 1978 och 1981 men har samtidigt haft den högsta genomsnittliga avgiftsnivå bland kommunstorlekarna under hela perioden för såväl småhus som flerbostadshus. Någon väsentlig skillnad i det genomsnittliga avgiftsuttaget mellan företag med olika Organisationsform, dvs kommunala verk, aktiebolag eller övriga företag, förelåg inte för brukningsavgifter. Den genomsnittliga brukningsavgiften den 1 januari 1981 för respektive Organisationsform var 1.435 kr, 1.469 kr respektive 1.513 kr för småhus och 1.175 kr, 1.171 kr respektive 1.190 kr för flerbostadshus. Spridningen av avgiftsnivân mellan olika kommuner var dock större och varierade i januari 1981 för flerbostadshus från 841 till 1.440 kr per år och lägenhet och för småhus från 1.134 till 1.745 kr. Skillnaderna i avgiftsnivån

Tabell 7.2.2.1 Den genomsnittliga brukningsavgiften för el per årför småhus respektive ñerbostadshus under åren 1978 - 1981 enligt taxa den 1 januari respektive år. Avgifterna är fördelade efter kommunstorlek

Hustyp Avgift per år Förändring Kommunstorlek Jan 1978 Jan 1979 Jan 1980 Jan 1981 Jan 1978- (ant inv) kr/lgh kr/lgh kr/lgh kr/lgh jan 1981, % Småhus -30 000 1 225 1 292 1 443 1 545 26 30 000-50 000 1 152 1 223 1 390 1 494 30 50 000-75 000 1 077 1 156 1 289 1 422 32 75 000- 1 067 1 118 1 274 1 418 33

Totalt 1 101 1 163 1 316 1 446 31

Flerbostadshus

60 Bilaga 2 sou 1982:35

Tabell 7.2.2.2 Den genomsnittliga brukningsavgiften per år för el per lägenhet i småhus respektive flerbostadshus under åren 1978 - 1981 enligt taxa den 1 januari respektive år. Avgifterna är fördelade på fast och rörlig avgift

lelustyp Avgift per år Förändring

Jan Andel Jan Andel Jan Andel Jan Andel Jan 1978- 1978 % 1979 % 1980 % 1981 % jan 1981 kr/lgh kr/lgh kr/lgh kr/lgh % Småhus

Flerbostadshus

beror bl a på olika förutsättningar för distributionen, tex gynnsamt tätortsdistribution med låga distributionskostnader eller landsortsdistribution med högre kostnader. En ytterligare förklaring till prisvariationerna är skillnader i eldistributionsföretagens inköpskostnader för råkraft. Av tabellen framgår vidare att brukningsavgiften steg med i genomsnitt drygt 30 procent för såväl småhus som flerbostadshus under perioden, eller med i genomsnitt ca 10 procent per år. Brukningsavgiften för el ändras normalt en gång per år i samband med höjda inköpspriser på råkraft. Inköpskostnaden för råkraft utgör ca 70 procent av en detaljdistributörs totala kostnader. Som jämförelse kan nämnas att Vattenfalls pris på råkraft har stigit med ca 20 procent mellan den 1 januari 1978 och 1 januari 1981. Fördelningen av brukningsavgiften på fast och rörlig avgift har, som framgår av tabell 7.2.2.2 varit i stort sett oförändrad under perioden.

7.2.3 Avgiftsfinansieringsgrad

Utvecklingen av avgiftsfinansieringsgraden - mätt som budgeterade intäkter från brukningsavgifter i procent av budgeterade driftkostnader - för de 46 kommuner där eldistributionen ombesörjdes av kommunala verk visas i tabell 7.2.3.1. Hänsyn har här inte tagits till att kommunerna tillämpar olika principer för beräkning av kapitaltjänstkostnader. Kapitaltjänstkostnader-

nas beräkning redovisas i avsnitt 7.2.4.

Som framgår av tabellen sjönk den budgeterade avgiftsfinansieringsgraden från i genomsnitt 100 till i genomsnitt 92 procent under perioden. De större kommunerna med fler än 50.000 invånare hade 1980 den lägsta genomsnittliga avgiftsfinansieringsgraden och hade samtidigt de lägsta brukningsavgifterna. De flesta verken eller drygt 60 procent hade en budgeterad avgiftsfinan-

sou 1982:35 2 61

Bilaga

Tabell 7.2.3.1 Den genomsnittliga budgeterade avgiftsflnansieringsgradens utveckling under åren 1977-1980 hos de 46 kommuner där eldistributionen ombesörjdes av kommunala verk

Kommunstorlek Avgiftsfinansieringsgrad (ant inv)

sieringsgrad 1980 på mellan 90 och 100 procent. Den budgeterade avgiftsfinansieringsgradens spridning 1980 visas i nedanstående diagram. Diagrammet visar också att drygt 30 procent av kommunerna hade en budgeterad avgiftsfinansieiingsgrad för 1980 överstigande 100 procent. Som tidigare nämnts i avsnitt 5.2.4 angående vatten och får avloppsavgifter avgiftsuttaget enligt kommunallagen ej överstiga självkostnaderna för verksamheten. Att avgiftsfinansieringsgraden överstiger 100 procent under enstaka år kan dock ej ses som ett brott mot denna bestämmelse, utan meningen är att verksamheten ej får gå med vinst under en längre period.

7.2.4 Kapitaltjänstkostnader

Som tidigare beskrivits i avsnitt 5.2.5 angående vatten och avloppsavgifter och i avsnitt 6.2.4 om fjärrvärmeavgifter beror skillnader i såväl avgiftsnivå

Procent

70 .

60 -

50 -

20 Diagram 7.2.3 Kommuner med eldistributionen 10 organiserad som komi-v

Züiflziáfâfâiiüâi

. . F_

#-\/\ C251;

60 70 80 90 100 110 Avgiftsfinansierings- denbudgeteradeavgifmgrad, % finansieringsgraden 1980.

62 2

Bilaga

som avgiftsfinansieringsgrad mellan olika kommuner på bl a skilda principer för beräkningen av kapitaltjänstkostnader, dvs avskrivningar och internräntor. De olika principerna för beräkningen av desa kostnader har beskrivits i avsnitt 4. Nedanstående tabell visar dels enligt vilka principer de 46 kommunerna med eldistributionen organiserad som kommunal förvaltning beräknade kapitaltjänstkostnaderna 1981, dels vilken redovisningsmetod öppen eller sluten - som tillämpades. Av tabellen framgår att ca hälften av de kommunala verken följde kommunförbundets rekommendationer om att avskrivning skall baseras på återanskaffningsvärdet och att 14 verk eller ca 30 procent följde rekommendationerna avseende ränteberäkning på bruksvärdet. En av kommunerna baserade avskrivningarna på anskaffningsvärdet samtidigt som ränteberäkning på bruksvärdet tillämpades. Av tabellen framgår vidare att nära tre fjärdedelar av verken tillämpade öppen redovisning enligt kommunförbundets rekommendationer. Enligt vad som tidigare redovisats under avsnitt 5.2.5 förutsätter avskrivningar på återanskaffningsvärdet att det kommunala verket tillämpar ett sådant ekonomiskt redovisningssystem - t ex sluten redovisning - så att meravskrivningarna kommer elabonnenterna till godo. Av de 22 kommunala elverk som baserade avskrivningarna på återanskaffningsvärdet tillämpade endast tre sluten redovisning. Av de 14 kommuner som baserade internräntan på bruksvärdet tillämpade fyra den räntesats, 9,5 procent, som kommunförbundet rekommenderat för ränteberäkning på bokfört värde. En kommun tillämpade 8,5 procent medan

Tabell 7.2.4.1 Principer för beräkning av kapitaltjânstkostnaderna 1981 hos de 46 kommuner, som hade eldistributionen organiserad som kommunal förvaltning Kostnadsslag Antal kommuner inom kommunstorlek Totalt (tusental inv) Beräkningsgrund -30 st 30-50 st 50-75 st 75- st st

Avskrivningar

Internränta

“ Gällande marknadsränta.

2 63

Bilaga

de övriga använde en lägre räntesats varierande mellan 5 och 7,5 procent. Att med bruksvärdet som underlag tillämpa samma eller obetydligt lägre räntesats än den kommunförbundet rekommenderat att tillämpa på bokfört värde leder, som redovisats i under avsnitt 5.2.5, till för höga kapitaltjänstkostnader.

8 i

Anslutningsavgifternas utveckling

relation till för

kostnadsutvecklingen

av bostäder

nyproduktion

Kostnaderna för nyproduktion av bostäder har ökat kraftigt sedan mitten av 1970-talet. Mellan första kvartalet 1978 och första kvartalet 1981, dvs under den period som anslutningsavgifterna har studerats, ökade den totala produktionskostnaden enligt SPKs beräkningar för gruppbyggda småhus från ca 293.000 till ca 420.000 kronor, dvs med ca 127.000 kronor eller med ca 43 procent. För flerbostadshus ökade produktionskostnaden under samma period från ca 211.000 till ca 325.000 kronor per lägenhet, dvs med ca 114.000 kronor eller med ca 54 procent. Detta motsvarar en genomsnittlig årlig kostnadsökning med ca 13 procent för småhus och med ca 15,5 procent för flerbostadshus. Kostnadsökningen förklaras dels av ökade kostnader för material, löner m m, dels av en förhöjd kvalitet i form av bl a ökade lägenhetsytor. I kapitel 5 och 7 har utvecklingen av anslutningsavgifterna för vatten och avlopp, fjärrvärme samt el för två olika typhus - ett flerbostadshus och ett småhus - redovisats. I nedanstående tabell visas en sammanfattning av dessa avgifters utveckling mellan den 1 januari 1978 och den 1 januari 1981. Under den studerade perioden ökade således anslutningsavgifterna för de undersökta typhusen med sammanlagt ca 12.260 kronor för småhus eller med ca 45 procent och för flerbostadshus med ca 2.130 kronor per lägenhet eller med ca 35 procent. Den totala produktionskostnaden för bostäder, som redovisats ovan visar den genomsnittliga kostnaden för den verkliga bostadsproduktionen medan anslutningsavgifterna i tabellen visar kostnaderna för tvâ typhus, som är oförändrade under perioden. Vidare är inte alla nyproducerade lägenheter anslutna till fjärrvärme. Av de lägenheter som byggdes 1980 är ca två av flerbostadshusen och närmare hälften tredjedelar av de gruppbyggda småhusen anslutna till fjärrvärme. är således inte direkt Beräkningarna jämförbara, men visar dock i stort anslutningsavgifternas betydelse för den totala produktionskostnaden. Om de redovisade anslutningsavgifterna för de studerade typhusen med den faktiska jämförs genomsnittliga produktionskostnaden för nyproduktionen av bostäder kan anslutningsavgifternas andel av de totala produktionskostnaderna skattas till i storleksordningen ca 9 procent för gruppbygda småhus och knappt 3 procent för flerbostadshus i januari 1981.

64 2

Bilaga

Tabell 8.1 Genomsnittliga anslutningsavgifter för vatten och avlopp, fjärrvärme samt el under åren 1978 - 1981 per den l januari respektive år

Hustyp Avgift Förändring

Avgift Jan 1978 Jan 1979 Jan 1980 Jan 1981 Jan 1978kr/lgh kr/lgh kr/lgh kr/lgh jan 1981, %

Småhus Anslutningsavgift för - vatten och avlopp 16 180 18 320 20 195 24 555 52 - 9 086 10 226 11 000 211 990 32 fjärrvärme - el 2 201 2 396 908 3 183 45

Totalt 27 467 30 942 34 823 39 728 45

Flerbostadshus Anslutningsavgift för

De redovisade ökningarna av anslutningsavgifterna kan skattas till att ha svarat för ca 10 procent av den totala produktionskostnadsökningen mellan första kvartalet 1978 och 1981 för gruppbyggda småhus och för knappt 2 procent för flerbostadshus.

Bilaga 2 65

Bilaga I

Undersökningen omfattar föl jande 84 kommuner

A 18 kommuner med en kommunstorlek under 30.000 invånare.

Vallentuna, Upplands-Bro, Håbo, Östhammar, Mjölby, Gislaved, Oskarshamn, Ängelholm, Vellinge, Kävlinge, Svedala, Kungälv,

Alingsås, Mora, Bollnäs, Härnösand, Gällivare, Boden.

B 31 kommuner med en kommunstorlek mellan 30.000 och 50.000 invånare. Upplands-Väsby, Tyresö, Täby, Sollentuna, Lidingö, Vaxholm, Norrtälje, Motala, Värnamo, Västervik, Karlshamn, Hässleholm, Landskrona, Trelleborg, Falkenberg, Varberg, Kungsbacka, Mölndal, Uddevalla, Mark, Vänersborg, Trollhättan, Lidköping, Skövde, Borlänge, Ludvika, Sandviken, Söderhman, Hudiksvall, Piteå, Kiruna.

C 16 kommuner med en kommunstorlek mellan 50.000 och 75.000 invånare. Järfälla, Huddinge, Haninge, Nacka, Nyköping, Växjö, Kalmar, Gotland,

Karlskrona, Kristianstad, Karlstad, Falun, Örnsköldsvik, Östersund, Skel-

lefteå, Luleå.

D 19 kommuner med en kommunstorlek över 75.000 invånare. Botkyrka, Stockholm, Södertälje, Linköping, Norrköping, Jönköping,

Malmö, Lund, Helsingborg, Halmstad, Göteborg, Borås, Örebro, Västerås,

Gävle, Sundsvall, Umeå, Eskilstuna, Uppsala. Iföljande 10 kommuner har intervjuer genomförts med företrädare för vaoch fjärrvärmeverken. Malmö, Göteborg, Luleå, Umeå, Karlstad, Linköping, Järfälla, Borlänge, Västerås och Sollentuna.

66 Bilaga

Bilaga 2

Förutsättningar för beräkningarna i avsnitt 5.1.2 angående till va-nätet av 25 gruppbyggda småhus dels vid anslutning traditionella kvarter där kommunen svarar för det interna dels vid storkvarter där byggherren svarar för ledningsnätet, det interna ledningsnätet

25 st småhus om vardera 150 kvm våningsyta och 800 kvm tomtyta byggs. Det innebär en sammanlagd våningsyta om 3.750 kvm och en sammanlagd tomtyta om 20.000 kvm. För storkvarter tillkomer 5. 000 kvm gemensam mark vilket innebär en sammanlagd tomtyta om 25.000 kvm. Husen är placerade med 12 hus på ena sidan och 13 hus på andra sidan av en 7 m bred gata. Tomtbredden mot gatan är 25 m.

Kostnader i 1981 års prisnivå

- för brunnar, m ledning 800 kr/m (inkl kostnader schaktning, 280.000 kr m i normalfallet) åtgång 350 m innebär - 500 kr/m åtgång, 3,5 m/hus innebär ca 45.000 kr servisledning 42.500 kr - 1 700 kr/st a_ avstängningsventil åtgång 25 st innebär Summa kostnad 367.500 kr

3 till metod

Bilaga Förslag för beräkning

av och

låneunderlag pantvärde

för småhus och flerbostadshus

Inledning

Vid framtagande av metod för beräkning av låneunderlag och pantvärde har valts ett hus som färdigställts under 1981. Den av nya prototypen flerbostadshus typhuset 1981 svarar mot de normer som gäller för byggnadsverksamheten och tar hänsyn till de produkt- och standardförändringar som skett fram till 1981. En begränsning av antalet schablonbelopp vid husbelåningen har eftersträvats utan att ge avkall på syftet, nämligen kostnadsanpassning inom en begränsad utförande- och utrustningsstandard även som till en relativ rättvisa mellan olika hus och lägenhetstyper. Om beräkning av skälig produktionskostnad sker med hjälp av schablonbelopp för husbyggnadsdelen, kan en direkt anslutning till det enskilda objektets verkliga produktionskostnad knappast pâräknas, men till ett väl planerat, under gynnsamma betingelser genomfört byggnadsprojekt. En viktig förutsättning för de nya schablonbeloppen är att belåningen för mark och exploatering, grundläggning och grovplanering, finplanering, saneringskostnader och lägestillägg förändras. De nya schablonbeloppen innebär att underbelåning på husdelen ej

uppkommer utan god kostnadsanpassning erhålles. Överkompensation på

övriga delar (mark, exploatering, saneringstillägg m m) skall ej förekomma. Förslag till nya regler för belåning för delar som ej ingår i schablonbelopp för hus innebär att samtliga kostnader av den arten redovisas i en

exploateringsutredning. Åtagandegräns mellan kommunen och byggherren

fastställes.

