Staten och exportfinansieringen betänkande från Utredningen om det statsstödda exportfinansieringssystemet m.m.

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

BETÄNKANDE FRÅN UTREDNINGEN

OM DET STATSSTÖDDA EXPORTFINANSIERINGSSYSTEMET M.M.

Må

ÖC"

C L

51a

WW

w Statens offentliga utredningar

WW 1998:23

W och

Närings- handelsdepartementet

Staten och

exportñnansieringen

Betänkande från utredningen det statsstödda

om

exportfmansieringssystemet m.m.

Stockholm 1998

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Orderfax: 08-690 91 91

Ordertel: 08-690 91 90

E-post: fritzes.order@liber.se

Internet: www fritzes se

. .

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 19.93.

En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. - Broschyren kan beställas hos:

Regeringskansliets förvaltnjngsavdelning

Distributionscentralen

103 33 Stockholm

Fax: 08-405 10 10

Telefon: 08-405 10 25

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-20840-7 Stockholm 1998 A ISSN 0375-25OX

Till statsrådet

Pagrotsky

Regeringen beslutade den 3 april 1997 att tillkalla en särskild utredare att göra en översyn av det statsstödda exportñnansieringssystemet m.m. Genom beslut i juli månad 1997 förordnades generaldirektör Mats Rönnberg som särskild utredare i Utredningen det statsstödda

om exportfinansieringssystemet m.m.

Till sekreterare förordnades fr.0.m. den 1 september

1997 pol mag Henry Tham och till biträdande sekreterare fil kand Nina Persson. Utredningens assistent är Lena Sandstedt.

Hänned överlämnas betänkandet Staten och exportfinansieringen SOU 1998:23. Utredningsuppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i februari 1998

Mats Rönnberg

/Henry Tham

Sammanfattning 5

Sammanfattning

Uppdraget

Uppdraget har varit att med tyngdpunkt i kreditgivningen göra en översyn av det statsstödda exportfinansieringssystemet och de regler och internationella riktlinjer som påverkar möjligheterna för svenska exportörer att erbjuda konkurrenskraftiga finansieringslösningar. De områden som jag särskilt har haft att pröva är den statsstödda exportkreditgivningen och den organisatoriska strukturen, statens roll i annan exportkreditgivning och projektfinansiering. Jag har också haft att överväga hur statens intresse av en effektiv exportfinansiering kan tillgodoses, samt pröva den statsstödda exportkreditgarantigivningen.

Utredningen

Huvudvikten har lagts vid att bedöma statens roll och det framtida behovet av statens medverkan i exportfmansieringen, samt hur en sådan medverkan bäst kan organiseras. Den korta tid som jag haft till mitt förfogande har medfört att jag valt att driva arbetet utan hjälp av formellt utsedda sakkunniga och experter. I stället har jag etablerat kontakter direkt med företrädare för de olika parterna. Jag har också haft möten med företrädare för exportnäringen och banker etc.

Jag har jämfört det svenska exportfinansieringssystemet med de i Danmark, Norge, Finland, Tyskland och Storbritannien samt studerat delar av de statstödda systemen i USA och Kanada.

6 Sammanfattning

Förändringar i expertens sammansättning och på

kredit- och styr statens roll

kapitalmarknadema inom exportfinansieringen

Under de senaste fem till tio åren har stora förändringar ägt rum som påverkar statens roll inom exportñnansieringsområdet. Dessa är i första hand expertens sammansättning, uppläggning och inriktning, samt utvecklingen av de internationella lcredit- och kapitalmarknaderna.

Expertens andel BNP har stigit från ca 30% 1987 till ca 40%

av 1997. Experten vilar dock fortfarande på framgången hos de stora och internationellt verksamma företagen. Dessa företag är verksamma inom ett fåtal branscher främst inom investeringsvaru- och infrastrukturområdet. Totalt står de största företagen för 2/3 av den svenska exporten. Samtidigt blir dessa företag genom sin fortsatta globalisering allt mindre beroende av Sverige som preduktiensplats.

Tidigare var de mindre företagen i första hand underleverantörer till de stora etablerade expertföretagen och var därmed indirekta exportörer. Fortfarande är visserligen exportindustrin de små- och medelstora företagens största kunder. Men andelen direktexpert har ökat och den uppskattas numer överstiga den indirekta exporten från de små och medelstora företagen med mer än 20 anställda.

Kapital- och kreditmarknadema har under de senaste tio åren genomgått en stark förändring och på samma gång vuxit kraftigt. Nya instrument och nya aktörer har tillkommit och befintliga har kommit till ökad användning. Detta har lett till att man bättre kunnat anpassa finansieringslösningar till såväl låntagarens som långivarens riskprofil och förmåga. Risker som tidigare inte kunde finansieras på kapitalmarknaderna är nu möjliga att finansiera den vägen.

Utvecklingen har lett till att det numer finns flera sätt att långfristigt finansiera expertaffärer. Köpama har i ökande utsträckning direkt tillgång till de internationella kapitalmarknadema genom obligationslån, s.k. private placements ech andra instrument. Flera alternativ har vuxit fram för långfristig expertfinansiering. Däremot är fortfarande risktagningskapaciteten en begränsande faktor.

Traditionella exportkrediter dominerar visserligen fortfarande vid finansiering av expert av projekt och anläggningar, samt av tyngre kapitalvarer. I motsats till tidigare är det dock privata köpare som är i majoritet och i ökad utsträckning genomförs investeringar i såväl infrastrukturen som i industrin som s.k. projektfmansiering. Privata

företag, ofta i form särskilt inrättade s.k. projektbolag, genomför av investeringen. Övergången till privata köpare och också till projektfinansieringar innebär att riskbilden ändras. Detta ställer krav på att låne- och garantigivare ska kunna göra de annorlunda riskbedömningar detta medför. Projektñnansieringsmodellen ställer vidare krav på medverkan nya från exportörer och finansiärer. Den omfattar inte bara att ordna finansiering av själva köpet av varor och tjänster vid traditionell som export utan ofta också att medverka med att ordna ägarkapital till själva investeringen.

Förslag

Staten har även i framtiden viktig och för exportnäringen avgörande en roll att spela i exportfinansieringen. Näringen har utomordentlig en betydelse för Sveriges ekonomi och i förhållande till andra länder har de stora exportföretagen större vikt för sysselsättning och exportintäkter. Min allmänna slutsats är att staten inom för det ramarna internationella regelverket aktivt bör verka för att exportnäringen såvitt gäller finansieringen dess produkter och tjänster får bästa möjliga av stöd. Utvecklingen vad gäller exporten och finansieringsförutsättningama innebär att statens roll fortlöpande behöver ändras och anpassas. Statens motiv för att medverka i kreditgivning garantigivning resp. skiljer sig och utvecklingen på kapitalmarknaderna har förstärkt dessa skillnader. Nuvarande uppdelning föreslås därför behållas där ansvaret organisatoriskt är delat på risktagande och kreditförsörjning. Intemationaliseringar av exportföretag och avregleringar kapitalav marknaderna m.m. har lett till att SEKs förutsättningar förändrats. Exportkreditgivningen är vidare inte längre i huvudsak nationell utan internationell. Utvecklingen innebär också att SEK möter ökad konkurrens från banker och andra aktörer erbjuder långfristiga som krediter. Näringspolitiska skäl talar för att staten ägande i SEK genom fortsatt sig i att erbjuda exportkrediter till konkurrenskraftiga engagerar villkor. Exportindustrin har kraftfullt strukit under vikten att SEK av också i fortsättningen skall kunna erbjuda långfristig finansiering till bästa villkor. Genom sitt ägande i SEK medverkar staten i export-

kreditgivningen för att säkerställa krediter till konkurrenskraftiga

villkor även i dåliga tider. Denna utlåning föreslås liksom i dag ske på sådant sätt att SEK inte riskerar sina höga kreditvärdighet. SEKs

8 Sammanfattning

nuvarande riskpolicy i utlåningen bör i princip behållas. Detta talar mot ett ökat statligt risktagande via SEK. Det innebär att ansvaret för SEKs risktagande inom för fastställd kreditvärdighetspolicy och

ramen tillgängligt riskkapital läggs fast av bolagets styrelse.

Ägarkonstruktionen i SEK, 50% staten och 50% de svenska affärsbankerna, har sitt i SEKs roll att fylla igen den lucka

ursprung

kreditregleringama ledde till för exportfinansieringen. De tidigare som redovisade förändringarna i SEKs omvärld och det förhållandet att konkurrensen ökat mellan banker och SEK har lett till att den nuvarande ägarkonstruktionen inte är hållbar. Det är därför nödvändigt att staten löser ägarfrågan med bankerna B-aktieägama.

Förhandlingar med B-aktieägama behöver komma till stånd för att skyndsamt nå Överenskommelse hur ägarförändringen skall ske.

en om

Förslagen rörande ägarförändringar och rörande de statsstödda krediterna innebär att SEKs verksamhet enligt gällande bolagsordning kvarstår. Verksamheten skall därmed även i fortsättningen primärt vara relaterad till svensk export och tjänster eller främja

av varor utvecklingen svenskt näringsliv, i första hand exportindustrin.

av

För statsstödda s.k. s-lån föreslår jag att Sverige i likhet med flertalet europeiska länder övergår till ett system där staten endast

för räntekompensationen och banker för långivningen. svarar svarar EKN föreslås överta ansvaret för att administrera räntekompensationen.

Trots den utveckling varit de senaste åren med större kapacitet

som för privata lösningar, via banker, kreditförsäkrare, och kapitalmarknadslösningar kvarstår behovet av statens riskavtäckning på mer

m.m. riskfyllda marknader. Jag föreslår att statens garantigivning genom EKN behållas i nuvarande omfattning och huvudsakliga utformning. Statens risktagande eller riskavtäckning i fråga om exportfinansieringen bör liksom hittills entydigt koncentreras till EKN med undantag av de uppgifter som vilar på Sida som garantimyndighet.

I några länder t.ex. Kanada, har staten infört möjligheter att vid projektfinansieringar i utlandet tillskjuta ägarkapital om detta behövs för att exportören skall kunna genomföra affären och där riskerna i övrigt är acceptabla för att kunna erhålla exportkreditgaranti. Jag anser att Sverige också bör införa sådana möjligheter. Jag föreslår att EKN får i uppdrag att, tillsammans med Industrifonden, utreda behovet av statligt ägarkapitaltillskott vid proj och därmed sammanhängande frågor.

Mindre och medelstora projektexportörer och exportörer av tyngre kapitalvaror har inte samma möjligheter som de största att ha kunskap

och kontakter med olika finansiärer. Jag föreslår därför att EKN får om till uppgift att aktivt hjälpa mindre projektexportörer och exportörer

Sammanfattning 9

som levererar på långa kredittider att hitta och utnyttja lämpliga finansieringsmöjligheter.

Jag föreslår vidare att EKN tillsammans med Exportrådet och ALMI med EKN som huvudansvarig får i uppdrag att utarbeta ett program för att informera om statens möjligheter att stödja småföretagens exportfinansiering.

ALMI har möjlighet att bevilja rörelsekrediter eller garantier för bankfinansierade rörelsekrediter till expanderande företag. Jag föreslår att ALMI får i uppdrag att verka för att de mindre exportföretagen har kunskap om och kan utnyttja möjligheterna att erhålla rörelsekrediter eller garantier för sådana vid exportaffárer.

Den ökade andelen affärer med privata köpare inkl. projektfinansieringar ökar behovet av att kunna bedöma kreditrisker vid sådana affärer. I första hand behöver EKN kan göra de

personer som riskbedömningar de nya affársuppläggen kräver men också resurser för att kunna anlita extern specialistkompetens. Jag föreslår att EKN får möjlighet att kunna öka sina förvaltningskostnader både för att anställa personer med kompetens inom området och för att kunna anlita den specialistkompetens som behövs för att bedöma enskilda ansökningar och följa riskutvecklingen i enskilda projekt.

Jag föreslår att EKN skaffar sig egen miljöbedömningskompetens för att bedöma de kreditrisker som ligger i miljökonsekvensema i investeringar för vilka exportföretag söker exportlqeditgarantier.

Av de redovisade förslagen bedöms endast ett, övergången till ett rent räntekompensationssystem, kunna få budgetmässiga konsekvenser. Övergången motiveras bl.a. av att ge svenska exportörer samma villkor som deras utländska konkurrenter redan erbjuds. Men också konkurrensskäl mellan långivare talar for övergågnen. Med nuvarande utlåningsvolym och räntenivåer samt hantering av räntedifferensema skulle merutgiften vid ett fullt utbyggt systern uppskattningsvis ligga på lO 12 miljoner kronor. Det första året beräknas fördyringen till 2 3

- miljoner kronor. Ökningen av anslagsbehovet kan ytterligare

ev. minskas om staten och utställama av CIRR-lån kommer överens om en annan lägre upplåningsränta än den som används i flera utländska CIRR-system. Jag har prövat hur den ev. merkostnaden skall finansieras och anser att det bör finnas förutsättningar att inom ramen för området att öka inkomsterna för att täcka utgiftsökningarna.

Summary 11

Summary

My assignment

My assignment was to carry out review, with the focus the

a on provision of export credits, of the officially supported export financing system and the rules and international guidelines that affect the Swedish exporters‘ opportunities for offering competitive financing solutions. The areas I instructed to examine in depth

was were officially supported export credits and the organizational structure, the role of the Government in other export credit arrangements and project financing. I was also instructed to consider the Governments interest in an efficient system for export financing and officially supported export credit guarantees.

The inquiry

The main purpose of the inquiry to the role of the

was assess Government and the future need of government participation in export financing and the most appropriate organization for this participation. Due to the short time available, I decided to dispense with the help of formally appointed experts. Instead, I established contacts directly with representatives of various parties. I also had meetings with

representatives of the export industry, banks, etc.

I have compared the Swedish export financing system with those in Denmark, Norway, Finland, Germany and the United Kingdom and studied elements of the officially supported systems in the USA and Canada.

12 Summary

Changes in the composition of exports and the capital

markets determine the Governments role in export

financing

The last have witnessed great changes, and these have

ten years or so affected the Governments role in export financing. These changes primarily affect the composition, organization and orientation of exports and developments in international credit and capital markets.

The share of exports percentage of GDP has risen from about

as a 30% in 1987 to about 40% in 1997. However, exports are still dependent the performance of the large international companies,

on which operate in a few sectors, in particular capital investment goods and infrastructure. Altogether, the largest companies account for twothirds of Swedens exports. At the same time, as a result of increasing globalization, these companies depend less and less on Sweden as the country of production.

Previously, the smaller companies were normally suppliers to the large established export companies and were thus indirect exporters. The export industry still the largest customer for small and mediumsized enterprises. But the proportion of direct exports has increased and

estimated to exceed indirect exports from small and medium-

now sized enterprises with over 20 employees.

In the last the capital and credit markets have undergone

ten years radical changes and also grown substantially in volume. New instruments and new players have emerged, and the existing instruments have been put Consequently, has been

to new uses. possible to tailor financing solutions to both borrowers‘ and lenders risk profiles and capacities. The capital markets can now finance risks that they could not have financed previously.

As result of these developments, there are now several ways of

a financing long-term export operations. Buyers increasingly have direct access to the international capital markets through bond loans, private placements and other instruments. Several alternatives have emerged for long-term export financing. However, the capacity for risk exposure

still a limiting factor.

Traditional export credits still predominate in the financing of projects and plant, well of heavy capital goods. In contrast with

as as the previous situation, however, private buyers are now in a majority, and investments in both infrastructure and industry are now made to an

Summary 13

increasing extent under project financing arrangements, often through "project companies" set up by private companies for the purpose.

The shift towards private buyers and to project financing involves

kinds of risks, and this makes for borrowers and new necessary guarantors to make new kinds of risk assessments to meet the new needs.

The project financing model also requires a different kind of input from exporters and financiers. not only involves arranging finance for purchases of goods and services, in the of traditional

as case exports, but often also supply of equity capital for the investment

a itself.

Proposals

The Government will continue to play crucial role in export

a financing. The export industry vital to Swedens and

economy compared with other countries the large export companies are of greater importance for employment and export revenues. My general conclusion that the Government should, within the framework of international agreements, do all can to give the export industry the best possible support when to financing the goods and services

comes

produces.

Developments regards exports and financing conditions will

as make necessary for the Government to modify its role continuously. The Governments for assisting in the provision of credits differ

reasons from those relating to guarantees, and developments in the capital markets have accentuated these differences. I therefore propose that the present division of organizational responsibility into risk exposure and credit supply be retained.

The internationalization of export companies and the liberalization of the capital markets etc. have changed the climate in which the Swedish Export Credit Corporation operates. Furthermore, the provision of export credits no longer a national, but an international activity. As result, the Corporation encounters increasing competition

a from banks and other operators that offer long-term credits.

For reasons of industrial policy, the Government should, by owning

substantial share of the Corporation, continue to offer export credits a on competitive terms. The export industry has strongly emphasized how important that the Corporation should continue to offer longterm financing on the best possible terms. The Govemment‘s partownership of the Corporation helps to provide export credits on competitive terms when times are bad. This role should, as the

even

14 Summary

case today, be fulfilled in such a way as not to put the Corporations high credit rating at risk. In my opinion, the Corporations present risk policy regards export credits should in principle be maintained.

as

The Corporations Board of Directors should therefore decide on the Corporations risk exposure within the framework of the adopted credit policy, taking into account the available risk capital.

The ownership of the Corporation, which divided equally between the Government and the Swedish commercial banks, a result of the Corporations original role as a dominant provider of longterm exportcredits in the days of credit restrictions. In my opinion, as a result of the changes mentioned above and the increasing competition between banks and the Corporation, the present ownership structure cannot be retained. Consequently, the Government will have to resolve the ownership issue with the banks holders of B shares.

Negotiations must take place with the shareholders as soon as possible with a view to reaching an agreement on a new ownership structure.

The proposals concerning changes as regards ownership and the administration of the officially supported loans will not affect the Corporations operations under its Articles of Association. By and large, its task would therefore continue to be to promote exports of Swedish goods and services and the development of Swedish industry, in particular the export industry.

With respect to officially supported loans, I propose that Sweden, like most other European countries, introduce a system under which the Government would only provide interest compensation and lending would be left to banks. The interest compensation payments should be administered by the Swedish Export Credits Guarantee Board.

Despite the developments of recent years, i.e. greater scope for private sector solutions through banks, credit insurers and capital markets etc., there still a need of government risk guarantees in the more risky markets. The arrangements under which the Govemment furnishes guarantees through the Swedish Export Credits Guarantee Board EKN should remain basically unchanged. Government risk exposure with respect to export financing should continue to be channelled exclusively through EKN, with the exception of the areas for which the Swedish International Development Authority Sida responsible in its capacity as a guarantor.

In some countries, for example Canada, governments have introduced the possibility, in conjunction with project financing abroad, of furnishing equity capital this for the exporter to

necessary finalize project, provided that the other risks not obstacle to the

a are an granting of an export credit guarantee. In my opinion, Sweden should

Summary 15

also introduce this possibility. I therefore that EKN, together

propose with the Swedish Industrial Development Fund, should be instructed to investigate the need for the Government to provide infusions of equity capital for project financing, as well as studying related matters.

Small and medium-sized enterprises that export projects and heavy capital goods do not have the same expertise and contacts with lenders as the largest companies. I therefore that EKN be instructed to

propose provide active assistance for medium-sized project exporters and exporters bound by long credit tenns to identify and take advantage of suitable financing opportunities.

I propose that EKN, together with the Swedish Trade Council and the Regional Development Corporation ALMI, be instructed to prepare an information campaign government schemes that exist to

on help finance small enterprises’ exports.

ALMI can grant operating credits, or guarantees for bank-financed operating credits, to expanding enterprises. ALMI should be instructed to ensure that small export enterprises are informed and take

can advantage of opportunities to obtain operating credits, or guarantees for such credits, in connection with export operations.

The growing presence of private buyers and the shift towards project financing increases the need to be able to assess the credit risks associated with such operations. EKN must have qualified personnel in this area in order to be able to make the necessary risk assessments and execute the new types of business transactions, as well as the resources to hire external specialists. I propose that EKN be authorized to increase its administrative budget for the of hiring qualified

purpose personnel in the field of project financing and hiring the specialists needed to deal with individual applications and monitor the risk trends in individual projects.

I propose that EKN acquire in-house environmental assessment skills so that can evaluate potential credit risks associated with the environmental impact of investments that are the subject of applications for export credit guarantees submitted by export companies.

Of the proposals mentioned above only one, i.e. the introduction of an exclusive interest compensation system, likely to affect the budget. The main reason for introducing such system to give

a Swedish exporters the same opportunities those already available to

as their competitors. The change also desirable in view of the need for fair competition between lenders.

Given the current loan volume and interest rates and the current system for managing differences in interest rates, the additional cost for a complete interest compensation system would be in the region of SEK 10 12 million annually. The additional expense during the first

—

16 Summary

year estimated at SEK 2-3 million. The increase in the budget appropriation might be reduced the Government decides on a lower compensation rate than that used in several foreign CIRR-systems. I have considered the question of how the extra cost could be financed and have concluded that should be possible to cover the increase in costs by a corresponding increase in revenue.

Uppdraget 17

Uppdraget

l l Direktiven

. Den statsstödda exportñnansieringen genomlystes senast 1988 och presenterades i Statens roll i finansiering av export SOU 1988:42. Huvudvikten lades vid exportkreditgarantiema, medan kreditgivningen berördes i mindre omfattning. Utredningens förslag genomfördes i huvudsak prop 1989/90240, NU 19. Sedan den senaste genomlysningen har stora förändringar skett i omvärlden, bl.a. övergång till marknadsekonomi i tidigare planekonomier, öppnare världshandel, förändringar i exportens sammansättning och finansiering, samt förändringar på kredit- och kapitalmarknaderna. Förutsättningarna för statens medverkan i exportñnansieringen har av dessa skäl ändrats.

Mitt uppdrag har därför Varit att med huvudsaklig inriktning på kreditgivningen göra en översyn av det statsstödda exportñnansieringssystemet och de regler och internationella riktlinjer som påverkar möjligheterna för svenska exportörer att erbjuda konkurrenskraftiga finansieringslösningar. Jag har haft till uppgift att visa hur de nämnda viktigare förändringarna i omvärlden, t.ex. den ökande projektexporten, utvecklingen inom det internationella samarbetet bl.a. EU och OECD, samt förändringarna på finansmarknaderna, påverkar detta system, samt lägga fram de förslag till förändringar dessa omvärlds-

som förändringar motiverar. En uppgift har varit att identifiera och

annan analysera lagstiftning och regelverk, t.ex. dubbelbeskattningsregler,

på olika sätt påverkar konkurrenssituationen avseende exportsom finansiering.

Det statsstödda exportfinansieringssytemet som omfattar främst garantigivning hos Exportkreditnämnden EKN och lcreditgivning hos AB Svensk Exportkredit SEK. Detta systern har stor betydelse för export till vissa marknader. EKN och SEK spelar också en roll i samfinansiering med internationella finansieringsorgan. Denna roll har jag haft att studera. Jag har också haft i uppdrag att jämföra det svenska systemet med motsvarande system i viktigare konkurrentländer.

18 Uppdraget

De områden som jag enligt direktiven särskilt skall pröva är för det första den organisatoriska strukturen på det statsstödda exportfinansieringssystemet, och om det finns behov av nya lösningar. För det andra skall jag pröva den statstödda exportlqeditgivningen och bl.a. bedöma om riktlinjerna lämnade av riksdag och regering bör ändras eller om det stöd som lämnas av SEK kan lämnas även andra

av aktörer. För det tredje skall jag pröva statens i

engagemang annan exportkreditgivning och projektfinansiering, och bl.a. överväga hur statens intresse av att en effektiv finansieringsverksamhet på området inom och utom landet kan tillgodoses. För det fjärde skall jag pröva den statsstödda exportkreditgarantigivningen, och bl.a. bedöma om de beslutade riktlinjerna bör ändras i några väsentliga avseenden.

Jag har vidare haft i uppdrag att undersöka om särskilda insatser bör vidtas för de mindre och medelstora företagen.

1.2 Definition av och

exportfinansiering avgränsningen av mitt uppdrag

Enligt OECDs skrift exportkrediter Export Credit Financing

om Systems in OECD Member and Non-member Countries uppkommer en exportkredit när en utländsk köpare av varor och/eller tjänster har fått möjlighet att skjuta upp betalningen- beviljats en kredit. Krediten kan ha formen leverantörskredit, dvs. beviljad

av en vara av exportören, eller köparldedit, dvs. vara beviljad av sälj aren utsedd bank eller annan kreditgivare till köparen eller dennes bank för att finansiera exportaffären.

Statsstödd exportfinansiering definieras av OECD som när en offentlig garanti eller försäkring lämnats för att avlasta exportören eller kreditgivaren lcreditrisken för den exportkredit denne beviljat köparen. Beviljas krediten eller refinansieras den av en offentlig kreditgivare eller kreditgivare arbetar för statens räkning eller krediten

som om beviljats offentligt räntestöd räknas den också som statsstödd. Kombinationer av garanti- och kreditstöd räknas också statsstödd

som exportfinansiering.

Det innebär att min utredning omfattar de exportkrediter

som beviljas SEK, såväl de beviljas inom för det statsstödda

av som ramen systemet s-systemet, som de beviljas till marknadsvillkor oavsett

som om kreditema är statligt garanterade eller inte. Den omfattar också krediter som riskavtäckts med hjälp av EKNs exportkreditgarantier oavsett risktid.

Uppdraget 19

Huvudvikten har lagts vid att bedöma statens roll och det framtida behovet av statens medverkan i exportfinansieringen, samt hur en sådan medverkan bäst organiseras. Det har däremot inte ingått i uppdraget att utvärdera EKN och SEK som sådana. Min utredning innebär således ingen fullständig analys av dessa två organisationer.

Jag har lagt särskild vikt vid att analysera förändringar på kreditoch kapitalmarknaderna och i exportens uppläggning och finansiering. Dessa faktorer har nämligen en avgörande betydelse for statens framtida roll inom exportfinansieringen, och för hur denna roll ska organiseras.

I mitt uppdrag har inte ingått att utreda de s.k. u-kreditema blandade krediter. Dessa har nyligen behandlats i Sidas rapport Bistånd på kredit. Rapporten presenterades i september 1996, och den har legat till grund för avsnittet om krediter och garantier och regeringens överväganden angående detta 1997/98:1 utgifts-

i prop område 7. I propositionen konstateras bl.a. att u-kreditsystemet visat sig fungera väl och att det i sina huvuddrag bör behållas. Utökade möjligheter att använda obundna u-krediter införs dock inom ramen för internationellt överenskomna regler. Detta ökar möjligheten för Sverige att utfärda krediter i samfinansiering med Världsbanken m.fl. Regeringen delar också Sidas åsikt att ett ökat utrymme bör finnas för projektfinansiering. Regeringen ser vidare positivt på förslaget till

en fristående biståndsmotiverad garantigivning, som inte är kopplad till ukreditsystemet och föreslår att en sådan införs. Förslagen har fastställts av riksdagen rskr 1997/98:35.

1 Utredningen

Den korta tid som jag haft till mitt förfogande att fullgöra utredningsuppdraget har medfört restriktioner vad formen för utredningen.

avser Jag har därför valt att driva arbetet utan hjälp av formellt utsedda sakkunniga och experter. I stället har jag etablerat kontakter direkt med företrädare för olika parter. Jag har också haft möten med företrädare för expoitnäringen, banker etc.

Jag har sålunda under utredningsarbetet hämtat in synpunkter och underlagsmaterial från EKN och SEK, som hanterar det statsstödda exportfinansieringssystemet. Vidare har jag inhämtat synpunkter från de banker organiserar exportlcrediter för svenska exportörer, såväl

som de svenska som de utländska. Jag har haft att särskilt pröva det

om finns behov ökade möjligheter till risktagande vad statens

av avser intresse av att tillgodose en efterfrågan på exportkrediter och projektfinansiering inom och utom landet. I denna fråga har jag inhämtat

20 Uppdraget

synpunkter från de svenska banker som innehar samtliga B-aktier i SEK.

Jag har vidare haft kontakt med Riksbanken, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen och med internationella finansieringsorgan som Nordiska Investeringsbanken, Europeiska Investeringsbanken och Europeiska Utvecklingsbanken. Jag har också inhämtat information från privata lcreditförsälcrare, specialförsäkringsinstitut och investmentbanker.

I Sverige har jag vidare inhämtat synpunkter och underlagsmaterial från de stora exportörer som använder sig av det statsstödda exportfinansieringssystemet. Jag har också inhämtat information och synpunkter från mindre och medelstora exportföretag. Vidare har jag samrått med Sida, ALMI Företagspartner, Exportrådet och Industriförbundet, liksom med Metallindustriarbetarförbundet.

För att kunna jämföra det svenska exportñnansieringssystemet med utländska har jag under utredningsarbetet besökt Danmark, Norge, Finland, Tyskland och Storbritannien för att studera exportfinansieringssystemet, inklusive det statsstödda, i dessa länder. Jag har också studerat delar de statsstödda systemen i USA och Kanada.

av

Jag har under utredningsarbetet tagit del av pågående utvecklingsarbete inom EKN och SEK. Jag har vidare tagit del av det arbete angående svensk projektexport som näringslivet utfört och som presenterats i rapporten Svensk projektexport en kraftsamling och

deltagit i det seminarium i Göteborg i slutet oktober då materialet

av presenterades.

Samråd har skett med utredningen angående finansiering av markriadssatsningar i Östersj öområdet.

Jag har under utredningens gång uppvaktats av Svenska Naturskyddsföreningen. Föreningen har föreslagit att frågan om miljöprövningar bör tas upp av mig, alternativt att jag föreslår att frågan blir föremål för fortsatt utredningsarbete.

Vidare har Swedish Pulp and Paper Technology Group, en exportsamverkansgmpp inom Exportrådet vars medlemmar är leverantörer av maskiner, utrustningar och tjänster till massa- och pappersindustrin, överlämnat dem genomförd utredning de svårigheter före-

en av om tagen upplever inom denna sektor när det gäller kreditmöjligheterna.

1.4 Betänkandets

disposition

Exportens stora roll för den svenska ekonomin, exportens karaktär och de förändringar som skett på utrikeshandelsornrådet redovisas i kapitel två. I kapitel tre behandlas hur exporten finansieras samt de ändringar

Uppdraget 21

på finansieringsområdet som skett på senare år, bl.a. genom nya ñnansieringslösningar. Statens roll i exportfmansieringen avhandlas i kapitel fyra. Här redovisas bl.a. utvecklingen av det statliga risktagandet och de internationella regelverk som styr den statsstödda exportfmansieringen. Den statsstödda exportkreditgivningen, som kanaliseras via SEK, avhandlas i kapitel fem. Här beskrivs bl.a. SEKs uppgifter och verksamhetens utveckling, samt hur exportkreditsystemen i några konkurrentländer är utformade. I.kapitel sex beskrivs det statliga risktagandet i exportfmansieringen. Detta risktagande kanaliseras via EKN, och myndighetens uppgifter och verksamhetens utveckling redovisas i kapitlet, liksom bl.a. de ändringar i garantigivningen som nyligen initierats av EKN. Andra länders garantigivning presenteras också i kapitlet. Betänkandet avslutas med generella slutsatser och förslag till förändringar i kapitel sju.

Kapitel två till sex är främst en genomgång av exporten, exportfinansieringen och kapitalmarknadema och hur dessa har ändrats under de senaste fem till tio åren. Likaså presenteras den statsstödda exportfinansieringen, dess aktörer och hur verksamheten har ändrats under senare år. Den som är väl förtrogen med dessa frågor kan med fördel gå direkt till förslagskapitlet. Den som anser sig behöva en kort repetition av huvuddragen i de senaste årens utveckling rekommenderas att läsa de sammanfattande slutsatser avslutar kapitlen två till

som sex.

Exportens roll för Sverige och svensk ekonomi 23

2 roll för och

Exportens Sverige

svensk ekonomi

2.1 Utrikeshandeln har ändrats under de

senaste tio åren

Utrikeshandeln har under den senaste tioårsperioden alltmer utvecklats mot en liberalisering och globalisering. Perioden har inneburit högre tillväxt av handeln än under den s.k. oljeboomen i mitten 1970-talet,

av trots att västvärlden i början av 1990-talet genomgick allvarlig

en recession.

Utrikeshandeln omfattar vidare en allt större andel världens BNP,

av samtidigt som världen får allt fler multinationella eller transnationella företag som har produktion i flera länder. Utrikeshandeln har därför ökat i förhållande till världsproduktionen. År 1960 världsexporten i

var relation till BNP 9 % och år 1994 den 16%.

var

Företagens internationalisering har bl.a. inneburit att multinationella och transnationella företag ökar i antal och storlek. De flesta av de stora svenska multinationella företagen har redan större delen sin

av produktion utomlands Allt fler företag konkurrerar på alla de stora marknadema. De svenska företagen har hittills huvudsakligen investerat i andra industriländer, främst Europa. Expansionen utomlands sker vanligen för att få tillgång till större marknader. Medan de multinationella storföretagen betyder mycket för Sverige och svensk ekonomi, betyder Sverige som marknad allt mindre för dessa företag.

Intemationaliseringen av de svenska exportorienterade företagen fortsätter och det märks också på det faktum betydande andel

att en av exporten från de största svenska koncemema är försäljning till

egna dotterbolag utomlands. Drygt hälften, eller 52%, den svenska

av exporten går till utländska dotterbolag. Internationellt sett är den rådande trenden att intemexporten ökar för de multinationella

1"Sverige och exportmarknaden mot år 2005", Exportrådet 1996, s. 260

24 Exportens roll för Sverige och svensk ekonomi

företagen, vilket bl.a. påvisas i studier som FN utfört. Samtidigt överstiger de internationellt verkande svenska företagens utlandsförsäljning numer deras export från Sverige. Utlandsförsäljningen uppgick 1995 till 600 miljarder kronor medan exporten uppgick till 300 miljarder.

Världshandeln har också blivit öppnare genom att olika handelshinder har begränsats. År 1965 isolerade tullmurar och planekonomier omkring 65% världens arbetare från internationell konkurrens,

av medan motsvarande siffra beräknas bli endast 10% år 2000.2 Handeln har fortsatt att liberaliseras genom bl.a. GATT/WTO-avtalet. GATT, efterträtt WTO, har gjort stor insats för världshandelns

av en liberalisering sedan andra världskriget. Arbetet med liberalisering rörde först importtullama, som bland de ursprungliga medlemmarna var omkring 40% vid starten. Allt fler länder har skrivit under GATTavtalet, och är 128 stater medlemmar. Tillsammans representerar de

nu 90% världshandeln. Den regionala integrationen i form av bl.a. EU

av och NAFTA har också förstärkts och det har inneburit en fortsatt minskning av handelshindren.

Företagen har vidare blivit specialiserade. De kan därför

mer koncentrera sig på ett mindre antal produkter och sälja dessa i långt större volym än den inhemska marknaden tillåter. Därmed stiger konkurrenskraften samtidigt som styckekostnaden sjunker. Det är särskilt viktigt för mindre industriländer som Sverige att på detta sätt få tillgång till avsättningsmöjligheter för sina specialiteter, eftersom deras hemmamarknad är begränsad.

Företagen har blivit marknads- och kundorienterade, istället för

mer produkt- och teknikorienterade. Samtidigt är de inriktade på att tillfredsställa ett visst antal marknadssegments, dvs. kundgruppers, efterfrågan. Detta medför behov att etablera sig närmare kunderna.

av

Inte bara de större företagen deltar i intemationaliseringsprocessen utan små- och medelstora företag deltar också. Den positiva utvecklingen för småföretag inte bara i Sverige utan också utomlands under år har skett parallellt med ökad internationalisering av

senare en näringslivet. För många småföretag har exportförsäljningen blivit ett villkor för överlevnad och fortsatt utveckling. Danska erfarenheter visar att småföretagens intemationaliseringsprocess blir allt mer varierad till form och innehåll. Samarbete i nätverk, licensavtal, joint ventures kompletterar den traditionella bilden av intemationa-

m.m. lisering export och etablering utländska dotterbolag

genom av

2"Sverige och exportmarknaden mot 2005, Exportrådet 1996, s. 17 3Johanisson B och Lindmark L red; "Företag, företagare, företagsamhet, Stiftelsen forum för småföretagarforskning 1996, s. 118

Exportens roll för Sverige och svensk ekonomi 25

Den intemationaliseringsprocess som de stora företagen är del av har sådeles sin motsvarighet hos småföretagen. Processen ser emellertid annorlunda ut. Istället för att vara en rationell process visar studier att mindre företag ofta inleder exportaktiviteter utan mer ingående planering. Mindre företag koncentrerar sig inte heller på en eller ett par utlandsmarknader, utan har istället valt att ut på ett större antal marknader som synes vara valda mer eller mindre slumpmässigt. Småföretagens internationaliseringsprocess kan snarast beskrivas som

en nätverksprocessf

2.2 blir allt mer beroende av

Sverige

exporten

För Sverige har den utveckling som beskrivits i föregående avsnitt inneburit att landet för sin välståndsutveckling blivit mer beroende av utrikeshandel inkl. export. Exportberoendet har successivt ökat mätt som andel av BNP. Exporten sett som procent av BNP har under den senaste tioårsperioden trendmässigt ökat från 27% 1986 till cza 34% år 1996. Tjänsteexporten beräknas år 1996 uppgå till lll miljarder kronor. Om tjänsteexporten läggs till varuexporten uppgår det samlade värdet till 40% BNP. Värdet den svenska exporten har stigit

cza av av räknat i löpande priser. År 1996 Sveriges export totalt 566 miljarder

var kronor. Tio år innan var siffran 265 miljarder.

