Översyn av lagstiftningen på kärnenergiområdet

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Översyn av

lagstiftningen på kärnenergiemrådet

SLM]

Betänkande av utredningen om översyn av kärntekniklagstiftningen Malmö 1991

Statens offentliga utredningar

ww 199195

@ Miljödepartementet

Översyn

av

lagstiftningen på

kärnenergiområdet

Betänkande av ggredningen om Översyn av kärntekniklagstiftningen Malmö 1991

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjer remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 087 39 96 30 Telefax 087 39 95 48

Publikationerna kan också köpas i Infonnationsbokhandeln, Malmtorgsgatan Stockholm.

ISBN 91-38-10915-8 Malmö 1991 ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för

miljödepartementet

Genom beslut den 23 februari 1989 bemyndigade regeringen chefen för miljö- och energidepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att se över kämtekniklagstiftningen. Med stöd bemyndigandet förav ordnades lagmannen Bengt Eliasson till särskild utredare.

Den 23 maj 1989 förordnades till sakkunniga numera hovrättsrâdet Mats Jender, överingenjören Sören Norrby, kanslirådet Ingvar Persson, avdelningschefen Jan-Olof Snihs samt överdirektören Olof Söderberg. Samma dag förordnades till experter verkställande direktören Sten Bjurström, laboratom Anders Fröman, numera lagmannen Bertil Hübinette samt direktören Leif Josefsson. Genom beslut den 4 december 1990 och den 16 april 1991 förordnades Lars Ekecrantz, sakkunnig i miljödepartementet, samt ekonomidirektören Mårten Eriksson till experter.

Till sekreterare åt utredningen förordnades numera hovrättsrâdet Kent Jönsson.

Utredningen har antagit namnet utredningen om översyn av kämtekniklagstiftningen.

Utredningen får härmed överlämna betänkandet Översyn lagstiftningen av på kämenergiomrâdet. Utredningsuppdraget är därmed avslutat. Stockholm i december 1991.

Bengt Eliasson Kent Jönsson

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid. FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till lag om ändring i lagen 19843 om

kämteknisk verksamhet 11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till lag om ändring i strålskyddslagen 1988220 .22

Förslag till lag om ändring i lagen 1991341 om

förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas

imassförstörelsesyfte, m.m. 24 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för

använt kämbränsle m.m. 26 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till förordning om kämteknisk verksamhet 30 snor Förslag till förordning om ändring i strålskyddsförord-

ningen 1988293 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till förordning om finansiering av framtida

utgifter för använt kämbränsle m.m. 43 . . . . . - . . . . . . .

45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . c

UTREDNINGSUPPDRAG M.M. 65 . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Direktiven 65 . . . . . . - . . . . . . . . . . . . - - . . . o c 1.2 Utredningsarbetets bedrivande och kostnadseffekter .73

KÄRNKRAFPEN I SVERIGE 75 . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Bakgrund 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Några tekniska grunddata 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Kämkraftindustrin och övrig kämteknisk verksamhet 82

2.4 Kärnkraftens avfall . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.4.1 Kärnkraftverken 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4.2 Tillverkning av kärnbrånsle 93 . . . . . . . . . . . 2.4.3 Brytning och utvinning av uran 94 . . . . . . . . . 2.4.4 Annan kärnteknisk verksamhet m.m. 95 . . . . . . 2.4.5 Slutförvaringen 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.5 Myndigheternas roll 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

DET INTERNATIONELLA SAMARBETET INOM KÄRNENERGIOMRÅDET 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Viktiga internationella organ m.m. 107 . . . . . . . . . . . . 3.2 Sveriges deltagande i det internationella samarbetet 110 .

DEN SVENSKA LAGSTIFTNINGEN 113 . . . . . . . . . . . . 4.1 Kämtekniklagen 113 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Strålskyddslagen 119 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Finansieringslagen m.m. 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Atomansvarighetslagen 123 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

TILLÄMPNINGEN AV KÄRNTEKNIKLAGEN 125 . . . . . 5.1 Allmänna synpunkter på kärntelcniklagstiftningen 125 . . . 5.2 Kärntekniklagens tillämpningsområde 131 . . . . . . . . . . . 5.2.1 Vissa begrepp i kärntelcniklagen 131 . . . . . . . . 5.2.2 Tillstånd enligt kämtekniklagen till befattning med kämämne och kämavfall m.m. 134 . . . . . . 5.2.3 Närmare om praktisk hantering och kategorisering av kämämne och kåmavfall 140 . . . . . . . . 5.2.4 Tillämpningsproblem 147 . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.5 överväganden 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Normgivning och myndighetstillsyn vid kämteknisk verksamhet 164 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.1 Villkor och föreskrifter för kämteknisk verksamhet 165 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.3.2 Vissa tillsynsfrågor 183 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Driftansvaret för kämteknisk verksamhet 190 . . . . . . . . 5.4.1 Tillständshavarens skyldigheter och ansvar

avseende säkerheten vid kämteknisk verksamhet 190 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.2 Prövning av tillståndshavares kompetens enligt kämtekniklagen 193 . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.3 Närmare om organisationen av driften vid

vissa av de större kämtekniska anläggningarna 196 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.4 Organisationen av säkerhetsarbetet vid de

kämtekniska anläggningarna 204 . . . . . . . . . . . 5.4.5 Överväganden 206 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5 Utländskt kämavfall och använt kämbränsle i Sverige .214 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.1 Inledning 214 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.2 Förekomst i Sverige av utländskt kärnämne och kärnavfall 215 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.3 Regleringen av införsel och lagring av utländskt kämavfall m.m. 227 . . . . . . . . . . . . 5.5.4 Debatten om utländskt kämavfall samt problem i tillämpningen 229 . . . . . . . . . . . . . . 5.5.5 Internationella aspekter 234 . . . . . . . . . . . . . .

5.5.6 överväganden 240

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6 Utförsel av kämteknisk utrustning m.m. 253 . . . . . . . . . 5.6.1 Teknisk bakgrund 253 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6.2 Internationellt samarbete till hinder mot kämvapenspridning m.m. 257 . . . . . . . . . . . . . . . 5.6.3 Kämtekniklagen m.m. 265 . . . . . . . . . . . . . . 5.6.4 Utvecklingen inom krigsmaterielexportområdet 271 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.6.5 Kontrollen av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte m.m. 274 . . . . . 5.6.6 överväganden 277 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7 Anpassningen av kämtelmiklagen till Sveriges

internationella överenskommelser på kämenergiområdet .284 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7.1 Allmänt Sveriges överenskommelser på om kämenergiområdet 284 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7.2 Ingångna multilaterala överenskommelser 287 . 5.7.3 Ingångna bilaterala överenskommelser 294 . . . . . 5.7.4 överväganden 295 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.8 Övriga frågor 301 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.8.1 Prövningsförfarandet för uppförande av kärnteknisk anläggning 301 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.8.2 Frågan förbud mot vissa investeringar i om kämkraftsreaktorer 318 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.8.3 Åtalsanmälan 326 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.8.4 Kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder i syfte att uppföra en kärnkraftsreaktor 333 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

PLANERING OCH FINANSIERING AV KRAFTSAVFALLETS SLUTFÖRVARING 337 . . . . . . . . . 6.1 Forsknings- och utvecklingsverksamheten 338 . . . . . . . . 6.1.1 Bakgrund 338 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.2 Forskningsskyldigheten enligt kämtekniklagen 340 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.3 FoU-programmen 86 och 89 343 . . . . . . . . . . . 6.1.4 överväganden 347 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Finansieringen .351 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.1 fmansieringslagen 351 Närmare om . . . . . . . . .

6.2.2 Förvaltningen av avgiftsmedlen samt utbetalning till reaktorinnehavama 354 . . . . . . . . 6.2.3 Finansiering av omhändertagandet av avfall

från vissa forskningsanläggningar m.m. 357 . 6.2.4 överväganden 358 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SPECIALMOTIVERING 365 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1 Förslaget till lag om ändring i lagen l984z3 om kämteknisk verksamhet 365 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Förslaget till lag om ändring i strålskyddslagen 1988220 .382 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen 1991341 om

förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. 383 . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Förslaget till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. 384 . . . . . . . . . . . 7.5 Förslaget till förordning om kämtelcnisk verksamhet 388 . 7.6 Förslaget till förordning om ändring i strål-

skyddsförordningen 1988293 391 . . . . . . . . . . . . . . 7.7 Förslaget till förordning om finansiering av

framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. 391 . . . . .

ll

Förslag till

Lag om ändring i lagen 19843 om kärntek-

nisk verksamhet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 19843 om kärnteknisk verksamhet dels att 1-6, 10-13, 16-21, 25, 28 och 29 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2 a 24 a § och 25 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

Denna lag gäller kämteknisk Denna lag gäller kämteknisk verksamhet, m.m. verksamhet, m.m.

Med sådan verksamhet avses Med sådan verksamhet avses

uppförande, innehav eller drift uppförande, innehav eller drift av kämteknisk anläggning, av kämteknisk anläggning, förvärv, innehav, överlåtelse, 2. förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport hantering, bearbetning, transport av eller annan befattning med av eller annan befattning med kärnämne eller kämavfall, kärnämne eller kämavfall, 3. införsel till riket av kärnämne införsel till riket och utförsel eller kämavfall, ur riket av kärnämne eller kämavfall, 4. utförsel ur riket av 4. utförsel ur riket av a. kärnämne eller mineral med a. mineral med halt av kärnämne, halt av sådant ämne, vad som har framställts av vad som har framställts av kärnämne eller vara i vilken kärnämne eller vara i vilken sådant ämne ingår, sådant ämne ingår, c. utrustning eller material som c. utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av användning eller framställning av kärnämne eller som annars är av kärnämne, i den utsträckning väsentlig betydelse för framställ- regeringen föreskriver, och ning av kärnladdningar, i den

utsträckning regeringen föreskriver, och upplåtelse eller överlåtelse av 5. upplåtelse eller överlåtelse av svensk myndighet, svenskt företag rätt att utom riket tillverka sådan eller den som är bosatt eller utrustning eller sådant material stadigvarande vistas här av rätt som avses i 4 c och som tillverkas att utom riket tillverka sådan inom riket, i den utsträckning utrustning eller sådant material regeringen föreskriver. som avses i 4 c, i den utsträckning regeringen föreskriver.

2§

l denna lag avses med I denna lag avses med

kämteknisk anläggning kämteknisk anläggning a. anläggning för utvinning av a. anläggning för utvinning av kämenergi kämkraftsreaktor, kämenergi kärnkraftsreaktor, b. annan anläggning i vilken en annan anläggning i vilken en självunderhållande kämreaktion självunderhållande kämreaktion kan ske, såsom forskningsreaktor, kan ske, såsom forskningsreaktor, c. anläggning för utvinning, fram- c. anläggning för utvinning, framställning, hantering, bearbetning, ställning, hantering, bearbetning, lagring eller slutlig förvaring av förvaring som avses bli bestående kärnämne, och slutförvaring eller annan förvaring lagring av kämämne, och d. anläggning för hantering, be- anläggning för hantering, bearbetning, lagring eller slutlig arbetning, lagring eller slutförvarförvaring av kärnavfall, ing av kärnavfall,

2. kämämne 2. kämämne a. uran, plutonium eller annat a. uran, plutonium eller annat ämne som används eller kan ämne som används eller kan användas för utvinning av kärn- användas för utvinning av kärnenergi kämbränsle eller förening energi kärnbränsle eller förening i vilken sådant ämne ingår, i vilken sådant ämne ingår, torium eller annat ämne som är b. torium eller annat ämne som är ägnat att omvandlas till kämbräns- ägnat att omvandlas till kämbränseller förening i vilken sådant eller förening i vilken sådant ämne ingår, och ämne ingår, och använt kämbränsle som inte har c. använt kärnbränsle som inte har c. placerats i slutförvar, placerats i slutförvar, kämavfall kämavfall a. använt kämbränsle som har a. använt kärnbränsle som har placerats i slutförvar, placerats i slutförvar, radioaktivt ämne som har radioaktivt ämne som har bildats i en kämteknisk anläggning bildats i en kämteknisk anläggeller material eller annat som har ning och som har framställts

blivit radioaktivt förorenat i en eller tagits ur anläggningen för att sådan anläggning, och användas i undervisnings- eller forskningssyjte eller för medicinska, jordbrukstekniska, industriella eller kommersiella ändamål, c. material eller annat som tillhört en kämteknisk anläggning och som har blivit radioaktivt förorenat samt inte längre skall användas i en sådan anläggning, och radioaktiva delar av en kämtek- d. radioaktiva delar av en kärntekc. nisk anläggning awecklas. nisk anläggning som awecklas. som

2a§

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär i den utsträckning det kan ske utan att syftet med lagen åsidosätts föreskriva undantag från tillämpningen av denna lag eller vissa bestämmelser i lagen ifråga om kärnämne eller kämaifall, meddela närmare föreskrifter om förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport av eller annan befattning med kärnämne eller kärnaifall.

3§

Kärnteknisk verksamhet skall Kärnteknisk verksamhet skall bedrivas sådant sätt att kraven bedrivas sådant sätt att kraven på säkerhet tillgodoses och de på säkerhet tillgodoses och de förpliktelser uppfylls följer förpliktelser uppfylls som följer som Sveriges överenskommelser i av Sveriges överenskommelser i av syfte att förhindra spridning syfte att dels förhindra spridning av kärnvapen. av kärnvapen, dels garantera fysiskt skydd av kärnämne.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela sådana föreskrifter som behövs med hänsyn till uppjârllan-

det av de förpliktelser som följer av Sveriges överenskommelser enligt första stycket.

Bestämmelser om strålskydd finns Bestämmelser om strålskydd finns i strålskyddslagen 1988220. i strålskyddslagen 1988220.

4§

Säkerheten vid kämteknisk verk- Säkerheten vid kämteknisk verksamhet skall upprätthållas genom samhet skall upprätthållas genom att de åtgärder vidtas som krävs att de åtgärder vidtas som krävs för att för att förebygga fel i eller felaktig förebygga fel i eller felaktig funktion hos utrustning, felaktigt funktion hos utrustning, felaktigt handlande eller annat som kan handlande eller annat som kan leda till en radiologisk olycka, och leda till en radiologisk olycka, och förhindra olovlig befattning förhindra olovlig befattning med kämämne eller kåmavfall. med kärnämne eller kämavfall.

Regeringen eller den myndighet som regeringen -bestämmer får meddela föreskrifter om åtgärder som avses i första stycket.

5§

För kåmteknisk verksamhet krävs För kämteknisk verksamhet krävs tillstånd enligt denna lag. Frågor tillstånd enligt denna lag. Frågor om tillstånd prövas av regeringen om tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet som regering- eller den myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd att upp- en bestämmer. Tillstånd att uppföra en kämkraftsreaktor får inte föra en kärnkraftsreaktor får inte meddelas. meddelas.

[fråga om kämämne eller kärnav- Regeringen eller den myndighet fall i små mängder eller med låga som regeringen bestämmer får halter av radioaktivitet kan rege- föreskriva att det i ärenden om ringen i förordning meddela före- tillstånd enligt denna lag skall skrifter om tillstånd för envar eller upprättas en miljökonsekvensbeför viss yrkesgrupp eller för vissa skrivning avseende säkerhetstekinrättningar, institutioner eller niska aspekter. företag att använda ämnet eller atfallet i undervisnings- eller forskningssyfte eller för medicin-

ska, jordbrukstekniska, industrieleller kommersiella ändamål.

6§

Ingen fâr utarbeta konstruktions- Tillstånd att uppföra en anläggritningar, beräkna kostnader, ning för slutförvaring av använt beställa utrustning eller vidta kämbränsle eller kärnaxfall från andra sådana förberedande át- kämteknisk anläggning i annat gärder i syfte att inom landet land får inte meddelas. Sådant uppföra en kärnkraftsreaktor. material får dock slutförvaras i en anläggning som är avsedd för svenskt använt kämbränsle eller kärnatfall om särskilda skäl föreligger och förutsättningarna för det program som avses i 12§ denna lag ändras.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om slutförvaring som avses i första stycket.

10§

Den som har tillstånd till kämtek- Den som har tillstånd till kämteknisk verksamhet skall svara för att nisk verksamhet skall svara för att de åtgärder vidtas som behövs för de åtgärder vidtas som behövs för att med hänsyn till verksam- att med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden hetens art och de förhållanden under vilka den bedrivs upprätt- under vilka den bedrivs upprätthålla säkerheten, hålla säkerheten, att på ett säkert sätt hantera att ett säkert sätt hantera och slutförvara i verksamheten och slutförvara i verksamheten uppkommet kämavfall eller däri uppkommet kåmavfall eller däri uppkommet kämämne som inte uppkommet kämämne som inte används på nytt, och används på nytt, och att pá ett säkert sätt avveckla att på ett säkert sätt aweckla och riva anläggningar i vilka och riva anläggningar i vilka verksamheten inte längre skall verksamheten inte längre skall bedrivas. bedrivas.

En tillståndshavare fâr efter godkännande av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer uppdra åt annan att

svara för åtgärd som avses i första stycket.

ll§

Den som har tillstånd att inneha Den som har tillstånd att inneha eller driva en kämkraftsreaktor eller driva en kärnkraftsreaktor skall, utöver vad som sägs i 10 skall, utöver vad som sägs i 10 § svara för att den allsidiga forsk- första stycket, svara för att den nings- och utvecklingsverksamhet allsidiga forsknings- och utveckbedrivs som behövs för att vad lingsverksamhet bedrivs som som föreskrivs i 10 § 2 och 3 behövs för att vad som föreskrivs skall kunna fullgöras. i 10 § första stycket 2 och 3 skall kunna fullgöras.

Frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

12§

Den som har tillstånd att inneha Den som har tillstånd att inneha eller driva en kämkraftsreaktor eller driva en kämkraftsreaktor skall i samråd med övriga reakto- skall i samråd med övriga reaktorinnehavare upprätta eller låta rinnehavare upprätta eller låta upprätta ett program för den allsi- upprätta ett program för den diga forsknings- och utvecklings- allsidiga forsknings- och utveckverksamhet och de övri ga åtgärder lingsverksamhet och de övriga som anges i 10 §2 och 3 och 11 åtgärder som anges i 10 § första Programmet skall dels innehålla stycket 2 och 3 och 11 Proen översikt över samtliga åtgärder grammet skall dels innehålla en som kan bli behövliga, dels när- översikt över samtliga åtgärder mare ange de åtgärder som avses som kan bli behövliga, dels närbli vidtagna inom en tidrymd om mare ange de åtgärder som avses minst sex år. Programmet skall bli vidtagna inom en tidrymd om med början år 1986 vart tredje år minst sex år. Programmet skall insändas till regeringen eller den med början år 1986 vart tredje år myndighet som regeringen be- insändas till regeringen eller den stämmer för att granskas och myndighet som regeringen beutvärderas. stämmer för att granskas och utvärderas. I samband med granskningen får uppställas sådana villkor som behövs med hänsyn till

forsknings- och utvecklingsverksamhetens huvudinriktning.

l3§

I fråga om skyldighet för en I fråga om skyldighet för en reaktorinnehavare att svara för reaktorinnehavare att svara för vissa kostnader som staten har och vissa kostnader som staten har och att erlägga en årlig avgift till att erlägga en årlig avgift till staten finns bestämmelser i lagen staten finns bestämmelser i lagen 1981669 om finansiering av 0000000 om finansiering av framtida utgifter för använt käm- framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. bränsle m.m.

l6§

Tillsynen över efterlevnaden av Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av villkor eller denna lag och av villkor eller föreskrifter som meddelats med föreskrifter som meddelats med stöd av lagen utövas av den myn- stöd av lagen samt övervakning dighet som regeringen bestämmer. och kontroll av slutförvar utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

l7§

En tillståndshavare skall be- En tillståndshavare skall begäran av tillsynsmyndigheten gäran av tillsynsmyndigheten lämna myndigheten de upp- lämna myndigheten de upplysningar och tillhandahålla de lysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för till- handlingar som behövs för tillsynens utövande, och synen, och ge myndigheten tillträde till 2. ge myndigheten tillträde till anläggning eller plats där kämtek- anläggning eller plats där kämteknisk verksamhet bedrivs, i den nisk verksamhet bedrivs för unomfattning som behövs för till- dersökningar och provtagningar, utövande. i den omfattning som behövs för synens tillsynen.

En tillstândshavares skyldigheter enligt första stycket gäller även gentemot den som tillsynsmyndigheten anmält som övervakare av att de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges överenskommel-

ser i syfte att förhindra spridning av kärnvapen.

Vad som i första och andra styckena sägs om tillståndshavare gäller även den åt vilken tillstándshavaren uppdragit att svara för åtgärder enligt 10 § andra stycket.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

l8§

Tillsynsmyndigheten får besluta Tillsynsmyndigheten får besluta om de åtgärder som behövs för att om de åtgärder samt meddela de trygga efterlevnaden av denna lag förelägganden och förbud som eller av villkor eller föreskrifter behövs i enskilda fall för att densom uppställts med stöd av lagen. na lag eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen eller enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten låta vidta åtgärden på hans bekostnad.

19§

Den som har tillstånd att driva en Den som har tillstånd att driva sådan kämteknisk anläggning som eller uppföra en sådan kämteknisk avses i 2 § l a eller l b eller en anläggning som avses i 2 § l a anläggning för framställning, eller 1 b eller en anläggning för hantering, bearbetning, lagring framställning, hantering, bearbeteller slutlig förvaring av kämämne ning, lagring eller slutlig förvareller kämavfall är skyldig att ge ing av kärnämne eller kämavfall lokal säkerhetsnämnd, som rege- är skyldig att ge lokal säkerhetsringen bestämmer, insyn i säker- nämnd, som regeringen bestämhets- och strålskyddsarbetet vid mer, insyn i säkerhets- och strålanläggningen. skyddsarbetet i verksamheten.

Den som bedriver undersökningsoch planeringsarbete avseende förläggning av ett slutförvar för använt kärnbränsle, utan att det är fråga om verksamhet som avses i första stycket, är skyldig att ge lokal sâkerhetsnämnd som regeringen bestämmer insyn i arbetet.

20§

Insynen skall göra det möjligt för Insynen skall göra det möjligt för nämnden att inhämta information nämnden att inhämta information om det säkerhets- och strålskydds- om det säkerhets- och strålskyddsarbete som har utförts eller plane- arbete har utförts eller planesom ras vid en anläggning som avses i ras vid en anläggning som avses i 19 § och ställa samman material 19 första § stycket samt om sådant för att informera allmänheten om undersöknings- och planeringsdetta arbete. arbete som avses i 19 § andra stycket och ställa samman material för att informera allmänheten om detta arbete.

21§

Tillständshavaren skall på begäran Tillståndshavaren skall på begäran av nämnden av nämnden lämna nämnden upplysningar lämna nämnden upplysningar om tillgängliga fakta och låta om tillgängliga fakta och låta nämnden ta del av tillgängliga nämnden ta del av tillgängliga handlingar, allt i den mån det handlingar, allt i den mån det behövs för att nämnden skall behövs för att nämnden skall kunna fullgöra vad som anges i kunna fullgöra vad som anges i 20 och 20 och 2. ge nämnden tillträde till och ge nämnden tillträde till och förevisa anläggningar eller platser, förevisa anläggningar eller platom det behövs för att nämnden ser, om det behövs för att nämnskall få innebörden av upplys- den skall få innebörden av upplysningar eller handlingar som utläm- ningar eller handlingar som utlämnas enligt l belyst och tillträdet är nas enligt 1 belyst och tillträdet är förenligt med gällande säkerhets- förenligt med gällande säkerhetsföreskrifter. föreskrifter.

Vad som i första stycket sägs om tillståndshavare gäller även den som bedriver undersöknings- och

planeringsarbete enligt 19§ andra stycket.

24a§

Till böter eller fängelse i högst tvâ år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot 10 § första stycket.

25§

Till böter eller fängelse i högst Till böter eller fängelse i högst två år döms den som två år döms den som med uppsåt bedriver kämteknisk verksam- eller av oaktsamhet het utan tillstånd enligt 5 § eller bedriver kämteknisk verksambryter mot 6 eller het utan tillstånd enligt 5 eller åsidosätter villkor eller före- 2. åsidosätter villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd skrifter som meddelats med stöd av denna lag. av denna lag.

I fråga om olovlig införsel av kärnämne eller kämaifall eller olovlig utförsel av kämämne eller annat som avses i 1 § 4 eller försök därtill gäller dock lagen 1960418 om strof för varusmuggling.

25a§

Har brott enligt 24 a § eller 25 § begåtts uppsåtligen och är det att anse som grovt skall dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det avsett ämnen eller produkter av särskilt farligt slag eller om gärningen annars varit av särskilt allvarlig art.

28§

Den som har åsidosatt vitesföre- Den som har åsidosatt vitesföreläggande döms inte till straf läggande eller överträtt ett vitesenligt denna lag för gärning som förbud döms inte till ansvar enligt omfattas av föreläggandet. denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

29§

Brott som avses i 25 § första Till ansvar för brott som sägs i stycket eller 27 § vad gäller beslut 24 a 25 §eller 25 a §kan även av tillsynsmyndigheten får åtalas den dömas åt vilken tillståndshaav allmän åklagare endast om det varen uppdragit att svara för anmäls till åtal av tillsynsmyndig- åtgärder enligt 10 § andra styckheten. et.

Till ansvar enligt denna lag döms inte i ringa fall. Till ansvar döms inte heller om ansvar för gärningen kan ádömas enligt brottsbalken eller lagen 1960418 om strat för varusmuggling.

Denna lag träder i kraft den Har den som har tillstånd till innehav eller drift av kämteknisk anläggning före den 1 juli 1986 genom avtal uppdragit annan att svara för driften eller delar av driften, skall sådant godkännande som avses i 10§ andra stycket anses föreligga.

Förslag till

Lag om ändring i strålskyddslagen 1988220

Härigenom föreskrivs i fråga om strálskyddslagen 1988220 dels att 27 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 22 a av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22a§

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning avseende strälskyddsmässiga aspekter.

27§

Om ett tillstånd har meddelats Om ett tillstånd har meddelats enligt lagen l984z3 om kärntek- enligt lagen 19843 om kämteknisk verksamhet eller under till- nisk verksamhet eller under tillståndets giltighetstid, får regering- ståndets giltighetstid, får regeringen eller den myndighet som rege- en eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ringen bestämmer meddela de ytterligare villkor som behövs ytterligare villkor som behövs med hänsyn till strålskyddet. Om med hänsyn till strålskyddet. Om tillståndet avser en kämteknisk tillståndet avser en kämteknisk anläggning, skall dock villkor som anläggning, skall dock villkor som i avsevärd mån kan påverka ut- i avsevärd mån kan påverka utformningen av anläggningen eller formningen av anläggningen eller driften vid denna alltid under- driften vid denna alltid underställas regeringens prövning. ställas regeringens prövning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i fall som avses i första stycket andra punkten skall upprättas en miljökonse-

23 kvensbeskrivning enligt 22 a § Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag ändring i lagen 1991341 om förbud

om

mot utförsel vissa produkter som kan

av

användas i massförstörelsesyfte, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1991341 om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. att 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lagen gäller i den utsträckning Lagen gäller i den utsträckning regeringen föreskriver regeringen föreskriver fullständiga robot- och raket- fullständiga robot- och raketsystem och andra obemannade system och andra obemannade luftfarkoster som har en lastför- luftfarkoster som har en lastförmåga av minst 500 kilogram och måga av minst 500 kilogram och en räckvidd av minst 300 kilome- en räckvidd av minst 300 kilometer, ter, 2. delsystem, komponenter och delsystem, komponenter och konstruktionsmaterial för system konstruktionsmaterial för system som avses i som avses i provnings- och tillverkningsut- provnings- och tillverkningsutrustning som särskilt utformats för rustning som särskilt utformats för system, delsystem och komponen- system, delsystem och komponenter som avses i l och ter som avses i l och 4. program för automatisk data- program för automatisk databehandling och annan program- behandling och annan programvara särskilt utformade för pro- vara särskilt utformade för produkter som avses i 1-3, dukter som avses i 1-3, utrustning som kan användas utrustning som kan användas för tillverkning av biologiska eller för tillverkning av biologiska eller kemiska stridsmedel, och kemiska stridsmedel, kemiska produkter som kan kemiska produkter som kan användas för tillverkning av ke- användas för tillverkning av kemiska stridsmedel kemiska pre- miska stridsmedel kemiska prekursorer. kursorer, och utrustning eller material som är av väsentlig betydelse för fram-

25 ställning av kämladdningar och omfattas av lagen 19843 om kärnteknisk verksamhet.

Denna lag träder i kraft den

4. Förslag till

Lag finansiering av framtida utgifter för

om använt kärnbränsle m.m.

Härigenom föreskrivs följande

1 § I denna lag ges bestämmelser om avgifter för finansiering av omhändertagandet av använt kämbränsle och annat radioaktivt avfall från kämteknisk verksamhet samt om ansvaret för vissa kostnader som staten har. Reaktorinnehavarens skyldighet att svara för omhändertagandet samt för kostnaderna härför följer av bestämmelserna i 10 och ll §§ lagen l9843 om kämteknisk verksamhet.

2 § En reaktorinnehavare skall årligen, så länge reaktorn är i drift, betala avgift till staten för att säkerställa att medel finns tillgängliga för följande ändamål en säker hantering och slutförvaring av i reaktorn använt kämbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta, en säker aweclding och rivning av reaktoranläggningen, den forsknings- och utvecldingsverksamhet som behövs för att vad som avses i 1 och 2 skall kunna fullgöras och 4. den kostnad staten kan ha för åtgärder som avses i 3

Såvitt gäller kostnader som avses i första stycket 1 skall skyldigheten att betala avgift avse de kostnader som är förenade med bränslet sedan detta förts bort från reaktoranläggningen.

27 3 § En reaktorinnehavare svarar för, utöver vad som följer av bestämmelserna i 10 och ll §§ lagen l9843 om kämteknisk verksamhet, de kostnader som staten har för att komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet avseende vad som behövs för att vad som avses i 2 § första stycket l och 2 skall kunna fullgöras, pröva frågor som avses i 6 § och i 7 § andra stycket denna lag, frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet enligt ll § andra stycket lagen 19843 om kärnteknisk verksamhet samt frågor om övervakning och kontroll av slutförvar enligt 16 § samma lag och övervaka och kontrollera slutförvar.

4 § En reaktorinnehavare skall i samråd med övriga reaktorinnehavare upprätta eller låta upprätta en beräkning över de kostnader som behövs för fullgörandet av vad som anges i 2 § första stycket 1-3. I de beräknade kostnaderna skall ingå dels en uppskattning av kostnaderna för samtliga de åtgärder som kan bli behövliga, dels kostnaderna för de åtgärder som avses bli vidtagna inom en tidrymd om minst tre år. Kostnadsberäkningen skall årligen ses över. Kostnadsberäkningen skall varje år insändas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

5 § Den årliga avgiften skall bestämmas så att de sammanlagda avgiftsbeloppen som erläggs under reaktoms drifttid täcker de kostnader som avses i 2 och 3 §§. Avgiften för varje reaktorinnehavare utgår i förhållande till den från reaktoranläggningen levererade energin.

Avgiften skall bestämmas med ledning av den kostnadsberäkning som avses i 4 § samt med hänsyn till de beräknade utgifterna för åtgärder som avses i 2 och 3 §§. Vad gäller åtgärder som avses i 2 § skall beaktas tidigare

28 vidtagna åtgärder för omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta, reaktoranläggningens beskaffenhet och övriga omständigheter som kan påverka avgiftsberäkningen.

Om uppgifter saknas eller är så bristfälliga att de inte kan läggas till grund för avgiftsberäkningen, kan avgiften bestämmas till skäligt belopp.

6 § Avgiftens storlek fastställs årligen för nästföljande kalenderår av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Avgiften skall betalas in till den myndighet som regeringen bestämmer. Avgiftsmedlen skall av myndigheten sättas in på räntebärande konto i riksbanken. Upplupen ränta skall läggas till kapitalet.

7 § Avgifter, som en innehavare av en reaktor betalat in, skall användas for att ersätta reaktorinnehavaren för hans kostnader för åtgärder som avses i 2 § och som föranlett avgiftsskyldighet samt för att bestrida statens kostnader för åtgärder enligt 3 § hänförliga till reaktorn eller förenade med bränsle som använts i reaktorn.

Frågor om användning av inbetalade avgifter prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

8 § Reaktorinnehavaren skall anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall kunna fastställa avgift enligt 5 § och pröva frågor som avses i 7 § andra stycket. I den mån det behövs för nyss angivna ändamål skall reaktorinnehavaren på anfordran även lämna

29 tillträde till anläggningar eller platser där använt kämbränsle eller radioaktivt avfall som härrör från detta förvaras eller hanteras.

9 § Den uppsåtligen eller oaktsamhet lämnar oriktig uppgift eller som av grov på annat sätt åsidosätter sina skyldigheter enligt 8 § döms till böter, om gämingen är belagd med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den då lagen 1981669 om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. upphör att gälla. Avgifter som erlagts till staten enligt den gamla lagen skall som erlagda enligt den anses nya lagen.

5. Förslag till

Förordning om kärnteknisk verksamhet

Regeringen föreskriver följande.

Inledande bestämmelser

1 § I denna förordning avses med naturligt uran uran som innehåller den i naturen förekommande blandningen av isotoper, anrikat uran uran vari halten av isotopen uran 235 är högre än i naturligt uran, utarmat uran uran vari halten av isotopen uran 235 är lägre än i naturligt uran.

Tillstånd till kärnteknisk verksamhet m.m.

Ansökan om tillstånd

2 § Ansökan om tillstånd enligt 5 § lagen 198423 om kämteknisk verksamhet skall göras skriftligen och ges till statens kämkraftinspektion eller, i fall som avses i 7 § denna förordning, till statens strålskyddsinstitut.

Avser ansökningen fråga som ankommer regeringens prövning, skall kämkraftinspektionen inhämta behövliga yttranden och med eget yttrande överlämna handlingarna i ärendet till regeringen.

3 § I ärende om tillstånd enligt 5 § lagen 198423 om kämteknisk verksamhet till uppförande av en kämteknisk anläggning och som ankommer

31 regeringens prövning skall till ansökan bifogas en miljökonsekvensbeskrivning avseende de säkerhetstekniska aspekterna.

Statens kämkraftinspektion får föreskriva att det även i andra ärenden än enligt första stycket skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning som nu avses samt i särskilda fall besluta att en sådan beskrivning skall ges in. Statens kämkraftinspektion fär vidare besluta i varje enskilt ärende vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla.

En miljökonsekvensbeskrivning skall kungöras. Närmare bestämmelser om det meddelas i strälskyddsförordningen 1988293.

Tillståndsfrágor som prövas av statens kärnkrafiinspektion

4 § Statens kämkraftinspektion prövar frågor om tillstånd att förvärva, inneha, överlåta, hantera, bearbeta eller på annat sätt ta befattning med eller till riket införa anrikat uran eller förening vari sådant uran ingår, om innehållet av isotopen uran 235 uppgår till högst 5 kilogram, högst 5 kilogram av isotopen uran 233 i ren form eller ingående i förening, högst 5 kilogram plutonium i ren form eller ingående i förening, 4. naturligt eller utarmat uran eller förening vari naturligt eller utarmat uran ingår, eller torium eller förening vari torium ingår.

5 § Statens kämkraftinspektion prövar frågor om tillstånd att ur riket föra följande mängder uran, plutonium, torium eller tritium i ren form eller i form av legering, förening eller blandning, nämligen vid varje utförseltillfäl-

32 högst l0 kilogram anrikat uran innehållande högst fem procent av isotopen uran 235, högst lOO gram anrikat uran innehållande mer än fem procent av isotopen uran 235, högst lO gram av isotopen 233, 4. högst 10 gram plutonium, högst 50 kilogram naturligt eller isotopen uran 235 utarmat uran, högst 50 kilogram torium, eller högst l gram tritium.

6 § Statens kärnkraftinspektion prövar frågor om tillstånd att transportera kärnämne eller sådant kärnavfall som utgör högaktivt avfall från upparbetning.

Tillståndsfrâgor prövas strålskyddsinstitutv

som av statens

7 § Statens strålskyddsinstitut prövar, efter hörande av statens kämkraftinspektion vad avser villkor eller föreskrifter som behövs med hänsyn till säkerheten, frågor om tillstånd att förvärva, inneha, överlåta eller transportera eller

till riket införa eller från riket utföra annat kämavfall än som avses i 6

frågor om tillstånd att uppföra, inneha eller driva anläggning för markdeponering av lågaktivt kärnavfall, som inte härrör från kommersiell uranbrytning, jämte till sådan anläggning hörande anläggningar för behandling eller lagring under förutsättning att aktiviteten hos den totala mängden avfall i markdeponeringsanläggningen inte överstiger lO terabecquerel TBq varav högst l0 gigabecquerel GBq utgörs av alfaaktiva ämnen.

33 Vissa generella tillstånd till innehav av kärnämne m.m.

8 § Statens kärnkraftinspektion får i andra fall än som följer av 9 och 10 §§ meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna i 2 § 2 och 3 lagen 19843 om kämteknisk verksamhet samt i särskilda fall medge undantag från tillämpningen dessa bestämmelser i den utsträckning det kan ske av utan att syftet med lagen åsidosätts.

9 § Utan särskilt utfärdat tillstånd får var och en förvärva, inneha, överlåta, hantera, på annat sätt ta befattning med, föra in till riket eller, om kämkraftinspektionen bestämt annat, föra ut ur riket produkter som avses i 14 föra ut kämämne i kvantiteter understigande en promille av de mängder som anges i 5

10 § Utan särskilt utfärdat tillstånd får var och en förvärva, inneha, överlåta, hantera, bearbeta, transportera, annat sätt ta befattning med, föra in till riket eller, kämkraftinspektionen bestämt annat, föra ut ur riket ämne om halt av naturligt eller utarmat uran eller av torium inte överstiger 200 vars ton. Vad sagts gäller även sådant ämne med högre halt gram per som nu som statens kämkraftinspektion föreskriver.

Tillstånd till innehav av kärnämne efter anmälan till känzkrafiinspektionen m.m.

11 § För kämämne som omfattas av tillstånd enligt 10 § eller enligt 12-16 §§ i denna förordning fordras också tillstånd enligt strålskyddslagen 1988220

34 om inte annat följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 § den lagen.

Bestämmelser om transport finns i lagen 1982821 om transport av farligt gods.

12 § Utan särskilt utfärdat tillstånd får var och en, efter anmälan till statens kämkraftinspektion, förvärva, inneha, hantera, bearbeta, transportera, på annat sätt ta befattning med eller till riket införa anrikat uran eller förening vari sådant uran ingår som innehåller högst 15 gram av isotopen uran 235, 2. högst 15 gram av isotopen uran 233 i ren form eller ingående i förening, högst 15 gram plutonium i ren form eller ingående i förening, 4. högst 5 kilogram naturligt eller utarmat uran i ren form eller ingående i förening, eller 5. högst 5 kilogram torium i ren form eller ingående i förening.

Vid samtidigt innehav enligt punkterna 1-3 får den sammanlagda vikten av innehavet inte överstiga 15 gram.

13 § Universitet, högskola, forskningsanstalt eller liknande vetenskaplig institution får, utan särskilt utfärdat tillstånd, efter anmälan till statens kämkraftinspektion, för vetenskaplig användning förvärva, inneha, hantera, bearbeta, transportera, annat sätt ta befattning med eller till riket införa

naturligt eller utarmat uran eller förening vari naturligt eller utarmat uran ingår, och torium eller annat ämne som är ägnat att omvandlas till kämbränsle.

35 14 § Naturligt eller utarmat uran eller torium eller förening vari sådant uran eller torium ingår får, utan särskilt utfärdat tillstånd, efter anmälan till statens kämkraftinspektion, förvärvas, innehas, hanteras, bearbetas, transporteras eller till riket införas för sådana industriella eller kommersiella ändamål och framställning av sådana produkter som statens kämkraftinspektion föreskriver. Vad som nu sagts gäller även deuterium, tritium och litium, eller förening vari något av dessa ämnen ingår.

Deuterium, litium eller förening vari något av dessa ämnen ingår får, utan särskilt tillstånd enligt lagen l984z3 om kämteknisk verksamhet, föras ut ur riket om inte annat föreskrivs i bilagan till denna förordning.

Statens kämkraftinspektion får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna om anmälningsskyldighet enligt denna paragraf såvitt gäller uran eller förening vari uran ingår.

15 § Uran, plutonium eller torium eller förening vari något av dessa ämnen ingår får, efter anmälan till statens kämkraftinspektion, överlåtas till den som enligt lagen 198413 om kämteknisk verksamhet eller enligt denna förordning får förvärva eller inneha sådant ämne eller sådan förening till den mängd som överlåtelsen avser.

16 § Den som har tillstånd enligt 10 § eller enligt 12-15 §§ i denna förordning att hantera, bearbeta eller på annat sätt ta befattning med kämämne får uppföra, inneha eller driva härför behövliga anordningar och anläggningar.

17 § Uran, plutonium eller annat ämne som används som kämbränsle får, efter anmälan till statens kämkraftinspektion, införas till riket av den som har

36 särskilt utfärdat tillstånd enligt lagen l984z3 om kämteknisk verksamhet att förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller annars ta befattning med sådant ämne.

Förvärv utom riket av ämne som anges i första stycket skall utan dröjsmål anmälas till statens kämkraftinspektion.

Vissa frågor om införsel och utförsel av kärnämne m.m.

18 § Avser en ansökan om införsel enligt 4 eller 7 § denna förordning använt kämbränsle eller kämavfall från kämteknisk verksamhet i annat land bör ansökningen innehålla uppgifter om den tid materialet skall vara i riket och vart materialet därefter skall sändas. Statens kämkraftinspektion och statens strälskyddsinstitut får meddela närmare föreskrifter om vad ansökningen i övrigt skall innehålla. Myndigheterna får därvid uppställa krav på garantier för att materialet kan återtas av den utländske exportören.

19 § Avser en ansökan om utförsel enligt 5 eller 7 § denna förordning använt kämbränsle eller kärnavfall skall ansökningen innehålla uppgifter om hur materialet slutligt skall tas om hand. Statens kämkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut får meddela närmare föreskrifter om vad ansökningen i övrigt skall innehålla. Myndigheterna får därvid uppställa krav på garantier för att materialet kan återtas av exportören.

20 § Om det vid prövningen av en ansökning om införsel enligt 18 § inte är klarlagt när materialet kan återsändas skall ansökningen avslås eller överlämnas till regeringen för prövning.

37 21 § Sådan utrustning eller sådant material som avses i l § andra stycket 4 c lagen 198413 om kämteknisk verksamhet och som har förtecknats i en bilaga till denna förordning får inte utan regeringens tillstånd föras ut ur riket.

Svensk myndighet, svenskt företag eller den som är bosatt eller stadigvarande vistas här får inte utan regeringens tillstånd upplåta eller överlåta rätt att utom riket tillverka sådan utrustning eller sådant material som har förtecknats i bilagan.

22 § Kämämne eller kämavfall får transiteras genom landet efter särskilt tillstånd. Frågor om tillstånd prövas av statens kämkraftinspektion i fråga om kämämne och sådant kämavfall som avses i 6 § och av statens strålskyddsinstitut i fråga om annat kämavfall än som avses i 6

Statens kämkraftinspektion bör vid prövning som denna myndighet skall göra enligt första stycket höra statens strålskyddsinstitut vad avser villkor och föreskrifter som behövs med hänsyn till strålskyddet. Statens strålskyddsinstitut bör på motsvarande sätt vid prövning som enligt första stycket skall göras av denna myndighet höra statens kämkraftinspektion vad avser villkor och föreskrifter som behövs med hänsyn till säkerheten.

Föreskrifter och villkor

23 § Statens kämkraftinspektion får meddela föreskrifter som behövs med hänsyn till att säkerheten vid kämteknisk verksamhet skall kunna upprätthållas, olovlig befattning med kämämne eller kämavfall skall kunna förhindras,

38 de förpliktelser som följer av Sveriges överenskommelser som avses i 3 § lagen 198413 om kämteknisk verksamhet skall kunna uppfyllas.

24 § För tillstånd enligt denna förordning gäller de ytterligare villkor som meddelas av statens kämkraftinspektion med hänsyn till säkerheten.

Bestämmelser om de villkor och föreskrifter som avser strålskyddet och som uppställs och meddelas av statens strålskyddsinstitut finns i strålskyddslagen 1988220.

25 § Kämtekniska anläggningar samt anordningar för innehav, hantering, bearbetning eller transport av kämämne eller kämavfall skall provas, kontrolleras eller besiktigas i den utsträckning det behövs för kontroll av att de säkerhetskrav uppfylls som anges i lagen 198423 om kämteknisk verksamhet.

Statens kärnkraftinspektion meddelar närmare föreskrifter om sådan provning, kontroll eller besiktning.

Tillsyn

26 § Statens kämkraftinspektion utövar tillsyn över efterlevnaden av lagen l9843 om kämteknisk verksamhet samt av villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utom i fall som avses i 27 § samt övervakar och kontrollerar slutförvar.

Bestämmelser om tillsyn från strålskyddssynpunkt, som utövas av statens strålskyddsinstitut, finns i strålskyddslagen 1988220.

39 27 § Statens kämbränslenämnd utövar tillsyn över efterlevnaden av ll och 12 §§ lagen l9843 om kämteknisk verksamhet samt prövar frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet enligt ll § andra stycket samma lag.

Övriga bestämmelser

28 § Det program som avses i 12 § lagen l9843 om kämteknisk verksamhet skall senast under september månad insändas till statens kämbränslenämnd.

29 § Statens kämbränslenämnd skall senast sex månader efter den tidpunkt som anges i 28 § med eget yttrande över det program som där avses överlämna handlingarna i ärendet till regeringen.

Yttrandet skall innehålla en granskning och utvärdering programmet i av fråga om planerad forsknings- och utvecklingsverksamhet, redovisade forskningsresultat, alternativa hanterings- och förvaiingsmetoder, och de åtgärder som avses bli vidtagna.

30 § Statens kärnkraftinspektion prövar frågor om befrielse enligt 14 § lagen l9843 om kämteknisk verksamhet i de fall inspektionen har lämnat tillstånd till verksamheten med stöd av 5 eller 6 § i denna förordning.

Om tillstånd till kämteknisk verksamhet har lämnats med stöd 7 § i av denna förordning, prövas frågor om befrielse som avses i första stycket av statens strålskyddsinstitut.

40 31 § Ansökan befrielse som avses i 14 § lagen l984z3 om kämteknisk om verksamhet skall göras skriftligen och ges in till statens kämkraftinspektion eller i fall som avses i 30 § andra stycket i denna förordning till statens strâlskyddsinstitut.

Avser ansökningen fråga om befrielse som ankommer på regeringens

prövning, skall kämkraftinspektionen inhämta behövliga yttranden och med

eget yttrande överlämna handlingarna i ärendet till regeringen.

Denna förordning träder i kraft den då förordningen 1984 14 om kämteknisk verksamhet upphör att gälla. Tillstånd enligt 4-6 §§ samt enligt 8-15 §§ den i gamla förordningen skall anses ha meddelats enligt motsvarande bestämmelser i den nya förordningen.

6. Förslag till

Förordning om ändring i strålskyddsförord-

ningen 1988293

Regeringen föreskriver att det i strålskyddsförordningen 1988293 skall införas två nya paragrafer av följande lydelse.

l4a§

I ärende enligt 27 § strålskyddslagen som gäller anläggning för kämteknisk verksamhet skall tillstándshavaren ge in en miljökonsekvensbeskrivning avseende de strálskyddsmälssiga aspekterna.

Statens strålskyddsinstitut får föreskriva att det även i andra ärenden än som avses i första stycket skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning samt i särskilda fall besluta att en sådan beskrivning skall ges in.

Statens strålskyddsinstitut får besluta i varje enskilt ärende vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla.

14b§

Statens strålskyddsinstitut skall införa kungörelser om miljökonsekvensbeskrivningar i Post- och Inrikes Tidningar och i den eller de ortstidningar som institutet bestämmer. I kungörelsen skall anges var miljökonsekvensbeskrivningen hålls tillgänglig samt att sknlfiliga anmärkningar mot beskrivningen får lämnas till institu-

tet inom en viss angiven tid, minst fyra veckor efter det att kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar.

Om ärendet gäller en kämteknisk anläggning som avses i 14 § a första stycket skall kungörelsen även avse den miljökonsekvensbeskrivning som upprättas enligt 3 § kärnteknilqörordningen 1991 .00 00 och ange att anmärkningar kan lämnas även till statens kämkrafrinspektion.

Denna förordning träder i kraft den

7. Förslag till

Förordning om finansiering av framtida ut-

gifter för använt kärnbränsle m.m.

Regeringen föreskriver följande.

1 § Statens kämbränslenämnd prövar frågor och handhar i övrigt de uppgifter som anges i 6 § andra stycket och 7 § andra stycket lagen 0000000 om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m.

2 § Den kostnadsberäkning som avses i 4 § lagen 0000000 om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. skall senast under juni månad varje år insändas till statens kärnbränslenâmnd.

3 § Statens kåmbränslenämnd skall senast före utgången av oktober månad till regeringen sända den kostnadsberäkning som avses i 2 § och därvid foga ett eget yttrande med förslag till avgifter för nästföljande kalenderår.

4 § Avgift enligt 2 § lagen 0000000 om finansiering av framtida utgifter för använt kämbrânsle m.m. skall erläggas kvartalsvis och inbetalas senast en månad efter varje kvartals utgång.

5 § Statens kämbränslenämnd beslutar om hur och i vilken utsträckning inbetalade avgiftsmedel får användas för en reaktorinnehavares kostnader under en viss, kommande tidsperiod för åtgärder som har ingått i underlaget för avgiftens bestämmande.

44 6 § Utbetalning av avgiftsmedel sker förskottsvis för kalenderkvartal för att täcka kostnaderna för sådana åtgärder för vilka betalningsskyldighet inträder eller beräknas inträda under kvartalet. Utbetalning sker endast för kostnader som behövs för att fullgöra vad som anges i 2 § 1-3 lagen 0000 000 om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. och som har ingått i underlaget för avgiftens bestämmande.

7 § Beslut av statens kämbränslenâmnd enligt lagen 0000000 om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. överklagas hos regeringen genom besvär.

Denna förordning träder i kraft den då förordningen 1981671 om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. upphör att gälla.

45 SAMMANFATTNING

Bakgrund

Den kärntekniska verksamheten i Sverige regleras genom lagen 19843 om kämteknisk verksamhet kärntekniklagen vilken trädde i kraft år 1984 och ersatte äldre lag från 1956 i samma ämne. Kärntekniklagen är främst en en säkerhetslag syftar till att ta tillvara säkerheten vid kämteknisk som verksamhet. Även andra lagar innehåller bestämmelser som är viktiga för kärnteknisk verksamhet, främst strålskyddslagen 1988220 och lagen 1981669 om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. finansieringslagen. Här bör också nämnas atomansvarighetslagen som innehåller bestämmelser om den civilrättsliga ansvarigheten för skador som kan uppkomma i samband med driften av kämtekniska anläggningar.

Kärntekniklagen innehåller grundläggande bestämmelser om tillstånd till och villkor för kämteknisk verksamhet, innehav och hantering av kämämne och kärnavfall, allmänna skyldigheter för tillståndshavare, återkallelse av tillstånd, myndighetstillsyn och offentlig insyn samt ansvarsbestämmelser vid brott mot lagen. Strålskyddslagen, som tillämpas parallellt med kämtekniklagen, innehåller bestämmelser till skydd mot strålning.

Utredningen har fått i uppdrag att göra en översyn av kämtekniklagens bestämmelser, bl.a. i fråga hur begreppen kämämne och kämavfall skall om definieras, samordning med strålskyddslagen, normgivning och hur villkor

46 för kämteknisk verksamhet meddelas, samt i fråga om driftansvaret vid driften av en kämteknisk anläggning. Enligt direktiven skall utredningen även kunna ta upp andra frågor om kämtekniklagstiftningen inom ramen för en allmän översyn. Enligt tilläggsdirektiv skall utredningen dessutom bl.a. göra en översyn av frnansieringslagen samt överväga möjligheterna att begränsa reaktorinnehavares rätt till ersättningsinvesteringar i kämkraftsreaktorer.

De förslag utredningen lägger fram är utformade för att tillgodose kämtekniklagens syfte, nämligen att ta tillvara en hög säkerhet inom den kämtekniska verksamheten och att framhäva lagens inriktning som en säkerhetslag. Huruvida det vid sidan härav kan föreligga andra intressen och åsikter som kan påverka lagens innehåll har med hänsyn till att utredningen inte varit parlamentariskt sammansatt inte bedömts som möjligt att beakta.

Utredningen har vid sina överväganden funnit att såväl kämtekniklagen som strålskyddslagen har tillgodosett de syften som avsetts med dessa lagar. De säkerhets- och strålskyddssystem som byggts upp inom ramen för denna lagstiftning har således hittills visat sig vara tillräckliga och ändamålsenliga. Den nuvarande uppbyggnaden lagstiftningen bör därför behållas. Även av den nuvarande myndighetsindelningen med statens kämkraftinspektion, statens strålskyddsinstitut och statens kämbränslenämnd som ansvariga myndigheter har fungerat väl och bör behållas.

Utredningen har även berört kämtekniklagstiftningens anpassning till EG. Frågan om en fri energimarknad inom EG har först på senare tid blivit aktuell och det finns än så länge endast vissa icke bindande gemensamma - riktlinjer som berör kämtekniklagstiftningen. Vad däremot gäller lagstiftningen i enskilda EG-länder bygger denna i stor omfattning på intemationella överenskommelser som även Sverige ingått. Utredningen har därför funnit att några principiella svårigheter inte torde föreligga att harmonisera

47 den svenska kämtekniklagstiftningen med den lagstiftning som gäller i EGländerna.

Kärntekniklagens tillämpningsområde

Enligt kärntelmildagen är varje befattning med kämämne och kärnavfall kämteknisk verksamhet som kräver särskilt tillstånd. Möjlighet till undantag från tillståndsplikten finns i princip inte. För att möjliggöra en smidig tillämpning av lagen kan dock lämnas generella tillstånd till innehav av kämämne för vissa forskningsändamål samt till innehav av vissa massartiklar som innehåller små mängder av kämämne eller kämavfall, som t.ex. brandvarnare samt till annan utrustning som används utanför kärntelmisk verksamhet, som t.ex. viss sjukhusutrustning.

Med kämämne avses enligt kämtekniklagen uran, plutonium och andra ämnen som kan användas för utvinning av kämenergi eller som är ägnade att omvandlas till kämbränsle. Kärnämne används också som beteckning på föreningar i vilka sådana ämnen ingår samt på använt kärnbränsle som inte har placerats i slutförvar. Kärnämne är således ett lagtekniskt begrepp som är bestämmande för lagens tillämpningsområde. Kärntekniklagen är konstruerad så att varje befattning med kämämne är att anse som kämteknisk verksamhet som följaktligen kräver tillstånd. Som nyss har nämnts regleras viss användning av kärnämnen utanför egentlig kämteknisk verksamhet genom generella tillstånd.

Utredningen anser att den nuvarande definitionen av kämämne i kämtekniklagen bör behållas. För att göra tillämpningen av lagen smidigare föreslår dock utredningen att det införs möjlighet till friklassning i vissa fall, dvs. möjlighet för regeringen eller myndighet att besluta att lagen behöver tillämpas på t.ex. vissa föreningar med mycket låg halt av kärnämne.

48 Begreppet kämavfall är i likhet med kämämne av grundläggande betydelse för tillämpningen kämtekniklagen. På motsvarande sätt som för av kämämne anses varje befattning med kärnavfall som kämteknisk verksamhet. Den som har tillstånd att bedriva kämteknisk verksamhet svarar enligt lagen för omhändertagandet av det avfall som uppstår i verksamheten. Med kämavfall avses allt material som blivit radioaktivt i en kämteknisk anläggning och inte är kämämne. Det kan gälla såväl högaktivt som som lågaktivt material. I första hand gäller det driftavfall såsom förbrukningsartiklar, kasserade föremål, skrot Även annat material blivit m.m. som radioaktivt i kämteknisk anläggning räknas enligt den nuvarande en definitionen som kämavfall enligt kärntekniklagen även om det inte är fråga avfallsprodukter. Hit hör t.ex. radioaktiva produkter som framställts för om tekniska eller medicinska ändamål, verktyg och annan utrustning som blivit radioaktiv även materialet inte skall skrotas m.m. Använt kämbränsle om är dock, tidigare nämnts, inte kämavfall förrän det blivit placerat i som slutförvar. Det högaktiva använda bränslet är dessförinnan enligt kämtekniklagens terminologi kämämne.

Utredningen föreslår, att den nuvarande definitionen av kämavfall behålls men att begreppet renodlas genom några smärre ändringar. Dessa ändringar innebär, att som kämavfall inte skall anses särskilt framställda strålkällor skall användas inom medicin, industri, m.m. Kontrollen av dessa som ämnen kommer därför att ske enbart genom strålskyddslagen. Som kämavfall skall inte heller räknas verktyg och annan utrustning som visserligen har blivit svagt radioaktiv men som även i fortsättningen skall användas i en kämteknisk anläggning.

En särskild fråga gäller lagens tillämpning på mycket lågaktivt kämavfall samt på material visserligen innehåller kärnämne men i ytterst ringa som mängd. Det saknas för närvarande möjligheter att föreskriva undantag från kämtekniklagens tillämpning, vilket innebär att lagens bestämmelser om tillstånd och tillsyn är tillämpliga även i fall när det inte kan motiveras med

49 hänsyn till säkerheten. Enligt strålskyddslagen är det däremot möjligt att friklassa radioaktivt material när aktiviteten efter en viss tid genom avklingning nått ofarlig nivå. Därmed upphör strålskyddslagen att gälla för sådant material. Eftersom lagarna är avsedda att tillämpas parallellt, har avsaknaden av en sådan regel i kämtekniklagen medfört vissa tillämpningsproblem. Utredningen föreslår, att det i kämtekniklagen nu förs in en motsvarande bestämmelse som gör det möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva undantag från lagen. En förutsättning är dock att det kan ske utan att syftet med lagen sätts ur spel.

Normgivning och myndighetstillsyn vid kämteknisk verksamhet

Med normgivning avses bindande föreskrifter som utfärdas av regeringen och myndigheter efter särskilda bemyndiganden. Sådana föreskrifter är generella till sin natur och riktar sig vanligen till en större krets. Denna krets kan dock begränsas till att avse innehavare av vissa tillstånd. Föreskrifter skiljer sig från villkor genom att de senare måste rikta sig till en särskilt angiven tillståndshavare.

Tillsynen enligt kämtekniklagen bygger på tillstånd och uppställda villkor av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer samt en fortlöpande tillsyn av verksamheten. Kärnteknildagen innehåller däremot endast ett fåtal bemyndiganden för regeringen och myndigheterna att komplettera lagen med generella normföreskrifter. Avsaknaden av ett utbyggt system för normgivningen har medfört att vissa oklarheter uppstått om innebörden av olika riktlinjer för verksamheten som förekommer hos myndigheterna.

Utredningen föreslår, att kämtekniklagen skall ge möjlighet för tillämpande organ att såväl meddela normföreskrifter som tillståndsvillkor. Detta är vanligt förekommande i annan och likartad lagstiftning. Härigenom kan de

50 tillämpande organen bättre anpassa regelgivningen till vad som krävs i olika situationer. Utredningens förslag är därför att sådana bemyndiganden förs in i kämtekniklagen i olika frågor. Normgivning inom kämteknikomrâdet kommer därefter att ske antingen genom generella normföreskrifter, som måste publiceras i författningssamling, eller genom särskilda tillståndsvillkor som riktas direkt till en angiven tillståndshavare.

Utredningen föreslår vidare i klarläggande och förtydligande syfte vissa ändringar i fråga om kämtekniklagens bestämmelser om myndighetstillsyn och inspektioner vad gäller kämtekniska anläggningar.

Driftansvaret för kämteknisk verksamhet

Enligt 10 § kämtekniklagen skall den som har tillstånd till kärnteknisk verksamhet svara för att bl.a. de åtgärder vidtas som behövs för att upprätthålla säkerheten. Tillständshavaren skall vid driften av en kämteknisk anläggning tillse att gällande villkor och föreskrifter följs. Vidare är tillståndshavaren skyldig att svara för att allt i verksamheten uppkommet kämavfall och använt kärnbränsle tas omhand. De skyldigheter som åligger en tillständshavare är i vissa avseenden straffsanktionerade.

Vid tillståndsprövning för innehav och drift av en kåmteknisk anläggning prövas ingående tillståndshavarens förutsättningar att kunna efterleva de krav lagen uppställer. Även organisationen säkerhet och strålskydd som av måste godkännas av myndigheterna och regleras genom tillståndsvillkor. Den granskas fortlöpande av kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet.

I Sverige finns tolv kämkraftsreaktorer och två forskningsreaktorer. Ringhalsverket med fyra reaktorer ägs och drivs av Vattenfall som också har beviljats tillstånd till driften. Oskarshamnsverket med tre reaktorer ägs och drivs av OKG Aktiebolag som likaledes beviljats tillstånden. Motsvarande gäller för forskningsreaktorema som ägs och drivs av Studsvik AB. För

51 Forsmarks kraftstation med tre reaktorer och Barsebäcksverket med två reaktorer gäller delvis andra förhållanden för driften. Tillstånden till reaktorema i Forsmark innehas av ett särskilt bolag, Forsmarks Kraftgrupp AB FKA, medan driften sköts av Vattenfall. I Barsebäck råder liknande förhållanden på så sätt att tillstånden innehas av Sydsvenska Värmekraft AB SVAB, medan driften sköts Sydkraft AB. Även för förvaringsanläggav ningarna för använt kämbränsle och kämavfall, CLAB respektive SFR, är innehavet av tillstånden respektive handhavandet av driften uppdelat. Tillstånden till CLAB respektive SFR innehas Svensk Kämbränslehanav tering AB, medan driften sköts av OKG Aktiebolag respektive Vattenfall. Det har ifrågasätts om den uppdelning mellan tillståndshavare och driftbolag som sålunda förekommer står i överensstämmelse med kämtekniklagen.

Utredningen har gjort en kartläggning av organisationen hos de tillståndshavare och driftbolag varom är fråga och studerat hur tillstånden Det har gavs. därvid framkommit att driftorganisationen redovisats för myndigheterna i samband med tillståndsgivningen och att regeringen och myndigheterna godtagit förhållandena. Driftorganisationen är i sina väsentliga delar reglerad i tillståndsvillkor. Samtidigt står det enligt utredningen klart att kärntekniklagen med dess starka framhävande av tillständshavarens ansvar inte utformats för att täcka dessa fall. Det har medfört oklarheter vilket om ansvar som ligger hos driftbolaget.

För att undanröja dessa oklarheter föreslår utredningen följande. Det ansvar som åläggs en tillståndshavare enligt 10 § bör även i fortsättningen knytas till denne men lagrummet bör kompletteras med bestämmelse en av innebörd att en tillståndshavare, efter godkännande regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer, får uppdra annan att svara för de åtgärder som avses i paragrafen. Bestämmelsen kompletteras med ett tillägg iansvarsbestämmelsema om att den vilken tillståndshavaren uppdragit att svara för sådana åtgärder har samma straffansvar som tillståndshavaren.

52 Vad gäller rådande förhållanden vid SVAB, FKA, CLAB och SFR, har dessa godtagits regeringen och myndigheterna redan vid tillståndsav givningen. Något åsidosättande givna tillstånd kan därför inte anses av föreligga och utredningen ifrågasätter de avtalskonstruktioner som gjorts. Någon formell tillståndsprövning nu gällande avtal är därför ny av obehövlig. Prövning kan dock bli aktuell vid ändringar i gällande avtal samt självfallet om dessa avtal ersätts av nya avtal.

I fråga ansvarsbestämmelsema föreslår utredningen bl.a. följande om ändringar och tillägg. För brott mot kämtekniklagen införs en högre grova straffskala. Har brott mot kämtekniklagen begåtts uppsåtligen och är det att grovt föreslås strafflatitud på fängelse i lägst sex månader och anse som en högst fyra år. Vid bedömandet brottet är grovt skall särskilt beaktas om om det avsett ämnen eller produkter av särskilt farligt slag eller om gämingen varit särskilt allvarlig art. Vidare införs en bestämmelse om att annars av för brott är att ringa skall dömas till ansvar. Det föreslås som anse som också allmän ansvarsbestämmelse som innebär, att den som med uppsåt en eller oaktsamhet bryter mot 10 § kan dömas till böter eller fängelse av grov i högst två år. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas i fall när de särskilda omständigheter i 25 dvs. brott mot villkor eller föreskrift eller som anges tillstånd, inte föreligger och således inte denna eller någon avsaknad av befintlig ansvarsbestämmelse är tillämplig. annan

Utländskt kämavfall och använt kärnbränsle i Sverige

bedriver kämteknisk verksamhet i Sverige år i olika avseenden Den som beroende import material och ämnen. Det förekommer därför både av av införsel och utförsel såväl kärnämnen kämavfall. Det sker härvid ett av som samarbete mellan svenska och utländska företag ifråga om bränslehantering, olika metoder för behandling kärnavfall m.m. Någon slutförvaring av av utländskt använt kämbränsle eller kämavfall i Sverige sker dock i princip inte. Riksdagen och regeringen har vid flera tillfällen framhållit att en

53 grundläggande princip för Sveriges vidkommande när det gäller använt kämbränsle och kämavfall är att varje land självt tar ansvar i alla led för det material som uppkommer inom landet. Vidare har regeringen uttalat, att det innebär att någon lagring av utländskt använt kämbränsle eller kämavfall inte skall få förekomma i Sverige. Även utländskt använt kämbränsle om och kämavfall således i princip inte får förvaras i Sverige innebär det inte att sådant material inte skall få finnas här under en begränsad period för undersökning eller som ett led i en behandlingsprocess. Det anses nämligen angeläget, att Sverige har en tillräcklig kompetens på olika delar av kämavfallsområdet och det ses vidare som en stor fördel från säkerhets- och strålskyddssynpunkt att avfallet behandlas så att volymen reduceras.

Det finns inga bestämmelser i kämtekniklagstiftningen om hantering av utländskt använt kämbränsle och kämavfall. Utredningen har övervägt att införa ett förbud mot införsel och slutförvaring av utländskt använt kämbränsle och kämavfall. Vid utformningen av ett sådant förbud måste emellertid tillses att sådana restriktioner inte kommer i strid med internationella överenskommelser och internationellt synsätt. Använt kämbränsle och kämavfall anses i detta sammanhang som varor. Vidare bör ett sådant förslag anpassas till EGs regelsystem. Någon gemensam politik och strategi i denna fråga för förvaring och lagring av använt kämbränsle och kämavfall finns dock ännu inte inom EG. Ett lagstadgat förbud mot införsel eller slutförvaring och lagring av utländskt använt kämbränsle och kämavfall i Sverige skulle dock sannolikt kunna komma i konflikt med EGs principer om fri rörlighet för varor, tjänster m.m. även om förbudet försågs med vissa möjligheter till undantag. Visserligen finns bestämmelser inom EG som gör det möjligt för EG-stater att hindra import som kan medföra fara för bl.a. hälsa och miljö men det anses svårt att med stöd härav inom ett EG-land införa generella och lagstadgade förbud mot t.ex. import av vissa produkter. Utredningen anser därför inte lämpligt att ett sådant förbud förs in i kämtekniklagen.

54 En annan lösning som ger en större smidighet och bättre anpassning till olika situationer är i stället att specialreglera tillständsgivningen till förvaringsanläggningar för använt kämbränsle och kämavfall. Det kan ske på så sätt att ett tillstånd inte får meddelas för att uppföra en anläggning i Sverige som är avsedd för slutförvaring av utländskt använt kämbränsle eller kämavfall. Enligt vad utredningen inhämtat anses uppförandet av anläggningar i ett land i princip som en rent nationell angelägenhet även inom EG-ländema.

Utredningen föreslår att det i kärntekniklagen införs en bestämmelse som innebär att tillstånd att uppföra en anläggning för slutförvaring av använt kämbränsle eller kämavfall från en kämteknisk anläggning i annat land inte får meddelas. Enligt utredningens bedömning står detta inte i strid med någon bestämmelse eller princip inom EGs regelsystem.

Regeln har utformats så att, om det föreligger särskilda skäl, mindre mängder utländskt material skall kunna slutförvaras i en anläggning för svenskt använt kämbränsle eller kämavfall om det kan ske utan att fömtsâttningarna för det svenska avfallsprogrammet rubbas. Det kan t.ex. gälla ett utländskt bränsleprov som använts i Sverige och som det av olika skäl kan lämpligt att slutförvara här. Även s.k. sekundäravfall uppstår vid vara som behandlingen av kämavfall bör av praktiska skäl kunna slutförvaras i Sverige.

För lagring av utländskt material, således tidsbegränsad förvaring, föreslår utredningen ingen särskild reglering i själva lagen utöver vad som allmänt gäller för lagring av använt kämbränsle och kämavfall. Här bör gälla samma principer som hittills, nämligen att lagring av utländskt material är tillåten om den sker i samband med en behandlingsprocess men inte annars. Däremot föreslår utredningen vissa bestämmelser i kämteknikförordningen som gör det möjligt för myndigheterna att kontrollera förekomsten av utländskt använt kämbränsle och kämavfall i Sverige. Det bör redan i

55 samband med meddelandet av införseltillständ bestämmas hur materialet skall förvaras här och när det skall vara ute ur landet.

Utförsel av kämteknisk utrustning m.m.

Kärntekniklagen skall möjliggöra att Sverige kan uppfylla de förpliktelser som följer av Sveriges internationella överenskommelser med ändamål att förhindra spridning av kärnvapen. Kämtekniklagen innehåller därför vissa bestämmelser som avser kontroll av utförsel av ämnen och material som är av betydelse för framställning av kärnvapen. I kärnteknikförordningen finns i en bilaga förtecknat utrustning och material som är underkastad exportkontroll med hänsyn till dess betydelse för kämvapenframställning. Bestämmelser av betydelse för att förhindra kämvapenspridning finns även i annan lagstiftning, såsom lqigsmateriellagstiftningen, lagstiftningen om kontroll av vissa massförstörelsevapen m.m.

Utredningen har gått igenom de regeringsärenden under senare år som avsett utförsel av kämteknisk utrustning. Det har inte framkommit att den valda konstruktionen i kärntekniklagen med en grundläggande bestämmelse i lagen och en särskild förteckning över utrustning och materiel i kämteknikförordningen vållat tillämpningsproblem. Däremot bör den nuvarande förteckningen ersättas med den nya version som nyligen getts ut av IAEA och accepterats av Sverige. Enligt vad utredningen erfarit pågår detta arbete inom regeringskansliet.

Vad gäller utformningen av bestämmelserna i kämtekniklagen föreslår utredningen vissa ändringar beträffande utförsel av kämteknisk utrustning och kunskapsöverföring. Vad avser utförsel av kämteknisk utrustning gäller ändringarna vissa produkter, som är av väsentlig betydelse vid framställning av kämladdningar men som i övrigt inte används i kämteknisk verksamhet s.k. dual-use-produkter. Dessa produkter omfattas för närvarande av kämtekniklagen. Riksdagen har nyligen antagit särskild lagstiftning SFS

56 1991341 om vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte. I den lagen regleras särskilt utförsel av produkter som kan ha både civil och militär användning. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna i kämtekniklagen som berör vissa dual-use-produkter överförs till denna lag.

Med kunskapsöverföring avses upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utom riket tillverka utrustning och material av särskild betydelse för framställning av kärnladdningar. Motsvarande bestämmelser finns i lcrigsmateriellagstiftningen. Med dåvarande lcrigsmateriellagstiftning som förebild utformades en bestämmelse i kämtekniklagen som innebär att förbud mot kunskapsöverföring endast avser sådan utrustning och materiel som tillverkas i riket. Krigsmateriellagstiftningen har nu ändrats på så sätt att begränsningen till utrustning och materiel som tillverkas i riket har slopats. Utredningen föreslår att samma ändring genomförs i kämtekniklagen.

Utredningen vill slutligen i fråga om utförselkontroll än en gång framhålla att kämtelcniklagstiftningen endast innehåller en del i ett större regelverk. Från principiell synpunkt skulle det vara önskvärt att ha ett samlat regelverk för all säkerhetspolitiskt motiverad utförselkontroll, inklusive en lista med alla de produkter där tillstånd för utförsel krävs. Den nuvarande internationella utvecklingen förefaller aktualisera kontroll av allt flera produkter av dual-use karaktär, vilket kan skapa oklarhet om vilken lagstiftning som skall tillämpas. För en given produkt kan det finnas flera olika motiv för utförselkontroll. Produktförteckningar kopplade till olika lagar eller förordningar med skilda handläggningsvâgar kan öka riskerna för misstag och försvåra den allsidiga prövning av bl.a. slutanvändare som krävs vid varje tillfälle. Utredningen anser därför att det är angeläget att en samlad översyn görs av hela den här aktuella lagstiftningen om utförselkontroll. Detta ligger dock utanför utredningens uppdrag och torde kräva ett omfattande arbete.

57 Anpassningen av kämtekniklagen till Sveriges internationella överenskommelser på kämenergiområdet

Sverige har ingått ett antal internationella överenskommelser inom kämteknikomrâdet. Dessa överenskommelser är av olika slag. Vissa överenskommelser har stor internationell betydelse och omfattar många länder, som ex. Fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen NPT, medan andra främst har till syfte att reglera hantering av kämbränsoch administrativa frågor i förhållande till viktiga leverantörstater.

Utredningen har gått igenom de överenskommelser inom kärnenergiområdet som Sverige ingått och därvid undersökt om de har anpassats till kämtekniklagen eller om särskilda åtgärder i detta syfte är behövliga. Särskild uppmärksamhet har ägnats definitionerna av begreppen kämämne och kämavfall. Utredningen har med anledning av denna genomgång funnit att endast vissa begränsade lagstiftningsåtgärder av formell art är erforderliga.

Tillståndsprövning för kärntekniska anläggningar

Tillstånd enligt kämtekniklagen till uppförande av en kärnteknisk anläggning beviljas av regeringen. Eftersom numera tillstånd till uppförande av kärnkraftsreaktorer får meddelas, blir det närmast fråga om anläggningar för behandling och förvaring av kämavfall, använt kärnbränsle m.m. Tillståndsprövningen sker inte enbart enligt kämtekniklagen och strålskyddsla- För att anläggning skall få uppföras krävs även tillstånd enligt gen. en naturresurslagen och i vissa fall enligt vattenlagen. Vidare prövas anläggningen enligt miljöskyddslagen. Prövningsförfarandet har kritiserats för bl.a. bristande samordning av de olika prövningsmomenten.

Det finns inga författningsbestämmelser om samordning av prövningen enligt de olika lagarna. Reglerna för prövningen är också olika utformade med hänsyn till de olika syften lagarna skall tillgodose. Miljöskyddslagen

58 innehåller t.ex. bestämmelser om visst muntligt förfarande vilket saknas i kämtekniklagen. Vidare uppställer flera lagar, dock kâmtekniklagen, krav på att ansökan skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning.

Utredningen anser att en tillfredsställande samordning kan ske inom ramen för befintliga bestämmelser. Utredningen har därvid bl.a. tagit hänsyn till att myndigheterna kämkraftsomrâdet och Svensk Kämbränslehantering AB är medvetna om problemet och kan väntas tillse att de erfarenheter som hittills vunnits vid prövningen av befintliga kämtekniska anläggningar tas tillvara. Vid prövningen av den senaste större kämtekniska anläggningen, SFR, utarbetades sålunda vissa rutiner för en samordnad prövning. Det är vidare endast några få anläggningar som återstår att bli prövade. För att öka insynen och informationen till allmänheten när det gäller tillkomstprocessen föreslår dock utredningen att lokala säkerhetsnämnder skall kunna inrättas redan i urvalsskedet i kommuner där fördjupade undersökningsarbeten om lokalisering av slutförvar kommer att göras. Vidare föreslår utredningen att det förs bestämmelser i kämtekniklagen

och strålskyddslagen om miljökonsekvensbeskrivningar se nästa avsnitt.

Mili ökonsekvensbeskrivningar

En miljökonsekvensbeskrivning är avsedd att ge bättre underlag för beslut om lokalisering och utformning av en industriell anläggning. Den skall upprättas av den som söker tillstånd till anläggningen och skall ges in i samband med ansökningen. Beskrivningens utformning och innehåll skall bestämmas av verksamhetens art och omfattning. Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning som kan beröra kämteknisk verksamhet har nyligen förts in i naturresurslagen. Någon motsvarande bestämmelse har dock inte förts in i kämtekniklagen eller strålskyddslagen. Det innebär, att skyldighet för en sökande i ett ärende som gäller en kämteknisk anläggning att upprätta en sådan beskrivning föreligger endast när naturresurslagen är tillämplig i ärendet. En sådan miljökonsekvensbeskrivning upprättas då

59 enligt naturresurslagens krav vilket medför att strålskyddsaspektema formellt sett inte behandlas.

Utredningen anser att bestämmelser om skyldighet för den som söker tillstånd till en kämteknisk anläggning att i vissa fall inge en miljökonsekvensbeskrivning bör införas i kämtekniklagstiftningen och strålskyddslagstiftningen. En sådan miljökonsekvensbeskrivning bör kunna samordnas med eller komplettera den beskrivning som skall upprättas enligt naturresurslagen. Ett problem utgör dock de tidsmässiga skillnaderna mellan prövningen enligt naturresurslagen respektive kämteknildagen och strålskyddslagen. Det kan därför inte förutsättas att en sålunda kompletterad miljökonsekvensbeskrivning är fullständig redan vid tiden för ansökan enligt naturresurslagen. Det bör dock inte vara något hinder mot att den kompletteras efterhand som undersökningsresultat m.m. föreligger.

En miljökonsekvensbeskrivning skall offentliggöras och allmänheten skall ges möjligheter att inkomma med synpunkter på den.

Frågan om förbud mot vissa investeringar i kärnkraftsreaktorer

Enligt tilläggsdirektiven skall utredningen överväga om rätten till vissa investeringar i kämkraftsreaktorer skall begränsas. Möjligheterna att begränsa rätten till ersättningsinvesteringar bör utredas för de fall där det enda syftet med investeringen är att förlänga livslängden hos en kämkraftsreaktor.

Utredningen anser i denna fråga följande. Investeringar i så komplicerade anläggningar som kämkraftsreaktorer har ofta flera syften och avser olika tekniska system i anläggningarna. Säkerhetsfrågoma är hela tiden framträdande om det gäller investeringar av någon betydenhet. Det är därför ytterst svårt att ange någon typ av investering som enbart kan ha till syfte att förlänga livslängden hos en kämkraftsreaktor. Ett straffbelagt förbud mot

60 sådana investeringar eller mot investeringar som enligt föreskrifter i lag inte skulle vara nödvändiga ur säkerhetssynpunkt skulle skapa osäkerhet om investeringar i kärnkraftsreaktorer överhuvudtaget och kunna påverka säkerheten negativt. Det är vidare av vikt att man inte inför regler för kärntekniska anläggningar som på ett negativt sätt kan påverka den höga motivationen att prioritera säkerhetstänkandet. Utredningen anser därför att en bestämmelse vari stadgas förbud mot vissa investeringar i kämkraftsreaktorer inte bör införas i kämtekniklagen.

Ãtalsprövning

Vid vissa brott mot kämtekniklagen gäller att åtal får väckas av allmän åklagare endast om de anmäls till åtal av kämkraftinspektionen eller i vissa fall av kämbränslenämnden. Denna ordning utgör ett undantag från principen om absolut åtalsplikt som, utöver kämtekniklagen, endast finns i ett fåtal lagar. Bestämmelsen motiveras av det förhållandet att frågor om kämteknisk verksamhet anses kräva speciella kunskaper och avser avancerade tekniska system. Utredningen anser, att det inte finns tillräckligt starka skäl för att behålla bestämmelserna om åtalsanmålan. Härvid beaktar utredningen det stora samhällsintresse som det ligger i att tillämpningen av kâmtekniklagens sanktionssystem inte kan uppfattas som mer restriktiv än tillämpningen av sanktionssystem inom andra områden. Utredningen föreslår därför, att bestämmelserna om åtalsanmälan avskaffas.

Kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder i syfte att uppföra en kärnkraftsreaktor

Enligt 6 § kämtekniklagen får ingen utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kämkraftsreaktor. Den som bryter mot bestämmelsen kan enligt 25 § dömas till böter eller fängelse i högst två år. Bestämmelsen infördes år 1987 i samband med vissa andra ändringar i

61 kämtekniklagen, innebar att tillstånd att uppföra nya kämkraftssom reaktorer inte får meddelas 5 §. Motivet för detta var att klargöra att de energipolitiska riktlinjerna låg fast.

Kärntekniklagen bör betraktas som en säkerhetslag och de förslag utredningen lägger fram i olika delar syftar bl.a. till att framhäva och renodla lagens inriktning säkerhetsfrågor. Bestämmelsen i 6 § kan anses vara och hör därför i princip inte hemma i kärnteknimotiverad av säkerhetsskäl klagen. I denna fråga är också av betydelse utredningens förslag att bestämmelsen om åtalsprövning i 29 § avskaffas. Denna bestämmelse, som innebär att brott mot kämtekniklagen får åtalas av allmän åklagare endast det anmäls till åtal tillsynsmyndigheten, dvs. statens kämkraftinspekom av tion, sågs vid införandet 6 § som en extra garanti mot att bestämmelsen av skulle kunna åberopas i andra sammanhang än lagstiftaren avsett.

Mot den angivna bakgrunden anser utredningen att det bör krävas nu särskilda skäl för att behålla bestämmelsen i 6 Motivet för bestämmelsen, att klargöra att de energipolitiska riktlinjerna ligger fast, tillgodoses redan bestämmelsen i 5 § att tillstånd till nya kämkraftsreaktorer får genom lämnas. Behovet 6 § ett komplement till den bestämmelsen får vägas av som anförda nackdelar, nämligen att 6 § får ett främmande mot nyss ses som inslag i lagen och att âtalsprövningen nu föreslås avskaffas. Vid denna bedömning föreslår utredningen att 6 § avskaffas.

Forsknings- och utvecklingsarbetet avseende slutförvaringen av det använda kämbränslet m.m.

Enligt kämtekniklagen är reaktorinnehavare skyldig att bedriva en forsknings- och utvecklingsarbete avseende omhändertagandet av det använda kämbränslet och kämavfallet. Detta arbete bedrivs av reaktorinnehavama gemensamt genom bolaget Svensk kämbränslehantering AB. Reaktorinnehavama år skyldiga att upprätta eller låta upprätta ett program

62 för det forskningsarbetet. Programmet skall innehålla en översikt över samtliga åtgärder som kan behövas samt närmare ange de åtgärder som avses bli vidtagna under en tidsrymd om minst sex år. Programmet skall vart tredje år ges in till kärnbränslenämnden som med eget yttrande överlämnar det till regeringen. Regeringen gör därefter en egen utvärdering.

Det har ifrågasatts om den granskningsprocedur som programmet för forsknings- och utvecklingsarbetet genomgår är tillräcklig. Det saknas möjligheter för kämbränslenämnden och regeringen att utfärda generella föreskrifter för forskningen. Kärntekniklagen förutsätter inte heller att regeringen formellt tar ställning till om forskningsprogrammet uppfyller lagens krav eller inte.

För att stärka och tydliggöra myndigheternas och regeringens roll vid granskningen av forsknings- och utvecklingsverksamheten anser utredningen att regeringen i samband med sin granskning och utvärdering av FoUprogrammet skall ha möjlighet att, utan att rubba principen om tillståndshavarens grundläggande ansvar för denna verksamhet, meddela villkor avseende forskningsarbetet under den kommande treårsperioden. Beslut om sådana villkor bör fattas i samband med granskningen och avse forskningsarbetets huvudinriktning. Det bör ingå i kämbränslenämndens uppgift att föreslå regeringen vilka åtgärder som bör vidtas och att vid den löpande granskningen av forskningen tillse att villkoren inte åsidosätts.

Finansieringen

Finansieringssystemet är uppbyggt enligt principen att alla kostnader för hanteringen och slutförvaringen av det använda kärnbränslet m.m. skall bäras av dem som utnyttjar kärnkraften. Största delen av dessa kostnader beräknas inträffa först efter sekelskiftet när anläggningar för behandling och slutförvaring av använt kärnbränsle har tagits i bruk. Kärnkraftföretagen har därför ålagts att betala en avgift till staten för dessa kostnader. Efterhand

63 som kostnader uppstår för företagen som har samband med slutförvaringen, inte minst kostnader för forskning, har de rätt att fä ersättning ur dessa medel. Finansieringssystemet och förvaltningen av avgiftsmedlen handhas av kämbränslenämnden. Utredningen har studerat finansieringssystemet och funnit att det fungerar väl.

Vad gäller den lagtekniska konstruktionen har utredningen övervägt att slå samman kämtekniklagen och ñnansieringslagen. Utredningen anser dock inte att en sådan sammanslagning bör göras. Vid sina samlade överväganden har utredningen i stället funnit den lämpligaste lagtekniska lösningen vara följande. Bestämmelserna om kompletterande forskning m.m. i finansieringslagen bör föras över till kämtekniklagen. Det innebär, att såväl den forsknings- och utvecklingsverksamhet som bedrivs av Svensk Kämbränslehantering AB som kärnbränslenämndens kompletterande forskning kommer att regleras i kämtekniklagen. Återstående bestämmelser redigeras därefter om och inleds med en paragraf som klart anger bestämmelsemas inriktning och omfång. Efter den inledande paragrafen bör därefter följa den centrala bestämmelsen om skyldighet för innehavaren av en kämlqaftsreaktor att betala avgift, skyldigheten att svara för vissa kostnader, avgiftens beräkning samt utbetalning av avgiftsmedel till reaktorinnehavama. Slutligen bör följa, liksom nu, bestämmelser om tillsyn, ansvar vid brott mot lagen m.m.

Eftersom den föreslagna omredigeringen bl.a. innebär en helt ny disposition av bestämmelserna och att flera bestämmelser får ny lydelse bör det ske genom att ñnansieringslagen ersätts av en ny lag i samma ämne. Den nya lagen kommer dock att få samma innehåll som den gamla, utom såvitt gäller de bestämmelser som förs över till kämtekniklagen.

Övriga förslag

Utredningens förslag innebär omfattande ändringar i kämtekniklagen och flera bemyndiganden för regeringen och myndighet som regeringen

64 bestämmer att utfärda föreskrifter. Utredningen har därför utarbetat ett förslag till kämteknikförordning. Den nya förordningen innehåller, som ny redan nämnts, vissa administrativa föreskrifter om b1.a. hanteringen av utländskt använt kämbränsle och kämavfall. Vidare ges i förordningen bemyndigande för statens kämkraftinspektion att meddela särskilda föreskrifter om b1.a. användning av kämämne för olika industriella ändamål utanför kämteknisk verksamhet vid framställning av olika produkter, m.m. Detta innebär b1.a. att den nya kämteknikförordningen inte innehåller lika många detaljbestämmelser som den gamla vad avser dessa frågor.

l UTREDNINGSUPPDRAG M.M.

.

1.1 Direktiven

Vid regeringssammanträde den 23 februari 1989 beslutades om översyn av kämtekniklagstiftningen. Chefen för dåvarande miljö- och energidepartementet, statsrådet Birgitta Dahl, anförde därvid om utredningsuppdraget bl.a. följande Dir. 198910.

Villkor och föreskrifter för kärnteknisk verksamhet

Gällande tillstånd att uppföra och driva kärnkraftverk meddelades av regeringen enligt atomenergilagen 1956306, som gällde före kämtekniklagen. I tillstånden har regeringen dels föreskrivit att de villkor som statens kämkraftinspektion föreslagit i sitt yttrande över ansökningen om tillstånd skall gälla, dels bemyndigat inspektionen att ställa upp de ytterligare villkor som behövs av säkerhetsskäl eller annars från allmän synpunkt. Under årens lopp har statens kämkraftinspektion meddelat åtskilliga ytterligare villkor med stöd av regeringens bemyndiganden. Bestämmelserna är ofta allmänt hållna och likartade för flera anläggningar.

I kämtekniklagen infördes en bestämmelse som innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om provning, kontroll eller besiktning. Genom att tillsynsmyndighetens normer och anvisningar gavs som rättsligt bindande föreskrifter skulle ansvaret för provningsverksamheten det kämtekniska området automatiskt vila på

riksprovplatsen i den ordning som gällde för officiell provning prop. l983846O s. 89.