Mark och exploatering, och grundläggning grovplanering, finplanering, saneringskostnader, lägestillägg

Tomt- och grundberedningsbeloppen, lägestilläggen och saneringstilläggen bör preciseras och beräknas så att byggherren klart vet vilka åtaganden och vilka kostnader som ett område har före tillträdet. I samband med planutredning och planläggning bör göras ekonomiska utvärderingar som tillämpas för att fastställa belåning för markarbeten (byggherrens kostnader). Avgifter som kommunen fastställer samt kommunernas åtaganden redovisas samtidigt. Tidpunkten för värderingen anges,

68 3

Bilaga

för att vid produktionstillfället uppräknas med lämpligt index. Om inga väsentliga ändringar sker under tiden från värderingen till produktionstillfället kan belåningen stå fast. Denna metod ligger i linje med byggnadsstadatt planförslag skall åtföljas av tekniska och ekonomiska gans krav Granskningen av belåningen från länsbostadsnämndens sida värderingar. blir följaktligen i huvudsak en skälighetsprövning. Iden ekonomiska värdering som skall göras i samband med planutredning och planläggning skall ingå kostnader som enligt bostadsfinansieringsförordningen skall rymmas inom beloppet för tomt- och grundberedningskostnad, finplanering och tomtutrustning (uttag för motorvärmare med tidsstyrning utgår), saneringskostnader, lägestillägg, tillägg för hus med källare, grundtillägg för markdelen samt i förekommande fall kapitaliserad tomträttsavgäld, där dock reduktionen icke får vara större än avgäldsunderlaget.

Exempel på rubriker i en sådan ekonomisk utvärdering:

E1 Kommunala program och utbyggnadsprinciper (etappindelning). planer som påverkar området.

Övergripande planer och angränsande

Utbyggnadstidplan.

DCJEIEI

Markkostnad eller kapitaliserad tomträttsavgäld. Definition av ingående kostnadsposter (rivning, evakuering, intrång, lagfartskostnader, fastighetsbildningskostnader, räntekostutgrävning, nader). EI Områdesavgränsning. E! Kommunala exploateringsavgifter, gatubyggnadskostnader, gatumarkoch samt de däremot svarande sersättning administrationsavgifter kommunala åtaganden. D Anslutningsavgifter för VA, el och fjärrvärme, sopsug och de däremot svarande kommunala åtagandena. och tekn E1 Anslutningspunkter och tider, kapacitetsuppgifter övriga utredningar.

U Övriga tekniska-ekonomiska restriktioner (buller, avgaser, skyddszoner

källarlöshet, servitut, vattendomar) som påverkar området. Geoteknisk undersökning och topografiska kartor. Kommunala standardkrav (även skyddsrum). Tipplaster och tippavgifter för överskottsmassor.

DDDCIEIEJ

Tekniskt-ekonomiskt underlag avseende byggnader som skall bevaras. Bidragsprinciper vid utjämningsförfarande. som reglerar hur kostnader likvideras om exploateringen ej Principer kommer till stånd.

Fördelning av kostnaderna redovisas så att kostnad svarande mot prestation erhålles. Kostnader ingående i schablonbelopp vid husbelåning särredovisas.

Gränsdragning mellan mark- och byggnadskostnader

mellan markkostnader och byggnadskostnader dras vid Gränsdragningen underkant (värmeisolering hänför sig till huset) och utsida bottenplatta yttervägg.

Bilaga 3 69

Schablonbeloppen för byggnadskostnader, omfattar således ej markförstärkningsåtgärder såsom pålning och gjutning av plintar. Hänsyn har alltså inte tagits till kostnader för grundläggning av kulvertar för värme eller sopsuganläggning, ej heller till merkostnad föranledd av sådana kulvertar. I de enskilda fallen uppkommer kostnader i mycket varierande omfattning beroende bl a på markbeskaffenhet. Kostnader, som hänför sig till åtgärder utanför gränsdragningen mot byggnadskostnad, skall tagas med i planutredningen, där även en klar åtagandegräns redovisas mellan byggherren och kommunen. Schablonbeloppen för byggnadskostnader omfattar ej heller kostnader hänförliga till saneringskostnader. Tillägget för trång arbetsplats, förstärkning mot angränsande hus eller gata och särskild utformning av hus med hänsyn till bebyggelsemiljön hänför sig gränsdragningsmässigt till viss del till husbyggnadskostnader. I planutredningen bör därför samtliga kostnader, som hänför sig till husbyggnadsdelen, redovisas separat.

Servicebostäder för äldre och handikappade

Beträffande servicebostäder för äldre och handikappade får det tillägg till det på sedvanligt sätt beräknade låneunderlaget göras som bedöms rimliga och som innebär att

belåningsförutsättningarna jämställes vad som gäller för

bostadsbyggandet i övrigt.

Anordningar för rörelsehindrade m m

Merkostnader för anordningar enligt § 42 a byggnadsstadgan beaktas i gällande belopp för primär bruksarea, yttervägg m m. Det kan förekomma

att extra utrustning anskaffas för vilket belopp i låneunderlaget saknas, t ex

anordningar för att automatisk öppning och stängning av dörrar i entréer, korridorer och hissar samt installation av s k trygghetslarm. Tillägg till låneunderlaget får, om kostnadsökning visas uppkomma och denna inte kan beaktas med schablonbelopp för areor m m, göras för åtgärder av denna art med kostnadsredovisat och skälighetsprövat belopp.

Särskilda och

energibepsrande åtgärder driftsbesparande åtgärder

I ärenden vari såväl preliminärt som slutligt beslut skall meddelas, får tillägg göras för sådana kvaliteter utöver normal standard eller utgångsstandard som minskar drifts- och underhållskostnaden och som därigenom blir till varaktig nytta för de boende. Tillägget skall motsvara redovisad och godkänd kostnad och får högst utgöra 2 % av det låneunderlag för byggnad som beräknas enligt § 4 och 5 BLP. I ärenden vari såväl preliminärt som slutligt beslut skall meddelas, får tillägg göras för sådana anordningar som minskar energikostnaderna och som därigenom blir till varaktig nytta för de boende. Tillägget skall motsvara redovisad och godkänd kostnad och får högst utgöra 3 % av det låneunderlag för byggnad som beräknas enligt § 3 och 5 BLP. Kostnader enligt ovan skall förräntas till marknadsränta utan subventioner.

(Pantvärdestillägg).

70 3

Bilaga

Ortskoefficienter

De ortskoefficienter som i dag gäller bör, om motiverade kostnadsskillnader finns mellan olika orter, kvarstå. En prövning av gällande ortskoefficienter bör göras.

Tidskoefficienter

Någon form av indexsystem är erforderlig. I dag förekommer ett flertal olika indexsystem inom byggnadsbranschen. Ett enhetligt system bör eftersträvas. Om tidskoefficienten skall tillämpas bör viktandelarna för olika kostnadsslag förändras så att de bättre avspeglar kostnadsslagens andel i ett byggnadsprojekt. En omprövning av faktorprisindex budget bör göras.

Vintertillägg

Vintertilläggen är beroende av tidpunkten för arbetets start. Eftersom AMS beslutar om igångsättningstid bör tillägg för vinterbyggen utgå i form av AMS-bidrag och ej ingå i låneunderlag och pantvärde.

Tillägg för räntekostnader

Enligt nu gällande regler får tillägg göras för beräknade räntekostnader motsvarande ränta på belopp för tomt- och grundberedningskostnader under byggnadstiden. Motsvarande tillägg bör göras för kostnader, som framkommer vid planläggning och ekonomiska kalkyler i samband med planläggning.

Tillägg för kontroll och besiktning m m

Idag gäller för småhus som skall bebos av låntagaren eller som skall upplåtas med bostadsrätt att summan av de belopp som beräknas enligt § 2-11 BLP tillägg göras för skälig kostnad för särskild kontroll och besiktning, garanti och försäkring. Tillägget får högst vara 4.200 kr. För särskild kontroll och besiktning får tillägg göras med högst 2.000 kr per hus. För garanti och försäkring får tillägg göras med sammanlagt högst 2.200 kr per hus. Ovannämnda tillägg förutsättes vara oförändrade.

Lokaler

Förutsättningarna för inredning av lokaler i låneunderlaget förutsättes vara oförändrade. I stället för de för bostäder fastställda lägenhetsbeloppen givna i styckepriser gäller för lokaler belopp, som uttrycks i kronor/kvm av lokalernas och sekundära bruksarea. Lokalerna indelas liksom primära tidigare i fem klasser.

sou 1982:35 3 71

Bilaga

Gränsdragning småhus och flerbostadshus

Ett bostadshus är en byggnad eller del av en byggnad på särskild fastighet, som till minst hälften innehåller utrymmen för bostadsändamål. Byggnad som till övervägande del innehåller lokaler kallas lokalhus. l dag gällande gränsdragning mellan småhus och flerbostadshus, att småhus är bostadshus med högst två lägenheter eller bostadshus med fler än två lägenheter om lägenhetsskiljande bjälklag saknas eller utgör en obetydlig del, bör utgå. De nya schablonbelopp, som anges i det följande, skall tillämpas för alla hustyper, dvs för en-, två- och flerbostadshus. Beträffande lokalhus föreslås ingen ändring.

Konstnärlig utsmyckning eller gestaltning

Som tidigare får tillägg göras för motiverad bildkonst eller annan för bostadsmiljön betydelsefull arbetsinsats av bildkonstnär som konsult eller direkt samarbete med arkitekten.

Nya låneunderlagsbelopp

Gemensam prislista för flerbostadshus och småhus i prisläge januari 1981 återfinns nedan.

Typhuset 1981, översiktlig beskrivning

Typhuset 1981 har byggts under perioden juni 1980 till oktober 1981. Kompletta arbetsritningar och beskrivningar för byggprojekt i sin helhet föreligger. I bilagor redovisas planritningar och fasadritningar för typhuset. Kortfattad teknisk beskrivning av typhuset 1981 har följande utseende: - Stomme, platsgjuten betong. - Fasader, gavlar 120 tegel, 20 luftspalt, 50 mineralull, 95 mineralull, 150 betong. Långsidan 120 tegel, 20 luftspalt, 50 mineralull, 95 mineralull, regelstomme 95x45 och 50x38, 13 gipsskiva. - Lägenhetsskiljande vägg, 180-150 betong, 45x45 reglar, 50 mineralull, 13 mm gipsskiva. - Vägg kring wc och bad, 13 gipsskiva, 45x45 reglar, 50 mineralull, 13 gipsskiva. - Normalvägg, 13 gipsskiva, 45x45 reglar, 13 gipsskiva. - Översta bjälklag, 200 betong, 170 mineralull, 50 mineralull, uppstolpat trätak belagt med papp. - Trappor, prefabricerad betong. - Balkonger, prefabricerade balkongplan. - Sopschakt, prefabricerad betong. - fabriksmålade Fönster, treglasfönster. - rumsdörrar Dörrar, fabriksmålade, tamburdörr fanerad. - Invändiga snickerier, fabriksmålade. - K-värde yttervägg. Långsida, 0,285 w/kvm °C. Gavel 0,271 w/kvm °C. Vindsbjälklag 0,169 w/kvm °C.

72 3

Bilaga

- Värme erhålles från befintlig panncentral. Uppvärm- Värmesystemet. tvårörssystem. Slutet säkerhetssystem med ningen sker med radiatorer, öppet expansionskärl i undercentral. - Balanserad ventilation med värmeåtervinning. Vär- Ventilationssystem. med plattvärmeväxlare i fläktrum på yttertak. Köken är meåtervinning försedda med spiskåpor. Forceringsdon i mörka duschrum och bad. Separat frånluftfläkt för soprum. - Elleverantören levererar elkraft 3x380/220 V 50 p/s till Elanläggningar. elcentralrum. Elleverantören tillhandahåller strömtransformator för mätutrustning. Elementspänning för spis 180 V. Mätning för fastigheten sker i elcentralrum, individuell mätning för varje abonnent. - utföres enligt Arbetarskyddsstyrelsens Hissanläggning. Anläggningarna 92 samt Svensk Byggnorm 75. Hissarna är varupersonhissar anvisningar med korgmått 1100x1400 och lyftkraft 630 kg. Hastighet 0,6 m/sek. Hissarna försedda med slagdörrar med dagmått 900, anpassad till brandklass A60.

Lägenhetsfördelningen i typhuset är enligt följande: - 1 rum och kök och bad. En lägenhet om 54,5 kvm BRAp, - 1 rum och kök och bad. En lägenhet om 57,5 kvm BRAp, - Tre lägenheter om 51,0 kvm BRAp, 1 rum och kök och bad. - om 55,0 kvm BRAp, 1 rum och kök och bad. Två lägenheter - 2 rum och kök och bad. Fyra lägenheter om 72,0 kvm BRAp, - 2 rum och kök och bad. Tolv lägenheter om 67,5 kvm BRAp, - 3 rum och kök och bad. Elva lägenheter om 85,5 kvm BRAp, - 4 rum och kök och bad samt Fjorton lägenheter om 101,0 kvm BRAp, separat toalett.

Beträffande invändiga ytskikt och invändig utrustning följer typhuset 1981 bostadsfinansieringsförordningens bilaga 1 avseende utgångsstandard för byggnad, utförande och utrustning.

Grânsdragning mellan låneunderlagsbelopp

Uppdelningen i kostnadsbärare följer i stort uppdelningen i nu gällande kostnadsbärare har begränsats i så stor utsträckning som system. Antalet möjligt utan att förändra syftet som är relativ rättvisa mellan olika hus och lägenhetstyper. Byggkostnaden har indelats i undergrupperna stomme samt inredning och utrustning. Stommen har indelats i ytor för biutrymmen (exempelvis källare) samt våningar (vari ingår viss ytberoendekostnad för inredning) och översta bjälklag, dessutom räknas särskilt belopp för yttervägg. Inredningen innefattar olika lägenhetsbelopp. till hushöjd (våningsantal) samt olika förekomst av Kostnadsanpassningen källare sker genom att källare och översta bjälklag (tak) och grundkonstruktion tilldelas särskilda belopp per ytenhet. Kostnadsanpassningen i sidled (husdjup och planform) sker genom att ytterväggen ges ett särskilt belopp per lägenhet och våning. Detta ger även för ”veckningaf” t ex vid indragna balkonger. De olika kompensation lägenhetsbeloppen ger vidare en anpassning till planens täthet.

Bilaga 3 73

Liksom vid utarbetandet av nu gällande metod har uppställts målsättningen, att de olika delbeloppen skall motsvara vissa definierbara enheter. I vissa fall har sådan uppspaltning kunnat ske i vissa fall inte (beloppen för våningsyta är exempel på sådana belopp som inte utan ingående analys kan uppdelas i sina enskilda komponenter).

Nedan beskrives i grova drag schablonbeloppens innehåll.

Grundkonstruktioner. Konstruktioner som icke hänför sig till markförstärkningsåtgärder. Sekundär bruksarea Källare eller våningsplan med behandlade ytor med golvbeläggning. Bjälklagskonstruktion inkl ytskikt. Mellanväggar inkl ytskikt samt ytterväggar inv ytskikt. Merkostnad fönster inkl ytbehandling och beslag. Dörrar inkl ytbehandling och beslagning. Del av VVS-installation. Del av el-installation.