Alla länder blir allt mer beroende av internationell handel, men detta gäller i särskilt hög grad mindre industriländer. Det höga exportberoendet är alltså inte unikt för Sverige. I våra grannländer ligger varuexporten på runt 30% av BNP Danmark 28%, Finland 30% och Norge 31%. Större länder, undantaget Tyskland där exportens andel uppgick till 23%, är i betydligt mindre utsträckning beroende av exporten större avsättningsmöjligheter på hemmamarknaden.

p.g.a. USAs export låg exempelvis 1995 på 8% och Japans på 9% av BNP.

4 "Småföretagen i Sverige 1995, NUTEK, s. 92

26 Exportens roll för Sverige och svensk ekonomi

2.3 Sverige är mycket beroende av exporten från några få, stora företag

Företagsstrukturen i Sverige kännetecknas av ett mindre antal stora internationellt välkända företag, och ett stort antal småföretag. Vårt land är i hög grad bundet i ekonomiskt hänseende av utvecklingen inom stoiindustrin. Jämfört med andra industriländer är Sverige starkt storföretagsberoende. Koncentrationen blir än större om man tar hänsyn till att flera av företagen tillhör en koncern, vilket framgår av tabell 2.1. För storföretagen är export ofta ett villkor för överlevnad och utveckling, men detta är fallet också för allt fler småföretag.

Sverige hade år 1994 knappt 45 000 varuexporterande företag nyare siffror har publicerats av SCB. Av dessa var knappt 12 000 koncemtillhöriga företag som ingick i 6 600 koncerner. Dessa koncerner svarade för omkring 88 procent av den totala svenska

under nämnda år. År 1986 motsvarande siffra 91%. Varuexporten var Bland koncernema svarade de större med en årsexport på minst 100 milj kronor för 80 procent av exporten.

Tabell 2.1 Utrikeshandel med varor fördelad på koncerner

år 1994

Exportvärde/

Källa: SCB Statistiska meddelanden

Exportens roll för Sverige och svensk ekonomi 27

Småföretagen exporterar direkt och indirekt i genomsnitt mellan en femtedel och en tredjedel sin produktionfExportandelen ökar med av storleksklass. Exporten kan delas in i indirekt och direkt export och andelama för respektive typ export framgår tabell 2.2. av av Småföretagens direkta export stiger med storleksklass från tre till 21%. Den indirekta exporten däremot fördelar sig relativt jämt över storleksklassema. Den indirekta exporten förklaras att Småföretagen i stor av utsträckning fungerar underleverantörer, dvs. de säljer sina som produkter till företag i sin tur exporterar De stora företagen blir som alltmer specialiserade och därigenom i ökad grad beroende av underleverantörer för sin produktion. Många små företag lever till stor del på produktion av dessa insatsvaror. För småföretag är produktionen av insatsvaror till exportindustiin dominerande, jämfört med försäljningen av insatsvaror till andra branscher. Exportberoende företag efterfrågar också en större andel insatsvaror än andra branscher.

Tabell 2.2: Direkt och indirekt export år 1996 i olika storleksklasser, procentuell fördelning på antal anställda

Storleks- Export, Export, klass direkt indirekt 1 19 3 15 - 20 199 18 16 - 200 21 13 Källa: NUTEK, Småföretagen i Sverige 1996

NUTEK har inte gjort några studier hur fördelningen över tiden mellan direkt och indirekt export har förändrats. Deras bedömning är dock att andelen direktexport ökar, medan andelen indirekt export står stilla.

2.4 ökar snabbast till andra

Sverige export

länder än industriländer

Sverige exporterar främst till andra industriländer och då framför allt till andra EU-länder. C:a 80% av den svenska exporten gär till industriländer. Av denna andel gick år 1997 56% till EU. Asien inkl Japan cza

5 "Småföretagen i Sverige 1996, NUTEK, 42 s. ° SCB, Export/irnportåret 1993/94, s. 27

28 Exportens roll för Sverige och svensk ekonomi

år Sveriges näst största exportmarknad 13%. Vid en var samma tillbakablick på den svenska exporten de senaste tio åren framkommer att exportandelen till industriländema har minskat, medan exportandelen till andra regioner har ökat.

De nya marknadema tar en allt större del av svensk export. Tre landgrupper framstår Vinnare för svensk export under de senaste

som två åren. Varuexporten till Central- och Östeuropa, Fjärran Östern och Central- och Sydamerika har både under första halvåret 1996 och under första halvåret 1997 ökat klart snabbare än den svenska totalexporten. Central- och Östeuropas andel har på två år ökat från 4,5% till 6,0%, samtidigt Fjärran Österns andel ökat från 9 till 11,5%. Central- och

som Sydamerikas andel ökade från 2% till 2,5%. Exporten till EU-länderna har däremot minskat sin andel svensk varuexport. Under första

av halvåret 1997 fortsatte denna trend.

Tabell 2.3: Sveriges export andelar i % 1987 resp. 1997 jan-

aug

1987 1997 I-länder, 87 % 80,0 %

EU och EFTA 72 % 68,0 % varav Central- och Öst- 2,5 % 6,0 % europa Asien exkl. Japan 6,2 % 10,0 % Central- och Syd- 2 % 2,5 % amerika Övriga 2,3 % 1,5 % Källa: SCB Statistiska meddelanden

Det finns flera orsaker till omsvängningen av den svenska exporten. En orsak är att den globala skuldkrisen, härjade bland u-ländema på

som 1980-talet, till stora delar är övervunnen. Det har lett till att länderna

nu återigen kan börja uppträda köpare på de internationella

som marknadema. Ökningen i exportandelen för vissa marknader förklaras sålunda delvis att de börjat återta sina nomiala nivåer. Tillväxten

av har varit snabb i Asien vilket har inneburit att efterfrågan på bl.a. investeringsvaror ökat. Nuvarande kris i Ost—och Sydostasien kommer att tillfälligt dämpa tillväxten och därmed negativt påverka Sveriges export till området. Vidare har omvandlingen till marknadsekonomi i Central- och Östeuropa nu kommit så långt att dessa länderna börjar komma över den kris omvandlingen medförde. Deras importbehov

som ökar i takt med att investeringar i bl.a. infrastrukturen skjuter fart.

Exportens roll för Sverige och svensk ekonomi 29

Exporten till Europa EU och Efta är dock fortfarande

av dominerande betydelse för företag i alla storleksklasser. Allra mest betyder den för företag med export på mindre än 10 miljoner kronor.

en Av dessa företags export går 78% till EU och Efta, jämfört med 67%

av exporten från större företag med export på över 1 rnrd kronor. För

en de mindre företagen är Norden särskilt viktig, 44% de mindre

av företagens export gick till denna region, jämfört med 13% för de större företagen. Företag med mindre än 10 miljoner kronor i exportvärde har samtidigt i ökad utsträckning börjat exportera till Central- och Östeuropa. Exporten till den regionen är, för dessa företag, större än till Nordamerika och Stillahavsasien tillsammans. Sammanlagt gick 10% av de mindre företagens export till Central- och Östeuropa, jämfört med 3% för de större. I regioner längre bort från Sverige, som Asien, Nordamerika och Mellanöstern dominerar naturligen de större företagen. Exempelvis gick 13% de större företagens export till

av Stillahavsasien, jämfört med 4% för de mindre.7

2.5 förändras

Exportens sammansättning

Sveriges viktigaste exportvaror 1996 verkstadsindustrivaror. Hit

var räknas personbilar och lastbilar mm, elektrovaror/datorer inklusive telefonutrustning, maskiner och metallarbeten. Maskiner är den dominerande delen i gruppen verkstadsindustrivaror cza 17 % 1995, följt av elektrovaror och datorer. Den näst viktigaste exportvarugruppen är skogsvaror som papper, pappersmassa och trävaror. Kemivaror som läkemedel och plaster kom på fjärde plats, följt

av mineralvaror som järnmalm och stål.

Under perioden 1986-96 har sektorerna skog och mineralvaror minskat sin andel av exporten, medan verkstadsindustrin och kemivaror däremot har ökat sin andel. En förändring i exportsammansättningen har alltså skett från den traditionella basindustrin till verkstadsindustrin. Läkemedel var den varugrupp som ökade mest både värde- och volymmässigt under 198O-talet.8År 1987 utgjorde läkemedel

1,5% av den svenska exporten och 1994 stod den för 4%.

Gruppen verkstadsvaror har också ökat under perioden. Den största ökningen står gruppen elektrovaror och datorer för, där telefonutrustning ingår. År 1986 utgjorde elektrovaror och datorer

gruppen 11% av svensk export. Under första halvåret 1997 den främsta

var trenden verkstadsvarornas fortsatta ökning, och ett starkt bidrag till

7 "Små, medelstora och stora företag i svensk export, Exportrådet 1996, s. 8 8 Långtidsutredningen 1992, bilaga 15, s. 21

2-18-0167

30 Exportens roll för Sverige och svensk ekonomi

uppgången elektroindustriprodukter. Under perioden

var gruppen januari till juni 1997 stod gruppen för 18,5% av den svenska exporten. Tabell 2:4 Sveriges viktigaste exportvaror, i % av totalexporten

1986 1991 1996

Källa: SCB, Statistiska meddelanden

En branschuppdelning de exporterande småföretagen visar att

av tillverkningsindustrin den dominerande expoitbranschen även bland

var småföretagen. Den svarade för hela 60% av smäföretagens export. Fördelningen på branscher inom tillverkningsindustrin visar enligt NUTEK att verkstadsindustrin svarade för 44% av exporten, kemiska industrin för 13%, stålindustrin för 14% trävaruindustrin för 16% och

, övriga branscher för 13%

Proj ektexport

En märkbar tendens under de senaste tio åren är att den s.k. projektexporten har ökat. Den har samtidigt ändrat karaktär i och med att det i ökande utsträckning är privata bolag, även vid infrastrukturinvesteringar, som är beställare och/eller projektägare.

Begreppet projekt avser ett komplett system eller anläggning som exportföretaget själv eller tillsammans med andra bygger, installerar eller monterar i värdlandet. Projektet måste innehålla mer än vanliga produktleveranser eller installation av en enskild maskin. Det är viktigt att göra skillnad på projekt utförs fast etablerade dotterbolag i

som av utlandet och projekt planeras och finansieras från hemlandet, dvs.

som projektexport. Projektexport bedrivs när företaget inte har någon fast etablerad verksamhet produktion i värdlandet. Allt i ett sådant projekt är sällan export, del utrustning och arbetskraft köps in på den

utan en lokala marknaden.

9SCB Export/importåret 1993/94, 27

s. ° Svensson, R; Svenska företags projektverksamhet i utlandet", NIR 1996

Exportens roll för Sverige och svensk ekonomi 31

I en studie om svenska företags projektverksamhet i utlandet gjord år 1996 av ekon. dr. Roger Svensson ingår olika beräkningar av bl.a. volym och fördelning densamma. Sju stora svenska företag ingår i

av studien, bl.a. Ericsson, ABB, Tetra Laval och Skanska. Studien visar att den totala projektverksamheten uppgick till 193 miljarder kronor år 1994, vilket är drygt hälften av dessa företags totala utlandsforsäljning. Exportandelen från Sverige till projekten var dock endast 24% eller 46 miljarder kronor.

Sektorfördelningen för utlandsprojekt visar en dominans för energi, infrastruktur främst telekommunikation och tillverknings-

och gruvindustri. Fördelningen ser dock lite annorlunda ut om man delar de

upp svenska företagens export till utlandsprojekt. Infrastrukturen dominerar då stort 61%, följt av energi 20% och tillverkningsindustri l 8%.

Projektens andel av totalförsäljningen till olika regioner visar att denna andel är klart högre för u-ländema och Central- och Östeuropa än till exempel för industriländema. Av de sju företagens försäljning till de förra marknaderna utgjorde projektens andel drygt 70%, medan andelen för den totala försäljningen uppgick till 55% och för utlandsförsäljningen till 48%. Förklaringen är att många u-länder och länder i Central- och Östeuropa fortfarande har outbyggd infrastruktur,

en energisektor och tillverknings- och gruvindustri och att det befintliga beståndet i dessa sektorer är i stort behov förnyelse. Ländernas

av förmåga att genomföra projekten utan externt stöd är också begränsad.

32 Exportens roll för Sverige och svensk ekonomi

Sammanfattande slutsatser av genomgången:

Sverige blir för sin välståndsutveckling allt mer beroende av -

exporten.

Internationalisering och marknadsorientering gör de stora export- -

företagen allt mindre beroende av Sverige som produktionsland.

Sverige är mycket beroende några få stora exportföretag. - av

Små- och medelstora företag har i hög grad blivit beroende av -

export och deras beroende av direktexport ökar.

Den andel Sveriges export säljs till andra länder än - av som

industriländer ökar medan andelen export till industriländer

minskar.

Projektexport dominerar särskilt de största exportföretagens export -

till u-länder och länder i Central- och Östeuropa.

Finansiering exporten 33

av

3 av

Finansiering exporten

3.1 Huvuddelen betalas kontant

av exporten

eller på korta kredittider

Det normala är att export betalas kontant vid leverans eller finansieras med korta krediter, dvs. med högst ett års kredittid. Detta gäller såväl vid export av projekt, nyckelfärdiga anläggningar och tyngre kapitalvaror, som vid löpande export av t.ex. maskiner och fordon, men också av råvaror, konsumtionsvaror och insatsvaror. Kontantköpen finansierar köparen endera med hjälp av sin egen balansräkning genom att ta upp banklån, emittera obligationer m.m. på kapitalmarknaden eller genom att utnyttja sin egen likviditet. Det vanligaste är dock att sälj aren beviljar köparen en kundkredit på kort kredittid.

Av exporten på ca 566 miljarder kronor 1996 var uppskattningsvis 95% eller 535 540 miljarder på kontantvillkor eller finansierades med

korta krediter. Export på kredittider över ett år uppgår därmed uppskattningsvis till 25 30 miljarder. Denna export omfattar försälj-

ning av projekt och anläggningar och tyngre kapitalvaror. Den finansieras med hjälp av någon form av exportfinansiering endera genom att exportören själv beviljar köparen kredit eller att säljaren på annat sätt ordnar finansieringen. Det skulle innebära att ungefär hälften av projektexporten, som i den tidigare nämnda rapporten Svensk projektexport en kraftsamling" uppskattas till ca 50 miljarder kronor

årligen, behöver säljarfinansieras medan den andra finansieras av köparen.

Av exporten utgör 52%, enligt föregående kapitel, eller 290 295

miljarder företagsintem export där finansieringen blir intern

en angelägenhet. Av den företagsexterna exporten som inte finansieras med långa krediter 240 miljarder torde endast mindre del ske på

en kontantvillkor medan huvuddelen kreditfinansieras. De krediter exportörerna beviljar är korta leverantörskrediter med kredittider på upp till 60 90 dagar. Såväl små och medelstora som stora exportörer

beviljar sådana krediter och de behålls vanligen i företagens

egna

34 Finansiering av exporten

böcker. Det uppstår därför mer sällan ett behov av att extemfinansiera denna export. Däremot finns det behov av att refinansiera dem och att riskavtäcka lcreditriskema.

Projektexport och export av tyngre kapitalvaror inkl projekt och anläggningar utförs, som tidigare nämnts, främst av ett fåtal mycket stora exportörer och ett antal mindre som specialiserat sig på denna typ

export. Finansieringsbehovet blir helt annorlunda jämfört med den av löpande export som finansieras med korta leverantörskrediter. De långa kredittidema skulle innebära att exportören, denne behövde agera

om kreditgivare, blev sittande med såväl den långfristiga utlåningen som riskerna under lång tid. Eftersom det ofta rör sig om stora belopp skulle det belasta balansräkningen och begränsa företagens handlingsutrymme under lång tid. Även för de allra största exportörema skulle beloppen bli mycket stora trots att det rör sig om ett relativt litet antal affärer per år, kanske 200 stycken högt räknat. Företagen försöker därför att i första hand undvika säljarfinansiering. Lyckas det inte försöker exportören få externa finansiärer som t.ex. banker och andra finansiärer att bevilja lån till och ta risker på köparen eller köparens bank. Går inte detta p.g.a. exempelvis krav i köparlandet finansieras köpet via en leverantörskredit exportören sedan försöker refinansiera i bank.

som Det kan också av t.ex. kapacitetsskäl hos finansiärer ibland vara omöjligt för exportörer att ordna extern finansiering.

3.2 Orsaker till att exportören behöver

erbjuda exportkrediter

En orsak till att exportkrediter används har traditionellt varit att köparen har svårt att själv ordna krediter och för att kunna genomföra affären krävs därför medverkan från säljaren. Köparen har t.ex. inte tillgång till de internationella kapitalmarknaderna, eller så är marknaderna inte villiga att finansiera köpet med säkerhet i enbart köparens balansräkning. Köparlandet kan också anses vara för riskfyllt för att köparen skall kunna finansiera affären på de internationella marknaderna. En annan anledning kan vara att köparlandets kredit- och kapitalmarknad inte är så utbyggd att det går att finansiera affären på den. Det kan endera förklaras av att beloppet är för stort eller att den lokala marknaden inte kan erbjuda de kredittider som behövs för att motsvara affärens/investeringens avkastningsförmåga. Köparlandets valuta kan också vara icke-konvertibel.

En ytterligare orsak kan vara att köparen i och för sig har möjlighet att själv finansiera affären men av olika skäl väljer och har ett sådant

Finansiering exporten 35

av

förhandlingsläge att denne kan kräva att säljaren ändå ordnar finansieringen. Det har under senare år blivit allt vanligare att köparen ställer krav på att exportñnansiering skall ett flera

vara av finansieringsaltemativ och att köparen fastställer villkoren.

3.3 Det är som

många organ arrangerar

exportfinansiering

Företagen är, genom sina korta leverantörskrediter, i praktiken den största gruppen finansiärer av export. De står, tidigare nämnts,

som årligen för krediter på emot 240 miljarder kronor. Av den

upp säljarfinansierade export på 25 30 miljarder kronor finansieras

- som på kreditvillkor över ett år dominerar bankerna med 16 20 miljarder.

- AB Svensk Exportkredit och Sidas så kallade u-krediter står för 5

ca miljarder. Exportföretagen själva bedöms stå för 4 5 miljarder år.

- per

De stora exportföretagen har succesivt byggt ut sin kompetens inom exportñnansieringsområdet och har i dag hög kompetens att

en strukturera sådan finansiering. Det har delvis lett till rollförändring

en mellan exportörer och långivare. Exportören strukturerar i dag i högre grad än tidigare finansieringen av exportaffárer och överlåter sedan åt kreditgivaren att genomföra den.

Under senare år, särskilt sedan banklcrisen i Sverige, har de stora internationella bankerna kraftigt ökat sin närvaro och erbjuder de största svenska exportföretagen finansiering av deras exportaffärer. Tendensen är, så vitt jag har kunnat fastställa, att de stora internationella bankerna arrangerar allt större andel de långsiktiga

en av exportkrediterna. Även de svenska bankerna erbjuder inte bara exportkrediter på den nationella svenska marknaden utan de arbetar också internationellt. Utvecklingen mot att kreditgivningen vid export blir alltmer internationell och handhas ett mindre antal stora

av internationella banker är densamma i alla de länder jag besökt. Särskilt markant är detta i de mindre industriländema. I Finland, Norge, Danmark och Sverige är flera av de stora internationella bankerna etablerade och marknadsför sig direkt mot de största exportörerna. Förklaringen ligger bl.a. i den internationalisering ägt bland

som rum de stora industriföretagen. Nya finansieringslösningar påverkar också konkurrensen till de internationella bankernas fördel.

Export finansieras också de speciella multilaterala finansie-

av ringsorgan som satts exempelvis Världsbanksgruppen inkl. IDA

upp, och IFC, Europeiska Utvecklingsbanken EBRD, Europeiska Utvecklingsbanken EIB inkl. Europeiska investeringsfonden EIF och

36 Finansiering

av exporten

Nordiska Investeringsbanken NIB inkl. NDF, också de regionala

men utvecklingsbanker inrättats för att finansiera investeringar i och

som stödja utvecklingen medlemsländerna. Exempel på sådana är

av Asiatiska utvecklingsbanken och Interamerikanska utvecklingsbanken. Uppskattningsvis finansieras årligen export för 1-1,5 miljarder

cza kronor denna väg. Utvecklingsbankema har i förhållande till exportfinansieringsorganen olika roller. De finansierar primärt

senare

särskild exportaffär och arbetar, åtminstone traditionellt, för en exportören. Utvecklingsbankemas uppgift är att finansiera en investering och de därför för investeraren/köparen. De kommer

agerar därmed in tidigare i än vad exportfinansiären, hittills, har

processen gjort. Det kan därför svårt att ordna samfinansiering mellan

vara exportfinansiären och utvecklingsbankema. Förhållandet är detsamma i alla de länder jag besökt.

3.4 förändring har lett Kapitalmarknademas till att fler affärer kan köparfinansieras

Under de senaste åren har avregleringar och globaliseringen

genom både de nationella och internationella kapitalmarknademas kapacitet vuxit kraftigt. Nationella och regionala kapitalmarknader har vidare vuxit fram i flera länder i t.ex. Asien, men också i Latinamerika. Nya instrument värdepapperisering och olika former av derivat har

som utvecklats, vilket gör att finansieringar har kunnat paketeras så att de bättre motsvarar såväl låntagarens långivarens riskkapacitet och

som förutsättningar. Genom att med hjälp de nya medlen kan

man av

finansieringslösningama till finansiärernas önskemål och anpassa förmåga har fler aktörer tillkommit vilket ytterligare ökat kapaciteten på marknadema. Inflationsbekämpning och strama offentliga budgetar för att uppnå budgetbalans i flertalet av världens länder medför att behovet att låna för att täcka budgetunderskotten minskar. Allt

upp flera valutor har blivit konvertibla för handelsrelaterade transaktioner.

Minskande utlåning bl.a. för att täcka budgetunderskott leder till att investerare har behov att hitta alternativa placeringar. Samtidigt har,

av till följd marknadens ökade kapacitet, analysfönnågan och

av kreditprövningskompetensen byggts vilket medfört att man bättre

upp, kan bedöma investeringsobjekt i riskfyllda länder. Det har lett till att investeringar i andra länder än de med högsta kreditvärdighet blivit möjliga att finansiera via kapitalmarlcnadema. Finansiering av investeringar riskfyllda länder har samtidigt blivit intressantare än

i mer tidigare. Allt fler länder, riskfyllda, är i dag kreditvärderade.

även mer

Finansiering exporten 37

av

Utvecklingen har gjort det möjligt för länder och köpare i länder som tidigare inte kunde finansiera sina investeringar på kapitalmarknadema att göra det. Förändringarna på de olika kapitalmarknadema har sålunda ökat möjligheterna att köparfinansiera exportaffärer även på riskfyllda marknader.

Utvecklingen har endast varit tydlig de senaste åren varför jag har svårt att uttala mig om hur genomgripande den kommer att bli och hur pass uthållig den är. Den pågående finansiella krisen i Ostasien har inte, enligt de bedömare jag talat med, förändrat den redovisade bilden. Däremot har investerarnas vilja att ta risker minskat och priset för risktagandet ökat. Ett antal faktorer talar också emot att viljan att finansiera investeringar i andra riskfyllda marknader än de krisdrabbade kommer att minska drastiskt. En sådan faktor är att den totala marknadskapaciteten ökat dramatiskt den samlade kapaciteten

överstiger världens samlade BNP. Analyskapaciteten och de nya instrumenten gör att riskprofilema kan tillpassas till investeramas olika riskvilja. Men inte minst torde utbudet hållas uppe av att alternativa placeringsmöj ligheter minskar till följd av att staterna fortsätter att sätta inflationsbekämpning och balanserade budgetar i första rummet.

I sammanhanget kan det vara värt att notera att den svenska kapitalmarknaden fortfarande koncentreras på stats- och bostadsobligationer. Industriobligationer eller motsvarande är alltjämt mycket sällsynta. Näringslivets långsiktiga finansiering sker således huvudsakligen utomlands. Även när det gäller del instrument utnyttjar

en nya svenska företag dessa i första hand i utlandet. Det gäller t.ex. värdepapperiseringar. I Sverige saknas fortfarande särskild lagstiftning rörande värdepapperisering. Det innebär att sådana program inte kan finansieras på den svenska marknaden utan har hittills måst genomföras iutlandet.

3.5 Privata konkurrera med

lösningar börjar

statliga

Avregleringar och andra ändringar på kapitalmarknadema och de olika instrument vilka följd detta har utvecklats kan också

som en av användas för expoitkreditgivning. Exempelvis har de olika formerna av derivat och värdepapperiseringar utnyttjats några stora svenska

av exportörer. Hittills har man använt sig av dessa möjligheter i begränsad utsträckning genom utländska aktörer. Instrumenten har gjort det möjligt för andra aktörer än banker och de särskilda exportfinansieringsorganen att delta i exportkreditgivningen. Under år har

senare

38 Finansiering av exporten

därför exportfinansiering ordnats via kapitalmar1naderna utan direkt deltagande de traditionella aktörerna. Exempel på aktörer är

av nya pensionsfonder, försäkringsbolag och andra institutionella placerare. Vanligen används vid sådana lösningar en mellanhand, t.ex.

en utländsk investrnentbank. För de största exportörema är det inte något problem att arbeta med utlandsbaserade aktörer. För

gruppen exportörer som i storlek ligger strax under de allra största och som skulle kunna använda sig värdepapperisering är det begränsning

av en att det saknas en svensk lagstiftning om detta. Dessa företag utnyttjar i hög grad svenska finansiärer och avsaknaden speciallag

av en förhindrar att sådana program genomförs från Sverige.

Också etablerade instrument som t.ex. forfaiting, dvs. refinansiering av exportkrediter utan regressrätt på säljaren, har kommit att användas på fler exportmarlmader och beloppen som aktörerna kan ta på sig har ökat väsentligt. F orfaiting konkurrerar främst med statliga garantier vid traditionella exportkrediter och används inte vid proj ektrisker.

Även andra aktörer den privata försäkringsmarlmaden för

som t.ex. politiska risker, traditionellt förknippad med Lloyds, har återkommit efter några svåra år och har ökat sin kapacitet och villighet att ta längre risker än tidigare. Likaså är de privata lcreditförsälcringsföretagen beredda att ta risker på längre risktider än två år. Enligt aktörer på denna marknad är man beredd att upp mot fem års risktid vid kommersiella risker på privata köpare i industriländer. Vidare tar man i dag risker på privata köpare på mer riskfyllda marknader, t.ex. i vissa länder i Centraleuropa och i Ostasien.

För både etablerade och tillkommande aktörer gäller att de byggt upp sin analyskapacitet och därmed tycks de i motsats till tidigare ha för avsikt att långsiktigt stanna på marknaden. Tidigare saknade vissa aktörer sådan kapacitet och förlitade sig på andras bedömning.

egen Det finns sålunda jämfört med för bara några år sedan fler alternativ på den privata marknaden för att finansiera exportaffärer kräver långa

som krediter. Det är dock för tidigt att i dag uttala sig om hur stor andel

av marknaden dessa alternativ kan ta och hur pass uthålliga de är.

3.6 Exportkrediter har främst finansierat

offentliga investeringar i infrastrukturen

Exportkrediter beviljas till köparen eller till köparens bank motsv och kan ha formen av traditionella lån eller andra upplägg, t.ex.

av leasingupplägg. Oavsett hur krediten utformats har bedömningen

av låntagarens allmänna förmåga att betala och erbjudna säkerheter

Finansiering av exporten 39

avgjort villkoren. Det innebär att återbetalningen vanligtvis inte kopplats till den exporterade anläggningens avkastning eller den takt som de inköpta varorna kan säljas vidare till slutkund etc.

Köparen har vidare traditionellt varit en offentlig institution eller ett offentligt ägt bolag som genomfört en investering i utbyggnad av infrastrukturen. För svensk del har därför exportkrediter främst använts för att finansiera investeringar i områden som telekommunikation, kraftgenerering och kraftöverföring, samt transportsystem. Denna kreditgivning har dessutom ofta krävt säkerheter från importlandets regering, finansministerium eller centralbank. Kreditrisken har därmed i första hand legat på landet och inte direkt på köparen.

Vid sidan om detta har exportkrediter också använts för att finansiera svensk export till privata köpare. Export av tunga fordon men också av industrianläggningar och -utrustning inom skogs- och gruvnäringama m.m. har finansierats med exportkrediter. Många gånger har långivningen inte riktats till köparen utan till köparens bank. Långivaren har därför ofta tagit risken på en etablerad bank i köparlandet. Köparen och/eller banken har värderats av lån- och garantigivaren innan man beviljat finansiering.

Exportfinansieringen och dess villkor har utformats utifrån dessa utgångspunkter. Exportlqediter riktade mot etablerade köpare och/eller banker och andra lqeditinrättningar dominerar fortfarande. Under senare år har förändringarna i omvärlden dock medfört att privata köpare dominerar i motsats till tidigare. Vid investeringar i stora nya anläggningar inkl investeringar i infrastrukturen Ökar användingen av s.k. projektñnansiering dvs. villkor som kredittid och räntor bestäms utifrån det kassaflöde som investeringen bedöms kunna generera.

3.7 används i Ökad

Projektfinansiering grad vid exportfinansiering

Det finns flera förklaringar till den ökande användningen av projektfinansiering vid investeringar i infrastrukturen. En förklaring är privatiseringar inom olika segment infrastrukturen. Bekämpning

av av budgetunderskott har i flertalet länder medfört att den offentliga sektorn sett sig tvungen att överlämna privata aktörer att finansiera investeringar i infrastrukturen. De offentliga budgetema har inte haft kapacitet att klara den upplåning varit nödvändig för att motsvara

som det stora och växande behovet av investeringar i infrastrukturen. Tidigare tekniska monopol har upphört, t.ex. inom telekommunikationssektom vilket lett till privatiseringar och konkurrens mellan flera

40 Finansiering exporten

av

operatörer. Dessa nya privata aktörer har behövt projektfinansiering för att kunna ordna finansieringen investeringen. I flera fall, som

av inom telekommunikationssektom, är det också fråga om helt nyetablerade företag inte har någon tidigare verksamhet att

som hänvisa till och falla tillbaka på vid långivningen.

Även inom tillverknings- och processindustrin har efterfrågan på projektfinansiering ökat. Det finns flera fördelar för såväl finansiär som gäldenär att utnyttja projektfinansiering vid investeringar, särskilt i nya

också i och tillbyggda anläggningar. En sådan är att det men omklarare framgår vilka kassaflöden skall bära amorteringar och

som räntebetalningar. En är att möjligheterna för ägarna att styra över

annan investeringens kassaflöden för att täcka andra behov minskar. En ytterligare fördel är att riskerna med projektet framstår klarare genom att de inte blandas med risker från andra verksamhetsgrenar etc.

För att genomföra en projektfinansiering bildas normalt ett särskilt projektbolag. Bolaget har vid starten inga andra tillgångar än aktiekapitalet och de ev nödvändiga avtal, licenser eller rättigheter som behövs för att driva den tänkta verksamheten. Riskkapitalet aktiekapitalet har satsats huvudmännen och ev externa investerare.

av

Bolaget har när investeringen påbörjas ingen verksamhet att referera till och kassaflödet blir inledningsvis negativt. I inledningsskedet är bolaget sålunda inte kreditvärdigt banksynpunkt och det har därmed

ur inte möjlighet att finansiera, utom möjligen till mindre del, det externa kapitalbehovet via banklån. Leverantörerna och entreprenören får därför i detta skede en viktig del i finansieringen av investeringen, endera att erbjuda leverantörskrediter eller genom att ordna

genom

extern finansiering. Köparen ställer också allt oftare krav på att annan leverantören skall ställa upp med eller ordna del av ägarkapitalet equity. Detta eftersom projektbolagen kan ha svårt att attrahera ägarkapital. Risken blir att de därmed får för liten andel ägarkapital och att de får svårt att få fram nödvändigt lånekapital. Relationen lånekapital ägarkapital skulle bli orimlig bolagen försökte fylla på

- om bristen på ägarkapital med lånat kapital.

När verksamheten kommit igång och visar positivt resultat blir bolaget alltmer kreditvärdigt ur kapitalmarknads- och banksynpunkt. Leverantörens deltagande kan därmed successivt lyftas av till traditionella finansiärer och lcreditgivning. Utvecklingen av nya finansieringsinstrument medför att möjligheterna att hitta finansiärer eller investerare vid proj ektfinansiering ökat.

Finansieringsmodellen innebär att nya risker tillkommer som behöver beaktas i kreditbedömningen. Bedömningarna blir mer komplexa jämfört med vid traditionella exportlcrediter till offentliga köpare där landrisken dominerar.

Finansiering av exporten 41

Uppläggning och utformning av projektñnansieringar varierar bl.a. efter bransch. De parter som ingår i finansieringen skiftar. I fig. 3:1 redovisas ett exempel på parter som ingår i projektñnansiering vid investeringar infrastrukturen

42 Finansiering av exporten

Fig. 3:1 Parter i projektñnansiering

Entreprenörer Leverantörer

Staten Projekt- Projektets

bolaget huvudmän

Övriga

investerare Andra som bidrar offentliga organ med risk-

kapital

Kunder

Långivare

Garanter

Ki11a}:Finanstidningen

Finansiering exporten 43

av

Sammanfattande slutsatser av genomgången:

Det är en mycket liten andel av exporten, högst 5%, där lång- -

fristig exportfinansiering, dvs. sälj arfinansiering, är nödvändig

Exportfinansiering behövs eftersom köparen har svårighet att -

finansiera köpet via sin egen balansräkning

Såväl stora som små företag erbjuder exportfinansiering, men -

används främst för att finansiera de stora företagens kapitalvaru-

och proj ektexport

Exportfinansieringen har blivit alltmer internationell och den -

domineras av några stora internationella banker. Aven svenska

banker arbetar internationellt med exportkrediter

De stora exportföretagen har numer en omfattande kompetens -

rörande export- och proj

Genom nya finansieringslösningar har nya aktörer kommit till vid -

finansiering av export även på riskfyllda marknader och vid

mer

proj ektfinansiering

Privata lösningar börjar konkurrera med den statliga export- -

finansieringen på mer riskfyllda marknader

Köpama har i dag större möjligheter att ordna finansieringen -

själva och kan därmed i högre grad avgöra om exportfinansiering

skall användas

Privata köpare dominerar numer vid kapitalvaru- och projekt- -

exporten, i ökad grad finansieras sådan export genom projekt-

finansiering. Traditionella lqeditupplägg dominerar dock fort-

farande.

Projektfinansiering ställer ofta krav på större medverkan från -

leverantören i finansieringen än traditionella exportkrediter.

Statens roll i exporzfinansiering 45

4 Statens roll i

exportfinansiering

Staten är i flertalet industriländer engagerad i en eller annan form inom exportñnansieringsområdet, både i risktagande och kreditgivning. Staterna har organiserat sin medverkan lite olika. I vissa länder, som USA, Kanada och Japan, har man samlat både risktagande och kreditgivning organisation s.k. Export-Importbanker eximbanker. I

i en framför allt Europa har man genomgående organisatoriskt skilt risktagande och kreditgivning åt. Eftersom motiven för staterna att

sig i kreditgivning resp riskavtäckning enligt min mening engagera skiljer sig åt, kommer jag i den fortsatta framställningen behandla motiven för statens engagemang och statens roll inom båda dessa områden var för sig.

4.1 riskavtäckning används för att

Statlig komplettera marknadens riskkapacitet

Staten har direkt eller indirekt tagit på sig rollen som risktagare genom att vid export tillhandahålla särskilda garantier till exportörer och banker med garantier i fortsättningen statens risktagande oavsett

avses

det rör sig separata garantier eller risktagande i direkt samband om om med statlig kreditgivning. Garantin täcker vissa förluster som kan uppstå om utländsk gäldenär inte fullgör sitt avtal med exportör eller med långivare. Orsaken till att staten har ställt ut dessa garantier är att den privata marknaden inte har kapacitet att riskavtäcka sådana risker i den utsträckning som har ansetts nödvändig för att tillgodose exportens behov. Detta gäller tradition de s.k. politiska risker som export till

av riskfyllda marknader medför. Avsaknaden av risktäckning skulle leda till att exporten, särskilt kapitalvaruexport säljarñnansieras med

som långa krediter, blir lägre än vad som är samhällsekonomiskt motiverat. Viss export, t.ex. export till nya marknader eller av nya produkter kan ha svårt att finna riskavtäckning eftersom den privata riskmarknaden är osäker på köparlandet, på köparna eller på produktens marknadspotential. I sådana fall kan det ur samhällsekonomisk synvinkel också

motiverat för staten att gå in riskavtäckare. En ytterligare vara som

46 Statens roll i exportfinansiering

orsak till att t.ex. svenska staten engagerar sig i risktäckning är att andra stater erbjuder sina exportörer sådant stöd. Den export som staten riskavtäcker utgör endast mindre del en av den som kreditfinansieras. Totalt bedöms, enligt EKNs beräkningar, av exporten som finansieras korta kreditvillkor 70 75 miljarder kronor riskavtäckas. Detta är internationellt sett låg siffra. Huvuden delen av denna export riskavtäcks i Sverige av marknaden, främst av banker remburser, 50 miljarder, kreditförsäkringsbolag och genom andra riskavtäckare ll 16 miljarder och staten 9 miljarder. Men exportörema själva tar de största riskerna vid export på korta kreditvillkor och tar i egen risk 165 170 miljarder den export på ca —- av ca 240 miljarder som finansieras på korta lqeditvillkor. Även den export kreditfinansieras på långa kreditvillkor, 25 som - 30 miljarder 1996, täcks huvudsakligen av den privata marknaden. Statens andel uppgår till 11 12 miljarder, vilket motsvarar 45 50% - — av denna export. Den koncentreras på vissa riskfyllda marknader men också på beloppsmässigt stora affärer finansieras med exportsom krediter med lång löptid. För dessa har de privata aktörerna hittills haft svårt att erbjuda risktäckning alls eller i tillräcklig omfattning eller bara oregelbundet. Endast staten har möjlighet att ta ett samhällsekonomiskt och långsiktigt perspektiv på risktagandet i dessa fall. Dessutom är staten den enda som har de finansiella krävs för att kunna resurser som erbjuda risktäckning på svåra marknader och för långa risktider för stora belopp. Statens roll är sålunda att s.k. guarantor of last resort, vara dvs. främst agera i de fall där marknadslösningar inte räcker till eller helt saknas.

