Miljöskadeförsäkring och handräckningskostnader : rapport

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

W i

Miljöskadeförsälçring

00h

handräckningskostnader

S U

1992135 A

i

Miljöskadeförsäkringsutredningen

V

Rapport av

Statens offentliga utredningar

ggg 1992135

EE Miljö- och naturresursdcpartementet

Miljöskadeförsäkring och

handräckningskostnader

Rapport av l[iljöskadeförsäkringsutredningen

Stockholm 1992

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget ingår i C E Fritzes AB. Allmänna Förlasom ombesörjer också,på uppdrag Regeringskansliets förvaltningskontor, nemissutsändget av ningar av SOU och Ds.

Beställningsadrcss Fritzzs kundtjänst 106 47 Stockholm Fax 08-20 50 21 Telefon 08-690 90 90

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL ISBN 91-38- 13250-8 Stockholm 1992 ISSN 0375-250X

TILL STATSRÅDET ocn CHEFEN rön MILJÖocn narunnnsunsøzpmwmauwzm

Regeringen bemyndigade den 13 februari 1992 chefen för miljö- och naturresursdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av miljöskadeförsäkringen m.m.

Med stöd av bemyndigandet förordnades fr.o.m. den 18 februari 1992 generaldirektören Rolf Strömberg till särskild utredare.

Som sakkunniga i utredningen har deltagit civilingenjören Sven Måhlstedt, juris kandidaten Jan Eriksson, teknologie licentiaten Tomas Kåberger och avdelningsdirektören Lars-Åke Lindahl, samtliga fr.o.m. den 26 maj 1992, samt som expert biträdande direktören Harald Ullman, fr.o.m. den 13 oktober 1992.

Till sekreterare i utredningen förordnades den 1 maj 1992 hovrättsassessorn Bjarne Karlsson.

Utredningen har antagit namnet Miljöskadeförsäkringsutredningen.

Enligt direktiven skall utredaren senast vid utgången av år 1992 i en särskild rapport redovisa de särskilda problem som kan vara förenade med de s.k. handräckningsfallen samt preliminärt redovisa den tänkbara inriktningen av en lösning som innebär ett ökat ansvar för förorenaren i sådana fall.

Härmed överlämnas rapporten niljöskadeförsäkring och handräckningskostnader. Stockholm december 1992 Rolf Strömberg Bjarne Karlsson

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

SAMMANFATTNING 7 1 INLEDNING 9 2 GÄLLANDE onnnmc 11 2.1 Hiljöskadeförsäkringen 11 2.1.1 I lag och förarbeten 11 2.1.2 Förhållandet till miljöskadelagen 13 2.1.3 Villkoren för miljöskadeförsäkringen 20 2.2 saneringskostnader vid företagsnedläggelser 28 2.2.1 Inledning 28 2.2.2 Miljöskyddslagen och sanering 29 2.2.3 Miljöskyddslagen och handräckning 34 2.2.4 Sanering och handräckning i rättspraxis 38 2.2.5 Räddningstjånstlagen och sanering 43 3 SANERINGSPROBLEHENOCH m männen LÖSNING 45 3.1 Bakgrund till problemen 45 3.2 Låta det vara som i dag 47 3.3 Införa förmånsrätt i konkurs 48 3.4 Krav på ställande av säkerhet 49 3.5 Fond eller försäkring 50 3.6 Utvidgning av miljöskadeförsäkringssystemet 50

BILAGA Direktiven Dir. 199213

SAMMANFATTNING

I denna rapport redovisas, i enlighet med direktiven, de särskilda problem som är förenade med de s.k. handräckningsfallen och en tänkbar lösning som innebär att staten inte längre skall behöva bidra med medel för handräckningskostnader.

Vid företagsnedläggelser, och då särskilt konkurser, efterlämnas i många fall lagrat miljöfarligt avfall, processkemikalier och annat som måste tas om hand. Ibland är även marken på den aktuella fastigheten så förorenad att en sanering är angelägen.

Med handräckningsfall avses i denna rapport de fall då en sådan åtgärd bekostas med medel disponeras som av Statens naturvårdsverk till bestridande av kostnad för åtgärd som måste vidtas när den är ansvarig enligt som 5 § första stycket sista meningen miljöskyddslagen 1969387 inte har fullgjort sin skyldighet.

Mina överväganden i rapporten ut i att det är mynnar en tänkbar lösning på den ovan berörda problematiken att utvidga nuvarande mi1jöskadeförsäkringssystemet till att omfatta även dessa handräckningskostnader.

1 INLEDNING

Enligt direktiven ingår i mitt uppdrag bl.a. att överväga om nu gällande miljöskadeförsäkring bör utvidgas till att avse kostnader som i dag uppkommer för staten vid sanering efter företagsnedläggelser de s.k. handräckningsfallen och att i detta sammanhang även överväga om förmånsrätt i konkurs bör införas för sådana kostnader.

I direktiven anges vidare att jag bör, senast vid utgången av år 1992, i en särskild rapport till regeringen redovisa de särskilda problem som kan vara förenade med dessa s.k. handräckningsfall och en tänkbar lösning för att öka förorenarens ansvar i dessa fall.

Jag redovisar i denna rapport därför här nedan i avsnitt 2 vad som i dag gäller beträffande miljöskadeförsäkring och saneringskostnader vid företagsnedlåggelser, för att därefter i avsnitt 3 redovisa särskilda problem och en tänkbar lösning.

i

2 GÄLLANDE ORDNING

2.1 Miljöskadeförsäkringen

2.1.1 I lag och förarbeten

Reglerna om miljöskadeförsäkring finns intagna i 65-68 §§ miljöskyddslagen 1969387 och förordningen 1989 365 om miljöskadeförsäkring. Förarbetena återfinns i regeringens proposition 19878885 samt jordbruksutskottets betänkande JoU 19878823. Reglerna trädde i kraft den 1 juli 1989.

Enligt gällande ordning skall det för ersättning i vissa fall till den som lidit skada enligt miljöskadelagen 1986225 finnas en miljöskadeförsäkring med villkor som godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Den som utövar miljöfarlig verksamhet som enligt miljöskyddslagen kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till försäkringen med belopp som framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i förskott för kalenderår. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från vad nu sagts.

Regeringen har i förordningen om miljöskadeförsäkring bestämt med vilka belopp de betalningsskyldiga skall bidra till försäkringen samt undantagit vissa tillstånds- eller anmälningsskyldiga verksamheter från bidragsskyldigheten. Beloppen är av försäkringsgivaren beräknade på försäkringsmässiga grunder. De utgör riskpremier i försäkringsgivarens ansvarsförsäkringsverksamhet och fonderas inte särskilt.

Om bidrag till miljöskadeförsäkringen inte har betalats inom 30 dagar efter anmaning skall försäkringsgivaren göra anmälan till tillsynsmyndigheten om betalningsförsummelsen. Tillsynsmyndigheten får förelägga

den betalningsskyldige vid vite att fullgöra sin skyldighet. Föreläggandet får inte överklagas.

Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person- eller sakskada som avses i miljöskadelagen 1. om den skadelidande har rätt till skadestånd enligt miljöskadelagen men inte kan få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är förlorad, 2. om det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.

Med formuleringen inte kan få skadeståndet betalt avses att den skadeståndsansvarige saknar ekonomiska resurser att betala insolvens. Regeln är alltså inte tillämplig om den ansvarige av tredska vägrar att betala. Därutöver föreligger rätt till ersättning om preskription inträtt eller om den ansvarige inte kan identifieras.

Miljöskadefondsutredningen avgav i maj 1987 betänkandet SOU 198715 Miljöskadefond. I detta lämnades förslag till en lag om miljöskadefond. Medel ur fonden skulle kunna tas i anspråk inte bara för ersättning i vissa fall åt skadelidande enligt miljöskadelagen utan också för att bekosta återställnings- eller saneringsåtgärder som är angelägna ur miljöskyddssynpunkt. I övrigt var den väsentliga skillnaden mot vad som nu gäller om miljöskadeförsäkring att avgifterna till fonden skulle läggas på särskilt miljöfarliga utsläpp och att avgifternas storlek skulle sättas i relation till dessa utsläpps omfattning.

Departementschefen anförde i prop. 19878885 s. 301- 302 i fråga om valet mellan en fondlösning och försäkringslösning i huvudsak följande.

Till skillnad mot när utredningen lade sitt betänkande föreligger ett av Industriförbundet utarbetat förslag till miljöskadeförsäkring. Försäkringsbolagen Trygg- Hansa och Skandia har gjort ett åtagande att fullgöra försäkringsgivarens förpliktelser enligt förslaget. Då förslaget ger skadelidande i princip samma skydd som den av utredningen föreslagna miljöskadefonden skulle ha gett samt då försäkringslösningen ger fördelar framför fondlösningen främst när det gäller finansiering, skadereglering och administration, anser jag att försäkringslösningen bör väljas.

Beträffande återställnings- och saneringsåtgärder ansåg departementschefen att det, för vissa gamla skador där ett personligt ansvar inte kan krävas ut och där behovet av skyndsamma insatser är stort för att förhindra svåra miljökonsekvenser, borde finnas möjlighet till finansiering över statsbudgeten.

Vid riksdaqsbehandlingen gjordes inga ändringar i nu förevarande hänseenden.

Kostnaderna för återställnings- och saneringsåtgärder kom således inte att omfattas av miljöskadeförsäkringen. Denna fråga kommer att behandlas mera i avsnitt 2.2 nedan.

2.1.2 Förhållandet till miljöskadelagen

En grundläggande förutsättning för rätt till ersättning från miljöskadeförsäkringen är att någon har lidit sådan person- eller sakskada som avses i miljöskadelagen. I det följande skall därför en översiktlig redogörelse lämnas för, i sammanhanget, relevanta regler i miljöskadelagen. Förarbetena till denna lag återfinns i regeringens proposition 19858683 samt lagutskottets betänkande LU 19858625.

Det kan i detta sammanhang nämnas att i den mån särreglering inte sker i miljöskadelagen har man att falla tillbaka på allmänna regler och grundsatser, framför allt skadeståndslagen 1972207.

Enligt miljöskadelagen utgår skadestånd för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet har orsakat i sin omgivning. Ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts dock endast om skadan är av någon betydelse.

Lagen gäller alltså endast skador som har uppstått till följd av verksamhet på en fastighet. Härmed avses användning av fastighetens mark, vattenområde, byggnad eller annan anläggning på fastigheten. I stort sett alla former av användning av ett mark- eller vattenområde på ett sätt som kan störa omgivningen avses.

Verksamheten behöver inte vara begränsad till en fastighet. Den behöver ej heller utövas på hela fastigheten. Det är anknytningen till en fastighet som är avgörande, inte i vilken omfattning fastigheten används.

Anläggande av väg utgör användning av fastighet. Användningen av rörliga störningskällor, såsom bilar och andra transportmedel, faller däremot i princip utanför miljöskadelagens tillämpningsområde. Om, t.ex., en lastbil välter på en väg och innehållet i den förorenar omgivningen så är inte miljöskadelagen tillämplig. Väghållaren är däremot ansvarig enligt lagen för skador som orsakas av den samlade trafiken på vägen, t.ex. buller och luftföroreningar.

Något varaktighetskrav är inte uppställt. Även en tillfällig användning av fastigheten omfattas.

Skada skall drabba verksamhetens omgivning. Skada som har uppstått inom anläggning eller ett arbetsområde en

omfattas således inte. Sådan skada är att bedöma enligt andra regler, t.ex. arbetsskadeförsäkringen.

Miljöskadelagen tillämpas inte på skador har som orsakats av joniserande strålning eller inverkan av elektrisk ström från elektrisk anläggning i fall då särskilda bestämmelser gäller.

De skadeorsaker som ger rätt till skadestånd enligt miljöskadelagen kan delas upp i tre huvudgrupper, nämligen störningar genom immissioner immism.m. sionskador, sprängsten och andra lössprängda föremål sprängstensskador samt grävning eller liknande arbete särskilda grävningsskador.

Den första huvudgruppen, immissionsskador, innebär att skadestånd utges för skador genom 1. förorening av vattendrag, sjöar eller andra vattenområden, 2. förorening av grundvatten, 3. ändring av grundvattennivån, 4. luftförorening, 5. markförorening, 6. buller, 7. skakning, eller 8. annan liknande störning dock att vad som anges under 1-3 ej avser skador som orsakats av verksamhet som bedrivs i enlighet med tillstånd enligt vattenlagen 1983291.

Med förorening av vattenområde avses i princip varje olämplig inblandning i vatten och med luftförorening varje olämplig förändring av luftens innehåll.

Buller är allt olämpligt, icke önskat ljud. Ljudet skall medföra menlig påverkan eller risk för sådan. en

Med annan liknande störning avses t.ex. spridning av smittoämnen, estetiska störningar eller psykiska immissioner.

Skadestånd för skador genom sprängsten eller andra lössprängda föremål skall betalas om skadan orsakas av sprängningsarbete eller annan verksamhet som medför särskild fara för explosion.

För skada som har orsakats genom grävning eller liknande arbete utges skadestånd, om inte immissionseller sprängstensskada föreligger, under förutsättning att den utför arbetet underlåtit att vidta skyddsom såtgärd som varit nödvändig till förebyggande av skada på angränsande mark eller att han i annat hänseende brustit i omsorg vid arbetets utförande. Vid särskilt ingripande eller riskfyllt arbete skall skador till följd av arbetet ersättas, oavsett om försummelse föreligger strikt ansvar.

Vid immissionsskador och sprängstensskador gäller också ett strikt ansvar för den skadeståndsskyldige, eller med andra ord ett ansvar som är oberoende av hans vårdslöshet eller avsikt culpa eller dolus. Skadeståndsskyldighet förutsätter annars normalt i svensk utomobligatorisk skadeståndsrätt att vårdslöshet eller avsikt föreligger.

strikt ansvar förekommer främst beträffande verksamheter som medför särskilda skaderisker för omgivning- Miljöfarlig verksamhet är en sådan verksamhet och en. det är därför som skadeståndsansvaret för de ovannämnda skadeorsakerna är strikt.

Det strikta ansvaret begränsas dock av att ersättning utges endast i den mån den störning som har orsakat skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. Innebörden av begräns-

ningen är att ersättning bara utgår när skadan överstiger en viss toleransgräns, om inte vårdslöshet eller avsikt ligger den skadeståndsskyldige till last.

Med ortsvanlig avses att störningen är vanlig inom ett begränsat geografiskt område, orten. Begreppet orten avser inte en administrativt bestämd ort eller liknande. I stället får därmed förstås omgivningen till den plats där skadan har inträffat.

Till allmänvanliga störningar torde kunna hänföras att det uppstår buller från t.ex. verksamheter på trafikleder eller skolgårdar.

Miljöskadeförsäkringen omfattar som redan nämnts person- eller sakskada. Vad som härmed närmare avses framgår inte av miljöskadelagen, varför får falla man tillbaka på skadeståndslagens reglering detta. om

Av skadeståndslagen framgår att personskada omfattar ersättning för dels sjukvårdskostnad och andra utgifter, dels inkomstförlust, dels sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan 5 kap. 1 § första stycket 1-3. Har personskadan lett till döden utgår ersättning för begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet samt förlust av underhåll.

Vad gäller sakskada omfattar rätten till ersättning för sådan skada dels sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, dels annan kostnad till följd av skadan, dels inkomstförlust eller intrång 1 c näringsverksamhet.

