Översyn av vapenlagstiftningen : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

ÖVERSYN AV

VAPENLAGSTIFTNINGEN

Slutbetänkande av 1987 års

Vapenutredning

SMD

1989:44

ntredningar

Statens offentliga 1989:44 Justitiedepartementet êâê

Översyn

av

vapenlagstiftningen

slutbetänkande av års

1/987 vapenutredning

Stockholm 1989

Allmänna Förlaget har utgivit en bibliografi över SOU och Ds som omfattar åren 1981-1987. Den kan köpas från förlagets Kundtjänst, 106 47 STOCKHOLM. Best. nr. 38-12078-X.

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress: Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08/763 23 20 Telefontid 81° - 12°° (externt och internt) 08/763 10 05 12°° - 16°° (endast internt)

ISBN 91-38-10357-5 Graphic Systems AB, Göteborg 1989 ISSN 0375-25OX

Till statsrádet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 25 juni 1987 bemyndigade dåvarande regeringen chefen för justitiedepartementet, statsrådet att wickbom, tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av vapenlagstiftningen m.m., samt att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Med verkan från och med den 1 augusti 1987 förordnades docenten Leif G W Persson som särskild utredare.

Att såsom experter biträda utredningen förordnades genom beslut den 31 augusti 1987 kanslirádet, numera Ulf verksjuristen Berg, överâklagaren Stig Jansson, hovrättsassessorn Claes Kring, polisintendenten Sven-Bruno Nordenström och fil. dr, numera docenten Per-Olof H Wikström. Den 25 november 1987 entledigades Wikström från uppdraget. Samma dag förordnades förste fysikern Åke Åbrink som expert i utredningen. Den 25 oktober 1988 förordnades Per-Olof H wikström som pá nytt expert i utredningen.

I beslut den 11 september 1987 förordnades kammarâklagaren Tora Holst att frán och med den 14 september 1987 vara sekreterare i utredningen.

Utredningen överlämnade i november 1987 delbetänkandet Knivförbud (SOU 1987:61). I mars 1988 över1ämnades en promemoria om nya övergángsbestämmeiser för start- och signaivapen.

Härmed överlämnar utredningen sitt s1utbetänkande Översyn av

vapenlagstiftningen. Utredningens uppdrag är därmed s1utfört.

Stockh01m i juni 1989

Leif G W Persson

/Tora Holst

8 Innehåll

12.2 Vad gör EG angáende civila skjutvapen? . . . . . . . .. 241

12.3 överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 244

KNIVLAGEN 13 Utvärdering av lagen am knivförbud 13.1 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 247 13.2 Gällande rätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 248 13.2.1 Knivlagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 248 13.2.2 Stilettförordningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 250 13.3 Problem med nuvarande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . .. 250

13.4 överväganden och förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 253

13.4.1 Knivförbudet bör utsträckas att gälla på allmän plats . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 253 13.4.2 Mer ingripande restriktioner föreslås för gatustridsvapen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 261 13.4.3 Stilettförordningen bör arbetas in i knivlagen 263 13.4.4 Införsel-, saluhállnings- och överlátelseförbud införs för vapenattrapper . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 266

SPECIALMOTIVERING

15 Specialmotivering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 273 15.1 Förslag till lag om ändring i vapenlagen

15.2 Förslag till förordning om ändring i vapenkungörelsen (1974:123) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 287

15.4 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

15.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 299 15.6 Förslag till lag om upphävande av förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 304

WU1%9M4 DMMÖH 9

BILAGOR 1. Direktiven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 307 2. Utveck1ingen av vapenanvändningen vid våldsbrott 1970-1987 - särskilt skjutvapen. En kriminologisk utredning av utredningens expert docent Per-Olof H Wikström . . . . . . . . . . . . .. 315

SAMMANEATTNING

Detta betänkande är vapenutredningens slutbetänkande och innehåller en översyn av den svenska vapenlagstiftningen. Dessutom redovisas en översyn av lagstiftningen om s.k. knivförbud som införts från den 1 juni 1988 efter förslag i utredningens första betänkande.

Skjutvapen är konstruerade för att skada och döda. Därför är det ingen medborgerlig rättighet att inneha skjutvapen. I stället är innehav och hantering av skjutvapen föremål för kontroll frán samhällets sida.

I dag finns det ett par miljoner civila skjutvapen i Sverige, för vilka innehavaren har licens och som alltså innehas legalt. Jag uppskattar antalet vapen som innehas illegalt till några tiotusental. Tillgänglig statistik visar att de allvarligaste riskerna i sammanhanget är förenade med att låta de legala vapnen bli en alltför stor och illa kontrollerad grupp. Det finns nämligen ett odiskutabelt samband mellan mängden grova våldsbrott och den totala mängden vapen i samhället. Statistiken visar också att det huvudsakligen är de legala vapnen som förekommer i samband med mord, dråp eller vádaskjutningar eller som stjäls och hamnar i kriminella kretsar. Alltför ofta är det också den legala innehavaren som använder sitt vapen för att begå brott.

Förslagen i betänkandet gár bl.a. ut pá att införa skärpningar i fråga om vapenlagstiftningen pá särskilt kritiska punkter. Förslagen innebär också en nödvändig modernisering av lagstiftningen för att uppnå en ökad överskádlighet. Insatserna blir punktvisa för att inte i onödan harma berättigade motstáende intressen som jakt, málskytte etc.

12 Sammanfattning

Tillståndsfrågor

Vapenlagen (1973:1176) (VL) trädde i kraft år 1974. Närmare föreskrifter om skjutvapen finns i den av regeringen beslutade vapenkungörelsen (1974:123) (VL).

Ramen för vapenlagstiftningens tillämpning slås fast genom definitionen i 1 § VL av vad som avses med skjutvapen i lagens mening. Jag föreslår vissa redaktionella ändringar i skjutvapendefinitionen för att göra reglerna enklare och tydligare. Bl.a. föreslår jag att förteckningen över mera udda slag av föremål som faller under - startlagen exempelvis vapendelar, och - från VL till VK. föreslår vapen elpistoler flyttas Jag också att VL görs tillämplig på vissa konstruktionsdetaljer hos skjutvapen i syfte att skapa kontroll över den privata tillverkning som förekommer av licenspliktiga skjutvapen (kapitel 1).

För att begränsa tillgången på skjutvapen föreslår jag vidare en del förändringar i fråga om förutsättningarna för att er-

hålla tillstånd att inneha vapen (vapenlicens) (kapitel 2).

En sådan ändring gäller den s.k. vapengarderoben. Därmed m den uppsättning om sex jaktvapen, som en jägare i enlighet med RPS rekommendationer normalt kan räkna med att få licens för. Mitt förslag går ut på att RPS modifierar sina rekommendationer så att licens för full vapengarderob i första hand beviljas personer som dokumenterat jaktintresse och vapenbehov t.ex. genom att under några år ägna sig åt jakt i en omfattning som inte är helt obetydlig. En nybliven jägare bör däremot till en början få licens på ett mindre antal vapen, exempelvis två stycken.

För att få vapenlicens krävs som huvudregel att sökanden har behov av vapen. Det kravet gäller dock inte i fråga om vapen som huvudsakligen har prydnadsvärde eller som har särskilt qffektionsvärde för sökanden. För att uppnå en viss begrän

Sammanfottning

ning när det gäller möjligheten att få licens för prydnadsvapen och vapen med affektionsvärde föreslår jag att licens i dessa fall skall få utfärdas endast om det särföreligger skilda skäl. Regeln bör förstås så att tillståndsmyndigheten skall göra en avvägning mellan sökandens intresse av att få licens och de risker som vapeninnehavet kan medföra, t.ex. risk för missbruk eller stöld av vapen.

Luft- och fjädervapen avsedda för målskjutning är licensfria om de har en i förhållande till andra jämförliga skjutvapen begränsad effekt. Vad som ligger i begreppet effekt begränsad bestäms i dag med utgångspunkt från kulans utgångshastighet. Detta har fört med sig att vars kula kan grovkalibriga vapen, ha hög anslagsenergi även vid låg utgångshastighet, kan vara licensfria. Jag föreslår därför att begreppet effekt begränsad i fortsättningen bestäms med utgångspunkt från kulans anslagsenergi. Jag föreslår också att en liknande gränsdragning mellan och licensfria licenspliktiga vapen görs i fråga om kolsyrevapen, en vapengrupp som företer likheter med luft- och fjädervapen både när det gäller teknik och användning. Därmed för man frán det licenspliktiga området bort en del kolsyrevapen som med hänsyn till sin effekt är tämligen harmlösa.

Licens för helautomatvapen såsom kulsprutepistoler beviljas i viss, begränsad, utsträckning för målskytte och samling. Enligt vad jag inhämtat från polisen kan det emellertid inträffa att ytterligare licenser för helautomatvapen beviljas av misstag. Misstaget hänför sig till en missuppfattning om vilken typ av vapen ansökan egentligen avser och beror på att vapnen i ansökan för s.k. öppna licenser är ofullständigt specificerade. Jag föreslår vissa ändringar i fråga om innehållet i ansökningar om vapenlicens så att det för tillståndsmyndigheten klart skall framgå om licensansökan t.ex. avser ett helautomatvapen. I betänkandet tar jag även upp hur man skall kunna förhindra att vapen av bl.a. detta slag transporteras över statsgränserna på ett oönskat sätt. om Reglerna detta hör emellertid hemma inom

krigsmateriellagstiftningen,

.mun-in -âan ån+a lär-menn -Fvsnm nånn+ *Färclan i ämnnf

14 Sammønfuttning

Halvautomatiska kulvapen får sedan den 1 januari 1988 anvä das vid jakt oavsett hur många skott som ryms i vapnet (tidigare var två patroner maximum). Detta är resultatet av en ändring i jaktkungörelsen, som beslutats av naturvårdsverket. Beslutet är enligt min mening olyckligt eftersom det medför en risk för att cirkulationen av farliga skjutvapen i samhället ökar. Jag föreslår därför att jaktkungörelsen ändras på denna punkt. Jag föreslår också att regeringen överväger att flytta över föreskriftsrätten i frågor som dessa från naturvårdsverket till rikspolisstyrelsen RPS.

I anslutning till reglerna om tillstånd för vapeninnehav tar jag också upp en del frågor som inte föranleder några förslag från min sida. Bl.a. diskuterar jag s.k. survival games och andra mindre vanligt förekommande former av skytte. Survival games går ut på att deltagarna beskjuter varandra med specialvapen under stridsliknande former. Det bör enligt min mening i första hand ankomma på skytterörelsen att genom självsanering 4 motverka att skytteformer och vapen med tvivelaktigt sportsligt värde vinner spridning under täckmantel av målskytte.

Inte heller när det gäller tårgasvapen föreslår jag några ändringar av nu gällande ordning. De kan visserligen användas till självförsvar, vilket föranlett en del att föreslå att de görs licensfria. Enligt min mening är dock den nuvarande restriktiviteten när det gäller tårgasvapen välmotiverad eftersom vapnen också kan användas för brottsliga angrepp.

Jag ställer mig heller inte bakom tanken som framkastats om att öppna en dispensmöjlighet så att vissa slag av salongsgevär skulle få användas för málskytte. Ett sådant system vore enligt min mening alltför tungrott.

I enlighet med mitt utredningsuppdrag har jag också studerat avgiftssystemet i samband med vapenlicenser. För närvarande är emellertid systemet för beräkning av avgifter i statens verk-

Sammanfottning

samhet under omprövning. Med hänsyn bl.a. till detta anser jag inte att tiden är mogen att föresla av avnâgra förändringar gifterna pá vapenlagstiftningens område.

För inköp av ammunition krävs som huvudregel ett särskilt tillstånd (kapitel 3). Huvudregeln har dock undanåtskilliga tag och mânga slag av ammunition kan därför i praktiken köpas fritt. Detta har fått effekter som är olyckliga från kriminalpolitisk synpunkt. Sålunda är det möjligt att fritt köpa ammunition till vissa stulna vapen. Det är också att möjligt fritt köpa ammunition till enhandsvapen (trots att tillstånd egentligen erfordras) under täckmantel av att den skall användas till ammunition jaktvapen (vars är tillstándsfri).

Jag anser för min del att tiden nu är mogen för att förverkliga en tanke som tidigare framkastats i olika sammanhang, nämligen att ammunition i princip endast skall få säljas till den som har licens för det slags vapen som ammunitionen är avsedd för. Ammunitionen skulle alltså inte vara med belagd någon självständig tillståndsplikt, utan licens för ett vapen skulle innefatta ett tillstånd också för ammunition till vapnet. Vid skulle köp av ammunition i princip krävas att köparen uppvisar sin vapenlicens. Särskild ammunitionslicens bör finnas endast för innehav för samlingsändamål.

Givetvis bör det även i fortsättningen vara för möjligt

skytteföreningar o.d. att förvärva ammunition för överlåtelse

till medlemmar i samband med övnings- eller tävlingsskjutningar.

Också när det gäller vapenhandel föreslår jag skärpningar av reglerna (kapitel 4). I dag är det i praktiken ofta lättare att få tillstånd att bedriva än att få inneha vapenhandel vapen för eget bruk. Detta har utnyttjats av oseriösa personer som skaffat sig ett handlartillstánd för att få inneha betydligt fler vapen än de skulle ha fått för och som vapenlicens inte avser att driva någon handel. Många personer med vapen-

16 Sammanfottning

handlartillstånd gör i själva verket bara någon enstaka transaktion per år.

Enligt min mening bör man i fortsättningen kräva att den som söker vapenhandlartillstånd har branschvana och goda kunskaper om vapen och vapenlagstiftning. Det bör uppdras åt RPS att utreda lämplig utbildningsform. Jag föreslår vidare att vapenhandlartillstånd skall få beviljas endast för handel som skall bedrivas yrkesmässigt. I detta bör ligga krav på att rörelsen skall ha en viss inte alltför obetydlig omfattning, åtminstone några tiotal transaktioner per år. I kravet på yrkesmässighet bör också ligga att lagerhållningen inte är oproportionerligt stor i förhållande till omsättningen. Om en vapenhandlare inte uppfyller kraven på att verksamheten bedrivs yrkesmässigt bör tillståndet återkallas.

Polismyndigheten är första instans i ärenden enligt VL och prövar bl.a. frågor om att utfärda eller återkalla vapenlicenser (kapitel 5). Beslut av polismyndigheten får överklagas till länsstyrelsen. Vissa beslut av länsstyrelsen, bl.a. beslut om återkallelse av tillstånd, får överklagas till kammarrätten. I övriga fall är länsstyrelsen högsta instans i vapenärenden.

Erfarenheterna visar att praxis ibland varierar i vapenäre den. Det gäller framför allt ärenden om återkallelse av tillstånd. Jag har också kommit i kontakt med en del beslut av förvaltningsdomstolar i sådana ärenden, som gett intryck av att vara mindre väl underbyggda från sakliga utgångspunkter. Mot bakgrund härav föreslår jag att RPS skall få befogenhet att inträda som part i ett vapenärende och överklaga beslut om det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen eller annars från allmän synpunkt att saken prövas av en högre instans.

Jag har vidare granskat vapenlagstiftningens regler om överklagande mot bakgrund av de krav på möjlighet till domstols-

Sammanfattning 17

prövning av s.k. civila rättigheter, som uppställs i den europeiska konventionen om de mänskliga Såvitt rättigheterna. jag har kunnat finna uppfyller den svenska

vapenlagstiftningen

i huvudsak dessa konventionskrav. Beträffande några typer av ärenden VK, där enligt länsstyrelsen i dag är högsta instans, finns det dock skäl att att införa överväga en möjlighet att fullfölja ärendet till kammarrätten.

En fråga som har vållat tvekan i praxis är om vapenlicens kan återkallas när innehavaren inte har behov av det längre vapen

som licensen avser (kapitel

6). Exempelvis om en person som har licens för med denna verksamhet. målskytte upphör Jag menar för min del att det är klart att om innehavaren av ett skjutvapen inte längre har behov av vapnet, så föreligger skälig anledning att återkalla tillståndet. Om en målskytt upphör att vara medlem i en bör

skytteförening tillståndsmyndigheten

ta upp frågan om hans fortsatta vapeninnehav till prövning. För att möjliggöra detta föreslår att

jag skytteföreningarna

åläggs att rapportera till vilka

tillståndsmyndigheten med-

lemmar som lämnar utan att

föreningen gá in i någon annan

skytteorganisation.

För att säkerställa att myndigheterna, i den utsträckning som är befogat för att skydda den allmänna säkerheten, försäkrar sig om skjutvapen i avvaktan på slutligt avgörande av ärenden om återkallelse av tillstånd, föreslår att jag regler införs om interimistisk återkallelse av tillstånd VL. De enligt regler som redan finns om

omhändertagande av skjutvapen för

att förebygga missbruk har inte visat sig tillräckliga.

När det gäller förvaring av skjutvapen har jag funnit flera brister i nuvarande ordning

(kapitel 7). De reglerna som gäller i dag ger inte ett tillräckligt gott

skydd mot vapenstölder. Det finns många exempel på att skjutvapen, utan att förvaringsreglerna överträtts, förvarats på ett sådant sätt att de tillgripits utan större svårighet, varefter de använts i samband med grova våldsbrott. Dessutom tillämpas reglerna

18 Sammanfattning

sätt. År 1988 anmäldes närmare 1 000 skjutofta på ett slappt stulna till Statistiken visar att det är vanvapen polisen. som förvarats i bostäder och fritidshus som liga jaktvapen stjäls mest.

av förvaringsreglerna så att skjut- Jag föreslår en skärpning - om de inte hálls under uppsikt eller är vapen och ammunition - i skall förvaras treinlästa i ett säkerhetsskáp princip och ammunitionen skall förvaras var för sig och delade: Vapnet är att utan större svårighet ta bort en vapenom det möjligt sä att inte kan användas skall även den delen fördel vapnet varas för och ammunitionen skall försig. Vapnet, vapendelen under lás eller betryggande sätt. Liksom varas pá annat bör inte gälla i fråga om starttidigare förvaringsreglerna Närmare föreskrifter om förvaringen bör eller siganalvapen. utfärdas av RPS.

föreslår vidare att den som har tillstånd att inneha Jag skall vara skyldig att låta tillstándsmyndigheten skjutvapen och förvaringsutrymmen för inspektera förvaringsanordningar vapnet och tillhörande ammunition.

i bör polisen kunna utfärda särskilda Även fortsättningen för individuella vapeninnehavare. En

förvaringsföreskrifter

som är förenad med en särskild förvaringsförevapenlicens bör inte fä lämnas ut av polisen innan sökanden har skrift föreskrifterna. föreslår också att den straffuppfyllt Jag som i för överträdelse av särskilda sanktion, dag gäller sträcks ut till att gälla även över-

förvaringsföreskrifter,

av de förvaringsregler som nyss berörts.

trädelse generella

För av skjutvapen gäller i dag endast en rekommendatransport i om förvaring. Det har visat sig att vapention fråga i viss sker under lättvindiga former. transporter utsträckning kan t.ex. av en lastbil, som Gevär transporteras pá flaket stunder. föreslår att den som lämnas obevakad långa Jag

Samanfottning

transporterar skjutvapen och ammunition skall vara skyldig att vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer ät vapnet eller ammunitionen. Även i detta fall bör RPS få befogenhet att utfärda närmare föreskrifter för förvaringen.

En person som under längre tid är förhindrad att själv ta hand om sitt vapen, t.ex. i anledning av utlandsarbete, kan få deponera vapnet hos någon annan. Jag föreslår att den maximala tiden för sådan långtidsförvaring utsträcks från ett som år, gäller i dag, till tre år åt gången.

De förslag jag hittills har presenterat är inriktade på en förbättrad samhällelig kontroll över de vapen, som innehas legalt. Det finns emellertid också en hel del som vapen, innehas i strid mot reglerna i VL. Kanske uppgår dessa illegala till 10 000-tal. En del vapen några av de illegala vapnen har anskaffats genom stöld eller pá annan brottslig Men väg. det finns också mer trivala orsaker till illegalt vapeninnehav, t.ex. att vapen har glömts bort i samband med dödsfall eller flyttning.

Med syfte att minska antalet illegala vapen lägger jag fram ett förslag till vapenamnesti, dvs. en period under vilken man till polisen straffritt kan lämna in vapen och ammunition som man innehar utan att vara berättigad till det. En sådan ordning har prövats med framgång i Danmark, varvid åtskilliga vapen som funnits ute i samhället sedan andra världskrigets dagar lämnades in till myndigheterna. I Sverige är förutsättningarna visserligen annnorlunda. Men jag anser det ändå meningsfullt att pröva en vapenamnesti så att folk, som kanske i övrigt är helt laglydiga, inte frestas att behålla ett illegalt vapen eller göra sig av med det på ett mindre säkert sätt.

Jag föreslår att reglerna om vapenamnesti tas in i en särskild

Sammanfattning

Som en amnestiperiod föreslår jag den 1 juli 1990 lag. lämplig - den 30 juni 1991. Mitt förslag innebär att den som innehar eller ammunition utan att vara berättigad till det skjutvapen skall vara fri från ansvar om han under amnestiperioden lämnar till en polismyndighet. För att underlätta inlämnanegendomen det bör detta kunna ske även hos andra myndigheter, som bestämmer. Den som överlämnar vapen eller ammunition polisen skall inte behöva lämna uppgift om sin enligt amnestilagen identitet. Om det är uppenbart att ett inlämnat vapen tillhör annan än den som lämnat in egendomen bör polisen ge någon ägaren tillfälle att få tillbaka vapnet. Om ägaren inte kan eller om han underlåter att återta egendomen bör denna spåras tillfalla staten.

Ovriga frågor rörande skjutvagen

Vid varje polismyndighet förs ett register över tillstánds

pliktiga skjutvapen inom distriktet (kapitel 9). RPS har

fram förslag om att inrätta ett för riket tidigare lagt centralt, datoriserat Jag anser för egen del vapenregister. att om ett centralt vapenregister i allt väsentligt har frågan mist sin aktualitet genom att flera polismyndigheter nu håller lägga över sina lokala vapenregister på data. En sådan på att lokal lösning synes väl tillgodose tillståndsmyndigheternas och allmänhetens behov av effektivisering av tillståndsgiv- Också från sårbarhetssynpunkt är lokala register att ningen. föredra. Jag förordar därför att de lokala polismyndigheterna generellt går över till att föra sina vapenregister på data. Det får ankomma på RPS att genom råd och stöd till polisverka för att en sådan ordning blir genomförd. myndigheterna

För att minska risken för att uppgifter om vapenregister används i brottsligt syfte föreslår jag en skärpning av den sekretessregel, som gäller för sådana uppgifter (5 kap. 5 1980:100). Regeln bör ändras så att det s.k. sekretesslagen raka skaderekvisit, som gäller i dag och som innebär en presumtion för offentlighet, ändras till ett omvänt skade-

Sammanfattning

rekvisit. Sekretess bör i fortsättningen gälla om det inte står klart att registeruppgiften kan röjas utan fara för att vapen kommer till brottslig användning. Detsama bör i gälla verksamhet som avser folkbokföring för som hänför uppgift sig till vapenregister.

Anmborst är tillståndspliktiga Det skjuvapen (kapitel 10). seriösa armborstskyttet arbetar för närvarande under förhållanden som gör det svart att utveckla sporten. Det beror bl.a. pá att den centrala organisationen för armborstskyttet och därtill hörande inte hör till föreningar de skytteorganisationer, som enligt reglerna i VK får tilldelas egna vapenlicenser. Jag föreslår ändringar i dessa regler sä att licens för innehav av armborst skall kunna utfärdas för organisationen och dess medlemmar.

I betänkandet diskuterar jag också om det finns behov av ett typbesiktningsförfarande så att endast vapen som är godtagbara frán säkerhetssynpunkt får saluföras i landet (kapitel 11). Jag lägger emellertid inte fram om att införa något förslag typbesiktning av skjutvapen. De vinster när det gäller att förbättra standarden pá vapnen i landet som skulle kunna uppnås genom typbesiktning skulle inte uppväga de negativa konsekvenserna i form av ökade kostnader och ökad byråkrati.

Regeringen har generellt uppdragit åt kommittéer och utredare att undersöka vad som sker inom de europeiska gemenskaperna i de frågor (EG) som utredningsuppdraget omfattar och i vad män en harmonisering mellan den svenska lagstiftningen och EG:s kan komma till stånd. regler lämpligen På vapenlagens omrâde har det inom EG utarbetats ett till direktiv förslag angáende införskaffande och innehav av vapen. Förslaget innehåller huvudsakligen avsedda att införa regler en gemensam administrativ procedur för att kontrollera förflyttningen av vapen frán en medlemsstat till en annan. Förslaget har mött kritik inom EG och kommer inte att i nuvarande genomföras form. Därmed är det för att tidigt nu överväga en anpassning av den svenska rätten till EG-rätten pá vapenomrádet.

Sammanfottning

i om skjutvapen som jag nu har berört föran- De förslag fråga leder i vapenkungörelsen och sekretessändringar vapenlagen, föreslår att benämningen vapenkungörelsen ändras lagen. Jag till i enlighet med den terminologi som vapenförordningen numera tillämpas. Dessutom föreslår jag, som framgått, en ny lag, nämligen enlag om vapenamnesti.

Knivlagen

om förbud mot att i vissa fall inneha I lagen (1988:254) knivar och andra farliga föremål (knivlagen) finns regler förbud mot att inneha knivar vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Förbudet gäller också i fråga om andra stick- och och andra föremål som är ägnade att skärvapen användas vid brott mot liv eller hälsa. innesom vapen Lagen håller dessutom förbud mot att på allmän plats inneha vissa mycket farliga vapen, s.k. gatustridsvapen.

Knivlagen trädde i kraft den 1 juni 1988. Lagen grundas på förslag i vapenutredningens delbetänkande (SOU 1987:61) Knivförbud.

När infördes övervägdes att låta knivförbudet knivlagen Det ansågs dock svårt att tillämpas generellt på allmän plats. det straffbara området så att kraven på rättssäkerhet avgränsa och effektivitet tillgodosågs. Det förekommer ju i stor utatt folk plats bär kniv för ändamål som sträckning på allmän framstår och och som det inte finns som naturliga legitima skäl att förbjuda, t.ex. för arbete eller friluftsaktiviteter. Detta var anledningen till att förbudet begränsades till tillställningar och allmänna sammankomster, där offentliga avgränsningsproblemen ansågs lättare att bemästra.

aviserade i betänkandet Knivförbud har nu gjort en Som jag jag av knivlagen. Samtliga polismyndigheter har tillutvärdering om sina erfarenheter av lagens tillämpning. Den allfrågats männa uppfattningen synes vara att det nuvarande, begränsade

Sammanfattning 23

knivförbudet inte vållat nâgra problem i fråga om tillämpningen men att dess effektivitet som redskap i kampen mot våldsbrottsligheten är begränsad. En majoritet av myndigheterna har förordat att knivförbudet sträcks ut till att omfatta allmän plats på samma sätt som redan gäller i fråga om förbudet mot gatustridsvapen. Bl.a. har det framhållits frán polisen att den mest överhängande risken för våld med knivanvändning inte föreligger på platsen för en tillställning eller sammankomst utan snarare bland personer som samlats utanför och som därför inte berörs av det nuvarande knivförbudet.

Efter att ha tagit del av de olika reaktionerna på knivförbudet och studerat hur det fungerat i det praktiska polisarbetet är jag nu beredd att föreslå ett mer omfattande förbud mot att bära kniv. Jag tar då också hänsyn till vad som redovisats om våldsbrottslighetens utveckling i den kriminologiska forskningen (se en uppsats i detta ämne av docenten P 0 Wickström, fogad som bilaga till betänkandet).

Jag föreslår att förbudet mot innehav av knivar m.m., som i dag är begränsat till offentliga tillställningar och allmänna sammankomster, utsträcks till att gälla generellt på allmän plats. Jag avser här allmän plats i den vidsträckta mening som begreppet har i brottsbalken och som omfattar varje plats utom - eller inomhus som är upplåten för eller annars frekventeras av allmänheten. Exempelvis gator, parker och för allmänheten tillgängliga delar av restauranger, hotell, affärer, biografer, idrottsplatser, tåg eller bussar. Som allmän plats räknas inte enskilda områden och inte heller skog och mark.

Liksom i dag bör förbudet, förutom knivar, omfatta andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa.

Från förbudet bör undantag göras om föremålet vid tillfället innehas för användning vid arbete eller friluftsaktivitet

24 Sammanfattning

eller om innehavet med hänsyn till föremålets art och övriga omständigheter är att anse som befogat. Utanför förbudet bör också falla föremål som enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag, exempelvis en batong som en polisman bär i tjänsten.

Med en sådan utformning av reglerna om knivförbud på allmän plats kommer förbudet att i första hand träffa knivar som till sin typ inte har något acceptabelt användningsområde, t.ex. kastknivar och stiletter. Det kommer också att omfatta knivar som förekommer i sammanhang där det inte finns något naturligt behov av att bära kniv, exempelvis knivar som bärs för självförsvar. Däremot hindrar regeln inte att t.ex. en hantverkare bär med sig kniv på väg till eller från ett arbete där kniven behövs. Att jägare, scouter eller annat friluftsfolk bär med sig en kniv som de behöver vid en friluftsaktivitet som de är på väg till eller från skall givetvis också vara straffritt.

Regeln om knivförbud bör gälla även inom skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs.

Under den föreslagna regeln om knivförbud på allmän plats och inom skolområde faller också s.k. gatustridsvapen, som redan i dag är förbjudna på allmän plats genom en särskild regel i knivlagen. Med gatustridsvapen menas t.ex. karatepinnar, kaststjärnor och knogjärn. Jag föreslår en skärpning i fråga om dessa vapen. Det bör i fortsättningen vara förbjudet att till riket införa, saluhålla och överlåta gatustridsvapen. Vi kommer då att slippa se sådana vapen exponeras i postorderkataloger och skyltfönster.

För ett visst slag av farliga vapen, stiletter, gäller i dag liknande regler i förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m.m. (stilettförordningen). Jag föreslår att stilettförordningen upphävs och att stiletter i fortsättningen regleras på samma sätt som gatustridsvapen genom regler i knivlagen. I fortsättningen kommer då att gälla

Sammanfattning

förbud mot att inneha stiletter pá allmän samt mot att plats importera, saluhálla och överlåta stiletter.

Jag föreslår också ett förbud mot att importera, saluhálla och överlåta vapenattrapper. Med detta avser föremål som har jag en sádan likhet med ett brukbart skjutvapen att det lätt kan förväxlas med ett sådan. Vapenattrapper en fara i utgör brottssammanhang och används bl.a. att hota med vid bank- och postrán. Utanför det föreslagna förbudet faller givetvis sådana modell- eller leksaksvapen som inte kan förrimligen växlas med riktiga vapen, t.ex. kulörta cow- Vattenpistoler, boyvapen och rymdpistoler.

FÖRFA TTNINGSFÖRLAG

1 Förslag till Lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Härigenom föreskrivs i fråga om vapenlagen (1973:1176) dels att 1, 3, 4, 5, 9, 12, 13, 18, 22, 24, 26, 28 a, 29-31, 38, 40, 42, 46 och 49 §§ samt rubriken närmast före 42 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 27 a, 32 a och 42 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Med skjutvapen förstås i denna lag Med skjutvapen förstås i denna lag lå vapen med vilket kula, hagel, ett vapen med vilket gg kula, harpun eller annan projektil kan hagel, en harpun eller en annan skjutas ut med hjälp av krutladd- projektil kan skjutas ut med hjälp ning, kolsyreladdning, komprimerad av en krutladdning, gg kolsyreluft eller annat liknande utskjut- laddning, komprimerad luft eller ningsmedelj gäggt annat liknande utskjutnings- 2. agpart eller anordning som be- medel; Vad som sägs om skjutvapen träffande verkan och ändamål är gäller även ett obrukbart som vapen, jämförlig med vapen som avses under i brukbart skick skulle räknas som _l_- skjutvapen;

Vad som sägs om skjutvapen gäller Regeringen fár föreskriva att hel även eller delvis skall även i tillämpas gg obrukbart vapen, som i brukbart fråga om skick skulle räknas som skjutvapen; 1. delar till skjutvapen b. löst slutstycke, ljuddämpare, 2. andra föremål som är särskilt eldrör. Dina till skiutvapen eller ägnade att användas vid brott mot trumma till revolver, någons liv, hälsa eller personliga säkerhet.

28 Förfottningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

c. annan anordnina äom möiliuqör att till ett skiutvapen användes annan ammunition än vapnet är avsett för och d. sádana start- eller skrämskottsvapen (startvapen) och sianalvapen som är avsedda för patroner.

Bestämmelserna om skiutvapen tilllämpas också på apparater eller anordningar som är konstruerade för att med elektrisk ström bedöva en person eller tillfoda honom smärta och som är avsedda att bäras i handen. Reoerinaen får föreskriva att dessa bestämmelser eller vissa av dem skall tillämpas även i fråga om andra föremål som är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet.

3 §

Med ammunition förstås i denna lag patron eller projektil till handvapen pá vilket äger tillämpning samt tändhatt eller annat tändmedel till sådan lagen patron eller projektil.

Om ammunition som är att hänföra Om ammunition som är att hänföra till explosiv vara eller som inne- till explosiv vara eller som innehäller gift finns bestämmelser även håller gift finns bestämmelser även i förordningen (1949:341) om explo- i la en 1 88: om brandfarli a siva varor och i lagen (1985:426) och explosiva varor och i lagen om kemiska produkter. (1985:426) om kemiska produkter.

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Med undantag för bestämmelserna i Med undantag för bestämmelserna i 26, 32, 33 och 40 §§ gäller lagen 26, 32, 33 och 40 §§ gäller lagen ej ej 1. hagel eller annan massiv kula, 1. hagel eller annan massiv kula, 2. projektil, avsedd för luft-, 2. projektil, avsedd för luft-, fjäder- eller harpunvapen, fjäder- eller harpunvapen, 3. hagelgatron eller tändhatt 3. kolsyrepatron ggn därtill, 5. patronhylsa utan tändhatt, avsedd A. kolsyrepatron, för handvapen på vilket lagen är §. patronhylsa utan tändhatt, tillämplig. avsedd för handvapen på vilket lagen är tillämplig, 6. kulpatroner och tändhattar som är avsedda för Gevär, i den mån inte reaerinaen för viss tvo av ammunition har föreskrivit annorlunda, samt 7. ammunition avsedd för starteller signalvagen.

5 §

Utan tillstånd enligt denna Utan tillstånd denna lag enligt lag får ej någon får ej någon 1. inneha skjutvapen, 1. inneha skjutvapen, 2. förvärva ammunition, införa eller g. skjutvapen 3. införa skjutvapen eller ammunition till riket eller ammunition till riket eller handel 3. driva med skjutvapen. 3. driva handel med skjutvapen. För innehav av ammunition fordras tillstånd att inneha sádant vapen för vilket ammunitionen är avsedd. §aknas sådant tillstånd och skall

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ammunitionen utgöra del av en samling erfordras särskilt samlartillstånd för ammunition.

Om luft- eller som är Om kolsyre-, luft- eller fjädervafjädervapen, avsett för målskjutning, eller pen, som är avsett för målskjutning, har en i förhållande eller harpunvapen har en i förhålharpunvapen till andra jämförliga skjutvapen lande till andra jämförliga skjuteffekt skall första vapen begränsad effekt skall första begränsad stycket ej tillämpas på vapnet. Enstycket ej tillämpas på vapnet. Enskild får dock icke utan skild person får dock icke utan person tillstånd inneha, införa till riket tillstånd inneha, införa till riket eller driva handel med sådana eller driva handel med sådana vapen, om han inte om han inte har fyllt aderton år. vapen, har fyllt aderton år.

inte i Första 1 gäller inte i Första stycket 1 gäller stycket om verksamhet som omfattas av om verksamhet som omfattas av fråga fråga tillstånd enligt lagen (1983:1034) tillstånd enligt lagen (1983:1034) om kontroll över av om kontroll över tillverkning av tillverkning m.m. Första stycket krigsmateriel, m.m. Första stycket krigsmateriel, inte om verksamhet inte i fråga om verksamhet A gäller i fråga 1 gäller som avses i 3 § samma lag. som avses i 3 § samma lag.

Regeringen kan föreskriva undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller signalvapen.

i vissa fall från att inhämta Om ytterligare undantag skyldigheten tillstånd finns bestämmelser i 13, 16, 21, 22, 25, 25 a, 26 och 45 §§.

Fönfattningsförslag 31

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

Enskild person får meddelas till- Enskild person får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen endast stånd att inneha skjutvapen endast om han har behov av vapnet och det om skäligen kan antagas att han ej lg han har behov av vapnet och det kommer att missbruka det. I fråga skäligen kan antagas att han ej komom skjutvapen som huvudsakligen har mer att missbruka det, prvdnadsvärde får tillstånd dock 3. vapnet har ett särskilt samlarmeddelas även för den som vill värge och skall ingå i en vapeninneha vapnet för annat ändamål än samling, eller skjutning. Detsamma gäller i fråga 3. vapnet har prydnadsvärde eller om vapen som har särskilt affek- affektionsvärde för den sökande och tionsvärde för den sökande. det finns särskilda skäl att meddela tillstånd.

Vapen för vilkas tillstånd meddelas enligt första stycket 3 får inte användas till skjutning.

Tillstånd att inneha pistol eller Tillstånd att inneha pistol eller annat enhandsvapen eller kulsprute- annat enhandsvapen eller kulsprutepistol eller annat helautomatiskt pistol eller annat helautomatiskt vapen får meddelas endast om det vapen får meddelas endast om det finns synnerliga skäl. Detta gäller finns synnerliga skäl. dock inte start- eller signalvapen.

12 §

Tillstånd att förvärva ammuni- Tillstånd att inneha ammunition fö; tion får meddelas enskilda personer samlingsändamål får meddelas enskilsamt sammanslutningar; huvudmän för da personer samt sammanslutningar

museer och bevakningsföretag som ggg huvudmän för museer.

avses i § §.

Författningsjörslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Tillstånd som avses i första Tillstånd enligt första stycket får stycket får meddelas den som är i tidsbegränsas. behov av ammunition och skäligen kan antagas ej komma att missbruka den. Tillstånd får bevilias enskild person endast om denne har tillstånd att inneha sådant vapen för vilket ammunitionen är avsedd.

Om ei annat förordnas i särskilt fall. gäller tillstånd till förvärv av ammunition ett år från dagen för tillståndets meddelande.

13 §

Ammunition får överlåtas även till Ammunition får överlåtas även till den som saknar tillstånd som avses den som saknar tillstånd att inneha i 12 § i följande fall, nämligen sådant vapen för vilket ammunitionen är avsedd i följande fall, nämligen,

i jakt får för 1. Deltagare i jakt får för gg; 1. Deltagare jörunder jakten till annan vändning under jakten till annan brukning överlåta ammunition deltagare överlåta ammunition deltagare till vapen som denne är berättigad till vapen som denne är berättigad att inneha. att inneha. 2. Vid tillfällig upplåtelse av 2. Vid tillfällig upplåtelse av skjutvapen enligt 22 § får upp- skjutvapen enligt 22 § får upplåtaren även överlåta den ammuni- låtaren även överlåta den ammunition tion till vapnet som låntagaren i till vapnet som låntagaren i varje varje särskilt fall kan antagas särskilt fall kan antagas behöva. behöva.

Förfgttningsförslag 33

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. Kulammunition får även i annat 3. Ammunition får även i annat fall än som anges i 4 § 6 överlåtas fall än som avses i §_§ överlåtas till sådan som avses till sammanslutning sådan sammanslutning som avses i 8 §. i 8 §. 4. sammanslutning som avses i 8 § 4. Sammanslutning som avses i 8 § får till egna medlemmar eller till får till egna medlemmar eller till medlemmar av andra medlemmar av andra sammanslutningar sammanslutningar av detta slag överlåta ammunition av detta slag överlåta ammunition att förbrukas vid eller att övning förbrukas vid eller övning

tävlingsskjutning som äger rum tävlingsskjutning som äger rum

under en sådan under sammanslutnings en sådan sammanslutnings kontroll. kontroll.

18 §

Tillstånd att driva handel med Tillstånd att driva handel med skjutvapen får meddelas den som är skjutvapen får meddelas den som är berättigad att idka handel i all- att idka handel berättigad i allmänhet och som har gjort känd sig mänhet, som har den erforderliga för ordentlighet och pålitlighet. komgetensen och som har gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet. Tillstånd får meddelas endast för handel som skall bedrivas yrkesmässigt.

Regerjngen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om och andra

utbildning

kompetenskrav för att erhålla tillstånd att driva handel med

skjutvapen.

34 Förfbttningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

att inneha får tillfälligt låna ut vapnet Den som är berättigad skjutvapen till annan under följande villkor, nämligen får ske endast för kortare tid, högst två veckor. 1. Utlåning lånas ut endast för samma ändamål som innehavarens tillstånd 2. Vapnet får BVSGY”. skall aderton år. dock utlånas till den 3. Lántagaren ha fyllt Vapen fär som är under aderton år, om skall användas vid övning eller tävling som äger rum under a) vapnet kontroll av en sádan sammanslutning som avses i 8 §, och användas under uppsikt och det är b) vapnet skall innehas upplátarens eller helautomatiskt vapen samt fråga om annat vapen än enhandsvapen har fyllt femton ár, låntagaren avser sådant luft- c) utläningen avser sådant kolsyre-, c) utläningen luft- eller som avses i eller fjädervapen som avses i 5 § fjädervapen skall 5 § andra och vapnet skall andra stycket och vapnet stycket och användas under innehas och användas under upplåtainnehas upplåeller rens uppsikt, eller tarens uppsikt, d) utlåninqen avser start- eller sianalvapen för användning vid idrottstävlinq eller idrotts-

träning. eller annat 4. Utlåning av pistol eller annat 4. Utlåning av pistol eller enhandsvapen eller kulsprutepistol

enhandsvapen kulsprutepistol

eller annat helautomatiskt eller annat helautomatiskt vapen vapen för i får ske endast för användning i får ske endast användning eller för öv- närvaro eller för övupplåtarens närvaro upplåtarens eller tävling som äger rum ning eller tävling som äger rum ning av en sådan samman- under kontroll av en sådan sammanunder kontroll som avses i 8 §, om inte slutning som avses i 8 §, om inte slutning att själv är berättigad att låntagaren själv är berättigad låntagaren inneha ett av samma typ. inneha ett vapen av samma typ. vapen Detta gäller inte i fråga om start-

eller signalvagen.

Förfbttningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5. Om det för att en enskild skall få tillstånd att inneha ett visst slag av skjutvapen enligt särskilda föreskrifter krävs att han skall ha avlagt skytteprov eller genomgått viss utbildning eller sätt visat att pá annat han är lämplig att inneha vapnet, får ett sådant vapen lånas ut endast till den som uppfyller samma krav. Vad nu sagts gäller dock ej när vapnet skall användas enbart för provskjutning, eller Det övning tävling pá skjutbana. gäller inte heller när vapnet används vid jakt under att det förutsättning innehas under upplátarens omedelbara kontroll. 6. Vapenhandlare får till spekulant, som fyllt aderton är, för provskjutning pá skjutbana utlána under de förutsättningar vapen som anges i 4. Vapenhandlare får därvid anlita annan person som godkänts av polismyndigheten att närvara vid provskjutning.

Den som med stöd av denna paragraf lånar ut skjutvapen till någon som har sitt hemvist i en stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 juni 1978 om kontroll av enskilda personers införskaffande och innehav av skjutvapen (den europeiska vapenkonventionen), skall omedelbart anmäla det till polismyndigheten, om inte skall innehas och användas vapnet av låntagaren endast inom Sverige. Regeringen kan föreskriva från anmälundantag ningsskyldigheten för vissa typer av vapen.

24 §

Den som är berättigad att inneha ett skjutvapen får inte utan nytt tillständ till innehav vidtaga åtgärder med vapnet som innebär att det därefter till funktions- eller kommer att vara om ett verkningsgrad fraga väsentligt annorlunda vapen. Vad nu sagts att driva gäller ej den som har tillstånd handel med vapen i den man det ändrade omfattas av detta vapnet tillstånd.

vid reparation av skiutvanen fár försliten eller eliest otiänlia vapendel av det slaa som avses i 1 § andra stvcket utbvtas mot nv likadan vapendel utan särskilt tillstånd.

36 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 §

Den som innehar skjutvapen eller ammunition är skyldig att ta várd om egendomen pá ett sådant sätt att det inte är fara för att någon obehörig kommer át den.

eller en för vagnets Skiutvapen och ammunition skall för- Skjutvagen funktion vital del samt ammunition varas pá náqot av föliande sätt. skall förvaras under las. Ammuni- nämligen tionen skall förvaras i ett annat 1. under uppsikt; utrymme än vapnet eller vagendelen, 2. i säkerhetsskág eller om inte förvaringen sker i ett 3. pá det sätt som föreskrivs i säkerhetsskág eller på nágot annat tredje stycket. lika betryggande sätt. Vad som har sagts nu gäller inte i fråga om Förvarin enli t unkt innebär att start- eller sianalvapen och ammu- vapnet och ammunitionen skall förnition avsedd för sådant vapen. varas var för sig. Om det är möjligt att utan större svårighet ta bort en vagendel så att vapnet inte kan brukas skall även den delen förvaras för sig. Vapnet, vagendelen och ammunitionen skall förvaras under lås eller på annat betryggande sätt.

Om innehavaren av skjutvapen eller Om innehavaren av skjutvapen eller ammunition är förhindrad att ta vård ammunition är förhindrad att ta vård om egendomen, får han överlämna om egendomen, får han överlämna vapvapnet eller ammunitionen till annan net eller ammunitionen till annan

för förvaring under högst ett ár, för förvaring under högst ;gg år gg

sedan detta anmälts skriftligt hos gången, sedan detta anmälts skriftpolismyndigheten. Förvaring får ligt hos polismyndigheten. Förvaring dock ej ske hos en person som är får dock ej ske hos en person som är under aderton år eller som kan under aderton ár eller som kan antas antas komma att missbruka vapnet komma att missbruka vapnet eller eller ammunitionen. ammunitionen.

Förfottningsförslag 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den hos vilken vapnet förvaras Den hos vilken förvaras vapnet enligt tredje stycket får inte enligt fjärde stycket får inte använda vapnet, om han inte har använda om han inte har vapnet, tillstånd att inneha det enligt tillstånd att inneha det enligt 8 §. 8 §.

27 a §

Den som har tillstånd att inneha vapen är skyldig att låta tillstándsmyndigheten inspektera förvaringsanordningar och förvaringsutrymmen för vapnet och tillhörande ammunition. Tillstándshavaren bör i god tid underrättas om att en inspektion skall företas.

28 a §

Skickas skjutvapen med posten, skall försändelsen vara assurerad, om det inte är fråga om vapen som avses i 5 § andra stycket.

Den som åtar sig att transportera Den som åtar sig att transportera

skjutvapen eller ammunition ggg skjutvapen eller ammunition gkgll

vidta betryggande atgärder för att vidta betryggande för att åtgärder förhindra att någon obehörig kommer förhindra att kommer någon obehörig át vapnen eller ammunitionen. åt vapnen eller ammunitionen.

29 §

Har innehavare av skjutvapen genom missbruk av vapnet eller oaktsamhet därmed eller pá annat sätt visat att han är olämplig att inneha eller vapen föreligger eljest skälig anledning därtill, får tillstånd att inneha eller införa skjutvapen återkallas.

38 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Tillstånd till innehav av vapen som Tillstånd till innehav av vapen som avses i 9 § gagna stycket får åter- avses i 9 § tredje stycket får återkallas, om sådana skäl som där kallas, om sådana skäl som där anges anges inte längre föreligger. Till- inte längre föreligger. Tillstånd stånd skall dock inte återkallas om skall dock inte återkallas om det det skulle framstå som oskäligt med skulle framstå som oskäligt med hänsyn till att vapnet har affek- hänsyn till att vapnet har affektionsvärde för innehavaren eller av tionsvärde för innehavaren eller av annan orsak och om det inte finns annan orsak och om det inte finns någon anledning att räkna med att någon anledning att räkna med att vapnet skall komma att missbrukas. vapnet skall komma att missbrukas.

30 §

Meddelas beslut som avses i 29 §, skall tillstånd som har meddelats vageninnehavaren att forvärva ammunition till vapnet också återkallas.

Tillstånd att förvärva ammunition Tillstånd att inneha ammunition får äygg återkallas, om tillstånds- får återkallas, om tillståndshavare havare har missbrukat ammunition har missbrukat ammunition som han som han har förvärvat på grund av har innehaft på grund av tillståntillståndet eller om skälig anled- det eller om skälig anledning därning därtill eljest föreligger. till eljest föreligger.

31 §

Tillstånd att idka handel med Tillstånd att idka handel med skjutvapen får återkallas, om skjutvapen får återkallas i följande tillståndshavaren har åsidosatt fall, nämligen bestämmelse i denna lag eller med ;L om tillståndshavaren har åsidostöd därav utfärdad föreskrift satt bestämmelse i denna lag eller eller om förutsättningar för med stöd därav utfärdad föreskrift,

Författningsjörslag 39

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tillståndet eljest ej längre gg om förutsättningar för tillstånd föreligger. ej längre föreligger g§gj§:_g§t handel inte längre bedrivs yrkesmässiat eller av annan orsak. eller 3. om det annars förelioaer skälia anledning att återkalla tillståndet.

32 a

Om det finns skäl att anta att ett tillstånd kommer att återkallas enligt 29-31 §§, får tillståndet återkallas tills vidare i avvaktan gå slutligt avgörande av återkallelsefrågan.

Vagen som omfattas av ett tillstånd som har återkallats tills vidare får tillsammans med därtill hörande ammunition, omhändertas av polismyndigheten. När frågan om återkallelse slutligt avgörs, skall myndigheten Dröva om omhändertagandet skall bestå.

38 §

Till böter eller fängelse i högst Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som upp- sex månader dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet såtligen eller av oaktsamhet 1. missbrukar rätt att inneha 1. missbrukar rätt att inneha skjutvapen genom att använda det skjutvapen genom att använda det för för annat ändamål än han är annat ändamål än han är berättigad berättigad till, till,

40 Förfnttningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. bryter mot 26 § fjärde stycket 2. bryter mot 26 § andra, tredje eller 28 a § första stycket eller eller femte stycket eller 28 a § mot föreskrift om förvaring av eller mot föreskrift om förvaring av vapen som meddelats enligt 10, 14, vapen som meddelats enligt 10, 14, 19 eller 27 §, 19 eller 27 §, 3. brvter mot förvarinasbestämmelserna i 26 § i fráaa om skiutvapen och ammunition vilka innehas av sammanslutning. huvudman för museum eller bevakningsföretag som avses i 8 §. eller i fráaa om skjutvagen, som innehas av vapenhandlare, 4. förvärvar ammunition utan att 3. innehar ammunition utan att vara vara berättigad därtill eller un- berättigad därtill eller-underláter derláter att efterkomma anmaning att efterkomma anmaning enligt 35 § enligt 35 § att avlämna ammunition, att avlämna ammunition, åå överlåter ammunition till den gå överlåter ammunition till den som som ej är berättigad att förvärva ej är berättigad att förvärva ammunitionen, ammunitionen, §4 idkar handel med skjutvapen utan 5. idkar handel med skjutvapen utan tillstånd. tillstånd.

40 §

Egendom med vilken tagits befatt- Egendom med vilken tagits befattning eller förfarits på sätt som ning eller förfarits pâ sätt som utgör brott enligt 37 § eller 38 § utgör brott enligt 37 § eller 38 § 1, 5 eller § skall förklaras för- 1, 3 eller A skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart verkad, om det ej är uppenbart obilligt. I stället för egendomen obilligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. kan dess värde förklaras förverkat. Förklaras vapen förverkat, får även Förklaras vapen förverkat, får även därtill hörande ammunition förkla- därtill hörande ammunition förklaras förverkad. ras förverkad.

Förfottningsförslag 41

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Besvär Overklagande

42 §

Polismyndighets beslut enligt Polismyndighets beslut enligt denna denna lag får överklagas hos lag får överklagas hos länslansstyrelse genom besvär. styrelsen.

Länsstyrelsens beslut enligt 18, Länsstyrelsens beslut enligt 18, 29, 29, 30 eller 31 § eller i fråga om 30 eller 31 § eller i fraga om ininlösen av skjutvapen eller ammu- lösen av skjutvapen eller ammunition nition fâr överklagas hos kammar- får överklagas hos kammarrätten. rätten genom besvär.

Länsstyrelsens beslut i annat ärende än som avses i andra stycket får ej överklagas.

42 a §

Rikspolisstyrelsen får inträda som part och överklaga beslut som avses

i 42 § om det är av vikt för led-

ningen av rättstillämgningen eller annars från allmän syngunkt att saken prövas i en högre instans.

46 §

Utan hinder av 8 eller 12 § får Utan hinder av 8 § får tillstånd att tillstånd att inneha skjutvapen inneha skjutvapen meddelas den som eller att förvärva ammunition är skyldig att anordna verkskydd, i meddelas den som är skyldig att den man skjutvapen enligt gällande anordna verkskydd, i den mán skjut- specialplan för verkskyddet skall vapen enligt gällande specialplan ingå i utrustningen för någon som är för verkskyddet skall ingå i ut- krigsplacerad i verkskyddets ordrustningen för någon som är krigs- nings- eller bevakningstjänst. Vid

42 Förfgttningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

placerad i verkskyddets ordnings- sådant tillstånd får knytas säreller bevakningstjänst. Vid sådant skilda villkor. tillstånd får knytas särskilda villkor.

Den som fatt tillstånd enligt första stycket får överlåta ammunition till den som är krigsplacerad i verkskyddets ordnings- och bevakningstjänst och som enligt gällande specialplan för verkskyddet är skyldig att vara utrustad med vapen.

49 §

Regeringen eller myndighet som Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om närmare föreskrifter om 1. vilka luft-, fjäder- och 1. vilka kolsyr -, luft-, fjäderharpunvapen som ej omfattas av och harpunvapen som ej omfattas av

undantagsbestämmelsen i 5 § andra undantagsbestämmelsen i 5 § tredje

stycket, stycket, 2. vapenhandlares, museers och sa - 2. förvaring av andra vagen än säd manslutningars förvaring av andra na som avses i 5 § tredie stvcket. vagen än sådana som avses i 5 § samt om förvaring av ammunition, andra stycket samt sammanslutningars förvaring av ammunition. 3. handel med samt reparation och 3. utbildning och andra kompetensskrotning av skjutvapen, krav för handlare och om handel med samt reparation och skrotning av skjutvapen, 4. registerföring hos 4. registerföring hos polismyndigpolismyndighet. het, 5. åtgärder för att förhindra att någon obehörig under transoort átkommer andra vagen än som avses i 5 § tredje stycket eller ammunition.

Författningsförs lag 43

1. Denna Iag träder i kraft den 1 juli 1990. I fråga om förvaring av vapen och ammunition tiHämpas dock äldre bestämmelser tiH utgángen av ár 1990.

2. Ett tiHstánd enligt 18 § att driva handel med skjutvapen som gäller vid iagens ikraftträdande får inte áterkaHas av den aniedningen att tiH-

stándshavaren inte uppfyHer de kompetenskrav som har föreskrivits med stöd

av andra stycket samma paragraf.

44 Förfottningsförslag

2 Förslag till Förordning om ändring i vapenkungörelsen (1974:123)

Härigenom föreskrivs i fråga om vapenkungörelsen (1974:123) gglg att rubriken till författningen samt 1, 3, 4, 5, 7-9, 27, 28, 36, 40, 49, 51, 55, 56 och 60 §§ samt rubriken närmast före 51 § skall ha följande lydelse, gel; att det i författningen skall införas nya bestämmelser, 13 a, 40 a, 48 a , 54 a och 59 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vapenkungörelse Vapenförordning 1 §

Med vapen och ammunition förstås i Med vapen och ammunition förstås i denna kungörelse skjutvapen och denna förordning och skjutvapen ammunition som omfattas av ammunition som omfattas av bestämmelserna i vapenlagen bestämmelserna i vapenlagen (1973:1176). (1973:1176).

Vapenlagen skall tillämpas även i fråga om 1. ett armborst eller en tárgasanordning eller en annan apparat eller anordning som beträffande verkan och ändamål är jämförlig med skjutvapen samt ammunition till sådant vapen, 2. ett start- eller signalvapen som laddas med patroner samt ammunition till sådant vapen i den mån annat inte fölier av 4 eller 48 a §. . en a arat eller anordnin som är konstruerad för att med elektrisk ström bedöva en person eller till-

foga honom smärta och som är avsedd

att bäras i handen,

Författningsförslag 45

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. ett slutstycke, en ljuddämpare, ett eldrör. en pipa. en stome. en låda eller en trumma till skiutvaoen eller en armborststomme med avfvrinasanordnina. i den mån annat inte fölier av 40 a §. eller 5. en annan anordnina som möiliaqör att till ett vapen användes annan ammunition än vapnet är avsett för.

3 §

Fråga om tillstånd att inneha vapen eller ammunition skall i fall som avses i 46 § vapenlagen (1973:1176) prövas av polismyndigheten i den ort där den byggnad eller den anläggning är belägen för vilken verkskydd skall vara organiserat.

Anmälan som avses i 25 a § andra Anmälan som avses i 25 a § andra stycket och 26 § tredje stycket stycket och 26 § fjärde stycket vapenlagen (1973:1176) skall göras vapenlagen (1973:1176) skall göras till polismyndigheten i den ort där till polismyndigheten i den ort där anmälaren är kyrkobokförd eller, om anmälaren är kyrkobokförd eller, om han ej är kyrkobokförd i riket, i han ej är kyrkobokförd i riket, i den ort där han är bosatt. den ort där han är bosatt.

Fraga om förordnande av provledare som avses i 5 a § denna förordning prövas av polismyndigheten i det polisdistrikt där provledaren skall vara verksam.

4 §

Med stöd av 8 § 3 vapenlagen (1973:1176) får följande sammanslutningar meddelas tillstånd att inneha skjutvapen.

46 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1. Svenska pistolskytteförbundet, 1. Svenska pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet, Sveriges Militära Idrottsförbund, Sveriges Militära Idrottsförbund, Svenska jägareförbundet och Svenska jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens jägare samt till något av dessa jägare, till nagot av dessa förbund förbund ansluten krets, förening ansluten krets, förening eller eller motsvarande, motsvarande samt förbund som genom samarbetsavtal är anslutet till Svenska sportskytteförbundet, 2. I kungörelsen (1970:301) om frivillig försvarsverksamhet angiven organisation som ej avses i 8 § 2 vapenlagen eller 1 denna paragraf eller läns- eller lokalavdelning i sådan organisation, 3. I 20 och 35 §§ hemvärnskungörelsen (1970:304) angivna hemvärnsomráden och driftvärnsförband.

Organisationer som anges i kungörelsen om frivillig försvarsverksamhet och deras läns-och lokalavdelningar samt hemvärnsomráden och driftvärnsförband behöver inte ha tillstånd för innehav av vapen som har överlämnats till dem från staten.

Sveriges Riksidrottsförbund och därtill anslutna förbund och föreningar behöver inte ha tillstånd för innehav av start- eller signalvapen.

5 §

Den som ansöker om tillstånd till innehav av annat vapen än sådant som skall ingå i vapensamling eller eljest uteslutande användas för dekorations- eller liknande ändamål skall visa sig kunna handha sådant vapen ansökan avser. Därvid gäller för nedan angivna vapentyper följande särskilda krav, nämligen

Författningsförslag 47

vapentyp krav

1. jaktvapen med undantag bevis om avlagt prov som avses i av enhandsvapen för jakt 5 a § 2. enhandsvapen med undantag av aktiv medlem i skytteförening eller jakt-, luft-, fjäder-, harpun- motsvarande organisation samt och kolsyrevapen Svenska pistolskytteförbundets pistolskyttemärke i guld eller Svenska sportskytteförbundets silvermärke för internationell finpistol eller grovpistol eller för fripistol eller bevis om att sökanden uppfyller motsvarande fordringar 3. kulsprutepistol eller ordinarie hemvärnsman inom det allannat helautomatiskt vapen männa hemvärnet eller driftvärnet utom enhandsvapen eller aktiv medlem i skytteförening, förening för frivillig befälsutbildning eller motsvarande organisation samt automatvapenskyttemärke i guld

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. annat ordinarie hem- 4. annat ordinarie hemmálskjut- värnsman inom det mâlskjut- värnsman inom det ningsvapen än allmänna hem- ningsvapen än allmänna hemenhandsvapen, värnet eller enhandsvapen, värnet eller helautomatiskt driftvärnet helautomatiskt driftvärnet vapen eller eller aktiv med- vapen eller eller aktiv medluft- eller lem i skytte- kolsyre-, luft- lem i skyttefjädervapen förening eller eller fjäder- förening eller motsvarande vapen motsvarande organisation organisation samt, för den samt, för den som ej fyllt 18 som ej fyllt 18 ár, intyg frán är, intyg från organisationens organisationens

48 Förfbttningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

styrelse om styrelse om skjutskicklighet skjutskicklighet och personlig och personlig lämplighet. lämplighet.

Utan hinder av första stycket 1--4 får tillstånd att inneha vapen meddelas sökande som på grund av sin tjänst är i behov av vapnet eller för sin tjänst är i behov av annat vapen än tjänstevapen för att bibehålla eller utveckla sin skjutskicklighet. Är det fråga om utländsk säkerhetspersonal som medföljer vid statsbesök eller liknande, bör samråd i ärendet ske med utrikesdepartementet. Statens naturvárdsverk får i särskilda fall medge undantag från första stycket 1.

Tillstånd att inneha vapen som avses i första stycket 2 eller 3 bör i regel meddelas endast den som fyllt 21 år.

Lä

Den som samlar vapen får aes till- Ett kolsvre-. luft- eller fiäderstånd till förvärv av varje typ av vapen omfattas inte av undantags- Datron eller Droiektil. eller för- bestämmelsen i 5 § tredie stvcket packning därav, till sådant vapen vapenlagen (1973:1126) om en som han har tillstånd att inneha. projektil från vapnet fyra meter Huvudman för museum som avses i 8 § frán Dipans mvnninq har en anförsta stycket 4 vapenlagen slagsenergi på minst 1g joule. 1 :117 får dock es tillstånd att förvärva ammunition till annat vapen än nu har sagts.

Förfbttningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Ansökan om tillstånd att inneha Ansökan om tillstånd att inneha vapen görs skriftligen hos polis- vapen görs skriftligen hos polismyndigheten. Ansökningshandlingen myndigheten. Ansökningshandlingen skall innehålla uppgift om sökan- skall innehålla om sökandens uppgift dens namn, personnummer och hemvist och hemvist samt namn, personnummer samt om vapnets beteckning. om vapnets typ, modell och kaliber.

Avser ansökan visst bestämt vapen, skall i vidare an-

ansökningshandlingen

ges överlåtarens eller namn och hemvist upplåtarens samt vapnets fabrikat, modell, kaliber och tillverkningsnummer. Avser ett start- eller ansökningen signalvapen som saknar uppgift om kaliber eller får tillverkningsnumer sådan uppgift utelämnas. Vid förvärv av vapen från annan än vapenhandlare, skall överlátarens tillståndsbevis för om beviset finns i vapnet bifogas, behåll.

I ansökningshandlingen skall anges antal och slag av skjutvapen som sökanden redan innehar. Vidare skall anges för vilket ändamål han ämnar använda vapnet och vilka omständigheter han vill till om sitt åberopa utredning behov att inneha det.

9 §

Ansökan om tillstånd att förvärva ammunition görs skriftligen hos polis-

myndigheten. Ansökningshandlingen skall innehålla uppgift om sökandens

namn, personnummer och hemvist samt om det slag och den mängd ammunition som sökanden önskar förvärva.

I ansökninqshandlinoen skall anges vilken mvndiohet som har utfärdat tillstándsbevis anaáende det vapen. för vilket ammunitionen är avsedd, samt bevisets nummer och daaen för dess utfärdande. Uonaift skall

50 SOU 1989 44 Förfbttningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vidare lämnas huruvida förvärvet av ammunition skall ske hos annan än handlare.

13 a §

Qm_ett bevis om tillstånd att inneha vapen innehåller föreskrift om hur vapen skall förvaras. fár beviset inte lämnas ut till sökanden förrän denne uppfyllt föreskriften.

27 §

Handlares förvärv av vapen skall Handlares förvärv av vapen skall ske efter rekvisition. ske efter skriftlig rekvisition. skriftlig Över rekvisitionerna skall hand- Över rekvisitionerna skall handlaren föra särskild laren föra särskild inköpsbok. inköpsbok. Inköpsbok får föras med hjälp av automatisk databehandling.

som i särskilt fall önskar förvärva vapen av annan än den som är Handlare, att tillverka eller idka handel med vapen, skall kontrollera att berättigad överlátaren har tillstånd att inneha vapnet. Det åligger handlaren att inom en manad frán förvärvet anmäla detta hos polismyndigheten i den skriftligen om han ej är kyrkobokförd i ort där överlátaren är kyrkobokförd eller, i den ort där han är bosatt. I samband med sådan anmälan skall överriket, lâtarens tillstandsbevis polismyndigheten, om det finns i beges in till håll.

Fönfattningsförslag 51

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 §

Handlare är skyldig att föra Handlare är skyldig att föra anteckningar i särskild försälj- anteckningar i särskild försäljningsbok över försålda vapen. ningsbok över försålda vapen. Försälininosbok får föras med hiälp av automatisk databehandling.

36 §

Ingår vapen bland tillgångarna i dödsbo eller konkursbo skall den som har vård om boet göra skriftlig anmälan härom hos polismyndigheten sist inom tre månader från dödsfallet eller beslutet om egendomsavträde.

Anmälan skall innehålla uppgift om beteckning, fabrikat, kaliber och tillverkningsnummer för varje vapen och om art och mängd av därtill hörande ammunition. Är det fråga om start- eller signalvapen som saknar uppgift om kaliber eller tillverkningsnummer får sådan uppgift utelämnas.

I anmälan skall vidare lämnas uppgift om vem som har hand om egendomen för boets räkning och om hur den förvaras.

Vad som föreskrivits i första - Vad som föreskrivits i första tredje styckena skall ej gälla tredje styckena skall ej gälla luft- eller fjädervapen, som är kolsyre-, luft- eller fjädervapen, avsett för målskjutning, eller som är avsett för málskjutning, harpunvapen, om dessa vapen har en eller harpunvapen, om dessa vapen i förhållande till iämförliaa enligt vad som föreskrivs i 7 § är skjutvapen begränsad effekt. undantagna från tillämpningen av undantagsbestämmelsen i S § tredje stycket vapenlagen §1973:11761.

52 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

40 §

Den som mottar vapen för repara- Den som mottar vapen för reparation, översyn eller skrotning är tion, översyn eller skrotning är skyldig att föra anteckningar i skyldig att föra anteckningar i särskild reparationsbok eller särskild reparationsbok eller skrotöver över skrotningsbok mottagna vapen. ningsbok mottagna vapen. Reg rationsbok och skrotningsbok får föras med hiäln av automatisk databehandling.

Föreskrifter om vilka uppgifter som skall införas i reparations- eller skrotningsbok meddelas av rikspolisstyrelsen.

Den som mottagit vapen för reparation, översyn eller skrotning är skyldig att hålla reparationsboken eller skrotningsboken tillgänglig för polisman samt lämna denne begärda upplysningar om mottagna vapen.

Reparationsbok och skrotningsbok jämte bilagor skall förvaras under tio är frán den dag sista anteckningen gjordes.

49 a §

Vid reparation av skjutvagen får försliten eller annars otjänlig vapendel av sådant slaq som avses i 1 § första stycket 4 bytas ut mot en

ny likadan vagendel utan särskilt

tillstånd.

