Knivförbud : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

RBUD

av

l) e1betjâinkande

års

vapenutredning

é x” , _ . I M , i.: . . i w E . .

9u i; . . . . *s*

. y

Statens offentliga utredningar EE 1987:61 Justitiedepartementet

Knivförbud

Delbetänkande av 1987 års vapenutredning Stockholm 1987

Beställningsadress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 STOCKHOLM Tel: 08/739 96 30

Allmänna Förlagets bokhandel: Informationsbokhandeln Malmtorgsgatan 5, Stockholm Tel: 08/739 95 65

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress:

Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 Stockholm Tel: 08/763 23 20 Telefontid 8.10-12.00 (externt och internt) 08/763 10 05 12.00-16.40 (endast internt)

ISBN 91-38-10068-1 ISSN 0375-250X

Graphic Systems AB, Göteborg 1987

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 25 juni 1987 bemyndigade dáregeringen varande chefen för justitiedepartementet, statsrådet wickbom, att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en

översyn av vapenlagstiftningen m.m., samt att besluta om

sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Med verkan fran och med den 1 augusti 1987 förordnades docenten Leif G.w. Persson som särskild utredare.

Att såsom experter biträda utredningen förordnades begenom slut den 31 augusti 1987 överáklagaren kansli- Stig Jansson, rådet Ulf Berg, hovrättsassessorn Claes Kring, polisintendenten Sven-Bruno Nordenström och fil. dr. Per-Olof Wikström.

I beslut den 11 september 1987 förordnades kammaráklagaren Tora Holst att från och med den 14 september 1987 vara sekreterare i utredningen.

Utredningen har antagit namnet 1987 árs vapenutredning.

Utredningen får härmed överlämna delbetänkandet Knivförbud.

Utredningsarbetet fortsätter.

Stockholm i oktober 1987

Leif G.N. Persson

/Tora Holst

INNEHÅLL

SAMMANFATTNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 11

1 INLEDNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 13

2 GÄLLANDE RÄTT M.M. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 15 2.1 Gällande rätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 15 2.2 Frágans tidigare behandling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 22

3 EN KRIMINOLOGISK BAKGRUNDSBESKRIVNING . . . . . . . . . .. 29

4 UTLÃNDSK RÄTT . . . . . . ... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 31 4.1 Danmark . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 31 4Q2 Finland . . . . . . . . . . . . . . ... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 33

4.4 Storbritannien . . . . . . . . . . . . . ... . . . . . . . . . . . . . . . . .. 37

5 UTREDNINGENS ÖVERVÄGANDEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 39 5.1 Utredningens arbete utgör ett led i kampen

5.2 Ett knivförbud kan minska benägenheten att bära kniv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ... . . . . . . . . .. 40 5.3 Problem med ett knivförbud pâ allmän plats . . . . .. 44 5.4 Förbudet bör tills vidare gälla vid offentliga tillställningar och allmänna samankomster . . . . .. 50 5.5 Närmare om utformningen av ett knivförbud . . . . . .. 54

5.5.2 Den nya lagen bör gälla även andra stickeller skärvapen samt andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 55

6 Innehåll

5.5.3 Den nya lagen bör också innehålla ett förbud mot att bära s.k. gatustridsvapen pá allmän plats . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 56 5.5.4 Knivförbudet bör sanktioneras med böter eller fängelse i högst sex månader samt förverkande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 59 5.5.5 Den nya lagen bör utvärderas efter en tid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 59

6 SPECIALMOTIVERING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 61 1 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 61 2 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 62 3 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 66 4 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 67 5 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 69

Bilagor 1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 71 Utredningsdirektiven 2. Våld och vapen. En kriminologisk utredning av utredningens expert fil.dr. P-0 Wikström . . . . . . . . . . .. 79 3. Bildmaterial . . . . . . . . . . ... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 113

SAMMANFATTNING

Regeringen har i en skrivelse till riksdagen i oktober 1986 lagt fast ett program för en intensifierad kamp mot våldsbrottsligheten. Denna utredning ingår som ett led i detta arbete.

I detta delbetänkande lägger utredningen fram förslag i en av de frågor som enligt direktiven skall behandlas med förtur, nämligen åtgärder som gäller knivar och andra farliga föremål.

Redan i dag finns regler som gör det möjligt för polisen att under vissa förutsättningar ingripa mot personer som bär kniv eller andra vapen t.ex. på gatan. Detta kan ske främst i situationer då det kan befaras att vapnen skall komma till brottslig användning. Utredningen anser att ett mera generellt utformat knivförbud förenat med en straffsanktion tydligare skulle markera samhällets avståndstagande från bruket att gå omkring beväpnad. Erfarenheter från bl.a. Finland, som är ett av flera länder som redan har en liknande lagstiftning, tyder på att ett sådant förbud kan minska benägenheten hos allmänheten att bära kniv. Man kan visserligen inte förvänta sig att ett knivförbud skulle få någon drastisk inverkan pá váldsbrottslighetens totala nivå och utveckling. Samtidigt står det helt klart med tanke på att vapen av den här typen förekommer i så stor omfattning vid de allra grövsta våldsbrotten, att en minskad förekomst av sådana vapen bör få gynnsamma effekter i form av minskade skador i just denna brottskategori. Enkelt uttryckt; färre människor som dödas eller skadas svårt på grund av våld. Mot bakgrund av detta föreslår utredningen en lag om förbud mot att bära kniv och andra farliga föremål.

8 Sammanfattning

Vid utformningen av reglerna om knivförbud måste man beakta att besvärliga gränsdragningsproblem kan uppstå med hänsyn till att knivar har en vidsträckt användning som bruksföremál. En sådan användning måste naturligtvis tillåtas även i fortsättningen. Utredningen har därför i detta inledande skede av sitt arbete nöjt sig med att föreslå en reglering som är mindre långtgående än vad som kanske vore motiverat om man endast tog hänsyn till det angelägna intresset att minska förekomsten av knivvåld.

Den föreslagna nya lagen innebär ett förbud mot att inneha kniv vid offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster. Detsamma gäller i fråga om andra stick- eller skärvapen samt andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa.

Från detta förbud bör undantag göras för innehav som stár i överensstämmelse med ändamålet med tillställningen eller sammankomsten eller om kniven eller föremålet skall användas vid ett arbete på platsen. Genom dessa undantag blir det möjligt att i sedvanlig omfattning använda kniv vid t.ex. olika slag av arbeten, i restaurangverksamhet, vid uppvisning e.d.

I fråga om en typ av vapen föreslár utredningen att förbud skall gälla även innehav pá allmän plats, alltså t.ex. gator och torg. Det gäller s.k. gatustridsvapen som exempelvis knogjärn, spiralbatonger, slangbágar, karatepinnar och kaststjärnor. Sådana föremål har knappast någon lagligt godtagbar användning på allmän plats och det finns därför inte skäl att befara nâgra större gränsdragningsproblem vid tillämpningen av förbudsregeln.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot de föreslagna förbudsreglerna bör dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Sammanfbttning 9

Genom detta undantag kan man undvika en tillämpning av förbudsreglerna som i enstaka fall kan framstå som stötande.

Den föreslagna lagen innehåller ocksâ en regel om förverkande av knivar och andra farliga föremål som har använts i strid mot lagen.

Om detta lagförslag antas avser utredningen att låta följa upp och utvärdera tillämpningen efter någon tid. Man bör därvid kunna få underlag för att bedöma om det finns skäl att utvidga knivförbudet till att även avse t.ex. allmän plats.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till Lag om förbud mot att bära kniv och andra farliga föremål

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller begränsningar i rätten att inneha knivar och andra farliga föremål 1. vid offentliga tillställningar som avses i 9 § allmänna ordningsstadgan (1956:617), 2. vid allmänna sammankomster som avses i 1 § lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.

Lagen innehåller även begränsningar i rätten att inneha vissa farliga föremål på allmänna platser som avses i 1 § allmänna ordningsstadgan.

Lagen gäller inte sådana vapen som avses i vapenlagen (1973:1176).

2 § Kniv får inte innehas vid en offentlig tillställning eller en allmän sammankomst. Detsamma gäller i fråga om annat stick- eller skärvapen och annat sådant föremål som är ägnat att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa.

Föreskrifterna i första stycket gäller inte om innehavet står i överensstämmelse med ändamålet med tillställningen eller sammankomsten eller om kniven eller föremålet skall användas vid arbete på platsen.

3 § Knogjärn, spiralbatong, slangbáge eller annat sådant föremål som är särskilt ägnat att användas som vapen vid

brott mot liv eller hälsa (gatustridsvapen) får inte innehas

på allmän plats.

12 Förfbttningsförslag

4 § Den som uppsát1igen e11er av oaktsamhet bryter mot 2 e11er 3 § skal] dömas ti11 böter e11er fängelse i högst sex månader. I ringa fa11 döms inte till ansvar.

5 § En kniv e11er ett föremål som har varit föremái för brott en1igt denna 1ag skal] förverkas, om det inte är uppenbart 0skä1igt.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1988.

1 INLEDNING

1987 ârs vapenutredning har fått regeringens uppdrag att se över vapenlagstiftningen i syfte bl.a. att anpassa den till nutida krav pá en effektiv och enkel lagstiftning. Vidare skall utredningen med förtur föreslå lagstiftningsátgärder med syfte att begränsa rätten att bära kniv samt överväga om det finns skäl att totalförbjuda - eller åtminstone begränsa - andra särskilt föremål. tillgången på vissa farliga

Direktiven till utredningen framgår av bilaga 1.

I detta delbetänkande tas en av de frågor upp som enligt direktiven skall behandlas med förtur, nämligen begränsningar i rätten att bära kniv. Jag har inriktat arbetet pá att lägga fram ett lagförslag som kan träda i kraft den 1 juni 1988.

Redan i dag finns rättsregler som gör det möjligt för polisen att under vissa omständigheter ingripa mot personer som bär knivar och andra farliga föremål. Dessa regler behandlas i avsnitt 2. Där lämnas också en redogörelse för tidigare överväganden i lagstiftningssammanhang kring de fragor som behandlas i betänkandet.

En kriminologisk bakgrund till de behandlade frågorna ges i bilaga 2. Bilagan sammanfattas i avsnitt 3.

Regler om förbud mot att inneha vissa knivar och andra farliga föremål finns redan i bl.a. Danmark, Finland och Norge. Utredningen har företagit en studieresa till Danmark och Finland för att ta del av myndigheternas erfarenheter av nämnda lagstiftning. Jag har därvid sammanträffat med företrädare för bl.a. det danska justitieministeriet, polisen i Köpenhamn, de finländska inrikes- och justitieministerierna samt polisen i Helsingfors. Däremot har jag inte närmare

14 Inledning

studerat erfarenheterna av de norska reglerna med hänsyn till att dessa varit i kraft endast en kort tid. Förhállandena i de nordiska grannländerna presenteras i avsnitt 4.

Utredningen har även anordnat en hearing med företrädare för den svenska polisen för att ta del av deras erfarenheter av nuvarande regler vad gäller knivar och andra farliga föremål samt deras synpunkter på behovet av förändringar. Med hänsyn till den korta tid som har stått till buds för arbetet i denna del har jag begränsat mig till att höra företrädare för de tre största polismyndigheterna, där problemen i de nu behandlade frågorna torde vara störst.

Mina överväganden redovisas i avsnitt 5. Jag föreslår införande av en lag om förbud mot att bära kniv och andra farliga föremål.

Utredningens arbete kommer härnäst att inriktas pá en allmän översyn av vapenlagstiftningen. Jag avser att redovisa resultatet av den i ett särskilt betänkande.

Om den föreslagna lagen om förbud mot att bära kniv och andra farliga föremål antas, har jag också för avsikt att som avslutning på utredningsarbetet göra en utvärdering av lagen och redovisa resultatet av den med ev. förslag till ändringar i ett slutbetänkande. Där avser jag också att behandla frågan om totalförbud mot vissa farliga föremål vilken jag inte ansett mig ha tillräckligt underlag för att ta upp nu.

2 GÄLLANDE RÄTT OCH FRÅGANS TIDIGARE BEHANDLING

2.1 Gällande rätt

Vissa inskränkningar finns redan i rätten att inneha kniv och andra föremål som kan användas vid brott mot liv eller hälsa.

Stilettförordningen

Enligt förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m.m. (stilettförordningen) får springstilett och springkniv inte förvärvas eller innehas av den som inte fyllt 21 år eller överlåtas eller upplåtas till en sådan person. Med springstilett avses stickvapen med klinga som med hjälp av en fjädermekanism eller liknande snabbt kan fällas eller skjutas ut ur skaftet. Med springkniv förstås en på motsvarande sätt konstruerad kniv. I förordningen finns även generella förbud mot att tillverka eller införa sådana knivar i riket.

Den som bryter mot förbudet att inneha springstilett eller springkniv straffas med dagsböter. Vapnet skall förverkas, om det inte är uppenbart obilligt.

vapenlagen

I vapenlagen (1973:1176, omtryckt 1981:1360) finns regler om skjutvapen. Därmed avses bl.a. vapen med vilka man kan skjuta ut kula, hagel, harpun eller annan projektil med hjälp av krutladdning, kolsyreladdning, komprimerad luft eller annat liknande utskjutningsmedel. Vidare omfattas annan apparat eller anordning som beträffande verkan och ändamål är jämförlig med skjutvapen. Det innebär bl.a. att tårgas- och peppar-

spray faller under lagens tillämpningsområde (prop. 1973:166

s. 137). Efter en lagändring, som trädde i kraft den 1

16 Gällande rätt

janauri 1987, tillämpas lagen också på s.k. elpistoler, dvs. apparater eller anordningar som är konstruerade för att med elektrisk ström bedöva en person eller tillfoga honom smärta och som är avsedda att bäras i handen (SFS 1986:909).

Knivar och andra sådana vapen omfattas alltså inte av reglerna i vapenlagen.

vapenlagen innehåller regler om bl.a. tillstånd för innehav av skjutvapen, förvärv av ammunition, införsel till riket av skjutvapen eller ammunition och för handel med skjutvapen. Ett tillstånd kan återkallas vid t.ex. missbruk.

Den som uppsåtligen innehar skjutvapen utan tillstånd eller överlåter eller upplåter skjutvapen till den som saknar tillstånd döms till fängelse i högst två år. Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa döms till böter eller i högst sex månader. Lagen innehåller fängelse också regler om straff bl.a. för den som missbrukar rätten att inneha skjutvapen genom att använda det för annat ändamål än vad tillståndet avser.

Förverkande

I 36 kap. brottsbalken (BrB) finns bestämmelser om bl.a. förverkande. Ett par av dessa bestämmelser är av särskilt intresse när det gäller ingripande mot personer som innehar knivar och andra farliga föremål.

Enligt 36 kap. 2 § BrB får egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt balken förverkas om det är påkallat till förebyggande av brott eller om det annars finns särskilda skäl. Med stöd av denna regel kan man t.ex. förverka knivar och andra föremål som har använts vid misshandel eller olaga hot.

Gällande rätt 17

För tillämpning av bestämmelserna i 36 kap. 3 § BrB fordras däremot inte att något brott har begåtts. Enligt paragrafen får föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning förverkas (punkt 1). Vidare får förverkande ske av andra som är ägnade att användas föremål, som vapen vid brott mot liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till

sådan användning (punkt 2).

innehöll från endast Paragrafen början en förverkanderegel motsvarande den nuvarande punkt 1. Punkt 2 infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1983. I förarbetena

till lagändringen (prop. 1982/83:89) anfördes bl.a. att

knivar och andra farliga föremål numera ofta föreföll att finnas med i bilden vid våld och oroligheter av olika slag. Som exempel på farliga föremål som förekommer i bl.a. vissa ungdomsgrupper nämndes kättingar, batonger, järnrör, karatepinnar och taggiga plátbrickor (kaststjärnor). Knivar och en del av nämnda tillhyggen föll dock utanför tillämpningen av 3 § enligt dess dåvarande lydelse med hänsyn till att de inte uppfyllde kravet på särskild beskaffenhet enligt lagrummet. Avsikten med lagändringen var att även knivar och andra farliga föremål under vissa förutsättningar skulle kunna förverkas med stöd av föreskrifterna i paragrafen. Detta för att motverka att personer bär knivar eller liknande föremål i situationer och på platser, där risken typiskt sett är stor för att föremålet skall komma till i samband med användning

våldsbrott (prop. s. 3 ff och 13).

Med stöd av 36 kap. 3 § 2 BrB kan man förverka t.ex. knivar, kättingar, vajrar, batonger, olika slags käppar och metallrör liksom andra farliga eggvapen än knivar såsom bajonetter. Inom tillämpningsområdet faller också t.ex. cykelkedjor, bensinflaskor, pepparspray och giftiga vätskor (prop. s. 14).

18 Gällande rätt

En förutsättning för tillämpningen av bestämmelserna i punkt 2 är att en samlad bedömning av de förhållanden under vilka ett föremål har påträffats och omständigheterna i övrigt, ger till att förverkande är påkallat för att anledning antagande förebygga brott mot liv eller hälsa. De situationer då tillämpningen kan aktualiseras i praktiken är i första hand då föremål påträffas hos någon som grips av polisen för brott eller som annars berövas friheten. Vidare nämns i lagmotiven bl.a. att två rivaliserande ungdomsgrupper konfronteras på allmän plats och vissa av medlemmarna bär på farliga tillhyggen. Om det har uppstått en hotfull stämning med provokationer av olika slag, bör föremålen kunna tas i beslag och förverkas även om några våldsamheter ännu inte utbrutit. Detsamma bör gälla under förhållanden då man erfarenhetsmässigt kan befara våldsamma sammanstötningar mellan olika ungdomsgrupper, såsom vid idrottsevenemang, om även omstän-

digheterna i övrigt motiverar det (prop. s. 15 f).

I de fall då förverkande kan ske såväl enligt någon specialbestämmelse som enligt BrB torde allmänt sett straffrättslig gälla att den specialstraffrättsliga bestämmelsen skall tillämpas i första hand. Det innebär bl.a. att i de fall då den tidigare nämnda stilettförordningen är tillämplig, skall förverkande ske enligt den förordningen och inte enligt brottsbalken. I fråga om s.k. gatustridsvapen såsom karatepinnar bör förverkande ske enligt 36 kap. 2 § BrB, om innehavaren har ådragit sig straffansvar för misshandel eller försök eller förberedelse till sådant brott, och annars

enligt 3 § 1 samma kapitel (prop. s. 17 f).

Hänvisningar till 36 kap. 3 § BrB finns i 27 kap. 14 a § rättegångsbalken (RB) avseende beslag och i 19 § polislagen angående kroppsvisitation (se nedan).

Gällande rätt 19

Huvudregeln är att förverkande beslutas av domstol i samband med prövning av åtal. Om ett brott för vilket strafföreläggande kan utfärdas är förenat med ett förverkande skall detta föreläggas den misstänkte till godkännande direkt i strafföreläggandet. För att strafföreläggande skall kunna utfärdas fordras bland annat att högst sex månaders fängelse är stadgat för brottet (jfr 48 kap. RB).

Förfarandet vid förverkande då åtal inte väcks regleras i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1987 och ersatte lagen (1983:225) om förfarandet vid förverkande av vissa farliga föremål. Lagen gäller endast om inte annat följer av särskilda bestämmelser i lag eller annan författning.

Enligt lagen skall rätten pröva frågan om förverkande efter särskild talan. Om värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas till mindre än 2.000 kronor får åklagaren själv pröva frågan om förverkande. Ett beslut om förverkande skall meddelas skriftligt och delges den från vilken beslaget har skett. Denna har sedan en månad på sig om han önskar anmäla missnöje med beslutet hos åklagaren. Anmäls missnöje måste åklagaren häva beslaget eller väcka talan om egendomens förverkande. Om inte talan väcks inom en månad från det anmälan kom in till åklagaren skall beslaget gå åter. Avsikten är att förverkandebesluten skall kunna meddelas i en enklare och snabbare form och att domstolarna i viss mån skall avlastas.

Åklagaren är aldrig skyldig att själv avgöra frågan om för-

verkande. Om det redan i förundersökningen framgår att någon motsätter sig förverkande, bör saken prövas av domstol. Detsamma gäller om frågan om förverkande är tveksam (prop. 1986/87:6 s. 26).

Beslag

Möjligheten att beslagta föremål regleras i 27 kap. RB.

20 Gällande rätt

Enligt 1 § får föremål, som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller som avhänts någon genom brott eller förverkats på grund av brott, tas i beslag.

I 4 § föreskrivs att den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan eller kroppsvisitation får lägga beslag på sådana föremål som då påträffas. Annars krävs beslut av undersökningsledaren eller åklagaren. Om det är fara i dröjsmål får en polisman beslagta utan att avvakta sådant beslut. I de fallen skall beslaget skyndsamt underställas åklagaren eller undersökningsledaren för prövning.

Enligt 14 a § RB gäller att föremål som skäligen kan antas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § BrB får tas i beslag.

Kroppsvisitation

I 28 kap. 11 § RB föreskrivs att om det förekommer anledning att anta att brott förövats på vilket fängelse kan följa får kroppsvisitation företas på den som skäligen kan misstänkas för brottet för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller annars för att utröna omständigheter som kan ha betydelse för brottsutredningen. För att kunna kroppsvisitera någon annan måste det finnas synnerlig anledning att tro att man skall kunna påträffa föremål som kan beslagtas eller att man skall få fram något annat av värde för brottsutredningen.

Enligt 19 § första stycket polislagen (1984:387) får en polisman av säkerhetsskäl kroppsvisitera en person som han med laga stöd griper, annars omhändertar eller avlägsnar för att kunna ta hand om vapen eller andra farliga föremål som

kan skada den frihetsberövade eller andra (skyddsvisitation).

Kroppsvisitation får också företas för att man skall kunna fastställa identiteten på den som gripits, omhändertagits eller avlägsnats.

Gällande rätt 21

I paragrafens andra stycke ges polisman befogenhet att kroppsvisitera för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa. Förutsättningen för att dessa vapen eller farliga föremál får eftersökas är att de kan förverkas enligt 36 kap. 3 § BrB. Det innebär att vapnet eller det farliga föremålet skall ha påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att det skulle komma till användning vid brott mot liv eller hälsa. För att söka efter sådana föremål får polismannen även undersöka portfölj, handväska eller annat liknande handbagage.

Reglerna i andra stycket tillkom genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1987 (SFS 1987:577). Avsikten med ändringen var att ge polisen laga stöd för att i allmänt förebyggande syfte kroppsvisitera personer för att söka efter knivar m.m. i situationer som ter sig hotfulla och erfarenkan leda till konfrontationer hetsmässigt och váldshandlingar med användning av tillhyggen. Pá så sätt skulle den förebyggande effekten av de redan gällande reglerna i 27 kap. 14 a § RB om beslag och 36 kap. 3 § BrB om förverkande öka

(prop. 1986/87:115 s. 19 f).