Statens kämkraftinspektion har i 21 § andra stycket kämteknikförordningen bemyndigats att meddela föreskrifter om provning, kontroll eller besiktning.

Numera har ändrade bestämmelser införts genom den nya lagen 19851105 om obligatorisk kontroll genom teknisk provning m.m.

Möjligheten att meddela regler för kämteknisk verksamhet bygger alltså på 8 § kämtekniklagen, på regeringens bemyndiganden i tillståndsbesluten att uppställa ytterligare villkor och på bemyndigandet i kämtekniklagen att meddela normer om provning, kontroll eller besiktning.

Enligt min mening är systemet oklart. Det gäller t.ex. frågan om bestämmelser för kämteknisk verksamhet skall betraktas som tillståndsvillkor eller normföreskrifter. På sikt kan tillämpningsproblem förutses. Det kan ifrågasättas om en sådan ordning är ändamålsenlig. En möjlig lösning är att utvidga bemyndigandet i kämtekniklagen till att även omfatta regler om bl.a. driften av kämtekniska anläggningar. Det bör övervägas om kämtekniklagen behöver ändras eller kompletteras i nu berörda hänseenden.

Vissa frågor om kärnaifall

Det kämavfall som omfattas av lagen är framför allt sådana produkter från en kärnteknisk anläggning som normalt inte skall användas på nytt. Emellertid finns vissa radioaktiva ämnen i kärnavfallet som används eller kan användas för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål och som omfattas av tillstånd enligt strålskyddslagen. I fråga om hanteringen m.m. av sådana ämnen har regeringen med stöd av ett bemyndigande i 5 § andra stycket kämtekniklagen lämnat generella tillstånd i 7 § kämteknikförordningen.

Kämtekniklagen är tillämplig på all slags kämteknisk verksamhet. Någon möjlighet att medge undantag från lagens tillämpning finns inte. Som nämnts finns dock en möjlighet att anpassa tillämpningsområdet genom att i vissa fall meddela tillstånd genom normgivning. Konstruktionen har i praktiken medfört vissa tillämpningsproblem vad gäller kämavfall. Enligt lagen måste avfallet nämligen behandlas som kämavfall trots att avfallets radioaktivitet har avklingat till en ofarlig nivå. I strål-

skyddslagen som också tillämpas på kämavfall har en - annan konstruktion valts. Enligt den lagen kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva undantag från lagens tillämpning. Därigenom är det möjligt att bestämma en nedre gräns för strålskyddslagens tillämplighet och att t.ex. besluta om s.k. friklassning av lågaktivt kämavfall.

Enligt min mening finns det skäl att överväga att införa en undantagsbestämmelse i kämtekniklagen efter mönster i strålskyddslagen.

Genom att komplettera kämtekniklagen med en sådan undantagsbestämmelse tillgodoses vidare behovet av samordning mellan strålskyddslagen och kämtekniklagen. Jag vill i detta sammanhang nämna att det i motiven till den nya strålskyddslagen prop. 19878888 s. 46, JoU 19, rskr. 234 just framhålls att det finns behov att samordna säkerhets- och strålskyddsintresset i nästan samtliga led inom kämbränslehanteringen, eftersom de båda lagarna ofta tillämpas parallellt i fråga om en och samma verksamhet.

I detta sammanhang vill jag ta upp en fråga som också har med kämavfall att göra. Vad jag syftar på är den typ av kärnavfall som avsiktligt framställs i en kämreaktor för bl.a. medicinskt ändamål. Det kan ifrågasättas om sådana radioaktiva ämnen som inte utgörs av egentliga restprodukter från anläggningen skall behandlas som kämavfall enligt kämtekniklagen.

Det är också motiverat att i detta sammanhang se över vad kämtekniktörordningen säger om tillstånd och tillsyn så att tillämpningen blir klar och ändamålsenlig med hänsyn till det verkliga behovet från säkerhets- och strålskyddssynpunkt. Särskild uppmärksamhet bör ägnas reglerna om generella tillstånd i 7 § som enligt uppgift har vållat tillämpningssvårigheter. Frågor om tillstånd för serviceindustrier som hanterar radioaktiva delar från en reaktor och för utförsel av kämavfall bör vidare diskuteras och klarläggas.

Teknologiöverföring

I 1 § punkt 5 kämtekniklagen finns bestämmelser om s.k. teknologiöverföring. Bestämmelsen har sin förebild i lagen 1982513 om förbud mot utförsel av krigsmateriel m.m. som fr.o.m. den 1 juli 1988 har lagen 1988558 ersatts av om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. prop. 198788 154, UU 30, rskr. 331. Regleringen innebär att upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utom riket tillverka viss i paragrafen närmare angiven utrustning eller materiel skall anses utgöra

kämteknisk verksamhet i den utsträckning regeringen föreskriver. Bestämmelsen omfattar endast sådan utrustning eller materiel som tillverkas i Sverige.

I den nya lagen om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. har bestämmelserna om kunskapsöverföring skårpts. Förbudet för sådana myndigheter och andra som avses i 4-5 §§ den lagen att utan regeringens tillstånd upplåta eller överlåta rätt att utom riket tillverka krigsmateriel är inte längre begränsat till den som tillverkar krigsmateriel i landet.

Det bör enligt min mening övervägas om inte kämtekniklagen bör anpassas till den formulering som används i lagen om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m.

Tillämpningen av känuekniklagens bestämmelser om allmänna skyldigheter m.m.

I 10 § kämtekniklagen anges bl.a. tillståndshavarens ansvar för säkerheten. I förarbetena till kämtekniklagen prop. 19838460 s. 38 hänvisas till uttalandena i prop. 1979801170 om vissa energifrågor s. 37 där det anges, att målet för säkerhetsarbetet bör att så långt det över huvud taget är möjligt undanröja vara riskerna för förluster av liv eller egendom. Vidare påpekas att säkerheten vid verksamhet på kämenergiområdet inte bara bestäms av utformningen av tekniska system utan också av organisatoriska, administrativa och personella faktorer.

De krav ställs tillståndshavaren är alltså långtgående och som motsvaras av stränga ansvarsbestämmelser i 22-27 §§ kämtekniklagen.

Flera de företag som har tillstånd till kämteknisk verksamhet av har överlåtit stora delar eller i vissa fall hela driften av den - tillståndsbundna verksamheten till ett annat företag genom ett entreprenadförfarande. I samtliga fall är entreprenören hel- eller delägd av det företag som innehar drifttillståndet.

i och andra liknande fall Frågan är om tillståndshavaren detta genom entreprenadförfarandet formellt lever upp till det ansvar för säkerheten som kämtekniklagen ställer.

De frågor som jag nu har tagit upp är komplicerade och bör analyseras ytterligare. Aktuella förhållanden bör kartläggas och kämtekniklagen behöver ändras eller det bör övervägas om kompletteras i nu berörda avseenden.

Lagring av utländskt kârrtasfall i Sverige

I ett beslut den 4 december 1986 tog regeringen ställning till frågan om lagring av utländskt kämavfall i Sverige. Beslutet rörde en ansökan av Studsvik AB i fråga om behandling och tidsbegränsad lagring av utländskt kämavfall. Regeringen angav att en grundläggande princip för Sveriges vidkommande när det gäller använt kärnbränsle och kärnavfall är att varje land självt tar ansvar i alla led för det material som uppkommer inom det egna landet. Enligt regeringsbeslutet innebär detta bl.a. att någon lagring av utländskt, använt kämbränsle eller kämavfall inte skall förekomma i Sverige.

Enligt min mening bör regeringens ställningstagande återspeglas i kärntekniklagen. Frågan bör också belysas och diskuteras mot bakgrund av de krav på lagstiftningen som kan ställas från säkerhets- och strålskyddssynpunkt. Tillämpningen av principen om utländskt kämavfall bör diskuteras för att belysa praktiska problem och optimala lösningar.

Ätalsanmâlan

Enligt 29 § kämtekniklagen får brott mot lagen åtalas av allmän åklagare endast om det anmäls till åtal av tillsynsmyndigheten. Detsamma gäller brott mot villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. En motsvarande bestämmelse fanns tidigare i atomenergilagen.

Även den tidigare strålskyddslagstiftningen innehöll en regel om åtalsanmälan. Bestämmelsen har ingen motsvarighet i den nya strålskyddslagen 1988220.

Det bör övervägas om det är lämpligt att bibehålla en bestämmelse om åtalsanmälan i kämtekniklagen.

Kärnteknilqörordningen

Jag har tidigare i anslutning till avsnittet om kämtekniklagens regler om hur kämavfall definieras föreslagit att kämteknikförordningen ses över i vissa avseenden. Vad jag då syftade på var förordningens bestämmelser om tillstånd och tillsyn.

Enligt min uppfattning finns det anledning att ta upp även följande frågor som rör kämteknikförordningen.

Utredningen om översyn av strålskyddslagstiftningen föreslog i sitt betänkande SOU 198558 Ny strålskyddslag vissa ändringar i kämteknikförordningen som har med samordningen mellan

kämtekniklagen och strålskyddslagen att göra. Utredningen tog bl.a. upp frågan om hur kontrollen bör ske av det uran som erhålls i samband med torvutvinning.

Enligt min uppfattning är det viktigt att de frågor som utredningen tog upp angående gränsdragningen mellan strålskyddslagen och kämtekniklagen får en ändamålsenlig lösning. Med hänsyn till den kritik som utredningens förslag mötte i denna del bör dock frågeställningen övervägas ytterligare.

I detta sammanhang vill jag ta upp en annan fråga som rör kämteknikförordningen. Jag syftar på bilagan till förordningen med förteckning över material m.m. som inte får föras ut ur riket utan tillstånd av regeringen. I samband med tillkomsten av kämtekniklagen framhöll jag att jag avsåg att noga följa utvecklingen på utförselområdet och lägga fram de förslag om ändringar i förteckningen som visar sig behövliga prop. 19838460 s. 52.

Enligt min mening finns det behov av att nu göra en utvärdering av den hittillsvarande tillämpningen av förteckningen.

Anpassningen till internationella överenskommelser

Sverige har ingått en rad internationella överenskommelser på kämenergiomrâdet. Jag vill framhålla vikten av att den svenska kämtekniklagstiftningen utformas i enlighet med Sveriges åtaganden. Det är viktigt att begreppen kärnämne och kämavfall definieras i den svenska lagstiftningen ett sådant sätt att deñnitionema ligger i linje med av Sverige ingångna internationella överenskommelser. Frågan om anpassning till Sveriges överenskommelser bör enligt min mening behandlas i anslutning till de frågor som jag har tagit upp i det föregående.

Riktlinjer för en översyn

Den allmänna utgångspunkten för översynen bör vara att analysera de redovisade frågorna. Om utredaren finner att kämtekniklagstiftningen behöver ändras eller kompletteras i berörda delar, bör han lägga fram sådana författningsförslag. Det bör även stå utredaren fritt att inom ramen för en allmän översyn ta upp andra frågor än dem jag har nämnt i det föregående.

Utredaren bör beakta regeringens direktiv Dir. 19845 till statliga kommittéer och särskilda utredare angående utrednings-

förslagens inriktning. Utredaren bör vidare beakta innehållet i regeringens direktiv Dir. 198843 angående EG-aspekter i utredningsverksamheten.

Utredaren bör i den utsträckning som kan anses motiverat beakta lagstiftningen i andra länder.

Utredaren bör vid utredningsuppdragets fullgörande samråda med berörda myndigheter, organisationer och företag.

Vid regeringssammanträde den 28 februari 1991 beslutades om att utredningens uppdrag skulle utvidgas och att tilläggsdirektiv skulle utfärdas Dir. 199114. Chefen för miljödepartementet, statsrådet Birgitta Dahl, anförde därvid bl.a. följande

Jag föreslår att utredningen ME 198903 om översyn av kämtekniklagstiftningen får i uppdrag att i anslutning till sitt tidigare uppdrag Dir 198910 göra en översyn av lagen 1981669 om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. finansieringslagen och förordningen 1981 671 om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle ñnansieringsförordningen samt överväga statens kärnbränslenämnds roll vid förvaltning och utbetalning av avgiftsmedel. Utredningen skall även kunna ta upp frågor som rör lagen 19881597 om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m. och förordningen 19881598 om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m.

Utredaren bör också överväga möjligheterna att begränsa reaktorinnehavares rätt till ersättningsinvesteringar i kämkraftsreaktor.

Finansieringslagen reglerar reaktorinnehavarens skyldighet att betala en årlig avgift till staten för att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala kostnader för hantering och slutförvaring av använt kämbränsle m.m. Det åligger statens kämbränslenämnd att handlägga vissa uppgifter enligt lagen och bl.a. betala ut ersättningar till kämkraftsföretagen. Detta följer dels av 10 § i ñnansieringslagen där det föreskrivs att användande av inbetalade avgifter prövas av regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer, dels av bestämmelserna i finansieringsförordningen.

Efterhand som fonderna för avgiftsmedel vuxit och större utbetalningar till kämkraftsbolagen blivit aktuella har det uppkommit viss oklarhet om karaktären av den prövning av ändamålet för utbetalningen som nämnden skall göra innan den betalar ut medel. Det är angeläget att full klarhet föreligger i denna fråga.

Vidare har lagrådet i sitt yttrande i samband med regeringens proposition prop. 19838460, s. 238 med förslag till ny lagstiftning på kämenergiområdet påpekat att lagen innehåller vissa formella brister. Dessa sammanhänger enligt lagrådets mening med den nya inriktning lagen ñck när kämtekniklagen trädde i kraft. Dessa brister bör nu rättas till.

Enligt de svenska tillsynsmyndighetema inom kämkraftsområdet har samtliga svenska kämkraftsreaktorer en betryggande säkerhet. Kärnkraftverken har dessutom försetts med tekniska system som skall begränsa de radioaktiva utsläppen i händelse av en reaktorolycka.

Lagstiftningen på kärnteknikområdet ålägger den son1 har tillstånd till kämteknisk verksamhet att vidta de åtgärder som behövs för att upprätthålla säkerheten. Detta betyder att ersättningsinvesteringar i vissa fall kan vara nödvändiga av säkerhetsskäl.

Även andra investeringar för att upprätthålla driften i kärnkraftverken är emellertid tillåtna enligt nuvarande lagstiftning. Möjligheterna att begränsa rätten till ersättningsinvesteringar bör utredas för de fall där det enda syftet med investeringen är att förlänga livslängden hos ett kärnkraftverk och denna således inte är nödvändig från säkerhetssynpunkt.

Prövning av tillstånd enligt kämtekniklagen föregås ibland av tillståndsprövning enligt bl.a. miljöskyddslagen 1968387 och lagen l98712 om hushållning med naturresurser m.m. naturresurslagen. Hittills har regelsystemet präglats av en viss oklarhet när det gäller i vilken utsträckning och i vilka situationer som en mer utvecklad beskrivning av miljökonsekvensema skall ingå i beslutsunderlaget. I propositionen 19909190 om en god livsmiljö har regeringen därför lagt fram förslag som innebär en skärpning när det gäller kraven redovisning av miljökonsekvensema av olika verksamheter. De lagändringar som föreslås som en följd av detta omfattar inte kämtekniklagen. Det kan mot den bakgrunden finnas skäl att i detta sammanhang pröva om inte ansökningsförfarandet och tillstånds-

73 prövningen enligt kämtekniklagen också bör omfattas av sådana skärpta krav och även i övrigt bättre anpassas till reglerna enligt miljöskyddslagen och naturresurslagen.

Utredningen bör också överväga om fmansieringslagen kan arbetas in i kämtekniklagen.

Utredningen bör i sina förslag beakta sådana krav på regelreformering som framgår av budgetpropositionen 1991 prop. 199091100, bil. p. 5.1

1.2 Utredningsarbetets bedrivande och kostnads-

effekter

Utredningen började sitt arbete i augusti 1989.

Under utredningsarbetets gång har nära kontakter hållits med tillsynsmyndighetema samt med företrädare för kraftindustrin. Utredningen har besökt Studsvik AB, ABB Atom i Västerås samt kärnkraftverket Barsebäck och i samband med besöken träffat och diskuterat med företrädare för företagen. Vidare har utredningen gjort studiebesök i Storbritannien och Tyskland. I Storbritannien besöktes kärntekniska anläggningar i Sellafield och Dounray. Därvid studerades bl.a. metoder för kämbränslehantering och behandling av kämavfall. Vid besöket i Tyskland träffade utredningen företrädare för miljöministeriet och ekonomiministeriet. Utredningen informerades därvid den tyska lagstiftningen, särskilt vad gäller behandlingen av låg- och om medelaktivt kåmavfall samt utförsel av kämteknisk utrustning. Vidare besöktes Forschungszentrum Jülich, där särskilt behandling av låg- och medelaktivt avfall studerades. I maj 1991 besökte utredningens sekretariat och expert Bryssel och träffade därvid företrädare för EGs miljödirektoen

74 riat och energidirektoriat. Utredningen informerades bl.a. om arbetet med att skapa en gemensam syn på kämavfallsfrågan inom EG-ländema samt om riktlinjerna för export av kämteknisk utrustning. Vidare diskuterades möjligheten för ett land att införa förbud mot slutförvaring av utländskt använt kämbrånsle och kåmavfall utan att ett sådant förbud skulle komma i konflikt med EGs principer om fri rörlighet för varor, kapital och tjänster mellan länderna.

Utredningen har avgivit yttrande dels till Utrikesdepartementet över departementspromemorian Ds 19904 Kontroll av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, dels till miljödepartementet över IAEAs Code of Practice on the International Transboundary Movement of Radioactive Waste.

Utredningen har tagit emot en skrift från statens strålskyddsinstitut med synpunkter på kämtekniklagstiftningen. Sedan utredningen berett de lokala säkerhetsnämndema tillfälle att inkomma med synpunkter har sådana inkommit från den lokala säkerhetsnämnden vid Forsmarks kärnkraftverk.

De förslag till lagstiftning utredningen föreslår innebär inte någon kostnadsökning. Om utredningens förslag om bl.a. möjligheter till undantag från kärntekniklagen och friklassning genomförs kan det i stället bli fråga om en viss, om än marginell, kostnadsbesparing.

2. KÄRNKRAFTEN I SVERIGE

2.1 Bakgrund

Kämkraften blev aktuell i Sverige under 1950-talet. Ett kommersiellt utnyttjande av kärnenergin till värme- och elkraftsförsörjningen knöts då samman med intresset av att minska behovet av import av fossila bränslen för bränsleförsörjningen. Under 1960- och 1970-talet växte det kämkraftprogram fram som resulterade i att vi nu har tolv reaktorer i drift.

Riksdagen har sedan början av 1970-talet åtskilliga gånger tagit ställning till frågor om utnyttjandet av kämenergin i Sverige. Ett viktigt skäl för det har varit säkerheten vid reaktordrift och hanteringen av radioaktivt avfall. Dessa frågor diskuterades redan vid kämkraftens införande i Sverige prop. 1956176, s. 43 men fick en allt större betydelse en bit pâ 1970-talet. Våren 1973 beslöt riksdagen prop. 19731, bil. 15, NU 49, rskr 184 att inga beslut om utbyggnad av kärnkraften utöver elva reaktorer borde fattas förrän ett nytt allsidigt beslutsunderlag, som innefattade bl.a. forskningsresultat, utvecklingstendenser och säkerhetsfrågor, hade förelagts riksdagen. På grundval av prop. 197530 om energihushållningen m.m. beslöt riksdagen, att kämkraftprogrammet t.o.m. år 1985 skulle begränsas till befintliga kämkxaftslägen och att sammanlagt 13 reaktorer skulle byggas där.

76 Nya riktlinjer för energipolitiken avseende tiden fram till omkring år 1990 lades fram i prop. 1978791115. Där föreslogs, att kämkraftprogrammet borde begränsas till tolv reaktorer och att någon fortsatt utbyggnad därefter inte skulle äga rum. Beslutet om kämkraftens fortsatta utnyttjande uppsköts av riksdagen till år 1980 i avvaktan utfallet av en rådgivande folkomröstning i kärnkraftfrågan som skulle äga rum under våren 1980. Efter folkomröstningen förelades riksdagen en ny proposition 1979 80 170 om vissa energifrågor. De förslag som då lades fram hade sin utgångspunkt i bl.a. resultatet av folkomröstningen. Riksdagens beslut NU 19798070, rskr 410 innebar, att ingen ytterligare kämkmftutbyggnad skulle förekomma utöver de tolv reaktorer som då antingen var i drift, var färdiga eller under byggnad. Beslutet innebar vidare, att kärnkraften skulle awecklas i den takt som var möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd samt att säkerhetssynpunkter skulle vara avgörande för i vilken ordningsföljd reaktorema skulle tas ur drift. Med hänsyn till att reaktoremas tekniska livslängd bedömdes vara omkring 25 år uttalade riksdagen att den sista reaktorn i Sverige skulle stängas av senast år 2010. Frågan när kärnkraften senast skall vara avvecklad har därefter inte varit föremål för något nytt ställningstagande från riksdagens sida.

Efter år 1980 har riksdagen vid flera tillfällen tagit ställning till av regeringen föreslagna riktlinjer för energipolitiken samt behandlat frågor om kärnkraften. År 1987 infördes bestämmelse i kärntekniklagen att en om tillstånd till att uppföra kämkraftsreaktorer i Sverige inte fick meddelas. Vidare infördes ett straffsanktionerat förbud mot att vidta vissa förberedelseåtgärder med syfte att inom landet uppföra en kämkraftsreaktor prop. 19868724, NU 19868713. Frågan om utländskt kämavfall i Sverige och ett förbud mot förvaring av sådant avfall här i landet har vid flera tillfällen diskuterats. Någon lagstiftning har dock inte skett. Kärnkraftawecklingens genomförande och reaktoremas livslängd diskuterades

77 närmare hösten 1987 och våren 1988 NU 19878817 och NU 19878840 och senast i samband med energiuppgörelsen år 1991 NU 19909140.

2.2 Några tekniska grunddata

Reaktordrzften

Ett kärnkraftverk är enkelt uttryckt en värmekraftanläggning där värme

omvandlas till elektricitet att vatten upphettas till ånga. Ångan driver

genom via turbinanläggning en generator som alstrar elektrisk ström. Uppen hettningen av vattnet sker genom den värme som alstras i reaktorhärden vilken eldstaden i ångpanna. Ångan leds från kan sägas motsvara en reaktorn till turbinanläggningen, varefter ångan kondenseras till vatten som återförs till reaktorn i ett slutet kretslopp.

Det finns många olika typer av kämreaktorer. Viktiga skillnader mellan olika reaktortyper består i val av kylmedel t.ex. tungt eller vanligt vatten, mängd klyvbart uran eller plutonium i bränslet samt på val av moderator. En moderator är ett ämne som ökar neutronemas benägenhet att åstadkomkämklyvningen i bränslet. Lättvattenreaktorer med vanligt vatten som ma moderator är den mest spridda reaktortypen och den typ som förekommer i Sverige. Grañtmodererade gaskylda reaktorer är vanliga i Storbritannien samt i äldre konstruktioner i Frankrike och Japan samt Sovjetunionen och tungvattenreaktorer i Kanada. Forskningsreaktorer används i forsknings- och utvecklingsarbete samt vid framställning olika radioaktiva ämnen för av medicinskt eller industriellt bruk. Bränslet i dessa reaktorer är ofta höganrikat En särskild typ av reaktorer är bridreaktorer eller s.k. uran. snabba reaktorer. I dessa reaktorer, som saknar moderator, används delvis plutonium bränsle samtidigt som de är lämpade för framställning av som

78 just plutonium. De förutsätter ett kämkraftprogram där upparbetning det av använda kåmbränslet ingår.

I reaktorhärden utvecklas lñssion.

värmen genom kämklyvning, Denna process uppkommer när vissa ämnen, såsom uran-235 eller plutonium träffas av neutroner. Atomkärnan klyvs och värme utvecklas. Reaktoreffekten bestäms av antalet kämklyvningar per tidsenhet, vilken regleras med hjälp av styrstavar. Dessa styrstavar innehåller ämnen som absorberar neutroner. I tryckvattenreaktorer används även bor, löst i reaktorvattnet, som absorbator för neutronema.

Vid kämklyvningen bildas i bränslet radioaktiva klyvningsprodukter av många slag, vilka tillsammans med det uran som inte förbrukats måste tas omhand som högaktivt avfall. Samtidigt blir materialet i reaktorn och annat som kommer i kontakt med strålningen från reaktorhärden radioaktivt i större eller mindre omfattning. Kämavfallet och hur detta skall hand tas om beskrivs närmare i avsnitt 2.4.

I Sverige förekommer endast lättvattenreaktorer. Dessa är av två typer, kokarreaktorer och tryckvattenreaktorer. I den typ av reaktor, som kallas kokarreaktor, kokar vattnet direkt i reaktortanken. Tanken är trycksatt till ett tryck som år ca 70 gånger det vanliga lufttrycket varvid temperaturen

blir 280° C. Ångan leds sedan direkt till turbin. Därpå kondenseras

ca en ångan till vatten i en kondensator och återförs till reaktorn. Kondensatorn kyls i sin tur av havsvatten, vilket dock aldrig kommer i någon direkt kontakt med ångan och vattnet som passerar igenom reaktorhärd och turbin. Havsvattnet blir alltså inte radioaktivt. I en svensk kämkraftsreaktor krävs ca 40 m3 havsvatten sekund för att kondensera ångan. per

I tryckvattenreaktom är reaktorkärlet helt fyllt med vatten, trycket höjt till cirka 155 gånger det vanliga lufttrycket och temperaturen till 320 C. Det heta vattnet, som vid detta tryck fortfarande inte kokar, leds i ett slutet

79 system primärkretsen till en ånggenerator, vilken är att likna vid en stor värmeväxlare. Där förångas vatten i en yttre ångkrets sekundärkretsen. Denna ånga driver i sin tur turbinanläggningen och kondenseras på samma sätt som i kokarreaktom. I tryckvattenreaktom kommer således vattnet och vattenångan i turbinkretsen aldrig i direkt kontakt med reaktorhärden. De är alltså helt inaktiva, vilket förenklar underhållsarbetet.

I Sverige ñnns nu tolv kraftproducerande reaktorer som är lokaliserade till fyra kraftstationer Forsmark utanför Östhammar med tre reaktorer, Simpevarp utanför Oskarshamn med tre reaktorer, Barsebäck utanför Malmö med två reaktorer och Ringhals utanför Varberg med fyra reaktorer. Samtliga reaktorer är lättvattenreaktorer varav nio är kokvattenreaktorer och tre är tryckvattenreaktorer. De senare finns i Ringhals. Kokvattenreaktorerna är tillverkade av Asea Atom, Västerås, medan tryckvattenreaktorerna levererats av Westinghouse, USA.

Kärnbränslecykeln

Uranets väg från urangruvan till kärnkraftverket och slutligen till slutförvaret kallas för kämbränslecykeln. Det genomgår olika led från omvandling till kärnbränsle och användning som bränsle till att tas omhand för placering i slutförvar eller for upparbetning för att tillverka nytt bränsle.

Uran förekommer många ställen på jorden. Det utvinnes genom uranbrytning i gruvor sådana ställen där uranhalten i berggrunden är jämförelsevis hög. Brytning av uranmalm förekommer numera i Sverige, bl.a. därför att halten anses för låg för ekonomisk utvinning. Uranmalmen transporteras från gruvan till ett uranverk där den krossas och uranet lakas ut med syra. Det naturliga uranet som sålunda utvinns består till 0,7 procent av uran-235 och till 99,3 procent av uran-238. Uran med så låg halt av uran-235 kan användas direkt i vissa typer av reaktorer t.ex. tungvattenreaktorer, men inte i lättvattenreaktorer. För att kunna användas som

80 bränsle i lättvattenreaktorer måste först halten av uran-235 höjas till 2-3 procent. Det sker i en anrikningsanläggning. Någon sådan anläggning finns inte i Sverige. vi importerar är därför anrikat. Det har då den Det uran som kemiska formen uranhexafluorid.

Kärnbränsle tillverkas i Sverige vid ABB Atoms bränslefabrik i Västerås. Vid denna tillverkning omvandlas uranhexafluoriden till urandioxid som pressas sintras till bränslekutsar. Dessa placeras i långa smala rör som bildar bränslestavar. Stavarna sätts samman till bränsleelement eller bränslepatroner, som används i reaktorema. Det sålunda fárdigställda bränslet innehåller inte, så länge det är helt oanvänt, radioaktiva ämnen i sådan mängd att det behöver hållas isolerat från omgivningen.

Bränslepatronema används i reaktorn under några år. Varje år sker byte av en del av bränslet. Det använda bränslet som byts ut är mycket radioaktivt och kräver speciell hantering. Det förs under vatten till en särskild förvaringsbassäng i reaktorbyggnaden där det förvaras minst ett år. Efter denna tid kan det föras över till en transportbehållare för att transporteras iväg från kämlqaftverket.

Vad därefter sker med bränslet varierar från land till land beroende på som vilken metod man valt, direktdeponering av allt bränsle eller upparbetning. Direktdeponering innebär att det använda bränslet, efter viss tids mellanlagring, slutförvaras t.ex. i förvaringsutrymmen i djupa bergformationer. I Sverige råder nu enighet om att direktdeponering av använt kämbränsle är att föredra framför upparbetning. Riksdagen har sålunda vid flera tillfällen konstaterat, att den nuvarande politiken är klart inriktad på slutförvaring av använt kämbränsle utan upparbetning bl.a. i NU 1987887 s. 54.

Upparbetning innebär, att man vid en särskild upparbetningsanläggning behandlar det använda bränslet och separerar uran, plutonium och klyvningsprodukter. Det utvunna uranet samt plutoniet kan användas till nytt

81 bränsle. Klyvningsproduktema, som är högaktivt avfall måste tas omhand för slutlig förvaring. Upparbetningsanläggningar finns bl.a. i Sellañeld i Storbritannien och i Ia Hague i Frankrike. Innan kraftföretagen i Sverige inriktade sig på direktdeponering skickades en mindre mängd svenskt använt kämbränsle till dessa anläggningar för upparbetning.

Strålning

Med strålning förstås energiöverföring i form av elektromagnetiska vågor eller partiklar. Strålning behöver inget materiellt medium för att fortplanta sig. Når strålningen påverkar levande organismer uppstår biologiska effekter. Vissa sådana effekter är normala och livsnödvändiga, medan andra åter är onormala och skadliga. Det är de skadliga effekterna som är intressanta från strålskyddssynpunkt.

Med avseende på strålningens biologiska verkan brukar man tala om joniserande och icke-joniserande strålning. Joniserande strålning indelas i alfa-, beta- och gammastrålning från radioaktiva ämnen. Den utmärks av att den kan slå loss elektroner ur atomer och molekyler, s.k. jonisering, vilket innebär att den kan bryta upp kemiska bindningar och orsaka biologiska skador. En annan partikulär strålning är neutronstrålning.

Joniserande strålning uppkommer när ett radioaktivt ämne sönderfaller. Aktivitet är antalet sönderfall per tidsenhet och anges i becquerel Bq. Om aktiviteten är 1 Bq sker i genomsnitt ett sönderfall per sekund. Med tiden minskar antalet sönderfallande atomer varvid aktiviteten sägs avklinga. Halveringstiden hos ett ämne är den tid det tar tills antalet radioaktiva atomer genom sönderfall till stabila atomer minskat till hälften. Begreppen aktivitet och radioaktivitet måste hållas isär. Med radioaktivitet avses förmågan hos ett ämne att utsända joniserande strålning. Det är alltså ingen mätbar storhet utan en egenskap. Det är därför principiellt fel att tala om att släppa ut radioaktivitet, men korrekt att tala om utsläpp av radioaktivt

82 material. Det mått som bör användas för att ange styrkan hos en strälkälla är aktiviteten.

2.3 Kärnkraftindustrin och övrig kämteknisk

verksamhet

Inledning

Sveriges tolv kämkraftreaktorer innehas av fyra olika ägare som också har drifttillstânden. De är statens vattenfallsverk Vattenfall, Ringhals 1-4, Forsmarks kraftgrupp AB Forsmark l-3, OKG Aktiebolag Oskarshamn 1-3, samt Sydsvenska Värmekraft AB Barsebäck l och 2. Ägarbilden kompliceras dock av bl.a. korsvist ägande. Sålunda har Vattenfall betydande ägarintressen i Forsmarks kraftgrupp AB. Vidare ägs Sydsvenska Värmekraft AB av Sydkraft AB som också har betydande ägarintressen i OKG Aktiebolag. Helt dominerande aktieägare när det gäller den totala ägarbilden är stat och kommun.

Vid sidan av kärnkraftverken finns särskilda och tekniskt avancerade anläggningar för förvaring av använt kärnbränsle CLAB och kärnavfall SFR. Dessa anläggningar innehas av Svensk kärnbränslehantering AB SKB vilket bolag i sin tur ägs av kämkraftproducentema. För tillverkning av kärnbränsle driver ABB Atom en bränslefabrik i Västerås där bolaget även har andra anläggningar för service m.m. kämkraftindustrin. Staten bedriver genom Studsvik AB bl.a. forsknings- och utvecklingsverksamhet och detta bolag innehar två forskningsreaktorer. Denna verksamhet håller

nu att omstruktureras se nedan.

Utöver nu nämnda verksamheter finns i Sverige ett stort antal serviceföretag med kämteknisk kompetens m.m. I det följande lämnas en beskrivning av

83 de mest betydelsefulla företagen som bedriver kämteknisk verksamhet i Sverige.

Statens vattenfallsverk Vattenfall

Vattenfall är till skillnad mot övriga kämkraftföretag helt statsägt. Det har till uppgift att affärsmässigt driva verksamhet inom energiområdet, vari både vattenkraft och kärnkraft ingår. Verksamheten omfattar även andra energiområden, såsom naturgas, men den huvudsakliga inriktningen är elförsörjning. Vattenfall och de företag där staten genom Vattenfall direkt eller indirekt har ett bestämmande inflytande bildar tillsammans Vattenfallskoncemen.

Förutom att Vattenfall äger kärnkraftverket Ringhals är man delägare i Forsmarks Kraftgrupp AB. Vattenfalls andel av aktierna i detta bolag uppgår till 74,5 procent. Driften av reaktorema i Forsmarks kärnkraftverk sköts av Vattenfall. Dessa driftsfrâgor regleras i olika avtal mellan Vattenfall och Forsmarks Kraftgrupp AB. Vattenfall har vidare enligt särskilt avtal med Svensk Kärnbränslehantering AB till uppgift att svara för driften av slutförvaret för radioaktivt avfall SFR.

Sydkraji AB och Sydsvenska Värmekrafi AB SVAB

Sydkraftkoncemen består av ett femtiotal företag som är verksamma inom elproduktion, naturgas, gasol, fast bränsle m.m. Dess primära verksamhetsområde är södra Sverige.

Sydkraji AB är koncernens moderbolag. Majoritetsägare i bolaget är sex sydsvenska kommuner. Vissa kapitalförvaltande institutioner och försäkringsbolag, såsom SPP, Fjärde AP-fonden m.fl., har andra stora ägarposter i företaget.

84 Sydsvenska Vännekraft AB SVAB är ett helägt dotterbolag till Sydkraft AB. SVAB bildades år 1964 för att äga och driva Barsebäcksverket i nuvarande Kävlinge kommun. Någon verksamhet härutöver bedrivs av SVAB. Bolaget har någon egen anställd personal. Det leds av en styrelse och en verkställande direktör. All personal vid Barsebäcksverket är anställd i Sydkraft AB.

SVAB har genom beslut av regeringen åren 1970 och 1972 erhållit tillstånd enligt atomenergilagen att uppföra, inneha och driva de två reaktorema i Barsebäck. För den yngsta reaktorn har drifttillståndet enligt regeringens beslut i december 1985 begränsats att gälla längst intill utgången av är 2010.

OKG Aktiebolag

OKG Aktiebolag bildades år 1965 för att äga och driva Oskarshamnsverket. OKG ägs av sju delägare varav den största, Sydkraft AB, äger 49,5 procent. Även övriga delägare är bolag inom kraftindustrin. OKG har genom regeringens beslut erhållit tillstånd enligt atomenergilagen att uppföra, inneha och driva de tre reaktorema i Oskarshamn. Endast för Oskarshamn 3 har laddningstillstånd meddelats enligt kämtekniklagen. Samtidigt begränsades drifttillständet för den reaktorn till att gälla längst till utgången av år 2010. OKG har vidare enligt avtal med Svensk Kämbränslehantering AB till uppgift att för driften av det centrala lagret för använt kärnsvara bränsle CLAB.

Forsmarks Kraftgrupp AB

Forsmarks Kraftgrupp AB har tillstånd att inneha och driva de tre reaktorerna i Forsmarks kraftstation. För Forsmark 3 beviljades laddningstillständ enligt kämtekniklagen 1984 varvid drifttillständet begränsades till att gälla längst till utgången år 2010. För övriga reaktorer, Forsmark l och har av tillstånd beviljats enligt atomenergilagen men även för dessa gäller att de får

85 drivas längst till utgången av år 2010. Driften av reaktorema har överlämnats Vattenfall. Delägare i Forsmarks Kraftgrupp AB är dels Vattenfall med ca tre ñärdedelar av aktierna 74,5 %, dels Mellansvensk Kraftgrupp AB som har den resterande andelen 25,5 %. Detta bolag ägs i sin tur av kommunala och privata företag inom främst energiområdet och de kommunala företagens andel är dominerande. Bolaget har i likhet med SVAB ingen egen driftpersonal. I bolaget finns en verkställande direktör, tidigare chef för elproduktionen inom Vattenfall, samt en mindre personalstyrka för ekonomiska och administrativa göromål. Bolaget har utfärdat fullmakt för personal i Forsmarksverket att företräda bolaget inför tillsynsmyndighetema.

Svensk Kämbränslehantering AB

Svensk Kämbränslehantering AB SKB är ett av kämkraftproducentema gemensamt ägt företag. Det har till uppgift att utanför kärnkraftverken ta hand om använt kärnbränsle och radioaktivt avfall samt svara för vissa uppgifter inom kärnbränslecykeln. Verksamheten omfattar för närvarande främst drift av mellanlagret CLAB, slutförvaret SFR och ett transportsystem för använt kämbränsle och kämavfall samt utvecklings- och forskningsverksamhet avseende slutförvaringsanläggning för använt kämbränsle och verksamhet för information. Dessa uppgifter utförs på uppdrag av kärnkraftproducentema.

SKB har organiserats för att kunna genomföra sin verksamhet med en förhållandevis liten men kvalificerad egen organisation och anlitar i övrigt i stor omfattning externa resurser. Omkring 600 personer är engagerade utanför kärnkraftverken för genomförande av företagets verksamhet. Av dessa personer är omkring 70 anställda vid SKB och omkring 150 vid delägarföretagen för driften av CLAB resp. SFR. SKB leds av en styrelse och en verkställande direktör. Verksamheten är organiserad i två huvudenheter, dels för forsknings- och utvecklingsverksamhet kring slutförvaring av använt kämbränsle, dels för planering, byggande och drift av avfallssyste-

86 men. För information, uppdrag och administration finns därtill tre avdelningar. Bolaget har som tidigare nämnts uppdragit OKG Aktiebolag att svara för lokala driftfrågor för CLAB och att lämna teknisk service. Motsvarande uppdrag har lämnats till Vattenfall beträffande driften av SFR. Vad gäller transportsystemet har SKB för driften av fartyget Sigyn tecknat avtal med Rederi AB Gotland samt med OKG Aktiebolag beträffande transportbehållare m.m.

ABB Atom

ABB Atoms verksamhet i Sverige avser framställning av kämbränsle, underhåll av kärnreaktorer m.m. De svenska kokvattenreaktorema har tillverkats av dåvarande ASEA Atom. En betydande del av verksamheten tar sikte på utländska marknader.

Bolaget dåvarande ASEA Atom erhöll år 1968 tillstånd enligt atomenergilagen att inneha och driva en anläggning vid Finnslätten i Västerås för tillverkning av reaktorbränsle. Vidare erhöll bolaget år 1975 tillstånd att i anslutning till bränslefabriken uppföra, inneha och driva en anläggning för omvandling av uranhexafluorid till urandioxidpulver. Tillstånden har därefter genom olika beslut förlängts. Bränslefabriken ingår i ABB Atoms bränsledivision. Bland de produkter som framställs kan nämnas bränsleknipför kok- och tryckvattenreaktorer samt bränsleboxar och styrstavar för pen kokvattenreaktorer. Bland tjänsterna ingår service och underhåll av kärnkraftverk. Vidare bedrivs utveckling och konstruktion av verktyg, komponenter och system.

Studsvik AB

Studsvik AB är landets största samlade resurs för energitekniskt forskningsoch utvecklingsarbete. ursprungligen hette AB Atomenergi, Bolaget, som bildades år 1947 med uppgift att ha hand om forsknings- och utvecklings-

87 arbetet på kämenergiområdet. Ägare staten. Verksamheten och ägandevar rättsförhållandena håller nu på att omstruktureras. Bolaget bedriver olika former av kämteknisk verksamhet och innehar tvâ reaktorer, R2 och R2-0.

R2-reaktom var tyngdpunkten i den ursprungliga verksamheten och av stort värde för möjligheterna att bygga upp erforderlig kompetens och erfarenhet för det omfattande kämkraftsprogram som då planerades. Huvudverksamheten är provning av kraftreaktorbränsle s.k. rampprovning, där R2reaktom har en betydande del av världsmarknaden. Mot denna bakgrund beslöt företagsledningen att investera i en ny reaktortank och i samband därmed arrangera för fortsatt grundläggande neutronforskning, som bedrivs av Uppsala universitets neutronforskningslaboratorium. Byte av reaktortanken genomfördes år 1984.

Utöver reaktorema finns betydande anläggningar för hantering av kämavfall. Denna verksamhet beskrivs närmare i avsnitt 5.5.

Övrig verksamhet i Studsvik inom det kämtekniska området avser bl.a.

service- och konsultverksamhet.

Enligt riktlinjer i prop. 1990912184, som godtagits av riksdagen, kommer som redan nämnts verksamheten och äganderättsförhållandena i Studsvik AB att omstruktureras. Ett övergripande mål är därvid att dela upp verksamheten inom koncernen tre delar som var och en får ägarförhållanden och andra förutsättningar som är mest lämpliga för respektive del.

Ranstad Mineral AB

Ranstad Mineral AB, som ägs av privata intressen, har tillstånd enligt kämtekniklagen att hantera uranhaltiga restprodukter frän ABB Atoms bränslefabrik i Västerås. Det förekommer även hantering av restprodukter

88 från kämtelmisk verksamhet i Tyskland. Bolaget utvinner uran ur dessa restprodukter vilket uran därefter återsänds till ABB Atom.

2.4 Kärnkraftens avfall

Inledning

Vid kämteknisk verksamhet uppkommer radioaktivt avfall som ifråga om form och aktivitet är mycket varierande. Det bildas dels avfall, som under mycket lång tid måste hållas isolerat från omgivningen, dels avfall, som endast under kortare tid behöver hållas avskilt eller inte alls behöver bli föremål för särskilda skyddsåtgärder. Det förekommer olika principer för att dela in avfallet efter dess egenskaper. Indelningen av avfallet i långlivat och kortlivat avser aktivitetens halveringstid och är särskilt viktig när det gäller dess slutliga förvaring. Avgörande är här långtidsperspektivet. Det avgörs vid en säkerhets- och strålskyddsanalys hur väl en förvaringsanläggning i ett sådant perspektiv kan hålla det farliga avfallet isolerat från omgivningen.

Ur hanteringssynpunkt brukar avfallet indelas i högaktivt, medelaktivt och lågaktivt. Det högaktiva avfallet utgörs av det använda kämbränslet som avger ytterst kraftig strålning under tusentals år. Detta avfall häver utöver strålskärmning även kylning under en viss tid för att kunna lagras säkert. Det medelaktiva avfallet måste strålskärmas för att kunna hanteras säkert behöver ingen kylning. Aktiviteten beräknas normalt avklinga till en men mycket låg nivå inom några hundra år. Det finns dock medelaktivt avfall, såsom vissa härdkomponenter, som hänförs till långlivat avfall. Det medelaktiva avfallet gjuts in i betong eller asfalt. Det lågaktiva avfallet förpackas ofta i tunnor eller plastsäckar och behöver ingen särskild strålskärmning. Dock vidtas vissa enklare strålskyddsåtgärder vid hantering och förvaring.

89 I det följande redogörs närmare för uppkomsten av avfall vid reaktordriften och andra former av kämteknisk verksamhet.

2.4.1 Kärnkraftverken

Reaktordnyien

Det avfall som kommer från driften av kärnkraftverken brukar med hänsyn till den fortsatta hanteringen delas in i följande grupper Använt bränsle. - Driftavfall reaktoravfall. - Skrotade härdkomponenter och andra interna delar. -

Det använda bränslet innehåller huvuddelen av de radioaktiva ämnen ca

99 %, som bildas i ett kämkraftverk. Dessa ämnen hänför sig till större delen till bränslets innehåll av klyvningsprodukter och transuraner. Rent viktmässigt utgörs dock det använda bränslet till större delen av oförbrukat uran. Den höga aktivitetsnivân i använt bränsle medför att det fortsätter att avge värme under lång tid efter att det har tagits ut ur reaktorn. Detta har stor betydelse för hur det använda bränslet skall hanteras och slutförvaras. Mellan l och 40 år efter uttaget sjunker resteffekten med ca en faktor 10. Därefter tar det ca l 000 år innan resteffekten har sjunkit ytterligare en faktor 10.

Ett bränsleelement för en kokarreaktor BWR innehåller ca 180 kg uran och för tryckvattenreaktor PWR ca 460 kg uran. Konstruktionen skiljer en sig något mellan olika tillverkare och mellan bränsle tillverkat vid olika tidpunkter. Ur slutförvaringssynpunkt är skillnaderna mellan olika bränsletyper allmänt sett obetydliga.

Dnftatgfallet omfattar ett antal olika typer av avfall, som erhålls i samband med drift och underhåll av reaktorema. Det är här fråga om främst

90 jonbytarmassor och filter, utbytta komponenter från reaktorsystemen, samt skyddskläder, plast, papper, isoleringsmaterial m.m., som använts i utrymmen där aktivitet förekommer och som därmed kan vara kontaminerade.

Driftavfallet förekommer såväl i form av lágaktivt avfall som i form av medelaktivt avfall och det innehåller huvudsakligen radioaktiva ämnen med kortare halveringstider än 30 år. Halten långlivade radioaktiva ämnen är mycket låg. De långlivade ämnena kan ändå i vissa fall, trots låg halt, bli gränssättande. Aktiviteten i driftavfallet har emellertid till stor del avklingat inom några hundra är eller mindre.

Driftavfallet behandlas på kärnkraftverken och får där en förpackning och form, som är lämplig med hänsyn till dess fortsatta hantering. Olika behandlingsmetoder tillämpas på olika kärnkraftverk.

Härdkomponenter och vissa andra komponenter inne i reaktortanken utsätts för ett starkt neutronflöde och får därigenom en hög aktivitet. En del av dessa komponenter, t.ex. neutrondetektorer, byts successivt ut och ersätts med några års mellanrum medan själva reaktortanken i regel är tänkt att användas under hela reaktoms livstid. Den blir således avfall först när reaktorn rivs.

Härdkomponentema och övriga interna delar i reaktortanken har en mycket hög strålnivå, när de tas ur reaktorn. I härdkomponenter och andra interna delar ingår även en del radioaktiva ämnen med lång halveringstid, t.ex. nicke1-59 90 000 år och niob-94 20 000 är. Radiotoxiciteten strålningens farlighet för levande organismer och aktiviteten hos dessa ämnen år dock lägre än hos de radioaktiva ämnena i använt bränsle och kraven slutförvaringen av dessa komponenter blir därför lägre än för använt bränsle.

91 Rivning av kärnkraftverk och andra kärntekniska anläggningar

Ett kärnkraftverk blir under den tid det drivs delvis radioaktivt nedsmutsat. Det sker genom att materialet i reaktortanken och den närmast omgivande betongen blir aktiverat genom neutronbestrålning. Vidare förs radioaktiva produkter ut till olika system i anläggningen, främst via reaktorvattnet. Vid rivning av ett kärnkraftverk måste därför stora mängder radioaktiva restprodukter tas omhand. Avfallsproduktema har dock mycket olika aktivitetsnivåer. De omfattar allt ifrån så gott som inaktivt byggnadsmaterial till starkt radioaktivt material från reaktoms inre delar.

Erfarenheterna från rivning år begränsade. I Sverige finns erfarenheter från rivningen av forskningsreaktom R1 i Stockholm och några mindre anläggningar i Studsvik. I utlandet har några mindre kärnkraftverk rivits och rivning av några medelstora pågår i bl.a. Förenta Staterna, Japan, Tyskland och Storbritannien.

När driften av ett kärnkraftverk upphört blir den första åtgärden att transportera bort det använda bränslet. Därefter finns två alternativ. Antingen inleds rivningen omedelbart eller så konserveras verket under en viss tidsperiod för att en del av radioaktiviteten skall avklinga. Sedan bränsleelementen transporterats bort kom mer avfallet att bestå av processavfall, såsom jonbytarmassor och filter, samt direkt rivningsavfall, såsom skrot från reaktor och annan utrustning och byggnader. Vidare uppstår avfall från olika slag av rengöring av system och komponenter som ingår i demontering och rivning. De största aktiviteterna finns i reaktortanken och härdkomponenter. Restproduktema härifrån kan till större delen betecknas

som medelaktivt avfall. Övrigt skrot från byggnader och utrustning,

rengöringsavfall m.m. blir främst lågaktivt eller inte alls aktivt. Den totala mängden avfall i m3 eller ton vid rivning kan variera avsevärt beroende på konstruktion och utformning av reaktorn, hur rengöring lyckas och på förorening i betongkonstruktioner.

92 SKB har i samarbete med kraftbolagen i maj 1986 utarbetat en studie av teknik och kostnader för rivning av svenska kärnkraftverk. Mängden avfall, såväl aktivt som inaktivt, redovisas i tabell 2.1 och 2.2.

Tabell 2.1 Avfallsmängder för Ringhals 1 och Ringhals 2 i ton.

Anm Någonnärmaregräns för inaktivt material âr ännu bestämd.

Tabell 2.2 Rivningsmaterial från blocken i ton.

Aktivt material Inaktivt material Block Reak- Övriga Sand Betong Totalt exkl. tor- aktiva betong tank system Oskars-

Ringhals Rlref 650 3 325 350 915 5 240 9 170

TON

Teknik och ostnader för rivning av svensa kärnkra tverk, 198 . Anm Angående inaktivt material se föregåendetabell.

93 2.4.2 Tillverkning av kärnbränsle

En källa för uppkomst av avfall i Sverige utgör kämbränsleframställningen. I motsats till avfall från kärnkraftverk, vilket utsatts för bestrålning, rör det sig vid bränsleframställningen hela tiden om naturligt radioaktiva ämnen med lägre radioaktivitet. Avfallet är i allmänhet uranhaltigt och därför enligt kämtekniklagen att anse som kämämne. Tillverkning av kämbränsle sker som nämnts vid ABB Atoms bränslefabrik i Västerås. Bränsle exporteras till Belgien, Finland, Japan, Schweiz, Tyskland och Förenta Staterna.

Tillverkningen innebär, liksom verksamheten vid annan tillverkande industri, att det uppstår skrot och processavfall. Ungefär 0,25 procent av uranråvaran urandioxid beräknas falla ur tillverkningsprocessen och återfinns bl.a. som rester efter rengöring av maskiner och golv samt på skyddskläder. Aktiva restprodukter uppkommer i form av kasserade kutsar och slipavfall samt som avfall bestående av skrot, ñltermassa, plast, papper m.m.

Vid omvandlingen av uranhexatluorid till urandioxid uppstår också fast avfall i form av kalciumfluorid som innehåller mycket små mängder uran.

För att ta tillvara så mycket som möjligt av uranspillet i restproduktema har flera metoder för avfallshanteringen utvecldats. De metoder som används är följande Källa KSU, Bakgrund nr 1988.

Brännbara sopor förbränns i en särskild ugn i Studsvik. - Resultatet blir en uranhaltig aska. Icke-brännbara fasta former sediment, aska lakas i varm svavelsyra. Det sker i en särskild lakanläggning i Ranstad. Resultatet blir ett orent urankoncentrat. De lakrester som slutligen återstår och som skall tas omhand som avfall innehåller högst 200 gram uran per ton, vilket är mindre än förekomsten i flera naturliga mineral. Ranstadsskiffem innehåller t.ex. ca 300 gram uran per ton. I lakrestema är uranet dessutom hårdare

94 bundet. Därmed förhindras fortsatt, naturlig urlakning efter deponeringen. Aska och urankoncentrat behandlas efter upplösning med jonbytarteknik kemisk filtrering, som utvecklats vid ABB Atom i början av 80-talet.

Eftersom uranet är hårt bundet till andra ämnen och har låg koncentration,

är tekniken för återvinning svår. Återvinningsprocessen resulterar

som framgått dels i kommersiell bränsleråvara, dels i avfall med låg radioaktivitet.

2.4.3 Brytning och utvinning av uran

Uranet utvinns ur malmen genom att denna krossas och lakas ut med t.ex. svavelsyra. Vid användningen av olika lakningsmetoder uppkommer lakrester som innehåller utvunnen uran. Eftersom uranbrytning numera inte förekommeri Sverige, uppkommer följaktligen inte sådant material här. I slutet av 1960-talet utvanns dock sammanlagt 200 ton uran från fyndigheter i Ranstad varvid uppkom stora mängder avfall. Från lakningen uppkom ca 1 miljon ton lakrester.

Vid den tillämpade lakningsmetoden utvanns 60-70 procent av det uran som fanns i skiffem. Resten finns kvar i Ranstad i form lakrester av som dessutom innehåller svavelkis. I närvaro av vatten och luft uppkommer olika processer i avfallet, varvid jämsulfat och svavelsyra bildas. Genom vittringen kan utlösas små mängder uran och mindre mängder radium av det svagt sura avfallsvatten som rinner genom avfallsområdet. Innan vattnet når recipienten kontrolleras utsläppens aktivitet. Denna har enligt nuvarande erfarenheter varit betydelselös.

För driften i Ranstad svarade ursprungligen AB Atomenergi men ansvaret överfördes senare till Studsvik AB. Området för uranbrytning i Ranstad

95 håller nu på att återställas. Studsvik AB har bl.a. för detta ändamål bildat ett särskilt bolag, AE-projekt AB.

2.4.4 Annan kämteknisk verksamhet m.m.

Vid Studsvik AB förekommer kämteknisk verksamhet som ger upphov till använt kämbränsle och kämavfall av liknande slag som från kämkraftreaktorema .

Bolaget driver vidare anläggningar för behandling, förbränning, dekontaminering och smältning m.m. av medel- och lågaktivt avfall. Huvuddelen av verksamheten sker på kommersiell basis för olika kunders räkning. Även utländska kunder förekommer. Studsvik har sedan är 1983 kommersiella avtal om förbränning av lågaktivt avfall med företag i EG-låndema.

Även vid driften av ClAB produceras en del radioaktivt driftavfall som måste tas omhand.

I SKBs Plan 90 redovisas kostnaderna för avfallshanteringen och presenteras de avfallstyper som uppkommer från det svenska kärnkraftprogrammet. Förutsättningarna för beräkningarna är att samtliga kärnkraftverk drivs till år 2010. Vidare ingår avfall från anläggningarna i Studsvik, CLAB m.m. I tabell 2.3 redovisas huvudtyper av radioaktiva restprodukter som skall tas omhand för slutförvaring.

96 Tabell 2.3 Huvudtyper av radioaktiva restprodukter att deponera. Produkt Huvuckakligt ursprung Enhet Antal Volym i enheter slutlager m Använt bränsle kapslar 5 700 12 800 Alfa-kontami- Låg- och medelaktivt avfall nerat avfall från Studsvik fat 4 500 1 500 Hârdkompm Reaktordelar kokiller 2 400 19 700 nenter Låg- och me- Driftavfall från kärnkraft- fat och delaktivt av- verk och behandlingsan- kokiller 57 000 95 000 fall liggningar Rivningsavfall Från rivning av 10-20 m3 kärnkraftverkoch behand- behållare 5 600 114000 lingsauliggningar Total mängdca 75 00 243 000 .Zällaz SKB Plan§0

2.4.5 Slutförvaringen

SKB svarar för byggande och drift av de anläggningar och system där det använda kämbrânslet och annat avfall från kärnkraften skall tas omhand. Systemet omfattar i dag anläggningen för slutförvaring av radioaktivt driftavfall SFR, det centrala mellanlagret för använt kämbränsle CLAB samt ett transportsystem.

Sluyörvaret för radioaktivt dnjiaxfall SFR ligger vid Forsmarks kärnkraftverk. Den fullständiga och korrekta benämningen på den nu befintliga anläggningen är SFR-l, eftersom den bara utgör första etappen i ett större system för radioaktivt driftavfall. SFR är en bergrumsanläggning som är belägen under havet och nås från land genom två tillfartstunnlar som är en kilometer långa. Förvaret är uppdelat i ett antal bergrum, som utformats med hänsyn till avfallets olika aktivitetsinnehâll. SFR byggs i två etapper, den första togs i drift år 1988 och den andra planeras till slutet av varav 1990-talet. I anslutning till SFR planeras även utrymmen för slutförvaring

97 av rivningsavfall. Dessa kommer att beslutas och byggas när det blir aktuellt att riva kärnkraftverken. För det krävs ett nytt regeringstillstånd. I SFR deponeras driftavfall från de svenska kärnkraftverken, samt motsvarande avfall från CLAB och Studsvik. I Studsviksavfallet ingår även avfall från verksamhetsområden utanför kärnkraften såsom radioisotoper inom forskning, industri och sjukvård. Det avfall som deponeras i SFR är lågoch medelaktivt och till största delen kortlivat, vilket innebär att aktiviteten till stor del har avklingat inom några hundra år.

Det centrala mellanlagret för använt bränsle CLAB ligger intill Oskarshamnsverket. Här kommer bränslet att mellanlagras under ca 40 år. Under denna period minskar bränslets aktivitetsinnehåll och resteffekt med ca 90 %. CLAB togs i drift år 1985 och avlastade därmed lagringsbehovet vid kärnkraftverken. CLAB består av en mottagningsbyggnad ovan jord och ett förvaringsutrymme i bergrum. Bränslet hanteras och förvaras under vatten. Kapaciteten är nu ca 5 000 ton använt bränsle i den befintliga anläggningen. Till början av 200-talet planeras en utbyggnad så att allt använt bränsle från det svenska programmet, 7 800 ton enligt FoU-program 89, kan lagras i CLAB. Anläggningen är förberedd för det och utbyggnaden kan ske samtidigt som bränsle tillförs och lagras i det befintliga bergrummet. I CLAB kan även härdkomponenter och andra interna delar med hög aktivitet mellanlagras.

För den fortsatta och slutliga hanteringen planeras ytterligare två anläggningar, en behandlingsstation för använt bränsle samt slutförvaret för långlivat avfall SFL.

2.5 Myndigheternas roll

Statens kännkraftinspektion

Statens kämkraftinspektion är en central förvaltnings- och tillsynsmyndighet med uppgift att se till att hög säkerhet uppnås i svensk kämteknisk verksamhet. Inspektionen skall därvid ta initiativ till säkerhetshöjande åtgärder.

Enligt sin instruktion SFS 1988523 skall inspektionen bl.a. följa utvecklingen på kämenergiområdet särskilt beträffande säkerhetsfrågor, utreda frågor om och ta initiativ till åtgärder för att höja säkerheten hos kämtekniska anläggningar samt ha hand om sådana uppgifter med avseende på kontroll av kämämne som följer av bl.a. Sveriges internationella åtaganden. Inspektionen skall aktivt bidra till att ge allmänheten insyn i och information om det arbete på kämsäkerhetsomrâdet som bedrivs i landet. Vidare skall inspektionen ta initiativ till sådan forskning och utveckling som rör säkerheten hos kärnkraftverk och andra kämtelmiska anläggningar, säkerheten vid transporter och säkerheten hos metoder för hantering och förvaring av kärnbränsle och kämavfall.

Kämkraftinspektionen leds av en styrelse. Chef för myndigheten är generaldirektören. Till myndigheten är tre rådgivande nämnder knutna reaktorsäkerhetsnämnden, nämnden för frågor om kontroll av kämämne och nämnden för frågor om forskning och utveckling på kämsäkerhetsområdet. Inspektionen är organiserad på två tekniska huvudenheter för tillsyn resp. för utredning en administrativ enhet, en personalenhet samt ett in- -, formationssekretariat. Verksamheten finansieras med avgifter enligt förordningen 1991739 om vissa avgifter till statens kämkraftinspektion.

I kämkraftinspektionens verksamhet ingår bl.a. att granska säkerheten vid nya anläggningar, genom regelbundna inspektioner följa verksamheten vid

99 anläggningar i drift, följa upp och analysera drifterfarenheter och tillbud samt genomföra återkommande säkerhetsgranskningar av anläggningar. I säkerhetsarbetet ingår att förebygga olyckor och till att olika barriärfunkse tioner i reaktorbyggnader, avfallsanläggningar, transportbehållare m.m. fungerar och hindrar skadliga mängder radioaktiva ämnen från att nå ut i omgivningen. Tillsynen omfattar såväl en tillståndshavares verksamhet såsom själva reaktordriften, transporter och annan hantering av kämämne, det fysiska skyddet m.m. som skyldigheten att hantera och slutförvara det uppkomna avfallet samt rivning anläggning när driften upphört. av en Härtill kommer att följa utvecklingen inom olika säkerhetstekniska områden, såväl för kärnkraftsanläggningar som för anläggningar och metoder för förvaring av kämavfall.

Kämkraftinspektionen avser att under 1990-talet koncentrera sina insatser på säkerheten vid drift och underhåll kärnkraftverk. Den normala av inspektionsverksamheten har kompletterats med regelbundet återkommande fördjupade inspektioner s.k. temainspektioner. Viktigt är här att fortlöpande kontrollera olika komponenters och systems funktionssäkerhet i åldrande anläggningar. Hår avses bl.a. bevakning av material i reaktortankar och rörsystem som utsätts för särskilda miljöpåkänningar samt åldersbetingade förändringar till följd av förslitning eller miljöpåkänningar i ett stort antal elektriska och mekaniska komponenter. Det har också från inspektionens sida noterats att många system, särskilt på elektroniksidan, kan få bytas ut därför att reservdelsförsörjningen försvåras den snabba tekniska genom utvecklingen.

Inspektions- och granskningsverksamheten avseende reaktorsäkerheten tar även sikte på att vidmakthålla och utveckla drift- och underhållspersonalens kompetens. Vidare utvecklas procedurer och organisation för administrativ styrning av säkerheten under såväl drift som underhåll samt system för analys av drifterfarenheter och störningar.

100 Vid sidan av reaktorsäkerheten skall genom inspektions- och granskningsverksamheten även tillses att kärnämne inte avleds för otillåtna ändamål utanför de internationella kontrollsystemen safeguards. Safeguardområdet har fått allt större betydelse efterhand som flödena av kämämne under 1980talet inom det svenska kämkraftprogrammet vuxit upp till sin fulla nivå och bestämmelserna om exportkontroll av viss utrustning skärpts. Regeringsärenden avseende utförsel av sådan utrustning bereds av inspektionen. Slutligen bör också nämnas kämavfallssäkerheten. Inspektionens arbete på kämavfallsområdet medför ett omfattande tillsynsarbete och bedrivs i nära samverkan med strålskyddsinstitutet och kämbränslenämnden. Huvuddelen av inspektionens insatser inom kämavfallsomrâdet avses inriktas på utvecklingen av metoder för säkerhetsananlys och säkerhetsgranskning av metod och plats för slutförvar av använt kämbränsle och annat långlivat avfall.

Som central säkerhetsmyndighet har inspektionen slutligen till uppgift att ta initiativ till forskning och utveckling som rör säkerheten vid kärnkraftverk och andra kämtekniska anläggningar. Inspektionen har således ett forskningsprogram som i första hand syftar till att ge kunskapsunderlag för inspektions- och utredningsverksamheten. Det skall också allmänt bidra till svenskt kämsäkerhetsarbete samt vidmakthålla kompetens och forskarkapacitet för detta. Det är också nödvändigt att inspektioner och utredningar kompletteras med forskning som kan belysa vilka frågor som kan säkerhetsmåssig betydelse i framtiden.

Ett viktigt inslag i inspektionens arbetsformer är den dialog man för med kraftföretagen i säkerhetsfrågoma. Härigenom är inspektionen i dessa frågor både kontrollerande och utvecklande.

Kärnkraftinspektionen deltar i det internationella samarbetet och har omfattande kontakter med sina motsvarigheter i andra länder och med de internationella organisationerna.

101 Statens strálskyddsinstitut

Statens strålskyddsinstitut är strålskyddsmyndighet enligt strålskyddslagen 1988220 och har därjämte till uppgift att bl.a. vara samordnande organ för olika strålskyddsintressen i landet. Verksamheten omfattar flera olika områden utöver kämteknik, såsom sjukvård, industri m.m. Strålskyddsinstitutet har vidare ett centralt samordnande ansvar för den målinriktade strålskyddsforskningen och skall även självt bedriva målinriktat forskningsoch utvecklingsarbete inom strålskyddsområdet. Forskning och kvalificerade mätningar är en viktig del av institutets verksamhet. Inom institutet finns flera speciallaboratorier vid vilka forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs. Institutet bekostar och initierar också en omfattande forskningsverksamhet vid utomstående institutioner.

Institutet leds av en styrelse. Chef för institutet är generaldirektören, som biträds av en särskild stab, kallad GD-stab, för övergripande frågor, policyfrågor m.m. Vid institutet finns fyra huvudenheter, nämligen administrativa enheten, enheten för tillsyn på kämenergiområdet, enheten för allmän tillsyn samt forsknings- och utvecklingsenheten. Dessutom finns en enhet för information och en enhet för ekonomi. Till institutet är knutet en rådgivande forskningsnämnd.

Institutet granskar fortlöpande strålskyddet vid de kämtekniska anläggningarna och utfärdar föreskrifter för hur arbetet med strålskyddet skall bedrivas. Genom inspektioner kontrolleras att föreskrifterna efterlevs. Individuella stråldoser som registreras vid olika arbeten rapporteras regelbundet till institutet.

Institutet övervakar även utsläpp av radioaktiva ämnen från de kämtelmiska anläggningarna. Utsläppen regleras genom föreskrifter och övervakningen sker genom inspektioner samt genom regelbunden provtagning på luft, vatten, växter och djur. Strålskyddsinstitutet använder modellberäkningar i

102 ökad omfattning för konsekvensberäkningar om utsläpp vid olyckor, deponering av radioaktivt avfall och utsläpp från kärnkraftverk vid normaldriften.

Även kämämne och kämavfall övervakas strålskyddsinstitransporter av av tutet. Radioaktiva ämnen transporteras på vägar, järnvägar, i luften och på havet. Dessa transporter omgärdas av stränga bestämmelser, utarbetade av nationella myndigheter och internationella organ. De radioaktiva ämnena måste förpackas så att risken för att omgivningen skadas av strålning är minimal. Reglerna anger också hur mycket som får transporteras, hur kollina skall vara märkta och i vissa fall också vilka fardvâgar som skall användas.

Strålskyddsinstitutet har också tillsyn över det radioaktiva avfallet, speciellt från kämteknisk verksamhet men också annan verksamhet med radioaktiva ämnen. Anläggningar för förvar av avfallet granskas från strålskyddssynpunkt. Arbetarskyddet i anläggningarna och omgivningskonsekvenser av eventuella utläckage studeras och övervakas. Vidare övervakas och utarbetas riktlinjer och krav på avfallshantering och förvaring från strålskyddssynpunkt. I frågor om slutförvar av högaktivt avfall utformar institutet långsiktiga krav från strålskyddssynpunkt på platsval och förvaringsmetodik.

I likhet med kämkraftinspektionen har strålskyddsinstitutet ett omfattande samarbete med myndigheter i andra länder och deltar även i arbetet inom internationella organisationer.

Statens kämbrânslenâmnd

Statens kämbränslenämnd är en central förvaltningsmyndighet. Dess arbetsuppgifter kan föras tillbaka på de grundläggande bestämmelserna i 10- 13 §§ kämtekniklagen om reaktorinnehavarnas skyldighet att svara för de åtgärder som behövs bl.a. för att ett säkert sätt hantera och slutförvara

103 kärnavfall och för att riva anläggningarna när de inte längre skall användas. Kämbränslenämnden är den myndighet som utövar tillsyn enligt kämtelcniklagen över reaktorinnehavamas forsknings- och utvecklingsverksamhet på dessa områden, administrerar ñnansieringssystemet samt verkar för att allmänheten ges information.

Nämnden leds av en styrelse. Chef för nämnden är överdirektören. Till nämnden är knutet ett vetenskapligt råd för rådgivning och samråd inom kämavfallsområdet och i fråga om avställning och rivning av kämtekniska anläggningar. Rådet har beslutat anta benämningen statens råd för kämavfallsfrågor KASAM. En särskild uppgift för rådet är att vart tredje år, med början år 1992, till regeringen redovisa sin självständiga bedömning av kunskapsläget på kärnavfallsområdet. Denna uppgift har rådet övertagit från den samrådsnämnd för kämavfallsfrågor som fanns inrättad åren 1985-1990.

Nämndens arbetsuppgifter faller alltså inom tre områden. Samtidigt har de tre verksamhetsområdena ett nära inbördes sammanhang.

När det gäller teknik ochforskning, skall kämbränslenämnden sålunda utöva tillsyn över reaktorinnehavamas forsknings- och utvecklingsverksamhet avseende hanteringen och slutförvaringen av det använda kärnbränslet och kärnavfallet och rivningen av de kämtekniska anläggningarna. Nämnden skall särskilt granska och utvärdera det allsidiga forskningsprogram som reaktorinnehavarna med början år 1986 vart tredje år upprättar och sänder till nämnden. Nämnden skall vidare ta initiativ till sådan forsknings- och utvecklingsverksamhet som den behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter. Nämndens verksamhet inom detta område kan sammanfattas i fyra punkter granskning av SKBs forsknings- och utvecklingsverksamhet, studier av alternativa hanterings- och slutförvaringsmetoder, -

104 övrig teknisk-naturvetenskaplig verksamhet, innefattande dels bevakning av internationell verksamhet inom kärnavfallsområdet, dels forskning med naturvetenskaplig inriktning och forskning med samhällsvetenskaplig inriktning. -

Nämndens verksamhet avseendefinansieñng och kapitalförvaltning omfattar bl.a. att bedöma och till regeringen lämna förslag till avgifter, som reaktorägare har att erlägga till staten för finansiering av slutförvar av använt kärnbränsle m.m. Vidare svarar nämnden för förvaltning av inbetalda avgifter enligt ñnansieringslagen och utbetalning av ersättningar till reaktorägama. Nämnden handlägger även frågor enligt lagen 1988 1597 om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m. den s.k. Studsvikslagen.

För bedömning av nivån för avgifter enligt ñnansieringslagen genomför nämnden årligen en granskning av kostnadsutvecklingen för slutförvar av använt bränsle och aweckling av reaktoranlâggningama. Förutom dessa beräknade kostnader och den beräknade kämkraftproduktionen per kämkraftblock har den förväntade reala avkastningen på inbetalda avgifter stor betydelse för avgiftsuttaget. Förslag till avgift för påföljande kalenderår lämnas till regeringen senast den 31 oktober.

Nämndens infomtatiønsverksamhet innefattar dels att informera om sin egen verksamhet, dels att verka för att allmänheten får en saklig och balanserad information om olika frågor kring kämavfall.

Beredskapsorganisationen vid utsläpp av radioaktiva ämnen

Vid allvarliga olyckor, kämkraftolyckor såväl som andra, består samhällets insatser av en rad åtgärder som kommuner, länsstyrelser och centrala statliga myndigheter vidtar och i förekommande fall har ansvaret för. Dessa frågor regleras i räddningstjänstlagen. Vid olyckor i kämtekniska an-

105 läggningar som innebär utsläpp av radioaktiva ämnen eller risk för sådana utsläpp är det länsstyrelsen som har ansvaret enligt räddningstjänstlagen. Kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet har särskilt viktiga roller i det arbete son1 då organiseras. För de myndigheter som deltar i räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen används ofta den sammanfattande benämningen beredskapsorganisationen. Utredningen om kämkraftsberedskapen har nyligen gjort en översyn av denna organisation och föreslagit vissa förbättringar när det gäller samhällets åtgärder vid sådana olyckor Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor, SOU 198986. Dessa frågor övervägs nu i regeringskansliet.

107 3. DET INTERNATIONELLA SAM-

ARBETET INOM KÄRNENER-

GIOMRÃDET

3.1 Viktiga internationella organ m.m.

Det pågår ett omfattande internationellt samarbete inom kämenergiområdet. Förenta Nationernas atomenergiorgan IAEA International Atomic Energy Agency spelar här viktig och världsomspännande roll. Även OECD och en Europeiska Gemenskapema EG har särskilda organ för kämenergiområdet, nämligen NEA Nuclear Energy Agency respektive Euratom.

IAEA har som uppgift att främja den fredliga användningen av kämenergi och att kontrollera att någon avledning av klyvbart material från civil kämteknisk verksamhet till framställning av kämladdningar inte äger rum. IAEA har idag drygt llO stater som medlemmar och har sitt säte i Wien.

På kämsäkerhets- och strålskyddsområdet ger IAEA ut rekommendationer avseende myndighetsorganisation, lokalisering, utformning, drift och kvalitetssäkring för kärnkraftverk. Rekommendationer för tillsynsmyndigheter och kraftföretag omfattar bl.a. frågor om konstruktion och säkerhetsföreskrifter, licensgivning, innehåll i säkerhetsrapporter och granskning därav, kompetenskrav för personal samt myndighetstillsyn och beredskapsplanering. Vidare utarbetar IAEA rekommendationer och anvisningar för

108 transport av radioaktiva ämnen samt hantering och förvaring, inklusive slutförvaring, av radioaktivt avfall.

Ett annat arbetsområde för IAEA gäller anläggningsinnehavarnas skadestånds- och försäkringsansvar. Arbete med en konvention på detta område påbörjades under 1960-talet och ledde fram till den s.k. Wienkonventionen år 1963. Denna konvention har dock hittills inte spelat en lika framträdande

roll som de konventioner som utarbetats inom NEA se nedan.

Kontrollen av användningen av klyvbart material år en av IAEAs viktigaste uppgifter. Dessa frågor regleras främst genom det s.k. icke-spridningsavtalet Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons NPT som tillkom år 1968. Närmare 150 stater har nu anslutit sig till avtalet eller beräknas inom kort göra det. Grundprincipen för avtalet är att förhindra att kretsen kämvapenstater utökas. Genom IAEA företas fortlöpande kontroll av konventionsstatemas innehav av klyvbart material. För denna kontroll har IAEA byggt upp en omfattande organisation. Frågor om uttolkning av vissa bestämmelser i icke-spridningsavtalet behandlas av den s.k. Zanggerkommittén. Kontrollfrågor har vidare berörts i en särskild arbetsgrupp med 15 deltagarstater, som bildades i London år 1975. Gruppen har utarbetat de s.k. Londonriktlinjema, som bl.a. fastställer minimikrav på kontrollen av nukleärt material och praxis för export av sådant material. Zanggerkommitténs verksamhet och andra frågor som gäller NPT behandlas närmare i avsnitt 5.6.

Även NEA har viktiga uppgifter vad samarbete säkerhets- och avser om strålskyddsfrågor kring kärnkraften. NEA arbetar främst genom ett antal kommittéer för bl.a. strålskydd, radioaktivt avfall, säkerhet vid kämtekniska anläggningar, regulativa frågor, skadestånds- och försäkringsfrâgor samt tekniska och ekonomiska studier beträffande kämenergiutvecklingen och säkerhetsstandard. Inom NEA har också utarbetats två skadeståndsrättsliga konventioner, 1960 års Pariskonvention om skadeståndsansvar på atomener-

109 giområdet och 1963 års tilläggskonvention till Pariskonventionen. Dessa konventioner har överförts till svensk rätt genom atomansvarighetslagen.

Normer för strålskydd utarbetades av NEA år 1959 i samarbete med

Euratom och ICRP se nedan och antogs samma år av OECD. Normema

reviderades senast år 1981 i samarbete mellan IAEA, den internationella arbetstagarorganisationen International Labour Organisation ILO, NEA och Världshälsoorganisationen World Health Organisation WHO och publicerades år 1982 av IAEA. NEA samarbetar sedan år 1975 beträffande avfallsfrågor med International Energy Agency, IEA, ett organ som upprättats inom OECDs ram för samarbete i energifrågor.

EG-ländemas samarbete på kämkraftsområdet grundas på Euratomfördraget Euratom från år 1957. Med fördraget avser man att främja forskning, etablera enhetliga säkerhetsstandards, underlätta investeringar, säkra tillförseln av uran och andra råvaror samt förhindra att nukleärt material används för andra ändamål än fredliga. Till de varor som skall vara föremål för fri cirkulation räknas nuclear material, dvs. kärnämne. Utformningen av fördraget anses dock präglad av att frågan om kärnkraftens utnyttjande för fredliga ändamål var betydligt mer okontroversiell när fördraget undertecknades än idag. Samarbetet på kämenergiområdet försvåras av de stora skillnader som finns i synen på kärnkraften och dess användning i EGs medlemsländer. Det är först under det senaste året som EG-kommissionens strävan att på sikt åstadkomma en gemensam energimarknad över huvud taget har resulterat i några ännu blygsamma gemensamma bestämmelser på energiområdet. Någon gemensam energimarknad förutsågs dock inte i Romfördraget. I avsnitt 5.5 beskrivs närmare det arbete som pågår inom EG avseende gemensamma regler på kämavfallsområdet.

På strålskyddsområdet förekommer viktigt internationellt samarbete inom internationella strålskyddskommissionen International Commission on Radiological Protection ICRP. ICRP är en icke-statlig kommission som -

110 sorterar under Internationella radiologkongressen. Kommissionens ledamöter är experter som utses grundval av sina personliga kvalifikationer inom medicinsk radiologi eller andra naturvetenskaper av betydelse för kommissionens arbete, oberoende av politiska och ekonomiska intressen. ICRP har i sina rekommendationer angett grundläggande principer på strålskyddsområdet. Dessa revideras regelbundet med hänsyn till forskningsresultat och nya kunskaper inom strålningsbiologin och strålskyddet. De rekommendationer som ICRP utarbetat har accepterats allmänt och har inordnats i andra internationella organs säkerhetsnormer, t.ex. IAEAs hälso- och säkerhetsnormer, och har även arbetats in i de flesta länders lagstiftning om strålskydd. ICRPs rekommendationer har således påverkat bl.a. utformningen av kämtekniska anläggningar och avfallsbehandlingen.

Viktigt arbete avseende strålskyddet förekommer även inom WHO och ILO samt UNSCEAR FNs vetenskapliga strålningskommitté.

3.2 Sveriges deltagande i det internationella

samarbetet

Regeringsnivá

Sverige deltar i det internationella samarbetet och är medlem i IAEA. Vidare har Sverige ingått överenskommelser med åtskilliga länder om samarbete på kämenergiområdet. En närmare redogörelse för dessa överenskommelser och tillämpningen av dem lämnas i avsnitt 5.7. Inom Norden skedde tidigare visst samarbete inom en särskild kommitté, Nordisk kontaktkommitté för atomenergifrågor NKA. Detta arbete har nu ersatts

av kontakter på myndighetsnivå se nedan.

Sverige har diskuterat ett närmare samarbete med Euratom. Man har dock ännu inte kommit särskilt långt i dessa diskussioner. Däremot har Sverige

lll sedan år 1976 ett avtal med Euratom om samarbete vad gäller fusionsforskning. Syftet med detta avtal är att undvika dubbelarbete och möjliggöra för båda parter att dra största möjliga nytta av gjorda insatser. Den långsiktiga målsättningen är att utveckla en elproducerande fusionsanläggning. Avtalet är löpande med en uppsägningstid på sex månader. Nyligen har också ett samarbetsavtal undertecknats mellan Sverige och Euratom rörande forskning om strålskydd.

Myndighetsnivå

Kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet har ett väl utvecklat samarbete med sina utländska motsvarigheter och deltar även i NEAs och IAEAs arbete. Kämkraftinspektionen har för närvarande ett aktivt samarbete och informationsutbyte reaktorsäkerhetsområdet med Finland, Frankrike, Japan, Nederländerna, Schweiz, Spanien, Tyskland och Förenta Staterna. En aktivering av kontakterna med Storbritannien är på väg i anslutning till det brittiska tryckvattenreaktorprogrammet. En utveckling av kontakterna med Sovjetunionen har inletts inom ramen för träffade avtal. Inspektionen deltar också i en arbetsgrupp inom EG avseende reaktorsäkerhetsområdet. Motsvarande gäller för strålskyddsinstitutet inom den myndighetens ansvarsområde.

Inom forskningen om kämsäkerhet och strålskydd förekommer ett betydande nordiskt samarbete, bl.a. inom ramen för ett forskningsprogram NKSprogrammet. Detta har numera enligt regeringsbeslut frikopplats från nordiska ministerrådet och bedrivs under ett konsortieavtal mellan berörda myndigheter.

På kämavfallsområdet har kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet ett aktivt samarbete med Finland, Schweiz och Förenta Staterna. Inom detta område har dessa myndigheter också kontakter med EG. Speciellt två områden, tänkbara för ett närmare samarbete, har diskuterats, nämligen dels

112 metoder för närområdesmodellering dels kopplade termo-hydro-mekaniska processer. Därutöver kommer också ett samarbete att ske vad gäller kriterier och riktlinjer för slutförvaring.

Det multilaterala nordiska samarbetet på kämavfallsområdet är i första hand inriktat på ett nordiskt kämsäkerhetsprogram i likhet med det som hittills bedrivits inom NKA, och på det kriteriearbete som inletts i samverkan mellan de nordiska ländernas säkerhets- och strålskyddsmyndigheter.

Även på safeguardområdet, transponsäkerhet och fysiskt skydd samt på informationsomrâdet äger ett väl utvecklat samarbete rum.

Också kämbränslenämnden deltar i IAEAs och NEAs arbete samt i nordiska samarbetsprojekt inom kämavfallsomrâdet. Därutöver koncentrerar nämnden sina utlandskontakter till ett fåtal länder där det finns organ med delvis likartade uppgifter som nämndens.

Övrigt

Även kraftbolagen och Svensk kämbränslehantering AB SKB har ett omfattande samarbete med sina utländska motsvarigheter. Detta samarbete behandlas inte närmare här. Det bör dock nämnas att med hänsyn till SKBs betydelse för det svenska avfallsprogrammet har detta bolag en viktig roll vid Sveriges internationella kontakter inom kämenergiområdet.

1 13 4. DEN SVENSKA LAGSTIFTNINGEN

4.1 Kärntekniklagen

Tidigare lagstiftning

Arbetet med den första lagstiftningen som utförligt skulle reglera kämkraften påbörjades är 1955. Vid denna tid fanns ingen samlad lagstiftning som särskilt behandlade innehav och drift av kämreaktorer. Det fanns dock vissa bestämmelser i 1945 års lag angående stenkolsfyndigheter m.m. som reglerade förutsättningarna för koncession för projektering, bearbetning och export av uran. Vidare fanns bestämmelser i en kungörelse från år 1953 om användning och utförsel av uran, torium och beryllium m.m. I fråga om arbete där strålning förekom samt ifråga om innehav av radioaktivt ämne gavs bestämmelser i en lag från är 1941 om tillsyn å radiologiskt arbete m.m. Denna tillsyn var förlagd till medicinalstyrelsen.

Den nya lagen, atomenergilagen 1956306, utformades som en tillståndslag. Lagen uppställde krav tillstånd för att bl.a. uppföra, inneha eller driva en kärnreaktor eller en anläggning för bearbetning av kämbränsle. Samtidigt utarbetades en särskild strålskyddslag som trädde i kraft år 1958.

114 Atomenergilagen innehöll inga särskilda bestämmelser om kämavfallet. Mot bakgrund av att frågor om hantering av det använda bränslet kom att spela en allt större roll vid kämteknisk verksamhet och efterhand fick en stor betydelse i den allmänna debatten infördes år 1977 den s.k. villkorslagen 1977140. I denna lag stadgades att frågorna om hur det använda kämbränslet och annat högaktivt avfall skulle hanteras måste vara lösta innan en reaktor fick tas i drift. Tillstånd till drift fick meddelas endast om reaktorinnehavaren kunde förete ett avtal som på ett betryggande sätt tillgodosåg behovet av upparbetning av använt kärnbränsle och visade hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kunde ske. Om det använda kämbränslet inte avsågs bli upparbetat, krävdes för drifttillstånd att reaktorinnehavaren kunde visa hur och var en helt säker slutlig förvaring av det kan ske. Lagen blev tillämplig på reaktor för vilken tillstånd meddelats enligt atomenergilagen men som inte tillförts kämbränsle före den 8 oktober 1976. Den kom därför inte att bli tillämplig de fem reaktorer som fárdigställts och tagits i bruk innan denna tidpunkt. Särskilda bestämmelser utfärdades för en reaktor, Barsebäck som vid denna tidpunkt var färdigställd men som ännu inte tagits i drift.

I början av 1980-talet tillkom ytterligare två lagar som avsåg den kämtekniska verksamheten. Genom lagen 19801123 om offentlig insyn i såkerhetsarbetet vid kärnkraftverken infördes säkerhetsnämnder för att öka medborgarnas insyn i kämsäkerhetsarbetet. Året efter trädde lagen 1981669 om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. i kraft.

För att utreda möjligheterna att samordna lagstiftningen på kämenergiområdet tillsattes år 1979 atomlagstiftningskommittén. På grundval av förslag från denna kommitté lagstiftningen kämenergiomrädet, SOU 19839 lade regeringen i prop. l983846O fram förslag till den nu gällande kämtekniklagen. Denna lag trädde i kraft den l februari 1984.

115 Gällande lagstiftning

Lagen om kämteknisk verksamhet SFS 19843, ändrad senast 1990238 innehåller bestämmelser om uppförande och innehav m.m. av kärntekniska anläggningar, olika former av befattning med kärnämnen och kämavfall, införsel av sådana ämnen samt utförsel av kärnämnen, viss utrustning och material m.m. på kämenergiområdet. Vissa tillämpningsbestämmelser till lagen ges i kämteknikförordningen 198414, ändrad senast 1988294. Lagen är till sin karaktär en säkerhetslag och således speciellt inriktad på att tillgodose haven på säkerhet vid verksamhet på kämenergiområdet. Vid sidan av lagen om kämteknisk verksamhet regleras skyddet mot strålning vid kämteknisk verksamhet genom strålskyddslagen. Kärntekniklagen och strålskyddslagen skall därför tillämpas parallellt vid kämteknisk verksamhet.

Lagens tillämpningsområde framgår av 1 och 2 §§. Grundläggande för lagens tillämpning är begreppet kämteknisk verksamhet. Med sådan verksamhet förstås enligt l § uppförande, innehav eller drift av kämteknisk anläggning, förvärv och annan befattning med kämämne och kämavfall m.m. I 2 § definieras begreppen kämteknisk anläggning, kämämne och kämavfall.

Lagens karaktär av säkerhetslag kommer till uttryck i 3 och 4 §§. Kärnteknisk verksamhet skall enligt 3 § bedrivas på sådant sätt att kraven på säkerhet tillgodosespch de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges internationella överenskommelser i syfte att förhindra spridning av kämvapen. Säkerheten vid kämteknisk verksamhet skall, som anges i 4 upprätthållas genom att åtgärder vidtas som krävs för att dels förebygga fel i eller felaktig funktion hos utrustning, felaktigt handlande eller annat som kan leda till en strålningsolycka, dels förhindra olovlig befattning med kämämne eller kämavfall.

116 För kämteknisk verksamhet krävs enligt 5 § tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Med sådan verksamhet avses som nyss nämnts bl.a. drift av kämteknisk anläggning, befattning med kämämne och kämavfall m.m. Under begreppet kämteknisk verksamhet faller emellertid även innehav av kämämne eller kämavfall i sådana fall där syftet inte är att framkalla en kedjereaktion. Sådant material används ofta för tekniskt och medicinskt bruk i andra sammanhang än som vanligen förknippas med kärnkraft och kämreaktorer och förekommer då endast i små mängder. Det har inte ansetts nödvändigt med särskild prövning i varje fall av rätten till innehav när det gäller dessa ändamål. I fråga om kämâmne eller kämavfall i små mängder och med låga halter av radioaktivitet har regeringen därför med stöd av en delegationsbestämmelse i kämteknikförordningen meddelat föreskrifter om så kallade generella tillstånd. Genom dessa föreskrifter har getts tillstånd för envar eller för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, institutioner eller företag att utan särskild tillståndsprövning använda ämnet eller avfallet i undervisnings- eller forskningssyfte eller för medicinska, jordbrukstekniska eller kommersiella ändamål. För innehav m.m. av radioaktiva ämnen i nu avsedda fall fordras däremot särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen 3 § kämteknikförordningen.