Förfbttningsförslag

Nuvarande lydelse Föres1agen lydeise

4§ a §

I fråaa om start- och sianalvapen ti11ämpas inte fö1iande föreskrifter i va en1a en 1 :1176 nämli en a 9 trede st cket om ti11stánd för innehav, b) 22 § första stycket 3 d om ut- 1áning tiil den som är under aderton år. förutsatt att utiâninaen avser användning vid idrottstäviing eller idrottsträning, c) 22 § första stycket 4 om utlåning i ailmänhet, d 26 andra och trede st cket om förvaring.

I fråga om ammunition tili startoch signalvagen ti11ämpas endast 26. 32, 33 och 40 §§ vapenlagen.

49 §

Ti11 böter döms den som bryter mot Ti11 böter döms den som bryter mot 19 § första stycket, 26, 27, 28, 19 § första stycket, 26, 27, 28, 31, 31, 32, 40, 43 e11er 45 § e11er 32, 40, 43 e11er 45 § e11er underunder1áter att göra anmä1an eniigt iáter att göra anmäian 56 § eniigt 56 §. Ti11 böter, högst ettusen e11er §9 a § första stycket. Til] kronor, döms den som bryter mot böter, högst ettusen kronor, döms 15 §, 16 § första stycket, 19 § den som bryter mot 15 §, 16 § första

54 Fönfattningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

andra stycket, 20 § tredje stycket, stycket, 19 § andra stycket, 20 § 36 eller 46 §, eller som lånar ut tredje stycket, 36 eller 46 §, eller utan att iaktta vad som före- som lånar ut vapen utan att iaktta vapen skrivits i 37 eller 38 §. vad som föreskrivits i 37 eller 38 §.

Besvär Overklagande

51 §

Polismyndighets beslut enligt Polismyndighets beslut enligt 5 a, 5 a, 26, 34 eller 39 § får över- 26, 34 eller 39 § får överklagas hos hos länsstyrelsen ggggm länsstyrelsen. Därvid tillämpas klagas besvär. föreskrifterna i 42 a § vapenlagen 119Z3:117§l om rätt för riksgolisstyrelsen att överklaga i vissa fall.

Länsstyrelses beslut får inte överklagas.

54 a §

Har en länsstyrelse eller en domstol meddelat en dom eller ett beslut enli t va enla en 1 :11 6 eller denna förordning, skall en avskrift av domen eller beslutet omedelbart sändas till rikspolisstvrelsen.

55 §

Anmälan om överlämnande av skjut- Anmälan om överlämnande av skjutvapen eller ammunition för för- vapen eller ammunition för förvaring enligt 26 § tredje stycket varing enligt 26 § fjärde stycket vapenlagen (1973:1176) skall göras vapenlagen (1973:1176) skall göras senast tvá veckor före överläm- senast tvá veckor före överläm-

Fönfbttningsförslag 55

Nuvarande lydelse Föresiagen iydeise

nandet. Om detta tiii föijd av nandet. Om detta ti11 föijd av särskilda skâi inte är möjligt, får särskiida skäl inte är möjiigt, får anmäian dock göras i ansiutning anmäian dock göras i ansiutning tiil att egendomen överlämnas. tiil att egendomen överlämnas.

Anmä1an ska11 inneháila uppgift om beteckning, fabrikat, kaiiber och tiilverkningsnummer för varje vapen och om art och mängd av därtiii hörande ammunition.

I anmäian skaii vidare iämnas uppgift om vem som skail förvara egendomen och hur den är avsedd att förvaras.

Görs anmäian av den som avser att överlämna skjutvapen eiier ammunition tiil annan för förvaring, bör denne tiiistäiia den andre en avskrift av anmälan.

56 §

Den som tili riket inför eiier här Den som tiii riket inför e11er här tiiiverkar iuft- eiier fjädervapen tiiiverkar koisyre-, iuft- e11er e11er harpunvapen skaii göra anmä- fjädervapen eiier harpunvapen ska11 1an därom till rikspoiisstyrelsen. göra anmäian därom tiii rikspoiis- Närmare föreskrifter när anmäian styreisen. Närmare föreskrifter när skaii ske och vad den skaii inne- anmälan ska11 ske och vad den skall háiia meddeias av rikspoiis- inneháiia meddeias av rikspoiisstyreisen. styrelsen.

§2_§_§

Det áiiaqer 1oka1avde1ning av sådan sammansiutning som avses i Q § 2 och 3 vaneniaqen (1973:1176) att áriiaen underrätta poiismvndiaheten på den ort där sammansiutningen är verksam om vi1ka mediemmar som under året

56 författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lämnat avdelningen utan att Qâ in i en organisation av motsvarande slaq. Anmälan skall innehålla uppaift om dessa medlemmars namn och adress.

Om en underrättelse enliat första stvcket avser en person som är bosatt på annan ort skall polismvndiaheten vidarebefordra underrrätelsen till polismvndiaheten i hemorten.

60 §

Närmare föreskrifter för verk- Närmare föreskrifter för verkställigheten av denna kungörelse ställigheten av denna förordning meddelas av rikspolisstyrelsen, som meddelas av rikspolisstyrelsen, som även meddelar närmare föreskrifter även meddelar närmare föreskrifter i de hänseenden som avses i 49 § i de hänseenden som avses i 49 § g;§ vapenlagen (1973:1176). vapenlagen (1973:1176).

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1990 om annat inte följer av punkterna 2-7.

2. Innehar någon vid förordningens ikraftträdande vapendel, som enligt 1 § andra stycket 4 utgör skjutvapen men som enligt äldre bestämmelser fick innehas utan tillstånd, får han fortfarande inneha vapendelen utan tillstånd till den 1 januari 1991 eller, om ansökan om tillstånd har gjorts före sistnämna tidpunkt, till dess ansökan om tillstånd har blivit prövad.

3. Innehar någon vid förordningens ikraftträdande ett luft- eller fjädervapen med en kaliber ej överstigande 4,5 mm, som enligt äldre bestämmelser fick innehas utan tillstånd, får han inneha det utan tillstånd även i fortsättningen.

Fönfattningsförslag 57

4. Innehar någon vid förordningens ikraftträdande ett luft- eller fjäder-i vapen med en kaliber överstigande 4,5 mm, som enligt äldre bestämmelser fick innehas utan tillstånd, men som inte får det enligt de nya bestämmelserna får han fortfarande inneha vapnet utan tillstånd till den 1 januari 1991 eller, om ansökan om tillstánd har gjorts före sistnämnda tidpunkt, till dess ansökan har blivit prövad.

5. Föreskrifterna i 13 a § gäller inte i fråga om ärenden, i vilka ansökan har kommit in till polismyndigheten före den 1 juli 1990.

6. Luft- och fjädervapen, som ingår i dödsbo eller konkursbo som uppkommit före den 1 juli 1990 och som enligt då gällande bestämmelser var undantagna från anmälningsplikt enligt 36 § behöver inte heller därefter anmälas enligt nämnda paragraf.

7. Anmälningsskyldigheten enligt 59 a § gäller för âr 1990 endast i fråga om medlemmar som lämnat verksamheten under andra halvåret 1990.

58 Fönfattningsförslag

3 Förslag till Lag om vapenamnesti

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Den som innehar skjutvapen eller ammunition utan att vara berättigad därtill skall vara fri från ansvar för olaga vapeninnehav avseende det vapnet enligt 37 § vapenlagen (1973:1176) eller frán ansvar enligt 38 § 4 vapenlagen avseende den amunitionen om han under tiden den 1 juli 1990 den 30 juni 1991 lämnar vapnet eller ammunitionen till en polismyndighet.

2 § Polismyndigheten får bestämma att inlämning av vapen eller ammunition enligt 1 § får ske hos annan myndighet inom polisdistriktet. Sådan myndighet skall överlämna vapnen och ammunitionen till polismyndigheten.

3 § Den om överlämnar egendom enligt 1 § behöver inte lämna uppgift om sin identitet.

4 § Om det är uppenbart att vapen eller ammunition som lämnats in enligt 1 § tillhör någon annan än den som lämnat in egendomen, skall polismyndigheten ge ägaren tillfälle att få tillbaka denna. Om ägaren inte kan spåras eller om han underlåter att återta egendomen tillfaller egendomen staten.

Egendom som tillfallit staten enligt första stycket skall förstöras, om den inte behövs för musealt, militärt eller annat liknande ändamål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Fönfattningsförslag 59

4 Förslag till Lag am ändring i sekretesslagen (1980:100)

föreskrivs att 5 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) skall ha Härigenom följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. 5 §

Sekretess gäller hos polismyndighet Sekretess gäller hos polismyndighet i verksamhet, som avser förande av i verksamhet, som avser förande av eller uttag ur vapenregister, för eller uttag ur vapenregister, för uppgift som har tillförts registret, uppgift som har tillförts registret, om det kan antas att röjande av om det inte står klart att uppgiften uppgiften skulle medföra fara för kan röjas utan fara för att vapen att vapen kommer till brottslig kommer till brottslig användning. användning. Detsamma gäller i verksamhet som avser folkbokföringen för uppgift som hänför sig till vapenregistret.

60 Förfgttningsförslag

6 Förslag till Lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa inneha

fall

knivar och andra fgrliga föremål

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar eller andra föremål farliga dels att 1, 2, 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Knivar, andra stick- och skärvapen andra stick- Knivar, och skärvapen och andra föremål som är ägnade att och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa får inte innehas liv eller hälsa får inte innehas

gg

vid offentliga tillställningar som allmän plats. avses i allmänna ordningsstadgan §1956:6171 eller vid allmänna Förbudet i första stycket gäller sammankomster som avses i lagen även inom skolområde där grundskole- §1956:§1§) om allmänna samman- eller bedrivs. gymnasieundervisning komster.

Förbudet i första stycket gäller Förbudet i första och andra styckena inte, gäller inte, 1. om innehavet står i överens- 1. om föremålet särskilda enligt stämmelse med ändamålet med till- föreskrifter ingår i utrustning för ställningen eller sammankomsten. viss tjänst eller visst uggdrag, 2. om föremålet skall användas vid 2. om föremålet vid tillfället innearbete på eller has för vid arbete eller

glatsen användning

friluftsaktivitet eller

3. om innehavet annars med hänsyn 3. om innehavet annars med hänsyn till föremåles art och övriga till föremåles art och övriga omständigheter är att anse som är att anse som omständigheter befogat. befogat.

Förfottningsförslag 61

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Utöver vad som fölier av 1 § Föliande föremål får inte införas Gäller förbud mot att oå allmän till riket, saluhållas eller överplats inneha knogjärn, batonger, låtas, nämligen kaststjärnor och andra sådana lg knogjärn, kaststjärnor och andra föremål som är särskilt ägnade att sådana föremål som är särskilt användas som vapen vid brott mot ägnade att användas som vapen vid liv eller hälsa. brott mot liv eller hälsa (gatustridsvapen), Förbudet i första stvcket Gäller 2. sgriggstilett eller sgringkniv, inte om föremålet enliqt särskilda 3. föremål som har en sådan likhet föreskrifter ingår i utrustning för med ett brukbart skjutvagen att det viss tiänst eller visst unndraa lätt kan förväxlas med ett sådant eller om innehavet annars med hän- (vagenattrgpg) . svn till särskilda omständigheter mäste anses uppenbart befoaat. Med sprinqstilett eller sprinqkniv avses i denna lag stickvapen med klinga som med fjädermekanism eller liknande anordning eller på oá Grund av sin tyngd snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft.

Förbudet i första stycket 1 gäller inte i fråga om batonger.

2 a §

Föremål som avses med förbudet i 2 § får inte förvaras på tullager eller i frihamn eller tas om hand pá sätt som avses i 8 § första stvcket tull-

laaen (1987:1065). I övriqt Gäller

lagen (1973:980) om transport. förvaring och förstörina av införselreglerade varor m.m.

62 Förfbttningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Den som uppsåtligen eller av oakt- Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § skall samhet bryter mot 1 § eller mg; dömas till böter eller fängelse i förbudet mot saluhállande och överhögst sex månader. I ringa fall låtelse i 2 § skall dömas till böter döms inte till ansvar. eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall döms inte till ansvar.

M Dáfölid för olovlia införsel av föremål som avses i 2 § eller försök därtill stadgas i lagen (1960:418) om straff för varusmuaqlinq.

5 §

Knivar eller andra föremål som Knivar eller andra föremål som innehafts i strid mot 1 eller 2 § innehafts i strid mot 1 § eller §95 skall förklaras förverkade, om det saluhállits eller överlátits i stid inte är uppenbart oskäligt. mg; 2 § skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Fönfattningsförslag 63

6 Förslag till

Lag om upphävande av förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av

vissa stiletter m.m.

Härigenom föreskrivs att förordning (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiietter m.m. ska11 upphöra att gä11a vid utgången av juni manad 1990.

Denna 1ag träder i kraft den 1 juii 1990.

INLEDNING

I Utredningsuppdraget

1987 års vapenutredning har fått regeringens uppdrag att göra en översyn av vapenlagstiftningen. I utredningsuppdraget ingår även att pröva frågan om införande av ett förbud mot att bära kniv och begränsa tillgången på eller totalförbjuda andra särskilt farliga föremål. Utredningsdirektiven framgår av bilaga 1.

Enligt direktiven bör utredningsuppdraget vara avslutat den 1 juli 1989.

Utredningsuppdraget omfattar två frågor som har behandlats med förtur. Det gäller dels förslag till åtgärder för att begränsa rätten att bära kniv. Utredningen har också med förtur prövat om det finns behov av nya Övergångsbestämmelser till den ändring i vapenlagen som infördes den 1 januari 1988 och som innebär att start- och signalvapen numera är tillståndspliktiga. De två förtursfrágorna har redovisats var för sig. Frågan om knivförbud redovisades i november 1987 i delbetänkandet (SOU 1987:61) Knivförbud. Frågan om nya övergångsbestämmelser för start- och signalvapen redovisades i en promemoria till justitiedepartementet i mars 1988.

Detta är utredningens slutbetänkande. Huvuddelen av betänkandet upptas av en redovisning av den utförda översynen av vapenlagstiftningen. Utredningen har dels behandlat de i direktiven närmare angivna frågorna rörande vapenlagstiftningen men också på eget initiativ tagit andra upp en del frågor som rör vapenreglering i mer vidsträckt Det mening. gäller t.ex. sekretessskyddet för uppgifterna i vapenregistret.

66 Utredningsuppdraget

I detta betänkande ingår också en utvärderingen av lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål. Förslag om en sádan lag ingick i utredningens delbetänkande Knivförbud.

Utredningens ställningstaganden i olika frågor grundar sig på såväl skriftlig som muntlig information. En lång rad organisationer och privatpersoner har under arbetets gång delgett utredningen sina synpunkter på skilda vapenfrágor. Utredningen har också tillförts synpunkter genom den livliga pressdebatten som pågått huvudsakligen i jaktpressen. För att ytterligare fånga upp dessa synpunkter anordnade utredningen, under hösten 1988, en hearing med företrädare för olika intresseorganisationer. Till denna hearing hade kallats bl.a. företrädare för Svenska jägareförbundet, Frivilliga skytterörelsen, Svenska pistolskytteförbundet, Sveriges vapenägares förbund, Vapenhandlarföreningen, SPOFA och Svenska vapenstiftelsen. I olika delfrágor har information inhämtats från bl.a. krigsmaterielinspektionen, naturvårdsverket, sprängämnesinspektionen, riksrevisionsverket, Riksidrottsförbundet och, genom enkätfrån landets samtliga polismyndigheter. Riksundersökningar, polisstyrelsens synpunkter har inhämtats från styrelsens i utredningen. För att inhämta vapenteknisk informaexperter tion har utredningen företagit ett studiebesök vid Statens kriminaltekniska laboratoriums vapensektion.

II Översikt av lagstiftningen

vapenlagen (1973:1176)(VL) trädde i kraft den 1 juli 1974 (prop. 1973:166, JuU 38, rskr. 345). Närmare föreskrifter på området finns i den av regeringen utfärdade vapenkungörelsen (1974:123) (VK).

Huvudsyftet med VL är att hindra missbruk av skjutvapen. I förarbetena till lagen framhölls att skjutvapen i allt större utsträckning kommit till användning i samband med rån och annan grov brottslighet och att det allmännas möjligheter att kontrollera innehav och bruk av skjutvapen utgör ett viktigt medel i kampen mot váldsbrottsligheten. Det framhölls dock också att det övervägande antalet vapeninnehavare är laglydiga och ansvarskännande medborgare och att angelägenheten av en effektiv vapenkontroll måste vägas mot intresset av att det legitima innehavet och användningen av skjutvapen inte försvaras (prop. 1973:166 s. 89, JuU 1973:38 s. 17).

VL bygger på principen att skjutvapen, med vissa undantag, får innehas endast av den som har tillstånd av polismyndigheten

(vapenlicens). Också förvärv av ammunition, import av skjut-

vapen eller ammunition samt handel med skjutvapen kräver tillstånd. Meddelade tillstånd kan återkallas om tillstándshavaren exempelvis missbrukat vapnet eller visat sig olämplig på annat sätt. Lagen innehåller ocksa regler för att säkerställa att vapen förvaras på ett betryggande sätt. Andra regler i vapenlagstiftningen gäller sådant som utlåning, reparation och transport av vapen. Lagen innehåller också bestämmelser om straff för överträdelse av reglerna i lagen eller kungörelsen eller av föreskrifter som polismyndigheten kan ha utfärdat för en tillstándshavare.

Reglerna i lagen och kungörelsen ersatte äldre föreskrifter i vapenförordningen (1949:340), som utfärdats efter riksdagens hörande, samt föreskrifter och anvisningar till vapenförordningen utfärdade av Kungl. Majzt år 1961.

68 Översikt av lagstiftningen

Införandet av den nya vapenlagstiftningen byggde pá förslag i en promemoria (DsJu 1968:13), som utarbetats inom justitiedepartementet. Promemorieförslagen tog sikte på ändringar i det befintliga regelsystemet, dvs. i vapenförordningen. Efter remissbehandling och beredning inom departementet blev dock resultatet ett förslag om en helt ny vapenlagstiftning i form av en vapenlag. Som motiv till detta anfördes i propositionen att vapenförordningen var behäftad med vissa redaktionella brister och att de sakliga ändringarna, som behövde göras, skulle kräva ingrepp i åtskilliga paragrafer.

1973 års vapenlagstiftning innebar inget tvärt kast i förhållande till äldre regler. I motsats till 1949 ars vapenförordning innehåller dock VL i huvudsak grundläggande regler pá omrâdet, medan föreskrifter av detaljkaraktär återfinns i författningar av lägre valör. Bland de sakliga nyheterna kan nämnas ändrade och delvis skärpta regler i fråga om förvaring, utlåning och reparation av skjutvapen.

VL har ändrats vid åtskilliga tillfällen (SFS 1973:1179, 1978:303, 1980:584, 1981:1360, 1982:215, 1983:1035, 1985:430, 1985:932, 1986:909, 1987:807, 1987:1008, 1987:1283, 1988:447). I de flesta fall har ändringarna varit mindre omfattande. En större upplagd översyn av vapenlagstiftningen företogs inom justitiedepartementet och redovisades i promemorian Ds Ju 1979:17. De ändringar i VL som gjordes med anledning av översynen föranleddes bl.a. av Sveriges anslutning till Europarådets konvention om kontroll av enskildas förvärv och innehav av vapen (prop. 1981/82:1, JuU 15, rskr. 55, SFS 1981:1360).

Närmare redogörelser för innehållet i VL och VK kommer att ges

ämnesvis i de följande kapitlen i betänkandet. I det sammmanhanget kommer också de förändringar av reglerna som gjorts efter lagens införande att beröras i den man de har betydelse som en bakgrund till nu gällande bestämmelser.

Översikt av lagstiftningen 69

Förutom i VL och VK finns regler om skjutvapen i en del andra författningar.

Med stöd av bemyndigande i VK har rikspolisstyrelsen (RPS) utfärdat föreskrifter för verkställighet av kungörelsen samt i vissa andra frågor (jfr 49 § VL, 60 § VK).

I 6 § allmänna ordningsstadgan (1956:617) finns bl.a. regler om skjutning inom stadsplanelagt omrâde med eldvapen och med luft- eller fjädervapen.

Bestämmelser om användning av skjutvapen i samband med jakt finns i jaktlagstiftningen. Av 30 § jaktlagen (1987:258) följer bl.a. att endast de vapen som regeringen föreskriver får användas vid jakt. Regeringen har i 10 § jaktförordningen (1987:905) föreskrivit att vid jakt endast sådana skjutvapen och sådan ammunition får användas som uppfyller de krav som statens naturvárdsverk föreskriver.

Vid hantering eller import av explosiva varor från den gäller 1 juli 1989 lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva

varor (prop. 1987/88:101, NU 39, rskr. 341). Lagen ersätter

lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga varor. För vapeninnehavare och vapenhandlare blir reglerna i lagen av intresse i första hand vid innehav eller export av krut eller ammunition i sådan mängd att explosion kan uppkomma. Föreskrifter om transport av explosiva varor finns i lagen (1982:891) om transport av farligt gods.

Om ammunition innehåller gift tillämpas också reglerna i lagen (1985:426) om kemiska produkter.

Andra regler av betydelse i sammanhanget finns i lagstiftningen om krigsmateriel. Med krigsmateriel avses bl.a. pistoler och gevär men däremot inte luft- eller fjädervapen, slätborrade hagelgevär, start- och signalvapen som är avsedda för patroner eller sådana skjutvapen som inte är underkastade

70 Översikt av lagstiftningen

bestämmmelserna i VL (jfr 1 § förordningen 1988:561 om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m.).

För tillverkning och yrkesmässig försäljning av krigsmateriel här i riket krävs som huvudregel tillstånd av regeringen en- (1983:1034) om kontroll över tillverkning av ligt lagen krigsmateriel, m.m. Krigsmateriellagstiftningen tar då över reglerna om tillståndsplikt i vapenlagstiftningen (jfr 5 § VL). Undantag gäller dock i vissa fall, då alltså VL tillämpas i stället för krigsmateriellagstiftningen. Det gäller bl.a. eller av pistoler och gevär, tillverkning av ändring ombyggnad enstaka sådana vapen, laddning av jakt- eller sportammunition för bruk samt handel med pistoler eller gevär (jfr föreget 1983:1036 om kontroll över tillverkningen av ordningen krigsmateriel, m.m.).

Regler om export av krigsmateriel finns i lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. och i den tidigare nämnda förordningen i samma ämne. Krigsmateriel får som huvudinte föras ut ur riket utan tillstånd av regeringen. Vid regel utförsel av skjutvapen som omfattas av reglerna i VL ankommer det dock i många fall på polisen att pröva frågan om utförseltillstånd. Utan tillstånd får man under vissa förutsättningar föra ut handeldvapen för eget bruk.

De regler som jag nu har berört ovan gäller i fråga om skjutvapen. Vad beträffar knivar och andra liknande vapen, som utredningen också har behandlat, finns regler i lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål samt i förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m.m. Dessa författningar innehåller bl.a. förbud mot att inneha kniv vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster och mot att inneha s.k. gatustridsvapen på allmän plats.

III Utgångspunkter för utredningens överväganden

Låt mig börja med att påpeka en självklarhet. Skjutvapen är konstruerade för att skada och döda, och enbart existensen av dem är således förenad med avsevärda risker. Detta är också det enkla skälet till att innehav och hantering av skjutvapen, i nästan alla länder på vår jord, är föremål för kontroll från samhällets sida.

Att inneha skjutvapen är således inte någon medborgerlig rättighet i ett land som vårt. Huvudregeln, för att använda juristprosa, är istället den att skjutvapen inte är tillåtna. Från denna huvudregel har vi sedan gjort ett antal undantag för jakt, målskytte osv.

I Sverige har innehav av skjutvapen varit föremål för en relativt ingående reglering sedan lång tid tillbaka. Den stora majoriteten av den heterogena gruppen av vapeninnehavare torde också bestå av sådana som har rätt att inneha vapen och som sköter sig enligt gällande lagar och förordningar. Men det finns också en gråzon där man visserligen har tillstånd att inneha vapen men där man slarvar åtskilligt med de regler som gäller i övrigt. Speciellt respekten för förvaringsbestämmelserna tycks brista hos alltför många jägare och skyttar. Vapen som lämnas utan tillsyn på skjutbanor, i olåsta jaktstugor och fordon. Laddade vapen som hängs på en spik ovanför kökssoffan. Alla erfarna skyttar har tyvärr sett flera sådana exempel. Självfallet finns det också en mindre grupp vapeninnehavare som saknar tillstånd för sina vapen och som inte heller i övrigt bryr sig om några regler.

En ofta återkommande fråga i dessa sammanhang är vilka vapen som används i samband med brott, olyckshändelser etc. Den vanliga uppfattningen, speciellt bland de som har rätt att inneha vapen, är att det är de illegala vapnen som utgör det stora problemet. I själva verket, vilket all tillgänglig statistik visar, är det precis tvärt om. De rent illegala

72 Utgångspunkter för utredningens överväganden

vapnen, dvs. de som aldrig förts in i vapenregistret, utgör en jämförelsevis obetydlig grupp. Istället är det huvudsakligen legala vapen som kommer till användning vid mord, dråp och vådaskjutningar, som används som hotmedel vid brott eller stjäls och hamnar i kriminella kretsar. Alltför ofta är det också den legale innehavaren som använt dem för att begå brott.

I dag finns det ett par miljoner civila skjutvapen i Sverige, för vilka innehavaren har licens. Jag uppskattar antalet illegala vapen till några tiotusental och flertalet av dessa har från början varit legala men stulits eller kommit på avvägar på andra sätt. Visserligen är den lilla gruppen illegala vapen oroande eftersom den helt undandrar sig kontroll men den antalsmässiga skillnaden mellan de legala och de illegala vapnen visar att de mest allvarliga riskerna är förenade med att låta de legala vapnen bli en alltför stor och illa kontrollerad grupp. Det finns nämligen ett odiskutabelt samband mellan mängden grova våldsbrott och den totala mängden vapen ute i samhället.

En jämförelse med USA är belysande. I Sverige begås mindre än 10 % av det totala antalet mord och dråp med skjutvapen. I USA är motsvarande siffra ca 50 %. Antalet grova våldsbrott är också flera gånger större i USA än i Sverige och den skillnaden beror i väsentlig grad på den stora och delvis okontrollerade tillgången på skjutvapen i USA. Det finns ett .klart påvisbart samband mellan våldsbrottsnivån och den totala vapenmängden.

Från de som förespråkar en mer liberal vapenhantering kan man ofta höra argumentet att ett skjutvapen aldrig har dödat någon, underförstått att det är människan som håller i vapnet som är boven i dramat. Nåväl, det är också ett faktum att utan skjutvapen kan man inte skjuta någon.

Ett oroande tecken i tiden är att antalet vapen i Sverige

Utgångspunkter för utredningens överväganden 73

under senare år ökat snabbare än tidigare. Att mängden vapen inte tillåts växa okontrollerat är väsentligt för samhället i stort. Det finns ett direkt samband mellan graden av vapenkontroll och det mått av rättstrygghet som vi kan erbjuda medborgarna.

De grundprinciper som bygger upp vår nuvarande vapenlagstiftning innebär, att möjligheten att inneha skjutvapen skall vara strikt begränsad till sådana ansvarskännande vuxna personer som har tillräckliga kunskaper för att hantera skjutvapen på ett för sig själva och sin omgivning fullt betryggande sätt. För att upprätthålla dessa intentioner måste kontrollen av vem som tillåts inneha vapen och för vilka ändamål vapen får förvärvas fortlöpande vara föremål för en strikt och aktiv kontroll. Luckor i regelverket som innebär att vapenhanteringen inte lever upp till de grundtankar som bär upp vapenlagstiftningen måste föranleda politiska ingripanden och kompletteringar av lagstiftningen.

Jag har påtalat att vissa tecken i tiden är oroande, bl.a. vad gäller mängden skjutvapen ute i samhället. Situationen är emellertid inte så alarmerande att det finns anledning att göra någon dramatisk nedskärning av den nuvarande vapenmängden, t.ex. genom att inskränka den s.k. vapengarderoben för jägare till endast två vapen. En sådan nedskärning skulle i dagens läge innebära icke försvarbara kostnader för staten och rättsförluster för den enskilde.

Som jag tidigare framhållit är majoriteten av alla vapeninnehavarna skötsamma medborgare. Men det gäller tyvärr inte alla. Problemet är svårigheterna att förutsäga vilka som kommer att bryta mot reglerna. En möjlighet är att föreslå generella skärpningar för att komma åt syndarna. För min del anser jag att det vore en olycklig lösning som skulle drabba flertalet orättvist och i onödan. För att nå en bättre avvägning föreslår jag i stället åtgärder som innebär skärpningar på särskilt kritiska punkter. Även om den skötsamma majorite-

74 Utgångspunkter för utredningens överväganden

ten i viss utsträckning berörs av dessa åtgärder finns det inget tvivel om att de på sikt kommer att gagna även det stora kollektivet vapenägare. Jag tänker då bl.a. på mina förslag om en uppstramning av förvaringsreglerna, förslagen som skall säkerställa att alla vapenärenden hanteras lika över landet, de skärpta sekretessreglerna för vapenregistret osv. Förslagen innebär också en nödvändig modernisering av lagstiftningen för att uppnå en ökad överskádlighet. Och insatserna blir alltså punktvisa för att inte i onödan harma berättigade motstående intressen som jakt, málskytte och liknande.

Under arbetets rått en - milt gång har det uttryckt livlig debatt kring vilka förslag utredningen kunde förväntas lägga fram. I våra jakttidningar har man inte sparat på krutet och att man huvudsakligen ägnat sig åt att beskjuta åtgärder som inte ens varit föremål för överväganden inom utredningen har mer gagnat den allmänna rökutvecklingen än det seriösa meningsutbytet. Innebörden av uttrycket motstáende intressen har också blivit rikt illustrerat vid ett flertal tillfällen. I en tid då man icke utan fog diskuterar att förbjuda våldsvideos och krigsleksaker går t.ex. vår största jägarorganisation ut med ett offentligt upprop där man kräver att minderåriga skall få rätt att förvärva skjutvapen.

För tids vinnande och undvikande av missförstånd: Det tycker inte jag. Mina förslag utgör istället en kompromiss mellan det allmänna samhällsintresset av att det inte begås några brott med skjutvapen och de skötsamma vapeninnehavarnas intresse av att kunna ägna sig åt sin jakt, sitt målskytte eller sitt vapensamlande. Den som mer ser till samhällsintresset kanske tycker att jag gått alltför försiktigt fram, varit alltför liberal. Och att jag av många vapenägare uppfattas som en typisk representant för en klåfingrig centralbyråkrati har jag redan förstått av talrika ledare och insändare i våra jakttidningar. Detta får jag lov att acceptera. I sådana här sammanhang får man både ge och ta och jag har inte varit ute för att klippa vingarna av det skötsamma kollektivet av

vapen-

Utgångspunkter för utredningens överväganden 75

Bara att ansa lite i - i det a11männas ägare. vapenrabatten intresse.

VAPENLAGSTIFTWINGEN

1 Vad är ett skjutvapen

1.1 Bakgrund

Enligt direktiven skall utredningen undersöka om den generellt omfattande och tämligen vaga föreskriften i 1 § vapenlagen kan förtydligas. Bestämmelsen innebär bl.a. att lagen är tillämplig på apparat eller anordning som beträffande verkan och ändamál är jämförlig med skjutvapen. En tänkbar lösning, enligt direktiven, är att 1 § helt omformas med hänsyn till regeringens möjlighet att i en särskild förordning närmare ange de föremål som skall omfattas av vapenlagen (VL).

1.2 Gällande rätt

Med skjutvapen avses enligt 1 § första stycket VL 1. vapen med vilket kula, hagel, harpun eller annan projektil kan skjutas ut med hjälp av krutladdning, kolsyreladdning, komprimerad luft eller annat liknande utskjutningsmedel, 2. apparat eller anordning som beträffande verkan och ändamål är jämförlig med vapen som avses under 1.

I praxis har gummiband och strängar i vissa fall ansetts vara sådana utskjutningsmedel som avses i punkt 1.

Vad som sägs om skjutvapen gäller enligt paragrafens andra stycke även a. obrukbart vapen, som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen, b. löst slutstycke, ljuddämpare, eldrör, pipa till skjutvapen eller trumma till revolver, c. annan anordning som möjliggör att till ett skjutvapen användes annan amunition än vapnet är avsett för och

d. sådana start- eller skrämskottsvapen (startvapen) och

signalvapen som är avsedda för patroner.

78 Vad är ett skjutvapen

Reglerna i punkt d (startvapen m.m.) tillkom genom en lagändring den 1 januari 1988.

I tredje stycket föreskrivs att bestämmelserna om skjutvapen också tillämpas på apparater eller anordningar som är konstruerade för att med elektrisk ström bedöva en person eller tillfoga honom smärta och som är avsedd att bäras i handen. Reglerna om sådana s.k. elpistoler infördes genom en ändring i paragrafen som trädde i kraft den 1 januari 1987.

Den 1 januari 1988 förde man i tredje stycket av 1 § in ett bemyndigande för regeringen att föreskriva att bestämmelserna i VL eller delar av den skall tillämpas även i fråga om andra föremål som är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet (jfr 8 kap. 7 § första stycket RF).

Skjutvapen tillverkade före 1890 omfattas inte av VL om de inte är avsedda för gastäta enhetspatroner. Rena arbetsverktyg som bultpistoler och liknande omfattas inte heller av reglerna om skjutvapen. Skjutapparater för slakt, livräddning eller liknande och salutkanoner är också undantagna. Detta följer av 2 § VL.

Av det anförda framgår att VL:s definition av vad som är skjutvapen i lagens mening är tämligen invecklad. Till skjutvapen i VL mening räknas givetvis pistoler, gevär m.m., som också enligt allmänt språkbruk otvivelaktigt faller under begreppet skjutvapen. Men under begreppet i vapenlagstiftningen faller också åtskilliga andra föremål, som människor i allmänhet nog inte utan vidare torde identifiera som skjutvapen. Peppar- och tårgassprayer som är avsedda för självförsvar bedöms t.ex. som tillståndspliktiga skjutvapen (prop. 1973:166 s. 137). Likaså eldsprutor, tårgasvapen och andra apparater avsedda för spridning av gas eller annat ämne med liknande verkan. Ett s.k. skendödsvapen, dvs. ett vapen som laddas med t.ex. pulvriserad tobak som vid inandning ger en nikotinchock,

Vad är ett skjutvapen 79

är ett tillstândspliktigt skjutvapen. Det är också ett armborst medan däremot en pilbáge - även en kraftig tävlingsbáge - inte omfattas av VL:s regler om skjutvapen (jfr avsnittet om armborst, kapitel 10). Luft- och fjädervapen avsedda för mál-

skjutning och med begränsad effekt (utgángshastighet för

projektilen högst 200 m/s) och enkla harpunvapen är inte heller tillståndspliktiga skjutvapen för den som fyllt 18 år (5 § VL).

1.3 Utländsk rätt

1.3.1 Danmark

Den danska vábenloven är av den 11 december 1985. Genom en ändring, som trädde i kraft den 1 februari 1988, infördes bl.a. förbud mot att bära och bruka signalvapen och kombinerade gas- och signalvapen. Samtidigt infördes även tillståndsplikt för armborst och slangbâgar (1 § 1 st. 6 p.).

I 1 § finns en uppräkning av tillståndspliktiga objekt. Särskilt kan noteras att lagen omfattar handgranater och bomber samt vapen- eller amunitionsliknande föremål som innehåller eller är avsedda för fasta ämnen, vätskor eller gaser som vid spridning skadar, bedövar eller irriterar. Armborst och slangbágar är också med i uppräkningen.

I 1 § vábenloven framgår också att justitieministern, utom när det gäller bakladdade vapen för enhetspatroner, kan fastställa regler om att skjutvapen är undantagna frán tillståndstvänget.

Utöver vad som framgår av vábenloven finns regler för vad som skall anses som ett tillstándspliktigt skjutvapen i bekendtgørelse om váben och i cirkulär utgivna av justitsministeriet. I bekendtgørelsen har exempelvis införts en regel om att framladdade vapen som tillverkats före 1870 och bakladdade vapen

80 Vad är ett skjutvapen

framställda före 1870 som inte kan användas med enhetspatroner undantas från tillståndsplikten.

1.3.2 Norge

Första kapitlet i den norska vapenlagen eller lov om skytevåpen og ammunisjon m.v. av 9 juni 1961 inleds med en definition av vad som avses med begreppet skjutvapen.

Det är dels fråga om vapen som med laddning av krut, annat drivmedel eller med en mekanisk anordning kan skjuta ut projektiler, kulor, hagel eller liknande, dels sådana anordningar som är avsedda för utskjutning eller spridning av sprängladdningar, gas, signalljus, raketer eller motsvarande t.ex. eldkastare. Som skjutvapen skall också räknas vapenimitationer och liknande som förhållandevis enkelt kan göras om så att skarp ammunition kan avfyras.

Ett vapen anses inte som skjutvapen om det gjorts varaktigt obrukbart. Detsamma gäller om vapnet på grund av ålder eller konstruktion inte kan brukas som skjutvapen förutsatt att det inte med förhållandevis enkla medel åter kan göras brukbart.

Med ammunition förstås dels vad vi vanligen betecknar som ammunition men även handgranater, bomber, raketer, minor och liknande samt ljus-, brand-, gift- och tårgasburkar med innehåll.

Ett faktum som ofta nämns som en viktig skillnad mellan den norska och övriga nordiska länders vapenlagstiftningarna är att hagelgevär med slätborrat lopp, utom magasin- och automatgevär, är undantagna från lagens tillämpnig (5 § p. a). De är alltså tillståndsfria.

Enligt uppgift från det norska justis- og politidepartementet

har man i föreskrifter ytterligare preciserat vad som skall

Vad är ett skjutvapen 81

anses som ett tillståndspliktigt skjutvapen. Gevär tillverkade före 1884 samt pistoler och revolvrar tillverkade före 1870 är t.ex. tillståndsfria.

1.3.3 Finland

Den finska skjutvapenlagstiftningen är från år 1933. Den har i många hänseenden blivit föråldrad. En arbetsgrupp har därför arbetat fram ett förslag till en ny vapenlag, som redovisats i ett kommittêbetänkande år 1986 (1986:21). Förslaget har remissbehandlats och mött en viss kritik. Arbetet med en ny skjutvapenlag i Finland beräknas vara klart omkring är 1990.

Den definition av skjutvapen som för närvarande gäller i Finland följer av 1 kap. 1 § förordningen angáende skjutvapen och skjutförnödenheter av den 27.1 1933/34. Lagen inleds med en definition av vad som är skjutvapen:

Med skjutvapen avses alla sådana vapen, med vilka under användande av explosivt ämne kunna avlossas skott sålunda, att därav kan uppstå fara för liv eller skada för hälsan.

Till räknas också skjutvapen gaspistoler och dem jämförliga apparater, även ljuspistoler. Med skjutförnödenheter avses sådana färdiga patroner, som lämpar sig till användning i skjutvapen och explosiva delar av sådana patroner.

Denna regel föreslås bli ersatt av en regel som säger att med skjutvapen avses vapen med vilka under användande av explosionstryck kulor, hagel eller andra projektiler kan avlossas. Enligt förslaget skall stadgandena om skjutvapen också tillämpas på gasspridare och gasvapen samt, om det stadgas i förordning, annan anordning som till sitt ändamål eller sin verkan liknar det vapen som åsyftas i denna paragraf.

82 Vad är ett skjutvapen

1.3.4 Västtyskland

Den västtyska waffengesetz inleds med en utförlig definition av vad som avses med ett skjutvapen. Den skiljer sig på flera punkter frán den svenska vapendefinitionen. I 1 § waffengesetz föreskrivs inledningsvis att skjutvapen är anordningar, som är avsedda för angrepp, försvar, sport, spel, jakt eller för signaländamál och i vilka projektiler drivs genom ett lopp. Bärbara anordningar, som är avsedda för att avfyra ammunition är jämställda med vapen.

Därefter fastslås att egenskapen att vara skjutvapen upphör först då alla vitala delar är så förändrade att de med allmänt förekommande verktyg inte äter kan göras brukbara.

I waffengesetz görs en uppdelning mellan kort- och lángvapen. Med lángvapen avses skjutvapen, vars lopp och slutstycke tillsammans är längre än 30 cm och vars hela längd överskrider 60 cm. Kortvapen är alla andra vapen.

waffengesetz omfattar även andra vapen än skjutvapen. Huggoch stötvapen definieras exempelvis i lagen som vapen som till sin beskaffenhet är avsedda att med direkt utnyttjande av muskelkraft genom hugg, stöt eller stick förorsaka skador. Med hugg- och stötvapen jämställs anordningar, som till sin beskaffenhet är avsedda att med användande av annan än mekanisk energi genom kroppslig beröring förorsaka skador.

Till skillnad frán den svenska vapenlagen innehåller waffengesetz en paragraf som stadgar att vissa vapen och vapenliknande föremål är helt förbjudna. Det är exempelvis enligt 37 § förbjudet att tillverka, sälja eller inneha skjutvapen, som utöver vad som är brukligt kan fällas ihop, skjutas ihop, förkortas eller snabbt tas isär. Sådant förbud gäller också för skjutvapen som till sin form kan förväxlas med ett annat föremål eller som är kamouflerat som vanligt bruksföremål. Helautomatiska skjutvapen är pá samma sätt förbjudna

Vad är ett skjutvapen 83

liksom skjutvapen som till sin yttre form efterliknar utseendet hos ett helautomatiskt skjutvapen, eller skjutvapen som är eller varit krigsvapen. I denna förbudsparagraf räknas också upp en rad andra vapen, springknivar, fällknivar, batonger, knogjärn m.m. samt kastföremål som är avsedda att sprida eld.

1.3.5 De europeiska gemenskaperna

Inom de europeiska gemenskaperna (EG) arbetar man för närvarande med ett direktivförslag angående förvärv och innehav av vapen. I förslaget ingår en definition av vad som är skjutvapen. Förslaget överensstämmer huvudsakligen med den vapendefinition som finns intagen i den europeiska konventionen av den 28 juni 1978 om kontroll av enskilda personers införskaffande och innehav av skjutvapen (den europeiska vapenkonventionen). Den europeiska vapenkonvention har utarbetats inom europarádet och Sverige ingår bland de stater som har tillträtt konventionen. Det kan därför antas att det råder en bred enighet kring det sätt att definiera vapen som framgår av denna text.

Den inom EG föreslagna skjutvapendefinitionen skall här återges i sin helhet. I de avseenden den skiljer sig från konventionstexten har detta särskilt angivits. I definitionen har man använt sig av en uppräknande teknik. Uppdelning mellan korta och långa skjutvapen har i Sverige närmast sin motsvarighet i begreppen enhands- och tvåhandsvapen.

Med skjutvapen förstås: 1. Varje föremål som 1) är avsett till eller tjänligt som ett vapen från vilket ett hagel, en kula eller annan projektil eller en skadlig gas, vätska eller annat ämne kan skjutas ut med hjälp av krutladdning, gas eller komprimerad luft eller annat utskjutningsmedel och 2) faller inom de speciella beskrivningar som nämns i det följande, underförstått att avdelningar (a) t. 0. m. (f) och (i) enbart inbegriper föremål där

84 Vad är ett skjutvapen krutiaddning används som utskjutningsmedeiz (a) automatvapen; (b) korta vapen med halvautomatisk, repeter- eller ettskottsmekanism; (c) långa vapen med haivautomatisk eiier repetermekanism med minst en räfflad pipa; (d) ettskotts iánga vapen med minst en räfflad pipa; (e) iánga vapen med haivautomatisk- e11er repetermekanism och enbart siätborrad pipa (pipor); (f) bärbara anordningar för avfyrande av raketer;

(g) varje vapen e11er apparat som är avsedd tili att framka11a

fara för en persons liv eiier häisa genom att avskjuta bedövande, giftiga e11er frätande ämnen; (h) eidkastare avsedd för anfaii eller försvar; (i) ettskotts iânga vapen med slätborrad pipa (pipor): (j) långa vapen med gas som utskjutningsmedei; (k) korta vapen med gas som utskjutningsmedei; (1) iánga vapen med komprimerad luft som utskjutningsmedei; (m) korta vapen med komprimerad iuft som utskjutningsmedei; (n) vapen med vi1ken projektiien skjuts ut enbart med hjälp av en fjäder. Fran paragraf 1 skaii aiitid undantas varje föremái som

Vad är ett skjutvapen 85

i) gjorts varaktigt obrukbart;

ii) på grund av sin begränsade effekt inte är föremål för kontroll i ---- (här skiljer sig texten mellan EG-förslaget, där medlemsstaterna avses, och den europeiska vapenkonventionen, där det land från vilket vapnet skall utföras avses);

iii) är avsett för alarm, signalgivning, livräddning, slakt, harpunering eller industriellt eller tekniskt ändamål under förutsättning att sådana föremål endast kan användas för uppgivet ändamål;

iv) (EG:s förslag) är tillverkat före 1871 eller efter en

modell från före 1871.

iv) (europeiska vapenkonventionen) på grund av sin ålder inte

är föremål för kontroll i det land från vilket vapnet skall utföras.

2. Avfyrningsmekanismen, patronläget, trumman eller pipan till varje föremål inbegripet i paragraf 1.

3. All ammunition som är särskilt avsedd att skjutas ut av ett föremål som anges i punkterna (a) - (f), (i), (j), (k) eller (n) i paragraf 1 och varje substans eller ämne som är särskilt avsett att skjutas ut av sådan apparat som anges i punkt (g) i paragraf 1.

4. Prismakikare eller kikarsikte med elektronisk ljusförstoringsanordning eller infraröd anordning under förutsättning att de är avsedda att anbringas på något föremål som innefattas i paragraf 1.

5. Ljuddämpare som är avsedd att anbringas på något föremål som innefattas i paragraf 1.

6. Varje granat, bomb eller annan projektil som innehåller krutladdning eller annan tändanordning.

86 Vad är ett skjutvapen

Förklaringar

(a) Med automatisk avses ett vapen med vilket det är möjligt att avfyra salvor varje gång man påverkar avtryckaren.

(b) Med halvautomatisk avses ett vapen som avfyrar en projektil varje gång enbart avtryckaren påverkas.

(c) Med repetermekanism avses ett vapen där en särskild mekanism utöver avtryckaren måste påverkas varje gång vapnet skall avfyras;

(d) Med ettskotts avses ett vapen vars pipa eller pipor måste laddas före varje skott.

(e) Med kort avses ett vapen med en pipa som i längd inte överskrider 30 cm och vars totallängd inte överskrider 60 cm.

(f) Med lång avses ett vapen med en pipa som är längre än 30 cm och vars totallängd överskrider 60 cm.

1.4 Överväganden och förslag

Definitionen av skjutvapen i 1 § VL utgör själva ramen för vapenlagstiftningens tillämpning. Det är i princip reglerna i den paragrafen som drar gränsen mellan vilka vapen som omfattas av VL:s bestämmelser om tillståndsplikt, förvaring, straff för överträdelser av reglerna m.m. och vilka vapen som faller utanför. Det är därför viktigt att reglerna i 1 § är klara och lättförståeliga, så att tvekan inte behöver uppstå om vad som gäller i fråga om ett visst slags vapen. Kravet på lättillänglighet hos författningstexten understryks av det faktum att reglerna riktar sig till en stor grupp människor med skiftande bakgrund. Vi har här att göra med närmare en människor miljon jägare, målskyttar, vapensamlare, vapenhandlare etc.

Vad är ett skjutvapen 87

I dag uppfyller inte reglerna i 1 § VL kravet på att vara klara och lättförståeliga. Reglerna i paragrafen är för det första många och tämligen snåriga vad gäller dispositionen. De är vidare ganska svårtolkade. Det kan t.ex. inte vara lätt för en person utan närmare kunskap om lagmotiv och praxis att förstå vad för slags vapen som omfattas av definitionen i första stycket punkt 2 i paragrafen: apparat eller anordning som beträffande verkan och ändamål är jämförlig med vapen som avses under 1.

Tolkningssvárigheterna framstår som än större om man betänker att reglerna i paragrafen i praktiken har kommit att omfatta åtskilliga saker som folk i allmänhet knappast skulle kalla skjutvapen. Hit hör t.ex. tårgassprayburkar. Att sådana utgör skjutvapen i VL:s mening framgår av lagmotiven men det kan inte enkelt utläsas i lagtexten. Andra exempel på udda former av skjutvapen, som faller under lagen, är eldsprutor,

skendödsvapen (som laddas med tobakspulver), armborst och

elpistoler (som ger en elektrisk stöt vid beröring, men som inte skjuter ut någon projektil).

I själva verket är det en högst brokig uppsättning föremål, som faller inom VL:s skjutvapendefinition och som därmed i princip omfattas av reglerna i vapenlagstiftningen. Jag skall här för tydlighetens skull göra en uppräkning av dessa olika slag av vapen, ordnade i grupper efter vapentyp.

Grupp 1. Vapen av militär typ

Här avses kanoner, kulsprutor, raket- eller granatkastare, eldkastare, maskingevär och k-pistar.

Grupp 2. Revolvrar och pistoler för krutladdning

Grupp 3. Halvautomatiska vapen och vapen med pump- och repetermekanism

88 Vad är ett skjutvapen

Grupp 4. Andra jakt- och mülskyttevapen för krutladdning

Grupp 5. Kolsyrevapen, luft- och jjädervapen

Grupp 6. Elchockanordningar avsedda att användas som vapen

Grupp 7. Armborst och harpunvapen

Grupp 8. Andra anordningar för bedövande, giftiga eller frätande ämnen, som är avsedda att användas som vapen

Därmed avses t.ex tårgas- och andra gas-, vätske- eller pulvervapen.

Grupp 9. Start- och signalvapen

Grupp 10. Obrukbara vapen

Grupp 11. Licenspliktiga vapendelar

Genom gruppindelning enligt ovan understryks den avsevärda skillnad som faktiskt finns mellan olika typer av skjutvapen. Vapenlagstiftningen omfattar ett brett spektrum av föremål. Den gäller således både för mycket farliga skjutvapen med stor eldkraft och för exempelvis obrukbara vapen som inte kan orsaka någon fysisk skada alls och jag vill redan nu framhålla att en utgångspunkt för mina överväganden har varit att samtliga bedömningar enligt vapenlagstiftningen bör vara anpassade efter de reella skillnader som faktiskt finns mellan de olika vapenkategorierna.

Till bilden av en snårig och svártolkad skjutvapendefinition hör att riksdagen, med verkan från den 1 januari 1988, bemyndigat regeringen att föreskriva att VL helt eller delvis skall tillämpas även i fråga om andra föremål än de som anges i 1 § VL, om de är särskilt ägnade att användas vid brott mot liv,

Vad är ett skjutvapen 89

hälsa eller personlig säkerhet (1 § tredje stycket VL). Tanken bakom en sådan komplettering av skjutvapendefinitionen i förordningsform är att man snabbt skall kunna reglera nya typer av vapen som dyker upp, exempelvis genom import från utlandet. Hittills har regeringen inte behövt använda sig av bemyndigandet.

Inom utredningen har övervägts olika möjligheter att förtydskjutvapendefinitonen i 1 § VL. Målet har varit att i liga princip var och en skall kunna utläsa direkt ur författningstexten vilka slags föremål som faller under vapenlagstiftningen. Men jag har också strävat efter att hålla lagtexten så ren som möjligt och att undvika alltför tyngande uppräkningar av mer eller mindre udda vapen i själva lagen. Jag har därvid funnit det fruktbart att gå vidare på den av riksdagen redan beträdda vägen med att bemyndiga regeringen att komplettera skjutvapendefinitonen i förordningsform.

Jag har slutligen stannat för en lösning som innebär att i 1 § VL i stort sett endast upptar skjutvapendefinitionen sådana vapen som enligt vanligt språkbruk kallas skjutvapen. Det är ju dessa som VL i första hand är avsedd att reglera, och det är också dessa vapen som är av störst praktiskt intresse för jägare, tävlingsskyttar och de flesta andra

vapeninnehavare. Övriga föremål som helt eller delvis bör

omfattas av vapenlagstiftningen tas i stället upp i en kompletterande skjutvapendefinition i VK.

Med den uppdelning som skisserats ovan kommer VL som sådan att avse endast typiska vapen. Atypiskø vapen och föremål upptas i VK. I kungörelsen kan samtidigt en begränsning göras så att endast vissa regler i VL kommer att gälla för föremålet i fråga. VL kommer därigenom att innehålla en överskådlig och relativt stabil reglering av de viktigaste fallen, de egentliga skjutvapnen, medan VK kompletterar med regler för floran av andra föremål som faller utanför vad som typiskt sett är men som ändå helt eller delvis bör omfattas av VL:s vapen

90 Vad är ett skjutvapen

regler. Kungörelsen kan enkelt ändras när det på marknaden dyker upp nya vapen som bör föras in i regelsystemet.

Jag menar alltså att regleringen av olika vapentyper i viss

utsträckning bör omgrupperas mellan VL och VK. I VL bör även

i fortsättningen finnas den grundläggande regeln att med skjutvapen förstås ett vapen med vilket en kula, hagel, en eller en annan projektil kan

harpun skjutas ut med hjälp av en

krutladdning, en kolsyreladdning, komprimerad luft eller något annat liknande utskjutningsmedel. Också regeln om att vad som sägs om skjutvapen även gäller ett obrukbart vapen bör, liksom hittills, finnas i VL. I övrigt bör det ankomma pá regeringen att bestämma om lagens tillämpningsområde. Detta ástadkoms lämpligen genom en regel att regeringen får föreskriva att lagen helt eller delvis skall tillämpas i fråga om delar till skjutvapen eller i fråga om andra föremål som är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet.

Sistnämnda föreskrifter bör, som jag redan framhållit, ha sin plats i VK. Där bör föreskrifter tas in som motsvarar VL:s nuvarande regler om apparater som är jämförliga med skjutvapen (1 § första stycket 2 VL), löst slutstycke m.m., anordning som gör det möjligt att använda annan ammunition, startvapen och elpistoler (1 § andra och tredje styckena VL).

Pá en punkt har jag funnit att VL:s tillämpningsområde bör utvidgas. Det förekommer att privatpersoner själva tillverkar skjutvapen, särskilt gevär och armborst. Till detta kan de helt eller delvis använda vapendelar, som är tillstándsfria och kan köpas fritt. Polisen har i praktiken små lagliga möjligheter att ingripa mot innehav av sådana licensfria vapendelar, även om det finns skäl att förmoda att innehavaren kommer att använda vapendelarna till att tillverka ett tillstândspliktigt skjutvapen för vilket han inte kommer att söka tillstånd.

Vad är ett skjutvapen 91

Jag föreslår att man skapar förutsättningar för kontroll av sådan privat vapentillverkning genom att VL i forsättningen tillämpas också i fråga om en väsentlig konstruktionsdetalj hos vapen. För skjutvapen i allmänhet är det lämpligt att licensbelägga lådan, dvs. den del på vilken vapnet är uppbyggt. För armbort bör väljas stomme med avfyringsanordning. Av motsvarande skäl bör trummor till skjutvapen generellt föras in under VL och licensbeläggas. I dag omfattas endast trummor till revolvrar av VL, men det förekommer i själva verket trummor också till andra skjutvapen.

I den allmänna debatten har ibland höjts röster för att tårgasvapen, som i dag utgör licenspliktiga skjutvapen, skulle göras licensfria så att det stod var och en fritt att anskaffa dem och använda dem i självförsvar. Jag hyser mycket starka betänkligheter mot att släppa tårgasvapen fria och lägger inget förslag i den riktningen. Tårgasvapen kan visserligen användas för självförsvar men de kan lika väl nyttjas för brottsliga angrepp. Oavsett vilket finns det risk för svåra ögonskador vid användning av tårgasvapen. Det har också inträffat fall där den som avsåg att skydda sig med tårgas ådrog sig själv sådana skador. Den nuvarande restriktiviteten när det gäller tárgasvapen är därför fullt motiverad.

2 Vapentillstánd

2.1 Bakgrund

I utredningsdirektiven framhålls att översynen av vapenlagstiftningen är avsedd att vara av övergripande natur och i första hand skall syfta till att stävja omloppet av vapen som inte är föremål för legitimt innehav. Men även i övrigt bör förslagen vara inriktade på att söka begränsa tillgången på skjutvapen i den utsträckning det kan ske utan att berättigade motstående intressen träds för när.

Enligt vapenlagen får en enskild person meddelas tillstånd att inneha skjutvapen endast om han har behov av vapnet eller om vapnet huvudsakligen har prydnadsvärde eller har ett särskilt affektionsvärde för den sökande. I dessa delar har vissa tolk-

ningssvårigheter gjort sig gällande. Det kan därför enligt

direktiven ifrågasättas dels om det inte av författningstexten klarare än nu bör framgå vilka typer av behov och intressen som skall berättiga till innehavstillstånd, dels om inte den restriktivitet som bör gälla på området bör komma till tydligare uttryck.

2.2 Gällande rätt

Utan tillstånd enligt VL får man inte inneha skjutvapen, förvärva ammunition, ta in skjutvapen eller ammunition till Sverige eller driva handel med skjutvapen (5 § VL). Från tillståndskravet finns vissa undantag enligt regler i 5 § andrafemte styckena. Om luft- eller fjädervapen, som är avsett för målskjutning, eller harpungevär har en i förhållande till andra jämförliga skjutvapen begränsad effekt tillämpas inte tillståndsreglerna på vapnet, bortsett från att en enskild person måste ha fyllt 18 år för att utan tillstånd få införa, inneha eller driva handel med sådana vapen. Undantag från

94 Vapentillstånd

tillstándsreglerna i VL gäller vidare i fråga om verksamhet som omfattar tillstånd enligt lagstiftningen om krigsmateriel. Regeringen får föreskriva undantag från tillstándskravet när det gäller innehav av start- eller signalvapen. Därutöver finns vissa mera detaljbetonade undantag från tillståndskravet, som jag inte tagit upp här.

I 8 § i VL finns bestämmelser om vilka som över huvud taget får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen. Till kretsen av presumtiva tillstándshavare hör 1. enskild person, 2. skytteförbund, skyttekrets eller skytteförening som tillhör det frivilliga, statskontrollerade skytteväsendet, 3. annan sammanslutning beträffande vilken regeringen förordnat därom och 4. huvudman för museum för vapen som skall inga i museets samlingar, om museet åtnjuter statsbidrag enligt särskilda föreskrifter därom eller om museet ägs av en kommun eller en landstingskommun eller av en stiftelse som står under länsstyrelsens tillsyn.

Auktoriserat bevakningsföretag får meddelas tillstånd att inneha vapen för utlåning till företagets väktare i samband med bevakningsuppdrag som kräver beväpning. Sådan utlåning får ske endast till den som har meddelats särskilt tillstånd att som lán inneha motsvarande vapen med ammunition.

Tillstånd att inneha vapen får meddelas enskild person bara om han har behov av vapnet och det skäligen kan antas att han inte kommer att missbruka det (9 § VL). Vad som skall anses som ett godtagbart behov anges i 5 § andra stycket 5 a § och 6 § VK. Dessa regler innebär följande.

För att få jaktvapen krävs numera jägarexamen, vilket är ett teoretiskt och praktiskt kompetensprov. Den som avlagt jägarexamen anses ha behov av jaktvapen om inte särskilda skäl föranleder annat (5 a § VK). Särskilda skäl kan t.ex. vara att

Vapentillstånd 95

sökanden inte bor i Sverige, att ansökan avser ett specialvapen eller vapen utöver den s.k. vapengarderoben. Begreppet vapengarderoben förekommer inte i vapenlagstiftningen. Det myntades i ett samarbete mellan RPS och Svenska jägareförbundet är 1979 och blev närmare definierat i RPS allmänna råd år 1980 (RPSFS 1987:16, FAP 551-3 s. 9). Där framgår att med begreppet vapengarderoben avses det antal vapen som en jägare normalt bör medges rätt att förvärva för jakt. Antalet fastställdes till sex, tre kulvapen i valfri klass och tre hageleller kombinationsvapen. Avsikten var att åstadkomma en enhetlig bedömning vid tillstándsgivningen och förenkla prövningen upp till sex vapen. För fler jaktvapen skall tillstånd endast meddelas om kvalificerat behov föreligger t.ex. för yrkesmässig jakt eller jakt i exceptionell omfattning.

Beträffande vissa vapen och vapendelar uppställs särskilda behovskrav (6 § VK). Den som vill ha licens för enhandsvapen för jakt måste visa att han har behov av vapnet för, beträffande enskottsvapen, omfattande grytjakt eller fällfångst av rovvilt eller, för flerskottsvapen, yrkesmässigt bedriven jakt- eller viltvård eller annat kvalificerat behov. Beträffande vapen som av RPS i samråd med naturvárdsverket klassificerats som salongsgevär skall man ha behov av vapnet för att avliva vilt som fångats i fälla.

För gasvapen krävs att behov föreligger för tjänst eller att annan särskild omständighet föreligger som medför ett synnerligt behov av denna typ av vapen för personligt skydd. För att få licens på injektionsvapen krävs tillstånd från naturvårdsverket om de rör jakt. Om det gäller veterinärarbete som avser tamdjur, måste sökande visa att han genomgått utbildning enligt föreskrifter som meddelas av lantbruksstyrelsen.

För tillstånd till vissa vapendelar, nämligen eldrör, pipa eller annan anordning som gör att man kan skjuta med annan ammunition än vapnet är avsett för krävs behov för málskjutning eller yrkesmässigt bedriven jakt- eller viltvård eller annat kvalificerat behov.

Vapentillstánd

För att få licens på ljuddämpare krävs behov av sådan för viltvård eller bekämpning av skadedjur inom tätbebyggt omrâde, om länsstyrelsen har meddelat tillstånd till jakt enligt vissa paragrafer i jaktförordningen.

Behov av att inneha vapen anses också föreligga om man har tjänstevapen och behöver ett privat vapen för att bibehålla eller utveckla sin skjutskicklighet (5 § VK).

Undantag från kravet på behov - underförstått behov för skjutning - kan göras för vapen som huvudsakligen har prydnadseller affektionsvärde (9 § VL). I vissa fall kan som villkor uppställas att dessa vapen görs varaktigt obrukbara, dvs. pluggas (10 § VL).

Tillstånd att inneha pistol, annat enhandsvapen eller ett helautomatiskt vapen får endast meddelas om det finns synnerliga skäl (9 § andra stycket VL).

Därutöver uppställs för tillstånd vissa krav i kompetenshänseenden i 5 § VK. För andra enhandsvapen än jaktvapen, luft-, fjäder-, harpun- eller kolsyrevapen uppställs krav på aktivt medlemskap i skytteförening eller motsvarande organisation samt Svenska pistolskytteförbundets pistolskyttemârke i guld eller Svenska sportskytteförbundets silvermärke för internationell finpistol, grovpistol eller fripistol eller bevis om att sökanden uppfyller motsvarande fordringar. För innehav av helautomatiskt vapen krävs att man skjutit guldmärket för vapnet och är aktiv i skytteförening, hemvärnet, förening för frivillig befälsutbildning eller liknande. Därutöver bör enligt RPS allmänna rád krävas ett mycket stort behov av vapnet, dvs. i princip att sökanden är en framstående täv- För att anses vara en sádan bör sökanden under lingsskytt. nágra år ha tillhört den bästa tredjedelen i förbunds- och kretstävlingar med helautomatvapen. Någon motsvarighet till vapengarderoben finns inte för málskyttevapen (RPSFS 1987, FAP 1987:16 s. 13).

Vapentillstånd 97

2.3 överväganden och förslag

Frågor kring behovet av skjutvapen är centrala för hela utredningsarbetet. Det övergripande målet är att söka begränsa tillgången pá skjutvapen utan att berättigade motstående intressen träds för när. Uppgiften inrymmer komplicerade avvägnings- och gränsdragningsfrágor. En sammanfattning av de frågor och förslag som övervâgts inom utredningen följer nedan.

1. Har den s.k. vapengarderoben medfört en alltför liberal licensgivning för jaktvapen?

2. Bör man även för málskyttevapen fastställa en övre i gräns fråga om antal vapen motsvarande den s.k. som vapengarderob tillämpas i fråga om jaktvapen?

3. Bör man begränsa möjligheten att få licens för som vapen endast skall innehas som prydnad eller av affektionsskäl?

4. Bör vissa kolsyrevapen undantas från licensplikt?

5. Bör salongsgevär få användas för málskjutning?

6. Vilket behov finns det av helautomatvapen?

7. Vilket behov finns det av halvautomatvapen för jakt?

8. Behövs det särskilda restriktioner för vissa speciella vapentyper, t.ex. svartkrutsvapen?

9. Bör licensavgifterna ändras?

Utredningens överväganden i dessa frågor skall behandlas i de följande avsnitten.

Vapentillstånd

2.3.1 vapengarderoben

vapengarderoben förekommer inte i vapenlagstift- Begreppet ningen. Som framgått ovan avses med begreppet den mängd som man vanligen kan få licens för om man bedriver jaktvapen i normal Begreppet utformades i ett samarbete jakt omfattning. mellan Svenska och RPS. Avsikten var att jägareförbundet underlätta för tillstándsmyndigheterna att göra en mer enhetbedömning i tillstándsärenden för jaktvapen. Regeln ingår lig i RPS allmänna råd och innebär att en jägare som bedriver jakt i normal kan få licens för sex jaktvapen, varav tre omfattning kul- och tre eller kombinationsvapen. Endast i undanhagelskall licens beviljas för fler vapen för jakt. Den tagsfall rekommendation som vapengarderoben innebär har haft stor genomslagskraft i jägarkretsar och förenklat den praktiska hanteringen av tillstándsärenden.

Ett med vapengarderoben i dess nuvarande utformning är problem att har gjort det lättare för tillståndsden i praktiken att bevilja tillstånd för upp till sex jaktvapen myndigheterna trots att behov av så många vapen egentligen bara föreligger vid omfattande jakt. Enligt min uppfattning, vilken mycket innebär i normal omfattning styrks av forskningsresultat, jakt att man deltar i jakt en eller ett par veckor per är och då jagar några få typer av villebråd, i regel älg. Det innebär att de flesta jägare egentligen bara behöver ett par vapen. Endast en mindre jägare som jagar i större omfattning grupp eller har speciella behov behöver sex eller fler jaktvapen. Sedan vapengarderoben blivit känd i jägarkretsar uppfattar de har en självklar rätt att få licens dock många jägare att för Risken är att den totala i landet sex vapen. vapenmängden därmed tillåts öka på ett oönskat sätt.

medveten om att ett väl inarbetat begrepp Jag är emellertid måste hanteras med viss varsamhet. Det är som vapengarderoben utan tvekan värdefullt att polismyndigheterna har en hanterlig att hålla till. vapengarderoben har inneburit en regel sig

Vapentillstånd 99

viktig förenkling vid prövningen av tillståndsärenden. Det är inte heller önskvärt att återföra utvecklingen till situationen före vapengarderobens införande, då en viss ojämnhet i bedömningen kunde märkas mellan olika tillståndsmyndigheter.

Jag avser därför inte att föreslå att antalet vapen enligt regeln om vapengarderoben generellt begränsas.

Däremot menar jag att det finns skäl till en nyansering av vapengarderoben så att man inte genast får licens på sex vapen, dvs. motsvarande en full vapengarderob. Enligt min mening kan det således vara rimligt att en nybliven jägare till en början får licens på ett färre antal vapen, t.ex. två stycken. För licens på full garderob, sex vapen, kan det däremot i många fall vara rimligt att kräva att vederbörande dokumenterat ett fortsatt jaktintresse och behov av jaktvapen exempelvis genom att under några år ägna sig åt jakt i en omfattning som inte är helt obetydlig.