En regel om kroppsvisitation finns även i 22 § polislagen. Regeln tar sikte på fall då det av särskilda skäl kan anses föreligga risk för att något brott, som innebär allvarlig fara för bl.a. liv eller hälsa, kommer att förövas pá viss plats. Om det föreligger en allvarlig risk för ett sådant brott får en polisman kroppsvisitera personer som uppehåller sig på platsen för att söka efter farliga föremål. Regeln är avsedd att tillämpas endast undantagsvis och torde sakna större intresse i detta sammanhang (jfr prop. 1983/84:111 s. 136).

Befogenhet att företa skyddsvisitation av personer som tagits i förvar i häkte eller polisarrest följer vidare av bestäm-

22 Gällande rätt

melserna i 2 § lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl.

Marknadsföringslagen

Marknadsföringslagen (1976:1418) är av intresse i dessa frågor huvudsakligen vad avser farliga föremål som är särskilt avsedda att skada annan (gatustridsvapen).

Enligt 4 § marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen förbjuda en näringsidkare att till konsument för enskilt bruk saluhálla en vara som pá grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom.

I ett beslut av marknadsdomstolen den 3 maj 1978 (1978:11) har en företagare vid vite av etthundratusen kronor förbjudits att saluhálla tvâ industriellt tillverkade slangbágar. Med hänsyn till den speciella utformningen av slangbágarna har användningen av dem ansetts medföra särskild risk för allvarliga personskador.

I ett annat beslut den 12 november 1981 (1981:18) har marknadsdomstolen meddelat förbud för en företagare, vid vite av femtiotusen kronor, att försälja karatepinnar. Ett redskap bestående av tvá träpinnar som pá visst sätt fogats samman med en rem. Detta föremål har på grund av sin konstruktion ansetts kunna medföra risk för personskador.

2.2 Frágans tidigare behandling

Som jag tidigare nämnt finns redan vissa inskränkningar i rätten att bära kniv, nämligen i stilettförordningen från år 1959. Den har närmare behandlats i avsnitt 2.1.

Gällande rätt 23

Stilettförordningen utfärdades efter det att riksdagen genom en proposition beretts tillfälle att yttra sig över ett inom inrikesdepartementet upprättat förslag (prop. 1959:158, 2 LU 1959:41, rskr. 309). Riksdagen avvisade i det sammanhanget ett motionsförslag om ett generellt förbud mot innehav av springstiletter m.m. men uttalade samtidigt att om den föreslagna ordningen inte skulle visa sig effektiv så borde frågan om ett generellt förbud tas upp till förnyat övervägande.

År 1978 ställde riksdagsmannen Håkan Winberg en fråga i riksdagen till justitieministern Sven Romanus om vilken grund det fanns för vissa uppgifter i pressen om att man inom regeringskansliet övervägde möjligheterna att införa generellt förbud för enskilda medborgare att bära kniv (RD 1977/78:116 s. 132). Justitieministern svarade att man inom justitiedepartementet höll pá med ett förberedande arbete för att försöka göra en preliminär bedömning av om fördelen med en förbudsreglering skulle överväga de allvarliga betänkligheter som kunde riktas mot en sådan (RD 1977/78:125 s. 14). Håkan Winberg svarade att ett förbud mot att bära kniv måste utformas utomordentligt försiktigt. En sådan reglering måste överensstäma med vad folk i allmänhet finner vettigt och förnuftigt (RD 1977/78:125 s. 15).

När en fraga om knivar den 16 oktober 1979 pá nytt framställdes (RD 1979/80:12 s. 54), denna gång av riksdagsmannen Gunnar Biörck i Värmdö, besvarades den av Håkan Winberg som då var justitieminister. Biörck frågade, med hänvisning till uppgifter i pressen om att ett anmärkningsvärt stort antal knivmord på senare tid ägt rum i Sverige, om det var känt vad bakgrunden var till detta och om det föranledde någon kommentar ur sociologisk eller kriminologisk synpunkt. Justitieministern svarade bl.a. att man från den officiella statistiken om dödsorsaker kan få fram uppgifter som tyder pá en mindre ökning av antalet mord med skärande och stickande

24 Gällande rätt

redskap. Justitieministern hänvisade dels till en arbetsgrupp som fått rikspolisstyrelsens uppdrag att belysa váldsbrottsligheten i Stockholm och dels till en studie inom brottsförebyggande rådet av váldsbrottsdomar med sikte pá att närmare belysa bakgrunden till våldsbrott. Justitieministern uttryckte som sin förhoppning att dessa utredningar kunde komma att ge underlag för konkreta atgärder (RD 1979/80:19 s. 3).

Arbetsgruppen som skulle belysa vâldsbrottsligheten i Stockholm arbetade under ledning av polismästaren i Stockholm Hans Holmêr. Vissa uppgifter som tagits fram av denna arbetsgrupp lades till grund för en motion av riksdagsmännen Sixten Pettersson och Allan Åkerlind (1980/81:683) om att ge polisen rätt att beslagta en gripen persons kniv under 48 timmar från frisläppande av den aktuella personen.

Justitieutskottet uttalade med anledning av denna motion

bland annat följande (JuU 1980/81:33 s. 18-20): Bakom

motionärernas förslag ligger en oro över att knivar alltmer kommer till i brottsliga - - användning sammanhang. Utskottet har tidigare i är uppmärksammat den utveckling av váldsbrottsligheten som sker i riktning mot att allt grövre

våld används (JuU 1980/81:26) och utskottet anser att

utvecklingen är utomordenligt oroande. Enligt utskottets mening mäste kraftfulla resurser sättas in för att bemästra inte minst den váldsbrottslighet som sker med användning av kniv. Utskottet hänvisade därefter till de tidigare nämnda utredningarna inom rikspolisstyrelsen och brottsförebyggande rådet och angav som sin uppfattning att motionärernas förslag var väl värt att prövas i dessa sammanhang. Utskottet utgick

från att så skulle ske utan något särskilt initiativ från

riksdagens sida och avstyrkte bifall till motionen. Denna hemställan bifölls (RD 1980/81:38 s. 96).

Gällande rätt 25

En fråga om förbud i vissa fall att bära livsfarligt vapen framställdes år 1981 av riksdagsmannen Gunnel Jonäng. Justitieministern Carl Axel Petri svarade (RD 1981/82:56 s. 12) bl.a. att han ansåg att det fanns fog för en vidgad rätt att inskrida mot omotiverat innehav av knivar i vissa sammanhang. Det skulle inte vara fråga om ett knivförbud utan om en rätt för polisen att i vissa situationer ta hand om knivar och andra liknande vapen. En sådan befogenhet skulle man också eventuellt kunna utsträcka till andra fall. Han avvisade tanken på ett generellt knivförbud på t.ex. allmän plats med hänsyn till bl.a. de gränsdragningsproblem som ett sådant förbud skulle dra med sig. Beträffande andra farliga föremål förklarade justitieministern att de torde kunna beslagtas och förverkas med stöd av 36 kap. 3 § BrB och att det därför inte förelåg samma problem beträffande dessa som beträffande knivar.

Gunnel Jonäng svarade bl.a. (RD 1981/82:56 s. 14) att det också måste diskuteras vilka vapen som kan tänkas ingå i ett förbud. har efterlyst Stockholmspolisen en lagstiftning, tillade hon, som skulle omfatta knivar och andra farliga vapen, dvs. dolk, stilett, bajonett eller motsvarande tillhyggen som fjärderbatong, knogjärn och tillhyggen av metallrör och kätting. Hon framställde därefter dessa synpunkter till riksdagen i motion 1981/82:1704. Hon hemställde där, att riksdagen hos regeringen skulle begära snabba åtgärder i syfte att begränsa innehavet av knivar och liknande vapen. Hon hänvisade därvid till att flera dödsolyckor inträffat genom knivhugg och att åtskilliga ungdomar bär på knivar och andra farliga föremål som knogjärn, batong och metallrör som t.ex. kommer till vid bråk användning i samband med ishockeymatcher. Hon anförde att många andra länder har funnit det befogat att lagstifta mot knivar och andra farliga föremål samt att detta även är en viktig fråga ur arbetarskyddssynpunkt.

26 Gällande rätt

Justitieutskottet anförde beträffande denna motion bl.a. (JuU

1981/82:38 s. 23-27), att rikspolisstyrelsen år 1979 tillsatt en projektgrupp för utredning och förslag till åtgärder med anledning av ökningen av antalet våldsbrott under senare tid, särskilt med avseende på våldet på gator, allmänna platser och allmänna kommunikationsmedel. Denna grupp avsåg också att ta fram underlag för en bedömning av i vad mån det behövdes en vidgad rätt att ingripa mot omotiverat innehav av knivar. Utskottet uttalade stor förståelse för de tankar som förts fram i motionen och ville - i linje med vad motionären anfört - särskilt framhålla angelägenheten av att insatser görs för att förhindra att ungdomar utan fog innehar knivar eller andra farliga vapen. Med hänsyn till det tidigare refererade pågående arbetet ansåg utskottet inte att någon åtgärd var påkallad från riksdagens sida med anledning av motionen och hemställde att den skulle avslås vilket också skedde (RD 1981/82:119 s. 141).

Gunnel Jonäng återkom med en motion i januari 1983 (1982/83:1211) där hon på nytt hemställde att riksdagen hos regeringen skulle begära åtgärder i syfte att begränsa innehavet av knivar och liknande vapen.

I betänkandet 1982/83:23 om förverkande av knivar m.m. till förebyggande av våldsbrott yttrade sig justitieutskottet dels över den i propositionen 1982/83:89 föreslagna ändringen i 36 kap. 3 § brottsbalken (jfr avsnitt 2.1), dels om den i samma proposition föreslagna lagen om förfarandet vid förverkande av vissa farliga föremål (ersatt den 1 januari 1987 av lag 1986:1009 om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.), dels över Gunnel Jonängs motion. Till grund för de

föreslagna ändringarna låg en promemoria (Ds Ju 1982:5) För-

verkande av knivar m.m. till förebyggande av våldsbrott, som utarbetats inom justitiedepartementet och remissbehandlats. Utskottet anförde i sina överväganden att man tidigare framhållit angelägenheten av att samhället motverkar tendenserna

Gällande rätt 27

till att vapen av olika slag i ökad utsträckning kommer till användning vid váldsbrottslighet. Förslaget innebar enligt utskottets mening att de synpunkter som motiverat ett krav pá ett mera generellt förbud mot att bära kniv och andra farliga föremål på allmän plats i stor utsträckning tillgodosetts och att de olägenheter av praktisk och principiell art som skulle vara förknippade med ett sådant generellt förbud kunde undvikas. Utskottet avstyrkte därför bifall till motionen och tillstyrke bifall till propositionen. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (RD 1982/83:111 s. 93).

Knivfrágan berördes på nytt i samband med att regeringen hösten 1986 överlämnade en skrivelse till riksdagen om átgärder mot válds- och egendomsbrott (skr 1986/87:21, JuU 8, rskr. 52). Där förutskickade justitieministern under avsnittet Knivar m.m. (s. 15) dels ett förslag till ändring i 19 och 20 §§ polislagen (jfr avsnitt 2.1), dels att en särskild utredare skulle tillkallas för översyn av vapenlagstiftningen med särskilt uppdrag att pröva frågan om ett eventuellt knivförbud.

3 EN KRIMINOLOGISK BAKGRUNDSBESKRIVNING

Utredningen har gjort en sammanställning av kriminologiska data för att belysa användningen av knivar och andra vapen i samband med våldsbrott (se bilaga 2). Av det materialet framgår bl.a. följande.

Under år 1986 polisanmäldes runt 40 000 våldsbrott i Sverige. Av dessa var cirka hälften sådana som utspelades utomhus. Samtidigt är det på det viset att långt ifrån alla våldsbrott kommer till polisens kännedom. Man kan räkna med att den verkliga våldsbrottsligheten är åtminstone tre gånger så stor som den registrerade. Den dolda våldsbrottsligheten består dock i högre grad än den registrerade av lindrigare våldsfall.

Den anmälda våldsbrottsligheten har ökat kraftigt sedan år

1950. Ökningen är dock starkast från och med mitten av 1960-

talet. Delvis kan denna ökning förklaras av att statistiken har blivit bättre och att anmälningsbenägenheten ökat, men mycket talar för att vi också har haft en faktisk ökning av våldet. De data som finns talar också för att förekomsten av vapen vid våldsbrott är något högre i dag än på 1970-talet.

Våldsbrottsligheten har en hög grad av koncentration till vissa platser, tider och omständigheter. Den är således större i storstadsregionerna än i landet i övrigt och mera uttalad i stad än på landsbygd. I städerna är utomhusvåldet mycket starkt koncentrerat till stadskärnorna, till kvällstid och nätter och i synnerhet till helgkvällar och helgnätter. En stor del av våldshändelserna utomhus inträffar i samband med nöjesaktiviteter.

Våldet år också starkt koncentrerat till en mindre grupp av befolkningen. Det gäller särskilt utomhusvåldet. Denna grupp

30 Kriminalogisk bakgrundsbeskrivning

har ofta en omfattande tidigare brottsbelastning av vilken merparten består av annan brottslighet än våldsbrott. Utomhusvåldet begås till största delen av yngre män.

Totalt sett förekommer vapen vid vart femte anmält våldsbrott. Stick- och skärvapen (vanligen olika slag av knivar) förekommer i runt vart tionde, hugg- och slagvapen i knappt vart tionde våldsbrott. Skjutvapen vid våldsbrott är mycket ovanligt. Vapenförekomsten är högst vid personrån (25 procent), följt av misshandelsbrott (15-20 procent), våldtäkt (13 procent) och våld mot tjänsteman (3 procent). Det är dock långt ifrån i alla fall där vapen förekommer som offret åsamkas fysiska skador. Detta gäller speciellt vid personrån och våldtäkter, där vapen i många fall används som hotmedel.

Totalt sett kan vapenförekomsten vid anmälda våldsbrott uppskattas till i storleksordningen 6 000 - 8 000 fall för hela landet under år 1986. De fall som avsåg stick- eller skärvapen till 3 500 - 4 000. Den större delen av de brott där vapen används utspelar sig dock inte på allmän utan på enskild plats. Fallen med vapenförekomst på allmän plats (hela landet 1986) kan uppskattas till i storleksordningen 1 600 - 2 000. De som avsåg stick- eller skärvapen till 1 100 - 1 300.

Det finns ett klart samband mellan vapenförekomst och offrets skador. Sambandet är dock påtagligare för misshandelsbrotten än för personrånen eller våldtäkterna eftersom vapnen i de senare fallen ofta enbart används som hot.

4 UTLÃNDSK RÄTT

Lagstiftning angående förbud att bära kniv finns redan i många länder. I Danmark, Finland och Norge finns olika långtgående förbud. Dessa skall närmare belysas nedan. I Storbritannien pågår för närvarande ett lagstiftningsarbete på detta område.

4.1 Danmark

Enligt 4 § i den danska vapenlagen kan justitieministeriet genom så kallad bekendtgørelse bland annat föreskriva förbud mot att införa, förvärva, inneha, bära, använda eller överlåta bl.a.

1. skarpt vapen om klingan överstiger 12 cm, springkniv och springstilett,

2. slag- eller stötvapen, som knogjärn, batong eller liknande.

I 7 § bekendtgørelsen om våben, den 11 december 1985, finns ett förbud med ovan angivet innehåll. Huvudregeln är alltså ett generellt knivförbud såväl på allmän plats (varmed förstås även skog och mark och dylikt) som enskild plats för knivar som har en klinga överstigande 12 cm. Under förbudet faller även springknivar, springstiletter och typiska gatustridsvapen med karaktär av slag- eller stötvapen (kast-

stjärnor omfattas inte, däremot elpistoler). Från det

generella förbudet stadgas en rad undantag. Polisen kan ge tillstånd för införsel, innehav osv. av dessa slags vapen. Sådant tillstånd beviljas i praktiken endast för samlarvapen. Därutöver får dolkar och knivar, oavsett klinglängd, förvärvas, innehas, bäras och användas om de skall användas som

32 Utländsk rätt

verktyg i yrkesverksamhet eller för hushállsbruk, jakt, fritidsfiske eller sportdykning. För rätt till införsel krävs att dolken eller kniven allmänt används för dessa ändamål. Man får också överlåta sådana knivar till annan om det kan antas att förvärvaren avser att använda dem på anfört sätt. I praktiken innebär detta att knivar med klinglängd överstigande 12 cm i stor utsträckning kan säljas fritt.

Páföljden för överträdelse av förbudet är böter eller haefte eller vid försvárande omständigheter fängelse i högst tvâ år.

Enligt polismyndigheten i Köpenhamn är det alltför lätt att kringgå förbudet. Ungdomar ser till att ha några fiskekrokar i fickan för att kunna göra troligt att de skall använda sina knivar till fiske. I ett mål uppgav en man, som vid tretiden pá natten rastade hunden utanför fristaden Christiania, att den kniv han bar var avsedd för jakt. Dá han kunde visa att han var jägare fälldes han inte till ansvar.

I ett betänkande från arbetsgruppen för vapenlagstiftningen som avgavs 1986 har föreslagits,

1. möjlighet för polisen att, i samband med straffbart bruk av skarpt vapen, meddela förbud att bära sådant vapen offentligt i högst tvâ år,

2. förbud mot fällknivar, fällstiletter (där bladet faller ut av sin egen tyngd) samt kamouflerade vapen typ värjkäppar,

3. förbud mot kaststjärnor och liknande,

4. att vissa vapen med klinga skall utan tillåtelse få användas som dekoration i fastighet.

Politidirektören föreslog i sitt remissvar ytterligare ändringar, nämligen

Utländsk rätt

1. en effektiv kontroll av importen av knivar och dolkar,

2. ett förbud mot postorderförsäljning,

3. ett förbud mot skyltning såväl i butiksfönster som vid gatuutställningar,

4. en effektiv kontroll vid försäljning av knivar,

5. ett förbud mot att bära kniv om det inte på allmän plats, är uppenbart att kniven skall användas till vissa begränsade tillåtna ändamål.

Justitieministern har uttalat för sig positivt en skärpning av vapenregleringen. I justitiedepartementet arbetar man för närvarande med en proposition som skall fram inom läggas kort. Ett förbud att bära kniv skall på allmän plats ingå. Inom justitieministeriets lagavdelning är man i färd med att utarbeta en ny undantagsregel med innebörden att sådan användning som utgör led i yrkesverksamhet, jakt, fiske eller sport kan godtas. Man anser begränsningen till knivar med en klinglängd överstigande 12 cm mindre ändamålsenlig men kan tänka sig någon form av längdangivelse i lagtexten.

4.2 Finland

Sedan 1930-talet har man i Finland haft ett förbud att bära eggvapen på offentliga nöjen och liknande tillställningar. På 1970-talet beslöt man att förbudet utvidga och skärpa kontrollen.

Den 1 juni 1977 trädde en lag och en förordning om eggvapen i kraft. Den 1 februari 1979 kompletterades med förordningen ett tillägg om

precisionsslangbåge.

34 Utländsk rätt

I lagens 1 § införes och definieras begreppet f a r l i e g g v a p e n. Med farligt eggvapen avses g t stilett och bajonett. Vad som i lagen föreskrivs om dolk, farligt eggvapen skall också tillämpas pá fjäderbatong och knogjärn. Genom förordningen har reglerna om farligt eggvapen i lagen blivit tillämpliga även på svärd, djungelkniv, kastkniv och med dessa jämförbara eggvapen tillverkade av kätting, metallsamt pá tillhyggen kabel, eller med dessa jämförbara tillhyggen. Även rör, vajer eller motsvarande redskap, avsett att precisionsslangbáge användas för att skada annan eller som lämpar sig för det, omfattas enligt förordningen av lagen. Däremot omfattas inte kaststjärnor.

I föreskrivs förbud mot import och tillverkning för lagen av farliga eggvapen samt handel med sådana försäljning i förordningen för så kallade samvapen. Undantag görs larvapen. Vidare föreskrivs i lagen att farligt eggvapen inte får innehas på allmän plats eller vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning om inte godtagbart skäl Detta har i praktiken närmast kommit att föreligger. Endast rena innebära ett totalförbud. undantagsfall del av en uniform - kan t.ex. en bajonett som utgör tänkas innebära godtagbara skäl.

innehåller vidare regler för slidkniv och andra Lagen sådana eggvapen, som är avsedda att vara arbetsredskap eller att användas för annat godtagbart bruk, men som för förövande av brott mot liv eller hälsa lämpar sig eller för hot om sådant brott. Sådana vapen får inte innehas på allmän plats eller vid allmän sammankomst eller vid annan offentlig tillställning, om innehavet inte är nödvändigt för arbete eller annat godtagbart skäl föreligger.

Med allmän avses alla platser dit allmänheten har plats tillträde inklusive skog och mark.

Utländsk rätt 35

För brott mot förbudet att införa, tillverka och saluhálla farligt eggvapen stadgas böter eller fängelse i högst tvâ âr. För innehav av farligt eggvapen i strid med lagen stadgas böter eller fängelse i högst ett âr. För innehav av slidkniv eller annat sådant eggvapen i strid mot lagen stadgas böter eller fängelse i högst sex månader. Lagen innehåller även regler om förverkande.

Polisman har enligt lagen rätt att kroppsvisitera den som på sannolika grunder misstänks för brott mot lagen.

I Helsingfors har årligen under tiden 1984-1986 drygt 300 eggvapen beslagtagits och förstörts av polisen. Vanligen har beslagen skett i samband med omhändertagande för fylleri.

Inom polisen bedömer man att eggvapenlagen har haft positiva effekter på allmän ordning och säkerhet. En viktig faktor är att farliga eggvapen inte marknadsförs Det har offenligt. blivit mindre vanligt än tidigare att folk bär kniv. Det gäller även bland personer som ofta grips av polisen för brott eller fylleri, även om minskningen inte är lika påtaglig där.

Inom justitiedepartementet förhåller man sig något tveksam till eggvapenlagens positiva effekt då en sádan effekt inte kan anses direkt dokumenterad i brottsstatistiken. Trots detta kan en tidigare tillämpad praxis inom polisen att ta knivar frán t.ex. berusade personer anses ha getts stöd i lag. Det dominerande intrycket är att váldsbrottsligheten skulle ha ökat mer markant om lagen inte funnits.

Under åren 1982 - 1984 dömdes årligen ut cirka 1 700 straffpåföljder för brott mot eggvapenlagen. Den övervägande delen dömda fick böta. Endast nägra enstaka fängelsestraff förekom.

36 Utländsk rätt

Misshandelsbrotten har inte minskat. Men det proportionella antalet misshandelsbrott har heller inte ökat. Bland grova misshandelsbrotten har en förskjutning ägt rum frán fullbordade brott mot försök. Man är dock osäker på om detta beror pá knivförbudet.

4.3 Norge

I Norge gäller sedan 10 juli 1987 enligt Justis- och politiföreskrifter om skjutvapen, vapendelar och departementets ammunition en regel med innebörden att det är förbjudet att på annat sätt förvärva, äga eller inneha springköpa eller

knivar, stiletter, batangaknivarl, knogjärn och batonger.

för polisen, försvaret och för samlare. I spe- Undantag görs ciella fall kan polisen ge dispens frán förbudet. Påföljden är böter eller fängelse i högst tre månader. Det är även förbjudet att införa springknivar, stiletter, batangaknivar, knogjärn och batonger.