Enligt en bestämmelse som infördes år 1987 i 5 § får tillstånd att uppföra en kämkraftsreaktor inte meddelas. Vidare gäller enligt särskilda bestämmelser, som också infördes år 1987, i 6 § att ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.

När ett tillstånd meddelas eller under ett tillstånds giltighetstid får enligt 8 § uppställas sådana villkor som behövs med hänsyn till säkerheten. I fråga om anordningar för kämteknisk verksamhet som är av betydelse från säker-

117 hetssynpunkt får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer också meddela föreskrifter om provning, kontroll eller besiktning 9 §.

Alla som har tillstånd till kämteknisk verksamhet är enligt 10 § skyldiga att vidta de åtgärder som behövs för att med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden under vilka den bedrivs upprätthålla säkerheten 10 § l. En tillståndshavare skall också svara för att de åtgärder vidtas behövs för som att dels på ett säkert sätt hantera och slutförvara i verksamheten uppkommet kämavfall eller uppkommet kämämne som inte används på nytt, dels på ett säkert sätt avveckla och riva anläggningar i vilka verksamheten inte längre skall bedrivas 10 § 2 och 3. Utöver en tillståndshavares allmänna skyldigheter enligt 10 § åligger det enligt 11 § innehavare av en kämkraftsreaktor att svara för att en allsidig forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs på avfallsområdet. Närmare bestämmelser härom i 12 och ges 13 §§. Reaktorinnehavama skall enligt dessa bestämmelser bl.a. upprätta ett program för den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamheten och de övriga åtgärder som anges i 10 § 2 och Programmet skall granskas och utvärderas vart tredje år.

En tillståndshavares allmänna skyldigheter enligt lO§ kvarstår även om tillståndet återkallas eller giltighetstiden för tillståndet går ut. Dessa skyldigheter gäller till dess de fullgjorts eller befrielse från dem medgivits 14 §.

Förutsättningarna för återkallelse av tillstånd regleras i 15 Ett tillstånd kan sålunda återkallas om villkor eller föreskrifter som har uppställts med stöd av lagen i något väsentligt avseende inte iakttas. Vidare kan ett tillstånd återkallas om tillståndshavaren brustit i fråga om forskningsskyldigheten och det föreligger synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt eller om det i annat fall föreligger synnerliga skäl från såkerhetssynpunkt.

118 Tillsynen över efterlevnaden av lagen om kämteknisk verksamhet och av villkor och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen utövas av den myndighet regeringen bestämmer 16 §. Kärnkraftinspektionen är som tillsynsmyndighet enligt kämtekniklagen. För kraftföretagens forskningsoch utvecklingsverksamhet på avfallsområdet är dock statens kämbränslenämnd tillsynsmyndighet. Den särskilda tillsyn över strålskyddet som strålskyddsinstitutet utövar regleras i strålskyddslagstiftningen.

I 19-21 §§ finns bestämmelser som avser att ge allmänheten insyn i kämteknisk verksamhet. Här stadgas skyldighet för den som har tillstånd om att driva kämkraftsreaktor eller en anläggning för hantering, lagring eller en slutlig förvaring av kämavfall m.m. att ge en särskild nämnd som finns i bl.a. de kommuner där det finns kärnkraftverk, den lokala säkerhetsnämnden, insyn i säkerhets- och strålskyddsarbetet vid anläggningen. Insynen skall göra det möjligt för nämnden att inhämta information om detta arbete och ställa samman material för att informera allmänheten om det.

I 22-29 §§ finns ansvarsbestämmelser, bestämmelser om vite och förverkande samt åtalsprövning. Den som bedriver kämteknisk verksamhet om utan tillstånd eller bryter mot bestämmelserna i 6 § om förbud mot förberedande åtgärder avseende att inom landet uppföra en kämkraftsreaktor kan dömas till böter eller fängelse högst två år. Samma gäller för den som åsidosätter villkor eller föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som inte fullgör vad tillsynsmyndigheten begär eller beslutar eller vad den lokala säkerhetsnämnden begär i vissa fall eller som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar myndigheten eller nämnden oriktiga uppgifter.

För att åklagare skall väcka åtal för brott mot lagen krävs en särskild anmälan från tillsynsmyndigheten åtalsanmälan. Vissa brott är dock undantagna från denna regel.29 §

119 Kämtekniklagen innehåller inga bestämmelser om skadeståndsansvar för anläggningsinnehavare vid kämtekniska olyckor. Detta ansvar regleras i en särskild lag, atomansvarighetslagen. En redogörelse för den lagstiftningen lämnas i avsnitt 4.4.

4.2 Strålskyddslagen

På strålskyddsområdet infördes år 1988 en ny strålskyddslag 1988220, ändrad senast 1990236. Den nya lagens syfte är att skydda människor, djur och miljö mot skadlig verkan av strålning. Med strålning avses i lagen såväl joniserande som icke-joniserande strålning. Lagen innehåller regler om allmänna skyldigheter för den son1 är verksam med strålning, tillståndsplikt, tillsyn m.m. Till skillnad mot kämtekniklagen bygger strålskyddslagen på att lagens bestämmelser fylls ut med myndighetsföreskrifter. Strålskyddsinstitutet har meddelat sådana föreskrifter om bl.a. hantering av radioaktivt avfall från kämtekniska anläggningar. Lagen innehåller också en bestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva undantag från lagen eller vissa bestämmelser i lagen om det kan ske utan att syftet med lagen åsidosätts. Med stöd av denna bestämmelse har utarbetats regler som gör det möjligt att friklassa material med låg radioaktivitet. Friklassning innebär att sådant material i fortsättningen kan hanteras utan hinder av strålskyddslagens bestämmelser. Gäller det kämavfall är materialet dock fortfarande underkastat kämtekniklagens bestämmelser.

Den som bedriver verksamhet med strålning skall enligt 6 § strålskyddslagen bl.a. vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka skada människor, djur eller miljö samt kontrollera och upprätthålla strålskyddet där strålning förekommer. Vidare skall den som bedriver eller har bedrivit verksamhet med strålning svara för att det i verksamheten uppkomna radioaktiva avfallet hanteras och, när det

120 behövs, slutförvaras ett från strålskyddssynpunkt tillfredsställande sätt. Denna skyldighet avser även kasserade strålkällor som använts i verksamheten. Om det är påkallat från strålskyddssynpunkt får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att den som bedriver eller har bedrivit verksamhet med strålning skall svara för att det i verksamheten uppkomna radioaktiva avfallet hanteras eller slutförvaras på särskilt angivet Sätt.

Tillstånd enligt strålskyddslagen krävs för att inneha och använda radioaktiva ämnen, tekniska anordningar som kan och är avsedda att sända ut joniserande strålning eller sådan del av en anordning som är av väsentlig betydelse från strålningssynpunkt. Tillståndsplikt gäller även andra tekniska anordningar som kan alstra joniserande strålning och för vilka regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrivit krav tillstånd. I samband med att ett tillstånd meddelas enligt strålskyddslagen eller under tillståndets giltighetstid får tillståndsmyndigheten meddela sådana villkor för tillståndet som behövs med hänsyn till strålskyddet.

Strålskyddslagen tar som nämnts sikte på all verksamhet med strålning. Kärnteknisk verksamhet är således bara ett av flera områden där strålskyddslagen är tillämplig. Här gäller dock en specialregel som innebär att har tillstånd enligt kämtekniklagen meddelats för kämteknisk verksamhet behövs normalt inte särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen. Även om särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen således inte meddelats är strålskyddsinstitutet dock tillsynsmyndighet avseende strålskyddet vid kämtekniska anläggningar och uppställer de villkor för driften som motiveras av strålskyddsskäl. En kämteknisk anläggning måste också godkännas ur strålskyddssynpunkt innan den får tas i drift.

4.3 Finansieringslagen m.m.

Finansieringssystemet är konstruerat så att alla kostnader, även de framtida, för hanteringen av kämkraftproduktionens restprodukter skall bäras av dem utnyttjar kärnkraften. Största delen av dessa kostnader beräknas inträffa som först om 20-30 år när anläggningar för behandling och slutförvaring av använt kämbränsle uppförts och tagits i bruk. Kämkraftföretagen betalar därför årlig avgift till staten för såväl dessa beräknade kostnader som de en kostnader som redan nu uppstår för avfallshantering, forskning m.m. Det

nuvarande fmansieringssystemet innebär således att avgifter läggs på

produktionen av kärnkraft och att avgiftsmedlen fonderas och förvaltas av staten för att vara tillgängliga för reaktorinnehavaren när utgifterna uppstår. Dessa frågor regleras i lagen 1981669 om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. ñnansieringslagen, ändrad senast 1986601. Enligt denna lag föreligger skyldighet för innehavare av kämkraftsreaktor att till staten erlägga vissa avgifter i förhållande till den levererade energin. Avgiftens storlek beslutas enligt lagen av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Medlen är avsedda att av användas till att ersätta reaktorinnehavarna för deras kostnader för slutlig hantering använt kämbränsle, rivning av reaktoranläggningar och av forskning på kämavfallsområdet. Vidare används medlen för att täcka vissa kostnader staten har i sammanhanget för bl.a. tillsyn och kompletteransom de forskning.

I 5 § lagen uttrycks avgiftsskyldigheten sålunda att reaktorinnehavaren årligen, så länge reaktorn är i drift, skall erlägga en avgift till staten för att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala ifrågavarande kostnader. Denna skyldighet att betala avgifter innebär att de inbetalade avgifterna utgör staten tillhöriga medel prop. 198081 90 s. 639. Den årliga avgiften bestäms med ledning av kostnadsberäkningar som reaktorinnehavama enligt 3 § skall låta upprätta samt sända in till statens kämbränslenämnd.

122 bränslenämnden upprättar förslag till avgift varefter avgiften bestäms av regeringen. Avgiften betalas in till nämnden.

Enligt 9 § får avgifterna användas för att ersätta reaktorinnehavaren för hans kostnader för åtgärder avseende hantering och slutförvar av använt kämbränsle, rivning av anläggningar, forsknings- och utvecklingsverksamhet samt för att bestrida vissa av statens kostnader av samma slag. Medel betalas ut till reaktorinnehavarna efter särskild framställning därom.

Frågor om b1.a. användande av inbetalda avgifter prövas enligt 10 § av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen har genom en delegationsbestämmelse i förordningen 1981671 om ñnansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. överlämnat statens kämbränslenämnd att pröva dessa frågor. Enligt 7 § i förordningen kan sålunda nämnden besluta om hur och i vilken utsträckning inbetalade avgiftsmedel får användas för en reaktorinnehavares kostnader under en viss, kommande tidsperiod för åtgärder som har ingått i underlaget för avgiftens bestämmande. Vidare stadgas i 8 § att utbetalning enligt lagen endast får avse kostnader för sådana åtgärder som anges i fmansieringslagen. Beslut av kämbränslenämnden kan överklagas hos regeringen genom besvär.

I detta sammanhang bör också nämnas den särskilda lagen 1988 1597 om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m. Enligt denna lag är reaktorinnehavare även skyldig att betala en särskild avgift till staten för kostnaderna för att ta om hand avfall m.m. från äldre försöksanläggningar samt för att riva dessa. Här avses anläggningar som en gång uppfördes i Studsvik i samband med kämkraftens införande i Sverige, kostnader för återställningsarbeten i Ranstad efter den uranbrytning som tidigare ägt rum där m.m.

4.4 Atomansvarighetslagen

Den civilrättsliga ansvarigheten för skador som uppkommer i samband med driften kärnkraftverk och vissa andra kämtekniska anläggningar av atomanläggningar enligt konventionens terminologi samt vid vissa transporter regleras i atomansvarighetslagen. Denna lag bygger på två internationella konventioner, 1960 års Pariskonvention och 1963 års tilläggskonvention till Pariskonventionen. Båda dessa konventioner har tillläggsprotokoll år 1964. De har dessutom år 1982 ändrats genom reviderats två ändringsprotokoll som emellertid först nyligen trätt i genom kraft sedan Nederländerna sista konventionsstat ratiñcerat dem den l som augusti 1991. I Pariskonventionen regleras den civilrättsliga ansvarigheten för innehavare av en anläggning. Genom tilläggskonventionen har därjämte införts ett system med supplerande ersättning av statsmedel vid mycket stora olyckor. Utöver de nu nämnda konventionema har utarbetats en särskild konvention i dessa frågor inom IAEA, Wienkonventionen.

Ansvarigheten vid olycka skall enligt Pariskonventionen åvila inen nehavaren en atomanläggning oberoende av vållande, dvs. objektiv av grund. Vidare begränsas ansvarigheten till visst belopp för varje skadeorsakande händelse. Ansvarigheten skall vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti och kanaliseras till vederbörande anläggningsinnehavare. Det innebär, att i princip skall ingen annan än anläggningsinnehavaren kunna åläggas ersättningsskyldighet. Både Pariskonventionen och tilläggskonventionen är nu föremål för översyn. Detta arbete pågår inom NEA. Vid översynen har bl.a. frågan om beloppsgränsen för anläggningsinnehavarens ansvar alctualiserats.

Atomansvarighetslagen överensstämmer i fråga om sitt sakliga innehåll i huvudsak med konventionema. I lagen används också motsvarande äldre terminologi. Sålunda talas om atomolycka och atomanläggning. Begreppet atomanläggning torde dock inte vara helt synonymt med begreppet

124 kämtelmisk anläggning. I första hand avses kämreaktorer, fabriker för framställning eller bearbetning av kämbränsle samt anläggningar för förvaring av använt kämbränsle. Ansvaret för innehavare av atomanläggning har efter en ändring som trädde i kraft den 1 januari 1989 fastställts till - - 800 miljoner kronor för varje olycka. Tidigare gällde en gräns pä 500 miljoner kronor. Ansvaret skall vara täckt av en obligatorisk försäkring, som skall motsvara 120 % av ansvarsbeloppet eller av någon annan ekonomisk garanti. Den högsta sammanlagda ersättning som för närvarande utgår enligt lagen är i enlighet med tilläggskonventionsbestämmelsema begränsad till 120 miljoner dragningsrätter eller ca 960 miljoner kronor per olycka.

Utöver de av konventionema föranledda reglerna om betalningsansvar har i atomansvarighetslagen förts in ett särskilt civilrättsligt ansvar för svenska staten. Gränsen för statsansvaret är satt så att det sammanlagda beloppet som står till förfogande för dem som lider skada på grund av driften av en anläggning som avses i lagen uppgår till 3 miljarder kronor per olycka. För detta ansvar gäller vissa i atomansvarighetslagen närmare angivna inslcränkningar.

Regeringen har nyligen i prop. 19919231 föreslagit att det högsta belopp som innehavaren av en atomanläggning i Sverige ansvarar för vid en atomolyeka höjs från 800 miljoner kronor till 1 200 miljoner lcronor. Vidare föreslås bl.a. att Sverige skall ratiñcera det s.k. gemensamma protokollet rörande tillämpningen av Wien- och Pariskonventionema om atomansvar.

s. TILLÄMPNINGEN AV

NIKLAGEN

5.1 Allmänna synpunkter på kärntekniklagstift-

ningen

Kärnkraftindustrin år en högteknologisk verksamhet i vilken hanteras stora mängder farliga ämnen och som kräver långtgående restriktioner och insyn från samhällets sida vad avser säkerhet och strålskydd. Särskilt driften av kämkraftsreaktor är kringgärdad med sådana restriktioner av olika slag. en Vid sidan härav påverkas den kämtekniska verksamheten av de politiska beslut riksdagen fattar rörande energipolitiken. I övriga avseenden drivs dock verksamheten som annan industriell verksamhet.

Målet för säkerheten är i första hand att förebygga och förhindra omfattande olyckor medför utsläpp radioaktiva ämnen. Såväl reaktordiift som som av behandling, mellanlagring och annan hantering av använt kåmbränsle och kämavfall skall ske så att olyckor och allvarligare tillbud förebyggs. Slutförvaring av använt kämbränsle och kämavfall skall ske så att utläckage radioaktiva ämnen förhindras eller begränsas i enlighet med fastställda av kriterier. Det ingår i säkerhetstänkandet att inte utesluta att olyckor kan inträffa, trots att sådan med beaktande av de högt ställda svenska en säkerhetskraven bedöms som osannolik. När man talar om denna säkerhetsaspekt används ofta uttrycket kämsäkerhet. I andra hand gäller det, om

126 en svår olycka trots allt skulle inträffa, att begränsa de radioaktiva utsläppen. Strålskyddet syftar samtidigt till att såväl under normal drift som efter en olycka hålla de stråldoser personalen och allmänheten utsätts för så låga som möjligt.

Det regelsystem varigenom den kämtekniska verksamheten styrs finns främst i två lagar, kämtekniklagen och strålskyddslagen. Den nu gällande kämtekniklagen, som trädde i kraft den 1 februari 1984, innehåller grundläggande bestämmelser om tillstånd och ansvar för kämteknisk verksamhet, ansvar för säkerheten, hantering av kämämne och kämavfall, myndighetstillsyn m.m. Nu gällande strålskyddslag, som trädde i kraft den l juli 1988, har till syfte att skydda människor, djur och miljö mot skadlig inverkan av strålning och är tillämplig på all verksamhet där strålning förekommer, således inte enbart kärnteknisk verksamhet. Lagarna skall tillämpas parallellt och avses tillsammans ge garantier för att säkerhetskraven kan tillgodoses.

Kämtekniklagen brukar betecknas som en säkerhetslag. Med det avses i första hand att de säkerhetssystem som grundas på lagen så långt det är

möjligt skall garantera säkerheten mot olyckor vid kärnteknisk verksamhet,

såväl vad avser drift som förvaring av avfall. Det ingår i säkerhetsfrågoma att se till att olika s.k. barriärer i anläggningar, bränslebehâllare m.m. fungerar så att inga olyckor inträffar och att olycksförlopp kan avbrytas om en olycka ändå skulle inträffa. Strålskyddslagen kan och bör givetvis också ses som en säkerhetslag även om lagens inriktning är en annan än kämtekniklagens. Strålskyddet syftar till att den strålning som förekommer i normaldrift skall vara så låg som rimligen är möjligt och att den inte överskrider vissa givna gränsvärden. Strålskyddet syftar också till att begränsa strålningen vid störda barriårfunktioner och olyckor. Som nyss har sagts skall lagarna tillämpas parallellt. Med en sådan tillämpning kan det visserligen inträffa att en viss överlappning sker i någon fråga. Detta torde

127 dock vara ofrånkomligt och är att föredra framför risken att någon fråga hamnar utanför kontrollsystemen.

En särskild aspekt av säkerheten utgör det fysiska skyddet. I säkerhetsfrågorna ingår således också att skydda kämtekniska anläggningar mot intrång av obehöriga, skadegörelse m.m. Kämtekniklagens syfte är vidare att möjliggöra att de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges överenskommelser med andra länder för att förhindra spridning av kärnvapen. Här bör framförallt nämnas 1968 års avtal om icke-spridning av kärnvapen vilket undertecknats av närmare 150 länder. De förpliktelser det gäller är närmast kontrollen av kämämne genom IAEA safeguards samt kontrollen av export av kâmteknisk utrustning. Denna kontroll som särskilt reaktorinnehavarna måste underkasta sig syftar till att förhindra att sådant material hamnar i obehöriga händer och utanför det internationella kontrollsystemet.

Det finns också annan lagstiftning vid sidan av kärntekniklagen och strålskyddslagen där frågor om säkerhet regleras. Det avses då säkerhet i ordets vidare mening. Här kan t.ex. nämnas arbetarskydd, miljöskydd, brandskydd m.m.

De svenska kämkraftsreaktorema har de senaste åren uppvisat hög driftstillgänglighet och tillförlitlighet. Antalet driftsstömingar som lett till snabbstopp har varit lågt. Såväl personalstråldoser som utsläpp av radioaktiva ämnen till omgivningen ligger en internationellt sett låg nivå. Mot denna bakgrund har såväl kärntekniklagen som strålskyddslagen fungerat väl. Sammanfattningsvis kan därför sägas att de säkerhets- och strålskyddssystem som byggts upp inom ramen för denna lagstiftning hittills har visat sig vara tillräckliga och kunnat tillgodose sina syften. Den nuvarande uppbyggnaden av lagstiftningen bör därför behållas.

Myndighetsansvaret för säkerhet och strålskydd är sedan länge uppdelat mellan statens kämkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut. Lagstift-

128 ningens uppbyggnad med två skilda lagar kämtekniklagen och strålskyddslagen och två myndigheter med ansvar för respektive lag ställer stora krav på samordning mellan myndigheterna. Frågor om myndighetskontroll och finansiering av forsknings- och utvecklingsverksamhet avseende kämavfallets omhändertagande handhas av statens kämbränslenämnd. Nämnden är i och för sig organisatoriskt sett liten men den är specialinriktad på sin uppgift. Nämndens uppgifter omfattas inte heller av direkta säkerhetsfrågor. Vad utredningen kunnat konstatera har myndighetskontrollen och samordningsfrágor fungerat väl och utredningen har sett skäl att överväga någon annan myndighetsindelning.

Utredningen kommer i följande avsnitt att närmare redovisa vissa punkter där behov av ändringar och kompletterande bestämmelser i kämtekniklagen föreligger. Den nya strålskyddslagstiftningen har ställt ökade krav på samordning mellan de lagar som berör den kärntekniska verksamheten. Det gäller särskilt tillständs- och tillsynsförfarandet där strålskyddslagen genom att ge möjlighet till s.k. friklassning, dvs. ett myndighetsbeslut att lagen längre behöver tillämpas t.ex. material med mycket låg aktivitet, ger bättre möjligheter till anpassning till det verkliga behovet av skydd mot

strålning än vad kämtekniklagen gör. Det fortgående arbetet i regerings-

kansliet för att åstadkomma större klarhet i de statliga myndigheternas regelgivning har vidare aktualiserat en genomgång av kämtekniklagens bestämmelser tillsyn och normgivning. Även den internationella om utvecklingen med bl.a. ökat antal transporter av kärnämne och kämavfall mellan olika länder har inneburit att frågan om utländskt kämavfall i Sverige fått ökad uppmärksamhet. En ytterligare fråga som kräver beaktande gäller tillämpningen av bestämmelserna om utförsel av kämämne och kämteknisk utrustning av intresse i icke-spridningshänseende. Utvecklingen inom detta område måste fortlöpande bevakas och tillämpningen av reglerna utvärderas.

129 Kärntekniklagstiftningen kommer således för överskådlig tid att ha viktiga funktioner att fylla. Utredningen tar i det följande första hand upp frågor som är av omedelbart intresse för den nuvarande tillämpningen. Det år emellertid viktigt att redan nu belysa frågor som kan väntas uppstå i tillämpningen efterhand som utvecklingen fortskrider. Utredningen tar därför även upp vissa sådana frågor.

Det bör särskilt framhållas att de förslag utredningen lägger fram är utformade för att tillgodose kämtekniklagens syfte, nämligen att ta tillvara en hög säkerhet inom den kämtekniska verksamheten och att framhäva lagens inriktning som en säkerhetslag. Huruvida det vid sidan härav kan föreligga andra intressen och åsikter som kan påverka lagens innehåll har med den sammansättning utredningen erhållit inte bedömts som möjligt att beakta.

Den svenska inriktningen av kärnenergins utnyttjande är enligt riksdagens beslut att den sista av de tolv reaktorer som ingår i det svenska kämkraftsprogrammet skall stängas år 2010. Vidare är inriktningen i fråga om kämavfallet sedan flera år att det svenska avfallet skall slutförvaras i Sverige och att kostnaderna för det skall belasta den produktion av kärnkraft som sker fram till denna tidpunkt. När det gäller driftavfallet finns idag slutförvaringsanläggningar i bruk. De frågor som återstår att lösa avser främst det använda bränslet. För lösningen av dessa frågor spelar den pågående forsknings- och utvecklingsverksamheten en stor roll. Frågan om kämavfallet har emellertid många aspekter. De långa planeringstidema gör att man hinner få nya erfarenheter under arbetets gång. Det gäller särskilt sådana frågor som tillslutning av slutförvar, övervakning av och ansvar för slutförvar efter tillslutningen m.m.

Det har påbörjats ett internationellt samarbete där hithörande frågor diskuteras, bl.a. inom IAEA. Det föreligger internationell samstämmighet om att i det långa perspektivet måste det slutliga ansvaret för övervakning

130 och kontroll ligga på staten. Denna slutsats finner utredningen från sina utgångspunkter naturlig.

För svensk del betalar kämkraftbolagen in till staten årliga avgifter för finansiering bl.a. hantering och slutförvaring av uppkommet kämavfall. av Bestämmelser härom finns i ñnansieringslagen. Kraftbolagen betalar härutöver fortlöpande de kostnader som täcks av uttagna avgifter. Den grundläggande bestämmelsen om att reaktorinnehavaren svarar för att kämkraftens avfall hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt och att reaktoranläggningen avvecklas och rivs ett säkert sätt finns i kämtekniklagen 10 §. Denna skyldighet innebär inte bara att vidta och bekosta de faktiska åtgärder som krävs. Skyldigheten innebär även att ansvara med återstoden av företagets förmögenhet för kostnader som staten skulle kunna ådra sig i vissa fall. Här kostnader som kan uppkomma för staten ifall avses reaktorinnehavaren skulle underlåta att fullgöra sina skyldigheter och staten därför nödgas vidtaga åtgärderna.

fråga gäller den internationella utvecklingen och lagstiftningen En annan som kan väntas få en ökad påverkan på den svenska lagstiftningen. Det gäller framförallt vid ett svenskt EG-medlemskap. Den Europeiska atomenergigemenskapen, Euratom, innehåller ett utförligt program för kämenergins utnyttjande och EG-kommissionens arbete syftar nu till en utvidgning av den inre marknaden till att avse hela elområdet. Parallellt med det arbetet pågår en utveckling mot en fri cirkulation av varor och tjänster inom kämkraftsindustrin såsom kämbränsle, hantering av kämavfall m.m. Man har dock ännu inte kommit särskilt långt i detta arbete och hittills finns endast vissa icke bindande riktlinjer i olika frågor. Vad gäller de - enskilda EG-ländemas regelsystem i förhållande till det svenska kan dock konstateras att de i stor omfattning grundas på samma internationella överenskommelser och att respektive länders lagstiftning eller regelsystem på detta område i stort sett är uppbyggda på liknande regler om grundläggande begrepp, tillstånd, villkor eller föreskrifter, ansvar och tillsyn.

131 Vissa avvikelser finns dock t.ex. i fråga om prövningsprocessen vid tillkomsten av kämtekniska anläggningar men dessa avvikelser torde vara av mindre betydelse i den praktiska tillämpningen. Det torde därför kunna sägas att kärntekniklagen inte innehåller några principiella hinder mot en anpassning till vad som gäller i övriga EG-länder.

Utredningen har i sitt arbete inte närmare tagit upp frågor som gäller

fusionskraft eller vissa användningar av acceleratorer. I en fusionsreaktor

åstadkommer man energiproduktionen genom sammanslagning fusion av lätta atomkämor. Samtidigt får man en intensiv neutronkälla som kan utnyttjas för framställning av vissa kärnämnen. Acceleratorer kan användas t.ex. för omvandling av använt kärnbränsle och för framställning av kärnämnen. Det är i dessa fall fråga om kämteknisk verksamhet. Forskning och utveckling pågår inom dessa områden men industriell användning i större skala ligger långt fram i tiden. Utredningen har därför bedömt att eventuella kompletteringar och preciseringar av kärntelmiklagen i dessa avseenden inte nu kan överblickas och därför inte bör tas upp i detta sammanhang.

5.2 Kärntekniklagens tillämpningsområde

5.2.1 Vissa begrepp i kärntekniklagen

Grundläggande för kämtekniklagens tillämpning är begreppen kämteknisk verksamhet, kämämne och kämavfall. I l § ges följande definition av begreppet kämteknisk verksamhet.

uppförande, innehav eller drift av kärnteknisk anläggning, förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport av eller annan befattning med kärnämne eller kärnavfall,

132 införsel till riket av kärnämne eller kärnavfall,

4. utförsel ur riket av a. kämämne eller mineral med halt av sådant ämne, b. vad som har framställts av kämämne eller vara i vilken sådant ämne ingår, utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller c. iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämne eller som annars är av väsentlig betydelse för framställning av kämladdningar, i den utsträckning regeringen föreskriver, och

upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utom riket tillverka sådan utrustning eller sådant material som avses i 4 c och som tillverkas inom riket, i den utsträckning regeringen föreskriver.

Begreppet kämteknisk verksamhet är särskilt viktigt eftersom det konstitutillståndsplikt. Utöver uppförande, innehav och drift av kämtekniska erar anläggningar är i princip varje befattning med kämämne och kämavfall kämteknisk verksamhet. Enligt 2 § kämtekniklagen definieras kämämne och kämavfall på följande sätt.

Kâmämne

a. uran, plutonium eller annat ämne som används eller kan användas för utvinning av kåmenergi kämbränsle eller förening i vilken sådant ämne ingår,

b. torium eller annat ämne som är ägnat att omvandlas till kämbränsle eller förening i vilken sådant ämne ingår, och

c. använt kämbränsle som inte har placerats i slutförvar.

Kärnaifall

a. använt kämbränsle som har placerats i slutförvar,

radioaktivt ämne som har bildats i en kämteknisk anläggning eller material eller annat som har blivit radioaktivt förorenat i en sådan anläggning, och

133 c. radioaktiva delar av en kämtelmisk anläggning som avvecklas.

Definitionen innebär, att som kämämne anses klyvbara ämnen som används eller kan användas som kämbränsle. De viktigaste ämnena i kämkraftsammanhang är uran och plutonium. Uran är ett tungt metalliskt grundämne som förekommer i naturen i många mineral medan plutonium, som också är ett grundämne, förekommer i ytterst små mängder i en del uranmineral. Plutonium bildas framförallt genom bestrålning i kämreaktor. Till kärnämne hänförs vidare kemiska föreningar och legeringar, även när ämnets isotopsammansättning är sådan att en fortlöpande kedjereaktion inte kan åstadkommas med den utan bearbetning anrikning.

I lagen anges tre typer av kämavfall. Bestämmelserna innebär, att allt radioaktivt material som uppkommer i verksamheten samt radioaktiva ämnen som avskiljs vid upparbetning och inte återanvänds ingår i en tillståndshavares ansvar. En särskild gräns har i lagen dragits mellan använt kämbränsle och kämavfall på så sätt att bränslet skall anses son1 kämavfall först när det har placerats i slutförvar. I propositionen till kämtekniklagen anfördes i fråga om kämavfall bl.a. följande prop. l983846O s. 78-79.

Genom det avskiljande som placeringen av det använda kämbränslet i ett slutförvar innebär erhålls en konstaterbar gräns. Med den nu förordade gränsdragningen blir uppdelningen mellan kämämne och kämavfall denna. Kämämne Kämavfall uran, plutonium eller annat använt kämbränsle som har ämne som används eller kan placerats i ett slutförvar, användas såsom bränsle i en kärnreaktor eller kan omvandlas till sådant ämne, utarmat uran från anrikning, högaktivt avfall från upparbetning, använt kärnbränsle som inte medel- och lågaktivt avfall som har placerats i ett slutförvar. innehåller a. långlivade ämnen

134 b. ämnen med begränsad livslängd inkl. rivningsavfall.

Begreppet kämavfall har i paragrafen deñnierats mot bakgrund av vad jag har anfört. Av definitionen framgår att det avfall som omfattas av lagen nu är restprodukter från en kärnteknisk anläggning vilka normalt inte skall användas på nytt. Emellertid finns vissa radioaktiva ämnen i avfallet som används eller kan användas för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål. I fråga om befattning med sådana ämnen från kämteknisk verksamhet får det ankomma på regeringen att lämna generella tillstånd. Det innebär i så fall att främst strålskyddslagens bestämmelser kommer att tillämpas på sådana ämnen.

I lagtexten särskilt under 2 § 3 c att rivningsavfall hänförs till anges kärnavfall. Såsom sägs i propositionen s. 79 täcks rivningsavfall redan av punkten material eller annat som har blivit radioaktivt förorenat i en kämteknisk anläggning. Det ansågs emellertid påkallat, att i klarhetens intresse särskilt ange att radioaktiva delar av en kämteknisk anläggning som avvecklas omfattas av begreppet kärnavfall.

5.2.2 Tillstånd enligt kärntekniklagen till befattning med kärnämne och kärnavfall m.m.

Allmänt

Tillstånd krävs för all kärnteknisk verksamhet. Som kämteknisk verksamhet varje befattning med kämämne och kärnavfall. Frågor om tillstånd anses prövas enligt 5 § första stycket kämtekniklagen av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

hänförs till kämteknisk verksamhet och därmed Att en angiven verksamhet blir tillståndspliktig, innebär att systemet enligt kämtekniklagen, som tar tillvara säkerheten mot olyckor vid sådan verksamhet, blir tillämpligt. Detta kontrollsystem präglas ett systemtänkande vad gäller verksamheten och av sammanvägning såväl kortsiktiga som långsiktiga säkerhetskrav. Det en av ingår bl.a. i säkerhetsfrågoma att se till att olika s.k. barriärer, som skall

135 skydda mot stora aktiviteter i bränsle, reaktor och dess inneslutning, transportbehållare och emballage samt avfallsanläggningar, fungerar som avsett så att inga olyckor eller allvarligare felfunktioner inträffar. Parallellt med detta är det en strålskyddsuppgift enligt strålskyddslagen att se till att de radioaktiva ämnen som trots detta kan läcka ut vid normaldrift och den strålning som förekommer är så låg som rimligen är möjligt och att stråldosema för människor och miljö inte överstiger vissa givna gränsvärden. Det är också en strålskyddsuppgift enligt den lagen att kontrollera och bedöma konsekvenserna och behovet av insatser för att begränsa strålningen vid störda barriärfunktioner och olyckor.

För all kämteknisk verksamhet krävs som nyss nämnts tillstånd 5 §. Undantag från tillståndsplikten kan i princip inte medges vare sig av regeringen eller myndighet. Enligt 5 § andra stycket har regeringen dock möjlighet att i förordning meddela föreskrifter om generella tillstånd för envar eller för vissa yrkesgrupper, institutioner, företag m.fl. att för vissa angivna ändamål använda kämämne eller kämavfall i små mängder eller med låga halter av radioaktivitet. Det är här fråga om användningsområden utanför kärnkraften såsom t.ex. andra industriella ändamål, medicin, m.m. Regeringen har också möjlighet enligt l § punkterna 4 c och 5 att bestämma i vilken utsträckning en viss typ av verksamhet skall utgöra kämteknisk verksamhet.

I kämteknikförordningen har regeringen meddelat bestämmelser som innebär, att vissa tillståndsfrågor rörande kämämne och kämavfall prövas av kämkraftinspektionen respektive strålskyddsinstitutet. Vidare har regeringen med stöd av 5 § andra stycket kämtekniklagen utnyttjat möjligheten att meddela generella tillstånd, dvs. att under angivna förutsättningar ge tillstånd till innehav m.m. utan prövning i varje särskilt fall. Sådana generella tillstånd har meddelats i kämteknikförordningen och har bl.a. tillämpning i fråga om vissa massprodukter som innehåller strålkällor såsom brandvarnare m.m.

136 Det finns således enligt kämtekniklagstiftningen tre olika former av tillstånd, nämligen tillstånd som beviljas av regeringen i särskilda fall, 2. generella tillstånd som utfärdas av regeringen och tillstånd som beviljas av kämkraftinspektionen respektive strålskyddsinstitutet i särskilda fall.

Finns tillstånd enligt 1 eller 3 behövs särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen inte detta föreskrivits i tillståndet 23 § strålskyddslagen. I fråga om generella tillstånd fordras särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen om om inte annat följer föreskrifter som har meddelats enligt den lagen 3 § av kämteknikförordningen. Särskilda frågor kan dock uppkomma vid samordningen med strålskyddslagen. Dessa frågor behandlas i avsnitt 5.2.5 om tillärnpningsproblem.

Tillstånd som utfärdas av regeringen

Regeringen beslutar alltid i tillståndsfrågor om inte beslutanderätten överlåtits särskild myndighet, dvs. kämkraftinspektionen eller strålskyddsinstitutet. Den delegering som gjorts i kämteknikförordningen innebär, att regeringen överlåtit beslutanderätten vad gäller innehav av begränsade mängder kärnämne för experimentsyfte eller annat ändamål samt av kämavfall till myndigheterna. Kämämne och kämavfall används vidare ofta strålkällor i olika produkter utanför kämteknikområdet. Det har därför som ytterligare förenklat förfarande när det gäller sådant funnits behov av innehav mycket små mängder inom olika områden. I dessa fall har av normbeslut enligt 5 § kärntekniklagen meddelat s.k. regeringen genom generella tillstånd till innehav av mindre mängder kämämne och kämavfall för medicinskt och tekniskt bruk Tillstånden kan gälla såväl för m.m. forskningsinstitut, industrier för Dessa tillstånd tar i första hand som envar. sikte på innehav i undervisnings- eller forskningssyfte eller för medicinska, jordbrukstekniska, industriella eller kommersiella ändamål. Ämnena används

137 strålkällor i sjukhusutrustning, mätapparater, olika belysningsasom m.m. nordningar och liknande.

Föreligger ett generellt tillstånd att hantera, bearbeta eller annat sätt ta befattning med kärnämne eller kämavfall får enligt 15 § förordningen den tillståndet uppföra, inneha eller driva härför behövliga som omfattas av anordningar och anläggningar.

Generellt tillstånd innebär, att någon prövning i det särskilda fallet inte görs

rätten till innehav Däremot gäller kämtekniklagens regler om

av m.m. innehavarens allmänna skyldigheter i tillämpliga delar. Vidare gäller enligt 3 § kämteknikförordningen att för radioaktiva ämnen som omfattas av generellt tillstånd fordras särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen om inte annat följer föreskrifter som har meddelats enligt den lagen. av

Tillstånd känzkrafiinspektiønen som prövas av

I kärnteknikförordningen vilka tillståndsärenden som skall prövas av anges kämluaftinspektionen respektive strålskyddsinstitutet. Fördelningen av tillståndsfrâgoma enligt förordningen har i huvudsak gjorts så att kämkraftinspektionen prövar vissa tillståndsärenden om kärnämnen och sådant kämavfall utgör högaktivt avfall från upparbetning, medan strålskyddsom sinstitutet prövar tillståndsärenden om annat kämavfall. Oavsett vilken myndighet enligt kämteknikförordningen är den beslutande i olika som ärenden sker det dock ett nära samarbete under handläggningen så att säkerhetsfrågor och strålskyddsfrågor blir beaktade i ett sammanhang.

Kämkraftinspektionen prövar enligt 16 § kämteknikförordningen frågor om tillstånd att förvärva, inneha, överlåta, hantera, bearbeta eller annat sätt ta befattning med eller till riket införa

138 anrikat uran eller förening vari sådant uran ingår, om innehållet av isotopen uran 235 uppgår till högst 5 kilogram, högst 5 kilogram av isotopen uran 233 i ren form eller ingående i förening, högst 5 kilogram plutonium i ren form eller ingående i förening, 4. naturligt eller utarmat uran eller förening vari naturligt eller utarmat uran ingår, eller torium eller förening vari torium ingår.

Kämkraftinspektionen har vidare enligt 17 och 18 §§ förordningen att pröva frågor om att ur riket föra vissa i förordningen särskilt angivna begränsade mängder uran, plutonium m.m. samt, efter hörande av strålskyddsinstitutet, frågor om tillstånd att transportera kämämne eller sådant kämavfall som utgör högaktivt avfall från upparbetning. Kämkraftinspektionens prövning är en del av den statliga och internationella kämämneskontrollen safeguards som har till syfte att förhindra att klyvbart material och kårntelmisk utrustning används i strid mot gällande internationella överenskommelser såsom icke-spridningsavtalet.

Kämkraftinspektionen prövar även vissa frågor som rör låg- och medelaktivt avfall t.ex. när det gäller slutförvaring i SFR. Denna prövning regleras emellertid inte av kämteknikförordningen utan är en förutsättning enligt tillståndsvillkoren för SFR.

Tillstånd som prövas av strálskyddsinstitutet samt kopplingen till strålskyddslagen

Strålskyddslagens syfte är att skydda människor, djur och miljö mot skadlig inverkan av strålning. Lagstiftningen är generellt tillämplig på alla former av strålning, såväl joniserande som icke-joniserande. Strålskyddslagen är således tillämplig när det gäller strålning som uppkommer vid kâmteknisk verksamhet. Allmänt kan sägas, att kärntekniklagen reglerar säkerheten och

139 strålskyddslagen strålskyddet. Strålskyddet innebär kontroll av att verksamhet och anläggningar byggs och drivs på sådant sätt att stråldosema pä upp grund därav inte blir oacceptabla. Den verksamhet som syftar till skydd för strålning hänger därför nära samman med säkerhetsarbetet och griper in i den dagliga driften vid kämtekniska anläggningar. Det innebär, att frågor strålskydd och kämsäkerhet ofta måste beaktas i ett sammanhang. Behov om strålskyddsintressen föreligger därför i av samordning av säkerhets- och nästan samtliga led inom kämbränslehanteringen. På grund härav föreligger ett nära samarbete mellan strålskyddsinstitutet och kämkraftinspektionen.

När ett tillstånd beviljas enligt kämtelmiklagen av regeringen eller kämkraftinspektionen, de villkor som krävs från säkerhetssynpunkt. anges Om tillståndet kämteknisk anläggning, skall villkor som i avsevärd avser en mån kan påverka utformningen anläggningen eller driften vid denna alltid av underställas regeringens prövning. Något särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen erfordras inte vilket framgår 23 § i den lagen. Enligt 27 § av strålskyddslagen gäller dock, att strålskyddsinstitutet får meddela de ytterligare villkor som behövs med hänsyn till strålskyddet.

Vid handläggning tillståndsärenden enligt kämtekniklagen beaktas av säkerhets- och strålskyddsfrågor i ett sammanhang. Innan kämkraftinspektiofattar beslut hörs därför strålskyddsinstitutet. Vissa frågor har emellertid nen ansetts ha så utpräglad strålskyddskaraktär att de överlåtits strålskyddsinstitutet att ensamt besluta och utfärda tillstånd Eftersom även säkerhetsdock yttrande inhämtas från kämkraftinfrågorna kan vara relevanta, skall spektionen. De frågor strålskyddsinstitutet enligt 19 § kämteknikförsom ordningen skall besluta i är följande.

frågor tillstånd att förvärva, inneha, överlåta eller transportera eller om till riket införa annat kämavfall än sådant kämavfall som utgör högaktivt avfall från upparbetning,

frågor tillstånd att förvärva, inneha, överlåta, hantera, bearbeta, om transportera eller på annat sätt ta befattning med eller till riket införa sådant

140 kämavfall som skall användas som strålkälla för undervisnings- eller forskningsändamål eller för medicinska, jordbrukstekniska eller industriella ändamål samt om tillstånd att uppföra, inneha eller driva härför nödvändiga anordningar och anläggningar, samt frågor om tillstånd att uppföra, inneha eller driva anläggning för markdeponering av lågaktivt kämavfall, som inte härrör från kommersiell uranbrytning, jämte till sådan anläggning hörande anläggningar för behandling eller lagring under förutsättning att aktiviteten hos den totala mängden avfall i markdeponeringsanläggningen inte överstiger 10 terabecquerel TBq varav högst 10 gigabecquerel GBq utgörs av alfaaktiva amnen.

När strålskyddsinstitutet gett tillstånd till införsel av kämavfall eller uppförande, innehav eller drift av anläggning för markdeponering, skall detta fortlöpande anmälas till regeringen.

5.2.3 Närmare om praktisk hantering och kategorisering av kärnämne och kämavfall

Kämâmne

I 2 § kärntekniklagen anges vad som skall avses med kärnämne. Definitionen anknyter direkt till uran, plutonium, torium och använt kämbränsle. Vid den praktiska hanteringen har vad gäller kämämne uppkommit samma behov av att skapa system med definitioner och kategorier som fallet är

beträffande kärnavfall se nedan. Vissa internationella överenskommelser

innehåller emellertid mer eller mindre omfattande definitioner av vad som

skall avses med klyvbara ämnen m.m. se avsnitt 5.7 om internationella

överenskommelser. Vidare har uppkommit vissa praktiska problem vad gäller gränsdragningen mellan kämämnekämavfall. Dessa redovisas i ett följande avsnitt.

141 Kämavfall för förvaring i SFR

I det följande behandlas endast sådant kämavfall som kan sägas utgöra restprodukteravfall inte skall återanvändas utan skall slutförvaras. som Utanför redogörelsen faller därför de kategorier som inte är egentligt avfall utan strålkällor som skall användas för medicinskt bruk m.m.

Enligt kämtekniklagen skall hantering och slutförvaring av kämavfall ske på ett säkert sätt och med beaktande av de krav som ställs från strålskyddssynpunkt med stöd strålskyddslagen. Mot bakgrund av tidigare erfarenav heter från hanteringen avfall finns sedan länge kunskaper om olika av avfallstyper och de krav som uppställs från säkerhets- och strålskyddssynpunkt vid hanteringen olika typer av avfall. Hos myndigheter och företag av har därför efterhand vuxit fram olika system för indelning av kämavfall. Det är dock först sedan utformningen av ett slutförvar SFR har nu, definitiva och detaljerade krav har kunnat formuleras mot fastlagts, som mer bakgrund det totala systemet för avfallets omhändertagande. Detta system av omfattar samtliga steg, dvs. avfallets behandling, mellanlagring, nu hantering, transport till SFR SFR-l och slutförvaring. För vart och ett av dessa steg gäller att vissa krav avfallets egenskaper skall vara uppfyllda för att tillräcklig grad av säkerhet och strålskydd skall uppnås. Det anses därvid väsentligt, att såväl avfall som hanteringssystem och slutförvar är anpassade till varandra, inte minst med hänsyn till tidigare och senare steg i hanteringskedjan eller slutförvarsskedet.

Vid den praktiska hanteringen sker oftast indelningen efter hur slutförvaringen är tänkt att ske. Kortlivat låg- och medelaktivt avfall kallas därför SFR-avfall, det skall slutförvaras i SFR. Långlivat avfall, som kan vara om både låg-, medel- och högaktivt, kallas ofta för SFL-avfall efter det planerade slutförvaret för långlivat avfall. Utöver aktivitetsnivå och halveringstid är grundläggande faktorer, finns även andra faktorer som som

142 styr indelningen. Sådana faktorer är t.ex. brännbart icke brännbart, kompakterbart icke kompakterbart, flytande fast. - -

Innan kämavfall får föras till slutförvaring i SFR skall Svensk Kämbrånslehantering AB SKB ha medgivande från kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet. Anledningen till det är att myndigheterna skall kunna förvissa sig om att avfallet har lämpliga egenskaper i olika avseenden. För varje avfallskategori utfärdas efter särskild prövning av myndigheterna ett typgodkännande. Till ansökan om sådant godkännande skall fogas en redovisning av avfallets egenskaper samt hur kvalitetssäkring av avfallskollina sker. Ansvaret för denna kvalitetssäkring åligger avfallsproducentema. Den direkta myndighetskontrollen sker därefter genom stickprov som bl.a. består i att strälskyddsinstitutet gör direkta mätningar.

Avfallet som skall till SFR indelas i kategorier och typer. En viss kategori kännetecknas av likheter beträffande ursprung, ytterbehällare och avfallsform. När man talar om kategorier tar man inte hänsyn till avfallsproducenten. Sålunda tillhör t.ex. betongkokiller med cementingjuten komformig jonbytarmassa en och samma kategori, oavsett om den kommer från

Ringhals eller Oskarshamn. En typ karaktäriseras dock både sin

av kategoritillhörighet och produktionsstället.

SKB har från år 1983 regeringens tillstånd att i SFR slutförvara reaktoravfall av de kategorier som i huvudsak har deñnierats i den preliminära säkerhetsrapporten för anläggningen. På grundval av den slutliga säkerhetsrapporten medgav kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet drift av förvaret är 1988.

Den indelning i kategorier som gällde när SFR-l togs i drift framgår av tabell 5.1. Till detta kommer ett icke närmare specificerat antal typer som är under framtagning eller under diskussion med SKB och med myndigheterna. Allt som allt kan det under den närmaste IO-ârsperioden röra sig

om ca 25 kategorier och 35 typer. Indelning i typer sker så sätt att avfall ur t.ex. kategori 12 från Ringhals får typbeteckningen R12, från Barsebäck

B12, osv.

Tabell 5.1 Indelning av avfallskategorier i SFR

Betongkokill med cementingjuten lågaktiv jbm Betongkolcill med cementingjuten medelaktiv jbm Plåtfat med cementingjuten lågaktiv jbm Plåtfat med cementingjuten medelaktiv jbm Plåtfat med bitumeningjuten lågaktiv jbm Plåtfat med bitumeningjuten medelaktiv jbm Betongtank med awattnad lågaktiv jbm Kolli med B-behållaregenskaper Betongkokill med fat för medelaktivt avfall 10 Betongkokill med betongingj utna ñlterpatroner ll Kokill med betongingjutna sopor och skrot 12 Container med sopor och skrot 13 Plåtfat med betongingjutna askfat 14 Plåtfat med betongingjutna sopor och skrot 15 Plåtkokill med cementingjuten lågaktiv jbm 16 Plåtkokill med cementingjuten medelaktiv jbm 17 Plåtkoldll med bitumeningjuten lågaktiv jbm 18 Betongkokill med betongingjutet slam 19 Plåtkokill med jbm i mjuk asfalt 20 Container med bitumeningjuten jbm i plåtfat 21 Plåtfat med betongingjutna filterpatroner 22 Plåtfat med sopor och skrot

Anm Indelning per den 30 september 1987. jbm jonbytarmassa, Bbehållaregenskaper behållare med särskilt stor motståndskraft.

Vid kategoriseringen avfallet ingår såväl säkerhetsmässiga som strålav skyddsmässiga bedömningar. Kämkraftinspektionen bedömer säkerheten, dvs. systemets förmåga att motstå tänkbara missöden och olyckor samt den tekniska betydelsen för risken av möjliga förändringar i material och system. Strålskyddsinstitutet bedömer strålskyddet, dvs. systemets förmåga god inneslutning begränsa stråldoser till personal och allmänhet att genom till acceptabla nivåer vid hantering och eventuella läckage från m.m. förvaret.

i 144

Eftersom det föreligger en nära koppling mellan säkerhets- och strålskyddskraven, sker granskning och beredning av ärenden om tillstånd till förvar i SFR av en viss avfallstyp gemensamt för myndigheterna. På så sätt ges utrymme för en integrerad helhetssyn. För ändamålet har bildats en arbetsgrupp bestående av två medlemmar från vardera myndigheten. Arbetsgruppen har namnet MAAS myndigheternas arbetsgrupp för avfall till SFR-l.

Granskningen sker på grundval av en särskild typbeskrivning, vilken utgör underlag för ansökan från SKB om medgivande till förvaring av en viss avfallstyp i SFR-l. Härvid deklareras vilka krav som avfallstypen måste uppfylla för varje steg i hanteringskedjan, från tillverkningen av avfallskollit till slutförvaringen. För varje sådant steg skall ett antal krav vara uppfyllda, vilka finns definierade i riktlinjer som har utfärdats gemensamt av kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet. Vissa av dessa krav anknyter direkt till strålskydd t.ex. ytdosrater, medan andra primärt är av renodlad säkerhetskaraktär t.ex. hållfasthet och brandfarlighet. Efter granskningen utfärdas det formella medgivandet till transport och deponering av varje myndighet för sig.

Enligt de nyss angivna riktlinjerna uppställs således vissa krav på avfallet. Kraven delas upp i funktionskrav och egenskapskrav. Funktionskraven tar sikte på att själva avfallskollit är så utformat att säkerhets- och strålskyddskraven vid hanteringen och slutförvaringen uppfylls. Utifrån varje uppställt funktionskrav kan härledas ett eller flera egenskapskrav. Härvid beaktas radiologiska egenskaper, kemiska egenskaper samt mekaniska egenskaper.

Kärnatfallför markdeponering m.m.

Bland det lågaktiva avfallet finns en särskild kategori med mycket låg aktivitet. Detta avfall behöver inte transporteras till och förvaras i SFR. I stället har öppnats möjlighet för innehavarna av kämtekniska anläggningar

145 att deponera avfallet i egna markdcponeringsanläggningar 19 § kämteknikförordningen. Detta innebär att avfallet slutförvaras inom den kämtekniska anläggningens område. Tillstånd till sådan markdeponering har hittills meddelats OKG AB, Forsmarks Kraftgrupp AB, Ringhals och Studsvik AB. Deponeringen går till så att avfallet förvaras i behållare som täcks över med jord.

Det finns även avfall som utifrån strålskyddsmässiga bedömningar på grund av dess låga aktivitet anses kunna föras ut från anläggningen för deponering på t.ex. kommunalt avfallsupplag. För denna kategori har strålskyddsinstitutet utfärdat anvisningar som publicerats i institutets författningssamling SSI FS 19893. Det rör sig här om mycket lågaktivt avfall som inte anses kunna ge annat än ett helt försumbart stråldosbidrag. I anvisningarna anges högsta tillåtna aktivitetsnivåer för att materialet skall få föras ut från anläggningen och deponeras som avfall eller återanvändas. Det anges, att materialet får vara attraktivt för direkt återanvändning samt att bruksföremål före deponering skall deformeras så att deras funktion inte längre kan uppfyllas. Stora mängder metall skall i första hand omhändertas för återanvändning. Vid större avfallsmângder styr strålskyddsinstitutet återanvändningen till annat än tillverkning av konsumtionsartildar. Varje anläggning som deponerat avfall enligt föreskrifterna skall rapportera detta till strålskyddsinstitutet.

Särskilt om strdlkällor kärrtafall för medicinskt, vetenskapligt och industriellt bruk

Strålkällor som skickar ut joniserande strålning används på många sätt inom medicin, vetenskap och industri och förekommer även i vissa konsumentprodukter. Strålkälloma är av två huvudtyper som i vissa fall kan ersätta varann, nämligen tekniska anordningar röntgenrör, acceleratorer osv. och radioaktiva ämnen. De radioaktiva ämnena är i huvudsak sådana som framställts artiñciellt.

146 Artiñciellt framställda radioaktiva ämnen kan produceras på följande sätt som klyvningsprodukter i kämreaktorer genom bestrålning i kämreaktorer genom bestrålning i acceleratorer eller liknande anordningar. -

Vissa klyvningsprodukter som uppstår i kämreaktorer används på många olika sätt som strålkällor. Ett vanligt sådant ämne med stort användningsområde är cesium-l37. Det används både i små och stora mängder inom industri, medicin och forskning.

Vid bestrålning i kärnreaktorer sänks ett råämne ner i reaktorn. Man tillför sålunda detta ämne, som inte behövs för reaktoms funktion, i syfte att omvandla ämnet till en önskvärd produkt. Produktionen sker enbart i speciella anläggningar för forskning och tekniska ändamål. I Sverige sker viss produktion för industriellt bruk i Studsvik. Viktigare produktion utomlands sker i Förenta Staterna, Canada, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien och Japan men även i åtskilliga andra länder. Den dominerande radionuldiden i slutna strålkällor framställda detta sätt är kobolt-60.

Acceleratorer

Acceleratorer används ofta för medicinska ändamål och i naturvetenskaplig forskning. Innehav och drift av sådana acceleratorer bör inte rubriceras sorti kämteknisk verksamhet. Pågående forskning och utveckling kan dock leda till att vissa kraftfulla acceleratorer används för framställning av kärnämnen, företrädesvis plutonium och tritium, för omvandling av t.ex. använt kämbränsle till mer kortlivade produkter samt för energiproduktion genom fusion eller fission. Dessa tre tillämpningar utgör självfallet kämteknisk verksamhet. En praktisk tillämpning som aktualiserar frågor om tillstånd och tillsyn av sådan verksamhet ligger dock långt fram i tiden.

147 5.2.4 Tillämpningsproblem

Vid tillämpningen av kämtekniklagen är definitionema av kämämne och kämavfall av avgörande betydelse. Deñnitionema är också viktiga för att tillämpningen av lagen skall kunna samordnas med tillämpningen av angränsande lagstiftning, såsom strålskyddslagen. Det har framkommit att kärntekniklagens definitioner har medfört vissa tillämpningsproblem. Dessa tillämpningsproblem berör inte de grundläggande förutsättningarna för kämtekniklagens definitioner av kämämne och kämavfall. Det har dock framförts önskemål från myndigheterna om vissa preciseringar och förtydliganden av deñnitionema samt om införandet av en regel, som gör det möjligt att i vissa fall göra undantag från lagens tillämpning. Den nya strålskyddslagen har vidare aktualiserat behovet av ökad samordning med denna lagstiftning.

Från kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet har framhållits, att kärntekniklagen formellt är tillämplig även i fall då egentligen endast strålskyddssynpunkter är intressanta. Definitionema av kämämne och kämavfall anses för vida, vilket innebär att tillämpningsområdet för lagen har blivit för stort. Det saknas sålunda möjligheter att göra undantag från kärntekniklagens bestämmelser i de fall detta kan vara motiverat. En sådan bestämmelse finns i strålskyddslagen vad gäller tillämpningen av den lagen. Vidare har strålskyddsinstitutet i en skrivelse till utredningen framfört närmare synpunkter på lagstiftningen. I skrivelsen har strålskyddsinstitutet redogjort för den praxis som tillämpas i vissa fall. Institutet framhåller i skrivelsen att avsaknaden av en friklassningsregel innebär oklarheter vid tillämpningen av bestämmelserna om generella tillstånd. Generella tillstånd enligt kärntekniklagen förutsätter att det meddelas särskilda tillstånd enligt strålskyddslagen. I vissa fall är radioaktiviteten så låg att friklassning kan ske enligt strålskyddslagen men eftersom konstruktionen bygger på särskilt tillstånd enligt denna lag uppstår oklarheter. Ett annat fall när oklarheter uppstår gäller avfall från bränsletillverkning. Detta avfall innehåller

kämämne som man i olika processer delvis kan återvinna. Efter flera sådana processer återstår dock ett material där halten kämämne är så låg och återstående kämämne så hårt bundet att det inte längre går att återvinna. Utan friklassningsregel är avfallet dock fortfarande att anse som kämämne.

För kärnavfall som omfattas av generella tillstånd gäller att för befattning med detta krävs särskilt tillstånd. Det gäller såväl för avfallet som för anläggningar där kârnavfallet bearbetas, hanteras eller slutförvaras. Strålskyddsinstitutet anför i sin skrivelse följande.

Frågor rörande förvärv, innehav, införsel m.m. av kärnavfallet avgörs av strålskyddsinstitutet, efter hörande av kämkraftinspektionen. Om en anläggning är en markdeponering avgörs ärendet även i det fallet av strålskyddsinstitutet efter hörande av kämkraftinspektionen, medan uppförande, innehav och drift av övriga anläggningar avgörs av regeringen. Institutet anser, att här föreligger en icke avsedd skillnad mellan lagens bokstav och lagstiftarens intention med lagen, som inte blev helt klarlagd när lagen antogs. En strikt tillämpning av kämtekniklagens bokstav skulle innebära att regeringen skulle tvingas ge tillstånd enligt kärntekniklagen för alla verkstäder som något sätt reparerar, servar eller på annat sätt tar befattning med föremål som varit inne på kontrollerat område på ett kärnkraftverk t.ex. pumpar och ventiler. Vidare skulle strålskyddsinstitutet tvingas pröva t.ex. de kommunala tippar vid vilka sanitärt avloppsslam som härrör från kontrollerat område deponeras. Institutet gör den tolkningen att detta uppenbart strider mot lagstiftarens intentioner.

Det sker ett nära samarbete mellan strålskyddsinstitutet och kämkraftinspektionen i de frågor som nu har berörts. Myndigheterna har också utfärdat gemensamma riktlinjer för hanteringen av dessa ärenden. Den praxis som har utvecklats innebär, att man i stor utsträckning behandlar dem som rena

strålskyddsärenden.

En annan fråga som har aktualiserats för utredningen gäller förekomsten av uran i torvaska. Torv innehåller, liksom jordskorpan i övrigt, radioaktiva isotoper uran och torium samt dessas sönderfallsprodukter. Vid av

149 förbränning frigörs en del av dessa element och i askan kan i vissa fall bildas höga koncentrationer av uran. Frågan kan då uppkomma om denna aska utgör kämämne. Vid upplag kan det röra sig om stora mängder aska. Enligt vad utredningen erfarit finns det dock för närvarande inga lönsamma metoder för att utvinna uran ur torvaska.

5.2.5 överväganden

Enligt kärntekniklagen är varje befattning med kämämne och kämavfall kämteknisk verksamhet. Med kämavfall avses alla typer av radioaktiva ämnen som har bildats i en kämteknisk anläggning och som är kärnämnen samt allt material eller annat som har blivit radioaktivt förorenat i en sådan anläggning. Möjlighet till undantag från lagens tillämpning finns i princip inte. För att möjliggöra en smidig tillämpning av lagen regleras dock hanteringen i vissa fall genom generella tillstånd.

Den valda konstruktionen har vad utredningen kunnat finna visat sig fungera väl. På några punkter har den dock inneburit vissa tillämpningsproblem enligt följande.

Definitionen av kärnavfall anses för vid. Det har medfört att vissa typer av material hänförs till begreppet kämavfall och måste hanteras som sådant utan att det anses motiverat av de skäl som ligger till grund for kämtekniklagens syfte. Språkligt sett är det också främmande att kalla sådant material för kämavfall.

Avsaknaden av regler som medger undantag från lagens tillämpning medför i vissa fall en stelbent tillämpning och bristande kongruens med strålskyddslagen.

150 Det föreligger en viss oklarhet om gränsdragningen mellan kämämne och kämavfall. Det gäller bl.a. vissa uranhaltiga restprodukter från bränsletillverlaiing och därpå följande processer.

Nu angivna problem har föranlett utredningen att närmare överväga definitionerna kärnämne och kämavfall samt lämpligheten av att i av kämtekniklagen införa en möjlighet att föreskriva undantag från lagens tillämpning.

Definitionen av kämâmne

Kämâmne används i lagen som beteckning på uran, plutonium och andra ämnen kan användas för utvinning av kämenergi eller som är ägnade som att omvandlas till kämbränsle. Kärnämne används också som beteckning på föreningar i vilka sådana ämnen ingår samt på använt kämbränsle som inte har placerats i sluttörvar.

Kämämne är således ett lagtekniskt begrepp som år bestämmande för kämtelcniklagens tillämpningsområde. Kämtekniklagen är konstruerad så att varje befattning med kämämne är att anse som kämteknisk verksamhet och följaktligen häver tillstånd. möjlig konstruktion hade varit som En annan att i lagen direkt ange att tillstånd krävs för befattning med uran m.m. Atomenergilagen uppbyggd på det sättet. Genom att använda begreppet var kämämne samlingsbegrepp har emellertid uppnåtts en smidighet vid som tillämpningen kämtekniklagen, särskilt genom att det har knutits till av begreppet kårnteknisk verksamhet. Det har inte heller framkommit annat i tilllämpningen än att denna konstruktion är lämplig och bör behållas.

När det gäller definitionen av kämämne anges i 2 § 2 a, b och c tre grupper material utgör kämämne. Utöver ämnen som uran, plutonium m.m. som att även föreningar vari sådana ämnen ingår är kärnämnen. m.m. anges

151 Den grundläggande definitionen av kämämne enligt kärntekniklagen är således, att som kämämne anses uran, plutonium eller annat ämne som används eller kan användas för utvinning av kämenergi kåmbränsle samt torium eller annat ämne som är ägnat att omvandlas till kämbränsle. Det har inte framkommit att denna grundläggande definition medför några tilllämpningsproblem. Den står inte heller i strid med motsvarande definition

i de internationella överenskommelser Sverige ingått se avsnitt 5.7. Den

bör därför bibehållas.

Som kärnämne anses vidare kemiska föreningar i vilka uran och övriga kärnämnen ingår. Hit hänförs även använt kämbränsle som inte har placerats i slutförvar. Det förekommer också restprodukter från t.ex. kämbränsleframställning som kan innehålla större eller mindre koncentrationer av kärnämnen. I fråga om dessa restprodukter har i tilllämpningen uppstått vissa problem.

En vanligen förekommande restprodukt, som erhålls vid bränsletillverlaiing, är kalkslam som innehåller små mängder uran. Ur detta kalkslam kan en viss del uranet utvinnas lakningsprocesser. Även de lakrester av genom som efter det återstår innehåller uran, dock i mycket små mängder. Dessa uranmängder är så pass utspädda att de med nuvarande metoder inte går att utvinna. Det rör sig alltså egentligen om avfall. Problem har i praktiken uppkommit med hur detta avfall skall klassificeras och hanteras. Liknande gränsdragningsproblem uppkommer vid hantering av annat material och avfall, som grund av olika skäl innehåller kämämne som det med nuvarande metoder inte är lönsamt eller möjligt att utvinna. Sådant material förekommer även utanför kärnkraftindustrin. Ett exempel på det är torvaska.

Avgörande för om en restprodukt som innehåller kämämne skall hänföras till kämämne bör enligt utredningen vara om ämnet kan tillgodogöras eller med andra ord om det kan utvinnas på ett meningsfullt sätt. Som jämförelse kan nämnas att tillgodogörandeaspekten har avgörande betydelse när det

152 gäller frågan om använt kärnbränsle skall hänföras till kämämne eller kämavfall. Enligt lagen är bränslet att anse 50m avfall när det har placerats i slutförvar. Genom det avskiljande som placeringen av bränslet i ett slutförvar innebär anser man att en konstaterbar gräns har erhållits prop. 19838460 s. 78. Dessa frågor tas upp längre fram i detta övervägandeavsnitt under rubriken Begreppen slutförvaring och lagring.

De problem som har uppstått i tillämpningen avser främst material som inte är intressant för kämteknisk verksamhet. Problemen har sin huvudsakliga grund i att kämteknildagen saknar möjlighet att friklassa visst material, såsom avfall där radioaktiviteten är mycket låg samt restprodukter med mycket låg halt av kämämne. Kämtekniklagens bestämmelser kommer därför formellt att gälla även i fall där någon reglering enligt kämtekniklagen inte behövs från säkerhetssynpunkt eller med hänsyn till safeguards e.d. En friklassningsregel skulle således kunna lösa de oklarheter som har uppstått, t.ex. när det gäller restprodukter från bränsletillverkningen. Det skulle också medföra en renodling av begreppet kårnteknisk verksamhet och en koncentration av lagens tilllämpningsområde. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att en regel om friklassning införs i lagen. Regelns närmare innehåll behandlas längre fram i detta övervägandeavsnitt under rubriken Möjligheter till undantag från kämtekniklagens tillämpning. Det kan emellertid redan här sägas, att den föreslagna regeln om friklassning innebär att den nuvarande definitionen av kärnämne kan behållas och att de tillämpningsproblem som har uppstått och som inte berör den grundläggande definitionen kan lösas genom friklassningsregeln. Vägledande för om en restprodukt som innehåller kämämne skall kunna friklassas bör, som nyss har anförts, vara om kämämnet kan utvinnas på ett meningsfullt sätt eller ej. Om kämämnet är så pass utspätt att utvinning inte kan anses meningsfull bör restprodukten kunna friklassas. Ett exempel härpå är de lakrester som tidigare beskrivits.

153 Definitionen av kämatfall

Begreppet kämavfall är i likhet med begreppet kämämne av grundläggande betydelse för tillämpningen av kärntekniklagen. I princip anses varje befattning med kårnavfall kärnteknisk verksamhet. Den som har som tillstånd att bedriva kämteknisk verksamhet svarar enligt lagen för omhändertagandet av det kämavfall som har uppstått i verksamheten.

Definitionen kämavfall i kärntekniklagen innebär, att alla radioaktiva av restprodukter från kämteknisk verksamhet samt material som kontamineras kämteknisk anläggning utgör kärnavfall. Det föreligger därför i i en allmänhet inga problem att avgöra vad som bör hänföras till kämavfall. Hit hör sålunda använt kämbränsle som har placerats i slutförvar, avfall från den löpande driften såsom ñltermassor, material och metallskrot, kläder har använts inom de s.k. kontrollerade områdena på kämkraftm.m. som verken samt rivningsavfall. Att använt kärnbränsle som inte har placerats i slutförvar definitionsmässigt räknas som kämämne har framgått av det föregående.

I den praktiska hanteringen indelas kårnavfall i olika kategorier. Vanligen sker indelningen efter aktivitetsinnehåll i högaktivt, medelaktivt och lågaktivt. Denna indelning är betingad av strålskyddsskäl och grundas främst bedömningar enligt strålskyddslagen. När det gäller att bedöma avfallets farlighet sikt och förvaringsanläggningarnas förmåga att hålla avfallet isolerat från omgivningen under långa tider riktas däremot uppmärksamheten på halveringstidema. Vid den sâkerhetsanalys som då måste göras är det främst och något förenklat uttryckt indelningen i kortlivat och långlivat avfall som kommer i förgrunden.

Det finns inga internationellt sett allmänt vedertagna definitioner av olika avfallskategorier. Avfallets innehåll och egenskaper kan också variera från land till land beroende på typ av kärnkraftsreaktorer och inriktningen av de

154 nationella avfallsprogrammen. Frågan om kategorisering av kämavfall med syfte att få en väl anpassad och säker slutförvaring är dock för närvarande föremål för internationellt samarbete inom IAEA och NEA. Även inom EG har frågan uppmärksammats vilket redovisas närmare i avsnitt 5.5. Vad gäller nationella lagstiftningar finns i vissa länder detaljerade regelsystem som innehåller definitioner av olika typer av kämavfall. Ett exempel härpå är Förenta Staterna med The Low Level Radioactive Waste Policy Act och The Nuclear Waste Policy Act. Enligt dessa lagar gäller olika bestämmelser för t.ex. slutförvaring beroende på vilken kategori kämavfallet tillhör. I andra länder är det vanligare att frågan inte regleras särskilt utförligt i lagstiftningen men väl i olika direktiv och riktlinjer från myndigheter och företagen själva.

Den svenska lagstiftningen innehåller endast en allmän definition av kämavfall. Efterhand som det svenska avfallssystemet tagit form har emellertid i praktiken ett utförligt system för klassificering av kämavfall arbetats fram. Det sammanhänger med att samtidigt som systemet är anpassat till förekommande avfallstyper måste de enskilda avfallskategorierna anpassas till de övriga delarna i systemet. Enligt kämkraftinspektionens och strålskyddsinstitutets riktlinjer är det nödvändigt att för varje avfallskategori noggrant identifiera och ange vilka egenskaper som är särskilt betydelsefulla i hanteringskedjan för avfallet samt genom utformning av kvalitetssäkring se till att de krav som systemet ställer på dessa egenskaper är uppfyllda.

l huvudsak delas det-svenska avfallet in i dels avfall från kärnkraftverken, dels övrigt avfall från CLAB, Studsvik m.m.. Avfallet från kämkraftverken brukar delas in i följande grupper använt bränsle, driftavfall reaktoravfall, - härdkomponenter och andra interna delar samt rivningsavfall.

155 Utredningen har att överväga definitionen av kämavfall i kämtekninu om klagen är lämplig. Härvid bör främst beaktas följande.

Det använda bränslet i den gällande lagen som kämämne fram till anses nu dess det har placerats i slutförvar. Det har inte framkommit skäl att ändra denna regel. Med det nuvarande avfallsprogrammet innebär det, att det inte kommer att finnas något använt kämbränsle som är kärnavfall förrän efter år 2020. Vissa gränsdragningsfrågor i detta sammanhang övervägs längre fram i detta övervägandeavsnitt under rubriken Begreppen slutförvaring och lagring.

Övrigt avfall består av driftavfall, rivningsavfall m.m. Detta avfall utgörs till den övervägande delen kortlivat lågaktivt och medelaktivt avfall. Det av ingår dock även visst långlivat avfall i denna grupp. Samtidigt innebär den nuvarande definitionen kämavfall att allt radioaktivt avfall exklusive av

använt bränsle och vissa restprodukter innehåller uran hänförs till

som kämavfall och att indelning och kategorisering sker vid den praktiska hanteringen. Utredningen har inte funnit behov av någon ändring i lagen med anledning härav. Det väsentliga är enligt utredningen att lagen fastslår hur långt tillståndshavarens sträcker sig. Det uppnås med den ansvar nuvarande definitionen. De detaljerade regler och bestämningar som behövs för den vidare hanteringen bäst kunna utformas som riktlinjer det synes sätt som nu sker.

Sammanfattningsvis utredningen, att den nuvarande definitionen av anser kärnavfall bör behållas grundläggande begrepp. Vissa ändringar av som definitionen i främst förtydligande syfte behövs dock och tas upp i det följande.

156 Särskilda frågor som rör definitionen av käntarfall

För bl.a. medicinska och tekniska ändamål framställs i kämreaktorer vissa ämnen som är radioaktiva. Framställningen sker i speciella reaktorer, för svenskt vidkommande i Studsvik. Det går till så att ursprungsmaterialet förs in i reaktorn där det utsätts för bestrålning. De ämnen som framställs på detta sätt är således inga produkter som uppkommer som biprodukter vid normal drift. Eftersom dessa ämnen blivit radioaktiva i kärnteknisk en anläggning, är de dock enligt kämtelmiklagens definition kärnavfall. Det kan ifrågasättas om sådana ämnen bör anses som kämavfall och omfattas av bestämmelserna i kämtekniklagen.

Enligt utredningens uppfattning får det anses som otillfredsställande att avsiktligt framställda produkter på detta sätt skall betecknas avfall som enligt den gällande lagstiftningens definition. Eftersom vissa produkter dessutom kan framställas på olika sätt, kan ytterligare oklarheter uppkomma. Flera av de radioaktiva ämnen som framställs kommersiellt kan nämligen produceras både i kärnreaktorer och acceleratorer. Ett exempel härpå är fluor-18, som bl.a. används för vissa slags skelettavbildningar inom medicinen. Eftersom det är exakt likadant tluor-l8, som uppkommer i båda fallen, är det inte möjligt genom en analys att avgöra huruvida ämnet är kärnavfall eller ej. Man kan bara konstatera, att det enligt nu gällande lagstiftning är kämavfall om det levereras från reaktor och inte en kämavfall om det levereras från ett annat håll.

Frågan bör dock inte enbart ses ur språklig synvinkel. Enligt kärntekniklagen är kämavfall i likhet med kämämne ett lagtekniskt begrepp som innebär, att det material som klassificeras som sådant måste behandlas enligt särskilda regler i lagen. Skall visst material uteslutas från denna definition måste därför först konstateras, att den kontroll som sker genom kämtekniklagen inte behövs eller att den kan ske på annat sätt. Att kämavfall är underkastat den kontroll som följer av kämtekniklagens regler bör mot ses

157 bakgrund av de i många fall höga aktivitetsnivåema, de i många fall långa tider som avfallet måste hållas avskilt från människor samt de stora mängdema avfall. Dessa faktorer gör det nödvändigt med en ingående säkerhetskontroll. Den som har tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet är ålagd tillse avfallet förvaras på ett betryggande sätt. Även den att att om största delen av avfallet varken är högaktivt eller värmealstrande har det funnits en strävan att i samma lag reglera allt avfall som uppkommer inom kämbränslecykeln. Som atomlagstiftningskommittén anförde SOU 19839 s. 157 är det väsentligt, att i en lag ange omfattningen av kämteknisk verksamhet och en tillståndshavares ansvar härför.

När det gäller radioaktiva ämnen för medicinska m.fl. ändamål kan emellertid anföras skäl för att ha en annan syn. Sådana ämnen framställs nämligen just för att användas i verksamheter utanför kämbränslecykeln, såsom vid sjukhus, forskningsinstitutioner, vissa industrier m.fl. ställen. Verksamheter av detta slag regleras i strålskyddslagen och omfattas sedan länge av generella tillstånd enligt kämtekniklagen.

Ur principiell synvinkel kan därför sägas, att de nu avsedda radioaktiva ämnena inte är kämavfall i den mening som kämtekniklagen syftar till att kontrollera. De skäl som motiverar kämtekniklagens särskilda kontrollregler för kärnavfall saknas således här. Kämtekniklagens kontrollregler har tillkommit för att bl.a. garantera att hanteringen av kämavfall i kämbränslecykeln kan ske så att olyckor eller allvarliga tillbud förebyggs och att spridningen av radioaktiva ämnen till omgivningen förhindras eller begränsas om en olycka ändå skulle inträffa. De ämnen som det nu är fråga om, normalt strålkällor långt under eller under 500 TBq, behöver visserligen underkastas kontroll men det rör sig i allmänhet inte om den typ av problem och sådana aktivitetsnivåer som kärntekniklagen tar sikte på. Erforderlig kontroll, inklusive kontroll av att olyckor och allvarliga tillbud förebyggs, kan enligt utredningens mening i dessa fall ske genom strålskyddslagen. Denna lag innehåller redan regler som ålägger den som

158 bedriver verksamhet med strålning såväl ansvar för verksamheten som för i denna uppkommet avfall. Om det blir erforderligt, kan även avfall som regleras enligt strålskyddslagen komma att slutförvaras i SFR. Skall nu ifrågavarande ämnen undantas från kärntekniklagens tillämpning, kan det ske antingen genom direkta bestämmelser i kämtekniklagen eller genom införande av en särskild regel som medger regeringen eller en utsedd myndighet att meddela närmare föreskrifter om vad som skall avses med kämavfall. Eftersom det gäller en grundläggande deñnitionsfråga, bör det enligt utredningens uppfattning framgå direkt av lagtexten att det inte är fråga om kämavfall. Ett tillägg föreslås därför i 2 § kämtekniklagen av innebörd att radioaktivt ämne som har bildats i en kämteknisk anläggning och som har framställts eller tagits ur anläggningen i avsikt att användas i undervisnings- eller forskningssyfte eller för medicinska, jordbrukstekniska, industriella eller kommersiella ändamål inte skall anses som kämavfall. Med denna lösning kommer generella tillstånd enligt kämtekniklagen att bli nödvändiga för dessa ändamål endast när det gäller kämämne.

En annan fråga som gäller definitionen av kämavfall och som har vållat problem i tillämpningen avser hanteringen av radioaktiva delar från en

reaktor verktyg m.m. när sådant material skall ses över eller repareras

utanför en kämteknikanlåggning och sedan åter skall användas. Reaktordelar som byts ut, kasserade verktyg m.m. är enligt den nuvarande lagen kämavfall. Det har uppfattats gälla även radioaktiva delar och verktyg som skall ses över, t.ex. i en serviceverkstad, för att därefter åter användas i kärnteknikanläggningen samt sådan utrustning som ägs av entreprenörer och som förs in i och ut från anläggningarna. Det har ifrågasätts om detta innebär, att tillstånd måste ges enligt kämtekniklagen för alla verkstäder som på något sätt reparerar, servar eller på annat sätt tar befattning med föremål som har varit inne på kontrollerat område i ett kärnkraftverk, såsom pumpar och ventiler.

159 Verktyg och andra föremål som nu avses blir normalt låg- eller medelaktivt avfall när de skrotas. Vad först gäller sådant material som längre skall användas i driften synes det inte föreligga några skäl att ändra den nuvarande ordningen. Denna innebär att allt som har ingått i den kämtekniska anläggningen och har blivit radioaktivt och som inte längre skall användas skall anses som kämavfall.

Vad däremot gäller föremål som tillfälligt har avlägsnats från sin funktion i en kämteknisk anläggning för att undergå service framstår beteckningen kämavfall som oegentlig. Denna beteckning bör enligt utredningen användas endast för sådant material som längre skall användas. De kontrollfrågor som här uppkommer bör kunna lösas genom tillämpning av enbart strålskyddslagen. En lösning i denna riktning kan åstadkommas genom att definitionen av kämavfall ändras och det anges direkt i lagen att material eller annat som ingår i en kämteknisk anläggning och har blivit radioaktivt förorenat där skall anses som kämavfall endast om det vidare skall användas i en sådan anläggning. Material som avsiktligt utsatts för bestrålning för bl.a. medicinska och tekniska ändamåla skall dock, som tidigare har sagts, inte hänföras till kämavfall. En alternativ lösning kan vara att regeringen genom föreskrifter anger vad för slags material som skall anses som kämavfall.

Enligt utredningen är den lämpligaste lösningen att den nuvarande definitionen av kämavfall renodlas genom ett tillägg i lagtexten. Det föreslås därför att 2 § 3 utformas så, att med kämavfall avses, utöver vissa ämnen, sådant material och sådan utrustning m.m. som har ingått i anläggningen men som inte längre skall användas i en kämteknisk anläggning. Det bör här anmärkas att äganderätten till föremålen saknar betydelse för om det skall anses vara fråga om kämavfall eller inte. Har föremålen väl ingått i anläggningen, blir det alltid fråga om kämavfall när de inte längre skall användas i sådan anläggning. Även verktyg och andra lösa föremål för en användning i driften anses ingå i anläggningen. Utrustning som tillfälligt

160 förs in av t.ex. en reparatör för att användas vid en reparation omfattas enligt utredningens förslag däremot inte av kämtekniklagen. Lagtekniskt innebär vad som nu föreslås, att 2 § 3 b bör delas upp i två stycken där radioaktiva ämnen m.m. behandlas i 3 b och radioaktivt material i 3 c.

Eftersom delar och verktyg, som endast tillfälligt avlägsnats från en anläggning t.ex. för att undergå service inte blir kämavfall, faller - befattning med sådant material utanför begreppet kärnteknisk verksamhet. Verkstäder som hanterar detta material kommer således inte att behöva tillstånd enligt kämtekniklagen. Det kan dock behövas tillstånd enligt strålskyddslagen.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen i fråga om kämavfall följande. Den grundläggande definitionen av kämavfall behålls. Som kämavfall skall således anses använt kämbränsle som har placerats i slutförvar samt allt kontaminerat avfall och skrot från driften, inklusive delar av en anläggning son1 rivs. Som kämavfall skall däremot inte anses särskilt framställda strålkällor som skall användas inom medicin, industri m.m. eller verktyg och annat som visserligen har kontaminerats men som även i fortsättningen skall användas i en kämteknisk anläggning.

Det material som inte anses som kämavfall kommer enligt förslaget inte att regleras av kämtekniklagen. I den mån det rör sig om radioaktivt material blir enbart strålskyddslagen tillämplig. Om materialet så småningom kommer till SFR för slutförvaring, i likhet med t.ex. viss sjukhusutrustning, kan dock kämteloiiklagen åter bli aktuell.

Begreppen sluçförvaring och lagring

En deñnitionsfråga, som har betydelse för begreppen kämämne och kärnavfall men som också har vidare aspekter, gäller begreppen slutförvaring och lagring. Som tidigare har sagts, skall använt kämbränsle hänföras

161 till begreppet kämämne om det inte har placerats i slutförvar. Som gräns anges i den nu gällande lydelsen av 2 § placeringen i slutförvar. Här uppkommer frågan när denna gräns skall anses passerad. Skall det använda bränslet anses som kämavfall när det fysiskt har placerats i slutförvaret eller först när förvaret har tillslutits Finns det någon annan lämpligare gräns

Avgörande för gränsdragningen bör enligt utredningen vara när det använda bränslet är tillräckligt avskilt från omgivningen. Här uppkommer emellertid många frågor som med hänsyn till dagens kunskapslåge är svåra att besvara. När är det använda bränslet tillräckligt avskilt Ett slutförvar bör enligt mångas uppfattning utformas så att inte framtida ingrepp omöjliggörs och hinder uppställs mot att vidta åtgärder om kommande forskning skulle visa

att slutförvarets utformning var olämplig se t.ex. SKN Rapport 28 Etik och

kämavfall 1988 samt SKBs FoU-program 89 del l sid. 18. Som en motsatt åsikt har hävdats att det är vår generations ansvar att finna sådan en lösning på avfallsproblemet att förvaringen inte behöver vara åtkomlig för framtida generationer. Se t.ex. skriften Kunskapsläget på kämavfallsområdet 1989, s. 40-41, utgiven av KASAM. Med hänsyn till vad som nu har anförts och till svårigheter att för närvarande kunna närmare precisera en gräns för när använt kämbränsle skall hänföras till kärnavfall anser utredningen, att den nu gällande gränsdragningen bör ligga fast. Några svårigheter i den praktiska tillämpningen av kämtekniklagen i frågan har än så länge inte framkommit. Först när utformningen av slutförvaret för använt bränsle har blivit närmare bestämd bör utifrån det övervägas om den nu gällande gränsdragningen behöver ses över. Vad gäller särskilda frågor som kan uppkomma i samband med den internationella kontrollen av kämämne safeguards behandlas dessa i avsnitt 5.7.

Begreppen slutförvaring och lagring i 2 § bör dock definieras närmare. Dessa begrepp är inte minst viktiga för hanteringen av utländskt kärnavfall i Sverige, vilken fråga utredningen behandlar i avsnitt 5.5. Slutförvaring kan lämpligen kort definieras som förvaring som avses bli bestående. Denna

162 definition ansluter till definition som används av IAEA i t.ex. de en riktlinjer som organisationen nyligen antagit för internationella transaktioner

med radioaktivt avfall se avsnitt 5.5.5. Lagring kan då definieras som

annan förvaring än slutförvaring.

Möjligheter till undantag från kärntekniklagens tillämpning

Det saknas för närvarande möjligheter att föreskriva undantag från kärntekniklagens tillämpning. Det har inneburit, att lagens bestämmelser om tillstånd och tillsyn är tillämpliga även i fall när det inte kan motiveras med hänsyn till säkerhet eller strålskydd. Vissa förenklingar har visserligen uppnåtts bestämmelserna om generella tillstånd i kärnteknikförgenom ordningen. En ändamålsenlig tillämpning av lagen kan dock uppnås mera bestämmelse förs in i lagen som gör det möjligt att föreskriva att om en lagen i vissa fall inte skall tillämpas. Härigenom skulle också behovet av en samordning med strålskyddslagen bli tillgodosett.

En bestämmelse medger föreskrifter om undantag från kämtelmiklagens som regelsystem bör emellertid noga övervägas, eftersom lagen präglas av höga krav på säkerhet och noggrannhet vid driften. I andra lagar som är avsedda att förebygga skador vid farlig verksamhet förekommer dock sådana bestämmelser. Sålunda finns i lagen 1988868 om brandfarliga och explosiva bestämmelse som medger regeringen eller den myndighet varor en regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från lagens som tillämpning i fråga om viss vara eller viss hantering eller import 5 §. En liknande bestämmelse finns i lagen 1985426 om kemiska produkter 4 §. I strålskyddslagen, även är tillämplig på kämteknisk verksamhet, finns som också bestämmelse möjlighet att föreskriva undantag från lagens en om tillämpning.

Bestämmelser möjligheter att föreskriva undantag från en lags tillom lämpning finns således redan i olika säkerhetslagar. Sådana bestämmelser

163 har ansetts nödvändiga för att en lag skall kunna tillämpas smidigt och ändamålsenligt. Skall en motsvarande bestämmelse införas i kämtekniklagen bör det med hänsyn till de speciella säkerhetskrav som här måste uppställas få tillåtas endast under den klara förutsättningen, att de höga krav på säkerhet som lagen avser att tillvarata inte äventyras. Vidare bör bestämmelsens tillämpningsområde tydligt avgränsas. Vad som kan komma i fråga är närmast att friklassa material i de fall där radioaktiviteten avklingat till en så låg nivå att en tillämpning av kämtekniklagen vid en samlad säkerhetsmässig och strålskyddsmässig bedömning framstår som uppenbart obehövlig. Det bör dock observeras att friklassning ur strålskyddssynvinkel skall göras enligt strålskyddslagen av strålskyddsinstitutet. Andra fall för undantag från kärntekniklagen kan gälla restprodukter m.m. med mycket låga halter av kämämne eller material som av andraskäl inte är av intresse för kämtekniklagens syften. Det bör enligt utredningen ñnnas en regel i kämtekniklagen som gör det möjligt att efter mönster från strålskyddslagen kunna friklassa sådant material. En grundläggande förutsättning för friklassning av material som innehåller kärnämne måste emellertid vara att det först fritagits från safeguardkontrollen. Ett sådant fritagande bör, liksom hittills, ske genom ett särskilt beslut av kämkraftinspektionen. Här bör därför erinras om de möjligheter som finns i bl.a. Sveriges överenskommelse med IAEA SÖ 1975106 att undanta kämmaterial från IAEAs kontroll om materialet spätts ut eller på annat sätt förändrats så att det längre kan användas för någon kärnverksamhet av betydelse ur kontrollsynpunkt artikel ll.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen således, att det i kämtekniklagen införs en bestämmelse som gör det möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva undantag från kämtekniklagen. En förutsättning för en sådan bestämmelse är att det kan ske utan att syftet med lagen sätts ur spel. Det bemyndigande som bestämmelsen innebär bör därför begränsas i lagen. Det måste också tillses

164 att internationella överenskommelser och avtal som Sverige har ingått inte åsidosätts.