Vad jag nu sagt innebär alltså att man skulle gå över till en ordning med två olika slags vapengarderober: en mindre garderob för nyblivna jägare och personer som bedriver jakt endast i helt obetydlig omfattning vilket alltså tycks gälla flertalet av dem som utövar jakt, och en större vapengarderob för mer avancerade jägare. På så sätt borde det vara möjligt att komma ifrån att nyblivna jägare skaffar sig flera vapen än de sedermera visar sig behöva utan att man därmed vållar några påtagliga olägenheter för dem som hunnit skaffa sig en större jaktvana och som därvid blivit klara över att de verkligen har behov av ett större antal vapen. Det uppkommer heller inga problem i förhållande till de jägare som redan har fler än två

vapen och som således även i fortsättningen kan behålla

dessa.

Jag har inte sett det som min uppgift att lägga fram ett färdigt förslag till en ordning med en mindre och en större vapengarderob. Den uppgiften bör i stället läggas på

100 Vapentillstånd

RPS, som ju har utarbetat riktlinjer för den vapengarderob som nu tillämpas. Givetvis bör en ny ordning enligt den skisserade modellen utformas i samråd med företrädare för jägarna, så att man får fram ett system som fungerar väl i praktiken och som kan vinna förståelse bland de berörda. Onödigt krångel och onödig byråkrati skall givetvis undvikas.

2.3.2 Målskyttevapen

Ett önskemål som upprepade gånger framförts till utredningen från olika polismyndigheter är att fastställa en ram för hur många målskyttevapen en skytt får ha. Det kan med viss rätt hävdas att det är märkligt att jägarna har en rekommendation om högst sex vapen när någon liknande begränsning inte finns för målskyttet.

Tidigare försök att införa en begränsning av antalet vapen för målskytte har mötts med kraftiga protester. Huvudinvändningen mot ett sådant tak synes vara att en målskytt skall kunna ägna sig åt många olika skyttegrenar. Då krävs olika typer av vapen eller vapen som justerats på olika sätt.

Jag är för min del inte främmande för att man slår fast en ram för antalet målskyttevapen, förutsatt att det finns en möjlighet till dispens i väl motiverade fall. Men en sådan regel bör, för att få god genomslagskraft, införas i samförstånd med de berörda skytteorganisationerna. Mina sonderingar ger vid handen att något intresse från deras sida inte föreligger. Jag har därför valt att inte arbeta vidare med detta förslag. Sett till mängden vapen som berörs så har frågan inte någon avgörande betydelse.

Det finns emellertid andra sätt att begränsa omotiverade innehav av målskyttevapen, i vart fall de farligaste typerna. Jag tänker då närmast på enhandsvapen och helautomatvapen. För att

Vapentillstånd 101

få tillstånd att inneha enhandsvapen och helautomatvapen skall skytten enligt gällande regler kunna visa synnerliga skäl. När sådana skäl inte längre föreligger kan tillståndet återkallas (29 § andra stycket VL). Det har i praktiken visat sig svårt för tillstándsmyndigheterna att konkretisera i vilka situationer denna återkallelsegrund bör tillämpas. Jag anser för min del att regeln bör anses ha den innebörden att när en skytt inte längre är medlem i en skytteförening och alltså inte längre kan bedriva aktivt målskytte i några som helst ordnade former föreligger inte längre synnerliga skäl för tillstånd. Polismyndigheten bör då ta upp frågan om återkallelse av licensen. Jag återkommer till denna fråga i kapitel 6.

Inom skytterörelsen finns ett uttalat intresse för att licensgivningen skall ske stegvis, från finkalibriga till grovkalibriga vapen. Många anser att det första målskyttevapnet som en skytt skall kunna få licens på alltid bör vara en kal. 22 LR. Man kan kalla det ett utbildningsvapen. Först efter en viss tids träning på detta vapen skulle grövre kalibrar kunna komma ifråga.

Jag måste medge att det är en brist att skytteprovet kan avläggas på ett finkalibrigt vapen trots att skytten avser att skaffa ett magnumvapen. Han kanske i realiteten aldrig har hanterat ett sådant. Det finns anledning för förbunden att, som ett led i att höja kvaliteten på skyttet, titta närmare på sina skytteprov. De skulle kunna vara långt mer differentierade med skilda prov för skilda vapentyper. Att den som t.ex. vill förvärva ett svartkrutsvapen har avlagt ett prov på detta vapen borde vara en självklarhet. Provet skulle då inte i första hand vara inriktat på skjutskickligheten utan på kunskap om vapnet och säkerhet vid hanteringen. En ändring av de författningsreglerade fordringarna (5 § VK) kräver dock att sådana prov med för tillståndsmyndigheterna godtagbara krav utarbetats inom de berörda förbunden. Jag återkommer till frågan om målskyttevapnen, dels i kapitlet om återkallelse

(kapitel 6), dels i ett senare avsnitt i detta kapitel som rör

bl.a. svartkrutsskytte (avsnitt 2.3.8).

102 Vapentillstánd

2.3.3 Prydnads- och minnesvapen

Tillstånd att inneha vapen får enligt gällande rätt meddelas enskild person bara om han har behov av vapnet och det skäligen kan antas att han inte kommer att missbruka det. Undantag från kravet på behov kan göras för vapen som huvudsakligen har prydnadsvärde liksom för vapen som har särskilt affektionsvärde för den sökande (9 § VL). I vissa fall kan det uppställas villkor att dessa vapen görs varaktigt obrukbara eller närmare föreskrivas hur de skall förvaras (10 § VL).

RPS har i sina allmänna råd anfört bl.a. följande (RPS FS 1987:16, FAP 551-3 s. 18).

Vid bedömningen av qffektionsvärdet är det sökandens relation till överlåtaren eller vapnet som skall beaktas. Att ett vapen överlåtits genom arv, förtida arv eller genom testamente bör normalt innebära att en affektionsvärdesituation föreligger.

Som exempel på att ett vapen huvudsakligen har prydnadsvärde kan nämnas att vapnet har ett särpräglat utseende, ovanlig konstruktion eller förekommer i litet antal.

När det gäller vapen där särskild restriktivitet skall gälla vid tillståndsgivningen (9 § andra stycket VL) och sökanden inte uppfyller de personliga lämplighetskraven, bör innehavstillstånd ges endast på villkor att vapnet görs varaktigt obrukbart, om ammunition finns allmänt i handeln.

Avser ansökan ett uppenbart tillfällighetsinnehav exempelvis när en änka söker tillstånd att inneha sin avlidne makes vapen i avvaktan på att barnen uppnår sådan ålder att de kan få tillstånd att inneha vapen - bör tillstånd lämnas utan föreskrift om att vapnen skall göras varaktigt obrukbara.

Vapentillstånd 103

Det finns ett grundläggande problem med vapenlagens reglering beträffande de vapen som endast innehas som prydnad eller av affektionsskäl. Vid andra vapenförvärv uppställs stränga krav på behov (för skjutning) och behörighet. Men för dessa vapen uppställs inga sådana krav. Visserligen görs en anteckning på licensen om att skott inte får avlossas. Men i praktiken kan väl användas, vilket har betydelse inte minst om vapnet mycket det att föreskriva pluggning, dvs. att stjäls. Möjligheten vapnet görs varaktigt obrukbart exempelvis genom svetsning, tillämpas numera relativt sällan. I realiteten innebär alltså regleringen i fråga om prydnads- och minnesvapen ett markant avsteg från den restriktiva linje i fråga om möjligheten att få vapenlicens som för övrigt präglar vapenlagstiftningen. I dessa fall kan man få licens för fullt användbara moderna utan att ha något praktiskt behov av dem och utan att vapen behöva visa att man kan hantera vapnen ifråga.

Vissa tillstándsmyndigheter har försökt tillämpa en restriktiv hållning vad det gäller licenser för prydnads- och minnesvapen. Med vapenlagstiftningens nuvarande utformning har det emellertid visat sig svårt att avslå en tillståndsansökan om affektionsskäl föreligger.

Som exempel kan nämnas att länsstyrelsen i Stockholm år 1987

(Lst dnr 32.02-2-87) biföll ett överklagande avseende en an-

sökan om att få överta åtta vapen för minnesändamål. Sökanden hade ursprungligen önskat överta tolv vapen efter sin far som minnesvapen men polismyndigheten hade endast meddelat tillstånd för tre. Länsstyrelsen ändrade polismyndighetens avslagsbeslut för de övriga - utom för en revolver - med vapnen den motiveringen att det inte kan sättas någon övre gräns för antalet vapen som man får överta för minnesändamál. Avgörande för frågan hur många vapen en sökande skall medges att inneha på denna grund är om ettvart av vapnen har sådant affektionsvärde som stadgas i 9 § VL, anság länsstyrelsen. Beträffande en revolver avslog emellertid länsstyrelsen överklagandet med motiveringen att de synnerliga skäl som enligt 9 § VL krävs

104 Vapentillstånd

för tillstånd för enhandsvapen enligt länsstyrelsens uppfattning även gäller innehav för minnesändamäl. Sökanden hade inte ehuru han visat att revolvern besitter särskilt affektionsvärde anfört sådana omständigheter som bör krävas för att synnerliga skäl skall anses föreligga. I ärendet avgav RPS ett yttrande som belyser problematiken (dnr MEB-551-849/87):

Av förarbetena till 1934 års vapenkungörelse (1934:115) framgår beträffande behovskravet att detta i vissa fall kunde leda till onödig stränghet, när det gällde vapen som förvärvats genom arv eller testamente eller pá grund av giftorätt. Dessutom kunde det leda till att staten blev nödsakad att inlösa ett betydande antal vapen utan att en sådan inlösen var pákallad frän säkerhetssynpunkt. Detta ledde till att jaktvapen och andra vapen som huvudsakligen hade affektions- eller prydnadsvärde undantogs frán behovskravet.

Då lagrummet framstod som något obestämt uteslöts bestämmelsen såvitt avsåg jaktvapen efter förslag i prop. 1981/82:1 om ändring i vapenlagen (1973:1176). I stället förtydligades förutsättningarna för erhållande av tillstánd att inneha vapen med särskilt affektionsvärde. Prövningen skulle således i första hand gälla ägarens relation till vapnet och det saknar numera betydelse om det är fråga om jakt- eller málskjutningsvapen.

Frán huvudregeln att enskild persons vapeninnehav ytterst begränsas genom polismyndighetens behovsprövning har säledes undantagits vapen som har huvudsakligen prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde.

Polismyndighetens beslut i ärendet aktualiserar vissa frågor beträffande 9 § vapenlagen och ett av huvudsyftena med lagen, nämligen att försöka hindra att onödigt många vapen finns i omlopp. I de fall en sökande kan styrka ett behov till ett vapen gäller särskilda bestämmelser i

Vapentillstånd 105

vapenkungörelsen. Antalet skjutvapen man därigenom kan erhålla för olika ändamål - t.ex. jakt eller målskjutning - är begränsat. När en sökande däremot inte har ett behov finns ingen uttalad begränsning om han kan visa bl.a. ett särskilt Detta kan onekligen synas mot-

affektionsvärde.

sägelsefullt. Emellertid finns - såvitt det är rikspolisstyrelsen bekant - inte i några motivuttalanden sagt hur en polismyndighet ska förfara i ärenden med stora vapeninnehav, vanligen s.k. dödsboärenden. Enligt den erfarenhet som styrelsen har av rättstillämpningen på området i landet synes polismyndigheterna ha en generös praxis. Med hänsyn till ovanstående och under förutsättning att vapenförvaringen är tillfredsställande kan rikspolisstyrelsen inte finna stöd för polismyndighetens i - - beslut att begränsa antalet vapen för minnesändamål.

I olika sammanhang har framhállits att vapen som endast skall innehas som prydnad eller av affektionssskäl och där inga krav på vapenkunskap ställs pá innehavaren i vart fall borde göras

varaktigt obrukbara. Åtgärden kallas vanligen pluggning.

Pluggning kan t.ex. göras så att patronläget svetsas igen eller pipans bakre del svetsas ihop. Diskussionen för och emot pluggning har under senare år varit omfattande (jfr JuU 1983/84:1). Ett vanlig argument mot pluggning är att vapnet efter en sådan åtgärd i princip blir värdelöst. En annan invändning är att det knappast är tekniskt möjligt att utföra en pluggning så säkert att den inte går att borra upp. Jag anser för min del att det finns befogade invändningar mot pluggning och att andra lösningar i första hand bör prövas.

För att uppnå en viss begränsning vad avser möjligheten att få vapenlicens för minnes- och prydnadsvapen bör enligt min mening föreskrivas, att sadan licens endast får utfärdas om det föreligger särskilda skäl. En regel om detta bör tas in i 9 § VL. Vid tillämpningen av regeln bör tillståndsmyndigheten göra en intresseavvägning. Behovet av att ha vapen enbart som prydnad mäste vägas mot de risker som ett sådant vapeninnehav med-

106 Vapentillstånd

för. Är risken för missbruk, stöld eller olycksfall av olika skäl liten, t.ex. på grund av vapnets beskaffenhet, därför att ammunition inte längre finns att tillgá i handeln eller därför att tillståndshavaren är beredd underkasta sig mycket stränga förvaringskrav, bör möjligheten vara större att få licens. Detsamma bör gälla i de fall då sökanden är beredd plugga vapnet. Vad gäller affektionsskälen kan en motsvarande avvägning göras. Det är rimligt att hänsyn även i fortsättningen kan tas till att sökanden endast planerar att inneha vapnet under en tid för att senare överlåta det till arvingar som skall bruka vapnet.

2.3.4 Kolsyrevapen

Kolsyrevapen faller under definitionen av skjutvapen i 1 § VL och omfattas utan begränsningar av reglerna om tillstándsplikt i 5 § VL. Jag skall nedan ta upp frågan om att frán tillstándsplikten undanta kolsyrevapen som på grund av sin ringa effekt framstår som tämligen harmlösa.

Genom en ändring år 1961 i den då gällande vapenförordningen togs kolsyreladdning med i uppräkningen av utskjutningsmedel i definitionen av skjutvapen, dvs. motsvarigheten till nuvarande 1 § VL (jfr SFS 1961:40). I motiven till ändringen anförde föredragande statsrådet bl.a. följande (prop. 1961:21 s. 20).

Vad först angår kolsyrevapnen torde sådana vapen, liksom luftvapen, innefattas i nu gällande definition av skjutvapen. Den osäkerhet som rått om licensplikt för vapnen synes ej heller ha avsett detta förhållande utan frågan, om kolsyrevapen är att jämställa med luftvapen, vilka är licensfria om de är avsedda för målskjutning. Kolsyrevapnen skiljer sig emellertid från luftvapen därigenom, att utskjutningen sker medelst en särskilt framställd gas. Härigenom kan vapnens användbarhet och samtidigt deras farlighet ökas på ett sätt som inte torde vara möj-

Vapentillständ 107

ligt när det gäller luftvapen. Enligt vad jag inhämtat finns redan nu kolsyrevapen, med vilka ett hundratal skott kan avlossas utan omladdning. Jag hyser alltså alltjämt den uppfattning som jag gav uttryck för i det i promemorian redovisade interpellationssvaret, nämligen att kolsyrevapen är licenspliktiga. En motsatt uppfattning har inte heller hävdats i något remissyttrande.

Lagändringen bör ses mot bakgrund av att det vid den tiden, som framgått av statsrådets uttalande, på marknaden höll på att introduceras kolsyrevapen av flerskottstyp. Med hänsyn till dessa vapens farlighet var det motiverat att slå fast att kolsyrevapen var licenspliktiga skjutvapen.

Emellertid finns också kolsyrevapen som med hänsyn till sin låga effekt är tämligen harmlösa. Ockå dessa faller inom det tillståndspliktiga området eftersom VL inte gör skillnad mellan olika slag av kolsyrevapen. På denna punkt skiljer sig regleringen av kolsyrevapen från vad som gäller i fråga om luft- och fjädervapen, en vapengrupp som företer likheter med kolsyrevapen när det gäller teknik och användning. Beträffande luft- och fjädervapen gäller, som jag skall redogöra för närmare i det följande, att de som huvudregel räknas som tillståndspliktiga skjutvapen, men att vissa slag av luft- och fjädervapen med begränsad effekt är undantagna från tillstándsplikt. För människor i allmänhet som kommer i kontakt med dessa vapen måste det vara svårt att förstå varför denna skillnad görs mellan á ena sidan kolsyrevapen och å andra sidan luft- och fjädervapen. Såväl från rent saklig synpunkt som med hänsyn till allmänhetens förståelse för regelsystemet anser jag att man i fortsättningen bör jämställa kolsyrevapen med luft- och fjädervapen.

Detta bör lagtekniskt ske genom en ändring i 5 § VL. Av paragrafens första stycke följer att tillstånd krävs bl.a. för innehav av skjutvapen (till vilka hör såväl kolsyrevapen som luft- och fjädervapen). I andra stycket föreskrivs dock att om

108 Vapentillstånd

luft- eller fjädervapen, som är avsett för målskjutning, har en i förhållande till andra jämförliga skjutvapen begränsad effekt skall första stycket inte tillämpas på vapnet. (Regeln gäller även harpunvapen, som jag här inte går närmare in på.) Jag föreslår att också kolsyrevapen förs in under andra stycket.

Gränsdragningen mellan tillståndspliktiga och tillståndsfria vapen enligt 5 § andra stycket VL beror alltså på en bedömning av vilka vapen som har en i förhållande till andra jämförbara skjutvapen begränsad effekt. Det ankommer på RPS att utfärda föreskrifter om detta (jfr 49 § VL och 60 § VF). RPS har i fråga om luft- och fjädervapen avsedda för målskytte föreskrivit (RPSFS 1986:48, FAP 551-1) att vapen som ger kulan en hastighet av mer än 200 meter i sekunden på fyra meters avstånd från vapenmynningen inte skall omfattas av undantagsbestämmelsen i 5 § andra stycket VL (dvs. vapnen skall vara tillståndspliktiga).

Jag är för min del kritisk till att definiera begreppet begränsad effekt i 5 § andra stycket VL med utgångspunkt från kulans utgångshastighet. För att förklara detta vill jag först referera vad föredragande statsrådet anförde i propositionen

till VL som motiv till regeln i 5 § VL (prop. 1973:166 s.

94).

Jag har i det föregående talat om luft- och fjädervapen som en enhetlig grupp vapen. Enligt nuvarande lydelse av 1 § tredje stycket VF är emellertid endast sådana luftoch fjäderbössor samt luft- och fjäderpistoler som är avsedda för målskjutning undantagna från förordningens tillämpningsområde. Avsikten med denna ordning torde ha varit att göra förordningen tillämplig på endast sådana luft- och fjädervapen som till sin verkan kan anses likvärdiga med de skjutvapen av annat slag som omfattas av förordningen. I den praktiska tillämpningen lär dock någon uppdelning mellan olika slag av luft- och fjäder-

Vapentillstånd 109

vapen enligt det angivna kriteriet aldrig ha gjorts. Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla att en del av de luftvapen som tillverkas i dag torde ha så höga prestanda vad beträffar utgångshastighet, anslagsenergi och skottvidd att det mot bakgrund härav kan framstå som motiverat att kräva att den som hädanefter vill förvärva och inneha ett sådant avancerat vapen bör ha tillstånd därtill. Vid sådant förhållande bör den nya lagens undantagsbestämmelse för vissa luft- och fjädervapen inte längre knytas enbart till kriteriet avsedd för målskjutning. Jag förordar därför att ifrågavarande undantagsbestämmelse i den nya lagen förses med ett tillägg som innebär att endast sådana för málskjutning avsedda mera ordinära luft- och fjädervapen som har en i förhållande till andra jämförliga skjutvapen begränsad effekt kommer att vara undantagna från lagens tillämpningsområde.

I specialmotiveringen till 5 § VL (prop. 1973:166 s. 134) anfördes att gränsdragningen mellan tillstånsdsfria och tillståndspliktiga luft- och fjädervapen borde ske med utgångspunkt från vapnens prestanda, t.ex. kulans rörelseenergi då den lämnade vapnet, vapnets räckvidd liksom om vapnet var utrustat med sådana tekniska anordningar som gjorde det möjligt att påverka trycket i vapnet så att detta blev avsevärt högre än normalt för vapen av denna typ. Den närmare utformningen av de riktlinjer som borde tjäna till vägledning vid bedömningen, som av naturliga skäl måste bli av teknisk art, borde enligt statsrådet lämpligen göras av RPS i samarbete med statens kriminaltekniska laboratorium (SKL).

Som redan framgått har RPS knutit definitionen av vad som är begränsad effekt enligt 5 § andra stycket VL till kulans utgångshastighet (200 meter i sekunden på fyra meters avstånd). Hastighetsmätningen görs vid SKL och undersökta vapen, såväl tillståndsfria som tillståndspliktiga, förtecknas i RPS:s författningssamling. Av de cirka 700 vapen som prövats är cirka 50 licenspliktiga för den som fyllt 18 år.

110 Vapentillstånd

Vid tidpunkten för fastställande av nuvarande gräns mellan tillstándsfritt och tillstándspliktigt vapen hade flertalet vapen en kaliber av 4,5 mm och var avsedda för 4,5 mm diabolokulor. En sådan kula väger ca 0,5 gram. Sedan dess har dock antalet vapen med en grövre kaliber ökat och det lär förekomma vapen med en kaliber upp mot 9 mm. Med hänsyn till den anslagsenergi (rörelseenergi) ett sådant vapen kan utveckla vid väsentligt lägre hastigheter än 200 meter i sekunden är den nuvarande gränsen pá väg att bli föråldrad och det är därför i dagens läge, inte minst inför den snabba tekniska utvecklingen pá området, angeläget att finna en annan norm än enbart hastigheten för att bedöma om ett vapen av detta slag skall vara tillstândspliktigt eller inte. Det mest ändamålsenliga måttet för att bestämma denna gräns är anslagsenergin.

I västtyska undersökningar, som bl.a. redovisats av professor Karl Sellier i boken Schusswaffen och Schusswirkungen I (Lybeck, 1977) har man kommit fram till att en projektil vid en anslagsenergi pá 10 joule slår igenom skallbenet pá en människa. Detta resultat bekräftas även av svenska undersökningar. Det finns således här en gräns, som mot bakgrund av gjorda iakttagelser och undersökningar väl kan motiveras.

En samlad bedömning ger enligt min mening vid handen att ett vapen bör anses ha begränsad effekt enligt 5 § andra stycket VL om en projektil från vapnet fyra meter från pipans mynning har en anslagsenergi understigande 10 joule. Detta kan lämpligen slås fast av regeringen i VK. Bemyndigandet i 60 § VK för RPS att utfärda föreskrifter om vad som avses med begränsad effekt bör upphävas.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att 5 § andra stycket VL ändras så att - förutom som hittills luft- och fjädervapen - även kolsyrevapen som är avsedda för málskytte skall vara tillstándsfria om de har en i förhållande till andra jämförliga vapen begränsad effekt. Den närmare definitionen av vad som skall anses vara begränsad effekt enligt detta lagrum, som

Vapentillstånd 111

även avser luft- och fjädervapen, bör fastställas av regeringen - inte som hittills RPS - och bygga på kulans anslags- - inte som hittills energi pá dess utgángshastighet.

Den föreslagna ändringen innebär att ett antal nu tillståndsfria luft- och fjädervapen blir tillståndspliktiga. För att inte skapa en frán administrativ synpunkt svárhanterlig situation bör man införa Övergångsbestämmelser med innebörden att den som i dag innehar ett luft- eller fjädervapen med en kaliber av högst 4,5 mm har rätt att inneha vapnet utan tillstånd även om det efter de nu föreslagna reglerna skulle bli tillstándspliktigt. Överláts vapnet bör dock krävas tillstånd för den nya innehavaren. För vapen med grövre kaliber än 4,5 mm bör tillstånd krävas för den som i dag innehar ett vapen som nu är tillstándsfritt men genom de nya reglerna blir tillstándspliktigt. Innehavare av ett sådant vapen bör ges viss tid, förslagsvis sex månader från ikraftträdandet, för att

söka tillstånd. Övriga regler exempelvis om förvaring och ut-

låning bör gälla för alla tillståndspliktiga vapen oavsett om innehavaren genom den föreslagna dispensregeln inte behöver innehavstillstánd.

2.3.5 Salongsgevär

Ett förslag som har diskuterats inom utredningen är att licens för salongsgevär även skulle kunna erhållas för málskjutning. I dag tillåts salongsgevär endast för avlivning av fällfángat vilt (se nedan).

Frågan om licens för salongsgevär avseende málskjutning har diskuterats tidigare. Ett förslag i den riktningen har nyligen framställts pá nytt i en motion till riksdagen (1987/88: Ju803). Skälen som áberopades i motionen var att málskytte är en verksamhet som bör uppmuntras, särskilt bland jägare. Med salongsgevär blir denna typ av övningsskjutning billigare än

med vapen av grövre kaliber. Justitieutskottet ansåg dock (JuU

112 Vapentillstånd

1987/88:32) att vapenutredningens arbete inte borde föregripas genom något uttalande från riksdagens sida. Det blev också riksdagens beslut.

Vid den senaste mer omfattande genomarbetningen av vapenlagstiftningen som gjordes inom justitiedepartementet år 1979 behandlades frågan om salongsgevären borde tillåtas för målskytte. Frågan hade väckts av RPS som påpekat att det förekom att man, för att kringgå den restriktiva praxis som gäller i fråga om tillstånd att förvärva och inneha salongsgevär för jakt, i stället ansökte om tillstånd att inneha sådana vapen för málskjutning. I promemorian diskuterades därefter salongsgevärens allmänna lämplighet för målskjutnings- och jaktändamål. Man stannade för att uppdra åt RPS att i samråd med statens naturvárdsverk upprätta en förteckning över äldre, lättare, företrädesvis enskottsvapen i kaliber 5,6 x 15 R som borde betecknas som salongsgevär. Vapnen enligt förteckningen skulle endast få förvärvas i undantagsfall. Moderna smáviltstudsare i samma kaliber skulle i fortsättningen betraktas som övriga kulvapen i klass 2 eller 3 och tillståndsgivningen anpassas därefter (DsJu 1979:17 5.65).

Utredningens förslag ledde till en ändring i 6 § 2 VK som innebär att RPS i samråd med naturvårdsverket skall fastställa vilka vapen som skall klassificeras som salongsgevär och att licens för sådana vapen endast skall erhållas för avlivande av

fällfångat vilt. Ändringen trädde i kraft den 1 april 1982.

RPS har i sina föreskrifter fastställt att med salongsgevär skall förstås följande gevär med kaliber 5,6 mm i klass 4, nämligen - med en vikt som i originalutförande enskottsgevär understiger 2,5 kilo, - hel- och halvautomatiska flerskottsgevär, framstocksrepeterande flerskottsgevär.

Vidare anförs i RPS föreskrifter att övriga vapen med kaliber

Vapentillstånd 113

5,6 mm i klass 4 är lämpliga för jakt och målskjutning (RPSFS 1987:16, FAP 551-3 s. 11).

Den definition av gevär i kaliber 5,6 mm i klass 4 som framtagits av RPS i samråd med naturvårdsverket har haft till syfte att sortera ut vapen som av olika skäl, bl.a. tekniska brister, är olämpliga för jakt och målskytte. Det är dessa vapen som enligt RPS föreskrifter numera klassificeras som salongsgevär. Det har sagts att enstaka exemplar även av dessa vapen kan vara utmärkta och att en dispensmöjlighet därför borde införas. Jag bedömer emellertid ett sådant som system alltför tungrott. Eftersom jag anser att den bärande tanken bakom nuvarande klassificering, nämligen att sortera ut mindre lämpliga vapen och kringgärda dem med särskilda restriktioner, är god kan jag inte ställa mig bakom förslaget att tillåta ett mer omfattande skytte med dessa vapen.

2.3.6 Helautomatvapen

Helautomatvapen (jag avser då t.ex. kulsprutepistoler) är inte

tillåtna för jakt. Däremot kan man under vissa förhållanden få licens för helautomatvapen för målskytte. Jag har en viss förståelse för att målskytte med helautomatvapen kan anses motiverat med hänsyn till totalförsvarets behov. Dessa vapen är så speciella att skytte med andra vapen inte kan ge motsvarande träning. Men jag vill starkt ifrågasätta om någon marknad för andra helautomatvapen än sådana som används i tävlingssammanhang eller för rent militära ändamål borde finnas här i landet. Jag skall ge ett exempel på vad jag menar.

Under utredningens gång har jag fått reklammig tillsänt material från en svensk vapenhandlare som bjuder ut helautomatvapen för postorderförsäljning. Katalogen upptar extrema vapen kända från terroristsammanhang. Det oroar mig att man från tillståndsmyndigheterna att det inte säger tyvärr

114 Vapentillstånd

kan uteslutas att licens någon gäng av förbiseende eller på av bristande kunskap beviljas för ett sådant vapen. Det grund beror huvudsakligen på det nuvarande systemet med s.k. öppna licenser där licensen inte beviljas för ett bestämt vapen utan för en viss typ av vapen. Vid ansökningstillfället behöver man då inte ange mer än vapnets beteckning (jfr 8 § VK). Beteckär ett begrepp som kan ge upphov till missförstånd. Det ning finns risk både för missuppfattningar från handläggarens sida och att sökanden avsiktligt formulerar sig oklart för att missleda tillstándsmyndigheten. Vad menas t.ex. med en betecksom pistol, helautomat? Först sedan licensen redan är ning beviljad och vapnet alltså kunnat avhämtas från handlaren kräver polismyndigheten komplettering beträffande vapnets fabrikat, modell, kaliber och tillverkningsnummer (16 § VK). En sádan är lämpad enbart för laglydiga medborgare, inte regel sádana som har för avsikt att bryta mot lagen.

Min uppfattning är att det är mycket viktigt att undanröja till misstag vad det gäller tillstånd för varje möjlighet helautomatvapen. Jag har två förslag. Dels anser jag att RPS i samarbete med Frivilliga skytterörelsen, som är den enda organisation i Sverige som har skytte med helautomatvapen pâ sitt borde ta fram uppgifter angáende vilka fabrikat program, och modeller av helautomatvapen som används och informera alla tillstándsmyndigheter om detta. Dels anser jag att det i antydligt skall framgå om vapnet är av helsökningshandlingarna automatisk typ. Begreppet beteckning bör alltsá förtydligas. att 8 § VK ändras så att det i tillstándsansökan Jag föreslår om vapeninnehav skall anges vapnets typ, modell och kaliber i stället för som i dag vapnets beteckning.

emellertid mig ytterligare något vid Jag skall uppehålla kring helautomatvapnen och vad som kan göras beproblemen träffande dessa. År 1988 inträffade ett mord i Danmark. Polisutredningen visade att det vapen som använts var en kulspruteav märket MINI UZI. Det är ett mycket litet israeliskt pistol obetydligt större än polisens tjänstepistol, med en vapen,

Vapentillstånd 115

eldhastighet av 16 skott i sekunden, ett typiskt exempel pá ett slag av vapen som man inte kan få licens för här i landet. Vapnet spárades till Sverige. Vid efterforskningar visade det sig att kulsprutepistolen inköpts helt legalt här i landet. Hur var då detta möjligt? Jo, genom att köparen var en utländsk medborgare som inte hade bostad i Sverige. Eftersom han inte skulle inneha vapnet här i landet behövde han inte ansöka om licens för vapnet. Det enda som krävdes var ett utförseltillstånd. Vapnet överlämnades sedan av vapenhandlaren i tullen i Helsingborg.

Vapenhandlaren gjorde inte något fel. Han hade, vid tiden för försäljningen, tillstånd från polismyndigheten att sälja helautomatvapen och hade inhämtat det erforderliga utförseltillståndet från krigsmaterielinspektionen (KMI).

Ansvaret för att vapnet deklareras för myndigheterna i ankomstlandet, i det exemplifierade fallet Danmark, ligger helt pá köparen. Sverige har endast beträffande ett mycket begränsat antal länder som tillträtt den europeiska vapenkonventionen vissa skyldigheter att lämna underrättelse till den främmande staten (22 § andra stycket och 28 b § VL samt 59 § andra stycket VK). I det fall som átergivits ovan deklarerade köparen inte vapnet vid ankomsten till Danmark. Förmodligen därför att han avsåg att använda det för kriminella ändamål. Systemets brister är uppenbara.

Denna typ av förflyttningar av vapen över gränserna är problematisk (jfr kapitel 12). Inför perspektivet av ett gränslöst Europa måste pá sikt mer ingripande kontrollregleringar tillskapas som förmodligen även kommer att beröra den svenska vapenlagstiftningen. I dagens läge regleras frågor om utförsel av skjutvapen i krigsmateriellagstiftningen. Utredningen har diskuterat problemet med KMI. Inom utrikesdepartementet förbereds, när detta betänkande skrivs, förslag om ändring i den lagstiftning som gäller utförseltillstând för att förhindra en upprepning.

116 Vapentillstånd

Till detta kan fogas att det knappast finns nágot beaktansvärt svenskt intresse av att utländska medborgare som inte bor här skall kunna köpa, icke svensktillverkade, vapen i Sverige med avsikt att sedan föra ut vapnen ur landet. Med hänsyn till att frågan regleras i krigsmateriallagstiftningen faller den dock utanför ramen för mitt utredningsuppdrag. Jag nöjer mig därför med att uttrycka en förhoppning att de lagändringar som, enligt vad som nyss nämndes, nu förbereds inom utrikesdepartementet skall få avsedd effekt åtminstone pá kort sikt.

2.3.7 Halvautomatvapen

I 41 § jaktkungörelsen (SNFS 1987:4, NV:27) har naturvárdsverket föreskrivit att vissa halvautomatiska kulvapen i klass 1-4 får användas vid jakt även om man kan skjuta fler än tva skott utan omladdning. Bestämmelsen, som trädde i kraft den 1 januari 1988, innebär alltså att vissa halvautomatvapen oavsett magasinskapacitet tillåts för jakt. Enligt tidigare gällande regler (5 § jaktstadgan 1938:279 och SNFS 1983:1, NV:13) fick vapen av halvautomatisk typ användas för jakt om vapnets kapacitet begränsats till högst två patroner.

Jag anser för min del att denna utvidgning av den tillåtna magasinskapaciteten för vissa halvautomatiska jaktvapen är mycket olycklig.

Jag avser inte att gá in pá de rent jaktetiska synpunkter som kan läggas pá denna åtgärd. Mitt uppdrag innebär bl.a. att föreslå de åtgärder beträffande skjutvapen som är pákallade frán brottsförebyggande synpunkt. De halvautomatiska vapnen är genom sin stora eldkraft ytterst farliga om de hamnar i orätta händer eller används pá ett oriktigt sätt. Det är dessutom utomordentligt lätt att manipulera vapnen så att de kan ge automateld. Motivet för ändringen skulle enligt uppgift vara att de halvautomatiska vapnen är särskilt lämpliga för handikappade och vänsterskyttar. För dessa grupper finns dock redan andra vapen på marknaden.

Vapentillstánd 117

När man släpper på restriktionerna kring en vapentyp mäste man räkna med ett stort intresse bland den vapenintresserade jägarkáren. Att begränsa vapeninköpen till vissa är grupper inte möjligt. Jag förutser därför, vilket bekräftats vid sonderingar hos vapenhandlare, en ökad försäljning av halvautomatvapen. Det leder i sin tur till att cirkulationen av mycket farliga skjutvapen i samhället ökar.

Även om denna fråga formellt regleras i jaktkungörelsen och inte i vapenlagstiftningen rör den spridningen av skjutvapen i stort. Jag måste därför påpeka att den här skisserade utvecklingen direkt strider mot den av regeringen beslutade målsättningen för mitt utredningsarbete. Frågan har också en betydelse som går långt utöver de rent jaktliga aspekterna. Jag anser att man vid genomförandet av denna ändring inte alls övervägt vilka risker den kunde medföra för liv och allmän säkerhet. Det finns även skäl att känna tvekan inför det förhållandet att naturvárdsverket fått utfärda föreskrifter som kan påverka tillgången pá vapen lämpade för användning i samband med grov kriminalitet. En sådan reglering avser väsentliga samhälls- och kriminalpolitiska ställningstaganden som torde ligga helt utanför naturvårdsverkets kompetens.

I direktiven att är fri att säger regeringen jag ta upp frågor som rör vapenreglering i mer vidsträckt mening. Jag föreslår med hänsyn till det ovan sagda att regeringen överväger att flytta över föreskriftsrätten i frågor som dessa från naturvárdsverket till RPS. I varje fall bör föreskriftsbemyndigandet för naturvårdsverket ändras så att RPS ges vetorätt gentemot föreskrifter som kan få negativa effekter frán kriminalpolitisk synpunkt.

I USA har på senare tid inträffat flera dödsuppmärksammade skjutningar med halvautomatvapen, bl.a. ett fall där en person mejade ner barn på en skolgård. Det föranledde USA att införa ett tillfälligt importstopp för vissa av halvtyper automatvapen.

Vapentillstånd

understryka att beträffande halvautomatvapen är inte Jag vill licensgivningen lika restriktiv som i fråga om helautomatvapen. Ett halvautomatvapen betraktas i tillståndssammanhang som vilket jaktvapen som helst. Om dessa vapen blir vanligt förekommande riskerar de att genom bl.a. bostadsinbrott komma i omlopp i kriminella kretsar. Jag fruktar att den i Sverige relativt konstanta siffran beträffande antalet mord och dråp med skjutvapen då kan komma att öka. Jag anser därför, vilket också vid ett par tillfällen framfört till naturvårdsjag verket, att den berörda regeln i jaktkungörelsen bör ändras.

Med beklagande måste jag konstatera att naturvårdsverket ännu, och det är nu snart två år sedan det första påpekandet gjordes, inte vidtagit några åtgärder för att undanröja den fara för den allmänna säkerheten som obestridligen ligger i regeln om obegränsad magasinskapacitet för halvautomatiska kulvapen som används för jakt. därför att regeringen utan Jag föreslår dröjsmål ingriper och beslutar om behövliga ändringar i 41 § jaktkungörelsen.

2.3.8 Svartkrutsvapen m.m.

Med svartkrutsskytte avses ett skytte som bedrivs med historiska i original eller i replik, vilka laddas vapen, antingen med svartkrut. Frågan om reglering av svartkrutsskyttet togs upp i en departementspromemoria år 1979 (DsJu 1979:17). I promemorian angavs att det är tveksamt om svartkrutsskyttet är förenat med sådana att en författningsreglering är olägenheter Man påpekade dock att utvecklingen på området bör påkallad. följas uppmärksammat (DsJu 1979:17 s. 64). Inte heller statsrådet att någon författningsreglering borde ske. Anledansåg var att bedömts som mindre farliga än motsvaranningen vapnen de moderna vapen och att skyttet har ett visst kulturhistoriskt intresse (prop. 1981/82:1 s. 35).

Vapentillstánd 119

Utredningen har förhört sig med bl.a. Svenska Svartkrutsskytte Federationen, som är riksorganisationen för svartkrutsskyttar, om säkerhetsbestämmelser och tävlingsformer. Jag kan inte finna att situationen har förändrats sedan departementschefen senast uttalade sig i frågan. Vapnen kan knappast utgöra någon risk i kriminella sammanhang. Den största risk som är förenad med skyttet synes vara den som skytten själv utsätter sig för. Det är givetvis väsentligt att föreningarna som bedriver detta skytte noga informerar om säkerhetsbestämmelser beträffande kruthantering och om vilka vapen som får användas samt övervakar att reglerna följs.

RPS har till utredningen framfört önskemål om restriktioner för sådana former av skytte som kan sägas sakna ett legitimt behov. Man ifrågasätter t.ex. magnumskytte som bedrivs efter förebild från USA med tävlingar i att dra snabbast från höften och liknande.

Behovet av restriktioner för vissa former av skytte förtjänar att diskuteras. Det är väsentligt att allt målskytte bedrivs under säkra och sportsliga former. Målsättningen för de stora skytteorganisationerna bör enligt min mening vara att bedriva sin verksamhet så att någon särreglering i lagstiftning beträffande vissa vapen eller skytteformer inte behöver koma i fråga. Det bör finnas en sådan grad av ansvarstagande inom verksamheten att skytte med vapen som inte har något sportsligt intresse eller som bedrivs i oetiska former inte förekommer.

Utan självsanering frán målskyttesportens sida när det gäller dylika avarter riskerar skytterörelsen att få medlemmar på halsen som är helt ointresserade av sporten. Personer som har helt andra behov av vapen än sådana som vapenlagstiftningen är avsedd att tillgodose. Det kan i sin tur leda till ett behov av en långt mer ingripande lagreglering. Jag tänker bl.a. på s.k. survival games som går ut på att deltagarna beskjuter varandra med specialvapen under stridsliknande former. Ett

120 Vapentillstånd

annat exempel är málskytte med pistoler med kal. 6,35 m. Det är alltså små vapen som är populära i USA därför att de är lätta att bära med sig i fickan eller i handväskan. Vapnen har dåliga prestanda och måste vara helt ointressanta för ett seriöst málskytte. Ett tredje exempel på oseriöst skytte är sådant som bedrivs med luftvapen som till utseendet liknar armêvapen, t.ex. automatkarbiner.

Jag har således stannat för att inte föreslå några lagfästa restriktioner mot vissa former av tävlingsskytte. Det bör i första hand ankomma pâ skytterörelsen att genom självsanering motverka att vapen med tvivelaktigt sportsligt värde vinner spridning under täckmantel av málskytte.

2.3.9 Licensavgifter

Enligt direktiven skall utredningen

se efter om den nu ganska omständliga och dyrbara hanteringen av vapenärenden kan förenklas. Även om det genom olika åtgärder under senare är har skett förenklingar, kräver denna hantering för närvarande ett arbete som motsvarar ett stort antal ársarbetskrafter hos polisen och den torde både inom polisen och bland den vapenintresserade allmänheten uppfattas som ganska byråkratisk. Det betydande arbete som prövningen medför för polisens del innebär också att tillstándsavgifterna för närvarande är tämligen höga.

Den ganska omständliga hanteringen av vapenärenden hör intimt samman med det tungrodda manuella systemet att föra vapenregister. Där håller emellertid en modernisering och datorisering pá att genomföras. Jag skall återkomma till detta i det avsnitt som särskilt behandlar vapenregisterfrágor (kapitel 9). I detta avsnitt diskuteras frågan om licensavgiftens storlek.

Vapentillstánd 121

Vid den hearing som utredningen höll under hösten 1988 framlade flera intresseorganisationer önskemål om att expeditionsavgiften för vapenlicenser skulle sänkas.

För expeditioner som utfärdas av statliga myndigheter finns bestämmelser i expeditionskungörelsen (1964:618). I en till kungörelsen fogad avgiftslista anges den avgift som skall erläggas för olika expeditioner.

År 1964 lade statsmakterna fast de nu gällande principerna för att fastställa expeditionsavgifter i ärenden som avser tillstånd, godkännande, dispens eller annan särskild rättighet. De bygger pá grundtanken att den enskilde skall betala kostnaden för ärendets handläggning. Avgiften skall motsvara statens självkostnad för expeditionen (prop. 1964:75 s. 310 f, BevU 42, rskr. 167).

För tillstånd att inneha ett eller flera skjutvapen får en sökande som inte är ett skytteförbund eller liknande sammanslutning betala en avgift på 350 kronor. Tillstånd att inneha luft-, kolsyre- eller fjädervapen kostar 70 kronor liksom tillstånd för obrukbart vapen, lös vapendel eller ändring av skjutvapen. Tillstånd att idka handel med skjutvapen kostar 400 kronor.

Avgiften för tillstånd att inneha skjutvapen har höjts tid efter annan. När expeditionskungörelsen trädde i kraft den 1 januari 1965 var avgiften 15 kronor. År 1968 höjdes den till 20 kronor och 1976 till 40 kronor. Den 1 januari 1981 höjdes avgiften till 250 kronor. Nuvarande avgift gäller sedan den 1 januari 1987.

År 1986 lade stämpelskatteutredningen fram sitt betänkande

(DsFi 1986:10-11) Avgifter för prövning av vissa ärenden hos

statlig myndighet. Utredningens uppdrag var att se över reglerna om stämpelskatt och expeditionsavgifter för att få fram ett enklare och mer överskådligt system.

122 Vapentillstånd

I stämpelskatteutredningens betänkande framläggs förslag till en ny modell för beräkning av expeditionsavgifter. Utredningen tar inte ställning till de enskilda avgifternas storlek. Full kostnadstäckning bör vara målsättningen vid fastställande av avgifterna, anser utredningen. Den föreslår ett helt nytt system med avgiftsklasser i stället för individuella avgifter. Det skall underlätta generella ändringar av avgifterna. Utredningen föreslâr att avgiften skall motsvara kostnaden för den beräknade handläggningstiden. Det förutsätter att berörda myndigheter genomför beräkningar av den genomsnittliga handläggningstiden för respektive ärende. Kostnaden för handläggningen skall framräknas enligt en schablon där man tar hänsyn till den genomsnittliga kostnaden för olika kategorier av handläggare och beslutsfattare. Utredningen föreslår också att avgifterna skall tas ut i form av ansökningsavgifter för att handläggningskostnaderna skall täckas oavsett vilket resultat en ansökan leder till. Något förslag i frága om belopp lämnas dock inte.

Stämpelskatteutredningens förslag är för närvarande under beredning inom finansdeparetementet.

Även om expeditionsavgifterna inte rör vapenlagstiftning i betydelsen VL och VK, har de stor betydelse för alla som sysslar med skjutvapen. Vapenutredningen har fått synpunkter beträffande expeditionsavgifterna i vapenärenden frân myndigheter, privatpersoner och organisationer. Synpunkterna kan sammanfattas enligt följande.

1. Avgiften för att få vapenlicens bör sättas ned.

2. Avgifterna för vapenlicens bör inte vara högre än avgiften för att få pass eller körkort eftersom motsvarande arbete läggs ned i alla dessa ärenden.

3. Avgiften bör utgá per vapen i stället för per ärende. Dá skulle sökanden inte frestas att söka licens för flera vapen

Vapentillstånd 123

än han har behov av. Det strider mot intentionerna bakom vapenlagstiftningen och medför betydande extraarbete för tillstándsmyndigheterna.

4. Avgiften bör utgá med högre belopp för första vapnet, då en mer ingående utredning om de personliga förhållandena utförs. Vid därefter följande ansökningstillfällen kan avgiften sättas ned.

För närvarande är alltsá läget följande. Expeditionsavgifterna i vapenärenden höjdes kraftigt 1981 och har även höjts därefter. År 1980 kostade det 40 kronor att få vapenlicens och nu, 1989, kostar det 350 kronor. Detta har av många vapenägare upplevts som en alltför kraftig höjning.

Stämpelskatteutredningen har lagt fram ett förslag om hur expeditionsavgifterna skall beräknas. Förslaget innebär att avgiften i princip skall fastställas med utgångspunkt frán hur långt tid det tar att handlägga ett ärende.

I nuvarande läge är således själva systemet för beräkning av expeditionsavgifter under omprövning. Den bärande principen är dock fortfarande att den som ansöker om vapenlicens skall betala vad handläggningen kostar. En lägre avgift skulle i praktiken innebära att kostnaden för handläggningen av vapentillstándsärenden subventionerades av andra skattebetalare. Det skulle knappast accepteras och själv anser jag det närmast stötande att vissa människors önskan om att inneha skjutvapen skulle subventioneras av det allmänna.

När de pågående rationaliseringsátgärderna med datorisering av vapenregistret inom något år genomförts fullt ut kan man räkna med att handläggningstiden för vapenärenden kommer att förkortas. Det är väsentligt om grunden för beräkningen av stämpelavgifter ändras i enlighet med stämpelskatteutredningens förslag.

124 Vapentillstánd

I ett skede där sjä1va systemet för avgiftsberäkningen há11er pá att omarbetas och en nyordning kan förväntas inom en relativt snar framtid, nöjer jag mig med att fram1ägga denna summering.

3 Ammunitionstillstånd

3.1 Bakgrund

Enligt VL gäller som huvudregel, vilket säkert förvånar många vapeninnehavare, att det krävs särskilt tillstånd för att få förvärva ammunition. Undantagen från huvudregeln är dock sa omfattande, undantag görs bl.a. för den vanliga jaktammunitionen, att huvudregeln i realiteten blivit undantag. En tanke som då och då har kommit upp i lagstiftningssamanhang är att gå över till en ordning där ammunition får köpas endast av den som har licens på det slags vapen som ammunitionen är avsedd för. En sådan ordning har hittills avvisats av lagstiftaren. Jag avser att här på nytt väcka frågan om borttagande av det generella tillstándskravet enligt VL för ammunition.

3.2 Gällande rätt

Med ammunition förstås enligt 3 § VL patron eller projektil till handvapen pá vilket VL skall tillämpas samt tändhatt eller annat tändmedel till sådan patron eller projektil. Om ammunition som är att hänföra till explosiv vara eller som innehåller gift finns bestämmelser även i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor respektive lagen (1985:426) om kemiska produkter.

Enligt 5 § VL krävs tillstånd bl.a. för förvärv av ammunition. Denna paragraf gäller emellertid, enligt vad som föreskrivs i 4 § VL, inte i fråga om följande slag av ammunition, som alltså är tillstandsfri, nämligen

1. hagel eller annan massiv kula, 2. projektil, avsedd för luft-, fjäder- eller harpunvapen, 3. hagelpatron eller tändhatt därtill, 4. kolsyrepatron, 5. patronhylsa utan tändhatt, avsedd för handvapen på vilket lagen är tillämplig,

126 Ammunitionstillstånd

6. kulpatroner och tändhattar som är avsedda för gevär, i den män inte för viss typ av ammunition har regeringen föreskrivit annorlunda, samt 7. ammunition avsedd för start- eller signalvapen.

Bakgrunden till reglerna är följande.

När VL trädde i kraft den 1 juli 1974 inträdde en liberalisering beträffande möjligheten att förvärva ammunition. den tidigare gällande vapenförordningen fick endast Enligt ammunition till jaktstudsare med kaliber överstigande 6,5 mm fritt. Genom VL infördes den ändringen att all kulköpas ammunition med centralantändning till jaktstudsare var fri (4 § 6 VL). Liksom tidigare krävdes tillstånd för förvärv av salongsgevärsammunition. Definitionen med centralantändning hade valts just för att markera att salongsgevärsammunitionen, som har kantantändning, inte omfattades.

Det var är 1955 som kulammunition till jaktstudsare kaliber 6,5 mm och däröver blev licensfri. Det fanns två motiv för den nya gränsdragningen mellan licensfri och licenspliktig ammunition. Det ena var att förhindra missbruk av salongsgevär med kaliber .22. Det andra var den risk för missbruk av 6,5 mm ammunition som sammanhängde med att denna ammunition passade till de armêgevär som lánades ut av skytteföreningar och hemvärnet.

I förarbetena till lagändringen år 1955 anfördes att den som fátt tillstånd att inneha en jaktstudsare med hänsyn till den restriktiva tillständsgivningen för sådana vapen även borde ha de allmänna kvalifikationer som kan krävas för att få förvärva ammunition. Om en person missbrukat eller kunde befaras komma att missbruka vapnet var den riktiga reaktionen frán sida att vederbörande frántogs sitt vapen och myndigheternas inte bara förvägrades att köpa ammunition (prop. 1955:37 s. 23).

Amunitionstillstånd 127

I samband med 1955 års ändringar framfördes flera alternativa lösningar till att släppa jaktstudsarammunitionen helt fri. En kvantitetsbegränsning, minimiålder 18 år, ett rekvisitionssystem eller skyldighet för köparen att visa giltigt innehavstillstånd för det vapen till vilket ammunitionen var avsedd, föreslogs av olika remissinstanser (prop. 1955:37 s. 20). Departementschefen avvisade dessa alternativa lösningar med hänvisning till att de eftersträvade fördelarna med en fri försäljning då i viss mån skulle gå förlorade (prop. 1955:37 s. 23-24). Även första lagutskottet diskuterade lösningen att ammunitionen endast skulle få förvärvas mot uppvisande av vapenlicens. Men tanken avvisades eftersom den skulle medföra olika förvärvsregler för olika grupper av ammunition. Utskottet nämnde att man från tiden före 1950, då hagelammunition fick köpas utan tillstånd men mot uppvisande av deklarationsbevis, hade erfarenheten att sådana krav lätt blev en regel utan innehåll (1 LU 1955:14 s. 32).

Även i 1973 års VL behölls licensplikten för salongsgevärsammunition med den motiveringen att risken för missbruk (lätt att använda för tjuvskytte m.m.) av det förhållandevis stora antal salongsgevär som fanns ute hos allmänheten kvarstod. Licenskravet anförde innebar, departementschefen, en möjlighet att kontinuerligt undersöka, om det beträffande en vapenlicensinnehavare inträffat något som kunde motivera en omprövning av hans rätt att få behålla licensen. Den som illegalt hade kommit över ett skjutvapen kunde då inte heller fritt förvärva ammunition till detta vilket måste anses vara en fördel, ansåg departementschefen. Han avfärdade det från vissa remissinstanser framförda förslaget om att för köp av ammunition skulle krävas uppvisande av licens för ett av det vapen slag som ammunitionen är avsedd för. Motiveringen var att detta, som framhållits vid riksdagsbehandlingen av 1955 års proposition, riskerade att bli en reglering utan praktisk

betydelse (prop. 1973:166 s. 101).

Genom 1981 års ändringar i VL ändrades 4 § 6 VL (som hittills

128 Ammunitionstillstånd sou 1939:44

avsett kulammunition med centralantändning, avsedd för jaktstudsare) till att gälla kulpatroner och tändhattar avsedda för i den män regeringen inte föreskriver annat för gevär, viss ammunition. Regeringens föreskriftsrätt var ursprungtyp ligen avsedd att användas i fraga om salongsgevärsammunition, alltså fortfarande skulle vara tillståndspliktig som därigenom s. dock

(prop. 1981/82:1 45). Riksdagen intog stándspunkten

att salongsgevärsammunition borde släppas fri (JuU 1981/82:15

s. 18). Något undantag från 4 § 6 VL såvitt avsåg salongsgevärsammunition utfärdades därför inte av regeringen, utan den ammunitionstypen blev genom lagändringen tillståndsfri.

I samband med att propositionen med förslag till ovan anförda i VL lades fram, motionerade riksdagsmannen Stina ändringar Eliasson (c) (1981/82:21) om att åtgärder skulle vidtas för att få till stånd ett enklare system när det gäller förvärv av ammunition för övningsskjutning. Hon föreslog att köparen endast skulle behöva visa sin vapenlicens och sina legitima- Men riksdagen valde, som framgått ovan, att tionshandlingar. låta all ammunition av denna typ försäljas fritt.

Två har därefter lagts fram med hemställan om riksdagsmotioner sådan i vapenlagstiftningen att ammunition inte får ändring med mindre kunden visar giltig vapenlicens för det säljas ammunitionen skall användas till (1986/87:Ju 804 och vapen 1986/87:Ju 805). har avstyrkts med hänvisning till Förslagen

vapenutredningens pågående arbete (JuU 1987/88:1).

3.3 överväganden och förslag

Det finns flera med nuvarande ordning när det gäller problem ammunitionstillstánd. Ett problem är att den som t.ex. genom en stöld kommit över ett eller ett automatgevär utan jaktvapen kan köpa ammunition till detta eftersom sådan någon svårighet ammunition är tillståndsfri enligt reglerna i 4 § VL. Ett

Ammunitionstillstånd 129

annat problem är att viss jaktvapenammunition även kan användas till enhandsvapen. För jaktvapenammunitionen krävs ingen licens men väl för samma ammunition om den skall användas i en pistol. Den handlare som följer gällande regler skall frága sin kund till vilket vapen ammunitionen skall användas och kräva ammunitionslicens om kunden säger att den skall användas till ett enhandsvapen. En sådan reglering lockar till överträdelse.

I praktiken har reglerna om ammunitionslicens mycket liten betydelse eftersom jaktammunitionen i princip är tillstándsfri och dá skytteföreningarna, som får förvärva ammunition fritt (13 § 4 VL), vanligen tillhandahåller ammunition till medlemmarna. Det finns många polismyndigheter som inte har

utfärdat nagra ammunitionslicenser på flera âr.

Denna ordning är inte tillfredsställande. Vi har ett principiellt tillstándstváng när det gäller ammunition, men lagen ställer själv upp så många undantag att dessa i praktiken

blivit huvudregel. Som framgått är det ibland svårt att med

gällande regler hindra att ammunition köps i fall som inte är önskvärda utifrân de intressen som vapenlagstiftningen är avsedd att skydda.

Jag anser för min del att tiden nu är mogen för att förverkliga den under åren flera gånger framförda tanken att ammunition i princip endast skall få säljas till den som har licens för det slags vapen som ammunitionen är avsedd för. Ammunitionen skulle alltsá inte vara belagd med någon självständig licensplikt, utan licens för ett vapen skulle innefatta en licens också för ammunition till vapnet. Vid köp av ammunition skulle i princip krävas att köparen uppvisar sin vapenlicens.

En sádan ordning är lagtekniskt enklare och renare än nuvarande system. Genom sin enkelhet lär den också ha förutsättningar att vinna förståelse hos folk i allmänhet. Man slipper också de nackdelar med nuvarande ordning som jag

130 Ammunitionstillstånd

beskrivit ovan, alltså att ammunition till vissa stulna vapen kan köpas fritt och att ammunition till enhandsvapen kan köpas under täckmantel av att den skall användas till jaktvapen.

Den föreslagna ordningen innebär att vapenlicens måste uppvisas även vid köp av ammunition som i dag kan köpas fritt. Det bör gälla även i fråga om hagelammunition och annan jaktammunition, som i dag i praktiken är undantagen från licensplikt. Detta är ett besvär som seriösa vapenägare bör kunna bära med jämnmod med hänsyn inte minst till intresset av att hindra köp av ammunition till vapen som stulits eller annars innehas illegalt. När det gäller hagelvapen finns det skäl att erinra om att just sådana vapen är populära i kriminella sammanhang och att de dessutom kan köpas licensfritt i Norge. En kontroll av ammunitionsförvärvet till sådana vapen är alltså välmotiverad.

I tidigare lagstiftningssammanhang har förslag av det slag jag nu fört fram avvisats med hänvisning till risken för att reglerna skulle bli ett slag i luften. Vapenhandlarna skulle helt enkelt strunta i att kontrollera om en ammunitionsköpare har vapenlicens för den aktuella vapentypen. Riskerna för detta kan dock motverkas genom ett ändamålsenligt system för övervakning och sanktioner. Det bör givetvis ankomma på polismyndigheten att genom stickprov eller pá annat sätt övervaka att vapenhandlare följer gällande regler om ammunitionsförvärv. Vid överträdelse bör frågan om återkallelse av vapenhandlartillståndet aktualiseras. En vapenhandlare som åsidosatt reglerna vid mer än något enstaka tillfälle bör inte vidare betros med tillstånd att idka vapenhandel. Jag vill också erinra om reglerna i 38 § VL om straff för den som överlåter ammunition till den som inte är förvärvsberättigad.

Jag föreslår att 5 § VL ändras i enlighet med det nu anförda. Föreskriften i första stycket punkt 2 att tillstånd krävs för förvärv av ammunition bör upphävas. I stället bör det i paragrafen föras in regler, lämpligen i form av ett nytt andra

Ammunitionstillstånd 131

stycke, om att det för innehav av ammunition till ett tillståndspliktigt vapen fordras tillstånd att inneha ett sådant vapen för vilket ammunitionen är avsedd. I 4 § VL bör punkterna 3 och 6 upphävas, med följd att i tillståndsreglerna 5 § blir tillämpliga även på den ammunition som avses i nämnda punkter, dvs. i huvudsak hagelammunition och jaktammunition.

Givetvis bör det även i fortsättningen vara för möjligt skytteföreningar o.d. att förvärva ammunition för överlåtelse till medlemmar i samband med övnings- eller tävlingsskjutningar (jfr 13 § VL).

Det förekommer att ammunition innehas för utan samlingsändamål att vapen ingår i samlingen. Sådana ammunitionssamlare har hittills kunnat få ammunitionslicens med stöd av 12 § VL. Så bör det enligt min mening vara även i För fortsättningen. detta speciella fall bör man alltså behålla med ordningen särskilt tillstånd för att förvärva ammunition.

har också om man bör införa Jag övervägt en skyldighet för vapenhandlare att föra register över De ammunitionsinköp. vinster som skulle kunna göras i fråga om kontrollen skulle dock knappast uppväga nackdelarna i form av ökad byråkrati. Jag avstår därför från att föreslå en sådan registreringsskyldighet.

En fråga som ofta kommer upp i diskussioner som rör ammunition är hemladdningen. Om den införs att man kan ändringen köpa ammunition mot uppvisande av licens för bör min vapnet enligt mening lättnader införas i fråga om hemladdning. Reglerna angående förvärv av utrustning för hemladdning faller på sprängämnesinspektionen (SÄI) och ligger utanför ramen för mitt utredningsuppdrag. Motsvarande dvs. krav regler på uppvisande av vapenlicens, skall införas även vid enligt planerna inköp av krut och tändhattar avseende för hemladdning eget bruk.

4 Tillstånd att driva handel med skjutvapen

4.1 Bakgrund

För att få driva handel med skjutvapen krävs tillstånd enligt VL. Under utredningens gång har det från både myndigheter och branschfolk påpekats olika brister i det nuvarande regelsystemet när det gäller vapenhandlartillstånd. Bl.a. har det sagts mig att det är alltför lätt att erhålla tillstånd för vapenhandel och att systemet missbrukas genom att personer som inte uppfyller kraven för att få ett tillstånd att vanligt inneha skjutvapen i stället söker - och får! - tillstånd att driva vapenhandel.

Mot bakgrund av dessa och andra synpunkter som framförts under utredningen skall jag i detta kapitel ta upp och granska reglerna rörande tillstånd att handla med skjutvapen.

4.2 Gällande rätt

Utan tillstånd enligt får driva handel med vapenlagen ingen skjutvapen (5 § VL).

Tillstånd att driva handel med skjutvapen får enligt 18 § VL meddelas den som är berättigad att idka handel i allmänhet och som har gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet. I 19 § VL föreskrivs att vapenhandlartillstånd medför rätt att inneha skjutvapen. I tillståndet får dock föreskrivas att denna rätt skall omfatta endast vissa typer eller endast visst antal skjutvapen åt gången. Tillståndet får förenas med närmare föreskrifter om hur vapnen skall förvaras. Handelstillstånd kan enligt 20 § VL förenas med tillstånd till införsel av skjutvapen.

Vapenhandlartillstånd får återkallas om tillståndshavaren har

134 Tillstånd att driva handel med skjutvapen

åsidosatt bestämmelse i VL eller i en med stöd därav utfärdad föreskrift eller om förutsättningar för tillståndet annars ej längre föreligger (31 § VL).

Ansökan om vapenhandlartillstånd görs skriftligen hos polis- (24 § VK). RPS nämner i sina allmänna råd endast i myndigheten vad som skall krävas av en person för att generella ordalag bli godkänd som vapenhandlare. Där sägs bl.a. att den utredsom polismyndigheten skall göra beträffande den person ning som ansöker om vapenhandlartillständ skall vara särskilt nogoch mer ingående än vad som gäller vid en ansökan om grann innehavstillstánd. Enligt de allmänna råden skall en vapenhandlare uppfylla mycket högt ställda krav på personlig (RPSFS 1987:16, FAP 551-3 s. 23). Vid tillämplämplighet ningen av tillstándsreglerna krävs att den som söker vapenhandlartillstånd skall vara myndig och inte försatt i konkurs samt vara ostraffad och kunna förvara vapnen pá ett godtagbart sätt. Inom vissa t.ex. i Stockholm, har polisdistrikt, man konstruerat egna blanketter med frågor angående planering för och omfattning av verksamheten. Avsikten är att få ett bättre och möjlighet att sålla bort bedömningsunderlag oseriösa sökande. Men några formella kunskapskrav uppställs inte.

bedömer att kan Om polismyndigheten vapenhandlartillständ utfärdas ett bevis. I beviset skall framgå det antal beviljas och slag av vapen som får innehas samt den plats där rörelsen får bedrivas (24 § VK).

4.3 Problem med nuvarande ordning

Såväl skytteorganisationer som tillståndsmyndigheter och även har framhållit för utredningen, att det i dag är vapenhandlare alltför lätt att Från tillståndsfå vapenhandlartillstånd. har bl.a. efterlysts mer specificerade krav för myndigheterna att få tillstånd t.ex. beträffande branschvana och vapen-

Tillstånd att driva handel med skjutvapen 135

kunskap. Från tillstándsmyndigheterna har man vidare påpekat att det borde uppställas krav på att handeln skall ha viss omfattning. Nu är polismyndigheterna skyldiga att göra årliga inspektioner även hos personer som inte handlat med vapen på mánga år men fortfarande har sitt tillstånd kvar. Som exempel kan nämnas att i Stockholms totalt polisdistrikt 52 vapenhandlare var föremål för besiktning under år 1987. Av dessa hade 21 endast gjort enstaka affärer. Totalt i landet fanns i början av år 1989 ca 1 240 utfärdade vapenhandlartillstánd.

En synpunkt som också har framhállits är att det kan vara svárt för att hävda att

tillstándsmyndigheterna handlaren

skall besitta vissa bestämda kvalifikationer med hänsyn till att VL inte innehåller nâgra särskilda kvalifikationskrav för dessa. Man kan se det som en egendomlighet att det krävs branschvana för att få skrothandlartillstánd men inte för att få tillstånd att handla med vapen. Vapenhandlaren behöver inte ens uppfylla de krav som ställs för att få licens för de vapen han handlar med. Han behöver över huvud inte taget ha någon vapenlicens. Trots det får han använda de vapen han har i rörelsen för provskjutning och för att instruera kunder som provskjuter vapnen.

Från har vidare

tillstándsmyndigheterna anförts att i vissa

fall tycks ansökan om vapenhandlartillstând vara ett sätt att försöka kringgå licenskraven. Kraven ställs pâ en handlare ofta i realiteten lägre än pá en vanlig licenssökande. Det kan t.ex. gá till på följande sätt. En person ansöker om vapentillstând för att ta över vapnen ur ett dödsbo. När han får avslag pá den grunden att han inte uppfyller licenskraven ansöker han i stället om vapenhandlartillstánd och anger att han skall ha vapnen i rörelsen. Det är svárt att finna någon grund för ett trots att avslagsbeslut man kan ifrågasätta om inte avsikten är att egentligen få en möjlighet att behålla vapnen.

136 Tillstånd att driva handel med skjutvapen

4.4 Överväganden och förslag

om de synpunkter som Som framgått av vad jag nyss refererat framförts till från berörda myndigheter, branschutredningen folk m.fl. finns det flera olägenheter med nuvarande ordning när det Problemen hänger samman gäller vapenhandlartillstánd. med att inte slår fast nägra mera precisa krav i regelsystemet om kvalifikationer o.d. för att få tillstånd att handla fråga har blivit att antalet med med skjutvapen. Resultatet personer har kommit att bli ganska stort - över vapenhandlartillstånd 1.200 i hela landet. De flesta av dessa bedriver i praktiken vapenhandel i ytterst blygsam omfattning, om ens någon. De är knappast vad man i allmänhet skulle kalla vapenhandlare.

Denna kravlöshet hos regelsystemet när det gäller vapenhandlare rimmar illa med de stränga krav som ställs på den som söker (jfr kapitel 2). Det är i praktiken ofta vapenlicens lättare att få tillstånd att bedriva vapenhandel än att få inneha vapen för eget bruk! En sådan ordning är naturligtvis sakligt Den har också utnyttjats av en del oseriösa olycklig. som skaffat sig ett handlartillstånd för att få personer, inneha fler vapen än de enligt VL:s regler skulle betydligt fått licens för och som egentligen inte avser att driva någon handel. Att det vid polismyndigheternas inspektioner ofta visar att med handlartillstånd bara gjort någon sig personer enstaka transaktion under året illustrerar detta förhållande.