Vad som mera i detalj avses med person- och sakskada framgår utöver av förarbetena till skadeståndslagen av en rikhaltig praxis och doktrin. Det skulle här föra för långt att ge någon närmare redogörelse.

Inom skadeståndsrätten gäller i princip att en skadelidande har att visa att det föreligger ett orsaksamband mellan en skadegörande handling och skadan. vid komplicerade orsakssamband har man dock ansett man kan slå av på kravet om full bevisning för sambandet.

När det gäller immissionsskador finns därför i miljöskadelagen föreskrivet att en sådan skada skall anses ha orsakats genom störningen, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art, andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.

slutligen skall i korthet beröras vem som är skadeståndsansvarig enligt miljöskadelagen.

Skadeståndsskyldighet enligt lagens 6 § åvilar den som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i egenskap av fastighetsägare, tomträttshavare, brukare av fastigheten i sin näringsverksamhet eller i offentlig verksamhet. Sker brukandet i annan egenskap än som nu sagts föreligger skadeståndsskyldighet endast skadan orsakats uppsåtligen eller genom vårdsom löshet.

Brukandet behöver inte avse hel fastighet eller helt hus. Ett tillfälligt passerande av en fastighet utgör inte brukande av fastigheten. Rörliga störningskällor omfattas inte.

Med näringsverksamhet avses ekonomisk verksamhet som bedrivs självständigt.

Det krävs inte att den som bedriver den skadegörande verksamheten gör det med stöd av något avtal med fastighetsägaren eller på annan grund. Det faktiska ianspråkstagandet av fastigheten är avgörande. Innebörden härav är att lagen är tillämplig t.ex. på den i tippar miljöfarligt avfall på annans mark som smyg

med skador som följd. Att fastighetsägaren inte har att svara i sådant fall är naturligt. Han har ju inte bedrivit eller låtit bedriva den skadegörande verksamheten.

Det är inte alltid enkelt att fastslå när en fastighetsägare är skadeståndsskyldig på den grunden att han låter någon bedriva den skadegörande verksamheten. Att göra fastighetsägaren ansvarig för skador som har orsakats av en nyttjanderättshavare som förfogar över fastigheten kan inte alltid vara riktigt.

Enligt förarbetena prop. 19858683 s. 52 är en fastighetsägare dock ansvarig bara om han är direkt ekonomiskt engagerad i den skadegörande verksamhet som nyttjanderättshavaren bedriver. Upplåtelse av nyttjanderätt mot ersättning är således inte ensamt tillräcklig grund för skadeståndsskyldighet för fastighetsägaren. Ej heller ett mera indirekt ekonomiskt intresse, såsom att han äger aktier i eller har lånat ut pengar till det bolag som är nyttjanderättshavare.

Har fastighetsägaren däremot provision på nyttjanderättshavarens vinst eller är huvudägare i det bolag som nyttjar fastigheten, bör han kunna göras ansvarig för skador som har uppstått till följd av verksamheten.

Entrepenörer är skadeståndsskyldiga enligt miljöskadelagen 7 §. Deras ansvar är detsamma som för fastighetsägare. Med entrepenör avses den som i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på en fastighet.

Att en entrepenör kan göras ansvarig medför som regel inte att en fastighetsägare eller brukare befrias från sitt ansvar. I stället svarar de enligt 8 § miljöskadelagen solidariskt för skadeståndet.

Andra än de nu angivna kategorierna, fastighetsägare, tomträttshavare, annan brukare av fastigheten samt entrepenörer, är inte skadeståndsskyldiga enligt miljöskadelagen. De kan däremot bli ansvariga enligt skadeståndslagen eller andra allmännna skadeståndsrättsliga regler.

2.1.3 Villkoren för miljöskadeförsäkringen

Efter denna redogörelse för delar av miljöskadelagen skall, för att fullständiga bilden av miljöskadeförsäkringen, de villkor som gäller för försäkringen redovisas.

De fem försäkringsbolagen Folksam, Skandia, Wasa, Trygg-Hansa och Länsförsäkringsbolagen har tillsammans bildat ett miljöskadekonsortium. Konsortiet har åtagit sig att betala ersättning enligt villkor som den 25 maj 1989 har godkänts av regeringen. Villkoren har nedanstående lydelse.

För personskada

§ 1 Ersättning enligt detta åtagande utgår för sådan i Sverige inträffad gersonskada som avses i miljöskadelagen 1986225 för vilken fysisk person skulle ha ägt rätt till skadestånd enligt samma lag. Ersättning utgår när skadevållaren är insolvent och inte kan förmås att utan dröjsmål betala skadan, när skadevâllaren ej kan identifieras och när rätten till ersättning enligt miljöskadelagen är preskriberad. Ersättning till näringsidkare för skada som drabbat hans näringsverksamhet utgår bara om det är fråga om mindre, enskild företagare för vilken skadan får särskilt svåra ekonomiska följder. S 2 Om någon på grund av lag eller avtal är ansvarig för skadan åligger det den skadelidande att utkräva ersättningen av denne. Endast om det kan göras sannolikt att ersättningen inte kan utfås av den ansvarige betalas ersättning enligt detta åtagande.

Skadan ersätts ej om den har orsakats - av motorfordons-, järnvägs- eller flygtrafik eller sjöfart, eller - i samband med den skadades förvärvsarbete, eller - genom luft- eller vattenförorening som är allmänt förekommande och som ej har sin orsak i en lokal miljöpåverkan.

Skada ersätts endast om den skadade till följd av skadan har - sjukskrivits med minst halv arbetsoförmåga under längre tid än 14 dagar, - tillfogats stadigvarande men som ej är utan betydelse, - avlidit.

Utan hinder av första stycket utgår skälig ersättning för kostnader och inkomstförlust i samband med behandling av skada i den mån kostnaderna och inkomstförlusterna sammanlagt överstiger 500 kronor efter avräkning enligt 4.6.

4 Ersättning för skada bestäms enligt 5 kap. skadeståndslagen 1972207 i den mån ej annat föreskrivs i det följande.

4.1 Ersättning för sveda och värk och för lyte eller annat stadigvarande men utgår som engångsbelopp och beräknas enligt de för läkemedelsförsäkringen gällande tabellerna.

Ersättning för sådana olägenheter i övrigt som avses i 5 kap. 1 § första stycket 3 skadeståndslagen 1972207 utgår förhöjning som av ersättning för lyte eller annat stadigvarande men enligt vad som anges i följande uppställning

Medicinsk Förhöjning av ersättningen invaliditetsgrad för lyte eller annat men

- Högst 10 % Högst 12 ersättningsbelopp vid tillämplig invaliditetsgrad

Högst 20 % Högst 1 ersättningsbelopp vid tillämplig invaliditetsgrad

Högst 30 % Högst 1 12 ersättningsbelopp vid tillämplig invaliditetsgrad

över 30 % Högst 1 12 ersättningsbelopp vid invaliditetsgraden 30 %

§ 4.2 Om den skadade kan återgå i arbete, utgår er sättning för olägenheter i övrigt bara om den medicinska invaliditetsgraden uppgår till högst 15 %, eller den skadade begär att få ersättning för o- lägenheter i övrigt i stället för ersättning för framtida inkomstförlust enligt 4.4.

Ersättning för framtida kostnader ingår i er sättningen för lyte eller annat stadigvarande men enligt 4.1 eller i ersättning för olägenheter i övrigt enligt 4.2. Kan särskilt stora framtida kostnader väntas uppkomma, lämnas dock särskild ersättning i form av livränta.

Ersättning utgår för framtida inkomstförlust, om den skadade har invalidiserats på grund av skadan och den medicinska invaliditetsgraden överstiger 15 %. Kan den skadade återgå i arbete utgår ersättningen dock i stället i form av ersättning för olägenheter i övrigt enligt 4.2, om den skadade begär det.

Ersättning för framtida inkomstförlust fastställs i form av engångsbelopp, om den årliga inkomstförlusten kan antagas komma att understiga 10 %, livränta, om ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadades försörjning och särskilda skäl inte talar mot livränta, livränta eller engångsbelopp i övriga fall enligt den skadades egen begäran.

Livränta värdesäkras enligt lagen 1973213 om ändring av skadeståndslivräntor.

Vid bestämmande av ersättning med anledning av personskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan och som inte har avräknats redan med stöd av 5 kap. 3 5 skadeståndslagen 1972207. Avräkning sker dock ej i den mån ersättningen motsvarar ett sparande på den skadelidandes sida.

Ersättning utgår inte för förlust som kan uppstå om skadeutredning eller utbetalning av ersättning fördröjs på grund av krig, krigsliknande händelser, inbördeskrig, revolution, eller uppror eller på grund av myndighets åtgärd, strejk, lockout, blockad eller annan liknande händelse.

Ersättning enligt detta åtagande utges av försäkringsgivaren och får i sin helhet återkrävas från den som enligt miljöskadelagen 1986225 eller på annan grund är ansvarig för skadan.

6 Ansvaret för skada enligt detta åtagande är begränsat till 5 miljoner kronor för varje skadad person, inräknat värdet för livränta kapitaliserad enligt försäkringsmässiga grunder. För skador som anmäls till försäkringsgivaren under ett och samma försäkringsår är ansvaret begränsat till 200 miljoner kronor vare sig skadan eller skadorna utgör personeller sakskada. För skador som beror av samma slags skadliga inverkan eller störning serieskada är ansvaret dessutom begränsat till 100 miljoner kronor oavsett under vilket försäkringsår de anmälts. Sådana skador skall hänföras till det försäkringsår då den första skadan anmäldes.

Förslår belopp som anges i § 6 inte till gottgörelse åt dem som har rätt till ersättning ur beloppen, nedsätts deras ersättningar med samma kvotdel för var och en. Kan det befaras att sådan nedsättning blir nödvändig, kan den nämnd som avses i § 10 bestämma att ersättningen tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

8 Ansvaret enligt detta åtagande skall täckas av en sådan kollektiv försäkring i som avses 65 § miljöskyddslagen 1969387. Anmälan skada om skall göras till försäkringsgivaren utger som ersättningen.

9 Den som vill kräva ersättning för skada enligt detta åtagande får ej anmäla skadan eller framställa krav om ersättning sedan än tre mer år förflutit från det att skadan inträffat. Skada anses ha inträffat då den som led skada först blev medveten om att skada uppkommit eller att omedelbar risk för skada förelåg.

Om detta ersättningsåtagande skulle upphöra att gälla får skada skall ha inträfsom anses fat under försäkringstiden ej heller anmälas eller krav framställas sedan mer än tre år förflutit från den tidpunkt då åtagandet upphört att gälla. Sådan skada som enligt § 6 ej skall anses utgöra serieskada skall hänföras till det sista försäkringsåret.

10 Principiella eller tvistiga skadeersättningsfall skall på begäran den skadelidande, av försäkringsgivaren eller dem som betalar bidrag underställas en särskilt tillsatt nämnd för utlåtande.

Nämnden består av sju ledamöter som utses av regeringen. En ledamot skall företräda försäkringsgivaren och två ledamöter skall företräda

dem som betalar bidrag till miljöskadeförsäkringen.

Arbetsordningen för skadenämnden fastställs av regeringen efter förslag av försäkringsgivaren i samråd med dem som betalar bidrag.

S 11 Tvist mellan försäkringsgivaren och skadelidande avgörs av skiljemän enligt lagen 1929 145 om skiljemän, dock att ordföranden utses av regeringen.

Om en skiljeman så begär skall skiljemännen till sig kalla en i medicinska frågor sakkunnig och bereda denne tillfälle att yttra sig.

Skiljemannaförhandlingarna skall om inte särskilda skäl föreligger grundas på skriftlig dokumentation.

Om den skadelidande haft skälig anledning att få tvisten prövad skall skiljemännen förplikta försäkringsgivaren att svara för ersättningen till skiljemännen.

§ 12 Avgörande av skiljemän enligt § 11 får påkallas endast om skadenämnden dessförinnan har avgett utlåtande i ersättningsärendet enligt § 10. Önskar någondera parten åberopa nya omständigheter eller ny utredning som inte prövats av försäkringsgivaren eller skadenämnden skall ärendet remitteras till skadenämnden för förnyat yttrande.

Den skadelidande får inte begära utlåtande av skadenämnden senare än ett år från det att han fick del av försäkringsgivarens besked med anledning av hans ersättningskrav och uppgift vad han skall iaktta om han inte godtar detta besked.

Den skadelidande får inte påkalla avgörande av skiljemän senare än sex månader från det att han fick del av försäkringsgivarens slutliga besked i ersättningsärendet med anledning av skadenämndens utlåtande och uppgift om vad han skall iaktta om han inte godtar detta besked.

§ 13 Detta åtagande träder i kraft den 1 juli 1989.

S 14 Detta åtagande upphör att gälla ett år efter det att uppsägning skett skriftligen av för säkringsgivaren. Uppsägningen skall delges chefen för miljö och energidepartementet.

För sakskada

S 1 Ersättning enligt detta åtagande utgår för sådan i Sverige inträffad sakskada i som avses miljöskadelagen 1986225 för vilken fysisk person skulle ha ägt rätt till skadestånd enligt samma lag. Ersättning utgår när skadevållaren är insolvent och inte kan förmås att utan dröjsmål betala skadan, när skadevållaren ej kan identifieras och när rätten till ersättning enligt miljöskadelagen är preskriberad.

Ersättning till näringsidkare för skada som drabbat hans näringsverksamhet utgår bara om det är fråga om mindre, enskild företagare för vilken skadan får särskilt svåra ekonomiska följder.

S 2 Om någon på grund av lag eller avtal är ansvarig för skadan åligger det den skadelidande att utkräva ersättningen av denne. Endast om det kan göras sannolikt att ersättningen inte kan utfås av den ansvarige betalas ersättning enligt detta åtagande.

Ersättning utgår ej för skada som orsakats genom - ändring av grundvattennivån, som drabbat annan än ägare av en eller tvåfamiljshus - motorfordons-, järnvägs- eller flygtrafik eller sjöfart, - vattenförorening orsakad av jordbruksverksamhet såvida den inte är orsakad av tillfällig och lokal miljöstörning, - luft- eller annan vattenförorening som är allmänt förekommande och som ej har sin orsak i en lokal miljöpåverkan.

Rätt till inlösen enligt 11 § miljöskadelagen 1986225 föreligger ej.

Ersättning för skada enligt detta åtagande lämnas med avdrag för ett belopp om 1.000 kronor vid skada på lös egendom och 5.000 kronor vid skada på fast egendom.

Ersättningen enligt detta åtagande utges av försäkringsgivaren och får i sin helhet åter krävas från den som enligt miljöskadelagen 1986225 eller på annan grund är ansvarig för skadan.

Ansvaret enligt detta åtagande är för varje skada begränsat till 50 miljoner kronor. Skada skall hänföras till det försäkringsår då anmälan därom först gjordes. För skador som skall hänföras till ett och samma försäk-

ringsår är ansvaret begränsat till 200 miljokronor vare sig skadan eller skadorna utner gör person- eller sakskada.

För skador som orsakats av samma slags skadliga inverkan eller störning är ansvaret, oavsett de uppkommer eller under vilket år de var anmäls, dessutom begränsat till 50 miljoner kronor. Sådana skador skall hänföras till den tidpunkt då den första skadan anmäldes till försäkringsgivaren.