För ungdomar finns en speciell reglering i vapenlagen av innebörden att hugg- eller stickvapen med en klinglängd överstigande 25 cm inte får överlåtas till barn under 16 âr.

Beträffande farliga föremål har man sedan 17 mars 1987 ett tillfälligt förbud för produktion, import, marknadsföring och omsättning av kaststjärnor, karatepinnar, blásrör och slangbâgar. För brott mot denna paragraf stadgas böter eller fängelse i högst tre månader.

1 Batangakniv är en kniv med tudelat skaft. Klingan är i skaftdelarna. Skaftdelarna kan vikas ihop runt fastgängad klingan när kniven inte används. Knivtypen som även förekommer i Danmark under namnet Butterfly, har blivit mycket populär bland ungdomar.

Utländsk rätt 37

4.4 Storbritannien

I England och Skottland gäller enligt Prevention of Crime Act, 1953 ett förbud att bära offensiva vapen pá allmän plats utan vederbörligt tillstånd eller godtagbara skäl. Enligt bestämmelserna kan den som bryter mot förbudet dömas till fängelse eller böter. Bevisbördan för att det föreligger godtagbara skäl för att bära vapnet ávilar den som bär det.

Offensivt vapen definieras som ett föremål som tillverkats eller anpassats för att skada annan eller ett föremål som innehavaren avser att använda för sådant ändamål. Polisen har invänt att det är svårt att tillämpa lagen i fråga om knivar eftersom det i det enskilda fallet alltid måste bevisas att kniven är avsedd att användas för att skada annan.

Inrikesministern har nyligen förutskickat ett lagförslag om förbud att bära eller med blad försett föremål spetsigt pá allmän plats utan godtagbara skäl. Det skall ankomma pá den person som innehar föremålet att bevisa att han har sådana skäl. Undantag kommer att göras för hantverkare och personer som bär kniv som del av nationaldräkt eller liknande. Vanliga pennknivar skall undantas frán förbudet.

Det skall också bli förbjudet att tillverka, sälja, låna ut, skänka bort eller importera vissa vapen för vilka det inte finns något legitimt användningsområde. Troligen kommer detta förbud att avse knogjärn, bältesknivar (kniv inmonterad i spännet) och vissa andra föremål. Detta framgår av ett pressmeddelande från Home Office av den 7 oktober 1987.

5 UTREDNINGENS ÖVERVÃGANDEN

5.1 Utredningens arbete utgör ett led i kampen mot váldsbrottsligheten

Under senare år har våldsbrottsligheten tilldragit sig ett växande intresse bland allmänhet och politiker. Intresset bör främst ses mot bakgrund av den ökning av antalet anmälda våldsbrott, som ägt rum under efterkrigstiden. En del av ökningen torde visserligen, som jag sagt tidigare, kunna förklaras med omläggningar av statistiksystem etc., mer än av en ökning av brottsfrekvensen, men att váldsbrottsligheten i dag ligger pá en nivå, som de flesta människor uppfattar som oacceptabelt hög stár samtidigt fullt klart.

En företeelse som är ägnad att väcka särskild oro är användningen av knivar och andra vapen i samband med våldsbrott. Kriminologiska studier tyder på att denna användning har ökat. Det har också omvittnats från t.ex. polisen att det numera är vanligt i vissa ungdomsgrupper att uppträda beväpnad med knivar eller andra vapen eller tillhyggen.

Denna utveckling, vilken jag har berört i avsnitt 3, har föranlett flera lagstiftningsátgärder frán statsmakterna. År 1983 infördes regler i 36 kap. 3 § BrB som ökade möjligheterna att beslagta och förverka knivar och andra farliga föremål. Reglerna har sedermera kompletterats med föreskrifter i 19 § polislagen (1984:387) om rätt för polisman att företa kroppsvisitation eller vissa former av husrannsakan för att söka efter sådana föremål. Föreskrifterna trädde i kraft så sent som den 1 juli 1987 (SFS 1987:577). Det synes råda en bred politisk enighet i dessa frågor. Justitieutskottet har vid flera tillfällen gjort uttalanden om angelägenheten av att samhället vidtar kraftfulla åtgärder mot denna brottslig-

het (JuU 1980/81:33 s. 20, 1981/82:38 s. 24, 1986/87:36

s. 6).

40 Utredningens överväganden

Regeringen har i en skrivelse den 2 oktober 1986 till riksdagen redovisat de åtgärder som planerades inom justitiedepartementets område mot bl.a. våldsbrott (skr. 1986/87:21). I skrivelsen anfördes att den omständigheten att vapen, knivar och andra tillhyggen kommer till användning vid våldsbrott i en utsträckning som inte är obetydlig är ägnad att inge oro. Vidare betonades vikten av att genom lagstiftning eller på andra sätt minska risken för brott av olika slag, t.ex. genom åtgärder riktade mot tillgången till och spridningen av olika former av vapen. I det sammanhanget erinrade föredragande statsrådet om de diskussioner som tidigare förts i lagstiftningssammanhang om att införa ett förbud mot att bära kniv och liknande vapen utan godtagbart skäl.

Jag tar i det här sammanhanget upp frågan om ett förbud mot att inneha kniv vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster och ett förbud mot att medföra gatustridsvapen på allmän plats. Sådana förbud ligger väl i linje med de begränsningar i rätten att bära vapen och andra tänkbara brottsredskap som redan finns i vapenlagen och annan lagstiftning. En förbudslagstiftning med denna inriktning utgör ett naturligt led i kampen mot våldsbrottsligheten, förutsatt att förbuden kan ges en utformning så att de blir effektiva i praktiken. Angelägenheten av att snabbt nå resultat i dessa strävanden gör att man inte bör avstå från att pröva ett knivförbud enbart av den anledningen att de lagstiftningsåtgärder som senast vidtagits mot användningen av vapen vid våldsbrottslighet inte varit i kraft mer än en kortare tid.

5.2 Ett knivförbud kan minska benägenheten att bära kniv

Jag skall nu närmast diskutera i vad mån ett förbud mot att bära kniv kan tänkas få någon gynnsam effekt på váldsbrotten utöver dem som kan uppnås med nuvarande lagstiftning. Frágan

Utredningens överväganden 41

om räckvidden av ett knivförbud, dvs. i vilka sammanhang eller på vilka platser förbudet lämpligen bör tillämpas, behandlas i avsnitten 5.3 och 5.4 och detaljfrågor beträffande förbudets utformning i avsnitt 5.5. Vad som sägs om knivar gäller i tillämpliga delar andra liknande vapen och farliga föremål, vilka kommer att behandlas närmare i sistnämnda avsnitt.

Av den kriminologiska bakgrundsbeskrivningen (bilaga 2) framgår, att våldet ökat i det närmaste kontinuerligt sedan 1950-talet. Speciellt “våldet på gatan äger i stor utsträckning rum på kvällar och nätter i anslutning till nöjesaktiviteter i städernas centrala delar. Vid ungefär vart femte anmält våldsbrott förekommer stick-, skär-, hugg- eller slagvapen.

Dessa kriminologiska fakta leder till slutsatsen att det finns vägande kriminalpolitiska skäl att försöka minska användningen av knivar i samband med våldsbrott. En begränsning av rätten att bära kniv och andra farliga föremål bör i sig vara ägnad att minska såväl antalet våldsbrott som antalet personer som dödas eller skadas i samband med sådan brottslighet. Även antalet svåra skador till följd av sådan brottslighet bör kunna minskas pá det sättet. Som jag ser det måste till och med begränsade effekter i dessa hänseenden anses eftersträvansvärda.

Det finns självfallet flera olika sätt att angripa detta problem. Med hänsyn till den stora roll som alkoholen spelar som en utlösande faktor vid de flesta våldsbrott finns det skäl att betona vikten av åtgärder för att förbättra folknykterheten. En annan sådan åtgärd är att på olika sätt minska tillgången till knivar i situationer då det erfarenhetsmässigt finns risk för våldshandlingar.

Ett sätt att åstadkomma en sådan minskning av tillgången på

42 Utredningens överväganden

knivar är att rent generellt begränsa förekomsten av särskilt farliga knivar genom restriktioner med avseende på import och försäljning. I utredningens uppdrag ingår att med förtur överväga sådana restriktioner. Saken fordrar emellertid undersökningar och överväganden som inte lämpligen bör få försena genomförandet av de förslag som jag lägger fram i detta betänkande. Jag avser därför att behandla frågan om restriktioner för import och försäljning av vissa knivar och andra farliga föremål i ett senare betänkande.

I det här betänkandet föreslår jag en begränsad inskränkning av rätten att bära kniv. Förslaget tar sikte på situationer som erfarenhetsmässigt innebär risker ur váldssynpunkt, nämligen offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Jag föreslår också ett generellt förbud mot att på allmän plats bära s.k. gatustridsvapen och andra extremt farliga föremål.

Redan de regler som finns i dag torde göra det möjligt för polisen att ingripa i åtskilliga situationer, där ett knivförbud skulle kunna övervägas. Jag avser bl.a. de tidigare nämnda reglerna om förverkande och beslag av farliga föremål (36 kap. 3 § BrB, 27 kap. 14 a § RB) och om kroppsvisitation

för att söka efter sådana föremål (19 § polislagen). Detta

innebär dock inte att ett knivförbud vore utan betydelse. De befintliga reglerna om beslag och förverkande kan för närvarande sägas hänga i luften ur systematisk och pedagogisk synpunkt genom att de inte ansluter till någon straffregel. Risken att drabbas av straff vid sidan av att få kniven förverkad bör verka i allmänpreventiv riktning. Genom att förena förverkandereglerna med ett straffsanktionerat förbud blir också samhällets avståndstagande från att gå omkring beväpnad tydligare. Ett knivförbud skulle på så sätt kunna bidra till att ändra attityderna till att bära kniv inte minst bland sådana ungdomsgrupper, som nu mer eller mindre regelmässigt bär kniv på sig.

Utredningens överväganden 43

Också erfarenheterna från tillämpningen av den finländska lagstiftningen om knivförbud tyder på att ett förbud kan ha sådana attitydpåverkande effekter som jag nyss har talat om. Förbudet tycks ha medfört att befolkningen bär kniv på allmän plats samt vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar i betydligt mindre utsträckning än innan förbudet infördes. Det gäller i hög grad även de i sammanhanget särskilt intressanta grupper av personer som ofta kommer i kontakt med polisen p.g.a. att de uppträder berusade eller misstänks för brott. De slutsatser som kan dras av dessa erfarenheter är visserligen inte entydiga. Det är t.ex. svårt att veta hur mycket av den attitydpåverkande effekten som hänför sig till själva förbudet att bära kniv och hur mycket som skall tillskrivas risken att få vapnet förverkat. Man torde dock våga påstå att erfarenheterna i Finland visar att ett knivförbud i varje fall i förening med regler om förverkande och med en rimlig grad av övervakning från polisens sida kan utgöra en grund för att påverka allmänhetens attityd i riktning mot att självmant avstå från att bära kniv.

En sådan effekt av ett knivförbud skulle få betydelse inte minst i de förmodligen talrika fall då bråk uppstår utan att situationen från början har varit sådan att grund för polisingripande och beslag har förelegat. En attitydförändring skulle också kunna bidra till att hindra att våldet i samhället förgrovas ytterligare.

Möjligheterna att ett knivförbud i praktiken skall få sådana effekter beror uppenbarligen till en väsentlig del på hur effektivt förbudet kan övervakas. Man måste också se till att utforma förbudet så att det inte träffar en sådan användning av knivar som framstår som naturlig och godtagbar ur samhällets och den enskildes synpunkt. Jag återkommer till dessa frågor i de följande avsnitten.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att ett lämpligt utformat

44 Utredningens överväganden

förbud mot att bära kniv i vissa sammanhang eller på vissa platser bör kunna vara ett verksamt komplement till de redan gällande reglerna om beslag och förverkande av farliga föremål. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av regeringens uttalade strävan att med kraft bekämpa våldsbrottsligheten anser jag att ett sådant knivförbud bör införas.

5.3 Problem med ett knivförbud på allmän plats

Regeringsformen (RF) torde inte hindra att ett knivförbud utformas generellt och alltså i princip träffar allt bärande av kniv såväl utomhus som inomhus respektive på enskild eller allmän plats. Den danska regleringen är i princip utformad pá det sättet. Ett något mindre långtgående alternativ är att göra knivförbudet tillämpligt på allmän plats. Tänkbart är också att kombinera ett förbud på allmän plats med ett förbud vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Det finländska knivförbudet är i huvudsak utformat på det sättet. Ytterligare alternativ kan naturligtvis tänkas. I samtliga fall får man ha klart för sig att förbudet, liksom i Danmark och Finland, måste vara försett med undantag som möjliggör en legal användning som arbetsredskap m.m.

Ett förbud med så stor räckvidd skulle naturligtvis minska tillgängligheten av knivar betydligt, förutsatt att förbudet åtlyddes. En sådan utformning av förbudet för dock även med sig problem av både principiell och praktisk natur, större ju vidsträcktare förbudets tillämpningsområde är. Problemen hänför sig i första hand till möjligheten att få allmänhetens förståelse för förbudet och att övervaka förbudet samt till utformningen av undantagen för legal användning.

Vid utformningen av undantagen från förbudet måste man beakta att knivar i dag har en vidsträckt användning som framstår som naturlig och nödvändig för de flesta människor. Som hus-

Utredningens överväganden 45

hållsredskap används knivar främst i hemmen men även i andra sammanhang, t.ex. pá restauranger och vid utflykter. Åskilliga hantverkare och andra yrkesgrupper använder kniv som arbetsredskap. Även på fritiden kan knivar behövas i en mängd olika sammanhang, inte minst som redskap vid olika sport- och friluftsaktiviteter, såsom vid jakt, fiske, camping, sportdykning 0.d.

Listan på användningsområden skulle kunna göras lång. Användningsområdena går även i varandra, såsom då en person använder sin kniv som arbetsredskap då han bygger sig en sommarstuga på fritiden. Vilket också är hans hobby. Bilden kompliceras ytterligare av att knivar ofta behöver bäras på väg till eller från det ställe där de skall användas resp. har använts, och det är självfallet vanligt att knivar bärs vanemässigt för att finnas till hands om och när behov uppstår.

Säkert finns det ett visst utrymme för att minska ett vanemässigt bärande av kniv av det slag som jag nämnde sist. Däremot bör samhället givetvis inte införa regler om knivförbud som strider mot vad som allmänt anses rimligt. En sådan reglering skulle inte vinna förståelse hos allmänheten och skulle säkert inte bli framgångsrik.

Den danska lagstiftningen på området gör undantag för knivar vars klinga är 12 cm eller kortare. För vapen med längre klinga har undantag gjorts för användning som arbetsredskap, till hushållsbruk samt vid jakt, fritidsfiske eller sportdykning. Reglerna är enligt min mening både för vida och för snäva för att utan vidare kunna överflyttas till en motsvarande svensk lagstiftning. Genom det undantag som avser bladets längd kommer många nog så farliga knivar att helt falla utanför regleringen. Erfarenheterna från praxis visar också att det finns stora möjligheter att kringgå förbudet genom påstående att vapnet är avsett för jakt eller dylikt. Å andra sidan förefaller undantagen att i onödan utesluta flera

46 Utredningens överväganden

användningsområden som borde kunna godtas, t.ex. sport och friluftsliv i allmänhet samt hobbyaktiviteter och andra arbeten som inte utövas i yrket. Reglerna innefattar också ett förfarande med tillstånd från polismyndigheten i vissa fall. En sådan omgång bör enligt min mening undvikas för svenskt vidkommande.

Det finländska knivförbudet gör undantag för innehav av vissa knivar som är nödvändiga för vederbörandes arbete samt då annat godtagbart skäl för innehavet föreligger. Vad som är godtagbart skäl avgörs av de rättstillämpande myndigheterna, dvs. i första hand polisen. Denna lösning har visat sig effektiv i Finland. Enligt min mening skulle det dock för svensk del inge betänkligheter att låta gränserna för det straffbara området bestämas av ett så mångtydigt begrepp som godtagbart skäl, särskilt om avsikten är att i viss utsträckning begränsa ett slentrianmässigt bärande av kniv som i dag anses godtagbart av många.

Jag anser således att varken den danska eller den finländska utformningen av undantagen från knivförbud direkt bör användas som förebild för motsvarande regler i Sverige. Uppenbarligen möter det stora svårigheter att åstadkomma en reglering som tillgodoser kraven på både rättssäkerhet och effektivitet och som samtidigt är någorlunda kortfattad och hanterlig.

Jag anser det föga meningsfullt att närmare överväga ett knivförbud i hemmen, låt vara att en stor del av användningen av kniv i våldssituationer inträffar just där.

Inte heller anser jag att förbudet bör gälla i skog och mark. Behovet av ett sådant förbud förefaller litet. Det torde knappast förekomma i någon nämnvärd omfattning att knivar bärs i skog och mark för sådana ändamål som inte framstår som godtagbara.

Utredningens överväganden 47

Frågan om ett knivförbud bör gälla på allmän plats fordrar däremot mera ingående överväganden.

Med allmän plats avses enligt 1 § allmänna ordningsstadgan (1956:617)

1. gata, torg, park och annan plats, som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan utgör allmän plats och som upplátits för avsett ändamål,

2. för allmänheten tillgänglig del av hamnomráde,

3. allmän väg och

4. annat omrâde, som är upplátet till eller annars nyttjas för allmän samfärdsel.

Kommunerna kan i sina lokala ordningsstadgor bestämma att andra till allmänt begagnande upplátna områden skall likställas med allmän plats vid tillämpningen av ordningsföreskrifterna i den allmänna ordningsstadgan och i lokala ordningsstadgor.

Under begreppet allmän plats faller alltså i princip de gator och andra utomhusplatser i tätorterna, där allmänheten rör sig till fots eller i fordon. Pa landsbygden utgörs de allmänna platserna mest av allmänna vägar samt av allmänt befarna enskilda vägar. Restauranger, varuhus och andra inomhuslokaler är inte allmänna platser. Utanför begreppet faller i regel också skog och mark, även om det förekommer att t.ex. badplatser, parker och slalombackar jämställs med allmän plats i lokala ordningsstadgor. En närmare redogörelse för begreppet allmän plats finns i ordningsstadgeutredningens betänkande (SOU 1985:24) Ordningslag, s. 81 ff. För sammankan påpekas att begreppet allmän plats förekommer även hanget i viss annan lagstiftning, t.ex. BrB, med delvis annan innebörd.

48 Utredningens överväganden

Otvivelaktigt vore det en fördel ur brottspreventiv synpunkt att minska bärandet av kniv på allmän plats. Erfarenheterna från tillämpningen av den finländska regleringen tyder på att ett knivförbud kan bidra till detta.

Det finns dock flera problem med en sådan reglering. Man kan inte heller i detta fall undgå de tidigare berörda svårigheterna att avgränsa det straffbara området på ett sätt som tillgodoser kraven på rättssäkerhet och effektivitet och som skapar förståelse för regleringen hos allmänheten. Ett så vittomfattande förbud vore vidare svårt att övervaka effektivt vilket kan medföra en risk att tillämpningen av förbudet uppfattas som slumpartad och orättvis.

Det är också tveksamt om det finns något verkligt behov av ett knivförbud på allmän plats på alla orter. Särskilt på smärre orter kan ett så vidsträckt knivförbud te sig opåkallat. Det kan därmed sägas ligga mindre väl i linje med ett uttalande av justitieutskottet om en strikt och begränsad

reglering av frågor som dessa (JuU 1986/87:36 s. 6).

Jag har övervägt om ett knivförbud på allmän plats skulle kunna avgränsas så att det träffar endast en viss åldersgrupp, t.ex. ungdomar under 21 år. En sådan åldersgräns gäller redan nu i fråga om rätten att inneha stiletter (se avsnitt 2.1). Inte heller på detta sätt undgår man dock behovet av att formulera undantag för en legal användning. Den brottspreventiva effekten skulle förmedlingen också vara begränsad. Påpekas bör att många riskgrupper i detta sammanhang utgörs av personer som är äldre än 21 år.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt anser jag inte att man nu bör införa ett generellt förbud mot att bära kniv på allmän plats. Det kan emellertid finnas skäl att ta upp frågan på nytt sedan man fått erfarenheter av ett förbud med ett mera begränsat tillämpningsområde. Jag återkommer till detta i avsnitt 5.5.5.

Utredningens överväganden 49

Beträffande en grupp av vapen anser jag dock att det redan nu finns goda skäl att införa ett förbud som gäller pá allmän plats. Jag avser s.k. gatustridsvapen såsom knogjärn, spiralbatonger, slangbágar, karatepinnar, kaststjärnor och strypsnaror. Jag återkommer till dessa vapen i avsnitt 5.5.3.

Innan jag lämnar frágan om ett knivförbud på allmän plats vill jag kort beröra möjligheten att föreskriva om knivförbud i lokala ordningsstadgor. Sådana stadgor antas av kommunfullmäktige och skall därefter underställas länsstyrelsen för fastställelse (23 § AOst och förordningen 1982:1173 med bemyndigande för kommuner och länsstyrelser att meddela lokala ordningsföreskrifter). I en lokal ordningsstadga får meddelas föreskrifter i avseende på den allmänna ordningen, som är erforderliga för en kommun eller för del av en kommun. Föreskrifterna får inte angá förhållanden som är bestämda annorledes, och de får inte innebära att onödigt tvång läggs på allmänheten eller att obefogad inskränkning annars görs i den enskildes frihet (7 § A0st).

Frågan om ett förbud mot att bära kniv kan meddelas i en lokal ordningsstadga är tveksam. Även om så vore fallet undgår man inte problemen med att utforma lämpliga från undantag förbudet. Om undantagen utformas på olika sätt i olika kommuner finns det också risk för att tillämpningen inte blir tillräckligt fast och likformig.

Problemen med de varianter av ett knivförbud som jag hittills har diskuterat sammanhänger bl.a. med att regleringens stora räckvidd gör att förbudet träffar en mångfald aktiviteter, vid vilka det inte är rimligt att förbjuda att medborgarna bära kniv. Regleringens räckvidd påverkar också möjligheterna att övervaka förbudet och att fä förståelse för förbudet hos medborgarna. Jag gär nu över till att diskutera en reglering

50 Utredningens överväganden

med en mera begränsad räckvidd, vid vilken problem av dessa bör vara mindre. I första hand skall jag diskutera en slag reglering som är begränsad till offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.

5.4 Förbudet bör tills vidare gälla vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster

Allmänna sammankomster är sammankomster som omfattas av grundlagsskyddet för mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Offentliga tillställningar har däremot oftast nöjeskaraktär. Den närmare regleringen finns i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster (LAS) resp. A0st.