4.2 Staten täcker i första hand landrisken

De risker som marknaden av tradition haft svårt för att hantera och som de statliga garantiinstituten, rollen guarantor of last resort, genom som normalt koncentrerar sig på är s.k. politiska risker eller landrisker. Den i praktiken dominerande politiska risken är att landet ställer in utrikesbetalningama till följd av brist på konvertibel valuta. Till politiska risker räknas också att gäldenären inte betalar sina fordringar till följd av exempelvis krig, revolution, naturkatastrof eller åtgärd från utländsk myndighet hindrar eller fördröjer betalning. De politiska som riskerna försäkras normalt inte den privata marknaden, framför allt av för att de svårbedömbara och svårkontrollerade. Men de är anses särskilt svårhanterbara skadefall inträffar eftersom sådana hittills om bl.a. ofta resulterat i långa betalningsanstånd via internationella överenskommelser.

Statens roll i exporyinansiering 47

Det har pågått en debatt om de statliga garantiinstituten med hänsyn till sin roll guarantor of last resort också skall kunna försäkra mot

som kommersiell risk. Med kommersiell risk avses i detta sammanhang att köparen går i konkurs eller av annan icke politisk orsak inte betalar enligt avtal. Kommersiella risker försäkras privata aktörer och det

av har därför ifrågasatts om garantiinstituten skall erbjuda sådan risktäckning. I samtliga länder täcks både politisk och kommersiell risk vid export till riskfyllda marknader med motivet att det skulle vara ett

mer fördyrande merarbete för garantitagaren att behöva skaffa sig två garantier.

Garantiinstitut har vidare erbjudit statliga garantier mot kommersiell risk på marknader där det funnits utbyggd privat marknad t.ex. i industriländerna. Flera har därigenom tidigare uppträtt som direkta konkurrenter till den privata törsäkringsmarlmaden vid risktäckning av export till industriländer. Andra t.ex. EKN har främst motiverat

som sina garantier för kommersiella risker vid sådan export med att man även här skall komplettera marknaden, bl.a. garantier till små

genom och medelstora exportörer vars volym varit så begränsad att privata aktörer ansett den ointressant. Ytterligare andra de tyska och

som som schweiziska instituten har inte fått garantera risker på industriländer.

4.3 Utvecklingen av det statliga risktagandet

Statlig garantigivning inrättades i industriländema som en följd av depressionema under 1920- och 30-talen. Målet har varit att bidra till att främja den nationella exporten. Då garantisystemen skapades var huvudsyftet stimulans exporten stimulera sysselsättningen.

att genom Konkurrensskäl också viktig anledning till att staten erbjöd

var en risktäckning andra länder riskavtäckning

- hade och har denna typ av vid export. I Sverige bildades EKN 1933 i skuggan den ekonomiska

av krisen med syfte att garantera politiska och kommersiella risker vid export prop 1933:245. Liknande motiv anfördes av andra industriländers regeringar för att under tiden mellan världskrigen inrätta garantiinstitut.

Garantigivningen var under tiden fram till 1970-talet överlag rätt begränsad. Den internationella konkurrensen inom exporten till uländer och östländer blev under 1970-talet allt starkare. Många industriländer såg det som nödvändigt att exportera sig ur de obalanser som skapades de höga oljepriserna. Köparländema fann samtidigt allt

av större möjlighet att finansiera inköp stora projekt med det likviditets-

av

48 Statens roll i exportfinansiering

överskott som bankerna lånade ut från oljeländemas överskott från oljeförsäljningen. Det ledde till en stark expansion i garantigivningen. U-ländemas och östländemas skuldbörda ökade kraftigt under decenniet.

Ökningama av garantigivningen fortsatte en bit in på 1980-talet. Många u-länder kom in i en betalningskris som fortsatte till början/mitten av l990-talet. Antalet länder som begärde anstånd med räntor och amorteringar ökade dramatiskt från något eller några länder per år till ett tiotal länder årligen som endera begärde förhandlingar om anstånd eller som begärde omförhandlingar av redan träffade avtal om betalningsanstånd. Från början medgavs endast lättnader i form av uppskjutna betalningar, vilket inte löste de mest utsatta ländernas skuldproblem. Kreditorländema medgav därför i växande utsträckning avslcrivning av delar av de fattigaste ländernas utstående skulder, under förutsättning att gäldenärslandet åtog sig att genomföra ekonomiska reformer i samarbete med Internationella valutafonden IMF.

Den omfattande internationella skuldkrisen, som till stor del styrt den statliga garantigivningens handlande under de senaste tio till femton åren, har nu börjat ebba ut. Allt färre länder behöver begära skuldlättnader och garantiinstituten behöver skadereglera allt mindre belopp till följd av politiska skadehändelser. Återvinningarna på de tidigare politiska skadorna börjar öka, vilket lett till att allt fler institut visar kassamässiga överskott i stället för tidigare stora under-

som skott.

Avregleringar och privatiseringar i köparländema påverkar också den statliga garantigivningen. Övergången från offentliga till privata köpare och ökad använding av proj innebär att garantigivamas roll delvis förändras till att bli en med fmansiärema likställd aktör, snarare än en ren garant som garanterar finansieringen av exportaffárer. Konkurrensen från privata lösningar t.ex. forfaiting och kapitalmarlcnadslösningar ökar också. Efterfrågan på statliga garantier har därför minskat hos några institut, främst på traditionella exportkrediter. För bl.a. EKNs brittiska motsvarighet ECGD har utvecklingen blivit så tydlig att man tillsatt en särskild utredning om efterfrågans utveckling fram över.

Riskbilden förändras som följd av de redovisade omvärldsförändringarna och därmed även statens förlustrisker. Traditionella politiska skador, främst utlösta brist på konvertibel valuta, kommer

av att ha en mindre betydelse som skadeorsak. I stället kan, för privata infrastrukturinvesteringar, andra politiskt motiverade händelser uppstå. De ekonomiska förutsättningarna i dessa projekt är nämligen beroende av att stabila förhållanden kan upprätthållas när det gäller lagstiftning, tillstånd och avgifter, samt att staten lever till träffade avtal

upp om

Statens roll i exportfinansiering 49

kvantitet och pris för företagets produktion. Ändringar i dessa förutsättningar kan stjälpa hela företagets ekonomi och klassas som orsakade politiska händelser. Förändringar i räntenivåer och växel-

av kurser kommer i och med privatiseringen investeringar i infra-

av strukturen i köparländema att väga tyngre i riskbilden än vid traditionella exportlcrediter.

Tidigare har de typerna av risker inte direkt påverkat

senare skaderisken i det enskilda projektet, men påverkat köparlandets betalningsförrnåga. De har heller inte direkt påverkat förlustrisken för garantinistitutet. Nu torde de ha direkt inverkan på skade- och

en förlustrisken. Förändringar i valutakursen eller räntenivån kommer att påverka företagets betalningsfönnåga. Ett obestånd kommer att slå

ev direkt mot garantiinstituten slutliga förluster. Några egentliga

som regressfordringar uppstår inte i dessa fall. Tidigare innebar denna typ

skadefall oftast att fordringarna ökade på ett köparland som senare av ev. måste skrivas av.

En riskfaktor kommer att få ökad betydelse vid prövning av

som kreditrisker vid bl.a. projektfinansiering, är miljöeffekterna. Naturskyddsföreningen har i brev och uppvaktningar krävt att jag skall förorda milj öprövningar affärer där man ansöker om statliga export-

av kreditgarantier. Vid infrastrukturinvesteringar men också industriinvesteringar kan ofullständiga milj ökonsekvensutredningar leda till att garanti- eller kreditgivaren felbedömt företagets möjligheter att producera enligt uppgjorda planer. Därmed har missbedömt t.ex.

man risken för framtida kreditförluster. Betydelsen av bedömningar av milj ökonsekvensemas effekter på återbetalningsförmågan torde ha ökat i och med att fler investeringar i infrastrukturen görs fristående

av företag säkerheter för tagna krediter främst återfinns i framtida

vars betalningsflöden.

EKN bedömer redan i dag miljöfrågornas konsekvenser för återbetalningsförmågan. De internationella finansieringsorganen och EKNs amerikanska motsvarighet US Eximbank beaktar därutöver miljöaspekterna vid sin kreditgivning. Diskussioner pågår inom ramen för OECD hur skall behandla miljöaspekter i den statliga

om man exportkreditgivningen.

4.4 motiverades av

Kreditgivningen kreditregleringar

I Sverige har staten sedan 1962 erbjudit statsstödda exportkrediter

SEK. Den internationella konkurrensen på för svenska export genom

50 Statens roll i exportfinansiering

väsentliga varuområden hade nämligen vid denna tidpunkt tenderat att inriktas inte bara på pris, kvalitet och leveranstid utan i växande grad även på betalningsvillkor. I fråga om kapitalvaror hade kredittider på upp till sju år blivit vanliga. En sådan utsträckning av kredittiden ställde alltför stora anspråk på säljarens förmåga att finansiera sin rörelse, konstaterade man i propositionen om inrättandet av SEK prop 1962:125. Detta särskilt som de svenska bankerna p.g.a. kapitalmarknadens bristande institutionella förutsättningar inte kunde lämna de långa och bundna exportkrediter exportindustrins kunder efterfrågade. Genom SEK kunde bankerna refmansiera sin exportkreditgivning på längre tider än vad bankerna själva till följd av kreditregleringama kunde medge.

De förhållanden som låg till grund för SEKs bildande rådde i flertalet andra industriländer vid mitten av 1950- och början 1960-

av talen. I länder som t.ex. Finland, Norge och Tyskland inrättades vid denna tidpunkt särskilda exportkreditorgan eller överlät redan

man existerande att erbjuda exportkrediter. Motiven var desamma som i Sverige; regleringar på lcredit- och kapitalmarknadema medförde att bankerna inte kunde finansiera de exportkrediter med allt längre kredittider köparna begärde och fick igenom. Följden blev således

som att staten tog ansvaret för uppgiften och överlämnade den till statliga eller privata företag specialiserade på att bevilja exportkrediter med lång löptid. Utlåningen hade endera formen krediter till utländska

av låntagare eller Övertagande eller refinansiering bankernas eller

av exportöremas krediter.

Den internationella konkurrensen med exportkrediter skärptes successivt under 1960- och 70-talen. Fram till 1970-talets första år spelade exportñnansiering dock relativt blygsam roll i staternas

en budgetar, med undantag för krediter till vissa branscher t.ex.

som varvsindustrin. Med oljeprisstegringen 1973-74 förändrades läget radikalt. Industriländema såg sin enda möjlighet att betala oljenotoma genom att driva en hård exportkampanj på de länder som gynnades av oljepriserna eller som kunde låna till sin import oljeländemas

av betalningsbalansöverskott. Följden blev konkurrens med hjälp ränte-

av subventioner som betalades över statsbudgeten och allt längre kredittider för kapitalvaror. Få exportkrediter kunde på den tiden beviljas utan räntesubventioner. De statliga räntesubventionerna nådde allt högre totalvärden under l970-talet.

Successivt kom alltfler industriländer att inse att konkurrensen med subventionerade krediter ohållbar. År 1978 slöts efter förhandlingar

var mellan de viktigaste OECD-ländema den s.k. consensusöverenskommelsen om subventionema, ledde till vissa riktlinjer

som om minimiräntor. Genom successiva beslut i OECD under perioden 1980-

Statens roll i exportfinansiering 51

82 höjdes minimiräntoma väsentligt. 1983 beslutade OECD om automatisk justering av minimiräntoma vid förändringar i marknadsräntorna. Genom detta beslut kunde inte statsstödsnivån i systemet öka. Detta innebar att statens kostnader för exportkrediter sjönk samtidigt

de statliga subventionema för exportkrediter minskade. Krediter som till marknadsvillkor blev därmed återigen intressanta.

Räntesubventionema har fr.0.m. 1995 i princip försvunnit inom den statsstödda exportkreditgivningen. Det som återstår av det statliga stödet är att staten kan ta ränterisken vid exportaffårer på långa kredittider. Systemet innebär att exportörer och kreditgivare har möjlighet att erbjuda exportkrediter till fast ränta utan att själva behöva ta risken att räntan ändras under tiden till dess exportaffáren beslutats men också under hela löptiden och att räntekostnaden därmed är känd under denna tid. En annan del av statens nuvarande engagemang i exportkreditgivning är att vara lender of last resort. Det innebär att staten tillförsäkrar exportörema att det i krislägen skall finnas tillgång till exportkrediter, men också säkra i tillgången på ett konkurrenskraftigt inhemskt alternativ.

I takt med att subventionema har minskat har efterfrågan på statsstödda exportkrediter s-lån minskat och efterfrågan på marknadsbaserad kreditgivning ökat igen. De specialinstitut som i likhet med SEK lämnar s-lån har anpassat sig till kundernas ändrade efterfrågan och till nya produkter från konkurrenterna och därför utvecklat nya produkter med villkor som är marknadsanpassade men också annan kreditgivning än rena exportkrediter. Dessa krediter är både exportrelaterade och av annan typ t.ex. krediter till investeringar i det egna landets infrastruktur.

Den ökade tyngdpunkten i projektfinansiering har vidare inneburit att några institut, t.ex. det kanadensiska, det amerikanska och det tyska samt det japanska, utvecklat finansieringslösningar. I sådana

nya exportaffärer ställer investeraren/köparen, enligt vad som framgått i föregående kapitel, i växande utsträckning krav på exportören att erbjuda ägarkapital equity för att komma i fråga för leverans. Detta ökar exportörens risker utöver de omfattande tekniska och finansiella de redan tar i exportaffärer.

Exportörema försöker i de längsta att motsätta sig sådana krav. Man har inte till alla delar lyckats med detta och har därför börjat vända sig till staten med begäran om att staten endera skall in med ägarkapital eller garantera andra investerares satsningar i sådana affärer. De tidigare nämnda instituten har inrättat möjligheter att av exportfrämjande skäl erbjuda investeringslån eller ägarkapital i dessa fall. I den mån ägarkapital erbjuds i form av lån eller garantier är tanken att den statliga medverkan skall vara kortsiktig och att staten efter en

52 Statens roll i exportfinansiering

kortare tid skall kunna avveckla sitt engagemang genom att sälja ut det till privata investerare.

4.5 Det internationella regelverket till

syftar

att uppnå konkurrensneutralitet

Det finns flera internationella överenskommelser som styr statsstödd exportfinansiering. De har slutits inom ramen för GATT, OECD, EU och Bemunionen en samarbetsgrupp för exportlcreditgarantiorgan som EKN och syftar till att uppnå kreditkonkurrens mellan exportländer

harmonisering villkor och premier och att avskaffa statliga genom av räntesubventioner.

Det övergripande internationella regelverket som styr den statsstödda exportfmansiering är GATT:s stadgar som innehåller bestämmelser subventioner. Där sägs bl.a att exportkreditgarantier

om inte får lämnas till premier som är otillräckliga för att täcka verksamhetens långsiktiga kostnader. Detta har av de anslutna länderna i allmänhet tolkats som att garantiverksamheten måste vara självbärande på sikt. Det finns också bestämmelser av liknande slag som gäller statsstödda exportkrediter.

4.5.1 OECD-överenskommelsen statens

styr

engagemang i kreditgivningen

Consensusöverenskommelsen

År 1978 slöts tidigare nämnts den s.k. consensusöverenskommel-

som

inom OECD riktlinjer för statsstödda krediter denna och övriga sen om överenskommelser redovisas utförligare i bilaga 2. Bakgrunden till överenskommelsen de, tidigare nämnda, omfattande subventionerna

var inom exportlcreditområdet under l970-talet. Syftet med OECDs riktlinjer är att konkurrens mellan exportörer från industriländerna skall uppmuntras men den bör baseras på kvalitet och pris på de exporterade varorna och tjänsterna, och inte på de mest fördelaktiga statliga stöden till exportörerna. Överenskommelsen gäller statsstödda exportkrediter med en återbetalningsperiod på två år eller mer.

Vid statsstödda exportkrediter, vare sig de beviljas som direkta krediter, refinansiering eller ränteutjämning skall man använda sig av

minimiräntor, den s.k. CIRR-ränta Commercial Interest Reference Rate. Denna motsvarar normalt räntan på femåriga statsobligationer den 15 i varje månad plus en procentenhet.

Köparen fått statsstödd finansiering skall kontant betala minst

som 15% värdet på exportkontraktet medan resten 85% kan kredit-

av finansieras. Den maximala återbetalningstiden varierar och är beroende

uimportlandets BNP-inkomst capita. Länderna delas in i två av per kategorier. För kategori 1 är den maximala återbetalningstiden fem år

till 8 år kan accepteras och för kategori 2 är den maximala

upp

återbetalningstiden 10 år.

Amorteringar skall normalt ske i form lika och regelbundna

av inbetalningar sjätte månad. Den första amorteringen skall inte göras

var

än månader efter det att krediten har trätt i lqaft. senare sex

Särskilda riktlinjer gäller för export inom kämkrafts- och

varvs-, flygplansindustriema. Det är framför allt återbetalningstid och bestämmelser kring räntan skiljer dessa från övriga områden.

som Export militär utrustning och jordbruksprodukter omfattas inte av

av överenskommelsen.

Det finns möjligheter att avvika från consensusvillkoren. Då skall de andra medlemmarna få anmälan om detta innan krediten träder i kraft.

OECD-överenskommelse om premier och relaterade villkor

En överenskommelse träffades i consensusgruppen sommaren 1997 om riktlinjer för premier och relaterade villkor. De nya riktlinjerna träder i kraft den l april 1999. Premienivåema är miniminivåer och avser statsrisk och landrisk. Premierna skall tillämpas på alla garantier och det står parterna fritt att ta ut högre premier än de överenskomna miniminivåema. Köparländema kommer att klassificeras i sju premieklasser med hjälp en gemensam modell.

av

Relaterade villkor i första hand hur hög täckningsgraden skall

avser

och relationen mellan premier och täckningsgrad. Premien blir vara högre för garantier där täckningsgraden ligger över standardnivån 95% och under där den ligger under.

Förslag om särskilda regler för projektfinansiering

Consensusreglema har fått kritik för att de inte är anpassade till finansiering av projektrisker. Inom OECD har därför lagt fram ett

man förslag om hur consensusreglema bättre kan till denna typ

anpassas av finansieringslösningar. Förslaget, som kommer att behandlas i consensusgmppen under första halvåret 1998, innehåller i stället för

en definition projektfinansiering allmän beskrivning med

av en tillhörande kriterier. I kriterierna ingår bl.a. att det skall finnas ett speciellt projektföretag, enkom skapat för projektet. Förslaget innebär ökad flexibilitet främst när det gäller den tidpunkt då amorteringarna skall inledas och amorteringamas profil.

Diskussion om exportkreditorganens marknadsfönster

Inom consensusgruppen pågår för närvarande en genomgång den

av verksamhet i s.k marknadsfönster bedrivs vissa exportkredit-

som av institut. Syftet är att fram uppgifter dessa organisationer och

om om sambandet mellan verksamheten rörande statsstödda och kommersiella krediter i marknadsfönstret. Bakgrunden till diskussionen är frågan

om exportörer i de länder som har sådana organisationer kan få otillbörliga fördelar. Ännu har inga slutsatser dragits i OECD angående detta.

Miljökonsekvenser av exportaffärer

Frågan om hur miljöaspekter skulle kunna beaktas i de statsstödda finansieringssystemen har stått på dagordningen i OECDs exportkreditgrupp i flera år och man har där diskuterat olika möjligheter att komma framåt på området. För att vinna större kunskap har i

man gruppen enats om att tills vidare på frivillig basis utbyta information om vissa projekt och vidare att dra lärdom av de erfarenheter som finns hos organsiationer som har någon form miljöprövning i sin

av exportkredit- eller exportkreditgarantigivning.

4.5.2 fastställts inom den

Regler som Europeiska

unionen

Inom EU har på senare tid framför allt diskuterat hannonisering av

man medlemsländemas garantier för medel- och långfristiga krediter och reglering av ländernas garantier för korta exportkrediter.

Begränsning av statlig kreditförsäkring av marknadsmässiga risker

Inom EU har under 1997 nya regler införts som innebär att medlemsstaterna under 1998 måste upphöra att bevilja statliga garantier för marknadsmässiga risker. Avsikten är att undanröja de snedvridningar som beror på statligt stöd inom den sektor av exportkreditförsäkringområdet där offentliga och privata kreditförsälcrare konkurrerar med varandra. Detta gäller f.n. försäkring av kortfristiga exportkrediter med risktid understigande två år vid handel med

en privata köpare inom gemenskapen och de flesta övriga medlemmar av OECD.

.

Bakgrunden är att offentliga eller offentligt understödda exportkreditförsälqare som är verksamma för statens räkning har vissa finansiella fördelar när de konkurrerar med privata försälcringsföretag, som kan orsaka snedvridning av konkurrensen.

Harmonisering av bestämmelserna för statsstödda kreditförsäkringar avseende medellånga och långa exportaffárer

I juni 1997 presenterade kommissionen förslag till ett direktiv om harmonisering av huvudbestämmelsema för kreditförsäkringar för medellånga och långa exportaffárer. Mot bakgrund av medlemsstaternas synpunkter har en ny version lagts fram som är tänkt att antas under början av 1998. Förslaget är ett första steg mot en harmonisering inom EU och innebär framför allt att större öppenhet åstadkoms genom de anmälningsförfaranden som föreslås. Direktivförslaget är anpassat till den tidigare nämnda OECD-överenskommelsen om premier och relaterade villkor. Tanken är att medlemsstaterna skall tillämpa direktivet från den 1 april 1999.

Direktivförslaget innehåller bl.a. gemensamma definitioner av risker, vilka risker som får täckas, definition av gäldenärs status,

56 Statens roll i exportfinansiering

karenstidens längd, försäkringsskyddets omfattning. De premier som debiteras skall motsvara den risk som täcks, omfattningen och kvaliteten hos det försäkringsskydd som ges och vara tillräckligt för att täcka driftskostnader och förluster på lång sikt. Premienivån för varje land eller landkategori skall grundas på en rimlig riskbedömning.

För att få öppenhet mellan de olika nationella systemen inrättas ett system med fyra olika former av anmälningsförfaranden. Dessa är årlig anmälan i informationssyfte, beslutsanmälan, förhandsanmälan i informationssyfte och efterhandsanmälan i informationssyfte.

4.5.3 Bemunionens riktlinjer

Bemunionen är ett samarbetsorgan för garantiinstitut som administrerar statliga exportkreditgarantier och har över 40 medlemmar. Medlemmarna har under årens lopp nått överenskommelser om betalningsvillkor, rapporteringssystem och informationsutbyte. Överenskommelsema innebär bl.a. att medlemmarna fastställt maximala kredittider för olika varuslag, råmaterial och halvfabrikat, samt konsumtions-

som varor och -tjänster, varaktiga konsumtionsvaror inklusive relaterad service liksom för delar eller komponenter och för quasikapitalvaror. Överenskommelse finns också för kredittider för kapitalvaror och projekttj änster och för kompletta anläggningar.

Statens roll i exportfinansiering 57

4.6 Förändringar i förutsättningarna

Det statliga risktagandet är inte avpassat till nuvarande modeller för finansiering av stora projekt

Den ökade betydelsen av projektñnansieringslösningar vid export innebär jag tidigare redovisat nya riskavtäckningsbehov hos

som exportföretagen. De internationella avtalen tillsammans med riskprofilen i sådana affärer medför att statens möjligheter att täcka affärer med projektñnansieringsupplägg för närvarande begränsas. Detta samtidigt behovet risktäckning ökar. Flera av de risker som

som av finns i projektñnansieringar är åtminstone i inledningsskedet inte bankrnässiga varför finansieringen utan statlig riskavtäckning kan bli svår att få till stånd.

Nuvarande svenska regler innebär att staten har svårt att delta med risktäckning när det gäller nya risker, t.ex. att av exportfrämjande skäl satsa eller garantera delar ägarkapitalet, också när det gäller

av men kreditrisker eftersom kreditens återbetalningsproñl inte stämmer med den i de internationella avtalen fastlagda. Exportföretagen behöver därför hitta ñnansieringslösningar utan eller endast med begränsat statligt risktagande. Lösningarna innebär att exportföretagen själva får ta en större del av kreditrisken på köparen. Andelen som är större än den som gäller vid traditionella exportkrediter, allt annat lika.

Projektñnansieringsmodellen används inte enbart vid stora projekt och av de största exportföretagen. Dessa dominerar visserligen beloppsmässigt och antalsmässigt, flera stora och medelstora

men företag deltar också i projektfinansieringar. För dessa innebär nuvarande förhållanden också ett problem när skall hitta finansiering

man vid sådana exportaffärer.

Konkurrensen har ökat inom exportñnansieringsområdet

Som jag redovisat i föregående avsnitt är statsstödda exportkrediter omgärdade ett omfattande internationellt regelverk som styr

av kreditens villkor Detta begränsar möjligheterna att utforma

m.m. exportkrediter efter affärens verkliga återbetalningsförrnåga. Så länge en omfattande subvention var kopplad till krediten var den ändå intressant och efterfrågad. I takt med att subventionerna minskat och nu tagits bort har de relativa nackdelarna av regelverket ökat. Detta, tillsammans med andra faktorer, har lett till att marknadsbaserade lösningar vuxit fram. Dessa lösningar är anpassade till investeringens faktiska återbetalningsförrnåga och som andra finansiärer än exportkreditgivama också erbjuder.

Bank- och kapitalmarknademas möjligheter att förse köpare med långfristiga krediter har medfört att långfristig exportkreditgivning blivit konkurrensutsatt. Det har därför inte varit lika nödvändigt för exportföretagen att anlita statliga kreditgivare för att kunna erbjuda sina kunder långfristiga krediter vid exportaffärer. De särskilda exportkreditorganen har sålunda mött ökande konkurrens från andra aktörer. Utvecklingen är densamma i alla de fem länder jag besökt.

Förändringarna på kapital- och riskmarknadema innebär för de statliga garantigivama delvis ny situation i och med att privata

en alternativ konkurrerar på områden garantiinstituten tidigare

som bedömde sig ha monopol på. I ytterligare ett avseende innebär situationen förändring i att de statliga aktörerna kan återförsäkra

en o m alternativt sälja av delar av sina riskportföljer på marknaden och den vägen frigöra riskkapacitet. För de statliga kreditgivarna leder förändringarna sålunda till att de inte är att kunna ordna

ensamma om långfristiga lqediter, inte sådana med fast ränta. Även bankernas

ens traditionella exportkreditgivning har fått konkurrens från andra aktörer som finansierar sig på kapitalmarknaden.

4.7 Andra aktörer som

statliga erbjuder krediter eller riskkapital i anslutning till

export

Vid sidan om de traditionella exportkreditorganen finns ett flertal organ som också kan delta i finansiering av exportaffärer och/eller med riskkapital vid utlandssatsningar för i första hand små och medelstora

Statens roll i exportfinansiering 59

företag. I Sverige utgörs dessa organ i första hand av ALMI Företagspartner AB, Industrifonden och Swedfund samt Sida men också andra lokala och regionala organ erbjuder sådana tjänster. Vare sig ALMI, Industrifonden eller Swedfund erbjuder exportkreditgivning utan deras kreditgivning koncentreras till rörelsekrediter samt till riskkapital/ägarkapital som kan utnyttjas vid export och/eller investeringar i utlandet. Sida erbjuder s.k. u-krediter som innebär att biståndsmedel används för att mjuka upp lånevillkoren vid export till u-länder. I Sveriges konkurrentländer finns liknande organ och system.

Sida

År 1981 inrättades i Sverige ett kreditinstrument, u-krediter, för

exportfinansiering i samband med investeringar i u-länder som bidrog till ländernas ekonomiska utveckling. Skälet till att u-kreditema inrättades var att ett ökat antal industriländer under 1970-talet började kombinera sitt bistånd med kommersiella aktiviteter för att främja det egna landets exportintressen.

U-krediter kan lämnas för finansiering av svenska varor och tjänster till prioriterade investeringsprojekt i u-länder. För finansiering krävs dessutom att u-ländemas prioriteringar överensstämmer med svenska biståndsmässiga bedömningar av projektet och att upphandlingen normalt sker i internationell konkurrens. Kreditvillkoren följer OECDs fastställda normer vilket bl.a innebär att ett gåvoelemet på minst 35% tillförs krediten. En förutsättning för kreditgivning är att låntagarlandet skall bedömas vara kreditvärdigt.

U-kreditsystemet utvecklades som ett systern som skulle likna exportfinansieringssystemet så mycket som möjligt för att kunna utnyttja befintlig kompetens både i Sverige och i samarbetsländerna. Det är marknadsfinansierat och subventioneras och garanteras av biståndsanslaget. Förutom Sida är EKN, SEK och de svenska affärsbankema de viktigaste aktörerna. Långivare är normalt svensk

en affärsbank, tecknar låneavtal och refinansierar sig hos och

som överlåter krediterna till SEK. Staten betalar sedan SEK löpande för att täcka bolagets kostnader för ränteskillnaden mellan upplånings- och utlåningsräntan för u-krediten. Systemet har nyligen setts över och förslag till ändringar redovisats i budgetpropositionen prop 1997/98:1.

Sida stöder småföretags investeringar i vissa och Östländer

u- genom de s.k. StartSyd StartÖst Programmen stöd

resp. programmen. avser med riskavlyft och delfinansiering för vissa kostnader främst för utbildning i samband med en investering/etablering i något av de länder

ingår i Syftet är att snabbt få i gång en produktion som programmen. och lönsam verksamhet samt att överföra kunskap och kompetens till företagen i mottagarländema. ALMI Företagspartner administrerar

och Sida fattar beslut om att bevilja stöd. programmen

ALMI Företagspartner AB

ALMI består ett helstatligt moderbolag och 22 regionala dotterbolag

av

är majoritetsägda moderbolaget och med landsting och som av kommuner minoritetsägare. Dotterbolagen kan sägas ha en relativt

som självständig ställning. Verksamheten finansieras via anslag från staten, kommuner och landsting, avgifter från kunderna, samt statliga och kommunala bidrag för att genomföra specifika uppdrag. ALMI skall främja utveckling och expansion hos befintliga små- och medelstora företag. Genom rådgivning och finansiering skall hjälpa de mindre

man företagen att växa. En del företagsutvecklingen innebär att göra

av företagen att utvecklas till exportörer.

mogna

Inom finansiering är ALMIs roller att komplettera bankerna

en av med direkta lån eller med garantier. ALMI förmedlar också kontakter med andra finansiärer för att kunna erbjuda totallösningar. Huvuddelen

ALMIs nyutlåning år 1996 avsåg rörelsekapital och investeringar i av växande företag.

Rörelsekapitallån kan utnyttjas av exportföretag för att finansiera produktionskostnader härrör t.ex. från exportorder för att över-

som brygga likviditetsbehov i väntan på betalning. Amorteringslån och tillväxtlån kan bl.a. användas för att finansiera marknadsinvesteringar i samband med exportsatsningar. Finansieringsrådgivningen omfattar f.n. endast i begränsad omfattning exportfinansieringsfrågor och information om de statliga exportfinansieringssystemen.

Stiftelsen Industrifonden

Industrifonden skall främja den industriella tillväxten i Sverige genom att investera kapital och kompetens där banker och andra finansiärer tvekar. Fondens huvudsakliga verksamhetsområden är delfinansiering av industriella utvecklingsprojekt och marknadsintroduktioner samt

med ägarkapital i små- och medelstora företag under engagemang utveckling. Det är möjligt att få fondens hjälp för att finansiera projekt,

bl.a. villkorslån och kapital mot royalty. Högst 50% av proj ektgenom kostnaderna täcks och projektens budget skall överstiga 2 miljoner kronor. Industrifonden kan också satsa på olika typer av ägarkapital i

Statens roll i exportfinansiering 61

små- och medelstora företag och går då in i bolagen med styrelseledamöter.

Fondens finansiering av marknadsintroduktioner kan användas och används företag vid exportsatsningar och investeringar i

redan i dag av utlandet. Den har t.ex. deltagit med ägarkapital för att investera i ett företags uppbyggnad av ett franchisingnät i Europa. Sedan ett år samarbetar fonden med Sveriges exportråd och ALMI att finansiera

om små och medelstora företags marknadsintroduktioner i utlandet.

Swedfund International AB

Swedfund är ett riskkapitalbolag som ägs av svenska staten. Bolaget tillhandahåller kapital till samriskföretag, i vilka man samarbetar med svenska och lokala partner, i länder som omfattas av svenskt bistånd och östsamarbete inkl. Ryssland och de baltiska länderna. Målet med verksamheten är att bidra till att svenska företag etablerar lönsamma företag i högriskländer där möjligheterna för vinstgivande verksamhet är stor. Insatsen skall inte överstiga 30% av den totala investeringen. När företaget står på ben, säljer Swedfund sina aktier. Swedfund

egna kan också bevilja medelfristiga lån på affärsmässiga villkor till samriskföretaget. Räntesatsen är normalt fast, men kan också vara rörlig. Länet skall täckas vanliga kommersiella säkerheter. Swed-

av funds totala finansiella exponering, aktiekapital och lån, skall inte överstiga 30% av den totala investeringen. Bolagets kapital har tillförts

staten. Dessutom disponerar det medel ur EUs fonder för samarbete av med Central- och Östeuropa, med OSS-ländema och med Medelhavsområdet.

4.8 Källskatt i

utgår på räntebetalningar Vissa köparländer

Hur staten organiserar sin medverkan i kreditgivningen kan i ett sammanhang, nämligen källskatt på räntebetalningar till utlandet, vålla problem vid export till vissa marknader. Flertalet u-länder tar ut källskatt vid transfereringar av räntor från gäldenärs- till kreditorlandet. I dubbelbeskattningsavtal med u-länder har industriländer försökt få bort källskatten på statsstödda exportkrediter. Genomgående har man uppnått detta då statliga eller helstatligt ägda exportkreditorgan står som långivare. I flera u-länder räcker det till och med att staten har garanterat exportlcrediten för att källskatt inte skall utgå. I några 15 20

-

3-18-0167

62 Statens roll i exportfinansiering

år gamla dubbelbeskattningsavtal som Sverige har bl.a. med Brasilien, Malaysia och Thailand undantas inte statsgaranterade krediter som lämnats av SEK trots att bolaget beviljar statsstödda exportkrediter. Orsaken är att bolaget enbart är delstatligt. På sådana lån lägger importlandet på källskatt på 25%. Sverige har hittills i förhandlingar

en med de berörda länderna, i motsats till andra länder bl.a. Finland, inte lyckats ändra på detta förhållande. I några länder bl.a. Indonesien har Sverige efter förhandlingar lyckats få bort källskatten på av SEK beviljade statsstödda krediter.

I de fall källskatt utgår medför det en betydande merkostnad för köparen vilket innebär att exportörer tvingas lämna ett icke konkurrenskraftigt anbud jämfört med exportörer där räntebetalningama är undantagna från sådan skatt. I åtminstone de tre nämnda länderna är Sveriges avtal mindre fördelaktiga än konkurrentländemas p.g.a. dubbelbeskattningsavtalens utformning.

Framförallt länder i Central- och Östeuropa inför nu också källskatt på hyres- leasing- avgifter, vilket försvårar extemñnansiering av investeringar i landet i fråga. Länder som Estland, Lettland och Litauen, Sverige har avtal med påför, enligt uppgift från berörda

som exportföretag, källskatt på sådana betalningar. Källskatt utgår också för bl.a. hyresbetalningar i länder i f.d. Jugoslavien vilka Sverige saknar avtal med.

Statens roll i exportfinansiering 63

Sammanfattande slutsatser av genomgången:

Statens riskavtäckning motiveras av behovet att komplettera -

marknaden när det gäller politiska risker för stora export-

affärer på långa risktider på svaga marknader

Riskavtäclcning behövs både för export med långfristiga -

exportkrediter och för löpande export som finansieras på

kortsiktiga kreditvillkor

De statliga exportkrediterna motiverades från början av att -

kreditregleringama gjorde det svårt för bankerna att erbjuda

de lcredittider och räntevillkor som köparna begärde

Senare ändrades motivet till att bevilja de subventioner som -

ingick i exportkreditgivningen till följd av kreditkonkurren-

sen på 1970- och 1980-talen. Numer är motivet att sålda

tillgången på säker och konkurrenskraftig exportkredit-

givning

Exportkrediter utnyttjas vid långfristig exportfinansiering -

och stora företag dominerar efterfrågan på sådana krediter

Banker och andra kreditgivare kan till följd av avreglering- -

arna erbjuda långfristig exportfinansiering och konkurrerar

numer med de särskilda exportkreditorganen

Privata alternativ i fråga riskavtäckning och kredit- - om

försäkring växer fram

Marknaden för långfristiga exportkrediter har därför -

successivt blivit mer konkurrensutsatt

Internationellt har kommit överens om riktlinjer som - man

leder till större grad av harmonisering av premier och villkor

för den statliga riskavtäckningen

Internationella överenskommelser exportkrediter och - om

riskproñlen vid projektfmansiering begränsar statens möjlig-

heter att tillgodose exportörernas behov av riskavtäckning

vid sådan finansiering

Källskatt innebär kostnadsnackdelar för svensk export i -

vissa köparländer

Den statsstödda exportkreditgivningen 65

5 Den statsstödda exportkreditgivningen

5.1 Det svenska för statsstödda

systemet

exportkrediter mm

Det statsstödda systemet i Sverige handhas AB Svensk Exportkredit.

av Bolaget erbjuder också exportkrediter på marknadsvillkor och annan långsiktig finansiering främjar utvecklingen svenskt näringsliv

som av med tyngdpunkt i exportnäringen.

l AB Svensk Exportkredit bakgrund, syfte

-

och uppgifter

AB Svensk Exportkredit bildades 1962 gemensamt staten och

av bankerna. Den främsta orsaken till att SEK bildades var kapitalmarknadens bristande institutionella förutsättnignar att lämna av exportindustrins kunder efterfrågade långa och bundna exportkrediter. Bankerna kunde inte kunde erbjuda denna typ av krediter mot bakgrund av gällande banklagstiftning och Riksbankens penningpolitik, men också på grund av den omstrukturering av kapitalmarknaden som inrättandet AP-fonderna innebar. Hälften aktierna A-aktier

av av tecknades av staten, och hälften B-aktier tecknades av bankerna. SEK ägs alltjämt till 50/50 staten och de fem svenska affärs-

av numer bankema, dvs. Handelsbanken, SE-banken, Föreningssparbanken, Nordbanken och Östgöta Enskilda Bank.