Det har visserligen anförts att det ibland finns fullt godskäl att skaffa ett handlartillstånd även för den som tagbara inte avser att handla med vapen, t.ex. för en egentligen som avser att direktimportera vapen från någon vapensamlare dock att en bärande principen, i sådana grossist. Jag anser skall vara att saker skall kallas vid sina här sammanhang, rätta namn. En samlare är en samlare, inte en handlare om hans transaktioner bara innebär köp, aldrig försäljning. Genom att sätta storleken i relation till omsättningen kan på lagret

Tillstånd att driva handel med skjutvapen 137

man relativt enkelt bedöma vilka som i ordets egentliga mening handlar med vapen och vilka som inte gör det. Handlartillstånden bör enligt min mening reserveras för personer som avser att handla med vapen i någon omfattning och som besitter erforderliga kunskaper att göra det.

Jag anser att man bör gå fram på två vägar för att komma till rätta med dessa problem. För det första genom att höja kompetenskraven för att erhålla vapenhandlartillstånd. För det andra genom att tillståndsmyndigheten i större omfattning än vad som nu sker tar initiativ till återkallelse av vapenhandlartillstánd från personer som uppenbarligen inte har behov av sådant tillstånd. Jag skall behandla dessa i det bägge metoder följande.

När det gäller frågan om vilka kompetenskrav som bör ställas på en vapenhandlare är det givet att man även i fortsättningen bör kräva att den som söker vapenhandlartillstånd skall vara berättigad att idka handel i allmänhet och ha gjort känd sig för och pålitlighet, dvs. vad redan

ordentlighet som i dag

erfordras 18 § VL. Men därutöver enligt bör man enligt min mening kräva att en blivande vapenhandlare har branschvana samt goda kunskaper om vapen och vapenlagstiftning.

Med kravet på branschvana i fråga om vapenhandel begränsar man de sökande huvudsakligen till som redan arbetat personer någon tid i en vapenhandel. Man bör också kunna godta personer som, utan att ha sådan praktik, har en omfattande och väldokumenterad erfarenhet av vapenhantering i andra t.ex. sammanhang, inom skytterörelsen eller försvarsmakten.

Med kravet på kompetens i fråga om vapen avser jag givetvis inte att var och en som handlar med vapen skall ha licens på samtliga vapentyper som han handlar med. Det vore orimligt särskilt om handeln avser åtskilliga Men intresset vapentyper. av en säker hantering av de vapen som förekommer inom vapenhandeln och av att vapenhandeln bedrivs seriöst sätt på ett

138 Tillstånd att driva handel med skjutvapen

gör det enligt min mening fullt rimligt att kräva att en vapenhandlare kan dokumentera åtminstone grundläggande kunskaper pá området. Samma skäl talar för att en vapenhandlare bör besitta goda kunskaper pá vapenlagstiftningens omrâde. Kunskaperna i fråga om vapen och vapenlagstiftning kan dokumenteras genom ett kompetensprov innan tillstånd till vapenhandel får erhållas.

Med dessa krav på branschvana och kompetens kommer vi pá sikt troligen att få en annan typ av vapenhandlare än i dag. De flesta som i dag har vapenhandlartillstánd sysslar med vapenförsäljning endast pá fritid. Denna kategori skulle fa svårt att uppfylla de nu diskuterade kraven. vapenhandeln skulle därmed i större utsträckning koncentreras till de stora handlarna som sysslar med rörelsen på heltid. Man kan mot en sådan ordning invända att den är konkurrensbegränsande och innebär en inskränkning i näringsfriheten. Dessa argument bör dock enligt min mening vika för det tyngre vägande intresset av en god kompetens och en seriös inriktning hos dem som betros med att handla med skjutvapen. Det finns också skäl att tro att en koncentration av vapenhandeln till större enheter kommer att innebära en förbättrad service till allmänheten frán handlarnas sida.

De nya kraven pá branschvana och kompetens i fråga om vapen och vapenlagstiftning bör slás fast i VL. Jag föreslår att det i 18 § tas in en regel om att tillstånd att driva handel med skjutvapen endast får meddelas den som har den erforderliga kompetensen på omrâdet. Det bör vidare anförtros át RPS att meddela närmare föreskrifter om utbildning och andra kompetenskrav för att erhålla vapenhandlartillstánd. Av praktiska skäl bör man avstå från att ge de nya kompetensreglerna retroaktiv verkan.

Det bör i princip vara den enskildes ensak hur han skaffar sig de kunskaper i fråga om vapen och vapenlagstiftning som kan komma att ställas upp. Det kan dock vara lämpligt att RPS

Tillstånd att driva handel med skjutvapen 139

bereder intresserade möjlighet att genomgå en kurs som leder fram till det föreskrivna kunskapsprovet. Ett alternativ kan vara att en motsvarande utbildning tillhandahålls genom branschorganisation eller annan motsvarande sammanslutning, eventuellt i samarbete med RPS.

Utbildningsföreskrifter bör utarbetas av RPS efter samråd med företrädare för branschen.

Utöver kraven på branschvana och kompetens hos vapenhandlare anser jag att man i 18 § VL bör införa en regel om att vapenhandlartillstånd får meddelas endast för handel som skall bedrivas yrkesmässigt. Med detta avser inte jag visserligen något krav på att verksamheten skall bedrivas eller på heltid ens vara inkomstkälla. vapenhandlarens huvudsakliga Vad jag menar är att förutsättningarna för att verksamheten skall bedrivas kompetent och seriöst ökar om man för tillstånd kräver att rörelsen skall ha en viss, inte alltför obetydlig - åtminstone tiotal omfattning några transaktioner per år. I kravet på yrkesmässigt bedrivande ligger också att lagerhållningen inte bör vara oproportionerligt stor i förhållande till omsättningen. Därigenom bör man kunna komma till rätta med det tidigare påtalade missförhållandet att en del personer skaffar sig tillstånd för vapenhandel som ett sätt att kringgå de restriktiva reglerna om tillstånd att inneha Den skjutvapen. föreslagna regeln bör, för att inte bli ett slag i luften, kompletteras med en regel i 31 § VL att vapenhandlartillstånd får återkallas om handeln inte bedrivs längre yrkesmässigt.

Sistnämnda áterkallelseregel bör tillämpas även

på vapenhandlartillstånd som meddelats före de nya reglernas ikraftträdande. Därigenom bör det bli för att möjligt polisen tämligen snabbt rensa bort många av de tillstånd där tillståndshavaren inte har något seriöst intresse av att bedriva En vapenhandel. sådan bland tillståndshavare upprensning med ingen eller endast obetydlig rörelse bör vara ägnad att höja den genomsnittliga standarden bland vapenhandlarna.

140 Tillstånd att driva handel med skjutvapen

Det kan sägas att ett krav på att vapenhandel, för att motivera ett tillstånd, skall bedrivas yrkesmässigt gäller redan i dag fastän det inte uttryckligen framgår av författningstexten. Från praxis kan nämnas att polismyndigheten i Stockholm år 1988 återkallade ett vapenhandlartillstånd med motiveringen att innehavaren sedan han erhållit tillståndet endast sålt vapen i ringa omfattning. Länsstyrelsen fann efter i ett beslut den 28 december 1988 att återöverklagande inte stred mot vapenlagstiftningen och dess kallelsegrunden övergripande mål och syfte (dnr 32.02.-44-88). Med de nu föreslagna tilläggen till 18 och 31 §§ VL blir dock lagens innehåll otvetydig, vilket har stor betydelse både från rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkt.

Att fixera verksamhetskravet till ett visst antal transaktioner är knappast möjligt och inte heller lämpligt. Det finns exempelvis handlare som har en agentur på ett mycket speciellt vapen med en högst begränsad marknad, t.ex. injektionsvapen. Denna typ av handel bör det givetvis finnas utrymme för. Jag bedömer emellertid att det inte är något större problem för polismyndigheterna att urskilja dessa handlare. Genom inspektionsverksamheten har polismyndigheten möjlighet att få god inblick i vilka villkor som gäller för rörelsen. Min erfarenhet är att tillståndsmyndigheten väl vet vilka handlare som har ett seriöst behov av ett vapenhandlartillstånd.

Sammanfattningsvis anser jag att handlartillstånden bör reserveras för personer som avser att handla med vapen i någon omfattning och som har erforderlig kompetens att göra det. Min avsikt är att förslagen inte skall inverka negativt på den grupp handlare som kan hävda ett rimligt behov av sitt tillstånd. En nyanserad bedömning måste göras.

Slutligen vill jag nämna att från vissa handlare har framlagts om att handlartillståndet inte automatiskt skulle förslag kombineras med tillstånd till införsel av vapen. Man har framfört ett önskemål om att införseltillstånden endast skulle

Tillstånd att driva handel med skjutvapen 141

kunna erhá11as mot en viss högre ersättning. Jag stä11er mig tveksam ti11 denna typ av förs1ag som ju kan sägas ha en rent konkurrensbegränsande innebörd. Vad gä11er införse1ti11stánden anser jag att det bästa sättet att få en bättre är att ordning genere11t stä11a högre krav pá den som ska11 få ti11stánd att handla med vapen. Då tror jag att man även får bort de oseriösa importörerna.

5 Enhetlig praxis i vapenärenden

5.1 Bakgrund

I utredningens direktiv talas om att reglerna om återkallelse av vapentillstånd har gett upphov till en delvis splittrad praxis. Problemet har bland annat påtalats av flera länspolischefer. Att det är av vikt att åstadkomma en enhetlig bedömning i vapenärenden har också särskilt understrukits av

justitieutskottet (JuU 1985/86:1 5. 15 f).

Frågan om enhetlighet vid behandlingen av vapenärenden är av central betydelse såväl för licenssökare och licensinnehavare som i ett vidare Alltför skiftande

perspektiv. bedömningar vid olika tillståndsmyndigheter är negativt från

rättssäkerhetssynpunkt och kan ha en menlig inverkan på allmänhetens förtroende för myndigheterna. Det är därför angeläget att undersöka vad som kan göras för att främja en enhetlig rättstillämpning.

5,2 Gällande rätt

5.2.1 Beslutsgången i vapenärenden

Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd och inlösen enligt

VL (7 § VL). Regler om överklagande finns i 42 § VL. Polismyndighetens beslut får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i ärenden om vapenhandlartillstånd och om återkallelse av vapen-, eller ammunitions-, vapenhandlarinförseltillstånd samt om inlösen av vapen eller ammunition får överklagas hos kammarrätten. Kammarrättens beslut över-

klagas hos regeringsrätten (33 § förvaltningsprocesslagen

1971:291). I övriga vapenfrågor är alltså länsstyrelsen sista instans. Följande schema ger en översikt över de typer av vapenärenden i vilka polismyndigheten fattar beslut som kan

i 144 Enhetlig praxis vapenärenden

samt instansordningen för att föra talan mot dessa överklagas beslut.

Beslut Överklagas till Lagrum

Avslag pá ansökan om (8 § VL) endast till Lst 42 § VL vapentillstánd

Avslag, ammunitions- g tillstånd (12 § VL) endast till Lst 42 § VL

Avslag, införseltillstánd (14 § VL) endast till Lst 42 § VL

Avslag, handelstillstánd (18 § VL) Lst, KR, RR 42 § VL

Avslag, lånetillstánd (23 § VL) endast till Lst 42 § VL

Avslag på ansökan om att få ändra skjut- (24 § VL) endast till Lst 42 § VL vapen

Särskild förvaringsföreskrift (27 § VL) endast till Lst 42 § VL

Beslut om förvaring hos (28 § VL) endast till Lst 42 § VL myndighet

Återkallelse, vapen-

tillstånd (29 § VL) LSt, KR, RR 42 § VL

Äterkallelse, ammuni-

tionstillstánd (30 § VL) Lst, KR, RR 42 § VL

Återkallelse, handels-

tillstånd (31 § VL) LSt, KR, RR 42 § VL

Ehhetlig praxis i vapenärenden 145

Beslut att omhänderta vapen (32 § VL) endast till Lst 42 § VL

Beslut om inlösen (33 § VL) Lst, KR, RR 42 § VL

Förlängning av frist för skrotning m.m. (34 § VL) endast till Lst 42 § VL

Anmaning lämna vapen (35 § VL) endast till Lst 42 § VL

Avslag, vapen och ammunitionstillstánd för verkskydd (46 § VL) endast till Lst 42 § VL

Avslag, förordnande av provledare (5a § VK) endast till Lst 51 § VK

Ej godkänd förvaring

hos vapenhandlare (26 § VK) endast till Lst 51 § VK

Ej godkänd personal hos vapenhandlare (34 § VK) endast till Lst 51 § VK

Ej godkänd vapenreparatör (39 § VK) endast till Lst .51 § VK

5.2.2 Förfarandet hos polismyndigheten

Handläggningen hos polismyndigheten i ett tillstándsärende enligt vapenlagen inleds med att en skriftlig ansökan ges in till myndigheten. Handläggningen är även fortsättningsvis skriftlig men sökanden har rätt att lämna muntliga uppgifter i ärendet om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gäng

(14 § förvaltningslagen 1986:223).

146 Enhetlig praxis i vapenärenden

rent allmänt att hand- Enligt förvaltningslagen (FL) gäller skall vara så enkel, snabb och billig som möjligt läggningen eftersätts. skall särskilt utan att säkerheten Myndigheten beakta att själv inhämta upplysningar och yttranmöjligheten andra om det behövs (7 § FL). Tillden från myndigheter, tillser att den har tillgång till nödvändigt ståndsmyndigheten att i ärendet. för tillunderlag för ta ställning Underlaget är i första hand ansökan och ståndsmyndighetens bedömning t.ex. bevis eller om övriga handlingar, på avlagd jägarexamen som behövs för att visa att medlemskap i en skytteförening, kraven vapenlagstiftningen. Dessutom sökanden uppfyller enligt vissa efterforskningar om sökandens gör tillståndsmyndigheten har möjlighet att gå in i folkperson. Tillståndsmyndigheten för att kontrollera sökandens personuppbokföringsregistret t.ex. om adressen är riktig. Dessutom kontrolleras gifter, finns om sökanden i polis- och köralltid om det uppgifter Om någon sådan uppgift framkommer som innebär kortsregister. inte kraven för sökt tillstånd skall att sökanden uppfyller underrättas innan ärendet slutligen avgörs. Av FL sökanden att ärendet inte får avgöras till sökandens följer nämligen att denna har underrättats om uppgift som har nackdel utan ärendet och han tillförts genom någon annan än honom själv fått tillfälle att yttra sig över denna uppgift (17 § FL).

Om sökanden uppfyller de i vapenlagstiftningen uppfyllda

utfärdas tillståndet. Om sökanden däremot inte uppkraven av meddelas ett

fyller de krav som följer vapenlagstiftningen

avslagsbeslut. Ett sådant beslut fattas av polisskriftligt chefen eller av annan tjänsteman efter delegation (14 § polis- Beslutet skall innehålla de skäl som förordningen 1984:730). har bestämt utgången, om det inte är uppenbart obehövligt skall underrättas om beslutet och hur han (20 § FL). Sökanden kan överklaga detta (21 § FL).

får av den som beslutet angår, om det Ett beslut överklagas har gått honom emot och beslutet kan överklagas (22 § FL). inom tre veckor från det att

Överklagande skall ske skriftligt

i 147 Ehhetlig praxis vapenärenden

klaganden fick del av beslutet. Skrivelsen skall in till ges den myndighet som meddelat beslutet (23 dvs. i nu § FL), aktuella fall polismyndigheten. Den myndighet som meddelat beslutet som första instans har enligt FL skyldighet att göra en omprövning och ändra beslutet om detta pá grund av nya omständigheter eller av annan anledning visar vara sig uppenbart oriktigt. är dock att Förutsättningen ändringen kan göras snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild § FL).

part (27 Överklagande av en myndighets beslut

förfaller, om myndigheten själv ändrar beslutet sä som klaganden begär (28 § FL).

I áterkallelseärenden påbörjas handläggningen när någon omständighet som kan vara återkallelsegrundande rörande en tillstándshavare kommer till tillstándsmyndighetens kännedom. Ett ärende läggs hämtar in upp och tillstándsmyndigheten ytterligare material som behövs i utredningen. Licenshavaren har i princip rätt att ta del av uppgifter som tillförts ärendet (jfr 14 kap. 5 § sekretesslagen 1980:100). Tillstándshavaren skall också få tillfälle att över materialet yttra sig i ärendet (16 och 17 §§ FL). Beslut fattas som på samma sätt beskrivits ovan i fråga om tillstándsärenden.

5.2.3 Förfarandet hos länsstyrelsen

Polismyndighetens beslut enligt VL och vissa beslut enligt VK får överklagas hos länsstyrelsen (42 § VL och 51 § VK, jfr avsnitt 5.2.1). I alla länsstyrelser utom i Stockholms, Uppsalas, Kronobergs, Gotlands, Blekinges, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Jämtlands län handläggs överklagade

vapenärenden vid länspolischefexpeditionen. I de län som

saknar länspolischefsexpedition vid handläggs vapenärendena den allmänna enheten eller rättsenheten.

Handläggningen i länsstyrelsen påbörjas när det överklagade ärendet kommer in från polismyndigheten. Om polismyndigheten

148 i vapenärenden Enhetlig praxis

utöver vad som tidigare har framhar bifogat något yttrande i ärendet, har klaganden rätt att ta del av denna och att gátt I vissa fall kompletteras ärendet t.ex. yttra sig (17 § FL). med ett från RPS över hur dess föreskrifter bör yttrande tolkas i det aktuella fallet. Handläggningen är i princip men klaganden har liksom hos polismyndigheten rätt skriftlig, att lämna muntliga uppgifter i ärendet (14 § FL). När klaganden har fått ta del av eventuella nya uppgifter och givits tillfälle att över dessa kan ärendet avgöras. Ärenyttra sig det föredras dá vanligen för länspolischefen eller enhetschefen (beslutsordningen fastställs i den lokala arbets-

ordningen).

5.2.4 Förfarandet i kammarrätten

Vissa i vapenärenden får överklagas hos länsstyrelsebeslut kammarrätten (42 § VL, se avsnitt 5.2.1). Det är en relativt att kammarrätten prövar andra mål enligt vapenny företeelse lagen än sådana som rör inlösen. Kammarrätten infördes i i 42 § VL som trädde i kraft instansordningen genom en ändring den 1 april 1982 (prop. 1981/82:1, JuU 15, rskr. 55, SFS 1981:1360). Genom ytterligare en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1986, fick 42 § VL sin nuvarande lydelse (prop. 1984/85:215, JuU 1985/86:1, rskr. 17, SFS 1985:932). gällde den ordningen att flertalet av de läns- Tidigare som kunde överklagas enligt VL skulle överstyrelsebeslut

till regeringen. Åtgärden att föra över denna målgrupp

klagas till kammarrätten var ett led i det brett upplagda arbetet att begränsa antalet besvärsârenden hos regeringen.

Förfarandet i förvaltningsdomstol regleras av förvaltnings- Förfarandet är i princip skrift-

processlagen (1971:291)(FPL).

får förekomma om det är till ligt, men muntlig handläggning fördel för och kan påskynda avgörandet. I kammarutredningen rätt skall förhandling hållas, om enskild som för muntlig talan i målet det och det inte är obehövligt eller särbegär skilda skäl talar emot det (9 § FPL).

Ehhetlig praxis i vapenärenden 149

Rätten skall se till att målet blir så väl utrett som är nödvändigt och kan hjälpa klaganden genom att anvisa hur utredningen bör kompletteras (8 § FPL). Om det behövs skall rätten hämta in yttrande från förvaltningsmyndighet som tidigare beslutat i saken (13 § FPL). Innan málet avgörs skall klaganden, pá samma sätt som hos polismyndigheten och i länsstyrelsen, fá veta vad som tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och ges tillfälle att yttra sig över detta (18 § FPL). Malet avgörs sedan efter föredragning. Kammarrätten är domför med tre lagfarna domare. I domen skall redovisas skälen och hur man kan överklaga.

Kammarrättsavgöranden kan överklagas hos regeringsrätten (enligt regler i 33-37 §§ FPL).

5.2.5 Rättsprövning

Beträffande beslut i vapenärenden där länsstyrelsen är sista instans kan ytterligare en typ av prövning komma i fråga, nämligen enligt den nyligen införda lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut

(prop. 1987/88:69,

KU 38, rskr. 189).

I rättsprövningslagen föreskrivs att av en enskild på ansökan i ett sádant part förvaltningsärende hos regeringen eller en

förvaltningsmyndighet som avses i 8 kap. 2 eller 3 § rege-

ringsformen (RF) skall regeringsrätten pröva om myndighetens avgörande strider mot nágon rättsregel. Rättsprövning kan dock endast gälla sådana beslut som innebär myndighetsutövning mot den enskilde, som annars kan prövas av domstol endast efter ansökan om resning och som inte skulle ha kunnat i överprövas annan ordning.

Tillkomsten av rättsprövningslagen bör ses mot bakgrund av Sveriges åtaganden enligt den europeiska konventionen angáende skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri-

150 i Ehhetlig praxis vapenärenden

heterna artikel 6:1 i konven-

(Europakonventionen). Enligt

tionen skall envar, när det gäller hans civila rättigheter och vara berättigad till opartisk och offentlig skyldigheter, rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk som upprättats enligt lag. Vid tillämpningen av denna domstol, under senare år i den s.k. europadomstolen, som dömer i regel tvister om konventionens efterlevnad, har begreppet civila rättigheter och skyldigheter getts en vidsträcktare uttolkning än vad de flesta torde ha räknat med då konventionen ingicks. Med tiden stod det alltmer klart att den svenska lagstiftinte i alla delar uppfyllde Europakonventionens krav på ningen den nya, vidsträckta tolkningen. Vissa domstolsprövning enligt beslut denna tolkning kunde anses enskildas som enligt gälla civila rättigheter och skyldigheter, stannade hos regeringen eller som sista instans och kunde någon förvaltningsmyndighet inte till domstol. Rättsprövningslagen skapades med överklagas att säkerställa att svensk rätt motsvarade Sveriges syfte åtaganden enligt Europakonventionen.

Som redan innebär i rättsprövningslagen att framgått reglerna vissa som meddelats av regeringen eller en förvaltningsbeslut, som högsta instans, kan överprövas av förvaltningsmyndighet En förutsättning är att besluten rör förregeringsrätten. hållanden som avses i 8 kap. 2 eller 3 § RF, dvs. enkelt utatt beslutet grundas på civilrättsliga eller betungande tryckt offentligrättsliga normer. Denna avgränsning av rättsprövningslagens räckvidd är vidsträcktare än Europakonventionens civila och skyldigheter. Rättsprövning är begrepp rättigheter alltså också i en del fall där konventionen inte kräver möjlig Som exempel på det sist anförda kan nämnas domstolsprövning. beslut av länsstyrelse att avslå ansökan om vapenlicens. Dessa beslut faller under rättsprövningslagen och kan alltså föras under prövning men torde inte gälla en civil regeringsrättens rättighet eller skyldighet i konventionens mening (jfr prop. 1987/88:69 s. 238).

För närvarande pågår en översyn av instansordningen i flera

Enhetlig praxis i vøpenärenden 151

förvaltningsrättsliga lagar för att anpassa lagstiftningen till konventionens krav. Det har bl.a. resulterat i förslag om ändrad instansordning i ärenden om bevakningsföretag, ord-

ningsvakter och trafiktillstánd. Översynen fortsätter och

kommer troligen att resultera i att flera ärendegrupper, där beslut i första instans fattas av en förvaltningsmyndighet, i fortsättningen får överklagas till förvaltningsdomstol.

5.3 Problem med nuvarande ordning

5.3.1 Bara en part

Vapenärenden förekommer vid landets alla lokala polismyndigheter - 118 stycken. Det ligger i sakens natur att det då måste förekomma en del variationer i frága om myndigheternas bedömningar. Till detta kommer att inget ärende är det andra helt likt och att ett utrymme alltid måste finnas för att beakta omständigheterna i varje särskilt fall. Samtidigt står det klart att det frán rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att bedömningarna är så enhetliga som möjligt, så att inte utgången av ett ärende blir beroende av vid vilken myndighet det råkar handläggas. Detta är i första hand ett rättsäkerhetskrav men kan också sägas ha betydelse för effektiviteten i vapenlagstiftningens tillämpning.

RPS föreskrifter och allmänna råd i fråga om tillämpningen av vapenlagstiftningen synes ha haft stor betydelse när det gäller att uppná enhetlighet i fråga om renodlade tillståndsärenden. I den delen har inte några större problem gjort sig gällande. Däremot har praxis ibland varierat när det gäller ärenden om återkallelse av tillstånd. Det har således förekommit att olika kammarrätter i likartade fall har kommit till olika resultat. Det har frán RPS pátalats att det förekommit en del kammarrättsavgöranden där polismyndighets- och länsstyrelsebeslut att återkalla vapentillstánd har upphävts och tillstånd áterlämnats till personer som - enligt RPS mening

152 Enhetlig praxis i vapenärenden

framstår som klart olämpliga att betros med vapen. Jag har också själv under utredningsarbetet kommit i kontakt med en del förvaltningsdomstolsbeslut, som gett intryck av att vara mindre väl underbyggda från sakliga utgångspunkter.

En viktig förklaring till den bristande enhetligheten i rättstillämpningen pá vapenlagstiftningens område är det enpartsförhållande som råder i ärendena. I vapenärenden finns nämbara en part, exempelvis den som ansöker om tillstånd ligen eller som fått sitt tillstånd återkallat. Det allmännas intressen förutsätts bli tillvaratagna av den beslutande mynatt klaga till högre instans finns digheten. Någon möjlighet inte från det allmännas sida. Denna ordning innebär att tillinte kan påtala oenhetligheter i rättsståndsmyndigheten eller föra upp principiellt intressanta fall för tillämpningen prövning i högsta instans.

Att enpartsförhållande råder är i och för sig vanligt på förområde. Det är alltså ingalunda enbart på valtningsrättens vapenlagstiftningens område som parten och beslutsmyndigheten är de enda aktörerna i ett ärende, utan möjlighet för det allmänna att föra ärendet till högre instans exempelvis för att få ett vägledande avgörande i en principiellt viktig fråga eller för att söka rättelse av ett felaktigt beslut. Men på de flesta förvaltningsområden är antalet inblandade myndigheter lägre - ibland en enda. Därmed är riskerna för oacceptabla variationer i rättstillämpnigen mindre. När det gäller vapenärenden är däremot, som framgått, handläggningen spridd på ett stort antal myndigheter. Svårigheten att upprätthålla en enhetlig praxis torde därför vara större när det gäller vapenärenden än när det förvaltningsärenden i allmänhet. gäller

.5.3.2 Brist pá information

Ett problem av praktisk natur är hur tillståndsmyndigheten skall få besked om sådana förhållanden angående en licensinne-

Ehhetlig praxis i vapenärenden 153

havare som kan diskvalificera honom som innehavare av vapentillstånd. Det kan gälla missbruk av alkohol eller narkotika, psykisk sjukdom eller missbruk av vapnet t.ex. i samband med brott. Beträffande rapporteringen av sådana förhållanden till tillstándsmyndigheten saknas enhetliga rutiner.

Inom vissa polismyndigheter passerar alla anmälningar om brott som kan föranleda en kriminalregisterpáföljd vapentillstándsenheten, medan man vid andra polismyndigheter älagt utredande kriminalpersonal att informera vapenavdelningen i de fall de bedömer detta vara lämpligt. Även beträffande rapporteringen till vapenavdelningen av annat material, exempelvis om rapporter enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) eller information om trafiknykterhetsbrott, föreligger stora olikheter mellan polismyndigheterna. Denna brist på information kan leda till en slumpmässig tillämpning av reglerna om återkallelse.

5.4 överväganden och förslag

5.4.1 Att införa ett allmänt ombud

Problem när det gäller oenhetliga rapporteringsrutiner i vapenärenden kan lösas relativt enkelt genom att RPS i sina allmänna rád till de lokala tillstándsmyndigheterna behandlar denna fråga. För att främja en enhetlig rättstillämpning kan man också förbättra informationen från RPS till de lokala tillstándsmyndigheterna om aktuella avgöranden från högre instans. Därmed råder man emellertid inte bot pá det grundläggande problemet, som är svårigheten att fä fram vägledande rättsfall att informera om. Ett radikalt grepp för att förbättra prejudikatbildning vore att införa en möjlighet för det allmänna att i ärenden enligt vapenlagen föra talan i högre instans genom ett allmänt ombud.

Allmänna ombud har införts på flera häll inom förvaltningen.

154 i Enhetlig praxis vapenärenden

Exempel pá detta finns i körkortsmál, mervärdes- och vägtrafikskattemål, i uppbördsmål och vid förhandling i utlänningsärenden, jfr 47 § körkortslagen (1977:477), 50 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 3 § vägtrafikskattelagen (1988:327), 72 a § uppbördslagen (1953:272) och 58 § utlän- (1980:376). Det allmänna ombudet skall inför den ningslagen beslutande myndigheten bevaka det allmännas intresse gentemot den enskilde. Man etablerar alltså ett tvåpartsförhållande på motsvarande sätt som vid allmän domstol och det allmänna ombudet får en ställning som på flera sätt liknar en áklagares.

Ett allmänt ombud i körkortsprocessen infördes år 1981 genom ändring i körkortslagen (prop. 1979/802178, TU 1980/81:1, rskr. 1980/81:29, SFS 1980:977). Motivet var att man ville åstadkomma en större enhetlighet i rättskipningen på detta område. Att det allmänna fick möjlighet att överklaga länsrätternas och kammarrätternas avgöranden skulle leda till en bättre prejudikatbildning i regeringsrätten. Oenhetligheter i skulle kunna pâtalas. Man anförde från lagtillämpningen remissinstanserna att det tidigare systemet med klagorätt enbart för den enskilde och med förbud mot ändring till den nackdel lett till en allt mildare praxis i överklagandes rätterna. Ett ytterligare skäl var att ett tvåpartsförhållande skulle innebära att de föreliggande frågorna blev bättre belysta genom att utredningsunderlaget blev mer komplett. Detta skulle i sin tur öka rättssäkerheten (prop. 1979/80:178 s. 143 f).

Det allmänna ombudet för det allmännas talan men får även föra talan till den enskilda partens förmån (47 § körkortslagen KKL). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordnar för varje län en eller flera personer att vara allmänt ombud och ersättare för dem (48 § KKL). Vid exempelvis i Stockholms län finns tre tjänstemän som arbelänsstyrelsen tar som allmänt ombud.

Till skillnad från vad som gäller i fråga om vapenärenden, där

Ehhetlig praxis i 155 vapenärenden

tillstándsmyndigheten även beslutar om återkallelse, är länsrätten första instans vid återkallelse av körkort. Initiativet till återkallelse tas av det allmänna ombudet på grundval av material som rapporterats in i första hand frán trafiksäkerhetsverket.

Jag har övervägt om det vore lämpligt att för vapenärenden införa en ordning med allmänt ombud motsvarande vad som beskrivits i fråga om körkortsmál. Den befintliga organisationen av allmänna ombud vid länsstyrelserna skulle sannolikt utan alltför stora organisatoriska förändringar kunna åta sig funktionen som allmänt ombud i vapenärenden. Emellertid är det ju så att länsstyrelsen själv är beslutsinstans i vapenärenden som överklagas från polismyndighet. Att det allmänna ombudet organisatoriskt ingår i beslutsmyndigheten är en mindre lyckad ordning från principiell synpunkt. Ett alternativ vore att låta det allmänna ombudet föra talan endast i vapenärenden som överklagas till kammarrätten och regeringsrätten. Men också i det fallet skulle länsstyrelsen komma att dubbla roller. spela Att begränsa det allmänna ombudets insatser till kammarrätten och regeringsrätten skulle dessutom innebära att en stor del av vapenärendena undandras det allmänna ombudet.

Dessa svårigheter skulle kunna lösas om man ändrade instansordningen i vapenärenden så att länsrätten ersatte länsstyrelsen som överinstans i förhållande till polismyndigheterna. Länsstyrelsens roll skulle då begränsas till att utgöra den organisatoriska hemvisten för det allmänna ombudet som för talan i länsrätt och högre förvaltningsdomstolar, dvs. i princip samma ordning som gäller i fråga om körkortsmál. En sådan organisatorisk omläggning av instansordningen när det gäller skulle dock säkert föra vapenärenden med sig icke obetydliga kostnadsökningar för staten. Jag är inte beredd att föreslå att staten drar på sig sådana kostnadsökningar endast för att skapa en ordning med allmänt ombud i vapenärenden. Det finns heller i utredningsdirektiven ingenting som pekar på att en sådan omläggning av instansordningen i vapenärenden skulle ligga i linje med statsmakternas strävanden.

156 i Enhetlig praxis vapenärenden

Detta betyder emellertid inte att jag vill släppa tanken på ett där beslut i vapenärenden kan föras under prövning system av en högre instans om det behövs med hänsyn till intresset av enhetlig rättstillämpning eller allmänna intressen i övrigt. Saken bör dock kunna åstadkommas på ett enklare och billigare sätt än genom en omläggning av instansordningen. Jag förordar i stället att RPS tilldelas en mera aktiv roll i handläggningen av vapenärenden.

RPS är central för polisväsendet och har förvaltningsmyndighet över detta (7 § polislagen 1984:387; jfr även förordtillsyn

1988:762 med instruktion för rikspolisstyrelsen). Till

ningen hör att svara för och RPS uppgifter planmässighet, samordning rationalisering inom polisväsendet. När det gäller vapenärenden fullgör RPS sina nu nämnda uppgifter bl.a. genom rådtill polismyndigheterna och genom inspektioner. Rättsgivning följs bl.a. på så sätt att beslut från utvecklingen på området och förvaltningsdomstolar i vapenärenden sänds länsstyrelser in till RPS för kännedom. Det förekommer också att RPS på yttrar till exempelvis en förvaltningsdomstol i begäran sig ett konkret ärende. organisatoriskt faller dessa uppgifter på

polisbyrå 1 (metodbyrån).

RPS uppgifter i fråga om vapenärenden gäller således i huvudsak information, rådgivning och tillsyn. Däremot har RPS inte av part i ärendena. RPS kan alltså i många fall få ställning kännedom om tveksamma eller sinsemellan motstridiga avgöranden från myndigheterna, men man har inte rätt att själv överklaga ett beslut till högre instans.

att det finns skäl att införa en rätt för RPS att Jag menar beslut i vapenärenden. Min tanke är inte att RPS överklaga generellt skulle spela rollen av allmänt ombud i sådana ärenden. Det skulle föra för långt, inte minst i kostnadshänseende. I de allra flesta fall bör det även i fortsättvara att RPS följer myndigheternas handningen tillfyllest ta emot och studera deras beslut och, i läggning genom att

Enhetlig praxis i vapenärenden 157

förekommande fall, genom att pá begäran avge yttranden i págáende ärenden. Men när RPS därvid uppmärksammar att det finns skäl från allmän synpunkt att föra upp ett ärende till en högre instans bör RPS ha rätt att inträda som part i ärendet och överklaga. Det kan t.ex. gälla fall då praxis vacklar och ett vägledande avgörande behövs, eller då ett visst beslut i en principiellt viktig fråga framstár som klart felaktigt.

Av praktiska skäl kan det knappast bli tal om att älägga RPS att granska alla beslut i vapenärenden hos de lokala polismyndigheterna. Granskningen bör därför koncentreras pä beslut frán länsstyrelser och kammarrätt. I de flesta fall bör granskningem kunna vara summarisk, ungefär som redan i dag är fallet med de beslut och domar som tillställs RPS för kännedom. Först om någon särskild omständighet föranleder det bör RPS ta sig en närmare titt pá ärendet, t.ex. genom att infordra akten frán beslutsmyndigheten. Det torde i regel inte válla några större problem att av beslutstexten sluta till sig vilka ärenden som kan vara värda en sådan närmare granskning. I många fall får man också anta att RPS genom sina dagliga underhandskontakter med olika myndigheter kommer att få förvarning i god tid om att ett principiellt intressant ärende är under handläggning.

Även om intresset frán RPS sida alltså även i fortsättningen i första hand bör koncentreras på beslut frán länsstyrelserna och förvaltningsdomstolarna kan det finnas skäl att lata RPS rätt att överklaga omfatta även beslut från polismyndigheterna. Rätten att överklaga beslut från polismyndigheterna bör användas restriktivt. Som nyss nämndes bör det inte krävas att RPS generellt granskar polismyndigheternas beslut. Granskningen bör i stället vara selektiv, t.ex. så att RPS vid behov anmodar polismyndigheterna att under en period sända in beslut av närmare angivet slag, beträffande vilka RPS vill närmare undersöka praxis, t.ex. alla beslut om vapenlicens för en viss vapentyp.

Mot den nu skisserade lösningen skulle möjligen kunna invändas

158 i Enhetlig praxis vapenärenden

att det vore mindre lämpligt att ge en tillsynsmyndighet i de ärenden som tillsynen avser. Jag menar partsställning emellertid att en sådan invändning saknar bärkraft. Det är inte att RPS skall inträda som part annat än när det meningen finns skäl för det - föreställer att verkligen goda jag mig det kan bli aktuellt i något eller några tiotal fall per är. Och det är just att anknyta till den roll som RPS redan genom i har i dessa ärenden som man kan åstadkomma ett enkelt dag och billigt system för att förbättra prejudikatbildningen pä vapenlagens område.

Det förtjänar att påpekas att en liknande ordning nyligen har införts när det gäller överklaganden i ärenden enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag. Genom en ändring i 15 §, som trätt i kraft den 1 juli 1989, har RPS fått befogenhet att beslut i ärenden om auktorisation av överklaga länsstyrelsens bevakningsföretag till kammarrätten (prop. 1988/89:63, NU 12, rskr. 113, SFS 1989:148).

föreslår att det i VL förs in en regel om att RPS får in- Jag träda och beslut om det är av som part överklaga enligt lagen vikt för ledningen av rättstillämpningen eller annars från allmän att saken prövas av en högre instans. Bestämsynpunkt melsen tas lämpligen in som en ny paragraf, 42 a §, efter den som reglerar vilka beslut enligt lagen som får överparagraf klagas. En motsvarande regel bör tas in i VK för de ärenden i den I VK bör som överklagas enligt regler författningen. också tas in om skyldighet för länsstyrelse och kammarregler rätt att sända RPS en kopia av beslut i vapenärenden. Pä så sätt säkerställer man att RPS verkligen får kännedom om beslut som kan motivera att RPS använder sig av befogenheten att överklaga. I den mån det behövs föreskrifter om att polismynskall lämna RPS underrättelse om beslut i vapendigheterna ärenden kan RPS själv besluta därom med stöd av föreskriftsbemyndigande i instruktionen för RPS.

bedömer inte att den föreslagna regeln föranleder behov av Jag någon resursförstärkning vid RPS.

i 159 Enhetlig praxis vapenärenden

Att jag, som framgått ovan, avstått från att föreslå att länsrätterna förs in i instanskedjan innebär inte att är helt jag tillfreds med nuvarande handläggning av överklagade vapenärenden vid länsstyrelserna. Vid de flesta länsstyrelser handläggs ärendena vid länspolischefens expedition. Det innebär att ärendena på handläggarnivá i regel anförtros åt tjänstemän utan juridisk utbildning. Detta är mindre tillfredsställande med hänsyn till ärendenas vikt för den enskilde och till att länsstyrelsen i dessa fall utgör andra instans. En bättre ordning är den som tillämpas vid några länsstyrelser och som innebär att vapenärenden handläggs vid den allmänna enheten. Personalen där har i regel juristutbildning. att Jag föreslår man går över till den ordningen vid samtliga länsstyrelser.

Slutligen vill jag framhålla att jag också har övervägt möjligheten att styra alla vapenärenden som överklagats från länsstyrelsen till en och sama kammarrätt. vore en Onekligen sådan åtgärd ägnad att minska risken för en vacklande praxis i fråga om kammarrättsavgöranden i vapenärenden. Men man bör inte bryta de ordinarie forumreglerna om det inte föranleds av starka skäl. Enligt min mening bör den ovan föreslagna överklaganderätten för RPS i förening med en ökad information från RPS om vägledande vara för att avgöranden tillfyllest åstadkomma en tillfredsställande enhetlig rättstillämpning på vapenomrádet.

5.4.2 Ökad möjlighet till domstolsprövning

Sedan länge går utvecklingen pá den svenska förvaltningsrättens område mot att allt fler förvaltningsbeslut kan överklagas till en förvaltningsdomstol. Under senare år bör detta delvis ses mot bakgrund av de regler i Europa-konventionen som jag redogjort för i avsnitt 5.2.5 och som går ut på att envar skall vara berättigad till när det domstolsprövning gäller hans civila rättigheter och skyldigheter. Den extensiva tolkningen av denna regel i europadomstolen visade att den svenska

160 Enhetlig praxis i vapenärenden

inte i alla delar levde konventionskravet. För rätten upp till att råda bot infördes, med verkan från den 1 juni pá detta (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltnings- 1988, lagen

beslut (rättsprövningslagen). Lagen, som är tidsbegränsad,

för den enskilde att pákalla prövning av öppnar möjligheten i en del ärenden som annars skulle ha stannat regeringsrâtten eller en förvaltningsmyndighet som sista hos regeringen instans.

I förarbetena till rättsprövningslagen uttalades att lagen skulle att instansordningarna i ärendeföljas upp på så sätt som lagen omfattar skulle ses över (prop. 1987/88:69 grupper s. 18). Arbetet med detta págár för närvarande inom regeringskansliet. är alltså, enkelt uttryckt, om det Frågeställningen att föra in länsrätt eller kammarrätt i instansär lämpligt för en del av de berörda ärendegrupperna. Därmed ordningen skulle domstolsprövning ske inom ramen för den ordinarie instansordningen, och tillämpning av rättsprövningslagen skulle inte bli aktuell.

har sysslat med frågor som rör När jag under utredningsarbetet av beslut i vapenärenden har det fallit sig överklagande att, mot bakgrund av nyss beskrivna förhållanden, naturligt också om förvaltningsdomstol bör föras in i instansöverväga ordningen för nâgra av de typer av vapenärenden, som i dag som högsta instans avsnitt stannar hos länsstyrelsen (jfr Det skulle i så fall ske genom att kammar- 5.2.1). lämpligen rätten förs in som instanser ovanför länsoch regeringsrätten styrelsen pá samma sätt som redan har skett i fråga om exempelvis ärenden om återkallelse av vapenlicens.

I dessa frågor har jag bl.a. studerat praxis i europadomstolen kommit och rádgjort med expertis pá omrâdet. Jag har därvid fram till att den svenska - även om man

vapenlagstiftningen

bortser från de möjligheter till domstolsprövning som garanteras - i huvudsak redan är förenlig genom rättsprövningslagen krav till domstolsmed Europakonventionens pá möjlighet

Enhetlig praxis i vapenärenden 161

prövning av civila rättigheter och skyldigheter. På några få punkter kan man dock känna viss tvekan. Det gäller besiut att inte godkänna 1oka1er hos vapenhandlare (26 § VK), besiut att inte godkänna föreståndare för vapenhandeisröreise m.f1. (34 § VK) och besiut om godkännande att ta emot vapen för reparation m.m. (39 § VK). Dessa beslut kan i vissa fa11 ha en sådan betydelse för en näringsidkares möj1igheter att fortsätta sin att näringsverksamhet man, mot bakgrund av europadomstoiens (jfr 1987/88:69 s. 238 f), praxis prop. kan ifrågasätta om inte tili möjiighet domstoisprövning bör öppnas.

Det är eme11ertid inte min uppgift som särskiid utredare att iägga fram om anpassning förs1ag av vapeniagstiftningen tili Europakonventionen. Ett arbete med anpassning av den svenska rätten i detta avseende front pågår på bred inom regeringskansiiet. Jag nöjer mig därför med de synpunkter i frågan som jag nu har framfört.

6 Återkallelse av vapentillstånd

I detta kapitel behandlas några särskilda frågor rörande återkallelse av vapentillstånd, bl.a. en i utredningsdirektiven berörd fråga om införande av möjlighet till interimistiskt beslut om återkallelse.

6.1 Gällande rätt

Av 29 § VL följer att om innehavare av skjutvapen genom missbruk av vapnet eller oaktsamhet med det eller sätt på annat visat att han är olämplig att inneha eller om det annars vapen finns skälig anledning, får tillstånd att inneha eller införa skjutvapen återkallas.

Tillstånd till innehav av pistol, annat eller ett enhandsvapen helautomatiskt vapen får endast meddelas om det föreligger synnerliga skäl (9 § VL). I konsekvens därmed föreskrivs i 29 § VL att vapenlicens för dessa vapen får återkallas, om sådana skäl inte längre föreligger. Tillstånd skall dock inte återkallas om det skulle framstå som oskäligt med hänsyn till att vapnet har affektionsvärde för innehavaren eller av annan orsak och om det inte finns anledning räkna med att vapnet kommer att missbrukas.

Meddelas beslut om återkallelse av skjutvapen skall även ammunitionstillstånd avseende ammunition till vapnet återkallas. Ammunitionstillstånd kan även återkallas om separat tillstándshavaren har missbrukat ammunition som han förvärvat på grund av tillståndet eller om skälig anledning till återkallelse annars föreligger (30 § VL).

Frågan om tillämpningen av återkallelsereglerna behandlas i RPS allmänna råd FAP 551-3 (RPSFS 1987:16, s. 31 f). Där anförs bl.a. att om återkallelse frågan av vapentillstånd

164 Äterkallelse av vapentillstánd

regelmässigt bör tas upp när innehavaren - dömts för grovt brott, i första hand där vapen kommit till användning, - dömts till frihetsstraff för brott mot jaktlagstiftningen, - missbrukat vapen, - ásidosatt regler för förvaring av vapen, grovt - förfallit till allvarlig asocialitet eller missbrukat alkohol, narkotika etc, - drabbats av en så allvarlig sjukdom, att hans lämplighet kan ifrågasättas.

I lindrigare fall anser RPS att en skriftlig eller muntlig erinran om de krav som gäller för vapeninnehav kan vara tillräcklig.

Ett och därtill hörande ammunition kan omhändertas vid vapen risk för missbruk kan också omhändertas om (32 § VL). Vapnet innehavaren inte kan styrka sin behörighet att ha vapnet (47 § VK). Den senare typen av omhändertagande får gälla i högst en vecka.

Rätt att omhänderta vapen vid överhängande fara för missbruk har förutom även jakttillsynsman och personal vid polisman kustbevakningen, domänverket, tullverket och rennäringsenheten vid lantbruksnämnd. skall dock skyndsamt anmälas till

Åtgärden

för Om omhändertagandet inte leder polismyndigheten prövning. till att vapentillståndet återkallas skall vapnet återlämnas så snart risken för missbruk upphört.

6.2 Problem med nuvarande ordning

för att meddela en enskild person tillstånd Förutsättningarna att inneha som framgått av kapitel 2, i skjutvapen regleras, 9 § VL. Som huvudregel gäller att tillstånd får meddelas endast om den enskilde har behov av vapnet och det skäligen kan antas att han inte kommer att missbruka det. (I fråga om

Återkallelse av vapentillstånd 165

prydnadsvapen och vapen som har särskilt affektionsvärde föreskrivs ett i detta sammanhang mindre intressant När undantag.) det är fråga om pistol eller annat eller kulenhandsvapen sprutepistol eller annat helautomatvapen (dock ej start- eller signalvapen) krävs därutöver att tillstånd får meddelas endast om det finns synnerliga skäl.

Reglerna om återkallelse i 29 § VL är delvis - men endast delvis - formulerade så att de korresponderar med tillståndsreglerna. För skjutvapen i allmänhet att tillståndet gäller får återkallas om det finns t.ex. om inneskälig anledning, havaren genom missbruk av vapnet eller oaktsamhet därmed eller på annat sätt visat att han är att inneha olämplig skjutvapen. I praxis tillämpas reglerna om återkallelse bl.a. om innehavaren begått brott eller om han missbrukar alkohol eller narkotika. I fråga om pistoler etc. utöver nämnda gäller, nyss förutsättningar, i princip att tillstånd får återkallas om sådana synnerliga skäl som krävs för tillstånd avseende sådana vapen inte längre föreligger. I praxis har det visat att sig myndigheterna inte sällan är osäkra på hur denna återkallelsegrund skall tillämpas, och detta emedan innehållet i begreppet synnerliga skäl uppfattas som svårfångat.

I lagtexten nämns inte uttryckligen att den omständigheten att behov av vapnet inte längre skulle vara en återföreligger kallelsegrund. Lagtexten kan ändå sägas ge utrymme för en sådan På grund tolkning. av bevissvårigheter och i avsaknad av närmare reglering torde dock återkallelse på denna grund knappast förekomma i praktiken. Det finns anledning att närmare analysera vad det får för konsekvenser.

När det skall den gäller jaktvapen som avlagt jägarexamen anses ha behov av vapnet, om inte särskilda skäl föranleder annat (5 a § VK). För vissa slag av jaktvapen gäller ytterligare restriktioner enligt 6 § VK. I övrigt får behovsfrågan bedömas från fall till fall. Saken behandlas i utförligt RPS allmänna råd. Av särskilt intresse i detta är vad sammanhang

166 Återkallelse av vapentillstünd

som där av vapen för målskytte. För att få sägs om behov licens bör enligt RPS i regel krävas på ett målskyttevapen minst sex månaders aktivt medelmskap i en skytteförening.

förbunden inhämtat att det Beträffande målskyttet har jag från inte en medlem endast deltar under de sex är ovanligt att råd krävs för att anses ha månader som enligt RPS allmänna behov av ett Därefter lämnar vederbörande målskyttevapen. eller visar sig åtminstone inte på skjutbanan. föreningen Civilt ban- i Sverige bedrivs endast av och fåltskytte föreningar tillhörande de tre stora skytteorganisationerna, Pistolskytteförbundet, Sportskytteförbundet och Frivilliga Om en medlem lämnar sin förening utan att söka skytterörelsen. till en annan förening blir en naturlig fråga om överflyttning bör få behålla sin licens för målskytte. Var han egentligen skall han i så fall utöva skyttet? I sandtag eller hemma på bakgården? Sådana oorganiserade skytteformer kan knappast anses väl förenliga med det övergripande syftet med vapenlag-

stiftningen.

kan omhändertas av myndigheterna i vissa Vapen och ammunition främst vid risk för missbruk. Ett problem med omhänderfall, är att grunderna för när man får omhänderta tagandeinstitutet ett är dåligt samordnade med reglerna för återkallelse vapen av vapentillstånd. I praxis tillämpas bestämmelserna i regel så att ett ärende om återkallelse av vapenlicens på grund av kan inledas utan att det missbruk och prövas genom instanserna som licensen omhändertas. Tillståndshavaren kan vapen gäller ett återkallelsebeslut så långt instansgenom att överklaga kedjan räcker uppskjuta den tidpunkt då ett lagakraftvunnet återkallelsebeslut och han måste lämna ifrån sig föreligger Det förekommer också att ett återkallelseärende förvapnet. av att helt eller delvis är bedröjs på grund bedömningen roende i ett brottmål mot tillståndsav utgången pågående havaren. om att återkalla vapenlicenser kan alltså Frågan aktualiseras i anledning av att tillståndshavaren misstänks för ett brott som, om misstanken visar sig befogad, kan anses

Äterkallelse av 167 vapentillstånd

diskvalificera honom som innehavare av skjutvapen. Men innan det föreligger en lagakraftvunnen dom som slår fast vederbörandes skuld anser sig myndigheterna ofta förhindrade att återkalla vapenlicensen och även att omhänderta vapnet. Följden blir att en person under lång tid kan få behålla sitt vapen trots att det finns goda skäl för att anse honom olämplig som innehavare av skjutvapen.

6.3 överväganden och förslag

6.3.1 Tillämpningen av reglerna om återkallelse

Reglerna om återkallelse av vapentillstånd hör till de viktigaste i vapenlagstiftningen. Både med hänsyn till vapeninnehavarnas rättssäkerhet och till intresset av att förhindra att vapen missbrukas eller annars används sätt som inte på ett är godtagbart.

Under mitt utredningsarbete har jag fatt intrycket att reglerna om återkallelse av vapentillstånd i huvudsak är ändamålsenliga. En del problem när det gäller reglernas utformning eller har jag dock stött tillämpning på. Som det mest påträngande problemet framstår att praxis stundom vacklar. I kapitel 5 har jag föreslagit åtgärder för att åstadkomma en enhetligare praxis både i återkallelseärenden och i andra ärenden enligt

vapenlagstiftningen.

En annan fråga som har vållat problem i tillämpningen av åter-

kallelsereglerna är möjligheten att återkalla vapentillstånd när innehavaren inte längre har behov av vapnet. Som redan framgått är det en för att en enskild

förutsättning bevilja

person vapentillstånd att han har behov av vapnet. I reglerna om återkallelse talas dock inte om innehavarens uttryckligen behov av vapnet, utan det föreskrivs i mer allmänna termer att återkallelse får ske om det finns skälig Detta har anledning. vållat myndigheterna det

tolkningsproblem: Föreligger skälig

Återkallelse 168 av vapentillstånd

till återkallelse om innehavarens behov av vapnet anledning har Saken har ställts spets när det gäller de upphört? på sin farliga vapentyper som avses i 9 § andra stycket VL, dvs. eller andra samt kulsprutepistoler eller pistol enhandsvapen andra I fråga om sådana vapen föreskrivs att helautomatvapen. tillstånd endast får föreligger synnerliga skäl ges om det (9 § VL) och att tillstånd får återkallas om de synnerliga skälen inte föreligger (29 § VL). Myndigheterna har längre ibland ställt tveksamma till om behovet av pistolen etc. sig är ett sådant synnerligt skäl, vars bortfallande utgör grund för återkallelse.

för min del att det är klart att om innehavaren av Jag menar ett skjutvapen inte längre har behov av vapnet, så föreligger att återkalla tillståndet för vapnet. En skälig anledning motsatt ordning skulle strida mot den restriktiva inställning till innehav av skjutvapen som är en grundprincip i vapenlagstiftningen. Detta gäller givetvis även - och i ännu högre - och andra sådana särskilt farliga vapen. Det grad pistoler att anse att skäl föreskulle aldrig komma i fråga synnerliga låg för att ge tillstånd till innehav av pistol, om sökanden inte hade behov av pistolen. Om behovet av pistolen sedermera skulle inte längre synnerliga skäl för upphöra, föreligger tillstånd, och tillståndet får därför återkallas.

Denna tolkning av återkallelsereglerna följer enligt min medirekt av reglernas formulering och ändamål. Jag ser inga ning skäl att föreslå av återkallelsereglerna för att ändringar Däremot kan det finnas skäl göra dem tydligare på denna punkt. RPS att råd. Och att driva för ta upp saken i sina allmänna fram ett domstolsavgörande i frågan med använprejudicerande dande av den rätt att inträda som part i vapenärenden och överklaga till högre instans, som jag föreslagit i föregående

kapitel.

av de nu berörda reglerna såvitt När det gäller tillämpningen avser och andra målskyttevapen vill jag erinra om den pistoler

Äterkallelse av vapentillstånd 169

princip som RPS rekommenderat i sina allmänna råd och som går ut på att minst sex månaders aktivt medlemskap i en skytteförening bör krävas för att man skall anses ha behov av licens på ett målskyttevapen (jfr avsnitt 6.2). Rekommendationen är enligt min mening välbetänkt. De förbund som skytteföreningarna ingår i utövar en övergripande kontroll över skyttet. Föreningarna skall i sin tur organisera skyttet så att det bedrivs på ett sätt som är betryggande från säkerhetssynpunkt. Jag vill emellertid inte gå så långt att jag föreslår att vapentillståndet återkallas enbart av den anledningen att vapeninnehavaren upphört att vara aktiv inom föreningen. Även en medlem som inte är aktiv nås ju av information från föreningen och därigenom bör det i många fall finnas förutsättningar för att behålla hans säkerhetsmedvetande. Även om man också i fortsättningen kräver aktivt medlemskap i en skytteorganisation för att få licens på pistol etc., bör den omständigheten att skytten upphört att vara aktiv inte automatiskt medföra att licensen återkallas. Om skytten däremot upphör att vara medlem i en skytteförening bör tillståndsmyndigheten ta upp frågan om hans fortsatta vapeninnehav till prövning. För att möjliggöra en sådan prövning bör enligt min mening skytteföreningarna åläggas att till respektive tillstándsmyndighet rapportera vilka medlemmar som lämnat föreningen. En regel om detta bör tas in i VK, lämpligen i en ny 59 a §.

Återkallelse ses ofta som en mycket ingripande åtgärd och ett misstroende från myndigheternas sida. I vissa fall finns fog för en sådan uppfattning. I de ovan beskrivna fallen gäller dock inte detta resonemang. Jag anser att det vore värdefullt med en ändrad inställning till återkallelseinstitutet. Det är ingen medborgelig rättighet att inneha vapen. Det borde vara en självklar sak att den som inte längre har ett väl motiverat behov av ett vapen inte heller skall ha ett sådant.

170 Återkallelse av vapentillstånd

6.3.2 Interimistisk återkallelse

Vapen och ammunition kan omhändertas om det föreligger risk för missbruk (32 § VL). I princip får omhändertagande ses som ett förstadium till återkallelse: Den behöriga myndigheten har möjlighet att omedelbart ingripa med ett omhändertagande för att förebygga eller avbryta missbruk av ett vapen, och därefter upptar tillståndsmyndigheten frågan om återkallelse av vapnet. Medan återkallelsefrågan handläggs, kanske i flera instanser, finns det omhändertagna vapnet i tryggt förvar hos myndigheten.

Så fungerar det emellertid inte alltid i praktiken. Som jag har beskrivit i avsnitt 6.2 förekommer det inte sällan att en person får behålla sitt vapen under lång tid medan frågan om återkallelse prövas genom instanserna. Och detta trots att det kan finnas goda skäl för att anse honom olämplig som innehavare av skjutvapen. Bakgrunden torde vara att myndigheterna resonerar som så, att innan frågan om vederbörandes lämplighet för fortsatt vapeninnehav har slutligt prövats i återkallelseärendet, så kan man inte säkert avgöra om det föreligger en sådan risk för missbruk av vapnet som krävs för att vapnet skall kunna omhändertas.

Denna praxis vilar enligt min mening på en i grunden felaktig inställning till vapenlagstiftningen och dess ändamål. Det är, som jag nyss sade, ingen medborgelig rättighet att inneha skjutvapen. Givetvis skall rättssäkerheten tillgodoses fullt ut i ärenden om återkallelse av vapentillstånd. Men intresset av att förhindra att vapen används till skada eller olägenhet för andra väger så tungt att den enskilde i många fall bör få godta att berövas besittningen av sitt vapen provisoriskt i avvaktan på att frågan om återkallelse slutligt prövats. Jag anser detta vara så självklart att jag finner det överflödigt att ytterligare argumentera om den saken.

För att säkerställa att myndigheterna, i den utsträckning som

Återkallelse av 171 vapentillstánd

är befogat för att skydda den allmänna säkerheten, verkligen försäkrar sig provisoriskt om skjutvapen i avvaktan på återkallelseärendets slutliga avgörande har man från polishåll föreslagit införandet av regler om interimistisk återkallelse av vapentillstånd. Jag ansluter mig till detta förslag.

Jag föreslår därför att det i VL förs in en ny paragraf, 32 a §, med regler om interimistisk återkallelse av tillstånd enligt lagen. I regeln bör föreskrivas att om det finns skäl anta att ett tillstånd kommer att återkallas enligt 29-31 §§ VL, får tillståndet återkallas tills vidare i avvaktan på slutligt avgörande av återkallelsefrågan. Vidare bör föreskrivas att vapen som omfattas av ett tillstånd som har återkallats tills vidare tillsammans med därtill hörande ammunition får omhändertas av polismyndigheten. När om återfrågan kallelse slutligt avgörs prövar om omhändermyndigheten tagandet skall bestå.

Den föreslagna regeln bör givetvis inte medföra att interimistisk återkallelse rutinmässigt så snart om tillämpas frågan återkallelse av en vapeninnehavares tillstånd blir aktuell. Saken måste bedömas från fall till fall. Som riktmärke bör gälla att interimistisk återkallelse tillämpas endast om det bedöms skäligt med hänsyn till att vapeninnehavaren eller någon annan använder vapnet på ett oacceptabelt sätt, att innehavaren medvetet förhalar handläggningen av återkallelseärendet eller att det finns risk för att kommer i vapnet orätta händer innan frågan om återkallelse har avslutligt gjorts.

7 Förvaring av vapen

7.1 Bakgrund

Beträffande frågan om vapenförvaring säger direkutredningens tiv att en översyn skall göras av huruvida om förreglerna varing av vapen blivit utformade med tillräcklig tydlighet och precision. Vidare skall utredningen titta närmare pá reglerna om lángtidsförvaring (deponering) och vad som gäller beträffande polisens befogenhet att kontrollera hur förvaringsbestämmelserna efterlevs.

Frågor om förvaring av vapen kommer allt emellanåt upp i debatten i samband med brott där vapen stulits eller använts. Ett uppmärksammat fall som åter ställt dessa i blixtfrågor

belysning är de s.k. Åmselemorden, där tvâ ur samma

personer familj sköts ihjäl med ett stulet, Det avságat hagelgevär. hagelvapen som användes vid dådet hade stulits vid ett villainbrott. Förvaringen av vapnet var helt i enlighet med gällande lagstiftning. Vapnet var alltså förvarat under lås. Det finns emellertid inga närmare eller föreskrifter om lagregler vad detta innebär. Med tanke på den nuvarande brottsutvecklingen är det väsentligt att kriminella personer förhindras att beväpna sig. I detta kapitel skall diskuteras vilka möjligheter som finns att höja säkerhetsniván på vapenförvaringen.

7.2 Gällande rätt

Beträffande vapenförvaring är huvudregeln 26 § VL att enligt den som innehar skjutvapen eller ammunition är att ta skyldig vård om egendomen pá ett sådant sätt att det inte är fara för att någon obehörig kommer ät den.

Innebörden av regeln i första stycket utvecklas i paragrafens

174 av Förvaring vapen

andra där det föreskrivs att skjutvapen eller en för stycke funktion vital del samt ammunition skall förvaras vapnets under lás. För ammunitionen stadgas att den skall förvaras i ett annat än vapnet eller vapendelen, om inte förutrymme sker i ett säkerhetsskáp eller pä något annat lika varingen sätt. Reglerna i andra stycket gäller inte för betryggande start- och ammunition avsedd för sådant och signalvapen vapen.

Enligt 49 § VL skall regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddela närmare föreskrifter om vapenhandlares, museers och sammanslutningars förvaring av vapen och ammunition. I 60 § VK föreskrivs att det är RPS som meddelar föreskrifter i dessa hänseenden. RPS har också meddelat allmänna rád som vägledning för privatpersoners vapenförvaring (se RPSFS 1987:16, FAP 551-3 s. 26 f).

RPS anför i sina allmänna råd bl.a., att obehöriga så långt det är möjligt skall hindras att befatta sig med vapnen och ammunitionen. Detta gäller både vid förvaring i bostad, vid transporter och under uppehåll i skjutning. Direkt olämpliga förvaringsställen är obebodda sommarstugor, jaktstugor, baracker, husvagnar eller liknande samt förstugor, garage, uthus eller vinds- och källarutrymmen i flerfamiljshus. När inte vistas i en bostad där vapen förvaras måste någon person bostaden vara låst. Som ytterligare vägledning beträffande lås m.m. kan man använda försäkringsvillkoren för hemförsäkringen.

Av de allmänna råden framgår vidare att ett komplett vapen eller vital bör förvaras under ytterligare ett lås. vapendel Om den vitala vapendelen förvaras inlåst i ett utrymme i bostaden som i sin tur ger tillfredställande inbrottsskydd behöver resten av vapnet inte förvaras pá samma sätt. Med vital avses sådan del av vapnet som krävs för att vapendel vapnet skall fungera, dvs. för

Förvaring av vapen 175

kul- och hagelgevär med slutstycke slutstycke

vapen av bryttyp -

(exempelvis vapen delas så att

hagelgevär) kolv och baskyl skiljs från piporna

automatkarbin (Ak 4, Ak 5) - eller

underbeslag slutstycke

automatgevär (Ag M/42) bakstycke och kåpa med framföringsfjäder

kulsprutegevär/kulspruta -

underbeslag eller pipa eller slutstycke

kulsprutepistol - eller slutstycke pipa

revolver - trumma

pistol - eller slutstycke pipa

Enligt äldre bestämmelser framstock eller ansågs underbeslag till vapen av bryttyp vital utgöra vapendel. Detta kan enligt de allmänna råden accepteras om vapnet blindavfyrats.

Om man inte kan ta bort den vitala eller vapendelen när en sådan inte finns (t.ex. eller elchockvapen armborst) måste hela vapnet hållas under lås för att bestämmelserna i 26 § andra stycket VL skall anses uppfyllda.

Vid övnings- och

tävlingsskjutning rekommenderar RPS att

vapnet hålls under tillsyn eller medföres när man lämnar skjutplatsen om tillfredsställande inte ordnats.

bevakning

I RPS allmänna råd sägs vidare:Det kan i regel inte fordras,

att förvaringsutrymmet skall

utgöras av Värdeskåp, säkerhetsskåp eller liknande, även om sådana utrymmen är bästa för-

176 Förvaring av vapen

framförallt för helautomatiska vapen och envaringsplatsen handsvapen. Säkerhetsskåp är dock nödvändigt, om vapnet (eller del och ammunitionen till det samma skall förvital därav) - - - För normal förvaring enligt 26 § varas i samma utrymme. låst en låst kista, ett skåp eller dylikt vara VL kan ett rum, om låset inte är av enkel beskaffenhet. Däremot tillräckligt, skrivbordslådor undvikas eftersom sådana oftast först söks bör

vid inbrott. I handeln finns numera patronlägeslås och

igenom låsbara vapenställ. Vapen som säkrats med sådana anordningar kan anses förvarade sätt. Vapenstället måste på betryggande vara säkert fastsatt. Även om vapen förvaras i emellertid bör vital del tas ur. Det framgår emellertid av vapenställ råd att en total bör göras i det sär- RPS allmänna bedömning fallet in omständigheter som bostadsförskilda där man väger hållanden och övriga familjemedlemmars vapeninnehav.

finns särskild får en polismyndighet utfärda När det anledning särskild föreskrift om hur den som är berättigad att inneha skall förvara dessa (27 § VL). RPS rekommenderar i sina vapen

råd att sådan särskild förvaringsföreskrift utfärdas

allmänna i följande fall, nämligen

- för av fler än sex brukbara vapen, om ammunition förvaring finns allmänt tillgänglig i handeln,

- för vapensamlingar,

- för särskilt som enhandsvapen och helautofarliga vapen matiska vapen eller

- då innehavaren ásidosatt sin skyldighet enligt 26 § VL men försummelsen inte anses så allvarlig att återkallelse bör

ske.

för brott mot de allmänna i

Páföljd förvaringsbestämmelserna

huvudman för 26 § VL stadgas i 38 § VL för sammanslutning, och vapenhandlare. Att bryta mot de museum, bevakningsföretag

Förvaring av 177 vapen

allmänna förvaringsbestämmelserna är inte straffsanktionerat för enskild, däremot brott mot en särskild föreskrift om förvaring.

Förvaring under transport

Den som åtar sig att transportera vapen eller ammunition bör vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig komer át egendomen (28 a § VL). RPS har givit allmänna råd om hur vapen bör förvaras under resor med bil, tåg osv. Dessutom maste naturligtvis transportföretagens egna föreskrifter följas.

Bakgrunden till nuvarande regler är följande.