Närmare föreskrifter den praktiska tillämpningen bör meddelas i om kärntelmikförordningen. Det bör också i samband med den nya bestämmelsen införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om praktisk hantering som kärnämne och kämavfall. En sådan bestämmelse finns redan i strålav skyddslagen vad avser hanteringen enligt den lagen.

5.3 Normgivning och myndighetstillsyn vid kärn-

teknisk verksamhet

Inledning

Kärntekniklagen, liksom flera andra lagar med motsvarande syfte inom andra liknande verksamhetsområden, innehåller bestämmelser om syfte och tillämpningsområde, tillstånd och tillsyn, olika bemyndiganden m.m. Ofta är det fråga ramlagar som förutsätter att lagens bestämmelser fylls ut om med regerings- och myndighetsföreskrifter normgivning. Kärntekniklagen är förhållandevis detaljerad och förutsatte vid sin tillkomst ingen sådan utfyllnad. Den innehåller därför endast ett fåtal bemyndiganden. Däremot kan tillämpningen lagen styras genom tillståndsvillkor som åläggs av tillståndshavama. I detta avsnitt skall bl.a. närmare undersökas hur kämtekniklagens regler för normgivning och myndighetstillsyn har fungerat och om reglerna behöver ändras eller kompletteras.

165 5.3.1 Villkor och föreskrifter för kärnteknisk verksamhet

Allmänt om nonngivningsmalcten

Riksdagen och regeringen fullgör i stor utsträckning sina uppgifter genom normgivning. Normgivningsmakten innebär i huvudsak, att besluta om generella föreskrifter som blir bestämmande för myndigheters och enskildas handlande. De centrala delarna av normgivningsmakten ligger hos riksdagen, vars föreskrifter i allmänhet meddelas genom lag. De grundläggande bestämmelserna om fördelningen av normgivningsmakten mellan riksdagen och regeringen finns i 8 kap. regeringsformen. Här anges ett antal ämnesområden som det i första hand ankommer på riksdagen att besluta om. Dessa ämnen bildar det primära lagområdet. Inom en del av detta område kan riksdagen genom lag delegera normgivningskompetensen till regeringen.

I de ämnen som inte ingår i det primära lagområdet beslutar regeringen. Dessa ämnen bildar regeringens primäromráde. Utöver detta område har regeringen behörighet att besluta föreskrifter om verkställighet av lag. Med verkställighetsföreskrifter avses i första hand föreskrifter av rent administrativ

En myndighet har någon självständig rätt att meddela föreskrifter. Det är dock enligt regeringsformen möjligt att delegera viss normgivningskompetens till en myndighet. En sådan delegering sker normalt genom lag eller förordning. Om riksdagen i en lag bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter enligt lagen, kan riksdagen därför också medge att regeringen överlåter en förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser i ämnet.

En myndighet, som har rätt att meddela föreskrifter, skall normalt kungöra sina föreskrifter i en särskild författningssamling som myndigheten enligt regeringens beslut skall ge ut 6 § lagen 1976633 om kungörande av lagar och andra författningar, omtryckt 1989935. Om en myndighet endast ger

166 ut ett fåtal föresluifter och någon egen författningssamling därför inte är erforderlig, kan regeringen besluta att myndighetens föreskrifter skall kungöras i annan författningssamling hos en central myndighet.

En myndighet har också rätt att ge ut allmänna råd. Med allmänna råd förstås enligt författningssamlingsförordningen 1976725 sådana generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende. Dessa råd är inte bindande för myndigheter eller enskilda.

Bestämmelser i kärntekniklagen om normgivning och tillstándsvillkør

Kämteknisk verksamhet regleras enligt kämtekniklagen främst genom lagens bestämmelser om tillstånd och tillstândsvillkor, som uppställs i det enskilda fallet i anslutning till tillståndsgivningen eller senare under tillståndets giltighetstid, samt genom tillsyn. Rätten för regeringen enligt kämtekniklagen att meddela generella föreskrifter genom normgivning eller att bemyndiga kärnkraftinspektionen att meddela sådana föreskrifter finns endast i vissa speciella fall.

De fall där regeringen har normgivningskompetens regleras i 9 och 30 §§ kârntekniklagen. Bestämmelserna avser utförseltillstånd, tillståndsplikt för viss kämteknisk verksamhet, provning, kontroll och besiktning av anordningar för kämteknisk verksamhet samt avgifter förmyndighets verksamhet enligt lagen. I dessa frågor har regeringen meddelat föreskrifter i främst kärnteknikförordningen.

Regeringens normgivningskompetens enligt kämtekniklagen är således begränsad. Den närmare regleringen av tillståndshavamas skyldigheter m.m. sker i stället i huvudsak genom tillståndsvillkor som knyts särskilt till varje tillståndshavare och anläggning. Enligt 8 § får, när ett tillstånd meddelas

167 eller under ett tillstånds giltighetstid, uppställas sådana villkor som behövs med hänsyn till säkerheten.

När regeringen beviljade tillstånd att uppföra och driva de kärnkraftverk som nu är i drift, föreskrev regeringen i tillstånden, att kämkraftinspektionen ñck ställa upp de ytterligare villkor som behövs av säkerhetsskäl eller annars från allmän synpunkt. Kämkraftinspektionen har härigenom fått ett särskilt bemyndigande att för varje tillståndshavare uppställa villkor for tillståndet. Som närmare berörs i nästa avsnitt beviljades tillstånden enligt motsvarande bestämmelser i då gällande äldre lagstiftning.

Tidigare lagstiftning och dess tillämpning

Enligt 4 § atomenergilagen gällde, att vid meddelande av ett tillstånd enligt lagen samt under ett tillstånds giltighetstid kunde uppställas de villkor som befanns påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt. Vidare fanns i 3 § i den lagen en bestämmelse som gav regeringen rätt att meddela vissa föreskrifter om utförsel av utrustning, material m.m.

I 14 § atomenergilagen fanns vidare en bestämmelse som innebar, att regeringen kunde meddela de föreskrifter som befanns erforderliga för tillämpningen av lagen. Det var här fråga om enbart tillämpningsföreskrifter. Bestämmelsen upphävdes år 1975, eftersom den inte längre ansågs nödvändig för att regeringen skulle kunna utfärda sådana föreskrifter.

När atomenergilagen trädde i kraft, blev villkorsgivningen en viktig del av myndigheternas kontroll. Genom tillståndsvillkor uppställdes regler angående konstruktion, byggande, provning och annan kontroll. Vidare kom villkoren att avse kompetensen hos personal samt fysiskt skydd för att förebygga skador genom oavsiktliga utflöden av radioaktiva ämnen.

168 Samtliga grundläggande tillstånd för de tolv kärnkraftsreaktorema är meddelade enligt atomenergilagen. Tillstånden föregicks av en omfattande remissbehandling. Vidare har kämkraftinspektionen, innan anläggningarna togs i drift, gjort en bedömning av dessa ur säkerhetssynpunkt samt uppställt tekniska villkor för anläggningarnas uppförande. En prövning av ärendena från strålskyddssynpunkt har gjorts av strålskyddsinstitutet. Institutet har därvid uppställt villkor enligt strålskyddslagen för strålskyddet avseende anläggningarna och verksamheten, inklusive utsläpp av aktivitet i omgivningen.

Genom tillståndsbesluten har regeringen

meddelat tillstånd att på angiven plats uppföra, inneha och driva en atomreaktor i huvudsaklig överensstämmelse med ansökningen och därtill fogade beskrivningar samt att förvärva för driften erforderlig mängd uran,

2. föreskrivit att de villkor som tillsynsmyndigheten ursprungligen reaktorförläggningskommitten föreslagit skall gälla, samt

bemyndigat tillsynsmyndigheten att, sedan anläggningarna tagits i drift, fortlöpande uppställa de ytterligare villkor som beñnnes påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt.

Enligt övergångsbestämmelsema till kärntekniklagen gäller, att villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av atomenergilagen skall anses ha meddelats enligt motsvarande bestämmelse i kämtekniklagen.

Närmare om villkor och föreskrifter enligt kärntekniklagen

Tillsynen enligt kämtekniklagen bygger på tillstånd och uppställda villkor av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer samt på en

fortlöpande tillsyn verksamheten. Ett tillstånd innebär rätt för tillav ståndshavaren att bedriva kämteknisk verksamhet och inneha klyvbart

material och kämavfall för det ändamål och på det sätt som följer av tillståndsbeslutet. Vid meddelandet ett tillstånd kan fogas vissa mera av grundläggande och principiella föreskrifter och villkor avseende den

kämtelcniska verksamheten. När det gäller den fortlöpande driften av en anläggning och t.ex. vidtagande av säkerhetshöjande och strålskyddsförbättrande åtgärder vid anläggningen har tillsynsmyndigheten befogenhet, att meddela de kompletterande och detaljerade föreskrifter och villkor mera

kan erforderliga eller ändra föreskrifter och villkor som har

som anses meddelats. Vidare kan uppställas villkor och föreskrifter för tillstånd och karaktär såsom avseende och godkännanden av mera tillfällig transport

utförsel.

De villkor och föreskrifter det här är fråga om utfärdas särskilt för varje tillståndshavare och har således ingen generell räckvidd. I propositionen till kärntekniklagen anförde föredragande statsrådet bl.a. följande i fråga om

villkor och föreskrifter prop. 1983 8460 s. 32.

Den nuvarande lagstiftningen på kämenergiområdet anger, utan detaljerade föreskrifter, i vilka avseenden tillstånd krävs av regeringen eller myndighet regeringen bestämmer samt lämnar regeringen eller myndighet som möjlighet att uppställa behövliga föreskrifter och villkor för verksamheten. Även i denna fråga bör enligt atomlagstiftningskommittén lagstiftningens principiella uppläggning bibehållas. Kommitténs förslag i denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstansema. Även jag anser lag bör utgå från den nuvarande lagstiftningens principiella att en ny uppbyggnad, dvs. att verksamheten på kämenergiområdet bör regleras tillstånd, villkor och tillsyn. Som kommittén genom bestämmelser om framhållit talar flera skäl för det. Anläggningama, i synnerhet reaktoranläggningarna, är tekniskt mycket komplicerade och kraven på säkerhet och strålskydd kan förutses komma att i vissa delar öka eller ändras fortlöpande. Även kunskaperna om kämtekniken och dess effekter i dag är större än om vid tiden för kärnkraftens införande, måste lagstiftningen även för framtiden utformas på ett sådant sätt att den kan anpassas till nya kunskaper och nya tekniska lösningar och förbättringar på området. Det gäller både med hänsyn till anläggnings normala drift och med hänsyn till åtgärder för att en förhindra eller lindra konsekvenserna felfunktion om en sådan ändå av en

170 skulle uppstå. Även beträffande avfallet måste lagstiftningen medge anpassning till förändrad teknik, med inriktning att driva på utvecklingen på avfallsområdet och uppnå förbättrade forsknings- och utvecklingsresultat.

Kärnkraftinspektionen skall i sin tillsynsverksamhet se till att uppställda villkor och föreskrifter enligt kämtelcniklagen efterlevs. Enligt 18 § kämtekniklagen får inspektionen besluta om åtgärder i vissa fall kan som behövas för detta ändamål. De frågor som härvid uppkommer behandlas i avsnitt 5.3.2.

Särskilt om föreskrifter om provning, kontroll eller besiktning

Den enda bestämmelse i kämtelcniklagen som ger regeringen möjlighet att till kämkraftinspektionen delegera rätt att utfärda generella föreskrifter finns i 9 § och handlar om föreskrifter om provning, kontroll och besiktning. Sådan delegation har också skett genom 21 § i kämteknikförordningen. Att delegationsbestämmelsen infördes har följande bakgrund.

I säkerhetsarbetet vid en kämteknisk anläggning ingår provning och kontroll av anläggningens vitala delar. Motsvarande behov av provning och kontroll finns även inom andra områden än inom kämtekniken. I flera författningar inom olika ämnesområden uppställs därför generella krav egenskaper som skall vara uppfyllda hos ett visst slag av produkter eller anläggningar. Syftet med föreskrifterna är att skydda liv, hälsa och egendom. De föreskrivna kraven kompletteras ofta med ett åläggande för tillverkaren eller brukaren av produkten att prova eller besiktiga denna.

I Sverige är det vanligt att den provning och kontroll staten som anser nödvändig utförs av myndigheter eller av enskilda organ på statens vägnar. En organisatorisk ram för sådan provning och kontroll finns sedan mitten av 1970-talet i det s.k. riksprovplatssystemet. Detta system innebär, att för särskilda kontrollområden kan utses ett organ, riksprovplats, med som monopolställning utför av staten ålagd provning. Normalt handhar också

171 riksprovplatsen kontrollen, vilket alltså innebär att riksprovplatsen avgör om produkten kan godkännas eller inte. Nuvarande bestämmelser om riksprovplatser finns i lagen 1989 164 om kontroll genom teknisk provning och om mätning. Med obligatorisk kontroll avses enligt nämnda lag sådan kontroll genom teknisk provning, analys eller annan liknande undersökning som

är föreskriven i lag eller annan författning, eller

2. åläggs någon beslut en myndighet, eller

genom av

är förutsättning för att en ekonomisk förmån, ett tillstånd eller annat en liknande skall ges enligt föreskrift i författning.

Enligt 9 § kämtekniklagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela generella föreskrifter om provning, kontroll eller besiktning. En motsvarande bestämmelse saknades i atomenergilagen. Den provnings- och kontrollverksamhet som skedde innan kämteloiiklagen trädde i kraft utgick från kämkiaftinspektionens föreläggande i enskilda fall. Eftersom dåvarande lagstifning om riksprovplats m.m. förutsatte att officiell provning endast kunde ske med stöd av lag eller annan författning, var den provning som då skedde enligt kämkraftinspektionens föreläggande inte officiell. Mot bakgrund av detta förhållande infördes den nu gällande bestämmelsen i 9 § kämtekniklagen. Föredragande statsrådet anförde följande härom i prop. l9838460 s. 89.

Genom bemyndigandet i denna paragraf för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att ge föreskrifter om provning m.m. kan lagen riksprovplatser m.m. bli tillämplig. Det sker om regeringen eller om myndigheten med stöd av bemyndigandet föreskriver provningstvång i författning. Genom att tillsynsmyndighetens normer och anvisningar ges rättsligt bindande föreskrifter kommer ansvaret för provningsverksamsom heten på det kämtelmiska området att automatiskt vila på riksprovplatsen i den ordning som gäller för officiell provning och provningsverksamheten att stå under mät- och provrådets tillsyn.

172 Enligt min mening bör provnings- och kontrollverksamheten omfatta tryckbärande komponenter till kämtekniska anläggningar samt behållare för transport av kärnämnen och kämavfall när det är av betydelse för säkerheten.

Regeringen har i kämtelcnikförordningen gett kärnkraftinspektionen behörighet att utfärda föreskrifter om provning m.m. Med stöd av bemyndigandet har kämkraftinspektionen upprättat föreskrifter för tryckkärlssäkerhet i kämkraftanläggningar och i anläggningar för lagring av använt kämbränsle. Dessa föreskrifter har dock inte getts ut i någon författningssamling och är således inte generella normföreskrifter.

Bestämmelserna innebär bl.a., att det ställs krav på riksprovplatsens godkännande av tillverkares och leverantörers kontrollorganisation för att resultat från viss egenkontroll skall få användas som underlag vid riksprovplatsens slutliga godkännande av tryck- och kraftbärande anordningar.

Föreslo-iftema gäller närmare angivna tryck- och lqaftbärande anordningar i kämkraftanläggningar och i anläggningar för lagring av använt kämbränsle. Föreskrifterna gäller dock inte för

reaktorinneslutningars betongkonstruktioner, för vilka kämkraftinspek- tionen meddelar särskilda föreskrifter, återkommande kontroll av sådana interna delar i reaktortryckkärl och ânggeneratorer, för vilka kämkraftinspektionen meddelar särskilda föreskrifter, reparation eller ombyggnad av reaktortryckkärl och ånggeneratorer inklusive dess interna delar, för vilka åtgärder kämkraftinspektionen meddelar särskilda föreskrifter.

För övriga tryck- och kraftbärande anordningar i kärnkraftanlâggningar och i anläggningar för lagring av använt kâmbränsle gäller föreskrifter som

173 strålskyddsinstitutet, arbetarskyddsstyrelsen och vissa andra meddelats av myndigheter.

I föreskrifterna uppställs grundläggande villkor för användning av tryck- och kraftbärande anordningar. Bestämmelser anges för konstruktion, material, tillverkning anordningar. uppställs på återkommande och montage av Krav kontroll för att utröna om anordningarna efter viss bestämd tid fortfarande fyller uppställda fordringar. Vidare anges vilka villkor som gäller för godkännande av anordningar.

I föreskrifterna hänvisas till regler, normer och standarder som skall tillämpas. Där så anges kan dock riksprovplatsen medge att andra regler, och standarder får tillämpas, om dessa bedöms ge minst likvärdig normer säkerhet.

Villkor för kärnteknisk verksamhet i tillämpningen

Vid utfärdande tillstånd till kämteknisk verksamhet meddelar regeringen av vissa grundläggande villkor. Tillstånden för befintliga kämtekniska anläggningar innehåller därutöver bemyndiganden för kämkraftinspektionen att uppställa olika villkor som behövs med hänsyn till säkerheten. I vissa fall meddelar dock även regeringen villkor för en kärnteknisk anläggning sedan denna har tagits i bruk.

Villkor för en anläggning under driften kan således meddelas såväl av regeringen kärnkraftinspektionen och, vad gäller villkor enligt som av strålskyddslagen, strålskyddsinstitutet. Regeringen meddelar dock villkor endast i speciella fall, såsom när det gäller grundläggande villkor för säkerheten. Sålunda föreskrev regeringen genom beslut i oktober 1981 att villkor för fortsatt tillstånd att driva kärnkraftsblocken Barsebäck l och som 2 åtgärder för filtrerad ventilation av reaktorinneslutningama skulle vidtas. Vidare beslutade regeringen i februari 1986 avseende kärnkraftverken i

174 Oskarshamn, Ringhals och Forsmark om vissa riktlinjer för åtgärder som skall vidtas för att begränsa utsläpp vid svåra reaktorhaverier.

Med stöd av regeringens bemyndiganden i tillståndsbesluten har kämlqaftinspektionen meddelat villkor som kan sägas avse fyra områden, nämligen

säkerhetstekniska villkor avseende driften, . villkor avseende fysiskt skydd för anläggningar och transporter, . särskilda villkor vid transporter, . safeguardverksamheten. .

Härtill kommer som nyss redovisats de generella föreskrifter inspektionen har rätt att meddela avseende provning m.m.

De sâkerhetstekniska villkoren är de mest omfattande och kan sägas utgöra den fastställda ram inom vilken drift av en reaktoranläggning med hänsyn till omgivningens säkerhet är tillåten. Bakgrunden till villkoren är utvecklingen i Förenta Staterna mot krav på godkända Technical Speciñcations för amerikanska reaktorer. Med dessa Technical Specifications som

förebild. i

startades Sverige ett samarbete mellan Sydkraft, OKG och Vattenfall för att utarbeta motsvarande system för svenska reaktorer. Detta arbete resulterade i Säkerhetstekniska föreskrifter som sedan har fastställts som tillståndsvillkor av kärnkraftinspektionen.

Säkerhetstekniska Föreskrifter STF består uppsättning villkor för av en varje kämluaftverk. De indelas enligt följande.

Högsta tillåtna gränsvärden, vars överskridande innebär krav på särskild utredning och rapportering till tillsynsmyndigheter innan drift återupptas.

Villkor och begränsningar för drift avseende funktionsberedskapen hos olika system och komponenter. Om dessa villkor inte kan uppfyllas

175 föreskrivs för varje särskilt fall begränsningar rörande drifttid, effektnivå eller ställs krav om vidtagande av åtgärder. Typ och frekvens för provning och inspektion av komponenter och system. Icke utförd provning eller negativt provresultat innebär, att respektive komponent eller system betraktas som funktionsberedd. Detta innebär, att villkor och begränsningar för drift enligt ovan skall tillämpas. Administrativa föreskrifter, vilka bl.a. ger regler för den interna säkerhetsgranskningen, principer för de rutiner som skall följas vid normal drift, driftstömingar och underhållsarbeten, krav på dokumentation av driftshändelser, konstruktionsändringar etc. samt rapportering till tillsynsmyndighet. Bakgrundsmaterial till STF. -

STF är grundläggande för kämkraftinspektionens fortlöpande tillsyn över de kämtekniska anläggningarna. De hålls ständigt aktuella av inspektionen för att motsvara de krav måste ställas på den kämtekniska verksamhetens som bedrivande. Ändringar i STF sker även efter initiativ från respektive kärnkraftverk. En sådan ändring eller komplettering måste då fastställas av V kämkraftinspektionen.

För det jysiska skyddet uppställs särskilda villkor. Dessa villkor tar sikte kontroll besökande, hinder mot sabotage m.m. och är i allmänhet av av hemlig natur. Kämkraftinspektionen har upprättat vissa riktlinjer för hur sådana villkor skall utformas Anvisningar för fysiskt skydd vid kärnkraftverk 1979-01-18. Enligt dessa riktlinjer skall vissa krav uppfyllas avseende bl.a. organisation, anställning, bevakning, vitalt utrymme, tillträde och sekretess. Som exempel kan nämnas, att områdesskyddet skall bestå av en fysisk avgränsning inhägnad i kombination med en anordning för detektering av obehörigt tillträde.

Tillträdesskyddet skall omfatta tillträdeskontroll och olika former av bevakning. För tillträde skall krävas gällande ID-kort och behörighetshandling inom vilket område tillträdesrätten gäller. Vissa krav som anger

176 uppställs på bevakningsstyrka. Polisen skall beredas tillfälle att orientera sig på platsen och då särskilt inom områden som kan bli av intresse vid ett mot anläggningen. Övningar skall periodiskt anordnas i syfte att angrepp kontrollera att planläggning och föreskrifter fungerar på ett tillfredsställande sätt. Det anges, att samverkan härvid bör ske med utomstående organ.

Transport av kâmämne och kämasfall är kämteknisk verksamhet för vilken fordras särskilt tillstånd. Kämkraftinspektionen är tillsynsmyndighet för alla transporter vad avser säkerheten, medan strålskyddsinstitutet utövar tillsynen enligt strålskyddslagen. Tillstånd till transport av kämämne och högaktivt avfall från upparbetning meddelas av kämkraftinspektionen. Vad gäller transport av kämavfall i övrigt meddelas tillstånd av strålskyddsinstitutet. Båda myndigheterna skall i respektive fall avge yttrande till varandra vad gäller villkor och föreskrifter med hänsyn till säkerheten respektive strålskyddet. Här bör anmärkas att kämkraftinspektionen således endast kan uppställa villkor eller utfärda icke bindande riktlinjer, medan strålskyddsinstitutet har möjlighet att utfärda generella föreskrifter för transporter 12 § strålskyddslagen och 7 § strålskyddsförordningen.

Kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet har gett ut vissa riktlinjer för

säkerheten respektive strålskyddet vid transporter av kämämne och kämavfall. För kämkmftinspektionens del har riktlinjerna getts ut i promemorian Föreskrifter med avseende på säkerheten vid transporter av kämämne och kämavfall. Strålskyddsinstitutets motsvarande riktlinjer heter Föreskrifter för transport av kämämne och kämavfall utfärdade med stöd av strålskyddslagen. Dessa riktlinjer har publicerats i strålskyddsinstitutets författningssamling SSIFS och är i likhet med kämkraftinspektionens riktlinjer inte generella normföreskrifter. Båda myndigheternas riktlinjer för transporter behandlar frågor om ansvar, organisation, utbildning, transportplan, förhandsbesked, olycksberedskap m.m.

177 Tillstånd till transporter av kämämne och kämavfall har i vissa fall meddelats de större kämtekniska anläggningarna i form av ramtillstánd. Dessa ramtillstånd är i likhet med tillstånd i enskilda fall försedda med villkoret att nyssnämnda riktlinjer föreskrifter skall gälla.

För transporter är även lagen 1982821 om transport av farligt gods tillämplig. Vid sidan av de villkor som på nyss redovisade sätt har uppställts av kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet gäller därför särskilda föreskrifter som är specifika för de transportsâtt som används. Dessa föreskrifter grundas på bemyndiganden i lagen om transport av farligt gods, utfärdas av räddningsverket och Sjöfartsverket och är generella normföreskrifter.

Safeguardx är ett internationellt begrepp för de tekniska och administrativa åtgärder, som syftar till att garantera fredlig användning av kämteknologi och kärnämnen. I 3 § kämtekniklagen sägs bl.a. att kämteknisk verksamhet , skall bedrivas på sådant sätt att de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges överenskommelser i syfte att förhindra spridning av kärnvapen. På liknande sätt som för det fysiska skyddet och för transporter har kämkraftinspektionen utfärdat riktlinjer för safeguards, Nationellt system för kontroll av kärnämne. Dessa bestämmelser gäller som tillståndsvillkor och är normföreskrifter. De innebär bl.a. att reaktorinnehavare och andra som hanterar kärnâmne alltid skall kunna redovisa sitt innehav av kämämne och förändringar i innehavet.

Statens kdmbränslenämrtd

Statens kämbränslenämnd utövar tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i kämtekniklagen om reaktorinnehavares forskningsskyldighet.

Såsom tidigare har redovisats, finns endast ett fåtal normgivningsbemyndiganden i kämtekniklagen och inget av dem berör direkt kämbräns-

178 lenämndens uppgifter. Nämnden utfärdar inte heller tillståndsvillkor på samma sätt som kämkraftinspektionen. Vid kämtekniklagens tillkomst framhölls dock vikten av samhällets inflytande över reaktor-innehavamas forskningsverksamhet och kämbränslenämndens roll i detta sammanhang. Dessa frågor behandlas närmare i kapitel

Villkor och föreskrifter enligt strâlskydzlrlagen

Strålskyddslagen är av stor betydelse för kämteknisk verksamhet. Villkor och föreskrifter enligt denna lag gäller vid sidan av bestämmelser som har meddelats enligt kärntelcniklagen.

Enligt 12 § strålskyddslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som krävs till skydd mot eller för kontroll av strålning i de hänseenden som anges i lagens 6-11 §§. Dessa paragrafer behandlar verksamhetshavarens allmänna skyldigheter i strålskyddshänseenden. Bemyndigandet i 12 § bör ses mot bakgrund av att lagens bestämmelser är förhållandevis allmänt hållna. Lagen avsågs i många avseenden få sitt konkreta innehåll genom föreskrifter som meddelats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer prop. 19878888 s. 74.

Ytterligare bemyndiganden av samma art som i 12 § finns i 13-14 och 16- 19 §§. Det gäller här hantering och slutförvaring av avfall, bestämmelser av arbetarskyddskaraktär m.m. I 26 § finns en bestämmelse om uppställande av tillståndsvillkor som har sin motsvarighet i kämtekniklagen. Enligt bestämmelsen får tillståndsmyndigheten i samband med att ett tillstånd meddelas eller under tillståndets giltighetstid meddela sådana villkor för tillståndet som behövs med hänsyn till strålskyddet.

179 överväganden

Det har i många sammanhang framhållits, att myndigheters regelgivning bör präglas av klarhet och överskådlighet. Det bör vara möjligt både för myndigheter och för den enskilde att kunna överblicka vilka regler som gäller inom viktiga samhällssektorer. Det är också viktigt, att det råder full klarhet om vad som är bindande föreskrifter och vad som endast är allmänna uttalanden från en myndighet.

I Sverige finns numera ett enhetligt normgivningssystem med författningssamlingar för kungörande av författningar. I detta system ingår Svensk författningssamling, Riksdagens författningssamling, ett antal författnings samlingar som ges ut av centrala myndigheter under regeringen eller riksdagen samt en författningssamling för varje län. I förarbetena till den lagstiftning som reglerar författningssystemet har framhållits, att kungöran-

det av lagar och andra författningar år av betydelse flera olika sätt se

prop. 197576l12 s. 32-33. Det är således en förutsättning för att författningarna skall bli efterlevda att kännedom om deras innehåll sprids. Medborgarna anses vidare ha ett legitimt intresse av att kunna följa vad statsorganen och förvaltningsmyndighetema beslutar.

Det är en strävan att det nu beskrivna systemet skall vara så enkelt och lättöverskådligt som möjligt. Tidvis har kritik framförts som bl.a. gjort gällande att reglerna på flera områden är många och svåröverskådliga, att alltför detaljerade regler på t.ex tekniska och ekonomiska områden kan hämma utvecklingen samt att detaljerade regler medför svårigheter att anpassa olika verksamheter så att de svarar mot lokala behov och förutsättningar. Vidare har anförts, att det ofta kan vara oklart om det är fråga om bindande föreskrifter eller endast rekommendationer. Med anledning av kritiken inleddes ett arbete i regeringskansliet med att se över normgivningen. Detta arbete resulterade år 1982 i promemorian DsJu 198211 Större klarhet i fråga om olika reglers rättsliga karaktär och syfte PM om -

180 föreskrifter, anvisningar och råd. Regeringen lade därefter fram en proposition, vari förordades en rad åtgärder som avsåg myndigheternas normgivning prop. 198384 l 19. I propositionen angavs olika åtgärder för att strama upp myndigheternas reglering och göra gränsen klarare mellan bindande och icke-bindande regler. Sålunda föreslogs en ändring i kungörelselagen som klargjorde att begreppet författning endast skall omfatta lagar, förordningar och andra bindande regler föreskrifter och att kravet på kungörande i författningssamling endast gällde sådana författningar.

Kämtelmiklagstiftningen saknar ett utbyggt system för normgivning. Detta förhållande bör mot bakgrund av att kämtekniklagen inte är någon ses typisk ramlag som förutsätter en omfattande utfyllnad genom regler som beslutas av regeringen eller efter dess bemyndigande av förvaltningsmyndigheterna. Visserligen kompletteras lagen av kärnteknikförordningen, som innehåller ett antal detaljbestämmelser, men själva lagen är ändå förhållandevis detaljerad.

Det viktigaste sättet for att meddela regler för kämteknisk verksamhet är i stället att uppställa villkor i enskilda fall. Villkoren riktas då direkt till en tillståndshavare. Villkoren är detaljerade och avser ofta mycket tekniska frågor. De måste också i många fall vara olika för olika kämtekniska anläggningar beroende på dessas konstruktion. Det är oftare lämpligare att i dessa fall uppställa villkor avseende olika driftfrågor än att regleringen sker genom normföreskrifter. Utmärkande för normföreskrifter är dessas generella karaktär och att de bör vara enkla och lättöverskådliga.

Det finns inget som hindrar att man i en viss lag ger myndigheterna möjligheter att reglera en viss verksamhet både genom villkor och föreskrifter. Det är tvärtom vanligen förekommande att lagstiftning som reglerar tillståndsbunden verksamhet innehåller såväl bemyndiganden att meddela föreskrifter som möjligheter för den tillståndsgivande myndigheten

181 att i enskilda tillståndsärenden uppställa villkor, t.ex. strålskyddslagen, lagen 1988868 om brandfarliga och explosiva varor samt lagen 1985 426 om kemiska produkter med anslutande förordning. Viktigt är dock att det alltid klart framgår när det år fråga om villkor för ett tillstånd respektive en generell föreskrift.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts kan konstateras, att kämtekniklagen i princip bör kunna ge möjlighet för tillämpande organ att såväl meddela normföreskrifter som tillståndsvillkor. Att det rör sig om få mottagare bör inte utgöra hinder mot normföreskrifter. Det måste enligt utredningen anses som ett allmänt intresse att regelsystemet även på kämkraftsområdet är tillgängligt för den som vill ta del av det. Det får sedan ankomma på tillsynsmyndigheten att avgöra om en viss fråga i sig lämpar sig för reglering genom en normföreskrift eller om villkor är lämpligast.

Utredningen överväger på andra ställen i betänkandet vissa frågor där nya bemyndiganden att meddela föreskrifter skulle kunna införas. Det gäller frågan om möjlighet att föreskriva undantag från lagens bestämmelser och särskilda frågor om definitionen av kämavfall avsnitt 5.2, frågor om utländskt kämavfall avsnitt 5.5 samt uppfyllandet av de förpliktelser som följer av vissa internationella överenskommelser safeguards m.m., avsnitt 5.7. I dessa frågor föreslår utredningen, att tillsynsmyndigheten får möjlighet att utfärda normföreskrifter. Det närmare innehållet i dessa bemyndiganden tar utredningen upp i respektive avsnitt där frågan behandlas. Vidare redovisas frågan om villkorsgivning och kämbränslenämndens funktion i samband med reaktorinnehavarnas forskningsverksamhet i kapitel

Vad härefter gäller frågan om ytterligare bemyndiganden bör införas föreslår utredningen följande. Bedrivandet av kämteknisk verksamhet innefattar många olika frågor där olika krav måste uppstâllas. Vissa frågor

182 är så tekniska och anläggningsspeciñka att de lämpar sig bäst för reglering genom villkor. Det gäller särskilt tekniska driftsvillkor, såsom merparten av de säkerhetstelmiska föreskrifterna STF. Vissa andra frågor, såsom fysiskt skydd och transporter, kan lämpa sig bättre för en reglering genom normföreskrifter i den mån de inte bör vara hemliga. På grund av vad som nu har anförts bör införas en bestämmelse i kämtekniklagen som ger regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer möjlighet att meddela normföreskrifter även i andra fall än som har nämnts i föregående stycke. En sådan bestämmelse bör utformas så att föreskriftema skall avse vad som behövs med hänsyn till säkerheten och ansluta till 4 § som behandlar åtgärder som avser säkerheten. Som tidigare har framhållits, måste myndigheten innan föreskrifter utfärdas överväga om frågan lämpar sig bäst för reglering genom föreskrifter eller om villkor lämpar sig bäst.

Det bör vidare framhållas, att vissa former måste iakttas för att normföreskrifter skall få giltighet och publicering måste ske i särskild författningssamling. Utredningen anser att kämkraftinspektionen bör ge ut en sådan författningssamling. På motsvarande sätt måste vissa former iakttas vid utfärdandet av tillståndsvillkor. Villkor måste utformas särskilt i varje enskilt fall och riktas direkt till den tillståndshavare det gäller. Villkoret måste delges tillståndshavaren och i de fall det är tillsynsmyndigheten och inte regeringen som fastställt villkoret skall besvärshänvisning lämnas jämför 23 § kämtekniklagen.

Genom att normgivning sker antingen genom generella normföreskrifter, som måste publiceras i författningssamling, eller genom individuella tillståndsvillkor uppnås klarhet i fråga om vad som gäller. Någon ytterligare normgivning får förekomma. heller får i en författning med föreskrifter tas in även myndighetens egna kommentarer, råd eller riktlinjer. Jämför vad som har anförts härom i statsrådsberedningens handbok i författningsskrivning.

183 Det nu anförda hindrar inte att tillsynsmyndigheten i särskild form ger ut riktlinjer eller allmänna råd. Det måste dock klart framgå att dessa inte är bindande.

Sammanfattningsvis föreslår således utredningen, att det i kämtekniklagen införs fler möjligheter för tillsynsmyndigheten att meddela normföreskrifter. Utredningen har redan föreslagit sådana bestämmelser för vissa frågor som gäller bl.a. möjligheter att göra undantag från kåmtekniklagens bestämmelser och utländskt kämavfall avsnitt 5.2 och 5.5. Därutöver föreslås nu, att en bestämmelse införs i 4 § kärntekniklagen som ger regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer en mera generell möjlighet att meddela föreskrifter som gäller säkerheten.

5.3.2 Vissa tillsynsfrågor

I detta avsnitt behandlas vissa bestämmelser i kärntekniklagen och strålskyddslagen om myndigheternas löpande tillsyn över kämteknisk verksamhet och de medel som myndigheterna kan utnyttja vid tillsynen.

Tillsyn enligt kämtekniklagen

Kämkrajiinspektiønen är tillsynsmyndighet enligt kämtelcniklagen och har att tillse att lagens bestämmelser samt villkor och föreskrifter som uppställts med stöd av lagen efterlevs. Kämkraftinspektionens tillsyn tar sikte på frågor om säkerheten vid kämteknisk verksamhet. Tillsynen omfattar såväl en tillståndshavares verksamhet, såsom själva reaktordziften, transporter som skyldigheten att hantera och slutförvara det uppkomna avfallet m.m., samt rivning en anläggning när driften upphört. Vidare omfattas åtgärder av för att säkerställa att kärnämnen används uteslutande för fredliga ändamål och i övrigt för att uppfylla internationella överenskommelser som ingåtts i detta syfte prop. 19838460 s. 83.

184 Vid utövandet av tillsynen får kämkraftinspektionen besluta om de åtgärder som behövs för att trygga efterlevnaden av kämtekniklagen eller av villkor eller föreskrifter som uppställts med stöd av lagen. Det följer av 18 § kåmtekniklagen. Enligt uttalande i prop. 198384160 s. 97 kan sådana åtgärder utgöras av t.ex. anvisningar i form av föreskrifter eller av direkta åtgärder för att underlätta kontrollen av en anläggning. Med föreskrifter avses här inte normföreskrifter. Bestämmelsen tar i stället sikte på om det i ett enskilt fall vid utövandet av tillsynen visar sig att särskilda åtgärder behövs.

Enligt l7 § skall en tillståndshavare på begäran av tillsynsmyndigheten lämna myndigheten de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för tillsynens utövande och ge myndigheten tillträde till anläggning eller plats där kämteknisk verksamhet bedrivs, i den omfattning som behövs för tillsynens utövande.

De nu nämnda bestämmelserna innebär, att en tillståndshavare är skyldig att lämna kämkraftinspektionen upplysningar och tillträde till område där den kämtekniska verksamheten bedrivs. Upplysningsskyldigheten innebär också skyldighet att redovisa sådana förhållanden vid en anläggning eller plats som behövs för bedömning av frågan om med stöd av lagen uppställda villkor och föreskrifter är tillräckliga.

De skyldigheter för en tillståndshavare som följer av 17 och 18 §§ är straffsanktionerade enligt 27 Vidare kan han föreläggas vite. Dessa bestämmelser behandlas närmare i avsnitt 5.4.

Den tillsyn som kâmbrânslenämnden utövar enligt kämtekniklagen omfattar reaktorinnehavarnas skyldighet att bedriva forsknings- och utvecklingsverksamhet i fråga om hantering och slutförvaring av kämavfall m.m. Utredningen behandlar dessa frågor närmare i kapitel

Tillsyn enligt strålskyddslagen

strålskyddsinstitutets tillsyn enligt strålskyddslagen är Bestämmelserna om uppbyggda på i huvudsak samma sätt som motsvarande bestämmelser i kämtekniklagen men vissa skillnader finns.

Enligt 32 § strålskyddslagen får strålskyddsinstitutet vid sin tillsyn meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att lagen eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Vidare föreskrivs, att någon inte vidtar åtgärd åligger om en som honom enligt lagen eller enligt föreskrifter eller villkor som har meddelats enligt tillsynsmyndighetens föreläggande får med stöd av lagen eller myndigheten låta vidta åtgärden på hans bekostnad.

På begäran av strålskyddsinstitutet skall tillståndshavare lämna myndigheten de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för tillsynen ge myndigheten tillträde till den anläggning eller plats där verksamheten bedrivs för undersökningar och prover i den omfattning som behövs för tillsynen. För uttaget prov betalas inte ersättning.

Det stadgas vidare, att polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

överväganden

Utredningen behandlar först frågor som har samband med den uppdelning som har gjorts av beslutsfunktionen i vissa tillståndsfrågor mellan kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet.

De tillsynsmyndigheter som pekas ut i kämteknikförordningen är kämkraftinspektionen och kärnbränslenämnden. Härtill kommer den tillsyn som

186 strålskyddsinstitutet utövar enligt strålskyddslagens regler. Strålskyddsinstitutet är emellertid även beslutsmyndighet i vissa tillståndsärenden enligt bemyndigande i kämteknikförordningen. Som närmare har redovisats i avsnitt 5.2 gäller det förvärv och transporter av kämavfall, tillstånd till anläggning för markdeponering av lågaktivt kämavfall m.m.

Det är av vikt att inga oklarheter råder om ansvarsfördelningen i allmänhet mellan myndigheterna. I avsnitt 5.1 har innebörden i begreppen säkerhet och strålskydd närmare övervägts. Med utgångspunkt i dessa begrepp har

de skilda regelsystemen i kämtekniklagen respektive strålskyddslagen

utformats. Begreppen bör enligt utredningen, liksom nu, vara vägledande även när det gäller frågan hur fördelningen av vissa myndighetsfunktioner enligt kämtekniklagens regelsystem skall ske. Om säkerhetsfrågoma är mindre framträdande än strålskyddsfrågoma kan det finnas skäl att som gjorts i 19 § kämteknikförordningen överlåta beslutsfunktionen strålskyddsinstitutet. Om det å andra sidan gäller att friklassa kämavfall, är det naturligt att kämkraftinspektionen fattar det beslut som behövs för att kämtekniklagens tillämplighet skall upphävas, givetvis efter samråd med strålskyddsinstitutet. Frågor om vilken myndighet som är behörig i olika frågor regleras närmare i kämteknikförordningen.

Utredningen övergår härefter till att behandla vissa frågor som mera allmänt berör tillsynsverksamheten enligt kärntekniklagen.

Genom kämkraftinspektionens tillsynsverksamhet kontrolleras fortlöpande att tillståndshavama fullgör sina förpliktelser enligt kärntekniklagstiftningen och att säkerheten vid de kämtekniska anläggningarna är hög. I förpliktelsema som åligger tillståndsinnehavama ingår även safeguardredovisningen som en följd av Sveriges internationella åtaganden. Myndigheten har för sin tillsynsverksamhet tilldelats omfattande befogenheter för att kunna tillse att lagstiftningen samt villkor och föreskrifter som uppställts med stöd av denna lagstiftning efterlevs. Dessa befogenheter avser såväl direkta

187 åtgärder för att underlätta kontrollen av en anläggning som rätten att kräva in handlingar, få tillträde till anläggningar m.m. Av grundläggande betydelse för den kämtekniska verksamheten är även den granskning av reaktorinnehavamas forsknings- och utvecklingsverksamhet som bedrivs av kämbränslenämnden. Vid denna verksamhet har nämnden motsvarande befogenheter som kämkraftinspektionen.

Det har inte framkommit annat än att tillsynsmyndighetema får den assistans behöver från tillståndshavama vid utövandet av tillsynen och att detta man arbete förlöper tillfredsställande. Vissa oklarheter finns dock.

I 18 § kärntekniklagen stadgas, att tillsynsmyndigheten får besluta om de åtgärder som behövs för att trygga efterlevnaden av lagen eller av villkor eller föreskrifter uppställts med stöd av lagen. Enligt prop. 1983 8460 som 97 tillsynsmyndigheten härigenom befogenhet att besluta om sådana s. ges åtgärder behövs för att trygga efterlevnaden av de allmänna skyldigsom heter enligt lagen åligger tillståndsinnehavare och av de villkor och som en föreskrifter uppställts med stöd av lagen. Vidare sägs i propositionen som att sådana åtgärder kan utgöras t.ex. anvisningar i form av föreskrifter av eller direkta åtgärder för att underlätta kontrollen av en anläggning. av

Avsikten med bestämmelsen är att den skall reglera de åtgärder som tillsynsmyndigheten kan vidta i enskilda fall om det vid en inspektion eller på annat sätt framkommer något missförhållande. Det är dock inte närmare utsagt vad för åtgärder som kan komma i fråga. När det i förarbetena prop. 19838460 97 talas föreskrifter, är det inte fråga om generella s. om normföreslcrifter. De åtgärder det gäller är i stället främst icke bindande anvisningar eller, om detta inte är tillräckligt, vitesföreläggande och vitesförbud. I sista hand kan vid allvarligare brister naturligtvis frågan om återkallelse väckas hos regeringen men då kan det inte längre sägas vara fråga om tillsynsåtgärder.

188 Utöver olika administrativa åtgärder såsom föreläggande kan det m.m., också uppstå fall där andra typer av åtgärder kan bli aktuella. Det kan gälla åtgärder som en tillståndshavare av någon anledning underlåter att vidta trots föreläggande. En liknande fråga berördes av lagrådet vid behandlingen av lagrådsremissen om kämtekniklagen och avsåg då åtgärder när ett tillstånd upphört att gälla 14 § kämtekniklagen. Lagrådet anförde bl.a. prop. 198384260 s. 233.

Om t.ex. tillståndet återkallats därför att väsentliga säkerhetsföreskrifter åsidosatts måste han kanske bedömas som oförmögen att fullgöra de skyldigheter som åvilar honom. Även det fallet torde böra förutses han att av någon anledning inte kan förmås att fullgöra skyldighetema fastän förmågan ñnns. Laget kan med hänsyn till arten av verksamheten bli så allvarligt i sådana fall att det är nödvändigt att någon griper in för att annan säkerhetskravet skall bli uppfyllt. Det ekonomiska ansvaret för verksamheten åvilar dock fortfarande den tidigare tillståndshavaren. Enligt lagrådets mening bör lagen innehålla en reglering för fall av det slag berörts. som nu En sådan reglering bör ut på att nödiga åtgärder får vidtas på den förre tillståndshavarens bekostnad.

För att klarare ange i kärntekniklagen, vilka tillsynsåtgärder kan som komma i fråga, bör enligt utredningen i lagtexten anges, att tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att bestämmelser i lagen samt villkor och föreskrifter meddelats som med stöd av lagen skall kunna efterlevas. Det bör också i lagtexten, anges att myndigheten under vissa omständigheter har möjlighet att vidta behövliga åtgärder på en tillståndshavares bekostnad. Det gäller här i första hand kämkraftinspektionen som bör ha möjlighet att ingripa t.ex. om en tillståndshavare i ett visst fall gjort sig skyldig till försummelser vid hanteringen av kämämne eller kämavfall. En motsvarande bestämmelse finns i lagen 1985426 om kemiska produkter 16 §, lagen 1988868 om brandfarliga och explosiva varor 18 § samt i flera andra lagar som reglerar farlig verksamhet.

189 En annan bestämmelse som gäller tillsynsverksamheten är 17 Här regleras tillståndshavarens skyldighet att på begäran ge upplysningar och tillhandahålla handlingar samt ge myndigheten tillträde till anläggningar m.m.

I motsvarande bestämmelse i strålskyddslagen 31 § anges utöver vad som nu har sagts, att myndigheten skall beredas tillträde för undersökningar och prover i den omfattning som behövs för tillsynen. Det anges särskilt, att polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen. Samma eller liknande bestämmelser finns i flera lagar angående myndighets tillsynsverksamhet, såsom i nyssnämnda lagar om kemiska produkter och om brandfarliga och explosiva varor. Utredningen föreslår att bestämmelsen i kämtelaiildagen utformas på samma sätt. Det innebär, att tillståndshavarens skyldigheter enligt kämtekniklagen och strålskyddslagen kommer att överensstämma.

En särskild fråga gäller vilka skyldigheter en tillståndshavare har gentemot IAEAs inspektörer. Lagens tillämpning förutsätter, att även dessa har rätt till tillträde m.m. till anläggningar där kämämne förvaras. Detta följer av Sverige skyldigheter enligt icke-spridningsavtalet, tillämpningsöverenskom-

melsen se avsnitt 5.7 samt 3 § kämtelmiklagen. Inspektörema utses av

IAEA men innan de kan utöva verksamhet i Sverige måste de godkännas här. Något formellt beslut om godkännande meddelas dock inte av regeringen utan godkännandet sker genom utrikesdepartementets försorg och anmälan till kämkraftinspektionen. Ett uttryckligt stadgande om inspektörernas rättigheter saknas i lagen. Kämtekniklagen bör därför kompletteras med en bestämmelse om att den, som sålunda godkänts för övervakning av att de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges överenskommelser i syfte att förhindra spridning av kärnvapen, har rätt till tillträde till kämtekniska anläggningar på samma sätt som tillsynsmyndigheten. Dessa inspektioner bör dock precis som för närvarande ske tillsammans med personal från

190 kämkraftinspektionen och rätten till tillträde m.m. bör förutsätta framställning i vanlig ordning från inspektionen.

5.4 Driftansvaret för kärnteknisk verksamhet

5.4.1 Tillståndshavarens skyldigheter och ansvar avseende säkerheten vid kärnteknisk verksamhet

Enligt 10 § kärntekniklagen skall den som har tillstånd till kämteknisk verksamhet svara för bl.a. att de åtgärder vidtas som behövs för att med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden under vilka den bedrivs upprätthålla säkerheten. Säkerhetslaavet vid kämteknisk verksamhet avser att förebygga att farlig strålning kommer ut i omgivningen. Till säkerhetskravet hör även att erforderliga åtgärder vidtas för skydd av anläggningar och transporter från yttre åverkan fysiskt skydd samt för såkerställande av kämenergins fredliga användning vid innehav, import eller export av kämämne. Det sistnämnda kravet innebär att tillståndshavaren skall hålla kärnämnen m.m. och anläggningar där sådana ämnen förekommer tillgängliga för kontroll.

Allmänna skyldigheter

Tillståndshavaren skall vid driften av en kärnteknisk anläggning i första hand tillse att gällande villkor och föreskrifter följs. Han skall vidare fortlöpande se till att de krav som i övrigt kan ställas på verksamheten ur säkerhets- och strålskyddssynpunkt blir uppfyllda. Den uppställda målsättningen för säkerhetsarbetet är att så långt det över huvud taget är möjligt undanröja riskerna för förluster av liv eller egendom och att säkerheten vid kämteknisk verksamhet inte bara bestäms av utformningen av tekniska system utan också av organisatoriska, administrativa och personella faktorer

191 SOU 19839 s. 192. En tillståndshavare skall själv vara aktiv för att hålla säkerheten och strålskyddet på en mycket hög nivå.

Fysiskt skydd

Ett villkor för tillstånd att driva en kämteknisk anläggning är att anläggningen bl.a. förses med ett tillfredsställande fysiskt skydd. Med fysiskt skydd avses skydd mot skadegörelse, sabotage, stöld och terroristhandlingar. Kämkraftinspektionen har utfärdat riktlinjer för utformningen av det fysiska skyddet vid kämteknikanläggningar. Det har därefter uppställts som tillståndsvillkor att anläggningarna förses med skydd i dessa avseenden. I skyddet ingår även en serie åtgärder såsom områdesskydd, tillträdesskydd, bevakning, sekretess samt byggnads- och systemtekniska åtgärder. Enligt riktlinjerna får tillståndshavaren utnyttja ett vaktbolag för det fysiska skyddet. Det krävs i så fall att bolaget är auktoriserat enligt lagen om bevakningsföretag.

Redovisning av kdmämnen safeguards

Den som har tillstånd att bedriva kämteknisk verksamhet är skyldig att fortlöpande redovisa sitt innehav av kärnämnen och förändringar i innehavet. Anläggningarna skall hållas tillgängliga för IAEAs inspektörer. Kärnkraftinspektionen har utfärdat föreskrifter och anvisningar för fullgörandet av denna skyldighet. De ingår i det system för kontroll av kärnämne som upprättats av inspektionen mot bakgrund av de internationella förpliktelser Sverige åtagit sig för att kämteknologi och kärnämnen skall kunna utnyttjas endast för fredliga ändamål.

Enligt anvisningarna skall kämämne och tungt vatten bokföras så att dagsaktuell information om inventariet kan erhållas. Anläggningens bokföring skall finnas tillgänglig vid kämkraftinspektionens inspektioner. Inspektionen skall ha tillräcklig information för att vid varje tidpunkt ha

192 kännedom om inventariet av kämämne och tungt vatten vid kämtekniska anläggningar i Sverige. Inventarieförändring skall således redovisas till kärnkraftinspektionen. Vidare skall fysisk inventering utföras periodvis av anläggningsinnehavaren vid varje anläggning där kämämne hanteras eller förvaras. Resultatet skall sammanställas och överlämnas till kämkraftinspektionen.

Ansvaret för använt kdmbrânsle och kämaifall

En tillståndshavare är skyldig att svara för att allt i verksamheten uppkommet kämavfall och använt kämbränsle tas om hand. Det skall hanteras och slutförvaras ett säkert sätt. Kåmtekniklagen ålägger därför innehavaren av en kärnkraftsreaktor att bedriva den allsidiga forskning som behövs för att dessa skyldigheter skall kunna fullgöras. Reaktorinnehavarna fullgör sina skyldigheter genom det gemensamt ägda företaget Svensk Kärnbrânslehantering AB, SKB. Det kostnadsansvar som reaktorinnehavarna har för att genomföra sina skyldigheter preciseras närmare i finansieringslagen. I den lagen ges också föreskrifter om den årliga avgift som reaktorinnehavarna skall erlägga till staten för avfall shanteringens framtida kostnader. Tillståndshavarens åliggande i detta hänseendeinnebär även att ansvara med återstoden av sin förmögenhet för kostnader som staten skulle kunna ådra sig för sådana åtaganden, ifall tillståndshavaren skulle underlåta att fullgöra sina skyldigheter och staten därför nödgas vidta åtgärderna. Detta uttalades lagrådet i dess yttrande över ñnansieringslagen prop. 19808190, s. av 637 och upprepades av föredragande statsrådet i prop. 198384260 s. 91.

Ansvarsbestdmmelser m. m.

De skyldigheter som åligger tillståndshavare är i vissa avseenden en straffsanktionerade. Den som underlåter att iaktta villkor eller föreskrifter, som har meddelats med stöd av kämtekniklagen, kan dömas till böter eller fängelse i högst två år. Vidare kan den som inte fullgör vad tillsynsmyndig-

193 heten begär eller beslutar i vissa andra fall eller som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar tillsynsmyndigheten eller lokal säkerhetsnämnd oriktiga uppgifter dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Det är också möjligt att förelägga en tillståndshavare att vid vite följa uppställda villkor eller föreskrifter eller att efterkomma vad tillsynsmyndigheten i vissa fall har begärt eller beslutat.

5.4.2 Prövning av tillståndshavares kompetens enligt kärntekniklagen

Illlstándsprövningen

I 5 § kärntekniklagen ges bestämmelser om tillstånd och tillståndsplikt. Här anges att tillstånd krävs för kämteknisk verksamhet samt att frågor om tillstånd prövas av regeringen eller av den myndighet regeringen bestämmer. Det anges inte vilka krav som skall ställas på en tillståndshavare. Lagen förutsätter i stället att det vid tillståndsprövningen görs en allsidig prövning av en sökandes lämplighet. Dennes kompetens att bedriva den sökta verksamheten skall bedömas från fall till fall mot bakgrund av att kraven på säkerhet och strålskydd skall kunna upprätthållas. Föredragande statsråd framhöll vid lagens tillkomst att de viktiga bedömningsgrundema var den sökandes sakkunskap och förutsättningar i övrigt att bedriva den ifrågavarande verksamheten på ett betryggande sätt samt dennes möjligheter att fortlöpande upprätthålla säkerheten och strålskyddet prop. 19838460 s. 84.

De frågor som kan uppkomma vid överlåtelse av tillstånd samt olika avtal om överlåtelse av driften behandlades av atomlagstiftningskommittén. Kommittén anförde därvid följande SOU 19839 s. 182.

Frågor om tillstånd och till vem tillstånd skall ges bör liksom hittills prövas av regeringen och myndigheterna på området.

Prövningen bör därvid ske utifrån de syften och intressen lagstiftningen avser att tillvarata.

Med hänsyn till den vikt som i ett tillståndsärende måste läggas vid en sökandes förutsättningar att uppfylla de krav som ställs på verksamheten får en tillståndshavare inte utan vidare överlåta ett givet tillstånd på någon annan. Detta ansågs enligt betänkandet till atomenergilagen SOU 195611, s. 109 ligga i sakens natur och någon bestämmelse i ämnet togs därför inte upp i lagen. Som exempel på lagens innebörd i detta hänseende angavs i betänkandet att särskilt tillstånd borde krävas om en kommun, som erhållit tillstånd till reaktordrift, i stället önskar driva reaktorn genom ett kommunalt bolag eller om ett bolag som erhållit tillstånd ombildas genom fusion. Föredraganden i ärendet prop. 1956178, s. 29 anslöt sig till förslaget i betänkandet samt tillade att medgivande till överlåtelse av tillstånd även gäller i fråga om utförseltillstånd.

Kommitténs ståndpunkt är således att ett lämnat tillstånd liksom hittills är ställt till en angiven innehavare och inte kan överlåtas utan nytt tillstånd för den som övertar verksamheten.

En speciell fråga i detta sammanhang gäller möjligheten för en tillståndsinnehavare att låta en av delägarna i bolag som äger anläggningen ombesörja driften av anläggningen. Exempel härpå föreligger beträffande Forsmarks Kraftgrupp AB FKA. Regeringens tillstånd till uppförande, innehav och drift av Forsmarksreaktorema har meddelats FKA, men genom avtal mellan FKA och statens vattenfallsverk, som äger 74,5 % av aktierna i FKA, har därefter överenskommits att bl.a. driften av kämreaktorema skall omhänderhas av vattenfallsverket. Ett motsvarande avtal kan eventuellt komma att ingås även beträffande de av kämkraftbolagen gemensamt ägda mellanlageroch slutförvaringsanläggningama.

Bakgrunden till detta driftsavtal torde vara främst att vattenfallsverket inom sig äger kunskap och erfarenhet i fråga om reaktordrift och att man sett det som en praktisk och personalbesparande lösning att driften ombesörjs av detta. Det torde också vara klart att vattenfallsverket skulle ha beviljats tillstånd om verket ansökt om tillstånden.

Som kommittén har sagt fär ett meddelat tillstånd inte nyss överlåtas till annan utan tillstånd. Det är väsentligt att upprätthålla denna princip, inte minst med tanke det ansvar som följer med ett tillstånd vad avser säkerheten i verksamheten och t.ex. i skadestånds- och beredskapshänseenden. En annan sak är att såsom det tydligen varit avsikten i det nu redovisade fallet- -

195 någon delägare handhar den praktiska driften av verksamheten. En sådan ordning får anses utgöra en driftsfråga som står under tillsynsmyndighetemas kontroll. De kan därvid också ställa de villkor och föreskrifter som erfordras bl.a. avseende det avtal som ingåtts.

I propositionen framhölls den vikt som i ett tillståndsärende måste läggas vid en sökandes förutsättningar att uppfylla de krav ställs på verksamsom heten samt anfördes, att en tillståndshavare inte utan vidare fick överlåta ett givet tillstånd på någon annan prop. l9838460 83. Frågor s. om handhavandet av den praktiska driften berördes dock närmare.

Den fortlöpande tillsynen

Samtliga tillstånd till uppförande, innehav och drift av kärnkraftverk har meddelats enligt atomenergilagen. Ansökningama om laddningstillständ för Forsmark 3 och Oskarshamn IIl har däremot beviljats enligt kåmtekniklagen. När regeringen meddelade tillstånden, uppdrog regeringen samtidigt kärnkraftinspektionen att uppställa de ytterligare villkor som behövdes från säkerhetssynpunkt för anläggningarnas uppförande och drift. Sedan tillstånden meddelats, följde såväl kärnkraftinspektionen som strålskyddsinstitutet det fortsatta arbetet. Uppförandet av en anläggning ñck inte påbörjas förrän kämkraftinspektionen godkänt organisation och program för att säkerställa kvalitet och funktion hos anläggningen.

När anläggningarna därefter uppfördes, utarbetade tillståndshavama slutliga säkerhetsrapporter FSAR. I dessa beskrevs det säkerhetstänkande som låg till grund för anläggningarnas utformning, förhållandena förläggningsplatsen samt anläggningarnas utformning och funktion. Rapporterna granskades av tillsynsmyndighetema. Anläggningama ñck inte tas i drift förrän myndigheterna på basis av den slutliga säkerhetsrapporten, provningsresultat och genomförda kontroller godkänt dem. Efter dessa god-

196 kännanden och regeringens tillstånd enligt villkorslagen kunde anläggningarna tas i drift på prov.

Motsvarande förfarande tillämpades för CLAB och SFR.

När tillstånd till rutinmässig drift lämnades, bestämdes också de närmare villkor som skulle gälla för driften. I dessa villkor ingick de tidigare behandlade Säkerhetstekniska föreskriftema med bestämmelser om organisation för drift, handläggning av säkerhetsfrågor, underhåll och rapportering till myndigheter.

Kämkraftinspektionen följer fortlöpande verksamheten vid de kämtekniska anläggningarna. Inspektionen har en särskild enhet för varje kärnkraftverk samt en enhet för övriga kämtekniska anläggningar. Rapporter om driften lämnas av kärnkraftverken för varje dygn. De säkerhetstekniska föreskrifterna anger vilken driftsorganisation som skall finnas m.m. Kämkraftinspektionen skall också hållas underrättad om innehavarna av vissa kvalificerade befattningar såsom kraftverkschef, kontors- och gruppchefer, skiftingenjörer, kontrollrumsingenjörer m.fl.

5.4.3 Närmare om organisationen av driften vid vissa av de större kämtekniska anläggningarna

Ringhalsverket med fyra reaktorer ägs och drivs av Vattenfall som också har beviljats tillstånden för driften. Motsvarande gäller för OKG Aktiebolag avseende Oskarshamnsverket med tre reaktorer. För Forsmarks kraftstation med tre reaktorer och Barsebäcksverket med två reaktorer gäller delvis andra förhållanden avseende driften. Tillstånden till reaktorema i Forsmark innehas av ett särskilt bolag, Forsmarks Kraftgrupp AB, medan driften sköts av Vattenfall. I Barsebäck råder liknande förhållanden på så sätt att tillstånden innehas av Sydsvenska Värmekraft AB medan driften sköts av Sydkraft AB. Vad gäller Studsvik AB finns här två forskningsreaktorer

197 benämnda R-2 och R2-O. R2-0 är en mycket liten reaktor med en effekt av endast l MW. Tillstånden innehas av Studsvik AB som också svarar för driften. Aktierna i Studsvik AB har numera överlåtits från staten till Vattenfall. I det följande redogörs närmare för förhållandena avseende Forsmark och Barsebäck samt CLAB och SFR. För de sistnämnda anläggningarna gäller att tillstånden innehas av Svensk Kärnbränslehantering AB medan driften sköts av OKG AB respektive Vattenfall.

Forsmark

Vattenfall ansökte i oktober 1971 hos regeringen om tillstånd att få ingå i Forsmarks Kraftgrupp AB FKA tillsammans med Mellansvensk Kraftgrupp AB MKG. Vattenfall hade då redan ansökt om tillstånd att uppföra, inneha och driva reaktorn Forsmark Regeringen lämnade Vattenfall tillstånd till denna reaktor i november 1971. Ett konsortialavtal om en första utbyggnadsetapp, Forsmark l och träffades i juli 1972 mellan Vattenfall och MKG. I avtalets 4 § 4 mom. stadgas följande

Vattenfall skall svara för kraftstationens drift och underhåll med därtill hörande inköps-, personal- och övriga förvaltningsfrågor samt handha FKAs allmänna administration. Rörande såväl detta som ersättning härför skall särskilt avtal, kallat driftavtal, som även reglerar ansvar och samarbetsformer, träffas mellan FKA och Vattenfall.

Vattenfall begärde att konsortialavtalet, av vilket sålunda framgick att Vattenfall skulle svara för Forsmarksstationens drift och underhåll, skulle godkännas av regeringen. Vattenfalls begäran att få ingå i FKA återges i prop. 1971145. Regeringen godkände konsortialavtalet i november 1972 och medgav att Vattenfall fick ingå i FKA.

År 1973 begärde och erhöll FKA tillstånd att uppföra, inneha och driva reaktorn Forsmark 2. Det av regeringen i november 1972 godkända konsortialavtalet gällde även denna reaktor. FKA ansökte vidare i november

198 1975 om tillstånd att uppföra, inneha och driva reaktorn Forsmark I ansökan nämndes att Vattenfall som operatör skulle omhänderha driften. Ett liknande konsortialavtal som för Forsmark 1 och 2 tecknades i augusti 1975 avseende Forsmark Vattenfall skulle enligt avtalet svara för driften m.m. på samma sätt som enligt tidigare avtal. Regeringen godkände det nya konsortialavtalet och lämnade FKA begärt tillstånd för Forsmark 3 i maj 1976.

Under tiden fortsatte arbetena Forsmark l för vilken anläggning Vattenfall hade tillståndet. Hösten 1977 skulle de första bränsleelementen levereras. Vattenfall ansökte då om regeringens tillstånd till överföring av koncessionen till FKA. De båda konsortialavtalen åberopades i ansökan. Regeringen meddelade begärt tillstånd i november 1977.

Av vad som nu har redovisats framgår alltså att FKA äger Forsmarks kraftstation med tre reaktorer samt har tillstånd till samtliga reaktorer, att Vattenfall är delägare i FKA samt att Vattenfall sköter driften av kraftstationen .

FKA har ingen egen driftpersonal. I bolaget finns endast en verkställande direktör samt viss administrativ personal.

Enligt konsortialavtalen intemavtalen preciseras Vattenfalls driftåtagande i ett särskilt s.k. driftavtal. Av detta framgår

att Vattenfalls åtagande skall fullföljas så att av myndigheter utfärdade säkerhetsbestämmelser efterlevs §5 mom. 1 sista st. att FKA är gentemot myndigheter och andra utomstående ansvarig för av Vattenfall vidtagna åtgärder enligt avtalet § 7 mom. 1 att Vattenfall har att som ombud för FKA ombesörja bränslecykelns alla förekommande faser från långsiktig planering av

199 bränslebehovet, upphandling av bränsleråvara till slutlig förvaring av aktivt avfall att Vattenfalls åtagande beträffande anskaffning och upparbetning av kärnbränsle regleras i särskilt avtal samt att Vattenfall har att som ombud för FKA ombesörja safeguardredovisning till nationella och internationella organ i enlighet med de förpliktelser som åvilar FKA som ägare av kämbränsle § 5 mom. 2.

Det finns även ett separat bränsleavtal. Meningen är att upphandling av kämbränsle m.m. skall samordnas med Vattenfalls egen upphandling av bränsle till Ringhalsstationen. Samordningsvinsten skall delas mellan FKA och Vattenfall. Av avtalet framgår vidare, att Vattenfall begärt och fått tillstånd att befatta sig med FKAs bränsle. Vattenfall skall också enligt 5 § st. 3 i avtalet utföra kämbränslehanteringen i enlighet med de kvalitetssäkringsprogram som gäller för kämbrânsle och med beaktande av Vattenfalls Säkerhetspolicy.

Barsebäck

Sydsvenska Värmelcraft AB SVAB ansökte i december 1968 hos regeringen om tillstånd att uppföra, inneha och driva reaktorn Barsebäck I ansökningen uppgavs att SVAB var ett helägt dotterföretag till Sydkraft AB, att koncessionsansökningen utarbetats av Sydkraft AB samt att Sydkraft AB skulle svara för projektering och administration av kraftverksbygget. SVAB ansökte i februari 1972 om motsvarande tillstånd avseende reaktorn Barsebäck Regeringen meddelade genom beslut i februari 1970 och juni 1972 SVAB de sökta tillstånden.

SVAB har någon egen anställd personal. Den personal som sköter driften av Barsebäcksverket är anställd av Sydkraft AB.

200 SVAB och Sydkraft AB har slutit olika avtal för reglering av driften och produktionsledningen vid verket. All energi som produceras i verket säljs till Sydkraft AB moderbolaget. Enligt ett särskilt avtal om allmän förvaltning samt drift och underhåll av verket har Sydkraft AB gjort följande åtaganden.

§ l Allmän förvaltning Sydkraft skall svara för Central produktionsledning och teknisk service m.m. enligt en till avtalet fogad särskild bilaga. Administrativa, personella och kamerala uppgifter m.m. enligt vad som anges i ovannämnda bilaga. Tillvaratagande av SVABs intressen gentemot utomstående. - § 2 Drift och underhåll Mom. l Sydkraft skall med iakttagande av de förpliktelser som enligt lag åvilar koncessionsinnehavare av kärnkraftverk svara för drift och underhåll av Barsebäcksverket enligt god teknisk och ekonomisk praxis. Mom. 2 All den personal, som erfordras för verkets drift och underhåll skall med beaktande av erforderlig reserv, anställas i Sydkrafts tjänst. Möjligheterna till lämpligt samarbete med andra avdelningar inom Sydkraft skall beaktas liksom möjligheterna till samarbete med utomstående företag.

Ett särskilt avtal har ingåtts avseende produktionsledning för kraftverket samt för driftledning för ställverken vid kraftverket. Genom detta avtal har Sydkraft åtagit sig att genom sin driftavdelning handha produktionsledningen för kraftverket samt driftledningen för de till kraftverket hörande ställverken.

201 CIAB

Svensk Kämbränslehantering AB SKB ansökte i november 1977 hos regeringen om tillstånd enligt atomenergilagen att uppföra, inneha och driva ett centralt lager för använt kämbränsle CLAB. Regeringen lämnade bolaget det sökta tillståndet genom beslut den 23 augusti 1979. I beslutet anges inget om vem som skall sköta driften.

Inför byggandet av anläggningen träffade SKB, Vattenfall, Sydkraft AB sedermera SVAB och OKG Aktiebolag ett intressentavtal om byggande och drivande av centrallagret. Vidare ingicks i april 1980 ett Driftavtal avseende centrallager för använt bränsle mellan SKB och OKG Aktiebolag enligt vilket den löpande driften av lagret inom gällande säkerhetsföreskrifter skulle skötas av OKG Aktiebolag. För reglering av utnyttjande och ekonomiska ersättningar finns intressentavtal tecknade mellan Vattenfall, FKA, OKG Aktiebolag, SVAB och SKB.

För samordning och beredning av övergripande driftfrågor samt rådgivning beträffande verksamheten finns en särskild driftdelegation. I denna ingår kämkraftanläggningarnas chefer. Driftdelegationen har till uppgift att vara rådgivande till SKBs företagsledning som i sin tur meddelar SKBs styrelse. Den svarar också för erforderlig samordning med respektive kärnkraftföretag som levererar använt bränsle. SKB handlägger alla frågor som rör verksamheten vid CLAB utöver den direkta driften.

För OKG Aktiebolag gäller, att bolaget inom ramen för sitt ansvar för den löpande driften av CLAB skall hälla erforderlig personal, tillhandahålla instruktioner, vidta åtgärder vid fel och haverier samt planera uppföljande underhåll. Åtagandet skall enligt avtalet fullföljas så myndigheterna att av utfärdade säkerhetsbestämmelser efterlevs. I dessa redovisas hur arbetet skall vara organiserat.

202 Inom de ramar som SKB fastställer äger OKGs företrädare besluta respektive delegera beslutsbefogenheter i alla med OKGs åtaganden förknippade ärenden. Beslutsdelegering inom OKG skall baseras på gällande organisationsplan inom detta bolag. SKB beslutar vidare vilka inom OKG som äger rätt att företräda SKB gentemot kârnkraftinspektionen och strälskyddsinstitutet. Det senare regleras genom fullmakt. Principiellt och ekonomiskt viktiga frågor avgörs av SKBs företagsledning och styrelse efter beredning och samråd med driftdelegationen.

Enligt driftavtalet åtar sig OKG Aktiebolag således att för SKBs räkning och i enlighet med delegationens direktiv ombesörja drift och underhåll av centrallagret enligt närmare bestämmelser i avtalet. I åtaganden enligt avtalet ingår bl.a. att rekrytera och utbilda erforderlig personal att tillhandahålla erforderliga instruktioner att svara för verksamheten vid centrallagret från och med avslutat montage enligt gällande byggnadsavtal att vid inträffade fel eller haverier på utrustningen omgående vidtaga åtgärder för att snabbast möjligt återställa centrallagret i driftdugligt skick att planera, genomföra och uppfölja allt förebyggande underhåll. -

Driftavtalet stadgar vidare, att OKG Aktiebolag har arbetsgivaransvar för all egen och anlitad extern personal som är insatt för fullgörande av bolagets åtaganden .

Vad gäller det allmänna ansvaret gentemot myndigheter och andra utomstående stadgas, att SKB är ansvarigt för av OKG Aktiebolag vidtagna åtgärder enligt avtalet. Vidare stadgas, att SKB som koncessionshavare har det primära ansvaret för strålskyddet. SKB har härvid uppdragit OKG Aktiebolag att på samma sätt som för egna anläggningar vidta erforderliga åtgärder för att lagens krav och säkerhetsmyndighetemas föreskrifter skall uppfyllas. Försäkringsskyddet skall upprättas med utgångspunkt från vad som erfordras om SKB självt svarade för verksamheten och frågan om

203 försäkringsskyddets omfattning skall årligen underställas SKB för godkännande. Försäkringarna tecknas av SKB.

SFR

Slutförvaret för reaktoravfall SFR ägs av SKB, medan den löpande driften sköts av Vattenfall. Verksamheten i SFR är i många avseenden organiserad på samma sätt som i CLAB. Tillstånd att bygga och driva anläggningen har beviljats SKB av regeringen den 26 juni 1983. I detta beslut sägs inget om skall sköta driften. Myndigheternas drifttillstånd erhölls i april vem som 1988, varefter slutdeponering av låg- och medelaktivt driftavfall påbörjades.

Förhållandet mellan SKB och dess intressenter regleras på motsvarande sätt som för CLAB i intressentavtal mellan SKB, Vattenfall, FKA, OKG Aktiebolag och SVAB. För den löpande driften finns ett särskilt driftavtal upprättat mellan SKB och Vattenfall. Härutöver finns ett särskilt avtal mellan SKB och Studsvik Energiteknik AB för omhändertagande av visst Studsviks-avfall vilket avtal är godkänt av regeringen.

SKB har som ägare och tillståndsinnehavare det fulla ansvaret för samordning och beredning av övergripande frågor. Rådgivning beträffande verksamheten sker på samma sätt som för CLAB genom en särskild driftdelegation.

Enligt driftavtalet åtar sig Vattenfall att under SKBs överinseende och i enlighet med dess direktiv ombesörja drift och underhåll av SFR för SKBs räkning. Dessa åtaganden är väsentligen utformade på samma sätt som gäller för avtalet med OKG Aktiebolag avseende CLAB.

Inom de ramar som SKB fastställer äger Vattenfalls företrädare besluta respektive delegera beslutsbefogenheter i alla med Vattenfalls åtaganden förknippade ärenden. Beslutsdelegering inom Vattenfall skall baseras på

204 gällande organisationsplan för Vattenfall. SKB beslutar vidare vilka som äger rätt att företräda SKB genemot kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet. Det senare regleras genom fullmakt. Principiellt och ekonomiskt viktiga frågor avgörs av SKBs företagsledning och styrelse efter beredning och samråd med driftdelegationen.

SKB har som koncessionsinnehavare primärt ansvar för strålskyddet. SKB har härvidlag uppdragit åt Vattenfall att, på samma sätt som för egna anläggningar, vidta erforderliga åtgärder för att lagens krav och säkerhetsmyndighetemas föreskrifter skall uppfyllas.

SKB svarar vidare för planering och genomförande av förändringar i anläggningar, vilka kräver nytt tillstånd. Försäkringar tecknas av SKB. Försäkringsskyddet upprättas bl.a. med utgångspunkt från förslag från Vattenfall och vad som skulle ha erfordrats om SKB självt svarat för verksamheten.

5.4.4 Organisationen av säkerhetsarbetet vid de kämtekniska anläggningarna

Vid varje kämtelmisk anläggning finns personal som har till uppgift att sköta anläggningens egen granskning av säkerhet och strålskydd. Denna personal återfinns såväl inom kraftföretagens huvudkontor, som inom kärnkraftverkens egna organisationer. Inom kraftverkens organisationer finns personal som arbetar med löpande säkerhetsgranskning och säkerhetsutveckling samt personal som arbetar med kvalitetssäkringssystemet. För båda personalgruppema gäller som krav att de skall utföra en oberoende säkerhetsuppföljning, granskning, rådgivning och kontroll.

Inom Vattenfall, Sydkraft AB och OKG Aktiebolag finns centrala säkerhetskommittéer som bl.a. granskar alla inträffade händelser av säkerhetsmässig betydelse i anläggningarna. Säkerhetskommittén i Vattenfall är

205 gemensam för Forsmark och Ringhals och säkerhetskommittén i OKG Aktiebolag är gemensam för Oskarshamsverket och CLAB. Kommittéema rapporterar direkt till respektive företags högsta ledning. De har en fast sammansättning och arbetet sker enligt speciella instruktioner. Protokoll förs vid alla sammanträden och tillställs kämkraftinspektionen, varigenom det enligt svensk lag blir offentlig handling. De olika företagens säkerhetskommittéer står i nära kontakt med varandra.

Riktlinjer för säkerhetsarbetet finns i de säkerhetstekniska föreskrifterna. Dessa föreskrifter är utformade som tillståndsvillkor och riktade till tillståndshavaren. De formella frågor som uppstår här har behandlats tidigare i avsnitt 5.3, Normgivning och myndighetstillsyn vid kåmteknisk verksamhet. Kämkraftinspektionen har uppställt som en övergripande föreskrift Krav på kvalitetssäkring och kvalitetssäkringsprogram för säkerhet vid drift av svenska kämkraftverk. Inom de ramar som där anges har kärnkraftverken utarbetat sina egna kvalitetssäkringsprogram som är specifika för varje anläggning. För det direkta drift- och underhållsarbetet finns ett system av instruktioner och rutiner, bl.a.

övergripande driftinstruktioner för normala driftlägen, såsom start, effektdrift, avställning och provning stömingsinstruktioner som behandlar åtgärder för återställ- ning av stationen efter stömingama ledningsinstruktioner för åtgärder vid oförutsedda driftlägen underhållsscheman och underhållsinstruktioner som anger vilka åtgärder som skall vidtas och hur de skall genomföras.

Vid sidan av driftorganisationen finns en beredskapsorganisation med en plan för åtgärder inom anläggningen i samband med olyckor. På kraftverken finns ständigt en vakthavande ingenjör som i brådskande fall skall ta kontakt med regionala och centrala myndigheter i avvaktan att beredskapsorganisationen etablerar sig kraftverket. Som ett led i haveriberedskapen ñnns en teknisk stödcentral, där sådant arbete kan ske som har direkt anknytning till ett haveri men som ändå bör skötas utanför kontrollrummet.

206 Varje kärnkraftstation har en utbildningsverksamhet med grundläggande kurser och anläggningsspeciñk utbildning av driftpersonal samt speciella kurser för teknisk stöd- och underhållspersonal. Kraftföretagen samarbetar för utbildning av driftpersonal vid AB Kärnkraftsäkerhet och utbildning KSU i Studsvik. KSU har fyra fullskalesimulatorer i drift och ytterligare två under byggnad. Även någon formell examination reaktoroperatörom av er som i Förenta Staterna inte krävs i Sverige, utvärderar kämkraftinspektionen utbildningen kontinuerligt genom sitt kompetensuppföljningssystem.

5.4.5 Överväganden

Allmänna utgångspunkter

Driften av kärntekniska anläggningar i Sverige är underkastad en sträng kontroll. Vid tillståndsprövning för innehav och drift av en kämteknisk anläggning prövas ingående tillståndshavarens förutsättningar att kunna efterleva de krav lagen uppställer. Även organisationen säkerhet och som av strålskydd i en anläggning måste godkännas av myndigheterna och regleras genom tillståndsvillkor. Den granskas fortlöpande av kämkraftinspektionen och strälskyddsinstitutet. Om en tillstândshavare har för avsikt att genomföra ändringar i sin organisation av betydelse för säkerheten och strálskyddet krävs särskilt tillstånd av myndigheterna.

Som närmare har redovisats i avsnitt 5.4.3 finns skillnader i organisationen mellan de större kämtekniska anläggningarna. Oskarshamnsverket ägs och drivs av OKG Aktiebolag som också innehar tillstånden. På samma sätt är det Vattenfall som innehar tillstånden avseende Ringhalsverket samt sköter driften. För Forsmark, Barsebäck, CLAB och SFR är föhällandena däremot annorlunda.

Tillstånden för anläggningarna i Forsmark och Barsebäck innehas av Forsmarks Kraftgrupp AB och Sydsvenska Värmekraft AB FKA resp.

207 SVAB men driften sköts av Vattenfall respektive Sydkraft AB. Avsikten med utnyttjandet av de förstnämnda bolagen har, såvitt har framkommit, varit att samarbete mellan olika intressenter vid kraftverksbyggena skulle kunna ske genom dessa bolag. Man fann då från bolagens sida lämpligt att tillstånden söktes för dessa bolag FKA och SVAB och inte för Vattenfall - och Sydkraft AB.

Tillstånden till CLAB och SFR innehas av Svensk Kärnbränslehantering AB SKB, medan de lokala driftsfrågoma har lämnats över till OKG Aktiebolag respektive Vattenfall enligt särskilda avtal. Dessa förhållanden bör ses mot bakgrund av att lagstiftningen förutsätter att avfallsfrågoma löses gemensamt av kraftbolagen. Vattenfall och OKG Aktiebolag är båda delägare i SKB.

Nu redovisade förhållanden etablerades i huvudsak under den tid atomenergilagen gällde och således innan kämtekniklagen trätt i kraft. De har godtagits av regeringen och myndigheterna. Frågan behandlades också i förarbetena till kâmtekniklagen där det i FKA-fallet uttalades att det förhållandet att någon delägare handhar den praktiska driften av verksamheten fick anses utgöra en driftsfråga som stod under tillsynsmyndighetemas kontroll SOU 19839 s. 182. Det finns dock enligt utredningen skäl att nu åter överväga tillstånds- och ansvarsfrågoma rörande driften av en kämteknisk anläggning mot följande bakgrund. Kämtekniklagens bestämmelser om ansvar för säkerhet, hantering av kämavfall m.m. är uppbyggda kring tillståndshavaren och det är dennes kompetens som har prövats vid tillståndsgivningen, även om regeringen vid tillståndsprövningen varit medveten om att ett annat känt bolag skulle svara för driften. Kämtekniklagen förutsätter dock, att det är den som fått tillståndet som svarar för att villkor och föreskrifter efterlevs och att verksamheten även i övrigt bedrivs på ett säkert sätt. l de fall där tillståndet innehas av ett bolag och driften sköts av ett annat bolag gäller fortfarande enligt kämtekniklagen att det är tillståndshavaren tillståndsbolaget som svarar för de åtgärder - -

208 som anges i 10 Vilket ansvar som ligger hos det bolag som sköter driften är inte helt klart.

Det föreligger vidare vissa skillnader mellan tillståndshavaren för CLAB och SFR å ena sidan och tillståndshavama för Forsmark och Barsebäck å den andra. SKB har bl.a. en betydande personell organisation vilket inte är fallet med FKA och SVAB.

Tillstándshavarens ansvar för driften av kärnteknisk anläggning

Kämteknildagen ålägger den som har tillstånd till kärnteknisk verksamhet ett mycket långtgående ansvar. Tillståndshavaren skall inte bara svara för att alla de åtgärder vidtas som, med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden under vilka den bedrivs, krävs för att upprätthålla en betryggande säkerhet. Han är också skyldig att fortlöpande uppfylla de höga krav som ställs på verksamheten ur säkerhets- och strålskyddssynpunkt och att själv vara aktiv för att hålla säkerheten och strålskyddet högsta möjliga nivå. Det innebär, att en tillståndshavare har att svara för att erforderliga åtgärder kommer till stånd, att tekniskt kunnande, utrustning m.m. finns tillgängligt och att anläggningen skyddas fysiskt. Kämtekniklagen innehåller även ansvarsbestämmelser för den som inte lever upp till vad som åläggs honom.

Vid sidan av kämtekniklagen gäller enligt atomansvarighetslagen även ett långtgående ekonomiskt ansvar för tillståndshavaren för skador som drabbar tredje man vid kärnkraftsolycka.

Mot denna bakgrund är prövningen av en ansökan om tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet ingående. Om det gäller en kärnteknisk anläggning sker prövningen i flera olika led innan anläggningen får tas i full drift. I prövningen ingår bl.a. en genomgång och utvärdering av hela den organisation som skall ligga till grund för verksamheten. Sökandens

209 möjligheter att uppfylla kämtelmiklagens krav på såväl teknisk kompetens som ekonomiska och andra skyldigheter bedöms. Av särskild vikt är här den slutliga säkerhetsrapport i vilken närmare redovisas hur verksamheten kommer att bedrivas. Innan anläggningen tas i full drift måste denna rapport ha blivit godtagen av kämkraftinspektionen. Klart är därför att en tillståndshavare enligt lagen inte kan överlåta anläggningen till någon annan utan ny tillståndsprövning och nytt tillstånd för denne. Det var också atomlagstiftningskommitténs ståndpunkt som delades av föredragande statsrådet i prop. 198384260 s. 83. I detta ligger också att tillståndshavaren inte heller kan överlåta själva verksamheten på någon annan för att själv blott kvarstå som formell innehavare av tillståndet utan befattning med verksamheten.

I de fall som redovisats där tillståndshavaren inte själv är den som sköter driften, har regeringen och myndigheterna godtagit förhållandena. De var i allmänhet etablerade redan innan kämtelcniklagen trädde i kraft. Det är här inte heller fråga om någon överlåtelse av driften efter det att tillstånd meddelats eller annat sätt fråga om väsentliga ändringar av förhållanden som rådde när tillstånden meddelades. Det kan därför inte anses att något åsidosättande av givna tillstånd föreligger och utredningen ifrågasätter de avtalskonstruktioner som gjorts. Däremot torde det vara klart att kämtekniklagen med dess starka framhävande av tillståndshavarens ansvar inte har utformats för att täcka dessa fall. Det har medfört oklarheter om vilket ansvar som ligger hos driftbolaget. Utredningen, som vid sina överväganden har funnit det viktigt att driftansvaret ombesöijs så som har avsetts vid tillståndsgivningen, anser därför att det bör övervägas om kämtekniklagen bör ändras eller kompletteras så att några oklarheter inte kan uppkomma i ansvarsfrågan.

l vissa andra lagar har ansvarsreglema utformats så sätt att den som bedriver en tillståndspliktig verksamhet också har ansvaret enligt lagen. Så sägs t.ex. i strålskyddslagen att den som bedriver verksamhet med strålning

210 skall med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden under vilka den bedrivs vidta vissa åtgärder. Utredningen har övervägt att formulera kämtelmiklagens regler på motsvarande sätt. En sådan formulering i 10 § kämtekniklagen skulle innebära att den som bedrev kämteknisk verksamhet alltid fick ett ansvar som direkt följde av lagens utformning. Konstruktionen skulle dock innebära vissa problem. Den som har tillstånd till kämteknisk verksamhet är också ansvarig för t.ex. avfallet från denna verksamhet. Att ansvaret här är fast knutet till tillståndshavaren och ingen annan har uppfattats som en styrka hos lagen. Om tillståndshavare ersätts med den som bedriver skulle detta kunna skapa nya oklarheter i fråga om ansvaret för avfallet. Även andra oklarheter kan uppkomma, t.ex. i fråga om safeguards och fysiskt skydd.

Utredningen anser att ansvaret enligt kärntekniklagen skall vara knutet till tillståndshavaren. Det bör dock vara möjligt för en tillståndshavare efter godkännande av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, att uppdra åt annan att svara för de åtgärder som anges i 10 Detta får dock inte innebära att tillståndshavaren samtidigt befrias från ansvar. Bestämmelsen bör kompletteras med ett tillägg i ansvarsbestämmelsema av innehåll att även den åt vilken tillståndshavaren uppdragit att svara för åtgärder enligt 10 § har ett straffansvar om paragrafen åsidosätts.

Vad som nu har föreslagits innebär följande. Om regeringen godkänner ett avtal där tillståndshavare uppdragit åt någon annan att svara för driften en kämteknisk anläggning, kvarstår det grundläggande ansvaret för av en verksamheten på tillståndshavaren. Dennes skyldighet är att fortlöpande tillse att den driftansvarige behåller sin kompetens och följer de åtaganden lagen föreskriver. Samtidigt kommer ett ansvar för säkerheten enligt 10 § kämtelmiklagen också att ligga på driftbolaget i den löpande driften. De nu framlagda förslagen föranleder tillägg i 10 och 29 §§.