I bolagsordningen finns sedan bildandet bestämmelser som reglerar förhållandet mellan A-aktieägama och B-aktieägama. Så finns exempelvis inom resp. aktieägarlcrets hembudsskyldighet. Vidare skall bolaget träda i likvidation om ägare av flertalet aktier inom någon av aktieseriema begär det.

66 Den statsstödda exportkreditgivningen

Huvudsyftet med SEK är att stödja den svenska exportindustrin genom att ställa krediter till förfogande vid export av varor och tjänster. Verksamheten skall drivas så att den ger en tillfredsställande avkastning på satsat kapital. Bolaget skall enligt bolagsordningen erbjuda krediter med en löptid av högst 20 år. Normalt ligger löptiden på mellan två och tio år. Genom inriktningen mot långa exportkrediter utgörs kunderna främst av de största exportföretagen. I mars 1996 godkände riksdagen en ändring i bolagsordningen och gav därmed SEK ett utökat arbetsområde. Uppgiften innefattar därefter också att kunna erbjuda långfristig finansiering för utbyggnad av infrastrukturen i Sverige och utvecklingsprojekt inom exportindustrin för att stärka den svenska industrins internationella konkurrenskraft.

Enligt bolagsordningen har bolaget till uppgift att bedriva finansieringsverksamhet direkt relaterad till svensk export av varor och tjänster. Därutöver kan bolaget bedriva finansieringsverksamhet för att främja utvecklingen av svenskt näringsliv, i första hand exportindustrin. Vidare sägs att bolaget får medverka vid finansiering som sker i samarbete med internationella mellanstatliga organisationer, utländska exportkreditinstitut och liknande organisationer eller institut.

Staten gav år 1978 SEK i uppdrag att hantera det samma år införda systemet för statsstödda exportkrediter, det s.k. s-systemet. Systemet är öppet för svenska exportörer. Exportörer kan ansöka om statsstödda exportkrediter, s.k. s-lån, genom såväl inhemska som utländska banker och SEK har s.k. agentbanksavtal med ett 25 30 svenska och

numer ~ utländska banker. SEK hanterar också statens system för u-krediter. Sida bedömer och beslutar om krediterna enligt de riktlinjer för ulandssamarbetet som fastställts av riksdagen.

Statens resp. SEKs åtaganden för den statsstödda exportkredigivningen regleras i ett avtal från 1990. Staten åtar sig där att ersätta SEK tertialvis i efterskott för kostnaderna för systemet och SEK åtar sig att låna upp erforderliga medel till minsta möjliga kostnad och risl:.

S-systemet innebär i korthet att SEK lånar upp och tar över långivande banks avtal med låntagaren. Refinansieringen sker till CIRR-räntenivå. Bankerna sköter huvuddelen av dokumentationen

av lånen och tar för detta uppläggningsavgift och andra avgifter frin

ut en låntagaren. SEK kompenseras av staten för mellanskillnaden mellin kostnaderna för de statsstödda kreditema och intäkterna från frärrst utlåningen. Understiger kostnaden intäkterna får SEK betala in mellanskillnaden till staten. För administrationen s-systemet erhål er

av SEK av staten en kostnadsersättning motsvarande 25 baspunkter beräknad på utstående lån. Sedan 1990 har systemet gett statskassan ctt överskott på 753 miljoner kronor. Det ackumulerade underskottcn sedan 1978 uppgår till 4 miljarder kronor. Huvuddelen dessa

ca av

Den statsstödda exportkreditgivningen 67

underskott hänför sig till de första åren s-systemet då räntan sattes

av till halva marknadsräntan. Genom i kapital 4 redovisade förändringar har CIRR-räntan successivt närrnat sig nivåerna för marknadsräntoma.

SEK deltar som en del i främjandet av exporten i samfinansieringar med internationella finansieringsorgan, utländska exportkreditorgan och andra liknande organ. SEK har byggt ett samarbete med

upp internationella finansieringsorgan Världsbanken, NIB och EBRD

som för att samfinansiera svenska exportaffärer. Bolaget har också avtal

om samfinansiering med ett antal utländska exportkreditorgan t.ex. brittiska ECGD och japanska JEXIM när det är fråga de allt vanligare

om exportkontrakten som omfattar leverantörer och exportkreditorgan från flera länder.

SEK samarbetar med EIB och EIF för att samfinansiera med dessa institut i för svenskt näringsliv intressanta investeringar. Man är sedan 1995 också svensk agent för distribution av EIBs globala och subventionerade långivning för små och medelstora företag i Sverige. Bolaget är också svensk aktieägare i EIF. EIF utfärdar garantier bl.a. inom ramen för programmet för tillväxt och miljö i småföretag. Hittills har SEK genom banker, ALMI och Industrikredit fördelat ut krediter för 150 miljoner kronor till svenska små och medelstora företag.

SEK har vidare statsmakterna fått för upplåning och

av ansvar utlåning av s.k. betalningsbalanslån som Sverige deltagit med inom ramen för det s.k. G-24 samarbetet för att stötta ekonomierna i Centraloch Östeuropa under deras omställning från plan- till marknadsekonomi.

SEK är verksamt på de internationella kapitalmarknadema,

men också på olika nationella marknader, dels för att säkerställa sin

egen upplåning, dels för att underlätta svenska exportörers tillgång på lokalvaluta. Bolaget har del i detta arbete introducerat flera

som en nya finansiella instrument och hjälpt till att öppna kapitalmarknader.

nya Bl.a. var man tidigt aktiv på den japanska marknaden vilket bidrog till att öppna den. Som en del i arbetet med att underlätta svenska exportföretags satsningar på nya marknader och få tillgång till lokal valuta tar SEK upp långa lån i lokala valutor. Det senaste exemplen på detta är i Litauen och Sydafrika.

68 Den statsstödda exportkreditgivningen

5.1.2 Verksamhetens utveckling

SEKs verksamhet har utvecklats kraftigt och ändrat inriktning sedan starten 1962. Under den första tioårsperioden fram till början av 1970talet utlåningen blygsam och nyutlåningen var 1970 ca 1 miljard

var kronor. Utlåning till varvsindustrin dominerade och krediterna refinansierades i huvudsak hos AP-fonderna eller försäkringsbolagen. Exportkrediter arrangerades bankerna och överläts till SEK. Under

av mitten 1970-talet ökade långivningen till följd av ökade

av fartygskrediter del i subventionema till den i kris varande

som en varvsindustrin. Låneportföljen uppgick 1978 till 3,7 miljarder kronor

2 miljarder hade lånats upp från AP-fonderna. varav ca

Inrättandet statstödsystemet 1978 innebar att SEKs verksamhet

av delades i statsstödd verksamhet och en kreditgivning på rena

upp en marknadsvillkor. Orsaken till att det statsstödda systemets infördes var,

tidigare nämnts, den utbredda kreditkonkurensen med subvensom tionerade räntor och att, följd av det, inga eller få krediter

som en beviljades på marknadsvillkor. S-systemets tillkomst innebar att kreditgivningen ökade markant. SEKs låneportfölj växte kraftigt och uppgick 1983 till 29 miljarder, 26 miljarder avsåg statsstödda lån.

varav Fartygskrediter uppgick vid den tidpunkten till 40% av den totala låneportföljen.

Begränsningen av subventionema i den statliga kreditgivningen inom för consensusöverenskommelsen hade inledningsvis, p. g.a.

ramen höga nominella räntor och fortsatt hög efterfrågan från u-länder, liten effekt på efterfrågan på statsstödda krediter. Successivt korn den dock att sjunka till stor del som en följd av att skuldkrisen, som inleddes i Mexico 1982, kom att drabba alltfler u-länder. Följden blev sjunkande export och därmed kreditvolymer till dessa länder. Särskilt minskade efterfrågan på långa krediter eftersom antalet investeringar i infrastrukturen minskade.

Kundernas dvs. exportindustrins efterfrågan på finansiering av exporten har ändrats i takt med ändringar i exportens sammansättning, inriktning och konkurrens från utländska konkurrenter. SEK har mött ändringar i efterfrågan, också från finansieringslösningar som

men nya andra länders exportkreditgivare erbjuder sina exportörer, med att öka utlåningen i marknadssektom och att introducera nya produkter. Sedan 1986 har SEK erbjudit krediter till exportleasingaffárer, men också långfristig refinansiering exportföretagens kortfristiga exportkund-

av fordringar, s.k. flödeskrediter, och marknadsinvesteringskrediter. De senare har inneburit att SEK kommit att ägna sig åt kreditgivning där

Den statsstödda exportkreditgivningen 69

den direkta anknytningen till enskilda exportaffärer inte är lika tydlig

i traditionella exportkrediter. Dessa produkter är ett sådant slag som av att liknande finns hos bankerna. Bankerna har dock också utnyttjat SEKs flödeskrediter för refmansiering av exportfordringar. Särskilt under bankkrisen korn bankerna själva att använda sig av sådana krediter. Efterfrågan på de nämnda typerna av krediter ökade till början

1990-talet har minskat bl.a. till följd att bankerna igen av men nu av blivit konkurrenskraftiga på sådan utlåning. SEKs utlåning har

mer under 1990-talet fluktuerat och nyutlåningen legat kring 15 miljarder. Låneportföljen har också varierat men i genomsnitt legat kring 50 miljarder kronor.

1993 bedömdes att efterfrågan på exportkrediter skulle stagnera. Mot denna bakgrund och SEKs mycket höga kapitaltäcknings- och konsolideringsgrad beslöts att SEK det året skulle lämna en extra utdelning miljard kronor.

på en

Avvecklingen subventionema för s-lån torde, i nonnallägen,

av innebära stagnerande eller t.o.m. minskade efterfrågan av sådana krediter mätt i beviljade lån. Antalet offerter på sådana lån har varit

och beloppsmässigt legat på 20 miljarder kronor. Även oförändrat ca andra faktorer påverkar långsiktigt efterfrågan på statssödda exportkrediter med fast ränta. En sådan är de internationella regler om räntor och amorteringar omgärdar krediter detta slag. En annan

m.m. som av är den ökade efterfrågan på projektfinansiering, där finansieringen företrädesvis sker med rörlig ränta. Projektfinansiering innebär komplexa finansieringslösningar där låga frnansieringskostnader bara

faktor och där risktagande får ökad betydelse. Nedgången i det är en allmänna ränteläget, i synnerhet vad korta rörliga räntor, har

avser hittills ökat skillnaden till långa fasta räntor. Traditionella exportkrediter utgör f.n. 40% av den utestående utlåningen och nyut-

ca låningen 1996.

Utvecklingen under de senaste åren är viktig förklaring till att

en SEKs mandat 1996 utvidgades till att också omfatta finansiering av infrastrnkturinvesteringar och utvecklingsprojekt inom näringslivet för att stärka det internationella konkurrenskraft. En annan är att

senares globalisering och internationalisering vidga exportbegreppet och

anses att SEKs verksamhet, följd detta, också bör omfatta att stärka

som av den svenska industrins internationella konkurrenskraft.

70 Den statsstödda exportkreditgivningen

5.1.3 mellan bankerna och SEK

Arbetsfördelningen

SEKs utlåning består endera av att överta bankernas eller de stora exportföretagens egna krediter i bolagets egna böcker eller att refinansiera sådana krediter. I jämförelse med flera andra exportkreditgivare har man mycket liten direktutlåning till låntagare utan mellanhand. Detta är ett resultat den valda modellen, där

av man arbetar genom bankerna. Direktutlåningen har därför hittills varit till ett fåtal av de största exportföretagen. SEK har i huvudsak förlitat sig på bankernas kapacitet och kompetens inom utlåningsområdet. De agentbankavtal som slutits innebär att bankerna vanligtvis förhandlar med köpare/låntagare och garantigivare. Bankerna har också hand

ev om att ta in, upprätta och granska de dokument ingår i låneavtalen.

som De sköter vidare hanteringen av lånen efter utbetalning, vilket innebär att räntor och amorteringar hanteras av bankerna.

Rollfördelningen mellan SEK och bankerna innebär vidare att bolaget hittills bara i begränsad omfattning bedrivit aktiv marknadsföring av sina tjänster och haft begränsade kontakter med de utländska låntagama. Marknadsföringen har huvudsakligen skötts

av bankerna och SEK har inriktat sig på att hålla kontakt med de största exportföretagen.

SEKs organisation har till följd av hur verksamheten är uppbyggd stor tyngd i upplåningssidan medan utlånings-, marknads- och kreditbedömningssidoma inte haft samma relativa tyngd. Men man har byggt upp en stor exportkreditkompetens inom bolaget och ett kunnande på samñnansiering med internationella Under

organ. senare år har SEK börjat bygga kreditbedömnings- och utlåningssidoma.

upp Man har också blivit aktivare när det gäller att förvärva kunder.

5.1.4 i SEK

Riskpolicyn

SEKs riskpolicy har hittills inneburit att man tar mycket begränsade kreditrisker i utlåningen. Det medför att bolaget normalt inte tar direkta risker på låntagaren i mer riskfyllda länder utan täcker dessa med

av garantier och andra säkerheter. Riskpolicyn innebär också att bolaget endast tar begränsade politiska risker. Det leder till att accepterade garantigivare begränsas till Sverige och flertalet länder inom OECD, svenska banker, kreditinrättningar och försäkringsbolag samt förstklassiga banker och försäkringsbolag i de viktigare industriländema. SEK kan också ta risker på svenska och nordiska exportföretag.

Den statsstödda exportkreditgivningen 71

Riskpolicyn innebär att SEK t.ex. vid EKN-garantier, som innehåller självrisker på hittills 5 15%, kräver in garantier av exempelvis

lånefönnedlande bank på restriskema. För närvarande riksavtäcks ca 60% engagemanget av statsgarantier, varav EKN står för 50%,

av banker för ca 20% och större företag för 20%.

Styrelsen har hösten 1997 beslutat att, under förutsättning att SEKs höga kreditvärdighet bibehålls och ratingen inte påverkas, bolaget kan ta andra typer av risker än man tidigare tagit. Som en konsekvens av detta beslut kan SEK ta projektfinansieringrisker. SEK tar dock fortfarande en mycket liten kreditrisk.

SEKs riskpolicy kan sammanfattas så att den alltid skall vara förenlig med att bolaget skall ha bästa möjliga kreditvärdighet. Detta har sedan SEKs tillkomst varit grundläggande för företagspolicyn.

5.1.5 SEKs upplåning

Inledningsvis, 1962 1978, finansierade SEK sin verksamhet huvud-

— sakligen genom lån i AP-fondema. Upplåningsbehovet var måttligt eftersom utlåningen var begränsad. I samband med införandet av det statsstödda systemet ökade utlåningen markant och därmed följde ett ökat behov av upplåning. Finansieringen av verksamheten lades om till att främst ske på de svenska och internationella kapitalmarknaderna. SEK byggde därför upp en egen finansavdelning, som utvecklats till en mycket kompetent aktör på dessa marknader.

SEK lånar regelbundet upp stora belopp, för närvarande minst 40 miljarder kronor, årligen på kapitalmarknaderna runt om i världen. Detta förklaras av SEKs upplåningspolicy. Bolaget har som policy att all beviljad utlåning samt alla givna kreditlöften skall täckas hela löptiden av redan upplånade medel. SEK skall också kunna fortsätta sin utlåning under ett år även om upplåning, som 1992, inte går att genomföra. 1996 uppgick beviljad utlåning och kreditlöften till sammanlagt ca. 35 miljarder kronor. Av kreditlöftena på ca 21 miljarder uppgick löften för s-lån till ca. 75% eller 16 miljarder kronor. Vidare återköper SEK, som en del av policyn och servicen mot investerarna, årligen delar av sin skuld för att öka likviditeten i sina lån. SEK behöver dessutom årligen amortera på utestående upplåning. Utöver detta ger SEK ut letters of intent som också täcks av SEKs likviditet.

Genom policyn kan bolaget välja tidpunkt när man skall ut och låna upp utan att tvingas gå ut på marknaden för att finansiera en beviljad kredit. SEK har på så sätt kunnat välja att låna upp när

72 Den statsstödda exportkreditgivningen

villkoren är förmånliga. Med denna upplåningsstrategi följer att SEK inte kan karaktäriseras ett traditionellt mellanhandsinstitut.

som

SEKs starka balansräkning, riskpolicy, näringspolitiska roll och ägarstruktur innebär att bolaget har bästa kreditvärdighet. Tillsammans med bolagets skicklighet och innovativa fönnåga har upplåningskostnaderna varit mycket Den av staten uttalade viljan att

gynnsamma. långsiktigt stå kvar vid ägandet av SEK torde också ha tolkats som en implicit garanti sänker upplåningskostnaden i och med att den

som vägs in i SEKs rating. Detta har sammantaget lett till att SEK hittills har kunnat låna till räntor understiger vad andra svenska långivare kan

som låna till och medfört att man kan erbjuda exportföretagen billiga

upp finansieringar.

Allmänt sjunkande räntenivåer i världen gör att SEKs fördelar har minskat. Banker och kreditinrättningar konkurrerar med rörliga räntor som är lägre än långa fasta räntor.

5.1.6 i för SEKs

Förändringar förutsättningarna

verksamhet

Den ursprungliga verksamheten att förse den svenska exporten med statsstödda exportkrediter har som framgått av tidigare avsnitt minskat i omfattning. Samtidigt har bolaget utvecklat nya långfristiga finansieringar mot bakgrund av exportindustrins behov och efterfrågan. Den statsstödda liksom den marknadsmässiga exportlcreditgivningen bedöms SEKs ledning ligga kvar på dagens nivåer. På samma gång

av kommer investeringar i infrastrukturen och projektfiansieringar att öka i omfattning. Konkurrensen från andra aktörer, främst internationella banker, har ökat och förväntas fortsätta att öka.

SEK kan, som tidigare nämnts, även finansiera investeringar som bara indirekt är att hänföra till exportsatsningar. SEKs deltagande i långsiktig finansiering investeringar som stärker exportnäringens

av internationella konkurrenskraft innebär bl.a. att kan erbjuda

man finansiering företagens produktutvecklingar och produktanpass-

av ningar, men också i finansiering av svenska offentliga institutioners investeringar i infrastrukturen om det stärker näringslivets internationella konkurrenskraft.

SEK kan också delta i investeringar i infrastrukturen utomlands om det svensk industris internationella konkurrenskraft och kan

gynnar delta i finansiering av de s.k. Trans-European Networks som beslutats

EU och EIB delfinansierar. Bl.a. deltar SEK i finansieringen av av som Öresundsbron. Vidare fortsätter SEK att förmedla lån/vara agent för

EIB och EIF i deras för utveckling av svenska små- och

program medelstora företag.

Internationalisering och globalisering av företagen medför att de har produktion i flera länder och att exportorder sätts ihop produktion

av från än ett land. Exportkreditgivningen blir därmed allt mindre

mer nationell och internationell. De banker som erbjuder exportkrediter

mer arbetar internationellt med att anordna sådana krediter. Internationaliseringen exportföretagen innebär att SEK erbjuder de svenska

av företagens utländska verksamheter exportkrediter. Man erbjuder också nordiska företag att utnyttja SEKs exportkrediter och långivning.

annan Samtidigt erbjuder andra länders exportkreditorgan sig att finansiera svenska leveranser som ingår i utländska kontrakt.

De uppgifterna medför att SEK har möjlighet att utnyttja sitt

nya kunnande och kapacitet vid långsiktigt finansiering inom fler områden än tidigare. Förändringarna innebär att SEKs exportprofil tonas ner och verksamheten få sin tyngdpunkt i långfristig finansiering i allmän-

mer het. SEK kommer därmed att få profil inom långsiktig finansiering

en

liknar den bankerna och andra aktörer på kapitalmarknaden som som har.

5.2 Exportkreditsystemet i några

konkurrentländer

Jag har studerat den statliga exportkreditgivningen i fem länder, Danmark, Finland, Norge, Storbritannien och Tyskland. Dessutom har jag studerat vissa delar den statsstödda kredit- och garantigivningen

av i USA och i Kanada.

De studerade länderna har valts så att där ingår såväl sådana som har direkt kreditgivning sådana där kreditgivningen sköts av

som bankerna och statens roll inskränker sig till räntekompensation. En tendens internationellt övergång från direkt kreditgivning till s.k.

är en räntekompensationssystem där bankerna står för lqeditgivningen och statens uppgift inskränks till att garantera fasträntenivå under

en kredittiden. Sedan tidigare har bl.a. Storbritannien, Frankrike, Italien, Spanien och Nederländerna sådana system, medan Danmark och Finland nyligen infört den ordningen. Främsta skälet till det är att utvecklingen på de internationella kredit- och kapitalmarknaden anses medföra att staten inte längre behöver vara engagerad i direkt exportkreditgivning.

En tendens är minskningen i efterfrågan på traditionella

annan exportlcrediter hos organen p.g.a. ändrade finansieringsbehov hos

expottörema. Den ändrade efterfrågan har anpassat sig till och

man man erbjuder nu bl.a. finansiering projektrisker och infrastruktur-

av investeringar i såväl utlandet som inom det egna landet. Bolagen erbjuder också finansiering inom andra områden där långfristiga krediter efterfrågas t.ex. vid näringslivets investeringar i utlandet.

En annan tendens är att stater via exportkreditorgan erbjuder riskkapital/ägarkapital equity vid investeringar i utlandet. Bl.a. de japanska, amerikanska, kanadensiska, och tyska erbjuder stöd

organen med ägarkapitalet vid den industrins investeringar i utlandet.

egna Åtminstone det kanadensiska är dessutom berett ägarkapital

att satsa vid proj ektfinansieringar där den egna industrin är leverantör. I följ ande avsnitt redovisar jag utvecklingen i Finland, Danmark, Norge och Tyskland, samt utvecklingen inom riskkapitalstödet i USA och Kanada.

5.2. l Finland

Fram till och med 1996 hade Finlands Exportkredit AB FEC monopol på att bevilja statsstödda CIRR-baserade exportkrediter. Sedan den l januari 1997 hanteras emellertid ränteutjämningen ett statsägt

av aktiebolag, FIDE. FEC är därmed en av flera finska och utländska aktörer som kan statsstödda exportkrediter.

arrangera

Den nya ordningen med FIDE innebär att både finska och utländska kreditinstitutioner som är godkända av bolaget kan bevilja statsstödda exportlcrediter och få statligt räntestöd for denna kreditgivning. Överföringen av ränterisken sker på så vis att FIDE ingår ränteutjämningsavtal med varje kreditinstitut ansluter sig till systemet.

som

FIDEs roll framgår av proposition 164/1996 där det sägs att "syftet med det bolag som skall grundas är att det skall verka för att främja och utveckla den finska exporten i första hand att administrera ett

genom ränteutjämningssystem som sammanhänger med den offentligt understödda kreditgivningen." FIDE sköter förutom ränteutjärrming också internationella exportkreditförhandlingar t.ex. i OECD för statens räkning, och har också till uppgift att främja exportfinansiering

man genom bland annat rådgivning.

Ansvarsuppdelningen mellan bankerna och FIDE innebär att bankerna förhandlar och fastställer lånevillkor, lånar medel for

ev upp den beviljade krediten och betalar ut den. Därefter administrerar de själva krediten under dess löptid. Hos FIDE ansöker banken ränte-

om

kompensation. FIDE ersätter bankerna för deras upplåningskostnader

och kostnader för administration med ränta motsvarar

en som sexmånaders LIBOR/HELIBOR plus en marginal på 25 baspunkter. Bankerna ersätter FIDE med räntenivå låntagarna ersätter

samma som

Den statsstödda exportkreditgivningen 75

bankerna, dvs. den CIRR-räntan utan några påslag. Avräkning

rena sker regelbundet på portföljbasis. Överstiger utlåningsräntan upplåningsräntan betalar bankerna in nettot till FIDE och vice versa om det motsatta gäller. Nettoutbetalningar från FIDE lånas upp över statsbudgeten Statskontoret och ställs till FIDEs förfogande. FIDE

av erhåller 10 baspunkter för att täcka sina kostnader för att administrera systemet.

FEC hade monopol på den statsstödda exportkreditgivning före 1997 då den hade formen av direktutlåning till exportföretagen utan medverkan bankerna. Vid sidan om denna kreditgivning

av finansierade FEC också på marknadsvillkor finska företags exportaffarer. Även denna hade formen direkt kreditgivning till köpare

av eller deras utländska banker.

Bakgrunden till att FIDE bildades var att Finland, i samband med förhandlingarna inträde i EU, beviljades undantag för FEC från

om rådets bestämmelser i direktiv rätten att starta och driva verksamhet

om i kreditinstitut. Undantaget ansågs inte hållbart i längden och en diskussion inleddes i Finland 1995 1996 om FECs framtida verksam-

het. De alternativ diskuterades att bolaget endera skulle

som var koncentrera sin verksamhet enbart på marknadsbaserad eller på CIRRbaserad kreditgivning. Regeringen ansåg det, med beaktande av konkurrensaspektema, nödvändigt att vid sidan av FEC också ge övriga kreditinstitut möjlighet att bevilja s-lån. Inrättandet av FIDE möjliggjorde ett konkurrensneutralt system.

Ett annat viktigt skäl för den finska regeringen att öppna det statliga räntekompensationssystemet för övriga banker avregleringen av de

var inhemska och internationella kapitalmarknadema och dessa marknaders utveckling och tillväxt. Långfristigt kapital bedöms inte längre vara en trång sektor. Dänned finns det enligt regeringen inte någon anledning för staten att ansvara för att förse köpare och deras banker till den finska exportindustrin med långfristiga kreditmöjligheter. Kreditgivningen bör, följd detta, kunna hanteras av marknaden

som en av medan statens roll blir att via räntekompensationssystemet bära ränteriskema.

76 Den statsstödda exportkreditgivningen

Finlands exportkredit

FEC är i och med inrättandet FIDE specialiserad finansier-

av en ingsinstitution som är inriktad på att ordna långsiktig finansiering. FEC etablerades 1956 Finlands största kommersiella banker och ett antal

av industriföretag. Den finska regeringen blev majoritetsägare 1963 och 1992 helägare att bankernas och industriföretagens aktier löstes

genom in. Bakgrunden var den finska bankkrisen, som gjorde att bankerna var i stort behov av kapital.

FEC finansierar export samt industri- och infrastrukturinvesteringar. FEC hade t.o.rn. 1997 monopol på att erbjuda fartygskrediter. Enligt riksdagsbeslut upphörde denna monopolställning o m den 1 januari 1998 då stödgivningen i dessa krediter fördes över till FIDE. Målgruppen för FECs verksamhet har varit och är fortfarande de 100 största företagen i Finland. Små- och medelstora företag är en liten del av FECs verksamhet.

FEC finansierar inte bara export från Finland, utan också inhemska investeringar och investeringar utomlands. Företaget finns också med på projektfinansieringsområdet. Det kan ta högst 25% av risken när man finansierar ett projekt. FEC har byggt upp samarbete med bland andra multinationella utvecklingsbanker för att kunna dela risken. Förutom inhemska industri- och infrastrukturprojekt är projekt som anses viktiga för Finlands exportsektor prioriterade av FEC.

Eftersom FEC hade direktutlåning av exportlcrediter byggde man tidigt upp en egen kreditbedömningsverksamhet med resurser att bedöma köpare och projektrisker. Företaget började 1990 ta risker på låntagare, då det finska exportkreditgarantiorganet, Statsgaranticentralen, slutade att erbjuda 100% garantitäckning och införde ett systern med självrisker i garantigivningen. Inledningsvis tog FEC hela självrisken i böcker, men i dag samarbetar FEC med bankerna för

egna att dela risken. Vid projektfinansieringar får risken inte överstiga 10% av den totala utlåningen.

Den finska regeringen har under hösten 1997 lagt fram ett förslag om att slå ihop FEC och helstatliga Postbanken. Ett helstatligt holdingbolag skall bildas, med FEC och Postbanken som självständiga dotterbolag. En investeringsbank kommer också att skapas under holdingbolaget. Regeringens syfte är att skapa en ny konkurrenskraftig bankgnipp, som kan öka konkurrensen på den finska bankmarknaden. Avsikten är att banken så småningom skall privatiseras. Varje bolag under holdingbolaget blir kvar som självständig enhet och hos FEC kommer hela projekt- och exportfinansieringen koncentreras. Beslutet

Den statsstödda exportkreditgivningen 77

att slå ihop Postbanken och FEC väntas fattas av den finländska riksdagen i början av 1998.

5.2.2 Danmark

I Danmark har den statsstödda exportkreditgivningen, de senaste två åren, organiserats i grunden. Även i Danmark har valt att

om man överlämna den direkta kreditgivningen till kreditmarknadens aktörer och i statlig regi endast behålla räntekompensationssystemet. Exportkreditfonden EKF, försäkrar de exportlcreditrisker som

som danska exportörer inte kan täcka på den privata marknaden, har sedan den l januari 1997 i uppdrag att svara för det danska s-systemet.

Det nuvarande räntekompensationssystemet har ersatt den refmansiering exportkrediter och u-krediter som tidigare lämnades

av

Dansk Eksportfinansieringsfond DEF. DEF var en fond som av inrättades Danmarks Nationalbank, Den Danske Bankforening och

av Danmarks Sparkasseforening. Syftet med fonden var att tillhandahålla medellånga och långa exportkrediter för att finansiera export av Varor och tjänster. Fonden administrerades Finansieringsinstituttet for

av Industri och Haandvaerk A/S. Den bedrev enbart refinansiering av exportkrediter beviljades danska banker. Fondens verksamhet

som av finansierades Nationalbanken och genom upplåning på de

genom internationella marknaderna. Det EKF-systemet för ränte-

nya kompensation har medfört att DEF avslutat sin verksamhet och att fonden avvecklats.

Det EKF administrerade systemet ger exportörer samt

nya av danska och utländska banker möjlighet att erbjuda exportkrediter till fast ränta. Det är dock bara banker som kan tillgodogöra sig ränteutjämning, dvs. erbjuda s-lån. Tanken är att förändringarna på kapitalmarknadema medför att staten inte längre har behov av att erbjuda krediter utan endast behöver ta ränterisken på långa krediter, dvs. risken att räntan går och att de korta räntorna stiger ovanför

upp den fasta räntenivå som beslutats för lånet. Att ställa långfristigt kapital till låntagarnas förfogande kan marknaden hantera.

Det EKF administrerade s-systemet är i huvudsak uppbyggt

nya av och fungerar det finska systemet. Låntagaren betalar en ren CIRR-

som ränta till bankerna, liksom bankerna till staten. Upplåningskostnaden bestäms även i det danska systemet efter LIBOR/CIBOR med en bankmarginal. Denna marginal varierar efter lånets storlek och den premieklass låntagarens hemland är placerat i av EKF. Tillägget

som varierar från 63 baspunkter för krediter upp till 20 miljoner danska kronor och gäldenärslandet placerat i EKFs högsta premieklass till 25

78 Den statsstödda exportkreditgivningen

baspunkter för krediter över 300 miljoner danska kronor och gäldenärsland placerat i premieklass Av tillägget utgörs 20 baspunkter ersättning för bankernas administrationskostnader.

Parallellt med att EKF-systemet för statsstödda exportkrediter infördes fick fonden också ansvar för ett nytt u-kreditsystem som administreras på samma sätt som det ordinarie s-systemet.

5.2.3 Norge

Den statsstödda kreditgivningen hanteras på statens uppdrag av ett av bankerna samägt aktiebolag, Eksportfinans EF. EF har till syfte att ägna sig åt finansiering för exportindustrin bl.a. för export av varor och tjänster, etablering av produktion och företag utomlands, investeringar i exportgenererande verksamhet och inhemska kontrakt där det råder utländsk kreditkonkurrens. Bolaget har också till uppgift att finansiera verksamheter som norska myndigheter ålägger det att finansiera. Det kan t.ex. gälla av den norska regeringen beslutade betalningsbalanslån till andra länder.

EF bildades 1962 för att lösa de norska bankernas finansiering av långfristiga expoitkrediter. Bolaget tolv banker, varav de fyra

ägs av största bankerna äger 95 98% av aktiekapitalet. Tidigare kunde

endast affärsbanker vara delägare. Sparbankerna släpptes in som ägare när de övervägde att bygga upp en egen exportfinansieringsfunktion.

I motsats till i Sverige söker norska exportörer direkt kredit från EF

. EF är alltid långivare och aldrig refinansiär. EF bär i likhet med SEK ingen egen risk i kreditema utan denna tas alltid av garantigivare som kan vara affärsbanker och garantiinstitut. Man accepterar kreditvärderade banker inom OECD som garantigivare. EF kan acceptera andra än dessa två kategorier garantigivare, t.ex. stora norska

som exportörer om de har tillgång till upplåning av långfristiga krediter och är kreditvärderade.

EF har en egen upplåningsavdelning som lånar upp bolagets behov av likviditet. För att kunna vara likvid ägnar man sig överupplåning och en stor del av upplåningen används inte för exportkrediter. Det finns därför behov för EF att hitta alternativa utlåningsmöjligheter, bl.a. undersöker man möjligheterna att få finansiera inhemska infrastrukurinvesteringar m.m. Bolaget har en hög kreditvärdighet och en god rating p.g.a. sin riskpolicy.

EF har monopol på utlåning till CIRR-villkor och erbjuder vid sidan om detta exportkrediter till marknadsvillkor. Vid s-lån betalar låntagaren endast CIRR-räntan och EFs hanteringskostnader betalas av staten. CIRR-lån är dock en liten del av EFs portfölj och uppgår till

Den statsstödda exportkreditgivningen 79

högst miljard norska kronor av totalt ca 6- 7 miljarder per år i

en exportkrediter.

EF deltar i projektfinansiering. Det innebär dock inte att man avstår från kravet på 100% täckning via garantigivare. Det kan göra det svårt att ingå i konsortier. EF att behovet av projektfinansiering är stort

anser och växande b1.a. för att de offentliga budgetema inte tål det upplåningsbehov finns för infrastrukturinvesteringar oavsett köpar-

som land.

EF kan genom sin direktutlåning och goda kreditvärdighet erbjuda exportkrediter på förmånligare villkor än de norska bankerna. Detta och den utdragna bankkrisen i Norge har medfört att endast två inhemska banker erbjuder exportkrediter. Samtidigt har liksom i Sverige utländska banker, inklusive svenska, etablerat sig och konkurrerar aktivt att erbjuda exportkrediter. Det pågår därför bland ägarna en

om debatt EF och EFs verksamhet. Exportfinansieringen minskar och

om för att kunna hitta verksamheter behöver EF gå in i verksamheter

nya

direkt konkurrerar med bankerna ägarna. Bankerna har dock som hittills valt att inte göra några förändringar av EF såväl vad avser ägandet som ändamålet.

5.2.4 Tyskland

Exportkreditgivningen hanteras i Tyskland av bankerna och av det statliga Kreditanstalt für Wiederaufbau KfW. Huvuddelen av bankernas lcreditgivning sköts numer av dem själva, men det finns ett samarbetsbolag, AKA, ägs bankerna gemensamt med huvud-

som av saklig uppgift att administrera bankerna beviljade exportkrediter,

av

också för riskdelning mellan bankerna. Verksamheten i AKA drivs men

på rent kommersiella villkor sedan en särskild refmansieringsnumer möjlighet i Bundesbank, den s.k. Plafond B, upphört. Att AKA administrerar exportkrediter har inneburit att de många små tyska bankerna kunnat bevilja exportkrediter utan att behöva bygga upp egen administrativ kompetens. AKA bildades i början av 1950-talet för att bankerna skulle tillförsäkra tillgång till långsiktiga krediter för

sig om exportñnansiering, eftersom de inte fick refinansiering i KfW. Detta behov har upphört och bankerna har därför diskuterat att

numer upplösa AKA.

KfW ägs till 80% av förbundsregeringen och 20% av förbundsländerna. Det har ett flertal olika uppgifter syftar till att främja

som utvecklingen det tyska näringslivet. Uppgifterna omfattar 1 stöd

av

lån eller garantier till investeringar som främjar den tyska genom ekonomin, 2 lån eller garantier vid exporttransalctioner som genomförs

av tyska företag och 3 lån och garantier som syftar till att finansiera utvecklingsprojekt i u-länder. Det innebär att KfW har roller som i Sverige innehas av bl.a. SEK, Sida, NUTEK och ALMI. Dessutom administrerar man särskilda program inom bostadsbyggnadsområdet och program för stöd till omställningen av ekonomierna i Ryssland och övriga OSS-länder. Detta ger KfW stor flexibilitet när man skall stödja den tyska industrins utlandsaffárer.