I departementspromemorian DsJu 1979:17 föreslogs bl.a. att det i VL skulle föras in en regel om för ett

skyldighet transport-

företag som åtagit sig transport av skjutvapen eller amunition skulle vara skyldig att tillse att transporten var bevakad på lämpligt sätt. Flera remissinstanser - bl.a. Statens industriförbund järnvägar, Sveriges och ASG Aktiebolag ställde sig dock tveksamma till förslaget och menade att frågan var tillfredsställande reglerad genom olika interna föreskrifter och att tillgrepp under transporter sällan förekom.

Föredragande statsrådet anförde (prop. 1981/82:1 s. 34) att det enligt uppgift frán RPS inte sällan förekom vapenstölder i samband med leveranser av vapen mellan handlare och köpare. Det var enligt statsrådet angeläget att transporterna skedde

pa ett frán brottsförebyggande synpunkt betryggande sätt.

Förhállandena varierade emellertid avsevärt mellan olika transportmedel. Det var därför enligt statsrådet inte lämpligt att i enlighet med promemorieförslaget reglera frågan genom en straffsanktionerad föreskrift. En lagbestämmelse borde snarare ha karaktären av rekommendation. Några bindande verkställig-

178 Förvaring av vapen

hetsföreskrifter borde inte utfärdas av RPS, men allmänna råd vore enligt statsrådet värdefulla. Riksdagen godtog statsrådets bedömning.

Förvaring hos handlare

För vapenhandlare finns speciella förvaringsföreskrifter i RPSFS 1986:55, FAP 556-2. Vapenhandelsrörelse fâr inte pábörjas förrän polismyndigheten godkänt de lokaler och andra utrymmen där vapnen skall förvaras (26 § VK). Det åligger sedan polismyndigheten att kontrollera att vapnen verkligen förvaras pä föreskrivet sätt (30 § VK).

Beträffande förvaringen hos vapenhandlare är RPS föreskrifter mycket detaljerade. Man skiljer pá förvaring av - från vilka vital har avlägsnats vapen vapendel - frán vilka vital inte har avlägsnats vapen vapendel - vapentillbehör (hit räknas inte vital tillståndspliktiga

vapendel)

och tvâ grader av förvaring, dels en högre säkerhetsgrad som kallas kassunnivá (RPSFS 1986:55 7 kap 2-6 §§), dels en lägre säkerhetsgrad (RPSFS 1986:55 7 kap 7-9 §§) som t.ex. duger för förvaring av huvuddelen av vapnet om vital vapendel har avlägsnats. Den vitala vapendelen får inte förvaras i samma som huvuddelen av vapnet och har handlaren förvaringsutrymme fler än 50 sådana delar skall de förvaras under den högre säkerhetsniván.

Kassunnivå definieras pá följande sätt:

Fast utrymme skall ha omslutande delar av armerad betong, kvalitet lägst K 35 och tjocklek minst 200 mm (150 mm beträffande tidigare godkända utrymmen). Armeringen får inte medge genomkrypning och järnets diameter fär inte understiga

12 mm (10 mm beträffande tidigare godkända utrymmen). Dörren

skall minst motsvara de omslutande delarnas styrka och skall

Förvaring av vapen 179

vara utrustad med borrskydd och säkringar mot sprängning och skärning.

Fast utrymme av annat skall vara utfört så att slag skyddsniván kan jämställas med vad som angivits ovan. Ett sádan fast utrymme kan utföras bland annat pá följande sätt:

a) Armerad tegelvägg om minst 375 m tjocklek, murad med cementbruk kvalitet A eller B.

b) Väggar av massiva betongblock om 250 mm tjocklek, murade med cementbruk kvalitet A eller B.

Styrkan i golv och tak får inte understiga väggarnas styrka. Dörr skall minst motsvara de omslutande delarnas styrka. Låsanordningarna skall vara utrustade med borrskydd och med säkringar mot sprängning och skärning.

En vapenkassun uppfyller givetvis denna nivå. En sådan kassun skall ha väggar, och tak golv av 150 mm tjock dubbelarmerad betong. Dörren skall vara och

betongfylld låsanordningarna

försedda med säkringar mot sprängning och skärning.

Vissa Värdeskåp uppfyller även denna nivå, nämligen värdeskáp klass V 2, V 2 S och V 3 och skâp med lägst 100 skyddsvärdespoäng enligt Svensk Standard.

En säkerhetsbox, vilket är en typ av förvaringsutrymme som

främst används inom försvarsmakten, också uppfyller kassunnivá. En säkerhetsbox väger 1 000 kg och kan i skyddsvärde jämställas med ett värdeskáp klass V 2 S. En säkerhetsbox har

180-200 skyddsvärdespoäng.

Till den lägre förvaringsniván räknas

180 Förvaring av vapen

- värdeskáp klass V 1

och - värdeskáp med 40-100 skyddsvärdespoäng

som klassats i - säkerhetsskáp (se nedan) (även andra skåp

säkerhetsskápsnivá).

- dokumentskáp (se nedan)

- (se nedan) vapenkista

- annat fast som har ett sådant utförande att det kan utrymme jämställas med skyddet hos förvaringsutrymme som angivits ovan under denna punkt.

är ett uppbyggt av lägst Ett säkerhetsskáp förvaringsutrymme som sammanfogats med helsvets. Dörrarna är för- 4 mm stálplát sedda med regelverk och borrskyddat lås av god dyrksäkerhet.

kan ha olika Skápet är i första

Ett dokumentskáp skyddsvärde.

hand avsett som brandskydd men kan även ge ett bra inbrottsförsetts med skydd mot borrning och skydd om lásanordningarna mot sprängning och skärning. säkringar

är ett som främst används inom En vapenkista förvaringsutrymme är av 5 mm stálplát och försvarsmakten. En vapenkista uppbyggd

läses med borrskyddat lås av god dyrksäkerhet.

Ett vars tomvikt understiger 200 kg skall förvaringsutrymme dessutom vara förankrat i eller vägg pá minst två ställen golv för att föreskriven vikt. I eller tyngas med blyvikter uppnå eller skall förankring ske med minst 10 mm expanbetong tegel i eller trä med minst 10 mm vagnbult. Förankderbult, plåt skall inte kunna lossgöras frán förvaringsutrymmets ringen utsida.

För handlare finns särskilda för hur vapnen får regler

av 181 Förvaring vapen

exponeras och hur de skail förvaras under resa. Tillstándsmyndigheten får efter prövning i varje särskilt fa11 medge att förvaring anordnas på annat sätt.

Förvaring hos sammans1utning

Kraven för förvaring hos samanslutning överensstämmer i princip med vad som krävs vid förvaring hos vapenhandiare (RPSFS 1986:55, FAP 556-2 s. 3).

Lângtidsförvaring

Genom en ändring i 26 § VL, som trädde i kraft den 1 april 1982 (prop. 1981/82:1, JuU 15, rskr. 55, SFS 1981:1360), infördes en möjlighet att iämna bort och ammunition till vapen annan person under högst ett år för om man inte kan förvaring ta vård om egendomen sjä1v och under att man förutsättning anmä1t saken i förväg ti11 polismyndigheten. till Bakgrunden denna lagändring var en dom från Svea hovrätt där hovrätten dömt en person b1.a. för att han förvarat vapen åt någon som var intagen pá sjukhus. Hovrätten konstaterade i sina domskä1 att redan ordaiydelsen och den Iagtekniska av utformningen VL:s bestämmelser gav vid handen att det inte var ti11átet att utan ti11stánd ha skjutvapen i sin besittning annat än i de i lagen särski1t medgivna fa11en. I departementspromemorian DsJu 1979:17 konstaterades (s. 66) att det var oti11fredstä11ande att det sá1edes inte sku11e vara att under möj1igt en längre tids bortovaro deponera sitt skjutvapen hos annan.

Regein är straffsanktionerad endast i så mátto att en depositarie som brukar ett deponerat vapen utan att ha innehavsti11stánd gör sig skyidig till brott.

182 av Förvaring vapen

7.3 Problem med nuvarande ordning

Problemet med nuvarande ordning kan helt enkelt formuleras så att inte pá ett tillfredsställande sätt förvaringsreglerna förhindrar tillgrepp av vapen.

7.3.1 Förvaring hos enskild

Statistiken över skjutvapen visar följande. Av de tillgripna totalt som år 1988 anmäldes stulna till 994 skjutvapen polisen ur bostadshus och 52 ur fritidshus, 118 hade 497 tillgripits från militära anläggningar eller i samband med militäröv- 5 frán 24 från skytteorganisationer, 21 ningar, vapenhandlare, ur motorfordon, 11 från kontor, 3 ur civilförsvars- eller hemvärnsförrád, 3 vid järnvägstransport och 260 från annan plats. Av dessa vapen var 289 hagelgevär och 186 jaktstudsare. stals 174 pistoler och revolvrar. En oroande siffra Sammanlagt endast 135 av dessa anträffats vid i sammanhanget är att vapen årets slut. År 1987 stals 969 skjutvapen, är 1986 947 skjutoch ár 1985 1 118 skjutvapen. Omkring hälften av dessa vapen vid bostadsinbrott. Siffrorna visar att vapen har tillgripits det just är vanliga jaktvapen förvarade i bostäder och fritidshus som stjäls mest.

i 26 § första stycket VL skulle, om den Förvaringsregeln kunna tolkas så att om ett vapen atkommits av hárddrogs, obehörig så har inte förvaringsbestämmelserna iakttagits. Eftersom det är i det närmaste omöjligt att ordna ett helt säkert innebär det att i det närmaste all förvaring av skydd skulle strida mot 26 §. Men givetvis är tolkningen i vapen praktiken liberalare.

I många fall förvaras jaktvapen i en garderob i en bostadslägenhet, som låses med vanligt patentlás och eventuellt Med tanke pá hur lätt en tjuv i regel har sjutillhállarlás. att in det att en bryta sig i en lägenhet säger sig självt

av Förvaring vapen 183

sålunda anordnad förvaring utgör ett mot att bräckligt skydd vapnen stjäls och kommer i orätta händer. Icke desto mindre torde lagens krav på att förvaras under las vara vapen skall uppfyllda. Och om vapeninnehavaren slarvar med läsningen riskerar han ända inget straff, eftersom den allmänna förvaringsregeln i 26 § VL är osanktionerad för enskilda.

Pá detta sätt lättvindiga kan en vapeninnehavare i princip förvara upp till sex jaktvapen utan att mot bestämmelbryta serna. Först vid innehav av sju eller flera skall jaktvapen polismyndigheten, enligt RPS allmänna råd, utfärda särskild (straffsanktionerad) förvaringsföreskrift för innehavaren.

Ett annat omrâde där bristfällig ställer till förvaring problem är vapentransporter. Gevär kan exempelvis ligga helt öppet i kartonger pá ett lastbilsflak, och vapnen kan lämnas obevakade när föraren lämnar fordonet t.ex. vid máltidsrast. Vapen kan alltsa i sådana fall tillgripas med lätthet.

7.3.2 Polisens kontrollmöjligheter

Ett annat med nuvarande problem ordning är polismyndighetens

bristfälliga möjlighet att kontrollera den enskildes för-

varingsanordningar. Möjligheter att mot den enskildes vilja kontrollera hans vapenförvaring saknas för närvarande, om inte misstanke om brott föreligger. Saken illustreras av ett ärende, som har prövats av JO och som skall refereras i det följande (JO 1985/86 s. 145).

En enskild vapeninnehavare, NA, hade haft inbrott i sin bostad varvid ett salongsgevär tillgripits. Vapnet hade hängt löst på en vägg i bostaden utan någon som helst lásanordning. Polisen att anság förvaringen av vapnet varit bristfällig. Av den anledningen beslöt att återkalla polisstyrelsen NA:s samtliga vapentillstánd. Men länsstyrelsen, till vilken beslutet överklagades, anság inte att det fanns skäl att åter-

tillräckliga

184 Förvaring av vapen

kalla tillstánden och upphävde polisstyrelsens beslut. Polisbeslöt då att i stället meddela NA en särskild förstyrelsen 27 § VL. I beslutet anfördes bl.a. varingsföreskrift enligt följande.

Sedan Ni anmält till polisstyrelsen att förvaringsanenligt detta beslut vidtagits, kommer besiktordningar att ske. Era skjutvapen, och tillstándsbevis till ning dessa, vilka efter omhändertagande förvaras på polishuset i --- torde avhämtas först sedan besiktning skett av de som vidtagits med anledning av förvaringsanordningar detta beslut.

satte alltså villkor för att åter- Polismyndigheten upp ett lämna att NA skulle låta polisen besiktiga de vapnen, nämligen föreskrivna förvaringsanordningarna. NA fann sig inte i detta utan anmälde polismyndigheten till JO.

beslut 1985 konstaterade JO Anders wigelius I ett den 16 april att det dröjsmål vid âterlämnandet av vapnen som här förekommit varit otillfredsställande. Därefter anförde han bl.a. följande

har polisen att i första Vid behandling av vapenärenden hand beakta de stora krav pá säkerhet som lagstiftaren för. För att en polismyndighet skall kunna givit uttryck göra en noggrann och riktig bedömning av förvaringsoch den aktuella säkerhetsrisken i varje enproblemet skilt fall är det angeläget att myndigheten har tillgång till ett så fullständigt beslutsunderlag som möjligt. Jag kan därvid inte finna något stötande i om man från polisens sida framför önskemål om att fá besiktiga vapenatt söka innehavarens förvaring av vapnen för pá så sätt undvika att onödigt stränga och för vapeninnehavaren kostsamma förvaringsföreskrifter utfärdas. Genom en betorde det nämligen vara möjligt att på ett siktning bättre sätt synpunkter och tillgodose vapeninnehavarens

Förvaring av vapen 185

önskemål utan att säkerhetskraven därför behöver efterges. Det är dock fullt klart att polisen inte äger rätt att mot vapeninnehavarens eller sökandens vilja bereda sig tillträde till hans bostad enbart i syfte att besiktiga en förvaringspersedel. Jag bortser då från de fall där skälig misstanke om brott kan föreligga. Vid handläggningen av ett ärende som det förevarande är det därför myndighetens skyldighet att upplysa vapeninnehavaren om att det inte finns någon lagstadgad skyldighet för honom att gå med på en besiktning.

7.3.3 Långtidsförvaring

I probleminventeringen återstår en fråga angáende förvaring nämligen den som gäller deponering av vapen hos annan person under en längre tid. Enligt utredningsdirektiven har reglerna om långtidsförvaring av vapen vållat bekymmer exempelvis vid längre tids utlandsarbete. Det har således gjorts gällande att den nuvarande regeln om rätt till deponering av vapen och ammunition under högst ett års tid borde avskaffas eller i vart fall utsträckas betydligt.

Vid utredningens hearing den 3 oktober 1988 framförde Svenska jägareförbundet den ståndpunkten att den nuvarande regeln om deponering av vapen är alltför stelbent och att det borde vara möjligt att lämna sitt vapen för långtidsförvaring tills vidare eller i vart fall för väsentligt längre tid än ett år.

7.4 Överväganden och förslag

7.4.1 Skärpning av förvaringsreglerna

Att söka begränsa tillgången på illegalt åtkomna skjutvapen uppfattar jag som en av utredningens huvudfrågor. Jag vill

186 Förvaring av vapen

påminna om att utredningens arbete utgör ett led i kampen mot våldsbrottsligheten. Vapen som används vid våldsbrott har ofta åtkommits genom brott. En avsevärd mängd vapen stjäls i samband med inbrott i bostäder, vilket t.ex. gällde det hagelvapen som användes vid dödsskjutningen i Åmsele. Mer än hälften av de skjutvapen som stjäls har tillgripits ur bostäder.

Grundreglerna för förvaring av skjutvapen är att den som innehar vapen och ammunition är skyldig att ta vård om egendomen pä sådant sätt att det inte är fara för att någon obehörig kommer åt den (26 § VL). Detta later ju betryggande. Men som jag framhållit i avsnitt 7.3.1 ställs i praktiken inte alltid så stora krav pá förvaringen. Reglerna medger att vapen i många fall förvaras i exempelvis vanliga bostäder pá ett sätt som gör att vapnen kan tillgripas av inbrottstjuvar utan större besvär.

Risken för tillgrepp av vapen, och därmed behovet av förvaring i särskilt betryggande former, varierar naturligtvis från fall till fall. Polisen har möjlighet att utfärda särskilda förvaringsföreskrifter för de olika vapeninnehavarna, anpassade efter förhållandena i det särskilda fallet (27 § VL). Teoretiskt sett borde det vara möjligt att förbättra säkerheten i fråga om förvaring av vapen genom att polisen gjorde flitigare bruk av denna möjlighet. För en vapeninnehavare som exempelvis bor pá nedre botten i ett loftgángshus i en Stockholmsförort med hög kriminalitet skulle det kunna finnas skäl att utfärda en särskild förvaringsföreskrift redan vid innehav av ett enda jaktvapen och inte först om antalet vapen överstiger sex som rekommenderas i RPS allmänna rád. Ett enstaka vapen på en utsatt plats kan behöva säkrare förvaring än tio vapen på en plats där tillgreppsrisken är liten. Men en sådan ingående prövning av förutsättningarna för en säker förvaring i fråga om varje vapeninnehav skulle uppenbarligen kräva resurser som polisen inte har i dag och som jag inte finner det realistiskt att föresla.

av Förvaring vapen 187

Det innebär inte att jag avvisar tanken använpå att polisen der möjligheten att utfärda särskilda förvaringsföreskrifter oftare än i dag. Men för att på ett effektivt sätt förbättra förvaringen av skjutvapen i landet och därmed minska antalet vapenstölder anser jag att man bör rikta in sig på att skärpa de generella förvaringsreglerna i 26 § VL.

En sådan bör enligt skärpning min mening gå ut på att man i högre grad än i dag ställer krav på att vapen förvaras i utrymmen som verkligen är stöldsäkra eller åtminstone bjuder inbrottstjuven hårt motstånd. Sådana särskilda förvaringsutrymmen finns i dag hos vapenhandlare. Man kan schematiskt dela in dessa utrymmen i tre säkerhetsniváer, nämligen

kassunnivá, - och säkerhetsskåpsnivå stöldskyddsskåpsnivå.

Kassunnivå har definierats i avsnitt 7.2. Priset för dessa skåp rör sig kring 30.000 - 40.000 kr. Det är en förvaringsmodell som är godkänd för ett obegränsat antal sammansatta vapen. Denna typ av förvaring är huvudsakligen avsedd för handlare och sammanslutningar.

Säkerhetsskäpnivån omfattar samtliga skåp enligt den lägre förvaringsnivån. Priset på dessa skåp varierar beroende på storlek men ligger kring 5 000 kr. är det för- Säkerhetsskåp varingsutrymme som i första hand kommer i fråga när polismyndighet ger enskild vapeninnehavare förvaringsföreskrifter enligt 27 § VL.

Stöldskyddsskâp är ett tillverkat

förvaringsutrymme av 2,5 mm stålplåt. Det uppfyller med god marginal de krav som stöld-

skyddsföreningen och försäkringsbolagen ställer beträffande

dyrk- och brytsäkerhet. Stöldskyddsskåp är ett alternativ för förvaring av vapen när det gäller enskild person med ett begränsat antal vapen. Det kan då räcka med ett mindre skåp

av 188 Förvaring vapen

som bara vapendelen. Ett stöldskyddsskåp i rymmer den vitala storlek 210 x 270 x 395 mm kostar ca 1 000 kr.

Från RPS säkerhetsavdelning (säkerhetspolisen), som bl.a. bistår med rådgivning i olika säkerhetsfrågor, rekommenderas även andra typer av säkerhetsanordningar. Det ger exempelvis ett att förse entrédörren med tillhållarlås och gott skydd skydda vissa fönster med galler. Sådana åtgärder uppfyller dock inte VL:s krav på förvaring under lås. Vapnet eller skall vara förvarade under ytterligare ett lås, t.ex. i vapnen låst rum eller i annat låst förvaringsutrymme. Från säkerhetsavdelningen vill man helst bara se patronlägeslås i kombination med annan förvaringsåtgård. Vapenställ anser man sig inte kunna rekommenderas alls då denna typ av exponering av vapen särskilt till tillgrepp. Jag anser att det ligger inbjuder mycket i dessa synpunkter.

Sådan ser alltså teknik ut på området. Vad är det då dagens att kräva för framtiden och hur detaljerade bör förrimligt varingsbestämmelserna vara? Jag väljer att belysa hur jag ser ta upp några specifika frågor ur en på denna fråga genom att insändare i tidskriften Jakt och jägare (nr 6/88 s. 34).

- Om ett vapen, t.ex. en jaktstudsare, förvaras i låst förvaringsställ, kan man då anse vapnet förvarat på betryggande sätt även om slutstycket sitter kvar?

- Kan slutstycket sitta kvar i det fall man förvarar jaktstudsaren i låst vapenställ men dessutom försett den med patronlägeslås?

- Hur skall ett förvaras om det är konstruerat så hagelvapen att att det kan användas även om förstocken tagits bort?

När man inte själv kan ha vapnet under uppsikt är den bästa ett säkerhetsskåp. Det är emellertid inte vapenförvaringen realistiskt att generellt uppställa ett krav på en så dyrbar

Förvaring av 189 vapen

förvaringsanordning. Jag anser att ett bra alternativ för de flesta vapen är s.k. delad förvaring med i vart fall den vitala vapendelen under särskilt betryggande lås. Ett fullgott förvaringsalternativ är att förvara den vitala vapendelen i ett kassaskåp pá arbetsplatsen eller i bankfack och huvuddelen av vapnet i hemmet. Även om det i och för sig är möjligt att få tag i ett löst slutstycke på annat sätt innebär denna förvaringsmodell att man avsevärt försvårat tjuvens möjligheter att få ett helt, brukbart vapen. Hur ammunitionen förvaras bör naturligtvis också beaktas. Det är väsentligt att vapen eller vital vapendel och ammunition förvaras skilda från varandra och under lås.

Problem uppstår med hagelvapen och andra vapen som inte kan delas eller som kan avfyras även sedan de delats. För sådana vapen är det rimligt att kräva inlásning under mycket betryggande former. Närmare precisering av skyddsnivån bör emellertid kunna preciseras i RPS föreskrifter.

Svar ovan skulle då bli att även på insändarfrágorna om en_ jaktstudsare förvaras i låst förvaringsställ kan man inte anse den förvarad pá betryggande sätt om slutstycket sitter kvar. Inte heller om vapnet i det lasta stället försetts med patronlägeslás är förvaringen tillfyllest. Jag anser att vapen som inte står under ständig tillsyn eller förvaras i säkerhetsskåp skall förvaras delade. Om ett hagelvapen är konstruerat så att det kan användas trots att förstocken tagits bort skall hela vapnet förvaras under lås. Låsanordningen skall då vara av inte helt okvalificerad modell. Även om man i viss mån alltid får falla tillbaka på den enskilde vapeninnehavarens goda omdöme kan en strängare lagreglering inskärpa vikten av en god och väl genomtänkt vapenförvaring.

Mot bakgrund av dessa allmänna överväganden föreslår att jag förvaringsregeln i 26 § VL i fortsättningen utformas pá följande sätt. Grundregeln i första stycket - att skjutvapeninnehavaren skall förvara vapen och ammunition på sådant sätt

190 av vapen Förvaring

att det inte är fara för att någon obehörig kommer åt dem bör stå kvar oförändrad. Reglerna om förvaring under lås i andra stycket ersätts med skärpta och mera detaljerade regler om hur förvaring skall utformas. Där bör föreskrivas att skjutvapen och ammunition skall förvaras på något av följande sätt, nämligen

1. under uppsikt, 2. i säkerhetsskåp eller 3. på det sätt som föreskrivs i tredje stycket.

Det tredje stycket föreslår jag skall innehålla detaljerade förvaringsregler för vapen som inte förvaras under uppsikt eller i säkerhetsskåp. För dessa fall bör gälla att vapnet och ammunitionen skall förvaras var för sig. Om det är möjligt att utan större svårighet ta bort en vapendel så att vapnet inte kan brukas skall även den delen förvaras för sig. Vapnet, vapendelen och ammunitionen skall förvaras under lås eller på annat sätt. Jag föreslår slutligen att dessa betryggande regler inte skall gälla i fråga om start- eller signalvapen och ammunition avsedd för sådant vapen.

De föreslagna reglerna innebär alltså att vapen kan behållas hopsatt och förvaras tillsammans med ammunitionen, så länge behålls under eller inlåst i som vapen och ammunition uppsikt ett säkerhetsskåp. I övriga fall - och detta blir naturligtvis den vanligaste förvaringsmetoden - skall vapen, ammunition och eventuell vital vapendel förvaras var för sig på betryggande sätt på tre olika ställen (delad förvaring). Vilka detaljkrav som bör ställas för att sådan delad förvaring skall anses betryggande bör inte anges i själva lagen. Sådana regler skulle bli alltför detaljerade för att passa i lagtext. Det är lämpatt man anförtror åt RPS att genom föreskrifter och ligare allmänna råd dra upp de detaljregler som kan behövas för förvaring av vapen och ammunition, t.ex. rörande den tekniska utformningen av säkerhetsskåp eller lås till andra förvaringsatt ett bemyndigande i enlighet härmed utrymmen. Jag föreslår tas in i 49 § VL.

Förvaring av vapen 191

Jag vill dock ge några allmänna av synpunkter på utformningen RPS föreskrifter i ämnet. Enligt min mening kan en lämplig ordning vara att ställa strängare krav på förvaringsanordningarna ju fler som det vapen är fråga om och ju mer ägnade för brottslig är. användning vapnen När det gäller antalet vapen kan det kanske vara rimligt att ställa något lägre krav på den som endast har ett eller två jaktvapen, medan större krav ställs på den som har tre eller flera vapen. Vad som bör övervägas är också användningen av patronlägeslås, åtminstone i särskilt farliga vapen och i vapen från vilka en vital vapendel inte kan avlägsnas. Med lämpligt utformade generella föreskrifter torde det i fortsättningen bli mindre behov av att utfärda särskilda förvaringsföreskrifter för de individuella vapeninnehavarna.

Vid utformningen av förvaringsföreskrifterna bör RPS givetvis beakta att vapeninnehavarna kan behöva ett visst rådrum för att inrätta efter sig de nya, skärpta reglerna.

7.4.2 Övriga frågor

I föregående avsnitt har jag föreslagit en skärpning av reglerna om förvaring av vapen. Men det gäller naturligtvis att reglerna också efterlevs i praktiken. I dag är polisens möj-

ligheter små när det gäller att kontrollera efterlevnaden både

av de allmänna förvaringsföreskrifterna enligt vapenlagstiftningen och av de särskilda

förvaringsföreskrifterna som polis-

myndigheten har utfärdat för en del Som framvapeninnehavare. gått av avsnitt 7.3.2 har polisen att ingen befogenhet mot innehavarens vilja inspektera hur han förvarar sina vapen. Det ligger visserligen - som JO så generöst påpekat - inget stötande i att polisen framför önskemål om att få besiktiga vapeninnehavarens av vapen. Men det

förvaring är då myndig-

hetens skyldighet att upplysa vapeninnehavaren om att det inte

finns någon lagstadgad för honom att

skyldighet gå med på en besiktning.

192 Förvaring av vapen

det för min del självklart att den som har betrotts Jag anser inneha också bör vara skyldig att undermed att skjutvapen kasta inspektion av att han förvarar vapnen pá föreskrivet sig för polisen riskerar man sätt. Utan en sådan inspektionsrätt strävan att förbättra vapenförvaring och minska att samhällets blir ett i luften. Jag föreslår därantalet vapenstölder slag för att det i VL tas in en regel om att den som har tillstånd att inneha är skyldig att låta tillstándsmyndigheten vapen för vapnet och tillhörande inspektera förvaringsutrymmen ammunition (27 a § VL).

bör det att utöva sin inspektionsrätt Givetvis áligga polisen med allt till den enskilde vapen-

tillbörligt hânsynstagande härmed föreslår att inspektionsregeln

innehavaren. I linje jag också förses med en bestämmelse om att innehavaren i god tid underrättas om att en inspektion skall företas. I denna bör att till den allmänna säkerregel ligger givetvis hänsynen i enstaka kan göra det motiverat att heten undantagsfall utan underrättelse polisen genomför en inspektion föregående till den inspekterade.

om de flesta blir det naturligtvis I fråga vapeninnehavare för att utföra inspektion annat än inte aktuellt polisen för vilka stickprovsvis. Det gäller även vapeninnehavare, har utfärdat en särskild förvaringsföreskrift polismyndigheten till vikten av att särskilda med stöd av 27 § VL. Med hänsyn efterlevs anser jag dock att det bör förvaringsföreskrifter införas om att i de fall en vapenlicens är förenad en regel får polisen inte lämna med en särskild förvaringsföreskrift, ut licensen till sökanden förrän denne uppfyllt förvaringsföreskriften Detta bör sökanden kunna styrka (13 a § VK). t.ex. förete faktura avseende förvaringsanordning genom att eller intyg från betrodd person.

Ett område där en skärpning av reglerna också behövs är förunder I 28 a § VL varing av vapen och ammunition transport. som redan berörts, en rekommendation till transfinns,

av 193 Förvaring vapen

portörerna att vidta betryggande åtgärder för att förhindra obehörig åtkomst. Att rekommendationsformen valdes i stället för en bindande regel synes i första hand ha berott pá motstånd mot en bindande regel frán transportföretagen, som menade att deras egna interna regler var tillfyllest (jfr avsnitt 7.2).

Det har emellertid visat sig att vapen i viss utsträckning transporteras under lättvindiga former. Gevär kan t.ex. transporteras pá flaket av en lastbil, som lämnas helt obevakad under stunder. Detta är inte långa godtagbart. I synnerhet om de allmänna förvaringsreglerna i med skärps enlighet vad jag redan föreslagit, är det viktigt att inte transporterna utgör en svag länk i kedjan av atgärder för att minska stölder av skjutvapen.

Mot bakgrund härav föreslår jag att rekommendationen i 28 a § VL ändras till en bindande regel. Där bör föreskrivas att den som átar sig att transportera skjutvapen eller ammunition skall vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer ät vapnet eller ammunitionen. Närmare föreskrifter i ämnet bör meddelas av RPS (49 § VL). Det blir därigenom möjligt att beakta de skiftande förhållandena inom olika transportmedel. De nu föreslagna reglerna bör självfallet vara straffsanktionerade (38 § VL).

Med hänsyn till den vikt som bör fästas vid reglerna om förvaring framstár det som märkligt att någon strqffsanktion inte knutits till brott mot de allmänna förvaringsreglerna i 26 § VL. Det inte minst med tanke gäller på att de möjligheter som finns att meddela särskild förvaringsföreskrift för enskild (27 § VL) vanligen tillämpas först vid förvärv av det sjunde vapnet. Brott mot en särskild förvaringsföreskrift kan föranleda böter eller fängelse högst sex månader (38 § VL).

Jag föreslår att straffsanktionen i 38 § VL i fortsättningen skall avse även överträdelser av de allmänna förvaringsreg-

194 Förvaring av vapen

lerna i 26 § VL. Däremot föreslår jag ingen regel om straffsanktion för överträdelse av de mera detaljbetonade förvaringsföreskrifterna, som RPS enligt vad jag nyss förordat bör utfärda. Dessa föreskrifter av RPS kan ändå få en viss betydelse vid mål om överträdelse av de allmänna förvaringsreglerna i 26 § VL, nämligen som grund för tolkning och tillämpning av de allmänna förvaringsreglerna.

Slutligen skall jag ta upp frågan om långtidsförvaring av vapen. En person som under en längre tid är förhindrad att själv ta hand om sitt vapen, t.ex. i anledning av utlandsarbete, kan ha behov av att deponera vapnet hos någon annan person eller hos exempelvis en skytteförening. Enligt nu gällande regler är sådan långtidsförvaring begränsad till ett år (26 § tredje stycket VL). Regeln infördes år 1982 och fyller uppenbarligen ett behov. Tidsbegränsningen har emellertid vållat praktiska problem eftersom den visat sig väl kort (jfr avsnitt 7.3.3).

Jag är för min del inte beredd att föreslå att tidsbegränsningen för långtidsförvaring slopas helt. En sådan ordning riskerar att missbrukas och skulle kunna urholka kontrollsystemet. Däremot menar jag att tidsgränsen bör kunna sträckas ut från ett till tre år åt gången. Jag föreslår att 26 § VL ändras i enlighet härmed.

8 Illegala vapen

8.1 Bakgrund

Ett grundtema i utredningsarbetet är att söka komma tillrätta med de illegala vapnen, dvs. vapen som innehas utan tillstånd trots att sådant erfordras. är emellertid förenad med Uppgiften stora svårigheter. En svårighet är att fastställa omfattningen av problemet.

Det är inte att möjligt göra någon säker beräkning av hur många illegala vapen som för närvarande finns i landet. i in- Jag har ledningen uppskattat dem till några tiotusental. Beräkningarna bygger på de siffror vi har. Under 1988 anmäldes exempelvis 1 876 brott som rubricerats som olaga vapeninnehav. år Varje

anmäls omkring 1 000 vapenstölder. (Mer

detaljerade uppgifter om vapenstölderna finns i föregående kapitel, avsnitt 7.3.1.) Hur många illegala vapen som smugglas in i landet är oklart. Polisens arbete med att utreda brott visar emellertid att det uppenbarligen kommer in vapen i landet via andra kanaler än de rent legala.

Bara under den tid som utredningsarbetet pågått, dvs. sedan slutet av år 1987, har vi sett flera tragiska exempel på användningen av illegala vapen. Alla minns dödsskjutningarna pá länsstyrelsen i Gävle, på kyrkogården i Åmsele och på torget i Karlstad. Händelserna har väckt sådant uppseende att man närmast får intrycket av att blivit fler under dödsskjutningarna senare år. Här har vi dock otvetydig statistik som visar att det dödliga våldet med skjutvapen förhåller relativt konsig stant. Men skjutvapenanvändningen i samband med brott har ändå ökat. förekommer i betydligt Skjutvapen ökad omfattning vid andra brott, t.ex. rån.

För vapenutredningens räkning har docenten Per-Olof H Wikström vid Stockholms universitet utfört en utredning om utvecklingen

196 Illegala vapen

av vapenanvändningen vid våldsbrott under tiden 1970-1987 (se bilaga 2). I en tidigare uppsats för vapenutredningen som ingick som bilaga i betänkandet Knivförbud (SOU 1987:61) behandlade Wikström sambandet mellan våld och vapen. Intresset var då främst fokuserat kring i vilken utsträckning som knivar och gatustridsvapen kommer till användning i brottsliga sammanhang. Den nu aktuella kartläggningen har främst tagit sikte pá skjutvapens roll vid våldsbrott. Av tids- och kostnadsskäl har kartläggningen mást begränsas till Stockholm.

I korthet visar wikströms utredning alltså att siffran för det dödliga våldet där skjutvapen kommit till användning är i stort sett oförändrad under den studerade perioden. Skjutvapen används däremot i ökad omfattning som hot för att genomföra t.ex. rån eller våldtäkter. Antalet personrán med skjutvapen i Stockholm ár 1970 var 6, är 1987 35, antalet bank-, post- och butiksrån med skjutvapen i Stockholm var ár 1970 41, år 1987 82. Inte i något av dessa fall har gärningsmannen kunnat konstateras ha licens för vapnet.

Att ett tillstándspliktigt skjutvapen kommer att innehas av någon som saknar tillstånd kan ha skiftande orsaker. Vapnet kan ha stulits. Det kan vara insmugglat i landet eller helt enkelt vara ett s.k. hembygge som aldrig tillkännagivits för myndigheterna. Men det finns också mer triviala orsaker till att vapen kommer att innehas illegalt. Orsaker som mer har att göra med glömska eller slarv än uppsåtligt kringáende av gällande bestämmelser. Kanske har vapnet glömts bort i samband med ett dödsfall eller en flyttning. Den delvis álderdomliga och ofullständiga registreringen av vapen kan ha lett till att saken inte uppmärksammats av myndigheterna.

Uppgiften att finna på åtgärder för att begränsa förekomsten av illegala vapen är komplicerad. En vanlig föreställning är att det förekommer en omfattande handel med illegala vapen på vissa platser, bl.a. den s.k. Plattan i centrala Stockholm. Men om så vore fallet skulle problemet i själva verket redan vara ur

Illegala 197 vapen

världen. Det är självfallet inte så lätt att peka ut de platser där illegala vapen förs in i landet eller göms undan här.

Naturligtvis behöver polis och tull ha möjligheter att på ett så effektivt sätt som möjligt söka efter sådana vapen. Det ter sig emellertid tämligen tandlöst att i detta sammanhang som enda åtgärd mot de illegala vapnen föreslå resursförstärkningar till tull och polis. En mycket konkret åtgärd för att begränsa förekomsten av illegala vapen som omnämnts i utredningsdirektiven är någon form av vapenamnesti, dvs. en begränsad tid då personer som har illegala vapen straffritt skall kunna lämna in dessa till polisen.

8.2 Vapenamnesti

Den 24 april 1986 besvarade dåvarande justitieminister Sten wickbom en fråga i riksdagen om insamling av vapen för vilka licens saknas. Frågan gällde om regeringen avsåg att vidta åtgärder så att vapen m.m. för vilka licens saknas kan samlas in t.ex. genom någon form av vapenamnesti. hade föran- Frågan letts av att man i Danmark under en period år 1986, och även vid i vart fall något tillfälle dessförinnan, fått lämna in illegala vapen till polisen utan att rättsliga åtgärder vidtagits. Under amnestiperioden 1986 lämnades omkring 10 000 vapen samt 10 ton sprängämnen och ammunition in till den danska polisen. Sten wickbom konstaterade i sitt frågesvar att det nästan uteslutande var vapen från ockupationstiden och motståndsrörelsens verksamhet som lämnats in och att förhållandena i Sverige av den anledningen är annorlunda. En allmän amnesti ter sig i viss mån främmande för svensk rättstradition, fortsatte han. Men han ville trots detta inte helt avfärda förslaget utan framhöll att han såg allvarligt på den ökade våldsbrottsligheten och på illegala innehav av vapen och att han var beredd att vidta alla lämpliga åtgärder för att begränsa antalet sådana vapen.

198 Illegala vapen

Den danska vapenamnestin år 1986

I samband med att slätborrade hagelgevär blev tillstånds-

pliktiga i Danmark (Lov nr 297 av den 6 juni 1984, som trädde i

kraft 1 januari 1986) beslöts, att en vapenamnesti skulle genomföras. Amnestiperioden bestämdes till januari månad 1986. Beslutet om en vapenamnesti fattades av justitiedepartementet, åklagarmyndigheten och polisen i samråd. Någon lag stiftades inte utan genomförandet av amnestin grundades helt pá denna överenskommelse. Den innebar att för vapen, ammunition och sprängämnen som frivilligt lämnades in till staten under den fastställda perioden skulle åtal inte väckas för olovligt innehav. Inlämnaren skulle få vara anonym. Inlämning fick ske till polisen, vissa militära tjänsteställen och till Frihetsmuseet i Köpenhamn.

Justitieministern påpekade i en skrivelse till polisen att en sådan aktion som en vapenamnesti stod och föll med att kunskapen om den spreds bland allmänheten. För detta ändamål hade justitiedepartementet sänt ut pressmeddelanden och annonserat i radio och TV (i den danska motsvarigheten till programmet

Anslagstavlan). En informationsfolder hade också utarbetats

som skulle finnas tillgänglig för allmänheten. Justitieministern uppmanade polismyndigheterna att ta motsvarande initiativ pä lokal nivá. Man skulle noga påpeka vilka de lokala inlämningsställena var med adresser och tider för öppethållande. Det borde också framgå att vapnen under transport till avlämningsplatsen skulle vara oladdade och väl emballerade.

Rikspolischefen skrev till de lokala polismyndigheterna att man i undantagsfall skulle hjälpa till med avhämtning. Det skulle företrädelsevis kunna ske där annan möjlighet till transport inte var tillrâdlig, t.ex. för sprängämnen eller ammunition. Han redogjorde för hur registrering skulle ske av det som lämnades in och hur godset i övrigt skulle omhändertas och samlas upp. Vapen av särskilt musealt intresse eller som

tillhörde polisen eller försvaret skulle sorteras ut. Övriga

vapen skulle förstöras.

Illegala vapen

Just frågan om vad som skulle hända med vapnen visade sig vara känslig och föranledde justitieministern att särskilt understryka att inga vapen skulle säljas eller pá annat sätt komma ut i cirkulation pá nytt.

Som nämnts i avsnitt 1 var denna vapenamnesti frammycket gångsrik. Närmare 10 000 vapen och 10 ton sprängämnen och ammunition samlades in.

8.3 Överväganden och förslag

När man överväger metoder för att minska mängden av vapen i samhället ligger det onekligen nära till hands att snegla på den vapenamnesti som använts i grannlandet Danmark för att lösa samma problem. Men exemplet bör inte anammas okritiskt. Som justitieminister Sten wickbom påpekade i sitt nyss refererade frágesvar i riksdagen kan jämförelser med danska förhållanden lätt bli missvisande. Bakgrunden till den danska vapenamnestin var att de allierade under det andra världskriget sänt betydande mängder vapen till motstándsrörelsen i Danmark. Var dessa vapen hamnat och hur mycket som förts vapen in i landet var det omöjligt att fastställa. En följd av detta var att det efter kriget fanns ett antal för betydande vapen vilka innehavstillstánd saknades. Eftersom det inte visade sig

möjligt för de danska myndigheterna att spara var det

vapnen nödvändigt att pá annat sätt nä ut till innehavarna och förmå dem att frivilligt överlämna sina vapen till staten. En vapenamnesti framstod då som en tjänlig metod. Att det fanns ett verkligt behov av sådana åtgärder visar sig av facit. Vid en första vapenamnesti är 1970 insamlades ca 12 000 till vapen den danska staten och år 1986 var som redan nämnts motsvarande siffra ca 10 000.

Ett liknande behov av att samla in kan anses vapen knappast föreligga i Sverige och ett liknande resultat kan heller inte páräknas. Detta innebär dock inte att en vapenamnesti skulle vara betydelselös för svensk del.

200 Förvaring av vapen

Svenska får inte sällan förfrågningar från polismyndigheter personer som undrar vad de skall göra med vapen för vilka gällande tillstånd saknas. Det kan vara vapen som kommit pá i samband med en flyttning eller anträffats vid en avvägar dödsboutredning. Dessa frågor kan många gånger vara svåra att besvara pá ett tillfredsställande sätt med hänsyn till den stränga synen pá olaga vapeninnehav.

Det är allmänt bekant att det finns illegala vapen i cirkulation i kriminella kretsar. Sådana vapen påträffas ofta i samband med polisutredningar om våldsbrott. En effekt av polisav mordet Palme är t.ex. att en hel del utredningen pá Olof tips strömmat in till polisen om innehav av illegala vapen. Varje sádant vapen som tas om hand minskar risken för nya brott. Även en liten mängd insamlade vapen är ur allvarliga detta perspektiv värdefull.

Det kan hävdas att de vapen man helst vill komma ät, de stulna, eller hemtillverkade vapnen som finns i insmugglade kriminella kretsar, ändå inte skulle lämnas till staten i samband med en vapenamnesti. Det är förmodligen helt riktigt. att tro att de vapen som skulle lämnas in Jag är benägen skulle komma från i övrigt fullt laglydiga medhuvudsakligen Men jag bedömer det ändå som meningsfullt om dessa borgare. personer inte frestas att slänga sina vapen i sjön eller göra sig av med dem pá något annat mindre säkert sätt.

Det kan också hävdas att åtgärden att ge amnesti för olaga kan få den oönskade bieffekten att vissa andra vapeninnehav brott lämnas utan beivran. Eftersom inlämnaren mäste ha möjlighet att få vara anonym kanske man avhänder polisen en möjlighet att komma vidare med en utredning om brott där vapnet har använts. dock att den omständigheten att ett Jag bedömer illegalt vapen kommer ur hanteringen bör uppväga en sådan eventuell effekt.

Min grundläggande inställning är att man inte bör avstá från

Illegala vapen 201

någon åtgärd som kan innebära en möjlighet att komma åt illegala vapen. Blotta möjligheten att några få illegala vapen kan omhändertas av polisen är nog för att motivera en amnesti. Tyvärr är ju möjligheterna att på annat sätt komma åt dessa vapen mycket begränsade. Och dessa vapen utgör ständigt ett potentiellt hot inte minst för polisen i dess arbete. En vapenamnesti är inte heller någon komplicerad eller kostsam åtgärd. Sammantaget talar övervägande skäl för att en vapenamnesti bör prövas.

När man funderar på det praktiska genomförandet av en vapenamnesti uppkommer flera frågor. Vilka förutsättningar skall gälla för att en person skall komma i åtnjutande av amnestin? Vad skall man straffritt få lämna in? Var skall själva inlämningen ske? Hur beaktar man säkerhetsaspekten? Och vad skall man sedan göra med vapnen? Min inställning till dessa frågor är följande.

Amnestin bör omfatta alla vapen och all ammunition som kräver tillstånd enligt VL för att få innehas.

Tiden för amnestiperioden måste naturligtvis vara noga angiven så att det inte råder någon tvekan om när straffrihet gäller. En lämplig tid kan vara tolv månader. Amnestiperioden bör inledas snarast efter det att statsmakterna fattat beslut därom, så att det inte uppkommer en lång mellanperiod varunder allmänheten kan ådra sig straffansvar genom att lämna in vapen i tro att amnestin redan gäller. En lämplig amnestiperiod kan vara den 1 juli 1990 till den 30 juni 1991.

Viktigt att påpeka är att frihet från straff för olaga vapeninnehav under amnestiperioden givetvis endast kan komma ifråga för dem som frivilligt lämnar vapen till polismyndigheten eller annan myndighet som anvisats som mottagare. Under pågående husrannsakan kan något frivilligt överlämnande t.ex. knappast anses föreligga.

En förutsättning för att en kampanj som den föreslagna skall

202 Illegala vapen

ha framgång är att den som lämnar in vapen, ammunition eller andra farliga föremål inte skall behöva röja sin identitet. Det betyder att ett absolut anonymitetskrav måste gälla. Den som lämnar in ett vapen skall inte avtvingas uppgift om sin egen identitet.

Liksom i Danmark måste vikten av information understrykas. En brett upplagd informationskampanj är själva förutsättningen för framgång. De personer som främst bör nås är förmodligen svära att komma i kontakt med. Förslaget bygger pá tanken att väl avvägda informationsinsatser och ett aktivt intresse frán mottagarna kan komma till stånd.

Det bör vara polismyndigheternas sak att ta emot vapen under vapenamnestin. Hos polisen finns erfarenhet och kunskap om hur vapen skall hanteras och förvaras. Det är dock nödvändigt att finna fler lämpliga inlämningsställen. Det är önskvärt att den som vill lämna ifrån sig ett vapen kan göra detta utan att behöva resa någon längre sträcka. Det är också tänkbart att vissa innehavare av illegala vapen ogärna vänder till sig polisen. De militära myndigheterna bör kunna hjälpa till med insamling av vapen liksom Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) i Linköping. Däremot är jag tveksam till att använda de lokala skytteorganisationerna i insamlingen med hänsyn till de säkerhets- och förvaringsproblem som kan uppstå.

Det är väsentligt att den person som skall omhänderta vapen känner till hur dessa skall hanteras pä ett säkert sätt. Det torde emellertid inte innebära några problem hos de föreslagna mottagarna. Förvaring av vapen och ammunition som samlats in men ännu inte överlämnats till polisen bör kunna lösas i samråd med den lokala polismyndigheten. Beträffande förvaring under transport bör RPS allmänna råd tillämpas (RPSFS 1987:16, FAP 551-3 s. 28).

Beträffande de vapen som samlas in bör en viss undersökning ske. Finns en licens utställd bör vapnets rättmätige ägare

Illegala 203 vapen

erbjudas tillfälle att få tillbaks vapnet. Om ägaren inte kan spåras eller om han underláter att återta egendom bör denna tillfalla staten.

De vapen som samlats in och som inte återlämnats till rätt ägare bör enligt min mening i princip förstöras. Att sälja vapnen skulle strida mot intresset att minska antalet vapen i samhället. I en del fall kan det dock vara befogat att bevara vapnen om de har t.ex. musealt eller militärt intresse eller behövs i SKL:s samlingar.

Lagtekniskt löses frågan om en vapenamnesti lämpligen genom att reglerna tas in i en särskild lag om vapenamnesti.

9 Vapenregistret

9.1 Bakgrund

Vid varje polismyndighet förs ett register över tillståndspliktiga vapen inom distriktet. I utredningens direktiv sägs följande beträffande frågan om registrering av vapen.

Vid översynen bör också registreringen uppmärksammas, eftersom denna är väsentlig för att en tillfredsställande kontroll skall kunna utövas från det allmännas sida. Stora svårigheter föreligger också i dag när man vid en polismyndighet - t.ex. med anledning av ett grovt våldsbrott - skall de tillstånd efterlysa som kan ha meddelats för en viss typ av vapen. Å andra sidan har den tidigare i olika sammanhang diskuterade tanken centralt på ett datorbaserat vapenregister mötts av invändningar inte bara med hänvisning till de kostnader som skulle uppstå utan också från bl.a. sårbarhetssynpunkter. Utredaren bör emellertid mot bakgrund av den datatekniska utvecklingen under senare år och de förbättrade möjligheterna till skydd för de registrerade uppgifterna som nu finns ånyo pröva frågan om en central registrering eller i vart fall central åtkomst till lokala vapenregister.

9.2 Gällande rätt

Polismyndigheterna skall föra register över tillståndspliktiga vapen och beslut enligt VL (47 § VL). Det åligger RPS att utfärda närmare föreskrifter om polismyndigheternas registerföring (49 § VL, 60 § VK). Enligt RPS föreskrifter om registerföring (RPSFS 1987:4, FAP 551-5) skall vapenregistret hos en polismyndighet bestå av ett namnregister och ett register över vapnens tillverkningsnummer. Vidare skall föras register över meddelade tillstånd för vapenhandlare, vapenreparatörer och tillstånd för införsel av skjutvapen och ammunition.

206 Vapenregistret

Vid de polismyndigheter som inte lagt över sitt vapenregister på data förs namnregistret på särskilda registerkort. Ett registerkort upprättas för varje person som fått tillstånd att inneha skjutvapen. Följande uppgifter antecknas, nämligen

- namn, personnummer, - adress, vapentyp, - kaliber och hylslängd, - ammunition, ändamål, - tillståndsdatum, - diarienummer, - överlátelser, ändring av ändamål, - särskild förvaringsföreskrift och - att kort finns. tidigare

På ett registerkort kan antecknas upp till tolv innehav av skjutvapen. Vapenregisterkorten är endast anpassade för enskilda tillståndshavare. Systemet för registerföring såvitt avser andra tillstándhavare, exempelvis idrottsföreningar, varierar något.

För varje vapen skall en vapennummertalong läggas upp i samband med att licens beviljas för ett bestämt vapen eller när tillstånd har meddelats att inneha vapen som lån. Talongen ingår i det blankettset som används vid utskrift av vapentillståndet.

Vapennummerregistret infördes i samband med att nu gällande vapenlagstiftning trädde i kraft den 1 juli 1974 och omfattar således alla licensgivna vapen efter detta datum. Det åligger emellertid polismyndigheterna att komplettera vapennummerregistret med uppgifter om de vapen för vilka tillstånd meddelats före denna tidpunkt. Kompletteringen har fortskridit

Vapenregistret 207

olika långt vid de olika Vissa polismyndigheterna. problem föreligger vid detta kompletteringsarbete. Alla tillståndsär inte försedda pliktiga vapen med tillverkningsnummer. De som saknar sådant nummer skall RPS föreskrifter förses enligt

med identifieringsnummer (enligt RPS rekommendation skall

detta bestå av polisdistriktets nummer och ett åtlöpnummer skilda med ett bindestreck).

Kompletteringsarbetet bygger på uppgifter från tillståndshavaren som dels ofta har svårt att urskilja vad som är vapnets tillverkningsnummer dels kan vägra att lämna begärd uppgift. Det finns för att infordra inget tvångsmedel en sådan uppgift. Inte heller har polismyndigheten rätt att mot innehavarens vilja märka vapnet eller på annat sätt förse det med ett

identifieringsnumer.

Registren över tillstånd för vapenhandlare och vapenreparatörer samt införseltillstånd består av tillståndskopior och förvaras i regel i särskila pärmar.

9.3 Tidigare reformfrågor

9.3.1 Inrättande av ett centralt vapenregister

Är 1978 gjorde RPS en framställning till justitiedepartementet

om inrättande av ett centralt ADB-baserat Till vapenregister.

RPS framställning var fogat ett förslag till ut-

principiell formning av ett centralt vapenregister samt en kostnadskalkyl. Förslaget innebar i princip följande.

Ett centralt vapenregister skulle ersätta den lokala registreringen hos polismyndigheterna. Det centrala registret skulle föras pá ADB och omfatta Andra tillstånd envapentillstánd. ligt vapenlagstiftningen skulle även fortsättningsvis föras manuellt och lokalt vid polismyndigheterna. av Handläggningen vapenärenden skulle liksom tidigare ske på lokal nivå. Det

Vapenregistret

centrala skulle en sådan utformning att det vapenregistret ges nuvarande sambandet mellan vapenregistret och folkbokföringen ersattes med ett annat förfarande. Den s.k. vapenmarkeringen i folkbokföringsregistret skulle därmed kunna utgå. Uppdateringen av registret skulle ske en gäng per vecka.

RPS anförde följande skäl för att införa ett centralt, databaserat register.

- När mellan olika får en person flyttar polisdistrikt polisvapentillstándsenhet besked om detta frán folkmyndighetens I folkbokföringsregistret finns nämligen bokföringsregistret. beträffande de personer som förekommer i vapenen markering Emellertid har denna markering ibland saknats registret. vilket lett till att polismyndigheten i licensinnehavarens nya hemort inte fått besked om inflyttningen. Denna ofullkomlighet skulle kunna genom att registret fördes på central repareras nivå. Då kunde uppgifter om ändringar beträffande registrerade tillföras enligt samma rutin som gäller för personer registret polismyndighetens person- och belastningsregister.

- har varierat i tiden och vid över- Registreringsmetoderna från ett till ett annat har

gången registreringsförfarande

inte alltid tidigare anteckningar överförts.

- Vid ändringar i ett manuellt register görs överstrykningar och registerkorten vilket leder till att registret tillägg pá efter hand blir mycket sváröverskådligt.

- Genom att vapenregistret förs manuellt finns ingen möjlighet att göra den uppföljning av frågan om en persons vapeninnehav som egentligen föreskrivs i lagstiftningen och RPS föreskrifter. Den manuella registerföringen innebär också i praktiken att det inte är möjligt att få en samlad uppgift om de vapeninnehav som finns hos enskilda och sammanslutningar.

vilket - Uppläggningen av vapenregistrets vapennummerdel,

Vapenregistret

närmast torde vara avsett som ett hjälpmedel för brottsspaning, har bl.a. pá grund av ostrukturerade sorteringsbegrepp en sådan utformning att någon effektiv i sökning praktiken inte är möjlig.

- Den manuella registerföringen är otidsenlig och relativt personalkrävande.

Med ett centralt vapenregister på data skulle, enligt RPS, de brister som föreligger i den nuvarande undanregisterföringen röjas och sökmmjligheterna öka avsevärt, vilket skulle tillgodose brottsspaningsbehoven.

RPS sammanställning av beräknade kostnader var följande.

Engángskostnader Beräknad registervolym 215 milj tecken 50 mil tecken Systemutvecklingskostnader, 6 manár á 200 000 kr 1 200 000 1 200 000

Omläggningskostnader, 34 resp. 55 manâr á 100 000 kr 3 400 000 5 500 000

Skivminnesutrustning, 3

resp. 5 enheter (ingår 750 000 1 259 000

i datakostnad) 5 350 000 7 950 000

Årskostnader Beräknad registervolym 215 milj tecken 350 milj tecken Dataregistreringskostnader, 3 resp. 4,5 ársarbetskrafter ä 100 000 kr 300 000 450 000

Datorkostnader 500 000 500 000

Vapenregistret

Administrationskostnader, 1 ársarbetskraft á 100 000 kr 100 000 100 000

Systemunderháll, 1/2 ársarbetskraft ä 200 000 kr 100 000 100 000

Terminaltrafik, 300 á 0:50 kr 150 000 15 0 000 fragor 1 150 000 1 300 000

Under beräknade intäkter av det nya systemet redovisade RPS nivá. Arbetskraftsátgangen för den lokala besparingar pá lokal beräknades till 34 ársarbetskrafter á 100 000 registerföringen kronor eller Besparingen vid förandet av 3,4 miljoner per ár. hade inte beräknats men förmodades folkbokföringsregistret inte vara försumbar.

RPS förslag remissbehandlades och bereddes inom justitie- År 1982 beslutade regeringen avslå framställdepartementet. 2255-78). antalet remissinstanser hade

ningen (dnr Övervägande

eller lämnat förslaget utan erinran men visserligen tillstyrkt de invändningar som framförts mot förslaget fann regeringen väga tyngre. I det följande skall lämnas en översiktlig redoför de skäl för respektive mot inrättande av ett görelse centralt ADB-baserat vapenregister, som anfördes i lagstift-

ningsärendet.

Skälen som anfördes för ett centralt ADB-baserat vapenregister att det var att pá riksnivá få en samlad bild var, nödvändigt Erfarenheterna har visat att centraliseav vapeninnehavet. till RPS av andra register medfört betydande fördelar ringen inte minst från och utredningssynpunkt. Det skulle spaningsdessutom innebära en effektiv och tidsbesparande samordning av polisverksamheten, inte minst för kontroll av vapenlagstiftefterlevnad. med lokala vapenregister som ningens Systemet

Vapenregistret

förs manuellt pá registerkort är mycket tungrott och dessa är i stort sett oanvändbara register i spaningssammanhang. De uppfyller inte ens kraven för en korrekt tillståndsgivning.

Invändningarna som framfördes mot förslaget var i huvudsak följande.

- De beräknade besparingarna pá 34 ársarbetskrafter fördelar sig på 118 mymdigheter. Inom varje myndighet är arbetet ofta uppdelat pá flera personer. Att tillgodogöra sig så smá och spridda rationaliseringsvinster i form av kostnadsbesparingar är som regel omöjligt för myndigheterna. I stället blir det ofta fråga om en ambitionsökning inom ett område. angränsande

- I propositionen 1978/79:12] angáende användandet av ADB i statsförvaltningen talas om ökad decentralisering inom förvaltningen pá ADB-omrâdet. Även kravet på rättsäkerhet, integritetsskydd samt faktorer som samhällets och förvaltningens sårbarhet talar emot inrättandet av ytterligare ett centralt register.

- Erfarenheter av centrala dataregister är ofta dels negativa, därför att förbindelserna ofta är utsatta för och störningar dels därför att materialet inte sällan är sváröverskádligt. Dessutom är ett centralt register särskilt sårbart i ett krisläge.

- Sárbarhetskommittên (Fö 1977:02) anförde att de sárbarhetsrisker som ett centralt kan tänkas föra vapenregister med sig främst med krig sammanhänger och krigshandlingar eller förberedelser till sádana. Inför ett krigsangrepp kan registret även tänkas ha intresse för främmande makts underrättelsetjänst. Det finns skäl att tro att en ockupationsmakt har stort intresse av att spåra, samla in och därmed omöjliggöra användningen av sädana vapen som skall ingå i registret även om det inte rör sig om vapen som primärt är avsedda eller tänkta för krig och försvar. Det gäller 1,7 miljoner vapen

Vapenregistret

varav skulle komma till god användning hos en många säkert motståndsrörelse, anförde kommittén vidare. Det föreslagna skulle i en angripares hand vara ett utmärkt hjälpregistret medel vid jakten efter vapen och vapeninnehavare. Redan den markering som i dag finns - och som enligt förslaget skulle försvinna - i länsstyrelsernas register ger naturligtvis vissa om än betydligt mer begränsade möjligheter i samma hänseende, ansåg kommittén.

Sårbarhetskommittên ansåg alltså att en del sårbarhetsaspekter mäste föreslagna centrala vapenregistret och att läggas på det vissa åtgärder som kunde motverka de diskuterade sårbarhetsriskerna måste Kommittén uttalade, att man borde övervägas. att sekretessbelägga registret. I vart fall borde överväga form av spärr mot massuttag finnas. Höga krav på ADBnågon säkerheten måste ställas. Framför allt måste man förhindra att kopior av registret kommer på avvägar. Det gäller särskilt som är maskinellt läsbara. För att förhindra kopior på media att faller i händerna på en angripare som fått fäste registret på svensk mark måste en noggrann planering av registrets undanförsel och förstöring finnas, avslutade kommittén.

Bland andra synpunkter som framfördes i remissvaren kan nämnas följande.

Flera remissinstanser ansåg att ett centralt vapenregister även borde innehålla uppgifter om militära vapen. Som skäl anfördes att en person som fått sitt tillstånd att inneha civila återkallat, ofta har möjlighet att kunna behålla vapen de vapen han fått från försvarsmakten - det gäller här ofta hemvärnsmän - eftersom vederbörande polismyndighet inte har uppgift om dessa vapen. Man anförde också att vapen som någon lagerhålls hos vapenhandlare borde föras in i registret.

Från flera remissinstanser framhölls att ett problem med de nuvarande som minskar deras användbarhet är att vapenregistren vissa uppgifter är felaktiga eller ofullständiga. Det gäller

Vapenregistret 213

dels de uppgifter som behövs för identifiering av vapen dvs. att vapennummer saknas eller är felaktigt angivna, dels att ändamålet (jakt, málskytte etc.) i vissa fall inte angivits.

Samtidigt som RPS förslag om ett centralt vapenregister behandlades, framlades inom justitiedepartementet ett förslag till en ärlig vapen- eller registerhállningsavgift. Förutsättningen för en sådan uppbördsrutin var att vapenregistret fördes över till RPS och lades över Vid utebliven på data. betalning skulle vapentillstándet återkallas. Detta förslag kom heller inte att genomföras.

9.3.2 Datorisering av de lokala registren

Missnöjet med den tungrodda manuella vapenregistreringen kvarstod efter det att regeringen, som refererats i föregående avsnitt, år 1982 funnit att RPS förslag om att inrätta ett centralt datoriserat vapenregister inte borde genomföras. Av den anledningen gjorde i Umeå år 1984 en polismyndigheten framställning till RPS om att få förenkla rutinerna vid vapenregistreringen. RPS beslöt tillsätta en projektgrupp med uppgift att utreda på vilket sätt polismyndighetens rutiner för handläggningen av ärenden enligt vapenlagstiftningen kunde förenklas och effektiviseras. Möjligheten att använda datorstöd skulle särskilt beaktas.

I augusti 1985 startade det s.k. Umeå-projektet. Projektgruppens slutsammanträde hölls den 15 mars 1988. Då hade större delen av myndighetens registerkort förts in på data (totala antalet vapeninnehavare i distriktet uppgick till ca

16 000 med sammanlagt ca 41 000 vapen). Systemet användes

redan i den dagliga hanteringen av vapenärenden. Vapenhandläggarna hade genom delegationsbelut fått utökade möjligheter att själva fatta beslut i vapenärenden vilket ytterligare effektiviserat hanteringen. I klara tillstándsärenden hade man i nâgra fall kunnat meddela tillstånd medan den sökande väntade, nagot som inte varit möjligt tidigare.

214 vapenregistret

Sedan Umeå-projektet visat att ett lokalt ADB-baserat vapenregister medfört klara effektivitetsvinster har RPS pá frivillig basis sökt intressera övriga distrikt att föra över sina vapenregister pá data. En omfattande utbildning av vapenhandläggare har under varen och hösten 1988 genomförts av RPS databyrá. Större delen av alla polisdistrikt har utbildat personal för att kunna föra över vapenregistren på data.

9.3.3 Sekretess för uppgifter i vapenregister

Under är 1985 gjorde RPS en framställning till regeringen om viss översyn av sekretesslagen för att pröva frågan om behovet av sekretess för uppgifter i polismyndigheternas vapenregister. Bakgrunden var att man i samband med arbetet med det nyss nämnda Umeá-projektet uppmärksammat detta behov. I sin skrivelse till regeringen konstaterade RPS, att innehållet i utgörs av allmänna handlingar och att sekrevapenregistret (1980:100) inte upptar någon sekretessregel som är tesslagen pá detta register. Det innebar att allmänheten hade tillämplig rätt att ta del av innehållet i vapenregistren i enlighet med tryckfrihetsförordningens regler om tillgången till allmänna offentliga handlingar. I praktiken begränsades dock tillgängav kortregistrens otymplighet. Det kunde behövas ett ligheten omfattande arbete för att leta fram önskade uppgifter ur registren. Av motsvarande skäl kunde det också möta hinder för polismyndigheten att såsom serviceátgärd enligt 15 kap. 4 § sekretesslagen lämna mer omfattande uppgifter ur vapenregister av allmänheten (bilaga 5 till prop. 1986/87:3 s. pá begäran 33).

RPS motiverade således behovet av sekretess med den ökade som de planerade lokala dataregistren för vapen tillgänglighet skulle komma att innebära. En gemensam framställning om att uppgifterna i vapenregistret skulle sekretessbeläggas hade också gjorts frán Skytteförbundens överstyrelse, Svenska sportskytteförbundet, Svenska pistolskytteförbundet och

Vapenregistret 215

Svenska jägareförbundet. Dessa bada framställningar remissbehandlades och samtliga remissinstanser tillstyrkte att sekretess infördes.

Regeringen ställde sig bakom framställningen. När förslaget förelades riksdagen uttalade departementschefen bl.a. följande (prop. 1986/87:3 s. 19).

Enligt RPS finns det nu långt framskridna planer på att utveckla lokala ADB-system för polismyndigheternas vapenregister. Syftet är bl.a. att rationalisera den manuella registerhanteringen som är opraktisk och tidsödande. RPS pekar också pá att innehållet i de vapenregister som kan komma att föras med hjälp av ADB med stor sannolikhet kommer att bli lättare tillgängliga. Man kan förvänta sig att registersystemen kommer att innehålla söknycklar för att ta fram fullständiga listor över alla tillståndshavare och vapen. Eventuellt kan systemen också komma att innehålla söknycklar för s.k. urvalsdragningar, dvs. framletande av vissa önskade uppgifter. Dessa söknycklar skall i så fall användas också för att tillgodose allmänhetens begäran att fâ ta del av registerinnehállet (2 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen).

I detta sammanhang bör man också uppmärksamma bestämmelserna i 15 kap. 10 § sekretesslagen om myndigheternas skyldighet att ge allmänheten tillgång till presentationsterminaler för att ta del av allmänna handlingar pá ADB-medium.

Som RPS framhåller är en ökad tillgänglighet till innehållet i vapenregistren mindre lämplig ur brottsförebyggande synpunkt eftersom vapen är stöldbegärlig - - egendom.

Man kan inte heller bortse frán att vapenregistrens ökade tillgänglighet också medför att det blir lättare för

216 Vapenregistret

främmande makter att kartlägga befolkningens vapeninnehav, vilket kan vara av betydelse frán totalförsvars- - - synpunkt.

Frågan om ett sekretesskydd för uppgifter i vapenregister har tidigare behandlats i riksdagen. I motion 1981/82:37? yrkades sekretess för vapenregister t.ex. hos polisen och hemvärnet mot bakgrund av den stora omfattningen av vapenstölder. I sitt av riksdagen gillade betänkande uttalade emellertid konstitutionsutskottet att utskottet inte var berett att utan mera ingående överväganden införa sekretess på ett område där sekretess inte tidigare aktualiserats (KU 1982/83:12 s. 20, rskr. 74). Samma utgång blev det vid följande riksmöte (KU 1983/84:29 s. 23 f, rskr. 347).