Andra utrymmen med behandlade ytor med golvbeläggning. Bjälklagskostruktion inkl ytskikt. Mellanväggar inkl ytskikt samt ytterväggars inv ytskikt. Merkostnad fönster inkl ytbehandling och beslagning. Dörrar inkl ytbehandling och beslagning. Del av VVS-installation. Del av el-installation. Utförande av enklare slag. Bjälklagskonstruktion/asfaltering eller avgrusning. Mellanväggar obehandlade. Merkostnad fönster inkl ytbehandling och beslagning. Dörrar inkl ytbehandling och beslagning. Del av el-installation. Tillkommer inredningsbar vind. Förstärknings och kompletteringsanordningar vid inredningsbar vind (anordning för insättning av våningstrappa, provisorisk demonterbar intäckning av trappöppning, målade våningsfönster, stamledningar för varm- och kallvatten samt värme proppade samt isolerade och inbyggda i erforderlig omfattning, inkopplingsanordningar på avloppsventilationens stamledning, tomrör för el-installation samt reserverad inkopplings- och säkringsanordning i gruppcentral, reservutrymme i ventilationsskorsten resp samlingslåda för erforderliga framtida ventilationskanaler). Primär bruksarea B jälklagskonstruktion inkl ytskikt. Del av mellanväggar inkl ytskikt och lister. Ytterväggars invändiga ytskikt och lister. Merkostnad fönster inkl ytbehandling och beslagning. Kostnader för sophantering. (Manuellt system).

74 Bilaga 3

Del av VVS-installation. Del av el-installation. Yttertak över primär BRA. Takkonstruktion inkl takbeklädnad, utvändiga plåtarbeten. Bjälklagskonstruktion (översta bjälklag). Del av VVS-installation. Del av el-installation. I förekommande fall zontillägg för värmeisolering. Yttertak över sekundär BRA. Takkonstruktion inkl takbeklädnad, utvändiga plåtarbeten. Bjälklagskonstruktion (översta bjälklag). Del av VVS-installation. Del av el-installation. Ytterväggar vid primär BRA. Stomkonstruktion inkl utvändiga ytskikt. Del av ytterdörrar inkl ytbehandling och beslagning. Utvändiga plåtarbeten. Del av VVS-installation. Del av el-installation. I förekommande fall zontillägg för värmeisolering. Ytterväggar vid sekundär BRA Stomkonstruktion inkl utvändiga ytskikt. Del av ytterdörrar inkl ytbehandling och beslagning. Utvändiga plåtarbeten. Del av VVS-installation. Del av el-installation. Skiljeväggar m m Brandgavel eller dilfog. Väggkonstruktion. Gårdsbjälklag. Bjälklagskonstruktion inkl ytskikt. Trappor och hissar Gemensam trappa Trapploppskonstruktion, inkl ytbeläggning på plansteg och trappkupa. Entré och vilplan inkl ytbeläggning och skrapgaller. Del av trapphusets väggkonstruktion inkl ytskikt. Sopnedkast. Del av entréparti. Räcke och ledstång. Hissar, personhissar och möbelhissar Schaktgrop. Del av väggkonstruktion i hisschakt. Hissmaskin med hisskorg, gejdrar och komplett installation. Manuellt öppnade hissdörrar.

Övrigt

10.1 Plats i parkeringsdäck Tillkommande konstruktioner. 11 Tillägg för Vattenburen värme inkl producerande anläggning

Bilaga 3 75

I belopp för värmeproducerande anläggning ingår produktions- och distributionssystem för värme och varmvatten. Våningsinstallations värmetekniska anläggningsdelar belånas inom grundbelopp för bruksarea. I grundbeloppen ingår värmeproducerande anläggning och varmvattenproducerande anläggning med direktverkande el. Vid fjärrvärme ingår engångsavgift för värmeabonnemang samt anläggningskostnader för byggherrens interna anordningar inom det värmeproducerande systemet. 11.1 Gemensam anläggning (central värmegenerering) Byggnadsarbeten, VVS- och el-installationer. Eventuellt anslutningsavgift. 11.2 Enskild anläggning (värmeomfångare i varje hus ), byggnadsarbeten samt VVS- och el-installationer. Eventuellt anslutningsavgift. 12 Ventilationsanläggning. 12.1 Frånluft (ventilerat utrymme). Ventilationssystem för självdragsanläggning (S-system) belånas generellt inom grundbelopp för bruksarea. Centralt ventilationssystem. Byggnadsarbeten, erforderliga anordningar för kanaler, ventiler, fläktkammare och ventilationsskorsten. VVS-installation, erforderligt kanalsystem, brandisolerad fläktkammare av stålplåt, centralt fläktaggregat, i förekommande fall takfläkt, erforderliga ventilationsdon och skorstensanordningar. El-installation. Erforderliga anordningar för kraft, belysning och kontrollorgan. Spiskåpa, obrännbart material, dokumenterade funktions- och driftegenskaper, demonter- och rengöringsbar anordning för fettavskiljnng. Balkong m m Bjälklagskonstruktion. Ytbehandlat räcke. Ytbehandlad vägg eller skärm på mark inkl erforderliga plintar. Tvättutrustning m m Belopp per lägenhet

Åtgärder för tvätt i lägenhet alternativt del i gemensam tvättstuga.

Tillägg för gemensam tvättstuga för mer än två lägenheter. Fundament. Ytskikt på golv, väggar och i tak. Inredning och utrustning enligt bilaga. Del av värmeinstallation. Del av ventilationsinstallation.

Vatten- och avloppsinstallation. Torkaggregat i torkrum. El-installation. Sopsuganläggning. Maskininstallationer. Uppsamlingscentral med sopavskiljare, luftreningsaggregat och ljud-

76 Bilaga 3

dämpare samt komprimerings- och transportanordningar. Transportrör mellan byggnader och uppsamlingscentral, manöversystem för pneumatisk transportautomatik. Förlängning av sopnedkaströr i ventilrummen för transportrörsintag, erforderlig ljudisolering. Bottenventiler, transportluftsventiler, automatikutrustningar i ventilutrymmen för tömningsfunktion. Transportrör till anslutningspunkt i serviceintag vid grundmur. El-installation. Lägenhetsbelopp.

Öppningar, del av kostnader för fönsterdörrar, samt hela kostnaden

för tambur och innerdörrar inom primär bruksarea. Ytskikt, del av kostnader för ytskikt samt kostnader för stänkskydd i kök, våtutrymmen samt i entré. Del av rumsväggar med ytskikt. Installationstekniska anläggningar, del av kostnader för VVS- och elinstallation och vid rumsbeskrivningen, bilaga 1 Bostadsfinansieringsförordningen, förtecknad utrustning. Kostnader för svagströmsinstallation, installation för radio och TV samt elmätarskåp. Kostnader enligt rumsbeskrivning bostadsfinansieringsförordningen bilaga 1. 17 Lokaler och kollektiva komplement. Tillägg för stomme, inredning och utrustning m m i vissa lokaler. I belopp för lokaler ingår tilläggsarbeten som inte belånas i särskild ordning i bruksarea, översta bjälklag och yttervägg. 17.1 Lokal klass 1 (inom primär BRA), högvärdiga lokaler med mycket hög ytstandard och stora spännvidder. Erforderlig förstärkning av stomme. Väggars rumsbegränsande funktion, del av. Merkostnad ytskikt (t. ex. kakel, paneler, undertak). Fönster, del av. Innerdörrar och del av ytterdörrar. Erforderlig brand- och ljudisolering. Merkostnad golvbeläggning (t.ex. natursten, kakel, plastmatta för idrottshall) inkl socklar. Sanitär- och ventilationsanläggningens lednings- och kanalsystem, del av. Erforderliga ventilationskomponenter. El-installation för kraft och belysning, del av, inkl armaturer. Toalettrum och dusch. Specialutförda snickerier. Inredning i bastu och tvagningsrum. Lokal klass B (inom primär BRA), högvärdiga lokaler för kommersiell eller social service. Lika klass A exkl toalettrum och dusch samt Specialutförda snickerier och inredning i bastu och tvagningsrum. Kokvrå eller kokskåp inkl matplats. 17.3 Lokal klass C. Lokaler med hög ytstandard.

Bilaga 3 77

Lika klass A exkl erforderliga ventilationskomponenter, el- installation för kraft och belysning, del av, inkl armaturer. Specialutförda snickerier och inredning i bastu och tvagningsrum. El-installation för belysning, del av. Kokvrå eller kokskåp inkl matplats. Lokal klass D. Enklare lokaler med släta behandlade ytor. Väggars rumsbegränsande funktion, del av. Merkostnad ytskikt (t.ex. kakel, paneler, undertak). Fönster, del av. Innerdörrar och del av ytterdörrar. Sanitär- och ventilationsanläggningens lednings- och kanalsystem, del av.

Toalettrum och dusch. Golvbeläggning inkl socklar. Elinstallation för belysning, del av. Lokal klass E. Enkla lokaler. Väggars rumsbegränsande funktion, del av. Fönster, del av. Sanitär- och ventilationsanläggningens lednings- och kanalsystem, del av. Innerdörrar. El-installation för belysning, del av. Kassavalv. Erforderlig förstärkning av stommen. Väggars rumsbegränsande funktion, del av. Kassavalvsdörr. Svagströmsanläggning för larmsystem. El-installation för belysning, del av. Kylrum. Väggars rumsbegränsande funktion, del av. Isolering, golv, väggar och tak. Ytskikt, vägg och golv. Kylrumsdörr. Kylaggregat, del av installation. Upphängningsanordningar för rostfritt stål för kylvaror. skyltfönster och entrépartier. Metallinfattning. Specialglas. Specialkonstruerade bröstningspartier. Förstärkningar av entrédörrar. Ståljalusier. Byggherrekostnader. Allmänna byggherrekostnader. Projektering inkl kopiering. Kostnader för finansiering. Mervärdeskatt.

78 Bilaga 3

Beträffande byggherrekostnader se nedan.

Underlag för Iâneunderlagsbelopp och mätregler

I dag gällande regler förutsättes vara oförändrade. Belåningsbar byggnadsarea. Enligt SS 021050 (BYA). Bruksarea. Enligt SS 021050 (BRA). Area av översta bjälklag. Area av översta bjälklag (yttertak) mäts som horisontell area, brutto, jämte omslutande ytterväggar. Takutsprång räknas inte. För indragen entré görs inget avdrag. Fri tomtarea. Fri tomtarea är sådan del av tomt som ej upptas av byggnad eller parkeringsplats med tillhörande tillfartsväg och manöverutrymme. Yttervägg. Yttervägg är vägg som utgör yttre begränsning av utrymme som ingåri primär eller sekundär bruksarea. Med vägg avses härvid även vägg emot jord, öppen genomgång eller genomfart genom huskroppen samt vägg mot indragen entré eller balkong. Yttervägg mäts pä väggens insida i de delar väggen är våningshög. Våning. Våning är del av hus avgränsat av motsvarande ytor i två på varandra följande bjälklag och ytterväggarnas utsida. Våningshöjd. Våningshöjd är avståndet mellan färdiga överytor på två på varandra följande bjälklag. Källarvåning. Källarvåning är våning som är belägen helt eller till största delen under omgivande markyta. Avgörande är det vertikala måttet mellan omgivande markyta och källarvåningens övre begränsning. Om detta mått är mindre än 1,5 m föreligger källarvåning. Om måttet är större än 1,5 m föreligger sluttningsvåning.

B yggherrekostnader

Under rubriken byggherrekostnader, som erhållit särskilt schabloniserat procentpåslag, skall ingå i kostnader hänförliga till nedanstående rubriker.

Avgifter till kommunen Byggnadslov Utsättning, lägeskontroll Nybyggnadskarta Besiktningar Va-lov Avgifter till lantmäterimyndighet Avgifterna av typen fastighetsbildning och förrättning för samfällighet belastar markarbeten. Avgifter till tingsrätt Expeditionsavgift Inskrivning, lagfart, pantbrevskostnad

sou 1932:35 Bilaga 3 79

Övriga avgifter

- Förfrågningsunderlag (ex projektering) plus anbudsinfordran - kontrakt Anbudsprovning, upphandling, - Ekonomisk kontroll - Besiktningskostnad - och installationskontroll Byggnads- - Ljud- och värmeisoleringskontroll - Slut- och garantibesiktning - Försäljningskostnader - Utredningar - Byggherrens egen administration - Byggherreförsäkringar

Kapitalkostnader under byggnadstiden

- Kreditivavgifter - Kreditivräntor - räntor

Övriga

- Tomträttsavgäld - Bankgaranti

Konsultkostnader

- Projekteringsledning - Arkitekt - Konstruktör - El-konsult - Ventilationskonsult - Geotekniker (endast mark) - Byggnadsbeskrivning - Kopiering

Mervärdeskatt

I schablonpåslaget för byggherrekostnader ingår ovannämnda kostnader

enligt följande:

Ränte- och kreditivkostnaden baserar sig på en totalkreditivkostnad av 15,50 %. Mervärdeskattesatserna som tillämpas är 3,95 %, 12,87 % och 23,63 %. Byggherrekostnader hänförliga till markkostnadsdelen bör schablonmässigt och likartat redovisas i planutredningar.

80 Bilaga 3

Gemensam prislista flerbostadshus och småhus i pris/rige januari 1981.

Belopp per enhet Rubrik Mätenhet kr

Grundkonstruktioner Hus med källare eller utan källare med vent kryputrymme BYA, b kvm 100 Hus utan källare, utan vent kryputrymme BYA, b kvm 60 Separat garageförråd BYA, b kvm 50

Sekundär bruksarea (BRA) Källare eller våningsplan med behandlade ytor med golvbeläggning kvm 430 Andra utrymmen med behandlade ytor med golvbeläggning kvm 240 Utförande av enklare slag med golvbeläggning/ej beläggning kvm 200/130 Tillkommer inredningsbar vind kvm 70 Primär bruksarea (BRA) Lägenhetsskiljande bjälklag/ej lägenhetsskiljande bjälklag kvm 750/650 Yttertak över primär BRA Översta bjälklag btg-stomme/lättare stomme kvm 460/400 Tillägg för lutning över 18° kvm 40 Tillägg för värmeisolering i zon 1 och 2 kvm 10 Yttertak över sekundär BRA Alla utföranden med innertak och värmeisolering/enklare utföranden kvm 150/110 Skärmtak på byggnad/på stolpar kvm 270/310 Yttervägg vid primär BRA Fasadskikt eller ytterväggsstomme av stenmaterial m 1 300 Annan typ av yttervägg m 950 Tillägg för värmeisolering i zon 1 och 2 m 30 Yttervägg vid sekundär BRA Ytterväggar med samma ytskikt och uppbyggnad som vid primär BRA belopp per enhet som ovan m Källaryttervägg m 700 Andra utrymmen k-värde högst 0,45/oisolerad m 350/300

3 81

Bilaga

Forts Gemensam prislista

Belopp per enhet Rubrik Mätenhet kr

Skiljeväggar m m Brandgavel eller dilfog m 540 Gårdsbjälklag över uppvärmt/ej uppvärmt utrymme (se anvisning) kvm 430/370 Trappor, hissar Våningshögt trapplöp i gemensam trappa (fler än en lgh) st 11 000 Våningshögt trapplöp i brandsäker avskild trappa i gemensam trappa (fler än en lgh) st 13 000 Källartrappa utvändigt samt för varje steg st 1 540/270 Våningstrappa och källartrappa i småhus st 3 900 Hiss för högst 6 personer st 146 000 Stannplan do st 15 000 Större hiss eller möbelhiss st 160 000 Stannplan do st 15 300

Övrigt

Bilplats i parkeringsdäck st 5 000

Tillägg för vattenburen värme inkl producerande anläggning a) Gemensam anläggning Vattenburen el 50 kr/kvm fda kvm 50 Annat vattenburet system 100 kr/kvm fda kvm 100 b) Enskild anläggning Vattenburen el med egen elpanna st 10 000 Annat vattenburet system st 16 000

Ventilationsanläggning m m Frånluft (ventilerat utrymme) BRA kvm 30 Värmeåtervinning ur frånluften (se anvisning). Primär BRA. kvm 45 Balkong m m Balkong, altan, loftgång inkl räcke eller skärm kvm 500

Tvättutrustning m m Belopp per lägenhet st 2 200

82 3 sou 1982:35

Bilaga

Fnrts Gemensam prislista

Belopp per enhet Rubrik Mätenhet kr

Tillägg för gemensam tvättstuga för mer än två lägenheter st 8 500 Sopsuganläggning högst Primär BRA kvm 115

Byggherrekostnader Allmänna byggherrekostnader Projektering Räntor och kreditivkostnader Påslag Mervärdeskatt 30 %