KfW är undantaget från skatter och får inte dela ut sina vinster. Dess upplåning garanteras visserligen inte direkt av staten, men ägarna har uttalat att de vid behov kommer att garantera KfWs förmåga att klara gjorda åtaganden. Bundesbank ställer samma krav på eget kapital som på ordinarie banker. KfW får bara låna ut på långa kreditvillkor och all upplåning måste ske på kapitalmarknaderna.

KfW har monopol på att finansiera på CIRR- och övriga OECDvillkor. För s-lån betalar låntagaren, enligt KfW, enbart CIRR-räntan utan några påslag för administration. KfW bär ränterisken, för att mildra denna effekt får bolaget tillgång till offentliga fonder ERP med en ränta på 4,5% pa. Dessa medel begränsas till 250 350 miljoner D-

mark per år. KfW blandar dessa fonder i relationen 1:3 med marknadsupplånade krediter. Man kommer därigenom upp till en årlig ram på 1.000 1.400 miljoner D-mark for s-lån. ERP står för European

- Recovery Programme och är medel som ursprungligen utgjordes av den s.k. Marshallhjälpen.

Annan exportkreditgivning inom KfW, ca 12 miljarder D-mark per år, lånas ut på marknadsvillkor och koncentreras på krediter på medellånga och långa kredittider. Bankerna och KfW samarbetar ofta i syndikat vid långfristig exportkreditgivning.

KfW kan erbjuda tyska företag investeringslån för att främja tyska intressen i utlandet. Detta sker på fall för fall-basis. Man anser inte att dessa lån faller under varken Bemunions- eller consensusvillkor. KfW är beredd att vid sådana krediter gå upp till kredittider på 20 år. Anledningen till att KfW s investeringslån inte följer internationella regler är att lånen inte anses finansiera export utan företagsinvesteringar.

Den marknadsbaserade utlåningen finansieras genom upplåning på såväl den tyska de internationella marknadema. KfW har

som samma rating som de bästa globala bankerna. Man har dock bättre räntemarginaler bl.a. genom det statliga ägandet, också eftersom

men man mer regelbundet och oftare agerar på marknaden. Av upplåningen kommer 60% från den tyska marknaden, 25% från de internationella och 17% från offentliga fonder.

För exportkrediter på kommersiella villkor debiteras ränta

en som ligger på marknadsnivå, utan några korssubventioner från den

offentliga upplåningen via bl.a. ERP. De lägre upplåningskostnadema KfW har sina ägarförhållanden och den implicita statliga som p.g.a. garantin lämnas vidare till kunderna. KfW finansierar under marknadsutlåningen export från såväl Tyskland andra europeiska som länder. I de fallen kan utnyttja och utnyttjar andra länders senare man exportgarantiinstitut för riskavtäckning. KfW exportkreditgivning är organiserad efter bransch och man har s goda och löpande kontakter med tyska exportörer och deras största reella och potentiella köpare i utlandet. Medarbetarna mycket i reser viktigare köparländer och studerar verkliga och potentiella kunder till tyska exportörer. Därigenom har KfWs medarbetare god kunskap om och goda kontakter med såväl exportörerna deras viktigaste som kunder. Systemet liknar bankernas sätt att arbeta men KN har mer

direktkontakter med köparna.

5.2.5 USA

Overseas Private Investment Coperation OPIC är federal en myndighet och systerorganisation till det ordinarie exportkreditfinansieringsorganet US Eximbank, verksamhet inte närmare vars kommenteras. Verksamheten koncentreras till att främja amerikanska investeringar i utlandet att erbjuda investeringsgarantier som genom skydd för politisk risk vid utlandsinvesteringar. Dessa garantier ges på villkor andra länders inkl Sverige. samma som Vid sidan den traditionella garantigivningen har OPIC ett om för investeringslån eller lânegarantier till amerikanska program investeringar i utlandet. Detta har tidigare varit inriktat främst program på de små och medelstora företagens utlandsinvesteringar och beloppen investering varit begränsade. Under år har detta ändrats och per senare har utvecklats till expansiv verksamhet där programmet en beloppsgränserna höjts väsentligt. Genom ändringarna har OPIC kommit bevilja investeringslån ägarkapital/riskkapitalkaraktär till att av amerikanska dotterbolag i utlandet, såväl nystartade projektbolag som existerande bolag skall göra nyinvesteringar. Lånet eller som lånegarantin till villkor när det gäller t.ex. kredittider och återges som betalningsvillkor, avviker från OECDs consensusvillkor. Eftersom det rör sig investering och lånet i formell mening inte är leverantörsom en anknuten från amerikansk sida att det inte är frågan om en anser man exportkredit. Bedömningen ansökningar koncentreras på i vilken mån den av aktuella investeringen främjar amerikanska intressen. För att beviljas lån och/eller lånegaranti måste investeringen göras av ett bolag där

amerikanska intressen har ett avgörande inflytande. Huvuddelen

av inköpt utrustning och tjänster skall vidare komma från amerikanska företag. OPIC begränsar sitt risktagande till efter den tidpunkt då investeringen genomförts och verksamheten kommit igång. Förluster under investeringstiden svarar ägarna för och OPIC har regressrätt hos dessa för förluster under den tiden.

ev

5.2.6 Kanada

Export Development Corporation of Canada EDC är ett statligt kreditgivnings- och kreditgarantibolag för stöd till Kanadas export. Bolaget är mycket aktivt när det gäller att introducera

nya finansieringsmöjligheter för att underlätta för landets exportörer att få exportorder. EDC har nyligen infört möjlighet att gå in med ägarkapital vid projektfinansiering som medför direkta, identifierbara exportrelaterade fördelar för kanadensiska leverantörer. Det finns inga krav på kanadensiska delägare i projektbolaget för att EDC skall kunna ställa upp med ägarkapital. Investeringen i ägarkapital får

per investering inte överstiga det lägsta av 25% projektbolagets

av ägarkapital eller 10 miljoner kanadensiska dollar.

Syftet är att hjälpa kanadensiska exportörer att erhålla exportorder genom att ställa medellångt investeringskapital till förfogande och att fylla det gap som finns mellan tillgängligt och behövligt ägarkapital. EDCs insats skall vara komplementär till marknaden. De investeringar som EDC går in i skall vara sådana där man är villig att lämna exportfinansiering. Avsikten är att EDC skall ha insyn i det bolag

man är delägare i och att investeringen skall säljas ut inom normalt

en fyraårsperiod. Programmet beskrivs i detalj i bilaga

mer

Den statsstädda exportkreditgivningen 83

Sammanfattande slutsatser av genomgången:

SEKs verksamhet när det gäller s-lân skiljer sig från andra -

motsvarande att man främst tar över av bankerna

organ genom

förmedlade krediter. Andra beviljar normalt direkt krediter

organ

till låntagama.

För flertalet med exportkreditgivning minskar efterfrågan - organ

på statsstödda exportkrediter. Efterfrågan på marknadsbaserade

krediter ökar och instituten har utvecklat såväl annan export-

relaterad kreditgivning långsiktig kreditgivning, t.ex.

som annan

investeringar i den inhemska infrastrukturen.

I länder med separata exportkreditorgan pågår debatt om deras -

framtida roll och behovet av dem.

En tendens är att fler länder går över till s-system som innebär att -

staten för räntekompensation medan marknaden ansvarar

svarar

för kreditgivningen.

Ett antal länder erbjuder lån eller lånegaranti till ägarkapital vid -

investeringar i utlandet och några erbjuder sig att ställa upp med

ägarkapital vid projektfinansiering om det behövs för att det egna

landets företag skall få bli leverantörer till proj

Det svenska s-systemet är ett tvåkomponentssystem där såväl -

bank exportkreditgivare medverkar medan andra länders är

som

enkomponentssystem där endera bara bank eller exportkredit-

givaren medverkar.

SEK framgångsrik och innovativ upplånare med bästa - är en

rating grundläggande företagspolicy.

som

Statens risktagande i exportfinansiering 85

6 Statens risktagande i exportfinansiering

I alla industriländer finns någon form av statsstödda exportkreditgarantisystem, där staten tar över risken från exportörema, deras banker eller andra finansiella institutioner. Alla länder ansluter sig till principen ett nollresultat på sikt för den statsstödda garanti-

om givningen, principerna tolkas olika. Premierna skall sättas för att

men täcka garantiinstitutets förlustrisker och administrativa kostnader och är också baserade på kredittidens längd. I alla länder tas upp i denna

som jämförelse är det statlig institution som handhar garantigivningen.

en

6.1 Exportkreditnämnden syfte och

-

bakgrund

I Sverige bildades Exportkreditnämnden, tidigare nämnts, 1933 i

som syfte garantera mot politiska och kommersiella risker vid export

att

1933:245. EKN statlig myndighet, med uppgift att främja prop är en svensk export att lämna garantier till exportörer, banker,

genom investerare, leasingbolag och finansieringsinstitut. Garantin är en försäkring skyddar exportören mot vissa förlustrisker i export-

som affáren och garantin omfattar kreditavtalet mellan exportören/exportör-

bank och köparen/låntagaren. EKNs garanti kan användas som ens säkerhet hos kreditinstitut och underlättar på så sätt finansieringen av exportkrediter.

Riksdagen fastställer inom vilken EKN har att verka. Den av

en ram riksdagen fastställda totalramen är sedan 1995 på 100 miljarder kronor. Av denna totalram har regeringen bemyndigat EKN att utnyttja 80 milj arder kronor. Härutöver finns statsmakterna fastställd ram för

en av investeringsgarantier på 3 miljarder kronor.

Förutom den ordinarie garantigivningen sköter EKN garantigivningen under den s.k. Baltramen på regeringens uppdrag. Baltramen på 1 miljard kronor inrättades 1993 och EKN fick därmed av regeringen i uppdrag att utfärda garantier för export till och investeringar i Baltikum och Ryssland. För eventuella förluster inom

86 Statens risktagande i exportfinansiering

Baltramen har medel i statsbudgetens biståndsanslag. År 1995 satts av utvidgades ramen till 2 miljarder kronor och ländergruppen utökades till att under vissa förhållanden också omfatta Ukraina, Vitryssland och Kazakstan. År 1996 beslutade regeringen ytterligare ändringar om av riktlinj erna för Baltramen. EKN administrerar också biståndsgarantier för Sidas räkning. Biståndsgaranti har hittills lämnats i anslutning till u-krediter. Sida har numer också möjlighet att utfärda biståndsgarantier direkt till långivare utan knytning till u-krediter. EKN yttrar sig över de enskilda garantiärendena, främst över förlustriskerna, men Sida beslutar och bär, som garantimyndighet, huvudansvaret för biståndsgarantierna. Om denna garantigivning resulterar i underskott, skall det belasta biståndsanslaget. För att underlätta samñnansieringar i exportaffärer med leveranser från fler än ett land har EKN träffat avtal samordnande garantier, om återförsäkring m.m. med en rad nationella garantiinstitut i andra länder. EKN har också samñnansieringsavtal med ett antal multinationella finansieringsinstitut.

l l Verksamheten

. Exportörer kan försäkra sig mot risken att inte få betalt av sina köpare, och banker mot att inte få betalt för lån till utländska importörer eller deras banker samt mot risken att inte få betalt under bekräftad remburs. För både exportörer och banker finns det möjlighet att försäkra sig mot risken att inte få dröjsmålsräntan under karenstiden betald. Exportören kan också försäkra sig emot risken att inte få betalt för upparbetade kostnader om köparen bryter kontraktet. Investerare kan försäkra sin investering i utlandet mot politisk risk, t.ex. konfiskation och hinder för överföring av vinster. EKN kan också täcka risken att av exportören lagerhållna eller varor egendom som används i arbeten utomlands tas i beslag. Det är också möjligt att risken för obehörigt utnyttjande svensk eller utländsk av bank utställd säkerhet, bond, täckt i samband med svensk en exportaffär. Slutligen erbjuder EKN vid export civila flygplan den av s.k. SLV-garantin. Den innebär att EKN garanterar restvärdet de av uthyrda flygplanen under varj e tidpunkt leaseperioden. av Inom EKNs garantisystem tas en självrisk ut. Syftet med självrisken är att garantitagaren i första hand tvingas till prövning en egen av risken men också att han/hon aktivt arbetar för att begränsa förlustrisken och vid en skada arbetar för att minska risken för slutlig förlust. Självrisken har hittills uppgått till normalt 10% vid politiska händelser. För kommersiella händelser har självrisken hittills normalt

uppgått till 15%. Då köparens kreditvärdighet inte anses helt tillfredsställande eller det sökta beloppet är för stort i förhållande till köparens ställning, kan högre självrisk bli aktuell. Vid affärer som

en finansieras att bank ett lån till köparen eller köparens

genom en ger bank har självrisken hittills uppgått till 5% vid politiska händelser och till 10% vid kommersiella.

EKNs risktäckning efterfrågas framför allt på exportmarknader där möjligheterna till lokal finansiering och/eller möjligheten till alternativ riskavtäckning är begränsade. Efterfrågan är till stor del koncentrerad till ett relativt litet antal marknader. Koncentrationstendensen förstärks ytterligare att det i stor utsträckning är fråga leveranser till

av om industri- eller infrastrukturprojekt, där kontraktsvärdet för varje affär ofta är betydande och lcredittidema normalt är långa. EKNs garantiportfölj har ett stort inslag långfristiga garantier för stora

av projekt på få marknader.

Verksamheten delas in i lång/medellång och kort garantigivning. De två systemen lyder under olika internationella regelverk. Korta och långa garantier fyller också olika behov hos garantitagama. Korta garantier används främst för att risksäkra garantitagamas fordringar mot förlust. Långa garantier utnyttjas för både risktäckning och att säkerställa finansiering expoitkrediter. De långa garantiema

genom löper på allt från ett till över tio år. De flesta kreditema löper 5-8,5 år. De skiljer sig från de korta att de i princip begränsas till

genom finansiering export kapitalvaror oftast tyngre sådana med

av av anslutning till tjänster, direkt berör ett mindre antal företag samt mer sällan kan ersättas alternativ på den privata marknaden. Det finns en

av tendens till att de långa garantiema inriktas mot projektfinansieringsaffárer. Den kortfristiga garantigivningen omfattar mycket löpande leveranser, ofta till fasta kunder där kreditrisken kan försäkras år från ar.

Regeringen beslutade 1997 att ändra direktiven för EKNs korta garantigivning bl.a. till följd EUs väntade bestämmelser. Det innebär

av att EKN från och med den 1 januari 1998 inte längre tar emot ansökan

garanti för kommersiella risker på privata köpare inom flertalet om OECD-länder då risktiden understiger två år. Redan ingångna åtaganden fullföljs dock. När åtagandena löper ut eller det är fråga om

åtaganden förutsetts privata kreditförsäkrare träda in. Kvar på den nya korta sidan blir politiska risker på alla länder samt kommersiella risker på icke-OECD länder. Denna kvarvarande del utgör cza två tredjedelar

EKNs totala korta engagemang. av

EKNs garantigivning är särskilt viktig på vissa marknader. Detta

vid betraktande EKNs andel den totala exporten. Av syns av av exporten till Latinamerika försäkrar EKN exempelvis runt 30%, och av

88 Statens risktagande i exportfinansiering

exporten till Mellanöstern garanterar man 15 20%. Endast en procent

av exporten till i-länder garanteras.

Tabell6.1.1 Av EKN utfärdade garantiförbindelser år 1996,

miljoner kronor:

EKNs andel av den

totala exporten

Östeuropa

Källa: EKN

Koncentrationsgraden är högre i EKNs garantigivning under 1990-talet än under de närmast föregående decennierna, framför allt till följd av en ökad koncentration till de tre till fem största länderna i portföljen. Räknat som andel av EKNs fasta åtaganden, svarade vid slutet av 1996 de tio största länderna i portföljen för 0:a 70%, de fem största för c:a 50% och de tre största Kina, Indien och Turkiet för c:a 40% av garantigivningen. Koncentrationen är inte lika hög för de kortare garantierna för de längre. År 1995 stod de 25 viktigaste kunderna

som för 80% av den korta garantigivningens totala premievolym.

EKNs förbindelsegarantigivning under verksamhetsåret 1995/96 fördelad på visar att verkstadsproduktema dominerar. De

varugmpper står för cza en tredjedel av engagemanget, följt av skogsindustriprodukter. Inom verkstadsprodukter dominerar maskiner.

gruppen

Inom EKN har man torn 1997 skiljt på garantier utfärdade före den l juli 1990 gamla verksamheten och from 1 juli 1990 nya verksamheten. För den gamla verksamheten gällde tidigare att EKN skulle minimera förlusten, och man fick räntekompensation för den nettoupplåning som behövdes för att finansiera skaderegleringarna. Den nya verksamheten skulle ihop på sikt och eventuella förluster skulle kompenseras premiehöjningar. Uppdelningen har upphört

genom fr.o.m. 1998 och räntekompensationen för den gamla verksamheten kan enligt prognos tas bort fr.o.m 1999, eftersom bl.a. de stora åter-

vinningama gör att EKN inte behöver låna för att täcka skaderegleringama. T.o.m. 1996 bedrev verksamheten i ett

man normalsystem och ett LT-system. Normalsystemet avsågs innehålla affärer på främst korta och medellånga risktider där risktiden var överblickbar och tillfredsställande riskspridning kunde nås. Till LTsystemet fördes andra risker, framför allt krediter med långa risktider och på stora belopp. För att få upptas i LT-systemet skulle affären av näringspolitiska skäl intressant att genomföra. Den 1 januari 1997

vara slogs de båda systemen ihop och sedan dess bedrivs verksamheten i ett ordinarie system.

EKNs intäkter består återvinningar och premieintäkter.

av Premieintäkterna kalenderåret 1996 12 månader 529 miljoner

var kronor. De stora premieintäkterna är bl.a. ett resultat av att affärsvolymen har varit hög. Återvinningama år l 373 miljoner

var samma kronor. Dessa har ökat till följd att stora skaderegleringar från

av skuldkrisen på 1980-talet återvinns. EKNs utgifter består av skade-

nu ersättningar och kostnader för administration. Skadeutbetalningama var kalenderåret 1996 34lmiljoner kronor. Sedan verksamhetsåret 1994/95 har återvinningama varit större än skadeutbetalningama. Förhållandet har tidigare under den senaste tioårsperioden varit det omvända. Verksamhetsåret 1995/96 uppstod ett kassamässigt överskott för EKN på 2 miljarder kronor. EKNs ackumulerade kassamässiga underskott

i slutet 1996 0,5 miljarder kronor. Underskottet hänförde sig var av främst från skuldkrisens dagar på 1980-talet. I januari 1998 finns ett ackumulerat kassamässigt överskott på 0,7 miljarder. Därutöver har

cza EKN via statsbudgeten som räntekompensation för upplåning i Riksgäldskontoret för den gamla verksamheten fått sammanlagt 2,9 miljarder kronor.

6.1.2 förändring över tiden Garantigivningens

Syftet med den statliga garantigivningen har varierat över åren. Då garantisystemet skapades var huvudsyftet att genom stimulans åt exporten stimulera sysselsättningen. Konkurrensskäl var också viktiga vid denna tidpunkt. Efter andra världskriget hade dock verksamheten, tidvis i betydande utsträckning, kommit att tillgodose handels- och valutapolitiska ändamål. Sysselsättningsargumentet blev åter aktuellt i slutet 1950-talet och ändringar 1959 prop 1959:122 var påkallade

av

sysselsättningsläget i industrin. I och med 1989/90:44 ändrades av prop EKNs syfte och kortsiktiga sysselsättningsskäl kan inte längre vara motiv för garantier. I stället skall näringspolitiska argument styra garantigivningen.

l 90 Statens risktagande i exportfinansiering l l l l

Garantiverksamheten liten omfattning fram till 1970-talet då var av stora förändringar i EKNs verksamhet inträffade. EKN började anlitas i ett växande antal större affärer med projekt- och kapitalvaror till östoch u-länder. Engagemanget i utfästelser steg från fem miljarder cza kronor i början 1970-talet till 70 miljarder vid slutet. Premiema av cza låg 0:a tio miljoner per år vid början av decenniet men tio gånger högre vid slutet. Ett nytt inslag också de s.k. storaffärema, dvs. var affärer med garantibelopp överstigande 200 miljoner kronor. Andelen storaffärer steg kraftigt till mellan 55 och 75% under de sista åren av l970-talet. Detta innebar en riskkoncentration. Den stora efterfrågan på garantier fortsatte in på l980-talet, i men och med att realräntoma steg vände utvecklingen. De många skuldbelastade och östländemas betalningskris inleddes. Den statsstödda ukreditgivningen minskade därefter kraftigt. Från 1980, då garantiverksamheten nådde sin topp, och till slutet 1980-talet sjönk EKNs av samlade engagemang i utfästelser och förbindelser från 70 till c:a c:a 50 miljarder kronor. Tyngdpunkten i engagemanget försköts redan under senare delen av 1970-talet till affärer med allt längre kredittid, 8 10 år. Detta speglade de både de allt längre krediter i kon- - som kurrens mellan industriländema medgavs under denna tid och karaktären på de objekt som exporterades i allt större omfattning t.ex. kraftverk och telekommunikationsanläggningar. I slutet av 1970-talet beslutades att EKN skulle ha ett normalt system för korta och vissa medellånga affärer n-systemet samt ett samhällssystem s-systemet för längre affärer. N-garantier till gavs affärer där riskerna överblickbara och tillfredsställande riskvar spridning kunde nås. Garantigivningen skulle ske med målet att verksamheten skulle gå ihop. Till s-systemet fördes andra risker, framför allt de långa kreditema. Om affär med hänsyn till en branschens eller företagets betydelse för samhället bedömdes som angelägen att i nationens intresse ta hem kunde garanti medges. Då utvecklingen under de fyra första åren av s-systemet visade på växande problem inför framtiden föreslog EKN 1982 att kriterierna för s-garantin borde ändras i restriktiv riktning prop 1982/83:l00. Man genomförde en tydligare gränsdragning mellan n-systemet och ssystemet vilket medförde att praktiskt taget alla LT-garantier av större omfattning fördes till s-systemet. I prop l989/90:44 föreslogs en ytterligare skärpning av garantigivningen som lämnades av samhällsskäl. I det nya LT-systemet skulle affäremas betydelse fortsättningsvis bedömas i förhållande till de mål ställts för näringspolitiken. som upp Man ställde sig avvisande till tanken att LT-garanti skulle med ges hänsyn till krislägen i landet för branscher, regioner och företag. EKNgaranti ansågs också vara ett ineffektivt instrument för att överbrygga

Statens risktagande i exportfinansiering 91

tillfälliga sysselsättningssvackor i enskilda företag. LT-verksamheten, där riskbedömningen kompletterades med en bedömning av samhällsintresset, skulle på sikt vara självbärande. Sedan januari 1997 drivs EKNs verksamhet tidigare nämnts i ett ordinarie systern med

som resultatkravet självbärande över tiden.

att vara

Skadeutvecklingen i EKN bedömdes under 1980-talet som klart otillfredsställande t.ex. 1989/90:44, liksom för flertalet andra

prop garantiinstitut i industriländerna. Mot slutet 1970- och 80-talet ökade

av skadefallen dramatiskt, både i antal och storlek. Det har främst varit politisk risk som utlöst skadefallen. Skadefall på Nordkorea under 1970-talet medförde t.ex. allvarlig åderlåtning av de av EKN

en upplagda reservema. Under 1982/83 satte skaderegleringama nytt rekord med 800 miljoner. Skaderegleringama hade därmed hamnat på

nivå förblev tämligen konstant tio år framöver. Skadeutbetalen som ningarna vände från 1993/94 nedåt från c:a 1100 Mkr till c:a 340 Mkr 1996.

Återvinningsverksamheten ursprungligen för EKN begränsad till

var ett litet antal fall kommersiell skada. Under 1980-talet blev

av återvinningsarbetet huvudsakligen hänfört till förhandlingar om kortare eller längre betalningsuppskov mellan långivarländer och gäldenärsländer inom ramen för den s.k. Parisklubben. I Parisklubben behandlas EKNs fordringar på länder tillsammans med andra länders statsstödda fordringar. Från början medgavs här endast lättnader i form av uppskjutna betalningar, vilket inte löste de mest utsatta ländernas skuldproblem. Kreditorländema har därför i växande utsträckning medgivit avskrivningar delar av de fattigaste ländernas utestående

av skulder, under förutsättning att gäldenärslandet åtar sig att genomföra ekonomiska reformer i samarbete med IMF.

Förutsättningarna för verksamheten har ändrats för EKN de senaste åren ökad andel privata köpare, också att skuld-

genom men genom krisens effekter börjat övervinnas. Återvinningama bedöms ligga kvar på hög nivå och tidigare kassamässiga underskott har förbytts i

en överskott. Detta beräknas för 1997 beräknas uppgå till c:a 1,2 miljarder kronor. Reserver, fanns innan skuldkrisen, har succesessivt börjat

som byggas igen. Överskotten uppskattas under vissa förutsättningar

upp kunna innebära att EKN inom några år kommer att betala igen räntekompensationen på sammanlagt 2,9 miljarder kronor. Förändringarna innebär vidare att EKN kan fokusera sig på att möta de behov av förändringar som bl.a. ökad projketfinansiering men också andra ändrade exportmönster m.m. ställer på verksamheten och organisationen.

92 Statens risktagande i exportfinansiering

6.1.3 Riskbedömning

Avsikten vid inrättandet EKN var att staten skulle underlätta

av exportutvecklingen, främst genom att täcka de politiska riskerna. De kommersiella riskerna har oftast setts som ett tillägg till garantin mot politisk risk. En kompetens har därmed byggts upp för att bedöma båda kategorierna av risker, men den politiska riskbedömningen har varit dominerande.

EKN analyserar fortlöpande riskbilden på de länder, köparföretag samt låntagar- och garantbanker förekommer i EKNs verksamhet.

som Riskbedörrmingen samlad bedömning inriktad på garantiärenden.

är en I landbedömning ingår politiska ekonomiska och finansiella

en faktorer. Den politiska situationen analyserar EKN genom att titta på faktorer stabilitet och förutsägbarhet. Den ekonomiska situationen

som bedöms bland annat på grundval av tillväxt, sparande och diversifiering. Landets finansiella situation undersöker EKN genom att analysera landets skuldsättning i relationen till dess export, valutareserver mm. EKN uppmärksammar även landets bytesbalans, inflation och budgetbalans mm. Vidare undersöker man sårbarheten i landets ekonomi, grundat bl.a. på ekonomins storlek och eventuellt beroende några få exportvaror. Viktigt är även att studera betal-

av ningserfarenheter.

En traditionell exportkredit i t.ex. infrastrukturprojekt med en offentlig köpare innehåller en begränsad kommersiell risk. Låneavtalets fullgörande säkerställs statligt borgensåtagande och projektets

genom bärkraft behöver då inte sammankopplas med exportfinansieringen. Numera dominerar privata köpare utan statsgarantier från köparlandet. Även vid infrastrukturinvesteringar blir det vanligare att köparsidan önskar enligt vad redovisats i tidigare kapitel, att projektet skall

som finansieras utan sedvanliga säkerheter från staten. Alternativt är sådana säkerheter inte möjliga att få. De kommersiella riskelementen blir därför, som tidigare framhållits, mer omfattande idag än vad de var tidigare.

Ökningen av andelen privata köpare inkl. projektfinansieringar ställer krav på att kunna bedöma de nya risker av utvidgad politisk karaktär som tillkommer. Dessutom behöver kunna hantera de

man särskilda problem som det innebär att värdera nystartade företag.

Det har för EKNs del framför allt varit fråga om projekt inom telekommunikationssektom. Tendensen är dock att också projekt i andra branscher t.ex. kraftgenerering och kraftöverföring, blir aktuella för denna typ av finansiering. Projektfinansiering förekommer Vidare vid stora industriinvesteringar, exempelvis skogsprojekt, men även vid mindre projekt t.ex. inom livsmedels- och läkemedelsområdet är

Statens risktagande i exportfinansiering 93

projektñnansieringar aktuella. För EKNs organisation medför denna utveckling väsentligt större krav på utrednings- och bedömningskapacitet. Istället för tidigare nämnt bedöma risken på ett land

att som måste EKN nu bedöma risken på enskilda projekt, vilket kräver en delvis kapacitet. Vidare att EKNs roll delvis ändrats. EKN är

ny

aktiv part som arbetar parallellt med bankerna för att numer en säkerställa finansieringen. Tidigare garantigivningen mer åtskild

var från arbetet med att ordna finansieringen.

EKN har inte något uppdrag från regeringen att göra miljökonsekvensbedömningar av projekt annat än ur risksynpunkt, dvs. hur miljöaspekter påverkar ett projekts betalningsförmåga.

6.1.4 Ändringar i EKNs garantigivning

Under utredningens gång har EKN lagt fram förslag till och beslutat om flera ändringar i verksamheten. Därmed har EKN tillmötesgått flera av exportindustrins önskemål om ändringar i garantisystemet. EKN har föreslagit ändringar i täckningsgraden samt ett nytt rembursgarantisystem. Dessa två förslag kräver beslut av riksdag och regering. Vidare har beslut fattats ändring i premiesättningen inklusive de särskilda

om volympåslagen.

-

EKN föreslår regeringen att täckningsgraden i fortsättningen normalt skall kunna uppgå till 100 % på politiska risker. För kommersiella risker skall täckningsgraden normalt vara 90%, men 100% täckning bör kunna medges när stater eller offentliga organ är gäldenärer. Förslaget gäller både köpar- och leverantörskrediter. EKN föreslår också att banker skall kunna ta över självrisken från exportören vid refinansiering av leverantörskrediter.

EKN har beslutat att premierna för politiska risker skall anpassas till de inom OECD överenskomna miniminivåema innan dessa officiellt träder i lqaft. De påslag som EKN tagit ut på länder där man redan har ett högt åtagande slopas också. Påslagen skall ersättas med reserveringar. Systemet med premier för kommersiella risker, som inte ingår i OECD-överenskommelsen, skall också ses över.

De föreslagna ändringarna i rembursgarantisystemet innebär bl.a. att en ny lång rembursgaranti införs, för vilken den maximala kredittiden blir fem år. Risktiden är dock inte begränsad. Vidare föreslås en obegränsad risktid för korta rembursgarantier. Den maximala kredittiden på ett år är oförändrad. Vidare föreslås en ändring som innebär att det är möjligt att försäkra garanterade remburser är betalbara i

som Sverige eller utlandet.

4-18-0167

94 Statens risktagande i exportfinansiering

EKNs allmänna villkor har också omarbetats, på ett sätt svarar

som mot nya behov vid garantigivningen.

EKN har också organiserat om sin verksamhet till en kund- och branschinriktad garantigivning b1.a. för att få den djupare branschkunskap som är nödvändig för att kunna bedöma riskerna i de ökade antalet projektfinansieringar.

6.2 Andra länders

garantigivning

Garantisystemen i andra länder liknar i stora drag det svenska. Ungefär samma produkter erbjuds exportörema, men både villkor och premiesättning skiljer sig för närvarande åt. Det gör att det är svårt att direkt jämföra systemen, men vissa länder, t.ex. Frankrike, Italien och Spanien, samt USA, har hittills erbjudit lägre premier. Skillnaderna och deras betydelse har nyligen studerats i rapporten Svensk projektexport

en lcraftsamling. En annan följd av skillnader i villkoren är att finansiering där flera institut är inblandade, blivit allt vanligare,

som försvåras. För att underlätta samfinansieringar mellan instituten sluter de olika avtal om samordnande garantier och återförsäkring. Det internationella arbetet med att likställa villkor och premienivåer skall b1.a. ses mot den bakgrunden.

Liksom EKN har de utländska instituten under den senaste tioårsperioden lagt ner mycket kraft på att försöka mildra effekterna av skuldkrisen på verksamhetens resultat. Nu inriktas verksamheten mot att möta de nya krav som b1.a. projektñnansieringen ställer på verksamheten.

6.2.1 Finland

Den finska motsvarigheten till EKN är Statsgaranticentralen FGB, som har funnits i sin nuvarande form sedan 1989. FGBs huvudsakliga uppgifter är att främja exporten och förbättra verksamhetsförutsättningarna för små- och medelstora industriföretag. Garanticentralen erbjuder företag både exportgarantier och statsgarantier. För FGB gäller i likhet med för EKN att inkomsterna från garantiema på sikt skall täcka både administrativa kostnader och utbetalade skador.

Med hjälp av exportkreditgarantierna kan en exportör eller en finansiär skydda sig mot de kreditrisker hänför sig till export eller

som förbättra möjligheterna till finansiering exporten. FGB har flera

av typer av garantier, i princip samma som det svenska systemet erbjuder.

Statens risktagande i exportfinansiering 95

FGB har sedan flera år byggt upp en egen kompetens inom projektfinansiering och har speciell enhet för riskbedömning av sådana

man en projekt.

Täckningsgraden för garantier är i allmänhet 85% för kommersiella risker och 85 95% för politiska risker. S.k. finansieringsgaranti

— lämnas till långivare vid refinansiering exportören. Täckningsgraden

av är 100% för sådana garantier. Köparkreditgarantin utgör en säkerhet för långivaren mot förluster som orsakas av den utländske köparen, köparens bank eller köparlandet. Vid export med lång betalningstid kan köparkreditgarantins täckning vara 100% vid bl.a. varvskrediter, annars är täclqiingsgraden den för andra garantier. Exportören kan

samma som också försäkra säkerheter, s.k. bonds, som ställs till förmån för en utländsk köpare. Denna produkt kallas motgaranti och kan lämnas till exportörer eller banker. Garantitäckningen för motgaranti är 85-95% för exportören och 100% för banken. Rembursgaranti skyddar banken mot kommersiella och politiska risker som hänför sig till bekräftelse av remburser. Garantitäckningen för rembursgaranti är den samma som för övriga garantier. Investeringsgarantin skyddar den finske investeraren mot risker i samband med utlandsinvesteringar. Garantitäclmingen är högst 90% och omfattar bara skydd mot politiska risker.

FGB erbjuder också Statsgarantier för inhemska risker, till skillnad från EKN. Denna del av verksamheten kan närmast jämföras med svenska ALMIs och delar av NUTEKs verksamheter. Statsgarantier kan små- och medelstora företag använda som säkerhet vid finansiering av investeringar och driftskapital. Den motsäkerhet som krävs för garantin behöver inte vara betryggande. Statsgarantin hjälper företagen att sänka sina driftskostnader. FGB har egna regionkontor i Lahtis, Uleåborg, Seinäjoki, Tammerfors och Åbo. Vidare utnyttjar FGB Keras dvs ALMIs finska motsvarighet lokala kontor för att få kontakt med exportörer.

Garantier avseende korta kommersiella risker hanteras f.n. av FGB. Avsikten är dock att verksamheten skall flyttas över till ett nytt bolag som till l/3 ägs av staten via FGB och till 2/3 av två privata kreditförsäkrare.

En utredning under Handels- och industriministeriet har föreslagit ändringar i den statliga specialfinansieringsverksamheten. Utredningen hade till uppgift att utreda organisationen av den statliga specialfinansieringsverksamheten, bl.a. FIDE, Kera, Finnfund och FGB. Utredningen har föreslagit att alla specialfinansieringstjänster som är riktade till exportföretag, samt till de små och medelstora företagen samlas ihop i ett bolag eller en koncern. Inga förändringar har föreslagits i de enskilda finansieringsinstmmenten. Genom organisationsändringen skulle man, menade utredningen, Vinna fördelar i fråga

96 Statens risktagande i exportfinansiering

stödets effekter och effektivitet. Kunderna skulle få bättre tillgång om till samtliga tjänster ett rikstäckande regionalt distributionsnät

genom bildat Keras och FGBs nuvarande regionala organisationer.

av

6.2.2 Storbritannien

Export Credits Guarantee Department, ECGD, bildades 1919 för att underlätta för brittiska exportörer och brittiska företag som investerar utomlands att erbjuda främst försäkringar och garantier. ECGD

genom skall arbeta så når ett balanserat resultat.

att man

År 1991 privatiserades ECGDs avdelning för korta kreditförsäkringar, och verksamheten såldes till holländska NCM. Efter detta kunde bara medellånga och långa garantier garanteras av ECGD. Emellertid erbjuder ECGD fortfarande begränsad möjlighet till återförsälcring

en för att komplettera den privata marknaden. Återförsäkringen erbjuds privata försäkringsgivare inte bara NCM, för kortare risktider.

ECGD försäkrar mot både politisk och kommersiell risk, och det är obligatoriskt att försäkra båda två. ECGD normalt 100% täckning

ger för sina garantier riktade mot banker och andra finansiärer, såväl vid köparkrediter vid refmansiering av exportörernas leverantörs-

som krediter. Garantierna är ovillkorliga med, vid refinansiering, viss regressrätt på exportören. För andra garantier har ECGD i stort samma villkor andra institut. I motsats till EKN tar ECGD dokument-

som risker. Det innebär bl.a. tar in och bedömer dokumentationen i

att man förväg.

Engelska exportörer samt kreditinstitut kan genom ECGD täcka medel- och långfristiga exportkrediter mot i stort sett risker som

samma andra länders exportörer kan. Det innebär att de kan täcka politiska eller kommersiella risker. Exportören kan också få garanti för att täcka fordringsförluster orsakade att kontraktet bryts innan fordran

av uppstår. ECGD täcker risken för otillbörligt utnyttjande av säkerheter bond dvs. att förmånstagaren drar på fullgörande-, förskotts- eller

en anbudsbond, utan att exportören felat. Vidare kan exportören täcka sin valutarisk under anbudsfasen för affär. Investeringsgaranti kan

en erhållas för att täcka politiska risker vid investeringar utomlands.