Förslår belopp anges i § 6 inte till gott- 7 som görelse åt dem som har rätt till ersättning ur beloppen, nedsätts deras ersättning med samma kvotdel för och Kan befaras att sådan var en. nedsättning blir nödvändig, kan den nämnd som i § 10 bestämma att ersättningen tills avses vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

Ansvaret enligt detta åtagande skall täckas av sådan kollektiv försäkring som avses i 65 S en miljöskyddslagen 1969387. Anmälan om skada skall göras till försäkringsgivaren som utger ersättningen.

Den vill kräva ersättning för skada enligt 9 som detta åtagande får ej anmäla skadan eller framställa krav om ersättning sedan mer än tre år förflutit från det att skadan inträffat. Skada ha inträffat då den som led skada anses först blev medveten om att skada uppkommit att omedelbar risk för skada förelåg. eller

detta ersättningsåtagande skulle upphöra Om att gälla får skada som skall anses ha inträffat under försäkringstiden ej heller anmälas framställas sedan än tre år eller krav mer förflutit från den tidpunkt då åtagandet upphört att gälla. Sådan skada som enligt § 6 ej skall utgöra serieskada skall hänföras anses till det sista försäkringsåret.

Principiella eller tvistiga skadeersättnings- 10 fall skall på begäran av den skadelidande, försäkringsgivaren eller dem som betalar bidrag underställas en särskild tillsatt nämnd för utlåtande.

Nämnden består av sju ledamöter som utses av regeringen. En ledamot skall företräda försäkringsgivaren och tre ledamöter skall företräda betalar bidrag till miljöskadeförsäkdem som ringen.

Arbetsordningen för skadenämnden fastställs av regeringen efter förslag av försäkringsgivaren i samråd med dem som betalar bidrag.

§ 11 Tvist mellan försäkringsgivaren och skadelidande avgörs av skiljemän enligt lagen 1929145 om skiljemän, dock att ordföranden utses av regeringen.

Skiljemannaförhandlingarna skall om inte särskilda skäl föreligger grundas på skriftlig dokumentation.

Om den skadelidande haft skälig anledning att få tvisten prövad skall skiljemännen förplikta försäkringsgivaren att svara för ersättningen till skiljemännen.

5 12 Avgörande av skiljenämnd enligt § 11 får påkallas endast om skadenämnden dessförinnan har avgett utlåtande i ersättningsärendet enligt 5 10. Önskar någondera parten åberopa nya omständigheter eller ny utredning som inte prövats av försäkringsgivaren eller skadenämnden skall ärendet remitteras till skadenämnden för förnyat yttrande.

Den skadelidande får inte begära utlåtande av skadenämnden senare än ett år från det han fick del av försäkringsgivarens besked med anledning av hans ersättningskrav och uppgift om vad han skall iaktta om han inte godtar detta besked.

Den skadelidande får inte påkalla avgörande av skiljemän senare än sex månader från det han fick del av försäkringsgivarens slutliga besked i ersättningsärendet med anledning av skadenämndens utlåtande och uppgift vad han om skall iaktta om han inte godtar detta besked.

§ 13 Detta åtagande träder i kraft den 1 juli 1989. Skada vars orsak står att finna i miljöpåverkan eller annan störning som huvudsakligen är att hänföra till tid före den 1 juli 1989 ersätts ej.

§ 14 Detta åtagande upphör att gälla ett år efter det att uppsägning skett skriftligen förav säkringsgivaren. Uppsägningen skall delges chefen för miljö- och energidepartementet.

sammanfattningsvis framgår det av den gjorda ovan redogörelsen för försäkringsvillkoren att miljöskadeförsäkringen är obligatorisk och kollektiv den utsom övar tillståndspliktig eller anmälningsskyldig miljö-

farlig verksamhet är skyldig att bidra till försäkringen. Vidare är enligt § 2 i respektive försäk-

ringsvillkor miljöskadeförsäkringen subsidiär, vilket ytterligare understryks att 5 5 i respektive förav säkringsvillkor innehåller att försäkringsgivaren har regressrätt mot den som enligt miljöskadelagen är full ansvarig för skadan. Slutligen kan försäkringen sägas social dimension i det att ersättningsrätten är ha en till fysisk eller mindre enskild begränsad person vilken skadan fått särskilt svåra näringsidkare för följder.

Regeringen har den 18 oktober 1990 beslutat om arbetsordning för samt förordnat ledamöter i den i försäkringsvillkoren omnämnda skadenämnden.

Bidragspliktiga till miljöskadeförsäkringen har bildat sammanslutning, Föreningen för miljöskadeförsäken ring.

Saneringskostnader vid företagsnedläggelser 2.2

2.2.1 Inledning

föregående avsnitt omnämnts kom alltså som redan i miljöskadeförsäkringen inte att omfatta ersättning återställnings- och saneringsåtgärför kostnader för stället skulle vissa sådana åtgärder finansieder. I ras över statsbudgeten.

finns, återställnings- och sanerings- Bestämmelser om åtgärder i 5 § samt handräckning i 40, 41, 41a och om miljöskyddslagen. Om sanering finns också be- 47 §5 i lagstiftning, bl.a. i räddningsstämmelser annan tjänstlagen 19861102.

följande tre avsnitten kommer således att I de närmast redovisas, först vad miljöskyddslagen stadgar om salag stadgar om handräckning nering, sedan vad samma

och slutligen vad räddningstjänstlagen stadgar om sanering.

2.2.2 Miljöskyddslagen och sanering

Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet har alltsedan miljöskyddslagens tillkomst varit skyldig att avhjälpa olägenheter även efter det att verksamheten har upphört. Under arbetet på regeringens proposition 19878885 framkom dock att det i rättstillämpningen förelåg viss osäkerhet om vad gällde som i fråga om ansvaret för återställningsåtgärder prop. s. 214.

Departementschefen föreslog därför att 5 § miljöskyddslagen, genom ett tillägg i första stycket, skulle förtydligas så att det klart framgick att åtgärder för att avhjälpa en olägenhet kan åläggas även om den miljöfarliga verksamheten inte längre pågår.

Stadgandet i 5 § miljöskyddslagen har därefter, genom SFS 1988924 som trädde ikraft 1 juli 1989, och alltjämt följande lydelse

Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt skälisom gen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Skyldigheten att avhjälpa olägenheter kvarstår även efter det att verksamheten har upphört.

Omfattningen av åligganden enligt första stycket bedöms med utgångspunkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet det slag av som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till å ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och betydelsen av störningens verkningar, å andra sidan nyttan verksamheten av samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekono-

miska verkan i övrigt av försiktighetsmått som kommer i fråga.

Tillägget till paragrafen år 1988 utgjordes av sista

meningen i första stycket.

I förarbetena till denna ändring prop. 19878885 s. 339-340 uttalade lagrådet följande.

som har anmärkts i remissprotokollet gäller paragrafens bestämmelser däribland skyldigheten att vid- ta återställningsåtgärder alla som utövar en miljö- farlig verksamhet, vare sig verksamheten är tillståndspliktig eller ej. För det fall att behövliga åtgärder inte vidtas blir emellertid skilda regler att tillämpa, beroende på verksamhetens art. Är det fråga om en tillståndsprövad verksamhet, torde nya villkor om återställningsåtgärder kunna meddelas med stöd av 24 § första stycket i det remitterade förslaget. Har verksamheten upphört, torde beslut om åtgärder kunna meddelas med stöd av den angivna paragrafens andra stycke.

När det gäller icke tillståndsprövade verksamheter finns det möjlighet att meddela föreläggande enligt 40 § eller 41 §. Paragrafernas ordalydelse medför att föreläggande kan meddelas, oavsett om den miljöfarliga verksamheten fortfarande pågår eller ej.

Pågår den verksamhet som medför behov av återställningsåtgärder, skall förelägganden och andra beslut självfallet riktas mot den som driver verksamheten. Och har verksamheten upphört eller övertagits av någon annan, bör i princip den som bedrev verksamheten när olägenheterna uppkom träffas myndigheternas åtgärav der. Praktiska problem kan emellertid uppstå när ---. en myndighet vill vända sig mot den som tidigare har bedrivit miljöfarlig verksamhet. Svårigheter kan en uppkomma inte bara när verksamheten har övertagits av någon annan utan också när verksamheten upphört och den fastighet där den bedrevs har bytt ägare. Lagrådet saknar underlag för en närmare diskussion av hur myndigheterna bör handla i dessa fall. Det är emellertid önskvärt att hithörande spörsmål, bl.a. frågan om till vem ett föreläggande bör rikta sig i olika situationer, blir föremål för ytterligare överväganden.

Departementschefen ansåg dock att det fanns skäl att avvakta erfarenheter innan ytterligare utredning vunna gjordes a prop. s. 303.

Det är den som utövar ämnar utöva miljöfarlig verk-

samhet som är den som har att svara för att återställning eller sanering sker. vad som menas med uttrycket miljöfarlig verksamhet är således avgörande för bedömningen av ansvarsfrågan.

Vad som är miljöfarlig verksamhet framgår av miljöskyddslagens första paragraf som har följande lydelse

Denna lag är tillämplig på

1. utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från mark byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, 2. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest kan medföra förorening av mark, av vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller av grundvatten, 3. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant, störningen om ej är helt tillfällig.

Lagen är icke tillämplig på sådant utsläppande av avfall som avses i lagen 19711154 om förbud mot dumpning av avfall i vatten eller på störning i radiomottagningsapparat. Ej heller är lagen tillämplig i fråga om joniserande strålning eller beträffande elektriska och magnetiska verkningar av en elektrisk anläggning, varom särskilda bestämmelser gäller.

Åtgärd eller användning enligt som vad nu sagts omfattas av lagen kallas miljöfarlig verksamhet.

Förvaring av miljöfarligt avfall kemikalier är exempel på en markanvändning kan medföra förorening som av mark, av vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller av grundvatten 1 § första stycket 2 miljöskyddslagen. Det är här således fråga miljöfarlig om

verksamhet. Det saknar betydelse om den verksamhet som

har producerat avfallet alltjämt pågår eller ej. Avgörande är i stället om förvaringen av avfallet medför eller kan medföra risk för förorening omgivav ningen. För bedömningen av om miljöfarlig verksamhet

föreligger är det således själva markanvändningen som sådan med de konsekvenser denna kan ha för omgivningen som är avgörande.

I praxis har regeringen i flera fall som rört förvaring av avfall i tunnor ansett att själva förvaringen utgör miljöfarlig verksamhet. Samma praxis har Koncessionsnämnden för miljöskydd.

Ansvarig för att återställnings- eller saneringsåtgärder vidtas är i första hand den som bedriver eller har bedrivit den miljöfarliga verksamhet som är orsak till att behov av sådana åtgärder föreligger. Har verksamheten upphört ligger det närmast till hands att anse att det är den siste utövaren som är ansvarig. Det är dock oklart om denne, för det fall verksamheten inte har bedrivits av samme utövare hela tiden, har att svara för hela återställningen.

När det gäller avfallsförvaring har, oberoende av tidpunkten för själva deponeringsverksamhetens upphörande, fastighetsägaren ålagts ansvar för att återställning eller sanering sker i såväl regeringens som Koncessionsnämndens praxis.

Vad gäller den nuvarande eller senaste utövarens ansvar för hela återställningen då verksamheten har haft olika utövare är, som ovan antytts, rättsläget oklart.

Rör det sig om en tillståndsgiven verksamhet som alltjämt pågår kan det tyckas naturligt att vända sig mot den nuvarande verksamhetsutövaren tillståndshavaren med krav på återställning eller sanering enligt 24 § miljöskyddslagen angående denna paragrafs tillämpning se s. 37.

I Koncessionsnämnden har dock i ett beslut nyligen nr 14491 delade meningar rörande denna ansvarsfråga uppkommit såtillvida att två av fyra ledamöter ansett

att även tidigare verksamhetsutövare än den nuvarande tillståndshavaren kan avkrävas ansvar, till den del som han bidragit till föroreningen. Koncessionsnämndens beslut har överklagats till regeringen.

Det som i sammanhanget är helt klart är att i den mån återställningen kan föreskrivas som ett villkor för att verksamheten skall få fortsätta kan den nuvarande tillståndshavaren i villkoret åläggas att göra hela återställningsåtgärden.

Hur det förhåller sig med tillståndsgiven verksamhet som upphört och med icke tillståndsgiven verksamhet är däremot inte helt klart.

Går ett företag i konkurs och rör det sig avfallsom förvaring, eller annan verksamhet som bedöms innebära att miljöfarlig verksamhet alltjämt pågår, är det konkursboet som utövar verksamheten och det blir därför ansvarigt för att återställning eller sanering sker. Huruvida konkursboet fortsätter den faktiska driften, produktionen, saknar för sådant fall således betydelse.

Konkursproblematiken kommer att ytterligare något behandlas i avsnitt 2.2.4, där det redogörs för ett rättsfall NJA 1984 s. 602 som bl.a. berör ansvarsfrågor när ett företag går i konkurs. Med anknytning till samma problematik berörs vidare i samma avsnitt två fall som har prövats regeringen och två har av som prövats i Koncessionsnämnden för miljöskydd.

Kravet på återställnings- och saneringsåtgärder begränsas dock, på samma sätt som övriga krav enligt 5 § miljöskyddslagen, att det inte kan gå utöver vad av som skäligen kan fordras. Bedömningen av ansvarets omfattning sker med utgångspunkt i vad som är tekniskt möjligt 2 st. samt ekonomiskt rimligt och miljömässigt motiverat 3 st..

Med tekniskt möjligt avses att de effektivaste tekniska anordningar och metoder som företag av motsvarande typ här i Sverige eller utomlands använder sig av skall användas.

Till grund för bedömningen av vad som är ekonomiskt rimligt läggs vad ett typiskt företag i den ifrågavarande branschen skulle orka med i form av miljöinvesteringar.

Slutligen skall som sagt den krävda åtgärden vara miljömässigt motiverad. Detta betyder att nyttan för miljön av åtgärden skall stå i rimlig proportion till kostnaden för den.

Det som skäligen kan fordras bestäms sedan i regel av det krav som är minst långtgående av det tekniskt möjliga, ekonomiskt rimliga och miljömässigt motiverade.

Vad som är skäliga återställnings- eller saneringsåtgärder enligt 5 § miljöskyddslagen kan för det fall produktionen har upphört ibland te sig svårbedömbart. Detta gäller särskilt bedömningen av vad som är ekonomiskt rimligt eftersom det är produktionen som skall bära miljökostnaderna. Det kan också vara svårt att bedöma vad som är skäligt att fordra av en fastighetsägare eller ett konkursbo som inte har haft något med produktionen att göra.

2.2.3 Miljöskyddslagen och handräckning

Tillsynsmyndigheter enligt miljöskyddslagen är Statens naturvårdsverk, länsstyrelserna samt kommunernas nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet 38 § miljöskyddslagen.

Naturvårdsverket handhar den centrala tillsynen, samordnar tillsynsverksamheten och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet.

Länsstyrelserna utövar tillsyn över sådan verksamhet som kräver tillstånd enligt miljöskyddslagen eller som utövas av försvarsmakten medan de kommunala nämnderna utövar den lokala tillsynen över övrig miljöfarlig verksamhet.

Länsstyrelsen får dock, utom såvitt avser verksamhet som utövas av försvarsmakten, efter åtagande av kommun överlåta på en kommunal nämnd att utöva sådan tillsyn som annars ankommer på länsstyrelsen 44a §.

I sammanhanget kan anmärkas att tillsynsansvaret mellan länsstyrelserna och de kommunala nämnderna är klart uppdelat, medan Naturvårdsverket har en fri ställning i förhållande till de andra myndigheterna och kan ingripa även i enskilda tillsynsärenden.