LAS är tillämplig på allmänna sammankomster som hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmänna eller enskilda angelägenheter eller som är att hänföra till föreläsning eller föredrag för undervisning eller meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller religionsutövning. Lagen gäller också för allmänna teaterföreställkonserter, biografföreställningar eller andra allningar, männa sammankomster för att framföra konstnärliga verk. Som allmän anses en sammankomst, om den anordnas för allmänheten, om allmänheten har tillträde till den eller om den med hänsyn till de villkor under vilka tillträde lämnas är att jämställa med allmän sammankomst. Bestämmelserna i LAS skall tillämpas även om det vid sammankomsten förekommer mindre inslag som avser underhållning eller förströelse av annat slag än framförande av konstnärliga verk (1 § LAS, ändrad senast 1976:1005).

Offentlig tillställning är tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtág samt tillställning av annat slag som anordnas för allmänheten och som inte avses i LAS. Om till-

Utredningens överväganden 51

träde till en tillställning är beroende av medlemskap i en förening eller av inbjudan skall tillställningen ändá anses som offentlig, om den ingår i en rörelse som uppenbarligen drivs uteslutande eller väsentligen för att anordna sådana tillställningar. Om en tillställning med hänsyn till omfattningen av den krets som har tillträde eller till de villkor under vilka tillträde lämnas är att jämställa med en tillställning till vilken allmänheten har tillträde, skall den ocksa anses som offentlig (9 § Aost, ändrad senast 1982:344).

Regleringen av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar gäller både på allmän plats och annorstädes. I vissa fall krävs tillstånd av polismyndigheten (3 och 4 §§ LAS, ändrade senast 1982:1172 resp. 1972:785, samt 12 och 13 §§ A0st, ändrade senast 1982:344 resp. 1972:784). Anordnaren svarar för att god ordning råder. Polismyndigheten får meddela ordnings- och säkerhetsföreskrifter (7 § LAS, ändrad senast 1979:971, och 16 § A0st, ändrad senast 1979:970).

En övergripande reglering av allmänna sammankomster finns i bestämmelserna i 2 kap. 1 § RF. Enligt dessa bestämmelser är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl.a. mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Med mötesfrihet avses frihet att anordna och bevista sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk. Demonstrationsfrihet innebär frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats. Mötesfriheten och demonstationsfriheten får begränsas i enlighet med regler i 2 kap. 14 § RF. Ett av allmänna kriminalpolitiska skäl föranlett förbud mot att bära kniv vid bl.a. allmänna sammankomster torde dock inte utgöra någon begränsning i mötes- eller demonstrationsfriheten (jfr SOU 1975:75 s. 129 och RÄ 1986 ref 108).

Erfarenheter frán polisens verksamhet visar att bråk inte

52 Utredningens överväganden

sällan uppstår i anslutning till olika slag av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, särskilt i samband med spritförtäring och när större mängder ungdomar samlas. Exempel på sådana tillställningar och sammankomster är vissa idrottsevenemang, konserter, danstillställningar och evenemang på festplatser.

Som framgår av bl.a. bilaga 2 och min sammanfattning i avsnitt 3 är visserligen antalet fall av knivvåld i sådana sammanhang mindre än antalet knivdåd i hemmen och på allmän plats. Varje fall av knivvåld innebär dock ett mänskligt lidande, oftast en tragedi, av ett slag som framstår som helt onödigt och oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Lidandet drabbar ofta urskillningslöst, inte minst bland ungdomar. Uppenbarligen är det angeläget från både mänsklig och samhällelig synpunkt att försöka minska antalet fall av våld med kniv i dessa sammanhang, även om resultatet inte kan förväntas avsätta så stora spår i brottsstatistiken. Jag ser emellertid ett knivförbud vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster som lyckosamt redan om man på det sättet kan förebygga ett enda fall av onödigt och grovt våld. En reglering som förmår dem som skall besöka allmänna sammankomster och offentliga tillställningar att lämna kniven hemma får naturligtvis också effekter pá förekomsten av knivar pá allmän plats över huvud taget. Förbudet kan också ge erfarenheter som är av värde för ett senare ställningstagande till om det bör utvidgas till att omfatta även allmän plats.

Jag vill också särskilt peka på att de flesta människor knappast har något som helst beaktansvärt behov av att bära kniv på allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar. Ett förbud som är begränsat till sådana sammanhang bör därför inte med fog kunna uppfattas som ett otillbörligt intrång i den personliga friheten. Förbudet understryker i stället vad de flesta redan i dag torde uppfatta som självklart, nämligen att man inte bör komma beväpnad till en sammankomst eller en tillställning.

Utredningens 53 överväganden

Även en reglering med angiven räckvidd måste naturligtvis innefatta en del undantag. Dessa bör dock kunna göras mindre omfattande och därmed mera lättillämpade än vad som skulle krävas i fråga om ett förbud med längre räckvidd.

Med hänsyn till det jag nu har sagt anser jag att ett knivförbud åtminstone till en början bör begränsas till att i första hand avse bärande av kniv vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.

Vid utformningen av undantagen finns det flera tänkbara lösningar. Undantagen kan utformas så att de hänför sig till typen av kniv, den som bär kniven eller den situation i vilken kniven bärs och självfallet också kombinationer av dessa faktorer. Med hänsyn till att även knivar som inte är konstruerade som vapen kan användas vid brott och att det är svårt att avgränsa speciella riskgrupper i sammanhanget anser jag att undantagen i första hand bör hänföra till de sig situationer i vilka knivarna bärs. Kriminologiska data visar också att det ofta finns starka samband mellan en hög risk för våld och så kallade kritiska situationer (se bilaga 2).

Med denna utgångspunkt bör undantag göras för sådana fall då det står i överensstämmelse med ändamålet med sammankomsten eller tillställningen att bära kniv. Det blir därigenom möjligt att i sedvanlig omfattning använda kniv i t.ex. restaurangverksamhet, vid fisketävlingar, vid uppvisningar etc. Undantag bör även göras för fall då kniv bärs som ett led i ett arbete på platsen. Allt detta är självklarheter. För att undvika en tillämpning av knivförbudet som i enstaka fall kan framstå som stötande bör en förbudsregel också innehålla en föreskrift om att ansvar inte skall ådömas i ringa fall.

Ett knivförbud utformat pá detta sätt träffar i första hand de fall då kniv bärs av rent okynne. Det utesluter också i princip att man bär med sig en kniv som man har använt före

54 Utredningens överväganden

eller avser att använda efter sammankomsten eller tillställningen.

Man kan diskutera om även vissa slag av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar bör undantas frán förbudet. Vid exempelvis biografföreställningar och seriösa musikevenemang förekommer ju sällan sådan oordning som i sig motiverar ett knivförbud. Det är dock svårt att dra en klar gräns för vilka evenemang som i sä fall bör undantas från ett förbud. Genom att läta förbudet avse samtliga allmänna sammankomster och offentliga tillställningar uppnår man också att så mänga människor som möjligt avstår frán att bära kniv pá allmän plats p.g.a. att de är pá väg till eller från ett evenemang där det gäller knivförbud. Jag anser därför att förbudet i princip bör avse alla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Man bör dock kunna ta en viss hänsyn till beskaffenheten av sammankomsten eller tillställningen vid av vilka överträdelser som skall anses bedömningen ringa och därmed straffria enligt den nyss nämnda undantagsregeln.

5.5 Närmare om utformningen av ett knivförbud

Som framgått av de föregående avsnitten anser jag att det finns skäl att införa ett förbud mot att inneha kniv vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Förbudet bör gälla med vissa undantag, som jag kommenterar närmare i avsnitt 6. Nedan skall jag diskutera vissa andra frágor rörande förbudets utformning.

5.5.1 Knivförbudet bör regleras i en ny lag

Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar regleras som nämnts i tvâ olika författningar, nämligen LAS resp.

Utredningens överväganden 55

A0st. Jag föreslår att reglerna om knivförbud tas in i en särskild lag. Man slipper på så sätt belasta LAS och AOst med regler av sinsemellan identiskt innehåll.

Mot bakgrund av den utbredda våldsbrottslighet som erfarenhetsmässigt förekommer på många håll i samband med midsommarfirande anser jag att lagstiftningsarbetet bör bedrivas så att den nya lagen kan tillämpas redan vid midsommarhelgen 1988. Jag föreslår att lagen träder i kraft den 1 juni det året.

Givetvis bör ikraftträdandet föregås av en bred infomation till allmänheten om de nya reglerna.

5.5.2 Den nya lagen bör gälla även andra stick- eller skärvapen samt andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa

Som jag framhållit ovan är mina överväganden i fråga om knivar i princip tillämpliga även på andra farliga föremål. Jag avser därmed i första hand andra eggvapen än knivar, t.ex. bajonetter, men även s.k. gatustridsvapen som knogjärn, spiralbatonger, slangbágar, karatepinnar, kaststjärnor, strypsnaror och rivhandskar. Den nya lagen bör innehålla en regel om att även sådana vapen och farliga föremål omfattas av förbudet. I den mån det behövs för att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning bör regeringen i verkställighetsföreskrifter kunna närmare ange vilka slag av vapen och föremål som skall falla under denna regel liksom under reglerna om undantag från förbudet (jfr 8 kap. 13 § RF).

Det finns däremot inte skäl att göra den nya lagen tillämplig på skjutvapen. Ingripande mot personer som utan godtagbara skäl bär skjutvapen vid sammankomster eller tillställningar bör även i fortsättningen ske med stöd av de allmänna bestämmelserna i brottsbalken samt vapenlagen.

56 Utredningens överväganden

Det förtjänar att framhållas att det även förekommer andra slag av farliga och hotfulla situationer i samband med sammankomster och tillställningar än de som föranleds av att personer uppträder med knivar 0.d. Som exempel kan nämnas välkända företeelser som att vissa personer medför farliga hundar eller bär stálskodda kängor. Jag kan emellertid inte finna någon realistisk metod att komma till rätta med sådana hot i detta sammanhang.

5.5.3 Den nya lagen bör också innehålla ett förbud mot att bära s.k. gatustridsvapen på allmän plats

Anledningen till att jag har avstått från att redan nu föreslå ett generellt knivförbud pá allmän plats är, som framgått av avsnitt 5.3, svårigheterna att utforma lämpliga undantagsregler för legalt bruk. Det finns emellertid en typ av vapen beträffande vilka det knappast finns nâgra sådana svårigheter. Jag avser de s.k. gatustridsvapnen. Med detta ord brukar man beteckna vapen som till sin typ är avsedda för brottslig användning i form av t.ex. hot eller misshandel. Exempel pá gatustridsvapen är knogjärn, spiralbatonger, slangbágar, karatepinnar, kaststjärnor, strypsnaror och rivhandskar. (Jämför bildmaterialet i bilaga 3.)

Från polisen har omvittnats att gatustridsvapen i ökande omfattning bärs på allmän plats, särskilt av vissa ungdomsgrupper. Vapnen är i regel klart livsfarliga vid användning mot människor.

Som exempel kan nämnas att det är möjligt att komma över industriellt tillverkade slangbágar som försetts med handtag, handledsstöd och mycket kraftigt gummiband för ökad kraft och

precision (s.k. precisionsslangbáge). Statens kriminaltek-

niska laboratorium har vid flera tillfällen undersökt sádana

Utredningens överväganden 57

slangbågar bl.a. för att utröna deras prestanda. Ett skott med en stålkula från denna typ av slangbåge har på ett avstånd av 25 m gått igenom en 12 mm tjock spånskiva. Kulans hastighet har uppmätts till ca 55 m/s på ett skjutavstånd av ca 3 m och stålkulan slog igenom en fönsterruta på 100 m avstånd.

För närvarande säljs gatustridsvapen fritt i vissa affärer och per postorder. Inte sällan tillverkas också sådana vapen av bärarna själva. Det förekommer enligt polisen t.o.m. att skolbarn tillverkar gatustridsvapen i skolslöjden utan att lärarna anser sig kunna hindra detta med hänsyn till att något lagligt förbud mot sådana vapen inte finns.

Gällande regler om bl.a. beslag och förverkande av farliga föremål ger i många fall möjlighet för polisen att ingripa mot innehav av gatustridsvapen. Det förekommer dock enligt polisen inte så få fall, där de lagliga förutsättningarna för ingripande inte är uppfyllda. Det har enligt polisen förekommit att åklagare hävt beslag av gatustridsvapen, som därefter har återlämnats till innehavaren. Vid sammanträffande med företrädare för de tre största polismyndigheterna har till mig framförts oro över utvecklingen och ett starkt önskemål om lagstiftning mot gatustridsvapen.

För egen del vill jag framhålla att gatustridsvapen givetvis faller under det av mig föreslagna förbudet mot att bära knivar och andra farliga föremål vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Jag anser det dock angeläget att i det här sammanhanget ingripa mot innehav av gatustridsvapen även på allmän plats. En sådan lagstiftning skulle få betydelse framför allt i de fall då omständigheterna inte möjliggör ingripande enligt de nya reglerna i 19 § andra stycket polislagen (jfr avsnitt 2) och då skälen heller inte är tillräckliga för att anse att innehavet faller under straffbestämmelserna i brottsbalken om förbredelse till ett våldsbrott (jfr RH 1981:34).

58 Utredningens överväganden

Det finns knappast någon godtagbar anledning att bära gatustridsvapen på allmän plats. Ett förbud mot sådant innehav torde därför inte behöva förses med några undantag för legal användning. Man slipper alltså det problem med utformning av undantagsregler som är orsaken till att jag inte nu föreslår något generellt knivförbud på allmän plats. Inte heller kan ett förbud mot att bära gatustridsvapen på allmän plats rimligen anses som en otillbörlig inskränkning i individens frihet.

Mot bakgrund härav anser jag att man bör införa ett förbud mot att inneha gatustridsvapen på allmän plats.

Gatustridsvapen bör i lagtexten definieras som knogjärn, spiralbatonger, slangbågar och andra sådana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Däremot bör man inte i lagtexten ta upp begrepp som karatepinnar och kaststjärnor. Även om dessa vapen utgör typiska gatustridsvapen och alltså faller under den föreslagna regeln är de obekanta för många människor och det kan därför göra lagtexten svârläst för dessa att nämna sådana vapen uttryckligen.

Ibland används ordet gatustridsvapen som benämning även på vissa knivar, t.ex. Butterflyknivar och s.k. överlevnadsknivar. Jag anser dock, som jag tidigare nämnt, att knivar åtminstone tills vidare inte bör omfattas av förbud som gäller på allmän plats.

Om det behövs för att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning bör regeringen i verkställighetsföreskrifter kunna närmare ange vilka föremål som skall falla under förbudsregeln (jfr 8 kap. 13 § RF).

I utredningsuppdraget ligger även att utreda ett mera generellt förbud mot gatustridsvapen, innefattande t.ex.

Utredningens överväganden 59

innehav på enskilt område samt import och försäljning. Jag vill redan nu säga att jag anser att det finns goda skäl för ett sådant generellt förbud. Frågan kräver emellertid mera ingående överväganden än vad som har kunnat hinnas med i denna inledande etapp av utredningsarbetet. Jag återkommer därför till frågan om ytterligare lagstiftningsåtgärder mot gatustridsvapen i ett senare betänkande.

5.5.4 Knivförbudet bör sanktioneras med böter eller fängelse i högst sex månader samt förverkande

För att förbudsreglerna skall vara trovärdiga bör de vara straffrättsligt sanktionerade. Som lämplig sanktion föreslår jag dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Att fängelse ingår i straffskalan markerar förbudets allvar och innebär bl.a. att kroppsvisitation under vissa förutsättningar får användas för att eftersöka vapnet (jfr 28 kap. 11 § RB, 11 § ändrad senast 1964:166).

Straffbestämmelser med betydligt strängare strafflatitud blir tillämpliga om den medförda kniven används t.ex. för att hota eller misshandla någon med (jfr 3 kap. 5 och 6 §§ samt 4 kap. 5 § BrB).

En kniv eller ett annat föremål som bärs i strid mot de nya förbudsreglerna bör förverkas. Förutom som sanktion tjänar förverkandet till att förebygga att vapnet bärs i fortsättningen. En regel om detta bör tas in i den nya lagen.

5.5.5 Den nya lagen bör utvärderas efter en tid

Som jag redan framhållit bör tillämpningen av den nya lagen följas upp och utvärderas efter en tid. Man bör därvid undersöka om knivförbudet har fått någon brottspreventiv effekt

60 Utredningens överväganden

samt om reglerna fungerar ändamålsenligt och tillämpas pá ett sätt som inte väcker befogade invändningar om otillbörligt intrång i den personliga friheten. Man bör i det sammanhanget också överväga om det finns skäl att utvidga förbudet till att även avse t.ex. allmän plats (jfr avsnitt 5.3). Jag avser att själv ta initiativ till en sådan utvärdering om detta blir möjligt inom den tid som i direktiven har avsatts för utredningens arbete.

6 SPECIALMOTIVERING

Reglerna om förbud mot att bära kniv m.m. tas upp i en ny lag, benämnd lag om förbud mot att bära kniv och andra farliga föremål (jfr avsnitt 5.5.1).

1 § Denna lag gäller begränsningar i rätten att inneha knivar och andra farliga föremål 1. vid offentliga tillställningar som avses i 9 § allmänna ordningsstadgan (1956:617), 2. vid allmänna samankomster som avses i 1 § lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.

Lagen innehåller även begränsningar i rätten att inneha vissa farliga föremål på allmänna platser som avses i 1 § allmänna ordningsstadgan.

Lagen gäller inte sådana vapen som avses i vapenlagen (1973:1176).

I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Enligt första och andra styckena utgörs tillämpningsomrâdet av offentliga tillställningar, allmänna sammankomster och allmänna platser så som dessa begrepp definieras i 1 och 9 §§ allmänna ordningsstadgan (1956:617) respektive 1 § lagen (1956:618) om allmänna sammankomster. Saken har behandlats i avsnitt 5.4 och 5.5.3. Med allmän plats avses även ett sådant område som skall anses som allmän plats enligt föreskrift i en lokal ordningsstadga (jfr 1 § andra stycket allmänna ordningsstadgan) (1973:1176).

Enligt tredje stycket gäller lagen inte sådana vapen som avses i vapenlagen (1973:1176).

62 Specialmotivering

2 § Kniv får inte innehas vid en offentlig tillställning eller en allmän sammankomst. Detsamma gäller i fråga om annat stick- eller skärvapen och annat sådant föremål som år ägnat att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa.

Föreskrifterna i första stycket gäller inte om innehavet står i överensstämmelse med ändamålet med tillställningen eller sammankomsten eller om kniven eller föremålet skall användas vid arbete på platsen.

I första stycket sägs inledningsvis att knivar inte får bäras eller annars innehas vid allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar. Innebörden av begreppen allmänna sammankomster och offentliga tillställningar framgår av 1 §. Förbudet gäller även andra stick- eller skärvapen samt andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa.

Under begreppet knivar faller bl.a. slidknivar, dolkar, stiletter och fickknivar. Hit hör i princip även hushållsknivar och arbetsknivar, men innehavet av dessa faller i praktiken ofta utanför förbudet p.g.a. den undantagsregel som berörs nedan.

Bajonetter och skarpslipade sablar är exempel på andra stickeller skärvapen. Under förbudet faller också s.k. gatustridsvapen som knogjärn, karatepinnar, kaststjärnor, rivhandskar, slangbågar och spiralbatonger. Hit hör även en del verktyg och andra föremål som har särskilt modifierats för att kunna användas som vapen, t.ex. skarpslipade mejslar, kedjor som försetts med handtag samt ölburkar som fyllts med cement. Även vissa verktyg och andra bruksföremål som inte är avsedda för att användas som vapen bör kunna falla under förbudet, förutsatt att de genom sin konstruktion ändå är ägnade att skada andra. Hit kan t.ex. höra sylar, stämjärn och mejslar. Föreskrifterna i paragrafen avser alltså i första hand sådana

Specialmotivering 63

föremål som kan utgöra vapen enligt 4 kap. 5 § BrB och som även avses i förverkanderegeln i 36 kap. 3 § 2 BrB.

Utanför regleringen faller däremot skjutvapen, som regleras i vapenlagen (jfr 1 §).

Lagen tar i första hand sikte på knivar som bärs i handen, vid bältet, i en ficka eller på annat liknande sätt. Även knivar som innehas på annat sätt, t.ex. genom att medföras i en väska eller påse, omfattas dock av förbudet. Detsamma gäller knivar som medförts till en sammankomst eller tillställning och där gömts undan i något utrymme för att kunna hämtas vid behov. I regel bör det också anses otillåtet att förvara en kniv i en garderob som är belägen i anslutning till allmänhetens entré till den lokal eller det omrâde, där sammankomsten eller tillställningen äger rum. Vad som har sagts om knivar gäller även andra föremål som omfattas av förbudet.

Förbudet gäller vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Det omfattar alltså såväl publik som personal och andra medverkande. Däremot gäller inte förbudet på väg till eller frán en sammankomst eller tillställning. Utanför faller givetvis också den som exempelvis endast passerar en sammankomst på gatan utan att delta i den.

Paragrafens andra stycke innehåller en regel om undantag från förbudet i första stycket. Enligt denna regel gäller förbudet inte om innehavet står i överensstämmelse med ändamålet med sammankomsten eller tillställningen eller om kniven eller föremålet skall användas vid ett arbete på platsen.

Undantag görs alltså för två fall. Det första fallet hänför sig till ändamålet med sammankomsten eller tillställningen. Undantaget gör det t.ex. tillåtet att använda kniv vid tilllagning och förtäring av mat vid evenemang där matservering

64 Specialmotivering

ingår som ett led, t.ex. vid danstillställningar och basarer. Det bör också vara tillåtet att ta med sig för ändamålet lämpade knivar för att anrätta och äta mat vid en allmän picknick av det slag som ibland anordnas i Hagaparken utanför Stockholm. Även sport- och idrottsevenemang har ibland ett ändamål som motiverar att man bär med sig kniv, t.ex. fisketävlingar. Motsvarande gäller vid vissa teaterföreställningar, folkdansuppträdanden och andra uppvisningar. Vid t.ex. en del hembygdsevenemang kan även publiken sägas delta i en uppvisning genom att bära folkdräkt, och det bör då vara tillåtet att bära en kniv som traditionellt ingår i dräkten. Den anförda exemplifieringen är inte avsedd att vara uttömmande.

Vid tillämpningen av undantagsregeln bör man i första hand utgå från de ändamål som typiskt sett ligger i linje med sammankomster eller tillställningar av ett visst slag. Ändamålet med exempelvis en konsert är typiskt sett att framföra musik för en publik. Det finns därför knappast motiv för vare sig musiker eller publik att bära kniv. I vissa fall är dock musikframförandet förenat med en show, som kan motivera att vissa normalt sett förbjudna föremål får bäras av musikerna, t.ex. vid vissa slag av s.k. rockkonserter. Däremot torde det aldrig kunna godtas att publiken vid en konsert uppträder beväpnad, inte ens om den skulle uppmanas till det av arrangörerna. En motsatt ordning skulle ligga allt för långt ifrån vad som typiskt sett är ändamålet med en konsert. Likaså bör det anses främmande för ändamålet med en politisk demonstration att uppträda beväpnad, även om det politiska budskapet innebär en bekännelse till en våldsideologi.