Det är möjligt för långivaren att försäkra sig mot förluster orsakade

både politiska och kommersiella händelser vid projektfinansieringsav affärer. Riskdelning är ett villkor för att ECGD skall delta i projektfinansiering. Normalt kan ECGD garantera 100% av lån som representerar till 40% av det totala kapitalet i projektet.

upp

Statens risktagande i exportfinansiering 97

6.2.3 Danmark

Exportkreditfonden EKF erbjuder danska exportörer att försäkra de exportkreditrisker som inte täcks av marlcnaden. EKF etablerades 1996, efter att en statlig utredning året innan presenterat förslag till förändringar på exportkreditområdet. Utredningen pekade b1.a. på att det dåvarande danska systemet alltför komplext och splittrat för

var användarna. Avsikten med att bilda EKF att lägga all statlig

var medverkan i exportñnansieringen på ett ställe och därmed göra systemet enklare. De blandade krediterna och investeringsgarantiema lades under separata med hänsyn till deras biståndsorientering.

organ, EKF har krav på sig att på sikt balansera intäkter och kostnader.

EKF erbjuder täckning till både exportörer och banker för politisk och/eller kommersiell risk. De risker som inte täcks marknaden

av garanteras av EKF, nämligen alla politiska risker kort, medel och lång, långa kommersiella risker samt korta kommersiella risker på icke-OECD länder, främst i Central- och Östeuropa. Garantiema är i stort sett lika de som andra garantiinstitut erbjuder.

Den korta marknadsmässiga sidan privatiserades 1992. Detta område täcks helt via den privata försäkringsmarlcnaden eller banker.

genom För krediter på upp till ett år EKF täckning indirekt till exportören

ger genom att återförsäkra både politiska och kommersiella risker. Risken tas initialt av något av de kreditförsäkringsbolag har

som man återförsäkringsavtal med.

6.2.4 Norge

Garanti-Instituttet for Eksportkreditt, GIEK, är ett statlig affärsdrivande verk som utfärdar garantier och kreditförsäkringar för exportkrediter. GIEKs mål är att främja norsk export av varor och tjänster, samt norska investeringar i utlandet genom att utfärda garantier och kreditförsäkringar som avlastar norska exportörer kreditrisker på utländska köpare och/eller samarbetspartners.

Premierna skall täcka kostnaderna för förluster och administration. Skulle premieinkomster och ev reserver inte täcka skadeutbetalningar får institutet låna mot ränta i Finansdepartementet.

GIEKs verksamhet, finansiering och organisation har setts över i början av 1990-talet. Som följd översynen fick GIEK friare

en av en ställning, ny styrelse med mindre inslag departements- och

av

98 Statens risktagande i exportñnansiering

intresseföreträdare. GIEK fick också friare ekonomisk ställning en gentemot statsbudgeten. Som en följd av översynen är verksamheten numer indelad i fyra olika områden; korta kundkreditförsäkringar Forretningsdelen, medellånga och långa garantier Samfunnsdelen, särskilda garantier beslutade av Stortinget, f.n. endast särskilda garantier för f.d. Sovjetunionen och Baltikum, och den gamla portföljen, omfattar bl.a. som garantier utfärdade före den 1 januari 1994. Dessutom administrerar GIEK på uppdrag av Utrikesdepartementet särskilda garantier för investeringar och export till utvecklingsländer och anbudsgarantier för Närings- och handelsdepartementets räkning. I Norge har ännu man inte fattat beslut att avveckla de statliga garantiema för korta om kommersiella risker. Diskussioner pågår för närvarande hur om en sådan avveckling skall utformas. En anledning till lösning dröjt är att en att GIEK främst försäkrar de många små och medelstora exportföretagens kommersiella risker, dessa företag haft svårt att som privata kreditförsäkringar för. GIEKs garantigivning liknar i övrigt i huvudsak EKNs. Institutet hade tidigare ett system med pro rata riskdelning innebar att GIEK som endast tog 50% av köparrisken medan garantitagaren tog resten. Detta system har nu övergivits och GIEK tar 90 95% för kommersiella och — politiska risker. GIEK kan till 100% täckning i enskilda affärer upp om affären löper väl. Hittills har inte utnyttjat denna möjlighet. man Banker tar självrisker från exportörer även vid refinansiering av leverantörskrediter. Det är enligt GIEK möjligt för garantitagare att återförsäkra självriskerna. GIEK matchar utländska premier, det om behövs för att den norska exportören skall vinna order. en GIEKs verksamhet utvärderades under 1997. I huvudsak inriktades utvärderingen mot att studera hur de förändringar i GlEKs verksamhetsfinansiering och organisation, beslutades med anledning som av översynen, hade fallit ut. Som del i utvärderingen inhämtade en man näringslivets behov garantier. Genomgående är de tillfrågade av kunderna positiva till GIEK och dess verksamhet. De bedömer att GIEK även i framtiden kommer att spela viktig roll för norsk export. en Garantierna och garantivillkoren uppges i huvudsak riktigt vara utformade för att möta näringslivets behov konkurrenskraftig av finansiering. Kritik riktas i första hand mot riskovillighet, långsam ärendebehandling och viss inflexibilitet, samt att GIEK kräver en omfattande dokumentation.

Statens risktagande i exportfinansiering 99

Sammanfattande slutsatser av genomgången:

I stort har garantiinstituten liknande produkter och tjänster, villkor -

premienivåer och riskvilja skiljer sig dock åt.

EKNs premier har tills nu i genomsnitt varit högre jämfört med -

konkurrentländema.

De förslag till ändringar som EKN föreslagit regeringen och/eller -

beslutat om likställer i huvudsak svenska och utländska exportörer.

Övergången från offentliga köpare och dominans för rena -

landrisker till privata köpare, samt nya export- och export-

finansieringsupplägg ställer nya krav på garantiinstituten när det

gäller bedömningen av nya risker nya produkter m.m.

Verksamheten har i hög grad varit utformad för att minska skuld- -

krisens verkningar på garantigivningen.

De positiva resultaten i verksamheten har givit finansiellt utrymme -

för förändringar.

Slutsatser och förslag 101

7 Slutsatser och

förslag

Under de senaste tio åren har, som beskrivits i kapitel 2

förändringar i exportens sammansättning, uppläggning, inriktning och finansiering inträffat. Dessa förändringar och utvecklingen av de internationella kredit- och kapitalmarknadema påverkar behovet av statliga insatser på exportñnansieringsområdet. I detta kapitel sammanfattar jag dessa förändringar och hur de påverkar statens insatser inom området. Med utgångspunkt i den redovisningen lämnar jag förslag till hur statens medverkan i exportfinansieringen behöver ändras.

7.1 Grunderna för statens medverkan i

har ändrats

exportñnansieringen

7.1.1 Exportens ändrade förutsättningar

Förutsättningarna för export har ändrats under de senaste tio åren. Fortsatta liberaliseringar av världshandeln genom avtal inom ramen för GATT/WTO har lett till att hindren påtagligt minskat för att fritt konkurrera på världsmarknaden både när det gäller varor och tjänster. Fördjupningen av samarbetet inom ramen för regionala organisationer som den Europeiska unionen har också haft en betydelsefull roll. Övergången till marknadsekonomi i tidigare planekonomier har ytterligare förbättrat förutsättningarna för fri handel. Hittillsvarande tillväxt i länderna i Ost- och Sydostasien har också skapat ökade möjligheter för handel. Skuldlcrisen som kraftigt påverkade flertalet

uländer, inte minst i Latinamerika, har till stora delar övervunnits och tidigare mycket skuldtyngda länder har åter börjat balans i sina ekonomier. De börjar därför återkomma som handelspartners i traditionell omfattning.

102 Slutsatser och förslag

Utvecklingen har medfört att nästan alla marknader av någon storlek och betydelse är öppna för handel och/eller investeringar. Företagen har utnyttjat dessa nya förutsättningar och etablerat försäljning eller produktion på olika marknader och konkurrerar där med lokala företag. Omvänt möter företagen ökad konkurrens på sina traditionella marknader. De stora multinationella svenska företagen har ökat sin försäljning till och också etablerat produktion eller är pâ väg att göra det på flertalet betydelsefulla marknader. Omorienteringen från produktions- till marknadsorientering inom företagen har ytterligare förstärkt behovet att etablera produktion på lokala marknader. Även

av de mindre företagen etablerar sig i utlandet, då främst på

men närmarknaderna i Norden och i övriga Europa inkl Östersjöområdet.

En viktig följd av de redovisade förändringarna är en ökad specialisering och globalisering inom och mellan företagen. Det innebär att handeln ökar snabbare än ökningen produktionen

av av varor och tjänster. Den medför också att intemhandeln inom de största koncemema växer och mer än hälften Sveriges samlade export

av utgörs i dag av de stora företagens intemhandel. Globaliseringen innebär vidare att de största företagen har expanderat utomlands, och denna expansion är snabbare än produktionsökningama i Sverige. Ungefär 2/3 av dessa företags utlandsförsäljning härstammar från deras utländska anläggningar.

Parallellt med detta ökar den andel av de små och medelstora företagens produktion som exporteras. Många dessa företag har tagit

av vara på de möjligheter som bl.a. EUs inre marknad och övergången till marknadsekonomi främst i Central- och Östeuropa inneburit. Recessionen i börjat av 1990-talet har också inneburit att ett stort antal företag började exportera eller ökade sin export. Tidigare de mindre

var företagen i första hand indirekta exportörer, dvs. de

var underleverantörer till de stora etablerade exportföretagen. Detta förhållande gäller visserligen fortfarande, exportindustrin är de småoch medelstora företagens största kunder. Men samtidigt har andelen direktexport ökat och för små och medelstora företag med än 20

mer anställda är direktexporten, som andel av dessa företags samlade produktion, numer större än den indirekta exporten. Den indirekta och direkta exporten för 15 20% den samlade

svarar ca resp. ca av produktionen hos de små och medelstora företagen.

Exportens andel av BNP har ökat bl.a. som en följd av det redovisade. I Sverige har exportens andel stigit från 30 till 40%

ca ca av BNP. Sverige blir således alltmer beroende av exporten för sin välståndsutveckling. Trots att allt fler de mindre företagen börjat

av exportera och att exportens andel deras samlade produktion har Ökat

av vilar exporten på konkurrenskraften hos de stora och internationellt

Slutsatser och förslag 103

verksamma företagen. Dessa företag är verksamma inom ett fåtal branscher, främst inom investeringsvaru- och infrastrukturornrådet. Totalt står de största företagen för 2/3 av den svenska exporten. Samtidigt blir dessa företag genom sin fortsatta internationalisering allt mindre beroende av Sverige produktionsplats.

som

Länderfördelningen av exporten har under senare år ändrats. Tidigare skuldtyngda u-länder har återkommit som kunder och marknader som Asien och Central- och Östeuropa har ökat sina andelar. Tillväxten har lett till stora behov att bygga ut

av infrastrukturen, vilket medfört ökade försäljningsmöjligheter för svenska exportörer. Exporten till dessa marknader och tjänster

av varor för infrastrukturinvesteringar eller investeringar i industrianläggningar genomförs ofta i form s.k. projektexport, dvs. försäljning

av av nyckelfárdiga anläggningar. Detta styrs av köpamas begränsade förmåga att själva leda och genomföra de komplicerade projekt

som dessa investeringar innebär.

7.1.2 har ändrat utseende

Kapitalmarknadema

Samtidigt med exportens ändrade förutsättningar har kapital- och kreditmarknaderna under de senaste tio åren genomgått kraftig

en förändring och på samma gång vuxit kraftigt. Nya instrument

som värdepapperiseringar, obligationsderivat och forfaiting m.m. medför att nya aktörer kommit in på marknaden. Med de nya instrumenten har man kunnat anpassa ñnansieringslösningar till såväl låntagarens

som långivarens riskprofil och förmåga. Detta har lett till att risker

som tidigare inte kunde finansieras på kapitalmarknadema är möjliga att

nu finansiera den vägen. Marknadens aptit på riskfyllda marknader

mer beror framför allt på att avkastningskraven ställs i förgrunden. En annan anledning är att offentliga organs upplåningsbehov har minskat bl.a. som ett resultat av stramare budgetpolitik och att placerama därför söker alternativa placeringsmöjligheter. Därvid har finansiering

av investeringar i mer riskfyllda länder kommit att framstå

som mer intressant.

Utvecklingen har lett till att långfristigt kapital inte längre

är en bristvara som bara kan tillhandahållas specialinstitut inrättade

genom för sådan finansiering. Andra finansiärer inkl bankerna kan tillhandahålla långfristigt kapital för t.ex. exportfinansiering. Köpama själva har också i många fall direkt tillgång till de internationella

numer kapitalmarknadema genom obligationslån, private placements och andra instrument. Upplåningen utgör således i motsats till tidigare inte

104 Slutsatser och förslag

någon begränsning för att få tillgång till långfristiga krediter. Däremot är risktagningskapaciteten en begränsning.

Utvecklingen har alltså lett till att köparen idag har fler alternativa finansieringsmöjligheter än tidigare och att köparen i högre grad än tidigare kan ställa krav på exportören och/eller finansiären angående vilka lösningar som skall presenteras. De finansieringslösningar som vuxit fram är också tillgängliga för exportörer och kreditgivare som skall ordna exportfinansiering. Det innebär att de har fler möjligheter att lösa de krav på finansieringar som köparen ställer. Detta har lett till Ökad konkurrens mellan finansiärer och ökad flexibilitet och kapacitet för exportörer och köpare.

Flertalet de instrumenten är möjliga för svenska exportörer

av nya att utnyttja utan begränsningar. I ett fall, värdepapperisering, kan avsaknad av lagstiftning innebära problem för exportörema. Sådana lösningar är inte möjliga att genomföra och finansiera i Sverige utan måste finansieras i utlandet. Det innebär inte något problem för de större exportörer som redan i dag utnyttjar internationella banker och kreditinrättningar för att finansiera sig. För övriga exportörer kan det dock ett problem att de behöver utomlands för att genomföra

vara sådana lösningar.

Förändringarna på kapitalmarknaden har också lett till att existerande privata finansieringslösningar som forfaiting och kreditförsäkring fått större kapacitet att ta risker. Privata kreditförsäkringar var tidigare inriktade på löpande export på korta risktider- upp till två år och endast på privata köpare i industriländer. Under senare år har

det skett samgående mellan flera av de största europeiska företagen, vilket lett till att några få internationellt verkande företag dominerar branschen. Företagen är verksamma på de flesta europeiska marknader. De har i många fall tagit över eller köpt de delar av de

upp statliga exportkreditgarantiorganens verksamhet inom detta område, bl.a. som en anpassning till EUs beslut om att fr.o.m. 1998 inte tillåta statliga exportkreditgarantier för s.k. marknadsmässiga risker.

I Sverige har det vuxit fram en marknad för privata exportkreditförsäkringar vid export till privata köpare i industriländer. Minst tre bolag erbjuder riskavtäckning.

De privata kreditförsäkrarna har utvidgat sitt risktagande till att omfatta mer riskfyllda marknader. Exempelvis är det numer möjligt att erhålla privata kreditförsäkringar på privata köpare i vissa länder i Centraleuropa och innan krisen i 0st- och Sydostasien också för export till flera länder i den regionen. Risktiderna börjar också förlängas och det är i dag möjligt att kunna tå risktäclcning på över två års risktid. Det talas om att upp till fem år är möjligt att riskavtäcka på den privata marknaden.

Slutsatser och förslag 105

För politiska risker har de privata alternativen ökat i omfattning. Företag erbjuder forfaiting kan idag erbjuda riskavtäckning på fler

som marknader, högre belopp och längre risktider än tidigare. De senaste åren har företag arbetar med forfaiting etablerat sig i Sverige.

som Forfaiting används dock bara för att riskavtäcka traditionella exportkrediter. Också den privata försäkringsmarknaden för politiska risker har vaknat till liv igen och erbjuder riskavtäckning. I förhållande till tidigare torde denna satsning uthållig eftersom fler

nya vara mer aktörer har skaffat sig egna analysresurser.

Den beskrivna utvecklingen innebär å sidan att fler affärer än

ena tidigare kan finansieras köparna utan hjälp av säljaren. Detta

av påverkar behovet säljaren ordnar finansiering exportaffarer. Å

av att av andra sidan har det också inneburit att för de affärer som behöver säljarfinansieras, dvs. där exportkrediter är nödvändiga, har det vuxit fram fler alternativ till både riskavtäckning och kreditgivning. Exportkreditgivningen har med andra ord blivit mer konkurrensutsatt.

7.1.3 Exporten kapital- och investeringsvaror på

av

svåra, marknader behöver

mer riskfyllda, fortfarande exportfinansieras

Exportfinansiering behöver, trots vad jag sagt i det förra avsnittet, användas vid export kapital- och investeringsvaror. Den andel av

av denna export säljarfinansieras genom krediter med medellång och

som lång kredittid uppgår till 25 30 miljarder år. Den svenska exporten

- per

sådana är större än så. Av projektexporten på ca 50 miljarder, av varor som i huvudsak går till köpare i andra länder än industriländer, finansieras ungefär 50 60% med hjälp av exportkrediter medan resten

kan köparfinansieras. Köparen ordnar således själv finansieringen och

säljarens synvinkel blir det då fråga om en kontantförsäljning. Trots ur den säljarfinansierade exportens begränsade omfattning i förhållande till totalexporten är den viktig fler aspekter. Den säljarfinansierade

ur exporten dominerar försäljningen till flera viktiga tillväxt marknader och för flera företag utgör den betydelsefull andel exporten totalt

en av och till många nya marknader. Säljarfinansiering blir nödvändig när köparen inte kan ordna finansieringen på egen hand. Detta inträffar endera till följd att köparlandet eller köparen anses innebära för stor

av risk att lämna krediter till eller att det i köparlandet saknas inhemsk

en kapitalmarknad eller att köparen inte har tillgång till de internationella kredit- och kapitalmarknadema.

106 Slutsatser och förslag

Marknaden för exportlqediter har tidigare nämnts blivit som konkurrensutsatt och aktörer har tillkommit. Bankerna tillhandanya håller krediter för säljarfinansierade affärer på lång kredittid. Deras andel uppgår uppskattningsvis till mellan 50 60% av alla långfristiga exportkrediter. Tidigare tog SEK över eller refinansierade stor del en av dessa lån, bankerna själva både för ut- och men numer svarar upplåning. Statliga finansiärer SEK och Sida står för 20-25%. som Världsbanken, EBRD och NIB liksom EIB fungerar också som finansiärer av export. SEK, också Sida, utnyttjas i mindre men omfattning än under 1970- och 1980-talen. Detta förklaras delvis av förändringarna på kapitalmarknadema och avvecklingen av av subventionema i den statsstödda exportkreditgivningen gjort som sådana krediter mindre intressanta. Företagen svarar älva, huvudsakligen i form av risktagande genom leverantörslcrediter, för 15 20% den långfristiga - av exportfinansieringen bl.a. till följd av svårigheter att hitta finansiering i samband med projektfinansiering. Det innebär att företagens balansräkningar låses upp av ett risktagande. Exportörerna tar finansiella risker på minst 5 6 miljarder vid sidan de tekniska och - om fullgöranderisker affärerna ändå innebär. Staten riskavtäcker som ca 50% av de långfristiga exportkreditema, medan privata aktörer inkl. banker, privata riskavtäckare och kapitalmarknaden tar resten, högst 30 35%. - Långfristig exportñnansiering är ett litet specialiserat område i som Sverige årligen omfattar 100 200 affärer. Kravet på specialkompetens har ökat bl.a. genom ökningen antalet affärer där projektfinansiering av används. Men också traditionella exportaffärer blir mer komplexa och innefattar ofta leveranser från flera länder i affär. Ökningen samma av andelen privata köpare innebär att riskbilden i affärerna blivit mer sammansatt. I Sverige liksom i övriga Norden är det ett mindre antal svenska och utländska finansiärer som erbjuder exportkrediter. I alla dessa länder tar de stora internationellt verkande bankerna allt större en andel av de långa exportkreditema. En orsak till detta är övergången till mer komplicerade affärsupplägg vid export inkl. projektñnansiering. Sådana affärer ställer stora krav på analyskapacitet och goda kunskaper om köparen och den lokala marknaden. De internationellt verkande bankerna har sina väl utbyggda nät kontor på de flesta genom av marknader stora möjligheter att tillgång till lokal information om köparna och deras ägare, projekt. Det kan svårt för samt om nya vara mindre aktörer att bygga upp och behålla den analys- och annan kompetens behövs för att kunna i synnerhet som arrangera projektfinansieringar. Projektens storlek är också i sig ett skäl för att de

Slutsatser och förslag 107

stora internationella bankerna oftast har ansvaret som s.k. lead managers för finansieringen.

Konkurrensen mellan aktörerna att erbjuda exportkrediter är hård särskilt när det gäller de största exportöremas krediter. Exportföretagens stora kompetens inom export- och projektñnansieringsområdet gör att konkurrensen upprätthålls.

Av den export kreditfinansieras på korta kredittider riskavtäcks

som omkring 70 75 miljarder kronor 30%, varav remburser står för ca 50

— miljarder, privata kreditförsäkringsbolag för 11 16 miljarder och

- EKN för 9 miljarder. Andelen riskavtäckt export på korta kreditvillkor är låg internationellt sett. Svenska företag saknar i hög grad tradition på att riskavtäcka sin försäljning i motsats till företag i t.ex. andra EUländer.

De stora företagen har vanligen en riskpolicy som grund för sin riskavtäckning. De kan också ofta klara riskavtäckningen internt. Externt riskavtäcker man vanligen av vissa köpare och/eller marknader. De mindre företagen har behov av att kunna täcka av sina risker externt. Deras kunskaper om vilka risker de tar och vilka möjligheter de har att täcka dem är f.n. låga. Företagen skulle behöva upplysas om vilka

av lcreditrisker de tar vid bl.a. export och få hjälp med att skaffa sig den nödvändiga kunskapen, särskilt som en allt större andel av deras omsättning kommer från export också till riskfyllda marknader.

7.1.4 får ökad

Proj ektfinansieringsmodellen användning

En tydlig förändring jämfört med i slutet av 1980-talet är att privata köpare dominerar och att privata huvudmän står för infrastrukturinvesteringar i telekommunikations-, energi-, transport- och vägsystem m.fl. områden. Privata bolag har fått koncession eller licens för att uppföra och driva sådana anläggningar bl.a. som en följd av omläggningar den statliga budgetpolitiken också p.g.a. den tekniska

av men utvecklingen. Utvecklingen är lika tydlig i både industri- och utvecklingsländer. Krav på budgetbalans, begränsar den offentliga

som sektorns upplåningsmöjligheter, talar för att utvecklingen fortsätter.

Förändringarna har lett till att exporten av projekt och anläggningar, i högre grad än för tio år sedan, genomförs av privata köpare och då många gånger projektñnansieringar. I de senare fallen är köparen

som ofta särskilt inrättade projektbolag. Räntor och amorteringar måste därför i högre grad kopplas till investeringens intj ånandefönnåga. Detta i motsats till traditionella exportkrediter för investeringar i infrastrukturen då långivaren bedömer köparens generella återbetal-

108 Slutsatser och förslag

ningsfönnåga och kan kräva garantier från köparlandets centralbank eller regering. Vid privata investeringar, t.ex. investeringar i industrianläggningar genomförda etablerade företag har säljaren eller

av finansiären begärt och fått bankgarantier eller lånat ut till köparens lokala bankförbindelse. Nu ökar användningen av projektfinansieringar även vid industriinvesteringar.

Projektfinansiering används vid anläggningsexport till risk-

mer fyllda länder och vanligtvis är affärerna på relativt stora belopp. Ofta är det flera företag som levererar till ett projekt och leverantörerna är hemmahörande i ett flertal länder. Exporten till industriländer utgörs till större del av komponentleveranser eftersom investeraren vanligen har den kompetens som behövs för projektledning. Men även i dessa länder ökar användningen av projektñnansieringsmodellen bl.a. till följd av privatiseringar och modellens fördelar.

7.1.5 innebär risker för

Projektfinansiering nya

finansiärer och

exportörer

De förändringar i riskbilden för finansiärerna som övergången från offentliga till privata köpare innebär förstärks ytterligare vid projektfinansieringar. De kommersiella riskerna blir annorlunda vid nyetablerade projektbolag än vid etablerade företag och väger tyngre i den totala riskbedömningen. Till detta kommer att de politiska riskerna ändrar karaktär. Allmänna landrisker t.ex. rörande betalningsförmågan minskar i betydelse och faktorer som valuta- och ränteförändringar får ökad betydelse. Likaså blir faktorer rör stabilitet i det legala

som systemet och egendomsskydd m.m. mer betydelsefulla att väga in. Vid exempelvis energiinvesteringar är energiproducenten ofta beroende av att offentliga distributörer köper energin till överenskomna priser. Vidare är man beroende av att äganderätten inte urholkas eller att anläggningarna konfiskeras och att givna koncessioner dras in. Skattelagstiftningen kan självfallet också påverka projektens fortbestånd. Finansieringsmodellen ställer krav på låne- och garantigivare att kunna göra de annorlunda riskbedönmingar detta medför, också

men på att de löpande följa riskutvecklingen i projekten.

Den annorlunda riskbilden, som innebär mer begränsade möjligheter att erhålla säkerheter från köpare eller deras banker motsv, gör att riskerna i mindre utsträckning än i andra exportaffärer är bankmässiga. Det ställer ofta ökade krav på medverkan vid finansieringen från exportören. Medverkan omfattar inte bara att ordna finansiering

av själva köpet och tjänster utan också att ordna ägarkapital till

av varor

Slutsatser och förslag 109

själva investeringen. Vidare ökar kravet på att ställa upp med säkerheter för kreditgivamas finansiering varu- och änsteinköpen.

av

Tidsprofilen på riskerna är också annorlunda jämfört med ordinarie affärer. Visar bolaget att det har den budgeterade intjänandeförmågan förbättras dess lcreditvärdighet snabbt och bankfinansiering resp. finansiering på kapitalmarknadema blir då möjlig. Kravet på medverkan begränsas därför vanligtvis till uppbyggnadsfasen, då riskläget är störst. Detta gäller såväl exportören riskavtäckare

som som

innebär samtidigt att de kan allt går planenligt komma ur men - om -

stor del risken snabbare än vid traditionella exportfinansi-

en av

eringar.

7.2 Förslag

7.2.1 Statens roll i exportfinansieringen

Jag har ansett det väsentligt att i det föregående sammanfatta de förändringar skett de senaste åren i fråga förutsättningarna för

som om statens roll i exportfinansieringen. Under denna tid har staten fortlöpande anpassat sitt stöd till finansieringen. Någon samlad översyn av statens medverkan i exportfinansieringen har emellertid inte skett. Den avstämning jag gjort läget och utvecklingen som den nu kan

som av nu bedömas vid handen att staten har viktig och för exportnäringen

ger en avgörande roll att spela även i fortsättningen. Detta inte minst eftersom andra länder heller inte övervägt att slopa sina stöd till finansieringen

exporten. Det är här angeläget att konstatera att näringen har en av utomordentlig betydelse för Sveriges ekonomi. I förhållande till andra länder är det särskilt de stora exportföretagen som relativt sett har större vikt för sysselsättning och exportintäkter. Min allmänna slutsats är att staten inom de ställts i det internationella

ramar som upp samarbetet aktivt bör verka för att exportnäringen såvitt gäller finansieringen dess produkter och tjänster får bästa möjliga stöd.

av

Utvecklingen vad gäller exporten och finansieringsförutsättningama imebär att statens roll i vissa avseenden behöver ändras och anpassas.

rganisationen för statens medverkan

Den organisatoriska strukturen när det gäller statens medverkan i exportfinansiering är olika i olika länder. I Sverige, liksom i flertalet

110 Slutsatser och förslag

övriga europeiska länder har olika för man organ som svarar kreditgivning och för riskavtäckning. I främst USA, Kanada och Japan har man valt att hålla ihop den statsstödda verksamheten i eximbanker. Som jag redovisat tidigare skiljer sig statens motiv för att medverka i kreditgivning resp. garantigivning åt. Utvecklingen på kapitalmarlcnadema har enligt min uppfattning förstärkt dessa skillnader. Jag anser därför inte att det finns några skäl för att samla den statsstödda exportfinansieringen i en eximbank. Jag har också prövat andra organisationsmodeller, bl.a. i att som Frankrike och Tyskland överlåta administrationen den statsstödda av garantigivningen till ett privat bolag. De senaste årens utveckling som bl.a. innebär att EKNs roll ändrats så aktivt arbetar parallellt att man med bankerna för att säkerställa finansieringar talar mot sådan en lösning. Det finns därför inget talar för tysk-fransk lösning. som nu en Jag föreslår mot denna bakgrund att staten behåller nuvarande uppdelning, där ansvaret organisatoriskt är delat på risktagande och

kreditförsörjning behålls.

Allt fler företag etablerar produktionsställen i fler länder och i exportaffarer blir det vanligare att leveranser hämtas från fler än en av dessa anläggningar. Ett ökande antal exportaffarer sätts vidare samman med leveranser från exportörer i flera länder. Detta skapar komplexa ñnansieringslösningar som ytterligare kompliceras att den statliga av exportfinansieringen f.n. i huvudsak är nationellt organiserad. Vid statlig medverkan i exportñnansiering med leveranser från flera länder behöver institut från ett antal exportländer samarbeta och flera avtal om samfinansiering redan mellan instituten. För att underlätta sådan m.m. samfinansiering behövs också likvärdiga garantivillkor. Detta mer ställer i sin tur krav på fortsatt harmonisering villkor och premier av mellan de statliga instituten för att sådana samñnansieringar inte skall bli resurskrävande för de sökande och instituten. Harmoniseringsarbetet inom EU och OECD behöver därför fortsätta. Den statstödda exportfinansieringen motiveras främst näringspolitiska skäl, och det finns av en övergripande enighet om att exportländema inte skall konkurrera med statliga subventioner. Premiehannoniseringen behöver därför omfatta inte bara politiska utan också kommersiella risker. Vidare bör syftet vara att garantivillkoren skall lika i alla i-länder. Det är min vara uppfattning att Sverige bör driva på en sådan utveckling. På sikt kan de nationella riskavtäckningssystemen åtminstone inom EU komma bli att så samordnade att även organisatorisk sammanslagning kan komma en i fråga. Också inom kreditgivningssidan kan sammanslagningar över nationsgränsema bli aktuella. En annan fråga rör den organisatoriska strukturen gäller hansom teringen av statens medverkan i riskkapitalförsörjning. Jag återkommer

Slutsatser och förslag ll 1

i sakfrågan. Några länder, t.ex. Tyskland genom KfW senare Kreditanstalt för Wiederaufbau, Kanada genom EDC Export Development Company och USA OPIC Overseas Private

genom Investment Company, har inrättat särskilda s.k fönster eller avdelningar inom dessa hanterar riskkapitalförsörjning. Man

organ som skulle kunna överväga att öppna motsvarande fönster hos SEK. Jag har emellertid inte funnit stöd för att lägga något förslag i den riktningen. I Sverige har hittills frågor denna art hanterats Industrifonden,

av av ALMI, Sida och Swedfund dessa kräver bl.a. att det skall finnas en

men svensk part i investeringen.

Statens roll inom exportkreditgivningen

Motiven för statens medverkan i exportkreditgivningen har skiftat över tiden; från att säkerställa att det över huvudtaget finns tillgång till krediter med lång löptid, till att tillhandahålla subventionerade exportkrediter och till tillhandahålla billig och säker lång-

att numer fristig utlåning.

Särskilda, ofta hel- eller delstatligt ägda institut SEK, hade

som ursprungligen till uppgift att säkerställa att det fanns tillgång till de långfristiga exportkrediter bankerna och andra lcreditinrättningar

som till följd kreditregleringar inte kunde erbjuda. Avregleringama på

av kapitalmarknaden innebär att banker och andra kan erbjuda sådan långfristig kreditgivning. Konkurrenssituationen på marknaden och inte minst det faktum att de stora internationella bankerna etablerat sig på den svenska marknaden gör att exportkreditgivningen utvecklats till en marknad där det, i normalläget, finns flera aktörer som konkurrerar. Det ursprungliga motivet för statens medverkan i exportkreditgivningen har därmed upphört att gälla.

Detsamma gäller tillhandahållandet subventionerade krediter. De

av subventioner introducerades under 1970-talets kreditkonkurrens

som har successiva internationella avtal minskats för att fr.o.m. 1995

genom i praktiken upphöra. Det återstår är att staten inom ramen för s-

som systemet lämnar kostnadsfri ränteoption kreditlöftet innebär.

en som Fasträntelcrediter inom s-systemet kommer numer bara till användning undantagsvis och då främst när de långa räntorna bedöms komma att stiga.

Det tredje motivet för statens medverkan vid exportkreditgivning är att trygga tillgången på billig och säker långfristig utlåning, dvs. vara lender of last resort. Detta motiv är fortfarande giltigt. Det starka inslaget inom den svenska exporten av tunga kapitalvaror och av investeringsvaror för ett mindre antal branscher, ställer särskilt stora

112 Slutsatser och förslag

krav på att exportföretagen har jämn tillgång på konkurrenskraftig en långfristig exportkreditgivning. Genom SEK skall staten garantera svenska exportörer att de, oavsett läget på kapitalmarknaden, kan erbjuda sina köpare exportkrediter. Denna för SEK primära uppgift har exportföretagen samfallt pekat på som nödvändig. Enligt min uppfattning talar sålunda näringspolitiska skäl för att staten genom SEK fortsatt engagerar sig i att erbjuda exportkrediter till konkurrenskraftiga villkor. Detta behov kvarstår enligt min uppfattning trots att svenska och utländska banker, med lika goda utlåningsmöjligheter som SEK, ordnar exportkrediter för svenska exportörer. Jag föreslår därför att staten även i fortsättningen SEK genom medverkar i exportkreditgivningen för att säkerställa krediter till konkurrenskraftiga villkor även i dåliga tider och att detta kan göras av en aktör med bas i Sverige. Jag föreslår vidare att denna utlåning liksom i dag skall ske med sådana säkerheter inom tillgängligt riskkapital så att SEK inte riskerar sina höga kreditvärdighet. Jag har också under utredningsarbetet kunnat konstatera att SEKs goodwill som kreativ och framgångsrik aktör på kapitalmarknaden är mycket stark. Det finns ett starkt positivt värde i SEKs varumärke.

Sverige föreslås gå över till ett rent räntekompensationssystem

Det svenska systemet för hantering av CIRR-lån innebär att bara SEK har haft möjlighet att lämna sådana lån. Denna ordning naturlig när var SEK p.g.a. kreditregleringama dominerade den långfristiga exportkreditgivningen. Avregleringen på kapitalmarknaderna har som jag tidigare påpekat medfört att bankerna blivit de största aktörerna inom långfristig exportkreditgivning. I nuvarande situation där banker och SEK konkurrerar om samma krediter medför SEKs ensamrätt när det gäller s-lån att bolaget får information konkurrenternas affärer om och därmed får en konkurrensfördel. Att bevilja räntekompensation är vidare myndighetsutövning, krävt speciallag för att SEK skall som en kunna bevilja s-lån. Det finns därför enligt min uppfattning inga förutsättningar att behålla nuvarande lösning när SEK samtidigt lämnar marknadsbaserade lån i konkurrens med banker och andra kreditinrättningar. Detta trots att SEKs sätt att hantera s-lånen för staten torde vara mer kostnadseffektivt än andra lösningar, beräkningar i som avsnitt 7.2.6 pekar mot. Enda förutsättningen att behålla nuvarande ordning är att SEK koncentrerar sig på s-lån och upphör med den konkurrensutsatta verksamheten. Den näringspolitiska roll SEK enligt min mening som bör spela och jag redovisat i föregående avsnitt skulle med som en

1998:23 Slutsatser och förslag l 13 SOU

sådan lösning inte kunna upprätthållas. Utlåningen skulle sjunka till under dagens nivå och SEK skulle därmed inte kunna spela den 10% av roll nuvarande organisation och inte kunna erbjuda de krediter exportindustrin har behov av. Jag har prövat två alternativ, ett system med upphandling av hanteringen s-lån och ett annat där staten övergår till ett rent av räntekompensationssystem. Jag förordar det sista alternativet av följ ande skäl. Tendensen utomlands är att staten i s-systemen bara administrerar räntekompensationen medan banker och andra kreditinrättningar tillhandahåller krediterna. Flera europeiska länder har numer denna lösning och har Danmark och Finland valt att införa sådana senast Förändringarna på kapitalmarknadema innebär att statens medsystem. verkan inte behövs för att det skall finnas exportkrediter på långa risktider. Ett rent räntekompensationssystem, där låntagama endast betalar CIRR-räntan, skulle också svenska exportörer samma villkor ge exportörema i de viktigare konkurrentländema. Staten skapar som också konkurrens inom det statsstödda systemet genom ett räntekompensationssystem. Ett anbudssystem skulle om staten handlar hanteringen hela systemet inkl. kreditgivningen för s-lånen, leda upp av till nackdelar dagens system med insyn och samma som konkurrensfördelar för den erhållit uppdraget. Ett system där som enskilda s-lån handlades skulle bli administrativt krångligt och upp dyrt. Den föreslagna modellen förbilligar för låntagarna. I nuvarande svenska får låntagama betala bankernas hanteringskostnad. Ett system räntekompensationssystem i enlighet med det finska systemet rent innebär att dessa kostnader inkluderas i den administrationsersättning långivaren får från staten. Detta skulle göra det svenska systemet som likvärdigt med utländska system och öka konkurrenskraften hos svensk Jag föreslår alltså att Sverige går över till ett rent export. räntekompenssationssystem och att SEKs ensamrätt på att utfärda statliga s-lån avskaffas.