Lägenhetsbelopp 1 rum och toalett st 15 500 1 rum och bad st 18 900 2 rum och toalett st 17 800 2 rum och bad st 21 200 1 rum med kokskåp och toalett st 28 600 1 rum med kokskåp och bad st 32 000 2 rum med kokskåp och toalett st 30 700 2 rum med kokskåp och bad st 34 000 Lägenhet med bad 1 rum och kv st 40 000 1 rum och kök st 43 800 1 1/2 rum med kokvrå och bad st 44 900 1 1/2 rum med kök och bad st 48 300 2 rum och kök st 51 600 2 1/2 rum med kokvrå och bad st 51 700 2 1/2 rum och kök st 54 300 3 rum och kök st 54 500 2 2/2 rum och kök st 55 600 Lägenhet med bad + extra toalett 2 1/2 rum och kök st 57 600 3 rum och kök st 57 900 2 2/2 rum och kök st 59 000 3 1/2 rum och kök st 59 800 4 rum och kök st 60 000 3 2/2 rum och kök st 61 200 4 1/2 rum och kök st 62 100 5 rum och kök st 62 400 4 2/2 rum och kök st 63 400 5 1/2 rum och kök st 63 700 6 rum och kök st 64 000 Fast duschutrustning i toalett e d (högst en per lägenhet) lgh 1 600

sou 1982:35 3 83

Bilaga

Forts Gemensam prislista

Belopp per enhet Rubrik Mätenhet kr

Frys om minst 100 1 i särskild skåpsenhet lgh 1 500

Lokaler och kollektiva komplement Klass A, BRA kvm 1 600 Klass B, BRA kvm 1 300 Klass C, BRA kvm 900 Klass D, BRA kvm 600 Klass E, BRA kvm 200 Tillägg lokaler kvm Kassavalv (högst 20 kvm), BRA kvm 1 130 Kyl och frysrum, BRA kvm 1 130 skyltfönster och entrépartier, täta ståljalusier kvm 720 Hög våningshöjd för påbörjad dm över 3,0 m (tillägg max 3 dm) BRA kvm 24 Lastka j kvm 250

84 3

Bilaga

Ty D.. .h .U S OO 1

_

ozlzuuham z;uz<44nx

an

zuu44muzmu

:ä

u3rz.uum

z4n k(0

F:

nano.:

anbISz(X

._

›4oo

E3 00014

2bzxzZ edzuk4un<

uz_zn›4umL4okw

.. x Eon

ko_ezzu

=

XE(T_WEUFK(X w._._A›muz_zeao_ anazuxmom

xz(4a.u

5933:8 SK(Z«._:P(Z

»cz<n

mzzzøbzar

(»›ø«:u »xm3m xuo4m XIGJQ kuxtrø

_. .

enn: mmm ...um aAa»

3 85

Bilaga

/“ \ // 4 Typhus 81 Forts

,, , -._.?_. äs: ü

:MW % _ \ v .

år..

_._ K: .

. .

o:

.

. .. ..:›

I o

ll!

.. _ i› zl.

S... a:

3 14:_

»S21

17:a!

S.

.n\

.Eugxäza

_ønb

86 3

Bilaga

Typhus 81 Forts

nerna \, GSFH

.xdui

._ .i

a...? .1

. . .. n

T

ä.. Nu

J37:

z \ .

4:.:

4:

..

. å. 3

Bilaga 3 87

Typhus 81 Forts

_ _ F_ L ,. L.

.. .

, i ...y

e

L135..

. J |||| _

.Jlnl

5553.. ,§3

t.:

. _ _ |.« L ||| x .u

.Lgh

:FU

L _ |. | .cl |

|| r .J u

N u.

n. , M a... w. |

n» n . | I. I .

ll

. Lv _ IQ

88 Bilaga 3

Typhus 81 Forts

H EJ

55 E %

E”

9D:

ü

E E

E

E

ä. . .vi n ,

%= E:

J r \ F.

m

gu%{m%{v{

E5

mjçm

ctlklniuiüêmm

-u

:y

u

u

fm

i I JJ v1

3 89

Bilaga

Typhus 81 Forts

1141 Juan.

m:

.Laine

i 7:.

135m..

v . _ x

:J:

.af o 2.1...

:

Z›

.xx

;Stam

m5.

LFTTMI.

:ou<cau.

i..

mzocmxåx

å;

man 111

.S

itI.4wHI$h

5.:

2:23

5.42.2-

Ill

oi: .i

2185:.

4.

waaxmoz

.

muoxmxolx

.u › 3:.. ...z .

. _ _ F n! . ?Er _ ...r

GE . H

... .. . \ .. % . . . 13 . w ,. .

:k

...r

...E2823

5.4-

izrifxuruuu.

.uxmiouiux

__› x ...

muoxmma

.az 1 . _ ..

«uuxuo.xl

un: ..

.E

r.

.E

.

E

+ t.

. , mi. _.._.

ni., _

...E

52:6

.

nu

350455.

.

:.22 .L .oz

33:3

. . . u , . .. V _ .S L;

s_ .xx .

2320:3.:

.G23

LS:

muozmuo

i. . _ H .. . . .

...ou ?nu u . . _ 4. |

:3o:8..݊...

m3 .\

5:23;

.xx 0.2.

in: an..

...af

:å mi

43293.:

.

:B35: .. N

9:50.41

2. :TC

.. .-

mz3a«<._...x.

El

? _

:i: U

muozmxo

n

:› . .zuxwu . . . ...z

.

m.=s:..sm._m$...u.l

az _ . u...?

/

auf . m3

2 i... .L .

mi \ u . , _

.HG

. . _

i... .

5:052

. \\

X .

T

.. . .ox

u ..

.\\\ 3.»

.r .§30

_h . _ V. i.: .( . I.:

90 3

Bilaga

Typhus 81 Forts

»024

91.321: .4 _. ,

0 ._ ,L a T

zoixmm

.år . ...-41

.Sri

du. t.: 3: _

1 ...ur .W

.m

.

2.2.

52:6

4.533 E:

.1

.J23

»miogoz

_or_

.G23

sou 1982:35 3 91

Bilaga

Typhus 81 Forts _ å

\: \ EJ

:Q 1:,

2 ;i 5:*

1: :l

#1:

Q

Q

92 Bilaga 3

Typhus 81 Forts

;in 1.2.1..:

, så. .

+ .E4

u L L m z u .z p

.

ZOÃxuw

:vi

.\.r

ur _ L ._ m . . _ 4 . xI

_wooå

S:

.G20

52x5.

hmmomoz

._02

3:9

04:41.33

uy

..›.__ I r __ ...i JwO

7...:

4 Bostadslån med till

Bilaga hänsyn

penningvärdeförändringar

Bostadslån med hänsyn till penningvärdeförändringar till

2 Flerbostadshus där enskilda är ägare

3 Småhus, där allmännyttan är ägare

4 Småhus, där ägaren bebor huset

2 Lån till flerbostadshus, där enskilda är ägare

När enskilda är ägare till flerbostadshus utgår, som tidigare påpekats, bostadslån med 92 procent av godkänd kostnad. För denna del är lånereglerna desamma som för allmännyttans tlerbostadshus. Av den del som är beviljade bostadslån och som här studeras, blir då 76 procent bottenlån och 24 procent statligt garanterat bostadslån. Om ägaren driver fastighetsförvaltningen med vinst beskattas denna. Detta innebär att räntekostnaderna är avdragsgilla. Här studeras två fall: dels när rörelsen inte visar någon vinst, vilket innebär att räntekostnaderna ej är avdragsgilla: dels när rörelsen visar vinst. I det senare fallet antages att räntekostnaderna är avdragsgilla med 50 procent. Tabell Bl åskådliggör hur den genomsnittliga marknadslåneräntan, som gör studerade lån neutrala, har bestämts för dessa två fall. Om man inte beaktar skatt, blir den sökta penningvärdeförändringen ca 6 procent oavsett marknadslåneräntan. Detta motsvarar ungefär de resultat, som erhålles för lån i allmännyttans flerbostadshus (jfr tabell 9.2). Lånen i tabell Bl är något känsligare för ändrad marknadslåneränta än lånen i tabell

Tabell Bl Hur marknadslåneräntan påverkar den genomsnittliga penningvärdeförändringen, som gör lånen neturala (L=0) enskildas flerbostadshus.

94 Bilaga 4

9.2. Detta sammanhänger med att andelen statligt garanterat bostadslån nu är av något ringare omfattning. Tabell Bl illustrerar även att hänsyn till avdragsgilla räntekostnadcr sänker den genomsnittliga penningvärdeförändringen, som gör lånen neutrala. Tabell B2 visar på räntekostnaderna för låntagaren vid olika marknadslåneräntor. Tabell B3 åskådliggör vilket öveskott gällande bostadslån ger låntagaren vid de olika marknadslåneräntorna med och utan hänsyn till avdragsgilla räntekostnader. Beaktas inte skatt blir lånens överskott i tabell B3 i stort sett av samma storleksordning som de överskott, som lån till allmännyttans flerbostadshus ger (jfr tabell 9.3). I tabell B4 har räntebidragen med hänsyn till penningvärdeförändringar vid olika marknadslåneräntor angivits. De är av samma storleksordning per utlånad kr som de räntebidrag, som ges till allmännyttans flerbostadshus.

Tabell B2 Råntekostnader med hänsyn till penningvärdeförändñngar vid marknadslåneräntoma 8 procent, 10 procent och 13 procent, när Iånebeloppet är l krona. Låntagare enskilda flerbostadshus.

Tabell B3 Överskott från gällande lån för låntagare i flerbostadshus ägda av enskilda vid olika genomsnittliga penningvärdeförändringar.

Genomsnittlig Marknadslåneränta Marknadslåneränta årlig penning- 8 % 13 % värdeförändring

sou 1982:35 Bilaga 4 95

Tabell 134 Totala räntebidragen med hänsyn till penningvârdeförändringar vid marknadslånerântorna 8 procent, 10 procent och 13 procent, när lånebeloppet är l krona. Låntagare enskilda, flerbostadshus.

3 Län till småhus där allmännyttan är ägare

Bostadslån till allmännyttans småhus nar en kortare löptid än till allmännyttans flerbostadshus. I tabell B5 visas hur marknadslåneräntan påverkar den genomsnittliga penningvärdeförändringen, som gör lånen neutrala. Denna är ungefär 6 procent, dvs ungefär lika stor som för allmännyttans flerbostadshus (jfr tabell 9.2). De överskott, som lånen ger vid olika genomsnittliga penningvärdeförändringar har angivits vid marknadslåneräntorna 8 procent och 13 procent i tabell B6. En jämförelse med allmännyttans

Tabell BS Hur marknadslåneräntan påverkar den genomsnittliga penningvärdeförändringen, som gör lånen neutrala (L=0). Allmännyttans småhus.

Marknadslåneränta Genomsnittlig penningvärdeförändring som gör lånen neutrala (L=0)

Tabell B6 Överskott från gällande lån för låntagare i småhus ägda av allmännyttan vid olika genomsnittliga penningvärdeförändringar.

96 Bilaga 4

flerbostadshus i tabell 9.3 visar, att överskotten är något större, men totalt sett av ungefär samma storleksordning. I tabell B7 har de totala räntebidragen med hänsyn till penningvärdeförändringar och olika marknadslåneräntor angivits. De är av samma (men obetydligt mindre) storleksordning som de räntebidrag, som ges till allmännyttans flerbostadshus. Lånen till allmännyttans småhus är obetydligt fördelaktigare än lånen till allmännyttans flerbostadshus. Den kortare löptiden på lånen till småhusen innebär, att under en relativt längre tidsperiod av lånens totala löptid utbetalas räntebidrag. Under en relativt längre tidsperiod av lånens totala löptid kommer således den faktiska räntan låntagaren betalar att understiga den genomsnittliga penningvärdeförändringen.

4 Lån till småhus, där ägaren bebor huset

De lån, som utbetalas till småhus, där ägaren bebor huset, skiljer sig avseende lånevillkor från de övriga här studerade lånen. Detta förhållande framhålles även i huvudtexten. Skillnaden gäller bl a småhuslânens löptid, som totalt sett är kortare än övriga låns. Vidare är den garanterade starträntan högre och uppskrivning sker i snabbare takt. Emellertid är i de flesta fall räntekostnaderna avdragsgilla för ägaren. Av detta skäl studeras i det följande tre olika fall. I ett av fallen antages, att räntekostnaderna inte är avdragsgilla. I de två andra fallen är räntekostnaderna avdragsgilla med 50 procent respektive 70 procent. I tabell B8 visas hur marknadslåneräntan i de tre olika fallen påverkar den genomsnittliga penningvärdeförändringen, som gör lånen neutrala. Det framgår av tabell B8, att förändringar i marknadslåneräntan i dessa tre fall påverkar den sökta genomsnittliga penningvärdeförändringen i högre grad än tidigare. Detta beror bl a på, att räntebidrag utbetalas under den väsentligt kortare tidsperiod än för de tidigare studerade lånen. Enligt tabell 9.2 är den genomsnittliga penningvärdeförändringen, som gör lånen neutrala för allmännyttans flerbostadshus ungefär 6 procent. Här gäller enligt tabell B8, att denna genomsnittliga penningvärdeförändring är omkring 4 procent, då räntekostnaderna är avdragsgilla med 50 procent. I tabell B9 har räntekostnaderna för låntagare vid olika marknadslåneräntor angivits.

Tabell B7 Totala räntebidragen med hänsyn till pennlngvärdeförändringar vid marknadslåneräntorna 8 procent, 10 procent och 13 procent när lånebeloppet är 1 kr. Låntagare, allmännyttan, småhus.

sou 1982:35 4 97

Bilaga

Tabell B8 Hur marknadslåneräntan påverkar den genomsnittliga penningvärdeförändringen, som gör lånen neutrala (L=0) för olika möjligheter till ränteavdrag. Låntagare, småhus bebodda av ägaren.

Tabell B9 Räntekostnader med hänsyn till penningvärdeförändringar vid marknadslåneräntorna 8 procent, 10 procent och 13 procent när lånebeloppet år 1 krona. Låntagare, småhus bebodda av ägaren.

Tabell B10 Överskott från gällande lån för låntagare i småhus bebodda av ägaren vid olika genomsnittliga penningvärdeförändringar och olika möjligheter till avdrag för rätekostnader.

Genomsnittlig Marknadslåneränta Marknadslåneränta årlig penning- 8 % 13 % värdeförändring Räntekostnaderna är Räntekostnadema är

inte av- är av- är av- inte av- är av- är avdrags- drags- drags- drags- drags- dragsgilla gilla gilla gilla gilla gilla

I tabell B10 återfinns de öveskott, som gällande lån ger till låntagare i småhus bebodda av ägaren. Jämföres överskotten i tabell B10 med överskotten från lån i småhus ägda av allmännyttan ser man i tabell B6, att lånen är fördelaktigare för låntagare i småhus bebodda av ägaren, när marknadslåneräntan är avdragsgill med 50 procent eller mer.

98 Bilaga 4

I tabell B11 har de totala räntebidragen med hänsyn till penningvärdeförändringen vid olika marknadslåneräntor angivits. Vid en jämförelse med de räntebidrag, som utbetalas till allmännyttans småhuslån (jfr tabell B7) finner man, att dessa utbetalda räntebidrag är väsentligt större än de som utbetalas till de lån, som ges till enskilda småhusägare. Anser man däremot att avdragsgilla räntekostnader är ett bidrag från staten blir resultaten annorlunda vilket framgår av tabell B12.

Tabell B11 Totala räntebidragen med hänsyn till penningvärdeförändringar vid marknadslåneräntorna 8 procent, 10 procent och 13 procent, när lånebeloppet är 1 krona. Låntagare, enskilda, småhus.