Naturligtvis bör det inte heller godtas att vissa personer tar med sig vapen till ett offenligt evenemang för att imponera på andra eller ställa till bråk. Sådana ändamål bör inte kunna beaktas vid någon form av sammankomst eller tillställning.

Specialmotivering 65

Vid regelns tillämpning bör man givetvis beakta även typen av kniv eller föremål. En offentlig picknick av det slag som nämnts nyss kan väl motivera att deltagarna medför t.ex. matkniv eller fickkniv men däremot inte större s.k. överlevnadsknivar eller stiletter eller andra gatustridsvapen.

Det andra undantagsfallet avser användning i arbete. Därmed avses både yrkesmässigt arbete och annat. Regeln innebär att en kniv eller ett annat föremål får medföras vid en tillställning eller en sammankomst som ett led i ett arbete på platsen. Givetvis bör det även vara tillåtet exempelvis för en hantverkare att i sin yrkesutövning bära med sig en kniv som han brukar använda i arbetet, även om kniven inte komer till användning just vid den aktuella arbetsuppgiften (se under 4 §). Däremot ger undantaget självfallet inte rätt för t.ex. en deltagare i publiken att medföra en kniv, som han avser att använda som arbetsredskap vid ett senare tillfälle eller som han nyss har använt. I det fallet kan ju kniven knappast anses buren som ett led i ett arbete pá platsen.

Föreskriften i 4 § att ansvar inte skall ádömas i ringa fall innebär ytterligare en begränsning av förbudet.

Det bör noga framhållas att undantagsreglerna bör tillämpas med förnuft och generositet, så att inte knivförbudet med fog kommer att uppfattas som ett otillbörligt ingrepp i den personliga friheten. Man bör vid tillämpningen hälla i minnet att knivförbudet är avsett att i första hand träffa ett sådant bärande av kniv, som ökar risken för att våldshandlingar inträffar. Inte de fall då bärandet framstår som nödvändigt eller harmlöst för ett naturligt betraktelsesätt. När det gäller gatustridsvapen och knivar av särskilt farligt slag bör dock undantagsreglerna tillämpas mycket restriktivt.

66 Specialmotivering

3 § Knogjärn, spiralbatong, slangbåge eller annat sådant föremdl som är särskilt ägnat att användas som vapen

vid brott mot liv eller hälsa (gatustridsvapen) får inte

innehas på allmän plats.

Paragrafen innehåller ett förbud mot att bära eller annars inneha s.k. gatustridsvapen på allmän plats. Saken har behandlats i avsnitt 5.5.3.

Innebörden av begreppet allmän plats framgår av 1 §. Vad som avses med att inneha har kommenterats i specialmotiveringen till 2 §.

Gatustridsvapen har i lagtexten definierats som knogjärn, spiralbatonger, slangbågar och andra sådana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. De utgör alltså en kvalificerad grupp av de föremål vars bärande vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar regleras i 2 §. Förutom de i lagtexten angivna exemplen på gatustridsvapen kan nämnas karatepinnar, kaststjärnor, strypsnaror, rivhandskar, skarpslipade mejslar, blydaggar, morgonstjärnor, kedjor som har försetts med handtag samt ölburkar som har fyllts med cement. Till den förbjudna kretsen hör även föremål som kan användas till annat än vapen men som ändå genom sin konstruktion är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Som exempel på denna kategori kan nämnas tunga metallbälten, konstruerade för att - förutom som bälten - kunna användas som slagvapen.

Utanför förbudet faller däremot knivar och andra stick- eller skärvapen. Detsamma gäller verktyg och andra bruksföremål, som inte särskilt har konstruerats eller modifierats för att användas som vapen. Begränsningen markeras lagtekniskt genom kravet på att de förbjudna föremålen skall vara sådana som

Specialmotivering 67

knogjärn, spiralbatonger och slangbágar samt särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Anledningen till att knivar och andra bruksföremål inte omfattas av förbudet som gäller pá allmän plats är svårigheterna att utforma lämpliga undantagsregler för legal användning.

Direkt av lagtexten följer att spiralbatonger inte får innehas på allmän plats. Även andra jämförbara batonger bör anses falla under paragrafen. Utanför förbudet faller givetvis de fall då en batong bärs med stöd av en författningsenlig befogenhet, t.ex. av poliser eller väktare. Ett uttryckligt undantag i lagtexten för dessa fall får anses överflödigt.

Paragrafen innehåller, i motsats till 2 §, ingen regel om undantag för legal användning. Regeln i 4 § om undantag för ringa fall är däremot tillämplig. Innehav av ett gatustridsvapen bör dock endast sällan kunna anses som ringa fall.

4 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 eller 3 § skall dömas till böter eller fängelse i högst

sex månader. I ringa fall döms inte till ansvar.

Paragrafen innehåller regler om straffrättsliga sanktioner vid brott mot förbudsreglerna. Saken har behandlats i avsnitt 5.5.4.

I paragrafen föreskrivs till en början att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet i 2 eller 3 § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Fängelsepâföljden bör naturligtvis tillämpas endast i grova fall, såsom då innehavet avser ett klart livsfarligt vapen eller gärningen ligger pá gränsen till att kunna medföra ansvar för förberedelse till ett våldsbrott (jfr RH 1981:34).

68 Specialmotivering

Även en oaktsam överträdelse av förbudsreglerna är alltså straffbar. Det innebär att även den som t.ex. av glömska bär med sig ett vapen till en sammankomst eller tillställning kan fällas till ansvar, förutsatt att glömskan inte framstår som ursäktlig. Vid den praktiska tillämpningen av förbudsreglerna kan det naturligtvis vid fall av oaktsamhet ofta vara lämpligt att polisen láter saken stanna vid en erinran enligt bestämmelserna om rapporteftergift i 9 § andra stycket polislagen (1984:387) och i 5 kap. 5 § polisförordningen (1984:730, 5 § ändrad senast 1985:752).

I paragrafen sägs även att det i ringa fall inte skall dömas till ansvar. Regeln innebär att ringa fall av överträdelse av förbudsreglerna inte utgör brott (jfr 1 kap. 1 § brottsbalken).

Frågan om en överträdelse av förbudsreglerna utgör ringa fall bör avgöras genom en samlad bedömning av de föreliggande omständigheterna. Som ringa fall bör i regel anses att inneha helt smá fickknivar av det slag som ofta bärs vid nyckel-

knippan (pennknivar). Sådana knivar är visserligen inte

helt ofarliga men är ändå på det hela taget mindre väl ägnade att användas som vapen. Hänsyn bör givetvis kunna tas även till det slag av sammankomst eller tillställning vid vilken kniven innehas. Ringa fall bör ofta kunna anses föreligga dá en person som bär en fickkniv eller liknande bevistar en biografföreställning eller stannar för att lyssna pá en gatumusikant eller på annat sätt spontant deltar i en sádan allmän sammankomst som enligt bestämmelserna i 3 § tredje stycket LAS får anordnas utan tillstånd. Som ringa kan även anses fall när en hantverkare i sin yrkesutövning medför en arbetskniv till en sammankomst eller tillställning, även om kniven inte kommer till användning vid just den aktuella arbetsuppgiften. Motsvarande bör gälla t.ex. om hantverkaren bevistar en sammankomst eller tillställning och i sin verktygsväska medför en kniv trots att han inte skall utföra

Specialmotivering

nágot arbete pá platsen. Även annars kan givetvis omständigheterna vara sádana att ringa fall får anses föreligga. Däremot bör innehav av gatustridsvapen o.d. (jfr 2 och 3 §§) sällan kunna anses som ringa fall. Om innehav av ett sådant vapen vid allmän samankomst eller offentlig tillställning undantagsvis skulle anses tillåtet enligt 2 § andra stycket bör det dock kunna anses som ringa fall att medföra vapnet pá allmän plats på väg till eller frán evenemanget.

Om innehavaren av en kniv eller ett farligt föremål har ådragit sig ansvar för misshandel eller försök eller förberedelse till ett sådant brott torde allmänna för principer s.k. brottskonkurrens i regel leda till att personen döms endast för brottsbalksbrottet och inte därjämte för överträdelse av nu förevarande lag.

5 § En kniv eller ett föremål som har varit föremål för brott enligt denna lag skall förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt.

Enligt paragrafen skall en kniv eller ett föremål som har varit föremål för brott enligt knivförbudslagen förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Föreskriften kompletteras av de allmänna reglerna om förverkande i 36 kap. 11-17 §§ BrB.

Förverkande förutsätter alltså att det föreligger ett brott mot 2 eller 3 §. Därvid utesluts förverkande i de fall då innehavet faller under undantagsregeln i 2 § andra stycket eller utgör ringa fall enligt 4 §. Att kniven eller föremålet innehafts av någon som inte har fyllt 15 år och som därför enligt 33 kap. 1 § BrB inte kan dömas till påföljd är däremot inget hinder mot förverkande (jfr dock 36 kap. 13 §).

I de fall då även förverkanderegeln i 36 kap. 3 § BrB är tillämplig bör förverkande ske enligt den nu aktuella paragrafen och inte enligt brottsbalken. Om innehavaren av en

70 Specialmotivering

kniv eller ett farligt föremål har ådragit sig straffansvar för t.ex. misshandel eller försök eller förberedelse till sådant brott bör däremot kniven eller förmâlet förverkas med stöd av 36 kap. 2 § BrB (jfr prop. 1982/33:89 s. 17 f).

Ett föremål som kan förverkas med stöd av reglerna i paragrafen får tas i beslag (jfr 27 kap. 1 § RB). Föremálet får eftersökas genom kroppsvisitation, förutsatt att det förekommer anledning att brott har förövats (jfr 28 kap. 11 § RB). Naturligtvis kan det även inträffa att beslag och förverkande enligt nämnda regler kan komma i fråga beträffande knivar och andra föremål, som påträffas vid t.ex. kroppsvisitation enligt 19 § polislagen (1984:387). Jag vill dock understryka att det inte föreligger någon allmän befogenhet för polisen att, utan att brottsmisstanke föreligger, kroppsvisitera deltagare vid sammankomster eller tillställningar för att undersöka om någon har överträtt reglerna om knivförbud.

Förverkande beslutas av domstol i samband med prövning av åtal. Det kan också behandlas inom ramen för reglerna om strafföreläggande (jfr 48 kap. RB). Om åtal inte väcks, t.ex. därför att kniven tagits frán någon som inte är straffmyndig, får förverkande beslutas av åklagaren i enlighet med reglerna i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

Bilaga 1

@

Kommittédirektiv

EE E

Dir I9ll7:34

Översyn av vapenlagstiftningen m.m.

Dir 1987:34

Beslut vid regeringssammantradel987-06-25

Chefen för justitiedepartementet. statsrådetWickbom. anfor.

I Mitt förslag

En särskild utredare tillkallas för att se over vapenlagstiftningen.Syftet med översynen är att åstadkomma de förbättringar som hehovs for att lagstiftningen skall svara mot nutida krav pá skydd mot att skjutvapcn och ammunition kommer i orätta händereller användsi brottsligasammanhang. En :innan målsättning skall vara att åstadkomma en förenkling av det nuvarande ganska komplicerade och resurskravandeförfarandet i vapenarenden. Därutöver skall utredaren ta upp vissa närmare angivna fragor rörande vapenlagstiftningen. Utredaren skall ocksåföreslå lagstiftningsåtgärdermed.syfteatt begränsa rätten att bara kniv samtövervägaom det finns skälatt totalforbjuda - eller åtminstone begränsatillgången pä - vissa andra särskilt farliga foremal. Dessafrågor skall behandlasmed förtur. Utredningen ingår som ett led i kampen mot våldshrottsligheten.

2 Bakgrund I regeringensskrivelse l9R6/87:2l om atgärdermot välds-och egendomahrott presenteradesett samla program för kampenmot våldsbrottslighcten. Åtgärder för att stävja det av allt att doma omfattande omloppet av skjutvapen som inte är föremål för legitimt innehav samt för att begränsa tillgången på andra farliga föremål ingår som viktiga inslag i denna kamp. Som jag angavi den nämnda regeringsskrivelsenanserjag hl.a. av detta skäl att tiden nu är mogen att göra en samlad översyn av vapenlagens regelsystemi syfte att åstadkomma de förbättringar som kan vara motiverade. l en sådanöversynbör man ocksåta uppfråganom att begränsarätten attt báiru knit pa zillmtinna platser eller i liknande sammanhangsamt undersökavad som l ovrigt kan görasför att minskaförekomstenav föremål .somkan användasvid hrott mot liv eller hälsa.

3 Vnpenlagstiftningen J. l Allmänt l vart land råder det sedan lång tid tillbaka en allmän enighet om att samhället förhållandevis ingående mäste kontrollera innehav och bruk av skjutvapen och ammunition. Huvudsyftet med en sådan kontroll är att motverka missbruk av skjutvapen liksom olyckshändelseri sambandmed hanteringenav sådanavapen.Genomen kontroll från det allmännassidakan

72 Bilaga

manhl.a. försöka hindra att vapeninnehasav personersomavolika skälinte bör .införtros sadana.att onödigt mångavapenfinns iomlopp och att vapen forvuras eller hanteraspä ett sätt som inte är betryggandefrån säkerhetssynpunkt. Att astadkommaen lämplig avvagningmellan dessaintressenå ena sidan ochdem somliggertill grund för legitimt innehavochanvändandeavvapenå den andra är en svaroch viktig uppgift. Den avvägningsomför närvarande galler pa området har kommit till uttryck i vapenlagen(l973:ll76). som trädde i kraft den ljuli I974. Lagen kompletteras av vapenkungörelsen (l974zl23l sarnt av föreskrifter och allmänna råd som har meddelats av rikspolisstyrelsen. Sáviil vapenlagen som vapenkungörelsenhar ändrats åtskilliga gånger efter ikraftträdandet. Ändringarna har till stor del föranletts av den utveckling som fortlöpande pågår på vapenområdetoch som också medför ;Ill vapenlagstiftningenständigt kan sägasstå under debatt. Den nu aktuella översynenav vapenlagstiftningenär avseddatt vara av (övergripandenatur och skall i första hand syfta till att stävja omloppet av vapen som inte är föremål for legitimt innehav. Men även i övrigt bör lorslagenvara inriktade på att söka begränsatillgången på skjutvapen i den utsträckningdet kan ske utan att berättigademotståendeintressentrads för när. Erfarenheterna visar att vapen som används vid brott oftast inte har innehaftsmedtillstånd avgärningsmannenutan är stulnaeller överkomnapa nagotannat olagligt satt. Detta för tanken till fråganom bestämmelsernaom förvaring av vapen har blivit utformade med tillräcklig tydlighet och precision. Fran polishåll görsvidare ofta gällandeatt polisensbefogenheter att kontrollera förvaringsbestammelsernasefterlevnad är oklara. Ett annat problem hänger samman med att det bland allmänheten sannolikt finns ett ganska stort antal vapen för vilka tillstånd saknas. Förklaringarna kan vara flera. Vapnen kan ha tillhört en avliden personeller ha hlivit bortglömda aven eller annan anledning. lnnehaivzirenav ett sadant vapen kan förutsättas tveka inför tanken att överlämna vapnet till polisen. eftersom detta i praktiken kan leda till att han blir lagford for olaga vapeninnehav. Kanske skulle en amnestiperiod under vilken vapen straffritt får lämnasin till polisen erbjuda en lösning. En sadanordning har med framgång tillämpats i Danmark (jfr prot. lväñ/Házlln s.hl ). Vid översynenbör ocksåregistreringenuppmärksammas.eftersomdenna är väsentligför att en tillfredsställande kontroll skall kunna utovasfrån det allmännas sida. Stora svårigheter föreligger ocksa i dag när man vid en polismyndighet- Lex. med anledning avett grovt valdsbrott - skall efterlysa de tillstånd som kan ha meddelatsför en visstyp av vapen.Å andrasidanhar den tidigare i olika sammanhang diskuterade tanken på ett centralt datorbaseratvapenregistermötts av invändningarinte bara med hänvisning till de kostnadersomskulle uppståutan ocksåfrån hl.a. särbarhetssynpunkter. Utredaren bör emellertid mot bakgrundav dendatatekniskautvecklingen under senare år och de förbättrade möjligheterna till skydd for de registrerade uppgifterna som nu finns ányo pröva frågan om en central registrering eller i vart fall central åtkomst till lokala vapenregister. Det förhållandet att vapenlageninte gäller i fråga om gevärsammunition har stundom kritiserats från såväl polis- som vapenhandlarhåll. Man har därvid efterlyst en ordning som innebär att gevärsammunition bara får innehasav den somhar innehavstillståndför det vapensomammunitionenär avseddför och att vapenhandlarefår belogenhet att kontrollera detta vid försäljning av ammunition. En sådan åtgärd kan vara ägnad att försvåra anskaffning av ammunition till illegala vapen.

Bilaga 73

Enligt vapenlagen får en enskild person meddelas tillstånd att inneha skjutvapen endast om han har behov av vapnet eller om vapnet huvudsakligen har prydnadsvärde eller har ett särskilt affektionsvärde för den sökande. l dessadelar har vissa tolkningssvårigheter gjort sig gällande. Det kan därför ifrågasättas dels om det inte av författningstexten klarare än nu bör framgå vilka typer av behov och intressen som skall berättiga till innehavstillstånd. dels om inte den restriktivitet som bör gälla pa omrâdet bör komma till tydligare uttryck. Det har också gjorts gällande att reglerna om aterkallelse av vapentillstånd har gett upphov till en delvis splittrad praxis och att de på ett effektivare sätt än vad som för närvarande är fallet bor samordnas med reglerna om omhändertagande vid risk för missbruk. Från polisens sida har man även efterlyst en möjlighet att besluta om interimistisk återkallelse av tillstånd när sannolika skäl talar för att det senare kommer att återkallas definitivt. t.ex. i sådana situationer där innehavaren åtalas för allvarlig brottslighet och där avsevärd tid kan förflyta fram till dess att åtalet blir slutligt prövat. Bland andra mera generella vapenfrågor som kan behöva övervägas vill jag nämna frågan om det finns behov av ett typbesiktningsförfarande som innebär att endast vapen som är godtagbara ur säkerhetssynpunkt fär saluförasi landet. En framställning om detta gjordes för en del är sedan hos justitiedepartementet och det bör i vart fall undersökas om fragan fortfarande har aktualitet, En annan mycket viktig och övergripande uppgift for utredaren bör vara att se efter om den nu ganska omstandliga och d_\ rbara hanteringen av vapenärenden kan förenklas. Även om det genom olika atgärder under senare ar har skett förenklingar. kräver denna hantering for närvarande ctt arbete som motsvarar ett stort antal arsarbetskrafter hus polisen och den torde bade inom polisen och bland den vapenintresserade allmänheten uppfattas som ganska lvyräkraitisk. l)et betydande arbete som prövningen medför for polisens del innebar (icksa att tillstandsavgifterna for närvarande ;ir tämligen höga.

3.2 Vissa .sánvkildrl lingar Utredaren bör darutöver prova vissa särskilda fragor som har aktualiserats i skilda sammanhang, En ofta aktualiserad frågat galler salunda lagens tillämpningsområde. Detta skall delvis ses mot bskgrund av att nya typer av vapen och vapenliknande föremål fran tid till annan introduceras och blir fört-mal för marknadsforing och försäljning, litt exempel erbjuder sak. vel-pistoler vilka sedan den l januari 1987 iir undcrkastade vapenlagens regelsystem (SFS l986:9ll9. prop. l9X5/tlfnl76. .luU l986/87:l. rskr. l7). Regeringen har nyligen (prop. l9tåblti7zl5-l) lagt fram förslag om att de nuvarande undantagen i vapenlagen för s.k. start-och signalvapen upphävs och att även dessa vapentyper förs in under vapenlagens rcgelsystem. Som jag da framhöll. visar erfarenheten att det snabbt kan komma upp behov av att göra nya typer av bl.a. vapenliknande foremál tillstandspliktiga eller att i vart fall reglera handeln och införseln till riket (jfr. prot. l985/8o:l48 s. 56 och l985/86: 155 s. 134). l förslaget finns därför även en regel som innebär att regeringen får bemyndigande att föreskriva att vapenlagen skall tillämpas beträffande föremål som är särskilt ägnade att användas vid brott mot liv. hälsa eller personlig säkerhet. Som exempel på föremål som skulle kunna omfattas av ett sådant förordnande nämns i propositionen handbojor och s.k. chocklampor. Det finns i detta perspektiv anledning att diskutera den generellt omfattande och tämligen vaga föreskrift i l § vapenlagen som innebär att

74 Bilaga

lagenär tillämplig på apparat eller anordning som beträffande verkan och ändamålär jämförlig medskjutvapen. Med stödavden bestämmelsenanses lagen gälla i fråga om exempelvisspravburkar med tårgas. något som kan vara svårt för allmänhetenatt utläsaur lagtexten.En uppgift för utredningsmannen bör vara att undersöka om den angivna bestämmelsen kan förtydligas. Tänkbart är också att bestämmelseni stället helt kan avvaras. Om riksdagengodtar förslaget i prop, 19861871154. kan regeringenmed stöd av riksdagensbemyndigandei den förordning somdå blir aktuell närmareange även de föremål som ansesomfattade av den angivna bestämmelseni l § vapenlagen.Även en lösning efter dessalinjer bör undersökasav utredaren. En annanspeciellfrågagäller tillstand att innehaarmborst. Från enskilda personeroch organisationersombedriver armborstskyttehar framställningar gjorts om att tillstandskravet för armborst skall avskaffas.någotsom jag för min del anseruteslutet. Utredaren bör emellertid seefter om det finns anledningatt övervägaändringar i regelsystemetsaatt maninte försvårar för det seriösaarmborstskyttet inom idrottsrörelsen att utvecklas. Jag berörde tidigare förvaringsbestämrnelsernasutformning. Till dem anknyter också frågan om det bör vara tillätct att lämna bort vapen för långtidsförvaring under längre tid än vad som nu gäller enligt 36 § tredje stycket vapenlagen. Av den angivna bestämmelsenframgår att sadan förvaring - som kan komma till standefter en skriftlig anmälantill polisen v far avse högst ett ar. Det har gjorts gällande att tidshegränsningenbör avskaffaseller att tiden i vart fall bör görasbetydligt längre. Darvid har det gjorts gällande att bestämmelsenskapar problem vid längre tids utlandsarbete. Slutligen förordar jag att utredaren ocksaundersökerom och i safall hur deföreslagnabestämmelsernaom start-ochsignalvapenlämpligenkangöras tillämpliga pa sådanaiapen som iir föremal för innehav när latgstiftningen träderi kraft. I övergångsreglermitill dessabestämmelserhar föreslagitsatt de Lex. inte skall gälla i fraga om vapen som innehasvid ikraftträdandet. Med hänsyntill att det rör sig om ett mycket stort antal vapenoch att man måsteräkna medatt mangaavdemsomnu harsadanavapeninte kommer att söka innehavstillstand kan man anta att det blir svart att kontrollera efterlevnaden av en ordning som innebär att tillstand skall sökasäven tur dem. Därmed finns också en betydande risk för maissförseelser. Mot den bakgrundenär det tänkbart att dessavapenäveni fortsättningen bör vara undantagnaifrän atminstone tillstantlskrzivet.Möjligt iir emellertid att det gär att finna enkla och godtagbara former för någon typ av tillstândsförfzirande för dem. En tänkbar lösning kan vara ett enkelt anmiilningsförfzirzmde- att de nuvarandeinnehavarnatill polismyndigheten anmäler sitt innehav och att uppgiften därvid registrerashos polisen. litt annat alternativ kan vara att láiggafast särskildarestriktioner för ratten att bara pa sig och att :invanda sadanavapen.