211 För SVAB, FKA, CLAB och SFR, som redan har prövats vid tillståndsgivningen enligt atomenergilagen, har förhållandena blivit godtagna av regeringen och myndigheterna. Utredningen finner anledning att föreslå någon ändring av dessa förhållanden. Någon ny formell tillståndsprövning synes därför obehövlig. Ny prövning kan dock bli aktuell vid ändringar i gällande avtal samt självfallet om dessa avtal ersätts av nya avtal.

Utredningen vill i detta sammanhang slutligen ta upp en fråga som gäller möjligheten för ett kämkraftföretag att köpa tjänster utan att det är fråga om att uppdra någon annan att sköta driften eller delar av driften. En allmän utgångspunkt måste dock vara att det är tillståndshavaren själv som med sin egen organisation skall driva verksamheten. Det bör därför inte förekomma i en kämteknisk anläggning att kvalificerad personal i för den löpande driften viktiga befattningar är anställd av ett entreprenadföretag utan annan anknytning till tillståndshavaren. Kärntekniklagen kan dock inte tolkas så att

det skulle föreligga något hinder anlita utomstående personal vid

mot att olika servicearbeten, revisionsperioder m.m. Det kan inte heller strida anses mot kämtekniklagen om tillståndshavaren på motsvarande sätt anlitar viss

personal inte är central betydelse för själva driften. Här kan

som av t.ex.

nämnas vissa transporttjänster, anlitande av vaktbolag för bevakning av

anläggningen m.m. Det får ankomma på tillsynsmyndighetema att närmare ta ställning till frågan från fall till fall och uppställa lämpliga villkor.

Uppsát och oaktsamhet vid brott mot kämtekniklagen

För ansvar enligt 25 § kämtekniklagen krävs att kämteknisk verksamhet har bedrivits utan tillstånd eller att villkor eller föreskrifter har åsidosatts. Det sägs inte i paragrafen om uppsåt krävs eller om det räcker med oaktsamhet. Detta är en skillnad mot 27 § som avser det fallet att tillståndshavare en lämnat oriktiga uppgifter till tillsynsmyndigheten eller lokal säkerhetsnämnd. Här talas uttryckligen om den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar myndigheten eller nämnden oriktiga uppgifter.

Ansvarsbestämmelser den ingår i kämteknildagen tillhör av typ som specialstraffrätten. Specialstraffråtten utgörs av de straffstadganden som i omfattning ingår i olika författningar utanför brottsbalken. Exempel på stor sådana författningar som i fråga om uppbyggnad ligger nära kämtekniklagen är strålskyddslagen, lagen 1985426 om kemiska produkter och miljöskyddslagen. I strålskyddslagens ansvarsbestämmelser sägs uttryckligen att de är tillämpliga såväl vid uppsåt vid oaktsamhet. Motsvarande gäller som för enligt lagen kemiska produkter och miljöskyddslagen. Frågan ansvar om är om även 25 § kämteknildagen är tillämplig vid oaktsamhet.

Liknande problem har berörts Hans Thomstedt i skriften Företagarens av straffansvar. Där sägs följande andra upplagan 1976 s. 15 om straffstad-

ganden i specialstraffrätten.

Dessa stadganden riktar sig antingen uttryckligen mot en företagare arbetsgivare, ägare osv. eller också lägger domstolama vid tillämpningen av dem ansvaret företagaren utan att denne direkt utpekas i stadgandet. Stundom föreskrivs i sådana bestämmelser, liksom i brottsbalken, att uppsåt eller oaktsamhet är förutsättning för straff. Detta är ofta men inte alltid fallet en i författningar tillkommit under slutet av 1960-talet eller som I många äldre fall anger emellertid inte dessa stadsenare. ganden, om uppsåt eller oaktsamhet hos företagaren år en förutsättning för straffbarhet. Detsamma gäller emellanåt även författningar. Man kan då i regel utgå från att uppsåt inte nya fordras. Ofta kräves då åtminstone oaktsamhet hos företagaren för att han skall kunna straffas.

specialstraffrätten behandlades även Frågan om uppsåt och oaktsamhet inom utredningen rörande specialstraffråtten Ju 195642. I betänkandet från av Vissa specialstraffrättsliga problem, 1975 redovisades samma ståndpunkt Ds Ju 197523.

Ansvarsbestämmelsema i 25 § kämtekniklagen, som således inte uttryckligen säger något uppsåt och oaktsamhet, övertogs i princip om oförändrade från 1956 års atomenergilag. Endast vissa justeringar gjordes.

213 27 som däremot innehåller bestämmelser om uppsåt och oaktsamhet grov, övertogs väsentligen från nyare lagstiftning, nämligen 1980 års lag om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kämkraftverken. Det måste enligt utredningen mot bakgrund av vad som nu har redovisats och med hänsyn till kämtelaiilclagstifmingens syfte anses att även 25 § har avsetts gälla såväl vid uppsåt som i fall där endast oaktsamhet föreligger. I förtydligande syfte bör i paragrafen läggas till på motsvarande sätt som i strålskyddslagen, att ansvar förutsätter uppsåt eller oaktsamhet.

En särskild fråga är om det vid oaktsamhet skall krävas att den är grov. Krav på grov oaktsamhet brukar uppställas när det gäller åsidosättande av allmänt hållna regler. Man har då ansett, att i fall när t.ex. ett förbud mot ett visst handlande av olika skäl inte kan närmare preciseras det skulle föra för långt att straffbelägga varje oaktsamhet. Det har då ansetts tillräckligt att straffbelägga grov oaktsamhet. Om det i stället gäller överträdelse av t.ex. tillståndsvillkor, som vanligen är preciserade, kan det finnas skäl att straffbelågga även oaktsamhet som inte är grov. De principer för vilka nu har redogjorts uttalades av lagrådet i samband med behandlingen av förslaget till strålskyddslag prop. l9878888 209. Åsidosättande ny s. av villkor eller föreskrifter enligt kärntekniklagen bör mot bakgrund av vad som nu har sagts kunna föranleda straff även vid oaktsamhet som inte är grov.

De ansvarsbeståmmelser som finns i kärntekniklagen är endast tillämpliga i begränsad utsträclming. Det krävs i princip att uttryckliga villkor eller föreskrifter har åsidosatts eller att de särsldlda omständigheter som anges i 25 § första stycket 1 eller i 27 § föreligger. Om någon bryter mot de

allmänna bestämmelserna i 10 § utan att situationen är förutsedd och

reglerad i tillståndsvillkor eller i föreskrifter kan 25 § inte tillämpas. Det kan ifrågasättas om detta är lämpligt. Det måste enligt utredningen anses vara otillfredsställande om t.ex. ett åsidosättande av säkerheten i en kämteknisk anläggning på grund av grov oaktsamhet från personalen inte

214 skulle kunna beivras av den anledningen att situationen inte förutsetts i tillståndsvillkoren men bort förutses av tillståndshavaren. Här förutsätts då att ansvar inte heller kan utkrävas enligt någon bestämmelse i brottsbalken. Det bör därför införas en ny bestämmelse i kärntekniklagen, 24 a som kan tillämpas i sådana fall. Motsvarande bestämmelser finns i strålskyddslagen och i annan lagstiftning som reglerar farlig verksamhet. Bestämmelsen bör utformas så att till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot 10

För ansvar enligt kämtekniklagens bestämmelser bör gälla att det inte rör sig om ringa fall. En motsvarande bestämmelse finns i strålskyddslagen och i flera andra lagar som innehåller specialstraffrättsliga bestämmelser.

Vad gäller ansvar vid grova brott mot kämtekniklagen och frågan om införande av en högre straffskala i sådana fall övervägs detta i avsnitt 5.6.

5.5 Utländskt kärnavfall och använt kärnbränsle

i Sverige

5.5.1 Inledning

Den som bedriver kämtelmisk verksamhet i Sverige är i olika avseenden beroende av import av material och ämnen. Sverige har därför ingått bilaterala avtal med flera stater om samarbete och kontroll inom kämener-

giområdet. Vidare har ABB Atom och Studsvik AB ingått olika avtal med

utländska företag som för Sveriges del innefattar både införsel och utförsel

såväl kärnämnen kärnavfall. Det sker härvid ett samarbete mellan

av som

svenska och utländska företag. Sålunda har ABB Atom utarbetat metoder

bearbetning av kämämnekämavfall som utländska företag kan utnyttja,

medan vissa metoder för behandling av kärnämne processrester endast

finns utomlands och där utnyttjas för svenskt material.

215 Näringsutskottet behandlade i maj 1986 NU 19858625 s. 10-11 vissa

motioner c och vpk med begäran om att riksdagen skulle uttala respektive

besluta att radioaktivt avfall från andra stater inte skulle få tas emot för slutförvaring i Sverige. Motionerna föranleddes av bl.a. de diskussioner som förevarit om att Västtyskland skulle överta ansvaret för det svenska kämbränsleavfall som skickats till La Hague i Frankrike för upparbetning mot att Sverige skulle ta emot och utan föregående upparbetning slutförvara s.k. MOX-bränsle från västtyska kämkraftsreaktorer. Med anledning av motionerna uttalade utskottet, att som grundläggande princip för Sveriges agerande borde gälla att varje land tar fullt ansvar för det kåmbränsleavfall som uppkommer inom landet.

Regeringen har därefter i december 1986 tagit ställning till en ansökan av Studsvik AB om behandling och tidsbegränsad lagring av utländskt kämavfall. Regeringen framhöll därvid, att en grundläggande princip för Sveriges vidkommande när det gäller använt kämbränsle och kämavfall är att varje land självt tar ansvar i alla led för det material som uppkommer inom landet. Vidare uttalade regeringen att detta innebär bl.a. att någon lagring av utländskt använt kämbränsle eller kämavfall inte skall förekomma i Sverige. Detta principiella förbud innebär dock inte att utländskt använt kämbränsle och kämavfall inte får förvaras här under en begränsad tid för att genomgå en behandlingsprocess eller en undersökning.

5.5.2 Förekomst i Sverige av utländskt kämämne och kämavfall

Utländskt kämämnekämavfall förs in eller har förts i Sverige för olika ändamål. I vissa fall förekommer restprodukter med innehåll av uran eller använt kämbränsle, vilket definitionsmässigt är att anse som kämämne. De ändamål för vilka införseln sker är i huvudsak följande.

216 Restprodukter från kämbränsleframställning, som innehåller uran, behandlas för att så mycket uran som möjligt skall kunna återvinnas. Dessa uranhaltiga restprodukter utgör kärnämne.

Lågaktivt kämavfall från kämkraftverk tas emot för behandling t.ex. för förbränning, dekontaminering och smältning. Syftet är dels att reducera avfallsvolymema, dels att få en avfallsform som är lämpligare för fortsatt hantering.

Reaktordelar, verktyg och annan utrustning och material som har blivit radioaktiv och som har transporterats till och från Sverige för reparation och service eller som har medförts av utländska ägare för användning här. Sådant material utgör enligt gällande bestämmelser kämavfall.

4. Bestrålat bränsle tas emot för undersökning i Studsvik. Detta material utgör kämämne.

Använt kämbränsle MOX-bränsle som har tagits emot för slutförvaring här. Det utgör kämämne.

I det följande lämnas en redogörelse för dessa olika fall.

Vissa uranhaltiga restprodukter från kdmbrânsleñamstâllning

Vid tillverkning av kämbränsle uppkommer restprodukter som innehåller uran. Man strävar efter att återvinna så mycket som möjligt av uranet ur dessa restprodukter av såväl ekonomiska skäl som av säkerhets- och strålskyddsskäl.

Det förekommer ett omfattande samarbete mellan svenska och framför allt tyska företag för att göra denna hantering så effektiv som möjligt. ABB Atom har sedan länge ett avtal med numera Siemens AG, Brennelement-

217 werk Hanau i Tyskland samarbete. Det bolaget sänder därför brännbart om material, kalkslam och filter till ABB Atom för bearbetning. Bearbetningen sker i Studsvik och Ranstad Ranstad Mineral AB. ABB Atom har även en anläggning för uranåtervinning jonbytaranläggning som nu utnyttjas egen endast för restprodukter från verksamheter i Sverige. Efter bearbetningen i Studsvik och Ranstad, återsänds de utländska produkterna till ABB Atom där de lagras i avvaktan på ytterligare behandling. Vissa restprodukter lakrester som uppstår i Ranstad innehåller så låga halter uran och andra radioaktiva ämnen att de efter en strålskyddsmässig bedömning och ett

fritagande från safeguardkontrollen

i princip skulle kunna behandlas som icke radioaktivt avfall.

Ldgaktivt kdmaxfall från kärnkraftverk

Det lågaktiva avfall som kommer till Sverige för att behandlas kan indelas i två huvudgrupper, nämligen brännbart och icke brännbart.

Vad gäller det brännbara avfallet driver Studsvik AB sedan drygt 10 år en anläggning för förbränning av lågaktivt avfall från kämkraftanläggningar, sjukhus och forskningslaboratorier. Det kan t.ex. röra sig skyddskläder, om trasor och pappershanddukar som kan ha eller har kommit i kontakt med radioaktivt material. Sådana sopor klassificeras alltid lågaktivt avfall, som oavsett om de blivit nedsmutsade med radioaktiva ämnen eller ej. Förbränningen gör att avfallsvolymen minskas betydligt. Förekommande radioaktiva ämnen blir huvudsakligen kvar i askan, som i förhållande till ursprungsmaterialet är mer homogen och väldefinierad. Dessutom kan aktivitetsinnehållet noggrannt fastställas. Allt detta är betydelse for av slutförvaringen.

Förbränningsugnen är utrustad med effektiva rökgasñlter fångar som upp eventuella lättflyktiga beståndsdelar. Rökgasema och filtren, liksom askan, kontrolleras ständigt av Studsvik med avseende på radioaktivitet. Kontroller-

218 na övervakas av strålskyddsinstitutet genom föreskrifter om gränsvärden för utsläpp från förbränningen samt genom stickprovskontroller. Förbränning av utländskt kämavfall startade i början av 1980-talet. Tillstånd till förbränningsanläggningen gavs av regeringen den 14 juli 1983. Som tillägg till beslutet föreskrev regeringen i beslut den 4 december 1986, att radioaktivt brännbart avfall från utländska kunder fick lagras i anläggningen enbart som ett direkt led i en behandlingsprocess. Dessförinnan hade strålskyddsinstitutet i villkor för driften av förbränningsugnen föreskrivit en maximal uppehållstid för askan och det utsorterade materialet om två år.

Sedan år 1983 fram till och med första halvåret 1991 har Studsvik för förbränning infört totalt ca 2 353 ton avfall från 18 olika västtyska kärnkraftverk, som enligt de västtyska transportdokumenten innehöll ca 3,5 TBq av främst k0bolt-60. Fram till den l september 1991 har totalt ca l 902 ton förbränts. All aska från förbränning före år 1990 är retumerad. Under år 1990 har 253 ton västtyskt avfall behandlats. Under perioden den 1 januari-3O augusti 1991 har 149 ton tyskt avfall behandlats. Returema, liksom transporterna till Studsvik, sköttes tidigare av det tyska transportföretaget Transnuklear. Numera sköts transporterna av Gesellschaft für Nuclear Service GmbH GNS. De flesta tyska kämkraftföretagen är delägare i GNS. GNS utnyttjar i sin tur Deutsche Bundesbahn för transporterna som till allra största del sker på järnväg. Det obrännbara avfallet och askan efter förbränningen återsänds till det kraftverk varifrån det kommit, antingen direkt eller via kompaktering i Studsvik eller Karlsruhe. Enligt uppgift från Studsvik har t.ex. inget avfall enligt deras kännedom skickats till någon anläggning utanför Tyskland. Den l september 1991 fanns vid Studsvik ett buffertlager av oförbränt tyskt kämavfall omfattande 251 ton.

Förbränningen sker kampanjvis för varje kärnkraftverk och askan samlas upp separat i plåtfat. Det är således möjligt att till varje kärnkraftverk återsända den aska som förbränningen av det avfallet gett upphov till. På grund av att det är besvärligt och dessutom från strålskyddssynpunkt

219 olämpligt att göra en mycket noggrann tömning av all aska kan en marginell korskontamination förekomma dvs. spår av aska från tidigare förbränningar kan komma med. Detta är speciellt tydligt vid förbränning av uranhaltigt material från ABB Atom där i vissa fall kobolt-60 kan detekteras i askan trots att det inte förekommer i avfallet som förbränns.

Det icke-brännbara avfallet består av metallskrot såväl i form av kasserade verktyg och andra smådelar som stora komponenter och maskindelar. Studsvik erhöll år 1987 tillstånd att ta i drift en smältugnsanläggning för lågaktivt metallskrot. Anläggningen utgör ett komplement till de behandlingsmetoder för lågaktivt avfall som finns vid Studsvik. Det stora användningsområdet är att homogenisera lågaktivt skrot genom smältning för att därigenom möjliggöra en noggrann aktivitetsbestämning av materialet. På detta sätt får man också ett bättre underlag för en eventuell friklassning enligt strålskyddslagen. I vissa fall kan det även vara motiverat att smälta skrotet för att uppnå en volymreduktion. Anläggningen används för material av både svenskt och utländskt ursprung.

Sedan smältugnen togs i drift i slutet av år 1987 har drygt l 000 ton metallskrot smälts juni 1991. Huvuddelen kommer från de svenska kraftverken och Studsvik men även ett parti med material från ett tyskt kämkraftverk har tagits emot. Skrotet består av såväl partier med olika komponenter såsom rör, ventiler m.m., som individuella större delar son1 värmeväxlare m.m. Dessa större komponenter måste delas i mindre delar innan de smälts ner. Det material som smälts ner innehåller endast låga halter av radioaktiva ämnen. Smältan hälls över i formar och får sedan svalna. Det material som kommer från de svenska kraftverken förvaras därefter i Studsvik för att radioaktiviteten skall avklinga. Från varje smälta tas prov för aktivitetsbestämning. Undersökningar har visat, att dessa prov år representativa för hela smältan och därigenom kan en noggrann aktivitetsbestämning göras. Utifrån dessa mätningar är det möjligt att bedöma när de enskilda göten kan friklassas enligt strålskyddslagen. Enligt

220 Studsviks beräkningar kan den största delen av behandlat material friklassas enligt strålskyddslagen efter 15-20 år. Avsikten med behandlingen är att det friklassade materialet skall kunna återföras till jämverken som vanligt skrot. Någon frildassning enligt kärntekniklagen är dock, som tidigare sagts, inte möjlig med nuvarande bestämmelser.

g Det utländska materialet avser man att behandla på motsvarande sätt. Tidigare har ingen lagring i Sverige av sådant material skett under längre tid än av kâmkraftinspektionen medgivna två år. Regeringen har emellertid nyligen beslutat att lagring under längre tid skall vara möjlig. Detta beslut redovisas närmare i avsnitt 5.5.4.

Övrig hantering av utländskt kärnaifall m.m.

Vid sidan av det avfall som förs in för att genomgå egentlig avfallsbehandling enligt vad som nyss har beskrivits förekommer olika typer av verksamheter i experimentsyfte m.m. Studsvik AB har tillstånd enligt strålskyddslagen att införa radioaktiva ämnen som inte kräver särskilt tillstånd enligt kämtekniklagen samt tillstånd att till företag och institutioner överlåta sådana ämnen. Vidare förekommer i Studsvik forsknings- och utvecldingsarbeten. Studsvik tar för detta ändamål emot utländskt bestrålat bränsle som sedan i Sverige utsätts för bestrålning och olika slags undersökningar. Bränslet kan ha formen av fullångdsstavar eller hela element från kraftreaktorer. Vanligare är dock att det är fråga om stavsegment som är särskilt iordningställda för test- eller undersökningsändamål.

I praktiken har ibland uppkommit frågor om huruvida använt kärnbränsle och kämavfall skall anses som svenskt eller utländskt. Kåmbränsle som förvärvas från utländsk tillverkare och används i en svensk kärnreaktor blir givetvis att betrakta som svenskt använt kämbränsle. Det kommer att ingå i det svenska programmet för kämavfall på samma sätt som om bränslet framställts i Sverige. I vissa fall har emellertid äganderätten till bränslet

221 legat kvar hos den utländske ägaren även efter det att det har använts i Sverige. Det förekommer också att äganderätten till bränslet anses ha övergått till den som skall bruka det med förbehåll att det använda bränslet skall upparbetas i säljarlandet. Studsvik AB har sålunda avtal med Förenta Statemas Department of Energy om leverans av kämbränsle för drift av forskningsreaktom R 2. I denna reaktor har tidigare endast använts höganrikat bränsle. Samma förhållande har gällt för de flesta forskningsreaktorer i världen och ägarna till dessa har liknande avtal. Efter användning skall enligt avtalet bränsleelementen sändas till anläggningen Savannah River Plant i sydöstra delen av Förenta Staterna för upparbetning. Denna anläggning är emellertid stängd för närvarande av miljö- och säkerhetsskäl efter ett utslag i amerikansk domstol. Med anledning härav sker nu lagring av detta bränsle i Studsvik i awaktan på att anläggningen åter skall öppnas. Under år 1988 påbörjades i Studsvik en successiv övergång till låganrikat bränsle. Övergången är en följd av ett amerikanskt program det s.k. RERTR-programmet, vars syfte är att minska riskerna för spridning av potentiellt kämvapenmaterial från forskningsreaktorer. I december 1990 godkände kärnkraftinspektionen att man i Studsvik började använda låganrikat bränsle för R2. Under högst två år får drift ske med användning av både hög- och låganrikat bränsle.

Studsvik införde vidare i början av 1970-talet tre obestrålade bränsleelement från ENEA, Italien. Syftet med införseln var att genom bestrålning av

bränsleelementen i Ågesta-reaktom studera bränslets funktion och att

genomföra efterbestrålningsundersökningar vid Studsviks laboratorier.

Äganderätten skulle kvarstå hos ENEA. Sedan undersökningarna genomförts

överfördes bränsleelementen till Studsviks förvaringsanläggning. Studsvik ansökte därefter hos kämkraftinspektionen om att få förvärva elementen. Enligt Studsvik var det lämpligt att elementen slutförvarades i Sverige, eftersom bränslet inte i någon väsentlig grad skiljer sig från det material som förvaras i CLAB. Vid handläggningen av ärendet avstyrkte strålskyddsinstitutet att Studsvik skulle beviljas tillstånd till att förvärva elementen

222 med hänvisning till att det var fråga om utländskt material. Kämkraftinspek tionen beviljade dock Studsvik tillstånd till förvärvet genom ett beslut den ll december 1989. Kämkraftinspektionen anförde därvid bl.a. följande med anledning av regeringens tidigare uttalande om utländskt kämavfall.

Kämkraftinspektionen har vid sin tolkning av regeringens uttalande funnit att det faktum att de tre bränsleelementen infördes till Sverige i obestrålad form, att användningen skett i svensk kåmkraftreaktor Ågesta samt att efterföljande tester en genomfördes inom ramen för Studsviks tillstånd att bedriva forskningsverksamhet inom kämenergiomrädet innebär att bränsleelementen uppfyller förutsättningarna för att betraktas som svenskt använt kärnbränsle oaktat att ENEA hela tiden stått som formell ägare till kärnämnet. Ett förvärv av bränslet innebär att Studsvik tar sitt ansvar i enlighet med regeringens uttalande.

Vid sidan av nu nämnda hantering förekommer i Sverige även viss annan verksamhet med utländskt kämavfall och kämbränsleprover. Bestrålade prover utgör på grund av den mycket höga aktiviteten väsentliga strålskyddsproblem. Kärnkraftverken importerar radioaktiva preparat och lösningar för kalibrerings- och laboratorieändamâl. Vidare transporteras kontaminerade tillbehör och verktyg till och från externa reparations- och underhällsverkstäder såväl inom som utom Sverige. Det är här ofta inte fråga om avfall i egentlig mening utan om olika material m.m. som blivit radioaktiva och som därför enligt kämtekniklagens nuvarande definition är kämavfall. Det förekommer också transporter mellan kärnkraftverken och utlandet av verktyg och annan utrustning när en utländsk entreprenör har engagerats för ombyggnads- eller serviceverksamhet. ABB Atom utför service och reparationsuppdrag under revisionsavställningar på utländska kärnkraftverk. Vidare har bolaget rätt att överlåta radioaktiva ämnen.

Översikt över införsel av kâmaxfall m.m. åren 1980-1987

Vad gäller den totala omfattningen av införsel av kärnavfall för perioden 1980-1987 framgår följande enligt uppgifter från kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet. För fullständighetens skull har även uppgifter om utförsel kämavfall tagits med. Uppgifterna ställdes samman med av anledning av Transnuklearaffären, se nedan.

Tillstånd lågaktivt kämavfall till Studsvik ABs till införsel av avfallsanlâggning medgavs under perioden 1980-1987 i 366 fall. Avfallet kom i huvudsak från Västtyskland. I 5 fall kom det från Italien och i l fall från Finland.

Från december 1983 skedde utförsel av kärnavfall från Studsvik ABs avfallsanläggning i 337 fall till Västtyskland och i 2 fall till Italien.

Härutöver infördes i ett 75-tal fall kämavfall till andra anläggningar inom Studsvik AB än avfallsanläggningen och utfördes kämavfall i ca 180 fall. Införseln kom från Danmark, USA, Frankrike, Finland, Storbritannien, Norge, Belgien, Schweiz och Holland, medan utförseln skedde till Polen, USA, i

Finland, Belgien, Holland, Schweiz, Östtyskland, Iran, Japan,

Kanada och Kamerun. Införseln har bl.a. avsett provbitar för dekontamineringsprov, jonbytarmassa för avfallsexperiment samt inköp olika ämnen för försäljning till sjukhus och FOA. av Utförseln har på motsvarande sätt avsett provbitar och kapslingsprover för materialundersökning, oxider och ämnen för försäljning, bränsleverktyg son1 tidigare lånats in m.m.

Införsel kämavfall till ABB Atom skedde i ett 40-tal fall från av Storbritannien, USA, Finland, Norge, Frankrike, Taiwan och Västtyskland, medan utförsel från ABB Atom anmäldes i 32 fall och avsåg Finland, USA, Norge, Västtyskland och Taiwan. Införseln avsåg bl.a. mätinstrument, bränsleverktyg. kamerautrustning och rörbitar. Utförseln avsåg liknande objekt och i flera fall samma objekt som tidigare förts in.

Till Ringhals infördes i 81 fall kämavfall från USA, Danmark, Västtyskland, Storbritannien, Franluike, Belgien resp. Norge. Från Ringhals utfördes i 82 fall kärnavfall till USA, Storbritannien, Danmark, Belgien, Västtyskland, Frankrike, Jugoslavien, Norge, Schweiz resp. Italien. Införseln avsåg bl.a. materialprov, instrument, kalibreringsprepamt, svets- och tubdragningsut-

224 rustning, detektorer, verktyg m.m. Utförseln avsåg i huvudsak samma typ av material. Syftet med transporterna angavs vara reparationer, utlåning, inköp, garantibyte, retur, provning m.m. Till Forsmark infördes kämavfall i 22 fall från Storbritannien, Frankrike, Finland, Västtyskland resp. Norge. Från Forsmark utfördes kärnavfall i 15 fall till Finland, Västtyskland resp. . Norge. Till Oskarshamn infördes kämavfall i 24 fall från Frankrike, Västtyskland, USA resp. Finland. Från Oskarshamn utfördes kämavfall i 17 fall till Norge, Frankrike, USA resp. Finland. Införsel av kämavfall till övriga kämtekniska anläggningar skedde under perioden i 12 fall från Frankrike, USA, Västtyskland resp. Finland, medan utförsel skedde i ll fall till samma länder. Vad gäller transportemas innehåll avseende Forsmark och Oskarshamn har detta varit av samma art som angivits för Ringhals. Vissa transporter av liknande karaktär men i mindre omfattning har även ägt rum till och från Barsebäck.

Enligt vad som nu har redovisats avses i en betydande del av fallen kontaminerade verktyg och delar som skall undergå service. Som närmare exempel kan nämnas stödrör för frlterstavar och infastningshuvud till kondensatreningsfrlter som behöver skickas till Tyskland för komplettering och omlindning. När dessa skall återföras till Sverige, erfordras tillstånd enligt 19 § kärnteknikförordningen. Motsvarande gäller för t.ex. materialprover som varit utomlands för forskningsändamål.

I vissa fall meddelar strålskyddsinstitutet numera ramtillstånd för att förenkla hanteringen. Det kan t.ex. föreligga ett stort behov hos den som bedriver kämteknisk verksamhet att kunna införa utrustning i form av verktyg, maskiner, komponenter och kontrollutrustningar som används av entreprenörer eller som hyrs in. Ett ramtillstånd kan då beviljas för införsel och överlåtelse av kämavfall i form av kontaminerad utrustning. Till ett sådant tillstånd är knutet vissa villkor.

225 År 1987 avslöjades oegentligheter vid det västtyska företaget Transnuklear. Detta företag skötte bl.a. kämavfall mellan Västtyskland och transporter av Belgien och det framkom vid kontroller att innehållet i detta avfall inte alltid var det som hade deklarerats. Eftersom Studsvik AB hade vissa transportavtal med Transnuklear, granskades Studsvik ABs hantering av utländskt kämavfall av kämlcraftinspektionen och strålskyddsinstitutet. Myndigheterna konstaterade, att utförda transporter med ett undantag - genomförts enligt gällande bestämmelser. I enstaka fall påvisades oklarheter men dessa bedömdes vara av ringa betydelse för säkerheten. Kämkraftinspektionen anförde, att det borde inrättas ett system för registrering av transporter m.m. av kärnavfall. Ett sådant system borde baseras på principer liknande dem som tillämpas av inspektionen för kärnämne. Kärnkraftinspektionen motiverade sin ståndpunkt med behovet av att i tillsynsarbetet fortlöpande ha tillgång till en definierad och veriñerbar information om kämavfall. Det skulle enligt inspektionen innebära, att hittillsvarande tillsyn, som omfattat säkerhet avseende transport och den anläggningsmässiga verksamheten, kompletteras med en mer uttalad inriktning på tillsyn av säkerheten vid hantering m.m. av kämavfall som sådant.

Särskilt om införsel av använt kämbränsle MOX-bränsle

Sverige tog år 1987 emot vissa partier utbränt västtyskt kämbränsle för slutförvaring här. Samtidigt skulle Västtyskland ta emot ett parti utbränt svenskt kämbränsle som förvarades i Frankrike. Bakgrunden till denna bytesaffår var följande.

SKB slöt år 1977 ett avtal med Compagnie Générale des Matieres Nucléaires Cogéma om upparbetning av 57 ton använt kämbränsle. Enligt Cogémaavtalet gällde bl.a. att till Sverige skulle återföras visst avfall från upparbetningen, bl.a. förglasat högaktivt avfall, medelaktivt avfall innehållande plutonium samt lågaktivt avfall. I januari 1983 beviljade regeringen utförseltillstånd för det använda bränslet för upparbetning i

226 Frankrike. Sedan man i Sverige uppnått enighet om att direktdeponering av använt kämbränsle var att föredra framför upparbetning, uppkom frågan vad som skulle ske med det avfall som enligt Cogémaavtalet skulle återtas från Frankrike. Ett återtagande skulle kräva särskilda åtgärder och anläggningar som det nya svenska programmet för använt kämbränsle inte var utformat för. I det läget uppkom frågan att byta det svenska bränslet som upparbetats mot västtyskt använt bränsle. Det västtyska bränslet skulle kunna hanteras och slutförvaras i Sverige på samma sätt som svenskt använt kärnbränsle som inte upparbetats.

I Västtyskland hade vid denna tid motsvarande problem uppkommit vid hanteringen använt s.k. MOX-bränsle. Det tyska programmet för av omhändertagande av det använda bränslet var inriktat på upparbetning. Därvid återvinns kvarvarande uran och nybildat plutonium. Man började i Västtyskland tidigt använda detta plutonium som bränsle i lättvattenreaktorer genom att plutoniumoxid blandades med uranoxid till blandoxidbränsle vanligtvis kallat MOX Mixed Oxide. Det ursprungliga MOX-bränslet var emellertid svårt att lösa upp i den gängse processen och kunde inte upparbetas på nytt. Det utbrända MOX-bränslet blev i sin helhet avfall. För det bränsle som därefter producerades utvecklades upparbetningsmetoder som dock inte kunde användas på det tidigare bränslet. Det uppstod därför ett problem vad man skulle göra med detta använda bränsle.

År 1985 ingick SKB ett avtal med västtyska motparter att byta det om använda svenska kärnbränsle som överförts till Frankrike mot 24 ton västtyskt använt MOX-bränsle. Som resultat av bytet tog Västtyskland över avfallsproduktema samt det uran och plutonium som erhölls från det svenska bränslet efter upparbetningen. Plutoniet kommer i Tyskland att användas för tillverkning av nytt bränsle till kämkraftsreaktorer. För svensk del innebär bytet att det använda MOX-bränslet som omfattas av bytesaffáren kommer att mellanlagras i SKBs centrallager för använt bränsle CLAB och därefter slutförvaras i Sverige. Bytet har godkänts av regeringen.

227 Transporter av MOX-bränslet till Sverige genomfördes åren 1987-88 och har nu avslutats. Det omhändertas här på samma sätt som svenskt använt kämbränsle.

5.5.3 Regleringen av införsel och lagring utländskt kämavav fall m.m.

Allmänt om regleringen enligt kärntekniklagen och käntteknilgñrordningen

Det finns inga författningsbestämmelser som tar sikte särskilt på hantering och förvaring av utländskt använt kämbränsle och kämavfall i Sverige. Däremot finns vissa bestämmelser om införsel sådant material. av

Införsel till Sverige av använt kärnbränsle och kärnavfall anses enligt l § kärntekniklagen som kämteknisk verksamhet. Enligt huvudregeln gäller därför att särskilt tillstånd fordras för införsel. Frågor tillstånd till om införsel av medelaktivt och lågaktivt kämavfall prövas strålskyddsinstituav tet efter hörande av kämkraftinspektionen vad villkor eller föreskrifter avser som behövs med hänsyn till säkerheten. Frågor om införsel av högaktivt avfall från upparbetning samt använt kärnbränsle Är prövas av regeringen. det fråga om vissa mindre mängder sker dock prövningen av kärnkraftinspektionen 16 § kämteknikförordningen.

Utförsel av använt kämbränsle utgör i likhet med införsel kämteknisk verksamhet och kräver särskilt tillstånd eftersom det är fråga om kämämne. I lagen anges inte att motsvarande gäller för utförsel kämavfall. Det av krävs dock tillstånd till transport av kämavfall, eftersom sådan transport räknas som kämteknisk verksamhet men själva utförseln anses inte som kämteknisk verksamhet.

228 Frågor som prövas av regeringen

Regeringen prövar i princip endast frågor införsel högaktivt avfall om av från upparbetning samt införsel använt kämbränsle. Den införsel som av aktuell och prövades regeringen gällde MOX-bränsle. Insenast var som av försel annat kämavfall än högaktivt avfall från upparbetning prövas av av strålskyddsinstitutet. Om en fråga om införsel av sådant avfall är av större principiell betydelse kan det hända att bestämmelsen att strålskyddsinstitutet prövar sådana frågor frångås. Det skedde år 1986 när Studsvik ansökte om tillstånd införa, inneha och under period 10-15 år lagra låg- och att en av utländska kunder till volym l 000 m. medelaktivt avfall från upp en av Med hänsyn till ärendets principiella vikt tog strålskyddsinstitutet initiativ till att regeringen, med frångående bestämmelsen i 19 § kämteknikförav ordningen, själv skulle pröva ansökningen. Regeringen beslöt därefter att avslå den.

Frågor strdlskyddsinstitutet efter hörande av kdmkrafiinspeksom prövas av tionen

Statens strålskyddsinstitut prövar enligt 19 § kämteknikförordningen frågor införsel annat kämavfall än högaktivt avfall från upparbetning. om av Strålskyddsinstitutet skall därvid inhämta yttrande från kämkraftinspektionen vad villkor eller föreskrifter behövs med hänsyn till säkerheten. avser som Vidare skall strålskyddsinstitutet fortlöpande till regeringen anmäla tillstånd har meddelats avseende införsel av kämavfall. som

Ärenden införsel kämavfall prövas inom strålskyddsinstitutets om av huvudenhet för kämenergi och beslut tas av avdelningschefen eller lägre chef. Ärendena bereds inom enheten för avfall och omgivningstillsyn. Yttrande inhämtas regelmässigt från kämkraftinspektionens huvudenhet för tillsyn.

229 Numera förekommer s.k. ramtillstånd för införsel av kämavfall. Tillstånden innebär, att tillståndshavaren under tid, som anges i tillstånden, får införa kämavfall utan särskild prövning. Sådana tillstånd finns för närvarande för vissa kärnkraftverk samt för ABB Atom. Tillstånden avser införsel och överlåtelse av kämavfall i form av kontaminerad utrustning av typen verktyg, maskiner, komponenter och kontrollutrustning som används av entreprenörer eller hyrs in.

5.5.4 Debatten om utländskt kämavfall samt problem i tillämpningen

Debatten om utländskt käntaxfall

Frågan om förekomsten av utländskt kämavfall i Sverige har under senare år flitigt debatterats i riksdagen. Den togs upp av riksdagens näringsutskott vid riksmötet 198485 i samband med frågan om upparbetningskontrakt med utländska företag. I några motioner yrkades, att Sverige inte skulle tillåtas bli förvaringsplats för utländskt kämavfall och att ett upphävande av redan ingångna upparbetningsavtal inte skulle leda till överenskommelser om det. Utskottet uttalade, att som en grundläggande princip för Sveriges agerande borde gälla, att varje land tar fullt ansvar för det kämavfall som uppkommer inom landet. Utskottet uttalade vidare att, om i ett isolerat fall inom ramen för gällande bestämmelser Sverige och något annat land gjorde ett utbyte av begränsade mängder av kämavfall, torde inte det på ett avgörande sätt stå i strid med den huvudprincip som utskottet angav NU 19848530.

Även vid riksmötet 198586 väcktes motioner c och vpk som tog sikte på

utländskt kämavfall. Det yrkades, att beslut skulle fattas om att radioaktivt avfall från andra stater inte skulle tas emot för slutförvaring i Sverige. Som har framgått i avsnitt 5.5.1 avstyrkte utskottet dessa motioner. Utskottet anförde därvid följande NU 19858625 s. 10-11.

230 Liksom då motsvarande motionsyrkanden behandlades förra året NU 19848530 vill utskottet påminna om att den nuvarande politiken är klart inriktad på slutförvaring av använt kämbränsle utan upparbetning. Enligt utskottets uppfattning bör vidare sorti grundläggande princip för Sveriges agerande gälla att varje land tar fullt ansvar för det kämbränsleavfall som uppkommer inom landet. För den händelse det i ett isolerat fall skulle förekomma att Sverige och något annat land gör ett utbyte av begränsade mängder av kämavfall torde inte detta på ett avgörande sätt stå i strid med denna princip. Utskottet avstyrker därför motionerna

l98586N447 c och 198586N446 vpk i här behandlade

delar. Utlåtandet godkändes av riksdagen rskr 323.

Utskottets uttalande har vid ett flertal tillfällen därefter upprepats eller blivit hänvisat till senast NU l98990z24 och NU 19909128. Frågan har även behandlats vid fråge- och interpellationsdebatter senast vid interpellationssvar 198990l28. Därvid har uttalats, att även om utländskt kämavfall i princip inte får förvaras i Sverige innebär detta inte förbud mot att utländskt använt kämbränsle eller kämavfall under en begränsad period finns här för undersökning eller som ett led i en behandlingsprocess. Det har ansetts angeläget, att Sverige har en tillräcklig kompetens på olika delar av kämavfallsområdet och det ses vidare som en stor fördel från miljösynpunkt att avfallet behandlas så att volymen reduceras. Det utländska avfall som behandlats i Sverige mäste emellertid, enligt vad som vidare uttalats, snarast återsändas till leverantören och kontraktspartnem måste vara ett väletablerat seriöst företag som kan garantera att avfallet återtas.

Även konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen uttalat sig i fråga om utländskt kämavfall i Sverige. Vid riksmötet 198687 företog konstitutionsutskottet en granskning efter en anmälan från vpk i fråga om import och export av kärnämnen och kämavfall. Utskottet uppmärksammade därvid särskilt import från Västtyskland av använt bränsle samt av restprodukter vid framställning av kämbränsle. Till grund för granskningen låg en inom regeringskansliet upprättad promemoria samt en utfrågning med miljö- och

231 energiministem. I promemorian redogjordes bl.a. för riksdagens och regeringens tidigare ställningstaganden bl.a. NU 19858625 samt lämnades en bakgrund till bytesaffaren med Västtyskland.

Konstitutionsutskottet konstaterade KU 19868733 s. 81, att den svenska politiken var klart inriktad på slutförvaring av använt kärnbränsle utan upparbetning. Det förhållandet att regeringen, som ett led i en strävan att skapa en enhetlig linje för avfallshanteringen och att frigöra Sverige från gamla bindningar till upparbetning, har tillåtit visst bränslebyte gav inte anledning till någon kritik från utskottets sida.

Frågan om utländskt kämavfall granskades ånyo av konstitutionsutskottet vid riksmötet 198889. I olika anmälningar till utskottet från riksdagsledamöter

c och vpk begärdes bl.a. klarlägganden av vilken redovisning och kontroll

som fanns av klyvbart material och avfall, vilka avtal som gällde samt hur mycket material som skickats ur landet och hur mycket som återkommit. Vid granskningen hade utskottet tillgång till ett omfattande skriftligt material som utarbetats av kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet. Utskottet uttalade bl.a., att granskningen gett vid handen att redovisningen och kontrollen av den aktuella verksamheten med klyvbart och radioaktivt material m.m. i stort sett fungerat på ett tillfredsställande sätt och att gällande lagstiftning på berörda områden iakttagits KU l9888930 s. 88.

Frågor med anknytning till utländskt kämavfall har även behandlats i utrikesutskottet och riksdagen i samband med debatter om EG-anpassningen. Dessa frågor behandlas i avsnitt 5.5.5.

Problem i tillämpningen

Vid handläggningen av ärenden som gällt utländskt kämavfall har kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet framhållit olika aspekter enligt kämtekniklagen respektive strålskyddslagen. Det har särskilt aktualiserats

i

232 i samband med behandlingen av Studsviks ansökan hos kämkraftinspektionen år 1987 om att få ta i drift en smältugnsanläggning för lågaktivt metallskrot. Anläggningen har närmare beskrivits i avsnitt 5.5.2. Studsvik begärde att man skulle få möjlighet att lagra det smälta materialet vid Studsvik i avvaktan på att aktiviteten i materialet avklingade till så låga nivåer att det kunde friklassas. Tiden för sådan lagring borde enligt Studsvik kunna vara upp till 20 år.

Kämlcraftinspektionen prövade ansökningen enligt kämtekniklagen i maj 1988. Kärnkraftinspektionen medgav drift av smältugnen för lågaktivt metallskrot men anförde att det som förutsättning för medgivandet gällde att material i ursprungsform eller som smält metall och slagg, som införts från utlandet och inte hade friklassats av strålskyddsinstitutet inom två är från införseltidpunkten skulle återsändas till avsändaren.

Strälskyddsinstitutet prövade i juli 1988 ansökningen från strålskyddssynpunkt och medgav drift i enlighet med av Studsvik lämnade uppgifter.

Studsvik överklagade kämkraftinspektionens beslut till regeringen vad avser den uppsatta tidsgränsen två år.

I sitt yttrande till regeringen över besvären anförde kämkraftinspektionen att följande faktorer varit styrande för inspektionens beslut.

Lagen om kämteknisk verksamhet ger i nuvarande utformning någon formell möjlighet till friklassning motsvarande den som finns i strålskyddslagen. Oberoende av en friklassning enligt strålskyddslagen förblir således de aktuella smältproduktema från ugnen i Studsvik i juridisk mening kärnavfall av utländskt ursprung. Bestämmelserna i lagen om kämteknisk verksamhet innebär att en tillståndshavare har ett heltäckande ansvar för hantering och slutförvaring av i verksamheten uppkommet kämavfall. Med átersändning inom två år finns enligt kämkraftinspektionens mening rimlig trovärdighet i att det utländska bestållareföretaget

finns kvar och återtar ansvaret för sitt avfall. Vid bifall till Studsvik ABs besvär kommer Studsvik AB under hela lagringstiden tidrymder på 10-20 år synes kunna bli aktuella att ha ansvaret enligt lagen om kämteknisk verksamhet for det utländska kämavfallet. I den mån det även efter friklassning skulle visa sig svårt att avyttra smältproduktema för vidare användning har Studsvik AB ansvaret för en tillfredsställande slutlig deponering av avfallet vilket inte bör erbjuda några säkerhetsmässiga problem.

Regeringen har i olika beslut anvisat en synnerligen restriktiv hållning till lagring av utländskt kämavfall i Sverige. Kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet har här olika uppfattning om hur uttrycket lagring som ett direkt led i en behandlingsprocess skall tolkas. Strålskyddsinstitutet anser att det är en i strålskyddssammanhang etablerad behandlingsmetod att långtidslagra radioaktivt avfall för avklingning, medan kärnkraftinspektionen tolkar uttrycket som det vanligen används inom processindustrin, dvs. en begränsad tids lagring för anpassning till satsvis bearbetning smältning och transporter.

Strålskyddsinstitutet framförde i sitt yttrande till regeringen över besvären utöver en annan tolkning av lagring som ett direkt led i en behandlingsprocess även strålskyddsskäl till att tillåta att materialet lagrades längre tid än två år i avvaktan på friklassning. Institutet skrev bl.a.

Att skicka material utomlands kan således enligt institutets bedömning innebära en osäkrare kontroll av materialet än om det stod under de svenska myndigheternas kontroll och vidare risk för en något förhöjd dosbelastning.

Om kämavfallet kunde lagras i Studsvik längre än två år, vilket inte skulle innebära någon nämnvärd extra kostnad, skulle strålskyddsinstitutet få lättare att få igenom ett önskemål om lagring ytterligare något år längre än planerat för att därigenom minska aktivitetsinnehâllet i material som friklassas även om detta inte skulle vara ett gränssättande krav från strålskyddssynpunkt. En sådan extra lagring ligger i linje med institutets tillämpning av ICRPs optimeringsprincip.

Regeringen prövade ärendet den 26 september 1991 och upphävde kämkraftinspektionens beslut om att material som införts från utlandet och

234 inte friklassats av strålskyddsinstitutet inom två år från införseltidpunkten skulle återsändas till avsändaren. Regeringen föreskrev i stället att strålskyddsinstitutet vid prövning av tillstånd för införsel av kämavfall skall bestämma den tid som kan komma i fråga för lagring i Sverige av kämavfallet. Regeringen anförde vidare att strålskyddsinstitutet bör tillse att den som ansöker om tillstånd kan visa att kämavfallet kan återgå till den utländske ägaren.

Regeringen yttrade i beslutet bl.a. följande.

Med behandlingsprocess avses, enligt regeringens uppfattning, att materialet genomgår en process som avser att förändra dess egenskaper dvs. volym, form, aktivitetsinnehåll, kemiska egenskaper m.m. Lagras materialet i anslutning till behandlingen i syfte att dess aktivitetskoncentration under lagringsperioden skall sjunka så att strålskyddsinstitutet enligt 4 § strålskyddsförordningen 1988293 skall kunna medge undantag från tilllämpningen av strålskyddslagen 1988220 s.k. friklassning bör en sådan lagring kunna anses utgöra ett direkt led i en behandlingsprocess. Enligt regeringens mening bör längre tid för sådan lagring än två år kunna tillåtas om detta kan anses fördelaktigt från strålskyddssynpunkt och säkerhetsluavet kan tillgodoses. Den tid för lagring i Sverige som kan komma i fråga bör bestämmas vid tillståndsprövningen för införsel av kämavfall enligt 19 § förordningen 198414 om kämteknisk verksamhet. Som grundläggande princip bör dock gälla att slutlig lagring i Sverige av utländskt kärnavfall inte får förekomma.

5.5.5 Internationella aspekter

FN och IAEA

Internationella transaktioner med kårnavfall och annat farligt avfall har under senare tid särskilt uppmärksammats av FN. En konvention om kontroll av internationell hantering av farligt avfall antogs i mars 1989 av UNEP United Nations Environment Programme och öppnades för

235 undertecknande. Denna konvention, Basel Convention on the Control of Transboundary Movements of Hazardous Wastes and their Disposal, tar dock inte sikte på kåmavfall. I artikel 1 sägs således att radioaktivt avfall som omfattas av andra internationella kontrollsystem utesluts från konventionens tillämpningsområde.

Frågan om kämavfall aktualiserades i en rapport till generalförsamlingen den 20 september 1989 Effects on the environment of the dumping of nuclear wastes. Report of the Secretary-General A44480. I rapporten ges en översikt över olika typer av kärnavfall, inklusive använt kämbränsle, över riktlinjer och principer för hantering och omhändertagande av kämavfall samt över vissa konsekvenser för miljön vid dumpning av kämavfall. Vad gäller samarbete mellan olika länder i fråga om hantering av kämavfall behandlas främst transporter av använt kämbränsle i samband med upparbetning. Vidare behandlas frågan om internationella förvar där flera länder skulle tänkas kunna samarbeta. Rapporten tar också upp frågor som gäller illegal export av kämavfall och annat farligt avfall till vissa utvecklingsländer. Här erinras om det arbete som pågår inom IAEA för att få fram allmänt accepterade riktlinjer.

IAEAs generalkonferens antog i september 1988 en resolution om dumpning av kämavfall Dumping of nuclear wastes, resolution GCXXXIIRes490. Man beslöt, att tillsätta en arbetsgrupp med experter från olika länder med uppgift att arbeta fram en internationell överenskommelse om internationella transaktioner med kämavfall. Vidare uttalades i resolutionen b1.a., att man fördömde all hanteringdumpning kämavfall kunde inverka andra av som länders suveränitet eller som kunde utgöra en fara för miljön eller folkhälsan i andra länder. Det uttalades också, att man uppmanade varje medlemsstat att vidta nödvändiga åtgärder för att garantera att dess internationella transaktioner med kämavfall genomförs i enlighet med erforderliga krav i respektive export-, import- och transitstat.

236 På grundval av resolutionen tillsattes en expertgrupp med experter och observatörer från 26 medlemsländer, däribland Sverige. Gruppen arbetade fram ett förslag till riktlinjer för internationella transaktioner med kämavfall Code of practice on the international transboundary movement of radioactive waste. Gruppens förslag till riktlinjer antogs av IAEAs generalkonferens år 1990. De antagna riktlinjerna är inte bindande på samma sätt som en konvention. Det är i stället fråga om rekommendationer som staterna skall sträva efter att följa men som de inte är juridiskt bundna att följa. På sikt eftersträvar man dock att en konvention i ämnet utarbetas.

De riktlinjer som expertgruppen arbetat fram tar sikte på sådana åtgärder som gör det möjligt att internationella transaktioner med kämavfall skall kunna genomföras på ett säkert sätt och under full kontroll av myndigheterna såväl i export- som i importlandet. Använt kämbränsle omfattas i och för sig av riktlinjerna men då endast om det är avsett för slutförvaring. Hantering av använt kämbränsle som skall upparbetas regleras således inte i riktlinjerna. Enligt riktlinjerna skall transaktioner kunna äga rum endast sedan de godkänts av alla stater som berörs och under förutsättning av att dessa stater har en administrativ och teknisk förmåga och struktur för ett genomförande i enlighet med internationella säkerhetsföreskrifter. Det framhålls, att enligt IAEAs safety principles skall skyddet för människor i en grannstat för radioaktiva utsläpp inte vara mindre än för människor i det land där ett utsläpp kan tänkas äga rum. Det framhålls också, att det är en rättighet för varje stat att förbjuda införsel, utförsel och transitering av kämavfall. En stat som har exporterat kämavfall skall vara beredd att företa nödvändiga åtgärder för ett återtagande av kämavfallet, om exporten inte kan ske enligt de fastställda principerna.

De stater, som organiserar internationella transporter av kämavfall, skall också inrätta behöriga myndigheter och införa nödvändiga rutiner för internationella transaktioner med kämavfall. De skall även i övrigt vidta

237 nödvändiga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att sådana transaktioner skall kunna ske i överensstämmelse med överenskommelsen.

EG och frågan förvaring och lagring av använt kämbrânsle och om kdmaifall

Inom EG pågår ett arbete med syfte att på sikt skapa gemensamma regler för anslutna länder hantering av kärnavfall. För närvarande saknas dock om politik och strategi beträffande förvaring och lagring av en gemensam använt kämbränsle och kärnavfall och de legala instrument som finns är av icke-bindande Samarbetet baserar sig frivillighet och de enskilda medlemsländerna har förbehållit sig rätten till eget beslutsfattande i dessa frågor.

Riktlinjerna för det frivilliga samarbetet kan sägas vara fastlagda år 1980 i rådsresolution. Resolutionen, är icke-bindande rättsakt, innehåller en som en åtgärdsplan avseende radioaktivt avfall OJ C 511, 29.2.1980. Inom en forskning och utveckling har vidare fattats beslut EGs ramprogram för ett ett femårigt forskningsprogram beträffande hantering och lagring av om radioaktivt avfall O.J. L 39528 30.12.1989. Med programmet vill man få fram ett system för hantering kärnavfall som minskar riskerna för av skador på människor och miljö. I EG-kommissionens förslag till beslut om programmet COM 89 även redogörelse för och en utvärdering av ges en det forskningsprogram området genomförts under perioden 1985som 1990.

Frågan förvaring och lagring kämavfall är nu föremål för ett ökande om av intresse. Syftet är att reglerna i de olika EG-ländema för kategorisering av kämavfall, lagring, behandling och slutförvaring på sikt skall kunna harmoniseras. Samarbetet gäller även frågan om återanvändning av metall och annat skrot från kämtekniska anläggningar. Här finns vissa gemensamma riktlinjer för friklassning m.m.

238 I en rapport som kommissionen lade fram i slutet av år 1989 om sambandet mellan miljö och energi diskuterades frågan om awägningen mellan miljöhänsyn och energiförsörjning och skisserades förslag till riktlinjer för medlemsländernas framtida agerande. I den senaste Lomékonventionen, Lomé IV dvs. det samarbets- och biståndsavtal EG har med 69 - som länder i Afrika söder om Sahara, i den västindiska övärlden och i Stilla havet ACP-1ändema, åtar sig gemenskapen att förbjuda såväl direkt som indirekt export av radioaktivt och annat farligt avfall till ACP-ländema, medan ACP-ländema å sin sida i princip åtar sig att förhindra import av avfall från såväl EG som andra länder.

EG-ländema Storbritannien och Tyskland tillämpar numera båda principen att varje land skall svara för sitt eget kämavfall och att tar hand man om andra länders avfall för slutförvaring. Inget av länderna har dock infört lagstiftning om förbud mot slutförvaring utländskt kärnavfall och i fråga av om behandling av kämavfall har man ett utvecklat samarbete med andra länder. För svensk del gäller detta som tidigare redovisats främst Tyskland. Det kan också här nämnas att Storbritannien enligt ett äldre avtal med Sverige åtagit sig att slutförvara ett parti svenskt kärnavfall från upparbetning.

Om ett EG-land införde ett generellt förbud i lag mot import eller slutförvaring av utländskt kämavfall skulle detta, enligt vad uppgivits som för utredningen, kunna komma i strid med principen om fri rörlighet för varor. Det finns visserligen bestämmelser i EGs regelsystem som ger medlemsländerna möjligheter att införa regler till skydd för hälsa och miljö i ett land. Import av varor som äventyrar hälsa och miljö kan därför i särskilda fall förhindras. Det anses dock svårt att i lag införa ett generellt förbud mot import av vissa varor med stöd av dessa bestämmelser. Som nyss sagts tillämpar Tyskland och Storbritannien principen att varje land svarar för sitt kämavfall men utan att ha infört någon generell lagstiftning.

239 Ett mål, som gäller rätten att införa förbud inom en viss region i ett land mot lagring, bränning och slutförvaring av miljöfarligt avfall som inte har sitt ursprung i regionen, finns nu anmält i EG-domstolen. Det gäller Vallonien i Belgien, som infört ett sådant förbud år 1987. Förbudet tar dock inte sikte på kämavfall. Det anses inte heller att detta mål är eller kommer att bli vägledande vad gäller kämavfall. Enligt tillgängliga uppgifter har det anmälts till EG-domstolen av EG-kommissionen. Kommissionen har därvid uttalat, att det strider inte bara mot det fria varuutbytet att införa ett sådant förbud utan också mot ett direktiv från år 1975 om avfall och ett direktiv från år 1984 om övervakning och kontroll inom EG av transporter över gränserna av riskavfall.

Sverige har endast ett begränsat samarbete med EG inom kämenergiområdet. Se kapitel 3. Frågan om en kommande EG-anpassning och dess konsekvenser vad gäller import och export av utländskt kårnavfall har bl.a. berörts av riksdagens utrikesutskott. Utskottet behandlade är 1989 en motion om kämlqaftawecklingen och EG-anpassningen UU 198889 19 s. 33-34. A Utskottet inhämtade därvid yttrande från näringsutskottet, som framförde vissa synpunkter pâ import och export inom kämtelcnikområdet. Näringsutskottet anförde att i likhet med flera internationella avtal innehåller EFTAländemas frihandelsavtal med EG en s.k. ordre public-klausul. Denna klausul innebär, att avtalet inte skall anses utgöra hinder för åtgärder som är nödvändiga för att skydda människors, djurs eller växters liv eller hälsa m.m. Dessa åtgärder får dock inte utgöra en förtäckt begränsning av handeln eller godtycklig diskriminering. Enligt näringsutskottet torde denna regel utrymme för sådana icke-diskriminerande handelsbegränsningar ge som de svenska reglerna om import och export inom kämteknikområdet är exempel på.

Utrikesutskottet anförde för egen del följande.

Den s.k. ordre public klausulen i GATP-avtalet artikel 206 som även återfinns i bl.a. Romfördraget, EFTA-konventionen och EFTA-ländemas frihandelsavtal med EG kan åberopas när det gäller restriktioner för import av kämkraftsteknologi enligt vad som framförs i näringsutskottets yttrande. Motsvarande åtgärder beträffande export täcks av bestämmelser i ickespridningsavtalet NPT. Enligt vad som framfördes av energiministern i riksdagen den 9 april föreligger det ingen risk för att Sverige kan tvingas förvara andra länders kämavfall. Euratomfördragets definition av nukleärt material, vilket enligt avtalet skall åtnjuta fri cirkulation inom EG, omfattar inte avfall.

Den artikel som avses är artikel 20 i Sveriges avtal den 22 juli 1972 med Europeiska ekonomiska gemenskapen. Artikeln har följande lydelse enligt SÖ 197396.

Artikel 20

Detta avtal skall icke utgöra hinder mot sådana förbud eller restriktioner avseende import, export eller transitering som motiveras av hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller av intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt samt icke heller mot föreskrifter rörande guld och silver. Sådana förbud eller restriktioner får dock icke utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan de avtalsslutande parterna.

5.5.6 Överväganden

Utgângspunkter för lagstiftning om restriktioner mot slutförvaring ock lagring av utländskt använt kärnbränsle och kärnaifall

När det gäller lagring och slutförvaring av använt kärnbränsle ocl. kämavfall har från svensk sida hävdats, att varje land bör ta ansvar i alla led för det material som uppkommer inom det egna landet. Denna princip har vid flera tillfällen bekräftats av riksdagen som således uttalat att sorr.

241 grundläggande princip for Sveriges agerande bör gälla att varje land tar fullt ansvar för det kämbränsleavfall som uppkommer inom landet. Regeringen har vid tillämpningen av principen anfört, att någon lagring utländskt, av använt kämbränsle eller kämavfall, med nedan nämnda undantag, inte skall förekomma i Sverige.

De uttalanden som har gjorts av regering och riksdag innebär i första hand att någon slutförvaring av utländskt använt kämbränsle och kärnavfall inte skall ske i Sverige. I princip skall det inte heller förvaras här på annat sätt. Viss hantering och förvaring av utländskt använt kämbränsle och kämavfall skall dock kunna tillåtas om den sker sorti ett direkt led i behanden lingsprocess. Som skäl för det har framhållits, att det är angeläget att Sverige har en tillräcklig kompetens inom olika delar av kämavfallsområdet. Av samma skäl har det också framhällits, att det kan vara positivt att företag genom utländska kontrakt kan försäkra sig om ett underlag som ökar möjligheterna att i Sverige upprätthålla vidareutveckling sådan en av en kompetens och kapacitet.

Skall nu angivna riktlinjer bli grund för lagstiftning, uppkommer frågan hur en sådan regel skall utformas. Närmast bör då undersökas om en förbudsregel mot införsel och slutförvaring och lagring utländskt använt av kämbränsle eller kämavfall bör införas i kämtekniklagen eller om lagstadgade restriktioner bör införas i annan form.

Det bör särskilt framhållas att regeringens nyssnämnda uttalanden avser det avfall som uppstår vid drift av kärntelmiska anläggningar och som regleras i kämtekniklagstiftningen. Utanför denna lag regleras enligt bestämmelserna i strålskyddslagen radioaktivt avfall i form av använda strålkällor från medicin, industri och forskning. Sådant material återsänds idag regelmässigt över nationsgränser till leverantörerna. Speciellt för sådana utvecklingsländer som inte har möjlighet att etablera eget slutförvar för långlivat avfall anses det nödvändigt att de har möjlighet att utnyttja etablerade slutförvar

242 i andra länder. Vad som anförs i det följande avser därför inte sådant radioaktivt avfall som uppkommer utanför kämtelcnisk verksamhet.

Definitionen av utländskt använt käntbrdnsle och kårnatfall

Vid tillämpningen av en regel om förbud mot slutförvaring av utländskt använt kämbränsle och kärnavfall kan vissa deñnitionsproblem uppkomma. När skall sålunda ett visst material anses som svenskt respektive utländskt Som en grundläggande definition bör gälla, att som utländskt använt kämbränsle och kärnavfall skall räknas sådant material som härrör från kämteknisk verksamhet i annat land än Sverige. Som utländskt använt kärnbränsle bör därför inte räknas bränsle som har importerats i obestrålat skick till Sverige och utnyttjats här. Därmed blir inte äganderättsförhållandena avgörande för om materialet skall anses som utländskt eller inte. Avgörande blir i stället i vilket land bränslet har nyttiggjorts eller bestrålningen har skett.

Det kan inträffa fall där material bestrålas i flera länder. Kärnämne som importeras hit i bestrålat skick och sedan bestrålas ytterligare i Sverige skulle kunna vålla vissa deñnitionsproblem. Utredningen anser det dock inte meningsfullt att för dessa fall uppställa generella regler med ingående definitioner. Det bör i stället vid den särskilda prövningen för införseltillstånd kunna avgöras från fall till fall om material som bestrålats i flera länder skall slutförvaras här eller inte.

fråga skulle kunna vålla deñnitionsproblem gäller s.k. En annan som sekundäravfall, dvs. avfall som uppstår i Sverige när utländskt avfall behandlas här. Sådant avfall kan i en behandlingsanläggning många gånger vara svårt att skilja ut från annat avfall för särskilt omhändertagande. Här bör praktiska skäl kunna avgöra huruvida det skall tillåtas slutförvaras i Sverige. Avgörande för det bör främst vara om det är lämpligt ur säkerhetsoch strålskyddssynpunkt.

243 En utgångspunkt för bedömningen ett visst material skall om anses son1 svenskt eller inte bör sammanfattningsvis kunna vara följande. Genom internationellt inriktad verksamhet på bränsle- och avfallsområdet vinns kunskaper som blir till stor nytta för det svenska kämkraftprogrammet. Det kan därför hävdas att t.ex. ett utländskt bränsleprov bestrålats i Sverige som under längre tid och där resultaten blivit tillgängliga för Sverige måste anses ingå i det svenska kämkraftprogrammet och därför bör slutförvaras här. I andra fall kan omständigheterna vara sådana att det är skäligt att slutförvaringen sker i ett annat land än Sverige.

Principiella frågor kring en lagreglering

Införsel av kämämne och kämavfall är enligt l § kämtekniklagen kärnteknisk verksamhet för vilken krävs tillstånd. Enligt 5 § prövas frågor om tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen har i kämteknikförordningen bemyndigat kämkraftinspektionen respektive strålskyddsinstitutet att i angivna fall besluta om införsel av kämämne och kämavfall. Beslut härom kan kombineras med sådana villkor som behövs med hänsyn till säkerheten och strålskyddet.

Förekomsten av utländskt använt kämbränsle och kämavfall i Sverige och villkoren härför avseende säkerheten kan således direkt styras av regeringen eller en utsedd myndighet. Lagstadgade restriktioner mot utländskt använt kämbränsle och kämavfall i Sverige kommer därför att riktas direkt till regeringen och de myndigheter vilka regeringen uppdragit att handlägga sådana frågor. Även utan direkta restriktioner i lagen förutses dock tillståndsgivaren i sin tillståndsgivning vara skyldig att beakta de riktlinjer som riksdagen har avgett. Frågan kan därför ställas om lagstadgade restriktioner skulle fylla någon avgörande funktion.

En liknande fråga uppkom vid införandet av förbudet mot att bevilja tillstånd till att uppföra nya kämkraftreaktorer prop. 19868724 NU

198687 13. Lagrådet hade i princip någon erinran mot förslaget i denna del propositionen 9-10. Näringsutskottet anförde bl.a. följande NU s. 19868713 s. 8

En fråga vidare kan ställas är om den föreslagna nya som bestämmelsen i 5 § kämtekniklagen kan tillmätas någon självständig betydelse med hänsyn till att riksdagen har fastställt riktlinjer för energipolitiken vilka nyss angivet sätt inskränker regeringens handlingsfrihet vad gäller tillståndsgivning enligt lagen. Det ligger i det parlamentariska statsskickets natur att regeringen får förväntas följa tydligt uttalade anvisningar från riksdagen. Det kan dock inte uteslutas att, särskilt i ett läge med utpräglad minoritetsregering, i lag fastställd restriktion för en en regeringen kan vara mer effektiv än riktlinjer utan formellt bindande verkan. En regering kan, visserligen med risk att i efterhand drabbas av misstroendevotum, fatta beslut som innebär att angivna riktlinjer åsidosätts med verkningar som i praktiken är oåterkalleliga. Om en motsvarande viljeyttring från riksdagens sida har fått formen av lag kan samma åtgärd däremot inte komma till stånd utan positiv medverkan av riksdagsmajoriteten.

Såsom näringsutskottet har anfört kan i lag fastställd restriktion för en regeringen effektiv än riktlinjer utan formellt bindande verkan. vara mer Utredningen anser därför, att restriktioner i lag mot utländskt använt kämbränsle och kärnavfall i Sverige kan ha en funktion att fylla och bör, mot bakgrund de entydiga uttalanden riksdagen och regeringen gjort i av frågan, införas. Vid närmare utformning av bestämmelser härom i lag en uppkommer dock flera frågeställningar som behöver övervägas närmare.

Internationella aspekter

Det förekommer tidigare redovisats kommersiell verksamhet där syftet som är att på affärsmässig grund behandla använt kärnbränsle och kärnavfall för att utvinna värdefulla produkter och att företag i olika länder skall kunna utnyttja tjänster varandra på avfallsområdet. Det är en i många avseenden av acceptabel verksamhet som kan resultera i antingen ökade kunskaper eller

245 i att mängden avfall som kräver ett kvalificerat slutligt omhändertagande kan minskas. Internationellt förekommer i detta syfte en omfattande verksamhet där olika former av avfall exporteras och importeras. För svensk del förekommer, som har beskrivits i avsnitt 5.5.2, samarbete mellan svenska och utländska företag avseende kämteknisk verksamhet. Denna verksamhet förutsätter, att utländskt använt kärnbränsle och kämavfall i vart fall kan lagras här under en viss tid.

IAEA har nyligen slagit fast vissa riktlinjer för internationella transaktioner med kämavfall. Dessa riktlinjer anger varje lands suveräna rätt att förbjuda införsel av kämavfall. Riktlinjerna står i nära överensstämmelse med den inom FN antagna s.k. Baselkonventionen som fastslår att varje stat har rått att förbjuda införsel av utländskt miljöfarligt avfall. Baselkonventionen tar dock inte sikte på kämavfall.

Mot bakgrund av det anförda kan restriktioner mot lagring och slutförvaring av utländskt använt kärnbränsle och kämavfall i Sverige inte sägas stå i strid med något internationellt synsätt. Rätten att tillämpa sådana restriktioner måste allmänt erkänd. Även inom EG tillämpar länder anses som som Storbritannien och Tyskland principen att varje land skall svara för sitt eget avfall från kämteknisk verksamhet. Det bör dock anmärkas att Storbritannien och Tyskland inte infört något generellt lagstadgat förbud mot en slutförvaring av utländskt material. Dessa länder tar emot utländskt material för behandling, inte minst från Sverige vilket sedan returneras. Enligt vad utredningen erfarit skulle ett lagstadgat förbud mot lagring eller slutförvaring av utländskt kämavfall och använt kärnbränsle kunna komma i konflikt med principerna om bl.a. fri rörlighet för varor och tjänster.

Restriktioner mot slutförvaring

Ett förbud eller andra restriktioner i lag mot slutförvaring av utländskt använt kärnbränsle och kämavfall bör grundas på att det svenska program-

246 met för slutförvaring utgår från den totala volymen och aktiviteten hos det använda kämbränsle och kåmavfall som uppkommer i Sverige. Det kan dock anföras skäl för att en förbudsregel utformas så att den medger vissa undantag inte minst för att tillgodose säkerhets- och strålskyddsintressen. För att t.ex. undvika onödiga transporter av kärnämnen kan det vara lämpligt från både säkerhets- och strålskyddssynpunkt att ett utländskt bränsleprov som har undersökts i Sverige kan slutförvaras här under den förutsättningen att det endast gäller mängder som kan accepteras med hänsyn till vårt slutförvaringsprogram. Det innebär således att det endast gäller mindre mängder. Även andra situationer kan tänkas föreligga där det av särskilda skäl kan vara befogat att slutförvara utländskt använt kämbränsle och kârnavfall i Sverige, allt under förutsättning att det svenska slutförvaringsprogrammet tillåter det.

En viktig fråga vid bedömningen om slutförvaring i Sverige bör tillåtas är, som redan har antytts, vilka egenskaper det använda bränslet eller kämavfallet har. Det gäller såväl volym, aktivitet, aktivitetskoncentration som andra egenskaper. Avgörande for om slutförvaring bör kunna ske i Sverige bör därför enligt utredningen vara om det efter en övergripande bedömning, vari ingår säkerhetsmässiga och strålskyddsmässiga hänsynstaganden, kan sägas att förutsättningarna för det svenska avfallsprogrammet inte rubbas. Vid denna bedömning måste också uppmärksammas vilka villkor som gäller för det tänkta slutförvaret. För SFR gäller t.ex. att endast vissa godkända avfallstyper får förvaras där. Om något utländskt kämavfall skall placeras i SFR måste därför konsekvenserna för den säkerhetsanalys som tidigare har gjorts bli beaktade.

Även andra bedömningsgrunder kan framhållas. Sålunda måste det vid en samlad bedömning visa sig vara den lämpligaste lösningen av säkerhets- och strålskyddsskâl att materialet förvaras i Sverige. Ytterligare skäl för det kan att materialet har nyttiggiorts här och har förvarats här under en lång vara

247 tid och att i viss mån svårigheter föreligger att till en rimlig kostnad och - med rimliga resurser transportera materialet tillbaka till ursprungslandet.

Frågan om vad som bör avses med en mindre ökning av volym och aktivitet måste avgöras efter en individuell bedömning av materialets beskaffenhet, aktivitetsinnehåll m.m. och satt i relation till det svenska avfallsprogrammet. En viktig utgångspunkt är vidare att förutsättningarna för den gjorda säkerhetsanalysen av förvaret inte rubbas. Oavsett egenskaperna hos materialet bör samtidigt enligt utredningen krävas att den totala ökningen av mängden använt kärnbränsle som skall slutförvaras i Sverige inte tillåts uppgå till mer än några få procent av volymen och aktiviteten hos det använda kämbränsle som härrör från kämtelcnisk verksamhet i Sverige. Motsvarande bör gälla för slutförvaring av annat radioaktivt avfall än använt kârnbränsle.

Med hänsyn till anförda synpunkter föreslår utredningen att lagstadgade restriktioner mot slutförvaring införs dock med vissa möjligheter att slutförvara mindre mängder.

Den närmare utformningen av restriktioner mot slutförvaring

Vad gäller den lagtekniska konstruktionen av restriktioner mot slutförvaring bör beaktas följande. Vid utformningen av restriktioner av betydelse för införsel och utförsel av varor måste tillses att sådana restriktioner inte kommer i strid med internationella överenskommelser och internationellt synsätt. Använt kämbrânsle och kämavfall anses i detta sammanhang som varor. Tidigare har nämnts att enligt IAEAs riktlinjer är det varje lands suveräna rätt att förbjuda införsel av kämavfall. Ett svenskt förbud skulle således inte strida mot dessa riktlinjer. Vad gäller förhållandet till EG är frågan mer svårbedömd. Någon gemensam politik och strategi i denna fråga för förvaring och lagring av använt kärnbränsle och kärnavfall finns ännu inte inom EG. Ett lagstadgat förbud mot införsel eller slutförvaring och

248 lagring av utländskt använt kâmbrânsle och kärnavfall i Sverige skulle dock sannolikt kunna komma i konflikt med EGs principer om fri rörlighet för varor, tjänster m.m även om förbudet försågs med vissa möjligheter till undantag. Visserligen finns bestämmelser inom EGs regelsystem som gör det möjligt för EG-stater att hindra import som kan medföra fara för bl.a. hälsa och miljö men det anses svårt att med stöd härav inom ett EG-land införa generella och lagstadgade förbud mot t.ex. import av vissa produkter. Utredningen anser därför inte lämpligt att ett sådant förbud förs in i kämtekniklagen.

En annan lösning som ger en större smidighet och bättre anpassning till olika situationer är i stället att specialreglera tillståndsgivningen till förvaringsanläggningar för använt kämbränsle och kärnavfall. Det kan ske på så sätt att ett tillstånd inte får meddelas för att uppföra en anläggning i Sverige som är avsedd för slutförvaring av utländskt använt kämbränsle eller kärnavfall. Enligt vad utredningen inhämtat anses uppförandet av anläggningar i ett land i princip som en rent nationell angelägenhet även inom EG-ländema. Denna fråga är skild från äganderätten till marken. Även om således mark förvärvas av utländska intressen är förfoganderätten till marken underkastad svensk lag och de restriktioner som stadgas där.

Utredningen föreslår att det i kärntekniklagen införs en bestämmelse som innebär att tillstånd att uppföra en anläggning för slutförvaring av använt kämbränsle eller kämavfall frän en kämteknisk anläggning i annat land inte får meddelas. Enligt utredningens bedömning står detta inte i strid med någon bestämmelse eller princip inom EGs regelsystem.

Som tidigare sagts bör bestämmelsen utformas så att slutförvaring av mindre mängder utländskt använt kämbränsle och kämavfall under angivna förutsättningar kan inpassas. Ett medgivande att i Sverige slutförvara mindre mängder utländskt använt kärnbränsle och kämavfall bör enligt utredningen alltid prövas av regeringen. Förutsättningen för ett medgivande bör därvid,

249 som redan har sagts, vara att det inte uppkommer en ökning av det använda kämbränslet eller kämavfallet med avseende på volym och aktivitet som skall slutförvaras i Sverige eller att ökningen är av mindre betydelse i relation till det svenska avfallsprogrammet.

Lagring

Lagring är en temporär lösning av förvaringsfrågan. Den verksamhet med utländskt använt kämbränsle och kämavfall som bedrivs i Sverige och där lagring förekommer utövas för närvarande främst i Studsvik. Denna hantering som har beskrivits i avsnitt 5.5.2 är av begränsad omfattning. Det utländska kämavfallet bränns i en särskild förbränningsugn eller, om det gäller metallslcrot, smälts ner i en smältugn. I det förra fallet uppkommer aska som placeras i tunnor innan det returneras till ursprungslandet. Det nersmälta metallskrotet lagras dock en viss tid under vilken aktiviteten sjunker, avklingar. Det anses fördelaktigt från strålskyddssynpunkt om materialet på detta sätt kan lagras medan aktiviteten avklingar. Som tidigare redovisats har regeringen i ett beslut den 26 september 1991 lämnat tillstånd till Studsvik AB för sådan lagring.

Vid övervägande av huruvida restriktioner mot lagring av utländskt kämavfall m.m. behövs bör beaktas följande. Som tidigare framhållits kan tillgång till sådant avfall i många fall vara nödvändig for att Sverige skall kunna upprätthålla en tillräcklig kompetens olika delar av kämavfallsområdet. Det kan sålunda vara positivt att företag genom utländska kontrakt om samarbete inom kämavfallsområdet försäkrar sig om ett behövligt kunskapsunderlag. Ett ytterligare skäl för lagring av utländskt material kan vara att det inom rimlig tid kan friklassas med tillämpning av de regler utredningen föreslår i avsnitt 5.2. Av dessa skäl bör lagring kunna tillåtas om den sker i samband med en behandlingsprocess och om den är fördelaktig från säkerhets- och strålskyddssynpunkt.

250 Enligt utredningens mening bör lagring under relativt lång tid kunna tillåtas om den sker i samband med en behandlingsprocess och lagringen kan anses fördelaktig från strålskyddssynpunkt samt säkerhetskravet kan tillgodoses. Särskilt gäller det annat material än använt kämbränsle där aktiviteten kan beräknas kraftigt avta under en förutsedd rimlig tidsperiod eller nå en så låg nivå att det kan frildassas. Både säkerhets- och strålskyddsaspekter talar i sådana fall för att transporter av materialet bör undvikas. Med behandlingsprocess bör avses att materialet genomgår en process som avser att förändra dess egenskaper dvs. volym, form, aktivitetsinnehåll, kemiska egenskaper m.m. Lagras materialet i anslutning till behandlingen i syfte att dess aktivitetskoncentration under lagringsperioden skall sjunka så att friklassning kan ske eller i vart fall kraftigt avta bör en sådan lagring kunna anses utgöra ett direkt led i en behandlingsprocess. Med friklassning avses här beslut enligt både strålskyddslagen och den föreslagna bestämmelsen i 2 a § kämtekniklagen att respektive lag längre är tillämplig på materialet. Under sådana förhållanden anser utredningen att skäl talar för att lagring av utländskt avfall bör kunna tillåtas under en bestämd tidsperiod även om det kan gälla upp till exempelvis 20 år. Den närmare tidsperioden bör beräknas från tidpunkten för införsel till dess det skall vara utfört från Sverige om frildassning kan ske och bestämmas i anslutning till tillståndsprövningen för införsel av materialet.

Ett tillstånd till lagring kan, till skillnad mot slutförvaring, omprövas. Det gör att behovet av en lagreglering i denna fråga inte förefaller lika starkt. Lagring måste dessutom kunna tillåtas i samband med behandlingsprocesser. Utredningen anser av dessa skäl att den bästa lösningen är att en reglering av dessa frågor sker i samband med tillståndsprövningen vid införsel av avfallet. En särskild lagreglering föreslås således inte. Närmare bestämmelser bör införas i kämteknikförordningen om tillståndsgivning till in- och utförsel av använt kämbränsle och kämavfall, kontroll m.m.

251 Närmare om prövningen av införsel av utländskt använt kâmbränsle och känraifall

Prövningen av tillstånd till införsel av utländskt använt kämbränsle och kämavfall måste vara ingående. Det bör åligga importören att visa att införseln gäller ett godtagbart ändamål, att förutsättningar för återsändande föreligger etc. Om det vid denna prövning framkommer oklarheter som importören inte kan redovisa bör tillstånd vägras. Exempel oklarhet kan vara att importören kan visa hur länge materialet skall stanna i Sverige. I prövningen bör vidare ingå bedömning huruvida problem kan en uppkomma under den tid materialet förvaras i Sverige.

En viktig del av tillstândsprövningen måste således gälla förutsättningarna för återförandet av materialet till ursprungslandet. Det bör redan vid införseln vara bestämt hur och när det skall kunna återgå till den utländske ägaren. Det bör gälla även i de fall materialet efter en genomgången behandling skall lagras här för att radioaktiviteten skall avklinga om det inte är uppenbart att materialet inom en kortare tid kan friklassas. Som en förutsättning för lagring i Sverige måste därför enligt utredningen krävas att den utländske ägaren verkligen har möjlighet att ta tillbaka avfallet. Det innebär, att det bör tillses att den utländske ägaren är ett väletablerat och seriöst företag som har en utvecklad, väl fungerande och kompetent organisation bakom sig. Skyldigheten att visa att så är fallet bör åligga den svenske importören som också har att ge garantier för återtagandet. Gäller det använt kämbränsle måste vidare safeguardfrågan och det fysiska skyddet

enligt den särskilda konventionen härom uppmärksammas se avsnitt 5.7.

Hithörande frågor bör prövas vid tillståndsgivningen och ingå som ett led i tillsynsmyndighetemas uppföljande verksamhet.

En utvärdering av situationen rörande det utländska använda kämbränsle och kärnavfall som finns i Sverige bör göras med lämpliga intervaller av myndigheterna.

252 Uçförsel av använt kämbransle och kântatfall

Utförsel av använt kämbränsle år kämteknisk verksamhet enligt 1 § kämtelcniklagen och därmed tillståndspliktig eftersom det gäller kärnämne. Är det inte fråga kämämne utan kämavfall typen radioaktivt skrot om om av m.m. är utförseln inte kämteknisk verksamhet och därmed inte tillståndspliktig. Visserligen krävs tillstånd i sådana fall till själva transporten. Denna tillståndsprövning gäller emellertid enbart frågan huruvida själva transporten kan ske på ett säkert sätt. Det gäller även vid prövningen enligt strålskyddslagen. Tillstånd enligt den lagen krävs således endast för bl.a. att inneha, överlåta eller importera ett radioaktivt ämne, men inte särskilt for utförsel.

De restriktioner mot lagring och slutförvaring av utländskt använt kärnbränsle eller kämavfall i Sverige som enligt utredningen bör gälla är föranledda av principen att varje land självt skall ta ansvar för alla led i hanteringen av det material som uppkommer inom landet. I detta ligger att även utförsel av kämavfall måste kunna kontrolleras. Detta hindrar givetvis inte att använt kämbränsle eller kämavfall kan föras ut ur landet, t.ex. för att genomgå viss behandling, men denna utförsel måste då noggrant följas av myndigheterna.

Vad som nu har sagts överensstämmer även med de riktlinjer för internationella transaktioner med kämavfall som nyligen har antagits av IAEA. Dessa riktlinjer innebär att varje stat bör noga kontrollera sådana transaktioner som har någon anknytning till ifrågavarande stat. Enligt utredningens mening bör det därför i 1 § kâmtekniklagen uttryckligen anges, att utförsel av kämavfall är att anse som kåmtelcnisk verksamhet. Särskilt tillstånd skall således krävas även för utförsel av kämavfall. I fråga om använt kämbränsle krävs redan sådant tillstånd eftersom det här är fråga om kämämne.

5.6 Utförsel kärnteknisk utrustning m.m.

av

Kärnteknildagen skall möjliggöra att Sverige kan uppfylla de förpliktelser som följer av Sveriges internationella överenskommelser med ändamål att förhindra spridning av kärnvapen. Kärntekniklagen innehåller därför vissa bestämmelser som tar sikte på att kontrollera utförsel av ämnen och material som är av betydelse för framställning av kärnvapen.

5.6.1 Teknisk bakgrund

Allmänt

Sedan år 1945 har länder låtit spränga kämladdningar. Det senaste sex landet var Indien som i maj 1974 utförde sitt hittills enda prov. De övriga fem är kämvapenmaktema Förenta Staterna, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina. Dessa fem länder har genom ett stort antal prov genom åren utvecklat sina kärnvapen. Indien anses inte ingå bland kärnvapenmaktema och det finns inga direkta tecken på att man har ett aktivt kämvapenprogram. Vid sidan av nu angivna länder finns i dag omkring 25- 30 länder som tekniskt sett kan anses ha kompetens att nu eller inom en tioårsperiod producera kämladdningar. Hit hör främst ett antal industrinationer som undertecknat icke-spridningsavtalet såsom Tyskland, Japan, Canada, Italien, Belgien, Nederländerna och Sverige. Utöver dessa länder finns ett antal länder med väl utvecklade kämtekniska program och med resurser som står utanför internationell kontroll. Till dessa s.k. tröskelländer hör bl.a. Indien, Pakistan, Israel, Argentina och Brasilien jfr UU 1989906.

Tidigare ansågs att den begränsande faktorn för kåmvapenspridning var de stora tekniska svårigheterna vid konstruktion och tillverkning av kämladdningar. Kunskaperna både konstruktion av enklare kämladdningar och om produktion klyvbart material till dem har emellertid med åren spritts av

254 alltmer. För ett stort och växande antal länder anses därmed anskaffning av egna kärnvapen inte enbart som en fråga om teknisk förmåga utan i allt högre grad som en fråga om vilja och säkerhetspolitiska överväganden.

I diskussioner om kämvapenspridning gäller frågan i första hand s.k. ñssionsladdningar, inte väteladdningar fusionsladdningar. Konstruktion och tillverkning av en väteladdning förutsätter som första steg tillverkning och prov av en ñssionsladdning. Fissionsladdningen kan konstrueras flera sätt och i denna kan två olika ämnen användas, uran eller plutonium. Den första kämladdningen som sprängdes i New Mexico den 16 juli 1945 var en plutoniumbomb. Samma typ av bomb släpptes över Nagasaki den 9 augusti 1945. Den bomb som den 6 augusti 1945 släpptes över Hiroshima var en uranbomb.

Uran och anrikning för kärnvapenframställning

För uranladdningar används uran med en halt av uran 235 som vida överstiger halten i naturligt uran över 90 % mot ca 0,7 %. För att uppnå högre halter än 0,7 % krävs tillgång till s.k. anrikning, en process som tidigare enbart kämvapenmaktema behärskade. För att säkerställa försörjningen av anrikat uran till de nationella kämkraftprogrammen har flera länder nu utvecklat anrikningskapacitet eller planerar för detta. Många länder bedriver dessutom forsknings- och utvecklingsarbete inriktat på urananrikning. Spridningen av anrikningsteknologi bidrar till att riskerna för kämvapenspridning ökar. För att producera det höganrikade uran som krävs för en laddning åtgår 5 á 10 ton naturligt uran.

Vid de vanligaste metoderna för anrikning som är i bruk i dag utnyttjas gasdiffusion eller gascentrifuger. Gasdiffusion är mycket energikrävande och förutsätter stora anläggningar för att bli ekonomisk. Flera länder satsar därför på centrifugmetoden som endast kräver en tiondel så mycket energi för samma kapacitet. Ytterligare metoder under utveckling är framför allt

255 lasermetoden som anses bli den mest ekonomiska och den som man i framtiden kommer att satsa på.

I icke-spridningssammanhang är man mest oroad för metoder som tillåter små anläggningar med vilka man dolt för omvärlden kan producera uran med tillräckligt hög anrikningsgrad för att kunna användas i laddningar. Centrifugmetoden kan sägas vara en sådan liksom även lasermetoden. Den senare är i dag fortfarande under utveckling men kan få sitt genombrott under 1990-talet.

En del forskningsreaktorer har bränsle som innehåller höganrikat uran, dvs. i princip vapenmaterial. Man försöker nu att alltmer frångå de höga anrikningsgradema för bränslet i forskningsreaktorer och utvecklar nya typer av bränslen just med tanke på ett eventuellt missbruk av det höganrikade bränslet.

Plutonium och reaktorer

Tanken att tillverka en uranbomb väcktes innan plutonium hade upptäckts. Eftersom processen för att anrika uran var ytterst komplicerad, forcerades arbetet med att parallellt med arbetet på en uranbomb få fram en plutoniumladdning. Som nyss sagts var den första kämladdningen som sprängdes en plutoniumbomb.

För att få en säker funktion på plutoniumladdningar används plutonium med en speciell sammansättning, s.k. vapenplutonium. Tillverkningen av sådan har hos kämvapenmaktema skett i speciella produktionsreaktorer. I vanliga kraftreaktorer produceras också plutonium som vid normal drift får en annan sammansättning beroende på den längre tid som bränslet utnyttjas i reaktorn. Detta reaktorplutonium är mindre lämpligt laddningssammanhang och gör konstruktionen av en säkert fungerande laddning till en mycket svårare uppgift tekniskt sett. Vissa typer av kraftreaktorer, som t.ex.