Tabell B12 Summan av totala räntebidrag och SO-procentigt avdragsgilla räntekostnader med hänsyn till penningvärdeförändringar vid marknadslånerântorna 8 procent och 13 procent, när lånebeloppet är 1 krona. Låntagare, småhus bebodda av ägaren.

sou 1982:35 99

5 De 15 största

Bilaga byggnadsföretagens

i 1976

företagsförvärv Sverige

-

1980 Armerad Betong Vägförbättringar AB

1976 Byggnadsfirman Yngve Lundström, Boden Lindehells Markplaneringar, Umeå (entreprenadverksamhet) 1977 Jonasson Byggnads AB, Halmstad Entreprenadfirman Rolf Nyström AB, Karlskoga 1978 Stockholms Ballast AB (grus- och krossverksamhet) Entreprenadfirman John Nordkvist AB, Gävle Sixten Waldenby Rörledningsfirma AB, Gävle

Byggnads AB Molin & BjörkmamRimbo

1979 Ol-Sjö Mekaniska Verkstad AB, Malmö (vattenreningsverk) Investment AB Develop, Malmö (Verkstadsindustri) Daniel Sundqvist AB, Skellefteå (entreprenadverksamhet) TRM Teknisk Rörmontering AB, Stockholm (VVS-inst) S J Bengtssons Industriservice AB, Vargön (VVS-inst) AB Nordiska Värme Sana, Göteborg (VVS-inst) 1980 AB Jämtlandsvägar, Östersund (vägentreprenader) Byggnads AB E G Karlsson, Söderhamn Diabas AB, Vänersborg (bergkrossverksamhet) AB Matakis Vägdivision, Malmö (asfaltverk o krossar) Röraffären i Kalmar AB (VVS-inst)

BPA Byggproduktion AB

1976 Petrell & Söner, Mariestad (elinstallationer) Stenungsunds Ytbehandling AB (rostskyddsmålning) Ehrenbergs Eftr Herbert Möllerström Måleri AB, Simrishamn (måleri) Torsten Anderssons Grusföretag AB, Västerås (grustag) 1977 Västerås Grus AB, Västerås (grustag) 1979 Sigvard Eliasson Byggnads AB, Skurup Lars Målare AB, Ronneby (måleri) M Larssons Måleri i Svenljunga AB, Sexdrega (måleri)

100 Bilaga 5

INEKA Industrielektra AB, Skellefteå (elinst) Filip N Svensson AB, Stockholm (elgrossist)

1980 Måleri AB Leif Nordström, Öjebyn (måleri)

Karl Hj Karlsson & Co, Falköping (målerientr) AB Ystads Värme & Olja, Ystad (VVS-inst)

Ingvar Sjöberg Målerifirma AB, Stockholm

Oppunda Bygg AB, Katrineholm Nils E Stenström AB, Motala (VVS-inst) Rubinsons El AB, Lyckesele Byggnads AB Bengt O Gustafsson, Mariestad Berndtsson & Larsson Plåtslageri AB, Varberg

John Mattson Byggnads AB

1976 Stiftelsen Haninge Bostäder (byggnadsavdelning) Tage Israelssons Byggnads AB, Borlänge 1977 Östlunds Byggnads AB, Stockholm

Nya Asfalt AB

1977 Son & Son Maskin AB, Malmö (handelsföretag) 1980 David E & Söner Byggnads AB, Tranås

AB Östgöta-Byggen, Linköping

Platzer Bygg AB SIAB AB 1977 Bygg-Sjögren AB, Borås (byggnadsentreprenad) 1979 AB A Huse & Co, Karlstad (byggnadsentreprenad)

Bygg-Oleba Olle Engkvist AB, Borlänge o Karlstad

1980 Stjärnån Bygg AB, Luleå (byggnadsentreprenad) Kvissberg & Bäckström Byggnads AB, Linköping

AB Skånska Cementgjuteriet

1976 Kils Cementvarufabrik AB (tillv betongvaror) Rembo Sand AB, Avesta (grustag) Malmö Betongkonstruktioner AB, Staffanstorp (betongelementfabrik) Lunds Kran & Rigging AB (uthyrn mobilkranar) Jacobson & Ponsbach AB, Stockholm (fondkommissionär) 1977 Malmbetong AB, Höör (byggnadsentreprenad) Malmgrens Betonggjuteri AB, Höör (tillv betongvaror) Trelleborgs VVS-Installationer AB (VVS-inst)

5 101

Bilaga

1978 Åkerby Grustag Förening u p a, Enköping (grustag)

Oldviks Byggnads AB, Enköping

(byggnadsentreprenad)

AB Gerhard Jeppsson, Hässleholm (husagent) Firma Åhlén & Holm, Stockholm (premieobligationer) 1979 Byggnads AB Klensmeden & C0 KB, Göteborg AB Perukmakaren, Göteborg (parkeringsrörelse) 1980 Nilssons Rörlednings AB, Falköping (VVS-inst) Melleruds Nya Rör AB, Mellerud (VVS-inst) Oresjös Sektionshus AB, Smålands Anneberg (tillv av volymhus) Svenska Väg AB 1978 Råsjö Kross i Sundsvall AB (grushantering) Magnusson & Rydén i Nybro AB (vägentreprenad) Entreprenadfirman Sven Sandquist AB, Ljungbyholm (vägentreprenad) 1979 Garantiasfalt AB, Stockholm (vägentreprenad) 1980 Jämt-Betong AB, Östersund

Byggnadsfirman Anders Diös AB

1976 Meab Målerientreprenader AB, Västerås Byggnads AB Göte Eriksson, Eskiltuna 1977 I Hermelin Målerifirma AB, Eskilstuna Erik Björklunds Byggnads AB, Karlstad

1979 Bygg-Oleba Olle Engkvist AB, Stockholm

Josef Engkvist Måleri AB, Stockholm 1980 Carl O Holm Byggnads AB, Bollnäs

L E Lundbergföretagen AB

1976 Norrköpings Entreprenad L Fredriksson AB (byggnadsentreprenad)

1980 Malmberg & Hultnäs Skandinavisk Leasingfinans AB

NFL-Gruppen AB

1980 Byggnads AB Valvator, Malmö

Yngve Kullenberg Byggnads AB

1977 Byggnads AB Kent Hultin, Göteborg 1980 AB E Lambertssons Kranuthyrning (Malmö)

102 5

Bilaga

Granstedt Byggnads AB Kjell

1976 Bygg AB Olof Emgård, Alingsås 1978 G Hellström & Son AB, Trollhättan (byggnadsentreprenad) 1979 Sven Petersson i Kungsbacka AB (byggnadsentreprenad) Paul Anderson Industrier AB 1976 AB Byggmontering, Stockholm 1979 Maskinservice E Lundström AB, Skellefteå (uthyrning av byggnadsmaskiner) 1980 AB Bygg-Holmers, Nässjö Modig & Co Maskinuthyrning AB, Borlänge Hallström & Nisses Bygg AB 1976 Byggnads AB Jacobsson & Svensk, Hudiksvall Källa: SPK

sou 1982:35 103

6 Bilaga Byggmaterialindustrin

Stommaterial. Leveransutveckling 1970 - 1979

Utbytbarheten mellan olika stomkonstruktioner för olika typer av byggnader är ofta låg. Vissa byggnadstyper såsom flerbostadshus och småhus uppvisar över tiden mycket små variationer i utnyttjandet av olika stomkonstruktioner. Härmed låses även förbrukningen av vissa byggmaterial. Inom bostadsproduktionen används huvudsakligen betongstommar platsgjutna respektive förtillverkade - och trästommar. Inom flerbostadshusproduktionen är betongstommen dominant. Andra typer av stommar har inte i någon större omfattning lyckats konkurrera framgångsrikt med betongstommen inom detta marknadssegment (tabell 1). Förekomsten av trästommar i flerbostadshusproduktionen beror i hög grad på husets höjd. Ju lägre hus desto större marknadsandel för trästommen (tabell 2). Produktstrukturen inom flerbostadshusproduktionen efter miljonprogrammets slut karaktäriseras av en övergång till små och låga hus i exploateringsproduktionen och 4-5 våningshus i saneringsproduktionen. Inom saneringsproduktionen dominerar trästommen (tabell 3). Mellan de gruppbyggda småhusområdena och styckebyggda småhus föreligger i detta avseende den skillnaden att grupphusområden till större delen uppförs med platsbyggda stommar medan styckeproduktionen i stor omfattning utnyttjar förtillverkade stommar. Det kan noteras att varken betong eller lättbetongkonstruktioner har någon större marknadsandel inom småhusproduktionen. Den minskade produktionen av flerbostadshus sedan början av 1970-talet

Tabell l Flerbostadshuslägenheter efter stomkonstruktion 1980

Förtillverkningsgrad Helt Delvis Helt Samtliga platsbyggd förtillverkad förtillverkad

Källa: SCB

104 6

Bilaga

Tabell 2 Stomkonstruktlon och hushöjd, flerbostadshuslägenheter 1980. Stomkonstruktion Antal våningar

Lättbetong Annan - 1 2 Källa: SCB Tabell 3 Småhuslägenheter med olika byggnadssätt av stomsystemet 1980.

Källa: SCB

Tabell 4 Leveranser av stommaterial 1970-1979, inklusive lagerförändringar. Index 1970 = 100.

År Cement Fabriks- Betong- Arme- Ohyvlat Lättbetong element rings- virke betong stål

Källa: SCB

innebar en minskad efterfrågan på tunga stommaterial. Därtill kom utnyttjandet av nya konstruktionsprinciper inom olika delar av byggnadsverksamheten som också bidrog till en minskad efterfrågan. En grov bild av förändringen av leveranserna av tunga stommaterial under 1970-talet ger SCBs uppgifter om levererade materialmängder på den svenska marknaden (tabell 4).

Bilaga 6 105

Det framgår av leveransutvecklingen såsom det speglas av SCBs statistik att förändringarna under miljonprogrammets senare del orsakade större delen av den minskade leveransvolymen. Men även under andra hälften av 1970-talet sjönk efterfrågan på de tunga stommaterialen. Den ändrade produktionsstrukturen inom bostadshusproduktionen av trävaror.

avspeglar sig i leveranserna Övergången från tungt till lätt

byggande inom flerbostadshusproduktionen ökar virkesåtgången. I samma riktning verkar det ökade småhusbyggandet. Flerbostadshusen byggdes under andra hälften av 1970-talet till stor del i tvåvånigshus och lägre, vilket ökade användningsmöjligheterna för trästommar.

Cement Leveranserna av cement kommer från ett inhemskt huvudsakligen företag AB Cementa - som enligt SPK hade en marknadsandel av 95 procent 1980. Sedan 1978 förekommer import av cement från Polen. På sista tiden har viss import ägt rum även från DDR. Importkvantiteten är inte stor men visar på möjligheten till internationell handel med cement. Även Cementa säljer sina produkter till andra länder. Cementas export är kvantitativt större än den polska importen. Incitament till att söka alternativa inköpskällor torde öka då avsättningssvårigheterna ökar inom fabriksbetong- och betongvarubranschen. Marginella kvantiteter kan därvid säljas till andra och lägre priser än vad som gäller för Så gör Cementa på lång sikt huvudvolymen. och så gör andra cementtillverkare. En helt annan fråga är naturligtvis på vilket sätt importkonkurrensen påverkar den inhemska prisnivån. I princip torde det finnas två olika vägar för det imponerande företaget. I det ena alternativet för företaget en självständig prisnivåpolitik med utgångspunkt i de egna produktionsförutsättningarna. I det andra alternativet tillämpar företaget ett mer eller mindre fast relativt prisläge i förhållande till den inhemska producenten. Effekterna på den inhemska prisnivån torde vara väsentligt olika för de två alternativen. Den inhemska efterfrågan på cement har medfört mycket kraftiga förändringar av anläggningsstrukturen inom branschen. I mitten av 1970-talet tillverkade Cementa sina produkter i sammanlagt 7 anläggningar med tillsammans 19 cementugnar. Minskad efterfrågan och ökade energipriser ledde under senare delen av 1970-talet till en koncentration av anläggningsstrukturen dels genom nedläggningar, dels genom nyetablering av en fabriksanläggning. I början av 1982 producerade Cementa sin produkter i tre anläggningar, i Degerhamn, i Skövde och i Slite. Verksamheten i Degerhamn skall avvecklas. Den inhemska efterfrågan var 1982 strax under 2 miljoner ton inklusive import. Det kan konstateras att detta är några hundra tusen ton mindre än den möjliga produktionen enbart i Sliteanläggningen.

Fabriksbetong

Trots den mycket kraftiga reduktionen av leveranserna av fabriksbetong under 1970-talet har företagsstrukturen inom branschen inte nämnvärt

106 6

Bilaga

förändrats. Enligt SPKs utredning 1971 ”storföretag och koncentrationstendenser” uppgick antalet företag som levererade fabriksbetong under slutet av 1960-talet till omkring 170. Till branschföreningen Svenska fabriksbetongföreningen hörde i slutet av 1960-talet drygt 100 företag med tillsammans 200 fabriker. Ungefär samma mängd företag och fabriker var omkring verksamma 1981. Tekniska och ekonomiska faktorer gör försäljningen av fabriksbetong till en utpräglat lokal verksamhet. Distributionsområdet sträcker sig inte längre ut än ca 20 - 30 km från en fabrik. Antalet företag och anläggningar blir härigenom totalt sett över hela landet stort medan den lokala byggnads- och anläggningsverksamheten oftast inte är större än att de bär 2-3 betongfabriker. Ofta förekommer lägesmonopol. Sett i förhållande till den relevanta marknaden är företagskoncentrationen inom fabriksbetongindustrin hög. Förändringar i vertikal och horisontell integration har skett under 1970-talet. Fabriksbetongtillverkningen är av naturliga skäl ett intresseområde för tillverkare av cement och för förbrukare av fabriksbetong. Traditionellt har också dessa grupper haft ett betydande ägande i branschen. Sedan slutet av 1970-talet har det skett en koncentration kring de producentgrupper, som var dominerande under slutet av 1960-talet i regioner med hög byggaktivitet. Dessa företagsgrupper ingår ofta i någon större företagsgrupp. dominerande - Regionalt företag inom de tre stora avsättningsområdena Skåne, Västsverige och Stor-Stockholm - är Sydsten och Dalbyverken Färdig Betong AB och Sabema, samt Upplandsbetong och respektive Betongindustri.

Betongelement

Trots betydande reducering av leveransvolymen har några större förändringar inom betongelementindustrin inte skett enligt den undersökning som utförts av statens industriverk (SIND 1980:18). Enligt denna undersökning fanns det i början av 1970-talet 27 tillverkare av betongelement med tillsammans 53 fabriker. I slutet av 1970-talet hade antalet företag minskat till 24 och antalet fabriker till 47. De tre största företagens marknadsandel uppskattas till 60-65 procent. Storföretagen inom branschen är AB Strängbetong som är dotterbolag till AB Betongindustri, A-Betong som ingår i Euroc-koncernen samt AB Skånska Cementgjuteriet.

Lättbetong av lättbetong är sedan slutet av 1960-talet koncentrerad till Tillverkningen

två företag: Ytong AB och Siporex AB. Försäljningen av lättbetongproduk-

ter har generellt sett minskat under 1970-talet. Utvecklingen har dock varit något olika för olika produkttyper. De armerade - av olika slag - minskade under produkterna byggelement första hälften av 1970-talet medan leveranserna därefter har varit relativt stabila enligt SCBs statistik.

Bilaga ,6 107

De oarmerade produkterna - murblock - som huvudsakligen används inom det småskaliga byggandet har fortsatt minska även under andra hälften av 1970-talet. De minskade leveranserna har lett till en koncentration av försäljningen inom Sverige till Ytong AB som sedan mitten av 1970-talet haft ungefär 70 procent av lättbetongförsäljningen. Den sjunkande försäljningen har också fört med sig en koncentration av antalet fabriker. Den processen ägde emellertid i allt väsentligt rum under första hälften av 1970-talet. Några betydande förändringar av anläggningsstrukturen har därefter inte skett. Ytong tillverkar sina produkter i tre fabriker och Siporex i en fabrik. Lättbetongprodukterna är i betydande omfattning utsatta för konkurrens från andra typer av material. Lättbetongprodukternas marknadsandel inom bostadsproduktionen har minskat. Som stommaterial inom flerbostadshusproduktionen används lättbetong praktiskt taget inte alls. Inom småhusproduktionen är användningen av produkterna inte heller av någon större omfattning. Produktionsutvecklingen inom andra sektorer av byggandet är bostadsbyggandet blir således väsentlig för lättbetongindustrin, t ex industribyggandet (tabell 5).