Om den som är ansvarig för återställnings- eller saneringsåtgärder inte självmant vidtar sådana kan tillsynsmyndigheten använda tvångsmedel olika medel be- roende på om tillstånd enligt miljöskyddslagen har lämnats eller ej. I de förelägganden som kommer att omnämnas nedan får tillsynsmyndigheten sätta ut vite.

Har tillstånd inte givits kan tillståndsmyndigheten enligt miljöskyddslagen meddela ett föreläggande om sådana försiktighetsmått eller förbud behövs för som att miljöskyddslagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas 40 §.

Följs inte föreläggandet får tillsynsmyndigheten förordna om rättelse på den ansvariges bekostnad 41a 5 eller anmoda kronofogdemyndigheten att ombesörja att åtgärd vidtas 47 § 3 st..

Finner tillsynsmyndigheten med hänsyn till risken för allvarliga skador eller av andra särskilda skäl att rättelse bör ske utan dröjsmål behöver den dock inte, om förutsättningarna för att meddela föreläggande i sig är uppfyllda, meddela föreläggande innan förordnande om rättelse på den ansvariges bekostnad ges.

Vidare kan Koncessionsnämnden på hemställan av Statens naturvårdsverk besluta om förbud mot miljöfarlig verksamhet, som ej är tillåten enligt miljöskyddslagen, eller meddela föreskrift om försiktighetsmått 41 §. Bryter någon mot förbud eller föreskrifter som sålunda meddelats av Koncessionsnämnden får tillsynsmyndigheten förordna om rättelse på densammes bekostnad.

Har tillstånd givits får tillståndsmyndigheten, om tillståndshavaren åsidosätter villkor i tillståndsbeslutet förelägga denne att vidta rättelse 40 § eller förordna om rättelse på hans bekostnad 41a §.

Ett tillståndsbeslut enligt miljöskyddslagen hindrar dock inte en tillståndsmyndighet från att meddela sådana brådskande föreskrifter som är nödvändiga till följd av särskilda omständigheter 40 §. Bryter någon mot de sålunda meddelade föreskrifterna kan tillsynsmyndigheten förordna om rättelse på dennes bekostnad eller anmoda kronofogdemyndigheten att ombesörja att åtgärd vidtas.

När tillsynsmyndighet förordnar om rättelse på den en ansvariges bekostnad ankommer det på myndigheten att bestämma på vilket sätt rättelse skall ske. Exempelvis myndigheten själv skall vidta rättelseåtgärderna om eller om kronofogdemyndigheten skall anlitas.

Beträffande tillståndsgiven verksamhet är således möjligheterna att tvinga fram återställnings- eller saneringsåtgärder beroende av om tillståndsbeslutet innehåller villkor om detta jfr 22 § miljöskyddslagen.

Finns det inga villkor som reglerar frågan så kan inte tillsynsmyndigheten tvinga fram återställnings- eller saneringsåtgärder annat än för det fall att det rör sig om brådskande föreskrifter som är nödvändiga till följd av särskilda omständigheter.

Föreligger förutsättningar för omprövning av villkoren enligt 24 § miljöskyddslagen, ställer sig dock saken annorlunda. Koncessionsnämnden kan enligt denna paragraf, efter vad som är skäligt, ändra eller upphäva gällande villkor eller meddela nya villkor bl.a. om tio år förflutit från det att tillståndsbeslutet vann laga kraft eller om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet som inte förutsågs när verksamheten tilläts och ett förbud framstår som en alltför ingripande åtgärd eller om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt. När det gäller icke förutsedda olägenheter får Koncessionsnämnden dessutom besluta om andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheter för framtiden. Sådana föreskrifter kan meddelas när verksamheten har upphört.

Eftersom Naturvårdsverket kan få stå kostnaderna, för det fall den ansvarige inte kan betala, skall enligt 25 § miljöskyddsförordningen 1989364 tillsynsmyndigheten samråd ske med Naturvårdsverket innan förordnande om rättelse på den ansvariges bekostnad ges eller handräckning begärs, om det kan befaras att kostnaden inte kan tas ut hos den ansvarige. Detta gäller dock inte om saken är så brådskande att samråd inte hinner ske.

Kostnaderna för rättelse på den avsvariges bekostnad får enligt 34 § miljöskyddsförordningen förskotteras av allmänna medel.

2.2.4 Sanering och handräckning i rättspraxis

Här skall, som tidigare förutskickats, i korthet beröras några rättsfall med konkursrättslig anknytning. Först ett i högsta domstolen avdömt mål, refererat i NJA 1984 s. 602, och sedan fall ur regeringens och Koncessionsnämndens för miljöskydd praxis.

I HD-målet var det fråga om ett bolag som förvarade miljöfarligt avfall. Tillsynsmyndigheten förelade bolaget vid vite att transportera bort avfallet för slutligt omhändertagande. Sedan föreläggandet inte efterlevts och bolaget försatts i konkurs, förelade tillsynsmyndigheten konkursboet, som fortsatte driften av rörelsen, att vid vite fullgöra vad som tidigare ålagts bolaget. Konkursboet efterlevde inte heller det givna föreläggandet. Tillsynsmyndigheten anmodade då kronofogdemyndigheten att ombesörja transporten på konkursboets bekostnad. Kostnaderna för bortförande och destruktion fastställdes genom beslut av tillsynsmyndigheten till 121 724 kronor. Därefter utmätte kronofogdemyndigheten medel tillhöriga konkursboet intill nyssnämnda belopp jämte utsökningsavgift. Konkursboet besvärade sig över utmätningen och gjordeenligt i referatet närmare utvecklad argumentationgällande att tillsynsmyndighetens beslut exekutionstiteln skulle vara olaglig eller i varje fall felaktig. Högsta domstolen lämnade efter att bl.a. ha konstaterat att möjligheterna är ytterligt begränsade att i ett utsökningsmål underkänna en exekutionstitelbesvären utan bifall.

En ledamot av högsta domstolen, justitierådet Bengtsson, tillade, även om han ej ansåg det nödvändigt för bedömningen av målet, bl.a. följande.

Konkursboet har fortsatt den rörelse som konkursgäldenären bedrivit, och i den rörelsen har bl.a. ingått förvaring av kvicksilverhaltigt avfall. Som HovRn utvecklat möjliggör 40 § miljöskyddslagen att ett

föreläggande att ta bort avfallet riktas mot den som utövar sådan miljöfarlig verksamhet. Detta bör gälla även om avfallet delvis härrör från den verksamhet en tidigare innehavare av fastigheten bedrivit. Beslutet om borttransport framstår därför som förenligt med miljöskyddslagen.-Jag lämnar här öppet hur man skulle ha sett på situationen om verksamheten på fastigheten omedelbart nedlagts vid konkursbeslutet; inte heller går jag in på frågan om fastighetsägarens skadeståndsansvar i detta fall, vilken kanske inte kan bedömas på alldeles samma sätt som frågan ansvaret om för saneringsåtgärder.- Man torde knappast heller kunna invända att ett saneringsbeslut som riktas mot ett konkursbo skulle stå i sådan strid med grundläggande konkursrättsliga principer att det inte skulle kunna godtas. Det bör framhållas att ett konkursbo genom att fortsätta konkursgäldenärens verksamhet alltid riskerar att dra på sig förpliktelser med karaktären av massagäld vilka ytterst beror på konkursgäldenärens förhållanden, exempelvis strikt skadeståndsansvar enligt miljöskyddslagen eller på annan grund- eller kostnadsansvar enligt 7 kap. 7 5 3 st. arbetsmiljölagen. -Därmed är inte sagt att Lstzn utan vidare bör låta innehavaren av en fastighet stå för saneringskostnader i situationer som den aktuella. Även när sanering är uppenbart behövlig kan det ibland te sig obilligt att han får svara för åtgärder mot missförhållanden som beror av fastighetens tidigare innehavare. Det gäller särskilt om han förvärvat fastigheten utan kännedom om missförhållandena eller om annars beslutet - som i konkursfallet - drabbar helt andra än den skyldige. Till detta kommer att ett saneringsbeslut riktat mot ett konkursbo kan framstå som betänkligt från konkursrättslig synpunkt, enligt vad konkursboet närmare utvecklat i målet. LStn kan, på ett sätt som måste te sig godtyckligt och svårförutsebart för andra borgenärer, bestämma vilken rätt statens egna betalningsanspråk skall ha i konkursen genom att efter konkursbeslutet upprepa ett saneringsåläggande, nu mot konkursboet, förvandlar myndigheten en ordinär fordran för staten till en massafordran. I alla händelser torde möjligheterna att ta ut kostnaderna av ett konkursbo böra utnyttjas med stor varsamhet.

I ett fall som prövats av regeringen regeringens beslut 1981-02-26, 161980 var förhållandena de att Länsstyrelsen i Stockholms län hade förelagt Wesströms Verktyg Aktiebolags konkursbo, Stockholm, att bort-

forsla ett parti miljöfarligt avfall. Konkursförvaltaren överklagade till regeringen, med yrkande om att

beslutet skulle undanröjas, varvid han i huvudsak anförde, gels att konkursgäldenären den ansvarige och

konkursboet är skilda personer, dels att om konkursboet skall anses ansvarigt så tillskapas en tyst förmånsrätt åliggande boet att svara såsom för massagäld för konkursgäldenärens före konkursen samlade försummelser. Regeringen fastställde utan närmare motivering länsstyrelsens beslut.

I ett senare fall regeringens beslut 1982-08-12, 145- 882 hade Länsstyrelsen i Kristianstads län förelagt Aktiebolagets Hässleholms Verkstäder konkursbo, Hässleholm, att forsla bort fat med olje- och färgavfall från en av konkursbolaget tidigare disponerad industritomt. Konkursförvaltaren besvärade sig, med yrkande om undanröjande av beslutet, till regeringen som avslog besvären under anförande av följande skäl

Enligt 40 § miljöskyddslagen får en tillsynsmyndighet meddela ett föreläggande om sådant försiktighetsmått eller förbud som uppenbart behövs för att miljöskyddslagens bestämmelser skall efterlevas. Den, mot vilken ett sådant föreläggande skall riktas, är den som bedriver den miljöfarliga verksamheten. Den som enligt miljöskyddslagen är att anse som ansvarig för den miljöfarliga verksamheten i förevarande ärende är utan tvekan konkursboet, vare sig rörelsen under konkursen fortsättes eller inte. Konkursboet kan därför rimligen inte undandra sig ansvaret för ifrågavarande del av verksamheten.

Konkursboet ansökte om resning i regeringsrätten, varvid det åberopade att den rättstillämpning som ligger till grund för regeringens beslut uppenbart strider mot såväl konkurslagen som miljöskyddslagen.

Regeringsrätten lämnade resningsansökan utan bifall med motiveringen att konkursboet ej förebragt någon omständighet av beskaffenhet att föranleda resning.

I ett fall som avgjorts av Koncessionsnämnden, genom beslut den 20 juni 1991 nr B 12891, var bakgrunden den att ett aktiebolag hade bedrivit miljöfarlig verk-

samhet på en fastighet i Göteborgs kommun. Fastigheten förvärvades 1989 av kommanditbolaget Friherren 50 som sedermera försattes i konkurs. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän län förelade med stöd av 40 s miljöskyddslagen 1969387 konkursboet vid vite att ombesörja slutligt omhändertagande av avfall på fastigheten. Konkursboet överklagade Länsstyrelsens beslut om föreläggande med yrkande att beslutet skulle förklaras ogiltigt samt anförde bl.a. att kommanditbolaget när det försattes i konkurs inte bedrev någon verksamhet på fastigheten, att konkursboet ej heller återupptagit någon verksamhet, att konkursboet inte kan göras ansvarigt såsom för massagäld för dispositioner som eventuellt vidtagits före konkursen konav kursgäldenären samt att det saknas stöd i förmånsrättslagen för betalning av den typ av kostnader som föreläggandet omfattar.

Koncessionsnämnden avslog överklagandet med följande motivering

Det är konkursboet som förvarar det miljöfarliga avfallet. Förvaringen utgör en sådan användning av byggnad som kan medföra störning för omgivningen. Det är alltså att betrakta som miljöfarlig verksamhet enligt 1 S första stycket 1. miljöskyddslagen. Av 5 § miljöskyddslagen framgår bl.a. att den utövar miljösom en farlig verksamhet är skyldig att vidtaga de försiktighetsmått som skäligen kan fordras för att avhjälpa olägenhet.

I det nu aktuella fallet anser Koncessionsnämnden det uppenbart att åtgärder är nödvändiga för att förhindra skadlig miljöpåverkan från förvaringen av avfallet. Frågan är om det är skäligt att åtgärderna vidtas av konkursboet. Koncessionsnämnden vill då anföra följande.

Kommanditbolaget kan vid köpet av fastigheten inte ha varit okunnigt om vad lokalerna på fastigheten har inrymt och det har inte heller påståtts från konkursboets sida. Att bolaget efter köpet har försatts i konkurs och konkursboet aldrig återupptagit driften av den tidigare ytbehandlingsverksamheten utgör, enligt Koncessionsnämndens mening, inte något skäl att upphäva föreläggandet. Inte heller konkursboets invändningar i övrigt förtjänar avseende vid den nu förevarande prövningen enligt miljöskyddslagen.

Koncessionsnämnden anser således inte att det har framkommit något som bör föranleda ändring i Länsstyrelsens beslut. Konkursboets överklagande bör följaktligen avslås.

slutligen skall ytterligare ett fall, beslut den 19 maj 1992 nr B 7992, från Koncessionsnämnden praxis redovisas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förelade TRANSAB Transformator Aktiebolags konkursbo att senast vid ett visst datum ha borttransporterat och bekostat slutligt omhändertagande av miljöfarligt avfall. Konkursförvaltaren överklagade beslutet, med yrkande att det skulle upphävas, och anförde i huvudsak, utöver att formalia icke iakttagits, att föreläggandet saknar laglig grund eftersom konkursboet inte bedrivit någon verksamhet på anläggningen, att konkursboet inte lagrat något avfall utan i stället utan att ta befattning med anläggningen övergivit den, samt att konkursboet saknar medel att efterkomma föreläggandet.

Koncessionsnämnden gjorde ingen ändring i beslutet som här är av betydelse och anförde som skäl

Avfallet tillhör och förvaras av konkursboet. Förvaringen av det miljöfarliga avfallet är att betrakta som miljöfarlig verksamhet enligt 1 § första stycket 2. miljöskyddslagen. Föreläggandet har således riktats mot utövaren av den miljöfarliga verksamheten. Det förhållandet att konkursboet inte har medel att bekosta saneringen innebär inte hinder mot att föreläggandet riktas mot konkursboet.

som redan nämnts gäller för närvarande att, om det rör sig om avfallsförvaring eller annan verksamhet som bedöms innebära att miljöfarlig verksamhet alltjämt pågår, så blir konkursboet ansvarigt för att återställning eller sanering sker. Detta är helt i enlighet med vad som sägs i de ovan redovisade rättsfallen. En följd av konkursboets ansvar blir att kostnader som

har uppstått för återställning eller sanering alltså är att hänföra till massagäld.

En helt annan sak är prövningen av om och i vilken omfattning det skäligen kan fordras att konkursboet, enligt 5 § miljöskyddslagen, åläggs att vidta återställnings- eller saneringsåtgärder tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och miljömässigt motiverat; se avsnittet om återställning och sanering.