Statens riskavtäckning

Statens medverkan i riskavtäckning har motiverats med att komplettera marknaden främst när det gäller politiska risker på riskfyllda marknader. När det gäller risktäckning för traditionella exportkrediter mer ökad konkurrens uppstått från den privata marknaden. Statliga torde en exportlcreditgarantiorgan, t.ex. det brittiska har fått sjunkande efterfrågan på garantier till följd ökad privat konkurrens. Trots den av

114 Slutsatser och förslag

utveckling varit de senaste åren med större kapacitet för privata som lösningar, via banker, kreditförsäkrare, och kapitalmarknadslösningar m.m. kvarstår behovet statens riskavtäckning på flera viktiga av exportmarknader. Det rör sig marknader i u-ländema också i om men omställningsekonomiema i Central- och Östeuropa och tillväxtekonomiema i Ost- och Sydostasien. Den privata marknaden kan inte sägas ha kapacitet att till alla delar täcka de behov på riskavtäckning som finns på dessa marknader. Sveriges industriprofil med tyngdpunkt i utrustning för industri- och infrastrukturinvesteringar har här jämfört med många andra länder ett tydligt behov statlig riskavtäckning. av Den privata marknaden torde vidare känslig för finansiella vara mer kriser av den karaktär drabbar de asiatiska marknadema. som nu Statens kapacitet behövs därför också beredskap som en när privatkapacitet försvinner eller drastiskt minskas. Den ökade användningen projektfinansiering förstärker enligt av min uppfattning behovet statlig riskavtäckning EKN. Som av genom jag tidigare konstaterat innebär projektfinansiering risker att nya uppstår och att riskprofilen ändras. Det finns stora behov statlig av riskavtäckning i synnerhet i inledningsskedet då riskerna svåra är att hitta riskavtäckare för. Statens i enskilda affärer borde engagemang kunna bli kortvarigt än vid traditionella exportkrediter där mer staten vanligen behöver ligga kvar hela risktiden. Jag har sammanfattningsvis inte funnit stöd för att föreslå ändringar i EKNs garantigivning, utan verksamheten bör behållas i nuvarande omfattning och huvudsakliga utformning. Jag har också funnit att starka skäl talar för att statens risktagande eller riskavtäckning i fråga om exportfinansieringen entydigt koncentreras till EKN med undantag av de uppgifter som vilar på Sida garantimyndighet. Mitt förslag som rörande garantigivningen och också rörande kreditgivningen innebär att jag föreslår att statens risktagande vid statsstödd exportfinansiering liksom hittills bör koncentreras till ett nämligen EKN. organ,

Staten och riskkapitalförsörjningen

Vid traditionella exportkrediter är det främst fråga krediter om för att finansiera inköp och tjänster. Vid

av varor projektfinansiering tvingas

exportörema numer i ökad utsträckning delta med eller ordna andel en av projektbolagets ägarkapitalförsörjning. P.g.a. det nyetablerat att är kan det svårt att locka till sig behövligt ägarkapital. Detta medför vara i sin tur att bolaget inte kan låna det externa kapital behövs för upp som att kunna genomföra investeringen. Därför vänder till man sig leverantörerna och kräver att de endera andra garanterar investerares

Slutsatser och förslag 115

ägarkapital eller att de själva investerar ägarkapital för att komma i fråga leverantörer. I båda fallen innebär det finansiella åtaganden

som för exportören begränsar dennes möjligheter att genomföra nya

som exportaffárer.

I några länder, mest tydligt i Kanada, har staten tagit konsekvenserna detta och infört möjligheter att vid proj ektfinansieringar

av i utlandet tillskjuta ägarkapital detta behövs för att exportören skall

om kunna genomföra affären och riskerna i övrigt är acceptabla. I andra länder t.ex. USA, Tyskland och Japan kan lån eller lånegarantier utgå vid investeringar i utlandet. Jag att starka skäl talar för att också

anser Sverige bör införa möjligheter för staten att i sådana lägen kunna tillskjuta eller garantera ägarkapital vid projektfinansieringar det är

om

förutsättning för att svenska företag skall komma i fråga for order en och riskerna i övrigt är acceptabla för att kunna erhålla exportkreditgaranti.

Frågan är hur ett sådant stöd skall utformas och som skall

vem administrera det. De stöd för ägartillskott som finns vid investeringar i utlandet biståndsrelaterade investeringar dessutom skall ha

avser som svenska ägarintressen. Däremot saknas i dag möjlighet att erbjuda ägartillskott där svenska ägarintressen saknas där det finns starka

men exportintressen.

Riskerna vid ägartillskott överensstämmer med de som uppkommer vid kreditgivning till bolag. Det talar för att EKN bör

samma administrera dem, liksom att det rör sig ett risktagande på länder

om och utländska företag. Det är dock frågan att tillskjuta likvida medel

om och EKN saknar sådana eftersom är garantigivare. Industrifonden

man arbetar i dag med ägarkapitaltillskott och projektfinansieringar, främst till svenska mindre och medelstora företag, även vid utlandssatsningar. Men fonden har ingen vid att bedöma politiska risker. SEK skall

vana enligt mitt förslag främst erbjuda fördelaktig utlåning och inte ta risker

det slag det här är fråga om. Hur ett system med ägarkapitaltillskott av vid projektfinansieringar skall byggas behöver därför utredas

upp närmare. I detta bör också ingå att bedöma vilka behov av riskdelning med exportören kan behövlig. Jag föreslår att EKN får i

som vara uppdrag att, tillsammans med Industrifonden, utreda behovet av statligt ägarkapitaltillskott vid projektfinansiering och därmed sammanhängande frågor.

Stödet till små och medelstora exporterande företag

Små och medelstora företag utnyttjar idag den statstödda lcredit- och garantigivningen i mindre omfattning än vad de stora gör. Ett viktigt

116 Slutsatser och förslag

skäl för detta är att småföretagen överlag inte har produkter säljs som på de kredittider som motiverar leverantörs- eller bankfinansierade långfristiga krediter. Det finns dock företag är aktiva projektsom exportörer eller som säljer kapitalvaror på långa kredittider. Dessa bolag har samma behov som de stora exportkrediter och riskav täckning. Däremot saknar de ofta resurser för att orientera sig på kreditmarknaden för att undersöka vilka lämpliga alternativ finns. som Eftersom de inte har kontakter med olika finansiärer kan de samma behöva få råd av t.ex. EKN för att hitta lämpliga finansieringsmöjligheter. EKN föreslås därför få iuppgift att hjälpa små projektexportörer och exportörer som levererar på långa kredittider att

kunskap om och kontakt med de fmansieringsaltemativ finns.

som Den dominerande andelen små och medelstora exportföretag säljer på korta kredittider och har då främst behov riskavtäckning för de av leverantörskrediter man beviljar. Behovet riskavtäckning gäller i av första hand kommersiella risker, eftersom de främst säljer till övriga Norden och EU. Detta behov av risktäckning skall fr.o.m. 1998 tillgodoses av den privata marknaden. Behovet av täckning för politiska risker torde dock öka i takt med att de mindre och medelstora företagen ökar sin export till marknader runt Östersjön och till andra delar av Central- och Östeuropa. Enligt Exportrådets sammanställning av exportstatistiken exporterar de små bolagen större andel sin en av produktion dit än vad de stora gör. Pâ dessa marknader är det ännu inte möjligt att till alla delar erhålla privat risktäckning och flera även om av de aktuella länderna snart inleder medlemsskapsförhandlingar med EU torde det, åtminstone övergångsvis, finnas ett stort behov av EKN-risktäckning. De mindre företagen är inte i tillräcklig grad medvetna om denna möjlighet. Jag föreslår därför att EKN, tillsammans med t.ex. ALMI, ökar informationsinsatsema till de mindre exportföretagen om möjligheterna att kunna få täckning för korta politiska och kommersiella risker från EKN på dessa och andra marknader. Detta även efter det att EKN upphört med kort kommersiell risktäckning för export till flertalet OECD-länder. De små och medelstora exporterande företagen har alltså genomgående begränsade kunskaper om vilka stöd de kan erhålla för riskavtäckning. Den offentliga organisationen för stöd inkl. finansieringsstöd till små och medelstora företag är dock splittrad på flera offentliga organ bl.a. NUTEK, Exportrådet, ALMI-företagen, länsstyrelser och kommuner m.fl. Insatserna inkl. informationen vilka om stödinsatser finns är också splittrade och det finns ingen har som som övergripande överblick eller för att samordna insatserna. Från

ansvar

företagens sida blir organisationen och insatserna för företagsstöd inkl. riskavtäckning och laeditgivning vid export svårgenomträngliga.

Slutsatser och förslag 117

Dessutom är kunskapen exportfmansiering och dess betydelse för om möjligheten att genomföra exportaffárer bland de regionala och lokala aktörerna genomgående låg. Otillräckliga resurser läggs därför ner på att informera och råd i dessa frågor till de små och medelstora om ge exporterande företagen. De små företagen efterfrågar informationen regionalt, men skulle behöva få den samlat på ett ställe. Det är därför enligt min uppfattning naturligt att ALMI och inom ramen för exportcentra som statens för utveckling de små och medelstora företagen också sköter organ av informationen till dessa företag möjligheter att erhålla stöd till om exportfinansieringen. För ALMI talar att informationen då kan omfatta alla möjligheter till riskavtäckning inkl. de kommersiella risker som EKN inte längre kan erbjuda. För att möjliggöra detta är det nödvändigt att ALMI omprioriterar sin verksamhet så att större resurser läggs på exportfinansieringsfrågor och på att kunna förmedla kontakter mellan företagen och t.ex. EKN. EKN tillsammans med Exportrådet och ALMI föreslås, med EKN huvudansvarig, få i uppdrag att ta fram som ett för att informera statens möjligheter att stödja program om småföretagens exportfinansiering. De mindre företagen har allmänt sett behov av stöd som de samma större. När det gäller garantier eller krediter för rörelsekapital vid stora exportorder har dock de mindre företagen ett särskilt stödbehov. Sådana finansieringsmöjligheter finns i andra länder t.ex. i USA där US Eximbank har särskild garantiforrn för att de små exportföretagen i en bank skall kunna låna till rörelsekrediter. I Sverige har ALMI möjlighet att bevilja rörelsekrediter eller garantier för bankfinansierade rörelsekrediter till expanderande företag, även vid exportsatsningar. Dessa möjligheter är enligt vad jag har fått fram dåligt kända av de mindre exporterande företagen. Jag anser därför att ALMI som ett första steg bör informera dessa möjligheter. Först om detta visar sig om otillräckligt jag att staten bör överväga ett system med anser rörelsekreditgarantier t.ex. administrerade EKN. Jag föreslår därför av att ALMI får i uppdrag att, utöver vad som nyss föreslagits, också särskilt upplysa möjligheterna att erhålla rörelsekrediter eller om garantier för rörelsekrediter vid exportaffárer.

Insatser för att utöka samfinansieringarna med multinationella finansiärer

EKN och SEK samfinansierar idag med multinationella finansiärer som Världsbanken, NIB och EBRD, inklusive med de enheter eller bolag t.ex. IFC för utlåning till privata investeringar. Hittills har som svarar

118 Slutsatser och förslag

samfinansieringama varit få vilket till stor del förklaras skillnader i av roller. Dessa rollskillnader innebär b1.a. att de multinationella finansiärerna kommer in tidigare i arbetet med ett projekt och att de beaktar andra aspekter än de nationella instituten. De multinationella finansiärema börjar t.ex. att arbeta med ett projekt innan leverantör är utsedd. I detta stadium kan man inte binda sig för leverantör. Rör det sig dessutom om offentliga investeringar dominerar de objekt — som som dessa institut finansierar- måste leverantör upphandlas via anbud. Detta minskar möjligheterna att vid finansiering offentligt ägda av projekt tidigt säkerställa samfinansiering. Bristen på samarbete hänför sig därför i stor utsträckning till skillnaderna i roller. Det bör dock enligt min uppfattning möjligt att öka antalet vara samfinansieringar när det gäller finansieringar privata investeringar av då kravet på offentlig upphandling inte gäller. Vid sådana investeringar torde skillnader i handläggningstidema anledning till att vara en samfinansieringama är få. Ett sätt att komma runt det problemet kan vara att EKN kommer överens med multinationell finansiär att resp. om EKN inledningsvis, utöver sin egen andel, är beredd att övergångsvis ta på sig dennes andel och att den delen lyfts när den multinationella av finansiären fattat sitt beslut. Ett annat kan att Danmarks vara som motsvarighet till Swedfund, IFU, få ramkredit från IFC för en projektfinansieringar i privata projket. EKN bör därför ta upp diskussioner med de multinationella institut tar risker på privata som investeringar för att försöka hitta lösningar b1.a. kan överbrygga som rollskillnadema. Sverige är idag inte medlem i alla de institut finansierar privata som investeringar. Enligt den information jag inhämtat är detta inte något hinder för svenska företag att ändå utnyttja dessa finansieringsmöjligheter. EKN bör därför tillsammans med Exportrådet informera företagen om dessa möjligheter. Om detta ändå skulle visa sig att medlemskap krävs föreslår jag att Sverige överväger att bli medlem/delägare i de multinationella institut finansierar privata som investeringar. Detta mot bakgrund de privata projektfinansieringarav nas ökade betydelse. Andra lämpliga åtgärder kan att öka bevakningen vid multivara nationell finansiering av såväl offentliga privata investeringar så som att svenska exportörer kommer med på listan över tilltänkta leverantörer till projekten. I t.ex. EBRDs ECLAT beslutar banken program vilka leverantörer skall tillfrågas. Att bevaka att så sker är inte i som första hand ett ansvar för EKN och SEK. Istället är det uppgift för en de enskilda företagen med stöd de exportfrämjande Stöd i av organen. företagens arbete kan också från utrikesförvaltningen och Sveriges ges representanter vid de multinationella finansieringsorganen. I Sveriges

Slutsatser och förslag l 19

viktigare konkurrentländer ökar ansträngningama för att utnyttja utrikesförvaltningen m.fl. för exportfrämjande insatser och Sverige har också beslutat sig för att agera på detta sätt. Samordnade insatser görs i t.ex. USA från de politiska organen och från de handelspolitiska och exportfrämjande organen för att säkra exportorder för amerikansk industri. Detta betonar behovet av en sådan kraftsamling också i Sverige. Utöver detta ankommer det på EKN och SEK att klargöra att de är beredda att samfinansiera i de fall svenska företag utses till leverantörer.

7.2.2 SEKs uppgifter och ägande

SEKs förändrade situation

Förändringarna på kredit- och kapitalmarknadema liksom internationalisering och globalisering, har som jag tidigare redogjort för, ändrat förutsättningarna för SEK. Förutsättningarna påverkas också av de ändringar jag föreslagit i administrationen av i s-systemet.

Intemationaliseringar av exportföretag och avregleringar av kapitalmarknadema har lett till att SEK inte har samma dominerande

m.m. ställning som tidigare när det gäller att tillhandahålla långa exportkrediter. Exportkreditgivningen är vidare inte längre i huvudsak nationell utan intemationell. Utländska och svenska banker anordnar långfristiga exportkrediter vid svenska företags exportaffárer. Utländska exportkreditorgan erbjuder också exportkrediter för svenska företag med verksamhet i utlandet inkl deras svenska exportaffärer. På samma sätt erbjuder SEK nordiska företag med verksamhet i Sverige att hos SEK finansiera leveranser från sina utländska anläggningar där det finns ett svenskt intresse. Exportföretagens stora kompetens inom exportfinansieringsområdet har medfört att de på ett annat sätt än tidigare styr vem som skall få lämna exportkredit.

Detta har sammantaget medfört att exportkreditgivningen blivit konkurrensutsatt. SEK är som en följd av detta numer utsatt för konkurrens om att få erbjuda exportkrediter. Konkurrensen kommer inte bara från svenska banker utan i ökande utsträckning från de stora internationella bankerna. Konkurrens kommer också från andra finansieringslösningar bl.a. genom investmentbanker och värdepapperieringsalternativ.

De utländska bankernas etablering på den svenska marknaden för långfristig exportkreditgivning innebär för SEKs del dessutom att

120 Slutsatser och förslag

bolaget numer inte bara tar över eller refinansierar ägarbankema

av utfärdade exportkrediter, utan också gör detta för utländska banker. Bolaget har utöver agentbankavtal med ägarbankema sådana avtal med ca 20 utländska banker.

Ändrad efterfrågan på finansiering från exportnäringen har lett till att SEKs Verksamhet har breddats först till bl.a. marknadsinvesteringslån och flödeskrediter och, efter det att riksdagen godkänt ändringen

av bolagsordningen även till långsiktig finansiering av investeringar som stärker det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft. Till de senare räknas bl.a. investeringar i produktutveckling och produktanpassning av exportprodukter. Dit räknas också investeringar i infrastrukturen i Sverige och utomlands om de stärker näringslivets konkurrenskraft. Finansiering för sådana ändamål tillhandahålls också av banker och andra finansiärer. SEK har av dessa uppfattats som konkurrent inom de nämnda områdena.

Utvecklingen innebär att förhållandet mellan SEK och bankerna succesivt förskjutits från att tidigare kompletterat varandra till att bli mer direkta konkurrenter. Detta gäller både långfristiga exportkrediter och den långfristiga finansiering SEK erbjuder för att stärka näringslivets internationella konkurrenskraft. SEK och banker och andra tillhandahållare av långfristiga krediter konkurrerar således att erbjuda

om sådan finansiering.

Ägarkonstruktionen i SEK med delat ägande 50/50 mellan staten som A-aktieägare och numera fem svenska banker som B-aktieägare har sitt ursprung i SEKs roll att fylla igen den lucka som kreditregleringama ledde till för exportfinansieringen. Under tid har

senare B-aktieägama initierat en diskussion om SEKs roll och inriktning på verksamheten. De tidigare redovisade förändringarna i SEKs omvärld och det förhållandet att konkurrensen ökat mellan bankerna och SEK har lett till att diskussionen tilltagit inom B-aktieägaregxuppen om deras behov av SEK och därmed vilken roll och verksamhet bolaget skall ha i framtiden.

Majoriteten av bankerna anser sig inte kunna kvarstå delägare i

som SEK, oavsett vilken inriktning eller omfattning den fortsatta verksamheten kommer att ges. De hänvisar framförallt till att bolagets utveckling medfört att man är delägare i konkurrent till sig själv.

en Man vill heller inte av avkastningsskäl fortsätta att binda kapital i bolaget.

Enligt min uppfattning är nuvarande ägarkonstruktion olämplig. Även skillnaderna i på SEKs framtid mellan har

synen ägargrupperna lett till läsningar. Jag därför att det är nödvändigt att staten och

anser bankerna löser ägarfrågan. Staten bör i samband med det ta ställning till

Slutsatser och förslag 121

SEKs roll och uppgifter för finansiering av den svenska exportnäringen.

SEK behövs för exportnäringen

Näringspolitiska motiv, Vilka jag tidigare redogjort för i avsnitt 7.2.1, talar för att staten även i framtiden stödjer exportnäringens behov av långfristig finansiering genom att fortsatt vara ägare i SEK. De motiv för staten att kvarstå som ägare i SEK, som jag tidigare redogjort för, bör enligt min uppfattning leda till att staten ska ha ett avgörande inflytande i bolaget. Ur SEKs långivares synvinkel är det väsentligt att staten tydligt klargör en ägarpolicy för SEK såväl avseende långsiktigheten i ägandet som inriktningen på bolagets verksamhet.

Utgångspunkten i de näringspolitiska motiven jag lagt till grund

som för de förslag jag redovisade i avsnitt 7.2.1 om SEKs framtida uppgifter och roll stöds, som jag redovisat tidigare, av exportnäringen. Man betonar samfällt vikten av det vid sidan om de privata alternativen fortsatt finns en kreditgivare av SEKs typ, där staten har ett ansvar. Näringen framhåller att SEK även i fortsättningen bör kunna tillhandahålla långfristiga exportkrediter till konkurrenskraftiga villkor, något som är särskilt viktigt i tider av instabilitet på kredit- och kapitalmarknadema. Bankerna synes ha förståelse för behovet av att

ägande i SEK tillhandahåller näringspolitiskt motiverade staten genom exportlcrediter. Man betonar dock vikten av att SEK arbetar under villkor som är jämförbara med bankernas.

I enlighet med vad jag föreslagit i avsnitt 7.2.1 skall SEK även i framtiden erbjuda långfristig finansiering för exportnäringen. Betoningen ligger som jag ser det i att SEK genom sin upplåning kan erbjuda lån till konkurrenskraftiga utlåningskostnader. Det är alltså väsentligt att SEK har en hög kreditvärdighet som ger bästa möjliga rating. Det innebär att SEKs nuvarande riskpolicy med krav på säkerheter som täckning för kreditriskema i utlåningen inom ramen för riskkapitalet i princip måste behållas. Det långsiktiga statliga ägarinflytandet är också betydelsefullt.

Ökat statligt risktagande hos SEK

Enligt direktiven har jag haft till uppgift att bl.a. pröva behovet av ökat statligt risktagande i exportkreditgivningen. Som en del i arbetet med att ta ställning till om det finns ett sådant behov har jag haft i uppdrag att inhämta synpunkter från B-aktieägama i SEK, dvs. bankerna. Jag

122 Slutsatser och förslag

har inhämtat skriftliga synpunkter från dessa och kompletterat det med diskussioner med dem.

Bankerna motsätter sig ett ökat statligt risktagande i SEK och anser att risktagandet även fortsättningsvis hålls inom ramen för EKNs verksamhet. Man ser det som mer rationellt att ett ökat statligt risktagande samordnas genom EKN. Bankerna har också framhållit att ett ändrat och eventuellt ökat risktagande inom SEKs nuvarande verksamhet inte är förenligt med B-aktieägamas intressen. För denna slutsats anger man två huvudskäl:

ett ökat risktagande får inte under några omständigheter få till följd

att SEK riskerar sänkt rating

vidare är det på principiella grunder inte acceptabelt att SEK skall

ta in risker i sina böcker som aktieägarna för sig inte är beredda att

var ta in i sina respektive böcker.

Man framhåller vidare att SEKs hittillsvarande verksamhet har byggt på ett mycket begränsat risktagande. Ett ökat risktagande skulle, enligt bankerna, påverka SEKs rating och upplåningsförmåga och på sikt kunna utradera SEKs nuvarande upplåningsfördelar visavi svenska och utländska banker.

De synpunkter exportindustrin framfört till mig innebär, som jag tidigare redovisat, att man betonar att SEK är viktigt för exportnäringen. Bolagets betydelse anses särskilt ligga i att det kan säkerställa långfristig kostnadseffektiv utlåning och att detta kan ske även vid orostider.

Exportindustrin har emellertid också uttalat att önskar att det

man hos SEK skall skapas möjligheter till verkligt risktagande genom avsättning av riskmedel samt att i enskilda fall matchar subventioner

man i refrnansieringen.

För egen del anser jag att SEKs risktagande även framöver skall vara sådant att det är förenligt med bästa möjliga rating. SEKs stora fördel ligger bankerna och exportnäringen framhållit, att bolaget

som kan erbjuda billig och säker tillgång till långfristiga exportkrediter. Bolagets låga upplåningskostnader, som genom låga utlåningskostnader förs över till låntagama, bygger på att i dag tar begränsade risker,

man har ett stort tillgängligt riskkapital och en stark balansräkning. Detta, tillsammans med det statliga långsiktiga ägandet, är grunden till

att man har hög kreditvärdighet och rating. Med ett ökat risktagande skulle denna fördel inte kunna behållas att det ökade risktagandet

genom skulle slå igenom i lägre kreditvärdighet och lägre rating. Jag har alltså funnit att avgörande skäl talar mot ett ökat statligt risktagande inom SEK. Det innebär också att ansvaret för SEKs risktagande läggs fast

av bolagets styrelse inom ramen för fastställd kreditvärdighetspolicy och tillgängligt riskkapital.

Slutsatser och förslag 123

Statens direkta risktagande i exportfinansieringen bör som jag framhållit i avsnitt 7.2.1 ligga hos EKN. Jag kommer i avsnitt 7.2.4 att redovisa redovisat hur jag anser att det skall utvecklas och vilka nya risker det inom ramen för EKN är motiverat att ta.

Ägandet av SEK

Den nuvarande ägarkonstruktionen är, som jag framhållit tidigare i detta avsnitt, inte längre rationell. Det saknas också som jag redovisat tidigare förutsättningar för att behålla den. Bankerna har klart både skriftligt och muntligt i kontakter med mig redovisat att man inte längre ser några motiv för den nuvarande ägarstrukturen i SEK. Bankerna har också markerat att det inte hos någon av B-aktieägama finns intresse att öka sitt aktieinnehav. Även jag att det inte finns några motiv för

anser att behålla nuvarande ägarstruktur. Nuvarande förhållande innebär som jag redovisat svårigheter att utöva ägarfunktioner mot bolaget vilket får påtagligt negativa effekter på det. Jag föreslår mot denna bakgrund att B-aktieägandet i SEK i nuvarande form upplöses och att B-aktieägama ges möjlighet att ur ägandet.

Det finns olika modeller eller alternativ att förändra ägandet av SEK. Självfallet måste staten och bankerna sättet och villkoren

enas om för transaktionen. Jag har prövat olika metoder att lösa frågan och funnit att det bör finnas goda förutsättningar att nå en överenskommelse. Hanteringen av ägarförändringen måste självfallet ske på ett sådant sätt att bolagets rating inte äventyras.

Jag föreslår att regeringen utser en förhandlare med uppgift att för statens räkning snarast träffa avtal med B-aktieägama om deras aktieinnehav. I samband med detta bör också en översyn ske av SEKs bolagsordning avseende röstregler och andra frågor som påverkas av förändringarna ägarstrukturen.

av

Genomförs mina förslag rörande ägarförändringar och administrationen CIRR-lånen kommer SEK att fortsätta vara en för

av m.m. exportnäringen nyttig aktör på marknaden för exportfmansiering. Föremålet för bolagets verksamhet bör kvarstå enligt gällande bolagsordning. Finansieringsverksamheten skall därmed vara direkt relaterad till svensk export av varor och tjänster eller främja utvecklingen av svenskt näringsliv, i första hand exportindustrin.

Förändringarna i ägarstrukturen kommer att leda till att SEK i fortsättningen i ökad grad själv behöver hantera utlåningsärendena även under lånetiden. En konsekvens blir att SEK behöver bygga ut sina organisation på marknadsförings- och utlåningssidan. Kompetens på

124 Slutsatser och förslag

projektfinansiering behöver utökas. SEK kommer som hittills att kunna vara en aktiv partner till de multilaterala instituten som EIB och NIB.

SEK kommer också liksom hittills att för statens räkning kunna ta på sig speciella uppgifter inom ramen för bolagsordningen och risktagandet.

För staten som ägare är det nödvändigt att utöva en tydlig ägarroll i enlighet med vad jag framfört tidigare. Styrningen bör ske på sätt som numera är vanligt för publika bolag. Det innebär bl.a. att det i bolagets styrelse förutom direkta ägarrepresentanter bör ingå personer som genom erfarenhet från finansieringsområdet kan bidra till bolagets framgång.

7.2.3 Administrationen av räntekompensations-

systemet

I avsnitt 7.2.1 har jag föreslagit att Sverige övergår till ett rent räntekompensationssystem som finns i flera europeiska länder, bl.a. i Danmark och Finland. I detta avsnitt redovisas hur systemet kan utformas.

Det finns två sätt att administrera räntekompensationssystemet om det skiljs från kreditgivningen, ett är att som i Finland bilda ett särskilt bolag eller en särskild myndighet för detta ändamål. Ett annat är att som i bl.a. Danmark och Storbritannien garantiinstitutet tar hand om uppgiften. För det första alternativet talar att det markerar räntekompensationens fristående ställning från garantigivningen. En långivare behöver inte ansöka om garanti för att få räntekompensation. En nackdel är att uppgiften blir mycket liten. Jag har nämligen svårt att se att efterfrågan kommer att, annat än periodvis, öka på CIRR-krediter från dagens nivåer. För det andra alternativet talar att EKN är en naturlig samarbetspartner med exportkreditgivama. EKN är vidare Väl insatt i frågeställningarna att redan i dag ansvarar för

genom man tillämpningen av consensusreglema i Sverige och medverkar i OECD:s expertgrupper rörande statsstödda exportkrediter. Jag föreslår därför att administrationen av räntekompensationen förs över till EKN. I huvudsak bör man kunna utgå från det finska systemet när det svenska räntekompensationssystemet utformas. Administrationen av räntekompensationssystemet för blandade krediter behöver utredas ytterligare innan beslut fattas.

Enligt min uppfattning bör SEK och de svenska och utländska banker som beviljar långfristiga exportkrediter för svenska exportföretags kunder kunna erbjuda finansiering till CIRR-villkor. För att kunna erbjuda sådana krediter föreslås bankerna behöva ingå ett

Slutsatser och förslag 125

avtal med EKN. Avtalet föreslås b1.a. innehålla de krav på bankerna som staten ställer för att de skall kunna komma i fråga för s-lån. Exempel på tänkbara krav kan vara att rating och kapitaltäckning uppgår till en viss lägsta nivå, samt att bankerna har viss lägsta kunskap om och kompetens rörande exportkrediter. Avtalet kan också behöva innehålla andra uppgifter som eventuella avgifter, rutiner för att söka räntekompensation och beräkning av räntekompensationen.

Övergången till ett rent räntekompensationssystem gör att man behöver ta ställning till hur man skall fastställa bankernas upplåningskostnad för s-lånen för att kunna beräkna ränteersättningens storlek. En lösning är att Sverige, i likhet med övriga länder med liknande system, arbetar med schablonräntor och utgår från sexmånaders STIBOR/LIB- OR noteringar beroende på valuta för att beräkna räntekostnaden. Den noteringen kan på ett godtagbart sätt avspegla upplåningskostnadema för exportkrediter också för i Sverige verksamma banker. Även andra lösningar kan övervägas när det gäller att fastställa bankernas upplåningskostnader. Ränteintäktema utgörs av de faktiska på bankens utestående s-lån. Avräkningen för att fastställa vilken räntekompensation bankerna skall få respektive vilken ränteersättning bankerna skall betala till staten kan ske halvårsvis från kredits starttidpunkt.

resp. Resp. banks samlade lånestock bör tas till utgångspunkt för att fastställa ersättningen till/kompensationen från staten. Det bör ligga på bankerna att räkna ut mellanskillnaden och ansöka om kompensation alt. att leverera in överskottet till staten.

För att täcka sina kostnader för att hantera s-lånen bör bankerna få en hanteringsavgift. Den ersättning som SEK får i dag för att hantera systemet uppgår till 0,25% pa. I Finland erhåller de 0,15 pa och i Danmark 0,20% pa. Dessa nivåer bör kunna vara utgångspunkter för att bestämma nivån på bankernas ersättning. Avgiften läggs till den kompensation som bankerna har rätt att få från staten respektive räknas av från den ersättning bankerna skall betala in till staten.

För att betala EKNs hanteringskostnad för s-systemet kan en modell vara att de anslutna bankerna får betala såväl en anslutningsavgift som en årsavgift. Staten kan också överväga att i likhet med det finska systemet införa ansökningsavgifter och behålla nuvarande system med löftesprovisioner för utestående outnyttjade erbjudanden. Därutöver torde det behövas en administrationsersättning i form av räntepåslag som dras från den ersättning bankerna betalar till/får i kompensation från staten. Med hänsyn till att EKN redan arbetar med frågor rörande CIRR-systemet bör ökningama i EKNs administrationskostnader för att också hantera räntekompensationen bli begränsad. Totalt bör lanteringskostnaderna kunna hållas inom ramen för dagens system.

5-18-0167

126 Slutsatser och förslag

Läntagama föreslås betala en ren CIRR-ränta utan andra avgifter till bankerna än för riskersättning. Det beräknas för dem innebära en

ev. årlig besparing på uppemot fem miljoner kronor.

EKNs uppgift i CIRR-systemet blir att hantera systemet och sluta avtal med banker vill ansluta sig till systemet. Vidare ingår det att

som besluta i enskilda ärenden s-lån och att kontrollera bankernas

om beräkningar räntekompensation. För hanteringen behöver EKN

av bygga rutiner och administrativa resurser. Verksamheten bör hållas

upp isär från garantiverksamheten och hanteras separat. Detta för att markera att ansökan räntekompensation inte behöver kombineras

om

med ansökan om exportlcreditgaranti.

Det har inte varit möjligt för mig att på den tid jag har haft till förfogande att utforma ett detaljerat förslag. Jag föreslår därför att EKN får i uppdrag utforma systemet inkl. fastställa bankernas upplåningskostnad och förhandla med dem om ersättningen för hanteringen om staten beslutar att införa ett räntekompensationssystem i enlighet med mitt förslag.

7.2.4 Förslag rörande inriktningen m.m. av EKNs

Verksamhet

Det genomgående uppfattning bland EKNs kunder och kon-

är en kurrenter att EKN snabbt anpassat sin roll och verksamhet till nya behov. EKN har också anpassat sin organisation till de nya krav en ökad andel projektfmansieringar ställer. Exempelvis har man inom garantiområdet återgått till branschinriktad organisation och man har

en beslutat att bygga sin kompetens att bedöma och följa risker vid

upp projektfinansieringar.

EKN har genomfört resp. föreslagit ändringar i garantisystemet

i huvudsak tillmötesgår kundernas önskemål som

De behov ändringar i garantisystemet som garantitagama framfört

av har i första hand rört sänkning premiekostnadema och förbättring av

av garantivillkoren, främst självriskemas storlek och möjligheter att lyfta

självrisker. EKN har under utredningens gång beslutat att sänka av premierna för politiska risker och över premiesättningen för

att se kommersiella risker. EKN har vidare föreslagit regeringen att täckningsgraden i fortsättningen för politiska risker nonnalt skall ligga på 100% och för kommersiella på 90%. Vidare har man beslutat att självrisken skall kunna överföras på bankerna vid refinansiering av

Slutsatser och förslag 127

leverantörskrediter. Slutligen har EKN blivit öppen för att matcha

mer andra garantiinstituts premie- och andra garantivillkor i enskilda affärer av strategisk betydelse för den svenska exportören.

Överenskommelsen inom innebär, tidigare

consensusgruppen som nämnts, att den premiekonkurrens som funnits mellan garantinstituten till stora delar försvinner för politiska risker när premierna och klassificeringen av enskilda köparländer samordnas. EKNs beslut innebär att EKN i förväg inför de överenskomna nivåerna. Premiema blir därför i motsats till tidigare, då de högre än genomsnittet i

var konkurrentländema, minst lika låga. Självrisknivåema kommer

om EKNs förslag fastställs att ligga på eller lägre än konkurrent-

samma ländernas.

Villkorsharrnoniseringen inom EU kan vidare när de blivit

genomförda komma att innebära att medlemsländemas villkor blir

mer likvärdiga och möjliga att jämföra. Det borde underlätta den samordnade garantigivning mellan de nationella instituten utveck-

som lingen ställer krav på och garantitagama framfört önskemål

som om. Garantitagama har vidare framfört önskemål insatser för att

om anpassa garantivillkoren till projektfinansieringsmodellen, så att amorteringar och räntebetalningar bättre kan kopplas till projektens återbetalningsförmåga. Det förslag som nyligen presenterats

av consensusgruppen torde till stora delar lösa de problem vid projektñnansieringar som garantitagama redovisat för mig.

Det redovisade innebär att de önskemål på EKN garantitagama

som framfört i huvudsak har uppfyllts eller kommer att tillgodoses inom ramen för pågående arbete nationellt och internationellt. Jag vill särskilt betona betydelsen av att EKN matchar andra institutets villkor vid enskilda affärer. Med hänsyn till den betydelse den kapitalvaru- och anläggningsexporterande industrin har för exportens utveckling är det min uppfattning att det är stor betydelse att EKN erbjuder matchning

av särskilt vid strategiskt viktiga affärer t.ex. att komma in på

som nya marknader eller sälja produkter eller tillämpningar.

nya

Genomgången av EKNs förslag till ändringar visar att jag kan koncentrera mig på principiella frågor rörande EKNs verksamhet.

EKNs förmåga att bedöma och följa kreditrisker inom projektñnansieringsområdet m.m.

Den ökade andelen affärer med privata köpare inkl. projektfinansieringar ökar behovet av att staten, långivare och exportörer har kunskap sådana affarsupplägg och kompetens för att bedöma

om kreditrisker vid sådana affärer. Den behövs också för att kunna följa

128 Slutsatser och förslag

riskutvecklingen i affärer med privata köpare bl.a. sådana där projektfinansieringsmodellen används. De stora exportföretagen har byggt upp sådan kompetens. Det är nödvändigt att EKN har tillgång till den särskilda kompetens krävs för att kunna göra kreditbedömningar

som vid projektfinansieringar och avgöra behovet av att anlita extern specialistkompetens i enskilda affärer. EKN behöver också kunna följa riskutvecklingen bl.a. i garanterade projketñnansieringsaffärer. Man har beslutat att anställa specialistkompetens för detta arbete. Denna kompetens behöver ytterligare förstärkas. EKN behöver också fortsätta att bygga organisationens allmänna förmåga att göra bedömningar

upp

sådana finansieringslösningar. Detta för att kunna vara den av riskavtäckare exportindustrin och finansiärema har behov av vid

som t.ex. proj

Utformningen projektñnansieringar varierar mellan branscher.

av Det är därför inte rimligt att kräva att EKN bygger specialist-

upp kompetens för bedömning av alla typer av projektfinansieringar. I stället kan man anlita den externa kompetens för specialistfrågor som står till förfogande. I dag saknas i hög grad inhemsk specialistkompetens, men efterfrågan från t.ex. EKN och andra statliga organ

Sida torde medverka till att sådan kompetens etableras. EKN borde som också kunna utnyttja den specialistkompetens byggts upp hos

som andra aktörer. Jag föreslår att EKN skall ha möjlighet att kunna öka sina administrationskostnader både för att anställa personer med kompetens inom området och att kunna anlita den specialistkompetens

behövs för att bedöma enskilda ansökningar. som

Milj öprövning

Frågan miljöprövning har som tidigare nämnts aktualiserats av

om Svenska Naturskyddsföreningen. EKN prövar redan i dag miljökonsekvensernas påverkan på kreditrisken. Det pågår ett internationellt arbete inom OECD:s ram för att utforma eventuella regler för miljöprövning vid ansökan om miljögarantier, en prövning som de internationella organen och några nationella institut redan utför.