4 Begränsningav rätten att bära kniv En omständighet som är ägnad att inge oro och som måstebeaktas vid översynen är att knivar och andra tillhyggen i en betydande utsträckning kommer till användningvid våldsbrott avolika slag,Jagvill nämnaatt en vid brottsförebygganderådet verkställd undersökninghar visat att över hälften (56 570)av de grova våldsbrott somunder ar l982 kom till polisenskännedom i Stockholm begicksmed hjälp av stick› eller skärvapen(motsvarandesiffra var för hugg-och slagvapenlf: Yaoch för skjutvapen4 17:).Enligt polisens uppfattning. förefaller knivar och andra farliga tillhyggen att allt oftare

Bilaga 75

“finnas med i bilden vid vald och oroligheter av olika slag. En del åtgärder har vidtagits under senare är för att minska dessa problem. Sålunda infördes ar l9tl3 vidgade möjligheter att ta knivar och andra farliga föremål i beslagsamt att förklara dem förverkade. Den nya ordningen. som kommit till uttryck i 36 kap. 3 § brottsbalken. innebäratt förverkande kan skeav föremål somär ägnadeatt användassom vapenvid brott mot liv eller hälsaoch som Pktraffas under omständigheter som ger anledning att befara att de skall komma till sådananvändning. Avsikten har varit att göradet möjligt att ta handom knivar och andrafarliga tillhyggen - Lex. kättingar. batonger. järnrör och liknande föremal - som finns hos hl.a. personersomgenomsitt uppträdandeger anledningatt anta att de ka.nkomma att använda föremalet för att skada andra. Av vad som har inhämtatsom tillämpningen har de nya bestämmelserna fått stor praktisk betydelse.i synnerhet när det gäller att berövaomhändertagna personer farliga föremål som kan användastill skada för dem själva eller annan. l den praktiska tillämpningen har man emellertid funnit att polisensbefogenheterpå omradet inte är tillräckliga. l stället har man fatt tillämpa olika konstruerade lösningar som ofta har brustit i effektivitet. För att radabot pádetta har tagitsiii en ny bestämmelsei polislagenenligt vilken polisen far ökade befogenheteratt göra visitationer för eftersökande av farliga föremal i situationer da omständigheternager anledningatt befara att sadana föremäl kan komma till brottslig användning. Lagändringarna träderi kraft den l juli 1987.I förening medreglernaomförverkandegerden nya bestämmelsenvissa möjligheter att komma till rätta med motiverade knivinnehav inte minst vid sadana offentliga tillställningar dar man har anledning att befara bräk och oroligheter. Starkaskåiltalar emellertid för att man hör gaett steglängreoch införa ett generellt förbud mot att bära kniv eller liknande vapenpa allmän plats nar det inte finns godtagbaraskal att gora det. Ett sadantförbud galler sedanar |977i Finland och omfattar ävenbl. a. bajonetter. knogjärn ochendel andra s. k. gatustridsvapen.Även i vissa;undralander finns liknande regler. l N83 årslagstiftningsärendeuttalade min foretradaresomsin uppfattning att deskäl somhar åberopatstill stöd för kravet paett sadantförbud ävenför svenskdel är beaktansvärda.Kunde man padennavagförebyggaatminstone endel av de våldsbrott somdet här är fragaom. skulle enligt hansmeningde olägenheter som ett sådant förbud skulle föra med sig för medborgare i allmänhet i och för sig vara värda sitt pris (prop, l982/X3:89s. l2). Vissa uppgifter om effekterna en den finska lagstiftningen har numera inhämtatsgenomjustitiedepartementets försorg. Det vill salundasynassom om beslagav knivar och andra farliga föremål huvudsakligensker i sådana fall dä personergrips för misstankeom brott eller omhändertaspä grund av berusning eller av annat skäl och saledcs i situationer da motsvarande åtgärder kan vidtas även enligt den svenska lagstiftningen. Ett sadant antagandegjordesocksaav min företrädare i dennyssnämndapropositionen (s. ll). Däremot förefaller det somom erfarenheternaavden finska lagstiftningen strider mot ett annat antagandesom gjordes i den berörda propositionen. nämligenatt en eventuell attitydpåverkan till följd av en förbudslagstiftning skulle bli förhållandevis ringa för den grupp som man framför allt vill nå. samtidigt som en betydandeosäkerhet skulle uppsta hosstora grupper som av yrkesmässigaskal eller med hänsyntill legitima fritidsintressenhar behov av att bära knivar och liknande föremal pä sig i särskilda situationer. Från polishall i Finland har nämligen uttalats att lageninte har föranlett nâgrabeaktansvärtlatillämpningssvärigheteroch att man bland befolkning-

76 Bilaga

en -till skillnad fran vad somtorut var en utbredd xana- numerapaiillinan plats har kniv c. d. pa sig l tamligcn liten utstréickning.Detta galler enligt uppgift inte bara i fraga om den stora allnianhetcn utan ocksa hetraffaintle personersomomhandertas;iv polisen_5.1i, çx, umhimdgngggundgn jam; ca 60000 personer i Helsingfors for berusning, Det sammanlagda:intalçt heslzigav eggvapcni Helsingfors (sale-desinte cntlast i santhzindmed

desâa

omhandertaganden)understcg Stil). Om man vill hcgransamöjligheteit att barakniv för att pasasattforchyvggat valdshrottsligheterbjuder sigemellertid ävenandralösningaråindensomhar valts i Finland. l Danmark har _justitieministerietmed stod av vapenlagen meddelatförbud mot att införa. förvarva. baraeller ;invandaknivar med en klinga överstigande12em. Vissaundantaggaller exempelvisför verktygoch hushallsredskapsamtfor ;invåindningvid jakt och fiske. Å andrasidangaller förbudet aven för vissaandra farliga förcmnl. t. ex. knogjarn. l ett nyligen avlamnat hctankaintlc har föreslagits vissa utvidgningiir av furhiitlct (se betienkning nr, IIIXZ. Afslultendc lieretning om aendringeri vahcnlosgivningen). Ytterligare en tankliair lösning har forcsprzikatsav atskilliga polismyndigheter xid en unkatiiiidersnkning som :inortlnaiis.n rikspulisstxix-Iscnmed anledningav ett regeringsuppdragi juni 1986att utreda polisensverksamhet för att förebygga brott och övervaka den allmänna ordningen vid större helgeroch allmännafestdagar.Lösningengarut pá att ett principiellt förbud skall införas mot att bära kniv vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Till förmån för en sådan lösning kan anföras att man därigenom undgår vissa gränsdragningssvårighetersom är förenade med andra alternativ. Själv anserjag det mycketangelägetatt mantar till varade möjligheter till attitydpåverkan som kan uppnåsgenom en begränsningav rätten att bära kniv. Särskilt när det gäller offentliga tillställningar och allmännasammankomster torde det ocksåvara uppenbartatt ett principiellt knivforhud kan fá också mer direkt brottsförebyggandeeffekter. Min uppfattning är alltsåatt rätten att bärakniv hör begränsas.Därvid kan eri ordning som motsvarar det finska eller det danskasystemetövervägas. men ocksåden lösning som föreslagitsfrån polishall vid rikspolisstyrelsens enkätundersökning förtjänar att prövas. Även andra alternativ kan vara tänkbara. Utredaren bör prova de principiella och praktiska aspekternapa de nu berörda frågorna och att lägga fram de författningsförslag som dessa övervägandenkan leda till. De kontrollsvárigheter och de olägenheterför allmänhetensomolika alternativ kan ge upphovtill får därvid vägasmot det övergripande intresset av att man från samhälletssida vidtar alla rimliga åtgärder för att förebygga våldsbrott,

S Vissaandra farliga föremål Av vad jag tidigare anfört framgår att en övervägandedel av de grova våldsbrotten begåsmed hjälp av skär- eller stickvapen.Det finns emellertid andra typer av vapenliknandeföremål sominte såsällananvändsi samband med våldsbrott. Jagtänker dåbl. a. pådes. k. gatustridsvapnen.exempelvis kaststjärnor. blâsrör. slangbågar. knogjärn. rivklor och karatepinnar. Försäljningen av föremål av detta slag sker ofta genom postorder och köparna utgörs till största delen av barn och ungdomar. Möjligheterna att ingripa mot försäljningen av dessaföremål med stöd av marknadsföringslagen t l975:l4l8) är mycket begränsade. Föremål av det slagsomjag nyssräknadeupphar ett mycketlitet- om ens

Bilaga 77

nagot - legitimt anvandningsomrade.Samtidigt står det helt klan att de är direkt avseddaatt användasvid vald mot person. Det synesmot denna bakgrund oacceptabeltatt de fritt kan införas till landet och utan vidare förvärvas av var och en som önskar ägaett sådant vapen. lät vara att innehavet i vissa fall torde bedömas sorti straffbar förberedelse till brott. Som framgatt omfattar den finska och den danska förbudslagstiftningen avenvissasadanaföremal. Jaganseratt det nu är hög tid att ävenför var del övervägavadsomkangörasför att begränsatillgången på föremål av detta slag. Utredaren bör kartlägga marknaden när det gäller gatustridsvapenoch liknande särskilt farliga föremal samtföreslade atgärdersombehövsför att begränsatillgången på föremål av detta slag. Begränsasratten att bara kniv kan en lösning vara att en ny förbudsreglering görs tillämplig ävenpa sádanaföremal, Men för en del föremål torde det ligga nära till handsatt övervägaett totalförbud. som i sa fall bör avse såväl införsel till riket som tillverkning. saluhallande och innehav inom landets Olika lagtekniska lösningar står därvid till buds.

6 Utredningsarbetet

Utredningen bör bedrivas skyndsamt. varvid de under 4 och 5 nämnda frågorna bör behandlasmed förtur av utredaren, .lag ser ocksa gärna att utredaren med förtur tar upp den fraga beträffande aldre start- och signalvapensom jag har nämnt under 3.2. Aven utredningsarbeteti övrigt kan. om det skulle befinnas lämpligt. bedrivasi etapper. Utredaren bör hälla sig underrättad om gallande regler och pagáende (iverviiganden i övriga nordiska lander. Detta gäller sarskilt Finland och Danmark. l Danmark ar flera av de förut berörda fragnrna aktuella för närvarande. Utredaren bor ocksasamradamed rikspolisstyrelsendar det under arens lopp har samlatsen betydandeerfarenhet ai vapenlagenstillampning ochde problem som har visat sig vara förenade med regleringen.Aven iövrigt bör utredaren inhämta synpunkter fran polisvzisendet.Det star givetvis utredaren fritt att ta upp ävenandra fragor som ror vapenregleringeni vidsträckt mening :in sadanasom _iaghar nämnt i det fixregatende. För utredarensarbetegällerde allmännatillåiggsdirektivsomutfärdatsden lo februari 1984 till samtliga kommittéer och sarskilda utredare (Dir. 1934:5). Utredningsarhetet I desshelhet bor vara slutfört senastden l juli 1989.

7 Hemställan Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar mig att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen (l97fnll9) - med uppdrag att göra en översyn av vapenlagstiftningen m.m. att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde åt utredaren. Vidare hemställer jag att regeringenbeslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslagför utredningar m. m.

8 Beslut

Regeringenanslutersigtill föredragandensövervägandenochbifaller hans hetnställan. (Justitiedepartementet)

Bilaga 2

VÅLD ocn VAPEN En kriminologisk utredning av fil.dr.

Per-Olof Wikström

I denna uppsats behandlas utifrån kriminologiska utgångspunkter, med särskild inriktning på vapenanvändning på allmän plats, vid offentliga tillställningar och vid allmänna sammankomster, frågan om våld och vapen. Med våldsbrott kommer här att menas mord, dråp, misshandel, våld mot tjänsteman, rån och våldtäkt. Brott som ofredande och olaga hot kommer inte att tas upp här.

Som en bakgrund till analysen av vapen och våld, beskrivs i det första avsnittet den svenska våldsbrottslighetens nivå, struktur och uteckling. Mörktalsproblemet berörs också i detta avsnitt. Därefter redovisas resultat från tidigare svensk forskning och specialbearbetningar av hittills opublicerat material om vapen och våldsbrott.

1 VÅLDSBROTTSLIGHETENS NIVÅ, STRUKTUR OCH UTVECKLING

1.1 Brottsnivån

I Sverige polisanmäldes drygt 40.000 våldsbrott 1986. Större delen av dessa brott är misshandel som inte bedömts som grov. Fullbordade mord och dråp (inkl. dödsmisshandel) utgör mindre än en halv procent av

dessa brott (Tabell 1).

Det verkliga antalet fall av våldsbrott är med säkerhet långt större än vad data från polisanmälda brott redovisar. Enligt SCB:s offerundersökningar 1978 respektive 1984 (SCB, 1981: Häll, 1986) var antalet våldshändelser som lett till synligt märke eller kroppskada i storleksordningen 150.000-170.000 fall. Lågt räknat kan man utifrån SCB:s och andras offerundersökningar räkna med att den verkliga våldsbrottsligheten är åtminstone tre gånger så stor som den registrerade. Mörktalet varierar dock med säkerhet starkt mellan olika slags våldshändelser. Ett förhållande det blir anledning återkomma till längre fram.

80 Bilaga

Misshandelsbrott;

Ránbrott;

Vá1dtäkt;

* Avrundade siffror med undantag av uppgifterna beträffande mord och dråp och bank/post/butiksrån. ** inv. 15-år inte är ett Notera att uppgifter per 100 000 egent1igen meningsfuilt re1ationsta1 för denna brottstyp. Riskgrupperna för dessa brott är företagen (bank, post, butik) respektive tjänstemän.

Bilaga 81

Inom- och utomhusvåldet

Våldet inom- och utomhus skiljer sig till karaktären ganska kraftigt. Inomhusvåldet utspelas till större delen mellan bekanta, och inte sällan inom familjen medan utomhusvåldet till övervägande del sker mellan obekanta.

Grovt räknat sker ungefär hälften (20.000) av alla polisanmälda våldsbrott utomhus. Andelen varierar dock markant mellan olika brottstyper. För personrån och våld mot tjänsteman dominerar utomhusvåldet (Wikström, 1987e). Knappt hälften av misshandelsbrotten utspelas utomhus. För váldtäkternas del är andelen utomhusfall en tredjedel av

alla brott (Tabell 1).

Om man nöjer sig med den grova och lågt räknade skattningen att runt en tredjedel av váldsfallen registreras i statistiken över polisanmälda brott skulle det innebära att den verkliga omfattningen av våldet utomhus är i storleksordningen 60.000 fall. Eftersom det finns en selektion efter brottens grovhet kan man räkna med att andelen grövre vâldsfall är större bland de polisanmälda än bland våldsbrott. Den dolda övriga våldsbrottsligheten består sannolikt till övervägande delen av lindrigare våldsfall (Persson, 1980; Wikström, 1987b).

1.2 Brottsstrukturen (våldets epidemiologi och sociala sammanhang)

Våldsbrottsligheten är långt ifrån något slumpartat fenomen. Våldsbrotten uppvisar stabila mönster av koncentrationer till vissa platser, tider och omständigheter. Váldsbrottsligheten är inte heller något spritt fenomen i befolkningen utan koncentrerat till en mindre grupp. Även offren för våld uppvisar koncentrationer i befolkningen om än inte lika starka som för gärningsmännen.

Regionala variationer

Våldsbrottslighetens länsvisa variationer har ett tydligt och stabilt mönster. De högsta nivåerna av polisanmälda våldsbrott återfinns i

82 Bilaga

storstadsregionerna. Rånbrotten är den brottstyp som har den starkaste storstadskoncentrationen. Utanför storstadsregionerna har den starkt urbaniserade Mälardalen en högre våldsnivå. När det gäller misshandelsbrottsligheten (men inte rån och våldtäkt) har också Norrbotten en nivå (se Brottsutvecklingen, 1987). Med undantag för Norrbottens högre nivå av misshandelsbrott kan man alltså säga att det finns ett högre tämligen starkt samband mellan olika landsändars urbaniseringsgrad och deras våldsbrottslighet.

En specialundersökning av misshandelsbrottslighetens regionala variationer på A-regionnivá (Sverige indelat i 70 funktionella områden) 1978 bekräftar också sambandet mellan urbaniseringsgrad och våldsbrottsnivå (Wikström, 1985:171-182). Dessutom framgår av den undersökningen att váldsbrottsnivåns regionala variationer har ett relativt starkt samband med förekomsten av olika slags sociala problem (social-

hjälp, fylleri och total brottslighet), men inte med nivån på alkohol-

konsumtionen eller arbetsmarknadsproblemen.

Våldet i stads- och landsbygd

Misshandelsbrottsnivån är klart högre i städerna än på landsbygden (Wikström, 1985:183). Även om vi saknar direkta undersökningar talar allt för att det samma även gäller för rån och våldtäkt. Resultaten från SCB:s offerundersökning 1978 (SCB, 1981) bekräftar också den markerade skillnaden i våldsbrottsniván melland stads- och landsbygd. Medan t.ex. den andel av befolkningen som uppgivit att de varit utsatta för våld som lett till synligt märke eller kroppsskada var 2,9 % i Stockholmsregionen var motsvarande siffra för norra glesbygden 1,1 procent. Våldet i städerna är i högre grad än våldet på landsbygden våld på allmän plats (Wikström, 1985:186).

Våldet i städerna

Våldet är som regel starkt koncentrerat till vissa delar av stadsmiljön. Ibland tycks det därför snarare motiverat att tala om en hög våldsbrottsnivå i vissa delar av staden än om stadens höga våldsbrottsnivå. Det finns alltid delar av städerna som har jämförelsevis låga

Bilaga 83

våldsbrottsnivåer och det gäller även för storstäder som Stockholm. Stadsdelar som har höga nivåer av en slags våldsbrottslighet tenderar också att ha nöga nivåer av andra slag av våldsbrott (wiksröm, 1981).

Våldet på allmän plats är starkt koncentrerat till stadskärnorna och i synnerhet till de delar av dessa som har många nöjeslokaler. Som regel ger en utprickning av en stads olika restauranger en god prediktion av var koncentrationer av gatuvåldet skall En närmare uppträda. granskning visar dock att det finns betydande skillnader mellan olika slags nöjeslokaler. Våldet tenderar också att uppträda längs större leder av allmänna kommunikationer. Utanför stadskärnorna finns vissa koncentrationer till bostadsområden som man ibland brukar karakterisera som sociala problemområden. Som regel rör det sig om flerfamiljshusområden med ett stort inslag av allmännyttiga bostäder och med en hög nivå av olika registrerade sociala problem bland invånarna. Våldskoncentrationen till problemområdena är dock långt ifrån lika stark som den till stadskärnorna (Wikström, 1985:140-146, 201-212, 235-264).

Våldet efter plats för brottshändelsen

I avsnitt 1.1 om brottsnivån konstaterades att räknat hälften av grovt alla våldsbrott sker utomhus. En närmare granskning av fördelningen av

våldet på olika platser i Stockholm 1982 (Tabell 2) visar att drygt en

fjärdedel av det polisanmälda våldet utspelas på gator och torg eller (till en liten del) i parker. En förhållandevis stor del, eller drygt en sjättedel, av alla våldsbrott sker på allmänna kommunikationsmedel eller dess stationer (T-bana, buss, tåg eller taxi). Variationerna i platsfördelning är dock stora mellan olika slags våldsbrott.

Mer än vart tionde våldsbrott i Stockholm händer på en nöjeslokal eller i dess entré. Våldet på Stockholms sportarenor är kvantitativt sett jämförelsevis litet. Ungefär vart hundrade polisanmält våldsbrott utspelas pâ någon sportarena/idrottsplats.

Eftersom man på goda grunder kan anta att mörktalet varierar med plats för brottshändelsen kan man räkna med att den verkliga våldsbrottsligheten har en något annan platsfördelning. Mörktalet för misshandel

Bilaga

och våldtäkt i kan t.ex. antas vara betydligt högre än för lägenheter misshandel och våldtäkt som utspelats pá de flesta andra platser. När det det våldet ligger fördelningen sannolikt närmare den gäller grova än vad gäller beträffande misshandel. Det finns verkliga fördelningen skäl att anta att av i synnerhet våld mot tjästeman, men fördelningen också personrán, ger en rätt bra bild av den verkliga fördelningen på olika Vid våld mot tjänsteman har t.ex. sällan de inblandande platser. en sådan bekantskap att den kan verka anmälningsavhállande. Detsamma gäller, om än inte i lika hög grad, personrán.

Bilaga 85 TABELL 2 Váldsbrottslighetens fördelning på olika platser. Stockholm 1982. PROCENT Plats Grovt Miss- Vald mot Person- Våld- TOTALT** våld* handel tjänstem rån täkt Lägenhet/

Därav;****

Nöjeslokal inkl entré 6 17 11 1 2 13

Arb.platslokal ***** 0 0 0 0 1 0 Affärs 0 servicelokal 0 2 7 1 1 3

Offentliga inst 7 4 10 1 2 4 Därav;

Därav;

KÄLLA: Opubl. data från 1982 árs Sthlms.unders. (se Wikström, 1987b) * Mord, dråp (inkl. försök) samt grov misshandel. ** Beräknat med hänsyn tagen till skilda urvalsfraktioner för de olika brottstyperna *** = tomt och källare. Närmiljö trappuppgång, **** Inklusive stationer. Till räknas tag även pendeltåg. ***** Kontors- och fabrikslokaler. ****** Viktat till helárstal utifrån urvalsfraktionen. Antalet brott som beräkningarna bygger pá; Grovt vald (139), misshandel våld mot tjänsteman (289), personrân (272) och våldtäkt

ê783), 288). Skälet till den högre siffran för våldtäkt i urvalet är

att samtliga fall under två år (1982-83) ingick i materialet.

86 Bilaga

Vâldet i veckan och på dygnet

En specialbearbetning av brottsstatistiken över polisanmâlda våldsbrott i hela landet 1985 visar klart váldsbrottens koncentration till veckoslut och kvälls/nattetid. Koncentrationen till veckoslut är dock betydligt mindre för ránbrotten. Dessa avviker också frán övriga våldsbrott

med en mindre stark koncentration till kvälls/nattetid (Tabell 3).