För egen del vill jag framhålla att de värden som bär upp offentlighetsprincipen i vårt land givetvis gör att behovet av nya Sekretessregler, särskilt inom verksamheter där sekretess inte tidigare gällt, bör prövas med stor restriktivitet. Inskränkningar i allmänhetens rätt att ta del av allmänna handlingar kan godtas endast undantagsvis och endast om intresset av sekretess är sá starkt att det klart väger tyngre än intresset av offentlighet.

Remissbehandlingen av de två framställningarna har emellertid gett vid handen att en eventuell datorisering av polisens vapenregister skulle leda till en ökad tillgänglighet som kan medföra oönskade konsekvenser t.ex. för den brottsbekämpande verksamhet som bedrivs av polisen.

Ett alternativ till sekretessbeläggning som jag har övervägt är möjligheten att genom föreskrifter i t.ex. vapenkungörelsen begränsa sökningsmöjligheterna i de datoriserade vapenregistren. Härigenom skulle man kunna uppnå att det inte gick att få ut en sammanställning av

Vapenregistret 217

de allra känsligaste uppgifterna ur registren, t.ex. adresserna till samtliga de personer inom ett polisdistrikt som innehar vapen av viss särskilt stöldbegärlig eller farlig typ. Vid underhandskontakter med RPS har jag emellertid övertygats om att det inte går att hitta någon användbar lösning som dels begränsar sökbarheten på önskvärt sätt, dels är förenlig med grundlagsreglerna om allmänhetens rätt att ta del av allmänna handlingar. Föreskrifter som tillgodoser båda dessa syften skulle nämligen leda till att ADB-systemet blev praktiskt oanvändbart även för polisens verksamhet, varigenom de vinster med en övergång till datoriserade vapenregister, som bl.a. kan uppkomma vid förundersökningar i brottmål, skulle gå förlorade.

Departementschefen ansåg därför att ett sekretesskydd för uppgifterna i vapenregistret i syfte att motverka att vapen kommer till brottslig användning var motiverat. För att klargöra att offentlighet var huvudregeln konstruerades sekretessregeln med ett rakt skaderekvisit. Det innebär att endast om det kan antas att röjande av en uppgift skulle medföra fara för att vapen kommer till brottslig användning får uppgiften hållas hemlig. Ett sådant skadererekvisit bör medföra, anförde departementschefen, att sekretess normalt gäller om någon enskild begär att få ut uppgifter om t.ex. vilka som har tillstånd för vapen av en viss typ (prop. 1986/87:3 s. 21). En regel av denna innebörd infördes i 5 kap. 5 § sekretesslagen (prop. 1986/87:3, KU 9, rskr. 38, SFS 1986:976). Regeln trädde i kraft den 1 januari 1987.

Det finns emellertid ytterligare ett sekretessproblem som inte togs upp i detta sammanhang. Uppgift om personer med s.k.

vapenmarkering (V-markering) kan nämligen erhållas ur folkbok-

föringsregistret. Vapenmarkeringen är till för att vapenregistret skall få en underrättelse om någon ändring förs in i folkbokföringsregistret beträffande den markerade personens bostadort, namn etc. V-markeringen i folkbokföringsregistret

218 vapenregistret

visar alltså (med några undantag) vilka personer som förekommer i vapenregistret. En dom från kammarrätten i Jönköping från den 1 april 1985 (mål nr 862-1985) belyser problemen. Ett företag hade begärt en utskriven förteckning över samtliga personer i Örebro län som enligt uppgift fanns V-markerade i länsstyrelsens register. Länsstyrelsen hade avslagit denna begäran med motiveringen att ett sådant utlämnande skulle innebära sådan skada för enskild som avses i 7 kap. 15 § sekretesslagen (sekretess i verksamhet som avser folkbokföring för uppgift om enskilds personliga förhållanden om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs). Kammarrätten biföll emellertid framställan med motiveringen att hinder enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen inte förelåg. Målet visades

åter till länsstyrelsen. (Den tidigare berörda regeln i 5 kap.

5 § sekretesslagen gäller endast hos polismyndighet.)

9.4 Problem med nuvarande ordning

9.4.1 Registreringen

Ett vapenregister skall i första hand tillgodose de behov som arbetet i vapenärenden med tillståndsgivning, återkallelse osv. uppställer. Ett grundläggande krav är att registret skall innehålla fullständig och tillförlitlig information. Denna information bör dessutom vara lätt tillgänglig, överskådlig och lätt att arbeta med. Arbetet med registersökning och registerhållning bör kunna utföras så snabbt och rationellt som möjligt.

En tanke som redan kommit fram i bakgrundsbeskrivningen är att vapenregistret även skall tillgodose andra krav, främst sådana förbundna med brottsspaning. I den framställning som år 1978 gjordes från RPS till regeringen angående ett centralt dataregister fanns några synpunkter på olika användningsområden för vapenregistret från brottsspaningssynpunkt. Där nämndes följande exempel.

Napenregistret 219

- I samband med ett mot en viss bör man ur ingripande person registret snabbt få fram uppgift om denne har vapen.

- Om polisen kallas till en viss adress med anledning av vapenhot eller skottlossning bör man ur registret kunna utläsa hur många pá den aktuella adressen som har skjutvapen.

- När ett vapen anträffas på en brottsplats eller hos en gripen eller omhändertagen person bör man utan större tidsutdräkt kunna konstatera vem som är registrerad som ägare till vapnet.

- I vissa spaningslägen, främst i samband med mordutredningar, kan det vara av ovärderlig nytta att snabbt få fram uppgifter om antalet vapen av visst märke eller med en viss kaliber samt vilka som registrerats för dessa vapen.

- Ur registret bör man även kunna hämta viss historisk information, typ vilka vapen en person tidigare innehaft eller vem som tidigare ägt ett visst vapen.

Frågan blir alltså hur väl det nuvarande systemet med manuell registerföring kan tillgodose ovan beskrivna behov eller om ett centralt, regionalt eller lokalt vapenregister på data skulle tillgodose dem bättre.

Det nuvarande registerförfarandets brister har redan berörts. De manuella registren tillgodoser knappast moderna krav pä effektivitet och säkerhet. Felkällorna är många, frán oläsliga anteckningar pá registerkorten till kort som kommit bort i hanteringen. Ett sådant system är inte rationellt. Därtill kommer att registren inte tillgodoser ens lågt ställda krav pá överskädlighet. Det framgår inte minst av det förhållande att man inte vet hur många licensgivna vapen som finns i landet. Detta förhållande omöjliggör en effektiv kontroll över hur vapenlagstiftningen tillämpas. Det finns ingen möjlighet att följa upp hur licensgivningen förändrats sedan jägarexamen in-

220 Vapenregistret

fördes eller om RPS rekommendation om en vapengarderob (vilket innebär att den genomsnittlige jägaren inte utan starka skäl skall få licens för mer en sex jaktvapen) har ökat eller minskat det genomsnittliga innehavet av jaktvapen.

Det manuella registret är dessutom svårt att använda för brottsspaning därför att det är oöverskádligt och svárt att söka i.

Problemen som beror pá den tungrodda manuella registreringen förefaller emellertid i det närmaste att försvinna i och med att allt fler polismyndigheter för över sina vapenregister pá data. Med denna nyordning gör man avsevärda effektivitetsvinster. Snabbheten vid ärendehanteringen har redan berörts. Överblicken och därmed kontrollmöjligheterna har också ökat avsevärt. Man kan när som helst gá in och titta på det totala antalet vapen eller vapeninnehavare, det genomsnittliga vapeninnehavet eller hur den totala mängden vapen fördelar sig pá olika vapengrupper. Dataregistret är också på ett helt nytt sätt användbart vid brottsspaning.

Med det lokala Vapenregistret på data går det mycket snabbt att få fram om en person som är bosatt inom polisdistriktet har licens för något civilt vapen. Man kan även få uppgift om vapeninnehavet på en viss angiven adress. Det finns goda sökmöjligheter pá vapennummer. Man kan även söka på vilka som är innehavare av en viss vapentyp med en viss kaliber. Historiska uppgifter beträffande tidigare ägare kan också tas fram.

Dessa sökmöjligheter torde tillgodose de flesta brottsspaningsbehov med tvâ viktiga begränsningar. Vapenregistret innehåller bara lokal information om vapen och vapeninnehavare inom ett visst polisdistrikt och det omfattar inga militära

vapen (alltså inte heller hemvärnsvapen). Kvaliteten pá

registret beror naturligtvis också pá om korrekta och fullständiga uppgifter tillförts registret.

Vapenregistret 221

9.4.2 Sekretessen

En sekretessregel för uppgifterna i vapenregistret infördes, som framgått, så sent som den 1 januari 1987. Tyvärr har denna regel inte helt löst problemen kring frågan. Den 16 februari 1988 beslöt polismyndigheten i Stockholm att avslå en framställan frán en försäljare av vapenskáp att få ut uppgift om samtliga ansökningar om vapenlicens som blivit beviljade under 1986 och 1987. Avsikten med begäran var att via direktreklam marknadsföra dessa skáp inom Stockholms polisdistrikt. Avslagsbeslutet överklagades till kammarrätten som den 23 mars 1988 beslöt undanröja polismyndighetens beslut (mål nr 1769- 1988). Kammarrätten fann alltså inte hinder till följd av sekretess föreligga mot att lämna ut begärda uppgifter. Kammarrättens beslut föranledde riksdagsmannen Karl-Erik

Persson (vpk) att fråga justitieminister Anna-Greta Leijon

vilka åtgärder hon var beredd att vidta för att skärpa sekretessen för uppgifterna i vapenregistret. Justitieministern anförde i sitt svar den 22 april 1988 bl.a. följande.

Bestämmelsen infördes den 1 januari 1987. Bakgrunden var att polismyndigheterna skulle börja föra vapenregister med hjälp av ADB. I det rättsfall som berörts var det emellertid inte fråga om något databaserat vapenregister.

Sekretess har inte ansetts motiverad så länge vapenregistren förts bara manuellt. Det skall ses mot bakgrund av att inskränkningar i allmänhetens rätt att ta del av allmänna handlingar kan godtas endast om intresset av sekretess väger klart tyngre än intresset av offentlighet.

Sekretessens omfattning kan alltid diskuteras. Nu har alltså det steget tagits att sekretess införts för uppgifter i vapenregistret i vissa situationer. Jag vill inte utesluta att man kan behöva gå vidare pá den vägen.

222 Vapenregistret

Frågan kan komma upp i anslutning till vapenutredningens arbete (dir. 1987:34).

9.5 överväganden och förslag

I och med att många polisdistrikt redan påbörjat arbetet med att lägga in uppgifterna ur vapenregistret på persondator så kommer flera av de förbättringar som RPS ville uppnå med sitt förslag år 1978 till centralt ADB-baserat vapenregister (jfr

avsnitt 9.3.1) att förverkligas. Överföringen till data inne-

bär en reell effektivisering av tillståndsgivningen. De lokala datoriserade vapenregistren kommer förmodligen att vara ett bra hjälpmedel för lokal brottsspaning. Genom att vapenregistret på data kan utnyttjas av polismyndigheternas vakthavande personal kan uppgiftssökning ske vid alla tidpunkter på dygnet. RPS databyrå är i färd med att installera ett säkerhetssystem med olika behörighetsnivåer för olika personalkategorier. Den ökade tillgängligheten som ADB-registren innebär skall därefter inte medföra någon risk från säkerhetssynpunkt.

Ett väsentligt argument för enbart lokala vapenregister på data är just de risker som ett centralt register utgör från sårbarhetssynpunkt. Sårbarheten ökar dels när man för samman de lokalt förda registren till ett centralt register dels i och med den planerade datoriseringen. Att låta registren förbli lokala med ett väl fungerande säkerhetssystem synes vara en tillfredsställande metod att minska dessa risker. Det går naturligtvis inte att bortse ifrån att datorisering innebär en ökad tillgänglighet. Hos polismyndigheterna finns emellertid redan andra känsliga register pá data beträffande vilka motsvarande säkerhetsrisker har kunnat bemästras. Jag återkommer till frågan om sekretess.

För närvarande synes det stora problemet med de lokala dataregistren vara att verkligen intressera samtliga polismyndig-

apenregistret 223

heter för att föra över sina vapenregister på data. I längden lär man inte komma ifrån en sådan omläggning med tanke på den effektivitetsvinst som uppnås och den förbättrade service som detta medför för de tillståndssökande.

Ett centralt vapenregister innebär en fördel när det gäller att snabbt få fram uppgifter i större polisutredningar. I en mordutredning som Palmeutredningen behövde man t.ex. göra en landsomfattande sökning på vissa vapentyper. Det tog mycket tid i anspråk på de lokala polismyndigheterna. Man fick i princip lov att bläddra igenom samtliga registerkort. Men även i ett centralt register med den stora mängd information som detta skulle bli fråga om skulle en sådan sökning ta tid. Troligen skulle man genom att centralt sätta sig i förbindelse med samtliga polismyndigheter och begära in information från de lokala vapenregistren fä ungefär lika snabb information under förutsättning att alla distrikt lagt över sina vapenregister pá data.

När det gäller frågan om vilket registersystem som är mest resursbesparande finns det skäl att erinra om vad statskontoret anfört i sitt remissvar över RPS framställning om att inrätta ett centralt vapenregister. Enligt statskontoret torde de arbetsbesparingar som kunde göras genom övergång till ett centralt register vara så små och så spridda att distrikten skulle få svårt att tillgodogöra sig dem. Själva registreringen är för övrigt en naturlig del av arbetet med tillståndsgivningen och det framstår snarast som om lokal tillståndsgivning med central registrering skulle förorsaka onödigt extraarbete.

Den bristande samordning mellan vapenregistret och folkbokföringsregistret som RPS påtalat förefaller inte i sig vara skäl nog för lägga över vapenregistret pá central nivå.

Andra lösningar på registerfrågan kan givetvis tänkas, främst en övergång till regionalt förda register. En sådan lösning

224 Vapenregistret

förordades av en länsstyrelse i samband med 1978-ars förslag. Mot en sádan lösning talar samma argument som mot ett centralt register. Ett sådant behov kan knappast längre göras gällande med hänsyn till att en övergång till lokala ADBbaserade vapenregister nu håller pá att genomföras.

Sedan ett par år tillbaka finns, som framgått, en regel i 5 kap. 5 § sekretesslagen om sekretess i polismyndighets verksamhet som avser förande av eller uttag ur vapenregister. Regeln är konstuerad med ett rakt skaderekvisit, dvs. presumtionen är att registeruppgifterna är offentliga. Önskemål om skärpning av sekretessregeln har under hösten 1988 framförts till utredningen frán bl.a. Svenska jägareförbundet, Vapenhandlarföreningen och Sveriges vapenägares förbund. Frågan har även uppmärksammats i pressen.

Den oro för att uppgifter ur vapenregistret skall komma i orätta händer som finns hos många vapeninnehavare tycks sáledes inte ha stillats i och med att den nu gällande sekretessregelns införande ár 1987. Från många håll hävdas att regeln är för tandlös och svár att tillämpa.

Den lösning som ligger närmast till hands är att ändra det raka skaderekvisitet i sekretessparagrafen till ett omvänt skaderekvisit. Ett omvänt skaderekvisit innebär att presumtionen är för sekretess. Endast om vissa, i sekretessregeln angivna förutsättningar föreligger viker sekretessen och uppgifterna fâr lämnas ut. Man skulle i det aktuella fallet kunna tänka sig att regeln utformades så att uppgifter i vapenregister fick lämnas ut endast om det stod klart att de inte kunde komma till brottslig användning. Uppgifterna om vapeninnehav i folkbokföringsregistret kunde också med fördel föras in under samma sekretessregel.

Vid en samlad bedömning har jag kommit fram till att frågan om ett centralt vapenregister i allt väsentligt mist sin aktualitet genom att en övergång till lokalt förda datavapenregister

Vapenregistret

nu håller på att ske. En sådan lokal lösning väl synes tillgodose tillståndsmyndigheternas och allmänhetens behov av större effektivitet i tillståndsgivningen. De tidigare berörda sårberhetsaspekterna gör sig heller inte på samma sätt gällande i ett lokalt fört register. De risker som kvarstår anser jag att man bör undanröja genom en skärpt sekretessregel för uppgifterna i vapenregistret.

Jag föreslår alltså inte införande av något centralt vapenregister. I stället förordar jag att de lokala polismyndigheterna generellt går över till att föra sina vapenregister på persondatorer. Något särskilt beslut från statsmakternas sida i den frågan torde inte erfordras. Det får ankomma på RPS att genom råd och stöd till polismyndigheterna verka för att den lokala datorlösning, som redan är på väg, blir konsekvent genomförd.

När det gäller frågan om sekretess för föreslår vapenregistret jag en ändring i regeln härom i 5 kap. 5 § sekretesslagen. I fortsättningen bör sekretess gälla om det inte står klart att registeruppgiften kan röjas utan fara för att vapen kommer till brottslig användning. I paragrafen bör också tas in en regel om att detsamma skall gälla i verksamhet som avser folkbokföring för uppgift som hänför sig till vapenregistret.

Den föreslagna sekretessregeln innebär att uppgifter i vapenregistret samt vapenmarkering i folkbokföringsregistret som huvudregel inte får lämnas ut med stöd av offentlighetsprincipen. Sekretessen viker endast om det står klart att uppgiften kan lämnas ut utan fara för att vapen kommer till brottslig användning. Vid bedömningen har myndigheten givetvis inte bara att beakta risken för att den som begär att få uppgifterna utlämnade skall missbruka dessa. Det är också viktigt att ta hänsyn till risken för att uppgiften, om den lämnas ut, kommer pá avvägar så att den sedermera hamnar hos någon som kan använda den i brottsligt syfte. Detta innebär att det endast sällan torde finnas förutsättningar för att lämna ut

Vapenregistret

uppgifter frán vapenregister. Regein innebär dock att det finns möjlighet att tiligodose angeiägna behov av att få de] av registeruppgifter, förutsatt givetvis att säkerhetsaspekten Som exempei pá fail när uppgifter bör kunna tiiigodoses. lämnas ut kan nämnas då uppgifterna behövs som statistiskt underiag i ett forskningsprojekt e.d. och garantier lämnas för att uppgifterna förstörs efter den statistiska bearbetningen.

10 Anwborst

10.1 Bakgrund

Beträffande frågan om armborst säger direktiven följande.

En annan speciell fråga gäller tillstånd att inneha armborst. Från enskilda personer och organisationer som bedriver armborstskytte har framställningar om att gjorts tillstándskravet för armborst skall avskaffas, något som jag för min del anser uteslutet. Utredaren bör emellertid se efter om det finns anledning att i överväga ändringar regelsystemet så att man inte försvårar för det seriösa armborstskyttet inom idrottsrörelsen att utvecklas.

10.2 Gällande rätt

Armborst nämns inte uttryckligen i VL. Av lagmotiven framgår emellertid att armborst är ett skjutvapen 1 § VL

enligt (prop.

1973:166 s. 136 f).

Av reglerna i 5 § VL följer att licens krävs för att inneha armborst. Licensplikt föreligger dock inte om armborstet är av så enkelt utförande att det kan betraktas som en ren leksak. Också armborst tillverkade före 1890 faller utanför VL:s tillämpning.

Gränsdragningen mellan armborst och pilbágar vållade tidigare vissa bekymmer. Slutligen förklarade SKL skillnaden på det sättet att armborst kan laddas i förväg och lagra energi. Närhelst önskar skytten kan energin frigöras för att slunga ut en projektil. Det sker när avtryckaren pâverkas. Pilbágar däremot, liksom t.ex. slangbágar, blásrör eller spjut, måste tillföras energi i skottögonblicket. Därmed fastställdes också armborstets likhet med traditionella skjutvapen.

228 Armborst

Beträffande möjligheten att få licens för armborst gäller följande.

Det är inte tillåtet att jaga med armborst i Sverige. För att få licens för armborst för málskytte krävs i regel minst sex månaders aktivt medlemskap i sådan organisation som anges i 8 § VL eller 4”§ VK. Sammanslutningen måste bedriva armborstskytte och ha tillgång till godkänd skjutbana. Regeltekniskt hänger det nu anförda ihop på följande sätt.

Enligt 8 § VL får tillstånd att inneha skjutvapen meddelas

bl.a. enskild person, skytteförbund, skyttekrets eller skytte-

förening som tillhör de frivilliga, statskontrollerade skytteväsendet eller annan sammanslutning som regeringen särskilt förordnat om. Sådant särskilt förordnande har gjorts i 4 § VK för Svenska pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet, Sveriges Militära Idrottsförbund, Svenska jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens jägare samt till något av dessa förbund ansluten krets eller förening. Dessutom har särskilt förordnande givits för vissa frivilliga försvarsorganisationer. En armborstskytteklubb som inte är ansluten

till någon av dessa sammanslutningar kan alltså inte meddelas

tillstånd att inneha skjutvapen.

Enligt RPS föreskrifter bör hinder inte föreligga för den som innehar personliga kvalifikationer och uppfyller de allmänna krav som uppställs i VL och VK att beviljas tillstånd för armborst för målskjutning om den skytteförening som han är medlem i ägnar sig ät sådant skytte (RPSFS 1987:16, FAP 551-3 s. 14).

Den stora organisationen för armborstskyttet i Sverige är sedan ett par år Svenska Armborst Unionen (SAU). Tidigare fanns även Sveriges Armborstskytte Förbund (SASF), men dessa båda organisationer har numera gått samman. Antalet medlemsi SAU var under 1987 tjugofem och det totala anföreningar talet medlemmar runt 400. Två former av tävlingsskytte

ag

Annborst 229

förekommer, Match och Field crossbow. Field crossbow är den helt dominerande tävlingsformen. Match påminner vad avser regler och banor mest om luftgevärsskytte medan man i Field crossbow använder samma banor och liknande som i pilar bågskyttet. SAU har deltagit i VM i Field crossbow 1982, 1984 och 1986 och VM i Match 1983. Vid VM i USA 1986 fick Sverige en juniorvärldsmästare i Field crossbow. SM har hållits sedan 1981. År 1988 arrangerades VM i Field crossbow i Sverige.

10.3 Problem med nuvarande ordning

Den nuvarande ordningen när det tillstånd att inneha gäller armborst har fått till följd att

armborstskytteföreningarna

har haft svårigheter att utveckla verksamheten. På många håll i landet har inte någon skytteverksamhet kunnat bedrivas eftersom de lokala polismyndigheterna inte förbeviljat eningarna tillstånd att inneha armborst. Föreningarna har inte fått tillstånd eftersom de inte tillhört något sådant förbund som är upptaget bland de uppräknade organisationerna i 8 § VL eller 4 § VK. När föreningarna inte har kunnat bedriva verksamhet har inte heller enskilda medlemmar fått licens eftersom de inte kunnat styrka medlemskap i skytteförening som ägnar sig åt sådant skytte, vilket är ett villkor för licens.

SAU har försökt vinna inträde i någon av de i 8 § VL eller 4 § VK angivna sammanslutningarna. Sportskytteförbundet har emellertid förklarat att man saknar banor för denna form av skytte. I stället har sportskytteförbundet hänvisat till Svenska bågskytteförbundet. Medlemskap i den organisationen som inte är uppräknad i de angivna paragraferna - löser inte SAU:s problem med licenserna. Trots detta har armborsskyttarna varit intresserade av medlemskap i Bågskytteförbundet eftersom man därmed skulle ha vunnit medlemskap i paraplyorganisationen Riksidrottsförbundet. Det vore bl.a. ekonomiskt fördelaktigt. Men Bågskytteförbundet har inte tagit emot armborstskyttet, enligt SAU med motiveringen att man vid ett närmare samarbete

230 Anwborst

riskerat att även de vanliga pilbágarna skulle licensbeläggas. Det bör noteras att Field crossbow, den mest förekommande formen av armborstskytte, kräver banor av samma slag som bág- Dessutom använder man i princip samma slags pilar. I skyttet. Svenska pistolskytteförbundet används banor av helt exempelvis mnm wp.

SAU har hittills inte vunnit inträde i någon av de stora och får varken statliga eller kommunala biorganisationerna drag till sin verksamhet. Enligt uppgift till vapenutredningen har antalet medlemsföreningar inom SAU under perioden 1985/86 minskat med tio. I samtliga fall var huvudorsaken att ingen skytteverksamhet kunde igángsättas eftersom föreningarna inte fick förvärva nâgra armborst. Anledningen var att man saknade den organisationstillhörighet som föreskrivs i vapenlagstiftningen. SAU beskriver detta som en Moment 22-situation.

År 1983 gjordes en framställan till justitiedepartementet från SASF om att liberalare regler vid licensgivningen för tillämpa armborst alternativt att slopa licenskravet.

Regeringen beslöt den 25 juni 1987 att uppdra ät vapenutredningen att studera frågan närmare. SASF framställan hade emellertid dessförinnan sänts på remiss. I de yttranden som kom in till departementet fanns flera intressanta synpunkter och förslag till lösningar.

RPS framhöll i sitt remissyttrande i denna fråga, daterat den 16 januari 1984 (dnr 2229-83), att det i vart fall finns tre sätt att lösa armborstskyttets problem så att det inte behandlas annorlunda än det etablerade skyttet, nämligen

- att armborstskyttet etableras inom Svenska pistolskytteförbundet eller Svenska sportskytteförbundet,

- att armborstskyttet får bilda ett eget förbund inom Riksidrottsförbundet eller

Armborst 231

- att armborstskyttet vinner egen status, dvs. omnämns som armborstskytteförbund i 4 § VK.

RPS har vidare anfört:

Mot det tredje alternativet talar dels det förhållandet att armborstskyttet idag inte har en samlad intressesammanslutning (förutom SASF finns även svenska armborstunionen), dels att skyttet inte är lika etablerat som det som bedrivs inom pistol- och sportskytteförbunden. Enligt RPS:s uppfattning bör därför något av de två andra alternativen prövas. Det lämpligaste vore i så fall att ett centralt armborstförbund vann inträde inom svenska riksidrottsförbundet. - - - Tillstándsfritt innehav av armborst innebär okontrollerat skytte, som ökar risken för okynnes- och skadeskjutningar och även kan leda till att armborst kan komma att användas för annat ändamål än mälskjutning. En sådan utveckling torde på sikt knappast gagna dem som seriöst bedriver armborstskytte. Enligt RPS:s uppfattning förefaller det ur alla synpunkter bäst om armborstskyttet bedrivs i organiserade former med tillståndspliktiga vapen.

Riksidrottsförbundet (RF) skrev den 13 januari 1984 i sitt remissvar till justitiedepartementet (dnr 2229-83) bl.a. följande.

RF:s strävan beträffande mindre idrotter, har varit och är att dessa i första hand bör söka sig till redan etablerade förbund med likartad verksamhet. För armborstskyttets del kan detta gälla såväl Bågskytteförbundet som Sportskytteförbundet.

RF rekommenderade de båda förbunden SASF och SAU att gå samman innan anslutning till RF i någon form kunde prövas. En sådan sammanslagning har alltså numera skett. År 1985 gjorde SAU ett nytt försök att vinna inträde i RF. Även denna gång blev det

232 Armborst

avslag. Skälet var att SAU fortfarande var en alltför liten organisation. För att bli invald i RF krävs i princip minst 3 000 medlemmar med en viss geografisk spridning över landet.

Förutom de av RPS föreslagna lösningarna finns alltså den lösning som SASF föreslog i sin framställan till justitiedepartementet att slopa licenstvånget. Denna lösning har emellertid redan avvisats av departementschefen i direktiven och måste anses strida mot själva målsättningen för mitt utredningsarbete.

10.4 Överväganden och förslag

Det seriösa armborstskyttet arbetar för närvarande under sådana förhállanden att det har svårt att utvecklas. Den organisation som sysslar med detta skytte, SAU, får under nuvarande förhållanden inte förvärva några vapen. Även enskilda medlemmar har svårigheter att förvärva vapen pá grund av kravet på aktivt medlemskap i skytteförening som bedriver armborstskytte.

Det nuvarande förhållandet är otillfredsställande. Som RPS angav i sitt tidigare nämnda remissyttrande över framställningen frán SASF om liberalare regler på omrâdet förefaller det ur alla synpunkter bäst om armborstskyttet bedrivs i organiserade former med tillståndspliktiga vapen. Att därutöver onödigt försvára för skyttet att utvecklas är knappast försvarligt.

Armborstskyttet är ett alternativ till bágskytte, det uppges vara något mindre fysiskt krävande. Den vanliga typen av armborst är pá grund av sin storlek inte särskilt väl lämpad för brottslig användning. Ett Field crossarmborst är omkring 1 meter långt, ca 85 cm brett och väger omkring 7-8 kg.

I en engelsk undersökning frán år 1986 som utförts pá uppdrag

Anmborst 233

av The Crossbow Archery Development Association, The use and misuse of crossbows, framgår att man under en 15-års period endast funnit enstaka brott begångna med armborst (t.ex. ett mord och fyra rån). Man skall då lägga märke till att under denna period har det inte funnits några restriktioner kring ammomti hghnm

Från armborstskytteorganisationen SAU finns fortfarande önskemålet om att upptas som självständig organisation i 4 § VK eftersom man bedömer möjligheten att någon annan av de organisationer som nämns i denna paragraf skulle ta sig an armborstskyttet som mycket liten. Mot en sådan ordning kan emellertid invändas att SAU är en i sammanhanget mycket liten organisation som endast varit verksam sedan 1979. Inom sportskytterörelsen i övrigt finns en väl utbyggd organisation som kan sägas vara ett slags garanti för ett säkert och ansvars-

fullt skytte..Att ta in en liten skytteorganisation med ett

udda skytte som självständig organisation i 4 § VK skulle utan tvekan vara ett avsteg från tidigare principer. Andra udda skytteorganisationer skulle förmodligen göra framställan om att på motsvarande sätt tas in i 4 § VK. Den restriktivitet och kontroll som eftersträvas skulle därmed gå förlorad.

Under dessa förhållanden återstår egentligen bara en möjlighet, nämligen att SAU anknyts till någon av de stora skytteorganisationerna genom någon form av samarbetsavtal. RF har förklarat sig villig att verka för ett sådant avtal mellan SAU och Sportskytteförbundet om parterna kan komma överens. Enligt vad jag har erfarit bör det inte vara omöjligt att så sker. Eftersom även ett samarbetsavtal ger en godtagbar möjlighet till kontroll och insyn samt RF får ett övergripande ansvar bör detta kunna vara en lämplig lösning. För att få avsedd effekt, nämligen att armborstskytteföreningar självständigt får förvärva vapen, fordras en justering av författningstexten.

Jag föreslår därför att 4 § första stycket VK ändras så att

234 Armborst

tillstånd att inneha skjutvapen får meddelas även ett förbund som genom samarbetsavtal är anslutet till Svenska sportskytteförbundet.

Den föreslagna författningsändringen leder till att armborstskytteorganisationen SAU kan ingå samarbetsavtal med sportskytteförbundet med verkan att det blir möjligt för polismyndighet att utfärda tillstånd för SAU att inneha armborst. Därmed blir det också möjligt för armborstskyttar som är medlemmar i SAU att få licens för armborst.

11 Iypbesiktning

11.1 Bakgrund

I utredningsdirektiven berörs frågan om typbesiktning på följande sätt.

Bland andra mer generella vapenfrágor som kan behöva övervägas vill jag nämna frågan om det finns behov av ett typbesiktningsförfarande som innebär att endast vapen som är godtagbara ur säkerhetssynpunkt får saluföras i landet. En framställan om detta gjordes för en del är sedan hos justitiedepartementet och det bör i vart fall undersökas om frågan fortfarande har aktualitet.

Att frågan tagits upp i utredningsdirektiven har följande bakgrund. Den 3 september 1973 inkom Svenska jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens jägare med en skrivelse till justitiedepartementet med hemställan om att regler om typbesiktning av jaktvapen skulle utfärdas (dnr 73-2369). Reglerna skulle föreskriva att de tillverkare eller importörer som önskade sälja jaktvapen på den svenska marknaden skulle láta typbesiktiga dessa. Särskild hänsyn skulle tas till vapnets säkerhetsanordningar samt att materialet i pipan, lådan och läsningen var av sådant slag att risk för sprängning var utesluten även vid relativt höga övertryck. Bakgrunden till skrivelsen var, framhöll man, ett antal olyckor som inträffat genom aren där orsaken varit fel eller brister i vapnets konstruktion. Vidare framhöll förbunden att de restriktiva bestämmelser som reglerar den enskildes vapeninnehav star i skarp kontrast till avsaknaden av regler om krav pá vapen vad beträffar deras tillförlitlighet från säkerhetssynpunkt.

Skrivelsen sändes på remiss till bl.a. RPS, SKL, försvarets materielverk, Statskontoret, konsumentverket och Förenade fabriksverken (FFV). De flesta remissinstanser uttalade sig i

236 typbesiktning

princip positivt om en typbesiktning. Som förslag på lämplig myndighet att utföra en sádan nämndes statens provningsanstalt eller sprängämnesinspektionen.

Flera remissinstanser anförde emellertid att ett större problem från säkerhetssynpunkt var de gamla förslitna vapnen. FFV föreslog någon form av besiktning av begagnade vapen före försäljning. Vidare påpekade FFV att de hemladdade patronerna utgör en riskfaktor om man laddar med för hög laddningsvikt eller väljer ett olämpligt krut.

FFV, som inte ville tillstyrka införande av en typbesiktning utan ytterligare utredning, skisserade bl.a. i sitt utförliga remissvar hur en sádan skulle kunna vara utformad.

Enligt den vanligen använda terminologin innebär typbesiktning en omfattande procedur i framställandet av en ny vapentyp. Där ingår t.ex. kontroll av vapnet före skjutprov vad avser detaljutformning (mätt och toleranser), kontroll av härdning och av funktioner såsom säkring och avtryck m.m., skjutprov med högtrycksammunition samt följande uppmätningar och protokollföring. Därefter utförs slitningsskjutning med ett relativt stort antal skott med upprepade kontroller vid lämpliga intervaller. För att utföra typbesiktning erfordras ett omfattande tekniskt underlag frán tillverkaren avseende inte enbart detaljutformningen utan jämväl föreskrifter för värmebehandling, ytbehandling m.m. Till detta måste läggas tillverkarens kontrollföreskrifter och uppgifter pá mätförfarandet samt typer av mätdon. Vanligen utförs typbesiktning genom att prova ett antal (5-10) vapen i en brett upplagd provserie som skisserats här.

Det torde vara nödvändigt att den föreslagna typbesiktningen får en omfattning som närmast motsvarar den här nämnda. Kostnaderna för en sådan typbesiktning utgörs huvudsakligen av kostnader för vapen jämte ammunition

Iypbesiktning 237

samt personalkostnader för kontroller, protokollföring m.m. För typbesiktning av en vapentyp torde kostnaden ligga omkring 25 000 kronor i ren självkostnad.

Det är att märka att sådan typbesiktning inte lämnar några som helst garantier för att vapen inte förekommer av den typ som besiktigats, vilka är behäftade med fel av ett eller annat slag. Vidare måste man ha klart för sig att en ny besiktning - om än av mindre omfattning - blir aktuell efter varje vital ändring som vidtagits i produktionen. Sålunda maste, om typbesiktningen skall få avsedd verkan, importören eller tillverkaren anmäla när material byts i vissa delar eller när man övergår till andra produktionsmetoder, värmebehandling m.m. Det torde vara

tveksamt om en importör eller tillverkare kommer att

följa ett sådant påbud.

Regeringens beslut i denna fråga fattades den 25 juni 1987 och innebar således att vapenutredningen skulle utreda om frågan fortfarande har aktualitet.

11.2 CIP-konventionen

Såvitt utredningen kunnat fastställa har frågan om typbesiktning av vapen och ammunition, utöver vad som nämnts ovan, främst aktualiserats vid två tillfällen under senare år. I mars 1982 ansökte Caprinus AB som tillverkade ett hagelvapen för och tävlingsskytte, jakt- hos kommerskollegium om att ätgärder skulle vidtas för att ansluta Sverige till den internationella vapenkonventionen för testning av vapen. Motivet var att undanröja ett s.k. tekniskt handelshinder. Konventionen

som avságs var den s.k. CIP-konventionen (Commission Interna-

tionale Permanente pour lEpreuve des Armes ä Feu Portatives). AB Norma projektilfabrik (numera FFV Norma AB) gjorde under 1970-talet en framställan med motsvarande innebörd till utrikes- och handelsdepartementen.

238 Iypbesiktning

CIP skapades 1969 genom en konvention mellan ett antal stater främst i Europa. Dess ändamål är standardisering av provningsmetoder för handvapen och ammunition till sådana vapen, viss Standardisering av själva vapnen och ömsesidigt erkännande av provningsresultaten. Verksamheten berör dels jakt- och tävlingsvapen och andra civila vapen, dels industriell utrustning som drivs med explosiv laddning, t.ex. bultpistoler. En mellanstatlig överenskommelse i dessa frågor tillkom redan år 1914. Genom CIP skulle regleringen anpassas till modern teknik.

CIP har ett permanent sekretariat med säte i Liêge i Belgien. Kommissionen sammanträder vartannat år och arbetar däremellan i underkommissioner som sammanträder oregelbundet. En icke ansluten stat kan få tillåtelse att delta som observatör.

För närvarande är Västtyskland och Östtyskland, Österrike,

Belgien, Chile, Spanien, Frankrike, Italien, Ungern, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Storbritannien och Finland anslutna till konventionen.

Beträffande företaget Caprinus AB sä förlorade frågan om anslutning till CIP aktualitet och ärendet avskrevs hos kommerskollegium. För AB Norma projektilfabrik förhöll det sig annorlunda. I slutet av 1970-talet arbetade CIP med frågor om provning och märkning av ammunition. Då Normas ammunitionsexport till stor del går till CIP-anslutna stater kunde CIP:s kontrollkrav komma att uppställa hinder för exporten. Genom utrikes- och handelsdepartementen deltog Sverige vid CIP:s plenarsession 1978 och 1980 för att bevaka dessa frågor. En överenskommelse har nu nåtts om att icke anslutna stater kan fâ utföra de av CIP föreskrivna kontrollerna i någon ansluten stats provningsanstalt.

FFV Norma AB har nu fått självständig observatörsstatus hos CIP. Företagets representanter har pá senare år varit de enda svenska deltagarna vid CIP:s plenarsessioner. Norma har

Iypbesiktning

etablerat kontakt med provskjutningsanstalten i Liêge. Där kontrolleras nu Normas ammunition enligt CIP:s normer. Företaget har därmed rätt att förse sina ammunitionsförpackningar med de CIP-stämplar som till CIP anslutna importländer kräver. Sedan frågan lösts på detta sätt har Norma, enligt vad utredningen erfar, inte längre något intresse av svensk anslutning till CIP.

Det är inte känt att något annat svenskt skulle ha företag visat allvarligt intresse för svensk till CIP. anslutning

11.3 överväganden

En anslutning till CIP-konventionen innebär omfattande åtaganden för Sveriges del som för närvarande inte kan anses motiverade. Den civila och ammunitionsproduktionen vapen- i Sverige är relativt begränsad. I Finland, som har en mer omfattande sådan industri, har man däremot funnit det motiverat att ansluta till CIP. Finland sig har nu en egen provskjutningsanstalt vilken FFV Norma AB fått erbjudande om att utnyttja.

Från konsumenthåll har det, genom Sveriges För- Vapenägares bund, gjorts gällande att en del undermålig ammunition importeras till Sverige. Detta skulle, anser förbundet, motivera en svensk anslutning till en internationell säkerhetskomission för kontrollnormer av fabriksmässigt tillverkade hagelpatroner. Troligen avses CIP.

Från grossistorganisationen SPOFA hävdas att man vid i inköp princip kontrollerar att CIP-normen är uppfylld. Det är emellertid möjligt att en del mindre seriösa vapenhandlare inte är lika nogräknade vad gäller säkerhetsstandard. Från Norma hävdas att det kommer in en del ammunition till Sverige från tredje världen som definitivt inte uppfyller CIP:s säkerhetsstandard. Det är naturligtvis ytterst om så betänkligt sker. Att en mindre mängd sådan ammunition förs in till riket

240 typbesiktning

kan emellertid knappast motivera en så omfattande reglering som krav på typbesiktning skulle innebära.

I detta sammanhang kan erinras om den nya produktsäkerhetslagen (prop. 1988/89:23, LU 13, rskr. 61, SFS 1988:1604) som trätt i kraft den 1 juli 1989. Lagen har till ändamål att motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom. Enligt lagen har marknadsdomstolen möjlighet att meddela en näringsidkare säljförbud beträffande en vara eller tjänst som medför särskild risk för skada pá person eller egendom (6 §). En näringsidkare kan också åläggas att återkalla en försáld vara som medför särskild risk för skada på person eller egendom (8 §). Den konsumenträttsliga lagstiftningen erbjuder alltså redan visst skydd.

Jag har tidigare diskuterat problemet med den s.k. källarhandeln med vapen och ammunition (kapitel 4). De åtgärder i form av skärpta krav för tillstånd att driva vapenhandel som jag föreslagit i detta avseende bör vara tillräckliga för att komma tillrätta med de problem som fortfarande kan kvarstå. Även om en återkommande besiktning av begagnade vapen säkert skulle förbättra standarden på det totala vapeninnehavet medför detta sådana negativa konsekvenser i form av kostnader och ökad byråkrati att de inte uppväger de eventuella vinsterna av en sådan åtgärd. Jag kan därför inte finna att det finns skäl att införa regler om typbesiktning av vapen.

12 Anpassning till de europeiska gemenskaperna

12.1 Bakgrund

Åt samtliga kommittéer och särskilda utredare har uppdragits

att undersöka vad som sker inom de europeiska gemenskaperna

(EG) i de frågor som utredningsuppdraget omfattar och i vad man en harmonisering mellan den svenska lagstiftningen och motsvarande regleringar inom EG lämpligen kan komma till stånd (dir. 1988:43). Sverige skall medverka i såväl EFTA:s som EG:s arbete pá att avskaffa fysiska, tekniska och fiskala hinder i syfte att sá langt som möjligt skapa ökad rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital i Västeruropa.

12.2 Vad gör EG angáende civila skjutvapen?

Inom EG har utarbetats ett direktivförslag angáende införskaffande och innehav av vapen. Förslaget framlades i augusti 1987 och har också behandlats i EG:s ekonomiska och sociala kommitté. Kommittén har emellertid framfört kritik mot förslaget och det har ännu inte antagits.

Direktivförslaget har tillkommit därför att EG:s strävan att fullborda en inre marknad till utgången av är 1992 kräver avlägsnande av fysiska gränser mellan medlemsstaterna. Den möjlighet som för närvarande finns att utföra gränskontroller mäste, senast vid utgången av december 1992, ha ersatts med andra kontrollmöjligheter. Kontrollerna skall alltså fungera inom respektive medlemsstat snarare än vid gränserna. Direktivförslaget innehåller huvudsakligen regler avsedda att införa en gemensam administrativ procedur för att kontrollera förflyttningen av vapen frán en medlemsstat till en annan.

I korthet innebär förslaget följande. Alla vapenhandlare skall dels ha särskilt tillstånd för sin verksamhet, dels föra

242 Anpassning till EG

register över samtliga skjutvapen som mottagits eller avyttrats i rörelsen. Registret skall innehålla sådana uppgifter att vapnet kan identifieras, framför allt dess typ, fabrikat, modell, kaliber och serienummer samt leverantörens och förvärvarens namn och adresser.

En medlemsstat skall förbjuda överlåtelse av skjutvapen till personer som har hemvist i annan medlemsstat om mottagaren inte har tillstånd att ta emot vapnet i sin hemstat. Medlemsstat skall tillåta överlåtelse av ett skjutvapen till person i tredje land endast om man försäkrat sig om att skjutvapnet lämnar EG:s territorium.

Om ett skjutvapen skall föras till annan medlemsstat eller till tredje land skall vapenhandlaren före utlämnandet eller transporten av vapnet förse den medlemsstat där skjutvapnet befinner sig med en rad uppgifter. Om medlemsstaten därefter lämnar tillstånd till denna utförsel, skall den utfärda ett tillstándsbevis. Detta tillstándsbevis skall följa skjutvapnet under transporten tills det nått sin destination och skall visas upp på anfordran för medlemsstats myndigheter.

Den medlemsstat som utfärdat tillståndet skall omedelbart sända en kopia av detta till den medlemsstat som är mottagarland och till medlemstater genom vilka skjutvapnet skall transporteras.

För innehav av skjutvapen för jakt- eller málskytte under resa i tvâ eller flera medlemsstater skall krävas att den person som innehar skjutvapnet har en särskild deklaration med vissa uppgifter angáende vapnet med sig.

Medlemsstat skall vidare avstå från att utföra kontroller av vapeninnehav vid EG:s inre gränser senast från den 31 december 1992 och samtidigt intensifiera kontrollen av vapeninnehav vid gemenskapens yttre gränser. Det bör dock påpekas att detta direktiv inte skall utesluta möjligheten för medlemsstat eller

till EG 243 Anpassning

för transportföretag att göra vapenkontroller vid påstigning av ett transportmedel.

Mot förslaget har skarp kritik riktats från EG:s ekonomiska och sociala kommitté. Kommittén medger att bortvisserligen tagandet av vapenkontroller vid de inre gränserna är nödvändigt. Man betecknar dock förslaget i sin nuvarande form som fullständigt otillräckligt för att ersätta de gränskontroller som tillämpas för närvarande på ett sådant sätt att tryggheten för medlemsstaternas medborgare säkerställs. Kommittén bedömer att förslaget snarare kan ha den oönskade effekten att det underlättar den illegala åtkomsten och transporten av vapen.

Kommittén anser att direktivförslaget måste och komskärpas pletteras för att garantera säkerheten och att det också bör vara möjligt att, i särskilda fall, kontrollen av återuppta vapeninnehav vid gränserna.

Pâ grund av de stora skillnader som råder mellan de nationella vapenlagstiftningarna mellan medlemsstaterna och kravet att ha fullbordat arbetet på en inre marknad vid av år 1992 utgången har EG-kommissionen avstått från att föreslå en reell och i etapper utförd harmonisering av de nationella vapenlagstiftningarna. En sådan hade den ekonomiska och sociala kommittén egentligen ansett mer tillfredsställande. Kommittén påpekar dock att för förandet av ett proceduren register hos vapenhandlare är en åtgärd som verkar i riktning mot en viss harmonisering. Emellertid anser kommittén att vapenhandlarna här en viktig roll som innebär att åläggs en privatperson får en uppgift som rätterligen bör ligga på myndigheterna. En sådan överföringen av ansvar till vapenhandlaren förutsätter en rad garantier och villkor samt att handlaren har vissa kvalifikationer för att kunna sköta den registerföring och de underrättelser som åläggs honom. Vapenhandlares och ställning utbildning varierar mycket i de olika medlemsstaterna, enligt kommittén.

244 till EG Anpassning

anser kommittén att en grundförutsättning för Slutligen av detta direktivförslag är att medlemsstaterna genomförandet särskild uppmärksamhet åt att stärka kontrollen av ägnar vid sina yttre gränser. Kommittén påpekar att vapeninnehav till privatpersoner generellt sett bör vapenförsäljning kontrolleras bättre samt att alla åtgärder som stärker denna kontroll bör uppmuntras.

12.3 Överväganden

Det direktivförslag som i sammandrag redovisats ovan avser alltså att möjliggöra en kontroll av vapentrafiken mellan medlemsstaterna i EG som kan göras oberoende av gränskontroller.

I detta sammanhang bör påpekas att Sverige tillträtt den europeiska vapenkonventionen (jfr 22 § 2 st. och 28 b § VL), vilket är en konvention som utarbetats inom europarádet och att internationella införa som syftar till på det planet metoder för kontroll av vapentrafiken. Målsättningen i denna konvention och i direktivförslaget är alltså densamma med den skillnad att EG-förslaget är mer långtgående och bara omfattar EG:s medlemsstater. Samtliga EG-stater är också medlemmar i men alla EG-stater har inte anslutit sig till den europarádet vapenkonventionen. Det förtjänar att påpekas att EG europeiska enligt EG-stadgan (art. 230) strävar efter ett ändamålsenligt samarbete med europarádet.

Med hänsyn till den kritik som framförts mot direktiv förslaget från EG:s ekonomiska och sociala kommitté och med hänsyn till resultatet av rádsbehandlingen, där ministrarna ansåg att även borde behandla innehav och hantering av förslaget vapen, står det klart att förslaget inte kommer att genomföras inom EG i sin nuvarande form. Enligt uppgift från Sveriges EGdelegation i Bryssel håller för närvarande den s.k. Schengengruppen, dvs. Frankrike, Västtyskland och Benelux-länderna,

Anpassning till EG 245

gemensamt pá att utarbeta ett förslag som är mer lángtgâende än det ursprungliga direktivförslaget. Detta arbete skall vara avslutat inom kort. Förslaget kan komma att stå modell för de slutliga EG-direktiven. I det sammanhanget är Schengengruppens sammansättning av särskild betydelse eftersom Frankrike och Belgien har en liberal vapenlagstiftning medan reglerna i Västtyskland och Nederländerna är mera restriktiva. Inom EGkommissionen tror man att det egna förslaget kan föreligga i september eller oktober 1989.

Det är alltså alltför tidigt att uttala sig om vilka regler i fråga om vapen som kan komma att gälla inom EG. Därmed är det också för tidigt att överväga en anpassning av den svenska vapenlagstiftningen till EG. Jag lägger därför inte fram nâgra förslag i den riktningen.

SOU 198 9:44 247

KWIVLAGEN

13 Utvärdering av lagen om knivförbud

13.1 Bakgrund

Vapenutredningen lämnade i november 1987 delbetänkandet (SOU 1987:61) Knivförbud. Betänkandet innehöll ett förslag om knivförbud i vissa fall. Förslaget lades till grund för en proposition som antogs av riksdagen under våren 1988. Lagen om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål (knivlagen) trädde i kraft den 1 juni samma år (prop. 1987/88:98, JuU 40, rskr. 254, SFS 1988:254).

Redan när förslaget om knivförbud lades fram av utredningen angav jag att lagen, om den antogs, efter en tid borde följas upp med en utvärdering. Anledningen var främst att man då skulle ha bättre underlag att bedöma om det fanns skäl att utvidga knivförbudet till att, i likhet med det i lagen intagna förbudet mot gatustridsvapen, generellt avse allmän plats. Även departementschefen ansåg att erfarenheten kunde visa att det senare fanns anledning införa ett mer generellt förbud (prop. s. 7). Jag förutskickade att även frågan om att generellt begränsa förekomsten av gatustridsvapen, genom import och försäljningsförbud, skulle tas upp i utvärderingen. Departementschefen angav á sin sida att hon uppfattade åtgärden att förbjuda dessa föremål pá allmän plats närmast som ett första steg mot ett mer generellt förbud. Hon räknade med att pá grundval av ett senare betänkande frán utredningen ha

anledning att ta upp frågan pá nytt (prop. s. 11).

Utredningen har nu utfört den aviserade utvärderingen. Till grund för utvärderingen ligger främst en enkätundersökning som utförts i februari och mars i är bland landets samtliga polismyndigheter. Till det kommer andra synpunkter och förslag angáende knivlagen som framförts till utredningen under arbetets gång. Vapenutredningen har blivit kontaktad i denna fråga från sá skilda intressenter som generaltullstyrelsen och sport-

248 Utvärdering av lagen om knivförbud

fiskeorganisationerna. De skilda ståndpunkter som framförts skall redovisas i i det följande.

13.2 Gällande rätt

13.2.1 Knivlagen

Knivlagen inleds med en regel om förbud mot att vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster inneha kniv, andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa (1 §). Innebörden av begreppen allmänna sammankomster och offentliga tillställningar framgår av en hänvisning till allmänna ordningsstadgan (1956:617) och lagen (1956:618) om allmänna sammankomster. Under begreppet knivar ryms bl.a. slidknivar, dolkar och stiletter. Bajonetter och skarpslipade sablar är enligt lagmotiven exempel på andra stick- eller skärvapen. Under förbudet faller även en del verktyg och andra föremål som genom sin konstruktion är ägnade att användas för att skada andra, t.ex. sylar, stämjärn och mejslar. Innehav av dessa kommer dock i praktiken ofta att falla utanför förbudet på grund av den undantagsregel beträffande arbetsredskap som berörs nedan. Även s.k. gatustridsvapen omfattas av förbudet (se nedan). Föremål som regleras i vapenlagen är däremot undantagna (3 §).

Från knivförbudet i 1 § undantas de fall där innehavet står i överensstämmelse med ändamålet med tillställningen eller sammankomsten. Undantag görs också för föremål som skall användas vid arbete på platsen och för innehav som med hänsyn till föremålets art och övriga omständigheter är att anse som befogat. Avsikten är att knivförbudet skall träffa ett sådant innehav av knivar som ökar risken för våldshandlingar, inte sådana fall där innehavet framstår som nödvändigt och harmlöst.

Utvärdering av lagen om knivförbud 249

Enligt lagens 2 § är det vidare förbjudet att på allmän plats inneha vissa särskilt farliga föremål, nämligen knogjärn, batonger, kaststjärnor och andra sådana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Vad som åsyftas är sådana föremål som brukar kallas gatustridsvapen, en benämning som dock inte används i lagtexten. Det rör sig alltså om föremål som nästan uteslutande tjänar syftet att skada andra. Till denna grupp räknas också karatepinnar, strypsnaror, rivhandskar, skarpslipade mejslar, blydaggar, s.k. precisionsslangbågar, morgonstjärnor, kedjor som försetts med handtag och ölburkar som fyllts med cement. Utanför tillämpningsområdet för denna paragraf faller däremot i princip knivar och andra stick- eller skärvapen. Detsamma gäller verktyg och andra bruksföremål, som inte särskilt konstruerats eller modifierats för att användas som vapen.

Begreppet allmän plats i 2 § används i samma betydelse som i brottsbalken (BrB; jfr avsnitt 13.4.1). Utanför förbudet faller sådant bruk som följer av att föremålet ingår i utrustning som innehas för viss tjänst eller uppdrag, t.ex. av poliser, väktare och ordningsvakter. Det kan också finnas andra omständigheter som gör innehavet uppenbart befogat.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbuden i 1 eller 2 § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, om brottet inte är ringa (4 §). Knivar eller andra föremål som innehafts i strid mot dessa paragrafer skall förverkas om det inte är uppenbart oskäligt (5 §). Ett föremål som kan förklaras förverkat med stöd av denna regel får tas i beslag (27 kap. 1 § BrB). Föremålen får eftersökas genom kroppsvisitation, förutsatt att det förekommer anledning att brott har förövats (jfr 28 kap. 11 § RB). För sammanhangets skull bör inskjutas att det även kan inträffa att beslag och förverkande enligt nämnda regler kan komma ifråga beträffande knivar och andra föremål som påträffats i samband med kroppsvisitation enligt 19 § polislagen (1984:387). Utöver vad som följer av nämnda regel i polislagen finns däremot ingen allmän

250 Utvärdering av lagen om knivförbud

befogenhet för poliser att, utan brottsmisstanke, kroppsvisitera deltagare vid sammankomster eller tillställningar för att undersöka om någon överträtt knivförbudet.

13.2.2 Stilettförordningen

Av intresse i sammanhanget är också förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m.m. (stilettförordningen). Enligt stilettförordningen får springstilett och springkniv inte förvärvas eller innehas av den som inte fyllt 21 år eller överlåtas eller upplåtas till en sådan person. Med springstilett avses stickvapen med klinga som med hjälp av en fjädermekanism eller liknande snabbt kan fällas eller skjutas ut ur skaftet. Med springkniv förstås en på motsvarande sätt konstruerad kniv. (I den fortsatta framställningen används stilett som gemensam benämning på springstilett och springkniv.) I förordningen finns även generella förbud mot att tillverka eller införa sådana knivar i riket.

Den som bryter mot förbudet att inneha stiletter straffas med dagsböter. Förordningen innehåller även ett straffstadgande för den vårdnadshavare till person under 15 år som varit medveten om att barnet innehaft stilett men inte sökt förhindra det. Vapnet skall förverkas, om det inte är uppenbart

obilligt.

13.3 Problem med nuvarande ordning

Utredningen har, som tidigare nämnts, genomfört en enkätundersökning hos samtliga polismyndigheter för att utröna om det förelegat några problem vid tillämpningen av lagen om knivförbud. Polismyndigheterna har också tillfrågats i vilken utsträckning lagen tillämpats och om det från polisiär synpunkt skulle vara mer ändamålsenligt att utsträcka knivförbudet till att generellt avse allmän plats.

Utvärdering av lagen om knivförbud 251

Samtliga polismyndigheter har svarat på enkäten. Lagen hade när undersökningen utfördes endast varit i kraft åtta månader, från juni 1988 till februari 1989. Den reservationen måste alltså göras, att polismyndigheterna endast hunnit skaffa sig begränsad erfarenhet av lagens tillämpning.

I frágan om knivförbudet bör utsträckas att omfatta allmän plats var uppfattningarna delade. En majoritet att det ansåg vore värdefullt. Många framförde emellertid för att farhågor avgränsningen mot fullt motiverade knivinnehav inte skulle kunde göras pä ett tillräckligt tydligt sätt. Bland svaren framfördes flera förslag till hur en avgränsning skulle kunna göras. Exempelvis nämndes att knivförbud pá allmän plats skulle kunna avgränsas sä att det bara avsåg under 18 ungdomar eller 21 är eller endast under tid gällde då man vanligen inte förvärvsarbetar, t.ex. mellan kl 19.00 och 07.00. Knivförbudet kunde också avgränsas så att det blev att inneha förbjudet kniv i kombination med något gatustridsvapen. Det framstår som märkligt, ansåg någon polismyndighet, att behöva lämna kvar kniven när man beslagtar kaststjärnor eller som knogjärn innehafts i strid mot knivlagen på allmän plats.

Uppdelningen i knivlagen mellan kniv och gatustridsvapen föranledde ocksá kommentaren att kniv kanske trots allt är det vanligaste gatustridsvapnet. Ett förslag var att knivförbudet pá allmän plats skulle avgränsas så att det bara gällde mer extrema typer av knivar, t.ex. kastknivar och stora djungelknivar.

Den vanligaste åsikten bland dem som förordade en utsträckning av knivförbudet var att de undantag för legitim användning av såväl kniv som gatustridsvapen som redan nu finns i intagna lagen vore tillräckliga även vid ett mer generellt knivförbud.

Med hänvisning till knivförbudets nuvarande begränsning till att gälla endast vid allmän sammankomst och offentlig till-

252 Utvärdering av lagen om knivförbud

framförde flera polismyndigheter önskemål om ökade ställning för ordningsvakter att utföra beslag och eventubefogenheter ellt också möjlighet att utföra kroppsvisitationer. Exempelvis ett polismyndigheter att ordningsvakter bör ha föreslog par samma rätt att beslagta knivar och gatustridsvapen som de har att beslagta alkoholdrycker enligt 2 § 5 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Några polismyndigheter anmärkte att de största ordningsproblemen i samband med danstillställningar eller sportevenemang ofta förorsakas av de personer som befinner sig omedelbart utanför själva tillställningen. De pekade därför på att det skulle vara värdefullt att kunna beslagta de knivar som cirkulerar i ett sådant sammanhang redan innan det blir öppet aktuellt att tillämpa 36 kap. 3 § BrB, dvs. innan omständigheterna anledning att befara att kniven skall komma till ger användning vid brott mot liv eller hälsa.

Flera polismyndigheter ansåg att knivlagen och stilettförordborde arbetas samman. Skälet var huvudsakligen att man ningen tyckte att det nu finns för många olika regleringar som kan tillämpas beträffande knivar. Någon polismyndighet påpekade att springknivar och stiletter borde jämställas med gatuoch att åldersgränsen för innehav av stilett då stridsvapen kunde tas bort.

Andra förslag från polismyndigheterna var att kommuner i lokal skulle ha möjlighet att besluta om lokala knivordningsstadga förbud och att även skolan borde omfattas av förhuden.

Nágra förslag har också kommit från annat håll. Från generaltullstyrelsen har framförts att ett införselförbud på gatustridsvapen borde övervägas. Tullen anser att det är otillfredsställande att det inte råder införselförbud för gatuså att man kan beslagta t.ex. spikklubbor och stridsvapen karatepinnar som anträffas.

Utvärdering av lagen om knivförbud 253

I samband med att s.k. precisionssiangbågar på senare tid biivit popuiära biand ungdomar i sydsverige har frågan om försäijningsförbud fått ny aktuaiitet. Mot ett sådant vänder sig dock sportfiskare som använder slangbåge i samband med fisket. S1angbågen används i fiskesammanhang för att skjuta ut större mängder bete som skail dra ti11 sig fisk.

En annan fråga som på nytt fått aktuaiitet är om s.k. vapenattrapper bör förbjudas. Frågan var aktue11 i samband med att 1icensp1ikt infördes för start- och signaivapen (prop. 1986/87:154, JuU 1, rskr. 7, SFS 1987:1008). Då avfärdades frågan på grund av de avgränsningsproblem som föreiåg gentemot van1iga ieksaksvapen. Departementschefen förutskickade eme11ertid att frågan åter skulle tas upp tili granskning av vapenutredningen (prop. S. 13).

Mycket avancerade vapenattrapper saiuförs här i landet b1.a. på postorder. De är ofta ytterst väi1iknande avbildningar av kända vapenmode11er. Vid undersökningar som utförts på SKL har konstaterats att inte ens vapenexperter på mycket nära hål] kan ski1ja attrapperna från riktiga vapen. På marknaden finns sådana attrapper av extremt farliga vapen av heiautomatisk typ. Det iegitima behovet för sådana vapenattrapper kan diskuteras. Och de utgör ett påtagligt probiem i brottssammanhang när de används som hotmedei vid brott. Specielit oroande är användningen av sådana vapenattrapper vid grova rån och annan sådan brotts1ighet. Det framgår k1art b1.a. i den utredning som docent P0 Wikström utfört åt utredningen (se bi1aga 2).

13.4 Överväganden och försiag

13.4.l Knivförbudet bör utsträckas att gäiia på aiimän piats

När jag som särskiid utredare på hösten 1987 1ade fram betänkandet med försiag ti11 en lag om knivförbud hade jag den upp-

254 Utvärdering av lagen om knivförbud

fattningen, att svårigheterna skulle bli stora när det gällde att från det straffbara området avgränsa sådant knivinnehav som framstår som rimligt och legitimt. Det förslag som lades fram gällde därför endast ett begränsat knivförbud vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Detta knivförbud har nu varit i tillämpning i närmare ett års tid och polisen har hunnit skaffa sig viss erfarenhet. Även allmänheten har haft tillfälle att reagera på förbudet. Den allmänna uppfattningen synes vara att det nuvarande begränsade knivförbudet inte vållat några problem i fråga om tillämpningen. Däremot är dess effektivitet som redskap i kampen mot våldsbrottsligheten begränsad. Som exempel kan nämnas att vissa polismyndigheter anser att den mest överhängande risken för våld med knivanvändning inte främst finns inne på på den allmänna sammankomsten eller den offentliga tillställningen - där knivförbudet alltså gäller - utan snarare bland personer som samlats utanför. Jag instämmer med dem som framhållit att det då framstår som klart otillfredsställande att inte ha stöd i knivlagen för att kunna ingripa även där.

Efter att ha tagit del av de olika reaktionerna på knivförbudet och studerat hur det fungerat i det praktiska polisarbetet är jag nu redo att föreslå ett mer omfattande förbud mot att bära kniv.

Det finns flera goda skäl som talar för en utvidgning av knivförbudet. Enligt min bedömning skulle ett mer utsträckt knivförbud vara ett effektivare redskap i kampen mot den accelererande användningen av stick- och skärvapen i samband med brott. Ingenting tyder på att den våldsanvändning med kniv som vi sett prov på under senare år tenderar att minska. Av den kriminologiska undersökning som utförts av docenten PO Wikström om utvecklingen av vapenanvändningen vid våldsbrott (se bilaga 2) framgår, att förekomsten av kniv och stilett vid misshandel, rån och våldtäkt i Stockholm ökat starkt. År 1970 polisanmäldes 288 fall, år 1980 571 fall och år 1987 663 fall, en ökning med 375 procent.

av Utvärdering lagen om knivförbud 255

Avsikten med knivförbudet var bl.a. att åstadkomma en attitydpáverkan som skulle motverka omotiverade innehav av kniv. En sådan förändrad inställning rapporteras från Finland som ett resultat av det förbud mot farliga som infördes där eggvapen år 1977. Det finska förbudet innebär bl.a. att farliga eggdvs. i princip alla vapen, eggvapen som lämpar sig för förövande av brott mot liv eller hälsa eller för hot om sådant brott, inte får innehas på allmän plats om inte godtagbara skäl föreligger (jfr SOU 1987:61 s. 34). Allt den tyder på att attitydpåverkan som var avsedd med det svenska knivförbudet endast haft begränsad genomslagskraft. att detta i Jag anser vart fall till en del måste tillskrivas knivförbudets begränsade räckvidd.

I propositionen med förslag till knivlag framhöll departementschefen att det är tveksamt om det finns behov av knivförbud på allmän plats på alla orter (prop. 1987/88:98 s. 7). Uttalandet torde få ses mot bakgrund av den kriminologiska utredningen som redovisades i delbetänkandet Knivförbud. I denna redovisning framkom att misshandelsbrottsnivån är högre i städerna än på landsbygden. Våldet är dessutom som regel koncentrerat till vissa delar av stadsmiljön. Våldet på allmän plats är starkt koncentrerat till stadskärnor och i synnerhet till de delar av dessa som har nöjeslokaler. Våldet tenderar också att uppträda längs större leder av allmänna komunikationer. Utanför stadskärnorna finns vissa koncentrationer till bostadsområden som kan karaktäriseras som sociala problemområden (se Våld och vapen, en kriminologisk av utredning fil. dr P0 Wikström, SOU 1987:61 s. 82 f).

I den enkätundersökning bland som redo-

polismyndigheterna visats i avsnitt 3.3 framfördes bl.a. det att kommuförslaget ner i lokal skulle ordningsstadga ha möjlighet att besluta om lokala knivförbud. Förslaget kan vid första förepáseendet falla svara väl mot önskemålet att endast ha knivförbud där problemen med våldsanvändningen är som störst. Det finns dock allvarliga invändningar mot ett sådant förslag. Jag ställer

256 Utvärdering av lagen om knivförbud

mig tveksam till att kunskapen om sådana lokalt begränsade förbud effektivt sätt kan spridas bland allmänheten. pá ett Hur skall tillfälliga besökare veta att knivförbud gäller pá i X-stad? Men även om sádana svårigheter kan övertorget bryggas - exempelvis genom skyltning - är jag än mer tveksam till om en befogenhet att besluta om sådana förbud som är straffsanktionerade med fängelse bör delegeras ner pá kommunal nivå. Delegationsregeln i 8 kap. 11 § RF, pâ vilken kommunernas befogenhet att utföra lokala ordningsstadgor ytterst vilar, kan knappast anses syfta till att ge kommuner möjlighet att besluta om föreskrifter med strängare sanktion än böter (jfr 8 kap. 7 § RF och prop. 1981/82:219 s. 76; jfr även 28 § allmänna ordningsstadgan 1956:617). Och en ändring av sanktionsregeln i knivlagen till att endast avse böter anser vara mindre Att fängelse ingár i straffskalan för jag lämplig. brytande av knivförbudet markerar förbudets allvar och innebär bl.a. att kroppsvisitation under vissa förutsättningar får användas för att eftersöka vapnet (jfr 28 kap. 11 § RB). Av dessa skäl kan förslaget att införa lokala knivförbud inte anses som en framkomlig väg att begränsa knivinnehavet.