256 tungvattenreaktom Candu och grafitmodererade reaktorer av magnoxmodell, kan dock under speciella betingelser utnyttjas för produktion av vapenplutonium.

För att kunna utvinna plutoniet ur det använda bränslet krävs att det behandlas på kemisk väg, s.k. upparbetning, varvid plutoniet skiljs från uran och starkt radioaktiva ämnen. Processen måste på grund av dessa ämnen äga rum under speciella förhållanden och sker fjärrmanövrerat och med en hög grad av automation. Innan bränslet från en reaktor kan upparbetas måste det förvaras i speciella vattenbassänger för att strålningsnivån skall sjunka så att materialet kan hanteras riskfritt.

I Förenta Staterna har man i flera år arbetat på att utveckla en lasermetod avsedd att användas i det militära programmet för separation av plutoniumisotoper. Lagstiftning förbjuder sedan flera år utnyttjande av de civila lagren av använt bränsle för detta ändamål. Dock kan i händelse av nationell kris dessa lager tas i anspråk i enlighet med en s.k. executive order.

Kämladdningsprøgram

I icke-spridningssammanhang görs vanligen en klar distinktion mellan kärnladdning och kärnvapen. Den kärnladdning som blir resultatet av ett första försök kan förutsättas vara en i sammanhanget relativt enkel konstruktion. Syftet med den kan vara att göra grannstater och andra uppmärksamma på landets intentioner, kompetens och möjligheter. Steget från en sådan demonstrationsladdning till ett tillförlitligt fungerande, lätt transportabelt kärnvapen är som regel långt. Dessutom ställs på ett sådant vapen många krav, som innebär komplicerade tekniska lösningar av en helt annan svårighetsgrad än de problem man ställs inför vid den första laddningskonstruktionen. Handhavandet av laddningar och dessas anpassning till vapenbärare är inte heller utan problem. Det måste dock framhållas att

257 för exempelvis terrorändamål kan en mindre avancerad kämladdning vara fullt tillräcklig.

För att producera en kämladdning krävs inte enbart tillgång till det klyvbara materialet, som kan vara plutonium eller uran. Det krävs dessutom, för konstruktion av laddningen och tillverkningen av den, kompetens inom många områden som exempelvis neutronfysik, elektronik, metallurgi och detonik. Ett kämladdningsprogram är krävande både ekonomiskt och personellt och kan orsaka stora påfrestningar på ett land, eftersom dessa resurser vanligen måste tas från andra verksamheter. Ett sådant program förutsätter därför ett politiskt beslut där motiven för och emot egna kärnvapen rimligen bör ha prövats. Vid beslutet måste också vägas in bl.a. riskerna för sanktioner av olika slag mot landet.

5.6.2 Internationellt samarbete till hinder mot kärnvapenspridning m.m.

Avtalet om icke-spridning

Det internationella samarbetet för att hindra spridning av kärnvapen sker främst inom ramen för Internationella Atomenergiorganet, IAEA. Denna organisation etablerades år 1957 och har bl.a. som uppgift att ansvara för och utveckla ett internationellt kontrollsystem. Säkerhetskontrollen går ut på att upptäcka om klyvbart material skulle ledas över från kontrollerad och fredlig användning till okända ändamål, dvs. i första hand framställning av kärnvapen.

Grundläggande för det internationella arbetet för att förhindra spridning av kärnvapen är 1968 års avtal om icke-spridning av kärnvapen, vanligen kallat NPT Non-proliferation Treaty. Detta avtal trädde i kraft år 1970 och har nu undertecknats av närmare 150 länder. NPT förutsätter att de under-

258 tecknande staterna ingår separata kontrollavtal med IAEA om mer detaljerade kontrollbestämmelser.

Bland de länder som undertecknat avtalet befann sig redan från början kämvapenmaktema Förenta Staterna, Sovjetunionen och Storbritannien men inte Frankrike eller Kina. De båda sistnämnda länderna beräknas dock inom kort ha undertecknat och ratificerat avtalet. Bland länder som inte anslutit sig finns som tidigare redovisats vissa s.k. tröskelländer, exempelvis Argentina, Brasilien, Indien, Israel och Pakistan.

NPT syftar till att förhindra att kretsen av kärnvapenstater utökas. Vidare syftar avtalet till förhandlingar om nedrustning mellan kämvapenmaktema. De kämvapenstater som hittills är fördragsparter med fullständig anslutning, dvs. Förenta Staterna, Sovjetunionen och Storbritannien har bl.a. förbundit sig att inte till någon överlåta kärnvapen eller andra kämladdningar vare sig direkt eller indirekt eller att på något sätt bistå, uppmuntra eller förmå någon icke-kämvapenstat att tillverka eller förvärva kärnvapen. Sverige och övriga icke-kämvapenstater som är fördragsparter har åtagit sig bl.a. att inte motta kärnvapen eller andra kämladdningar och har förklarat sig godta kontroll beträffande atområbränsle och särskilt klyvbart material, dvs. kämämne. Kontrollen skall utövas av IAEA enligt särskilda avtal som träffas mellan IAEA och ifrågavarande stater.

Samtliga fördragsparter har vidare utfást sig att endast i enlighet med fastlagda kontrollbestämmelser tillhandahålla icke-kämvapenstater atområbränsle eller särskilt klyvbart material artikel IlI2a.

Enligt artikel III2 har de fördragsslutande parterna, däribland Sverige, även förbundit sig att heller för fredliga ändamål tillhandahålla någon icke-

kämvapenstat a atområbränsle eller särskilt klyvbart material eller b

utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material,

259 med mindre atområbränslet eller det särskilda klyvbara materialet underkastas kontroll enligt artikel III i fördraget. I NPT-sammanhang har det därvid, bl.a. vid granskningskonferensema, varit mycket diskussion huruvida kontroll enligt artikel III betyder att det borde krävas s.k. heltäckande kontroll eller om det enligt gällande praxis är tillräckligt med s.k. projektbunden kontroll.

De fördragsslutande staterna har vidare förbundit sig enligt artikel IV2 att underlätta fullständigast möjliga utbyte av utrustning, material samt vetenskaplig och teknisk information för kämenergins fredliga användning, dock utan att detta sker på bekostnad av huvudsyftet med NPT, nämligen icke-spridning av kärnvapen. Fördragsstat har rätt att tre månader i förväg säga upp fördraget, om extraordinära händelser, hänger med som samman NPT, har äventyrat dess högsta intressen artikel X.

Med benämningen särskilt klyvbart material förstås enligt IAEAs stadga plutonium-239, uran-233 eller uran som anrikats på isotoperna -235 eller -233. I stadgan anges också under vilka förutsättningar skall uran anses vara anrikat på isotoperna -235 eller -233.

NPT har varit föremål för regelbundna granskningskonferenser vart femte år. Den senaste granskningskonferensen den fjärde hölls i Geneve augustiseptember 1990. Konferensen antog inget slutdokument. IAEA har dock i ett informationscirkulär gett ut en sammanställning av uttalanden som konferensen gjorde i olika frågor. Konferensen uttalade bl.a. att det finns material och utrustning, inklusive tritium, som inte angetts i artikel III2 men som är av betydelse för frågan om spridning kärnvapen. År 1995 av kommer att hållas en granskningskonferens som skall avgöra fördraget om skall förbli i kraft på obestämd tid eller om det skall förlängas på viss tid.

260 Zanggerkommittén och Londonrilalinjema

NPT innehåller ingen definition vilka produkter som på sätt som sägs i av artikel III2b skall anses vara särskilt konstruerade eller iordningställda för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material. För att tolka denna bestämmelse höll en grupp om 15 stater under åren 1971-1974 serie informella möten under ordförandeskap av den en schweiziske professorn Claude Zangger. Gruppen är känd som Zanggerkommittén. Även benämningen the Nuclear Exporters Committee Förekommer. I egenskap av tillverkare av kärnteknisk utrustning avsåg de länder bildade gruppen att komma fram till en gemensam syn på vad för slags som utrustning och material som skulle omfattas av exportrestriktioner samt hur utförselfrågor formellt skulle hanteras mellan länderna. Gruppen var enig att dess status var informell och att dess beslut fick någon inom ternationell status. År 1974 resulterade gruppens arbete i två memoranda om vad för slags material och utrustning som borde omfattas av restriktioner. De deltagande staterna, med några undantag, meddelade därefter i identiska letters till IAEA att de avsåg att följa den sålunda överenskomna produktlistan. IAEA publicerade produktlistan tillsammans med deltagarländemas letters i informationscirkuläret INFCIRC209 den 3 september 1974. Produktlistan blev känd som the Trigger List. Dess innebörd är att om export av viss angiven utrustning skall tillåtas krävs att det kåmämne produceras eller hanteras med hjälp av utrustningen ställs under IAEAs som kontroll.

Zanggerkommittén fortsatte sitt arbete även efter år 1974 och är alltjämt verksam. Den tekniska utvecklingen nödvändiggjorde flera tillägg fyra till den ursprungliga listan. Vid ett möte år 1990 enades kommittén att revidera produktförteckningen och arbeta in tilläggen i ett gemensamt dokument. En sålunda Consolidated Trigger List gavs i november 1990 ut av IAEA under beteckningen INFCIRC209Rev. På samma sätt som för det ursprungliga dokumentet har de flesta länderna som samarbetar i Zangger-

261 kommittén, däribland Sverige, med likalydande letters till IAEA förklarat att de kommer att tillämpa det nya dokumentet vid sin hantering av utförselfrågor.

Fråga om ytterligare restriktioner vid export på kämenergiområdet behandlas också i en särskild grupp som bildades år 1975 i London. I dessa diskussioner deltog inledningsvis Förenta Staterna, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike, Canada, Japan och Förbundsrepubliken Tyskland. Sverige har senare liksom ytterligare 15 länder anslutit sig till de riktlinjer som gruppen utarbetat. Avsikten med diskussionerna var att komma fram till enhetlig praxis för deltagarländema när det gällde export av material och utrustning till samtliga kämvapenfria länder oavsett om de anslutit sig till NPI eller ej. Man sökte utveckla Zanggerkommitténs produktlista och behandlade vidare frågan om hur de exporterande länderna suppliers skulle konsultera varandra i olika frågor, samråda m.m. Diskussionerna har i praktiken slutförts även om de inte formellt har avslutats. Gruppen har enats om gemensamma riktlinjer för export av vissa typer av nukleärt material och utrustning, de s.k. Londonriktlinjema.

De gemensamma riktlinjer gruppen enats om var först hemliga men har sedermera blivit offentliga genom att de har överlämnats till IAEA. Riktlinjerna har getts ut av IAEA i februari 1978 i dokument INFCIRC 254. På motsvarande sätt som för Zanggerkommitténs lista har Londonriktlinjema accepterats av deltagande stater genom letters till IAEA, i de flesta fall den ll januari 1978. Riktlinjerna, som således utgör en vidareutveckling av NPTs kontrollkrav och Zanggerkommitténs förteckning över material och utrustning som omfattas av kontroll, innebär bl.a. att exportländema tillser att mottaget material och utrustning inte utnyttjas för vapenframställning och att deras sålunda gjorda åtagande underkastas IAEAs kontroll.

I Londonriktlinjema har dessutom tagits upp krav på garantier som tilltänkta mottagarländer måste uppfylla. Här märks bl.a. försäkran att inte tillverka

262 eller förvärva kämladdningar av något slag samt krav om miniminivåer för det fysiska skydd som krävs. London-riktlinjema innebär också att överföringen av information Ocunskapsöverföring i vissa fall skall utlösa samma kontrollkrav som export av material eller utrustning. Kravet på varaktighet av den föreskrivna kontrollen går också utöver vad som uppnås enbart på grundval av NPT eller gängse kontrollavtal med IAEA. Liksom NPTs artikel III2 gäller London-riktlinjema enbart vid export till ickekämvapenstater.

För svensk del har riktlinjerna beaktats vid utformningen av den förteckning över produkter som omfattas av exportrestriktioner och som tagits in i kämteknikförordningen som bilaga.

Regleringen av dual-use-prødukter

Genom NPT, Zanggerkommittén och Londonriktlinjema regleras internationella transaktioner med utrustning och material på kâmenergiområdet. Här avses då material och utrustning som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material dvs. kämämne. Utanför denna reglering faller sådan utrustning som kan vara väsentlig för genomförandet av ett kärnladdningsprogram men som inte finns the Trigger List eftersom den även, och ofta i första hand, används utanför kämenergiområdet. Det rör sig här om datorer, röntgenblixtar, sprängmedel etc. Vissa produkter kan vara av stor betydelse för ett land som önskar bygga upp sin civila industri. Är det fråga om konventionell militär materiel regleras utförsel normalt i respektive lands lagstiftning om krigsmateriel. Hanteringen av sådana produkter står således under kontroll som dock varierar avsevärt mellan olika länder vad gäller tillämpningen och produktförteclcningens omfattning och detaljeringsgrad. För produkter som normalt har civil användning utanför kämenergiområdet är frågan svårare. Det gäller här att dra en gräns mellan produkter som kan vara av central betydelse för ett kämladdnings-

263 program, för vilka produkter en noggrann kontroll av många länder anses som nödvändig, och produkter av endast mindre betydelse för ett sådant program där en lika noggrann kontroll inte behövs. Här finns olika kontrollsystem i olika länder. I Sverige finns ett fåtal produkter uppräknade i bilaga till kämtelcnikförordningen.

Det pågår nu ett internationellt arbete med inriktning att få fram gemensamma riktlinjer för internationella transaktioner med dual-use-produkter. Detta arbete sker i form informella samtal mellan vissa industriländer. Även av Sverige deltar i samtalen. En utförligare internationell reglering av dessa frågor än som rått hittills torde därför vara att vänta.

Särskilt om vissa s. massförstörelsevapen m.m.

Det är inte bara spridning av kärnvapen som internationella aktioner av olika slag sökt hindra. Även kemiska och biologiska samt vapen vapenbärare har uppmärksammats i olika sammanhang. Här år särskilt kontrollen av vissa vapenbärare missiler av intresse, eftersom de kan användas och ofta främst konstruerats för kämladdningar. Som en fortsättning på arbetet med NPT och Londonriktlinjema inleddes år 1982 samtal rörande kontroll av missiler och missilteknologi mellan experter från sju västliga industristater.

De sju staterna, Förenta Staterna, Canada, Storbritannien, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien och Japan tillkännagav i april 1987 var för sig genom regeringsuttalanden att man beslutat anta en ny politik för begränsning av spridningen av missiler och missilteknologi, den s.k. sjustatsöverenskommelsen. Härigenom anslöt sig de sju länderna till kontrollprinciper. överenskommelsen har formen samtidigt gemensamma av tillkännagivna nationella uttalanden Statements of national policy, vilka inte är identiskt lika, men som har samma innebörd. Den innebar att respektive regering avsåg att fr.o.m. den 16 april 1987 agera i överensstäm-

264 melse med gemensamt formulerade och samma dag publicerade, identiskt lika riktlinjer för exportkontroll av känslig utrustning liksom för kontroll av överföring av teknologi Guidelines for Sensitive Missile-Relevant Transfers .

I riktlinjerna hänvisas i sin tur till ett gemensamt formulerat annex innehållande en förteckning över missilsystem, komponenter och teknologi som omfattas av exportkontrollregimen Equipment and Technology Annex.

Sverige har antagit en ny lagstiftning som i princip stämmer överens med dessa riktlinjer och har även i september 1991 beslutat att delta i det samarbetsorgan som etablerats bl.a. inom missilteknikområdet. Den nya lagstiftningen behandlas närmare i avsnitt 5.6.5.

Sveriges överenskommelser med andra länder pá icke-spridningsømrádet

Av föregående avsnitt har framgått att Sverige genom sin anslutning till NPT, Zanggerkommittén och de s.k. Londonriktlinjema deltar i det internationella arbetet att hindra kämvapenspridning. Sverige har härigenom åtagit sig att varken självt utveckla kämladdningar eller genom export bidra till att andra länder gör det. Dessa internationella åtaganden kompletteras med vissa bilaterala avtal.

Genom undertecknandet av NPT åtog sig Sverige att även ingå ett särskilt avtal med IAEA avseende kontrollen av kämämne. Ett sådant avtal har också ingåtts SÖ 1975106. Genom denna överenskommelse har Sverige ställt hela sitt kämenergiprogram under IAEAs kontroll. Som framgår av nästa avsnitt har bestämmelser härom tagits in i kämtekniklagen. Sverige har därjämte med vissa viktiga leverantörer på kämenergiområdet ingått bilaterala avtal och därvid bl.a. förbundit sig att inhämta förhandsgodkännande innan återutförsel sker av visst material med ursprung i dessa länder. Sådana överenskommelser finns med Förenta Staterna SÖ 198466,

265 Australien SÖ 198286-87 och Canada SÖ 198189-90. I dessa avtal fastslås vidare bl.a. att material m.m. som innehåller uran, plutonium, torium och tungt vatten och som levereras av avtalsparten endast får användas för fredliga icke-militära ändamål. En närmare redovisning av dessa avtal lämnas i avsnitt 5.7.

EG-ldndema

Inom EG är avsikten att det i princip skall råda fri rörlighet för kärnämne

och kämteknisk utrustning på sätt för andra varor. Den

samma som särskilda kontrollen skall göras först vid export till ett tredje land. Vid sådan export följer samtliga EG-länder London-riktlinjema och Zanggerkommitténs lista. De gemensamma riktlinjerna för EG-ländema ñnns 20 november 1984. Declaration of fastlagda i en deklaration från den policy the consequences of the adoption of the London common on Guidelines by the ten member states of the community.

I deklarationen tas utförsel av kämämne nuclear materials, utrustning upp och telmologi. Sådana transfereringar skall kunna ske utan restriktioner mellan medlemsländerna. Vissa handlingsregler gäller dock i fråga om bl.a. transfereringar plutonium och uran anrikat till mer än 20 procent uran av 235. Det uppställs också särskilda krav på fysiskt skydd. Något fullständigt genomförande av de gemensamma riktlinjerna har ännu inte skett men målsättningen är klar.

5.6.3 Kämtekniklagen m.m.

Uzförsel av utrustning och material

Bestämmelser i kärntekniklagen som reglerar Sveriges förpliktelser enligt NPT och utförsel av kämteknisk utrustning m.m. finns i 1 § andra stycket punkterna 4 och Bestämmelserna innebär att bl.a. utförsel av produkter

266 av betydelse för framställning av kärnvapen är kämteknisk verksamhet och som sådan tillståndspliktig. Punkt 4 tar sikte på utförsel av utrustning och material medan punkt 5 avser kunskapsöverföring, teknologiöverföring.

I punkt 4 c stadgas att som kämteknisk verksamhet anses utförsel av utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av kämämne. Samma gäller även för annan utrustning och material under förutsättning att den är av väsentlig betydelse för framställning av kämladdningar, s.k. dual-useprodukter. Tillståndsplikt gäller i den utsträckning regeringen föreskriver det. Sådana föreskrifter finns i en bilaga till kämteknikförordningen. Denna bilaga utgörs av en förteckning över utrustning och material m.m. som inte får föras ut ur riket utan tillstånd av regeringen.

Genom bestämmelserna i punkt 4 c regleras således även frågan om dualuse-produkter inom kärnteknikområdet. Med dual-use-produkter avses i detta sammanhang sådan utrustning som inte direkt är avsedd för att användas inom kämenergiområdet men som ändå kan komma till användning för framställning av kärnladdningar. Bestämmelsen om dual-useprodukter har begränsats till att gälla utrustning och material son1 är av väsentlig betydelse för framställning av kärnladdningar. I förarbetena till bestämmelsen anförs bl.a. att det torde vara givet att en närmare utförselkontroll av dual-use-produkter endast bör avse sådana produkter som är av central betydelse från fördragssynpunkt. Kontrollen borde därför endast avse produkter som är strategiskt betydelsefulla för framställning av kämladdningar prop. 19838460 s. 53.

Även dual-use-produktema är upptagna i den förteckning som återfinns som bilaga till kämteknikförordningen.

Som tidigare har sagts bygger förteckningen i kämteknikförordningen på Zanggerkommitténs produktlista och Londonriktlinjema. Den svenska

förteckningen är dock fullständigare och omfattar dual-use-produkter som inte finns i de internationella förteckningama. Antalet produkter i förteckningen är dock begränsat av flera skäl. Enligt uttalanden i prop. l983846O s. 50 var motiven till detta följande.

Många skäl talar för att utförselkontrollen begränsas till ett fåtal, väl definierade produkter. Till en början märks att 3 § atomenergilagen är straffsanktionerad. Från rättssäkerhetssynpunkt år det därför viktigt att de föreskrifter som kan komma att meddelas med stöd av denna paragraf får ett så noga preciserat innehåll som möjligt. Ett annat skäl är att en effektiv kontroll inte torde kunna upprätthållas annat än beträffande ett fåtal, noga definierade produkter. Om utförselkontrollen sålunda måste begränsas, är det naturligt att den förbehålls produkter som är av central betydelse från icke-spridningssynpunkt. Utförselkontrollen bör därför omfatta endast strategiskt betydelsefulla produkter. I kravet på att produkterna skall vara strategiskt betydelsefulla får då läggas att de skall ha avgörande betydelse för framställningen av material för kämladdningar. Produkter av detta slag kan vara bl.a. atomreaktorer, laddningsmaskiner av viss typ, kontrollstavar, tungt vatten, nukleär grafit samt viss utrustning som är särskilt avsedd för slciljande av uranisotoper.

Förteckningen i kämteknikförordningen över utrustning och material är indelad i tre delar. Den första delen omfattar anläggningar som ingår eller kan ingå i kämbränslecykeln samt i vissa fall utrustning till sådana anläggningar. Här avses kämreaktorer, upparbetningsanläggningar, anläggningar för tillverkning av bränsleelement m.fl. anläggningar samt transportbehållare.

Med den konstruktion av förteckningen som valts kan det ibland vara svårt att avgöra om en viss utrustning eller annat faller under bestämmelserna. Detta var man medveten om när förteckningen gjordes och föredragande statsrådet anförde härom följande i prop. l983l84z60 s. 52.

Alternativet till en förteckning över ändamålsbestämda produkter är en heltäckande lista över samtliga de komponenter och delar som ingår i de ändamålsbestämda produkterna. En sådan lista blir dock med nödvändighet mycket omfattande och revision av denna måste företas kontinuerligt med hänsyn till bl.a. utvecklingen av ny teknologi. Dessutom kommer en

268 heltäckande och specifik förteckning över ur icke-spridningssynvinkel känslig utrustning och material i sig att innebära att information ges på ett sätt som inte kan anses önskvärt.

Den andra delen i förteckningen, rubricerad övrig utrustning, omfattar vissa dual-use-produkter. Som nyss sagts avses här produkter som är av väsentlig betydelse vid framställning av kämladdningar men som har sin huvudsakliga användning inom andra områden. Det är endast sådana produkter som träffas av utförselkontroll. I förteckningen anges varmisostatpressar samt vissa neutrongeneratorer, röntgenblixtaggregat och partikelacceleratorer. Dessa har olika betydelse vid framställning av kämladdningar. Varmisostatpressar kan användas vid tillverkning av vissa delar till en laddning men även i andra kämtekniska sammanhang t.ex. tillverkning av bränsleelement. Pressama används dock oftast i icke-kärnteldiisk Verkstadsindustri för bearbetning och framställning av material. I motsats till de övriga tre produkterna kan en neutrongenerator ingå i själva laddningen för att starta neutronkedjereaktionen. Neutrongeneratorer av liknande typ används ofta i samband med aktiveringsanalys t.ex. vid oljeprospektering. Röntgenblixtar är forskningsinstrument som kan registrera mycket snabba förlopp och materialdeformationer inom detonik och ballistik. De är viktiga hjälpmedel vid konstruktionsforskning inriktad mot kämladdningar och konventionella stridsdelar. Kraftfulla partikelacceleratorer slutligen kan i framtiden komma att användas för framställning av plutonium och tritium vilket idag sker i reaktorer. Man diskuterar nu även att med acceleratorer omvandla kämavfall, i synnerhet använt kämbränsle, till kortlivade isotoper.

Den andra delen omfattar dock inte sprängämnen och tändmedel som täcks av produktförteckningen i krigsmateriellagstiftningen. Vid användning av dessa produkter i kärnladdningar ställs ofta högre krav än vid konventionell ammunition.

Den tredje delen i kämteknikförordningens lista omfattar material och halvfabrikat. Här avses rör av zirkonium, vissa former av stål och

269 aluminiumlegeringar, deuterium m.m. Zirkonium är en metall som på grund låg neutronabsorption och hög korrosionsbeständighet används för av kapsling av kärnbränsle i form av zirkoniumlegering, zirkaloy. Deuterium är en isotop av väte och ingår i fusionsladdningar men framförallt i tungt vatten som används som moderator i vissa reaktorer.

För utförsel av utrustning och material som nu har sagts krävs regeringens tillstånd. I ansökningsärenden om tillstånd till utförsel, som bereds i milj ödepartementet, infordras yttrande från kåmkraftinspektionen och i vissa fall från försvarets forskningsanstalt. Ibland görs en mer omfattande utredning om det finns skäl att ifrågasätta det uppgivna användningsområdet. Om inte någon särskild överenskommelse finns med landet i fråga om överföringar mellan länderna äger en noteväxling rum. Antalet utförselärenden som handläggs i regeringskansliet uppgår till omkring 40-50 per år. Ansökningarna gäller vanligen tillstånd till utförsel av zirkoniumrör, styrstavar, varmisostatpressar eller röntgenblixtaggregat.

Kunskapsöverföñng Teknologiöverföring

Med kunskapsöverföring avses upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrått licens. Det innebär, att licenshavaren av antingen en rättighet inom det industriella råttsskyddets område eller vetande, know-how, mot eller utan vederlag överlåter eller upplåter denna rätt. Licensen kan avse såväl immaterialrättsligt skyddade rättigheter som driftserfarenheter som saknar egentligt rättskydd.

Licensförsäljning kan betraktas som en form av export och som ett alternativ till etablering av tillverkningsföretag. Eftersom licensförsäljning i regel innebär att tillverkning skall ske i ett annat land, skapas genom en sådan försäljning möjlighet att kringgå eller undvika handelshinder som försvårar eller omöjliggör direkt export.

270 Ett förbud mot utförsel av material och utrustning av vikt för kämteknisk verksamhet skulle minska i betydelse om det vore tillåtet att utan regeringens tillstånd upplåta eller överlåta en rätt att utom riket tillverka ifrågavarande material och utrustning. Med hänsyn till det har bestämmelser om kunskapsöverföring teknologiöverföring införts i kärntekniklagen. Således stadgas i l § första stycket 5 att som kämteknisk verksamhet anses upplåtelse eller Överlåtelse av rätt att utom riket tillverka sådan utrustning eller sådant material som avses i punkt 4 c och som tillverkas inom riket. Detta förbud mot kunskapsöverföring gäller i den utsträckning som regeringen föreskriver.

Förbudet infördes med en motsvarande bestämmelse i lagen om förbud mot utförsel av krigsmateriel m.m. som förebild. Angående bestämmelsens närmare innebörd anförde föredragande statsrådet följande i prop. 1983 8460 s. 75.

Bestämmelserna har en vidsträckt innebörd och omfattar inte bara upplåtelse eller överlåtelse av rätt att tillverka nyss nämnda produkter utan också varje licensgivning som innebär ett tillhandahållande av sådant tekniskt underlag e.d. som utgör en förutsättning för mottagaren att starta en egen tillverkning av de avsedda produkterna. Med rätt att tillverka angivna produkter avses sålunda det medgivande som genom ett avtal eller kontrakt lämnas en motpart att utnyttja viss rätt, eller att i enlighet med av upplåtaren eller överlåtaren tillhandahållna tekniska underlag, såsom ritningar, beskrivningar o.d., tillverka produkterna. I det tekniska underlaget kan ingå upplysningar om uppfinningar och metoder, konstruktions- och verktygsritningar, tillverknings- och kontrollföreskrifter, beskrivningar av arbetsprocesser m.m. I fråga om krigsmateriel finns en bestämmelse med motsvarande innebörd.

Hittills har endast enstaka ärenden om kunskapsöverföring avgjorts av regeringen.

271 5.6.4 Utvecklingen inom krigsmaterielexportomrâdet

Gällande rätt

Bestämmelserna om kunskapsöverföring i kärntelmiklagen har krigsmateriellagstiftningen som förebild. Krigsmateriel får inte föras ut ur Sverige utan tillstånd av regeringen. De grundläggande bestämmelserna finns i lagen 1988558 om förbud mot utförsel av krigsmateriel m.m. Någon definition av begreppet krigsmateriel ges inte. Lagen innehåller i stället ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om vad som skall avses med krigsmateriel och som därmed omfattas av utförsellagens bestämmelser. Sådana föreskrifter har meddelats i förordningen 1988561 om förbud mot utförsel av krigsmateriel m.m. Denna förordning innehåller en förteckning över materiel som skall anses som krigsmateriel.

En förutsättning för att utförselbestämmelsema skall kunna tillämpas i fråga om visst materiel är att det verkligen är fråga om krigsmateriel. Detta innebär att det måste gälla vapen, ammunition eller annan utrustning som konstruerats, utrustats eller ändrats på sådant sätt att den påtagligt awiker från motsvarande civila materiel om sådan finns. För att ange detta används i förteckningen ofta uttrycket för militärt bruk utformade. Andra i förteckningen förekommande uttryck är speciella delar till eller speciella tillbehör till. Dessa bestämningar anger att materielen inte skall ha civil användning utan vara särskilt konstruerad eller ändrad för att infogas i en slutprodukt som är krigsmateriel. Dual-use-produkter omfattas således i princip inte av lcrigsmateriellagstiftningen.

Krigsmaterielinspektionen KMI, som har att bedöma klassificeringsfrågor, kan för denna bedömning inhämta synpunkter från expertis inom ramen för ett tekniskt-vetenskapligt råd.

272 Enligt den numera upphävda lagen 1982513 om förbud mot utförsel av krigsmateriel m.m. gällde att den som inom riket tillverkade krigsmateriel inte utan tillstånd av regeringen fick upplåta eller överlåta rätt att utom riket tillverka sådan materiel. Föreskrifterna riktade sig endast till den som inom riket tillverkade krigsmateriel. I fråga om denna begränsning anförde föredragande statsråd vid lagens tillkomst att verkligheten visat att den upplåtelse eller överlåtelse som oftast förekom och som framstod som angelägen att reglera skedde från dem som själva tillverkar krigsmateriel. Det fanns därför inte något behov av att knyta den obligatoriska tillståndsprövningen till andra än dem som tillverkar krigsmateriel prop. 1981822196 s. 19. Motsvarande begränsning gäller fortfarande enligt bestämmelserna om kunskapsöverföring i kämtekniklagen.

Den nu gällande lagstiftningen krigsmaterielområdet som trädde i kraft den 1 juli 1988 innebär, jämfört med äldre regler, en utvidgning av reglerna om kunskapsöverföring. Begränsningen av förbudet till att avse endast den som själv tillverkar krigsmateriel togs bort. Föredragande statsrådet anförde som skäl för den nya bestämmelsen bl.a. följande prop. 198788 154 s.37.

Den omständigheten att företagens internationella engagemang, även när det gäller licensgivning, ökat under senare år utgör enligt min mening skäl för att nu komplettera förbudet så att det omfattar upplåtelse och överlåtelse av rätten att tillverka krigsmateriel utom riket även i regi av den som inte själv tillverkar sådan materiel. Härigenom elimineras också risken för ett kringgående av nu gällande bestämmelser. Jag förordar därför att förbudet att upplåta eller överlåta rätt att utom riket tillverka krigsmateriel skall vidgas. Förbudet bör enligt min mening utformas så att avtal som innebär upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utom riket tillverka krigsmateriel inte får ingås utan tillstånd av regeringen. Som lagrådet anfört bör förbudet avse avtal, som ingås här i riket eller utom riket av svensk myndighet, svenskt företag eller den som är bosatt eller stadigvarande vistas här i riket.

Pågående reformarbete inom krigsmaterielømrâdet

Krigsmateriellagstiftningen har nyligen varit föremål för två utredningar, krigsmaterielbegreppsutredningen Begreppet krigsmateriel, SOU 198966

273 och 1988 års utredning om krigsmaterielexporten Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet, SOU 1989102.

Vad gäller krigsmaterielbegreppet innebär den nuvarande ordningen, som redovisats i föregående avsnitt, att lagen innehåller ett bemyndigande för regeringen att bestämma vad som skall avses med krigsmateriel. I SOU 198966 föreslås att utförsellagen kompletteras med en utförlig beskrivning av vad begreppet krigsmateriel och därmed jämställda produkter omfattar. Vidare övervägs i betänkandet vissa frågor som ligger nära kunskapsöverföring. Det gäller olika möjligheter att begreppsmässigt inkludera även strategiskt och militärt viktig immateriell materiel, t.ex. programvara till datorer och metodkunskap. Något förslag om det lades emellertid inte fram, eftersom datorer i allmänhet inte kan betraktas vare sig som krigsmateriel eller som materiel i övrigt vilket från exportregleringssynpunkt bör vara jämställd med lcrigsmateriel.

1988 års utredning om krigsmaterielexporten hade till uppgift att ur ett brett perspektiv analysera sambandet mellan en fortsatt livskraftig svensk försvarsindustri och denna industris export, utreda konsekvenserna av och villkoren för försvarsindustriellt samarbete med utlandet samt pröva behovet av ändrade riktlinjer för lcrigsmaterielexporten. Utredningens överväganden i dessa delar redovisas närmare här. Det kan dock noteras att utredningen föreslår förbud i vissa fall mot avtal med någon utom riket om att gemensamt utveckla eller tillverka krigsmateriel. Vidare bör nämnas att utredningen ifrågasätter krigsmaterielbegreppsutredningens förslag till komplettering av utförsellagen avseende krigsmaterielbegreppet.

Vad gäller kunskapsöverföring övervägs i betänkandet om bestämmelserna härom i utförsellagen bör kompletteras. Utredningen föreslår inte någon sådan utvidgning och anför härvid följande SOU 1989102 s. 152.

7W

274 Utredningen är väl medveten om att en komplettering av reglerna skulle göra lagstiftningen mer heltäckande, även om möjligheterna att kringgå dem vore betydande. Det gäller emellertid framför allt att avgränsa ett straffbart område. Detta låter sig inte göra med erforderlig klarhet, vartill kommer att ett fullständigt kontrollsystem lätt kan överskrida vad som normalt kan å a accepteras i en rättsstat. Utredningen har också övervägt dels ett förbud för vissa tillverkare eller personer att t.ex. sälja konsulttjänster, dels ett förbud gäller viss teknik. Även mot sådana förslag kan enahanda som resas invändningar. Alternativet att reglera all export av högteknologi som har strategisk betydelse, således inte bara försvarsteknologi, skulle i sin tur innebära en utbyggnad enligt principerna för COCOM-reglema. En reglering av den arten faller utanför utredningens ram. På grund av det anförda avstår utredningen från att föreslå att kunskapsöverföring underkastas ytterligare reglering i annan mån än som kan bli följden av en utvidgning av lcrigsmaterielbegreppet i detta avseende.

De förslag för vilka nu redogjorts övervägs för närvarande inom regeringskansliet.

5.6.5 Kontrollen av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte m.m.

I detta avsnitt behandlas den lagstiftningen förbud mot utförsel av

nya om vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte samt den särskilda regleringen angående utförsel av vissa varor som tillverkats i utlandet och där underkastats exportrestriktioner.

Lagstifiningen om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfie

Mot bakgrund av sjustatsöverenskommelsen om begränsning av spridning

av missiler och missilteknologi se 5.6.2 har riksdagen nyligen antagit ny

lagstiftning detta område. Den nya lagen, lagen 1991341 om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, innebär att Sverige inför exportrestriktioner som i princip motsvarar överenskommelsen. Samtidigt införs även begränsningar för utförsel av

275 utrustning som kan användas för tillverkning av biologiska eller kemiska stridsmedel m.m. prop. 19909197.

Den nya lagen gäller för

kompletta robot-, raket- och andra obemannade luftfarkostsystem som har en lastförmåga av minst 500 kilogram och en räckvidd av minst 300 kilometer, delsystem, komponenter och konstruktionsmaterial för missilsystem, provnings- och tillverkningsutrustning som särskilt utformats för missilsystem, 4. programvara särskilt utformad för missilsystem, Sxutrustning som kan användas för tillverkning av biologiska eller kemiska stridsmedel och kemiska produkter som kan användas för tillverkning av kemiska stridsmedel kemiska prekursorer.

Den exakta produktomfattningen föreskrivs enligt bemyndigande av regeringen.

För samtliga produkter införs förbud mot utförsel utan tillstånd av regeringen. Utförselförbudet gäller även produkter som importerats till eller transiteras genom Sverige. Upplåtelse eller överlåtelse av till- verkningsrätt avseende missilutrustning villkoras av regeringens tillstånd, liksom tillhandahållande av utrustning som kan användas för tillverkning av BC-stridsmedel och för kemiska prekursorer i de fall då utrustningen finns utanför Sverige.

Bestämmelser om olovlig utförsel och försök till det finns i lagen om straff för varusmuggling. För den som bryter mot andra bestämmelser i den nya lagen finns särskilda ansvarsbestämmelser i denna lag, vilka ansluter till dem ivarusmugglingslagen och utförsellagen. Den som uppsåtligen genom

276 vilseledande förmår regeringen att lämna tillstånd, respektive lämnar oriktig till böter eller fängelse. uppgift i ansökan om tillstånd, kan dömas

På grund den utrikespolitiska betydelse som prövningen av utförselärenav den kan ha ligger tillståndsgivningen hos regeringen. Beredningen sker inom utrikesdepartementets handelsavdelning.

Vid tillståndsgivningen är följande principer vägledande.

Den viktigaste prövningsgrunden är vilken risk som föreligger ñr att den tillståndspliktiga utrustningen kan komma till användning för utveckling, tillverkning eller insättande av massförstörelsevapen. Det får bedömas mot bakgrund vad är känt köparlandets kapacitet på området, dess av som om ambitioner att anskaffa sådana vapen samt spänningsförhållanden i regionen kan påskynda sådan utveckling. Det är fråga om en riskbedömning, som en vilket innebär att svenskt tillstånd bör vägras om risken anses reell.

En andra prövningsgrund utgörs av en värdering av de åtaganden som görs i landet i fråga att den svenskkontrollerade utrustningen endast ska om användas för specificerade civila ändamål. Vid en sådan bedömning bör hänsyn även tas till vilka internationella eller andra åtaganden landet gjort att inte självt anskaffa massförstörelsevapen, respektive vilka kontrollregler det har underkastat sig.

En tredje prövningsgrund är risken för vidareexport av den svenska utrustningen till ett tredje land som inte påtagit sig motsvarande begrânsningar beträffande massförstörelsevapen.

Nu angivna faktorer kommer att vägas in i den totalbedömning, som måste göras i varje enskilt tillståndsärende.

277 Förbud mot utförsel av vissa varor som underkastats exportrestrilctiøner i tillverkningslandet

Genom förordningen SFS 198689 om förbud mot viss utförsel har införts bestämmelser för export från Sverige av vissa varor som tillverkats i utlandet och underkastats exportrestriktioner i tillverkningslandet. Bestämmelserna gäller för närvarande automatiska databehandlingsmaskiner m.m., tryckta kretsar m.m., instrument för mätning och kontroll m.m., tillverkningsutrustning, samt databand m.m. Ett av många skäl för sådana exportrestriktioner kan vara utrustningens användning i ett lands program för anskaffning av kämladdningar. Exempel är datorer och mätinstrument. De varor som nu täcks av förordningen finns inte explicit redovisade i annan lagstiftning som gäller utförsel. Enligt l § i förordningen får sådana varor inte föras ut ur riket. Detta gäller dock om en vara åtföljs av ett certifikat utfärdat i tillverkningslandet eller en annan handling som visar att varan med hänsyn till tillverkningslandets exportkontrollbestämmelser får reexporteras till det land till vilket utförsel avses ske. Pullmyndighet får också medge utförsel av sådana varor som avses i l där det inte av omständigheterna framgår att hinder mot reexporten föreligger. Även i vissa andra fall får utförsel ske om generaltullstyrelsen medger det.

5.6.6 överväganden

Inledning

De svenska bestämmelserna om utförsel av kämteknisk utrustning och annan utrustning av intresse vid framställning av kärnvapen ges i kärntekniklagstiftningen, krigsmateriellagstiftningen och lagstiftningen om massförstörelseprodukter. De är av olika betydelse för olika led i framställningen av ett insatsberett kärnvapen. I kämtekniklagstiftningen ñnns främst bestämmelser om utförsel av kämämne och utrustning för framställning och bearbetning av kämämne. De övriga regelsystemen är framförallt tillämpliga

278 ifråga stridsdelar för missiler, vapenbärare, m.m. Viss överlappning om förekommer. Detta illustreras av figur 5.1.

Fig. 5.1 Översikt över tillämplig lagstiftning för reglering utförsel av

utrustning särskild betydelse för ett kämvapenprograrn

av av Tiulmpliglagstiftning Ledi ett kllrnvapenprogram KårntnkniklagenKrigsmateri lagsL Lagst. om vissa masstörmvapen X Höganrikat uran, plutonium, tritium Framstållningkârnâmnc av

X X Konstruktion tillverkning och av kåmladdningar

i X Stridsdel för missil,bombför flygplan.granat för artilleri

X X Vapenbârare missil,flygplan, millcri

Kärntekniklagstiftningens syfte är att ta tillvara säkerheten vid kärnteknisk verksamhet och att reglera kärnenergins användning i Sverige. Utförselkontroll har ett helt annat syfte och är nödvändig med hänsyn till Sveriges syn på och internationella åtaganden vad gäller spridning av kärnvapen till ytterligare länder. Utförsel regleras som nyss har nämnts i tre delvis överlappande lagar. Här bör också nämnas förordningen 198689 om .förbud mot viss utförsel. Från principiell synpunkt skulle det vara önskvärt att ha ett samlat regelverk för all säkerhetspolitiskt motiverad utförselkontroll, inklusive en lista med alla de produkter där tillstånd för utförsel krävs.. Den nuvarande internationella utvecklingen förefaller aktualisera kontroll av allt

flera produkter av dual-use karaktär, vilket kan skapa oklarhet om vilken

lagstiftning som skall tillämpas. För en given produkt kan det finnas flera olika motiv för utförselkontroll. Produktförteckningar kopplade till olika lagar eller förordningar med skilda handläggningsvägar kan öka riskerna för

279 misstag och försvåra den allsidiga prövning av b1.a. slutanvändare som krävs vid varje tillfälle.

Utredningen vill därför redan nu framhålla att det är angeläget att en samlad översyn görs av hela den här aktuella lagstiftningen om utförselkontroll. Detta ligger dock utanför utredningens uppdrag och torde kräva ett omfattande arbete. De förslag som utredningen redovisar i det följande får därför ses som ett steg mot en sådan lagstiftning genom att en del produkter med anknytning till kärnvapen föreslås överföras till lagen om massförstörelseprodukter. Vissa produkter, främst kärnämnen samt material, utrustningar och anläggningar för framställning av kärnämnen, föreslås dock tillsvidare behållas i kämtelcniklagstiftningen därför att man därigenom får en önskvärd samordning med safeguardverksamheten, den löpande tillsynen av kämtekniska anläggningar och införselkontrollen.

Uçförsel av kämteknisk utrustning

Sveriges åtaganden enligt NPT innebär, att Sverige varken skall utveckla kärnvapen för egen del eller bidra till att andra länder gör det. Sverige skall inte heller tillhandahålla kämämne eller utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material till icke-kärnvapenstater om inte kämämnet underkastas kontroll av IAEA. Vidare har Sverige åtagit sig att vid export av produkter inom kämenergiområdet följa Zanggerkommittén och de s.k. Londonriktlinjerna. Även bilaterala avtal med vissa genom länder har Sverige förbundit sig att inhämta förhandsgodkännande innan återutförsel sker av sådant material som faller under respektive avtal. Målsättningen med avtalen och bestämmelserna i kämtekniklagen och kämteknikförordningen är, som föredragande statsrådet anförde i prop. l9838460 s. 51, att material eller komponenter inte får föras ut ur landet, om det kan befaras leda till framställning av kämladdningar i länder utanför kämvapenstatemas krets.

280 Av bestämmelserna i l § kämtekniklagen följer att det behövs särskilt tillstånd till utförsel ur riket av utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av kämämne eller som annars är av väsentlig betydelse för framställning av kärnladdningar. I kämteknikförordningen med bilaga förtecknas den utrustning och det material som omfattas av tillståndsplikt. Denna konstruktion bör enligt utredningen tills vidare behållas i avvaktan på den översyn som inledningsvis förordats.

Den nu gällande förteckningen i bilagan till kämteknikförordningen bygger på, men begränsas inte till Londonriktlinjema och Zanggerkommitténs Trigger List jämte två av kommittén gjorda tillägg, senast från den 2 februari 1984. Därefter har ytterligare två tillägg gjorts av Zanggerkommittén, i augusti 1985 och i februari 1990. Dessa tillägg har främst rört utrustning till upparbetningsanläggningar och till isotopseparering genom gasdiffusion. Zanggerkommittén har vidare arbetat fram en reviderad version av the Trigger List där tilläggen tagits in. Denna reviderade version har getts ut genom IAEA och accepterats av Sverige. Den bör ersätta den nuvarande svenska förteckningen. Bilagan till kämteknikförordningen, särskilt den första delen, bör således arbetas om så att den motsvarar den nya produktlistan. Detta arbete är av brådskande natur och pågår nu inom regeringskansliet och kämkraftinspektionen. Utredningen finner därför inte skäl att redovisa en omarbetad produktlista i synnerhet som utredningens förslag till ändringar i kämtekniklagens utförselbestämmelser inte ändrar förutsättningarna för en ny lista.

Dual-use-prødukter m.m.

Det pågår fortsatta internationella samtal mellan olika länder om en ökad kontroll utförsel dual-use-produkter. Även Sverige deltar i dessa av av informella samtal. Det kan antas att kontrollen över dual-use-produkter efterhand kommer att en ökande betydelse.

281 Den svenska kontrollregleringen dual-use-produkter i kärntekniklagstiftav ningen är begränsad till ett fåtal produkter. De är av väsentlig betydelse för ett land skulle tänkas ha för avsikt att skaffa sig kärnvapen. En fortsatt som reglering är därför angelägen. Med hänsyn till de pågående internationella samtalen bör enligt utredningen en översyn av den nuvarande listan över dual-use-produkter dock anstå till dess resultaten av samtalen föreligger.

Vad gäller den lagtekniska lösningen har emellertid förutsättningarna ändrats. Vid tidpunkten för kämtekniklagens tillkomst fanns ett konkret behov att reglera dual-use-produktema samtidigt som det inte fanns någon lagstiftning där sådan reglering kunde ske. Den nu införda annan en lagstiftningen förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas om i massförstörelsesyfte innehåller emellertid bestämmelser som tar sikte m.m. på liknande frågor. Det framstår därför som naturligt att till den lagstiftningen samla alla bestämmelser som gäller sådana produkter. Utredningen föreslår att regleringen av sådana dual-use-produkter som är av väsentlig betydelse för framställning av kämladdningar överförs till den nya lagstiftningen avseende massförstörelsevapen. Det kan ske genom ett tillägg i l § i den lagen. De produkter som här avses och som anges i kämteknikförordningen är röntgenblixtaggregat, varmisostatpressar och neutrongeneratorer. Partikelacceleratorer bör dock även i fortsättningen regleras inom kämtelatiklagstiftningen.

Utredningens förslag i denna del medför att ärenden om dual-use-produkter skall beredas i utrikesdepartementets handelsavdelning i stället för som nu i miljödepartementet.

Kunskapsöveyöring

De nuvarande bestämmelserna om kunskapsöverföring i kämtekniklagen bygger på 1982 års lagstiftning förbud mot utförsel av krigsmateriel. De om

282 tar endast sikte på sådan utrustning och material som tillverkas i riket. Bestämmelserna har endast tillämpats vid enstaka tillfällen.

Bestämmelserna i krigsmateriellagstiftningen har numera utvidgats på så sätt att begränsningen till utrustning och material som tillverkats här i riket har slopats. Kravet på tillstånd för kunskapsöverföring avser nu all krigsmateriel som kan sägas ha svensk anknytning och gäller avtal som ingås här i riket eller utom riket av svensk myndighet, svenskt företag eller den som är bosatt eller stadigvarande vistas här. Motsvarande reglering gäller enligt lagen om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte m.m. Utredningen anser att bestämmelserna om kunskapsöverföring i kämtekniklagen bör ha samma omfattning. 1 § andra stycket punkt 5 bör därför formuleras om i enlighet härmed.

Regeringens prövning

Ärenden utförsel kärnteknisk utrustning prövas alltid regeringen. om av av De bereds i miljödepaxtementet. Beroende på omständigheterna i det enskilda ärendet är beredningen mer eller mindre omfattande. Yttrande föreligger alltid från kärnkraftinspektionen. I vissa fall sker samråd med försvarets forskningsanstalt FOA. Det förekommer också att yttrande inhämtas från Sveriges ambassad i det land som är i fråga. Ett stort antal av ärendena är av likartad karaktär och avser utrustning av typen styrstavar eller zirkoniumrör. Det har inte framkommit annat än att den nuvarande ordningen hittills har fungerat tillfredsställande.

Mot bakgrund av det stora antalet likartade ärenden kan ifrågasättas om inte prövningen av vissa ärenden kunde delegeras till kämkraftinspektionen. Många mottagarländer har avtal med Sverige och väl etablerade rutiner finns mellan Sverige och de länder som vanligen kommer ifråga. Utredningen avstår dock från ett förslag till sådan ordning. Ärendena är till sin natur av utrikespolitisk betydelse och icke-spridningsfrågoma har under

283 senare tid fått alltmera ökad internationell betydelse och uppmärksamhet. I prövningen ingår att bedöma mottagarlandets avsikter och kapacitet ifråga om utveckling av kärnvapen, mottagarlandets egna kontrollregler m.m. På grund härav bör enligt utredningen beslut i utförselärenden avseende kåmtelcnisk utrustning även i fortsättningen alltid fattas av regeringen.

EGaspekrer

Inom EG har man som målsättning att tillämpa i princip fri rörlighet för kämämne, kärnteknisk utrustning och teknologi. Utförselkontroll avses ske först vid utförsel till ett tredje land. Det gemensamma regelsystemet är ännu inte genomfört men en utveckling är på gång.

En anpassning av de svenska reglerna om utförsel av kämämne och kämtelaiisk utrustning till EGs regelsystem torde såvitt nu kan bedömas inte medföra några principiella svårigheter. EG-ländema tillämpar vid export till ett tredje land Londonriktlinjema och Zanggerkommitténs lista. Det föreligger således ett gemensamt synsätt vad gäller dessa frågor.

Páföüden vid brott mot bestämmelserna om uqörsel av käntteknisk utrustning m.m.

Enligt 25 § första stycket punkt l kämtekniklagen kan den som bedriver kämtelmisk verksamhet utan tillstånd dömas till böter eller fängelse i högst två år. Under denna straffbestämmelse faller såväl mindre förseelser av närmast ordningskaraktär som allvarliga brott. Gäller det utsmuggling av kärntelmisk utrustning är varusmugglingslagen tillämplig enligt vilken lag fängelse kan utdömas med sex månader upp till sex är.

Även för brott är omfattande eller allvarlig karaktär men som som annars av inte faller under varusmugglingslagen bör enligt utredningen gälla en högre

284 straffskala än böter eller fängelse högst två år. Det bör gälla även vid brott som avses i den nya 24 a § som utredningen föreslår i avsnitt 5.4.

Enligt lagstiftningen om kontroll av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte kan vid grova brott mot vissa bestämmelser i den lagen dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Motsvarande bör gälla vid grova brott mot vissa bestämmelser i kårntekniklagen. Utredningen föreslår därför att har brott enligt 24 a § eller 25 § begåtts uppsåtligen och är det att anse som grovt skall fängelse kunna utdömas i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömandet om brottet är grovt bör särskilt beaktas om det ingått som ett led i ett förfarande som syftat till framställning av kämladdningar. Även ett sådant syfte inte kan styrkas bör olaglig om hantering av kämämne eller kämteknisk utrustning i vissa fall kunna anses som grovt brott om det eljest inneburit eller kunnat innebära att större mängder kämämne eller kämteknisk utrustning undandragits nationella eller internationella kontrollsystem.

5.7 Anpassningen av kärntekniklagen till Sveriges

internationella överenskommelser på kärnener-

giomrádet

5.7.1 Allmänt om Sveriges överenskommelser på kämenergiområdet

Sverigei har ingått ett antal internationella överenskommelser inom

kämteknikområdet. Det gäller såväl bilaterala som multilaterala överenskommelser. Viktiga och för den kämtekniska verksamheten grundläggande överenskommelser är icke-spridningsavtalet och det särskilda kontrollavtalet med IAEA samt konventionema om skadeståndsansvar för skador som uppkommer i samband med driften av kämkraftanläggningar. Vid sidan av

285 dessa internationella konventioner har Sverige ingått ett antal bilaterala överenskommelser som reglerar olika frågor som kan bli aktuella mellan länderna. Det gäller såväl avtal leveranser av uran m.m. med viktiga om leverantörstater som avtal med grannländer om tidigt varsel och assistans vid olyckor och tillbud.

När Sverige ingått en internationell överenskommelse uppstår en förpliktelse att följa denna. Det innebär, att det kan komma att fordras särskilda intemrättsliga föreskrifter för att bestämmelserna i överenskommelsen skall kunna tillämpas här i landet. Vilka åtgärder som krävs för att svenska myndigheter och i vissa fall enskilda skall förpliktas följa överenskommelberor vad den gäller och vilka förpliktelser som uppstår. I vissa fall sen innebär tillträdandet till en konvention att Sverige förpliktar sig att anpassa sin lagstiftning för att konventionen skall kunna tillämpas. Det gäller särskilt konventionen berör rättigheter och skyldigheter för enskilda eller avser om att utöka myndighets befogenheter i större utsträckning. I andra fall kan en det tillräckligt att myndighet skall tillämpa en internationell vara en som överenskommelse instrueras om det av regeringen. Det gäller främst om åtagandena redan överensstämmer med den interna rättsordningen.

Skall bestämmelserna i en konvention bli del av den svenska lagstiftningen

tillämpas i Sverige vanligen en av tvâ metoder, transformationsmetoden eller

inkorporationsmetoden.

Transformationsmetoden innebär, att bestämmelserna i en överenskommelse direkt motsvarighet i intemrättsliga föreskrifter. Vid transformationen ges omarbetas konventionsbestämmelsema till en särskild lag som överensstämmer med systematiken i den interna lagstiftningen. Ett exempel på denna metod är atomansvarighetslagen som kan sägas vara en direkt överföring av Pariskonventionema i ämnet till svensk lagtext.

286 Inkorporationsmetoden innebär, att det i en lag eller annan författning föreskrivs, att bestämmelserna i en internationell överenskommelse skall användas som råttsnorm av de nationella myndigheterna. Inkorporationen kan omfatta hela överenskommelsen men kan även avse endast de bestämmelser i överenskommelsen som skapar rättigheter eller förpliktelser för myndigheter eller enskilda. Inkorporationsmetoden kan bara användas när överenskommelsens bestämmelser är så utformade att de kan direkt tillämpas av nationella domstolar och andra myndigheter. Inkorporationen medför, att bestämmelserna i det internationella instrumentet överenskommelsen, beslutet- i oförändrad utformning införs i den interna rättsordningen. De nationella myndigheterna skall alltså lägga överenskommelsens direkta ordalydelse till grund för sin tillämpning. NPT kan sägas vara inkorporerat i svensk rätt genom hänvisningen i 3 § kämtekniklagen. Med stöd av denna hänvisning kan kämkraftinspektionen uppställa villkor i enlighet med förpliktelsema i NPT. Även den enskilde tillståndshavaren åläggs ansvar enligt avtalet.

En särskild fråga gäller hur överenskommelserna publiceras. Enligt l § första stycket lagen 0976633, omtryck 1989935 om kungörande av lagar och andra författningar skall internationella överenskommelser och de ändringar i sådana som enligt författning skall gälla som svensk rätt kungöras. Sådant kungörande skall i princip ske i SFS. Av 14 § 1976 års kungörandelag framgår emellertid att regeringen får bestämma att överenskommelsen eller ändringen i stället skall kungöras på något annat sätt, om det är lämpligare.

Frågor om publiceringen av Sveriges internationella överenskommelser har nyligen övervägts av en arbetsgrupp inom utrikesdepartementet Ds 199013. Detta arbete har resulterat i förordningen 19901070 om publicering av Sveriges internationella överenskommelser m.m. Enligt denna förordning skall överenskommelser som Sverige ingår med andra stater eller mellanfolkliga organisationer offentliggöras i publikationen

287 Sveriges internationella överenskommelser SÖ i den utsträckning son1 närmare anges i förordningen. Vidare skall varje förvaltningsmyndighet som med stöd av 10 kap. 3 § regeringsformen ingår en internationell överenskommelse föra en förteckning över sådana överenskommelser.

5.7.2 Ingångna multilaterala överenskommelser

Genom 1960 års Pariskonvention och 1963 års tilläggskonventiøn regleras internationellt ansvarigheten för skador som uppkommer i samband med driften av kämkraftanläggningar. Skadeståndsbestämmelsema har för svensk del arbetats in i atomansvarighetslagen. En redovisning av denna lagstiftning har lämnats i kapitel 4 i samband med redogörelsen för den svenska lagstiftningen.

Grundläggande för Sveriges deltagande i det internationella samarbetet på kämenergiområdet är Sveriges ratiñcering IAEA-stadgan i maj 1957. SÖ av 195754, ändrad senast enligt SÖ 198553. IAEAs uppgift är dels att främja den fredliga användningen av kärnenergi, dels kontrollera att någon avledning av klyvbart material för tillverkning av kärnladdningar inte äger rum. Stadgan innehåller närmare uppgifter om organisationens syfte, uppgifter, verksamhet och förutsättningar för medlemskap. Den innehåller också uppgifter om de förpliktelser som medlemsstaterna iklätt sig. Dessa förpliktelser omfattar utbyte av upplysningar, tillhandahållande av material, finansiering m.m. Enligt artikel VIII bör sålunda varje medlemsstat ställa till förfogande sådana upplysningar som enlig den statens bedömning bör kunna vara organet till hjälp samt ställa till organets förfogande samtliga vetenskapliga upplysningar som framkommit i vissa fall. Enligt artikel IX skall varje medlemsstat underrätta organet om de kvantiteter, den typ respektive den sammansättning av klyvbart material, atområbränslen och andra material som medlemsstaten är beredd att i enlighet med sin lagstiftning tillhandahålla.

IAEA skall enligt artikel III bl.a. utarbeta och handha säkerhetsföreskrifter för att tillse att klyvbart och annat material som ställts under dess övervakning icke används på främjar något militärt ändamål. I artikel sätt som XX definieras uttrycket klyvbart material m.m. En hänvisning till denna artikel år intagen i åtskilliga internationella överenskommelser och bör därför återges här. Artikeln lyder enligt följande.

Artikel XX

Definitioner

I denna stadga betyder

uttrycket klyvbart material plutonium 239; uran 233; uran anrikat isotopema 235 eller 233; material innehållande ett eller flera av de nyssnämnda materialen; samt sådana andra klyvbara ämnen som styrelsen tid efter annan bestämmer, dock att uttrycket klyvbart material icke innefattar atområbränsle;

2. uttrycket uran anrikat på isotopema 235 eller 233 uran innehållande isotopema 235 eller 233 eller bägge i en sådan omfattning att halten av dessa isotoper tillhopa i förhållande till isotopen 238 är större än den i naturen förekommande halten av isotopen 235 i förhållande till isotopen 238;

uttrycket atområbränsle uran innehållande den i naturen förekommande blandningen av isotoper; uran utarmad på isotopen 235; torium; någon av de nyssnämnda bränslena i form metall, legering, kemisk förening eller koncentrat; varje av annat råbränsle innehållande en eller flera av de nyssnämnda råbränslena i sådan koncentration som styrelsen tid efter annan bestämmer; samt sådana andra råbränslen som styrelsen tid efter annan bestämmer.

I kärntekniklagen finns ingen hänvisning till IAEA-stadgan. IAEAs viktiga uppgifter att förhindra spridning kärnvapen preciseras däremot i NPTav avtalet som anges i lagen.

289 Fördraget om förhindrande av spridning av kdmvapen NPT ratiñcerades Sverige i december 1969 SÖ 197012. Fördraget innebär, att varje av icke-kämvapenstat som är fördragspart förbinder sig att inte ta emot kärnvapen, tillverka eller på annat sätt förvärva kärnvapen samt att godta kontroll enligt IAEAs kontrollsystem av att parterna fullgör sina förpliktelser. Förpliktelsema innebär även att varje stat förbinder sig att inte tillhandahålla atområbränsle eller särsldlt klyvbart material eller viss utrustning till någon icke-kämvapenstat om inte materialet underkastas sådan kontroll. NPT behandlas närmare i avsnitt 5.6.

Sveriges anslutning till NPT innebar skyldighet att träffa avtal med IAEA om kontroll enligt avtalets bestämmelser. En sådan överenskommelse trädde i kraft i april 1975 överenskommelse med IAEA om tillämpning av kontroll i samband med fördraget förhindrande spridning kärnvapen, SÖ om av av 1975 106. Genom denna överenskommelse förbinder sig Sveriges regering att godta kontroll över allt atområbränsle eller särskilt klyvbart material i landet. Sverige skall fastställa och upprätthålla ett system för redovisning och kontroll av allt kämmaterial som är underkastat kontroll enligt överenskommelsen. IAEA har också rätt att företa inspektioner i Sverige för att kontrollera efterlevnaden. För detta ändamål anges att organets

inspektörer har tillträde till varje plats där kärnmaterial finns. Utredningen

behandlar denna fråga i avsnitt 5.3 och föreslår där att en särskild bestämmelse härom förs in i kärntekniklagen.

Kärntekniklagen innehåller i 3 § en hänvisning till NPT. Enligt denna paragraf skall kämtelmisk verksamhet bedrivas på sådant sätt att kraven säkerhet tillgodoses och de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges överenskommelser i syfte att förhindra spridning av kärnvapen. Bestämmelsen innebär att intresset av icke-spridning tillvaratas genom lqav på tillstånd, genom villkor och föreskrifter och genom en fortlöpande tillsyn. Bestämmelsen innebär också att enskilda tillståndshavare som bedriver kämteknisk verksamhet har ett ansvar for att NPT efterlevs.

290 Konventionen om fysiskt skydd av kåmämne ratificerades av Sverige i juni 1980 och trädde i kraft den 8 februari 1987 SÖ 198524. Konventionens syfte år att dels garantera fysiskt skydd av kämämne framförallt vid internationella transporter, dels att underlätta bekämpningen av sådan brottslighet som avser tillgrepp och obehörig användning av kämämne.

Följande definition av kämämne används i konventionen.

För denna konventions syften avses med

a kämämne plutonium förutom sådant som har en isotopkon-

centration som överstiger 80 % med avseende på plutonium 238; uran-233; uran anrikat med avseende på isotopen 235 eller 233; uran som innehåller en blandning av isotoper som förekommer i naturen i annan form än malm eller malmrester; material som innehåller ett eller flera av ovan nämnda ämnen; b uran anrikat med avseende på isotopen 235 eller 233 uran som innehåller isotopen 235 eller 233 eller bådadera i en sådan kvantitet att mängdförhållandet mellan summan av dessa isotoper och isotopen 238 är större än förhållandet mellan isotopen 235 och isotopen 238, som finns i naturen.

Vad avser det fysiska skyddet är kämämnena enligt konventionen indelade i tre kategorier med avseende på material och form. Denna indelning återkommer i flera bilaterala överenskommelser som trätt i kraft senare. En sammanställning av kategorierna lämnas i tabell 5.2.

Tabell 5.2 Kategorisering av kämämne enligt konventionen om fysiskt skydd

Material Form Kategori

l HF

Plutonium Ohestrålat 2 kgeller mer Mindre 2 in kg 500 ellerming menmer in 500 g dre menmer in 15g

2. Urnn-235 Obestrålat - uran anrikat till 5 kgeller mer Mindre 5 in kg l kgellermindre 20%U-235eller menmer in l kg menmer in l5 g mer uran anrikatill - 10kgeller mer Mindre in l0 kg l0 %0-235 men menmer in 1kg mindre in 20 % - uran anrikat - 10 kgeller mer utöverdetnaturligamen mindre in 10 0-235

3. Uran-233 Obestdlat 2 kgeller mer Mindrein 2 kg 500 ellerming menmer in 500 g dre menmer in 15g Utarmat ellerna- 4. Bestrålat turligturan, bränsle toriumellerlaganrikat bränsle mindre l0 % in klyvbau innehåll d e

Allt plutonium sådant innehåll utom vars av Pan-ZS uppgår till mer in 80% Ämne intebestrålsts . som i en reaktor ellermateria som bestrålats i en reaktor menvars strilningsnivå ir lika medellermindre 100 in radtimme på en meters avstånd frånoskñrrnat imne. Mingdersom fallerinomkategori III ochnaturligt skallskyddas uran i enlighet medvilbelinktiöretagspraxiu. Även om denna nivå skyddrekommenderas, kan eller habedömt desärskilda av stater, att omständigheterna, vilja enannan kategori fysisktskydd. av Annatbränsle vilkettill följd dessursprungliga av innehåll klyvhart av material ir klassiñcerat som kategori I och förebestrålning kannedllyuas kategori, en närbrinslets strilningsnivå S 100radtimme en meters avstånd oskimurt från bränsle.

Ämnen som enligt tabell 5.2 hänförs till kategori III skall i samband med

internationell kämämnestransport lagras inom ett område till vilket tillträde

är kontrollerat. För ämnen enligt kategori skall området kontrollerat vara

på så sätt att det står under ständig övervakning av vakter eller elektroniska

anordningar samt är försett med vissa ytterligare anordningar. För material

inom kategori I gäller att detta skall skyddas av synnerligen tillförlitliga

system. Härmed avses utöver vad som anges under kategori bl.a. att

vaktpersonalen står i nära förbindelse med åtgärdsstyrkor och att tillträde är

begränsat till personer vars pålitlighet har fastställts.

292 Vad bekämpningen viss brottslighet med anknytning till befattning avser av med kämämne innehåller konventionen utförlig reglering. Till skillnad en mot NPT, främst att förhindra spridning av kärnvapen till stater, som avser konventionen i denna del främst sikte på att förhindra att kämämne tar kommer i händerna på terroristgrupper och att underlätta att sådan brottslighet kan beivras. För detta ändamål innehåller konventionen utförliga bestämmelser att vissa handlingar alltid skall betraktas som brott enligt om ländernas nationella bestämmelser, att utlämning skall kunna ske och att länderna skall varandra bistånd i samband med sådana brott. ge

Enligt bestämmelserna i konventionen skall med fem års mellanrum tillämpningen utvärderas vid konferenser mellan parterna. Vid ett expertmöte i Wien i juni 1990 övervägdes vissa rekommendationer för om tillämpningen skulle utfärdas. Med hänsyn till den ringa erfarenhet av tillämpningen fanns beslutades emellertid inga sådana utom vad gällde som vissa formalia av mindre betydelse.

Några ändringar och tillägg i kämtekniklagen har företagits med anledning att Sverige tillträtt konventionen. Regeringen har dock genom av beslut den 2 april 1987 givit kämkraftinspektionen i uppdrag att svara för tillämpningen av konventionen.

Konventionen tidig information vid en kämenergiolycka trädde för om Sveriges del i kraft den 30 1987. Konventionen skall säkra att en stat mars kämenergiolycka inträffar snabbt underrättar grannstatema och där en lämnar all behövlig information. Genom konventionen förbinder sig konventionsstatema att direkt eller genom förmedling av IAEA omgående underrätta de stater kan komma att beröras om ett utsläpp av radioaksom tivt material inträffar kan medföra strålskyddskonsekvenser för andra som Konventionsstatema förbinder sig vidare att direkt, eller genom stater. IAEAs förmedling, omgående tillställa berörda stater all tillgänglig

293 information som kan vara relevant när det gäller att minska konsekvenserna ur strålningssynpunkt i dessa stater.

Skyldigheten att rapportera gäller olyckor i såväl civila som militära kämreaktorer, övriga anläggningar inom kämbränslecykeln samt för olyckor vid användning av radioisotoper. Den information som skall lämnas om en olycka har inträffat skall vara så utförlig att berörda länder kan bedöma konsekvenserna för egen del och om särskilda åtgärder behöver sättas in.

Konventionen om bistånd i händelse av en karnteknisk olycka eller ett nödldge med radioaktiva ämnen innebär, att de fördragsslutande parterna skall samarbeta med varandra och med IAEA för att underlätta snabbt bistånd vid en olycka för att begränsa följderna så mycket som möjligt och för att skydda liv, egendom och miljö från effekterna av radioaktiva utsläpp. Det anges i konventionen att parterna får, för att underlätta sådant samarbete, avtala om bilaterala eller multilaterala åtgärder eller där så är lämpligt en kombination av sådana åtgärder för att förhindra eller begränsa så mycket som möjligt skador på person och egendom eller miljön. IAEA ombeds göra sitt yttersta för att uppmuntra, underlätta och understödja samarbetet mellan parterna. Konventionen innehåller i övrigt närmare bestämmelser om formerna för biståndsgivningen och traktaträttsliga bestämmelser.

Konventionen har ännu trätt i kraft, eftersom den b1.a. förutsätter vissa lagändringar. Regeringen har nyligen i prop. 19909ll80 lagt fram förslag till sådana ändringar. Under tiden tillämpas konventionen provisoriskt av berörda myndigheter.

Europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg ADR, SÖ 19749 reglerar generellt vägtransporter av farligt gods och således även transport av radioaktivt gods. Motsvarande överenskommelser finns för jämvägstransporter, sjötransporter och flygtransporter.

294 5.7.3 Ingångna bilaterala överenskommelser

De bilaterala överenskommelsema kan indelas i tre grupper. I den första finns äldre avtal från 1968-1970 med Österrike, Finland, Sovgruppen jetunionen och Schweiz. I den andra gruppen finns avtal med viktiga leverantörstater av uran som Förenta Staterna, Canada och Australien. Dessa avtal härrör från åren 1981-1983. I den tredje gruppen finns avtal med de nordiska länderna och Sovjetunionen om information om kärnenergiolyckor. Dessa avtal ansluter till konventionen i samma ämne och är slutna 1987-1988. Ett avtal med det tidigare DDR är föremål för omarbetning. Vid sidan om avtal med olika länder regleras ibland vissa frågor genom skriftväxling mellan länderna.

De äldre avtalen i den första gruppen tar enligt sina lydelser sikte på samarbete rörande kämenergins användning för fredliga ändamål och kontroll av kämämne och utrustning. Av större praktisk betydelse är avtalen med leverantörstatema i den andra överenskommelsen med gruppen. Förenta Staterna tar sikte på hanteringen av material, utrustning och komponenter. Begreppet material innefattar enligt artikel 2 kämråmaterial, särskilt ldyvbart material m.m. Med kämråmaterial avses enligt samma artikel uran, torium eller annat material som anges genom överenskommelse mellan parterna eller malmer innehållande ett eller flera av nämnda material i den koncentration som parterna tid efter annan kan komma överens om. Vidare avses enligt artikel 2 med särskilt klyvbart material plutonium, uran- 233 eller uran anrikat med avseende på isotopen -235 eller annan material som anges genom överenskommelse mellan parterna.

För det fysiska skyddet har i avtalet med Förenta Staterna tagits in bestämmelser som motsvarar dem som finns i nyss angivna konvention om fysiskt skydd kämämne. Ämnena delas således in i tre kategorier med av olika krav på fysiskt skydd.

295 Enligt en administrativ överenskommelse för tillämpning av avtalet med Förenta Staterna skall parterna lämna varandra en årlig rapport om material i respektive lands besittning som överenskommelsen äger tillämpning på. Rapporten skall omfatta följande särskilda kategorier

urlakat och naturligt uran och uran anrikat till mindre än tjugo procent med avseende på isotopen -235, 2. uran anrikat till tjugo procent eller mer avseende isotopen -235, uran 233, 4. plutonium, 5. tungt vatten, 6 torium. .

Överenskommelsema med Canada och Australien är uppbyggda på motsvarande sätt.

Överenskommelsema tidig information vid kärnenergiolycka ansluter om en till konventionen i samma ämne. De avser att mer i detalj reglera vilka myndigheter som skall tillämpa varningssystemen m.m. som byggs upp samt garantera förbindelsema mellan myndigheterna i de olika länderna.

5.7.4 överväganden

Sverige har ingått åtskilliga internationella överenskommelser kämenergiområdet. Dessa överenskommelser är av olika slag. Vissa är förenade med centrala krav på svenska myndigheter och den som bedriver kämteknisk verksamhet här i landet att iaktta vissa regler. Andra överenskommelser syftar mera på att reglera kontakterna mellan myndigheterna i respektive land. Exempel på det förra är NPT med tillämpningsöverenskommelsen som direkt berör även enskilda tillståndsinnehavare samt Pariskonventionema om skadeståndsansvar. Exempel på det senare är Överenskommelsema om information vid kämenergiolycka.

296 Det är viktigt, att den svenska kämtelcniklagstiftningen utformas i enlighet med Sveriges åtaganden. Om en överenskommelse berör myndigheters eller enskildas handlande uppkommer vissa krav på åtgärder för att överenskommelsen skall kunna tillämpas. Om de interna svenska bestämmelserna redan motsvarar innehållet i en internationell överenskommelse som Sverige ingår behövs inga särskilda åtgärder. Om de interna svenska bestämmelserna däremot strider mot överenskommelsen måste de svenska reglerna ändras. På motsvarande sätt måste, om interna bestämmelser saknas i en fråga som regleras i en överenskommelse, sådana bestämmelser utfärdas. Konventionsbestämmelser införlivas genom transformationsmetoden eller inkorporationsmetoden. Om konventionsbestämmelsema riktar sig enbart till en myndighet förekommer det också ett förenklat förfarande. Det kan vara att bestämmelserna delges den berörda myndigheten genom en skrivelse från regeringen, eventuellt i samband med ett bemyndigande för myndigheten att vidta vissa åtgärder vid tillämpningen av överenskommelsen. Så skedde t.ex. vid ikraftträdandet av konventionen om fysiskt skydd av kämämne i april 1987.

Utredningen har gått igenom de överenskommelser inom kämenergiområdet som Sverige ingått och som alltjämt är gällande. Därvid har undersökts om de har anpassats till kämtekniklagen eller om särskilda åtgärder i detta syfte inte är nödvändiga. Särskild uppmärksamhet har ägnats definitionerna av kärnämne och kärnavfall. Denna fråga behandlas därför först.

Vad gäller Pariskonventionen och atomansvarlghetslagen föreligger särskilda problem. Eftersom konventionema på detta område motsvaras av särskild lagstiftning vid sidan om kämtekniklagen behandlar utredningen inte dessa konventioner.

Kämdmne och kämaxfall

Vad gäller definitionen av kdrnämne kan först noteras att flertalet överenskommelser slutits innan kämtelmiklagen trädde i kraft. I de konventioner där kämämne eller motsvarande begrepp används är deñnitionema utförliga. I IAEAs stadga anges sålunda, att med klyvbart material avses plutonium 239, 233, uran anrikat på isotopen 235 eller 233 etc. Skillnad görs uran

mellan klyvbart material nuclear material och atområbränsle source

material. Motsvarande gäller i regel även övriga multilaterala konventioner. I de bilaterala överenskommelsema anges direkt det material som överenskommelsen tar sikte på såsom uran, plutonium, torium etc.

Begreppet kämämne är ett vidare begrepp än begreppen klyvbart material och atområbränsle. Det förekommer inte i överenskommelsema något begrepp som kan sägas stå i direkt strid med begreppet kämämne. Det har inte heller framkommit att det föreligger svårigheter i praxis. Några särskilda åtgärder for att ytterligare anpassa begreppen till varandra och som innebär ändring av kämtekniklagen är därför enligt vad utredningen kommit fram till inte påkallade.

Kamaifall och begreppet kâmaigfall regleras än så länge i någon internationell överenskommelse som Sverige ingått bortsett från några överenskommelser i särskilda fall med vissa länder i samband med upparbetningsavtal. En särskild fråga som gäller safeguards och slutförvaring har dock aktualiserats.

Enligt den grundläggande definitionen i 2 § kärntekniklagen räknas använt kämbränsle kämämne innan det har placerats i slutförvar. Det innebär, som att använt kämbränsle är underkastat bl.a. bestämmelser om safeguards som äger tillämpning på klyvbart material. Enligt NPT och tillämpningsavtalet omfattar denna kontroll sålunda allt atområbränsle och särskilt klyvbart material i varje verksamhet på kämenergiområdet i Sverige. När

298 använt kämbränsle har placerats i slutförvar, blir det defmitionsmässigt kämavfall enligt kämtekniklagen. Enligt NPT är det emellertid fortfarande klyvbart material eller atområbränsle. Åtagandet för Sverige följer som av NPT och tillämpningsöverenskommelsen att iaktta safeguardreglema gäller därför oavsett hur ämnet definieras i kämtekniklagen.

De frågor det nu gäller blir aktuella i tillämpningen först efter år 2020 när slutförvaret för använt kämbränsle beräknas bli taget i bruk men måste självfallet vara lösta innan dess. Enligt vissa artiklar i kontrollavtalet ll och 35 finns möjligheter till upphörande av kontroll efter särskild överenskommelse med IAEA. Hur frågorna skall lösas torde dock kunna bedömas först när utformningen av slutförvaret för använt kämbränsle och driften av förvaret blivit närmare bestämda. Den nuvarande definitionen av kämavfall torde inte vara något hinder för en tillfredsställande lösning.

Frågor om övervakning av slutförvar har på senare tid börjat diskuteras inom IAEA. Några riktlinjer föreligger dock inte ännu.

Utredningen konstaterar sammanfattningsvis vad gäller definitionen av kämämne och kämavfall att några lagstiftningsátgärder vad avser Sveriges internationella överenskommelser inte är påkallade. Flertalet överenskommelser är äldre än kämtekniklagen och kunde beaktas vid lagens utformning. Å andra sidan är terminologin i dessa överenskommelser omodern. I samband med allmänna översyner av dessa överenskommelser för svenskt vidkommande, efterhand som de av olika skäl kan bli aktuella, bör därför vissa förtydliganden och anpassningar till en modernare terminologi kunna göras.

Övriga frågor

Utredningen behandlar under detta avsnitt frågan om kämtekniklagen i övriga avseenden är anpassad till de internationella överenskommel serna och om de har infogats i svensk lagstiftning på erforderligt sätt.

NPT har infogats i svensk lagstiftning genom 3 § i kämtekniklagen. Det anges sålunda, att kämteknisk verksamhet skall bedrivas så att de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges överenskommelser i syfte att förhindra spridning av kärnvapen. Bestämmelsen innebär, att tillståndsvill-

kor kan utfärdas som direkt avser NPT. Bestämmelsen riktar sig även till

den enskilde tillståndshavaren på så sätt att även denne bör känna sitt ansvar i dessa frågor jfr prop. 19838460 s. 228. Tyngdpunkten i förpliktelsema för den enskilde tillståndshavaren får dock anses ligga i att underkasta sig safeguardkontrollen, vid utförsel av kämtelmisk utrustning följa de bestämmelser som regeringen meddelar i kämteknikförordningen samt i övrigt följa de villkor som utfärdas i dessa avseenden. Genom 3 § får kämtekniklagen anses tillräckligt anpassad till NPT och tillämpningsöverenskommelsen. Det bör dock införas ett bemyndigande 3 § kämtekniklagen för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter som behövs med hänsyn till uppfyllandet av de överenskommelser Sverige ingått.

Konventionen om fysiskt skydd av kämämne tar sikte på dels direkta åtgärder för fysiskt skydd av materialet vid främst internationella transporter, dels på olika åtgärder för beivrande av brottslig verksamhet i samband med befattning med kämämne. Något kungörande av konventionen har inte ägt rum. Den åtgärd som regeringen vidtagit är i stället, som redovisats i avsnitt 5.7.2, en underrättelse till kämkraftinspektionen. Mot bakgrund av att konventionen innebär att vissa krav ställs direkt på enskilda tillståndshavare kan ifrågasättas om det är tillräckligt. Konventionen bör å andra sidan kunna tillämpas genom föreskrifter och tillståndsvillkor varför

300 någon total inkorporering synes nödvändig. Det bör dock enligt utredningen finnas ett formellt stöd i kämtekniklagen för att utfärda sådana föreskrifter och villkor. Det kan ske genom en hänvisning i 3 § kämtelmiklagen till konventionen på motsvarande sätt som gäller NPT och genom att bemyndigandet att meddela föreskrifter som föreslagits i föregående stycke får omfatta även nu ifrågavarande konvention.

En särskild fråga gäller om det i lagen bör anges närmare uppgifter om nu nämnda avtal och var dessa avtal finns att läsa. Denna fråga har aktualiserats genom utrikesdepartementets promemoria Ds 199013 Regler om publiceringen av Sveriges internationella överenskommelser och den nu gällande förordningen i detta ämne SFS 1990 1070. Närmare uppgifter om vilka avtal det gäller och var de finns publicerade bör enligt utredningen kunna lämnas av kärnkraftinspektionen i den författningssamling som utredningen föreslagit i avsnitt 5.3. Detta är också i överensstämmelse med

regeringens motiv till nyssnämnda förordning se regeringens förordnings-

motiv 19903. Finns avtalen publicerade i SFS eller SÖ kan det vara lämpligt att de i sin helhet publiceras i kämkraftinspektionens författnings samling. Det är också viktigt att publicering i fortsättningen sker även av framledes träffade överenskommelser i de nu aktuella frågorna eftersom 3 § tar sikte även på sådana.

Övriga multilaterala och bilaterala överenskommelser riktar sig inte till enskilda tillståndshavare. Tillämpning av dessa överenskommelser kan också sägas ligga inom ramen för kärntekniklagens nuvarande lydelse. Behov av någon särskild anpassning till denna lag har därför inte framkommit.

5.8 Övriga frågor

5.8.1 Prövningsförfarandet för uppförande av kämteknisk anläggning

Inledning

Tillstånd enligt kâmtekniklagen till att uppföra en kämteknisk anläggning beviljas regeringen. Eftersom numera tillstånd till uppförande av kämav kraftsreaktorer får meddelas, blir det närmast fråga om anläggningar för behandling och förvaring av kärnavfall, använt kämbränsle m.m.

Prövning sker inte enbart enligt kämtekniklagen och strålskyddslagen. För att en anläggning skall få uppföras krävs även tillstånd enligt naturresurslaavseende lokalisering m.m. Vidare prövas anläggningen enligt miljögen skyddslagen. Prövning sker också i vissa fall enligt vattenlagen samt enligt plan- och bygglagen avseende bygglov. Prövningen enligt dessa båda lagar . tas dock inte upp i det följande.

Prövningen enligt naturresurslagen och miljöskyddslagen sker enligt nu gällande bestämmelser skild från prövningen enligt kämtelmiklagen och strâlskyddslagen. Gången i tillståndsförfarandet har hittills varit att regering-

en först gjort en prövning enligt 136 a § byggnadslagen numera naturresur-

slagen och meddelat ett särskilt beslut samt därefter gjort prövningen enligt

atomenergilagen numera kämtekniklagen. De nuvarande bestämmelserna

utgår från att prövning nya anläggningar kommer att tillgå på motsvaranav de sätt.

Det har ansetts som mindre tillfredsställande att prövningen enligt de olika lagarna inte samordnad. Det dubbla prövningsförfarandet inför är mer uppförandet av en kämteknisk anläggning ansågs redan vid tillkomsten av

kämtekniklagen som en nackdel. Atomlagstiftningskommittén anförde i denna fråga följande SOU 19839 s. 205. , 3 s å Det är önskvärt att information, prövning och beslut både i kommun- fullmäktige och i andra kommunala instanser sker med samtidigt beaktande av alla berörda lagrum. Vidare är det önskvärt att även på myndighetsnivå uppnå ett så långt möjligt samordnat prövningsförfarande. En ändrad prövningsordning som avser endast kämkraftsanläggningar synes emellertid svår att företa utan att gå in på principiella frågor i byggnadslagstiftningen. Arbetet på en ny byggnadslag pågår för närvarande inom regeringskansliet och kommittén förutsätter att frågan om samordning av olika tillståndsprövningar inte endast på kämenergiområdet blir beaktad i det samman- - hanget.

Det är samtidigt väsentligt att allmänheten i samband med en kämteknisk anläggnings lokalisering ges information om kända säkerhets- och strålskyddsfrågor samt bereds möjlighet att redovisa sina synpunkter. Någon närmare lagreglering utöver tillsynsmyndighetemas informationsskyldighet enligt deras instruktioner i fråga om kontakten med allmänheten synes enligt kommittén inte erforderlig.

Vid remissbehandlingen av atomlagstiftningskommitténs betänkande påtalades från flera håll behovet av samordning samt behovet av att ge allmänheten ökade möjligheter att föra talan vid tillståndsprövningen. I propositionen med förslag till ny lagstiftning på kämenergiområdet gick man dock på samma linje som atomlagstiftningskommittén, varvid bl.a. uttalades att det i avvaktan det översynsarbete som pågick rörande byggnadslagstiftningen inte borde läggas fram förslag som endast rörde de kämtekniska anläggningarna prop. 19838460 sid. 68.

Det översynsarbete av byggnadslagstiftningen som avsågs har nu bl. a. resulterat i lagen 1987l2 om hushållning med naturresurser m.m. naturresurslagen. I förarbetena till denna lag behandlas frågan om en samordning mellan naturresurslagen och kämtekniklagen. Några bestämmelser för att underlätta denna samordning fördes dock inte in i naturresurslagen. Tvärtom framhölls i förarbetena till naturresurslagen prövningamas olika syften och att en samordning inte kunde anses som

303 meningsfull. Det uttalades dock också att vid beredningen i regeringskansliet infor den dubbla prövningen fortlöpande kontakter borde hållas mellan respektive departement prop. 1985863 sid. 141.

En annan fråga som har samband med tillståndsprövningen gäller miljökonsekvensbeskrivningar. Ökade krav på sådana beskrivningar inom olika områden som gäller utnyttjandet av mark och vatten har aktualiserat frågan om ett sådant krav bör införas även i kämteknildagen.

På grund av det anförda bör undersökas om det föreligger behov av att bestämmelserna om tillståndsprövning för kämtekniska anläggningar behöver ändras i nu angivna avseenden.

Prövningen enligt äldre lagstiftning

För de anläggningar som nu är i drift har tillstånd till uppförande och drift beviljats av regeringen enligt bestämmelserna i atomenergilagen och byggnadslagen. I några fall har dock laddningstillstånd beviljats enligt kärntelcniklagen. Prövningen enligt byggnadslagen har skett enligt 136 a § som ersatts av motsvarande bestämmelser i naturresurslagen. Prövningen enligt miljöskyddslagen och vattenlagen gjordes och skall alltjämt göras av koncessionsnämnden för miljöskydd resp. vattendomstolen i vissa fall av regeringen.

I 136 a § andra stycket byggnadslagen angavs de verksamheter, som alltid skulle prövas av regeringen vid nyanläggningar. Till dessa verksamheter hörde bl.a. kärnkraftverk och anläggningar för upparbetning av kärnbränsle. Paragrafens sjunde stycke gav regeringen möjlighet att besluta om prövning av sådana nyanläggningar eller utvidgningar som inte omfattades av bestämmelserna i bl.a. andra stycket men som var av väsentlig betydelse för hushållningen med bl.a. energi eller landets samlade mark- och vattentillgångar. Prövningen kunde komma till stånd oberoende av om utvidgningen

304 orsakades att anläggningen skulle byggas ut eller om annan åtgärd var av aktuell.

Ansökningshandlingama i ett ärende enligt 136 a § om en kämkraftsanläggning remitterades till ett stort antal myndigheter och organisationer, däribland strålskyddsinstitutet och kämkraftinspektionen, koncessionsnämnden för miljöskydd samt den länsstyrelse och kommun som berördes av etableringen. Tillstånd till anläggningen fick meddelas endast om kommunen tillstyrkte det. Tillståndet kunde förenas med villkor för att tillgodose allmänna intressen och göras beroende av att ärendet inom viss tid fullföljdes genom ansökan till koncessionsnämnden i den ordning som töreskrevs och fortfarande föreskrivs i miljöskyddslagen.