TABELL 3 Polisanmälda våldsbrott 1985 efter vecko- och dygnskoncentrationer. PROCENT

Brott Andel veckoslut* Andel kvälls/nattetid**

Misshandelsbrott totalt 60 63 Misshandelsbrott

** 20.00-03.59. Kvälls/nattetid utgör 33 % av dygnets timmar.

Det finns ett samband mellan vardagliga aktiviteters föruppenbart och váldsbrottsniváns variationer i veckan delning pá olika tidpunkter och pá dygnet. I stor utsträckning kan váldsbrottens allmänna tidsmönster förklaras med att dessa brott i stor utsträckning utspelas under fritiden och i synnerhet i samband med deltagande i nöjeslivsaktiviteter. Nöjeslivsaktiviteter är koncentrerade till veckoslut och kvällstid. Ránbrottens avvikelse frán det allmänna mönstret för vålds-

Bilaga 87

brotten kan säkerligen förklaras med att rånen delvis har karaktär av försörjningsbrott. En rätt stor del av personrånarna är missbrukare och deras behov av pengar är inte koncentrerat till veckosluten (Wikström, 1987e).

De misshandelsbrott som sker på dagtid är långt oftare än misshandel vid andra tidpunkter interna konfrontationer inom olika missbruksgrupper eller dessa gruppers konfrontationer med allmänheten (i parker, köpcentra etc.) eller med myndighetspersoner av olika slag.

Våldets fördelning i befolkningen (belastningsfördelningen)

Våldsbrottsligheten är inte något spritt fenomen i befolkningen. En liten grupp står för en förhållandevis stor del av våldet. I en undersökning av 53-födda Stockholmare upp till 25-26 års åldern framkom att endast 4 % av dessa hade registrerats för något våldsbrott. Utav de som var kända för något våldsbrott svarade 19 % för hälften av de registrerade våldsbrotten. Det innebär att mindre än 1 % av ålderskullen svarade för hälften av álderskullens kända våldsbrottslighet under den undersökta perioden (Wikström, 1985:118-120). Denna undersöknings resultat gäller främst utomhusvåldet medan de informationer vi har t.ex. om familjevåldets spridning i befolkningen är mer begränsade. Inget talar dock för att det skulle finnas en allmän spridning av våld i svenska familjer, men sannolikt är koncentrationen till en liten grupp inte lika stark som för utomhusvåldet. Det sagda gäller med säkerhet åtminstone för det grövre familjeváldet.

Våldsbrottslingarnas tidigare brottsbelastning

Majoriteten av gärningsmännen vid våldsbrott har tidigare brottsbelastningar. Ofta rör det sig om en rätt omfattande tidigare brotts-

belastning (Tabell 4). Större delen av den tidigare brottsligheten ut-

görs dock av annan brottslighet än våldsbrott.

88 Bilaga

Våld mot tjänste-

KÄLLA: Wikström, l987e samt opublicerade data om våldtäkt och våld mot tjänsteman från samma undersökning. * Mord, dråp (inkl. försök) samt grov misshandel.

Sambandet mellan vålds- och annan brottslighet

Såväl svensk som utländsk forskning visar att det egentligen inte finns någon större grupp av specialiserade våldsbrottslingar dvs personer som begår upprepade våldshandlingar under längre tid utan att också göra sig skyldig till annan typ av brottslighet. Beträffande ungdomar och yngre män visar svensk forskning att man kan tala om två huvudkatego-

rier av våldsbrottslingarl,

a) en mindre grupp som gör sig skyldig till ett enstaka våldsbrott och inte är känd för annan brottslighet, och b) en större grupp, i vilken de flesta som gjort sig skyldiga till upprepad våldsbrottslighet ingår, som utmärks av en ofta omfattande annan brottslighet. Våldsbrotten är som regel en mindre del av dessa personers totala brottslighet (Wikström, 1985:127-131).

1 Den refererade undersökningen omfattade åldrarna 13-25/26 år.

Bilaga 89

Våldsbrottslingarnas demografiska karakteristika

Váldsbrottslingarna är till övervägande delen yngre män. Det gäller i synnerhet utomhusváldet. Våldet skiljer sig mellan könen på så sätt att kvinnors våld till en längt större del än mäns utspelas inomhus och oftare involverar bekanta personer. Våldet ändrar karaktär med gärningsmannens ålder. I de yngre åldrarna rör det sig övervägande om utomhusváld men med stigande ålder hos gärningsmännen sker en allt större del av våldet inomhus (Wikström, 1987e).

Offer för våldsbrott

Risken att utsättas för vald tycks huvudsakligen relaterad till tva omständigheter; 1) var man bor, och 2) hur man lever sitt liv. Vi har redan konstaterat att våldet inte är jämt fördelat mellan olika regioner, stads- och landsbygd och inom städerna.

Människors olika livsstilar (yrken, fritid etc.) innebär att de olika ofta hamnar i risksituationer. Livsstilen kan också påverka i vad man en person uppfattas som ett lämpligt offer (det gäller särskilt rán och váldtäktsbrott). Även om det är svårt att kvantifiera individers risker att utsättas för våld talar váldsforskningen för att de största riskerna att bli utsatt för vald har de personer som 1) lever samma slags liv som majoriteten av gärningsmännen (missbrukare, kriminella), 2) lever tillsammans med kriminella eller missbrukare, eller 3) genom sitt yrke ofta kommer i kontakt med missbrukare och kriminella.

En allmän riskfaktor har att göra med hur stor del av sin tid som en person vistats på allmän plats, i synnerhet pá kvälls- och nattetid och särskilt på fredags- och lördagskvällar/nätter. Även om vi saknar svenska undersökningar pá omrâdet redovisar flera utländska offerundersökningar att andelen utsatta för våld ökar med den tid som de brukar vistas på allmän plats (Sparks m.fl., 1977; Gottfredson, 1984).

SCB:s (1981) offerundersökning 1978 redovisar att bland de personer som

90 Bilaga

uppgivit att de varit utsatta för upprepat váld under ett år tillhörde nästan alla någon av följande tre kategorier; 1) personer som till yrket är polis eller väktare, som arbetar i sjukeller socialvárden eller i kollektivtrafiken, 2) ungdomar pá allmän plats, och 3) kvinnor i det egna hemmet.

Våldsbrottens sociala sammanhang

Váldsbrott sker i manga olika sociala sammanhang. Kvinnor misshandlas

och våldtas av sina män, supportrar till olika fotbollslag attackerar varandra, besökare råkar i bråk med dörrvakter vid restauranger, människor blir överfallna och rånade pä gatan av främlingar etc.

Misshandelsbrotten utomhus och fall av våld mot tjänsteman är huvudsakligen av expressiv och situationell karaktär. Som regel har de ingen längre förhistoria utan utvecklas ur ett plötsligt bråk, där váldets huvudsyfte som regel tycks vara att orsaka antagonisten skada. Rån- och våldtäktsbrott utomhus är i högre grad instrumentella och planerade brott, även om man kanske inte skall överdriva normalfallets planeringsgrad. För rån och våldtäkt är ofta vinning och sexuell tillfredsställelse huvudmotiv, även om det för váldtäkternas del ibland diskuteras om huruvida det sexuella verkligen är det centrala i

brottet, och uppfattningen att syftet med rån i manga fall snarare än

vinning rör sig om ett sätt att uttrycka tuffhet och maskulinitet har framförts. Värdet av det stulna vid personrán är ofta lågt (Wikström,

1987e). I manga fall av rån och våldtäkt rör det sig enbart om hot om

våld. Vid polisanmälda personrán och våldtäkter i Stockholm 1982 (Wikström, 1987a:30-31) fick offret inga fysiska skador i 34 % av ränfallen och 57 % av váldtäktsfallen. Till bilden hör att närmare hälften av váldtäktsbrotten var försöksbrott.

Vad beträffar inomhusbrotten är det vanligare att de har en längre förhistoria. Fall av våld inom familjen kan t.ex. ha pågått under en längre tid innan de blir kända av polisen, ofta har också konfliktorsakerna i dessa fall att göra med de inblandades tidigare historia.

Alkoholproblem/supande och svartsjuka är nägra av de vanligaste

Bilaga 91

konflikterna. Däremot är en stor del av de vâldsfall som sker i lägenheter mellan personer som saknar familjerelation mer av situationell karaktär, ofta rör det sig om bråk i samband med supfester (Wikström, 1987e).

Fördelningen av den polisanmälda váldsbrottsligheten i Stockholm 1982 pá olika sociala sammanhang redovisas i Tabell 5. En förhållandevis stor del av váldtäkterna (49 %) utspelas mellan obekanta/tillfälligt bekanta under övriga omständigheter. I majoriteten av fallen är det våldtäkter som utspelas i lägenheter mellan tillfälligt bekanta.

92 Bilaga

TABELL 5 Vá1dsbr0tten efter socia1t sammanhang. Po1isanmä1da vá1dsbrott i Stockhoim 1982. PROCENT

S0cia1t Grovt Miss- Våld mot Person- Vá1d- TOTALT** sammanhang våld* handel tjänstem rån täkt

Inom familjen ;Q gl Q L ;Q 14

Bekanta i hemmet gl ;Q Q 5 ll 11

Nöjes10ka1er Ink] entréer 1 ;Q ;Q 1 g 14 Därav; Mot e11er av person i arbete/tjänst 2 8 13 0 0 7 Me11an 0bekanta/ti11fälligt bekanta 4 8 0 1 1 6

Gata/torg e11er annan a11män p1ats ;Q §4 §1 Zl gå 43 Därav; Mot eller av person i arbete/tjänst 2 7 58 5 0 14 Me11an obekanta/ti11fä11igt bekanta 26 23 O 62 23 26

Övriga omständigheter gg ;Q §5 gg §2 11

Därav; Mot e11er av person i arbete/tjänst 5 4 24 0 2 6 Me11an obekanta/ti11fä11igt bekanta 17 7 0 21 49 9

TOTALT LQQ LQQ 22 LQQ lQQ lQQ

ANTAL*** 231 3 867 981 960 139 6 180

Bilaga 93

KÄLLA: Wikström, 1987e samt opublicerade data om våldtäkt och våld mot tjänsteman från samma undersökning.

* Mord, dråp (inkl. försök) samt grov misshandel.

** Beräknat med hänsyn tagen till skilda urvalsfraktioner för olika brottstyper.

*** Viktat till helärstal utifrán urvalsfraktionen. Antalet brott som beräkningarna bygger pá; grovt våld (135) misshandel (752), våld mot tjänsteman (287), personrán (269), och våldtäkt (283). Skälet till det större antalet våldtäkter i urvalet än i helársviktningen beror på att urvalet för väldtäkter omfattade samtliga fall under tva är (1982-1983).

Alkoholens roll

Svenska undersökningar visar att majoriteten av gärningsmännen och en stor del av offren vid våldsbrott är alkoholpåverkade vid váldstillfället. Uppskattningsvis är 70-80 % av gärningsmännen och 40-50 % av offren alkoholpáverkade (Wikström, 1980: Kuhlhorn m.fl., 1987).

Vid den misshandel som utspelas pá gator/torg och andra allmänna platser är i majoriteten av fallen både gärningsmannen och offret alkoholpáverkade. En stor del av gatuváldet sker i samband med nöjeslivsaktiviteter och det verkar troligt att en viktig bakgrund till detta våld är att när en stor mängd främlingar med skild bakgrund sammanförs pá en begränsad yta och flertalet av dessa är alkoholpåverkade ger detta upphov till en hög grad av friktioner och konflikter som ibland resulterar i vâldshandlingar (Wikström, 1987b).

1.3 Váldsbrottsutvecklingen 1950-19§§

Jämfört med 1950 har den polisanmälda váldsbrottsligheten ökat kraf-

tigt. Vi har 1986 ungefär 4 gånger så manga polisanmälda misshandels-

brott (inkl. våld mot tjänsteman) som 1950 (Figur 1). Under 50-talet

94 Bilaga

och första hälften av 60-talet låg brottsniván rätt stabilt runt drygt 100 anmälda brott per 100 000 invånare. Från 1965 till 1986 har vi haft en kraftig och förhållandevis kontinuerlig ökning upp till närmare 450 anmälda brott per 100 000 invånare. Ránbrotten (varav merparten utgörs av personrán) uppvisar en ännu kraftigare ökning av anmälda brott (Figur 2). De polisanmälda váldtäkterna har också ökat över perioden om än inte lika mycket som misshandel och rán (Figur 3).

Delvis kan de kraftiga ökningarna förklaras med 1) en förbättrad statistik, och 2) en förmodad ökad anmälningsbenägenhet, men de flesta kriminologer är överens om att váldsbrottsligheten verkligen har ökat dock inte lika mycket som statistiken över polisanmälda brott redovisar. Det förhållandet att fullbordade mord och dråp och misshandel med dödlig utgång fördubblats från 1950 till 1986 kan tas som ett stöd för att vi har haft en verklig ökning av våldsbrottsligheten (Figur 4).

FIGUR 1 Polisanmälda misshandelsbrott (inkl. våld mot tjänsteman) 1950-1986 per 100.000 invånare.

IIIIIIIIIIIIIIlIII

lm

NOTERA: Före 1975 har antalet fall av váld mot tjänsteman skattats som dessa falls genomsnittliga andel av fall av våld och hot mot tjänsteman 1975-1986.

Bilaga 95 FIGUR 2 Po1isanmä1da fal] av ránbrott 1950-1986 per 100.000 invånare.

TIIIIIIIIIIIIIFIIII

FIGUR 3 Po1isanmä1da fa11 av våldtäkt 1950-1986 per 100.000 invånare. 15 10-

96 Bilaga

FIGUR 4 Poiisanmälda fa11 av fulibordade mord, dråp och misshandel med dödiig utgång 1950-1986 per 100.000 invånare. 2.0

1.5:-

1.0.

0.5:-

i 50

i 55 sn ai 70 75 ao as

1 NOTERA: Tvá justeringar har gjorts av mord/dråp statistiken. För det \ första har de 27 fa11 som inträffade 1979 i samband med de s.k. sjukhusmorden utes1utits. Dessutom har siffrorna för 1965-1967 beräknats som mede1ta1 för åren precis före och precis efter perioden 1965-1967 eftersom det fanns fe1aktig-

heter i statistiken för dessa år (Se Mcclintock och Wikström,

1987f:219).

Bilaga 97

2 VÅLD OCH VAPENANVÃNDNING

2.1 Qmfattningen av vapenförekomst vid våldsbrott

Den offentliga brottsstatistiken

Den offentliga brottsstatistiken från SCB ger en ytterst knapphändig information om förekomst av vapen vid våldsbrott. Uppgifterna begränsas

till förekomsten av skjutvapen vid mord, dråp och rån (Tabell 6). I

övrigt är man hänvisad till resultaten från olika specialundersökningar av våldsbrott.

TABELL 6 Förekomst av skjutvapen vid polisanmälda mord, dråp och personrán i hela landet 1986. Procent inom parentes.

Brott Skjutvapen Ej skjutvapen Totalt

Fullbordade mord, dråp och misshandel med dödlig utgång 15 (10) 132 (90) 147 (100)

Försök till mord eller dråp 71 (18) 318 (82) 389 (100)

Personrån (annat rån) 166 ( 5) 2 964 (95) 3 130 (100)

NOTERA: Som skjutvapen har räknats allt som uppfattas som skjutvapen. Räknade som skjutvapen i statistiken kan t.ex. vara attrapper.

98 Bilaga

Specialundersökningar

om vapenförekomst vid våldsbrott kommer i första hand att Uppgifterna hämtas från den s.k. Stockholmsundersökningen som omfattar urval av polisanmälda våldsbrott (mord, dråp, misshandel, våld mot tjänsteman, rán och váldtäkt) i Stockholm 1982 (se Wikström, 1985d). Totalt omfattar urvalen en genomgång av 1 870 fall. I tillägg till denna undersökning kommer jag också att använda mig av data från en undersökning i 21 polisdistrikt 1978. anmälda av misshandelsbrottsligheten Samtliga fall under det året ingick i studien (N = 5 889) och det svarar mot ca misshandelsbrott i en fjärdedel av alla polisanmälda (inkl. mord, dråp) Sverige 1978. Undersökningen av 21 polisdistrikt kan sägas ge en hyggom än inte strikt representativ, bild av váldet i medelstora och lig, mindre städer och på landsbygden.

I båda undersökningarna har vapenförekomst kodats i följande klasser.

1) Ej vapen.

2) Stick/skärvapen. (Olika slags knivar dominerar kategorin).

3) Hugg/slagvapen. (Detta är en mycket blandad kategori och alla

föremål som använts för att hota eller skada med möjliga slags ingår). 4) Luftpistol eller luftgevär.

5) Övriga skjutvapen.

att om vapen förekommit vid vålds- Det bör poängteras kodning gällt brottet. kan t.ex. ha förekommit enbart som hot. Detta är rela- Vapnet tivt vid rån och våldtäkt men mindre vanligt vid misshandel och vanligt vald mot tjänsteman.

I Tabell 7 redovisas förekomsten av vapen vid olika slags våldsbrott i Stockholm 1982. Antalssiffrorna har räknats om utifrån de olika urvalsfraktionerna till att motsvara helárssiffror. Totalt sett förekom vapen vid nästan vart femte polisanmält våldsbrott. Stick- och skärvapen förekom vid runt vart tionde våldsbrott, hugg- och slagvapen vid knappt vart tionde brott. Skjutvapen är mycket ovanligt. Andelen vapenföre-

Bilaga 99

komst är högst vid personrán och lägst vid fall av váld mot tjänteman. Det kan vara värt att notera att andelen stick- och skärvapen är markerat högre vid personrán än vid andra typer av våldsbrott.

TABELL 7 Vapenförekomst för olika slags våldsbrott och våldsbrott totalt i Stockholm 1982. Antal och procent vertikalt.

Vapentyp Misshandels- Váld mot Personrán Våldtäkt TOTALT brott* . tiänstem

Ej vapen 3 379 ( 80) 974 ( 97) 703 ( 74) 128 ( 87) 5 184 ( 82)

Stick/skär 395 ( 9) 10 ( 1) 178 ( 19) 19 ( 13) 602 ( 10) Hu99/slag 418 ( 10) 24 ( 2) 43 ( 4) 0 ( 0) 485 ( 8)

Luftpistol/gevär 22 ( 1) 0 ( O) 0 ( 0) 0 ( 0) 22 ( 0)

Övriga skjutvapen 11 ( 0) 0 ( 0) 29 ( 3) 1 ( 0) 41 ( 1)

TOTALT 4 225 (100)1 008 (100) 953 (100) 148 (100) 6 634 (101)

KÄLLA: Wikström, l987e samt opublicerade data om våld mot tjänsteman och våldtäkt * Mord/dråp (inkl. försök) grov och annan misshandel.

Skiljer man ut fallen av grovt váld, dvs. mord/dråp (inkl. försök) och grov misshandel, frán misshandelsbrottskategorin, är vapenförekomsten vid dessa fall betydligt högre. I 77 % av de grova váldsfallen förekom vapen, i 56 % av fallen stick/skär vapen, i 16 % hugg/slag i vapen, 1 % luftpistol/gevär och i 4 % övriga skjutvapen.

Jämfört med storstaden Stockholm redovisar 21-polisdistrikts studien en

lägre förekomst av vapen vid misshandelsbrott (Tabell 8) vilket antyder

att vapen vid misshandelsbrott är vanligare i storstäder än i landet i övrigt. Något jämförelsematerial för váld mot tjänsteman, personrán och våldtäkt föreligger inte.

100 Bilaga

TABELL 8 Vapenförekomst vid misshandelsbrott (inkl. mord/dråp)

i 21 polisdistrikt 1978. Antal och procent vertikalt.

Vapentyp Misshandelsbrott

Ej vapen 4 877 ( 85)

Stick/skär 393 ( 7)

Hugg/slag 420 ( 7)

Luftpistol/gevär 43 ( 1)

Öriga skjutvapen 24 ( 0)

TOTALT 5 757 (100)

U.S. = 132

KÄLLA: Opublicerade data från 21-polisdistrikt studien. Se Wikström, 1985:15-22.

Jämför man våldsbrott under olika omständigheter (Tabell 9) kan man

konstatera att vapenförekomsten är lägst i de fall som utspelas på gator och torg; misshandel (11 %), váld mot tjänsteman (1 %), personrán

(24 %), våldtäkt (5 %) (Tabell 8). Störst är vapeninslaget i de fall av

våld som är mest relaterat till missbruks och kriminella miljöer (Se

Wikström, 1987e); misshandel mellan bekanta i hemmet (29 %), misshandel under (31 %) och rån mellan bekanta eller i övriga omständigheter hemmet (36 %). Beträffande våldet inom familjen är vapenförekomsten lägre; misshandel (16 %) och våldtäkt (24 %). Slutligen är vapenförekomsten vid övriga våldtäkter, som i regel utspelas mellan tillfälligt bekanta i lägenheter, 13 %.

Bilaga 101

Vad beträffar ol ika vapeninslag kan det vara värt att notera att av stic inslaget k- och skärvapen tenderar att vara högst runt en femtedel av fall en - vid de brott som oftast utspelas i kriminella/ missbrukar miljöer dvs. rån, misshandel och våldtäkt mellan bekanta i lägenheter och misshandel under övriga omständigheter. Av övriga omständigheter är det gaturánen som också har en jämförelsevis hög andel av fall med förekomst av stick- och skärvapen.

TABELL 9 Vapenförekomst efter brottets sociala sammanhang. Stockholm 1982. PROCENT HORISONTELLT.

Brott/socialt Ej Stick/ Hugg/ Luft- Övriga TOTALT

sammanhana vapen skär slaq oist/aev. skiutvaoen

MISSHANDEL* Inom familjen 84 10 6 0 0 100 Bekanta i hemmet 71 18 10 0 1 100 Gata/torg/allmän

VÅLD MOT TJÄNSTEMAN Gata/torg/

PERSONRÅN Gaturán 76 18 4 0 2 100 Rån i hemmet el. mellan bekanta 64 21 8 O 7 100

102 Bilaga

Brott/sociait Ej Stick/ Hugg/ Luft- Övriga TOTALT

sammanhang vaben skär siaa oist/aev. skiutvaoen

VÅLDTÄKT Inom famiijen 76 24 0 0 0 100 Bekanta i hemmet 76 21 0 0 3 100 Gataltorg/ a11män p1ats 95 5 0 0 0 100

Övriga omständ. 87 13 0 0 O 100

NOTERA: Procenten för våidtäkt inom familjen, váidtäkt meiian bekanta i hemmet samt våld mot tjänsteman på nöjeslokai beräknade pá mindre än 50 observationer (oviktat) dvs. 26, 30 resp. 37 fall.

totaia vid váidsbrott - Vagenförekomstens omfattning skattningar

Under 1986 poiisanmäides drygt 40 000 váidsbrott i Sverige. Med utgångspunkt ifran de redovisade speciaiundersökningarna kan man grovt skatta antaiet poiisanmälda fa11 av váidsbrott 1986 i vi1ka vapen figurerat til] storleksordningen 6 000-8 000 fa11.