A rmeringsjärn

Produktionen av armeringsjärn har gradvis koncentrerats till allt färre företag. Samtidigt har koncentrationen i grossistledet Ökat genom ett antal företagsfusioner. I början av 1970-talet var antalet tillverkare av armeringsjärn 10. Fram till mitten av 1970-talet minskade mängden företag till sju och företagskoncentrationen var då sådan att det största företaget svarade för ca 35 procent av försäljningen och de fyra största företagen för ungefär 90 procent av försäljningen. Största tillverkare var då Halmstad Järnverk. Bildandet av AB Svenskt Stål innebar en betydande koncentration av stålindustrin överhuvudtaget och påverkade också strukturförhållandena inom armeringsstålproduktionen. Koncentrationen ökade genom att Halmstad Järnverk 1981 köpte Qvarnshammar och att Smedjebacken 1981 gick samman med Boxholms Bruk.

Tabell 5 Leveranser av lättbetong 1970-1979. Index 1970 = 100.

Källa: SCB

108 Bilaga 6

Inom grossistledet har under senare delen av 1970-talet ett flertal företagssamgåenden skett. Huvudagerande i denna process har varit Svenskt Stål AB som undan för undan fått allt större inflytande i stålgrossistledet. De tre dominerande stålgrossisterna var 1981: - AB Tibnor som ägs av SSAB - Dickson Stål och Metall AB som ägs av SSAB och A Johnson & C0 Handelsbolag - Bröderna Edstrand AB

Härutöver finns ett antal mindre distributörer.

Trävaror

Leveranserna av trävaror till den inhemska marknaden var i stora drag oförändrad under 1970-talet (tabell 6). De genomsnittliga årliga leveranserna var enligt SCBs statistik t o m något större under andra hälften av 1970-talet än under första. Antalet producerande enheter är stort inom sågverksindustrin. I mitten av 1970-talet uppgick antalet företag med fler än fem anställda till omkring 800. Under andra hälften av 1970-talet har inte några stora förändringar i företagsstrukturen ägt rum. Antalet säljare på marknaden är fortfarande stort och storleksfördelningen mellan säljarna ungefär oförändrad.

Stomkompletteringsmaterial

Fasadskikt

Efterfrågan på olika typer av fasadskikt har förändrats väsentligt under 1970-talet. Generellt för hela bostadsproduktionen gäller en tilltagande koncentration i preferenserna för två fasadskikt: tegel och träpanel. Inom flerbostadshusproduktionen har konsumtionspreferenserna ändrats mest (tabell 7). Tegelindustrin har ökat sin marknadsandel från omkring 30 procent i början av 1970-talet till omkring 60 procent i slutet av 1970-talet. En markant ökad efterfrågan inträffade efter miljonprogrammets avslutning i mitten av 1970-talet.

Tabell 6 Produktion, import och export 1970-1979 av sågat virke, 1 000 kbm.

sou 1982:35 6 109

Bilaga

Tabell 7 F asadmaterial inom flerbostadshusproduktionen 1970-1979. Procent av antal lägenheter.

4 Vissa kombinationer av material har from 1974 kodats efter det dominerande materialet Källa: SCB

De ändrade konsumtionspreferenserna avspeglar sig ocksåi marknadsandelen för träfasader som under miljonprogrammet uppgick till 5-10 procent och därefter ökade sin marknadsandel till i storleksordningen 20 procent. Trots den ökade marknadsandelen innebar det kraftigt minskade flerbostadshusbyggandet naturligtvis en minskad efterfrågan absolut sett inom det berörda marknadssegmentet om jämförelsen görs mellan början av 1970talet då flerbostadshusproduktionen nådde sitt maximum och slutet av 1970-talet då flerbostadshusproduktionen i stort sett hade minskat med 2/3. Under senare delen av 1970-talet har dock de ökade marknadsandelarna för tegelindustrin inneburit en i stort sett oförändrad försäljning inom flerbostadshusmarknaden. Betongfasader som hade en relativt stor del av marknaden under miljonprogrammet har i stort sett försvunnit ur bilden. Den efterfrågan som fortfarande förekommer är i huvudsak koncentrerad till stockholmstrakten. De putsade fasaderna har under senare delen av 1970-talet haft en relativt konstant marknadsandel på omkring 15 procent. Den geografiska koncentrationen är även för detta fasadmaterial mycket hög. Stockholmstrakten svarade 1979 för närmare 75 procent av marknaden för putsade fasader. Av tabellen framgår också att plåtfasader av olika typer inte är nämnvärt aktuella inom dagens flerbostadshusproduktion även om produkterna i princip utgör ett substitut för de material som vanligen efterfrågas. Valet av fasadmaterial uppvisar betydande regionala olikheter. I södra delarna av Sverige har tegelfasader en stark ställning. Det är också i dessa delar av landet som tegelindustrin är koncentrerad. Träfasader har en betydande marknad i norra Sverige. Inom småhusproduktionen är konsumtionspreferenserna vad gäller fasadmaterial i ännu högre grad än inom flerbostadshusproduktionen koncentrerad till trä och tegel (tabell 8). Detta förhållande har gällt under hela den aktuella perioden. Mellan dessa material har förskjutningar skett i framför allt styckhusmarknaden där efterfrågan på träfasader ökat på bekostnad av tegelfasader. Samma regionala efterfrågemönster föreligger som för flerbostadshusproduktionen.

110 6

Bilaga

Tabell8 Fasadmaterial inom småhusproduktionen 1970-1979. Procent av antal lägenheter.

1978 18 61 21 .. .. . . 1979 22 59 19 12 62 26

° Urvalsundersökning Källa: SCB

Som framgick av tidigare avsnitt (tabell 4) har leveranserna av virke på den inhemska marknaden ökat något under senare delen av 1970-talet. Det har också framgått att förbrukningen av trä i de bostadshus som byggts under senare delen av 1970-talet ökat bl a genom ökad efterfrågan på träfasader. Produkterna från sågverksindustrin är inte mer än i grova drag preciserade varför det är svårt att redovisa för något särskilt användningsområde leveransutvecklingen för just träfasader. I detta sammanhang spelar detta förhållande emellertid mindre roll eftersom de totala inhemska leveranserna av trävaror under andra hälften av 1970-talet i stort sett legat på en jämn nivå. Leveranserna av kalksandsten som under första hälften av 1970-talet minskat under andra hälften av 1970-talet. Från årligen ökade har kraftigt 1974 då leveranserna av kalksandsten enligt SCBs statistik var högst har leveranserna minskat med omkring 60 procent. Leveranserna av fasadtegel som sedan mitten av 1970-talet kontinuerligt minskade första hälften av 1970-talet på en relativt jämn nivå låg under varefter försäljningen åter började minska. Mellan 1970 och 1979 minskade särskilt leveranserna ungefär 40 procent. Försäljningen tycks ha minskat markant fr o rn 1978 (tabell 9). av murstenar av kalksandten har allt sedan starten varit Produktionen

koncentrerad till ett fåtal företag. Enligt Byggkoncentrationsutredningen

1977:43) ökade koncentrationen mellan 1970 och 1974. De största (SOU beräknades svara för omkring 70 procent av försäljningen i mitten företaget av 1970-talet, i företagsstrukturen har inte skett. Det finns tre Några större förändringar tillverkare varav Ytong AB fortfarande svarar för större delen av försälj-

ningen. har leveransutvecklingen sedan 1974 varit starkt Som framgått tidigare från importerade men är negativ. Produkten har ingen konkurrens produkter starkt konkurrensutsatt från andra typer av fasadmaterial främst tegel och träfasader.

sou 1932:35 6 111

Bilaga

Tabell 9 Leveranser av fasadtegel och kalksandsten 1970-1979. Index 1970 = 100.

Källa: SCB

Inom tegelindustrin har produktionen under många år kontinuerligt koncentrerats till allt färre företag. Denna process fortgick även under andra hälften av 1970-talet. Produktionen av tegel var 1980 koncentrerad till 19 företag mot 30 företag 1975. Koncentrationen inom tegelindustrin mätt som de fyra största företagens marknadsandel har inte nämnvärt förändrats sedan 1975. En bidragande orsak till strukturomvandlingen inom tegelindustrin är konkurrensen från andra typer av fasadmaterial. Priset på produkterna torde i detta sammanhang spela mycket stor roll som konkurrensmedel. Prisutvecklingen på tegel har varit högre än för andra byggmaterial, vilket bl a torde bero på tegelindustrins kostnadsstruktur som utmärks av att de rörliga kostnaderna svarar för en betydande del av de totala kostnaderna. Kostnaderna för energi och arbete utgör två tunga faktorer i tegelindustrins kalkyl.

Isolermaterial

Bland isolermaterial intar mineralull en särställning. Någon betydelsefull substitutionskonkurrens från andra typer av isolermaterial har inte mineralullsprodukterna enligt Byggkoncentrationsutredningen (SOU 1977:43). Efterfrågan på mineralull ökade kontinuerligt fram till omkring 1980. Därefter stagnerade efterfrågan på mineralull. Under andra hälften av 1970-talet gjordes betydande kapacitetshöjande i branschen. investeringar De bedömningar som gjordes i mitten av 1970-talet rörande efterfrågan på mineralull tydde på en i stort sett stadig volymtillväxt med ca 10 procent per år fram till mitten av 1980-talet. Efterfrågan under 1980 och 1981 var betydlig under den förväntade och kapacitetsutnyttjandet i branschen har sjunkit kraftigt. En betydande del av förklaringen till den minskade efterfrågan torde ligga i att statens engagemang via energisparbidragen upphört. Den minskade byggnadsproduktionen av framför allt bostadshus och industribyggnader torde också ha påverkat efterfrågan. Särskilt den under 1980 och 1981 minskade och fritidshusproduktionen småhusproduktionen verkar negativt på försäljningen.

112 6

Bilaga

Med utgångspunkt från den offentliga statistiken är det svårt att bedöma volymutvecklingen inom mineralullsindustrin. De två konkurrerande produkttyperna bygger på olika råvaror vilket leder till väsentligt olika vikt per volymenhet. Under 1970-talet har också sortimentet genomgått betydande förändringar med ökad bredd och funktionsspecialisering. Enligt officiell statistik var leveranserna av produkter baserade på stenull i stora drag oförändrad under 1970-talet medan leveranserna av produkter baserade på glasull ökade kraftigt. För att belysa leveransutvecklingen torde uppgifterna för glasullsprodukterna bäst spegla utvecklingen av leveranserna till byggandet. Enligt den officiella statistiken fördubblades i stort sett leveranserna mellan 1970 och nämnts ut inom branschen efter 1979. Som tidigare byggdes kapaciteten 1973/74. Under 1977 ökades produktionskapaciteten inom energikrisen existerande företag och 1979 tillkom ytterligare ett producerande företag (tabell 10). Produktionen av mineralull var fram till 1979 koncentrerad till två företag med i stort sett lika stor del av marknaden. Under 1979 startade Holmens Bruk tillverkning av mineralull och har uppnått en marknadsandel på 5-10 procent. I takt med den ökade på mineralull har Rockwool och efterfrågan Gullfiber utvidgat sin verksamhet. Som mest tillverkades mineralull i åtta och 15 linjer hos Rockwool. Kapacitetsutnyttjandet har linjer hos Gullfiber därefter och flera tillverkningslinjer har stängts. Utöver Holmens sjunkit - Bruk har planer funnits under flera år på ytterligare en nyetablering Isolerprodukter AB.

Innerväggar Det lätta byggandet- - har inneburit att olika skivmaterial reglar och skivor kommit att inta en dominerande ställning på innerväggsmarknaden. av lättbetong var tidigare ett konkurrerande material. Mellanväggar Bland skivmaterial är det i första hand gipsskivor och spånskivor som konkurrerar om innerväggsmarknaden. Ungefär hälften av spånskiveproduktionen avsätts inom byggnadsverksamheten. Spånskivor används direkt i

Tabell 10 Leveransutvecklingen 1970-1979 för mineralull. Index 1970 = 100.

År

Lälla: SCB

Bilaga 6 113

byggandet för golv, vägg och tak. Det dominerande användningsområdet har under 1970-talet kommit att bli som golvmaterial. Den inhemska konsumtionen av spånskivor har stadigt stigit under 1970-talet. Konsumtionsökningen var dock väsentligt mindre under andra hälften av 1970-talet än under den första. Relativt produktionen av spånskivor som stigit mycket kraftigt har den inhemska konsumtionen stagnerat avsevärt under andra hälften av 1970-talet. Efterfrågan på gipsskivor vars huvudsakliga användningsområde är innerväggar har varit relativt konstant under andra hälften av 1970talet.

I mitten av l977Jftaletdomfattade Spånskiveindustrin 12 företag. Importen

av spånskivor har i förhållande till de totala leveranserna på den svenska marknaden minskat. Under 1979 svarade importen för ca 7 procent av de totala leveranserna. Spånskiveindustrin expanderade kraftigt under första hälften av 1970-talet. Expansionen kulminerade 1976 då AB Statens Skogsindustrier etablerade sig på marknaden. Den totala konsumtionen av spånskivor ökade inte i takt med kapacitetsökningen varför spånskiveindustrin under andra hälften av 1970-talet arbetade med ett dåligt kapacitetsutnyttjande. Detta i kombination med en mycket aggressiv priskonkurrens under perioden 1974-1978 ledde till att lönsamheten inom företagen sjönk kraftigt. Fr 0 rn 1979 etablerade producenterna ett kartellsamarbete med syfte att lyfta prisnivån, vilket också lyckades. Prisökningarna på spånskivor under 1979 och 1980 var mycket kraftiga. Dåligt kapacitetsutnyttjande och dålig lönsamhet ledde till betydande förändringar i branschstrukturen. Av de 11 producenterna i mitten av 1970 har inte mindre än hälften gjort konkurs. Därutöver har fusioner genomförts, vilketi påtaglig grad ändrat branschstrukturen. Under 1981 bildade två marknadsledande producenter - AB Statens Skogsindustrier och Södra Skogsägarna AB - ett gemensamt företag för tillverkning och försäljning av spånskivor. Ett annat av branschens stora företag- Person Invest AB - köpte konkurshotade Karlstadplattan AB. Under 1980 svarade de fem största företagen för uppskattningsvis ca 80 procent av den inhemska försäljningen. Efter de nämnda företagsfusionerna svarade nyss nämnda tre företag för samma försäljningsvolym.

Tabell 11 Leveranser av gipsskivor, spånskivor och träfiberskivor 1970-1979. Index 1970 = 100.

Källa: SCB

114 6

Bilaga

Inom gipsskiveindustrin har AB Gyproc under hela 1970-talet intagit en marknadsledande ställning. Företaget har fabriker i andra nordiska länder och har även där en mycket stark marknadsställning. Importen av gipsskivor är betydande och har enligt SCBs statistik varierat något i storlek under olika år. Under andra hälften av 1970-talet startade en dansk gipsskiveproducent en ny fabrik i Sverige. Boardindustrin omfattade vid mitten av 1970-talet 10 företag med totalt 11 fabriker. Mellan företagen finns viss produktionsspecialisering. Utvecklingen under 1970-talet har lett fram till en betydande överkapacitet på framför allt hård board vars främsta avsättningsområde är möbel- och snickeriindustrin. Strukturomvandlingen inom branschen har emellertid gått relativt långsamt. Av de 10 företag som 1975 tillverkade board har endast två företag upphört. Ökade priser på exportmarknaden har påverkat takten i strukturomvandlingen. Företagskoncentrationen har i stort sett varit oförändrad under en lång följd av år. De fyra största företagen svarar för mellan 65 och 70 procent av försäljningen. De två dominerande företagen är ASSI och Karlit AB. Det senare företaget övertogs 1980 av Swedish Match från KF.

Takbeklädnad

Under hälften av 1970-talet ökade efterfrågan på betongtakpannor inom flerbostadshusproduktionen (tabell 12). Takpapp minskade sin andel av flerbostadshusmarknaden kontinuerligt under hela 1970-talet med en markant nedgång i efterfrågan efter miljonprogrammets slut. Under andra hälften av 1970-talet har plåttaken tagit allt större marknadsandel inom flerbostadshusproduktionen. Inom småhusproduktionen dominerar betongtakpannor. Omkring 80 procent av alla lägenheter i småhus hade tak med betongtakpannor 1979 (tabell 13).