Av regerings- och koncessionsnämndsfallen framgår ovan det inte, utöver i fallet med kommanditbolaget Friherren 50, uttryckligen att en sådan skälighetsbedömning har gjorts. Eftersom bedömningen görs innan föreläggandet utfärdas och då klagandena inte argumenterat i frågan, kan det dock te sig förklarligt att skälighetsbedömningen inte har kommit till självständigt uttryck i beslutsmotiveringarna.

2.2.5 Räddningstjänstlagen och sanering

Enligt räddningstjänstlagen 19861102 med avses räddningstjänst de räddningsinsatser staten eller som kommunen skall svara för vid olyckshändelser och överhängande fara för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön. Som exempel på olyckshändelser nämns i förarbetena prop. 198586170 s. 62 bränder, explosioner, skred, ras, översvämningar, oväder och utflöden av skadliga ämnen. I det sistnämnda fallet kan det bli aktuellt med saneringsåtgärder med därav uppstående kostnader som alltså staten eller en kommun skall svara för enligt lagen. Med andra ord skall alltså dessa räddningskostnader inte utkrävas av den som eventuellt är ansvarig enligt miljöskyddslagen. . Det är att märka att skyldigheten för staten eller en kommun att göra en räddningsinsats endast föreligger, om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripan-

de, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen.

3. smzunmspxonnmnnu ocn m ränxam LÖSNING

3.1 Bakgrund till problemen

Under redogörelsen för gällande ordning har sagts att miljöskadeförsäkringen inte kom att omfatta återställnings- och saneringsåtgärder s. 13 utan i stället skulle vissa sådana åtgärder finansieras över statsbudgeten.

Sålunda har Statens naturvårdsverk fått medel anslagna för bekostande av sådana åtgärder. Från och med budgetåret 19911992 uppgår anslaget till 25 miljoner kronor per år för att genomföra ett femårigt utvecklingsarbete avseende sanering och återställning av miljöskadade områden. Medlen har ställts till Naturvårdsverkets förfogande på det s.k. B 13-anslaget. I regleringsbrevet för budgetåret 19911992 har regeringen angett att B 13-anslaget får användas även för handräckningskostnader då en tillsynsmyndighet förordnat om rättelse på den ansvariges bekostnad enligt 41a § eller begärt handräckning enligt 47 § miljöskyddslagen hos kronofogdemyndighet.

I ett beslut den 11 juni 1992 om ändring av regleringsbrevet för budgetåret 19911992 avseende anslaget B 13 har regeringen föreskrivit att ytterligare 10 000 000 kr. skall tillföras anslaget. -Medlen disponeras av Naturvårdsverket för kostnad för åtgärd, när den som enligt 5 § första stycket sista meningen miljöskyddslagen är skyldig att avhjälpa olägenhet inte fullgör sin skyldighet.

I november 1991, alltså före den beviljade extra medelstilldelningen som nämns i föregående stycke, hemställde Naturvårdsverket hos regeringen, då det fann att nödvändiga utbetalningar för handräckningskostnader snabbt urholkade B 13-anslaget, om extra medelstilldelning samt att det skulle tillkallas utreden

ning med uppgift att föreslå en ordning som säkerställer att den som orsakar kostnader för sanering också betalar dessa kostnader.

Till stöd för sin hemställan anförde Naturvårdsverket i huvudsak följande.

Bakgrunden till det femåriga utvecklingsarbetet som beslutats av regering och riksdag prop. 199091 resp. JoU 19909130 är att det på ett stort antal platser i Sverige finns gamla avfallsupplag samt förorenade markområden och bottensediment, vilka utgör ett hot mot människors hälsa och miljön genom att urlakning efter hand sker. Det är mycket angeläget att finna metoder och få till stånd projekt för återställning och områdena. pågår sanering av Pilotprojekt beträffande gruvavfall i Saxdalen och Saxberget samt med fiberbankar i Emåns vattensystem. Det sistnämnda projektet som från miljö- och kompetensuppbyggnadssynpunkt är mycket angeläget, och som även tilldragit sig internationellt intresse, kan dock inte genomföras på grund av den osäkerhet som råder beträffande i vilken omfattning B 13-anslaget kommer att tas i anspråk för handräckningskostnader. Ianspråkstagandet har från och med budgetåret 199091 ökat kraftigt. Handräckningsärendena rör normalt företag som gått i konkurs. Tillgångarna i konkursbona räcker inte till för att bekosta omhändertagande av kvarlämnade kemiska produkter. Den bakomligggande orsaken till utvecklingen är förmodligen det ökade antalet konkurser till följd av lågkonjukturen i kombination med ökad miljömedvetenhet. För handräckning ianspråktogs 1 936 000 kronor budgetåret 198990 och 3 716 000 kronor budgetåret 199091. Naturvårdsverket har varit restriktivt och medel har därför endast används för att undanröja akuta risker för människors hälsa och miljön. Detta innebär att problem normalt kvarstår även efter Naturvårdsverkets insats och att det verkliga behovet av medel sålunda betydligt överstiger vad som tagits i anspråk. Sam-

hållet kan rimligen inte underlåta att vidta skyddsåtgärder. -Dock är Naturvårdsverket den uppfattav ningen att den som orsakar att behov av sådana åtgärder uppstår också skall stå kostnaden för dem.

Naturvårdsverket har vidare i oktober 1992 upplyst att det hittills, eller under de senaste fyra åren, tagits i anspråk sammanlagt nio miljoner kronor för handräckningskostnader, att det har rört sig om medel endast till täckande av akuta saneringsåtgärder samt att de anspråk som framställts uppgår till sammanlagt 18,5 miljoner kronor.

I det följande kommer under särskilda rubriker att tas upp till behandling de tänkbara lösningar och de problem som jag anser vara förenade med de s.k. handräckningskostnaderna, nämligen att låta det vara som det är i dag, att införa förmånsrätt i konkurs för saneringskostnaderna, att kräva ställande av säkerhet för dem, att tillskapa en fond ur vilken ersättning till täckande av kostnaderna kan tas eller att utvidga det nuvarande miljöskadeförsäkringssystemet till att omfatta även saneringskostnaderna.

3.2 Låta det vara som i dag

Det finns ett tungt argument som talar mot att ändra dagens system, som innebär att staten eller m.a.o. skattebetalarna betalar, och det är att det kan te sig omotiverat att tillskapa ett särskilt regelsystem för de hittills förhållandevis ringa medelsutbetalningar som har skett för s.k. handräckningskostnader. Vidare skulle Naturvårdsverkets bekymmer med att förutse i vilken omfattning som B 13-anslaget kommer att behöva tas i anspråk i och för sig kunna lösas att ett genom särskilt anslag för dessa kostnader inrättades.

Mot att låta det vara som i dag talar dock det rimliga i att det bör vara den som förorenar som också, så

långt det är möjligt att åstadkomma, får betala med anledning därav uppkomna kostnader. Därtill kommer det förhållandet att enstaka, mycket kostsamma saneringsfall kan inträffa, dvs. fall som mer eller mindre kan betecknas som katastroffall, BT-Kemi i Teckomatorp är ett känt sådant fall. Sett över en längre tidsperiod är kostnadsbilden sannolikt därför en annan än den som vi ser i dag.

Jag anser därför inte att en ändring av vad som i dag gäller redan i detta tidiga skede av diskussionen bör avfärdas.

3.3 Införa förmånsrätt i konkurs

En möjligen framkomlig väg att öka den enskilde förorenarens ansvar skulle i konkursfallen kunna vara att, som antytts i direktiven, låta statens fordran med anledning av handräckning utgå med förmånsrätt ur tillgångarna i konkursboet. Emellertid är det i regel konkursboet, i de fall som här är av intresse, som fortsätter att bedriva den miljöfarliga verksamheten antingen genom att fortsätta den faktiska driften eller genom att boet förvarar avfall eller dylikt, och statens fordran är därför att bedöma som en fordran riktad mot konkursboet, eller med andra ord en massafordran se avsnitten 2.2.2 och 2.2.4.

Massafordringar, fordringar på konkursboet, skall betalas före konkursfordringarna, dvs. fordringarna på konkursgäldenären, även före konkursfordringar med bästa förmånsrätt. Anledning att lagstifta förmånsom rätt för ifrågavarande fordringar skulle därför endast kunna vara för handen, antingen när konkursboet inte kan anses bedriva någon miljöfarlig verksamhet, eller när en företagare har gått i konkurs efter det att det förordnats om rättelse begärts handräckning på hans bekostnad och saneringen, med därav följande kostnader, redan är genomförd vid konkursutbrottet.

De nu berörda undantagsfallen kan i praktiken knappast vara så frekventa att det skulle innebära någon nyttoövervikt att införa förmånsrätt för dem. Detta desto mindre som det kan antas att det i dessa fall ändå inte finns några tillgångar i konkursboet att göra gällande förmånsrätten i. Dessutom kan det från allmänna konkursrättsliga synpunkter starkt ifrågasättas om staten på detta sätt skall gynnas framför andra konkursborgenärer.

Slutligen kan det anmärkas att Insolvensutredningen nyligen lagt sitt slutbetänkande Lag om företagsrekonstruktion, SOU 1992113 vari bl.a. föreslås att statens nu gällande förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen 1970979 för fordringar på skatter och avgifter skall avskaffas se a a s. 328-336. Detta talar inte för att införa en ny förmånsrätt för andra statliga fordringar.

Jag anser således inte att införandet förmånsrätt, av som rättsläget är i dag, är en lämplig väg att öka ansvaret för den enskilde företagaren.

3.4 Krav på ställande av säkerhet

En lösning där den ansvarige åläggs att ställa säkerhet för framtida återställningskostnader kan ifrågasättas på den grunden att kostnaden för att hålla säkerheten inte skulle stå i proportion till det antal fall som det kan förväntas att säkerheten behöver tas i anspråk för just nu ifrågavarande ändamål.

Krav på ställande av säkerhet är en lösning som passar bäst för företag där det går att förutse att den verksamhet som bedrivs kommer att avslutas inom en viss tid med att återställning behöver ske jfr 18 § naturvårdslagen där ställande av säkerhet förekommer i täktverksamhet som ju regelmässigt avslutas med att återställning behöver ske.

Det skulle vidare innebära stora praktiska svårigheter om alla företag som bedriver miljöfarlig verksamhet skall omfattas av en skyldighet att ställa säkerhet för just nu ifrågavarande fall. Kontrollen av säkerheterna skulle dra stora resurser och det skulle knappast vara möjligt att låta skyldigheten omfatta företag som inte ens är anmälningsskyldiga.

Det kan dock finnas anledning att ta upp frågan om ställande av säkerhet vid miljöfarlig verksamhet eller vissa typer av sådan verksamhet i ett större sammanhang, vilket synes komma att ske inom den pågående utredningen av miljöskyddskommittên ME 198904 enligt den utredningens direktiv.

3.5 Fond eller försäkring

Miljöskadeförsäkringen finns redan. Vad departementschefen uttalade vid försäkringens tillkomst beträffande fördelarna med en försäkringslösning framför en fondlösning se ovan avsnitt 2.1.1 har alltjämt bärkraft.

Jag anser därför, förutsatt att det går att åstadkomma ett försäkringsåtagande med rimliga villkor, att om valet står mellan en fond- eller en försäkringslösning så bör den senare lösningen väljas.

3.6 utvidgning av miljöskadeförsäkringssystemet

Redan av det hittills sagda kan den slutsatsen dras att jag anser att en utvidgning av miljöskadeförsäkringssystemet är den lämpligaste av de tänkbara lösningar som har redovisats. Då har jag bortsett från det i och för sig tänkbara alternativet, en obligatorisk ansvarsförsäkring inom miljöskyddsområdet med de jämkningar som i så fall behövs för att inbegripa skadeförebyggande åtgärder som kommer att tas upp till övervägande under ett senare skede av utredningen.

Det nuvarande Försäkringskonsortiet är positivt till att pröva möjligheten till en ändamålsenlig försäkringslösning av handräckningsproblematiken. Många komplexa frågor som framkommit under utredningens hittillsvarande arbete måste dock lösas innan något konkret förslag till en tänkbar försäkringslösning föreligger.

Vad är det då för problem som uppstår om alternativet med en utvidgning av miljöskadeförsäkringssystemet väljs Och hur skall dessa problem lösas

För konkursfallens del föreligger det redan i dag komplikationer. Bl.a. kan det som justitierådet Bengtsson har anfört i det i NJA 1984 s. 602 refererade rättsfallet se avsnitt 2.2.4 ovan te sig godtyckligt och svårförutsebart för borgenärerna att staten kan, genom att upprepa ett tidigare mot konkursgäldenären riktat saneringsåläggande mot konkursboet, omvandla ordien när fordran till en massafordran. En massafordran för saneringskostnader innebär bl.a. också en tyst realbelastning på boet och detta utan att det framgår av lagen.

Det är inte heller alltid lätt att avgöra när det är skäligt enligt 5 § miljöskyddslagen att ålägga ett konkursbo att sanera fastigheten. Är det exempelvis skäligt att låta ett konkursbo stå för saneringen som inte har bidragit till produktionen av avfallet och som ju inte har något annat val än att ta hand om konkursgäldenärens tillgångar och förpliktelser sådana dessa är vid övertagandet

I detta sammanhang föreligger ytterligare ett problem, som blir av större betydelse när det gäller att få en försäkringslösning till stånd, nämligen det förhållandet att en sanering kan innebära att fastigheten ökar i värde. Detta skulle kunna utgöra ett problem eftersom det inte alltid är rimligt att en värdeökning på

en fastighet till följd av en sanering som har bekostats med försäkringsmedel utan vidare skall tillkomma fastighetsägaren.

Att värdeökningen tillfaller fastighetsägaren kan särskilt bli fallet om utövaren av verksamheten och fastighetsägaren inte är samma person. Situationen är då den, vid en konkurs där konkursgäldenären hyrt fastigheten, att försäkringsgivaren, vid brist på medel i boet till betalning av saneringskostnaderna, får bekosta och genomföra saneringen utan att därför ha någon rättslig möjlighet att senare kräva fastighetsägaren på ett belopp som motsvarar värdeökningen på fastigheten.

Problemet är mindre för det fall fastigheten tillhör konkursgäldenären, eftersom försäkringsgivaren då skulle träda in i statens rätt och således kunna i konkurrens med övriga massaborgenärer kräva betalning för vad som utbetalts ur miljöskadeförsäkringen för saneringskostnader och på så sätt ibland erhålla betalning angående att statens fodran är en massafordran se avsnitt 2.2.4.

Anledningen till att jag här har uppehållit mig vid den konkursrättsliga problematiken och vad som är skäligt enligt miljöskyddslagen är den oklarhet som i vissa situationer alltjämt råder beträffande frågan om vem som är ansvarig enligt 5 § miljöskyddslagen se avsnitt 2.2.2 ovan och följaktligen även vem som eventuella förelägganden m.m. skall riktas mot. Vad lagrådet anförde i prop. 19878885 s. 339-340 om ytterligare överväganden i dessa frågor har fortfarande aktualitet se s. 30. Dessa oklara förhållanden utgör ett särskilt problem, eftersom de försvårar utformningen av en försäkringslösning.