Regeringens beslut vid prövningen enligt byggnadslagen var bindande vid koncessionsnämndens prövning av frågor om miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen. Det gällde bl.a. frågan om hinder för verksamheten eller om olägenheter med verksamheten enligt miljöskyddslagen. Däremot ankom det på koncessionsnämnden att föreskriva de villkor för verksamheten i fråga om skyddsåtgärder, begränsningar och övriga försiktighetsmått för att förebygga eller avhjälpa olägenheter som krävdes från miljöskyddssynpunkt, i den mån dessa frågor inte redan reglerats i regeringens beslut.

Som remissinstans vid prövningen enligt byggnadslagen hade koncessionsnämnden ålagts vissa uppgifter, såsom att hålla sammanträde med sakägare m.fl. och att förordna sakkunnig. Det ankom vidare som regel koncessionsnämnden att efter regeringens tillståndsbeslut meddela närmare villkor för verksamheten, när förprövningsplikt enligt miljöskyddslagen förelåg.

Till frågor som prövades enligt miljöskyddslagen hörde också utsläpp av kylvatten från anläggningen. Miljöskyddslagen var dock inte och är fortfarande inte tillämplig vid byggande i vatten. Med byggande i vatten

305 avses bl.a. att bedöma vattenintag för kylvatten till kärnkraftverk. Åtgärder som utgör byggande i vatten skall prövas av vattendomstol varvid regeringen enligt den nu gällande vattenlagen får förbehålla sig prövningsrätten avseende större vattenföretag.

Som exempel på gången vid tillståndsgivningen kan nämnas prövningen av CLAB. Dåvarande Svensk Kämbränslehantering AB ansökte i november 1977 om tillstånd enligt atomenergilagen att uppföra, inneha och driva ett centrallager för använt kärnbränsle. Bolaget ansökte samtidigt hos regeringen om tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen för placering av lagret vid antingen Forsmark, Simpevarp, Barsebäck eller Studsvik. Till ansökningarna enligt atomenergilagen och byggnadslagen bifogades en beskrivning av den planerade anläggningen. I beslut i december 1978 lämnade regeringen tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen att i Simpevarp anlägga ett lager för lagring dels av högst 3000 ton använt kämbränsle, dels förbrukade härdkomponenter från kärnkraftverk vid Forsmark, Simpevarp, Barsebäck och Ringhals. Bolaget erhöll vidare i juli 1979 tillstånd enligt miljöskyddslagen för centrallagret.

Den 23 augusti 1979 beviljade regeringen tillstånd till anläggningen enligt atomenergilagen.

Nu gällande ordning

För att uppföra en kämteknisk anläggning krävs särskilda tillstånd enligt kämtekniklagen och naturresurslagen. Vidare sker en prövning enligt strålskyddslagen och miljöskyddslagen på så sätt att strålskyddsinstitutet respektive koncessionsnämnden kan uppställa villkor enligt dessa lagar. Särskilda tillstånd enligt dessa lagar krävs dock inte. Prövningen enligt kämtekniklagen och strålskyddslagen tar sikte på säkerhets- och strålskyddsfrågor, medan prövningen enligt naturresurslagen främst avser mer övergripande frågor om anläggningens lokalisering, frågor om markan-

Vi

306 vändning och miljö, energi, transporter och sysselsättning. Prövning sker också enligt plan- och bygglagen och i vissa fall enligt vattenlagen.

Det finns inga bestämmelser i kärntekniklagen som särskilt behandlar prövningsförfarandet vid ansökan om tillstånd att uppföra en kämteknisk anläggning, bortsett från den särskilda bestämmelsen om förbud att ge tillstånd till nya kämkraftsreaktorer. Tillstånd lämnas av regeringen som särskild myndighet skall pröva tillståndsfrågan. Ett dock får förordna att en sådant förordnande har givits till strålskyddsinstitutet vad gäller bl.a. markdeponier för lågaktivt kämavfall 19 § kämteknikförordningen. Prövningen enligt kämteknilclagen förutsätts på samma sätt som enligt atomenergilagen vara mycket ingående. De anläggningar som nu planeras är föremål för ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete och ett flertal myndigheter kommer att granska förutsättningarna för uppförande och idrifttagande.

gällande ordningen för tillståndsprövningen innebär fortfarande ett Den nu dubbelt prövningsförfarande. Det framhölls dock vid tillkomsten av kämtekniklagen att det var en otillfredsställande ordning men hänvisades till då pågående utredningsarbete i fråga om bestämmelserna i 136 a § byggnadslagen prop. 19838460 s. 68. Detta utredningsarbete har nu resulterat i naturresurslagen. Den lagen innebär flera nyheter jämfört med prövningen enligt de äldre bestämmelsema i 136 a § byggnadslagen. Lagen syftar till att främja en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt l kap. l §. Den innehåller grundläggande hushållningsbestämmelser avseende mark och vatten. Vidare definieras bl.a. vissa riksintressen och föreskrivs att områden som innehåller sådana intressen skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan motverka dem. Särskilda hushållningsbestämmelser föreskrivs för sådana geografiskt angivna områden i landet som med hänsyn till sina natur- och kulturvärden i sin helhet är av riksintresse. Regelsystemet ger alltså anvisningar om hur och var riksin-

307 tressen skall prioriteras i förhållande till andra intressen och i vissa fall inbördes. Till naturresurslagen har dessutom förts regler om tillståndsprövning av regeringen av i stort sett samma innehåll som i de tidigare bestämmelserna i 136 a Dessa bestämmelser finns i 4 kap. naturresurslagen. Slutligen finns bestämmelser om myndigheternas uppgifter, informations- och samordningsskyldighet m.m. Av särskild betydelse är att planer

enligt plan- och bygglagen och sådant planeringsunderlag belyser

som hushållningsfrågan skall vara beslutsunderlag vid tillämpningen av naturresurslagen. Anläggningar som enligt 4 kap. 21 § naturresurslagen inte får uppföras utan särskilt tillstånd enligt naturresurslagen av regeringen är järn- och stålverk, massafabriker, oljerafñnaderier samt sådana m.m. anläggningar för kämteknisk verksamhet som enligt kämtekniklagstiftningen prövas av regeringen.

Enligt 4 kap. 21 § naturresurslagen kan regeringen besluta om prövning även av andra anläggningar eller åtgärder än de för vilka prövningsskyldighet särskilt har föreskrivits om en anläggning eller åtgärd kan antas betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet. Det kan vara fallet om den orsakar betydande miljöstöming eller andra ingrepp i naturen. Såväl nyanläggningar som utvidgningar kan prövas enligt denna bestämmelse. Utvidgning av befintlig verksamhet är dock endast i undantagsfall av sådan beskaffenhet att regeringsprövning behövs. Statliga myndigheter är skyldiga att underrätta regeringen om en anläggning eller åtgärd kan behöva prövas. Som exempel på fall där regeringen förbehållit sig prövningen kan nämnas det berglaboratorium byggs i Simpevarp som OKG.

Miljöskyddsaspektema intar en framskjuten plats bland de intressen som skall beaktas vid regeringsprövningen enligt 4 kap. naturresurslagen. På samma sätt som vid prövningen enligt de äldre bestämmelserna i 136 a § byggnadslagen har koncessionsnämnden för miljöskydd därför en viktig roll vid beredningen av dessa tillståndsärenden. Nämnden skall ge en allsidig

308 miljöskyddsaspektema. Handläggningen i koncessionsnämnden belysning av remissvar i ärenden kämtekniska anläggningar som skall prövas av av om regeringen sker på sätt i övriga ärenden i nämnden. Det innebär samma som bl.a. att nämnden i regel håller offentligt sammanträde och besiktning de platser är aktuella. Nämnden kan också föranstalta om ytterligare som utredningar.

Enligt nyligen införda bestämmelser i naturresurslagen får regeringen i vissa fall lämna tillstånd till anläggning i en kommun även om kommunen fullmäktige inte tillstyrkt det. Här bl.a. anläggningar för mellanlagring avses eller slutlig förvaring av kämämne eller kärnavfall.

Särskilt om miljökonsekvensbeskrivningar

Vid prövningen miljöskyddsaspektema ingår som underlag uppgifter som av beskriver anläggningens inverkan på miljön. Motsvarande gäller även vid planerings- och beslutsprocesser som föregår inrättandet av andra större industriella anläggningar än kärntekniska. Någon närmare reglering av hur dessa uppgifter skall lämnas, hur fullständiga de skall vara m.m. har dock hittills saknats.

För att uppnå ett ökat hänsynstagande till miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser har det ansetts att behöver bättre metoder för att man utreda de miljökonsekvenser olika beslut kan väntas leda till. Det gäller som såväl i fråga övergripande politiska beslut och olika beslut om planer om och beslut tillstånd till olika typer av anläggningar eller program som om andra åtgärder. Målsättningen bör vara att skapa tillgång till beslutsunderlag möjliggör ökad miljöhänsyn och som leder fram till bättre beslut som en från miljösynpunkt. Mot denna bakgrund har det införts bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i naturresurslagen och vissa andra lagar som rör mark- och vattenanvändning. Det framhålls i förarbetena som viktigt att miljökonsekvensema kommer i ett tidigt planeringsskeen bedömning av

309 de, parallellt med tekniska och ekonomiska frågor, innan beslut fattas om viss plan, åtgärd eller ett projekt prop. l9909l90 s. 165-190. en Milj ökonsekvensbeskrivningar skall integreras i samhällets beslutsprocesser. För att uppnå detta krävs nu enligt naturresurslagen att en ansökan om tillstånd enligt 4 kap. lagen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas vidare att föreskriva att det i tillståndsårenden enligt någon av de lagar som anges i l kap. 2 § naturresurslagen skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning.

Syftet är att en miljökonsekvensbeskrivning skall ge ett bättre underlag för beslut samt påverka de awägningar och förhandlingar som föregår ett avgörande i en viss fråga så att miljöhänsynen beaktas i större utsträckning. En miljökonsekvensbeskrivning skall också medverka till en ökad kunskap och medvetenhet om miljö- och naturresursfrågor i samhället. Kraven på innehållet i miljökonsekvensbeskrivning har mot den bakgrunden ställts en mycket högt.

Miljökonsekvensbeskrivningens omfattning och innehåll skall avgöras av den aktuella verksamhetens art och omfattning samt begränsas till de för denna verksamhet relevanta frågorna. Helt avgörande skall vara att beskrivningen av miljökonsekvensema blir en integrerad del i beslutsprocessema enligt berörda lagar från det att dessa processer påbörjas. I en miljökonsekvensbeskrivning skall redovisas vilka realistiska alternativ som kan övervägas när det gäller lokalisering eller utformning. För att olika alternativ från miljösynpunkt skall kunna vägas mot varandra är det i normalfallet väsentligt att redovisa ett noll-altemativ, dvs. vad det skulle innebära att inte genomföra det som åsyftas. Miljökonsekvensbeskrivningen bör presenteras på ett överskådligt och lättbegripligt sätt. Omfånget bör begränsas, eftersom målsättningen är att allmänheten skall kunna ta del av beskrivningen och kunna föra fram synpunkter med hänvisning till den.

310 Ett viktigt syfte med miljökonsekvensbeskrivningar är en offentlig redovisning av påverkan av den åsyftade anläggningen, verksamheten eller åtgärden på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser och vilka motiv och avvägningar som ligger till grund för en ansökan.

överväganden

Samordning av tillstândsprövningen enligt kâmtekniklagen och naturresurslagen m.m.

Vid prövningsprocessen inför tillkomsten av en kämteknisk anläggning är flera olika lagar tillämpliga utöver kämtekniklagen och strålskyddslagen. Dessa olika lagar, naturresurslagen, miljöskyddslagen mil., syftar till att tillvarata intressen som inte främst betingas av säkerhets- och strålskyddsskäl. Det har gjorts gällande att bristande samordning av prövningen enligt de olika lagarna försvårat prövningsprocessen. Kritiken avser bl.a. förfarandet vid prövningen enligt kämtekniklagen och naturresurslagen samt miljöskyddslagen och kan sägas ha två aspekter.

Den första aspekten gäller den tidsmässiga samordningen mellan den prövning som skall göras enligt naturresurslagen och den prövning som skall göras enligt kärnteloiiklagen och strâlskyddslagen. Vid vissa tidigare etableringsärenden rörande kämtekniska anläggningar har kämkraftinspektionens och strålskyddsinstitutets granskningar enligt den då gällande atomenergilagen inte varit avslutade vid den tidpunkt då kommunen haft att ta ställning enligt de dåvarande bestämmelserna i byggnadslagen. Kommunen har då ansett sig ha otillräckligt underlag för att fatta beslut i lokaliseringsfrågan. Motsvarande kan i och för sig inträffa vid kommande etableringsärenden när kommunen skall besluta om den skall tillstyrka etablering eller inte. Vid remissbehandlingen i äldre byggnadslagsärenden har det också i flera fall framförts synpunkter som egentligen hörde hemma i motsvarande tillståndsärenden enligt atomenergilagen.

311 Den andra aspekten gäller främst hur allmänheten och berörda närboende skall ges insyn i processen vid tillkomsten av en kämteknisk anläggning samt bäst kan beredas möjlighet att redovisa sina synpunkter. Inför regeringens prövning i lokaliseringsfrágan enligt den äldre lagstiftningen 136 a § byggnadslagen ankom det på koncessionsnämnden för miljöskydd att pröva den kämtekniska anläggningen ur miljöskyddssynpunkt. Nämnden kunde härvid hålla sammanträde med sakägare och besiktning på platsen m.m. Den prövning nämnden skulle göra omfattade emellertid inte säkerhets- och strålskyddsfrågoma, eftersom dessa frågor föll utanför miljöskyddslagens tillämpningsområde. Vid förfarandet inför nämnden kom dock sakägare, sakägargrupper och andra på dessa frågor som nämnden saknade kompetens i och formell möjlighet att behandla. I samband med remissbehandlingen av atomlagstiftningskommitténs betänkande kritiserade koncessionsnämnden detta förhållande. Nämnden anförde, att det var otillfredsställande att frågor om säkerhet och strålskydd på detta sätt kom upp hos nämnden. Nämnden anförde vidare, att det inte var någon lösning för nämnden att hänskjuta frågorna till prövningen enligt atomenergilagen, eftersom ett motsvarande förfarande där sakägare med flera fick komma till tals inte var möjligt enligt den lagen.

Den kritik som sålunda framförts avsåg prövningen enligt äldre lagstiftning men är relevant även vad gäller nuvarande lagstiftning, eftersom några regler som motsvarar förfarandet enligt miljöskyddslagen inte heller finns i denna. Särskilt gäller det möjligheten till muntligt förfarande.

Vad först gäller samordningen av prövningsförfarandena enligt naturresurslagen och kärntekniklagen anser utredningen att de bör samordnas så långt det är möjligt. Det gäller även prövningen enligt strålskyddslagen. Det är dock ofrånkomligt att prövningarna har olika syften. Vidare är det fråga om endast få, ehuru betydelsefulla, kämtekniska anläggningar som återstår att bli prövade. Den viktigaste anläggningen är slutförvaringsplatsen för det använda kämbränslet. Det bör därför i första hand övervägas om en till-

312 fredsställande samordning kan ske inom ramen för befintliga lagbestämmelser och handläggningsförfaranden.

Den senaste större kämtekniska anläggningen som tagits i bruk är SFR. Vid handläggningen detta ärende i regeringskansliet följde man i stort av följande handläggningsgång. Den berörda kommunen ñck i ett tidigt skede lämna ett preliminärt yttrande enligt byggnadslagen. Därefter genomfördes den tekniska granskningen enligt atomenergilagen av kâmkraftinspektionen och enligt strälskyddslagen av strålskyddsinstitutet. Sedan den tekniska granskningen slutförts, återremitterades ärendet till kommunen för slutligt yttrande. Inför detta slutliga yttrande fick således kommunen tillgång till resultatet av den tekniska granskningen. Regeringen beslutade därefter om tillstånd enligt byggnadslagen och atomenergilagen.

Enligt utredningen bör återstående tillståndsärenden kunna handläggas på motsvarande sätt enligt kämtekniklagen, strälskyddslagen och naturresurslagen. Utredningen anser att det handläggningsförfarande som tillämpades beträffande SFR gav utrymme för tillräcklig samordning. Myndigheterna på kämkraftsområdet och SKB är medvetna om problemet och kan väntas tillse att de erfarenheter som hittills vunnits tas tillvara. Vidare kan det förutsättas att det vid lokaliseringsprövningen enligt naturresurslagen kommer att finnas undersökningsdata genom det bedrivna forsknings- och utvecklingsarbetet tillgängliga i sådan omfattning att en bedömning om än inte fullständig - av säkerheten och strälskyddet kan göras i ett tidigt skede. Utredningen har inhämtat att SKB redan i ansökan enligt naturresurslagen gällande kommande slutförvar för använt kämbränsle avser att så långt möjligt redovisa säkerhets- och strålskyddsaspekten.

Vad härefter gäller hur allmänheten och berörda närboende skall ges insyn i processen vid tillkomsten av en kämteknisk anläggning samt bäst kan beredas möjlighet att redovisa sina synpunkter behandlades denna fråga i

313 förarbetena till kämtekniklagen. Föredragande statsrådet anförde bl.a. följande prop. 19838460 s. 68.

Det är samtidigt väsentligt att allmänheten i samband med en kämteknisk anläggnings lokalisering ges information om kända säkerhets- och strålskyddsfrågor samt bereds möjlighet att redovisa sina synpunkter. Flera synpunkter och förslag har framförts under remissbehandlingen i denna viktiga fråga. Jag är dock tveksam till att nu ytterligare formalisera förfarandet utöver tillsyn informationsskyldighet enligt deras instruktion i fråga om kontakten med allmänheten. I detta ställningstagande har jag beaktat det ringa antal anläggningar för vilka frågan om tillstånd återstår att pröva på kärnkraftsområdet.

Utredningen anser inte att det finns skäl att nu frångå den bedömning som tidigare gjorts och föreslår därför inte några genomgripande förändringar. Två frågor som efter kämtekniklagens tillkomst uppmärksammats och som betydelse för öppenheten i förfarandet förtjänar dock att beaktas. Den är av gäller miljökonsekvensbeskrivningar, vilket behandlas i nästa avsnitt. ena Den andra frågan gäller inrättande av lokala säkerhetsnämnder inom kommuner där platser reserverats för slutförvaring av använt kämbränsle.

Enligt gällande bestämmelser i 19 § kämtelmiklagen skall det finnas en lokal säkerhetsnämnd vid varje kämkraftverk samt vid anläggning för hantering, lagring eller slutlig förvaring av kämavfall eller av kämämne som inte skall användas på nytt. Efter ett tillägg i lagen år 1987 gavs även möjlighet att inrätta en lokal säkerhetsnämnd i bl.a. Nyköpings kommun Studsvik. Nämndernas uppgift enligt förordningen 1988810 med instruktion för lokala säkerhetsnämnder vid kämtekniska anläggningar är att få insyn i säkerhets- och strålskyddsfrågor samt att informera allmänheten om sådana frågor.

När det gäller återstående tillståndsärenden avseende slutförvaringsanläggningar bör enligt utredningens mening lokala säkerhetsnämnder inrättas och det redan i urvalsskedet i de kommuner där undersökningsarbeten avseende slutförvar för använt kämbränsle pågår. Sådana säkerhetsnämnder bör dock

W

314 endast inrättas i de kommuner där platser utsetts för tänkbar slutförvaring enligt regeringens närmare bestämmande.

En säkerhetsnämnd som nu föreslås kommer i vart fall inledningsvis att ha uppgifter som skiljer sig från andra säkerhetsnämnders. Någon annan benämning än säkerhetsnämnd bör dock enligt utredningen inte användas. Nämnden bör utses och träda i verksamhet redan innan något egentligt säkerhets- och strålskyddsarbete på platsen påbörjats. Dess uppgifter blir främst att följa undersökningsarbetet på platsen och informera allmänheten om det. Utredningen föreslår att 19 21 §§ ändras i enlighet härmed. -

Krav på miljökonsekvensbeskrivningar

En miljökonsekvensbeskrivning är avsedd att ge bättre underlag för beslut om lokalisering och utformning av en industriell anläggning. Den skall upprättas av den som söker tillstånd till anläggningen och skall ges in i samband med ansökningen. Beskrivningens utformning och innehåll skall bestämmas av verksamhetens art och omfattning. Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning som kan beröra kämteknisk verksamhet har nyligen förts i naturresurslagen. Någon motsvarande bestämmelse har dock inte förts in i kämtekniklagen eller strålskyddslagen. Det innebär att skyldighet för en sökande att upprätta en sådan beskrivning föreligger endast i de fall naturresurslagen också är tillämplig i ärendet. Den beskrivning som då skall upprättas enligt denna lag tar dock inte sikte på säkerhets- och strålskyddsaspektema.

De större kämtekniska anläggningar som enligt det svenska kämkraftprogrammet återstår att pröva kommer att prövas av regeringen. Eftersom naturresurslagen då blir tillämplig, följer av bestämmelserna i den lagen att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas. Det kan därför ifrågasättas om krav på en motsvarande beskrivning behöver införas i kämtekniklagen eller strålskyddslagen. Eftersom det formellt är olika prövningar enligt å ena

315 sidan naturresurslagen och å andra sidan kämtekniklagen och strålskyddslagen, finns det dock risk för att säkerhets- och strålskyddsaspektema tillräckligt beaktas om kravet på miljökonsekvensbeskrivning endast finns i naturresurslagen. Det förutsattes också i förarbetena till den nya lagstiftningen om miljökonsekvensbeskrivningar att det i vissa ärenden kan finnas behov av en komplettering till den miljökonsekvensbeskrivning som skall upprättas enligt naturresurslagen. I prop. 199091 90 s. 190 anförs följande i denna fråga.

I vissa ärenden skall en prövning ske enligt flera olika lagar, exempelvis först en prövning av regeringen om tillstånd enligt 4 kap. NRL och därefter en prövning av koncessionsnämnden om tillstånd enligt miljöskyddslagen. I dessa fall bör givetvis samma miljökonsekvensbeskrivning kunna användas vid de olika prövningarna. Den kan emellertid behöva kompletteras för att anpassas till vad som krävs i skilda fall.

Mot bakgrund av vad som sålunda anförts bör övervägas om skäl finns för att införa krav på en miljökonsekvensbeskrivning i kärntekniklagen och strålskyddslagen. Eftersom strålskyddsfrågoma är av särskilt stort intresse är det viktigt att de får en allsidig belysning. Utredningen anser därför att krav på en miljökonsekvensbeskrivning över dessa frågor är oundgänglig och bör införas i strålskyddslagstiftningen. Även säkerhetsaspektema enligt kämtekniklagen är dock viktiga i detta sammanhang, eftersom det gäller att finna en säkerhetsteknisk lösning som tillgodoser miljökraven. Ett krav på en miljökonsekvensbeskrivning bör därför införas även i kämtekniklagstiftningen.

Som anfördes i nyss redovisade propositionsuttalande bör en gemensam miljökonsekvensbeskrivning kunna upprättas om krav på en sådan uppställs i flera lagar som samtidigt är tillämpliga. På grund härav bör en samordning ske av den miljökonsekvensbeskrivning som skall upprättas enligt kärnteknik- respektive strålskyddslagstiftningen och den som skall upprättas enligt naturresurslagen. Ett problem utgör dock de tidsmässiga skillnaderna mellan prövningen enligt naturresurslagen respektive kämtekniklagen och strål-

316 skyddslagen, vilka belysts i föregående avsnitt. Det kan därför inte förutsättas att den gemensamma miljökonsekvensbeskrivningen är fullständig redan vid tiden för ansökan enligt naturresurslagen. Det bör dock inte vara något hinder mot att den kompletteras efterhand som undersökningsresultat m.m. föreligger.

Lagteknisk lösning

Krav på en miljökonsekvensbeskrivning bör ställas endast när ett verkligt behov kan anses föreligga. Vad avser kärntekniklagen bör ett sådant krav därför i första hand gälla vid tillståndsprövning av större kämtekniska anläggningar. Eftersom miljökonsekvensbeskrivningar således endast bör komma i fråga i vissa ärenden enligt kärntekniklagen, bör något särskilt krav inte införas i själva lagen. I stället bör enligt utredningen en bestämmelse införas varigenom regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om att miljökonsekvensbeskrivningar skall upprättas i ärenden enligt kärntekniklagen. Särskilda bestämmelser bör därefter införas i kämteknikförordningen om att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas när det gäller kämtekniska anläggningar som prövas av regeringen. Vidare bör kärnkraftinspektionen i särskilda fall kunna besluta att en sådan beskrivning skall upprättas.

Vad härefter gäller strålskyddslagen är denna lag inte bara tillämplig vid kärnteknisk verksamhet. Den är tillämplig inom alla verksamhetsområden där strålning förekommer. Det kan gälla anläggningar som är mycket olika avseende storlek och verksamhetens inriktning. I många tillståndsärenden enligt strålskyddslagen behöver det därför inte vara nödvändigt med en miljökonsekvensbeskrivning. På grund härav bör inte heller i strålskyddslagen införas något generellt krav på en miljökonsekvensbeskrivning. I stället bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer på motsvarande sätt som nyss föreslagits beträffande kärntekniklagen kunna meddela föreskrifter om krav på miljökonsekvensbeskrivning i ärenden enligt

317 strålskyddslagen samt i särskilda fall besluta att en sådan beskrivning skall upprättas. Utöver kämtekniska anläggningar kan det här bli fråga om andra anläggningar där strålning förekommer, t.ex. omfattande acceleratoranläggningar eller strålsteriliseringsanläggningar.

Vad gäller det närmare innehållet i miljökonsekvensbeskrivning anses en följande delar böra ingå i en sådan prop. 19909190 s. 186.

områdens egenskaper och förutsättningar, - en beskrivning av berörda

inklusive alternativa lägen och ut-

en beskrivning av företaget, formningar, beskrivning varje altemativs väsentliga konsekvenser för miljön - en av och hushållningen med naturresurser, förslag till åtgärdsprogram för att undvika eller begränsa angivna negativa konsekvenser.

Det närmare innehållet i miljökonsekvensbeskrivning bör avgöras av en kämkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet avseende respektive myndighets ansvarsområde från fall till fall beroende på arten och omi fråga. Utredningens förslag ett särskilt fattningen av verksamheten att krav miljökonsekvensbeskrivning skall införas i kärntekniklagstiftningen och strålskyddslagstiftningen innebär, som redan antytts, att den beskrivning skall upprättas enligt naturresurslagen kompletteras med en beskrivning som där särskilt säkerhets- och strålskyddssynpunkter beaktas.

Ett särskilt syfte med miljökonsekvensbeskrivningar är att en offentlig redovisning inverkan den åsyftade anläggningen, verksamheten eller av av åtgärden på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser och vilka motiv och avvägningar ligger till grund för en ansökan skall ske. som Bestämmelser kungörande sådan beskrivning bör därför tas in i om av en kämteknikförordningen och strålskyddsförordningen. Härigenom uppnås också större offentlighet tillståndsprocessen i fråga om kämtekniska

318 anläggningar. Det är tillräckligt om allmänna bestämmelser vad om en kungörelse skall ange tas in i strålskyddsförordningen med en hänvisning i kämteknikförordningen. Det närmare tillvägagångssättet, samordningen i vissa fall av åtgärder när det gäller miljökonsekvensbeen gemensam skrivning m.m. bör kunna utformas av myndigheterna själva.

5.8.2 Frågan om förbud mot vissa investeringar i kärnkraftsreaktorer

Inledning

Enligt tilläggsdirektiven skall utredningen överväga om rätten till vissa investeringar i kämkraftsreaktorer kan begränsas. Härom anförs följande i direktiven .

Enligt de svenska tillsynsmyndighetema inom kämkraftsomrâdet har samtliga svenska kärnkraftsreaktorer en betryggande säkerhet. Kärnkraftverken har dessutom försetts med tekniska system som skall begränsa de radioaktiva utsläppen i händelse av en reaktorolycka. Lagstiftningen på kämteknikområdet ålägger den som har tillstånd till kämteknisk verksamhet att vidta de åtgärder som behövs för att upprätthålla säkerheten. Detta betyder att ersättningsinvesteringar i vissa fall kan vara nödvändiga av säkerhetsskäl. Även andra investeringar för upprätthålla driften i att kärnkraftverken är emellertid tillåtna enligt nuvarande lagstiftning. Möjligheterna att begränsa rätten till ersättningsinvesteringar bör utredas för de fall där det enda syftet med investeringen är att förlänga livslängden hos ett kärnkraftverk och denna således inte är nödvändig från säkerhetssynpunkt

Frågan om en kämkraftsreaktors livslängd togs upp av riksdagen efter folkomröstningen år 1980. I propositionen vissa energifrågor prop. om 197980 170 uttalades bl.a. att högst de tolv kåmkraftsreaktorer då som var i drift, färdiga eller under uppförande skulle användas under sin tekniska livslängd, vilken bedömdes vara ca 25 år. Uppgiften om 25 års livslängd har därefter använts i olika sammanhang.

319 I samband med frågan om energipolitiken inför 1990-talet behandlades kämkraftsreaktoremas livslängd i näringsutskottet. Utskottet uttalade då följande NU I9878840 s. 41-42.

Avskrivningstiden för de svenska kämkraftsreaktorema är 25 år. Den tekniska livslängden är den tid under vilken reaktorn uppfyller alla krav på säker och ekonomisk drift. Detta innebär att de underhålls- och reparationsåtgärder som krävs för att upprätthålla säkerhet och drifttillgänglighet måste vara lönsamma. Begreppet teknisk livslängd innefattar sålunda också en ekonomisk komponent. Anläggningama har, enligt vad som uppges, konstruerats för att ha en livslängd av minst 40 år. Vissa komponenter kan tidigare uppvisa fel förorsakade av t.ex. förslitning eller olika miljöfaktorer. Med nuvarande teknik och ekonomiska villkor kan så gott som alla komponenter och system i ett kärnkraftverk repareras eller bytas ut. I fråga om byggnaden och inneslutningen finns betydande reparationsmöjligheter med tillämpning av konventionell byggnadsteknik. Det största problemet skulle vara en för tidig försprödning av reaktortanken. Motåtgärder uppges finnas även vid ett sådant förlopp. Hittillsvarande analyser motsäger inte det ursprungliga konstmktionsvillkoret att en reaktortanks livslängd är minst 40 år.

Frågan diskuterades även våren 1991 men föranledde något nytt uttalande om livslängden från riksdagens sida NU l9909l40 s. 57-58.

Allmän teknisk bakgrund

Enligt 2 § kämtekniklagen förstås med begreppet kämkraftsreaktor en anläggning för utvinning av kämenergi. Det finns emellertid inte någon närmare definition i kärntekniklagen av begreppet kämkraftsreaktor.l en sådan anläggning ingår en mängd komponenter och system. Hit hör inte enbart reaktortanken och de övriga komponenter som är nödvändiga för själva kedjereaktionen utan även turbinanläggningen m.m. Begreppet kämkraftsreaktor bör skiljas från det mer allmänna begreppet kämkraftverk. Ett kärnkraftverk består vanligen av flera kämkraftsreaktorer eller block. Kärnkraftverket i Barsebäck består således av två kämkraftsreaktorer, kärnkraftverket i Ringhals av fyra kämkraftsreaktorer osv.

320 Vid diskussionen om den tekniska livslängden hos kärnkraftsreaktorer brukar verkets beståndsdelar delas in i två huvudgrupper, nämligen tryckbärande system och komponenter samt övriga komponenter. Till den första gruppen hör främst reaktortank med anslutande rörsystem samt ånggeneratorer. Till den andra gruppen hör betongkonstruktioner samt ett stort antal mekaniska och elektriska komponenter med olika funktioner.

Under de år reaktorema hittills varit i drift har ett antal komponenter fått bytas, eftersom de visat sig ha den livslängd som förväntats vid konstruktionen. Skälen till det har t.ex. varit att komponenten utsatts för större påkänningar än vad som förutsätts vid konstruktionen, att valt material inte är så motståndskraftigt mot faktisk miljöpåverkan som väntat eller att vald tillverkningsmetodik visat sig påverka materialets långtidsegenskaper negativt. Liknande problem har även konstaterats i många utländska reaktorer av liknande konstruktion och ålder. Det internationella erfarenhetsutbytet vad gäller reparationsteknik och olika förebyggande åtgärder, liksom vad gäller kontroll- och provningsmetodik är också väl utvecklat.

Den enskilda större komponent som svenskt och internationellt uppvisat mest problem avseende livslängden är ånggeneratorema i tryckvattenreaktorerna. I några kokvattenreaktorer har rördelar i primårsystemet fått bytas till följd av termisk utmattning. Problemen har uppstått genom olämpliga konstruktioner vid blandningspunkter mellan varmare och kallare vattenllöden. Efter omkonstruktion och byte har problemen inte återkommit. I flera kokvattenreaktorer har vidare rördelar i primärsystemet bytts ut till följd av interkristallin spänningskorrosion. De mest omfattande bytena har fått ske i Ringhals bl.a. delar av systemet för resteffektkylning. l Ringhals l liksom även i Oskarshamn l har man vidare fått byta ett antal rördelar i snabbstoppsystemet. Dessa byten har genomförts utan nämnvärda problem. Det finns dock delar av rörsystemen, där ett byte med hänsyn till åtkomligheten skulle kunna bli mer tidsödande och erbjuda större strålskyddsproblem. I ett antal kokvattenreaktorer har interna delar i reaktortan-

321 ken såsom härdgaller, härdstrilar m.m., fått bytas till följd av olika typer spänningskorrosion. Även dessa byten har genomförts utan nämnvärda av problem.

Reaktonank och anslutande rörsystem m.m.

Reaktortankar och primärkretsar har ursprungligen dimensionerats mot utmattning med sikte på en teknisk livslängd på minst 40 år. En granskning av inträffade belastningsfall, som ger utmattningsskada, gentemot de vid dimensioneringen antagna fallen visar, att de i verkligheten inträffade fallen med få undantag är väsentligen färre till antalet än antaget antal belastningsfall vid given ålder på reaktorn. Utmattning på grund av belastning anses därför inte vara något som begränsar den tekniska livslängden.

De delar av reaktortanken som utsätts för neutronbestrålning kommer att

försprödas. Den takt med vilken försprödningen fortskrider beror bl.a. på

materialet i reaktortanken och dess svetsfogar. Endast för Oskarshamn l anses försprödning på grund av bestrålning kunna ha betydelse för tankens tekniska livslängd. Bedömningar utifrån de data som kommit fram vid bestrålning och undersökning av provstavar visar att materialförändringama i varje fall inte anses innebära någon väsentlig inverkan på säkerheten fram till slutet på 1990-talet. Man kommer dock att göra fortsatta undersökningar.

I reaktoremas rörsystem har skador inträffat på grund av termisk utmattning, erosionskorrosion och för kokvattenreaktorema interkristallin spänningskorrosion. Inget av dessa fenomen anses dock utgöra något hot mot reaktoremas tekniska livslängd. Inom två områden finns det dock enligt kämkraftinspektionens bedömning stor osäkerhet vad gäller materialets livslängd.

322 Det gäller spänningskorrosion i komponenter som tillverkats av ena nickellegeringen Inconel 182. Här har ett antal skadefall inträffat. Inconel 182 finns i samtliga svenska kokvattenreaktorer och i några fall är hela bottenkalotten belagd med Inconel 182. Den bästa bedömningen som kan göras idag är att skadefall kan inträffa i s.k. safe-ends, dvs. i särskilda komponenter vid sammanfogningar av rör. Dessa måste därför ges extra uppmärksamhet vid återkommande besiktningar. Däremot finns ingen anledning att förvänta skador på eventuell inre beläggning av Inconel 182, eftersom denna är utsatt för en låg spänning. Med tanke på att kunskapsnivån vad gäller spänningskorrosion i Inconel 182 fortfarande är låg finns osäkerhet i denna bedömning. Pågående forskning området har dock en hög prioritet.

Det andra området gäller bestrålningsinducerad spänningskorrosion. Här finns osäkerhet vad gäller livslängden hos större intemdelar i reaktoreren Både kokvattenreaktorer och tryckvattenreaktorer är berörda även om na. det anses rimligt att anta att risken för skador är störst i kokvattenreaktorer- Även här pågår forskning har hög prioritet. na. som

Vad gäller ånggeneratorema föreligger flera problem som har betydelse för livslängden. Vid undersökning eventuell sprickbildning i ånggeneraav tortuber i Ringhals 3 framkom 1989 att omfattande spänningskorrosionsangrepp finns i tubplatteområdet. Enligt kärnkraftinspektionen ligger det nära till hands att dra slutsatsen att fortsatt skadeutveckling kommer att leda till en begränsning av den tekniska livslängden för ånggeneratorema i Ringhals 3 och eventuellt även Ringhals 4. Några säkra slutsatser kan inte dras men inspektionen vill inte utesluta att byte av ånggeneratorer i Ringhals 3 och eventuellt även i Ringhals 4 kan bli aktuellt inom en tioårsperiod.

323 Övriga komponenter

Vad gäller de stora betongkonstruktionema, i första hand då reaktorinneslutningen, anses dessa inte komma att bli livslängdsbegränsande för någon reaktor. Enligt en konsultstudie som kämkraftinspektionen låtit utföra är den förväntade tekniska livslängden för aktuella betongkonstruktioner långt över 40 år med normalt underhåll. Håltagningen och återförslutningen av inneslutningen i Ringhals 2 i samband med änggeneratorbytet har visat att också omfattande reparationer är möjliga att genomföra. Inga skillnader av väsentlig betydelse föreligger mellan olika reaktorer.

Ett kärnkraftverk innehåller utöver nu behandlade beståndsdelar ett stort antal mekaniska och elektriska komponenter som åldras och förslits i varierande takt. Samtliga kärnkraftverk driver kraftfulla underhållsprogram där dessa komponenter kontrolleras, renoveras och byts ut efter behov med hänsyn till säkerhetskrav och krav på hög tillförlitlighet i elproduktionen.

överväganden

Ett kärnkraftverk är en industriell anläggning bygger på ytterst som avancerad teknik. Denna teknik är också ständigt stadd i utveckling. En annan utmärkande egenskap för denna typ av anläggning är de höga kraven på säkerhet och strålskydd. Dessa krav är här mer framträdande än inom annan industriell verksamhet. Dessa omständigheter gör att frågan om ersättningsinvesteringar i kärnkraftverk har flera viktiga aspekter.

Vad först gäller själva begreppet kärnkraftsreaktor kan konstateras att det inte definieras närmare i kämtekniklagen. Där sägs endast att en kämkraftsreaktor är en anläggning för utvinning av kärnenergi. Av detta följer att begreppet kämkraftsreaktor inte är begränsat till de delar av anläggningen där kedjereaktionen äger rum, dvs. reaktortanken och närmast anslutande delar. Begreppet inkluderar också de anläggningar där turbiner och

324 generatorer finns jfr prop. 19868724 s. 6. Det förbud mot m.m. uppförande kämkraftsreaktorer som följer av bestämmelserna i 5 och av 6 kämtekniklagen gäller endast kämkraftsreaktorer. Investeringar i nya befintliga kärnkraftverk är därför tillåtna. Vissa begränsningar kan dock följa konsekvens av föreskrifter i regeringens grundläggande som en tillstånd till anläggningen i fråga högsta effekt. Investeringen fär inte om heller komma i konflikt med myndigheternas villkor i fråga om säkerhet och strâlskydd.

Vad så gäller begreppet livslängd för kämkraftsreaktorer finns här inte någon entydig definition. Svenska kämkraftsreaktorer är beställda och konstruerade för teknisk livslängd om ca 40 år. Därmed menas att en framför allt vissa större komponenter och utrustningar är konstruerade för att stå emot förslitning, utmattningspäkänningar och andra åldrandefenomen under drifttid 40 är. Andra komponenter och utrustningar är en om ca konstruerade för att bytas till följd av normal förslitning efter kortare drifttid. Den tekniska livslängd som komponenterna och utrustningarna konstruerats för baserad på bästa tillgängliga kunskap vid konstruktionvar stillfället. Vid detta tillfälle fanns inte drifterfarenheter av flera tidigare konstruktionsgenerationer lättvattenreaktorer som drivits sin tekniska av livslängd ut. Idag har drifterfarenheter korrigerat och förbättrat det teoretiska och experimentella kunskapsunderlag som förelåg vid konstruktionstillfället. Vissa komponenter kan därför idag bedömas ha en längre livslängd än 40 år. Hit hör t.ex. moderna reaktortankar. Andra komponenter har visat sig ha väsentligt kortare teknisk livslängd än 40 år. Det kan bero att underhållet blivit för dyrbart eftersom tekniken numera är omodern, såsom är fallet med viss reläbaserad utrustning, som alltmer får ersättas av mikrodatorbaserad utrustning. Det kan också vara fråga om att man vid konstruktionstillfállet inte förutsåg alla typer av förslitnings- och degraderingsprocesser.

325 Vid övervägande av ett förbud mot investeringar, vars enda syfte är att förlänga livslängden hos en kämkraftsreaktor, eller mot investeringar som inte är nödvändiga från säkerhets- och strålskyddssynpunkt bör beaktas följande. Vissa typer av problem med åldrande, förslitning eller annan degradering, som går snabbare än som förutsattes vid konstruktionstillfället kan naturligtvis framtvinga ersättningsinvesteringar av rena säkerhetsskäl. Det måste emellertid också beaktas att kämtekniklagen ställer höga krav på tillståndshavaren att upprätthålla en säkerhetsmässigt tillfredsställande kontroll genom olika typer av utökade provnings- och reparationsinsatser. Att så sker övervakas av kämkraftinspektionen. Kostnaderna för sådana utökade provnings- och reparationsinsatser både i form av direkta kostnader och produktionsbortfall kan bli sådana att en investering i byte till ny utrustning kan bli företagsekonomiskt motiverad innan den är absolut nödvändig från säkerhetssynpunkt. Samtidigt är ett sådant byte till ny och förbättrad utrustning i det stora flertalet fall till gagn för säkerheten, t.ex. genom att det ger en anläggning med ökad funktionssäkerhet. I många fall innebär också ett byte att stråldoser till provnings- och reparationspersonal minskar, dvs. ett byte är positivt även från strålskyddssynpunkt. Det kan därför konstateras att svåra tollmingsproblem uppstår när det gäller att särskilja investeringar utifrån rekvisitet att deras enda syfte är att förlänga livslängden, eftersom ett byte till bättre och modernare komponenter i det övervägande antalet fall torde kunna visas vara till gagn också för säkerhet och strålskydd. Det kan även uppstå tolkningsproblem om vad som i juridisk mening skall anses som ersättningsinvesteringar i förlängd livslängd och underhålls- och reparationskostnader, t.ex. i samband med utbyte av havererade eller förslitna komponenter. Svårigheter skulle vidare uppstå om det infördes förbud mot investeringar som inte är nödvändiga från säkerhetssynpunkt. Ett sådant förbud skulle kunna komma i konflikt med grundläggande mål och förutsättningar i nuvarande säkerhetslagstiftning, nämligen att anläggningsinnehavarna har det fulla och odelade ansvaret för säkerheten och att både anläggningsinnehavare och kämkraftinspektionen fortlöpande skall verka för höjd säkerhet.

326 Sammanfattningsvis vill utredningen därför anföra följande. Investeringar i så komplicerade anläggningar som kärnkraftsreaktorer har ofta flera syften och avser olika tekniska system som finns representerade i anläggningarna. Säkerhetsfrågoma är hela tiden framträdande om det gäller investeringar av någon betydenhet. Det är därför ytterst svårt att ange någon typ av investering som enbart kan ha till syfte att förlänga livslängden hos en kämkraftsreaktor. Ett straffbelagt förbud mot sådana investeringar eller mot investeringar som enligt lagstiftningen inte skulle vara nödvändiga ur säkerhetssynpunkt skulle skapa osäkerhet kring investeringar i kämkraftsreaktorer överhuvudtaget och påverka säkerheten och strålskyddet negativt. Det är vidare av vikt att man inte inför regler för kämtekniska anläggningar som på ett negativt sätt kan påverka den höga motivationen att prioritera säkerhetstänkandet. Utredningen anser därför att en bestämmelse vari stadgas förbud mot vissa investeringar i kämkraftsreaktorer inte bör införas i kämtekniklagen.

5.3.3 Åtalsanmälan

Gällande rätt

Enligt 29 § kämtekniklagen får vissa brott mot lagen eller brott mot villkor eller föreskrifter son1 meddelas med stöd av lagen åtalas av allmän åklagare endast de anmäls till åtal tillsynsmyndigheten. Åtalsfrågor prövas om av av kämkraftinspektionen genom dess styrelse. Vissa åtalsfrågor som avser kämbränslenämndens tillsynsområde skall dock prövas av kämbränslenämnden. De brott som här avses gäller bedrivande av kämteknisk verksamhet utan tillstånd, brott mot förbudet att vidta vissa förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kämreaktor samt åsidosättande av villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Vidare omfattas brott som innebär underlåtenhet att fullgöra vad tillsynsmyndigheten begär eller beslutar i vissa fall avseende upplysningsplikt, tillhandahållande av handlingar m.m.

327 Brott som gäller olovlig införsel av kämämne eller kämavfall eller olovlig utförsel av kämämne eller viss utrustning omfattas inte av bestämmelserna om åtalsanmälan. Här gäller lagen 1960418 om straff för varusmuggling och åtalsprövning görs direkt åklagare. Åtalsanmälan är inte heller av förutsättning för åtal när det gäller vissa underlåtenhetsbrott gentemot en säkerhetsnämnd.

En bestämmelse om åtalsanmälan fanns även i atomenergilagen. Vid införandet av nu gällande lagstiftning anförde föredragande statsrådet, att frågor om kämteknisk verksamhet i stor omfattning kräver speciella kunskaper och avser särskilt vad gäller kärnkraftverk avancerade tekniska system. Med hänsyn härtill ansågs lämpligt, att även enligt den nya lagen som krav för åtal för brott skall krävas anmälan av tillsynsmyndigheten prop. 19838460 s. 100.

Ätalsregelns tillämpning

Frågan om åtalsanmälan skulle göras i ett visst fall har prövats mer ingående av kämkraftinspektionen vid endast tvâ tillfällen. Inget av fallen ledde till åtalsanmälan. I det ena fallet gällde det en överträdelse av de säkerhetstekniska föreskrifterna vid kämkraftsreaktom Oskarshamn Kärnkraftinspektionen konstaterade, att en överträdelse ägt rum men att en bedömning av samtliga omständigheter gav vid handen att en åtalsanmälan var befogad. Det andra fallet gällde frågan om felaktig eller underlåten redovisning av säkerhetsanordning i ABB Atoms bränslefabrik i Västerås. Även i detta fall konstaterade kämkraftinspektionen att en överträdelse skett men beslutade med hänsyn till omständigheterna att det var befogat med en åtalsanmälan. Kärnkraftinspektionens beslut i Oskarshamnsfallet ledde till en JO-anmälan och ett uttalande av JO. Vad JO därvid uttalade ligger till grund för de riktlinjer kämkraftinspektionen numera tillämpar i dessa frågor. I det följande redogörs närmare för båda fallen.

328 Omständighetema i Oskarshamnsfallet var följande. Den 24 juli 1987 inleddes i Oskarshamnsverket s.k. lokala kritiska prov utan att förutsättningarna enligt säkerhetstekniska föreskrifter och driftorder var

uppfyllda. Det hydrauliska snabbstoppssystemet system 354 var varken

inkopplat eller avprovat. Under proven erhölls vid ett tillfälle snabbstopp. Detta föranledde inga andra åtgärder än att provet gjordes om med minskad steglängd i styrstavsdragningen. Provserien avbröts först av nästa skiftlag som noterade att system 354 var inkopplat. Därefter underrättades driftledningen om att proven avbrutits med hänsyn till att STF inte var uppfyllda.

Kämkraftinspektionen beslutade den 13 november 1987 att inte överlämna ärendet till åtal. I den styrelsepromemoria som låg till grund för beslutet anfördes att det fick anses styrkt, att överträdelse av STF skett på ett sätt som pekade på allvarliga brister i säkerhetsrutiner och säkerhetsmedvetande. Det var emellertid också klart att överträdelsen inte skett med avsikt eller medveten nonchalans hos befattningshavare med säkerhetsansvar i linjeorganisationen. Vidare anfördes i promemorian.

Vid en sammanvägd bedömning av åtalsfrågan bör man enligt SKIs mening dels se till omfattningen och karaktären av de tidigare nämnda försvarande omständigheter som förelegat, dels till hur kämtekniklagens grundläggande syfte att trygga en hög och ständigt förbättrad säkerhet bäst främjas. Syftet med ett åtal bör vara att inskärpa respekten för säkerhetsbeståmmelsema och förmå företaget att strama upp säkerhetsarbetet och de organisatoriska förhållanden som är av betydelse för säkerheten. Den snabba reaktion som händelsen givit upphov till inom OKG och åtgärder son1 vidtagits visar att dessa syften redan har uppnåtts.

Kämkraftinspektionen ansåg sålunda vid en samlad bedömning att ett överlämnande av ärendet till åtal inte var befogat för att inskärpa respekten för säkerhetsföreskrifterna och för att genomdriva förbättrad säkerhet de områden där händelsen visat brister.

Vid sin granskning av ärendet yttrade JO den 19 maj 1988 följande.

I avsaknad av direkta föreskrifter om förutsättningarna för att göra eller underlåta åtalsanmälan har myndigheten närmast att företa en lämplighetsprövning. Denna fria prövning har emellertid sina gränser. Myndigheten är bunden av den ändamålsbestämning som den tillämpliga författningen innehåller eller kan anses ge uttryck för, och dess frihet sträcker sig inte längre än vad som erfordras för att tillgodose det intresse som ligger till grund för författningen. I förevarande fall torde man kunna hävda, att säkerhetsaspekten utgör det centrala temat i regleringen. Det är alltså rimligt, att SKI baserar sitt beslut i sådant ärende på överväganden om vad som bäst gagnar säkerheten. Samtidigt måste man naturligtvis beakta, att lagstiftaren redan genom att kriminalisera vissa överträdelser markerat allvaret i synen på dessa; den diskretionära prövningen kan inte få präglas av en sådan restriktivitet, att knappast några överträdelser leder till åtalsanmälan.

Nu gjorda konstateranden är grundläggande för min bedömning av förevarande ldagoärende. Den tillämpliga regleringen ger alltså knappast några hållpunkter för en sådan rättslig bedömning som det är JOs huvuduppgift att företa; det ñnns svårligen utrymme för överväganden, huruvida SKI förfarit direkt lagstridigt. Inte heller är det en uppgift för JO att värdera sådana momenti SKIs ställningstagande som förutsätter närmare kunskaper om kämteknisk verksamhet. Vad jag har att bedöma är snarast, om de av SKI själv uppställda prövningskriteriema mera generellt kan anses godtagbara särskilt om det tillgodoser regleringens syfte och om - tillämpningen i det konkreta fallet är konsekvent i relation till dessa principer.

SKI har fastslagit, att den aktuella incidenten vid kämkraftsverket Oskarshamn 3 innefattade en överträdelse av de säkerhetstekniska föreskrifterna, som pekade på allvarliga brister i säkerhetsrutiner och säkerhetsmedvetande. En av de fem av SKI i protokollet från sammanträdet den 13 nov. 1987 fastlagda omständigheterna av försvårande karaktär förelåg alltså. Trots detta ansågs åtalsanmälan vid en samlad bedömning av händelsen kunna underlåtas, eftersom ett överlämnande till åtal inte ansågs befogat för att inskärpa respekten för säkerhetsföreskrifter meddelade med stöd av kämteknildagen och för att genomdriva förbättrad säkerhet på de områden där händelsen visat på brister. Av SKIs remissyttrande hit framgår att man i huvudsak fäst avseende vid dels hur allvarlig överträdelsen var, dels och framför allt hur beslutet kunde tänkas för framtiden påverka säkerheten. -

Som jag tidigare noterat, ges inga egentliga kriterier för SKIs prövning i den aktuella frågan vare sig i den tillämpliga regleringen eller i lagmotiven. SKIs påstående, att intet i lag eller förarbeten motsäger myndighetens uppfattning om hur frågan bör hanteras, är mot denna bakgrund självfallet korrekt. Något direkt stöd för SKIs uppfattning ger dessa källor å andra sidan inte heller. Man får falla tillbaka på de allmänna överväganden om utövningen av lämplighetsprövning som jag ovan redovisat. För egen del kan jag därvid inte finna, att de av SKI uppställda riktlinjerna för pröv-

ningen avviker från vad som ryms inom myndighetens befogenhet enligt kämtekniklagen att företa en lämplighetsprövning inom ramen för lagens allmänna syfte.

Vad så gäller SKIs bedömning av åtalsanmälningsfrågan i det konkreta fallet, har jag viss förståelse för att klaganden liksom reservanten i SKIs styrelse funnit det egendomligt och mindre logiskt, att SKI efter att ha fastställt, att händelserna vid Oskarshamnsverket pekade på allvarliga brister i säkerhetsrutiner och säkerhetsmedvetande och att försvarande omständig- heter enligt SKIs egna riktlinjer alltså förelåg ändå kommit till slutsatsen, att anmälan till åtal borde göras. Därvid måste emellertid beaktas att SKIs principresonemang kring frågan om försvarande omständigheter inte innefattade det ställningstagandet, att åtalsanmälan automatiskt skulle göras, då sådan omständighet kunnat konstateras. Förekomsten av försvarande omständighet skulle enligt SKI vägas in i bedömningen men inte vara ensamt avgörande. Här tillkom nu att en åtalsanmälan inte ansågs befogad för att främja säkerheten. Som framgått ovan ser jag ur rättslig synpunkt inget hinder mot att sistnämnda kriterium tillmätes avgörande betydelse. En helt annan sak är, att man kan ha olika åsikt om riktigheten av SKIs värdering härvidlag, men då är man inne på bedömningar som åtminstone delvis förutsätter särskild sakkunskap det kämtekniska området och som det i vart fall inte tillkommer JO att göra.

Vid ABB Atomfallet var omständigheterna följande. Efter en händelse i januari 1989 i ABB Atoms bränslefabrik i Västerås framkom, att slamdetektorema i karbonatvattentankens bottenñcka var kopplade på ett annat sätt än som föreskrivits i tillståndsvillkoren. På grund härav beslutade kämkraftinspektionen att utreda om något brott enligt kämtekniklagen förelåg samt att överväga om i så fall åtalsanmälan skulle göras.

Vid utredningen framkom, att ett brott mot gällande villkor förelåg. Det framkom emellertid också att den metod som utnyttjats faktiskt innebar större säkerhet än den i villkoren föreskrivna. På grund härav och med hänsyn till vissa andra omständigheter beslutades att åtalsanmälan skulle göras. Kämkraftinspektionen åberopade härvid JOs ovan redovisade uttalande och anförde att ett åtal skulle gagna säkerheten.

överväganden

Enligt 20 kap. 6 § rättegångsbalken skall åklagare väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal om inte annat är stadgat. Bestämmelsen ger uttryck för den i svensk rätt gällande principen om s.k. absolut åtalsplikt, vilken innebär att åklagare inte bara är befogad att väcka åtal utan också är skyldig att åtala.

Från principen om absolut åtalsplikt finns vissa undantag. Det viktigaste undantaget torde vara bestämmelserna i 20 kap. 7 § rättegångsbalken om åtalsunderlåtelse i vissa särskilda fall. Andra undantag utgör de fall när som villkor för åtal gäller att en viss myndighet ger tillstånd till åtal. Utöver bestämmelsen härom i kämtekniklagen kan nämnas bl.a. bestämmelser i valutalagen där krav uppställs på medgivande av riksbanken resp. tullmyndighet för allmänt åtal av brott mot valutalagen.

I de fall anmälan eller medgivande av myndighet krävs för åtal skall myndigheten i fråga verkställa en lämplighetsprövning av åtalsfrågan Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 3e upplagan 1968, s. 47. Det är dock inte angett vilka kriterier en myndighet skall följa vid denna bedömning om de inte anges i lag eller förarbeten. Såsom JO har anfört vid granskningen av Oskarshamnshändelsen är dock myndigheten bunden av den ändamålsbestämning som ifrågavarande författning innehåller eller kan anses ge uttryck för. För kämteknildagens del bör därför en utgångspunkt vara säkerhetsaspekten.

Vid övervägande om det är lämpligt att behålla bestämmelsen om åtalsanmälan i kämtekniklagen anser utredningen att följande bör beaktas.

Bestämmelsen grundas på det förhållandet att frågor om kämteknisk verksamhet kräver speciella kunskaper och avser avancerade tekniska system. Verksamheten styrs stor i omfattning av villkor som är specifika för

332 varje anläggning. Dessa villkor har dessutom i stor omfattning fastställts av kämkraftinspektionen som sålunda är väl förtrogen med dem. Det talar för att bestämmelsen om åtalsprövning behålls. Här kan också erinras om att vid införandet av det straffsanktionerade förbudet mot uppförandet av nya kämkraftsreaktorer åtalsprövningen sågs som en extra garanti mot att denna bestämmelse skulle åberopas i andra sammanhang än lagstiftaren avsett NU 19868713 11. Å andra sidan finns inom specialstraffrätten flera s. områden där bedömningar av tekniska system ingår i en åtalsprövning utan att denna prövning görs av en särskild myndighet. I den äldre strålskyddslagstiftningen fanns en särskild bestämmelse om åtalsprövning som togs bort i den nya strålskyddslagen. Miljöskyddslagen saknar en sådan bestämmelse. Enligt 38 § miljöskyddslagen finns dock en bestämmelse som stadgar att det åligger tillsynsmyndighetema att verka för att överträdelse av lagen beivras. Vidare bör beaktas det stora samhällsintresse som det ligger i att tillämpningen av kämtekniklagens sanktionssystem inte kan uppfattas som mer restriktiv än tillämpningen av andra sanktionssystem inom andra områden. Det bör därför krävas starka skäl för att i kärntekniklagen behålla en särskild regel om åtalsanmälan.

Det kan hävdas, att ett slopande av bestämmelsen om åtalsanmälan får till konsekvens att myndigheterna får ta emot ett stort antal obefogade polisanmälningar mot olika kämtekniska anläggningar. Det förutsätter dock att den nuvarande bestämmelsen verkar avhållande. Det är ovisst om så är fallet. Oavsett detta kan risken för obefogade anmälningar inte anses utgöra skäl för att behålla bestämmelsen.

Utredningen därför, att det inte finns tillräckligt starka skäl för att anser behålla åtalsanmälan. Bestämmelsen i 29 § kämtekniklagen att brott som i 25 § första stycket eller 27 § vad gäller beslut av tillsynsmyndigavses heten får åtalas av allmän åklagare endast om det anmäls till åtal av tillsynsmyndigheten bör därför slopas. Det innebär, att samma grundläggande förutsättningar kommer att gälla för åtal vid brott mot kämtelmik-

333 lagen som vid brott mot strålskyddslagen. Det ligger dock i sakens natur att åklagare bör inhämta yttrande från kämkraftinspektionen. en

Ett avskaffande åtalsanmälan som förutsättning för åtal får givetvis inte av innebära att kärnkraftinspektionens tillsyn över kämteknisk verksamhet blir mindre ingående eller begränsas till att avge yttranden till åklagare. I kämkraftinspektionens tillsynsfunktion ligger en skyldighet att se till att föreskrifter och villkor möts med relevanta åtgärder. Om överträdelser av det föreligger klar misstanke om en straffbar överträdelse måste en kämkraftinspektionen liksom för närvarande anmäla det inträffade till åldagare. Även strålskyddsinstitutet har ett ansvar för dessa frågor. En anmälan måste givetvis tillmätas mycket stor tyngd med hänsyn till den myndigheter företräder. Motsvarande gäller för sakkunskap som dessa kämbränslenämnden. Å andra sidan kan det finnas skäl att underlåta en sådan anmälan vid bagatellartade förseelser jfr JOs ämbetsberättelse 198889 s. 411-412.

5.8 .4 Kämtekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder i syfte att uppföra en kärnkraftsreaktor

Gällande rätt

Enligt 6 § kärntekniklagen får ingen utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kämkraftsreaktor. Den som bryter mot bestämmelsen kan enligt 25 § dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Bestämmelsen infördes år 1987 i samband med vissa andra ändringar i kämtekniklagen, innebar att tillstånd att uppföra nya kämkraftssom reaktorer inte får meddelas 5 §. Motivet för detta var att klargöra att de energipolitiska riktlinjerna låg fast. I propositionen 19868724 s. 5-6 anfördes följande motivering till 6

För att ytterligare klargöra att de energipolitiska riktlinjerna ligger fast bör det i kämtekniklagen införas ett förbud mot att vidta sådana förberedelseåtgärder som direkt syftar till att uppföra ytterligare reaktorer inom landet. Därigenom betonas också att eventuella förberedelser för ytterligare reaktorer utgör ett onödigt slöseri med resurser. Ett sådant förbud får dock inte inkräkta på möjligheterna att fortlöpande bedriva tekniskt utvecklingsarbete, som bl.a. kan vara av betydelse för säkerheten vid de kämkraftverk som nu är i drift. Förbudet får inte heller inverka på svenskt deltagande i internationellt samarbete på det kämtekniska området.

Förbudet bör vara straffsanktionerat och väl avgränsat. Detta uppnås genom att endast sådana åtgärder omfattas som har en direkt inriktning på att uppföra en ny reaktor inom landet. För straffansvar bör det krävas att gärningsmannen har ett direkt syfte att uppföra en viss kärnkraftsreaktor. För att ett sådant syfte skall kunna anses vara för handen torde i allmänhet krävas att konkreta åtgärder vidtas, t.ex. anställning av personal, beställning material e.d. Även åtgärder på projekteringsstadiet, såsom utarbeta av att konstruktionsritningar och kostnadskalkyler, kan komma att omfattas av straffbestämmelsen. Detta förutsätter dock att åtgärderna i sitt sammanhang framstår som en förberedelseåtgärd inför uppförandet av en viss reaktor. Generellt bör för straffansvar gälla att åtgärder sker i syfte att uppföra en ny reaktor inom landet.

Med denna utformning kommer bestämmelsen inte att inkräkta på vare sig det tekniska utvecklingsarbetet eller möjligheterna till fri opinionsbildning.

Näringsutskottets majoritet tillstyrkte propositionen och anförde för sin del

bl.a. följande NU 19868713 s. 11.

Enligt utskottets mening är en förbudsbestämmelse av angiven art i 6 § ett naturligt och välmotiverat komplement till det av utskottet tillstyrkta nya stadgandet i 5 Att kämkraftinspektionen skall övervaka efterlevnaden inom ramen för sin allmänna uppgift som tillsynsorgan enligt kämtekniklagen och att åtal för brott mot förbudet får ske endast efter anmälan av inspektionen kan betraktas som en extra garanti mot att bestämmelsen skulle kunna komma att åberopas i andra sammanhang än lagstiftaren har avsett.

På utskottets initiativ tillfogades samtidigt med införandet av 6 § tillägget

m.m. i I § första stycket för att markera att lagen därefter rörde även

verksamhet som föll utanför den dittills givna ramen.

335 överväganden

Utredningen har i det föregående framhållit att kämtekniklagen till sitt syfte bör betraktas som en säkerhetslag. Det är viktigt att den inriktningen behålls. De förslag utredningen lägger fram i olika delar syftar bl.a. till att framhäva och renodla lagens inriktning på säkerhetsfrågor.

Bestämmelsen i 6 § kan anses vara motiverad av säkerhetsskäl och hör därför i princip inte hemma i kämtekniklagen även om lagens tillämpningsområde utökades genom en ändring i l I denna fråga är också av betydelse utredningens förslag i närmast föregående avsnitt nämligen att bestämmelsen om åtalsprövning i 29 § avskaffas. Denna bestämmelse, som innebär att brott mot kämtekniklagen får åtalas av allmän åldagare endast om det anmäls till åtal av tillsynsmyndigheten, dvs. statens kämkraftinspektion, sågs vid införandet av 6 § som en extra garanti mot att bestämmelsen skulle kunna åberopas i andra sammanhang än lagstiftaren avsett. Mot denna bakgrund bör nu övervägas om 6 § bör behållas.

Utredningen anser med anledning av vad som nu anförts, att det bör krävas särskilda skäl för att behålla bestämmelsen i 6 Motivet för bestämmelsen, att klargöra att de energipolitiska riktlinjerna ligger fast, tillgodoses redan genom bestämmelsen i 5 § att tillstånd till nya kämkraftsreaktorer får lämnas. Behovet av 6 § som ett komplement till den bestämmelsen får vägas mot nyss anförda nackdelar, nämligen att 6 § får ses som ett främmande inslag i lagen och att åtalsprövningen nu föreslås avskaffas. Vid denna bedömning föreslår utredningen att 6 § avskaffas.

337 6. PLANERING OCH FINANSIERING

AV KÄRNKRAFTSAVFALLETS

SLUTFÖRVARING

Inledning

Det grundläggande ansvaret för det slutliga omhändertagandet av kärnkraftens avfall åligger enligt kämtekniklagen reaktorinnehavarna. Enligt 10 § svarar sålunda en reaktorinnehavare för att de åtgärder vidtas som behövs för att i verksamheten uppkommet avfall på ett säkert sätt skall kunna hanteras och slutförvaras. Kärntekniklagstiftningen förutsätter dock att staten har ett övergripande ansvar för den kämtekniska verksamheten, däribland hantering av kämavfall och rivning av kämtekniska anläggningar.

Vid driften av kärnkraftverk uppkommer såväl driftavfall som använt kärnbrânsle. Detta har närmare beskrivits i kapitel Vad gäller driftavfallet har ett slutförvar, SFR, redan tagits i bruk. Det använda bränslet å andra sidan mellanlagras sedan år 1985 i ett centralt mellanlager, CLAB, i avvaktan på slutlig deponering om ca 30-40 år. Värmeavgivning och radioaktivitet har då minskat med 90 %. Det som idag återstår att bygga är ett slutförvar för detta bränsle samt en inkapslingsstation. Det är framförallt detta använda bränsle som har krävt och kräver forsknings- och utvecklingsinsatser. Särskilda svårigheter föreligger här på grund av avfallets beskaffenhet och de långa tidsperspektiven vad avser förvaringen. Hur det

338 slutliga omhändertagandet kommer att bli är föremål för den forsknings- och utvecklingsverksamhet som bedrivs av Svensk Kärnbränslehantering AB och tillsynsmyndighetema. Arbetet är beroende av två regelsystem, dels bestämmelserna i ll och 12 §§ kärntekniklagen som innebär att reaktorinnehavare är skyldig att bedriva sådant arbete, dels ñnansieringslagen med bestämmelser om finansieringen av detta arbete.

Forskning kring kämkraftens avfall bedrivs som nyss nämnts även av tillsynsmyndighetema samt i Studsvik. Detta forskningsarbete avses komplettera det arbete som bedrivs av Svensk Kärnbränslehantering AB. I det följande behandlas i första hand den forskning som ålagts reaktorinnehavarna att utföra.

6.1 Forsknings- och utvecklingsverksamheten

6.1.1 Bakgrund

Forsknings- och utvecklingsverksamhet kring avfallet från kämteknisk verksamhet har pågått sedan lång tid i Sverige. I början var det i allmänhet fråga om experimentell verksamhet för att pröva tekniska förfaranden och hitta principiella lösningar de problem som då var aktuella. Praktiska metoder för avfallsbehandling och transporter utvecklades i slutet av 1950talet och under 1960-talet. Det gällde då omhändertagande av det avfall som

uppkom i samband med driften av Ågestareaktom och de svenskkonstruera-

de lättvattenreaktorerna av kokvattentyp.

Problemen kring hanteringen av avfallet och dess förvaring togs upp av den år 1973 tillsatta Aka-utredningen. Denna utredning föreslog att ett programråd för radioaktivt avfall Prav skulle inrättas för att följa upp då pågående utvecklingsprogram för avfallshantering och initiera de ytterligare insatser som erfordrades för det aktuella svenska kämkraftprogrammet

339 Använt kämbränsle och radioaktivt avfall, SOU 197630. Rådet var verksamt under åren 1975-1981 och motsvaras idag av statens kärnbränslenämnd som dock har betydligt utvidgade uppgifter.

Den första lagregleringen av forskningsskyldigheten kom villkorslagenom gen. Enligt den lagen krävdes särskilt tillstånd innan en kämreaktor fick tas i drift. Tillståndet förutsatte att innehavaren anvisade en, som det angavs i lagen, helt säker metod för slutförvaringen av det högaktiva avfallet. Det innebar att det ålåg reaktorinnehavama att visa på konkreta lösningar av kämkraftens avfallsproblem. Kämkraftföretagen bildade för detta ändamål en särskild projektgrupp, Kärnbränslesäkerhet KBS. Arbetet i gruppen knöts administrativt till dåvarande Svensk Kämbränsleförsörjning AB. KBS-projektet startade utrednings- och forskningsarbeten kom att som ligga till grund för det svenska avfallsprogrammet.

En tydligare markering av reaktorinnehavamas skyldighet att bedriva forsknings- och utvecklingsverksamhet kom genom ñnansieringslagen som trädde i kraft år 1981. I den lagen stadgades uttryckligen att tillståndsinnehavama svarade för att den forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrevs och de åtgärder i övrigt vidtogs som behövdes för en säker hantering och slutförvaring av i verksamheten uppkommet avfall. Dessa bestämmelser överfördes till kämtekniklagen när den lagen trädde i kraft år 1984.

KBS-projektet presenterade efterhand en rad metoder och rapporter angående behandling och förvaring av använt kämbränsle. Projektet tog fram två slutförvaringsmetoder, nämligen KBS-l för förglasat högaktivt avfall från upparbetning och KBS-2 för slutförvaring av använt icke upparbetat kämbränsle. KBS-l-rapporten utgjorde underlag för ansökningar om laddningstillstånd för flera av reaktorema i det svenska kärnkraftprogrammet bl.a. Forsmark l och År 1983 presenterade Svensk Kärnbränslehantering AB SKB en ny rapport om slutförvaring av använt kämbränsle. Rapporten baserades samma metod som beskrivs i KBS-2, men den

340 rapporten, KBS-3, byggde på ett väsentligt breddat och fördjupat senare kunskapsunderlag. KBS-S-rapporten utgjorde underlag för laddningstillstånd för reaktorema Forsmark 3 och Oskarshamn Regeringen beviljade sådana tillstånd enligt den kämtekniklagen i juni 1984. Som grund för nya tillstånden låg även ett forskningsprogram utarbetat av SKB i februari 1984. I september 1986 presenterade SKB det första forskningsprogrammet FoU- Program 86 enligt kämtekniklagen. Sedan dess har SKB bedrivit ett mycket omfattande FoU-arbete rör slutförvaring i den svenska berggrunden. som Detta beskrivs närmare i avsnitt 6.1.3.

6.1.2 Forskningsskyldigheten enligt kärntekniklagen

Grundläggande för reaktorinnehavares skyldighet att bedriva forsknings- och utvecklingsverksamhet är bestämmelserna i 11 och 12 §§ kämtekniklagen. Enligt dessa bestämmelser skall reaktorinnehavarna i samråd upprätta eller allsidig forsknings- och utvecklingsverksamhet. låta upprätta ett program för Programmet skall innehålla dels översikt över samtliga åtgärder som kan en bli behövliga, dels närmare de åtgärder som avses bli vidtagna inom ange tidsrymd minst år. Det skall vart tredje år ges in till kämbränsen om sex lenämnden med eget yttrande överlämnar det till regeringen. som

De forskningsinsatser behövs för att uppfylla forskningsskyldigheten är som mycket resurskrävande. Det har därför förutsätts att reaktorinnehavama samordnar detta arbete. Denna samordning sker nu på så sätt att kraftbolagen det gemensamt ägda bolaget Svensk Kämbränslehantering genom AB SKB för forsknings- och utvecklingsarbetet. Bolaget och dess svarar verksamhet har presenterats närmare i kapitel

Statens kärnbränslenämnd är den myndighet som utövar tillsyn enligt kämtelcniklagen över reaktorinnehavarnas forsknings- och utvecldingsverksamhet i fråga hantering och slutförvaring av kämavfall m.m. I detta om avseende innebär kämtekniklagen jämfört med tidigare förhållanden en ökad

341 kontroll samt ett ökat inflytande från samhällets sida. Tillsynen innebär såväl att granska FoU-programmen som att följa det löpande forskningsarbetet. Vikten av kämbränslenämndens granskningsverksamhet framhålls i förarbetena. Atomlagstiftningskommittén föreslog, att nämnden skulle få möjlighet att uppställa erforderliga föreskrifter för forskningsverksamheten och att utföra kompletterande forskning på avfallsområdet. Enligt kommittén borde det vara en förutsättning för att driftstillståndet inte skulle återkallas att tillståndshavaren fullföljde sin skyldighet i fråga om forskning och utveckling av en säker avfallshantering. I prop. 19838460 delade föredragande statsrådet kommitténs uppfattning att samhällets inflytande över reaktorinnehavamas forskningsverksamhet behövde stärkas och anförde s. 42.

Den myndighet som regeringen utser härtill bör inte bara som för närvarande följa utvecklingen på avfallsområdet utan även granska den planerade framtida forskningen och utvärdera redan uppnådda resultat. Myndigheten bör också ges möjlighet att från kraftbolagen erhålla de upplysningar som behövs för dess granskning och att ge erforderliga föreskrifter för bolagens forsknings- och utvecklingsverksamhet.

De bestämmelser som nu finns i kämtekniklagen innebär att kämbränslenämnden vid sin tillsyn över forsknings- och utvecklingsverksamheten har motsvarande möjlighet som kämkraftinspektionen har inom sitt område att inhämta upplysningar och besluta om vissa åtgärder. Detta följer av 17 och 18 §§ kämtekniklagen. Normföreskrifter kan dock inte meddelas. Det är inte heller närmare preciserat i lagen vad för åtgärder som kan komma i fråga.

Att reaktorinnehavama uppfyller sina skyldigheter i fråga om forskningsoch utvecklingsverksamheten är en förutsättning för att driftstillståndet skall få utnyttjas. Framkommer det vid tillsynen att en reaktor-innehavare har gjort sig skyldig till försummelser i fråga efterlevnaden villkor eller om av tillsynsåtgärder finns möjlighet att använda vitesföreläggande som på-

tryckningsmedel. I sista hand kan det bli aktuellt att hos regeringen väcka frågan om återkallelse av tillståndet om det föreligger synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt. I prop. 19838460 s. 43 anförs i denna fråga följande.

Svårigheter kan föreligga att bedöma en återkallelsefråga när det gäller området för forskning och utveckling. Det kan sålunda vara svårt att avgöra om en underlåtenhet i ett långsiktigt forskningsperspektiv är av den art och svårighetsgrad att en återkallelse bör tillgripas. En skillnad föreligger här mot underlåtenhet att iaktta ett villkor som avser en konkret säkerhetsfråga eller att följa vad som bestämts i fråga om driften av en kämreaktor. Jag anser därför att påföljden för en reaktorinnehavares underlåtenhet vad gäller forsknings- och utvecklingsskyldigheten eller underlåtenhet att iaktta uppställda föreskrifter i första hand bör vara ett vitesföreläggande. En annan utväg som kan övervägas är att myndigheten på reaktorinnehavarens bekostnad övertar viss forskning enligt de regler som gäller i ñnansieringslagen. Visar däremot reaktorinnehavaren mera påtagliga och allvarliga försummelser från säkerhets- eller strålskyddssynpunkt eller sker försummelser upprepade gånger bör det vara möjligt att tillgripa återkallelse av drifttillståndet på förslag av tillsynsmyndigheten. Prövningen av frågan om återkallelse bör ske i anslutning till den granskning av forsknings- och utvecklingsprogrammet som sker vart tredje år. Av betydelse är därvid om försummelsen är väsentlig för säkerhetsoch strålskyddsintresset. Som exempel på vad jag nu har anfört när återkallelse kan bli aktuell kan anges det fall att reaktorinnehavaren vid en företagen utvärdering av forskningsprogrammet meddelats föreskrifter av säkerhetskaraktär och det vid den följande granskningen tre år senare visar sig att han inte följt vad som föreskrivits.

Kämbränslenämnden skall granska och utvärdera programmet i fråga om

1 planerad forsknings- och utvecklingsverksamhet 2 redovisade forskningsresultat alternativa hanterings- och förvaringsmetoder 4 de åtgärder som avses bli vidtagna.

I samband med granskningen av programmet inhämtar kämbränslenämnden yttrande från ett stort antal myndigheter samt rådfrågar utomstående experter. Sedan programmet med nämndens yttrande lämnats över till

343 regeringen gör regeringen en egen utvärdering. Regeringen anförde vid utvärderingen av FoU-programmet 86 att det uppfyllde kraven enligt kämtekniklagen. Vid utvärderingen av det senaste FoU-programmet, FoU- Program 89, fattade regeringen däremot något uttryckligt beslut huruvida programmet uppfyllde förutsättningarna enligt kärntekniklagen eller inte. Som redovisas i följande avsnitt gjorde dock regeringen vissa uttalanden om forskningsverksamhetens fortsatta bedrivande och pekade på områden som enligt regeringen år särskilt viktiga.

6.1.3 FoU-programmen 86 och 89

SKB presenterade det första forskningsprogrammet enligt kärntekniklagen år 1986 FoU-Program 86. I detta program redovisades övergripande planer för åtgärder med syfte att ta hand om avfallet från de svenska kärnkraftverken samt planerad forskning och utveckling. Vidare diskuterades de arbeten som måste genomföras för val av utformning och plats.

Sedan programmet givits till statens kärnbränslenämnd blev det föremål för ett omfattande remissförfarande. Det överlämnades därefter till regeringen med ett särskilt yttrande från kämbränslenämnden. Regeringen konstaterade i beslut den 26 november 1987 att FoU-Program 86 uppfyllde de anspråk som ställs i l2 § kämtekniklagen. Regeringen anförde vidare att forsknings- och utvecklingsarbetet i huvudsak borde bedrivas i enlighet med den inriktning och tidplan som angavs i programmet samt att de synpunkter som kämbränslenämnden framfört i sitt yttrande över programmet så långt möjligt borde beaktas. Efter detta uttalande beslutade regeringen att FoU- Program 86 skulle läggas till handlingarna.

Det andra forskningsprogrammet, FoU-Program 89, presenterades i september 1989. I detta forskningsprogram redovisades den forskning som utförts sedan FoU-Programmet 86 publicerades och presenterades de delar av avfallsprogrammet såsom transport- och hanteringssystem, CLAB och

344 SFR som nu tagits i bruk. Det nya programmet redovisade också metoder för behandling och slutförvaring av använt bränsle samt rivning av kärnkraftverk.

Rapporten var uppdelad i två delar. I del I Allmän del redovisades - förutsättningarna för avfallshanteringen och de avfallstyper som uppkommer från det svenska kämkraftprogrammet. Vidare redovisades översiktligt de åtgärder som erfordras för att hantera och slutförvara olika former av avfall. I remissvaren till FoU-Program 86 efterfrågades speciellt en översikt avseende dagens kunskapsläge inom forskning och utveckling, varför en sådan sammanställning redovisades. En sammanfattning av planerad forskning och utveckling för perioden 1990-1995 samt en redovisning av åtgärder för rivning av kärnkraftverk avslutade del I del redovisades ett forskningsprogram för åren 1990-1995.

Programmet har i likhet med det föregående blivit föremål för en omfattande remissbehandling. Det har därefter utvärderats av statens kämbränslenämnd. I sitt yttrande till regeringen över programmet fann nämnden att, under förutsättning att vissa angivna åtgärder vidtogs som nämnden förordade, uppfyllde FoU-Program 89 de krav som rimligen kunde ställas utifrån bestämmelserna i kämtekniklagen.

De åtgärder som nämnden föreslog att regeringen skulle uppmana reaktorinnehavama att vidta var bl.a. följande

utreda om slutförvaring kan genomföras stegvis med kontrollstatio- ner och inom ramen för denna utredning planera för byggande av en s.k. demonstrationsanläggning härmed åsyftas en mindre slutförvaringsanläggning, avsedd att rymma 5 å 10 procent av den totala mängden använt kämbränsle, ompröva sin lokaliseringsstrategi i syfte att öka den offentliga insynen i urvalsprocessen,

345 ompröva sin tidplan så att val av förvaringssystem föregår val av plats och så att erfarenheter från det planerade berglaboratoriet kan tas till vara i högre utsträckning samt, beakta nämndens rekommendationer i fråga om resurser för säkerhetsanalysen SKB 91, konstruktionsstudier av kapslar, underjordiskt berglaboratorium, det geologiska underlaget vid lokalisering av ett slutförvar.

Nämnden föreslog vidare att regeringen skulle uppmana reaktorinnehavama att

senast i FoU-Program 92 redovisa eventuella avvikelser från kämbränslenämndens rekommendationer och skälen för sådana awikelser.

De uttalanden om forskningsprogrammets inriktning som nämnden gjorde, ansåg kämbränslenämnden böra vara vägledande för det fortsatta forskningsarbetet.

Nämnden uttalade samtidigt i skrivelsen till regeringen att den avsåg att med stöd av ñnansieringslagen uppmana reaktorinnehavama att

i FoU-Program 92 presentera kostnadsberäkningar och belysa prioriteringsfrågor inom forskningsprogrammet samt årligen med början senast den 30 november 1990 till kämbränslenämnden överlämna en översiktlig redogörelse för de uppskattade kostnaderna för forskningsverksamheten under de närmaste tre åren. En första redogörelse har nu inlämnats.

Nämnden uttalade också i sitt yttrande att reaktorinnehavama borde fortsätta sina planerade studier av alternativen djupa borrhål och långa deponeringstunnlar under Östersjöns botten. Nämnden avsåg att senare, efter vissa ytterligare utredningar, återkomma till frågor kring alternativet WP-Cave

en särskild förvarsmetod i berg som är ett kombinerat mellanlager och

slutförvar.

Regeringen yttrade sig över programmet i ett beslut den 20 december 1990. Regeringen anförde därvid att vad kämbränslenämnden i sitt yttrande uttalat i olika frågor om säkerhetsanalysen SKB 91, konstruktionsstudier av kapslar, underjordiskt berglaboratorium m.m. borde beaktas och att uttalanden som kämbränslenämnden gjort i vissa andra avsnitt borde vara vägledande. Regeringen yttrade vidare bl.a.

Regeringen erinrar om att forskningsarbetet bör omfatta en redovisning och en uppföljning av alternativa hanterings- och förvaringsmetoder som framkommer under den fortsatta forskningen på avfallsomrâdet, genom såväl den egna forskningen som utländsk forskning.

Regeringen betonar att någon bindning till en viss bestämd hanterings- eller förvaringsmetod inte bör ske förrän de säkerhets- och strålskyddsproblem som kan föreligga kan överblickas.

Regeringen vill som sin uppfattning framhålla att en av utgångspunkterna för den fortsatta forsknings- och utvecklingsverksamheten bör vara att ett slutförvar för kämavfall och använt kämbränsle skall kunna tas i drift stegvis med kontrollstationer och möjligheter till justerande åtgärder. SKB bör i nästa FoUprogram enligt kämtekniklagen utreda möjligheterna att låta ett slutförvar i demonstrationsskala ingå som ett led i arbetet med att utforma ett slutförvar.

Regeringen vill vidare framhålla, att de alternativ med djupa borrhål och långa deponeringstunnlar under Östersjöns botten, som SKB studerar, enligt regeringens bedömning framstår som mindre lämpliga som slutförvar.

Regeringen delar kämbränslenämndens uppfattning att en god offentlig insyn är önskvärd i den urvalsprocess som leder fram till valet av platser lämpliga för slutförvar. SKB bör därför i nästa FoU-program som skall inlämnas enligt kämtekniklagen informera om det underlag som SKB tagit fram för valet av platser lämpliga för slutförvar. SKB bör även under arbetets gång lämna information till kämbränslenämnden, plan- och bostadsverket, berörda länsstyrelser och kommuner om arbetet med urval av platser lämpliga för slutförvar.

Regeringen anförde avslutningsvis att i nästa FoU-program borde redovisas huruvida några åtgärder vidtagits som awikit från vad regeringen nu uttalat samt beslutade att Fou-program 89 skulle läggas till handlingarna.

6. 1.4 överväganden

Kämtekniklagens bestämmelser om reaktorinnehavamas forsknings- och utvecklingsverksamhet är av stor betydelse för att ett tillfredsställande system för slutförvaringen av kämavfallet skall kunna utvecklas och tas i bruk. Detta markeras också av att lagen ger en ökad kontroll och ett ökat inflytande från samhällets sida avseende denna verksamhet. Det grundläggande krav som ställs reaktorinnehavaren är att denne skall presentera en metod att slutförvara det använda bränslet som uppfyller kraven säkerhet och strålskydd. I detta arbete ingår att föreslå en plats för slutförvaret. Det forsknings- och utvecklingsprogram som det åligger reaktorinnehavarna att bedriva är därför avsett att vara helt inriktat på den långsiktiga lösningen av en säker avfallshantering och slutförvaring. Som framhölls i prop. 1983 8460 sid. 41 skall programmet också vara allsidigt, vilket innebär att det i programmet skall redovisas alternativa lösningar och ges möjlighet till utvärdering av uppnådda forskningsresultat.

Under den tid kärntekniklagen varit i kraft har Svensk Kämbränslehantering AB SKB presenterat två forskningsprogram, varav det andra nyligen varit föremål för granskning och utvärdering av kämbränslenämnden och regeringen. Det är ett omfattande forskningsarbete som nu finns redovisat. Vidare har viktiga delar av avfallssystemet såsom SFR och CLAB tagits i bruk. Sedan lagens tillkomst har det således byggts ett system som innebär att det använda bränslet tas omhand i CLAB för lång tid framåt och att driftavfallet därefter kan sändas till en slutförvaringsanläggning SFR. Dessa omständigheter måste beaktas vid övervägande av forskningsskyldighetens innehåll i fortsättningen.

348 Det uppställs i kärntekniklagen som ett grundläggande krav på forskningen att den skall vara allsidig och heltäckande. Samtidigt måste beaktas att forskningen syftar till ett konkret mål, nämligen ett fullständigt system för det slutliga omhändertagandet av kämkraftens avfall. Detta system kommer, såvitt gäller det använda bränslet, enligt SKBs nuvarande planer att bestämmas under 1990-talet samt börja byggas kring år 2010 så att en anläggning för slutförvaring skall vara i drift år 2020. En slutlig försegling beräknas enligt planerna ske år 2060.

Vad gäller kravet på allsidighet måste hänsyn tas till flera omständigheter som sammanhänger med att delar av avfallssystemet beslutas, byggs och börjar användas efterhand under de närmaste decennierna. Samtidigt som tillfredsställande lösningar vid konstruktionen av systemet kan innebära att kravet på allsidighet i den fortsatta forsknings- och utvecklingsverksamheten i vissa delar minskar kan systemets användning ge erfarenheter som hinner tillgodogöras för förbättringar. Impulser till utveckling av metoder och teknik kan också komma från samtidiga arbeten i andra länder. I och för sig kan således sägas att allteftersom avfallsprogrammet konkretiseras och byggs ut minskar också behovet av en allsidig forskning. Frågan om när detta krav skall kunna släppas är dock vansklig att besvara. Enligt utredningen bör frågan om behovet av fortsatt allsidig forskning redovisas i de FoU-program som med treårsintervaller skall ges till regeringen och kämbränslenämnden. Därigenom ges statsmakterna möjlighet att ta ställning till när behovet av den allsidiga forskningen kan anses ha minskat i betydelse.

Samhällets kontroll över forsknings- och utvecklingsverksamheten på avfallsområdet åligger närmast statens kämbränslenämnd. Nämnden följer SKBs pågående forskningsverksamhet, granskar den planerade framtida forskningen samt utvärderar uppnådda resultat. Regeringen tar därefter ställning till forskningsprogrammets innehåll och ger sina synpunkter.

349 Lagen innehåller också bestämmelser om vissa sanktionsmedel. Visar påtagliga och allvarliga försummelser i forskningsreaktorinnehavama mera verksamheten kan i sista hand återkallelse av tillståndet ske. Vid - bedömningen av om försummelse föreligger kan det vara av betydelse om tidigare påpekanden lämnats utan avseende. Enligt uttalanden i prop. 19838460 sid. 43 bör en eventuell prövning av frågan om återkallelse ske i anslutning till den granskning av programmet som sker vart tredje år. Staten kan också på reaktorinnehavamas bekostnad överta viss forskning. Bestämmelser härom finns i fmansieringslagen. Genom nu redovisade möjligheter är således i viss mån sörjt för att samhällets inflytande över forskningen kan omsättas i praktiska åtgärder.