Det iigger i sakens natur att skattningar av detta slag är förknippade med stora osäkerheter. Detta har markerats med att Skattningarna angetts som intervaii. De givna sifferuppgifterna är i grova tai räknat. Skattningarna baseras huvudsakiigen pá en uppräkning ti11 hela iandet från vapenförekomstfördelningen i Stockholm. Vid beräkningen för misshandeisbrott bygger det nedre intervaiivärdet på en skattning baserad på 21-poiisdistrikts studien och det övre på en skattning baserad på Stockhoimsstudien. För övriga váidsbrott ligger intervaiiet runt en punktskattning baserad pâ Stockhoimsmateriaiet.

Bilaga 103

TABELL 10 Skattningar av antalet polisanmälda våldsbrott 1986 med vapenförekomst. Totalt och för olika typer av váldsbrott.

NOTERA: Skattningen 0 kan tolkas som ett fåtal fall. * Mord, dråp (inkl. försök), grov och annan misshandel.

Vi har tidigare konstaterat att den verkliga váldsbrottsligheten är åtminstone 3 gånger så stor som den polisanmälde. Det gár dock sannolikt inte att bara räkna upp antalet polisanmälda fall med 3 gånger för att få den verkliga siffran våldsbrott med vapenförekomst. Skälet till detta är att det finns en selektion beträffande brottets grovhet. Den dolda váldsbrottsligheten består till större del än den anmälda av lindrigare fall, och det finns ett samband mellan brottets grovhet och förekomst av vapen och därför kan man förvänta sig en lägre andel fall med vapenförekomst bland de dolda váldsbrotten. Dessutom finns det skäl att anta att mörktalen kan variera för olika slags vapentyper. Det verkar inte orimligt att allmänt förvänta sig att mörktalet skall vara

minst för fall med skjutvapen (dock ej luftvapen), högre för fall med

stick- och skärvapen och slutligen högst för hugg- och slagvapen.

Några skattningar av det verkliga antalet fall med vapenförekomst kommer därför inte att göras. Det är dock viktigt att konstatera att den verkliga siffran med säkerhet är högre än den skattningarna från polisanmälda brott redovisar.

104 Bilaga

Beträffande det våld som utspelas pá gator och torg och andra allmänna platser, och som inte involverar närmare bekanta eller sker inom familjen, vilket endast är en liten del av dessa fall, kan man utifrân Stockholmsmaterialets resultat uppskatta vapenförekomsten i våldsbrott pá allmän plats i hela landet till i storleksordningen 1 600-2 000 fall. Att skattningen baseras på Stockholmsdata innebär sannolikt att den ligger i överkant. Beträffande den verkliga omfattningen av vapenförekomst vid våld på allmän plats har redan ovan diskuterats problemen med att räkna upp antalet polisanmälda fall med vapenförekomst till det verkliga antalet fall med vapenförekomst. Klart är dock att den verkliga förekomsten av váldsfall med vapen är högre än vad skattningarna över polisanmälda fall redovisar.

Skattningarna av antalet fall pá allmän plats med vapenförekomst och förekomst av olika typer av vapen redovisas i Tabell 11.

TABELL 11 Skattningar av antalet polisanmälda våldsbrott 1986 på

allmän plats med vapenförekomst. Totalt och för olika typer av våldsbrott.

Misshan- Våld mot Person- Våld-

NOTERA: Fall inom familjen eller mellan nära bekanta som skett pá allmän plats ej inkluderade. Det rör sig dock inte om någon större mängd. Skattningen 0 kan tolkas som ett fatal fall.

Bilaga 105

2.2 Förändringar över tid i vagenförekgmsten vid våldsbrott

En fråga som är mycket svår att besvara gäller huruvida förekomsten av vapen vid våldsbrott har ökat jämfört med tidigare perioder. Det fåtal specialundersökningar som finns tillgängliga indikerar emellertid att så är fallet.

I en undersökning av polisanmälda våldsbrott i Stockholm 1969 redovisar Lenke, (1974) att vapen och tillhyggen förekom i runt hälften av de grova váldsfallen och vid 15 % av den icke grova misshandeln. Vapenförekomsten vid rån anges till 20 % och vid våldtäkt till 6 %. Jämförs

dessa siffror med de tidigare redovisade för Stockholm 1982 (Tabell 7)

är andelarna vapenförekomst i alla fall lägre 1969 än 1982.

2.3 Vagenförekomst och offrets skador

Det finns all anledning att förvänta sig ett samband mellan vapenförekomst och offrets skador. I det här avsnittet kommer en rad olika specialbearbetningar av data att redovisas som belyser detta samband.

I alla de undersökningar som redovisas har offrets skador kodats i fem klasser. Uppgifterna bygger på rättsintyg eller i de fall sådant saknas de uppgifter om offerskador som återfunnits i förundersökningarna. Skadeklasserna definieras nedan.

(1) Ingen skada. (Fall med ingen skada t.ex. hot eller fall med högst

övergående smärta). (2) Lindrig skada (t.ex. blåmärken, svullnader). (3) Mellangrov skada (t.ex. blodvite och mindre frakturer t.ex. knäckt näsben). (4) Grova skador (benbrott, större sår som sytts, medvetslöshet etc.). (5) Dödsfall.

Opublicerade data frán en undersökning av misshandelsbrottsligheten i Gävle under 6 år - 1973-1975 - visar att 1968-1970, (se Wikström, 1980) andelen fall där offret har erhållit skador grövre än övergående smärta

106 Bilaga

är högst vid fall med extensivt fysiskt våld (serier av slag och sparkar/skallningar) och vid fall där vapen förekommit. De grövsta skadorna är vanligast vid fall där vapen förekommit och i synnerhet där

stick- och skärvapen funnits med (Tabell 12). Av fallen med grova

offerskador förekom vapen i närmare hälften av fallen (45 %), medan motsvarande andel var 12 % för mellangrova skador, 8 % för lindriga skador och 6 % för fall med inga skador. Det bör i sammanhanget nämnas att fall med vapenförekomst inte utesluter att också annat våld använts. I nägra fall har endast vapen använts som hot.

TABELL 12 Fysiskt våld/vapenförekomst och offerskador vid polisanmälda misshandelsbrott (inkl. mord/dråp) i Gävle 1968-1970, 1973-1975. Antal, procent horisontellt.

Fysiskt våld/ Ingen Lind. Mellan Grov Dödsvapentvo* skada skada skada skada fall TOTALT

Örfil eller 30 18 5 2 0 55 lindrigare (54) (33) (9) (4) (0) (100)

Slag 93 183 165 20 2 463 (20) (40) (36) (4) (0) (100)

Spark eller 15 27 17 3 0 62 skallning (24) (44) (27) (5) (0) (100)

Slag m 11 102 65 23 1 202

spark/skalle (5) (51) (32) (11) (1) (100)

Stick/skär 3 5 2 24 2 36 vapen (8) (14) (6) (67) (5) (100)

Hugg/slag 4 19 22 14 1 60 vapen (7) (32) (37) (23) (2) (101)

Bilaga 107

Fysiskt våld/ Ingen Lind. Mellan Grov Dödsvaoentvo* skada skada skada skada fall TOTALT

Luftpistol/ 1 6 9 0 0 16 gevär

Övriga 1 0 0 2 0 3

skjutvapen

TOTALT 158 360 285 88 6 897

NOTERA: Inga procentsiffror beräknade för fall med luftpistol/gevär eller övriga skjutvapen p.g.a. fåtal fall. Fall med vapenförekomst kan också innehålla annat váld.

KÄLLA: Opublicerade data från Gävle-undersökningen (se Wikström, 1980)

I Stockholmsundersökningen frán 1982 har inte typ av vald kodats för fall där vapen ej förekommit utan dessa fall är ihopklumpade till kategorin ej vapen. Resultatet vad beträffar sambandet mellan vapenförekomst och offrets skador går i samma riktning som Gävlestudiens

resultat (Tabell 13 och Figur 4). I 75 % av dödsfallen har vapen före-

kommit. Motsvarande andelar för övriga skadeklasser är 49 % för grova skador, 22 % för mellangrova skador, 9 % för lindriga skador och 21 % för fall med inga skador. Den relativt höga andelen med vapenförekomst i fall med inga skador i Stockholmsmaterialet förklaras till stor del med att personrán och våldtäkt (tillsammans med váld mot tjänsteman) också ingår i Stockholmssiffrorna. Vid personrån och våldtäkt används ofta vapen enbart som hot vilket mer sällan är fallet vid misshandelsbrotten. Detta illustreras väl av det förhållandet att i majoriteten av rån (58 %) och váldtäktsfall (62 %) där vapen förekom fick inte offret

nagra skador. I en annan undersökning av rán i Stockholm 1982 redovisar

Andersson (1984) att i de fall vapen förekom användes dessa i två tredjedelar av fallen enbart för att hota med.

108 Bilaga

TABELL 13 Vapenförekomst och offerskador vid våldsbrott (mord, dråp, misshande), vá)d mot tjänsteman, personrán och våldtäkt) i Stockholm 1982. Anta) och procent horisonte1Tt.

Ingen Lind. Me11an Grov Döds- Vaoentvo skada skada skada skada faT1 TOTALT

Ej vapen 784 2 730 1 362 137 3 5 016

gevär

Övriga 38 0 0 2 0 40

skjutvapen TOTALT 1 006 3 016 1 743 269 20 6 054

NOTERA: Anta1suppgifterna uppräknade till he1árssiffror utifrån urva1sfraktionerna

Bilaga 109

FIGUR 5 Offrets skador jämförda me11an vá1dsbrottsfa11 med inga vapen, hugg/slag och stick/skär vapen i Stockholm 1982. Procent.

I Dödsfall

rov

s a a Ingen

, E skada

Hugglslag

. D d f Il G k d Mellangrov

E skada

// Lindrig skada Ingen , [j skada

I D d f ll

G k d Mellangrov

g skada

Lindrig ø skada Ingen [j skada

110 Bilaga

Litteraturreferenser; Andersson J E G (1984): Rånarna och deras offer. Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet Brottsutvecklingen 1987 (1987): BRÅ Forskning 1987:5 Liber förlag Flod & Kullberg (1966): Rån i Stockholm. Kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet Gottfredson M R (1984): Victims of Crime: The Dimension of Risk. Hone Office Research Study No 81 Häll L (1966): Offer för vâlds- och egendomsbrott 1978-1984. I Brottsutvecklingen 1986. BRÅ Forskning 1986:4. Liber förlag Koch L (1966): Avdömd misshandel vid Stockholms rádhusrätt 1/1-30/6 1966. Kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet Kuhlhorn E m.fl. (1984): Den svenska váldsbrottsligheten. BRÅ Forskning 1984:1. Liber förlag Lenke L (1974): Váldsbrottsligheten i Stockholm. Kriminologiska institutionen vid Stockholms Universitet Mcclintock F.H. & Wikström P-0 (1987f): Váldsbrott i Sverige och Skottland. I Brottsutvecklingen 1987; BRÅ Forskning 1987:5 Persson L G W (1977): Offer för tillgrepp, skadegörelse och váld - en redovisning av 1974 års offerundersökning. SCB PM 1977:7 Persson L G W (1980): Hidden Criminality. Dept. of Sociology. University of Stockholm SCB (1981): Offer för válds- och egendomsbrott 1978. Levnadsförhållanden 1978. Rapport nr 24

Bilaga 111

Sparks m.fl. (1977): Surveying Victims. John Wiley & sons Wikström P-0 (1980): Váldsbrott i Gävle. Kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet Wikström P-0 (1981): Váldsbrottslighetens rumsliga fördelning i Stockholm. Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet Wikström P-O (1985): Everyday Violence in Contemporary Sweden. BRÅ Report no 15. Liber förlag Wikström P-O (l987a): Våld. BRÅs informationssekretariat Wikström P-0 (1987b): Váldsbrott och alkohol. Forskning & Fakta. CAN & SAD Wikström P-0 (l987c): Patterns of Crime in a Birth Cohort. Sex, Age and Social Class Differences. Project Metropolitan Research Report No 24 Dept. of Sociology. University of Stockholm Wikström P-0 (1987d): Brott och stadsmiljö. BRÅ Forskning 1987:3 Wikström P-0 (1987e): Brottens sociala sammanhang. BRÅ Forskning (under publicering)

Bilaga 3

knivar och andra

Exempel på

föremål

farliga

som

beslagtagits

av

polisen.

1 2 3 4 5 Ö 7 8 9 10 I I 12 1

HHHIJl|[UlhuglhlMjjjljjnl|IlIJ|HH|IIHhIII[till]IJQHJJIJJIVIU]IJ!!lviuütklljll][Hull]IHJJLHUUJlllljgilglwlulljlgll

Knogjärn, anrräffar på yngling i samband med bråk.

S P I K K L U B 8 A Tagglänwd ca 75 mm Vikt ca 320 wr Hemtillverkad spikklubba.

Samma som ovan.

9 v0 H 11 U H Vi lt- l) HJ IV 2h 2= ZZ 23 74 75 7b 17 IS 19 ?O H §7 JL llmhmlunhmlueshurxnänmxluwhnjninmulnuinwluzrlumanummxhrl al lllJlW :ml 5 til!! li

Blydagg, tillverkad i verkstad på kriminalvårdsanstalt. l 1 4 › f: / 1x ç Ir: »r 11 1k M M Ib 17 IB W ?n 2 IL 73 ?A ?S M 77 28

“lll”EH!!!InlllulllIllllllilllllllll! i nnluulnnluu luuiun mhmin:Hmm,ailnumnlar::hmmmImsmuu.niwnnl›|ul»:lnuluuluulnz:ur›;|»i|:u4u...|n› img? ul: :In||1n Im 1 l r Hhmlu

Kuratepirzrzczr, tillverkade av ett .vro/.yben i .sko/,vlöjden av en 15-årig elev.

Karatepizzrzar, inköpta på postorder från USA. I! p w * › . w V5* . . . w- «. . *MHN vhrhx ›

Sømmm kuraIcpin/Iar .vom ovan, i urffi/II läge.

V J i A R o x m *J (

\ I*uHatuhilth!Llhuüm[Wlllhlnhjuliut|l\Hlllulåinhiü :wvllnnlêt›i :å

IVjäderbatOng, iköpt via postorder. .Yamma ñäderbatong som ovan, i utfällt läge.

I . i 4 . u h z . S*

uulyu|us||1||uIaIuu]1ullnuln|zihuihnyhjuhanhu:Ihmlsuu:amhmlsp v

Huggkrok, ett fiskeredskap, anträffat på en yngling i samband med omhändertagande.

Samma i utfällt läge.

O 1 2 3 4 5 ö 8 9 10 H 12

hmlm

|Auaah|n|nnlmharalnnnhnalnusulnanhnnlnuohudnnlnu 1hmI»uIitnuIn|Il|||Ihmhuuhcsnhaaah:

1 2 3

uuluøsiannluau»lm:ImahcuInuIInnuIIIHim1hmhmhurlnutllxnan

4 5 ö 7 3 I Kaststjärna, köpt på postorder från USA. O 1 2 3 4 5 ö 7 8 9 1 l

Innlnulnnlnult1nlnnhn:I:n|lm|hn|huuH1unnhunlusitlzsuainnhmlnnhmlnnl

nimmun:Iunhua*nmlm:lunlrassluaalunlnnmuiunlunlnnøiuiuhurlnnrlunalltsa:

Kasmsrjärna, kan köpas i Stockholm: och via postorder från USA.

hitlawjd ca 1? mn Nithandske. N I T H A N E S K E Wit1ä“yd ca 12 mm NiI/zarzclske så som den skall bäras.

M C T 0 R 3 Å 3 S K E D J A Motorsågskedja med handtag. S L A Näs B E L L A tävlingsmodell Precisionsslangbåge med handtag och handledsstöd.

Bälteskniv, antráffad på yngling i samband med skyddsvisitarion. Kan köpas i .Stockholm och via postorder från USA.

1 2 3 4 5 é 7 8 9 10 H 12 13 14 15 lö I)

Hm|I1ntluuhaulnuxhnshtuünnlnlzhu||nn|n|al:nulmnuulunhnulmultn mini:

uhunlnnhnllnnuhaulnunlhunasu||:amnhnuhunln

Samma bälreskniv som ovan, instucken i spänner.

I 2 3 A 5 6 7 8 9 IO II |2 |3 14 1S_1(› 17 |8 19 20 ?I 22 23 24 2 4151:524.. ln mn.

Butterfly- eller batangakniv. Knivtypezz är förbjuden i Norge.

4 5 6 7 8 9 10 H 12 13 14 16 17 18

15*

n II | | nnltnnnhlzht

Sanzma kniv i hopfällt läge.

Överlevnadskniv. |^i1an:.i ?20 rm -árctq Il ;IHFCNPÄ TN) mm Kastkniv.

Statens offentliga utredningar 1987

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Bostadsdepartementet Otillbörlig efterbildning. [1] Skäliga lokalhyror och trygghet i besittningen. [47] Dödsboägande och samägande avjordbruksfastighet Ett nytt plan- och bostadsverk. [48] m,m. [2] Folkstyrelsens villkor. [6] Barnets rätt. [7] Civildepartementet Skydd för det väntade barnet. [11] En ny kyrkolag m.m. Del 1. [4] Oversyn av rättegångsbalken 3. [13] En ny kyrkolag m.m. Del 2. [5] Mordet på Olof Palme. [14] Begravningslag. [16] Franchising. [17] Ju mer vi är tillsammans. De! 1. [33] Internationella tamiljerättsfrågor. [18] Ju mer vi är tillsammans, Exempelsamling. Dal 2. [34] Fel i fastighet [30] Ju mer vi är tillsammans, Underlag för reformer samt förslag. Iptegritetsskyddet i informationssamhället 4. [31] Del 3. [35] Oversyn av rättegångsbalken 4. [46] Stödet till barn- och ungdomsföreningar. [37] Ansvarsgenombrott m.m. [59] Knivförbud. [61] Miljö- och Energidepartementet Miljöskadefond. (151 Utrikesdepartementet För en bättre miljö. [32] Svenska törsvarsindustrins utlandsverksamhet. [8] For en bättre miljö, Miljövårdsfamiljen. Myndigheter och Bistånd för bättre miljö i u-Iand. [28] forfattningar.[36] Sverigeintormationen och vissa publikationer. [49] SverigebiIder-17 svenskar ser på Sverige. [57]

Försvarsdepartementet Det svenska totalförsvaret inför 90-talet. [9]

Socialdepartementet Legitimation för vissa kiropraktorer. [12] häkemedel och hälsa. [20] Aldreomsorg i utveckling. [21] Missbrukarna, Socialtjänsten. Tvånget. [22] Medicinteknisk säkerhet. [23] Kompetensutvecklingen efter Iåkarexamen. (53) Kompetensutvecklingen efter läkarexamen. Huvudbilaga - Mâlbeskrivningar. [54] Efterlevandepension. [55]

Kommunikationsdepartementet Okat kommunalt väghållningsansvar. [25] Enskilda vägar. [26] Skeppslega till utlänning. Tillstånd, dispenser, flaggskifte. [27] Fasta Oresundsförbindelser.«[41] Miljökonsekvenser av fasta Oresundsförbindelser. [42] Snabbare körkortsingripanden m.m. [43

Finansdepartementet Långtidsutredningen 87. [3] Indrivningslag m. m. [10] Produktsäkerhetslag. [24] Stöd till näringslivet. [29] _Datorisering av tullens export- och importrutiner. [40] Oversyn av mervärdeskatten. Del Xl. [45] Försäkringsväsendet i framtiden. [58]

Utbildningsdepartementet Arkiv för individ och miljö. [38] Studiemedel. [39] Högskolans journalistutbildning. [50] Ljud och bild för eftervärlden. [51] Informationsförsörining för vetenskap och teknik. [61]

Jordbruksdepartementet Livsmadelspriser och livsmedelskvalitet. [44] Folkrörelsernas lotterier och spel. [52]

Arbetsmarknadsdepartementet Varannan damernas. [19] Ekonomiskt stöd till arbetslösa. [56]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

Statens offentliga utredningar 1987

Kronologisk förteckning

. Otillbörlig eiterbildning. Ju. . Dödsboägande och samägande av jordbruksfastigh m.m. Ju. . Långtidsutradningan 87. Fi. En ny kyrkolag m.m. Del 1. C. En ny kyrkolag m.m. Del 2. C. . Folkstyrelsens villkor. Ju. . Barnets rätt. Ju. . Svenska försvarsindustrins utlandsvarksemhet. Ud. . Det svenska totalförsvaret inför 90-talet. Fö. . Indrivningslag m.m. Fi. . Skyddför det väntade barnet. Ju. . gegitimation för vissa kiropraktorer. S. . Oversyn av rättegångsbalken 3. Ju. . Mordetpå Olof Palme. Ju. . Mlliöskadefond. ME. . Begravningsleg. C. . Franchising. Ju. . Internationella familjarättsfrågor. Ju. . Varannan damernas. A. . gâkemadel och hälsa. S. . Aldreomsorg iutveckling. S. . Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvanget. S. . Medicinteknisk säkerhet. S. . Produktsäkerhetsleg. Fi. Ökat kommunalt våghållningsansvar. K. . Enskilda vägar. K. . Skeppsloga till utlänning. Tillstånd. dispenser, flaggskilte. K. . Bistånd för bättre miljö i u-land. Ud. . Stöd till näringslivet. Fi. . Fel i fastighet. Ju. . lntegritetsskyddati informationssamhället 4. Ju. . För en bättre miljö. ME. . Ju mer vi är tillsammans. Del 1. C. Ju mer vi är tillsammans, Exempelsamling. Del 2. C. . Ju mer vi är tillsammans, Underlag för reformer samt förslag. Del 3. C. . För en bättre miljö. Miliövårdsfamilien. Myndigheter och författningar. ME. . Stödet till barn- och ungdomsföreningar. C. . Arkiv för individ och miljö. U. . Studiemedel. U. . Datorisering av tullens export- och importrutiner. Fi. . Fasta Öresundsförbindelsar. K. . Miljökonsekvenser av fasta Öresundsförbindelser. K. . Snabbare körkortsingripanden m.m. K. Ljvsmedelspriser och livsmedelskvalitet. Jo. . Oversyn av uueuvardeskatten. Del Xl. Fi. versyn av rättegångsbalken 4. Ju. . skäliga lokalhyror och trygghet i besittningen. Bo. . Ett nytt plan- och bostadsverk. Bo. . Sverigeinformationen och vissa publikationer. UD . Högskolans journalistutbildning. U. . Ljud och bild för eftervärlden. U. . Folkrörelsernas lotterier och spel. Jo. . Kompetensutvecklingen efter läkarexamen. S. . Kompetensutvecklingen efter läkarexaman. Huvudbilaga - Målbeskrivningar. S. . Efterlevandepension. S. . Ekonomiskt stöd till arbetslösa. A. . SverigebiIder-17 svenskar ser på Sverige. UD. . Försäkringsväsendet i framtiden. Fi. . Ansvarsgenombrott m.m. Ju. . lnformationsförsörjning för vetenskap och teknik. U. . Knivförbud. Ju.

ALLMANNA FÖRLAGET

_ ISBN 91-38-10068-1 ISSN

0375-250X