En lösning på problemet med en fastighets värdeökning skulle kunna vara att i ett tillägg till 5 § miljö-

skyddslagen föreskriva att en fastighetsägare svarar solidariskt med verksamhetsutövaren, i vart fall för olägenheter som kommer att kvarstå även efter det att verksamheten har upphört. Förelägganden enligt 40 S och förordnanden om rättelse på den ansvariges bekostnad enligt 41 a § samt anmodan enligt 47 § 3 stycket miljöskyddslagen skulle då kunna riktas även mot fastighetsägaren. Om fastighetsägaren sedan inte frivilligt betalar saneringskostnaden, med den antydda nu ordningen, kan tillsynsmyndigheten begära verkställighet av beslutet om betalningsåläggande hos kronofogdemyndigheten jfr vad som sägs under avsnitt 2.2.4 i redogörelsen för rättsfallet i högsta domstolen.

Låter man det i övrigt det är i dag, alltså vara som att kostnaderna för sanering kan av staten eller i statens ställe försäkringsgivaren göras gällande som massafordran, återstår, utöver de rent konkursrättsliga problem som detta innebär, att göra en skälighetsbedömning enligt 5 § miljöskyddslagen.

Såväl regeringen som Koncessionsnämnden för miljöskydd har funnit att hinder inte möter mot att rikta förelägganden mot konkursbon i de situationer som här är av intresse jfr avsnitt 2.2.4. Även om det mot avgörandena kanske skulle kunna riktas viss kritik, kan alltså för dagen frågan om skälighetsbedömningen sägas vara hanterbar.

Närmare överväganden om var ansvaret enligt 5 § miljöskyddslagen bör ligga i olika situationer, med beaktande av även de rent konkursrättsliga frågorna, skulle kunna föranleda ändringar i vad som ovan sagts. Frågan om fastighetsägarens solidariska ansvarighet med verksamhetsutövaren, som förekommer i utländska rättssystem, har naturligtvis vidare aspekter än de som närmast är aktuella i detta sammanhang. En sådan

ansvarighet skulle kanske kunna utgöra ett alternativ till en utvidgning av miljöskadeförsäkringssystemet.

Att göra dessa överväganden synes dock inte ingå i mitt utredningsuppdrag och det är inte heller nödvändigt att göra dem för att kunna åstadkomma en försäkringslösning. Jag lämnar dem därför åt sidan.

Den reflektionen kan dock göras, att för det fall det skulle bli aktuellt att ta ett helhetsgrepp på 5 § miljöskyddslagen, så bör nog inriktningen vara den att i möjligaste mån söker åstadkomma överensstämmelse man mellan ansvaret i 5 § miljöskyddslagen och det ansvar som gäller för skador enligt miljöskadelagen se avsnitt 2.1.2 ovan. Detta bör vara en uppgift för miljöskyddskommittén.

En annan fråga som synes kunna förorsaka problem är den närmare bestämningen av vilka som skall ingå i kretsen av betalare till miljöskadeförsäkringen, om försäkringen utvidgas till att omfatta även de s.k. handräckningsfallen. Utgångspunkten är ju att förorenaren skall betala. Frågan uppkommer nämligen om det är andra än de som i dag bidrar till försäkringen som orsakar kostnader för sanering

Ett argument för att så skulle vara fallet är att de som i dag bidrar till försäkringen med de högsta beloppen, vissa större företag, i vart fall inte hittills har belastat staten med kostnader för sanering. I den nuvarande betalarkretsen ingår dessutom staten och kommuner, vilka inte kan gå i konkurs.

Mot det nyss sagda talar att om det skulle bli aktuellt att utvidga försäkringen så skulle denna, inte bara när det gäller person- och sakskada, utan också när det gäller saneringskostnader delvis få karaktären av en katastrofförsäkring. Det kan därför, i allt väsenligt, tyckas rimligt att större företag, som ju

om försäkringen skulle behöva tas i anspråk för ifrågavarande ändamål sannolikt har orsakat större kostnader per försäkringsfall, får bidra med högre belopp till försäkringen.

För ordningen att behålla dagens betalarkrets talar också att om sanering genomförs så kommer ibland skador som skulle ha uppstått på tredje mans egendom att förhindras. Dessa tredjemansskador skulle i vissa fall medföra att försäkringsfall enligt den nuvarande miljöskadeförsäkringen föreligger. Att sanering genomförs innebär således i dessa fall en besparing i försäkringen.

Till detta kommer att kostnaderna, som sådana, dessutom torde bli mindre om skadorna förebyggs.

Om man väljer en ordning med en annan betalarkrets än när det gäller miljöskadeförsäkringen i övrigt, synes det inte innebära några större svårigheter att undanta staten och kommunerna från bidragskyldighet till den del som belöper på saneringskostnader.

Härtill kommer att försäkringskonsortiet, om det i ett senare skede av utredningen skulle bedömas nödvändigt att ändra betalarkretsen, har förutskickat att detta går att åstadkomma. Konsortiet har byggt upp ett register som omfattar alla som bedriver tillståndspliktiga och anmälningsskyldiga verksamheter enligt miljöskyddslagen. Att blanda in verksamheter som inte ens är anmälningsskyldiga torde dock inte låta sig göra.

Jag anser således att även problemet med betalarkretsen går att lösa.

Det har från miljöskadekonsortiets sida framförts synpunkter, med anknytning till betalarkretsen, nämligen att om mi1jöskadeförsäkringssystemet utvidgas till att omfatta även de s.k. handräckningsfallen så bör två

separata försäkringar konstrueras. Saneringsfallen bör få sina egna försäkringsbelopp, försäkringsvillkor och premiesättning.

Enligt min mening har en utvidgning av miljöskadeförsäkringssystemet till att omfatta handräckningskostnader ett sådant samband med den nuvarande försäkringen att om vinsten med en försäkringslösning framför en fondlösning administration,skadereglering m.m., jfr avsnitt 2.1.1 och 3.5 inte skall gå förlorad, så bör det vara samma försäkringsgivare för såväl person- och sakskada som saneringskostnader.

Vilka försäkringsbelopp som bör gälla får däremot göras till föremål för närmare diskussion. Detsamma gäller premiesättningen och den uppsättning försäkringsvillkor som måste utformas.

I sammanhanget vill jag nämna att avgränsningen av vilka saneringsåtgärder som skall omfattas av en försäkring såväl per definition som i tiden kräver grannlaga överväganden.

Klart får anses vara att ett saneringsbehov vars uppkomst är att hänföra till tid före miljöskyddslagens ikraftträdande, den 1 juli 1969, inte skall omfattas. Detsamma gäller fall där handräckningsförfarandet har påbörjats före ikraftträdandet av de nödvändiga lagändringarna.

För att avgränsa de ersättningsbara fallen från de icke ersättningsbara är det vidare tänkbart att göra ersättningsrätten beroende av att förutsättningarna för tillämpning av 41 a § eller 47 § tredje stycket miljöskyddslagen är för handen. Härigenom skulle rätten till ersättning kunna begränsas till fall då verksamhetsutövaren har brutit mot miljöskyddslagens bestämmelser eller, för fall då tillstånd till verksamheten föreligger, mot villkoren i tillståndet.

Genom att i försäkringsvillkoren ta in en definition av vad som avses med saneringsåtgärder skulle man ytterligare kunna avgränsa de ersättningsbara fallen från icke ersättningsbara. Enligt min mening bör definitionen inriktas på att såsom ersättningsbara endast betrakta sådana fall där åtgärder är nödvändiga för att i förebyggande syfte undanröja skador eller risk för skador på omgivningen. om avfallet inte utgör någon fara för omgivningen där det ligger bör försäkringsmedel således inte tas i anspråk.

Vidare bör insatser enligt räddningstjänstlagen undantas, eftersom den lagen i huvudsak omfattar annat än kostnader för sanering. Det innebär att det krävs mer omfattande överväganden för att ändra den lagen än vad som kan anses ligga inom mitt uppdrag.

Om man väljer lösningen att anknyta ersättningsrätten till tillämpningen av 41 a § och 47 § miljöskyddsla-. gen, uppkommer ytterligare en fråga som behöver övervägas, nämligen vad som skall hända det framkommer om

att verksamhetsutövaren under lång tid har brutit

en mot miljöskyddslagens bestämmelser eller villkoren ett tillståndsbeslut utan att tillsynsmyndigheten, dvs. staten eller kommun, reagerat och därigenom begränsat saneringskostnaderna.

En tänkbar lösning på problemet är att ersättning för sådana fall inte skall utgå och att frågan får för fall av oenighet mellan staten och försäkringsgivaren, eventuellt efter yttrande av en särskilt upprättad skadenämnd, avgöras av en skiljenämnd. I samma ordning skulle även övriga mellan staten och försäkringsgivaren uppkommna tvistiga frågor kunna lösas.

Det kan också vara tänkbart, för att motverka att sådana situationer överhuvudtaget uppstår, att en kortare preskriptionsfrist införs.

som slutord kan följaktligen sägas att jag anser att en utvidgning av miljöskadeförsäkringssystemet är en tänkbar lösning av den del av utredningsuppdraget som hänför sig till de s.k. handräckningsfallen. Jag återkommer med mitt slutliga förslag i frågan i samband med mina förslag rörande utredningsuppdraget i övrigt.

Bilaga

Kommittédirektiv

lêålfââ E57

Dir. 199213

Översyn av miljöskadeförsäkringen

m.m.

Dir. 199213

Beslut vid regeringssannnantréide 1992-02-13.

Chefen för miljö- och naturresursdepartemcntet, statsrådet Johansson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att göra en översyn av reglerna om miljöskadcförsäkring och för lämna förslag till att finansieringen av vissa åtgärder mot miljöskador. Utredaren skall utvärdera miljöskadcförsäkringen i dess nuvarande form. Han skall därvid lämna förslag till formerna och villkoren för försäkringen. Frågan om att utvidga försäkringen till att gälla annan verksamhet än sådan omfattas som av miljöskyddslagen ;kall övervägas. Som en viktig del utredarens uppdrag ingår frågan av att närmare studera .ömvem som i praktiken skall finansiera och bekosta sanering när ett föreen ag i konkurs eller som inte längre bedriver verksamhet har lämnat kvar milöfarliga kemikalier och andra miljöfarliga rester inom anläggningen. Utreiaren bör lämna förslag till hur denna fråga skall lösas inom för ramen en itbyggd miljöskadeförsäkring.

hkgrund

Enligt 5 § miljöskyddslagen 1969387 är den utövar miljöfarlig verksom amhct skyldig att vidta skyddsåtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övsom skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. ikyldigheten kvarstår även efter det att verksamheten har upphört. Även m ett sådant krav i princip alltid kan upprätthållas miljöfarlig verkmot en amhet som har pågått efter miljöskyddslagens ikraftträdande, kan det i raktiken vara svårt att i vissa fall upprätthålla principen. Erfarenheterna ar visat att en verksamhet, t.ex. gruwerksamhet, en kan förorsaka skador omgivningen långt efter det att själva verksamheten har upphört. Verk-

samheten kan ha avslutats vid en tid när kraven försiktighetsåtgärder var annorlunda än i dag. Även andra omständigheter kan göra det svårt att säkerställa att verksamhetsutövaren fullgör sina skyldigheter när företaget inte längre existerar och någon ansvarig person inte längre finns kvar. Enligt miljöskadelagen 1986225 har den som utövar verksamhet på en fastighet i princip ett strikt skadeståndsansvar för de skador som uppkommer i omgivningen grund av verksamheten. Det kan emellertid vara svårt för den skadelidande att alltid erhålla ersättning med stöd av lagen. Skadevållaren kan t.ex. vara insolvent. En annan svårighet är att miljöskadorna kan vara sådana att det ibland inte är möjligt att slå fast vem som är skadevållare.

1988 års miljöproposition Riksdagen behandlade år 1988, efter förslag från regeringen i 1988 års miljöproposition prop. 19878885, bl.a. frågor om ansvar för återställning efter gamla miljöskador och bidrag till sådana åtgärder samt ersättning till skadelidande från en miljöskadeförsäkring. Förslagen i 1988 års miljöpolitiska proposition byggde ett förslag från MiIjöskadefondutredningen. Utredningen föreslog i sitt betänkande SOU 198715 Miljöskadefond att en miljöskadefond skulle inrättas. Fonden föreslogs ha två huvudsakliga uppgifter. Från fonden skulle ersättning kunna lämnas för person- och sakskador, som hade orsakats av miljöstörningar i de fall skadestånd inte kunde betalas eller utgå enligt miljöskadclagen. Miljöskadefonden skulle också bekosta återställningsåtgärder efter gamla miljöskador. Fonden föreslogs bli finansierad genom avgifter större utsläpp av vissa miljöfarliga ämnen. l propositionen konstaterades att åtgärder behövde vidtas i enlighet med vad utredningen redovisade. En annan lösning än den utredningen föreslagit valdes dock för finansieringen av åtgärderna. I fråga om åtgärder för återställning grund av gamla miljöskador föreslogs att miljöskyddslagen skulle förtydligas så att det av lagen direkt framgår att ansvaret kvarstår även efter det att verksamheten har upphört. Samtidigt föreslog regeringen i stället för utbetalning genom en fond att allmänna medel skulle kunna tas i anspråk för sådana återställningsåtgärder av miljöskador som uppkommit grund av verksamhet som upphört före miljö-

skyddslagens tillkomst. För ändamålet inrättades ett nytt anslag, Åtgärder

mot miljöskador. För att täcka behovet av ersättning för person- och sakskador föreslog regeringen en försäkringslösning i form av en kollektiv försäkring. Detta förslag gav den skadelidande rätt till ersättning enligt i huvudsak samma princi-

per som utredningen hade föreslagit. En försäkring hade enligt föredragande departementschefen administrativa fördelar framför utredningens förslag. Om en kollektiv försäkring inte skulle utfalla väl, fick en försäkringslösning av mera traditionellt slag eller en fondlösning övervägas enligt föredraganden. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag.

Gällande ordning

Åtgärder gamla miljöskarlor

mot Som nämnts beslutade riksdagen år 1988 att anslå allmänna medel nyss som skall användas för efterbehandling av miljöskadade områden. Frågan behandlades också i 1991 års miljöproposition. Riksdagen ställde sig bakom ett förslag om ett femårigt program för sanering och återställning av miljöskadade områden. För budgetåret 199192 finns under fjortonde huvudtiteln, miljödepartementet, ett reservationsanslag, B 13, 25 miljoner kr för sådana åtgärder. Medlen disponeras av statens naturvårdsverk för sådana efterbehandlings- och sancringsâtgärder för vilka något ansvar skäligen inte kan utkrävas enligt miljöskyddslagen eller annan lagstiftning. De får användas för att vidta de åtgärder som krävs för att undvika allvarliga effekter i miljön.

Miljöskadcfärsükrirrg ns konstruktion Till följd 1988 års miljöpolitiska proposition infördes fr.o.m. den 1 juli av 1989 särskilda föreskrifter om miljöskadeförsäkring i 65-68 §§ miljöskyddslagen och i förordningen 1989365 om miljöskadeförsäkring. För ersättning i vissa fall till den som har lidit skada enligt miljöskadelagen, skall det finnas miljöskadeförsäkring. Försäkringsvillkoren skall en godkännas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Den bedriver miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd eller anmälan som enligt miljöskyddslagen skall bidra till miljöskadeförsäkringen med belopp som fastställs av regeringen. Genom miljöskadeförordningen har fastställts vilka verksamhetsutövare som skall bidra till försäkringen och bidragsbeloppens storlek. Från försäkringen betalas ersättning till den som lidit skada för sådan person- eller sakskada som avses i miljöskadelagen, under förutsättning att rätt till ersättning enligt miljöskadelagen föreligger, men skadestånd inte kan erhållas grund av att skadevållaren inte kan betala eller att rätten till ersättning har gått förlorad, eller det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.