Jag att det är viktigt att EKN för att begränsa statens risk, men

anser även av andra skäl, bedömer hur miljörisker påverkar statens risktagande. Därmed kommer miljökonsekvenserna att bedömas när man beviljar statliga garantier. Likaså jag att Sverige aktivt skall

anser arbeta för att internationellt ska komma överens om hur miljö-

man prövning ska gå till.

Med hänsyn till frågans vikt redan i dag när det gäller riskprövningen föreslår jag att EKN skaffar sig egen kompetens att bedöma

Slutsatser och förslag 129

miljökonsekvensanalyser. Denne skall i första hand ha till uppgift att bedöma kreditriskerna ligger i miljökonsekvensema, men också

som bedöma kvaliteten i de av de sökande gjorda miljökonsekvensanalyserna. I uppgiften ligger också att kunna avgöra behovet av att anlita ev extern kompetens för att bedöma analyserna. Det kan inte vara EKNs uppgift att göra sådana bedömningar. I första hand bör den

egna sökande svara för att konsekvensbedömningar finns och att göra de kompletteringar som kan bli nödvändiga.

EKN föreslås utnyttja utvecklingen på kapitalmarknaden för att utveckla sin egen verksamhet

Förändringarna på kapitalmarknaden ökar möjligheterna för EKN att kunna lyfta av risker jämfört med tidigare. Möjligheterna har tidigare begränsats att det inte funnits privata aktörer som varit villiga att ta

av över delar av riskportföljen för det långa engagemanget. Vidare har det hittills inte varit möjligt att komma överens mellan de nationella garantiinstituten om att byta risker med varandra för att mer balanserade portföljer.

De kontakter jag haft med privata aktörer bl.a. privata återförsäkrare och investmentbanker ger vid handen att deras aptit på att lyfta av politiska risker även vid projektfinansiering på besvärliga marknader från de nationella instituten har ökat. Avlyft till marlmaden, framförallt på marknader där man ha stort engagemang, skulle kunna leda till att kapacitet frigjordes för nya åtaganden. Lyfte EKN i första hand på portföljbasis garantier har löpt ett antal år och med återstående

av som risktid på tre till fem år skulle utrymme skapas för nya åtaganden utan att den totala exponeringen ökar. På så sätt behöver stora engagemang på enskilda länder och exportörer inte bli en lika stor begränsning.

I övrigt kommer den snabba förändring som sker på den internationella kapitalmarknaden värdepapperisering och

genom utvecklande av olika upplåningsinstrument enligt min mening att fortlöpande påverka finansieringsförutsättningama. Jag anser att det för exportfinanseringen är önskvärt att vi i Sverige också får en lagstiftning om värdepapperisering. I så fall är det sannolikt att den inhemska kapitalmarknaden kommer att förändras. EMU-projektets konsekvenser vad avser obligationsmarknaderna kommer även att påverka finansieringsförutsättningama.

De förändringar som sålunda kan förutses kommer att ställa nya krav på anpassning av EKNs garantigivning. Jag utgår ifrån att EKN framöver kommer att avdela resurser för att analysera utvecklingen på kapitalmarknaden och utnyttja de finansieringsmöjligheter som

130 Slutsatser och förslag

kommer att uppstå. Möjligheten att byta risker med andra nationella garantiinstitut bör också tas till vara.

7.2.5 Källskatter

Källskatter i exportlandet för ränte- och liknande betalningar fördyrar exporten. Skillnader i Sveriges dubbelbeskattningsavtal jämfört med konkurrentländemas har åtminstone i några importländcr inneburit att svenska företag tappat order. Detta eftersom Sverige, i motsats till konkurrentländer, i dessa länder inte lyckats få undantag för källskatt på statsstödda krediter både sådana som finansierats av SEK och sådana garanterats EKN. Jag är medveten om att både import-

som av och exportlandet behöver vara överens för att det skall vara möjligt att ändra dubbelbeskattningsavtalen. Samtidigt är det viktigt att regeringen även i fortsättningen lägger stor vikt vid att få bort de skillnader som kan finnas i de svenska avtalen i förhållande till konkurrentländemas. Regeringen bör därför ta initiativ till omförhandlingar för att få bort källskatter vid statsstödda exportkrediter och att alla statsstödda

m.m. exportkrediter inkl. EKN garanterade krediter, och SEKs krediter, skall räknas som statliga. EKN, SEK och de exportfrämjande organen men också exportindustrin och dess intresseorganisationer har anledning att följa omförhandlingama och uppmärksamma regeringen på avtal som ger konkurrensnackdelar för svensk exportindustri.

7.2.6 Förslagens konsekvenser

kostnadsmässiga

Av de förslag jag redovisat bedömer jag att endast ett, övergången till ett rent räntekompensationssystem, kan få budgetmässiga konsekvenser. Förslagen om ändringar i EKNs garantigivning, om rörelsekrediter eller garantier från ALMI och om informationsinsatser gentemot små och medelstora företag innebär enligt min bedömning omprioriteringar inom ramen för redan beslutade nivåer.

Ökade kostnader för staten för hanteringen s-lånen kan uppstå

av och det beror i första hand på att upplåningskostnadema kan bli högre än dagens. Upplåningsräntan för dagens system ligger vanligen under den föreslagna baserad på LIBOIUSTIBOR. Hur stor kostnadsskillnaden blir beror i första hand på ränteutvecklingen, på hur stor omfattning CIRR-lån får i framtiden och möjligheterna att begränsa räntedifferensen genom att utnyttja swaptekniker eller att finna alternativa sätt att fastställa bankernas upplåningskostnader. Hanteringskostnadema för EKNs och bankernas administration beräknas,

Slutsatser och förslag 131

som tidigare nämnts, kunna hållas inom för dagens system

ramen 0,25% pa. Beräknat på 1996 års volym på s-lånen och oförändrat 0,25% pa. för ersättning för hantering lånen och inkl. kostnaden för

av räntedifferensen uppskattas att ett räntekompensationssystem skulle varit 25 40 miljoner kronor dyrare än dagens.

-

Denna utgiftsökning/inkomstminslming kommer inte att faktiskt

uppstå. Systemet skulle omfatta s-lån, nyutlåningen bedöms bestå

nya enligt samfällda bedömningar i alla de länder jag besökt. Utgiftsökningen/inkomstminslcrlingen uppskattas, om tidigare antaganden behålls och med nuvarande räntenivåer, vid ett fullt utbyggt system uppskattas till 15 24 miljoner kronor. Det första året uppskattas det

uppgå till 2 -3 miljoner kronor. Utnyttjas möjligheter att minska kostnaderna för räntedifferenser på sätt jag beskrivit kan det

ovan begränsa det ökade anslagsbehovet till 10- 12 miljoner kronor.

ca Ytterligare begränsningar kan eventuellt åstadkommas att staten

genom med utställama CIRR-lån kommer överens räntesats än

av om en annan sexmånaders LIBOR som grund för att beräkna upplåningskostnaden. Jag har prövat olika möjligheter utgiftsminslmingar eller

att genom inkomstökningar inom det område jag sett över kompensera för utgiftsökningen. Jag bedömer att det finns goda möjligheter för detta genom att t.ex. öka statens inkomster från området.

De ökade satsningar på kompetens för att bedöma lcreditrisker vid projektfinansieringar är nödvändiga för att EKN skall kunna

anpassa sig till exportindustrins förändrade efterfrågan och kan komma att medföra ökade administrativa kostnader. I den mån så blir fallet är det naturligt att dessa kostnader, i likhet med övriga administrativa kostnader, finansieras via premierna garantitagama. Insatser för att

av bedöma miljökonsekvenser bör belasta den sökande i särskild ordning. Som en följd det redovisade jag att EKNs förbud för att höja

av anser sina administrativa kostnader bör tas bort för att tillåta de föreslagna åtgärderna.

Bilaga 1 133

1 Bilaga

Jim

l l H

WW

E914

Kommittédirektiv

Dir.

1997:64

Det statsstödda exportñnansieringssystemet

I1’l.Il’1.

Beslut vid regeringssammanträde den 3 april 1997.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppgift att göra en översyn av det statsstödda exportñnansieringssystemet Utredaren skall överväga

m.m..

förändringar är motiverade i detta system, bl.a. mot bakgrund av om den stora svenska kapitalvaru- och proj ektexporten, utvecklingen av det internationella samarbetet och de förändringar i omvärlden

som ägt rum under år, inte minst på finansmarknadema. Utredaren skall

senare arbeta skyndsamt och avsluta sitt arbete före utgången av september 1997.

Bakgrund

Det statsstödda exportñnansieringssystemet som främst omfattar garantigivning hos Exportlaeditnämnden EKN och lqeditgivning hos AB Svensk Exportkredit AB SEK har stor betydelse för exporten till vissa marknader. Detta gäller i första hand u-länder och länder i Central- och Östeuropa inklusive OSS-området. Även på andra marknader kan detta stöd vara av stor betydelse. EKN och AB SEK spelar också viktig roll i samñnansiering med internationella

en ñnansieringsorgan.

Svenska företag är i hög grad inriktade på att genomföra projekt i andra länder. Exporten av kapitalvaror är stor. Riksdagen tar varje år ställning till verksamheten inom EKN i samband med behandlingen av

134 Bilaga 1

budgetpropositionen. Vad gäller AB SEK beslutades 1995 och 1996 om utvidgning av den marknadsmässiga verksamheten avseende finansiering i samarbete med internationella institutioner och långivning till svenska projekt i vissa fall.

Regeringens principiella inställning

Sverige behöver bred expansion näringslivet för att en av sysselsättningen skall öka. Näringspolitiken är därför inriktad på att skapa goda förutsättningar för näringslivet i allmänhet. Det är viktigt att de svenska företagen har möjlighet att konkurrera affärer och om projekt på alla marknader. Exportfinansieringssystemet spelar här viktig roll och kan ofta en vara av avgörande betydelse för att svenska företag skall kunna vara konkurrenskraftiga. Utgångspunkten bör vara att de svenska företagen skall erbjudas finansieringsmöjligheter i stort sett motsvarar vad som deras konkurrenter i andra länder erhåller. Insatserna skall stå i överensstämmelse med internationella åtaganden. Systemet skall vara uthålligt och stabilt men bör samtidigt kontinuerligt till anpassas förändrade omständigheter. En viktig utgångspunkt, också följer som av internationella åtaganden, är att inga statliga subventioner skall utgå.

Förändrad omvärld

Marknaden för de företag exporterar kapitalvaror och genomför som projekt har förändrats kraftigt under år. Den traditionella senare köparen, ett offentligt ägt företag eller myndighet, ofta med en en statlig garanti för sina lån, har i många fall privat köpare. ersatts av en Risktagandet har därmed förskjutits från att ett relativt avse standardiserat upplägg med statlig garanti från köparlandet till en

skräddarsydd, ofta kassaflödesanpassad, finansiering utan statlig

garanti, där avkastningen i projektet är den viktigaste säkerheten. Riskerna har också förändrats på annat sätt att finansieringen genom för den privata köparen genomförs i länder med bristfällig lagstiftning och osäker tillämpning denna. En förändring är att också av annan projekt i i-länder allt oftare genomförs på projektfinansieringsbasis, och att det då i många fall ställs krav på finansiering från säljaren. Vidare har de statsstödda krediterna till följd ändrade internationella regler av och andra faktorer fått mindre betydelse finansieringskälla. som

Finansieringslösningarna har under senare år blivit

mer komplicerade, bl.a. eftersom fler parter än tidigare är involverade i

Bilaga 1 135

affärerna och genom att insats av eget kapital ofta krävs. Nya former

av finansiering har tillkommit, t.ex. genom s.k. värdepapperisering och nya former för utlåning. Exempel på statliga institut som blivit mer aktiva ifråga om kommersiellt inriktad finansiering är det amerikanska OPIC Overseas Private Investment Corporation och det tyska KfW Kreditanstalt fur Wiederaufbau.

Den svenska bankmarknaden har, inte minst på exportfmansieringssidan, genomgått stora förändringar sedan många utländska banker etablerat sig i Sverige. Dessa banker är ofta engagerade i finansieringen av svenska företags exportaffärer. De större internationella bankerna med god "rating" har på upplåningssidan konkurrensfördelar jämfört med svenska banker och kreditinstitut. Därutöver visar de ofta större

en riskbenägenhet och riskkapacitet. Marknaden har också påverkats

av den Europeiska utvecklingsbankens EBRD tillkomst och av att medel från Europeiska investeringsbanken EIB numera kan utnyttjas från svensk sida. Vidare ställs miljörelaterade krav i högre omfattning av såväl statliga och privata finansiärer som andra marknadsaktörer.

Sammantaget innebär förändringarna att svenska exportörer fått bättre tillgång till finansiering samtidigt som vissa konkurrenterna

av kan ha konkurrensfördelar ett bättre finansieringsstöd.

genom

Uppdraget

Regeringen uppdrar åt en utredare att med huvudsaklig inriktning på kreditgivningen göra översyn det statsstödda exportfinansierings-

en av systemet och de regler m.m. som påverkar möjligheterna för svenska exportörer att erbjuda konkurrenskraftiga finansieringslösningar. Utredningen skall redovisa hur viktigare förändringar i omvärlden påverkar detta system samt, om så bedöms motiverat, lägga fram förslag till förändringar.

En annan uppgift för utredningen är att identifiera och analysera lagstiftning och regelverk som på olika sätt påverkar konkurrenssituationen avseende exportfinansiering. Exempel på detta är dubbelbeskattningsregler och nya former för utlåning. Med tanke på den korta tid som avsatts för utredningen kan i dessa avseenden förslag till fortsatt utredningsarbete presenteras på de områden där utredningen inte hinner få fram tillräckligt underlag för att lägga förslag.

Utredningen skall granska om den struktur vilken statens

genom insatser kanaliseras är effektiv. Utredningen skall vad gäller riktlinjerna for kredit- och garantigivningen i huvudsak behandla principiella frågeställningar. Utredaren skall bl.a. kartlägga om speciella insatser bör vidtas till stöd för de mindre och medelstora företagen samt det

om

136 Bilaga I

finns förutsättningar för att staten tar ökade risker i samband med såväl lån som garantier. Konsekvenser av förväntade förändringar av regelverket inom EU och OECD skall analyseras. Vidare skall en bedömning göras AB SEK:s och EKN:s samarbete med internationella

av finansieringsorgan.

Utredningen skall inhämta synpunkter från banker, näringslivet, näringslivets organisationer och fackliga organisationer och b1.a. utgå från pågående utvecklingsarbete i berörda organisationer. Jämförelser bör göras med de statsstödda systemen i viktigare konkurrentländer. Utredaren kan även ta upp frågor som inte nämns i detta direktiv, om det bedöms angeläget med hänsyn till syftet med uppdraget.

De områden som särskilt skall prövas är:

-den organisatoriska strukturen, b1.a. för- och nackdelar med nuvarande struktur och alternativ till denna, inklusive samspelet mellan kredit- och garantigivningen; eventuellt behov av nya lösningar;

-den statsstödda exportkreditgivningen, b1.a. bedöma om de av riksdagen och regeringen beslutade riktlinjerna bör ändras i några väsentliga avseenden; överväga om de statsstödda krediter som AB SEK lämnar på uppdrag av staten även kan lämnas av andra aktörer;

-statens engagemang i annan exportlcreditgivning och projektfinansiering, överväga hur statens intresse att effektiv finansieringsverk-

av en samhet inriktad på exportlcrediter och projektfinansiering inom och utom landet kan tillgodoses; pröva om det finns behov av ökade möjligheter till risktagande; utredningen skall i dessa frågor inhämta synpunkter från övriga delägare i AB SEK.

den statsstödda exportkreditgarantigivningen, b1.a. bedöma de av - om riksdagen och regeringen beslutade riktlinjerna bör ändras i några väsentliga avseenden;

Samtliga framlagda förslag skall rymmas inom nuvarande statliga ekonomiska åtaganden. Vidare skall endast förslag framföras som ligger i linje med EU-regler och internationella åtaganden.

För utredarens arbete gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50 och att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23.

Bilaga 1 137

Redovisning av uppdraget

Utredaren skall redovisa resultatet sitt arbete i ett slutbetänkande

av före utgången september 1997.

av

Närings- och handelsdepartementet

Bilaga 2 139

Internationellt samarbete, överens-

kommelser och regler

Det finns flera internationella fora där frågor gällande statsstödd exportfinansiering diskuteras. De tre främsta är OECD, EU och Bemunionen.

I OECDs förs förhandlingar som syftar till

consensusgrupp avveckling sådant statligt stöd snedvrider handeln. Detta har

av som bl.a. resulterat i riktlinjer för statsstödda exportkrediter. En huvudfråga på tid har varit harmonisering garantipremier och relaterade

senare av villkor.

EU-kommissionen har nyligen beslutat begränsning av statlig

om en kreditförsäkring s.k. marknadsmässiga risker. För närvarande för-

av bereds ett direktiv harmonisering bestämmelserna för statsstödda

om av lcreditförsäkringar avseende medellånga och långa exportaffärer.

Bemunionen samarbetsorganisation för garantiinstitut som

är en EKN, bl.a. diskuterar betalningsvillkor, rapporteringssystem

där man och informationsutbyte.

OECD

I den så kallade förs förhandlingar som syftar till

consensusgruppen avveckling sådant statligt exportkreditstöd som snedvrider handeln.

av År 1978 skapades inom för OECD överenskommelse

ramen en om riktlinjer för statsstödda krediter. Nedan redogörs kortfattat för innehållet i denna överenskommelse. Bakgrunden till överenskommelsen, benämns consensusöverenskommelsen, var den

som omfattande subventionering förekom på exportkreditområdet

som under 1970-talet. Dessa subventioner har till största delen

senare avvecklats. Sedan 1970-talet har gruppen fattat beslut även i andra frågor, t.ex. villkor för bundna u-lcrediter. Nyligen enades man om riktlinjer för garantipremier och relaterade villkor, det s.k. Knaepenpaketet. För närvarande förs diskussioner om bl.a. projektñnansiering, s.k marknadsfönster och översyn av s-systemet.

OECD-överenskommelsen

OECDs consensusöverenskommelse reglerar användandet statsav stödda exportkrediter. Konkurrens mellan exportörer från berörda länder skall uppmuntras, och den bör baseras på kvalitet och pris, och inte på de mest fördelaktiga statsstödet. Överenskommelsen gäller statsstödda exportkrediter med en återbetalningsperiod på två år eller mer. Särskilda riktlinjer finns för export i fartyg-, lcraftverk-, kämkraftverk- och flygsektorema. Det är framför allt återbetalningstid och bestämmelser kring räntan skiljer dessa jämfört med det ordinarie som regelverket. Militär utrustning och jordbruksprodukter omfattas inte alls av överenskommelsen Överenskommelsen innebär bl.a. att minst 15% värdet på av exportkontraktet måste betalas kontant. Detta skall ske före eller i samband med att krediten träder i kraft. Resten, 85%, kan alltså finansieras. Den maximala återbetalningstiden varierar beroende på klassifikationen av importlandet. Länderna delas in enligt Världsbankens graderingslista. Världsbankens lista baseras på BNP, och omrälmas varje år. Länderna delas in i kategori l BNP capita över 5435 per USD, som är de som finns med på Världsbankens lista, och kategori 2 alla andra länder. För länderna i kategori 1 är den maximala återbetalningstiden normalt 5 år upp till 8 år kan accepteras, och för länderna i kategori 2 är den 10 år. Amorteringar skall normalt ske i form av lika och regelbundna avbetalningar var sjätte månad Den första amorteringen skall inte . göras senare än 6 månader efter att krediten har trätt i kraft. Statsstödda exportkrediter i form av direkta krediter/finansiering, reñnansiering eller ränteutjämning skall använda minimiräntor, s.k. sräntor Commercial Interest Reference Rate. Denna motsvarar normalt räntan på femåriga statsobligationer den 15:e i varje månad plus en procentenhet. Vissa lokala kostnader kan finansieras. Den lokala andelen får inte överstiga förskottet i affären, dvs. normalt inte större än 15%. vara Om en part under extrema förhållanden beslutar sig för att avvika från reglerna skall de andra parterna få meddelande detta minst tio om dagar innan åtagandet träder i kraft.

Bilaga 2 141

Premier och relaterade villkor

Efter överenskommelse i consensusgmppen inleddes hösten 1994 arbete i syfte att förhandla fram riktlinjer för premier och relaterade villkor. Detta område hade tidigare inte ingått i consensusöverenskommelsen. Den 20 juni 1997 nåddes en principöverenskommelse i frågan, det s.k. Knaepen-paketet. De nya riktlinjerna träder i kraft den l april 1999. Det man enats om kommer delvis att inarbetas och bli en del av consensusöverenskommelsen. Premienivåerna i paketet är miniminivåer för statsrisk och landrisk. Premiema skall tillämpas på alla garantier och det står parterna fritt att ta ut högre premier än de överenskomna miniminivåema. Köparländema kommer att klassificeras i sju premieklasser med hjälp av en gemensam modell.

Frågan angående relaterade villkor har främst gällt hur olika hög täckningsgrad skall återspeglas i premien. Enligt förslaget kommer nonnalpremien att bli högre för garantier där täckningsgraden ligger över standardnivån 95% och under för lägre. Det relativa påslaget ökar i de sämre premieklassema. Skillnaderna i premie är dock relativt ringa. De premienivåer som fastställts skall framöver bedömas mot de resultat som uppstår i verksamheten så att man får en uppfattning om premierna motsvarar riskerna.

Projektfinansiering

Consensusreglerna har de senaste åren kritiserats för att de inte är anpassade till finansiering av projektrisker, dvs. affärer där den enda säkerheten utgörs ett framtida kassaflöde. En diskussion har därför

av inletts för att se hur consensusreglema bättre kan anpassas till denna typ finansiering. Eventuellt kommer beslut om detta att kunna fattas

av i under våren 1998. En lösning kommer sannolikt att innebära ökad flexibilitet, bl.a. vid betalning av amorteringarna.

I det förslag kommer att utgöra grund för förhandlingarna

som definieras inte projektfmansiering, utan i stället presenteras en allmän beskrivning med tillhörande kriterier. Kriterierna är bland annat att det skall finnas ett speciellt projektföretag, enkom skapat för projektet, och att risken skall vara delad mellan partnema i projektet.

Ökad flexibilitet rekommenderas bl.a. för tidpunkten för den första amorteringen och amorteringamas profil. Transparens bedöms som mycket viktigt i detta sammanhang bl.a. för att konkurrenter skall ha möjlighet att matcha villkor. Därför föreslås en notifieringsprocedur som innebär att den som har för avsikt att utnyttja den ökade flexibiliteten skall notifiera detta 20 dagar i förväg.

142 Bilaga 2

Marknadsfönster samt frågan om miljö

Inom consensusgruppen pågår för närvarande en genomgång av den verksamhet i s.k marknadsfönster som bedrivs vissa export-

av kreditinstitut. Syftet är att få fram uppgifter dessa organisationer

om och om sambandet mellan verksamheten rörande statsstödda och kommersiella krediter i marknadsfönstret. Bakgrunden till diskussionen är frågan om exportörer i de länder som har sådana organisationer kan få otillbörliga fördelar. Ännu har inga slutsatser dragits i OECD angående detta.

Frågan om hur miljöaspekter skulle kunna beaktas i statsstödda exportñnansieringssystemen har stått på dagordningen i OECDs exportkreditgrupp i flera år och har där diskuterat olika

man möjligheter att komma framåt på området. För att vinna större kunskap har man i gruppen enats om att tills vidare på frivillig basis utbyta information om vissa projekt och vidare att dra lärdom av de erfarenheter som finns hos organisationer har någon form

som av miljöprövning i sin exportkredit- eller exportkreditgarantigivning. Vid det senaste mötet i OECDs exportkreditgrupp i början av november 1997 redovisade representanter för Världsbanken och den amerikanska Eximbank sina erfarenheter.

Översyn av CIRR

Det förs kontinuerligt en diskussion om en översyn av s-systemet bör genomföras. Somliga anser t.ex. att s-räntoma borde bli

mer marlcnadsnära och uppdateras oftare gång i månaden, vilket

än en nu görs. Ännu har emellertid inget beslut någon översyn fattats.

om ny

EU

Inom EU har man de senaste åren diskuterat reglering ländernas stöd

av för korta kommersiella exportlcrediter och harmonisering medlems-

av ländernas garantigivning för medel- och långfristiga krediter.

Begränsning av statlig kreditförsälcring av marknadsmässiga risker

I september 1997 utfärdade EU-kommissionen ett meddelande på bevis av tillämpning artikel 92 och 93 i Romfördraget på kortfristig

av exportkreditförsälqing. Statliga garantier skall framöver inte tillåtas för

så kallade marknadsmässiga risker. Reglerna gäller from den 1/1 1998 för i första hand en period av fem år.

Avsikten är att undanröja den snedvridning som beror på statligt stöd inom den sektor av exportkreditförsäkringsbranschen där det förekommer konkurrens mellan offentliga eller offentligt understödda och privata exportkreditförsälcringsföretag. Medddelandet omfattar endast så kallade kommersiella risker på privata köpare till skillnad från politiska risker i samband med handel inom gemenskapen och med majoriteten av OECD-ländema där risktiden är mindre än två år. Dessa risker betecknas som marlcnadsmässiga. Meddelandet berör alltså inte försäkringar för medel- och långfristiga exportkrediter.

Bakgrunden till meddelandet är att offentliga eller offentligt understödda exportlcreditförsälcringsföretag som var verksamma för statens räkning eller med statliga garantier på delar marknaden för

av kortfristiga exportkrediter i konkurrens med privata försäkringsföretag hade Vissa finansiella fördelar som kunde orsaka snedvridning

en av konkurrensen. Bland sådana fördelar nämns statliga garantier för lån eller förlusttäclming, skillnader i krav på reservkapital, nedsättning eller befrielse från skatter och beviljande av statligt stöd eller kapitaltillskott från staten.

Harmonisering av bestämmelserna för statsstödda

kreditförsäkringar avseende medellånga och långa exportaffarer

I juni 1997 presenterade kommissionen förslag till ett direktiv om harmonisering av huvudbestämmelsema för lcreditförsälcringar för medellånga och långa exportaffárer med risktid på minst två år.

en Senare har det luxemburgska ordförandeskapet mot bakgrund av medlemsstaternas synpunkter framlagt en ny version som sedan är tänkt att kunna antas under början 1998. Förslaget är ett första steg

av mot en harmonisering inom EU och innebär framför allt att större öppenhet åstadkoms genom de anmälningsförfaranden föreslås.

som Direktivförslaget är anpassat till den OECD-överenskommelse om premier och relaterade villkor träffats i juni 1997. Tanken är att

som medlemsstaterna skall tillämpa direktivet från den l april 1999. Kommissionen skall enligt förslaget senast den 31 december år 2000 rapportera till rådet om erfarenheterna av tillämpningen av direktivet.

I förslaget konstateras att medellånga och långa krediter spelar

en viktig roll i internationell handel och utgör ett viktigt handelspolitiskt instrument. Skillnader i medlemsstaternas statsstödda system för

144 Bilaga 2

kreditfdrséikringar för medellånga och långa exportaffärer kan leda till att konkurrensen mellan företag inom gemenskapen snedvrids.

Direktivet harmoniserar i princip del huvudsakliga beståndsdelar

en i försäkringsskyddet för medellånga och långa affärer. T.ex. innehåller det definitioner risker, vilka risker får täckas,

gemensamma av som definition gäldenärens status, karenstidens längd, försäkrings-

av skyddets omfattning, dock vilken täckningsgrad som skall tillämpas. Vidare i direktivet vilka skadeorsaker som berättigar till skade-

anges ersättning samt bestämmelser hur skadeersättning skall till.

om

De risker täcks direktivet är tillverknings- och kreditrisk. De

som av premier debiteras skall motsvara den risk som täcks, omfattningen

som och kvaliteten hos det försäkringsskydd och tillräckliga

som ges vara för att på lång sikt täcka driftskostnader och förluster. Premienivån skall grundas på rimlig riskbedömning. Täckningsgraden kan

en variera. Försäkringsgivaren får tillåta försäkringstagaren att helt eller delvis överlåta älvriskandelen.

Försäkringsgivaren skall göra anmälan enligt de fyra former av anmälan Dessa är årlig anmälan i informationssyfte,

som anges. beslutsanmälan, förhandsanmälan i informationssyfte och efterhandsanmälan i informationssyfte.

Årlig anmälan i informationssyfte innebär att Försäkringsgivare i slutet varje år skall underrätta övriga försäkringsgivare och

av kommissionen sin verksamhet under det gångna året. Besluts-

om anmälan hur gäldenärs status skall definieras det finns

avser en om konkurrerande anbud från exportörer eller banker i gemenskapen. Förhandsanmälan handlar om skyldighet för försäkringsgivare att informera kommissionen och övriga törsäkringsgivare innan man avviker från bestämmelserna i direktivet genom att ge bättre försäkringsvillkor t.ex. att ta ut lägre premier. Efterhands-

genom anmälan i informationssyfte skall göras till kommissionen och övriga försäkrigsgivare avviker från bestämmelserna i direktivet

om man

att sämre försäkringsvillkor. genom ge

Bernunionen

Bernunionen är ett samarbetsorgan för garantiinstitut som EKN. Bemunionen har över 40 garantiinstitut medlemmar. Medlem-

som

har under årens lopp nått överenskommelser om betalningsmarna villkor, rapporteringssystem och informationsutbyte. Gällande regler tillämpas på sju olika kategorier för varor och tjänster. Dessa är;

Bilaga 2 145

Råmaterial och halvfabrikat Konsumtionsvaror och -tjänster Varaktiga konsumtionsvaror inklusive relaterad service 4. Delar eller komponenter intermediate goods inklusive relaterad service, Quasi-kapitalvaror inklusive relaterad service Kapitalvaror och proj Kompletta anläggningar.

Kreditens längd är maximalt månader för råmaterial och

sex halvfabrikat och för konsumtionsvaror och tjänster. För varaktiga konsumtionsvaror gäller normalt kredittid på 6 månader men

en maximalt två år. För delar eller komponenter gäller en kredittid på normalt 6 månader maximalt 5 år. För quasikapitalvaror beror

men kredittiden på ordems storlek är dock max 5 år. För kapitalvaror

men och proj ekttjänster är kredittiden 5 år eller längre, liksom för kompletta anläggningar.

Handpenning är inte nödvändigt i de två första kategorierna. För övriga gäller att handpenning inte är nödvändig krediten är under

om två år. Om lqedittiden är två år eller skall ett förskott på minst 15%

mer erläggas.

Amortering är inte reglerad för råmaterial och halvfabrikat och konsumtionsvaror- och tjänster. För samtliga andra kategorier gäller att det inte finns några bestämmelser för krediter under ett år. Om krediten löper på över ett år skall amortering ske i lika och regelbundna betalningar sjätte månad, inklusive ränta på utestående saldo. Vid

var leasing accepteras halvårsvisa annuitetsbetalningar.

Från dessa regler får medlemmarna göra avsteg i några fåtal fall, t.ex. vid blandade krediter. Gör några andra avsteg än de som

man nämns i reglerna måste underrätta de andra medlemmarna om

man detta omedelbart. Det finns också särskilda förhållningsregler om rapporteringssystem och utbyte av information.

s

" x

3p4,..

Bilaga 3 147

3 Bilaga

EDC EQUITY PROGRAM INVESTMENT GUIDELINES

—

I General

EDC may invest equity in transactions which generate direct, substantial, identifiable export-related benefits to Canada, subject to

guidelines. Typically, the value of EDCs investment would program not exeed the lesser of 25% of the total capital invested and Cdn. $10.0 million. Equity investments which exceed these amounts require Govemor-in-Council authorization; all investments require EDC Board approval.

II Obj ectives of EDCs Equity Program

T0 assist Canadian companies in securing export opportunities through the provision of medium-tenn investment capital. T0 provide a source of supplemental capital; not venture/developmental capital. T0 leverage public and private—sect0r sources of equity and debt.

To fill equity market gaps as a minority investor i.e. not

the intention to displace alternate sources of private/public capital. T0 enhance EDCs other financial services.

III Equity Investment Guidelines

The principal guidelines goveming EDCs equity activities include the following:

Transaction Risk Assessment:

overall transaction risks are deemed acceptable;

strong focus managment/ sponsor capability and expertise.

on

148 Bilaga 3

Return on Investment: EDCs return must be commensurate with transactions risks, and mirror market benchmarks.

Exit Strtegy:

strategy must be articulated up-front; investment to be structured so as to create an economic imperaive/inducement to facilitate/realize EDCs exit; exit must be realistically achievable within time frame

a appropriate to the type of investment, and should normally occur in less than 4 years from investment.

Export-Related Benefits to Canada: EDC equity must support benefits to Canada which are identifiale, quantifiable, and directly related to the investment; includes both up—front and follow-on/potential benefits; EDC expects an up-front multiplier effect on its investment i.e. the ratio of direct Canadian benefits to EDC equity of at least 2:1.

Board Representation:

Where appropriate, obtain board representation; always seek right to appoint board director.

a

IV Contact Information For more information regarding EDCs equity program, please contact:

Mr. Peter Jones Vice President Equity Team Phone: 613 598-3110 Fax: 613 597-8599

Statens 1998

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Omstruktureringarochbeskattning.Fi. . Tänderhela livet

nytt ersättningssystemför vuxentandvård. - Välfärdensgenusansikte.A. . Män passaralltid Nivå- och organisationsspecifika . processermedexempelfrån handeln.A.

Vårt liv somkön. Kärlek,ekonomiskaresurseroch . maktdiskurser.A.

Ty maktenärdin Mytenomdetrationella . arbetslivetochdetjämställdaSverige.A. Översynavrörelse-ochtillsynsreglerför kollektiva . försäkringar.Fi

Alkoholreklam.Marknadsföringavalkoholdrycker

ochSystembolagetsprodukturval.S.

Integritet- Effektivitet- Skattebrott.Fi.

10.Campusför konst.U.

. Friståendeutbildningarmedstatlig tillsyn . inomolika områden.U.

N Självdeklarationochkontrolluppgiñer .

förenkladeförfaranden.Fi. - _ Säkrarekemikaliehantering.Fö

näringsrättsligafrågor. Fi. E-pengar-

Grönanyckeltal- Indikatorerför ettekologiskt

hållbartsamhälle.M.

0 Näråsikterblir handling.Enkunskapsöversiktom . bemötandetavpersonermedfunktionshinder.

_ Samordning digital marksändTV. Ku.av

Engräns enmyndighet Fi.

- IT ochregionalutveckling. . 120exempelfrån Sverigeslän.K.

O IT-kommisionenshearingominfrastrukturen . för digitala medier.Andrakammarsalen,

Riksdagen1997-10-24.K.

N Problemmedinbäddadesysteminför 2000-skifiet. . HearinganordnadavIT kommissioneni

samverkanmedlndustriförbundetoch Statskontoret

1997-11-14.K.

22.Försäkringsgaranti.

Ettgarantisystemför försäkringsersättningar.Fi.

Statenoch exportfinansieringen.N. .

Statens 1998

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Försvarsdepartementet Närings- och handelsdepartementet Säkrarekemikaliehantering.13 Statenochexportfmansieringen.23

Socialdepartementet Miljödepartementet Tänderhelalivet Grönanyckeltal- Indikatorerfor ettekologiskthållbart

nyttersättningssystemfor vuxentandvård.2 samhälle.15 - Alkoholreklam.Marknadsföring alkoholdryckerochav Systembolagetsprodukturval.8 Näråsikterblir handling.Enkunskapsöversiktom bemötandetav personermedfunktionshinder.16

Kommunikationsdepartementet IT ochregionalutveckling. 120exempelfrån Sverigeslän. 19 IT-kommisionenshearingominfrastrukturen för digitala medier.Andrakammarsalen, Riksdagen1997-10-24.20 Problemmedinbäddadesysteminför 2000-skiftet. Hearinganordnad IT kommissioneniav samverkanmedIndustriförbundetoch Statskontoret 1997-11-14.21

Finansdepartementet Omstruktureringarochbeskattning.1 Översyn rörelse-ochtillsynsreglerför kollektiva

av försäkringar.7 Integritet Effektivitet Skattebrott.9

- - Självdeklarationoch kontrolluppgifter

förenkladeförfaranden.12 - E-pengar näringsrättsligafrågor. 14

- Engräns enmyndighet 18

- Försäkringsgaranti. Ettgarantisystemför försäkringsersättningar.22

Utbildningsdepartementet Campusför konst10 Friståendeutbildningarmedstatligtillsyn inom olika områden.1 l

Arbetsmarknadsdepartementet Välfardensgenusansikte.3 Män passaralltid Nivå- ochorganisationsspecifika processermedexempelfrån handeln.4 Vårt liv somkön. Kärlek,ekonomiskaresurseroch maktdiskurser.5 Ty maktenärdin Mytenomdetrationella arbetslivetoch detjämställdaSverige.6

Kultu rdepartementet Samordning digital marksändTV. 17av

i

i

E

FRITZES

FFliNTl.I}/ PUBLIKATIONER

POSTADRESS:106 47 STOCKHOLM FAxo8~69o 91 91. TELEFON:O8-69091 9o E-POST:fritzes.order@liber.se FRITZESINTERNETBOKHANDEL:www.fritzes.se

ISBN 91-38-20840-7 ISSN 0375-250X