Allt detta talar för att knivförbudet generellt bör utsträckas till att omfatta allmän plats. Men en förutsättning för detta är givetvis att man kan finna en metod för att komma till rätta med de gränsdragningsproblem som utvidgningen kan föra med sig. Det förekommer ju i ganska stor omfattning att människor pá allmän plats bär med sig knivar och liknande föremål för arbete, olika fritidsaktiviteter eller för annat ändamål, som det inte finns något som helst skäl att förbjuda. Innan går in på gränsdragningsfrágorna skall jag dock bejag handla vad som egentligen faller under begreppet allmän plats.

I mitt förslag till knivlag använde jag begreppet allmän plats i den mening som det har enligt allmänna ordningsstadgan. Det är i första hand fråga om gator, torg, parker och andra platser som enligt fastställd stads- eller byggnadsplan utgör all-

Utvärdering av lagen om knivförbud 257

män plats och som upplätits för detta ändamål. Allmän plats enligt denna definition omfattar också för allmänheten tillgänglig del av hamnomráde, allmän väg samt annat omrâde som är upplátet till eller annars utnyttjas för allmän samfärdsel. I en lokal ordningsstadga kan dessutom bestämmas att även andra till allmänt begagnande upplátna områden vid av tillämpningen föreskrifterna i allmänna ordningsstadgan eller av föreskrifter i lokal ordningsstadga skall vara likställda med allmän plats. Ett utmärkande drag för begreppet allmän i plats ordningslagstiftningen är alltså att det avser områden som är upplätna för allmän samfärdsel. fram- Ordningslagstiftningens tida för närvarande utformning övervägs inom justitiedepartementet pá grund av betänkande

ordningsstadgeutredningens (SOU

1985:24) Ordningslag. Betänkandet innehäller dock inte något förslag om utvidgning av begreppet allmän plats. Enligt uppgift ger inte heller remissvaren anledning till någon större saklig förändring av detta begrepp.

Vid remissbehandlingen av förslaget om knivförbud anförde flera remissinstanser att förbudet mot innehav av gatustridsvapen borde gälla allmän plats i den mer vidsträckta mening som uttrycket har i BrB. Denna uppfattning biträddes av departementschefen och regeln fick en sádan utformning i det slutliga förslaget (jfr prop. 1987/88:98 s. 10 f).

Allmän plats i BrB:s mening är alltså ett mer vidsträckt begrepp än allmän plats enligt allmänna I BrB ordnigsstadgan. avses med allmän plats varje plats, utomhus eller som inomhus, är uppláten för eller annars frekventeras av allmänheten. Om allmänheten har tillträde endast under vissa tider, är platsen allmän under denna tid men inte annars. Som allmän i plats BrB:s anses dels mening vägar, gator, torg och parker, dels också bl.a. för allmänheten delar tillgängliga av flygplatser och andra trafikomráden, väntsalar, och busstatiospárvägsner, restauranger, hotell, affärer, teatrar, biografer, idrottsomráden, bad- och campingplatser, kyrkogårdar samt tåg, bussar och andra allmänna kommunikationsmedel. är Undantagna

258 Utvärdering av lagen om knivförbud

dels enskilda områden där allmänheten inte har tillträde, dels skog och mark.

Jag går nu över till att diskutera gränsdragningsfrågorna som uppstår om man utsträcker knivförbudet till att gälla plats. Som framgått har jag tidigare varit generellt på allmän tveksam till om det är praktiskt möjligt att avgränsa det straffbara området på ett sätt som tillgodoser kraven på rättsäkerhet och effektivitet och som skapar förståelse hos allmänheten. Det gäller ju att man inte på köpet förbjuder en användning av kniv som de flesta anser legitim och naturt.ex. för arbete och friluftsliv. Regelsystemet måste lig, också vara överskådligt och hanterligt och får inte innehålla alltför många undantag från det principiella förbudet.

Efter att ha studerat tillämpningen av det nu gällande, mera begränsade knivförbudet har jag kommit fram till att gränsdragningsproblemen inte är större än att de bör kunna bemästras på ett fullt tillfredsställande sätt. Man bör därvid kunna bygga på de undantagsregler som nu finns i fråga om innehav av kniv för arbete och för andra fall då innehavet med hänsyn till föremálets art och övriga omständigheter är att anse som befogat. Reglerna bör dock modifieras med hänsyn till att den legitima användningen av kniv är större på allmän plats än vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster, där knivförbudet hittills gällt. Framför allt menar jag att det bör föreskrivas att förbudet inte gäller kniv som uttryckligen man bär på sig för användning vid friluftsaktiviteter, t.ex. jakt, fiske eller sport.

Jag föreslår därför att förbudet i 1 § knivlagen, som i dag gäller innehav av knivar m.m. vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster, utsträcks till att gälla generellt på allmän plats i BrB:s mening. Liksom i dag bör reglerna i förutom knivar, omfatta andra stick- och skärvapen paragrafen, och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid

brott mot liv eller hälsa.

Utvärdering av lagen om knivförbud 259

Från förbudet bör undantag göras i följande fall, nämligen

1. om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag,

2. om föremålet vid tillfället innehas för användning vid arbete eller friluftsaktivitet,

3. om innehavet annars med hänsyn till föremålets art och övriga omständigheter är att anse som befogat.

Med en sådan utformning av reglerna om knivförbud på allmän plats kommer förbudet att i första hand träffa knivar som till sin typ inte har något acceptabelt användningsområde, t.ex. kastknivar och stiletter. Det kommer också att omfatta knivar som förekommer i sammanhang där det inte finns något naturligt behov av att bära kniv. Exempelvis knivar som bärs för självförsvar.

I den föreslagna regeln ligger givetvis också ett förbud mot att på allmän plats inneha gatustridsvapen, dvs. karatepinnar, kaststjärnor, knogjärn och andra föremål som är avsedda endast för att skada andra och som i realiteten saknar legitimt användningsområde. Ett sådant förbud gäller i dag enligt en särskild regel i 2 § knivlagen. Den särskilda regeln kan alltså upphävas.

Utanför knivförbudet på allmän plats enligt 1 § faller däremot ett sådant bärande av kniv som framstår som rimligt och naturligt enligt livets regel. Exempelvis att en hantverkare bär på sig sina arbetsredskap eller att en person annars bär med sig kniv på väg till eller från ett arbete där kniven behövs. Att jägare, scouter eller annat friluftsfolk bär med sig en kniv som de behöver vid en friluftsaktivitet som de är pá väg till eller från är givetvis också straffritt.

Den f.d. moderatledaren Gösta Bohman har gjort sig känd

260 Utvärdering av lagen om knivförbud

- bl.a. - för att alltid bära kniv. Han anser, om jag förstått honom rätt, att han behöver kniven som ett praktiskt universalredskap och att den kan komma till användning i nödsituationer, t.ex. för att befria en person som sitter fastlást av säkerhetsbältet i en brinnande bil. Jag vill inte förmena varken Gösta Bohman eller andra hedersmän att bära på en vanlig fick- eller slidkniv i sitt dagliga värv eller pá fritiden. Avgörande för tillämpningen av reglerna om knivförbud bör vara om det är fråga om ett sådant knivinnehav som ökar risken för våldsanvändning i samhället. Det bör inte vara alltför svårt för polisen att urskilja dessa fall, och om tveksamhet någon gång skulle uppstå bör man givetvis hellre fria än fälla. Som jag framhållit redan i utredningens första betänkande bör knivförbudet tillämpas med förnuft och generositet, så att det inte med fog kan uppfattas som ett otillbörligt ingrepp i den personliga friheten.

Slutligen skall jag ta upp frågan om tillämpning av reglerna om knivförbud inom skolans omrâde.

Att en skolbyggnad inte utgör allmän plats i knivlagens (och BrB:s) mening är uppenbart: Skolorna är i upplåtna för lärare och elever men i princip stängda för allmänheten. Svårare är bedömningen när det gäller skolgárdar. Också en skolgård är naturligtvis under skoltid i första hand avsedd för lärare och elever. Men inget hindrar i regel att allmänheten t.ex. tar väg över en skolgård. I praktiken torde dock skolgárdar sällan frekventeras av allmänheten i en sådan utsträckning att de kan sägas utgöra allmän plats. Så torde saken också ha uppfattats av rättstillämpningen. Enligt vad som har sagts mig har skolgårdar nämligen inte ansetts vara allmän plats vid tillämpningen av knivlagens förbud mot gatustridsvapen. I det fortsatta resonemanget utgår jag därför från att skolans område i regel inte utgör allmän plats under skoltid.

Det kan tyckas som en väl ingripande åtgärd att lagstifta särskilt om ett förbud att inneha kniv och gatustridsvapen

Utvärdering av lagen om knivförbud 261

inom skolans område. Från skilda håll har jag emellertid fått klara signaler om att man såväl från ordningsmakten som från många skolor anser att det vore värdefullt med ett sådant förbud inom skolans område. Inom skolområdet har man visserligen egna ordningsregler. Dessa kan ge lärare eller rektor rätt att ta hand om knivar eller andra vapen under skoldagen. Sedan måste kniven eller karatepinnarna återlämnas. För att ha

rätt att beslagta föremål måste misstanke om brott

föreligga (27 kap. 1 § RB).

I ett hårdnande klimat med våldsanvändning och grova fall av mobbing långt ner i åldrarna, går det inte att blunda för att vissa skolelever - låt vara ett fåtal regelmässigt går omkring beväpnade. Jag anser att det är djupt oroande. Jag är övertygad om att det vore till stor fördel för såväl elevers som lärares arbetsmiljö om det blev känt att innehav av kniv och gatustridsvapen inom skolans område är brottsligt. Här kan förbudet ha en reell effekt allmänpreventiv och bör även påverka de elever som inte 15 år. fyllt Dessa kan visserligen inte dömas till påföljd (jfr 1 kap. 6 § BrB) men kniven eller föremålet kan tas i beslag och förverkas.

Jag föreslår därför att det i 1 § knivlagen tas in en föreskrift om att knivförbudet gäller även inom skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs.

13.4.2 Mer ingripande restriktioner föreslås för gatustridsvapen

I mitt tidigare förslag om knivförbud särskilda föreslog jag regler när det gällde gatustridsvapen. Dessa vapen definieras i lagtexten som knogjärn, batonger, kaststjärnor och andra sådana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa (2 §). Med gatustridsvapen avses alltså föremål som till sin är avsedda för våldsanvändtyp ning; Förutom de i lagtexten uppräknade föremålen nämndes i

262 Utvärdering av lagen om knivförbud

motiven bl.a. precisionsslangbågar, karatepinnar, strypsnaror och rivhandskar.

Mitt förslag gick ut på att generellt förbjuda innehav av gatustridsvapen på allmän plats. I samband med remissbehandlingen framkom att alla remissinstanserna delade min uppfatt-

ning om detta. Åtskilliga ville gå längre och förordade ett

A totalförbud. Som jag inledningsvis nämnde var även departementschefen av den uppfattningen att förbudet mot gatustridsvapen på allmän plats närmast var att anse som ett första steg i riktning mot ett totalförbud.

Läget i dag är alltså att gatustridsvapen är förbjudna på allmän plats. Däremot är de i princip tillåtna på andra platser, såsom i hemmen och på andra enskilda platser. Frågan är emellertid om gatustridsvapnen överhuvudtaget har något existensberättigande eller om man, som många alltså förordat, bör gå vidare och införa ett totalförbud. Karatepinnar skulle möjligen ha sitt berättigande vid utövandet av sporten karate. vad utredningen erfarit tar karatesporten dock bestämt Enligt avstånd från sådana redskap. Batonger har däremot ett helt legalt användningsområde och ingår i utrustning för poliser och en del andra befattningshavare med uppgift att upprätthålla ordning och säkerhet. Beträffande slangbågar har en representant för sportfiskarna meddelat utredningen att i sportfiskesammanhang används slangbåge för att skjuta ut större mängder bete som skall locka stim av fisk till fiskeplatsen. Det kan finnas andra sådana speciella användningsområden. Det är därför svårt att överblicka alla konsekvenser av ett totalförbud.

Vid en samlad bedömning anser jag att ett totalförbud för gatustridsvapen skulle föra alltför långt. Och nuvarande förbud har tydligen fungerat bra. Det gäller alltså på allmän plats i den vidare betydelse som allmän plats har i BrB. Undantag görs beträffande föremål som enligt särskilda föreskrifter ingår som utrustning för viss tjänst eller uppdrag

Utvärdering av lagen om knivförbud 263

eller om innehavet annars med hänsyn till särskilda omständigheter máste anses uppenbart befogat. Här kan man tänka sig att det finns utrymme för användning av slangbágar i samband med fiske.

Däremot är jag negativ till att gatustridsvapnen får förekomma i kommersiella sammanhang. Jag har sett postorderkataloger med ett brett utlandstillverkat utbud av föremål som endast kan användas för att bruka váld mot andra människor. En sådan hantering är enligt min uppfattning djupt stötande och bör inte längre tillåtas. Samhällets avståndstagande från våldsanvändning bör markeras genom att inflödet av dessa rent váldsinriktade föremål förhindras. Det var huvudsakligen tidsbrist och den omständigheten att jag skulle ha möjlighet att återkomma till frågan, som gjorde att jag inte tog upp problemet i samband med det tidigare förslaget. Sedan dess har bl.a. generaltullstyrelsen påpekat behovet av ett införselförbud. Just tullen bör ju ha en chans att upptäcka innehav av dessa föremål innan de kommer ut i cirkulation pá gator och torg.

Jag anser alltâ att man bör förbjuda import och överlåtelse av gatustridsvapen. Det bör också vara förbjudet att saluhálla gatustridsvapen. dvs. att bjuda ut dem till försäljning. Regler om förbud mot import och överlåtelse finns redan i fråga om en besläktad vapengrupp, nämligen stiletter. Reglerna om detta finns i den redan omtalade stilettförordningen. Vilket leder mig över till en fråga som har aktualiserats av flera polismyndigheter, nämligen en samordning av reglerna i knivlagen och stilettförordningen. Jag har tagit upp den saken i följande avsnitt.

13.4.3 Stilettförordningen bör arbetas in i knivlagen

Stilettförordnigen tillkom av liknande skäl som ligger bakom reglerna i knivlagen. I bägge fallen gäller reglerna farliga och i princip onyttiga föremål som används, särskilt bland

264 Utvärdering av lagen om knivförbud

barn och ungdom, för att skada andra (jfr prop. 1959:158 s. 4 f). Jag anser för min del att tiden nu är mogen för att ta ett samlat grepp i fråga om föremål som primärt är avsedda för våldsanvändning och inte tjänar något nyttigt ändamål. Såväl gatustridsvapen som stiletter bör därför i fortsättningen regleras på ett enhetligt sätt. Det finns knappast några bärande skäl att ha olika regler för de bägga vapengrupperna. Och reglerna bör ha sin plats i knivlagen. En sådan ordning gör också regelsystemet enklare och överskådligare.

Knivlagens regler om gatustridsvapen och stilettförordningens regler om stiletter bör således jämkas samman till en enhetlig reglering. Jag tar i tur och ordning upp de olika frågorna som därvid bör beaktas.

När det gäller innehav kommer givetvis stiletter automatiskt att omfattas av det ovan föreslagna förbudet mot att inneha kniv pá allmän plats.

Enligt stilettförordningen får stiletter inte införas till riket. Inte heller får de förvaras på tullager eller i frihamn eller tas om hand på sätt som avses i 8 § första stycket tullagen (1987:1065), dvs. med stöd av hemtagningstillstånd. Dessa regler bör, överflyttade till knivlagen, i fortsättningen omfatta även gatustridsvapen. Reglerna bör kompletteras med ett förbud att saluhálla och överlåta gatustridsvapen och stiletter. Man får därmed en enhetlig förbudsregel avseende import, saluhållande och överlåtelse avseende gatustridsvapen och stiletter.

Mot bakgrund av de nu föreslagna restriktionerna och med hänsyn till intresset av en enkel och enhetlig reglering anser jag att man i fortsättningen bör kunna undvara stilettförordningens regler om förbud mot tillverkning av stiletter samt om förbud för personer under 21 år att förvärva eller inneha stiletter. Någon praktisk skillnad mot nuvarande ordning beträffande stiletter torde inte upphävandet av dessa regler

Utvärdering av lagen om knivförbud 265

föra med sig. Genom det föreslagna förbudet mot att inneha stiletter o.d. på allmän plats, med åtföljande att möjlighet beslagta och förverka egendomen, bör möjligheterna att förhindra ungdomar frán att bära stilett snarast öka.

När barn under 15 år innehaft stilett kan vårdnadshavaren om han känt till saken men inte gjort vad på honom ankommer för att förhindra det dömas till dagsböter 3 § stilettförenligt ordningen. Jag föreslår att denna bestämmelse utgår. I 23 kap 6 § BrB finns en regel om målsmans ansvar som är tillämplig även på det specialstraffrättsliga området och som torde göra regeln i stilettförordningen överflödig. Det finns alltså inte skäl att föra över regeln i 3 § stilettförordningen till knivlagen.

Beträffande beslag av stiletter finns för närvarande i stilettförordningen föreskrivet att vad som stadgas i 27 kap. 7 § RB om att åtal skall vara väckt inom viss tid inte skall gälla i annat fall än då rätten har utsatt sådan tid. Av 27 kap. 7 § RB följer att om rätten förordnar om beslag eller fastställer beslag skall, om inte åtal redan är väckt, rätten utsätta viss tid för åtals väckande. Tiden får inte sättas än vad längre som oundgängligen är erforderligt. När beslag fastställs av åklagaren, skall åtal väckas inom en månad sedan beslaget verkställts om värdet av beslagtaget gods inte ett understiger visst belopp, för närvarande 2 000 kronor. Denna värdegrâns fanns emellertid inte vid tiden för tillstilettförordningens komst utan infördes först år 1975

(prop. 1974:124, JuU 29,

rskr. 298, SFS 1974:1067). Skäl att göra undantag från reglerna i 27 kap. 7 § RB torde med nuvarande värdegränser inte längre föreligga. Denna regel i stilettförordningen kan alltå utgå.

Enligt stilettförordningen finns även en möjlighet för åklagaren att besluta om förverkande i de fall där åtal inte väcks. I lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. finns numera en generell reglering av i princip samma innebörd. Den torde göra särregleringar överflödiga.

266 Utvärdering av lagen om knivförbud

Sammanfattningsvis anser jag alltså att stilettförordningen kan upphävas och att stiletter i fortsättningen bör regleras pá samma sätt som gatustridsvapnen genom bestämmelser i knivlagen. I fortsättningen kommer då att gälla förbud mot att inneha stiletter på allmän plats samt mot att importera, saluhålla och överlåta stiletter, dvs. detsamma som gäller i fråga om gatustridsvapen.

13.4.4 Införsel-, saluhållnings- och överlåtelseförbud införs för vapenattrapper

En vapenattrapp är inte ett skjutvapen utan en efterbildning av ett skjutvapen. Om föremålet kan göras om till ett riktigt skall det inte definieras som en vapenattrapp utan skjutvapen som ett obrukbart skjutvapen. Obrukbara vapen som i brukbart skick skulle räknas som skjutvapen är enligt 1 § VL att anse som skjutvapen och således licenspliktiga.

Innehav av vapenattrapper bör enligt min mening regleras. De en uppenbar fara i brottssammanhang. För bank- eller utgör postkassörskans subjektiva upplevelse av ett rån gör det liten skillnad om det är ett riktigt skjutvapen eller något som ser exakt ut som ett riktigt skjutvapen som riktas mot henne. Så länge mycket välliknande kopior av riktiga vapen finns lättåtkomliga i handeln riskerar skärpta regler som förhindrar illegal åtkomst och spridning av riktiga skjutvapen få liten effekt t.ex rånbrott. Att brott begås med hjälp av på antalet vapenattrapper har även konstaterats i den utredning av docent P-0 Wikström som behandlar utvecklingen av vapenanvändnigen vid våldsbrott (se bilaga 2).

När frågan om att straffbelägga innehav av vapenattrapper senast diskuterades (se avsnitt 13.3) ställde sig departementschefen negativ på grund av svårigheterna att avgränsa vapenattrapperna från vanliga leksaksvapen. Jag vill inte förringa detta problem.

Utvärdering av lagen om knivförbud 267

Enligt nyligen framställda önskemål från riksdagen bör leksaksbranschen verka för att leksaker som är klart våldsförhärligande skall rensas bort från marknaden (LU 1988/89:17 s. 18 f, rskr. 128). Riksdagens uttalande var föranlett av ett betänkande från lagutskottet. Lagutskottet hade haft anledning ta upp frågan på grund av sju motioner i ämnet. I en av dessa, L 704 av riksdagsmannen Marita Bengtsson (s), yrkades både import- och försäljningsförbud för sådana leksaksvapen som utgör naturtrogna kopior av riktiga vapen, både med hänsyn till att våldsutvecklingen bland barn måste bekämpas och på grund av att incidenter inträffat med leksaksvapen i samband med brottsligt beteende. Av lagutskottets betänkande framgår att företrädare för leksaksbranschen, barnmiljörådet och konsumentverket har bildat en arbetsgrupp för att nå en uppgörelse som skall medföra att nya leksaker och spel m.m. med utpräglad våldskaraktär försvinner från marknaden. Lagutskottet uttalar viss otålighet inför de begränsade resultat som hittills uppnåtts denna väg och förklarar att om en godtagbar överenskommelse inte uppnåtts före årsskiftet 1989/90 torde endast lagstiftningsalternativet återstå för att marknadsföringen och försäljningen av ifrågavarande leksaker och spel skall förhindras.

Mitt förslag beträffande vapenattrapperna har det direkta syftet att hindra brott - och det vill jag understryka - inte att hindra spridningen av våldsleksaker. Men indirekt får det med nödvändighet till följd att leksaksbranschen måste se över sitt sortiment. Leksaksbranschen är, som framkommit, på grund av klart uttalade önskemål från riksdagen ändå i färd med ett sådant arbete. Signaler i samma riktning kommer från olika håll i världen. Från leksaksbranschen har jag inhämtat, vilket också framgår av Marita Bengtssons motion, att i USA har

förbud mot välliknande vapenkopior införts på vissa håll. Det

skulle enligt uppgift bl.a. föranletts av en incident där en 10-årig pojke skjutits ihjäl av en polisman. Dödsskjutningen berodde på att polismannen hade uppfattat den leksakspistol som pojken riktat mot honom som ett riktigt skjutvapen.

268 Utvärdering av lagen om knivförbud

Den bärande tanken bakom ett införsel- och saluhállningsförbud för vapenattrapper är alltså att få bort föremål som kan förväxlas med riktiga skjutvapen. Det kommer att invändas att vad som helst i en rånsituation, dvs. vid svag belysning och i en allmänt spänd och uppskärrad stämning, kan förväxlas med ett skjutvapen. Det kan jag inte bestrida. Men det finns ändå ingen anledning att underlätta för rånaren genom att bjuda ut sådana brottsverktyg som de välliknande vapenkopiorna utgör.

Det finns också vapenattrapper som används i helt seriösa sammanhang t.ex. hos vapenhandlare. Även beträffande dessa bör ett grundläggande krav vara att de inte är onödigt lika riktiga vapen. Det år helt och hållet det visuella intrycket som måste fälla avgörandet.

För tydlighetens skull vill jag framhålla, att vi här talar om tre olika kategorier föremål.

För det första gäller det sådana leksaksvapen, som inte rimligen kan förväxlas med riktiga vapen, t.ex. kulörta vattenpistoler eller sådana cowboy- och rymdvapen som många barn leker med. Sådana leksaksvapen utgör givetvis inga vapenattrapper och de berörs inte alls av det föreslagna förbudet mot införsel och saluhållande.

Den andra kategorin är sådana vapenattrapper som är konstruerade för att ge intryck av riktiga vapen. Även en expert kan ha svårt att skilja en sådan attrapp från ett riktigt vapen, och det även på nära håll. Sådana vapenattrapper faller under den föreslagna förbudsregeln.

Den tredje kategorin utgör en mellanform mellan de två första. Jag tänker på sådana leksaks- eller modellvapen som företer en ganska stor - men inte fullständig - likhet med riktiga vapen. Som exempel kan nämnas en plastmodell av en pistol, som visserligen är välliknande men som vid närmare studium avslöjar sig som en modell på grund av att fogarna mellan de

Utvärdering av lagen om knivförbud 269

oiika deiarna och att giipar bemåiningen är amatörmässigt utförd. Frågan om sådana föremål ska11 anses som vapenattrapper, och därmed fa11a under får bedömas förbudsregeln, från fali tiii faii. Riktmärket bör vara att om ett föremål är så likt ett vapen att det med framgång bör kunna användas som hjäipmedei vid rån och iiknande brottsiighet, så utgör det också en vapenattrapp i lagens mening.

Förbudet omfattar inte innehav och inte he11er tillverkning. Det har i och för sig hänt att brott utförts med hemtiiiverkade vapenattrapper, typ sammanfogade Iegobitar med eltejp runt. Jag tror inte att det är reaiistiskt att Iåta förbudet omfatta även sådana föremåi. Det framstår som en rimlig avvägning att Iägga ansvaret på företagarna och inte konsumenterna. Det bör leda tili att marknaden, b1.a. postorderföretagen, får genomföra en inte bland sina obehöviig sanering vapenliknande produkter.

Jag föresiår därför att det införs en bestämmeise om att föremåi som lätt kan uppfattas som ett brukbart skjutvapen

(vapenattrapp) inte får importeras, saluháilas e11er över-

iåtas.

Den föresiagna bestämmeisen hör knappast hema i VL eftersom den inte rör skjutvapen attrapper är inga vapen. Jag föres1år att bestämmeisen i stäiiet tas in i kniviagen, som ju inte bara avser knivar utan även andra föremåi. fariiga

wu1%9m4 271

14 Förfbttningsförslag

Följande författningsförslag har upprättats av utredningen.

1. Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176) . Förslag till förordning om ändring i vapenkungörelsen (1974:123) . Förslag till lag om vapenamnesti

. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1989:100)

. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud

mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål

. Förslag till lag om upphävande av förordningen (1959:312)

om förbud mot innehav av vissa stiletter m.m.

15 Specialmøtivering

15.1 till Förslaget lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

1 §

Paragrafen behandlar begreppet skjutvapen i VL:s mening och anger därmed ramen för vapenlagstiftningens tillämpning.

Första stycket innehåller en definition av vad som avses med skjutvapen. I förhållande till paragrafens äldre har lydelse skjutvapendefinitionen begränsats och omfattar endast vad som torde avses med skjutvapen normalt enligt språkbruk (motsvarande första stycket 2 och andra stycket a i paragrafens äldre lydelse). På dessa är

skjutvapen vapenlagstiftningen i

princip tillämplig i sin helhet, med de modifikationer som kan följa av de särskilda lagrummen.

I den mån VL, helt eller delvis, bör tillämpas även i fråga om mera atypiska vapen får detta föreskrivas av regeringen i

förordningsform. Ett bemyndigande för att utfärda

regeringen sådana föreskrifter finns i paragrafens andra stycke. Sådana regeringsföreskrifter finns i 1 § VF. Dit har, med vissa justeringar, överförts den uppräkning av mera atypiska skjutvapen som tidigare fanns i 1 § första stycket 2, andra stycket b-d och tredje stycket VL. Saken har behandlats i kapitel 1, avsnitt 1.4.

Sammantaget innebär reglerna i 1 § VL och 1 § VF att vapenlagstiftningen har i huvudsak samma tillämpningsområde som tidigare, dock med preciseringar och utvidgningar i fråga om

detaljer (se vidare specialmotiveringen till 1 § VF).

3 §

I paragrafens andra stycke har en redaktionell ändring gjorts

274 Specialmotivering

till om brandi fråga om hänvisning ny författningsreglering farliga och explosiva varor.

4 §

vilken ammunition som inte skall omfattas Paragrafen reglerar innebär en utvidgning av VL:s till-

av VL:s regler. Ändringen

lämpningsomráde så att även hagelpatroner och kulpatroner för samt tändhatt till sádan ammunition skall avsedda gevär omfattas av VL:s regler. Det innebär att även jaktammunition, fått förvärvas fritt, skall omfattas av de villsom tidigare

förvärv och innehav som följer av 5 §. Ändringen har

kor för närmare motiverats i kapitel 3, avsnitt 3.3.

har överflyttats till En bestämmelse om start- och signalvapen (jfr 1 § VF, där dessa slag av vapen i fortsättningen regleras

VL).

5 §

behandlas i vilka fall tillstånd behövs enligt I paragrafen lagen.

innebär att den generella regeln om

Ändringen i första stycket

ammunitionsförvärv kräver tillstånd tagits bort. Vidare att införts ett andra stycke, som bl.a. har i paragrafen nytt om att för innehav av ammunition erfordras innehåller en regel att inneha ett sådant för vilket ammunitionen tillstånd vapen innebär alltså dessa regler att man i är avsedd. Sammantaget frán en ordning där det som huvudregel krävs princip gär över för att till en ordning där särskilt tillstånd köpa ammunition att inneha ett visst slags vapen också är den som är behörig att förvärva ammunition till vapnet. Saken har behandbehörig 3.3. Ammunition som är avsedd för lats i kapitel 3, avsnitt m.m., som är tillstándsfria enligt tredje kolsyrevapen får innehas utan hinder av de nu nämnda stycket, givetvis reglerna.

Specialmotivering 275

En ändring av mera lagteknisk natur är att det i den nya lydelsen är innehavet - inte som i den äldre förlydelsen värvet - av ammunition som regleras. Detta har skett i analogi med vad som gäller i fråga om skjutvapen. Givetvis är det inte tillåtet att förvärva ammunition om man inte har rätt att inneha den.

De nya reglerna medför rent praktiskt att den som skall köpa ammunition för ett

tillstándspliktigt skjutvapen i princip

måste visa upp vapenlicensen för säljaren. Den som säljer ammunition utan att förvissa sig om köparens behörighet riskerar att ådra straffansvar sig enligt 37 § 5 VL. En vapenhandlare riskerar också att få sitt vapenhandlartillstånd indraget (jfr 31 § VL). Det är att märka att det i princip krävs att

köparen styrker sin behörighet vid varje Dock inköpstillfälle. bör det framhållas att måste reglerna tillämpas med förstånd. Om överlátaren exempelvis på grund av personlig bekantskap med köparen eller av annan anledning är helt säker på att denne har giltig licens för det aktuella är det vapnet naturligtvis inte nödvändigt att kräva att licensen visas upp i samband med köpet.

Också den som har tillstånd att inneha för vapen samlingsändamål får inneha ammunition till Den som endast vapnet. samlar ammunition utan att ha vapenlicens skall ha särskild ammunitionslicens. En regel om detta finns i andra stycket.

För skjutvapen som får innehas utan tillstånd får ammunition köpas fritt. Det kan t.ex. luft- eller gälla fjädervapen med begränsad effekt. Om viss ammunition både för tillpassar ståndspliktiga och tillståndsfria vapen är den som överlåter ammunitionen i princip skyldig att efterforska vilket slags vapen som köparen avser att använda ammunitionen till. I regel bör han kunna lita på en trovärdig uppgift från köparen att ammunitionen skall användas till ett som inte vapen omfattas av tillståndsplikt.

276 Specialmotivering

om undantag från reglerna om ammuni- I 13 § finns regler tionsförvärv i 5 § andra stycket.

andra innebär att

Ändringen i tredje stycket (f.d. stycket)

skall med luft- och fjädervapen och kolsyrevapen jämställas under som anges i paragrafen undanalltså de förutsättningar

tas från licensplikt. Ändringen motiveras närmare i kapitel 2,

avsnitt 2.3.4. Jfr också 7 § VF.

som avsåg start- och signalvapen har tagits Fjärde stycket av att hela beträf-

bort. Ändringen är en följd regleringen

fande start- och signalvapen flyttats till VF (jfr 1 § VL).

9 §

under vilka förutsättningar enskild person Paragrafen reglerar meddelas tillstånd att inneha skjutvapen. Första stycket får har delats med utgångspunkt från ändamålet upp i tre punkter med vapeninnehavet.

från äldre lydelse Regeln i punkt 1 har övertagits paragrafens att det för tillstånd krävs att den enskilde har och innebär och det kan antas att han inte kommer behov av vapnet skäligen missbruka det. I punkt 2 föreskrivs att tillstånd får ges, att har ett särskilt samlarvärde och skall ingå i en om vapnet - som införts i förtydligande syfte - kan vapensamling. Regeln ett av punkt 1 och är inte avsedd att sägas utgöra specialfall utgöra någon ändring av vad som gällt tidigare.

I punkt 3 har, med vissa modifikationer, tagits upp de regler som redan fanns om vapen med prydnads- och affektidigare tionsvärde. Utöver vad som tidigare gällt i fråga om sådana föreskrivs att tillstånd får ges endast när det finns vapen särskilda skäl. Det innebär en skärpning av tidigare gällande regler. Förslaget har närmare motiverats i kapitel 2, avsnitt Särskilda skäl innebär att tillstånd inte omedelbart 2.3.3. skall enbart av den anledning att sökanden exempelvis beviljas att en nära anförvant har efterlämnat vapnet. Tillkan visa

Specialmotivering 277

ståndsmyndigheten måste göra en mellan

intresseavvägning det

intresse den licenssökande har av att inneha och de vapnet risker som ett sådant vapeninnehav medför. Är risken för missbruk, stöld eller olycksfall av olika skäl t.ex. liten, på grund av vapnets beskaffenhet, att ammunition inte längre finns att tillgå i handeln eller därför att tillståndshavaren är beredd underkasta sig mycket stränga förvaringskrav, bör möjligheten vara större att få licens. Detsamma bör gälla i de fall då sökanden är beredd Det är också plugga vapnet. rimligt att hänsyn även i fortsättnigen kan tas till att sökanden endast planerar att inneha under en tid för att senare vapnet överlåta det till arvingar som skall bruka vapnet.

Kraven på särskilda skäl i och för gäller sig även i fråga om tillstånd som har medddelats före ikraftträdande. lagens Avsikten är dock inte att äldre tillstånd, som beviljats på grund av vapnets prydnads- eller affektionsvärde, skall automatiskt i och med att omprövas den nya regeln träder i kraft. Den omständigheten att en enskild redan innehar tillstånd för vapnen bör i de flesta fall kunna som särskilda skäl godtas enligt punkt 3, vilket leder till att tillståndet får behållas. Om det av någon annan anledning, t.ex. misskötsamhet från tillståndshavarens blir aktuellt att sida, ompröva hans vapenlicens kan det dock finnas anledning att beakta den strängare syn på innehav av vapen med enbart prydnads- eller affektionsvärde, som gäller enligt de nya reglerna.

I det nya andra stycket föreskrivs att för vilka vapen tillstånd meddelats enligt punkt 3 i föregående stycke inte får brukas, dvs. att man inte får skjuta med dem. Regeln innebär ingen ändring i sak utan är endast ett förtydligande.

Ändringen i tredje stycket innebär att sista meningen har ut-

gått. Ändringen motiveras av att samtliga regler beträffande

start- och signalvapen förts över till VF. Motsvarande regel återfinns nu i den nya 48 a § VF.

Specialmotivering

12 §

behandlar tillstånd för att inneha ammunition. Reg- Paragrafen lerna i paragrafen har ändrats helt och hållet med hänsyn till som innebär att ammunition i de flesta fall den nya ordningen kan förvärvas med stöd av licensen för det vapen som ammunitionen skall användas till (jfr avsnitt 3.3 och 5 §). Ändinnebär att om förutsättningarna för ammunringarna reglerna tionstillstánd i allmänhet i första och andra styckena har ersatts om förutsättningar för att få tillstånd med en regel att inneha ammunition för samlingsändamál (första stycket). I fall erfordras alltsá inte längre särskilt tillstånd övriga för att inneha ammunition.

i det äldre om att ammunitionstill- En regel tredje stycket om annat inte förordnades, var tidsbegränsad till ett stånd, år har ersatts med en regel i det nya andra stycket om att ammunitionstillstând får tidsbegränsas.

13 §

innehåller regler om rätt att förvärva ammunition Paragrafen vid sidan av vad som föreskrivs i 5 §. Sistnämnda paragraf har ändrats så att ammunition utan särskilt tillstånd får förvärvas till ett som man har licens för. Inledningen till nu vapen förevarande paragraf har ändrats i konsekvens härmed.

1 har gjorts en ändring i förtydligande Där I punkt syfte. föreskrivs nu att deltagare i jakt för användning (tidigare under jakten till annan deltagare får

lydelse: förbrukning)

överlåta ammunition till vapen som denne är berättigad att inneha.

Också i punkt 3 är en följd av den nya ordningen för ändringen förvärv av ammunition. Där föreskrevs tidigare att kulammunition fick överlátas utan tillstånd till vissa sammanslutningar. Sedan kulammunition till följd av ändringar i 4 § upp-

Specialmotivering

hört att inta en särställning föreskrivs i den nya lydelsen av punkt 3 allmänt att ammunition får överlåtas till det aktuella slaget av sammanslutningar även i andra fall än som avses i 5 §.

18 §

Paragrafen reglerar förutsättningarna för att få vapenhandlartillstånd. har behandlats i kapitel Frågan 4. Den nya lydelsen av paragrafen innebär skärpningar av de fordringar som skall uppställas för att meddela tillstånd att handla med vapen.

Ãndringarna i första stycket innebär att två nya krav nu förs

in i lagtexten, dels dels att handeln erforderlig kompetens, skall bedrivas yrkesmässigt. Genom ändringen i andra stycket ges regeringen eller den myndighet som regeringen föreskriver rätt att meddela föreskrifter om utbildning och andra kompetenskrav (jfr 49 §). Utredningsförslaget innebär att RPS åläggs att i detalj reglera vad dessa krav skall innefatta.

Kravet på yrkesmässighet innebär att verksamheten skall ha en viss varaktighet eller åtminstone vara inriktad på en serie affärshändelser. Ofta utmärks den yrkesmässiga verksamheten också av att den bedrivs i vinst- eller Verkförvärvssyfte. samhetens omfattning skall alltså tillmätas avgörande betydelse (jfr prop. 1967:106 s. 44). Den som ansöker om handlartillstånd bör därför kunna redovisa en upppskattning av hur många skjutvapen av olika slag som skall hållas i lager samt ge en uppgift om beräknad omsättning. Den beräknade omsättningen bör stå i rimlig proportion till lagerhållningen. Uppgifter om hur rörelsen inledningsvis skall finansieras ger också en fingervisning om det finns en seriös för planering verksamheten. En handlare som avser att bedriva verksamheten yrkesmässigt bör ha någon uppfattning om vilken kundkrets han vill nå och hur han skall nå ut till sina kunder. Han bör även ha en uppfattning om hur han skall tillmötesgå kundernas berättigade krav på service, garantier osv. Sökanden bör tillfrågas var han avser att bedriva verksamheten. Om affärs-

Specialmotivering

lokalen är en skrubb i bostaden eller ett rum i källaren kan detta vara en indikation pá att den planerade verksamheten är mindre seriös och av den typ som i framtiden bör undvikas. Ocksá tiderna för öppethållande kan vara av intresse.

22 §

I paragrafen, som behandlar utlåning av skjutvapen, har gjorts en del följdändringar till ändringarna i andra paragrafer.

I första stycket 3 c har kolsyrevapen tagits upp jämte luftoch fjädervapen bland vapen som under vissa förutsättningar

får utlânas till den som är under 18 âr. Ändringen är en följd

av att kolsyrevapen jämställs med luft- och fjädervapen enligt den nya lydelsen av 5 §.

I samma stycke har punkt 3 d, som behandlade utlåning av start- och signalvapen till den som är under 18 år, upphävts. Detsamma en regel i första stycket 4 om att vissa begäller stämmelser om utlåning av enhandsvapen inte gäller i fråga om

start- och signalvapen. Ändringarna är en följd av att regler-

na om start- och signalvapen flyttats över till VF (jfr 1 § VL). Motsvarande regler återfinns nu i 48 a § VF.

24 §

innebär att andra som reglerar utbyte av

Ändringen stycket, vapendel som är licenspliktig enligt 1 §, upphävts. Ändringen

är en följd av att reglerna om licenspliktiga vapendelar förts över till 1 § VF. Motsvarande regel återfinns i 40 a § VF.

26 §

Paragrafen innehåller allmänna regler om förvaring av skjut-

Ändringarna i paragrafen har behandlats i kapitel 7.

vapen.

Paragrafens andra stycke enligt äldre lydelsen har delats upp

Specialmotivering 281

i två nya stycken, andra och tredje styckena. Reglerna i dessa innebär att kraven på förvaring av vapen har skärpts.

Enligt andra stycket skall skjutvapen och ammunition förvaras på något av följande sätt, nämligen under uppsikt, i säkerhetsskåp eller på det sätt som föreskrivs i tredje stycket. Vad som avses med säkerhetsskåp av föreskrifter som framgår RPS utfärdar (jfr 49 §).

Förvaring enligt tredje stycket innebär i första hand att vapen och ammunition skall förvaras åtskilda. Regeln hindrar inte att flera vapen förvaras tillsammans eller att ammunition till flera olika slags vapen förvaras i samma utrymme. Om det är möjligt att utan större svårighet ta bort en vapendel så att vapnet inte kan brukas skall denna vitala vapendel avlägsnas och förvaras för ställe. Också sig på ett tredje i fråga om vad som skall avses utgöra vital vapendel ankommer det på RPS att utfärda föreskrifter. Vapnet, ammunitionen och - i förekommande fall - den vitala vapendelen skall förvaras under lås eller sätt. på annat betryggande Även på den punkten är det RPS sak att ge riktlinjer. Det bör påpekas att en säker vapenförvaring inte nödvändigtvis behöver innebära installation av dyrbara skåp och lásanordningar. kan Vapeninnehavaren genom egna arrangemang, t.ex. genom att sätta in en dubbel vägg i en garderob, ha uppnått en säkerhetsnivå som är väl så betryggande.

Ändringen i fjärde stycket (f.d. tredje stycket) innebär att

den tidsrymd under vilken man, efter särskild anmälan till polismyndigheten, får lämna vapnet för förvaring hos annan utsträcks från ett år till tre år åt gången (jfr avsnitt 7.4.2). Om förvaringen behöver utsträckas därutöver måste alltså förnyad anmälan göra.

Ändringen i femte stycket (f.d. fjärde stycket) innebär endast

en ändring av en hänvisning som följd av att ett nytt tredje stycke förts in i paragrafen och innebär ingen ändring i sak.

282 Specialmotivering

27 a §

som är ny, innebär att den som innehar vapen är Paragrafen, skyldig låta tillstándsmyndigheten inspektera förvaringsanordningar och förvaringsutrymmen för vapen och tillhörande ammunition. Saken har behandlats i kapitel 7, avsnitt 7.4.2.

Regeln är avsedd att tillämpas genom stickprovskontroller eller på förekommen anledning. Tillstándshavaren bör underrättas i förväg. Men det kan naturligtvis finnas fall där sådan underrättelse är mindre lämplig därför att det skulle förhindra polisens möjlighet att få en realistisk bild av hur den praktiska vapenförvaringen faktiskt ser ut. Inspektionsmöjligheten bör ses dels som en säkerhetsátgärd men också som en möjlighet att ge information och praktiska rád i den miljö där vapnen faktiskt skall förvaras.

28 a §

behandlar transport av vapen och ammunition. Änd- Paragrafen ringen i andra stycket innebär att en rekommendation till att vidta betryggande åtgärder för att förhindra transportören tillgrepp har ändrats till en bindande föreskrift. Saken har behandlats i kapitel 7, avsnitt 7.4.2.

En straffsanktion till paragrafen finns i 38 §. Bemyndigande att meddela närmare föreskrifter finns i 49 §.

29 §

i paragrafens andra innebär endast att en

Ändringen stycke

hänvisning ändrats med hänsyn till att ett nytt andra stycke förts in i 9 § och innebär ingen ändring i sak.

30 §

Paragrafen har ändrats pá så sätt att första stycket upphävts

Specialmotivering 283

tillsammans med en hänvisning till detta i det tidigare andra stycket. De regler som utgått rörde återkallelse av ammunitionstillstånd för den som innehaft motsvarande vapen. I sådana fall kommer ammunitionslicenser i fortsättningen inte att utfärdas (jfr 5 §). Saken har behandlats i kapitel 3.

31 §

Paragrafen behandlar förutsättningarna för att återkalla tillstånd att idka handel med skjutvapen (vapenhandlartillstånd). Saken har behandlats i kapitel 4 och 6.

Ändringarna innebär att paragrafen har delats in i tre punk-

ter, som upptar alternativa förutsättningar för att återkalla vapenhandlartillstånd. Enligt punkt 1 får tillstånd återkallas om tillståndshavaren har åsidosatt bestämmelse i VL eller med stöd därav utfärdad föreskrift. Regeln fanns även enligt paragrafens äldre lydelse.

Utöver nämnda regel föreskrevs enligt paragrafens äldre lydelse att vapenhandlartillstånd fick återkallas om förutsättningar för tillståndet annars inte förelåg. Regeln har tagits upp i punkt 2 med tillägget att det för tydlighetens skull uttryckligen har angivits att den omständigheten att handel inte längre bedrivs yrkesmässigt kan utgöra en sådan bristande förutsättning (jfr avsnitt 4.4).

I punkt 3 föreskrivs att vapenhandlartillstånd får återkallas om det annars föreligger skälig anledning. Formuleringen ansluter till föreskriften i 29 § om återkallelse av tillstånd i allmänhet. Med denna regel görs klart att tillståndsmyndigheten har att göra en allsidig prövning av alla omständigheter som kan påverka lämpligheten av att en vapenhandlare får behålla sitt tillstånd. Detta får visserligen anses ha gällt redan tidigare, men det har i praktiken funnitis en viss osäkerhet i fråga om räckvidden av den prövning som skall göras i återkallelseärendet.

284 Specialmotivering

32 a §

Paragrafen, som är ny, innebär att tillständsmyndigheten ges en möjlighet att återkalla vapentillstánd tills vidare (interimistiskt). Saken har behandlats i kapitel 6, avsnitt 6.3.2.

38 §

Paragrafen innehäller ansvarsbestämmelser för olika former av

brott mot VL:s regler. Ändringen i punkt 2 innebär bl.a. att

brott mot de generella förvaringsreglerna i 26 § har kriminaliserats även för enskild. Enligt tidigare regler var brott mot de generella förvaringsbestämmelserna endast kriminaliserade för sammanslutning, huvudman för museum eller bevakningsföretag som avses i 8 §, eller i fråga om skjutvapen, som innehades av vapenhandlare. Dessa regler har därmed kunnat upphävas, med följd att punkt tre enligt paragrafens äldre lydelse utgått. Saken har behandlats i kapitel 7. Punkt 2 har också ändrats så att paragrafen sanktionerar brott mot regeln i 28 a § VL om förvaring av vapen och ammunition under transport (jfr avsnitt 7.4.2).

Ändringen i punkt 3 (f.d. punkt 4) är en följd av ändringen i

5 § andra stycket där det stadgas att för innehav av ammunition fordras tillstånd att inneha sådant vapen för vilket ammunitionen är avsedd. Saken har behandlats i kapitel 3.

40 §

I paragrafen, som behandlar förverkande, har ändrats nagra

hänvisningar som är en följd av de ändringar som införts i 38 §. Någon saklig skillnad föreligger inte.

42 §

I första och andra stycket har uttrycket genom besvär tagits

Specialmotivering 285

bort. Ändringen är av formell natur och beror pá att ordet

besvär inte längre generellt används som beteckning pá överklagande (jfr prop. 1986/87:39 s. 60).

42 a §

Paragrafen, som är ny, innebär att RPS får en möjlighet att inträda som part och överklaga beslut som avses i 42 §. Saken har behandlats i kapitel 5, avsnitt 5.4. En regel om skyldighet för förvaltningsdomstolar och länsstyrelser att underrätta RPS om domar och beslut enligt VL finns i 54 a § VF. RPS roll som part är begränsad till de relativt få fall då det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att RPS agerar. Det torde främst ske pá kammar- eller regeringsrättsnivá. Möjligheten är tänkt att användas exempelvis när fattade beslut inte är förenliga med den restriktiva grundsynen till vapeninnehav och vapenförvärv som präglar vapenlagstiftningen. Man kan också tänka sig att RPS kan agera för att få ett klargörande uttalande i någon fråga.

46 §

Paragrafen behandlar tillstándsgivningen till den som är skyl-

dig att anordna verkskydd. Ändringen innbär att bestämmelser

om tillstånd för förvärv av ammunition har utgått som en följd av att den som innehar vapentillständ inte behöver ha längre särskilt tillstånd att förvärva ammunition (jfr 5 §). Saken har behandlats i kapitel 3.

49 §

Paragrafen innehåller bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter i de ämnen som anges i de fyra följande punkterna (jfr 60 § VF).

Punkt 1 gäller vilka vapen som inte omfattas av undantags-

286 Specialmotivering

bestämmelsen i 5 § tredje stycket och som därför är licenspiiktiga. Regein i 5 § har fiyttats från andra tiil tredje stycket, viiket föraniett en ändring av hänvisningen i nu förevarande är att paragraf. En annan ändring koisyrevapen vid sidan av iuft- och fjädervapen m.m. - tagits upp bland de vapen som omfattas av bestämmelsen. Detta har skett i konsekvens med den ändring i 5 § som innebär att kolsyrevapen jämstälis med iuft- och fjädervapen (jfr avsnitt 2.3.4).

Punkt 2 avser regier om förvaring av vapen och ammunition.

Ändringen innebär att föreskriftsbemyndigandet har utvidgats

så att förvaringsföreskrifter i fortsättningen kommer att kunna utfärdas för vapeninnehavare i aiimänhet, inte som nu endast för vapenhandlare och vissa andra kategorier (jfr kapitel 7).

I punkt 3, som gäiier vapenhandel m.m., har gjorts en ändring som innebär att föreskrifter får utfärdas även i fråga om utbiidning och andra kompetenskrav för vapenhandiare (jfr avsnitt 4.4).

I kompetenskraven för en biivande vapenhandiare bör ingå viss grundiäggande vapenkunskap. Det är möjiigt att företrädare för de förbund som anges i 8 § 2 och 3 kan påta sig ansvaret för att genomföra sådan utbiidning. Även kunskap om vapeniagstiftningen bör ingå som en beståndsdei i utbildningen. Kompetens i dessa frågor finns b1.a. på de iokaia tiiiståndsmyndigheterna. Utbiidningen bör i vart fail vara så utformad att den har en iokai förankring och inte ådrar sökanden onödiga kostnader. Det är dessutom värdefuiit om RPS påtar sig huvudansvaret för att utbiidningen får och behåiier det innehåii som eftersträvas.

Punkt 5, som är ny, avser åtgärder för att förhindra att någon obehörig under transport åtkommer andra vapen än sådana som avses i 5 § tredje stycket eiier ammunition. Bemyndigandet ansiuter tili regein i 28 a § andra stycket VL om förvaring av

Specialmotivering

vapen och ammunition under transport. Saken har behandlats i kapitel 7, avsnitt 7.4.2.

Övergångsbestämmelser

Huvuddelen av ändringarna i VL föreslås träda i kraft den 1 juli 1990 (punkt 1). När det gäller reglerna om förvaring av vapen och ammunition innebär dock ändringarna skärpta krav pá vapeninnehavarna, till vilka de kan behöva en anpassningstid (jfr 26 §). Ikraftträdandet i den delen har därför satts till utgången av är

1990:

I punkt 2 finns en regel om att ett vapenhandlartillstånd som gäller när de nya reglerna träder i kraft inte får återkallas av den anledningen att tillstándshavaren inte uppfyller de nya kompetenskraven i 18 § (jfr kapitel 4).

15.2 Förslaget till förordning om ändring i vapenkungörelsen (1974:123)

Författningens namn har ändrats från vapenkungörelsen till vapenförordningen i enlighet med den terminologi som tillämpas enligt den nya RF.

1 §

Paragrafen innehåller bestämmelser som reglerar tillämpningsomrádet för VL (och därmed även VF).

I första stycket har ordet kungörelse ändrats till förordning i enlighet med den ändrade beteckningen pá författningen (se ovan).

Vidare har har det i paragrafen tagits in ett andra nytt stycke som kompletterar reglerna i 1 § VL om vad som utgör skjutvapen i VL:s mening.

288 Specialmotivering

Reglerna i andra stycket innebär att VL - förutom på skjutvapen enligt definitionen i 1 § VL - skall tillämpas även på en del andra föremål som anges i fem punkter, såvida annat inte följer av vissa regler till vilka hänvisas i paragrafen. Den nya regleringen innebär att uppräkningen av en del atypiska vapen, som tidigare fanns i 1 § VL, har överförts till 1 § VF. Saken har behandlats i kapitel 1, avsnitt 1.4.

Punkt 1 avser anordning eller apparat som beträffande verkan och ändamål är jämförlig med skjutvapen samt ammunition till sádant vapen. Reglerna motsvarar 1 § första stycket 2 VL i äldre lydelse. Som exempel pá anordningar och apparater av nämnda slag anges i författningstexten armborst och tárgasanordning. Sådana har redan förut i praxis ansetts falla under reglerna i VL.

Punkt 2 avser start- eller signalvapen som laddas med patroner. En motsvarande regel finns i 1 § andra stycket c VL i äldre lydelse. I den nya regeln används ordet startvapen som en gemensam benämning för vad som i den äldre regeln benämndes

start- eller skrämskottsvapen (startvapen). Någon ändring i

sak är inte avsedd.

Punkt 1 och 2 gäller också ammunition till de vapen som avses i dessa punkter. Att detta har angivits uttryckligen innebär ingen saklig nyhet utan föranleds av lagtekniska skäl som sammanhänger med de nu berörda reglernas överflyttande från . 1 § VL till 1 § VF.

Punkt 3 avser s.k. elpistoler och motsvarar regeln i 1 § tredje stycket första meningen VL i äldre lydelse.

Punkt 4 avser olika slag av vapendelar, nämligen slutstycke, ljuddämpare, eldrör, pipa, stomme, lada eller trumma till skjutvapen samt armborststomme med avfyringsanordning. En liknande regel fanns i 1 § andra stycket b VL i äldre

lydelse)

Specialmotivering 289

Den nya regeln i punkt 4 är något vidare genom att den, i motsats till den äldre dels låda till regeln, upptar skjutvapen, dels trumma till skjutvapen (äldre omfattade inte regel trumma till andra skjutvapen än revolvrar), dels också armborststomme

med avfyringsanordning.

Utvidgningarna föranleds, som framgått av avsnitt 1.4, av att under framkommit utredningen praktiskt behov av att kunna förhindra att privatpersoner utan tillstånd köper delar till exempelvis och armborst

licenspliktiga gevär och sammanfogar dessa till funktionsdugliga vapen, som myndig-

heterna saknar kännedom om trots att kräver vapnen tillstånd för att innehas.

Att vapendelar faller under VL:s och omfattas av regler licensplikten innebär givetvis inte att den som avser att tillverka ett vapen måste söka licens för de olika vapendelarna. Det naturliga torde i de flesta fall vara att han redan från början söker licens för ett färdigt vapen av det slag som han avser att tillverka. Licensen får då anses avse även licenspliktiga vapendelar som skall ingå i vapnet, även innan delarna sammanfogats till ett Jfr också färdigt vapen. övergángsbestämmelserna till VF, punkt 2.

Punkt 5 avser anordningar som möjliggör att man till ett vapen använder annan ammunition än vapnet är avsett för. Regeln motsvarar 1 § andra stycket c VL i äldre lydelse.

3 §

Paragrafen innehåller regler om vilken som är behömyndighet rig att pröva vissa frågor. I andra utan stycket har, ändring i sak, gjorts en ändring i en till 26 § föranledd

hänvisning

av att den paragrafens indelning i stycken har ändrats.

4 §

Paragrafen innehåller en uppräkning av de sammanslutningar som får meddelas tillstånd att inneha

skjutvapen. Ändringen i

290 Specialmotivering

att även förbund som genom samarbetsavtal är punkt 1 innebär anslutet till Svenska får rätt att själv-

sportskytteförbundet förvärva Ändringen tar främst sikte pá

ständigt skjutvapen. Saken har behandlats i det organiserade armborstskyttet. 10.4. Svenska ingår i

kapitel 10, avsnitt sportskytteförbundet

Riksidrottsförbundet. Formen samarbetsavtal är en etablerad inom Riksidrottsförbundet. Det erbjuder en organisationsform för förbundet att och hjälp át vissa mindre möjlighet ge stöd förbund som av olika orsaker inte kan vinna direkt medlemskap. som anknytningen till Riksidrotts- Den övervakning och tillsyn förbundet är en nödvändig förutsättning för att denna medger lösare form av anslutning skall på ett godtagbart sätt till-

grundläggande krav pá en seriöst

godose vapenlagstiftningens

bedriven skytteverksamhet.

5 §

innehåller föreskrifter om vilka kompetenskrav som Paragrafen

ställas av vapeninnehavare. Ändringen i

skall på olika slag 4 innebär att innehav av kolsyrevapen i vissa första stycket fall med innehav av luft- eller fjädervapen (jfr 5 § jämställs i VL).

7 §

Paragrafen har erhållit en helt ny lydelse.

fanns om tillstånd för vapensam- I paragrafen tidigare regler lare att förvärva ammunition. Reglerna har blivit överflödiga för tillstånd att inneha med hänsyn till den nya ordningen ammunition (5 § VL). De har därför upphävts.

innehåller paragrafen en definition av vad I den nya lydelsen avses effekt. som enligt 5 § VL skall med begreppet begränsad att ett luft- eller fjädervapen inte Regeln innebär kolsyre-, skall omfattas av undantagsbestämmelsen i 5 § tredje stycket från meter från pipans mynning VL om en projektil vapnet fyra

Specialmotivering 291

har en anslagsenergi pá minst 10 joule (dvs. då krävs tillstånd för att inneha Att definitionen förts in i vapnet). förordningen är i sig en nyhet. Tidigare återfanns dessa regler i RPS föreskrifter. Men även det sakliga innehållet har ändrats. Enligt den tidigare regeln utgick man från kulans hastighet. Nu blir kulans

anslagsenergi avgörande. Ändringen

har motiverats i avsnitt 2.3.4. Se även Övergångsbestämmelserna till VF, punkt 3 och 4.

8 §

Paragrafen behandlar vilka uppgifter som skall i tillingå

stándsansökan. Ändringen i första innebär att

stycket begreppet beteckning ersatts med vapnets typ, modell och kaliber.

Ändringen motiveras av den osäkerhet som ratt kring tolkningen

av vad som avses med ordet beteckning i paragrafen. I vissa fall torde s.k. öppna dvs. licenser som inte licenser, beviljats för ett bestämt vapen, ha beviljats på alltför knapphändiga uppgifter. Detta innebar i sin tur en oacceptabel risk för missförstånd

och feltolkningar vid tillstándsgivningen.

Den nya formuleringen innebär att tillstándsmyndigheten i

princip skall ha samtliga om vapnet förutom tilluppgifter verkningsnumret även vid s.k. öppna licenser. Saken har närmare behandlats i avsnitt 2.3.6.

9 §

Paragrafen behandlar formaliteterna kring ansökan om ammunitionslicens. I andra stycket fanns bl.a. om tidigare regler att det i skulle

ansökningshandlingarna hänvisas till den

licens som gällde för det som ammunitionen var vapen avsedd för. Enligt den nya ordningen i fråga om ammunitionsinnehav enligt 5 § VL krävs dock ammunitionslicens endast för den som samlar ammunition utan att ha vapen. Bestämmelserna i andra stycket har därför blivit överflödiga och upphävts.

292 Specialmotivering

13 a §

som är ny, innebär att om ett bevis om tillstånd Paragrafen, att inneha innehåller föreskrift om hur vapen skall förvapen fár beviset inte lämnas ut till sökanden förrän denne varas, Saken har behandlats i uppfyllt förvaringsföreskriften. 7.4.2. Det ankommer alltså på sökanden att kapitel 7, avsnitt visa att Detta kan ske pá han uppfyllt förvaringsföreskriften. flera sätt exempelvis genom företeende av faktura pá föreller frán betrodd person, t.ex. varingsskápet genom intyp företrädare för skytteförening eller ordförande i jaktlag. Endast torde det finnas skäl att polisen i undantagsfall innan beviset lämnas ut. Jfr inspekterar förvaringsstället till VF, punkt 5.

övergángsbestämmelserna

27 §

bl.a. vapenhandlares skyldighet att föra Paragrafen reglerar

över sina Ändringen innebär att in-

inköpsbok vapenförvärv. får föras med hjälp av automatisk databehandling. köpsbok behövs licens för att föra

Enligt 2 § datalagen (1973:289)

Däremot torde vapenhandlaren inte behöva något personregister. tillstånd av datainspektionen för registret med hänsyn till det kundförhállande som råder mellan handlaren och de regist-

rerade (jfr 2 § 2 st 3 datalagen).

28 §

handlares skyldighet att föra anteckningar Paragrafen.reglerar

i särskild Ändringen innebär att försälj-

försäljningsbok. ningsbok får föras med hjälp av automatisk databehandling. Beträffande licens enligt datalagen m.m., se under 27 §.

36 §

innehåller för hur man skall förfara när Paragrafen regler bland i dödsbo eller konkursbo. vapen ingår tillgångarna

Specialmotivering

Ändringen innebär att kolsyrevapen förs in i fjärde stycket

och alltså även i detta avseende jämställs med luft- och fjädervapen. Jfr 5 § VL och avsnitt 2.3.4.

Reglerna i fjärde stycket gäller i fråga om sådana vapen, som avses i 5 § tredje (f.d. andra) stycket VL, dvs. luft- och fjädervapen m.m. som har en i förhållande till andra jämförliga skjutvapen begränsad effekt. I förevarande stycke har tagits in en hänvisning till 7 § VF med hänsyn till att frågan om vad som avses med begränsad effekt i fortsättningen

regleras av den paragrafen. Ändringen innebär ingen skillnad i

sak jämfört med tidigare lydelse av 36 §.

Jfr även övergángsbestämmelserna till VF, punkt 6.

40 §

Paragrafen reglerar skyldigheten för den som tar emot vapen för reparation, översyn eller att föra skrotning reparationseller skrotningsbok. innebär att sådan bok får

Ändringen föras

med hjälp av automatisk databehandling. Beträffande licens enligt datalagen m.m., se under 27 §.

40 a §

Paragrafen innebär att försliten eller otjänlig får vapendel bytas mot ny utan särskilt tillstånd. Paragrafen är ny i VF men en motsvarande regel ingick i VL i dess äldre lydelse (jfr 24 § andra stycket VL i äldre lydelse). Samtliga regler om licenspliktiga vapendelar återfinns nu i VF (jfr 1 § andra stycket 4 VF). Saken har behandlats i kapitel 1.

48 a §

Paragrafen, som är ny, behandlar vilka regler i VL som inte skall i frága om starttillämpas och signalvapen. Motsvarande regler fanns i VL i dess äldre lydelse. Samtliga regler om

Specialmotivering

start- och signalvapen har nu förts över till i VF (jfr 1 § andra 2 VF). Saken har behandlats i kapitel 1. stycket

49 §

Paragrafen innehåller ansvarsbestämmelser för vissa brott

mot VF. Ändringen innebär att brott mot den nya 59 a § första

stycke VF kriminaliserats. Saken har behandlats i kapitel 6, avsnitt 6.3.1.

51 §

Paragrafen innehåller regler om överklagande av beslut enligt i första innebär bl.a. att de

förordningen. Ändringen stycket

i 42 a § VL om rätt för RPS att överklaga vissa nya reglerna beslut enligt VL skall tillämpas också i fråga om överklagande av ärenden enligt VF. Saken har behandlats i kapitel 5, avsnitt 5.4.1. Dessutom har ordet besvär tagits bort. Den ändär av formell natur och beror pá att ordet besvär inte ringen längre generellt används som beteckning pá överklagande (jfr prop. 1986/87:39 s. 60).

54 a §

som är ny, innebär att RPS skall underrättas om Paragrafen, dom eller beslut enligt VL eller VF som fattats av länsstyrelsen eller domstol, dvs. i praktiken kammarrätt eller rege- Paragrafen syftar främst till att säkerställa att ringsrätten. RPS fär nödvändig information för att, när sá erfordras, inträda som part och överklaga beslut (jfr 42 a § VL). Saken har behandlats i kapitel 5, avsnitt 5.4.1.

55 §

behandlar anmälan till tillstándsmyndigheten om att Paragrafen skjutvapen lämnas för s.k. lángtidsförvaring. I första stycket har, utan ändring i sak, gjorts en ändring i en hänvisning

l 295 Specialmotivering

till 26 § VL föranledd av att den paragrafens i indelning stycken har ändrats.

56 §

Paragrafen innehåller regler om anmälan till RPS om införsel till riket och tillverkning av den typ av vapen som avses i

5 § tredje stycket VL. Ändringen innebär att kolsyrevapen även

i detta avseende med luftjämställs och fjädervapen. Saken har behandlats i avsnitt 2.3.4.

59 a §

Paragrafen är ny. Den innebär en skyldighet för lokalavdelning av sådan sammanslutning som avses i 8 § 2 och 3 VL att årligen underrätta polismyndigheten om vilka medlemmar som under året lämnat avdelningen utan att gå in i en organisation av motsvarande slag. Det innebär att underrättelse inte skall ske beträffande medlem som endast gått över till annan klubb eller förening i sådan sammanslutning som avses i 8 § 2 eller 3 VL.

Hos tillståndsmyndigheten bör underrättelsen föranleda en närmare utredning om tillstándshavarens fortsatta behov av målskyttevapen. Om behov inte längre föreligger, och det heller inte finns anledning ändra ändamålet för tillståndet, skall återkallelse ske. Saken har närmare behandlats i kapitel 6. Se även övergángsbestämmelserna till VF, punkt 7.

60 §

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för RPS att meddela verkställighetsföreskrifter och föreskrifter i de ämnen som avses i 49 § VL. Bemyndigandet har inskränkts så att det inte längre omfattar sådana föreskrifter som avses i 49 § 1 VL, eftersom regeringen själv utfärdar dessa (jfr 7 § VF).

296 Specialmotivering

Övergångsbestämmelser

Övergángsbestämmelserna innebär att förordningen, med vissa

undantag, träder i kraft den 1 juli 1990.

5.3 Förslaget till lag om vapenamnesti

innehåller bestämmelser om en vapenamnesti, dvs. en Lagen period under vilken man till polisen straffritt kan lämna in som man innehar utan tillstånd. Saken har behandlats i vapen kapitel 8.

Det bör ankomma pá RPS att genom allmänna rád ge behövliga riktlinjer för polismyndigheternas tillämpning av anmesti-

Det bör också vara en sak för RPS att, i samrád med

lagen. och polismyndigheterna, föra ut den justitiedepartementet information om amnestilagen till allmänheten som behövs för att lagen skall få genomslag.

1 §

att den som innehar eller I paragrafen föreskrivs skjutvapen ammunition utan att vara därtill skall vara fri berättigad frán ansvar för olaga vapeninnehav avseende det vapnet enligt 37 § VL eller från ansvar enligt 38 § 4 avseende den ammunitionen om han under tiden den 1 juli 1990 till den 30 juni 1991 lämnar vapnet eller ammunitionen till en polismyndighet.

Amnestin alltså för innehav av vapen eller ammunition, gäller som innehas under omständigheter som kan föranleda ansvar antingen för olaga vapeninnehav enligt 37 § VL eller enligt den särskilda straffbestämmelsen avseende ammunition i 38 § 4. Den som har tillstånd till innehavet eller som innehar egendomen med stöd direkt av någon föreskrift i VL berörs givetvis inte av amnestin.

Specialmotivering 297

Straffriheten gäller själva innehavet av vapen eller ammunition. Däremot avser inte amnestin brott vid vilka vapnet eller ammunitionen kommit till användning, t.ex. rån eller olaga hot.