Enligt försäkringsvillkoren utgår emellertid ingen ersättning för skadan, den störning har orsakat sakskada har inträffat före den 1 juli om som en 1989. den 25 maj 1989 godkänt villkoren för miljö- Regeringen har genom beslut skadeförsäkringen. Av villkoren framgår att för skador som skall hänföras till och försäkringsår är ansvaret begränsat till 200 miljoner kr. ett samma Försäkringsbolagcn Folksam, Skandia, Wasa, Trygg-Hansa och Länsförsäkringsbolagcn har tillsammans bildat ett miljöskadekonsortium. Detta konsortium tillhandahåller den miljöskadeförsäkring som verksamhetsutöär skyldiga att bidra till enligt vad regeringen bestämmer. varna regeringen den 18 oktober 1090 dels förordnat ledamöter i mil- Vidare har jöskadeförsäkringens skadenämnd, dels fastställt arbetsordningen för denna nämnd. Nämnden har utlåtande i principiella eller tvistiga skadeeratt avge sättningsfall enligt villkoren för miljöjskadeförsäkringen. Nämnden är samföreträdare för försäkringsbolagen, de betalningspliktiga och allmansatt av männa intressen. Som ordförande och vice ordförande, vilka skall vara opartiska, har ordinarie domare utsetts. I nämnden ingår också en medicinsk ex-

perl. bidragspliktiga har bildat förening för dem skall betala bidrag De en som miIjöskadeförsäkringen, Föreningen för miljöskadeförsäkring. De årliga till från de bidragspliktiga uppgår till sammanlagt drygt 25 miljoner kr. bidragen Miljöskadcförsäkringen del bolagens totala ansvarsförsäkringsverkär en av och avgifterna utgör riskpremier inte fonderas särskilt. samhet som

Skäl för en överyn

Anslaget för åtgärder mot miljöskador

Statens naturvårdsverk har i november 1991 hos regeringen hemställt om bestrida handräckningskostnader för budgetåret särskilda medel för att ytterligare medel för ändamål på tilläggsbudget för 199293 samt om samma budgetåret 199192. Naturvårdsverket har vidare hemställt att regeringen tillkallar utredning med uppgift att föreslå ordning som säkerställer att en en förorsakar kostnader för sanering också betalar dessa kostnader. de som Som skäl för sin begäran anför naturvårdsverket följande. Det senaste årets utveckling har inneburit fler konkurser än tidigare i mindre och medelföretag i sin verksamhet har hanterat miljöfarliga kemikalier. Tillstora som gångarna har inte räckt för att ta hand kvarlämnade kemiska produkter. om i flera fall fråga kvalificerat toxiska ämnen där akuta risker förelig- Det är om vid underlåtande åtgärda situationen. Samhället kan inte rimligen unger att derlåta vidta skyddsåtgärder. Behovet medel för sådana åtgärder är att av närvarande B 13-anslaget urholkas grund av att medlen tas i för stort.

anspråk vid företagsnedläggelser. Under år 1991 har behov av medel överstigande 14 miljoner kr anmälts till verket. Under budgetåret 199091 har 3 716 000 kr utbetalats. En fortsatt användning av medel från anslaget B 13 gör det omöjligt att fortsätta de kommande årens arbete med att åtgärda miljöskadade områden gruvavfall, fiberbankar m.m. i enlighet med den plan som behandlades i samband med 1991 års niiljöpolitiskzt beslut. Finansieringen av de åtgärder som Naturvårdsverket redovisat för handräckning 111.111. bör som verket framhållit inte finansieras genom ianspråktagande av B l3-anslaget eller motsvarande anslag. Om akuta insatser behövs sedan en verksamhet avslutats utan att miljöfarliga produkter eller liknande har omhändertagits kan en tillsynsmyndighet vidta åtgärder den försumliges bekostnad och kräva ersättning honom av för kostnaderna. Om ett sådant krav skall kunna drivas med framgång krävs dock antingen att förorenaren har tillräckliga tillgångar eller att det finns en försäkring som täcker kostnaderna. Ofta kan man räkna med att inget av de båda alternativen står till buds. Motsvarande gäller i fråga ingripanden om för att motverka skador som kan uppkomma sikt. Om företaget har gått i konkurs får det allmänna oftast stå för kostnaderna. Situationen är likadan i de fall miljöfarliga rester har blivit kvar vid anläggningen efter en företagsncdläggelsc. Det finns mot den angivna bakgrunden anledning att- utan att rubba principen om förorenarens ansvar överväga frågan om miljöskade- försäkringen bör utvidgas till att avse obligatorisk försäkring som kan utnyttjas vid förctagsncdläggelser.

M iüärkadcpårzräkrirtgcrz

Hittills har bara ett tjugotal skadeanmälningar inkommit till miljöskadekonsortict. Flera dessa lär avse sådana fall då ersättning inte kan utgå därav för att den ansvarsgrundande skadeorsaken ligger i tiden före den ljuli 1989, då bestämmelserna om miljöskadeförsäkring trädde i kraft. Själva skadan kan dock ha inträffat efter denna tidpunkt. I andra fall uppfylls inte miljöskadelagens villkor för rätt till ersättning. I ett fåtal återstående fall kan ersättning komma att utgå. Någon ersättning har hittills inte utgått och kritik har framförts mot premiesättningen. Föreningen för miljöskadeförsäkring har anfört att miljöskadekonsortiet med nu rådande ordning i praktiken har erhållit monopol miljöskadeförsäkringen. Föreningen anser att det är möjligt att införa ett vinstdelningssystem så att en del av den årliga premien efter årets slut återgår till betalarna, om inga eller ringa ersättningsbelopp har utgått under året. På detta sätt kan enligt föreningen en följsamhet åstadkommas mellan bidragen och ersättningarnzi. Föreningen har också föreslagit att försäkringsskyddct

skall upphandlas för begränsade tidsperioder, förslagsvis tre återkommande upphandling skall skc i fri konkurrens mellan såvil svenska år, och att denna försäkringsbolag. Föreningen har understrukit att cn lösning som utländska inte kommer medföra att den skadelidandes ställning av skisserad modell att

försämras. för miljöskadeförsäkring har enskilda betalnings- Vid sidan av Föreningen kritik har bl.a. tagit sikte på att premiens pliktiga framfört kritik. Denna företagens investeringar för att förbättra miljön storlek inte tar hänsyn till ersättningsberättigade är för snäv. och att kresten av Miljöskadekonsortiet har anfört miljöskadeförsäkringen till stora deatt katastrofftärsiikring och att ett system med vinstdelning inte passar lar är en försäkringar. Det råder enligt konsortiet fortfarande osäför den typen av verkliga premiebehovet. Vidare har Miljöskadekomortiet pekerhet om det miljöskadeförsäkringen innebär ett åtagande av den storleksordkat att försäkringsbolag ensamt kan ta sig hela risken, ningen att inget svenskt mellan försäkringsbolagen är nödvändigt. Enligt konsorutan ett samarbete skäl ifrågasätta friare upphandlingtotalt sett tiets mening finns det att om en inte motsvarande resultat kan nås leder till en lägre kostnad eller om ett

inom nuvarande organisation.

Utredningsuppdraget

konstruktion saknar motsvarighet vid enjämfö- Miljöskadeförsäkringens obligatoriska försäkringar. Reglerna miljöskrdeförsäkrelse med andra om två år, har hittills inte lett till att någon ersättning ring, som har gällt i drygt den bakgrunden i sakens natur att systemet utvärhar utgått. Det ligger mot i kraft viss tid. Därför bör en särskild utredare deras när det har varit en

tillkallas. utredningsuppdraget skall de framställningar Utgångspunkten för vara Föreningen för miljöskadeförsäkring och andra har som naturvårdsverket, och frågan hur miljöskadeförsäkring kan utforlämnat om miljöskador en lämnats. Utredaren skall alltså mot bakgrund av de förslag som har mas miljöskadeförsäkringen bör utvidgas till att avse en obligatoöverväga om utnyttjas vid företagsnedläggelser, när det nedlagda risk försäkring som kan företaget inte kan betala saneringskostnaderna. också utvärdera och överväga formerna för niljöskade- Utredaren skall beakta konkurrensaspekterna och därvid särskilt försäkringen. Han skall i vilken ordning det kan vara lämpligt att försäkringsbolagen samverpröva

kar. i enlighet med principen om att det i En försäkringslösning skall utformas bär ansvaret för sin verksamhet. Försäkförsta hand är förorenaren som

ringen skall träda när ingen ansvarig finns eller när denne inte kan bekosta nödvändiga åtgärder. En sådan subsidiär ansvarighet bör vara kollektiv. Utredaren skall också överväga frågan om försäkringsvillkoren är i behov av ändring för att stärka de enskildas rätt till ersättning. Det kan t.ex. finnas fog för att en skada som uppkommit efter den ljuli 1989 ersätts även den om bakomliggande störning som orsakat skadan inträffat dessförinnan. Det finns naturligtvis även ytterligare möjligheter som kan övervägas i fråga om ianspråktagande av medel för att betala saneringskostnader i samband med att ett företag går i konkurs eller annat sätt upphör med verksamheten. Som exempel kan nämnas att statens fordringar vid en eventuell konkurs kan ges rätt till betalning med förmånsrätt. Det ankommer utredaren att överväga denna fråga. - Det är angeläget att som en särskild fråga överväga om en miljöskadeförsäkring fortfarande skall vara kopplad till viss lagstiftning som miljöskyddslagen eller om det är verksamhetens farlighet som skall stå i centrum. I det senare fallet kan det finnas fog för att försäkringen även skall omfatta verksamhet som inte bedrivs en fastighet. En utvidgad försäkring skulle kunna komplettera andra åtgärder för att ge allmänheten skydd mot skador orsakade av kenrikzilicr. Det bör utredas hur tillverkare, importörer och andra som hanterar kemikalier kan åläggas att vara ansvarsförsäkrade för sin produkt i de fall de inte redan har en ansvarsförsäkring. Det bör vidare utredas om försäkringsbolagen i sin verksamhet fastställer premierna ett sätt som beaktar den aktuella kemikaliens risk. Utredaren bör undersöka om det finns behov av att komplettera det nuvarande försäkringssystemet med en obligatorisk ansvarsförsäkring och i så fall lämna förslag om hur sådan en försäkring bör konstrueras. Influtna försäkringsmedel från en utvidgad försäkring bör olika sätt kunna användas såväl i skadeförebyggande verksamhet som för att ersätta uppkomna skador. Konkurrensaspektcrna måste, som Föreningen för miljöskadeförsäkring har framhållit, beaktas liksom Sveriges närmande till EG. I artikel 8 i det andra skadeförsäkringsdirektivet 88357EEC finns regler om obligatoriska försåikringar. Dessa regler medger undantag från förbudet mot bestämmelser som kräver godkännande av försäkringsvillkor för s.k. stora risker. Med anledning härav har den bedömningen gjorts att miljöskadeförsäkringen i sin nuvarande utformning inte behöver ändras med anledning av närmandct till EG. En annan typ av miljöskadeförsäkring kan leda till en annan bedömning. Det ankommer utredaren att närmare redovisa hur hans förslag förhållersig till EGs regelverk i enlighet med regeringens direktiv Dir 19885 till kommittéer och särskilda utredare angående beaktande EG-aspekterna i av verksamheten. Detta gäller särskilt såvitt försäkringsområdet och avser

EGs relevanta regler miljöskyddsområdet. Miljöskadeförsäkringssystemet som det är uppbyggt i dag belastar inte staten med kostnader. En försäkringslösning av annan typ bör inte heller den generera några kostnader för det allmänna. Det ankommer utredaren att samråda med kommittén ME 198904 om översyn av miljöskyddslagstiftningen.

Tidplan m.m. Utredaren bör senast vid utgången av år 1992 i en särskild rapport till regeringen redovisa de särskilda problem som kan vara förenade med de s.k. handräckningsfallen samt preliminärt redovisa den tänkbara inriktningen av lösning innebär ett ökat för förorenaren i sådana fall. Ett sluten som ansvar betänkande i enlighet med utredningsuppdraget skall redovisas till regeringen senast den 31 augusti 1993.

Hemställan Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen benu myndigar chefen för miljö- och naturresursdepartementet att tillkalla särskild utredare omfattad av kommittéförordningen en - 1976119 med uppgift att utreda bl.a. en utvidgning av den obligatoriska miljöskadcförsäkringen att besluta sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde utreom daren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta fjortonde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. Miljö- och naturresursdepartementet

Statens 1992

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Frihet kompetens. Grundutbildningens 37V. Psykiatrin ochdess patienter levnadsförhållanden, - ansvar- villkor i högskolan. U. vårdens innehållochutveckling.S. Reglerför risker.Ett seminarium varför om vi 38.Fristående skolor.Bidragoch elevavgifter. U. tillåter mer föroreningar inne änute. M. 39.Begreppet arbetsskada Psykisktstördas situationi kommunerna 40.Risk-ochskadehantering i statlig verksamhet Fi. -cn probleminventeringsocialtjänstens ur 41.Angående vattenskotrar. M. perspektiv. S. 42.Kretslopp Basen förhållbar stadsutveckling. M. - 4.PsykiatrinNorden i -ett jämförande perspektiv. 43.EcocyclesThe Basisof Sustainable Urban - Koncession för försäkringssammanslutningar. Fi. Development. M. Ny mervärdesskattelag. 44. Resurser förhögskolans gmndutbildning. U. Motiv.Del 45. Miljöfarligtavfall ansvar och riktlinjer. M. - - Författningstext ochbilagor. Del Fi. 46.Livskvalitetförpsykiskt långtidssjukaforskning - - Kompetensutveckling nationellstrategi. en A. kring service, stödoch vård. - Fastighetstaxering Bostadsrätter. Fi. 47.Avreglerad bostadsmarknad, Delll. Fi. m.m.- 9.Ekonomioch rätt i kyrkan.C. 48.EffektivarestatistikstymingDen statliga - 10. Ett nytt bolag för rundradiosändningar. Ku. statistikens finansiering och samordning. Fi. 1 LFastighetsskatt. Fi. 49. EES-anpassningmarknadsföringslagstiftningen. av 12.Konstnärlig högskoleutbildning. U. C. 13.Bundnaaktier. Ju. 50.Avgifter ochhögkosutadsskydd inomäldre- och l4.Mindrekadmiumi handelsgödsel. Jo. handikappomsorgen. S 15.Ledningochledarskap i högskolannågra 5l Översyn av sjöpolisen. Ju. - . perspektiv och möjligheter. U. 52.Ettsamhälle föralla.S. 16.Kroppenefterdöden. 53.Skattpådieselolja. Fi. 17.Densistaundersökningen obduktionen i ett 54. Mer för mindre nya styrformer barn-och för -- psykologiskt perspektiv. ungdomspolitiken. C. 18.Tvångsvård i socialtjänsten ansvar ochinnehåll. 55.Råd för forskning om transporter och - 19.Långtidsutredningen 1992.Fi. kommunikation. K. 20.Statens hundskola. Ombildningfrånmyndighet till Rådförforskning om transporter och aktiebolag. kommunikation. Bilagor.K. 21.Bostadsstöd till pensionärer. 56.Färjorochfarleder.K. 22.EES-anpassning av kreditupplysningslagen. Ju. 57.Beskattning av vissanaturafönnåner m.m. Fi. 23.Kontrollfrågor i tulldatoriseringen m.m. Fi. 58.Miljöskulden. En rapportom hur miljöskulden 24.Avreglerad bostadsmarknad. Fi. utvecklas om vi ingenting gör. M. 25.Utvärdering försöksverksamhcten av med3-årig 59.Läraruppdraget. U. yrkesinriktad utbildningi gymnasieskolan. U. 60.Enklarereglerförstatsanställda. Fi. 26.Rättentill folkpension kvalifikationsregleri 61.Ettreformerat åklagarväsende. Del. ochB.Ju. A internationella förhållanden. 62.Forskning ochutvecklingför totalförsvaret-förslag 27. Årsarbelstid. A. till åtgärder. Fö. 28.Kartläggning kasinospel av enligtinternationella 63.Regionala roller en perspektivstudie. C. - regler.Fi. 64.Utsikt mot framtidens regioner sjudebattinlägg. C. - 29. Smittskyddsinstitutet ny organisation för Sveriges 65.Kartboken. C. nationellasmittskyddsfunktjoner. 66. Västsverigeregioni utveckling.C. - 30.KreditförsäkringNågra aktuellaproblem.Fi. 67.Fortsattreformering av företagsbeskattningen. Del - SLLagStiftning satellitsändningar om av Fi. TV-programKu. 68.Långsiktigmiljöforskning. M. 32. Nya Inlandsbanan. K. 69.Meningsfullvistelsepå asylförläggning. Ku. 33.Kasinospelsverksamhet i folkrörelsemas tjänst C. 70.Telelag. K. 34.Fastighetsdatasystemets datorstruktur. M. 71. Bostadsförmedling i nya former.Fi. 35.Kart-ochmätningsutbildningar i nya skolformer. M. 72. Det kommunala medlemskapet. C. 36.RadioochTV i ett. Ku.