Det kan ändå enligt utredningen ifrågasättas om den granskningsprocedur programmet genomgår är tillräcklig. Det saknas möjligheter för som kämbränslenämnden och regeringen att utfärda generella, bindande föreskrifter för forskningen. Visserligen kan både regeringen och kämbränslenämnden i samband med granskningen peka på behov av ytterligare forskning eller på ändrad inriktning av den forskning som planeras. Detta förekommer också och dessa uttalanden torde ha stor betydelse även om de inte är formellt bindande för SKB. Det bör emellertid ändå enligt utredningen utan att rubba den grundläggande skyldigheten för reaktorinne- havama övervägas om ändå inte instrumenten för granskningen av forsknings- och utvecklingsverksamheten bör förtydligas och utformas så att åtgärder kan vidtas även under pågående arbete och inte som nu formellt i efterhand. När regeringen efter att ha granskat FoU-programmet lägger det till handlingarna innebär detta visserligen att det uppfyller lagens krav. Det torde dock vara av värde även för reaktorinnehavama om regeringen eller kämbränslenämnden vid granskningen av forsknings- och utvecklingsprogrammet får möjlighet att på ett klarare sätt än hittills ge sin syn på hur arbetet med forskning och utveckling bör bedrivas. Även om staten har möjlighet att utanför FoU-programmen på reaktorinnehavamas bekostnad

350 bedriva kompletterande forskning är det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs enligt FoU-programmen det mest omfattande.

För att stärka och tydliggöra myndigheternas och regeringens roll vid granskningen av forsknings- och utvecklingsverksamheten anser utredningen att regeringen i samband med sin granskning och utvärdering av FoUprogrammet skall ha möjlighet att, utan att rubba principen om tillståndshavarens grundläggande ansvar för denna verksamhet, meddela villkor avseende forskningsarbetet under den kommande treårsperioden. En bestämmelse om detta bör föras in i 12 § kämtekniklagen. Beslut om sådana villkor bör fattas i samband med granskningen och avse huvudinriktningen av forskningsarbetet. Det bör ingå i kämbränslenämndens uppgift att föreslå regeringen vilka åtgärder som bör vidtas och att vid den löpande granskningen av forskningen tillse att villkoren inte åsidosätts.

Det kan dock inte bortses från att det under en löpande treårsperiod kan uppkomma en situation som ändrar förutsättningarna för arbetet. lett sådant fall bör kämbränslenämnden ges möjlighet att föreslå regeringen att föreskriva ändrade eller ytterligare villkor.

Utredningen avser inte genom det nu anförda att regeringen eller kämbränslenämnden skall detalj styra forskningen. Utgångspunkten måste alltjämt vara att det är reaktorinnehavarna själva som ansvarar för forsknings- och utvecklingsverksamheten. Den granskning och utvärdering som sker från samhällets sida bör dock med de eventuella villkor som uppställs beaktas vid den fortsatta forsknings- och utvecklingsverksamhet som reaktorinnehavama har att bedriva.

De nu föreslagna ändringarna bör gälla vid nästa utvärdering forskningsav och utvecklingsprogrammet, dvs. FoU-Program 92. Det innebär att ändringarna bör träda i kraft omkring årsskiftet 19921993.

6.2 Finansieringen

Inledning

Finansieringssystemet är konstruerat med tanke att alla kostnader, även de framtida, för hanteringen av kämkraftproduktionens restprodukter skall bäras av dem som utnyttjar kärnkraften. Största delen av dessa kostnader beräknas inträffa först efter det kämkraftsreaktorema i enlighet med riksdagens beslut har tagits ur drift. Kämkraftföretagen har därför ålagts att betala en årlig avgift till staten för såväl dessa beräknade kostnader som för de kostnader som redan nu har uppstått för framför allt forsknings- och utvecklingsarbetet. Det nuvarande ñnansieringssystemet är utformat sä att avgifter läggs på produktionen av kärnkraft och att avgiftsmedlen fonderas och förvaltas av staten för att vara tillgängliga för reaktorinnehavaren när utgifterna uppstår.

6.2.1 Närmare om ñnansieringslagen

Enligt ñnansieringslagen är innehavaren av en kämkraftsreaktor skyldig att till staten erlägga vissa avgifter i förhållande till den levererade energin. Avgiftssatsen beslutas enligt lagen av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Medlen är avsedda att användas till att ersätta reaktorinnehavama för deras kostnader för hantering och slutlig förvaring använt kämbränsle, rivning av reaktoranläggningar och forskning på av kämavfallsomrádet. En närmare redogörelse för hur medlen används lämnas i nästa avsnitt. En viktig inskränkning är att medlen inte får användas till kostnader för det lág- och medelaktiva driftavfallet från kärnkraftverken som uppstår vid den löpande driften. Dessa kostnader skall i stället finansieras nu löpande av kämkraftföretagen som i princip vanliga driftkostnader. Avgiftsmedlen används också för att täcka vissa kostnader som staten har i sammanhanget för bl.a. tillsyn och kompletterande forskning.

352 Finansieringslagen trädde i kraft år 1981. Enligt äldre bestämmelser gällde att kämkraftföretagen själva skulle årligen reservera pengar i sina bokslut för den slutliga förvaringen av kämavfallet. Under år 1982 skedde en successiv Övergång till det nuvarande ñnansiexingssystemet. Ursprungligen innehöll fmansieringslagen även bestämmelser om reaktorinnehavarnas skyldighet att ta hand om det använda bränslet m.m. samt om skyldighet att bedriva forskning. Sedan dessa bestämmelser överförts till den nya kämtekniklagen innehåller ñnansieringslagen i sin gällande lydelse i huvudsak bestämmelser om finansiering av verksamheten med kämkraftens avfall samt om avgifter och deras beräkning.

Lagen bygger på ett betänkande från utredningen om kämkraftens radioaktiva avfall organisations- och ñnansieringsfrágor Kärnkraftens avfall, SOU - 198014. Enligt utredningens förslag skulle systemet med fondavsättningar inom företagen behållas. I propositionens lagförslag prop. l9808l90 s. 600, som godtogs av riksdagen, föreslogs dock att det gällande systemet skulle ersättas med ett avgiftssystem. Föredragande statsrådet anförde härvid bl.a. följande. Prop. l9808190 s. 610.

När det gäller medlens användning måste hänsyn tas till dels den långa tid över vilken verksamheten sträcker sig, dels behovet av värdesäkring av medlen. Riksdagens beslut med anledning av resultatet av folkomröstningen i kämkraftsfrågan som hölls våren 1980 innebär att kärnkraft inte skall utnyttjas i Sverige efter år 2010. Detta innebär att de tre aktiebolag som nu endast har till uppgift att driva kämkraftreaktorer inte, med de förutsättningar som gäller beträffande nuvarande verksamhet, kommer att bedriva någon intäktsgivande verksamhet efter detta år. Att i denna situation ställa krav på dessa företag som innebär att de skall fondera medel för en verksamhet som beräknas pågå till år 2060 finner jag direkt olämpligt. Såväl det direkta som det Övergripande ansvaret för verksamheten torde vid denna tidpunkt helt ha övergått till staten.

353 Det synes mig också osäkert om kraftföretagen eller deras dotterbolag kan ställa sådana säkerheter att de framtida finansieringsbehoven i alla situationer kan tillgodoses. Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag att de kostnader som är förenade med hanteringen av det använda kämbränslet och med de övriga åtgärder som jag har angett bör finansieras genom att medel härför uttas genom en avgift till staten. Avgiften bör erläggas till den myndighet som regeringen bestämmer och av denna insättas på räntebärande konto i riksbanken. Räntan som utgår på medlen bör läggas till kapitalet. Härigenom erhålls en viss värdesäkring av medlen.

Reaktorinnehavarens avgiftsskyldighet anges i ñnansieringslagens 5 Enligt detta lagrum skall reaktorinnehavaren årligen, så länge reaktorn är i drift, erlägga en avgift till staten för att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala ifrågavarande kostnader. Denna skyldighet att betala avgifter innebär att de inbetalade avgifterna utgör staten tillhöriga medel prop. 19808190 s. 639.

Den årliga avgiften bestäms med ledning av kostnadsberäkningar som reaktorinnehavama enligt 3 § skall låta upprätta samt insända till statens kärnbränslenämnd. Avgiften bestäms av regeringen efter förslag av kämbränslenämnden. Den betalas in till nämnden.

Enligt 9 § får avgifterna användas för att ersätta rcaktorinnehavaren hans kostnader för att hantera och slutförvara använt kämbränsle, riva anläggningar, bedriva forsknings- och utvecklingsverksamhet samt bestrida vissa av statens kostnader av samma slag.

Frågor om att använda inbetalda avgifter prövas enligt 10 § av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen har genom förordningen om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. överlämnat statens kämbränslenämnd att pröva dessa frågor. Enligt 7 § i förordningen kan nämnden besluta om hur och i vilken utsträckning inbetalade avgiftsmedel får användas för en reaktorinnehavares kostnader

354 under en viss, kommande tidsperiod för åtgärder som har ingått i underlaget för avgiftens bestämmande. Vidare stadgas i 8 § att utbetalning endast får ske för kostnader för sådana åtgärder som avses i finansieringslagen. Beslut av kärnbränslenämnden kan överklagas hos regeringen genom besvär.

Finansieringslagen innehåller även bestämmelser om tillsyn och påföljder vid brott mot lagen. I ll § stadgas om vissa skyldigheter för reaktorinnehavare att till tillsynsmyndigheten lämna upplysningar och tillhandahålla handlingar samt lämna tillträde till anläggningar eller platser där använt kämbränsle eller radioaktivt avfall som härrör från detta förvaras eller hanteras. Straffbestämmelsema, som finns i 12 innebär att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift eller på annat sätt åsidosätter vissa skyldigheter enligt lagen kan dömas till böter om gämingen är belagd med straff i brottsbalken.

Enligt särskilda bestämmelser 10 § finansieringslagen och tillämpningsförordningen skall kämbränslenämnden pröva frågor om övervakning och kontroll av slutförvar.

6.2.2 Förvaltningen av avgiftsmedlen samt utbetalning till reaktorinnehavarna

Den kostnadsberäkning som kämkraftföretagen genom Svensk kämbränslehantering AB gör och lämnar in till kåmbränslenämnden skall innehålla dels uppskattning kostnaderna för samtliga åtgärder fram till ca år 2060 en av dvs. då allt använt kämbränsle beräknas ha blivit placerat i slutförvar, dels en beräkning av kostnaderna för de närmaste tre åren. Sedan beräkningarna lämnats in till kämbränslenämnden, granskas de av nämnden som i sin tur lämnar sitt förslag till avgifter för det kommande året till regeringen. Eftersom de beräknade totalkostnadema varierar mellan de olika verken, beräknas avgiften per kilowattimme individuellt. För år 1991 har regeringen

beslutat om följande avgifter per kilowattimme samma belopp som för år

1990.

Forsmark 1,9 öre Oskarshamn 1,7 öre Ringhals 1,9 öre Barsebäck 2,2 öre

De totala framtida kostnaderna för avfallshantering och rivningsarbeten har av kämbränslenämnden beräknats till i 1990 års penningvärde drygt 42 - miljarder kronor fr.o.m. år 1991. Kostnaderna kommer att falla ut fram till mitten av nästa sekel.

Kämbränslenämnden sätter in avgiftsmedlen på räntebärande konton i Sveriges Riksbank där de fonderas. Dessa medel, tillsammans med de medel som kärnkraftföretagen tidigare avsatt i sina bokslut före övergången till nuvarande ñnansieringssystem och som överfördes till fonderna år 1982, samt ränteavkastningen på fonderade medel uppgår nu till betydande belopp. Fonduppbyggnaden sedan år 1985 och fördelningen på de olika företagen framgår av tabell 6.1.

Tabell 6.1 Fonduppbyggnaden sedan år 1985 i miljoner kronor. 1985 1986 1987 1988 1989 1990 FKA 58 353 564 853 1 113 1 502

Känd Statens karnbränslenämnd

Fonderna beräknas växa snabbt under de närmaste åren dels på grund av fortsatta avgiftsinbetalningar, dels på grund ökad ränteavkastning. I den av fördjupade anslagsframställning för 199293-199495 som kämbränslenämn-

356 den lagt fram föreslår nämnden en ändring i 8 § fmansieringslagen som skall möjliggöra placering avgiftsmedel med en bättre förräntning än vad av den nuvarande placeringen ger.

Avgifterna beräknas så att de skall täcka kostnaderna för att hantera och förvara använt kämbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta och för att riva kärnkraftverken. De totala avgiftsinbetalningarna uppgick år 1990 till 1 236 miljoner kr. Utbetalningarna uppgick till 481 miljoner kr. För tillvägagångssättet vid utbetalningar av avgiftsmedel, uppföljande kontroll från kämbränslenämndens sida m.m. har nämnden ingått en överenskommelse med de fyra kämkraftföretagen och SKB.

De delar avfallssystemet som nu är i drift och som helt bekostas av av avgiftsmedel är det centrala mellanlagret för använt bränsle i Oskarshamn, CLAB, samt transportsystemet använt kämbränsle, dvs. fartyget Sigyn, transportbehållare, specialtruckar etc.

Avgiftsmedlen används även för att bekosta en mindre del av kostnaderna för slutförvaret för radioaktivt driftavfall, SFR. Dessa kostnader avser omhändertagandet av driftavfallet från CLAB, således kostnader som har direkt anknytning till det använda bränslet. Det uppgår till omkring 3 kostnaderna för SFR. Vidare har avgiftsmedel utgått för att procent av betala ersättning till upparbetningsföretag i Frankrike och Storbritannien, enligt tidigare träffade avtal. Avgiftsmedel används även för SKBs informationsinsatser avseende den avgiftsñnansierade verksamheten. Sedan är 1982, då fmansieringssystemet trädde i kraft, har totalt 11 740 miljoner kronor betalats in i avgifter. Under samma period har 6 980 miljoner kronor betalats ut till kämkraftföretagen i kostnadsersättningar för avfallshanteringen.

357 6.2.3 Finansiering av omhändertagandet av avfall från vissa forskningsanläggningar m.m.

Finansieringslagen tillämpas inte i fråga om avfall från forskningsreaktorer. Sådana reaktorer ger emellertid upphov till samma slags avfall som kraftproducerande reaktorer. Studsvik AB har ansvaret för två forskningsreaktorer R2 och R2-O samt andra kämtekniska anläggningar som används vid forskning m.m. Regeringen lät år 1987 statens kämbränslenämnd utreda hur vissa delar av Studsviks verksamhet skulle kunna finansieras inom fmansieringslagens system. I prop. 19878890 om energipolitik inför 1990talet anmäldes att enligt regeringens uppfattning den svenska kraftproducerande kämkraftsindustrin borde betala kostnaderna för avfallet frän ett antal närmare angivna delar av Studsviks tidigare verksamhet. Ett förslag till lagstiftning i frågan aviserades. Motiveringen för regeringens ställningstagande var att kärnkraftsindustrin delvis hade byggt upp sin kompetens och verksamhet med hjälp av det utvecklingsarbete som hade genomförts vid Studsvik. Regeringen föreslog därefter i prop. 19888937 att det skulle införas en särskild lag om finansieringen av hanteringen av detta avfall. Den 1 januari 1989 trädde lagen 19881597 om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m. i kraft.

Hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m. som Studsvik AB har ansvaret för skall enligt den nämnda lagen finansieras genom en särskild avgift. Avgiften skall utgöra 0,1 öre för varje levererad kilowattimme elström. Statens kämbränslenämnd skall besluta om den närmare användningen av avgiftsmedlen. De avgiftsändamål som anges i lagen är dekontaminering och nedläggning av vissa uppräknade anläggningar, hantering och slutförvaring av visst kämavfall och kärnbränsle samt vissa återställnings- och strålskyddsinsatser. De anläggningar finns i Studsvik och Ågesta samt i som avses Ranstad från den tid när uranbrytning ägde rum där. Avgiften, den s.k. Studsviksavgiften, erläggs kvartalsvis av reaktorinnehavama till kämbränslenämnden.

358 Studsvik AB åläggs i lagen att varje år upprätta en kostnadsberäkning för den verksamhet som avses i lagen. Utbetalningar av avgiftsmedel görs av kämbränslenämnden till Studsvik AB som i sin tur redovisar medlen över ett särskilt bolag, AE Projekt AB, ett helägt dotterbolag till Studsvik AB. Kämbränslenämnden har medgett att Studsvik AB låter detta bolag svara för programplanering, kostnadsberäkningar samt upphandling av för programmet erforderliga tjänster. Under Studsvik AB svarar AE Projekt AB enbart för den verksamhet som bekostas med den s.k. Studsviksavgiften.

Verksamheten inom Studsvik AB kommer, som tidigare har redovisats, att bli föremål för betydande ändringar vad avser organisation och äganderättsförhållanden. Detta kan komma att få vissa konsekvenser även för nu behandlade ñnansieringsregler.

6.2.4 överväganden

Allmänna utgångspunkter

Regleringen av fmansieringssystemet sker genom bestämmelser i kämtekniklagen och ñnansieringslagen med tillhörande förordning.

Finansieringslagens syfte är att garantera att medel finns tillgängliga för att ta omhand det kämavfall som uppkommit i Sverige i kombination med krav på FoU-verksamhet. Den inriktning lagen fått är enligt utredningen framsynt och av mycket stort värde. En utgångspunkt för utredningen är därför att huvudprincipema för det nuvarande ñnansieringssystemet skall vara oförändrade. Systemet innebär, att kämkraftföretagen skall svara för alla de kostnader som behövs för att det använda kämbränslet och övrigt radioaktivt avfall skall kunna tas omhand på ett säkert sätt. Det sker så sätt att kämkraftföretagen till staten, genom statens kämbränslenämnd, betalar en årlig avgift med ett visst belopp per levererad kilowattimme. Enligt nuvarande ordning skall avgifterna sättas in på konton i Sveriges Riksbank.

359 Efter särskild framställning från kämkraftföretagen betalar kämbränslenämnden efter prövning av framställningen varje kvartal ut ersättningar till kämkraftföretagen för forskningsarbetet, för använt bränsle och transport av för de kostnader som företagen redan nu har för hantering och förvaring av bränslet i CLAB. Avgifterna beslutas av regeringen efter förslag av kämbränslenämnden.

Fonderna, som har byggts upp med avgiftsmedel och ränteinkomster, omfattar nu stora belopp. Behållningen uppgick vid slutet av år 1990 till ca 7,8 miljarder kronor. Samtidigt har också kämkraftföretagens kostnader för hanteringen av det använda bränslet m.m. ökat. Varje kvartal betalar kämbränslenämnden ut ersättningar med belopp i storleksordningen 100-200 miljoner kr. Utbetalningama motsvarar kämkraftföretagens beräknade kostnader för avfallshanteringen m.m. under det närmast följande kvartalet. Bestämmelser om hur dessa utbetalningar skall gå till finns i finansieringslagen och förordningen till den lagen. Härutöver har kärnbränslenämnden utfärdat vissa rutiner och träffat en särskild överenskommelse med kämkraftföretagen om utbetalningarna. Finansieringslagen och förordningen innehåller emellertid inte någon klargörande bestämmelse om prövningsförfarandet vid utbetalningarna eller om innebörden av den prövning som den utbetalande myndigheten skall göra. Dessa frågor bör närmare analyseras och ställning bör tas till om de fordrar en närmare reglering.

En annan fråga gäller den lagtekniska konstruktionen av ñnansieringslagen. Ursprungligen innehöll lagen såväl bestämmelser om reaktorinnehavarens ansvar för kämbränslehanteringens slutsteg som ansvaret för forsknings- och utvecklingsverksamheten m.m. När bestämmelserna om tillståndshavarens grundläggande ansvar för avfallet överfördes till kärntekniklagen återstod i ñnansieringslagen i huvudsak endast bestämmelser om den kompletterande forskningen och om fmansieringsfrågoma. Att lagen på detta sätt genomgick en sådan förändring kom aldrig riktigt till uttryck. Lagen har även därefter

360 genomgått förändringar. Tidigare fanns bestämmelser som medgav reaktorinnehavare att läna avgiftsmedel inom vissa ramar. Dessa bestämmelser avskaffades år 1986. Trots ändringarna i lagen har dess principiella uppbyggnad behållits vilket har inneburit att den nu är svåröverskådlig. Det finns därför skäl att överväga om lagen bör läggas upp på ett annat sätt.

Den s.k. Studsvikslagen är uppbyggd på ett annat sätt än ñnansieringslagen och förutsättningarna för tillämpningen är annorlunda. Avgiften enligt den lagen är statsrättsligt sett en skatt och avgiftsnivån fastställs av riksdagen NU 1988897. Av det skälet bör enligt utredningen denna lag även i särskild lag. Utredningen har i övrigt vid granskning fortsättningen vara en Studsvikslagen inte funnit anledning att närmare se över den. av

Kämbränslenämrtden och ansvaret för føndmedlen enligt finansieringslagen

Före är 1982 gjorde de svenska kärnkraftföretagen årliga avsättningar i sina bokslut för beräknade kostnader för hanteringen av använt kämbränsle m.m. De avsatta medlen fanns kvar i kämkraftföretagen och kunde disponeras av dem i deras rörelse. Företagen tillämpade för sina avsättningar ett gemensamt system varvid dåvarande Svensk kämbränsleförsörj ning AB utförde de beräkningar som behövdes för att bestämma avsättningamas storlek. I samband med översyn detta system år 1980 beslöts att finansieringen en av skulle ske genom att medel togs ut i form av en avgift till staten.

Genom systemet med avgifter och fondbildning har säkerställts att medel finns tillgängliga för framtida kostnader för hanteringen av det använda bränslet Frågan är nu vilken roll kämbränslenämnden har vid m.m. utbetalningarna till kämkraftföretagen. Klart är att kärnkraftföretagen vid framställning om utbetalning av medel skall uppge vad medlen skall en användas till och att kämbränslenämnden skall pröva om ändamålet är sådant att medel kan utgå enligt ñnansieringslagen. Finner kämbräns-

361 lenämnden vid denna prövning att förutsättningarna inte är uppfyllda skall framställningen avslås. Ett sådant beslut får överklagas hos regeringen.

Genom befogenheten att vägra betala ut avgiftsmedel till kämkraftföretagen kan således kämbränslenämnden utöva en styrning och kontroll av medlens användning. Som tidigare nämnts finns det också vissa administrativa rutiner följs vid utbetalningarna. Någon befogenhet att kombinera en som utbetalning med bindande föreskrifter om medlens användning har dock inte tillagts kämbränslenämnden. När medel väl betalats ut, är det kärnkraftföretagens eget ansvar att använda dem för de ändamål som har redovisats.

Det system som nu tillämpas har hittills visat sig fungera väl. Det kan visserligen uppstå situationer där kämkraftföretagen och nämnden har olika uppfattningar om olika delar i forsknings- och utvecklingsverksamheten. Nämndens möjlighet att vägra utbetalning kan i sådana situationer framstå som ett trubbigt instrument jämfört med möjligheten att kombinera en utbetalning med bindande föreskrifter. En sådan lösning är dock enligt utredningen problematisk med hänsyn till forsknings- och utvecklingsverksamhetens långsiktiga inriktning. En bättre lösning synes enligt utredningen vara att koppla dessa frågor till reglerna om den granskningsprocess som äger beträffande det FoU-program som läggs fram vart tredje år. Som rum närmare har utvecklats i närmast föregående avsnitt har utredningen föreslagit att regeringens och kärnbränslenämndens roll i denna granskningsstärks. Om det vid granskningen och utvärderingen av FoUprocess programmet sätt som utredningen har föreslagit ges möjlighet att uppställa villkor forsknings- och utvecklingsverksamhetens huvudinom riktning bör programmet utgöra ett gott underlag vid bedömningen av om medel skall betalas ut enligt SKBs framställningar.

362 Den lagtekniska lösningen

Efter ändringarna i ñnansieringslagen i samband med kämtekniklagens tillkomst innehåller lagen numera endast bestämmelser om den kompletterande forskningen och om ñnansieringsfrågoma samt i vissa avseenden om övervakning och kontroll av slutförvar. Sistnämnda bestämmelser kommer att få sin största betydelse först när lokalisering och konstruktion av slutförvar för använt kämbränsle är fastställd. Den inskränkning som lagen har fått i förhållande till sin ursprungliga lydelse, har dock inte kommit till uttryck i lagtexten. Vidare kan hänvisningsbestämmelsen i lagens inledningsparagraf till kärntekniklagen skapa oklarheter, eftersom de skyldigheter för reaktorinnehavaren som anges i hänvisningsparagrafen inte exakt motsvaras av den uppräkning av skyldigheter som görs i lO § kämtekniklagen. Det sammanhänger med att kravet på reaktorinnehavaren enligt kåmtekniklagen att ta hand om avfallet tar sikte på allt avfall från reaktorn, medan de medel som betalas ut enligt ñnansieringslagen i första hand är avsedda för omhändertagandet av det använda kärnbrånslet. Finansieringslagens tillämpningsområde begränsades ytterligare år 1986 genom att bestämmelserna om reaktorinnehavares möjligheter att erhålla lån ur systemet avskaffades.

Vid behandlingen i lagrådet av förslaget till ny kärntekniklagstiftning år 1983 framfördes viss kritik mot ñnansieringslagens utformning prop. l98384z6O s. 238. Enligt lagrådet borde lagen ha inletts med en bestämmelse om att den som har tillstånd enligt lagen om kärnteknisk verksamhet att inneha eller driva en kärnkraftsreaktor reaktorinnehavaren skulle svara för vissa kostnader, som staten hade med anledning av verksamheten, samt betala avgift till staten enligt vad som anges i lagen. Därefter borde följa bestämmelser om vilka statens kostnader reaktorinnehavaren skulle svara för och vilka kostnader som skulle föranleda avgiftsskyldighet enligt lagen. Lagrådet förklarade dock att man trots allt kunde godta den lydelse som lagen fått med hänsyn till det begränsade tillämpningsområdet.

363 I finansieringslagen regleras således i huvudsak två områden som rör kämteknisk verksamhet, nämligen den kompletterande forskningen samt ñnansieringsfrågoma. Hämtöver finns en bestämmelse om Övervakning och kontroll av slutförvar. Frågan är nu om en klarare reglering av dessa områden kan uppnås genom en överföring av ñnansieringslagens bestämmelser till kämtekniklagen eller på annat sätt.

Lagens huvudbestämmelser gäller ñnansieringsfrågoma, dvs. skyldigheten att betala avgift, avgiftens beräkning m.m. Dessa frågor hänger inbördes samman och bör regleras gemensamt, antingen som nu i en egen lag eller som ett särskilt avsnitt i kämtekniklagen. Vad gäller bestämmelserna om forskning handlar det enligt ñnansieringslagen om planering och genomförande av den forskning som kämbränslenämnden anser behövas utöver den forskningsverksamhet som SKB bedriver. Dessa bestämmelser skiljer sig således från finansieringsfrâgoma som sådana.

Med hänsyn till fmansieringslagens begränsade omfång är det i och för sig möjligt att föra över bestämmelserna till kärntekniklagen. De grundläggande bestämmelserna om skyldigheten för innehavare av en kärnkraftsreaktor att betala avgift till staten samt bestämmelserna om den kompletterande forskningen bör då i och för sig kunna placeras i kärntekniklagen i anslutning till bestämmelserna om tillståndshavarens allmänna skyldigheter 10-14 §§ kämtekniklagen, medan bestämmelserna om avgiftsberäkning m.m. skulle kunna placeras samlade i slutet av kämtekniklagen. Finansieringslagens bestämmelser om tillsyn, straff m.m. skulle också kunna arbetas in i kämtekniklagens motsvarande bestämmelser. Utredningen ifrågasätter dock om ñnansieringslagen bör infogas i kämtekniklagen. Fördelen skulle vara att få en lag i stället för två. Utredningen har emellertid inte funnit andra uppenbara fördelar som motiverar en sådan lösning. Den väsentligaste nackdelen med en infogning skulle vara att kämtekniklagens karaktär av säkerhetslag inte skulle bli lika framträdande.

364 På samma sätt skulle den särskilda karaktären hos ñnansieringslagen och dess väsentliga betydelse för avfallsfrágans lösning undanskymmas.

Utredningen har vid sina samlade överväganden funnit den lämpligaste lagtekniska lösningen vara följande. Bestämmelserna om kompletterande forskning m.m. i 4 och 10 §§ bör föras över till kämtekniklagen. Det innebär, att såväl SKBs forsknings- och utvecklingsarbete som kämbränslenämndens kompletterande forskning kommer att regleras i kämtekniklagen. Återstående bestämmelser föreslås kvarstå i en särskild ñnansieringslag som bör inledas med en paragraf som klart anger bestämmelsemas inriktning och omfång. Efter den inledande paragrafen bör därefter följa den centrala bestämmelsen om skyldighet för innehavaren av en kämkraftsreaktor att betala avgift, skyldigheten att svara för vissa kostnader, avgiftens beräkning samt utbetalning av avgiftsmedel till reaktorinnehavarna. Slutligen bör, liksom nu, följa bestämmelser om tillsyn, ansvar vid brott mot lagen m.m.

Eftersom den föreslagna omredigeringen bl.a. innebär en helt ny disposition av bestämmelserna och att flera bestämmelser får ny lydelse bör det ske genom att ñnansieringslagen ersätts av en ny lag i samma ämne.

7. SPECIALMOTIVERING

7.1 Förslaget till lag om ändring i lagen 09843

kärnteknisk verksamhet om

1 § Denna lag gäller kärnteknisk verksamhet, m.m.

Med sådan verksamhet avses uppförande, innehav eller drift av kärnteknisk anläggning, 2. förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport av eller annan befattning med kämämne eller kämavfall, införsel till riket och utförsel ur riket av kämämne eller kärnavfall, 4. utförsel ur riket av a. mineral med halt av kärnämne, b. vad som har framställts av kämämne eller vara i vilken sådant ämne ingår, utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller c. iordningställts för bearbetning, användning eller framställning kämämne, i den utsträckning regeringen föreskriver, och av upplåtelse eller överlåtelse av svensk myndighet, svenskt företag eller den som är bosatt eller stadigvarande vistas här av rätt att utom riket tillverka sådan utrustning eller sådant material som avses i 4 i den utsträckning regeringen föreskriver.

I denna paragraf definieras begreppet kärnteknisk verksamhet. Detta begrepp är kopplat till deñnitionema i 2 § av kämämne och kämavfall m.m. tillsammans lagens tillämpningsområde. Bestämmelserna anger

366 Tillägget m.m. i första stycket infördes år 1987 i samband med förbudet i 6 § mot vissa förberedande åtgärder i syfte att uppföra kämkraftsen reaktor. Med tillägget markerades att lagen även gällde vissa åtgärder som är kämteknisk verksamhet. Utredningen föreslår i avsnitt 5.8.4 att 6 § skall avskaffas men tillägget m.m. bör kvarstå med hänsyn till utredningens förslag om att inrätta säkerhetsnämnder i vissa fall i kommuner som kommer i fråga för lokalisering av slutförvar. Dessa nämnder skall kunna träda i verksamhet redan innan kämteknisk verksamhet påbörjats avsnitt 5.8.1.

Ändringama i andra stycket punkterna 3 och 4 innebär, att utförsel

a av kämavfall till skillnad mot vad som nu gäller skall anses som kämtelmisk verksamhet. Det innebär att särskilt tillstånd enligt kämtekniklagen måste ges till sådan utförsel. Vidare har regleringen av s.k. dual-use-produkter överförts från punkt 4 c till den särskilda lagen 1991341 förbud mot om utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte m.m.

I andra stycket punkt 5 regleras kunskapsöverföring. Enligt gällande bestämmelser krävs tillstånd enligt kärntekniklagen för kunskapsöverföring endast avseende material och utrustning som tillverkas inom riket.

Ändringen innebär, att tillstånd måste även kunskapsöverföringen

ges om avser material och utrustning som inte tillverkas i riket. Som förutsättning gäller dock att upplåtelsen eller överlåtelsen sker genom svensk myndighet, svenskt företag eller genom den som är bosatt eller stadigvarande vistas här.

De föreslagna ändringarna har närmare motiverats i den allmänna motive-

ringen i avsnitt 5.5 punkterna 3 och 4 a samt i avsnitt 5.6 punkterna 4 c

och 5.

2 § I denna lag avses med

kämteknisk anläggning a. anläggning för utvinning av kämenergi kämkraftsreaktor, annan anläggning i vilken en självunderhållande kärnreaktion kan ske, såsom forskningsreaktor, c. anläggning för utvinning, framställning, hantering, bearbetning, förvaring som avses bli bestående slutförvaring eller annan förvaring lagring av kämämne, och d. anläggning för hantering, bearbetning, lagring eller slutförvaring av kämavfall, kämämne a. uran, plutonium eller annat ämne som används eller kan användas för utvinning av kämenergi kämbränsle eller förening i vilken sådant ämne ingår, torium eller annat ämne som är ägnat att omvandlas till kämbränsle eller förening i vilken sådant ämne ingår, och c. använt kämbränsle som inte har placerats i slutförvar, kärnavfall a. använt kämbränsle som har placerats i slutförvar, b. radioaktivt ämne som har bildats i en kämteknisk anläggning och som har framställts eller tagits ur anläggningen för att användas i undervisnings- eller forskningssyñe eller för medicinska, jordbrukstekniska, industriella eller kommersiella ändamål, c. material eller annat som tillhört en kämteknisk anläggning och som har blivit radioaktivt förorenat samt inte längre skall användas i en sådan anläggning, och d. radioaktiva delar av en kärnteknisk anläggning som avvecklas.

I paragrafen definieras de grundläggande begreppen kärnteknisk anläggning, kämämne och kämavfall. Deñnitionema har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.2.

En kämteknisk anläggning är en anläggning som är inrättad för att där skall bedrivas kämteknisk verksamhet. För uppförande, innehav och drift av en sådan anläggning krävs tillstånd enligt kämtekniklagen. Detta följer av 1

368 I punkt l c införs en definition av begreppet slutförvaring. Med slutförvaring avses förvaring av kämämne och kämavfall som avses bli bestående. Med lagring avses annan förvaring.

Med kämämne avses uran, plutonium, torium eller annat ämne som är användbart för utvinning av kämenergi eller föreningar vari sådant ämne ingår samt använt kämbränsle som inte har placerats i slutförvar. Definitionen innebär att kämämne är ett vitt begrepp och att material och produkter med obetydligt innehåll av kämämne måste betraktas som kämämne även i fall när det inte är sakligt motiverat. Det föreslås ändringar i den grundläggande definitionen. Utredningen föreslår dock en ny bestämmelse i lagen, 2 a som gör det möjligt att begränsa tillämpningen av lagen i fråga om bl.a. ämnen med låg halt av uran.

I nuvarande punkt 3 a och b definieras begreppet kämavfall. Här föreslås vissa ändringar i syfte att renodla och förtydliga begreppet kämavfall. Förslagen har motiverats i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.2 och innebär följande. Punkt 3 a som avser använt kämbränsle som har placerats i slutförvar ändras inte. Använt kämbränsle som har placerats i slutförvar blir således begreppsmässigt kämavfall. Punkt 3 b delas upp i två nya punkter. Den nya punkt 3 b avser andra radioaktiva ämnen än kärnämnen och som har bildats i en kämteknisk anläggning medan punkt 3 c avser material, utrustning m.m. som har blivit radioaktivt. I punkt 3 b anges att radioaktiva ämnen som skall användas för vissa ändamål inte är kämavfall. Det gäller här i första hand särskilt framställda strålkällor.

I punkt 3 c behandlas de vanligaste formerna av kämavfall. Med kämavfall avses i denna punkt radioaktivt avfall som i princip inte innehåller kämämne och som uppkommer vid driften av en kämteknisk anläggning eller vid annan kämteknisk verksamhet. Detta avfall kallas vanligen driftavfall. Det är i första hand fråga om material, föremål m.m. som med normalt språkbruk är att anse som avfall, dvs förbrukningsartiklar, kasserade

369 föremål, skrot m.m. Materialets beskaffenhet är dock inte i sig avgörande för om det skall anses som kämavfall eller inte. Avgörande i stället i fråga om t.ex. material som tillhör en kämteknisk anläggning men som tagits ut ur anläggningen huruvida det fortsättningsvis skall användas i en kärnteknisk anläggning eller inte. Om en viss utrustning i ett kärnkraftverk tas ut från anläggningen för reparation eller skall överföras för att användas i ett annat kärnkraftverk blir utrustningen inte att anse som kämavfall. Om den däremot inte åter skall användas i kämteknisk verksamhet blir den att anse som kämavfall även om den är tänkt att användas i annan verksamhet och inte skall skrotas. Det bör då eventuellt prövas om utrustningen har så låg radioaktivitet att den kan friklassas enligt den föreslagna bestämmelsen i 2 a Kan friklassning inte ske måste den tas omhand som kämavfall. En särskild fråga gäller det sekundäravfall som kan uppstå vid reparation av en reaktordel utanför anläggningen. Det kan vara fråga om avsevärda mängder metall. Här kan det ofta vara befogat att behandla avfallet som kärnavfall. I andra fall bör avfallet kunna friklassas. Frågan avses närmare regleras i myndighetsföreskrifter.

2 a § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i den utsträckning det kan ske utan att syftet med lagen åsidosätts föreskriva undantag från tillämpningen av denna lag eller vissa bestämmelser i lagen ifråga om kärnâmne eller kdmaifall, meddela närmare föreskrifter om förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport av eller annan befattning med kdmämne eller kärnaifall.

Genom den nya bestämmelsen införs möjligheter att föreskriva undantag från kärntekniklagen. Den har kommenterats i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.2. En viktig inskränkning är att tillämpningen av bestämmelsen inte får innebära att lagens syfte, som närmare anges i 3 § åsidosätts. Motivet för bestämmelsen är i stället att underlätta en smidig samordning med strålskyddslagen vid hanteringen av kämämne och kämavfall. Med stöd

370 av bestämmelsen kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, kärnkraftinspektionen, meddela bl.a. de föreskrifter som behövs för samordningen med strälskyddslagen avseende friklassning m.m. Om t.ex. kämavfall har så låg aktivitet att det kan friklassas enligt strålskyddslagen bör det finnas möjlighet att med tillämpning av den nya bestämmelsen även friklassa det enligt kämtekniklagen. Vidare kan enligt paragrafen meddelas föreskrifter i fråga om kämämne om tillstånd för envar eller för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, institutioner eller företag att använda sådant ämne i undervisnings- eller forskningssyfte, eller för medicinska, jordbrukstekniska, industriella eller kommersiella ändamål. Detta innebär att den särskilda bestämmelsen härom i nuvarande 5 § kan utgå.

Enligt punkt 2 skall det finnas möjlighet att meddela närmare föreskrifter om befattning med kärnämne och kämavfall.

3 § Kärnteknisk verksamhet skall bedrivas på sådant sätt att kraven på säkerhet tillgodoses och de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges överenskommelser i syfte att dels förhindra spridning av kärnvapen, dels garantera fysiskt skydd av kärnämne. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela sådana föreskrifter som behövs med hänsyn till uppfyllandet av de förpliktelser som följer av Sveriges överenskommelser enligt första stycket. Bestämmelser om strålskydd finns i strålskyddslagen 1988220.

I denna paragraf anges kämtekniklagens grundläggande syften, nämligen att upprätthålla säkerheten vid kämteknisk verksamhet samt att uppfylla ingångna internationella förpliktelser. Säkerhetsbegreppet behandlas närmare i 4

Genom 3 § har NPI icke-spridningsavtalet infogats i svensk rätt. Tillägget i första stycket avser att uttryckligen infoga även konventionen om fysiskt

371 skydd av kämämne. Dessa frågor har tagits upp i den allmänna motiveringen i avsnitten 5.6 och 5.7.

Det nya andra stycket skall ge stöd för regeringen eller för den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som behövs för uppfyllandet av de internationella överenskommelser som avses i paragrafens första stycke. Det kan gälla safeguards, fysiskt skydd av kämämne m.m. Gäller det föreskrifter som mer direkt tar sikte på åtgärder vid kärnteknisk verksamhet i fråga om säkerheten skall dessa dock utfärdas med stöd av ett föreslaget bemyndigande i 4 Det torde härvid ligga i sakens natur att en viss överlappning kan ske i någon fråga.

4 § Säkerheten vid kämteknisk verksamhet skall upprätthållas genom att de åtgärder vidtas som krävs för att förebygga fel i eller felaktig funktion hos utrustning, felaktigt handlande eller annat som kan leda till en radiologisk olycka, och 2. förhindra olovlig befattning med kämämne eller kämavfall. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om åtgärder som avses i första stycket.

I paragrafen preciseras säkerhetsbegreppet och anges vilka säkerhetsåtgärder som skall vidtas vid kämteknisk verksamhet. Med begreppet säkerhet avses här säkerhet i vid bemärkelse. Det gäller såväl teknisk säkerhet, skydd mot intrång av obehöriga i ett kärnkraftverk och mot terroristhandlingar m.m. Genom det nya andra stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjligheter att meddela kompletterande föreskrifter. Frågan behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.3.

5 § För kämteknisk verksamhet krävs tillstånd enligt denna lag. Frågor om tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd att uppföra en kämkraftsreaktor får inte meddelas.

372 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fdr föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning avseende säkerhetstekniska aspekter.

Det nuvarande andra stycket om generella tillstånd upphävs. Möjligheten till att göra undantag från kårntelcnildagen enligt 2 a § samt renodlingen av begreppet kämavfall enligt 2 § medför att bestämmelsen inte behövs. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.2. Det bör dock framhållas att generella tillstånd särskilt i fråga om kämämne fortfarande kan meddelas då enligt 2 a Sådana tillstånd bör liksom enligt men gällande bestämmelser regleras i kämteknikförordningen.

Det nya andra stycket innebär att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan meddela bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar för kämtekniska anläggningar. Frågan behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.8.

I en miljökonsekvensbeskrivning enligt kämtelmiklagen skall särskilt beaktas säkerhetsmässiga aspekter på lösningar som i övrigt tillgodoser miljökraven. Det kan här bli fråga om en awägning mellan säkerhetskrav och miljökrav. Vad som närmare bör ingå i en miljökonsekvensbeskrivning som nu avses bör kämkraftinspektionen i varje särskilt fall kunna meddela föreskrifter Beskrivningen av strålskyddseffekter regleras genom strålskyddslagen om. enligt ett särskilt förslag härom som utredningen lagt fram.

6 § Tillstånd att uppföra en anläggning för slutförvaring av använt kämbränsle eller kärnaifalljián kämteknisk anläggning i annat land får inte meddelas. Sådant material får dock sluqörvaras i en anläggning som är avsedd för svenskt använt kärnbränsle eller kärnasfall om särskilda skäl föreligger och förutsättningarna för det program som avses i 12 § denna lag ändras. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om slutförvaring som avses i första stycket.

373 De nuvarande bestämmelserna i 6 § om förbud mot vissa förberedande åtgärder i syfte att uppföra en kärnkraftsreaktor föreslås upphävda. Detta behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.8.4.

De nya bestämmelserna i denna paragraf avser förbud mot Slutförvaring av utländskt använt kämbränsle och kämavfall i Sverige. Frågan har kommenterats utförligt i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.5. Förbudet riktar sig mot uppförandet av särskilda anläggningar för utländskt använt kärnbränsle och kämavfall.

I princip skall sådant material inte slutförvaras i Sverige. Föreligger särskilda skäl skall mindre mängder dock kunna ifrågakomma för slutförvaring här. En särskild fråga gäller s.k. sekundäravfall. Sekundäravfall kan uppstå vid behandling av såväl svenskt som utländskt avfall och det kan i många fall vara svårt att skilja ut sådant utländskt sekundäravfall för särskilt omhändertagande. Slutförvaring i Sverige bör då kunna komma i fråga om det gäller små mängder.

10 § Den som har tillstånd till kärnteknisk verksamhet skall svara för att de åtgärder vidtas som behövs för att med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden under vilka den bedrivs upprätthålla säkerheten, att på ett säkert sätt hantera och slutförvara i verksamheten uppkommet kämavfall eller däri uppkommet kämämne som inte används på nytt, och att på ett säkert sätt avveckla och riva anläggningar i vilka verksamheten inte längre skall bedrivas. En tillstándshavare får efter godkännande av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer uppdra åt annan att svara för åtgärd som avses i första stycket.

I denna paragraf preciseras tillståndshavarens ansvar för säkerheten. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.4. Genom det nya andra stycket får regeringen eller myndighet formell

374 möjlighet att medge en tillståndshavare att uppdra annan att svara för åtgärder enligt första stycket. Bestämmelsen tar främst sikte på det fallet att den som innehar en kämteknisk anläggning uppdrar annan att sköta vissa löpande driftfrågor. Det är inte fråga om att tillståndshavaren kan överlåta sitt grundläggande ansvar utan detta ansvar kvarstår hos denne. Däremot får den som fått uppdraget ett ansvar enligt paragrafen jämte tillståndshavaren och har precis som denne straffrättsligt ansvar för brott mot kärntekniklagen om t.ex. tillståndsvillkor åsidosätts. Det bör i det avtal som skall underställas regeringens eller utsedd myndighets prövning närmare preciseras vilka uppgifter som uppdraget omfattar.

§ Den som har tillstånd att inneha eller driva en kämkraftsreaktor skall, utöver vad som sägs i 10 § första stycket, svara för att den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs som behövs för att vad som föreskrivs i 10 § första stycket 2 och 3 skall kunna fullgöras. Frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Ändringama i första stycket är enbart konsekvensändringar efter ändringar-

na i 10

Det nya andra stycket har förts över från ñnansieringslagen där motsvarande bestämmelse fanns i 10 Bestämmelsen är oförändrad. Genom överflyttningen kommer den kompletterande forskningen lagtekniskt att regleras i kärntekniklagen tillsammans med övrig forskning inom kämteknikområdet. Frågan redovisas i den allmänna motiveringen i kapitel

12 § Den som har tillstånd att inneha eller driva en kämkraftsreaktor skall i samråd med övriga reaktorinnehavare upprätta eller låta upprätta ett program för den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamhet och de övriga åtgärder som anges i 10 §

första stycket 2 och 3 och 11 Programmet skall dels innehålla en översikt över samtliga åtgärder som kan bli behövliga, dels närmare ange de åtgärder som avses bli vidtagna inom en tidrymd om minst sex år. Programmet skall med början år 1986 vart tredje år insändas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för att granskas och utvärderas. I samband med granskningen fâr uppställda sådana villkor som behövs med hänsyn till forsknings- och utvecklingsverkramheterts huvudinriktning.

Här fastslås reaktorinnehavamas skyldighet att upprätta för ett program forsknings- och utvecklingsverksamheten. Denna fråga och innebörden av tillägget om att villkor kan uppställas behandlas utförligt i den allmänna

motiveringen i kapitel

13 § I fråga om skyldighet för en reaktorinnehavare att svara för vissa kostnader som staten har och att erlägga årlig avgift till en staten finns bestämmelser i lagen 0000000 om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m.

Ändringen endast hänvisning till den fmansieringslag avser en nya som utredningen föreslår.

16 § Tillsynen över efterlevnaden denna lag och villkor av av eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen samt övervakning och kontroll av sluçförvar utövas den myndighet av som regeringen bestämmer.

Tillägget har förts över från ñnansieringslagen där motsvarande be-

stämmelse fanns i 10 Detta har kommenterats i den allmänna motivering-

en i kapitel Det är här fråga om åtgärder efter ett förvars tillslutning. I

fråga om SFR som nu är i drift gäller under driftstadiet kämtekniklagens allmänna bestämmelser för kämtekniska anläggningar i fråga om tillstånd,

villkor, tillsyn m.m. Eftersom det är viktigt att frågor tillslutning, om övervakning efter tillslutning m.m. uppmärksammas redan bör kämteknu

niklagen innehålla en bestämmelse som tar sikte på detta. Innebörden av bestämmelsen är vidare att övervakning och kontroll av slutförvar bör tillkomma kämlcaftinspektionen och inte som nu kämbränslenâmnden.

17 § En tillståndshavare skall på begäran av tillsynsmyndigheten lämna myndigheten de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för tillsynen, och myndigheten tillträde till anläggning eller plats där ge kärnteknisk verksamhet bedrivs för undersökningar och provtagningar, i den omfattning som behövs för tillsynen.

En llstándshavares skyldigheter enligt första stycket gäller även gentemot den som tillsynsmyndigheten anmält som övervakare av att de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges överenskommelser i syfte att förhindra spridning av kärnvapen.

Vad i första och andra styckena sägs om tillstdndshavare som gäller även den åt vilken tillstándshavaren uppdragit att svara för åtgärder enligt 10 § andra stycket.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

18 § Tillsynsmyndigheten får besluta om de åtgärder samt meddela deförelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen eller enligt tillsynsmyndigheten. föreläggande, får myndigheten låta vidta åtgärden på hans bekostnad.

I 17 och 18 bestämmelser om myndighetstillsyn och inspektioner. ges Dessa frågor har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.3.

Tilläggen i 17 § syftar till att förtydliga de förpliktelser en tillståndshavare har gentemot tillsynsmyndigheten. I första stycket punkt 2 är det närmast fråga en precisering av innebörden i myndighetens tillträdesrätt. om Tillsynsmyndigheten har således rätt att vid inspektionen utföra sådana

377 undersökningar och provtagningar som behövs för att kunna kontrollera säkerheten. Det nya andra stycket avser den tillsyn som utövas av IAEAs inspektörer. Stycket avser att klargöra att dessa vid inspektion har samma kämkraftinspektionens inspektörer. Det bör dock frambefogenheter som hållas att här endast att garantera att själva inspektionen blir avses meningsfull. Eventuella åtgärder som kan bli en följd av inspektionen kan endast vidtas med stöd 18 § och då efter beslut av kämkraftinspektionen. av

I tredje stycket slås fast att även den vilken en tillståndshavare uppdragit att sköta driften i en kämteknisk anläggning enligt 10 § andra stycket är skyldig att lämna upplysningar, tillträde till anläggningen för inspektion ge Denna skyldighet följer direkt av lagen. Den inspekterande myndigm.m. heten behöver således inte först vända sig till tillståndshavaren för att få tillträde.

Genom det fjärde stycket tillsynsmyndigheten kämkraftinspekti0nya ges nen möjlighet att begära biträde polismyndighet för att tillsynen skall av kunna genomföras.

I 18 § åtgärder tillsynsmyndigheten anser bör vidtas t.ex. efter avses som inspektion eller som i andra särskilda fall är nödvändiga för att lagen en eller föreskrifter och villkor skall kunna efterlevas. Ändringarna i första stycket att klargöra detta. Det kan gälla såväl åtgärder av tillsynsmynavser digheten åtgärder som i första hand bör vidtas av tillståndshavaren. I som fallet kan tillsynsmyndigheten utfärda ett föreläggande att vidta det senare vissa åtgärder. Myndigheten kan också utfärda förbud att t.ex. bedriva verksamhet på visst sätt. Här också åtgärder som kan komma i fråga ryms vid kämkraftsolycka och som inte regleras i annan lagstiftning. Det nya en andra stycket tillsynsmyndigheten möjlighet att vidta åtgärder på tillger ståndshavarens bekostnad. Innan denna möjlighet utnyttjas i ett särskilt fall bör självfallet tillståndshavaren möjligt beredas tillfälle att själv vidta om åtgärden.

19 § Den som har tillstånd att driva eller uppföra en sådan kärnteknisk anläggning som avses i 2 § 1 eller l b eller a en anläggning för framställning, hantering, bearbetning, lagring eller slutlig förvaring av kämämne eller kämavfall är skyldig att ge lokal säkerhetsnämnd, som regeringen bestämmer, insyn i säkerhets- och strålskyddsarbetet i verksamheten.

Den som bedriver undersöknings- och planeringsarbete avseende förläggning av ett slutförvarför använt kämbränsle, utan att det är fråga om verksamhet som avses i första stycket, är skyldig att ge lokal säkerhetsnämnd som regeringen bestämmer insyn i arbetet.

I denna paragraf ges bestämmelser om lokala säkerhetsnämnder. Tillägget i andra stycket ger möjlighet att inrätta sådana nämnder i kommuner som kan komma i fråga som plats för en slutförvaringsanläggning redan på platsvalsstadiet. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.8.1.

Det är först när det är fråga om omfattande undersökningsarbeten på en plats som, efter en mer ingående bedömning, kan komma i fråga för lokalisering av ett slutförvar som en säkerhetsnämnd bör inrättas. När detta är lämpligast bör inte preciseras i lagtext utan har överlåtits åt regeringen att besluta om.

20 § Insynen skall göra det möjligt för nämnden att inhämta information om det säkerhets- och strålskyddsarbete har som utförts eller planeras vid en anläggning som avses i 19 § första stycket samt om sådant undersöknings- och planeringsarbete som avses i 19 § andra stycket och ställa samman material för att informera allmänheten om detta arbete.

21 § Tillståndshavaren skall på begäran av nämnden lämna nämnden upplysningar om tillgängliga fakta och låta nämnden ta del av tillgängliga handlingar, allt i den mån det behövs för att nämnden skall kunna fullgöra vad som anges i 20 och

379 ge nämnden tillträde till och förevisa anläggningar eller platser, om det behövs för att nämnden skall få innebörden av upplysningar eller handlingar som utlämnas enligt l belyst och tillträdet är förenligt med gällande säkerhetsföreskrifter. Vad som i första stycket sägs om tillstándshavare gäller även den som bedriver undersöknings- och planeringsarbete enligt 19 § andra stycket.

I 20 och 21 §§ ges bestämmelser om säkerhetsnämndemas insyn samt tillståndshavarens skyldigheter mot nämnden. De tillägg som nu föreslås avser att ge säkerhetsnämnder i kommuner som ifrågakommer för lokalisering av slutförvar samma befogenheter i tillämpliga delar.

Utredningen har sett skäl att beträffande 19 och 21 §§ göra motsvarande komplettering som i 17 § för fall som avses i 10 § andra stycket.

24 a § Till böter eller fängelse i högst tvâ år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot 10 §första stycket.

Straffbestämmelsema behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.4 och, såvitt gäller 25 a i avsnitt 5.6.

Den nya ansvarsbestämmelsen i 24 a § tar sikte på fall där någon bryter mot de allmänna säkerhetsbestämmelsema i 10 § utan att samtidigt bryta mot något tillståndsvillkor eller någon särskilt meddelad föreskrift. Med hänsyn till att bestämmelserna i 10 § är allmänt utformade måste oaktsamheten vara grov för att medföra ansvar. Detta har närmare kommenterats i avsnitt 5.4. Paragrafen är avsedd att tillämpas subsidiärt i förhållande till övriga ansvarsbestämmelser.

25 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

380 bedriver kämteknisk verksamhet utan tillstånd enligt 5 eller åsidosätter villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag.

Ändringarna i första stycket avser att klargöra att även oaktsamhetsbrott omfattas av ansvarsbestämmelsema. Detta har kommenterats i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.4.

Det nuvarande andra stycket med en hänvisning till varusmugglingslagen har flyttats till 29

25 a § Har brott enligt 24 a § eller 25 § begåtts uppsåtligen och är det att anse som grovt skall dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra är. Vtd bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det avsett ämnen eller produkter av särskilt farligt slag eller om gämingen annars varit av särskilt allvarlig art.

Genom denna bestämmelse införs en högre straffskala för grova brott mot kämtekniklagen. Bestämmelsen har kommenterats i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.6. En viktig bedömningsgrund för om brottet skall anses som grovt är vilken säkerhetsrisk som förelegat. Här bör beaktas t.ex. risken för allvarlig olycka med stora radioaktiva utsläpp. Även olaglig en hantering av kämämne och kämavfall kan komma i fråga, särskilt om det gäller stora mängder som undandragits nationella eller internationella kontrollsystem.

28 § Den som har åsidosatt vitesföreläggande eller överträtt ett vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

381 Ändringama i denna paragraf är endast formella följdändringar till ändringarna i 18

29 § Till ansvar för brott som sägs i 24 a 25 § eller 25 a § kan även den dömas åt vilken tillstándshavaren uppdragit att svara för åtgärder enligt 10 § andra stycket.

Till ansvar enligt denna lag döms inte i ringa fall. Till ansvar döms inte heller för gämingen kan ádömas enligt om ansvar brottsbalken eller lagen 1960418 om strajfför varusmuggling.

I första stycket förs in kompletterande ansvarsbestämmelse för de fall en driften kärnteknisk anläggning uppdragits annan än tillståndshaav en med stöd av de nya bestämmelserna i 10 § andra stycket. Den som varen driften uppdragits åt får således samma straffrättsliga ansvar som tillståndshavaren. Detta ansvar går dock givetvis inte längre än som följer av uppdraget. Omfattar uppdraget endast vissa delar av driften omfattar således ansvaret endast dessa delar.

I andra stycket förs in en bestämmelse med innebörd att ansvarsbestämmelserna omfattar fall där brottet kan anses som ringa.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den Har den har tillstånd till innehav eller drift av kämteknisk anläggning som före den 1 juli 1986 genom avtal uppdragit annan att svara för driften eller delar driften, skall sådant godkännande som avses i 10 § andra av stycket anses föreligga.

382 I övergángsbestämmelsema anges att har den som har tillstånd till innehav eller drift av kämteknisk anläggning före den 1 juli 1986 genom avtal uppdragit annan att svara för driften eller delar av driften skall sådant godkännande som avses i 10 § andra stycket anses föreligga. Här avses de avtal som redovisas i avsnitt 5.4 gällande SVAB, FKA, CLAB och SFR. Driftavtalet för den anläggning som senast togs i bruk, SFR, slöts i juni 1986. Innebörden av övergångsbestämmelsen är att avtalen inte behöver omprövas och att de nya bestämmelserna blir tillämpliga i dessa fall fr.o.m. ikraftträdandet. Att ny prövning kan bli aktuell vid ändring av gällande avtal har nämnts i den allmänna motiveringen avsnitt 5.4.

7.2 Förslaget till lag ändring i strålskyddslagen

om 1988220

22 a § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning avseende strálskyddsmässiga aspekter. 27 § Om ett tillstånd har meddelats enligt lagen 198413 om kämteknisk verksamhet eller under tillståndets giltighetstid, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare villkor som behövs med hänsyn till strålskyddet. Om tillståndet avser en kämteknisk anläggning, skall dock villkor som i avsevärd mån kan påverka utformningen av anläggningen eller driften vid denna alltid underställas regeringens prövning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det ifall som avses i första stycket andra punkten skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning enligt 22 a §

Genom den nya 22 a § i strålskyddslagen förs in ett bemyndigande för regeringen eller myndighet att uppställa krav miljökonsekvensbe-

383 skrivningar i ärenden enligt strålskyddslagen. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.8.1. Med stöd av 22 a § kan således förordnas att en miljökonsekvensbeskrivning skall lämnas in i sådana tillståndsärenden där detta beñnns lämpligt, t.ex. större anläggningar där strålning förekommer. I en sådan miljökonsekvensbeskrivning skall särskilt beaktas strålskyddsaspektema. Vad en beskrivning närmare skall innehålla bör bestämmas av regeringen och strålskyddsinstitutet.

Eftersom särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen inte krävs för kämtekniska anläggningar, förs in en särskild bestämmelse i 27 § innebär att krav som på miljökonsekvensbeskrivning enligt strålskyddslagen för en sådan anläggning knyts till strålskyddsinstitutets granskning och villkorsgivning i stället för till tillståndsgivningen.

7.3 Förslaget till lag ändring i lagen 1991341

om

om förbud mot utförsel vissa produkter

av

som kan användas i massförstörelsesyfte,

m.m.

1 § Lagen gäller i den utsträckning regeringen föreskriver fullständiga robot- och raketsystem och andra obemannade luftfarkoster som har en lastförmåga av minst 500 kilogram och en räckvidd av minst 300 kilometer, delsystem, komponenter och konstruktionsmaterial för system som avses i provnings- och tillverkningsutrustning som särskilt utformats för system, delsystem och komponenter som avses i 1 och 4. program för automatisk databehandling och annan programvara särskilt utformade för produkter som avses i 1-3, utrustning som kan användas för tillverkning av biologiska eller kemiska stridsmedel, kemiska produkter som kan användas för tillverkning av kemiska stridsmedel kemiska prekursorer, och

384 7. utrustning eller material som är av väsentlig betydelse för framställning av kärnladdningar och omfattas av lagen 09843 om kämteknisk verksamhet.

Förslaget innebär att från kämtekniklagen överförs regleringen av utförsel av vissa produkter m.m. som är av väsentlig betydelse för framställning av kämladdningar. Detta har kommenterats närmare i den allmänna motiveringen i avsnitt 5.6.

7.4 Förslaget till lag om finansiering av framtida

utgifter för använt kärnbränsle m.m.

Allmänt

Förslaget till en ny ñnansieringslag, som behandlas i den allmänna motiveringen i avsnitt 6.2, innebär inga materiella förändringar. Bestämmelserna har däremot redigerats om och har i vissa fall fått en ny lydelse. Vidare har bestämmelserna i 4 § om en särskild plan som nu upprättas av kämbränslenämnden för vissa åtgärder upphävts. De uttalanden som gjorts i tidigare förarbeten till den nu gällande ñnansieringslagen är i tillämpliga delar fortfarande aktuella. Dessa förarbeten återfinns i SOU 198014, Kärnkraftens avfall, prop. 1980 8190, Riktlinjer för energipolitiken, samt i förarbetena till kämtekniklagen, SOU 19839, Lagstiftningen på kämenergiområdet och prop. 19838460 Ny lagstiftning på kämenergiområdet.

1 § denna lag I ges bestämmelser om avgifter för finansiering av omhändertagandet av använt kämbränsle och annat radioaktivt aifall från kärnteknisk verksamhet samt om ansvaret för vissa kostnader som staten har. Reaktorinnehavarens skyldighet att svara för omhändertagandet samt för kostnaderna härför följer

av bestämmelserna i 10 och 11 §§ lagen 19843 om kärnteknisk verksamhet.

I denna paragraf anges lagens tillämpningsområde. Det erinras vidare i paragrafen om att det grundläggande ansvaret för omhändertagande och kostnader ligger hos reaktorinnehavama.

2 § En reaktorinnehavare skall årligen, sä länge reaktorn äri drift, betala avgift till staten för att säkerställa att medel finns tillgängliga för följande ändamål en säker hantering och slutförvaring av i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt utfall som härrör från detta, en säker avveckling och rivning av reaktoranläggningen, den forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för att vad som avses i 1 och 2 skall kunna fiillgöras och den kostnad staten kan ha för åtgärder som avses i 3

Såvitt gäller kostnader som avses i första stycket I skall skyldigheten att betala avgift avse de kostnader som är förenade med bränslet sedan detta förts bort frän reaktoranläggningen.

I denna paragraf stadgas skyldighet för reaktorinnehavama att betala avgift till staten. Skyldigheten följer av det grundläggande ansvaret för kämkraftens kostnader som följer av kämtekniklagens bestämmelser 10 § i kämtekniklagen. Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 § första stycket i den nu gällande lagen.

3 § En reaktorinnehavare svarar för, utöver vad som följer av bestämmelserna i 10 och 11 lagen 09843 om kämteknisk verksamhet, de kostnader som staten har för att I komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet avseende . vad som behövs för att vad som avses i 2 § första stycket 1 och 2 skall kunna Jiillgöras, pröva frågor som avses i 6 § och i 7 § andra stycket denna lag, frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet enligt 11 § andra stycket lagen 19843 om känttelcrtisk verksamhet samt frågor om övervakning och kontroll av slutförvar enligt 16 § samma lag och

övervaka och kontrollera slutjörvar.

Enligt denna paragraf åläggs reaktorinnehavama att svara för vissa kostnader som staten har. Bestämmelsen motsvarar 2 § i den nu gällande

lagen.

4 § En reaktorinnehavare skall i samråd med övriga reaktorinnehavare upprätta eller låta upprätta en beräkning över de kostnader som behövs för fidlgörandet av vad som anges i 2 första § stycket 1-3. I de beräknade kostnaderna skall ingå dels en uppskattning av kostnaderna för samtliga de åtgärder som kan bli behövliga, dels kostnaderna för de åtgärder som avses bli vidtagna inom en tidrymd om minst tre år. Køstnadsberäkningen skall årligen ses över. Kostnadsberäkningen skall varje år insändas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Bestämmelserna i denna paragraf avser den kostnadsberålaring som reaktorinnehavama varje år skall upprätta och som skall utgöra underlag när avgifterna skall bestämmas. Paragrafen motsvarar 3 § i nu gällande lag.

5 § Den årliga avgiften skall bestämmas så att de sammanlagda ,

avgiftsbeloppen som erläggs under reaktorns dnjitid täcker de l

kostnader som avses i 2 och 3 §§. Avgiften för varje reaktorinnehavare utgår i förhållande till den från reaktoranläggningen levererade energin. l i ä Avgiften skall bestämmas med ledning av den kostnadsberäkning som avses i 4 § samt med hänsyn till de beräknade utgifterna för åtgärder som avses i 2 och 3 §§. Vad gäller åtgärder som avses i 2 § skall beaktas tidigare vidtagna åtgärder för omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta, reaktoranläggningens beskaffenhet och övriga omständigheter som kan påverka avgifisberäkningen.

Om uppgifter saknas eller är sä bristfälliga att de inte kan läggas till grund för avgiftsberälmingen, kan avgiften bestämmas till skäligt belopp.

387 I denna paragraf regleras avgiftens beräkning. Bestämmelserna har sammanförts från 5 § första stycket sista punkten och sista stycket samt från 6 § i gällande lag. Eftersom den plan som nu anges i 4 § i fortsättningen regleras i finansieringslagen saknas hänvisning till den i lagen.

6 § Avgiftens storlek fastställs årligen för nästföljande kalenderår av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Avgiften skall betalas in till den myndighet som regeringen bestämmer. Avgiftsmedlen skall av myndigheten sättas in pá räntebärande konto i riksbanken. Upplupen ränta skall läggas till kapitalet.

I denna paragraf har samlats vissa bestämmelser om fastställandet av avgiften, inbetalning mm. Bestämmelserna motsvarar nuvarande 5 § andra stycket och 7

7 § Avgifter, som en innehavare av en reaktor betalat in, skall användas för att ersätta reaktorinnehavaren för hans kostnader för åtgärder som avses i 2 § och som föranlett avgiftsskyldighet samt för att bestrida statens kostnader för åtgärder enligt 3 § hänförliga till reaktorn eller förenade med bränsle som använts i reaktorn. Frågor om användning av inbetalade avgifter prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt denna paragraf skall avgiftsmedlen användas för att ersätta reaktorhavarna för deras kostnader samt för att bestrida statens kostnader för åtgärder som anges i lagen. Bestämmelserna motsvarar 9 § samt delvis 10 § i nu gällande lag. För att markera att medlen är reserverade för vissa ändamål används i första stycket uttrycket skall användas i stället för det nuvarande bör användas.

388 8 § Reaktorinnehavaren skall på anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall kunna fastställa avgift enligt 5 § och pröva frågor som avses i 7 § andra stycket. I den mån det behövs för nyss angivna ändamål skall reaktor-innehavaren pd anfordran även lämna tillträde till anläggningar eller platser där använt körnbransle eller radioaktivt axfall som härrör från detta förvaras eller hanteras. 9 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgiji eller på annat sätt åsidosätter sina skyldigheter enligt 8 § döms till böter, om gärningen är belagd med strof i brottsbalken.

I dessa paragrafer finns bestämmelser om reaktorinnehavarens upplysningsskyldighet, ansvarsbestämmelser De motsvarar 11 och 12 §§ i nu mm. gällande lag.

7.5 Förslaget till förordning kärnteknisk

om verksamhet

De föreslagna ändringarna i kämtekniklagen har medfört behov av omfattande ändringar och omdisponeringar i kämteknikförordningen. För att få bättre Överskådlighet har utredningen utarbetat en ny förordning som följer kämtekniklagens disposition. De flesta bestämmelserna från den gamla förordningen återfinns i den nya tillsammans med ett antal nya bestämmelser.

Den inledande 1 § motsvarar 1 § i gällande förordning och är oförändrad.

Under huvudrubriken Tillstånd till kärnteloiisk verksamhet m.m. har samlats i särskilda fall 2-7 §§, generella tillstånd 8bestämmelser om tillstånd 10 §§ samt vissa tillstånd efter anmälan till kårnkraftinspektionen 11- 17 §§-

389 Tillstånd i särskilda fall 2-7 §§ utfärdas av antingen regeringen, statens kämkraftinspektion eller av statens strålskyddsinstitut. 2 § motsvarar 24 § i gällande förordning med endast vissa konsekvensändringar. I 3 § har tagits in bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Vad gäller kungörelseförfarandet regleras detta i strålskyddsförordningen. 4-6 §§ motsvarar 16-18 §§ i gällande förordning och är i sak oförändrade. Att strålskyddsinstitutet skall höras i fråga om villkor och föreskrifter som avser strålskyddet följer av 24 § andra stycket. 7 § motsvarar nuvarande 19 § punkt l och punkt 3 första stycket. I punkt l har lagts till från riket utföra eftersom även utförsel av kärnavfall blir kämteknisk verksamhet enligt utredningens förslag i avsnitt 5.5. Nuvarande punkt 2 kan utgå som en följd av förslagen i avsnitt 5.2.

I 8-10 §§ finns bestämmelser om kämkraftinspektionens befogenhet att undanta ämnen och material från tillämpningen av kärntekniklagen 8 § samt generella tillstånd. Med stöd av 8 § kan kämkraftinspektionen meddela generella föreskrifter om att t.ex. material av särskilt angiven beskaffenhet skall anses som kämavfall. Vidare skall kämkraftinspektionen i särskilda fall kunna besluta att t.ex. ett visst parti skrot med låg aktivitet längre skall omfattas av kärntekniklagen friklassning. I 9 § första punkten ges generellt tillstånd till innehav m.m. av sådana produkter som kärnkraftinspektionen med stöd av 14 § föreskriver. Här avses bl.a. de produkter som nu regleras i 8 § andra stycket och 9 § andra stycket. 9 § andra punkten motsvarar nu gällande 12 § andra stycket och är i sak oförändrad. 10 § motsvarar ll § i gällande förordning. Dock har givits möjlighet för kärnkraftinspektionen att genom föreskrifter ge generellt tillstånd för högre halter.

I 11-17 §§ regleras tillstånd till innehav av kämämne efter anmälan till kämkraftinspektionen och därtill anslutande frågor. 12-13 §§ samt 15 § motsvarar 4-5 §§ respektive 10 § i gällande förordning och är i sak oförändrade. 14 § motsvaras av 8 § första stycket och 9 § första stycket i

390 gällande förordning. Bestämmelsen förutsätter dock utfyllande föreskrifter från kåmkraftinspektionen. 16 och 17 §§ motsvarar 15 respektive 14 § i gällande förordning och är i sak oförändrade.

I 18-22 §§ regleras vissa frågor i anslutning till införsel och utförsel av kämämne, kämavfall och kämteknisk utrustning. Ärenden skall avgöras som av regeringen regleras dock inte. 18-20 §§ föranleds bl.a. av IAEAs

riktlinjer för internationella transaktioner med kämavfall se avsnitt 5.5 och

syftar till att ge myndigheterna instrument för kontroll av sådan verksamhet med svensk anknytning. 21 § motsvarar 2 § i gällande förordning. Vissa ändringar i andra stycket föranleds av utredningens förslag i avsnitt 5.6 vad gäller kunskapsöverföring. I 22 § regleras transporter av kämämne och kämavfall som innebär transitering. Bestämmelsen motsvaras närmast av 13 § i gällande förordning. Enligt 22 § skall dock kämkxaftinspektionen till skillnad mot nu gällande bestämmelser meddela ett särskilt beslut enligt förordningen i dessa fall. Detta beslut innebär att kämämnet får införas, transporteras samt utföras ur landet. Vidare kan villkor uppställas. Vidare omfattar transiteringsbestämmelsema nu även kämavfall med strålskyddsinstitutet som beslutande myndighet. De nya bestämmelserna innebär ingen ändring av beslutsordningen enligt lagstiftningen om transport av farligt gods. Här bör också nämnas förordningen 19871119 om en konvention om ett gemensamt transiteringsförfarande.

I 23-25 §§ finns bestämmelser om föreskrifter och villkor. I 23 § ges ett bemyndigande för kämkraftinspektionen att meddela föreskrifter i fråga om säkerheten och åtgärder som behövs för uppfyllandet av vissa internationella överenskommelser. 24 och 25 §§ motsvaras av 20 och 21 §§ i gällande förordning och är i sak oförändrade.

I 26-27 §§ finns bestämmelser om tillsyn. 26 och 27 motsvarar 22 och 23 §§ med endast vissa konsekvensändringar.

391 Bestämmelserna i 28-31 §§ motsvarar 25-28 §§ i gällande förordning och är i sak oförändrade.

7.6 Förslaget till förordning ändring i strål-

om

skyddsförordningen 1988293

Utredningens förslag om miljökonsekvensbeskrivningar enligt strålskyddslagen innebär inte att något krav på en sådan uppställs i själva lagen. I stället ges ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter o.n när en sådan beskrivning skall ges in. Den föreslagna 14 a § i strålskyddsförordningen innebär att en miljökonsekvensbeskrivning alltid skall ges in i ärenden villkor enligt om strâlskyddslagen om det gäller en kärnteknisk anläggning som beslutas av regeringen. Vidare ges strålskyddsinstitutet ett bemyndigande att meddela generella föreskrifter om i vilka andra ärenden enligt strålskyddslagen en miljökonsekvensbeskrivning skall ges in samt att därutöver i enskilda ärenden föreskriva att en sådan beskrivning skall ges in.

I 14 b § ges bestämmelser om kungörelseförfarandet. Om en miljökonsekvensbeskrivning skall ges in enligt flera lagar i samma ärende bör ett gemensamt kungörelseförfarande tillämpas. Detta gäller särskilt vid kämtekniska anläggningar. Kungörelseförfarandet bör dâ skötas gemensamt av strålskyddsinstitutet och kämkraftinspektionen.

7.7 Förslaget till förordning finansiering

om av

framtida utgifter för använt kärnbränsle

m.m.

Utredningens förslag till ny ñnansieringslag innebär inga materiella förändringar av betydelse. På motsvarande sätt är förslaget till ny finans-

392 ieringsförordning i allt väsentligt endast en omredigering av gällande förordning.

l och 2 §§ motsvarar 1 och 2 §§ i nuvarande förordning. Den nuvarande 3 § kan upphävas som en följd av att bestämmelserna i 4 § ñnansieringsla-

gen om den plan som avses föreslås upphävda. Övriga bestämmelser år i allt

väsentligt oförändrade med viss förskjutning av paragrafbeteclcningama.

1991 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Flykting- och immigrationspolitiken.A. 33.Branden Sally Albatross.Den 912 januari 1990. . Finansielltillsyn. Fi. FÖ. . Statens roll vid främjande av export. UD. 34. I-HV-smittade ersättningför ideell skada.Ju. . - Miljölagstifmingeni framtiden. M. 35.Någrafrågor i anslutningtill en arbetsgivarperiod . Miljölagstiftningeni framtiden. Bilagedel. inom sjukpenningförsäkringen. . Sekretariatets kartläggningochanalys.M. 36.Ny kunskap ochförnyelse. C.

Utvärdering av SBU. Statens Beredningför Ut- 37.Räkna med miljön Förslagtill natnr- och

värdering av medicinsk metodik. miljöräkenskaper. Fi.

Sportsligoch ekonomisk utvecklinginom trav- 38.Räkna med miljön Förslagtill natur- och

ochgaloppsporten. Fi. miljöräkenskaper. Bilagedel. Fi.

Beskattningav kraftföretag.Fi 39.Säkrareförare.K. Lokala sjukförsäkringsregister. S. 40.Marknadsanpassade service-och stabsfunktioner ny - 10.Affärstidema. C. organisation stödet av till myndigheteroch rege-

11. Affärstidema. Bilagedel. C. ringskansli.C. 12.Ungdom ochmakt.C. 41.Marknadsanpassade service-och stabsfunktioner ny - 13. Spelreglemapå arbetsmarknaden. A. organisation stödet av till myndigheteroch rege-

14.Den regionala bil- och körkortsadministrationen. K. ringskansli. Bilagedel.C.

15. Inforrnationensroll som handlingsunderlag 42.Aborterade foster, m.m. S. styrningoch ekonomi. 43. Den framtida länsbostadsnämnden. Bo.

16.Gemensamma regler lagstifming,klassifikationer 44.Examination som kvalitetskontrolli högskolan.U. och informationsteknologi. S. 45.Påföljdsfrågor. Frigivning från anstalt, m.m. Ju.

17.Forskningoch utveckling epidemiologi,kvalitets- 46. Handikapp,Välfärd, Rättvisa.S. säkringoch Spris utvecklingsprojekt. 47.På exempelpå förändringsarbeten inom väg- 18. Informationsstrukturför hälso-ochsjukvården en verksamheterför psykisktstörda utvecklingsprocess. S. 48.Bistånd genom internationella organisationer.UD.

19.Storstadens trafksystem. överenskommelser om 49.Bistånd genom internationella organisationer.

trafik och miljö i Stockholms-Göteborgs-och Annex Det multilaterala biståndets organisationer.

Malmöregionema.K. UD. . 20.Kapitalkostnader inom försvaret.Nya formerför 50.Bistånd genom internationella organisationer.

finansiellstyrning.Fö. Annex Sverige ochu-ländema iFN en återblick. - 21.Personregistrering inom arbetslivs-,forsknings-och UD. massmedieområdena, m.m. Ju. 51. Bistånd genom internationella organisationer.

22. Översyn av lagstiftningen om träfiberråvara. Annex Särstudier.UD.

23.Ett nytt BFR Byggforskningenpå 90-talet. Bo. 52. Alkoholbeskattningen. Fi. - 24.Visst gårdetan Del 2 och C. 53. Forskning ochteknik för flyget. Fö. 25.Frikommunförsöket. Erfarenheter försökenmed av 54.Skola skolbarnsomsorg en helhet. U. - friare nämndorganisation. C. 55. Sveriges nationalrapport till FNs konferens om miljö en 26. Kommunalaentreprenader.Vad är möjligt En och utveckling UNCED 1992. M. analys rättsläget ochdetstatligaregelverkets 56. Kompetensutveckling en utmaning. A. av roll. C. 57. Arbetslöshetsförsäkringen finansierings- - 27. Kapitalavkasmingenibytesbalansen. Tre systemet. A.

expertrapporter. Fi. 58.Ett nytt turistråd.

28.Konkurrensen i Sverige en kartläggning av konkur- 59.Konkurrens för ökadvälfärd. Del rensförhållandena i 61 branscher.Del 1 och2. C. Konkurrens för ökadvälfärd.Del

29.Periodiska hälsoundersökningar i vissastatliga, Konkurrens för ökadvälfärd. Bilagor. C.

kommunalaoch landstingskommunala anställningar. 60.Olika men ändå lika. Om invandrarungdomar i det

C. mångkulturella Sverige.C.

61.Statens bostadskredimämnd organisation och 30.Särskolan-en primärkommunalskola.U. - 31.Statens arkivdepåer. En utvecklingsplantill år 2000. dimensionering.Bo.

U. 62.Vissa särskildafrågor beträffandeintegritets-

32.Naturvårdsverkets uppgifteroch organisation. M. skyddetpå ADB-området.Ju.

Statens

offentliga utredningar 1991

Kronologisk förteckning

63.Tillsynen över hälso- ochsjukvården. 64.Att förvaltakulturmiljöer. U. 65.Ett samordnatvuxenstudiestöd.U. 66.Hemslöjdi samverkan. 67.Samhalli gär, idag, i morgon. A. 68.Frikommunförsöket.Erfarenheter försöksverk- av samhetenmed avsteg från statligreglering m.m. C. 69.Frikommunförsöket.Erfarenheter försöksverk- av samhetenmed avsteg från statligreglering m.m. Särskildbilaga.C. 70.Ombudsmanför barnochungdom. 71.Teaternskosmadsutveckling1975-1990 medsärskildastudier av Operan,Dramaten ochRiksteatern.U. 72.En kreativstudiemiljö högskolebiblioteketsom pedagogisk resurs. U. 73.Väncrsjöfarten.K. 74.Krediterför utveckling.UD. 75.Organiseradrasism.A. 76.Miljön ochförpackningama.M. 77. Miljön ochförpackningarna.Livscykelanalyser för förpackningsmaterialberäkning av miljöbelastning.Bilaga.M. 78.Krav påförändring synpunkterfrån psykisktstördaochanhöriga. 79.Det framtidatraftksäkerhetsarbetet. K. 80.Kommunaltpartistöd.C. 81.Fastighetsleasing. Ju. 82.Drivkrafterför produktivitetochvälstånd. 83. FoU för industriellutveckling.Svenskkollektivforskning1991. 84.smugglingochtullbedrägeri.Fi. 85.Historiskaarrenden förslagtill friköpslag.Ju. - 86.Ny hyreslag.Bo. 87.Yrkesofñceramaspensionsålderochåldersstruktur. Fö. 88.Stödochsamordningkring psykisktstörda ett kunskapsunderlag. S. - 89.Försäkringsrörelse i förändring Fi. 90.Konkurrensneuüalenergibeskattning. Fi. 91.Forskningoch utvecklingför totalförsvaret. Kartläggningochprobleminvemering.Fö. 92.Rätt till bostad om psykisktstördasboende. - 93.El från biobränslen. Det industriella utvecklingsarbetet.N. 94.ELSU 91. Förslagtill omfattning,organisationoch finansiering av det svenskaelsäkerhetsarbetet. N. 95. Översyn av lagstiftningenpåkärnenergiområdetM.

Statens 1991

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet På förändringsarbeten inom väg- exempel verksamheterför psykisktstörda. [47] Personregistrering inom arbetslivs-, forsknings- och Tillsynen över hälso- ochsjukvården. [63] massmedieområdena, m.m. [21] Ombudsmanför barn och ungdom. [70] l-llV-smittade ersättningför ideell skada.[34] - Krav påförändring synpunkterfrån psykiskt Påföljdsfrågor. Frigivning från anstalt, m.m. [45] stördaoch anhöriga.[78] Vissasärskilda frågor beträffandeintegritetsskyddet Stödoch samordningkring psykisktstörda ADB-området.[62] ett kunskapsunderlag. [88] Fastighetsleasing. [81] - Rätt till bostad om psykisktstördas boende.[92] Historiskaarrenden förslagtill friköpslag. [85] - -

Kommunikationsdepartementet Utrikesdepartementet Den regionalabil- och körkortsadministrationen. [14] Statens roll vid främjande av export. [3] Storstadens Irafiksystem. överenskommelser om Bistånd genom internationellaorganisationer.[48] trafik ochmiljö i Stockholms-Göteborgs- ochMalmö-

Bistånd genom internationellaorganisationer. Annex regionerna.[19]

Det multilateralabiståndets organisationer.[49] Säkrareförare[39]

Bistånd genom internationellaorganisationer. Annex Vänersjöfarten[73]

Sverige ochu-ländema FN i en återblick.[50] Det framtidatrañksäkerhetsarbetet. [79] - Bistånd genom internationellaorganisationer.Annex

Särstudier.[51] Finansdepartementet

Krediterför utveckling. [74] Finansielltillsyn. [2] Sportsligochekonomiskutveckling inom trav- och Försvarsdepartementet galoppsporten.[7]

Kapitalkostnaderinom försvaret. Nya formerför Beskattningav kraftföretag.[8]

finansiellstyrning.[20] Kapitalavkastningen i bytesbalansen.

BrandenpåSally 9-12januari 1990.[33] Tre expertrapporter. [27] Albatross.Den Forskning ochteknik för flyget. [53] Räknamed miljön Förslagtill natur- och miljö-

Yrkesofñceramaspensionsålder och åldersstruktur. [87] räkenskaper.[37] Räknamed miljön Förslagtill natur- och miljö- Forskning och utvecklingför totalförsvaret. Kartläggningochprobleminventering.[91] räkenskaper. Bilagedel. [38]

Alkoholbeskattningen.[52]

Smugglingoch tullbedrägeri.[84]

Socialdepartementet Försäkringsrörelse i förändring [89]

Utvärdering SBU. StatensBeredning för Ut-värde- Konkurrensneutral energibeskattning. [90] av ring av medicinskmetodik.[6] Lokala sjukförsäkringsregister [9] Utbildningsdepartementet

Inforrnationensroll som handlingsunderlagstyrning Särskolan primärkommunalskola. [30] - -en ochekonomi.[15]. utvecklingsplantill år 2000. Statens arkivdepåer.En Gemensamma regler lagstiftning,klassifikationer och - [31] informationsteknologi.[16]. i högskolan.[44] Examinationsom kvalitetskontroll Forskning och utveckling epidemiologi,kvalitetssä- Skola skolbarnsomsorg helhet. [54] - - - en kring ochSpris utvecklingsprojekt. [17]. Att förvalta kulturmiljöer. [64] lnfonnationsslrukturför hälso-och sjukvården en - Ett samordnat vuxenstudiestöd. [65]

utvecklingsprocess. [18]. kosmadsutveckling 1975-1990 Teaterns Någrafrågori anslutningtill en arbetsgivarperiodinom med särskildastudier Operan,Dramaten av sjukpenningförsäkringen. [35] ochRiksteatern.

Aborteradefoster, m.m. [42] kreativ studiemiljö högskolebiblioteket En - som Handikapp,Välfärd, Rättvisa. [46] pedagogiskresurs. [72]

Statens offentliga 1991 utredningar

Systematisk förteckning

Arbetsmarknadsdepartementet Marknadsanpassade service-och stabsfunktioner ny organisation av stödet till myndigheteroch rege- Flykting- ochimmigrationspolitiken.[1] spelreglerna arbetsmarknaden. ringskansli.Bilagedel.[41] [13] Konkurrensför ökad välfärd. Del Kompetensutveckling en utmaning.[56] - Konkurrensför ökad välfärd. Del 2. Arbetslöshetsförsälcringenfinansieringssystemct. [57] - Konkurrensför ökadvälfärd.Bilagor. [59] Samhalli går. i dag,imorgon. [67] Olika men ändålika. Om invandrarungdomaridet Organiseradrasism.[75] mångkulturellaSverige.[60] Frikommunförsöket.Erfarenheter försöksverk- av Bostadsdepartemntet samheten med avsteg från statligreglering m.m. [68] Ett nytt BFR Byggforskningenpa90-talet.[23] - Frikommunförsöket.Erfarenheter försöksverkav Denframtidalänsbostadsnämnden. [43] samhetenmed från statligreglering avsteg m.m. Statensbostadskreditnämndorganisationoch - Särskildbilaga.[69] dimensionering.[61] Kommunalt partistöd.[80] Ny hyreslag.[86]

Miljödepartementet

Industridepartementet Miljölagstiftningeni framtiden.[4]

Översyn lagstiftningen träñberråvara.[22] Miljölagstiftningeni framtiden.Bilagedel. av om Ett nytt turistrâd. [58] Sekretariatets kartläggningochanalys.[5] Hemslöjdi samverkan[66] Naturvårdsverkets uppgifterochorganisation.[32] Drivkrafterför produktivitet ochvälstånd.[82] Sverigesnationalmpport till FNs konferens om miljö FoU för industriell utveckling.Svenskkollektiv- ochutveckling UNCED 1992.[55] forskning1991.[83] Miljön ochförpackningarna.[76] Miljön ochförpackningarna.Livscykclanalyser Näringsdepartementet för förpackningsmaterialberäkning av miljöbelastning.Bilaga. [77] El från biobränslen. Det industriellautvecklingsarbetet. Översyn av lagstiftningenpåkämenergiomrâdet. [95] [93] ELSU91. Förslagtill omfatming,organisationoch finansiering av det svenskaelsäkerhetsarbetet. [94]

Civildepartementet

Aftärstidema.[10] Affärstidema.Bilagedel. Ungdom och makt.[l2] Visst går det an Del 2 och [24] Frikommunförsöket.Erfarenheter försökenmed av en friare nämndorganisation. [25] Kommunalaentreprenader.Vad är möjligt En analys av rättslägetochdet statligaregelverketsroll. [26] Konkurrenseni Sverige en kartläggning av konkur- rensförhållandena i 61 branscher.Del 1och [28] Periodiskahälsoundersökningar i vissastatliga, kom- å munalaochlandstingskommunala anställningar.[29]

1932-611

Ny kunskapoch förnyelse.[36] Marknadsanpassade service-ochstabsfunktioner ny organisation stödettill myndigheteroch av regeringskansli.[40] 1 i