Att innehavaren skall vara fri frán ansvar innebär att förundersökning inte får inledas i anledning av att polisen får kännedom om innehavet. En förutsättning är att innehavaren frivilligt lämnar ifrån sig vapen eller ammunition till polisen, i första hand pá en polisstation eller ett sádant inlämningsställe som avses i 2 §. Det bör också kunna godtas att vapnet frivilligt överlämnas till en polisman. Däremot är naturligtvis förutsättningarna för amnesti inte uppfyllda om en person i samband med att polisen t.ex. gör husrannsakan hos honom tar det säkra för det osäkra och överlämnar ett illegalt vapen, som han räknar med att polisen ändå kan komma att hitta.

2 §

I första hand bör vapen och ammunition lämnas in pá en polisstation. Det kan dock hända att avstánden mellan stationerna i vissa polisdistrikt är så stora att man kan befara att en del personer, som i och för sig vore benägna att lämna in vapen och ammunition, drar sig för besväret. För dessa fall finns i 2 § en regel om att polismyndigheten får bestämma om att inlämning får ske hos annan myndighet inom distriktet. Det får efter omständigheterna bedömas om det behövs ett eller flera sådana extra inlämningsställen inom ett polisdistrikt. Givetvis mäste polismyndigheten därvid också se till att den eller de myndigheter som får ta emot vapen har förutsättningar att förvara dem säkert tills de lämnas vidare till polisen.

3 §

I paragrafen föreskrivs att den som överlämnar vapen eller ammunition enligt 1 § inte behöver uppge sitt namn. En sådan

Specialmotivering

skyldighet skulle säkert motverka benägenheten hos en del personer att utnyttja amnestin.

4 §

Första stycket innehåller en regel om att polismyndigheten skall egendomens rätta ägare tillfälle att fá ge den inlämnade tillbaka denna, om det är uppenbart att egendomen tillhör annan än inlämnaren. I första hand torde regeln bli någon vid inlämning av vapen som kan spåras genom ett intillämplig vapennummer eller pá annat sätt. Regeln medför alltså präglat att är skyldig att göra en viss kontroll av om det polisen finns någon känd ägare till vapnet. Om ägaren inte kan spåras eller tillfälle till underláter om han, sedan han beretts det, att återta egendomen, tillfaller denna staten. En eventuell tvist om ägandefrágan får i sista hand lösas genom civilprocess i domstol.

staten skall enligt andra stycket för- Egendom som tillfallit störas, om den inte behövs för musealt, militärt eller annat liknande ändamål (exempelvis införlivande med vapensamlingen vid statens kriminaltekniska laboratorium) (jfr 42 § VF).

15.4 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Ändringen gäller 5 kap. 5 § sekretesslagen, som innehåller

om sekretess i verksamhet som avser regler hos polismyndighet förande av eller uttag ur vapenregister. Genom ändringen sekretessen så att presumtionen skall vara för sekreskärps tess omvänt skaderekvisit). Dessutom införs en regel om (s.k. att detsamma skall gälla i verksamhet som avser folkbokföring för som hänför sig till vapenregistret (den s.k. Vuppgift markeringen). Saken har behandlats i kapitel 9, avsnitt 9.5.

Specialmotivering

15.5 Förslaget till lag om ändring i (1988:254) lagen om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål

Ändringarna i lagen innebär bl.a. att förbudet mot att inneha

knivar vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster har utsträckts till att gälla generellt på allmän plats. Beträffande s.k. gatustridsvapen, som redan enligt lagens äldre lydelse varit förbjudna på allmän har plats, införts ett förbud mot import, saluhállande och överlátande. Ett motsvarande förbud har införts i frága om vapenattrapper. En ytterligare ändring är att förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m.m.

(stilettförordningen)

har inarbetats i knivlagen.

Ändringarna har behandlats i kapitel 13.

Kommentarerna i det följande till de olika tar i paragraferna första hand sikte pá nyheterna i Beträffande de delar lagen. av lagen som inte ändrats i sak hänvisas till förarbetena till lagen i dess ursprungliga lydelse (SOU 1987:61, prop. 1987/88:98, JuU 40, rskr. 254).

1 §

Paragrafen innehåller föreskrifter om förbud mot innehav av knivar m.m. pá allmän plats. Enligt paragrafens äldre lydelse gällde förbudet endast vid offentliga tillställningar och

allmänna sammankomster. Ändringarna har behandlats i avsnitt

13.4.1.

Enigt första stycket gäller, att knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa inte får innehas pá allmän plats. De föremål som faller under paragrafen är desamma som enligt paragrafens äldre lydelse. Till knivar räknas bl.a. slidknivar, dolkar och stiletter. I princip hör även arbets-

Specialmotivering

men de kommer i praktiken ofta att falla och sportknivar dit, utanför tillämpningen på grund av undantagsregeln i tredje stycket (se nedan).

sablar är exempel stick- Bajonetter och skarpslipade på andra och skärvapen. Under paragrafen faller också en del verktyg och andra föremål, som genom sin konstruktion är ägnade att användas för att skada andra, t.ex. sylar, stämjärn och mejslar. Som framhållits i motiven till införande av knivlagen 1987/88:98 s. 14) tar regeln i 1 § i princip sikte på (prop. sådana föremål som kan utgöra vapen enligt 4 kap. 5 § BrB och som även avses i förverkanderegeln i 36 kap. 3 § BrB.

Också s.k. gatustridsvapen omfattas av förbudet i paragrafen. Dessa definieras närmare i 2 §, som innehåller en regel om importförbud m.m. för bl.a. gatustridsvapen.

innehav Därmed Förbudet i paragrafen gäller på allmän plats. avses allmän i den vidsträckta mening, i vilket beplats används i BrB, således varje plats utom- eller inomhus greppet som är uppläten för eller annars frekventeras av allmänheten. Om allmänheten har tillträde endast under vissa tider, är allmän under denna tid men inte annars. Som allmän platsen plats i BrB:s mening anses dels vägar, gator, torg och parker, dels också för allmänheten tillgängliga delar av flygplatser och andra trafikområden, väntsalar, spárvägs- och busstationer, restauranger, hotell, affärer, teatrar, biografer, idrottsområden, bad- och campingplatser samt tåg, bussar och andra allmänna kommunikationsmedel. Utanför begreppet allmän faller dels enskilda områden dit allmänheten inte har plats tillträde, dels skog och mark.

andra stycket, som är nytt, gäller förbudet även inom Enligt

skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs.

I den män skolområde frekventeras av allmänheten vissa tider, t.ex. om en skolgård efter skoldagens slut får användas som givetvis knivförbudet direkt med stöd parkeringsplats, gäller av reglerna i första stycket.

Specialmotivering 301

Tredje stycket innehåller en del undantag från förbudsreglerna i första och andra styckena. I förhållande till undantagsreglerna enligt paragrafens äldre lydelse har de nya reglerna omarbetats med hänsyn till att förbudsreglerna utvidgats till att gälla generellt på allmän plats.

Enligt tredje stycket punkt 1 gäller förbudet i första och andra styckena inte, om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag. Denna punkt motsvarar det undantag, som enligt 2 § andra stycket i lagens äldre lydelse gällde i fråga om innehav av gatustridsvapen. Vad som avses är alltså t.ex. batonger som med stöd av en reglementsenlig befogenhet bärs av poliser, väktare eller ordningsvakter (jfr prop. 1987/88:98 s. 17).

Undantaget i tredje stycket punkt 2 gäller om föremålet vid tillfället innehas för användning vid arbete eller friluftsaktivitet. Det saknar betydelse om arbetet utförs yrkesmässigt eller privat. Med friluftsaktiviteter menas t.ex jakt, fiske, sport, idrott och camping. För att undantagsregeln skall vara tillämplig behöver inte nödvändigtvis krävas att arbetet eller friluftsaktiviteten äger rum på platsen eller att personen är på väg till eller från arbetet eller aktiviteten. Det bör räcka med att det framstår som naturligt att personen bär med sig föremålet mot bakgrund av något arbete eller någon friluftsaktivitet som han varit eller kommer att bli engagerad i. För en hantverkare är det t.ex. ofta naturligt att under hela arbetsdagen bära med sig allehanda knivar och andra arbetsredskap, som han erfarenhetsmässigt vet att han kan komma att behöva i arbetet.

Givetvis måste krävas att kniven eller redskapet till sin typ lämpar sig för det arbete eller den friluftsaktivitet som är aktuell i det särskilda fallet. Att en hantverkare behöver en slidkniv i sin yrkesutövning berättigar honom inte att bära en stilett eller något annat föremål som inte har någon rimlig funktion i sammanhanget.

302 Specialmotivering

Det tredje undantaget gäller om innehavet annars med hänsyn till föremálets art och övriga omständigheter är att anse som befogat. Regeln har karaktär av generalklausul och är avsedd att tillämpas så att förbudsreglerna i paragrafen får effekt mot sádant knivinnehav som ökar risken för váldsanvändning i samhället. Sådant knivinnehav som framstår som rimligt och naturligt enligt livets regel bör däremot godtas. Vid den bedömningen är naturligtvis föremålets art av stor betydelse. Men också det sammanhang i vilket föremålet innehas. Att människor bär en mindre fickkniv, typ pennkniv, bör kunna godtas i de flesta fall, såvida inte omständigheterna gör att det finns risk för att kniven kommer till användning som vapen. Också en mindre slidkniv, typ morakniv, bör kunna godtas i sammanhang som utesluter váldsanvändning. Om däremot en morakniv påträffas exempelvis i ungdomsgäng i city en fredagkväll finns det inget skäl att anse innehavet befogat. Och när det stiletter - karategäller och gatustridsvapen knogjärn, pinnar etc. - bör innehav knappast någonsin kunna godtas på allmän plats.

Det finns slutligen skäl att erinra om vad som anförts i lagmotiven till införandet av knivlagen, nämligen att undantagsreglerna i lagen bör tillämpas med förnuft och generositet, så att inte knivförbudet med fog uppfattas som ett otillbörligt ingrepp i den personliga friheten (prop. 1987/88:98 s. 16). Uttalandet äger alltjämt giltighet.

2 §

I knivlagens äldre lydelse innehöll 2 § ett förbud mot att inneha s.k. gatustridsvapen på allmän plats. Den regeln har blivit överflödig genom att innehav av gatustridsvapen på allmän plats omfattas av de nya reglerna i 1 §. I föreliggande lagförslag har 2 § fått ett helt nytt innehåll. Paragrafen innehåller nu regler om förbud mot att införa till riket, saluhålla och överlåta tre kategorier av föremål, nämligen

gatustridsvapen, stiletter och vapenattrapper. Ändringarna har

behandlats i avsnitt 13.4.2 - 13.4.4.

Specialmotivering 303

Vad som i paragrafens första stycke avses med att införa till riket torde inte behöva förklaras närmare. Med att saluhálla avses att bjuda ut varan till t.ex. försäljning, genom annonsering eller exponering i skyltfönster. Att överlåta ett förmál innebär att överföra äganderätten t.ex. genom försäljning, byte eller gåva.

Med gatustridsvapen avses detsamma som i paragrafens äldre lydelse, dvs. knogjärn, kaststjärnor och andra sådana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa (jfr prop. 1987/88:98 s. 17). Hit hör också t.ex. karatepinnar, strypsnaror, rivhandskar, skarpslipade

mejslar, blydaggar, precisionsslangbágar, morgonstjärnor,

kedjor som har försetts med handtag samt ölburkar som har fyllts med cement. Som gatustridsvapen räknas också föremål som kan användas till annat än vapen men som genom sin konstruktion är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa, t.ex. metallbälten konstruerade för att också kunna användas som slagvapen.

Också batonger utgör gatustridsvapen. De undantas dock från tillämpningen av förbudet mot import, saluhállande och överlåtelse genom en regel i tredje stycket. Undantaget är föranlett av att batonger kan ingå i reglementerad utrustning för poliser m.fl.

Beträffande gatustridsvapen gäller alltså - med de undantag som följer av respektive paragraf - att innehav pá allmän plats förbjuds i 1 § och att import, saluhállande och överlátelse förbjuds i 2 §. Detsamma gäller för stiletter, dvs. springstiletter och springknivar. En närmare definition av dessa finns i paragrafens andra stycke, som har övertagits från den i knivlagen inarbetade stilettförordningen.

Den tredje kategorin av föremål, för vilka paragrafen föreskriver förbud mot import m.m., är vapenattrapper. Därmed avses föremål som har en sådan likhet med ett brukbart skjut-

304 Specialmotivering

vapen att det lätt kan förväxlas med ett sådant. Gränsdragningen mot mindre välliknande vapenimitationer har behandlats i avsnitt 13.4.4.

2 a §

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om förvaring i frihamn m.m., som ansluter till reglerna om importförbud i 2 §. Reglerna motsvarar föreskrifter i den i knivlagen inarbetade stilettförordningen (jfr avnsitt 13.4.3).

4 §

Paragrafen innehåller regler om straff för överträdelse av

bestämmelser i knivlagen. Ändringen innebär bl.a. att det i

första stycket har tagits in en bestämmelse om straff för saluhâllande och överlåtelse i strid mot 2 §. Införsel i strid mot förbudet i 2 § straffas däremot enligt regler i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. En erinran därom har tagits in ett nytt andra stycke (jfr 3 § stilettförord-

ningen).

5 §

Paragrafen innehåller regler om förverkande. Ändringen innebär

att det i paragrafen tagits in en regel om förverkande av föremål som har saluhállits eller överlâtits i strid mot förbudet i 2 §. Vid införsel i strid mot 2 § tillämpas förverkanderegler i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

15.6 Förslaget till lag om upphävande av förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m.m.

Lagen innebär att den s.k. stilettförordningen upphävs. Regler i förordningen har i stället inarbetats i knivlagen (jfr

Specialmotivering 305

avsnitt 15.5). Saken har behand1ats i 13, avsnitt kapite1 13.4.3.

Stilettförordningen innehåller regler som en1igt nu gällande grund1agsbestämme1ser faller inom riksdagens föreskriftsområde. Det ankommer därför att bes1uta om att pá riksdagen upphäva förordningen.

sou 1989:44 Bilaga 307

@

Kommittédirektiv

EE

?få

Dir 1987:34

Översyn av vapenlagstiftningen m.m.

DH 1987:34

Beslut vid regeringssammanträde1987-06-25

Chefen för justitiedepartementet. statsrådetWickbom. anför,

r Mitt förslag En särskild utredare tillkallas för att se över vapenlagstiftningen.Syftet med översynen är att åstadkomma de förbättringar som behövs for att lagstiftningen skall svaramot nutida krav på skydd mot att skjutvapenoch ammunition kommer i orätta händereller användsi brottsliga mmanhang. En annan målsättning skall vara att åstadkommaen förenkling av det nuvarandeganskakompliceradeoch resurskrävandeförfarandet i vapcnärenden. Därutöver skall utredaren ta upp vissa nânnare angivna frågor rörande way: g iftningen. Utredaren skall ocksåföreslålagstiftniugsåtgärdermedsyfteatt begränsa rätten att bära kniv samtövervägaom det finns skäl att totalförbjuda - eller åtminstone begränsatillgången på - vissaandra särskilt farliga föremål. Dessafrågor skall behandlasmed förtur. Utredningen ingår som ett led i kampen mot våldsbrottslighetcn.

2 Bakgrund l regeringensskrivelse l986/87:2l om åtgärdermot vålds-och egendomsbrott presenteradesett samlatprogramför kampenmot våldsbrottsligheten. Åtgärder för att stävja det av allt att döma omfattande omloppet av skjutvapen som inte är föremål för legitimt innehav samt för att begränsa tillgången på andra farliga föremål ingår som viktiga inslag i denna kamp. Somjag angavi den nämndaregeringsskrivelsenanserjag bl.a. av detta skäl att tiden nu är mogen att göra en samlad översyn av vapenlagens regelsystemi syfte att åstadkommade förbättringar som kan vara motiverade. l en sådanöversynbör manocksåta uppfråganom att begränsarätten att håiru kniv pa ullmann platser eller i liknande sammanhangsamt undersökavad somI övrigt kan görasför att minskaförekomstenav föremål .somkan användasvid brott mot liv eller hälsa.

3 Vapenlagstiftningen 3.l AI/Inänt l vårt land råder det sedan lång tid tillbaka en allmän _ ^ om att samhället förhållandevis ingåendemåste kontrollera innehav och bruk av skjutvapen och ammunition. Huvudsyftet med en sådan kontroll är att motverka missbruk av skjutvapen liksom olyckshändelseri sambandmed hanteringenav sådanavapen.Genomen kontroll från det allmännassidakan

308 Bilaga

man hlsu. försöka hindra att vapen innehas av personer som av olika skäl inte bor anfortros sådana. att onödigt många vapen finns i omlopp och att vapen förvaras eller hanteras på ett satt som inte är betryggande från säkerhetssynpunkt. Att åstadkomma en lämplig avvägning mellan dessaintressen å enasidan och dem som ligger till grund för legitimt innehav och användande av vapen å den andra ar en svär och viktig uppgift. Den avvägning som för närvarande galler pa området har kommit till uttryck i vapenlagen (|973:ll76). som tradde I kraft den ljuli 1974. Lagen kompletteras av vapenkungörelsen (1974:123) samt av föreskrifter och allmänna råd som har meddelats av rikspolisstyrelsen. Sâval vapenlagen som vapenkungörelsen har ändrats åtskilliga gånger efter ikraftträdandet, Ändringarna har till stor del föranletts av den utveckling som fortlöpande pågår på vapenområdet och som också medför att vapenlagstiftningen ständigt kan sägas stå under debatt. Den nu aktuella översynen av vapenlagstiftningen är avsedd att vara av övergripande natur och skall i första hand syfta till att stävja omloppet av vapen som inte är föremål för legitimt innehav. Men även i övrigt bör förslagen vara inriktade på att söka begränsa tillgången på skjutvapen i den utsträckning det kan ske utan att berättigade motstående intressen trads för nar. Erfarenheterna visar att vapen som används vid brott oftast inte har innehafts med tillstånd av gärningsmannen utan är stulna eller överkomna på om nagot annat olagligt sätt. Detta för tanken till frågan om bestämmelserna förvaring av vapen har blivit utformade med tillräcklig tydlighet och precision. Från polishåll görs vidare ofta gällande att polisens befogenheter att kontrollera förvaringsbestämmelsernas efterlevnad är oklara. Ett annat problem hänger samman med att det bland allmänheten sannolikt finns ett ganska stort antal vapen för vilka tillstånd saknas. Förklaringarna kan vara flera. Vapnen kan ha tillhört en avliden person eller ha blivit bortglömda av en eller annan anledning. innehavaren av ett sådant vapen kan förutsättas tveka inför tanken att överlämna vapnet till polisen. eftersom detta i praktiken kan leda till att han blir lagford för olaga vapeninnehav. Kanske skulle en amnestiperiod under vilken vapen straffritt får lämnas in till polisen erbjuda en lösning. En sådan ordning har med framgång tillämpats i Danmark (jfr prot. loss/amm- s. 61). Vid översynen bör också registreringen uppmärksammas. eftersom denna är väsentlig för att en tillfredsställande kontroll skall kunna utövas från det allmännas sida. Stora svårigheter föreligger också i dag när man vid en polismyndighet - Lex. med anledning av ett grovt våldsbrott - skall efterlysa de tillstånd som kan ha meddelats för en viss typ av vapen. Å andra sidan har den tidigare i olika sammanhang diskuterade tanken på ett centralt datorbaserat vapenregister mötts av invändningar inte bara med hänvisning till de kostnader som skulle uppstå utan också från bl.a. sårbarhetssynpunk» ter. Utredaren bör emellertid mot bakgrund av den datatekniska utvecklingen under senare år och de förbättrade möjligheterna till skydd for de registrerade uppgifterna som nu finns ånyo pröva frågan om en central registrering eller i vart fall central åtkomst till lokala vapenregister. Det förhållandet att vapenlagen inte gäller i fråga om gevärsammunition har stundom kritiserats från såväl polis- som vapenhandlarhåll. Man har därvid efterlyst en ordning som innebär att gevärsammunition bara får innehas av den som har innehavstillständ för det vapen som ammunitionen är avsedd för och att vapenhandlare får befogenhet att kontrollera detta vid försäljning av ammunition. En sådan åtgärd kan vara ägnad att försvåra anskaffning av ammunition till illegala vapen.

Bi laga 309

Enligt vapenlagen får en enskild person meddelas tillstånd att inneha skiutvapen endast om han har behov av vapnet eller om vapnet huvudsakligen har prydnadsvarde eller har ett särskilt affektionsvärde för den sökande. l dessa delar har vissa tolkningssvårigheter gjort sig gällande. Det kan därför ifrågasättas dels om det inte av författningstexten klarare än nu bör framgå vilka typer av behov och intressen som skall berättiga till innehavstillstånd. dels om inte den restriktivitet som bör gälla på området bör komma till tydligare uttryck. Det har också gjorts gällande att reglerna om återkallelse av vapentillstånd hat gett upphov till en delvis splittrad praxis och att de på ett effektivare sätt än vad som för närvarande är fallet bör samordnas med reglerna om omhändertagande vid risk för missbruk. Från polisens sida har man även efterlyst en möjlighet att besluta om interimistisk återkallelse av tillstånd när sannolika skäl talar för att det senare kommer att återkallas definitivt. Lex. i sådana situationer där innehavaren åtalas för allvarlig brottslighet och där avsevärd tid kan förflyta fram till dess att åtalet blir slutligt prövat. Bland andra mera generella vapenfrågor som kan behöva övervägas vill jag nämna frågan om det finns behov av ett typbesiktningsförfarande som innebär att endast vapen som är godtagbara ur säkcrhetssynpunkt får saluföras i landet. En framställning om detta gjordes för en del år sedan hos justitiedepartementet och det bör i vart fall undersökas om frågan fortfarande har aktualitet. En annan mycket viktig och övergripande uppgift för utredaren bör vara att se efter om den nu ganska omständliga och dyrbara hanteringen av isapenärenden kan förenklas. Även om det genom olika åtgärder under senare år har skett förenklingar. kräver denna hantering för närvarande ett arbete som motsvarar ett stort antal årsarbetskrafter hos polisen och den torde både inom polisen och bland den vapenintresserade allmänheten uppfattas som ganska byråkratisk. Det betydande arbete som prövningen medför för polisens del innebar också att tillståndsavgifterna för närvarande ;ir tämligen höga.

3.2 VLYJu .särskilda Ihlgur

Utredaren bör därutöver pröva vissa särskilda frågor som har aktualiserats i skilda sammanhang. En ofta aktualiserad fråga galler sålunda lagens tillämpningsområde. Detta skall delvis ses mot bakgrund av att nya typer av vapen och vapenliknande föremål från tid till annan introduceras och blir föremål för ntarknadsforing och försäljning litt exempel erbjuder s.k, el-pistoler vilka sedan den ljanuari I987 är underkastade vapenlagens tegelsystem (SFS l9llfrz9il9. prop. 19851862176. .luU 1986/8721. rskr. l7). Regeringen har nyligen (prop. [986/872154) lagt fram förslag om att de nuvarande undantagen i vapenlagen för s.k. start-och signalvapen upphävs och att även dessa vapentyper förs in under vapenlagens regelsystem. Som jag då framhöll. visar erfarenheten att det snabbt kan komma upp behov av att gora nya typer av bla. vapenliknande föremål tillståndspliktiga eller att i vart fall reglera handeln och införseln till riket (jfr. prot. l985/86:l48 s. 56 och 1985/86: 155 s. 134). l förslaget finns därför även en regel sorti innebär att regeringen får bemyndigande att föreskriva att vapenlagen skall tillämpas beträffande föremål som är särskilt ägnade att användas vid brott mot liv. hälsa eller personlig säkerhet. Som exempel på föremål som skulle kunna omfattas av ett sådant förordnande nämns i propositionen handbojor och s.k. chocklampor. Det finns i detta perspektiv anledning att diskutera den generellt omfattande och tämligen vaga föreskrift i l § vapenlagen som innebär att

310 SOU 1989 : 44 Bilaga

lagen ar tillamplig pa apparat eller anordning som beträffande verkan och andamal ar jamfáirlig med skjutvapen. Med stod av den bestämmelsen anses lagen gälla i fraga om exempelvis spravburkar med tårgas. något som kan vara svårt för allmänheten att utläsa ur lagtexten. En uppgift för utredningsmannen bör vara att undersöka om den angivna bestämmelsen kan förtydligas. . Tänkbart är också att bestämmelsen i stället helt kan avvaras. Om riksdagen godtar förslaget i prop, 1986/87: 154. kan regeringen med stöd av riksdagens bemyndigande i den förordning som då blir aktuell närmare ange även de föremål som anses omfattade av den angivna bestämmelsen i l § vapenlagen. Även en lösning efter dessa linjer bör undersökas av utredaren, En annan speciell fråga gäller tillstånd att inneha armborst. Från enskilda personer och organisationer som bedriver armborstskytte har framställningar gjorts om att tillständskravet för armborst skall avskaffas. något som jag för min del anser uteslutet. Utredaren bör emellertid se efter om det finns anledning att överväga ändringar i regelsystemet så att man inte försvårar för det seriösa armborstskyttet inom idrottsrörelsen att utvecklas. Jag berörde tidigare förvaringsbestâmmelsernas utformning. Till dem anknyter också frågan om det bör vara tillåtet att lämna bon vapen för långtidsförvaring under längre tid än vad som nu gäller enligt 26§ tredje stycket vapenlagen. Av den angivna bestämmelsen framgår att sådan förvaring - som kan komma till stånd efter en skriftlig anmälan till polisen › får avse högst ett år. Det har gjorts gällande att tidshegränsningen bör avskaffas eller att tiden i vart fall bör göras betydligt längre. Därvid har det gjorts gällande att bestämmelsen skapar problem vid längre tids utlandsarbete. Slutligen förordar jag att utredaren också undersöker om och i så fall hur de föreslagna bestämmelserna om start- och signalvapen lämpligen kan göras tillämpliga på sådana vapen som är föremål för innehav när lagstiftningen träderi kraft. I övergångsreglerna till dessa bestämmelser har föreslagits att dc t.ex. inte skall gälla i fråga om vapen som innehas vid ikraftträdandet. Med hänsyn till att det rör sig om ett mycket stort antal vapen och att man måste räkna med att många av dem som nu har sådana vapen inte kommer att söka innehavstillständ kan man anta att det blir svårt att kontrollera efterlevnaden av en ordning som innebär att tillstånd skall sökas även för dem. Därmed finns också en betydande risk för massförseelser. Mot den bakgrunden är det tänkbart att dessa vapen även i fortsättningen bör vara undantagna från åtminstone tillståndskravet. Möjligt är emellertid att det går att finna enkla och godtagbara former för någon typ av tillständsförfarande för dem. En tänkbar lösning kan vara ett enkelt anniälningsförfzirande - att de nuvarande innehavarna till polismyndigheten anmäler sitt innehav och att uppgiften därvid registreras hos juilisen. litt annat alternativ kan vara att lägga fast särskilda: restriktioner for ratten att bära pä sig och att använda sädana vapen.

4 Begränsning av rätten att bin kniv

En omständighet som är ägnad att inge oro och som måste beaktas vid översynen är att knivar och andra tillhyggen i en betydande utsträckning kommer till användning vid våldsbrott av olika slag. Jag vill nämna all en Vid brottsförebyggande rådet verkställd undersökning har visat att över hälften (S6 %) av de grova våldsbrott som under år l982 kom till polisens kännedom i Stockholm begicks med hjälp av stick- eller skärvapen (motsvarande siffra var för hugg- och slagvapen l6 % och för skjutvapen 4 9:-). Enligt polisens uppfattning. förefaller knivar och andra farliga tillhyggen att allt oftare

SOU l989z44 311 Bilaga

finnas med i bilden \id vald och oroligheter av olika slag. En del átgarder har vidtagits under senare ar for att minska dessa problem. Sålunda infördes ar N83 vidgade moiligheter att ta knivar och andra farliga föremål i beslagsamt att förklara dem forverkade. Den nya ordningen. som kommit till uttryck i 3bkap. 3 § brottsbalken. innebaratt forverkandekan skeav foremâlsomar ägnadeatt anvandab.som vapenvid brott mot liv eller halsaoch sompåträffasunder omständigheter som ger anledning att befara att de skall komma till sadananvandning. Avsikten har varit att göradetmöjligt att tahandom knivarochandrafarliga tillhyggen - Lex, kattingar. batonger. jarnrör och liknande foremal - som finns hosbla personersomgenomsitt uppträdandeger anledningatt anta att de kan komma att användaforemalet för att skadaandra. Av vad som har inhämtatsom tillämpningen har de nya bestämmelserna fått stor praktisk betydelse.i synnerhetnar det galler att berövaromhändertagna personer farliga föremål som kan anvandastill skadafor dem siälva eller annan. l den praktiska tillämpningen har man emellertid funnit att polisensbefogenheterpå området inte är tillräckliga, I stället har man fått tillämpa olika konstrueradelosningarsom ofta har brustit i effektivitet. For att rådabot pådetta hartagitsin enny bestämmelseipolislagenenligt vilken polisen får ökade befogenheteratt göra visitationerför eftersökande av farliga föremål i situationerdåomständigheternageranledningatt befara att sadanaföremål kan komma till brottslig användning. Lagändringarna tráideri kraft den l juli l987. l föreningmedreglernaom förverkandegerden nya bestämmelsenvissa möjligheter att komma till rätta med motiverade knivinnehav inte minst vid sadana offentliga tillställningar dar man har anledningatt befara bråk och oroligheter. Starkaskal talar emellertid för att manbör gåett steglängreochinföra ett generellt förbud mot att bara kniv eller liknande vapenpå allmän plats när det inte finns godtagbaraskäl att göradet. Ett sadantförbud gällersedanår l977i Finland ochomfattar avenbl. a. bajonetter. knogjarnochendelandra s. kz gatustridsvapen.Även i vissaandra länder finns liknande regler. l 1983årslagstiftningsarendeuttalademin foretradaresomsinuppfattning att de skäl somhar åberopatstill stodtor kravetpaett sådantförbud avenför svenskdel är beaktansvärda.Kundemanpadennavagförebyggaåtminstone endel av de våldsbrott somdet här är frågaom. skulleenligt hansmeningde olägenheter som ett sådant förbud .skulle fota med sig for medborgare i allmänhet i och för sig vara värda sitt pris (prop. l982/83:89s. ll). Vissa uppgifter om effekterna av den finska lagstiftningen har numera inhämtatsgenomjustitiedepartementetsförsorg. Det vill sålundasynas.som om beslagav knivar och andra farliga föremål huvudsakligensker i sådana fall då personergrips för misstankeom brott eller omhändertaspågrund av berusning eller av annat skäl och snledes i situationer då motsvarande åtgärder kan vidtas även enligt den svenska lagstiftningen. Ett sådant antagandegjordesocksaav min företrädare i dennyssnämndapropositionen (s. ll). Däremot förefaller det somom erfarenheternaavden finskalagstiftningen strider mot ett annat antagandesom gjordes i den berörda propositionen. nämligenatt en eventuell attitydpåverkan till följd av en förbudslagstiftning skulle bli förhållandevis ringa för den grupp som man framför all! vill nå. samtidigt som en betydandeosäkerhetskulle uppstahosstora grupper som av yrkesmässigaskäl eller medhänsyntill legitima fritidsintressenhar behov av att bära knivar och liknande föremål på sig i särskildasituationer. Från polishåtlli Finland har nämligen uttalats att lageninte har föranlett nâgrabeaktansvärtlatillämpningssvárigheteroch att man bland befolkning-

312 Bilaga

un lIll skillnad fran vadsomforut var en utbredd vana- numerapaallinan plats bar kniv e. d. pa sig I tamligcn liten ntstrackning. Detta galler enligt uppgift inte bara I fraga om den stora .illntanheten utan ocksabeträffande jwersonersomomhandertusav polisen.Sat. ex, omhändertogsunderar 19x4 CuMill!) personer i Helsingforsfor berusning. Det sammanlagdaantalet beslagav eggvapcni Helsingfors(såledesinte endasti sambandmeddessa omháindertaganden)understcgS00. Om manvill begränsantöjlighetenatt barakniv för att pasa.siittförebygga vuldsbrottsligheterbjuder sigemellertiil åivenandralösningar:indensomhar valts i Finland. l Danmark hur justitieministeriet med stod av vapenlagen meddelatförbud mot att införa. förvärva. håiraeller användarknivar meden klingaöverstigande12 cm. Vissaundantaggällerexempelvisför verktygoch hushällsredskapsamtfiir ainrandningvid jakt och fiske. Å andrasidangaller förbudet aven för vissaandra farliga föremål. t. ex. knogjiirn. l ett nyligen avlamnat betankande har föreslagits vissa utvidgningar av förbudet (se betar-itkningnr. 1082.Afsluttende beretning om :endringeri Valhcnlmgivningen). Ytterligare en táinkbairlösning har lörespritkatsav åtskilliga polismyndighcler vid en cnkiituittlcrsokning som ;inordnats av riksmlisstvrrlsen med anledningav ett regeringsuppdragi juni 1986att utreda polisensverksamhet för att förebygga brott och övervaka den allmänna ordningen vid större helgeroch allmännafestdagar.Lösningengårut på att ett principiellt förbud skall införas mot att bära kniv vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.Till förmån för en sådan lösning kan anföras att man därigenom undgår vissa gränsdragningssvårighetersom är förenade med andra alternativ. Självanserjag det mycketangelägetatt mantar till varade möjligheter till attitydpåverkan som kan uppnåsgenomen begränsningav rätten att bära kniv. Särskilt när det gäller offentliga tillställningar och allmännasammankomstertorde det ocksåvara uppenbartatt ett principiellt knivförhud kanfå ocksåmer direkt brottsförebyggandeeffekter. Min uppfattning är alltsåatt rättenatt bärakniv bör begränsas.Därvid kan en ordning som motsvarardet finska eller det danskasystemetövervägas. men ocksåden lösningsom föreslagitsfrån polishåll vid rikspolisstyrelsens enkätundersökning förtjänar att prövas. Även andra alternativ kan vara tänkbara. Utredaren bör pröva de principiella och praktiska aspekternapå de nu berörda frågorna och att lägga fram de författningsförslag som dessa övervägandenkan leda till. De kontrollsvårigheter och de olägenheterför allmänhetensomolika alternativ kan geupphovtill får därvid vägasmot det övergripande intresset av att man från samhälletssida vidtar alla rimliga åtgärder för att förebyggavåldsbrott.

5 Vissaandra farliga föremål Av vad jag tidigare anfört framgår att en övervägandedel av de grova våldsbrotten begåsmedhjälp av skär- eller stickvapen.Det finns emellertid andra typer av vapenliknandeföremål sominte såsällananvändsi samband medvåldsbrott. Jagtänker då bl. a. pådes. k. gatustridsvapnen.exempelvis kaststjärnor. blåsrör. slangbågar, knogjärn. rivklor och karatepinnar. Försäljningen av föremål av detta slag sker ofta genom postorder och köparna utgörs till största delen av barn och ungdomar. Möjligheterna att ingripa mot försäljningen av dessaföremål med stöd av marknadsföringslagen (1975:1418)är mycket begränsade. Föremålav det slagsomjag nyssräknadeupp har ett mycketlitet - omens

sou 1989:44 BIM-q” 313

nagot- legitimt anvandningsomrade.Samtidigtstår det helt klan att de ar direkt avseddaatt anvandasvid vald mot person. Det synesmot denna bakgrund oacceptabeltatt de fritt kan införas till landet och utan vidare förvärvas av var och en somönskar ägaett sådant vapen. låt vara att innehavet i Vissafall torde bedömas som straffbar förberedelse till brotta Som framgått omfattar den finska och den danska förbudslagstiftningenävenvissasådanaforemal. Jaganseratt det nu är hög tid att avenför var del övervägavadsomkangörasför att begränsatillgången på föremål av detta slag. Utredaren bör kartlägga marknaden nar det gäller gatustridsvapenoch liknande sarskilt farliga föremål samtföreslade åtgärdersombehövsför att begränsatillgången på föremål av detta slag. Begransasrätten att bara kniv kan en lösning vara att en ny förbudsreglering görs tillämplig ävenpa sådanaföremål. Men för en del föremåltorde det ligga nära till handsatt övervägaett totalförbud. somi såfall bör avse såväl införsel till riket som tillverkning. saluhállandeoch innehav inom landet. Olika Iagtekniskalösningar står därvid till buds.

6 Utredningsarbetet

Utredningen bör bedrivas skyndsamt. varvid de under 4 och 5 nämnda frågorna bör behandlasmed förtur av utredaren. Jag ser ocksågärna att utredaren med förtur tar upp den fråga beträffande äldre start- och signalvapensom jag har nämnt under 3.2. Även utredningsarbeteti övrigt kan. om det skulle befinnas lämpligt. bedrivasi etapper. Utredaren bör hålla sig underrättad om gällande regler och pågående övervägandeni övriga nordiska länder. Detta gäller särskilt Finland och Danmark. l Danmark är flera av de förut berörda frågorna aktuella för närvarande. Utredaren bör ocksåsamrådamed rikspnlisstyrelsendär det under årens lopp har samlatsen betydandeerfarenhetavvapenlagenstillämpning ochde problem som har visat sigvara förenademed regleringen.Även i övrigt bör utredaren inhämta synpunkter från polisväsendet.Det står givetvisutredaren fritt att ta upp ävenandra frågor somrör vapenregleringeni vidsträckt mening an sådanasom jag har nämnt i det föregående. För utredarensarbetegällerdeallmännatilläggsdirektivsomutfärdatsden 1b februari l984 till samtliga kommittéer och särskilda utredare (Dir. 1984:5). Utredningsarbetet l desshelhet bör vara slutfört senastden l juli 1989.

7 Hemställan Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar mig att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen - med uppdrag att göra en översyn av (l97bzll9) vapenlagstiftningen m. m. att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde åt utredaren. Vidare hemställer jag att regeringenbeslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslagför utredningar m. m.

8 Beslut

Regeringenanslutersigtill föredragandensövervägandenochbifaller hans hemstållan. (Justitiedepartementet)

Bilaga 315

UTVECKLINGEN AV VAPENANVÃNDNING VID VÅLDSBROTT 1970-1987 - särskilt skjutvapen

En kriminologisk utredning av docent Per-Olof H Wikström

Inledning

I en tidigare uppsats för vapenutredningen (se Wikström, 1987) behandlas sambandet mellan våld och vapen. Dessutom bekrevs också vissa grundläggande fakta om váldsbrottslighetens nivå, struktur och utveckling som en bakgrund till studiet av sambandet mellan váld och vapen. Vissa, högst preliminära, anmärkningar om utvecklingen av vapenanvändningen vid våldsbrott gjordes också, men det konstaterades då att de data som fanns

tillgängliga för detta ändamål var ytterst knapphändigal. Av

det skälet är ett viktigt syfte med denna uppsats att bättre försöka beskriva utvecklingen av vapenanvändning vid våldsbrott under senare år än vad som tidigare var möjligt.

Det förra betänkandet från vapenutredningen Knivförbud (SOU 1987:61) var framför allt inriktat på användningen av knivar och s.k. gatustridsvapen medan skjutvapnen var mer i bakgrunden. Även om det tidigare framgått att skjutvapen är mycket ovanligt vid våldsbrott i Sverige (ibid. bilaga 2), finns det ändå ett intresse av att närmare gå in pá den speciella vapenformen pá grund av dess särskilda farlighet. En skattning, som gjorts på grundval av data som insamlats av vapenutredningen genom enkät till samtliga Sveriges polisdistrikt, visar att antalet legala vapen i Sverige ökat kraftigt. Grovt räknat fanns i Sverige 1976 1.700.000 skjutvapen med licens, medan motsvarande siffra för 1986 grovt räknat var 2.100.000 dvs.

1 Resultaten från den tidigare undersökningen skall inte i detalj upprepas här. Den läsare som är intresserad av dessa hänvisas till bilaga 2 i SOU 1987:61.

316 Bilaga

en ökning med 400.000 vapen eller 24 procent. Polisanmälda brott mot vapenlagen har också ökat markant (se tabell 1). Mot den bakgrunden kan det vara intressant att se närmare pá skjutvapens roll vid våldsbrott och om användningen av skjutvapen vid våldsbrott ökat under senare år.

Syftet med denna uppsats är alltså i huvudsak;

1) att beskriva utvecklingen av vapenanvändning vid váldsbrott under senare tid (perioden 1970-1987), 2) att närmare studera användningen av skjutvapen vid våldsbrott och dess utveckling under senare tid (perioden 1970-1987).

TABELL 1 Polisanmälda brott mot vapenlagen* 1970, 1975, 1980 och 1987 i Sverige. Antal

Brott 1970* 1975 1980 1987 % ökning 1970-1987 Brott mot vapenlagen 772 1698 1669 1834 138

Därav olaga innehav av;

* För 1970 avser uppgifterna brott mot vapenförordningen

Datakällor Tre olika datakällor har använts för den här uppsatsen; 1) Officiell statistik över polisanmälda brott från SCB för áren 1970, 1975, 1980 och 1987.

Bilaga 317

2) En specialundersökning av urval av polisanmälda misshandels-, rån och våldtäktsbrott i Stockholm 1970, 1980 och 1987. Undersökningen omfattar en genomgång av förundersökningsmaterial för totalt 1.847 fall. 3) En specialundersökning av samtliga våldsbrott med dödlig utgång i Stockholm under perioden 1970-1987. Totalt har 279 förundersökningar studerats. Dessa data är hämtade från ett större pågående projekt vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet som studerar samtliga våldsfall med dödlig utgång i Stockholm 1957-1987.

Den offentliga statistiken ger begränsade uppgifter om förekomsten av vapen vid brott av olika slag. Uppgifterna begränsas till förekomst av skjutvapen vid mord, dråp och rån.

För att bättre belysa utvecklingen av vapenanvändning vid olika slags våldsbrott gjordes därför, som komplettering till den officiella statistiken över polisanmâlda brott, en specialundersökning för vapenutredningen av ett urval omfattande sammanlagt 1.847 polisanmälda misshandelsbrott (grov och annan), rån och váldtäktsbrott i Stockholms stad för åren 1970, 1980 och 1987 (se tabell 2). Förundersökningarna för dessa drygt 1.800 brott gicks igenom och kodades. När resultaten från denna undersökning presenteras är siffrorna viktade till helårstal utifrån urvalsfraktionerna.

318 Bilaga

TABELL 2 Totalt antal brott, urvalsfraktioner och antalet studerade brott. Misshandel, rån och våldtäkt i Stockholm 1970, 1980 och 1987.

Brott Totalt Urvalsfraktion Antal studerade brott Misshandel*

Bank, post & butiksrån

Personrán

Våldtäkt

*Gmvodimnm

Vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet pågár en undersökning av samtliga våldsbrott med dödlig utgång i Stockholms stad 1957-1987. Vid tidpunkten för denna uppsats skrivande fanns data för perioden 1970-1987 insamlade och dessa data har använts för att beskriva utvecklingen av vapenanvändning vid dödligt våld. Eftersom våldsbrott med dödlig utgång är ganska ovanliga händelser presenteras data från denna undersökning för treársperioder 1970-1972, 1973-1975 OSV.

Bilaga 319

Kodningen av vapenförekomst

Uppgifterna om vapen i denna undersökning gäller vapenförekomst. Att vapen förekommit vid ett váldsfall innebär inte att det nödvändigtvis använts. I många fall används vapen endast för att hota med. Vapenförekomst har i båda specialundersökningarna kodats i följande klasser;

1) Inget vapen förekom. 2) Hugg och slagvapen (t.ex. plankbit, karatepinnar) 3) Kniv eller stilett

4) Övriga stick- och skärvapen

5) Skjutvapen (ej luft) 6) Luftpistol/gevär

7) Övriga vapen (cigarettbränning, syra, strypning med

scarf, avsiktlig påkörning med bil etc.).

Vapenförekomst vid misshandel, rån och våldtäkt i Stockholm 1970, 1980 och 1987

Under den studerade perioden har váldsbrotten (misshandel, rån och våldtäkt) i Stockholm totalt sett ökat från 1970 till 1987 med 83 procent. Váldsfall utan vapen har ökat något mindre (81 procent) medan váldsfall med vapen ökat något mer (89 procent). Med tanke pá den osäkerhetsmarginal som finns när man använder urvalsdata är dock inte skillnaden mellan vapenfallen och övriga fallen så stor att man kan tala om någon egentlig skillnad. Med andra ord;

o Váldsfallen med vapenförekomst har under perioden 1970 till 1987 ökat ungefär lika mycket som váldsfallen utan vapenförekomst.

Jämförs förändringarna 1970 till 1987 särskilt för enskilda vapenkategorier framkommer att váldsfallen där kniv/stilett förekommit ökat mycket mer än den allmänna ökningen. Detsamma gäller, om än i någon mindre grad, de váldsfall där skjutvapen förekommit (se tabell 3).

320 Bilaga

Vad beträffar de oiika typerna av våldsbrott har misshande1sbrotten (+ 84 procent) och personrânen (+ 83 procent) ökat 1970 tiil 1987 i samma stor1eksordning som váldsbrotten totalt, medan bank-, post- och butiksránen uppvisar en

kraftigare ökning (+ 134 procent) och váldtäkterna en mycket

svagare ökning (+ 18 procent).

För både misshande1, personrán och bank-, post-, butiksránen har fall där kniv/sti1ett förekommit ökat kraftigare än den a11männa ökningen av dessa váldsformer. Det gä11er särskiit ránen. Även vid vá1dtäkter (även om fa11en är fâ) har en klar ökning skett av fa11en där kniv/sti1ett förekommit. Skjutvapen är ovanliga vid misshandelsbrott och vá1dtäkter. För personránens de] har dock en kraftig ökning av skjutvapenfalien skett.

Bilaga

TABELL 3 Vapenförekomst e11er huvudtyp vid misshande1, rån och våldtäkt. Stockho1ms stad. 1970, 1980 och 1987. Antai och procentueil ökning

Brott/âr Inget Hugg & Kniv & Övriga Skjut-

Luftp/ Övriga

vapen s1aa sti1ett stickv vapen aevär vanen Misshande1

% ökning 70-87 86 54 109 ** ** ** 60 Personrán

% ökning 70-87 68 25 158 ** ** 483 317 Bank, post & butiksrån

% ökning 70-87 256 ** 433 ** ** ** 100 Váldtäkt

% ökning 70_87 9 t* *k* *i* 4:* *k* *k* TOTALT

% förändring 70-87 81 48 375 7 275 -33 63

** pr0centue11 förändring ej beräknad.

Bilaga

vid våldsbrott med dödlig utgång i Stockholm Vapenförekomst 1970-1987

Huvudresultaten från av Vapenförekomst vid dödligt genomgången våld i Stockholm 1970-1987 kan sammanfattas i följande punkter (se tabell 4);

0 våldet i Stockholm har i stort sett stått Det dödliga stilla pá samma nivå under perioden 1970 till 1987.

0 Det dödliga våldet där inte vapen använts har minskat (frán 59 procent av fallen 1970-1973 till 17 kraftigt procent 1985-1987).

o våldet där kniv och stilett använts har Det dödliga däremot ökat kraftigt (frán 26 procent av fallen 1970- 1973 till 63 procent 1985-1987).

0 våldet där skjutvapen använts har i stort Det dödliga sett státt stilla under den studerade perioden.

TABELL 4 efter huvudtyp vid dödligt váld i Vapenförekomst Stockholms stad 1970-1987. Antal. Procentuell förändring

År Hugg & Kniv & Övriga Skjut- Övriga TOT.

Inget vapen slag stilett stickv vapen vapen

Procentuell

förändring ** ** ** ** ** 70-72--85-87 -68 +172

** Procentuell förändring ej beräknad.

Bilaga

SKJUTVAPEN OCH VÅLDSBROTT

Som framgått av tidigare avsnitt har förekomsten av skjutvapen vid våldsbrott ökat under den senaste 20-årsperioden. Undantaget fran detta var det dödliga våldet där förekomsten av skjutvapen inte nämnvärt förändrats under den senaste 20-årsperioden. En granskning av den officiella statistiken över polisanmälda mord, dråp och misshandel med dödlig utgång i hela Sverige visar på samma resultat (se tabell 5).

I det här avsnittet skall förekomsten av skjutvapen vid våldsbrott närmare studeras. Eftersom data över vapenutvecklingen hitintills varit begränsade till att gälla Stockholm? redovisas först den information om utvecklingen av förekomsten av skjutvapen vid våldsbrott som gär att få från den officiella brottsstatistiken. Därefter åter till de tva speicalundersökningarna för vilka följande frågor behandlas så långt materialen tillåter.

1) Vilken typ av skjutvapen förekommer? 2) I vilken utsträckning är det fråga om attrapper, i vilken utsträckning har gärningsmannen licens för vapnet, i vilken utsträckning rör det sig om illegala vapen? 3) Används vapen att skada offret eller förekommer de mest som hot? 4) I vilka sociala sammanhang förekommer skjutvapen vid våldsbrott?

2 Det var av tids- och ekonomiska skäl inte med en möjligt

datainsamling täckande hela riket.

324 Bilaga

TABELL 5 Po1isanmä1da faH av mord, dråp, försök ti11 mord och dråp, och rån uppdelade efter faH med respektive utan skjutvapen* áren 1970, 1975, 1980,

1987, Sverige. Anta1, procentueH för ändring

Brott/âr Ej skjutvapen Skjutvapen TOTALT

Mord, dråp 8x misshandei med dödl. utg.

Försök tiH mord & dråp

Rán

* I statistiken räknas aHt som uppfattas som skjutvapen. Räknade som skjutvapen i statistiken kan t.ex. vara attrapper av oiika siag. ** ProcentueH förändring ej beräknad.

Bilaga 325

Typ av skjutvapen

I bada specialundersökningarna kodades de uppgifter om typ av skjutvapen som fanns att få i utredningsmaterialet. Denna uppgift visade sig långt svårare i undersökningen av misshandel, rån och våldtäkt än i studien av dödligt våld, dels eftersom uppklaring är långt lägre i de förstnämnda fallen, dels därför att utredningarna i dessa fall, som regel, är långt mindre omfattande och noggranna än i fall av dödligt våld.

I tabell 6 redovisas de informationer som fanns att få om skjutvapen i undersökningen av misshandel, rån och våldtäkt i Stockholm 1970, 1980 och 1987. Fall där det klart konstaterats att vapnet var en attrapp (se nedan) har inte medtagits. Det hindrar dock inte att en del av de vapen som uppges i tabellen också kan vara attrapper, det gäller särskilt de där endast uppgifter av typen pistol utan närmare specifikationer fanns angivna. Det bör vidare framhållas att de uppgifter som redovisas i tabell 6 bygger pá oviktade data, dvs. inte är uppräknade till helárstal. Det bör också uppmärksammas att urvalsfraktionerna skiljer sig åt mellan âr och brottstyper (se tabell 2 ovan).

326 Bilaga

TABELL 6 Uppgifter om typ av skjutvapen. Misshandel, rán, och våldtäkt i Stockholm 1970, 1980 och 1987. Oviktade antalsuppgifter

Brott/ár Typ av skjutvapen

Misshandel 1970 pistol, ej närmare specificerad 1980 1987 tárgaspistol, kal. 8 mm pistol, Husqvarna, kal. 9 mm AK 4

Personrán 1970 pistol, ej närmare specificerad pistol, Walther, kal. 7.65 mm 1980 revolver pistol, ej närmare specificerad pistol, Franz Stock, kal. 7,65 mm 1987 2 pistoler, ej närmare specificerade pistol, Beretta, kal. 9 mm revolver, kal. 22

Bank, post & butiksrån 1970 9 pistoler, ej närmare specificerade 3 startpistoler pistol, FN, kal. 7,65 mm pistol, F.L. Selbstlader, kal. 7,65 mm start- och tárgaspistol, Rohner, kal. 6,35 mm pistol, Parabellum, kal. 9 mm pistol, fabrikat okänt, kal. 7,65 mm revolver, Colt

TABELLEN FORTSÄTTER PÅ NÄSTA SIDA

Bilaga

Brott/år Typ av skjutvapen

1980 7 pistoler, ej närmare specificerade 3 startpistoler, varav tvâ Arminius, kal. 9 mm 2 pistoler, Smith & Wesson, kal. 38 pistol, fabrikat okänt, kal. 7.65 mm start- och tárgaspistol, Rhoner, kal. 8 mm pistol, Walther, kal. 7.65 mm pistol, Astra, kal. 7.65 mm revolver, Rubi revolver, Colt 2 avságade hagelgevär, kal. 12 kpist, kal. 9 mm 1987 6 pistoler, ej närmare specificerade 3 startrevolvrar, Mayer & Sohne, kal. 9 mm startpistol, Reck, kal. 8 mm 3 revolvrar, ej närmare specificerade 3 avságade hagelgevär, kal. 12, varav ett Husqvarna Våldtäkt 1970 pistol, ej närmare specificerad 1980 pistol, ej närmare specificerad 1987 mausergevär

I tabell 7 redovisas skjutvapnen som användes vid våld dödligt i Stockholm 1970-1987. I 17 av samtliga 25 fall med skjutvapen fanns uppgift om vilken slags skjutvapen som använts.

328 Bilaga

TABELL 7 Typ av skjutvapen som använts vid dödligt våld i Stockholm 1970-1987

År Typ av skjutvapen

1970-1972 2 hagelgevär revolver, Smith & Wesson pistol, C7, mod. 50, kal. 7.65 mm 1973-1975 kulgevär/repetergevär hagelgevär, Remo jaktstudsare pistol, Ortgies, kal. 6.35 mm pistol, Beretta, kal. 7.65 mm 1976-1978 jaktstudsare, Husqvarna, kal. 6.5 x 5.5 pistol, Bersa, mod 62, kal. 22 LR kpist, modell 45 B, kal. 9 mm 1979-1981 pistol, Walther, kal. 7.65 mm pistol, Mauser, kal. 6.35 mm 1982-1984 1985-1987 pistol, Unique, Standard Olympic, kal. 22 pistol, FN, kal. 7.65 mm avságat hagelgevär

Skjutvapen, licensförhâllanden, attrapper

För att försöka bringa klarhet i vilken utsträckning skjutvapen som används vid våldsbrott är legala eller illegala vapen, i vilken utsträckning gärningsmannen själv hade licens för vapnet, och slutligen, i vilken utsträckning förekommande

vapen i själva verket var attrapper kodades vapnen efter

följande indelning.

Bilaga

1) Gärningsmannen har licens för vapnet. 2) Någon annan än gärningsmannen har licens för vapnet (det är sålunda inte i sig illegalt). 3) Det är konstaterat att gärningsmannen inte har licens för vapnet, men det är osäkert om någon annan har licens eller om det rör sig om ett illegalt vapen. 4) Det är klart konstaterat att det rör sig om ett illegalt vapen. 5) Det är klart konstaterat att det inte rör sig om ett riktigt skjutvapen utan en attrapp. 6) Uppgift saknas.

Detta innebär bl.a. att förekomsten av illegala sannovapen likt är underskattad eftersom troligtvis en del sådana återfinns i kategorin osäkert om licens. I en rätt stor del av fallen saknas uppgifter, och det beror oftast på att brottet är ouppklarat. När dessa uppgifter redovisas för materialet om misshandel, rån och våldtäkt i Stockholm 1970, 1980 och 1987 är uppgifterna viktade till helårstal. I det sammanhanget bör observeras att uppgifterna för misshandel är rätt skakiga och bör tolkas med största försiktighet.

Resultaten för misshandel, rån och våldtäkt i Stockholm 1970, 1980 och 1987 redovisas i tabell 8. Det framgår där bl.a. att

o Det är ovanligt att gärningsmannen själv har licens för vapnet. o En förhållandevis hög andel av skjutvapnen vid bank-, postoch butiksrån är attrapper.

Vad beträffar materialet över dödligt våld i Stockholm 1970- 1987 (tabell 9), där av förklarliga skäl inga vapen är attrapper eftersom de använts i samtliga fall, framkommer bl.a. att

o Det är ovanligt att gärningsmannen själv har licens för vapnet.

330 Bilaga

stor - 0 Att en rätt de1 av vapnen är i11ega1a vapen någonstans me11an 29-53 procent, det senare om man sku11e anta att a11a fa11 där det är osäkert om licens finns i själva verket rör sig om i11ega1a vapen.

Bilaga 331

TABELL 8 Skjutvapen vid misshandel, rån och våldtäkt Stockholms stad 1970, 1980 och 1987

Brott/år Antal Därav; skjut- GM har Annan Osäkert Uppgift vapen Tic. har Tic. om Tic.

IT1egaTt Attrapp saknas*

Misshandela

Personrán 1970 6 0 0 2 0 0 4 1980 20 0 5 5 5 0 5 1987 35 0 0 0 5 0 30 Bank, post & butiksrån 1970 41 0 1 2 1 7 30 1980 62 0 10 12 2 10 28 1987 82 0 4 2 4 14 58 Váidtäkt 1970 2 0 0 0 0 0 2 1980 2 0 0 0 1987 4 2 0 0 2 TOTALT 1970 59 0 1 4 1 7 46 1980 84 0 15 17 7 10 35 1987 221 22 24 22 9 36 108

% ökning 275 procent (exkl. misshande1) 147 procent

a) jämförelser me11an âren av uppgifterna för misshande1 bör göras med största försiktighet, dels pá grund av fáta1et fail = 1 fa11 (oviktat 1970, 5 fail 1987), dels pá grund av de rea1tivt höga viktningsta1en (se tabe11 2).

* Innebär i majoriteten av faT1 att informationer om vapnet saknas på grund av att brottet ej är uppklarat (med känd gärningsman).

Bilaga

TABELL 9 vid dödiigt vá1d i Stockho1ms stad 1970-1987 Skjutvapen

Brott/år Anta] Därav; skjut- GM har Annan Osäkert Uppgift lic. har 1ic. om 1ic. I11ega1t Attrapp saknas vapen

1976-1978

Skjutvapen som hotmedel

konstaterats att vá1dsbrott där Det har tidigare skjutvapen förekommit ökat markant, men att det inte gälier för det dödliga våldet. Detta beror pá att skjutvapen i misshande1s-, rán- och vá1dtäktsfa11en huvudsak1igen används som hotmedei och att det är denna typ av fa11 som svarar i stort för heia vad gäiier misshande1s-, rån- och vá1dstäktsfa11en ökningen (tabeil 10).

0 av skjutvapen vid vá1dsbrott är a11tsá i första

Ökningen

hand en ökning av användandet av skjutvapen som hotmedei, inte som ett mede1 att skada offret.

Bilaga 333

TABELL 10 Fall med skjutvapen uppdelade på h0tfa11 och fa11 där vapnet kom ti11 användning. Stockholms stad 1970, 1980 och 1987. Antal

Brott/år Fa1T med Därav; skjutvapen Endast Misslyckat Offret Uppgift som hot försök skada skadat saknas

Misshande1* 1970 ( 10) ( 10) - - 1980 - - - ( 0) 1987 (100) 60) - ( ( 40)

Personrán

Bank, post & butiksrån

Váidtäkt

TOTALT

* Se not a) ti11 tabe11 8.

334 Bilaga

Det sociala sammanhanget vid våldsbrott med skjutvapen

En särskild granskning av det sociala sammanhanget vid våldsbrott där skjutvapen förekommit visar att man kan tala om två huvudtyper som fångar in det mesta;

o Vid rån av kommersiella inrättningar, i synnerhet bank och post, men även i någon mån butiker.

0 Vid uppgörelser som sker inom eller med anknytning till den s.k. undre världen.

SAMMANFATTNING

Polisanmälda våldsbrott där vapen förekommit har ökat markant under perioden 1970 till 1987. Fallen med vapenförekomst har dock inte ökat snabbare än den allmänna ökningen av våldsbrott. Polisanmälda våldsbrott där kniv eller stilett förekommit har dock ökat kraftigare än vâldsbrotten totalt sett. Detsamma gäller i någon mindre grad också väldsbrotten där skjutvapen förekommit. Det sistnämnda gäller framför allt personránen.

Det ökande antalet våldsbrott där vapen förekommit har dock inte inneburit någon ökning av vâldsbrotten med dödlig utgång, även om en betydligt större del av de som avlidit till följd av våldsbrott i dag dödats med vapen jämfört med vad som gällde för 15-20 år sedan. Av vâldsbrotten med dödlig utgång i Stockholm 1970-1974 användes vapen i ca 40 procent av fallen jämfört med drygt 80 procent av fallen 1985-1987. Om orsakerna till detta kan man f.n. bara spekulera.

Vad beträffar skjutvapen har förekomsten av skjutvapen vid våldsbrott ökat under den senaste 15-20-ársperioden. Undantaget från detta är de våldsbrott som resulterat i dödlig utgång där skjutvapenanvändningen i stort sett stått still

Bilaga

under perioden. En förklaring till denna skillnad kan vara det faktum att nästan hela ökningen av våldsbrott där skjutvapen förekommit består i fall där skjutvapnet endast använts som hot. Jämförs olika typer av våldsbrott är också av inslaget skjutvapen störst vid det instrumentella brottet rán, och i synnerhet vid rán av bank, post och butik (dock betydligt ovanligare vid butiksránen). I andra typer av våldsbrott är det mest vid uppgörelser med anknytning till den s.k. undre världen som skjutvapen förekommer. Också där oftast som hotmedel. Det är ovanligt att har licens för de gärningsmannen skjutvapen som förekommer vid våldsbrott. En rätt stor del tycks vara illegala vapen. En förhållandevis av hög andel skjutvapnen vid bank-, och butiksrån post- är attrapper.

Statens 1989

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

l. Rapport av den särskilde utredaren för granskning 35. Reformerad mervårdeskatt m.m. av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring stats- - Motiv. Del 1. minister Olof Palme. C. - Lagtext och bilagor. Del 2. Fi. . Beskattning av fåmansföretag. Fi. 36. Inflationskorrigerad inkomstbeskattning. Fi. . integriteten vid statistikproduktion. C. 37. Utländska förvärv av Svenska företag - en studie av . Fasta Öresundsförbindelser. K. utvecklingen. I. . Samordnad länsförvaltning. Del 1: Förslag. C. 38. Det nya skatteförslaget- sammanfattning av skatte-

\OOONIONUIÄUJN

. Samordnad länsförvaltning. Del 2: Bilagor. C. utredningamas betänkanden. Fi. . Vidgad etableringsfrihet för nya medier. U. 39. Hjälpmedelsverksamhetens utveckling. S. . UD:s presstjänst. UD. 40. Datorisering av tullrutinema - slutrapport. Fi. . Särskild inkomstskatt för utländska artister m.f1. Fi. 41. Samerått och sameting. Ju. 10. Två nya treåriga linjer. U. 42. Det civila försvaret. Del 1. 11. Hushållssparandet - Huvudrapport från Spardelega- Det civila försvaret Del 2. Författningstext. Fö. tionens sparundersökning. Fi. 43. Storstadstrafik 3 - Bilavgifter. K. l2. Den regionala problembilden. A. 44. Översyn av vapenlagstiftningen. Ju. 13. Mångfald mot enfald. Del 1. A. 14. Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och råttsfrågor. A. 15. Storstadstrañk 2 - Bakgmndsmaterial. K. 16. Kostnadsutveckling och konkurrens i banksektom. Fi. 17. Risker och skydd för befolkningen. Fö. 18. SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder. C. 19. Regionalpolitikens förutsättningar. A. 20. Tullregisterlag m.m. Fi. 21. Sätt värde på miljön - miljöavgifter på svavel och klor. ME. 22. Censurlagen - en modernisering av biografförordningen. U. 23. Parkeringsköp. Bo. 24. Statligt finansiellt stöd? I. 25. Rapporter till fmansieringsutredningen. l. 26. Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen. Fi. 27.Forskning vid de mindre och medelstora högskolorna. U. . 28. Utbildningar för framtidens tandvård. U. 29. Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför 90-talet. U. 30. Professorstillsättning. En översyn av proceduren vid tillsättning av professorstjänster. U. 31. Statens mät- och provstyrelse. I. 32. Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. ME. 33. Reformerad inkomstbeskattning - Skattereformens huvudlinjer. Del 1. - Inkomst av kapital. Del 2. - Inkomst av tjänst, lagtext och kommentarer. Del 3. - Bilagor, expertrapporter. Del 4. Fi. 34. Refonnerad företagsbeskattning - Motiv och lagförslag. Del 1. - Expertrapporter. Del 2. Fi.

KUNGL. BIBL. 1989 -07-2 1 __.$I99.*.S.HQ%-M__

Statens

offentliga

utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Utbildningsdepartementet

Samerätt och sameting. [41] Vrdgad etableringsfrihet för nya medier. [7] Översyn av vapenlagstiftningen. [44] Två nya treåriga linjer. [10]

Censurlagen - en modernisering av biografförordningen. [22]

Utrikesdepartementet

Forskning vid de mindre och medelstora högskolorna. UD:s presstjänst. [8] [27]

Utbildningar för framtidens tandvård. [28] Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför

Försvarsdepartementet

90-talet. [29] Risker och skydd för befolkningen. [17] Professorstillsättning. En översyn av proceduren vid Det civila försvaret. Del 1. [42] tillsättning av professorstiänst. [30] Det civila försvaret. Del 2. Författningstext. [42]

Socialdepartementet Arbetsmarknadsdepartementet

Hjälpmedelsverksamhetens utveckling. [39] Den regionala problembilden. [12] Mångfald mot enfald. Del l. [13] Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och

Kommunikationsdepartementet rättsfrágor. [14]

Fasta Öresundsförbindelser. [4] Regionalpolitikens förutsättningar. [19] Storstadstraftk 2 - Bakgrundsmaterial. [15]

Storstadstrañk 3 - Bilavgifter. [43]

Industridepartementet

Statligt finansiellt stöd. [24]

Finansdepartementet Rapporter till ñnansieringsutredningen. [25]

Statens mät- och provstyrelse. [31] Beskattning av fámansföretag. [2] Utländska förvärv av svenska företag - en studie av Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. [9] utvecklingen. [37] Hushållsparandet - Huvudrapport från Spardelegationens sparundersökning. [11]

Kostnadsutvecklin g och konkurrens i banksektorn. [16] Civildepartementet

Tullregisterlag m.m. [20] Rapport av den särskilda utredaren för granskning av Kustbevakningens roll iden framtida sjöövervaltninghotbilden mot och säkerhetsskyddet kring statsminister en. [26] Olof Palme. [1] Reformerad inkomstbeskattning integriteten vid statistikproduktion. [3] - Skattereformens huvudlinjer. Del 1. [33] Samordnad länsförvaltning. Del 1: Förslag. [5] - Inkomst av kapital. Del 2. [33] Samordnad länsförvaltning. Del 2: Bilagor. [6] - Inkomst av tjänst, lagtext och kommentarer. Del 3. SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder. [18] [33] . - Bilagor, expertrapporter. Del 4. [33]

Reformerad företagsbeskattning Bostadsdepartementet

- Motiv och lagförslag. Del 1. [34] Parkeringsköp. [23] - Expertrapporter. Del 2. [34]

Refonnerad mervärdeskatt m.m. Miljö- och energidepartementet

- Motiv. Del 1. [35] Sätt värde på miljön - miljöavgifter på svavel och klor. - Lagtext och bilagor. Del 2. [35] [21]

lnflationskorrigerad inkomstbeskattrting. [36] Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. [32] Det nya skatteförslaget- sammanfattning av skatteutredningamas betänkanden. [38] Datorisering av tullrutinerna - slutrapport. [40]

KUNGL. 3:531.. - -

1989 07 2 1

STOCKHQLM

Nasi

j9T4-°{°°F§°'F$

ALLMÄNNA FÖRLAGET N55?

BESTÄLLNINGARIALLMÄNNA FÖRLAGET.KUNDTJÄNST,10647 STOCKHOLM.

9X°93549°

TEL: 08-7399630, Fax: 08-739 95 48. INFORMATIONSBOKHANDELN. MALMTORGSGAIAN5 (vu) BRUNKEBERGSIORG). STOCKHOLM.