1992 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

73. Välfärdoch valfrihet service,stöd ochvårdför 105. Administrativt stödtill Försvarsmakten. Fö.

psykisktstörda. 106. Civilbefálhavama. Fö.

74.Prova privat Provning och mätteknikinom SP 107.Kulturstödvid ombyggnad. Ku.

och SMPi europaperspektiv. N. 108.VAL, Organisation Teknik Ekonomi.Ju.

75. Ekonomisk politikunder kriseroch i krig.Fi. 109. Investeringar i arrendejordbmket ochandra

76. Skogspolitiken inför 2000-talet. Huvudbetän- arrenderättsliga fragor. Ju.

kande. Skogspolitiken inför 2000-talet. Bilagor 110. Information och dennya lnformationsTeknologin

Skogspolitiken inför2000-talet. Bilagorll. Jo. straff-och pmcessrättsliga frågor m.m. Ju. - 77. Psykisktstörda i socialförsäkringen ett lll. Den framtida skogsvårdsorganisationen. Jo. kunskapsunderlag. 112. Administrationen i kanslihuset.

Utredningen om vissa internationella insolvens- Klara administrationen Bilaga.Fi. . fragor.Ju. 113.Lagom förctagsrekonstruktion. Ju.

Statens fastigheter och lokaler ny organisation. 114. Malmöregionens trafiksystem. Överenskommelse . - Ft om åtgärder i trañkensinfrastruktur. K.

Kriminologisk

och kriminalpolitisk forskning.Ju. 115. Kontrolli konkurrens avveckling AB av Svensk . - Trafikpolisen mer än dubbeltbättre.Ju. Bilprovnings monopolpå kontrollbesiktning. K. . Genteknik en utmaning. Ju. 116. Privat förmedlingoch uthyrning av arbetskraft. A. - Aktiebolagslagen ochEG.Ju. 117.Konsumenterna och lågprisbutiken. studie En av . Ersättningför kränkning genom brott.Ju. ändrade köpvanor i dagligvaruhandeln. Jo. . Förvaltning av försvarsfastigheter. Fö. 118. Arvodenför vardhos privatpraktiserande läkare. . Ett nytt bctygssystem. U. 119.Svensk trädgårdsnäring nulägeoch utvecklings- - . Åtgärder för att förbereda Sveriges jordbrukoch möjligheter. Jo.

. livsmcdelsindustri för EG förslag om vegeta- 120.Allmänna arvsfonden. biliesektom, livsmedelsexporten ochden ekolo 121.Vissa mervärdeskattefrágor. Fi.

giska produktionen. Jo. 122. Socialbakgrund studiestöd och övergång till - Veterinär verksamhetbehov, organisation och högre studier.U. . finansiering. Jo. 123. hav Ett av möjligheter AMU-Gruppen påväg mot - Bostadsbidragenklare rättvisare billigare.S. 2000-talets utbildningsmarknad. A. . - - - Biobränslcn förframtiden. Jo. 124. Biståndunderomprövning. Översyn av det svenska . Biobränslen förframtiden. Bilagedel.Jo. utvecklingssamarbetet med Moçambique. UD. . Åtgärder Pliktleverans. U. 125. för att förbereda Sveriges jordbruk och . Svensk skolai världen.U. livsmcdelsindustri förEG förslag om animalie- . - Skola för bildning.U. sektorn. Jo. . Den svenska marknaden för projektkapital 126. Swedish Environmental Debt.M. . statens nuvarande ochframtida roll. N. 127.Boverket uppgifter och verksamhet. Fi. - Förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet. 128. Kommunal uppdragsverksamhet. C. . Ku. 129. Merkostnader vid sjukdom och handikapp. S.

97. Sparar för lite Hushâllssparandet i samhälls- 130. Vinnaeller försvinna folkrörelsemas lotterieroch ekonomin. Fi. speli framtiden. C.

98.Kommunernas socialbidrag en kartläggning av 131. Grovt Rattfylleri och Sjöfylleri. Ju. normer, kostnader m.m. 132.Frivilligverksamhet för totalförsvaret- ett mål-

99.Rådgivningen inom jordbruket och trädgårds- och resultatperspektiv. Fö.

näringen. Jo. 133.Mottagandet av asylsökande och flyktingar. Ku.

100.Statenoch arbctsgivarorganisationerna. Fi. 134. Handlingsoffentlighet hos kommunala företag. C.

101. Försvarsmaktens hälso- ochsjukvård.Fö. 135. Miljöskadeförsälaing och handräckningskosmader.

102.Myndigheternas förvaltningskostnader M.

budgetering av pris- ochlöneförändringar. Fi. - 103.FHU92.A.

104.Vår uppgiftefter Rio svenskhandlingsplan inför 2000-talet. M.

1992 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Utrikesdepartementet Psykiatrinochdess patienter -levnadsförhållanden,

vårdens innehålloch utveckling. [37] Bistånd under omprövning. Översyn detsvenska av Begreppet arbetsskada. [39] utvecklingssamarbetet med Moçambique. [124] Livskvalitet förpsykiskt långtidssjuka

Justitiedepartementet forskningkring service,stöd ochvård. [46] - Avgifteroch högkostnadsskydd inom äldre-och Bundnaaktier. handikappomsorgen. [50] EES-anpassning av kreditupplysningslagen. [22] Ett samhälle för alla.[52] Översyn sjöpolisen.[51] av valfrihet- service,stöd ochvard för Välfärdoch Ett reformerat åklagarväsende. DelA ochB. [61] psykisktstörda [73] Utredningen om vissa internationella insolvens- kunskaps- Psykisktstörda i socialförsäkringen - ett frågor.[78] underlag. [77] Kriminologisk och kriminalpolitisk forskning. [80] Bostadsbidragenklare rättvisare billigare. [89] Trafikpolisen dubbelt bättre. [81] - - mer än Kommunernas socialbidrag kartläggning - en av Genteknik en uttnaning.[82] - normer, kostnader m.m. [98] Aktiebolagslagen ochEG.[83] läkare. [118] Arvodenförvårdhos privatpraktiserande Ersättning kränkning för genom brott. [84] Allmänna arvsfonden. [120] VAL, Organisation Teknik Ekonomi. [108] Merkostnader vid sjukdom och handikapp. [129] Investeringar i arrendejordbruket ochandra arrende-

rättsligafrågor.[109] Kommunikationsdepartementet

Informationoch dennya Informations Teknologin - Nya Inlandsbanan. [32] straff- och processrättsliga frågor m.m. [110] Råd för forskning om transporter och kommunikation. Lagom företagsrekonstruktion. [113] Rådför forskning och kommunikation. om transporter GrovtRattfylleriochS jöfylleri.[131] Bilagor. [55]

Försvarsdepartementet Färjorochfarleder. [56]

Telelag.[70] Forskning och utvecklingför totalförsvaret- förslag Överenskommelse Malmöregionens trafksystem. till åtgärder. [62] 14] om åtgärder i trafikens infrastruktur. Förvaltning försvarsfastigheter. av [85] AB Svensk Kontroll i konkurrens avveckling av Försvarsmaktens hälso-och sjukvård.[101] - Bilprovnings monopol kontrollbesiktning. 15] Administrativt stödtill Försvarsmakten. [105]

Civilbefälhavarna. [106] Finansdepartementet

Frivillig verksamhet för totalförsvaret- ett mål- Koncession för försäkringssammanslutningar. [5] och resultatperspcktiv. [132] Ny mervärdesskattelag.

Socialdepartementet Motiv. Del - Författningstext ochbilagor. Del [6] Psykiskt stördas situationi kommunerna - Fastighetstaxering Bostadsrätter. [8] probleminventeringsocialtjänstens perspektiv. [3] m.m.- -en ur Faslighetsskatt. PsykiatrinNorden i ett jämförande perspektiv. [4] - Långtidsutredningen 1992. [19] Kroppen efter döden.[16] [23] Kontrollfrågor i tulldatoriseringen m.m. Densista undersökningenobduktionen i ett - Avreglerad bostadsmarknad. [24] psykologiskt perspektiv.[17] kasinospel enligt internationella Kartläggning av - Tvångsvard i socialtjänsten ansvar och innehåll. [18] - regler. [28] Statens hundskola. Ombildning frånmyndighet till aktuellaproblem. [30] Kreditförsältring Några aktiebolag. [20] - Risk-och skadehantering i statlig verksamhet. [40] Bostadsstöd till pensionärer. [21] Avreglerad bostadsmarknad, Delll. [47] Rättentill folkpension kvalifrkationsregler i statistikens - Effektivare statistikstymingDen statliga internationella förhållanden. [26] finansiering och samordning. [48] Smittskyddsinstitutet- ny organisation förSveriges Skatt dieselolja.[53] nationella smittskyddsfunktioner. [29] Beskattning av vissa naturaförmåner m.m. [57]

1992 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Enklare regler för statsanställda. [60] Rådgivningen inomjordbruket och Fortsatt reformering av företagsbeskattningen. Del trädgårdsnäringen. [99] [67] Den framtida skogsvárdsorgartisationen. l Bostadsförmedling i nya former.[71] Konsumenterna och lågprisbutiken. En studie av Ekonomisk politikunder kriserochi krig.[75] ändrade köpvanor i dagligvaruhandeln. [117] Statens fastigheter och lokaler ny organisation. [79] Svensk uädgárdsnäring nulägeochutvecklings - - Sparar för lite Hushållssparandet i samhällsa möjligheter. [119] ekonomin. [97] Åtgärder för att förbereda Sveriges jordbrukoch Staten och arbetsgivarorganisationema. [100] livsmedelsindustri för EG förslag om animalie- - Myndigheternas förvaltningskostnader sektorn. [125] budgetering av pris-och löneförändringar. [102] - Arbetsmarknadsdepartementet Administrationen i kanslihuset. Klara administrationen Bilaga. [112] Kompetensutveckling en nationell strategi. [7] - - Vissa mervärdeskattefrágor. [121] Årsarbetstid. [27] Boverket- uppgifteroch verksamhet. [127] FHU92 [103] Privat förmedling och uthyrning av arbetskraft. 16] Ett hav av möjligheter AMU-Gruppen på vag mot Utbildningsdepartementet - 2000-talets utbildningsmarlntad. [123] kompetens. Grundutbildningens Frihet ansvar- - Kulturdepartementet villkor i högskolan. [1] Ettnytt bolagför rundradiosändningar. [10] Konstnärlig högskoleutbildning. [12] Lagstiftning om satellitsändningarTV-program. av Ledning ochledarskap i högskolan några perspektiv [31] och möjligheter.[15] Radiooch TV i ett. [36] Utvärdering av försöksverksamhcten med 13-årig Meningsfullvistelse på asylförlliggning. [69] yrkesinriktad utbildningi gymnasieskolan. [25] Förbudmot etnisk diskriminering i arbetslivet. [96] Fristående skolor. Bidragoch elevavgifter. [38] Kulturstöd vid ombyggnad. [107] Resurser för högskolans grundutbildning. [44] Mottagandet av asylsökande och flyktingar. [133] Läraruppdraget. [59] [86] Näringsdepartementet Ettnytt betygssystem. Pliktleverans. [92] Prova privat- Provning och mätteknik inomSP och Svensk skola världen. i [93] SMPi europaperspektiv. [74] Skolaför bildning. [94] Den svenska marknaden för projektkapital statens - Socialbakgrund studiestöd ochövergång till nuvarande ochframtida roll. [95] högre studier.[122] Civildepartementet Jordbruksdepartementet Ekonomiochrätt i kyrkan. [9] Mindre kadmiumi handelsgödsel. [14] Kasinospelsverksarnhet i folkrörelsemas tjänst [33] Skogspolitiken inför 2000-talet. Huvudbetänkande. EES-anpassning marknadstöringslagstiftrtingen.[49] av [76] Mer för mindre nya styrformer förbarn- och - Skogspolitiken inför 2000-talet. Bilagor [76] ungdomspolitiken. [54] Skogspolitiken inför2000-talet. Bilagor [76] II. Regionala roller en perspektivstudie. [63] - Åtgärder för att förbereda Sveriges jordbrukoch Utsiktmot framtidens regioner sju. debattinlägg. [64] livsmedelsindustri för E13 förslag om vegetabilie- Kartboken. [65] sektorn, Iivsmedelsexporten ochden ekologiska Västsverige regioni utveckling.[66] produktionen. [87] Det kommunala medlemskapet. [72] Veterinär verksamhet- behov, organisation och Kommunal uppdragsverksamhet. [128] finansiering. [88] Vinnaeller försvinna folkrörelsernas lotterier och - Biobränslen för framtiden. [90] speli framtiden. [130] Biobränslen för framtiden. Bilagedel.[91] Handlingsoffentlighet hos kommunala företag. [134]

1992 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Miljö- och naturresursdepartementet Reglerför risker.Ett seminarium om varför tillåter mer föroreningar inneänute. [2] Fastighetsdatasystcmcts dalorslruktur. [34] Kart-och mämingsutbildningar i nya skolformcr. [35] Angående vattenskotrar. Kretslopp Basen förhållbar Stadsutveckling. [42] - EcocyclesThe Basisof Sustainable Urban Development. [43] Miljöfarligtavfall ansvar och riktlinjer.[45] - Miljöskulden. Enrapportom hur miljöskuldenutvecklas om vi ingenting gör. [58] Långsiktig miljöforskning. [68] VåruppgiftefterRio svensk handlingsplan inför - 2000-talet. [104] - Swedish Environmental Debt. [126] Miljöskadeförsälcring och handräckningskostnader. [135]

new..., a.- r.,..,- ; 4

iááâäåâö 1 3

-

w x á 5

;..-...-3...:...L§..:,;-