Tabell 12 Taktäckningsmaterial i flerbostadshus 1070-1979. Procent av antal lägenheter.

Källa: SCB

sou 1982:35 6 115

Bilaga

Tabell 13 Taktäckningsmaterial inom småhusproduktionen 1970-1979. Procent av antal lägenheter.

Källa: SCB

från bl a papp mot takpannor Efterfrågeförskjutningen av betong avspeglas i leveransutvecklingen under 1970-talet. Takpappförsäljningen minskade mellan 1970 och 1979 med omkring 45 procent medan försäljningen av betongtakpannor ökade med närmare 200 procent, vilket motsvarar en konsumtionsökning per år med omkring 12 procent (tabell 14).

Leverantörsstrukturen inom byggpappindustrin har trotsviden

kraftigt minskade efterfrågan inte ändrats nämnvärt sedan mitten av 1970-talet. Fyra företag svarade då för hela produktionen och det största företaget svarade för hälften av de inhemska leveranserna. omkring Importen var obetydlig. Marknadsstrukturen ser ut ungefär på samma sätt 1980. I slutet av 1960-talet fanns ett hundratal tillverkare av betongtakpannor. Sedan dess har väsentliga skett. Produktionen är strukturförändringar kapitalintensiv och fordrar långa serier. I mitten av 1970›talet fanns ett 30-tal tillverkare och i slutet av 1970-talet var antalet tillverkare 20. omkring Mängden företag på marknaden är bl a en effekt av distanskostnadernas betydelse i försäljningspriset, varigenom avsättningen till stor del blir lokal. Avsättningssituationen gynnas av ett högt kapacitetsutnyttjande och stora

Tabell 14 Leveranser av takpapp och betongpannor 1970-1979. Index 1970 = 100.

Källa: SCB

116 6

Bilaga

byggnadsobjekt då leveranserna sker direkt från fabrik till byggplats. Producenterna av betongtakpannor har gynnats av en expanderande marknad där i första hand småhusmarknaden varit stommen men där marknadsandelen inom flerbostadshusproduktionen ökat successivt till följd av det tilltagande småhusliknande byggnadssättet. Industrin är heterogent sammansatt med ett fåtal företag med stor tillverkningskapacitet och relativt många små, lokalt verksamma företag. I mitten av 1970-talet svarade en tillverkare Nordiska Redland - numera Zanda AB - för drygt 40 procent av försäljningen. Genom att köpa av ett av de större företagen - Ekenäs Betong AB - har företagets marknadsandel ökat.

Fönster

Den totala efterfrågan på fönster under 1970-talet var enligt industriverkets beräkningar i stort sett oförändrad (SIND 1981:10). Bostadsproduktionen svarar för större delen av fönsterkonsumtionen. Enligt SINDs beräkningar svarade nyproduktionen av bostäder för ungefär 55 procent av den totala försäljningen i slutet av 1970-talet och i ombyggnadsverksamheten för ca 30 procent. Förändringar i bostadsproduktionens sammansättning - flerbostadshus och småhus - liksom standardförändringar i lägenheterna har stor betydelse för efterfrågan på fönster. Fram till 1977 ökade åtgången per lägenhet. Den minskade flerbostadshusproduktionen under första delen av 1970-talet kompenseras genom att småhusproduktionen ökade, lägenheterna generellt sett blev större - åtgångstalen för fönster ökade. Den minskade flerbostadshusproduktionen innebar också ett förändrat distributionsmönster genom att efterfrågan på standardfönster lagerfönster - ökade på bekostnad av de för varje byggnadsprojekt särskilt beställda fönstren objektfönster. Under inflytande av den s k energikrisen har ett flertal olika nya produkter introducerats inklusive andra material i stället för trä. på fönstermarknaden Enligt SIND har träfönster fortfarande i stort sett hela marknaden. Som en effekt av energikrisen 1973/74 ökade försäljningen av s k isolerrutor kraftigt. Enligt SINDs beräkningar svarade de redan 1977 för omkring 60 procent av av fönster. Försäljningsandelen har därefter inte förändrats försäljningen nämnvärt. Införandet av de nya energinormerna i SBN 75 som började gälla fr o m halvårsskiftet 1977 synes då inte ha haft så stor effekt på marknaden. Det kan hävdas att SBN 75 därvid bara fastställde vad som redan var realiserat på marknaden. Mera troligt är att arbetet med SBN 75 var känt till sitt principiella innehåll långt innan det trädde i kraft. För företagen var det naturligtvis nödvändigt att på ett så tidigt stadium som möjligt utveckla de produkter som skulle komma att efterfrågas som ett resultat av nya krav i SBN 75. Under perioden 1970-1979 var den totala försäljningen i stort sett oförändrad enligt SIND. Därefter har marknadsvolymen sjunkit med ca 20 procent fram till 1980. Den totala kapaciteten i branschen är väsentligt högre än produktionsvolymen 1980 som beräknas vara omkring 1,6 miljoner luft. Enligt SIND kan produktionskapaciteten beräknas vara ca 2,5 miljoner luft. Kapacitetsutnyt-

Bilaga 6 117

tjandet skulle således under 1980 ha legat på 60-65 procent. SIND uppger antalet fönstertillverkare till ca 50. I Byggkoncentrationsutredningen (SOU 1977:43) uppges antalet fönstertillverkare till åtskilliga hundra. Företagskoncentrationen är hög. Enligt SIND svarade fem företag 1980 för omkring 70 procent av försäljningen. Koncentrationen har troligen inte nämnvärt ändrats under 1970-talet även om det till viss del är andra företag som 1980 är marknadsledande jämfört med 1970. Den grundläggande förändringen inträffade i och med att flerbostadshusproduktionen minskade och småhusproduktionen ökade i början av 1970-talet. Detta innebar en förskjutning från objektmarknad till lagermarknad där framför allt två företag var verksamma - SP-Snickerier och AB Myresjöfönster - som i dag är marknadsledande. Bland de fem största företagen 1980 fanns endast ett specialiserat objektinriktat företag ETRI- Fönster, som tillhör ASSI-koncernen. Samarbetet mellan ASSI och Swedish Match inom andra delar av byggmaterialområdet - framför allt inredningssnickerier - kan även leda till en ökad inom företagskoncentration fönstersnickerimarknaden.

Planglas

Efterfrågan på planglas är starkt beroende av framför allt bostadsproduktionens omfattning och struktur. Bilindustrin absorberar också en betydande del av planglasindustrins försäljning. Leveranserna på den svenska marknaden av planglas har under 1970-talet varierat något i omfattning mellan olika år (tabell 15). I stort torde dock försäljningsvolymen på den inhemska marknaden ha varit oförändrad under 1970-talet. Förutsättningarna för tillverkning och försäljning av planglas ändrades under 1970-talet. Introduktionen väsentligt av en ny tillverkningsteknik floatglasmetoden - innebar så stora kvalitativa och framför allt kostnadsmässiga fördelar att en omfattande omstrukturering av hela den nordiska planglasindustrin ägde rum. Skalekonomin i floatglasverken var av sådan storleksordning att fabrikerna ökade kraftigt. Handeln med planglas ökade kraftigt och internationaliserades på ett markant sätt genom floatglasverken. Då Pilkington etablerade sin fabrik i Halmstad 1976 fanns en inhemsk tillverkare av planglas, Emmaboda Glasverk som är dotterbolag till Saint-Gobain-pont-a-Muossan. Emmabodas planglastillverkning lades ned

Tabell 15 Produktion, utrikeshandel och tillförsel för planglasindustrin i Sverige 1970-1979, kton.

1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979

Källa: SCB

118 6

Bilaga

1978. Pilkingtons etablering på den nordiska marknaden medförde att de tre tidigare huvudkonkurrenterna på den nordiska marknaden Emmaboda Glasverk, Scanglas samt A/S Christiania Glasmagasin bildade ett nytt bolag för försäljning av planglas med Emmabodas moderbolag Saint-Gobain och Scanglas som största aktieägare. Planglastillverkningen i Västeuropa domineras av tre multinationella Saint-Gobain-Pont-a-Muosson, BSN-Gervais Danone och Pilkingföretag: ton Brothers Ltd. Ytterligare ett storföretag, amerikanska Guardian Industries under 1980 byggnaden av en floatglasanläggning i Corp startade innebär detta att produktionskapaciteten för Luxemburg. Sammanlagt planglas blir mycket god i Europa. Under 1970-talet ändrades också distributionsförutsättningarna för planglas genom att dels isolerrutor efter energikrisen 1973/74 snabbt ökade sin marknadsandel, dels genom att fönster i allt större omfattning hade börjat säljas färdigglasade från fönstertillverkaren. Tidigare skedde glasning på byggplatsen. Tillverkningen av isolerrutor ökade snabbt under andra häflten av 1970-talet. Antalet företag ökade kraftigt bl a som en följd av att isolerrutetillverkningen inte innehåller några skalfördelar av större betydelse. I mitten av 1970-talet fanns det enligt Byggkoncentrationsutredningen fyra tillverkare av isolerrutor med en sammanlagd försäljning av omkring 50 Mkr. I slutet av 1970-talet hade antalet tillverkare ökat till ett 20-tal och försäljningsvärdet hade ökat till omkring 150 Mkr. Planglasförsäljningen på den svenska marknaden hade under motsvarande tid ökat från omkring 75 Mkr till omkring 230 Mkr.

Dörrar

Den totala konsumtionen av dörrar minskade enligt industriverkets rapport Svensk i internationellt perspektiv (SIND PM byggnadssnickeriindustri 1979:10). Försäljningsvärdet för produktionen ökade mellan 1970 och 1979 med ungefär 160 procent vilket i stort sett överensstämmer med prisutvecklingen för dörrar under denna period. Under första hälften av 1970-talet innebar den ökade småhusproduktionen, det ökade fritidshusbyggandet och den ökade reparationsverksamheten faktorer som motverkade den totalt sett minskade efterfrågan. Förändringar i produktionen av småhus påverkar i första hand försäljningen av ytterdörrar. 75 procent av ytterdörrförsälj ningen absorberas i Ungefär småhusproduktionen. Totalt sett svarar småhusproduktionen för ungefär 40 procent av dörrkonsumtionen. Flerfamiljshusen svarar för ca 15 procent med tonvikt på rumsdörrar. Reparations- och ombyggnadsverksamheten som ökat kraftigt under senare delen av 1970-talet svarar för ungefär 25 procent av den totala dörrkonsumtionen. Konsumtionsstrukturen varierar mellan de olika delmarknaderna. omfattar ett stort antal tillverkare - - varav Dörrbranschen några hundra emellertid endast ett mindre antal har dörrtillverkning som huvudsyssla och ytterligare ett litet antal företag har en markerat dominerande ställning på marknaden. Enligt industriverkets rapport Svensk Byggnadssnickeriindustri i internationellt perspektiv” (SIND PM 1979:10) fanns det i slutet av

6 119

Bilaga

1970-talet ungefär 30 företag med huvudinriktning på dörrsnickerier. Av dessa svarade sex företag för ungefär 75 procent av försäljningen. Hänsyn har då inte tagits till förekomsten av delmarknader såsom innerdörrar och ytterdörrar där dominansen av ett litet antal företag är högre. Den allmänna bilden av koncentrationsförhållandena som redovisas i industriverkets rapport torde ha gällt under större delen av 1970-talet. Koncentrationen har dock gradvis ökat genom fusioner mellan företag inom den lilla grupp företag som svarat för större delen av försäljningen. Det finns en alldeles klar trend i företagsstrukturens förändring under 1970-talet och det är AB Svenska Dörrs allt större dominans på marknaden. Svenska Dörr AB som ingår i Swedish Match-koncernen var från början ett försäljningsbolag för tre dörrtillverkare - Ji-Te AB (SM). AB WST-Hus (SM) och AB Gustav Kähr. Under 1974 införlivades med denna grupp HSB snickerifabrik i Nässjö. Företaget lades ner 1975. AB Gustav Kährs dörrtillverkning införlivades 1978. SPK uppger att Svenska Dörrs andel av innerdörrförsäljningen 1975 uppgick till ca 70 procent och på ytterdörrmarknaden till ca 30 procent. Företagens totala andel av hela dörrförsäljningen i Sverige uppgavs av SPK vara ca 35 procent. Under 1981 har ytterligare förändringar skett i företagsstrukturen genom att ASSI som under 1970-talet varit den näst största tillverkaren av standardiserade innerdörrar överlåtit sin verksamhet till Svenska Dörr AB. ASSI bildade tillsammans med det danska snickeriföretaget Jutlandia ett - AB - som skulle marknadsföra de båda försäljningsbolag Royal Dörren företagens produkteri Sverige. Under 1981 ändrades ägandeförhållandena

så att Svenska Dörr (Swedish Match) nu äger hälften av aktierna i Royal

Dörren AB och Jutlandia hälften. ASSIs dörrtillverkning läggs ned. Kvar på marknaden vid sidan av Svenska Dörr finns i stort sett enbart ett företag, AB Helmer Nordkvist, som tillverkar inner- och ytterdörrar. Sammanfattningsvis har koncentrationen på denna marknad drivits så långt att man i praktiken har en dominerande tillverkare/säljare och ingen nämnvärd importkonkurrens.

Köks- och garderobssnickerier

Branschens försäljningsvolym synes ha ökat något under 1970-talet. Några definitiva uppgifter om volymutvecklingen i branschen är emellertid svåra att få fram. Industriverket gör i sin rapport ”Den svenska marknaden för köksoch garderobssnickerier inför 1980-talet bedömningen av branschens volymutveckling var svagt positiv under första hälften av 1970-talet varefter den stagnerat. Efterfrågan på köks- och garderobssnickerier har dock inte minskat under 1970-talet. Efterfrågestrukturen har i många avseenden emellertid förändrats. Under 1960-talet och början av 1970-talet utgjorde nyproduktionen av bostäder företagens huvudsakliga avsättningsmarknad. SIND gör bedömningen att omkring 80 procent av branschens försäljning i början av 1970-talet gick till nyproduktionen. Inköpsbesluten fattades inte av de slutgiltiga konsumenterna utan av institutionella köpare. Under 1970-talet har nyproduktionens andel av försäljningen stadigt minskat och beräknas av

120 Bilaga 6

SIND svara för endast omkring hälften av branschens försäljning i början av 1980-talet. Bakom denna utveckling ligger den kraftigt minskade bostadsproduktionen i första hand. Den ökade produktionen av småhus innebar med högre åtgångstal en kompensation för minskningen i flerbostadshusproduktionen. Samtidigt ökade reparations- och ombyggnadsmarknaden successvit. Branschens exportförsäljning har ökat och bidragit till en totalt sett oförändrad försäljningsvolym under 1970-talet. Antalet företag som tillverkar skåp av olika typer uppgår till ett hundratal enligt SIND. Flertalet av dessa är emellertid mycket små företag med förmodligen ytterst selektiv försäljning såväl vad gäller försäljningsområde som marknadsinriktning. Inom branschen fanns fram till 1981 tre stora tillverkare, AB Marbodal

(Swedish Match), AB Kalmar-Kök (ASSI) och Ballingslövs (AB Electro-

lux). I slutet av 1970-talet beräknade SIND att de tre företagen svarade för drygt 60 procent av den totala försäljningen i branschen. Under 1981 övertog Marbodal verksamheten i Kalmar-Kök från staten. Resterande del av de större företagen inom branschen har köpts upp av andra företag med intressen inom byggnadsverksamheten, företrädesvis småhusindustrin. Faluhus som äger Björbo Snickerifabrik och Brovallens Snickerifabrik. Fogelfors äger Kallinge Träindustri, Myresjöhus äger Lillsjö Snickeri AB. Koncentrationsförhållandena i branschen får liksom för övriga snickeriindustrin bedömas med utgångspunkt från de två skilda marknadssegmenten nyproduktion respektive reparation och ombyggnad. För nyproduktionen måste marknaden bedömas som mycket koncentrerad och bestående 1981 i stort sett av två företag, Marbodal respektive Ballingslöv.

Värmemarknaden

Efterfrågeförhållandena på värmemarknaden har förändrats under 1970talet (tabell 16, 17 och 18). fjärrvärmen har tagit allt större marknadsandel inom i första hand produktionen av flerbostadshus och gruppbyggda småhus. I början av 1970-talet anslöts ungefär 50 procent av de nyproducerade lägenheternai flerbostadshus till fjärrvärmenäten. Islutet av 1970-talet hade fjärrvärmens andel ökat till omkring 70 procent inom flerbostadshusproduktionen. Inom produktionen av gruppbyggda småhus ökade anslutningen av fjärrvärme från ca 20 procent 1970 till ca 40 procent i slutet av 1970-talet. F j ärrvärmeinstallation drar med sig efterfrågan på framför allt radiatorer och värmeväxlare. Installationen av direktverkande elvärme ökade successivt under hela första hälften av 1970-talet. Marknaden var i första hand småhusproduktionen. Med ökad efterfrågan på direktverkande elvärme följer en ökad efterfrågan på elvarmvattenberedare. Antalet nyproducerade småhus med direktverkande elvärme uppgick i mitten av 1970-talet till ungefär 75 procent. Även inom flerbostadshusproduktionen ökade användningen av direktverkande el tillfälligt under några åri mitten av 1970-talet. Bakgrunden till den direktverkande elvärmens expansion var i allt väsentligt de låga anläggningskostnaderna.

sou 1982:35 Bilaga 6 121

Tabell 16 Värmesystem i flerbostadshus 1970-1980.

År Alla Värmesystem % lägenheter Panna i Gemen- Fjärr- E1- Övrigt huset sam värme värme värmecentral

Efter 1976 har installationen av direktverkande elvärme sjunkit kraftigt. Under 1980 installerades direktverkande elvärme i ca 20 procent av de gruppbyggda småhusen och 13 procent av de styckebyggda småhusen. För tillverkarna av värmepannor torde det vara av relativt underordnad betydelse vilken typ av värmepanna som efterfrågas. Konkurrensen på värmemarknaden berör i första hand olika system för uppvärmning och där de viktigaste systemen under 1970-talet varit fjärrvärme, direktverkande elvärme respektive separat anläggning i byggnaden. Separata anläggningar i byggnaden har sin största marknad inom styckehusproduktionen. Fram till mitten av 1970-talet minskade marknadsandelen för detta system till förmån för direktverkande elvärme. Installationen ökade åter i slutet av 1970-talet och under 1980 installerades separata värmepannor i olika typer för ca 80 procent av nyuppförda styckebyggda hus. Inom grupphusproduktionen har separat värmepanna under större delen av 1970-talet inte haft någon större marknadsandel. Efter 1978 ökade dock installationsfrekvensen och under 1980 installerades separat värmepanna i ca 30 procent av de gruppbyggda småhusen. Sett i detta perspektiv har efterfrågan på separata värmepannor i nyproduktionen ökat kraftigt under andra hälften av 1970-talet. I början av 1970-talet installerades värmepannor i 6.000 - 7.000 småhus per år. I mitten av 1970-talet hade antalet sjunkit till omkring 4.000 småhus per år och 1980 installerades värmepanna i 16.000 - 17.000 småhus. Den direktverkande elvärmen ersattes inom styckehusproduktionen i första hand av elvärmepannor och i andra hand av värmepannor för fasta och flytande bränslen. Installationen av elvärmepannor ökade markant 1979 och hade 1980 en marknadsandel inom styckehusproduktionen på ca 36 procent. Även värmepannor för fasta och flytande bränslen ökade sin marknadsandel under 1979 och 1980. Expansionen har här legat helt på kombinationspannor som kan användas dels för fasta bränslen, dels för el. Värmepannor för olja installerades i ca 20 procent av styckebyggda småhus fram till 1980 då

122 6

Bilaga

Tabell 17 Värmesystem i gruppbyggda småhus 1970-1980.

År Alla Värmesystem % lägenheter Panna i huset Gemen- Fjärr- E1- Övsam värme värme rigt Koks Olja Gas El Olja Olja Fast värme- + el + fast bräns- cenbränsle le + tral el

Källa: SCB

Tabell 18 Värmesystem i styckebyggda småhus 1970-1980

År Alla Värmesystem % lägenheter Panna i huset Fjärr- E1- Vär- Övrigt värme värme me- PUmP Ved Olja El Olja Olja Fast Fler + el + fast bräns- än två bräns- le + energile el slag

1978 16 138 1979 17 360 2 19 31 2 11 1 5 24 5 1980 15 250 7 36 2 27 7 5 13 1

Källa: SCB

marknadsandelen sjönk från ca 20 procent till 7 procent. I stället ökade marknadsandelen för kombinationen el och fasta bränslen till 27 procent. Inom grupphusproduktionen ersattes den direktverkande elvärmen också med elvärmepannor. Marknadsandelen ökade kraftigt under 1979 och 1980. Under 1980 installerades elvärmepannan i ungefär 27 procent av gruppbygg-

Bilaga 6 123

da småhus. Detta utgör ett nettotillskott för leverantörerna av separata eftersom grupphusproduktionen under hela 1970-talet i stort värmepannor sett enbart efterfrågat direktverkande elvärme eller fjärrvärme. Till efterfrågan från nyproduktionen skall läggas den efterfrågan som uppstår genom utbyten av gamla anläggningar. Staten spelar även här en viktig roll i valet mellan olika system. Under 1975 erbjöds fastighesägare energisparlån vid köp av ny värmepanna. Under 1975 ökade därför försäljningen av såväl värmepannor som brännare. Något tillförlitligt officiellt tillgängligt mått på försäljningsvolymens förändring för värmepannor och brännare finns inte. Försäljningsvärdet för den inhemska produktionen av värmepannor vari stort sett oförändrat mellan 1970 och 1977. Under 1978 och 1979 ökade produktionsvärdet något. Utvecklingen under andra hälften av 1970-talet innebar totalt sett en minskad produktionsvolym. Leveranserna på den inhemska marknaden var också i stora drag oförändrad mellan 1970 och 1977 med undantag av 1975 då energisparlånen tillfälligt ökade försäljningen. I fasta priser minskade försäljningsvolymen på den svenska marknaden. Exportförsäljningen har i stort sett varit oförändrad under hela 1970talet. Produktionen av värmepannor för fast eller flytande bränsle är i stort sett koncentrerad till 3 företag: AB CTC, Parca-Norrahammar AB och Tekno Term System AB. Tillsammans svarade dessa företag för mellan 70 och 80 procent av den inhemska försäljningen 1980. Totala antalet leverantörer uppgick till ett tiotal varav sju är inhemska tillverkare. Sedan mitten av 1970-talet har inga väsentliga förändringar i företagsstrukturen skett. De nämnda företagen svarade då också för den dominerande delen av försäljningen. Importkonkurrensen är liten. De importerande företagens andel av försäljningen var i slutet av 1970-talet 5-10 procent. Även i detta avseende har branschen varit oförändrad under andra hälften av 1970-talet. Produktionen av brännare utvecklades under 1970-talet ungefär på samma sätt som värmepannorna. Under större delen av 1970-talet var produktionens nominella försäljningsvärde i stort sett oförändrad med undantag av de sista åren då försäljningen ökade något. Försäljningen på den inhemska marknaden var också i stort sett oförändrad under större delen av 1970-talet med undantag av 1975 då försäljningen till följd av energisparlånen ökade. Exporten av brännare har under hela 1970-talet legat på ca 50 procent av produktionsvärdet. Exporten har i stort sett förändrats i takt med produktionsförändringarna. Försäljningen av oljebrännare domineras av Parca-Norrahammar AB genom sina två dottebolag Bentone AB och Electro-Oil AB. Tillsammans med AB CTC svarade de för 60-70 procent av den inhemska försäljningen i slutet av 1970-talet. Därutöver finns ett tiotal mindre leverantörer. Företagsstrukturen har inte nämnvärt ändrats sedan mitten av 1970-talet då de två största företagen svarade för omkring 70 procent av försäljningen.

124 6

Bilaga

Den inhemska produktionen av radiatorer minskade med ungefär 50 procent mellan 1973 och 1977. En minskad flerbostadshusproduktion och ökad installation av direktverkande elvärme påverkade utvecklingen på den inhemska marknaden som också minskade med ca 50 procent mellan 1973 och 1977. Efterfrågan på exportmarknaden har ökat i betydelse. I början av 1970-talet utgjorde exporten ungefär 20 procent av den inhemska produktionen. Under andra hälften av 1970-talet låg exporten med undantag av 1979 mellan 35 och 40 procent av produktionen. Den inhemska försäljningen av associerade med Vattenburen värme ökade märkbart 1979 varför produkter exporthandeln för radiatorer då sjönk något. Produktionen av radiatorer domineras av AGA Radiator AB. Därutöver finns ytterligare ett par tillverkare. Importen är obetydlig. Branschstrukturen har inte nämnvärt förändrats under andra hälften av 1970-talet. Enligt Byggkoncentrationsutredningen svarade två företag - AGA och AB Fellingsbro Verkstäder - för ca 70 procent av försäljningen. Det var i stort sett deras försäljningsandel även i slutet av 1970-talet.

Leveranserna av elradiatorer till den svenska marknaden uppgick 1975 till omkring 1 miljon enheter. Därefter har leveranserna sjunkit kraftigt och uppgick 1980 till omkring 500 000 enheter. uttryckt i grossistpriser låg 1975 på omkring 120 Mkr Försäljningsvärdet och 1980 på omkring 80-90 Mkr. Leverantörsstrukturen har inte genomgått några större förändringar sedan 1975. De stora elgrossistföretagen svarade 1980 liksom 1975 för en betydande del av försäljningen. De stora elgrossistföretagen har var och en anknytning till stora elmaterialtillverkande koncerner. De inhemska tillverkarna har ökat sin marknadsandel. Under 1975 svarade de inhemska för omkring 30 procent av tillförseln till producenterna den svenska marknaden och under 1980 kan deras marknadsandel beräknas ha ökat till omkring 50 procent. Försäljningen av elvarmvattenberedare är starkt korrelerad med installationen av direktverkande elvärme. Någon exakt uppgift om volymutveckfinns inte i officiell statistik. Den officiella lingen för Varmvattenberedare statistiken skiljer inte på Varmvattenberedare och elvärmepannor. Produktionsvärdet för dessa två produkter tillsammans har ökat kraftigt under 1970-talet från ca 40 Mkr till ca 150 Mkr. Försäljningsökningen fram till mitten av 1970-talet torde i allt väsentligt ha orsakats av den ökade installatioen av direktverkande elvärme. Försäljningsökningen därefter beror troligtvis på en kraftig efterfrågeökning på elpannor som efterfrågas i samband med dels utbyte av föråldrade anläggningar, dels nyproduktion. Elvarmvattenberedare produceras i huvudsak av tre företag AB CTC, Parca-Norrahammar AB och Nibe-Verken AB. Tillsammans hade dessa företag i slutet av 1970-talet ungefär 80-90 procent av den inhemska marknaden. Importkonkurrensen är inte av nämnvärd betydelse. Sedan mitten av 1970-talet har inga större ändringar i företagskoncentra-

Bilaga 6 125

tionen skett. Samma företag hade då i stort sett lika stor marknadsandel som i slutet av 1970-talet. Försäljningsvolymens utveckling för värmeväxlare framgår inte av officiell statistik. Från och med 1976 redovisar SCB ett försäljningsvärde. För den inhemska produktionen har värdet ökat med ca 10 procent mellan 1976 och 1979 medan den del av försäljningen som avser den inhemska marknaden minskat i värde. De två dominerande producenterna av värmeväxlare för bostadsändamål är AGA-CTC Värmeväxlare AB och Parca-Norrahammar AB. Även AB Zander & Ingeström har en betydande försäljning av värmeväxlare för bostadsändamål. Därutöver förekommer ytterligare ett par leverantörer. De tre största producenterna svarade i slutet av 1970-talet för mellan 80 och 90 procent av den inhemska försäljningen.

Statens offentliga utredningar 1982

Kronologisk förteckning

Real beskattning. B. . Real beskattning. Bilaga l-3. B. . Real beskattning. Bilaga 4-6. 8. . Tandvården under 80-talet. S. De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner. Kn. Sockernäringen. Jo. . Talböcker-utgivning och spridning. U. . Videoreklamfrågan. Ju. Ny plan- och bvgglag. Remissammanställning. Bo. . Sanering efter industrinedläggningar. Bo. . Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på läkararbetskraft. S. . Statlig fondförvaltning m. m. E. . Kommunalföretaget. Kn. . Tillväxt eller stagnation. E. . Internationella företag i svensk industri. I. . Skatt på energi. B. . Skatt på energi. Bilagor. B. . Förvärvsarbete och föräldraskap. A. . Handikappade elever i det allmänna skolväsendet. U. . Kommunerna och näringslivet. Kn. . Ett effektivare vite. Ju. . Svensk amatörboxning och skadeverkningarna. Jo. . Fritidsboende. Bo. . Vidgad Iänsdemokrati. Kn. . Översyn av rättegångsbalken l. Processen itingsrätt. Del A. Lagtext och sammanfattning. Ju. 26. Översyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Del B. Motiv m. m. Ju. 27. Svensk industri i utlandet. I 28. Löntagarna och kapitaltillväxten 9. E. 29. KOMVUX-kommunal utbildning för vuxna. U. 30. Information om arbetsmiljörisker. A. 31. Information om arbetsmiliörisker. Bilaga 1. Värdering av risker i arbetsmiljön. A. 32. Information om arbetsmiliörisker. Bilaga 2. Arbetsmiljöinformation-påverkan, behov och utbud. A. 33. Information om arbetsmiliörisker. Sammandrag. A. 34. Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 1. A. 35. Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 2. Bilagor. A.

“l

Ugåägf Q

109606 ?B

_________

Statens offentliga utredningar 1982

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Kommundepartementet Videoreklamfrågan. [8] De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner. [5] Ett effektivare vite. [21] Kommunalföretaget. [13] Rättegångsutredningen. 1. Översyn av rättegångsbalken 1. Kommunerna och näringslivet. [20] Processen i tingsrätt. Del A. Lagtext och sammanfattning. [25] Vidgad länsdemokrati. [24] 2, Översyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Del B. Motiv m, m. [26]

Socialdepartementet Tandvården under 80-talet. [4] Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på läkararbetskraft. [11]

Ekonomidepartementet Statlig iondförvaltning m. m. [12] Tillväxt eller stagnation. [14] Löntagarna och kapitaltillväxten 9. [28]

Budgetdepartementet Flealbeskattningsutredningen. 1. Real beskattning. [1] 2. Real beskattning. Bilaga 1-3. [2] 3. Real beskattning. Bilaga +6. [3] Energiskattekommittén. 1.Skatt på energi. [I6]2. Skatt på energi. Bilagor. [17]

Utbildningsdepartementet Talböcker-utgivning och spridning. [7] Handikappade elever i det allmänna skolväsendet. [19] KOMVUX-kommunal utbildning för vuxna. [29]

Jordbruksdepartementet Sockernäringen. [6] Svensk amatörboxning och skadeverkningarna. [22]

Arbetsmarknadsdepartementet Förvärvsarbete och föräldraskap. [18] Utredningen rörande information om risker i arbetsmiljön. 1. Information om arbetsmiljörisker, [30]2. Information om arbetsmiljörisker. Bilaga 1. Värdering av risker i arbetsmiljön. [31] 3. Information om arbetsmiljörisker. Bilaga 2. Arbetsmiljö-information-påverkan, behov och utbud. [32]4. Information om arbetsmiljörisker, Sammandrag. [33]

Bostadsdepartementet Ny plan- och bygglag. Remissammanställning. [9] Sanering efter industrinedläggningar. [10] Fritidsboende. [23] Byggprisutredningen. 1.Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 1.[34]2. Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 2. Bilagor. [35]

Industridepartementet Direktinvesteringskommittén. 1.Internationella företag i svensk industri. [15]2. Svensk industri i utlandet. [27]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

å. rF, .

5 n.

i

. s i , ii

›,

z

Li bei

!SBN 9I-38-07039-I Allmänna O375-25OX

Förlaget

ISSN